RIKSDAGENS PROTOKOLL

1892. Första Kammaren. N:o 9.

Lördagen den 20 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollen för den 12 och 18 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande n:o 7, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjette hufvudtitel, innefattande anslagen
till civildepartementet; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 12, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning
i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur; och

n:o 13, i anledning af väckt motion om afskaffandet af prygelstralfet
i fängelserna.

Upplästes och godkändes .Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 4, till Konungen, angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom,

dels till Riksdagens förordnanden:

n:o 5, för assessoren m. in. Nils Ludvig Alfred Claöson att
vara Riksdagens justitieombudsman, och »

n:o 6, för f. d. revisionssekreteraren, häradshöfdingen m. m.
Albert Alexander Lilienberg att vara Riksdagens justitieombudsmans
suppleant.

Första Kammaren8 Prof. 1802. N:o 0.

1

N:o 9. 2

Tisdagen den 23 Februari.

Vid föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 17 innevarande
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 10, i anledning af väckt motion angående utvidgad rätt
för medlemmar af svenska kyrkan att ingå äktenskap inför borgerlig
myndighet, och

n:o 11, i anledning af väckt motion angående inrättande af
häradsstyrelser,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Weinberg under
tolf dagar från denna dag.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.io e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2.30 e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr Albert
Eivers, som lider af lungkatarr (Bronchitis ac.), är förhindrad att

Tisdagen den 23 Februari.

3 N:o 8.

bevista Riksdagens sammanträden, intygar på aflagd embetsed
Stockholm den 23 februari 1892.

Vinc. Lundberg,
leg. läkare.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
och

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af kronomark till Arvidsjaurs kommun i Norrbottens
län; samt

bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 88, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning af
väckt motion om lagstiftning till förebyggande af magarins missbruk
vid beredning af och handel med ost, beslöt Första Kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 20 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 7
äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtanden n:is 12
och 13.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som derina dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.39 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

N:o 9. 4

Onsdagen den 24 Februari.

Onsdagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Herr talmannen tillkännagaf, att hans excellens friherre Bildt
skriftligen anmält sig vara af illamående hindrad att denna dag
infinna sig i kammaren.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 10 och
15 äfvensom bankoutskottets samma dag bordlagda memorial n:o 2.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 20 och 23 i denna månad bordlagda utlåtande n:o
7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2—4 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ang. person■ 5 punkten,

ligt lönetillägg

åt (Osststmten Hem statsrådet Groll: Mine herrar! Statsutskottet har ansett
sig böra afstyrka Kong]. Maj:ts framställning vid denna punkt,
och detta har skett hufvudsakligen derför, att, såsom utskottet
säger, ett godkännande af denna framställning skulle kunna leda
till konseqvenser, hvilka kunde för statsverket blifva synnerligen
kostsamma.

Jag tror emellertid, att denna fråga icke bör ställas tillsammans
med någon annan. Den är af sådan speciel betydelse, att
det icke gerna kan komma i fråga, att man i något annat fall

Onsdagen den 24 Februari.

6 Nso tf.

skall kunna åberopa ett bifall till Kongl. Maj:ts förevarande fram- Än9- pipställning
såsom ett prejudikat. Förhållandet är, att, när den ifråga - J^tenten
varande befattningen inrättades, man icke kunde förutse, att den c. q. F.ggertz.
skulle erhålla någon framstående betydelse. Befattningen är i ((Forts.)
och för sig af temligen underordnad beskaffenhet, men just derigenom,
att den kommit i händerna på den man, som nu innehar
densamma, har den kommit att få större vigt.

Denne man, doktor Eggertz, är nemligen, enligt hvad allmänt
vitsordas, en synnerligt framstående vetenskapsman och har särskilt
genom sina undersökningar på mosskulturens område gjort
sig känd för stort skarpsinne. Han har löst en af de vigtigare
frågorna på detta område — eu fråga, som länge utgjort föremål
för undersökningar i Tyskland. De framstående vetenskapsmännen
vid mosskulturanstalten i Bremen, som är den mest ansedda i
Europa, hade länge brytt sina hjernor med frågans utredande, men
slutligen var det doktor Eggertz, hvilken fann huru den skulle
lösas. Han har genom sin ifrågavarande upptäckt gjort epok på
mosskulturens område samt har i utlandet rönt mycket erkännande
och erhållit högt vitsord för skicklighet och skarpsinne.

Vid sådant förhållande vill jag hemställa till kammaren, huruvida
det vore lämpligt, att staten ej sökte åt sin tjenst bevara en
dylik vetenskapsman, att staten genom att icke bevilja den obetydliga
summa, hvarom här är fråga, skulle säga åt honom: vi
behöfva er icke, ni får lemna oss.

Den föreliggande saken är derjemte, om den betraktas ur ekonomisk
synpunkt, sådan, att anslagets beviljande icke skall komma
att medföra den allra ringaste utgift för staten. Såsom för herrarne
är bekant, har Jandtbruksakademiens agrikultur-kemiska anstalt
under sin uppsigt åtskilliga försöksfält för mosskultur. Dessa
försöksfält måste inspekteras, och inspektionernas verkställande är
något, som icke kan åläggas assistenten hos agrikulturkemisten i
denna hans egenskap. I allmänhet torde ock kunna sägas, att en
assistent vid en agrikulturkemisk anstalt icke är fullt kvalificerad
att verkställa sådana inspektioner. Emellertid har landtbruksakademien
just derigenom, att doktor Eggertz gjort sig känd för särdeles
framstående skicklighet och duglighet, kunnat använda honom
vid inspektionerna. Innan landtbruksakademien fann, att Eggertz
var härtill lämplig, hade akademien till en annan person lemnat
uppdraget att förrätta inspektionerna, och denne betingade sig för
förrättningen ett arfvode af 2,000 kronor om året utom reseersättning.
Sedermera uppdrogs denna inspektion åt Eggertz, och han
utförde den för omkring halfva priset. Nu har Eggertz särskildt
förklarat, att i händelse honom tillförsäkras det belopp, hvarom
här är fråga, han skall utföra inspektionsarbetet utan någon ersättning.
Det skulle således antagligen medföra en ren besparing
för staten, om Eggertz tillerkändes det ifrågasatta lönetillägget.

Då det således både ur det allmännas synpunkt vore nyttigt,
om doktor Eggertz kunde bibehållas vid sin nuvarande befattning,
och i ekonomiskt hänseende antagligen skulle medföra en
fördel, om det ifrågasatta arrangementet kunde låta sig genom -

N:o 9. 6

Onsdagen den 2i Februari.

Ang. person■ föras, får jag hemställa, att kammaren behagade bifalla Kongl.
proposition i denna punkt.

C. G. Eggertz.

(Forts.) Herr Casparsson: Vore här frågan blott den, huruvida

lönen åt assistenten vid den agrikulturkemiska afdelningen skulle
höjas från 1,800 kronor till 3,000 kronor, så skulle äfven jag obetingadt
stält mig på samma ståndpunkt som statsutskottet. Men den
föreliggande frågan har större räckvidd. Här gäller frågan att
åt landets främsta landtbruksvetenskapliga institution och åt den
agrikulturkemiska forskningen i vårt land bevara en framstående
vetenskapsman. Vi skola erinra oss, att landtbruksakademiens
ställning numera blifvit en annan än förr. Från att vara en
egentligen förvaltande myndighet har den blifvit, hvad som från
början med densamma afsetts, en rent vetenskaplig institution;
och för en sådan måste det vara af nöden att åt sig förvärfva
framstående vetenskapsmän. Sedan försöksinstitutionen vid Ultuna
blifvit indragen, är det landtbruksakademien ensam, som har
att besvara alla de frågor, som det praktiska jordbruket ställer
och kommer att ställa på den agrikulturkemiska forskningen. Att
tro, att en enda vetenskapsman skulle kunna fullgöra alla dessa
kraf, vore en orimlighet.

Detta. är enligt min uppfattning innebörden i Kongl. Haj:ts
framställning, och af detta skäl får jag nu anhålla, att kammaren
behagade, med afslag på utskottets hemställan, bifalla den kongl.
propositionen.

Herr Almén: De skäl, statsutskottet anfört för afslag å Kongl.
Maj:ts förevarande proposition, kan jag icke gilla; det må derför
ursäktas mig, om jag vill närmare granska desamma.

Till en början anför utskottet på sid. 12 i betänkandet, att
skälet, hvarför detta anslag begärts, vore uteslutande, att “innehafvaren
af ifrågavarande befattning fått utsigt till erhållande på
annat håll af bättre aflönad befattning11.

Det må väl vara sant, att det föreliggande förslaget närmast
föranledts af fruktan att förlora tjenstens nuvarande innehafvare
— en anspråkslös man — som man dock icke kunnat hoppas skulle
i längden nöja sig med den ringa aflöning, han hittills åtnjutit, i
synnerhet som utsigt då förefans för honom att ernå en annan,
bättre aflönad befattning. Men detta skäl är dock icke det enda.
Hade ej samme man under sin 15-åriga verksamhet i landtbrukets
intressen visat en framstående förmåga och ovanligt träget arbete,
hade enligt min tanke detta förslag aldrig blifvit väckt. Men man
har måst uppställa den frågan: skola de på senare åren anordnade
kulturförsöken på experimentalfältet afbrytas på grund afbristande
medel eller till följd af att en bepröfvad medarbetare kunde förloras.
Detta skulle vara en stor skada med hänsyn till de vackra
frukter, försöken redan burit och lofva att i framtiden bära i än
högre grad. Faran att förlora Eggertz var af den beskaffenhet,
att anstaltens målsmän ansågo sig för sakens skull skyldige att
göra försök att få behålla denne erkändt skicklige och bepröfvade

7 Nso 9.

Onsdagen den 24 Februari.

man. Och det syntes förefinnas desto mera skäl härför, som den Ang. personuppoffring,
som för ändamålet erfordrades, var synnerligen ringa,
knappast nämnvärd i jemförelse med hvad, som på andra håll c Q Eggertz.
uppoffras i landtbrukets intressen för lösning af frågor, som icke (Forts.)
varit af större betydelse för landtbruket än de, med hvilka Eggertz
sysselsatt sig.

Vidare anför statsutskottet såsom skäl för afslag fruktan för
att ett bifall till Kongl. Haj:ts förevarande framställning skulle
kunna “leda till konseqvenser, hvilka kunde för statsverket blifva
synnerligen kostsamma".

Denna fruktan kan åtminstone icke jag dela. Vore här fråga
om en löneförhöjning i vanlig mening, då skulle jag kunna instämma
med en föregående talare deri, att man kunde hafva skäl
hysa en dylik farhåga. Men här är icke fråga om en sådan förhöjning,
utan om en löneförbättring, ett erkännande åt det trägna
arbetet’och den framstående förmågan. Detta är något helt annat.

Man skulle nu visserligen kunna säga mig, att det ändock finnes
anledning till farhågor för konseqvenserna, om det begärda anslaget
beviljades. Härtill vill jag dock svara, att mig veterligen finnes för
närvarande, åtminstone på landtbrukskemiens område, icke en enda
befattning, der lönen står i så groft missförhållande till det arbete,
som lemnas, som just den här ifrågavarande befattningen. Man
kan derför med skäl undra, när det skulle kunna komma att inträffa,
att ett bifall till anslaget kunde åberopas såsom prejudikat
till förmån för en löneförhöjning på annat håll.

Vidare anser utskottet, att det föreslagna lönetillägget icke
står i rigtigt förhållande till den ursprungligen tänkta lönens
storlek

Jag vill erkänna detta, men jag håller före, att man här icke
bör fästa sig vid namnet, utan vid saken. Det finnes amanuenser
och assistenter, som äro aflönade med högre belopp än det här
ifrågasatta, 3,000 kronor.

Ytterligare anför utskottet, att beloppet af det ifrågasätta
lönetillägget hvarken synes stå i öfverensstämmelse med den ifrågavarande
befattningens beskaffenhet, sådan denna från början uppfattats,
eller med de åsigter derom, som af Riksdagen derefter vid
den senaste löneförbättringen gjorts gällande. Då för befattningen
ursprungligen bestämdes en aflöning af allenast 1,200 kronor, maste
nemligen vara uppenbart, att man då icke tänkte sig dess innehafvare
såsom en vetenskapsman af framstående förtjenst.

Ja, väl. Då för befattningen bestämdes en aflöning af 1,200
kronor, så har man icke tänkt sig, att den skulle komma att innehafvas
utaf en vetenskapsman af framstående förtjenst.

Men om man efter femton års förlopp funnit, att befattningens
innehafvare är en sådan vetenskapsman, är det då ej skäl att gifva
honom ett erkännande för hans arbete, ej genom att höja aflöningen
för befattningen, men genom att gifva honom ett personligt lönetillägg.
Ingen kan väl vilja säga, att en vetenskapsman, som i
femton år väl skött en syssla, blir för högt aflönad, om han får en

N:o 9. 8

Onsdagen den 24 Februari.

Ang. person- inkomst af 3,000 kronor. En hvar måste erkänna, att 1,800 kronor
^flTsfstmtelär för„Iitet såsom aflöning åt en sådan person.

C. G. Eggertz. Då det bär galler uteslutande landtbrukets intressen, så för*
(Forts.) vånar det mig högeligen, att förslaget om denna lilla löneförbättring
kunnat röna sådant motstånd. Man skulle också länge
kunna leta efter svaret på frågan hvarför?

Det var eu gång en bondpojke, som vid ett husförhör på frågan,
om det går an att slå i hjel sin nästa, afgaf svaret: nog går det
an, men inte är det bra. På samma sätt skulle jag vilja säga, om
Riksdagen afslår Kongl. Maj:ts proposition: “nog går det an, men
inte är det bra“.

Mine herrar! Då det här icke är fråga om en löneförhöjning,
utan om en personlig löneförbättring åt en på sitt område framstående
vetenskapsman, då det för ändamålet begärda anslaget
gäller landtbrukets intressen, och då slutligen det föreslagna lönetillägget
är mycket obetydligt och de derför erforderliga medlen
finnas, disponibla, utan att något nytt anslag behöfves, så tillåter
jag mig att yrka bifall till reservanternas förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande nu förevarande punkt endast yrkats, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande j
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

6 punkten.

Mom. a).

ifrågasoiU Herr Casparsson: Sedan motionärens skrifvelseförslag blifvit
SKongl Malt ^nom statsutskottet vederbörligen vattenlagdt och den ursprungliga
ang. hafs- sältan derifrån borttagen, skulle jag visserligen för min del icke
fiskets befräm- kunna hafva så mycket att erinra mot den föreslagna skrifvelsen.
jande. Jag anser den nemligen i och för sig vara fullkomligt oskadlig.
Det är emellertid en särskild omständighet, som orsakat, att jag
reserverat mig i denna punkt.

I de till motionen hörande bilagorna har nemligen motionären
begagnat ett skrifsätt, som jag för min de! icke kan gilla. Om
han än ansett tillständigt att “till Konungen" begagna ett sådant
skrifsätt, borde han åtminstone haft det förståndet att icke genom
riksdagstrycket låta befordra sina skrifvelser till allmännare kännedom,
ty slika “bedrifter" kunna ej gagna den sak, som han afsett
att befrämja. Hvad för öfrigt angår sjelfva “Jiskebedriften", så har
jag alltid hört uppställas som allmän regel, att “man icke bör fiska
i grumligt vatten".

På grund af hvad jag nu anfört får jag yrka afslag på utskottets
skrifvelseförslag.

Onsdagen den 24 Februari.

9 N:o 9.

Herr Nyström: Då det framhållits såsom skäl till afslag å Ifrågasatt

skrifvelsen i ämnet, att statsutskottets reservanter funnit det begagnade
skrifsättet mindre lämpligt, så hemställer jag, om detta ång. hafsskäl
skall gälla hvad kammaren beträffar. Saken kan ju vara för- fiskets befrämträfflig
och är förträfflig, ja, rent af nödvändig och bör väl icke jande.
blottställas af den nämnda anledningen. Jag vidhåller med största (Forts.)
möjliga eftertryck, att denna angelägenhet är af en högst betydande
vigt. Hvar och en känner, huru som fiskebedriften vid vestkusten
och särskildt i Bohuslän numera är en nationalangelägenhet af
första rang. Det är af nöden att man lär sig inse, att i afseende
å vestkustens fiske, naturförhållanden, folkvanor, handelsvägar
m. m- äro sådana, att detta fiske icke kan samordnas med fisket i
andra delar af landet. Det bohuslänska fisket måste gå sina egna
vägar och hafva sin egen administration och sin egen särskilda
ledning. Det är detta, motionen åsyftar, och af dessa skäl är det,
som jag vågar påyrka bifall till densamma.

Den blifvande fiskeristyrelsen skulle få ett vigtigt värf att
fylla, icke minst såsom rådgifvande institution. Hvar och en vet
eller kan lätt inse, huru som äfven på fiskebedriftens område konflikter,
skarpa nog, kunna uppstå. Olika yrkanden framställas,
mellan hviika Kongl. Haj:t skall skilja. Regeringen kan icke på
egen hand bestämma sin mening i dessa fall, der den ene yrkesmannen
kanske står mot den andre, utan måste rådföra sig med
någon myndighet. Den skulle då kunna vända sig till fiskeristyrelsen,
hvilken skulle ega att tillhandagå med nödiga upplysningar.

. Men derjemte skulle en sådan styrelse sjelf framkomma med
förslag till åtgärder för fiskerinäringens befrämjande, och i detta
afseende finnas de vigtiga frågorna om varans behandling, d. v. s.
om saltning, packning, märkning m. m., om fiskredskap och båtar,
om beredande af bättre handelsvägar, afsättning och kommunikationer
m. m.; och slutligen, dock i sista rummet, skulle fiskeristyrelsen
egna någon uppmärksamhet åt de biologiska undersökningarna
rörande fiskens lefnadssätt, fortplantning m. in. Styrelsen
skulle naturligtvis också följa med utvecklingen i utlandet, gifva
nödiga upplysningar och, som sagdt, i sin ordning framställa förslag
till den vigtiga näringens befrämjande.

Jag får således på det lifligaste yrka bifall till statsutskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Kerfstedt: Motivet för statsutskottets hemställan om

aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t, i. syfte att få vestkustfiskets
administration ordnad, var hufvudsakligen det, att, när Riksdagen
år 1889 faststälde stat för landtbruksstyrelsen, så tillsattes
endast en fiskeritjensteman i denna styrelse, nemligen fiskeriinspektören;
och under landtbruksstyrelsen skulle hela landets fiskerinäring
sortera, med undantag af vestkustfisket. Nu har man väntat
sedan år 1889 på ordnandet af äfven detta fiskes administration, men
ingenting har blifvit åtgjordt.

1 Göteborgs och Bohus län har visserligen länsstyrelsen till -

X:o !). 10

Onsdagen den 24 Februari.

Ifrågasatt satt en fiskeritillsyningsman, och i Hallands län har hushållningsSKmiSeMa:H
sä^9^aPet aflönat en sådan. Man kan lätt tänka sig, att, när såang.
hafs- som i Halland, fiskeritillsyningsmannen kan komma till fiskeplatfiskets
lefräm- serna endast ett par gånger om året, tillsynen icke blir så effektiv.
jande. I Bohuslän har en fiskeriförening uttalat sig för önskvärdheten af
(Forts.) en statens tjensteman tillsattes för att taga vård om denna

näring, och så väl landstingets som hushållningssällskapets förvaltningsutskott
hafva framstält behofvet af en särskild styrelse.
Nu vore det i sin ordning, att äfven Riksdagen uttalade sig i saken,
så att regeringen får veta dess mening. Önskar Riksdagen en
fiskeristyrelse för hafsfiske^ är det icke olämpligt, att den derom
aflåter en skrifvelse till Kongl. Haj:t.

På grund häraf yrkar jag, att, huru anmärkningsvärda än
motionens bilagor må anses vara i afseende å skrifsättet, statsutskottets
hemställan i denna punkt må bifallas.

Herr Olsson: För min del anser jag frågan vara af den
stora vigt och betydelse icke blott för de kuster, som gränsa till
det vatten, der fisket bedrifves, utan för landet i dess helhet, att
den förtjenar den största uppmärksamhet. Villigt må man väl erkänna
det intresse, som Regering och Riksdag på sista tiden, åtminstone
i någon mån, visat för fisket, men att mycket återstår
att göra, som både kan och bör göras, det lider icke något tvifvel.
Under sådana förhållanden tror jag, att det vore ett fel, om
Riksdagen icke beslöte en sådan skrifvelse, som den statsutskottet
föreslagit. Visserligen må det medgifvas, att motionen har affattats
i ett språk, som kunde varit annorlunda, men jag föreställer mig,
att, när frågan skall behandlas af regeringen, denna står på så
hög ståndpunkt, att den icke tager någon hänsyn till motionens
felaktiga innehåll.

Under sådana omständigheter anhåller jag, lika med den föregående
talaren, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Lindahl: När för ett par år sedan frågan om inrättande
af en särskild landtbruksstyrelse, under hvilken fiskerinäringen
skulle sortera, förevar, motsatte jag mig inrättandet af en
sådan styrelse på föreslagna sättet, emedan jag ansåg fisket vara
af den stora vigt, att det fordrade en särskild styrelse. Om här
vore fråga om att till Kongl. Maj:t ingå med anhållan, att Kongl.
Haj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida en sådan särskild
styrelse för fisket, omfattande icke blott fisket vid Sveriges vestra
och södra kuster, utan äfven det vid östra kusten samt i landets
vattendrag och insjöar, borde inrättas, så skulle jag med glädje
understödt ett sådant förslag; men då det endast gäller införandet
af särskilda fiskeriinspektörer för vestkustfisket, hvilka sannolikt
skulle lyda direkt under civildepartementet, och icke kunna inordnas
under landtbruksstyrelsen, som fortfarande skulle i öfrigt
hafva inseende öfver fiskerierna i allmänhet, hvarigenom större
ojemnhet i åtgöranden är att befara, så anser jag, att en skrifvelse,
på sätt i motionen begäres, icke bör vinna Första Kammarens bi -

Onsdagen den 24 Februari.

ll N:o 9.

fall; hvarför
denna punkt.

ias; yrkar afslag å statsutskottets hemställan i ifrågasatt
J '' skrifvelse till

Kongl. Maj:t
ang. hafs JEerr

Nyström: Jag skall be att med anledning af den fiskets befrämsiste
ärade talarens anförande få erinra derom, att frågan om in- jande.
rättande af särskilda inspektörer beröres i det senare momentet
af denna punkt, hvilket ännu icke blifvit föredraget. Här är åter
fråga om inrättandet af en särskild styrelse för det stora hafsfiske^
hvilket anses påkalla en särskild administration. Frågan
om inspektörer är således icke ännu föredragen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna moment
hemstält och vidare på afslag derå samt förklarade sig anse
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Lindahl begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Hen, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i mom. a)'' af
6 punkten i sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—46;
Nej—60.

