Regeringens proposition
1996/97:4

Totalförsvar i förnyelse - etapp 2

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 september 1996

Göran Persson

Thage G Peterson
(Försvarsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lägger regeringen fram förslag till riksdagens ställningstagande
i den andra etappen av försvarsbeslutet för perioden 1997 - 2001. Utgångspunkt
är riksdagens beslut i den första etappen hösten 1995.
Regeringen redovisar sina överväganden med anledning av den säkerhetspolitiska
kontrollstation som har genomförts under medverkan av försvarsberedningen.
Regeringen drar slutsatsen att det beslut som riksdagen fattade år 1995 om
säkerhetspolitikens mål och försvarspolitikens inriktning, om anpassning samt om
säkerhetspolitiskt motiverad besparing på totalförsvaret bör bestå.
Regeringen föreslår att säkerhetspolitiska kontrollstationer skall fortsatt
genomföras.
Sverige bör aktivt bidra till att vidareutveckla ett brett regionalt
säkerhetsfrämjande samarbete inom Östersjöområdet.
Totalförsvarets förmåga att delta i internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser vidareutvecklas. Ett internationellt kommando inom
Försvarsmakten inrättas. Statens räddningsverk skall svara för genomförandet av
internationella katastrof- och räddningsinsatser.
Enligt beslut 1995 skall det militära försvarets krigsorganisation minska.
Detta medför att även grundorganisationen måste minska. I propositionen lägger
regeringen fram förslag som innebär att minskningen skall genomföras genom
avveckling av ett antal enheter.
Regeringen lämnar förslag om den närmare inriktningen av det militära
försvarets krigsorganisation. Den bör omfatta bl.a. 13 armébrigader med
fördelningsförband, 24 ytstridsfartyg och 9 ubåtar samt 13 stridsflygdivisoner.
Riksdagen föreslås godkänna utveckling och anskaffning av en tredje delserie JAS
39 Gripen.
Regeringen föreslår att ett totalförbud mot användning av antipersonella minor
införs och att befintliga lager skall förstöras så snart som möjligt.
Det civila försvaret föreslås inriktas utifrån en helhetssyn på samhällets
satsningar och åtgärder för att förebygga och hantera hot och risker i såväl
fred som krig så att det kan anpassas till förändringar i det säkerhetspolitiska
läget. Samordning och ledningsförmåga förbättras.
I propositionen föreslås mål och uppgifter för funktionerna inom det civila
försvaret. Vidare lämnar regeringen förslag samt redovisar egna bedömningar och
åtgärder inom ett antal delområden, bl.a. ledning, ansvarsfördelning inom det
civila försvaret och fredsräddningstjänsten, personal, materielförsörjning,
forskning och åtgärder för att stärka förmågan till anpassning. Vidare redovisas
vissa organisations- och styrningsfrågor.
Regeringen betonar de frivilliga försvarsorganisationernas betydelsefulla
verksamhet.
Den ekonomiska ramen för utgiftsområdet Totalförsvar redovisas liksom
inriktningen av dess verksamhetsområden under försvarsbeslutsperioden. Förslag
till riksdagens ställningstagande till 1997 års verksamhet lämnas i
budgetpropositionen.
Propositionen innehåller också vissa lagförslag. Regeringen föreslår att
begreppet totalförsvar definieras i lagen (1992:1403) om höjd beredskap.
Definitionen skiljer sig inte från den definition som i dag återfinns i
beredskapsförordningen (1993:242). En nyhet är dock att det klart slås fast att
totalförsvarsresurser skall utformas för att även kunna komma till användning
vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och för att stärka
samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i
fred.
Vidare föreslås vissa ändringar i lagen (1994:1720) om civilt försvar och
sekretesslagen (1980:100). Ändringarna har sin grund i att regeringen föreslår
organisatoriska förändringar av den upplysningsverksamhet rörande krigsfångar
m.fl. som Sverige skall bedriva till följd av Genèvekonventionerna den 12
augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter och
tilläggsprotokollen till konventionerna.

Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1997.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 9

2 Lagtext.................................................... 13
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1403) omhöjd
beredskap........................................... 13
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720) omcivilt
försvar............................................. 15
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 20

3 Inledning.................................................. 20
3.1 Politiska utgångspunkter............................ 20
3.2 Ärendet och dess beredning.......................... 23

4 Säkerhets- och försvarspolitiska utgångspunkter............ 28
4.1 Ställningstaganden i försvarsbeslutets första etapp 28
4.2 Två huvudfrågor för säkerhetspolitisk kontroll-station 30
4.2.1 Internationellt säkerhetsskapande samarbete - hur har
mönstret förändrats?.......................... 30
4.2.2 Hot och risker i olika tidsperspektiv - har hotbilden
för ändrats?.................................. 31
4.3 Internationell utveckling under det senaste året av
betydelse för svensk säkerhets- och försvarspolitik. 33
4.3.1 Säkerhetspolitikens regionalisering........... 34
4.3.2 FN och det fredsfrämjande arbetet............. 34
4.3.3 Nedrustning................................... 35
4.3.4 EU, NATO och OSSE............................. 36
4.3.5 Utvecklingen i Ryssland....................... 38
4.3.6 Den ryska krigsmakten......................... 39
4.3.7 Östersjöområdet............................... 40
4.3.8 Nordkalotten.................................. 42
4.3.9 De baltiska länderna.......................... 42
4.4 Slutsatser för Sveriges del......................... 44
4.4.1 Regeringens bedömning och förslag med anledning av den
säkerhetspolitiska kontroll-stationen......... 44
4.4.2 Övergripande slutsatser....................... 45
4.4.3 Krishantering och fredsfrämjande.............. 47
4.4.4 EU och VEU.................................... 48
4.4.5 NATO-utvidgningen............................. 48
4.4.6 Säkerhetsfrämjande i Östersjöområdet.......... 49
4.4.7 Försvarsindustrisamarbete..................... 50
4.4.8 Sammanfattande slutsatser för Sveriges försvarspolitik
52

5 Totalförsvarsbegreppet..................................... 54

6 Lägesbeskrivning av totalförsvaret inför
försvarsbeslutsperioden 1997-2001.......................... 58
6.1 Det militära försvaret.............................. 58
6.2 Det civila försvaret................................ 59
6.3 Sammanfattning...................................... 60

7 Mål och uppgifter för totalförsvaret ...................... 61
7.1 Övergripande mål och uppgifter för totalförsvaret... 61
7.2 Allmän inriktning av totalförsvarets utformning..... 62
7.2.1 Helhetssyn på hantering av hot och risker..... 62
7.2.2 Anpassning och handlingsfrihet................ 64
7.2.3 Beredskap och uthållighet..................... 68
7.3 Övergripande mål och uppgifter för det militära försvaret 70
7.4 Inriktningen av det militära försvarets krigs-organisation 71
7.4.1 Utgångspunkter................................ 71
7.4.2 Operativa lednings- och underhållsförband..... 72
7.4.3 Markstridskrafterna........................... 72
7.4.4 Sjö- och kustförsvarsstridskrafterna.......... 74
7.4.5 Flygstridskrafterna........................... 75
7.4.6 JAS 39 Gripen delserie 3...................... 78
7.4.7 Helikopterförband............................. 79
7.5 Övergripande mål och uppgifter för det civila försvaret 79
7.6 Inriktning av det civila försvarets funktioner...... 80
7.6.1 Utgångspunkter................................ 80
7.6.2 Inriktningen av planeringen................... 81
7.6.3 Vissa särskilda frågor........................ 84

8 Internationell verksamhet.................................. 87
8.1 Inledning ........................................ 88
8.2 Samarbete i Östersjöområdet......................... 90
8.3 Partnerskap för fred (PFF).......................... 93
8.4 Militära internationella insatser .................. 95
8.5 Civila internationella insatser..................... 97
8.6 Utbildningsfrågor .................................. 98
8.7 Övriga internationella frågor....................... 99

9 Frivillig försvarsverksamhet...............................101

10 Ledning....................................................103
10.1 Ledningssystemets utveckling........................103
10.2 Utgångspunkter......................................103
10.3 Ledning och samordning inom totalförsvaret..........104
10.4 Det militära ledningssystemet.......................106
10.5 Ledningssystem för det civila försvaret.............107
11 Försvarsmaktens grundorganisation..........................108
11.1 Inledning...........................................108
11.1.1 Arbetets bedrivande.....................108
11.1.2 Principfrågor...........................108
11.1.3 Samhällsekonomisk analys................110
11.1.4 Samband mellan krigs- och grund-organisation 110
11.2 Regeringens förslag till åtgärder...................112
11.3 Grundorganisationens omfattning och lokalisering....116

12 Ansvarsfördelningen inom det civila försvaret och
fredsräddningstjänsten på central nivå.....................120

13 Personal...................................................126
13.1 Plikttjänstgöring...................................126
13.1.1 Fördelning av pliktpersonal.............127
13.1.2 Totalförsvarspliktiga i stödproduktion..134
13.1.3 Totalförsvarspliktiga med invandrar-bakgrund135
13.1.4 Förmåner m.m............................136
13.1.5 Pliktlagstiftningen ....................140
13.2 Vid Försvarsmakten anställd personal................141
13.2.1 Allmänt.................................142
13.2.2 Minskning av personal...................142
13.2.3 Åldersstrukturen m.m....................144
13.2.4 Personalrörlighet.......................144
13.2.5 Utveckling av den militära personalenskompetens
145
13.2.6 Utveckling av den civila personalenskompetens146
13.2.7 Kvinnor i det militära försvaret........146
13.2.8 Rasism och främlingsfientlighet.........147
13.2.9 Personskador vid tjänstgöring iutlandsstyrkan
inom Försvarsmakten...........................148
13.3 Frivilligpersonal...................................149

14 Försvarets materielförsörjning och försvarsindustriella
frågor.....................................................150
14.1 Bakgrund............................................151
14.2 Försvarets anpassningsförmåga ställer nya krav på den
inhemska försvarsindustrin..........................152
14.3 Internationellt samarbete och exportfrågor..........154
14.4 Försvarsteknologiska satsningar.....................157
14.5 Ekonomiska aspekter.................................159

15 Forskning..................................................161
15.1 Allmänt.............................................161
15.2 Samverkan inom området nya hot och risker...........162

15.3 Behov av ökade satsningar på forskning för
regeringens behov...................................162
15.4 ABC-forskning.......................................163
15.5 Flygteknisk forskning och teknologi ................164

16 Åtgärder för att stärka förmågan till anpassning ..........165
16.1 Det militära försvaret..............................165
16.1.1 Höjning av krigsdugligheten.............165
16.1.2 Långsiktig anpassningsförmåga...........166
16.1.3 Kostnader...............................168
16.2 Det civila försvaret................................168

17 Övriga frågor..............................................170
17.1 Den civila trafikflygarutbildningen.................170
17.2 Sjuktransporter med helikopter......................171
17.3 Informationskrigföring..............................174
17.4 Antipersonella minor................................176
17.4.1 Internationellt förbud mot antipersonellaminor176
17.4.2 Antipersonella minor i det svenskaförsvaret177
17.5 Totalförsvarets minröjningscentrum..................178
17.5.1 Bakgrund ...........................178
17.5.2 Inrättande av totalförsvaretsminröjningscentrum
178
17.6 Skydd av samhällsviktig verksamhet..................179
17.6.1 Inledning...............................179
17.6.2 Olika sätt att tillgodose bevaknings-behoven180
17.7 Mark, anläggningar och lokaler......................182
17.8 Miljöfrågor.........................................183
17.9 Förvaring av vapen..................................187
17.10 Förmåga till sjömålsbekämpning......................189
17.11 Inriktning av skyddet mot ABC-stridsmedel...........191
17.11.1 Bakgrund................................191
17.11.2 Inriktning för totalförsvaret...........192
17.11.3 Inriktning för det militära försvaret...193
17.11.4 Inriktning för det civila försvaret och
fredsräddningstjänsten........................194
17.12 Ekonomisk styrning av JAS 39 Gripen-projektet.......194
17.13 Ekonomisk politik i krissituationer och i krig......197

18 Lagstiftning med anledning av Sveriges åtaganden enligt 1949 års
Genèvekonventioner.........................................202

19 Organisations- och styrningsfrågor.........................209
19.1 Uppföljning av omstruktureringsarbetet inom
Försvarsdepartementets verksamhetsområde............209

19.1.1 Kostnadsminskningar inom Försvarsmaktens
ledningsorganisation i fred m.m...............211
19.1.2 Styrningsfrågor.........................213
19.1.3 Organisationen av högkvarteret inomFörsvarsmakten
214
19.1.4 Ledningen av materielanskaffningen
inom Försvarsmakten...........................215
19.1.5 Förvaltningen av försvarsfastigheter....216
19.1.6 Erfarenheterna av organisation ocharbetssätt av
omstruktureringsarbetet.......................217
19.1.7 Erfarenheterna av genomfördaavvecklingar217
19.2 Styrning och uppföljning av Försvarsmaktensverksamhet218
19.3 Det civila försvaret - styrning och finansiering....221
19.4 Regeringens styrning av stödmyndigheterna...........227
19.5 Försvarets högskolor................................228

20 Inriktningen av verksamhetsområden.........................230
20.1 Utgiftsbegränsningar................................230
20.2 Verksamhetsområde A - Militärt försvar..............232
20.2.1 Försvarsmakten..........................232
20.2.2 Fredsfrämjande truppinsatser............236
20.3 Vissa funktioner inom civilt försvar................237
20.3.1 Funktionen Civil ledning................237
20.3.2 Funktionen Ordning och säkerhetm.m......240
20.3.3 Funktionen Utrikeshandel................242
20.3.4 Funktionen Befolkningsskydd ochräddningstjänst
243
20.3.5 Funktionen Psykologiskt försvar.........248
20.3.6 Funktionen Socialförsäkring m.m. .......250
20.3.7 Funktionen Hälso- och sjukvård m.m. ....251
20.3.8 Funktionen Postbefordran................254
20.3.9 Funktionen Telekommunikationer..........255
20.3.10 Funktionen Transporter..................258
20.3.11 Funktionen Finansiella tjänster ........263
20.3.12 Funktionen Skatte- ochuppbördsväsende ..264
20.3.13 Funktionen Livsmedelsförsörjningm.m.....266
20.3.14 Funktionen Arbetskraft..................270
20.3.15 Funktionen Flyktingverksamhet...........271
20.3.16 Funktionen Landskaps- ochfastighetsinformation272
20.3.17 Funktionen Energiförsörjning ...........273
20.3.18 Funktionen Försörjning medindustrivaror.290

20.4 Verksamhetsområde C - Kustbevakningen och
vissa nämnder m.m...................................292
20.4.1 Kustbevakningen.........................292
20.4.2 Nämnder m.m.............................293
20.5 Verksamhetsområde D - Stödverksamhet................295

21 Författningskommentar......................................297
21.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1403)
om höjd beredskap...................................297
21.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt
försvar.............................................299
21.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen(1980:100)301

Förteckning över
remissinstanser...........................................................302
Lagrådsremissens
lagförslag...................................................................304
Lagrådets
yttrande........................................................................
...........311
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1996312

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar

1. förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1403) om höjd beredskap

2. förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar

3. förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

godkänner

4. förslaget med anledning av den säkerhetspolitiska kontrollstationen (avsnitt
4.4.1)

5. förslaget till övergripande mål för Försvarsmakten (avsnitt 7.3),

6. förslaget till inriktning av krigsorganisationen för markstridskrafterna
(avsnitt 7.4.3),

7. förslaget till inriktning av krigsorganisationen för sjö- och
kustförsvarsstridskrafterna (avsnitt 7.4.4),

8. förslaget till inriktning av krigsorganisationen för flygstridskrafterna
(avsnitt 7.4.5),

9. förslaget till utveckling och anskaffning av JAS 39 Gripen delserie 3
(avsnitt 7.4.6)

10. förslaget till inriktning av planeringen för det civila försvarets
(avsnitt 7.6)

11. förslaget till ledningssystemets utveckling (avsnitt 10.1),

12. förslaget att Nedre Norra arméfördelningen i Östersund läggs ned (avsnitt
11.2),

13. förslaget att Västra arméfördelningen i Skövde läggs ned
(avsnitt 11.2),

14. förslaget att Mellersta arméfördelningen i Linköping läggs ned
(avsnitt 11.2),

15. förslaget att försvarsområdesstaben i Ystad läggs ned (avsnitt 11.2),

16. förslaget att försvarsområdesstaben i Växjö läggs ned (avsnitt 11.2),

17. förslaget att försvarsområdesstaben i Kalmar läggs ned (avsnitt 11.2),

18. förslaget att försvarsområdesstaben i Gävle läggs ned (avsnitt 11.2),

19. förslaget att försvarsområdesstaben i Borås läggs ned (avsnitt 11.2),

20. förslaget att försvarsområdesstaben i Linköping läggs ned
(avsnitt 11.2),

21. förslaget att försvarsområdesstaben i Västerås läggs ned (avsnitt 11.2),

22. förslaget att försvarsområdesstaben i Östersund läggs ned
(avsnitt 11.2),

23. förslaget att försvarsområdesstaben i Kiruna läggs ned (avsnitt 11.2),

24. förslaget att försvarsområdesstaben i Kalix läggs ned (avsnitt 11.2),

25. förslaget att Livgrenadjärbrigaden i Linköping läggs ned
(avsnitt 11.2),

26. förslaget att Älvsborgsbrigaden i Borås läggs ned (avsnitt 11.2),

27. förslaget att Lapplandsbrigaden i Umeå läggs ned (avsnitt 11.2),

28. förslaget att Svea artilleriregemente i Linköping läggs ned
(avsnitt 11.2),

29. förslaget att Norrlands artilleriregemente i Östersund läggs ned (avsnitt
11.2),

30. förslaget att Skånska luftvärnskåren i Ystad läggs ned (avsnitt 11.2),

31. förslaget att Svea ingenjörkår i Södertälje läggs ned (avsnitt 11.2),

32. förslaget att Svea trängkår i Linköping läggs ned (avsnitt 11.2),

33. förslaget att Hälsinge flygflottilj i Söderhamn läggs ned (avsnitt 11.2),

34. förslaget att Krigsflygskolan i Ljungbyhed läggs ned (avsnitt 11.2),

35. förslaget att inrätta Försvarsmaktens helikopterflottilj på Malmen (avsnitt
11.2),

36. förslaget att inrätta Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum i
Uppsala (avsnitt 11.2),

37. förslaget att inrätta Försvarsmaktens försörjningscentrum
(avsnitt 11.2),
38. förslaget att inrätta Arméns taktiska centrum i Enköping (avsnitt 11.2),

39. förslaget att inordna Öresunds marindistrikt i marinkommando-organisationen
(avsnitt 11.2),

40. förslaget att inordna Karlskrona örlogsskolor i Berga örlogsskolor (avsnitt
11.2),

41. förslaget att omorganisera SWEDINT till Försvarsmaktens internationella
kommando i Södertälje (avsnitt 11.2),

42. förslaget beträffande omfattning av Försvarsmaktens grundorganisation och
lokalisering av däri ingående organisationsenheter (avsnitt 11.3),

43. förslaget om ett totalförbud mot användning av antipersonella minor i det
svenska försvaret (avsnitt 17.4),

44. förslaget angående förberedelser för införande av särskilda
bevakningsplutoner (avsnitt 17.6)

bemyndigar

45. regeringen att vid försäljningstillfället nedsätta statskapitalet avseende
mark, anläggningar och lokaler med det bokförda värdet på sådana objekt som
skall avvecklas till följd av riksdagens beslut om reducering av Försvarsmaktens
krigs- och grundorganisation (avsnitt 17.7),

godkänner

46. vad regeringen förordar beträffande försäljningsintäkterna som uppstår som
en följd av avvecklingen (avsnitt 17.7),

47. förslaget till omdefinierad JAS-ram (avsnitt 17.12)

48. de av regeringen förordade riktlinjerna för hurupplysningsverksamheten
rörande krigsfångar m.fl. skall anordnas
(kapitel 18)

49. förslaget att Militärhögskolan och Försvarshögskolan läggs ned den 31
december 1996 och att den nya myndigheten Försvarshögskolan inrättas den 1
januari 1997 (avsnitt 19.5),

50. förslaget till ekonomisk ram för försvarsbeslutsperioden 1997 - 2001
(avsnitt 20.1)

51. förslagen till mål för funktionerna inom det civila försvaret
(kapitel 20)
- funktionen Civil ledning (avsnitt 20.3.1)
- funktionen Ordning och säkerhet (avsnitt 20.3.2)
- funktionen Utrikeshandel (avsnitt 20.3.3)
- funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst (avsnitt 20.3.4)
- funktionen Psykologiskt försvar (avsnitt 20.3.5)
- funktionen Socialförsäkring m.m. (avsnitt 20.3.6)
- funktionen Hälso- och sjukvård m.m. (avsnitt 20.3.7)
- funktionen Postbefordran (avsnitt 20.3.8)
- funktionen Telekommunikationer (avsnitt 20.3.9)
- funktionen Transporter (avsnitt 20.3.10)
- funktionen Finansiella tjänster (avsnitt 20.3.11)
- funktionen Skatte- och uppbördsväsende (avsnitt 20.3.12)
- funktionen Livsmedelförsörjning m.m. (avsnitt 20.3.13)
- funktionen Arbetskraft (avsnitt 20.3.14)
- funktionen Flyktingverksamhet (avsnitt 20.3.15)
- funktionen Landskaps- och fastighetsinformation (avsnitt 20.3.16)
- funktionen Energiförsörjning (avsnitt 20.3.17)
- funktionen Försörjning med industrivaror (avsnitt 20.3.18)

52. förslaget till övergripande mål för Fortifikationsverket (avsnitt 20.5),

53. förslaget till övergripande mål för Försvarets materielverk
(avsnitt 20.5),

54. förslaget till övergripande mål för Totalförsvarets pliktverk
(avsnitt 20.5),

55. förslaget till övergripande mål för den nya myndigheten Försvarshögskolan
(avsnitt 20.5), förutsatt att riksdagen godkänner förslaget i punkt 49 ovan,

56. godkänner förslaget till övergripande mål för Försvarets radioanstalt
(avsnitt 20.5),

57. godkänner förslaget till övergripande mål för Försvarets forskningsanstalt
(avsnitt 20.5),

58. godkänner förslaget till övergripande mål för Flygtekniska försöksanstalten
(avsnitt 20.5).

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1403) om höjd beredskap

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar

2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

3 Inledning

Försvarspolitiken genomgår sedan länge i Sverige en fördjupad översyn vart femte
år. Statsmakterna fattar därvid försvarsbeslut om säkerhetspolitikens mål och
försvarspolitikens inriktning för den kommande försvarsbeslutsperioden. Slutliga
ställningstaganden till de enskilda årens verksamhet tas av riksdagen genom
beslut med anledning av de årliga budgetpropositionerna.

3.1 Politiska utgångspunkter

Riksdagen fattade den 6 december 1995 beslut om inriktningen av och den
ekonomiska ramen för totalförsvaret under perioden 1997-2001. Regeringens
förslag hade utarbetats i nära samarbete med centerpartiet.
Beslutet utgick från de radikala säkerhetspolitiska förändringar som skett i
vår omvärld, sedan uppdelningen i två maktblock upphört. Inga militära
angreppshot riktas nu mot Sverige, men på längre sikt är den säkerhetspolitiska
utvecklingen svår att förutsäga. Nya hot och risker av icke-militär natur träder
fram, samtidigt som förutsättningarna ökar för att skapa en ny ordning för
gemensam säkerhet i Europa.
Mot denna bakgrund borde totalförsvaret enligt riksdagens mening utformas med
utgångspunkt i ett vidgat säkerhetsbegrepp. Totalförsvaret skall inte bara värna
vårt lands frihet och oberoende och skydda befolkningen i krig och kris, utan
dess resurser skall även bidra till vår förmåga att möta svåra påfrestningar i
fred och kunna genomföra fredsfrämjande och humanitära insatser.
De riktlinjer riksdagen drog upp för totalförsvaret kan sammanfattas i fyra
nyckelord: anpassning, helhetssyn, folkförsvar och internationella uppgifter.
Utifrån dessa riktlinjer har regeringens proposition 1996/97:4, Totalförsvar i
förnyelse - etapp 2, utarbetats. Viktiga underlag har varit 1996 års
säkerhetspolitiska kontrollstation, dvs. Försvarsberedningens rapport
Omvärldsförändringar och svensk säkerhetspolitik, samt olika myndigheters
planer, bland dem Försvarsmaktens och Överstyrelsens för civil beredskap.
Försvarsberedningen har noga analyserat det senaste årets säkerhetspolitiska
utveckling och gjort bedömningen att väpnade angrepp, som skulle kunna hota
Sverige idag, ter sig osannolika men att den grundläggande osäkerheten består
och blivit än mera framträdande vad gäller Ryssland. Av sin analys har
försvarsberedningen dragit slutsatsen att riktlinjerna för totalförsvaret bör
bestå.
Regeringen delar försvarsberedningens slutsats och menar därför att det inte
heller finns anledning att i någondera riktning föreslå en ändring av den
ekonomiska ram riksdagen beslöt år 1995. Den innebar en besparing om 4 miljarder
kronor på de årliga försvarsutgifterna jämfört med budgetåret 1994/95. Den skall
vara genomförd år 2001.

Besparingen på försvarsutgifterna medför en minskning av både det militära
försvarets krigsorganisation och dess grundorganisation. Krigsorganisationen
kommer bl. a. att omfatta 13 armébrigader, 24 - så småningom 20 -
ytstridsfartyg, 9 ubåtar samt 13 stridsflygdivisioner, på längre sikt 12 JAS 39
Gripen-divisioner.
Regeringens förslag till grundorganisation utgör en välavvägd helhetslösning.
Utöver militäroperativa krav har strävan att undvika osäkra investeringar och
satsa på utvecklingsbara garnisoner varit vägledande vid förslagen till
utformning av grundorganisationen.
Totalförsvarets förmåga till anpassning efter skiftande hotbilder är av
grundläggande betydelse för vårt lands och folks säkerhet och trygghet i en
svårförutsägbar framtid.
Frånvaron av ett militärt angreppshot i dag medger att totalförsvarets
omedelbara krigsduglighet liksom tidigare begränsas. Färdiga planer finns
utarbetade för att krigsdugligheten skall kunna höjas inom ett år.
Anpassning på längre sikt till en mörkare hotbild fordrar god analyskapacitet,
beslut i rätt tid, planering och tillväxtförmåga och en fortlöpande materiell
förnyelse.
För att säkerställa att dessa krav uppfylls planerar regeringen bl.a. en
översyn av underrättelsetjänsten, särskilda forskningsinsatser, återkommande
säkerhetspolitiska kontrollstationer samt i enlighet med Försvarsmaktens förslag
en något större krigsorganisation utöver vad som angavs i riksdagens
inriktningsbeslut och flera officerare än vad dagens krigsorganisation
erfordrar.
Regeringen planerar vidare omfattande satsningar på teknisk forskning och
utveckling. Enligt regeringens mening är det av största betydelse både för den
materiella förnyelsen och för tillgången på försvarsmateriel i framtiden att
Sverige och svensk försvarsindustri deltar i ett växande internationellt
samarbete om försvarsmateriel.
Det civila försvarets styrka, effektivitet och förmåga till anpassning vilar
ytterst på att vårt samhälle trots ökande sårbarhet på samma gång är både
stabilt och flexibelt. Regeringen föreslår därför särskilda satsningar för att
förbättra beredskapen på de viktigaste infrastrukturområdena.
En god grundberedskap för krig ger också en god beredskap för svåra
påfrestningar i fred. I planeringen för det civila försvaret skall en helhetssyn
tillämpas på beredskapsåtgärder för krigstida och fredstida förhållanden.
Samordningen inom det civila försvaret liksom ledningsförmågan skall förbättras.
Den fundamentala betydelse regeringen tillmäter det vidgade säkerhetsbegreppet
och helhetssynen på det militära och civila försvaret framgår ytterligare av den
proposition, 1996/97:11 Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred,
som regeringen överlämnar till riksdagen samtidigt med
totalförsvarspropositionen. De båda propositionerna bildar en helhet.
Den demokratiska folkförsvarstanken är hos det svenska folket djupt förbunden
med den allmänna värnplikten, nu med totalförsvarsplikten, som i sin tur
medverkar till att bibehålla en hög försvarsvilja.
Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna är uttryck för den
folkliga försvarsviljans stora djup och bredd. Hemvärnets tillväxt, föryngring
och materiella förnyelse är ett viktigt mål för regeringen.
Totalförsvarets resurser skall även kunna användas för fredsfrämjande
verksamhet och humanitära insatser. Detta utgör en viktig del av vår
säkerhetspolitik och vårt arbete för fred och solidaritet.
För att stärka möjligheterna på detta område skall ett internationellt
kommando bildas inom Försvarsmakten. I denna skall bl.a. en snabbinsatsstyrka
ingå. Statens räddningsverk får ansvar för internationella katastrof- och
räddningsinsatser. Så långt det är ändamålsenligt, samordnas utbildningen av
civila och militärer. Då behovet av blandade militära och civila fredsfrämjande
och humanitära insatser med all sannolikhet växer, kommer helhetssynen på
militärt och civilt alltmera att genomsyra även försvarets internationella
verksamhet.
Sveriges aktiva medverkan i Partnerskap för fred (PFF) förbättrar våra
möjligheter att samverka med andra stater i fredsfrämjande operationer och
humanitära insatser. PFF får också en växande betydelse för säkerheten i
Östersjöområdet. Ett stärkande av säkerheten i Östersjöregionen genom europeiskt
och internationellt samarbete på alla områden är ett nationellt svenskt
säkerhetsintresse. Sverige skall vidareutveckla sitt stöd till de baltiska
länderna och deras försvarsmakter.
Regeringens proposition Totalförsvar i förnyelse - etapp 2 har liksom etapp 1
utarbetats i nära samarbete med centerpartiet. Socialdemokraterna och
centerpartiet är överens om alla delar i försvarsbeslutet. Båda partierna tar
ansvar för utformningen av totalförsvaret åren 1997-2001.
Förslaget till försvarsbeslut är en välavvägd helhet och i väsentliga
avseenden nydanande. Totalförsvaret utformas för att kunna möta dagens anspråk
och en svårförutsägbar framtids krav. Det blir ett modernt och betryggande
försvar mot framtidens, inte gårdagens hot.
Totalförsvaret skall avhålla från yttre angrepp på vårt land och avvärja dem,
om de ändå skulle komma. Samtidigt skall dess resurser bidra till att förebygga
svåra påfrestningar i fredstid och till att bemästra dem, om de trots allt
skulle inträffa. Försvaret skall vara ett redskap i vårt internationella
fredsarbete.
I och med det nya försvarsbeslutet blir det tydligare än någonsin tidigare att
försvaret är en viktig del av samhället även i fredstid. Det demokratiska
folkförsvaret befästs.

3.2 Ärendet och dess beredning

Försvarsbeslutet för perioden 1997 - 2001 fattas med en indelning i två etapper.
Den första etappens försvarsbeslut avseende perioden 1997-2001 fattades hösten
1995 (prop. 1995/96:12, bet. 1995/96:UFöU1, rskr. 1995/96:44, bet. 1995/96:FöU1,
rskr. 1995/96:45-46,). Med denna proposition framläggs regeringens förslag till
den andra etappens försvarsbeslut avseende perioden 1997-2001. I 1996 års
budgetproposition kommer regeringen att lämna förslag till verksamhet för år
1997.
Den första etappen av försvarsbeslutet omfattade statsmakternas ställnings-
taganden till säkerhetspolitiken, försvarspolitiken, övergripande mål och
uppgifter för totalförsvaret, övergripande inriktning av totalförsvarets
utformning samt ekonomin.
Den andra etappen omfattar statsmakternas ställningstaganden med anledning av
den säkerhetspolitiska kontrollstation som genomförts samt ställningstaganden
till den närmare inriktningen av det militära försvarets krigsorganisation och
det civila försvarets funktioner. Denna etapp omfattar också en inriktning av
den militära grundorganistionen i fred samt av verksamheten under
försvarsbeslutsperioden inom viktiga delområden.
Regeringens proposition och riksdagens beslut år 1995 har legat till grund för
de anvisningar som myndigheterna har iakttagit för den fortsatta planeringen
inför andra etappen. Som underlag för de förslag som läggs fram i denna
proposition ligger ett stort antal studier och rapporter från bl.a. ett flertal
myndigheter.
Regeringen beslutade den 12 januari 1995 att försvarsberedningen skall svara
för samråd mellan företrädare för regeringen och riksdagspartierna rörande nästa
långsiktiga försvarsbeslut. En huvudfråga för försvarsberedningen under år 1996
har varit bedömningar inför den säkerhetspolitiska kontrollstationen i
anslutning till den andra etappen av försvarsbeslutet. I rapporten
Omvärldsförändringar och svensk säkerhetspolitik (Ds 1996:51) har
försvarsberedningen i augusti 1996 redovisat sina säkerhetspolitiska
överväganden inför den säkerhetspolitiska kontrollstationen. Rapporten har legat
till grund för övervägandena i denna proposition. Regeringens bedömningar och
förslag till riksdagens ställningstaganden redovisas i propositionens kapitel 4.
Utredningen om uppgifterna på central nivå inom det civila försvaret och
fredsräddningstjänsten avlämnade den 30 maj 1996 betänkandet Utvecklad
samordning inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten (SOU 1996:86).
Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i
Försvarsdepartementets akt (dnr Fo96/1556/CIV). En förteckning över
remissinstanserna framgår av
bilaga 1.
Utredningen om civila insatser för katastrof- och flyktinghjälp avlämnade den
29 juni 1995 betänkandet Svenska insatser för internationell katastrof- och
flyktinghjälp - Kartläggning, analys och förslag (SOU 1995:72). Frågor om civila
humanitära insatser behandlas i båda betänkandena. Betänkandet har
remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Försvarsdepartementets
akt (dnr Fo95/1451/CIV). En förteckning över samtliga remissinstanser finns i
bilaga 1. Genomförandet av insatserna behandlas närmare i propositionens kapitel
8 om internationella insatser.
I prop. 1994/95:100 uttalade regeringen att den ekonomiska planeringsramen för
det civila försvaret är ett effektivt instrument vid styrning av
beredskapsåtgärder. Regeringen anförde vidare att det är angeläget att ompröva
vilka kostnader som bör ingår i ramen. Enligt regeringen var det i sammanhanget
även viktigt att se över finansieringsprinciperna för det civila försvaret.
Riksdagen hade inte någon erinran mot vad regeringen hade anfört.
Mot denna bakgrund bemyndigande regeringen i november 1995 chefen för
Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att föreslå
vilka principer som skall gälla för finansieringen av beredskapsåtgärder inom
det civila försvaret samt att föreslå vad som skall ingå i den ekonomiska
planeringramen för det civila försvaret. Utredningen antog namnet CFF-
utredningen. Utredningen överlämnade sitt betänkande Finansieringen av det
civila försvaret (SOU 1996:58) i mars 1996 till regeringen. Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanställning över remissinstansernas yttranden finns
tillgängliga i Försvarsdepartementets akt (dnr Fo96/880/CIV). En förteckning
över samtliga remissinstanser finns i bilaga 1.
Regeringen bemyndigade våren 1995 chefen för Försvarsdepartementet att
tillkalla en särskild utredare för att följa upp och utvärdera genomförda
strukturförändringar inom verksamhetsområdet. Utredningen antog namnet
Utvärderingen av försvarets ledning och struktur (UTFÖR). Utredningen har
avlämnat följande betänkanden: En styrande krigsorganisation (SOU 1995:129),
Strukturförändring och besparing (SOU 1996:96), Effektivare försvarsfastigheter!
(SOU 1996:97) Vem styr försvaret? (SOU 1996:98), Avveckling med inlärning (SOU
1996:99) och Iakttagelser och förslag efter omstruktureringen av försvarets
ledning och stöd (SOU 1996:123). Betänkandena har inte remissbehandlats.
Regeringens ställningstaganden behandlas i kapitel 19.
Regeringen bemyndigade den 6 april 1995 (dir. 1995:61) chefen för
Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en
utvärdering av de totalförsvarspliktigas ekonomiska och sociala situation m.m.
Utredningen (Fö 1995:05) har i november 1995 lämnat betänkandet
Totalförsvarspliktiga m 95 en utvärdering av de totalförsvarspliktigas
medinflytande och deras sociala och ekonomiska situation under
grundutbildningen (SOU 1995:118) och i mars 1996 betänkandet
Totalförsvarspliktiga m 95 förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag,
dagpenning, försäkringar (SOU 1996:18). Båda betänkandena har remissbehandlats.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Försvarsdepartementets akt (dnr
Fo95/2458/MIL och dnr Fo96/615/MIL). En förteckning över remissinstanserna finns
i bilaga 1. Regeringens ställningstaganden behandlas i avsnitt 13.1.4.
Våren 1992 uppdrogs åt en särskild utredare - Ellagstiftningsutredningen (ELU)
- att utarbeta förslag till ny lagstiftning på elområdet (dir. 1992:39).
Regeringen beslutade sommaren 1993 om tilläggsdirektiv (dir. 1993:93) till ELU
som bl.a. innebar att utredaren skall redovisa förslag till riktlinjer för
beredskapsverksamheten på elområdet. ELU redovisade sina överväganden angående
elberedskapen i betänkandet Elförsörjning i ofred (SOU 1995:51). Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns
tillgänglig i Närings- och handelsdepartementet (dnr N95/1147).
Våren 1996 uppdrogs åt en särskild utredare - Elberedskapsutredningen (EBU) -
att lämna förslag till myndighetsorganisation, ansvarsfördelning, lagstiftning
och finansiering inom elberedskapens område (dir. 1996:23). EBU redovisade i maj
1996 sina överväganden och förslag om organisation, m.m., i delbetänkandet
Elberedskapen - Organisation, Ansvarsfördelning och Finansiering (SOU 1996:78).
Förslagen har behandlats vid en hearing i Näringsdepartementet den 25 juni 1996.
Minnesanteckningar från denna hearing finns tillgängligt i Närings- och
handelsdepartementet (dnr N96/1304). Regeringen beslutade den 13 juni 1996 om
förlängd tid för EBU att redovisa förslag till lagstiftning och
författningsändringar inom elberedskapens område. EBU skall enligt beslutet
redovisa sitt uppdrag senast den 30 september 1996.
Genom beslut den 11 januari 1996 (Fo95/1977/MIL) uppdrog Försvarsdepartementet
åt generallöjtnant Lars-Erik Englund att utreda frågan om en fortsatt statlig
trafikflygarutbildning. I mars 1996 redovisade utredaren resultatet av
uppdraget. Yttrande över utredarens rapport har inhämtats från Försvarsmakten.
Utredarens rapport och regeringens ställningstaganden behandlas i avsnitt 16.1.
Genom beslut den 21 juni år 1996 uppdrog regeringen åt
Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA) att genomföra ett projekt om förutsättningarna
för att utveckla forskning och utveckling inom områden av betydelse för både
militära och civila tillämpningar. IVA överlämnade en rapport till regeringen
den 3 april 1996 (dnr Fo96/946/MIL). Någon remissbehandling av rapporten har
inte ägt rum. Regeringens syn på dessa frågor framgår av kapitel 14 i
föreliggande proposition.
År 1989 tillsattes en utredning med uppgift att analysera utformningen av
ekonomisk politik under kriser och krig. Utredningen lämnade sitt betänkade
Ekonomisk politik under kriser och krig (SOU 1992:75). Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns
tillgänglig i Försvarsdepartementets akt (dnr 4298/92). En förteckning av
remissinstanserna finns i bilaga 1.
Försvarsdepartementet har mottagit ett stort antal uppvaktningar från
företrädare från kommuner, enskilda förband, frivilliga försvarsorganisationer
m.fl. Företrädare för Försvarsdepartementet har besökt flertalet berörda
förband.
När det gäller regeringens förslag till riksdagsbeslut om budgeten för
totalförsvaret och beredskapsbudgeten hänvisas till regeringens kommande
budgetproposition (prop. 1996/97:1). Där behandlas samtliga anslag under
Försvarsdepartementet inom utgiftsområde 6. Totalförsvar. Regeringens förslag
till riksdagsbeslut i övriga försvarspolitiska sakfrågor framgår av föreliggande
proposition.

Inför år 1998 kommer ett mindre antal myndigheter att genomgå en fördjupad
prövning och skall inkomma med underlag till regeringen senast den 1 mars 1997.
Regeringen behandlade i prop. 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse innebörden
av begreppet totalförsvar. Samtidigt konstaterades att begreppet lämpligen bör
definieras i lag samt att regeringens syn på totalförsvarets uppgifter innebär
att lagstiftningen i olika avseenden måste ses över. Med anledning av detta
tillsattes inom regeringskansliet en arbetsgrupp rörande rättslig översyn med
anledning av försvarsbeslutet (Fö1995:B). I arbetsgruppen ingick representanter
från Justitiedepartementet och Försvarsdepartementet samt även representanter
från Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk
och Totalförsvarets pliktverk. Arbetsgruppen har under hand redovisat sitt
arbete i promemorior, varvid förslag till lag om ändring i lagen (1992:1403) om
höjd beredskap har lagts fram. Regeringen kommer att i denna proposition
behandla förslaget till en i lag fastslagen definition av begreppet
totalförsvar. Under hand har i detta ärende Försvarsmakten, Totalförsvarets
pliktverk, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Statens
invandrarverk, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet getts tillfälle
att yttra sig över lagstiftningsförslagen. Vad beträffar övriga
lagstiftningsfrågor som kan bli aktuella med anledning av försvarsbeslutet avser
regeringen att återkomma efter riksdagens beslut.
Genom beslut den 14 november 1994 (dnr Fo94/2141/CIV) uppdrog
Försvarsdepartementet åt f.d. överdirektören Jan Olsson att se över Delegationen
för planläggning av efterforskningsbyråns (EKC-delegationen) arbetsformer. Jan
Olsson har också behandlat uppgifter och organisation för Efterforskningsbyrån
för krigsfångar och civilinternerade, eftersom EKC-delegationens verksamhet och
arbetsformer inte kan behandlas utan att hänsyn tas till Efterforskningsbyrån.
Uppdraget har den 30 mars 1995 redovisats i en rapport Organisation och
arbetsformer för EKC och EKC-delegationen. Rapporten har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. Remissyttrandena finns
tillgängliga i Försvarsdepartementet akt, (dnr Fo95/740/CIV).
Rapporten innehåller förslag till förordningstext men inte något förslag till
lagtext. Mot bakgrund av detta har nödvändiga lagförslag arbetats fram i en
informell arbetsgrupp inom regeringskansliet. Arbetsgruppen har omfattat
medverkande från Försvarsdepartementet och Arbetsmarknads-departementet samt
från Svenska röda korset. I överläggningarna har även Justitiedepartementet
deltagit. Arbetsgruppen har under hand redovisat förslag till lagtext. Dessa
grundar sig på rapportens förslag till reglering av efterforskningsverksamheten
och vad arbetsgruppen har kommit fram till med anledning av denna. Regeringen
behandlar i denna proposition även dessa förslag. Under hand har i detta ärende
samtliga remissinstanser getts tillfälle att yttra sig över lagförslagen.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 15 maj 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i bilaga 2. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 3. Lagrådets synpunkt är av författningsteknisk karaktär. Regeringen
återkommer till Lagrådets synpunkt vid den berörda paragrafen i
författningskommentaren.
Med anledning av vad som förekommit vid lagrådsföredragningen har även vissa
redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.

4 Säkerhets- och försvarspolitiska utgångspunkter

4.1 Ställningstaganden i försvarsbeslutets första etapp

Riksdagen fattade den 6 december 1995 beslut rörande den fortsatta inriktningen
av Sveriges säkerhets- och försvarspolitik samt totalförsvarets långsiktiga
utveckling.
Beträffande säkerhetspolitiken framhölls bl.a. i det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottets betänkande (bet. 1995/96:UFöU1) om Sveriges säkerhetspolitik
att:
"Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet
och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som
vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i
samverkan - kunna utveckla vårt samhälle." (s. 35, stycke 3)
"Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara
neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi har
en betryggande försvarsförmåga. Genom att vidmakthålla en trovärdig grund för
totalförsvarets långsiktiga styrka och anpassningsbarhet ger vi vårt bidrag till
säkerhetspolitisk stabilitet i det nordeuropeiska området." (s. 38, stycke 1)
"Säkerhetspolitikens mål är styrande för mycket av Sveriges utrikespolitiska
och försvarspolitiska agerande. Detta avspeglar att vår säkerhetspolitik har
såväl en internationell som en nationell dimension." (s. 35,
stycke 4)
"Detta innebär att vi nationellt skall kunna möta militära hot som direkt
berör Sverige. Svårast av dessa är väpnade angrepp riktade mot vårt lands frihet
och oberoende. Vi skall också förebygga och kunna hantera situationer som utan
att hota Sveriges frihet och oberoende ändå skulle kunna innebära svåra
nationella påfrestningar eller risker." (s. 35,
stycke 6)
"Internationellt skall vi i samverkan med andra stater aktivt delta i
fredsfrämjande och humanitär verksamhet. I denna strävan efter gemensam säkerhet
fullföljer vi vårt mångåriga arbete inom framför allt FN för fred och
nedrustning samt för demokratisk, social, ekonomisk och ekologiskt hållbar
utveckling. Vi skall även samarbeta internationellt för att förebygga och
hantera icke-militära hot och påfrestningar." (s. 35, stycke 7)
Riksdagen godkände vidare vad regeringen i propositionen 1995/96:12 om
totalförsvar i förnyelse förordade om försvarspolitikens inriktning:
"Den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa har varit gynnsam för
Sverige. Väpnade angrepp som skulle kunna hota Sverige ter sig i dagens
politiska läge osannolika. Därtill kommer att de rent militära förutsättningarna
för att genomföra sådana angrepp under ett antal år kommer att vara starkt be-
gränsade. Detta gäller i synnerhet förmågan att genomföra en kustinvasion." (s.
41, stycke 3)
"Anspråken på totalförsvarets förmåga att möta väpnade angrepp kommer därför
att vara begränsade under ett antal år. De direkta anspråken på totalförsvaret i
närtid är därmed främst att hävda svensk territoriell integritet, att bidra till
att hantera de påfrestningar som kan följa i spåren av kriser i vårt närområde
samt att stödja vårt internationella säkerhetspolitiska engagemang." (s. 41,
stycke 4)
"Skulle trots allt en situation under de närmaste åren utvecklas som innebär
ett angreppshot mot Sverige bör vi få en betydande politisk förvarning." (s. 41,
stycke 5)
Riksdagen godkände avslutningsvis vad regeringen i propositionen 1995/96:12
Totalförsvar i förnyelse förordat om totalförsvarets förmåga till anpassning.
Regeringen framhöll i denna proposition att angreppshot kan växa upp om läget
i omvärlden förändras. Totalförsvaret måste sålunda på ett betryggande sätt
kunna stärka och anpassa förmågan att möta väpnat angrepp i takt med den säker-
hetspolitiska utvecklingen i omvärlden. Detta måste kunna ske både snabbt genom
att krigsdugligheten höjs hos befintliga förband och i form av mer långsiktig
anpassning varvid nya förband och system och strukturella lösningar införs.
Förmågan att möta ett väpnat angrepp behöver tillgodoses fullt ut först efter
viss komplettering av utrustning och utbildning inom högst ett år.
Regeringen anförde vidare i samma proposition om säkerställande av förmågan
att fatta beslut om anpassning att de internationella kontakterna och tillgången
på information i dag är mycket större än tidigare. Förutsättningarna är därmed
bättre än förr att varsebli och värdera hotande utvecklingar i omvärlden.
Regeringen ansåg därför att underrättelsetjänsten i nuvarande säkerhetspolitiska
läge skall lägga särskild vikt vid information om långsiktiga
utvecklingstendenser och förändringar inom de politiska, ekonomiska och militära
områdena av betydelse för Sveriges säkerhet. Underrättelsetjänsten och
försvarsforskningen skall därför inriktas på att ge underlag för beslut om att
vid behov anpassa totalförsvarets förmåga.
Försvarsutskottet framhöll i sitt betänkande 1995/96:FöU1 att det hyste
farhågor beträffande det risktagande som det innebär att ha ett totalförsvar som
behöver både betydande tid och omfattande resurser för att nå full duglighet att
möta ett angreppshot. Man såg också svårigheterna att i rätt tid sätta igång
uppbyggnaden. Utskottet såg det å andra sidan inte som rimligt att - i synnerhet
i dagens säkerhetspolitiska läge - avsätta de resurser som skulle vara
nödvändiga för att det skulle vara möjligt för totalförsvaret att i sin helhet
ständigt vara fullt stridsdugligt. Utskottet ställde sig bakom regeringens
uppfattning att efter en högst ettårig period alla väsentliga delar av
totalförsvaret skall kunna utnyttjas med full effekt omedelbart efter
mobilisering.
I proposition 1995/96:12 anförde regeringen beträffande den ekonomiska ramen
för totalförsvaret:
"Regeringen gör bedömningen att det säkerhetspolitiska läget medger att
besparingar om totalt 4 miljarder kr kan genomföras t.o.m. år 2001. Av de 4
miljarderna har besparingsåtgärder motsvarande 1,3 miljarder kr redan vidtagits
under innevarande budgetår, 1995/96. Ytterligare utgiftsbegränsningar om 0,7
miljarder kr skall uppnås fram t.o.m. år 1998. Under

perioden år 1999 t.o.m. år 2001 skall de ytterligare utgiftsbegränsningarna om 2
miljarder kr stegvis genomföras." (s. 98)
Riksdagen godkände vad regeringen förordat om totalförsvarets ekonomiska ram.

4.2 Två huvudfrågor för säkerhetspolitisk kontrollstation

Säkerhetspolitiska kontrollstationer skall enligt statsmakternas beslut genom-
föras och presenteras för riksdagen dels hösten 1996 inför försvarsbeslutets
andra etapp, dels under försvarsbeslutsperioden år 1998. Kontrollstationerna
skall bidra till att det sker en fortlöpande politisk prövning av det
säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för totalförsvarets beredskap,
omfattning, utveckling och förnyelse.
I det följande redovisas underlag för riksdagens ställningstagande till 1996
års kontrollstation. Underlaget bygger på den rapport som redovisades av
försvarsberedningen den 12 augusti 1996 "Omvärldsförändringar och svensk
säkerhetspolitik" (Ds 1996:51). Syftet med den säkerhetspolitiska kontrollsta-
tionen är att belysa sådana förändringar i omvärldsförhållandena jämfört med
hösten 1995 som bedöms vara särskilt viktiga för vår säkerhets- och
försvarspolitik och för inriktningen av totalförsvaret.
Två huvudfrågor står i förgrunden för kontrollstationen. Den första gäller det
internationella säkerhetssamarbetet och huruvida detta samarbete utvecklats på
ett sätt som ger anledning till omprövning av formerna för och omfattningen av
det svenska deltagandet. Den andra huvudfrågan gäller bedömningen av hot och
risker i olika tidsperspektiv. Denna bedömning är styrande för den fortsatta
tillämpningen av vad riksdagen beslutat om totalförsvarets förmåga till
anpassning. Det centrala blir huruvida utvecklingen i omvärlden ger anledning
till att modifiera riksdagens uppfattning om tänkbara hot och risker.

4.2.1 Internationellt säkerhetsskapande samarbete - hur har
mönstret förändrats?

I det följande gör regeringen en bedömning av hur formerna för det internatio-
nella säkerhetssamarbetet utvecklas som grund för ställningstagande till
eventuella förändringar av inriktningen av Sveriges fortsatta deltagande i
samarbetet. I sammanhanget har framväxten av informella nätverk och samarbets-
mönster beaktats.
Centrala aspekter är ansvarsfördelningen mellan främst FN, OSSE
(Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa), EU, VEU (Västeuropeiska
unionen) och NATO, erfarenheter av fredsprocessen och samarbetet inom ramen för
den NATO-ledda insatsstyrkan i det forna Jugoslavien (IFOR), det framtida
försvarspolitiska samarbetet inom EU vad gäller VEU:s s.k. Petersberg-uppgifter
(humanitära insatser och räddningstjänst, krishantering och fredsbevarande
verksamhet) i ljuset av regeringskonferensen (IGC, Intergovernmental Conference)
och EU:s kommande utvidgning samt NATO:s utveckling och utvidgning.
En annan viktig fråga är hur den säkerhetspolitiska situationen utvecklas i
Östersjöområdet, inklusive eventuella nya samarbetsmönster. Det gäller dels
utvecklingen i de baltiska länderna och Ryssland och relationerna dem emellan,
dels vilka konsekvenser som en NATO- respektive en EU-utvidgning kan få för den
nordisk-baltiska regionen.
En bedömning görs av förändringar beträffande det fortsatta behovet av, och
hanteringen av, internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Denna
analys omfattar utvecklingen av det fortsatta samarbetet inom PFF (Partnerskap
för fred) och Sveriges medverkan däri samt i vilken mån Sverige bör utveckla
förmåga till samverkan (s.k. interoperabilitet) i övrigt inom fredsfrämjande och
humanitär verksamhet.
Slutligen görs en bedömning av förutsättningarna för fortsatt internationellt
samarbete inom försvarsmaterielområdet, dels i ljuset av den snabba
omstrukturering och rationalisering av europeisk försvarsindustri som för
närvarande pågår och dels i ljuset av bilateralt och trilateralt samarbete vid
sidan av de multilaterala europeiska diskussionerna i WEAG (Western European
Armaments Group).

4.2.2 Hot och risker i olika tidsperspektiv - har hotbilden förändrats?

En grundläggande utgångspunkt för riksdagens beslut år 1995 var bedömningen att
risk för ett stormaktskrig inte föreligger och att några större angreppsföretag
mot Sverige under rådande militärstrategiska förhållanden inte är tekniskt
genomförbara. Styrande för arbetet inför kontrollstationen har därmed varit
behovet av en bedömning av den politiska och militära utvecklingen i omvärlden.
I det följande redovisar regeringen sin bedömning av stabiliteten och utveck-
lingen i Ryssland samt Rysslands förhållande till sina närmaste grannländer och
till andra länder i Central- och Östeuropa liksom till länderna i väst.
Vidare görs en bedömning av det militärstrategiska läget, bl.a. vad gäller
implementering av nedrustningsavtal, samt av förutsättningarna för
vidmakthållande och iståndsättande av militära resurser. Dessa förhållanden,
särskilt i området kring Östersjön och Nordkalotten, har stor betydelse för en
bedömning av den förvarning Sverige kan få i samband med en förestående
konflikt. En sådan analys utgör också grunden för vilka krav som bör ställas på
vår förmåga att höja krigsdugligheten och att långsiktigt anpassa totalförsvaret
till nya förutsättningar.
En sammantagen värdering av konfliktrisker och det militärstrategiska läget
görs som grund för en bedömning av huruvida och i vilket vidare sammanhang
Sverige skulle kunna bli berört, direkt eller indirekt, av eventuella
konflikter.

Trender och tendenser i den militärtekniska utvecklingen och erfarenheter från
kriser och konflikter utgör en grund för bedömningen av totalförsvarets
utveckling och förnyelsebehov. I detta ingår även en bedömning av utvecklingen
av icke-konventionella stridsmedel.
I kontrollstationsarbetet har också utvecklingen av de icke-militära hoten
uppmärksammats.

4.3 Internationell utveckling under det senaste året av
betydelse för svensk säkerhets- och försvarspolitik

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Det för Sverige grundläggande positiva säkerhetspolitiska läget |
| består. Inom vissa delområden har dock förändringar skett, av |
| vilka följande bedöms vara av särskild betydelse. |
| |
| Europeiska unionen är av grundläggande betydelse för stabilitet|
| och säkerhet i Europa. En vidgad union minskar riskerna för |
| konflikter i Europa. Av stor vikt är därför att Europeiska rådet|
| har bekräftat åtagandet om en ny utvidgningsomgång till södra och|
| östra Europa. |
| |
| IFOR-operationen har placerat NATO i centrum när det gäller |
| genomförande av större fredsfrämjande militära insatser. PFF- |
| samarbetet, säkerhetsfrämjande och krishantering synes bli allt |
| viktigare funktioner för NATO. Det förefaller sannolikt att |
| NATO-utvidgningen i den första omgången inte kommer att |
| innefatta alla kandidatländer. |
| |
| De ryska krafter som verkar för en mer nationellt intressein- |
| riktad politik har stärkts. Stormaktspolitiken tar sig i vissa |
| fall oroande uttryck, t.ex. gentemot de baltiska länderna. I |
| politiken finns även inslag av ökat västsamarbete. Inrikespoli- |
| tiskt framträder osäkerheten och svårförutsägbarheten. Problemen för|
| den ryska krigsmaktens utveckling består. |
| |
| Översynen av CFE-avtalet i maj 1996 ledde till stora förändring-|
| ar av reglerna om tung armémateriel i flankområdena. Detta har |
| givit Ryssland större frihet att placera sådan materiel i sin |
| del av flankzonen än vad som ursprungligen avsågs. I norr har |
| detta de närmaste åren framför allt betydelse för de baltiska |
| länderna. Avtalets totala resursbegränsningar består dock. |
| Informations- och inspektionsprocedurerna har stärkts genom |
| översynsförändringen. |
| |
| Väsentligt för stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet är det|
| alltmer omfattande samarbetet inom politiska, ekonomiska, |
| sociala och kulturella områden. Samarbetet omfattar i ökande |
| utsträckning det säkerhetsfrämjande området. En betydelsefull |
| dimension av Östersjösamarbetet är PFF, i vilket alla |
| östersjöstater är deltagare. |
--------------------------------------------------------------------

Den internationella utvecklingen under det senaste året är i första hand inom
nedanstående områden av betydelse för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik.

4.3.1 Säkerhetspolitikens regionalisering

Regional spänning och regionala grupperingar fortsätter att vara framträdande
inslag i det globala säkerhetspolitiska mönstret. Utöver konflikterna på Balkan,
i Tjetjenien och i andra områden i Kaukasus, mellan Indien och Pakistan och på
koreanska halvön har sedan hösten 1995 bl.a. upptrappningen av konflikten mellan
folkrepubliken Kina och Taiwan kommit i fokus. I Afrika föreligger ett antal
öppna och latenta konflikthärdar.
Hittills har regionaliseringen medfört att konflikter, till skillnad från
under det bipolära stormaktssystemet, förblivit just regionala utan omedelbara
globala återverkningar. Detta förhållande riskerar emellertid samtidigt att
sänka tröskeln för att regionala konflikter skall trappas upp till väpnad nivå.
Genomförandet av Daytonavtalet är i sammanhanget exempel på att en svår regional
konflikt med uppenbara spridningsrisker ändå har kunnat begränsas. Det är i
detta sammanhang även betydelsefullt att Ryssland och USA nu bedriver ett
gemensamt konkret fredsfrämjande samarbete.
Ett antal långtidsverkande faktorer har inflytande över den säkerhetspolitiska
utvecklingen. Bland dessa kan nämnas miljöförstöring, färskvattenbrist och
livsmedelsbrist. I vissa fall kan miljöfaktorer komma att få globala konse-
kvenser. På Nordkalotten finns sannolikt världens största ansamling av kärn-
vapen, uttjänta kärnkraftsreaktorer och annat nukleärt avfall tillsammans med
stora lager av kärnvapenmateriel som sammantaget utgör en betydande miljörisk,
inte bara regionalt utan även globalt.
USA framstår än tydligare som den enda verkligt globala aktören. USA:s globala
intresseavvägningar, bland annat mot inrikespolitisk bakgrund, kan leda till att
det amerikanska militära engagemanget i olika delar av världen kommer att
förändras med tänkbara konsekvenser för Europas och Sveriges del. Bland annat i
Stillahavsregionen och i Sydostasien finns ett växande intresse för regionalt
säkerhetssamarbete. Säkerhetsavtalet våren 1996 mellan USA och Japan bekräftar
det amerikanska engagemanget i området.

4.3.2 FN och det fredsfrämjande arbetet

Förenta Nationerna är fortsatt den enda universella organisation som genom sina
stadgar och sin sammansättning kan agera globalt och genom beslut av säkerhets-
rådet ge mandat för alla slags fredsfrämjande insatser. Organisationen behåller
sin övergripande betydelse och unika roll på detta område. Samtidigt står det
klart att FN i olika hänseenden genomgår en allvarlig kris. FN:s kris är i
huvudsak medlemsstaternas kris. Det finns en bristande politisk vilja att förse
FN med tillräckliga befogenheter och resurser för att organisationen skall kunna
agera kraftfullt. Detta beror främst på motsatta intressen hos medlemsstaterna
och inte minst hos säkerhetsrådets medlemmar. Dessutom har det funnits en
oförmåga hos medlemsstaterna att reformera och effektivisera organisationen. Ett
vitaliserat FN skulle skapa större möjligheter att komma till rätta med den
finansiella krisen. Denna har blivit akut genom att flera bidrag, bland annat
flera poster från USA, inte betalats ut.
Det är dock viktigt att konstatera att säkerhetsrådet efter det kalla krigets
slut har fungerat förhållandevis tillfredsställande och inte lamslagits av
stormaktsmotsättningar.
FN behöver återvinna den beslutsförmåga och den framtidstro som präglade
verksamheten under åren efter det kalla krigets slut. En förutsättning är inte
minst stormakternas och ledande medlemmars satsning på och förtroende för
organisationen.
FN behöver också reformeras och vitaliseras för att kunna möta de krav och
förväntningar som organisationen ställs inför. Ett antal reformförslag i denna
riktning har lagts fram men ännu inte behandlats. FN måste förbättra sin förmåga
att leda den nya typen av sammansatta fredsfrämjande insatser. I dessa framstår
en förbättrad koordinering mellan de militära och civila insatserna som allt mer
betydelsefull. De länder som bidrar till FN:s fredsfrämjande insatser men inte
har plats i säkerhetsrådet bör få ett ökat inflytande över genomförandet av des-
sa insatser. Större uppmärksamhet bör också ägnas konflikters grundorsaker.
Detta skulle förbättra FN:s möjligheter att agera i konfliktförebyggande syfte.
Den grundläggande bedömningen i försvarsbeslutets etapp ett av framtida
konfliktmönster och behov av fredsfrämjande insatser består i huvudsak. Detta
innebär bland annat en ökad förekomst av och starkare fokusering på inomstatliga
konflikter med allvarliga konsekvenser för civilbefolkningen. En viktig faktor
både för det internationella samfundets vilja att ingripa och för konflikthante-
ringens former blir den fortsatta utvecklingen i Bosnien och Hercegovina och
IFOR-operationens liksom de civila insatsernas resultat.

4.3.3 Nedrustning

De multilaterala nedrustningsförhandlingarna präglas fortfarande av svårigheter
att komma överens i viktiga frågor, vilket till exempel illustreras av Indiens
hållning i förhandlingarna om ett provstoppsavtal. Risken för spridning av
massförstörelsevapen kvarstår och frågetecken har rests kring flera länders am-
bitioner på kärnvapenområdet. Ratificeringsprocesserna när det gäller START 2-
avtalet fortgår, även om man i olika ryska uttalanden ifrågasatt sitt
fullföljande av ratificeringen bland annat på grund av NATO:s
utvidgningsprocess.

Inte heller vad gäller biologiska och kemiska vapen är situationen
okomplicerad. Utvecklingen av den biologiska gentekniken accentuerar problemen
med att en kontrollregim saknas i 1972 års konvention om totalförbud mot
biologiska vapen. 1992 års konvention om totalförbud mot kemiska vapen har inte
trätt i kraft eftersom erforderligt antal länder ännu inte ratificerat avtalet,
heller inte nyckelländerna USA och Ryssland.CFE-avtalets översynskonferens i maj
1996 ledde till stora förändringar bl.a. av reglerna kring de s.k. flank-
bestämmelserna. Resultatet blev att avtalets huvudelement består, men att
avtalets restriktioner i den för oss viktiga flankzonen har försvagats. Ryssland
har genom överenskommelsen givits betydligt större frihet att placera tung
armémateriel i sin del av flankzonen än vad som ursprungligen avsågs. Detta
påverkar bl.a. möjligheterna att gruppera omedelbart tillgängliga militära
styrkor i flankzonen. Därmed underlättas också potentiellt möjligheterna för
Ryssland att utnyttja de militära styrkorna i området som ett politiskt instru-
ment. I norr gäller detta framför allt i förhållande till de baltiska länderna.
Samtliga avtalsparter av betydelse har uppfyllt sina totala reduktions-
åtaganden enligt CFE-avtalet. Avtalet har också inneburit en stor öppenhet genom
omfattande krav på avtalsparterna att lämna information och ge inspektions-
möjligheter, ett område som ytterligare stärkts genom den nu träffade överen-
skommelsen. Dessa förhållanden är av stor betydelse.

4.3.4 EU, NATO och OSSE

EU, NATO och OSSE är stadda i förändring och deras respektive roller utvecklas
fortlöpande. Konflikthanteringen i det forna Jugoslavien är exempel på den nya
arbetsfördelning och samverkan som växer fram.
Europeiska unionen är av grundläggande betydelse för stabilitet och säkerhet i
Europa. En vidgad union med en tät politisk och ekonomisk integration minskar
riskerna för nya konflikter på den europeiska kontinenten. Ett kollektivt
europeiskt försvar, såsom det beskrivs i Maas-tricht-fördraget, framstår som
osannolikt och i alla händelser avlägset. I stället fokuseras intresset vid EU:s
regeringskonferens IGC på relationen mellan EU och VEU när det gäller de s.k.
Petersberg-uppgifterna (humanitära insatser och räddningstjänst, krishantering
och fredsbevarande verksamhet). Ett möjligt resultat av IGC-förhandlingarna är
en stärkt roll för EU inom detta område.
IFOR-operationen har placerat NATO i centrum när det gäller genomförande av
större fredsfrämjande militära insatser. PFF-samarbetet, säkerhetsfrämjande och
krishantering synes bli allt viktigare funktioner för NATO. Det kollektiva
försvaret inklusive militära säkerhetsgarantier fortsätter att utgöra kärnan i
samarbetet.
Den senaste tidens utveckling, klart manifesterad vid NATO:s utrikesmi-
nistermöte i Berlin i juni 1996, bekräftar bilden av ett förändrat NATO.
Alliansens fortsatta anpassning till de förändrade uppgifterna kompletteras av
en tydligare europeisk inriktning (skapandet av en europeisk säkerhets- och
försvarsidentitet inom NATO, s.k. ESDI). I denna utveckling ingår bland annat en
genomgripande reformering av NATO:s militära ledningsstruktur, en
återintegrering av Frankrike i NATO:s militära samarbete och en breddning och
fördjupning av samarbetet inom PFF som viktiga element. Överenskommelsen
beträffande CJTF (Combined Joint Task Force) ingår därvid som ett led både i att
ge NATO en mer flexibel ledningsstruktur (med möjligt deltagande även av icke-
NATO-medlemmar) och i att möjliggöra VEU-ledda fredsfrämjande insatser med
utnyttjande av NATO-resurser.
Såväl IFOR-samarbetet som den manifesterade samsynen om NATO:s utveckling
understryker den grundläggande betydelsen av det starka amerikanska politiska
och militära åtagandet för Europa.
En utvidgning av NATO kommer sannolikt att genomföras. Enligt NATO:s egen
uppfattning skall utvidgningen ske som en successiv och öppen process och ta
hänsyn till den politiska och säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa. Den
skall även tjäna syftet att bevara ett odelat Europa och undvika nya
skiljelinjer samt kompletteras av en parallell utveckling av ett långtgående
samarbete med Ryssland. Om dessa förutsättningar föreligger kommer, såsom
framhölls i det gemensamma utrikes- och försvarsutskottets betänkande
1995/96:UFöU1, ett NATO som utvidgas, och därmed integrerar ett antal demokrati-
er i Central- och Östeuropa, att kunna bidra till att öka den politiska
stabiliteten i Europa.
Det förefaller sannolikt att NATO-utvidgningen i den första omgången inte
kommer att innefatta alla kandidatländer. Det är angeläget att NATO parallellt
med en första utvidgningsomgång utvecklar sitt förhållande, bland annat inom
ramen för PFF, till de stater som eftersträvar medlemskap men tillsvidare kommer
att stå utanför alliansen. En begränsad NATO-utvidgning skulle understryka EU:s
säkerhetspolitiska betydelse och göra EU-utvidgningen än viktigare för den
europeiska stabiliteten och den säkerhetspolitiska utvecklingen.
En fördjupad europeisk säkerhetsgemenskap främjas också av att OSSE har fått
en klarare definierad roll som regional organisation i FN-stadgans mening med
tydliga preventiva och konfliktförebyggande uppgifter. OSSE-samarbetet mellan
alla länder baseras på Parisstadgans principer om demokrati, mänskliga
rättigheter och marknadsekonomi och på Wiendokumentens överenskommelser om
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder.
Sverige verkar för att stärka OSSE:s grundläggande roll i Europa för
- demokratisk utveckling, marknadsekonomi och rättssamhälle,
- konfliktförebyggande insatser,
- konflikthantering och konfliktlösning,
- återuppbyggnad, i synnerhet av det civila samhället, efter konflikt,
- europeisk rustningskontroll och nedrustning samt
- förtroendeskapande åtgärder, militärpolitisk öppenhet och förutsäg-
barhet.

