Vårt framtida försvar

Regeringens proposition 2004/05:5

Vårt framtida försvar

Prop.

 

2004/05:5

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 september 2004

Göran Persson

Leni Björklund

(Försvarsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Ominriktningen av det svenska försvaret fortsätter. Denna proposition innehåller förslag till förändringar av de ekonomiska förutsättningarna och den verksamhet som våra försvarsmyndigheter skall genomföra under åren 2005 – 2007 samt vissa frågor som rör det civila försvaret.

I propositionen föreslås att den ekonomiska ramen för utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet minskas stegvis för att vid ut- gången av 2007 vara tre miljarder kronor lägre än 2004. Regeringen av- ser att återkomma i denna fråga. Av propositionen framgår vilka ställ- ningstaganden som ligger till grund för regeringens bedömning av hur den ekonomiska minskningen skall genomföras. I korthet kan de sam- manfattas enligt följande.

Den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde är i fortsatt positiv och dynamisk omvandling, som kännetecknas av ökande integration. Genom att stärka vår förmåga att delta i internationellt arbete och kris- hanteringsinsatser stärks internationell fred och säkerhet för Sverige, EU och vår omvärld.

Det militära försvaret bör inte bara dimensioneras av kraven på att kunna hävda vår territoriella integritet och bidra till internationell fred och säkerhet utan även av vår vilja att upprätthålla en grundläggande försvarsförmåga och kompetens. Därför lämnas förslag till en förändring av de försvarspolitiska utgångspunkterna och kraven på Försvarsmakten när det gäller operativ förmåga i olika avseenden.

I propositionen lämnas även förslag om utvecklingen av den internatio- nella förmågan och de internationella insatserna.

Vidare redovisas förslag till inriktningen och viktigare förband i insatsorganisationen 2008. Förslaget till förändring av kraven på operativ

1

förmåga motiverar samtidigt ytterligare översyn av insatsorganisationen Prop. 2004/05:5 och dess beredskap.

För att insatsorganisationen skall få den föreslagna inriktningen före- slås att ett stort antal organisationsenheter inom Försvarsmaktens grund- organisation läggs ned.

Regeringen återkommer i denna proposition med en redovisning av förhållanden inom personalförsörjningssystemet och bedömer att ett nytt förbandsutbildningssystem bör utvecklas. Inriktningen för det militära försvaret bör vara att inte fler totalförsvarsförsvarspliktiga tas ut till grundutbildning än vad som behövs för Försvarsmaktens framtida insats- organisation. Avseende yrkesofficerare bör Försvarsmaktens beman- ningsarbete styras på ett sådant sätt att befälsbrist undviks i de delar av verksamheten som inte avvecklas. Ett antal åtgärder behöver vidtas inom den närmaste tiden för att åstadkomma förändringarna.

Kostnaderna för personalavvecklingen bör reduceras i förhållande till 2001 – 2004. Det bedöms att Försvarsmakten bör fortsätta utveckla metoder för att kunna bedöma kostnadsutvecklingen.

Avsikten är att fortsätta stärka sin uppföljning och styrning när det gäller arbetsgivarpolitiken inom Försvarsmakten.

Behovet av frivillig personal i grund- och insatsorganisationen anses vara styrande för det organisationsstöd och de uppdrag som lämnas till frivilliga försvarsorganisationer av Försvarsmakten.

Det bedöms att finansieringsprinciperna för samhällets krisberedskap bör förändras.

2

Innehållsförteckning

 

Prop. 2004/05:5

1

Förslag till riksdagsbeslut..................................................................

6

 

2

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) ...................

7

 

3

Ärendet och dess beredning...............................................................

9

 

4

Politikens inriktning ........................................................................

12

 

5

Säkerhetspolitiska utgångspunkter ..................................................

13

 

 

5.1

Internationella säkerhetspolitiska utgångspunkter............

13

 

 

5.2

Grundelement för svensk säkerhetspolitik........................

23

 

 

5.3

Konsekvenser för svensk säkerhetspolitik........................

25

 

 

5.4

Strategi för samhällets säkerhet ........................................

30

 

6

Försvarspolitikens inriktning...........................................................

31

 

 

6.1

Försvarspolitiska utgångspunkter .....................................

31

 

 

 

6.1.1

Försvarspolitikens bidrag till en samlad

 

 

 

 

 

säkerhet ...........................................................

32

 

 

6.2

Mål för det militära försvaret............................................

33

 

 

 

6.2.1

Krav på operativ förmåga ...............................

34

 

 

 

6.2.2

Försvarsmaktens roll vid skydd mot

 

 

 

 

 

terrorism ..........................................................

36

 

 

6.3

Mål för det civila försvaret ...............................................

37

 

7

Det militära försvarets utveckling ...................................................

38

 

 

7.1

Inledning

...........................................................................

41

 

 

 

7.1.1 ...................

Utvecklingen av Försvarsmakten

41

 

 

 

7.1.2 .......................................

Operativ delförmåga

43

 

 

 

7.1.3

Konsekvenser av förändrade krav på

 

 

 

 

.............................................

operativ förmåga

45

 

 

 

7.1.4

Sambandet mellan operativ förmåga i

 

 

 

 

...............................................

olika avseenden

46

 

 

 

7.1.5 .................................

Differentierad beredskap

47

 

 

 

7.1.6 .......

Vissa frågor kring internationell förmåga

48

 

 

 

7.1.7 ..................................

Nätverksbaserat försvar

50

 

 

 

7.1.8 ......................

Erfarenheter från reformarbetet

50

 

 

7.2

Insatsorganisationen..........................................................

51

 

 

 

7.2.1 ..........................

Operativ ledning och logistik

51

 

 

 

7.2.2 ............................................

Markstridskrafter

53

 

 

 

7.2.3 ................................................

Sjöstridskrafter

63

 

 

 

7.2.4 ..............................................

Luftstridskrafter

66

 

 

 

7.2.5

Utvecklingen av internationell förmåga

 

 

 

 

.............................

och internationella insatser

69

 

 

 

7.2.6 ..................................

Informationsoperationer

75

 

 

7.3

Anpassningsfrågor ............................................................

76

 

 

7.4

Utveckling ......................mot ett nätverksbaserat försvar

77

 

 

7.5

Personalförsörjning ...........................................................

78

 

 

 

7.5.1

Personalförsörjningsfrågorna är centrala

 

 

 

 

.......................................

för försvarsreformen

78

 

 

 

7.5.2

Erfarenheter och behovet av fortsatt

 

 

 

 

........................................................

utveckling

78

 

 

 

7.5.3 ..........................

Totalförsvarspliktig personal

82

3

 

 

 

 

 

 

 

7.5.4

Yrkesofficerare ...............................................

90

Prop. 2004/05:5

 

 

7.5.5

Civilanställda ..................................................

99

 

 

 

7.5.6

Reservofficerare............................................

101

 

 

 

7.5.7

Personal som nyligen fullgjort värnplikt ......

103

 

 

 

7.5.8

Frivillig personal...........................................

106

 

 

 

7.5.9

Den internationella verksamheten och

 

 

 

 

 

tjänstgöringsskyldighet för anställd

 

 

 

 

 

personal.........................................................

107

 

 

 

7.5.10

Försvarsmaktens arbetsgivarroll, m.m..........

108

 

 

 

7.5.11

Personalkostnadsutveckling..........................

111

 

 

 

7.5.12

Förändrande former för att tillgodose

 

 

 

 

 

behovet av officerskompetens ......................

112

 

 

 

7.5.13

Frivillig försvarsverksamhet.........................

115

 

 

 

7.5.14

Jämställdhet, mångfald och arbete mot

 

 

 

 

 

diskriminering...............................................

118

 

 

7.6

Materielförsörjning .........................................................

120

 

 

7.7

Försvarsmaktens grundorganisationen............................

136

 

 

 

7.7.1

Förändringar i grundorganisationen .............

136

 

 

 

7.7.2

Ekonomiska frågor........................................

185

 

 

 

7.7.3

Särskilda frågor.............................................

190

 

 

 

7.7.4

Grundorganisationens framtida

 

 

 

 

 

utformning ....................................................

192

 

 

 

7.7.5

Försvarsmaktens säkerhetsinspektion...........

194

 

 

7.8

De totalförsvarsgemensamma myndigheterna................

195

 

 

 

7.8.1

Försvarets materielverk.................................

196

 

 

 

7.8.2

Försvarets radioanstalt ..................................

199

 

 

 

7.8.3

Försvarshögskolan ........................................

201

 

 

 

7.8.4

Totalförsvarets forskningsinstitut .................

203

 

 

 

7.8.5

Totalförsvarets pliktverk...............................

206

 

8

Fortsatt utveckling av den samlade krisberedskapen ....................

208

 

 

8.1

Utgångspunkter för planeringen .....................................

208

 

 

8.2

Mål för det civila försvaret .............................................

211

 

 

 

8.2.1

Totalförsvarspliktiga som fullgör civil

 

 

 

 

 

plikt ...............................................................

212

 

 

 

8.2.2

Frivillig försvarsverksamhet.........................

214

 

8.3Förändrade finansieringsprinciper för samhällets

krisberedskap ..................................................................

216

8.4Civil internationell fredsfrämjande, förtroende-

 

 

skapande och humanitär verksamhet – civila

 

 

 

aspekter på krishantering ................................................

220

9

Ekonomistyrning m.m. inom utgiftsområde 6 Försvar samt

 

 

beredskap mot sårbarhet................................................................

223

 

9.1

Beslutsprocessen .............................................................

223

 

9.2

Uppföljning .....................................................................

224

 

9.3

Ekonomistyrning.............................................................

224

10

Ramar för utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot

 

 

sårbarhet ........................................................................................

226

10.1Den ekonomiska ramen innevarande försvarsbesluts-

 

period ..............................................................................

226

 

10.2

Den ekonomiska ramen m.m. .........................................

227

4

10.3

Reducering av Försvarsmaktens anslag m.m..................

228

Prop. 2004/05:5

10.4

Nedsättning av statskapital .............................................

229

 

11 Regionala konsekvenser ................................................................

231

 

11.1

Inledning

.........................................................................

231

 

11.2

Negativa ...............och positiva regionala konsekvenser

234

 

 

11.2.1 .................

Negativa regionala konsekvenser

234

 

 

11.2.2 ...................

Positiva regionala konsekvenser

241

 

11.3

Statliga insatser ...........................för vissa LA-regioner

245

 

12 Sekretess för risk- .....................................och sårbarhetsanalyser

251

 

12.1

Bakgrund ........................................och utgångspunkter

251

 

 

12.1.1 .......

Strukturen för krishantering i samhället

251

 

 

12.1.2 ........................

Risk - och sårbarhetsanalyser

254

 

 

12.1.3 ...........................................

Allmän handling

256

 

 

12.1.4

Myndighetsbegreppet och bestämmelser

 

 

 

..................................................

om sekretess

256

 

12.2

Förslag till ny sekretessbestämmelse..............................

258

13 Författningskommentarer ..............................................................

266

Bilaga 1

Promemorians lagförslag.....................................................

267

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna ....................................

269

Bilaga 3

Lagrådsremissens förslag ....................................................

270

Bilaga 4

Lagrådets yttrande ...............................................................

272

Bilaga 5

Remissinstanser ...................................................................

273

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

 

 

den 23 september 2004........................................................

275

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2004/05:5

Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till

1.lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) (kapitel 2), dels bemyndigar regeringen

2.att i exportstödjande eller säkerhetsfrämjande syfte genom internationella samarbeten, överlåta eller upplåta materiel som inte behövs för Försvarsmaktens operativa förmåga eller som annars kan avvaras för en begränsad tid (avsnitt 7.6),

3.att få sätta ned statskapitalet för Musköanläggningen med skillnaden mellan bokfört värde och den marknadsmässiga värdering av anläggningen som skall ske (avsnitt 10.4).

dels godkänner regeringens förslag

4.om mål för politikområdet Totalförsvar (avsnitt 6.1),

5.i fråga om kraven på Försvarsmaktens operativa förmåga (avsnitt 6.2.1),

6.att det av riksdagen tidigare beslutade målet för verksamhetsområdet Det civila försvaret upphör att gälla (avsnitt 6.3),

7.till inriktning av insatsorganisationen (kapitel 7),

8.i fråga om internationell förmåga (avsnitt 7.2.5),

9.att beslut om Försvarsmaktens grundorganisation inte fattas av riksdagen (avsnitt 7.7.1) samt

10.till inriktning att den ekonomiska ramen för utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet skall minska (avsnitt 10.2).

6

2

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

Prop. 2004/05:5

 

(1980:100)

 

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)1 dels att 16 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5kap.

8 §

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till myndighets verk- samhet som består i risk- och sår- barhetsanalyser avseende fredstida krissituationer eller planering och förberedelser för hantering av såda- na situationer, om det kan antas att det allmännas möjligheter att före- bygga och hantera fredstida kriser motverkas om uppgiften röjs.

Nuvarande lydelse

16 kap.

1 §2

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

3.denna lag enligt

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

5 kap. 7 §

såvitt avser uppgift

om kvarhål-

 

lande av försändelse på befordrings-

 

företag, hemlig teleavlyssning

och

 

hemlig teleövervakning eller hemlig

 

kameraövervakning på

grund

av

 

beslut av domstol eller åklagare

 

1

Lagen omtryckt 1992:1474.

7

2

Senaste lydelse 2004:509.

7 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om annat

än

Prop. 2004/05:5

 

verkställigheten

av

beslut

om

 

 

omhändertagande

eller

beslut

om

vård utan samtycke

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Föreslagen lydelse

16 kap.

1 §

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

3.denna lag enligt

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

5 kap. 7 §

såvitt avser uppgift om kvarhål-

 

lande av försändelse på befordrings-

 

företag, hemlig teleavlyssning och

 

hemlig teleövervakning eller hemlig

 

kameraövervakning på grund av be-

5 kap. 8 §

slut av domstol eller åklagare

 

7 kap. 1 §

såvitt avser uppgift om annat än

 

verkställigheten av beslut om om-

 

händertagande eller beslut om vård

 

utan samtycke

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

8

3

Ärendet och dess beredning

 

 

Prop. 2004/05:5

Till grund för denna proposition ligger bl.a. Försvarsberedningens

 

säkerhets- och försvarspolitiska rapporter våren 2003, Säkrare grannskap

 

– osäker värld (Ds 2003:8) och Vårt militära försvar – vilja och vägval

 

(Ds 2003:34) samt en försvarspolitisk rapport våren 2004, Försvar för en

 

ny tid (Ds 2004:30). Försvarsberedningen ansåg det rimligt att utreda ett

 

antal ekonomiska nivåer för utgiftsområdet. De fyra alternativen som

 

angavs var en oförändrad ram, en ökning respektive minskning med

 

3 miljarder kronor samt en minskning med 6 miljarder kronor.

 

 

Mot bakgrund av bl.a. Försvarsberedningens rapporter under 2003

 

beslutade regeringen den 26 juni 2003 om planeringsanvisningar till

 

myndigheterna vilka skulle redovisas under våren 2004.

 

 

Försvarsmakten överlämnade i sitt budgetunderlag för 2005 redovis-

 

ningar och förslag i enlighet med planeringsanvisningarna. Underlaget

 

har kompletterats ett flertal gånger exempelvis den 30 april 2004 då

 

myndigheten bl.a. redovisade personalförsörjningsfrågor, ett förändrat

 

utbildningssystem för värnpliktiga, redovisning av en insatsförbands-

 

orienterad ekonomistyrningsmodell samt förslag till utvecklingen av

 

snabbinsatsförmåga inom Europeiska unionen. Regeringen behandlar

 

underlaget under olika avsnitt i denna proposition.

 

 

 

De totalförsvarsgemensamma myndigheterna har analyserat Försvars-

 

maktens underlag och förslag till de fyra ekonomiska nivåerna.

 

Myndigheterna har redovisat sin syn på Försvarsmaktens förslag den

 

2 april 2004. Underlagen utgör en grund för regeringens ställnings-

 

tagande och behandlas under avsnitt 7.8.

 

 

 

 

Försvarsutskottet har uttalat behov och krav i olika betänkanden

 

(bet. 2003/04:FöU3,

bet. 2003/04:FöU4,

bet. 2003/04:FöU5,

bet.

 

2003/04:FöU6) om vad som bör redovisas för riksdagen. Regeringen

 

konstaterar i denna proposition att förändrade krav på operativ förmåga

 

och en neddragning av den ekonomiska ramen föranleder att nya plane-

 

ringsanvisningar ges till Försvarsmakten och andra myndigheter. Detta

 

medför att regeringen inte kan lämna en redovisning som i alla delar

 

svarar mot riksdagens uttalanden.

 

 

 

 

Vidare har regeringen beslutat om direktiv till ett flertal utredningar,

 

bland annat fördjupade organisations- och verksamhetsöversyner av de

 

totalförsvarsgemensamma myndigheterna. Regeringen bemyndigade den

 

6 september 2001 chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en

 

särskild utredare för att granska verksamheten vid Försvarets radioanstalt

 

(Fö 2001:03). Den 14 mars 2003 redovisade utredaren betänkande SOU

 

2003:30

Försvarets

radioanstalt – en översyn.

Betänkandet remiss-

 

behandlades inte. Den 26 juni 2003 inlämnade Förvarets radioanstalt ett

 

yttrande (dnr Fö2003/1634/MIL) och den 13 mars 2003 inlämnade

 

Försvarets underrättelsenämnd (dnr Fö2003/703/MIL) ett yttrande till

 

Försvarsdepartementet. Dessa finns tillgängliga i Försvarsdepartementet.

 

Regeringen behandlar betänkandet i avsnitt 7.8.2.

 

 

 

Regeringen beslutade den 13 juni 2002 att en särskild utredare skulle

 

genomföra en översyn av Totalförsvarets forskningsinstitut i syfte att ut-

 

värdera myndighetens resursutnyttjande och organisation (dir. 2002:42).

 

Vidare skulle utredningen utvärdera myndighetens samverkan med civila

 

aktörer

och internationella forskningsorgan,

hur

myndighetens

forsk-

9

 

 

 

 

 

 

ningsresultat används utanför totalförsvaret samt hur myndigheten drar nytta av den forskning som bedrivs utanför totalförsvaret. utredaren skulle vidare bedöma hur myndighetens uppdragsgivare använde den forskning som Totalförsvarets forskningsinstitut givits i uppdrag att utföra. Därutöver skulle utredningen även utvärdera nuvarande styrning av myndigheten samt bedöma lämpligheten av en eventuellt förändrad grad av avgiftsfinansiering. Utredningen överlämnade sitt betänkande till regeringen den 31 mars 2004 Totalförsvarets forskningsinstitut – En översyn (SOU 2004:41). Betänkandet remissbehandlades och yttrandena finns tillgängliga i Försvarsdepartementet (dnr Fö2004/804/MIL). En förteckning över remissinstanserna framgår av bilaga 5. Regeringen behandlar betänkandet i avsnitt 7.8.4.

Regeringen beslutade den 28 november 2002 att en särskild utredare skulle genomföra en översyn av Totalförsvarets pliktverk i syfte att utvärdera myndighetens verksamhet och resursutnyttjande samt lämna förslag till eventuella förändringar avseende organisation och resurs- utnyttjande (dir. 2002:146). Vidare skulle utredaren undersöka verkets samverkan med myndigheter, kommuner och landsting som har beman- ningsansvar inom totalförsvaret samt beskriva konsekvenserna av verkets åtaganden att utföra uppdrag åt myndigheter, kommuner och landsting eller enskilda inom sakområdet. Utredningen överlämnade sitt betänkan- de till regeringen den 27 januari 2004 Från klassificering till urval – en översyn av Totalförsvarets pliktverk (SOU 2004:5). Betänkandet remiss- behandlades och yttrandena finns tillgängliga i Försvarsdepartementet (dnr Fö2004/188/MIL). En förteckning över remissinstanserna framgår av bilaga 5. Regeringen behandlar betänkandet i avsnitt 7.8.5.

Regeringen beslutade den 19 juni 2003 att en översyn skulle genom- föras av Försvarshögskolan. Utredningen skulle utvärdera regeringens och uppdragsgivarnas styrning av Försvarshögskolan samt myndighetens organisation, effektivitet, flexibilitet och resursutnyttjande. Även uppdragsgivarnas egen utvärdering och användning av den kompetens och den forskning Försvarshögskolan tillför dem samt förslag till förbättringar skulle utredas. Utredningen överlämnade sitt betänkande till regeringen den 18 maj 2004 Försvarshögskolan – en översyn (SOU 2004:58). Betänkandet remissbehandlades och yttrandena finns tillgäng- liga i Försvarsdepartementet (dnr Fö2004/1198/MIL). En förteckning över remissinstanserna framgår av bilaga 5. Regeringen behandlar betänkandet i avsnitt 7.8.3.

Regeringen bemyndigande den 14 mars 2002 chefen för Försvars- departementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att redovisa hur det militära försvarets utbildningssystem fortsatt kan reformeras (dir. 2002:41). Den 6 maj 2003 redovisade utredaren betänkande SOU 2003:43 Ett reformerat skolsystem för Försvarsmakten. Betänkandet remissbehandlades och yttrandena finns tillgängliga i Försvarsdeparte- mentet (dnr Fö2004/2733/MIL). En förteckning över remissinstanserna framgår av bilaga 5. Regeringen behandlar betänkandet i avsnitt 7.5.13.

Regeringen beslutade den 11 december 2003 att tillkalla en särskild utredare i syfte att lämna förslag på hur internationell militär test- och övningsverksamhet på svenskt territorium kan utvecklas. Utredningen överlämnade den 30 juni 2004 sitt betänkande SOU 2004:77 Snö, mörker

Prop. 2004/05:5

10

och kyla. Betänkandet remissbehandlades inte. Regeringen behandlar frågorna under avsnitt 5.3.

Regeringen bemyndigade den 5 februari 2004 chefen för Regerings- kansliet (Försvarsdepartementet) att tillkalla en särskild utredare för att utvärdera styr- och finansieringsformerna i försvaret (dir. 2004:12). Utredningen skall särskilt analysera och utvärdera styrningen av avgifts- finansierad uppdragsverksamhet inom försvaret, tillämpningen av interndebitering inklusive systemet med kapitalkostnader i fastighets- förvaltningen inom försvaret samt tillämpningen av systemet med beställningsbemyndiganden. Den 19 augusti 2004 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2004:12). Regeringen behandlar frågorna under kapitel 9.

Regeringen har i budgetpropositionen för 2005 (prop. 2004/05:1) lämnat förslag om anslag för 2005 inom utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet.

Regeringen bemyndigade den 28 augusti 2003 chefen för Försvars- departementet att tillsätta en särskild arbetsgrupp för att inkomma med förslag till Försvarsmaktens framtida grundorganisation. Chefen för Försvarsdepartementet beslutade om arbetsgruppen den 29 augusti 2003. I september 2004 redovisade arbetsgruppen sitt underlag för Försvars- departementet. Underlaget har legat till grund för regeringens ställnings- tagande och förslag till utformningen av Försvarsmaktens förändrade grundorganisation. Detta behandlas under avsnitt 7.7.

Den 4 juni 2003 inkom Krisberedskapsmyndigheten med en hem- ställan om ökat sekretesskydd för uppgifter om arbetsprocesser och verksamhetskritiska system. Krisberedskapsmyndigheten anförde att den nuvarande sekretessregleringen bara ger ett begränsat skydd för känsliga uppgifter som framkommer vid risk- och sårbarhetsanalyser. Om hand- lingar med känsliga uppgifter sprids utanför myndigheten kan de enligt Krisberedskapsmyndigheten komma att utnyttjas för att skada samhället genom utnyttjande av den information som risk- och sårbarhets- analyserna ger. Ett otillräckligt sekretesskydd kan enligt Krisberedskaps- myndigheten dessutom medföra en risk för att myndigheterna undviker att genomföra tillräckligt detaljerade analyser. Regeringen behandlar detta under kapitel 12.

Inom Regeringskansliet (Försvarsdepartementet) har en promemoria arbetats fram (Fö2004/661/RS) med förslag till ändringar i sekretess- lagen (1980:100). Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Prome- morian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2 och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Försvarsdepartementet (Fö2004/661/RS).

Det föreslagna lagförslaget grundar sig på promemorian.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 27 maj 2004 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Regeringen har formulerat lagtexten i enlighet med Lagrådets förslag. Vidare har i förhållande till lagrådsremissen en redaktionell ändring gjorts i lagtexten.

Prop. 2004/05:5

11

4

Politikens inriktning

 

Prop. 2004/05:5

Nu fortsätter vi att utveckla det nya försvaret och skapar utrymme för

 

framtiden. Försvarsreformen går vidare mot ett modernt, flexibelt och

 

rörligt insatsförsvar. Vi skapar ett försvar anpassat till dagens bredare

 

hotbild. Vi utvecklar och anpassar inriktningen av försvaret för att möta

 

de behov och utmaningar som vi idag står inför.

 

 

Den försvarsreform som inleddes med förra försvarsbeslutet fullföljs.

 

Vårt försvar utformas med en bredare hotbild som utgångspunkt. Den

 

omfattande internationalisering som inleddes i och med förra försvars-

 

beslutet, för att skapa ökad förmåga till internationell krishantering och

 

säkerhetsfrämjande arbete fortsätter. I propositionen Vårt framtida

 

försvar utvecklas och anpassas inriktningen av försvaret för att möta de

 

krav och utmaningar som framträder idag och som bedöms vara

 

relevanta i framtiden.

 

 

Försvarsreformen syftar till utveckling. För att möjliggöra utveckling

 

krävs en omfattande avveckling av materiel och personal. Avvecklingen

 

måste ske skyndsamt och rationellt för att skapa ekonomiskt utrymme för

 

det nya försvar som successivt växer fram.

 

 

Regeringens säkerhetspolitiska bedömning är att ett militärt väpnat

 

angrepp enskilt mot Sverige fortfarande är osannolikt under överskådlig

 

tid (minst en tioårsperiod). Däremot kan militära incidenter inte uteslutas,

 

inte heller att militära hot mot Sverige skulle kunna uppstå i framtiden.

 

Därför behöver vi även fortsättningsvis upprätthålla en grundläggande

 

försvarsförmåga och kompetens att möta olika typer av militära hot. Det

 

militära försvaret dimensioneras därmed inte enbart av kraven på att

 

hävda vår integritet och bidra till internationell fred och säkerhet, utan

 

också av vår vilja att upprätthålla en grundläggande försvarsförmåga och

 

kompetens. Vi kommer att behålla, utbilda och utveckla en större volym

 

förband än vad dagens militära hotbild mot Sverige kräver.

 

Försvaret är en viktig resurs i en aktiv svensk utrikes- och

 

säkerhetspolitik. Sveriges internationella insatser bidrar till att främja

 

internationell fred och säkerhet, och stärker därmed vår egen säkerhet.

 

Dagens hotbild och konfliktmönster har gjort detta samband allt

 

tydligare. Det är därför viktigt att Sverige agerar gemensamt med andra

 

stater i fredsfrämjande insatser. Försvarsreformen ska öka Sveriges

 

möjlighet att bidra till utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga, samt

 

vår möjlighet att delta i fredsfrämjande insatser inom ramen för FN och

 

andra internationella organisationer.

 

 

Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst

 

bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska

 

Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genom-

 

föra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet.

 

Utnyttjande av militära resurser i internationell krishantering måste ses

 

i ett större sammanhang där andra resurser och ansträngningar också

 

ingår. Försvarsmaktens bidrag skall därför

komplettera, eller

 

kompletteras med civil internationell krishantering.

 

 

Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s

 

snabbinsatsförmåga. Samtidigt kommer det även i framtiden att finnas ett

 

fortsatt stort behov av uthålliga stabiliserande insatser. Förband och

 

personal

för detta ändamål ska därför också

finnas tillgängliga.

12

 

 

 

Skapandet av snabbinsatsförmåga och annan internationell förmåga Prop. 2004/05:5 kommer att vara viktiga inslag i att utveckla insatsorganisationen och

kompetensen för väpnad strid.

För att säkerställa vår förmåga att i framtiden kunna möta väpnade an- grepp ska grunden för personalförsörjningen även fortsättningsvis ytterst vara totalförsvarsplikten. De plikt- och utbildningssystem som finns idag är dock anpassade till invasionsförsvarets behov. Utbildningssystemet bör utformas så att grundutbildningen av värnpliktiga är indelad i två terminer, där de flesta tjänstgör i 11 månader. Utbildningen kan sedan kompletteras med en frivillig extra termin som är inriktad mot internatio- nell tjänstgöring. Pliktsystemet ger idag staten enbart en möjlighet att med tvång utbilda unga män för det nationella försvarets behov. För att kunna producera kvalificerade insatsförband för såväl nationella som internationella uppgifter bör därför en större tyngd vid uttagningen läggas vid de mönstrandes frivillighet att tjänstgöra. Ökad betoning på frivillighet ska tillsammans med ett förändrat utbildningssystem leda till en ökad förmåga här och nu. Det är också angeläget att ansträngningarna ökar för att få fler kvinnor att söka sig till försvaret. Inte minst i de internationella insatserna är det av stor vikt att personalen består av både män och kvinnor. Rekryteringen av personal till försvaret skall grundas på en modern människosyn. Alla människors lika värde ska respekteras, oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning. En god utbildning och ett korrekt bemötande ska kunna garanteras. Lika självklart skall det vara att man inte utsätts för onödiga risker.

Regeringen koncentrerar i denna proposition ansträngningarna på den fortsatta reformeringen av det militära försvaret. Därtill behandlas vissa särskilt angelägna frågor rörande samhällets krishantering. Regeringen avser att i en kommande proposition hösten 2005 formulera en samlad strategi som grund för det fortsatta arbetet med att stärka samhällets förmåga inför framtida hot och risker. Trots de åtgärder som vidtagits inom krishanteringsområdet återstår det enligt regeringen fortfarande steg att ta för att förbättra den samlade förmågan. Ambitionen är att skapa en länk och en helhet i synen på hot och risker, och vilka de tillgängliga resurserna är. Syftet blir att skapa förutsättningar för att dessa resurser verkligen kan komma till användning för att värna samhällets säkerhet.

5 Säkerhetspolitiska utgångspunkter

5.1Internationella säkerhetspolitiska utgångspunkter

Stora och viktiga förändringar fortsätter att prägla vår omvärld. Sedan det kalla krigets slut har mellanstatliga spänningar minskat såväl i Sveriges närområde som globalt. Samtidigt har andra hot och utmaningar vuxit sig starkare. De är ofta mer komplexa och mer svårförutsägbara än går- dagens hot om väpnade angrepp.

Sverige och övriga världssamfundet har ett ansvar att möta de hot som finns mot vår gemensamma säkerhet. Genom konfliktförebyggande

insatser och konflikthantering i det aktuella området kan omvärlden bidra

13

till stabilisering och därmed begränsa effekterna av konflikten. För att

Prop. 2004/05:5

göra detta krävs att tillgängliga instrument används och utvecklas. Ett

 

tidigt agerande för att förebygga hot och väpnade konflikter bidrar till

 

säkerheten även för de länder som inte gränsar till konfliktområdet.

 

Utvecklingen fortgår mot att ta ett helhetsgrepp på konflikter med

 

traditionellt säkerhetsfrämjande åtgärder såväl som med nya insatser som

 

syftar till återuppbyggnad och utveckling. Akuta krisinsatser kombineras

 

allt oftare med långsiktigt samhällsbyggande åtgärder vilket medför

 

större krav på det internationella samfundets kapacitet dvs. ökade bidrag

 

från länder och regionala organisationer.

 

Mycket pekar på att antalet internationella konflikter kommer att vara

 

fortsatt högt. Sedan 1990 har nästan fyra miljoner människor mist livet i

 

krig och av dessa har 90 procent varit civila offer. Över 18 miljoner

 

människor har på grund av konflikter tvingats lämna sina hem. FN, EU,

 

OSSE, Nato och andra organisationer tar samtidigt ett större ansvar för

 

internationell krishantering. Ett stort antal av dessa pågående insatser

 

leds av regionala eller subregionala organisationer, bl.a. EU, Nato och

 

AU (Afrikanska unionen), vanligen under FN mandat.

 

Globaliseringen och internationaliseringen ökar det ömsesidiga

 

beroendet mellan folk och länder. Beroendet, som i grunden är positivt

 

för fred och stabilitet, gör samhället samtidigt mer sårbart och känsligt

 

för störningar.

 

Till del har hot mot folk och länder skiftat i karaktär och fått en annan

 

innebörd. Det går inte längre för länder att beakta sin säkerhet isolerat

 

från utvecklingen i resten av världen. Den tekniska infrastrukturen och

 

den ökade rörlighet som det öppna samhället präglas och är beroende av,

 

blir i ökad grad transnationell och därmed en del av den gemensamma

 

sårbarheten.

 

De nya transnationella hoten och konflikterna får konsekvenser även

 

för oss. Såväl Sverige som övriga Europa står inför nya hot som är mer

 

diversifierade, mindre synliga och mindre förutsebara. Hoten och

 

utmaningarna kommer bl.a. ifrån regionala konflikter, stater i upplös-

 

ning, organiserad brottslighet, spridning av massförstörelsevapen och

 

terrorism. Terrorangrepp har haft en betydande inverkan på den globala

 

säkerhetspolitiska utvecklingen och internationella samarbetsformer.

 

Förenta nationerna (FN)

 

FN har det yttersta ansvaret för att upprätthålla internationell fred och

 

säkerhet. FN är också det enda organ som kan ge internationell legi-

 

timitet åt våldsanvändning, där möjligheten till beslut av säkerhetsrådet

 

under stadgans kapitel VII speglar organisationens särställning. I flera

 

fall svarar regionala och subregionala organisationer för genomförandet

 

av FN-mandaterade krishanteringsinsatser.

 

För närvarande leder FN ett dussintal fredsbevarande insatser med

 

totalt ungefär 50 000 personer. Enligt FN:s egna uppskattningar kommer

 

personalen i fredsfrämjande insatser att öka de närmaste åren. Sverige

 

har konkret visat sitt engagemang genom deltagande med trupp i FN-

 

insatser i bl. a. D R Kongo och Liberia.

 

Det förs inom FN diskussioner om hur organisationen skall kunna bli

 

mer effektiv för att möta de allt större utmaningar den ställs inför.

14

Diskussionen om reformering av FN-systemet gäller bland annat hur

Prop. 2004/05:5

säkerhetsrådet kan bli mer representativt och effektivt, samt fördelningen

 

av vetorätten. FN:s generalsekreterare har därtill tagit initiativ till en bred

 

genomlysning av de hot, utmaningar och förändringar som världssam-

 

fundet står inför. Högnivåpanelen kommer i december 2004 att lägga

 

fram rekommendationer om hur det kollektiva säkerhetssystemet skall

 

stärkas. Regeringen välkomnar en reformering av FN-systemet och ser

 

positivt på det breda engagemanget hos flertalet medlemsländer för att

 

befästa och stärka FN:s roll.

 

Internationellt pågår en diskussion om rätten och skyldigheten att

 

intervenera med militära medel för att förhindra humanitära katastrofer. I

 

de fall en stat inte har förmågan eller viljan att efterleva sin skyldighet att

 

skydda det egna landets befolkning anser regeringen att det

 

internationella samfundet har ett ansvar att verka för sådant skydd, även

 

inom staters territorium. Ökade insatser behövs för att värna den enskilde

 

individens säkerhet och förbättra skyddet för människor från övergrepp

 

och brott mot de mänskliga rättigheterna. Nationsgränser kan aldrig få bli

 

en sköld bakom vilken förtryck och brott mot mänskliga rättigheter kan

 

accepteras. Stora och långsiktiga ansträngningar kommer att krävas för

 

att förbättra det internationella samfundets förmåga att agera i sådana

 

lägen. Rapporten “The Responsibility to Protect” innehåller viktiga

 

slutsatser och rekommendationer som föranleder aktiv uppföljning.

 

En annan central fråga är uppföljningen till resolution 1325 om

 

kvinnor, fred och säkerhet som FN:s säkerhetsråd antog 2000.

 

Resolutionen uppmärksammar kvinnors situation och ställning i väpnade

 

konflikter bl.a. vid utformningen av mandaten för internationella insatser,

 

i sammansättningen av de kontingenter som deltar i krishanterings-

 

uppdrag samt i val av samarbetspartners på plats i konfliktområden.

 

Europeiska unionen (EU)

 

EU är en politisk allians. Unionen har en växande roll som global

 

ekonomisk samt utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. Med EU:s

 

utvidgning stärks säkerheten i hela Europa. Medlemskapet i EU ger oss

 

säkerhet och skapar solidaritet mellan medlemsländerna. Den Europiska

 

unionen är vid sidan av FN vårt viktigaste säkerhetspolitiska forum.

 

Stärkt EU-förmåga är också stärkt svensk förmåga. EU-länderna strävar

 

efter att fördjupa samarbetet inom säkerhets- och försvarspolitiken. Detta

 

har bl.a. manifesterats genom EU:s säkerhetsstrategi, där medlems-

 

staterna gemensamt formulerat en säkerhetsrelaterad syn på omvärlden.

 

EU-medlemmarna har enats om strategiska målsättningar samt givit en

 

inriktning till hur EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (GUSP

 

och ESFP) bör utformas och utvecklas. Sverige har aktivt stött

 

utvecklingen av EU:s möjligheter att förebygga väpnade konflikter och

 

bidra till det internationella fredsfrämjande arbetet. Sverige arbetar inom

 

EU för att ytterligare stärka vår förmåga att effektivt bemöta våra

 

gemensamma säkerhetshot. Vi vill se ett mer solidariskt EU, som tar ett

 

större ansvar globalt.

 

EU genomförde 2003 två civila och två militära krishanteringsinsatser.

 

Sverige deltog i samtliga insatser. Under 2004 har EU inlett sin första

 

rättsstatsinsats i Georgien. När den Nato-ledda insatsen i Bosnien-

15

Hercegovina (SFOR) avslutas i december 2004 inleds EU:s militära kris- Prop. 2004/05:5 hanteringsoperation Althea i landet. EU:s medlemsstater enades våren

2004 om nya militära kapacitetsmål för EU:s krishanteringsförmåga s.k. Headline Goal, där fokus ligger på snabbinsatser av autonoma krishante- ringsförmågor samt åtgärdande av kvarvarande brister, t.ex. inom områden strategisk transport och ledningssystem.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

OSSE:s styrka som säkerhetspolitisk aktör ligger i dess vida medlemskrets om 55 länder, flexibla struktur och brett definierade syn på säkerhet. OSSE bidrar genom sin medlemskrets till att stärka den transatlantiska länken, och bildar ett forum för samarbete som även omfattar länder som under överskådlig framtid inte förväntas bli medlemmar i EU och Nato. Organisationen arbetar med säkerhetsfrågor i ett brett perspektiv och dess verksamhet omfattar främst tre dimensioner: militärpolitiska aspekter, demokrati och mänskliga rättigheter samt ekonomi och miljö. Tyngdpunkten ligger på konfliktförebyggande och återuppbyggnad. OSSE:s flexibla och kostnadseffektiva organisation och breda fältnärvaro gör snabba förebyggande insatser möjliga. Organisa- tionen har kapacitet att verka i olika skeden av en konflikt: förvarning, förebyggande, konflikthantering samt återuppbyggnad och utveckling av demokratin och rättsstaten. Ökade ansträngningar har gjorts för att för- bättra samordningen mellan de olika organisationer som är verksamma inom dessa områden, bland annat mellan EU och OSSE.

Nato

Nato är fortsatt en viktig säkerhetspolitisk organisation och för många medlemmar symboliserar Nato den militära dimensionen av den trans- atlantiska länken. Nato håller på att genomföra en omstrukturering i riktning mot ett ökat fokus på internationell krishantering. Ett viktigt element är den pågående utvecklingen av Nato:s snabbinsatsstyrka NATO Response Force (NRF) vars syfte främst är att öka tillgänglig- heten, stridseffekten och interoperabiliteten bland medlemmarnas insats- förband. NRF kommer sannolikt att inverka på normer och standarder för internationell krishantering och för certifiering av styrkor även för krishanteringsuppgifter. I samband med Nato-toppmötet i Istanbul i juni 2004 befästes även organisationens geografiska omorientering bl.a. genom beslutet att utöka den internationella säkerhetsstyrkans närvaro i Afghanistan samt genom Nato:s erbjudande att bistå den irakiska rege- ringen i utbildningen av säkerhetsstyrkor.

Sveriges relation till Nato bygger på samarbetet inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF) och sam- arbetet mellan EU och Nato. EAPR och PFF är centrala för Nato:s samarbete med länder som inte är medlemmar av alliansen. Dessa samarbeten är en viktig del av den alleuropeiska säkerhetsordningen. Partnerskapet utgör ett konkret bidrag till det transatlantiska säkerhets- systemet och en stark transatlantisk länk. Det utgör fortsatt det främsta

instrumentet för att kunna utveckla den samverkansförmåga och inter-

16

operabilitet som är nödvändig för att kunna bidra till internationell Prop. 2004/05:5 krishantering och fredsfrämjande verksamhet. Genom övningsverksam-

het och den så kallade planerings- och översynsmekanismen säkerställs partnerländernas förmåga för internationella krishanteringsinsatser, vare sig de bedrivs i FN:s, EU:s eller Nato:s regi.

Relationen mellan EU och Nato har stärkts, bl. a. genom den s.k. Berlin plus-överenskommelsen och Prag-överenskommelsen (Prague Capability Commitment, PCC), vilket torde innebära att Sveriges relation till Nato i allt större utsträckning också definieras genom vårt medlemskap i EU. Det strategiska partnerskapet mellan EU och Nato inom krishantering innebär att EU skall kunna nyttja vissa Nato-resurser för planering och ledning av insatser. Överenskommelserna under 2003, i vilka man från såväl EU:s som Nato:s sida återigen understrukit vikten av samarbete, utgör grund för en ömsesidigt förstärkande samverkan.

Terrorism och massförstörelsevapen

Terrordåden den 11 september 2001 i USA föranledde en kraftsamling mot terrorism på global såväl som på regional och lokal nivå. FN står i centrum för kampen mot terrorism i och med sin unika legitimitet och nära nog universellt medlemskap. I säkerhetsrådets resolution 1373, som togs kort efter terrordåden i USA, fastställdes en rad obligatoriska åtgärder som gör att samordnad verksamhet mot terrorism blivit en prioritet för hela världssamfundet. Säkerhetsrådet har också tillsatt en särskild kommitté med uppdrag att övervaka tillämpningen av resolutio- nen. Även på regional nivå har betydande åtgärder vidtagits i kampen mot terrorismen. Efter terrordåden i Madrid har såväl EU, Nato som OSSE gjort förnyade genomlysningar av de åtgärder som respektive organisation vidtagit för att bekämpa terrorism. EU bidrar till terrorist- bekämpningen genom att stärka samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter på mellanstatlig grund. En samordnare har inrättats för detta ändamål i Rådssekretariatet. ESFP bidrar till ansträngningarna att före- bygga och lösa regionala konflikter som skulle kunna utgöra en grogrund för terrorism. Andra aspekter som berör ESFP är skydd av trupp i EU- ledda fredsfrämjande insatser, samt frågan om möjlig användning av militära resurser, till stöd för civila insatser, för att skydda civilbefolk- ningen vad gäller effekterna av en terroristattack.

Det bestående säkerhetshot som massförstörelsevapen utgör har gene- rerat nya initiativ på icke-spridningsområdet. Ett utökat internationellt samarbete, kallat Proliferation Security Initiative (PSI) håller på att byggas upp. Det handlar om att genom praktiska insatser förbättra det internationella samfundets förmåga att förhindra spridning av mass- förstörelsevapen. Vidare har FN:s säkerhetsråd under 2004 antagit resolution 1540 om vikten av åtgärder för att förhindra spridning av massförstörelsevapen till icke-statliga aktörer.

USA

USA:s betydelse som aktör i det internationella säkerhetspolitiska

systemet består. Som den enda stormakten i världen spelar USA en viktig

17

roll i hur konflikter hanteras. USA:s syn på multilateralt agerande och Prop. 2004/05:5 internationell samordning har stor betydelse. I USA förefaller det finnas

en samsyn i det politiska etablissemanget om att de farligaste hoten efter kalla kriget utgörs av terrorism och av de så kallade ”skurkstaterna” i kombination med risken för spridning av massförstörelsevapen. Den amerikanska administrationen kan förväntas fortsätta samarbeta genom multilaterala strukturer och bilateralt samt att kräva att det internationella systemet stärker sin förmåga att möta dessa hot. I USA har arbetet med att förstärka den inre säkerheten och beredskapen mot asymmetriska attacker högsta prioritet på den politiska dagordningen. Bland annat har en ny nationell beredskapsplan presenterats. Liknande strukturer formas också i de europeiska länderna och inom ramen för EU-samarbetet.

Händelseutvecklingen kring Irakfrågan ger en bild av USA:s instrumentella syn på FN. USA och dess allierade valde att agera och angripa Irak utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Både före och efter kriget valde dock USA att verka inom ramen för FN. Säkerhetsrådet antog flera viktiga resolutioner med enhällighet.

Relationen till USA har en central roll för utvecklingen av den euro- peiska säkerhetspolitiken. De europeiska ländernas strävan mot en mer samlad säkerhetspolitik och en amerikansk önskan om mer aktivt euro- peiskt deltagande i nationsbyggandet i bl. a. Afghanistan och Irak kan i framtiden överbrygga tidigare meningsskiljaktigheter. En gemensam insikt om att det saknas alternativ till ett nära säkerhetspolitiskt sam- arbete över Atlanten, bl.a. i kampen mot terrorism, kan förmodas vinna ökat genomslag.

Närområdet

Östersjöområdet präglas nu av lugn, stabilitet och nära samarbete på sätt som tidigare inte varit möjliga. Estland, Lettland, Litauen och Polen har blivit medlemmar i EU och Nato. Ryssland har utvecklat goda arbets- relationer med EU och Nato, och samarbetar som en partner i de olika samarbetsformerna kring Östersjön. Spänningen har minskat dramatiskt i vårt närområde. Vårt säkerhetspolitiska läge har förbättrats ytterligare. Ett nära samarbete har byggts upp i närområdet de senaste tio åren, t.ex. inom ramen för Östersjöstaternas råd, Barentssamarbetet, EU:s nordliga dimension och det försvarsrelaterade samarbetet. Sverige har genom säkerhetsfrämjande insatser och samarbete främjat uppbyggnad av kapa- citeter och vidare samarbete i regionen. Integrationen mellan de nordiska och de baltiska länderna fortsätter. Det breda nordiska samarbetet på det försvarsrelaterade området genomförs på alla nivåer och kan samman- fattas i de tre punkterna erfarenhetsutbyte, samverkanslösningar samt gemensamt agerande i större internationella sammanhang. Strävan är att man även skall etablera ett liknande nära grannlandssamarbete med Estland, Lettland och Litauen. Genom ett brett och nära samarbete i vårt närområde finns goda förutsättningar för samverkan kring gemensamma utmaningar som organiserad brottslighet, illegal migration, miljöhot och människohandel.

18

Ryssland

Prop. 2004/05:5

Under ledning av president Putin fortsätter den ryska utrikespolitiska

 

orienteringen mot Västeuropa och USA, framför allt för att främja

 

ekonomisk utveckling i Ryssland. Rysslands relationer med EU baserar

 

sig bland annat på att EU är Rysslands viktigaste handelspartner. Rela-

 

tionerna till Nato värderas högt och fortsätter att utvecklas. Rysslands

 

samarbete med USA har såväl ekonomisk som säkerhetspolitisk vikt. De

 

gemensamma strävandena i bekämpandet av internationell terrorism

 

spelar en förenande roll, men även energisamarbetet är av stor betydelse.

 

Det USA-ledda angreppet på Irak innebar dock en belastning på de rysk-

 

amerikanska förbindelserna. Parallellt med det fördjupade västsamarbetet

 

märks en tilltagande ambition att stärka det ryska inflytandet och

 

tydligare hävda ryska intressen visavi en rad OSS-länder. Ryssland har

 

ännu inte uppfyllt de s k Istanbulåtagandena om att dra tillbaka trupp från

 

Moldavien och att nå en överenskommelse med Georgien om en

 

stängning av de kvarvarande militärbaserna i landet, vilket i sin tur

 

påverkar relationerna till USA. Även Asien ägnas stor uppmärksamhet i

 

rysk utrikespolitik. Ryssland bedriver en aktiv politik gentemot Kina,

 

Indien och Japan, vilka är betydelsefulla politiska och ekonomiska

 

samarbetspartners.

 

Den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland kännetecknas av att

 

politisk stabilitet och centralisering av statsmakten prioriteras framför

 

demokratisk utveckling. Oroande tendenser är säkerhetsorganens ökade

 

inflytande och de senaste årens ökade kontroll över media samt försök att

 

styra regionala val. Moskvas allt starkare kontroll över regionerna bidrar

 

till en stabil utveckling, men kan i vissa områden samtidigt utgöra ett

 

demokratiskt problem. Konflikten i Tjetjenien utgör alltjämt det allvar-

 

ligaste inrikespolitiska problemet för Ryssland med terrordåd på ryskt

 

territorium och återkommande kränkningar av såväl internationell

 

humanitär rätt som mänskliga fri- och rättigheter. Det fruktansvärda

 

terrordådet i Beslan i Nordossetien i september 2004 visar på en reell risk

 

att konflikten sprids till främst andra delar av ryska Kaukasien. Integra-

 

tionen av Ryssland i de euroatlantiska säkerhetsstrukturerna fortgår

 

vilket förbättrar förutsättningarna för att utveckla samarbetet med

 

omvärlden. Sverige strävar efter att involvera Ryssland i samarbete både

 

bilateralt och regionalt, inte minst kring Östersjön.

 

Västra Balkan

 

Utvecklingen på västra Balkan har en direkt bäring på säkerheten i

 

Europa och står högt upp på EU:s agenda. EU:s toppmöte i Thessaloniki

 

2003 sände en politisk signal om att det är inte en fråga om huruvida,

 

utan när länderna på västra Balkan kan bli medlemmar i EU när de

 

uppfyller de krav som ställs för medlemskap. Hur snabbt detta sker beror

 

på ländernas vilja och förmåga att genomföra nödvändiga reformer. Trots

 

positiva tendenser i flera länder kvarstår, i varierande grad, problem som

 

tilltagande politisk apati, svag ekonomisk utveckling, organiserad

 

brottslighet och nationalistiska strömningar. Förbättringar i säkerhets-

 

läget har medgett att omfattningen av den internationella militära och

 

polisiära närvaron på Balkan minskat. I flera områden kvarstår dock

19

 

etniska spänningar och flera potentiella konflikthärdar, vilka kan leda till Prop. 2004/05:5 bakslag och i värsta fall övergå till väpnade konflikter.

EU tar ett allt större ansvar även i det säkerhetsfrämjande arbetet vilket manifesterats genom både civila och militära insatser inom ramen för ESFP, Polismissionen Proxima i Makedonien och planeringen inför en militär insats i Bosnien-Hercegovina (operation Althea) när Nato avslutar SFOR i december 2004. Även viktiga delar av kommissionens insatser har samma syfte.

Mellanöstern

Kriget i Irak, den arabisk-israeliska konflikten samt kampen mot terrorism har präglat utvecklingen i Mellanöstern. Iraks självständighet återupprättades i slutet av juni, men det svåra säkerhetsläget kvarstår. Frustration i regionen över den amerikanska militära närvaron i Irak, och olika aktörers försök att påverka utvecklingen i Irak, bäddar för fortsatt spänning. Den svåra säkerhetssituationen försvårar den politiska pro- cessen och förhindrar effektiva internationella biståndsinsatser till förmån för Iraks återuppbyggnad. Den olösta konflikten mellan israeler och palestinier bidrar fortsatt till spänningarna i regionen och globalt. Genom sin strategiska betydelse påverkar konflikten det säkerhets- politiska läget i Mellanöstern som helhet, samtidigt som den fortsätter att utgöra en laddad symbolfråga i regionen. Den arabisk-israeliska konflikten och det osäkra läget i Irak, liksom religiös extremism och bristande mänskliga rättigheter och demokrati, bidrar till att skapa grogrund för terrorism.

Saudiarabiens och Turkiets betydelse som baseringsområde för amerikansk militär har minskat under de senaste åren samtidigt som Quatars och Iraks roll har ökat. De oklarheter som ännu råder om syftet med Irans kärntekniska program är ytterligare ett orosmoment och en påfrestning för säkerhetssituationen i regionen.

Sveriges engagemang för att finna en fredlig lösning på den arabisk- israeliska konflikten är oförändrat starkt. EU:s och det övriga internatio- nella samfundets fredsansträngningar utgår från den s.k. Kvartetten, där EU, USA, FN och Ryssland ingår. Kvartettens färdplan för fred, som i princip accepterats av parterna, syftar till att främja en av parterna framförhandlad lösning på konflikten.

FN har genom säkerhetsresolutionen 1546 givits en central roll i den politiska övergångsprocessen i Irak. Sveriges och EU:s insatser, till stöd för och i nära samarbete med FN, syftar till att stärka respekten för mänskliga rättigheter och demokrati samt främja återuppbyggnaden av Irak.

Centralasien, Södra Kaukasien

Utvecklingen i Centralasien och södra Kaukasien ägnas allt större säkerhetspolitisk uppmärksamhet. EU har, liksom OSSE och Nato, ökat engagemanget för att bidra till fred och stabilitet i dessa regioner. Insatser genomförs med inriktning på områden som säkerhetsfrämjande,

20

bekämpande av terrorism, åtgärder mot narkotika-, vapen- och Prop. 2004/05:5 människohandel samt mot gränsöverskridande miljöhot.

Efter terrordåden den 11 september 2001 och i samband med kriget mot talibanregimen i Afghanistan tydliggjordes Centralasiens säkerhets- politiska betydelse. Regionens strategiska läge mellan Kina, Ryssland, Iran och Afghanistan har bidragit till det ökade fokus som ägnas dessa länder i säkerhetspolitiska fora som EU, Nato och OSSE. EU:s intresse för Centralasien har sedan den 11 september 2001 ökat och en särskild policy har antagits. EU:s profil skall höjas i regionen, de ekonomiska insatserna fördubblas och den politiska dialogen med de fem länderna utvecklas. Frågor om demokrati, pressfrihet och respekten för de mänsk- liga rättigheterna skall fortsatt uppmärksammas. Södra Kaukasien kan förväntas att under lång tid framåt fortsätta vara starkt påverkat av de olösta konflikter, som finns i regionen (Nagorno-Karabach, Abchasien, Sydossetien). Eldupphör råder visserligen men några fredsavtal har man ännu inte kunnat förhandla fram. Omvälvningarna i Georgien har med- fört förhoppningar bland befolkningen om förändringar men samtidigt har spänningen ökat i de två konfliktområdena Abchasien och Sydossetien. EU:s engagemang i södra Kaukasien har ökat och en speciell representant i regionen har utsetts.

Afghanistan

Situationen i Afghanistan karaktäriseras fortfarande av instabilitet, och inför president- och parlamentsval som skall hållas i oktober respektive april kan situationen komma att ytterligare förvärras. På längre sikt kommer dock valen förhoppningsvis att bidra till ökad stabilitet och demokrati. Afghanska säkerhetsstrukturer har inte uppnått tillräcklig styrka och därför kommer internationell civil och militär närvaro vara nödvändig under flera år. Den med FN-mandat Nato-ledda säkerhets- styrkan ISAF har expanderat och bidrar nu till att öka säkerheten i såväl huvudstaden Kabul som ett antal provinser i de norra delarna av landet. Den omfattande narkotikaproduktionen utgör ett komplext hot som måste hanteras genom insatser inom flera områden. ISAF är av stor betydelse för global och europisk säkerhet. Styrkan har under året utvidgats och bidrar nu till att öka säkerheten i såväl huvudstaden Kabul som ett antal provinser i de norra delarna. På sikt kan ISAF komma att ta över ansvaret i andra delar av landet. Att säkerheten förbättras och att övergångs- regeringen kan nå ut med sitt inflytande i alla provinser är avgörande för den politiska utvecklingen i Afghanistan och för säkerheten i regionen.

Kina

Kina har under de senaste åren visat en tilltagande vilja att spela en mer aktiv roll både globalt och regionalt. Landets kraftiga ekonomiska tillväxt ger en stark position gentemot omvärlden, men innebär samtidigt ett ökat beroende av ett stabilt förhållande till omvärlden. Trots den ekonomiska utvecklingen är framstegen vad gäller politiska reformer begränsade. Brister kvarstår när det gäller respekten för de mänskliga

rättigheterna, bland annat landets tillämpning av dödsstraffet. Ett tecken

21

på en mer aktiv kinesisk politik är en omfattande satsning på modernise- Prop. 2004/05:5 ring av de militära resurserna. Förhållandet till USA betecknas av båda

parter som det bästa någonsin, samtidigt som ländernas intressen är konkurrerande. Den mest framträdande säkerhetspolitiska tvistefrågan rör Taiwans status. Nordkoreafrågan utgör en brännpunkt i regionen där de amerikanska och kinesiska intressena delvis sammanfaller. Den kinesiska hållningen i Irakkriget visar att den tidigare strikta inställ- ningen till inblandning i vad som tidigare betecknats som andra staters inre angelägenheter har luckrats upp.

Indien/Pakistan

Kärnan till spänningen mellan Indien och Pakistan ligger i Kashmir- konflikten som är av både mellanstatlig och inomstatlig karaktär. Både Indien och Pakistan besitter nukleär militär förmåga och motsätter sig alltjämt att underteckna icke-spridnings- och provstoppsavtalen (NPT och CTBT). Mellan staterna saknas utvecklade mekanismer för att hantera en eskalering av från början begränsade konflikter. Regeringarna i Indien och Pakistan har dock uttalat en vilja att finna en fredlig lösning på Kashmirkonflikten. Parterna står ännu långt ifrån varandra men den dialog som inletts och de förtroendeskapande åtgärder som vidtagits, är faktorer som sammantaget ger anledning att se mer positivt än på många år på förutsättningarna för en normalisering av relationerna.

Koreanska halvön

Situationen på den koreanska halvön är alltjämt en av de främsta potentiella konflikthärdarna i Asien. Utvecklingen på den koreanska halvön berör hela regionen. Sexpartssamtalen har betraktats som ett embryo till en multilateral organisation eller åtminstone en mekanism för säkerhetsfrågor i nordöstra Asien. EU har aktivt stöttat dialogprocessen på Koreahalvön. EU har en regelbunden politisk dialog med Nordkorea och har då uppmanat Nordkorea att avskaffa sitt kärnvapenprogram och att delta fullt ut i det internationella regelverket som reglerar utveckling, spridning och innehav av massförstörelsevapen. Vidare har EU uttryckt oro beträffande situationen för de mänskliga rättigheterna och Nord- koreas export av missiler och missilteknologi. Nordkoreas förmodade kärnvapenprogram hotar säkerheten och stabiliteten i hela Nordöstasien, liksom ickespridningsregimen NPT.

Afrika

 

Afrika har under de senaste åren präglats av ett stort antal huvudsakligen

 

interna väpnade konflikter, som ofta har en regional dimension. Behov

 

av internationella krishanteringsinsatser består. Ett ökat engagemang för

 

att förebygga och hantera kriser i Afrika märks såväl hos de afrikanska

 

länderna själva som i det internationella samfundet i övrigt. Regionala

 

organisationer som AU och ECOWAS är aktivt engagerade i flera kon-

 

fliktområden och det är en prioritet för Sverige och världssamfundet att

 

stödja dessa konflikthanteringsinsatser. Även EU har ökat sitt engage-

22

 

mang för att stärka den afrikanska kapaciteten för krishantering. De Prop. 2004/05:5 väpnade konflikterna i DR Kongo, Liberia och Sudan har inneburit

humanitära katastrofer med brott mot de mänskliga rättigheterna vilket föranlett det internationella samfundet att vidta åtgärder för att främja säkerhet och stabilitet och för att bidra till att finna hållbara lösningar. Ett starkt internationellt stöd är en förutsättning för en långsiktig gynnsam utveckling i Afrika.

5.2

Grundelement för svensk säkerhetspolitik

 

 

 

 

 

Regeringens bedömning: Sveriges säkerhetspolitik syftar till att

 

 

bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och

 

 

säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet.

 

 

Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med

 

 

möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss

 

 

väl. För framtiden är det tydligare än någonsin att säkerhet är mer än

 

 

avsaknad av militära konflikter. Hot mot freden och vår säkerhet kan

 

 

bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. På det

 

 

globala planet är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till Förenta

 

 

nationerna. Genom vårt medlemskap i Europeiska unionen deltar vi i

 

 

en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den

 

 

europiska kontinenten. En betryggande försvarsförmåga är en central

 

 

del av svensk säkerhetspolitik. Sverige verkar aktivt för att främja

 

 

nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen.

 

Skälen för regeringens bedömning: Sverige är militärt alliansfritt och

 

ingår inte avtal om bindande försvarsgarantier. Det finns ingen motsätt-

 

ning mellan den militära alliansfriheten och den starka solidariteten

 

mellan EU-länderna. Det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa

 

sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land. Det

 

är lika svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på

 

samma sätt.

 

 

Dagens hot mot internationell fred och Sveriges säkerhet avvärjs bäst i

 

gemenskap och samverkan med andra länder, med militär alliansfrihet

 

som grund. Effektivt multilateralt samarbete är därför ett grundelement i

 

svensk säkerhetspolitik.

 

 

Regeringen bedömer att den säkerhetspolitiska situationen i vårt

 

närområde är i fortsatt positiv och dynamisk omvandling, kännetecknad

 

av ökande integration.

 

 

Sveriges säkerhet har på ett avgörande sätt stärkts i och med den

 

ökande europeiska integrationen, i synnerhet genom Estlands, Lettlands,

 

Litauens och Polens medlemskap i Nato och EU. Samtidigt med denna

 

positiva utveckling finns allvarliga, gränsöverskridande hot mot vår

 

säkerhet. Dessa hot måste bedömas i ett vidare perspektiv än det

 

nationella, och kan bäst mötas genom internationell samverkan och

 

multilaterala lösningar. Genom att stärka vår förmåga att delta i

 

internationellt arbete och krishanteringsinsatser stärks internationell fred

 

och säkerhet både för Sverige, för EU som helhet och för vår omvärld.

 

 

En utgångspunkt bör vara att Sverige även vid ett försämrat omvärlds-

 

läge fortsätter att samarbeta med andra länder, under liknande premisser

23

 

 

 

som idag. Samarbetet kan ske bilateralt och multilateralt inom ramen för Prop. 2004/05:5 EU och andra säkerhetsstrukturer. I linje med dagens politik kommer vårt

internationella engagemang, bl.a. för krishantering, att förbättra vår för- måga att möta hot. Sverige vare sig ger eller tar ömsesidiga försvars- förpliktelser. Det måste dock anses som osannolikt att Sverige skulle ställas helt ensamt om våra grundläggande säkerhetsintressen hotas. Under överskådlig tid kommer även en eventuell negativ utveckling i vårt närområde rimligen att hanteras gemensamt. Det ligger i svenskt intresse att de europeiska och euroatlantiska strukturernas förmåga till krishantering stärks. Det finns inget motsatsförhållande i uppbyggnaden av en gemensam krishanteringsförmåga och Sveriges militära allians- frihet.

Europeiska unionen är central för, och har stor inverkan på, Sveriges säkerhet. Med EU:s utvidgning stärks säkerheten i hela Europa. Genom fördjupat samarbete med EU:s nya grannar driver vi ytterligare på denna utveckling. Utvecklingen i den europeiska säkerhets- och försvars- politiken innebär nya förutsättningar för svensk säkerhetspolitik. Vi vill också stärka EU:s förmåga att effektivt möta dagens säkerhetspolitiska hot både regionalt och globalt. Stärkt EU-förmåga kommer Sverige till del. Därför ligger det i Sveriges, liksom i andra medlemsländers, intresse att öka EU:s kapacitet för krishantering.

I ett långsiktigt perspektiv bedömer regeringen att den grundläggande positiva säkerhetspolitiska situationen för Sverige fortsatt kommer att befästas och utvecklas. Regeringen konstaterar samtidigt att det inte går att utesluta att ett militärt hot mot Sveriges frihet och självständighet i framtiden skulle kunna uppstå. Att nu ha en klar uppfattning om karaktären av sådana hot är dock inte möjligt mot bakgrund av den snabba internationella, politiska, militärstrategiska och tekniska utveck- lingen. Det är av stor vikt att kontinuerligt följa denna utveckling, som grund för successiva beslut om försvarets utformning. I detta perspektiv blir långsiktig säkerhetspolitisk handlingsfrihet fundamental och därför krävs tillgång till kompetens, utvecklingsförmåga och flexibilitet. Sverige skall i varje enskilt fall kunna ta beslut grundade på egna analyser.

24

5.3

Konsekvenser för svensk säkerhetspolitik

Prop. 2004/05:5

 

 

Regeringens bedömning: Ett enskilt militärt väpnat angrepp i alla dess

 

former från en annan stat direkt mot Sverige är osannolikt under

 

överskådlig tid (minst en tioårsperiod). Incidenter kopplade till territoriell

 

integritet kan dock inte uteslutas, inte heller att ett militärt hot mot

 

Sveriges frihet och självständighet skulle kunna uppstå i framtiden.