Mom. l>).

Utskottets hemställan bifölls.

7 och 8 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

9 punkten. Löneförbätt ring

åt ban Herr

Ekenman: Den fråga, som nu föreligger, innebär, så- ”tatenTjernsom
kammaren behagade finna, Kongl. Maj:ts förslag till löneför- vägstrafik.

J*:o 9. 12

Onsdagen den 24 Februari.

Löneförbättring
åt banvakterna
vid
statens järnvägstrafik.

(Forts.)

bättring för banvakterna vid statens jernvägar, så att desse i
högsta löneklassen skulle ei-hålla 600 kronor utom de förmåner,
som särskildt äro dem tillerkända. Detta förslag bar statsutskottet
afböjt hufvudsakligen af det skäl, att en allmän revision af löneförhållandena
för tjensteman och betjente vid statens jernvägar
skulle vara nära förestående. Jag vill visst icke förneka, att icke
detta skäl har en viss giltighet; dock tror jag, att saken ter sig
något annorlunda, om man tager den i något mindre omfång på
sätt reservanterna gjort och begränsar frågan till banvakterna i
Norrland. Jag tror icke det kan förnekas, att banvakterna vid
statens jernvägar i allmänhet befinna sig i mycket knappa och
små vilkor, men det är enligt mitt förmenande obestridligt, att
dessa knappa vilkor äro mycket känbarare för de banvakter, som
äro anstälda i Norrland, ty dels är tjenstgöringen der vida hårdare
och mera betungande till följd af klimatet och den långa
vintern och dels äro kostnaderna för lifsuppehället i Norrland
högre än för dem i södra Sverige. Någon utredning om dessa
förhållanden synes mig icke erforderlig, då saken är så klar och
tydlig i och för sig sjelf. Och när förhållandet är sådant, vågar
jag uttala den förhoppning, att Första Kammaren måtte finna med
rättvisa och billighet förenligt att icke uppskjuta denna lönereglering
längre, när den nu kan och bör afgöras, så att dessa trogna
och pålitliga statens arbetare och tjenare ju förr desto hellre må
komma till en lämplig förbättring i deras vilkor. Det är så mycket
mera skäl att bevilja dem denna löneförbättring, då man betänker,
huru vigtigt och ansvarsfullt deras kall är och huru många menniskors
lif och stora ekonomiska intressen bero på deras vaksamhet.

På grund häraf anhåller jag om proposition på bifall till reservanternas
förslag.

Herr Boström: I likhet med Kongl. Maj:t och den siste ärade
talaren finner jag, att ändamålet med denna framställning är ganska
behjertansvärdt, men anledningen, hvarför jag motsätter mig att
i år framkomma med ifrågavarande löneförhöjning, är först det,
att i Kongl. Maj:ts proposition icke föreligger någon bestämd
siffra om behofvet. Det är visserligen sant, att man från jernvägsstyrelsen
erhållit en pro memoria, som visar, att meningen
vore att höja aflöningen för banvakterna norr och öster om Ljusdal
och att summan härför skulle uppgå till 12,360 kronor, och
reservanterna hafva föreslagit, att denna summa skulle fixeras till

12,000 kronor. Men då lomme en del af dem, som äro i behof af
löneförhöjning, icke deraf i åtnjutande. Och då man dessutom
erfar, att Kongl. Haj:t den 31 december 1891 anbefalt jernvägsstyrelsen
att före den 1 september 1892 till Kongl. Maj:t inkomma
med förslag till nytt aflöningsreglemente vid statens jernvägstrafik,
så synes det mig vara skäl att icke bifalla det nu föreliggande
förslaget, utan vänta till nästa år. Jag tror således, att
skäl förefinnes för att vänta med denna lönetillökning till dess
fullständig omreglering af lönerna förelägges Kiksdagen, och tillåter
jag mig alltså yrka bifall till statsutskottets förslag.

13 N:o 9.

Onsdagen den 24 Februari.

Herr Lundeberg: Utskottet bar, på sätt den siste talaren Uneforbätterinrade,
såsom bufvudsakligt skäl för sitt afslag åberopat, att nnÅ,ä*b<%j
Kongl. Maj:t den 81 december 1891 anbefalt. jernvägsstyrelsen att jern.
före den 1 september 1892 inkomma med förslag till nytt aflö- vägstrafik.
ningsreglemente för statens jernvägar och att således kunde med (Forts.)
denna fråga anstå till dess nämnda förslag inkomme, kvilket
sannolikt skulle inträffa nästa riksdag.

Då Kongl. Maj:t emellertid fjorton dagar efter detta beslut
funnit sig manad att i år begära löneförhöjning åt banvakterna,
så är det påtagligt, att derför funnits allvarliga och fullgiltiga
skäl, och hafva en del af dessa äfven funnit sitt uttryck i Kong].

Maj:ts proposition. Deri omförmäles nemligen, att tjenstgöringsförhållandena
i Norrland äro annorlunda än i öfriga Sverige.
Lefnadsvilkoren äro ogynsammare än eljest, och de klimatiska förhållandena
icke blott försvåra tjenstgöringen, utan orsaka äfven,
att banvakterna icke kunna der draga någon förmån af planteringsland
med mera, som stode banvakter på andra håll till buds.

Det meddelades i utskottet af en ledamot, som är väl förtrogen
med förhållandena i öfre Norrland, att det derstädes ofta
mötte svårigheter att få stadigvarande banvakter. De funne aflöningsförhållandena
för små och otillfredsställande, hvadan ombyte
ofta måste ega rum, bvilket visserligen icke vore till båtnad för
en sådan verksamhet som jernvägarnas.

Men äfven andra skäl kunna andragas för ett bifall till denna
löneförhöjning, särkildt önskvärdheten för en arbetsgivare att
på grund af befintliga förhållanden och inom rättvisa gränser
kunna så ordna aflöningen åt sina arbetare, att desses rimliga anspråk
blifva tillfredsstälda. Det anfördes i utskottet, såsom stöd
för afslag, att om ifrågavarande löneförhöjning blefve beviljad,
detta skulle menligt återverka på de enskilda jernvägarnas ekonomi,
enär de skulle blifva tvungna att äfven öka aflöningarne åt
sina banvakter. Jag känner icke aflöningsförhållandena vid enskilda
jernvägarna i mellersta och södra Sverige, men jag föreställer
mig, att de äro väsentligen olika mot dem i norra Sverige
likasom öfriga aflöningar inom de olika landsdelarne. Jag vet
emellertid, att enskilda jernvägar i norra Sverige betala lika
mycket eller mera åt sina banvakter, än hvad statens banvakter
skulle erhålla efter den nu föreslagna förhöjningen, och är i tillfälle
nämna, att vid en jernväg utgår lönen i ett för allt med 720
kronor, och vid en annan med 692 kronor, under det att statens
banvakter för närvarande endast hafva 686 kronor och, om reservanternas
förslag godkännes, skulle erhålla 696 kronor, hvilket
visserligen icke kan anses vara för högt, då statsbanenätet allt
mera närmar sig polcirkeln.

Jag finner det således fullt berättigadt och ur många synpunkter
klokt, att någon förbättring beredes banvakterna i Norrland,
hvarför jag hemställer om bifall till reservanternas förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de yrkanden,
som derunder framstälts, propositioner, först på bifall till

N;o 9. 14

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
svenska mosskulturföreningen.

hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och vidare
derpå, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
den af grefve Sparre med flere vid denna punkt afgifna reservation,
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

10—24 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

25 punkten.

Herr Benedicks: Såsom ledamot af svenska mosskuiturföreningens
styrelse har jag ansett mig pligtig att uppträda för att i denna
fråga motsätta mig statsutskottets hemställan. Svenska mosskulturföreningen
är i allmänhet tillräckligt känd för att jag särskildt här
skulle behöfva föra dess talan. Hvad emellertid angår förevarande
hemställan att få det förut beviljade anslaget af 10,000 kronor plus

4,000 kronor till utställningen i Göteborg lörhöjdt till 15,000 kronor,
får jag såsom det förnämsta skälet först och främst anföra
det, som äfven återfinnes i utskottets betänkande, der det framhålies,
att framför allt måste de arbeten, som påbörjats, äfven
fortsättas. Svenska mosskulturföreningen har börjat med små medel;
den har fått krypa framåt, innan den kunnat gå; den har genom
de största ansträngningar lyckats erhålla anslag från hushållningssällskap,
landsting och enskilde personer, så att dess budget
nu uppgår till omkring 41,000 kronor, men det finnes äfven
skuld, balanserad med omkring 3,000 kronor. Men så kan det icke
fortgå; endera måste föreningens verksamhet inskränkas eller ock
måste staten här gifva sitt bidrag. När nu föreningen ansträngt sig
så långt det går, och dess verksamhet är af så stort gagn och en
sådan betydelse, att jag trotsar hvem som helst att framdraga
exempel på något annat anslag i budgeten, som skulle kunna medföra
så stort praktiskt gagn som det ifrågavarande, kan det då
vara skäl i att inskränka dess tillgångar, i synnerhet då det nu
gäller att i hela landet ända upp i Norrland tillgodogöra resultaten
af föreningens verksamhet? Tjensteman finnas, som äro anstälde
för alla möjliga olika slags för föreningen nödiga arbeten,
som pågå i både teoretisk och praktisk rigtning. Nu gäller det
först och främst att kunna anställa ett behöflig! antal af kulturingeniörer,
som resa ikring och redan gjort sig förtjente af goda
vitsord. För att nå detta mål samt utföra detta krig mot okunnigheten
fordras såsom alltid i dylika fall “pengar, pengar och
återigen pengar", och föreningen har derför icke sett någon annan
utväg än att med förtroende vända sig till statsmagterna för att
få hjelp.

I utlandet, hvarifrån vi till stor del hemtat den erfarenhet,
som här vid lag kommer oss till godo, har man för saken gjort vida
större uppoffringar än här skulle blifva fallet. Jag vill endast
framhålla, huru den mot Sverige mycket lilla provinsen Hannover

Onsdagen den 24 Februari.

16 JJso 9.

anslagit en summa af 400,000 mark för att åstadkomma mönster- Anslag till
landtbruk på de hannoveranske mossarne. Jag vill äfven anföra, mos.s''

huru den preussiska staten understöder mosskulturstationen vid*1* urJ™emn''
Bremen med 30,000 mark om året samt låter gräfva störa,, mycket (Forts.)
dyrbara kanaler för att åstadkomma behöfliga kommunikationer,
och huru staten der sjelf — så är det icke här — låter å mossarne
verkställa stora uppodlingar, som kosta betydliga summor. Jag
hemställer, huru vida icke, när nu Riksdagen en gång beviljat så
stora medel till odlingslånefonden, såsom ett korollarium deraf
följer, att understöd i behöflig mån bör lemnas åt mosskulturföreningen.
Om icke detta nu lemnas, kommer det icke att göra så
stort gagn, som om det längre fram beviljas, ty nu först har odlingen
af mossarne i vårt land tagit någon fart, och nu om någonsin
behöfves vetenskapens hjelp.

Jag är öfvertygad, att Första Kammaren såsom hittills äfven
nu skall visa sig hafva icke blott öppet sinne för en stor, fosterländsk
sak, utan äfven öppen hand, då det gäller dess framgång,
och derför vågar jag, herr talman, yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Boström: För min del måste jag motsätta mig det yrkande,
som den siste ärade talaren här gjort. Svenska mosskulturföreningen
har ända till förlidet års riksdag uppburit ett statsunderstöd
af 5,000 kronor, men då uttalade sig statsutskottet för
önskvärdheten af att detta ökades, och med anledning af statsutskottets
förslag beviljade Riksdagen anslagets höjande till 10,000
kronor, hvarjemte af statsmedel anslogos 4,000 kronor för bestridande
af omkostnaderna för utställningen i Göteborg förliden sommar.
Då detta ärende nu varit föremål för Kong]. Maj:ts behandling,
och Kongl. Maj:t, med erkännande af föreningens synnerligen
behjertansvärda ändamål, icke ansett sig året efter det, då anslaget
fördubblats, böra framställa förslag om dess ytterligare tillökning,
tror jag icke, att tiden kan vara inne att bevilja en sådan
förhöjning. Utskottet, som med mycket erkännande uttalat sig om
den stora betydelsen för jordbruket af föreningens verksamhet,
har sålunda icke ansett sig redan nu kunna förorda en ytterligare
ökning. Föreningen bör äfven, såsom mig synes, innan den fått
tillräckliga medel, kunna tillse, att dess utgifter tills vidare hållas
inom något mindre proportioner.

Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Spånberg: Då jag underskref denna motion, som nu
föreligger till afgörande, hade jag gjort mig den föreställningen,
att ytterligare skäl för dess begäran om en tillökning af 5,000
kronor i det till svenska mosskulturföreningen proponerade anslaget
icke skulle behöfva anföras. Jag trodde, att nämnda förening
och dess verksamhet vore så välkända för statsutskottets ledamöter
att ytterligare motivering i detta hänseende icke skulle behöfvas,
men statsutskottets utlåtande visar, att så icke är fallet.

Det har sagts, att ytterligare skäl än som anförts, i svenska moss -

Nso 9. 16

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
svenska moss•
kulturföreningen.

(Forts.)

kulturföreningens skrifvelse till regeringen samt landtbruksstyrelsens
deröfver lemnade utlåtande, icke blifvit frambragta, som göra,
att det kan tillstyrka ett högre belopp. Jag skall till en början
påpeka, att denna lilla motion blifvit af statsutskottet origtigt
läst, efter hvad af dess eget utlåtande framgår. Motionen lyder
helt enkelt: “att Riksdagen ökar det af Kongl. Maj:t i dess nådiga
proposition n:o t föreslagna belopp från tio till femton tusen kronor.
" Men utskottet säger: i en inom Första Kammaren väckt motion
hafva motionärerna hemstält, “att det till understöd åt svenska
mosskulturföreningen utgående belopp måtte ökas från 10,000 kronor
till 15,000." Häri ligger ett misstag. Det belopp, som åt mosskulturföreningen
af förlidet års riksdag beviljades, var 14,000 kronor.
Visserligen voro, såsom statsutskottet säger i sin motivering,

4,000 kronor afsedda till bestridande af kostnaderna för deltagandet
i Göteborgs-utställningen, men faktiskt är, att mosskulturföreningen
under detta år af statsmedel åtnjuter 14,000 kronor, och
det är således endast en förhöjning af 1,000 kronor som ifrågasättes.

Mine herrar! Enligt min uppfattning är det af stor vigt, att
mosskulturföreningen genom högre anslag sättes i stånd att så
fort som möjligt kunna ernå och inför den intresserade allmänheten
framlägga de fruktbärande och såsom jag hoppas säkra resultat,
hvilka genom dess försök kunna ernås. Millioner tunnland
mossjord finnas, som böra utdikas och kultiveras, tusentals tunnland
äro odlade och under odling, och hvarje dag som går gör
svenska folket förluster genom missgrepp, som vid mossarnes odling
och skötsel begås. Den ene dikar så och den andre så, den
ene gödslar sina mossar på ett sätt och den andre på ett annat,
och de misslyckas kanske på båda två, och då kunde man må
hända med ett litet belopp, väl användt på ett enda försöksställe,
utforska bästa sättet för ernående af ett vinstgifvande resultat,
och derigenom stora besparingar göras. Här finnas i vårt land
ofantliga, för närvarande alldeles ofruktbara sträckor. Om I,
mine herrar i statsutskottet, hade såsom jag uppvuxit på ett
ställe, der en öken breder ut sig strax invid bostaden, en ofantlig
hvitmossa, som under långliga tider spridt frost öfver angränsande
odlade marker, och tillika sett, huru denna, numera uppodlad, under
förlidet år burit en fullgod skörd af baljväxter, så skullen I
icke hafva yrkat på, att ytterligare skäl borde anföras för ifrågavarande
anslags beviljande. Inför denna kammares ledamöter behöfver
jag icke framhålla vigten och betydelsen för jordbrukets
framåtskridande af vetenskapliga arbeten i hithörande ämnen, ty
den kännen I lika bra som jag. Jag vill dock anföra ett litet
exempel till belysning af detta förhållande. Af det stora flertalet
är det visserligen bekant, men andra känna det möjligen icke. För
icke så länge sedan var det omöjligt att med fördel odla de magra
hvitmossarne, och äfven lågmossar af sämre beskaffenhet hafva icke
lönat mödan, innan vetenskapen upptäckte de här behöfliga och lämpliga
gödningsämnena. Sedan dess har man emellertid med stor
fördel kunnat odla de s. k. lågmossarne. På den allra sista tiden
har vetenskapen gjort ett lika vigtigt om ej vigtigare rön, då den

Onsdagen den 2i Februari.

17 N:o 9.

.upptäckt, att de dyrbara qväfvehaltiga gödningsämnena kunna undvaras
genom odlande af baljväxter. Man har nemligen kommit
underfund dermed, att detta vigtiga gödningsämne kan tillföras
jorden genom ett slags bakterier, som sätta sig på dessa baljväxters
rötter. Bakterierna tillföras med ympjord, tagen från sådana ställen,
der baljväxter växt frodigt under föregående år. Denna stora
vetenskapliga upptäckt har gjort möjligt att få baljväxter och
sedermera äfven andra sädesslag att växa på jorden utan att tillföra
det dyrbara qväfvet och sålunda äfven gjort odlingen af de
nyss omnämnda öknarne möjliga, men ännu återstår mycket att i
detta hänseende utforska.

Hvad gör 5,000 kronor för svenska staten, om större afkastning
kan vinnas af hundratusentals tunnland jord? Jag tror, att
sparsamhet skulle i detta fall vara ett i hög grad beklagligt misstag.
Jag beder eder, mine herrar, gifven svenska mosskulturföreningen
de här äskade 15,000 kronorna och I skolen till ersättning
få se ökadt välstånd, fruktbärande fält och odlade mossar i de
trakter der I förut hafven sett ofruktbara öknar.

Jag yrkar bifall till motionärernas förslag.

Herr Boström: Jag begärde ordet med anledning af en anmärkning
af den siste ärade talaren angående det resultat, hvartill
statsutskottet i detta ärende kommit. Han sade, att det anslag,
som i fjol beviljades svenska mosskulturföreningen, belöpte sig till

14.000 kronor och icke, såsom här står, 10,000 kronor. Jag tillåter
mig att fästa uppmärksamheten derpå, att Kongl. Maj:t af sistlidet
års Riksdag begärde ett anslag för ifrågavarande förening af 15,000
kronor, som afslogs så till vida, att 10,000 kronors anslag beviljades
till föreningen och 4,000 kronor anslogos till bekostande af
föreningens deltagande i utställningen i Göteborg. Något anslag
på 14,000 kronor till svenska mosskulturföreningen är således icke af
Riksdagen beviljadt.

Herr Casparsson: För den, som uppmärksamt genomläser
statsutskottets motivering, tror jag det skall vara temligen klart,
att statsutskottet visst icke är afvogt stämdt mot nu ifrågavarande
sak; tvärt om! Men i fjol begärde Kongl. Maj:t för detta ändamål

15.000 kronor, och statsutskottet föreslog då att nedsätta anslaget
till 10,000 kronor, hvilken nedsättning Riksdagen godkände. I år
säger departementschefen, att “skäl synas icke vara för handen
att sätta ifrågavarande bidrag till högre belopp än Riksdagen för
innevarande år beviljat". Vid sådant förhållande kunde statsutskottet,
som i fjol nedsatte anslaget under hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
icke gerna höja det utöfver hvad Kongl. Maj:t nu begärt.
Det skulle hafva varit att med Kongl. Maj:t uppföra leken: “när
jag säger släpp, skall du hålla, och när jag säger håll, skall du
släppa". Detta ansåg statsutskottet icke tillständigt och tillstyrkte
derför det belopp, som Kong]. Maj:t här föreslagit. Men vill
Riksdagen anvisa ett högre, är det naturligtsvis en sak, hvaröfver

Första Kammarens Prot. 1892. N:o 9. 2

Anslåq till
svenska mosskulturföreningen.

(Forts.)

N:o 9. 18

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag till
svenska mosskulturföreningen.

(Forts.)

Riksdagen ensam bestämmer, och som jag för min del visst icke.
skulle beklaga.

Herr Spånberg: Detta är en strid om ord. Ett faktum är,
att Riksdagen förlidet år beviljade till svenska mosskulturföreningen

14.000 kronor, hvaraf 4,000 kronor skulle användas till betäckande af
föreningens befarade skuld för utställningsomkostnader i Göteborg.
Denna utgift afser visserligen förlidet år, men det är i år som föreningen
får lyfta de 14,000 kronorna. Således afser vår motion att
böja det senast beviljade anslaget med endast 1,000 kronor. Nu
bar departementschefen i välvilliga ordalag tillstyrkt ett anslag
af 10,000 kronor, men tycker, att utgifterna stiga något fort. Bland
annat hafva 2,000 kronor beräknats för utgifvande af tidskriften.
Det är just ett af skälen för beviljande af 15,000 kronor, att ledamöternas
antal ökats så betydligt, att man måste öka upplagan af
tidskriften med 1,000 exemplar. Hade ledamöternas antal minskats,
vore förhållandet ett annat. Då kunde det möjligen hafva varit
skäl att minska anslaget, men den omständigheten, att deras antal
ökats, bör enligt min uppfattning vara det bästa skälet för anslagets
höjande.