4.3.5 Utvecklingen i Ryssland

Det senaste årets utveckling i rysk utrikes- och säkerhetspolitik markerar
sannolikt en långvarig tyngdpunktsförskjutning. De ryska krafter som verkar för
en mer nationellt intresseinriktad politik har stärkts och därmed torde en
konsolidering ha inträtt vad gäller den ryska stormaktsrollen. I rysk politik
finns även inslag av ökat västsamarbete, såsom till exempel det ryska
deltagandet i IFOR-styrkan i Bosnien och Hercegovina och i PFF. Det ekonomiska
västsamarbetet utvecklas och Ryssland har uttalat sig positivt om EU:s
utvidgning. Det ryska motståndet mot en NATO-utvidgning har dock åtminstone
kortsiktigt påverkat Rysslands relationer både till NATO-länderna och till
kandidatländerna i Centraleuropa.
Den konsolidering av ryska intressen som pågår tar sig i vissa fall oroande
uttryck, till exempel i det agerande som används mot de baltiska länderna,
främst Estland, och i agerandet i vissa fall i Kaukasusområdet. Den ryska stor-
maktspolitiken innebär fortsatta risker för motsättningar och konflikter i det
ryska närområdet. En övergripande rysk målsättning att med olika medel utöva ett
dominerande inflytande över vissa länder i närområdet framstår dock som tydlig.
För Ryssland är OSS-samarbetet centralt. Samarbetet i sig är givetvis positivt
förutsatt att det bygger på frivillig och ömsesidig samverkan. Redan genom sin
storlek spelar dock Ryssland en dominerande roll i samarbetet. Rysslands syn på
den säkerhetspolitiska inriktningen av OSS finns inskriven i en presidentukas
från september 1995, där betydelsen av samarbete om gränskontroll och av en
intensifierad politisk och ekonomisk integration framhålls. Det uttalas också
att Ryssland kommer att motsätta sig samarbete mellan OSS-staterna och
utomstående stater i den mån detta kan skada OSS-integrationen. Från ryska ut-
gångspunkter är ett närmare samarbete med Vitryssland och Ukraina det mest
centrala, såväl bilateralt som inom OSS. Ukraina värjer sig fortsatt mot
samarbete som inskränker den nationella suveräniteten. Landet strävar även efter
att utveckla sitt samarbete västerut. Vitryssland å andra sidan har varit den
vid sidan av Ryssland starkast pådrivande kraften inom OSS-samarbetet,
inkluderande de säkerhetspolitiska delarna.
När det gäller den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland förblir
osäkerheten och svårförutsägbarheten grundläggande och torde så förbli under
lång tid. Demokratiseringsprocessen har fortsatt, bland annat i form av de
allmänna val som hållits både regionalt och nationellt till duman och till
presidentposten. De auktoritära dragen i rysk politik reser dock frågetecken
inför framtiden. Uppbyggnaden av demokratiska institutioner och rättsliga,
ekonomiska och andra regelverk går relativt långsamt i förhållande till de för-
hoppningar som funnits. Den ekonomiska utvecklingen påverkas i sin tur av dessa
förhållanden liksom av den politiska osäkerheten i stort. Ekonomin har visat
tecken på att kunna gå mot en stabilisering, men politisk, ekonomisk och social
osäkerhet innebär fortsatt risk för allvarliga bakslag. Snabba växlingar mellan
positiva och negativa utvecklingar inom inrikespolitiken är således möjliga.
Den sedan länge pågående regionaliseringen av den politiska och ekonomiska
makten i Ryssland fortskrider. Den federala makten är visserligen fortfarande
stark, men en bestående trend är minskade politiska och framförallt ekonomiska
möjligheter för Moskva att styra regionerna. På samma gång som Tjetjenien-
konflikten illustrerar hur långt centralmakten har varit beredd att gå för att
hålla samman federationen, har svårigheten att nå en lösning varit ännu ett
tecken på den federala maktens svaghet. Den ryska ledningens hårt kritiserade
hantering av konflikten påverkar omvärldens syn på och förhållningssätt till
Ryssland.

4.3.6 Den ryska krigsmakten

Den ryska militärdoktrinen anger hotet mot den inre säkerheten och otillräcklig
kapacitet att möta yttre hot med konventionella medel som de viktigaste
förhållandena för Rysslands säkerhet. Inriktningen enligt doktrinen är att de
ryska stridskrafterna skall indelas i fyra huvudkomponenter; de strategiska av-
skräckningsstyrkorna, mobila styrkor, territorialförband och den mobiliserande
strategiska reserven. Den ekonomiska grundvalen för doktrinens genomförande är
dock mycket osäker.
De problem för den ryska krigsmaktens utveckling som beskrevs i försvarsbe-
slutets etapp ett kvarstår. De i förhållande till organisationens storlek
begränsade ekonomiska resurserna utgör tillsammans med bristen på konkreta
planer för krigsmaktens omstrukturering den främsta gräns-sättande faktorn för
dess utveckling. Övnings- och utbildningsverksamheten genomförs på en mycket låg
nivå, moralen är generellt sett dålig och personaluppfyllnaden har stora
brister, främst vad gäller värnpliktiga. Tjetjenieninsatsen har inneburit
ytterligare påfrestningar, även om viss berörd personal fått krigserfarenhet och
därigenom uppnår en förbättrad förmåga.
Mycket små nyleveranser av materiel sker till krigsmakten. Nedgången i militär
produktion anses alltjämt fortgå. Om erforderliga medel skulle tillföras på kort
sikt bedöms dock produktionsvolymen relativt snabbt kunna ökas. På längre sikt
torde - om de ekonomiska resurserna så medger - ett skifte till nästa genera-
tions krigsmateriel kunna ske inom de områden där man i dag söker vidmakthålla
strategiskt viktiga forsknings- och utvecklingskompetenser. Forskning,
utveckling och framtagning av prototyper fortgår inom vissa prioriterade
områden, även om bedömningarna är mycket osäkrare beträffande kapacitet och
forskningsverksamhet. Inom europeiska Ryssland råder ingen brist på
förhållandevis modern materiel och detta arv torde vara användbart i ytterligare
cirka tio år. Ryssland bedöms alltjämt ha förmåga att utveckla och tillverka
avancerade biologiska och kemiska stridsmedel och Ryssland har deklarerat av-
sevärda lager av kemiska vapen.
Den strategiska ledningsorganisationen och de strategiska kärnvapenstyrkorna
har högre personaluppfyllnad, modernare materiel och högre insatsberedskap än
krigsmakten generellt. Den operativa förmågan anses vara god.

Även vissa andra förbandstyper ges i någon mening prioritet. Till dessa hör
dels inrikes- och gränstrupperna, vilka i enlighet med doktrinen prioriteras
framför krigsmaktens förband, dels liksom tidigare luftlandsättningstrupper,
marininfanteri och transportflygresurser. Även för de senare förbandstyperna är
dock den operativa förmågan avklingande.
I maj 1996 utfärdade president Jeltsin ett dekret angående avskaffande av
värnpliktsförsvaret från sekelskiftet. Hittills har emellertid svårigheterna med
s.k. kontraktsanställning tilltagit och antalet kontraktsanställda var vid 1995
års utgång lägre än vid årets början. Ett införande av en helt professionell
krigsmakt redan till år 2000 förefaller främst av ekonomiska skäl svårge-
nomförbart.
Inom det närmaste decenniet torde den ryska konventionella operativa förmågan
avgöras av hur man förvaltar den redan utbildade personalen och det materiella
arv som kan iståndsättas. Givet en fortsatt utveckling enligt dagens trender
kommer den operativa förmågan att fortsätta att successivt försvagas i takt med
att materiel förslits och att utbildningsnivån förblir låg inom de väpnade
styrkorna.
För att höja den operativa förmågan inom nuvarande krigsmaktsstruktur skulle
krävas att personal inkallas i stor omfattning, att utbildnings- och
övningsverksamhet intensifieras samt att materielen iståndsätts. En sådan
satsning skulle ta tid och innebära stora samhällsekonomiska påfrestningar. Det
torde därför ta några år innan man uppnått förmåga till större offensiva
operationer och det torde ta avsevärt längre tid innan man skulle kunna ha åter-
skapat förmåga till storskaliga kustinvasionsföretag. Det bör dock noteras att
massförstörelsevapen kan utnyttjas för att i viss mån kompensera svagheter på
det konventionella området, framför allt i vad man på ryskt håll skulle uppfatta
vara trängda situationer.
Om den gällande doktrinens omstrukturering av krigsmakten genomförs, skulle de
planerade strategiska insatsstyrkorna vara upprättade kring sekelskiftet. Detta
innebär att förmågan att genomföra strategiskt överfall kan öka. De be-
gränsningar som bland annat den ekonomiska situationen i Ryssland innebär,
medför dock fortsatt att reformarbetet torde bli avsevärt försenat i förhållande
till gällande doktrin. Förändringar i bland annat den ryska militära ledningen
under sommaren 1996 kan möjligen öka förutsättningarna för att driva reform-
processen.

4.3.7 Östersjöområdet

Den säkerhetspolitiska och militärstrategiska utvecklingen i Östersjöområdet har
ännu inte stabiliserats efter det kalla krigets slut. Förändringarna är här
betydligt mer djupgående än på Nordkalotten och dynamiken i utvecklingen
fortsatt stark. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala kontakter avlöser
det kalla krigets blockuppdelning. Flera stater söker ännu sin säkerhetspoli-
tiska identitet. Osäkerheten är stor kring den framtida utvecklingen av
Kaliningrad-området, där ekonomiska och militära intressen står mot varandra.

Rent militära säkerhetsfrågor i Östersjöområdet måste ses i ett bredare
säkerhetspolitiskt sammanhang, bland annat beroende på att strategiska ryska
intressen berörs. Dylika övergripande militärstrategiska spörsmål lämpar sig
inte för regionala eller subregionala lösningar utan bör tas upp i fora där alla
tunga aktörer är företrädda. Den i maj 1996 avslutade översynskonferensen av
CFE-avtalet och de ökade möjligheter att placera tung armémateriel som därvid
gavs Ryssland i flankzonen, kan komma att få militärstrategiska konsekvenser för
Östersjöområdet.
Väsentligt för att främja stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet är det
alltmer omfattande samarbetet inom politiska, ekonomiska, sociala och kulturella
områden. Östersjösamarbetet har folklig förankring och initieras ofta på lokal
nivå. Östersjörådet får en alltmer operativ roll i detta samarbete avseende
ekonomisk utveckling, miljöskydd, utvecklandet av demokrati och det civila
samhället. Samarbetet inkluderar kamp mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet, samverkan mellan kustbevakningar och åtgärder för ökad kärn-
kraftssäkerhet.
Det toppmöte som på svenskt initiativ hölls i Visby i maj 1996 innebar att
samarbetet ytterligare befästes och att Sverige gavs ett särskilt ansvar för
dess uppföljning tills vidare. Av stor betydelse är att EU kommit att spela en
mer aktiv roll i Östersjöregionen. Samarbetet är vidare ett viktigt instrument
för det svenska stödet till EU-medlemskap för de baltiska länderna.
Av särskild betydelse är att Östersjösamarbetet skapar ett forum där både
Ryssland och de baltiska länderna deltar och får tillfälle till en direkt dialog
på både ett tekniskt och ett politiskt plan. Även om Ryssland inom miljöområdet
snarast verkar bromsande på grund av miljöinsatsernas stora kostnader och därför
att vissa miljöhot härrör från den känsliga ryska militära sektorn, synes man ha
ett genuint intresse för ett utökat regionalt samarbete.
Ett nätverk av kontakter utvecklar sig också utanför Östersjörådet.
Kustbevakningarna från de flesta strandstaterna samarbetar och de estniska,
finska och ryska kustbevakningarna har inlett viss praktisk samverkan i Finska
viken. Helsingforskommissionen (HELCOM) om miljösamarbete för att rädda
Östersjöns vatten är ett annat viktigt element i samarbetet.
En betydelsefull dimension av Östersjösamarbetet är PFF, i vilket alla
Östersjöstater är deltagare. Detta har hittills omfattat ett antal både
regelrätta PFF-övningar och övningar i PFF:s anda (dvs. bi- eller multilaterala
övningar/aktiviteter som är i enlighet med PFF:s övergripande målsättningar men
inte leds av eller finansieras av NATO).
Inom det säkerhetsfrämjande området utvecklas inte minst samarbetet mellan de
nordiska och de baltiska länderna. Det omfattar för det första icke-militära
insatser såsom till exempel stödet till uppbyggnaden av kust- och gränsbevakning
och rättssystemen i alla tre baltiska länderna.
För det andra ingår i stödet uppbyggnaden av demokratiska försvarsmakter där
bidraget till uppbyggnaden av den baltiska fredsbevarande bataljonen -
utbildningsmässigt och materiellt - utgör den för svensk del resursmässigt
största delen och där förutom de baltiska och nordiska länderna även
Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike och Neder-länderna deltar. Stödet i
övrigt inom det militära området utgörs till största delen av utbildningsbistånd
och olika andra former av kunskapsöverföring.

4.3.8 Nordkalotten

Den grundläggande kärnvapenstrategiska situationen på Nordkalotten är i sina
huvuddrag oförändrad. För Ryssland är området därför av stor strategisk vikt,
vilket bl.a. tagit sig uttryck också i en konventionell materiell förnyelse
under de senare åren. Norra Marinen, som är baserad vid Kolabaserna, härbärgerar
huvuddelen av Rysslands strategiska ubåtar. Den har främst betydelse för att
balans skall kunna upprätthållas i kärnvapenavskräckningen mellan i första hand
USA och Ryssland. Det är av vital betydelse för Ryssland att dess vedergäll-
ningsförmåga med kärnvapenbestyckade ubåtar inte riskerar att urholkas. Denna
betydelse kan i relativa termer komma att öka vid en implementering av START 2-
avtalet.
Områdets betydelse för rysk kärnvapenkapacitet och andra-slags-förmåga
konstituerar i sin tur grunden för NATO:s och inte minst USA:s intressen i
området. Ett fortsatt strategiskt intresse i området och vidmakthållande av en
förmåga att militärt agera där kan därför förväntas från USA:s sida. En öppen
militär konflikt kring Kola-området skulle ligga farligt nära för kärn-
vapenmakterna vitala strategiska intressen. Detta gör sannolikheten liten att en
konflikt skulle inledas inom detta område.
Samarbetet på Nordkalotten sker såväl multilateralt som bilateralt.
Multilateralt utgör Barentsrådet ett viktigt forum för konkret samarbete med
Ryssland inom områden som mellanfolkliga kontakter, ekonomisk utveckling,
miljösamarbete och andra former av regionalt samarbete. Sverige övertar hösten
1996 ordförandeskapet i Barentsrådet.
I grannländernas samarbete på Nordkalotten har miljöproblemen alltmer kommit i
förgrunden. De potentiellt allvarligaste hoten har sitt ursprung i den
sovjetiska, numera ryska, militärapparaten och ägnades föga uppmärksamhet under
det kalla kriget. Ansamlingen av uppstyckningsfärdiga atomubåtar och ett antal
större kärnkraftsreaktorer både i och ur drift utgör ett uppenbart orosmoment
även för grannländerna. På miljöområdet har även ett trilateralt samarbete vuxit
fram mellan Norge, Ryssland och USA.

4.3.9 De baltiska länderna

I Estland, Lettland och Litauen pågår inom hela samhällslivet uppbyggandet av
demokratiska strukturer. Utvecklandet av demokrati och marknadsekonomi är en
komplex process och innebär bland annat ett omfattande lagstiftningsarbete för
att inrätta olika regelverk och institutioner.

De tre länderna eftersträvar alla en fullständig integration i västliga
strukturer. De söker medlemskap i EU för att utvecklas ekonomiskt, men också för
att nå den politiska gemenskap och de säkerhetspolitiska fördelar som ett
medlemskap i unionen innebär. De söker medlemskap i NATO för att komma i
åtnjutande av säkerhetsgarantier, vilket enligt mångas uppfattning i de berörda
länderna också skulle bidra till den stabilitet som utgör en förutsättning för
ekonomisk utveckling. Även om de baltiska länderna i dag inte uppfattar något
omedelbart militärt hot, väcker det ökade ryska trycket, främst riktat mot
Estland, en stark oro. Inte minst är man i Lettland och Estland medveten om
risken för att via de ryskspråkiga befolkningsgrupperna, och i Litauens fall via
transittrafiken till Kaliningrad, bli inrikespolitiska slagträn i Moskva. De
fortsatta relationerna med Ryssland är därför präglade av osäkerhet och har
starka inslag av ömsesidig misstänksamhet.
Det är ett självklart och starkt intresse för säkerheten och stabiliteten i
Östersjöområdet att de baltiska länderna i alla avseenden förblir suveräna
stater med full frihet att utöva rätten att välja sina egna säkerhetspolitiska
lösningar.
Medlemskapsperspektivet vad gäller EU har stärkts genom att Europeiska rådet
vid samtliga sina möten under senare tid - senast i juni 1996 - bekräftat
åtagandet om en ny utvidgningsomgång till södra och östra Europa. Även om viss
oenighet fortfarande råder i den viktiga frågan om alla kandidatländer skall få
starta sina medlemskapsförhandlingar samtidigt, har det nu slagits fast att
förhandlingar om nästa utvidgning skall inledas senast sex månader efter
regeringskonferensens avslutning, dvs. troligtvis kring årsskiftet 1997/98. Med-
lemskap för Estland, Lettland och Litauen skulle för dessa länder innebära
avgörande steg på vägen mot en fullständig politisk och ekonomisk integration i
Europa. EU-medlemskap skulle därmed verka stabiliserande i hela Östersjöregionen
och bidra till att stärka insatserna mot icke-militära hot och risker.
Om de baltiska länderna inte skulle omfattas av NATO:s första utvidg-
ningsomgång blir den säkerhetspolitiska betydelsen av ett medlemskap i EU än
större. I militära termer är EU-medlemskap dock ingen ersättning för NATO:s
säkerhetsgarantier. I en sådan situation ökar även vikten av att fortsatt bygga
ut PFF-samarbetet. De baltiska länderna understryker med hänsyn till integra-
tionsprocessernas komplexitet och olika tidsperspektiv vikten av ett brett
samarbete med olika västländer, inte minst med de nordiska, och sinsemellan. Det
kan konstateras att om de baltiska länderna lever upp till sina uttalade
ambitioner om utveckling av den egna försvarsförmågan och om ökad inbördes sam-
verkan på försvarsområdet, så kan de själva uppnå en ökad tröskeleffekt mot
yttre aggressioner.

4.4 Slutsatser för Sveriges del

4.4.1 Regeringens bedömning och förslag med anledning av den
säkerhetspolitiska kontrollstationen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Även om väpnade angrepp, som skulle kunna hota Sverige i dag, |
| ter sig osannolika, råder en grundläggande osäkerhet om den säker-|
| hetspolitiska utvecklingen på längre sikt. Det finns inga skäl |
| att nu förändra de riktlinjer för totalförsvaret som riksdagen |
| beslutade år 1995 eller att ompröva den säkerhetspolitiskt |
| motiverade besparing på försvarsutgifterna som detta beslut |
| omfattade. Utvecklingen det senaste året ger emellertid heller |
| inte stöd för att nu föreslå några ytterligare säkerhetspolitiskt|
| motiverade besparingar på försvaret. Samtidigt understryker den |
| mer framträdande osäkerheten om bland annat utvecklingen i |
| Ryssland att vårt försvar måste ha en god förmåga till anpassning|
| efter förändringar i den militära hotbilden. |
| |
| Regeringens förslag |
| |
| Riksdagens beslut år 1995 om säkerhetspolitikens mål och försvars-|
| politikens inriktning, om anpassning samt om säkerhetspolitiskt |
| motiverade besparingar på totalförsvaret består. |
| |
| Stor vikt skall läggas vid vårt deltagande i Östersjösamarbetet|
| också med totalförsvarsresurser liksom vid vårt engagemang inom |
| PFF och inom VEU om krishantering. Vi skall fortsatt anpassa |
| vår förmåga att kunna medverka i internationell fredsfrämjande |
| verksamhet till de former som nu är under utveckling med IFOR- |
| styrkan som exempel. Samarbetet med andra länder om försvars- |
| materiel skall intensifieras. |
| |
| Bevarandet av den militära alliansfriheten förutsätter inte att|
| Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig |
| restriktioner när det gäller deltagandet i det framväxande |
| europeiska säkerhetssamarbetet. Stor vikt skall därför läggas vid|
| att Sverige bevarar handlingsfriheten att i takt med föränd- |
| ringar i omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i detta. |
| |
| Säkerhetspolitiska kontrollstationer skall fortsatt genomföras.|
--------------------------------------------------------------------

4.4.2 Övergripande slutsatser

Den senaste omvärldsutvecklingen understryker betydelsen av att anlägga ett
helhetsperspektiv på säkerhetsfrågorna. Sveriges säkerhetspolitiska situation
formas av en rad olika faktorer. Sverige kan genom egna åtgärder påverka sitt
läge - allt ifrån upprätthållandet av betryggande egen försvarsförmåga till del-
tagande i olika typer av förebyggande och fredsbevarande insatser, till krishan-
tering och till återuppbyggnad och demokratistöd, repatriering av flyktingar
etc. I många av dessa led utgör totalförsvarsresurser ett väsentligt instrument
för Sveriges internationella agerande. Detta var en viktig slutsats i den första
etappen av försvarsbeslutet och den har snarast ytterligare förstärkts.
De stora svårigheterna att trots massiva insatser få en återgång till normala
förhållanden i det forna Jugoslavien belyser ånyo vikten av förebyggande
åtgärder och av att söka eliminera konfliktorsaker och bilägga konflikter i
tidiga skeden. Sverige bör liksom tidigare lägga stor vikt vid att bidra till
sådana insatser. Samtidigt kvarstår bedömningen att det internationella
samfundet trots alla förebyggande insatser även i framtiden kommer att tvingas
hantera en mängd kriser, konflikter och katastrofer. Sverige måste därför även
fortsättningsvis lägga stor vikt vid att ha en beredskap för att medverka i
internationella fredsfrämjande, humanitära och återuppbyggande insatser.
Det europeiska säkerhetsmönstret är vad gäller ländernas politik,
organisationernas inre utveckling och uppgifter liksom rollfördelning
sinsemellan under stark utveckling. Det svenska deltagandet i och samarbetet med
de europeiska organisationerna bör i takt med den internationella utvecklingen
anpassas till vad som bäst svarar mot svenska intressen. Det är väsentligt att
Sverige inte hamnar i ett sämre läge när den säkerhetspolitiska strukturen i
Europa förändras. Sveriges intressen främjas av ett brett fält av åtgärder och
insatser för fredlig samlevnad, demokratisering och en hållbar utveckling i vår
omvärld.
Europeiska unionen spelar en central roll för Europas och Sveriges säkerhet.
Dess östutvidgning är av avgörande betydelse för långsiktig stabilitet och
säkerhet i Europa. Det är ett svenskt intresse att EU:s förmåga att föra en
kraftfull gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utvecklas. Detta kan bland
annat ske genom att länken mellan EU och VEU stärks i fråga om krishantering och
genom bildandet av en särskild analysenhet för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP).
IFOR innebär en ny dimension i den fredsfrämjande verksamheten. NATO utvecklar
också sin förmåga till samverkan även med icke-allierade stater inom
internationell krishantering och fredsfrämjande

verksamhet. Sverige bör mot denna bakgrund ytterligare utveckla sin förmåga att
samverka med NATO inom dessa områden.
I dagsläget är det angeläget att fortsätta att stärka Östersjösamarbetet i vid
mening och att ytterligare utveckla det svenska deltagandet i PFF. Det första är
viktigt som bidrag till att förhindra motsättningar och främja stabiliteten vid
de förändringar som torde förestå i det säkerhetspolitiska mönstret för länderna
vid Östersjöns sydöstra stränder. PFF-deltagandet syftar både till att stärka
den svenska förmågan till medverkan i internationell krishantering och till att
sätta in det militära säkerhetssamarbetet i Östersjöområdet i ett brett,
alleuropeiskt perspektiv med engagemang från NATO och Ryssland.
Brister i säkerheten i den kärntekniska verksamheten i vårt närområde, såväl
på Nordkalotten som i Östersjöområdet, vid driften av kärnkraftverk, hanteringen
av radioaktivt material m.m. fortsätter att utgöra ett hot också för vårt land.
Fortsatta ansträngningar från svensk sida att medverka till att förbättra
säkerheten på området är därför angelägna.
Sveriges militära alliansfrihet syftar till att landet skall kunna vara
neutralt i händelse av krig i vårt närområde. Den förutsätter att vi har en
betryggande försvarsförmåga. Denna politik bekräftades senast av riksdagen i
december 1995. Utvecklingen sedan dess ger inte anledning till någon omprövning.
Bevarandet av den militära alliansfriheten förutsätter som det sammansatta
utrikes- och försvarsutskottet därvid anförde inte att Sverige i något annat
avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller deltagandet i det
framväxande, mångfasetterade europeiska samarbetet. Den svenska säkerhetspoli-
tiken karakteriseras enligt utskottet tvärtom av ett aktivt och fullvärdigt
deltagande i arbetet för de mål som numera (genom Parisstadgan) delas av alla
europeiska stater. Det är därför viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten
att i takt med förändringar i omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det
europeiska säkerhetssamarbetet.
Vad som tidigare anförts om rysk intressepolitik kan i sin förlängning leda
till uppkomsten av nya säkerhetsproblem som riskerar att påverka stabiliteten
och samarbetet i Europa och i vårt närområde. Konflikter i ryska närområden
skulle kunna uppstå och man kan inte bortse ifrån risken att Sverige liksom
andra stater i vårt närområde skulle kunna påverkas av en eventuell konflikt som
primärt avsåg Ryssland och ett eller flera av dess grannländer.
Dessa risker bör uppmärksammas och motverkas. Det är viktigt att Ryssland inte
isoleras och att Rysslands intresse av att medverka till stabilitet och till att
utveckla ett förtroendefullt samarbete med sina grannar förstärks. Detta bör ske
genom ett fördjupat brett politiskt, ekonomiskt och socialt samarbete som
innefattar Ryssland med självklar utgångspunkt i grundläggande principer om
mänskliga rättigheter och mellanstatligt umgänge. Östersjösamarbetet utgör en
mycket väsentlig del av dessa strävanden.
Det är i sammanhanget väsentligt att Sverige kan agera utifrån den styrke-
position som en trovärdig svensk försvarsförmåga ger genom att skapa både
trygghet och förmåga till konflikthantering. Skulle en konflikt i vårt närområde
trots allt uppstå bör vi genom de internationella organisationerna kunna
medverka till att söka bilägga den samt kunna lindra verkningarna för vår egen
del.
Slutsatsen i 1995 års försvarsbeslut om nödvändigheten av att se på hot och
risker direkt riktade mot Sverige i ett brett perspektiv har bestyrkts. Detta
innebär att den vidgade säkerhetssynen i 1995 års försvarsbeslut består.
Väpnade angrepp som skulle kunna hota Sverige ter sig under nuvarande
omvärldsförhållanden fortfarande osannolika.
I 1995 års försvarsbeslut gjordes bedömningen att angreppsstyrkor, om
politiska och ekonomiska förutsättningar skapas i Ryssland, kan sättas i stånd
inom några år så länge befintlig materiel och personal kan utnyttjas. Denna
bedömning kvarstår, men så länge utvecklingen fortsätter enligt dagens trender,
kommer förmågan till iståndsättning successivt att urholkas. Att återskapa
förmågan till storskalig kustinvasion skulle ta avsevärt längre tid.
På längre sikt kvarstår en grundläggande osäkerhet om vart utvecklingen kan
leda. Liksom år 1995 kan dock bedömningen göras att mycket talar för att
eventuella framtida krig skulle karakteriseras av att kvalificerad militärteknik
och strategiska insatsstyrkor kommer till användning. Förutsättningar härför
skapas genom att många länder, t.ex. Frankrike, Tyskland och Ryssland, avser att
i likhet med USA utveckla sina militära resurser för denna typ av insatser.

4.4.3 Krishantering och fredsfrämjande

Utvecklingen av lokala och regionala konflikter och motsättningar visar att
situationer snabbt kan uppstå som kan medföra påfrestningar för europeisk och
svensk säkerhet. Det tydligaste exemplet är utvecklingen i det forna
Jugoslavien. Utvecklingen har understrukit betydelsen av en substantiell svensk
krishanteringsförmåga och utgör ytterligare argument för att Sverige i
internationellt samarbete fortsätter att aktivt agera för ökad stabilitet och
fred. Man kan, som tidigare påpekats, inte bortse ifrån risken att Sverige
skulle påverkas av en eventuell konflikt som primärt omfattade Ryssland och dess
grannländer. En militär konflikt av sådant slag skulle få breda internationella
säkerhetspolitiska implikationer.
Hur den pågående fredsfrämjande IFOR-insatsen i det forna Jugoslavien
utvecklas har betydelse för det internationella samfundets möjligheter att
ingripa även i andra konflikter. I denna mening kan IFOR utgöra en katalysator
inom fredsfrämjandet. Det sannolikt fortsatt stora behovet av fredsfrämjande och
humanitära insatser visar på den ökande betydelsen av den internationella
dimensionen i svensk säkerhetspolitik. Med multilateralismen som utgångspunkt
bör viljan till medverkan i fredsfrämjande insatser omfatta hela spektrat av
åtgärder alltifrån konfliktförebyggande insatser till fredsfrämjande insatser
enligt FN-stadgans kapitel VII.
I detta sammanhang framstår det fortsatta PFF-arbetet och de gemensamma PFF-
övningarna som en starkt prioriterad verksamhet för svensk del. PFF-samarbetet
kan bidra till att göra svenska insatser mer effektiva och säkra samt öka den
svenska förmågan till samverkan (s.k. interoperabilitet) i internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser. Det framstår därför som ett klart
svenskt intresse att förmågan till samverkan kan utvecklas såväl genom teknisk
anpassning och samövningar som utbildningsmässigt.

4.4.4 EU och VEU

Medlemskapet i EU ger Sverige ökade möjligheter att verka för ett Europa präglat
av öppenhet, demokrati och gemensam säkerhet. EU är av fundamental betydelse för
säkerhet och stabilitet i Europa. I den pågående regeringskonferensen kommer
grunden att läggas för en utvidgning av EU med länderna i Central- och
Östeuropa. EU måste finna former för att fungera effektivt med en väsentligt
större medlemskrets. Det är ett centralt svenskt intresse att
utvidgningsförhandlingarna inleds samtidigt för samtliga ansökarländerna och att
när utvidgningen väl kommer till stånd den även omfattar de baltiska länderna.
För Sverige är utgångspunkten att medlemsvillkoren bör vara desamma för alla
länder. I undantagsfall kan det däremot vara nödvändigt att låta vissa länder
under viss tid gå före i samarbetet inom ett visst område (s.k. flexibel
integration). Så kommer till exempel ett genomförande av EMU:s tredje fas med
all sannolikhet innebära att EU:s nuvarande medlemsländer delas upp i minst två
kategorier med olika intensitet i samarbetet, något som i förlängningen kan
tänkas få effekter på även annat EU-samarbete än det monetära.
Det ligger i Sveriges intresse att verka för en effektivisering av EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och att unionen utvecklar sin förmåga
när det gäller konfliktförebyggande och fredsfrämjande insatser. I samband med
IGC-förhandlingarna om den framtida relationen mellan EU och VEU har Sverige och
Finland gemensamt föreslagit en tydligare institutionell länk mellan de båda
organisationerna avseende de s.k. Petersberg-uppgifterna. Förslaget bygger på
att åtskillnad görs mellan dessa uppgifter och försvaret av medlemsländernas
territorier. Andra förslag är att vänta, men förutsättningar saknas för enighet
om en sammanslagning av EU och VEU och för ett kollektivt säkerhetsarrangemang
innefattande ömsesidiga säkerhetsgarantier.

4.4.5 NATO-utvidgningen

NATO kommer sannolikt att utvidgas med nya medlemmar kring sekelskiftet. Det kan
konstateras att det inte är det kalla krigets NATO som kommer att utvidgas, det
blir inte heller dagens redan delvis förändrade organisation utan det NATO som
existerar om 3-5 år. Detta kommer sannolikt att vara ett reformerat NATO med en
tydligare europeisk identitet och en militärt bantad struktur med ökad tonvikt
vid krishantering och säkerhetssamarbete, dvs. PFF- och IFOR-dimensionerna. Den
ursprungliga kärnan, innebärande ett kollektivt försvar av medlemmarnas
territorier, kvarstår.
Den pågående diskussionen om utvidgningen har redan i sig fått konsekvenser
för det säkerhetspolitiska klimatet. Hur utvidgningen genomförs blir därmed en
central fråga. Givet att utvidgningen sker enligt NATO:s nuvarande riktlinjer,
dvs. utan att skapa nya skiljelinjer och utan att någon stat ökar sin säkerhet
på någon annans bekostnad, finns förutsättningar att utvidgningen kan leda
vidare mot ett bredare europeiskt säkerhetssamarbete. Om utvidgningen skulle
komma att leda till ökade motsättningar mellan Ryssland och väst skulle detta
kunna leda till ökad spänning också i Östersjöområdet.
Om de baltiska länderna inte skulle omfattas av NATO:s första ut-
vidgningsomgång är det viktigt att en rad olika åtgärder vidtas för att stärka
ländernas säkerhet. Detta är ett gemensamt ansvar där engagemang krävs från både
europeisk och amerikansk sida. Ett ökat regionalt samarbete kan också bidra till
stabilitet och säkerhet i området.

4.4.6 Säkerhetsfrämjande i Östersjöområdet

För att motverka risker för regional spänning i Östersjöområdet är det av vikt
att Sverige med kraft främjar en fördjupning och breddning av samarbetet i
Östersjöregionen i den anda som kom till uttryck bl.a. vid regeringschefsmötet i
Visby. Av särskild säkerhetspolitisk betydelse är att Ryssland deltar i
samarbetet. Sverige bör aktivt verka för att utöka samarbetet mellan Sverige och
Ryssland men också understödja ett utökat samarbete mellan Ryssland och andra
Östersjöstater. Stabilitet och säkerhet i regionen skapas långsiktigt genom ett
vitt förgrenat och utvecklat fredligt samarbete i vilket alla deltar. I detta
samarbete ingår också åtgärder för att förbättra miljön och att öka säkerheten
för liv och egendom och att bekämpa brottslighet.
Sverige bör fortsatt lämna stöd till de baltiska ländernas uppbyggnad av för
en självständig stat normala säkerhetsfunktioner. Detta bör ske i nära samarbete
med övriga bidragande länder. Vi bör hjälpa till att stärka civila
säkerhetsfunktioner som rättsväsen, civilförsvar, gräns- och kustbevakning,
räddningstjänst, miljöskydd och därvid också uppröjning efter tidigare sovjetisk
militär verksamhet, t.ex. minröjning. Inom det militära området bör samarbetet
bidra till bättre demokratisk kontroll av försvaret och kunna omfatta ett brett
spektrum av åtgärder såsom utbildningsinsatser, rådgivning, samövningar och sam-
verkan inom PFF-ramen samt krigsmaterielexport. Krigsmaterielexport till de
baltiska länderna skall dock, liksom till alla andra stater, prövas i särskild
ordning från fall till fall. Det måste emellertid stå helt klart att Sverige
inte militärt kan garantera de baltiska ländernas säkerhet.
Det är ett starkt svenskt intresse att de baltiska länderna i alla avseenden
förblir suveräna stater. Deras säkerhet kan enligt svensk uppfattning främst
tillgodoses genom den ställning som följer av en fortsatt integration i Europa,
i första hand genom EU-medlemskap.
Enligt svensk uppfattning kan den militära säkerheten i Östersjö-området inte
ses i ett regionalt perspektiv. För svenskt vidkommande utgör en egen trovärdig
försvarsförmåga en utgångspunkt, men en bredare västeuropeisk och amerikansk
närvaro är viktig. Det är ett starkt svenskt intresse att åtgärder vidtas som
syftar till att knyta samman Ryssland och de stora västmakterna i olika former
av samarbete i Östersjöområdet. Sverige bör medverka till en ökad PFF-verksamhet
i vilken såväl de baltiska länderna, Ryssland och andra Östersjöstater som de
stora NATO-länderna medverkar. För detta talar också behovet av att motverka
negativa konsekvenser av CFE-avtalets översynskonferens. Att notera är Gotlands
centrala geografiska läge när säkerhetsmönstret i vid mening förändras i
Östersjöområdet.
Samarbetet med Ryssland är liksom tidigare även beroende av relationerna
mellan Ryssland och de baltiska länderna. Kvarstående problem måste lösas med
beaktande av den historiska bakgrunden och gängse normer för mellanstatligt
umgänge. Rysslands uppträdande innebär fortsatt ett test på rysk utrikes- och
säkerhetspolitisk inriktning. Påtryckningar mot de militärt svaga baltiska
länderna får konsekvenser för Sveriges och andra länders samarbete med Ryssland.
Vad beträffar CFE-avtalet har riksdagen tidigare påtalat att detta är av stor
betydelse för stabiliteten i Europa och därmed också för Sverige. Förändringarna
i avtalet efter översynskonferensen blev större än förutsett. Överenskommelsen
har riktat uppmärksamheten mot säkerhetsläget för de stater som eftersträvar
NATO-medlemskap men som kan komma att tillsvidare stå utanför alliansen.
Betydelsen av att vidareutveckla strävanden att främja dessa staters säkerhet
ökar.
För Sveriges del är den faktiska militärstrategiska utvecklingen i omvärlden
av större betydelse än de nu överenskomna förändringarna i CFE-avtalet. Viktiga
faktorer är bl.a. totalt tillgängliga styrkor och i vilka tidsperspektiv de kan
sättas i stånd för olika typer av operationer. Ändringarna i CFE-avtalet kan
långsiktigt komma att påverka förhållandena i Sveriges närområde genom de
möjligheter överenskommelsen ger att, inom avtalets ram, där stationera förband
med högre beredskap än tidigare. Överenskommelsen innebär att avtalet skall vid-
areutvecklas, vilket kan komma att beröra Sverige.
Med hänsyn till de totalt sett många inverkande faktorerna och osäkerheten om
CFE-avtalets framtid ger det endast begränsad vägledning för möjligheten att
långsiktigt bedöma den militärstrategiska utvecklingen i norra Europa.

4.4.7 Försvarsindustrisamarbete

Försörjningen med försvarsmateriel har under det senaste året kommit att upp-
märksammas särskilt inom ramen för det europeiska säkerhetssamarbetet.
Möjligheterna att tillgodose det svenska försvarets materielbehov om vi skulle
behöva anpassa det till en hotande utveckling i omvärlden är i hög grad beroende
av strukturen i det internationella samarbetet på detta område. Det finns därför
anledning att lägga delvis nya säkerhetspolitiska aspekter på det svenska
försvarets materielförsörjning.
Utvecklingen understryker starkt vikten av att svensk försvarsindustri och
svenska myndigheter ökar sitt internationella samarbete och deltar i den pågåen-
de omstruktureringen. Denna syftar till att omstrukturera den europeiska för-
svarsindustrin så att en minskning av den totala produktionen kan hanteras på
ett rationellt sätt. Svenskt deltagande i det internationella samarbetet
erfordras för att såväl öka möjligheterna för svensk industri att överleva som
att underlätta den import som under alla omständigheter är nödvändig. Utan
internationellt samarbete riskerar tillgången inom vissa områden på kvalificerad
kompetens och materiel att helt komma att försvinna.
Sveriges intresse för ett närmare försvarsindustriellt samarbete är
funktionellt och utgår från det svenska försvarets intresse av effektiv och
konkurrenskraftig materielanskaffning och stöd från svensk försvarsindustri. En
inhemsk försvarsindustri utgör i sig en säkerhetspolitisk tillgång. Med hänsyn
till den begränsade inhemska marknaden, de ökade svårigheterna att upprätthålla
nödvändig bredd inom den egna försvarsindustrin samt med hänsyn till strävan att
bibehålla en hög teknisk nivå inom kritiska områden och en fortsatt kost-
nadseffektiv materielförsörjning, framstår ett väsentligt utökat internationellt
samarbete som en förutsättning för den svenska försvarsindustrins överlevnad.
En inhemsk industri med brett och djupt utlandssamarbete, som bygger på
ömsesidigt beroende, torde skapa förutsättningar för import av system, delsystem
och komponenter i tider då den internationella efterfrågan är stor. Detta har
stor betydelse i en situation där det svenska försvaret behöver anpassa sig till
ökade militära rustningar i omvärlden.
Utformningen av detta samarbete kan för svensk del komma att innebära av-
vägningar mellan europeiskt och transatlantiskt samarbete. Med USA har Sverige
ett väl utvecklat samarbete och därmed betydande försvarsindustriella intressen
att slå vakt om. Likaså finns en stor och växande potential i det europeiska
samarbetet. Sveriges roll däri har fått ökad aktualitet genom den diskussion som
förs inom EU och vid regeringskonferensen om ett utvidgat samarbete på
försvarsmaterielområdet och inte minst genom Frankrikes nya politik och dess
följder i form av ett ökat samarbete mellan försvarsindustrier i Tyskland och
Frankrike till vilket även Storbritannien ansluter sig.
Det är därför angeläget att, inom gällande lag om krigsmateriel, skapa
förbättrade möjligheter för svensk försvarsindustri att delta på likvärdiga
villkor i denna europeiska omstrukturering. Detta förutsätter bland annat att
Sverige aktivt kan delta och hävda svenska intressen i de olika fora som har
inflytande på den fortsatta processen och att vi medverkar till harmonisering
mellan EU-länderna av regler för försvarsupphandling m.m.
EU:s roll inom försvarsmaterielområdet är alltjämt utomordentligt begränsad.
En vidgad roll för EU skulle ge större möjligheter för Sverige att delta i
samarbetet och skapa bättre möjligheter till harmonisering.
Även om WEAG:s roll också är begränsad torde samarbetet ha ett betydande
indirekt värde. Samarbetet ger en väsentlig möjlighet till en samlad överblick
över prioriterade materielområden. Försvarsmyndigheter och försvarsindustrier
får förbättrade och förenklade möjligheter till samarbete och samordning med
myndigheter och industrier inom andra deltagarländer. Viktiga nätverk byggs upp
mellan de deltagande ländernas politiska institutioner, myndigheter och
industrier. Utvecklingen inom den europeiska försvarsindustrimarknaden kan
påverkas i ett tidigt skede. De små staterna kan få ett inflytande genom att
tidigt kunna ta initiativ, formulera samarbetsprogram etc. Ett svenskt med-
lemskap i WEAG är därför eftersträvansvärt.
Det mest betydande internationella försvarsmaterielsamarbetet genomförs i form
av direkt samarbete mellan två eller flera länder. För närvarande sker en snabb
utveckling när det gäller materielsamarbete mellan länder avseende
anskaffningsplaner samt etablerandet av bättre regler och riktlinjer för
samarbete. Det är angeläget att svenska myndigheter i ökad utsträckning
medverkar i detta samarbete så att industrin kan delta i den just nu snabba in-
ternationella omstruktureringen och så att Sverige kan säkerställa tillgång till
väsentliga kompetenser och underlätta materielförsörjningen i en anpassnings-
situation.

4.4.8 Sammanfattande slutsatser för Sveriges försvarspolitik

Inriktningen av försvarspolitiken i enlighet med 1995 års försvarsbeslut består
i allt väsentligt. Detta gäller anspråken på Sveriges förmåga att möta angrepp i
olika tidsperspektiv. Det gäller betydelsen av att kunna ge stöd åt
internationell fredsfrämjande verksamhet. Det gäller betydelsen av att med
totalförsvarsresurser kunna bidra till att hantera svåra påfrestningar på
samhället i fred, bland annat till följd av akuta konflikter och katastrofer i
vår omvärld.
Det senaste årets utveckling bestyrker det rimliga i att vid utformningen av
svenska totalförsvarsresurser särskilt beakta behovet av förmåga till
anpassning. Under nuvarande förhållanden är anspråken små på förmåga att möta
väpnat angrepp. Osäkerheten om den långsiktiga utvecklingen i omvärlden är dock
fortsatt så stor att det måste föreligga både en god förmåga att höja beredska-
pen hos den befintliga krigsorganisationen och en stabil grund för att anpassa
totalförsvarsresurserna till mer långsiktiga förändringar.
Inriktningen av Sveriges försvarspolitik består. Det senaste årets utveckling
understryker betydelsen av den förda politiken att ökad vikt bör läggas vid vårt
deltagande i samarbetet i Östersjöområdet också med totalförsvarsresurser,
liksom vid vårt engagemang inom PFF och inom VEU om Petersberg-uppgifter. Vi bör
fortsatt anpassa vår förmåga att kunna medverka i internationell fredsfrämjande
verksamhet till de former som nu är under utveckling med IFOR-styrkan som
exempel. Det är till sist av stor vikt att just nu, när stora internationella
förändringar sker, intensifiera vårt samarbete om försvarsmateriel med andra
länder för att därmed säkerställa tillgång till väsentliga kompetenser och
underlätta vår materielförsörjning i en anpassningssituation.
För att säkerställa att omvärldsförändringar beaktas i tid, finns det
anledning att bland annat i fortsatta kontrollstationer på stor bredd noga följa
relevanta frågeställningar i omvärldsutvecklingen. Det handlar då på det
globala planet till exempel om att analysera utvecklingen av icke-konventionella
stridsmedel liksom tyngdpunktsförskjutningar i USA:s säkerhetspolitiska
engagemang. I ett europeiskt perspektiv framstår de säkerhetspolitiska
strukturernas och samarbetsmönstrens utveckling, Rysslands roll i detta samman-
hang, Östersjöområdets och de baltiska ländernas säkerhet samt den
militärstrategiska utvecklingen som centrala frågor att analysera.
Det finns fortsatt anledning att uppmärksamma de hot och risker, s.k.
lågnivåhot, som kan följa av till exempel sociala och ekonomiska klyftor,
inomstatliga konflikter, miljöförstöring och brist på naturresurser samt det
moderna komplexa samhällets sårbarhet.

5 Totalförsvarsbegreppet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Begreppet totalförsvar definieras i lag. Definitionen tas in i |
| lagen (1992:1403) om höjd beredskap. |
--------------------------------------------------------------------

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

De under hand hörda instanserna: Berörda instanser har getts tillfälle att yttra
sig under hand. De har inte haft något att erinra mot regeringens förslag.
Överstyrelsen för civil beredskap har dock som alternativ till att lagfästa
begreppet totalförsvar föreslagit att totalförsvarsbegreppet helt tas bort från
lagstiftningen och att uttrycket i stället ersätts med vad det i varje
sammanhang avser. Myndigheten menar att man som komplement till denna åtgärd bör
överväga att lagstifta om den s.k. ansvarsprincipen. Vidare har myndigheten
påpekat att vad som avses med resurser bör förtydligas.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

I dag finns begreppet totalförsvar definierat i 1 § beredskapsförordningen
(1993:242) som "den verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför
yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden. Under
krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela den samhällsverksamhet som då
skall bedrivas." Beredskapsförordningen ersatte den tidigare gällande
förordningen (1986:294) om ledning och samordning inom totalförsvarets civila
del (ledningsförordningen). Även ledningsförordningen innehöll en definition av
begreppet totalförsvar.
Tanken bakom begreppet totalförsvar är att ett modernt krig är totalt och
drabbar hela samhället. Civila och militära resurser måste därför samverka för
att stå emot och lindra krigets verkningar. Fredssamhället, det vill säga det
samhälle som skall värnas genom en försvars ansträngning, utgör samtidigt basen
för alla försvarsresurser. Vår beredskap grundas med andra ord på samhällets
inneboende förmåga att möta kriser och krig.
I krig omfattar totalförsvaret vårt samhälles totala ansträngningar. Det
svenska totalförsvaret har tidigare beskrivits som ett maskineri med olika
kugghjul, där kugghjulen har symboliserat det militära försvaret,
civilförsvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret och övrigt
totalförsvar, där bland annat hälso- och sjukvården samt post-, tele- och
polisväsendet har ingått. Denna historiska tanke har i allt väsentligt byggt på
ett organisationstänkande. Sedan slutet av 1970-talet har emellertid detta
organisationstänkande kommit att omvärderas. Man talar nu i stället om att vårt
totalförsvar omfattar militär och civil verksamhet som måste upprätthållas för
att samhället skall överleva. Detta innebär att en mängd verksamheter måste
kunna fungera såväl under kriser som i krig. För att beredskapen att möta hot av
skilda slag skall vara god krävs olika typer av förberedelser på såväl civil som
militär sida. Totalförsvar betecknar alltså verksamhet men beskrivs ofta och
upplevs ofta som ett organisatoriskt begrepp. Totalförsvar består av militär
verksamhet, det vill säga det militära försvaret, och av civil verksamhet som
omfattar det civila försvaret.
Eftersom det militära försvaret till stora delar är att hänföra till en
organisation, Försvarsmakten, och man ofta främst avser det militära försvaret
när man talar om totalförsvar så förstärks det felaktiga organisationstänkandet.
Detta är vanligt trots att det civila försvaret inte har någon motsvarande
organisation utan till alla delar betecknar och består av olika samhällsorgans
verksamhet.
Totalförsvarsbegreppet har varit under omprövning och utformning under en
längre tid. Särskilt i samband med civilförsvarslagstiftningsutredningens
betänkande Det civila försvaret (SOU 1989:42) samt i den därefter följande prop.
1994/95:7 Lag om civilt försvar har begreppet totalförsvar diskuterats. Även
Utredningen om lednings- och myndighetsorganisationen för försvaret (LEMO) har i
sitt delbetänkande Ansvars- och uppgiftsfördelning inom det civila försvaret
(SOU 1993:95) behandlat begreppet totalförsvar, dock mer som ett led vid
definition och avgränsning av begreppet civilt försvar. I prop. 1994/95:7 Lag om
civilt försvar diskuterade man att lagdefiniera totalförsvarsbegreppet. Trots
att begreppet totalförsvar är så centralt och av sådan vikt ansåg regeringen
dock att resultatet av pågående utredningar inför det då kommande
totalförsvarsbeslutet skulle avvaktas innan en definition togs in i lag.
Eftersom lagen (1994:1720) om civilt försvar inte reglerar det militära
försvaret, ansåg man inte heller att definitionen riktigt var på sin plats i den
lagen.

Proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse

I prop. 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse anges (s. 52) att "Totalförsvaret
innefattar den verksamhet som är nödvändig för att förbereda samhället inför
yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden. Under
krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela den verksamhet som då skall
bedrivas." Av propositionen Totalförsvar i förnyelse framgår också att
totalförsvarets resurser skall utformas för att kunna användas vid
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser samt för att kunna stärka
samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra nationella påfrestningar i
fred. Försvarsutskottet ställde sig bakom dessa uttalanden i propositionen
Totalförsvar i förnyelse, (bet. 1995/96:FöU1 s. 28 f.).

Det är enligt regeringens mening av stor vikt att gränsdragningen görs tydlig
dels mellan skilda totalförsvarsverksamheter, dels mellan totalförsvar och
samhället i övrigt. Själva definitionen av begreppet totalförsvar är härvid av
central betydelse.
Definitionen av totalförsvar i propositionen Totalförsvar i förnyelse skiljer
sig inte i sak från den definition som finns i beredskapsförordningen i dag. En
nyhet är däremot att det i propositionen Totalförsvar i förnyelse klart och
tydligt slås fast att totalförsvarsresurser skall utformas för att även kunna
komma till användning i olika slag av samhällsverksamhet i fred. När dessa
resurser tas i anspråk i sådan verksamhet är det alltså inte fråga om
totalförsvarsverksamhet utan det handlar om att totalförsvarsresurser ställs
till förfogande för det samhällsorgan som normalt har att hantera en viss
situation. Syftet är således att på ett effektivare sätt utnyttja samhällets
samlade resurser och inte att utvidga vad som avses med totalförsvar.

Överväganden

Totalförsvarsbegreppet är av grundläggande betydelse och används utan att
definieras på många ställen i lagstiftningen. Som exempel kan nämnas att
begreppet förekommer i tryckfrihetsförordningen, riksdagsordningen, brottsbalken
(spioneriparagrafen, 19 kap. 5 § brottsbalken) och sekretesslagen (1980:100).
Redan mot denna bakgrund är det olämpligt att definitionen av begreppet
totalförsvar inte finns i en lag utan endast i en av regeringen beslutad
förordning. Genom en förordningsändring skulle regeringen kunna ändra innebörden
och räckvidden av en rad av riksdagen beslutade lagbestämmelser. Ytterligare ett
skäl för att definitionen av begreppet totalförsvar bör lagfästas är att
regleringen av totalförsvarsverksamhet i stor utsträckning inte bara gäller för
statliga myndigheter utan för samhället i sin helhet. Betydelsen från denna
utgångspunkt av att en lagreglering kommer till stånd har också ökat i och med
att i åtskilliga fall verksamhet har förts över från statliga myndigheter till
kommuner och enskilda rättssubjekt. Att, såsom Överstyrelsen för civil beredskap
har föreslagit, ta bort definitionen av totalförsvar helt och hållet, och i
varje enskild lag där begreppet i dag används uttryckligen ange vad som avses,
framstår för regeringen som en mer otymplig lösning. Vad beträffar förslaget
från Överstyrelsen för civil beredskap om att i lag definiera den s.k.
ansvarsprincipen vill regeringen påpeka att det i den ovan nämnda propositionen
Lag om civilt försvar uttalades att ansvarsprincipen i och för sig bör genomsyra
beredskapsplaneringen inom det civila försvaret. Regeringen ansåg emellertid att
en allmän princip av det slag det är fråga om inte lämpar sig för att uttryckas
i lag. Regeringens inställning i denna fråga är densamma i dag.
Som ovan nämnts finns i dag definitionen av begreppet totalförsvar i
beredskapsförordningen vilken knyter an till lagen (1992:1403) om höjd
beredskap. Den lagen reglerar hur beredskapen i Sverige kan höjas. Denna
reglering har ett nära samband med totalförsvarsbegreppet. Regeringen anser
därför att definitionen bör arbetas in i lagen om höjd beredskap. På så sätt får
man också en naturlig koppling till regleringen i beredskapsför-

ordningen, där övergripande reglering av de statliga myndigheternas
totalförsvarsverksamhet återfinns.
Av lagstiftningen bör också - som framhållits i propositionen Totalförsvar i
förnyelse - framgå att totalförsvarsresurserna skall utformas för att kunna
komma till användning även vid internationella fredsfrämjande och humanitära
insatser och vid svåra påfrestningar på samhället. I propositionen Totalförsvar
i förnyelse används uttrycket "svåra nationella påfrestningar". Detta uttryck
avsåg att fånga upp situationer som orsakar en stor påfrestning på samhället
till följd av bl.a. olyckshändelse, naturkatastrof eller sabotage. Begreppet
"svåra nationella påfrestningar" kan dock ge det felaktiga intrycket att en svår
olycka eller katastrof i princip måste omfatta och lamslå hela landet för att
den skall hänföras till svåra nationella påfrestningar. Av denna anledning bör i
stället begreppet "svåra påfrestningar på samhället" användas. Någon
innehållsmässig förändring i förhållande till propositionen Totalförsvar i för-
nyelse avses inte med begreppsbytet.
Syftet med att totalförsvarsresurserna skall utformas för att kunna komma till
användning även vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och
vid svåra påfrestningar på samhället i fred, utan att dessa utgör ett hot mot
Sveriges frihet och oberoende, är - såsom framgår av propositionen Totalförsvar
i förnyelse (s. 43) - att de i extraordinära lägen skall kunna förstärka det
normala fredssamhällets resurser för hantering av risker och störningar. Ett
sådant synsätt stämmer överens med vad som redan gäller i Sverige på räddnings-
tjänstens område. En helhetssyn bör eftersträvas för att samhällets samlade
resurser skall kunna utnyttjas för att hantera hot och risker i såväl fred som
krig.
Med totalförsvarsresurser avses alla de resurser som finns inom totalför-
svarsverksamhet. Det kan vara fråga om både materiel och personal.
Totalförsvarsresurser kan självfallet - såsom också sker i dag - komma att
användas även i situationer som inte är att anse som en svår påfrestning på
samhället. Om lediga och lämpliga totalförsvarsresurser finns, skall det vara
möjligt att ställa dessa resurser till förfogande. Till exempel kan
Försvarsmakten vara polisen behjälplig med transportresurser eller så kan
Försvarsmaktens helikoptrar användas vid akuta sjuktransporter. Däremot bör
hänsyn till denna typ av situationer inte behöva tas redan vid utformningen av
totalförsvarsresurser.

Ikraftträdande

Lagdefinitionen av begreppet totalförsvar föreslås träda i kraft den 1 januari
1997. En definition av begreppet totalförsvar i lag föranleder inte några
särskilda åtgärder för myndigheter och andra organ, varför hänsyn inte behöver
tas till någon förberedelsetid.

6 Lägesbeskrivning av totalförsvaret inför
försvarsbeslutsperioden 1997-2001

6.1 Det militära försvaret

Försvarsmaktens krigsorganisation omfattar för närvarande bl.a. följande
förband:

1 högkvarter med stabsförband
3 militärområdesstaber med stabsförband
3 underhållsregementen

6 fördelningsstaber m.m.
17 artilleribataljoner
22 luftvärnsbataljoner varav
2 med medellång räckvidd
16 armébrigader
165000 man territorialförsvar
95000 man hemvärn

4 marinkommandon m.m.
2 helikopterdivisioner
2 ytstridsflottiljer innehållande
6 kustkorvetter
12 robotbåtar
12 patrullbåtar
12 ubåtar
3 minkrigsavdelningar
12 kustförsvarsbataljoner
5 amfibiebataljoner
3 kustartilleribataljoner
1 tungt kustrobotbatteri

3 flygkommandon m.m.
9 stridslednings- och luftbevakningsbataljoner
20 flygdivisioner varav
8 jaktflygdivisioner JA 37
2 jaktflygdivisioner J 35
6 flygdivisioner AJS 37
4 lätta attackdivisioner SK 60
4 centrala transportflygdivisioner
(i fred 1 transportflygdivision Tp 84)
24 flygbasbataljoner

De förändringar av organisationen som riksdagen angav i 1992 års totalför-
svarsbeslut har i allt väsentligt genomförts med de modifieringar som riksdagen
gjort i efterföljande beslut. Detta har inneburit genomgripande förändringar i
Försvarsmaktens krigs- och grundorganisation.
Under försvarsbeslutsperioden har modern och effektiv materiel börjat
tillföras krigsorganisationen i stor utsträckning. Flera av de svagheter som
tidigare fanns beträffande materiell standard och uthållighet är sålunda
avhjälpta eller på väg att avhjälpas.
De besparingar som riksdagen beslutade om hösten 1992 och inför budgetåret
1995/96 har inneburit att vissa tidigare inplanerade verksamheter inte genom-
förts. Till detta kommer att Försvarsmakten icke förmått uppnå de
kostnadsreduktioner som omorganisationerna i 1992 års försvarsbeslut förutsattes
ge och som var en förutsättning för att försvarsbeslutet skulle kunna
genomföras. Som en följd av detta har ett flertal förband inte uppnått den
planerade krigsdugligheten främst genom att utbildning och samövning har
reducerats. I några fall har regeringen valt att senarelägga beslut om, eller
avstå från, anskaffning av materiel. Anskaffningen av mängdmateriel har
senarelagts. Sammantaget innebär detta att vissa av de mål för utvecklingen av
krigsorganisationens förmåga som angavs i 1992 års totalförsvarsbeslut inte
uppnåtts.
De beslut som riksdagen och regeringen under försvarsbeslutsperioden fattat
har sin grund i att vårt säkerhetspolitiska läge efter hand förbättrats. De mål
som angavs i 1992 års totalförsvarsbeslut har därför kunnat sänkas. Regeringen
bedömer därför att Försvarsmakten har god förmåga att lösa sina uppgifter i det
rådande säkerhets- och militärpolitiska läget och att de hittills genomförda
åtgärderna skapar en god grund för ett fortsatt utvecklingsarbete. Till detta
bidrar inte minst den kompetens som finns i organisationen.

6.2 Det civila försvaret

Tillståndet inom det civila försvaret brukar beskrivas genom det s.k.
beredskapsläget. Med detta avses det civila försvarets bedömda förmåga
att lösa sina uppgifter i säkerhetspolitiska kriser och i krig.
Under krigsförhållanden utgörs det civila försvaret av hela den sam-
hällsverksamhet som då skall bedrivas, dvs. av hela det omställda civila
samhället. Förmågan hos det civila försvaret bestäms därför väsentligen av det
fredstida samhällets inneboende flexibilitet, stabilitet och möjlighet att
hantera störningar. Möjligheterna att göra mer realistiska bedömningar avseende
hela samhällets förmåga i en så svårbedömd situation som ett krig är självfallet
begränsade. Inom det civila försvaret har emellertid successivt utvecklats
metoder som innebär att analysen av denna förmåga koncentreras till sådana
områden som bedöms kunna ha mest avgörande betydelse i krig. Strävan är att
koncentrera analysen till sådana nyckelområden.
Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla de delar i samhälls-
utvecklingen som har särskilt stor betydelse för det civila försvarets förmåga
vid väpnat angrepp. Det gäller bl.a. samhällets ökade beroende av sårbara
tekniska system inom elförsörjning, telekommunikationer och
informationsteknologi. Beroendet gör att svåra störningar snabbt kan medföra
allvarliga konsekvenser för samhällets funktionsförmåga och därmed också för
totalförsvaret.
I en rapport i anslutning till sin programplan redovisar Överstyrelsen för
civil beredskap, med utgångspunkt från 1992 års totalförsvarsbeslut,
funktionsvisa bedömningar av beredskapsläget den 31 december 1996.
Redovisningarna har utgjort ett viktigt underlag för regeringens slutsatser be-
träffande läget i det civila försvaret som helhet och i fråga om de enskilda
funktionerna. Enligt regeringens mening bör detta underlag i den framtida
planeringen tas fram i ett system med funktionsvisa rapporter kompletterade med
särskilda bedömningar för geografiska områden såsom civilområden och län.
De bedömningar av det civila försvarets förmåga som redovisas i Det civila
försvarets programplan 1997-2001 grundas på underlag från de funktionsansvariga
myndigheterna.
Mot bakgrund av Överstyrelsens redovisning och den förändrade inriktningen av
planeringen och uppgifterna för det civila försvaret enligt försvarsbeslutets
första etapp, gör regeringen följande bedömning av läget inom det civila
försvaret vid inledningen av den nya totalförsvarsbeslutsperioden.
Det civila försvaret har generellt sett en acceptabel förmåga.
När det gäller försörjningsområdena livsmedel och försörjning med
industrivaror, befolkningsskyddet, räddningstjänst, hälso- och sjukvård samt
transporter är beredskapsläget relativt tillfredsställande.
I fråga om stabilitet och flexibilitet på de viktigaste infrastrukturområdena,
dvs. främst elförsörjning, telekommunikationer, informationsförsörjning samt
ledningssystem finns en sårbarhet.

6.3 Sammanfattning

Sammantaget bedömer regeringen att Sveriges nuvarande försvarsförmåga och
beredskapsläge väl motsvarar de hot som i det rådande säkerhets- och
militärpolitiska läget kan riktas mot landets frihet och oberoende.
Möjligheterna att bidra till förmågan att motstå svåra påfrestningar på
samhället i fred liksom möjligheterna att genomföra internationella insatser
behöver emellertid uppmärksammas.

7 Mål och uppgifter för totalförsvaret

7.1 Övergripande mål och uppgifter för totalförsvaret

--------------------------------------------------------------------
|Regeringens bedömning |
| |
|Totalförsvaret skall under perioden 1997 - 2001 ha de uppgifter som|
|riksdagen beslutade hösten 1995. |
--------------------------------------------------------------------

I kapitel 4 "Säkerhets- och försvarspolitiska utgångspunkter" i denna
proposition redovisas regeringens bedömning av resultatet av den
säkerhetspolitiska kontrollstation som genomförts under år 1996. Slutsatsen är
att säkerhetspolitikens mål och försvarspolitikens inriktning ligger fast.
Enligt regeringens mening föranleder den internationella utvecklingen under det
gångna året inte heller några förändringar av uppgifterna för totalförsvaret,
såsom de angavs i försvarsbeslutets första etapp.
I sammandrag anger försvarsbeslutets första etapp följande uppgifter för
totalförsvaret.
Ett vidgat säkerhetsbegrepp skall vara styrande och en helhetssyn skall prägla
samhällets hantering av hot och risker i fred och krig. Innebörden av detta är
att resurserna måste utformas för bredare uppgifter än tidigare och med hänsyn
till att olika anspråk ställs i skilda tidsperspektiv.
På kort, sikt eller så länge nuvarande säkerhetspolitiska och
militärstrategiska förhållanden består, bestäms de omedelbara kraven på
tillgänglig förmåga främst av behov att hävda territoriell integritet, att
hantera konsekvenser av kriser och konflikter i vårt närområde, att delta i
internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet samt att stärka
samhällets samlade förmåga att förebygga och möta svåra påfrestningar och risker
i fred. Den traditionella uppgiften att möta väpnat angrepp ter sig däremot i
nuvarande säkerhetspolitiska läge mindre framträdande.
Det är dock viktigt att understryka att den långsiktigt dimensionerande
uppgiften inte desto mindre är och förblir att möta väpnat angrepp och att denna
uppgift i sig har en dominerande påverkan på försvarsmyndigheternas verksamhet i
närtid. En tillräcklig långsiktig försvarsförmåga kan endast säkerställas genom
att en betydande förmåga fortlöpande upprätthålls, inte minst kvalitativt. Även
under perioder med låga omedelbara behov av förmåga att möta väpnat angrepp har
därmed denna uppgift ett avgörande inflytande på uppbyggnaden av resurser för
totalförsvaret.
Sveriges förmåga att möta väpnat angrepp skall vid varje tidpunkt på ett
betryggande sätt svara mot tänkbara hot utgående från aktuell bedömning av de
politiska och militärstrategiska förhållandena i omvärlden. Förmågan skall
förutom genom variationer i beredskap fortlöpande kunna anpassas även
strukturellt till mer långtgående förändringar i det säkerhetspolitiska och
militärstrategiska läget.
Respekten för vår nationella integritet skall upprätthållas. Vi skall sålunda
ha förmåga att ingripa mot varje form av kränkning mot vårt territorium.
Sverige skall med militära och civila resurser kunna delta i internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser och förberedelser för sådana. Uppbyggnad
av resurser och förberedelser för att kunna göra internationella insatser är,
vid sidan av de traditionella uppgifterna, en huvuduppgift för
totalförsvarsmyndigheterna.
Myndigheterna skall också aktivt delta i det växande internationella
förtroendeskapande samarbetet. För vår säkerhet är samarbetet inom Östersjöom-
rådet för att främja den regionala stabiliteten och samverka om övervakning,
räddningstjänst, brottsbekämpning m.m. av central betydelse.
Totalförsvarsresurserna skall stärka samhällets samlade förmåga att hantera
svåra nationella påfrestningar i fred. Sådana påfrestningar kan uppkomma som en
följd av kriser, konflikter eller fredstida katastrofer i vår omvärld, eller
genom stora olyckor och andra extraordinära situationer inom landet.