 

Behovet av konfliktförebyggande åtgärder och krishantering kommer

 

sannolikt att öka. Sveriges förmåga att delta i fredsfrämjande insatser

 

över hela skalan från förebyggande åtgärder till fredsframtvingande

 

insatser, bör öka både kvalitativt och kvantitativt.

 

Sverige bör substantiellt kunna bidra till EU:s förmåga att ställa

 

snabbinsatsresurser till förfogande vid krishanteringsinsatser. Särskild

 

uppmärksamhet bör även ges till möjligheten att verka i andra konflikt-

 

förebyggande insatser och krishanteringsinsatser globalt, inklusive i

 

Afrika, Mellanöstern och Asien. Effektivt multilateralt samarbete är

 

centralt för den svenska säkerhetspolitiken.

 

Deltagandet i såväl internationella insatser som internationell övnings-

 

verksamhet är betydelsefull för utvecklingen av vår operativa förmåga.

 

En utvecklad internationell övningsverksamhet, också på svenskt

 

territorium, är väl förenligt med den svenska säkerhetspolitiska linjen

 

och gagnar svenska intressen.

 

Skälen för regeringens bedömning: Ett militärt väpnat angrepp i alla

 

dess former från annan stat direkt mot Sverige är osannolikt under

 

överskådlig tid (minst en tioårsperiod). Incidenter kopplade till territoriell

 

integritet kan dock inte uteslutas.

 

Med utgångspunkt från konflikt- och konflikthanteringstrenden sedan

 

det kalla krigets slut, bedömer regeringen att behovet av konfliktföre-

 

byggande åtgärder och krishantering kommer att fortsätta att öka. Då en

 

majoritet av dagens väpnade konflikter är inomstatliga, konfliktorsakerna

 

är komplexa och de flesta internationella insatser innehåller både civila

 

och militära element, talar mycket för att de insatser som blir aktuella

 

kommer att fortsätta att vara multifunktionella och krävande. Därför ökar

 

kravet på förmåga att samverka med andra länder bilateralt, och inom

 

ramen för multilaterala organisationer. I stort sett samtliga internationella

 

insatser i världen är multilaterala, för Sveriges del gäller det samtliga.

 

Flertalet samordnas av regionala organisationer såsom EU, Nato och AU.

 

Pågående konflikter som engagerar det internationella samfundet innebär

 

ett behov av civila och militära krishanteringsinsatser under lång tid.

 

Sammantaget överstiger behovet av engagemang från det internationella

 

samfundet vida de resurser det avsätter. Den ökande viljan att förbättra

 

internationella organisationers förmåga till krishantering är därför

 

välkommen.

 

De multifunktionella insatserna innebär ökade krav också på den mili-

 

tära personalens kompetens i och med de nya områden som missionerna

 

innefattar såsom stöd till polis och rättväsende, genderfrågor, försvars-

 

reform, återanpassning av före detta soldater och institutionsbyggande.

 

Dagens hot och utmaningar möts i många fall bäst genom internatio-

 

nell samverkan. Om konfliktförebyggande åtgärder och krishantering

 

skall få genomslag krävs internationell samordning och samarbete. Även

25

 

 

inför asymmetriska och transnationella hot är internationellt samarbete, Prop. 2004/05:5

 

t.ex. bland säkerhets- och underrättelsetjänster, en förutsättning för

 

framgång. Fenomenet internationell terrorism behöver analyseras i en

 

säkerhetspolitisk kontext liksom svenskt agerande i kampen mot

 

terrorism. Nationella underrättelsetjänster har här en viktig roll att spela.

 

Informationsutbyte och koordinering mellan olika länder och myndig-

 

heter, såväl nationellt som internationellt, är avgörande för möjligheten

 

att förebygga och hantera dylika hot.

 

Sveriges förmåga att delta i fredsfrämjande insatser över hela skalan

 

från förebyggande åtgärder till fredsframtvingande insatser, bör öka både

 

kvalitativt och kvantitativt. Samtidigt konstateras att Sverige i förhållan-

 

de till sin storlek ger, relativt t.ex. de nordiska länderna, ett kvantitativt

 

mindre bidrag till internationell militär krishantering. Det är rimligt att

 

Sverige bidrar på en nivå som motsvarar jämförbara europeiska länder.

 

Genom att bidra till internationell krishantering stärker vi internationell

 

fred och säkerhet, inklusive vår egen säkerhet. Vi ökar därigenom våra

 

möjligheter att påverka den internationella politiken. Det stärker vår

 

trovärdighet.

 

De nordiska länderna samarbetar inom övnings-, utbildnings- och

 

materielområdet, både bilateralt och multilateralt, i syfte att bl.a. öka

 

förmågan att gemensamt bidra till internationell krishantering. Även

 

samarbetet gällande civil krishantering har getts en central roll under

 

senare år. Det är viktigt att beakta denna dimension när vår säker-

 

hetspolitik utvecklas vidare. Integrationen av Estland, Lettland, Litauen

 

och Polen i de europeiska strukturerna innebär nya möjligheter att

 

fördjupa det nordisk-baltiska samarbetet. Regeringen bedömer att det

 

säkerhetsfrämjande samarbetet med Estland, Lettland och Litauen kan

 

ligga till grund för och utvecklas till ett nära och brett grannlands-

 

samarbete av liknande karaktär som det vi har med de nordiska länderna.

 

Den bilaterala övningsverksamheten bör utvecklas för att tillvarata de

 

möjligheter till utökad operativ förmåga såväl för det enskilda förbandet

 

som för den förmåga till samverkan som krävs i internationella

 

fredsfrämjande insatser. I utredningen Snö, mörker och kyla (SOU

 

2004:77) redogör utredaren för förutsättningarna att utveckla internatio-

 

nell militär test- och övningsverksamhet på svenskt territorium. Utökad

 

internationell övningsverksamhet, också på svenskt territorium, inom

 

ramen för den säkerhetspolitiska linjen, är till gagn för svenska intressen.

 

Både för multi- och bilaterala övningar bör dock de legala samt

 

säkerhets- och försvarspolitiska förutsättningarna för att öva på svenskt

 

territorium fortsatt prövas i varje enskilt fall.

 

Förmåga att med relevanta förband delta i internationella insatser är en

 

väsentlig tillgång för och överensstämmer i viktiga delar med de krav

 

som ställs på förmåga att genomföra väpnad strid till försvar av Sverige.

 

Även nationellt måste samhällets förmåga att hantera olika typer av

 

kriser öka, bl.a. genom en robust infrastruktur. För att hantera hot måste

 

flera politikområden gemensamt bidra till att värna det öppna, moderna

 

samhället. Vidare måste olika samhällsfunktioner kunna samverka, både

 

nationellt och internationellt. Sverige bör noga följa den internationella

 

utvecklingen på området samtidigt som vi intensifierar arbetet med att

 

utveckla vårt system för att hantera påfrestningar och kriser över hela

 

hotskalan.

26

 

FN är idag den primära globala organisationen för multilateralt sam- Prop. 2004/05:5

 

arbete för internationell fred och säkerhet. Stödet för FN som normgivare

 

och källa till global legitimitet, inte minst som mandatgivande

 

organisation för internationella insatser, liksom för dess centrala roll på

 

krishanteringsområdet, kvarstår som en grundpelare i svensk utrikes- och

 

säkerhetspolitik. Sverige kommer att fortsätta att bidra till att stärka FN:s

 

förmåga till krishantering, såväl genom deltagande i FN-ledda insatser

 

som genom aktivt deltagande i arbetet med att förbättra kapaciteter och

 

institutionella ramverk. Av särskild betydelse är frågor om relationen

 

mellan fredsbevarande och långsiktig återuppbyggnad, ytterligare för-

 

stärkt kapacitet för multifunktionella insatser (inklusive rättsstats- och

 

säkerhetssektorområdet) samt jämställdhetsfrågor.

 

Regeringen välkomnar en reformering av FN-systemet och ser positivt

 

på det breda engagemanget hos flertalet medlemsländer för att befästa

 

och stärka FN:s roll. Sverige avser ta aktiv del i uppföljningen av den

 

rapport som generalsekreterarens högnivåpanel avser presentera under

 

2004.

 

Sverige har konkret visat sitt engagemang genom deltagande i FN-

 

insatser i bl.a. D R Kongo och Liberia. Det fördjupade samarbetet mellan

 

FN och regionala organisationer såsom EU, Nato, OSSE och AU

 

välkomnas. Särskilt positivt är initiativet att stärka EU:s förmåga att med

 

kort varsel göra krishanteringsinsatser. Ett annat viktigt sätt för Sverige

 

att bidra till att möta FN:s behov av snabba insatser eller stöd med

 

speciella förmågor är genom SHIRBRIG.

 

Säkerhetsrådets resolution 1540 om förhindrande av spridning av

 

massförstörelsevapen till icke-statliga aktörer skall implementeras på ett

 

effektivt sätt av FN:s medlemsstater. Medlemsstaterna har skyldighet att

 

rapportera om våra åtgärder till en för ändamålet inrättad kommitté. Det

 

kan även bli aktuellt att inom ramen för nationell och internationell rätt

 

bidra till det s.k. Proliferation Security Initiative (PSI).

 

Utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken bidrar

 

till att förändra förutsättningarna för svensk säkerhets- och försvarspoli-

 

tik. Europeiska unionen är central för Sveriges säkerhet. Med EU:s

 

utvidgning stärks säkerheten i hela Europa. För att möta nya hot och

 

utmaningar måste EU dock bli mer aktivt och utveckla förmågan till

 

tidiga och snabba insatser. Stärkt EU-förmåga kommer Sverige till del.

 

Därför ligger det i Sveriges, liksom i andra medlemsländers, intresse att

 

öka EU:s kapacitet för krishantering. Fokus bör nu vara att Sverige

 

substantiellt bidrar till EU:s förmåga att ställa snabbinsatsresurser till

 

förfogande vid krishanteringsinsatser.

 

I EU finns en tydlig solidaritet mellan medlemsländerna. För Sverige

 

är det viktigt att det nya EU-fördraget framhäver denna solidaritet. Om

 

ett annat EU-land skulle utsättas för terrorangrepp eller naturkatastrof

 

skall Sverige kunna bistå med humanitärt bistånd, civila räddnings-

 

insatser och om nödvändigt med militära resurser. Vi kan också förvänta

 

oss hjälp från de övriga medlemsländerna om Sverige skulle drabbas av

 

motsvarande händelser. Solidaritetsklausulen som finns i EU:s nyligen

 

antagna konstitutionella fördrag, som inte behandlats av riksdagen,

 

speglar den solidaritet som finns i den politiska allians som unionen

 

utgör. Detta förutsätter ett mellanstatligt samarbete och därmed är det

 

upp till varje medlemsstat att omsätta den politiska solidariteten i

27

 

praktiken och att nationellt besluta om sina egna bidrag i händelse att Prop. 2004/05:5 terrorangrepp eller andra katastrofer inträffar. Det gäller för Sverige

såväl som för andra medlemsländer. Innehållet i klausulen återspeglas också i den deklaration om solidaritet mellan medlemsstaterna som antogs av EU:s toppmöte i mars 2004. Samtidigt innebär klausulen en ny dimension till EU:s säkerhetsarbete.

Med utgångspunkt i EU:s strategi mot spridning av massförstörelse- vapen bör Sverige tillsammans med övriga medlemsstater verka för att stärka unionens förmåga att möta spridning av massförstörelsevapen samt vidareutveckla en samordnad syn på CBRN3-hot (dvs. kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot) och skyddet mot dessa. Dimensionerande för de nationella skyddsansträngningarna är hela skalan från olyckor av CBRN-typ till avsiktlig användning av främst BC- ämnen och radioaktivt material. Ambitionsnivån avseende skyddsnivån bör vara fortsatt hög. Det är angeläget att Sverige har en kompetens inom CBRN-området både för den nationella säkerheten och för internationellt samarbete.

Vid EU-ledda insatser deltar Sverige i hela besluts- och genomförande- processen, vilket ställer krav på mer omfattande engagemang både politiskt och resursmässigt än som varit fallet vid FN- och Nato-ledda insatser. Stora krav ställs på att snabbt kunna fatta politiska beslut och på vår nationella förmåga att tillhandahålla resurser på alla nivåer i en insats från det att planeringen inleds tills dess att insatsen avslutas. Kopplingen mellan underrättelsefunktionen och nationell planering på strategisk nivå samt genomförande av militära insatser måste utvecklas för att motsvara de nya krav som därmed uppstår. Nya förmågemål och operativa krav inom EU måste därför beaktas i den nationella försvarsbeslutsprocessen. Utvecklingen av EU:s snabbinsatsförmåga som sker parallellt med mot- svarande process inom Nato förväntas påverka svensk försvarsplanering. I den konkreta utvecklingen av EU:s militära krishanteringsförmåga väntas EU:s försvarskapacitetsbyrå få en nyckelroll. Det är av stor vikt att vårt försvar och vår krishanteringsförmåga utvecklas för att ge långsiktig handlingsfrihet utifrån framtida behov och hot. Härvid fordras även en adekvat förmåga till tidig förvarning och en till den säkerhetspolitiska situationen anpassad underrättelsefunktion.

Förändringar ställer hela tiden nya krav. Sverige skall aktivt delta i förbättringen och utvecklingen av det internationella systemet för att möta dagens hot. OSSE utmärker sig i den europeiska säkerhets- arkitekturen med sin breda medlemskrets, vilket möjliggör multilateralt säkerhetspolitiskt samarbete med länder och regioner som Ryssland, västra Balkan, södra Kaukasien och Centralasien. OSSE är, med sin breda fältnärvaro, ett gott exempel på hur konfliktförebyggande och tidig varning kan bedrivas i praktiken. OSSE:s fältverksamhet på västra Balkan med inriktning på försoning, demokratiutveckling, institutions-

3 NBC avser nukleära, biologiska och kemiska stridsmedel. Begreppet används främst inom det militära försvaret. Det relativt nya begreppet CBRN (kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot ) inkluderar olika former av radiologiska hot och inte bara de som härrör från kärnvapen. Begreppet används inom krisberedskapen och i motsvarande internationella sammanhang.

28

byggande och flyktingåtervändande har regeringens fulla uppmärk- Prop. 2004/05:5

 

samhet och stöd.

 

Sverige bör fortsätta att utveckla samarbetet med Nato inom ramen för

 

Partnerskap för Fred (PFF). Utvidgningen av Nato leder till att

 

förutsättningarna för partnerskapet delvis ändras vilket aktualiserat

 

diskussionen kring partnerskapets framtida inriktning. I slutsatserna från

 

Nato-toppmötet i Istanbul framhölls vikten av att prioritera stöd till

 

reformansträngningarna i Centralasien, södra Kaukasien och västra

 

Balkan. Samtidigt gavs ett tydligt stöd för behovet av att tillgodose de

 

västeuropeiska partnerländernas intressen bl.a. genom att förbättra den

 

politiska dialogen mellan Nato och truppbidragande partnerländer i

 

samband med krishanteringsinsatser. Detta är en prioriterad fråga för

 

Sverige, bl.a. mot bakgrund av att vi deltar i de FN-mandaterade

 

insatserna under Nato:s ledning i Bosnien-Hercegovina, Kosovo och

 

Afghanistan. Sverige bör utnyttja de möjligheter som finns att, inom

 

ramen för den svenska säkerhetspolitiska linjen, öva med Nato även

 

utanför PFF-samarbetet när det rör krishanteringsövningar.

 

Slutsatserna betonar även vikten av att ge partnerländerna tillgång till

 

kvalificerade övningar och framhåller att partnerofficerare i högre

 

utsträckning bör integreras i de militära strukturerna. Regeringen

 

bedömer att slutdokumentet från Istanbul således ger en god grund för

 

det fortsatta arbetet med att utveckla partnerskapet i för oss prioriterade

 

frågor.

 

Nato utgör det viktigaste forumet för säkerhetspolitiskt samarbete

 

mellan USA och dess europeiska allierade. Genom att Nato övertagit

 

ansvaret för insatsen i Afghanistan har medlemsstaterna visat att de är

 

beredda att ge organisationen ett större ansvar i internationell krishante-

 

ring även utanför Europa.

 

Regeringen anser att det behövs en stark transatlantisk länk. Det

 

amerikanska engagemanget i Europa är viktigt, liksom en fortsatt nära

 

dialog mellan Europa och USA. Europa är ingen motpol till USA, men

 

ett starkt och enat Europa är en förutsättning för ett nära och utvecklat

 

samarbete över Atlanten. Ett djupare politiskt samarbete inom EU, stärkt

 

europeisk krishanteringsförmåga och ett EU som förmår att agera som en

 

global aktör behövs för att främja säkerheten i Europa, men också för att

 

skapa ett mer jämbördigt transatlantiskt partnerskap.

 

Effektivt multilateralt samarbete är centralt för den svenska säkerhets-

 

politiken. Att uppnå detta är en av de viktigaste internationella ut-

 

maningarna idag. Vissa länder väljer att ibland agera unilateralt eller

 

samla tillfälliga koalitioner av länder som vill och har förmåga att

 

genomföra en insats. Om det sker utanför folkrättens ramar kan det

 

undergräva det internationella säkerhetspolitiska systemet. Efter de mot-

 

sättningar som uppstod i samband med Irakkriget är de förnyade

 

ansträngningarna att söka samsyn i säkerhetspolitiska frågor mellan USA

 

och de europeiska länderna och därigenom förstärka det euroatlantiska

 

samarbetet positiva.

 

Regeringen anser att strävan att involvera Ryssland i samarbete både

 

bilateralt och regionalt, inte minst kring Östersjön bör fortsätta. Att

 

samarbetet mellan Ryssland och EU utvecklas på ett flertal områden är

 

av särskilt intresse. Ett fördjupat, långsiktigt, konstruktivt samarbete med

 

Ryssland bör även omfatta ett fördjupat samarbete inom ESFP, med

29

 

arrangemang till gagn för båda sidor. Förutom en utvecklad politisk Prop. 2004/05:5 dialog bör ett utökat praktiskt samarbete uppmuntras. Regeringen

välkomnar det fördjupade samarbetet i Nato-Rysslandsrådet. Det är viktigt att samarbetet präglas av transparans också för de länder som inte deltar i samarbetet, men inte desto mindre berörs. En viktig faktor för att utveckla samarbetet är ett ökat ryskt engagemang i internationell krishantering.

Att fortsatt fördjupa samarbetet med EU:s nya grannar österut stärker säkerheten i det utvidgade Europa. Regeringen överväger fortsatt och fördjupat säkerhetsfrämjande stöd till dessa länder, och även till länderna på västra Balkan.

Regeringen anser att Sverige fortsatt bör medverka till det internatio- nella samfundets ansträngningar att bidra till en demokratisk utveckling i Mellanöstern. Att bidra till en långsiktig fredlig och säker utveckling i regionen är viktigt också för att stärka vår egen säkerhet.

Sverige bidrar aktivt till FN:s och EU:s arbete avseende konflikt- hantering i Afrika och är engagerat genom trupp- och observatörs- uppdrag till ett flertal fredsbevarande insatser i Afrika. Sveriges engage- mang för krishanteringsinsatser i Afrika bör fortsätta, dels genom stöd till afrikansk kapacitetsuppbyggnad, dels genom deltagande i internationella insatser.

FN:s engagemang i Afrika är starkt och visas genom flera freds- bevarande insatser. EU stödjer regionala organisationer såsom AU och ECOWAS i syfte att stärka afrikansk krishanteringskapacitet. Den ökade afrikanska förmågan och ansvarstagandet för krishanteringen på den egna kontinenten välkomnas.

De säkerhetspolitiska slutsatser som regeringen redovisat avser väsent- ligen sådana förhållanden som har betydelse för inriktningen av försvaret. I en proposition hösten 2005 kommer även konsekvenser av den säkerhetspolitiska analysen som avser fredstida hot och risker och som påverkar samhällets ambition för beredskapen mot svåra påfrest- ningar på samhället i fred att behandlas.

5.4Strategi för samhällets säkerhet

Regeringen avser i proposition hösten 2005 formulera en strategi som grund för det fortsatta arbetet med att stärka samhällets förmåga inför framtida hot och risker. En sådan strategi skall utgå från nuvarande hotbild och förbättra förutsättningar för samhället att hantera kriser över ett brett spektrum. Trots att åtgärder vidtagits, särskilt inom krishante- ringsområdet, återstår det enligt regeringen fortfarande steg att ta. Främst behöver förmågan förbättras att ta tillvara de nationella och internatio- nella, civila och militära dimensionerna ur ett integrerat perspektiv, över en bred hotskala. Ambitionen är att skapa en helhet i synen på hot och risker och vilka de tillgängliga resurserna är. Vidare måste säkerställas att dessa resurser verkligen kan komma till användning för att värna sam- hällets säkerhet. För detta krävs bland annat att de legala aspekterna belyses ytterligare, samt att begrepp och principer definieras och förtyd- ligas.

30

6 Försvarspolitikens inriktning

6.1Försvarspolitiska utgångspunkter

Regeringens förslag: Målet för politikområdet Totalförsvar skall, i avvaktan på en översyn av mål inom utgiftsområdet, vara att

-bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld,

-hävda vår territoriella integritet,

-försvara Sverige mot väpnat angrepp och

-värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhälls- funktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld.

Regeringens bedömning: Med regeringens bedömning om kon- sekvenser för svensk säkerhetspolitik som grund anser regeringen att det militära försvaret inte enbart bör dimensioneras av kraven på att hävda vår integritet och bidra till internationell fred och säkerhet, utan också av vår vilja att upprätthålla en grundläggande försvarsförmåga och kompetens. Det är därför nödvändigt att behålla, utbilda och kompetensutveckla en större volym förband än vad den direkta militära hotbilden mot Sverige kräver. Samtidigt som dessa resurser gör att en grundläggande försvarsförmåga och kompetens kan upprätthållas, kan de också till betydande del användas för insatser.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Den internationella säkerhetspolitiska utvecklingen bekräftar och befäster att Sveriges säker- het har på ett avgörande sätt stärkts i och med den ökande europeiska integrationen. Samtidigt med denna positiva utveckling finns allvarliga, gränsöverskridande hot mot vår säkerhet. Dessa hot måste bedömas i ett vidare perspektiv än det nationella, och kan bäst mötas genom internatio- nell samverkan och multilaterala lösningar.

Regeringen bedömer vidare att ett militärt väpnat angrepp enskilt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Däremot kan militära incidenter inte uteslutas, inte heller att ett militärt hot mot Sveriges frihet och självständighet skulle kunna uppstå i framtiden. Regeringen anser därför att Sverige även fortsättningsvis behöver upprätthålla en grund- läggande försvarsförmåga och kompetens att möta olika typer av militära hot. Det militära försvaret dimensioneras inte enbart av kraven på att hävda vår integritet och bidra till internationell fred och säkerhet, utan också av vår vilja att upprätthålla en grundläggande försvarsförmåga och kompetens. Det är därför nödvändigt att behålla, utbilda och kompe- tensutveckla en större volym förband än vad den direkta militära hot- bilden mot Sverige kräver. Samtidigt som dessa resurser gör att en grundläggande försvarsförmåga och kompetens kan upprätthållas, kan de också till betydande del användas för insatser.

Försvarsmakten skall vara användbar och kunna lösa de uppgifter som krävs i det nuvarande omvärldsläget. Den nationella insatsberedskapen skall syfta till att hävda vår territoriella integritet och möta olika former av hot och händelseutvecklingar. Beträffande den internationella insats- förmågan anser regeringen att Sveriges ambition och förmåga att delta i fredsfrämjande insatser, i Europa och globalt, över hela skalan från civila

Prop. 2004/05:5

31

förebyggande åtgärder till militära fredsframtvingande insatser, bör öka Prop. 2004/05:5 såväl kvantitativt som kvalitativt.

De nationella och internationella uppgifterna utgör två sidor av samma mynt. Målet är att svenska insatsförband skall vara utformade för att kunna hantera de mest komplicerade situationerna och de svåraste upp- gifterna. Därmed skapas även förutsättningar för att Försvarsmakten skall ha förmågan att medverka i hela skalan av så kallade Petersbergs- uppgifter i internationell krishantering. Deltagande i internationella insatser och övningar bidrar i sin tur till utvecklingen av insatsorganisa- tionen.

Utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken för- ändrar förutsättningarna för svensk säkerhets- och försvarspolitik. Sär- skild betydelse har utvecklingen av samarbetet inom EU. Solidariteten mellan medlemsländerna framhävs i förslaget till nytt EU-fördrag. Om ett EU-land skulle utsättas för terrorangrepp eller naturkatastrof skall de andra medlemsländerna kunna bistå med humanitärt bistånd, civila räddningsinsatser och om nödvändigt med militära resurser. Solidaritets- klausulen uttrycker den solidaritet som finns i den politiska allians som unionen utgör. En förutsättning är dock att det alltid är medlemsstaterna som avgör deltagandet genom nationella beslut. Den fortsatta utformningen av Försvarsmakten måste ge Sverige större möjligheter att aktivt bidra till utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga och den gemensamma säkerheten. Samtidigt förblir FN:s roll i internationell krishantering, inklusive multifunktionella insatser, central.

Regeringen anser att omvärldsutvecklingen möjliggör en ambitions- sänkning inom flera områden. De delvis förändrade kraven på operativ förmåga som regeringen föreslår i det följande medger omfattande redu- ceringar i bl.a. insatsorganisationens volym, Försvarsmaktens centrala och regionala ledning och inom flera av de övriga myndigheterna inom utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet.

De besparingar som uppnås genom ovan nämnda ambitionsminsk- ningar kan till del användas för att finansiera en ökad ambitionsnivå främst inom förmågan att genomföra internationella insatser. Regeringen bedömer att möjliga besparingar och ambitionshöjningar sammantaget medför att den ekonomiska ramen för utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet bör reduceras.

6.1.1Försvarspolitikens bidrag till en samlad säkerhet

Genom försvarspolitiken skapas särskilda förmågor för att kunna bidra till att hantera kriser i vår omvärld och skydda Sverige mot yttre väpnade hot och kränkningar. Den övervägande delen av samhällets samlade säkerhet och beredskap skapas genom den robusthet och motståndskraft som till vardags byggs upp i samhället, den s.k. fredstida förmågan. Denna förmåga skapas och finansieras huvudsakligen inom ramen för andra politikområden än försvarspolitiken. Vissa extraordinära händelser kan få allvarliga konsekvenser för våra möjligheter att säkerställa grundläggande värden i samhället. För att samhället skall kunna hantera sådana händelser är det nödvändigt att skapa en förstärkt fredstida

32

förmåga. Även denna förmåga skall, i normalfallet, skapas inom ramen Prop. 2004/05:5 för myndigheternas ordinarie verksamhet och ansvar.

Sveriges engagemang och ambition inom ramen för FN, EU och inom samarbetet med Nato i EAPR/PFF medför att vi bygger upp en förmåga att kunna bidra till internationella insatser. Den samlade krishante- ringsförmåga som vi gemensamt utvecklar inom EU bidrar positivt till svensk säkerhet. Det allt närmare samarbetet inom EU på konflikthante- ringsområdet påverkar försvarspolitiken och hur vi väljer att utforma olika resurser och förmågor.

En väsentlig del av vår samlade syn på säkerhet är att samarbetet och samverkan mellan flera politikområden, i såväl planering som genom- förande, måste vara effektivt. Det innebär bland annat att de särskilda förmågor som skapas inom försvarspolitiken också skall kunna användas för att bistå andra myndigheter vid hanterandet av andra hot mot vår säkerhet.

Möjligheterna att använda de resurser som skapas inom försvars- politikens område för att vid behov stärka samhällets förmåga att hantera allvarliga hot, såsom t.ex. terroristhandlingar, har förbättrats. Bland annat har regeringen i förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet förtydligat formerna för Försvarsmaktens stöd. Regeringen vill bygga vidare på denna positiva utveckling och anser att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt frågan om det med enkla åtgärder, såsom förändringar av rutiner, samövningar etc. ytterligare går att förbättra möjligheterna att merutnyttja de resurser som skapats för att uppfylla de försvarspolitiska målen. Emellertid får möjligheterna till merutnyttjande inte vara dimensionerande för resurserna.

Det är väsentligt att i en akut kris, så långt möjligt, bevara den ordinarie ansvarsfördelningen i samhället samtidigt som det sker en effektiv samordning av krishanteringen.

6.2Mål för det militära försvaret

Regeringens bedömning: Målet för verksamhetsområdet bör vara att det militära försvaret, inom ramen för sin huvuduppgift, förmågan att kunna föra väpnad strid, skall uppnå den förmåga och genomföra de insatser som krävs.

Skäl för regeringens bedömning: Regeringen anser att målet för verksamhetsområdet är att det militära försvaret skall uppnå de nedan angivna kraven på operativ förmåga och genomföra de insatser som riks- dag och regering kräver.

33

6.2.1

Krav på operativ förmåga

Prop. 2004/05:5

 

 

Regeringens förslag: Kraven på Försvarsmaktens operativa förmåga

 

skall utgå från följande utgångspunkter:

 

-Försvarsmakten skall övervaka vårt territorium, kunna upptäcka och avvisa kränkningar och i samverkan med andra myndigheter hävda vår territoriella integritet. Vidare skall Försvarsmakten bidra till att upprätthålla Sveriges självständighet genom att avhålla från respektive avvärja försök att ta kontroll över viktiga funktioner eller försök till otillbörlig påverkan på vårt agerande. Försvarsmakten skall bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld genom att medverka i fredsfrämjande insatser.

-Vid en försämrad utveckling utgår kraven från att vi samtidigt med detta måste kunna hantera händelseutvecklingar och möta olika former av hot. I ett sådant läge ställs ökade krav på att kunna skydda verksamhet eller objekt samt att kunna bistå andra myndigheter, bland annat vid insatser mot terrorism eller sabotageverksamhet. Vidare ställs ökade krav på inhämtning, utbyte och analys av information och underrättelser i syfte att kunna upptäcka hot och aktörers förmåga och avsikter. Fler samordnade taktiska övningar behöver kunna genomföras, liksom insatser i syfte att öka förmågan och för att demonstrera politisk vilja. Försvarsmakten skall också kunna förstärka pågående internationella insatser samt kunna höja sin förmåga till fredsframtvingande åtgärder, inte minst för att öka uthålligheten.

-Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhets- politisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga. Försvarsmakten skall tillsammans med andra myndigheter följa omvärldsutvecklingen i en rad olika avseenden så som säkerhetspolitisk, militärteknisk och doktrinär utveckling. Syftet är att kunna identifiera nya eller förändrade behov av förmågor och kompetenser. Forskning, studier, materielutveckling och försök behöver bedrivas för att utveckla nya förmågor och kompetenser. Vidare måste nya och befintliga förband kunna utvecklas för att därigenom tillägna sig olika förmågor och funktioner. Allt mer av kompetensutvecklingen kan göras i samarbete med andra länder. Detta med syftet att öka kompetensen för att på sikt kunna genom- föra gemensamma operationer inom mark-, sjö-, luft- och informa- tionsarenorna.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att utvecklingen ställer delvis förändrade krav på Försvarsmaktens operativa förmåga. Under överskådlig tid är de hot som kan riktas mot Sveriges säkerhet också gemensamma hot för oss och övriga EU-länder, och hot mot EU:s

gemensamma säkerhet kan också innebära hot mot oss. Vår ambition att

34

bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld genom att med- Prop. 2004/05:5

 

verka i fredsfrämjande insatser, och kraven att vi måste kunna hantera

 

händelseutvecklingar och möta hot som kan uppstå till följd av en kris

 

eller konflikt i omvärlden, bör därför ses i ett sammanhang.

 

Försvarsmakten skall övervaka vårt territorium samt kunna upptäcka

 

och avvisa kränkningar. Tillsammans med andra myndigheter skall

 

Försvarsmakten hävda vår territoriella integritet och bidra till att

 

upprätthålla Sveriges självständighet genom att avhålla från respektive

 

avvärja försök att ta kontroll över viktiga funktioner eller försök till

 

otillbörlig påverkan på vårt agerande.

 

Försvarsmakten skall bidra till att förebygga och hantera kriser i vår

 

omvärld genom att medverka i fredsfrämjande insatser. Detta skall kunna

 

ske över hela skalan av uppgifter, i Europa och globalt.

 

Vid en försämrad utveckling skall Försvarsmakten samtidigt med detta

 

bidra till att hantera händelseutvecklingar och möta olika former av hot.

 

Förmågan till insatser (nationellt och internationellt) skall då kunna

 

höjas. Kraven på Försvarsmakten utgår från att myndigheten skall agera

 

inom ramen för en differentierad beredskap och efter beslut av riksdag

 

och regering.

 

Efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva

 

beslut av riksdag och regering skall Försvarsmakten ha förmåga att möta

 

olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges

 

fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att kontinuerligt upp-

 

rätthålla grundläggande kompetenser för att på sikt kunna utveckla en

 

mer omfattande försvarsförmåga utifrån tillgängliga och nyskapade

 

resurser.

 

Med den förmåga som skapas enligt ovan ställda krav skall Försvars-

 

makten vid hot eller insatser mot civila mål kunna bistå andra myn-

 

digheter att skydda viktiga samhällsfunktioner och infrastruktur.

 

Försvarsmakten skall även i övrigt kunna bidra till samhällets samlade

 

förmåga att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.

 

Försvarsmaktens beredskapssystem och principer för att byta personal

 

i pågående insatser skall vara så uppbyggt att förstärkningsresurser, i

 

form av förband under utbildning för insatser och förband som nyligen

 

genomfört insatser, kan utnyttjas vid en uppkommen kris. För att

 

förstärka dessa förband skall även de resurser som utgör kompetensbas

 

för handlingsfrihet och långsiktig utveckling kunna användas vid en för-

 

sämrad omvärldsutveckling.

 

Regeringen anser att de delvis förändrade kraven på operativ förmåga

 

medför behov av en översyn av Försvarsmaktens underlag för försvars-

 

beslut 2004, såväl vad gäller insatsorganisationens utformning som

 

nuvarande system för differentierad beredskap. Översynen bör ta fasta på

 

att Försvarsmakten skall vara användbar här och nu. Detta kan leda till

 

att vissa av insatsorganisationens förband avvecklas. Om det är rationellt

 

kan materiel ur avvecklade förband sparas som resurser.

 

Insatsförband bör i huvudsak ha beredskap på mindre än ett år.

 

Resurser skall bestå av icke-förbandssatt materiel avsedd för ersättning,

 

utveckling eller förstärkning. Förband som i Försvarsmaktens underlag

 

inför försvarsbeslut 2004 beredskapssatts i lägre förbandsgrupper bör i

 

huvudsak inte förbandssättas och bör inte bli dimensionerande för

 

personal- eller materielförsörjning. Befintlig materiel kan i viss

35

 

utsträckning vidmakthållas i syfte att användas som utvecklings- och Prop. 2004/05:5 kompetensresurser eller ersättnings- och förstärkningsmateriel så länge

det är operativt och produktionsmässigt motiverat. I övrigt bör materielen avvecklas. Omfattningen av resurserna beslutas av statsmakterna och skall vara föremål för en kontinuerlig uppföljning och analys. Utöver insatsorganisationen skall Försvarsmakten ha en kompetensbas och utvecklingsförmåga för att kunna möta nya hot och utmaningar.

6.2.2Försvarsmaktens roll vid skydd mot terrorism

Regeringen anser att det är en uppgift för de brottsbekämpande myndig- heterna, främst svensk polis, att ingripa mot brott och därmed också mot hot och våld av terrorkaraktär i Sverige. Det kan dock finnas situationer där polisens kompetens och resurser behöver kompletteras.

Försvarsmaktens resurser är relevanta i en bred hotbild. Redan i dag är det möjligt att i viss utsträckning använda Försvarsmakten för sådana ändamål. Försvarsmaktens roll vid skydd mot terrorism handlar i första hand om stöd till andra myndigheter i form av bl.a. underrättelse- och säkerhetstjänst, NBC-resurser och logistik. Reglerna för detta har dock begränsningar, som framhålls i 11 september-utredningens betänkandet Vår beredskap efter den 11 september (SOU 2003:32), bl.a. när det gäller befogenheter för Försvarsmaktens personal att använda våld eller tvång.

Utredningen har lämnat ett förslag till lag om vissa befogenheter för Försvarsmakten under fredstid. Förslaget har emellertid, som utredningen framhåller, närmast karaktär av en skiss till hur en reglering på området skulle kunna utformas. För att fortsätta och fördjupa utredningens arbete har regeringen denna dag beslutat om direktiv till en utredare med upp- drag att överväga vilket stöd polisen kan behöva från andra myndigheter, särskilt Försvarsmakten, när det gäller att förhindra och ingripa mot terroristaktioner och andra liknande omfattande brottsliga angrepp på samhället. Av särskild betydelse är att analysera Försvarsmaktens roll i sammanhanget. Utredaren skall undersöka och precisera i vilka situatio- ner insatser från Försvarsmakten kan behövas och vari de skall bestå. Uppdraget omfattar frågor om uppgifter, befogenheter, ledning och kom- petens för berörd personal vad avser andra myndigheter och då särskilt Försvarsmakten. Utredaren skall lämna förslag till nödvändiga författ- ningsändringar och andra åtgärder. Uppdraget omfattar emellertid inte ändringar av grundlag. Utredaren skall redovisa vilka konsekvenser, inklusive ekonomiska, som förslagen kan medföra. Uppdraget skall redo- visas senast den 31 augusti 2005.

Frågan om hantering av terrorism har de senaste åren även aktualise- rats inom ramen för EU. I det nya konstitutionella fördraget för EU ingår en solidaritetsklausul som anger att alla unionens instrument skall kunna användas för att bistå t.ex. humanitärt med räddningstjänst och andra civila medel, men också med militära resurser om så skulle behövas, om en medlemsstat skulle bli utsatt för en terroristattack eller annan katastrof. Klausulen kommer inte att ställa några krav på hur EU:s medlemsstater på nationell nivå skall lagstifta om användandet av militära resurser för polisiär verksamhet. Denna fråga förblir en nationell

angelägenhet. Klausulen kan däremot i framtiden komma att aktualisera

36

frågan om i vilka situationer Sverige vill kunna bistå med nationella Prop. 2004/05:5 resurser inom EU i händelse av en terroristattack eller annan katastrof.

6.3Mål för det civila försvaret

Regeringens förslag: Det av riksdagen tidigare beslutade målet för verksamhetsområdet Det civila försvaret skall upphöra att gälla (prop. 1998/99:74, bet. 1998/99:FöU5, rskr. 1998/99:224).

Skälen för regeringens förslag: Sedan 2001 då indelningen av statlig verksamhet i politikområden gjordes har regeringen endast begärt riksdagens godkännande av mål på politikområdesnivå. Därför bör målet för verksamhetsområdet Det civila försvaret fortsättningsvis beslutas av regeringen.

I kapitel 8 Fortsatt utveckling av den samlade krisberedskapen utveck- lar regeringen hur arbetet med att utveckla krishanteringsförmågan i samhället kommer att fortgå. Regeringen har där bedömt att ett förändrat mål för det civila försvaret bör gälla från och med 2005. De förmågor som krävs för att säkerställa en grundläggande försvarsförmåga och kompetens för det civila försvaret, som en försäkring mot framtida osäkerheter och de väpnade hot som trots allt skulle kunna uppstå vid ett försämrat omvärldsläge, ryms i allt väsentligt inom den förmåga som behövs för att kunna hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.

37

7

Det militära försvarets utveckling

Prop. 2004/05:5

 

 

Regeringens förslag: Inriktningen skall vara att insatsorganisationen i

 

huvudsak skall bestå av följande förband 2008:

 

 

 

 

 

 

 

Typförband

2008

 

 

 

 

 

 

 

 

Högkvarter med operativ

1

 

 

 

insatsledning

 

 

 

 

Operativ ledningsbataljon

1

 

 

 

Telekrigsbataljon

1

 

 

 

Marktelebataljon

2

 

 

 

Specialförband

2

 

 

 

Jägarbataljon

1

 

 

 

Säkerhetsbataljon

3

 

 

 

Mekaniserad bataljon

8

 

 

 

Luftburen bataljon

1

 

 

 

Haubitsbataljon 77B

1

 

 

 

Haubitsbataljon 77BD

2

 

 

 

Luftvärnsbataljon 97/70

2

 

 

 

Ingenjörsbataljon

2

 

 

 

Förbindelsebataljon

1

 

 

 

Underhållsbataljon

2

 

 

 

Ammunitionsröjningskompani

2

 

 

 

NBC-kompani

1

 

 

 

Hemvärnsbataljon

60

 

 

 

 

 

 

 

 

Ubåt

4

 

 

 

Ytstridsfartyg

7

 

 

 

Minröjningsfartyg

7

 

 

 

Amfibiebataljon

1

 

 

 

Marin basbataljon

1

 

 

 

 

 

 

 

 

JAS 39-division

4

 

 

 

Helikopterbataljon

1

 

 

 

Transportflygdivision TP 84

1

 

 

 

Signalspaningsflygdivision

1

 

 

 

Flygbasbataljon

2

 

 

Regeringens bedömning: Regeringen har de senaste åren rapporterat att många insatsförband har allvarliga brister i användbarhet och tillgäng- lighet. Regeringen bedömer att en viktig förklaring till problemen, utöver att en kvantitativt stor insatsorganisation under många år ackumulerat omfattande brister, är att målen på olika nivåer varit otydligt formulerade och saknat tydliga samband. Vidare har beslut om en differentierad beredskap inte fått fullt genomslag. Utbildnings- och övningsverksam- heten har inte kunnat bedrivas så att samtliga insatsförband utvecklats på det sätt och i den takt som förutsatts. Regeringen bedömer dock att tillståndet vid de förband som skall ingå i insatsorganisationen från 2005

38

i allt väsentligt motsvarar de krav som följer av regeringens krav på operativ förmåga. Tidigare uppmärksammade brister fanns framför allt i de förband som nu avvecklas. Materiel och personal från avvecklings- förbanden bidrar till att avhjälpa brister i de förband som bibehålls. Även kvalificerad utbildning och övningsverksamhet inom ramen för inter- nationell verksamhet som ökar förmågan till interoperabilitet och övrig samverkan bidrar till förbandens förmåga. Denna verksamhet bör prio- riteras.

Regeringen avser att noggrant följa upp hur förmågan i insatsorganisa- tionens förband utvecklas.

Den av Försvarsmakten föreslagna insatsorganisationen i det aktuella ekonomiska alternativet kan ligga till grund för Försvarsmaktens verk- samhet under 2005. De krigsförband som inte ingår i denna bör avvecklas omedelbart.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Riksdagen har med anledning av bet. 2003/04:FöU5 beslutat om vilket beslutsunderlag rege- ringen bör lämna till riksdagen när det gäller Försvarsmaktens förbands- utveckling m.m. Beslutsunderlaget bör omfatta följande:

-en beskrivning av tillståndet i insatsorganisationen och dess bered- skap vid försvarsbeslutsperiodens början,

-en samlad plan för Försvarsmaktens förbandsutveckling under perioden 2005 – 2007,

-förbandsutvecklingen i ett längre tidsperspektiv,

-förbandens bedömda operativa förmåga,

-större projekt för organisations- och effektbestämmande materiel,

-en samlad redovisning av Försvarsmaktens utbildnings-, förbands- omsättnings- och beredskapssystem samt

-förband som skall organiseras, utrustas m.m. för att kunna ställas till förfogande för olika internationella operationer samt de eventuella särskilda kostnader som är förknippade med att hålla

dem i beredskap.

Försvarsberedningen har i sin rapport Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) lämnat förslag till krav på Försvarsmaktens operativa förmåga. Regeringens förändrade krav på operativ förmåga redovisas utförligare i avsnitt 6.2.1. Dessa har en sådan karaktär att Försvarsmaktens förslag till insatsorganisationens utformning och utveckling fram till 2008, bered- skap, verksamhet, kompetensbevarande m.m. bör fördjupas. Detta gäller enligt regeringens uppfattning även hur beredskapen skall utformas, såväl i sina enskildheter som när det gäller principerna för den, samt utvecklingen av insatsorganisationen på längre sikt.

Regeringen avser därför att ge Försvarsmakten i uppdrag att i budgetunderlaget för 2006 lämna förslag i ovan nämnda avseenden. Med bl.a. dessa som underlag avser regeringen i budgetpropositionen för 2006 ytterligare precisera insatsorganisationens utveckling m.m.

I budgetunderlaget för 2006 bör Försvarsmakten lämna förslag till hur insatsorganisationen bör utvecklas, framför allt när det gäller de krigsförband som enligt förslagen i budgetunderlaget för 2005 har mellan ett och fem års beredskap. Enligt regeringens uppfattning bör flertalet av dessa förband kunna avvecklas omgående. I vissa fall kan kompetens

Prop. 2004/05:5

39

behöva bevaras och materiel behöva behållas bl.a. som förstärkning eller Prop. 2004/05:5

 

som ersättning för förstörd och försliten materiel eller materiel på över-

 

syn. Vidare kan materiel behöva behållas för utbildning och kompetens-

 

bevarande. Det går enligt regeringens uppfattning inte heller att utesluta

 

att några av dessa förband bör ges en högre beredskap.

 

Regeringens förslag till krav på operativ förmåga leder till att bered-

 

skapssystemet behöver förändras. Försvarsmakten har fått i uppdrag att

 

lämna ett förslag även inom detta område i budgetunderlaget för 2006.

 

De längre beredskapstiderna kommer inte längre att behövas och i ett

 

nytt system kommer beredskapstiderna att variera inom ett snävare

 

spann, sannolikt upp till högst ett år.

 

Mot denna bakgrund lämnar inte regeringen i denna proposition ett

 

samlat förslag omfattande insatsorganisationens förbandsutveckling på

 

lång sikt, ett utvecklat beredskapssystem och förbandsomsättnings-

 

system. En bedömning av vilken förmåga de enskilda förbanden skall ha

 

bör enligt regeringens uppfattning inte göras förrän ett samlat förslag till

 

förbandsutveckling föreligger.

 

Regeringen anser dock att den av Försvarsmakten föreslagna insats-

 

organisationen i det aktuella ekonomiska alternativet kan ligga till grund

 

för Försvarsmaktens verksamhet under 2005 och att de krigsförband som

 

inte ingår i denna bör avvecklas omedelbart.

 

Regeringen anser vidare att den inriktning när det gäller utvecklingen

 

av insatsorganisationen, förmågeutvecklingen och förbandsutvecklingen

 

som redovisas nedan för de olika stridskrafterna, i huvudsak bör vara en

 

utgångspunkt för Försvarsmaktens verksamhet under 2005. Regeringen

 

avser att återkomma i budgetpropositionen för 2006 med den eventuella

 

ändrade inriktning som kan bli aktuell med utgångspunkt från bl.a.

 

Försvarsmaktens bugetunderlag för 2006.

 

Regeringen redovisar i avsnitt 7.6 exempel på ny materiel och teknik

 

som bör kunna utvecklas om det finns ekonomiska förutsättningar.

 

En samlad redovisning av Försvarsmaktens nya utbildningssystem

 

görs i avsnitt 7.5.

 

När det gäller förband som skall organiseras och utrustas för att kunna

 

ställas till förfogande med varierande beredskap för internationella

 

insatser anser regeringen av de skäl som har nämnts ovan att det inte nu

 

är lämpligt att besluta om några större förändringar. De anmälningar som

 

Sverige har gjort till olika styrkeregister kommer inte att ändras när det

 

gäller förbandsinnehåll eller beredskap i avvaktan på Försvarsmaktens

 

reviderade underlag.

 

När det gäller de kostnader som är förknippade med att organisera och

 

utrusta dessa förband pågår ett utvecklingsarbete inom Försvarsmakten

 

med avsikt att införa ett redovisningssystem som medger en styrning och

 

uppföljning av kostnaderna för de olika förbanden i insatsorganisationen.

 

Systemet kommer att införas successivt och kommer efterhand medge att

 

en redovisning av kostnaderna för förband som är anmälda till

 

internationella styrkeregister kan genomföras.

 

Ett antal rapporter har visat att den beslutade förmågan i insats-

 

organisationen för innevarande försvarsbeslutsperiod inte i alla avseen-

 

den uppnås, se vidare avsnitt 7.1.8. De brister som har uppmärksammats

 

i dessa rapporter finns framförallt i de förband som enligt regeringens

 

förslag nu skall avvecklas. Materiel och personal från dessa förband

40

 

kommer att bidra till att avhjälpa brister i återstående förband. Därutöver Prop. 2004/05:5 krävs att personalen som ingår i förbanden, såväl totalförsvarspliktiga,

reserv- och yrkesofficerare ges en kvalificerad utbildning för sina upp- gifter. Det är också viktigt att övningsverksamheten inriktas så att för- banden får god förmåga att verka inom ramen för internationella insatser på såväl lägre som högre förbandsnivåer. Enligt regeringens uppfattning bör denna verksamhet prioriteras.

Med utgångspunkt från statusen i den insatsorganisation som rege- ringen föreslår, avser regeringen att årligen noggrant följa hur förbanden utvecklas för att motsvara beslutade krav på operativ förmåga.

Som nämnts i ovan avser regeringen att ge Försvarsmakten i uppdrag att inkomma med ett kompletterande underlag inom ett flertal områden. De säkerhetspolitiska utgångspunkter och slutsatser samt de delvis för- ändrade krav på operativ förmåga som anges i denna proposition skall utgöra grunden för Försvarsmaktens arbete.

Det myndigheten särskilt skall beakta är:

-att omfattningen av Sveriges bidrag till internationella insatser skall öka,

-att ett svenskt bidrag till en snabbinsatsstyrka inom EU skall utvecklas,

-förändrade krav på förband med låg beredskap samt

-personal- och materielfrågor.

Försvarsmaktens förslag skall därmed beskriva den utveckling som följer av denna proposition.

För att öka ambitionen avseende internationella insatser skall Försvars- makten, utgående från de delvis förändrade kraven på operativ förmåga, överväga och konsekvensbeskriva alternativ som innebär förändringar i ambitionsnivåer eller avveckling av förmåga, delförmåga, hela förbands- typer eller system. Vidare skall Försvarsmakten redovisa eventuella behov av ny förmåga eller nya kompetenser.

7.1Inledning

Regeringen utvecklar i detta avsnitt sitt förslag till inriktning av utformningen av Försvarsmaktens insatsorganisation 2008.

7.1.1Utvecklingen av Försvarsmakten

Försvarsmaktens bidrag till uppfyllandet av de säkerhetspolitiska målen bygger på dess huvuduppgift, förmåga att kunna föra väpnad strid. Försvarsmakten skall utveckla ett modernt, flexibelt och användbart insatsförsvar med hög tillgänglighet. Tonvikten skall ligga på operativ förmåga i närtid. Förmåga till internationella insatser skall öka såväl kvantitativt som kvalitativt.

I ett modernt insatsförsvar finns förband med hög operativ förmåga relaterat till de av regeringen fastställda uppgifterna. Målet bör vara att det skall finnas svenska insatsförband som kan användas över hela konfliktskalan inklusive de högsta våldsnivåerna.

41

Insatsförbandens användbarhet är beroende av en god personell och Prop. 2004/05:5

 

materiell kvalitet. Utbildning och övningar samt materielanskaffning

 

skall primärt syfta till att skapa hög verkansförmåga, tillgänglighet, rör-

 

lighet, uthållighet och interoperabilitet. Den operativa effekten bör ökas

 

genom att man tar tillvara erfarenheter från operationer och realistiska

 

och krävande övningar på såväl operativ som taktisk nivå. Svenska

 

insatsförband skall kunna hävda sig väl vid en kvalitativ jämförelse med

 

insatsförband från andra samarbetsländer. Ett för europeisk krishantering

 

gemensamt sätt att mäta kvalitet i förbanden och operativ förmåga bör

 

skapas för att bättre kunna värdera användbarhet för internationell kris-

 

hantering. Värderingsresultaten bör även kunna vara till nytta nationellt.

 

Flexibiliteten bör öka så att insatta förband vid behov skall kunna

 

växla mellan olika konfliktnivåer, uppgifter och geografiska miljöer.

 

Vidare skall förbanden också kunna samarbeta med ett brett spektrum av

 

internationella samarbetspartners, inklusive civila aktörer.

 

Försvarsmakten skall ha en sådan kompetens och flexibilitet att den

 

kan utvecklas i takt med de krav som omvärldsutvecklingen ställer.

 

Transformeringen är den del av försvarsreformen som ska öka de

 

militära styrkornas användbarhet enligt rådande behov och krav. Utveck-

 

lingen mot ett nätverksbaserat försvar (NBF) är ett viktigt medel inom

 

ramen för transformeringen.

 

Vidare måste Försvarsmaktens materielsystem ha en sådan flexibilitet

 

att de kan utvecklas i takt med de förändrade krav som den inter-

 

nationella, militärstrategiska och tekniska utvecklingen kan komma att

 

ställa. Med hänsyn till att livslängden för majoriteten av plattformarna

 

sträcker sig över flera decennier är det sannolikt att kraven på dem

 

kommer att förändras över tiden. Regeringen anser därför att särskilt

 

Försvarsmaktens materiel skall ha en inbyggd flexibilitet som möjliggör

 

att den kontinuerligt kan modifieras.

 

Det svenska bidraget till utvecklingen av en snabbinsatsförmåga inom

 

FN och EU är ett viktigt inslag i arbetet med att höja ambitionen för

 

Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser. Formerna för

 

Sveriges bidrag till EU:s snabbinsatsstyrka utvecklas vidare under avsnitt

 

7.2.5. I EU:s säkerhetsstrategi framhålls behovet av att omvandla

 

medlemsstaternas militära styrkor till mer flexibla, rörliga styrkor med

 

mer effektiv resursanvändning. Det finns således en tydlig vilja att skapa

 

en europeisk förmåga till tidiga, snabba och kraftfulla insatser. Denna

 

utveckling ligger i linje med målsättningen med den svenska transforme-

 

ringsprocessen.

 

Sverige är delaktigt i det av EU antagna nya kapacitetsmålet ”Headline

 

Goal 2010”. Detta mål är främst kvalitativt och fokuserar på interopera-

 

bilitet, tillgänglighet, strategisk rörlighet, egenskydd, ökad stridseffekt,

 

informationsöverlägsenhet och uthållighet.

 

En möjlighet för att uppnå högre effekt är ökad funktionell samordning

 

mellan stater inom EU och att merutnyttja resurser genom pooling.

 

Grundtanken med pooling är att det finns rationaliserings- och

 

effektivitetsskäl för internationellt samarbete och samordning.

 

För förmågan att kunna föra väpnad strid och för trovärdigheten i vårt

 

solidariska deltagande i den internationella krishanteringen är det viktigt

 

att Försvarsmakten kan agera såväl tidigt i en konflikt som i senare

 

konfliktfaser. Utöver en ökad förmåga att bidra till fredsfrämjande

42

 

insatser med snabbinsatsstyrka behövs även en ökad förmåga att, Prop. 2004/05:5 samtidigt med dessa, bidra till andra mer långvariga insatser.

7.1.2Operativ delförmåga

Regeringen beskriver i avsnitt 6.2.1 de krav på operativ förmåga som ställs på Försvarsmakten. I det följande behandlas hur kraven på operativ förmåga i sin tur ställer krav på delförmåga, kompetens och förband.

Den säkerhetspolitiska situationen och de förändrade kraven på opera- tiv förmåga leder sammantaget till förändrade krav på Försvarsmaktens utformning.

I - Hävda Sveriges territoriella integritet och bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld genom att medverka i fredsfrämjande insatser

Denna operativa förmåga bryts ned enligt följande där Försvarsmakten skall kunna.

-Upptäcka hot mot Sverige. Detta ställer krav på att inhämta kunskap om omvärldsutvecklingen, analysera aktörers verksam- heter, förmåga och avsikter gentemot Sverige samt att genomföra militärteknisk omvärldsbevakning med särskild inriktning på vårt närområde.

-Upptäcka kränkningar i luftrum och av sjöterritorium. Detta skall ske i samverkan med andra myndigheter. Även internationella samarbeten kan fortsätta att utvecklas. Flyg- och fartygsrörelser skall kunna följas i syfte att upptäcka säkerhetshot eller brott mot nationell eller internationell rätt. Vidare skall Försvarsmakten kunna anpassa beredskapen i tid och rum samt efter indikation kunna avvisa kränkningar och hantera incidenter.

-Bistå andra myndigheter vid skyddandet av viktiga samhällsfunk- tioner och infrastrukturer vid hot eller insatser mot civila mål, terroristbekämpning samt även i övrigt kunna bidra till samhällets samlade förmåga att hantera svåra påfrestningar i fred. Härvid skall en förmåga finnas att tidigt upptäcka NBC-händelser i närområdet.

-Skydda verksamhet eller objekt samt kunna bistå andra myndig- heter bl.a. vid insatser mot terrorism eller sabotageverksamhet.

-Genomföra underrättelse- och säkerhetsoperationer enskilt eller i samverkan med andra myndigheter.

-Bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld samt medverka i fredsfrämjande insatser över hela skalan av uppgifter i Europa och globalt. Kraven på dessa förbands uthållighet, och hur tidigt de skall kunna sättas in, kan variera.

-Inhämta och analysera utvecklingen avseende aktörers avsikter av betydelse för Sveriges och EU:s medverkan i fredsfrämjande insat- ser. Vidare skall Försvarsmakten i samverkan med andra länder kunna planera, leda och följa upp deltagande i insatser samt avdela styrkebidrag till insatser.

43

- Samtidigt kunna planera, leda och genomföra två insatser av Prop. 2004/05:5 bataljons storlek. Samtidigt skall mindre förbandsenheter kunna

sättas in i ytterligare tre insatser. Såväl insatser av bataljons storlek som insatser med mindre förbandsenheter skall kunna ske med kort förvarning. Såväl politiska faktorer, identifierade behov samt vår möjlighet att ge effektiva och efterfrågade bidrag måste vägas sam- man i den slutliga bedömningen av vilka och exakt hur många militära fredsfrämjande insatser som Sverige skall bidra till.

II – Vid ett försämrat omvärldsläge kunna hantera händelseutveck- lingar och hot som kan drabba Sverige samt kunna öka förmågan till internationella insatser

Ovanstående operativa förmåga bryts ned enligt följande där Försvars- makten skall kunna.

-Kontinuerligt följa omvärldsutvecklingen, analysera aktörers verk- samheter, förmåga och avsikter. Detta ger bl.a. underlag för beslut om höjning av Försvarsmaktens operativa förmåga nationellt eller internationellt. Härvid är underrättelseverksamheten och internatio- nellt utbyte av särskild vikt.

-Efter beslut höja beredskapen i insatsorganisationen för att kunna hantera allvarliga hot mot vår säkerhet eller för att kunna förstärka pågående internationella insatser.

-Möta ökade krav på att skydda verksamhet eller objekt samt kunna bistå andra myndigheter bl.a. vid insatser mot terrorism eller sabotageverksamhet.

III – Efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet

Denna operativa förmåga bryts ned enligt följande där Försvarsmakten skall kunna.

-Upprätthålla grundläggande kompetenser, särskilt för väpnad strid, för att på lång sikt kunna utveckla förmåga att möta mer omfattan- de militära operationer. Detta medför dock inte något krav på ytterligare förband i insatsorganisationen utöver de som blir en följd av ovan redovisade uppgifterna I och II.

-Tillsammans med andra myndigheter följa omvärldsutvecklingen i en rad olika avseenden inklusive militärteknisk och doktrinär utveckling. Syftet är att kunna identifiera nya eller förändrade behov av förmåga och kompetenser.

-Bedriva studier, materielutveckling och försök samt lägga forsk- ningsuppdrag för att utveckla ny förmåga och kompetenser. Vidare måste förmåga finnas att kunna utveckla nya och befintliga förband för att därigenom utveckla förmåga och funktioner.

-Bedriva kompetensutveckling delvis i samarbete med andra länder. Detta för att uppnå ökad kompetens att på lång sikt kunna genom-

44

föra gemensamma operationer inom mark-, sjö-, luft- och informa- Prop. 2004/05:5 tionsarenorna.

7.1.3Konsekvenser av förändrade krav på operativ förmåga

De förändrade kraven på operativ förmåga får en rad konsekvenser för utformningen av Försvarsmakten. Kravet på att först efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och efter successiva beslut kunna möta mer omfattande militära operationer gör att antalet förband i insatsorganisationen kan minska betydligt jämfört med idag. För marinens del minskar kraven på antalet sjömål som samtidigt skall kunna bekämpas, vilket i sin tur medför att bl.a. antalet ytstridsfartyg, ubåtar och amfibieförband kan reduceras. På motsvarande sätt medger de minskade kraven på antal luftmål som skall kunna bekämpas att antalet JAS-divisioner och luftvärnsförband kan reduceras. Samma resonemang gäller även behovet av att kunna bekämpa en mekaniserad motståndare. För markstridsförbanden innebär det bl.a. ett reducerat behov av meka- niserade bataljoner och artilleri. Även antalet lednings- och logistik- förband kan reduceras som en följd av de förändrade operativa kraven. En uppgift för insatsorganisationen blir att hävda territoriell integritet, hantera incidenter, skydda verksamhet eller objekt, att kunna bistå andra myndigheter bl.a. vid insatser mot terrorism eller sabotageverksamhet samt att kunna möta ökade krav på deltagande i internationell kris- hantering.

De ökade kraven på Försvarsmakten när det gäller deltagandet i inter- nationella insatser skall beaktas vid, och få konsekvenser för, utform- ningen av insatsorganisationen. Detta kan röra särskilda resurser som t.ex. transportflygplan, men framför allt medför de framträdande kraven på internationella insatser att förband för detta ändamål måste ha hög beredskap. Detta innebär att sättet att bemanna förbanden måste föränd- ras. Dagens princip för personalförsörjning innebär att rekrytering av soldater till internationella insatser sker bland de som fullgjort värnplikt först efter deras grundutbildning. Soldaterna i ett förband har då skiftan- de utbildningsbakgrund och därmed används inte grundutbildningen för att skapa väl samövade förband för internationella insatser. Med undantag av förband som huvudsakligen består av anställd personal leder dagens metod till att nya förband måste sättas upp inför varje internationell tjänstgöring.

Kravet att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling kunna möta olika former av mer omfattande militära operationer innebär att Försvarsmakten måste upprätthålla grundläggande kompetenser i väpnad strid. Regeringen anser att den viktigaste grunden för Försvars- maktens framtida utvecklingsförmåga är fullt ut fungerande insats- förband och de insatser de genomför. För att kunna skapa förband för internationella insatser krävs att de kan öva samverkan med förbands- typer som de kan behöva samverka med i en internationell insats.

Det militära försvaret dimensioneras därmed inte enbart av kravet på att hävda Sveriges territoriella integritet och bidra till internationell fred och säkerhet, utan också av vår vilja att upprätthålla en grundläggande

försvarsförmåga och kompetens. Försvarsmakten kommer därför att

45

behöva behålla, utbilda och kompetensutveckla en större volym av Prop. 2004/05:5 förband än vad den direkta hotbilden mot Sverige kräver.

De förändrade kraven på operativ förmåga och därmed reducerad insatsorganisation ställer även förändrade krav på personal- och materiel- försörjningen. Regeringens syn på personal- och materielförsörjningen framgår av kapitel 7.5 och 7.6.

7.1.4Sambandet mellan operativ förmåga i olika avseenden

Inom Försvarsmakten utbildas och utrustas insatsförband för att kunna uppfylla de olika kraven på operativ förmåga. Förband skapas för att hävda territoriell integritet, bidra till att förebygga och hantera kriser i vår omvärld samt att hantera hot vid en försämrad omvärldsutveckling. I vissa fall kan ett förband ha sin huvudsakliga roll i en av de ovan redo- visade uppgifterna men vanligtvis har förbanden en del i flera av uppgifterna. Insatsförband och resurser avsedda för territoriell integritet kan t.ex. förstärkas av förband som är kopplade till internationella insatser. Det kan röra sig om förband som antingen står i beredskap för internationella insatser eller som befinner sig i slutskedet av sin utbild- ning. På motsvarande sätt kan förband främst avsedda för territoriell integritet, exempelvis marin- och sjöstridskrafter, under vissa perioder ges en högre beredskap för internationella insatser. Regeringen vill i sammanhanget påminna om gällande inriktning att i princip alla insatsförband skall kunna delta i internationella insatser. Det är rege- ringens uppfattning att skillnaderna mellan att kunna genomföra insatser nationellt och internationellt på sikt bör minimeras.

Även den nationella beredskapen måste beaktas i detta avseende. Om ett förband genomför en internationell insats kan det påverka den nationella beredskapen. Detta kan hanteras genom att acceptera en lägre nationell beredskap eller genom att beredskapen för ett annat förband höjs.