Vidare hafva resekostnaderna beräknats till förhöjdt belopp
af 2,000 kronor. Ja, det är ju naturligt, att när man anstalt en kulturingeniör
för att gå allmänheten äfven i Norrland till banda med
råd och biträde efter reqvisition, är det alldeles klart, att han icke
kan resa för intet, utan måste hafva resekostnadsersättning; och
att aflöningarna ökats, är ju också naturligt, när flera nya personer
anstälts i föreningens tjenst. Jag anser således det vara rätta
ögonblicket att understödja föreningen, när den är i sin kraftigaste
och lifaktigaste ålder, så att den må kunna hastigt utveckla sig.
Vore det deremot så, att den visade benägenhet att gå till baka,
då kunde det vara skäl att draga in på anslaget. Detta är en
förening, som inom landet vunnit den starkaste tillslutning. Den
räknar 3,000 medlemmar bland Sveriges förnämsta jordbrukare.
Styrelsen har arbetat flera år utan ett öres ersättning, och ändå
hållas 20 ä 30 sammanträden hvarje år. Enskilda personer och
hushållningssällskap hafva uppoffrat så mycket, att om staten nu
tillsläpper dessa 15,000 kr., så blir det ungefär 1/3 af föreningens
hela utgiftsstat.

Ett annat talande skäl, hvarför mosskulturföreningen bör få

15.000 kronor, är att, efter hvad jag nyligen sett, en systerförening —
nemligen utsädesföreningen i Svalöf—• af statsmedel erhållit 15,000
kr., och jag vet icke i bvilket hänseende mosskulturföreningen kan
anses stå till baka för utsädesföreningen. Detta understöd är visserligen
taget af medel, som äro af Riksdagen stälda till regeringens
disposition, men det är statsmedel i alla fall. Om man går till
Riksdagen direkt, så behöfver man väl icke derför få ett mindre
belopp. Jag trodde verkligen, att det i Riksdagen sutte personer,
som icke tvekade att bevilja ett så obetydligt anslag för ett allmännyttigt
ändamål.

Jag yrkar fortfarande bifall till motionen.

19 N:o 9.

Onsdagen den 24 Februari.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu föreliggande punkt
hemstält och vidare derpå, att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, så vidt den skilde sig från den i ämnet väckta motionen,
skulle bifalla motionen utan förändring; och förklarade herr
talmannen sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Boström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 25 punkten
af sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt
den skiljer sig från den i ämnet väckta motionen, och bifaller motionen
utan förändring.

- Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja-51;

Nej—64.

26 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

27 punkten. Ifrågasatt an slag

till inlö Herr

Nyström: Endast några få ovi för att visa, att det
verkligen funnits skäl att framlägga motionen, och att det enligt m. m.

min mening till och med finnes skäl att bifalla densamma.

Såsom skäl för sitt afstyrkande anför utskottet endast, att
saken icke varit föremål för Kongl. Haj:ts pröfning. År det förmätet
att så läsa dessa ord, att man i dem ser en viss förhoppning
om sakens slutliga framtida utgång? Detta lemnar jag derhän,
men jag vill påminna om, att på sista tiden icke få exempel
finnas på att dylika anslag, i synnerhet då de galt kulturändamål,
bl Hvit beviljade, på enskild motion, och jag tror icke att Riksdagen
har haft skäl att ångra, att den på detta sätt förfarit. I denna

N:o 9. 20

Onsdagen den 24 Februari.

lfrågamu an-&ak är naturligtvis för frågans bedömande vetenskapsakademiens
sen af en lam- utlåtande afgörande. Detta utlåtande innehåller all den utredning
ting bergarter i frågan, som öfver hufvud kan förekomma, och de tvenne framståm.
m. ende vetenskapsmän, som yttrat sig i saken, hafva om möjligt

(Forts.) ännu mer betonat det gagn, som skulle följa af detta lilla anslag,

då de påpekat det värderika bidrag, man derigenom skulle vinna
vid utredande af vårt lands geologi, och framhållit, att denna
samling i sjelfva verket är en nödvändig bilaga till de vigtiga
arbeten, som gjorts under äldre tider och som lära vara af stor
vigt äfven för nuvarande geologiska undersökningar. Från denna
samling lära ju äfven komma vigtiga bidrag till gruffältens historia.
Det finnes för öfrig! prejudikat på inlösen af sådana samlingar.
Om jag således uteslutande litar på vetenskapsakademiens utredning
i detta hänseende, förmodar jag, att ingen har någonting
att derom säga, ty om någonsin en auktoritet skall hafva vitsord
i dylika fall, är det i detta fall vetenskapsakademien. Om jag
således slutligen, hänvisande till vetenskapsakademiens utlåtande,
påyrkar bifall till motionen, kan jag icke underlåta att äfven, såsom
ett sista argument, fasta uppmärksamheten på att den person,
som skiille komma i åtnjutande af denna summa, är en i knappa
omständigheter lefvande dotter till en förtjent vetenskapsman.

På grund af nu anförda skäl yrkar jag bifall till motionen.

Herr Lundström: Äfven jag ber att få framhålla de stora
fördelar, som skulle komma den svenska vetenskapen till godo, i
händelse, staten, blefve egare till dessa samlingar, och -de således
blefve tillgängliga för allmänheten. Såsom synes af de bilagor,
som åtfölja motionen, har chefen för geologiska byrån anfört, “att
den af J. H. af Forselles upprättade kartan är behäftad med ett
fel, som i hög grad minskar dess användbarhet, i det att nöjaktig
förklaring saknas beträffande de många egendomliga bergartsbenämningar,
som härmed infördes och hvilka sedermera icke vunnit
efterföljd". Detta gör naturligtvis, att beteckningarna på kartan
icke kunna iemföras med beteckningarna på de kartor, som nu
upprättas. Genom inköpet skulle nu de för kartans upprättande
insamlade och etiketterade bergartsstufferna blifva tillgängliga, och
kartan derigenom blifva af betydligts törre gagn än för närvarande,
och det nämnda felet afhjelpas. Vidare skulle man genom köpet
äfven komma i besittning af de af Forselles och hans medhjelpare
under kartläggningen förda dagböcker och derigenom få en ersättning
för den nu saknade beskrifningen. Också säges i nämnda
bilaga, att “berörda bergartsstuffer och handskrifter kunna med fullt
fog betraktas såsom en oumbärlig bilaga till meranämnda karta".
Dessutom skulle genom inköpet också erhållas de betydande samlingar
af mineralier och bergarter, som af Forselles insamlades
vid af honom verkst.älda specialundersökningar af svenska grufvefält,
och dessa samlingar äro utan tvifvel af stor vigt för framtida
undersökningar af samma grufvefält. Då härtill kommer, att såväl
vetenskapsakademien som chefen för Sveriges geologiska byrå
tillstyrkt inköpet, synas fullgiltiga skäl föreiinnas för önskvärd -

Onsdagen den 24 Februari.

21 N:o 9.

heten af att dessa samlingar blefve för allmänheten och den geo- ifrågasatt anlogiska
forskningen mera tillgängliga, och att staten för den skulle HU inl°~
Uefve egare till dem. På grund häraf skulle .jag vilja uttala%*£££
mig för bifall till motionen, men såsom saken nu ligger, torde ett m. m.
bifall icke vara att hoppas. Under uttalandet af den förhoppning, (Forts.)
att medel till samlingarnas inköp ändock skulle kunna åstadkommas,
anser jag mig derför för närvarande icke böra göra något
yrkande.

Herr Casparsson: Beträffande önskvärdheten af att staten
måtte inlösa ifrågavarande samlingar, delar jag fullkomligt motionärernas
åsigt; men när frågan ännu icke varit underkastad Kongl.

Maj:ts pröfning, och då summan icke är större än 8,000 kronor,
och Kongl. Maj:t icke lär sakna medel att, om så befinnes lämpligt,
inlösa ifrågavarande samlingar, har jag instämt i det slut, hvartill
utskottet kommit, att man icke för detta ändamål behöfde anvisa
särskilda medel. Detta är min ställning till frågan, och jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt de yrkanden,
som derunder framstälts, propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i den nu föredragna punkten hemstält och vidare derpå,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

28 och 29 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

30 punkten. Anslag för

Sveriges delta Herr

Törnebladh: Det är med stor tillfredsställelse som jag /tälinin en i
funnit, att utskottet ansett sig böra tillstyrka Kongl. Maj:ts pro- CHcago^m.
position i ifrågavarande ämne, och icke minst har det gladt mig,
att utskottet särskildt accentuerat vigten deraf, att stipendier lemnas
åt personer, som vilja besöka utställningen och kunna vid den
inhemta kunskap och erfarenhet, som sedan komma vårt lands
näringar till gagn. Men då utskottet gjort detta uttalande så bestämdt,
torde det vara af vigt att, innan frågan slutligen afgöres,
åtminstone ett eller annat ord kan falla derom, livilka personer
som egentligen skola komma i åtnjutande af det ifrågasatta understödet.
Då man granskar den behandling, som detta ärende undergått,
innan det framlades för Riksdagen, faller det lätt i ögonen,
att åsigterna om qvalifikationerna och kompetensen hos de personer,
som skulle hugnas med ett dylikt reseunderstöd, vexla så
pass mycket, att det, så vidt jag kan förstå, häde varit synnerligt
önskvärdt, om i den till Riksdagen aflåtna framställningen någon
närmare begränsning eller bestämning af dessa qvalifikationer och
denna kompetens, än som ligger i uttrycket “teknici", hade blifvit

N:o 9. 22

Anslag för
Sveriges deltagande
i utställningen
i
Chicago m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 24 Februari.

lemnad. Att statsutskottet der vid lag tillstyrkt oförändradt bifall
till propositionen, finner jag ganska naturligt, och det kan också
icke vara min mening att här framkalla någon diskussion om eller
yrkande till förändring af detta beslut eller de ordalag, i indika
det är affattadt, men jag tror, att det skulle vara rätt nyttigt —
i betraktande af dessa olika uttalanden — om man under diskussionen
möjligen kunde få inhemta någon närmare förklaring om
huru ordet “teknici“ egentligen skall förstås. Ser man på sidan
50 i statsrådsprotokollet till 6:te hufvudtiteln, möter man der ett
yttrande, afgifvet af styrelsen för svenska teknologföreningen i
Stockholm, hvilket särskilt fäster uppmärksamheten derpå, att
“ordet ''tekniker’ är något mångtydigt, enär, om detta toges i dess
vidsträcktaste bemärkelse, det omfattade ej allenast praktiserande
ingeniörer och arkitekter, utan äfven lärare vid tekniska undervisningsanstalter
samt egentliga yrkesidkare eller handtverkare11.
Styrelsen fortsätter också, att, “då kompetensvilkoren borde uppställas
olika för olika kategorier, funne styrelsen det lämpligast
att inskränka sina uttalanden till endast den första gruppen af
teknici eller teoretiskt och praktiskt utbildade sådana11. Då detta
är det första uttalande som förekommer, och det uttalande, som
allra bestämdast inlåter sig på betydelsen af ordet “teknici11, kan
den föreställningen lätt uppstå, att vid tillämpningen “teknici11 kan
blifva begränsadt till just den första kategorien, som styrelsen
omtalat. Detta vore enligt min tanke föga lyckligt, i ty att om
det också är klart, att i och för vinnande af den öfversigtlighet
och den djupare uppfattning af hvad vid eu utställning kan vara
att inhemta, som i stort kan gagna landet, det alltid är behöfligt,
att dylika både teoretiskt väl utbildade och praktiskt dokumenterade
personer resa dit, det dock är angeläget, att äfven det
praktiska arbetets män, utöfvare af industrier och handtverk i
större eller mindre omfattning, få tillfälle att i detta den praktiska
erfarenhetens förlofvade land utvidga sina vyer och till sitt
eget land hemföra resultaten af hvad de sålunda inhemtat, hvilket
just för den öfvade praktikern ofta kanske blir af större betydelse
än för den mera teoretiskt underbyggde. Det gäller nemligen ofta
vid dessa utställningar att se till, icke blott hvad som är värdefullt
och väl uttänkt, utan äfven och stundom kanske i främsta
rummet hvad som “går11 och kan vara tillämpligt hos oss vid industriens
utöfning. Denna synpunkt har äfven blifvit fasthållen af
de myndigheter, som yttrat sig i frågan. Det har af tekniska
samfundet i Göteborg bland annat blifvit betonadt, “att det inom
den mindre industrien och handtverkerierna funnes ett ganska stort
antal personer, hvilka icke varit i tillfälle att bedrifva i egentlig
mening teoretiskt-tekniska studier, men som ändock skulle kunna
med framgång studera utställningen och derifrån hemföra rön och
iakttagelser, som sedermera kunde visa sig i hög grad fruktbärande11.
En hvar af oss torde kunna erinra sig någon framstående industrieller
fabriksidkare, som från början icke dokumenterat sig genom
aflagda ingeniörsexamina eller i öfrigt teoretisk underbyggnad.
Men det gäller här icke blott den tekniska industrien i inskränk -

Onsdagen den 24 Februari.

23 N:o 9.

tåste mening, utan det gäller alla möjliga arter af industrier Anslag för
och näringar. Jag har här i min hand programmet för utställ- Sve£%£re“fa~
ningen i Chicago, af hvilket framgår, huru vidsträckt denna ut- stäuningen i
ställning skall vara och huru den skall omfatta olika grenar af Chicago m. m.
mensklig industri och näringar, som jag icke behöfver vidare upp- (Forts.)
räkna. Men då dessa åsigter hafva så mycket vexlat hos de förberedande
myndigheterna, och bland annat denna vexling i åsigter
och svårigheten att kunna bedöma, hvilka som borde hugnas med
understöd, har ådragit sig särskild uppmärksamhet inom kommerskollegium
eller den sista före Kongl. Maj:t handläggande myndigheten,
är det också af vigt att vid tillämpningen icke begränsning
sker för snäft, utan tillbörlig uppmärksamhet och beaktande egnas
åt hvad kommerskollegium i den vägen anfört, som i sin motivering
säger, att “understöden borde utgå endast till sådana personer,
som genom sin ställning inom industrien och sina insigt.er
kunde till nämnda syftes ernående verkligen medverka", hvilket
blifvit något vidsträcktare formuleradt i kommerskollegii kläm. Jag
tager alldeles för afgjordt, att då herr statsrådet och chefen för civildepartementet
har yttrat, att för utseende af stipendiater en nämnd
borde tillsättas för att granska ansökningarna och till Kongl. Maj:t
afgifva förslag, äfven denna nämnd kommer att fästa vederbörligt
afseende vid de synpunkter, som nu af mig blifvit sammanfattade
efter hvad i ärendet förekommit, om nemligen denna nämnd anser
sig på grund af sjelfva uttrycket i slutklämmen dertill berättigad;
ty det är i denna fråga liksom i så många andra af yttersta vigt
att, när anslag lemnas, man må hafva fuyt klart för sig, så vidt
ske kan, att anslaget icke genom sjelfva uttryckssättet begränsas
mer än från början varit afsedt och mer än nyttigt kan vara. Det
är för att varna mot en sådan begränsning af ordet “teknici" —
hvilket mycket väl kan tillåta en vidsträcktare tolkning än hvad
som i visst fall fått göra sig gällande vid ärendets förberedande
behandling — som jag tagit till ordet, men jag har icke annat
yrkande att göra än på bifall till utskottets förslag i den föreliggande
punkten.

Herr statsrådet Groll: Det var med full afsigt, som jag i mitt
anförande till statsrådsprotokollet icke ville närmare definiera eller
förorda några bestämda gränser för kompetens till dessa stipendier.
Derför hafva de personer, som här skulle komma i fråga,
blifvit kallade teknici. Jag kan för min del icke finna, att i detta
ord skulle ligga någonting, som antyder, att dessa ovilkorligen
skola hafva, genom aflagda examina eller på annat sätt, visat sig
ega den nödiga tekniska underbyggnaden, utan jag har förestält
mig, att den nämnd, som här skulle tillsättas och som i första
hand skulle pröfva ansökningarna, skulle hafva alldeles fria händer.

Yi veta ju alla, att det hos dem, som icke haft tillfälle att genomgå
tekniska högskolor eller andra sådana anstalter, det oaktadt
kan förefinnas så öfverlägsna anlag för rent tekniska frågor, att
dessa personer icke böra lemnas ur räkningen på den grund, att
de icke hafva svart på hvitt på sin kompetens. Jag instämmer

N:0 9. 24 Onsdagen den 24 Februari.

Anslag för således helt och hållet med den siste värde talaren deruti, att här
”gande i^t-'' ^ör stadgas några bestämda gränser, utan att den blifvandeställningen
i nämnden må hafva fria händer. Man bör endast se till, att
Chicago m. m. man får sådana personer, som kunna hafva nytta af hvad
(Ports.) de vid utställningen komma att få se. Jag har för min del trött,.

att det icke skulle behöfvas något vidare uttalande i Riksdagens
beslut om den ena eller den andra qvalifikationen för dem,
som skola besöka utställningen. Jag hade förestält mig, att detta
vore en fråga, som kunde helt och hållet öfverlemnas åt den ifrågasatta
nämnden.

Herr Almström: Det framgår af statsutskottets utlåtande, att
bland de myndigheter, korporationer och föreningar, som haft attyttra
sig rörande utställningen i Chicago, det största antalet uttalat den förmodan,
att någon större tillslutning till utställningen icke vore att
förvänta, hvithet vill säga, att de ansett, att den svenska industrien,
icke skulle hafva någon ekonomisk nytta af att deltaga i densamma.
Emot detta tror jag, att det uttalande, som gjordes af
teknikermötet i Göteborg, icke kan väga så mycket. Då regeringen
ändock framlagt förslag till Sveriges deltagande i utställningen,
måste det finnas andra skäl dertill, och detta skulle vara ett tillmötesgående
mot våra många i Éörenta Staterna, i synnerhet i
Chicago och dess närhet, boende landsmän och, det kanske vigtigaste,
den omständigheten, att vid en så stor utställning Sverige
icke bör saknas. Om det vore dessa två sista skäl, som ligga till
grund för förslaget, följer deraf, enligt min tanke, att det anslag
som begäres måste vara så högt tilltaget, att de industriidkare,
som vilja deltaga i utställningen, icke tillskyndas större kostnader
än den för tillverkningen af de föremål, som skola skickas till
densamma och hvilka de löpa risk att icke få sälja. Det synes
mig, att det anslag, som regeringen begärt, är väl litet. Statsutskottet
har i sitt utlåtande påpekat, att regeringen torde till sitt
förfogande ega medel, som kunna fylla en sådan uppkommen brist,,
och då jag anser, att det begärda anslaget af 200,000 kronor icke
kan räcka till, om Sverige skall blifva väl representeradt, måste jag
på förhand antaga, att regeringen, af till dess förfogande stälda
medel, får släppa till ett större eller mindre belopp.

Men på samma gång som jag på grund af de sista tvenne
skälen, nemligen, tillmötesgående mot våra landsmän i Amerika
och den omständigheten, att Sverige icke bör saknas på en sådan
utställning, för min del tillstyrker bifall till utskottets förslag, kan
jag icke underlåta att framhålla, att under 3 ä 4 år en komité
här i Stockholm har arbetat på att uppgöra plan till en skandinavisk
utställning i hufvudstaden och till Kong!. Majt inlemnat
förslag till densamma, och vill jag uttrycka den förhoppning, att, om
detta anslag till Chicago-utställningen bifalles, detta icke må utgöra
ett hinder för regeringen att, så fort sig göra låter, framkomma.
med proposition om anslag till utställningen i Stockholm,,
till hvilken utställning Stockholms stadsfullmägtige, under förut -

Onsdagen den 24 Februari.

25 N:o 9.

sättning att Riksdagen anvisar ett visst belopp, beviljat ett anslag
af 300,OOQ kronor.

Beträffande frågan, huru ordet teknici skall tydas, är jag af
alldeles samma åsigt som de båda nästföregående talarne, och jag
vill till och med säga, att jag tror, att någon tydning af detta ord
icke kan behöfvas, ty icke kan ett uttalande i en teknisk förening
kullkasta det begrepp, man i allmänhet har om hvad med teknikus
menas. Detta allmänna begrepp omfattar dermed icke allenast en
skolad yrkesidkare, utan äfven den, som börjat utan någon föregående
skolunderbyggnad och sedermera fortgått på sin bana.

Jag tillstyrker bifall till utskottets förslag.

Herr Cederberg: Man har uti teknologföreningens styrelses
uttalande velat lägga den mening, att styrelsen icke ansett andra
kompetenta att åtnjuta reseunderstöd af ifrågavarande medel än
dem, som vore både teoretiskt och praktiskt utbildade. Tillhörande
föreningens styrelse, torde jag få anses ega någorlunda tillförlitlig
kännedom om dennas åsigt, äfven om jag i denna fråga,
hvarom någon mindre meningsskiljaktighet rådde, såsom tillhörande
minoriteten icke får anses fullt berättigad att förklara majoritetens
mening.

Verkliga förhållandet är, att styrelsen begränsade omfånget af
sitt yttrande till de teknici, som vore både teoretiskt och praktiskt
utbildade, och detta måtte väl få anses vara något helt annat än
att frånkänna annan tekniker kompetens till erhållande af reseunderstöd,
något som aldrig varit styrelsens mening. Tydligt
nog synes mig detta framgå af det, som styrelsen yttrat och som
statsutskottet refererat å sidan 39. Det heter der, att svaret på
de framstälda frågorna berodde på “huru långt man ansåge sig
böra utsträcka omfattningen af begreppet “tekniker11, enär, om
detta toges i dess vidsträcktaste bemärkelse, det omfattade ej
allenast praktiserande ingeniörer och arkitekter, utan äfven lärare
vid tekniska undervisningsanstalter samt egentliga yrkesidkare
eller handtverkare. För dessa olika kategorier borde kompetensvilkoren
för understöds åtnjutande och äfven andra föreskrifter
uppställas olika." Det är sålunda alldeles icke förnekadt, att
kompetens finnes hos andra än dem, som äro teoretiskt och praktiskt
utbildade. “På grund häraf", heter det derefter, “ansåge
styrelsen det lämpligast att inskränka sina uttalanden till endast
den första gruppen." Allt ett tydligt erkännande, att andra kompetenta
grupper finnas, oaktadt styrelsen om dem icke velat uttala
sig. Dessa upplysningar har jag velat lemna, för att icke
det missförstånd, som tyckes råda, skall få stå qvar.