7.2 Allmän inriktning av totalförsvarets utformning

7.2.1 Helhetssyn på hantering av hot och risker

Inriktningen av försvarspolitiken i försvarsbeslutets första etapp utgår bl.a.
från en vidgad säkerhetssyn. Bakgrunden är de senaste årens utveckling som
medfört att det i dag finns anledning att teckna en bredare bild än tidigare av
tänkbara risker, hot och påfrestningar. Bilden sträcker sig från den hårda
kärnan av mer traditionella säkerhetspolitiska hot som vi långsiktigt inte kan
utesluta, över de nya konflikter som tenderar att blossa upp i det kalla krigets
spår, till de hot och risker som följer av den globala utvecklingen och de
moderna samhällenas sårbarhet.
För att hantera alla dessa hot och risker krävs åtgärder av många olika slag,
säkerhetssynen behöver vidgas. För att skapa säkerhet behövs förmåga till
försvar mot väpnat angrepp men också konfliktförebyggande samarbete och
internationella insatser av humanitär och fredsfrämjande karaktär. Vi behöver
också skydda oss mot följderna av konflikter och oro i omvärlden, mot
gränsöverskridande organiserad brottslighet, terrorism, stora miljöolyckor etc.
Ofta kan de resurser som avdelats för mer traditionella säkerhetspolitiska
hotsituationer utnyttjas för att komplettera samhällets resurser i övrigt för
att hantera hot, risker och svåra påfrestningar. Det kan därutöver vara svårt
att dra skarpa gränser mellan vad som är risker i fredssamhället och vad som är
att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant.
I försvarsbeslutets första etapp år 1995 beslöts med bred uppslutning från
riksdagens partier att totalförsvaret skall utformas mot bakgrund av en
helhetssyn på hantering av olika hot och risker. Med utgångspunkt från en vidgad
säkerhetssyn bör en helhetssyn prägla samhällets satsningar och åtgärder för att
förebygga och hantera hot och risker i såväl fred som krig.
En helhetssyn på hantering av olika hot och risker har således varit
vägledande för den utformning av totalförsvarets resurser som regeringen här
föreslår. På ett grundläggande plan tar sig detta utryck i att totalförsvarets
resurser skall utformas också för att kunna medverka till internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser och för att kunna stärka förmågan att
hantera svåra påfrestningar på samhället.
Enligt regeringens mening är det av stor vikt att den vidgade säkerhetssynen
och helhetssynen på hantering av olika hot och risker också på stor bredd
genomsyrar verksamheten i alla organ med uppgifter inom totalförsvaret.
Därigenom skapas förutsättningar för en folklig uppslutning kring landets
säkerhets- och försvarspolitik och de nya förutsättningar för denna som
omvärldsutvecklingen medfört.
Det är också väsentligt att de samordningsvinster som bör följa av
tillämpningen av en helhetssyn verkligen uppnås. För detta krävs samordning och
löpande samverkan i form av övningar och gemensamma insatser mellan olika
ansvariga parter. Detta bör genomföras såväl mellan Försvarsmakten och olika
ansvariga parter inom det civila försvaret som mellan
totalförsvarsorganisationer och säkerhetsansvariga organ inom samhället i stort.
Regeringen avser att i anvisningarna för programplaneringen ge Försvarsmakten
och Överstyrelsen för civil beredskap i uppdrag att redovisa en fördjupad analys
av hur helhetssynen skall kunna tillämpas i totalförsvarsplaneringen.

7.2.2 Anpassning och handlingsfrihet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Förmågan till anpassning skall vara styrande för totalförsvarets|
| framtida utformning. |
| |
| Krigsdugligheten kan höjas under en ettårsperiod. |
| |
| Den utveckling av totalförsvaret som regeringen föreslår ger |
| förutsättning för en anpassning på lång sikt. Utvecklingsarbetet i|
| dessa avseenden måste dock drivas vidare. |
| |
| Särskilda åtgärder krävs för att säkerställa förmågan att fatta beslut|
| om anpassningsåtgärder. |
| |
| Regeringens åtgärder |
| |
| Regeringskansliets förmåga att analysera och bereda frågor av |
| betydelse för anpassningsförmågan skall stärkas. |
| |
| Underrättelsetjänsten skall ses över. |
--------------------------------------------------------------------

Utgångspunkter

I försvarsbeslutets första etapp lade riksdagen fast den av regeringen
föreslagna anpassningsprincipen som en grund för totalförsvarets fortsatta
utveckling. Riksdagen anslöt sig härvid till regeringens uppfattning om
lämpligheten och nödvändigheten av att kunna anpassa totalförsvarets
krigsduglighet, såväl i det korta perspektivet med hänsyn till det
militärstrategiska läget i vår omvärld, som mer långsiktigt med hänsyn till
omvärldsutvecklingen i vidare mening.
Den syn på behovet av och förutsättningarna för anpassningsförmåga som
regeringen redovisade inför försvarsbeslutets första etapp utgick från två
viktiga konstateranden; det mycket begränsade militära hotet i nuvarande
omvärldsläge, som bedömdes medge att totalförsvarets omedelbara krigsduglighet
och beredskap begränsades, och den grundläggande osäkerheten när det gäller
utvecklingen på längre sikt som kräver förmåga till anpassning till förändrade
hot och förutsättningar. För att kunna möta de hot som skulle kunna uppstå om
existerande angreppsstyrkor sattes i stånd måste totalförsvarets förmåga snabbt
och säkert kunna ökas genom att de medvetna begränsningarna i krigsduglighet och
beredskap planmässigt åtgärdas under en ettårsperiod.
Regeringen poängterade vikten av att tillräcklig och noga planerad förmåga
finns att snabbt och resolut höja krigsdugligheten, att en stabil grund byggs
upp för att anpassa försvaret till en tänkbar hotutveckling på längre sikt och
att förmågan att fatta beslut om anpassning säkerställs. Riksdagen underströk
betydelsen av sådana åtgärder.

Regeringens överväganden

De överväganden som skett efter försvarsbeslutets första etapp har bestyrkt
regeringens uppfattning att försvarets förmåga till anpassning är en central
fråga för försvarspolitiken. Endast under två omständigheter kan vi bortse från
behovet av denna förmåga; då den framtida utvecklingen i alla aktuella avseenden
kan förutsägas eller då resurserna medger att alla utvecklingsalternativ
samtidigt kan hanteras. Sådana omständigheter torde aldrig föreligga.
Dagens situation utmärks i stället av två andra viktiga omständigheter.
Svårigheten att förutsäga den framtida utvecklingen ställer krav på förmåga till
anpassning i säkerhetspolitiska, strategiska, operativa, taktiska och tekniska
avseenden. De i närtid begränsade anspråken på förmåga till försvar mot
väpnade angrepp ger möjligheter även till sådana omstruktureringar och
omprioriteringar som temporärt minskar försvarets förmåga.
De tre frågor som regeringen behandlar i det följande är
- hur möjligheterna att fatta beslut i anpassningsfrågor kan säkerställas,
- hur planeringen och andra åtgärder, för att under en ettårsperiod med
tillräcklig säkerhet kunna höja krigsdugligheten, bör utformas och
- hur totalförsvaret bör utformas för att öka möjligheterna till långsiktig
anpassning och vilka särskilda åtgärder som därvid erfordras.

Säkerställt beslutsfattande

Tillgång till ett bra beslutsunderlag är av stor vikt för att kunna skapa och
vidmakthålla en tillräcklig förmåga till anpassning och för att kunna fatta
beslut om erforderliga anpassningsåtgärder. Härvid kommer såväl särskilda
forskningsinsatser och mera traditionell underrättelsetjänst som förmåga till
analys att erfordras.
I försvarsbeslutets första etapp anförde regeringen att ett säkerställande av
anpassningsförmågan krävde särskilda insatser på underrättelseområdet i syfte
att tillse att aktuellt beslutsunderlag finns tillgängligt. Vidare underströks
behovet av att skapa organisatoriska former för analys och värdering på hög
politisk nivå. Särskild vikt borde därvid läggas vid långsiktiga utvecklingsten-
denser på områden av betydele för Sveriges säkerhet.
Försvarsutskottet fann det motiverat med en översyn av underrättelsetjänsten
för att därmed säkerställa att denna gavs en ledning och utformning som svarade
mot de särskilda behov som den ovannämnda inriktningen av totalförsvaret leder
till.
En översyn av underrättelsetjänsten är enligt regeringens mening motiverad
även av andra skäl. Omvälvningarna i den internationella miljön innebär att
behovet av underrättelser om de nya hot och risker som behandlas inom ramen för
det vidgade säkerhetsbegreppet bör uppmärksammas. Den nya öppenheten om den
militära utvecklingen innebär vidare att mycket av den information som det
tidigare krävdes omfattande insatser för att inhämta nu finns öppet tillgänglig.
Underrättelsetjänsten kan och bör därför i högre grad kraftsamlas till
kvalificerad analys av detta underlag. Till de förändrade förutsättningarna hör
också den snabba utvecklingen inom informationshantering och kommunikation.
Underrättelseverksamheten måste kunna utnyttja och hantera det alltmer
omfattande och tekniskt sett mer lättillgängliga globala kunskapsflödet.
Mot denna bakgrund avser regeringen inom kort besluta om en översyn av
underrättelsetjänsten för att säkerställa att denna ges former som svarar mot
dagens krav och en ledning som är i linje med totalförsvarets utformning och
behovet av att kunna anpassa försvarsförmågan på kort och lång sikt. I
utredningen kommer även att behandlas vissa frågor som rör den parlamentariska
insynen.
Forskningsverksamhet av betydelse för anpassningsåtgärder ligger i stor
utsträckning inom berörda myndigheters normala ansvar. Härutöver krävs dock
särskilda forskningsinsatser för att ge regeringen erforderligt underlag. I
budgetförslaget för budgetåret 1997 liksom i planeringen för
försvarsbeslutsperioden har regeringen avsatt ökade resurser för den av
regeringen direkt finansierade försvarsforskningen. Regeringen har vidare
vidtagit åtgärder för att öka samordningen och styrningen av denna forskning. I
kapitel 15 redovisas regeringens syn på forskningsfrågorna.
Regeringen redovisade i försvarsbeslutets första etapp försvarsberedningens
förslag om att ett självständigt säkerhetspolitiskt råd borde övervägas och att
regeringen avsåg att återkomma i ärendet i försvarsbeslutets andra etapp hösten
1996.
Syftet med det säkerhetspolitiska rådet skulle vara att genom ett breddat
beredningsunderlag stärka förmågan att fatta beslut om anpassning. Vid frågans
fortsatta beredning har regeringen funnit att detta syfte kan uppnås bättre på
andra sätt.
Säkerhetspolitiska kontrollstationer, såsom de genomförts inom ramen för det
nu aktuella försvarsbeslutet, finner regeringen därvid ändamålsenliga. Genom ett
inträngande utredningsarbete i den parlamentariskt sammansatta
försvarsberedningen skapar förberedelserna för kontrollstationerna goda
förutsättningar för att nya tendenser i omvärlden vad gäller hot, risker och
andra säkerhetspolitiska förhållanden skall få en bred politisk uppmärksamhet
och övervägas i anslutning till statsmakternas ställningstagande till den
svenska försvarspolitikens inriktning. I tider med svårbedömda förhållanden i
omvärlden eller fortgående förändringar av dessa förhållanden bör frekventa
kontroll-stationer genomföras. En kontrollstation är planerad att genomföras år
1998. Det bör ankomma på regeringen att avgöra om en ytterligare kontrollstation
bör genomföras tidigare.
Regeringen avser också att utveckla och förstärka regeringskansliets förmåga
att analysera och bereda frågor med anknytning till omvärlds-utvecklingen och
behovet av anpassning av totalförsvaret på kort och lång sikt. Det finns behov
av kompetens att följa och utvärdera myndigheternas åtgärder för att skapa
anpassningsförmåga liksom deras planering för sådana anpassningsåtgärder.
Vidare fordras kompetens att analysera säkerhetspolitiska, strategiska,
operativa, taktiska eller tekniska förändringar som kan föranleda
anpassningsåtgärder eller förändringar av anpassningsplaneringen. Därvid skall
bl.a. utnyttjas den ökade satsning på forskning om säkerhetspolitik och hot och
risker som regeringen föreslår. Regeringen avser också att i detta sammanhang ta
ställning till vissa av de förslag om former för beredning av statsmakternas
styrning av försvarsmyndigheterna som lämnats av utredningen Utvärderingen av
försvarets ledning och struktur (UTFÖR). Dessa frågor behandlas i kapitel 19. Av
betydelse för att utveckla regeringskansliets förmåga är även den översyn av den
militära underrättelsetjänsten som regeringen berört i det föregående.

Höjning av krigsdugligheten

Berörda myndigheter har, med försvarsbeslutets första etapp som grund, redovisat
förslag till planering för att under en ettårsperiod höja krigsdugligheten. Den
närmare innebörden av denna planering redovisas i kapitel 16. Det förtjänar att
påpekas att de åtgärder rörande främst det militära försvaret som erfordras för
att i närtid höja krigsdugligheten, och som därför redovisas i planeringen, i
huvudsak återspeglar nuvarande brister i krigsdugligheten. Åtgärderna är alltså
inte konsekvenser av förslagen i denna proposition utan en följd av tidigare
fattade beslut och redan vidtagna åtgärder. De redovisade planerna bestyrker
riktigheten i försvarsutskottets konstaterande i betänkandet 1995/96:FöU1 att
totalförsvaret redan före 1992 års försvarsbeslut hade ett reellt behov av
förberedda åtgärder för att höja krigsdugligheten.
Med den redovisade planeringen som grund bedömer regeringen att det finns
tillräckliga förutsättningar för att vidmakthålla en förmåga att snabbt och
resolut höja krigsdugligheten. Som framgått av den säkerhetspolitiska
redovisningen har regeringen inte funnit anledning att ompröva sin syn på de
tidsbedömningar som ligger bakom kravet på att höjningen av krigsdugligheten
skall kunna genomföras inom en ettårsperiod.

Långsiktig anpassning

Behovet av förmåga till långsiktig anpassning har sin grund i svårigheterna att
förutsäga den framtida utvecklingen. I stället för att inrikta utvecklingen mot
en relativt preciserad framtidssyn måste ett vitt spektrum av
omvärldsutvecklingar kunna hanteras. Det vore inte en rimlig hushållning med
resurserna att nu dimensionera försvaret efter de svåraste hot som skulle kunna
uppstå på lång sikt. Däremot bör vi vidta nödvändiga åtgärder för att ha
tillräcklig förmåga att möta sådana hot om och i så fall när det blir aktuellt.
Totalförsvaret måste alltså ges en mera generell förmåga till anpassning i
stället för att följa en utvecklingslinje som i sig innebär en förutbestämd
anpassning. Viktiga utgångspunkter när det gäller att ange behoven av
anpassningsförmåga kan dock återfinnas i utvecklingen av militärtekniken och de
militära doktrinerna. Denna

utveckling gör det möjligt att dra slutsatser om karaktären av eventuella
framtida militära konflikter.
Förmågan till anpassning är beroende dels av hur myndigheter och andra organ
med totalförsvarsuppgifter organiseras och hur deras verksamhet utformas, dels
av vilka särskilda åtgärder som vidtas för att öka förutsättningarna i sådana
avseenden som är särskilt betydelsefulla från anpassningssynpunkt. Behovet av
och förutsättningarna för långsiktig anpassningsförmåga är olika beträffande
civilt och militärt försvar. Anpassningsförmågan i det civila försvaret grundas
i stor utsträckning på den flexibilitet som finns i det fredstida samhället mot
bakgrund av kravet att ständigt anpassas till ändrade förutsättningar. Härutöver
behöver emellertid vissa särskilda åtgärder vidtas. Förmågan till anpassning i
det militära försvaret måste däremot i allt väsentligt skapas genom medvetna
åtgärder. Gemensamt är att mycket tidskrävande och långsiktiga åtgärder, t.ex. i
fråga om infrastruktur eller komplicerade vapensystem, redan från början måste
utformas eller dimensioneras så att erforderlig handlingsfrihet skapas.
Regeringen föreslår i kapitel 14 särskilda satsningar för att öka an-
passningsförmågan vad gäller möjligheter till materiell förnyelse inom det
militära försvaret. Betydelsen av vår förmåga till modifiering och andra
anpassningsåtgärder för befintliga system betonas. Vidare redovisar regeringen
hur det militära försvarets materielförsörjning kan främjas genom
internationellt samarbete.
Den långsiktiga anpassningsförmågans inverkan på utvecklingen av civilt och
militärt försvar redovisas i kapitel 16. Regeringen vill framhålla att
åtgärderna för att skapa en stabil grund för den långsiktiga anpassningsförmågan
inte är slutliga. Ett betydande utvecklingsarbete återstår. Regeringen avser att
lägga kompletterande förslag i samband med redovisningen av kommande
kontrollstationsarbete.

7.2.3 Beredskap och uthållighet

När det gäller antaganden om påfrestningar i fred och om karaktär och längd av
kriser och krig skall samma grundförutsättningar utnyttjas för det civila och
det militära försvaret. Av statsmakterna angivna grundförutsättningar har som
syfte att ange en gemensam ram för att bl.a. dimensionera kostnadskrävande
investeringar. Samtidigt är det väsentligt att de olika delarna av samhället -
inom denna ram - tar hänsyn till sina specifika krav och problem. Det är därvid
viktigt att utnyttja möjligheterna att kunna vidta åtgärder som innebär
förbättringar utan att detta nödvändigtvis behöver innebära ökade kostnader.
Vissa utgångspunkter för planeringen inför svåra påfrestningar i fred och
väpnade angrepp har redovisats i prop. 1995/96:12. Där redovisas också vissa
utgångspunkter i övrigt. Nedan anges sådana utgångspunkter för planeringen som i
första hand syftar till att närmare ge gemensamma ramar för funktioner med
ansvar för försörjningsberedskap.

Det angreppshot i nuvarande omvärldsläge som anges i propositionen torde inte
föranleda några specifika kvantitativa krav på försörjningsfunktionerna utöver
fredssamhällets resurser. Denna slutsats bygger på ett antagande om relationen
mellan krisutveckling och angreppshot samt på bedömd varaktighet av möjliga
angrepp.
Beträffande beredskap inför angrepp med iståndsatta styrkor bör utgångspunkten
vara att en försöjningsberedskap inför ett sådant angrepp bör kunna uppnås genom
resurskompletteringar. Den fördjupade integrationen och de omfattande
regelverken inom handelsområdet får bedömas stärka möjligheterna till
upprätthållande av utrikeshandel även under kriser. De störningar i
utrikeshandeln som skulle kunna inträffa i samband med en krisutveckling inför
ett angrepp med iståndsatta styrkor, bör förutsättas omfatta främst sådana varor
som erfordras för det militära försvarets resurskomplettering (främst
oljeprodukter, elektronik, produkter för ammunitionstillverkning, vissa läkeme-
del, etc.).
Beredskapen inför angreppshot på lång sikt bör när det gäller försörjning,
liksom för totalförsvaret i övrigt, kunna säkerställas genom långsiktig
anpassning till ett förändrat omvärldsläge.
Regeringen avser senare att i de s.k. operativa anvisningarna ange de närmare
utgångspunkterna för krav på totalförsvaret när det gäller beredskap och
uthållighet.

7.3 Övergripande mål och uppgifter för det militära försvaret

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Följande övergripande mål skall gälla för det militära försvaret och|
| därmed för Försvarsmakten: |
| |
| Försvarsmaktens fundamentala uppgift är att i fred förbereda för|
| att i krig försvara riket mot väpnade angepp som hotar dess |
| frihet och oberoende. Angrepp skall kunna mötas var det än |
| kommer ifrån och hela landet skall kunna försvaras. |
| |
| Försvarsmakten skall kontinuerligt i fred och under kriser |
| kunna övervaka och hävda rikets territoriella integritet, i |
| luften, till sjöss och på marken. |
| |
| Försvarsmakten skall kunna ställa kvalificerade förband och |
| andra resurser till förfogande för internationella fredsfrämjande|
| och humanitära insatser. |
| |
| Försvarsmakten skall kontinuerligt kunna stödja samhället vid |
| svåra påfrestningar i fred. |
| |
| I nuvarande omvärldsläge är de militära hoten starkt begränsade.|
| Försvarsmakten skall emellertid ha förmåga att anpassa sig till |
| förändrade krav och förutsättningar i detta avseende. På motsva-|
| rande sätt skall förmågan att lösa övriga uppgifter kunna anpassas.|
| |
| Försvarsmaktens beredskap skall därför medge att organisationens|
| huvuddel inom ett år efter beslut har uppnått full |
| krigsduglighet. Beredskap, organisation och planläggning skall |
| vidare medge att Försvarsmaktens förmåga långsiktigt kan anpassas,|
| dvs. utökas eller förändras för att motsvara framtida krav och |
| behov. |
--------------------------------------------------------------------

Riksdagen fastställde i försvarsbeslutets första etapp i enlighet med
regeringens förslag uppgifterna för det militära försvaret.
Det militära försvaret skall
- försvara landet mot väpnade angrepp
- hävda vår territoriella integritet
- kunna genomföra internationella fredsfrämjande insatser och
- kunna utnyttjas vid svåra påfrestningar på samhället i fred.
Riksdagen ställde sig vidare bakom regeringens uttalande att ett väpnat
angrepp utgör det allvarligaste hotet mot vår nationella säkerhet och att det
därmed långsiktigt är den viktigaste utgångspunkten för totalförsvars-

planeringen. Även under perioder då bedömningen av tänkbara hot leder till att
det endast finns små anspråk på omedelbar militär förmåga, måste det militära
försvarets verksamhet och utveckling präglas av att uppgiften att försvara
landet mot väpnade angrepp är det yttersta motivet för det militära försvarets
existens. Regeringens förslag till övergripande mål för Försvarsmakten framgår
ovan.

7.4 Inriktningen av det militära försvarets krigsorganisation

7.4.1 Utgångspunkter

Riksdagen godtog i försvarsbeslutets första etapp regeringens förslag till
principiell inriktning och utveckling i stort för krigsorganisationen.
Riksdagen accepterade därvid att låta krigsdugligheten för förbanden variera
men att den inom högst ett år skall ha höjts så att ett angreppshot med
iståndsatta styrkor kan mötas. Riksdagen hade ett motsvarande synsätt när det
gäller åtgärder och handlingsfrihet för en anpassning av det militära försvaret
till en framtida utveckling på längre sikt. Åtgärder för att säkerställa
förmågan till höjning av krigsdugligheten och långsiktig anpassning redovisas
sammanfattat i kapitel 16.
Krigsorganisationens utformning - dvs. dess kvantitet och kvalitet - är ett
uttryck för vilken förmåga i olika avseenden som krävs för att med acceptabel
risktagning kunna lösa uppgifterna, främst uppgiften att möta väpnade angrepp.
Behoven av förmåga kan klarläggas genom en logisk kedja av analyser med
utgångspunkt i hotbedömningar. Därefter kan en krigsorganisation som motsvarar
kraven på förmåga utformas. En viktig förutsättning är emellertid att
hotbedömningarna är någorlunda tydliga och entydiga. Detta är i dagens läge
endast möjligt vad gäller hoten i det korta tidsperspektivet.
Krigsorganisationen måste alltså i betydande utsträckning utformas mot bakgrund
av ett annat krav än det som sammanhänger med behovet av direkt operativ
förmåga, nämligen kravet att långsiktigt kunna anpassa förmågan till framtida
behov.
Mot bakgrund av främst vikten av förmåga till långsiktig anpassning till ökade
hot föreslår regeringen att en i vissa avseenden något större krigsorganisation
bibehålls än vad inriktningen i försvarsbeslutets första etapp angav samtidigt
som reduktioner föreslås i andra avseenden.
Regeringens förslag till utveckling av grundorganisationen, bl.a. mot bakgrund
av förslagen rörande krigsorganisationens utveckling, redovisas i kapitel 11.

7.4.2 Operativa lednings- och underhållsförband

Regeringen redovisar i kapitel 10 ett samlat förslag till ledningssystemets
utveckling.
Beträffande de operativa ledningsförbanden innebär detta att Försvarsmaktens
högkvarter samt de tre militärområdesstaberna med tillhörande stabsförband
bibehålls. Omfattningen av framför allt den fredstida kadern reduceras. Den
operativa ledningsorganisationen reduceras vidare genom att den rörliga
militärområdesförstärkningsstaben utgår.
Innebörden är vidare att de tre underhållsregementena utvecklas genom att de
övertar vissa av de uppgifter som i dag löses på försvarsområdes-,
marinkommando- och flygkommandonivå. Syftet är att genom försvarsmaktsgemensamma
lösningar uppnå en ökad rationalitet. Regeringen bedömer att dessa åtgärder
måste genomföras successivt under försvarsbeslutsperioden på grund av de stora
omstruktureringar som genomförs under dess första del.
Den materiella förnyelsen är nära kopplad till en omfattande utveckling av
metoder för att bedriva ledning och omfattar framför allt sambands- och
informationssystem.

7.4.3 Markstridskrafterna

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| 3 fördelningsstaber med fördelningsförband samt 13 armébrigader |
| bibehålls. Territorialförsvaret reduceras till ca 90 000 man. |
| Hemvärnet utökas till 125 000 man. Luftvärn med medellång räckvidd|
| utvecklas så att anskaffning kan ske under |
| försvarsbeslutsperioden. |
--------------------------------------------------------------------

Försvarsbeslutets första etapp innebar att följande inriktning angavs avseende
markstridskrafterna. Landets stora yta är en grund för dimensioneringen av
markstridskrafterna. Fältförbanden bör efter höjning av krigsdugligheten totalt
omfatta ca 12 brigader i 3 fördelningar med erforderliga fördelningsförband.
Vissa brister i krigsdugligheten kan accepteras i det nära tidsperspektivet
under förutsättning att den relativt snabbt kan höjas efter ett beslut.
I dagsläget består markstridskrafterna huvudsakligen av 6 infanteribrigader, 5
norrlandsbrigader, 2 pansarbrigader, 3 mekaniserade brigader, 6
fördelningsstaber, 7 artilleriregementsstaber samt fördelnings- och
försvarsområdesförband.
Som regeringen anfört i avsnitt 7.2.2 är förmågan till anpassning en viktig
del i det framtida försvaret. För att genom en breddning av den
krigsorganisatoriska basen stärka denna förmåga förordar regeringen att
markstridskrafterna tills vidare skall omfatta 13 brigader. Denna utökning
jämfört med etapp ett anser regeringen motiverad också av operativa skäl.
Regeringen delar Försvarsmaktens uppfattning att antalet brigader som ges
vinterutbildning blir för lågt i den trettonbrigadslösning Försvarsmakten
framlagt. Regeringen föreslår därför en större andel norrlandsbrigader. Genom
utökningen av antalet brigader, i förhållande till den inriktning som angavs i
försvarsbeslutets första etapp, anser regeringen att en bättre grund läggs för
en möjlig framtida anpassning.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att markstridskrafterna utvecklas
enligt följande under försvarsbeslutsperioden.
Fältförbanden bör totalt omfatta 13 brigader i tre fördelningar med
erforderliga fördelningsförband. Fördelningsförbanden minskas överlag på ett
balanserat sätt och ges en omfattning och inriktning som stämmer med
reduceringen av antalet brigader. Härvid undantas dock bl.a. jägarförbanden som
vidmakthålls och vars organisation utvecklas. Ledningsförbanden ges vidare ökad
förmåga bl.a. genom tillförsel av telesystem 9000. Avvecklingen av krigsförband
bör generellt inledas år 1997 och vara genomförda före år 2000.
Regeringen föreslår att hemvärnet bör utökas till ca 125 000 personer.
Regeringen föreslår vidare att territorialförsvaret i övrigt bör bestå av ca 90
000 personer. Försvarsområdesförbandens organisation utvecklas för att kunna
vidmakthålla operativa krav på förmågor och krigsduglighet.
Försvarsområdesstabernas utveckling beskrivs närmare i kapitel 10. För att
minska effekterna av reduktionen föreslår regeringen en bevakningsorganisation
uppgående till ca 40 000 personer efter anpassning. Detta förslag behandlas
utförligare i avsnitt 17.6.
Regeringen har beträffande krigsorganisationens materiella förnyelse beaktat
bland annat funktionen indirekt eld med anskaffning av
artillerilokaliseringsradarn ARTHUR och den måldetekterande artillerigranaten
BONUS. Fältförbandens rörlighet ökas med anskaffning av krigsbro 5 och
utveckling av krigsbro 6. Anskaffning av luftvärnsrobotsystemet BAMSE med
medellång räckvidd för skydd av bland annat flygbaser bidrar till den samlade
luftförsvarsförmågan och ökar därmed möjligheterna att skydda kraftsamlingen av
våra operativa anfallsförband. Vissa brigader utrustas med splitterskyddade
luftvärnskanonvagnar. Försvarsområdesluftvärnskompaniernas förmåga ökas
väsentligt med införandet av direktriktningssikte. Äldre luftvärnsrobotsystem
genomgår renovering och modifiering.
Brigadernas mekanisering och eldkraft prioriteras vid utveckling och
anskaffning av materiel. Den redan påbörjade mekaniseringen fullföljs genom
fortsatt tillförsel av stridsvagnar och stridsfordon. Vid en kvalitativ
bedömning av markstridskrafternas utveckling vill regeringen särskilt framhålla
förnyelsen på stridsvagnsområdet där stridsvagn 121 (Leopard 2) är under
införande och leverans av stridsvagn 122 (nytillverkade Leopard 2 I) påbörjas
under år 1997. Detta tillsammans med den ökande andelen splitterskyddade fordon
för trupp gör att brigadernas förmåga under försvarsbeslutsperioden utvecklas
avsevärt.
Regeringen anser att hemvärnsförbanden är i behov av omfattande
materielförnyelse och att detta kan ske dels genom tillförsel från avvecklade
krigsförband, dels genom anskaffning. Försvarsmaktens planering i detta avseende
godtas av regeringen. Regeringen anser dock att Försvarsmakten måste efterstäva
en högre takt i leveranserna så att hemvärnet får den angelägna moderniseringen
av utrustningen. Exempel på utrustning som regeringen särskilt vill framhålla är
sambandsmateriel på plutonsnivå samt materiel för mörkerstrid. Vidare bör
slutleverans av uniform modell 90 till hemvärnet avslutas under år 1997.

7.4.4 Sjö- och kustförsvarsstridskrafterna

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| 4 marinkommandon bibehålls. 24 ytstridsfartyg bibehålls under |
| försvarsbeslutsperioen varefter antalet minskas till 20. 9 |
| ubåtar bibehålls, varav 2 i materielberedskap. 6 |
| amfibiebataljoner organiseras. 3 kustartilleribataljoner och 1 |
| tungt kustrobotbatteri bibehålls. De fasta kustförsvarsförbanden|
| reduceras till 6 bataljoner. |
--------------------------------------------------------------------

I försvarsbeslutets första etapp angavs följande inriktning avseende
sjöstridskrafterna. Behovet av sjöstridskrafter styrs av kravet att kunna hävda
vår territoriella integritet och kravet på långsiktig anpassning. Inriktningen
bör vara ca 20 ytstridsfartyg, högst 9 ubåtar och en i stort bibehållen
minröjningskapacitet.
De rörliga kustförsvarsförbanden bör enligt försvarsbeslutets första etapp i
huvudsak behållas. För vissa enheter kan brister i krigsdugligheten accepteras i
grundnivån. Högt prioriterade delar av de fasta kustförsvarsförbanden bör
behållas och kunna utnyttjas efter erforderlig höjning av krigsdugligheten.
Resterande delar av den fasta organisationen avvecklas.
Regeringens förslag är nu att 24 ytstridsfartyg behålls under perioden 1997-
2001. Antalet fartyg bör vara av denna storleksordning för att uthålligt kunna
hävda den territoriella integriteten innan nya ytstridsfartyg hunnit bli
operativa. Därefter kan antalet fartyg nedgå till 20. En patrullbåtsdivision
baseras tills vidare i Göteborg. Därigenom läggs en god grund för en framtida
anpassning och möjliggörs en kontinuerlig närvaro av fartygsförband på
Västkusten.
Regeringen föreslår vidare att 9 ubåtar, varav 2 i materielberedskap,
vidmakthålls. Fortsatt kompetens skall säkerställas inom ubåtsområdet.
Som ett led i utvecklingen mot mera operativt rörliga kustförsvarsförband bör
2 rörliga kustartilleribrigadledningar organiseras och vidmakthållas under
försvarsbeslutsperioden.
För att tillgodose behovet av förmåga till strid i våra skärgårdsområden,
bl.a. i anslutning till storstäderna, anser regeringen att 6 amfibiebataljoner

bör utvecklas och vidmakthållas, varvid 2 kan ges en lägre operativ och taktisk
rörlighet.
6 kustförsvarsbataljoner med fast kustartilleri bör vidmakthållas i högt
prioriterade områden.
Den materiella förnyelsen innebär för sjö- och kustförsvarsförbanden i
huvudsak följande. Regeringen avser att under hösten 1996 pröva frågan om
anskaffning av 2 ytstridsfartyg YS 2000 utöver de 2 redan beställda. Båtar
anskaffas till ytterligare en amfibiebataljon, utöver redan beställda båtar för
3 amfibiebataljoner.

7.4.5 Flygstridskrafterna

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Flygstridskrafternas ledning organiseras i en central |
| flygledningsresurs och 3 flygkommandostaber. 6 stridslednings- |
| och luftbevakningsbataljoner, 16 basbataljoner, 13 |
| stridsflygdivisioner samt 4 transportflygdivisioner bibehålls. |
--------------------------------------------------------------------

I försvarsbeslutets första etapp angavs följande inriktning avseende
flygstridskrafterna. Flygstridskrafterna måste utformas och dimensioneras i ett
långsiktigt perspektiv redan på grundnivån. Vissa brister i krigsdugligheten kan
accepteras i det nära tidsperspektivet under förutsättning att den relativt
snabbt kan höjas efter ett beslut. De flygande förbanden skall omfatta ca 12
stridsflygdivisioner, vilka på sikt bör vara utrustade med JAS 39 Gripen.
Härutöver har riksdagen utgått från att regeringen i underlagsarbetet inför
försvarsbeslutets andra etapp överväger frågan om att behålla redan anskaffade
flygplan för en större organisation när antalet divisioner minskas från 16 till
12. På detta sätt skulle en handlingsfrihet att öka luftförsvarets kapacitet
kunna skapas. Vidare skulle det lätta attackflygets omfattning och ambitionsnivå
övervägas ytterligare inför försvarsbeslutets andra etapp. Transportflygets
kapacitet borde i huvudsak bibehållas.
I fråga om markförbanden angavs att stridsledningsorganisationen i alla
väsentliga avseenden måste finnas i grundnivån och snabbt kunna uppnå full
kapacitet. Bassystemet borde kunna minskas till ca 16 basbataljoner. I samband
med en allmän höjning av krigsdugligheten måste bassystemet snabbt kunna ges
full effekt.
Som regeringen har anfört i avsnitt 7.2.2 är förmågan till anpassning en
viktig del i det framtida försvaret. Regeringen anser att förmågan till
anpassning stärks om den krigsorganisatoriska basen breddas något. Regeringen
förordar därför att flygstridskrafterna tills vidare skall bestå av 13
flygdivisioner. Enligt regeringens mening kan, till begränsade kostnader,
förmågan till anpassning i ett längre perspektiv stärkas ytterligare om viss
materiel bibehålls när flygdivisioner avvecklas. Genom dessa åtgärder anser
regeringen att en god grund läggs för en möjlig framtida anpassning avseende
flygstridskrafterna. Regeringen vill dock framhålla att den långsiktiga
inriktningen skall vara flygstridskrafter omfattande 12 divisioner JAS 39
Gripen.
Luftförsvaret är en viktig grund för Försvarsmaktens förmåga att kunna skydda
vitala funktioner och områden, utveckla initialeffekt och kraftsamla operativt
rörliga förband. Regeringen anser därför att luftförsvarsförmågan även
fortsättningsvis skall prioriteras när JAS 39 Gripen införs i organisationen.
Den samlade luftförsvarseffekten förbättras bl.a. genom att JAS 39 Gripen
tillförs kvalificerade radarjaktrobotar.
Regeringen föreslår att flygstridskrafterna utvecklas enligt följande under
försvarsbeslutsperioden.
Lednings- och underhållsförbanden vidmakthålls och utvecklas. Nuvarande
flygkommandostaber omorganiseras till en central flygledningsresurs och 3
flygkommandostaber. De utgående förbanden bör avvecklas senast före år 2000.
Regeringen föreslår vidare att stridslednings- och luftbevaknings-förbanden
reduceras från 9 till 6 bataljoner. Som angavs i försvarsbeslutets första etapp
skall basförbanden organiseras i 16 basbataljoner. Med anledning av den
reducerade basorganisationen finns det skäl att utreda organisationen av
framtida basförband och ett nytt bassystem. Utbyggnaden av det nuvarande Bas 90-
systemet bör därför avbrytas tills vidare. Det kvarstående behovet inom Bas 90-
systemet kan tillgodoses i en anpassningssituation. Det är dock angeläget att
bl.a. sambandsutbyggnaden fortsätter för att tillgodose flygsystemens, främst
JAS 39 Gripens behov.
Regeringen har tidigare pekat på betydelsen av försvarets telenät (FTN) för
tillgången till säkra telekommunikationer. Regeringen vill särskilt framhålla
vikten av att Försvarsmakten i den extrema miljö som krig innebär, har tillgång
till exklusiva telekommunikationer för bl.a. operativ och taktisk ledning.
Regeringen förordar därför att Försvarsmakten även fortsättningsvis skall äga
och driva nätet som en egen teleoperatör. FTN bör vidmakthållas och byggas ut i
nätets olika funktioner. En särskild funktion bör inrättas för att hålla samman
ledning samt drift och underhåll för fred, kris och krig.
Utvecklingen och anskaffningen av 5 stridslednings- och
luftbevakningscentraler och omsättning av äldre centraler bör fullföljas.
Inriktningen är att de första nya centralerna skall tas i begränsad operativ
drift i början av försvarsbeslutsperioden. Även anskaffningen av det flygburna
spaningsradarsystemet bör fullföljas. 2 radarflyggrupper bör kunna tas i
operativ drift vid sekelskiftet.
Anskaffningen av JAS 39 Gripen bör fullföljas. Utveckling och anskaffning av
en tredje delserie framgår av avsnitt 7.4.6. Det är enligt regeringens mening
angeläget att den första Gripendivisionen blir operativ år 1997 och en andra
division året därpå. Det är angeläget även att anskaffningen av den tvåsitsiga
JAS 39 Gripen fortsätter. Inriktningen är att detta flygplan skall börja
levereras under år 1998 och att systemet skall tas i operativ drift år 1999.
Det är därutöver angeläget att flygstridskrafterna ges en relevant beväpning
och utrustning i övrigt. Anskaffningen och integreringen av robot 99 till såväl
JAS 39 Gripen som JA 37 bör således fullföljas. Regeringen anser även att
utvecklingen och anskaffningen av spaningskapsel för JAS 39 Gripen bör
fullföljas så att systemet kan vara operativt åren 2002-03.
De lätta attackflygförbanden har numera en begränsad förmåga att uppträda i en
svår hotmiljö. Regeringen anser att förbanden därför bör avvecklas.
Regeringen anser att JA 37-förbanden tills vidare bör organiseras i
8 divisioner. AJS 37-förbanden och J 35-förbanden bör organiseras i
4 AJS 37- och 1 J 35-division. De utgående förbanden bör snarast avvecklas.
Under försvarsbeslutsperioden bör 6 divisioner ombeväpnas till JAS 39 Gripen. År
2001 kommer flygstridskrafterna då att bestå av 6 JAS 39 Gripendivisioner, 6 JA
37-divisioner och 1 AJS 37-division. Ombeväpningen av JA 37-förband till JAS 39
Gripen bör inledas omkring år 2000.
Regeringen anser att telekrigföringsförmågan inom JA 37-systemet skall
förbättras under försvarsbeslutsperioden.
Transportflygförbanden vidmakthålls och utvecklas. Förbanden bör organiseras i
4 centrala och 4 regionala transportflygdivisioner. Flygräddningen bör
organiseras i 6 tunga helikoptergrupper. Regeringen förordar slutligen att
omsättningen till signalspaningsförband S 102B slutförs så att systemet är
operativt år 1998.
Större och viktigare projekt avseende krigsorganisationens materiella
förnyelse är, förutom system inom JAS 39-projektet, utveckling och anskaffning
av stridsledningscentraler, kommunikationssystem, samt flygburen spaningsradar.
Telekrigförmågan skall förbättras.

7.4.6 JAS 39 Gripen delserie 3

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| En tredje delserie flygplan JAS 39 Gripen utvecklas och |
| anskaffas för leverans under perioden 2003-06. |
--------------------------------------------------------------------

I försvarsbeslutets första etapp godkände riksdagen som inriktning att
krigsorganisationen skall omfatta ca 12 stridsflygdivisioner, vilka på sikt bör
vara utrustade med JAS 39 Gripen.
JAS 39 Gripen bör alltså anskaffas i en omfattning som gör att Försvarsmaktens
krigsorganisation på sikt omfattar totalt 12 stridsflygdivisioner. Med nu
gällande riksdagsbeslut som grund är två delserier JAS 39 Gripen för 8
divisioner under anskaffning. Flygplan och utrustning motsvarande behovet för
ytterligare 4 divisioner bör således anskaffas i en tredje delserie.
Slutleverans av delserie 2 beräknas ske under år 2003, varför leverans av en
tredje delserie också bör påbörjas under år 2003. Utvecklingsarbetet för en
tredje delserie behöver därmed inledas under år 1997. Slutleverans beräknas ske
2006.
Utvecklingsarbetet för den tredje delserien inriktas i tekniskt hänseende mot
nödvändig anpassning till ny teknik. I taktiskt hänseende förbättras främst
luftförsvarsförmågan för att motsvara de krav som kan ställas i framtida
konfliktscenarier.
Ett fördjupat underlag om innebörden av regeringens förslag kommer att
redovisas för försvarsutskottet.
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner utveckling och anskaffning av en
tredje delserie JAS 39 Gripen för att tillgodose behovet av resterande 4
divisioner. Det ankommer på regeringen att besluta om anskaffningsprocessen inom
JAS 39 Gripen investeringsram (se avsnitt 17.12) och inom ramen för av
riksdagen, till utgiftsområdet Totalförsvar, bemyndigade medel.

7.4.7 Helikopterförband

Regeringen anser, i likhet med Försvarsmakten, att Försvarsmaktens
helikopterresurser med början den 1 juli 1997 successivt bör samordnas inom ett
gemensamt program. Genom att inrätta Försvarsmaktens helikopterflottilj skapas
ett gemensamt ledningsorgan för Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Detta
underlättar ledning av större samlade insatser under kris och i krig.
Sammanförandet av helikopterverksamheten ökar också möjligheterna till
typsamordning och samordning vad avser bl.a. beredskap och utbildning.
Flottiljens ledning krigs- och kaderorganiseras och skall utgöra en rörlig
förstärkningsresurs. I krig skall denna ledningsresurs kunna ställas till
operativ eller taktisk chefs förfogande. Den rörliga helikopterledningen skall i
fred kunna användas för ledning och samordning vid större räddningsinsatser.
Regeringen anser att helikopterorganisationen fr.o.m. år 1998 bör inordnas i
ett nytt program, Helikopterförband. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen inför budgetåret 1998 i denna fråga.
I kapitel 11 behandlar regeringen de grundorganisatoriska aspekterna. I
avsnitt 17.2 behandlas utnyttjandet av Försvarsmaktens helikoptrar för bl.a.
sjuktransporter i fred.

7.5 Övergripande mål och uppgifter för det civila försvaret

I försvarsbeslutets första etapp fastställdes följande uppgifter för det civila
försvaret
- värna civilbefolkningen, trygga en livsnödvändig försörjning, säkerställa de
viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid
väpnat angrepp och vid krig i vår omvärld,
- kunna genomföra internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och
- stärka samhällets samlade förmåga att möta svåra nationella påfrestningar i
fred.
Regeringen har i kapitel 5 förordat att begreppet svåra nationella
påfrestningar skall ersättas av "svåra påfrestningar på samhället".
Såsom framgår av kapitel 5 och lagtexten i förslaget till lagen om
totalförsvar och höjd beredskap syftar begreppet civilt försvar på verksamhet
och inte på en organisation. Det framgår vidare att genomförandet av
internationella insatser och stärkandet av samhällets förmåga att möta svåra
påfrestningar på samhället inte är totalförsvarsverksamhet men att däremot
totalförsvarsresurserna skall utformas så att de också kan användas för dessa
situationer. Detta innebär ingen skillnad i sak i förhållande till
försvarsbeslutets första etapp.

Enligt försvarsbeslutets första etapp skall en ny inriktning gälla för det
civila försvaret som innebär att ökad tonvikt skall läggas på att åstadkomma en
grundläggande tillräcklig robusthet och flexibilitet på de viktigaste
infrastrukturområdena. Det gäller i första hand elförsörjning,
telekommunikationer, informationssystem och ledningssystem. Detta är sektorer
som har avgörande betydelse för samhällets funktionsförmåga vid väpnat angrepp
och som är viktiga vid hot mot säkerheten för befolkning och samhällsfunktioner
i fred.

7.6 Inriktning av det civila försvarets funktioner

-----------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Planeringen för det civila försvaret inriktas enligt följande. |
| |
| - Det civila försvaret skall kunna anpassas till förändringar i det|
| säkerhetspolitiska läget |
| - En helhetssyn på beredskapsåtgärderna skall tillämpas |
| - De kompletterande beredskapsåtgärderna skall i större utsträckning|
| än hittills avse de viktigaste infrastrukturområdena |
| - Den fredstida samordningen skall förbättras |
| - Ledningsförmågan skall förbättras |
-----------------------------------------------------------------------

7.6.1 Utgångspunkter

Det civila försvarets förmåga grundas främst på samhällets inneboende stabilitet
och flexibilitet inför olika slag av störningar. Denna basförmåga kompletteras
genom planeringen för det civila försvaret med de särskilda beredskapsåtgärder
som vidtas med utgångspunkt i krav som ställs vid i första hand ett väpnat
angrepp. Villkoren för planeringen för det civila försvaret skiljer sig därmed
väsentligt från vad som gäller för planeringen för det militära försvaret.
Regeringen har i avsnitt 6.2 redogjort för de delar i samhällsutvecklingen som
har särskilt stor betydelse för det civila försvarets förmåga. Det gäller främst
områdena elförsörjning, telekommunikationer och informationsteknologi. På dessa
områden är den tekniska utvecklingen snabb med både positiva och negativa
konsekvenser från sårbarhetssynpunkt. Bilden kompliceras av stora förändringar
när det gäller avreglering och internationalisering inom dessa sektorer.

Samhällets känslighet för vissa slag av störningar ökar genom den fortgående
specialiseringen och koncentrationen inom näringslivet som medför en ökad
ensidighet och ett ökat utlandsberoende.
Ytterligare en dimension är den ändrade ansvarsfördelningen mellan stat och
kommuner som har ägt rum och som fastställts i lagen (1994:1720) om civilt
försvar och lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Kommunerna har därmed såväl
formellt som reellt blivit ansvariga för en betydande del av samhällets
beredskapsåtgärder inklusive personalförsörjning i krig.
Genom försvarsbeslutets första etapp har utgångspunkterna för det civila
försvarets planering ändrats väsentligt. Säkerhetsbegreppet har vidgats och en
helhetssyn skall gälla för åtgärder mot hot och risker i fred och i krig.
Förmågan att möta ett väpnat angrepp skall anpassas efter det säkerhetspolitiska
läget. Resurser för det civila försvaret skall kunna användas i samband med
svåra påfrestningar på samhället i fred och vid internationella fredsfrämjande
och humanitära insatser.
Sammantaget innebär detta att kraven på det civila försvaret har blivit
betydligt mer mångfacetterade och att planeringssituationen har blivit mer
komplicerad.

7.6.2 Inriktningen av planeringen

De utgångspunkter som ovan redovisats leder enligt regeringens mening till
följande allmänna slutsatser när det gäller inriktningen av det civila
försvarets planering. Regeringens förslag överensstämmer i stort med vad som
föreslagits i Överstyrelsens för civil beredskap programplan för det civila
försvaret.

Det civila försvaret måste kunna anpassas till förändringar i det
säkerhetspolitiska läget

I detta sammanhang aktualiseras frågan om beredskapshänsyn i planering och
samhällsutveckling.
Överstyrelsen för civil beredskap framhåller i programplanen att om riskerna i
samhället skall kunna hållas på en godtagbar nivå måste alla verksamheter inom
olika sektorer uppfylla rimliga säkerhetskrav. För att uppnå detta är det enligt
Överstyrelsen väsentligt att statliga myndigheter som arbetar med
beredskapshänsyn och säkerhetsfrågor stödjer och tar initiativ som på olika sätt
höjer den allmänna kunskapsnivån inom risk- och säkerhetsområdet.
Det är enligt regeringen både av beredskaps- och samhällsekonomiska skäl av
största vikt att olika aktörer i samhället i samband med investeringar har
sådan kunskap om det allmänna beredskapsbehovet att de beaktar möjligheterna att
vidta beredskapsåtgärder. Dessa åtgärder kan i sammanhanget vara kostnadsmässigt
marginella men av stor beredskapsvikt. En fortsatt verksamhet från
myndigheternas sida på detta område är angelägen. För detta talar också behovet
av att trygga en beredskap inför svåra påfrestningar i fred.
Regeringen vill betona vikten av att myndigheter med verksamhet inom det
civila försvaret utarbetar planer för hur anpassning skall kunna genomföras och
kontinuerligt överväger hur dessa planer skall kunna realiseras.

En helhetssyn skall tillämpas på beredskapsåtgärderna

Beredskapsåtgärder inom det civila försvaret skall primärt dimensioneras av de
krav som ställs på samhället vid väpnat angrepp. I enlighet med den inriktning
som statsmakterna fastställt i försvarsbeslutets första etapp skall emellertid
vid dimensionering och utformning av beredskapsåtgärderna hänsyn tas till att
resurserna skall kunna utnyttjas även vid svåra påfrestningar på samhället i
fred och vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.
Helhetssynen innebär tillsammans med det vidgade säkerhetsbegreppet en
väsentlig förändring av det civila försvarets inriktning och ett nytt
arbetssätt. Det blir nu nödvändigt att i planeringen konsekvent analysera
effekten av beredskapsåtgärder inte bara för krig utan också med avseende på
fredstida störningar. Även om det är krigets krav som huvudsakligen skall avgöra
dimensionering och utformning av beredskapsåtgärderna är det enligt regeringen
väsentligt att behoven vid fredstida störningar ges stor vikt i avvägningarna.
Regeringen framlägger i dag en proposition om beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred (prop.1996/97:11). Där redovisas vissa svåra
påfrestningar som det är särskilt angeläget att det finns en hög beredskap
inför. I planeringen av det civila försvaret bör särskilt beaktas den effekt
som beredskapsåtgärder bedöms medföra för dessa fall.
Det är en uppgift för myndigheterna inom det civila försvaret att verka för
att en helhetssyn även tillämpas när beredskapsåtgärder vidtas i samhället mot
fredstida olyckor, katastrofer och störningar i viktiga samhällsfunktioner.
Helhetssynen innebär i dessa fall att vid utformning av åtgärderna hänsyn så
långt som möjligt tas till kraven vid väpnat angrepp. Ytterligare en dimension
på helhetssynen är den beredskapshänsyn i planering och samhällsutveckling som
regeringen berört i det föregående.

Den fredstida samordningen bör förbättras

Regeringen föreslår i kapitel 12 en förstärkt samordningsroll för
Överstyrelsen för civil beredskap. Detta görs genom att uppgifterna inom ramen
för samordningsansvaret preciseras och tydliggörs. Överstyrelsens verksamhet
koncentreras till vissa områden inom det civila försvaret och samordnings-
ansvaret avgränsas mot ansvaret för de olika funktionerna.

Ledningsförmågan bör förbättras

Den områdesvisa ledningen inom det civila försvaret förekommer i krig på fyra
nivåer - regering, civilbefälhavare, länsstyrelse och kommunstyrelse. Vidare
förekommer självfallet en ledning inom ramen för de olika samhällssektorerna
eller funktionerna. Denna senare ledning tar sig olika uttryck beroende på
vilken samhällssektor eller funktion det gäller.
Regeringen anser att ledningsförmågan bör förbättras genom åtgärder på olika
områden. Åtgärderna bör i allt väsentligt vidtas redan i fredstid och inte anstå
till ett anpassningsskede.
Ett område där ambitionen bör höjas är kompetensutvecklingen inom
ledningsorganisationen. Detta bör åstadkommas genom större satsningar på
utbildnings- och övningsverksamhet.
Ett annat område som bör prioriteras är utveckling av och anskaffning av
tekniskt stöd, telesäkerhetsåtgärder, datasäkerhet, reservkraft och i vissa fall
fysiskt skydd främst vid myndigheternas fredsuppehållsplatser. Detta
underlättar de praktiska möjligheterna till ledning.
Genom lagen (1994:1720) om civilt försvar har kommunerna sedan den 1 juli 1995
ansvaret för det civila försvaret inom sitt ansvarsområde. Regeringen vill
betona vikten av att berörda myndigheter ger kommunerna det stöd som de behöver
för sin planeringsverksamhet. Länsstyrelserna har enligt lagen om civilt försvar
och förordningen (1995:128) om civilt försvar ett särskilt uttalat ansvar i
detta hänseende. Länsstyrelserna har också ett ansvar som högsta civila
försvarsmyndighet på lägre regional nivå samt viktiga uppgifter inom
fredsräddningstjänsten. Under senare år har besparingarna inom länsstyrelsernas
område berört även dessa ansvarsområden. Regeringen avser att noga följa
utvecklingen beträffande möjligheterna att genomföra den aktuella verksamheten.
Sammanfattningsvis har regeringen i detta avsnitt redogjort för den inriktning
som planeringen för det civila försvaret bör ha under försvarsbeslutsperioden.
För att förverkliga denna inriktning bör, mot bakgrund av det bedömda
beredskapsläget, vid resursfördelningen ledningssystem, kompetensutveckling hos
personal, infrastruktur samt insats- och katastrofberedskap prioriteras högre än
vad som hittills varit fallet. Mot samma bakgrund bör lägre prioritet ges åt
försörjningsfunktionerna.

7.6.3 Vissa särskilda frågor

Regionala mål- och riskanalyser

-----------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Regionala mål- och riskanalyser skall användas som en grund för all|
| totalförsvarsplanering. |
-----------------------------------------------------------------------

De regionala mål- och riskanalyserna är en viktig grund för geografiska
prioriteringar inom totalförsvaret. Analyserna genomfördes i anslutning till
1992 års totalförsvarsbeslut mot bakgrund av de antaganden som gjordes om
karaktär och tänkbart förlopp av ett väpnat angrepp mot landet. Analyserna avser
främst preciserade bedömningar av vilka slag av mål som en angripare skulle
välja och vilka delar av landet som skulle drabbas av stridshandlingar.
Analyserna har kommit till användning vid lokalisering och utformning av
investeringar för ökad funktionssäkerhet i infrastrukturen och för utformning av
Försvarsmaktens operativa planering. De ligger också till grund för de
prioriteringar som görs inom bl.a. skyddsrumsbyggandet.
Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap har i anslutning till
programplanerna redovisat en översyn av inriktning och tillämpning av de
regionala mål- och riskanalyser som fastställdes i 1992 års totalförsvarsbeslut.
Översynen innebär främst en aktualisering med hänsyn till den ändrade inriktning
av totalförsvaret vad gäller ett väpnat angrepp som fastställdes i
försvarsbeslutets första etapp. På denna grund föreslås en viss förändring
avseende bl.a. prioriteringar av mål och geografiska områden.
Regeringen anser att de regionala mål- och riskanalyserna är ett viktigt
prioriteringsinstrument i totalförsvarsplaneringen och att de därför, efter att
ha reviderats med hänsyn till den förutsedda hotbilden, skall ligga till grund
för all totalförsvarsplanering.

Bolagisering och privatisering

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Beredskapsansvariga myndigheter bör noga följa utvecklingen |
| ifråga om bolagiseringar och privatiseringar. |
--------------------------------------------------------------------

I försvarsbeslutets första etapp framhölls att bolagiseringar och
privatiseringar kan minska möjligheterna att upprätthålla en god beredskap om
inte särskilda motåtgärder vidtas.
Regeringen beslöt i november 1995 att en särskild utredare skulle se över
principerna för finansiering av beredskapsåtgärder samt vissa andra frågor inom
det civila försvaret. Utredaren skulle bl.a.redovisa vilka problem från
beredskapssynpunkt som kan uppstå vid fortsatta bolagiseringar och
privatiseringar på de primär- och landstingskommunala områdena.
Den särskilde utredaren lämnade i mars 1996 betänkandet (SOU 1996:58)
Finansiering av det civila försvaret. I betänkandet gör utredaren bedömningen
att de genomförda bolagiseringarna och privatiseringarna inte har lett till
några större problem från beredskapssynpunkt. Med hänsyn härtill lämnar
utredaren inte några förslag på detta område.
Regeringen anser att de från beredskapssynpunkt mest intressanta
bolagiseringarna - vad avser det primärkommunala området - gäller de
kommunaltekniska verksamheterna. Överstyrelsen för civil beredskap bör även i
fortsättningen lämna stöd för investeringar i reservutrustningar i
kommunaltekniska anläggningar. Några ytterligare åtgärder behöver enligt
regeringen för närvarande inte vidtas. Beredskapsansvariga myndigheter bör
emellertid noga följa utvecklingen på detta område.

Ökade uppgifter för kommunerna

I försvarsbeslutets första etapp framfördes att frågan om överföring av
ytterligare uppgifter till kommunerna borde utredas, varvid särskilt
skyddsrumsbyggandet skulle övervägas i enlighet med förslag från Riksdagens
revisorer. Regeringen gav därefter i 1995 års planeringsanvisningar
Överstyrelsen för civil beredskap i uppgift att i samråd med Statens
räddningsverk pröva möjligheten att överföra ytterligare uppgifter till
kommunerna.
Överstyrelsen för civil beredskap gör i sin rapport bedömningen att det endast
återstår ett fåtal uppgifter som kan vara aktuella att överföra ansvaret för
till kommunerna. I rapporten föreslås att en prövning görs dels av möjligheten
att skapa ett nytt system för ersättning för underhållsbesiktning av skyddsrum,
dels av möjligheterna för ett ökat kommunalt inflytande över statsbidragen till
frivilligverksamheten på lokal nivå.
I rapporten föreslås även att ett antal andra frågor bör bli föremål för
fortsatt utredning. Överstyrelsen anser dels att en översyn av lagen (1994:1710)
om civilt försvar bör genomföras i syfte att tydliggöra kommunernas ansvar i
fråga om utdelning av andningsskydd, dels att frågor om anläggningars skydd i
krig (verkskydd) i framtiden eventuellt borde regleras i räddningstjänstlagen
(1986:1102) och inte som idag i lagen om civilt försvar.
Överstyrelsen för civil beredskap föreslår även att det borde utredas om
äganderätten till och anskaffningen av räddningstjänstmateriel för höjd
beredskap skall överföras till kommunerna.

Vad avser skyddsrumsbyggandet anser Överstyrelsen att det med nuvarande
finansieringssystem av praktiska skäl inte är lämpligt att överföra medlen för
skyddsrumsbyggande till kommunal nivå utan föreslår att möjligheten att
lånefinansiera beredskapsinvesteringar i allmänhet och skyddsrumsbyggandet i
synnerhet utreds.
Statens räddningsverk delar ej denna uppfattning och motsätter sig särskilt
Överstyrelsens förslag vad gäller räddningstjänstmateriel för höjd beredskap.
Regeringen anser att det är angeläget att pröva möjligheterna till fortsatt
överföring till kommunerna av uppgifter inom det civila försvaret.
Förslaget om ett nytt system för ersättning för underhållsbesiktning bör
enligt regeringens mening aktualiseras i samband med den utvärdering av
tillämpningen av ersättningssystemet som skall genomföras av regeringen och
Kommunförbundet år 1999. Frågan om ökat kommunalt inflytande över statsbidragen
för den frivilliga försvarsverksamheten bör enligt regeringens uppfattning
hanteras vid den planerade utvärderingen av finansieringssystemet för den
frivilliga försvarsverksamheten (kapitel 9).
Regeringen har den 13 juni 1996 uppdragit åt Riksrevisionsverket att utreda
möjligheten att lånefinansiera beredskapsinvesteringar av olika slag, däribland
skyddsrum. Både skyddsrum och räddningstjänstmateriel behandlas i detta uppdrag.
Möjligheten till överföring till kommunerna är i båda fallen sammankopplad med
hur finansieringsfrågan kan lösas. Frågan om finansiering av skyddsrum behandlas
i avsnitt 21.2. Regeringen avser att vidare studera dessa frågor.
Förslagen om fortsatt utredning av regleringen av kommunernas ansvar i fråga
om utdelning av andningsskydd och anläggningars skydd i krig kommer att beredas
vidare inom regeringskansliet.

8 Internationell verksamhet

----------------------------------------------------------------------------
|Regeringens bedömning |
| |
|Sverige bör aktivt bidra till att vidareutveckla ett brett regionalt |
|säkerhetsfrämjande samarbete inom Östersjöområdet. Det är angeläget att
Ryssland |
|i ökande utsträckning engageras i detta samarbete. |
| |
| Det svenska säkerhetsfrämjande stödet bör särskilt uppmärksamma stärkandet
av |
|de baltiska ländernas gräns/kustbevakning och uppbyggandet av baltiska |
|försvarsmakter under demokratisk kontroll. |
| |
| Sverige bör aktivt verka för att, tillsammans med andra PFF-länder, |
|vidareutveckla och fördjupa PFF-samarbetet inklusive interoperabiliteten |
|vid internationella fredsfrämjande insatser. |
| |
| Sverige bör under försvarsbeslutsperioden, såsom hittills, kunna delta i|
|fredsfrämjande och humanitära internationella insatser på mandat av FN eller|
|OSSE. |
| |
| Statens räddningsverk bör svara för genomförandet av internationella |
|katastrof- och räddningsinsatser. Räddningsverket bör även kunna ställa |
|resurser till förfogande i den inledande återuppbyggnadsfasen. |
| |
|Regeringens åtgärder |
| |
|Regeringen avser att ge Försvarsmakten i uppdrag att utarbeta ett särskilt|
|underlag för stödet till de baltiska länderna beträffande utbildningsinsatser|
|och materiel. |
| |
| Regeringen avser att avdela medel till stöd för de svenska |
|frivilligorganisationernas samarbete med de baltiska länderna. |
| |
| Regeringen återkommer i kapitel 11 med förslag till bildande av ett |
|internationellt kommando inom Försvarsmakten. En snabbinsatsstyrka skall |
|organiseras inom kommandot. Kommandots uppgift blir bl.a. att organisera, |
|utbilda och understödja de fredsfrämjande insatser som Sverige medverkar i.|
| |
| Verksamheten inom Försvarsmaktens särskilda enhet för humanitära insatser,|
|Swedrelief, överförs till Statens räddningsverk. |
| |
| Åtgärder vidtas för att vidareutveckla och samordna den civila och militära|
|utbildning som bedrivs i Sverige för fredsfrämjande och humanitär insatser.|
|Regeringen avser att utse en koordinator med uppgift att föreslå |
|samordningsåtgärder, utreda och lämna förslag beträffande denna utbildning.|
----------------------------------------------------------------------------

8.1 Inledning

Såsom utvecklas i kapitel 4 främjas Sveriges intressen av ett brett fält av
åtgärder och insatser för fredlig samlevnad, demokratisering och en hållbar
utveckling i vår omvärld. I detta sammanhang utgör totalförsvarsresurser ett
väsentligt instrument för Sveriges internationella agerande. Detta var en viktig
slutsats i den första etappen av försvarsbeslutet och den har snarast
förstärkts. Det är mot den bakgrunden angeläget att fortsätta att stärka
Östersjösamarbetet i vid mening, att ytterligare utveckla det svenska samarbetet
inom Partnerskap för fred (PFF) samt att förbättra totalförsvarets förmåga till
fredsfrämjande och humanitära insatser.
Det säkerhetsfrämjande stödet i Östersjöområdet är väsentligen inriktat på
stöd till de baltiska länderna. För att främja regional stabilitet och säkerhet
är det viktigt att Sverige nu även bidrar till en breddning och fördjupning av
samarbetet i Östersjöområdet. Av stor säkerhetspolitisk betydelse är att
Ryssland deltar i detta samarbete.
PFF-samarbetet är betydelsefullt både utifrån alleuropeiska säkerhetspolitiska
utgångspunkter och för att främja stabilitet och förtroende i Östersjöområdet.
Deltagandet i PFF är också ett viktigt led i utvecklandet av totalförsvarets
interoperabilitet och i kunskapsutbytet med andra länder och organisationer.
Regeringen ser det som ett klart svenskt intresse att ytterligare utveckla
interoperabiliteten vid internationella fredsfrämjande insatser, vilket närmare
berörs i avsnitt 8.3.
Den första etappen av försvarsbeslutet innebar bl.a. att riksdagen godkände
vad som föreslogs beträffande internationella insatser. Riksdagens beslut tog
därmed sin utgångspunkt i bedömningen att det även i framtiden kommer att finnas
omfattande behov av internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Att
kunna genomföra sådana insatser skall framgent vara en av
totalförsvarsmyndigheternas huvud-uppgifter. Vidare godkändes regeringens
förslag om att Sverige skall verka för att stärka FN:s, OSSE:s, EU:s och VEU:s
förmåga, såväl generellt som speciellt i fråga om snabba och tidiga
fredsfrämjande insatser.
Regeringen vidhåller denna bedömning, vilket framgår av kapitel 4, där
regeringens syn på internationella insatser utvecklas.
Det mesta tyder på att FN, trots fördjupad ekonomisk och organisatorisk kris,
behåller sin övergripande roll i det internationella samfundets fredsfrämjande
verksamhet i egenskap av den enda globala organisationen för fred och säkerhet.
Ansträngningar görs nu i syfte att öka samordningen med regionala organisationer
och för att inom FN skapa en tydligare rollfördelning. Regionala organisationer
bör dessutom ges ett större ansvar i den fredsfrämjande verksamheten. Sverige
medverkar i arbetet att förstärka FN:s förmåga till fredsfrämjande insatser. Det
handlar bland annat om lednings- och koordineringsfrågor (militära och civila

insatser m.m.) och om en vidareutveckling av FN:s beredskaps-arrangemang,
inklusive snabbinsatsstyrkor.
Den pågående IFOR-insatsen i f.d. Jugoslavien under NATO:s ledning får
sannolikt stor betydelse för utvecklingen av det internationella samfundets
vilja och förmåga att ingripa även i andra konflikter. I den meningen utgör
IFOR en katalysator inom fredsfrämjandet.
I enlighet med vad som angetts i försvarsbeslutets första etapp bör enligt
regeringens mening totalförsvarets förmåga att bidra med resurser till
internationella insatser vidareutvecklas. Därvid bör eftersträvas en förmåga att
delta i ett brett spektrum av insatser över hela det fredsfrämjande och
humanitära området. En annan viktig del i det fredsfrämjande arbetet utgörs av
civilpolisinsatser, för vilka behovet kan komma att öka.
Fredsfrämjande insatser på mandat av FN eller OSSE skall även kunna ledas av
andra organisationer som t.ex. VEU eller NATO.
När det gäller civila internationella insatser kan hjälpbehoven vid humanitära
katastrofer betraktas som omättliga. Detta gäller inte minst vid och efter en
väpnad konflikt. Det internationella samfundet har byggt upp ett system för
hjälparbetet, inom vilket FN har en central roll. FN verkar för en nödvändig
samordning av olika hjälpinsatser.
Inom ramen för det samlade humanitära hjälparbetet, där från svensk sida bl.a
fredsräddningstjänstens resurser används, har också det civila försvarets
resurser använts vid brådskande insatser, dels under pågående konflikter och
katastrofer, dels under tiden närmast därefter. När läget stabiliserats blir det
naturligt för det civila samhället att ta över. Biståndsinsatserna kan därmed
förväntas bli inriktade mot att stärka lokal kompetens för återuppbyggnaden.
De bidragsgivande länderna har att ta ställning till de framställningar om
insatser som kommer från olika FN-organisationer. FN-systemet hämmas emellertid
i stor utsträckning av mycket begränsade finansiella resurser. De länder som
bidrar med humanitära hjälpresurser förväntas därför ofta även finansiera dessa.
I vissa fall kommer begäran om insatser även från andra internationella
organisationer eller enskilda länder. Omfattningen av den internationella
efterfrågan som kan komma att riktas mot det svenska totalförsvarets civila
resurser kan emellertid inte på ett avgörande sätt förväntas förändras.
När FN:s säkerhetsråd beslutar om militära insatser, uppstår ofta frågan hur
den civila hjälpen skall relateras till dessa. De humanitära hjälp-
organisationerna eftersträvar en klar åtskillnad mellan militära och civila
uppgifter. Erfarenheterna från s.k. multifunktionella, ibland även kallade
multidimensionella, operationer visar att den nödvändiga militära och civila
samordningen framför allt måste ske i insatsområdet och vila på en ökad
samverkansförmåga. Då utbildning av personal primärt är ett nationellt ansvar är
det regeringens uppfattning att utbildningsverksamheten i Sverige bör
vidareutvecklas.
Regeringen anser att försvarsforskningen även i fortsättningen bör stödja
utvecklingen av de internationella fredsfrämjande och humanitära insatserna (se
även avsnitt 13.3). Berörda myndigheter bör därför ta

tillvara den forskning som bedrivs och vid behov initiera forskning inom
angelägna områden av den fredsfrämjande och humanitära verksamheten.
Som en uppföljning av försvarsbeslutets första etapp redovisas i avsnitten
8.4-8.6 vissa organisatoriska åtgärder med syfte att vidareutveckla
totalförsvarets förmåga att delta i fredsfrämjande och humanitära insatser.