Skapandet av svensk förmåga till internationella insatser och Sveriges bidrag till att utveckla EU:s snabbinsatsförmåga ökar svensk säkerhet. De förband som skall utgöra del av en snabbinsatsstyrka kommer att genomgå övningar som syftar till att både utveckla förmåga att verka i komplexa situationer och att certifiera att förbanden innehar tillräcklig förmåga. Förbandens operativa förmåga bör ökas genom att erfarenheter från internationella insatser samt realistiska och krävande övningar till- varatas. Indirekt kommer skapandet av snabbinsatsförmåga och annan internationell förmåga att vara viktiga inslag i utvecklingen av insats- organisationen och kompetensen för väpnad strid. En förutsättning för detta är att förbanden utvecklas för att kunna agera även i de högsta konfliktnivåerna. EU:s snabbinsatsstyrkor berör främst markstridsför- banden. Flyg- och sjöstridsförbanden bör också kunna delta i snabba insatser inom ramen för ett utvecklat internationellt samarbete. Mot denna bakgrund är det rimligt att se skapandet av internationell förmåga, med tillhörande internationell samverkan i form av övningar och certi- fiering, som en drivkraft i utvecklingen av insatsorganisationen.

Det finns ett samband mellan dagens insatsförmåga och kravet på att

Sverige efter en längre tids försämrat omvärldsläge skall kunna möta

46

olika former av mer omfattande militära operationer. Att ha tillgängliga Prop. 2004/05:5 och användbara förband är en bra grund för utvecklingsförmåga på sikt

och för att möta framtida hot. Försvarsmaktens förmåga att på sikt möta en mer omfattande militär operation skapas därför dels genom kompe- tensutveckling och förband i olika förbandsgrupper, dels genom att utveckla förmåga att delta i internationella insatser. Teknisk och operativ interoperabilitet med viktiga samarbetspartners skall prioriteras.

7.1.5Differentierad beredskap

Inom insatsorganisationen tillämpas i dag s.k. differentierad beredskap. Det innebär att de förband som behövs och är lämpade att möta såväl okonventionella som konventionella hot i det omedelbara tids- perspektivet eller för att delta i internationella insatser, ges en hög beredskap. På motsvarande sätt kan förband som är avsedda för uppgifter som följer med en försämrad omvärldsutveckling eller som har till uppgift att skapa uthållighet i internationella insatser ges en lägre bered- skap. Därför bör användbarheten och tillgängligheten hos insats- organisationens förband varieras avseende utbildning, övning, utrustning och personellt innehåll. Genom att ha en differentierad beredskap kan man minska kostnaden för att upprätthålla en tillräcklig förmåga för att kunna möta såväl aktuella krav som krav i ett försämrat omvärldsläge. Den differentierade beredskapen är därför ett viktigt instrument för prioritering av begränsade resurser.

Fram till 2003 inskränkte sig skillnaden i beredskapstid för förbanden i insatsorganisationen till några månader. Den differentierade beredskapen som därefter införts har ännu inte fått genomslag i utbildning och materielanskaffning.

Regeringen beslutade den 8 maj 2003 om en modell för differentierad beredskap för förband indelad i fem steg, s.k. förbandsgrupper, som skulle svara mot beredskapstider från ett fåtal dagar upp till fem år. Inom förbandsgruppen med kortast beredskapstid finns i sin tur en ytterligare uppdelning i beredskap för olika förband. Internationella styrkeregister innehåller i huvudsak förband med beredskapstider från 7 till 30 dagar, men även 60 och 90 dagar förekommer. I arbetet med att utveckla EU:s snabbinsatsförmåga är målsättningen beredskapstider på 10-15 dagar.

Med anledning av det förbättrade säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och de förändrade kraven på operativ förmåga avser regeringen att se över indelningen i förbandsgrupper. Med den förnyade säkerhetspolitiska bedömningen bortfaller behovet att av hotskäl ha förband med längre beredskap (3-5 år). Skulle ett angreppshot uppstå efter en långvarig försämring av omvärldsutvecklingen kommer det med största sannolikhet att ha ett annat utseende än det gamla invasionshotet. Det behövs då andra förband och resurser än dagens och därför behöver inte förband som inte har någon uppgift idag bevaras inför en eventuell försämrad omvärldsutveckling. Däremot kan resurser och delar av för- band behöva vidmakthållas för att bl.a. göra det möjligt att producera förband med högre beredskap och utveckling av kompetensen för väpnad strid. Vidare behöver synen på vad som är utbildningsorganisation, för-

band och resurser utvecklas. Sammantaget bör systemet för beredskaps-

47

indelning utvecklas ytterligare. Detta behöver endast innehålla kortare Prop. 2004/05:5 beredskapstider och kan behöva skilja på beredskap för nationella och

internationella insatser.

7.1.6 Vissa frågor kring internationell förmåga

Insatser i olika konfliktfaser

Sveriges ambition avseende internationella insatser innebär att insatser kommer att behöva göras såväl tidigt som sent i konfliktfaser och ibland med kort förberedelsetid. Detta kan på ett kostnadseffektivt sätt uppnås genom att differentiera förbandens internationella beredskap. I en första fas krävs förband med hög tillgänglighet som snabbt kan förflyttas till aktuella operationsområden. Sådana förband måste kunna försörjas nationellt. Denna närvaro bör kunna kompletteras eller ersättas av förband med större uthållighet, men vanligtvis med lägre beredskap. För mer långvariga fredsbevarande insatser är förmåga att kontinuerligt ersätta förbanden oftast viktigare än hög tillgänglighet. Sverige bör ha en ökad förmåga till, och samtidigt kunna genomföra, båda typerna av internationella insatser.

Snabbinsatsförmåga

Bidrag till EU:s snabbinsatsförmåga, med målet att kunna lösa kvalificerade uppgifter i ett insatsområde inom tio dagar efter beslut, ställer höga krav på operativ förmåga och beredskap hos förbanden. Dessa krav bidrar därför i betydande utsträckning till utvecklingen av insatsorganisationen. Utvecklingen av förband med hög tillgänglighet är en viktig kvalitativ aspekt vid utvecklingen av insatsorganisationens förmåga till väpnad strid. I arbetet med att höja ambitionen för Försvars- maktens förmåga till internationella insatser är det svenska bidraget till utvecklingen av en snabbinsatsförmåga inom FN och EU därför ett viktigt inslag. Ett svenskt bidrag till EU:s snabbinsatsförmåga är av stor vikt. Regeringen anser att Sverige skall bidra med styrkor till en snabbinsatsstyrka tillsammans med Finland. Inriktningen är att Sverige tar det sammanhållande ansvaret för planering och genomförandet samt ansvaret för manöverenheter, lednings- och logistikfunktionerna, inklusive styrkans högkvarter. Förutsättningar för samarbete med fler länder beror till stor del på överväganden som Sverige och Finland bör göra tillsammans och bör beakta såväl politiska som praktiska förutsätt- ningar och behov och utgå från ett långsiktigt perspektiv. Regeringen bedömer att det nu planerade samarbetet med Finland avseende utveck- landet av en multinationell snabbinsatsstyrka är ett långsiktigt åtagande. På längre sikt bör dock kapacitet motsvarande en svensk snabbinsats- styrka organiseras. Regeringen bedömer att denna kapacitet tidigast kan uppnås ca 2010 – 2012. Det är dock beroende av flera olika faktorer, t.ex. utveckling och leverans av ny materiel till de mekaniserade förbanden. Vid insatser skall dock utgångspunkten fortsatt vara att bidra till en multinationell styrka.

48

Utvecklingen av militär kapacitet

Prop. 2004/05:5

EU:s nya försvarsmyndighet EDA (European Defence Agency) har för-

 

utsättningar att spela en central roll. I arbetet med kapacitetsutveckling,

 

certifiering, försvarsindustri- och forskningssamarbete kommer synergier

 

att kunna uppstå dels internt i EU:s arbete, dels mellan EU:s

 

medlemsstater. En starkare koppling mellan medlemsländernas nationella

 

försvarsplaneringsprocesser och arbetet med att skapa EU:s krishante-

 

ringsförmåga är en förutsättning för att effektivare kunna utveckla och

 

nyttja förband för såväl nationella som internationella uppgifter.

 

Utvecklingen av internationell krishanteringsförmåga styrs, utöver

 

nationella överväganden, främst av EU:s kapacitetsmål, Headline Goal

 

2010. Inom ramen för denna utveckling utgör PARP (Planning and

 

Review Process), som är en del av partnerskapet med Nato i EAPR/PFF,

 

den viktigaste mekanismen för att implementera krav på interoperabilitet

 

och andra specifika krav för de förband som förbereds för krishante-

 

ringsinsatser.

 

Strategiska transporter

 

En effektiv insatsorganisation förutsätter tillgång till olika transport-

 

resurser. Transportfrågorna påverkas särskilt av de ökade kraven på

 

tilltransport av förband och förnödenheter vid snabba krishanterings-

 

insatser. Dessa definierar för Sverige nya behov av strategisk transport-

 

förmåga till havs och i luften. I flera fall är dessa behov av en sådan

 

karaktär att de inte går att täcka med kommersiellt tillgängliga transport-

 

resurser.

 

Typen av förband som skall transporteras och det aktuella kravet på

 

snabbhet ställer olika krav på transportresurser. Fartyg har stor

 

lastförmåga, är billiga i inköp och drift, men är långsamma. Flygplan å

 

sin sida har liten lastförmåga, är dyra i inköp och drift, men i är i gengäld

 

snabba. Skall endast en rekognoseringsstyrka transporteras är flyg-

 

transport det snabbaste transportsättet. Skall däremot en mekaniserad

 

bataljon förflyttas en längre sträcka så är sjötransport i praktiken

 

nödvändig.

 

Befintliga och hittills planerade lufttransportresurser saknar förmåga

 

att transportera de stridsfordon Sverige har. Sverige förfogar inte heller

 

över någon militär transportförmåga till sjöss med relevant kapacitet.

 

Brister i strategisk transportförmåga är ett generellt problem för EU:s

 

medlemsstater, liksom för det internationella samfundet i övrigt, under

 

många år framöver.

 

Mot bakgrund av bristen på transportresurser inom EU är det för

 

framtiden intressant att, som ett komplement till anskaffning, utveckla

 

möjligheterna genom internationellt samarbete. Samarbetsformerna kan

 

omfatta s.k. pooling av transportresurser och gemensam upphandling av

 

transportkapacitet. Inom EU:s arbete med att åtgärda kapacitetsbrister

 

(ECAP, European Capabilities Action Plan) genomförs arbete i två

 

projektgrupper för att hitta kostnadseffektiva lösningar och samtidigt

 

beakta kraven på hög beredskap så att behovet av transportresurser inom

 

sjö- respektive flygområdet kan tillgodoses genom att sluta kontrakt med

 

kommersiella transportorganisationer. I juni 2004 undertecknades ett

49

 

samförståndsavtal för deltagande länder avseende gemensam upphand- Prop. 2004/05:5 ling av flygtransporter.

7.1.7Nätverksbaserat försvar

Utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret skall bidra till att öka insatsförbandens förmåga, något som skall kunna mätas i högre taktisk tillgänglighet, större allsidighet, högre stridseffekt och längre uthållighet. De förband som skall ha högst beredskap skall prioriteras även i detta avseende. Utveckling, inklusive prov och försök, inom ramen för ett nätverksbaserat försvar är viktigt för att uppnå försvarsreformens syften, särskilt avseende ledning och informationshantering för att vid rätt tillfälle åstadkomma en effektiv insats. Det är viktigt att befintliga vapen- och materielsystem kan ges nätverksfunktionalitet och att utvecklingen går i takt med den internationella utvecklingen inom området. Svenska särlösningar som minskar vår interoperabilitet skall undvikas. Likaså är det viktigt att de militära systemen utvecklas i samverkan med civila aktörer för att säkerställa att militära och civila samhällsfunktioner skall kunna samarbeta och samutnyttja resurser.

7.1.8

Erfarenheter från reformarbetet

 

Reformeringen av det militära försvaret till att bli ett flexibelt

 

insatsförsvar har pågått i fyra år. De reduktioner som hittills gjorts i

 

insatsorganisationen, fredstida lednings- och stödfunktioner samt

 

personal är bl.a. sett mot de operativa kraven otillräckliga.

 

Reformen har visat sig vara svårare att genomföra än vad som

 

ursprungligen antogs. Tillståndet i flera av de förband som ärvdes från

 

den gamla krigsorganisationen motsvarade inte de krav som ställdes. Det

 

har också tagit längre tid än planerat att avveckla verksamhet, personal

 

och förnödenheter. Dessa förhållanden har beskrivits i riksdagens utred-

 

ning om Försvarsmaktens utbildning och förbandsutveckling m.m.

 

(2003/04:URD1).

 

En starkt bidragande orsak till svårigheterna med att genomföra

 

reformen har varit att den differentiering av kraven på operativ förmåga

 

som beslutades i det senaste försvarsbeslutet inte fick genomslag i

 

insatsförbandens beredskapssättning under de första två åren av försvars-

 

beslutsperioden. De resurser som var avsedda för förbandsproduktion

 

koncentrerades inte till prioriterade förband. Därmed uppstod brister över

 

en större bredd av insatsorganisationen. Vidare har systemen för

 

personalförsörjning och förbandsomsättning inte reformerats tillräckligt

 

under perioden vilket har gått ut över möjligheterna att reducera

 

kostnader. De metoder som valts för att avveckla personal har medfört

 

stora kostnader som till del kommer att kvarstå även under de närmaste

 

åren.

 

 

Ett annat problem är att målen för Försvarsmaktens verksamhet på

 

olika nivåer har varit otydligt formulerade. Det har varit svårt att se

 

sambanden mellan de säkerhets- och försvarspolitiska utgångspunkterna,

 

utformningen av Försvarsmakten och kraven på förbandsverksamhet

 

samt personal- och materielförsörjning. Tillsammans med ett omodernt

50

ekonomistyrningssystem har detta lett till att resultatstyrning, uppföljning Prop. 2004/05:5 och återrapportering blivit oprecis.

Kostnadsökningar, bl.a. inom personalområdet, samt nya uppgifter har till del finansierats genom en minskad övnings- och utbildningsverksam- het. Detta har varit en av få möjligheter att direkt reducera utgifterna när medelsbrist upptäckts under löpande budgetår. Försvarsmaktens anslag för förbandsverksamheten var 2003 drygt 20 miljarder kronor. Av detta uppgick utgifter för personal till ca 12,4 miljarder kronor och hyror för mark, anläggningar och lokaler till ca 3 miljarder kronor. Dessa utgifter är svåra att påverka på kort sikt. Besparingar inom området förbands- verksamhet har därför huvudsakligen gjorts inom kortsiktigt mer direkt påverkbara utgifter som till exempel drivmedelsförbrukning vid övningar etc. En konsekvens av den minskade övningsverksamheten är att förband i insatsorganisationen inte har uppnått den eftersträvade förmågan till väpnad strid.

7.2Insatsorganisationen

7.2.1

Operativ ledning och logistik

 

Bedömt läge i insatsorganisationen 2005

 

Regeringen bedömer överlag tillståndet inom operativ ledning och

 

logistik som godtagbart. Övningar har genomförts och inriktningen har i

 

stort sett följts. Den materiella förnyelsen har följt regeringens inriktning.

 

Vid ingången av 2005 består de operativa lednings- och logistik-

 

förbandens väsentligaste delar av högkvarter med operativ insatsledning

 

och stabsförband, operativ sambandsbataljon, signalspaningsbataljon,

 

operativ transportbataljon och marktelebataljon.

 

Utvecklingen av insatsorganisationen

 

Regeringen bedömer att utvecklingen av den operativa lednings-

 

funktionen, vid sidan av insatsorganisationens storlek och internationella

 

åtaganden, är starkt beroende av den utveckling som sker inom ramen för

 

det nätverksbaserade försvaret. Detta gäller främst organisationen för

 

ledningen av insatser. Försvarsmaktens inriktning för denna är att de tre

 

taktiska kommandona skall utvecklas mot insatsledningar (mark, sjö

 

respektive luft). Divisionsstaben och artilleriregementsstaben avvecklas

 

tillsammans med brigadstaberna och kompetenserna överförs till det

 

armétaktiska kommandot, senare insatsledning mark respektive strids-

 

gruppstaber. Insatsledning information utvecklas ur delar av bl.a.

 

stridslednings- och luftbevakningsbataljon och sjöinformationsbataljon.

 

Den operativa underhållsledningsstaben avses slutligen utvecklas till

 

insatsledning logistik.

 

En viktig vägvalsfråga är om och i så fall hur man skall behålla indel-

 

ningen i ledning på taktisk respektive operativ nivå. Ledningsbehoven i

 

dessa nivåer är olika med avseende på bl.a. tidsförhållanden, relationen

 

mellan planering och genomförande, omfattningen av insatta förband och

 

komplexiteten i samordningen mellan stridskrafter. Det finns även

 

interoperabilitets- och insynsskäl för att behålla en sådan indelning. De

51

staber som i ett insatsområde leder internationella insatser behöver stabs- Prop. 2004/05:5 officerare med kompetens i högre taktisk ledning. Regeringen bedömer

därför att denna fråga har en direkt koppling till våra möjligheter att bidra till och få insyn i internationella insatser, varför båda nivåerna behövs.

Regeringen vill understryka att de beslutade förändringarna inom logistikfunktionen måste genomföras så att stödverksamheten effektiviseras. Detta skall leda till att en mindre del av Försvarsmaktens resurser satsas på stöd och administration. Regeringen bedömer att dessa förändringar är nödvändiga för att Försvarsmaktens omstrukturering skall lyckas.

Förmågeutvecklingen

Regeringen anser att ledningsfunktionen i sin helhet bör vara under kontinuerlig utveckling och kopplad till utvecklingen inom det nätverks- baserade försvaret, deltagandet i internationella insatser och kraven på interoperabilitet. Inom de närmaste åren bör den operativa lednings- organisationen förändras genom reduceringar i bl.a. den centrala led- ningen och fullföljande av tidigare beslutade förändringar. Denna redu- cering följer inte minst av det minskade behovet av att kunna leda större förband samt av att antalet förband kraftigt minskas. Utvecklingen inom logistikfunktionen byggs på anpassning av systemen till internationell och gemensam standard. Förmågan att utnyttja en stor bredd av tjänsteleverantörer bör förbättras.

Regeringen bedömer, bl.a. mot bakgrund av utvecklingen mot ett nätverksbaserat försvar, att den av Försvarsmakten presenterade inrikt- ningen kan komma att behöva förändras under de närmaste åren. Särskilt frågor kring interoperabilitet och de kommande ledningarnas inbördes förhållande kan komma att förändra den tänkta inriktningen.

Förbandsutvecklingen

Försvarsmakten har själv utrett möjligheterna och konsekvenserna av att reducera personalen i myndighetens centrala ledning. Analysen pekade på behovet av förbättringar i stabsarbetet och utredningen föreslår bl.a. att man inom Högkvarteret utvecklar ett processorienterat arbetssätt, omorganiserar ledningarna och reglerar ansvarsfördelning m.m. för inspektörer i olika funktionsområden. Flera av de åtgärder Försvars- makten planerar att vidta kommer att behöva underställas regeringen för beslut.

De operativa logistikförbanden bör omstruktureras för att svara upp mot insatsorganisationens ökade rörlighet och färre antal plattformar. I slutet av perioden kommer det därför att finnas en logistikstruktur som är mer försvarsmaktsgemensam och modulär så att logistikförbanden enklare skall kunna förändras innehållsmässigt.

Den materiella utvecklingen inom den operativa ledningen inriktas mot att uppnå högre interoperabilitet. Materiel för signalspaning behöver utvecklas liksom ett försvarsmaktsgemensamt kryptosystem.

52

Dagens sambandssystem såsom Försvarets telenät och Tele- Prop. 2004/05:5 system 9000 behålls samtidigt som utvecklingen av ett nytt gemensamt

taktiskt radiosystem påbörjas.

Operativ ledningsbataljon (tidigare benämnd operativ sambands- bataljon) vidareutvecklas varvid delar ur divisionsledningsförbanden ut- nyttjas. Detta skall ge den operativa insatsledningen möjlighet till rörlig ledning utanför ordinarie freds- och krigsgrupperingsplatser. Utveck- lingen av de tekniska delarna (Ledsyst T) inom ramen för utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret fortsätter.

Inom logistikfunktionen anskaffas bl.a. materiel för en ny sjukvårds- enhet som hel eller i delar kan användas nationellt eller understödja förband vid internationella insatser. Jämfört med tidigare fältsjukhus har enheten större kirurgisk förmåga och bättre förmåga till internmedicin men något färre vårdplatser.

7.2.2 Markstridskrafter

Bedömt läge i insatsorganisationen

Regeringen bedömer att läget i insatsorganisationen avseende markstrids- förbanden i hög beredskap och de som är anmälda till internationella styrkeregister är godtagbart. Övningar har genomförts både nationellt och internationellt med gott resultat. De brister som finns i andra förband rör främst personalens antal och utbildningsnivå. Bristerna återfinns i vissa av de mekaniserade bataljonerna samt i olika ingenjörförband och luftvärnsförband vilket begränsar deras förmåga. Bristerna är allvarliga men flertalet av dessa förband är dock föreslagna att avvecklas under de kommande åren.

Utveckling av insatsorganisationen

Vad gäller de mekaniserade bataljonerna kommer fyra typförband, med stridsvagn 121 samt pansarbandvagn 302 och 401, att avvecklas under 2005. Sammanlagt avvecklas åtta mekaniserade bataljoner. Under perioden 2005 – 2007 påbörjas utvecklingen av en lätt mekaniserad bataljon. Förbandet bedöms vara operativt 2012 och vara utrustat med ett nytt lättare splitterskyddat fordon som bl.a. utvecklas för att kunna lufttransporteras.

Vad gäller bataljonsartilleriet kommer införandet av det bandgående splitterskyddade granatkastarsystemet SSG 120 att innebära en viktig förstärkning. Införandet av ett nytt stridsledningssystem för de mekanise- rade bataljonerna, benämnt SLB, kommer att medföra en förbättring avseende ledningsförmågan. Dessutom skapas förutsättningar för att utveckla splitterskyddade bataljoner med hög rörlighet och god eldkraft.

Utvecklingen av luftburen bataljon fortsätter. Förbandet skall vara operativt 2008 och regeringen återkommer i det följande med en närmare redovisning. Fallskärmsjägarbataljonen avvecklas och delar av bataljo- nen läggs till grund för den fortsatta utvecklingen av specialförbanden. Antalet haubitsbataljoner reduceras och under perioden påbörjas utveck-

53

lingen av en ny haubitsbataljon. Utvecklingen av luftvärnsförbanden Prop. 2004/05:5 redovisas särskilt i det följande.

De tre säkerhetsbataljonerna har utvecklats direkt med överföring av personal och materiel från andra förband. Fram till 2007 kommer bataljonerna att samövas för att kunna vara operativa 2007. Det innebär att endast delar av förbanden bedöms vara operativa under 2005.

Förmågeutvecklingen

Markstridskrafternas verksamhet skall inriktas mot att öka förmågan till väpnad strid i sammansatta och integrerade förband samt att vidmakt- hålla och utveckla förmågan att leda högre förband.

Markstridsförbandens internationella förmåga kommer att stärkas genom utvecklingen av snabbinsatsstyrkan, som regeringen redovisar i avsnitt 7.2.5. Utvecklingen av snabbinsatsstyrkan kommer att stärka markstridskrafternas förmåga till väpnad strid på sikt.

Erfarenheter från konflikter under det senaste decenniet och den internationella utvecklingen tyder på att det framtida stridsfältet, i många typer av konflikter, till övervägande del omfattar strid i urbaniserad miljö. Därför är utveckling av denna förmåga av central betydelse för genomförandet av både internationella och nationella uppgifter. Rege- ringen har tidigare beslutat att Försvarsmakten skall ha förmåga till strid i bebyggelse.

I insatsorganisation 2004 finns sex stadsskyttebataljoner avsedda för strid i bebyggelse. Förbanden har föråldrad organisation och materiel. Försvarsmakten föreslår att samtliga stadsskyttebataljoner avvecklas. En mekaniserad lätt bataljon skall utvecklas till kompetens- och förmågebärare avseende strid i bebyggelse. Den är enligt den redovisade planeringen operativ först 2012. Intill dess skall den för internationella insatser avsedda mekaniserade bataljonen med pansarterrängbilar vara huvudsaklig kompetensbärare för strid i bebyggelse. Denna bataljon grundutbildas dock inte, utan utbildas enbart för specifika internationella missioner.

Det är viktigt att förmågan till strid i bebyggelse initialt hålls samman för att säkerställa att kompetensen byggs upp på ett effektivt sätt.

Regeringen anser att det ovanstående visar att en reell förmåga till strid i bebyggelse uppnås först 2012, vilket enligt regeringens mening är otillfredsställande. Därför avser regeringen att ge Försvarsmakten i uppdrag att senast den 30 april 2005 redovisa hur förmågan till strid i bebyggelse bedöms kunna öka under perioden 2005 – 2014.

Förbandsutvecklingen

Riksdagen har tidigare (bet. 2001/02:FöU2, rskr. 2001/02:91) begärt särskilda redovisningar avseende utvecklingen av luftvärnsförbanden och artilleriförbanden varför regeringen i det nedanstående redovisar detta. Avseende de nya förbandstyperna som regeringen redovisade i proposi- tionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10) har utveck- lingsarbetet i vissa fall försenats och inriktningen delvis förändrats.

Regeringen redovisar i det nedanstående de förbandstyper där inrikt-

54

ningen till viss del har förändrats från vad som redovisades i ovan Prop. 2004/05:5 nämnda proposition. Vad gäller övriga förband lämnas inte någon ytter-

ligare redovisning. I övrigt lämnar regeringen särskilda redovisningar vad gäller hemvärnförbandens framtida utveckling samt NBC och ammunitions- och minröjning.

Luftvärnsförbandens utveckling

Många situationer i olika konfliktnivåer innefattar hot från luften. Exempel på olika objekt som behöver skyddas är befolkningscentra, infrastruktur, egna förband samt egna baser vid internationella insatser. Det innebär att det finns behov av luftvärn med olika prestanda vad avser yttäckning och räckvidd. Skyddet bör i de flesta fall ske genom samordnat utnyttjande av flygstridskrafter och land- och sjöbaserat luftvärn.

I nuvarande insatsorganisation finns följande luftvärnsförband:

-avräkning av de kostnader som uppstår som en följd av avveck- lingen.

-två luftvärnsbataljoner 97/70,

-en luftvärnsbataljon 90/70,

-fyra luftvärnsbataljoner 90/70 M (mekaniserade) samt

-luftvärnskanonvagnsplutoner som ingår i de mekaniserade för- banden.

Försvarsmakten har föreslagit att de två bataljonerna med robot- systemen 97 och 70 vilka används både för skydd av särskilt objekt samt yttäckande luftskydd, skall kvarstå i insatsorganisationen fram till 2015. Därefter kan inte robotsystem 97 livstidsförlängas ytterligare. På grund av renoveringen och modifieringen är bataljonerna till delar operativa 2006 och i sin helhet 2008.

Luftvärnskanonvagnsplutonerna och luftvärnsbataljon 90/70 skall ut- göra skyddet för egna förband eller andra objekt. Försvarsmakten före- slår att robotsystem 90 avvecklas och att en luftvärnsbataljon 70 organiseras. Robotsystem 70 skall därför tillföras mörker- och småmåls- förmåga. Luftvärnsbataljon 70 bedöms bli operativ i sin helhet 2008 – 2010. Därutöver föreslår Försvarsmakten att en ny förbandstyp, luft- värnsbataljon 23, utvecklas. Grunden för denna utgörs av robotsystem 23 i demonstratorform.

Försvarsmaktens föreslagna organisation syftar till att upprätthålla en bred kompetensbas men regeringen menar att det sammantaget fortfarande kommer att finnas vissa brister i vår luftförsvarsförmåga. Det är framför allt tydligt vad avser långräckviddigt luftvärn för att lösa yttäckande uppgifter samt skydd på längre avstånd.

Regeringen anser att det behövs en samlad redovisning av det framtida behovet av luftvärnsförband och på vilket sätt den föreslagna luftvärns- organisationen syftar till att motsvara de framtida kraven inklusive kopplingen till utvecklingen av den internationella förmågan. Regeringen avser därför att ge Försvarsmakten i uppdrag att till den 30 april 2005 lämna en samlad redovisning avseende det operativa behovet och utvecklingen av luftvärnsförbanden. Regeringen avser därmed att

55

återkomma till riksdagen med en redovisning i budgetpropositionen för

Prop. 2004/05:5

2006.

 

Artilleriförbandens utveckling

 

Mot bakgrund av riksdagens begäran om särskild redovisning avseende

 

artilleriförbandens utveckling gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag

 

att redovisa en sådan analys (Fö2002/2766/MIL). Försvarsmakten redo-

 

visade uppdraget i samband med redovisningen av 2003 års perspektiv-

 

planering. Därefter har även den s.k. markmålsstudien presenterats.

 

Sammantaget kan följande sägas om artilleriförbandens utveckling.

 

Indirekt eld utgör en av de viktigaste komponenterna för markstriden.

 

Artilleri, granatkastare och flygstridskrafter med markmålsvapen är

 

exempel på system som kan användas för att avge indirekt eld. Samtliga

 

typer av manöverförband behöver indirekt eldunderstöd för att genom-

 

föra väpnad strid, även inom ramen för internationella insatser, t.ex. vid

 

fredsframtvingande insatser.

 

Försvarsmaktens studie visar på några svagheter med dagens svenska

 

artilleri, bl.a. bristen på autonoma och rörliga splitterskyddade pjäser och

 

modern ammunition. Artilleriförbanden i insatsorganisation 2004 består

 

av fyra haubitsbataljoner med vardera tolv stycken fordonsdragna pjäser

 

(benämd 77B). Den längsta räckvidden är 27 km, för huvuddelen av

 

ammunitionen dock endast 17 km. Inga eldenheter är min- eller

 

splitterskyddade. Den målavkännande hårdmålsgranaten BONUS är

 

beställd och under leverans, vilket avsevärt kommer att höja effekten,

 

eftersom denna granat ger möjligheter att bekämpa alla typer av

 

stridsfordon på långa skjutavstånd.

 

Studier av långräckviddig styrd precisionsammunition har genomförts

 

i samarbete mellan svensk och amerikansk försvarsindustri. För

 

närvarande är projektet, benämnt EXCALIBUR, i inledningen av ett

 

gemensamt utvecklingsarbete. Granaten kommer att ge möjlighet till

 

graderad verkan, på betydligt längre avstånd, med högre precision samt

 

med avsevärt reducerad ammunitionsförbrukning i förhållande till

 

önskad effekt. Fullföljande av utvecklingen och en första begränsad

 

anskaffning är planerad.

 

Första steget i utvecklingen och modifieringen av pjäsen haubits 77 har

 

påbörjats och leverans av två prototyper planeras under 2005. Genom

 

modifieringen erhålls bl.a. autonoma och splitterskyddade enheter med

 

en hög rörlighet och ökad eldkraft.

 

Den nya haubitsbataljonen med dumperiserade (självgående) haubitsar,

 

haubitsbataljon 77 BD, bedöms vara operativ 2010. I Försvarsmaktens

 

underlag föreslås att två haubitsbataljoner organiseras. En haubits-

 

bataljon 77 B vidmakthålls i låg beredskap i dagens konfiguration.

 

I det under 2003 avslutade artilleridemonstratorprojektet utvecklades

 

kompetenser, samt demonstrerades tänkta förmågor hos bekämpnings-

 

system, mot målbilden 2014. För närvarande pågår planeringen för en

 

fortsättning av projektet parallellt med utvecklingen mot ett nätverks-

 

baserat försvar.

 

Regeringen anser att artilleriförbandens utveckling på ett tillfreds-

 

ställande sätt tillgodoser de krav som framgent ställs utgående från krav

 

på operativ förmåga.

56

Luftburen bataljon

Prop. 2004/05:5

I konceptet luftburen förmåga ingår tre komponenter. Den trupp som

 

skall transporteras inklusive materiel, transporthelikoptrar samt

 

helikoptrar med eldkraft, vanligtvis benämnda beväpnade helikoptrar.

 

Beteckningen stridshelikopter används vanligen för att beskriva en

 

helikopter med större eldkraft och en viss bepansring.

 

Enligt Försvarsmaktens planering kommer bataljonen att vara operativ

 

2008. Under 2009 är samträning med helikopterbataljonen inplanerad,

 

vilket innebär att delar av den luftburna förmågan kommer att uppnås

 

2010. Förmågan innefattar dock inte beväpnad helikopter. Enligt

 

Försvarsmaktens tidigare planering skulle beväpnad helikopter anskaffas

 

och integreras i bataljonen under perioden 2011 – 2014 och den luftburna

 

förmågan uppnås tidigast 2020.

 

Den tidigare planeringen förutsatte att beväpnad helikopter skulle

 

införas i insatsorganisationen under perioden fram till 2020. I den redo-

 

visade materielplanen har dock inte utveckling eller anskaffning av sådan

 

materiel kunnat inplaneras. Regeringen bedömer att en omplanering av

 

materielplanen i syfte att skapa utrymme för anskaffning av beväpnad

 

helikopter inte är möjlig inom en överblickbar framtid. Regeringen

 

konstaterar därför att hela den luftburna förmågan, enligt tidigare redo-

 

visning, inte bedöms kunna uppnås.

 

Tänkbara alternativ till beväpnad helikopter är artilleri med lång

 

räckvidd samt flygunderstöd. Andra nationers resurser i form av

 

helikoptrar, artilleri och flyg, skulle kunna vara aktuella i samband med

 

internationella insatser. Detta förutsätter tillräcklig utbildnings- och

 

övningsverksamhet tillsammans med andra nationer. Även dessa alter-

 

nativ innebär dock en ambitionsminskning av den planerade förmåga

 

som den luftburna bataljonen var tänkt att få.

 

Mot ovanstående bakgrund drar regeringen slutsatsen att den för-

 

minskade eldkraft, som avsaknad av beväpnad helikopter innebär,

 

menligt påverkar förbandets möjlighet att lösa de uppgifter som det

 

ursprungligen var tänkt att lösa. Enligt regeringens mening skapar denna

 

utveckling av bataljonen inte en luftburen förmåga i uttryckets egentliga

 

mening. Även Försvarsberedningen har i sin rapport kommenterat detta

 

faktum. Den begränsade mängd transporthelikoptrar som anskaffats,

 

skapar även en konkurrenssituation mellan olika uppgifter där transport-

 

helikoptrar behövs, framför allt vid en internationell insats.

 

Regeringen vill dock påpeka att markstridsdelen av den luftburna

 

förmågan tillgodoser behov som fortfarande finns. Utvecklingen tyder på

 

att lätta, transportabla förband som enkelt kan sättas in i ett operations-

 

område blir allt viktigare, särskilt vid internationella insatser.

 

Försvarsmakten bör därför fortsätta utvecklingen av markstridsdelen av

 

den luftburna förmågan. En sådan bataljon bör vara transportabel,

 

exempelvis med transporthelikopter, kunna ha ett flexibelt uppträdande i

 

flera konfliktnivåer samt ha en utvecklad förmåga till strid i bebyggelse.

 

Vid internationella insatser kan behovet av transporthelikoptrar

 

exempelvis tillgodoses genom samarbete med en annan nation eller

 

genom s.k. pooling av transporthelikoptrar. En sådan utveckling

 

motsvarar det behov av lätt infanteri som efterfrågas internationellt. Med

 

en sådan utveckling bedöms den luftburna bataljonen bli ett användbart

 

57

och efterfrågat förband vid internationella insatser. Den kommer också Prop. 2004/05:5 att bidra till vår nationella förmåga, framför allt vad avser strid i

bebyggelse tillsammans med de lätta mekaniserade bataljonerna. Regeringen avser därför att ge Försvarsmakten i uppdrag att redovisa

den fortsatta utvecklingen av förbandet utgående från ovan nämnda förändringar och då avseende operativ förmåga, personal, materiel och uppgifter m.m.

Hemvärnet och de nationella skyddsstyrkorna

Regeringens bedömning: Hemvärnet bör 2008 vara organiserat i ca 60 hemvärnsbataljoner med ca 30 000 man. Hemvärnet bör få ett mer flexibelt uppträdande och kunna användas inom större områden. Den lokalt bundna verksamheten bör tonas ner samtidigt som vissa hemvärnsförband ges mer kvalificerade uppgifter. Personal ur hemvärnförbanden bör i högre utsträckning utgöra rekryteringsgrund för internationella insatser.

Hemvärnets stöd till samhället kommer även fortsättningsvis att vara nödvändigt och efterfrågat, t.ex. vid naturolyckor.

De återstående delarna av driftvärnet bör avvecklas.

Skälen för regeringens bedömning

I prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret framhöll regeringen att territorialförsvaret, hemvärnet och vissa andra delar av det militära försvaret borde organiseras som nationella skyddsstyrkor och utgöra en del av insatsorganisationen. Vad gäller de nationella skyddsstyrkornas uppgifter anförde regeringen att dessa, med varierande beredskap, skulle ha förmåga att skydda befolkningen och infrastrukturen samt att stödja de operativa insatsförbanden.

I den insatsorganisation som riksdagen har beslutat om fram t.o.m. 2004 ingår bl.a. 170 hemvärnsbataljoner i de nationella skyddsstyrkorna. Försvarsmakten bedömer emellertid att antalet hemvärnsbataljoner vid utgången av 2004 endast kommer att uppgå till 136. Under 2005 bedöms de nedgå till ca 110 för att under 2008 vara ca 60.

I prop. 2001/02:159 Frivillig försvarsverksamhet inom totalförsvaret anförde regeringen att hemvärnsförbanden skulle differentieras vad avser uppgifter m.m. Den större delen av hemvärnsförbanden skulle även i fortsättningen ha liknande uppgifter som då. Det är framför allt fråga om bevaknings- och skyddsuppgifter avseende infrastruktur och skydds- objekt samt verksamhet som stärker samhället vid svåra påfrestningar i fred. En betydande andel av hemvärnsförbanden skulle efter utbildning få uppgifter med högre svårighetsgrad. Tyngdpunkten skulle även fortsättningsvis ligga på bevakning, skydd och ytövervakning, men till skillnad från övriga förband skulle förmågan att lösa nya uppgifter vara högre. Dessa förband skulle enligt regeringen ha möjlighet att lösa bevaknings- och skyddsuppgifter av objekt som är nya för förbanden.

De mer kvalificerade hemvärnsförbanden skall även kunna lösa vissa försvarsunderrättelseuppgifter. Med tanke på hemvärnsförbandens höga beredskapsnivå samt den geografiska spridningen över hela landet

58

kommer det att innebära möjlighet till underrättelseinhämtning på Prop. 2004/05:5

 

bredden i händelse av kris. Därutöver kan hemvärnsförbanden komma att

 

tas i anspråk för likartade uppgifter som i dag, t.ex. försvar av skydds-

 

objekt, fältarbeten, transportskydd och eskort, transport- och trafikled-

 

ning, räddnings- och röjningsarbeten, målangivning och målutpekning,

 

gränsövervakning samt eventuellt efter insatser med nukleära, biologiska

 

och kemiska stridsmedel. Regeringen menar även att personal ur

 

hemvärnet i högre utsträckning än i dag bör utgöra rekryteringsgrund för

 

internationella insatser. Detta då kvarvarande hemvärnsförband kommer

 

att ha för ändamålet kvalificerad personal med t.ex. utbildning inom

 

aktuella system och vid internationella insatser tänkbara uppgifter.

 

Regeringen vill betona att hemvärnet, med sin lokala förankring, även

 

fortsättningsvis kommer att vara till stor nytta vid stöd till samhället, t.ex.

 

vid naturolyckor. Det stöd som hemvärnet lämnar till bl.a. de lokala

 

räddningstjänstorganisationerna är både värdefullt och bidrar till folk-

 

förankringen av totalförsvaret. Hemvärnspersonal kan vid t.ex. samman-

 

sättning av skallgångskedjor för att finna försvunna personer och vid

 

släckning av skogsbränder tillföra avgörande resurser. Ett bra exempel på

 

detta är det bidrag som personal ur hemvärnet stod för under sommaren

 

2004 vid de översvämningar som drabbade södra Sverige.

 

Regeringen bejakar det Försvarsmakten har anfört i budgetunderlaget

 

för 2005 samt i sin utredning Hemvärnet efter 2004. Det fortsatta arbetet

 

med Försvarsmaktens reformering minskar behovet av lokalt bundna

 

markstridsförband utan operativ rörlighet. Försvarsmakten har därför

 

föreslagit att stora delar av de förband som ingår i de nationella

 

skyddsstyrkorna avvecklas. Dessa omfattar markstridsbataljonerna, norr-

 

landsjägarbataljonerna, de marina basskyddsbataljonerna, de marina

 

bevakningsbataljonerna, ingenjörkompanierna och det marina bevak-

 

ningskompaniet. I ovan nämnda utredning har myndigheten angett hur

 

den ser på hemvärnets framtida organisation och dess uppgifter.

 

Dagens hemvärnsutbildning sker vid 29 militärdistriktsgrupper (MD-

 

grupper) utifrån ett organisatoriskt behov av ca 56 000 hemvärnssoldater.

 

I detta ingår hemvärnsmusiken omfattande ca 1 500 personer och

 

driftvärnet omfattande ca 2 000 personer. Enligt Försvarsmakten skall

 

hemvärnsförbanden organiseras i färre men bättre uppfyllda förband och

 

utbildning skall ske differentierat i olika övningsutbud beroende på

 

personalens befattningar.

 

Regeringen anser att inriktningen bör vara att hemvärnet skall omdanas

 

så att hembygdens försvar ersätts med förband som kan tillgodose kraven

 

på kvalitet och förmåga att leda och genomföra uppgifter och insatser

 

inom större områden. Det är dock viktigt att betona att rekrytering av

 

personal fortsatt bör ske lokalt för att stärka folkförankringen och för att

 

kunna hålla en hög insatsberedskap. Regeringen anser att hemvärns-

 

förbandens personalstyrka bör uppgå till 30 000 man varvid ca 15 000 av

 

dessa bör organiseras i insatsplutoner och plutoner med särskild förmåga.

 

Regeringen menar att om kopplingen till hembygdsbegreppet tonas ner

 

kan hemvärnsförbanden användas inom större områden och därigenom få

 

ett flexiblare uppträdande. Genom att antalet skyddsobjekt minskar och

 

saknas helt inom vissa hemvärnsbataljoners områden bör förbanden

 

kunna ges uppgifter vid de mest prioriterade objekten. Alla hemvärns-

 

förband skall därför kunna uppträda inom en militärdistriktsgrupps hela

59

 

område. Därutöver måste insatsförbanden kunna uppträda inom hela

Prop. 2004/05:5

militärdistriktsområden. Regeringen ser positivt på den föryngring som

 

har skett inom hemvärnet de senaste åren, samtidigt som hemvärnsför-

 

banden har tillförts mer kvalificerad materiel. Vidare är andelen kvinnor

 

högre än inom andra delar av Försvarsmakten och uppgår till ca 15

 

procent.

 

Försvarsmakten har i syfte att rekrytera kompetent och åldersmässigt

 

lämplig personal under ett antal år bedrivit värnpliktsutbildning för hem-

 

värnet. Denna utbildning har omfattat tre månader och har kunnat sökas

 

av personer som i samband med mönstring eller antagningsprövning har

 

placerats i utbildningsreserven. Försvarsmakten har de senaste åren som

 

mål angett att 300 totalförsvarspliktiga årligen skulle utbildas för

 

hemvärnets behov. Detta mål har dock inte uppnåtts. Regeringen anser

 

emellertid att det är viktigt att Försvarsmakten når upp till detta mål och

 

att de kvinnor och män som inte tas ut till värnpliktsutbildning – och som

 

uppfyller kraven – ges möjlighet till frivillig värnpliktsutbildning inom

 

hemvärnet. Detta för att föryngra hemvärnsförbanden ytterligare samt för

 

att få ett ökat underlag för att rekrytera lämplig personal till internatio-

 

nella insatser.

 

Försvarsmakten har gjort en översyn av det framtida behovet av

 

driftvärnet. Driftvärnet har reducerats kraftigt de senaste 10 – 15 åren

 

och dess numerär uppgår i dag till färre än 2 000 personer. Driftvärnets

 

kostnader har främst delats mellan Försvarsmakten, Krisberedskaps-

 

myndigheten, Svenska kraftnät samt vissa kommuner och företag.

 

Försvarsmakten har konstaterat att dagens driftvärn inte är anpassat för

 

den hotbild som styr utvecklingen av de övriga delarna av myndigheten.

 

För övriga delar av hemvärnet sker en utveckling för att motsvara dagens

 

krav. Civila myndigheter förutsätts lösa sina egna uppgifter under fred

 

och kris, möjligen med bistånd av Försvarsmakten. Myndigheten har

 

därför konstaterat att resterande delar av driftvärnet kan avvecklas.

 

Krisberedskapsmyndigheten delar Försvarsmaktens uppfattning och

 

anser att driftvärnet hos civila myndigheter och företag bör avvecklas

 

fr.o.m. 2005. Medel för denna verksamhet kan därefter inte utgå från det

 

nuvarande anslaget 6.5 Civilt försvar. Om det i framtiden uppstår en

 

situation där samhället skall anpassas mot ett växande militärt hot mot

 

Sverige bör det övervägas hur exempelvis bevakningsfrågor skall lösas.

 

De fredstida lösningarna skall då vara grundläggande enligt Krisbered-

 

skapsmyndigheten. Mot bakgrund av ovanstående delar regeringen myn-

 

digheternas uppfattning att resterande delar av driftvärnet bör avvecklas.

 

NBC-kompaniet

 

NBC-kompaniet skall kunna utnyttjas vid internationella insatser.

 

Kompaniet kommer att bestå av ca 140 personer, officerare, experter

 

främst från Totalförsvarets forskningsinstitut och totalförsvarspliktiga.

 

Den första värnpliktskontingenten har utbildats 2003 – 04. Viss osäker-

 

het råder fortfarande inom det biologiska området avseende materiel och

 

möjlighet att rekrytera personal, varför utvecklingen av NBC-kompaniet

 

har försenats. Det planeras vara operativt den 1 juli 2006.

 

För att undvika ett förmågeglapp har en mindre NBC-insatsstyrka

 

organiserats från den 1 juli 2004. Styrkan är anmäld till internationella

60

styrkeregister med 30 dagars beredskap. Insatsstyrkan består av 45 Prop. 2004/05:5 personer, främst officerare och experter från Totalförsvarets forsknings-

institut. Skillnaden mellan kompaniet och insatsstyrkan ligger i antal personer, fysiskt skydd, rörlighet, kapacitet och uthållighet.

Kollektiva C-skydd är beställda till båda enheterna, men risk för försening föreligger. NBC-insatsstyrkan har den särskilda materiel som behövs, dock endast i en uppsättning. Arbete pågår för att anskaffa ytterligare materiel såsom indikeringsinstrument (N och C). Även mobilt fältlaboratorium och avståndsindikering kan komma att försenas från leverantören vilket i sin tur kan komma att påverka möjligheten att utbilda och öva hela kompaniet. Regeringen avser återkomma i budget- propositionen för 2006 med en närmare redovisning av NBC-kompaniets utveckling.

Övriga NBC-frågor

Regeringens bedömning: Verksamheten bör inriktas mot att öka skyddsnivån avseende internationella insatser samt den nationella säkerheten.

Skälen för regeringens bedömning: Stora krav ställs i dag på kompetens inom NBC-området vad gäller medverkan i fredsfrämjande insatser och för den nationella säkerheten. Uppbyggnaden av verksamheten har gått långsamt.

Regeringen kan konstatera att den bedömning som gjordes i propositionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10) fortfarande gäller. Således fortsätter nukleära, biologiska och kemiska vapen (NBC-stridsmedel) att utgöra en viktig del av den hotbild som ligger till grund för det militära försvarets utveckling.

Det militära försvaret bör ha NBC-kompetens för att tillgodose och möjliggöra svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser samt insats- organisationens operativa behov för att kunna hantera de hot som NBC- stridsmedel utgör. Regeringen delar den bedömning som Försvars- beredningen gjorde i rapporten Säkrare grannskap – Osäkrare värld (Ds 2003:8) och i rapporten Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) om att NBC- hotet fortsättningsvis har hög aktualitet. Försvarsberedningen konsta- terade även att det för närvarande inte föreligger ett omedelbart konkret hot mot Sverige men att svensk personal kan komma att utsättas för NBC-risker i samband med deltagandet i fredsfrämjande insatser. I detta sammanhang är det viktigt att uppmärksamma att hotet gentemot personal ingående i utlandsstyrkan inte enbart är relaterat till traditionella stridsmedel utan kanske i än högre grad kan utgöras av hot härrörande från olyckor eller att miljösituationen i den aktuella staten är så eftersatt att det föreligger ett konkret hot mot svensk personal. För att motverka detta hot bör utbildningen inför en insats även fortsättningsvis innehålla särskilda utbildningsmoment i NBC-skydd. Det är också angeläget att förbanden har lämplig skyddsutrustning för att kunna lösa sin uppgift. Här bör även den NBC-insatsstyrka som satts upp i möjligaste mån användas för att minska de NBC-hot som utlandsstyrkan kan ställas inför.

61

I fråga om NBC-skyddet för insatsorganisationen bör detta utformas på Prop. 2004/05:5 så sätt att Försvarsmakten har resurser och förmåga att lindra

verkningarna av främst B- och C-angrepp. I samband med ett väpnat angrepp mot Sverige bör förbanden i insatsorganisationen ha möjlighet att främst lösa sina uppgifter i en B- och C-miljö.

Försvarsmakten bör även kunna stödja samhället i händelse av en NBC-olycka eller sabotage främst genom den NBC-insatsstyrkan intill dess att NBC-kompaniet blivit operativt. Forsknings-, utbildnings- och övningsmöjligheter utgör således exempel på nödvändiga förutsättningar för att ytterligare förbättra förmågan att möta framtida NBC-hot.

Ammunitions- och minröjning

Regeringens bedömning: Inom området ammunitions- och minröjning bör en utveckling av insatserna i internationella humanitära samman- hang samt inom forskning och utveckling ske.

Skälen för regeringens bedömning: Sveriges insatser internationellt vad avser humanitär minröjning har under ett antal år varit bland de främsta i världen. Regeringen uttalade redan i propositionen Totalförsvar i förnyelse – etapp 2 (prop. 1996/97:4) att Sveriges förstärkta engage- mang i internationell verksamhet för fredsfrämjande och humanitära insatser har skapat ett behov av ökad svensk kompetens inom humanitär minröjning. Sverige har under innevarande försvarsbeslutsperiod t.ex. bidragit med ekonomiska medel och kunnande i länder som Afghanistan, Angola, Kambodja och Moçambique och bedrivit röjning av sjöminor längs de baltiska ländernas kust. För att underlätta den fortsatta verksamheten sker satsningar på forskning och utveckling för detektering och röjning av minor. Dessa insatser sker i samverkan mellan bl.a. Försvarsmakten, Statens räddningsverk och Sida. Forskning bedrivs bl.a. vid Totalförsvarets forskningsinstitut och försvarsindustrin. Som bas för denna utveckling har Totalförsvarets ammunitions- och minröjnings- centrum (SWEDEC) verkat.

Förmågan att omhänderta oexploderad ammunition bör förbättras ytterligare. Regeringen har för avsikt att fortsätta utveckla insatserna i internationella humanitära sammanhang samt inom forskning och utveckling beträffande ammunitions- och minröjning.

Regeringen presenterade i maj 2002 en promemoria (Fö2002/350/MIL) med en samlad syn på ammunitions- och minröjningsfrågor. Enligt denna skall bl.a. det svenska stödet till min- hantering ges till länder med stora och långvariga problem. Stödet bör vara långsiktigt och syfta till att bygga upp kompetens och kapacitet i mottagarländerna. Stödet bör även integreras med annan biståndsverk- samhet. Vidare skall en ökad samordning och effektivisering av de inter- nationella resurserna för minhantering understödjas och samordningen inom och mellan de organisationer som arbetar med frågorna skall för- bättras. Försvarsmakten skall ha förmåga att delta i internationella insatser med militär ammunitions- och minröjning då detta efterfrågas. Försvarsmakten skall ha förmåga att i samband med militära ammunitions- och minröjningsinsatser kunna genomföra påkallad

62

humanitär minröjning. Förmåga bör finnas att bedriva sjöminröjning i Prop. 2004/05:5 Östersjön och Nordsjön. I övrigt skall förmåga finnas att, om så

efterfrågas, kunna bistå med sjöminröjningsinsatser i andra geografiska områden, företrädesvis i Europa. SWEDEC är det svenska centrum dit olika aktörer kan vända sig i ammunitions- och minröjningsrelaterade frågor. Centrumet är den samlade nationella kompetensresursen inom ammunitions- och minröjning och är också en totalförsvarsresurs för att kunna stödja både humanitär och militär minröjning. För att utveckla samarbetet mellan myndigheter som är aktiva inom ammunitions- och minröjningsområdet har en samverkansgrupp, under ledning av SWEDEC, inrättats. Inom denna samordnas myndigheternas gemen- samma frågor rörande bl.a. utbildning, metodutveckling, forskning, teknikutveckling och materielanskaffning samt vissa personalfrågor. Regeringen anser att de intentioner som presenterades i promemorian fortsatt bör gälla.

7.2.3 Sjöstridskrafter

Bedömt läge i insatsorganisationen

Övningar har genomförts både nationellt och internationellt med gott resultat och inriktningen av sjöstridskrafterna har i stort sett följts. Ytstridsförband, minröjningsförband, amfibieförband, ubåtsförband och marina underhållsförband har deltagit i internationell övningsverksamhet och i systemverifiering. Flera marina förband har således genomfört både utbildning och teknisk verifiering i internationella sammanhang.

Det övergripande målet under försvarsbeslutsperioden var att prioritera utbildnings- och övningsverksamheten samt att sjöstridskrafternas fort- satta utveckling av internationell förmåga skulle inriktas mot att ge de förband som anmälts till internationella styrkeregister en stärkt inter- nationell förmåga. Enligt regeringen har detta i huvudsak uppnåtts.

En fortsatt utveckling av amfibiekåren har bl.a. skett genom bilateralt samarbete. Övningssamarbetet som utvecklats med Finland har gett gott resultat och bidragit till fortsatt kompetensuppbyggnad.

Under försvarsbeslutsperioden har sjöstridskrafterna tillförts ny eller modifierad materiel. Leveranser av bl.a. korvetter av Visbyklass och torped 62 har påbörjats. Dessutom har ett antal splitterskyddade stridsbåt 90 och lätta trossbåtar levererats. Utvecklingen av luftoberoende ubåts- maskineri har fortsatt. Fartyget Carlskrona har tillsammans med korvetter av Stockholmsklass genomgått halvtidsmodifiering.

Utveckling av insatsorganisationen

Regeringen bedömer överlag tillståndet inom sjöstridskrafterna som gott. I regeringens proposition Fortsatt förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10) angav regeringen att sjöstridskrafterna skulle vidareutveckla förmåga till uthållig övervakning av havs-, skärgårds- och kustområden, liksom förmåga till aktuell situationsanpassad vapeninsats, god operativ rörlighet och förmåga att uppträda från tillfällig basering. För att kunna genomföra strid mot sjömål förblir det också nödvändigt att lufthotet

63

balanseras av ett effektivt luftförsvar. Det behövs även system med Prop. 2004/05:5 mycket god operativ rörlighet, som helikoptrar. Sjöstridskrafterna skall

utvecklas så att flexibel förmåga bibehålls i skalan, från att hävda territoriell integritet till att ingripa mot och avvisa begränsade marina operationer. De marina stridskrafterna skall kunna används i ramen för behovssammansatta styrkor såväl taktiskt som operativt och samordnat med andra stridskrafter och civila myndigheter.

Sjöstridskrafternas väsentligaste delar kommer 2005 att bestå av 17 ytstridsfartyg, åtta minröjningsfartyg, sju ubåtar, tre amfibiebataljoner, två sjöinformationsbataljoner samt signalspaningsfartyget Orion. Inrikt- ningen för fortsatt utveckling är att sjöstridskrafternas väsentligaste delar vid utgången av 2008 bör innehålla sju ytstridsfartyg, sju minröjnings- fartyg, fyra ubåtar, en amfibiebataljon, en sjöinformationsbataljon samt signalspaningsfartyget Orion. Patrullbåtar, robotbåtar och korvett typ Stockholm avvecklas.

Förmågeutvecklingen

Sjöstridskrafternas förmåga till bekämpning av mål över, på och under ytan har utvecklats. Förmåga finns även till övervakning av havs-, skärgårds- och kustområden, liksom förmåga till situationsanpassad vapeninsats, god operativ rörlighet och uppträdande från tillfällig basering. Förmågan att lösa sjöoperativa uppgifter skall vidmakthållas över hela konfliktskalan. Regeringen bedömer dock att det under hela perioden 2005 – 2007 finns vissa begränsningar i hur många uppgifter som kan lösas samtidigt av sjöstridskrafterna. Det kan komma att krävas en avvägning mellan uppgifterna territoriell integritet och internationella insatser. Den risktagning som följer med att resurser utnyttjas i inter- nationella insatser bedöms dock som begränsad på grund av det gynn- samma omvärldsläget. Under perioden skall därför en fortsatt satsning ske på förmågan att kunna delta i internationella insatser. Försvars- makten skall även fortsatt utveckla förmåga till precisionsbekämpning av sjömål.

Sjöstridskrafterna skall ha förmåga att kunna uppträda i behovs- sammansatt insatsstyrka för att upprätta, utöva eller bestrida kontroll inom ett tilldelat operationsområde.

Underrättelse- och säkerhetstjänsten utvecklas mot att skapa en bättre förmåga till omvärldsuppfattning. Under perioden 2005 – 2007 utvecklas den strategiska underrättelseförmågan för att kunna möta de ökande ambitionerna i Sveriges internationella engagemang.

Kravet på att vidmakthålla eller vidareutveckla förmågan till situa- tionsanpassad vapeninsats, god operativ rörlighet och förmåga att upp- träda från tillfällig basering bör fortsatt gälla för sjöstridskrafterna. Sjöstridskrafterna har fått materiel som gett goda möjligheter till ökad anpassning av vapeninsatser efter olika situationer. Förmågan övas vid bi- och multilaterala övningar och marinen kvalitetssäkrar genom detta sin operativa förmåga. Utvecklingen bör inriktas mot att öka förmågan till operationer i trånga och grunda vatten när det gäller omvärlds- uppfattning och uthållighet.

64

Förbandsutvecklingen Prop. 2004/05:5

Under perioden 2005 – 2007 sker stora förändringar vad gäller förbands- och materielutveckling. Inom Försvarsmakten finns för närvarande en sjöminröjningsstyrka, ett korvettförband och ett ubåtsförband i beredskap för internationella insatser. Nuvarande amfibiebrigadledning avses ut- vecklas till en stridsgruppstab med förmåga att leda tillfälligt sammansatta förband och utnyttja mark-, sjö- och luftburna verkans- system. En ytstridsflottiljledning avvecklas. En ytstrids- och en minkrigs- flottiljledning vidmakthålls, vilket innebär en reduktion av ledningen som helhet. Ubåtsflottiljledningen tas bort ur insatsorganisationen, men finns kvar som resurs i grundorganisationen från 2006.

För underrättelsetjänst är signalspaningsfartyget Orion en viktig resurs. Försvarsmakten har planerat in en halvtidsmodifiering av Orion, vilket innebär att någon ersättare inte kommer att behöva utvecklas under perioden. Under perioden 2005 – 2007 vidmakthålls ubåtar av Södermanlands- och Gotlandsklass. En halvtidsmodernisering av ubåt Gotlandsklass, genomförs samtidigt som antalet ubåtar minskar då en av tre av Gotlandsklass utgår ur insatsorganisationen. Den successiva minskningen av antalet ubåtar bedöms leda till att ambitionsnivån avseende underrättelseinhämtning bör ses över bl.a. avseende förmågan att stödja och genomföra specialoperationer. Former för fortsatt utveck- ling och säkerställande av kompetens inom sjöstrids- och undervattens- system i grunda vatten för spaning och verkan bör studeras vidare.

Halvtidsmodifieringar av korvett Göteborg och amfibiebataljon är inplanerade, men med en sänkt ambitionsnivå. Utvecklingen av amfibie- bataljonen skall ge den en mer autonom status i förhållande till en amfibiebrigad och utökad förmåga i verkan mot sjömål samt ökad manöverförmåga. Avseende utvecklingen av förband för verkan mot sjömål senareläggs halvtidsmodifieringen av korvett typ Göteborg och antalet minskas från fyra till två korvetter.

För stridsbåt 90 och robot 17 (ett robotsystem för bekämpning av sjö- och markmål på kort till medellångt avstånd) sker en delavveckling. Ett viktigt steg i effektiviserandet av luftförsvaret som stöd för striden mot sjömål är att, beroende på ekonomiska möjligheter, överväga anskaffning av luftvärnsrobotar för Visby-korvett 2007.

Med dagens bemanningssystem är Försvarsmaktens verksamhet beroende av totalförsvarspliktiga nyckelindivider inom både yt- min- och undervattensförband. En successiv volymminskning ställer därför särskilda krav på olika delar av marinen. Exempelvis kommer de redan nu existerande problemen med att kompetensförsörja, inte minst ubåts- vapnet, att accentueras. Värnpliktsvolymerna som kommer att utbildas ombord på ubåtarna blir så låga att det inte längre går att använda dem som huvudsaklig rekryteringsbas för officerare inom ubåtsvapnet. Detta kommer att ställa än tydligare krav på myndighetens förmåga att fortsatt utveckla sitt personalförsörjningssystem för att kunna hantera framtida försörjning av smala kompetenser. För amfibieförbanden finns ett behov av nyckelindivider kombinerat med ett volymbehov. Regeringen anser det därför angeläget att Försvarsmakten fortsatt utvecklar kompetens- försörjning och rekryteringsvägar som beskrivs i avsnitt 7.5.

65

7.2.4

Luftstridskrafter

Prop. 2004/05:5

Bedömt läge i insatsorganisationen 2005

Läget för flygförbanden i nuvarande insatsorganisation bedöms överlag som gott. Såväl nationella som internationella övningar har genomförts med mycket gott resultat.

Helikopterbataljonen är under utveckling och införandet av de nya helikoptersystemen pågår, men läget bedöms ändå som godtagbart och bataljonen har förmåga att i stort kunna lösa sina uppgifter.

Utvecklingen av insatsorganisationen

Luftstridskrafterna har under den gångna försvarsbeslutsperioden bland annat bestått av fem JAS 39-divisioner, en AJS 37-division, två JA 37- divisioner, två radarspaningsflyggrupper FSR 890, två helikopter- bataljoner, en transportflygdivision TP 84 och en signalspaningsflyg- division.

Enligt regeringens uppfattning bör insatsorganisationen bland annat innehålla fyra JAS 39 divisioner med differentierad beredskap (på sikt med C- respektive C/D-version ur delserie 2 och 3), två radarflyggrupper FSR 890, en signalspaningsflygdivision, en transportflygdivision TP 84, en helikopterbataljon med mark- och sjöoperativ inriktning, tre stridsled- ningsbataljoner vilka utvecklas mot en bataljon med tillhörande sensorer och ledningssystem samt två basbataljoner.

Från och med den 1 mars 2004 har helikopterflottiljen intagit en ny organisation. Utvecklingen av den gemensamma mark- och sjöoperativa helikopterbataljonen fullföljs och bataljonen beräknas vara organiserad 2008.

Förmågeutvecklingen

Förmågan att bekämpa luftmål är god och förmågan att lösa uppgifter över hela konfliktskalan vidmakthålls, däremot behöver förmågan att bekämpa markmål utvecklas. Genom en begränsad tillförsel av laser- styrda bomber och laserutpekningskapslar till JAS 39 medges möjlighet att utveckla precisionsbekämpning. Efter kompletterande utveckling och anskaffning skapas kompetens avseende förmåga till precisionsbekämp- ning vilken är användbar och efterfrågad vid internationella insatser. En starkt bidragande orsak till detta är att de sekundära effekterna på civilbefolkning och civil egendom begränsas och att den kan utgöra en viktig understödjande faktor till markstridsförbanden. Förmågan att göra insatser med stöd av markstridsförband behöver utvecklas avseende användningen av laserutpekningsmaterielen. Detta behövs dels för att utveckla JAS 39-systemets multifunktionalitet och dels för att utveckla Försvarsmaktens internationella förmåga.

Ambitionsnivån avseende luftburen aktiv störning har sänkts med hänsyn till behoven och aktuell hotbild. Denna förmåga begränsas därför och kompetensen vidmakthålls för att vid behov kunna utvecklas genom att bl.a. ta till vara det arv som finns från AJS 37 E-systemet. Förmågan

66

att bekämpa små luftmål t.ex. kryssningsrobotar, samt korträckviddig

Prop. 2004/05:5

bekämpning av luftmål under mörkerförhållanden kommer att utvecklas.

 

Flera förband är anmälda till internationella styrkeregister och inter-

 

nationaliseringen av luftstridskrafterna har kommit långt. I linje med

 

kraven på interoperabilitet har system med nationella särlösningar valts

 

bort till förmån för system som kan nyttjas såväl nationellt som

 

internationellt. Detta gäller främst olika typer av kommunikationssystem

 

(t.ex. radio, datalänk, IT-system och igenkänningslänk). Här bör dock

 

beaktas att det även krävs tillgång till andra staters eller internationella

 

organisationers kryptografiska lösningar för att nå full interoperabilitet.