Herr Fränekel: Då jag för min del inom utskottet biträdt

det föreliggande förslaget, ber jag få nämna, på grund af den
diskussion, som nu bär blifvit förd, att jag icke gjort detta utan
tvekan. Jag anser nemligen, att det föreliggande anslaget sönderfaller
i två hvar för sig mycket vigtiga delar. Den ena, om hvilken
alla myndigheter varit ense, är den, som afser att bereda möjlighet för

Anslag för
Sveriges delta
gande i utställningen
i
Chicago m. m
(Forts.)

N:o 9. 26

Onsdagen den 24 Februari.

Anslag för våra svenska teknici att så mycket som möjligt vinna erfarenhet
Sveriges delta- yj^ den stora utställningen i Chicago. Derom äro meningarna
ställningen i icke delade. Icke heller torde man behöfva orda mycket om det
Chicago m. m. sätt, hvarpå denna del af anslaget skall användas, då denna fråga
(Forts.) ju kommer att öfverlemnas till en sakkunnig nämnd, som får fria
händer i afseende på det lämpligaste sättet, på hvilket detta anslag
bör fördelas.

Hvad deremot den andra delen af frågan beträffar, Sveriges
deltagande i utställningen, är det otvifvelaktigt, att de ansträngningar,
som för detta ändamål måste göras, enligt detta förslag
på långt när icke äro tillräckliga för att med dem det åsyftade
målet skall kunna vinnas. Jag delar således med föregående talare
den åsigten, att i fall Sverige, såsom utskottet rigtigt förutsagt,
skall vara i en särskild byggnad representeradt, är det anslag,
som för detta ändamål nu blifvit begärdt, enligt min tanke alldeles
för litet. Det är att hoppas, såsom här äfven yttrats, att
Kongl. Maj:t skall på annat håll finna medel att fylla den brist,
som då efter all sannolikhet skall komma att uppstå.

Det är dock ett annat skäl, som varit anledningen till, att
jag för min del tvekat att biträda den senare delen af anslaget,
och det är, att anslagen framkommit till Riksdagen i en efter
mitt förmenande origtig ordning emot hvad de bort komma. Jag
syftar dervid på den vigtiga ansökan, som sedan någon tid till
baka hvilar på Kongl. Maj:ts bord, nemligen om statsmedel för
att åstadkomma en utställning i Stockholm.

Jag tror för min del, att vår industri och våra industriidkare
i synnerhet skulle af en sådan skandinavisk utställning hafva så
öfvervägande stora fördelar, att om denna vitställnings tillkomst
möjligen skulle göras beroende af de uppoffringar, som nu måste
göras för verldsutställningen i Chicago, förlusten derigenom skulle
blifva synnerligen stor. Jag tror dessutom, att de medel, som
kunna anslås till en utställning i Stockholm, i vida större mån
åter komma landet till godo genom de stora inkomster, som man
derigenom på mångahanda sätt bereder våra kommunikationer och
mycket annat. Jag tror dessutom, att med det stora afstånd, som
föreligger emellan oss och Amerika och med de vigtiga handelsförbindelser,
som vi måste knyta på närmare håll, kommer en utställning
i Stockholm att för vår handel och industri medföra vida
större fördelar, än den utställning kommer att göra, som nu skall
ega rum i Chicago.

Då jag nu tagit mig friheten påpeka detta, och då jag nu är
beredd att yrka bifall till statsutskottets förslag, gör jag det under
den säkra förhoppning, att Kongl. Maj:ts regering med det
snaraste skall finna sig föranlåten att framhålla de vigtiga skål,
som föreligga för att åstadkomma en skandinavisk utställning i
Stockholm, och att denna kammare då icke skall vara obenägen
att dertill lemna sin kraftiga medverkan.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Onsdagen den 24 Februari.

27 N:o 9.

Sedan öfveidäggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i nu förevarande punkt bemstält.

31 punkten.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

32 punkten.

Herr Kerfstedt: JDå jag i statsutskottet deltagit i denna

frågas behandling, men icke tillhörde majoriteten och således icke
var med om det beslut, hvartill utskottet kommit, tagel’ jag mig
friheten angifva min ståndpunkt i denna fråga, oförhindrad dertill,
som jag är, då jag ej är delegare i bolaget.

Af de upplysningar, som i denna sak lémnats så väl från
kommerskollegium som från landshöfdingeembetena i Malmöhus-,
Kristianstads- och Hallands län, som äfven ifrån dessa läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, framgår, att om den ångfartygsförbindelse,
som sydsvenska ångfartygsaktiebolaget sedan
år 1878 underhållit emellan skånska hamnar och England, skulle
upphöra, skulle en sådan casus vara till stort men för den fördelaktiga
afsättning af kreatur och landtbruksprodukter, som från
flera län egen rum. Att man kan befara, att så sker, framgår
dels af bolagets ansökan till Kongl. Maj:t om undfående af subvention,
dels ock af det kända faktum, att bolaget på de sista
åren förlorat rätt betydliga summor vid navigeringen af denna
trade till följd af misslyckade konjunkturer och genom en brinnande
konkurrens med ett utländskt bolag, nemligen det bekanta
skotsk-engelska Wilson-bolaget. Det är tydligt och klart, att, när
bolaget nu gör allt större och större förluster, det snart skall
tröttna, synnerligast som det måste tillgripa aktiekapitalet. ^ På
annan trade deremot har bolaget utsigter icke blott att undgå en
gifven förlust, utan komma i åtnjutande af en skälig vinst, men
det har ansett det vara en hederssak att i det längsta fortsätta.
Det är då, enligt min tanke, icke mer än rätt och billigt, att staten
understöder detta företag, som redan existerat i 14 år och
visat sig vara till största gagn för södra Sverige.

Af denna tanke har emellertid statsutskottets majoritet icke
varit, utan den har förestält sig, att bolaget skulle, om det vore
ihärdigt, så småningom kunna öfvervinna de missgynsamma förhållandena
och, om det vidtoge ändamålsenliga åtgärder, så skulle
allt gå bra. Detta är anfördt å sidan 57 i statsutskottsbetänkandet,
men å sidan 59 i samma betänkande säger statsutskottet,
att, äfven om bolaget skulle få den nu begärda statssubventionen,
det betvifla!-, att bolaget ändå skulle kunna konkurrera med det
kapitalstarka Wilson-bolaget. Märk väl, å ena sidan anser utskottet
bolaget kunna uthärda en konkurrens äfven utan statshjelp,
men'' å andra sidan skulle bolaget icke kunna detta äfven
med statshjelp. Det tyckes mig ligga en motsägelse i denna
motivering.

Ifrågastt understöd
för
uppehållande
af ånghätsförbindelse
mellan
Sveriges
vestkust och
England.

N o 9. 28

Onsdagen den 24 Februari.

ifrågasatt un- Statsutskottet säger vidare, att en öfverenskommelse skulle
uppehållande vara träffad emellan det engelska och det sydsvenska bolaget. Det
af ängbätsför- ar ett stycke af sanning, men det är icke fulla sanningen, och man
bindelse mel- får taga denna sak med modifikation.

!an Sveriges Enligt ett telegram, som blifvit mig förevisadt, är eu öfverensVeEnqiandk
kommeIse träffad endast för hvarje resa, huru de skola hålla frakt(Forta.
) satserna, men det är alldeles ingen konstant öfverenskommelse,
som bolaget kan trygga sig vid.

Min fulla öfvertygelse, som jag också sett delas af herr statsrådet
och chefen för civildepartementet, är den, att kommer icke
staten det sydsvenska ångbåtsbolaget till hjelp, så upphör detta
bolag att navigera den ifrågavarande traden, och då har man, såsom
statsutskottet sjelf förutsett, att välja emellan att linien upphör
att trafikeras af något bolag, eller också att det nämnda Wilsonbolaget
fortfarande kommer att uppehålla trafiken med sina båtar,
och dä kan ju denna trade åter blifva inkomstbringande, sedan
den kommit i blott ett enda bolags händer.

Men skulle så icke ske, utan båda bolagen upphöra, menar
statsutskottet, att vår jordbruksnäring icke skulle komma att deraf
taga någon synnerlig skada, ty sedan sydsvenska ångfartygsbolaget
kom i verksamhet, hafva vi fått bättre kommunikationer, i synnerhet
genom vestkustbanan. Landtmännen i Skåne behöfva endast
skicka sina varor på denna bana för att få dem öfver Göteborg
exporterade på England. Min tro såsom vestkustbo är den, att
såväl ifrån Halland, der vi äro så nära Göteborg, som ännu mer
ifrån Skåne kommer att skickas högst obetydligt af kreatur och
landtbruksprodukter öfver Göteborg, utan den största delen skulle
i så fall söka sig väg öfver Danmark, till oberäknelig skada
i synnerhet för vår smörnotering i England. Hvad orsaken kan
vara dertill, att Skåne såsom utskeppningsort föredrages framför
Göteborg, skall jag ej tillåta mig att så tvärsäkert bedöma, men
det kan dock antagas, att den ligger deruti, att de båtar, som afgå
från de skånska kamnarne och Köpenhamn, äro särskildt inredda
för ändamålet, äro snabbgående och beqväma, och framför allt att
de angöra sådana hamnar i England, der de svenska produkterna
afsättas bäst och lättast.

Skulle nu Riksdagen undandraga sig att stödja det sydsvenska
ångbåtsbolaget, anser jag det vara liktydigt med att vi med öppna
armar mottagit och lemnat fritt spelrum åt en utländsk firma, som
uppträdt på vår marknad endast för att skada och nedgöra våra
egna näringsidkare. Det vore i ett fall sådant som detta enligt
min tanke detsamma som att stryka den svenska flaggan och hissa
upp den engelska.

Det vore också^ mycket beklagligt ur den synpunkten sedt att,
då, såsom vi veta, 2/3 af vår import redan ligger i utländingarnes
händer, vi också skulle få desse att exportera de varor, som vi
hafva att afyttra. Jag fruktar för att, då Wilson-bolaget en gång
kommit.in uti marknaden, samma bolag skall utsträcka sina armar
ända hit upp till Stockholm och undantränga de firmor, som här
navigera på utlandet. Vi skulle på detta sätt skaffa oss en Tiet -

29 jS'':0 9.

Onsdagen den 24 Februari.

gen, som sloge under sig alla sjöfartsintressen hos oss. Det ifrågasatt un endast

den skilnaden, att det icke vore en inhemsk, utan eu ut- dersfod för
ländsk person, somdroge all profit af våra frakter på utlandet. aJ^gUtsför Skulle

emellertid sa ske, sa handla vi icke i likhet med norr- bindelse melmännen,
som äfven på detta område visat sig vara så patriotiska äm Sveriges
och hafva en sådan sjelfständighetskänsla, att de, föranledda af 00,1

samma Wilson-bolags konkurrens med det norska bolag, hvilket (Fort”?''
anordnat traden emellan Bergen—Stavanger och Newcastle, subventionerade
det norska bolaget med ett betydligare belopp, så
att det engelska fick draga sina färde. Så tror jag, att det skulle
gå äfven i detta fall, om vi handlade i likhet med norrmännen.

Yi böra icke föreställa oss, att det är endast södra Sverige det här
gäller. Frågan om bifall eller afslag skall visa sin verkan på en
stor del af vårt land. Det är alltså en fosterländsk fråga.

Ifrån denna synpunkt har statsutskottet dock icke velat betrakta
saken, och har också på förhand i motiveringen angifvit sin
ståndpunkt i densamma, då utskottet endast tagit den från den,
enligt utskottets mening, fördelaktigaste sidan, nemligen från skånsk
ladugårdssynpunkt.. Jag anser emellertid, att frågan bör betraktas
icke blott i vidsträcktare mån från denna, utan äfven ifrån
sjöfartsnäringens synpunkt. Det handlar om bibehållandet af en
träde, som svenske män under mångårigt arbete sökt att efter bästa
förmåga uppehålla till allmänhetens fromma och synnerliga belåtenhet.
Det gäller sålunda vår svenska sjöfart och det gäller något,
som. för mig är af största betydelse, det gäller det svenska
folkets sjelfständighet. Skola vi sjelfva sköta om vår sjöfart eller
skola vi öfverlåta den åt utlåndingar?

Till det. nu sagda skall jag be att få anföra ett faktum, som
visserligen icke är analogt med det nu föreliggande ärendet, men
som dock är rätt belysande för de tidsförhållanden, som då egde
rumt i jemförelse med dem, uti hvilka vi nu lefva. Det var nemligen
år 1794. Till regeringen hade under föregående år inkommit
klagomål från skeppsredarne i större delen af landet, att deras fartyg
voro utsatta för kapare, så att de icke vågade segla ut ur
hamnarne. Gustaf IV Adolfs förmyndare kornmo i stort bryderi
om hvad göras, borde, ty flottans fartyg voro ramponerade efter
det ärofulla sjöslaget vid Svensksund, och Gustaf III hade tömt
skattkammaren, så att medel till någon del af flottans iståndsättande
ej stod förmyndareregeringen till buds. Ej ett enda fartyg
befans vara. i sådant skick, att det kunde skickas till Nordsjön
eller Engelska kanalen för att bevaka de svenska intressena
i dessa farvatten. I detta sitt bryderi vände sig emellertid förmyndareregeringen
till det svenska folket genom att utfärda ett
upprop, som stäldes till Sveriges inbyggare, “om frivilliga
sammanskott till regeringens understödjande för uppehållande
af svenska flaggans heder och rikets sjelfständighet". Följden
häraf blef, att deputerade från stater och corpser här i hufvudstaden
den 16 april samma år samlades i de “50 äldstes" sessionsrum
å börsen, och på några minuter hade man tecknat 2 tunnor
guld. Det beslöts, att uppropet skulle skickas land och rike om -

N o 9. 30

Ifrågasatt un
derstöd för
uppehållande
aj ångbåtsförbindelse
mellan
Sveriges
vestlcust och
England.
(Forts.)

Onsdagen den 24 Februari.

kring. Det hade den kraft och verkan, att innan årets slut var
samladt ett belopp af 180,000 speciedaler. De inre delarne af
landet visade sig lika frikostiga i sina bidrag som de, hvilka hade
den direkta fördelen af att handeln och kommersen med utlandet
betryggades. Då man den tiden på frivillighetens väg kunnat
samla i nuvarande svenskt mynt 720,000 kronor för att trygga
svenska fartyg för utländska kapare, tyckes det val, att det. icke
vore för mycket begärdt, om vi nu ville understödja regeringen
med beviljande af 50,000 kronor om året under B år för att freda
en svensk firma från en utländing, som vill kapa till sig det arbete,
som denna firma bär nedlagt på en af våra trader på utlandet.

Jag yrkar afslag på utskottets hemställan och bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr statsrådet friherre von Essen: Då så många reservanter
från Första Kammaren anmält sig emot statsutskottets betänkande,
kan man redan deraf hysa den förhoppningen, att åtminstone i
denna kammare Kongl. Maj:ts proposition skall komma att vinna
bifall. Då man dertill lägger, att de skäl, som statsutskottets
majoritet har framhållit såsom grund för afslag, äro af dtn. beskaffenhet,
att de vid närmare granskning måste erkännas icke
kunna vara hållbara, föreställer jag mig ytterligare, att en god utsigt
förefinnes för bifall till Kongl. Haj:ts proposition i båda kamrarne.

De skäl, som af statsutskottet blifvit framhållna och som af
den siste ärade talaren till en viss grad blifvit bemötta, föranleda
mig dock att för några ögonblick upptaga kammarens tid. Bolaget
har under ett år, 1890, förlorat 42,08B kronor 42 öre och således
icke uppnått den förlust af 50,000 kronor, som skulle betäckas
med det begärda anslaget. När styrelsen för bolaget icke begärt
mera och icke visat sig behöfva mera, kan man ju icke säga, att

50,000 kronor är för litet.

Vidare mötes man af den invändning från statsutskottets sida,
att äfven om styrelsen för det ifrågavarande bolaget skulle erhålla
en sådan subvention, inträffade det i alla fal), att en qväfvande
konkurrens uppstode, naturligtvis med det störa engelska Wilsonbolaget.
Nå väl! Hvilken fara skulle väl följa deraf? Jo, att dessa
tvenne bolag hvar för sig måste i denna sin täflan nedsätta sina
frakter till gagn för våra svenska exportörer i allmänhet Jag
föreställer mig, att man går något för långt, då man påstår, att
det är uteslutande jordbruksprodukter, som förekomma på denna
trade. Det känner jag dock icke till, men det torde dock vara
något mera, som både in- och utföres. Det är väl icke alldeles
oväsentligt, om svenska rederier, som drifva export för landets
räkning, sättas i stånd att fortfara med denna sin icke allenast
lofliga utan man måste erkänna nyttiga handtering. Det är således
från många flera synpunkter än uteslutande från jordbrukets, som
jag föreställer mig, att man måste betrakta denna fråga.

31 N:o 9.

Onsdagen den 24 Februari.

Utskottet anser vidare, att det vore svårt att utöfva kontroll ifrågasatt «»-öfver huru det ställer sig med bolagets räkenskaper. Detta före- dersi?d,/or,
faller mig något märkvärdigt. Kan man icke bestämma den form, afångbåtsföri
hvilken räkenskaperna skola vara uppstälda? Eger man icke bindelse meirättighet
att tillsätta kontrollanter för att tillse, att allting är lan Sveriges
behörigen verificeradt? Kan man icke utöfva tillsyn öfver hvad vepkust
nettobeloppet uppgår till och kan man icke uppgöra bestämmel- (Fort")
ser, att bolaget skall få vissa utgifter ersatta äfvensom 5% på
aktiekapitalet. Det vore en egendomlig administration, om man
lemnade anslag, men icke kunde utöfva kontroll och vaka öfver
att det blefve användt till det ändamål, för hvilket det är afsedt.

Slutligen anser utskottet sig böra framhålla den stora faran
af att bevilja det ifrågavarande anslaget, då andra liknande anspråk
skulle kunna uppkomma. Kan det då icke tänkas, att staten
skulle hafva råd att bringa till fortsatt lif några sådana trader,
som för vårt land vore af synnerlig vigt. Man bidrog helt ogeneradt
till inrättandet af en trade på Ryssland. Denna visade sig
gå mycket illa, och jag var sjelf med om att bidraga till dess
upphörande. Men då man nu har en trade, som kommer att ställa
sig lönande, om den får uppmuntran af staten, synes mig det
ifrågasatta anslaget icke vara för mycket. Vi hafva andra mycket
dyrbara trader, som uppehållas med t. ex. postmedel, bland andra
den danska, som utgår ur svenska hamnar. Det kan icke vara
lönande för Sverige, att hela vår trafik ombesörjes med främmande
magters fartyg. Det kan, ekonomiskt sedt, vara af mindre
betydelse, om detta sker, såsom nu, med Wilson-bolagets fartyg
emellan Sverige och England, ty engelsmännen torde vara lika
berättigade som svenskarne att föra denna trafik. Men derhän
torde det dock icke behöfva gå, att den svenska trafiken skall af
danskar föras öfver till danska hamnar och sedan derifrån till
England. Att varorna på en sådan omväg skola fördyras, torde
vara lätt att inse. Dessa skäl torde vara att iakttaga vid frågans
afgörande.

Jag slutar med att hysa den förhoppning, att det af Kongl.

Maj:t framstälda förslaget måtte vinna kammarens bifall.

Herr Boström: Trots den lifliga bearbetning, som pågått inom
Riksdagen för bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande förslag, har jag
icke ändrat min ståndpunkt i frågan, en ståndpunkt jag intog
från första stunden, sedan jag genomläst den kongl. propositionen.
Jag tror, att anledningarna till bolagets dåliga ekonomi äro
flera än bolaget uppgifvit. Det står i styrelsens skrifvelse, att
till följd af foderbrist 1889 med “deraf framkallad nödtvungen
reducering af en väsentlig del af den normala kreatursstocken i
södra Sverige, hade eu betydlig minskning i kreatursexporten år
1890 egt rum“, hvarigenom förlust för bolaget uppkommit. Jag
tillåter mig här fästa kammarens uppmärksamhet på, att en stor
del af göddjuren för närvarande icke går till England utan till
Berlin, der under de sista åren en marknad uppstått, som visat
sig mer och mer fördelaktig. Jag tror mig visserligen veta, att

N:o 9. 32

Onsdagen den 24 Februari.

Ifrågasatt understöd
för
uppehållande

mellan
Sveriges
vestkust och
England.
(Forts.)

icke alla sorters djur kunna på Berlin exporteras, men faktum är,
att det antal, som under de senaste åren gått dit, oupphörligt
ökats. Eu gifven följd deraf är, att inkomsterna för bolaget förminskats.
Men det kan icke annat än förefalla mig besynnerligt,
att ett bolag, hvars aktieegare, enligt hvad som uppgifves i den
kongl. propositionen, lära bestå af possessionater och jordbrukare
inom södra delarne af landet, icke kan finna sig uti att taga
en förlust under ett par år, för så vidt det kan tänka sig, att
denna förlust snart nog kan upphöra. Det finnes en massa bolag,
som under en följd af år gå med ekonomisk förlust, men de anse
sig icke derför pligtiga att lägga ned rörelsen, utan försöka att
så småningom arbeta upp den. Det har talats om konkurrensen
särskildt med Wilson-bolaget. Min lifiiga öfvertygelse är, att om
detta kapitalstarka engelska bolag föresätter sig att äta ut det
sydsvenska, så lära icke 50,000 kronor förslå att hålla detta uppe;
det engelska kan offra mera, om det vill hafva traden. Nu lär
emellertid förhållandet vara, att en samtrafik är uppnådd mellan
det sydsvenska och det engelska bolaget. Herr Kerfstedt sade,
att detta vore endast en half sanning. Jag vet visserligen icke
för huru lång tid samtrafiken är bestämd, men i de skånska tidningarna
lärer det åtminstone hafva stått annonseradt, att samtrafik
är åstadkommen, så att jag tror knappast man kan säga,
att det endast är en half sanning, utan det lär nog vara en hel.