8.2 Samarbete i Östersjöområdet

Inom den svenska internationella verksamheten intar Östersjösamarbetet en
alltmer framträdande plats. Såsom framhålles i kapitel 4 är samarbetet av stor
vikt för att främja regional stabilitet och säkerhet.
Samarbetet har efterhand fått allt större omfattning och spänner över vida
områden med breda kontaktytor på olika nivåer. Detta nätverksbyggande genom
samverkan och utbyte mellan regeringar, myndigheter, folkrörelser och individer
skapar i sig en djup folklig förankring för samarbetet och en ökad förståelse
för de gemensamma uppgifter och samarbetsområden som identifieras.
Genom Östersjörådet och andra samverkansformer har initiativ tagits inom
handel, ekonomi, samfärdsel samt kultur. Ett konkret samarbete har inletts
avseende bl.a. miljöskydd och icke-militära säkerhetsfrågor, såsom kamp mot
gränsöverskridande brottslighet, kärnkraftsäkerhet och samverkan mellan
kustbevakningar, polis, tull, invandrarmyndigheter och rättsväsen. Toppmötet i
Visby i maj 1996 befäste dessa strävanden och tilldelade Sverige ett särskilt
ansvar för uppföljningen. Visby-mötet underströk inte minst behovet av
gemensamma åtgärder mot den organiserade brottsligheten och en särskild
mellanstatlig aktionsgrupp har därför upprättats med regerings- och
statschefernas personliga representanter.
Sverige bör aktivt verka för att Ryssland involveras i det nätverk av
kontakter och samarbete som växer fram. En bred samverkan inom hela
Östersjöregionen samt Barents hav och Kolaområdet är särskilt viktig i
förhållande till Rysslands deltagande och det angelägna miljösamarbetet på det
militära området. Gotlands centrala geografiska läge förtjänar att noteras när
säkerhetsmönstret i vid mening förändras i Östersjöområdet. Likaså framstår en
vidareutveckling av PFF-samarbetet som ett mycket betydelsefullt
förtroendeskapande instrument genom alla Östersjöstaters deltagande - i
synnerhet de baltiska länderna och Ryssland. Möjliga samarbetsområden med
Ryssland skulle kunna vara fredsfrämjande och PFF-övningar, räddningstjänst och
miljöskydd, kamp mot den organiserade brottsligheten, demokratisering av
försvarsmakten samt omskolning/utbildning av officerare.
Det s.k. säkerhetsfrämjande stödet i Östersjöområdet har hittills väsentligen
inriktats på att stödja de baltiska ländernas uppbyggnad av för en självständig
stat normala säkerhetsfunktioner. Detta sker både bilateralt och i samverkan med
andra länder. Det är ett starkt svenskt intresse att de baltiska länderna i alla
avseenden förblir suveräna stater. Deras säkerhet kan enligt svensk uppfattning
främst tillgodoses genom den ställning som följer av en fortsatt integration i
Europa, i första hand genom EU-medlemskap. Sverige kan inte militärt garantera
de baltiska ländernas säkerhet och de rent militära säkerhetsfrågorna i
Östersjöområdet måste ses i ett bredare säkerhetspolitiskt sammanhang.
Det svenska säkerhetsfrämjande samarbetet har fått allt större bredd. Från den
första tidens befästande av de baltiska ländernas självständighet på basnivå -
upprättande av strukturer och organ/myndigheter - har stödet inriktats på att
konsolidera och utveckla igångsatta projekt och verksamheter. De största
insatserna har gällt stödet till de tre ländernas kust- och gränsbevakning, till
räddningstjänst samt till skapandet av den baltiska fredsbevarande bataljonen,
BALTBAT.
Stödet till kust- och gränsbevakningen omfattar främst uppbyggnaden av
radarstationer längs de tre baltiska staternas kuster och sjögränser samt
överlämnande av fartyg för kustbevakning (hittills tre till Estland, fem till
Lettland och tre till Litauen).
I BALTBAT-projektet har Sverige tillsammans med främst övriga nordiska länder
och Storbritannien bistått de baltiska länderna med att upprätta och utbilda
moderna militära enheter. Detta ger Estland, Lettland och Litauen möjlighet att
på gängse villkor delta i fredsfrämjande operationer och därmed på ett konkret,
men även symboliskt och politiskt betydelsefullt, sätt medverka i det europeiska
samarbetet och särskilt i den framväxande alleuropeiska säkerhetsordningen. I
detta sammanhang har mellan de stödjande länderna gjorts en arbetsfördelning
innebärande att Sverige åtagit sig att utbilda det lettiska kompaniet för senare
tjänstgöring tillsammans med svenska enheter i en av FN beslutad fredsfrämjande
insats. Denna utbildning påbörjades i Sverige under sommaren/hösten 1996.
Utbildningsstöd har vidare lämnats genom en flerårig sjöofficersutbildning i
Sverige för tre officerare per baltiskt land. En liknande arméutbildning har
genomförts och utökas till en nivå motsvarande sjöofficersutbildningen från och
med år 1997. Därutöver bidrar det svenska totalförsvaret med andra typer av
utbildningsinsatser bl.a stöd till baltiska myndigheters informations- och
krishanteringsverksamhet och till personalhanteringssystem för värnpliktiga. De
frivilliga försvars-organisationernas samlade erfarenhet utnyttjas likaså i det
samarbete som utvecklas med de baltiska ländernas frivilligorganisationer.
Till stödet i uppbyggnadsfasen hörde även gåvor av militär överskotts-materiel
inom områden där behoven var särskilt stora i de baltiska länderna. Även om
denna stödform inte bör vara framträdande eller styrande, skall den inte
uteslutas om dokumenterade behov föreligger.
Statens räddningsverk har engagerats i ett brett samarbete med motsvarande
myndigheter i de baltiska staterna. Stöd har lämnats både i form av modern
utrustning och utbildning av personal. Detta stöd jämte stödet till
kustbevakningarna i form av fartyg och utbildning får ökad vikt i ljuset av
Östersjösamarbetets breddning och intensifiering beträffande miljösanering,
kampen mot organiserad brottslighet, illegal

handel, smuggling m.m. Inte minst samarbete rörande den organiserade
brottsligheten intar numera en framskjuten plats.
Minröjning i estniska farvatten under åren 1995 och 1996 har rönt stor
uppmärksamhet och gett båda sidor värdefulla erfarenheter samtidigt som
insatserna både haft en viktig utbildningskomponent och bidragit till
miljösanering. Stöd till och utbildning i ammunitions- och minröjning till lands
är på samma sätt angeläget.
För att främja regional stabilitet och säkerhet är det viktigt att Sverige nu
även bidrar till en breddning och fördjupning av Östersjösamarbetet. Det är av
stor säkerhetspolitisk betydelse att Ryssland deltar i detta samarbete.
När det gäller insatser i de baltiska länderna bör de även fortsättningsvis
utformas och inriktas i nära samverkan och dialog mellan svenska och baltiska
myndigheter. Strävan bör vara att uppnå mer långsiktighet och koncentration än
vad som var möjligt under inledningsskedets insatser för att täcka ofta akut
uppkomna behov. För att stödet skall uppnå största möjliga effekt är det
angeläget att undvika dubbelarbete och att underlätta baltiskt samarbete.
Sverige eftersträvar därför en bättre internationell samordning och ett utökat
informationsutbyte mellan stödländerna respektive med de baltiska staterna. En
fristående grupp rådgivare åt de baltiska försvarsministrarna har - med svensk
medverkan - kommit att spela en viktig roll i bl.a. dessa avseenden.
Fullföljande av påbörjade projekt jämte utbildning i drift och underhåll samt
uppföljning och övertagande av ansvar av samarbetspartnern framstår som särskilt
viktiga moment. Stödet bör vidare planeras och utformas på ett sådant sätt att
samarbetspartnerns engagemang och förmåga att hantera och fortsatt driva
projektet inte framstår som tveksamt.
Eftersom stödet skall utformas i en dialog med respektive baltiskt land, är
det naturligt att från svensk sida inte på förhand lägga fast inriktningen i
detalj. Däremot är det rimligt att ange vissa ur svensk synvinkel prioriterade
samarbetsområden och andra överväganden.
Två områden är centrala i samarbetet med de baltiska länderna:
- det fortsatta stärkandet av de baltiska ländernas gräns/kustbevakning och -
uppbyggandet av baltiska försvarsmakter under demokratisk kontroll med
utbildningsinsatser som en särskilt viktig komponent.
Stödet till gräns/kustbevakningen bör fortsätta och i en kommande fas utvidgas
avseende östgränserna i främst Lettland och Litauen. Med hänsyn till
internationell kriminalitet och smuggling samt i ljuset av de baltiska ländernas
strävan till EU-medlemskap framstår den suveräna statens kontroll av sina
gränser som en angelägen uppgift.
Vad gäller uppbyggandet av försvarsmakter under demokratisk kontroll framstår
fullföljandet av BALTBAT-projektet som synnerligen relevant. Samtidigt som
gällande plan för projektet slutförs fram till hösten 1997 inklusive
samtjänstgöring med svensk utlandsstyrka kommer berörda regeringar - de
baltiska, nordiska och övriga stödländers - att fortsätta dialogen om hur
projektets hittills mycket goda resultat på bästa sätt skall förvaltas och
följas upp.
Regeringen anser vidare att de svenska frivilligorganisationerna kan göra
betydelsefulla insatser för att stödja uppbyggnad av ett försvar under
demokratisk kontroll. Regeringen avser därför avdela medel till stöd för dessa
organisationers samarbete med de baltiska länderna (se kapitel 9).
Enligt regeringens mening bör våra svenska frivilligorganisationer stimuleras
till att ta initiativ till kontakter med existerande eller presumtiva
frivilligorganisationer från Estland, Lettland och Litauen. Som framgår av
kapitlet om Försvarsmaktens grundorganisation bibehålls en militär verksamhet i
Fårösund på Gotland. Möjligheterna att använda dessa resurser i
frivilligorganisationernas samarbete bör särskilt uppmärksammas. Gotlands läge i
Östersjön, befintliga lokaler och andra faciliteter samt historiska traditioner
är särskilda motiv härför. I detta sammanhang kan noteras att regeringen i
proposition 1995/96:221 om militära skyddsområden föreslagit vissa ändringar i
fråga om sådana områden.
Det svenska totalförsvaret är unikt anpassat till vårt land och erfarenheterna
kan inte direkt överföras till en annan miljö eller verklighet. Däremot torde
det finnas många inslag och delar av den svenska modellen som med en lokal
anpassning kan ge värdefulla bidrag till uppbyggandet av reformerade eller nya
försvarsmakter i vårt närområde. Experter från totalförsvaret skulle kunna
fungera som idé- och rådgivare i de baltiska länderna. Därmed skulle
försvarsplanerare i dessa länder med begränsad erfarenhet eller med föråldrade
synsätt ges nya impulser och idéer. Denna möjlighet till rådgivning på plats
skulle kunna kompletteras med utbildningsstöd genom svenska instruktörer och
experter på korttidsuppdrag i berörda länder. Därmed skulle en komplettering ske
av både de längre officersutbildningarna och de kortare specialistkurserna i
Sverige.
Materielstöd i olika former, inklusive krigsmaterielexport, kan bli aktuellt
inom ramen för den dialog som regeringen för med de baltiska länderna
beträffande deras behov respektive vår förmåga att bistå. För
krigsmaterielexport gäller särskild lagstiftning och en prövning sker från fall
till fall, liksom för alla andra länder.
Regeringen avser att uppdra åt Försvarsmakten att utarbeta ett underlag, som
anger inom vilka områden det är möjligt och lämpligt att inrikta stödet till de
baltiska länderna beträffande både utbildningsinsatser och materiel.

8.3 Partnerskap för fred (PFF)

Partnerskap för fred (PFF) har på kort tid utvecklats till ett betydande
förtroendeskapande säkerhetssamarbete i Europa. Sveriges deltagande i PFF har
gradvis vuxit och koncentrerats till samarbetet i Östersjöregionen samt till att
öka vår förmåga att delta i internationella räddningstjänst- och fredsfrämjande
insatser. Det finns en vilja bland de länder som deltar i PFF att stärka och
vidareutveckla samarbetet genom att t ex göra de gemensamma PFF-övningarna allt
mer komplexa och tillföra nya samarbetsområden. Regeringen kommer aktivt att
delta i detta arbete för att till fullo nyttja de säkerhets- och
förtroendeskapande effekter som PFF-samarbetet ger.
Inte minst viktigt ur svensk synvinkel är PFF:s roll inom det
säkerhetsfrämjande samarbetet i Östersjöområdet. Genom PFF engageras såväl NATO
som icke NATO-länder och säkerhetssamarbetet i Östersjöregionen sätts in i ett
brett alleuropeiskt perspektiv. Det är därvid angeläget att Sverige verkar för
ett bredare ryskt deltagande i PFF-samarbetet.
PFF-samarbetet syftar till att öka förmågan att delta i internationella
fredsfrämjande insatser, till att förbättra räddningstjänsten, till att
effektivisera civilt försvar och beredskapsplanering samt till att förbättra den
demokratiska kontrollen av försvarssektorn. Inriktningen av det svenska stödet
till de baltiska länderna stämmer väl överens med de övergripande målen för PFF.
De gemensamma PFF-aktiviterna stärker och utvecklar därigenom
Östersjösamarbetet. PFF-samarbetet bidrar även till att allt starkare väva in de
baltiska länderna i europeiska säkerhetsstrukturer, vilket ligger i Sveriges
intresse. Brist på utbildad personal utgör ett allvarligt hinder för baltisk
medverkan i PFF-samarbetet. Insatser för uppbyggande av de baltiska ländernas
totalförsvar går därför hand i hand med ökad baltisk förmåga att delta i detta
samarbete.
Sverige har deltagit i ett antal PFF-övningar i närområdet. Hittills har det
svenska deltagandet huvudsakligen bestått av militära och civila marina
resurser. Regeringen anser att PFF-övningar som äger rum i det svenska
närområdet även fortsättningsvis skall prioriteras. För att ytterligare stödja
det regionala Östersjösamarbetet är det regeringens avsikt att bredda det
svenska deltagandet i PFF-övningar i vårt närområde till att omfatta även andra
relevanta delar av totalförsvaret.
Stöd åt internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet är en av
totalförsvarsmyndigheternas huvuduppgifter. Dessa internationella uppgifter
ställer höga krav på vår förmåga att samarbeta med andra länder och kräver
anpassning till internationell standard vad gäller såväl materiel som metoder.
Sveriges deltagande i FN-insatser och inte minst IFOR har understrukit PFF-
samarbetets stora betydelse och värde. Samarbetet bidrar till att öka vår
samverkansförmåga och i detta avseende har de gemensamma PFF-övningarna varit
särskilt värdefulla.
Sverige har en bred och lång erfarenhet av internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser. Genom att delta i PFF-övningar bidrar Sverige till att öka
sin egen och andra länders förmåga i dylik verksamhet. Sverige kommer under år
1997 att stå värd för flera PFF-övningar. Vidare arrangerar Sverige kurser och
seminarier för PFF och bidrar därigenom även med kunskaper och erfarenheter för
uppbyggandet av civilt försvar, räddningstjänst och demokratiska
kontrollprocesser i andra PFF-länder.
Sverige har hittills deltagit i PFF-övningar med främst mark- och
marinstridskrafter. Militärhögskolan (MHS) har på uppdrag av regeringen utfört
en studie över de rent militärtekniska förutsättningarna för svenskt deltagande
med marin- och flygstridskrafter i fredsfrämjande insatser och övningar. MHS
anser i sin rapport att deltagande med marin- och flygstridskrafter i
internationella insatser och övningar ökar det svenska förvarets totala förmåga
och förespråkar därför deltagande i såväl insatser som övningar. MHS hävdar att
svenska marin- och flygstridskrafter har fördelar som gör dem väl lämpade att
delta i internationella fredsfrämjande insatser. Tekniska anpassningar och
betydande utbildningsinsatser måste dock, i varierande utsträckning, genomföras
för att svenska stridskrafter skall kunna samverka effektivt internationellt
enligt MHS.
Regeringen anser att Sverige även fortsättningsvis bör delta i PFF-övningar
med enheter från samtliga försvarsgrenar för att stärka förmågan att kunna
genomföra internationella fredsfrämjande insatser på ett säkert och effektivt
sätt. PFF-övningar i Östersjöområdet med en bred deltagarkrets fyller en viktig
förtroendeskapande funktion. Vi bör i första hand sträva efter att förbättra
samverkansförmågan för sådana typer av enheter som kan förväntas efterfrågas för
internationella fredsfrämjande insatser och där svenska resurser är särskilt väl
lämpade. Sverige bör således ej satsa några betydande resurser inom sådana
områden där andra internationella aktörer är bättre rustade. Exempelvis kan
deltagande i internationella fredsfrämjande insatser med svenskt jakt- och
attackflyg komma att kräva både stora anpassningar och stora kostnader, vilket
bör beaktas vid beslut om svenskt deltagande i PFF-övningar.
Sammanfattningsvis är PFF-samarbetet betydelsefullt utifrån både alleuropeiska
säkerhetspolitiska utgångspunkter och för att öka förtroendet mellan
Östersjöländerna. Sveriges deltagande i PFF är likaså ett viktigt led i
utvecklandet av totalförsvarets interoperabilitet och kunskapsutbyte med andra
länder och organisationer. Det är mot denna bakgrund som regeringen har för
avsikt att, tillsammans med andra PFF-länder, vidareutveckla och fördjupa PFF-
samarbetet.

8.4 Militära internationella insatser

Sverige skall utveckla sin förmåga för att även fortsättningsvis kunna medverka
i fredsfrämjande insatser. Regeringen anser därför att följande organisatoriska
åtgärder bör vidtas.
Inom Försvarsmakten skall med utgångspunkt från nuvarande SWEDINT bildas ett
internationellt kommando. Regeringen återkommer med förslag därom i kapitel 11.
Kommandot skall organisera, utbilda och understödja de fredsfrämjande insatser
som Sverige medverkar i. Utöver den operativa ledning som utövas av ansvarig
chef i insatsområdet, ansvarar chefen för det internationella kommandot för
ledning vad avser t.ex. logistik, personal och ekonomifrågor.
Som angetts tidigare är en av huvuduppgifterna för totalförsvars-myndigheterna
att bygga upp resurser och att förbereda för internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser. Det är viktigt att denna karaktär av huvuduppgift
genomsyrar uppbyggnaden av det internationella kommandot, såväl vad gäller dess
ledning som ställning inom Försvarsmaktens organisation. Genom det
internationella kommandot blir det möjligt att ytterligare förbättra
samordningen och effektiviseringen inom Försvarsmakten avseende de
internationella insatserna. Även det nordiska samarbetet bör ytterligare kunna
utvecklas.
Kommandot skall inrymma kapacitet att delta i varaktiga fredsfrämjande
insatser med en styrka som bör vara så organiserad att den kan utgöra en
självständig enhet på bataljonsnivå inom ramen för en större internationell
styrka. Sverige har hittills deltagit i fredsfrämjande insatser med främst
markstridskrafter. I det internationella kommandot skall även marin- och
flygstridskrafter kunna ingå. En viktig fråga i detta sammanhang är i vad mån
förbandsenheter från andra nationer skall kunna ingå i den svenska enheten.
Verksamheten inom Försvarsmaktens särskilda enhet för humanitära insatser,
Swedrelief, bör enligt regeringens mening föras över till Statens räddningsverk.
Regeringen återkommer till detta i avsnitt 8.5.
Specialenheter för ledning, fältarbeten t.ex. minröjning, transporter samt
hälso- och sjukvård skall organiseras vid det internationella kommandot. Dessa
skall även kunna delta i civila och humanitära insatser. Civil expertis skall
därför medverka i ledningen för specialenheterna. Nyckelpersonal bör knytas till
dessa enheter på ett sätt som motsvarar krigsplacering. Annan lämplig och
frivillig personal bör förtecknas i ett specialistregister. Materielplaner bör
upprättas. Syftet härmed är att enheterna skall kunna hålla en hög
grundberedskap. Då svensk specialistmedverkan aktualiseras skall den
efterfrågade enhetens insats-beredskap snabbt kunna höjas. En av
specialenheterna skall ingå i snabbinsatsstyrkan enligt nedan. Kommandot bör
vidare hålla en kader av snabbt tillgänglig personal för tjänstgöring som
militärobservatörer och stabsofficerare samt för specialistuppdrag.
Försvarsmakten bör inom det internationella kommandot organisera en
snabbinsatsstyrka som skall bestå av ett mekaniserat skyttekompani,
ledningspersonal samt en av specialenheterna enligt ovan av kompanis storlek.
Snabbinsatsstyrkan bör kunna insättas i ett krisområde femton till trettio dagar
efter regeringens beslut. Sammansättningen från olika specialenheter i styrkan
skall kunna skifta långsiktigt över tiden beroende på internationell
efterfrågan och nationell kompetensutveckling. Insatser utomlands med denna
styrka bör begränsas till högst sex månader. Ett år efter avslutad insats bör
snabbinsatsstyrkan ånyo vara insatsberedd. Beredskapspersonalen till
snabbinsatsstyrkan skall i så stor utsträckning som möjligt rekryteras bland
personal som nyligen återvänt efter utlandstjänst.
I anslutning till organiserandet av de styrkor som ingår i det internationella
kommandot skall strävan vara att så långt möjligt rationalisera rekrytering,
utbildning och rotationssystem för dessa. Erfarenheterna
från denna internationella tjänstgöring är värdefulla för Försvarsmakten och
synnerligen betydelsefulla som grund för tjänstgöring i snabbinsatsstyrkan.
Volym och innehåll i den svenska styrkan skall efterhand kunna anpassas till
efterfrågan och tillgängliga ekonomiska resurser. Resurser för internationella
fredsfrämjande truppinsatser anvisas under anslaget A2 (kapitel 20) som skapas
genom överföring från Utrikesdepartementet från och med år 1997.
Genom denna organisation av förberedelser för internationella militära
insatser skapas, enligt regeringens mening, en effektiv bas för en fortsatt
svensk framträdande roll i det internationella fredsfrämjande arbetet.
Det är värt att erinra om att svenskt deltagande med väpnad personal utomlands
är författningsreglerat, vilket får konsekvenser för bl.a. mandatfrågor och
beslutsformer vid fredsfrämjande insatser. Detta gäller dock inte civil
personal.

8.5 Civila internationella insatser

Svenska myndigheter och organisationer som har till uppgift att tillhanda-hålla
resurser för civila insatser - främst Statens räddningsverk och Försvarsmaktens
särskilda enhet för humanitära insatser, Swedrelief, samt Rikspolisstyrelsen -
har gjort värdefulla insatser i flertalet av de större humanitära katastroferna
under de senaste åren. Sverige har därmed kunnat tillmötesgå förfrågningar om
insatser från framför allt organisationer inom FN-systemet.
Regeringen anser att åtgärder bör vidtas för att förbättra den svenska
beredskapen för att kunna medverka i internationella hjälpinsatser. Den
nuvarande organisationen för svensk medverkan i sådana insatser bör utvecklas
och effektiviseras. I det fortsatta arbetet med att förbättra verksamheten
kommer regeringen att föra en nära dialog med berörda myndigheter.
Det bör även framgent vara regeringen och inte myndigheterna själva som fattar
beslut om varje insats och om de medel som kan erfordras härför.
Genom deltagandet i civila insatser utomlands har Statens räddningsverk
förvärvat omfattande erfarenheter från internationellt katastrof- och
räddningsarbete. Swedreliefs verksamhet har många beröringspunkter med Statens
räddningsverks internationella arbete. I syfte att utveckla och förbättra
Sveriges deltagande vid civila internationella insatser anser regeringen att
Swedrelief skall föras över från Försvarsmakten till Statens räddningsverk, som
i framtiden skall svara för genomförandet av katastrof- och räddningsinsatser i
andra länder. Denna uppgift avser inte sådana insatser som sker enligt
internationella överenskommelser eller är reglerade i annan ordning. Statens
räddningsverk skall också ha en beredskap för att kunna ställa resurser till
förfogande i den inledande återuppbyggnadsfasen.
Den verksamhet som nu förs över till Statens räddningsverk skall bedrivas vid
det internationella kommandot. Avsikten med detta är att skapa förutsättningar
för en ökad samverkan mellan militär och civil kompetens såväl i planering som
utbildning inför internationella insatser.De svenska katastrof- och
räddningsinsatserna har hittills utformats i enlighet med vad som efterfrågats
av internationella organisationer och FN-systemet. Statens räddningsverk och
Swedrelief har utifrån den definierade efterfrågan i varje särskild katastrof-
eller räddningssituation kunnat sätta samman olika typer av insatser. Genomförda
insatser har varierat till storlek och sammansättning, beroende på insatsens
karaktär. Regeringen anser att detta arbetssätt även fortsättningsvis bör prägla
de svenska insatserna.
Ett system för särskilda insatsstyrkor, som sätts samman utifrån efterfrågan,
bör vidareutvecklas i syfte att säkerställa den flexibilitet som hittills
präglat verksamheten. En utgångspunkt bör vara den personalpool som har byggts
upp av såväl Statens räddningsverk som Swedrelief genom att yrkesutbildade och
experter frivilligt har anmält sitt intresse av att delta i internationell
verksamhet. Även totalförsvarspliktiga som utbildats med civilplikt bör
frivilligt kunna ingå som en framtida resurs i detta sammanhang.
En form av insatser kan t.ex. vara förutbestämda insatspaket, s.k. Service
Packages, vilka efterfrågas av organisationer inom FN-systemet. Planeringen och
utformningen av sådana insatspaket bör göras i nära samverkan med SIDA och
berörda FN-organisationer.
Det internationella kommandot avses få specialenheter för fältarbeten,
transporter, hälso- och sjukvård samt ledning. Enheterna skall även kunna
medverka i civila humanitära insatser.
Överstyrelsen för civil beredskap skall enligt sin instruktion samordna
planeringen inom det civila försvaret. Vad gäller de funktionsansvariga
myndigheternas internationella verksamhet av betydelse för det civila försvaret
bör Överstyrelsen förbättra sin överblick. Dessa myndigheter bör därför till
Överstyrelsen en gång om året redovisa sådan verksamhet.
Överstyrelsen bör även vidareutveckla sin förmåga att om det uppstår en
internationell kris, som har effekt på Sveriges egen försörjningssituation, då
kunna föreslå en avvägning mellan utnyttjandet av det civila försvarets resurser
för nationella och internationella behov. Regeringen återkommer i kapitel 12
beträffande Överstyrelsens uppgifter i detta avseende.

8.6 Utbildningsfrågor

Ett antal myndigheter bedriver utbildning av militär respektive civil personal
som förberedelse inför deltagande i internationell verksamhet. Nuvarande
utbildning inom respektive sakområden fungerar väl. De delar av utbildningen som
är av gemensamt intresse för civila och militära deltagare bör dock hanteras
sammanhållet. Kunskaper om stationerings-landet och andra förutsättningar för
insatsen är exempel på sådana gemensamma utbildningsbehov.
Regeringen lägger särskild vikt vid s.k. multifunktionella operationer. Sådana
operationer ställer höga krav på god samverkan mellan de militära och civila
grupper som deltar i en sådan insats. Den förberedande utbildningen bör därför
inriktas på att möta dessa tillkommande behov. En viktig målsättning är att
bidra till attitydförändringar och ökad förståelse för olika verksamheters
särskilda arbetsförhållanden.
Det är realistiskt att räkna med att svenska enheter i mycket stor
utsträckning kommer att samverka med militära och civila enheter från andra
nationer. Utformningen av den framtida utbildningen bör därför bygga vidare på
internationellt samarbete. En väl utformad utbildning inom detta område kan även
vara av intresse för personal från andra länder. Ett brett utländskt deltagande
i utbildningen skall eftersträvas. När det gäller det specifika nationella
militära utbildningsbehovet skall snabbinsatsstyrkan prioriteras.
Regeringen avser att utse en särskild utredare, en koordinator, för att bl.a.
föreslå former för samordning av utbildning för internationell verksamhet.
Koordinatorn placeras vid det internationella kommandot, men är fristående från
berörda myndigheter och skall kunna initiera gemensamma civila och militära
utbildningsprojekt.
Koordinatorn utses för en period av två år och skall ha följande
huvuduppgifter:
- föreslå åtgärder för samordning och planering av utbildning för militär och
civil personal inför internationella insatser.
- Denna utbildning skall även, i avgiftsfinansierad form, erbjudas annan
personal (t. ex. representanter från enskilda organisationer) som skall verka i
dessa sammanhang,
- utreda möjligheterna till en framtida samordnad utbildning av militär och
civil personal inför internationella insatser, samt lämna förslag på hur den
framtida utbildningen skall organiseras och bedrivas kostnadseffektivt och
- informera sig om möjligheter till och erfarenheter av utbildning i andra
länder.

8.7 Övriga internationella frågor

I prop. 1995/96:12 redogjorde regeringen för hur den svenska försvars-sektorns
internationella kontakter kraftigt ökat som en följd av den säkerhetspolitiska
utvecklingen i Europa. Regeringen redovisade vidare mot denna bakgrund vissa
allmänna överväganden och förslag med det övergripande målet att förbättra
samordning, prioritering och avvägning av den internationella verksamheten.
Regeringen avser att i den ordinarie dialogen med myndigheterna närmare
precisera förslagens innebörd. I detta sammanhang kan nämnas att särskilda
koordineringsmöten på hög nivå kommer att genomföras och utgöra ett forum för
dialog mellan Försvarsdepartementet och myndigheterna för att förbättra den
övergripande samordningen av den internationella verksamheten. Syftet är främst
att informera om och diskutera sådana internationella frågor som kan kräva
samordning och prioritering såväl på regerings- som myndighetsnivå.

Vidare kommer åtgärder att vidtas för att försvarssektorns representation i
andra länder och vid internationella organisationer i högre utsträckning än i
dag skall tillvarata Sveriges samlade intressen. Bl.a. kommer nuvarande ordning
med försvarsattachéer att i några fall kompletteras med särskilda rådgivare i
försvarsfrågor som verkar direkt under Försvarsdepartementet.
Vidare bör åtgärder vidtas för att tillvarata den erfarenhet som svensk
personal nu får genom deltagande i internationell verksamhet. Internationell
tjänst bör därvid utgöra ett kriterium vid meritvärdering.
Det är också viktigt att en kompetensutveckling sker inte minst för att bredda
underlaget för rekrytering av svensk personal till internationella uppdrag.
Detta bör bl.a. ske genom ökade möjligheter till växel-/utbytestjänstgöring.
Regeringen anser att Försvarsmakten och Statens räddningsverk gentemot
arbetsmarknaden skall informera om de för arbetslivet värdefulla erfarenheter
som personalen vunnit genom deltagande i den internationella verksamheten.
Eventuella kostnader för denna verksamhet skall finansieras inom respektive
myndighets anslagsram.

9 Frivillig försvarsverksamhet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| De frivilliga försvarsorganisationerna utgör en viktig resurs för|
| landets försvar. De frivilliga försvarsorganisationernas |
| samarbete med frivillig försvarsverksamhet i Baltikum skall ges |
| ökat stöd. |
| |
| Regeringens åtgärder |
| |
| Nuvarande finanseringssystem för den frivilliga försvars- |
| verksamheten skall utvärderas. |
--------------------------------------------------------------------

De frivilliga försvarsorganisationerna utgör genom sitt starka engagemang och
sin breda kompetens inom skilda områden i samhället en viktig resurs för landets
försvar. Det är en tillgång för ett land att ha ett folkförsvar där var och en
efter sin förmåga och kunskap bidrar till landets beredskap.
För att ytterligare stärka folkförsvarstanken anser regeringen det värdefullt
att de frivilliga försvarsorganisationerna i sin verksamhet ägnar särskild
uppmärksamhet åt rekrytering av kvinnor och invandrare.
Som ett uttryck för den stora betydelse regeringen ger de frivilliga
försvarsorganisationerna och deras verksamhet föreslår regeringen inte någon
besparing när det gäller de statliga resurserna för verksamheten år 1997.
Den kommande reduceringen av den militära grundorganisationen och användningen
av totalförsvarsresurser för dels genomförande av internationella fredsfrämjande
och humanitära insatser, dels stärkande av samhällets samlade förmåga att möta
svåra påfrestningar i fred kommer att innebära förändrade uppgifter och
förutsättningar men även nya möjligheter för de frivilliga
försvarsorganisationerna. I denna situation är det av vikt att berörda
myndigheter även i framtiden på olika sätt stödjer de frivilliga
försvarsorganisationerna i deras verksamhet.
Fr.o.m. den 1 juli 1994 gäller ett nytt system för finansiering av de
frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet. Det nya systemet syftar till
att ge de frivilliga försvarsorganisationerna bättre möjligheter att verka i
större ekonomisk trygghet och stabilitet genom att de medel som tilldelas
organisationerna blir relativt oberoende av eventuella fluktuationer i
utbildningsverksamheten. Syftet med det nya systemet har även varit att få ett
förtydligande av de frivilliga försvarsorganisationernas ställning som enskilda
frivilliga sammanslutningar och att få till stånd en förbättring av
statsmakternas möjligheter till mål- och resultatstyrning.
Stödet till de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet fördelas på två
verksamhetsområden. Den ena delen avser regeringens stöd till de frivilliga
försvarsorganisationernas verksamhet vad gäller ledning/administration,
rekrytering och försvarsupplysning och finansieras genom ett särskilt anslag.
Den andra delen avser de frivilliga försvarsorganisationernas
utbildningsverksamhet och finansieras genom medel inom ramen för anslagen
Befolkningsskydd och räddningstjänst respektive Försvarsmakten samt funktionen
Hälso- och sjukvård m.m..
Regeringen vill i detta sammanhang framhålla vikten av det samarbete som vissa
av de frivilliga försvarsorganisationerna bedriver vad avser de baltiska
staterna. (Se även avsnitt 8.2 Samarbete i Östersjöområdet). De frivilliga
försvarsorganisationernas samlade erfarenhet kommer att vara till en allt större
hjälp vid uppbyggnaden av en frivillig förvarsverksamhet i Baltikum. Regeringen
anser det viktigt att stödja de frivilliga försvarsorganisationernas möjlighet
att öka detta samarbete. För detta ändamål avser regeringen att till några
utvalda frivilliga försvarsorganisationer avdela medel.
Mot bakgrund av att nuvarande finansieringssystem tillämpats under två
budgetår, 1994/95 och 1995/96, avser regeringen låta utvärdera om det avsedda
syftet med det nya finansieringssystemet - bl.a. förbättrad mål- och
resultatstyrning, stabilitet och ökad självständighet för de frivilliga
försvarsorganisationerna - har uppnåtts.
Ett viktigt syfte med utvärderingen blir också att stärka kopplingen mellan
finansieringssystemet och dess möjlighet att stödja verksamheter som är särskilt
betydelsefulla för totalförsvaret. Detta kommer att innebära en prioritering av
medel till de frivilliga försvarsorganisationer som bedriver en särskilt
värdefull verksamhet för totalförsvaret.
I avvaktan på ovanstående utvärdering föreslås inga förändringar vad gäller
den frivilliga försvarsverksamheten eller det nuvarande finansieringssystemet.

10 Ledning

10.1 Ledningssystemets utveckling

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Nuvarande nivåer i ledningssystemet bibehålls. Antalet |
| ledningsorgan reduceras dock. |
| |
| Varje ledningsorgan utformas individuellt med hänsyn till |
| behovet. |
| |
| Försvarshögkvarteret och de tre militärområdesstaberna bibehålls.|
| Kaderorganisationen reduceras. |
| |
| Försvarsområdena reduceras i antal från nuvarande 26 till |
| inledningsvis 16. |
| |
| Ledningskompetensen förbättras genom bl.a. utökad utbildnings- |
| och övningsverksamhet. |
| |
| Satsningarna på de civila ledningsorganens ledningsresurser på |
| fredsarbetsplats fortsätter. |
--------------------------------------------------------------------

10.2 Utgångspunkter

I försvarsbeslutets första etapp anslöt sig riksdagen i stora delar till vad
regeringen föreslagit om utgångspunkter för det fortsatta arbetet med
ledningssystemets utveckling. Riksdagen tillkännagav vidare att underlagsarbetet
måste leda fram till en helhetslösning där skilda delar av de militära och
civila ledningsfunktionerna och ledningssystemen är avstämda mot varandra.
Riksdagen anger bl.a. att den nya säkerhetspolitiska situationen innebär att
totalförsvarets ledningsorganisation i krig och fred behöver förändras och
framhåller vikten av att ha ett effektivt fungerande ledningssystem i de
framtida situationer och stridsmiljöer som kan förutses, liksom för aktuella
ledningsuppgifter i den fredstida verksamheten. Riksdagen pekar också på behovet
att ompröva det nuvarande ledningssystemet med hänsyn till andra förändrade
villkor, inte minst den tekniska utvecklingen.
Beträffande det militära ledningssystemet framhåller riksdagen bl.a. att
förmågan att leda våra stridskrafter under mycket svåra förhållanden har stor
betydelse. Det framtida militära ledningssystemet måste sålunda vara i balans
med hänsyn till
- antalet förband som skall ledas och de uppgifter som dessa förband skall lösa
i krig och fred,
- behovet av samverkan med olika delar av det civila försvaret i krig och i
fred,
- utvecklingen av civila ledningsstrukturer i fred och i krig och
- den tekniska utvecklingen, främst inom informationsteknologin.

10.3 Ledning och samordning inom totalförsvaret

Totalförsvarets ledningssystem måste kunna fungera effektivt och smidigt i många
olikartade situationer, vid fredstida förberedelser, vid svåra påfrestningar på
samhället i fred, vid kriser och under krig. Trots att varje situation ställer
sina speciella krav på ledningssystemet kommer krigets krav att vara
dimensionerande eller starkt styrande.
Ledningssystemet skall medge ett framgångsrikt försvar mot en kvantitativt
begränsad men kvalificerad angripare. Angreppet kan sättas in överraskande, med
stor kraft och mot många mål över vårt territorium. Det kan pågå dygnet runt och
under alla väderförhållanden. Inledningsvis kommer en angripare alltid att ha
initiativet och kunna välja tid, plats, medel och metoder. Sannolikt kommer en
betydande del av de inledande insatserna att direkt eller indirekt riktas mot
vårt ledningssystem.
Vi måste kunna reagera och agera snabbt. En väl känd samsyn eller gemensam
doktrin, som utvecklas och förmedlas genom övningar och andra förberedelser, är
en nödvändig förutsättning för att tillfällen till initiativ skall kunna gripas
utan att kräva omfattande åtgärder för samordning.
Vi måste kunna överleva och motstå den informationskrigföring en angripare
sannolikt tillgriper. Detta kräver ett vitt spektrum av tekniska, fysiska och
psykologiska skyddsåtgärder. Samtidigt måste utgångspunkten vara att
ledningssystemet inte får förutsättas fungera fullständigt och kontinuerligt.
Alternativa förfaringssätt som innebär en lägre ambition i ledningen och som
kräver att lägre nivåer handlar självständigt måste finnas. Även för dessa
syften är en gemensam doktrin av stor betydelse.
Inom Försvarsmakten utvecklas sedan länge metoder och materiel för såväl aktiv
som passiv telekrigföring. Dessa verksamheter bör fortsättas och utvidgas till
att även omfatta andra aspekter av informations-krigföring.
Utvecklingen av informationsteknologin är av stor betydelse. Den gör det
möjligt att inhämta, överföra och bearbeta stora informationsmängder på kort
tid. Information kan presenteras på ett för användaren "skräddarsytt" sätt. I
ökande utsträckning kan beslutsprocessen stödjas av simuleringar, prognoser och
andra beskrivningar av framtiden. IT-utvecklingen medför samtidigt risker för
exempelvis detaljstyrning. På sikt bedöms denna utveckling medge en betydande
ökning av flexibiliteten och anpassbarheten i ledningssystemet inom
totalförsvaret.
Ett grundläggande mål vid utvecklingen av ledningssystemet är att åstadkomma
ett sammanhållet system - en homogen ledningskedja. Ledningssystemets struktur
måste återspegla såväl ledningsansvar och samordningskrav som de praktiska
möjligheterna att genomföra ledningen.Kommunikations- och informationssystemen
måste kunna samverka tekniskt och vara i balans inom hela ledningssystemet.
Arbetsmetoder och synen på ledning bör vila på en gemensam grund för att t.ex
onödiga tidsfördröjningar inte skall uppstå.
Riksdagen lade i 1992 års försvarsbeslut fast vissa principer för
ledningssystemet inom totalförsvaret. De omfattade bl.a. kravet på
ledningsförmåga över hela landet med möjlighet att påverka all för
totalförsvaret viktig verksamhet, strävan efter överensstämmelse mellan fred och
kris/krig, vikten av att behoven av samverkan mellan det militära försvaret och
den civila delen av totalförsvaret tillgodoses på alla nivåer och under alla
faser från fredstillstånd till krig, vikten av att ledning och samverkan kan ske
redan från fredsuppehållsplats och kravet att genom olika åtgärder stärka
ledningssystemets motståndskraft.
Regeringen finner att dessa principer i huvudsak fortfarande är giltiga och
bör ligga till grund för den fortsatta utvecklingen av totalförsvarets
ledningssystem. Formuleringarna beträffande behoven av samordning inom
totalförsvaret kan emellertid uppfattas som alltför generella och behöver därför
ses över.
Behoven av samordning inom totalförsvaret har under hela efterkrigstiden
bedömts vara mycket stort. Därmed har möjligheterna till samverkan mellan olika
ledningsorgan tillmätts mycket stor vikt och haft en avgörande inverkan på
ledningsstrukturer och sättet att utöva ledning.
I grunden delar regeringen denna värdering av samordningens betydelse. Däremot
finns det från flera utgångspunkter anledning att se över behoven av och
förutsättningarna för samverkan på de olika nivåerna i ledningssystemet.
Faktorer som därvid bör beaktas är bl.a. behovet att förbereda
anpassningsåtgärder, den förändrade synen på framtida krisers och krigs
karaktär, utnyttjandet av totalförsvarsresurser vid svåra påfrestningar på
samhället i fred samt den snabba tekniska utvecklingen inom ledningsområdet.
Regeringen avser att genomföra en analys av behoven av samordning och
principerna för samverkan inom totalförsvaret. En sådan analys är ett viktigt
grundvärde vid en omprövning av ledningsstrukturen beträffande t.ex. antalet
ledningsnivåer.
Som framgått ovan är det en förutsättning för en effektiv och säker ledning
att ledningsprinciper, arbetsmetoder, system för kommunikation och
informationshantering etc. utvecklas i takt med krav och möjligheter samt att
utvecklingen inom skilda delar av ledningssystemet hålls samman. Regeringen
anser att förutsättningarna för detta är goda. De gemensamma principer som lades
fast i 1992 års försvarsbeslut återspeglas i myndigheternas syn på och planer
för ledningssystemets utveckling. De grundläggande principerna för ledning har
moderniserats. Ett mycket omfattande arbete med utveckling av tekniska
stödsystem pågår. Detta omfattar bl.a. ett totalförsvarsgemensamt system för
datakommunikation, vilket är en förutsättning för den pågående integrationen av
militära och civila datoriserade informationssystem. Den pågående utvecklingen i
såväl "kulturella" som tekniska avseenden är av vital betydelse. Den förutsätter
i sin tur att övningar och annan verksamhet inom ledningssystemet genomförs i
betydande omfattning. Regeringen bedömer att den pågående utvecklingen på 5 - 10
års sikt kommer att påtagligt öka handlingsutrymmet när det gäller att bygga upp
och välja mellan alternativa ledningsstrukturer.
Bl.a. av de skäl som berörts ovan föreslår regeringen inte några förändringar
av nivåindelningen i ledningssystemet. Däremot bör antalet ledningsorgan
reduceras.

10.4 Det militära ledningssystemet

Grundläggande för utvecklingen av det militära ledningssystemet bör vara en
strävan att åstadkomma ledningsöverlägsenhet i förhållande till en angripare och
att sedan bibehålla denna. Detta förutsätter bl.a. långtgående delegering för
att möjliggöra initiativ på lägre nivåer. Snabbhet och automatik, grundat på en
väl känd doktrin, krävs för att vi skall kunna agera och reagera på kortare tid
än angriparen så att denne kommer i efterhand.
Som nu bör det militära ledningssystemet utformas med högkvarter och
militärområdesstaber för operativ ledning. Därunder leder taktiska chefer de
krigsförband som tillsammans utgör stridskrafterna.
En viktig princip för organiserandet är att varje ledningsorgan bör
dimensioneras och utformas utgående från karaktären av dess ledningsuppgifter,
geografiska och andra förhållanden samt mängden förband att leda. Detta kan leda
till att t.ex. två försvarsområdesstaber i olika delar av landet kan se helt
olika ut.
Regeringens förslag innebär följande.
Högkvarteret bibehålls. Regeringens syn på högkvarterets organisation redovisas
i avsnitt 19.1.3.
De tre militärområdesstaberna bibehålls. Kaderorganisationen reduceras.
Antalet försvarsområden reduceras till 16 varvid samverkan i flertalet fall
kommer att ske med två länsstyrelser. Antalet försvarsområden bedöms kunna
reduceras ytterligare när länsindelningen i västra Sverige lagts fast.
Försvarsområdesstaberna i Kalix och Kiruna omorganiseras till gränsjägarstaber
med uppgift att leda markstrid.
En fördelningsstab i varje militärområde bibehålls. Antalet reduceras alltså
från 6 till 3.
Marinkommandoledningarna bibehålls men reduceras personellt.
Den taktiska ledningen av flygstridskrafter omorganiseras efter hand. De 3
flygkommandona behålls men reduceras personellt. Under överbefälhavaren
organiseras en enhet för central taktisk ledning av flygresurser. Genom att
denna enhet med tilldelade resurser för en viss tid lyder under en
militärbefälhavare skapas förutsättningar för kraftsamling av
flygstridskrafterna samtidigt som flexibiliteten i JAS 39-systemet kan utnyttjas
till fullo.
De 3 underhållsregementena bibehålls. De övertar efterhand uppgifter från
försvarsområdena, marinkommandona, flygkommandona och underhållsförbanden för
att skapa försvarsmaktsgemensamma lösningar.
Regeringens förslag till lokalisering av fördelnings- och
försvarsområdesstaber redovisas i kapitel 11.

10.5 Ledningssystem för det civila försvaret

Det civila försvarets ledningssystem innehåller en "områdesdimension" med
nivåerna regering, civilbefälhavare, länsstyrelser/landsting och kommuner samt
en "funktionsdimension" med regering och funktionsansvariga myndigheter. Detta
innebär ofrånkomligen att det civila ledningssystemet blir mera komplext än det
militära.
Regeringen anser att ledningssystemets grundberedskap inriktas i närtid mot
att skapa en betryggande förmåga att möta de krav som ett väpnat angrepp i
nuvarande omvärldsläge ställer. Härigenom, bedömer regeringen, uppfylls i allt
väsentligt de krav som ställs på ledningssystemet när det gäller att kunna bidra
till förmågan att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.
Detta innebär att en betryggande ledningskompetens måste skapas genom bl.a. en
utökad utbildnings- och övningsverksamhet.
En fortsatt satsning bör ske på förstärkning av de civila ledningsorganens
ledningsresurser på fredsarbetsplats, bl.a. vad gäller utveckling och
anskaffning av tekniskt stöd, telesäkerhetsåtgärder, datasystemsäkerhet,
reservkraft och i förekommande fall fysiskt skydd.
Den vidare inriktningen redovisas i kapitel 20.

11 Försvarsmaktens grundorganisation

11.1 Inledning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens åtgärder |
| |
| En särskild utredare tillkallas för att se över försvarets |
| skolverksamhet. |
--------------------------------------------------------------------

11.1.1 Arbetets bedrivande

Regeringens arbete med grundorganisationens utformning har utgått från
totalförsvarsbeslutets första etapp samt de säkerhets- och försvarspolitiska
bedömningar liksom de förslag till inriktning av krigsorganisationen och
utveckling av ledningssystemet som redovisas i denna proposition.
Försvarsmaktens programplan för försvarets utveckling 1997 - 2001, FMP 97, med
bakomliggande analyser och beräkningar har vidare varit en viktig utgångspunkt.
Härutöver har, bl.a. i samband med ett stort antal uppvaktningar,
framställningar och förslag överlämnats.
I beredningen har oberoende konsultexpertis anlitats för att kontrollera
Försvarsmaktens underlag vad gäller de ekonomiska kalkylerna. För att, i
enlighet med den för riksdagen tidigare redovisade analysmodellen, tidigt kunna
belysa även konsekvenser av annan typ än försvarspolitiska eller
försvarsekonomiska har inom regeringskansliet en särskild analys av
samhällsekonomiska konsekvenser genomförts. Upplysningar avseende
kommunbeskrivningar har inhämtats från berörda länsstyrelser.

11.1.2 Principfrågor

Riksdagens beslut i den första etappen betonade att beslut om enskildheter i den
framtida utvecklingen inte är möjlig innan helheten kan överblickas. Något
ställningstagande till antalet avvecklingar och än mindre om var sådana kunde
bli aktuella gjordes sålunda inte.
De slutsatser om fortsatt osäkerhet om framtiden som regeringen redovisar i
det säkerhetspolitiska avsnittet innebär för grundorganisationens vidkommande
bl.a. krav på anpassningsförmåga och flexibilitet. Anpassningsförmågan bör
tillgodoses genom att garnisoner med goda utvecklingsmöjligheter bibehålls och
genom en spridning över landet som tar hänsyn även till andra förhållanden än de
omedelbara hoten. Förutsättningarna för utbildning och annan verksamhet har noga
analyserats och utvecklingspotentialen har härvid tillmätts stor betydelse.
Miljöaspekterna har i detta sammanhang vägts in. De beräkningar som redovisats
av Försvarsmakten har utnyttjats för den jämförande ekonomiska analysen.
Regeringen menar att också kraven på folklig förankring, som också utvecklades
i försvarsbeslutets första etapp, ställer krav på att Försvarsmaktens verksamhet
har en tillfredsställande geografisk spridning. Regeringen kommer därför att se
till att varje län även i fortsättningen innefattar minst en militär
organisationsenhet. På flertalet av de orter, där enligt detta förslag
försvarsområdesstaberna avvecklas, kommer en militär enhet, i huvudsak
lokaliserad med närhet till länsstyrelse, bl.a. som stöd för den frivilliga
försvarsverksamheten och för kontakt med kommunerna, att bibehållas.
Osäkerheten om framtiden har också lett till att regeringen inte nu föreslår
åtgärder som inte med rimlig säkerhet har en långvarig beständighet.
Omlokalisering av verksamheter där den framtida strukturen inte är klarlagd bör
undvikas, särskilt i de fall sådana omlokaliseringar är förenade med påtagliga
investeringskostnader eller andra kostnader. Härigenom minskar också behovet av
lånefinansierade investeringar och därigenom statens upplåningsbehov. Sådana
hänsynstaganden för att förstärka statens finanser ingick inte i regeringens
anvisningar till Försvarsmakten inför försvarsmaktsplanen.
Regeringen framhåller i tidigare avsnitt Östersjöområdets stora betydelse.
Gotland och dess betydelse för Sveriges samlade försvar är från flera
utgångspunkter centralt i detta sammanhang. Det är därför regeringens mening att
även sådana åtgärder som skulle kunna uppfattas som att försvarets verksamhet på
Gotland tillmättes minskad betydelse måste uppmärksammas.
Av såväl principiella som ekonomiska skäl bör Försvarsmaktens verksamhet så
långt möjligt samordnas. Inom myndigheten bedrivs en omfattande utbildnings-
verksamhet vid ett stort antal skolor. Dessa skolor återspeglar i betydande
utsträckning försvarsgrens- och truppslagsuppdelningen. Inom områden som teknik,
informationsteknologi, skydd, hälso- och sjukvård, men även olika typer av mer
generell officersutbildning, bedrivs utbildning på flera skolor. Det kan
ifrågasättas om inte sådan utbildning i högre grad dels bör ske gemensamt för
Försvarsmakten, dels kan samordnas eller samutnyttjas inom hela totalförsvaret.
Skolverksamheten inom Försvarsmakten har utretts tidigare men något samlat grepp
med utgångspunkt i totalförsvarets behov har inte tidigare tagits. De förslag
till förnyelse av totalförsvaret som regeringen lämnar i denna proposition
understryker betydelsen av detta. En sådan översyn bör därför ske. Det ligger
nära till hands att låta Försvarsmakten genomföra utredningen. Skolverksamheten
måste emellertid också bedömas i ett brett perspektiv med hänsyn till att mycket
av den har betydande kopplingar till olika civila högskolor och annan civil
utbildning. Regeringen avser därför att tillkalla en särskild utredare med
uppgift att se över utbildningen för främst anställd militär och civil personal.
Utredaren skall särskilt eftersträva ökad samordning inom Försvarsmakten men
även pröva möjligheterna till samordning med totalförsvaret i övrigt.
Utredningen skall ske i nära samarbete med Försvarsmakten.
Riksdagens revisorer har studerat Försvarsmaktens utnyttjande av myndighetens
och Försvarets materielverks skjutplatser och provanläggningar. Regeringen avser
att i samband med den löpande uppföljningen av myndigheterna särskilt
uppmärksamma denna fråga.

11.1.3 Samhällsekonomisk analys

Utgångspunkten för den samhällsekonomiska analysen har varit de riktlinjer som
finns redovisade i 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil 5). Enligt
dessa riktlinjer skall de av Försvarsmakten upprättade försvarsekonomiska
kalkylerna kompletteras med samhällsekonomiska faktorer för att åstadkomma ett
beslutsunderlag som även belyser konsekvenserna för de orter som berörs av
avvecklingar. Analysen innehåller följande delar:
- samhällsekonomiskt konsekvensresonemang
- analys av de offentliga transfereringarna
- regionalpolitisk analys.
Analysen finns redovisad i promemorian "Samhällsekonomisk analys", vilken
finns i Försvarsdepartementets akt.
Enligt regeringens mening är de samhällsekonomiska effekterna belysta.

11.1.4 Samband mellan krigs- och grundorganisation

Försvarsmaktens grundorganisation består av kaderorganiserade krigs-förband,
utbildningsförband och skolor m.m.. De kaderorganiserade krigs-förbanden är
sådana viktigare förband som har en större eller mindre del av sin personal
permanent tjänstgörande vid förbandet, t.ex. vissa ledningsförband
(högkvarteret, militärområdes- och försvarsområdesstaber, marin- och
flygkommandon m.fl.), brigader av olika typer, fartygsflottiljer etc. Övriga
delar av grundorganisationen, utbildningsförband och skolor m.m., finns alltså
inte i krigsorganisationen, utan är enheter som upphör vid mobilisering.
Om krigsorganisationen reduceras påverkas grundorganisationen såväl direkt som
indirekt. Om en brigad eller ett annat kaderorganiserat förband utgår ur
krigsorganisationen påverkar detta direkt grundorganisationen. Om däremot
krigsförband som inte är kaderorganiserade - t.ex. ett antal luftvärnsförband -
avvecklas sker inga direkta förändringar av grundorganisationen. Däremot minskar
belastningen på de utbildnings-förband (luftvärnskårerna) som producerar
luftvärnsförbanden. En eller flera av dessa kårer kan då bli aktuell att lägga
ner.
Det finns ingen omedelbar koppling mellan var ett förband grundutbildas och
var mobilisering skall ske eller var förbandet är tänkt att i första hand
utnyttjas. Striden genomförs med de krigsorganiserade förbanden och inte med de
resurser som närmast förknippas med grundorganisationen. En översikt över var de
kaderorganiserade krigsförbanden är lokaliserade och var grundutbildning och
annan verksamhet sker ger inte en rättvisande bild av hur mobilisering och andra
förutsättningar för försvaret är fördelade över landet. Grund-organisationens
utformning har dock på olika sätt en inverkan på dessa förutsättningar.
Lokaliseringen påverkar var den fast anställda personalen är bosatt.
Krigsorganisationens materiel måste kunna utnyttjas för utbildning m.m. och
mobiliseringsförråden bör av rationalitetsskäl finnas inom rimliga avstånd.
Klimat och terräng kan påverka förbandens användbarhet. Betydelsen av denna
inverkan varierar starkt mellan olika förbandstyper och olika delar av landet.

11.2 Regeringens förslag till åtgärder

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Följande enheter läggs ned före den 1 januari 1999 med alla |
| avvecklingsåtgärder genomförda före den 1 januari 2000. |
| |
| - Nedre Norra arméfördelningen i Östersund |
| - Västra arméfördelningen i Skövde |
| - Mellersta arméfördelningen i Linköping |
| - Försvarsområdesstaberna i Ystad, Växjö, Kalmar, Gävle, Borås,Linköping,
Västerås, Östersund, Kiruna och Kalix |
| - Livgrenadjärbrigaden i Linköping |
| - Älvsborgsbrigaden i Borås |
| - Lapplandsbrigaden i Umeå |
| - Svea artilleriregemente i Linköping |
| - Norrlands artilleriregemente i Östersund |
| - Skånska luftvärnskåren i Ystad |
| - Svea ingenjörkår i Södertälje |
| - Svea trängkår i Linköping |
| - Hälsinge flygflottilj i Söderhamn |
| - Krigsflygskolan i Ljungbyhed |
| |
| Följande enheter inrättas under försvarsbeslutsperioden. |
| |
| - Försvarsmaktens helikopterflottilj på Malmen |
| - Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala |
| - Försvarsmaktens försörjningscentrum |
| - Arméns taktiska centrum i Enköping |
| |
| Vidare föreslås att |
| |
| - Öresunds marindistrikt inordnas i marinkommandoorganisationen |
| - Karlskrona örlogsskolor inordnas i Berga örlogsskolor |
| - SWEDINT i Södertälje omorganiseras till Försvarsmaktens inter-|
| nationella kommando |
--------------------------------------------------------------------

Regeringens förslag beträffande grundorganisationen framgår av det följande.
Inledningsvis vill regeringen därvid betona att regeringens förslag till
helhetslösning sammantaget inte innebär några ökade kostnader under
försvarsbeslutsperioden jämfört med det förslag Försvarsmakten redovisat i
försvarsmaktsplanen.

Regeringens förslag till inriktning av krigsorganisationen och
ledningssystemet redovisas i avsnitt 7.4 respektive kapitel 10. Innebörden från
grundorganisationssynpunkt är i stort att
- armébrigaderna reduceras från 16 till 13,
- arméfördelningsstaberna reduceras från 6 till 3,
- fördelningsförbanden i övrigt reduceras till sitt antal med ca entredjedel,
- försvarsområdesstaberna reduceras från 26 till 16,
- ytstridsfartygen reduceras från 30 till 24,
- ubåtarna reduceras från 12 till 9,
- de rörliga kustförsvarsförbanden bibehålls medan de fasta kustförsvars-
förbanden reduceras till ca hälften,
- stridsflygdivisionerna reduceras från 16 till 13,
- det lätta attackflyget avvecklas,
- flygbasbataljonerna reduceras från 24 till 16.
När det gäller södra Sverige föreslår regeringen att Skånska luftvärnskåren,
Lv 4, i Ystad läggs ned. Minskningen av antalet luftvärnsförband i
krigsorganisationen innebär att en av de två luftvärnskårerna i Södra
militärområdet bör avvecklas. En avveckling i Ystad, tillsammans med den
avveckling i Borås som föreslås i det följande, ger bättre förutsättningar för
en ekonomiskt fördelaktig helhetslösning än en avveckling av den nyligen
omlokaliserade luftvärnskåren i Halmstad.
Regeringen föreslår vidare, i enlighet med principen att
krigsförbandsproducerande flygflottiljer i första hand bör vidmakthållas, att
Krigsflygskolan, F 5, i Ljungbyhed läggs ned. Flygutbildningen bör överföras
till Skånska flygflottiljen, F 10, i Ängelhom respektive Upplands flygflottilj,
F 16, i Uppsala. Det bör ankomma på regeringen att efter översynen av
Försvarsmaktens skolor besluta om den framtida lokaliseringen av övriga
verksamheter vid F 5.
Beträffande försvarsområdesstaberna föreslår regeringen avveckling i Ystad,
Växjö och Kalmar, varvid det blivande Skåne län bildar ett försvarsområde,
Blekinge län ett försvarsområde och Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län ett
försvarsområde.
För att öka rationaliteten föreslår regeringen vidare att Öresunds
marindistrikt i Malmö inordnas i marinkommandoorganisationen i Södra
militärområdet och att Karlskrona örlogsskolor inordnas i Berga örlogsskolor.
Berga örlogsskolor kommer dock även framgent att bedriva verksamhet i
Karlskrona.
Försvarsmaktens förslag överensstämmer med regeringens, utom beträffande
nedläggningen av Skånska luftvärnskåren i Ystad, där Försvarsmakten i stället
föreslagit att Göta luftvärnskår i Halmstad läggs ned.
Beträffande västra Sverige föreslår regeringen att Älvsborgsbrigaden och
Älvsborgs regemente i Borås läggs ned. De viktigaste skälen är de begränsade
utvecklingsmöjligheterna beträffande produktion av mekaniserade förband i Borås
garnison och möjligheten att sänka kostnaderna genom att bibehålla garnisonen i
Halmstad.
Med hänsyn till Göteborgsområdets betydelse bibehålls utbildning av
amfibieförband vid Göteborgs marinbrigad.
Försvarsmaktens förslag innebär att Flygvapnets Halmstadsskolor, F 14, skall
läggas ned. Regeringen anser emellertid att frågan om formerna och tidpunkten
för avvecklingen av F 14 bör anstå till efter översynen av Försvarsmaktens
skolor. Det bör ankomma på regeringen att besluta om den framtida förändringen
av verksamheterna vid F 14.
En av de två fördelningsstaberna inom södra militärområdet skall avvecklas.
Regeringen föreslår att Västra arméfördelningen i Skövde läggs ned.
Som ett led i strävandena efter rationella lösningar föreslår regeringen att
ett försvarsmaktsgemensamt centrum för utbildning och utveckling inom
underhållstjänstområdet inrättas, preliminärt i Skövde. Härvid läggs Arméns
underhållscentrum ner.
Med hänsyn till pågående översyn av länsindelningen i Västsverige bör
handlingsfriheten att anpassa försvarsområdesindelningen bevaras. Regeringen
föreslår därför tills vidare inga andra förändringar av försvarsområdesstaberna
i området än avvecklingen i Borås.
Försvarsmakten har föreslagit att Livregementets husarer, K 3, och
Fallskärmsjägarkåren omlokaliseras till Borås respektive Östersund. Mot bakgrund
av regeringens ovan redovisade syn på omlokaliseringar anser regeringen att K 3
och Fallskärmsjägarkåren skall bibehållas i Karlsborg. Däremot bör utbildningen
av stabs- och sambandsförband i Karlsborg upphöra. Den utbildningskapacitet som
finns i Enköping och Boden är tillräcklig.
Försvarsmaktens förslag skiljer sig från regeringens på flera punkter.
Försvarsmakten föreslår sålunda nedläggning av brigaden respektive
luftvärnskåren i Halmstad men att brigaden i Borås och luftvärnskåren i Ystad
bibehålles. Vidare föreslår Försvarsmakten att utbildnings-verksamheten vid
Göteborgs marinbrigad skall upphöra.
Försvarsmakten har föreslagit reduktioner av verksamheten på Gotland. Med
hänsyn till öns läge och betydelse anser regeringen att verksamheten inte bör
reduceras på detta sätt. Utbildning av luftvärns- och kustförsvarsförband
avsedda för Gotland bör alltså även fortsättningsvis ske vid Gotlands
luftvärnskår och Fårösunds marinbrigad.
Beträffande Mellansverige föreslår regeringen att Livgrenadjärbrigaden, IB 4,
Svea artilleriregemente, A 1, och Svea trängkår, T 1, i Linköping samt Svea
ingenjörkår, Ing 1, i Södertälje läggs ned till följd av att krigsorganisationen
minskas. Det viktigaste motivet till valet av A 1, T 1 och Ing 1 är att de
alternativa förbanden Bergslagens artilleriregemente, A 9, i Kristinehamn, Göta
trängkår, T 2, i Skövde respektive Göta Ingenjörkår, Ing 2, i Eksjö samtliga är
samlokaliserade med enheter för central utbildning och utveckling inom respekti-
ve funktion. IB 4 skulle sålunda bli det enda förbandet lokaliserat till
Linköping utan omedelbara samträningsmöjligheter eller stordriftsfördelar. Rege-
ringens förslag att lägga ned IB 4 i Linköping men bibehålla NB 13 i Falun
syftar till att öka andelen vinterutbildade förband.
Regeringen föreslår vidare att Mellersta arméfördelningen i Linköping samt
försvarsområdesstaberna i Gävle, Linköping och Västerås avvecklas, varvid
Gävleborgs och Dalarnas län bildar ett försvarsområde, Östergötlands och
Södermanlands län ett försvarsområde samt Västmanlands och Uppsala län ett
försvarsområde.
Regeringen föreslår att Hälsinge flygflottilj, F 15, läggs ned. Andra alter-
nativ, bland dem främst F 10 i Ängelholm, har övervägts. De tyngsta motiven till
regeringens förslag är möjligheterna att snabbt föra över flygutbildning från
Ljungbyhed till Ängelholm som bl.a. har dubbla rullbanor samt förhållandet att
verksamheter i Söderhamn i mindre omfattning behöver flyttas vid en avveckling.
F 10 har vidare miljötillstånd för flygning med tre divisioner JAS 39 Gripen.
Besparingarna vid en avveckling av F 15 blir avsevärt större än om F 10 skulle
lagts ned.
Frågan om ett internationellt kommando har behandlats i kapitel 8. Regeringen
föreslår att SWEDINT i Södertälje omorganiseras till Försvarsmaktens in-
ternationella kommando.
Regeringen har i avsnitt 7.4.7 redovisat att Försvarsmaktens helikopter-re-
surser bör samordnas inom ett gemensamt program. Den kader-organiserade
flottiljledningen lokaliseras till Malmen i enlighet med Försvarsmaktens
förslag. Försvarsmaktens samtliga enheter för helikopterverksamhet inordnas i
programmet med bibehållen lokalisering och verksamhetsinriktning i stort. De
marina helikopterdivisionerna omorganiseras dock till två divisioner även i
fred. Lokaliseringen till Malmen underlättas av att målflygdivisionen där
avvecklas. Behovet av målflyg kan tillgodoses på ett mera kostnadseffektivt
sätt.
Regeringen förutsätter att samordningen av helikopterverksamheten ger ökade
möjligheter till att förbättra räddningsberedskapen inom landet som helhet.
Regeringen kommer särskilt att tillse att en god räddningsberedskap på
Västkusten även framgent upprätthålls på bl.a. Säve.
Regeringen föreslår även att ett försvarsmaktsgemensamt centrum för utbildning
i och utveckling av underrättelse- och säkerhetsstjänst, Försvarsmaktens
underrättelse- och säkerhetscentrum, inrättas i Uppsala. Härvid läggs Arméns
underrättelseskola i Karlsborg och Flygvapnets underrättelseskola i Uppsala ner.
Försvarets tolkskola inordnas i centret.
För att förbättra samordning av taktik- och förbandsutvecklingen för mark-
stridskrafterna föreslår regeringen, i enlighet med Försvarsmaktens förslag, att
Arméns taktiska centrum inrättas i Enköping. Härvid avses delar av Brigad-,
Artilleri-, Luftvärns-, Fältarbets-, Ledningscentrum och Arméns tekniska centrum
inordnas. Övriga delar av dessa centra omorganiseras till stridsskolor
(motsvarande) med bibehållen lokalisering. Det långsiktiga behovet av
stridsskolor utreds inom ramen för översynen av Försvarsmaktens skolor. Skulle
det visa sig att utredningen kring skolverksamheten påverkar centrets inriktning
eller lokalisering skall detta anmälas till regeringen.
Försvarsmaktens förslag överensstämmer med regeringens utom vad gäller
nedläggningen av Livgrenadjärbrigaden i Linköping och försvarsområdesstaben i
Gävle där Försvarsmakten föreslagit Dalabrigaden och försvarsområdesstaben i
Falun, samt lokaliseringen av det internationella kommandot till Södertälje där
Försvarsmakten föreslagit Strängnäs.
Beträffande norra Sverige föreslår regeringen att Lapplandsbrigaden, NB 20, i
Umeå läggs ned. Försvarsmakten har i stället föreslagit avveckling av
Fältjägarbrigaden, NB 5, i Östersund. Försvarsekonomiska och försvarspolitiska
skäl väger tämligen jämt. Regeringen har dock valt att bibehålla brigaden i
Östersund före brigaden i Umeå främst med hänsyn till möjligheterna att vid-
makthålla och utveckla en allsidig och rationell försvarsmaktsgarnison med såväl
flyg- som arméförband.
Regeringen föreslår vidare att Nedre Norra arméfördelningen och Norrlands
artilleriregemente, A 4, i Östersund läggs ned eftersom krigsorganisationen
minskas. Övre Norra arméfördelningen och Bodens artilleriregemente bibehålls på
grund av närheten till gränszonen och de goda verksamhetsbetingelserna i Bodens
garnison.
Vad gäller försvarsområdesindelningen föreslår regeringen, i enlighet med
Försvarsmaktens förslag, att försvarsområdesstaberna i Östersund, Kiruna och
Kalix avvecklas. I Kiruna och Kalix bibehålls dock en organisation för taktisk
ledning av markstrid utöver den verksamhet som beskrivs i avsnitt 11.1.2.
Försvarsmaktens förslag överensstämmer med regeringens med undantag av
avvecklingen av brigaden i Umeå där Försvarsmakten föreslagit nedläggning
brigaden i Östersund.
Beträffande genomförandet anser regeringen att avvecklingen skall påbörjas
direkt efter riksdagens beslut och slutföras så snabbt som möjligt. Regeringen
kommer härvid att lämna närmare anvisningar om genomförandet till
Försvarsmakten.
Regeringen bedömer att de enheter som skall läggas ned kan utgå ur grund- och
i förekommande fall krigsorganisationen före den 1 januari 1999.
Avvecklingsåtgärderna skall vara avslutade före den 1 januari 2000. De
organisationsenheter som efter skolöversynen kan bli föremål för förändringar
bör i huvudsak kunna följa denna tidsplan.