 

Vid beslut om eventuellt deltagande av JAS 39-divisioner i en

 

internationell insats krävs en avvägning mellan att upprätthålla territoriell

 

integritet, genomföra internationella insatser, omsätta JAS-divisionerna

 

och bidra till exportstödssatsningarna på JAS 39.

 

Behovet av transporter förväntas öka ytterligare. Detta gäller främst för

 

förflyttning och försörjning av förband i internationell tjänst. Förmågan

 

till lufttransport med flygplan och helikoptrar vidmakthålls över perio-

 

den. Under våren 2005 kommer möjligheten till att öva lufttankning att

 

vara utvecklad i form av en demonstrator på ett flygplan av typen TP 84.

 

Denna förmåga är främst till för att öva de JAS 39 förband som är

 

anmälda till internationella styrkeregister.

 

Stridsledningsbataljonerna anpassas mot interoperabilitet avseende

 

datalänkar, radio samt igenkänningsutrustning i samma takt som JAS 39

 

får denna förmåga.

 

De nya helikoptersystemen kommer att ge en förmåga som inte funnits

 

tidigare, bland annat möjligheten att transportera markstridsförband i

 

mörker och dåligt väder. Intill dess att de nya helikoptersystemen är

 

operativa kommer en nedgång i ubåtsjaktförmågan att ske. Mot bakgrund

 

av det begränsade antalet helikoptrar måste även en prioritering ske

 

mellan helikopterbataljonens uppgifter. Vidare kommer möjligheten att

 

lämna stöd till samhället att minska ytterligare. Kompetensen inom

 

området beväpnade helikoptrar vidmakthålls.

 

Förbandsutvecklingen

 

Inom funktionen verkan mot luftmål deltar Sverige i ett multinationellt

 

projekt med att utveckla en långräckviddig robot benämnd Meteor.

 

Meteor är inte seriebeställd men viss partiell integration för utprovning

 

med JAS 39 pågår. En fullskalig integration bedöms kunna ske 2008.

 

Tillförseln av robot 98 (IRIS-T) som beräknas bli operativ 2005 och den

 

redan operativa långräckviddiga roboten 99 (AMRAAM, AIM 120)

 

innebär att JAS-systemets samlade förmåga att verka mot luftmål

 

bedöms som mycket god.

 

Inom ramen för ett flexibelt insatsförsvar som skall kunna användas i

 

internationella insatser utgör tillgången till transporter en gränssättande

 

resurs. Sverige förfogar i dag över åtta C-130 Herkules. Flygplanen

 

börjar närma sig slutet av sin tekniska livslängd, varför åtgärder kommer

 

att krävas under de närmsta åren för att upprätthålla förmågan till taktiska

 

transporter.

 

Intill dess att ett nytt skolflygplan anskaffas krävs ett vidmakthållande

 

av SK 60-systemet. Eftersom SK 60 är ett äldre flygsystem krävs att ett

67

relativt stort antal vidmakthålls. En nyinvestering i flygsystemet skulle Prop. 2004/05:5 innebära att antalet flygplan kan reduceras. En sådan investering anser

dock Försvarsmakten inte vara försvarlig med hänsyn till att flygsystemet kan hållas igång med nuvarande antal flygplan. Det operativa behovet är inte det dimensionerande utan systemet behövs för att säkerställa flygbehovet vid flygskolorna. Utbildningsbehovet utgör ca 80 procent av systemets flygtidsuttag. Utöver detta utgör systemet ett komplement för flygförare som ännu inte skolats in på JAS 39. Med anledning av de nu ingångna exportavtalen kommer även flygtid att tas ut ur 37-systemet för att både säkerställa flygburen spaningsförmåga och för att säkerställa flygtjänst för Viggen-piloter i avvaktan på omskolning till JAS 39.

Anskaffningen och införandet av de två nya helikoptersystemen 14 och 15 har blivit försenade. Det är framförallt leveranstiden som flyttats fram. Detta påverkar helikopterförbandets förmåga att lämna stöd till andra förband, men från och med 2008 kan bataljonen börja verka i begränsad omfattning. 2012 skall den nya bataljonen vara operativ. När helikopterbataljonen är operativ kommer helikoptersystemen 10, 14 och 15 att finnas. Övriga helikoptertyper avvecklas enligt plan.

Enbart antalet divisioner bör inte vara dimensionerande för utvecklings- och utbildningsorganisationen. I denna dimensionering måste även hänsyn tas till de åtaganden som Sverige gjort inom ramen för ingångna avtal i samband med exportstödssatsningar på JAS 39- systemet. Dessa åtaganden innebär bland annat utbildning av andra länders piloter och tekniker, vilket kräver resurser i form av skolor och lärare.

68

7.2.5

Utvecklingen av internationell förmåga och

Prop. 2004/05:5

 

internationella insatser

 

Regeringens förslag: Försvarsmakten skall ha förmåga att samtidigt leda och genomföra två insatser av bataljonsstorlek eller motsvarande och mindre förbandsenheter i ytterligare tre insatser. Förmågan skall omfatta både nya insatser med relativt kort förvarning och uthålligt deltagande i långvariga operationer. Såväl politiska faktorer, identifierade behov, tillgängliga ekonomiska resurser samt verksam- hetsmässiga begränsningar måste vägas samman i den slutliga be- dömningen av vilka och hur många militära fredsfrämjande insatser som Sverige skall bidra till.

Försvarsmakten skall utveckla ett svenskt bidrag till en multi- nationell snabbinsatsstyrka under svensk ledning som en del av EU:s snabbinsatsförmåga. Inriktningen är att förbandet skall vara operativt senast den 1 januari 2008.

Regeringens bedömning: Utvecklingen av snabbinsatsstyrkan inne- bär på sikt en förstärkning av den internationella förmågan och bidrar till en högre ambitionsnivå avseende anmälningar till internationella styrkeregister. Utgångspunkten för utvecklingen av den internationella förmågan bör vara de kapacitetsmål som är fastställda i EU Headline Goal 2010.

På sikt bör kapacitet motsvarande en svensk snabbinsatsstyrka och förstärkningsförband utvecklas. Ambitionen vad avser internationella insatser skall fortsätta att öka såväl kvalitativt som kvantitativt. Vidare bör utvecklingen inriktas mot att förband anmälda till internationella styrkeregister skall användas i första hand.

Regeringen har för avsikt att från och med 2005 successivt under perioden öka anslagsposten för de fredsfrämjande truppinsatserna.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Regeringen anser att Sveriges bidrag till internationell krishantering inom ramen för FN, EU, OSSE, och Nato/PFF i hög grad bidrar till Sveriges säkerhet. Som medlem i den Europeiska unionen har Sverige en del i ansvaret för utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga, inte minst den framväxande snabbinsatsförmågan. Detta är ett viktigt ingångsvärde för Försvarsmaktens fortsatta internationalisering, därför bör möjlig- heterna till svenska bidrag inom områden där EU har behov kontinuerligt övervägas. Valda bidrag bör även bidra till Försvarsmaktens långsiktiga utveckling och operativa förmåga. Ambitionen bör vara ökad förmåga till internationella insatser i termer av numerär, tillgänglighet och uthållig- het. Sverige bör bidra till utvecklingen av en europeisk snabbinsats- förmåga. Utvecklingen av denna förmåga måste kombineras med att en fortsatt förmåga att bidra till uthålliga fredsbevarande insatser, t.ex. inom ramen för FN och regionala organisationer, säkerställs.

Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser är i flera avseenden styrande för insatsorganisationen och myndighetens framtida utformning i övrigt. Den ställer krav på interoperabilitet, personell

tillgänglighet, förmåga till väpnad strid, uthållighet och tillgång till

69

strategisk transportförmåga. Försvarsmakten skall bidra till att förebygga Prop. 2004/05:5 och hantera kriser samt i övrigt kunna medverka i fredsfrämjande

insatser i Europa och globalt. Förmågan skall även medge svensk ledning av multinationella förband. Försvarsmakten skall kunna verka i hela skalan av krishanteringsuppgifter från förtroendeskapande, konfliktföre- byggande, fredsbevarande uppgifter till fredsframtvingande operationer och i vissa fall även stöd till humanitära insatser.

Förmåga till internationella insatser

Regeringen redovisade i propositionen Fortsatt förnyelse av total- försvaret (prop. 2001/02:10) att den svenska anmälan till olika styrke- register, kompletterat med vissa förbandstyper ur markstridskrafterna samt enskilda kompletteringar ur sjö- och luftstridskrafterna innebar en lämplig, och krävande, målsättning för Försvarsmaktens internationali- sering i det korta och medellånga tidsperspektivet. Regeringen konstaterar att under den gångna försvarsbeslutsperioden har bl.a. ett CIMIC-kompani, ett militärpoliskompani, ett ingenjörskompani, ett ubåtsförband, ett korvettförband och ett JAS 39-förband m.m. anmälts och beredskapssatts i internationella styrkeregister.

-Följande förband kommer att vara anmälda till olika internationella styrkeregister i början av 2005 med aktuella beredskapstider inom parentes. I vissa fall där delar eller hela förbanden är insatta har regeringen beslutat om beredskapshöjningar under insatserna.

-ledningsresurs med upp till 50 officerare (30 dagars beredskap),

-grupp med upp till 60 militärobservatörer (30 dagars beredskap),

-ram för CIMIC-kompani och CIMIC-specialister (90 dagars beredskap),

-brigadstabskompani (30 dagars beredskap),

-logistikkompani med ledningsresurser för en logistikbataljon (30 dagars beredskap),

-två mekaniserade bataljoner (30 – 90 dagars beredskap),

-militärpoliskompani (30 dagars beredskap),

-ingenjörskompani med ammunitions- och minröjningsförmåga (30 dagars beredskap),

-jägarpluton (30 dagars beredskap),

-artillerilokaliseringsradargrupp (30 dagars beredskap),

-NBC-insatsstyrka (30 dagars beredskap),

-ubåtsförband med en ubåt (30 dagars beredskap),

-korvettförband med två korvetter (30 dagars beredskap),

-marin minröjningsstyrka med två minröjningsfartyg (30 dagars beredskap),

-spanings- och luftförsvarsförband JAS 39 med åtta flygplan (30 dagars beredskap),

-ett signalspaningsflygplan (30 dagars beredskap) och

-transportflygenhet Tp 84 med fyra flygplan (30 dagars beredskap). Nödvändiga underhållsresurser, bl.a. stödfartyg och stödenheter, ingår

iförbanden men är inte anmälda som separata enheter till internationella styrkeregister.

70

Dessa förbandsanmälningar kommer att analyseras och omprövas Prop. 2004/05:5

 

under 2005 efter att Försvarsmakten redovisat svaret på de planerings-

 

anvisningar regeringen avser att besluta om. Även de PARP-

 

förhandlingar som genomförs mellan Sverige och Nato kommer att vara

 

ett viktigt ingångsvärde i en sådan process.

 

Regeringen konstaterar att de förbandsanmälningar som har gjorts till

 

internationella styrkeregister har medfört höga kostnader samt ställt stora

 

krav på Försvarsmakten. I flera avseenden beror det på att de anmälda

 

förbanden i de flesta fall har varit befintliga förband som har givits en

 

internationell förmåga i efterhand. Regeringen anser att de krav som

 

sammanhänger med förmågan att delta i internationella insatser bör

 

påverka planeringsprocessen tidigt. En ökad internationell förmåga skall

 

ses som en integrerad och prioriterad del av omställningen av

 

Försvarsmakten. Utvecklas förbanden från början med beaktande av en

 

internationell förmåga minskas en del av särkostnaderna, även om vissa

 

delar av kostnaderna för samverkansförmågan såsom samövning och viss

 

utbildning alltid tillkommer. Den insatsförbandsorienterade ekonomistyr-

 

ningsmodell som regeringen redogör för i avsnitt 9.3 kommer att

 

förbättra möjligheterna att redovisa kostnaderna för enskilda förband och

 

möjliggöra en redovisning av specifika kostnader som är kopplade till

 

förbanden.

 

Mot bakgrund av detta anser regeringen att det är viktigt att det finns

 

flexibilitet avseende förbandsanmälningar och beredskapstider. Rege-

 

ringen anser att man kontinuerligt bör utvärdera och ompröva anmälda

 

bidrag. Förändrade behov skall kunna påverka anmälningarna. Insats-

 

organisationens utveckling och skapandet av en multinationell snabb-

 

insatsstyrka kommer också att påverka anmälningarna till internationella

 

styrkeregister. Utgångspunkten bör vara att anmälningarna skall åter-

 

spegla de behov och den sammansättning som är mest sannolik att

 

Sverige kan komma att bidra med i de internationella insatserna. Även

 

särskilda svenska nischkompetenser bör tas till vara.

 

Det svenska bidraget till internationella styrkeregister, där bidraget till

 

snabbinsatsstyrkan bedöms vara en viktig del, bör under perioden 2005 –

 

2007 utvecklas mot en högre ambitionsnivå avseende förband,

 

beredskapstider och uthållighet. En utgångspunkt för denna utveckling

 

bör vara de kapacitetsmål som tagits fram gemensamt inom EU, d.v.s.

 

Headline Goal 2010. De anger utvecklingen av EU:s militära förmåga

 

med sikte mot 2010 och målet är att EU skall öka förmågan inom hela

 

bredden av krishanteringsinsatser. De nya målen betonar därför ökade

 

kvalitativa krav på de styrkor som anmäls, ökad förmåga till samverkan,

 

transportförmåga samt ökad uthållighet. Kapacitetsmålen omfattar bl.a.

 

nätverksbaserade lösningar för krishantering och civil-militär samverkan.

 

Sverige har även inom ramen för European Capabilities Action Plan,

 

ECAP, lett en arbetsgrupp om nätverksbaserat försvar samt deltagit i

 

arbetsgrupper om bl.a. lufttankningsförmåga, specialförband, NBC,

 

obemannade luftfarkoster samt strategiska högkvarter.

 

Regeringen anser att det arbete som genomförs inom ramen för ECAP

 

bör bidra till att åtgärda de kapacitetsbrister som gemensamt identifierats

 

inom EU. I detta sammanhang vill regeringen särskilt understryka vikten

 

av att utformningen av det nätverksbaserade försvaret även måste

 

påverka utformningen av förband för internationella insatser. Såväl

71

 

underrättelse- som ledningsfunktionen behöver utvecklas tydligare i ett Prop. 2004/05:5 internationellt sammanhang.

De anmälda förbanden skall kunna förstärka EU:s snabbinsatsförmåga men även kunna sättas in i flera olika typer av internationella insatser, t.ex. inom ramen för FN och andra organisationer. Förbanden måste därför kunna variera vad avser beredskapsgrad beroende på omvärldsläge och nationella överväganden. Regeringen vill betona vikten av ett flexibelt synsätt på hur vi skall kunna nyttja resurser. Exempelvis bör förband kunna växla mellan att vara insatta i långvariga internationella insatser och att vara förstärkningsförband till snabbinsatsstyrkan när den är insatt. Strävan bör vara att så långt som möjligt behålla en så stor nationell handlingsfrihet som möjligt för att åstadkomma en rationell och efterfrågad internationell förmåga.

Regeringens överväganden avseende utvecklingen av en svensk snabb- insatsstyrka

Ett svenskt bidrag till EU:s snabbinsatsförmåga är av stor vikt och regeringen anser att Sverige, senast den 1 januari 2008, skall bidra med styrkor till en snabbinsatsstyrka, i första hand tillsammans med Finland.

Inriktningen är att Sverige tar det sammanhållande ansvaret för plane- ring och genomförandet samt ansvaret för manöverenheter, lednings- och logistikfunktionerna, inklusive styrkans högkvarter. Ett svenskt bidrag kan i detta sammanhang uppgå till ca 1 100 personer. Kostnaderna för ett sådant svenskt bidrag bedöms i dag preliminärt uppgå till ca 1 miljard kronor per år när styrkan är operativ. Det inkluderar kostnader för utbildning, beredskap, materiel och insatser m.m. Regeringen avser åter- komma med en redovisning av de bedömda kostnaderna när styrkans närmare utformning är klarlagd.

Förutsättningar för samarbete med flera länder beror till stor del på överväganden som Finland och Sverige bör göra tillsammans och bör beakta såväl utrikes- och säkerhetspolitiska som praktiska förutsättningar och behov och utgå från ett långsiktigt perspektiv.

Ett sådant svenskt bidrag bedöms stärka förmågan till väpnad strid och på ett positivt sätt bidra till utvecklingen och reformeringen av Försvars- makten. Under tiden fram till styrkan blir operativ finns flera områden som måste hanteras. Exempel på sådana områden är samordning med andra nationer som skall bidra till snabbinsatsstyrkan, beredskaps- perioder, strategisk transportförmåga, internationella övnings- och utbildningsmöjligheter, personalförsörjning samt certifiering m.m. Rege- ringen avser att kontinuerligt informera riksdagen om hur detta arbete fortskrider.

En utveckling av snabbinsatsstyrkor kräver att vissa förutsättningar förändras, bl.a. behöver ett nytt förbandsutbildningssystem införas med början 2006 för att möjliggöra ett svenskt bidrag till EU:s snabbinsats- förmåga från och med 2008. Regeringen redovisar detta närmare under avsnitt 7.5, men i huvudsak bygger förslaget på att det skall vara möjligt att utbilda pliktpersonal för internationella insatser genom att införa en frivillig tredje termin. För snabbinsatsstyrkan används terminen för certifiering av förbandet i internationella övningar.

72

Därtill måste beredskapssystem utvecklas för att möjliggöra att Prop. 2004/05:5 förbanden periodvis kan ha upp till 10 dagars insatsberedskap. Övrig tid

kan förbanden ha 30 dagars beredskap vilket möjliggör viss övning och utbildning.

Regeringen konstaterar att utvecklingen av EU:s snabbinsatsförmåga inte enbart omfattar så kallade snabbinsatsstyrkor bestående av mark- stridsförband. Även vissa flygförband och marina förband bör kunna bidra till denna förmåga. En del av denna utveckling bör enligt regeringens mening vara att skapa möjligheter för multinationella lösningar även för dessa förband. I detta sammanhang vill regeringen peka på internationella samarbeten inom det marina området och möjligheterna att skapa ett multinationellt förband med JAS 39. En viktig aspekt av utvecklingsarbetet med att skapa multinationella snabbinsats- styrkor är att utveckla och dimensionera ledningsförmågan för detta.

Regeringen vill i detta sammanhang särskilt lyfta fram behovet av en analys av den nationella beslutsprocessen. Snabbinsatskonceptet innebär att styrkan med sina första delar skall kunna påbörja insatsen senast 10 dagar efter att EU beslutar om att påbörja en insats. Det ställer stora krav på vår nationella planerings- och beslutsprocess, vilket även Försvars- beredningen anförde i sin rapport (Ds 2004:30). Regeringen avser därför att se över de nationella beslutsprocesserna och vid behov föreslå förändringar för att säkerställa att processerna motsvarar de krav som ställs.

Regeringen anser vidare att det är av vikt att Försvarsmakten skapar möjlighet att använda snabbinsatsstyrkan efter genomförd beredskaps- period till andra internationella insatser. Förmågan till långvariga inter- nationella insatser bör fortsatt vara hög och enligt regeringens mening bör Försvarsmakten skapa möjligheter att merutnyttja snabbinsats- styrkan.

Regeringen bedömer att det nu planerade samarbetet med Finland avseende utvecklandet av en multinationell snabbinsatsstyrka är ett långsiktigt åtagande. På längre sikt bör dock kapacitet motsvarande en svensk snabbinsatsstyrka organiseras. Regeringen bedömer att denna kapacitet tidigast kan uppnås 2010 – 2012. Vid insatser skall dock utgångspunkten fortsatt vara att bidra till en multinationell styrka.

Internationella insatser

 

 

 

Försvarsberedningen har i flera rapporter understrukit vikten av

 

Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser. Insatserna bör öka

 

både i kvalitativa och kvantitativa termer. Försvarsberedningen har i sin

 

senaste rapport förordat att anslagsposten för de fredsfrämjande

 

truppinsatserna bör öka från och med 2005.

 

 

 

Anslagsposten för de fredsfrämjande truppinsatserna har under

 

försvarsbeslutsperioden legat på en ekonomisk

nivå

om 1 000 –

 

1 200 miljoner kronor per år. Däremot har utfallet mellan åren varierat.

 

För 2003 uppgick utfallet till 1 186 miljoner kronor medan motsvarande

 

siffra för 2002 var 1 051 miljoner kronor. För

2004

prognostiserar

 

regeringen ett utfall på ca 1 220 miljoner kronor. Utfallen för de båda

 

åren innebär att anslagssparande har uppstått och prövats av regeringen

 

samt att indrag av anslagssparande om 113 miljoner kronor skett. Den av

73

regeringen beviljade krediten om 300 miljoner kronor har inte utnyttjats Prop. 2004/05:5 under försvarsbeslutsperioden.

Regeringen har för avsikt att från och med 2005 till och med 2007 successivt öka anslagsposten för de fredsfrämjande truppinsatserna enligt tabell nedan.

(Miljoner kronor)

År

6:1:2 Fredsfrämjande truppinsatser

2005

1 400

2006

1 500

2007

1 700

Regeringen anser att ambitionen fortsatt skall vara ökad förmåga till fredsfrämjande insatser i termer av numerär, tillgänglighet och uthållig- het. Kostnaderna för de internationella insatserna har under året varit fortsatt höga i relation till t.ex. personalvolymen i insatserna. Med anledning av detta vill regeringen understryka vikten av att de ytterligare resurser som successivt tillförs för internationella insatser kan omsättas i ökade bidrag till operationernas genomförande. Vidare anser regeringen att utvecklingen bör fokuseras mot att förband anmälda till internatio- nella styrkeregister skall användas i första hand.

Regeringen vill i detta sammanhang betona betydelsen av att gender- perspektivet uppmärksammas i arbetet med internationella insatser. Kvinnor har generellt sett en mycket utsatt situation i väpnade konflikter och genderfrågor har blivit en alltmer uppmärksammad aspekt i det internationella krishanteringsarbetet. Ett genderperspektiv bör inkluderas på samtliga nivåer i alla former av krishantering. En grund för svenskt agerande är FN:s säkerhetsråds resolution 1325 tillsammans med EU- parlamentets betänkande om kvinnors deltagande i fredliga lösningar av konflikter.

Statusavtal

Regeringen vill i detta sammanhang också peka på den stora betydelse som statusavtal har vid internationellt militärt samarbete och inter- nationell krishantering. Det gäller såväl vid övningar som vid skarpa insatser. Ett statusavtal som anger ansvarsfördelningen mellan de deltagande staterna vad avser t.ex. jurisdiktion och skadestånd är en förutsättning för att ett samarbete eller en krishanteringsinsats skall kunna genomföras. Frågan om statusavtal och dess betydelse tas upp i propositionen Vissa rättigheter vid internationellt militärt samarbete och internationell krishantering (prop. 2004/05:7). I propositionen föreslås bl.a. att riksdagen skall godkänna statusavtalet för EU:s krishantering (European Union Status Of Forces Agreement – EU SOFA) och status- avtalet mellan de stater som deltar i den multinationella snabbinsats- brigaden för FN-insatser (The Multinational Stand-by High Readiness Brigade for United Nations Operations Status Of Forces Agreement – SHIRBRIG SOFA). Vidare föreslås en ändrad lagstiftning med anled- ning av de nu nämnda avtalen samt det av Sverige 1996 ingångna statusavtalet för fredssamarbetet Partnerskap för fred.

74

7.2.6

Informationsoperationer

Prop. 2004/05:5

Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör öka förmågan att möta olika former av informationsoperationer mot Försvarsmaktens egna system och därigenom bidra till samhällets totala motståndsförmåga. Därför är det viktigt att bland annat utveckla ett försvarsmakts- gemensamt Computer Emergency Response Team (CERT) och ett försvarsmaktsgemensamt IT-försvarsförband för skydd mot IT- angrepp i Försvarsmaktens system.

Skälen för regeringens bedömning: I de flesta stridshandlingar och i varierande konfliktnivåer ingår informationsoperationer som en del. Informationsoperationer kan bland annat genomföras genom elektronisk krigföring, psykologiska operationer (PSYOPS), vilseledning och fysisk bekämpning. Inom ramen för elektronisk krigföring kan dator- och nätverksoperationer (CNO) genomföras.

Detta ställer krav på utformningen av såväl insatsorganisationen som Försvarsmaktens operativa förmåga, t.ex. kan IT-angrepp ske i såväl fred, kris som krig men även i internationella insatser. Vi måste redan i fredstid kunna skydda våra informationssystem. Regeringen anser därför att Försvarsmakten bör ha en god förmåga att skydda sina informations- system mot dator- och nätverksoperationer. Däremot skall inte någon offensiv förmåga till detta utvecklas.

De insatsförband som skall ges hög tillgänglighet och beredskap för såväl internationella som nationella insatser måste själva kunna skydda sina informationssystem och bör därför ges prioritet. Inom ramen för internationella insatser bör Försvarsmakten ha en offensiv förmåga att genomföra psykologiska operationer, bl.a. till stöd för skydd och säker- het för den egna personalen. Även andra enheter som t.ex. telekrigs- förband bör öka sin förmåga inom ramen för informationsoperationer.

Det nätverksbaserade försvarskonceptet bygger på att kunna inhämta, bearbeta, delge och lagra information för att hålla den tillgänglig för både ledningsnivåer, förband och verkanssystem. Informationssäkerheten måste vara hög för att garantera att informationen är korrekt och oförvanskad. Genom att ha förmåga att skydda de egna systemen mot angrepp kan man uppfylla kraven på säkerhet.

För att kunna utveckla förmåga att skydda sig mot angrepp genom informationsoperationer behövs god kunskap om hur offensiva informa- tionsoperationer genomförs. Insatser med Försvarsmaktens resurser reg- leras i författningar och informationsoperationer är inget undantag. Regeringen anser därför att man måste analysera de legala och folkrättsliga aspekterna för att klarlägga förutsättningarna för och konsekvenserna av att Försvarsmakten utvecklar en offensiv förmåga till informationsoperationer.

Under perioden 2005 – 2007 upprättas en enhet för skydd mot informationsoperationer i Försvarsmaktens högkvarter. Den skall vara ett kompetenscentrum för informationsoperationer. Genom detta utvecklas förmåga inom ramen för IT-försvar.

Under perioden 2005 – 2014 utvecklas ett Computer Emergency Response Team (CERT) med förmåga att detektera, hantera och avbryta

attacker och informationsoperationer riktade mot Försvarsmaktens led-

75

ningssystem. CERT upprätthåller sekretess, tillgänglighet och riktighet i Prop. 2004/05:5 Försvarsmaktens insats- och verksamhetsledningssystem.

Under perioden 2005 – 2014 utvecklas och anskaffas även materiel för ett IT-försvarsförband.

7.3Anpassningsfrågor

Regeringen behandlar i detta avsnitt frågor om Försvarsmaktens anpass- ningsförmåga inför försvarsbeslut 2004 i enlighet med vad som anmälts i budgetpropositionen för 2004 och vad riksdagen krävt i detta avseende (bet. 2001/02:FöU2).

I och med 1996 års försvarsbeslut introducerades en anpassnings- princip för totalförsvaret. Syftet med att skapa anpassningsförmåga för det militära försvarets del var att säkerställa att Försvarsmakten har förmåga att kontinuerligt kunna utvecklas och följa med i de förändringar som fortlöpande sker, t.ex. i omvärldsutvecklingen, hotbilderna, vapen- och övrig materielutveckling, organisationsformer och internationella samarbeten. Anpassning utgår från den förmåga vi har här och nu och skapas genom en differentierad beredskap, flexibilitet i planeringen och satsningar på utveckling mot framtida uppgifter och utmaningar.

De styrinstrument som förutsågs i beslutet har inte fått avsedd verkan, bl.a. har planering och realiserbarhetsgranskning av beredskapshöjningar och andra anpassningsåtgärder inte genomförts i tillräcklig utsträckning.

Under försvarsbeslutsperioden har dock fortsatta förbättringar i omvärldsläget lett till att regeringen fattat beslut om att Försvarsmaktens förmåga kan anpassas. Bland annat har beslut fattats om avveckling av merparten av de så kallade materiella mobiliseringsenheterna (MME) och om sänkta krav på beredskap för stora delar av insatsorganisationen. Motiv för avveckling av MME redovisades till riksdagen i skrivelsen Vissa frågor om Försvarsmaktens anpassningsförmåga (skr. 2002/03:48).

Regeringen beslutade den 8 maj 2003 om en differentierad beredskap. Genom detta förbättrades tillämpningen av anpassningsprincipen. Beslutet ligger till grund för åtgärder inom Försvarsmakten under 2004. Huvuddelen av dessa åtgärder rör planering och direktiv som inte hinner få genomslag inom utbildning, anskaffning, förrådsställning eller skol- verksamhet under 2004. Försvarsmaktens underlag inför de kommande åren har däremot helt anpassats till den differentierade beredskaps- modellen.

De delvis förändrade krav på operativ förmåga regeringen beskriver i kapitel 6 leder till att beredskapssystemet kommer att ses över. Det berör framförallt synen på i vilken omfattning Försvarsmakten bör ha förband med låg beredskap, dvs. längre beredskapstid än ett år. Principen om att insatsorganisationens förband ges en varierande uppfyllnad av personal, materiel etc., är emellertid fortfarande viktig för att, inom en given ekonomisk ram, fullt ut åstadkomma de förband som skall kunna genomföra insatser.

För att få ett starkare genomslag för de förändrade krav som ställs kommer regeringen att ställa krav i termer av beredskap och krav på flexibilitet och utveckling.

76

7.4

Utveckling mot ett nätverksbaserat försvar

 

 

Prop. 2004/05:5

 

 

 

 

 

Regeringens bedömning: Syftet med utvecklingen mot ett nät-

 

 

 

verksbaserat försvar är att nå ökad operativ effekt där flexibelt sam-

 

 

 

mansatta enheter med hög precision kan nå graderad verkan i olika

 

 

 

insatsmiljöer. Utvecklingen, inklusive prov och försök, utgör en viktig

 

 

 

grund för reformeringen från ett invasionsförsvar till ett flexibelt

 

 

 

insatsförsvar. I utvecklingen är det viktigt att samordna utformningen

 

 

 

med den internationella utvecklingen inom området så att svenska

 

 

 

särlösningar undviks. Vidare bör utvecklingen ske i samverkan med

 

 

 

berörda myndigheter.

 

 

 

Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen och regeringen har

 

genom tidigare beslut angett att det militära försvaret bör ges en föränd-

 

rad inriktning, från ett invasionsförsvar mot ett flexibelt insatsförsvar.

 

Utvecklingen mot ett flexibelt insatsförsvar skapar förutsättningar för en

 

ökad operativ effekt, bland annat genom behovssammansatta insats-

 

förband. Genom gemensam information skapas nödvändigt beslutsunder-

 

lag för att kunna utöva ledning och kunna genomföra graderade insatser

 

med hög precision. Detta bedöms kunna ske med stöd av modern

 

informations- och kommunikationsteknik, som främst baseras på civilt

 

utvecklad teknik och civil infrastruktur. Utvecklingen inom ramen för

 

konceptet nätverksbaserat försvar bedöms öka effektiviteten i såväl

 

utveckling som tillämpning av vår försvarsförmåga, underlätta internatio-

 

nellt samarbete samt ge ökade möjligheter till samordning med berörda

 

myndigheter.

 

 

 

 

Med gemensam information och omvärldsuppfattning skapas förutsätt-

 

ningar för att få ett informationsöverläge om egna och främmande

 

resurser. Informationen skall göras tillgänglig i ett nätverk för staber,

 

förband, verkansdelar och övriga befattningshavare. När staber på olika

 

ledningsnivåer får samma omvärldsuppfattning, och nödvändigt besluts-

 

underlag, blir det möjligt att utöva ledning från den mest lämpliga led-

 

ningsnivån för situationen och få en snabb beslutsprocess. Därmed kan

 

de bäst lämpade förbanden och verkansdelarna genomföra snabba

 

insatser med graderad verkan och med hög precision. Genom den här

 

utvecklingen bedömer regeringen att det sammantaget skapas förutsätt-

 

ningar för att med en minskad insatsorganisation ändå nå en hög operativ

 

effekt. Insatser som kan göras med ökad precision och med en graderad

 

insats, minskar risken för förluster hos såväl civila som militära förband.

 

 

Utvecklingen inom ramen för konceptet nätverksbaserat försvar bör

 

syfta till att öka samordningen och därmed förbättra resursutnyttjandet av

 

sensor-, informations- och verkanssystem inom samtliga stridskrafter.

 

 

I den fortsatta utvecklingen är det angeläget att det finns en tydlig och

 

långsiktig målsättning, och att alla Försvarsmaktens utvecklingsprocesser

 

samordnas och styrs mot att bidra till utvecklingen inom ramen för

 

konceptet nätverksbaserat försvar.

 

 

 

 

Att Försvarsmakten skall öka sin förmåga att delta i internationella

 

insatser ställer också krav på utveckling, inklusive prov och försök, inom

 

ramen för konceptet nätverksbaserat försvar. Det handlar om utveck-

 

lingen av de tekniska ledningssystemen, personalens kompetens,

 

organisationens utformning och metodiken för planering och

insats-

77

 

 

 

 

 

ledning. Det är viktigt att utvecklingen samordnas med den internatio- Prop. 2004/05:5 nella utvecklingen inom området för att undvika svenska särlösningar.

Regeringen anser att utvecklingen mot ett nätverksbaserat försvar bör ske i samverkan med berörda myndigheter. Då skapas förutsättningar för att utbyta information och samverka såväl under fredstida kriser som i krig. Detta ökar samhällets totala förmåga att hantera svåra kriser.

Utvecklingsarbetet bör bedrivas så att kraven på informationssäkerhet uppfylls. Information, materiel, personal och anläggningar bör ges nöd- vändigt skydd så att det går att uppnå och bibehålla de fastställda skyddsnivåer när det gäller riktighet, tillgänglighet, spårbarhet och sekre- tess.

Regeringen anser att de investeringar som sker i utveckling, prov och försök inom ramen för konceptet nätverksbaserat försvar tidigt bör användas och prövas i organisationen och i insatsförbanden. Det bör vara en väl avvägd balans mellan utveckling och anskaffning och en anpass- ning av befintlig materiel. I transformeringen mot ett flexibelt insats- försvar är det väsentligt att samtidigt utveckla förmåga att kunna utöva såväl nationell som internationell ledning.

Under åren 2005 – 2007 fullföljs utveckling och anskaffning av årliga systemdemonstratorer. Därmed skall viktiga och tekniskt genomförbara delar av utvecklingen prövas och ligga till grund för den fortsatta utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret.

7.5Personalförsörjning

7.5.1Personalförsörjningsfrågorna är centrala för försvarsreformen

Den nya situation som Försvarsmakten står inför idag, med en omvärld i snabb förändring, har lett till kraftigt förändrade krav på bland annat insatsorganisationen. Ett väl fungerande personalförsörjningssystem kan vara den enskilt viktigaste förutsättningen för Försvarsmaktens möjligheter att utföra sina uppgifter. Personalförsörjningen påverkar därmed den säkerhetspolitiska handlingsfriheten. Detta gäller t.ex. i vilken omfattning som Sverige kan bidra med militära resurser till EU:s snabbinsatsförmåga.

Enligt regeringens mening kan flera slutsatser dras när det gäller personalförsörjningen i Försvarsmakten. Personalfrågorna kommer under överskådlig framtid att vara centrala för försvarsreformen. Försvars- maktens arbete med att genomföra de reformer som redan lagts fast måste intensifieras. Det behövs en fortsatt utveckling av de principer som styr personalförsörjningen. En fortsatt god rekryteringskraft, dvs. för- måga att i konkurrens med andra attrahera personal, är en förutsättning för den personella kvaliteten.

7.5.2 Erfarenheter och behovet av fortsatt utveckling

Utvecklingen av personalförsörjningssystemet startade redan med 2001

 

års försvarsbeslut. I propositionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret

 

(prop 2001/02:10), som låg till grund för beslutet, redovisades vilka

78

 

konsekvenser som Försvarsmaktens förändrade uppgifter fick för perso- Prop. 2004/05:5

 

nalförsörjningen. En viktig del i underlaget var Personalförsörjnings-

 

utredningens betänkande Personal för ett nytt försvar (SOU 2001:23).

 

I budgetpropositionen för 2004 gav regeringen en lägesredovisning för

 

arbetet med att reformera Försvarsmaktens personalförsörjningssystem

 

(prop. 2003/04:1, utg.omr. 6, avsnitt 3.8.5.1). Regeringen poängterade

 

personalförsörjningens centrala betydelse för försvarsreformen och

 

framhöll särskilt två frågor: bemanningen av de internationella insatserna

 

och personalkostnadsutvecklingen.

 

Under försvarsbeslutsperioden har Riksrevisionsverket och Riksdagens

 

revisorer, granskat personalförsörjningen i Försvarsmakten. De har haft

 

synpunkter på t.ex. kompetensförsörjning, personalkostnader och olika

 

arbetsgivarfrågor.

 

I budgetunderlaget för 2005 och den komplettering som lämnades i

 

april 2004 redovisade Försvarsmakten att det behövs ett fortsatt utveck-

 

lingsarbete. Myndigheten pekade särskilt på anställningsformerna för

 

officerare, ett flertal frågor som rör bemanningen av den internationella

 

verksamheten och olika aspekter på värnplikts- och utbildningssystemet,

 

t.ex. könsperspektivet.

 

I rapporten Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) redovisade Försvars-

 

beredningen sin syn på personalfrågorna i Försvarsmakten. Regeringen

 

delar i många fall beredningens beskrivning av de problem som finns och

 

behovet av att förändra väsentliga delar av personalförsörjningssystemet.

 

Regeringen återkommer till beredningens rapport i den fortsatta redovis-

 

ningen.

 

Regeringen menar att några områden är av avgörande betydelse för

 

den framtida personalförsörjningen. Dessa är bemanningen av den inter-

 

nationella verksamheten, utformningen av utbildningssystemet för total-

 

försvarspliktiga, formerna för att tillgodose behovet av officerskompe-

 

tens och metoderna för att prognostisera personalkostnadsutvecklingen. I

 

arbetet med att utveckla principerna för personalförsörjningen måste hän-

 

syn också tas till de omfattande förändringar av Försvarsmaktens orga-

 

nisation, verksamhet, uppgifter m.m. som regeringen föreslår i denna

 

proposition. Regeringen bedömer att det kommer att vara nödvändigt att

 

statsmakterna även fortsättningsvis stödjer Försvarsmakten i arbetet.

 

Regeringen menar att en god rekryteringskraft, dvs. förmåga att i kon-

 

kurrens med andra anställa eller engagera personal, är en förutsättning

 

för den personella kvaliteten. Försvarsmaktens rekryteringsarbete bör ta

 

fasta på de skillnader i rekryteringsförutsättningar som finns mellan olika

 

personalkategorier. Regeringens bedömning är att den utveckling av

 

officersutbildningen som beskrivs längre fram kommer att gynna rekryte-

 

ringen av yrkes- och reservofficerare.

 

Regeringen anser att staten skall vara en föredömlig och attraktiv

 

arbetsgivare. Försvarsmakten bör utöva sin arbetsgivarroll så att perso-

 

nalen känner arbetsglädje och stimulans i sitt arbete. Dessutom är det

 

viktigt att de åtgärder som vidtas för att minska antalet anställda bidrar

 

till att underlätta den övertaliga personalens övergång till andra anställ-

 

ningar. Detta bör bl.a. ske genom att använda det stöd som Trygg-

 

hetsstiftelsen kan ge. Försvarsmakten måste samtidigt arbeta för att nå de

 

politiska målen om en minskad ohälsa samt en ökad jämställdhet och

 

mångfald.

79

 

Den omstrukturering av personal som Försvarsmakten står inför blir Prop. 2004/05:5 mycket omfattande. Betydande organisationsförändringar kommer att

genomföras och antalet anställda kommer, enligt Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005, att minska med ca 25 procent under åren 2005 – 2007. Minskningen utgörs till hälften av yrkesofficerare och till hälften av civilanställda.

Tabell 7.5.2 Bedömt personalbehov enligt Försvarsmaktens budget- underlag för 2005

År

2004

2005

2006

2007

Anställda

20 200

16 850

16 000

15 300

Regeringen menar att det kommer att bli nödvändigt att samtidigt hantera både de problem som beror på brister i personalförsörjnings- systemet och de som kan komma att uppstå till följd av organisa- tionsförändringar och kravet på att snabbt minska antalet anställda. En kompetensförsörjningsstrategi bedöms vara en förutsättning för omställ- ningsarbetet. Denna bör utgå från verksamhetens behov och beakta aspekterna antal, kompetens och en för verksamheten rimlig ålders- struktur.

Bemanningen av den internationella verksamheten

Efter hand har det blivit allt mer uppenbart att den internationella verksamhet som Sverige bedriver har en stark påverkan på Försvars- maktens personalförsörjning. Enligt regeringen finns det en tydlig kopp- ling mellan den säkerhetspolitiska målsättningen, bland annat uttryckt i beredskapskrav på de förband som anmäls till internationella styrke- register, och de förslag som Försvarsmakten lämnat. Utvecklingen av personalförsörjningssystemet bör utgå från de krav som statsmakterna ställer på myndigheten. När det gäller den internationella verksamheten handlar det ytterst om att vidta de personalförsörjningsåtgärder som är nödvändiga för att vårt land med rimlig säkerhet skall kunna bemanna de enheter som anmäls till olika styrkeregister. De säkerhetspolitiska aspekterna är alltså det huvudsakliga skälet till de förändringar i utbildningssystemet för totalförsvarspliktiga och den möjlighet att anställa personal i soldatbefattningar som regeringen redovisar i denna proposition.

Utformningen av utbildningssystemet för totalförsvarspliktiga

För att säkerställa vår förmåga att i framtiden kunna möta väpnade an- grepp bör grunden för personalförsörjningen även fortsättningsvis ytterst vara totalförsvarsplikten. Totalförsvarsplikten har också en viktig be- tydelse för totalförsvarets förankring i samhället. Det bör emellertid ske en tyngdpunktsförskjutning av principerna för grundutbildning och be- manning, från uttagning och placering genom plikt till rekrytering av frivilliga och för uppgiften lämpliga kvinnor och män. Dagens värn-

plikts- och förbandsutbildningssystem är anpassat till invasionsförsvaret

80

och är inte kostnadseffektivt. För att kunna producera kvalificerade Prop. 2004/05:5 insatsförband, för såväl nationella som internationella uppgifter och för

beredskap, bör systemen ges en annan utformning. Försvarsmakten före- slår i sitt budgetunderlag ett nytt värnplikts- och förbandsutbildnings- system, baserat på en högre grad av frivillighet och med en grund- utbildning på två terminer på sammanlagt ca 11 månader, för alla till tjänstgöring uttagna totalförsvarspliktiga. Vidare föreslås förbättrade rekryterings- och urvalsprocesser, baserade på bl.a. en allmän mönst- ringsplikt. Försvarsmakten föreslår även att totalförsvarspliktiga under grundutbildning skall kunna öva och direktutbildas mot internationella insatser. Regeringen bejakar i stort de föreslagna förändringarna, dock inte förslaget om mönstringsplikt även för kvinnor och att totalförsvars- pliktiga skall kunna öva och direktutbildas mot internationella insatser med plikt.

Enligt regeringen kan dock utbildningsmoment som ingår i för- beredelserna för en eventuell internationell tjänstgöring genomföras under grund- och repetitionsutbildning om de också stärker den totalförsvarspliktiges förmåga att fullgöra uppgifter som kommer att krävas i krig. Övningar för fredsfrämjande verksamhet kan utföras utom- lands utan samtycke från de totalförsvarspliktiga, om det vidmakthåller eller utvecklar färdigheter och kunskaper som krigsuppgiften kräver.

Regeringen förutser ett minskat behov av totalförsvarspliktiga. Inrikt- ningen för det militära försvaret bör vara att inte fler totalförsvars- pliktiga tas ut än vad som behövs för Försvarsmaktens insatsorganisa- tion.

Förändrade former för att tillgodose behovet av officerskompetens

Försvarsmaktens uppgifter ställer krav på en förmåga att genomföra väpnad strid. Det är en kompetens som är unik för officerare. Därför är tillgången till välutbildade officerare av avgörande betydelse för Försvarsmakten.

Utbildningen av officerare är den i särklass mest kostnadskrävande delen av Försvarsmaktens kompetensförsörjning när det gäller anställd personal. Detta ställer i sin tur krav på flexibilitet och på att utbild- ningens omfattning kan anpassas utifrån de behov som Försvarsmakten har. Enligt regeringen skulle möjligheterna att tillgodose officerskompe- tensen kunna stärkas i ett flertal avseenden om man förde officersutbild- ningen närmare universitets- och högskoleutbildning. Försvarsmakten bör också utnyttja möjligheterna att direktrekrytera experter till officers- yrket, t.ex. civilingenjörer, jurister och personal med särskild kompetens inom informationsteknologiområdet.

Utveckling av metoderna för att prognostisera personalkostnads- utvecklingen

Under den senaste försvarsbeslutsperioden har Försvarsmakten tidvis haft svårigheter att prognostisera utvecklingen av antalet anställda och därmed också den totala personalkostnadsutvecklingen. Det har även

funnits svårigheter att bedöma vilka kostnadskonsekvenser som följer

81

med de avtal som ingåtts. Regeringen har dock noterat en förbättring i Prop. 2004/05:5 dessa avseenden sedan 2003.

Enligt regeringens mening är det nödvändigt att sätta fokus på personalkostnadsutvecklingen. Under en rad år har det utvecklats en praxis där Försvarsmaktens budgetunderlag handlat mer om antalet anställda än om de kostnader som är förknippade med personalen. Rege- ringen menar att denna utveckling varit olämplig. Under 2003 uppgick de totala personalkostnaderna i Försvarsmakten till ca 12,4 miljarder kronor (2002 12,6 miljarder kronor). Det finns ett behov av att Försvarsmakten fortlöpande redovisar hur personalkostnaderna kommer att utvecklas. I den bakomliggande analysen bör det ingå en bedömning av hur antalet anställda förändras, men också hur andra faktorer som kompetensutveck- ling, avvecklingskostnader, förmåner etc. påverkar kostnadsutvecklingen.

Ansvaret för det fortsatta utvecklingsarbetet

Utifrån den arbetsgivarpolitiska delegering inom staten som riksdagen beslutat om (prop. 2003/04:1 utg.omr. 2 avsnitt 6.4, bet. 2003/04:FiU2, rskr. 2003/04:125 – 127), menar regeringen att det även framöver bör vara Försvarsmakten som bär ansvaret för att genomföra arbetet med att utveckla personalförsörjningssystemet. Detta förutsätter sedvanliga för- handlingar med de fackliga organisationerna och ett nära samarbete med Arbetsgivarverket. Regeringen avser att noga följa den fortsatta utveck- lingen av personalförsörjningssystemet och personalkostnadsutveck- lingen.

7.5.3Totalförsvarspliktig personal

Regeringens bedömning: För att säkerställa vår förmåga att i framtiden kunna möta väpnade angrepp bör grunden för personalförsörjningen även fortsättningsvis ytterst vara totalförsvarsplikten.

Den nu föreslagna insatsorganisationen har dock ett begränsat behov av totalförsvarspliktiga. Inriktningen för det militära försvaret bör vara att inte fler totalförsvarspliktiga genomför grundutbildning än vad som behövs för bemanningen av insatsorganisationen. För att kunna pro- ducera kvalificerade insatsförband för både nationell och internationell beredskap bör värnplikts- och förbandsutbildningssystemen ges en annan utformning. Det bör ske genom att så stor del som möjligt av de soldater och sjömän som efter mönstring grundutbildas skall utgöras av frivilliga och för uppgiften lämpliga kvinnor och män. En högre grad av frivillighet bör både höja motivationen hos den enskilde och öka förutsättningarna för att fler väljer att delta i internationella insatser.

Skälen för regeringens bedömning: För att säkerställa vår förmåga att i

 

framtiden kunna möta väpnade angrepp bör grunden för personal-

 

försörjningen även fortsättningsvis ytterst vara totalförsvarsplikten. Med

 

anledning av det för Sverige gynnsamma omvärldsläget kommer behovet

 

av att kalla in personer till värnplikts- och repetitionsutbildning under

 

överskådlig tid vara begränsat. Regeringen anser därför att genomförande

 

av värnpliktstjänstgöring i största möjliga utsträckning skall ske under

82

 

frivillighet. En högre grad av frivillighet bör förhöja motivationen hos

Prop. 2004/05:5

den enskilde och öka förutsättningarna till att fler väljer att delta i

 

internationella insatser. Med ett bevarat pliktsystem som grund vidmakt-

 

hålls dess viktigaste fördelar, nämligen att Försvarsmakten förses med

 

personal som representerar vitt skilda yrkeskategorier, en kunskapsbredd

 

och stor allmän erfarenhet. Enligt regeringen har totalförsvarsplikten

 

också en viktig betydelse för totalförsvarets förankring i samhället.

 

Regeringens förslag i denna proposition om en förändrad grund-

 

organisation innebär nedläggning av flera av de organisationsenheter

 

som bedriver utbildning av totalförsvarspliktiga. Regeringen anser att

 

den pliktpersonal som utbildas utbildningsåret 2004/2005 i största

 

möjliga utsträckning skall slutföra sin utbildning. Regeringen anser

 

däremot att ingen utbildning av pliktpersonal skall bedrivas 2005/2006

 

vid de organisationsenheter som enligt regeringens förslag skall läggas

 

ned. Det är en uppgift för berörda myndigheter att fatta nödvändiga

 

beslut med anledning av detta.

 

Värnplikts- och förbandsutbildningssystem

 

Regeringen konstaterar att dagens värnplikts- och förbandsutbildnings-

 

system är anpassat till invasionsförsvaret och inte är kostnadseffektivt.

 

För att kunna producera kvalificerade insatsförband för såväl nationella

 

som internationella uppgifter och för beredskap bör värnplikts- och för-

 

bandsutbildningssystemet ges en annan utformning. Det bör ske en

 

tyngdpunktsförskjutning av principerna för grundutbildning och beman-

 

ning, från uttagning och placering genom plikt till rekrytering av

 

frivilliga och för uppgiften lämpliga kvinnor och män. Uttagning genom

 

plikt bör användas som komplement för de befattningar som inte be-

 

mannas genom frivillighet. Rekrytering, mönstring, antagningsprövning

 

och uttagning av personal måste utvecklas.

 

Försvarsmakten föreslår i sitt budgetunderlag för 2005 att ett nytt

 

värnplikts- och förbandsutbildningssystem bör utvecklas och införas.

 

Försvarsmakten anför att strävan är att skapa förmågor som är ända-

 

målsenliga internationellt, men som också skall kunna utnyttjas i det

 

nationella insatsförsvaret. En allmän mönstringsplikt och uttagning

 

baserad på lämplighet, frivillighet och vilja till internationell tjänstgöring

 

samt tidsbegränsad anställning i anslutning till grundutbildning utgör

 

grunderna till det föreslagna reformerade pliktsystemet. Försvarsmakten

 

redovisar vidare ett system där frivilliga till internationella insatser – före

 

eller tidigt under grundutbildning – placeras i de förband som är avsedda

 

för såväl nationella som internationella uppgifter. Strävan är att efter

 

genomförd grundutbildning kunna kontraktera huvuddelen av personalen

 

i dessa förband.

 

Försvarsmaktens förslag till nytt värnplikts- och förbandsutbildnings-

 

system baseras på en grundutbildning för alla, som omfattar två terminer

 

på sammanlagt ca 11 månader (ca 330 tjänstgöringsdagar). Terminerna

 

föreslås anpassas efter de civila utbildningssystemen. Efter avslutad

 

grundutbildning ges möjlighet att genomföra en frivillig tredje termin om

 

3-5 månader. Under denna termin föreslås att de totalförsvarspliktiga bör

 

få höjda värnpliktsförmåner. Terminen syftar bland annat till att certifiera

 

förband för internationell beredskap, t.ex. inom EU:s snabbinsatsstyrka.

83

Det nya förbandsutbildningssystemet ger möjlighet till försvarsmakts- Prop. 2004/05:5

 

gemensamma övningar eftersom värnpliktspersonalen inom samtliga

 

stridskrafter har gemensam in- och utryckning. Genom det föreslagna

 

systemet löses även problemet med bristande samordning mellan

 

Försvarsmaktens grundutbildningsperioder och civila skolterminer. Detta

 

har under lång tid både skapat problem och förorsakat perioder av

 

arbetslöshet för den enskilde före inryckning och efter utryckning. Det

 

föreslagna systemet innebär, enligt Försvarsmakten, därför inte bara en

 

samhällsekonomisk vinst, utan även en möjlighet att genomföra värn-

 

pliktsutbildning utan att det i allt för stor utsträckning påverkar den

 

enskildes möjligheter till civil utbildning. Den genomsnittliga grund-

 

utbildningstiden (drygt 300 dagar) ändras inte, utan de kortaste och de

 

längsta grundutbildningsbefattningarna avskaffas.

 

Försvarsmakten föreslår att tre nya värnpliktskategorier, befälselever,

 

specialister och meniga, bör införas. Grundutbildningstidens längd skall

 

vara densamma för alla tre värnpliktskategorierna. De befattningar som

 

idag kräver längre grundutbildningstid, t.ex. plutonschefer bör fortsätt-

 

ningsvis bemannas av yrkes- eller reservofficerare. Inom utlandsstyrkan

 

bemannas idag samtliga plutonschefsbefattningar med yrkes- eller

 

reservofficerare. Det innebär att nationella och internationella befatt-

 

ningar genom detta förslag kommer att bemannas ur samma personal-

 

kategorier.

 

Efter utbildningsfasen bör Försvarsmakten kunna upprätthålla bered-

 

skap inom tre nivåer för insats, inom 10 – 15 dagar, 30 dagar eller 90

 

dagar. Det nya förbandsutbildningssystemet bedöms, enligt Försvars-

 

makten, kunna tillämpas fr.o.m. 2006 och bör ge en hög effekt för

 

möjligheterna att ställa nödvändiga personella resurser till förfogande för

 

internationella insatser. Detta kräver dock, enligt Försvarsmakten, att ett

 

antal lagändringar genomförs. Försvarsmakten föreslår att ändringar i

 

5 kap. 3 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt genomförs så att

 

grundutbildningsförband skall kunna öva utomlands inför internationella

 

uppgifter och inte – som idag – endast mot nationell krigsuppgift. Vidare

 

föreslår Försvarsmakten att det bör bli möjligt att direktutbilda total-

 

försvarspliktiga mot internationella insatser samt att allmän mönstrings-

 

plikt införs även för kvinnor.

 

För att få en ökad rekrytering till internationella registerförband före-

 

slår Försvarsmakten att de totalförsvarspliktiga som redan i samband

 

med mönstring visar intresse för internationell tjänst – och som uppfyller

 

befattningskraven och anses vara lämpliga – tas ut för utbildning till

 

befattningar i bl.a. de förband som regeringen avser anmäla till inter-

 

nationella styrkeregister. För att få så många frivilliga som möjligt krävs

 

att ett omfattande informationsarbete genomförs före och under

 

mönstring, exempelvis i skolorna.

 

Försvarsberedningen delar i många avseenden Försvarsmaktens upp-

 

fattning och anför i rapporten Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) att

 

Försvarsmakten och Totalförsvarets pliktverk i samråd bör förbättra

 

mönstrings- och rekryteringsförfarandena. I detta ingår en betydligt

 

större grad av frivillighet till tjänstgöring, men även att metoderna för-

 

enklas och att kostnaderna minskas. Enligt Försvarsberedningen behövs

 

detta för att klara Försvarsmaktens målsättning att minst 30 procent av

 

soldaterna efter grundutbildning skall rekryteras för att delta i inter-

84

 

nationella insatser. För att nå detta mål måste även andelen avgångar minskas drastiskt (i dag ca 14 procent). Dessutom måste incitamenten för att delta i internationella insatser öka. Försvarsberedningen menar att Försvarsmakten bör samordna utbildning och rekrytering bättre på samt- liga grundutbildningsförband för att uppnå detta. Annars är risken att internationella åtaganden inte kan uppfyllas fullt ut. Försvarsbered- ningen anser vidare att möjligheterna till att under grundutbildningen genomföra sådan utbildning som både behövs för krigsuppgiften och som är till nytta för internationell tjänstgöring skall tillvaratas fullt ut och att pliktlagstiftningen redan idag gör detta möjligt. Regeringen delar i stort Försvarsberedningens uppfattning i denna del.

Försvarsberedningen anför vidare i rapporten Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) att stora delar av Försvarsmaktens förslag är positiva. Som exempel kan nämnas möjligheterna att skapa förband för internationella insatser och förbättrade möjligheter till samövning mellan förband ur olika stridskrafter. Däremot anser beredningen att ett framtida utbild- ningssystem om 11 månader även behöver innehålla flexibilitet, bl.a. en möjlighet till en kortare utbildning för den som efter en termin vill avsluta sin grundutbildning. På samma sätt anser beredningen att det kan finnas skäl att för vissa befattningar ges en längre utbildning.

Försvarsmaktens förslag baseras på förhållandevis låga värnplikts- kullar under överskådlig framtid (ca 8 000 – 10 000 totalförsvarspliktiga per år) och bygger på att alla uttagna till värnpliktsutbildning måste utbildas i 11 månader. Regeringen stödjer de principer för ett nytt för- bandsutbildningssystem som Försvarsmakten har ställt upp. Regeringen delar emellertid Försvarsberedningens uppfattning att systemet bör göras flexibelt när det gäller grundutbildningstid. Försvarsmakten skall dock, med utgångspunkt i de krav som ställs på insatsorganisationen och i enlighet med gällande författningar, själv avgöra utbildningstidens längd.

Regeringen ser det som positivt att den terminsindelning som det föreslagna förbandsutbildningssystemet bygger på gör det möjligt för Sverige att delta i utvecklingen av EU:s snabbinsatsstyrkor. Efter grund- utbildning bör de soldater och sjömän som skall ingå i förbandsenheter med internationella uppgifter ges kompletterande frivillig utbildning under en tredje termin.

I prop. 2001/02:11 Bättre villkor för totalförsvarspliktiga anförde regeringen att utbildning för fredsfrämjande verksamhet kan ingå i grund- och repetitionsutbildning under förutsättning att den ger eller vid- makthåller och utvecklar sådana kunskaper och färdigheter som krigsuppgiften kräver. De nuvarande reglerna ger, enligt regeringen, en mycket stor handlingsfrihet vad gäller utbildningens innehåll. Detta innebär bl.a. att utbildningsmoment som ingår i förberedelserna för en eventuell internationell tjänstgöring får genomföras under grund- och repetitionsutbildning om de också stärker den totalförsvarspliktiges för- måga att fullgöra de uppgifter som kan komma att krävas under tjänst- göring i krig.

Övningar för fredsfrämjande verksamhet kan även genomföras utom- lands utan att samtycke krävs från de totalförsvarspliktiga om detta vid- makthåller eller utvecklar sådana färdigheter och kunskaper som krigs- uppgiften kräver. Utbildning enbart mot internationella insatser kan inte

Prop. 2004/05:5

85

ske, men dagens lagstiftning tillåter utbildning för sådana uppgifter så

Prop. 2004/05:5

länge de är till nytta för krigsuppgiften.

 

Enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt innebär inte total-

 

försvarsplikten någon skyldighet att tjänstgöra i internationell freds-

 

främjande verksamhet. Uppgiften att tjänstgöra internationellt bygger på

 

ett frivilligt åtagande från den enskilde. Regeringen betonar därför vikten

 

av att rekrytering till utlandsstyrkan även fortsatt skall ske med

 

frivilligheten som grund.

 

Försvarsmakten framhåller att de föreslagna förändringarna kräver

 

fortsatt utveckling, bl.a. med anledning av de inom EU föreslagna snabb-

 

insatsstyrkorna. Regeringen delar denna uppfattning och anser att

 

Försvarsmakten fortlöpande bör redovisa hur förbandsutbildnings-

 

systemet utvecklas. Regeringen delar också Försvarsberedningens och

 

Försvarsmaktens uppfattning att det krävs bättre rekryterings- och

 

urvalsprocesser för att kunna upprätthålla värnpliktssystemet samt att

 

förbandsutbildningssystemets effektivitet förbättras. Någon lagändring

 

ser dock regeringen inget behov av. Den handlingsfrihet som nuvarande

 

regelverk ger anses vara tillräcklig. Det behov av insatsinriktad utbild-

 

ning som inte faller inom ramen för vad som är tillåtet enligt pliktlag-

 

stiftningen får genomföras under den frivilliga tredje terminen som ingår

 

i det föreslagna systemet.

 

Regeringen avser att ge Försvarsmakten i uppdrag att redovisa hur

 

arbetet med befattningskraven för grundutbildningen skall fortgå.

 

Könsneutral plikt

 

Regeringen har vid ett flertal tillfällen tydligt uttalat att det är av stor vikt

 

att kvinnor i större utsträckning engageras i totalförsvaret. Det kan bl.a.

 

ske inom ramen för totalförsvarsplikten och frivilligverksamhet på olika

 

sätt. Det har ett stort värde att kvinnor frivilligt genomgår antagnings-

 

prövning och fullgör värnplikt.

 

Försvarsutskottet har uttalat (bet. 2001/02:FöU7) att antalet kvinnor i

 

Försvarsmakten borde öka, men de förordade inte en könsneutral

 

mönstringsplikt. I rapporten Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) anför

 

Försvarsberedningen att Försvarsmaktens förslag om en allmän mönst-

 

ringsplikt har flera juridiska implikationer. Detsamma gäller även en

 

allmän värnplikt för kvinnor. Enligt Försvarsberedningens uppfattning

 

vore det mer följdriktigt att ha ett könsneutralt pliktsystem fullt ut.

 

Eftersom behovet av totalförsvarspliktiga är lågt skulle emellertid en

 

utökning med könsneutral plikt kunna medföra legitimitetsproblem.

 

Försvarsberedningen vill därför särskilt understryka betydelsen av

 

rekrytering på frivillig basis både för män och kvinnor. Ökade informa-

 

tionssatsningar bör kunna bidra till att öka andelen kvinnliga total-

 

försvarspliktiga samt på sikt andelen yrkes- och reservofficerare.

 

Försvarsberedningen anser att det är positivt att andelen kvinnor som

 

genomför värnpliktsutbildning har ökat. De informationsinsatser som

 

Försvarsmakten och Totalförsvarets pliktverk har genomfört de senaste

 

åren verkar ha haft en god genomslagskraft. Under 2003 antagnings-

 

prövades fler kvinnor än någonsin (drygt 1 000). Av dessa bedömdes de

 

flesta (ca 90 procent) som lämpliga för att genomföra grundutbildning.

 

Av dessa valde dock endast hälften att medge inskrivning då många inte

86

fyllde kraven till de önskade grundutbildningsbefattningarna. Det är positivt att avgångarna bland kvinnor har minskat, men det är fortfarande en allt för stor andel av de totalförsvarspliktiga kvinnorna som inte slutför grundutbildningen.

Totalförsvarets pliktverk bedömer att en allmän mönstringsplikt innebär en årlig kostnadsökning med ca 125 miljoner kronor med dagens system för mönstring. Myndigheten anser även att en mönstringsplikt utan tjänstgöringsplikt är orimlig. Minskade behov av värnpliktiga tillsammans med fördubblad mönstringsvolym riskerar att leda till att färre antal kvinnor tas in, då särbehandlingen av kvinnor avskaffas och de fysiska prestationskraven står kvar. Totalförsvarets pliktverk planerar att genomföra olika försök för att öka andelen kvinnor som gör värnplikt, bl.a. genom en personlig inbjudan till mönstring. Ett sådant försök kan genomföras på vissa orter och sedan utvärderas. Detta initiativ anser regeringen är lovvärt.

Regeringen konstaterar inledningsvis att rätten till rörelsefrihet är en grundlagsfäst rättighet. Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är varje med- borgare gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande. Han är även i övrigt tillförsäkrad frihet att flytta sig inom riket och att lämna detta. Denna rättighet får begränsas genom lag. En sådan begränsning får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demo- kratiskt samhället. Begränsningen får dock aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Totalförsvarsplikten är en sådan begränsning av rörelsefriheten. En utökad inskränkning av rörelsefriheten förutsätter därför att de krav som ställs upp i grundlagen är uppfyllda. Innan det överhuvudtaget kan bli aktuellt att gå vidare och pröva om så är fallet, måste det först kunna konstateras att de alternativa vägar som finns att tillgå för att uppnå målet, t.ex. värvningskampanjer, information, förbättrade arbetsvillkor och anställningsvillkor m.m., inte är tillräckliga för att uppnå målet. Enligt regeringens åsikt kan det inte anses vara fallet i nuläget. Försvars- maktens förslag om införande av endast en kvinnlig mönstringsplikt som inte är kopplad till en tjänstgöringsplikt anser regeringen strider mot grundtanken i systemet. Regeringen ser i dag inte heller ett införande av en könsneutral plikt som en lämplig väg. Regeringen håller med Försvarsberedningen om att det i första hand är nödvändigt att fortsätta arbetet med att på frivillig väg skapa ett intresse för både kvinnor och män att tjänstgöra i det svenska försvaret.