Det vigtigaste skälet för beviljandet af det föreslagna anslaget
torde ligga i den omständigheten, att om en direkt trade
mellan England och Skåne upphör, kommer det svenska smöret,
som exporteras från Skåne, att gå till Danmark, der det förses
med stämpel; är det godt, får det dansk stämpel, är det dåligt,
får det svensk, och man kan tänka sig möjligheten, att äfven det
danska dåliga smöret kommer till England med svensk stämpel.
Detta är ett vigtigt skäl. Men det S3?dsvenska bolaget har aldrig
förutsatt, att den direkta trafiken skall upphöra. Det säger, att
om det icke kan fortfara, måste det ställa sina båtar på eu annan
utländsk trade, och då komma andra bolag att trafikera denna
trade, så att någon svårighet i det afseendet synes mig icke
föreligga.

Här har talats om, att det går så litet landtmannaprodukter
öfver Göteborg. Jag har likväl från tullkammaren derstädes eu
uppgift öfver exporten, som ådagalägger ett motsatt förhållande.
År 1891 utskeppades 8,489,146 kgm smör, hvilket utgör mer än hälften
af hela svenska exporten. Enligt en af landtbruksstyrelsen utgifven
broschyr tillverkades år 1891 inom landet omkring 16,000,000
kgm, hvaraf utföres 14,973,685 kgm. Således behagade kammaren
finna, att det är mer än hälften som exporterats från Göteborg.

Herr Kerfstedt talade vidare om de stora subsidier Norge
lemnade till sådana företag. Jag skall då bedja att få fästa hans
uppmärksamhet på, att, efter de upplysningar jag vunnit, ett af
de stora bolag, som erhållit dessa rikliga bidrag från norska statsverket,
gått sönder; trots det stora anslaget har det icke kunnat
uppehålla traden mellan Bergen och England. Således, trots sub -

33 N:o 9.

ventionen från
åsyftad verkan

Onsdagen den 24 Februari.

Norge var ganska betydlig, hade den

ändå icke Ifrågasatt understöd
för

Jag vill äfven bedja få fästa kammarens uppmärksamhet puppehållande

att om man skulle bevilja dessa subsidier, vore det otvifvelaktigt,
att. anspråk på samma hjelp komme från andra håll till Kong!.
Naj:t och äfven för Riksdagen framlades. I Göteborg finnas för
närvarande ett svenskt och ett engelskt bolag, som drifva sjöfartsrörelse
på England. Detta svenska bolag hade för en del år sedan
varit i lika betryckt ställning som det sydsvenska för närvarande
är, men har genom förbättrade anordningar arbetat för tradens
uppehållande. Det har träffat uppgörelse med det konkurrerande
bolaget och har slutligen kommit så långt, att det arbetar under
ganska gynsamma förhållanden sida vid sida med det rika engelska
bolaget. Skulle vi nu slå in på den bogen att subventionera ett
bolag, så snart det råkat i trångmål, så tror jag, att vi hade att
vänta störa anspråk i den vägen, och synnerligast af detta skäl
tillåter jag mig att yrka bifall till statsutskottets hemställan.

af ängbätsförbindélse
mellan
Sveriges
vesikust och
England.

(Forts.)

Herr Tamm: Kärnpunkten i den nu framlagda kongl. subventionspropositionen
är onekligen den till det sydsvenska bolaget.
Den står der stöttad af två pelare, en på hvardera sidan, indika
måhända ditsatts för att utgöra stöd för förslaget, men för mig
synas hafva den verkan, att de snarare draga förslaget omkull.
Den första är den framställning om subvention för uppehållande
af regelbundna ångfartygsförbindelser med Argentinska republiken,
hvilken inkom redan i början af 1890. Det är en fråga, hvilken
kommerskollegium tillstyrkt, hvilken exportföreningen tillstyrkt
och om hvilken Kongl. Maj:t yttrat, att “den skulle säkerligen
varit värd afseende å statens sida", om icke det och det inträffat,
nemligen en revolution i Argentina. Jag undrar huru kammaren
i denna stund skulle upptaga sitt eget beslut, ifall kammaren då
beslutit en subvention på två hundra tusen kronor och vi i och med
detsamma först och främst icke fått någon handel till den ruinerade
republiken och för det andra ålagt bolaget att ruinera sig,
hvilket väl knappast kunnat undvikas, då det hade förbundit sig
att uppehålla traden under fem år. Mig synes således, att detta
bör utgöra en varning mot subventioner.

Den andra pelaren återfinnes i den nästföljande propositionen
om subvention mellan Ryssland och Sveriges ostkust; den synes
mig tydligen utvisa hvart det tager vägen med sådana subventioner.
Det är en ful fallande skala, som der möter en och som
visar huru det går utför, då man bygger på en sådan grund.
Årsförlusten för ångfartygsaktiebolaget Vestervik—Libau, som subventionerats
af både Sverige och Ryssland börjar med något öfver

8,000 kronor; i denna stund, sedan leden är upparbetad, måste
man begära 54,000 kronor om året i subvention.

Jag öfvergår nu till det sydsvenska bolaget; Kongl. Maj:t
föreslår, att “till hans disposition ställes 15Q,000 kronor att användas
till godtgörelse af bolagets förluster under tre år“; och icke
nog med det, utan äfven “eventuelt skall för 1891 års förluster

Första Kammarens Frat. 1S!J2. N:o 3

N:o 0. 34

Onsdagen den 24 Februari.

Ifrågasatt understöd
för
uppehållande
af ångbåts förbindel
se mellan
Sveriges
vestkust och

England.

(Forts.)

ersättning möjligen till någon del kiinna lemnas af sådana medel,,
som stå till Kongl. Maj:ts disposition. Det är denna fråga, som,
föreligger, och jag skall söka behandla den dels såsom specifikt
fall och dels nr principiel synpunkt. Det är så mycket lättare
att behandla denna fråga såsom speciel som jag dervid icke kan
stöta någon för kufvudet, utan kan behandla den fullt objektivt^
ty det är tydligt af propositionens uttalanden, att här ingalunda
förekommer någon som helst tanke på, att det är fråga om aktieegarnes
intressen. Styrelsen har nemligen förklarat, att affären
gått väl ända till 1890. Då inträffade ett tillfälligt missväxtår, i
följd hvaraf exporten minskades; men sedermera bereddes bolaget
äfven under 1891 förluster. Men, tillägger bolaget, för oss förefinnes
ändå ingen nöd, ty en af våra båtar Ceres är förhyrd för
650 £ per månad, och för de öfriga föreligga anbud af £ 700 för
månad, siffror, hvilka vore liktydiga med en årlig nettovinst af

50,000 kronor för år för hvarje ångbåt''1, d. v. s. att vi i alla fall kunna
taga in en nettobehållning af 150,000 kronor per år. Således föreligger
här alls icke någon intressefråga för bolagsmännen, ty 150,000
kronor nettobehållning på ett aktiekapital af ungefär 700,000 kronor
eller på ett ångbåtsvärde af 1,650,000 kronor måste man erkänna
vara ganska god ränta. Jag måste således anse, att bolaget
har rätt, då det förklarar, att subventionen icke är någon intressesak
utan, såsom det uttrycker sig, en “hederssak", eller med
andra ord denna ansökan om subvention skulle endast hafva patriotiska
skäl till grund. Jag kan dock icke undertrycka den tanken,
att det är något eget, att, då bolaget blott behöfver sträcka ut
handen för att taga in en nettovinst af 150,000 kronor, bolaget
icke seglar in detta och subventionerar sig sjelft på den här ifrågavarande
traden. Af den uppgifna årsvinsten behöfves det härtill
afsättas blott 50,000 kronor; alltså 100,000 kronor skulle i så fall
behållningen blifva, om det toge den erbjudna vinsten och ginge
qvar, och det behöfde då icke begära någonting; 100,000 kronors
nettovinst i motsats till den nu uppgifna förlusten! Dessutom
synes det mig något dunkelt, att i alla dessa framställningar står
tydligen framhållet, att andra bolag skola finna “med sin fördel"
förenligt att trafikera denna led men icke det sydsvenska. Som
emellertid frågan på dessa uppgifna skäl icke alls behöfver betraktas
ur synpunkten af bolagets intresse, skall jag bedja att få
öfvergå till det, som i den kongl. propositionen framhållits såsom
hufvudsaken, nemligen varuproducenternas — särskilt jordbrukarnes
intresse af subventionen.

Bolaget har naturligtvis gått illa på den grund, att det icke fått
tillräckligt med trafikinkomster. Och hvarför icke? Jo, såsom ett
skäl har uppgifvits konkurrensen, hvilken t. ex. 1880 nedsatte frakterna
“till hälften". Detta är för bolaget en förlust, men nog
måtte det vara förtjenst för varuproducenten att genom konkurrensen
få nedsättning i sin fraktkostnad. Vidare har anförts, att
det för varuproducenterna varit fördelaktigare att sända sina svin
till Danmark. 40,000 kronor, säger bolaget, hafva vi förlorat derpåI
Ja, men då hafva svinen betalats bättre och det har beredt

Onsdagen den 24 Februari.

35 N:o 9.

producenten vinst. Den tredje anledningen till bolagets förluster ifrågasatt unär
den, att exporten dragit sig till Tyskland. Men orsaken dertill farstu för
måste val vara, att producenterna finna detta bättre och för- afTngbåtsfårdelaktigare.
Jag kan således icke se annat, än att hela argumenta- bindelse meltionen
ådagalägger, att åtminstone icke varuproducenterna varit tan Sveriges
de förlorande, utan att de förtjenat mera på sätt, som dock för veslkust ock
bolaget icke varit vinstgifvande. (Fortsf

Men, säger man, om bolaget upphör, så upphör också konkurrensen
och deri ligger faran. Jag får då säga, att är denna förutsättning
så farlig, äro uppgifna fördelar så stora, är det sant
hvad Kristianstads läns hushållningssällskap säger, att “ett stillastående
mycket snart skulle inträda i den snabba utveckling, hvari
det skånska landtbruket, tack vare ladugårdsskötsel^ förkofran
under de sista årtiondena, varit stadt,“ och hänger skånska jordbruket
vara eller icke vara på denna subvention af 50,000 kronor
per år, så synes mig, att bolaget bör kunna påräkna så starkt
stöd inom denna rika provins, att 50,000 kronor kunna skaffas
ihop och så jordbruket räddas utan statens mellankomst. Det
finnes i Norrland och i andra delar af landet många städer och
orter, som i denna stund få underkasta sig kostnader för anskaffande
af båtar och dessas drifvande med förlust för att förmedla
kommunikationerna, utan att de klaga deröfver och begära understöd.
Och huru många trakter i Sverige få icke göra stora uppoffringar
för jernvägarne! Det är sant, att de ha fått låna af staten,
men staten har då förbehållit sig första inteckningen. Här
skulle staten sättas i sista rummet, ja, garantera att bolaget skulle
få uppbära ej blott underhållskostnad utan äfven 5 % vinstutdelning,
ett förhållande som säkert flere affärer i vårt land än sydsvenska
bolaget skulle underkasta sig. Jag kan således icke se,
att varuproducenternas intresse kräfver denna subvention och då
återstår intet annat, än att den antingen skulle blifva en nationalbelöning
på den grund, att bolaget en gång “i sin tid“ “gagnat"
landet, eller ock blefve den faktiskt reducerad till en subvention
till ett privat bolag. Det specifika fall, som föreligger, synes mig
således icke tala för subventionen. Men jag har äfven mina rent
principiella skäl emot förslaget. Jag kan visserligen förstå, att man
såsom i Danmark gifven statssubvention för att få en ny trade i
i gång, men der gifves den efter toutal af fraktadt gods, så att då
detta stiger faller subventionen. Jag kan likaledes förstå, att Finland,
sedan dess smörexport ej längre kunde transitera Sverige,
blifvit tvunget att subventionera ett bolag för sin smörexport till
England, men ändå står jag principielt tveksam i denna punkt
mot ett sådant direkt ingripande i produktionsföretag, som hittills
ansetts tillhöra den enskilda företagsamheten. Underliga rykten om
spekulationsaffärer på teatrar, jernvägar, malmberg ordentligen
surra i luften, herrarne känna dem alltför väl, men hvart leder
detta? till ett leder det dock, det leder derhän, att tvifvel i detta
hänseende uppstår om Riksdagens moral. Och jag säger om den,
som det sades om Cmsars hustru: “hon icke blott måste vara dygdig,
hon får icke ens misstänkas". Enligt mitt förmenande kom -

N:o 9.

Ifrågasatt understöd
för
uppehållande
af ånghåtsforändelse
mellan
Sveriges
vestkust och
England.
(Ports.)

36 Onsdagen den 24 Februari.

mer ett sådant system ofelbart att leda till ett utsvällande af budgeten,
det kommer att leda till en skuldsättning, som kan blifva
så betungande i kommande tider, att vi deröfver få anledning att
djupt ångra oss.

Till sist vill jag påpeka ett resultat, som för mig synes lika
hotande, nemligen att vi i detta fall komma in på ett slags kapitalsocialism.
I dag säger man: kapitalisten kan icke hålla sig uppe
utan att han får understöd af allmänna medel. Men, mine herrar,
från arbetarens läger svarar med logisk konseqvens ett eko: jag förstår,
att kapitalisten icke kan betala mera för mitt arbete, men jag
vet äfven, att jag behöfver vårt uppehälle och derför gör jag samma
fordran som från det andra hållet framstälts: staten skall fylla
rensen.

Detta subventionssystem bereder faktiskt äfven ett monopol.
Det afstänger icke blott utländingen utan lika väl åtminstone kan
det afstånga ett svenskt bolag, som kanske med större energi och
lika stor duglighet hade kunnat intaga denna trade. Det motverkar
således sitt eget mål.

Till sist, innan jag slutar, vill jag dock något uttala mig mot
vissa delar af statsutskottets motivering. Jag gör det på den grund,
att jag icke kan neka till, att der finnas rader, hvilka skorra i
mitt svenska öra. Jag står icke likgiltig hvarken för svensk handel
eller svensk industri; jag har sökt att efter måttet af mina
krafter, hvar jag kunnat, befordra desamma. Men Sveriges utveckling
hittills har berott på svenskt arbete, svensk flit och svensk
företagsamhet; och min innerliga öfvertygelse är, att vårt lands
framtid i alla hänseenden bättre grundas och fastare bygges på
dessa grundvalar än genom några subventioner. På dessa skäl,
herr talman, anhåller jag om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Casparsson: Sedan statsutskottet i motsats till hvad
Kristianstads läns, Malmöhus läns och Hallands läns hushållningssällskap
yttrat, i motsats till Konungens befallningshafvandes i
sistnämnda tvenne län åsigt och i motsats till kommerskollegii uttalande,
ansett, att det för svenska jordbruket är fullkomligt likgiltigt,
om svenska jordbruksprodukter utskeppas under svensk
flagga eller utländsk, sedan det förklarat, att i värsta fall kunna
produkter och gödboskap från Skåne göra en utflykt på kustbanan
genom Halland för att exporteras öfver Göteborg, så har den siste
talaren, till en del reserverande sig mot utskottets motivering, uttalat
rent principiella skäl mot hela subventionssystemet. Mine
herrar, denne min granne och vän är ett temligen adeqvat uttryck
för manchesterteorien. Jag skall då taga mig friheten anföra hvad
en af denna läras förnämste sakförare, Michel Chevalier, yttrat.
Han säger nemligen: “regeringen är i sjelfva verket den personifierade
nationen och det åligger henne att utveckla all verksamhet
i den rigtning, som den rätt förstådda nationella solidariteten
krafvel’. Jag är derför långt ifrån att tadla den ifver med hvilken
cn Colbert i Frankrike eller en Cromwell i England, i hvartdera af
nämnda länder sökte befordra uppkomsten af handel och sjöfart11.

37 N:o 9.

Onsdagen den 24 Februari.

Men hvilka voro då de medel, som Cromwell och Colbert använde?ifrågasatt unJo,
just premier och subvention från statens sida; och specielt i
Colberts system var det just den grundval, på hvilken han inom af^ångbåtsförfå
år utvecklade hela landets storartade väfnadsindustri. bmdelse mel Detta

system är äfven försökt i Sverige. Det var nemligen lan Sveriges
under frihetstiden hattarnes system. Man har från visst håll mycket ve^l^*n<^h
klandrat detta system, och nekas kan icke, att det hade fel i (Forts.)
detaljerna. Men det hade den stora förtjensten, att det var sammanhängande
och konseqvent samt förmådde anslå alla strängarne
i nationens hjertan till ett samljudande ackord. Allt skulle vara
svenskt och fosterländskt, och för att befrämja det understödde
staten — stundom måhända något för hastigt — företag, som behöfde.
stöd.

Är nu hela denna subventionsprincip förkastlig? Är den för
närvarande utdömd i de europeiska samhällena? Min granne till
höger anförde nyss —hvilket äfven framgår af departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet — att detta system för närvarande
användes i Norge, Danmark och Finland. Men det användes
äfven nästan öfverallt i de europeiska länderna. När furst
Bismarck i Tyskland genomdrifvit den ekonomiska reformen år 1879,
var sedermera den tyska regeringens största omsorg att söka befordra
exporten. Den föreslog derför åren 1884 och 1885, att en
summa af 5,40U,000 riksmark skulle ställas till regeringens förfogande
för att lemna subvention åt postförbindelsen med de utomeuropeiska
länderna. I sammanhang dermed anfördes, att i Storbritannien
uppgingo för finansåret 1883—1884 subventionerna till

11,564,000 mark, förutom hvad kolonierna tillsköto. I Frankrike
användes för samma ändamål 20,299,000 mark, förutom 6,000,000
mark i skeppsfartspremier, och i Österrike, i Italien, i Holland och
i Belgien — öfverallt vore den af min ärade länskamrat utdömda
subventionsprincipen tillämpad. Nu kan man invända, att här
var fråga om postsubvention. Men ingen kan väl inbilla sig, att
ett land underkastar sig sådana uppoffringar blott för att få posten
befordrad, utan att på samma gång afse att äfven befordra handelsförbindelsen
länderna emellan. Och jag slutar härtill så mycket
säkrare, som i de bilagor, som finnas vidfogade furst Bismarcks
tal i tyska riksdagen under tiden från den 20 november 1884 till
den 15 maj 1885, förekommer följande upplysning: “De i dessa
länder så talrika och så stora tyska handelsfirmorna måste för
det mesta betjena sig af utländska fartyg, äfven då det handlar
om försändelser till eller från Tyskland. Det behöfs ingen
utförlig bevisning om, att detta fördyrar varan på bestämmelseorten
och försvårar konkurrensen med främmande lands produkter.
Detta tillstånd är för den tyska handeln så mycket betänkligare,
som de konkurrerande nationerna ega ett betydande
försteg uti sina sedan längre tid tillbaka befintliga regelmessiga
ångfartygsförbindelser. Tyska regelmessiga ångfartygsförbindelsers
snara återupprättande är derför redan från synpunkten af konkurrensförmågans
upprätthållande påbjudet och ligger i den tyska
exporterande industriens, handelns och rederiverksamhetens på -

N:o 9. 38

Onsdagen den 24 Februari.

Ifrågasatt understöd
för
uppehållande
af ångbåts förbindelse
mellan
Sveriges
vestkust och
England.
(Forts.)

trängande intresse." Man finner sålunda, att dessa subventioner
afsågo just att befrämja exporten till utlandet och handelns intressen.
Och jag tror, att det är ur denna synpunkt, som äfven
denna fråga måste bedömas.

Det har talats om kreatursexporten på Tyskland under de senare
åren. De officiella handlingar, som finnas, äro ej senare än
för år 1890. Då utfördes till Preussen 306 nötkreatur och till
Mecklenburg 1,224 tjurar och 25 oxar — om dessa sedermera stannade
i Mecklenburg eller gingo till Berlin känner jag icke.

Det är dessa omständigheter: önskvärdheten och nödvändigheten
att kunna underhålla en svensk förbindelse med utlandet,
som gjort, att jag inom utskottet obetingadt biträdt hvad Kongl.
Maj:t föreslagit. Vi läste nyligen i tidningarne en berättelse om,
huru någonstädes i Vermland den svenska flaggan blifvit struken
och skymfad. Någon skymf är här icke frågan om — långt derifrån!
Men här är frågan om att stryka den svenska flaggan på
en trafikled, der den nu i tolf år svajat; och äfven denna mildare
form af underkastelse, kan jag för min del icke biträda, hvarför
jag anhåller om bifall till Kongl. Majts förslag.

Herr Kerfstedt: Då min uppgift angående wilsonbolagets
inverkan på det sydsvenska ångfartygsbolaget blifvit dragen i
tvifvelsmål tager jag mig friheten läsa upp en del af det telegram
från redaren för det sistnämnda bolaget, som kommit i mina händer.
Det lyder så: “Wilsonbolaget förorsakade, att frakten å de flesta
exportartiklar nedsattes. Storleken å nedsättningen bestämmes
för hvarje resa."

När storleken af frakten enligt min åsigt är det vigtigaste och
väsentligaste i en affär sådan som denna, kan jag icke förstå annat,
än att min uppgift var rigtig.

Vidare har det sagts, att om bolaget förhölle sig till wilsonbolaget
så, som man gör i Göteborg, skulle det nog gå bra. Ja,
det får jag säga, att jag beklagar djupt de skeppsredare, som under
årens lopp låtit kujonera och terrorisera sig af wilsonbolaget.
Ett sådant exempel anser jag ej vara att rekommendera för bolaget
i Skåne.