11.3 Grundorganisationens omfattning och lokalisering

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Grundorganisationen skall ha den omfattning och |
| organisationsenheterna skall vara lokaliserade i enlighet med |
| vad som framgår av det följande. Det skall ankomma på regeringen|
| att bestämma organisationsenheternas benämningar. |
--------------------------------------------------------------------

Regeringens förslag innebär att följande organisationsenheter kommer att ingå
i Försvarsmaktens grundorganisation:

CENTRAL LEDNING

Kaderorganiserade krigsförband

Högkvarteret i Stockholm

SÖDRA MILITÄROMRÅDET (MILO S)

Kaderorganiserade krigsförband

Södra militärområdesstaben (Milostab S) i Kristianstad
Södra arméfördelningen (13. förd) i Kristianstad
Norra skånska dragonregementet (P 2/Fo 14) i Hässleholm
Norra Smålands regemente (I 12/Fo 17) i Eksjö
Hallands regemente (I 16/Fo 31) i Halmstad
Skaraborgs regemente (P 4/Fo 35) i Skövde
Smålandsbrigaden (IB 12) i Eksjö
Hallandsbrigaden (IB 16) i Halmstad
Skånska dragonbrigaden (PB 8) i Hässleholm
Skaraborgsbrigaden (PB 9) i Skövde
Södra skånska brigaden (MekB 7) i Lund (Revingehed)
Wendes artilleriregemente (A 3) i Hässleholm
Sydkustens marinkommando (MKS) i Karlskrona
Västkustens marinkommando (MKV) i Göteborg
Tredje ytattackflottiljen (3. yaflj) i Karlskrona
Fjärde kustartilleribrigaden (KAB 4) i Karlskrona
Göteborgs marinbrigad (GMB) i Göteborg
Södra flygkommandot (FKS) i Ängelholm
Södra underhållsregementet (Uhreg S) i Kristianstad

Utbildningsförband

Livregementets husarer (K 3) (Fallskärmsjägarkåren ingår) i Karlsborg
Göta luftvärnskår (Lv 6) i Halmstad
Göta ingenjörkår (Ing 2) i Eksjö
Göta trängkår (T 2) i Skövde
Skaraborgs flygflottilj (F 7) i Lidköping (Såtenäs)
Skånska flygflottiljen (F 10) i Ängelholm
Blekinge flygflottilj (F 17) i Ronneby.

Skolor m.m.

Försvarsmaktens försörjningscentrum (preliminärt i Skövde)
Flygvapnets Halmstadsskolor (F 14) i Halmstad

MELLERSTA MILITÄROMRÅDET (MILO M)

Kaderorganiserade krigsförband

Mellersta militärområdesstaben (Milostab M) i Strängnäs
Östra arméfördelningen (4. förd) i Strängnäs
Gotlands militärkommando (MKG) i Visby
Södermanlands regemente (P 10/Fo 43) i Strängnäs
Svea livgarde (I 1/Fo 44) i Upplands-Bro (Kungsängen)
Upplands regemente (S 1/Fo47) i Enköping
Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51) i Örebro
Värmlands regemente (I 2/Fo 52) i Kristinehamn
Dalregementet (I 13/Fo 53) i Falun
Livgardesbrigaden (IB 1) i Upplands-Bro
Värmlandsbrigaden (IB 2) i Kristinehamn
Dalabrigaden (NB 13) i Falun
Södermanlandsbrigaden (MekB 10) i Strängnäs
Gotlandsbrigaden (MekB 18) i Visby
Bergslagens artilleriregemente (A 9) i Kristinehamn
Ostkustens marinkommando (MKO)
Andra ytattackflottiljen (2. yaflj) i Haninge
Första ubåtsavdelningen (1. ubavd) i Haninge
Andra minkrigsavdelningen (2. minkriavd) i Haninge
Andra kustartilleribrigaden (KAB 2) Vaxholm
Fårösunds marinbrigad (FMB) i Fårösund
Mellersta flygkommandot (FKM) i Upplands-Bro
Mellersta underhållsregementet (Uhreg M) i Strängnäs
Muskö örlogsvarv (ÖVM) i Haninge

Utbildningsförband

Livgardets dragoner (K 1) i Stockholm
Gotlands artilleriregemente (A 7) i Visby
Gotlands luftvärnskår (Lv 2) i Visby
Roslagens luftvärnskår (Lv 3) i Norrtälje
Kustflottan (Kfl) i Haninge
Försvarsmaktens helikopterflottilj i Linköping (Malmen)
Upplands flygflottilj (F 16) i Uppsala

Skolor m.m.

Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala
Arméns taktiska centrum i Enköping
Försvarets sjukvårdscentrum i Hammarö
Försvarets internationella kommando i Södertälje
Krigsskolan (KS) i Solna
Rikshemsvärnscentrum (RiksHvC) i Stockholm (Salem)
Berga örlogsskolor (BÖS) i Haninge
Kustartillericentrum (KAC) i Täby.
Flygvapnets Uppsalaskolor (F 20) i Uppsala

NORRA MILITÄROMRÅDET (MILO N)

Kaderorganiserade krigsförband

Norra militärområdesstaben (Milostab N) i Boden
Övre Norra arméfördelningen (6.förd) i Boden
Västernorrlands regemente (I 21/Fo 63) i Sollefteå
Västerbottens regemente (I 20/Fo 61) i Umeå
Bodens försvarsområde (Fo 63) i Boden
Fältjägarbrigaden (NB 5) i Östersund
Ångermanlandsbrigaden (NB 21) i Sollefteå
Norrbottensbrigaden (MekB 19) i Boden
Bodens artilleriregemente (A 8) i Boden
Norrlandskusten marinkommando (MKN) i Härnösand
Norra flygkommandot (FKN) i Luleå
Norra underhållsregementet (UhregN) i Boden

Utbildningsförband

Norrlands dragonregemente (K 4) Arvidsjaur
Lapplands jägarregemente (I 22) i Kiruna
Norrlands luftvärnskår (Lv 7) i Boden
Norrlands ingenjörkår (Ing 3) i Boden
Norrlands signalkår (S 3) i Boden
Norrlands trängkår (T 3) i Sollefteå
Jämtlands flygflottilj (F 4) i Östersund
Norrbottens flygflottilj (F 21) i Luleå

Skolor m.m.

Totalförsvarets skyddsskola (SkyddS) i Umeå

12 Ansvarsfördelningen inom det civila försvaret och
fredsräddningstjänsten på central nivå

---------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Ansvarsfördelningen på central nivå inom det civila försvaret och|
| fredsräddningstjänsten skall göras tydligare. |
| |
| Överstyrelsens för civil beredskap roll som ansvarigt organ för|
| uppföljning och utvärdering inom det civila försvaret skall stärkas|
| ytterligare. När det gäller svåra påfrestningar på samhället i fred|
| och internationella fredsfrämjande och humanitära insatser, skall|
| Överstyrelsen förbättra möjligheterna för att kunna använda |
| resurserna inom det civila försvaret. |
| |
| Statens räddningsverk skall svara för genomförandet av |
| internationella katastrof- och räddningsinsatser såvida dessa |
| insatser inte genomförs enligt internationella överenskommelser |
| eller i annan reglerad ordning. Räddningsverket skall även kunna |
| ställa resurser till förfogande i den inledande |
| återuppbyggnadsfasen. |
| |
| Styrelsen för psykologiskt försvar ges en roll vid |
| informationsgivning i samband med svåra påfrestningar på samhället|
| i fred. |
| |
| Regeringens åtgärder |
| |
| Regeringen avser göra en översyn av Statens räddningsverks |
| verksamhet. |
| |
| Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att |
| utveckla ett samlat system för en aktiv personalutveckling. |
---------------------------------------------------------------------

Regeringens överväganden

Utredningen om uppgifterna på central nivå inom de civila försvaret och
fredsräddningstjänsten har i sitt betänkande (SOU 1996:86) Utvecklad samordning
inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten lämnat förslag till
ansvarsfördelning inom det civila försvaret och uppgifter för den centrala
nivån.
Vad gäller uppgifterna på central nivå inom det civila försvaret och
fredsräddningstjänsten är remissinstanserna är i allmänhet positiva till
utredningens förslag. Samtliga instanser som yttrar sig i frågan avvisar
förslaget att renodla Överstyrelsens för civil beredskap uppgifter genom att
överföra ansvaret till NUTEK för funktionerna Försörjning med industrivaror och
Transporter.
Räddningsverket är positivt till en översyn av målen och medlen för dess
verksamhet inklusive utbildningsverksamheten. Kraven på bibehållande av hög
kvalitet i utbildningen framförs av några instanser. Räddningsverket och
personalorganisationerna är negativa till upphandling av serviceverksamheten vid
skolorna. Statskontoret anser att detta bör prövas utan ytterligare
utredningsinsatser.
När det gäller de internationella insatserna, stöder flera remissinstanser
utredningens förslag. Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap anser
att utredningen inte tillgodosett kraven på en nära civil-militär samverkan. De
två myndigheterna anser att deras rapport i anslutning till respektive
programplan borde ha legat till grund för utredningens ställningstaganden.
Det civila försvaret och fredsräddningstjänsten grundas på de fredstida kraven
på säkerhet för och skydd av människor, egendom och miljö. Utgångspunkten bör
vara att för varje verksamhet som skapar risker skall tillfredsställande
förebyggande åtgärder vidtas mot olyckshändelser eller för att förhindra
allvarliga störningar i samhället. Även de ansvariga myndigheterna på olika
nivåer har i detta avseende till uppgift att bevaka att sådana åtgärder vidtas
och att verka för ökad säkerhet. Om olyckshändelser ändå inträffar svarar de som
har ansvar för den kommunala eller statliga räddningstjänsten för att insatser
görs. Under senare tid har även uppmärksammats att den enskilda människan skall
stimuleras att själv kunna vidta åtgärder för att förebygga olyckor och begränsa
skadorna av en olycka. Olika former av självskyddsutbildning genomförs därför av
frivilliga försvarsorganisationer och i skolan.
Genom försvarsbeslutets första etapp har riksdagen fastställt det civila
försvarets uppgifter vid väpnat angrepp och vid krig i vår omvärld. Ett bredare
spektrum av hot och risker ansågs i beslutet leda till att en helhetssyn bör
prägla samhällets åtgärder mot dessa hot och risker. En samlad syn på stora hot
och risker med konsekvenser på nationell nivå och för viktiga samhällsfunktioner
ger totalt sett en mer effektiv och rationell hantering av samhällets åtgärder.
Mot denna bakgrund kan de åtgärder som vidtas inom det civila försvaret göra det
möjligt att stärka samhällets samlade förmåga att möta svåra påfrestningar på
samhället i fred. Förutsättningar för att resurserna för det civila försvaret
skall kunna användas vid svåra påfrestningar på samhället i fred och vid
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser bör tas till vara.
Verksamheten bör i första hand genomföras på den lokala eller regionala nivån.
Även näringslivet har ett tydligt ansvar för att ändamålsenliga åtgärder vidtas
för att möta de risker som man skapar och för att klara av de störningar med
konsekvenser för samhället som kan uppkomma. Den enskildes ansvar har redan
berörts.

Ledningssystemet

Regeringen anser att det måste finnas ett i förväg fastställt ansvar som gör att
samhällsorgan på olika nivåer svarar för ledning och fattar de beslut som
fordras vid svåra påfrestningar på samhället. Kraven på

ledningssystemet bör vara att detta täcker hela landet och att det är samma så
långt möjligt i fred och krig.
På den lokala nivån är det naturligt att kommunen svarar för de förberedelser
för insatser som kan komma att fordras vid svåra påfrestningar. På den regionala
nivån har länsstyrelserna ett ansvar inom räddnings-tjänsten såväl i fred som i
krig. Det är emellertid angeläget att uppmärksamma att länsstyrelserna under en
följd av år i stor utsträckning tunnat ut organisationen inom sakområdet civilt
försvar och räddningstjänst. I allmänhet har inte heller ny kompetens som svarar
mot de nya uppgifterna genom tillkomsten av lagen (1994:1720) om civilt försvar,
kunnat tillföras i tillräcklig utsträckning.
Även om civilbefälhavarorganisationen endast ingår i ledningskedjan för
insatser i krig är den enligt regeringens mening en resurs, som bör kunna
utnyttjas även vid svåra fredstida påfrestningar på samhället.
På den centrala nivån pågår för närvarande en utveckling av beredskapen inför
stora olyckor och andra svåra påfrestningar på samhället i fred.
Regeringen anser således att ansvaret för den operativa verksamheten vid svåra
påfrestningar på samhället i fred bör ligga på de tre organen i ledningskedjan -
kommunen, länsstyrelsen och regeringen. Det expertstöd som ledningskedjans organ
behöver inför och vid sådana påfrestningar bör ligga på de ansvariga
sektormyndigheterna inom de områden som kommer att beröras av händelserna. I
säkerhetspolitiska kriser och i krig tillkommer en fjärde ledningsnivå,
civilbefälhavarna. Regeringen föreslår ingen förändring av denna ordning.
Ledningskedjans uppgift blir att så långt möjligt samordna insatserna eller de
operativa åtgärderna. Detta genomförs med egna resurser och de resurser som
regeringen kan komma att besluta om vid en svår påfrestning.

Samordning

Uttrycket samordning innebär att en myndighet har till uppgift att ange
gemensamma och övergripande mål, redovisa en övergripande inriktning och
prioriteringar samt följa upp och utvärdera verksamheten. Samordningen bör
enligt regeringens mening utvecklas horisontellt och vertikalt inom det civila
försvaret inom ramen för mål- och resultatstyrningen. En effektiv uppföljning
och utvärdering är ett betydelsfullt element i denna styrning. En utveckling av
metoderna för detta bör därför eftersträvas med syfte att förstärka
samordningsrollen inom ramen för det civila försvaret.

Myndigheternas uppgifter

Överstyrelsen för civil beredskap

Enligt regeringens mening bör Överstyrelsen ha ansvaret för samordning av
förberedelserna av åtgärder inom det civila försvaret. Överstyrelsens roll bör
förstärkas och tydliggöras.

Inom ramen för sitt samordningsansvar bör Överstyrelsen framför allt
- ge statsmakterna underlag för deras beslut som avser utvecklingen av
beredskapen inom det civila försvaret,
- stimulera förberedelser och annan utveckling i arbetet som har anknytning till
det civila försvaret hos funktionsansvariga myndigheter och i ledningskedjan,
- utveckla samverkan civilt-militärt och kunskaperna om de ömse-
sidiga kraven inför och under höjd beredskap samt
- se till att kunskaperna allmänt sett om förutsättningarna för verksamheten
inför och vid höjd beredskap ökar inom det civila försvaret.
Överstyrelsens verksamhet bör koncentreras till områden som
- analys av den hotbild som avser det civila försvaret,
- konkretisering av statsmakternas mål och resultatkrav för det civila
försvaret,
- bedömning av tillgången på resurser i stort inom det civila försvaret,
- uppföljning och utvärdering av genomförda åtgärder,
- avvägningar mellan funktioner eller verksamhetsområden i samband med pro-
gramplanearbetet,
- övergripande samverkan mellan det civila och det militära försvaret samt
- inriktning i stort av forskning som avser det civila försvaret.
I fråga om svåra påfrestningar på samhället i fred och vid internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser, bör Överstyrelsen ha till uppgift att
verka för att förmågan att använda resurserna inom det civila försvaret ökar och
ha en överblick över vilka resurser som kan användas.

Styrelsen för psykologiskt försvar

Styrelsens för psykologiskt försvar ansvar bör inte ändras. Styrelsen bör få
en utökad roll genom att delta med experthjälp inom det vid alla allvarliga
händelser viktiga informationsarbetet samt utarbeta råd och rekommendationer för
andra myndigheters information vid svåra påfrestningar på samhället i fred. För
detta bör Styrelsen tillföras vissa ytterligare medel.

Statens räddningsverk

Den i försvarsbeslutets första etapp fastställda principen om en helhetssyn
innebär inte någon ändring i räddningstjänstlagens (1986:2201) bestämmelser om
hur samhällets räddningstjänst ska organiseras och bedrivas. Räddningsverkets
uppgifter inom räddningstjänsten, i arbetet med förebyggande av olyckshändelser
och i fråga om transport av farligt gods bör också i fortsättningen i huvudsak
vara tillsyn, utvecklingsarbete och utbildning. Även samordningsuppgifterna på
dessa områden kommer att vara betydelsefulla. EU-arbetet berör i hög grad
områdena räddningstjänst och transport av farligt gods. Samtidigt förändras
Räddningsverkets uppgifter till följd av kommunernas ökade ansvar för
räddningstjänsten i krig.
Regeringen delar utredningens uppfattning att en översyn av målen och medlen
för Räddningsverkets verksamhet bör göras. Regeringen avser att låta genomföra
en sådan översyn.
En översyn av verksamheten bör belysa möjligheterna för en ökad och förbättrad
integration mellan de olika verksamhetsområden inom den centrala organisationen
men också med den lokala och regionala verksamheten genom utnyttjandet av bl.a.
informationsteknologin. Det finns anledning att som utredningen funnit räkna med
att rationaliseringar kan genomföras och därmed besparingar uppnås. Detta
gäller även rationaliseringsmöjligheter vid skolorna, t.ex. serviceverksamheten.

Funktionsansvar

Ansvarsprincipen bör gälla även i fortsättningen inom det civila försvaret.
Att, såsom utredningen om uppgifterna på central nivå inom det civila försvaret
och fredsräddningstjänsten har föreslagit, flytta ansvaret för funktionerna
Försörjning med industrivaror och Transporter bör dock enligt regeringens mening
inte genomföras.
Betydande förändringar förestår inom funktionen Försörjning med industrivaror
under de närmaste åren, och funktionsansvaret bör mot denna bakgrund inte
ändras. Verksamheten kommer att reduceras betydligt i omfattning vilket bör leda
till att resurser friställs som kan användas för nödvändiga förstärkningar inom
andra delar av det civila försvaret. Detta bör genomföras inom ramen för mål-
och resultatstyrningen under programplaneperioden.
Nedan gör regeringen bedömningen att funktionen Civil ledning och samordning i
fortsättningen bör kallas Civil ledning. Detta innebär att det klarare framgår
vilken typ av verksamhet som skall ingå i funktionen, nämligen den viktiga
ledningskedjan inom det civila försvaret.

Kompetensutveckling

Mot bakgrund av helhetssynen och för att stimulera samverkan mellan den berörda
personalen bör åtgärder inom det civila försvaret vidtas för att öka kompetensen
hos personalen. Kompetensutvecklingen bör bestå av systematiserad utbildning och
möjligheter till växeltjänstgöring. Regeringen avser att ge berörda myndigheter
i uppdrag att utveckla ett samlat system för en aktiv personalutveckling. Detta
system bör så långt som möjligt utformas som ett totalförsvarssystem.

Internationella insatser

De resurser och den förmåga som byggs upp inom det civila försvaret utgör en
tillgång vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. En för-
utsättning för utveckling av resurser för internationella hjälpinsatser är att
det görs en noggrann analys av vilka behov av insatser som faktiskt föreligger
med avseende på typer och omfattning. Analysen bör bl.a. belysa behovet av s.k.
multifunktionella insatser.
Ansvaret för det internationella samarbetet i fråga om såväl fredsfrämjande
som humanitära insatser bör ligga på de myndigheter som har motsvarande ansvar i
det nationella myndighetsarbetet.
Såsom angetts ovan bör Statens räddningsverk i fortsättningen svara för
genomförandet av katastrof- och räddningsinsatser i andra länder, såvida inte
insatser sker enligt internationella överenskommelser eller i annan reglerad
ordning. Räddningsverket bör också kunna ställa resurser till förfogande i den
inledande återuppbyggnadsfasen.
Överstyrelsen för civil beredskap skall enligt sin instruktion svara för
samordning av verksamheten inom det civila försvaret. De funktionsansvariga
myndigheterna har däremot ansvaret för åtgärder m.m. inom sina respektive sak-
eller verksamhetsområden. När det gäller internationella insatser bör
Överstyrelsen ha till uppgift att verka för att förmågan att använda resurserna
inom det civila försvaret ökar och ha en överblick över vilka resurser som kan
användas.
För att underlätta en god samverkan mellan civila och militära insatser vid
multifunktionella insatser avser regeringen att vidta åtgärder på
utbildningsområdet i enlighet med vad som sagts i avsnitt 8.6.
I fråga om användningen av resurserna för det civila försvaret inom den
fredsfrämjande och humanitära verksamheten och om samråd mellan berörda
myndigheter i syfte att främja en effektiv civil-militär samverkan när detta
behövs, bör det, utöver ovan nämnda åtgärder på utbildningsområdet, ankomma på
berörda myndigheter att finna lämpliga former för sin samordning.

13 Personal

13.1 Plikttjänstgöring

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Inriktningen för den fortsatta planeringen bör vara att ca 29 |
| 000 totalförsvarspliktiga fördelas årligen till det militära |
| försvaret med undantag för åren 1998 och 1999 då en tillfällig |
| neddragning får göras med ca 4 000 per år. |
| |
| Inriktningen bör vara att på sikt successivt utöka utbildningen |
| inom det civila försvaret till ca 10 000 per år. Inledningsvis |
| bör planeringen utgå från att 5 000 totalförsvarspliktiga per år|
| skall kunna utbildas inom det civila försvaret vid |
| försvarsbeslutsperiodens slut. |
| |
| I anslutning till den säkerhetspolitiska kontrollstationen år |
| 1998 bör en förnyad bedömning göras av fördelningen av |
| totalförsvarspliktiga mellan det militära och civila försvaret. |
| |
| Regeringens åtgärder |
| |
| Värnpliktsutbildning i ca tre månader för rekrytering till |
| hemvärnet bör införas på försök. |
| |
| Korta grundutbildningar inom det civila försvaret bör genomföras|
| årligen av ca 300 totalförsvarspliktiga. Utbildningen av |
| beredskapspolisen utökas så att organisationen på sikt utgör ca |
| 15 000 totalförsvarspliktiga. |
| |
| Uttryckningsbidraget höjs med 500 kr till 4 500 kr. |
--------------------------------------------------------------------

Det svenska försvaret skall vara så uppbyggt och organiserat att det är en
angelägenhet för hela befolkningen. Det är av stor betydelse att medborgarna
känner ansvar för och efter förmåga medverkar till Sveriges försvar. Detta
tillgodoses bäst genom ett system med plikttjänstgöring.
Ett yrkesförsvar kan inte skapa den motståndsvilja och styrka som ett försvar
av hela landet kräver. För ett land som Sverige med stor yta och liten
befolkning krävs det numerärt ett förhållandevis stort försvar. Genom att
pliktpersonalen representerar vitt skilda samhällssektorer bidrar systemet
dessutom till en kunskapsbredd och stor allmän erfarenhet inom det svenska
försvaret. Den svenska totalförsvarsplikten har också avsevärd betydelse för
försvarets förankring i samhället.

13.1.1 Fördelning av pliktpersonal

Allmänt

Inför försvarsbeslutets första etapp redovisade regeringen sin syn på
pliktfrågan och anförde bl.a. att inriktningen för den fortsatta planeringen
borde vara att ca 30 000 totalförsvarspliktiga årligen utbildas inom det
militära försvaret och ca 10 000 inom det civila försvaret.
Försvarsutskottet anförde bl.a. att det ställde sig bakom en strävan att
utbilda och krigsplacera merparten av dem som mönstrar. Samtidigt pekade
utskottet på de frivilliga försvarsorganisationernas stora betydelse. I det
fortsatta arbetet borde enligt utskottet prövas vilka behov som kan tillgodoses
genom frivilliga eller på annat sätt.
I det underlag som myndigheterna har lämnat till regeringen kan utläsas att
den årliga tillgången på fördelningsbara totalförsvarspliktiga män - om
hittillsvarande kvalitetskrav alltjämt skall gälla - kommer att under
försvarsbeslutsperioden vara ca 38 000.
Av underlaget framgår att de fördelningsbara totalförsvarspliktiga till lång
grundutbildning under de senaste åren minskat och sannolikt kommer att minska
ytterligare. Regeringen avser därför att ge berörda myndigheter i uppdrag att
närmare analysera orsakerna till att den fördelningsbara pliktpersonalen minskar
och att föreslå vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att begränsa problemen.
Även problemen med de stora s.k. avgångarna före inryckningen och under
grundutbildning behöver enligt regeringens mening klarläggas.

Militära försvaret

I försvarsmaktsplanen har Försvarsmakten angett minimibehovet av
totalförsvarspliktiga till ca 28 800 inkl. kompensation för vissa avgångar och
inkallelsereserv. Detta möjliggör en krigsplacering efter genomförd
grundutbildning av ca 22 000 totalförsvarspliktiga, vilket kan jämföras med
Försvarsmaktens redovisade behov av 22 100 totalförsvarspliktiga inför den
första etappen av försvarsbeslutet. Utbildningstiden har angetts till minst 7,5
månader.
I planen har Försvarsmakten anfört att i det beräknade behovet inte ingår
några personalreserver för vissa förband eller att dessa har reducerats för
andra förband. Om ytterligare ca 2 800 totalförsvarspliktiga skulle tillföras
Försvarsmakten kommer reserverna också att kunna tillgodoses, vilket ökar
säkerheten i mobiliserings- och personalersättningsberedskapen. Även
anpassningsförmågan skulle öka.

Försvarsmakten anför dock att det inte är möjligt att inom de anvisade
ekonomiska ramarna kunna täcka ett behov om totalt fördelade 31 600
totalförsvarspliktiga. Om de medel för utbildning av totalförsvarspliktiga som
enligt försvarsbeslutets första etapp skall överföras från den militära ramen
till den civila ramen i stället disponeras av Försvarsmakten, skapas dock
förutsättningar för att genomföra denna utökade utbildning.
Försvarsmakten har bekräftat behovet av en utökad bevaknings-organisation inom
det militära försvaret. Försvarsmakten anser dock att metoden att bemanna
organisationen genom korttidsutbildning om ca tre månader inte är genomförbar.
I Försvarsmaktens underlag finns förslag som innebär att bevaknings-
organisationensp ersonalbehov kan tillgodoses med s.k. överförings-värnpliktiga,
dvs. de totalförsvarspliktiga som vid ca 30 års ålder överförs från
fältförbanden till territorialförsvarets förband.
I försvarsmaktsplanen tas också frågan om rekrytering till hemvärnet upp.
Försvarsmakten anser att frågan närmare bör övervägas. Bl.a. bör möjligheterna
att överföra ytterligare personal direkt efter grundutbildning prövas, liksom
också möjligheterna att överföra totalförsvarspliktiga i samband med att de vid
30 års ålder lämnar fältförbanden. En modell med grundutbildning i tre månader
med frivillig övergång till hemvärnet bör försöksvis prövas. Försvarsmaktens
uppfattning är dock att tre månader inte är tillräckligt för att nå erforderliga
utbildningsmål utan att en fortsatt utbildning inom hemvärnet måste ske. Vilket
antal totalförsvarpliktiga som det kan bli fråga om har inte angetts.
Försvarsmakten har också anmält att det egentliga behovet av
totalförsvarspliktiga i närtid minskar. Försvarsmakten anför därvid att det
finns - genom att ett stort antal krigsförband läggs ned - en betydande
"övertalighet" av nyligen utbildad pliktpersonal. Detta möjliggör enligt
Försvarsmakten en tillfällig neddragning av grundutbildningsvolymen under åren
1997/98 och 1998/99 med 6 000 per år. Detta skulle enligt försvarsmaktsplanen ge
en besparing på 468 miljoner kr per utbildningsår.

Civila försvaret

Ansvar och uppgifter för civil verksamhet i det krigsomställda samhället är
fördelat mellan statliga myndigheter, kommuner, företag, organisationer m.fl.
Den som har en sådan uppgift skall förbereda sig i fred, bl.a. genom att bygga
upp och vidmakthålla en krigsorganisation. Den som är ansvarig för en
krigsorganisation har att fortlöpande avväga behovet av personal med den uppgift
organisationen har, de mål som ställs upp och tillgängliga medel. Den ansvarige
bedömer också i vilken utsträckning bemanningen skall göras med anställd
personal, frivilliga eller pliktpersonal.
Överstyrelsen för civil beredskap har i programplan 1997 - 2001 angett behovet
av totalförsvarspliktiga med lång grundutbildning (över 60 dagar) för år 1997
till 1 340 och för de följande åren 1998 - 2001 till ca 1 900 per år.
Utbildningstiden varierar mellan 122 och 306 dagar för olika befattningar. Härav
avser merparten, ca 1 200 totalförsvarspliktiga per år, utbildning för den
kommunala räddningstjänsten vars samlade behov bedöms vara en organisation om 12
000 utbildade. Överstyrelsen konstaterar att det inte nu är möjligt att göra en
analys av kommunernas samlade behov av pliktpersonal eftersom kommunernas
planering för räddningstjänsten i krig skall vara färdig först den 1 juli 1997.
Överstyrelsen har - enligt det uppdrag som regeringen gett - tillsammans med
Statens räddningsverk och efter hörande av berörda myndigheter utrett formerna
för hur civila beredskapsstyrkor skall kunna organiseras och utbildas.
Överstyrelsen hade att utgå från en preliminär fördelning av medel, som överförs
successivt från den militära ramen, med 50 miljoner kr för vardera åren 1997 och
1998 samt med 100 för vardera åren 1999-2001. Utöver dessa 400 miljoner kr skall
ytterligare 100 miljoner kr tillföras genom omfördelning inom den civila ramen.
Överstyrelsen har utgått från en uppbyggnadsperiod på fem år och en successivt
utökad utbildningsvolym till 8 000 per år - dvs. 750 under år 1997, 1 500 under
år 1998, 3 000 under år 1999, 4 610 under år 2000 samt 6 420 under år 2001.
Beredskapsstyrkorna föreslås kunna organiseras antingen som en resurs direkt
under kommunerna, eller som en regional statlig förstärkningsresurs för att
kunna ställas till förfogande för kommuner eller statliga myndigheter.
Utbildningstiden bör omfatta ca 3 månader. En omfattande redogörelse för
utbildningens genomförande har lämnats och denna innebär bl.a. att
Räddningsverket ansvarar för utbildningen.
Överstyrelsen och Räddningsverket, som kompletterat sitt underlag, har efter
hörande av tio kommuner och fyra länsstyrelser, anfört att det finns ett behov
såväl kommunalt som regionalt av pliktpersonal för det civila försvaret. I
kommunerna är enligt underlaget behovet störst inom verksamhetsområdena
information, social verksamhet, skolverksamhet, teknik samt befolkningsskydd och
räddningstjänst. I regel har kommunerna inte kunnat fullt ut beakta
möjligheterna att täcka det personalbehov som identifierats med annan typ av
personal såsom omfördelning av anställda, frivilliga etc. På den regionala nivån
finns behov av resurser bl.a. för biträde till den kommunala räddningstjänsten,
ammunitionsröjning, utrymning m.m. Enligt Överstyrelsen och Räddningsverket bör
den regionala resursen knytas till länsstyrelserna för att kunna användas som en
förstärkning på den kommunala nivån. Den närmare rollfördelningen mellan
länsstyrelserna och kommunerna behöver ytterligare övervägas om regionala
statliga förstärkningsresuser skall organiseras.
För korta grundutbildningar med civilplikt (högst 60 dagar) har Överstyrelsen
föreslagit fortsatt utbildning inom funktionen befolkningsskydd och
räddningstjänst till hundförare av 96 totalförsvarspliktiga per år (12 dagar)
och av 192 totalförsvarspliktiga per år till hemskyddsgruppchefer (12 dagar).
Vidare föreslås - så som nämns i avsnitt 20.3.2 Funktionen Ordning och
säkerhet m.m. - att utbildningstiden för vissa beredskapspoliser förlängs till
19 dagar. Överstyrelsen och Rikspolisstyrelsen föreslår här en omfattande
utökning av befintlig beredskapspolisorganisation till totalt ca 15 000 man.
Detta utgör endast en kort grundutbildning (högst 19 dagar) av pliktpersonal som
tidigare har fullgjort militär grundutbildning och som lämnar fältförbanden i
30-årsåldern. Detta ger enligt förslaget ett utbildningsbehov årligen om ca 2
000 totalförsvarspliktiga som överförs från Försvarsmakten. Överstyrelsen har i
programplanen avsatt medel (30 mkr år 1997) till denna utbildning.
Överstyrelsen har härutöver tillsammans med Rikspolisstyrelsen angett två
alternativa förslag inom ramen för utbildning av civila beredskapsstyrkor. Det
ena förslaget omfattar utbildning av ca 500 totalförsvarspliktiga i ca 15 veckor
till en kostnad av ca 32 miljoner kr per år. Dessa utbildas till
gränsövervakningsmän som tillförs de lokala polismyndigheternas organisation. I
utbildningen ingår en viss allmän militär grundutbildning.
Det andra förslaget som Överstyrelsen och Rikspolisstyrelsen tagit fram
innefattar en utbildning av bevakningsmän med ca 15 veckors utbildning vari
ingår en viss allmän militär grundutbildning. Inom en kostnadsram av 500
miljoner kronor skulle ca 8 000 totalförsvarspliktiga kunna utbildas varje år,
till en fullt utbyggd organisation om 40 000 bevakningsmän.

Regeringens överväganden

Kortare utbildningstid (Försvarsmakten)

Vid försvarsbeslutets första etapp uttalade regeringen att en översyn borde
göras av utbildningstiderna i syfte att uppnå en större differentiering och
anpassning till olika befattningar. Det borde övervägas om den avslutande
förbandsutbildningen liksom repetitionsutbildningen kunde begränsas eller slopas
helt för vissa förband. Sådan kompletterande utbildning skulle då genomföras om
och när det säkerhetspolitiska läget så kräver. Vidare anförde regeringen att
möjligheter att tillgodose behovet av bevakning kunde skapas genom att
totalförsvarspliktiga utbildas till särskilda bevakningsuppgifter samt att
utbildningen för detta kunde göras relativt kort. Vissa av dessa utbildade borde
efter en kompletterande utbildning kunna ingå i andra krigsförband, som skall
utvecklas efter särskilda beslut.
I försvarsmaktsplanen anges att det avslutande förbands-utbildningsskedet är
av avgörande betydelse för de totalförsvarspliktiga chefernas och yrkesbefälets
förmåga att leda förband på kompani- och bataljonsnivån. Enligt Försvarsmakten
bör inte någon differentiering av krigsdugligheten göras genom ingrepp i
grundutbildningen utan möjligen inom fortsättningsutbildningen. Försvarsmaktens
underlag innehåller också förslag om att personalbehovet för bevakning bättre
kan tillgodoses med pliktpersonal som tidigare fullgjort grundutbildning och
varit krigs-

placerade i fältförbanden men som av olika skäl inte längre behövs i dessa
förband.
Försvarsmaktens förslag i den här delen kan enligt regeringens mening i
princip godtas. Regeringen anser dock att Försvarsmakten fortlöpande bör
analysera och pröva utbildningstidernas anpassning till de olika befattningarna.
Försvarsmaktens förslag om försöksvis utbildning i ca tre månader för
rekrytering till hemvärnet bör enligt regeringens mening kunna genomföras. Vid
eller efter mönstringen bör totalförsvarspliktiga som har placerats eller avses
att placeras i utbildningsreserven tillfrågas om de vill fullgöra ca tre
månaders plikttjänstgöring inom Försvarsmakten. Denna tjänstgöring genomförs med
plikt och krigsplacering sker efter fullgjord grundutbildning i Försvarsmakten.
Efter grundutbildningen bör en fortsatt utbildning ske frivilligt inom
hemvärnsorganisationen. Tidigare krigsplacering kan då upphävas och vederbörande
överförs till hemvärnsorganisationen. Skulle vederbörande bryta sitt
hemvärnskontrakt bör den totalförsvarspliktige inom ramen för plikten kunna
krigsplaceras i någon form av bevakningsförband eller i
personalersättningsreserven och vara skyldig att fullgöra repetitionsutbildning
med plikt på sedvanligt sätt.
Förslaget i denna del kräver inte någon ändring i lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt. Det får ankomma på regeringen att besluta om erforderliga
förordningsändringar.

Utbildningsvolymen (Försvarsmakten)

Försvarsmakten har angett minimibehovet till ca 28 800, inkl. avgångar och
inkallelsereserv. Om också mobiliserings- och personalreserver tas med har
behovet angetts till 31 600. Försvarsmakten har dock ansett att de ekonomiska
ramarna inte medger denna volym i utbildningen, om inte medel tillförs för
detta.
Enligt regeringens uppfattning bör det för Försvarsmaktens räkning årligen
fördelas ca 29 000 totalförsvarspliktiga.
Mot bakgrund av den reduktion som görs av krigsförbanden kan en tillfällig
neddragning av utbildningsvolymen accepteras. Av hänsyn till de
totalförsvarspliktiga bör dock neddragningen begränsas något och förskjutas i
tiden. Därför får enligt regeringens mening en tillfällig neddragning i
utbildningsvolymen göras med ca 4 000 totalförsvars-pliktiga per år under åren
1998 och 1999.

Utbildningsvolymen (civila försvaret)

Sedan den 1 juli 1995 har det varit möjligt att skriva in totalförsvarspliktiga
för lång grundutbildning med civilplikt, vilket inneburit en möjlighet till
föryngring av de civila krigsorganisationerna. Enligt regeringens mening bör
formerna för denna nya utbildning vidareutvecklas under den kommande
försvarsbeslutsperioden.

Överstyrelsen för civil beredskap bör följa utbildningen noga och beakta behovet
av förändringar i utformning och längd.
Mot bakgrund av det vidgade säkerhetsbegreppet ansåg regeringen vid
försvarsbeslutets första etapp att det fanns anledning att i större omfattning
än tidigare utbilda pliktpersonal för att stärka samhällets förmåga att hantera
svåra påfrestningar i fred och vid höjd beredskap. Regeringen ansåg att
utbildning borde ske till civila beredskapsstyrkor för att skapa en lätt
tillgänglig personalresurs.
Överstyrelsen har i sin programplan uppskattat behovet av
totalförsvarspliktiga utbildade enligt nuvarande system inom det civila
försvaret mot vissa befattningar. Regeringen finner inte anledning att
ifrågasätta Överstyrelsens uppgift om att ca 1 340 - 1 900 totalförsvarspliktiga
om året bör utbildas för dessa befattningar.
Överstyrelsen pekar på att en samlad uppgift om kommunernas totala behov av
pliktpersonal inte kommer att kunna sammanställas förrän efter den 1 juli 1997.
Kommunerna har då gjort en fördelning mellan användning av anställd personal,
frivilliga och pliktpersonal. Av det kompletterande underlag som Överstyrelsen
och Statens räddningsverk lämnat till regeringen framgår emellertid att
ytterligare behov av totalförsvarspliktiga, utöver vad som ovan angetts, finns
inom olika områden, såväl kommunalt som regionalt. Mot denna bakgrund anser
regeringen det angeläget att utbildningen av totalförsvarspliktiga med
civilplikt utökas. Detta bör ske genom att en utbildning till civila
beredskapsstyrkor påbörjas under försvarsbeslutsperioden. Genom denna utökade
utbildning tas ett viktigt steg mot att, genom tillförsel av yngre personal, ge
det civila försvaret en kvalitetshöjning, vilket riksdagen hösten 1994 vid
behandlingen av förslaget till lag om totalförsvarsplikt framhöll som viktigt
(prop. 1994/95:6, bet. 1994/95:FöU1).
Regeringen återkommer i avsnitt 13.3 till frågan om användningen av
frivilligpersonal inom totalförsvaret.
Utbildningen till beredskapsstyrkorna bör ha ett innehåll som i stort
överensstämmer med Överstyrelsens och Räddningsverkets förslag. Det skall vara
en lång grundutbíldning som bör bestå av två delar, en gemensam allmän
utbildning om minst 60 dagar och en specialutbildning mot en viss uppgift inom
det civila försvaret. Längden på specialutbildningen kan variera beroende på
uppgiften i krigsorganisationen. Genom utbildningen skapas resurser som kan
användas flexibelt i olika situationer samtidigt som den totalförsvarspliktige
utbildas mot en särskild uppgift i krigsorganisationen. Under utbildningstiden
kan dessa beredskapsstyrkor, såsom ett moment i utbildningen, användas som en
resurs vid olika typer av fredstida påfrestningar på samhället. Att utbildningen
dessutom höjer det allmänna säkerhetsmedvetandet är till gagn för samhället i
stort både i fred och i krig.
Utbildningen bör inriktas mot en krigsplacering i det civila försvaret, främst
inom verksamhetsområdena information, social verksamhet, skolverksamhet, teknik
samt befolkningsskydd och räddningstjänst. Den totalförsvarspliktiges uppgifter
kan t.ex. avse omsorg, mottagande och omhändertagande av flyktingar, stabs- och
sambandsuppgifter hos kommunledning, transport, röjning samt uppgifter i samband
med användning av skyddade utrymmen. Regeringen anser att möjligheterna att
utbilda även för uppgifter inom området för miljöskydd under höjd beredskap bör
utredas.
Det får ankomma på regeringen att i förordningen (1995:238) om
totalförsvarsplikt ange i vilka verksamheter som denna civilpliktstjänstgöring
får fullgöras.
Ytterligare verkställighetsföreskrifter kan meddelas beträffande
grundutbildningens och repetitionsutbildningens längd och genomförande av
Överstyrelsen för civil beredskap efter hörande av berörda myndigheter med stöd
av 9 kap. 1 § förordningen om totalförsvarsplikt.
Regeringen anser att planeringen för utökningen av grundutbildningen av
totalförsvarspliktiga för det civila försvaret bör ske i två steg. Inriktningen
bör vara att på sikt successivt utöka utbildningen till ca
10 000 per år. Inledningsvis bör planeringen utgå från att vid
försvarsbeslutsperiodens slut ca 5 000 totalförsvarspliktiga per år skall kunna
utbildas. I anslutning till den säkerhetspolitiska kontrollstationen år 1998
bör en förnyad bedömning göras av fördelningen av totalförsvars-pliktiga för
utbildning inom det civila respektive det militära försvaret. Vid denna tidpunkt
finns också möjlighet att få en samlad bild av kommunernas totala behov av
pliktpersonal. Möjligheterna att under försvarsbeslutsperioden kunna uppnå den
ovan angivna inriktningen för en successivt utökad utbildning kan då också
bättre bedömas.
Enligt Överstyrelsen behöver myndighetens förslag till upprättande av
regionala beredskapsstyrkor övervägas ytterligare i fråga om den närmare
rollfördelningen mellan länsstyrelserna och kommunerna. Regeringen avser att ge
Överstyrelsen i uppdrag att närmare utveckla förslaget och därvid behandla denna
fråga.
Statens räddningsverk bör inledningsvis svara för genomförandet av
utbildningen till de civila beredskapsstyrkorna på de fyra räddningsskolorna i
Revinge, Skövde, Rosersberg och Sandö. Dessa skolor kan ta emot maximalt 1 200
personer per år. För att täcka behovet av ytterligare utbildningsplatser anser
regeringen att de resurser, i form av lokaler m.m., som kommer att frigöras vid
en nedläggning av Svea ingenjörkår (Ing 1) i Södertälje bör tas i anspråk. Genom
samlokaliseringen med det internationella kommandots verksamhet uppnås
samordningsvinster, såväl ekonomiskt som för framtida utveckling och kompetens.
För att i ett senare skede kunna skapa ytterligare resurser
härutöver avser regeringen att låta Överstyrelsen, i samråd med Statens
räddningsverk och Försvarsmakten, utreda möjligheterna att använda andra
utbildningsanläggningar inom totalförsvaret. Regeringen avser vidare att uppdra
åt Överstyrelsen att utarbeta detaljerade utbildningsplaner enligt intentionerna
i det förslag som Överstyrelsen och Räddningsverket har redovisat.

För kortare grundutbildningar inom det civila försvaret finner regeringen inte
anledning att ifrågasätta Överstyrelsens uppgift om att årlig utbildning bör ske
av 96 totalförsvarspliktiga till hundförare och 192 till hemskyddsgruppchefer.
Regeringen har i avsnitt 17.6. Skydd av samhällsviktig verksamhet, tagit
ställning till frågan om utökning av utbildningen av beredskapspoliser i syfte
att skapa ett komplement för bevakning av skyddsobjekt.
Beredskapspolisorganisationen bör på sikt omfatta ca 15 000
totalförsvarspliktiga. Huvuddelen av utökningen bör kunna ske genom utbildning
under försvarsbeslutsperioden 1997-2001.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till vad som ovan anförts om utbildning till
civila beredskapsstyrkor, anser regeringen att Överstyrelsens och
Rikspolisstyrelsens alternativa förslag om utbildning för gränsövervakning och
bevakning inte bör genomföras.

13.1.2 Totalförsvarspliktiga i stödproduktion

Försvarsmakten har i fråga om totalförsvarspliktiga i stödproduktion i
försvarsmaktsplanen anfört att den föreslagna krigsorganisationen kommer i allt
väsentligt bibehålla nuvarande mobiliseringssystem. Behovet av att i
krigsorganisationen disponera särskilda förband kvarstår. Dessa kan dock enligt
Försvarsmakten komma att reduceras i proportion till krigsorganisationens totala
volym. Även behovet av särskilda förband som understödjer territorialförbanden i
krig avseende förplägnadstjänst kvarstår enligt Försvarsmakten i reducerad
omfattning. Försvarsmakten bedömer det årliga behovet till ca 800
totalförsvarspliktiga.
För övrigt stöd till produktionen har enligt Försvarsmakten volymen av
totalförsvarspliktiga minskat avsevärt de senaste åren och kommer ytterligare
att minska. Denna kategori har nu välmotiverade befattningar med radikalt
förbättrad utbildning. Vid de förband där utbildningen tidigare fått
anmärkningar har nya utbildningsplaner gjorts upp vars genomförande kontrolleras
vid inspektioner. Utbildningstidernas längd har enligt Försvarsmakten bättre
anpassats. För vissa kategorier har tiderna minskats avsevärt.

Regeringens överväganden

Regeringen har inte något att erinra mot vad Försvarsmakten anfört i denna del.
Några ytterligare åtgärder från regeringen i denna fråga behövs inte. Regeringen
anser dock att Försvarsmakten fortlöpande bör pröva behovet av
totalförsvarspliktiga i stödproduktion bl.a. med hänsyn till tillgången på
pliktpersonal samt se över utbildningstiderna i syfte att bättre anpassa dem
till vad som krävs för att ge de totalförsvarspliktiga rätt utbildning för att
kunna krigsplaceras.

13.1.3 Totalförsvarspliktiga med invandrarbakgrund

På uppdrag av regeringen har Totalförsvarets pliktverk i samråd med
Försvarsmakten redovisat åtgärder som medför att totalförsvarspliktiga med
invandrarbakgrund på samma sätt som övriga totalförsvarspliktiga ges utbildning
för uppgifter i det militära försvaret.
Antalet manliga invandrare enligt Statistiska centralbyrån i aktuell ålder
(18-19 år) är i fråga om första generationens invandrare (födda utomlands) drygt
9 000 och i fråga om andra generationens invandrare (födda i Sverige med minst
en förälder som är född utomlands) ca 14 000. Svenskar och andra generationens
invandrare inte skiljer sig nämnvärt vad gäller den procentuella andel som
skrivs in för olika slag av plikttjänstgöring respektive inte blir uttagna för
grundutbildning, nämligen 70,3 % resp. 61,8 %.
Första generationens invandrare som uppgår till ca 3 000 mönstrade avviker
däremot från de övriga. Endast 43,7 % skrivs in för plikttjänstgöring. Ca 18 %
av första generationens invandrare placeras i utbildningsreserven jämfört med
medelvärdet 9 %. Av det material som myndigheterna har tagit fram dras den
slutsatsen att bristande motivation är huvudanledningen till skillnaden.
Myndigheterna rekommenderar i första hand ökade samhällsinsatser före
mönstringen, riktade mot såväl invandrare som svenskar, syftande till att öka
samhällskunskapen, kunskaperna om svensk säkerhets- och försvarspolitik. Vidare
bör information ges om de krav och möjligheter som lagen om totalförsvarsplikt
ställer på och ger medborgarna. Myndigheterna anser däremot att positiv
särbehandling av invandrare i detta sammanhang bör undvikas. Myndigheterna har
lämnat förslag till ytterligare specificerade åtgärder.

Regeringens överväganden

Av materialet framgår att motivationen för att fullgöra totalförsvarsplikt är
det som skiljer grupperna åt. Berörda myndigheter bör enligt regeringen med
olika metoder försöka öka motivationen. Främst bör detta enligt regeringen ske -
som också föreslagits av myndigheterna - genom olika former av information före
mönstringen, en information som också bör rikta sig till anhöriga. Informationen
bör i första hand ske i skolor. Dessutom bör en satsning göras på
svenskundervisning på fritiden för dem som fullgör totalförsvarsplikt samt på
information om det svenska samhället.
Projektet "Den kreativa olikheten" inom Försvarsmakten tar inte bara upp
"Manligt - Kvinnligt" utan pekar också på effekter när olika kulturer möts. Det
är enligt regeringens mening betydelsefullt att projektet fortsätter.
Regeringen vill framhålla att det är viktigt att medborgare med
invandrarbakgrund inte bara formellt utan också i realiteten har en plats i
totalförsvaret som alla andra.

13.1.4 Förmåner m.m.

Allmänt

Utredningen om de totalförsvarspliktigas ekonomiska och sociala situation (se
avsnitt 3.2) har lämnat förslag till åtgärder i huvudsak inom områdena arbete
och studier efter avslutad grundutbildning, bostadsbidrag under grundutbildning,
dagpenningssystemet och pliktpersonalens försäkrings-skydd.
Remissinstanserna har i stort sett varit positiva till förslagen. Vissa
enskildheter i förslagen har dock kritiserats.
Regeringen ställer sig i princip positiv till förslagen. Vissa av dessa är
sådana att regeringen kan fatta beslut i frågan genom exempelvis
förordningsändringar. Andra förslag kräver att riksdagen beslutar om ändringar i
gällande lagstiftning. Utredaren har lämnat förslag till sådana
författningsändringar.

Efter avslutad grundutbildning

Utredaren har lämnat ett antal förslag till åtgärder som underlättar för den
totalförsvarspliktige att få arbete eller utbildning efter avslutad
grundutbildning. Utredaren föreslår att den totalförsvarspliktige redan vid
inryckningen fyller i ett frågeformulär som tar sikte på vilket arbete eller
vilka studier han eller hon kan tänka sig efter utryckningen. Hela
grundutbildningstiden kan sedan utnyttjas för individuella åtgärder. Vidare
föreslås att platsautomater placeras på vissa utbildningsställen och att
arbetsmarknadskonsulenter anställs hos Försvarsmakten. Dessutom bör varje
totalförsvarspliktig vid utryckningen få ett betyg. Detta betyg bör enligt
utredaren utformas av de utbildande myndigheterna i samarbete med vissa
arbetsgivarorganisationer.
Regeringen delar i stort utredarens slutsatser och anser att en stor del av
insatserna som utredaren tar upp bör prövas och utvecklas på respektive
utbildningsställe med lokala kontakter med arbetsförmedling, syokonsulenter,
studievägledare m.fl. Det är regeringens uppfattning att totalförsvarspliktiga
bör ha nära tillgång till aktuell information om lediga arbeten och
studiemöjligheter. Försök med datauppkoppling mot platsförmedlingar bör
genomföras och utvärderas.
Regeringen menar att det är betydelsefullt att öka totalförsvarets samarbete
med universitet och högskolor både för att pliktutbildningen i större
utsträckning än i dag bör kunna ge civil kompetens men också för att underlätta
för den totalförsvarspliktige att studera på sin fritid. Regeringen vill
framhålla vikten av att de utbildningsansvariga myndigheterna för
totalförsvarspliktiga prioriterar denna uppgift. Regeringen vill i detta
sammanhang nämna den försöksverksamhet som genomförts på Norrlandskustens
marinkommando. Marinkommandot har i samverkan med civila skolor låtit de
totalförsvarspliktiga studera på sin fritid.
Frågan om tjänstebevis och meritvärdering av de totalförsvarspliktigas
grundutbildning bereds för närvarande inom Försvarsdepartementet.

Kontant arbetsmarknadsstöd

Vidare föreslår utredaren att kontant arbetsmarknadsstöd bör kunna utges till en
totalförsvarspliktig som inte fått något arbete eller studieplats redan en månad
efter avslutad grundutbildning i stället för vad som nu gäller tidigast fem
månader efter utryckningen. Någon kostnadsberäkning har inte gjorts av utredaren
som dock anser att det inte medför någon väsentlig merkostnad för samhället.
Samtliga remissinstanser utom Arbetsmarknadsstyrelsen ställer sig positiva
till förslaget. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att de totalförsvarspliktiga
tillgodoses på ett lämpligt sätt inom ramen för gällande regler. Förslag till
ändring av regler om arbetslöshetsersättningar måste enligt
Arbetsmarknadssstyrelsen hanteras i ett helhetsperspektiv.
Ersättningar vid arbetslöshet ses för närvarande över av en särskild
utredning. (Arbetslöshetsersättningen - en omställningsersättning, dir 1995:92).
Utredningen skall vara klar senast den 30 september 1996. I avvaktan på
resultatet från denna utredning anser regeringen att man inte nu bör ta
ställning till förslaget om totalförsvarspliktigas rätt till kontant
arbetsmarknadsstöd.
Däremot vill regeringen i detta sammanhang anmäla att regeringen denna dag i
budgetpropositionen föreslår vissa förbättringar i arbetslöshetsförsäkringen som
rör totalförsvarspliktiga.

Bostadsbidrag

I frågan om bostadsbidrag under grundutbildning har utredaren föreslagit en
skärpning av reglerna som innebär att den totalförsvarspliktige måste visa att
han eller hon haft ekonomisk förmåga att betala för det egna boendet. Utredaren
räknar med att detta skall medföra besparingar på ca 20-30 miljoner kronor.
Vidare föreslår utredaren att bostadsbidraget bör utges under 30 dagar efter
utryckningen om grundutbildningen varar minst 61 dagar i stället för som i dag
minst 120 dagar. Några kostnader redovisas inte. Utredaren föreslår också att
tillägget till bostadsbidraget höjs från 250 kronor till 350 kronor i månaden.
De flesta remissinstanser ställer sig bakom förslagen. Regeringen anser att
förslagen bör genomföras utom såvitt avser bostadsbidraget efter utryckning.
Regeringen anser dock att detta bidrag bör utges om den totalförsvarspliktige
genomfört den grundutbildning han eller hon är inkallad till oavsett antalet
dagar eller vid avbrott i utbildningen tjänstgjort i minst 120 dagar. Det får
ankomma på regeringen att utfärda erforderliga förordningsändringar.
Utredaren har också föreslagit att de avräkningsregler som gäller för dem som
har extra inkomster under grundutbildningen bör ändras på så

sätt att inkomsterna beräknas på hela tjänstgöringstiden och inte som nu på
enskilda månader.
Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har riktat viss kritik mot
förslaget och anser att det kan bli stora problem vid tillämpningen av reglerna.
Regeringen anser att förslaget inte bör genomföras.

Dagpenning

Utredaren föreslår vidare att dagpenningen vid repetitionsutbildning i
framtiden utbetalas med ett enhetligt belopp, lika för alla, i stället för att
som nu relateras till sjukpenningsgrundande inkomst och att utbetalningen av
dagpenningen förs över från försäkringskassorna till utbildningsanordnarna.
Utredaren framhåller i huvudsak att det nuvarande dagpenningssystemet för
pliktpersonal inte kommer att kunna fungera i krig och att dagpenningsrutinerna
inte hör hemma inom socialförsäkringsväsendet.
Remissopinionen i denna del är splittrad. Vissa instanser avvisar förslaget,
andra kan godta förslaget men ställer sig tveksamma till vilket enhetligt belopp
som borde fastställas.
Enligt regeringens mening bör i vart fall under fredsförhållanden ett system
för ersättning vid repetitionsutbildning m.m. bygga på principen om
inkomstbortfall. Därför anser regeringen att det nuvarande dagpenningssystemet
som fungerar väl bör vara kvar. Enligt regeringens mening bör därför inte
förslaget genomföras.

Personskadeskydd

Utredaren tar också upp frågan om de totalförsvarspliktigas försäkringsskydd och
föreslår att de ändringar som gjordes år 1993 nu bör tas bort, vilket skulle
innebära vissa förbättringar i försäkringsskyddet. Detta kräver ändring i lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd. Sjuk- och arbetsskadekommittén
(S1993:07) har under innevarande år avgett betänkandet (SOU 1996:113) En allmän
och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Betänkandet remissbehandlas
för närvarande. Förslagen i betänkandet berör i viss mån totalförsvarspliktigas
personskadeskydd. Regeringen har i avsnitt 13.1.5 Pliktlagstiftningen bl.a.
anfört att regeringen avser att återkomma till riksdagen med vissa förslag till
ändringar i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Regeringen avser att i
samband med beredningen av de frågorna återkomma med förslag om förbättringar i
de totalförsvarspliktigas personskadeskydd.

Utryckningsbidrag

Värnpliktsrörelsen har i olika sammanhang drivit frågan om höjt
utryckningsbidrag. Utredaren har också tagit upp frågan om utryckningsbidrag och
därvid föreslagit en utbildningspremie som är relaterad till grundutbildningens
längd. Något belopp anges inte. Utredaren har dock föreslagit att
utryckningsbidraget bör utges om den totalförsvarspliktiga tjänstgjort i minst
61 dagar i stället för som i dag efter 120 dagar.
Remissinstanserna är positiva till att förbättra de totalförsvarspliktigas
ekonomi.
Regeringen anser inte att några utbildningspremier bör införas. I stället bör
utryckningsbidraget höjas med 500 kronor till 4 500 kronor från den 1 januari
1997. Bidraget bör utges till den som genomfört den grundutbildning han eller
hon är inkallad till oavsett antal dagar eller som vid avbrott i utbildningen
tjänstgjort minst 120 dagar. Det får ankomma på regeringen att utfärda
erforderliga förordningsändringar.

Kostnader

Regeringens förslag till förbättrade ekonomiska förmåner uppskattas medföra
kostnadsökningar om ca 27 miljoner kronor. Denna kostnadsökning ryms inom den
ovan angivna besparingen på bostadsbidrag.

Droger

Utredaren pekar också på det växande drogproblemet i samhället och föreslår
bl.a. att Försvarsmakten utbildar personalen för att förebygga och upptäcka
drogmissbruk samt för att informera de totalförsvarspliktiga.
I dag finns ett projekt "Soldater mot droger" som drivs i Värnpliktsrådets
regi. Detta projekt bör enligt regeringen kunna tillföras ytterligare medel inom
den ekonomiska ramen för anslaget A1. Försvarsmakten, för att kunna öka sin
verksamhet. Dessutom bör projektet riktas till alla totalförsvarspliktiga.

Avgångar

För att minska antalet avgångar mellan inskrivning och inryckning bör denna tid
enligt utredaren inte överskrida sex månader. Utredaren föreslår vidare att
inryckning bör ske direkt efter avslutad gymnasieutbildning. Detta bl.a. för att
den totalförsvarspliktige inte skall förlora mer än ett studieår på exempelvis
högskola.
Regeringens uppfattning är att plikttjänstgöringen där det är möjligt
anpassas till studieterminerna samt att tiden mellan inskrivning och inryckning
bör minskas.

Medinflytande

Vad avser medinflytande för de totalförsvarspliktiga kan det, enligt utredaren,
förbättras inom vissa områden. Utredaren tar bl.a. upp frågan

om antalet ledamöter i Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet samt ansvaret för
respektive kongress.
Regeringen vill framhålla betydelsen av ett väl utvecklat medinflytandesystem
på alla nivåer. Regeringen förutsätter att Försvarsmakten och andra
utbildningsanordnare aktivt arbetar för att, där så behövs, förbättra
medinflytandet för de totalförsvarspliktiga. Regeringen har nyligen beslutat om
ändringar i förordningen (1995:808) om medinflytande för totalförsvarspliktiga
som innebär att Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet får anordna
värnpliktskongressen respektive civilpliktskongressen samt att rådens ledamöter
har rätt att fullgöra återstående grundutbildning vid något av rådens kanslier.

Disciplinlagstiftning

Utredaren har föreslagit att en översyn bör göras av disciplinlagstiftningen.
Värnpliktsrådet ställer sig positiv till en sådan översyn. Försvarsmakten
däremot anser det inte vara nödvändigt med en översyn av lagen.
Försvarsutskottet (bet. 1995/96:FöU1, s. 83) anförde i samband med
försvarsbeslutets första etapp att det nu inte finns något skäl för att föreslå
någon ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar.
Frågan om en översyn av disciplinlagstiftningen bereds för närvarande inom
Försvarsdepartement.

13.1.5 Pliktlagstiftningen

Totalförsvarets pliktverk har enligt regleringsbrevet för budgetåret 1995/96
haft i uppdrag att redovisa erfarenheterna av verkets uppgifter enligt lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt.
Redovisningen (Dnr Fo96/848/MIL) visar på att erfarenheterna av den nya
lagstiftningen i stort sett varit goda. Pliktverket har dock lämnat några
förslag till ändringar i lagen.
En av frågorna som tas upp är frågan om namnet på Totalförsvarets pliktverk. Det
föreslås att verket skall benämnas Pliktverket. I redovisningen föreslås också
att 2 kap. 2 § första stycket lagen om totalförsvarsplikt ändras på så sätt att
ett tillägg görs till att avse civilplikt med längre grundutbildning än 60
dagar. Det föreslås också att den i 3 kap. 1 § nämnda befattningsgruppen
specialister bör utgå. Vidare föreslås att i paragrafen läggs till att
inskrivning för civilplikt vid mönstringen skall avse civilplikt med längre
grundutbildning än 60 dagar. I redovisningen föreslås slutligen att 3 kap. 6 §
och 3 kap. 13 § ändras så att inskrivning kan ske till - förutom befattning - en
viss funktion och att krigsplacering också kan ske i en viss funktion.
Enligt regeringens mening bör namnet på Totalförsvarets pliktverk inte
ändras. Regeringen återkommer i ett annat sammanhang till övriga förslag till
ändringar i lagen om totalförsvarsplikt.

Totalförsvarets pliktverk har också redovisat ett regeringsuppdrag om
erfarenheterna av antagningsprövningen och inskrivningen av kvinnor för
totalförsvarsplikt.
Sammanfattningsvis konstaterar Totalförsvarets pliktverk att uppföljningen av
lagens tillämpning kan betecknas som tillfredsställande. Mot bakgrund av
önskemål om fler kvinnor i totalförsvaret bör enligt Totalförsvarets pliktverk
lagen om totalförsvarsplikt ses över för att minska känslan av tvång. Vidare bör
befattningarnas fysiska krav revideras samt resurser satsas på ökad information.
Enligt redovisningen har åtta månader efter lagens ikraftträdande drygt 500
intresseanmälningar gjorts. Som jämförelse nämns i rapporten att 208 kvinnor
(officersansökande) prövades år 1994. Totalförsvarets pliktverk understryker i
rapporten vikten av information riktad på olika sätt till kvinnor om
möjligheterna till plikttjänstgöring.
Förslaget om ändring i lagen (1994:1810) om möjlighet för kvinnor att fullgöra
värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning anser regeringen inte nu
bör genomföras. Det behövs enligt regeringen en längre tids erfarenheter av den
nya lagstiftningen innan någon eventuell förändring görs i detta hänseende.
Regeringen vill dock framhålla vikten av att fler kvinnor bereds möjlighet att
fullgöra totalförsvarsplikt.

13.2 Vid Försvarsmakten anställd personal

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Flera av de åtgärder som Försvarsmakten föreslår angående |
| personalminskningar, ålderstruktur m.m. bör regleras i avtal |
| mellan parterna. Regeringen finner inte skäl att ingripa i |
| parternas ansvar i dessa frågor. |
| |
| Försvarsmakten bör planera för längre placeringstider i olika |
| befattningar för yrkesofficerare. |
| |
| En översyn av utbildningssystemet för yrkes- och |
| reservofficerare bör göras. |
| |
| Antalet kvinnliga officerare i försvaret bör öka. |
--------------------------------------------------------------------

13.2.1 Allmänt

I prop. 1995/96:12 anförde regeringen i fråga om minskning av personal att i den
angivna strukturen för det militära försvaret skulle sammanlagt 3 500 - 4 000
yrkesofficerare och civila behöva lämna Försvarsmakten varav en dryg tredjedel
civila samt ett antal reservofficerare. Hänsyn hade då tagits till det ökade
behovet av personal för internationella insatser, bevakningsuppgifter samt för
att öka anpassningsförmågan på längre sikt. Enligt regeringen skulle endast en
mindre del kunna avvecklas genom s.k. naturlig avgång. Därför ansåg regeringen
att särskilda avvecklingsåtgärder måste vidtas under några år.
I propositionen togs också upp frågor av mer principiell och långsiktig
karaktär, såsom åldersstrukturen hos yrkesofficerarna, utbildningssystemet för
officerare, personalrörlighet, utveckling av den civila personalen samt kvinnor
i försvaret.
Försvarsutskottet anförde att det i huvudsak kunde ansluta sig till vad
regeringen anfört om minskningen av antalet anställda. Utskottet hade inte
heller något att erinra mot vad regeringen i övrigt anfört om anställda vid
Försvarsmakten och underströk betydelsen av anförda åtgärder för att öka antalet
kvinnor i försvaret. Vidare underströk utskottet betydelsen av vad regeringen
anfört om att ha fler officerare än vad som motiverades av enbart
krigsorganisationens behov. Utskottet erinrade också om att frågan om be-
fälsordningen bereds på ett sådant sätt att den resulterar i en sammanhållen syn
på personalförsörjningen av anställda
(bet. 1995/96:FöU1) .