Därutöver konstaterar regeringen att Försvarsmaktens förslag innebär att ungefär 55 000 – 60 000 kvinnor årligen under plikt skulle mönstra för att, tillsammans med lika många män, utgöra rekryteringsunderlag för ungefär 8 000 – 10 000 grundutbildningsplatser fr.o.m. 2008. Det skulle inte vara kostnadseffektivt att mönstra samtliga 18-åringar för att endast ta ut ca 7 – 10 procent av dem till tjänstgöring.

Förutom de konstitutionella skäl som anförts ovan anser regeringen även att det, utifrån det gynnsamma omvärldsläge som för närvarande råder, vore motsägelsefullt att nu föra en diskussion om det skulle kunna vara ett alternativ att införa mönstrings- eller värnplikt för kvinnor då det för att klara det bedömda personalförsörjningsbehovet endast behöver utbildas upp till ca 10 000 totalförsvarspliktiga per år.

Prop. 2004/05:5

87

Avgångar

Prop. 2004/05:5

Regeringen kan konstatera att andelen totalförsvarspliktiga som inte slut-

för grundutbildningen är fortsatt allt för hög. Under innevarande för-

svarsbeslutsperiod har av i genomsnitt ca 15 000 årligen inryckande

totalförsvarspliktiga endast ca 85 procent fullföljt grundutbildningen.

Inom vissa förband har avgångarna varit ännu högre. Under åren 2005 –

2007 beräknas omkring

8 000 – 10 000 totalförsvarspliktiga årligen

kallas in till värnpliktstjänstgöring. Av dessa bör minst 30 procent vara villiga att teckna avtal för tjänstgöring i utlandsstyrkan. För att kunna upprätthålla en fullgod kompetens och samtidigt även få ett tillräckligt rekryteringsunderlag till internationella insatser måste Försvarsmakten intensifiera sina ansträngningar att se till att andelen totalförsvarspliktiga som inte slutför sin grundutbildning minskar.

Verksamhetssäkerhet

Försvarsmakten har under de senaste åren reviderat sina säkerhets- instruktioner. På ett mer grundligt sätt följs alla allvarligare incidenter upp och ansträngningar har gjorts för att öka säkerhetsmedvetandet hos den anställda personalen samt bland de totalförsvarspliktiga och de frivilliga. Det sker även en internationell samverkan för att förebygga olycksfall och skador. Olycksfallsfrekvensen med personskador bland totalförsvarspliktiga har minskat sedan 1999 och arbetet för att förbättra arbetsmiljön har prioriterats ytterligare, bl.a. avseende trafiksäkerhet och handhavande av vapen och ammunition. Även rutinerna för krishantering har förbättrats.

Regeringen kommer att fortsatt verka för sådana förutsättningar som

 

gör att unga män och kvinnor kan genomföra sin värnpliktsutbildning på

 

ett så säkert sätt som möjligt. Än större vikt behöver läggas vid före-

 

byggande verksamhet, som t.ex. utbildning.

 

Regeringen behandlar frågor om Försvarsmaktens säkerhetsinspektion

 

också i avsnitt 7.7.1.

 

Civilt meritvärde

 

Det är viktigt att den som tas ut till plikttjänstgöring vid sidan av vitsord

 

och betyg om möjligt kan få ut något, utöver själva tjänstgöringen, som

 

personen kan ha nytta av efter avslutad tjänstgöring. Regeringen har

 

genomfört olika åtgärder för att förbättra de totalförsvarspliktigas

 

situation. Bl.a. har dagersättningen höjts samtidigt som en utbildnings-

 

premie införts. Även stora förbättringar i personskadeskyddet har införts.

 

Att höja den ekonomiska ersättningen är ett sätt att öka attraktionskraften

 

i att genomföra en pliktutbildning. Ett annat sätt är att öka det civila

 

meritvärdet av att ha genomfört en totalförsvarsutbildning.

 

Civilt meritvärde är sådana kunskaper som den totalförsvarspliktige får

 

under sin tjänstgöring och utbildning och som han eller hon kan ha nytta

 

av även i arbetslivet och vid studier efter plikttjänstgöringen. Det är

 

viktigt att utbildningsmålen inte eftersätts eller att utbildningen förlängs

 

för att ge ett civilt meritvärde. Det är behovet av den militära befatt-

 

ningen och de krav som ställs på befattningen som bör avgöra utbild-

88

 

ningens längd och innehåll. Arbetet med att lyfta fram och ta till vara Prop. 2004/05:5 civil- och värnpliktsutbildningens civila meritvärde har pågått under flera

år och är en del i arbetet med att förbättra situationen för pliktiga efter genomförd grundutbildning. Inom Försvarsdepartementet tillsattes 2003 en arbetsgrupp med representanter från bl.a. Försvarsdepartementet och Försvarsmakten. Arbetsgruppen hade till uppgift att ta fram ett underlag för Försvarsdepartementets samlade syn på civilt meritvärde vilket redovisades i promemorian ”En samlad syn på civilt meritvärde” (Fö2004/386/MIL). Resultatet från arbetsgruppens arbete presenterades också för riksdagen den 19 februari 2004. Samma dag uppdrog rege- ringen åt Försvarsmakten att utreda och lämna förslag på åtgärder för att utveckla det civila meritvärdet av värnpliktsutbildningen (Fö2004/378/MIL).

Försvarsmakten redovisade sitt uppdrag den 3 maj 2004. I sin redovisning skriver Försvarsmakten bl.a. att myndigheten skall hålla en årlig konferens om civilt meritvärde och att det vid varje förband skall finnas en verksamhetsansvarig för arbetet med civilt meritvärde. Vidare föreslår myndigheten att försvarsmaktsgemensamma certifieringar införs på ett antal områden. Dessutom påbörjar Försvarsmakten ett arbete med att se över betygen i syfte att göra dem mer relevanta för framtida arbets- givare såväl som för studier. Regeringen har för avsikt att fortlöpande följa utvecklingen inom området och hålla riksdagen informerad.

Ekonomiska förmåner för totalförsvarspliktiga

Reglerna för ersättning till totalförsvarspliktiga som fullgör grundutbild- ning anges i förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvars- pliktiga. Regeringen konstaterar att de ekonomiska förmånerna för total- försvarspliktiga inte har ändrats sedan den 1 juli 2002. Regeringen över- väger att pröva en princip med årlig omräkning för de totalförsvars- pliktigas ersättningar. Det är regeringens avsikt att återkomma till riks- dagen i denna fråga.

Bevakningssoldater

Regeringens målsättning är att de totalförsvarspliktiga som fullgör värn- plikt bör ges en ändamålsenlig och effektiv grundutbildning vid förband, staber eller centra väl avpassad efter insatsförsvarets behov. Ett stort antal totalförsvarspliktiga fullgör årligen grundutbildning som bevak- ningssoldater. I många fall inleds grundutbildningen med en kort allmän militär utbildning följt av att resterande värnpliktstid fullgörs i form av vakttjänst t.ex. inom kasernvakt. Under de månader som de totalförsvars- pliktiga tjänstgör som vakter ges i många fall endast sporadisk utbildning. Detta förhållande har kritiserats av bl.a. Värnpliktsrådet.

Regeringen har gett Försvarsmakten i uppgift att redovisa vilket behov av bevakningssoldater myndigheten ser. Försvarsmakten har redovisat att ett behov av ca 1 800 totalförsvarspliktiga bevakningssoldater kommer att finnas minst intill 2007. Dock anger Försvarsmakten att endast ca 1 100 av dessa fyller behov i insatsorganisationen. Resterande, närmare

700 personer årligen, utbildas således enbart för att lösa uppgifter i

89

grundorganisationen. Försvarsmakten menar att de totalförsvarspliktiga Prop. 2004/05:5 under sin tjänstgöring genomför bevakningsverksamhet som inte utan

betydande kostnadsökningar kan ersättas av civila vaktbolag, anställd personal eller polis. Myndigheten anger också att bevakningsvärnpliktiga utgör rekryteringsgrund för internationella insatser.

Regeringen delar Försvarsmaktens uppfattning att ett fortsatt behov finns av bevakningsvärnpliktiga och detta mot bakgrund av att de fyller en viktig uppgift i händelse av krig. Dock bör dimensioneringen av volymen utgå från insatsorganisationens behov. Totalförsvarspliktiga bör inte utbildas mot produktionsbehov i grundorganisationen. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla att kostnadsskäl inte i sig är grund för att ha bevakningsvärnpliktiga. Dessa soldater och sjömän måste erhålla ändamålsenlig och motiverad utbildning för att kunna lösa en eventuell framtida krigsuppgift. Därmed kan de också utgöra rekryteringsgrund för internationella insatser.

7.5.4Yrkesofficerare

Regeringens bedömning: Yrkesofficerare bör företrädesvis placeras i befattningar som kräver det yrkeskunnande som är unikt för militär personal. Alternativa karriärvägar bör skapas och militära befattningar bör i ökande omfattning tillsättas med stöd av ett ansökningsförfarande. De åtgärder som vidtas för att minska antalet anställda bör bidra till att frigjord kompetens kommer andra arbetsgivare tillgodo. Personalavveck- lingen bör genomföras på ett mer kostnadseffektivt sätt än under 2001 – 2004. Myndighetens bemanningsarbete bör styras på ett sådant sätt att befälsbrist undviks i de delar av verksamheten som inte avvecklas.

Skälen för regeringens bedömning

Försvarsmaktens underlag inför 2004 års försvarsbeslut

Av den fortlöpande återrapportering som Försvarsmakten lämnat och av underlaget inför denna proposition framgår att myndigheten i allt väsentligt står bakom den inriktning som tidigare beslutats för yrkesofficerarna. Förändringsarbetet har däremot varit betydligt mer tids- och resurskrävande än vad som tidigare bedömts. Försvarsmakten menar att det behövs ytterligare studier av åldersproblematiken. Regeringen utvecklar detta nedan i avsnittet Åldersstrukturen hos Försvarsmaktens yrkesofficerare m.m.

Försvarsmakten har jämfört tillgången till personal inom olika kompe- tensområden med det behov som kan förutses under perioden 2005 – 2007. Försvarsmaktens bedömning är att tillgången till kompetens inte kommer att bli gränssättande för myndighetens möjligheter att utföra sina uppgifter. Försvarsmakten konstaterar dock att detta är svårförutsägbart i ett längre perspektiv.

90

Riksrevisionsverkets

granskning av Försvarets

omstrukturering (RRV Prop. 2004/05:5

 

2003:20)

 

 

 

Den 12 juni 2003 överlämnade Riksrevisionsverket sin gransknings-

 

rapport Försvarsmaktens omstrukturering – Granskning av planering och

 

genomförande (RRV 2003:20). Riksrevisionsverket redovisade en rad

 

personella aspekter på genomförandet av försvarsreformen. Bl.a.

 

konstaterades att ett lämpligt personal- och kompetensförsörjningssystem

 

inte kommer att vara infört vid utgången av 2004. Riksrevisionsverket

 

bedömde att Försvarsmakten kan minska antalet yrkesofficerare i

 

enlighet med planeringen, men till höga kostnader. Vidare konstaterades

 

att Försvarsmakten skyndsamt behöver införa en tydlig personal- och

 

personalkostnadsredovisning och att de korta tjänstgöringstiderna för

 

yrkesofficerarna inte är bra för verksamheten. Riksrevisionsverket fram-

 

förde att Försvarsmakten bör fortsätta att påverka statsmakterna för att få

 

möjlighet till visstidsanställningar och att arbetsgivarrollen bör stärkas.

 

I budgetpropositionen för 2005 (prop. 2004/05:1, utg.omr. 6, avsnitt

 

3.9) redovisas ett mer fylligt referat av rapporten, Försvarsmaktens svar

 

och regeringens slutsatser.

 

 

Försvarsberedningens rapport Försvar för en ny tid (Ds. 2004:30)

 

Försvarsberedningen har lämnat en omfattande redogörelse för sin syn på

 

yrkesofficerarna. Bland de frågor som beredningen belyst vill regeringen

 

särskilt peka på följande: Yrkesofficerare bör först och främst tjänstgöra i

 

befattningar som kräver det yrkeskunnande som är unikt för militär

 

personal. Att delta i internationell verksamhet kommer att vara ett

 

återkommande och normalt inslag i officerens yrkesliv. Högre officerare

 

bör tjänstgöra längre tider på sina befattningar. Möjligheterna att

 

direktrekrytera officerare med särskild kompetens bör förbättras. Det

 

behövs fler rekryteringsvägar in i officersyrket och hänsyn måste tas till

 

kostnaderna när olika åtgärder för att minska antalet anställda övervägs.

 

Officerare som är anställda med fullmakt och som inte väljer att

 

avvecklas bör tjänstgöra på de platser inom myndigheten där lämpligt

 

arbete finns.

 

 

 

Regeringen delade Försvarsberedningens syn i dessa delar.

 

Förändringsarbetet bör intensifieras

 

 

Regeringen noterar de iakttagelser och analyser som Riksrevisionsverket

 

och Försvarsberedningen gör. Regeringen anser att det är nödvändigt att

 

Försvarsmaktens arbete med att minska antalet anställda beaktar de

 

arbetsrättsliga reglerna och sker på ett sådant sätt att verksamheten

 

främjas samtidigt som avvecklingskostnaderna minimeras. Försvars-

 

makten bör också intensifiera sitt arbete med att genomföra den inrikt-

 

ning för yrkesofficerarna som regeringen tidigare redovisat för riksdagen.

 

Det handlar om att skapa alternativa karriärvägar, att frikoppla befordran

 

från formella utbildningskrav och att anställa personer med särskild

 

kompetens. I de fall där detta gäller anställning som officer bör

 

anställningarna vara kopplade till en anpassad yrkesofficersutbildning.

 

Regeringen menar

att Försvarsmakten i en

ökande omfattning bör

91

 

 

 

tillsätta militära befattningar med ett ansökningsförfarande. Det skulle Prop. 2004/05:5 skapa ett bemanningssystem som är effektivare för myndigheten och mer

attraktivt för den enskilde. Regeringen noterar att Försvarsmakten i sin delårsrapport för 2004 uppgett att detta tidigast kan inledas hösten 2005.

Regeringen har beslutat om ändringar i officersförordningen (1994:882) för att underlätta Försvarsmaktens utvecklingsarbete i dessa avseenden. Ändringarna trädde i kraft den 1 juni 2004.

Arbetsgivarpolitiska aspekter

I budgetunderlaget för 2005 bedömde Försvarsmakten att behovet av yrkesofficerare kommer att minska från ca 11 600 till ca 9 100 under åren 2005 – 2007. Underlaget grundades på de förslag till fortsatt utveckling som myndigheten lämnade och tog hänsyn till behovet av militär kompetens i insatsorganisationen, grundorganisationen, den inter- nationella verksamheten och andra myndigheter, som t.ex. Försvarets materielverk och Försvarshögskolan. För att nå detta nettoresultat räknar Försvarsmakten med att nyrekrytera ca 500 och att avveckla ca 3 000 officerare. Försvarsmakten menar att minskningen kommer att vara möjlig att uppnå genom en kombination av naturlig avgång, olika åtgärder som yrkesväxlingsstöd och fortsatt tillämpning av systemet med särskild pension. Däremot kan det enligt Försvarsmakten bli nödvändigt med uppsägningar på grund av arbetsbrist om avtalet om särskild pension inte förlängs eller ersätts av ett liknande system när det går ut den 31 december 2004.

Arbetsgivarpolitiken i staten är långtgående delegerad och därför bör det enligt regeringen vara myndigheten som avgör vilket behov det finns av personal med olika kompetens. Det är myndigheten som i samverkan med Arbetsgivarverket och arbetstagarorganisationerna skall avgöra hur personalminskningen bör genomföras.

I några avseenden vill dock regeringen uttala sin principiella syn. Det första är att det är viktigt att i omstruktureringen så långt som möjligt ta hänsyn till behovet av att få en personalstyrka med rätt kompetens och en rimlig åldersstruktur för verksamheten. Det andra är att Försvarsmakten bör styra de personella resurserna till den verksamhet där de behövs bäst. Nu finns det för många yrkesofficerare samtidigt som delar av organisationen lider av befälsbrist. Det kommer att behövas en tydligare styrning från myndigheten för att få tillräckligt med personal i t.ex. värnpliktsutbildningen under omstruktureringen. De planerade nyanställ- ningarna under perioden 2005 – 2007 utgör endast en begränsad del av dem som behövs på längre sikt för att få en personalförsörjning i balans. Utan sådan styrning finns det en uppenbar risk för att situationen förvärras vid de enheter som redan nu har brist på officerare. Den tredje aspekten som regeringen vill peka på är kostnaderna för personal- avvecklingen. De har varit betydande och tidvis svåra att prognostisera. Enligt Försvarsmaktens delårsredovisning för 2004 uppgick kostnaderna för avveckling av personal till ca 2,9 miljarder kronor under åren 2001 – 2003. Försvarsmakten måste därför fortsätta att utveckla sina prognos- instrument och noga väga kostnaderna för olika avvecklingsåtgärder mot de effekter som åtgärderna ger.

92

Regeringen är positiv till Försvarsmaktens inriktning att lämna stöd till Prop. 2004/05:5 den personal som är beredd att byta yrke. Särskilt angeläget är det att

stöd ges till dem som visar intresse för annan offentlig verksamhet som polis-, kriminalvårds- eller utbildningsväsendet. Officerarnas erfaren- heter av utbildning och ledarskap bör, med nödvändig komplettering i yrkes- och ämnesutbildning, vara lämpliga kvalifikationer. Då tillvaratas personalens kompetens på ett sätt som är konstruktivt både för den enskilde och för samhället.

Sammantaget konstaterar regeringen att minskningen av officerskåren kommer att ställa stora krav på Försvarsmakten. Läget kompliceras dessutom av att ca en tredjedel av officerarna är anställda med fullmakt.

Fullmakter och särskild pension

I ett historiskt perspektiv har staten använt fullmakter för att anställa tjänstemän som ansetts behöva en särskilt trygg och oberoende ställning. Detta gäller t.ex. domare och tidigare officerare. En fullmaktsanställning ger ett mycket starkt anställningsskydd, t.ex. är inte arbetsbrist en saklig grund för uppsägning.

Vid början av 1990-talet fanns det ca 10 000 yrkesofficerare med fullmakt. Den 1 juli 1992 trädde förordningen (1992:538), om inrättande och indragning av vissa tjänster vid myndigheter som hör till Försvars- departementet, i kraft. Där reglerades att en fullmaktstjänst skulle dras in av myndigheten om tjänsten var vakant eller skulle bli ledig. De yrkes- officerare som redan var anställda med fullmakt fick behålla anställ- ningsformen.

Diagram 7.4.5 Yrkesofficerare med fullmakt den 1 juni 2004

Diagrammet visar att det finns ca 3 600 officerare kvar med fullmakt. Den absoluta majoriteten av officerarna som är 47 år eller äldre har denna anställningsform.

Om man utgår från officerarnas nuvarande pensionsålder (60 år) så kommer fullmaktssituationen att påverka Försvarsmaktens möjligheter att avveckla äldre officerare under ytterligare ca 15 år. Därefter kommer

93

konsekvenserna att avta tills de sista fullmaktshavarna pensioneras, Prop. 2004/05:5 omkring 2025.

Under försvarsbeslutsperioden har systemet med särskild pension kritiserats. Regeringen vill därför beskriva systemet utifrån ett statligt, arbetsgivarpolitiskt perspektiv. Beskrivningen utgår från Arbetsgivar- verkets skrivelse Hemställan från Försvarsmakten om vissa pensionsåtgärder (1999-10-13, dnr 9909-0488-Centro-65).

I samband med 1992 års försvarsbeslut beslutade regeringen förord- ningen (1992:96) om pension för vissa yrkesofficerare. Den innebar att fullmaktsanställda officerare i vissa fall kunde lämna anställningen med pension när de fyllde 55 år. Förordningen gällde till utgången av 1994.

Regeringen beslutade i november 1994 att Försvarsmakten fick välja de metoder och den omfattning som verksamhetsmålen krävde för att avveckla yrkesofficerare (dnr Fö94/1954/MIL) och betonade att perso- nalåtgärder av principiell betydelse för de statliga arbetsgivarna skulle behandlas av Arbetsgivarverket. Arbetsgivarverket bemyndigade i december 1994 Försvarsmakten att besluta om åtgärder i enlighet med regeringsbeslutet. Bemyndigandet gällde till utgången av 1996.

I juni 1996 hemställde Arbetsgivarverket, på begäran av Försvars- makten, om att regeringen skulle reglera hur man fortsatt skulle tillämpa systemet med särskild pension. Regeringen beslutade att inte vidta någon åtgärd (dnr Fi 96/2864, Z 3) med anledning av hemställan eftersom det är Arbetsgivarverket som på statens vägnar sluter avtal om anställnings- och arbetsvillkor. Regeringen framförde att myndigheterna skulle bära ansvaret för kostnaderna.

Arbetsgivarverket delegerade i september 1996 befogenheten att sluta kollektivavtal avseende särskild pension till Försvarsmakten. Delege- ringen avsåg tiden t.o.m. 2001. Befogenheten förlängdes sedan till utgången av 2004.

Kvinnor som yrkesofficerare

Regeringens bedömning: Den omfattande avvecklingen av personal och det tillfälliga rekryteringsstoppet till officersutbildningen riskerar att få negativa konsekvenser för uppgiften att successivt öka andelen kvinnor inom officersyrket. Det ställs högre krav på Försvarsmaktens förmåga att bibehålla de kvinnor som i dag är anställda som yrkesofficerare. Försvarsmakten bör, när officersutbildningen återupptas, genom fortsatt tillämpning av särskilda rekryteringsåtgärder utnyttja fler värnplikts- kullar som rekryteringsbas för att säkerställa att andelen kvinnor på den grundläggande yrkesofficersutbildningen ökar väsentligt.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen uppdrog den 10 oktober 2002 åt Försvarsmakten att redovisa mål för rekryteringen av kvinnor till officersyrket. Myndigheten vidtog därefter åtgärder för att öka andelen kvinnor på yrkesofficersprogrammet, bl.a. genom positiv särbehandling. Bilden nedan visar resultatet av Försvarsmaktens ansträngningar att rekrytera kvinnor till officersyrket under de senaste åren. Den åskådliggör dessutom att den positiva särbehandlingen inte tillämpats på ett sådant sätt att den bidragit till någon ökning av antalet

94

kvinnor. Istället har antalet kvinnor bland yrkesofficersaspiranterna Prop. 2004/05:5 sjunkit något i fasta tal och procentuellt är det oförändrat i förhållande till

föregående år.

60

 

 

 

 

50

 

 

 

 

40

 

 

 

 

30

 

 

 

Antal kvinnor som

20

 

 

 

påbörjat yrkesofficers-

 

 

 

programmet

 

 

 

 

10

 

 

 

 

0

 

 

 

 

1999

2000

2001

2002

2003

Däremot har det totala antalet kvinnor inom yrket genomgått en positiv utveckling sedan förra försvarsbeslutet (se tabellen nedan). Samtidigt kan regeringen konstatera att dagens mycket stora obalans mellan män och kvinnor i officersyrket gör att arbetet med att öka andelen kvinnor måste ses i ett långsiktigt perspektiv. Till och med i en situation där Försvars- makten kontinuerligt skulle lyckas rekrytera lika många kvinnor som män till yrkesofficersprogrammet skulle andelen kvinnor inom officers- kåren först efter flera årtionden kunna närma sig hälften. Regeringen ser därför med oro på det negativa utfall som rekryteringen gav 2003 och konstaterar vidare att såväl avvecklingen av personal som rekryterings- stoppet till officersutbildningen riskerar att få negativa konsekvenser för inriktningen att successivt öka andelen kvinnor inom yrket.

Antal yrkesofficerare som är kvinnor

Antal

 

 

 

 

 

500

 

 

 

 

 

450

 

 

 

 

 

400

 

 

 

 

Arméofficerare

350

 

 

 

 

 

 

 

 

Marinofficerare

300

 

 

 

 

 

 

 

 

Flygvapenofficerare

250

 

 

 

 

 

 

 

 

Övriga

200

 

 

 

 

 

 

 

 

Totalt

150

 

 

 

 

100

 

 

 

 

 

50

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

1998

1999

2000

2001

2002

2003

År

Samtidigt ser regeringen det som glädjande att Försvarsmakten lyckats väl i sitt arbete med att minska de förtida avgångarna bland officerare som är kvinnor. Regeringen bedömer att de låga förtida avgångarna under de senaste åren utgjort ett trendbrott.

95

Avgångar bland yrkesofficerare som är kvinnor

Prop. 2004/05:5

Antal

 

 

 

 

 

 

35

 

 

 

 

 

 

30

 

 

 

 

 

 

25

 

 

 

 

 

Arméofficerare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Marinofficerare

20

 

 

 

 

 

Flygvapenofficerare

 

 

 

 

 

 

15

 

 

 

 

 

Övriga

10

 

 

 

 

 

Totalt

 

 

 

 

 

 

5

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

1998

1999

2000

2001

2002

2003

 

 

 

 

År

 

 

 

Försvarsberedningen konstaterar i sin rapport Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) att det ur ett kvalitets- och kompetensperspektiv är centralt att öka andelen kvinnor inom försvaret. Beredningen anser därför att det är viktigt att Försvarsmakten utvecklar rekryteringsvägarna så att inte dessa begränsas till de som tjänstgör som befälselever. Regeringen har tidigare anfört att Försvarsmakten bör ges möjlighet att anställa personer med särskild kompetens som officerare efter en anpassad officers- utbildning. Denna möjlighet infördes den 1 juni 2004 efter det att regeringen beslutat om omfattande ändringar i officersförordningen (1994:882). Regeringen anser att Försvarsmakten med detta beslut som grund bör utveckla rekryteringsvägarna på ett sådant sätt att det bidrar till att öka andelen kvinnor inom officerskåren.

Regeringen bedömer därutöver att Försvarsmakten parallellt med eventuella uppsägningarna av personal särskilt måste fortsätta verka för att begränsa de frivilliga avgångarna bland kvinnliga yrkesofficerare. Regeringen anser det slutligen vara nödvändigt att Försvarsmakten vidtar åtgärder för att bibehålla intresset för officersyrket hos de unga kvinnor som genomfört värnplikt tills dess att de, när utbildningsstoppet hävts, ges en ny möjlighet att söka till officersutbildningen. Regeringens bedömning är att Försvarsmakten då får möjligheten att nå ut till ett större antal kvinnor som rekryteringsbas än tidigare och därmed får större möjligheter till en radikal ökning av andelen kvinnor som genomgår officersutbildning. Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att Försvarsmakten alltjämt måste fortsätta verka för att rekrytera fler kvinnor till officersyrket. Regeringen kommer att följa resultatet av de fortsatta ansträngningarna.

96

Åldersstrukturen hos Försvarsmaktens yrkesofficerare m.m.

Prop. 2004/05:5

 

 

Regeringens bedömning: För att uppnå en lämplig åldersstruktur inom

 

yrkesofficerskåren i Försvarsmakten krävs ytterligare åtgärder. Försvars-

 

makten bör därför tillsammans med Arbetsgivarverket och arbetstagar-

 

organisationerna fortsätta att analysera denna fråga. Regeringen kommer

 

att noga följa processen.

 

Skälen för regeringens bedömning

 

Försvarsmaktens underlag

 

I budgetunderlaget för 2005 framhåller Försvarsmakten att det behövs ett

 

fortsatt reformarbete inom personalförsörjningsområdet främst för att ge

 

större frihet och förmåga att möta de krav som det flexibla insatsförsvaret

 

och de internationella uppgifterna ställer. De internationella ambitionerna

 

förutsätter nya regler som omfattar alla personalkategorier. De ökande

 

beredskapskraven förstärker ytterligare behovet av reformarbete.

 

Ett alternativ som kan bli aktuellt är möjligheten till en tidsbegränsad

 

anställning (10 – 15 år) för yrkesofficerare. Nuvarande kompetens- och

 

åldersstruktur är enligt Försvarsmakten oacceptabel för ett insatsförsvar

 

där internationella insatser blir allt viktigare. En väl avvägd balans

 

mellan yngre och äldre officerare är nödvändig, framför allt med hänsyn

 

till kraven på tillgänglig insatsförmåga. Därför krävs ett mer flexibelt

 

system, där förberedelser för övergång till en civil karriär blir ett

 

integrerat element i den militära karriären.

 

I dag är enligt Försvarsmakten en alltför stor andel av yrkesofficerarna

 

i nivån löjtnant och kapten äldre än 40 år. Försvarsmakten bedömer att

 

framtidens insatser såväl nationellt som internationellt i hög grad

 

kommer att kräva en fysisk uthållighet i kombination med en ständigt

 

förändrad kompetens, framför allt med tanke på införandet av tekniskt

 

avancerad materiel. Detta innebär att nuvarande åldersstruktur behöver

 

förändras, i synnerhet för den personal som är direkt kopplad till

 

insatsorganisationen.

 

Försvarsmakten framhåller särskilt att nuvarande regelverk för yrkes-

 

officerare innebär att den omfattande personalavvecklingen de närmaste

 

åren måste upprepas i framtiden, allteftersom yrkesofficerarna åldras

 

eller för att anpassa organisationens storlek efter förändrade krav. Nya

 

officerare måste ständigt rekryteras till den större andelen befattningar i

 

de lägre nivåerna i organisationen. Möjligheterna att vid behov öka

 

rekryteringen begränsas av att detta på sikt skapar en ogynnsam ålders-

 

struktur om inte de naturliga avgångarna är större än rekryteringen. Om

 

rekryteringarna skulle behöva öka på grund av långsiktigt höjd beredskap

 

kommer stora obalanser i Försvarsmaktens ålderssammansättning skapas

 

på sikt. Enligt Försvarsmakten är det viktigt att undvika en situation där

 

myndigheten är beroende av naturliga avgångar och återkommande

 

avvecklingspaket för att kunna bevara en bra åldersspridning bland

 

yrkesofficerarna. Om ingenting görs kan Försvarsmakten hamna i en

 

situation där man måste hantera övertalighet och ogynnsam ålders-

 

struktur med återkommande åtgärdsprogram och kanske uppsägningar,

 

samtidigt som de naturliga avgångarna gör att Försvarsmakten förlorar

 

viktig och i vissa fall avgörande kompetens.

97

 

Försvarsmakten menar i en särskild skrivelse den 27 februari 2004 att

Prop. 2004/05:5

det framtida insatsförsvaret behöver en befälskår med tyngdpunkt i

 

åldersläget 20 – 40 år. Huvuddelen av officerskåren bör därför ha

 

tidsbegränsad anställning med karriärväxling till civila yrken vid mellan

 

35 och 40 års ålder. Långsiktigt verkande åtgärder och incitament behövs

 

för att få de yngre officerarna att stanna inom försvaret till denna ålder

 

och skapa goda möjligheter till karriärväxling efter fullgjord anställ-

 

ningstid som officer. Parallellt behöver omedelbart verkande åtgärder

 

vidtas för att främja motsvarande karriärväxling bland dagens övertaliga

 

äldre officerare. Försvarsmakten har också framhållit att möjligheten till

 

tidsbegränsad anställning av officerare finns i flera andra länder. Nyligen

 

har Stortinget i Norge godkänt ett förslag om en ny kategori av befäl, s.k.

 

avdelningsbefäl, som skall ges en tidsbegränsad anställning till 35 års

 

ålder.

 

I ett kompletterande underlag den 30 april 2004 till budgetunderlaget

 

för 2005 framför Försvarsmakten att för att få ett framtida personal-

 

försörjningssystem för yrkesofficerare i balans, dvs. yrkesofficerare i rätt

 

antal, med rätt kompetens och i rätt åldersläge, behövs ett nytt system

 

med tidsbegränsade anställningar i någon form. För detta krävs ytter-

 

ligare analyser och Försvarsmakten hemställer om att regeringen stöder

 

Försvarsmaktens fortsatta arbete med att pröva och utveckla olika former

 

för tidsbegränsad anställning.

 

I underlaget finns beskrivet flera exempel på sådana system. Försvars-

 

makten konstaterar att myndighetens tidigare förslag om tidsbegränsad

 

anställning upp till 10 – 15 år skapar låsningar.

 

Alternativen är i stället utformade med kortare tidsbegränsade anställ-

 

ningar 3 – 5 år som kan upprepas i flera perioder. Ett system är att efter

 

tvåårig yrkesofficersutbildning anställas tidsbegränsat i en period om 3 –

 

5 år. Därefter kommer en livs- och karriärplanering som kan leda till

 

ytterligare anställningar i 5-årsperioder.

 

Ett annat system bygger på en ökad rekrytering och användning av

 

reservofficerare. Det innebär att yrkesofficerare anställs tills vidare

 

medan man anställer reservofficerare i grundorganisationen med tids-

 

begränsade anställningar om 3 – 5 år.

 

Ett tredje förslag bygger på att reservofficerare och yrkesofficerare ges

 

en ettårig gemensam officersutbildning. Samtliga anställs tidsbegränsat i

 

5 år. Därefter får vissa en ytterligare, ettårig, yrkesofficersutbildning och

 

anställs tills vidare. Övriga kan fortsatt anställas som reservofficerare

 

eller övergå till en civil karriär.

 

Försvarsberedningens rapport Försvar för en ny tid

 

Försvarsberedningen bedömer att två faktorer är centrala för den framtida

 

Försvarsmakten. Dels att den militära personalen inriktas på att först och

 

främst tjänstgöra i verksamhet som är direkt kopplad till insatsorganisa-

 

tionens utbildning, övning och insatser, dels att Försvarsmakten inte skall

 

ha permanenta avvecklingskostnader för militär personal som passerat ett

 

visst åldersläge. För att uppnå detta bedömer Försvarsberedningen det

 

vara motiverat att pröva ett system med tidsbegränsade anställningar för

 

militär personal. Hur ett sådant system skall se ut i detalj bör Försvars-

 

makten utreda.

98

Grundläggande för ett system med tidsbegränsade anställningar är, Prop. 2004/05:5 enligt Försvarsberedningen, att det är insatsorganisationens förband och beredskapssättning som skall vara utgångspunkten för behovet av perso-

nal. Villkoren för den tidsbegränsade anställningen skall framgå tydligt för bägge parter. Det bör finnas utvecklade former för att underlätta yrkesväxlingen när anställningen i Försvarsmakten upphör. Vägledning för systemets utformning bör enligt Försvarsberedningen t.ex. kunna sökas bland de nordiska länderna, där Finland och Danmark tillämpar varianter av tidsbegränsade anställningar, och där den norska regeringen nyligen har lämnat ett förslag i frågan till stortinget. Vissa av de s.k. avvecklingsverktyg som redan i dag förekommer skulle även kunna vara aktuella i ett system med tidsbegränsade anställningar.

Försvarsberedningen vill understryka vikten av att övervägandena kring ett sådant system baseras på militära sakskäl och att formerna för de tidsbegränsade anställningarna anpassas till detta. Efter att officeren uppnått den ålder där tjänstgöringen upphör bör det självfallet, om den enskilde och Försvarsmakten så önskar, finnas möjlighet att fortsätta anställningen som officer. Främst gäller det officerare som är lämpade för tjänstgöring i insatsorganisationen även efter 35 eller 40 års ålder.

Regeringens överväganden

Regeringen delar i princip Försvarsberedningens uppfattning att de strukturella problemen inom officerskåren rör åldersfördelningen, inte minst kopplat till officerarnas förmåga för tjänstgöring i internationella insatser. Att det är lämpligt av sakskäl att ha en relativt stor andel yngre officerare i trupptjänst och ett mindre antal högre och äldre officerare i stabstjänst m.m. anser regeringen liksom Försvarsberedningen också vara oomtvistligt. Regeringen bedömer att två faktorer är centrala för den framtida Försvarsmakten. Dels att den militära personalen inriktas på att först och främst tjänstgöra i verksamhet som är direkt kopplad till insatsorganisationens utbildning, övning och insatser, dels att Försvars- makten bör undvika att ha permanenta avvecklingskostnader för militär personal som passerat ett visst åldersläge. Regeringen delar Försvars- beredningens uppfattning att Försvarsmakten bör fortsätta att analysera frågan. Det är viktigt att detta sker tillsammans med Arbetsgivarverket och arbetstagarorganisationerna. Regeringen avser att noga följa denna process.

7.5.5Civilanställda

Regeringens bedömning: Den civilanställda personalen bör kunna ges bättre karriär- och utvecklingsmöjligheter utifrån Försvarsmaktens verk- samhetsbehov och i ökande omfattning komma i fråga för befattningar som tidigare i allt väsentligt bemannats av yrkesofficerare.

Skälen för regeringens bedömning: I olika redovisningar och underlag

 

har Försvarsmakten bl.a. anfört att sedan 1998 har Försvarsmakten i nära

 

samarbete med de fackliga organisationerna haft ett kompetensutveck-

 

lingsprojekt för den civila personalen benämnt Kompetens i Centrum.

99

 

Med erfarenheterna från ett pilotprojekt som grund har en arbetsgrupp tagit fram ett utbildningsmaterial som delats ut till samtliga civil- anställda. Avsevärd kraft har lagts ned på att sprida kunskap om materialet i organisationen.

För att det skall vara möjligt att förverkliga den vision som regeringen beskrivit i prop. 2001/02:10 krävs enligt Försvarsmakten bl.a. en systematiserad kompetensutveckling för den personal som redan är anställd i Försvarsmakten. I fråga om möjligheterna för den civilanställda personalen att komma i fråga för befattningar som tidigare i allt väsentligt bemannats av yrkesofficerare har dessa hittills inte utvecklats i någon nämnvärd utsträckning. Försvarsmakten har förklarat att det under den nu pågående omstruktureringen inte har varit möjligt att göra detta.

Förbättrade förutsättningar för kompetensutveckling av civil personal skall skapas enligt vad Försvarsmakten angett i budgetunderlaget. Vidare skall möjligheterna för den civila personalen att delta i lämpliga delar av utbildningen vid Försvarsmaktens skolor samt vid Försvarshögskolan ytterligare tillvaratas.

För att tydliggöra den civila personalens karriär- och utvecklings- möjligheter avser Försvarsmakten skapa ett gemensamt system för myn- dighetens interna arbetsmarknad. Häri ligger att beskriva kompetenser och befattningskrav i ett gemensamt system och att dessutom arbeta efter gemensamma metoder och regler vad gäller befattningstillsättningar och urval.

För att skapa stabilitet i bedömningen av personalvolymer har Försvarsmakten genomfört en djupanalys. Förändringsförslag har identifierats och differenserna mellan planerade värden och reella utfall har analyserats. Försvarsmakten har tagit fram ett internt planeringsdoku- ment som skall tjäna som ett stöd i hela kedjan från försvarsmakts- planering till fördelning av uppdrag och analys av genomförd verksam- het. Personalkostnadsutvecklingen är enligt budgetunderlaget genom flera centrala beslut under kontroll och följer Försvarsmaktens plane- ringsinriktning enligt tidigare lämnade redogörelser.

Enligt Försvarsmakten har de stora avvecklingarna som följt av flera försvarsbeslut medfört att åldersstrukturen för civilanställda inte blivit optimal i förhållande till Försvarsmaktens verksamhet.

När det gäller kompetensutvecklingen är det enligt regeringen väsent- ligt att den nu gjorda utvärderingen av projektet Kompetens i Centrum ger den civila personalen bättre möjligheter till kompetensutveckling och att en systematiserad kompetensutveckling införs för den civila perso- nalen.

Försvarsmakten har inte kunnat redovisa vilka befattningar – som i dag innehas av militär personal – som har kunnat eller kommer att kunna ersättas av civilanställda. Försvarsmakten har förklarat att det under den pågående omstruktureringen inte varit möjligt att göra detta.

Försvarsberedningen (Ds 2004:30) har anfört i denna del att för hand- läggande uppgifter av generell förvaltningskaraktär bör civil personal användas i ökad utsträckning. Det är enligt regeringens mening angeläget att Försvarsmakten vidtar åtgärder för att komma till rätta med detta. Det är dock positivt att Försvarsmakten har inrättat en befattning som chefsutvecklare för den civila personalen.

Prop. 2004/05:5

100

Försvarsmakten har under flera år i olika underlag till regeringen Prop. 2004/05:5 angett planeringsvärden för civil personal som sedan överskridits såväl

till antal som till kostnadsnivåer. Enligt regeringens mening synes det som om Försvarsmakten nu vidtagit och avser vidta åtgärder för att komma till rätta med detta problem. Regeringen avser att, i likhet med vad som gäller för yrkesofficerare, fortsätta följa upp denna fråga.

I fråga om avveckling av civil personal har Försvarsmakten bedömt att antalet civilanställda under 2005 – 2007 behöver minska med ca 2 500, främst genom uppsägning av övertalig personal. Enligt regeringen är det Försvarsmakten som avgör vilket behov som det finns av personal med olika kompetens. I likhet med vad som gäller för yrkesofficerare är det Försvarsmakten, som i samverkan med Arbetsgivarverket och arbets- tagarorganisationerna skall avgöra hur denna personalminskning bör genomföras.

7.5.6Reservofficerare

Regeringens bedömning: Reservofficerarna fyller en viktig funktion i personalförsörjningssystemet och bör i större utsträckning än i dag kunna bidra genom sina civila kunskaper och erfarenheter till en ökad kom- petens i Försvarsmakten. Försvarsmakten bör därför i högre utsträckning kartlägga och ta tillvara reservofficerarnas civila erfarenhet och kompe- tens.

Reservofficerare bör nyttjas i större omfattning i såväl insatsorganisa- tionen, grundorganisationen, internationell tjänst och den centrala ledningen som inom hemvärnet. Försvarsmakten bör vid behov även rekrytera personal med efterfrågad civil kompetens och ge dessa särskild officersutbildning för att kunna anställas som reservofficerare.

Det är viktigt att reservofficerare erbjuds möjlighet att medverka i internationella insatser. Reservofficerarna bör ges nödvändig kompetens- utveckling för detta.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att reserv- officerssystemet står under betydande prövningar. Reservofficerarna är en personalgrupp som de senaste åren upplevt stora förändringar be- träffande uppgifter och tjänstgöringsförhållanden. Under försvarsbesluts- perioden har dessutom ett nytt utbildningssystem införts med ett obliga- toriskt tjänstgöringsår för nyexaminerade reservofficerare. I takt med att repetitionsövningar och andra övningstillfällen minskat i omfattning har reservofficerarnas möjligheter att få den övning som de behöver för sin kompetensutveckling nästan försvunnit. Inställd tjänstgöring – ibland med mycket kort förvarning – kan ge ett intryck av att reservofficerarnas betydelse för Försvarsmakten är mindre än den är, vilket inte gynnar reservofficerssystemets framtid.

Reservofficerarna bidrar med sina civila kunskaper och erfarenheter till en ökad kompetens i Försvarsmakten. Deras betydelse för Försvars- maktens anpassningsförmåga kommer att vara stor även i framtiden. Det bör därför även vara möjligt att anställa personer med särskild kompetens som reservofficer. Regeringen vill särskilt framhålla reservofficerarnas

stora betydelse när det gäller att tillföra civil kompetens till det militära

101

försvaret. Det är viktigt med en god kompetensutveckling för reserv- Prop. 2004/05:5

 

officerarna och denna ges bäst genom att erbjuda möjligheter till tjänst-

 

göring. Regeringen delar Försvarsmaktens uppfattning att reserv-

 

officerarna bättre bör kunna nyttjas för tjänstgöring i grundorganisa-

 

tionen. En fortsatt rekrytering är nödvändig dels för att kunna utjämna

 

reservofficerarnas åldersstruktur och kunna uppfylla insatsorganisa-

 

tionens behov, dels för att kunna bemanna internationella insatser och

 

behålla Försvarsmaktens förankring i samhället.

 

Regeringen anser att det är behovet som skall styra antalet reserv-

 

officerare och att det i likhet med andra personalkategorier ligger i

 

Försvarsmaktens arbetsgivaransvar att bestämma hur många reserv-

 

officerare det behövs. Vid utgången av 2003 fanns nära 15 000 reserv-

 

officerare, varav ca 200 kvinnor. Med aktuellt reservofficersavtal finns

 

det ca 12 100 personer, varav ungefär 180 kvinnor. Det stora flertalet

 

reservofficerare är över 35 år (ca 85 procent) med en tyngdpunkt i ålders-

 

kategorin 35 – 45 år. Flertalet av de nu gällande reservofficersavtalen går

 

ut under 2005. Försvarsmakten har under innevarande försvarsbesluts-

 

period fortsatt arbetat för att klarlägga behoven av reservofficerare i

 

insatsorganisationen i framtiden. Antalet reservofficerare i Försvars-

 

makten kommer att reduceras till 2007, varför ett arbete med att avveckla

 

övertaliga reservofficerare har igångsatts.

 

Under de senaste åren har reservofficerarna utgjort en väsentlig del av

 

utlandsstyrkans befälskader. Drygt en tredjedel av alla officersbefatt-

 

ningar i utlandsstyrkan eller annan internationell tjänst har bemannats av

 

reservofficerare. I grundorganisationen har i genomsnitt ca 200 reserv-

 

officerare årligen tjänstgjort. Regeringen vill alltjämt understryka

 

betydelsen av att reservofficerare erbjuds möjlighet att medverka i

 

internationella insatser. Behovet av befäl vid utlandsmissioner är stort,

 

varför regeringen anser att ansträngningar bör göras för att öka andelen

 

reservofficerare i dessa sammanhang ytterligare. Inte minst viktigt är att

 

nyttja reservofficerarnas dubbla kompetens, t.ex. förvärvade akademiska

 

kvalifikationer inom t.ex. språk, ekonomi, statsvetenskap, teknologi,

 

kultur, religion och beteendevetenskap.

 

Regeringen delar Försvarsmaktens uppfattning att reservofficerare

 

framgent kommer att behövas i högre befattningar i såväl insatsorganisa-

 

tionen, grundorganisationen, internationell tjänst och den centrala led-

 

ningen som inom hemvärnet. Vad gäller insatsorganisationen konstaterar

 

Försvarsmakten att för befattningar som kräver aktuell och god kunskap i

 

handhavande av försvarsspecifika system är det svårt att växla yrkes-

 

officersbefattningar till reservofficersbefattningar. Inom framför allt

 

funktionerna verksamhetsledning, logistik samt drift ser Försvarsmakten

 

större möjligheter att växla yrkesofficersbefattningar mot reservofficers-

 

befattningar. Försvarsmakten menar att reservofficerarna bör ges kompe-

 

tensutveckling som medför kvalifikationer för befattning motsvarande

 

yrkesofficerares och de för befattningarna gällande tjänstegraderna.

 

När det gäller tjänstgöring för reservofficerare i grundorganisationen är

 

denna i dag främst knuten till lägre befattningar såsom instruktörs-

 

tjänster. I framtiden bedömer Försvarsmakten att reservofficerare i större

 

utsträckning kan placeras på chefsnivåer i grundorganisationen, främst

 

där deras civila kompetens i kombination med reservofficerens kompe-

 

tens inte återfinns i Försvarsmakten. Detta kan åstadkomma frigörande

102

 

av yrkesofficerare för andra uppgifter. Det kan också bidra

till att Prop. 2004/05:5

 

Försvarsmakten i mindre omfattning anställer konsulter, t.ex. inom IT-,

 

juridik- och ekonomifunktioner. Försvarsmakten har inlett ett arbete med

 

att tydligare kartlägga reservofficerarnas civila kompetens. Försvars-

 

makten konstaterar emellertid att det är svårt att ur ett arbetsrättsligt

 

perspektiv kombinera ett utökat användande av reservofficerare i såväl

 

högre som lägre befattningar samtidigt som det finns en övertalighet av

 

civilanställda och yrkesofficerare.

 

 

 

Regeringen har efterlyst en tydligare inriktning av Försvarsmaktens

 

arbete för att få fler reservofficerare till hemvärnet. Detta i takt med att

 

hemvärnet inom de nationella skyddsstyrkorna tillförs mer kvalificerade

 

uppgifter och mer avancerad materiel. Försvarsmakten har därför på-

 

börjat ett arbete rörande detta. Myndigheten konstaterar att reserv-

 

officerarnas kompetens är efterfrågad inom hemvärnsförbanden,

 

framförallt i kompanichefs- och bataljonschefsbefattningar, men även i

 

staber. För att stimulera och öka antalet reservofficerare i hemvärnet

 

genomför Försvarsmakten ett antal åtgärder, bland annat utökade

 

marknadsföringsinsatser och utbildning av reservofficerare för att öka

 

rekryteringen. Enligt Försvarsmaktens målsättning skall hemvärnet inom

 

fem år ha en reservofficersandel på 10 procent inom högre chefsbefatt-

 

ningar. Vid den därpå kommande femårsperiodens slut skall en andel på

 

15 – 20

procent ha uppnåtts. Utöver detta tillkommer ett

antal

 

instruktörsbefattningar. Regeringen ser positivt på denna målsättning.

 

7.5.7

Personal som nyligen fullgjort värnplikt

 

 

 

 

 

 

Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör ges möjlighet att anställa

 

personal som nyligen fullgjort värnplikt i de fall där detta är en förut-

 

 

sättning för att uppfylla de beredskapskrav som ställs i den inter-

 

 

nationella verksamheten. Anställningar bör i begränsad omfattning också

 

 

kunna förekomma när det är uppenbart att de ökar effekten av de

 

 

utbildningsinvesteringar som görs i pliktsystemet. Personalens anställ-

 

 

ningsvillkor m.m. bör regleras i avtal.

 

 

 

Skälen för regeringens bedömning: Försvarsmakten har redovisat ett

 

förslag till hur kompetensen hos dem som nyligen fullgjort värnplikt bör

 

tillvaratas. Förslaget ligger så nära den syn som regeringen tidigare

 

redovisat för riksdagen att det nu bör vara möjligt att införa ett sådant

 

system.

 

 

 

 

Försvarsberedningen framhåller i sin rapport Försvar för en ny tid

 

(Ds 2004:30) behovet av att tillvarata den kompetens som de som

 

nyligen fullgjort grundutbildning fått. Regeringen delar Försvarsbered-

 

ningens syn.

 

 

 

Personell tillgänglighet – en förutsättning för den internationella verksam-

 

heten

 

 

 

 

Bemanningen av den internationella verksamheten är enligt regeringen

 

det kanske tydligaste exemplet på att förutsättningarna för Försvars-

 

maktens

personalförsörjning behöver förbättras. Det finns en stark

103

 

 

 

 

koppling mellan de beredskapskrav som ställs på de förband som anmäls Prop. 2004/05:5

 

till internationella styrkeregister och behovet av olika kontrakts- och

 

anställningsformer för den personal som bemannar dem. I underlaget

 

inför 2004 års försvarsbeslut har Försvarsmakten beskrivit de krav på

 

personell tillgänglighet som följer med de olika internationella bered-

 

skapsnivåerna. Utgående från Försvarsmaktens underlag drar regeringen

 

följande slutsatser.

 

All personal som ingår i förband som skall kunna vara verksamma i ett

 

annat land inom 10 – 15 dagar från ett politiskt beslut bör vara anställd

 

och tjänstgöra i sina befattningar. Ställningstagandet grundas på behovet

 

av att omedelbart kunna påbörja missionsförberedelser och de kompe-

 

tenskrav som ställs. Förbanden bör ha kapacitet att verka i såväl

 

fredsbevarande som fredsframtvingande verksamhet vilket i sin yttersta

 

förlängning kan innebära väpnad strid i ett annat land. Förbanden bör

 

således ges förutsättningar för att bygga upp en sådan förmåga att de

 

blott efter några dagars förberedelser kan lösa uppgifter inom hela

 

spektrumet av konfliktnivåer. För att en sådan ambition skall vara

 

trovärdig och för att inte utsätta personalen för en oacceptabel risknivå är

 

det enligt regeringen nödvändigt att ge förbanden möjlighet till

 

fortlöpande utbildning och samträning. Detta ställer i sin tur så höga krav

 

på tillgänglighet hos personalen på soldatnivå att den i praktiken bara kan

 

nås genom ett anställningsförhållande.

 

Enligt Försvarsmaktens uppfattning behöver myndigheten anställa ett

 

hundratal soldater för att det skall vara möjligt att tillgodose de

 

beredskapskrav som ställs på de förband som myndigheten föreslagit bli

 

anmälda till internationella styrkeregister. Försvarsmakten menar vidare

 

att antalet bör kunna förändras i takt med att förbandsanmälningarna

 

revideras.

 

Behovet av anställda soldater kommer att påverkas av den svenska

 

ambitionsnivån när det gäller resurser till EU:s militära snabbinsats-

 

förmåga. Denna bygger bl.a. på att ett antal stridsgrupper av bataljons-

 

storlek sätts upp. Stridsgrupperna ges en insatsberedskap om ca 10 dagar

 

under en del av en tvåårsperiod enligt ett roterande schema. För Sveriges

 

vidkommande skulle en sådan utveckling innebära att antalet anställda

 

soldater behöver kunna ökas temporärt under den tid då svensk personal

 

endera förbereder sig eller upprätthåller den högsta beredskapen. Under

 

resterande delar av tvåårsperioden bedöms behovet av anställda soldater

 

vara litet eftersom de svenska enheterna då har en lägre beredskap.

 

Ytterst avgörs därmed antalet anställda soldater för detta syfte av hur stor

 

del av en stridsgrupp som Sverige kommer att ta ansvar för. I detta

 

sammanhang bör noteras att Försvarsmakten uppgett att en hel

 

stridsgrupp med nödvändiga förstärkningsförband innehåller ca 1 800

 

befattningar varav ca 1 500 på soldatnivå. För att det skall vara möjligt

 

att nå den säkerhetspolitiska handlingsfrihet som är önskvärd när det

 

gäller svenska bidrag till EU:s snabbinsatsförmåga och olika

 

styrkeregister, är det enligt regeringens mening nödvändigt att ha ett

 

flexibelt synsätt på hur många anställda soldater det får finnas vid olika

 

tillfällen.

 

Försvarsmakten har redovisat att förband med ca 30 dagars beredskap

 

kan bygga sin personalförsörjning på beredskapskontrakt och regel-

 

bundet återkommande, kortare utbildningsperioder. Regeringens slutsats

104

 

är att det system med beredskapssoldater som tidigare redovisats för Prop. 2004/05:5 riksdagen är lämpligt utformat och fyller sin plats som en av många

komponenter i Försvarsmaktens personalförsörjningssystem. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla vikten av att beredskapskontrakten utformas på ett sätt som skapar incitament för att fullfölja de åtaganden som den kontrakterade personalen står i beredskap för.

Förband som har en beredskap om 90 dagar eller mer kräver en rekryteringsbas men ställer i övrigt inte några särskilda krav på personell tillgänglighet. De lågt ställda beredskapskraven gör det möjligt att påbörja rekryteringen i samband med ett beslut om insats. Försvars- makten menar att de som genomfört grundutbildning bör tillfrågas om de, vid behov, är villiga att ingå i förband med 90 dagars beredskap eller mer. Såvitt regeringen kan bedöma skulle en sådan villighetsförklaring vara en kostnadseffektiv metod för att identifiera den viktigaste rekryteringsbasen för förband med lågt ställda beredskapskrav.

Kompetensen i utbildningsverksamheten

Regeringen konstaterar i likhet med tidigare att de generella kraven på kompetens inom Försvarsmakten tilltar. Vidare ställer den ofta högtekno- logiska materielen krav på välutbildad personal för att över huvud taget kunna användas effektivt och säkert. I många fall får totalförsvarspliktiga en sådan utbildning att de utgör en förutsättning för effekten i insats- organisationen. Regeringen menar att de totalförsvarspliktigas kompetens inte tillvaratas i tillräcklig omfattning eftersom de lämnar Försvars- makten i den stund som en många gånger dyr och kvalificerad utbildning slutförts. Det finns därmed tydliga verksamhets- och effektivitetsskäl som talar för att införa ett system som gör det möjligt för Försvarsmakten att bättre tillgodogöra sig de utbildningsinvesteringar som görs i pliktsystemet. Huvudsyftet med värnpliktsutbildningen bör dock fort- farande vara att den enskilde skall bli så skicklig att han eller hon kan klara sin uppgift i insatsorganisationen.

Regeringen framhåller att det är angeläget att den personal som anställs i utbildningsverksamheten ges den utbildning som behövs för att kunna verka som biträdande instruktörer eller liknande. Grundläggande kunskaper i t.ex. ledarskap och verksamhetssäkerhet är en förutsättning för en god och säker utbildningsmiljö som präglas av ömsesidig respekt. Det är också väsentligt att arbetsuppgifterna för denna delvis nya personalkategori anpassas och att mer kvalificerad verksamhet leds av officerare.

Med denna inriktning som grund menar regeringen att Försvarsmakten bör ha möjlighet att under begränsad tid anställa personal som kan bidra till att bl.a. föra över kompetens mellan åldersklasserna. I andra fall kan det vara frågan om att anställa personal för att tekniska system skall kunna vara operativa under den tid det tar att utbilda nästa omgång totalförsvarspliktiga. Totalt bedömer Försvarsmakten att det vore lämpligt att anställa personal som motsvarar ca 400 årsarbetare. Regeringen gör ingen annan bedömning men menar samtidigt att det bör vara myndigheten som slutligt avpassar antalet utifrån behoven och de ekonomiska förutsättningarna.

105

Totalförsvarsplikten är alltjämt grunden för personalförsörjningen

Prop. 2004/05:5

Enligt regeringens mening är totalförsvarsplikten alltjämt en viktig

 

förutsättning för den personella kvaliteten i insatsorganisationen. Att

 

svenska förband väl mäter sig med andra länders är oomtvistligt. Det

 

ställs således krav på att ett system med anställda soldater hanteras

 

varligt och inte ges en större omfattning än vad som är nödvändigt.

 

Ytterst handlar det om att värna totalförsvarsplikten och principen att

 

personalförsörjningen av insatsorganisationen bygger på grundutbildning

 

med plikt. Anställningarna får inte heller ersätta utbildningen av total-

 

försvarspliktiga. I stället handlar det om att kunna genomföra freds-

 

främjande insatser med snäva tidsförhållanden och att få effekt av de

 

utbildningsinvesteringar som görs. Intresserade och lämpliga personer

 

bör kunna ges möjlighet att ta anställning på soldatnivå under en kortare

 

period för att därefter studera eller söka sig mot andra yrken, inom eller

 

utom Försvarsmakten.

 

Det är också väsentligt att den personal som anställs eller kontrakteras

 

inte upplevs som något av ett mellanting mellan totalförsvarspliktiga och

 

anställda. Kontraktsformer, anställningsvillkor och anställningstider

 

m.m. bör regleras i kollektivavtal i likhet med vad som gäller för annan

 

anställd personal. Det kan övervägas om tvåårsprincipen för EU:s strids-

 

grupper bör vara vägledande för kontrakts- och anställningstidernas

 

längd. Regeringen menar att det är värdefullt om de personalförsörj-

 

ningsåtgärder som vidtas kan härledas till de krav som ställs, i detta fall

 

EU:s beredskapskrav.

 

Arbetsgivarverket och de centrala, fackliga organisationerna har ingått

 

ett ramavtal om vissa anställningar inom Försvarsmakten. Parterna

 

konstaterar att Försvarsmaktens möjligheter att uppfylla ålagda uppgifter

 

och mål till stor del är beroende på hur myndigheten kan personal-

 

försörjas. Avtalet ger Försvarsmakten möjlighet att under högst två år

 

anställa den som fullgjort värnplikt. Avtalet gäller från den 1 januari

 

2005 till och med den 30 juni 2006. Parterna har enats om att noggrant

 

följa utvecklingen och att en utvärdering skall ske före avtalsperiodens

 

slut. Parterna är vidare ense om att avtalet är en partsgemensam

 

avsiktsförklaring och att förhandlingarna skall återupptas hösten 2004 i

 

anslutning till riksdagsbehandlingen av försvarsbeslutet.

 

Personal i flygtidsproduktionen

 

I prop. 2001/02:10 konstaterade regeringen att kompetensen hos dem

 

som nyligen fullgjort värnplikt borde tillvaratas för att säkerställa en

 

rationell flygtidsproduktion. Regeringen menade att denna del av

 

Försvarsmaktens verksamhet borde kunna tillgodoses genom bemanning

 

med civilanställd personal. Så har också skett inom Försvarsmakten.

 

7.5.8

Frivillig personal

 

Regeringen anser att behovet av frivillig personal i grund- och insatsorganisationen skall vara styrande för det organisationsstöd och de uppdrag som lämnas till de frivilliga försvarsorganisationerna. Försvars-

106

makten har inför försvarsbeslutet inte gjort en fullständig bedömning av Prop. 2004/05:5 myndighetens behov av stöd från frivilliga. Regeringen har därför

uppdragit åt Försvarsmakten att redovisa behovet av frivillig personal inom ramen för den grund- och insatsorganisation som föreslås i denna proposition. Regeringen återkommer i avsnitt 7.5.13 till frågan rörande frivillig försvarsverksamhet.

7.5.9Den internationella verksamheten och tjänstgörings- skyldighet för anställd personal

Regeringens bedömning: Även andra kategorier av anställda i Försvarsmakten än nyanställda yrkesofficerare bör vara skyldiga att tjänstgöra i utlandsstyrkan. Den internationella verksamheten ställer krav på att Försvarsmakten vidtar åtgärder som gör sådan tjänst attraktiv.

Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen beslutade i april 2003 i enlighet med regeringens förslag i propositionen Tjänstgöring i utlands- styrkan (prop. 2002/03:26, bet. 2002/03:FöU2, rskr. 2002/03:141). Ändringen i lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten möjliggjorde för Försvarsmakten att agera för att fr.o.m. ikraftträdandet den 1 juni 2003 utöka arbetsskyldigheten för anställda i Försvarsmakten till att omfatta tjänstgöring i utlandsstyrkan. Kravet på särskild anställning i utlandsstyrkan togs bort när det gäller anställda i Försvars- makten som har en skyldighet att tjänstgöra i utlandsstyrkan.

Regeringen har därefter beslutat om ändringar i officersförordningen (1994:882) med ikraftträdande den 1 juni 2003. Ändringarna innebär att då en yrkesofficer anställs i Försvarsmakten skall det framgå av det enskilda anställningsavtalet om arbetsskyldigheten omfattar tjänstgöring i internationell verksamhet utomlands för de syften som anges 1 § tredje stycket lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2005 framfört att efter nämnda förordningsändring har Försvarsmakten reglerat hur förbands- cheferna skall hantera förändringen. Av dessa regler framgår att de yrkesofficerare som anställdes under juni månad 2003 skulle ges möjlig- het att själv ta ställning till om dessa ville eller inte ville omfattas av det nya anställningsavtalet som innebar internationell tjänstgörings- skyldighet. För kommande yrkesofficerskurser kommer det inte föreligga någon sådan valmöjlighet utan ett anställningskontrakt innebär krav på internationell tjänstgöringsskyldighet.

Försvarsmakten framför vidare i budgetunderlaget att det finns andra personalkategorier av anställda som inom ramen för sin anställning bör kunna omfattas av internationell tjänstgöringsskyldighet. I budgetunder- laget föreslås att de soldater som anställs skall ges en internationell tjänstgöringsskyldighet. Även reservofficerare bör ges en sådan skyldig- het vilket skall övervägas inom ramen för den översyn av reservofficers- systemet som föreslås ske inom Försvarsmakten.

Tjänstgöringsskyldighet för civila bör enligt Försvarsmaktens uppfatt- ning främst omfatta civila som anställs på befattningar i insatsförband avsedda för internationella insatser eller som har en avgörande påverkan

på Försvarsmaktens förmåga att delta i internationella insatser. En

107

förändring i anställningsavtalet för denna kategori bör i likhet med den Prop. 2004/05:5 nyanställde yrkesofficeren ske genom att det vid en nyanställning i anställningsavtalet klargörs att befattningen ställer krav på internationell tjänstgöringsskyldighet.

Försvarsberedningen har i rapporten Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) understrukit vikten av att internationell tjänstgöring skall vara ett obligatorium för officerare. Försvarsberedningen menar också att om inte Försvarsmakten inom en snar framtid kan lösa frågor om internationell tjänstgöringsskyldighet och andra anställnings- och tjänstgöringsfrågor inom ramen för det delegerade arbetsgivaransvar som myndigheten har bör statsmakterna överväga nödvändig författningsreglering. Försvars- beredningen har också anfört att ett villkor för befordran bör vara att ha tecknat ett anställningsavtal som inkluderar tjänstgöringsskyldighet vid internationella insatser.

Regeringen finner av vad som framförts av Försvarsmakten i budget- underlaget för 2005 att Försvarsmakten tagit sig an frågan om skyldighet att tjänstgöra i internationella insatser och att myndigheten bör fortsätta arbetet med att utöka skyldigheten även till andra kategorier av anställda. Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning att ytterligare åt- gärder bör övervägas om inte frågan får en snar lösning. Regeringen avser därför att återkomma i Försvarsmaktens regleringsbrev för budget- året 2005. Regeringen erinrar vidare om vad som framhölls i proposi- tionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10) om att Försvarsmakten vidtar åtgärder som gör tjänstgöring utomlands attraktiv.