Herr Tamm nämnde, att det vore en fördel för producenterna,
att denna konkurrens kommit till stånd, ty derigenom blefve frakterna
nedsatta. Härtill vill jag svara, att nog är det fördelaktigt
så länge konkurrensen pågår; men sedan den upphört, fins intet,
som hindrar det utländska bolaget att bestämma, hvilka fraktsatser
det behagar; och då beklagar jag just producenterna. Detta tror
jag innebär en stor fara, och bäst vore, om vi genom understöd
finge bibehålla det svenska bolag, som visat sig förmånligt i det
afseendet.

Herr Tamm förklarade tillika, att den ena “pelaren", som afskräckt
honom från den ifrågasatta subventionen, var den omständigheten,
att, om Riksdagen på sin tid beviljat förslaget om att
subventionera ett bolag att gå på La Plata-staterna, “detta ruinerade
rike", det skulle varit en olycka för det bolag, som börjat

Onsdagen den ‘2i Februari.

39 N:o 9.

navigera den traden. Jag medgifver, att i fall det projekterade bolagets
båtar endast haft La Plata-staterna till mål, företaget blifvit
riskabelt, men som i traden äfven ingick att anlöpa de brasilianska
hamnarne Rio och Santos, hvarifrån vi importera så mycket
kaffe, att bolaget skulle kunna beräknat full frakt endast af denna
artikel, torde företaget, om det kommit till stånd, icke blifvit så
farligt.

jag har intet vidare att tillägga utan vidhåller mitt förra
yrkande.

Ifrågasatt understöd
för
uppehållande
af ångbätsforbindelse
mellan
Sveriges
vestkust och
England.

(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen enligt
de derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält och vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle
bifalla Kong!. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Kerfstedt begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 32 punkten af
sitt utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—59;

Nej— 49.

33 punkten. Ifrågasatt

'' statsbidrag för

Herr Kaj er dt: Då man finner, att statsutskottet afgifvit detta afPångbåtsflirsitt
betänkande, utan att dervid är bifogad en enda reservation, så bindelse melär
utsigten ju så ringa, att den kan sägas vara ingen, för att en Jan Sveriges
annan mening skulle delas af ett större antal af kammarens ledamöter.
Likväl anser jag frågan vara så vigtig, att den ej bör vid
detta tillfälle alldeles begrafvas i tysthet.

Jag var icke med den tiden, då genom liflig verksamhet inom
Riksdagen sympatierna för denna kommunikationsled så växta, att
den slutligen blef verklighet. Upphofsmannen till densamma är

X:o 9. 40 Onsdagen den 24 Februari.

ifrågasatt nu död. Han tillhörde för öfrigt icke denna kammare. Men säker“håUanäe1}.
^ m}n™3 månSf af ,er- “ine. herrar, de förhoppningar, som
af ängbätsför- fastes vid den nya handels- och sjöfartsförbmdelsen med Sveriges
biudelse mel- östra granne. Sant är, att dessa förhoppningar i ganska ringa
lan Sveriges män uppfyldes och orsakerna dertill äro också väl bekanta. Jag
!f,^^l^tillåter miS 3ftSa’ att hufvud or sak en var den, att kommunikationsprovinsema.
^e(^en horn till stånd alltför sent. Genast vid sin födelse möttes
(Forts.) den af ogynsamma ekonomiska förhållanden och dessa hafva under
dess korta lefnad växt år efter år. Exporten af de svenska industrialstren
har försvårats genom nya och ogynsamma tullstadganden
i Ryssland, och naturligtvis har i motsvarighet dermed importen
af den artikel, som det nästan enbart eller hufvudsakligen skulle
gälla, också hämmats. Det har nu på den sista tiden rörande
denna artikel, nemligen spannmål, gått så långt, att det råder ett
exceptionelt förhållande, kanske utan motsvarighet i långliga tider*
Likväl tillåter, jag mig hemställa, om 5 års erfarenhet kan vara
en tillräcklig tid för att döma detta företag till undergång.

Huru många numera vinstgifvande och blomstrande inrättningar
hafva icke måst eu långt större tid kämpa i sin begynnelse mot
förluster och motgångar! Och detta bolag existerar ännu. Det
har aktieegare på båda sidor om Östersjön. Det håller just nu
på att förbygga sin ångare, för att den skall bli så mycket möjligt
är .lämplig för båda sina syften: vinterbåt och lastbåt. Kongl.
Maj:ts regering har visat sig ej hafva uppgifvit hoppet om, att
bättre tider skulle stunda, och i utskottets betänkande kan man
läsa ett och annat, som synes, mig åtminstone, gå i samma rigtning.
Jag tillåter mig påpeka hvad som på sid. 62 säges, att “den
nya ryska tullstadgan, hvilken emellertid trädt i kraft, visade,,
enligt konsulns i Riga skrifvelse till kollegium den 22 juli 1891,
för de svenska artiklar, hvilka efter konsulns mening skulle kunna
blifva föremål för import till. Ryssland, eu bestämd nedsättning
i stället för den befarade förhöjningen, hvarigenom också en ljusare
framtid beredts för den svenska marknaden än vid tiden för kollega
utlåtande11. På nästa sida står, att styrelsen för exportföreningen,
“som ansåge den ifrågavarande kommunikationsleden af
väsentlig nytta och vigt för Sveriges industri och handel" . . . .
o. s. v.

Mine herrar! Ingen förmår att blicka in i framtiden, icke ens
för eu kortare tid. Kanske kunna snart förändrade ekonomiska
förhållanden uppstå. Och jag hemställer då, om det icke vore
bättre att hålla de företag, som nu finnas, vid lif, för att de då
må stå färdiga att tillgodose de behof, som kanske helt plötsligt
uppstå, hellre än att, sedan man nu låtit detta företag förtvina
och do, man skulle nödgas åstadkomma helt nya kommunikationer
samt dervid komma såsom man sist kom — för sent.

Herr talman! Jag finner mig nödsakad att yrka afslag på utskottets
betänkande och bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och
om jag skulle vinna något understöd, skall jag ej underlåta att
begära votering.

Onsdagen den 24 Februari.

41 N;o 9.

Herr Boström: Då kammaren nyss afslagit den kongl. pro- Ifrågasatt
positionen om hjelp till ångbåtsförbindelse mellan vestkusten ochstatsb]td™9f°r
England, hvilken var lifligt understödd af alla myndigheter, före- afPångbåtaförställer
jag mig, att kammaren kommer att stanna vid samma be- ändelse melslut
i denna fråga, som blifvit afstyrkt af nästan alla myndigheter. Jo» Sveriges
Jag tror för öfrigt, att frågan ej är i det utredda skick, att Riks- ^sters^ödagen
bör bevilja det anslag, som här begäres; och derför til låter’ yprovinserna.
jag mig att i största korthet yrka bifall till statsutskottets hem- (Forts.)
ställan.

Sedan öfver!äggningen förklarats härmed slutad, gjordes i
enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten
hemstält och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

34—37 punkterna.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

38 punkten.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 23 i denna månad Ang. skydd för
bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckta motioner om bendjur mot
ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada afska kreatur. ''
hundkreatur.

Herr Annerstedt: I de motioner, som gifvit anledning till
ifrågavarande förslag af lagutskottet, hemställa motionärerna allenast
om beredande af verksamt skydd för hemdjur mot skada af
hundkreatnr. Med anledning af dessa motioner har utskottet icke
blott för vinnande af det mål, som i motiveringen omnämnes såsom
det främsta, nemligen “att egare af dödadt eller såradt hemdjur i
enlighet med allmänna skadeståndsregler beredes full ersättning
för den förlust, som i ena eller andra fallet drabbar honom", föreslagit
den sista punkten i lagförslaget: “Gör hund skada å hemdjur,
skall skadan af egaren fullt gäldas" — i hvilket förslag, jag antager
att, på sätt utskottet ock föreställer sig, Riksdagens samtlige
ledamöter skola instämma — utan ock härutöfver ifrågasatt vissa
skärpningar i nu gällande lagbestämmelser i fråga om det skydd
för folk och fä, som byggningabalken innehåller i 22 kapitlet. Men
detta större skydd medför å andra sidan, att hundarna bli utsatta
för vida större risk, än för närvarande är fallet. Huru vida sistnämnda
del af förslaget kan på grund af de väckta motionerna af

N:o 9. 42

Onsdagen den 24 Februari.

Ang.skydd för lagutskottet framläggas, torde vara tvifvelaktigt. Vid sådant förhemdjur
mot hållande vågar jag vördsamt yrka, att utskottets förevarande be*
“kreatur" tänkande måtte till lagutskottet återförvisas.

(Forts.)

Herr Bergström: När en så framstående jurist som den

föregående talaren, hvilken tillika innehar den ansvärsfulla befattningen
såsom ordförande i nya lagberedningen, ansett lämpligt,
att utskottets utlåtande återförvisas och derom framstält yrkande,
vill jag för min del icke motsätta mig samma yrkande; men jag
önskar att säga några ord till försvar för hvad lagutskottet föreslagit
och tillika bemöta något af hvad den ärade talaren yttrat
om förhållandet mellan nu gällande lag och det föreliggande lagförslaget.
Han medgaf, att förslagets sista punkt: “Gör hund
skada å hemdjur, skall skadan af egaren fullt gäldas“ har goda
skäl för sig.

Det gläder mig att han icke håller på det föråldrade lagstadgande,
enligt hvilket, om en hund första gången dräper ett matnyttigt
djur, annan påföljd icke inträder, än att hundens egare
skall gälda en fjerdedel af värdet, och om det sker andra gången
endast betala hälften. Äfven om hunden för tredje gången gör
skada, behöfver egaren ej betala mera än hälften af det dödade
kreaturets värde, men han skall döda hunden — hunden är lifdömd.

Nu frågar jag, huru en domare skall få reda på denna iteration
af hundbett? När det gäller en tjuf, har domaren tillfälle
att genom vederbörligt prestbevis få veta, om han är straffad för
första eller andra resan stöld; men huru skall han få reda på, om
hunden gjort skada för andra eller tredje gången? Skall det möjligen
tillkomma ordföranden i kommunalnämnden att föra register
öfver hundarnas förseelser?

Den föregående talaren yttrade, att lagförslaget vore mycket
strängare än gällande lag.

Jag tviflan derpå. Såsom jag nämnde, bjuder lagen ovilkorligen,
att den hund, som för tredje gången biter fä, skall dödas.
Lagförslaget är så till vida mildare, att det låter egaren behålla
sin hund under vilkor att han stänger den inne; först om egaren
icke ställer sig detta vilkor till efterrättelse, utan låter hunden
gå utom gården, har hvilken som helst våld att döda hunden.

Vidare är i lagförslaget föreskrifvet, att om hund hetsas att
göra skada, må hunden saklöst dödas. Detta är icke annat, än
hvad som redan är stadgadt i nu gällande lag: “Det heter der, att
om man hissar hund å annans fä och hunden får skada, vare detogildt.
Äfven om man dödar hunden, så ligger han ogild."

Jag kan icke medgifva, att hvad angår dödandet åt hund,
som gör skada, det är synnerlig skilnad mellan gällande lag och
den föreslagna lagen.

Härtill kommer, att utskottet kemtat dessa bestämmelser ur
lagkomiténs och lagberedningens förslag. Jag hade trott, att det
var en god källa vid ny lagstiftning i ämnet, och flertalet af jurister
hyser antagligen samma mening. Man går alltid till lag -

Onsdagen den 24 Februari.

43 Jf:o 9.

komiténs och lagberedningens förslag och ser efter hvad de inne- Ån9- skydd för
hålla, i ett ämne, hvarom skall lagstiftas. hemdjurmot

Den förnämsta anmärkning, som här skulle kunna framställas,* jreafur.
är af formel art, nemligen att utskottet gått längre än motionerna (Forte.)
föranledt, ty utskottet har, strängt taget, icke någon motionsrätt.

Men frågan fick en så olycklig utgång förra riksdagen, då ett
förslag till skrifvelse föll i följd af formella betänkligheter, liknande
dem, den ärade talaren nyss framhållit. En talare ansåg
då, att skrifvelseförslaget var hållet i allt för allmänna ordalag,
en annan menade, att reformen var för inskränkt, man borde hafva
föreslagit en revision af hela 22 kap. byggningabalken.

Jag tror likväl att något bör göras i saken, ty här ljuder en
allmän klagan öfver den skada, som hundkreatur tillskynda får,
och det är hundegarnes fel att så sker, ty det finnes ett osvikligt
medel att vänja hundar af med att bita får. Detta medel består
deri att man lägger hund bunden å marken och drifven en flock får
öfver honom. Om hundegaren underlåter att ordentligt dressera sin
hund, så må han gerna stå ansvaret för den skada, hunden föröfvar.

Efter att hafva yttrat detta till försvar för lagutskottets förslag,
skall jag ej motsätta mig en återförvisning.

Herr Unger: Jag finner de formella fel, som utskottet begått,
vara så stora, att det knappt kunde blifva fråga om att göra hemställan
om bifall till förslaget, äfven om det i materielt afseende
vore antagligt.

Sedan motion framstälts om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga
om skydd för hemdjur, blir man något öfverraskad, när man i
stället för skrifvelse derom finner utskottet föreslå en lag om skydd
både för folk och fä. Jag anser derför, att förslaget blott af detta
skäl bör afslås. Vid sådant förhållande skall jag ej heller närmare
ingå på den materiella delen deraf, så mycket mindre, som jag
tager för alldeles gifvet, att någon återremiss här ej ifrågakommer.

Den skulle ej till något tjena, sedan det af förra Riksdagens lagutskott
framstälda förslag till sådan skrifvelse, som af motionärerna
nu föreslagits, är vordet vid nästlidet års riksdag af Första Kammaren
afslaget.

Under sådana förhållanden nödgas jag, herr talman, yrka afslag
å de ifrågavarande motionerna och lagutskottets ifrågavarande
utlåtande.

Herr Claéson: Då jag icke vid lagutskottets föreliggande
betänkande fogat min reservation, ber jag att få gifva tillkänna,
att detta icke må uppfattas så, som skulle jag hafva godkänt det
framlagda lagförslaget. Redan vid sista riksdagen, då en likartad
fråga behandlades, angaf jag mig icke vara vän af denna separata
hundlagstiftning. Jag var och är nemligen för min del öfvertygad
om, att de klagomål, som legat till grund för motionen, äro betydligt
öfverdrifna, och för denna åsigt har jag stöd i min erfarenhet
som mångårig domare på landet. Dessutom tror jag,

>'':o 9. 44

Onsdagen den 24 Februari.

Ang. skydd för att hvad man klagar öfver beror ej så mycket af lagens olämphemdjur
mot likhet, som icke mera af svårigheten att bevisa skada, som af
"kreatur hundar likasom af andra kreatur föröfvas långt från menniskobo (Forts.

) ningar, der tillgång på vittnen ej finnes. Vidare insåg jag, att

det var ytterst svårt att stifta en lag, hvilken på samma gång
den tillfredsstälde fäegarne lemnade tillräckligt skydd åt eganderätten
för hundegarne. Hunden är ofta en ganska dyrbar egendom,
någon gång genom högt penningevärde och eljest genom det
affektionsvärde, den har för dess egare, hvilkens rätt derför ej får
förbises. Mina farhågor i detta afseende har jag funnit bekräftade
uti det nu föreliggande förslaget, hvilket, om det skulle strängt
tillämpas, är alltför drakonisk!. Och likväl är detta lagförslag
ej något i hast hopkommet, utan är frukten af moget arbete af
så framstående lagstiftare, som den äldre lagberedningen och lagkomitéen.

Vid sådana förhållanden finner jag det mycket litet lämpligt
att sätta en ny hundklut på det gamla kläde, som heter byggningabalkens
22 kapitel. Emot en återremiss har jag ej annat att erinra,
än att jag finner det oegentligt att nu stifta lag om att
skada, som föröfvas af hundar, skall betalas fullt, men bibehålla
det gamla stadgandet, att så icke skall ske, när skadan föröfvas
af andra djur. Rättelse bör göras i båda afseendena på samma
gång.

Jag har blott velat nämna detta utan att framställa något
yrkande.

Herr Casparsson: Enär det yrkats återremiss utan något
angifvet syfte, ber jag att få yrka återremiss i syfte att bereda
bundarne en bättre behandling, än hvad som enligt förslaget skulle
blifva fallet.

Det finnes ju oförståndiga menniskor och det kan ju finnas
oförståndiga hundar också, men att hunden, derför att han är oförståndig,
skall tvärt dödas, förefaller mig väl drakonisk^

Derför yrkar jag återremiss, på det dervid måtte tagas i betraktande,
huru vida icke en mildare lagstiftning för hundar, än
den som här blifvit föreslagen, må kunna åstadkommas.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande nu förevarande utlåtande yrkats, dels att utskottets
deri gjorda hemställan skulle afslås, dels ock att utlåtandet skulle
visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på återremiss
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Ericsson begärde votering, i anledning, hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu omröstningsproposition afföljande
lydelse:

Onsdagen den 24 Februari.

46 K:o 9.

Deri, som vill, att lagutskottets utlåtande n:o 12 skall visas
åter till utskottet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets i berörda utlåtande gjorda hemställan.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—50;
Nej—42.

Herr statsrådet friherre von Essen atlemnade Kongl. Haj:ts
nådiga proposition till Riksdagen, angående pension å allmänna
indragningsstaten för adjunkten vid universitetet i Upsaia L.
Edman.

Eöredrogs å nyo lagutskottets den 20 och 23 innevarande Om afskaffanfebruari
bordlagda utlåtande n:o 13, i anledning af väckt motion de eller inom
afskaffande af prygelstraffet i fängelserna. skränkning af

Herr Wieselgren: Jag har varit oviss, om jag vid detta
tillfälle skulle yttra mig i den fråga, som nu föreligger till kammarens
pröfning. Om kamrarne skulle bifalla utskottets förslag,
kommer ju alltid Kongl. Maj:t att infordra fångvårdsstyrelsens
utlåtande och då skulle jag der hafva min yttranderätt bevarad;
men jag har dock stannat vid att anse min skyldighet kräfva, att
redan nu och innan kammaren i frågan fattar beslut meddela några
upplysningar i densamma. Jag inser nemligen mer än väl, att
om utskottets betänkande kommer att blifva af Riksdagen bifallet,
detta inom några få dagar blifver bekant i alla rikets fängelser
och med säkerhet kommer att af fångarne, särskildt i den mån
de äro svårhandterliga, att tolkas på ett helt annat vis än det,
hvarpå lagutskottet och kamrarne vilja, att det skall tolkas. Det
skulle säkerligen tydas så, som hade Riksdagen gått in till Kongl.
Maj:t och klagat öfver den behandling, för hvilken fångarne från
sitt befäls sida äro utsatta; och då jag förutser, att detta skulle
komma att vålla vår redan förut mycket ansträngda fångbevakningspersonal
ytterligare möda och besvär, har jag ansett mig
böra, innan kammaren fattar sitt beslut i ärendet, meddela åt -

prygelstraffet
i fängelserna.

N:o 9.

Om afskaffande
eller inskränkning
aj
prygelstraffet
i fanqelserna.
(Forts.)

46 Onsdagen den 24 Februari.

skilliga synpunkter för en rigtig uppfattning af den föreliggande
.frågan.

Jag ber då först och främst få påpeka, att det här icke gäller
andra fångvårdsanstalter än sådana, der fångarne förvaras i gemensamhet.
Den klassifikation, som den ärade motionären tillåtit sig
grunda på olika straffarter, då han anmärker, att lösdrifvare kunna
bestraffas med prygel, ehuru verkliga, ända till 2 års straffarbete
dömda förbrytare icke kunna det, är fullständigt missvisande. Ty
nödvändigheten af en kraftigare bestraffningsmetod för disciplinära
förseelser är ej beroende på hvilket brott fångarne begått, utan
på hvad sätt de fängelser, i hvilka de förvaras, äro anordnade.
För fångar, som förvaras i cell, behöfves ej prygelstraff, om än
äfven cellfängelsedirektörer kunnat någon gång finna önskvärdt,
att det jemväl i cellfängelser skulle under vissa förhållanden få
användas. Det händer nemligen stundom, att vildsinta cellfångar
taga sig för att dag efter dag och vecka efter vecka tjuta och
skrika i sina celler, hvarigenom ordningen i fängelset störes och
derjemte svagare fångar ådrages en ängslan och oro, som till och
med kan vålla sjukdomsfall; det är ock ohyggligt att höra tjut
och skrik natt och dag utan möjlighet att få tyst. Men man
vedervågar dock icke så mycket, om man än i dylika fall skulle
vara hänvisad till att blott på bästa möjliga sätt uthärda och tåla
det; och det har heller aldrig af någon myndighet ifrågasatts, att
prygelstraffet skulle här användas. Men med gemensamhetsfängelserna
är det en helt annan sak. I skolen besinna, mine herrar,
huru som i dessa anstalter samlas personer från de sorgligaste
lagren af samhället, personer, bland hvilka icke få mistat nästan
all känsla för sitt en gång inneboende menniskovärde; man måste
med rysning säga om många ibland dem, att det menskliga hos
dem synes vara fullständigt utplånadt; det är en samling af personifierad
list och lögn och våld, som gör att den bevakning, som
har med dem att göra, är utsatt för daglig och stundlig fara till
både lif och lem. Dessa farliga element i fångverlden förvaras,
arbeta, röra sig i gemensamhetsfängelset tillsammans med de öfrige,
hvilka kunna vara, relativt taget, oförderfvade, visserligen i ett
eller annat afseende brottslige, men ofta mera af svaghet och
yttre tillskyndelser än af inre förvildning bragte på fall. Det
gäller då för de förre, de mest förhärdade och hänsynslösa viljorna,
att slå dessa senare under sig och förhindra de inflytelser
till ett bättre, som från fängelsefunktionärernas och bevakningens
sida söka bland dem göra sig gällande. I detta syfte, hvars ernående
skulle göra dem till herrar inom fängelset, utöfva de ett
rent af tyranniskt regemente öfver de svagare viljorna bland fångarne,
bland dem som tendera till förbättring och som visat sig
vilja komma in på bättre vägar, och så starkt är trycket af dessa
mera kraftiga, mera energiska viljor att, äfven der bättringsuppsåtet
varit än så upprigtigt, det dock uppgifvits — man har nog
velat, men man har af fruktan för kamraterna icke vågat. — Jag
vet ett speciel fall, der det inträffade, att en fånge under sådana
förhållanden lät sig drifvas att planlägga och deltaga i en rym -

Onsdagen den 24 Februari.