13.2.2 Minskning av personal

I försvarsmaktsplanen anförs att en analys av tillgång och behov av
yrkesofficerare under den kommande försvarsbeslutsperioden visar att
tillgången på yrkesofficerare i dag är ca 16 200 och att krigsorganisationens
behov inklusive yrkesofficerare för Försvarsmaktens anpassningsförmåga vid
försvarsbeslutsperiodens slut är ca 14 100. Enligt planen beräknar
Försvarsmakten att spontana avgångar under perioden kan uppgå till ca 2 100
yrkesofficerare. Försvarsmakten framhåller vidare att en rekrytering måste
upprätthållas på en konstant om än låg nivå. Under perioden bör enligt
Försvarsmakten totalt ca 1 800 yrkesofficerare rekryteras. Enligt Försvarsmakten
bör därför särskilda avvecklingsåtgärder för äldre yrkesofficerare vidtas.
Enligt Försvarsmakten bör avvecklingen av yrkesofficerare ske genom att
särskilda åtgärder riktas mot yrkesofficerare med fullmakt som fyller 55 år
senast den 31 december 2001.
Åtgärderna föreslås kombinerade med s.k. beredskapskontrakt. Detta innebär att
yrkesofficerarna erbjuds pension och ett månatligt tillägg för att de står till
Försvarsmaktens förfogande fram till ordinarie pensionsålder. Totalt motsvarar
denna ersättning enligt Försvarsmakten ca 75 % av lönen. För att genomföra
förslaget krävs enligt Försvarsmakten en förordning från regeringen.
Försvarsmakten har tillsammans med Arbetsgivarverket till regeringen lämnat
förslag till en sådan förordning. Försvarsmakten bedömer att ca 1800 officerare
skall kunna avvecklas med denna metod.
Försvarsmakten avser också att fortsätta med yrkesväxlingsåtgärder för
yrkesofficerare. Dessa riktas i första hand mot ålderskategorin 40 år och äldre.
Enligt Försvarsmakten finns inte något behov av att minska reservofficerarna
med något bestämt antal. Reservofficerarnas avtalade tjänstgöring måste dock
avpassas mot den nya krigsorganisationen och till behovet av anpassning.
I frågan om den civilanställda personalen bör enligt Försvarsmakten denna -
sedan möjligheten till omplacering prövats - i normalfallet reduceras genom
uppsägning på grund av arbetsbrist. Avvecklingsbehovet bedöms till vad som
motsvarar ca 1 800 anställda.
Försvarsmakten har pekat på att ålderstrukturen försämrats på grund av
tidigare personalminskningar. Enligt Försvarsmakten är ca 65 % av den civila
personalen 45 år och äldre. Enligt Försvarsmakten krävs för att inte ytterligare
försämra ålders- och kompetensstrukturen att Försvarsmakten kan erbjuda särskild
pensionsersättning för vissa arbetstagare.

Regeringens överväganden

Om yrkesofficerare utan fullmakt skall sägas upp är det enligt regeringens
mening inte osannolikt att det behövs ett anställningsstopp under några år.
Vidare kommer sannolikt uppsägningarna - hur än parterna bestämmer
turordningskretsarna - att drabba många av de yngre officerarna. Detta medför
att åldersstrukturen blir ännu mer ogynnsam än tidigare. Något instrument kan
därför behövas som gör att äldre officerare, främst de med fullmakt, kan lämna
sin anställning i förtid.
Arbetsgivarverket och Försvarsmakten har i samråd gett in ett
förordningsförslag till regeringen i frågan. Regeringen har i ett beslut i juni
1996 uttalat att det ankommer på Arbetsgivarverket att på statens vägnar sluta
avtal om anställnings- och avtalsvillkor samt att myndigheterna skall bära
ansvaret för de kostnader som följer av kollektivavtal. Regeringen vidtog därför
ingen åtgärd med anledning av framställningen.
Regeringen delar Försvarsmaktens uppfattning i fråga om minskning av den
civilanställda personalen. Av samma skäl som angetts ovan är emellertid även
detta en sak som bör regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter.
När det gäller frågan om minskning av personal anser regeringen
sammanfattningsvis att det är nödvändigt att parterna tar till vara alla
möjligheter som nu finns för att inriktningen för omstruktureringen av
Försvarsmakten skall kunna fullföljas. Om existerande instrument inte är
tillräckliga för den erforderliga personalminskningen ankommer det således på
parterna att skyndsamt finna lämpliga åtgärder.

13.2.3 Åldersstrukturen m.m.

I försvarsmaktsplanen anförs att en gynnsam åldersstruktur svårligen kan nås
samtidigt som en kraftig reducering av antalet yrkesofficerare skall genomföras.
Målet i en omstruktureringssituation bör begränsas till att skapa
förutsättningar för ett framtida system som uppfyller organisationens krav på
ett så kvalitativt och kostnadseffektivt sätt som möjligt. Grunden bör nu enligt
Försvarsmakten läggas för ett mer flexibelt personalförsörjningssystem. Det kan
uppnås genom att andra befälskategorier än yrkesofficerare ges uppgifter inom
förbandsproduktionen.
Enligt Försvarsmakten kommer emellertid detta att bara marginellt kunna
påverka åldersstrukturen före sekelskiftet. Enligt Försvarsmaktens förslag skall
andra kategorier än yrkesofficerare användas i produktionen med början under
perioden 1997 - 2001. Införandet måste enligt Försvarsmakten av ekonomiska skäl
anpassas till den takt med vilken omstruktureringen av Försvarsmaktens
yrkesofficerare kan ske.
I första hand bör enligt Försvarsmakten reservofficerare men också
totalförsvarspliktigt befäl beredas möjlighet att medverka i grundutbildningen
av pliktpersonal och i annan produktion. Tjänstgöringen i produktionen bör
enligt Försvarsmakten ske under ett eller flera år. Den bör också ske under
flera perioder.
Som regeringen redan tidigare anfört bör således andra personalkategorier än
yrkesofficerare i större utsträckning kunna användas i grundorganisationen.
Tidsbegränsad anställning av reservofficerare och totalförsvarspliktigt befäl
kräver en regeringsförordning om inte arbetsmarknadens parter träffar avtal i
frågan. Försvarsmakten har lämnat förslag till ändring i officersförordningen
(1994:882). Det får enligt regeringens mening i första hand ankomma på parterna
att sluta avtal i frågan. Regeringen avser dock att göra de ändringar i
officersförordningen som behövs för att underlätta för parterna att sluta avtal.
Även möjligheten att ersätta yrkesofficerare i vissa funktioner med civila
specialister bör enligt regeringen utnyttjas i större omfattning.

13.2.4 Personalrörlighet

I försvarsmaktsplanen anser Försvarsmakten att rörligheten bland
yrkesofficerarna bör minska. En viss rörlighet anses emellertid vara önskvärd.

För att kunna förlänga tidsbegränsade placeringar utöver två (tre) år förordar
Försvarsmakten dispens alternativt en ändring av reglerna i kommunalskattelagen
(1928:370) på så sätt att det blir möjligt för en enskild officer att göra
avdrag för dubbel bosättning m.m upp till en tid av fem år. Alternativet till
detta är enligt Försvarsmakten subventionering av bostäder för chefer och att
Försvarsmakten ordnar arbete åt medflyttande make eller maka eller ersätter
dessa för förlorad arbetsinkomst.
Försvarsmaktens förslag till ändringar i kommunalskattelagen är regeringen
inte beredd att ställa sig bakom.Visserligen har regeringen förståelse för de
svårigheter både av ekonomisk och praktisk natur som är förknippade med
nödvändigheten från verksamhetssynpunkt att förlänga placeringstiderna i olika
befattningar för yrkesofficerare. Enligt regeringen är frågan emellertid av
sådan vikt att Försvarsmakten ändock bör kunna planera för längre
placeringstider för yrkesofficerare. Även i denna fråga har parterna för övrigt
möjlighet att sluta avtal.

13.2.5 Utveckling av den militära personalens kompetens

Försvarsmakten har genom ett regeringsbeslut den 7 december 1995 haft i uppdrag
att i samråd med Militärhögskolan se över utbildningssystemet för yrkes- och
reservofficerare. Uppdraget har redovisats den 9 september 1996.
Av redovisningen framgår inledningsvis att den inriktning som blev resultatet
av det arbete som Försvarsmakten genomförde efter 1992 års försvarsbeslut för
att reformera officersutbildningen alltjämt bör gälla. Enligt redovisningen är
därför en mer genomgripande reform av utbildningssystemet inte nödvändig. De
förslag som redovisas är närmast en justering av det utbildningssystem som är
under införande. Enligt redovisningen innebär förslaget dock förändringar
avseende de militära skolornas arbetssätt med meritvärdering och tillhörande
kvalitetssäkring samt rekrytering till officershögskolorna.
I redovisningen framhålls att Försvarsmaktens anpassningsförmåga ställer krav
på en allmänt välutbildad yrkes- och reservofficerskår. Försvarsmakten måste
kunna rekrytera och utbilda officerare med bred och hög kompetens.
Reservofficerarnas möjlighet att under några år tjänstgöra i grundorganisationen
bör förbättras, varigenom andelen reservofficerare med erfarenhet av utbildning
av totalförsvarspliktiga och moderna vapensystem ökar. Detta måste enligt
redovisningen komma till uttryck i den generella reservofficersutbildningen. För
detta krävs ytterligare analyser. Försvarsmakten gör dock bedömningen att
reservofficersutbildningen inte behöver förlängas.
Gymnasieskolans utveckling innebär att betydligt fler ungdomar än tidigare ges
generell kompetens för högskoleutbildning. Härigenom breddas basen för
officersrekrytering, med minskade behov av kompletterande utbildning. Enligt
redovisningen bör en för Försvarsmakten gemensam
struktur med en tvåårig officershögskola och en ettårig krigshögskola införas.
Försvarsmakten föreslår att omfattningen av utbildningen anges enligt ett
poängsystem på samma sätt som vid övrig högskoleutbildning. Den vidare
utvecklingen och förändringen av systemet för officersrekrytering som bör göras,
bör dock anstå tills dess att en noggrann analys och en djup förankring inom
Försvarsmakten hunnit göras.
Regeringen har i avsnitt 11.1.2 redovisat att den avser tillkalla en särskild
utredare med uppgift att se över försvarets skolverksamhet. Denna utredning bör
på grundval av Försvarsmaktens ovan nämnda redovisning också få i uppdrag att
vidare utveckla frågan om utbildningssystemet för officerare.
Regeringen avser därefter att till riksdagen lämna den av försvarsutskottet
efterfrågade redovisningen om en sammanhållen syn på Försvarsmaktens
personalförsörjning av anställda.

13.2.6 Utveckling av den civila personalens kompetens

I denna del anför Försvarsmakten att den krigsplacerade civila personalen
genomgår allmänmilitär utbildning och i förekommande fall befälsutbildning som
är anpassad till de krav som befattningen i krigsorganisationen ställer.
Utbildningen skall vara genomförd före den 1 juli 1997. En utvärdering kommer
att redovisas i samband med Försvarsmaktens årsredovisning för år 1997.
Vidare anser Försvarsmakten att en policy bör utarbetas för att skapa
möjligheter för den civila personalen att följa den nivåhöjande utbildningen vid
försvarets skolor och Militärhögskolan. Försvarsmakten kommer därför att ge
Militärhögskolan i uppdrag att förbereda och genomföra en kurs för civil
personal där målet skall vara att öka kunskapen om totalförsvaret, det militära
försvarets organisation och uppgifter samt om planeringsprocessen.
Enligt regeringens mening är det mycket viktigt och angeläget att även den
civila personalen får del av den utbildning som förmedlas vid försvarets
högskolor och som är adekvat med hänsyn till den civila personalens uppgifter i
Försvarsmaktens krigs- och grundorganisation. Regeringen kommer att noga följa
upp Försvarsmaktens utvecklingsinsatser för den civila personalen.

13.2.7 Kvinnor i det militära försvaret

Regeringen ställer sig bakom de förslag till att öka antalet kvinnor i försvaret
som framkommit i försvarsmaktsplanen. Regeringen förutsätter att Försvarsmakten
fortsätter sitt aktiva arbete för att öka antalet kvinnliga officerare och att
få dessa att stanna kvar i Försvarsmakten.
Regeringen vill i detta sammanhang lyfta fram de ideer och förslag som kommer
till uttryck i projektet "Den Kreativa Olikheten". Nätverk för kvinnliga
officerare bör få administrativt och ekonomiskt stöd från Försvarsmakten.
Distansundervisningen bör utökas. För att förbättra rekryteringen bör enligt
regeringens mening informationen också utökas.
Regeringen anser att för att öka antalet kvinnliga officerare i försvaret
måste också basen, dvs. de som genomgår pliktutbildning, breddas. Åtgärder bör
således vidtas för att öka informationen om möjligheten för kvinnor att genomgå
pliktutbildning. Detta kan ske på olika sätt, t.ex. i form av aktiv information
genom reklam i tidningar och etermedier samt genom information i skolor.
För att få fler kvinnor till officershögskolorna bör enligt regeringen t.ex.
de fysiska kraven till olika befattningar samt kriterierna i övrigt vid
antagningen ses över. Kvinnliga representanter bör så långt möjligt också finnas
i antagningsnämnderna. Man bör även försöka "styra" in kvinnorna på de områden
där det har visat sig fungera bra.
Nuvarande åldersregler vid antagning till nivåhöjande utbildning samt regler
för befodran utgör många gånger ett onödigt hinder, inte minst för kvinnor, med
hänsyn till bl.a. familjebildning. Som en åtgärd för att få kvinnor att stanna
kvar i försvaret har regeringen därför nyligen beslutat om ändring i
officersförordningen (1994:882) som medför slopade ålderskrav till nivåhöjande
utbildning och att befordran får ske direkt i anslutning till genomförd
nivåhöjande utbildning med godkända betyg. Förändringen gäller såväl kvinnliga
som manliga officerare.

13.2.8 Rasism och främlingsfientlighet

I samband med försvarsbeslutets första etapp anförde försvarsutskottet att
regeringen till riksdagen borde redovisa vad som gjorts inom Försvarsmakten för
att motverka rasism och främlingsfientlighet.
Försvarsmakten har på uppdrag av regeringen lämnat en sådan redovisning (Dnr
Fo96/1509/ESU) till regeringen. Sammanfattningsvis framgår av redovisningen att
Försvarsmakten aktivt bedriver ett arbete mot rasism och främlingsfientlighet.
Bl.a. har Försvarsmakten i samråd med Totalförsvarets pliktverk redovisat
förslag till åtgärder som syftar till att flera svenska medborgare med
invandrarbakgrund fullgör värnplikt. Överbefälhavaren är en av medlemmarna i
Sverige 2000-institutet som skall bedriva ett aktivt informationsarbete om
värdet av mångkulturell kompetens hos arbetstagare och arbetsgivare.
Försvarsmakten har också genomfört fyra olika projekt mot rasism och
främlingsfientlighet i vilka ungdomar har deltagit.
Försvarsmakten stödjer också Stockholms stads gymnasieprojekt för ungdomar med
invandrarbakgrund genom att ge yrkesinformation och erbjuda möjlighet till
yrkespraktik. Sedan år 1993 pågår inom Försvarsmakten ett projekt benämnt "Den
kreativa olikheten" som bl.a. syftar till att påverka attityder till olika slag
av kulturella olikheter. Försvarsmakten
har också gett ut faktaskriften "Religion och kulturmönster".
Regeringen anser det mycket angeläget att Försvarsmakten fortsätter sitt
aktiva arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Varje tendens till rasistiska
och främlingsfientliga yttringar måste omedelbart och kraftfullt motverkas.
Regeringen har i ett beslut den 30 maj 1996 beviljat Försvarsmakten 1 miljon
kronor att användas under år 1996 för fyra ungdomsprojekt mot rasism.

13.2.9 Personskador vid tjänstgöring i utlandsstyrkan inomFörsvarsmakten

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens åtgärder |
| |
| De regler och rutiner som gäller för dem som skadas vid |
| tjänstgöring i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten kommer att ses|
| över. Åtgärder som visar sig nödvändiga för att förbättra förhållandena|
| för de skadade och deras närmaste kommer att vidtas. |
--------------------------------------------------------------------

För anställda i utlandsstyrkan gäller i princip samma förmåner vid sjukdom,
skada och dödsfall som för anställda i statlig tjänst. Förmånerna gäller hela
kontraktstiden och oavsett om tjänstgöringen fullgörs i Sverige eller utomlands.
Beträffande skador som inträffar under tjänstgöringen utomlands, och som leder
till invaliditet och dödsfall har regeringen härutöver förstärkt den enskildes
och familjens ekonomiska skydd. Skyddet är utformat som en statlig riksgaranti
genom vilken staten ensidigt åtar sig att betala ut ersättning som vid dödsfall
och fullständig invaliditet uppgår till 22 basbelopp (f.n. 796 400 kronor)
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Vid annan invaliditet som uppgår
till minst tio procent betalas ersättning ut med det lägre belopp som svarar mot
invaliditetsgraden. Denna avsevärda förbättring av det ekonomiska skyddet trädde
i kraft den 1 juni 1993.
På senare tid har frågan om den enskildes och närståendes omhändertagande och
ekonomiska skydd på nytt kommit att aktualiseras. Regeringen har därför gett
Försvarsmakten i uppdrag att redovisa hur de skadade tagits om hand, hur
försäkringsskyddet aktiverats och hur uppföljningen av de skadade har skett.
Försvarsmakten har också fått i uppdrag att lämna förslag till lämpliga åtgärder
som syftar till att underlätta för de skadade att återgå till ett liv som medger
så hög livskvalitet som möjligt. Försvarsmakten har i sin redovisning av
uppdraget beskrivit sina rutiner vid skadefall och lämnat vissa förslag till
åtgärder, bl.a. att Försvarsmakten får ett kvardröjande ansvar efter
kontraktstiden för den skadades rehabilitering.
Regeringen anser det angeläget att de som skadas under sin tjänstgöring i
utlandsstyrkan så snabbt och effektivt som möjligt får bästa möjliga vård och
stöd. I detta syfte pågår inom regeringskansliet en översyn av gällande regler
och rutiner vid skadefall. Inriktningen är bl.a. att genom förordning införa ett
subsidiärt rehabiliteringsansvar för Försvarsmakten med tillämpning från och med
den 1 januari år 1997. Därigenom skulle Försvarsmakten få skyldighet att, även
efter kontraktstiden, fullgöra de uppgifter som enligt 22 kap. lagen om allmän
försäkring åvilar en arbetsgivare. Vidare skulle Försvarsmakten härigenom behöva
en för detta ändamål på lämpligt sätt organiserad rehabliteringsverksamhet även
för utlandsstyrkans personal.
Även i övrigt kommer regeringen att pröva behovet av de ytterligare åtgärder
som kan visa sig nödvändiga för att förbättra förhållandena för dem som skadas
vid tjänstgöring i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

13.3 Frivilligpersonal

I samband med försvarsbeslutets första etapp pekade försvarsutskottet på
frivilligorganisationernas stora betydelse och vikten av att de ges stimulerande
och krävande uppgifter i totalförsvarets krigs- och beredskapsorganisationer. I
det fortsatta utredningsarbetet borde det enligt utskottet därför allvarligt
prövas vilka uttalade personalbehov som kan tillgodoses genom frivillighet eller
på annat sätt än med grundutbildning av totalförsvarspliktiga.
Försvarsmakten ställer sig i huvudsak positiv till en ökning av
frivilligmedverkan och en förbättring av frivilligutbildning. Försvarsmakten
bedömer dock det inte för närvarande möjligt att i någon avgörande omfattning
öka antalet befattningar för frivillig avtalspersonal i den krigsorganisation
som inryms i försvarsmaktsplanen.
Överstyrelsen för civil beredskap redovisar beträffande de civila
beredskapsstyrkorna att dessa anses utgöra en resurs att utnyttjas när andra
resurser inklusive frivilliga krafter inte räcker till. Om personal ur de
frivilliga försvarsorganisationerna skulle få samma uppgifter som de civila
beredskapsstyrkorna föreslås tilldelas, krävs en avsevärd utökning av
frivilligutbildningen. Denna utökning kan enligt Överstyrelsen vara svår att
förena med frivilligheten.
Enligt regeringens uppfattning skall frivilligorganisationernas roll fortsatt
beaktas vid bedömningen av personalbehov för totalförsvaret. I övrigt hänvisas
till vad som anförs om frivilligorganisationerna i
kapitel 9.

14 Försvarets materielförsörjning och
försvarsindustriella frågor

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| De riktlinjer för försvarets materielförsörjning som fastställdes i|
| försvarsbeslutets första etapp bör alltjämt gälla. Försvarsmakten|
| och Försvarets materielverk skall på det mest kostnadseffektiva|
| sättet tillgodose Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov. Det|
| senaste årets utveckling har ytterligare visat på behovet av |
| internationellt samarbete. |
| |
| Försvarsmakten skall av anpassningsskäl kunna genomföra en |
| materiell förnyelse, även i tider av internationell oro. |
| Regeringen bedömer att en sådan materiell förnyelse kan |
| genomföras, under förutsättning att svenska myndigheter och |
| svensk försvarsidustri ökar det internationella samarbetet. Den |
| materiella anpassningsförmågan bör vara så generell som möjligt och|
| ge utrymme för framtida vägval. En förutsättning härvidlag är att|
| det finns en kunskap om hela systemet (s.k. systeminsikt) |
| kombinerad med delsystemskompetens inom viktiga områden. |
| |
| Försvarets materielförsörjning bör i allt högre utsträckning ske i|
| nära samarbete med andra europeiska länder och med USA. |
| Materielanskaffningsprocessen bör därför inriktas på att |
| tillvarata de möjligheter som ett ökat internationellt samarbete|
| medför. |
| |
| I anslutning till kontrollstationen år 1998 bör även göras en |
| analys av vilka försvarsteknologiska kompetenser som krävs för |
| att säkerställa en anpassningsförmåga. |
| |
| Sverige bör eftersträva att ingå i Western European Armaments |
| Group. Det ankommer på regeringen att pröva hur samarbetet från |
| svensk sida närmare bör utformas. |
--------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens åtgärder |
| |
| För att tillgodose de krav som ställs på att Försvarsmakten skall|
| kunna genomföra en materiell förnyelse även i tider av |
| internationell oro avser regeringen att ge Försvarsmakten i |
| uppdrag att reservera ytterligare ekonomiska resurser för |
| anpassningsinriktade tekniksatsningar utöver vad som tidigare |
| har inplanerats. Sammantaget kommer Försvarsmakten att avsätta |
| ca 550 miljoner kronor årligen till teknologisatsningar. |
| Regeringen avser också att vidta särskilda åtgärder för att under|
| försvarsbeslutsperioden säkerställa en inhemsk kompetens inom |
| krut- och explosivämnesområdet. |
| |
| Regeringen avser att ge Försvarsmakten och Försvarets |
| materielverk i uppdrag att för varje större materielprojekt noga|
| pröva möjligheterna till internationellt samarbete. |
--------------------------------------------------------------------

14.1 Bakgrund

I avsnitt 4.4.7 redogjordes för de säkerhetspolitiska aspekterna på försvarets
materielförsörjning. Den svenska försvarsindustrins förmåga som kvalificerad
leverantör av högteknologiska produkter har ett fortsatt stort försvars- och
säkerhetspolitiskt värde. Ett säkerställande av Försvarsmaktens långsiktiga
materielförsörjning utgör en viktig del av försvarspolitiken. Detta
säkerställande har sedan länge skett genom att upprätthålla en bred inhemsk
systemsammanhållande försvarsindustri. Flera faktorer samverkar nu till att det
kan bli aktuellt med en förnyad granskning av hur Försvarsmaktens
materielförsörjning kan tillgodoses på bästa sätt.
För det första kan de krav som ställs på att Försvarsmakten skall ha en
anpassningsförmåga komma att ställa förändrade krav på försvarsindustrins
tekniska kompetens och industriella struktur, samt på försvarets
anskaffningsprocess. För det andra skapar den internationella avspänningen och
det ökande internationella samarbetet nya förutsättningar för att bevara viktiga
försvarsindustriella kompetenser, samtidigt som det nationella oberoendet också
får en annan innebörd. Svenskt deltagande i internationella operationer innebär
också ökade krav på interoperabilitet, något som underlättas av internationellt
försvarsmaterielsamarbete. Slutligen föreligger inte de ekonomiska möjligheterna
att bibehålla en inhemsk försvarsindustriell kompetens med dagens stora bredd.
Försvarsmaktens materielanskaffning kommer framöver inte att vara av en sådan
omfattning att den utgör en tillräcklig hemmamarknad för stora delar av den
svenska försvarsindustrin. Det är

inte heller möjligt att genom särskilda satsningar bevara inhemsk kompetens,
annat än för ett fåtal områden.
Det är därför nödvändigt att förutsättningslöst analysera på vilket sätt
Försvarsmaktens långsiktiga materielförsörjning skall kunna säkerställas, även
när den svenska försvarsindustriella basen krymper. I försvarsbeslutets första
etapp angavs att en långsiktig strategi för försvarets materielanskaffning bör
utarbetas, så att de försvarspolitiskt mest värdefulla och för anpassning mest
nödvändiga teknikområdena och kompetenserna kan bibehållas, samtidigt som
Försvarsmakten och Försvarets materielverk även fortsättningsvis anskaffar
materiel på det mest kostnadseffektiva sättet (den s.k. beställarrollen gentemot
försvarsindustrin). Regeringen anser att den försvarsindustriella inriktningen
i försvarsbeslutets första etapp bör ligga fast. En ökad kunskap om vad som
krävs för att Försvarsmakten skall ha fullgod anpassningsförmåga gör det
emellertid nödvändigt att komplettera och ytterligare specificera inriktningen.

14.2 Försvarets anpassningsförmåga ställer nya krav på den inhemska
försvarsindustrin

I försvarsbeslutets första etapp fastslogs att de två viktigaste kriterierna för
att vidta särskilda åtgärder för att bevara en inhemsk kompetens är att
säkerställa att Försvarsmakten skall kunna utnyttja redan anskaffad materiel i
kris och krig, samt att vi i Sverige skall kunna utveckla och tillverka materiel
inom sådana områden där vi inte kan anskaffa materiel utomlands.
Utifrån dessa kriterier härleddes de s.k. baskompetenserna där Försvarsmakten
skall ansvara för att säkerställa bevarad kompetens inom landet.
Baskompetenserna utgörs av telekrigteknik, avancerad signaturanpassning,
undervattensteknik, flygteknik (för vidmakthållande av JAS 39 Gripen på längre
sikt), samt underhåll och vidmakthållande av de system som ingår i
krigsorganisationen. Underhåll måste kunna genomföras i Sverige i kris och krig,
och kompetens härför måste därför under alla omständigheter finnas hos svenska
myndigheter eller företag. Vidmakthållande bör definieras som kompetens för
renovering och viss modifiering.
I försvarsbeslutets första etapp angavs att det inför etapp två är nödvändigt
att noga pröva om försvarets materielförsörjning kan tillgodoses på ett
tillfredsställande sätt. Regeringen anser att kravet på att Försvarsmakten skall
ha en anpassningsförmåga, innebär att Försvarsmakten måste kunna genomföra
materiell förnyelse. En sådan materiell förnyelse kan tillgodoses på fyra olika
sätt; genom anskaffning vid svensk försvarsindustri, genom anskaffning utomlands
(eventuellt i kombination med en modifiering till svenska förhållanden), genom
uppgradering av befintliga system och genom internationellt samarbete mellan
myndigheter och industrier. Den materiella anpassningsförmågan kan inte enbart
utgå från vad som krävs för att vidmakthålla och utveckla de system som för
närvande finns i Försvarsmakten, utan måste också baseras på en principiell
lösning för hur hela den framtida materiella förnyelsen skall ske.
Det är också viktigt att göra en åtskillnad mellan möjligheter till materiell
förnyelse avseende en höjning av krigsdugligheten samt avseende långsiktig
anpassning. Höjning av krigsduglighet inom ett år kan inte baseras på att en
egentlig materiell förnyelse skall ske. Regeringen bedömer att de planlagda
anspråken på materiell förnyelse måste begränsas till anskaffning av sådan
materiel och förnödenheter, som är allmänt förekommande på den civila marknaden,
samt till viss uppgradering av befintlig materiel. Däremot är möjligheterna till
materiell förnyelse av central betydelse när det gäller långsiktig anpassning.
På längre sikt kan också materielförsörjningen lösas på flera olika sätt, vilket
ökar möjligheten till anpassning.
Regeringen vill framhålla att kraven på anpassningsförmåga inte nödvändigtvis
innebär en antalsmässig utökning av redan befintliga system, utan snarare en
förmåga att i en oviss framtid få tillgång till den materiel som krävs vid den
aktuella tidpunkten. Den materiella anpassningsförmågan bör därför vara så
generell som möjligt och ge utrymme för ett framtida vägval, till exempel
mellan olika system.
En anpassningsförmåga hos Försvarsmakten innebär att den materiella förnyelsen
förmodligen behöver ske i en situation med en långsiktigt ökande rustning i
omvärlden. Den ökande internationella efterfrågan kan då göra avancerad
försvarsmateriel svårtillgänglig, särskilt för en alliansfri mindre stat. Detta
gäller såväl vid import av hela system, som vid import av delsystem och
komponenter som är nödvändiga för tillverkning i Sverige. Försvarsindustrins
utlandsberoende gör det därför osäkert i vilken utsträckning en inhemsk
systemhuskompetens, dvs. förmåga att sammanhålla utvecklingen av stora
vapensystem och plattformar, säkerställer möjlighet till produktion i ett läge
med begränsad tillgång på strategiska insatsvaror.
Det är sålunda oklart i vilken utsträckning en inhemsk försvarsindustri med
enbart systemhuskompetens till fullo kan tillgodose Försvarsmaktens krav på
materiell förnyelse. Ett ensidigt inriktande på att tillgodose materielbehovet i
en anpassningssituation genom tillförsel av ny inhemskt producerad materiel
riskerar att innebära ett suboptimalt nyttjande av resurserna. En materiell
förnyelse bör därför inplaneras även på annat sätt. En stor del av den
materiella anpassningsförmågan säkerställs genom de prioriteringar som
fastställdes i den första etappen av försvarsbeslutet, dvs. baskompetenserna.
För vissa mycket avancerade system, till exempel stridsflygplan, är det
nödvändigt att i huvudsak tillgodose Försvarsmaktens materielbehov i fredstid.
För andra system är det troligen mer relevant att rikta eventuella satsningar
mot att bevara viktiga delsystemkompetenser, som kan ge förmåga till
uppgradering och anpassning såväl av befintliga system, som av sådan, ibland
kanske mindre avancerad, materiel som kan anskaffas utomlands.
En sådan uppgraderingskompetens kan av ekonomiska skäl inte vara heltäckande,
utan bör inriktas på vissa vitala delsystem, som har stor påverkan på systemens
prestanda och som också är generella och kan appliceras på olika system. De
förbättrade tekniska möjligheterna till elektronisk krigföring gör att kraven på
inhemsk förmåga inom telekrigområdet är högt prioriterat. Dessutom utgör
elektronik och programvara en ständigt växande och mer betydelsefull del av
samtliga vapensystem och plattformar, och systemens förmåga kommer att i allt
högre utsträckning avgöras av dess elektroniska innehåll. Kompetens inom dessa
områden ger försvaret en möjlighet att avsevärt höja systemens prestanda under
dess livstid. I framtiden är det därför troligare att en allt större och
viktigare del av Försvarsmaktens materiella anpassningsförmåga kommer att
utgöras av möjlighet till uppgradering och hotanpassning av befintliga system
eller av standardsystem anskaffade utomlands. För att rätt kunna tillvarata
möjligheterna krävs dock förutom en djup delsystemkompetens inom vissa viktiga
områden, även en kunskap om hela systemet, vilket skulle kunna definieras som
systeminsikt.

14.3 Internationellt samarbete och exportfrågor

Försvarsindustrins bidrag till Försvarsmaktens anpassningsförmåga avgörs inte
bara av dess tekniska kompetens, utan också av den industriella strukturen, i
synnerhet vad avser internationellt samarbete. Ett kraftigt utökat och fördjupat
internationellt samarbete, mellan myndigheter och mellan företag, är en
förutsättning såväl för att bevara svensk försvarsindustriell kompetens, som för
att möjliggöra Försvarsmaktens anpassningsförmåga.
Sverige har redan i dagsläget ett betydande internationellt beroende, även
avseende försvarsmateriel. Alternativet till ett ökat internationellt
försvarsmaterielsamarbete utgörs inte av ökad självförsörjning, utan av ett ökat
beroende av import av kompletta system eller delsystem och komponenter. Det är
inte ekonomiskt eller tekniskt möjligt, och inte heller önskvärt, att försöka
skapa ett nationellt oberoende inom försvarsmaterielområdet. Regeringens
bedömning är att Sverige i stället bör inrikta ansträngningarna på att skapa ett
ömsesidigt internationellt beroende, för att därigenom ta tillvara de fördelar
och minimera de risker som är förknippade med det internationella beroendet. Det
nordiska samarbetet kan härvidlag vara en utgångspunkt för ett fördjupat
samarbete med främst europeiska och amerikanska företag och myndigheter.
Ett fördjupat internationellt samarbete underlättar bevarandet av svensk
försvarsindustriell kompetens inom viktiga områden. Det ger förutsättningar att
upprätthålla och utveckla specialiserad kompetens samt tillgång till utländsk
teknologi. Samarbete mellan svensk och utländsk försvarsindustri skapar också
gynnsamma förutsättningar för konkurrenskraftiga anbud vid svenska och utländska
materiel-anskaffningar. Utan internationellt samarbete riskerar tillgången inom
vissa områden på kvalificerad kompetens och materiel att helt försvinna.
I de fall svensk industri deltar i internationella samarbetsprojekt är det
viktigt att tillse att en tillräcklig insikt i systemets helhet erhålles.
Regeringens bedömning är att svensk industri därigenom får den systeminsikt som
är nödvändig för att, i kombination med en djupare kompetens inom vissa
delsystemområden, kunna anpassa det aktuella systemet under dess livslängd.
Slutligen kan ett fördjupat internationellt samarbete som skapar ett
ömsesidigt beroende ge vissa förutsättningar för att på sikt hantera den
sårbarhet som tidigare funnits med ett ensidigt svenskt beroende av utländska
underleverantör. En svensk försvarsindustri, med ett brett och djupt
utlandssamarbete som bygger på ömsesidigt beroende, skulle därmed kunna öka
möjligheterna till import av strategiska varor - system, delsystem och
komponenter - även i perioder av internationell oro.
För att internationellt samarbete skall komma till stånd erfordras dels att
svensk industri och svenska myndigheter kan bidra med kvalificerade tekniska
kunskaper, dels att sådana betingelser skapas som möjliggör ett industriellt
samarbete. Av särskild betydelse är därför att myndighetsstöd lämnas i sådan art
och omfattning att samarbetet underlättas. Det kan vara frågan om
beställarsamverkan, utbildningsstöd eller att en formell ram för samarbetet
upprättas.
Den pågående och fortsatta omstruktureringen inom svensk och utländsk
försvarsindustri kan också leda till förändrade ägarförhållanden. En ökad svensk
medverkan i nya internationella företagskonstellationer kan aktualiseras som ett
alternativ för att bevara inhemsk kapacitet och kompetens i en internationell
omstrukturering och specialisering.
För att Försvarsmaktens behov av en inhemsk försvarsindustriell kapacitet
skall kunna tillgodoses krävs att de svenska företagen ges möjlighet att
exportera och delta i det internationella samarbetet. Ett nödvändigt komplement
till det begränsade antalet internationella utvecklingsprojekt är att den mer
traditionella exportförsäljningen fortsätter. Enligt gällande regelverk för
krigsmaterielexport skall tillståndspliktig utlandssamverkan endast medges om
den bedöms erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov. De
försvarspolitiska behoven kan härvidlag ta sig många olika uttryck. Krav på
anpassningsförmåga medför dessutom att de försvarspolitiska behoven kan behöva
ges en delvis ny innebörd.
Den internationellt sett vikande försvarsmaterielmarknaden har skärpt
konkurrenssituationen på exportmarknaderna, och försvårat de svenska företagens
exportmöjligheter. För att de svenska företagens exportpotential skall kunna
utnyttjas är det viktigt att regeringen och svenska myndigheter på ett aktivt
och strukturerat sätt stöttar försvarsindustrins exportansträngningar av större
materielprojekt, under

förutsättning att exportansträngningarna står i överensstämmelse med
riktlinjerna för krigsmaterielexport.
Den Europeiska kommissionen utfärdade i januari år 1996 en kommuniké om
konkurrenskraften inom europeisk försvarsindustri. Kommissionen föreslår en viss
tillämpning av allmänna EU-regler och instrument även inom försvarsupphandling
och försvarsmaterielområdet, i första hand avseende icke-krigsmateriel.
Härigenom synes diskussionen kring försvarsindustrifrågorna, delvis inom ramen
för en gemensam säkerhets- och utrikespolitik, gå in i en mer aktiv fas. Såsom
har redovisats i avsnitt 4.4.7 anser regeringen att en vidgad roll för EU inom
försvarsmaterielområdet skulle ge större möjligheter för Sverige att delta i
samarbetet och skapa bättre möjligheter till harmonisering.
Även på myndighetsnivå kommer betydelsen av internationellt samarbete att öka.
Förutom att internationellt samarbete inom materielområdet i form av gemensam
anskaffning medför ökad integration mellan olika nationer, kan det också vara
ett sätt för Försvarsmakten att erhålla nya system till en lägre kostnad,
jämfört med en helt inhemsk utveckling. Internationellt projektsamarbete på
myndighetsnivå underlättar också betydligt möjligheterna för försvarsindustrin
att delta i det industriella samarbetet.
Försvarsmakten och Försvarets materielverk skall därför noga undersöka
möjligheterna till internationellt samarbete vid starten av nya projekt. Den
traditionella formen av internationella samarbetsprojekt, där specifikationer
och tidsplaner jämkas, och där arbetet ofta fördelas ut till respektive lands
industri, har ofta kritiserats för att vara kostnadsdrivande. Därför är det
viktigt att söka finna nya former för internationellt samarbete, som inte har
dessa nackdelar. Internationellt forsknings-samarbete är också
eftersträvansvärt, eftersom det dels kan reducera kostnaderna och tillföra ny
kunskap, dels kan resultera i nya materielprojekt.
I försvarsbeslutets första etapp konstaterades att Sverige har ett behov av
att delta i det framväxande europeiska försvarsmaterielsamarbetet och att ett
närmande till Western European Armaments Group (WEAG) därför bör ske. WEAG, som
inte är traktatfäst och saknar överstatliga inslag, baseras på
konsensusprincipen. Det praktiska arbetet inom WEAG sker i tre s.k.
panelgrupper, vilka söker identifiera möjligheter till samarbete inom områdena
utveckling och upphandling, forskning och teknologi, respektive harmonisering
beträffande upphandlingsprocedurer, kravspecifikationer och kvalificeringskrav
för leverantörer. Det bör därutöver noteras att varje deltagande land själv
väljer de samarbetsområden man önskar delta i.
Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet konstaterade att det svenska
medlemskapet i EU och observatörsskapet i VEU kan skapa möjligheter till mer
kostnadseffektiv krigsmaterielanskaffning, bl.a. genom ökade möjligheter till
gemensam anskaffning. WEAG framstår härvidlag som ett viktigt europeiskt forum.
Utskottet fann dock anledning att framhålla att försiktighet bör iakttas i
utvecklingen av samarbetet med WEAG, så att detta stannar inom de ramar som
riktlinjerna för krigsmaterielexport anger.
Regeringen anser att samarbete med WEAG ger en väsentlig möjlighet till en
samlad överblick över prioriterade materielområden, vilket för
försvarsmyndigheter och försvarsindustrier kan skapa förbättrade och förenklade
möjligheter till samarbete och samordning med myndigheter och industrier inom
andra deltagarländer. Viktiga nätverk byggs upp mellan de deltagande ländernas
politiska institutioner, myndigheter och industrier. Utvecklingen inom den
europeiska försvarsindustrimarknaden kan påverkas i ett tidigt skede. De små
staterna kan få ett inflytande genom att tidigt kunna ta initiativ, formulera
samarbetsprogram etc. Regeringen bedömer att samarbetet inom WEAG under de
närmaste åren i huvudsak kommer att bibehålla nuvarande karaktär.
Försvarsberedningen framför i sitt betänkande Omvärldsförändringar och svensk
säkerhetspolitik (Ds 1996:51) att ett svenskt medlemskap i WEAG är
eftersträvansvärt. Regeringen ansluter sig till försvarsberedningens bedömning
att Sverige bör ingå i WEAG. Det bör ankomma på regeringen att pröva hur
samarbetet från svensk sida närmare skall utformas.

14.4 Försvarsteknologiska satsningar

De materielprojekt som redovisas på annan plats i propositionen medför en
bevarad och utvecklad kompetens inom stora delar av svensk försvarsindustri
under försvarsbeslutsperioden. Beslut om utveckling och anskaffning av en tredje
delserie av JAS 39 Gripen och en flygburen spaningsradar har betydande
konsekvenser för svensk flyg- och elektronikindustri. Inom armén kommer bl.a.
anskaffningen av BAMSE (RBS 23), BONUS och stridsfordon 90 att bidra till en
bevarad kompetens hos svensk försvarsindustri. YS 2000 och särskilda
teknologisatsningar inom ubåtsområdet skapar gynnsamma förutsättningar för den
svenska varvs- och elektronikindustrin.
I försvarsbeslutets första etapp angavs att ytterligare överväganden
erfordrades avseende behovet av kompetens inom ammunitionsindustrin. Regeringen
avser, i överensstämmelse med ett förslag från Försvarsmakten, att vidta
åtgärder för att medge ett fortsatt bevarande av inhemsk kompetens inom krut-
och explosivämnesområdet. Försvarsutskottet anmälde också att frågan om
kompetens inom luftvärnsmissilområdet bör avgöras i försvarsbeslutets andra
etapp. Gällande materielplaner möjliggör en bevarad inhemsk försvarsindustriell
kompetens så att luftvärns- och pansarvärnsrobotar kan produceras och
hotanpassas under försvarsbeslutsperioden. I början av nästa sekel försvåras
dock möjligheterna till vidmakthållande.
Regeringen bedömer att kompetensen inom de prioriterade basområdena telekrig,
signaturanpassning, undervattensteknik och viss flygteknik, samt
vidmakthållandeförmåga, dvs. förmåga till renovering och i viss

utsträckning modifiering, bör kunna bibehållas under försvarsbesluts-perioden.
Försvarsmakten och Försvarets materielverk har anmält att en inhemsk
vidmakthållandeförmåga i vissa fall riskerar att gå förlorad i början av nästa
sekel. Regeringens bedömning är att de åtgärder som föreslagits för att bevara
en inhemsk vidmakthållandeförmåga på alla nivåer sammantaget inte är ekonomiskt
genomförbart och att de inte ryms inom försvarsanslaget. Regeringen gör vidare
den bedömningen att det inte är en säkerhetspolitisk nackdel om försvarets
materielförsörjning, inkluderande delar av vidmakthållande, sker i nära
samarbete med andra länder. Detta är i dagsläget ofta fallet för de system som
har anskaffats utomlands. En inhemsk kompetens att genomföra hotanpassningar och
uppgradering av system behöver sålunda inte vara generell, utan kan inriktas
till sådana områden som har en stor betydelse för systemens prestanda.
Regeringens uppfattning är att de krav som ställs på att Försvarsmakten skall
ha en fullgod anpassningsförmåga förutsätter en inhemsk teknisk kompetens inom
vissa centrala områden. Regeringen anser att Försvarsmakten bör öka
ambitionsnivån härvidlag jämfört med vad som tidigare föreslagits.
Försvarsmaktens tekniksatsningar är inriktade på de i försvarsbeslutets första
etapp prioriterade baskompetenserna telekrig, undervattensteknik,
signaturanpassning och flygteknik. Dessutom prioriterar Försvarsmakten teknologi
för att vidareutveckla ledningsfunktioner, kvalificerade vapen och vapenbärare.
För att möjliggöra en tillräckligt god förmåga till materiell förnyelse avser
regeringen att ge Försvarsmakten i uppdrag att, inom givna resurser, skapa
förutsättningar för anpassningsinriktade tekniksatsningar, utöver vad som
föreslås i försvarsmaktsplanen. Sammantaget kommer Försvarsmakten att avsätta ca
550 miljoner kronor årligen till teknologisatsningar, vilket är en
ambitionsökning med ca 100 miljoner jämfört med Försvarsmaktens tidigare planer.
Huvuddelen av den ökade satsningen skall gå till sådana delsystemområden som
har en avgörande betydelse för Försvarsmaktens anpassningsförmåga och
handlingsfrihet. Eftersom vapensystemens prestanda i allt högre utsträckning
avgörs av deras programvara och elektroniska innehåll, kan en satsning här ge
stora positiva effekter för flera olika system. Avsikten är att en förbättrad
delsystemkompetens skall kunna tillgodogöras av stora delar av svensk
försvarsindustri, och inte enbart komma ett specifikt projekt eller företag till
godo. Försvarsmakten skall också säkerställa en fortsatt kompetens under
försvarsbeslutsperioden inom ubåtsområdet. Regeringen anser att det i övrigt,
förutom de baskompetenser som prioriterades i försvarsbeslutets första etapp, nu
inte är motiverat att diskutera eller rangordna nyttan av olika kompetenser,
eller att peka ut vilka andra områden Sverige bör satsa på.
Regeringen bedömer att de inplanerade materielbeställningarna, i kombination
med riktade teknologisatsningar, kommer att ge Försvarsmakten en tillräcklig
materiell anpassningsförmåga under försvarsbeslutsperioden. Den svenska
försvarsindustrin har tidigare visat sin anpassningsförmåga till förändrade
förutsättningar. Frågan om den närmare inriktningen av strategi för att
säkerställa försvarets förmåga till materiell förnyelse måste emellertid utredas
närmare. I samband med den säkerhetspolitiska kontrollstationen år 1998 bör
därför även en ytterligare analys av vilka försvarsteknologiska kompetenser som
behövs för att säkerställa anpassning genomföras, kombinerat med en redovisning
av hur det internationella samarbetet har utvecklats.
Det är vidare angeläget att Försvarsmaktens beställarkompetens vad gäller
materielanskaffning och teknologiförsörjning förbättras. Inhemska
verifieringsresurser, varav prov av system är en del, är av strategisk betydelse
för vår framtida förmåga att anskaffa system, oavsett om det sker inom eller
utom landet.

14.5 Ekonomiska aspekter

Inför den förestående internationella omstruktureringen och de förändringar som
den svenska försvarsindustrin nu står inför är det angeläget att företagens
kunskapsresurser tillvaratas och utnyttjas för att underlätta deras anpassning.
Denna nödvändiga strukturomvandling kommer att få negativa konsekvenser för
enskilda företag och regioner. Företagens utvecklingsmöjligheter påverkas av
flera faktorer; förutom av försvarets kommande materielanskaffningar och
teknologisatsningar även av exportmöjligheter och internationellt samarbete.
Mot bakgrund av försvarsindustrins starka beroende av politiskt grundade
restriktioner och det faktum att den förestående strukturomvandlingen delvis är
en konsekvens av politiska beslut, är det rimligt att staten söker underlätta
industrins anpassningsmöjligheter under ett övergångsskede, även om det primärt
är industrins uppgift att genomföra anpassningen. Förutom att statsmakterna
aktivt bör söka underlätta industrins möjligheter till internationellt
samarbete, kan de tillgängliga närings-, regional- och arbetsmarknadspolitiska
medlen användas bl.a. för att stödja vissa regioner.
Inom ramen för EU-samarbetet finns ett omställningsprogram, Konver-programmet,
avsett att stödja sådana orter som drabbas av förbandsnedläggningar och
reduceringar inom försvarsindustrin. Det är för svenskt vidkommande angeläget
att i önskvärd utsträckning utnyttja det stöd som programmet kan ge i samband
med omstruktureringar inom svensk försvarsindustri. Det ankommer på regeringen
att fortlöpande bevaka detta när frågan om sådant stöd aktualiseras.
Det är särskilt viktigt att styra eventuella omställningssatsningar till det
s.k. dual-use-området, dvs. produkter, komponenter eller teknologier med både
militär och civil användning. Den utveckling som under senare år förevarit inom
den civila sektorn har medfört att kraven på civila och militära komponenter och
delsystem närmat sig varandra, och inom många områden är de civila kraven ofta
hårdare.
Ingenjörsvetenskapsakademin avrapporterade under år 1996 en utredning om
förutsättningarna för att utveckla forskning och utveckling inom områden av
betydelse för både militära och civila tillämpningar. Dessutom har regeringen
låtit undersöka vilka satsningar svensk försvarsindustri har gjort på civila
produkter, och vilka hinder som har funnits mot en utökad satsning på civila
produkter. De båda nämnda undersökningarna har pekat på att bl.a. bristen på
långsiktigt riskkapital begränsar industrins möjligheter att i större
utsträckning söka exploatera civila och dual-use-produkter och -teknologier. En
stor del av den svenska försvarsindustrins högteknologiska verksamhet är redan i
dag civil. Regeringen anser att en fortsatt diversifiering av försvarsindustrin
mot civila produkter, som i huvudsak baseras på militär teknologi, skapar goda
förutsättningar såväl för att behålla inhemsk kompetens av värde för
Försvarsmakten, som för att sprida den avancerade försvarsindustriella
teknologin till andra delar av samhället. Försvarets materielanskaffningar och
teknologisatsningar kan i viss utsträckning stödja och bidra till en sådan
utveckling.
I 1995 års planeringsanvisningar gav regeringen i uppdrag till Försvarets
materielverk att redovisa vilka möjligheter som finns att öka andelen civila
komponenter och delsystem, och vilka konsekvenser detta skulle få. Försvarets
materielverk förutser till år 2001 en ökad användning av civila produkter upp
till ett värde över sju miljarder kronor. Materielverkets bedömning är att om
man i stället skulle ha fortsatt att använda jämförbara men specialutvecklade
militära produkter skulle kostnaden fördubblas. Regeringen anser att
Försvarsmakten och Försvarets materielverk skall tillvarata de möjligheter till
kostnadsbesparingar som ges genom användandet av civila komponenter och
tillämpningar.

15 Forskning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Behovet av försvarsforskning för långsiktig anpassning av |
| totalförsvarets förmåga har ökat. |
| |
| Försvarsmakten skall säkerställa god beställarkompetens inom |
| forskning och teknikutveckling. |
| |
| Satsningen på omvärldsanalyser och forskning inom områden av |
| betydelse för anpassning och breddad hotbild skall utökas. |
| |
| Satsningen på forskning och analyser inom området |
| internationella insatser skall utökas. |
| |
| Fortsatt bevakning av utvecklingen inom ABC-stridsmedel är |
| nödvändig. Kompetensen inom A-området skall vidmakthållas. Den |
| snabba utvecklingen inom bioteknik och genteknik skall följas. |
--------------------------------------------------------------------

15.1 Allmänt

I detta avsnitt behandlas endast anslagsfinansierad forskning. De
forskningsmedel som handhas av Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap
samt Statens räddningsverk avsätts av myndigheterna själva efter egen bedömning
av behoven. Regeringen har dock ett ansvar att följa utvecklingen inom hela
forskningsområdet.
I försvarsbeslutets första etapp har statsmakterna tagit ställning för ett
vidgat säkerhetsbegrepp med en bred bild av tänkbara risker, hot och
påfrestningar. Det angavs att viss forskning förekommer inom området nya hot
och risker men att ökad samordning erfordras.
Vidare uttalades att förmågan att fatta beslut om anpassning skall
säkerställas vilket bland annat bör ske genom särskilda insatser inom
underrättelseområdet och forskning.
I försvarsbeslutets första etapp gjordes även bedömningen att det
säkerhetspolitiska läget nödvändiggör fortsatta insatser vad avser
hotbildsbevakning och forskning inom området icke-konventionella vapen. Det
angavs att trots avtal om förbud mot användning av B- och C-stridsmedel kan
utnyttjande av sådana tills vidare inte uteslutas. Om inte motåtgärder vidtagits
kan B- och C-stridsmedel bli mycket verkningsfulla.

I försvarsbeslutets första etapp angavs vidare att forsknings- och
utvecklingsinsatser är viktiga för det militära försvarets materielförsörjning
där bevarad kompetens bör säkerställas bland annat inom flygteknik för
vidmakthållande av JAS 39 Gripen på längre sikt.
Försvarsforskningen utgör en grund för att långsiktigt kunna anpassa
totalförsvarets förmåga till utvecklingen i omvärlden. Mot bakgrund av de
säkerhetspolitiska omvärldsförändringarna och den inriktning regeringen givit
totalförsvaret utformning så har behovet av och nyttan med försvarsrelaterad
forskning, teknikvärdering och teknikutveckling ökat.
Regeringen anser att det måste säkerställas att Försvarsmakten har god
beställarkompetens inom forskning och utveckling.

15.2 Samverkan inom området nya hot och risker

Det vidgade säkerhetsbegreppet sträcker sig från mer traditionella
säkerhetspolitiska hot till de hot och risker som följer av den globala
utvecklingen och det moderna samhällets sårbarhet. De nya hot och risker som
finns inom ramen för detta nya säkerhetsbegrepp är föremål för viss forskning
men samordningen inom detta område bör enligt regeringens mening ökas. Det är
också viktigt att internationella erfarenheter tas tillvara.
När det gäller forskning och analyser inom nya områden, som dessutom är av
karaktären att de ligger till grund för beslutsfattande, är det viktigt att ha
ett pluralistiskt synsätt. Det är samtidigt av stor betydelse att det finns
samverkansformer som kan leda till en god form av samordning som tillvaratar
synergieffekter men undanröjer eventuell risk för dubblering.
Regeringen avser att inrätta en särskild arbetsgrupp för samverkan kring
forskning angående nya hot och risker och dessutom ge Försvarets
forskningsanstalt i uppdrag att inrätta ett s.k. nätverk. En beskrivning av
detta återfinns i den proposition (prop. 1996/97:11) om beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred som regeringen lägger fram denna dag.

15.3 Behov av ökade satsningar på forskning för regeringensbehov

De säkerhetspolitiska förändringarna i vår omvärld innebär ett ökat behov för
regeringen av omvärldsanalyser och forskning. Detta gäller inte minst behovet av
kunskap och analyser inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet.
Förändringarna påverkar både behovet av och förutsättningarna för verksamheten.
Regeringen har stort behov av att erhålla analyser som är oberoende av
särintressen.
Mot bakgrund av anpassningsprincipen som beskrivs närmare i avsnitt 7.2 och
den betydelse underrättelser i ett vidgat säkerhetsperspektiv har för att kunna
fatta de för anpassningstanken nödvändiga besluten så har behovet av analyser
och underrättelseinhämtning ökat. Regeringen avser därför att förstärka
forskning och analyser inom områden av betydelse för anpassning och breddad
hotbild.
Regeringen avser även att förstärka forskning och analyser inom området
internationella insatser. Här avses verksamhet som ger väsentligt underlag för
övervägande om utformning av samt möjligheter att medverka i internationella
insatser. Ett nytt intressant område är s.k. icke-dödliga vapen. Dessa utgörs av
teknologier som kan medverka till att nå militära syften och samtidigt minska
förluster i människoliv. Det finns behov av övergripande studier inom området.
Inom Försvarets forskningsanstalt bedrivs redan idag forskning för regeringens
behov. Denna i huvudsak säkerhetspolitiska forskning har en viktig roll när det
gäller att i samverkan med bland annat teknisk kompetens förstå hur utvecklingen
i fråga om möjliga aktörer och tänkbara hot hör samman. Forskning och analyser
bedrivs även inom områdena försvarsindustristudier, internationella insatser,
samhällets säkerhet och beredskap samt miljöstrategiska studier. Nyttiggörande
och inriktning av forskning och analyser för regeringens behov sker i dialog
mellan Försvarets forskningsanstalt och Försvarsdepartementet respektive
Utrikesdepartementet.

15.4 ABC-forskning

Forskning inom ABC-området utgör grund för hotbedömningar och andra
säkerhetspolitiska ställningstaganden. Sverige har en framträdande roll
internationellt inom nedrustningsområdet bland annat inom området
icke-konventionella vapen. Regeringen anser att en fortsatt kvalificerad
forskning och en bred kunskap är angelägen för att skapa underlag för framtida
ställningstaganden.
Försvarets forskningsanstalt har här ett särskilt ansvar att löpande bedöma
utvecklingen inom området och med denna utgångspunkt upprätthålla och utveckla
relevant och tillräcklig kunskap. Därutöver skall Försvarets forskningsanstalt
ha en handlingsberedskap att tillgodose av regeringen specificerade behov.
Kompetensen inom A- området skall bibehållas på nuvarande nivå.
Bioteknikområdet bör fortsättningsvis prioriteras högt och en fortsatt
uppbyggnad av kompetens inom detta område skall säkerställas. Kompetensen inom
C-området skall vidmakthållas.
Uppdraget i 1991 års planeringsanvisningar till Försvarets forskningsanstalt
att leda en gemensam beredningsgrupp inom ABC-området och rapportera till en
referensgrupp utgår. I stället skall forskningsanstalten på bästa möjliga sätt
tillsammans med Totalförsvarets

skyddsskola stödja den gemensamma beredningsgrupp, som skapas för samordning
inom totalförsvaret.
För att stimulera till ett ökat intresse för styrning av forskning och
utveckling, samt studier inom ABC-området överförs vissa mindre delar av
Försvarets forskningsanstalts anslag till Försvarsmakten och Överstyrelsen för
civil beredskap. Avsikten är, att studier m.m. även inom delar av ABC-området
skall integreras i den uppdragsstyrning som sker av Försvarets
forskningsanstalt.

15.5 Flygteknisk forskning och teknologi

I försvarsbeslutet första etapp angavs flygteknik för vidmakthållande av JAS 39
Gripen utgöra ett av de prioriterade områden där bevarad kompetens bör
säkerställas även på lång sikt.
Den flygtekniska forskningen i Sverige kan framhållas som ett bra exempel på
långtgående militär och civil integration vilket ger synergieffekter av såväl
ekonomiskt som kompetensmässigt slag. Regeringen avser att stödja denna
samverkan liksom samverkan mellan industri och universitet och högkolor inom
flygteknikområdet. Detta görs bland annat genom det förslag till förlängning av
det Nationella flygtekniska forskningsprogrammet (NFFP) som redovisas i
budgetpropositionen (prop. 1996/97:1).
Flygtekniska försöksanstalten har ett uppdämt behov av investeringar sedan
början av 90-talet. Internationellt sker investeringar och underhåll av
vindtunnlar med statliga medel eftersom vindtunnlar betraktas som nationella
tillgångar. Det är därför av konkurrensskäl inte möjligt att upprätthålla drift
av vindtunnlar om driften även skall inkludera större investeringar enligt
principer för avgiftsfinansiering. Behovet av investeringar gäller framförallt
ett nytt drivsystem till en vindtunnel som byggdes i slutet av 80-talet. Förutom
drivsystemet måste också andra delar av vindtunneln löpande vidareutvecklas för
att tillgodose kundernas alltmer ökande tekniska krav. Flygtekniska
försöksanstalten bör beviljas ett utökat anslag för att täcka räntekostnader
och amorteringar för de nödvändiga investeringarna.

16 Åtgärder för att stärka förmågan till anpassning

16.1 Det militära försvaret

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| För att möta eventuella framtida hot kan krigsorganisationen |
| behöva utökas eller ges nya egenskaper. För att öka förmågan till en|
| sådan långsiktig anpassning bör bl.a. krigsorganisationen utökas|
| utöver inriktningen i försvarsbeslutets första etapp, |
| yrkesofficerare utöver krigsorganisationens behov anställas och |
| åtgärder för att trygga materielförsörjningen vidtas. |
--------------------------------------------------------------------

16.1.1 Höjning av krigsdugligheten

Försvarsmakten har redovisat planer för hur en höjning av krigsdugligheten under
ett år skall förberedas och genomföras.
Regeringen anser att den planering som Försvarsmakten redovisat visar att det
finns realistiska förutsättningar för att i allt väsentligt ge
krigsorganisationen full krigsduglighet inom en ettårsperiod.
Armébrigaderna utgör dock ett undantag vid en strikt tolkning av
krigsduglighetskravet. Detta sammanhänger med den metod som valts för att inom
den ekonomiska ramen tillskapa en trettonde brigad. Nio av de tretton brigaderna
avses vara fulltaliga medan vid fyra har en "stridande" bataljon vakantsatts.
Bataljonen saknar såväl personal som materiel. Det totala antalet bataljoner av
denna typ påverkas alltså inte av utökningen från 12 till 13 brigader. De
vakantsatta bataljonerna kan inte bemannas och utrustas under en ettårsperiod.
Fyra av brigaderna kommer alltså att ha begränsad krigsduglighet genom att de
saknar en bataljon även om brigadens alla övriga underavdelningar uppnått full
krigsduglighet. Regeringen vill dock framhålla att nackdelen av att upp till
fyra av brigaderna kan komma att inte vara fulltaliga motverkas av att
ytterligare en brigad disponeras. Regeringen anser därför att detta avsteg från
kravet på full krigsduglighet inom ett år bör godtas.
I Försvarsmaktens planer redovisas följande åtgärder för att höja
krigsdugligheten
- förbandsutbildning
- materiel-, livsmedels-, drivmedels- och bränslekomplettering
Härutöver redovisar Försvarsmakten åtgärder för att ytterligare utveckla
krigsorganisationen genom forcering av pågående materielanskaffning och annan
verksamhet. Dessa åtgärder ingår definitionsmässigt inte i "höjning

av krigsdugligheten" men kan givetvis komma att övervägas i liknande sammanhang.
För att förbereda en höjning av krigsdugligheten omsätter Försvarsmakten varje
budgetår planeringen till dokumentet "överbefälhavarens programuppdrag kris till
centrala produktionsledare", alltså de uppdrag som produktionsledarna skall lösa
för det fall statsmakterna under budgetåret skulle fatta beslut om och tilldela
medel för en höjning av krigsdugligheten. Uppdragen utgår, enligt statsmakternas
anvisningar, från förutsättningen att inga ekonomiska restriktioner gäller, men
utgör även under andra förutsättningar en god grund för handlandet. De uppdrag
som anges i 1997 års programuppdrag kris omfattar verksamheter till en kostnad
av drygt 16 miljarder kronor, varav knappt 6 miljarder kronor avser åtgärder för
att utveckla krigsorganisationen, dvs. åtgärder som går utanför begreppet
"höjning av krigsdugligheten".
Såväl vid förberedelserna liksom om en höjning av krigsdugligheten skulle
aktualiseras har Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett stort behov av
stöd från andra totalförsvarsmyndigheter och samhället i övrigt. Detta rör bl.a.
- försörjning med industrivaror (Överstyrelsen för civil beredskap, ÖCB),
- transporter och ledning av transporter (ÖCB),
- byggverksamhet (ÖCB, Byggnads- och reparationsberedskapen),
- motorreparationer och reservdelar (ÖCB, företag),
- varvskapacitet (ÖCB),
- försörjning med livsmedel (ÖCB, Statens jordbruksverk),
- försörjning med drivmedel m.m. (Närings- och teknikutvecklingsverket,
NUTEK),
- försörjning med elkraft (NUTEK),
- lantmäteristöd (Lantmäteriverket),
- sjukvårdsförnödenheter (Socialstyrelsen),
- samövning (berörda myndigheter m.fl.).

16.1.2 Långsiktig anpassningsförmåga

Långsiktig anpassning innebär att krigsorganisationens förmåga förändras så den
kan möta framtida hot. Detta kan - om hotbilden förvärras - innebära att
organisationen behöver utökas, att den måste ges nya egenskaper för att kunna
möta nya angreppsformer, att dess beredskapsegenskaper behöver förändras, att
viktiga system måste modifieras för att kunna fungera i nya motmedelsmiljöer
etc. Det är viktigt att inse att vi inte kan förutsäga och än mindre föreskriva
vilka anpassningskrav som kan komma att bli aktuella i framtiden.
Krigsorganisationen och verksamheten för att utveckla den bildar en
grundläggande plattform för den långsiktiga anpassningsförmågan. Den är grunden
för personalens kompetens både när det gäller att utbilda individer och förband,
att utveckla taktiskt och operativt tänkande och att integrera ny materiel i
organisationen. Anskaffningen av materiel för krigsorganisationen ger vidare
förutsättningar för vidmakthållandet av kompetenser i Sverige och därigenom för
den framtida fortsatta materiella förnyelsen genom att utvecklings- och
tillverkningsresurser beläggs.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen en något större krigsorganisation än
vad inriktningen i försvarsbeslutets första etapp angav. Regeringen anser det
vara enklare och snabbare att utöka eller förändra markstridskrafterna genom att
komplettera eller fylla upp flera brigader som inte är fulltaliga jämfört med
att etablera helt nya förband. Bibehållandet av vardera en patrullbåts- och
flygdivision utöver inriktningen ger en långsiktig handlingsfrihet att omsätta
en större organisation.
Tillgången till kompetent personal kommer att vara en begränsande faktor
särskilt vid en utökning av organisationen eller om anpassnings-åtgärder företas
i ett läge då kraven på insatsberedskap har ökats. Regeringen har därför bedömt
att ca 300 yrkesofficerare bör finnas utöver krigsorganisationens direkta behov.
Det förändrade sätt att utnyttja reservofficerare och annan personal som
behandlas i kapitel 13 bidrar även till anpassningsförmågan.
Viss materiel som inte erfordras för den reducerade krigsorganisationen kan
bibehållas i materielberedskap. Försvarsmakten har förslagit att bl.a.
artilleri- och luftvärnspjäser, ledningsmateriel, moderna kustförsvars-
anläggningar och materiel för lätta attackdivisioner bibehålls. På sikt kan det
bli aktuellt att bibehålla JA 37-flygplan på motsvarande sätt. Regeringen vill
dock särskilt betona att denna metod endast bör utnyttjas om två villkor är
uppfyllda, nämligen dels att materielen har en tillräckligt lång återstående
livslängd, dels att kostnaderna är låga.
Grundorganisationen utgör en av förutsättningarna för anpassning. Värdet
ligger emellertid snarare i den verksamhet som bedrivs och i kvalificerad
utrustning som simulatorer än i sådana fysiska tillgångar som ofta förknippas
med grundorganisationen såsom förläggnings- eller administrationsbyggnader. Det
grundorganisationsförslag som redovisats i kapitel 11 har inte givits någon
generell överkapacitet för att öka anpassningsförmågan. Däremot har de olika
utbildningsplattformarnas egenskaper, främst möjligheten att förändra
verksamhetens karaktär eller att utöka verksamheten, påverkat förslagets
utformning.
Vid sidan av satsningen på militär personal utöver krigsorganisationens
direkta behov satsar regeringen de största ekonomiska resurserna på att
säkerställa möjligheterna att tillföra ny, liksom att utnyttja och modifiera
befintlig materiel, samt att säkerställa den teknologiska kompetensen. Förutom
riktade satsningar mot sådana teknikområden som gynnar en generell materiell
anpassningsförmåga, bör även en inhemsk kompetens inom ubåts- samt krut- och
explosivämnesindustrin säkerställas under försvarsbeslutsperioden.
Den viktigast förändringen är dock en ny syn på internationellt samarbete. Den
säkerhetspolitiska utvecklingen medger nu att försvarets materielförsörjning bör
kunna ske i nära samarbete med andra länder. Ett ökat och fördjupat
försvarsmaterielsamarbete skapar enligt regeringen förutsättningar för
tillförsel av ny materiel, även i tider när den internationella efterfrågan är
stor.

16.1.3 Kostnader

Det är inte möjligt att göra en exakt uppskattning av kostnaderna för att skapa
en tillräcklig anpassningsförmåga. I många fall är behovet av anpassningsförmåga
ett av flera skäl till att en åtgärd vidtas.
Regeringen beräknar emellertid att drygt 500 miljoner kronor kommer att satsas
årligen på åtgärder som i huvudsak syftar till att öka anpassningsförmågan. I
denna summa ingår särskilda satsningar på forskning och teknikförsörjning,
utökat antal yrkesofficerare och utökad krigsorganisation med ca en tredjedel av
totalbeloppet vardera.