7.5.10Försvarsmaktens arbetsgivarroll, m.m.

Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör intensifiera arbetet med att stärka sin arbetsgivarroll. Regeringen avser att följa utvecklingen. Möjligheten att skapa en avvecklingsorganisation för personal bör prövas.

Skälen för regeringens bedömning: I olika redovisningar och underlag har Försvarsmakten bl.a. anfört att myndigheten gjort en medveten satsning för att stärka chefers förutsättningar att företräda arbetsgivaren. För varje ny förbandschef m.fl. klargörs förväntningarna på rollen som arbetsgivarföreträdare bl.a. i utbildningen för dessa nya chefer. På för- bandschefsmötena har huvudsakligen frågor om löneutveckling, perso- nalkostnadsutveckling och chefers ansvar som arbetsgivare tagits upp. Försvarsmakten fastställde och distribuerade 2001 ett 10-punktsprogram rörande personalfrågor. Därutöver har under samma tid utarbetats direktiv till staber och förbandsledningar.

Försvarsmaktens 10-punktsprogram är uppdelat i följande områden: ledarskap, rörlighet, decentralisering, internationell tjänst, rekrytering, individuell utveckling, kompetensutveckling, lönebildning, prestations- värdering och meritvärdering. I den långsiktiga planeringen har Försvars- makten reserverat medel för programmets införande och utveckling.

Inom Försvarsmakten analyseras kontinuerligt ekonomiska och personalpolitiska konsekvenser av förändringar av anställningsvillkoren.

Avsevärda avtalsförändringar har enligt Försvarsmakten genomförts. I

108

lönefrågorna har Försvarsmakten förändrat vissa delar i anställnings- Prop. 2004/05:5

 

villkoren. De flesta fasta och en del rörliga tillägg som inte är arbetstids-

 

beroende har tagits bort. Ett nytt befattningsvärderingssystem har införts.

 

Även ett nytt arbetstidsavtal har börjat gälla från den 1 februari 2002,

 

innehållande ett förenklat sätt att beräkna ersättning för övningsdygn.

 

Övertidskostnaderna för personalen har minskat.

 

Försvarsmakten har vidare anfört att 10-punktsprogrammet har

 

genomförts till stora delar och skall utvecklas vidare. Försvarsmaktens

 

uppfattning är att det fortfarande finns ett behov av att stärka arbets-

 

givarrollen. I fråga om tjänstgöringstiderna för yrkesofficerarna strävar

 

Försvarsmakten att minska rotationen, inte minst för chefer.

 

För att öka erfarenheten som arbetsgivarföreträdare har bemannings-

 

arbetet inriktats på att undvika täta befattningsbyten för officerare. Under

 

2003 har ett nytt förhållningssätt till rörlighetsfrågorna introducerats. Ett

 

nytt avtal om rörlighet och kostnadsersättning har förhandlats fram under

 

året och stöder det nya förhållningssättet.

 

Försvarsmaktens uppföljning under 2003 av 10-punktsprogrammet har

 

visat vilka åtgärder som är genomförda helt eller delvis och vilka som

 

återstår. Som exempel kan följande nämnas.

 

Metoderna för utvecklingssamtal och arbetsplatsträffar har utvecklats

 

och överförts till förband. Policy och riktlinjer är utgivna för att under-

 

lätta pendling, flyttstimulans och distansarbete. Frågan om direkt-

 

rekrytering till vissa officersbefattningar och ansökningsförfarande till

 

befattningar samt flerkarriärsystem hanteras inom ramen för ett nytt

 

kompetensförsörjningssystem. Projektet ”Kompetens i Centrum” för

 

civilanställda har genomförts och utvärderats.

 

Försvarsmaktens uppfattning är att det fortfarande finns ett behov av

 

att stärka arbetsgivarbeteendet hos myndighetens chefer. Arbetet har

 

fortsatt med att stärka chefers förutsättningar att företräda arbetsgivaren.

 

Förtroendet för myndigheten i frågor som rör arbetsgivarrollen kan för-

 

bättras om omvärlden konstaterar att arbetsgivarfrågorna bl.a. hanteras

 

konsekvent över tiden och utifrån hela myndighetens verksamhetsbehov

 

och enligt god sed på svensk arbetsmarknad. Inom Försvarsmakten har

 

arbete bedrivits för att detta synsätt skall prägla budskapet i utbild-

 

ningsprogram för Försvarsmaktens anställda.

 

Enligt Försvarsmakten har stora förändringar gjorts i avtalsbestäm-

 

melserna för såväl löner som arbetstid för att bättre stödja verksamheten.

 

Lokala avtal och policy skall genomgås och följas upp efterhand. En

 

modell för kontinuerlig lönekostnadsuppföljning kommer att tas fram.

 

I budgetunderlaget för 2005 har Försvarsmakten analyserat den kritik

 

som riktats mot myndigheten i arbetsgivarfrågor. Försvarsmakten har

 

bl.a. anfört att analysen har visat att vissa punkter i kritiken är överspelad

 

men att erfarenheterna bör tas tillvara för likartade framtida situationer.

 

Andra punkter arbetar Försvarsmakten med samt har i några fall kommit

 

fram till förändrat regelverk och därmed förändrat agerande. Försvars-

 

makten fortsätter att arbeta med arbetsgivarfrågorna. Den stora rörlig-

 

heten av officerare har åter förklarats av den stora omorganisationen som

 

påbörjades 2000 och behovet av att med kort varsel bemanna befatt-

 

ningar utomlands. I den pågående reformeringen av Försvarsmaktens

 

personalförsörjningssystem är avsikten att utforma systemet så att

 

tjänstgöringstiderna i befattning ökar.

109

 

Riksdagen fattade i mars 2004 beslut om Försvarsmaktens arbetsgivar- politik och vissa personalfrågor i försvaret (bet. 2003/04:FöU3, rskr. 2003/04:168). Utskottet konstaterar att det är viktigt att regeringen fortsätter att stärka sin uppföljning och styrning när det gäller arbets- givarpolitiken inom Försvarsmakten. Försvarsutskottet anför vidare bl.a. att de åtgärder som regeringen vidtar därför bör redovisas för riksdagen i den kommande försvarsbeslutspropositionen.

I budgetunderlaget för 2005 har Försvarsmakten i fråga om placering av yrkesofficerare i längre tider i befattning anfört att ansvarsfördel- ningen för vidare hantering av dessa frågor har fastställts och ett nytt avtal i denna fråga har slutits med arbetstagarorganisationerna. En policy för flyttstimulans har börjat tillämpas för att stimulera till flyttning i stället för pendling. Även tidigare krav på att en yrkesofficer måste ha tjänstgjort på många ställen för en fortsatt karriär har nu tagits bort. Försvarsmakten menar dock att det är flera faktorer som innebär svårigheter med längre placeringar på befattning. Omorganisationen är en väsentlig faktor, en annan är att officerare slutar sin tjänst med yrkesväxling eller den särskilda pensionen. Försvarsmakten har dock börjat placera främst chefer i längre befattningstider. Regeringen anser att i denna fråga har Försvarsmakten gjort ett väsentligt arbete för att komma tillrätta med dessa problem. Ytterligare åtgärder bör dock kunna vidtas av Försvarsmakten.

Enligt regeringens bedömning har Försvarsmakten fortsatt att arbeta på ett förtjänstfullt sätt med att förbättra sin arbetsgivarroll som inleddes efter kritik som främst Riksrevisionsverket riktat mot myndigheten. Försvarsmakten bör dock intensifiera arbetet med att stärka sin arbetsgivarroll. Regeringen avser att fortsatt följa upp utvecklingen.

Försvarsmakten har haft i uppdrag att utreda möjligheten att skapa en separat avvecklingsorganisation för personal. Av budgetunderlaget för 2005 framgår att myndigheten anser att en separat avvecklings- organisation inte bör inrättas inom myndigheten. Försvarsmakten menar att det bör vara chefer för nedläggningsenheter som skall leda avveck- lingen och bl.a. utnyttja de lokala förutsättningarna för yrkesväxling. Försvarsmakten menar vidare att detta tillvägagångssätt är mindre resurskrävande än med en separat avvecklingsorganisation.

Försvarsberedningen har i rapporten Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) konstaterat att avvecklingen av personal måste ägnas stor uppmärk- samhet under de kommande åren. Bland annat förslår beredningen att Försvarsmakten bör pröva möjligheten att skapa en separat organisation dit övertalig personal hänförs för att ges möjligheter till ny sysselsättning utanför myndigheten.

I likhet med Försvarsberedningen anser regeringen att, vid sidan av att utnyttja befintliga verktyg som Trygghetsstiftelsen, det är viktigt att pröva möjligheten att skapa en separat organisation dit övertalig personal hänförs för att ges möjligheter till ny sysselsättning utanför myndigheten. En sådan organisation kan på ett professionellt och systematiskt sätt ägna sig åt överföra personal till studier, nytt arbete eller företagande, samtidigt som den ordinarie verksamheten vid myndigheten inte behöver fokuseras på detta. Det är dock Försvarsmakten själv som måste definiera vad som skall utvecklas respektive avvecklas, samt vilken personal som

Prop. 2004/05:5

110

är övertalig eller inte, utifrån de krav på verksamheten som statsmakterna Prop. 2004/05:5 ställer.

Regeringen vill peka på att det är Försvarsmaktens kompetensbehov som skall vara styrande. Officerare som har fullmakt, som inte väljer att avvecklas, bör enligt vad som sagts ovan tjänstgöra på de platser inom myndigheten där lämpligt arbete finns.

7.5.11Personalkostnadsutveckling

Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör ytterligare utveckla sina metoder för att kunna bedöma personalkostnadsutvecklingen.

Skälen för regeringens bedömning: Försvarsutskottet konstaterade i betänkandet (bet. 2003/04:FöU3) bl.a. att personalkostnaderna utgör en väsentlig del av anslagen till Försvarsmakten. Enligt utskottets uppfattning har personalkostnaderna fått en sådan omfattning att det gått ut över verksamheten.

Även Försvarsberedningen konstaterar i sitt betänkande (Ds 2004:30) att personalkostnaderna är höga och att åtgärder måste vidtas för att kunna begränsa avvecklingskostnaderna för officerare och få ut mer effekt av nedlagda personalkostnader.

Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2005 bl.a. anfört att det finns prognos- och uppföljningsverktyg för personal- och avvecklings- kostnader inom Försvarsmakten. Dessa har använts under ett flertal år och kommer även i framtiden stå för den personalekonomiska prognostiseringen och uppföljningen. Metoderna kommer att användas under de närmaste åren då dessa enligt Försvarsmakten kan anses väl genomarbetade med stor noggrannhet. Enligt Försvarsmakten kommer det att bli möjligt att jämföra utfallen mellan åren genom att använda sig av samma metoder under en längre tidsperiod.

Försvarsmakten har vidare anfört att den avser att årligen uppdatera prognoser kring de avvecklingskostnader som rör yrkesofficerare och civila. Prognoserna sträcker sig för närvarande till 2010. Uppföljningen görs därefter månadsvis och presenteras i en månadsrapport. Prognoser görs också för lönerelaterade kostnader som följs upp månadsvis.

Enligt regeringens mening har Försvarsmakten utvecklat bättre metoder för att säkrare kunna göra bedömningar av personalkostnads- utvecklingen. Det finns dock ett fortsatt behov av att utveckla metoderna och att ensa de sätt som olika underlag beräknas på.

111

7.5.12Förändrande former för att tillgodose behovet av officers- kompetens

Regeringens bedömning: Officersutbildning bör så långt det är möjligt jämställas med högskoleutbildning både vad gäller meritvärde och finansieringsformer. Högskoleverket kommer därför att ges i uppdrag att granska vilka delar av officersutbildningen som kan få samma meritvärde som utbildningar vid universitet och högskolor.

I samband med detta uppdrag bör även formerna för införandet av studiemedelsfinansiering övervägas.

Skolreformutredningens förslag: Den principiella grunden för reformeringen av utbildningssystemet var i betänkandet Ett reformerat skolsystem för Försvarsmakten (SOU 2003:43) att skapa ett mer flexibelt, självförnyande, individuellt och differentierat system.

Utredningen föreslog att officersutbildningen skulle akademiseras för att få en fortsatt kvalitetsutveckling samt att yrkesofficersexamen skulle avläggas efter fullgjord grundläggande utbildning och inte vid ett gemensamt examenstillfälle efter två år. Däremot delade inte utredningen tidigare förslag om att delar av det taktiska programmet skulle föras över till yrkesofficersprogrammet för att bli stommen i en treårig utbildning. Avseende det taktiska programmet och fackprogrammet ansåg utred- ningen istället att de borde utgå och ersättas med ett flexiblare utbud av fristående kurser av varierande längd. Däremot förslog utredningen ingen förändring av stabs- och chefsprogrammen, utan ansåg att de bör finnas kvar som sammanhållna program. Även reservofficersprogrammet borde enligt utredningen fortsätta oförändrat. För de sökande till officersutbild- ningen ansåg utredningen att kravet på tio månaders värnpliktsutbildning borde utgå.

Utredningen föreslog att aspirantskolor med tydlig inriktning mot kommande officersutbildning skulle införas som komplement till värn- pliktstjänstgöring. Utredningen föreslog även att en anpassad officers- utbildning skulle införas för ett begränsat antal individer samt att för- svarsmaktsingenjörer och meteorologer bör anställas först efter att civila studier slutförts och de genomgått den anpassade officersutbildningen.

Utvecklingen av Försvarshögskolans akademiska status såg utred- ningen som ett första steg i en akademisering av officersutbildningen och två alternativa möjligheter föreslogs, nämligen:

-Försvarshögskolan som sektorshögskola med anslagsfinansierad utbildning eller

-Försvarshögskolan som en del av en civil högskola med uppdrags- finansiering.

Utredningen föreslog vidare en akademisering av den grundläggande utbildningen som leder till akademisk yrkesexamen. Enligt modellen skulle officersaspiranterna antas som studenter vid en högskola på orten eller vid Försvarshögskolan. De delar av utbildningen som uppfyller kvalitetskraven för akademisering ges i detta fall i samverkan mellan militärhögskolorna och Försvarshögskolan eller annan högskola.

Utredningen hade även i uppgift att ta ställning till frågan om en eventuell studiemedelsfinansiering av yrkesofficersutbildning, men in-

Prop. 2004/05:5

112

hämtade inte underlag för en bedömning av

lämplig finansierings- Prop. 2004/05:5

modell.

 

Remissinstanserna: Av de sjutton remissinstanser som behandlade

utredningens förslag om fortsatt akademisering av officersutbildning

delade tolv instanser förslaget.

 

Sex instanser behandlade frågan om studiemedelsfinansiering även om

utredningen inte lämnade något förslag om de ekonomiska villkoren. Två

av instanserna, Centrala studiestödsnämnden och Statskontoret, var för

en studiemedelsfinansiering av rättviseskäl.

Försvarsmakten och

Officersförbundet var emot en studiemedelsfinansiering främst av rekryteringsskäl och de två övriga ansåg att utbildningens status skall avgöra frågan, något som också fick stöd av Försvarsmakten.

Avseende frågan om examenstidpunkt var Försvarsmakten den enda av

 

remissinstanserna som till skillnad från utredningen föreslog att examen

 

borde avläggas vid ett gemensamt examenstillfälle för samtliga studenter.

 

Fem instanser har behandlat frågan om anpassad officersutbildning

 

vilken regeringen redan tidigare lyft fram. Försvarsmakten, Försvars-

 

högskolan och Totalförsvarets forskningsinstitut bejakade förslaget.

 

Sveriges Reservofficersförbund ansåg att frågan behöver utredas

 

ytterligare. Officersförbundet motsatte sig utredningens förslag och

 

menade att krav på avlagd yrkesofficersexamen borde bibehållas.

 

Av de sju remissinstanser som behandlade utredningens förslag att

 

införa aspirantskolor delade sex av instanserna förslaget. Officers-

 

förbundet avvisade det och föreslog istället att ordinarie grundutbildning

 

dimensioneras för att utbilda befäl för Försvarsmaktens samlade behov.

 

Försvarsmakten och Försvarshögskolan var positiva till förslaget att

 

ersätta fackprogrammet med fristående kurser. De två remissinstanser

 

som var negativa grundade detta på farhågan att det skulle ge sämre

 

kompetens och begränsa utvecklingsmöjligheterna för officerarna. Fem

 

remissinstanser har behandlat frågan om stabs- och chefsprogram. Fyra

 

var positiva till utredningens förslag om bibehållna stabs- och

 

chefsprogram.

 

Skälen för regeringens bedömning: För att genomföra vad regeringen

 

tidigare anfört avseende en fortsatt utveckling av det militära

 

skolsystemet och vissa av Skolreformutredningens förslag i betänkandet

 

Ett reformerat skolsystem för Försvarsmakten (SOU 2003:43) har rege-

 

ringen beslutat omfattande ändringar i officersförordningen (1994:882).

 

Ändringarna, som trädde i kraft den 1 juni 2004, innebar i huvudsak att

 

den tidigare programbundenheten som fanns för de olika officers-

 

utbildningarna togs bort och att beslut om utbildningarnas längd dele-

 

gerades till Försvarsmakten och Försvarshögskolan med ökade möjlig-

 

heter till individanpassning. Vidare infördes en möjlighet för Försvars-

 

makten att anställa den som inte avlagt officersexamen som officer efter

 

en anpassad officersutbildning. Kopplingen mellan nivåhöjande utbild-

 

ning och befordran togs bort, vilket innebär att Försvarsmakten kan

 

befordra en officer utan att officeren genomgått vissa utbildningar. Detta

 

möjliggör exempelvis expertkarriärer. Dessutom utgick det tidigare

 

behörighetskravet på att ha genomgått minst tio månaders värnplikts-

 

utbildning för att söka till officersutbildningen. Utökade möjligheter för

113

 

Försvarsmakten att utveckla och pröva nya flexibla rekryteringsformer Prop. 2004/05:5 gavs därmed. I propositionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret

(prop. 2001/02:10) bedömde regeringen att det fanns skäl för Försvars- makten att pröva behovet och möjligheterna att införa aspirantskolor. Bakgrunden var Försvarsmaktens svårigheter att kunna placera yrkes- och reservofficersaspiranter i befälsbefattningar med det begränsade antalet totalförsvarspliktiga och detta problem har sedan det förra försvarsbeslutet närmast accentuerats. Det är Försvarsmakten som själv har att besluta om att införa aspirantskolor.

Försvarsutskottets bedömning är att Försvarshögskolans centrala roll är att utbilda officerare till att leda förband i väpnad strid och att det därför inte ligger i totalförsvarets intresse att ge Försvarshögskolan en ställning som statlig högskola underställd (SFS 1992:1434) högskole- lagen (bet. 2000/01:FöU4). Regeringen delar utskottets bedömning att Försvarshögskolans centrala uppgift är att utbilda officerare till att leda förband i väpnad strid. Grunden till förmågan att leda väpnad strid läggs redan under utbildningen vid våra militärhögskolor och sammantaget är utbildningen av officerare med dagens system den i särklass mest kostnadskrävande delen av Försvarsmaktens kompetensförsörjning när det gäller anställd personal. Enligt regeringen är det nödvändigt att officersutbildningen i sin helhet bedrivs på ett kostnadseffektivt sätt och med samma krav på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet som utbildningar vid universitet och högskolor.

Inriktningen för regeringens arbete inom området är att klargöra huruvida det är lämpligt och möjligt att jämställa officersutbildningen med högskoleutbildning i dessa avseenden. Det har därför varit nöd- vändigt att inhämta kompletterande underlag till förslagen i Skolreform- utredningens betänkande som redovisats ovan. Såväl Försvarsmakten som Försvarshögskolan har bidragit i denna process. En gemensam arbetsgrupp mellan Försvarsmakten och Försvarshögskolan har under våren 2004 bearbetat beslutsunderlaget. Av det kompletterade och fördjupande underlaget från myndigheterna framkommer bl.a. att det nuvarande yrkesofficerprogrammet bör byggas upp i två steg där det första är gemensamt för alla reserv- och yrkesofficerare. I det andra steget fortsätter utbildningen för yrkesofficerare. Båda stegen förslås ge högskoleexamina med möjlighet till studiemedelsfinansiering för den enskilde. För de högre stegen av officersutbildningen är skillnaderna mellan myndigheternas fördjupande förslag och Skolreformutredningens förslag om utbildningens utformning något mindre.

Nästa steg i reformeringen av det militära utbildningssystemet blir därför att ge Högskoleverket i uppdrag att granska vilka delar av officersutbildningen som på sikt kan få samma meritvärde som utbildningar vid andra högskolor och universitet. I samband med detta uppdrag skall även formerna för införandet av studiemedelsfinansiering övervägas. Efter det att Högskoleverkets uppdrag redovisats avser regeringen att återkomma till riksdagen.

114

7.5.13

Frivillig försvarsverksamhet

Prop. 2004/05:5

Regeringens bedömning: De frivilliga försvarsorganisationerna står inför en ny situation. I det framtida insatsförsvaret har de frivilliga försvarsorganisationerna en mer begränsad roll. Detta understryks av den kraftfulla reduktion som genomförs av Försvarsmaktens organisation. Stöd från frivilliga försvarsorganisationer kommer fortsatt att behövas för t.ex. bemanning av hemvärnet, utbildningsstöd till Försvarsmakten, rekrytering och stöd till samhället. Volymerna kommer dock att minska. Även i framtiden måste det engagemang och kunnande som finns hos personer inom de frivilliga försvarsorganisationerna tas till vara. En viktig del av totalförsvarets folkförankring går annars förlorad.

De nya regler för fördelning av organisationsstöd som gemensamt har tagits fram av Försvarsmakten och Krisberedskapsmyndigheten är nödvändiga för ge ett flexiblare och mer kostnadseffektivt stöd som är bättre anpassat för det moderna totalförsvarets behov. Regeringen finner även att de nya handlingsregler och kriterier rörande frivilliga försvars- organisationer som tagits fram av myndigheterna är ändamålsenliga.

Försvarsmakten och Krisberedskapsmyndigheten kommer att få i uppdrag att redovisa myndigheternas framtida behov av frivillig personal och vilka organisationer som skall tillhandahålla dessa.

Skälen för regeringens bedömning: Den frivilliga försvarsverksam- heten omfattar de frivilliga försvarsorganisationerna samt hemvärnet. De har bl.a. genom sin kompetens inom skilda samhällsområden och sin breda geografiska spridning och lokalkännedom utgjort en betydelsefull del av vårt totalförsvar. Inriktningen av verksamheten har utgått från hotet om ett väpnat angrepp i form av en militär invasion. Regeringen anförde i propositionen Det nya försvaret (prop. 1999/2000:30) att det är av stor vikt att den frivilliga försvarsverksamheten förnyas i takt med ominriktningen av totalförsvaret.

Regeringen konstaterade i propositionen Frivillig försvarsverksamhet inom totalförsvaret (prop. 2001/02:159) att de frivilliga försvarsorganisa- tionerna och hemvärnet fortsatt utgör en viktig del av det medborgar- engagemang som finns i landet och de har under efterkrigstiden utgjort en väsentlig resurs för det svenska totalförsvaret. Regeringen anförde vidare att stödet till de frivilliga försvarsorganisationerna måste anpassas till de förändringar som sker i övrigt inom totalförsvaret. Reformbehovet inom de frivilliga försvarsorganisationerna är lika påtagligt som inom totalförsvaret i övrigt. Myndigheternas uppdrag till de frivilliga försvars- organisationerna behöver därför successivt utvecklas. Regeringen slog fast att det bör göras återkommande översyner av vilka organisationer som skall få del av stödet. Stödet bör ges till ideella organisationer med demokratisk struktur som bedriver verksamhet som är angelägen och betydelsefull utifrån målen för totalförsvarets förmåga.

Utifrån vad riksdagen beslutade med anledning av propositionen Frivillig försvarsverksamhet inom totalförsvaret (prop. 2001/02:59) har regeringen uppdragit åt Krisberedskapsmyndigheten och Försvarsmakten att bl.a. utarbeta nya finansieringsformer och handlingsregler för de frivilliga försvarsorganisationerna. Enligt myndigheternas metod skall

stödet fördelas i tre delar; organisations-, ungdoms- och verksamhets-

115

bidrag. Det två förstnämnda utifrån kriterierna antalet medlemmar och Prop. 2004/05:5

 

antalet utbildade, med en särskild tonvikt mot ungdomar, och det sist-

 

nämnda utifrån organisationernas grund-, anpassnings- och insats-

 

förmåga samt deras bidrag till totalförsvarets folkförankring. De

 

reformerade finansierings- och handlingsreglerna redovisades under

 

2003 och införs successivt fr.o.m. 2004. Till detta har regeringen

 

uppdragit åt Krisberedskapsmyndigheten och Försvarsmakten att göra en

 

översyn om nuvarande frivilligorganisationer skall behållas eller om

 

vissa organisationer skall erhålla förändrad status. Försvarsmakten och

 

Krisberedskapsmyndigheten har härav föreslagit att av de 23 nuvarande

 

frivilliga försvarsorganisationerna bör fyra organisationer (Förbundet

 

Sveriges reservofficerare, Hemvärnsbefälens riksförbund, Svenska

 

flottans reservofficersförbund och Svenska värnpliktsofficersförbundet)

 

utgå som stödberättigade fr.o.m. den 1 januari 2007. Detta med

 

anledning av de nya stöd- och handlingsregler som har introducerats.

 

Regeringen delar myndigheternas uppfattningar och de förslag till

 

stöd- och handlingsregler som dessa gemensamt har utarbetat. Myndig-

 

heterna har vidare lämnat förslag på tänkbara nya uppgifter för de

 

frivilliga försvarsorganisationerna, bl.a. avseende stöd till samhället,

 

utbildningsstöd till Försvarsmakten och totalförsvarsinformation.

 

Enligt Försvarsmaktens förslag bör de frivilliga försvarsorganisa-

 

tionerna fortsatt bidra till att höja Försvarsmaktens förmåga att föra

 

väpnad strid och det är Försvarsmaktens behov som skall styra upp-

 

dragen till de frivilliga försvarsorganisationerna. När det gäller beman-

 

ning av avtalsbefattningar inom hemvärnet är för närvarande behovet ca

 

13 000 personer fördelat på olika befattningar som lednings- och stabs-

 

personal, sambandspersonal, förplägnadspersonal, sjukvårdspersonal,

 

bilförare, båtförare, hundförare samt piloter för att bemanna Frivilliga

 

flygkårens flygplan. Försvarsmakten har redovisat delvis nya uppgifter

 

för organisationerna. I grundorganisationen bör dess medlemmar finnas

 

tillgängliga i resurspooler bestående av instruktörer avsedda för grund-

 

utbildning av totalförsvarspliktiga. I insatsorganisationen skall de kunna

 

verka såväl nationellt som internationellt. Försvarsmakten anser även att

 

frivilliginstruktörernas kompetens skall, på ett bättre sätt än i dag, utnytt-

 

jas för de internationella uppgifterna. Till detta framhåller myndigheten

 

organisationernas vikt för folkförankring och försvarsvilja och därmed

 

också vikten av att en intern och extern totalförsvarsinformation sker

 

genom organisationernas försorg. Organisationernas verksamhet bidrar

 

även till rekryteringen av anställda till Försvarsmakten, inte minst

 

kvinnor. Detta bör beaktas och utvecklas, enligt Försvarsmakten.

 

Detsamma gäller organisationernas ungdomsverksamhet, som har stor

 

betydelse för rekryteringen men också för samhällsförankringen i sin

 

helhet, vilket Försvarsmakten anser bör beaktas. Försvarsmakten föreslår

 

också en översyn av tjänstgöringsvillkoren för den frivilliga personalen,

 

främst beträffande ianspråktagande i grundorganisationen och i den

 

internationella verksamheten.

 

Regeringen anser att det är betydelsefullt att även i framtiden ta tillvara

 

det engagemang och kunnande som finns i de frivilliga försvarsorganisa-

 

tionerna. Emellertid står det militära försvaret inför ett vägval när det

 

gäller frivillig personal, både vad avser omfattning och inriktning.

 

Organisationerna byggdes upp under invasionsförsvarets tid och har inte

116

 

kunnat ställa om sin verksamhet till dagens hotbild och efterfrågade Prop. 2004/05:5 kompetens. Dagens militära insatsförsvar ställer högre krav på perso-

nalen, både när det gäller personlig duglighet och fysisk prestations- förmåga. De materielsystem som används inom Försvarsmakten är ofta kvalificerade och kräver i många fall hantering av anställd personal med ett större yrkeskunnande. Många av de frivilliga försvarsorganisationerna saknar sådan grundförmåga som totalförsvaret idag efterfrågar. Till detta kommer att behovet av frivillig avtalspersonal för att bemanna vissa specialistbefattningar inom hemvärnet kommer att bli betydligt mindre i den framtida kraftigt reducerade insatsorganisationen. Regeringen bedömer att de frivilliga försvarsorganisationerna även framgent bör kunna bemanna ett reducerat hemvärn med avtalspersonal. Då de frivilliga försvarsorganisationerna har en stark lokal förankring bör de även fortsättningsvis – efter förfrågan – liksom hemvärnet kunna tas i anspråk för stöd till samhället, t.ex. vid naturolyckor.

Regeringen konstaterar även att det kommer att finnas ett fortsatt behov av frivilliga specialister till stöd för bland annat värnpliktsutbild- ning, men betonar att då antalet grundutbildningsförband och antalet totalförsvarspliktiga kommer att minska drastiskt torde även behoven av frivillig personal reduceras. Den specialistkompetens som kan komma gå förlorad (t.ex. kok-, vapen-, mc- och skytteinstruktörer) torde kunna kompenseras med en bättre resursallokering från Försvarsmaktens sida.

Stödet till de frivilliga försvarsorganisationerna utgör procentuellt sett inte någon stor andel av Försvarsmaktens anslag. Jämför man däremot med andra statliga organisationsstöd är beloppen omfattande. Under 2003 utbetalades drygt 88 miljoner kronor i organisationsstöd och 205 miljoner kronor i uppdragsersättningar till de frivilliga försvarsorganisa- tionerna från Krisberedskapsmyndigheten och Försvarsmakten.

Regeringen bedömer att Försvarsmaktens operativa förmåga inte väsentligt skulle påverkas vid en omfattande reduktion av organisations- stöd eller uppdragsmedel till de frivilliga försvarsorganisationerna. Då övriga verksamheter inom Försvarsmakten reduceras ter det sig följd- riktigt att även minska utgifterna för frivilligorganisationerna. Dessa har heller inte minskats i nämnvärd omfattning i tidigare försvarsbeslut. Till skillnad från avancerade materielsystem och utbildningsplattformar torde det under relativt kort tid gå att reorganisera frivilliga försvarsorganisa- tioner vid ett försämrat omvärldsläge med en ökad hotbild. Enligt regeringen är risktagningen i att reducera stödet till frivilligorganisa- tionerna därför begränsad. Inte heller ur arbetsmarknadshänseende skulle en sådan reduktion få någon negativ effekt.

Regeringen har därför i budgetpropositionen för 2005 föreslagit en reduktion på 12,6 miljoner kronor av anslaget 6:9 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret. Därutöver avser regeringen att reducera uppdragsmedlen under 2005 med ca 20 procent.

117

7.5.14

Jämställdhet, mångfald och arbete mot diskriminering

Prop. 2004/05:5

Regeringens bedömning: Jämställdhetsarbetet har utvecklats på ett positivt sätt under den senaste försvarsbeslutsperioden, men fortfarande finns stora brister att åtgärda. Den långsiktiga vidareutvecklingen bör därför fortsätta.

Inriktningen för det fortsatta arbetet är att forma ett försvar som med respekt för mänskliga rättigheter som grund välkomnar alla individer oavsett t.ex. etnisk tillhörighet eller sexuell läggning. Attityd- och ledarskapsfrågor bör ges särskild vikt. Till detta kommer uppgiften att formulera jämställdhetsintegrerade mål och resultatindikatorer i syfte att ytterligare tydliggöra de enskilda myndigheternas ansvar och möjligheter att bidra till förverkligandet av regeringens jämställdhetspolitik.

Skälen för regeringens bedömning

Försvarsberedningen har i rapporten Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) inte redovisat någon syn på det övergripande arbetet med jämställdhet och mångfaldsfrågor inom det militära försvaret. Försvarsberedningen har däremot uppmärksammat frågan om genderperspektiv på inter- nationell krishantering och vikten av att utveckla ledarskapsämnet inom all militär utbildning med ett könsperspektiv. Regeringens syn på de internationella insatserna utgående från ett könsperspektiv återfinns i avsnitt 7.2.5.

Jämställdhet och arbete mot diskriminering på grund av kön

 

Försvarsmakten har åstadkommit en viss minskning av förekomsten av

 

anmälda sexuella trakasserier, men problemet är alltjämt omfattande och

 

nivån är betydande i jämförelse med andra samhällssektorer. Antalet

 

kvinnliga yrkesofficerare och kadetter som ansåg sig ha blivit sexuellt

 

trakasserade minskade under perioden 1999-2002 från 59 procent till 47

 

procent (dvs 12 procentenheter). För civilanställda kvinnor var minsk-

 

ningen sju procentenheter från 43 procent till 36 procent. Den första

 

undersökningen från 1999 omfattade endast kvinnor. Däremot riktades

 

2002 års enkät även till män och ca två procent av dem ansåg sig ha

 

blivit sexuellt trakasserade under perioden, vilken kan jämföras med 47

 

procent av de kvinnliga yrkesofficerarna och kadetterna.

 

Sammantaget visar de två kartläggningar som gjorts att kunskapen i

 

organisationen ökar tillsammans med tilliten till myndighetens förmåga

 

att hantera problemen, även om det i vissa fall är från relativt låga nivåer.

 

Utbildning och vidtagna åtgärder för att förebygga trakasserier på grund

 

av kön har alltså börjat ge önskad effekt bl.a. genom en ökad med-

 

vetenhet och sjunkande nivåerna avseende förekomsten av sexuella

 

trakasserier.

 

Myndighetens översyn av de fysiska baskraven har lett till att

 

Försvarsmakten beslutat om ett krav på regelbunden träning och detta

 

ersätter gradvis tidigare fysiska baskrav fr.o.m. den 1 juli 2004. Risken

 

för att kvinnor som söker sig till officersyrket utsätts för indirekt

 

diskriminering har därigenom minskats. Samtidigt pågår om- och

 

nybyggnation enligt fastställd plan i syfte att separera hygien- och

118

 

omklädningsutrymmen och det arbetet fortsätter även de kommande

Prop. 2004/05:5

åren.

 

Under den gångna försvarsbeslutsperioden har ett högt prioriterat

 

område varit att förändra negativa attityder på ett sådant sätt att kvinnor

 

inom det militära försvaret även i realiteten ges samma möjligheter och

 

förutsättningar att utvecklas som sina manliga kollegor. Detta arbete har

 

även involverat de totalförsvarsgemensamma myndigheterna (Försvarets

 

materielverk, Totalförsvarets pliktverk, Försvarshögskolan, Försvarets

 

radioanstalt och Totalförsvarets forskningsinstitut). Myndigheterna har i

 

olika utsträckning anordnat jämställdhetsutbildningar och genomfört

 

kartläggningar av bl.a. arbetsmiljö utgående från ett jämställdhets-

 

perspektiv. Arbetet har sett olika ut beroende på om den enskilda

 

myndigheten har omfattande externa kontakter där ett könsperspektiv bör

 

anläggas eller om myndighetens ansvar i första hand är avgränsat till ett

 

arbetsgivaransvar. Denna skillnad har även legat till grund för

 

regeringens inriktning av jämställdhetsarbetet. Särskild vikt har därmed

 

lagts vid Försvarsmaktens och Totalförsvarets pliktverks gemensamma

 

ansvar för bemötandet av mönstranden och totalförsvarspliktiga tillsam-

 

mans med Försvarshögskolans och Försvarsmaktens utveckling av ett

 

ledarskap som främjar jämställdhet och ökad mångfald.

 

Regeringen bedömer att jämställdhetsarbetet vidareutvecklats på ett

 

positivt sätt under den senaste försvarsbeslutsperioden. Försvarsdeparte-

 

mentet har kontinuerligt stärkt sin förmåga att arbeta med jämställdhets-

 

integrering. Under försvarsbeslutsperiodens början inrättades en funktion

 

för samordning av jämställdhetsfrågor inom det militära försvaret. Denna

 

funktion har utvidgats till att omfatta all försvarsverksamhet och dess-

 

utom åtföljts av jämställdhetsutbildning för samtliga myndighetschefer

 

och myndighetshandläggare. Regeringens inriktning för det fortsatta

 

arbetet är att formulera jämställdhetsintegrerade mål och resultat-

 

indikatorer i syfte att ytterligare tydliggöra de enskilda myndigheternas

 

ansvar och möjligheter att bidra till förverkligandet av regeringens

 

jämställdhetspolitik.

 

Mångfald och arbete mot diskriminering

 

Inom HBT-området (homo- och bisexuella samt transpersoner) har

 

projektet Normgivande mångfald bidragit till en förbättrad nuläges-

 

beskrivning av situationen inom Försvarsmakten och åskådliggjort

 

attityder inom området. En kartläggning omfattande 3 000 totalförsvars-

 

pliktiga och försvarsmaktsanställda utgör en viktig grund för Försvars-

 

maktens fortsatta utformning av lämpliga åtgärder. Inom ramen för

 

projektet har även en informationskampanj genomförts som hittills har

 

resulterat i att samtliga förbandsledningar utbildats i HBT-frågor.

 

Försvarsmakten och samtliga totalförsvarsgemensamma myndigheter

 

fick genom beslut i regleringsbreven i december 2003 uppdrag att

 

utforma strategier för att motverka diskriminering på grund av sexuell

 

läggning.

 

Ett regeringsuppdrag att upprätta handlingsplaner för att främja etnisk

 

och kulturell mångfald gick 1999 till samtliga statliga myndigheter.

 

Regeringen anser att andelen statsanställda med annan etnisk och

 

kulturell bakgrund än den svenska är för låg och bedömer att statliga

119

myndigheter skulle vara bättre rustade att möta dagens och Prop. 2004/05:5 morgondagens medborgarbehov om de hade en större etnisk och kulturell

mångfald bland de anställda. Statskontorets kartläggning visade därefter hur de statliga myndigheternas arbete med etnisk och kulturell mångfald fortlöpt. Undersökningen visade att Försvarsmakten, Försvarets materiel- verk och Totalförsvarets pliktverk vidtagit åtgärder och utformat handlingsplaner för detta arbete. Däremot saknade Försvarshögskolan, Totalförsvarets forskningsinstitut och Försvarets radioanstalt handlings- planer, vilket föranlett att frågan särskilt tagits upp i dialog med berörda myndighetschefer.

Regeringen anser att de reella möjligheterna för totalförsvarspliktiga med invandrarbakgrund att utbildas för uppgifter i det militära försvaret måste förbättras. Regeringen har därför uppdragit åt Totalförsvarets pliktverk att under åren 2004 – 2006 bedriva ett projekt i syfte att genom information bättre förbereda ungdomar med utländsk bakgrund inför mönstring, antagningsprövning och plikttjänstgöring samt att öka kännedomen om försvaret.

Avseende såväl diskriminering på grund av sexuell läggning som etnisk och religiös tillhörighet har arbetet skett med fokus på Försvarsmaktens och Totalförsvarets pliktverks gemensamma ansvar. Bemötandet av mönstranden och totalförsvarspliktiga tillsammans med Försvarshögskolans och Försvarsmaktens utveckling av ett ledarskap som främjar en ökad mångfald har stått i fokus. I flera fall sker jämställdhetsarbetet och mångfaldsarbetet integrerat och regeringens inriktning är att även fortsättningvis värna om ett försvar som med respekt för mänskliga rättigheter som grund respekterar och välkomnar alla individer oaktat t.ex. etnisk tillhörighet eller sexuell läggning. Regeringen anser därför att attityd- och ledarskapsfrågor bör ges en särskild vikt.

7.6Materielförsörjning

Materielförsörjningen för det militära försvaret, inklusive forskning och teknikutveckling, har utvecklats och förändrats sedan Materielförsörj- ningsutredningen (SOU 2001:21) och Översynen av forskning och utveckling inom totalförsvaret (SOU 2001:22) redovisades 2001.

Regeringen redovisade för riksdagen i prop. 2001/02:10 Fortsatt för- nyelse av totalförsvaret sin bedömning att en samlad strategi för det mili- tära försvarets materielförsörjning och forskning bör tas fram. Försvars- utskottet anslöt sig till denna bedömning i betänkande 2001/02:FöU2. Chefen för Försvarsdepartementet tillsatte den 4 september 2002 ett projekt för att ta fram en samlad materielförsörjningsstrategi. Projektets förslag till strategi framgår av Regeringskansliets promemoria daterad den 17 september 2004 (Fö 2004/1894/MIL). Regeringen beskriver i detta avsnitt sin samlade materielförsörjningsstrategi. Strategin bygger på den successiva utveckling som genomförts sedan 2002 avseende bl.a. stegvisa anskaffningsbeslut, spårbarhet till funktioner, utnyttjande av internationella samarbeten, försvarsmaktsgemensamma och interoperabla lösningar samt kortare serier. Försvarsmakten, Försvarets materielverk

och Totalförsvarets forskningsinstitut har också tagit fram strategier för

120

forskning och teknikutveckling (FoT), anskaffning, internationella sam- Prop. 2004/05:5 arbeten och övrig forskning. Enligt regeringens mening bör den samlade materielförsörjningsstrategin fortsätta att utvecklas för att kontinuerligt

anpassas till förändrade förutsättningar, inte minst när det gäller den internationella och industriella utvecklingen.

Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas att i exportstödjande

 

eller i säkerhetsfrämjande syfte genom internationella samarbeten,

 

överlåta eller upplåta materiel som inte behövs för Försvarsmaktens

 

operativa förmåga eller som annars kan avvaras för en begränsad tid.

 

Regeringens bedömning: Den förändrade omvärlden och de därmed

 

förändrade kraven på det omdanade försvaret har i grunden ändrat

 

utgångspunkterna för materielförsörjningen. Försvarsmakten bör vara

 

utrustad med modern materiel för insatsorganisationens behov, och för

 

att kunna bedriva en rationell grundutbildning, inom ramen för

 

utvecklingen mot ett nätverksbaserat försvar. Det militära försvarets

 

förmåga att genomföra internationella insatser bör tillsammans med

 

nödvändiga resurser för territoriell integritet (främst incident-

 

beredskap) vara styrande för materielförsörjningen.

 

Förmågan att göra vägval, att vidmakthålla kompetenser och för-

 

måga till långsiktig utveckling bör tillgodoses genom satsningar på

 

utvecklingsprojekt, forskning och teknikutveckling, demonstratorer

 

samt studier och försök. Projekt m.m. bör endast i undantagsfall

 

genomföras utan samverkan med andra länder. Handlingsfriheten i

 

materielförsörjningen bör vidare utvecklas genom att ekonomiska

 

resurser i mindre utsträckning än tidigare binds upp i beställningar på

 

längre sikt, samt genom en stegvis utveckling och modulär uppbygg-

 

nad av system.

 

Strategiska vägval i materielförsörjningen bör uppmärksammas

 

tydligare, spårbarheten bör förbättras och underlag för att beskriva

 

olika funktioners och nischers utveckling bör tas fram. En resurs bör

 

organiseras i syfte att ge analys- och ledningsstöd åt bl.a. Regerings-

 

kansliet.

 

Forskningen och teknikutvecklingen bör i ökad omfattning inriktas

 

mot vissa nischområden och i växande grad ske i internationell sam-

 

verkan bl.a. med hänsyn till behovet av interoperabilitetsutveckling.

 

Sambandet med olika funktioner och materielplaneringen liksom till

 

insatsorganisationens behov bör redovisas tydligare.

 

Med utgångspunkt i Försvarsmaktens operativa förmågebehov bör

 

sådan kompetens vid myndigheter och vid i Sverige verksam försvars-

 

industri utvecklas som är internationellt ledande, konkurrenskraftig

 

och som kan bidra till att skapa internationella samarbeten. Ett

 

begränsat antal nationella nischer bör prioriteras vid beslut om

 

resurser för kompetensuppbyggnad och materielutvecklingsprojekt.

 

Nischkompetens bör också erbjudas i olika organisatoriska samman-

 

hang, t.ex. till EU. I ett första steg bör satsningar på följande områden

 

ha bäst förutsättningar för att ge Sverige en önskad position inom

 

försvarsmaterielområdet: nätverksbaserade ledningssystem, flyg-

 

farkoster, stridsfordonssystem, korträckviddiga bekämpningssystem

 

samt robusta telekommunikationssystem. I dessa områden ingår

121

 

sensor- och datafusion, signatur-, skydds- och systemdesign. Med

Prop. 2004/05:5

denna inriktning mot nischer kan regeringens styrning genom s.k.

 

strategiska kompetenser upphävas. Försvarsindustriell kompetens bör,

 

när det är kostnadseffektivt, i högre grad än idag utnyttjas för

 

systemintegration, underhåll och tillgänglighet samt i vissa fall även

 

som systempartner.

 

Sveriges internationella materielsamarbete bör ytterligare fokuseras

 

på de länder som bäst kan tillgodose vårt nationella behov av inter-

 

nationell kompetens för materielförsörjningen. Främst länderna inom

 

sexnationerssamarbetet (FA/LOI)4, de nordiska länderna samt USA

 

bedöms kunna tillgodose dessa behov. Sverige bör också delta i

 

gemensam uppbyggnad av de resurser som behövs för EU:s krishante-

 

ringsförmåga, inklusive s.k. pooling. Möjlig samverkan i andra

 

former, inklusive s.k. gemensamt ägande, bör studeras ytterligare. Den

 

Europeiska försvarsbyrån bedöms kunna skapa goda förutsättningar

 

för materiel- och forskningssamarbetet i Europa. Sverige bör vidare

 

delta i EU:s program för säkerhetsrelaterad forskning.

 

Utvecklingsprojekt bör fullföljas och nya initieras under förutsätt-

 

ning att de bedöms vara kostnadseffektiva ur ett livscykelperspektiv

 

och att internationella samarbetspartners finns. Valet mellan utveck-

 

ling i internationell samverkan eller direktanskaffning måste avgöras

 

från fall till fall. I sådana fall då alternativen från kostnads-

 

effektivitets- och från internationell samarbetssynpunkt m.m. anses

 

vara likvärdiga bör de alternativ väljas som bedöms medföra störst

 

positiv betydelse för den i Sverige verkande industrins kompetens och

 

utvecklingsförmåga.

 

Exportstödet bör bl.a. utvecklas när det gäller former för stöd till

 

internationell samverkan och tjänsteexport. Stödet bör främst

 

koncentreras mot valda nischområden.

 

Områden där Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Total-

 

försvarets forskningsinstitut, civila myndigheter inklusive universitet

 

och högskolor, inhemsk industri samt forskningsinstitut har gemen-

 

samma möjligheter bör identifieras. Genom utvecklad samverkan

 

mellan dessa aktörer kan möjligheterna till innovationsspridning,

 

synergieffekter och tillvaratagande av kommersiell teknik stärkas.

 

Frågan om civil-militär synergi avses även beröras i den kommande

 

forskningspolitiska propositionen.

 

Materiel som inte svarar mot de operativa kraven eller de

 

långsiktiga behoven av kompetenser bör avvecklas, såvida inte

 

materielen behövs för en rationell drift av förband i insatsorganisa-

 

tionen. Den ekonomiskt mest fördelaktiga avvecklingstakten för olika

 

typer av materiel bör användas.

 

4 Framework Agreement/Letter Of Intent. Samarbete avseende materielförsörjning mellan

122

Sverige, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Spanien.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Prop. 2004/05:5

Förändrade förutsättningar för materielförsörjningen

Den förändrade omvärlden och de därmed förändrade kraven på det omdanade försvaret har i grunden ändrat utgångspunkterna för materiel- försörjningen. Dels innebär frånvaron av ett tydligt angreppshot att antalet förband i insatsorganisationen minskar, dels innebär ökade ambitioner för internationella krishanteringsinsatser att kraven på materielförsörjningen har förändrats. Inom det europeiska försvars- samarbetet, där Sverige aktivt deltar, finns en vilja att påskynda utveck- lingen mot en utvecklad krishanteringsförmåga, en mer integrerad marknad och en förbättrad interoperabilitet. Det finns också en vilja att skynda på utvecklingen mot en gemensam upphandlingsprocess för försvarsmateriel i Europa med en gemensam försvarsmaterielpolitik som mål. Etablerandet av den Europeiska försvarsbyrån, införandet av ett särskilt program för säkerhetsrelaterad forskning samt det påbörjade arbetet med framtagandet av ett harmoniserat regelverk för försvarsupp- handlingar är exempel på denna vilja.

Handlingsfrihet

Reformeringen av det svenska försvaret från ett invasionsförsvar mot ett högteknologiskt och nätverksbaserat försvar motiveras av förändrade krav på operativ förmåga. För att Försvarsmakten skall ha förmåga till anpassning krävs handlingsfrihet i materielförsörjningsprocessens olika faser. Detta gäller såväl möjligheterna att lösa uppgifter i närtid, som att möjliggöra anpassning av materielen på längre sikt med hänsyn till förändrade behov. Genom att öka kraven på handlingsfrihet och flexibi- litet avseende nyanskaffning och modifiering av befintlig materiel förbättras förutsättningarna för att kunna möta nya uppgifter och förändrade hot.

Såväl Försvarsutskottet (bet. 1999/2000:FöU2) som Försvarsbered- ningen (Ds 2004:30) har betonat betydelsen av att handlingsfriheten i materielförsörjningen ökar. Regeringen anser att förbättringar har skett sedan förra försvarsbeslutet. Till exempel beställs inte längre några längre serier av materiel, stegvisa projektbeslut tas och i vissa fall genomförs demonstratorverksamhet före beslut om utveckling. Ytter- ligare åtgärder behöver dock vidtas, bland annat för att säkerställa att redan anskaffad materiel passar in i det framtida nätverksbaserade försvaret och kan användas för internationella insatser. I vissa fall måste omförhandlingar genomföras med industrin för att förändra lagda beställningar så att de svarar mot nya operativa behov. Då så är lämpligt bör optioner för såväl minskningar som ökningar av beställningarna utnyttjas. Vidare måste materielförsörjningsprocessen ge möjligheter att i olika faser välja mellan olika alternativa handlingsvägar.

En ökad handlingsfrihet bör enligt regeringens uppfattning åstad- kommas inom materielförsörjningen. Till exempel bör medel i ökad utsträckning avsättas för utveckling inom olika funktionsområden, snarare än för specifika projekt. Direktanskaffning kan också öka

handlingsfriheten genom kortare ekonomiska bindningar. En ökad

123

handlingsfrihet bör även åstadkommas genom satsning på forskning och Prop. 2004/05:5 teknikutveckling samt demonstratorer. Denna satsning kan ske genom forskningssatsningar i materielförsörjningens tidiga faser kompletterad

med generisk forskning för att få fram kunskap om framtida tekniska angreppssätt och operativa koncept. En stegvis och evolutionär utveckling bör ske och nya system byggas upp modulärt med potential för att kunna anpassas till nya hot och uppgifter. Optioner, både för ett ökat och ett minskat behov, bör eftersträvas i vissa fall. Tillfällen till internationella samarbeten, inom EU genom Europeiska försvarsbyrån, inom FA/LOI samt med civil forskning bör sammantaget lättare därmed kunna utnyttjas. Regeringen vill dock understryka att fullständig handlingsfrihet i alla av materielförsörjningens faser inte kan finnas. En viss stabilitet måste alltid finnas för att leveranser skall komma till stånd och för att internationella samarbeten skall kunna genomföras.

Styrning och uppföljning

Enligt regeringens uppfattning måste strategiska vägval, främst i materiel-försörjningens tidiga faser, uppmärksammas tydligare. Fokus bör förskjutas från enskilda materielsystem till förhållanden av större försvarspolitiskt principiell betydelse. För att utveckla styrningen av Försvarsmakten bör den i budgetunderlagen även beskriva utvecklingen inom olika funktioner, till exempel strid mot markmål. Underlaget bör visa på spårbarheten mellan Försvarsmaktens uppgifter, krav på operativ förmåga, funktionsutveckling, och omsättning i planering för materielför- sörjning och slutligen i insatsförband. Viktigare vägvalsfrågor och alternativa handlingsvägar i olika tidsperspektiv samt kompetensaspekter bör framgå. Försvarets materielverk har på uppdrag av Försvarsmakten utarbetat s.k. produktområdesstrategier för olika systemområden. Enligt regeringens mening bör sådana strategier även fortsättningsvis tas fram.

Regeringen menar också att Försvarsmaktens planering för materiel samt forskning och teknikutveckling systematiskt bör genomlysas när det gäller vissa styrande faktorer. Sådana faktorer kan vara användbarhet vid internationella insatser, utveckling mot ett nätverksbaserat försvar, krav på ökad handlingsfrihet och flexibilitet, avvägningen mellan direkt- anskaffning respektive utveckling i internationellt samarbete, utnyttjande av poolingmöjligheter, behov av kompetens för att kunna göra strate- giska vägval samt förutsättningarna för utveckling av olika nischer.

Försvarsutskottet menar att olika aktörers roller och uppgifter i materielförsörjningen borde preciseras (bet. 2002/03:FöU1). Riks- revisionen menar i sin rapport RiR 2004:6 Materiel för miljarder att kom- petensen och kapaciteten för att hantera materiel- och försvarsindustri- frågor behöver förstärkas. Regeringen anser därför att en resurs bör organiseras vid Försvarets materielverk med uppgift att bl.a. till Regeringskansliet (Försvarsdepartementet) tillhandahålla kompetens för analys- och ledningsstöd inom materielförsörjningen.

Anslaget 6:2 Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveck- ling är i huvudsak ett investeringsanslag och indelas i:

-försörjning med materiel och anläggningar samt

-forskning och teknikutveckling.

124

Försörjningen med materiel kan i sin tur indelas i:

Prop. 2004/05:5

-

utveckling,

 

-

anskaffning,

 

-

vidareutveckling,

 

-

vidmakthållande samt

 

-

avveckling.

 

Vidmakthållandet består till exempel av halvtidsmoderniseringar, vidareutveckling av IT-system samt anskaffning av drivmedel och reservdelar som sedan förbrukas inom förbandsverksamheten. Även Försvarets materielverks och Totalförsvarets forskningsinstituts kost- nader för medverkan i materielförsörjningsprocessen är inkluderade i anslaget. Anslagsstrukturen ger inte en tydlig ekonomisk bild av vilka samlade nyinvesteringar som görs. Försvarsberedningen har i sin rapport Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) pekat på att strukturen på drifts- och materielanslagen i olika länder kan skilja sig åt, vilket enligt regeringens uppfattning försvårar internationella jämförelser. Beredningen lyfter också fram kostnaderna vid Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut. Regeringen anser att satsningar på förnyelse i form av nyutveckling, nyanskaffning, vidareutveckling, forskning och teknik- utveckling samt de kostnader som Försvarets materielverk och Total- försvarets forskningsinstitut har för materielförsörjningen bör framgå tydligare än idag. En översyn av hur tydligheten kan förbättras har initierats inom Regeringskansliet.

Forskning och teknikutveckling

Den del av materielförsörjningen som består av forskning och teknik- utveckling (FoT) är främst inriktad mot att bidra till uppbyggnaden av kompetenser för det militära försvarets anpassningsförmåga på kortare och längre sikt samt att kunna utnyttja materielen på bästa sätt vid insatser. Regeringen menar att forskning och teknikutveckling, särskilt i tidiga faser av materielförsörjningen, bidrar till resurseffektivitet genom att tiden för utveckling och realisering av olika materielprojekt kan redu- ceras. Forskning och teknikutveckling bedöms utgöra en allt viktigare del i att skapa handlingsfrihet i materielförsörjningen. Vidare utgör den en viktig förutsättning för en konkurrenskraftig inhemsk industri som kan vara leverantör till Försvarsmakten. Forskning och teknikutveckling ger också kompetens för att följa utvecklingen i omvärlden, att inrikta Försvarsmakten och att ta fram nya system. Regeringen bedömer att verksamheten i ökad omfattning bör fokuseras mot valda nischer inom de områden där så är möjligt, och i allt högre grad genomföras i internatio- nell samverkan, inte minst avseende krav på interoperabilitet. Sådan samverkan förutsätter dock att Sverige har utvecklat en attraktiv kompetens.

Kopplingen mellan materielplaneringen, planeringen för forskning och teknikutveckling och den framtida insatsorganisationen är idag inte tillräckligt tydlig. Regeringen menar, i likhet med Försvarsberedningen (Ds 2004:30), att materielutvecklingen bör vara direkt spårbar till den nuvarande och den framtida insatsorganisationens behov, vilket så långt

som möjligt även bör gälla för forskningen och teknikutvecklingen.

125

Materielförsörjningens utveckling bör stödjas av den kompetens, om-

Prop. 2004/05:5

världskunskap och kunskap om nya handlingsalternativ som satsningar

 

på forskning och teknikutveckling ger.

 

Det är också viktigt att uppmärksamma att den kompetens som

 

genereras för militära behov även kan nyttjas utanför försvarssektorn.

 

Här bör också det omvända noteras, d.v.s. att den civila tekniska och

 

vetenskapliga utvecklingen är av växande betydelse för försvarstillämp-

 

ningar och ger nya förutsättningar för försvarsrelaterad forskning och

 

teknikutveckling. Frågan om civil-militär synergi inom forskning och

 

teknikutveckling avses även beröras i den kommande forskningspolitiska

 

propositionen.

 

Inhemsk kompetens – nationella nischer

 

Det tidigare behovet av en inhemsk försvarsindustri för att säkerställa

 

tillgång till materiel mot bakgrund av den militära alliansfriheten och

 

förmågan att möta ett invasionshot har i grunden förändrats. Nu har

 

kompetensen vid försvarsindustrin och vid myndigheterna inom försvars-

 

sektorn fått en allt viktigare roll för övergången till ett insatsförsvar och

 

för att Sverige skall få ta del av internationell kompetens. Att välja att

 

behålla och att utveckla viss kompetens i Sverige innebär även en

 

möjlighet att dela kostnader för utveckling och anskaffning av materiel.

 

Inhemsk kompetens kan även bidra till att öka leveranssäkerheten genom

 

att skapa ömsesidiga beroenden och förtroenden i internationella sam-

 

arbeten. Satsningar på viss försvarspolitiskt viktig kompetens vid

 

inhemsk industri och myndigheter bedöms utgöra en förutsättning för

 

Försvarsmaktens förmåga till långsiktig utveckling. I sammanhanget bör

 

kompetensen vid små och medelstora företag inom försvarssektorn

 

uppmärksammas. Tillgång till inhemsk kompetens kan i vissa fall också

 

utgöra en förutsättning för att få ta del av den internationella utveck-

 

lingen och att få köpa vissa typer av system. Utöver syftet att tillgodose

 

Försvarsmaktens behov kan det finnas andra utrikes-, säkerhets- och

 

försvarspolitiska skäl för att upprätthålla en inhemsk försvarsindustriell

 

förmåga. Sverige blir exempelvis en attraktiv internationell samarbets-

 

partner och viss spetsteknologi kan också utvecklas nationellt. I ett

 

övergripande nationellt perspektiv borde det vara möjligt att i ökande

 

grad väga in och samordna Sveriges samlade intressen.

 

Ett minskat antal insatsförband, reformeringen av Försvarsmakten mot

 

ett nätverksbaserat försvar och alltmer begränsade ekonomiska resurser

 

kommer att ställa krav på fokusering och prioritering av utvecklingsupp-

 

drag till inhemsk försvarsindustri. Ett antal försvarsindustriella områden

 

kan komma att nedprioriteras, där fortsatt inhemsk försvarsindustriell

 

kompetens inte kan eller behöver upprätthållas framöver. Andra områden

 

bör kunna utvecklas utifrån Försvarsmaktens operativa förmågebehov

 

och insatsförbandens utveckling på kortare eller längre sikt. Det bör då

 

finnas goda förutsättningar för kostnadseffektiva lösningar, för inter-

 

nationella samarbeten, export, ömsesidiga beroenden och förtroenden

 

samt visad internationell konkurrenskraft hos företagen. Den utveckling

 

som Sverige är med om att driva inom EU avseende samarbeten inom

 

kapacitets- och materielområdet påverkar också möjligheterna att ut-

 

veckla vår inhemska försvarsindustriella kompetens. Val måste göras av

126

ett antal nischer som på ett kostnadseffektivt sätt bedöms kunna bidra till Prop. 2004/05:5 materielförsörjningen. Svenskt deltagande i internationella samarbeten

bör sökas främst inom dessa nischer. Nuvarande inriktning avseende s.k. strategisk kompetens är inte anpassad till de förändrade förhållandena för materielförsörjningen och bör ersättas med en utveckling av nischerna. Förutsättningarna för, och behoven av att upprätthålla kompetens inom olika nischer kommer att variera över tiden. Myndigheterna behöver även framöver ha kompetens med tillräcklig bredd för att kunna anskaffa system på ett kostnadseffektivt sätt och att kunna använda dessa.

Utifrån Försvarsmaktens operativa förmågebehov för insatsorganisa- tionen bör sådan kompetens som är internationellt ledande eller kon- kurrenskraftig, och som kan bidra till att skapa internationella sam- arbeten, utvecklas vid myndigheter och vid i Sverige verksam industri. Ytterligare förutsättningar för ömsesidiga beroenden och förtroenden kan därmed skapas. Ett begränsat antal nationella nischer av detta slag bör därmed prioriteras vid beslut om resurser för kompetensuppbyggnad och materielprojekt. Regeringen bedömer i ett första steg att satsningar på följande områden för närvarande har bäst förutsättningar för att ge Sverige en önskad position inom försvarsmaterielområdet: nätverksbase- rade ledningssystem, flygfarkoster, stridsfordonssystem, korträckviddiga bekämpningssystem samt robusta telekommunikationssystem. I dessa områden ingår funktionsövergripande sensor- och datafusion, signatur-, skydds- och systemdesign. Med denna inriktning upphör regeringens styrning genom s.k. strategiska kompetenser. Regeringen menar, i likhet med Försvarsberedningen, att Försvarsmaktens underlag till regeringen den 30 april 20045 om val av nischer är alltför brett och att förutsätt- ningarna för val av dessa kan förändras. Regeringen har därför begränsat antalet nischer i förhållande till Försvarsmaktens underlag. Urvalet av nischer behöver kontinuerligt ses över med hänsyn till att kraven på operativ förmåga kan komma att förändras över tiden.

Regeringen har mot bakgrund av flyg- och rymdindustrins nationella betydelse tillsatt en arbetsgrupp som till den 31 december 2004 skall ut- arbeta en vision och en handlingsplan för flyg- och rymdindustrins fortsatta utveckling. Handlingsplanen kommer bland annat att, utgående från en helhetssyn på flyg- och rymdverksamheten, att innehålla konkreta förslag inom områden som forskningssamverkan mellan staten och näringslivet, utveckling av nätverk och internationella samarbeten, kon- kurrensvillkor samt utnyttjande av synergier mellan den civila och mili- tära verksamheten. Regeringen avser att behandla bl.a. den i Sverige verksamma kompetensen inom flyg- och rymdområdet i kommande forskningspolitiska proposition. Den svenska flyg- och rymdindustrin har även kopplingar till den innovationsstrategi som regeringen presenterat (Ds 2004:36). Vidare har flyg- och rymdindustrin samt vissa myndig- heter en speciell såväl försvars- som näringspolitisk betydelse genom sin kompetens, teknologiska bredd och innovationskraft på området. Efter- som även försvaret berörs vill regeringen här redovisa sin syn på denna kompetens.

5 Försvarsmaktens förslag till fortsatt reformering samt kompletterade underlag till

127

försvarsbeslutet 2004. (Skrivelse 2004-04-30 23 383:66707)

Flyg- och rymdindustrin bidrar bland annat genom sin forsknings- Prop. 2004/05:5 intensiva verksamhet till Sveriges tillväxt och internationella position

som högteknologisk nation. Det finns vidare goda möjligheter att utnyttja synergier och spridningseffekter mellan civil och militär verksamhet. Den svenska flyg- och rymdindustrin har visat att den är internationellt konkurrenskraftig och ledande inom vissa områden. Flyg- och rymdindustrin står inför stora förändringar, inte minst mot bakgrund av ökade krav på Försvarsmakten avseende förmåga till internationella insatser i samverkan med andra nationer, minskande försvarsanslag, utvecklingen mot ett nätverksbaserat försvar, en global strukturomvand- ling och krav på utveckling av förmåga att möta nya hot som inte kan definieras som enbart militära. Export av materiel medför att andra nationer under lång tid blir beroende av Sverige för att kunna driva och utveckla sina system. Regeringen menar att det är viktigt att identifiera flyg- och rymdindustrins nuvarande styrkeområden samt de förutsätt- ningar som är nödvändiga för att upprätthålla och utveckla dessa. Beställ- ningar som läggs vid flyg- och rymdindustrin bör även understödja till- växt och kunskapsspridning. Svensk medverkan i internationella projekt bör ske genom partnerskap och inte i form av underleverantörsskap.