47 N:o 9.

ning, hvilken särskildt för honom var af den största risk, då han Om afaUaffannemligen
led af en intermittent sjukdom, hvars anfall han ej kunde ^e.el}er. in''
beräkna.. För att undandraga sig deltagandet utan att genom pla-^™”^"^^
nens röjande ådraga sig de öfriges hämd, visste han ingen annan i fängelserna.
utväg än sjelfmordets; men hans försök härtill misslyckades — (Forts.)
och han fann sig då nödsakad att följa med. Rymningen verkstäldes;
men efter några dagar .voro de rymde samtlige ertappade
och återförda till fängelset. Ofvertygad, att företagets misslyckande
skulle af kamraterna tillskrifvas honom, och af fruktan för
deras hämd, gjorde han nu ett nytt sjelfmordsförsök. Nedskuren
och återbragt till lif hade han blott ett svar att gifva mig, då jag
besökte honom i hans cell: “jag vill hellre do för min egen hanel
än för desses!“ Blott genom bevakningens påpasslighet misslyckades
hans tredje försök att genom hängning undkomma den hämd,
han sade sig veta skola drabba honom vare sig inom fängelset
eller sedan han blifvit fri.

Af hvad jag anfört torde kammaren ej blott förstå, hvilken
respekt de kraftigaste viljorna inom gemensamhetsfängelset kunna
utöfva på de öfriga, utan äfven bilda sig en föreställning om,
livilka kraftmedel från bevakningens sida behöfvas för att uppväga
dessa farliga inflytelser. Ty skulle de mera välsinnade bland
fångarne märka, att de vid sina försök att neutralisera dessa äro
utan tillbörligt skydd från bevakningens sida, skulle de märka,
att denna icke egen anlita de medel, hvarigenom de hos sina medtäflare
om magten inom fängelset kunna skaffa sig respekt, då
kan man icke begära, att dessa svagare viljor verkligen skola
fortfarande våga att intaga den om än passiva, så dock välsinnade
hållning, hvars bibehållande dock är i både samhällets, deras eget
och bevakningens välförstådda intresse. Och om bevakningspersonalen
finner, att den på detta vis beröfvas det stöd, som på omförmälda
sätt kan komma den till del, hvad blir då följden? Tror
man verkligen att en liten styrka bär i vårt land, ungefär 300
emot 2,000, under alla förhållanden skall vara i stånd att upprätthålla
ordning och skick inom fängelserna? Det är omöjligt. De
bevakande måste då å sin sida börja att svika i sin tjensteutöfning,
de måste lära sig att blunda och tiga. Hvilken blir då befälets
ställning? Den blir fullkomligt ohållbar.

Men man kan säga — och motionären säger det ock —■ att de
nu befintliga disciplinärcellstraffen kunna genom mistning och
åtskilliga lättnader göras ganska eftertryckliga, hvarigenom man
kan lära fångarne att frukta dem lika mycket som något annat
straff.

Nej, det är icke så. Just på en stor del af ifrågavarande
fångar utöfva cellstraffen mycket litet eller intet inflytande. De
skratta åt dem; och derför hör man ock från många håll påstås,
att det är en orimlighet att sätta gamla förhärdade fångar i cell.

Hvarje förhoppning om deras förbättring genom cellsystemet har
ock beklagligen bra ofta synts kullkastad; åtskillige af dem, de
lätjefulla, kunna till och med känna som ett behagligt afbrott att
få tillbringa någon tid i cell, de göra der ingenting, man kan icke

N:0 9.

48

Onsdagen den 24 Februari.

Om afskaf an- tvinga dem till arbete. När kroppsstraff^ tagas bort, finnes intet
de Mer »i- medel qvar att af desse tilltvinga sig lydnad; de veta, att man icke
Sprygelstraffet kan svälta i bjel dem, andra försakelser äro de nog vana vid för
i fängelserna, att tillmäta dem synnerlig betydelse, helst de icke länge kunna
(Forts.) vidhållas utan att slå öfver i det barbariska. Det veta de, och de
göra alldeles som de vilja.

Kammaren har tvifvelsutan märkt af motionen och lagutskottets
betänkande, att året 1889 företer en mycket stor stegring i
fråga om användningen af prygelstraffet. Det skulle icke vara
lämpligt, att jag toge mig för offentligt redogöra för de omständigheter,
som ligga bakom den siffra, som anföres; men jemför
man denna med föregående och efterföljande siffror, förstår man
lätt, att det måste vara alldeles särskilda förhållanden, som föranledt
den anmärkta ökningen. Så är det ock. Jag skall tillåta
mig att beträffande dessa omtala så mycket som må behöfvas för
att sätta kammaren i stånd att rätt förstå ifrågavarande sifferskrift.

Man torde i allmänhet hysa om mig den meningen — jag
hoppas att den icke är origtig — att jag icke är fallen för något
brutalt tillvägagående utan att mitt skarplynne är, som man säger
“humant". Denna uppfattning lära fångarne i Sveriges fängelser
temligen allmänt hysa; och i vårt största centralfängelse drogo
fångarne af det förhållande, att. prygelstraffet åren 1886 och 1887
blott en gång, och år 1889 blott 3 gånger derstädes anlitats, den
slutsats, att detta skett utan att generaldirektören visste det och,
så att säga, mera förstulet. När sedan i början af år 1889 en
rymning från samma fängelse inträffade och man visste det vara
vanligt, att rymningsbrott bestraffas med prygel, undrade man
dess mera, om så äfven nu skulle ske. Då jag likväl i allmänhet
ogillar, att rymningsbrott på detta sätt bestraffas och de arma
stackare som vid detta tillfälle lyckats slippa ut, under sin korta
frihetstid lidit så mycket, att de i sanning dermed blifvit tillräckligt
straffade, tillsade jag direktören, att något prygelstraff icke
borde dem för den verkstälda rymningen åläggas. Det blef således
icke något prygelstraff af. Detta stärkte fångarnes uppfattning,
att sagda straff numera var faktiskt afskaffadt. Men innan
ännu en månad hunnit gå, infann sig direktören hos mig och meddelade
mig, att fångarne numera helt öppet förklarade för bevakningen,
att de icke vidare behöfde frukta för prygelstraffet, ty det
vore afskaffadt. På samma gång hade emellertid tonen bland de
ledande viljorna inom fångvårdspersonalen blifvit så trotsig och
så hotande, att han väl förstode något vara i görningen; ehuru
han icke härom visste något närmare, insåge han dock att farliga
planer voro å bane, att sammangaddningar utan allt tvifvel egde
rum och att oroligheter när som helst, och när man minst väntade
det, kunde utbryta; “jag kan icke" sade han, “ansvara för ordningens
upprätthållande, om jag icke får efter mitt fria bepröfvande
handhafva prygelstraffet, ty det är det enda medel, hvarmed
jag kan tilltvinga mig lydnad och hålla vederbörande inom
skrankorna". Han omtalade derjemte, hurusom någon af de närmast
föregående dagarne vid arbetsmönstringen, bevakningsbefäi -

Onsdagen (len 24 Februari.

49 N:o 9.

hafvaren tillsagt en fånge göra det och det arbetet, men att fån- Om afsUffangen
härvid svarat nej; och på förnyad tillsägelse upprepat sin /*eel}er xn~ f
vägran. Befälhafvaren hade då förklarat, att hans trots skull6prygeistraffet
komma att rapporteras, och att fången då finge beredasigpåatt“krypai fängelserna.
i cell". Fången svarade då med ett hånlöje, hvari de öfriga fån- (Korts.)
garne med blickar och miner instämde, att hans strafftid var ute
dagen derpå, och att han icke hade något emot att till dess sitta i
eget rum och hafva sin egen betjening. H vad hade direktören under
så fatta omständigheter att göra? Om man besinnar, att fångars afgång
är en sak, som inträffar icke en eller annan gång om året,
utan att det vanligen hvarje vecka är någon eller några som gå,
så förstår kammaren, att här var ett tillbud till daglig uppresning
mot ordningen inom fängelset, och som, derest det ej snabbt och
kraftigt undertrycktes, skulle ställa på spel fängelsebefälets, det
vill säga samhällsordningens dervarande representanters förmåga
att vederbörligen handhafva sina skyldigheter. Direktören insåg,
att det icke fans för honom något annat att göra, än att ådöma
fången prygelstraff. Fången fick tio prygel, och — gick sedan
utan vidare protest till sitt arbete. Dermed blef en ganska vidtutseende
anledning till oro i fängelset hejdad. Direktören frågade
nu, om jag ogillade hans beteende. Jag svarade, hvad jag är
säker på att hvar och en i kammaren under dylika omständigheter
skulle svarat, att han handlat fullkomligt rätt och att han egde,
efter sitt bästa bepröfvande, då så nödigt vore för ordningens
upprätthållande, använda äfven prygel straffet, ehuru jag hoppades,
att det i hvarje fall skulle ske med sträng urskilning. Kammaren
torde emellertid af det sagda finna, att antagandet, att cellstraffet
under alla förhållanden är fullkomligt betryggande för ordningens
upprätthållande inom fängelserna, är ett fullkomligt misstag.

Det är en ganska vanlig iakttagelse inom både vårt land och
andra länder, att just de värste våldsverkarne, de mest brutala
viljorna, icke hafva så mycket respekt för något, som för svedan
i det egna skinnet; och det är också på denna erfarenhet som
straffbestämmelserna inom fängelserna i alla länder måste stödja
sig. Det säges väl att det är barbariskt, att Sverige bibehållit
prygelstraffet, då det “i de flesta civiliserade länder länge sedan
bhfvit uppbäfdt“. Jag tillåter mig dock förneka rigtigheten af
detta påstående i så mån som jag vågar anmärka, att Sverige, om
prygelstraffets bibehållande skulle utmärka barbari, delar detta
sorgliga öde med länder, hvilka nämnas bland kulturens främste
bärare inom Europa. Norge, Danmark och Finland hafva bibehållit
det, jag vågar icke åberopa Ryssland, men Tyskland, Nederländerna
och Storbritannien hafva också bibehållit detsamma och i strängare
form än vi. Det finnes i åtskilliga kantoner i Schweitz och äfven
i några af Nordamerikas förenta stater. Men der det icke finnes,
hvad har man satt i dess ställe? Ja, der kan man måhända med
mera skäl tala om barbari; ty öfver allt, der prygelstraffet borttagits,
har man nödgats ersätta det med åtgärder, hvilka icke
sällan måste karaktiseras såsom verklig tortyr. Det låter så humant,
då man t. ex. säger, att man i Österrike icke vidare använ Färsta

Kammarens Prat. 1892. N:o 9. 4

N:o 9. 59

Onsdagen den 24 Februari.

Om afskaffan- der prygelstraff; men der finnes i stället så kalladt “Krummde
eller in- schliessen", ett straff hvars sjelfva benämning omtalar dess art:
* prygels träff et man intvinga!’ fångens kropp i ett visst plågsamt läge, skrufvar
i fängelserna, fast den och låter den sitta så i timtal. Det är en tortyr så svår,
(Forts.) att dessa käpprapp på en upprorisk fånges beklädda kropp knappast
torde vara dermed jemförliga. Såsom surrogat för prygelstraffet
finnes i åtskilliga tyska stater jemväl den så kallade “Lattenarrest“.
Den författare, som beskrifver denna bestraffning, säger
sjelf, att ingen kan göra sig en föreställning om, hvilka qval den
medför. Grolfvet och i Sachsen äfven väggarne i arresten äro beklädda
med ribbor, hvilkas spetsiga sida är vänd uppåt; här instängas
fångarne, försedda med mjuk fotbeklädnad för natt och dag
under, två, högst tre veckor. Vistelsen der säges medföra ett så
enormt lidande, att om fången kunde få välja mellan detta straff
och prygelstraff, skulle han troligtvis icke betänka sig ett ögonblick.
I Amerika, der man väl borde kunna vänta, att äfven disciplinstraffen
i fängelserna skola vara så moderna, så humana som
möjligt, der finnes väl i flera stater prygel straffet atskaffadt, men
i dess ställe möter man en mångfald af surrogat, somliga inbegripande
en ohygglig tortyr. Der förekomma spänning i block,
upphängning i tummarne, slag å ryggen med en elastisk trästaf,
som är försedd med många hål, i hvilka delinqventens kött intränger,
så att efter några få slag ryggen blir sårig. Der användas
utsträckande af alla kroppens lemmar i en maskin, hvars konstruktion
jag väl ej kan beskrifva; men den författare, som omnämner
detta straff, säger, att ingen fånge kan öfver en minut
uthärda det utan löfte om bättring. Såsom andra straff användas
duscher, bärandet af en jernkrona å hufvudet o. s. v. I Frankrike,
der prygelstraffet ock är afskaffadt, användas s. k. jernstraff.
Dessa anordnas på skiftande sätt. Stundom spännas kring lifvet
på fången jernringar, i hvilka tunga vigter fästas; stundom spännes
kring händer och fotter klofvar af jern, som naturligen medföra
en olidlig smärta. I Schweitz använder man ock kalla duscher,
om hvilka anmärkas att de kunna framkalla slaganfall; i
Baden, som anses stå på den högsta ståndpunkten af humanitet i
fråga om disciplinstraffen, få prygel användas blott å yngre fångar,
men för äldre använder man den så kallade “Zwangstuhl", en stol
i hvilken fången för mer eller mindre lång tid, skrufvas fast med
icke blott öfverkroppen utan äfven benen, hvadan, såsom erfarenheten
visat, detta straffsätt är förenadt med den största fara för
fången. Man kan nemligen aldrig på förhand veta, huru fastskrufningen
kan inverka på blodomloppet i fångens kropp; denna
kan blifva förstörd för hela lifvet af denna just för sin humanitet
valda behandling. I Frankrike fans ett straff — jag vet icke om
det ännu bibehålies, men det omtalades vid 1878 års fångvårdskongress
i Stockholm såsom surrogat för dessa affliktiva kroppsstraff:
man stängde in delinqventerna i en sal, och de fingo gå der i gåsmarsch
hela dagen med vissa minuters rast hvarje halftimme; de
fingo icke tala, icke meddela sig med hvarandra på något vis och
icke ändra takt, utan skulle gå på detta sätt rundt omkring från

Onsdagen den 24 Februari.

51 N:o 9.

morgon till qväll. Jag vågar påstå, att äfven i detta till utseen- Om afskaffa*-det så lindriga straff ligger en förfärlig tortyr. Men jag frågar Jr‘ä^Hin'' f
på samma gång: om fången vägrar att göra eller fortsätta denna vrygtistraffet
promenad, om han kastar sig ned på golfvet och vägrar att upp-i fängelserna.
stiga: hvar är då straffet? Jag fruktar, att man då står på samma (Ports.)
punkt som före uttänkandet af detta humana straff.

Det är en missuppfattning, som genomgår hela motionen i
denna fråga, den nemligen, att fångarnes förbättring inom fängelserna
skulle motverkas genom prygelstraff. Jag ber att få såsom
motbevisning åberopa, hvad jag nyss tagit mig friheten meddela
om förhållandet mellan de mer och mindre förderfvade viljorna
inom fängelserna. Ty har man icke medel att sätta sig i respekt
hos de förra, så kan man heller icke förbättra de senare, äfven om
desse verkligen skulle både kunna och vilja förbättras. De förra
hafva vi ingen förhoppning om; och de senare undandragas vårt
inflytande i den mån de tvingas in under de andras välde. Motionärens
förberörda uppfattning är således ett misstag.

Men det kan ju i alla fall se ut som om 1889 års straffsiffra
från Långholmen skulle gifva vid handen ett förfärligt barbari.

Den är onekligen ganska hög. Men blott i fyra fall af de 39 har
tjugufem prygel utdelats, och i två fall tjugu; i alla de öfriga från
fem till femton. Till detta meddelande vill jag ock lägga ett
annat: det, att den farhåga, som fängelsedirektören uttalade för
mig, när han begärde rätt att utan något slags hinder från min
sida få använda prygelstraffet, icke var ogrundad. Han både ju
då att åberopa blott förmodanden och gissningar; men sedermera
fick jag på grund af egendomliga omständigheter fullkomligen bestyrkt,
att den erfarne gamle fängelsechefens gissning verkligen
var grundad; och jag vågar förklara, att den höga prygelsiffran
för år 1889 långt ifrån att kunna användas såsom något slags bevisning
för ett häftigt, öfvermodigt eller onödigt brutalt tillvägagående
i fängelset, tvärt om torde böra anses såsom ett i all sin
stränghet dock lyckligt medel för förekommandet af förhållanden
som, derest de ej på detta sätt hejdats, antagligen skulle medföra
mycket sorgliga följder.

Motionären omnämner med mycket ogillande, att vid tvenne
rymningstillfällen ända till 40 prygel blifvit utdelade vid Svartsjö
för ostraffade lösdrifvare — det gamla kronoarbetskompaniet —
upplåtna tvångsarbetsanstalt. För ett rätt bedömande af den
klandrade åtgärden ber jag att för kammaren få ur fångvårdsstyrelsens
årsberättelse till Kongl. Maj:t för år 1890uppläsa några
rader, som torde lätt nog sätta kammaren i stånd att bedöma, huruvida
de missförhållanden, som inritat sig vid kronoarbetskompaniet
före dess förflyttning till Svartsjö, voro sådana, att de kunde
antagas vika för små straff''.

“Vid kronoarbetskompaniet å Vaxholm''1, heter det, “hafva
under året förekommit åtskilliga störande uppträden; och hafva
icke mindre än femton kronoarbetskarlar blifvit inför garnisonskrigsrätt
tilltalade och dömda: en för misshandel af samt smädliga
yttranden och hot mot förman jemte fylleri till straffarbete i

N:o 9. 52

Onsdagen den 24 Februari.

Om a fikaffan- 2 år 3 månader och 5 dagar, två till 6 månaderss trälarbete hvaräe
eller in- uera för vägran att åtlyda förmans i tjensten gifna befallning; en
Sprygel st raffel till straffarbete i 8 månader, 12 dagar för enahanda brott jemte
i fängelserna, uppmaning till kamrater att deri deltaga och klander mot öfver(Forts.
) ordnades åtgärder; en till straffarbete i 5 månader och 9 dagar för
fylleri och underlåtenhet att efterkomma förmans i tjensten gifna
befallning och för det han med våld befriat kamrat, som skulle
till arrest afföras; två till 4 månaders fängelse hvardera för fylleri
och underlåtenhet att efterkomma förmans i tjensten gifna befallning;
en till fängelse i 4 månader 18 dagar för fylleri och för
det han uppmanat kamrater till ohörsamhet mot befäl; en till fängelse
i 6 månader, 23 dagar för fylleri och för det han förhindrat
verkställigheten af förmans befallning; en till fängelse i 4 månader,
15 dagar för andra resan rymning och persedelförskingring;
två till 4 månaders fängelse hvardera för andra resan rymning;
två för fylleri och oljud till 8 dagars sträng arrest hvardera;
samt en till åtta dagars sträng arrest för rymning och persedelförskingring.
"

Dessutom omnämnes, att “aderton kronoarbetskarlar, samtlige
intagne vid krouoarbetskompaniet å Vaxholm, hafva under året
lyckats rymma".

Så bedröfliga voro de disciplinära förhållandena inom kronoarbetskompaniet
å Vaxholm och kunde icke vara annorlunda, med
den organisation, som de derstädes stationerade tvångsarbetarne
hade. De voro ju icke direkt “fångar", utan ett under krigslagarne
stående kompani, öfver hvithet ett litet antal underofficerare skulle
utöfva tillsyn och vara bevakning. Detta var alldeles omöjligt,
helst som den stundom till några hundra man uppgående styrkan
var spridd på flera arbetsställen. Bristfällig bevakning och dålig
anda inom styrelsen hade också inom densamma befordrat ett
sjelfsvåld, hvars hunna höjd bäst torde karakteriseras af den nyss
anförda följden af bestraffningar.

Detta kompani flyttades nu till Svartsjö. Jag frågar, om
kammaren tror, att befälet skulle kunnat med andra än de starkaste
och kraftigaste medel bryta de så länge utöfvade ovanorna
bland denna styrka, som i ett nu skulle lära sig vara ej mer ett
“kompani" utan fångpersonal å en tvångsarbetsanstalt? Jag frågar,
om icke anstaltens ansvarige direktör handlade efter omständigheterna
ändamålsenligt och klokt, när han för åstadkommandet af
den fordrade nya ordningen tog i med hårdhandskarne? Resultatet
har åtminstone gifvit honom rätt; ty genom de anförda båda
stränga bestraffningarna har tillståndet inom det forna kompaniet
blifvit ett helt annat än det gamla, några rymningsförsök hafva
icke vidare förekommit, kronoarbetskarlarne hafva funnit, att en
ny ordning börjat, och de hafva sedermera med lugn fogat sig deri.

Ett yttrande i motionen ber jag särskildt få bemöta. Der
påstås nemligen, för att visa fångarnes värnlöshet, att “bland direktörerne,
om de än i allmänhet äro välvilligt stämde emot fångarne,
kunna finnas sådane, som begagna sin myndighet att hämnas, om
fångarne våga klaga".

Onsdagen den 24 Februari.