16.2 Det civila försvaret

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| För att ha en handlingsberedskap inför en anpassningsperiod bör |
| för varje funktion utarbetas planer för anpassning. |
--------------------------------------------------------------------

Samhällets inneboende förmåga att klara fredstida påfrestningar utgör själva
grundförutsättningen för det civila försvarets möjligheter att klara uppgifterna
i krig. Särskilt betydelsefull är kapaciteten inom räddningstjänst, hälso- och
sjukvård samt stabiliteten och flexibiliteten hos viktiga infrastruktursystem.
Med denna fredstida förmåga som bas vidtas särskilda kompletterande
beredskapsåtgärder.
När det gäller ett angreppshot med iståndsatta styrkor är det enligt
regeringen möjligt att på ett antal områden förskjuta vissa beredskapsåtgärder
till en anpassningsperiod. Det gäller bl.a. viss övningsverksamhet, kortare
utbildning, åtgärder för att förbättra det fysiska skyddet, samt anskaffning och
produktion av vissa varor och förnödenheter.
För att ha en handlingsberedskap inför en anpassningsperiod krävs bl.a. att
händelseutvecklingen i omvärlden noggrant följs. Det är vidare viktigt att det
för varje funktion utarbetas planer för anpassning. Planerna bör innehålla en
fördjupad analys i fråga om vilka åtgärder det är möjligt att skjuta upp till en
anpassningsperiod och hur förmågan då skall kunna höjas till erforderlig nivå.
Inventeringar kan behöva genomföras av lämpliga lokaler för att installera
skyddade utrymmen. I något fall kan det också bli fråga om att vidmakthålla
lagerutrymmen. Av planerna bör även framgå hur förmågan inom funktionerna kan
förbättras under en långsiktig anpassningsperiod.
I fråga om andra slag av kompletterande åtgärder är det emellertid inte
möjligt att avvakta till ett anpassningsskede och inte heller till en långsiktig
anpassning. Det är här främst fråga om sådana åtgärder som vidtas i samband med
fredstida investeringar i infrastrukturen och som syftar till att skapa en extra
stabilitet inför krigstida störningar. Regeringen vill betona att det här är
fråga om åtgärder som också har stor betydelse för samhällets förmåga att klara
svåra påfrestningar på samhället i fred.

17 Övriga frågor

17.1 Den civila trafikflygarutbildningen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Regeringen anser att utbildningen av civila trafikflygare inte |
| är en uppgift för Försvarsmakten. Försvarsmakten skall senast|
| den 1 april 1997 lämna förslag om överförande av utbildningen |
| till annan huvudman. |
| |
| Utbildningen av civila trafikflygare vid Försvarsmakten skall |
| upphöra senast den 1 juli 1997. |
--------------------------------------------------------------------

Bakgrund

Våren 1995 behandlade riksdagen frågor om den civila trafikflygar-utbildningen
(prop. 1994/95:100 bil. 5, bet. 1994/95:FöU4, rskr. 1994/95:338). Riksdagen hade
därvid inga erinringar mot den av regeringen förordade inriktningen att en
avveckling av Trafikflygar-högskolan (TFHS) skulle inledas. Försvarsutskottet
ansåg dock att utvecklingen av efterfrågan på civila piloter borde följas noga,
eftersom det fanns tecken på att denna efterfrågan var i stigande. Inom ramen
för en helhetssyn, fortsatte utskottet, måste synpunkter och behov från den
civila pilotutbildningens övriga intressenter vägas in i bedömningen av
verksamhetens fortsatta omfattning och inriktning.
I juli 1995 föreslog Försvarsmakten regeringen att TFHS skulle läggas ned
senast den 31 december 1996. Efter att i olika alternativ ha studerat en
fortsatt inriktning av verksamheten vid TFHS hade Försvarsmakten funnit att TFHS
inte är någon garanti för att militära piloter stannar inom Försvarsmakten.
Andra åtgärder erfordras, anförde myndigheten.
Utbildningsrådet vid TFHS föreslog i september 1995 Försvarsdepartementet att
snabbutreda frågan om behovet av en fortsatt statlig trafikflygarutbildning.
Utbildningsrådet hade konstaterat att en svängning inom pilotkonjunkturen hade
inletts. Flygbolagens behov av nya piloter ökade och prognoser pekade på att
ökningen skulle bli bestående under de närmaste åren.
I januari 1996 förordnade Försvarsdepartementet förre chefen för flygvapnet,
generallöjtnant Lars-Erik Englund, att utreda frågan om en fortsatt statlig
trafikflygarutbildning. I mars 1996 redovisade utredaren resultatet av sitt
uppdrag och föreslog i huvudsak följande. TFHS bör förbli under statligt
huvudmannaskap och vara lokaliserad till Ljungbyhed. Skolan bör samverka med
flygbolagen. Utbildningen bör snarast återupptas för att möta ett förmodat
nyrekryteringsbehov av civila piloter år 1998. I ett längre perspektiv, menade
utredaren, bör TFHS överföras till ett civilt huvudmannaskap och ett inordnande
i högskolan bör åter övervägas. Ytterst har utredaren ekonomiska
bevekelsegrunder för sina slutsatser. Han visar bl.a. att utbildningskostnaderna
för två Gripenpiloter som lämnar Försvarsmakten och rekryteras av de civila
flygbolagen överstiger kostnaderna för den årliga driften av TFHS vid full
utbildningsvolym. Härutöver redovisar utredaren bl.a. flygsäkerhetsmässiga skäl
för en fortsatt statlig trafikflygarutbildning. Denna syn delades i huvudsak av
Luftfartsinspektionen. Försvarsmakten har i ett yttrande över Lars-Erik Englunds
utredning anfört att myndigheten i huvudsak biträder utredningens slutsatser.
Försvarsmakten framhåller dock att ett framtida TFHS varken ekonomiskt eller
organisatoriskt bör belasta Försvarsmakten.

Regeringens överväganden

Regeringen kan konstatera att de civila flygbolagens efterfrågan på piloter nu
har ökat. Prognoserna pekar vidare på att efterfrågan kommer att bestå under i
vart fall ett antal år framöver.
Regeringen anser att de argument av ekonomisk art som utredaren för fram talar
för en bevarad trafikflygarutbildning genom TFHS. Samtidigt delar regeringen
Försvarsmaktens uppfattning i frågan, nämligen att TFHS trots det nämnda inte är
någon garanti för att flygbolagen inte rekryterar flygvapenpiloter.
En kärnfråga i sammanhanget är enligt regeringens mening, vilket även
utredaren och Försvarsmakten har pekat på, att utbildningen av civila
trafikflygare inte är en uppgift för Försvarsmakten. Detta synsätt har också
tidigare regeringar givit uttryck för. Denna utbildning bör enligt regeringen
bedrivas av annan huvudman än Försvarsmakten.
Inriktningen är alltså att Försvarsmakten senast den 1 juli 1997 skall upphöra
att vara huvudman för trafikflygarutbildningen. Det ankommer på Försvarsmakten
att senast den 1 april 1997 till regeringen ha inkommit med förslag om
överförande av TFHS till annan huvudman. Utbildningen av civila trafikflygare
vid Försvarsmakten skall upphöra senast den 1 juli 1997.

17.2 Sjuktransporter med helikopter

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Försvarsmaktens omorganisering av helikopterverksamheten bör ge |
| ökade möjligheter att förbättra räddningsberedskapen i hela landet.|
| |
| Försvarsmaktens helikoptrar är vid angelägna situationer en god |
| tillgång för civila ändamål. |
| Regeringen lämnade i 1995 års budgetproposition (prop. |
| 1994/95:100 |
| bil. 5) en utförlig information till riksdagen i frågan om |
| sjuktransporter med Försvarsmaktens helikoptrar. |
| Försvarsmaktens helikoptrar kan utnyttjas för angelägna civila |
| ändamål. Främst gäller detta vid räddningstjänst, för avtalsreglerade|
| sjuktransporter samt, numera, genom nödhelikoptrar. |
| Regeringen vill inledningsvis belysa en del frågor om försvarets|
| helikoptrar och räddningstjänsten. Räddningstjänsten regleras i |
| räddningstjänstlagen (1986:1102) där de grundläggande ansvars- |
| förhållandena läggs fast. Sålunda skall kommunen svara för |
| räddnings-tjänsten inom kommunen om inte annat sägs. Vidare anges|
| att Luftfartsverket skall svara för flygräddningstjänsten och |
| Sjöfartsverket för sjöräddningstjänsten. Av räddningstjänstlagen och|
| räddningstjänst-förordningen (1986:1107) framgår vidare att |
| räddningsledaren har en mycket stark ställning vid en insats. |
| Bl.a. kan denne begära hjälp från statliga och kommunala |
| myndigheter. |
| I september 1995 träffade Sjöfartsverket och Försvarsmakten avtal|
| om helikopterberedskap för sjöräddningsinsatser. Enligt avtalet |
| skall Försvarsmakten dygnet runt hålla viss beredskap med |
| helikopter på Säve, Kallinge, Visby och Berga. |
| Sjöfartsverket och Luftfartsverket studerar för närvarande |
| tillsammans frågor om en samordning av räddningsresurserna, |
| bl.a. för att få belyst beredskapen i norra Sverige. |
| I mars 1995 överlämnade utredningen om fredstida utnyttjande för|
| civila ändamål av resurser avsedda för försvarsändamål - den s.k.|
| civilbruksutredningen - delbetänkandet (SOU 1995:29) Civilt |
| bruk av försvarets resurser. I fråga om utnyttjandet av |
| försvarets helikoptrar föreslog utredaren att de fem särskilt |
| anskaffade helikoptrarna för sjuktransporter skall kunna |
| ianspråktas av sjukvårdshuvudmännen genom långsiktiga avtal. |
| Prissättningen bör bestämmas enligt självkostnadsprincipen. |
| Utredaren föreslog vidare att ett system med nödhelikopter |
| infördes. |
| Betänkandets förslag om utnyttjande av Försvarsmaktens helikoptrar|
| har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser var mer eller |
| mindre positiva till förslagen. Kritiska synpunkter gällde främst|
| konkurrensfrågorna. |
| I maj 1995 lämnade utredningen sin slutrapport. |
| Försvarsmakten har deltagit i de sju upphandlingar av |
| sjuktransporthelikopterresurser som har förevarit under senare |
| år. Försvarsmakten har i en upphandling fått uppdraget att svara|
| för sjuktransporter. Två upphandlingar har avbrutits av |
| sjukvårdshuvudmännen. I övriga upphandlingar har uppdragen gått |
| till privata helikopterföretag. Regeringen drar av detta |
| slutsatsen att Försvarsmakten av bl.a. prissättningsskäl har haft|
| svårt att hävda sig i konkurrensen med de civila företagen. |
| Försvarsmakten har således kunnat teckna avtal med Västerbottens|
| läns landsting. Hösten 1995 förlängde landstinget och |
| Försvarsmakten avtalets giltighetstid med två år att gälla till |
| februari 1998. I februari 1996 beslutade regeringen att den |
| ifrågavarande sjuktransportverksamheten för Västerbottens läns |
| landsting skulle få bedrivas enligt ordnings- och |
| säkerhetsföreskrifterna för militär flygverksamhet. Regeringen |
| meddelade vidare militärt drifttillstånd för verksamheten. |
| Efter en anmälan granskar för närvarande EU-kommissionen vissa |
| frågor om sjuktransporter med Försvarsmaktens helikoptrar. |
| Prövningen avser främst den av Försvarsmakten använda |
| kostnadskalkylmodellen. |
| Sedan den 1 juli i år gäller ett system med nödhelikopter med |
| Försvarsmaktens helikoptrar. Detta regleras i 2 § förordningen |
| (1986:1111) om militär medverkan i civil verksamhet. Systemet |
| innebär följande. Försvarsmaktens helikoptrar, främst helikopter|
| 4, 10 och 11, skall kunna utnyttjas av sjukvårdshuvudmännen för |
| sjuktransporter vid livshotande situationer där omedelbar |
| transport är avgörande för behandlingen av skadade eller sjuka. |
| Helikoptrarna behåller sin ordinarie basering och beredskap. |
| Försvarsmakten är skyldig att utföra en transport om inte |
| ordinarie verksamhet av större betydelse allvarligt hindras. |
| Transport skall utföras till ett i förväg fastställt pris, nämligen|
| Försvarsmaktens genomsnittliga internkostnad för de ifrågavarande|
| helikoptrarna. Nödhelikopter skall larmas av sjukvårdshuvudman |
| genom flygräddningscentralen i Göteborg. Flygräddningscentralen |
| larmar därefter lämpligt helikopterförband. |
| Genom detta nödhelikoptersystem får sjukvårdshuvudmännen - till en|
| rimlig kostnad - tillgång till samtliga de försvarets |
| helikoptrar som är lämpliga för akuta sjuktransporter. Eftersom |
| systemet omfattar helikoptrar vid såväl flygflottiljerna som |
| marinens helikopterdivisioner och Norrbottens och Östgöta |
| arméflygbataljoner täcker det i princip hela landet. Regeringen |
| vill framhålla att systemet omfattar även de särskilt anskaffade|
| nya sjuktransporthelikoptrarna, i den mån de inte har |
| ianspråktagits av en enskild sjukvårdshuvudman genom avtal om |
| sjuktransporter. |
| Regeringen vill med systemet med nödhelikopter utöka möjligheterna|
| att använda Försvarsmaktens resurser för angelägna civila ändamål.|
| Regeringen vill även framhålla att systemet med nödhelikopter |
| skall ses som ett komplement till systemet med avtalstecknade |
| helikoptrar. Den sjukvårdshuvudman som vill försäkra sig om |
| kontinuerlig tillgång till helikopterresurser för |
| sjuktransporter har att teckna avtal härom med Försvarsmakten |
| eller ett privat företag. |
| Regeringen har vidare uppdragit åt Försvarsmakten att senast den|
| 30 juni 1997 redovisa, såväl egna som övriga berördas, |
| dittillsvarande erfarenheter av verksamheten till regeringen. |
| Avslutningsvis vill regeringen erinra om sin uppfattning i |
| kapitel 11 beträffande Försvarsmaktens grundorganisation, |
| nämligen att Försvarsmaktens omorganisering av |
| helikopterverksamheten bör ge ökade möjligheter att förbättra |
| räddningsberedskapen inom landet som helhet. |

--------------------------------------------------------------------
| |
| |
| 17.3Informationskrigföring |
|

Information som ett medel i konflikter är en känd företeelse. Den accelererade
utvecklingen på informationsteknologiområdet berör alla samhällsområden och har
en djupgående inverkan på frågorna om försvar och nationell säkerhet. De senaste
åren har i detta sammanhang begreppet "informationskrigföring" kommit att
användas alltmera.
Informationskrigföring kan beröra i stort sett all verksamhet i samhället och
innebär att enskilda personer, grupper eller stater kan uppnå sina syften utan
att behöva tillgripa konventionella hot eller påtrycknings-medel. Därigenom
suddas gränsen ut mellan begreppen fred, kris och krig. Informationstekniken
tillför nya hot och möjligheter till dagens och morgondagens konflikter och
kommer sannolikt också att medföra förändrade säkerhetspolitiska
förutsättningar.
Det svenska samhället är utomordentligt beroende av väl fungerande IT-system.
Den svenska IT-strukturen utmärks av att den ofta är avreglerad och i vissa
avseenden decentraliserad. Det finns mot denna bakgrund starka skäl att
analysera sårbarheter över ett hotspektrum som täcker området från enskilda
aktörers dataintrång till organiserade storskaliga angrepp samt söka säkerställa
nödvändigt skydd.
Inom det militära området möjliggör informationstekniken radikalt förändrade
sätt att bedriva traditionell militär verksamhet såsom stridsledning, styrning
av precisionsvapen mot olika mål, inhämtning och bearbetning av underrättelser.
Men även psykologiska krigföringsmetoder inom de militära operationernas ram,
t.ex vilseledning kan genom den moderna teknikens tillämpningar ges avsevärt
mer sofistikerade former.
De allmänna samhälleliga strukturomvandlingar som IT-utvecklingen innebär kan
dock komma att förändra förutsättningarna för Sveriges nationella säkerhet på
ännu mer genomgripande sätt. Nätverk för tele- och datakommunikation förändrar
förutsättningarna för produktion, handel och distribution av alla varor och
tjänster. Detta gäller materiel och tjänster för hela totalförsvaret liksom
vitala försörjningssystem som betalningsväsen, energi, vatten och livsmedel samt
inte minst myndighetsinformation och nyhetsförmedling.
Utvecklingen kan innebära både nya sårbarheter och förbättrade möjligheter att
säkra vår försörjning i ett krisläge. Att samma sårbarheter kan utnyttjas både
vid ett väpnat angrepp och av icke-statliga aktörer med kriminell avsikt ställer
krav på samverkan mellan försvar och rättsvårdande myndigheter. Utmärkande för
den samhällsutveckling där informationsteknologi är en central drivkraft, är att
den innebär en allt mer långtgående integration, både internationellt och
sektoriellt. För det svenska totalförsvaret ställer detta krav på ett kompetent
sätt att förhålla sig till och i samarbete med andra aktörer söka påverka en
utveckling med i huvudsak internationella och kommersiella drivkrafter. Viktiga
påverkansmöjligheter ligger i kunskapsuppbyggnad och kunskaps-spridning, liksom
i statens agerande som mottagande av kunskap.
För alla påverkansmöjligheter är det av stor vikt att forskning och studier
bedrivs i former som möjliggör att framväxande möjligheter och hot kan
identifieras och analyseras utan låsningar och etablerade ansvarsuppdelningar.
Samverkan mellan olika forskningsutövare är både önskvärt och nödvändigt.
I Sverige måste vi dels studera och successivt vidtaga åtgärder för att motstå
informationskrigföring, dels som en del i möjligheterna att öka kunskaperna om
skydd mot informationskrigföring, studera möjligheter till aktiva åtgärder inom
informationskrigföringsområdet och på sikt utarbeta en nationell policy.
Regeringen avser därför att uppdra åt berörda myndigheter att studera
möjligheterna till aktiva åtgärder inom informationskrigföring.
I IT-propositionen 1995/96:125 som lades fram för riksdagen den 7 mars 1996
förklarade regeringen att den avsåg att tillsätta en gemensam civil och militär
arbetsgrupp med uppdraget att följa utvecklingen av hot och risker inom IT-
området.
I ett yttrande till trafikutskottet anförde försvarsutskottet att den i
propositionen föreslagna arbetsgruppen var otillräcklig. Försvarsutskottet
uttalade att regeringen borde organisera ett mer samlat och samordnat ansvar för
IT-säkerhetsfrågor och ansåg att regeringen skulle återkomma till riksdagen med
en utvecklad strategi på IT-säkerhetsområdet där regeringen preciserar statens
ansvar och anger hur säkerhetsarbetet inordnas i det nationella
handlingsprogrammet och hur det bör vara organiserat. Trafikutskottet delade
försvarsutskottets uppfattning och på trafikutskottets hemställan gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna vad försvarsutskottet hade anfört i frågan
(bet. 1995/96:TU19, rskr. 1995/96:282)
Inom området informationskrigföring som omfattar betydligt mer än bara IT-
säkerhetsfrågor så finns det ett stort behov av att samla, organisera och sprida
kunskap för att på sikt kunna utveckla en strategi. Inom detta område är
hittills mycket lite gjort. Regeringen avser att tillsätta en arbetsgrupp med
uppdraget att följa utvecklingen av hot och risker inom informationskrigföring,
sprida kunskap om informations-krigföring samt att lämna förslag till hur ansvar
inom området skall preciseras och hur riktlinjerna för en strategi bör se ut.
Denna arbetsgrupps medlemmar bör ha kunskaper om bland annat säkerhetspolitik,
kriminalitet, samhällets IT-strukturer, underrättelsetjänst, teknik och
psykologisk krigföring.
Regeringen avser vidare att tillsätta en arbetsgrupp för forskning kring nya
hot och risker inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet, se avsnitt 15.2.
Syftet är att åstadkomma förbättrad samverkan inom forskning om nya hot och
risker samt att hålla sig väl informerad om pågående och planerade
forskningsprojekt. Informationskrigföring faller väl inom ramen för detta.

17.4 Antipersonella minor

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Ett totalförbud mot användning av antipersonella minor i det |
| svenska försvaret införs. Befintliga lager skall förstöras så snart|
| som praktiska möjligheter föreligger och i vart fall senast år |
| 2001. |
| |
| Regeringens åtgärder |
| |
| Sverige skall fortsätta att verka för ett internationellt |
| totalförbud mot antipersonella minor. |
--------------------------------------------------------------------

17.4.1 Internationellt förbud mot antipersonella minor

Riksdagen beslutade under våren 1994 att Sverige inom ramen för pågående översyn
av FN:s vapenkonvention skulle lägga förslag med syfte att få till stånd ett
internationellt totalförbud mot antipersonella minor. Utrikesutskottet framhöll
(bet. 1993/94:UU19) att ett sådant internationellt totalförbud utgör den enda
verkliga lösningen på det humanitära problem användningen av minor ger upphov
till.
FN:s konferens rörande översyn av 1980 års vapenkonvention, där Sverige
innehaft ordförandeskapet, avslutades den 3 maj 1996 efter två års
förhandlingar. Konferensen ledde bl.a. till att ett reviderat protokoll avseende
landminor antogs.
Syftet med översynen av 1980 års minprotokoll var att stärka skyddet för
civilbefolkningen. Det reviderade minprotokollet är på praktiskt taget alla
punkter betydligt starkare utformat än dess föregångare från år 1980. Följande
förändringar förtjänar härvidlag att särskilt nämnas.
* Protokollets tillämpningsområde har utvidgats så att det numera även
omfattar interna konflikter.
* De allmänna restriktionerna för användningen av alla typer av minor har
stärkts. Detta innebär bl.a. att en krigförande part åläggs ett större
ansvar för mineringar. Vidare förbjuds detekteringsskydd och det ställs
långtgående krav på försiktighetsåtgärder i samband med minering, t.ex.
krav på inhägnad, varningsskyltar och övervakning.
* Användning av s.k. icke-detekterbara antipersonella minor förbjuds.
Härvid gäller en övergångstid om nio år.
* Export av icke tillåtna minor förbjuds med omedelbar verkan. Detta gäller
bl.a. icke-detekterbara antipersonella minor.
* Långtgående krav på självförstörelse och självdeaktivering uppställs för
platslagda antipersonella minor utanför utmärkta och övervakade områden
och för fjärrlagda antipersonella minor.
* Förbättrade regler uppställs för att skydda fredsbevarande styrkor (t.ex.
inom ramen för FN och OSSE) och olika humanitära missioner mot minor.
* Staterna åläggs att utkräva individuellt straffrättsligt ansvar för
överträdelser av protokollets regler.
Protokollet träder i kraft sex månader efter det att tjugo länder har
ratificerat det reviderade landmineprotokollet. Sverige avser att förklara sig
bundet av bestämmelserna i protokollet under år 1996.
Regeringen avser att fortsätta att verka för ett internationellt totalförbud
mot antipersonella minor.

17.4.2 Antipersonella minor i det svenska försvaret

Regeringen gav i mars 1995 Försvarsmakten i uppdrag att redovisa behovet av
antipersonella minor och konsekvenserna av ett utnyttjande av andra
försvarsalternativ än antipersonella minor. Försvarsmakten har under våren 1996
redovisat uppdraget, samt tilläggsuppdrag angående befintliga lager av
antipersonella minor.
I prop. 1995/96:12 bedömde regeringen att väpnat angrepp i nuvarande
säkerhetspolitiska läge är osannolikt. Därtill kommer, att de rent militära
förutsättningarna att genomföra ett sådant angrepp under ett antal år kommer att
vara starkt begränsade. Regeringen anser därför, även om dessa vapen har stor
betydelse för försvarsförmågan, att det nu är möjligt att genomföra den
omställning som ett förbud mot de antipersonella minorna kommer att innebära.
Regeringen anser att det bör införas ett totalförbud mot användning av
antipersonella minor. Befintliga antipersonella minor som finns förrådsställda i
Sverige bör inom ramen för befintliga medel förstöras så snart praktiska
möjligheter föreligger och i vart fall senast år 2001. Självfallet gäller detta
inte minor för forsknings- och utbildningsändamål.

Härigenom skapas bättre förutsättningar för Sverige att tillsammans med andra
länder som vidtagit liknande åtgärder, verka för ett internationellt förbud för
detta minvapen.

17.5 Totalförsvarets minröjningscentrum

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens åtgärder |
| |
| Insatserna i internationella sammanhang samt inom forskning |
| och utveckling beträffande upptäckt och röjning av minor skall |
| ökas. |
| |
| Ett totalförsvarets minröjningscentrum skall inrättas inom |
| Försvarsmakten. |
--------------------------------------------------------------------

17.5.1 Bakgrund

Sveriges insatser internationellt vad avser humanitär minröjning har under ett
antal år varit bland de främsta i världen. Sverige har bidragit med ekonomiska
medel och kunnande i Afghanistan, Angola, Kambodja och Mocambique. Sverige har
även pågående verksamhet med röjning av sjöminor i Baltikum.
För att underlätta den fortsatta verksamheten sker satsningar på forskning och
utveckling för detektering och röjning av minor. Dessa insatser sker i samverkan
med Försvarsmakten och SIDA, över vilkas anslag verksamhet finansieras vid både
Försvarets forskningsanstalt och försvarsindustrin.
Regeringen avser att fortsätta att utveckla insatserna i internationella
humanitära sammanhang samt inom forskning och utveckling beträffande minröjning.

17.5.2 Inrättande av totalförsvarets minröjningscentrum

Sveriges förstärkta engagemang i internationell verksamhet för fredsfrämjande
och humanitära insatser har skapat ett behov av ökad svensk kompetens inom
humanitär minröjning. Regeringen avser därför att ge Försvarsmakten i uppdrag
att tidigt inrätta ett svenskt minröjningscentrum. Detta skall utgöra en bas för
forskning och utveckling inom området. Minröjningscentret skall aktivt kunna
medverka vid genomförande av försök och utprovning av olika prototyper m.m.
Minröjningscentret skall vara en totalförsvarsresurs. Det bör ha uppgifter vad
avser utbildning i ammunitionsröjning och minröjning för både det
internationella kommandots och krigsorganisationens behov. Statens
Räddningsverk med Swedrelief, polisen och humanitära organisationer skall kunna
utnyttja centret för internationella insatser. Även utländska organisationer och
myndigheter skall kunna få dra nytta av den kompetens och kunskap som avses
samlas här, och omvänt överföra kompetens till centret.
Inom Försvarsmakten utbildas i dag personal för krigsorganisationen inom armén
vid de tre ingenjörregementena i Boden, Södertälje och Eksjö. Viss del av
befattningsutbildningen genomförs för samtliga vid Fältarbetscentrum med
ammunitionsröjningsskolan i Eksjö. Inom flygvapnet genomförs motsvarande
utbildning vid F14 i Halmstad. Här finns även Försvarets hundtjänstenhet, som
utbildar bl.a. minhundar av olika slag.
Inom det civila försvaret utbildar Statens räddningsverk personal i hantering
av oexploderad ammunition. Även Rikspolisstyrelsen har i dag egen utbildning
inom området. Rikspolisstyrelsen utbildar dessutom sina egna hundar.
Regeringen avser att i det fortsatta arbetet med inrättandet av
minröjningscentret ta ställning till uppgifter, organisation och lokalisering
för centret. Kostnaderna uppskattas till ca 3 miljoner kr per år och finansieras
inom totalförsvarets samlade resurser.

17.6 Skydd av samhällsviktig verksamhet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Hemvärnet utgör en viktig bevakningsresurs. |
| |
| Regeringens förslag |
| |
| Organisering av särskilda bevakningsplutoner under ett |
| anpassningsskede skall förberedas. |
| |
| Regeringens åtgärder |
| |
| Under försvarsbeslutsperioden skall beredskapspolisens |
| organisation utökas. |
--------------------------------------------------------------------

17.6.1 Inledning

Regeringen underströk i försvarsbeslutets första etapp vikten av att vi har ett
bra säkerhetsskydd kring de skyddsobjekt som är väsentliga för att
infrastrukturen i samhället skall fungera.

Särskilt framhölls att behovet av ytterligare personal för bevakningsuppgifter
under höjd beredskap måste tillgodoses. Det befarades att utan en tillgång på
bevakningssoldater eller beredskapspoliser kommer möjligheterna att bli
begränsade att kunna bevaka många för totalförsvaret väsentliga skyddsobjekt i
ett krisläge eller vid ett angrepp.
Försvarsutskottet konstaterade bl.a. att den föreslagna
bevakningsorganisationen kan byggas upp och bemannas på olika sätt men att målet
ej nåtts. Utskottet poängterade betydelsen av att hemvärnsorganisationen
personellt och materiellt utvecklas efter tidigare beslutad inriktning och
utgick vidare från att Försvarsmakten och regeringen granskar för- och nackdelar
med skilda sätt att lösa de tillkommande bevakningsuppgifterna och för riksdagen
redovisar ett utifrån en helhetssyn avvägt förslag under hösten 1996.

17.6.2 Olika sätt att tillgodose bevakningsbehoven

Bevakningsplutoner

Riksdagen bedömde i försvarsbeslutets första etapp det säkerhetspolitiskt
motiverat möjligt att reducera territorialförsvaret. Vidare övervägdes
möjligheten att bland annat genom korttidsutbildning av totalförsvarspliktiga
för bevakningsuppgifter förbättra skyddet för vissa skyddsobjekt inom
totalförsvaret.
Försvarsmakten framhåller i försvarsmaktsplanen att korttidsutbildning om tre
månader, utan annan kompletterande utbildning, inte kan leda till krigsplacering
i stridande förband och avråder därför från ett sådant alternativ.
Om en bevakningsorganisation skall organiseras föreslår Försvarsmakten att
detta görs till en fråga att lösa först i ett anpassningsskede och då genom
överföring av totalförsvarspliktiga med militär grundutbildning. Regeringen
delar Försvarsmaktens uppfattning i denna fråga.
Regeringen bedömer sålunda att uppsättning och bemanning av en
bevakningsorganisation med bevakningsplutoner bör förberedas men genomföras
först i ett anpassningsskede och då genom överföring av totalförsvarspliktiga
med militär grundutbildning. Bevakningsorganisationen bör omfatta ca 40 000
personer.

Hemvärnet

Hemvärnet utgör en viktig bevakningsresurs. Dock har Försvarsmakten problem med
att uppfylla de personella och materiella mål som tidigare beslutats. En
minskning har skett bland annat p.g.a. bristande kontraktsuppfyllelse, vilket
medfört uteslutning. Personalstyrkan uppgår för närvarande till ca 94 000
personer och målet är 125 000 personer år

2006. Regeringen föreslår i kapitel 13 ytterligare åtgärder för att utveckla
hemvärnsorganisationen och underlätta rekryteringen.
Driftvärnets huvudsakliga uppgift är bevakning och skydd av den egna
anläggningen eller arbetsplatsen. Driftvärnets personalstyrka minskar emellertid
på grund av flera orsaker. Bland annat har nya ägarformer och privatisering av
statlig verksamhet med härtill följande nya ansvars- och
finansieringsförhållanden lett till ett minskat intresse för och i vissa fall
nedläggning av driftvärn. Vidare har ökade rationaliseringar i många fall
medfört att personalstocken är så liten att personal ej ständigt är tillgänglig
för bevakningsuppgifter. Överstyrelsen för civil beredskap har mot denna
bakgrund bedömt att driftvärn i framtiden måste ersättas med bl.a.
beredskapspolis.
Regeringen bedömer att hemvärnet bör kvarstå som en viktig resurs. Regeringen
har tidigare i denna proposition tagit upp förslag till hur hemvärnet skall
kunna nå av Riksdagen beslutade personella och materiella mål. Regeringen
bedömer vidare att driftvärnet tills vidare bör finnas kvar - i dess nuvarande
form - som ett av flera möjliga bevakningsalternativ.

Beredskapspoliser för bevakning

Överstyrelsen för civil beredskap och Rikspolisstyrelsen föreslår i
programplanen att beredskapspolisorganisationen under förvarsbesluts-perioden
skall utökas med 7 000 personer till att omfatta 15 000 personer, varav 5 000
som särskild del och 10 000 som allmän del. För år 1997 föreslås att 30 miljoner
kr inom den civila planeringsramen avdelas för utbildningen av den särskilda
beredskapspolisen (se även avsnitt 20.3.2 samt kapitel 13).
Hittills har rekryteringen av beredskapspoliser till stor del skett ur 47-
årsfördelningen vilket medfört en relativt hög medelålder och en hög omsättning.
Utbildningstiden anses allmänt vara för kort. Fr.o.m. den 1 juli 1995 har
utbildningstiden ökats något men enligt Rikspolisstyrelsen inte tillräckligt.
Ovanstående faktorer gör att beredskapspolisen i dag inte fullt ut har den
kapacitet som behövs vid en beredskapshöjning. Även de ökade kraven på
polisverksamheten vid beredskapshöjning och i krig motiverar att antalet
beredskapspoliser ökas. Vidare föreslås att personal till den särskilda
beredskapspolisen rekryteras genom att totalförsvarspliktiga, när de lämnar
fältförbanden i 30-årsåldern, skrivs in med civilplikt för tjänstgöring inom
beredskapspolisen. Personalen föreslås utbildas i 19 dagar för att därefter
tillhöra den särskilda beredskapspolisen med bl.a. antisabotageverksamhet som
uppgift i ca tio år innan överföring sker till den allmänna beredskapspolisen
för bl.a. bevakning av skyddsobjekt.
För att bygga upp organisationen planeras utbildning av 1 000 särskilda
beredskapspoliser årligen under perioden 1997-2001 samt av 1 000 allmänna
beredskapspoliser under åren 1997-1999 och 500 under år 2000.
I programplanen framhålls även ett behov av att ge en militär utbildning till
de poliser som i dag saknar sådan utbildning och att också ge dem modern
försvarsutrustning. Detta behövs för att dessa skall kunna leda beredskapspolis-
organisationen men också för att den ordinarie polisen skall kunna utgöra den
totalförsvarsresurs som beredskapsplaneringen bygger på. Regeringen återkommer
till denna fråga i avsnitt 20.3.2.
Regeringen bedömer att beredskapspolisen med en utökad organisation och bättre
utbildning kan utgöra ett lämpligt komplement för bevakning av skyddsobjekt. Det
väsentliga i förslaget är att beredskapspolisen blir en kvalificerad resurs som
kan sättas in i ett tidigt skede vid höjd beredskap. Detta innebär att
beredskapspoliserna måste vara färdigutbildade redan i fred. Inriktningen bör
vara att under försvarsbeslutsperioden utöka beredskapspolisens organisation
till att totalt omfatta ca 15 000 personer. Huvuddelen av denna utvidgning bör
kunna genomföras under försvarsbeslutsperioden.

17.7 Mark, anläggningar och lokaler

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Statskapitalet avseende mark, anläggningar och lokaler som |
| förvaltas av Fortifikationsverket skall vid försäljningstillfället|
| nedsättas med det bokförda värdet på sådana objekt som skall |
| avvecklas till följd av riksdagens beslut om reduceringar av |
| Försvarsmaktens krigs- och grundorganisation. Riksdagen |
| bemyndigar regeringen att göra en sådan nedsättning av |
| statskapitalet. |
| |
| Fortifikationsverket skall från de samlade försäljningsintäkterna|
| få avräkna de kostnader som uppstår som en följd av avvecklingen,|
| med undantag av kostnader för den miljösanering som |
| Försvarsmakten enligt miljöskyddslagen skall genomföra. |
--------------------------------------------------------------------

Statsmakternas beslut om reduceringar av krigs- och grundorganisation kommer
att medföra en omfattande avveckling av mark, anläggningar och lokaler.
Vid en avveckling som är en följd av statsmakternas beslut om begränsningar av
verksamhet bör vid försäljningstillfället en nedsättning av statskapitalet ske
med det bokförda värdet av mark, anläggningar och lokaler som skall avvecklas.
Fortifikationsverket bör få nyttja försäljningsintäkterna för att bestrida
sådana kostnader som är en följd av avvecklingen. Härmed avses t.ex. kostnader
för avyttringsarbetet, vissa driftkostnader som kan uppstå medan avyttringen
pågår och andra återställningsskostnader än de som är en följd av
miljöskyddslagens (1969:387) krav på Försvarsmakten att i egenskap av
verksamhetsansvarig genomföra miljösanering. Fortifikationsverket skall
inleverera överskottet av försäljningintäkterna till statskassan.

Försvarsmakten har i samband med avveckligen skyldighet enligt
miljöskyddslagen att genomföra miljösanering av berörda fastigheter. Kostnaderna
för denna miljösanering kan bli betydande. Idag finns inte underlag för att
närmare uppskatta dessa. Miljösaneringen bör få ske i en sådan takt som
resurserna medger men till dess sådan är genomförd bör driftskostnaderna belasta
Försvarsmakten.
Regeringen avser att tillförsäkra sig löpande insyn i arbetet med avyttringen.
Riksantikvarieämbetet har i samarbete med Statens fastighetsverk redovisat ett
underlag för regeringens ställningstagande till bevarandet av moderna
befästningar som byggnadsminnesmärken. Frågan är under beredning.

17.8 Miljöfrågor

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Regeringen anser att miljöarbetet inom Försvarsmakten utvecklas |
| på ett tillfredsställande sätt. |
| |
| Regeringen anser vidare att Försvarets forskningsanstalts |
| rapport avseende en miljöstrategi för Försvarsmakten utgör en bra|
| grund för styrningen av miljöarbetet. |
| |
| Den svenska försvarssektorns deltagande i flera |
| internationella projekt som rör försvarsmiljöfrågor kommer enligt|
| regeringens mening att vara betydelsefullt både internationellt |
| och för Sveriges del. |
| |
| Miljöaspekter skall i högre grad än hittills beaktas i Statens |
| räddningsverks tillsynsverksamhet. |
--------------------------------------------------------------------

Myndigheternas underlag, m.m.

Försvarsmakten har prioriterat sitt arbete med att förbättra miljömedvetandet
inom organisationen. Miljöhandläggare har utsetts på regional och lokal nivå och
en breddutbildning har påbörjats. För miljöhandläggarna har en särskild
miljöutbildning om tio poäng inletts vid Militärhögskolan.
Tillsammans med Statens naturvårdsverk har Försvarsmakten utarbetat en
sektorrapport. Rapporten belyser det militära försvarets miljöpåverkan och
redovisar det pågående miljöarbetet och behovet av framtida arbete.
Av en lägesredovisning om försvarets miljöfarliga lämningar framgår att 2 300
objekt har identifierats och kategoriserats i enlighet med Naturvårdsverkets
riskklassificering. Inget objekt har kunnat hänföras till den farligaste
klassen, riskklass 1. 400 objekt är i klass 2 och flertalet är ofarliga objekt.
I delrapporten redovisas även en preliminär saneringsplan för objekten i
riskklass 2 under perioden 1997-2001. Försvarsmakten anmäler att saneringsplanen
inte omfattar dumpad ammunition. I denna del krävs ytterligare undersökningar.
En redovisning av frågorna om dumpad ammunition avses bli lämnad år 1997.
I samverkan med Fortifikationsverket och Försvarets materielverk har
Försvarsmakten utarbetat en plan för avveckling av de ozonnedbrytande ämnena CFC
och HCFC. Försvarsmakten anmäler vidare att utveckling av blyfri ammunition
pågår inom industrin. Myndigheten bedömer att blyfri övningsammunition i vissa
kalibrar kan finnas om ungefär fem år.
Flottiljflygplatserna har miljöprövats av Koncessionsnämnden för miljöskydd. I
samtliga fall, utom rörande F 5 i Ljungbyhed, har nämndens beslut överklagats
till regeringen. Ärendena bereds inom regeringskansliet. Härutöver genomför
Försvarsmakten en frivillig miljöprövning av övnings- och skjutfälten.
När det gäller bistånd vid inträffade miljöolyckor m.m. har Försvarsmakten
inventerat möjliga olyckor, de militära resurser som kan ställas till de
räddningstjänstansvariga myndigheternas förfogande, lednings- och
beredskapsfrågor samt frågor om samverkan och planering. Försvarsmakten
konstaterar att försvarets resurser kan vara en avsevärd hjälp när olyckor
inträffat och att beredskapen för insatser har höjts betydligt i vissa regioner
redan genom planeringsarbetet.
Utvecklingen inom miljöområdet innebär ökade krav på miljöanpassning och
begränsningar av miljöfarlig verksamhet för Försvarsmakten. Denna utveckling
innebär att Försvarsmakten belastas med ökade kostnader för att genomföra sin
verksamhet och/eller begränsningar i möjligheterna att producera krigsförband
och förbereda sig för uppgifter i krig.
Försvarets forskningsanstalt (FOA) har på regeringens uppdrag redovisat ett
förslag till miljöstrategi för Försvarsmakten. I rapporten redovisas det
militära försvarets miljöpåverkan med utgångspunkt i de 14 hot som Statens
naturvårdsverk har identifierat. Följande förslag till miljöstrategi lämnas.
Målet för det militära försvarets utveckling bör vara ett ekologiskt hållbart
försvar. Försvaret skall ha ambitionen att vara en förebild för det övriga
samhället i miljöarbetet. Försvarsmakten skall, med beaktande av sektorns
speciella förutsättningar, bidra till att de nationella miljömålen uppfylls. Ett
kostnads-nyttaresonemang bör föras inom försvarssektorn och i förhållande till
andra sektorer. Åtgärder bör genomföras i prioritetsordning. Till prioritet 1
hänförs enligt förslaget åtgärder mot miljöpåverkan som varaktigt påverkar
livsbetingelserna eller innebär livshotande miljöpåverkan. Prioritet 2 avser
åtgärder mot uttömning av ändliga resurser. Prioritet 3 avser icke-livshotande
miljöpåverkan som inte har långsiktiga effekter. Försvarsmakten bör således i
första hand vidta åtgärder bl.a. mot utsläpp av klimatpåverkande gaser,
ozonnedbrytande ämnen och organiska miljögifter. I fråga om långsiktiga åtgärder
anförs i förslaget bl.a. att miljöhänsyn skall ingå i underlaget inför beslut,
att en framförhållning med hänsyn till morgondagens miljöproblem och miljökrav
erfordras samt att kretslopps- och försiktighetsprinciperna tillämpas.
Försvarsmakten bör vara pådrivande när det gäller framtagning av miljöanpassade
produkter. Uppföljningen av miljöarbetet inom Försvarsmakten bör utvecklas. I
den föreslagna miljöstrategin betonas vidare att en viktig grund för
miljöarbetet är att den fredstida verksamheten bedrivs effektivt. Rapporten har
remissbehandlats.
Under år 1996 har Statens räddningsverk i samråd med Kustbevakningen till
regeringen redovisat resultatet av en översyn av nu gällande inriktning för
beredskapen för oljebekämpning och sanering efter oljeutsläpp till sjöss. I
översynen ges förslag inför 2000-talet avseende bl.a. en förbättrad beredskap
att bistå vid brandsläckning till sjöss, en förbättrad beredskap vad gäller
nödbogsering, en förbättrad uppföljning av miljöeffekter samt en
vidareutveckling av samverkansåtgärder, utbildnings- och övningsverksamhet och
internationellt arbete. Vidare har i arbetet beaktats åtgärder i syfte att
beivra illegala oljeutsläpp.
Härutöver har Statens räddningsverk påbörjat ett arbete om miljöfrågor inom
verkets ansvarsområde. Under år 1997 har verket för avsikt att lägga fast ett
miljöprogram. Vidare planeras aktiviteter som att sammanställa nationella och
internationella erfarenheter, genomföra forsknings- och utvecklingssatsningar,
utveckla kunskaper om saneringsmetoder och omhändertagande av rester av en
olycka samt att införa miljöaspekter i tillsynsverksamheten. Arbetet kommer att
bedrivas i samverkan med berörda intressenter, både offentliga organ och
privata.

Regeringens överväganden

Regeringen konstaterar att Försvarsmakten fortsätter att systematiskt genomföra
miljöarbetet i enlighet med den fastlagda inriktningen. Regeringen noterar
särskilt det genomslag försvarets miljöarbete har fått i flera olika sammanhang.
Ur de lämnade redovisningarna vill regeringen framhålla betydelsen av
sektorrapporten. Enligt regeringens mening kommer denna analys att vara av stort
värde för det fortsatta miljöarbetet.
Regeringen vill också särskilt framhålla inventeringen av miljöfarliga
lämningar. Av den hittills lämnade redovisningen framgår att inget objekt finns
i den farligaste riskklassen, men att ett större antal finns i risk-
klass 2. Det är angeläget att Försvarsmakten, som man också avser att göra,
sanerar dessa områden i enlighet med en systematiserad plan. Regeringen
konstaterar vidare att det stora flertalet lämningar har klassats som ofarliga
objekt. Det är vidare angeläget att utredningsarbetet m.m. avseende dumpad
ammunition slutförs.
Försvarsmaktens bistånd vid inträffade större olyckor är av mycket stor
betydelse. Regeringen ser därför med tillfredsställelse på att Försvarsmakten
fortsätter att utveckla möjligheterna att kunna lämna militär hjälp vid stora
olyckor.
Försvarsmakten, Luftfartsverket och Statens naturvårdsverk har i en rapport
redovisat regeringens uppdrag om flygbuller. I rapporten analyseras bl.a.
flygbullrets effekter på människor, beräkningsmodeller- och metoder, åtgärder
för att begränsa påverkan av flygbuller samt konsekvenser för
bebyggelseplaneringen. Förslag till åtgärder redovisas.Rapporten har
remissbehandlats och den bereds nu inom regeringskansliet.
Försvarsmakten har vidare redovisat regeringsuppdraget om nya riktlinjer för
skottbuller från artilleri och andra tunga vapen. I rapporten lämnas förslag
till riktlinjer för prövningar i anslutning till skjutfält m.m. enligt byggnads-
resp. miljölagstiftningarna. Även denna rapport har remissbehandlats och den
bereds inom regeringskansliet.
Enligt regeringens mening utgör FOA:s rapport om miljöstrategi för
Försvarsmakten en bra grund för det långsiktiga arbetet. I väsentliga delar kan
förslaget därför utgöra en grund för regeringens styrning av Försvarsmaktens
miljöarbete. Regeringen delar dock en del av de uppfattningar som har kommit
fram i remissbehandlingen. Så ställer sig Försvarsmakten och
Fortifikationsverket tveksamma till att Försvarsmakten skall vara en förebild
för miljöarbetet i samhället. Även om Försvarsmakten kanske inte behöver vara en
formell förebild i miljöarbetet menar regeringen att Försvarsmakten genom sitt
redan genomförda miljöarbete har visat att man har en uppenbar ambition att
bedriva ett mycket aktivt miljöarbete. Försvarsmakten bör därför mycket väl
kunna tjäna som ett exempel för andra. Regeringen vill emellertid betona att
detta inte bör gälla bara Försvarsmakten utan alla myndigheter inom
totalförsvaret. I fråga om prioritering av åtgärder anser regeringen, på samma
sätt som en del remissinstanser, att även åtgärder mot bl.a. buller bör vidtas
innan åtgärderna med högre prioritet är slutförda. Regeringen instämmer dock i
den princip om prioritering av åtgärder som FOA redovisar. Regeringen vill även
betona vikten av att kostnads-nyttaresonemang förs i miljöarbetet. Ytterligare
andra delar i FOA:s förslag, t.ex. frågor om ekonomiska styrmedel och konkreta
avvägningar gentemot andra sektorer i samhället, fordrar enligt regeringens
mening fortsatta överväganden.
Med beaktande av vad som nu har anförts ansluter sig regeringen till den av
Försvarsmakten föreslagna fortsatta inriktningen av miljöarbetet, vilket innebär
bl.a. följande. Miljöutbildningen inom organisationen bör fortsätta. Utsläppen
av fossila bränslen och andra miljöskadliga ämnen bör begränsas ytterligare. Vid
anskaffningen av materiel m.m. bör kretslopps-, substitutions- och
försiktighetsprinciperna beaktas så långt möjligt.
Vid sidan om miljöarbetet inom Försvarsmakten har Fortfikationsverket,
Försvarets materielverk och Försvarets forskningsanstalt till regeringen
redovisat förslag till miljöpolicy för resp. myndighet. Förslagen behandlas
under respektive anslag.
Regeringen konstaterar att Statens räddningsverk i arbetet med det marina
svenska oljeskyddet inför 2000-talet har påbörjat ett arbete som kommer att
innebära en ökad satsning inom miljöområdet. Miljöfrågorna bör även
fortsättningsvis lyftas fram i verkets arbete. Arbetet med ett miljöprogram för
verket skall fortsätta. Arbetet bör omfatta såväl utarbetande av miljömål som
miljöutredningar. Miljöaspekter skall i högre grad än hittills beaktas i verkets
tillsynsverksamhet. Regeringen behandlar Räddningsverkets och Kustbevakningens
förslag avseende inriktning för beredskapen för oljebekämpning och sanering
efter oljeutsläpp till sjöss

i den proposition (prop. 1996/97:11) om beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred, som regeringen beslutar om idag.
För att ytterligare förbättra och effektivisera miljöarbetet bör enligt
regeringen främst Försvarsmakten, men även andra myndigheter inom
försvarssektorn, börja utveckla ett miljöledningssystem. Det är också angeläget
att myndigheterna beaktar även andra aspekter än det mer utpräglade
miljöskyddet, t.ex. frågor om kulturmiljön, i sitt miljöarbete.
Under senare år har frågan om försvaret och utbyggnaden av vindkraften orsakat
problem. För att underlätta en saklig diskussion i ämnet tog
Försvarsdepartementet hösten 1995 initiativ till att inrätta en samarbetsgrupp
rörande frågor om försvaret och vindkraftintresset. I gruppen ingår
representater för bl.a. Näringsdepartementet, Försvarsmakten, Försvarets
materielverk, Boverket, länsstyrelsen i Malmöhus län och Svensk
vindkraftförening. Enligt regeringens mening har denna arbetsgrupp redan på
ett påtagligt sätt förbättrat förståelsen för de berörda intressenas synpunkter.
Som regeringen tidigare har informerat riksdagen om deltar Sverige alltmer
aktivt i samarbetet inom NATO:s miljökommitté (The Committee on the Challenges
of Modern Society/CCMS). CCMS-samarbetet är öppet för NATO-staterna, de forna
Warzawapaktstaterna och PFF-staterna. Verksamheten bedrivs genom s.k.
pilotstudier och avser numera främst försvarsmiljöfrågor. Studierna genomförs på
expertnivå och det är fritt för staterna inom samarbetet att ansluta sig till
vilken studie som helst. Studiens slutrapport med rekommendationer är öppen för
alla intresserade. Genom representanter för departement och centrala myndigheter
medverkar Sverige f.n. i fyra studier. Regeringen bedömer att flera av dessa
studier kommer att få stor betydelse för miljöarbetet även i Sverige.
Inom ramen för CCMS-samarbetet, och som ett fullföljande av den UNEP-konferens
om militären och miljön som Sverige anordnade i Linköping sommaren 1995,
utarbetar f.n. representanter för de svenska och amerikanska
försvarsdepartementen miljöriktlinjer för den militära sektorn. Dessa riktlinjer
är avsedda att hjälpa en stat att upprätta en miljöpolicy för försvaret. De
fastställda riktlinjerna skall rapporteras till FN:s ekonomiska kommission för
Europa (ECE) varefter de genom FN-systemet kan spridas även till andra regioner
i världen. Regeringen bedömer att dessa riktlinjer kommer att ha ett stort
värde även för försvarsmiljöarbetet i Sverige.

17.9 Förvaring av vapen

I januari 1995 tillsatte chefen för Försvarsdepartementet en arbetsgrupp inom
Försvarsdepartementet med uppdrag att föreslå åtgärder för att förbättra
säkerheten vid hanteringen av militära skjutvapen. I juni 1995 redovisade
arbetsgruppen uppdraget med rapporten Säkrare hantering av statens skjutvapen
(Ds 1995:38). Arbetsgruppens rapport har i särskild ordning redovisats för
riksdagen.

Arbetsgruppens förslag innebar i huvudsak att regeringen skulle besluta en
förordning om statliga myndigheters skjutvapen med praktiska och administrativa
regler rörande användning, förvaring och transport av skjutvapen. Vissa frågor
som var av engångskaraktär eller var tidsbegränsade borde regeringen reglera i
ett särskilt beslut.
Regeringen beslutade den 25 januari 1996 förordningen (1996:31) om statliga
myndigheters skjutvapen m.m. Förordningen tar i första hand sikte på
stöldbegärliga skjutvapen, främst handeldvapen, men gäller i tillämpliga delar
även annan farlig materiel, såsom ammunition, handgranater och truppminor.
I förordningen lägger regeringen fast normer rörande användning, förvaring och
transport av skjutvapen. Som exempel kan nämnas:
- Särskilda krav, bl.a. i fråga om pålitlighet, skall gälla för att en person i
statens tjänst skall få tilldelas ett skjutvapen.
- Alla, förutom pliktpersonal, polismän och yrkesofficerare, skall i samband
med tilldelningen av ett vapen få ett behörighetsbevis att ha vapnet. Detta
skall vid behov återkallas.
- Strängare säkerhetsregler, liknande de som gäller för privat innehavda vapen,
införs för bostadsförvarade hemvärnsvapen. Förvaringslokalen skall dessutom vara
godkänd av Försvarsmakten.
- Försvarsmakten blir skyldig att informera berörd polismyndighet om vilka
hemvärnsmän som förvarar skjutvapen i bostaden.
I förordningen finns också regler om bl.a. regelbundet återkommande
inventeringar, transport av skjutvapen och åtgärder vid förluster av skjutvapen.
Regeringen beslutade också i ett särskilt beslut att Försvarsmakten skulle
redovisa
- planerade säkerhetshöjande åtgärder avseende förvaringen av de skjutvapen som
används av såväl totalförsvarspliktiga som befäl i grundutbildningen,
- en plan för en centraliserad förvaring av krigsförbandens skjutvapen och
- beslutsläget beträffande åldersgräns och krav på viss minsta tids tjänstgöring
för tilldelning av skjutvapen till hemvärnspersonal.
Uppdragen redovisades i maj respektive augusti 1996.
Parallellt med att arbetsgruppen inom Försvarsdepartementet genomförde sitt
uppdrag gjorde Försvarsmakten internt en utredning om vilka åtgärder som kunde
vidtas på myndighetsnivå för att öka säkerheten vid hantering av skjutvapen.
Försvarsmakten fattade i oktober 1995 vissa beslut med anledning av denna
utredning.
Under år 1995 förkom 147 kompletta skjutvapen och fem huvuddelar. Detta är en
ökning från år 1994 med 60 vapen. Av de 152 förkomna vapnen upptäcktes 80 av
förlusterna i samband med inventeringar. Orsaken till eller tidpunkten för
inventeringsförlusterna är inte klarlagda. Om dessa förluster räknas bort
uppvisar förluststatistiken en svag minskning (72 förlorade vapen och huvuddelar
år 1995 jämfört med 84 år 1994). Även statistiken över antalet försök till
inbrott och stölder visar en svag tendens till minskning för de senaste åren.
Söndagen den 5 maj 1996 genomfördes under uppseendeväckande former ett inbrott
på Svea Livgarde. Vid inbrottet stals ett stort antal vapen, ett säkerhetsskåp
med slutstycken till dessa samt ammunition. Inbrottet gjordes i en kasern som
var tillfälligt tom på tjänstepliktiga och pågick under lång tid. För
transporten av den stulna materielen användes lastbil. Tillträde till området
bereddes genom en låst men obevakad sidoingång. Huvuddelen av de vapen som stals
vid detta inbrott har återfunnits.

Regeringens överväganden

Regeringen ser mycket allvarligt på att militära skjutvapen fortfarande förloras
i den omfattning som har redovisats ovan. Förlusterna är helt oacceptabla.
Regeringens målsättning är att antalet förluster skall nedbringas till noll.
Utvecklingen, inte minst mot bakgrund av det ovan redovisade inbrottet på Svea
livgarde, visar att hittills vidtagna åtgärder inte har varit tillräckligt
effektiva.
Mot bakgrund av de regeringsbeslut som har redovisats ovan är det nu
Försvarsmaktens uppgift att genom interna regler se till att kraftfulla åtgärder
vidtas så att regeringens intentioner blir genomförda. Försvarsmakten har den 14
maj 1996 också fattat beslut i den riktningen. Beslutet innebär bl.a. att de
totalförsvarspliktigas och den anställda personalens vapen inte längre får
förvaras i klädskåpen. I stället skall vapnen förvaras i särskilda fastbultade
förvaringsskåp i logementskorridoren eller i för ändamålet iordningställda,
betongförstärkta, kompani- eller plutonsförråd i exempelvis fönsterlösa källare.
Vid enskild förflyttning med vapen skall den vitala delen vara avlägsnad och
förvarad vid övningsavdelningens huvudstyrka. Försvarsmakten har uppskattat
kostnaderna för åtgärderna till omkring 300 miljoner kronor. Regeringen kommer
att hålla sig noga informerad om effekterna av dessa åtgärder och om vilka
ytterligare åtgärder som Försvarsmakten kommer att vidta.

17.10 Förmåga till sjömålsbekämpning

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Den utveckling av krigsorganisationen som regeringen föreslår |
| medför att förmågan till sjömålsbekämpning väl motsvarar kraven i|
| nuvarande omvärldsläge. Samtidigt ger den förutsättningar för att|
| bibehålla den kompetens som är nödvändig för att förmågan på lång sikt|
| skall kunna anpassas till ett kraftigt ökat hot över sjön. |
--------------------------------------------------------------------

Försvarsutskottet begärde vid försvarsbeslutets första etapp en samlad
bedömning av möjligheterna att tillgodose det framtida behovet av förmåga att
bekämpa mål på sjön.

Förmågan till bekämpning av sjömål - vari även mål under ytan ingår - beror av
förmågan att upptäcka och identifiera mål, att leda och samordna insatserna, att
komma till verkan och att undgå motverkan. Slutsatser om hur bekämpningsförmågan
utvecklas kan alltså inte dras enbart av hur antalet vapenbärare utvecklas.
Det bör vidare framhållas att sjömålsbekämpning inte enbart omfattar insatser
för att sänka en invaderande angipares farkoster. Förmåga till graderade
insatser från varningsskott till verkanseld bör finnas.
Förändringarna i det säkerhets- och militärpolitiska läget har i särskilt hög
utsträckning reducerat det sjöoperativa hotet mot vårt land. Regeringen har
vidare i kapitel 4 gjort bedömningen att det skulle ta avsevärt längre tid att
återskapa ett hot om invasion, som i stor utsträckning bygger på anfallskraft
över sjön, än att öka hotet om andra invasionsformer. Detta hindrar naturligtvis
inte att betydelsen av att kunna genomföra insatser mot sjömål kan vara mycket
stor. Det innebär däremot att de kvalitativa aspekterna kommer mera i förgrunden
än de kvantitativa. Faktorer som "upptäckt", "ledning och samordning" och "skydd
mot motverkan" blir mera betydelsefulla än förmågan att på kort tid bekämpa ett
stort antal mål.
Antalet vapenbärare med sjömålsförmåga minskar under perioden. Antalet
flygplan som kan bära sjömålsrobot ökar, ytstridsfartyg och ubåtar reduceras med
upp till en tredjedel medan de rörliga kustförsvarsförbanden bibehålls eller
utökas. Däremot sker en stor reduktion av framför allt de fasta
kustförsvarsenheterna. Det förtjänar att framhållas att reduktionerna främst
drabbar de äldsta enheterna. I många fall införs efter hand nya system med
större kapacitet, inte minst ledningsmässigt, såsom JAS 39 Gripen,
ytstridsfartyg 2000 och ubåt Gotland.
Förmågan till upptäckt och identifiering förbättras genom
radarspaningsflygplan och taktiska signalspaningsförband. Ett taktiskt
sambandssystem ger efter hand kraftigt förbättrade förutsättningar för ledning
och samordning av förband i luften, till sjöss och på marken.
Ett försvarsmaktsgemensamt projekt - Projekt sjömål - drivs för att
sammanhålla arbetet med att öka förmågan till samordning av strid.
Försvarsmakten har bedömt att den föreslagna volymen av förband och enheter
krävs för att bibehålla en nödvändig allsidig kompetens.
Regeringens sammantagna bedömning är att den föreslagna utvecklingen av
krigsorganisationen väl motsvarar kraven på sjömålsbekämpnings-förmåga i
nuvarande omvärldsläge. Samtidigt finns goda förutsättningar att hantera även
situationer då hotet om väpnat angrepp ökat i betydande grad. För det fall att
hotutvecklingen skulle innebära en kraftig ökning av anfallskraften över sjön
finns en allsidig kompetens som grund för en långsiktig anpassning.

17.11 Inriktning av skyddet mot ABC-stridsmedel

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| ABC-stridsmedel kommer även fortsättningsvis att utgöra ett hot.|
| Den snabba biotekniska och gentekniska utvecklingen har medfört |
| stora möjligheter till utveckling av nya stridsmedel och utgör |
| en ökad risk för användning i samband med terrorism. |
| Kärnreaktorhaverier, kemikalieolyckor och liknande kan medföra |
| stora påfrestningar på samhället i fred. I samband med deltagande|
| i internationella insatser kan icke-konventionella stridsmedel |
| utgöra ett hot. |
| |
| Mot denna bakgrund är det viktigt att totalförsvarets kunskap |
| inom ABC-området hålls på en hög nivå och har ett innehåll som gör|
| den aktuell. |
| |
| Regeringens åtgärder |
| |
| Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap ges i |
| uppdrag att samordna gemensamma studie- och forskningsuppdrag, |
| utbildningsuppdrag, materielanskaffning m.m. |
| |
| Den beredningsgrupp för ABC-skydd som hittills letts av |
| Försvarets forskningsanstalt på regeringens uppdrag skall |
| upphöra. |
--------------------------------------------------------------------

17.11.1 Bakgrund

Det senaste decenniet har stora framgångar uppnåtts vad gäller nedrustning på
det icke konventionella området.
Kärnvapnen fortsätter dock att spela en framträdande roll i det
internationella säkerhetsarbetet. Spelen kring provstoppsavtalet, genomförda
kärnvapenprov och FN:s inspektioner i Irak vittnar alla om den vikt som
kärnvapen fortfarande tillmäts i de internationella relationerna.
Kärnvapenmakternas möjligheter att använda kärnvapen kommer under en
överskådlig framtid att bestå. Detta utgör alltjämt det största icke-
konventionella hotet mot svensk säkerhet. Utöver det traditionella
kärnvapenhotet har också hot kopplade till spridning av kärnvapenteknologi,
miljöförstöring och illegal hantering av radioaktivt material tillkommit.

Inom B-vapenområdet har den snabba biotekniska och gentekniska utvecklingen
medfört stora risker för utveckling av nya stridsmedel samt underlättat
produktion i stor skala. Ett antal nya metoder för identifiering, förebyggande
åtgärder och behandling har dock utvecklats. C-vapen kommer att finnas kvar
under lång tid och det finns stora mängder kemisk ammunition lagrad, som är svår
att hantera och som det är både tidsödande, tekniskt svårt och dyrt att
förstöra. Vissa kemiska stridsmedel är både enkla och billiga att tillverka.
B- och C-vapen utgör potentiella hot i samband med terrorism och internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser.
Radiakutsläpp i samband med reaktorhaverier, kemikalieolyckor och spridning av
B-agens i samband med t.ex. terroraktioner kan leda till svåra påfrestningar på
samhället i fred. Effekterna och motåtgärderna blir i huvudsak desamma som vid
insats av ABC-stridsmedel.
Det aktiva svenska deltagandet i internationella ansträngningar att begränsa
spridningen av teknologi relevant för ABC-området syftar till att minska
riskerna för en framtida användning av sådana vapen i samband med terrorism
eller regionala konflikter. Sverige innehar f.n. ordförandeskapet i den process
som går under beteckningen the Wassenaar Arrangement och som syftar till ett
brett internationellt exportkontrollsamarbete med inriktning på strategiskt
känsliga varor och teknologi.

17.11.2 Inriktning för totalförsvaret

Totalförsvarets kunskap inom ABC-området skall hållas på en hög nivå och ha ett
innehåll som gör att den är ständigt aktuell.
Totalförsvaret skall vidmakthålla en beredskap för att skydda landet mot
effekterna av kärnvapenkrig i vår omvärld. Skyddsåtgärderna skall stödja
statsmakternas förmåga att stå emot hot om kärnvapeninsats mot Sverige. Skulle
kärnvapen sättas in mot Sverige skall totalförsvarets resurser kunna kraftsamlas
till att skydda befolkningen och minimera skadeverkningarna. Förberedelserna
skall också omfatta skydd mot kärnenergiolyckor utomlands som medför nedfall i
Sverige och liknande olyckor inom landet, samt eventuella terroristhandlingar.
Radiakskyddsfunktionen skall integreras med den fredstida beredskapen mot
kärnkraftsolyckor.
Det är väsentligt, att effekterna av EMP (elektromagnetisk puls) beaktas,
så att prioriterade lednings- och informationsfunktioner kan fortsätta att
fungera.
Då utvecklingen inom bioteknik och genteknik har medfört stora möjligheter att
utnyttja biologiska stridsmedel måste säkerställas en god beredskap mot dolt
eller öppet utnyttjande och effektiva åtgärder för detektion och terapi.
De viktigaste funktionerna inom totalförsvaret och militära enheter med hög
initialeffekt skall ha en sådan skyddsnivå mot kemiska stridsmedel, att en
angripare inte kan nå stora militära fördelar genom användning av dessa medel.
Skyddet skall även säkerställa att totalförsvarets viktigaste funktioner kan
fortsätta att fungera trots användning av kemiska stridsmedel, kemiska olyckor
eller terrorism.
För att säkerställa den nationella medicinska beredskapen inom ABCområdet
såväl i fred som i krig uppdrog regeringen den 15 augusti 1996 åt
Socialstyrelsen att i samråd med Försvarets forskningsanstalt och
Smittskyddsinstitutet, samt efter samråd med berörda parter utreda hur hälso-och
sjukvårdens, räddningstjänstens, polisens m.fl. insatser skall kunna samordnas
och befintlig kompetens i landet bäst utnyttjas vid sådana incidenter.
Under den kommande planeringsperioden skall skyddsåtgärderna mot kemiska
stridsmedel prioriteras. Därmed uppnås även ett visst skydd mot A- och B-
stridsmedel. Den initiala förmågan skall prioriteras på bekostnad av
uthålligheten.
Civilbefolkningen skall ges skydd mot sidoverkan av kärnvapen och möjlighet
till överlevnad vid användning av kemiska och biologiska stridsmedel.
Uppgiftsanknutet skydd skall tilldelas de enheter ur det civila och militära
försvaret som har betydelse för vår mobilisering och inledande försvarsförmåga,
samt för samhällets möjligheter att fungera i stort vid ett fientligt
utnyttjande av kemiska stridsmedel.
Inom totalförsvaret skall åtgärder vidtas för att kunna verka även vid
användning av kärnvapen, biologiska och kemiska stridsmedel vid ett väpnat
angrepp på Sverige, samt vid svåra påfrestningar på samhället i fred och
internationella humanitära och fredsfrämjande insatser. Integrering skall ske
med de fredstida skyddsbehoven vad avser kärnkraftsolyckor eller kemiska
olyckor. De åtgärder som måste vidtas för indikering, skydd, sanering och
behandling är identiska eller mycket likartade i såväl krig som i fred och den
utbildning som måste genomföras, respektive den materiel som måste anskaffas,
sammanfaller till stor del. Det finns därför ett mycket starkt motiv att
samordna åtgärderna inom ABC-området.
Försvarsmakten och Överstyrelsen för civil beredskap skall skapa en
beredningsgrupp för att samordna gemensamma studie- och forskningsuppdrag,
utbildningsuppdrag, materielanskaffning m.m.
Den beredningsgrupp för ABC-skydd som hittills letts av Försvarets
forskningsanstalt på regeringens uppdrag skall upphöra.
Överstyrelsen för civil beredskap och Försvarsmakten skall årligen till
regeringen rapportera de åtgärder som vidtagits och vad som åstadkommits i form
av samordning inom området.