Utvecklingen mot det nätverksbaserade försvaret ställer högre krav på förmåga att kunna integrera nya eller befintliga system. För att nå en större kostnadseffektivitet i materielförsörjningen bör det undersökas om integreringen av materielsystem i större utsträckning kan utföras av industrin. På så sätt kan upphandling av system ske på högre system- nivåer, det vill säga av integrerade system. Det bör därför prövas om relationerna med industrin kan utvecklas så att denna tar ett utökat ansvar för integration av system och utvecklas mot att bli så kallade systemhus6. Dock måste risken för monopoleffekter uppmärksammas. Möjligheterna att använda leverantörsoberoende företag, så kallade systempartners, som under en längre tid stöder myndigheterna med systemintegration samt samordning av löpande drift och underhåll bör enligt regeringens mening också beaktas. Likaså menar regeringen att tillämpning av s.k. Supply Chain Management (SCM) inklusive utkontraktering bör kunna prövas i högre grad än idag. Försvarsmakten behöver dock behålla viss kompe- tens för underhåll inom stridsområden, till exempel under genomförande av internationella insatser. Ett utökat ansvar för industrin måste medföra en ökad kostnadseffektivitet i materielförsörjningen.

Genom att industrin tar ett större ansvar bör Försvarets materielverk kunna inriktas mot upphandling på högre systemnivåer med åtföljande konsekvenser för organisationens kompetens, utformning och omfatt- ning.

Internationella samarbeten

Liksom Riksrevisionen (RiR 2004:6) menar regeringen att det behövs en tydlig svensk strategi för internationellt materielsamarbete. Ur ett säkerhets- och försvarspolitiskt perspektiv bör internationellt materiel-

6 Med systemhus avses att industrin kan ges ett helhetsansvar för systemens utformning och

 

funktion. Till exempel skulle industrin kunna överta delar av det ansvar som Försvarets

128

materielverk har idag.

samarbete ses som en del av det europeiska och det euroatlantiska samarbetet med syftet att utveckla förmågan till krishantering och säkerhetsfrämjande verksamhet. Regeringen menar att denna utveckling även stärker den teknologiska industriella basen i Europa och skapar möjligheter till samordning av kompetens och kostnadseffektiva materielsamarbeten. Genom internationella materielsamarbeten kan Sverige få tillgång till internationell teknisk kompetens, vilken har stor betydelse för utveckling av förmågan till interoperabilitet samt för att kunna dela kostnader för utveckling och anskaffning. Regeringen bedömer att samarbetet inom NORDAC och sexnationerssamarbetet (FA/LOI) samt pågående bi- och multilaterala samarbeten är värdefulla för den svenska materielförsörjningen. Satsningar bör därför göras inom områden där Sverige kan vara framgångsrikt internationellt för att skapa internationella samarbeten och därigenom ömsesidiga beroenden och förtroenden.

Sverige bör ytterligare fokusera det internationella samarbetet till de länder och organisationer som bäst kan tillgodose vårt behov. Sverige bör därför främst söka samarbete när det gäller utvecklingsprojekt och forsk- ning och teknikutveckling med länderna inom sexnationerssamarbetet (FA/LOI), USA samt de nordiska länderna. Dessa länder bedöms i flertalet fall kunna tillgodose de svenska behoven av teknik- och interoperabilitetsutveckling.

Myndigheterna har tagit fram landvisa strategier för bilaterala samarbeten. Regeringskansliet har sedan tidigare tagit fram en nationell strategi avseende USA. Enligt regeringens uppfattning bör nu nästa steg vara att ta fram nationellt samordnade strategier för länderna inom sexnationerssamarbetet och inom Norden. Sammantaget menar rege- ingen att styrningen och uppföljningen av det materielrelaterade inter- nationella samarbetet därmed förbättras.

Inom EU beslutade ministerrådet (GAERC) i november 2003 att under 2004 skapa den Europeiska försvarsbyrån (EDA, European Defence Agency) för utveckling av militär förmåga, forskningssamarbete och materiel samt att inrätta en arbetsgrupp för de förberedelser som krävs för att inrätta byrån. Arbetsgruppen slutredovisade den 3 maj 2004 sitt arbete till den särskilda rådsarbetsgrupp, ad hoc preparatory group (AHPG), som inrättats för att hantera byråfrågan. Beslut om att formellt etablera byrån fattades av ministerrådet den 12 juli 2004.

Regeringen bedömer att byrån kommer att bidra till en effektivare kapacitetsbristtäckning och krishanteringsförmåga. Byrån bör tydligare kunna fånga upp och påskynda de politiska ambitionerna på området än de mer splittrade former för bristtäckning och materielsamarbete som hittills funnits i Europa. Vidare är möjligheter att samordna olika typer av materiella resurser tillsammans med andra nationer, så kallad pooling, en naturlig följd av utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga, inte minst avseende utvecklingen av snabbinsatsförmågan. Genom etable- ringen av byrån kan det enligt regeringens mening bli aktuellt även för Sverige att delta i gemensam internationell anskaffning av försvars- materiel. Detta kan ske med delad finansiering och med fördelat ägar- ansvar kopplat till vårt deltagande i internationella insatser. Regeringen menar att formerna behöver utredas ytterligare, men konstaterar att

Prop. 2004/05:5

129

någon slags gemensam anskaffning är nödvändig för att utveckla EU:s Prop. 2004/05:5 förmåga till krishantering.

Den koordinering byrån ska bidra till kan i sin tur även bidra till att göra de svenska myndigheternas internationella forsknings- och materiel- samarbete mer effektivt. Det är därför av vikt att myndigheterna i mesta möjliga mån söker utnyttja byråns möjligheter till koordinering och prioriteringar och att det internationella materielsamarbetet inte fördyras av deltagandet i byrån.

I februari 2004 presenterade Europeiska kommissionen ett med- delande7 där det framgår att kommissionen under våren 2004 inledde ett förberedande projekt, i syfte att 2007 skapa ett särskilt program för säkerhetsrelaterad forskning. Initiativet syftar till att öka säkerheten i Europa, men kommissionen har även fört fram syftet att projektet skall komma att bidra till att stärka den europeiska industriella basen och öka dess konkurrenskraft. Regeringen menar att det är positivt att kom- missionen har tagit ett initiativ inom forskningsområdet vars syfte bl.a. är att öka beredskapen för de säkerhetshot som medlemsstaterna i EU står inför. Regeringen delar även kommissionens uppfattning om vikten av att tillvarata de synergier som finns mellan den civila och den militära industrin. Sverige bör därför följa utvecklingen av det framtida programmet för säkerhetsrelaterad forskning, samt delta i arbetet inom för Sverige relevanta områden. Utvecklingen inom EU som syftar till att minska den europeiska fragmenteringen inom försvarsrelaterad forskning och industri, där programmet för säkerhetsrelaterad forskning är en del, kan ses som ett led i att öka europeisk förmåga att bli en jämbördig partner till USA. Detta kan i ett långsiktigt perspektiv snarast betraktas som en förutsättning för USA:s vilja att samarbeta med Europa eftersom samarbetet bygger på ömsesidig nytta och utveckling av kompetens. Programmet bör utvecklas och harmoniseras med den säkerhetsstrategi (A secure Europe in a better world) som Europeiska rådet antog i december 2003. Regeringen har gett uppdrag till VINNOVA, Försvars- makten, Försvarets materielverk, Totalförsvarets forskningsinstitut och Krisberedskapsmyndigheten att utarbeta ett gemensamt förslag till nationell strategi för säkerhetsforskning.

Inriktningen av materielförsörjningen

Försvarsmakten bör vara utrustad med modern materiel för insats- organisationens behov och för att kunna bedriva en rationell grund- utbildning, inom ramen för utvecklingen mot ett nätverksbaserat försvar. Det militära försvarets förmåga att genomföra internationella insatser bör tillsammans med nödvändiga resurser för territoriell integritet (främst incidentberedskap) vara styrande för materielförsörjningen.

Regeringen menar att utvecklingen mot ett nätverksbaserat försvar som skall kunna verka såväl internationellt som nationellt kan tillgodoses genom satsningar på utveckling av modern materiel i internationell sam-

7 Communication on the Implementation of the Preparatory Action on the enhancement of the European Industrial Potential in the field of Security Research, towards a Programme to advance European Security through Research and Technology.

130

verkan. Sverige kan då få tillgång till teknisk kompetens, utveckla Prop. 2004/05:5

 

förmågan till interoperabilitet och dela kostnader. I andra fall kan det

 

vara mer kostnadseffektivt att upphandla materiel i internationell kon-

 

kurrens.

 

Regeringen bedömer att Försvarsmaktens planering innehåller utveck-

 

ling av materiel i internationella samarbeten som ligger i linje med

 

regeringens uppfattning om behovet för att tillgodose krav på operativ

 

förmåga. Utvecklingsobjekten i materielplaneringen bedöms vara rele-

 

vanta för den fortsatta uppbyggnaden av det flexibla insatsförsvaret, inte

 

minst internationellt. Utvecklingsobjekten bedöms även vara relevanta ur

 

ett bredare nationellt kompetens-, innovations-, spin-off- och tillväxt-

 

perspektiv. Dessa måste dock prövas kontinuerligt mot bakgrund av

 

Försvarsberedningens inriktning och de delvis förändrade kraven på

 

operativ förmåga.

 

Regeringens inriktning för materielförsörjningen bör resultera i

 

satsningar på nyutveckling av materiel och forskning och teknikutveck-

 

ling med en fokusering på att framförallt tillgodose Försvarsmaktens

 

behov för internationella insatser. Regeringen vill understryka att det vid

 

val mellan direktanskaffning och utveckling i internationell samverkan

 

från fall till fall bör analyseras vilka alternativ som blir mest

 

kostnadseffektiva i ett livscykelperspektiv. I sådana fall då alternativen

 

från kostnadseffektivitetssynpunkt, från internationell samarbetssynpunkt

 

m.m. anses vara likvärdiga, bör de alternativ väljas som bedöms medföra

 

störst positiv betydelse för den i Sverige verksamma industrins kompe-

 

tens och utvecklingsförmåga. Vid direktanskaffning anser regeringen, i

 

likhet med Försvarsberedningen, att möjligheter till industriell sam-

 

verkan bör utnyttjas. Unika svenska krav bör undvikas och materielen

 

skall vara interoperabel i internationella sammanhang. Exempel på ny

 

materiel och teknik som enligt regeringens mening bör kunna utvecklas

 

om de operativa behoven är prioriterade och ekonomiska förutsättningar

 

finns är nätverksbaserade ledningssystem, splitterskyddad enhetsplatt-

 

form, radarteknik för försvarsmaktsgemensam operativ tillämpning,

 

obemannade flygfarkoster för strid och spaning, system för indirekt eld,

 

lätt enhetsrobot för bekämpning av mark- och sjömål, gemensamt

 

taktiskt radiosystem (GTRS), samt soldatburna understödsvapen. Former

 

för fortsatt utveckling och säkerställande av kompetens inom sjöstrids-

 

och undervattenssystem i grunda vatten för spaning och verkan bör

 

studeras vidare. Avseende utveckling av ubåtssystem krävs internatio-

 

nellt samarbete. Beroende på ekonomiska möjligheter kan även utveck-

 

ling av långräckviddiga precisionsvapen mot markmål, flygburen

 

spaning mot markmål (Carabas) samt utveckling av JAS 39 Gripens

 

telekrigförmåga komma att övervägas. Regeringen menar också att

 

direktanskaffning av ett luftvärnsrobotsystem till korvett Visby bör över-

 

vägas. Bland de projekt som påbörjats och som regeringen fortfarande

 

bedömer som relevanta för den framtida Försvarsmakten kan nämnas

 

splitterskyddad granatkastare (SSG 120/Amos), långräckviddig preci-

 

sionsgranat (Excalibur), IR-jaktroboten IRIS-T, radarjaktroboten Meteor

 

och helikopter 14 och 15.

 

Enligt Försvarsberedningen bör besparingarna bl.a. tas på total-

 

försvarsgemensamma myndigheters budgetar och materielförsörjningen.

 

Oavsett om besparingarna inom materielförsörjningen rör myndigheterna

131

 

eller beställningar till industrin, kommer de enligt regeringens mening att

Prop. 2004/05:5

få direkta konsekvenser för materielförsörjningen samt forskningen och

 

teknikutvecklingen.

 

 

Regeringen bedömer att inriktningen mot objekt och nischer är rimlig

 

inom angiven ekonomisk ram. Det kan dock inte uteslutas att en

 

anpassning kan behöva göras framöver, inte minst med hänsyn till det

 

svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.

 

 

Exportstöd

 

 

Regeringen anser att det grundläggande syftet med att främja export av

 

krigsmateriel även fortsättningsvis är att säkerställa försörjning av

 

materiel och kompetens till det svenska försvaret. Även möjligheter till

 

civila tillämpningar av militär teknik, s.k. spin-off och civila

 

synergieffekter motiverar exportstödet.

 

 

Med Försvarsmaktens operativa förmågebehov som grund bör

 

exportmöjligheterna tidigt vägas in som en faktor i materielförsörjningen.

 

Exportmöjligheterna bör också beaktas och lyftas fram vid deltagande i

 

olika internationella fora, exempelvis inom ramen för den Europeiska

 

försvarsbyrån (EDA) samt inom FA/LOI och vid andra internationella

 

samarbeten.

 

 

Bland annat minskande materielbeställningar har gjort att företagen

 

ökat sin exportandel av omsättningen. En ökad exportandel är nödvändig

 

för att företagen skall kunna vidmakthålla och utveckla teknik och

 

kompetens för Försvarsmaktens räkning. Export av materiel eller tjänster

 

som inte också beställts av svenska myndigheter är dock ovanlig.

 

Harmonisering av svenska krav med andra nationer bör eftersträvas av

 

kostnadseffektivitets- och interoperabilitetsskäl. Då kan också kost-

 

naderna för svenska versioner av materielen, liksom för exportkundernas,

 

hållas nere. Regeringen bedömer att det ökade inslaget av demonstrator-

 

verksamhet inom Försvarsmakten kommer att medföra ett behov av att

 

stödja export eller internationell samverkan av tjänster och produkter

 

som inte är helt färdigutvecklade. Behovet av stöd när det gäller

 

möjligheter till internationella materielsamarbeten bedöms också komma

 

att öka framöver. Tjänsteexporten bedöms ha potential för att öka,

 

exempelvis genom att man utnyttjar svenska test- och övningsfält,

 

simulatoranläggningar m.m. Förslag på hur internationell militär test-

 

och övningsverksamhet på svenskt territorium kan utvecklas har lämnats

 

av en särskild utredare (SOU 2004:77). Förslagen bör beaktas i fortsatt

 

exportstödsarbete. Regeringen anser att former för att stödja tjänster och

 

demonstratorverksamhet behöver utvecklas. Vidare bör fokusering ske

 

mer på marknadsföring av systemkoncept, snarare än enskilda vapen-

 

system, samt på potentialen för internationella samarbeten. Regeringen

 

avser också att, med Försvarsmaktens operativa förmågebehov som

 

grund, utveckla ledningen och styrningen av exportstödet och låta

 

myndigheterna hantera mer av genomförandet av exportstödet.

 

 

Uthyrning eller försäljning av försvarsmateriel, som på kortare eller

 

längre sikt inte behövs för Försvarsmaktens operativa förmåga, blir allt

 

vanligare till exportkunder. En uthyrning kan också vara ett sätt att inleda

 

ett mer omfattande köp av utrustning. I prop. 2001/02:10

föreslog

 

regeringen att materiel som inte långsiktigt behövdes för

Försvars-

132

maktens operativa förmåga skulle kunna säljas eller hyras ut i export- Prop. 2004/05:5 stödjande syfte. Försvarsutskottet ställde sig i betänkande 2001/02:FöU2

bakom detta förslag. Regeringen menar att de skäl som togs upp i denna proposition fortfarande är giltiga, men att omfattningen av försäljning och uthyrning kan komma att öka på grund av en minskande insats- organisation. Regeringen bedömer att till exempel ett antal stridsfordon 90 och stridsvagnar också skulle kunna bli aktuella. Försvarsmaktens behov av flygplan JAS 39 i insats- och grundorganisationen är enligt regeringens bedömning ca 143 stycken. Därmed bör något fler flygplan kunna användas i exportstödjande eller säkerhetsfrämjande syfte än regeringen angav i prop. 2001/02:10. Försvarsmakten bör också ha möjlighet att under begränsad tid kunna upplåta materiel till andra nationer i syfte att etablera eller underlätta internationella samarbeten. Regeringen menar vidare att leasing och försäljning av kvalificerad materiel som inte behövs för den operativa förmågan även bör kunna ske till i Sverige verksam industri i exportstödjande syfte. Enligt regeringens mening bör försäljning eftersträvas före leasing oavsett om köparen är ett annat land eller i Sverige verksam försvarsindustri.

Exportstödet bör enligt regeringens mening främst koncentreras mot valda nischområden.

Militära och civila synergimöjligheter

Försvarsberedningen har i sin rapport Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) pekat på betydelsen av att bredda samarbetet mellan försvarsinriktad och civil forskning och utveckling samt att möjligheterna till att initiera nationella samarbetsprojekt mellan stat och industri bör undersökas. Regeringen gav därför Försvarets materielverk i uppdrag att i samverkan med bland andra Försvarsmakten och Totalförsvarets forskningsinstitut utreda nuvarande och potentiella synergieffekter mellan civila och mili- tära ändamål inom materielförsörjningsområdet.

Mot bakgrund av Försvarets materielverks rapport från den 15 december 20038 är det regeringens uppfattning att det bör finnas områden där myndigheter inom försvarssektorn och civila myndigheter (inkl. universitet och högskolor), forskningsinstitut och industrin har gemensamma intressen. Regeringen menar att möjligheter till innova- tionsspridning och synergieffekter genom samverkan mellan dessa olika aktörer bör kunna utökas, bland annat genom att ytterligare utveckla forsknings- och tekniknätverk. Dessa nätverk blir även en viktig resurs i det internationella forsknings- och utvecklingssamarbetet. Ökad sam- verkan bör kunna bidra till att stärka den nationella FoU-basen genom att dra nytta av att den forskning och teknikutveckling som bedrivs inom totalförsvaret huvudsakligen är av behovsinriktad och tillämpad karak- tär. Förmågan till innovationsspridning och duala tillämpningar bör således ses i ett nationellt tillväxtperspektiv. Exempel på sådana områden och forskningsmiljöer kan vara hantering och presentation av informa- tion, modellering och simulering, flygteknik, NBC samt logistik. Regeringen menar att bl.a. inriktningen mot ett nätverksbaserat försvar

8 Försvarets materielverks skrivelse Analys och förslag avseende utvecklingen av

133

materielförsörjningen till det militära försvaret, 2003-12-15 GD 21 800:69883/03.

kan skapa möjligheter till synergieffekter i utvecklingen och möjligheter

Prop. 2004/05:5

till ökad samordning mellan militära och civila myndigheter. Det bör

 

därför skapas en handlingsfrihet inom Försvarsmaktens forskning och

 

teknikutveckling som medger nya möjligheter till samverkan med civila

 

aktörer eller genom internationella projekt. Regeringen vill betona att

 

statligt finansierad forskning som beställs vid industrin är betydelsefull

 

för utvecklingen av dess konkurrenskraft. En betydande del av denna

 

statligt finansierade forskning är knuten till behovet av försvarsmateriel.

 

Utnyttjande av synergieffekter bör bl.a. sökas inom de områden som

 

valts som nationella nischer.

 

Inom forskningen och teknikutvecklingen på försvarsområdet finns

 

idag ett omfattande samverkansnät såväl nationellt som internationellt

 

med forskningsaktörer utanför försvarssektorn. Inom såväl myndigheter

 

som industrin finns således utvecklade former för att samverka med

 

civila aktörer. Denna samverkan har stärkt försvarsforskningens

 

attraktivitet och industrins konkurrenskraft. Det nationella flygtekniska

 

forskningsprogrammet (NFFP) är ett exempel på en ledningsform för

 

samverkan mellan industrin och staten där industri, universitet, högskolor

 

och forskningsinstitut nära samarbetar. Fokus för forskningssamverkan i

 

NFFP har främst varit nationell och bl.a. inneburit att den kompetens

 

som byggts upp genom omfattande satsningar från staten utanför

 

programmet har nyttiggjorts, t.ex. avseende forskning och teknikutveck-

 

ling. Syftet är att NFFP, som del av den flygtekniska forskningen inom

 

landet bl.a. skall bidra till att stärka den svenska flygindustrins

 

konkurrensförmåga och landets förmåga att aktivt delta i, och dra nytta

 

av, internationellt forsknings- och teknologisamarbete. Programmet

 

omfattar således forskning som är av både civilt och militärt intresse och

 

där goda möjligheter till synergieffekter finns. Regeringen anser att

 

programmet bör fortsätta under perioden 2005-2008, inte minst mot

 

bakgrund av vad regeringen anfört avseende nationella nischer. NFFP

 

avses även behandlas i kommande forskningspolitiska proposition.

 

Avveckling

 

Materiel som inte svarar mot de operativa kraven eller de långsiktiga

 

behoven av kompetenser bör avvecklas, såvida inte materielen behövs

 

för en rationell drift av förband i insatsorganisationen. Försvarsmaktens

 

överskottsförnödenheter har i första hand utnyttjats inom de frivilliga

 

försvarsorganisationerna, för humanitära insatser, för museala ändamål,

 

för militärt och civilt säkerhetsfrämjande materielsamarbete och för att

 

stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred. I andra hand

 

har överskottsförnödenheter erbjudits till försäljning till civila företag där

 

det bedömts finnas en tydlig efterfrågan på marknaden. Förnödenheter

 

som inte har varit efterfrågade för bistånd och humanitära åtgärder,

 

säkerhetsfrämjande åtgärder eller för försäljning har återvunnits eller

 

förstörts. Detta gäller även de förnödenheter som av profil-, sekretess-,

 

miljö- eller systemsäkerhetsskäl inte bör exponeras på marknaden. Med

 

hänsyn till Försvarsmaktens kostnader för förrådshållning har även

 

förnödenheter, som inte bedömts kunna överlåtas tillräckligt skyndsamt,

 

återvunnits eller förstörts. Det kommer även i fortsättningen att finnas ett

 

behov av att avveckla materiel. Regeringen delar Försvarsberedningens

134

uppfattning om att avvecklingen blivit mer kostsam än beräknat varför Prop. 2004/05:5 vissa ändringar av nuvarande inriktning är nödvändiga för att minska

kostnaderna.

Tidigare har inriktningen varit att övertalig materiel skall avvecklas skyndsamt. I framtiden bör avvecklingen ske på ett mer flexibelt sätt. I vissa fall kan det vara befogat att avveckla skyndsamt medan det i andra fall kan vara mer lönsamt att låta avvecklingen ta längre tid. Alla påverkande faktorer, exempelvis personalkostnader för avveckling och lagerkostnader för fortsatt förrådshållande, skall vägas in vid beslut om avveckling. Detta bör genomföras så att den mest ekonomiskt fördel- aktiga avvecklingstakten för olika typer av materiel eller för ett specifikt materielsystem kan avgöras. Detta kan innebära att viss materiel avvecklas under en förhållandevis kort period, medan annan avveckling kan sträcka sig över en längre tid. Försvarsberedningen har i rapporten Försvar för en ny tid (Ds 2004:30) konstaterat att avvecklingen av materiel måste ägnas fortsatt stor uppmärksamhet under de kommande åren. Bland annat föreslår beredningen att Försvarsmakten bör pröva alternativa sätt, som utkontraktering av verksamheten. I likhet med Försvarsberedningen anser regeringen att det är viktigt att pröva alter- nativ till verksamheten, så att Försvarsmakten arbetar på det sätt som medför största möjliga kostnadseffektivitet för staten. Det är därför viktigt att pröva möjligheterna att utnyttja en separat organisation för avveckling. En sådan organisation kan på ett professionellt och systematiskt sätt ägna sig åt avveckling av materiel, samtidigt som den ordinarie verksamheten vid myndigheten inte behöver fokusera på detta. Det är dock fortfarande Försvarsmakten själv som måste definiera vad som skall avvecklas utifrån de krav som riksdag och regering ställer på myndigheten.

135

7.7

Försvarsmaktens grundorganisationen

Prop. 2004/05:5

7.7.1Förändringar i grundorganisationen

Regeringens förslag: Beslut om Försvarsmaktens grundorganisation skall inte fattas av riksdagen.

Regeringens bedömning: Försvarsmaktens grundorganisation bör ges följande utformning för att Försvarsmaktens förmåga och insats- organisation m.m. skall kunna få den inriktning som redovisas och föreslås tidigare i detta kapitel.

1) Följande organisationsenheter bör läggas ned

 

- Jämtlands fältjägarregemente (I 5)

Östersund

- Norrlands dragonregemente (K 4)

Arvidsjaur

- Södermanlands regemente (P 10)

Strängnäs

- Gotlands regemente (P 18)

Gotland/Visby

- Andra ytstridsflottiljen (2. ysflj)

Haninge/Berga

- Älvsborgs amfibieregemente (Amf 4)

Göteborg

- Sydkustens marinbas (MarinB S)

Karlskrona

- Ostkustens marinbas (MarinB O)

Haninge/Berga

- Jämtlands flygflottilj (F 4)

Östersund

-

Gotlands militärdistriktsstab (MDG)

Gotland/Visby

-

Försvarsmaktens Halmstadskolor (FMHS)

Halmstad

-

Örlogsskolorna (ÖS)

Karlskrona

-

Amfibiestridsskolan (AmfSS)

Vaxholm

- Arméns tekniska skola (ATS)

Östersund

-

Militärhögskolan (MHS Ö)

Östersund

- Flygvapnets Uppsalaskolor (F 20)

Uppsala

2) Följande andra enheter bör läggas ned

-Militärdistriktsgrupper

-

Skånska dragongruppen

Hässleholm

-

Kalmargruppen

Kalmar

-

Älvsborgsgruppen

Borås

-

Värmlandsgruppen

Kristinehamn

-

Västmanlandsgruppen

Västerås

-

Västernorrlandsgruppen

Sollefteå

-

Norrbottens gränsjägargrupp

Kalix

-Norrlands trängbataljon vid I 5 i Östersund

-Norrlands luftvärnsbataljon vid I 19 i Boden

-Norrlands signalbataljon vid I 19 i Boden

-Norrlands artilleribataljon vid I 19, varvid verksamheten inordnas

i A 9 i Boden

Inriktningen är att organisationsenheterna och de andra enheterna skall läggas ned den 31 december 2004 samt att förekommande verksamhetsförändringar skall vara avslutade senast den 30 juni 2006.

136

3) Följande organisationsenheter bör inrättas

Prop. 2004/05:5

-

Marinbasen (MarinB)

Karlskrona

- Försvarsmaktens tekniska skola (FMTS)

Halmstad

-

Sjöstridsskolan (SSS)

Karlskrona

-

Luftstridsskolan (LSS)

Uppsala

 

Inriktningen är att organisationsenheterna

skall inrättas den

1 januari 2005.

 

4) Följande organisationsenheter bör omlokaliseras

-Artilleriregementet (A 9) från Kristinehamn till Boden

-Första utbåtsflottiljen (1. ubflj) från Haninge/Berga till Karlskrona

-Vaxholms amfibieregemente (Amf 1) från Vaxholm till Haninge/Berga

-Försvarsmaktens logistik (FMLOG) från Karlstad till Stockholm

-Försvarsmaktens sjukvårdscentrum (FSC) från Hammarö till Göteborg

-Försvarsmusikcentrum (FöMusC) i Strängnäs till Upplands-

Bro/Kungsängen

Inriktningen är att omlokaliseringarna skall inledas den 1 januari 2005 och vara avslutade senast den 30 juni 2006.

5) Följande organisationsenhet bör omorganiseras

-Redovisningsavdelning Bergslagen till Försvarsmaktens telenät- och markteleförband (FMTM) i Örebro

Inriktningen är att omorganiseringen skall inledas den 1 januari 2005 och vara genomförd den 31 december 2005.

6) Följande verksamheter bör flyttas

-Marinbasverksamheten från Haninge/Berga till Haninge/Muskö

-Verksamheten inom Fjärde minkrigsflottiljen från Haninge/Berga till Haninge/Muskö

-Helikopterverksamheten från Haninge/Berga till Ronneby/Kallinge

-Motorskolan från Östersund till Skövde

Inriktningen är att flyttningen av verksamheterna skall inledas den 1 januari 2005 och vara avslutad den 30 juni 2006.

7) Övriga förändringar inom vissa enheter

-Militärdistriktsgruppen Gotlandsgruppen bör samlokaliseras med F 17:s enhet i Visby

-Den kvalificerade sjukvårdsutbildningen bör samlas till Försvars-

maktens sjukvårdscentrum (FSC) i Göteborg

Inriktningen är att förändringarna skall inledas den 1 januari 2005 och vara avslutade den 30 juni 2006.

137

Skälen för regeringens förslag och bedömning

 

 

Prop. 2004/05:5

Bakgrund

 

 

 

 

Inledning

 

 

 

 

Riksdagen beslutade i mars 2000 om omfattande förändringar i

 

Försvarsmakten

(prop. 1999/2000:30,

bet. 1999/2000:FöU2,

 

rskr. 1999/2000:168). Beslutet innebar bl.a. att ett stort antal organisa-

 

tionsenheter i grundorganisationen skulle läggas ned. Vidare skulle

 

ledningsstrukturen förändras och en militärdistriktsorganisation införas. I

 

juni samma år beslutade riksdagen om ytterligare förändringar i

 

grundorganisationen (prop. 1999/2000:97, bet. 1999/2000:FöU7 och bet.

 

1999/2000:FöU8, rskr. 1999/2000:250 och rskr. 1999/2000:251). Viktiga

 

delar i det beslutet gällde Försvarsmaktens underhållstjänst samt skolor

 

och centrum.

 

 

 

 

Genom ändringar av regleringsbrevet för Försvarsmakten i mars

 

respektive juni

2000 uppdrog regeringen åt Försvarsmakten att

den

 

30 juni 2000 lägga ned organisationsenheterna, dock skulle några

 

organisationsenheter läggas ned vid en senare tidpunkt. I besluten

 

uppdrog regeringen vidare åt Försvarsmakten att den 1 juli 2000 inrätta

 

bl.a. militärdistriktsorganisationen.

 

 

 

Försvarsmakten har i sin årsredovisning för respektive år redovisat

 

arbetsläget när det gäller förändringarna i grundorganisationen. I allt

 

väsentligt har Försvarsmakten kunnat genomföra förändringarna inom

 

den tidsram regeringen bestämt.

 

 

 

Efter dessa förändringar har reformeringen av Försvarsmakten fortsatt,

 

med bl.a. riksdagens beslut i november 2001 om försvarsbeslut 2002 –

 

2004 (prop. 2001/02:10, bet. 2001/02:FöU2, rskr. 2001/02:91).

 

 

Inriktande regeringsbeslut

 

 

 

Regeringen har tidigare fattat olika beslut som direkt eller indirekt har

 

betydelse för arbetet med grundorganisationens utformning. I maj 2003

 

beslutade regeringen om differentierad beredskap för Försvarsmakten.

 

I juni 2003 beslutade regeringen om planeringsanvisningar för

 

Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005 inför denna proposition enligt

 

följande. Regeringens beslut innebar bl.a. att Försvarsmakten i de fyra

 

ekonomiska nivåerna skulle redovisa förslag till en från militära utgångs-

 

punkter optimal grundorganisationsstruktur. Strukturen i de olika nivåer-

 

na skulle utgå från de krav insatsorganisationen och andra militärt

 

styrande faktorer ställde, bl.a. skolor och utbildning, bemanning av

 

skolor m.m, behov av kompetens, internationell verksamhet samt export-

 

stöd. Redovisningen skulle också innehålla principiella grundorganisa-

 

toriska strukturer och avse myndighetens samtliga delar och nivåer samt

 

behandla även de organisatoriska konsekvenserna på central, regional

 

och lokal nivå. Redovisningen skulle däremot inte behandla enskilda

 

organisationsenheter eller lokalisering av dessa. Utöver detta skulle

 

Försvarsmakten redovisa förslag till en förbättrad planerings-, besluts-

 

och uppföljningsprocess för förändringar i grundorganisationen.

 

 

I augusti 2003 beslutade regeringen att ett underlag inför 2004 års

 

försvarsbeslut om förändringar i Försvarsmaktens grundorganisation

 

skulle utarbetas

av en arbetsgrupp inom Regeringskansliet (Försvars-

138

 

 

 

 

departementet). Vidare bestämdes att Fortifikationsverket skulle biträda Prop. 2004/05:5

 

arbetsgruppen samt bemyndigades chefen för Försvarsdepartementet att

 

besluta om arbetsgruppen, dess arbete samt de ytterligare anvisningar

 

som behövdes.

 

När det gällde gruppens arbetssätt beslutade chefen för Försvars-

 

departementet att arbetsgruppen nära skulle följa Försvarsmaktens arbete

 

med att utarbeta budgetunderlaget för 2005. Vidare skulle gruppen

 

fortlöpande beakta Försvarsmaktens arbete när det gällde uppdraget i

 

planeringsanvisningarna om att redovisa förslag till en förbättrad

 

planerings-, besluts- och uppföljningsprocess för förändringar i grund-

 

organisationen. Vidare skulle gruppen pröva de grundorganisatoriska

 

delarna av Försvarsmaktens redovisning i budgetunderlaget för 2005

 

samt de andra redovisningar rörande grundorganisationen som myndig-

 

heten skulle lämna inför försvarsbeslutet.

 

I sitt beslut i augusti 2003 bestämde regeringen även om riktlinjer för

 

arbetsgruppens arbete och anförde att arbetsgruppens förslag bl.a. skulle

 

omfatta hela Försvarsmakten, vara sammanhållet och innehålla en

 

helhetslösning, vara spårbart, vara motiverat så att skälen för varje

 

förslag kan utläsas samt vara kostnadsberäknat så att förändringar som

 

genomförs kan följas upp. Gruppen skulle också väga in ett antal

 

försvarspolitiska, ekonomiska, regionalpolitiska, arbetsmiljömässiga och

 

miljöpolitiska aspekter i sitt arbete.

 

När det gällde de försvarspolitiska aspekterna angavs bl.a. följande.

 

Gruppens förslag skulle skapa rationella produktionsförutsättningar och

 

en långsiktigt hållbar organisationsstruktur som kan svara mot de krav

 

som den nya strukturen med bl.a. insatsförband ställer. Förslag till

 

reduceringar skulle i första hand innebära att organisationsenheter

 

avvecklas eller integreras med andra organisationsenheter. De grund-

 

organisatoriska resurser som bibehålls skulle så långt möjligt inrymma

 

även eventuellt tillkommande verksamhet från avvecklade eller

 

omlokaliserade organisationsenheter. För att svara mot de krav som den

 

framtida Försvarsmaktens organisation ställer avseende bl.a. rationella

 

utbildningsvolymer skulle grundorganisationen omfatta främst större och

 

integrerade organisationsenheter. Gruppen skulle så långt möjligt und-

 

vika att lämna förslag som innebar att det blir endast begränsad

 

verksamhet på en ort. Med undantag för dimensionerande övnings- och

 

skjutfält skulle särskild infrastruktur för anpassning inte ligga till grund

 

för utformningen av grundorganisationen. Konsekvenserna och effekter-

 

na för Försvarsmaktens logistik skulle belysas särskilt. Möjligheterna till

 

samverkan mellan Försvarsmakten och annan statlig verksamhet på en

 

ort för att åstadkomma en för staten sammantaget rationell verksamhet

 

skulle beaktas. Vidare skulle förslaget till grundorganisation utformas så

 

att nödvändiga kompetenser kan vidmakthållas och utvecklas. Grund-

 

organisationen skulle vidare medge förutsättningar för den egna perso-

 

nalens utveckling och kompetensuppbyggnad. Slutligen skulle Försvars-

 

maktens förmåga att kunna hantera specialfunktioner beaktas.

 

I fråga om ekonomiska aspekter skulle det samlade grundorganisa-

 

toriska förslaget rymmas inom de anslagsnivåer som angavs i rege-

 

ringens beslut i juni 2003 med planeringsanvisningar för Försvars-

 

makten. Grundprincipen skulle vara att förändringarna på sikt skall leda

 

till lägre driftskostnader. Kostnader för nyinvesteringar och omlokalise-

139

 

ringar skulle minimeras. I fråga om regionalpolitiska aspekter angav Prop. 2004/05:5 regeringen att de berörda lokala arbetsmarknadsregionernas sårbarhet ur

regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska synvinklar skulle beaktas, liksom att särskild hänsyn skulle tas till försvarsmaktsberoendet, dvs. andelen sysselsatta i Försvarsmakten i förhållande till det totala antalet sysselsatta. För arbetsmiljöaspekter angavs att frågor om skydd mot olycksfall och ohälsa för anställda och totalförsvarspliktiga som verkar inom Försvarsmakten samt frågor om en god arbetsmiljö i övrigt skulle beaktas. Slutligen angavs i riktlinjer avseende miljöpolitiska aspekter att grundorganisationen skulle utformas så att Försvarsmakten svarar mot sitt ansvar som sektormyndighet för ekologisk hållbarhet.

Regeringen angav i sina riktlinjer bl.a. också att gruppen i sin redovis-

 

ning skulle ange när förändringen av grundorganisationen bör inledas

 

och när den bedöms kunna vara avslutad.

 

Förbättrad planerings-, besluts- och uppföljningsprocess

 

Av regeringens planeringsanvisningar till Försvarsmakten i juni 2003

 

framgick att Försvarsmakten skulle redovisa ett förslag till förbättrad

 

planerings-, besluts- och uppföljningsprocess för förändringar i grund-

 

organisationen.

 

Försvarsmakten redovisade uppdraget i mars 2004. Myndigheten an-

 

förde att redovisningen inom den utvecklade processen skall göras

 

genom ett antal grundläggande termer som visar på utveckling per ort

 

och förband. Exempel på sådana grundläggande termer är anslags-

 

förbrukning, personal, totalförsvarspliktiga och avvecklingskostnader.

 

Försvarsmakten har börjat ta fram ett förslag till modell för budget- och

 

redovisningsdokumentation i väsentliga termer. Förslaget behandlar

 

modell och process för framtagning av rapporter avseende budget och

 

redovisning.

 

Processen för planering, beslut och uppföljning skall inarbetas i de

 

ordinarie processerna inom myndigheten. Myndighetsinterna anvisningar

 

har utarbetats för att möjliggöra att kostnads- och personårsutvecklingen

 

skall kunna redovisas konsekvent och spårbart över flera år, liksom att

 

redovisningen skall kunna göras inklusive respektive exklusive kostnader

 

för avveckling/omstrukturering.

 

Efter redovisningen i mars 2004 har Försvarsmakten vidareutvecklat

 

dessa interna anvisningar för att ytterligare tydliggöra hela processen och

 

dess delar med delansvar.

 

Regeringen bedömer att denna nya process för planering, beslut och

 

uppföljning – tillsammans med andra redovisningsmodeller som

 

Försvarsmakten har redovisat i sin årsredovisning för 2003 – kommer att

 

lägga grund för betydligt förbättrade möjligheter att följa upp grund-

 

organisatoriska förändringar i Försvarsmakten.

 

Arbetets bedrivande

 

Arbetsmetod

 

Varje förändring som gäller Försvarsmaktens grundorganisation berör ett

 

mindre eller större antal personer, både inom och utom Försvarsmakten.

 

Vid större förändringar berörs även kommuner och regioner. Det är

140

 

därför viktigt att regeringens bedömning om grundorganisationen är Prop. 2004/05:5

 

spårbar och förståelig för dem som berörs, även om de inte delar

 

regeringens uppfattningar och slutsatser. En annan sida av denna sak är

 

att det är viktigt att alla berörda får möjlighet att redovisa sina förslag

 

och uppfattningar.

 

För att tillgodose dessa utgångspunkter valde den av regeringen

 

tillsatta arbetsgruppen följande arbetsmetod. Under perioden mars – juni

 

2004 besökte arbetsgruppen det absoluta flertalet av Försvarsmaktens

 

organisationsenheter. Vid varje sådant besök erbjöds aktuell enhet möj-

 

lighet att redovisa förhållandena vid enheten samt utvecklingsmöjligheter

 

m.m. Vid de flesta av dessa besök deltog även representanter för

 

kommunen och i några fall t.ex. länsstyrelsen och lokal högskola. Utöver

 

detta gavs cheferna för respektive enhet möjlighet att vid särskilda möten

 

med arbetsgruppen på Försvarsmaktens högkvarter i april 2004 redovisa

 

sin enhets syn, antingen individuellt eller inom ramen för en gemensam

 

funktionsredovisning. På detta sätt har Försvarsmaktens förband, skolor

 

och centrum givits möjlighet att redovisa sina uppfattningar direkt till

 

arbetsgruppen, samtidigt som gruppen på plats har kunnat bedöma bl.a.

 

produktionsförutsättningarna.

 

Vid sidan om detta har kommuner och länsstyrelser i mars och i

 

augusti 2004 fått möjlighet att till försvarsministern, med deltagande ur

 

arbetsgruppen, framföra sina synpunkter.

 

En viktig del i arbetsgruppens arbete, vilket regeringen också framhöll

 

i sina riktlinjer, har varit att löpande hålla de berörda centrala arbets-

 

tagarorganisationerna informerade om gruppens arbete och ge dem till-

 

fälle att framföra synpunkter. Arbetsgruppen har därför återkommande

 

redovisat arbetsläget m.m. för arbetstagarorganisationerna under perio-

 

den december 2003 – augusti 2004. Arbetstagarorganisationerna har vid

 

dessa tillfällen lämnat värdefulla synpunkter och varit ett gott stöd för

 

gruppen i dess arbete.

 

Utöver detta har skriftliga synpunkter och uppfattningar redovisats från

 

ett stort antal myndigheter, organisationer och enskilda. Dessa skrivelser

 

m.m. finns i Försvarsdepartementets akt (Fö2003/2621/MIL, m.fl. diarie-

 

nummer). Bl.a. följande skrivelser har kommit in. Länsstyrelsen i

 

Blekinge har i en skrivelse i mars 2004 om försvarets verksamhet och

 

närvaro i Blekinge framhållit bl.a. Blekinges geografiska läge, materiel-

 

försörjningen vid Kockums AB samt de goda övningsbetingelserna.

 

Bodens kommun har i mars 2004 överlämnat information om

 

garnisonens betydelse för kommunen och för Sverige. Kommunen redo-

 

visar översiktligt det man anser vara de stora fördelarna med kommunen

 

och regionen. Det gäller bl.a. den integrerade garnisonen, den positiva

 

personalrekryteringen, garnisonens och övningsfältens klimatologiska

 

läge samt de totalförsvarspliktigas positiva omdömen. I en skrivelse i

 

mars 2004 om förutsättningarna för samarbete på utbildningsområdet

 

påpekar Halmstads kommun att det i dag redan finns ett välutvecklat

 

samarbete mellan kommunen, högskolan och garnisonen. Kommunen

 

framhåller att stora steg redan har tagits i syfte att binda samman

 

gymnasieskolor och vuxenutbildning med högskolans program och

 

kurser respektive militärhögskolan i Halmstad. Eksjö kommun och

 

länsstyrelsen i Jönköpings län har i en gemensam skrivelse i maj 2004

 

redovisat förhållanden om Eksjö garnison och garnisonens betydelse för

141

 

kommunen och regionen samt om garnisonens utvecklingsmöjligheter. Prop. 2004/05:5 De två instanserna pekar särskilt på den internationella betydelse som

verksamheten vid Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum (SWEDEC) och Ingenjörregementet har. De framhåller att fältarbets- utbildningen på många sätt är unik och att garnisonen har unika utbild- ningsmöjligheter bl.a. inom området ammunitions- och minröjnings- verksamhet. Skövde kommun har i en skrivelse i maj 2004 om förutsättningarna för militär verksamhet i Skövde särskilt pekat på de ekonomiska fördelarna av en fortsatt omfattande militär verksamhet i regionen, samverkan med Högskolan i Skövde, goda arbetsmöjligheter för officersfamiljens medflyttande och karriärväxling samt regionens utbyggda infrastruktur.

Metod för grundorganisationsanalys

Försvarsmakten redovisade i budgetunderlaget för 2005 i stort det under- lag som regeringen hade begärt i planeringsanvisningarna. Regeringen vill understryka vikten av att inriktningen till ny grundorganisation för Försvarsmakten kan hänföras till bl.a. insatsorganisationen. Det förslag till principiell organisation som Försvarsmakten redovisade i budget- underlaget för 2005 hade utarbetats i enlighet med en metod som skulle tillförsäkra denna eftersträvade spårbarhet. Denna planeringsprocess har följande steg:

1) Omvärldsutveckling

2) Säkerhetspolitiska mål

3) Inriktning av försvarspolitik och ekonomiska förutsättningar

4) Krav på operativ förmåga

5) Stridskrafternas utformning

6) Insatsorganisationen

7) Dimensionerande faktorer

8) Grundorganisationshypotes med produktionsutlägg

9) Beräkning av personal- och hyreskostnader

10) Beräkning av den totala kostnaden för verksamheten vid grund- organisationen.

Med omvärldsutvecklingen, säkerhetspolitiska mål samt inriktning av försvarspolitiken inklusive ekonomiska förutsättningar som grund har krav på operativ förmåga identifierats. Därefter har stridskrafternas olika delar utformats och detta har resulterat i en detaljerad insatsorganisation.

Med denna insatsorganisation som grund, innehållande bl.a. personal, materiel och anläggningar, har Försvarsmakten beräknat och fastställt de för grundorganisationen dimensionerande faktorerna. Dessa är för mark- stridsförbanden och amfibieförbanden den årliga volymen totalförsvars- pliktiga, för sjöstridskrafternas enheter antalet fartyg i drift samt för flygstridskrafterna antalet flygtimmar för de kvalificerade flygsystemen. Därefter har en grundorganisationshypotes med ett principiellt produk- tionsutlägg utformats för att bedöma om det är möjligt att utbilda och öva den föreslagna insatsorganisationen inom den givna grundorganisations- hypotesen. Efter detta har de kostnadsdrivande produktionsfaktorerna, dvs. personal- och hyreskostnaderna, beräknats och fastställts. Personal- behovet grundar sig på insatsorganisationens behov, behovet av personal för internationella uppgifter samt behovet av personal för att bibehålla

och utveckla nödvändig kompetens. Detta gör att det totala personal-

142

behovet i Försvarsmakten överstiger insatsorganisationens behov. Av- Prop. 2004/05:5 slutningsvis har Försvarsmakten beräknat samtliga kostnader för grund-

organisationen, inklusive utbildnings- och övningskostnaderna. Regeringen har haft denna planeringsprocess och metod som utgångs-

punkt i beredningen av denna fråga.

Utgångspunkter

Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005

I budgetunderlaget för 2005 redovisade Försvarsmakten följande ekono- miska fördelning för perioden 2005 – 2007 (2008).

(Miljoner kronor i prisläge genomförandepris 2004).

Anslag/Anslagspost/

2004

2005

2006

2007

2008-

 

Prognos

 

 

 

2014

 

 

 

 

 

per år

6:1:1

 

 

 

 

 

Förbandsverksamhet

20 567

 

 

 

 

och beredskap

 

 

 

 

 

Plus 3 mdkr

 

 

 

 

19 517

+ - 0 mdkr

 

21 265

20 726

19 486

19 117

Minus 3 mdkr

 

21 265

20 108

18 429

18 034

Minus 6 mdkr

 

 

 

 

17 034

Tabellen visar enbart anslagsposten 6:1:1 Förbandsverksamhet och beredskap. Övriga reduceringar för att hålla de angivna planerings- ramarna avsågs bli genomförda inom materielområdet (anslaget 6:2

Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling).

För varje ekonomisk nivå har först ett förslag till en insatsorganisation tagits fram. Kostnaderna för förbandsverksamhet och materiel har där- efter beräknats och avvägts för att inrymmas inom ekonomisk ram.

Skälet till den trappvisa minskningen av förbandsanslaget är att reduceringar avseende personal- och hyreskostnader faller ut först efter en uppsägningstid som enligt gällande författningar och avtal kan variera från någon månad upp till minst ett år.

Regeringen konstaterar att planeringsalternativen minus 6 miljarder kronor och plus 3 miljarder kronor i budgetunderlaget endast är överslagsmässigt beräknade. Dessa nivåer är därmed inte produktions- planerade i samma utsträckning som alternativet oförändrad ekonomisk nivå och alternativet minus 3 miljarder kronor. Vidare framgår det av budgetunderlaget att reduceringarna i förbandsverksamheten främst består av personal-, totalförsvarsplikts- och hyreskostnader.

I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005 med särskilda redovis- ningar, som lämnades till regeringen den 27 februari 2004, redovisas bl.a. följande om grundorganisationsutvecklingen. Försvarsmakten fram- håller att långsiktighet och effektivitet bör vara styrande för grund- organisationsutvecklingen. Med långsiktighet avses att organisationen är hållbar i mer än en treårsperiod under förutsättning att likartad verksam-

het genomförs. Integration av funktioner och system utgör viktiga

143

element i den framtida strukturen. Vidare anför myndigheten att grund- Prop. 2004/05:5 principen för utveckling av grundorganisationen bör vara att driftkost-

naderna successivt skall minska. Detta kan innebära att det på kort sikt krävs investeringar och andra kostnadsdrivande åtgärder för att principen skall kunna realiseras. Grundorganisationen bör enligt myndigheten innehålla kompetens och förmåga att skapa förutsättningar att realisera intentionerna i det nätverksbaserade insatsförsvaret.

För att åskådliggöra kopplingen mellan förbanden i insatsorganisa- tionen och de grundorganisatoriska utbildningsplattformarna redovisar regeringen i nedanstående tabell vid vilken typ av plattform olika förband utbildas och övas. Det skall påpekas att de förband som anges i tabellen endast är en exemplifiering. Det är alltså inte fråga om en full- ständig redovisning av insatsorganisationens förband.

Ledningsenheter m.m.

Operativa lednings- och underhålls-

Plattform

förband

 

HKV med operativ insatsledning och

Ledning

stabsförband

 

Insatsledning Mark, Sjö, Luft, Info, Log

Ledning

Operativ ledningsbataljon

Ledning

Signalspaningsbataljon

Ledning

Telekrigsbataljon

Ledning

Marktelebataljon

Teknisk skola

Teknisk bataljon

Teknisk skola

Logistiktransportkompani mark

Logistik

Operativ underhållsledningsstab

Logistik

Divisionsförband

Plattform

Underrättelsebataljon

Kavalleri

Fallskärmsjägarbataljon/Specialförband

Kavalleri

Jägarbataljon

Kavalleri

Säkerhetsbataljon

Mekaniserad

Luftvärnsbataljon 97/70

Luftvärn

Ingenjörbataljon

Ingenjör

Förbindelsebataljon

Ingenjör

Ammunitionsröjningskompani

Ingenjör

Stridsvagnstransportkompani

Mekaniserad

Televapenkompani

Ledning

NBC-kompani

Logistik/SkyddC

144

Markstridsenheter

 

 

Prop. 2004/05:5

 

 

 

 

Armébrigadförband

Plattform

 

Mekaniserad bataljon

Mekaniserad

 

 

Mekaniserad bataljon lätt

Mekaniserad

 

 

Haubitsbataljon 77B

Artilleri

 

 

Haubitsbataljon 77BD

Artilleri

 

 

Luftvärnsbataljon 70 M (mod)

Luftvärn

 

 

Underhållsbataljon

Logistik

 

 

Luftburen bataljon

Kavalleri

 

 

Sjöstridsenheter

 

 

 

 

 

 

 

Marina lednings- och

Plattform

 

underhållsförband

 

 

 

Sjöinformationsbataljon

Marinbas

 

 

HMS Orion

Marinbas

 

 

Marin basbataljon

Marinbas

 

 

 

 

 

 

Stridsfartygsförband

Plattform

 

Ytstridsflottilj

Flottilj

 

 

Minkrigsflottilj

Flottilj

 

 

Ubåtsflottilj

Flottilj

 

 

 

 

 

 

Amfibieförband

Plattform

 

Amfibiebataljon

Amfibie-

 

 

 

regemente

 

 

Luftstridsenheter

 

 

 

 

 

 

 

Flygvapnets lednings- och

Plattform

 

underhållsförband

 

 

 

Strilbataljon 04

Flygflottilj

 

 

Radarflyggrupp (FSR 890)

Flygflottilj

 

 

Flygbasbataljon

Flygflottilj

 

 

 

 

 

 

JAS 39-förband

Plattform

 

 

JAS 39-division

Flygflottilj

 

 

 

 

 

 

Transportflygförband

Plattform

 

 

Central transportflygdivision

Flygflottilj

 

 

Regional transportflygdivision

Flygflottilj

 

 

Försvarsmaktens helikopterförband

Plattform

 

 

Helikopterbataljon – mark/sjöoperativa

Helikopterflottilj

 

 

inklusive ubåtsjaktförmåga

 

 

 

Försvarsmakten redovisar i budgetunderlaget också målen för grund-

 

organisationen 2008 i de fyra ekonomiska nivåer som regeringen hade

 

angivit i planeringsanvisningarna. Därutöver redovisar Försvarsmakten

145

vilka allmänna faktorer i form av kompetens (operativa krav) som styr Prop. 2004/05:5 grundorganisationsutvecklingen, nämligen ekonomi, försvarsmakts-

gemensam utbildning samt verksamhetsvisa faktorer i form av lednings-, markstrids-, sjöstrids-, luftstrids- och logistikförband samt hemvärns- och frivilligverksamhet.

Myndigheten redovisar vidare, för samtliga ekonomiska nivåer, den årliga volymen totalförsvarspliktiga som ligger till grund för planering och beräkning av grundorganisationen.

Med detta som grund utarbetade Försvarsmakten en övergripande dimensionering av grundorganisationen i de fyra ekonomiska nivåerna.

Plattformar

Nuläge

+3

0

-3

-6

Mekaniserat regemente inkl inter-

7

 

 

 

 

nationell

 

5-6

5-6

5

4/3

 

 

Kavalleri/jägarregemente

2

 

 

 

 

Artilleriregemente

1

 

 

 

 

Luftvärnsregemente

1

1

1

1

1/0

Ingenjörregemente

1

1

1

1

0/1

Signalregemente

1

1

1

1

1

Trängregemente

1

1

1

1

1

Flottiljledning stridsfartygsflottilj

4

3

3

3

2

Marinbas1)

2

1

1

1

1

 

 

(H+S)

(H+S)

(H+S)

(H+S)

Amfibieregemente

2

1

1

1

0/1

Helikopterflottilj

1

1

1

1

1

Flygflottilj

4

3

3

3

2

Militärhögskola

3

1

1

1

1

Summa plattformar

30

19-20

19-20

19

14

1) H = huvudbas, S = sidobas

 

 

 

 

 

Övriga redovisningar från Försvarsmakten

I sitt budgetunderlag för 2005 redovisar Försvarsmakten bl.a. en utred- ning rörande militärdistriktsorganisationen (MD). Utredningen har sett över ansvaret för territoriell ledning, beredskap, insatser, lokal och regio- nal samverkan med civila myndigheter samt utbildningen av hemvärn och frivilligorganisationer. Utredningen har också lämnat förslag om hur en anpassning kan göras till nya krav och förutsättningar. Denna anpass- ning innebär att kostnaderna för MD-organisationen skulle reduceras. Utredningen har redovisat tre handlingsvägar.

Den första handlingsvägen innebär att MD-organisationen bibehålls, men med vissa personella reduktioner. Den andra handlingsvägen inne- bär att MD-organisationen bibehålls, men att MD-staberna sammanförs med något förband och att utbildningsansvaret för hemvärnsförband och stödet till frivilligorganisationerna förs över till aktuell förbandschef. Den tredje handlingsvägen innebär att MD-organisationen avvecklas och att operativa insatsledningen (OPIL) inom Högkvarteret tar över ansvaret för den territoriella verksamheten.

146

Försvarsmakten förordar i budgetunderlaget att militärdistrikten Prop. 2004/05:5 utvecklas till en ledningsorganisation för territoriell verksamhet, men

med en lägre ambitionsnivå än tidigare. Härvid skall:

-de kvarvarande militärdistriktens stabsfunktioner samordnas inom garnison,

-antalet militärdistrikt reduceras,

-militärdistriktsgrupperna utgå ur insatsorganisationen samt över- föras till förband och enbart ges utbildningsuppgifter och

-sex till sju militärdistriktsgrupper avvecklas/alternativt sammanslås med annan grupp samt

-ansvaret för mobiliseringsledning överföras till förband. Försvarsmakten kompletterade budgetunderlaget för 2005 med ytter-

ligare redovisningar den 30 april 2004. I detta underlag lämnar Försvars- makten sin syn på den fortsatta reformeringen. Förslaget innehåller bland annat en redovisning av konsekvenserna av en utveckling av en snabb- insatsförmåga inom Europeiska unionen, personalförsörjning, total- försvarspliktsutbildning och förbandsutbildningssystem, materielförsörj- ning, försvar mot terrorism, ekonomi samt Försvarsmaktens syn på den fortsatta processen.

Vissa tidigare utredningar

Under 2003 och 2004 har Försvarsmakten utrett vissa frågor som är av betydelse för utformningen av den framtida grundorganisationen. Regeringen vill i detta avsnitt kort peka på några av dessa utredningar.

I februari 2003 redovisade Försvarsmakten förslag till regeringen om baseringen av Försvarsmaktens helikoptrar. I en debatt i riksdagen i mars samma år anförde försvarsministern att baseringen av Försvarsmaktens helikoptrar skall ses i ett större sammanhang och att denna prövning bör ske i 2004 års försvarsbeslut. På det sättet, framhöll försvarsministern, kan frågan om helikoptrarnas basering få en med försvaret i övrigt sam- ordnad lösning.

Under hösten 2003 utredde Försvarsmakten förutsättningarna för och konsekvenserna av att organisera ett försvarsmaktsgemensamt under- hållsregemente och ett försvarsmaktsgemensamt ledningsregemente. Grundat på utredningens resultat anser Försvarsmakten att utvecklingen långsiktigt skall riktas in mot att dessa försvarsmaktsgemensamma enheter organiseras.

Under 2003 utredde Försvarsmakten också dels förutsättningarna för och konsekvenserna av att utbilda till samtliga säkerhetsförband vid en utbildningsplattform, dels förutsättningarna för att skapa ett framtida markstridscentrum som under Högkvarteret har ett samlat ansvar för utveckling, utbildning och träning av chefer, staber och förband inom markstridsfunktionen. Härutöver utredde Försvarsmakten under 2003 och 2004 Försvarsmaktens centrala ledning samt militärdistriktsorganisa- tionen. Vidare slutfördes under vintern 2003/04 utredningen om förut- sättningarna för att koncentrera försvarsmaktgemensam teknisk utbild- ning till en gemensam teknisk skola.

Regeringen återkommer till dessa frågor i senare avsnitt.

147

Försvarsberedningens rapport

Prop. 2004/05:5

Den 1 juni 2004 redovisade Försvarsberedningen sin rapport Försvar för

 

en ny tid (Ds 2004:30). För att möjliggöra en god förståelse för resone-

 

mangen om grundorganisationens utformning redovisar regeringen här

 

relevanta delar av Försvarsberedningens rapport.

 

I rapporten behandlar Försvarsberedningen insatsorganisationens

 

utveckling och framhåller följande. Det är viktigt att Sverige medverkar i

 

uppbyggnaden av EU:s krishanteringsförmåga, inklusive förmågan till

 

snabba insatser. I arbetet med att höja ambitionen för Försvarsmaktens

 

förmåga till internationella insatser bör det svenska bidraget till utveck-

 

lingen av en europeisk snabbinsatsförmåga, på kort sikt, ses som det

 

enskilt viktigaste inslaget. Uppbyggnaden av insatsförband med hög

 

tillgänglighet förstärker också en mycket viktig kvalitativ aspekt av

 

utvecklingen av insatsorganisationen och förmågan till väpnad strid.

 

Det konkreta målet för Försvarsmaktens verksamhet på kort och

 

medellång sikt, är att skapa användbara och tillgängliga insatsförband.

 

Förändringar bör kunna göras jämfört med den insatsorganisation som är

 

beslutad för försvarsbeslutsperioden 2001 – 2004. Detta gäller såväl

 

antalet förband som typer av förband. Vidare är förmågan att göra

 

insatser, främst internationella, på kort och medellång sikt den enskilda

 

faktor som mest kommer att påverka Försvarsmaktens verksamhet.

 

Försvarsberedningen anser att det är vanskligt att göra närmare bedöm-

 

ningar av den långsiktiga utvecklingen i insatsorganisationen i termer av

 

antal förband inom existerande förbandstyper och utveckling av nya

 

förband. Dock ingår redan flera nya förband som är tänkta att utveckla

 

helt eller delvis ny förmåga, bl.a. säkerhetsbataljon, IT-säkerhet, luft-

 

buren bataljon och NBC-kompani. Det är enligt beredningen särskilt

 

viktigt att fortsätta utvecklingen av dessa förband för att Försvarsmakten

 

bättre skall kunna möta en mer mångfacetterad hotbild. Vidare anser

 

beredningen att det är nödvändigt att fortlöpande kritiskt pröva behovet

 

av de förbandstyper som finns i dag, relaterat till den säkerhetspolitiska

 

utvecklingen och de ekonomiska restriktionerna.

 

I rapporten redovisar Försvarsberedningen bl.a. följande om grund-

 

organisationen. Även om nedläggning av kaserner och flyttning av

 

verksamhet till större garnisonsenheter ger små nettobesparingar på kort

 

sikt, är de ändå – enligt beredningen – nödvändiga för att undvika de

 

framtida kostnader för underhåll och renoveringar m.m. som skulle

 

finnas om alla nu befintliga fastighetsbestånd, övningsfält m.m. skulle

 

behållas. Ett högre utnyttjande av befintliga fastigheter, personella

 

resurser och infrastruktur bör i sin tur leda till ökad effektivitet. I

 

Försvarsmaktens budgetunderlag, fortsätter Försvarsberedningen, anges

 

att sammanslagning av verksamheter på kort sikt kan komma att kräva

 

investeringar. Detta överensstämmer med erfarenheterna från de senaste

 

åren. Strävan är dock att sänka driftskostnaderna långsiktigt.

 

Försvarsberedningen konstaterar att det inte finns tillräckligt underlag

 

för att beredningen skall göra några närmare analyser av Försvars-

 

maktens budgetunderlag avseende behovet av utbildningsplattformar.

 

Beredningen inskränker sig därför till att konstatera att den kraftiga

 

reduktion av insatsförband som Försvarsmaktens förslag innebär kommer

 

att medföra tillhörande reduceringar av grundorganisationen. På många

 

platser där Försvarsmakten funnits under lång tid kommer verksamheter

148

 

att försvinna. Försvarsberedningen betonar vikten av att den lösning som presenteras av regeringen är långsiktigt hållbar. Antaganden inför omstruktureringen om besparingar och effektivitetsvinster borde, enligt beredningen, vara dokumenterade så att de går att följa upp.

Försvarsberedningen pekar vidare på kopplingen mellan grund- organisationen och utbildnings- och övningsverksamheten samt på att färre förband i insatsorganisationen kommer att innebära färre etablisse- mang i grundorganisationen. Kvarvarande delar av grundorganisationen måste enligt beredningen vara lokaliserade så att goda övnings- och utbildningsförutsättningar kan skapas. Enligt beredningen bör förmåga att uppträda i förband på lägst bataljonsnivå och stridskraftsgemensamt uppträdande samt kompetens att leda förband prioriteras. Vidare bör större och stridskraftsgemensamma förbandsenheter övas regelbundet, då även kontrakterad och färdigutbildad personal bör kunna kallas in. I dag, anför beredningen, utbildas inte en hel bataljon på någon plats i arméstridskrafterna och stridskraftsgemensamma övningar, exempelvis mellan flyg och arméförband, sker i liten eller ingen omfattning. Detta måste enligt Försvarsberedningen betraktas som ett systemfel.

Försvarsberedningen delar Försvarsmaktens uppfattning att militär- distriktsorganisationen behöver förändras och reduceras. Beredningen anser att huvudalternativet bör vara att lägga ned hela militärdistrikts- organisationen och föra över de återstående uppgifterna till andra delar av Försvarsmakten såsom utbildningsförbanden i grundorganisationen och den operativa insatsledningen. Den regionala territoriella verksam- heten och försvarsplaneringen bör enligt beredningen i reducerad omfatt- ning föras över till andra delar av Försvarsmakten, liksom utbildnings- verksamhet för hemvärnet och stödet till frivilligorganisationerna.

I fråga om ledningsorganisationen anför Försvarsberedningen bl.a. att betydande rationaliseringar och besparingar bör göras inom ledning och försvarsförvaltning. I Försvarsmaktens underlag är 30 procents personal- reduktion vid Försvarsmaktens centrala ledning en förutsättning i alla ekonomiska nivåer. Enligt Försvarsberedningens uppfattning bör dock nivån för reduktionen vara högre än så.

Eftersom den insatsorganisation som i framtiden skall övas och ut- bildas samt personal- och materielförsörjas kommer att bli avsevärt mindre än dagens insatsorganisation bör det ske en anpassning av de samlade resurserna för förvaltningen. Betydande besparingar och rationaliseringar bör kunna ske, anser Försvarsberedningen.