53 Jiso 9.

Det är nu lätt att utkasta en sådan förmodan, när det gäller Om afskaffa^
en stor tjenstemannacorps på hundratals personer; ty det kan ju ?e.eller- ,
vara antagligt, att en eller anuan af dem är af den beskaffenhet, Sprygei^trafet
som här förutsättes. Men det antal, mot hvilket motionärens för- i fängelserna.
modan här rigtas, är icke stort; det är endast åtta personer, och (Forts.)
jag vågar, med den personliga kännedom jag har om här ifrågavarande
herrar direktörer förklara, att det är en fullkomligt otänkbar
sak, att någon af dem skulle på ett så lumpet och oädelt sätt
som det af motionären påstådda begagna sin straffrätt Dessutom
vill jag upplysa kammaren, att den åsigten, att fångarne skulle
vara rädda att klaga, är fullkomligt ogrundad. Mönstringarna
kunna rätt ofta uttänjas flere timmar på grund af allehanda klagomål.
Fångarne visa sig verkligen icke hafva den minsta rädsla
för att klaga öfver allt upptänkligt, smått som stort. Och antydningen,
att det skulle brista direktörerna tålamod, den stämmer
åtminstone icke med min erfarenhet; ty större tålamod, än som
fordras för att sitta timme efter timme och höra mot sig rigtas
de mest orimliga beskyllningar, utan att taga illa vid sig, är säkerligen
icke lätt att finna.

Det är emellertid en egendomlig omständighet, att under det att
fångarne gerna klaga öfver allt möjligt, har aldrig under den tid jag
förvaltat chefsembetet i fångvårdsstyrelsen någon klagan förekommit
öfver undfånget prygelstraff. Det torde möjligen visa, att fångarne
sjelfva uppfatta nu förevarande humanitetsfråga på annat
sätt än motionären.

Men deremot är det andra, som klaga och göra det med skäl;
det är vaktbetjeningen. Ty långt ifrån att det är rimligt, såsom
motionären vill göra, att framställa dessa pryglade fångar såsom
martyrer, är det vida större skäl att framställa vaktbetjenterna
såsom sådana. Desse få i sanning uthärda mer än någon kan tro;
och jag ber att få meddela en liten skildring af hvad de kunna
få tåla, äfven då de tjenstgöra bland de ostraffade försvarslöse,
hvilkas bestraffande med prygel motionären så skarpt ogillar.

Vestra kronoarbetsstationen vid Nya varfvet är befolkad med
endast unga lösdrifvare. Det var också min åsigt, att de borde
behandlas mildt, och att prygel icke borde mot dem användas.

Det var jemväl direktörens åsigt; och härefter lämpades således
behandlingen. Då inkom en dag till fångvårdsstyrelsen ett protokoll,
hållet vid förhör vid nämnda station, och i hvilket protokoll
omtalades, att det vid uppgifvet tillfälle å en af arbetssalarne uppstått
ett starkt oväsen, i anledning hvaraf bevakningsbefälhafvaren,
som tillkallades, uppmanade fångarne att iakttaga tystnad och ordning.
Då de så snart befälbafvaren aflägsnat sig ej vidare hörsammade
tillsägelsen, utan alltjemt under dagens lopp uppförde sig
på ett ordningen störande sätt och bemötte vaktkonstapelu med
otidigheter, anmälde denne dem å nyo för befälhafvaren, som då
åter gick in å arbetssalen och yttrade bland annat: “ni låten ej
varna eder af vare sig vänlighet eller hårdhet för edert oskickliga
beteende dag ut och dag in; till slut måste hasselkäppen fram*1.

Under det att befälhafvaren derpå aflägsnade sig yttrade en bland

Nso 9. 54

Onsdagen den 24 Februari.

Om afskaffa!i fångarne: “behöfva vi tåla sådant der, likasom de här skulle våga
s£änkninq afi&. fram nåSon hasselkäpp; nej, annat skall jag dj-n i min själ
prygeUtraffet v*sa honom, jag skall märka honom en dag, så han skall slippa
i fängelserna, stå här och skalla11. När befälhafvaren hörde detta, vänder han
(Forts.) om och säger: “nu kan det vara slut; nu följer ni med mig upp
i cellafdelningen11. Karlen lyder omsider tillsägelsen, men när han
förts upp i sin nattcell, fortsätter han der med sitt högljudda oväsen.
En vaktkonstapel tillsäger honom att hålla sig tyst. Karlen
börjar då svära samt sparka åt konstapeln. Han föres derefter
af befälhafvaren ned till förhör. Kommen i nedre förstugan,
får han se konstapeln stå der. Denne säger icke ett ord och anar
intet _ ondt, men fången rusar på honom, och tilldelar honom två
kraftiga slag i ansigtet, så att näsa och mun flyga i blod, allt under
skrik och svordomar. Befälhafvaren, som sökte förekomma
vidare våld, bief'' af fången klöst vid högra ögat, så att blodvite
uppstod. Slutligen infördes mannen till förhöret. Der uppträder
han på ett groft och rått sätt; skrikande förnekar han hvad mot
honom anförts och befäster sina ixppgifter med svordomar. Han
har dessutom den djerfheten att fordra, att vaktkonstaplarne vid
stationen skola ombytas! Strax förut straffad för rymningsförsök,
våld å förman, olydnad och ordningens störande till 30 dygns cell,
ådömes han nu åter 30 dygns cell, deraf 8 dygns mörk. Karlen
nekar att begifva sig i cellen. Förd ut i förstugan, börjar han
under skrik med slag i ansigtet öfverfalla den konstapel, som anmodats
föra honom till cellen. Under den oreda, som dervid uppstod,
begagnade fångarne i en närbelägen sal tillfället att sparka
upp dörren till förstugan. När karlen ser detta, rusar han å nyo
på samme konstapel och tilldelar honom slag i ansigtet, hvarför
direktören ser sig nödsakad sjelf utföra karlen å gården och der
invänta förstärkning af centralfängelsets bevakning. Först efter
det fyra andra bland tvångsarbetsfångarne hunnit deltaga i oordningarna
med tjut och oväsen samt hotelser mot konstaplarne,
hvilka de lofvade “slå ned“, lyckades man få ett slut på uppträdet.

Det kan möjligen vara nog med denna skildring? Prygelstraffet
användes icke vid detta tillfälle, men jag sade sedermera
direktören, att om jag hållit förhöret, hade jag säkerligen ansett
mig böra ådöma denne fräcke fånge prygel. När jag någon tid
derefter kom ned till stationen och mönstrade, stego samtlige vid
stationen tjenstgörande konstaplar fram och begärde att blifva
derifrån förflyttade, enär de icke längre kunde stå ut med tjenstgöringen.
De hade aldrig någon ro; de fingo tåla till och med
kroppslig misshandel, och då de ju insågo, att de ej sjelfva kunde
få öfvertaga sitt försvar, men å andra sidan fångarne helt öppet
förklarade, att de icke brydde sig om cellstraffet, kände de sig
fullkomligt prisgifna åt fångarnes godtycke. Då dessa fångar allesamman
äro lättingar, dömda för lätja och helt belåtna med att
slippa arbeta, insåg jag att cellstraffet här måste vara föga verksamt;
och på samma gång jag förmådde konstaplarne att lofva
ännu någon tid härda ut, måste jag meddela direktören, att huru

Onsdagen den 24 Februari. SB N;o •«

litet jag än vore böjd för prygelstraffet, fann jag likväl, att här Om afskaffanicke
funnes något val, utan hade han full rätt att efter sig före- ?e.e,}er. **''
teende omständigheter och så långt nöden kräfde använda det-SJ^qeistrafftf
samma. ^ ^ j fängelserna.

För några få dagar sedan egde ett annat uppträde vid samma (Ports.)
station rum, men rigtadt icke mot bevakningen utan mot en medfånge.
Der finnes en yngling, som låtit sig påverka till det bättre
och velat börja ett annat lif, än det han hittills lefvat. Detta har
i så hög grad uppretat åtskilliga af hans kamrater, att de egnat
honom sitt mest energiska hat, och en dag då de sett honom begifva
sig in på ett ställe, som man icke gerna namnger, inträngde
de dit och behandlade honom på ett sätt, så skamlöst, att jag icke
kan relatera det. Dessa fingo prygel. Och jag vågar påstå, att,
huru human man än må vara, man icke kan anse annat, än att
detta var väl förtjent. Och högst olyckligt skulle det hafva varit,
om någon förordning lagt hinder i vägen för prygelstraffets
användande i detta fall.

Men, kan man svara mig, våldsverkan^ ibland fångarne kunna
ju lagföras och på detta sätt blifva ådömde förökadt straff. Ja,
för 14 dagar sedan hände i ett af rikets fängelser, att då en konstapel,
som befalts att från direktörsexpeditionen föra ned en fånge,
som icke velat godvilligt derifrån aflägsna sig, närmade sig honom
för att fullgöra befallningen, fången mot honom rigtade en våldsam
spark, som träffade honom i ena ljumsken och åbragte honom
svår skada för hela lifvet. Målseganden fordrade det icke,
men fångvårdsstyrelsen beslöt, att karlen skulle ställas under lagligt
åtal. Han blef för sin gerning dömd till 2 år 4 månaders
straffarbete. Man kan tycka, att derigenom samhällsordningen
upprätthållits och rättvisans kraf tillgodosetts. Men hvad betyder
väl från bevakningens synpunkt detta lagens ingripande för våldsverkarens
bestraffande? Jo, det betyder att bevakningens risk i
fråga om denne fånge är förökad med 2 år 4 månader. Detta må
man betänka! — De äro stälda på en farlig post, desse vaktbetjenter.
För att vi skola slippa riskera lif och egendom hafva de
för en ringa lön åtagit sig att hålla flere eller färre samhällets
farliga fiender i styr. Hvad kostar icke det dem? De måste underkasta
sig svåra risker, underkasta sig att ständigt och jemt
vara utsatte för öfverfall och öfvervåld utan att i de allra flesta
tall få försvara sig. Jag gör helt enkelt min pligt, då jag säger,
att något mera aktningsvärdt än desse mäns tålamod i sin tjenst,
deras förmåga att lugnt emottaga icke endast skamlösa ord utan
äfven personligt öfvervåld från fångarnes sida, torde ej så lätt
kunna påvisas. Dessa egenskaper förekomma inom bevakningscorpsen
mer allmänt än man tror.

Då de missbruk af prygelstraffet, hvilka man vill förekomma,
icke äro uppvisade, synes mig den skrifvelse, utskottet föreslår må
till Kongl. Maj:t aflåtas, sakna befogenhet. Tillräckligt skäl derför
kan icke inneligga deri, att de ärade ledamöterna i lagutskottet
säga sig hafva funnit prygelstraffet motbjudande; det förefaller
säkerligen hvem som helst motbjudande, men efter min öfvertygelse

NtO 9. 68

Onsdagen den 24 Februari.

Om afskaffan- är det icke på sådana personliga skäl, som utskottet bör tillstyrka
de eller ***- Riksdagen att ingå till Kong], Maj:t med den föreslagna framställSprygehtraffet
ningen. Beslutas den, skall, såsom jag redan anmärkt, detta bei
fängelserna, slut om några få dagar vara bekant inom rikets alla fängelser,
(Forts.) men förvridet och så uppfattadt, att derigenom kunna väckas nya
anledningar till ett brutalt tillvägagående icke af direktörer och
vaktbetjente mot fångarne, utan af desse mot de förre. Jag måste
säga, att det skulle vara kost olyckligt, om Riksdagen afläte den
föreslagna skrifvelsen. Och jag tillåter mig särskildt betona, att
det icke skulle vara fullt konseqvent af den Riksdag, som för kort
tid sedan beslöt bestämmelser, genom hvilka nödvärnsrätten i det
fria samhället bl ef utvidgad, att nu besluta en åtgärd, hvilken
ovilkorligen måste uppfattas och skulle komma att verka såsom en
minskning i den nödvärnsrätt, som tillkommer fångbevakningen gent
emot en brutal och våldsam fångpersonal.

På nu anförda grunder ber jag att få yrka afslag å lagutskottets
betänkande.

Herr Öländer: Jag ber den föregående talaren icke tro, att
lagutskottet i denna fråga gjort gemensam sak med motionären
eller i öfrigt fäst något egentligt afseende vid de missbruk, han
omtalat. Det är helt och hållet principiella skål, som ligga till
grund för ifrågavarande förslag. Kroppsstraffet är nu en gång
utdömdt ur lagen. Det är borttaget äfven för de allra gröfsta förbrytelser,
och detta oaktadt det i sådant fall endast kunde ådömas
af allmän domstol efter en för en sådan myndighet noggrann
undersökning om brottets verklighet och under den kontroll och
det ansvar, som domaremagten är underkastad. Man hade sålunda
dervidlag icke någon anledning att frukta några missbruk, men
man ansåg straffet otidsenligt och stridande mot nutidens anda.
Och derför blef spöstraffet borttaget icke blott för ett och annat
brott utan för alla, äfven de gröfsta. Man strök med ett ord ut
ur strafflagen hela denna art af straff. Men de, som gjorde detta,
kunde icke också utstryka detsamma ur de administrativa författningarna,
., hvilka Konungen ensam eger magt att ändra eller upphäfva.
Är det då så underligt, om Riksdagen i en skrifvelse till
Kongl. Maj:t hemställer, att detta straff, som man funnit motbjudande
och utdömt ur den allmänna strafflagen, måtte om möjligt
äfven ur de administrativa författningarna borttagas, eller åtminstone
inskränkas. Mig synes som om det ena är en så naturlig
följd af det andra, att det förefaller mig mera underligt, att en
sådan hemställan icke redan för länge sedan skett.

Var nu spöstraffet någonting omenskligt, då det användes såsom
straff för verkliga förbrytelser, så är väl prygelstraffet än
mer omenskligt, då det användes mot dem, som för brott undergå
annat dem redan förut ådömdt straff—med kvilket de väl få. anses
försona hvad de brutit. Denna för dem exceptionella ställning att
kunna underkastas det förnedrande prygelstraffet blir för dem ett
ökadt lidande, som man ansåg vara för strängt för sjelfva brottet,
men som pålägges dem för endast öfverträdelser af ordningsstadga.

Onsdagen den 24 Februari.

57 N:o 9.

Och af hvilka skal-anser man sig böra använda detta straff? Om afslcaffanMan
har icke påstått och kan icke påstå, att prygelstraffet utgör Jfänkning''n/
ett rättvist straff för dessa jemförelsevis obetydliga öfverträdelser■ prygelstraffJ
Men om det icke är ett straff, hvad är det då? Jo, det skall ut-i fängelserna.
göra en varnagel för de andra fångarne, att icke äfven de må göra (Forts.)
sig skyldiga till samma förseelse. Och hvarför är man så angelägen
att de icke skola göra det? Jo, af det skäl, att man vill
bespara b ev åkning sper sonalen för mycket besvär. Ja. efter en sådan
måttstock är prygelstraff verkligen ett ganska lindrigt straff. Nog
skulle man kunna hitta på något grymmare, som kunde vara mera
afskräckande och sålunda bereda bevakningen mera tillfälle till
lugn och hvila. Men så länge den grundsatsen är gällande, att
straffet skall stå i öfverensstämmelse med sjelfva brottet och ej
taga hänsyn till några andra förhållanden, så är och förblir prygel
såsom straff för öfverträdelser af ordningsstadgar omenskligt. Och
detta gäller enligt min mening särskildt i fråga om rymning. Det
finnes ett land i Europa — hvilket kan jag för närvarande ej
erinra mig — der rymningsförsök icke få under några förhållanden
bestraffas. Man utgår der från den synpunkten, att när staten bestraffar
ett brott med frihetens förlust, så är det ock staten ensam,
som har att draga försorg om att straffet blir behörigen verkstäldt,
utan att den får begära hjelp härtill af brottslingen sjelf'', än mindre
straffa honom för det han ej lemnar en dylik hjelp. Jag vill
naturligtvis ej att äfven vi skola gå så långt. Men att bestraffa
ett rymningsförsök med prygel för att derigenom afhålla andra
derifrån och ^sålunda lindra bevakningens möda och ansvar, förefaller
ovilkorligt stötande för rättskänslan. Om vi emellertid se
på lagutskottets förslag, är det så mildt som möjligt. Utskottet
bär sagt: “samt der detta, nemligen prygelstraffets afskaffande,
tinnes icke böra ske, på hvad sätt straffet må kunna inskränkas
och underkastas lämplig, mot missbruk betrj''ggande kontroll11.

Denna sista hemställan är väl en den mest befogade och åt
nuvarande förhållanden mest påkallade begäran. Dessa öfverträdelser,
mot hvem eller hvilka begås de väl? Naturligtvis mot
fångbevakningen och således äfven mot dess chef, fängelsedirektören.
Och hvem är det som skall döma deröfver? Jo, fängelsedirektören.
Det finnes väl icke något annat exempel på, att en
domare får döma i egen sak. Äfven den aflägsnaste möjlighet för
att han kan vänta nytta eller skada af domen gör honom enligt
alla lands lagar jäfvig. Jag har icke sagt och jag kan icke säga —
ty jag vet det icke, och om jag ock visste det, skulle jag icke ega
att från denna plats säga det — att några missbruk hittills egt
rum. Men ingen kan förneka, att ett dylikt system lemnar utrymme
för godtycke af betänkligaste art, ett godtycke, så mycket
farligare, som det väl knappast någonsin med hopp om framgångkan
öfverklagas, än mindre bevisas eller straffas.

Sedan spöstraffet afskaffats, sedan prygelstraffet inom armén
borttagits och äfven aga om skeppsbord förbjudits, finnas icke
några andra än fångar, som kunna underkastas denna förnedrande
bestraffning. Men må man betänka, att äfven dessa, huru djupt

Första Kammarens Prof. J8!>2. N:o 0. 5

K:o 9. 58

Onsdagen den 24 Februari.

Om afskaffa!* de än må hafva fallit, likväl äro menniskor, att de just genom det
“kränknin^af^^^^^^'' undergå) försona de brott de begått, och att de
‘''prygelstraffet derför ega rätt att fordra att ej deröfver tillskyndas ett lidande,
i fängelser tia. som på grund af sin omensklighet är utdömdt ur allmänna lagen
(Forts.) och således icke får påläggas andra.

I förhoppning att kammaren bifaller skrifvelseförslaget, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Efter detta anförande hördes rop på proposition.

Herr Bergström: Kammaren torde finna billigt, att äfven lagutskottets
ledamöter få någon tid sig förunnad att försvara utskottets
förslag, sedan den förste talaren i så stor utsträckning
tagit tiden i anspråk, Hade han fattat sig något kortare, hade för
visso mera tidsutrymme beredts utskottets ledamöter att få säga
några ord till försvar för skrifvelseförslaget.

Het låter icke förneka sig, att motionären i sin framställning
gjort sig skyldig till åtskilliga öfverdrifter. Af dessa har den
förste talaren med stor taktisk skicklighet vetat att begagna sig.
Han hade rätteligen bort* hålla sig till hvad utskottet och icke till
hvad motionären yttrat. — Så menade han, att utskottet sagt, det
prygelstraffet vore ett barbariskt straff. Det har utskottet icke
sagt. Utskottet har yttrat, att det är ett motbjudande straff och
ett straff, som icke öfverensstämmer med nutidens uppfattning af
straffet och dess ändamål. Detta vågar jag stå för, och det tänka
väl äfven de fleste, som något tänkt i hithörande ämnen. Utskottet
har emellertid icke uttalat någon bestämd mening om att det bör
afskaffas. Tvärtom har utskottet förklarat sig vara mycket tveksamt
om detta straff kan afskaffas. Utskottet har endast begärt
en undersökning i frågan och hemstält, att straffet måtte underkastas
lämplig kontroll. I så fall tror jag skäl förefinnas att underkasta
den gällande lagstiftningen revision i åtskilliga delar. Eör
min del håller jag före, att prygel icke borde användas och tilllämpas
på andra fångar än dem, hvilka blifvit nedflyttade i eu
så kallad stryk-klass. Nu deremot gifves ingen begränsning. Jag
håller också för olämpligt, att en fängelseföreståndare i första hettan
och harmen öfver en rymning kan ålägga rymmaren ända till 40
prygel. •— Enligt min åsigt vore ökning af frihetsstraffet ett lämpligare
straff för rymningsbrott.

Den förste talaren menade vidare, att om en skrifvelse sådan
som den föreslagna aflätes, skulle inom två dagar kännedomen
härom vara spridd till alla rikets fängelser, och att det då skulle
vara slut med all ordning derstädes. Jag kan icke godkänna ett
sådant resonnement såsom motiv för att icke aflåta den föreslagna
skrifvelsen, ty jag är öfvertygad om, att det icke komme att saknas
tillfälle att tillämpa prygelstraffet äfven sedan skrifvelsen aflåtits,
och då blefve fångarne snart tagna ur sin villfarelse.

Samme talare gjorde sig skyldig till en förvexling mellan nödvärnsrätten
och prygelstraffet. Den nödvärnsrätt, bevakningspersonalen
har, är den i tillfälle att häfda, ehvad prygelstraff eger

Onsdagen den 24 Februari.

69 N:o 9.

rum eller icke. Den går med sina revolvrar och huggare, och när Om afskaffa»
nöden tvingar den att använda dessa, eger den rätt dertill. Den f*e.elle''\ m''
kan icke värja sig med hotelse om prygelstraff, ty detta får till- SprygeiTtraffet
lämpas först sedan föreståndaren ålagt detsamma. i fängelserna.

Jag tror för min del det*vara ganska lämpligt, att en under- (Ports.)
sökning i detta ämne kommer till stånd, och att Riksdagen anhåller
om en sådan.

Motionären har ifrågasatt Kong]. Maj:ts behörighet att hafva
stiftat lagen om prygelstraffet. Jag är icke af hans åsigt, ty på
den tid, da lagen stiftades, föll den säkerligen inom Kongl.Maj:ts
lagstiftuingsområde. Men att, i händelse prygelstraffet icke förut
vore lagstadgadt, Kong]. Maj:t i denna stund skulle kunna utan
Riksdagens hörande förordna om dess användande, det vågar jag
betvifla. Redan denna omständighet kan vara ett skäl att taga
frågan under öfvervägande.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande. Det är alldeles fristående
och skildt från motionärens resonnement. Motionen har
endast varit en yttre anledning till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de derunder förekomna yrkandena propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemstält
och vidare på afslag derå; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kong], propositionen.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Som föredragningslistan för dagen blifvit genomgången, medgaf
kammaren, på hemställan af herr talmannen, att de till sammanträdets
fortsättande utfärdade anslagen finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 3.64 e. m.

In fidem

A. von Krusen stjerna.