Sammanfattning

Med Försvarsmaktens budgetunderlag och övriga redovisningar, Försvarsberedningens rapport samt det övriga underlag som arbets- gruppen har utarbetat, inhämtat eller tillställts, och som ingår i regeringens beslutsunderlag, kan regeringen nu redovisa en inriktning avseende utformningen av den framtida grundorganisationen.

Regeringen redovisar på annan plats i denna proposition överväganden och förslag om ekonomi och om utformningen av insatsorganisationen m.m. Med detta som grund och med tillämpning av den arbetsmodell som redovisats tidigare har inriktningen avseende den framtida grundorganisationen kunnat utformas.

Prop. 2004/05:5

149

Överväganden

Prop. 2004/05:5

Inledning

Traditionellt har frågor om Försvarsmakten behandlats i ordningen led- ningsförband, arméstridskrafter, marinstridskrafter och flygstridskrafter inklusive helikopterförband. Efter ett omfattande utredningsarbete inrättades den 1 juli 1994 myndigheten Försvarsmakten. De tidigare omkring 100 myndigheterna under regeringen slogs ihop till en enda myndighet. Statsmakterna har sedan dess betonat att Försvarsmakten inte längre består av olika försvarsgrenar utan utgörs av en gemensam för- svarsmakt. Som en följd av detta har statsmakternas strävan varit att åstadkomma försvarsmaktsgemensamma lösningar och därmed integre- ring av likartade verksamheter mellan de tidigare försvarsgrenarna.

Regeringen anser att ett samlat försvarsmaktsperspektiv måste genom- syra inte bara verksamhetens bedrivande utan också hur frågor om Försvarsmaktens grundorganisation behandlas och redovisas. Integratio- nen av myndighetens olika delar måste bli uppenbar både i teorin och i praktiken. Regeringen vill åter understryka betydelsen av det försvars- maktsgemensamma. En strävan har därför varit att söka möjligheter att genom integrering skapa en mer rationell och effektiv verksamhet och försvarsmakt.

Regeringen anser vidare, som en utgångspunkt, att effektivitet och långsiktighet skall vara styrande för utvecklingen av Försvarsmaktens grundorganisation. Med långsiktighet avses att organisationen är hållbar under överskådlig tid under förutsättning att likartad verksamhet genomförs. Integration av funktioner och system utgör viktiga element i den framtida strukturen. I framtiden behövs det färre organisations- enheter än i dag för att försörja insatsorganisationen och därutöver nöd- vändiga kompetenser. Med ett färre antal utbildningsplatser ökar betydel- sen av att de kvarvarande enheterna erbjuder goda utbildningsbetingelser inom ramen för låga fasta kostnader och att de klarar framtida miljökrav.

Metod och geografisk viljeinriktning

Det är viktigt att inriktningen avseende grundorganisationen är spårbar i meningen att de olika delarna kan härledas till de faktorer som skall styra grundorganisationens utformning. För att göra denna spårbarhet tydlig har regeringen använt följande analysmetod.

Inledningsvis har alla organisationsenheter granskats mot följande faktorer. De två sist nämnda faktorerna nedan utgör en sammanfattande värdering av de sex första faktorerna.

-Utbildningsförutsättningar,

-Integrerad garnison/organisationsenhet,

-Kompetenscentrum,

-Hyreskostnad 2008,

-Behov av nyinvesteringar,

-Miljöfrågor samt

-Sammanfattande faktorer:

*Rationell och effektiv plattform,

*Långsiktigt hållbar enhet.

150

Arbetet har därefter bedrivits i två steg.

I ett första steg i analysarbetet har regeringen utgått bl.a. från de krav som ställs på insatsorganisationens förband att kunna uppträda i de olika miljöer när det gäller klimat, geografi och hydrografi som landet representerar samt det förhållandet att de för Försvarsmakten nödvändiga kompetenserna måste kunna vidmakthållas och utvecklas.

Med utgångspunkt i de olika geografiska förutsättningar som råder avseende bland annat terrängens utseende, klimatologiska och hydro- grafiska förhållanden anser regeringen att utbildning och övrig verksam- het skall genomföras i olika regioner för att insatsorganisationens personal sammantaget skall ha kompetens och förmåga att uppträda i hela landet. För markstridsförbanden innebär detta att verksamhet skall kunna genomföras i såväl norra och mellersta som södra Sverige. För de marina förbanden innebär detta att verksamheten skall kunna genomföras i såväl Östersjön som Västerhavet. För flygförbanden innebär detta att verksamheten skall kunna genomföras i såväl norra som södra Sverige. Det är särskilt viktigt att förmåga och kompetens att genomföra väpnad strid i eller i anslutning till bebyggd miljö och i subarktisk miljö ges prio- ritet.

För att uppnå de operativa kraven när det gäller att övervaka Sveriges territorium är det enligt regeringen nödvändigt att marina förband har baseringsmöjligheter för att kunna lösa uppgifter främst i Östersjön och i Västerhavet. Flygförband skall, med motsvarande krav som grund, vara baserade i norra och södra Sverige.

Regeringen anser vidare att grundorganisationen skall utformas så att de för Försvarsmakten nödvändiga kompetenserna vidmakthålls och utvecklas. Detta bör ske vid särskilda plattformar för att skapa förutsätt- ningar för att kunna utvecklas mot för funktionen specifika kompetens- centrum.

Regeringen vill framhålla ytterligare en aspekt som är av grund- läggande betydelse. Regeringen har tidigare i denna proposition redovisat sina säkerhetspolitiska utgångspunkter och frågor om framtida hot. Dessa förhållanden måste också i nödvändig utsträckning återspeglas när det gäller utformningen av grundorganisationen. Frågeställningen har enligt regeringen särskild aktualitet när det gäller militära förband och Sveriges två största städer. Stockholm och Göteborg är på olika grunder av stor betydelse för Sverige. Regeringen nöjer sig här med att peka på två sådana väsentliga grunder. Den ena är att Stockholm är huvudstad med säte för bl.a. regering och riksdag. Den andra är att Göteborg har Sveriges största hamn. Den förändrade hotbilden innebär bl.a. att de s.k. nya hoten fått en allt större aktualitet. Hotutvecklingen och de två storstädernas position leder enligt regeringen till att det är nödvändigt att tillförsäkra att det finns utbildade militära förband och resurser med uppgift att kunna uppträda i de två nämnda storstadsområdena.

Sammantaget leder detta till att regeringen redan i det första steget av analysarbetet har kunnat fastslå att ett antal organisationsenheter för arméstridskrafterna och flygstridskrafterna bör bibehållas och således ingå i den framtida grundorganisationen.

I ett andra steg har sedan övriga organisationsenheter ytterligare värderats mot de nämnda faktorerna. Regeringen har efter detta steg

Prop. 2004/05:5

151

kunnat fastslå vilka övriga organisationsenheter som bör bibehållas och Prop. 2004/05:5 ingå i den framtida grundorganisationen.

Det bör redan här påpekas att regeringen anser att organisationsenheten Högkvarteret skall bibehållas och vara fortsatt lokaliserad till Stockholm. Frågor om Högkvarteret eller denna organisationsenhets inre organisa- tion och uppgifter kommer fortsättningsvis inte att behandlas i detta sammanhang.

Överväganden kring vissa dimensionerande förutsättningar

Utbildning och övningar

Regeringen anser det är av central betydelse att grundorganisationens kapacitet medger att insatsförbandens operativa förmåga kan skapas genom utbildning och övningar. Det är vidare nödvändigt att utbild- ningen kan genomföras inom ramen för den stridsenhet i vilken för- banden skall verka. Det är för arméstridskrafterna och amfibiekåren som regel inom allsidigt sammansatt bataljonsstridsgrupp, för sjöstrids- krafterna inom division/stridsgrupp och för flygstridkrafterna inom divisions ram.

Det framtida utbildnings- och övningssystemet bör vara utformat så att statsmakternas krav på insats och beredskap och Försvarsmaktens behov av kompetenser därutöver kan innehållas. Kraven på personaluppfyllnad av insatsorganisationen, internationella insatser, beredskap, territoriell integritet och kompetensutveckling bör vara styrande för den årliga pro- duktionen av totalförsvarspliktiga. Den grundorganisationsstruktur som regeringen redovisar är inriktad mot en volym om ca 10 000 total- försvarspliktiga.

Markstridsförband

Inom ramen för utbildningssystemet vill regeringen inleda med att behandla frågan om funktionsutbildning inom markstridsförbanden i för- hållande till en med de mekaniserade förbanden integrerad utbildning. Regeringen konstaterar att det vid utbildningsplattformarna har gjorts – ibland omfattande – investeringar för den specifika utbildningen. Platt- formarna är vidare utformade för en viss volym totalförsvarspliktiga. Inom ramen för den framtida volymen totalförsvarspliktiga som skall gälla är det väsentligt att skapa en rationell utbildningsverksamhet. Detta innebär att kapaciteten måste utnyttjas optimalt. Regeringen anser att ett system med separata utbildningsplattformar för respektive funktion principiellt bättre sörjer för att kompetensen bibehålls och utvecklas än ett system med integrerade plattformar. I en försvarsmakt som kommer att reduceras skapas bäst förutsättningar för kompetensutveckling m.m. om den ifrågavarande verksamheten samlas på ett ställe och inte sprids ut på flera ställen. Sammantaget anser regeringen att fördelarna blir större med ett system med separata utbildningsplattformar för respektive funk- tion än ett system med plattformar med verksamhet integrerad med mekaniserad utbildning. Utgångspunkten bör därför vara att denna inriktning tillämpas. Samtidigt skall understrykas att när det gäller funktioner med begränsad verksamhetsvolym kan det vara mer fördel-

aktigt med en integrerad verksamhet.

152

Synsättet medför således att funktionen i allmänhet prioriteras före en Prop. 2004/05:5 integrerad verksamhet. Detta innebär emellertid inte att olika enheter inte

kan lokaliseras till samma ort för att därmed skapa förutsättningar för samövning och samträning mellan mekaniserade förband och andra delar av främst markstridsfunktionen. Regeringen har dock bedömt att det är av större betydelse att kompetensen inom funktionen hålls samman.

För respektive truppslag inom markstridsförbanden bör målet att uppnå

 

full duglighet för funktionen inom ramen för bataljons nivå prioriteras.

 

Volymen inom en funktion bör därför sammantaget över landet vara

 

tillräcklig för att utgöra en minsta bas för kompetensbevarande och för

 

att möjliggöra övning i minst halvbataljon. Detta innebär för respektive

 

funktion en volym på i genomsnitt minst ca 500 totalförsvarspliktiga/år.

 

Regeringen anser att utbildningen bör genomföras vid en plattform för de

 

funktioner som har en årlig volym totalförsvarspliktiga som uppgår till ca

 

800. För funktioner som endast behöver ca 350-500 totalförsvarspliktiga

 

bör utbildningen av rationalitetsskäl däremot samordnas och integreras

 

med en mekaniserad plattform.

 

När det gäller jägarplattformar kan följande anföras. Det är angeläget

 

att jägar- och underrättelseutbildning kan bedrivas på en plats vid en

 

särskild utbildningsplattform med hänsyn till tjänstens särart. För utbild-

 

ning av detta slag erfordras goda utbildningsförutsättningar och infra-

 

struktur bl.a. för fallskärmsutbildning och närhet till transportflyg samt

 

helikopterenheter. Denna plattform kan lokaliseras till någon av de

 

nuvarande plattformarna vilka finns i södra respektive norra Sverige. Om

 

den kvarvarande plattformen skall lokaliseras till södra Sverige krävs

 

utbildningskapacitet och kompetens i norra Sverige för att säkerställa

 

möjlighet att genomföra utbildning i subarktiskt klimat.

 

Regeringen vill i samband med diskussionen om plattformar för funk-

 

tionerna också erinra om kravet på vinterförmåga för funktionerna

 

artilleri-, jägar- och ingenjörförband. Regeringen återkommer till frågan

 

om vinterförmåga för luftvärns- och underhållsfunktionerna i senare

 

avsnitt. Utbildningskapacitet för att kunna innehålla kravet på vinter-

 

förmåga bör i första hand lokaliseras i anslutning till den norra

 

mekaniserade plattformen för att möjliggöra samordning. Ur den totala

 

volymen totalförsvarspliktiga för nämnda funktioner bör därför en viss

 

del avdelas för denna utbildning.

 

Sjöstridsförband

 

Reduceringen av de marina förbanden i insatsorganisationen leder till att

 

en rationell utbildning behöver färre platser än i dag.

 

I fråga om sjöstridskrafterna bör division/stridsgrupp vara lägsta enhet.

 

Sjöstridskrafterna bör därför inriktas mot att kunna uppträda i division

 

inom flottiljs ram och att svara mot det operativa förmågekravet att

 

övervaka Sveriges territorium, kunna upptäcka och avvisa kränkningar

 

samt hävda Sveriges integritet. Mot bakgrund av sjöstridsförbandens

 

uppgifter och förändringarna i insatsorganisationen anser regeringen att

 

dagens organisationsstruktur med två likvärdiga marinbaser inte längre är

 

lämplig. Försvarsmakten har i sitt budgetunderlag redovisat att det

 

behövs en marinbas, innefattande en huvudbas och en sidobas.

 

Regeringen delar Försvarsmaktens principiella inriktning att det behövs

 

en marinbas. Samtidigt anser regeringen att en konstruktion med en

153

 

huvudbas och en sidobas kan leda till oklarheter och en mindre rationell Prop. 2004/05:5 verksamhet. Enligt regeringens uppfattning bör den marina strukturen

utgöras av en marinbas. Denna marinbas skall svara för att den geografiska viljeinriktningen kan uppfyllas och att den här redovisade verksamheten kan genomföras. Detta innebär att det inom ramen för marinbasen bör finnas möjlighet till marin verksamhet och basering på två ytterligare orter. Vid marinbasens huvudenhet bör det finnas bl.a. varvsresurser för tungt fartygsunderhåll. Vid ett av de andra verksam- hetsställena kan det finnas vissa begränsade varvsresurser. Marinbasens verksamhetsställen bör innehålla dimensionerande infrastruktur i form av kajer och förtöjningsanordningar.

Amfibieförbanden bör enligt regeringen inriktas mot utbildning av

 

allsidigt sammansatta stridsgrupper. Det är angeläget att amfibie-

 

utbildning kan bedrivas på en plats vid en för utbildningens ändamål

 

särskild utbildningsplattform, om möjligt samordnad med annan marin

 

verksamhet. För utbildning av detta slag är det nödvändigt med goda

 

utbildningsförutsättningar och infrastruktur för mark- och sjöstrid samt

 

kajer och förtöjningsområden.

 

Flygstridsförband

 

I fråga om flygstridsförbanden anser regeringen att så många funktioner

 

som möjligt bör utbildas vid de flygflottiljer som utbildar och övar

 

insatsförband. Regeringen delar Försvarsmaktens uppfattning att tre

 

flygflottiljer bör vidmakthållas för utbildning av flygförband, skolverk-

 

samhet och exportstöd. Flygstridskrafternas grundorganisation lång-

 

siktigt bör således bestå av tre flygflottiljer.

 

När det gäller helikopterförbanden konstaterar regeringen att Försvars-

 

makten kommer att ha ca 50 helikoptrar i framtiden. För att rationellt

 

kunna utbilda och leda helikopterverksamheten bör antalet platser för

 

permanent basering kunna reduceras till två större plattformar ingående i

 

en organisationsenhet. I sammanhanget måste beaktas att verksamheten

 

skall kunna genomföras både med markoperativa och sjöoperativa upp-

 

gifter. Till detta kommer behovet av flygräddningskapacitet på ett antal

 

platser kopplat till respektive flygflottilj.

 

Officersutbildning

 

Den dimensionering av grundorganisationen som regeringen redovisar

 

nedan leder till att det behövs ca 9 100 yrkesofficerare. I juni 2004 fanns

 

det ca 11 700 yrkesofficerare. I detta sammanhang kan erinras om att

 

Försvarsmaktens sammantagna behov av yrkesofficerare grundas på

 

behovet för insatsorganisationen, behovet för internationella uppgifter

 

och behovet för att bibehålla och utveckla nödvändig kompetens. För att

 

kunna personalförsörja denna organisation behöver det utbildas sannolikt

 

450-500 officerare per år.

 

Regeringen anser att det tills vidare behövs två militärhögskolor för att

 

personalförsörja grundorganisationen med officerare. Det främsta skälet

 

till denna uppfattning, som skiljer sig från Försvarsmaktens budget-

 

underlag, är att det enligt regeringen är viktigt att utgå från den befintliga

 

organisationen och dess kapacitet samt minimera kostnaderna för

 

nyinvesteringar och omlokaliseringar. Till detta kommer de osäkerheter

154

 

om vilka elevvolymer som det framtida personalförsörjningssystemet Prop. 2004/05:5 kommer att kräva. I ett alternativ med endast en militärhögskola

konstaterar regeringen dessutom att det blir nödvändigt med omfattande investeringar på denna kvarvarande skola, främst nya elevförläggningar. Regeringen är således tveksam till om dessa investeringar skulle vara kostnadseffektiva, ens på lång sikt.

Beredskap

Regeringen vill erinra om att beredskap även framdeles utgör en viktig del av Försvarsmaktens ansvar och verksamhet. Nödvändig beredskap skall upprätthållas genom att förband finns tillgängliga i insatsorganisa- tionen. Detta innebär att enheter ur insatsorganisationen, som i huvudsak består av kontraktsbunden personal, är insatta utomlands, löser nationella beredskapsuppgifter, genomför övningar eller är hemförlovade men beredda att träda i tjänst i enlighet med tecknade kontrakt. Vidare måste förband med hög beredskap kunna organiseras genom att utnyttja för- band i slutfasen av grundutbildningen.

Dimensionering

Mot bakgrund av dessa övergripande resonemang och insatsorganisa- tionens krav på utbildningsplattformar enligt det föregående avsnittet, förordar regeringen att följande dimensionering ligger till grund för detaljutformningen av Försvarsmaktens grundorganisation. Dessa slut- satser överensstämmer i huvudsak med slutsatserna i Försvarsmaktens förslag till framtida struktur i budgetunderlaget i februari 2004.

-Sex enheter för utbildning av mekaniserade bataljoner, artilleri- förband, jägar- och specialförband samt för internationell utbild- ning och statsceremoniell verksamhet. För att säkerställa kompetens att kunna uppträda i subarktisk miljö är det nödvändigt att ett av dessa förband är lokaliserat till norra Sverige.

-En enhet för truppslagen inom arméstridskrafterna, luftvärns-, ingenjör-, signal- respektive trängförband. För att säkerställa kompetens för att kunna uppträda i subarktisk miljö behövs utbild- ningskapacitet i norra Sverige för utbildning av ingenjörförband.

-En enhet för utbildning av amfibieförband.

-En marinbas för utbildning av sjöstridskrafter. Inom marinbasen skall finnas möjlighet till basering på tre platser.

-Tre flygflottiljer.

-En enhet för helikopterförbanden samt ett antal detachement.

-Två militärhögskolor.

Till detta kommer Försvarsmaktens logistik samt funktionsskolor och centrum.

Överväganden kring val av enheter

 

Med utgångspunkt i de principiella resonemang och överväganden som

 

redovisats i tidigare avsnitt redovisar regeringen i de följande avsnitten

 

inriktningen avseende den framtida grundorganisationen.

 

Redovisningen görs stegvis med utgångspunkt i den geografiska vilje-

 

inriktningen och det behov av olika kompetenser som redovisats tidigare.

155

För att göra organisationen tydlig och för att beskriva hur de olika Prop. 2004/05:5 organisationsenheterna korresponderar inom Försvarsmakten görs redo-

visningen så långt möjligt i ordningen armé-, marin- och flygvapen- enheter, militärdistriktsorganisationen, skolor och centrum, samt slut- ligen övriga enheter.

Regeringen vill betona att inriktningen skall ses som en helhet och att långsiktighet är det bärande elementet i utformningen.

Regeringen har vägt samman verksamhetsutövandet, rationalitetsfrågor och besparingsfrågor samt de övriga särskilda aspekter som är av betydelse. Regeringen vill framhålla att inriktningen bygger på ett samspel mellan skilda faktorer och att åtgärder som vidtas på en ort kan påverka verksamheten på en eller flera andra orter.

Regeringen vill också understryka att den inriktning regeringen redovisar lägger grunden för en flexibel grundorganisation som kommer att kunna utveckla de nya förbandstyperna och hantera i framtiden förändrade krav på såväl insatsorganisationen som enskilda förband.

Överväganden och val i steg 1

Med utgångspunkt i resonemangen i föregående avsnitt gör regeringen i steg 1 överväganden och val endast avseende armé- och flygvapen- enheter. I det därpå följande steg 2 görs överväganden och val avseende såväl armé- som marin- och flygvapenenheter.

Arméenheter

Regeringen anser att val av plats för den mekaniserade utbildningen utgör en av hörnpelarna i markstridskrafternas grundorganisation. Lokaliseringen av plattformarna för mekaniserad utbildning bör därför vara en styrande faktor i utformningen av grundorganisationen då den mekaniserade utbildningen kräver infrastruktur som är särskilt kostnads- drivande. Regeringen har tidigare redovisat att det är angeläget att kompetensen inom funktionerna hålls samman. Regeringen vill också erinra om att utbildning av en funktion på flera platser bl.a. är kostsamt från såväl materielförsörjnings- som underhållssynpunkt. Förutom de mekaniserade plattformarna behandlas i detta sammanhang även utbild- ningen av artilleriförband, jägarförband, underrättelse- och säkerhets- förband samt frågor om internationell utbildning och statsceremoniell verksamhet. Avslutningsvis behandlas även plattformar för utbildning av luftvärnsförband, ingenjörförband, ledningsförband samt underhålls- förband.

I dag finns följande plattformar.

Livgardet i Upplands-Bro/Kungsängen

Säkerhets- och stads-

 

skytteförband, inter-

 

nationellt utbildnings-

 

centrum, Försvars-

 

maktens hundtjänst-

 

enhet samt stats-

 

ceremoniell verksam-

 

het

156

Jämtlands fältjägarregemente (I 5) i Östersund

Mekaniserad utbild-

Prop. 2004/05:5

 

ning och underhålls-

 

 

utbildning

 

Norrbottens regemente (I 19) i Boden

Mekaniserad utbild-

 

 

ning, artilleriutbild-

 

 

ning, luftvärnsutbild-

 

 

ning, signalutbild-

 

 

ning, ingenjörutbild-

 

 

ning, utvecklings-

 

 

enhet vinter

 

Livregementets husarer (K 3) i Karlsborg

Underrättelseutbild-

 

 

ning, utbildning av

 

 

luftburen bataljon,

 

 

enhet för överlev-

 

 

nadsutbildning, fall-

 

 

skärmsjägarutbildning

 

 

samt specialförband.

 

Norrlands dragonregemente (K 4) i Arvidsjaur

Jägarutbildning

 

Skaraborgs regemente (P 4) i Skövde

Mekaniserad utbild-

 

 

ning

 

Södra skånska regementet (P 7) i Lund

Mekaniserad utbild-

 

 

ning

 

Södermanlands regemente (P 10) i Strängnäs

Mekaniserad utbild-

 

 

ning

 

Gotlands regemente (P 18) i Visby

Mekaniserad utbild-

 

 

ning

 

Artilleriregementet (A 9) i Kristinehamn

Artilleriutbildning

 

Luftvärnsregementet (Lv 6) i Halmstad

Luftvärnsutbild-

 

 

ning

 

Göta ingenjörregemente (Ing 2) i Eksjö

Ingenjörutbildning

 

Upplands regemente (S 1) i Enköping

Ledningsutbildning

 

Göta trängregemente (T 2) i Skövde

Underhållsutbildning

 

Utgångspunkten enligt den övergripande dimensioneringen är att den

 

framtida Försvarsmakten skall bestå av sex plattformar för utbildning av

 

mekaniserade bataljoner, säkerhetsbataljoner, artilleriförband, jägar- och

 

specialförband samt inneha kapacitet för internationell utbildning och

 

statsceremoniell verksamhet. Av kompetensskäl och för att möjliggöra

 

ett effektivt utnyttjande av övnings- och skjutfält bör plattformarna vara

157

 

lokaliserade till norra, mellersta respektive södra Sverige. Det är enligt Prop. 2004/05:5

 

regeringen också nödvändigt att mekaniserad utbildning och jägarutbild-

 

ning genomförs i dimensionerande klimat- och terrängförhållanden.

 

Med detta som grund anser regeringen i ett första steg att Livgardet,

 

I 19 och P 4 bör behållas för detta slag av utbildning.

 

Mot bakgrund av de klimatologiska förutsättningar som råder i norra

 

Sverige bör minst en utbildningsplattform vara lokaliserad till övre

 

Norrland. I 19 i Boden har kapacitet för mekaniserad utbildning av hel

 

bataljon samt utbildningskapacitet för delfunktioner såsom artilleri,

 

luftvärn, ingenjör och signal/ledning. I 19 har också mycket goda

 

övnings- och skjutfält samt tillgång till nödvändiga verkstadsresurser.

 

Även i ett långsiktigt perspektiv har I 19 en infrastruktur som lämpar sig

 

för utbildning av i stort sett samtliga typer av mekaniserade förband inom

 

insatsorganisationen.

 

En utgångspunkt för regeringen är att integrera verksamheter och

 

skapa en för Försvarsmakten sammantaget rationell verksamhet. Detta

 

blir särskilt tydligt när det gäller specialfunktionerna. Regeringen fäster

 

stor vikt vid att I 19 är en integrerad plattform med utbildning av flera

 

funktioner. Av betydelse är också närheten till F 21 i Luleå. Vid I 19

 

finns vidare den s.k. Utvecklingsenhet Vinter. Denna enhet utvecklar

 

medel och metoder för att höja förmågan hos enskilda soldater och hos

 

förband att kunna uppträda i subarktiskt klimat.

 

Vid I 19 bedrivs i dag även artilleriutbildning. Regeringen konstaterar

 

också att det har bedrivits utbildning av artilleriförband i Boden under

 

lång tid. Fram till 2000 bedrevs utbildningen inom ett självständigt

 

regemente och därefter har den bedrivits som en integrerad del i det

 

mekaniserade regementet. Vidare kan konstateras att det i Boden därför

 

finns lämplig infrastruktur och generell kompetens för artilleriutbildning.

 

A 9, med Artilleriets stridsskola, är lokaliserat till Kristinehamn.

 

Förbandet har ett bra skjutfält (Villingsberg) inom rimligt avstånd samt

 

landets största artilleriskjutfält (Älvdalen) inom 300 km. I Kristinehamn

 

genomförs enbart utbildning och utveckling av artillerifunktionen. Detta

 

innebär att A 9 är en begränsad verksamhet på en ort. A 9 har således

 

begränsade möjligheter till samövning med andra funktioner inom

 

arméstridskrafterna. Regeringen anser att detta slag av organisatoriska

 

lösningar bör undvikas. Regeringen noterar också att A 9:s närövnings-

 

fält har vissa begränsningar när det gäller verksamhet med artilleri-

 

förband.

 

Regeringen anser vid en sammanvägning att det för Försvarsmakten

 

mest rationella vore att samla arméstridskrafternas artilleriutbildning till

 

en plats. Denna plats bör vara Boden. A 9 bör därför omlokaliseras från

 

Kristinehamn till Boden. I Boden och inom ramen för Bodens garnison

 

ges utmärkta förutsättningar för samövning mellan artilleriet och andra

 

funktioner. Genom en lokalisering till Boden tillförsäkras också att

 

förbandet ges nödvändig subarktisk förmåga. Det är enligt regeringen

 

angeläget att arméstridskrafternas olika kompetenscentrum bibehålls som

 

egna organisationsenheter. Endast på det viset kan verksamheten ges den

 

tyngd och ställning som är nödvändig för att utveckla funktionen.

 

Regeringen anser således, i motsats till Försvarsmakten i myndighetens

 

budgetunderlag för 2005, att A 9 därför bör bibehållas som en egen

 

organisationsenhet. Regeringen kommer att redovisa de ekonomiska

158

 

konsekvenserna av en omlokalisering till Boden i senare avsnitt. Prop. 2004/05:5

 

Regeringen kan dock redan här peka på att denna förändring kommer att

 

leda till sammantaget lägre årliga hyreskostnader för Försvarsmakten.

 

Regeringen anser vidare att artilleriutbildningen av rationalitetsskäl bör

 

inordnas i Bodens garnison. På detta sätt vidmakthålls och utvecklas den

 

integrerade garnison som Boden är i dag. Vid omlokaliseringen av A 9,

 

inkl. Artilleriets stridsskola, till Boden bör det i dag befintliga

 

detachementet för artilleriutbildning inom I 19 läggas ned och verksam-

 

heten inordnas i A 9.

 

I sammanhanget vill regeringen erinra om att artilleriutvecklings-

 

kompetensen i dag är begränsad i Boden. Det är angeläget att denna

 

kompetensaspekt beaktas i det fortsatta arbetet och särskilt när den

 

konkreta omlokaliseringen från Kristinehamn till Boden genomförs.

 

Avslutningsvis kan konstateras att eftersom det redan bedrivs artilleri-

 

utbildning i Boden krävs det inte några omfattande nyinvesteringar för

 

att genomföra denna förändring.

 

P 4 i Skövde har, liksom I 9 i Boden, kapacitet för mekaniserad utbild-

 

ning av hel bataljon. P 4 har också tillgång till goda övnings- och

 

skjutfält samt nödvändiga verkstadsresurser. Regeringen fäster särskild

 

vikt vid att mekaniserad utbildning kan samlokaliseras med Markstrids-

 

skolan i Skövde. P 4 är i realiteten en förutsättning för att bedriva en

 

effektiv utbildningsverksamhet vid Markstridsskolan. Även i ett lång-

 

siktigt perspektiv har P 4 en infrastruktur som är lämplig för utbildning

 

av i stort sett samtliga typer av mekaniserade förband inom insats-

 

organisationen. Som regeringen kommer att redovisa nedan anser

 

regeringen att K 3 i Karlsborg och Göta trängregemente (T 2) i Skövde

 

bör bibehållas. Detta skapar mycket goda förutsättningar för samordning

 

mellan underrättelsefunktionen, underhållsfunktionen och mekaniserade

 

förband. Vidare bibehålls en stor garnison vilket är rationellt för

 

Försvarsmakten sammantaget.

 

Livgardet i Upplands-Bro har kapacitet för utbildning av säkerhets-

 

förband, statsceremoniella uppgifter samt internationell verksamhet.

 

Livgardet har tillgång till mycket goda övnings- och skjutfält samt

 

tillgång till nödvändiga verkstadsresurser. Om kompetens tillförs

 

Livgardet, utöver den som finns i dag, har enheten möjligheter att vid ett

 

förändrat behov utbilda och öva mekaniserade enheter i framtiden.

 

Regeringen vill peka på att det sedan tidigare finns erfarenhet av att

 

utbilda mekaniserade enheter vid Livgardet. Även i ett långsiktigt

 

perspektiv har plattformen en infrastruktur som lämpar sig för utbildning

 

av förband med speciella uppgifter. Det är vidare av särskild betydelse

 

att ha ett militärt utbildningsförband med markstridsinriktning nära

 

huvudstaden.

 

Regeringen bedömer att på lång sikt bör huvuddelen av personalen till

 

säkerhetsförbanden grundutbildas vid Livgardet. Det är dock inte möjligt

 

att nå detta långsiktiga mål de närmaste åren eftersom insatsorganisa-

 

tionen ännu inte fått sin slutgiltiga utformning.

 

Härefter kommer regeringen in på behovet av särskilda kompetenser

 

för vissa funktioner.

 

Kapacitet för utbildning av luftvärnsförband finns i dag vid Luftvärns-

 

regementet (Lv 6) i Halmstad samt vid I 19 i Boden. Inom Lv 6 finns

 

också Luftvärnets stridsskola.

159

 

Regeringen anser att all luftvärnsutbildning bör lokaliseras till Lv 6 för Prop. 2004/05:5

 

att på detta sätt uppnå en rationell utbildningsvolym för luftvärnsfunk-

 

tionen. Detachementet för luftvärn vid I 19 bör därför avvecklas. Därmed

 

skapas förutsättningar för att Lv 6 skall kunna fortsätta att utvecklas till

 

ett kompetenscentrum för strid mot luftmål.

 

I Halmstad finns goda övnings- och skjutfält för utbildning av luft-

 

värnsenheter. Vidare är Försvarsmaktens Halmstadskolor lokaliserade i

 

garnisonen. Regeringen kommer senare att redovisa att Försvarsmaktens

 

tekniska skola bör inrättas i Halmstad. Detta kommer att skapa goda

 

förutsättningar för samordning mellan skolor och förband. I avvägningen

 

mellan å ena sidan en rationell utbildningsvolym och å andra sidan

 

förmåga att uppträda i subarktisk miljö anser regeringen att strävan efter

 

en rationell utbildningsvolym skall prioriteras. Den subarktiska förmågan

 

för denna funktion kan upprätthållas dels hos delar av officerskåren, dels

 

inom ramen för Utvecklingsenhet Vinter i Boden.

 

Kapacitet för utbildning av ingenjörförband finns i dag vid Göta

 

ingenjörregementet (Ing 2) i Eksjö och vid I 19 i Boden. Inom Ing 2 finns

 

också Fältarbetsskolan.

 

Regeringen anser att huvuddelen av ingenjörutbildningen bör lokalise-

 

ras till Ing 2 för att på detta sätt uppnå en rationell utbildningsvolym.

 

Därmed skapas förutsättningar för att Ing 2 skall kunna utvecklas till ett

 

kompetenscentrum för ingenjörfunktionen. I Eksjö finns mycket goda

 

övnings- och skjutfält för utbildning av ingenjörenheter. Vidare finns i

 

Eksjö Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, SWEDEC.

 

Regeringen anser att det finns mycket goda övnings- och skjutfält även i

 

Boden samtidigt som det där finns en närhet till mekaniserade förband.

 

Det sistnämnda innebär att det finns goda samövningsmöjligheter. Vid en

 

sammanvägning anser regeringen dock att Eksjö bör förordas. För att

 

bibehålla och utveckla vinterkompetens inom funktionen bör det finnas

 

viss kompetens- och utbildningskapacitet för ingenjörutbildning i

 

subarktisk miljö i Boden. Utbildningen i Boden bör dock vara mindre än

 

vad den är i dag. Vid utformningen av ingenjörutbildningen i Boden bör

 

officerskompetensen vara dimensionerande.

 

Kapacitet för utbildning av ledningsförband finns i dag vid Upplands

 

regemente (S 1) i Enköping och vid I 19 i Boden. Inom S 1 finns också

 

Ledningsskolan och Totalförsvarets signalskyddsskola.

 

Regeringen anser att all ledningsutbildning bör lokaliseras till S 1 för

 

att uppnå en rationell utbildningsvolym. Detachementet för signalutbild-

 

ning vid I 19 bör därför avvecklas. Därmed skapas också förutsättningar

 

att S 1 skall kunna utvecklas till ett kompetenscentrum för ledningsfunk-

 

tionen. Regeringen bedömer att på lång sikt bör huvuddelen av all

 

personal till ledningsförbanden grundutbildas vid ledningsregementet.

 

Det är dock inte möjligt att nå detta långsiktiga mål de närmaste åren

 

eftersom insatsorganisationen ännu inte fått sin slutgiltiga utformning.

 

Regeringen menar dock att redan nu bör vissa åtgärder vidtas för att

 

lägga grunden för en sådan långsiktig utveckling.

 

I Enköping finns goda övnings- och skjutfält för utbildning av

 

ledningsenheter. Vidare är närheten till Försvarsmaktens centrala ledning

 

i Stockholm och Uppsala samt Försvarets materielverk av stor betydelse

 

när det gäller utveckling av ledningssystemet i det nätverksbaserade för-

 

svaret. I avvägningen mellan å ena sidan en rationell utbildningsvolym

160

 

och å andra sidan förmåga att uppträda i subarktisk miljö anser Prop. 2004/05:5 regeringen att strävan efter att uppnå en rationell utbildningsvolym skall

prioriteras. Den subarktiska förmågan för denna funktion kan upprätt- hållas dels hos delar av officerskåren, dels genom Utvecklingsenhet Vinter i Boden.

Kapacitet för utbildning av underhållsförband finns i dag vid Göta trängregemente (T 2) i Skövde och vid I 5 i Östersund.

Regeringen anser att all underhållsutbildning bör lokaliseras till T 2 för

 

att uppnå en rationell utbildningsvolym. Detachementet vid I 5 bör därför

 

avvecklas. I Skövde finns i huvudsak alla de resurser som behövs för att

 

utbilda i samtliga delar inom underhållsfunktionen. Möjligheterna att

 

fortsätta att utveckla funktionen är mycket goda genom tillgången till

 

mekaniserade förband och Markstridsskolan. Därmed skapas förutsätt-

 

ningar för att T 2 skall kunna utvecklas till ett kompetenscentrum för

 

underhållsfunktionen. På lång sikt bör huvuddelen av all personal till

 

underhållsförbanden grundutbildas vid underhållsregementet. Det är

 

enligt regeringen dock inte möjligt att nå detta långsiktiga mål de

 

närmaste åren eftersom insatsorganisationen ännu inte fått sin slutgiltiga

 

utformning. Redan nu bör dock vissa åtgärder vidtas för att lägga

 

grunden för en sådan långsiktig utveckling.

 

För att bibehålla och utveckla vinterkompetens inom funktionen anser

 

regeringen att den underhållsutbildning som bedrivs, dels inom ramen för

 

utbildning av mekaniserade enheter vid I 19, dels vid Utvecklingsenhet

 

Vinter i Boden, utgör en lämplig grund för att säkerställa subarktisk

 

förmåga.

 

I Skövde finns mycket goda övnings- och skjutfält för utbildning av

 

underhållsenheter. Vidare finns P 4 och Markstridsskolan i Skövde, K 3 i

 

Karlsborg vilket innebär att det även finns goda samövningsmöjligheter i

 

närområdet.

 

Flygvapenenheter

 

I dag finns följande flygflottiljer: Jämtlands flygflottilj (F 4) i Östersund,

 

Skaraborgs flygflottilj (F 7) i Såtenäs/Lidköping, Blekinge flygflottilj

 

(F 17) i Ronneby/Kallinge och Norrbottens flygflottilj (F 21) i Luleå.

 

Den övergripande dimensioneringen av grundorganisationen anger att det

 

bör vara tre flottiljer.

 

En utgångspunkt i fråga om flygflottiljerna är att verksamheten skall

 

kunna bedrivas i hela landet. Regeringen anser därför att flottiljerna bör

 

vara lokaliserade till norra och södra Sverige. I dag är två flottiljer

 

lokaliserade till norra Sverige, en till södra Mellansverige och en till

 

södra Sverige.

 

Regeringen anser i ett första steg att F 7 och F 17 bör bibehållas.

 

F 7 har goda övningsbetingelser och miljötillstånd för tre divisioner.

 

Flottiljen är av avgörande betydelse för utveckling av Gripensystemet.

 

Flottiljen har en egen verkstad för JAS 39 Gripen. F 7 har vidare särskild

 

kompetens och infrastruktur för Tp 84-systemet, ett system som är

 

baserat där. Vidare har F 7 ett bansystem med flera rullbanor.

 

F 17 har mycket goda övningsbetingelser i form av närhet till flyg-

 

övningsområden, miljötillstånd för två divisioner samt tillgång till egen

 

JAS 39 Gripenverkstad. Ytterligare en faktor att beakta är närheten till de

161

 

marina enheterna i Karlskrona. Detta innebär goda samövningsmöjlig- Prop. 2004/05:5 heter inom det operativa systemet. Regeringen konstaterar vidare att

synergieffekter uppstår inom F 17 när helikoptrarna med sjöoperativa uppgifter baseras inom flottiljområdet. Regeringen återkommer till denna fråga nedan.

Sedan regeringen i detta första steg av urvalsprocessen funnit att vissa befintliga organisationsenheter bör bibehållas, övergår regeringen till att behandla vilka övriga enheter som bör bibehållas i den framtida grund- organisationen.

Överväganden och val i steg 2

Arméenheter

Regeringen anser att K 3 och P 7 bör bibehållas som plattformar för utbildning av underrättelseförband och specialförband respektive mekaniserade förband.

Jägarutbildning bedrivs i dag vid K 4 i Arvidsjaur. Underrättelse- utbildning samt utbildning av luftburna enheter (luftburen bataljon, fallskärmsjägare) och specialförband bedrivs i dag vid K 3 i Karlsborg. Den verksamhet som bedrivs vid de två enheterna är enligt regeringen inte helt jämförbar, även om det finns likheter mellan de båda förbanden. K 3 är en integrerad enhet med utbildning av underrättelseförband inklusive fallskärmsjägare och luftburna enheter. Till detta kommer att den särskilda skyddsgruppen är lokaliserad till Karlsborg. K 4 är en plattform med utbildning av enbart jägarförband. K 3 har tillgång till goda övnings- och skjutfält, närhet till mekaniserade förband och under- hållsförband i Skövde samt en militär flygplats inom kommunen, dvs. f.d. F 6. Eftersom den framtida utvecklingen av specialförband går mot en utökning i förhållande till nuvarande organisation behövs enligt regeringen ytterligare övningsområden för K 3 och de enheter som skall utbildas och övas där. Övnings- och skjutfältet på Kvarn norr om Borensberg är enligt regeringen ett lämpligt övningsområde, särskilt för specialförbanden. Detta innebär att den tyngdpunktsförskjutning av Markstridsskolans administrativa verksamhet från Kvarn till Skövde som regeringen senare kommer att förorda, ger K 3 tillsammans med Helikopterflottiljen på Malmen förbättrade möjligheter att i större omfattning utnyttja Kvarn i framtiden. Regeringen vill dock erinra om att Markstridsskolan, trots en förändrad framtida inriktning, även framdeles kommer att utnyttja övningsfältet på Kvarn. Regeringen återkommer i senare avsnitt till denna fråga.

Regeringen vill också framhålla en annan aspekt. K 3 är centralt lokaliserat i Sveriges södra del. Denna lokalisering av specialförbanden är mycket gynnsam om Försvarsmakten ges en roll när det gäller de s.k. nya hoten. Förbanden kan markvägen nå stora delar av södra Sverige på en begränsad tid. K 3 är också lokaliserat relativt nära Helikopter- flottiljen på Malmen i Linköping och samövar med helikopterförbanden. När förbanden utnyttjar Helikopterflottiljens resurser ökas det område som kan nås på en begränsad tid betydligt. På detta sätt kan t.ex. flera av de viktiga hamnarna på både Väst- och Östkusten nås inom en till två

timmar.

162

K 4 har tillgång till mycket goda övnings- och skjutfält i direkt anslut- Prop. 2004/05:5

 

ning till regementsområdet. Det finns en kommunal flygplats i kom-

 

munen.

 

Regeringen anser att värdefulla synergieffekter från kompetenssyn-

 

punkt uppnås om nuvarande enheter vid K 3, såsom den särskilda

 

skyddsgruppen och fallskärmsjägarkåren, och den planerade luftburna

 

bataljonen utvecklas i nära anslutning till varandra. Med hänsyn främst

 

till gjorda investeringar i Karlsborg, behovet av transportflyget vid F 7

 

samt närheten till Helikopterflottiljen på Malmen bör fallskärm-

 

jägarutbildningen inte omlokaliseras. Den framtida jägarutbildningen bör

 

även fortsättningsvis bedrivas i norra Sverige med hänsyn till de klimat-

 

förhållanden som råder där. Regeringen konstaterar att K 4 dels utgör en

 

begränsad verksamhet på en ort – vilket regeringen anser skall undvikas

 

så långt möjligt, dels är en plattform som är speciellt skapad för att

 

bedriva utbildning av jägarförband. Det är emellertid sett i ett försvars-

 

maktsperspektiv inte rationellt att utbilda enbart en typ av förband på

 

K 4, med hänsyn till de små utbildningsvolymerna som detta innebär.

 

Trots de goda förutsättningar för jägarutbildning som erbjuds vid K 4 i

 

Arvidsjaur anser regeringen att det ur ett samlat försvarsmaktsperspektiv

 

är mer rationellt att samordna den framtida jägarutbildningen med annan

 

utbildningsverksamhet i norra Sverige. Den jägarutbildning som skall

 

bedrivas i framtiden, och som kommer att vara av väsentligt mindre

 

omfattning än i dag, bör därför genomföras i Boden och inordnas i I 19.

 

Regeringen anser att K 4 bör läggas ned.

 

I detta sammanhang vill regeringen erinra om betänkandet

 

(SOU 2004:77) Snö, kyla och mörker av utredningen om utveckling av

 

internationella militär test- och övningsverksamhet på svenskt terri-

 

torium. Utredaren pekar i sitt betänkande bl.a. på att det framtida

 

nätverksbaserade försvaret i allt högre grad kommer att bygga på en

 

långtgående integration, även internationellt, och en samverkan mellan

 

olika typer av stridskrafter. Denna samverkan kommer att behöva

 

samordnas i tid och rum. Det gäller i luften, på marken och till sjöss.

 

Detta ställer nya krav på möjligheterna till storskalig samövning

 

samtidigt som kraven på ledningsförmåga ökar väsentligt. I detta

 

perspektiv, framhåller utredaren, kan de stora ytorna och avstånden i och

 

kring övningsområdena i Norrland komma att vara övningsmässiga

 

tillgångar. Regeringen har redovisat vissa av betänkandets grundfrågor i

 

tidigare avsnitt i denna proposition. I övrigt bereds betänkandet i

 

Regeringskansliet.

 

Mekaniserad utbildning genomförs i dag vid I 5, P 7, P 10 och P 18.

 

Vid I 5 bedrivs dessutom underhållsutbildning för markstridsförband.

 

Detta innebär att I 5, i likhet med I 19, är en plattform med utbildning av

 

flera funktioner. I 5 har tillgång till goda övnings- och skjutfält samt

 

nödvändiga verkstadsresurser.

 

P 7 har mekaniserad kapacitet och tillgång till goda övnings- och

 

skjutfält samt nödvändiga verkstadsresurser. Vidare är P 7 ett av de

 

förband som har de bästa förutsättningarna för att utbilda och öva strid i

 

öppen terräng med mekaniserade förband på eget övningsfält (Revinge).

 

Detta är ett övningsfält som är av central betydelse för Försvarsmakten

 

då det medger mycket goda förutsättningar att genomföra övningar med

 

mekaniserade enheter i öppen terräng. Regeringen vill också peka på

163

 

P 7:s geografiskt fördelaktiga lokalisering bl.a. när det gäller de s.k. nya Prop. 2004/05:5 hoten. Regeringen fäster särskild vikt vid betydelsen av att ha ett militärt utbildningsförband med markstridsinriktning i Skåneregionen. Enheten

är lokaliserad mitt i Skåne med korta avstånd till bl.a. Öresundsbron och Barsebäcksverket.

P 10 och P 18 har mekaniserad kapacitet och tillgång till goda övnings-

 

och skjutfält samt nödvändiga verkstadsresurser. Båda enheterna ligger i

 

direkt anslutning till sina övningsfält och kan från dessa fält förflytta sig i

 

förband till sina skjutområden. Där har P 18 en särställning med hänsyn

 

till närheten till Tofta skjutfält vilket medger skjutning med stridsvagns-

 

kanon. Regeringen vill peka på att regeringen i 2000 års försvarsbeslut

 

ansåg att det av kostnads- och underhållsskäl inte bör genomföras någon

 

stridsvagnsutbildning på Gotland (prop. 1999/2000:30, s. 75). Enligt

 

regeringens mening gäller denna syn även i dag. Sammantaget gäller att

 

såväl I 5 som P 10 och P 18 innehar goda produktionsförhållanden m.m.

 

I 5:s övningsfält har dock vissa begränsningar när det gäller kapacitet och

 

möjligheter till manöverstrid.

 

När förbanden vägs mot varandra kan regeringen konstatera att för-

 

banden var för sig har goda förutsättningar. Enligt regeringen har dock

 

P 7 de bästa övningsbetingelserna.

 

Det är enligt regeringen angeläget att skapa rationella produktions-

 

förutsättningar och en långsiktigt hållbar organisationsstruktur som kan

 

svara mot de krav som den nya strukturen med bl.a. insatsförband och

 

utvecklings- och kompetensresurser ställer. Förändringarna skall på sikt

 

leda till lägre driftskostnader och den förändrade grundorganisationen

 

ekonomiskt rymmas inom en försvarsmakt med reducerade anslag.

 

Inriktningen av Försvarsmakten förändras genom utvecklingen av ett

 

insatsförsvar. En allt större tonvikt läggs vid internationaliseringen. De

 

s.k. nya hoten har blivit allt tydligare. Detta perspektiv tillsammans med

 

inriktningen att skapa en för hela Försvarsmakten väl balanserad grund-

 

organisation leder till att regeringen anser att P 7 bör bibehållas. I linje

 

med detta anser regeringen att I 5, P 10 och P 18 bör läggas ned.

 

Marinenheter

 

I fråga om sjöstridskrafterna bör det enligt den övergripande dimensione-

 

ringen finnas en marinbas. Inom ramen för denna marinbas bör det finnas

 

baseringsmöjlighet på ytterligare två platser. Det ena av dessa två

 

ytterligare verksamhetsställen bör enligt regeringen kunna svara för en

 

något mer omfattande verksamhet. Sjöstridskrafterna är i dag baserade i

 

två i stort sett likvärdiga baser dels i Haninge/Berga med Första

 

ubåtsflottiljen, Andra ytstridsflottiljen och Fjärde minkrigsflottiljen, dels

 

i Karlskrona med Tredje ytstridsflottiljen. Vidare är helikoptrar med

 

sjöoperativ förmåga baserade i Haninge/Berga. I Haninge finns också

 

Muskö örlogsvarv. Övriga varvsresurser av betydelse i detta samman-

 

hang finns i Karlskrona vid Kockums AB, Karlskronavarvet. Vid val av

 

basering för sjöstridskrafterna är de dimensionerande resurserna främst

 

tillgång på infrastruktur i form av kajer/förtöjningsanläggningar, kvali-

 

ficerade underhållsresurser och närhet till lämpliga övnings- och

 

skjutområden. Regeringen vill dessutom understryka vikten av att sjö-

 

stridskrafterna, främst i Östersjön och i Västerhavet, långsiktigt skall

164

 

kunna svara för uppgifter inom ramen för det operativa förmågekravet att Prop. 2004/05:5

 

övervaka Sveriges territorium, kunna upptäcka och avvisa kränkningar

 

samt hävda Sveriges integritet. Regeringen noterar i sammanhanget att

 

det inom Försvarsmakten pågår ett utvecklingsarbete om sjöstrids-

 

krafternas framtida flottiljorganisation. Detta arbete rör inte antalet

 

flottiljer utan flottiljernas innehåll.

 

Regeringen anser att tyngdpunkten i verksamheten bör finnas i

 

sydöstra Sverige. Marinbasens ledning bör därför lokaliseras till

 

Karlskrona. Marinbasen bör bedriva verksamhet i Karlskronaregionen, i

 

Stockholmsregionen och på Västkusten. Inom ramen för marinbasen bör

 

det finnas möjlighet till basering av fartygsförband på Västkusten i minst

 

samma omfattning som hittills.

 

Det främsta skälet för denna inriktning är att regeringen anser att

 

Karlskrona med sitt geografiskt centrala läge har de bästa förutsätt-

 

ningarna även i ett långsiktigt perspektiv. I Karlskrona finns tillgång till

 

lämplig infrastruktur avseende kaj- och förtöjningsanordningar, tillgång

 

till nödvändiga verkstads- och varvsresurser samt närhet till goda

 

övnings- och skjutområden. Att regeringen anser att tyngdpunkten skall

 

vara i Karlskrona innebär också att merparten av fartygsförbanden bör

 

finnas där. Detta innebär i sin tur att organisationsenheten Första ubåts-

 

flottiljen bör omlokaliseras från Haninge/Berga till Karlskrona.

 

Flottiljledningarna för Första ubåtsflottiljen och Tredje ytstridsflottiljen

 

och delar av fartygsförbanden skall därmed finnas i Karlskrona.

 

Organisationsenheten Fjärde minkrigsflottiljen bör däremot bibehållas i

 

Haninge. Det är Försvarsmakten som skall bestämma den närmare

 

fördelningen av fartyg ingående i Första ubåtsflottiljen, Tredje ytstrids-

 

flottiljen och Fjärde minkrigsflottiljen mellan marinbasens olika verk-

 

samhetsställen. Mot bakgrund av reduktionerna i insatsorganisationen

 

anser regeringen att organisationsenheten Andra ytstridsflottiljen bör

 

läggas ned.

 

Regeringen kommer senare att redovisa förändringar i den marina

 

skolverksamheten, vilket kommer att leda till en ökad utbildning av

 

totalförsvarspliktiga vid marinbasen i Karlskrona.

 

Enligt regeringen innebär dessa förändringar att Ostkustens marinbas

 

och Sydkustens marinbas bör läggas ned. Vidare anser regeringen att en

 

ny organisationsenhet, Marinbasen, bör inrättas i Karlskrona. Härigenom

 

skapas också ensade och tydliga ledningsförhållanden inom sjöstrids-

 

krafterna. Detta lägger i sin tur grunden för en effektivare verksamhet

 

inom området. Långsiktigt kommer kostnaderna för marinbasverksam-

 

heten att minska i och med att en organisationsenhet läggs ned.

 

Marinbasens verksamhetsställe i Stockholmsregionen och Fjärde

 

minkrigsflottiljen bör enligt regeringen lokaliseras till Muskö-Berga och

 

respektive ledning finnas i Muskö. Regeringen anser vidare att Muskö i

 

så stor utsträckning som möjligt bör utnyttjas för basering av fartygen.

 

Vid Muskö finns de resurser som behövs för en ändamålsenlig basering

 

av de enheter som bör inrymmas där. Tyngdpunkten i baseringen bör

 

således vara Muskö och lokaliseringen bör benämnas Haninge/Muskö.

 

Regeringen anser också att det av olika skäl, bl.a. den förändrade

 

hotutvecklingen, är väsentligt att det finns möjlighet att basera fartyg på

 

Västkusten. Det är angeläget att tillgodose ett utvecklingsbehov i detta

 

sammanhang, liksom att markera en viss militär närvaro med Försvars-

165

 

maktens fartyg. Marinbasens verksamhetsställe på Västkusten bör vara Prop. 2004/05:5

 

lokaliserat till nuvarande Amf 4:s område i Göteborg.

 

I sammanhanget vill regeringen peka på att Marinbasen har ansvaret

 

för att utbilda de marina delarna av säkerhetsbataljonerna. Enligt rege-

 

ringens mening kan denna utbildning genomföras i Karlskrona och/eller i

 

Göteborg.

 

Enligt den övergripande dimensioneringen av den framtida grund-

 

organisationen bör det finnas en plattform för utbildning av amfibie-

 

förband. Amfibieutbildning bedrivs i dag vid Vaxholms amfibierege-

 

mente (Amf 1) och Älvsborgs amfibieregemente (Amf 4).

 

Regeringen anser att Amf 1 bör bibehållas och att förbandet bör

 

omlokaliseras till Haninge/Berga.

 

Det främsta skälet till att bibehålla Amf 1 är närheten till Stockholms

 

skärgård, vilken innehåller mycket goda övnings- och skjutfält i de för

 

amfibieförband dimensionerande terrängtyperna. Regeringen konstaterar

 

vidare att genom en sådan lokalisering bibehålls goda möjligheter till

 

samordning dels med bl. a. marina fartygsförband i Stockholmsområdet,

 

dels av stödverksamhet. Regeringen vill också peka på att den i försvars-

 

beslutet 2000 i prop. 1999/2000:30 redovisade sin syn på den framtida

 

kustartilleriutbildningen (numera amfibieutbildningen). Regeringen

 

ansåg då, främst med hänsyn till den befintliga infrastrukturen och

 

närheten till Stockholms skärgård med bl.a. övnings- och skjutfält, att

 

nuvarande Amf 1 skulle utgöra huvudenheten för kustartilleriutbild-

 

ningen. Regeringen bedömde också att nuvarande Amf 4 har begränsade

 

övningsförutsättningar, bl.a. vad gäller tillgång till lämpligt närövnings-

 

fält. Vidare skulle det krävas investeringar vid Amf 4 om enheten skulle

 

utgöra en rationell huvudenhet. Amf 4 skulle däremot ha förutsättningar

 

att utgöra den andra enheten vid sidan om Amf 1 som huvudenhet. Rege-

 

ringen anser att den värdering av Amf 1 och Amf 4 som regeringen

 

gjorde hösten 1999 fortfarande gäller. Detta leder till att när

 

amfibieenheterna skall minskas från två enheter till en enhet Amf 1 bör

 

bibehållas. Med en lokalisering till Haninge/Berga bibehålls också

 

inriktningen med förband som är utbildade för att kunna verka i

 

Stockholmsregionen. I linje med denna inriktning anser regeringen att

 

Amf 4 bör läggas ned. Regeringen vill samtidigt understryka att Amf 1

 

bör ansvara för att utbilda förband som kan uppträda och verka även på

 

Västkusten och i den särskilda miljö som Göteborgsområdet utgör. För

 

att säkerställa detta anser regeringen att anläggningen på Känsö utanför

 

Göteborg bör bibehållas.

 

Regeringen har ovan redovisat att det bör finnas bara en marinbas i

 

framtiden. Ledningen bör vara lokaliserad till Karlskrona. Karlskrona

 

kommer därmed att utgöra tyngdpunkten i den marina verksamheten i

 

Sverige. Regeringen kommer senare att redovisa att verksamheten vid

 

Örlogsskolorna bör fördelas på den nya organisationsenheten Försvars-

 

maktens tekniska skola, den nya organisationsenheten Sjöstridsskolan

 

och Marinbasen i Karlskrona. De delar av Örlogsskolorna som i dag

 

finns i Haninge/Berga bör därför flyttas därifrån. Som redovisats ovan

 

anser regeringen vidare Marinbasens verksamhetsställe på Ostkusten bör

 

lokaliseras till Muskö-Berga med en tyngdpunkt i baseringen till Muskö.

 

I och med att Marinbasen inrättas och den marina verksamheten får en

 

tyngdpunkt i Karlskrona anser regeringen att helikoptrarna med sjö-

166

 

operativa uppgifter bör lokaliseras till Kallinge och helikopterverksam- Prop. 2004/05:5 heten där samordnas med Blekinge flygflottilj, F 17. Regeringen åter-

kommer till detta nedan.

Sammantaget innebär dessa förändringar att utrymme frigörs på

 

Haninge/Berga, vilket kan utnyttjas för att inrymma Amf 1. Genom en

 

omlokalisering av detta slag kan Försvarsmakten helt lämna Rindö-

 

området och därmed koncentrera verksamheten till större etablissemang.

 

Chefen för Amf 1 blir också på ett naturligt sätt garnisonschef för Berga-

 

Musköområdet.

 

En konsekvens av att Amf 4 avvecklas är att det frigörs utrymme för

 

basering av enheter ur sjöstridskrafterna inom Amf 4:s nuvarande

 

område. Efter nödvändig anpassning av Amf 4:s kajanläggningar

 

kommer de kajanläggningar som Försvarsmakten i dag förhyr i direkt

 

anslutning till Amf 4:s område vid Tångudden inte längre att behövas.

 

Vidare anser regeringen att anläggningen på Känsö utanför Göteborg bör

 

bibehållas för att möjliggöra för amfibieförband att även framdeles

 

utbilda och öva i anslutning till Göteborgs hamn och i Göteborgs

 

skärgårds speciella miljö, och därmed upprätthålla denna kompetens.

 

Inom Amf 4:s nuvarande område skall också besättningar till bevak-

 

ningsbåtarna kunna utbildas.

 

Flygvapenenheter

 

Regeringen anser att F 21 bör bibehållas.

 

Regeringen vill inleda med att peka på att F 4 och F 21 belystes

 

ingående i underlaget inför regeringen besluts i december 2001 om

 

lokaliseringen av den militära flygutbildningen. Mot bakgrund av

 

riksdagens beslut våren 2001 om bl.a. den militära flygutbildningen

 

skulle Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens arbetsgrupp Flyg-

 

skola (Ag Flygskola) lämna förslag om var den militära flygskolan skulle

 

lokaliseras. Ag Flygskola redovisade i sin rapport Lokaliseringen av den

 

militära flygutbildningen m.m. hösten 2001 en ingående bedömning av

 

flottiljernas förutsättningar för att kunna bedriva flygutbildning. Rege-

 

ringen konstaterar nu att även om Ag Flygskola skulle bedöma

 

flygflottiljerna utifrån ett flygutbildningsperspektiv, innehåller den

 

rapporten bedömningar av respektive flottilj som är tillämpliga också i

 

detta sammanhang.

 

F 21 har mycket goda övningsbetingelser i form av närhet till

 

flygövningsområden. Flottiljen har miljötillstånd för tre divisioner och

 

tillgång till egen JAS 39 Gripenverkstad. Vidare har F 21 mycket goda

 

möjligheter att svara för uppgifter inom ramen för det operativa

 

förmågekravet att övervaka Sveriges territorium, kunna upptäcka och

 

avvisa kränkningar samt hävda Sveriges integritet i norra Sverige.

 

Närheten till Boden och I 19 bidrar enligt regeringen ytterligare till att

 

F 21 har goda utbildningsbetingelser. F 21 har begränsat avstånd till

 

skjutmål vid Junkön och Vidsel.

 

F 4 har goda övningsbetingelser i form av närhet till flygövnings-

 

områden, dock med den reservationen att F 4 har ett stort avstånd –

 

omkring 20 minuters flygtid enkel väg – till flygövningsområden över

 

hav. F 4 har miljötillstånd för tre divisioner. Det är begränsningar när det

 

gäller skjutmål nära flottiljen. I en sammanvägning anser regeringen att

167

 

förutsättningarna vid F 21 är bättre än vid F 4. Regeringen anser därför Prop. 2004/05:5 att F 4 bör läggas ned.

Helikopterverksamheten är i dag lokaliserad till Linköping/Malmen, Boden, Östersund, Haninge/Berga, Lidköping/Såtenäs, Ronneby/Kallinge och Göteborg/Säve. Tidigare fanns inom Försvars- makten drygt 100 helikoptrar. Efter den pågående omsättningen av heli- kopterparken kommer det att finnas knappt 50 helikoptrar. Detta innebär enligt regeringen att det är nödvändigt att minska antalet baseringar för helikoptrarna för att kunna bibehålla en rationell organisation.

Regeringen anser att Helikopterflottiljen bör bibehållas på Malmen/Linköping. Den markoperativa helikopterverksamheten bör lokaliseras till Malmen och den sjöoperativa helikopterverksamheten till Ronneby. Försvarsmakten har tidigare föreslagit att helikoptrar med sjöoperativa uppgifter skulle baseras på Berga. Regeringen konstaterar att det vid Berga finns stora begränsningar när det gäller möjligheterna att utveckla Berga till en modern helikopterbas som kan uppfylla de krav som de nya helikoptrarna ställer, inte minst gäller detta från säkerhets- synpunkt. En utgångspunkt för regeringen är att öka integrationen och samordningen mellan helikopterverksamheten och övrig flygverksamhet samt mellan marina enheter och helikoptrar med sjöoperativ förmåga.

För att upprätthålla förmågan att uppträda i subarktisk miljö bör det finnas möjlighet att basera helikoptrar med markoperativa uppgifter vid F 21. Den helikopterverksamhet som i dag finns i Boden bör flyttas till Luleå och F 21. Regeringen anser också att det bör finnas helikoptrar för militär flygräddning baserade vid flygflottiljerna, F 7, F 17 och F 21. En konsekvens av denna inriktning och förhållandet att antalet helikoptrar inom Försvarsmakten kommer att halveras är att helikopterverksamheten vid Göteborg/Säve bör avvecklas.

Överväganden och val inom militärdistriktsorganisationen

Militärdistriktsorganisationens främsta uppgifter har hittills varit terri- toriell verksamhet, utbildning av hemvärns- och frivillig personal samt insatser, i första hand inom ramen för stöd till samhället. I dag är militär- distriktsstaberna och militärdistriktsgrupperna lokaliserade till följande

orter.

 

Södra militärdistriktet (MD S) stab

Göteborg

* Ledningsgrupp Malmö

Malmö

* Södra skånska gruppen

Lund/Revinge

* Skånska dragongruppen

Hässleholm

* Blekingegruppen

Karlskrona

* Hallandsgruppen

Halmstad

* Kalmargruppen

Kalmar

* Kronobergsgruppen

Växjö

* Norra Smålandsgruppen

Eksjö

* Älvsborgsgruppen

Borås

* Göteborgsgruppen

Göteborg

* Skaraborgsgruppen

Skövde

* Bohus-Dalsgruppen

Uddevalla/Skredsvik

168

Mellersta militärdistriktet (MD M) stab

Strängnäs

Prop. 2004/05:5

* Ledningsgrupp Stockholm

Stockholm

 

* Livgrenadjärgruppen

Linköping

 

* Södertörnsgruppen

Haninge

 

* Livregementets grenadjärgrupp

Örebro