17.11.3 Inriktning för det militära försvaret

Försvarsmakten skall med utgångspunkt från den säkerhetspolitiska bedömningen
inom området, samt den breddade hotbilden och nya nationella och internationella
uppgifter säkerställa, att planering görs för att kunna möta väpnat angrepp där
B- eller C-stridsmedel kommit till an-

vändning och att därutöver kunna stärka samhällets förmåga vid svåra
påfrestningar i fred där utsläpp av farligt material skett.
Planering skall göras både för uppgifter inom landet och för internationella
uppdrag av olika slag. Möjligheterna till resurskomplettering på ABC-området
under en anpassningsperiod skall beaktas i planeringen.
Totalförsvarets skyddsskola skall tillsammans med Försvarets forskningsanstalt
studera och föreslå åtgärder inom området. Samverkan skall ske med de civila
delarna av totalförsvaret.

17.11.4 Inriktning för det civila försvaret ochfredsräddningstjänsten

Det civila försvaret skall med utgångspunkt från den säkerhetspolitiska
bedömningen inom området, samt den breddade hotbilden och nya nationella och
internationella uppgifter säkerställa, att planering genomförs för att kunna
verka även vid väpnat angrepp där B- eller C-stridsmedel kommit till användning
och att därutöver kunna stärka samhällets förmåga vid svåra påfrestningar på
samhället i fred där utsläpp av farligt material skett.
Planering skall göras både för uppgifter inom landet och för internationella
uppdrag av olika slag. Härvid skall säkerställas att samordnad ledning och
informationsutbyte kan ske inom totalförsvaret även i ABC-miljö.
Möjligheterna till resurskomplettering på ABC-området under en
anpassningsperiod skall beaktas i planeringen.

17.12 Ekonomisk styrning av JAS 39 Gripen-projektet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Ramstyrningen av JAS 39 Gripen-projektet bibehålls. JAS-ramen |
| omdefinieras så att den inkluderar anskaffning av flygplan och |
| utrustning för delserie 3. Avslutad verksamhet under år 1996, |
| såsom utvecklingsarbete samt leverans av delserie 1, utgår ur |
| JAS-ramen fr.o.m. år 1997. |
--------------------------------------------------------------------

I samband med att riksdagen år 1982 fattade beslut om anskaffning av JAS 39
Gripen angavs även hur återrapporteringen till riksdagen skulle utformas
beträffande utvecklingen inom projektet. Styrformen var unik och innebar en
definiering av materielinnehåll, tidsplan och ekonomi för projektet. Den
nuvarande JAS-ramen uppgår till 71,4 miljarder kr i prisläge budgetåret 1995/96.
Erfarenheterna av ramstyrningen av JAS 39 Gripen-projektet är i huvudsak goda,
varför ramstyrningen bör fortsätta. Ramstyrningen bör enligt regeringen
utvecklas ytterligare så att de investeringsbeslut som fattas uttrycks i form av
ett definierat materielinnehåll, som skall erhållas enligt en fastställd
tidsplan och till en angiven ekonomi.

Omdefinierad JAS-ram

JAS-ramen bör omdefinieras per den 1 januari 1997 då samtliga flygplan i
delserie 1 beräknas vara levererade till Försvarsmakten. Avslutad verksamhet,
såsom utvecklingsarbete samt leverans av delserie 1, utgår ur JAS-ramen. Under
1997 görs slutredovisning av denna verksamhet.
Den omdefinierade JAS-ramen bör omfatta samtliga investeringar för såväl
delserie 2 som för delserie 3. Båda dessa delserier planeras att slutlevereras
under perioden 1997 - 2006. Ramen bör vidare inkludera tillhörande
stödutrustning och beväpning som planeras att slutlevereras under samma period,
liksom kostnaderna vid Försvarets materielverk för att genomföra
investeringarna.
Nuvarande JAS-ram omfattar förutom investeringar i materiel även
vidmakthållande av denna materiel. Med vidmakthållande avses i detta sammanhang
åtgärder som krävs för att löpande säkerställa materielens prestanda och
driftsäkerhet. Åtgärder för vidmakthållande bör enligt regeringen ej ingå i
ramen utan redovisas i den normala programplaneringen.
Ramen bör tidsmässigt omfatta de materielanskaffningar som planeras att
slutlevereras under perioden 1997-2006. I den omdefinierade ramen ingår redan
utbetalade medel för den materiel som planeras att slutlevereras under perioden
1997-2006.
I tabellen nedan åskådliggörs hur olika verksamheter kommer att redovisas med
anledning av omdefinieringen samt en ekonomisk uppskattning för respektive del.
Avslutad verksamhet avser sådan materiel som levererats t.o.m. 1996 och som
därmed ej bör ingå i den omdefinierade ramen. Investeringsramen avser den
omdefinierade ramen.

Utgifter för vidmakthållande redovisas utanför den omdefinierade JAS-ramen.

---------------------------------------------------------------------------
JAS 39 Gripen | JAS 39 Gripen JAS 39
avslutad | investeringsram vidmakthållande
verksamhet | t.o.m. 2006
---------------------------------------------------------------------------
ca 23 miljarder kr | ca 73 miljarder kr ca 6 miljarder kr
---------------------------------------------------------------------------
typarbete JAS 39 A | typarbete JAS 39 B vidmakthållande av
delserie 1 | typarbete delserie 3 levererad materiel
jaktbeväpning | modifiering för
(Rb74) | delserie 1 och 2
attackbeväpning | delserie 2
(Rb15, Rb75 och | delserie 3
ARAK70) | varnings- och
bombkapsel | motverkanssystem
vidmakthållande | igenkänningsutrustning
m.m. | simulator
| flygradio
| jaktbeväpning (Rb99)
| spaningskapsel
| FMV kostnader
| m.m.
---------------------------------------------------------------------------

Den omdefinierade ramen beräknas uppgå till ca 73 miljarder kr varav ca 17
miljarder kr utgör redan utbetalade eller planerade utbetalade medel t.o.m. den
31 december 1996. Av den omdefinierade ramen är ca 42 miljarder kr hänförliga
till investeringar inom den nuvarande JAS-ramen och ca 31 miljarder kr avser
tillkommande investeringar. Riksdagens försvarsutskott kommer att ges en
redovisning i särskild ordning.
Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen under budgetåret 1997
med en redovisning av den omdefinierade ramens storlek, dvs. när den avslutade
verksamheten har slutredovisats.

Regeringen avser att även fortsättningsvis årligen informera riksdagen om
utvecklingen inom JAS 39 Gripen-projektet.

17.13 Ekonomisk politik i krissituationer och i krig

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Beredskapsplanering avseende den ekonomiska politiken bör |
| genomföras för krissituationer och krig. |
| |
| En särskild beredskapsdelegation för ekonomisk politik bör |
| inrättas. |
--------------------------------------------------------------------

Bakgrund

Krigshot eller direkta krigshandlingar i Sveriges närhet skulle medföra stora
påfrestningar på landets ekonomi. Även fredstida kriser orsakade av konflikter i
andra världsdelar som stör försörjningen med viktiga råvaror, allvarliga
störningar på de internationella finansmarknaderna osv. kan ge upphov till
omfattande problem i den svenska ekonomin. Allvarliga situationer kan även
uppstå i samband med svåra påfrestningar som kärnkraftolyckor, terrorhot m.m. I
sådana lägen ställs krav på regeringens agerande för att säkerställa landets
försörjning och ekonomiska stabilitet. Finansdepartementet har även i en kris-
eller krigssituation det övergripande ansvaret för den ekonomiska politiken.
Även Riksbanken har en väsentlig roll.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken i krissituationer och i krig

Sverige har inte någon övergripande beredskapsplanering för den ekonomiska
politiken. Mot denna bakgrund tillsattes år 1989 en utredning med uppgift att
analysera utformningen av ekonomisk politik under kriser och krig. Utredningen
har i rapporten Ekonomisk politik under Kriser och krig (SOU1992:75) redovisat
en översyn över beredskapen vad avser den centrala ekonomiska politiken och lagt
fram förslag på olika områden. Rapporten har remissbehandlats. Remissyttrandena
förvaras i Finansdepartementet (dnr 4298/92). Utredningen har bland annat gjort
en bedömning av de befintliga medlens användbarhet i olika tänkbara
krissituationer. En situation med krig i Sverige behandlades endast översiktligt
av utredningen. En central fråga har varit om den svenska lagstiftningen är så
utformad att statsledningen i varje krissituation kan agera efter lägets krav.
Regeringen redogör i det följande för sina slutsatser beträffande övergripande
principer för de tre krisfall som utredningen har studerat: fredskris, oro i
Europa med krigsrisk och krigsutbrott i Europa.

Det första fallet avser en fredskris med störningar på råvarumarknader, oro på
valutamarknaden, allmänna prisstegringar och ändrad efterfråga i internationell
handel. I detta skede bör det, enligt regeringen, vara möjligt att arbeta med
vanliga stabiliseringspolitiska åtgärder och andra åtgärder som normalt används
i fredstid. Ingrepp i marknadernas funktionssätt bör undvikas tills de är
absolut nödvändiga. Det kan givetvis uppkomma lägen då t.ex. prisökningar får
så negativa fördelnings- och/eller näringspolitiska konsekvenser att en
ransonering kombinerad med en prisreglering kan bli nödvändig. Detta bör dock
ske endast i extremt svåra lägen. Det skall föreligga synnerligen starka skäl
för att i detta läge tillgripa andra åtgärder än de som vanligen används i
fredstid.
Det andra fallet avser ett fall med oro i Europa för krig. I detta skede sker
avsevärt allvarligare störningar inom olika områden av samhällsekonomin än i det
första skedet. Dessa störningar förutsätts ha sin huvudsakliga upprinnelse i
olika marknadsreaktioner inför krigsrisken. Sverige förutsätts vidare genomföra
en partiell mobilisering.
En viktig uppgift för regeringens ekonomiska politik blir i detta läge att
hålla inflationen under kontroll. Detta bör i huvudsak ske med
efterfrågedämpande åtgärder. Direkta ingripanden i generell prisbildning med
hjälp av prisregleringslagen bör undvikas så länge som möjligt. För
finansiering av totalförsvarets höjda beredskap m. m. kan en betydande statlig
upplåning bli nödvändig. Upplåningen bör i huvudsak ske på den svenska
marknaden. Även upplåning i utländsk valuta kan bli aktuell. Staten kan också
utnyttja olika internationella kreditarrangemang, i första hand i Valutafonden.
Minskad import och produktionsstörningar kan leda till stora problem för
landets försörjning med nödvändiga varor. Som huvudprincip bör härvid gälla att
näringslivet, även vid en allvarlig kris, skall fortsätta verksamheten utan
några av myndigheterna ålagda restriktioner. Först i mycket svåra lägen då
försörjningen inom vitala områden är hotad måste staten gå in med direkta
ingripanden. En fullständig reglering av utrikeshandeln med import- och
exportlicenser och andra kvantitativa restriktioner kan emellertid knappast bli
aktuell under ett förkrigsskede. I första hand bör andra styrmedel såsom
tullar, avgifter, krediter osv. användas. Sådana åtgärders förenlighet med EU-
avtalet och andra internationella åtaganden måste emellertid prövas.
I det tredje fallet, krigsutbrott i Europa, krävs många ingripanden från
statsmakternas sida. Ekonomins funktionssätt försämras då kraftigt i många
avseenden. Härmed uppstår krav på stödåtgärder, styrning av resurserna,
restriktioner, tvångsåtgärder osv. De helt annorlunda förhållandena gör att en
del av de traditionella ekonomisk-politiska målen tillfälligt får stå tillbaka
för det övergripande målet att hindra ekonomins totala sammanbrott. De
störningar som den svenska ekonomin sannolikt utsätts för i en krigssituation,
även om Sverige står utanför konflikten, innebär ett stort behov av snabba,
effektiva och samordnade åtgärder. I ett sådant läge är det därför oundvikligt
att olika fullmaktslagar sätts i tillämpning och att en reglering av
utrikeshandeln införs. Produktionen och därmed landets försörjning kommer
sannolikt att utsättas för stora störningar till följd av minskad import och av
att en stor del av arbetskraften mobiliserats. Under sådana förhållanden måste
vissa ransoneringar genomföras och prisregleringslagen sättas i tillämpning.
Krissituationer och krig medför sannolikt krav på totalt sett ökade
statsutgifter. Frågor om beskattningen under kriser och krig har relativt
nyligen behandlats i propositionen 1994/95:171 (Om beskattningen under kriser
och krig). I denna proposition föreslogs en ny fullmaktslag, lagen (1995:439) om
beskattning, förtullning och folkbokföring under krig eller krigsfara m.m. som
trätt ikraft den 1 juli 1995, (se vidare avsnitt 21.15).

Den ekonomiska politiken på olika områden

I detta avsnitt behandlar regeringen frågor inom finans- och penningpolitiken
samt frågor rörande styrning av utrikeshandeln. De politiska åtgärder som
föreslås avses komma ifråga under krigsfara och när krig utbrutit i Europa samt
vid andra allvarliga påfrestningar. Störningar under en fredskris bör, som
framhållits ovan, mötas med i stort sett samma medel som normalt används under
fredstid.

Finanspolitik

Finanspolitikens olika funktioner är alla av stor betydelse vid kris- och
krigssituationer. De finanspolitiska instrumenten har sålunda en avgörande roll
för såväl prisstabilisering, allokering av resurser till inom totalförsvaret
prioriterade ändamål som för att förstärka statsbudgeten. Arbetsmarknadspolitik
i vid mening står centralt. För att de åsyftade målen skall uppnås på ett
effektivt sätt måste åtgärderna genomföras i samverkan med andra politikområden
såsom penningpolitiken och upplåningspolitiken. Koordinering av olika
ekonomisk-politiska instrument är sålunda en väsentlig uppgift. En sådan
koordinering bör förberedas redan i fredstid. Denna uppgift avses läggas på
Finansdepartementet och den nedan beskrivna beredskapsdelegationen för ekonomisk
politik.

Penningpolitik

Både valuta- och kreditmarknaden är numera helt avreglerade. Vid krig eller
krigsfara föreligger emellertid möjlighet att återinföra valutareglering. Det
främsta syftet med valutaregleringen är att hindra okontrollerat utflöde av
valuta. När valutaregleringslagen har satts i tillämpning tar det emellertid
viss tid innan systemet börjar fungera. Det är därför viktigt att finna medel
för att göra det svårt eller helst omöjligt att utan tillstånd föra ut valuta
från landet. Det bör ankomma på den nedan beskrivna beredskapsdelegationen för
ekonomisk politik att vidta nödvändigt förberedelsearbete så att det blir
möjligt att sätta valutaregleringen i tillämpning omedelbart efter det att
beslutet härom har tagits.
Införandet av valutareglering skall enligt valutaregleringslagen ske i samråd
mellan regeringen och Riksbanken. Detta förutsätts kunna ske mycket snabbt.
Dagens transaktionssystem kan emellertid ställa ännu hårdare krav på att
åtgärder vidtas med omedelbar verkan. Den nedan beskrivna
beredskapsdelegationen för ekonomisk politik bör mot denna bakgrund pröva om
valtaregleringslagen skulle kunna sättas i tillämpning direkt av
riksbankschefen.
För kreditmarknaden gäller att de i lagen om kreditpolitiska medel angivna
medlen likviditetskrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän och
särskild placeringsplikt samt räntereglering kan införas "om det behövs för att
uppnå de mål som fastställts för Riksbankens penningpolitiska verksamhet".
Förordnande om utlåningsreglering, placeringsplikt eller räntereglering får dock
meddelas "endast om synnerliga skäl föreligger". Även om någon inhemsk
kreditmarknad i princip inte kan anses existera i frånvaro av valutareglering
kan det inte uteslutas att de i lagen om kreditpolitiska medel ingående
instrumenten i praktiken kan visa sig väl så effektiva när det gäller att i en
kris- eller krigssituation åtstrama kreditmarknaden och att styra krediterna.
Den nedan beskrivna beredskapsdelegationen för ekonomisk politik skall därför
pröva frågan om det bör finnas möjlighet att vid behov och med samma rekvisit
som för valutaregleringslagen sätta vissa kreditpolitiska medel i tillämpning
utan att hela valutaregleringen införs.
De författningar som finns för finansiell verksamhet vid kriser och krig har
nyligen varit föremål för utredning i betänkandena Försäkring under
krigsförhållanden (SOU 1994:130) och Finansiell verksamhet i kris och krig (SOU
1995:125). Dessa betänkaden är för närvarande under behandling i
regeringskansliet.

Styrning av utrikeshandeln

I ett läge med krig eller omedelbar krigsrisk i Europa måste man räkna med att
Sveriges utrikeshandel utsätts för svåra störningar. Även relativt små
rubbningar i leveransmöjlighetema kan få mycket omfattande konsekvenser. Den
ekonomiska poltikens uppgift blir då att säkra de viktigaste
försörjningsbehoven. Viss export måste upprätthållas för att möjliggöra
försörjningsviktig import. Valutapolitiken spelar härvid en central roll.
Beredskap måste finnas för de fall när olika valutor inte längre är konvertibla
eller när förtroendet för kronan kraftigt minskar. Det föreligger därför behov
av en mellan olika valutor väl avvägd och geografiskt lämpligt placerad
valutareserv.
I ett läge med omfattande störningar kan staten behöva ingripa med olika stöd-
och styråtgärder. Ett sätt att främja angelägen import och export är genom
import- och exportkreditgarantier. Det är angeläget att Exportkreditnämnden
(EKN) fortsätter att utreda möjligheten att i kris- och krigslägen ge
importgarantier. Det finns också skäl att överväga om riktlinjerna för EKN
behöver ses över så att exportkreditgarantigivning kan äga rum i önskvärd
omfattning också i sådana situationer.
Den nedan beskrivna beredskapsdelegationen för ekonomisk politik bör också
överväga möjligheten att i lagen (1985:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor införa de bestämmelser om avgifter
och depositioner på utrikeshandeln som nu finns i lagen om valutareglering.
Motivet härför är att det kan vara lämpligt att införa avgifter och depositioner
i ett läge då införandet av valutaregleringen ännu inte är påkallat. En sådan
åtgärds förenlighet med Sveriges EU-avtal måste givetvis prövas.
Det bör i detta sammanhang framhållas att en effektiv och omfattande reglering
av utrikeshandeln kan åstadkommas endast med stöd av valutaregleringen. I ett
krisläge måste icke försörjningsviktig import hållas tillbaka. Skälet härtill är
att onödig import inte skall belasta valutareserven. Detta syfte kan knappast
nås så länge valutan fritt kan lämna landet.

Beredskapsdelegation för ekonomisk politik

Frågan om hur de ekonomisk-politiska åtgärderna inför krissituationen och krig
skall hanteras organisatoriskt har diskuterats i olika sammanhang under de
senaste åren. Det civila försvaret indelas sedan år 1986 i ett antal funktioner
som svarar mot de olika samhällssektorerna. För varje funktion finns en
ansvarig myndighet. Ett syfte med funktionsindelningen är att få till stånd en
samordning av beredskapsförberedelsema och en effektiv verksamhetsledning under
höjd beredskap. I det system som för närvarande gäller täcker vissa funktioner
centrala delar av den ekonomiska politiken. Någon funktion för det breda område
som den övergripande ekonomiska politiken utgör finns emellertid inte. Det är
en påtaglig brist att en i fast form organiserad beredskapsplanering saknas på
detta centrala område. Detta äventyrar effekten av det omfattande arbete som
läggs ned på beredskapsförberedelserna inom det civila försvarets olika
funktioner. Finansdepartementet har ansvaret för den ekonomiska politiken. I
detta bör även ansvaret för beredskapsfrågor innefattas.
Mot denna bakgrund avser regeringen att inrätta en beredskapsdelegation för
ekonomisk politik. Delegationen skall vara knuten till Finansdepartementet.
Delegationen skall inrättas och arbeta redan i fredstid. Delegationen skall,
på grundval av ovanstående riktlinjer, genomföra förberedelsearbete inför kriser
och krig på det ekonomisk-politiska området så att olika instansers åtgärder är
konsistenta och rimligt balanserade. Delegationen skall ta initiativ till
översyn av på området gällande lagstiftning. Härvid måste olika åtgärders
förenlighet med EU-avtal och andra internationella avtal och överenskommelser
beaktas.
Under krissituationen och i krig skall delegationen tjäna som ett
koordinations- och beredningsorgan på det ekonomisk-politiska området. Det
gemensamma förberedelsearbetet kommer att underlätta den exekutiva
krisverksamheten. Denna verksamhet ställer krav på snabba beslut och korta
kontaktvägar.
Utöver de uppgifter för en sådan delegation som berörts tidigare skall
delegationen ägna särskild uppmärksamhet åt en översyn av fullmaktslagama och
andra lagar av extraordinär natur.

18 Lagstiftning med anledning av Sveriges åtaganden enligt
1949 års Genèvekonventioner

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Genom ett avtal mellan staten och Svenska röda korset får röda |
| korset i uppdrag att lösa de uppgifter som enligt Genèvekon- |
| ventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i |
| internationella väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till |
| konventionerna skall utföras av en nationell upplysningsbyrå i |
| Sverige. |
| |
| I lagen (1994:1720) om civilt försvar införs regler som medför |
| skyldighet för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att |
| lämna upplysningar m.m. om krigsfångar och andra personer som är|
| skyddade enligt 1949 års Genèvekonventioner med tilläggspro- |
| tokoll. |
| |
| Tystnadsplikt skall gälla för den som deltar eller har deltagit|
| i verksamhet hos den nationella upplysningsbyrån för uppgifter |
| som han eller hon har fått om krigsfångar och andra skyddade |
| personer. Även den bestämmelsen tas in i lagen om civilt försvar.|
| |
| Sekretesslagens (1980:100) bestämmelser om s.k. utlännings- |
| sekretess kompletteras med en bestämmelse som innebär att de |
| uppgifter som Totalförsvarets pliktverk och Statens |
| invandrarverk tar emot i ärenden angående mottagande och |
| vidarebefordran av uppgifter m.m. om krigsfångar och andra |
| skyddade personer omfattas av sekretess. |
--------------------------------------------------------------------

Utredarens förslag: Efter beslut av såväl regeringen som Svenska röda korset bör
de uppgifter som Sverige som stat påtagit sig genom ratificeringen av
Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll och som enligt dessa skall utföras av
en nationell upplysningsbyrå överföras till Röda korset. Efterforskningsbyrån
för krigsfångar och civilinternerade (EKC) och EKC-delegationen upphör därvid
som statliga myndigheter samtidigt som Röda korset åtar sig att vid behov, dvs.
i situationer då folkrätten kräver det, inom sin organisation upprätta
motsvarande organ. Utredaren har i den del av rapporten som gäller frågor som
måste regleras i lag inte lämnat några konkreta förslag. Utredaren har dock
påpekat att det krävs lagstiftning för att ålägga kommuner och landsting
skyldighet att lämna den nationella upplysningsbyrån de uppgifter som folkrätten
kräver. Vidare har utredaren påtalat att sekretessreglerna behöver ses över med
anledning av arten hos de uppgifter som den nationella upplysningsbyrån

skall ta emot och vidarebefordra och det förhållandet att den nationella
upplysningsbyrån inte kommer att vara en statlig myndighet.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot
utredarens förslag i sak, dvs. att den verksamhet som Sverige åtagit sig genom
ratificeringen av Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll flyttas över till
Svenska röda korset. Remissinstanserna har inte heller haft något att invända
mot vad utredaren påtalat i fråga om lagstiftning till följd av den förändrade
organisationen för upplysningsverksamheten. Svenska röda korset har dock ställt
sig tveksamt till utredarens slutsats att det inte finns en folkrättslig
skyldighet för Sverige att, under fredstid, bedriva efterforskningsverksamhet
med avseende på flyktingar från exempelvis forna Jugoslavien, eftersom artikel
32 i tilläggsprotokoll I föreskriver att de höga fördragsslutande parternas
verksamhet dikteras främst av familjernas rätt att få vetskap om sina anhörigas
öde. Svenska röda korset anser att utredarens slutsats att någon skyldighet att
bedriva efterforskning i fredstid inte föreligger, "inte lever upp till andan i
Genèvekonventionerna". Värnpliktsverket (numera Totalförsvarets pliktverk) har
ansett att det inte helt klart framgår vilka myndigheter som skall rapportera
uppgifter till Totalförsvarets pliktverk samt att rollerna för ansvariga
myndigheter när det gäller hantering av värdeföremål, handlingar och personliga
tillhörigheter som tillhör stupade krigsfångar, utländska kombattanter och
civilinternerade inte är tydliggjorda.
När remissinstanserna under hand har yttrat sig över lagförslaget har de inte
haft något att erinra mot regeringens förslag. Landstingsförbundet har dock
gjort gällande att om uppgiftsskyldigheten som föreslås i 8 kap.
13 § lagen om civilt försvar innebär merarbete för landstingen bör landstingen
kompenseras härför. Överstyrelsen för civil beredskap har tagit upp frågan om
den skyldighet att lämna biträde till Svenska röda korset som kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner åläggs genom förslaget i 8 kap. 14 § lagen om
civilt försvar medför ökade kostnader.

Skälen för regeringens förslag

Vissa förpliktelser enligt 1949 års Genèvekonventioner med tilläggsprotokoll

Genom ratificering av Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för
offren i internationella väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till
konventionerna har Sverige åtagit sig vissa förpliktelser.
Av artikel 122 Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 angående krigsfångars
behandling (III) - krigsfångekonventionen - följer att varje stridande part vid
en konflikts början och i varje fall av ockupation, skall upprätta en officiell
nationell byrå med uppgift att dels lämna upplysningar om krigsfångar som
befinner sig i den krigförande statens våld, dels uppsamla och till vederbörande
makter vidarebefordra sådana personliga värdeföremål och handlingar som
krigsfångar lämnat efter sig vid hemsändande, frigivning, flykt eller dödsfall
och som är av vikt för de närmast anhöriga. Var och en av de stridande parterna
skall beträffande varje krigsfånge i deras våld förmedla uppgifter till sin
nationella byrå. Byrån skall sedan på snabbaste sätt vidarebefordra dessa
uppgifter till den centrala efterforskningsbyrån (Central Tracing Agency, CTA)
som permanent finns inrättad i Genève av Internationella röda korskommittén. CTA
vidarebefordrar i sin tur uppgifterna till fångarnas hemland. Neutrala och icke
krigförande stater som tar emot krigsfångar på sitt territorium har samma
upplysningsskyldighet som en krigförande stat.
Enligt Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 angående förbättrande av sårades
och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält (I) och Genèvekonventionen den
12 augusti 1949 angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och
skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss (II) skall varje stridande
part uppteckna alla tillgängliga uppgifter för fastställande av identiteten hos
skeppsbrutna, sårade, sjuka och döda från motparten, vilka fallit i deras våld.
Enligt dessa konventioner skall uppgifterna vidarebefordras till den i artikel
122 krigsfångekonventionen nämnda officiella nationella upplysningsbyrån.
Av artikel 136 Genèvekonventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för
civilpersoner under krigstid (IV) - civilkonventionen - framgår att varje
stridande part vid uppkomsten av en konflikt och i varje fall av ockupation
skall upprätta en officiell nationell byrå med uppgift att ta emot och lämna
upplysningar om skyddade personer, t.ex. civilinternerade, som befinner sig i
deras våld. Enligt artikel 139 civilkonventionen skall den nationella byrån
också uppsamla och vidarebefordra alla personliga värdeföremål som efterlämnas
av de skyddade personerna, i synnerhet efter sådana som hemsänts, frigivits,
flytt eller avlidit. Gruppen skyddade personer enligt civilkonventionen
utökades, genom antagandet av tilläggsprotokoll I, till att omfatta även
personer som före fientligheternas början ansetts vara statslösa eller
flyktingar. Den nationella byrån skall vidarebefordra upplysningarna m.m. till
en central byrå. Denna centrala byrå kan vara densamma som den som skall
upprättas med stöd av krigsfångekonventionen. Konventionen avser här den ovan
nämnda CTA.
Tilläggsprotokoll I ålägger de krigförande parterna en skyldighet att senast
vid upphörandet av de aktiva fientligheterna lämna ut uppgifter i syfte att
underlätta sökandet efter personer som av en part i konflikten har rapporterats
vara saknade. Inga krav ställs dock på att denna efterforskningsverksamhet skall
bedrivas av en nationell upplysningsbyrå.
I tilläggsprotokoll I (artikel 74) regleras även skyldigheten för såväl parter
i en konflikt som andra fördragsslutande makter, dvs. även neutrala och icke
krigförande stater, att underlätta återförening av familjer som skingrats till
följd av väpnade konflikter och att särskilt uppmuntra det arbete som utförs
inom humanitära organisationer som ägnar sig åt dessa uppgifter. Skyldigheten är
inte vidare konkretiserad och något krav på att en nationell upplysningsbyrå
skall delta i denna verksamhet ställs inte.

Nuvarande regler och organisation

Den verksamhet som Sverige bedömt skall bedrivas med anledning av ratificeringen
av Genèvekonventionerna regleras i dag i efterforskningsförordningen
(1988:1039). Av förordningen framgår att den i konventionerna angivna officiella
nationella byrån skall upprättas i form av Efterforskningsbyrån för krigsfångar
och civilinternerade (Efterforskningsbyrån) från den tidpunkt regeringen
bestämmer.
Efterforskningsbyrån har i efterforskningsförordningen även givits uppgifter
som enligt Genèvekonventionerna och tilläggsprotokollen inte nödvändigtvis måste
utföras av den nationella byrån. I dag har Efterforskningsbyrån bl.a. i uppgift
att även underlätta återförening av familjer som har skingrats till följd av
väpnade konflikter. Vidare har byrån givits uppgifter som inte direkt motsvaras
av någon förpliktelse i konventionerna, utan som bara har anknytning till
konventionerna och som Sverige har ansett sig vilja medverka till.
Efterforskningsbyrån har bl.a., enligt i dag gällande förordning, till uppgift
att bedriva efterforskning avseende svenska medborgare som finns utanför Sverige
eller i en ockuperad del av Sverige och som där är skyddade av konventionerna
samt att bedriva efterforskning avseende personer som på grund av en väpnad
konflikt eller annan politisk händelse har förlorat förbindelserna med sina
närstående och som har anknytning till Sverige.
För att förbereda Efterforskningsbyråns verksamhet finns en särskild
delegation, EKC-delegationen, med företrädare för närmast berörda myndigheter
och organisationer. Enligt ett avtal mellan staten och Svenska röda korset
(fortsättningsvis Röda korset) lämnar Röda korset biträde åt EKC-delegationen
och åt Efterforskningsbyrån när den inrättats. Efterforskningsbyrån blir -
enligt den organisation för verksamheten som gäller i dag - vid upprättandet en
direkt under regeringen lydande myndighet. Också EKC-delegationen lyder direkt
under regeringen, även om Röda korset genom avtal har åtagit sig att svara för
delegationens sekreteriatsfunktion och att medverka vid planeringsverksamhet.

Överväganden

Den hittills valda organisationsformen medför - såsom utredaren påpekat - vissa
nackdelar. En helt ny myndighet med för personalen delvis nya arbetsuppgifter
skall träda i verksamhet vid höjd beredskap. Detta innebär, oavsett omfattningen
av det förberedelsearbete som kan vidtas genom delegationens försorg, att byrån
inledningsvis kommer att få svårigheter att uppfylla de krav som ställs på
verksamheten. En annan nackdel är att kunskapen om Efterforskningbyråns existens
och arbetsuppgifter är låg inom de myndigheter som skall lämna upplysningar till
byrån. Vidare gäller att som statlig beredskapsmyndighet har
Efterforskningsbyrån, i likhet med andra sådana myndigheter, att inför ett yttre
hot verka för landets möjligheter att bevara sin självständighet och sitt
oberoende. Denna grundläggande inriktning kan i vissa fall komma i konflikt med

den genom internationell humanitär rätt fastlagda upplysningsskyldighet som
byrån har.
Regeringen förordar därför - i likhet med utredaren - en ändrad organisation
av upplysningsverksamheten. De uppgifter som i dag ligger på
Efterforskningsbyrån är i stor utsträckning likartade med Röda korsets
traditionella uppgifter. Regeringen anser att den självständighet som Röda
korset skulle kunna upprätthålla i ärenden av detta slag är av betydelse.
Regeringen och Röda korset har därför tagit upp förhandlingar som syftar till
att föra över upplysningsverksamheten från Efterforskningsbyrån till Röda
korset. Enligt det avtal som är under utarbetande kommer det att åligga Röda
korset att under krig och annan väpnad konflikt som Sverige deltar i upprätta en
sådan nationell upplysningsbyrå som konventionerna föreskriver. Enligt
regeringens mening bör vidare den nationella byråns uppgifter - i förhållande
till vad som gäller i dag - begränsas till att endast avse de uppgifter som
folkrätten uttryckligen kräver av en sådan byrå. De uppgifter som t.ex. följer
av artikel 74 i tilläggsprotokoll I bör enligt regeringen inte utföras av en
nationell upplysningsbyrå. Efterforskningsbyrån har enligt
efterforskningsförordningen även haft denna typ av uppgifter. Sådana uppgifter
faller dock huvudsakligen inom Röda korsets traditionella verksamhetsområde och
bör därmed inte vara föremål för fortsatt statlig reglering.
Följaktligen anser regeringen att författningsregleringen av verksamheten
skall begränsas till de regler som behövs för att styra de myndigheter och andra
organ som kan komma att få uppgifter som enligt Genèvekonventionerna skall
lämnas vidare till den nationella upplysningsbyrån. Värnpliktsverkets
efterlysning av klarare regler för hur uppgiftslämnandet m.m. rent praktiskt
skall gå till skall enligt regeringens uppfattning lösas genom
verkställighetsföreskrifter.
Den nu gällande efterforskningsförordningen kommer således att upphävas och nu
befintligt avtal med Röda korset kommer att sägas upp. I stället kommer ett nytt
avtal om en nationell upplysningsbyrå att tecknas mellan staten och Röda korset.
Avtalet kommer att reglera såväl beredskapsförberedelserna för den nationella
upplysningsbyrån, inklusive inrättandet av en särskild delegation för
förberedelsearbetet, som en situation då den nationella upplysningsbyrån har
upprättats. Av avtalet avses även framgå att regeringen skall ha en ledamot i
delegationen. En ny förordning som reglerar de statliga myndigheternas
uppgiftsskyldighet till den nationella upplysningsbyrån kommer också att
utfärdas.
Regeringen fäster stor vikt vid de uppgifter som Röda korset utför med
anledning av artikel 74 i tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonventioner
och avser att även i fortsättningen stödja Röda korsets verksamhet i denna del.
Ett särskilt avtal mellan staten och Röda korset rörande bl.a. dels dessa
uppgifter, dels vissa efterforskningsuppgifter är under utarbetande. Avtalet tar
sikte på förhållandena under fredstid.
För att Röda korset skall kunna fullgöra uppgifterna enligt vad som sägs i
Genèvekonventionerna krävs att samtliga berörda organ åläggs att rutinmässigt
lämna de uppgifter som den nationella upplysningsbyrån behöver när den är
upprättad. Eftersom särskilt landstingen, men även i viss mån kommunerna och de
kyrkliga kommunerna, kommer att få den typ av uppgifter som skall lämnas vidare
skall ett sådant åläggande omfatta även dessa organ. I den delen måste
skyldigheten läggas fast i lag. En sådan reglering kan lämpligen tas in i lagen
om civilt försvar. Där bör också läggas fast en skyldighet för kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner att i fred lämna Röda korset biträde för att
förbereda den nationella upplysningsbyråns verksamhet.
Av praktiska skäl bör uppgifterna till den nationella upplysningsbyrån
kanaliseras via Totalförsvarets pliktverk såvitt avser krigsfångar och Statens
invandrarverk såvitt avser övriga skyddade personer.
De uppgifter som olika organ skall lämna till Totalförsvarets pliktverk
respektive Statens invandrarverk kan vara av känslig natur, främst med hänsyn
till den enskildes personliga integritet. Enligt 7 kap. 14 § första stycket
sekretesslagen kommer vissa uppgifter hos dessa myndigheter att omfattas av
sekretess. Bestämmelsen omfattar dock endast uppgifter vars röjande kan medföra
fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som
föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet
eller organisation av utlänningar. Eftersom det är fråga om känslig information
kan den enskilde eller någon honom närstående även i andra fall lida men av att
uppgiften röjs. Detta skydd är därför otillräckligt. Regeringen anser därför att
de uppgifter som lämnas till Totalförsvarets pliktverk och Statens invandrarverk
- utöver vad som gäller enligt 7 kap. 14 § första stycket - bör omfattas av
sekretess.
För att säkerställa att de svenska reglerna om sekretess inte hindrar landets
myndigheter från att lämna de relevanta uppgifterna till den nationella
upplysningsbyrån krävs ytterligare en ändring i sekretesslagen. Vissa uppgifter
som skall vidarebefordras till den nationella upplysningsbyrån och sedermera
lämnas vidare till CTA kan komma att omfattas av försvarssekretess och
utrikessekretess. Dessa intressen måste dock stå tillbaka med hänsyn till
Sveriges skyldighet att fullgöra sina internationella åtaganden.
Den som deltar i verksamheten hos den nationella upplysningsbyrån kan komma
att hantera en mängd känslig information - uppgifter som normalt omfattas av
utrikessekretess, försvarssekretess och sekretess med hänsyn till den personliga
integriteten. Regeringen anser att det är självklart att den som deltar i eller
har deltagit i denna verksamhet skall ha tystnadsplikt beträffande vad han eller
hon i denna verksamhet får veta om krigsfångar och andra skyddade personer.
Tystnadsplikten får dock inte hindra den nationella upplysningsbyrån från att
vidarebefordra uppgifterna i enlighet med vad som följer av
Genèvekonventionerna. Tystnadsplikten kan lämpligen regleras i det kapitel i
lagen om civilt försvar som behandlar just frågan om tystnadsplikt.
Den organisatoriska förändringen av upplysningsverksamheten med anledning av
1949 års Genèvekonventioner med tilläggsprotokoll kommer inte att medföra några
ökade kostnader för staten. Rapporteringsskyldigheten för kommuner, landsting
och kyrkliga kommuner och dessa organs skyldighet att biträda Röda korset i
förberedelsearbetet kommer, såvitt regeringen kan bedöma, att medföra enbart
försumbara kostnader.

Ikraftträdande

Lagstiftningen med anledning av regeringens förslag till förändring av
upplysningsverksamheten med anledning av 1949 års Genèvekonventioner med
tilläggsprotokoll föreslås träda i kraft den 1 januari 1997. Regeringen gör
bedömningen att lagstiftningen inte kräver någon större förberedelsetid för
berörda myndigheter och andra organ. Det största förberedelsearbetet kommer att
krävas av Svenska röda korset med anledning av det avtal som regeringen har för
avsikt att teckna med Röda korset. De rutiner som behöver utarbetas för
Totalförsvarets pliktverk och Statens invandrarverks arbete torde med dagens
säkerhetspolitiska läge inte heller behöva vara helt klara för att föreslagna
lagändringar skall kunna träda i kraft.

19 Organisations- och styrningsfrågor

19.1 Uppföljning av omstruktureringsarbetet inomförsvarsdepartementets
verksamhetsområde.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Målen för det genomförda omstruktureringsarbetet inom Försvars- |
| departementets verksamhetsområde kan i stor omfattning anses |
| uppfyllda. Inom följande områden måste dock mot bakgrund av vunna|
| erfarenheter och den gjorda uppföljningen, ytterligare åtgärder |
| vidtas för att öka graden av måluppfyllnad: |
| - kostnadsminskningar inom ledningsorganisationen i fred, |
| - styrningen och organisationen av Försvarsmakten, |
| - ledningen av materielanskaffningen inom Försvarsmakten, |
| - förvaltningen av försvarsfastigheter. |
| Det bör ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder för|
| att åstadkomma detta samt att kontinuerligt följa upp |
| resultatet. |
| |
| Regeringens åtgärder |
| |
| Regeringen avser att i 1997 års regleringsbrev ställa krav på |
| Försvarsmakten dels att vidta erforderliga åtgärder för att uppnå|
| kostnadsminskningar inom ledningsorganisationen i fred, dels |
| att utveckla redovisningssystemet. Vidare kommer styrningen |
| att fortsatt utvecklas. Försvarsmakten ges i uppdrag att lämna |
| förslag inför 1998 års kontrollstation till framtida organisation|
| av högkvarteret inklusive behovet av förstärkt beställarkompetens|
| inom materielområdet. Slutligen kommer uppdrag att ges för att |
| överföra drift- och underhållsresurserna inom |
| fastighetsförvaltningen till Fortifikationsverket samt att |
| införa en totalhyresmodell. |
--------------------------------------------------------------------

Inledning

Under hela 1990-talet har ett omfattande omstrukturerings- och förändringsarbete
bedrivits inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde.
Bildandet av myndigheten Försvarsmakten den 1 juli 1994 genom sammanslagning
av knappt 100 myndigheter och ombildning eller nedläggning av ytterligare ett
tiotal myndigheter är den enskilt största omstruktureringen i modern tid inom
svensk statsförvaltning. Till detta kommer de omfattande förändringarna inom
Försvarsmaktens grundorganisation till följd av förslagen i 1991 års
budgetproposition, 1992 års försvarsbeslut samt i föreliggande proposition.
Dessutom tillkommer det omfattande förnyelsearbete som bedrivits och som
fortsatt bedrivs för att utveckla mål- och resultatstyrningen samt för att
anpassa den finansiella styrningen till moderna metoder.
Inriktningen av och målsättningen för förändringsarbetet redovisades första
gången för riksdagen i proposition 1990/91:102. Som en följd tillsattes ett
antal utredningar och översyner som sedan fortlöpande redovisats för riksdagen.
De flesta av förändringarna genomfördes per den 1 juli 1994.
Senast i 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil.5) gjordes en
samlad redovisning av vilka förändringar som genomförts eller som skulle
genomföras samt vilka personalkonsekvenser genomförda förändringar givit. Till
grund för denna redovisning låg bl.a. en rapport från Statskontoret om
omstruktureringsarbetet inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde
(Statskontoret Dnr 118/94-5).
I samma proposition redovisades också att regeringen bemyndigat chefen för
Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare för att följa upp och
utvärdera genomförda strukturförändringar inom verksamhetsområdet. Med stöd av
detta bemyndigande utsågs generaldirektören Lars Jeding till särskild utredare.
Utredningen har antagit namnet Utvärderingen av försvarets ledning och struktur
(UTFÖR). Som framgått har utredaren avlämnat följande betänkanden:
- En styrande krigsorganisation SOU 1995:129,
- Strukturförändring och besparing SOU 1996:96,
- Vem styr försvaret? SOU 1996:98,
- Effektivare försvarsfastigheter! SOU 1996:97,
- Avveckling med inlärning SOU 1996:99,
- Iakttagelser och förslag efter omstruktureringen av försvarets ledning och
stöd SOU 1996:123.
I det följande redovisas utredarens resultat och regeringens ställnings-
taganden till utredarens förslag.

Utredarens slutsatser

I sitt första betänkande, En styrande krigsorganisation SOU 1995:129, redovisar
UTFÖR vilka de viktigaste motiven och målen för hela omstruktureringsarbetet
var. Utredaren konstaterar att det uppdrag som formulerades av regeringen i 1991
års budgetproposition och i kommande direktiv för arbetet, nämligen att föreslå:
- en ny ledningsorganisation,
- en rationell och effektiv myndighetsstruktur samt
- att redovisa konsekvensera av besparingar på cirka en tredjedel av
ledningsresurserna i fred,
i stor utsträckning kan anses ha fullgjorts.
UTFÖR har kommit fram till att resultatet av omstruktureringarna kan mätas
främst mot följande fem effektmål:
- övergång till en resultatorienterad styrning,
- ökat uppdragstänkande och en tydlig uppdelning i beställar-
och utförarroller,
- undvikande av särlösningar,
- en styrande krigsorganisation,
- besparingar på cirka en tredjedel av ledningsresurserna i fred.

UTFÖR har valt att genomföra utvärderingen mot samtliga dessa mål.
UTFÖR konstaterar sammanfattningsvis att omstruktureringen utvecklat
styrsystemet mot en styrande krigsorganisation, men att styrningen inte blivit
mer resultatorienterad utan snarare objekts- och produktionsinriktad. Samtidigt
har uppdragstänkandet utvecklats och särlösningar minimerats inom
verksamhetsområdet. Avslutningsvis konstateras att kostnads-minskningarna inom
ledningsorganisationen inte uppnåtts.

Regeringens överväganden

Med anledning härav och mot bakgrund av vunna erfarenheter i övrigt redovisar
regeringen nedan inriktningen av de förändringar som bör vidtas för att uppnå
kostnadsminskningarna inom ledningsorganisationen, utveckla styrningen och
åstadkomma en mer rationell organisation.

19.1.1 Kostnadsminskningar inom Försvarsmaktensledningsorganisation i
fred m.m.

Utredarens slutsatser

Enligt de beräkningar som låg till grund för statsmakternas ställningtaganden i
samband med bildandet av myndigheten Försvarsmakten skulle förslagen sammantaget
innebära en minskning på 800 personår eller 475 miljoner kronor, vilket
fördelades på de olika nivåerna enligt nedanstående tabell. Utgångspunkten var
satt utifrån att minst en tredjedel av ledningsresurserna i fred skulle frigöras
för att främst stärka den materiella förnyelsen. Någon reduktion av anslaget
till Försvarsmakten gjordes alltså inte.
Efter genomförd utvärdering, Strukturförändring och besparing SOU 1996:96, kan
UTFÖR konstatera att denna målsättning inte uppfyllts. Detta gäller främst
högkvarteret, där målet uppnåtts med 50 % vad gäller kostnadsminskningar och med
endast 40 % vad gäller minskning av personal, samt inom marin- och
flygkommandona. Vid de sistnämnda har kostnaderna t.o.m. ökat med 20 % istället
för minskat. Sammanfattningsvis redovisas följande utfall vad avser uppnådda
personårsminskningar respektive kostnadsminskningar.

Personår Kronor
Mål Utfall Andel Mål Utfall Andel
Centrala staber 250 101 40% 200 98 49%
Militärområdesstaber 115 185 160% 70 70 100%
Försvarsområdesstaber 250 66 25% 125 38 30%
Fördelningsstaber --- --- --- --- -45 ---
Marinkommandon 155 61 40% 60 9 15%
Flygkommandon 30 0 0% 20 -21

Totalt 800 413 51% 475 149 31%
När det gäller ledning i fred, totalt sett, har antalet tjänster minskat med
ungefär 50 % av målsättningen på 800 tjänster, medan kostnaderna reducerats med
30 % av målsättningen på 475 miljoner kronor. UTFÖR anser att myndigheternas
respekt för statsmakternas beslut måste skärpas samtidigt som styrmedlen och
redovisningssystemet utvecklas så att en säkrare uppföljning blir möjlig. Detta
innebär sammantaget att kostnaderna för ledningsorganisationen i fred ska
minskas med ytterligare 326 miljoner kronor/år, om de beslutade
kostnadsminskningarna skall uppnås.
Till detta skall läggas beslutade kostnadsminskningar inom stödmyndigheterna
m.m.
UTFÖR föreslår att tydligare krav på återrapportering bör ställas, att
Försvarsmakten bör redovisa om och hur besparingar genomförts, att metoder för
att följa upp besparingsmål utvecklas och att målen uttryckts tydligare

Regeringens bedömning

Regeringen anser att de angivna förhållandena är otillfredsställande, inte minst
med tanke på att de medel som skulle frigöras planerades in för att användas
till den materiella förnyelsen.
Det har visat sig svårt dels att verifiera om det av myndigheterna redovisade
underlaget varit relevant, dels att följa upp resultatet av omstruktureringen i
ekonomiska termer. Kopplat till vad som nedan framgår om utvecklingen av
styrsystemet och ledningsorganisationen kommer regeringen att ställa mycket
bestämda krav på Försvarsmakten dels att vidta erforderliga åtgärder för att
uppnå kostnadsminskningarna, dels att utveckla redovisningssystemet med bl.a.
förkalkyler och kontinuerliga efterkalkyler av kostnaderna som möjliggör en
ekonomisk styrning och uppföljning.
Behovet av ett sådant system har även visat sig stort när det gäller det
underlag för grundorganisationsförändringar som statsmakterna har att ta
ställning till. För att de i denna proposition föreslagna grundorganisations-
förändringarna skall ge avsedd effekt och innebära de besparingar som förutsatts
kommer en kontinuerlig uppföljning och styrning av kostnaderna att vara
nödvändig.
Regeringen återkommer nedan under avsnitten om högkvarteret respektive
ledningsorganisationen med förslag till fortsatt hantering. Regeringen avser
vidare ställa krav på rationaliseringar inom ledningsorganisationen på i
storleksordningen 100 miljoner kronor fr.o.m. 1998, vilket beaktats vid
medelsberäkningen för Försvarsmakten. Vad gäller förändringar på nivån förvar-
sområdesstaber behandlas de under avsnittet om ledningsorganisationen.

19.1.2 Styrningsfrågor

Utredarens slutsatser

UTFÖR:s utvärdering av styrsystemet, SOU 1996:98 Vem styr försvaret?,
sammanfattas i följande sju punkter:
- Styrsystemet har i vissa avseenden utvecklats i riktning mot LEMO-reformens
ledande effektmål "en styrande krigsorganisation",
- Bildandet av en myndighet, Försvarsmakten, och den förändrade styrningen har
inte resulterat i ökade, utan snarare minskade, möjligheter för statsmakterna
att styra och kontrollera Försvarsmakten,
- Bildandet av en samlad Försvarsmakt förstärker traditionen med en Försvarsmakt
som, till sitt innehåll, styr sig själv samtidigt som ÖB-funktionen internt mer
är utformad som ledare för en federation än som en integrerande funktion,
- Regeringens förbands- och objektsvisa styrning innebär en detaljstyrning som
inte har någon klar koppling till Försvarsmaktens förmåga. Styrningen leder till
att den ekonomiska ramstyrningen riskerar att bli underordnad objektstyrningen,
ett förhållande som inte påverkats av Lemo-reformen,
- Resultatmått (i form av förmåga och produktivitet) saknas och Försvarsmaktens
ledningssystem försvårar mätning,
- Strävan efter lika ledning i fred, kris och krig försvårar bedömningen och
utkrävandet av ansvar för försvarsförmåga respektive produktivitet i
produktionen,
- Högkvarteret har inte integrerats enligt LEMO-utredningens förslag och
regeringens intentioner. Bl.a. ligger programansvaret kvar hos produk-
tionsledningarna. Detta har fått till följd att det nya ledningssystemet lagts
ovanpå det gamla med påföljden ett komplext och svårtydbart system än mer
avskiljt från insyn och styrning än före LEMO-reformen.
För att åtgärda de ovan redovisade bristerna föreslår UTFÖR att styrsystemet
utvecklas enligt följande. Dels bör krigs- respektive produktionsorganisationen
hållas isär styrnings- och ansvarsmässigt för att möjliggöra statsmakternas
styrning och kontroll, dels bör rollfördelningen göras klarare. UTFÖR lämnar
förslag till ett styrsystem som innebär att nuvarande objekts- och
förbandsstyrning kompletteras och i viss mån ersätts med förmåge-,
produktivitets- och kostnadsramsstyrning. Försvarsmakten föreslås tydligare
indelas ansvars- och ledningsmässigt så att man kan följa och mäta förmåga i
krigsorganisationen och produktivitet i produktionsorganisationen samt att
ledningssystemet utvecklas så att det går att urskilja krigsorganisation
respektive produktion. ESO-rapporten (Ds 1995:10) om produktivitetsutvecklingen
inom försvaret visade på behovet av att både kunna mäta produktivitet och
effektivitet, men också på att man måste hålla isär dem för att möjliggöra
mätning. I en särskild rapport, Värdering av försvarets förmåga, redovisar UTFÖR
exempel på hur denna förändrade styrning kan utformas. UTFÖR föreslår att den
förändrade styrningen bör kompletteras med en fristående funktion för
hotbildsanalys och ett analysorgan för att kunna bedöma försvarsförmågan. Dessa
funktioner skall finnas utanför Försvarsmakten och i nära anslutning till eller
ingå i Försvarsdepartementet.
Vidare måste Försvarsmaktens beställarförmåga utvecklas och kompetensen
stärkas om uppdragsstyrningen skall få avsedd effekt. Hittillsvarande
erfarenheter av uppdragsstyrning redovisas av UTFÖR i en särskild rapport, PM
Uppdragstyrning och ägarstyrning. Av denna framgår bl.a. att uppdragsstyrningen
har formaliserats och förbättrats, men att Försvarsmaktens beställarkompetens
ännu inte är tillräcklig. Regeringens ägarstyrning bör också utvecklas.

Regeringens bedömning

Regeringen delar i stort utredningens slutsatser vad gäller konstaterade
brister. Regeringen vill samtidigt redovisa att åtgärder vidtagits och vidtas
som bl.a. syftar till att uppväga dessa brister. Regeringen har inrättat ett
insynsråd vid Försvarsmakten och en översyn av underrättelseverksamheten har
aviserats. Till detta skall läggas det pågående utvecklingsarbetet av styrningen
inom verksamhetsområdet. Regeringen återkommer nedan under avsnitten 19.2 och
19.3 med förslag om hur styrsystemet långsiktigt bör utvecklas och under avsnitt
19.1.4 med vilka åtgärder som iakttagelserna bör föranleda.

19.1.3 Organisationen av högkvarteret inom Försvarsmakten

Utredarens slutsatser

I samband med bildandet av myndigheten Försvarsmakten fattade regeringen beslut
om högkvarterets ansvar och organisation. Beslutet innebar bl.a. att
Försvarsmaktens centrala nivå skulle bestå av funktioner för operativ ledning,
produktionsledning och avvägning.
Regeringen betonade i redovisningen av detta beslut till riksdagen
(prop. 1992/93:100, bil.5, sid 26) att organisationen och arbetsformerna
påverkas av hur avvägningen mellan operativ verksamhet och produktion samt
mellan förnyelse och vidmakthållande sker. Det är därför avgörande att
myndighetens chef tillförsäkras reella möjligheter att göra dessa avvägningar
genom att ansvar, kompetens och resurser gavs till avvägningsfunktionen som är
myndighetschefens redskap för analys, avvägning, samordning och inriktning av
verksamheten.
UTFÖR konstaterar i sin utvärdering att högkvarterets olika delar inte
integrerats i tillräcklig omfattning, att ansvarsfördelningen och organisationen
inte blivit den mest ändamålsenliga samt att styrningen och uppföljningen
försvårats med anledning härav. Enligt UTFÖR har avvägningsfunktionen inte fått
vare sig ansvar, kompetens eller befogenheter i tillräcklig omfattning för att
kunna utöva sin uppgift. Vidare har produktionsledningarna behållit det s.k.
programansvaret för krigsorganisationens utveckling tillsammans med
produktionslednings-ansvaret, vilket i princip innebär att det gamla
ledningssystemet med självständiga försvarsgrenar, med både program- och
produktionsansvar, lever kvar i den nya organisationen samt att beställar- och
utförarrollen sålunda i praktiken ligger i samma hand. Samtidigt har
Försvarsmakten inte integrerats utan mycket av försvarsgrensindelningen och -
kulturen lever kvar, vilket försvårat genomförandet och lett till
suboptimeringar.
UTFÖR föreslår en tudelning i en krigsorganisationsfunktion och en samlad
produktionsledningsfunktion. Produktionsbegreppet bör snävas in och enbart
omfatta ansvar för förbandsproduktion.

Regeringens bedömning

Regeringen delar utredarens uppfattning att högkvarterets organisation och
ansvarsfördelning inte är den mest ändamålsenliga. Regeringen avser därför att
ge Försvarsmakten i uppdrag att genomföra en översyn av högkvarterets
organisation och inkomma med förslag till regeringen så att erforderliga
förändringar kan ske senast i anslutning till 1998 års kontrollstation.

19.1.4 Ledningen av materielanskaffningen inomFörsvarsmakten

Utredarens slutsatser

Som delvis framgått ovan under styrningsavsnittet har UTFÖR konstaterat att
uppdragsstyrningen har formaliserats och utvecklats men att Försvarsmaktens
beställarförmåga ännu inte är tillräckligt utvecklad, särskilt på materielsidan.
UTFÖR konstaterar i sitt betänkande SOU 1996:123, vidare att ansvarsfördelningen
är delvis oklar inom flera led av materielanskaffningsprocessen. Vidare
föreligger en obalans mellan Försvarsmakten och FMV i fråga om resurser och
kompetens för styrning av materielförsörjningsprocessen. Enligt UTFÖR bör detta
åtgärdas genom att beställarkompetensen inom Försvarsmakten ökas och att
materielfrågorna hanteras inom en gemensam enhet inom högkvarteret.

Regeringens bedömning

Redan i LEMO-utredningen var frågan om materielledningarnas organisatoriska
hemvist uppe till prövning. LEMO fann vid det tillfället inte tiden mogen för
att föreslå en överföring till Försvarsmakten, men påpekade att den
organisatoriska lösningen och gränssnittet mellan

Försvarets materielverk och Försvarsmakten löpande bör följas och så snart
erfarenheter föreligger omprövas.
Regeringen delar utredarens uppfattning att den valda ansvars- och
kompetensfördelningen inte är till alla delar entydig. För att förtydliga
ansvaret och rollerna samt säkerställa beställarkompetensen vid Försvarsmakten
kommer regeringen att samtidigt med beredningen av frågan om högkvarterets
organisation inför 1998 års kontrollstation behandla denna frågeställning.

19.1.5 Förvaltningen av försvarsfastigheter

Utredarens slutsatser

Inom fastighetsförvaltningsområdet genomfördes parallellt med LEMO-arbetet ett
reformarbete för att utveckla den statliga fastighetsförvaltningen.
Statsmakterna beslutade om gemensamma riktlinjer för den statliga
fastighetsförvaltningen, vilket innebar att omstruktureringen av
fastighetsförvaltningen inom försvaret hade två delvis skilda utgångspunkter
(prop. 1990/91:44, bet. 1990/91:FiU8, rskr. 1990/91:107).
UTFÖR:s utvärdering, Effektivare försvarsfastigheter SOU 1996:97, visar att
reformen, som syftade främst till att effektivisera fastighetsförvaltningen och
att undvika särlösningar, i huvudsak nått sitt syfte, men att några särlösningar
återstår som dels försvårar förvaltningen, dels innebär effektivitetsförluster.
UTFÖR pekar på att fastighetsförvaltningen, inklusive driften, bör särredovisas
och styras som en ekonomisk verksamhet. Det finns idag brister i den ekonomiska
överblicken över de totala fastighetskostnaderna.
De ändringar som bör vidtas är dels att drifts- och underhållsresurserna för
fastighetsförvaltningen förs över till den fastighetsförvaltande organisationen,
Fortifikationsverket, dels att en totalhyresmodell därmed införs. Ansvaret för
dessa frågor åvilar redan Fortifikationsverket. Samtidigt är det viktigt att
tydliggöra Försvarsmaktens ansvar för att fastställa krigsorganisationens krav
på och behov av befästningar, dvs. att formulera skyddsnivåer och
uthållighetskrav. Enligt utredaren tillgodoser inte den nuvarande lösningen
kraven på en effektiv fastighetsförvaltning genom att drifts- och
underhållsresurserna ligger kvar hos Försvarsmakten och att gränsen mellan
Försvarsmaktens och Fortifikationsverkets uppgiftsfördelning skapar problem.
Detta kräver extra personalresurser. Grundprincipen bör vara att Försvarsmakten
inte med egen personal skall driva fastighetsdrift och -underhåll, oavsett vem
som är fastighetsägare. Detta bör gälla samtliga brukarmyndigheter inom
verksamhetsområdet. Utredaren bedömer vidare att besparingsmöjligheterna inom
fastighetsförvaltningen är stor, inte minst inom drift och underhåll av
befästningar vars jämförelsevis höga kostnader visar på detta.

Regeringens bedömning

Regeringen delar utredarens bedömning och kommer därför att uppdra åt
Försvarsmakten och Fortifikationsverket att överföra drift- och underhålls-
resurserna från främst Försvarsmakten till Fortifikationsverket fr.o.m. 1
januari 1997 samt att införa totalhyresmodellen och förbättra den ekonomiska
redovisningen så att den möjliggör mätningar och uppföljning av effektiviteten,
produktiviteten och resursåtgången inom verksamhets-området. Vidare bör krav på
rationalisering inom verksamhetsområdet ställas på i storleksordningen 150
miljoner kr fr.o.m. år 1998, vilket beaktats vid medelsberäkningen för
Försvarsmakten.

19.1.6 Erfarenheterna av organisation och arbetssätt av
omstruktureringsarbetet

Utredarens slutsatser

UTFÖR konstaterar i rapporten Det stora och snabba greppet att hela omstruk-
tureringsprocessen varit delvis unik och ovanligt framgångsrik. De två
särskiljande egenskaperna har varit dels alliansen med sektorn, dvs att arbetet
mycket handlade om attitydförändringar och processförändringar som bedrevs
tillsammans med företrädare för hela sektorn inklusive statsmakterna, dels
processledarskapet på tre olika nivåer; utredaren Gunnar Nordbecks ledarskap,
departementets processledning och processen som självförstärkande, dvs ett
mantra där processen drev sig själv och blev en förändringskraft i sig.

19.1.7 Erfarenheterna av genomförda avvecklingar

Utredarens slutsatser

Utredaren har valt att i ett särskilt betänkande, Avveckling med inlärning SOU
1996:99, redovisa erfarenheterna av genomförda avvecklingar samt att i en
rapport, Privatisering eller bara bolagisering, redovisa resultatet av de
privatiseringar/bolagiseringar som skedde av verksamheter vid FörsvarsData, För-
svarsMedia och Fortifikationsförvaltningen. Sammanfattningsvis kan man
konstatera att avvecklingarna i allmänhet skett på ett tillfredsställande sätt
både effektivitetsmässigt och med hänsynstagande till de uppsagda, vilket bl.a.
Försvarsutskottet ställde krav på. Undantaget var avvecklingen av den övertaliga
personalen vid FörsvarsData. Beredskapen att ta hand om denna grupp var liten,
inte minst från Försvarsdepartementets sida. Orsakerna var den korta tiden
mellan beslut och genomförande samt att FörsvarsData var den första i raden av
avvecklingar. Erfarenheterna av detta, samt det faktum att regeringen stod

inför ett relativt stort antal avvecklingar, ledde till att en särskild
avvecklingsmyndighet inrättades.

Myndigheten för avveckling av vissa verksamheter inom totalförsvaret (TAV)

I juli 1993 inrättades Myndigheten för avveckling av vissa verksamheter inom
totalförsvaret (TAV). Myndigheten inrättades för att handha personal vid
avveckling och omorganisation vid vissa myndigheter som berördes av bl.a. 1992
års försvarsbeslut.
Den sista avvecklingen/omorganisationen som TAV berördes av var
avvecklingen/omorganisationen av myndigheterna Värnpliktsverket och
Vapenfristyrelsen. Avvecklingen av dessa myndigheter slutfördes i oktober 1995.
Den 12 oktober 1995 beslöt regeringen att TAV skulle upphöra från och med
årsskiftet 1995/96. Regeringen uppdrog samtidigt åt överdirektören vid TAV att
sköta avvecklingen, vilken skulle ske under perioden 1 januari 1996 till och med
31 mars 1996. Avvecklingsperioden förlängdes härefter till utgången av juni 1996
på grund av vissa problem med avvecklingsarbetet inom TAV. Av den slutrapport
som regeringen gav avvecklaren i uppdrag att ta fram, avseende erfarenheter och
iakttagelser från avveckling/omorganisation av verksamhet, anges bl.a. att av-
vecklarna måste väljas med stor omsorg. Det ska vara trygg, socialt kompetent
personal, som inte haft med den föregående processen att göra. Den 1 augusti
1996 lämnade Riksrevisionsverket (RRV) in sin revisionsberättelse samt rapport
över granskningen av TAV:s årsredovisning till regeringen. RRV har inga
invändningar men riktar kritik över hur delar av den ekonomiska avvecklingen av
myndigheten har genomförts.

19.2 Styrning och uppföljning av Försvarsmaktensverksamhet

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Mål- och resultatstyrningen skall vidareutvecklas och omfatta |
| även förmåge-, produktivitets- och kostnadsramstyrning. Därmed |
| skärps regeringens möjligheter till uppföljning och kontroll. |
--------------------------------------------------------------------

Utvecklingen av regeringens styrning och uppföljning av Försvarsmakten är ett
pågående arbete. Regeringen har vid flera tillfällen informerat riksdagen om
arbetet med att utveckla mål- och resultatstyrningen. Regeringens erfarenheter
av hur styrningen faktiskt fungerar, med grund i den modell som beslutats i
samband med bildandet av Försvarsmakten, ökar kontinuerligt. Vartefter
årsredovisningar, delårsrapporter och halvårsrapporter lämnas från
Försvarsmakten, och med stöd från revisionens iakttagelser, får regeringen
information som är av betydelse för att vidareutveckla och göra regeringens
styrning och uppföljning av verksamheten mer effektiv. Regeringen beaktar i
detta arbete de krav på mål- och resultatstyrningen som riksdagen framfört med
anledning av regeringens tidigare information.
Den modell som från och med den 1 juli 1994 har gällt för statsmakternas
styrning av den samlade myndigheten Försvarsmakten bygger på att statsmakterna
beslutar den säkerhets- och försvarspolitiska inriktningen samt beställer en
häremot svarande krigsorganisation inom en beslutad ekonomisk ram.
Krigsorganisationen har delats in i tolv program samt ytterligare två program
som är gemensamma för verksamheten. För varje program har verksamhetsmål
fastställts. Riksdagen har (bet. 1994/95:FöU4, rskr.1994/95:338) som sin mening
gett regeringen till känna att regeringen framgent bör inhämta riksdagens
godkännande beträffande inriktningen av verksamheten inom de olika programmen.
De erfarenheter regeringen hittills erhållit av styrningen visar att
programindelningen inte resulterat i en entydig styrning i krigsförbandstermer.
Den styrning av programmen som hittills uttalats i regleringsbreven har varit en
blandning av krav på krigsorganisationen och produktionen. De brister som
konstaterats är att det saknas ett led mellan de övergripande säkerhets- och
försvarspolitiska målen och de operativa målen å ena sidan och beställning av
krigsorganisationen å andra sidan. Den faktiska produktionsapparaten, dvs.
grundorganisationen där produktionen av krigsförband sker, har inte heller
entydiga mål och krav på resultat.
En arbetsgrupp, med representanter från såväl Försvarsdepartementet som
Försvarsmakten, under ledning av departementet, har bildats för att säkerställa
att mål- och resultatstyrningen vidareutvecklas och implementeras inom
Försvarsmakten. Arbetsgruppen har konstaterat att ett omfattande arbete pågår
inom Försvarsmakten, bl.a. på grund av uttalanden från riksdagen och revisionens
iakttagelser, för att förbättra möjligheterna till uppföljning och kontroll. I
det utvecklingsarbete som nu pågår har arbetsgruppen koncentrerat sig på att
klargöra skillnaden i styrning av krigsorganisationen och produktionsapparaten.
En slutsats som gruppen dragit är att styrningen av krigsorganisationen - vad
som förväntas av Försvarsmakten för att uppfylla de övergripande målen - och
styrningen av produktionsapparaten tydligt måste åtskiljas från varandra. Hur
styrningen av produktionen i grundorganisationen skall ske skiljer sig inte från
styrning av övriga myndigheter som lämnar stöd till Försvarsmakten (se vidare
avsnitt 19.4).
De slutsatser som UTFÖR dragit i sin utvärdering av styrsystemet ligger i
linje med de slutsatser som dragits i arbetsgruppen. Den nuvarande styrningen
bör kompletteras och delvis ersättas med förmåge-, produktivitets- och
kostnadsramsstyrning.
Regeringen redovisar nedan exempel på hur krav på operativ förmåga i olika
avseenden kan uttryckas. Det skall betonas att detta är ett första steg i att
uttrycka krav i denna form på Försvarsmakten. Regeringen anser att kraven på
förmåga på sikt, i likhet med funktionsmålen inom det civila försvaret, skall
fastställas av riksdagen. Däremot anser regeringen att utvecklingen av stats-
makternas styrning i förmågetermer ännu befinner sig i ett så tidigt
utvecklingsskede att riksdagen inte bör fastställa dessa.
Exempel på krav på operativ förmåga
* Förmåga att kunna möta ett väpnat angrepp över hela landet.
* Förmåga att tidigt skydda infrastruktur, befolkningscentra och vitala
funktioner.
* Förmåga till operativ rörlighet och kraftsamling.
* Förmåga att bestrida angriparen luftherravälde och förmåga att skapa lokal
luftöverlägsenhet.
* Förmåga till säker och flexibel mobilisering av i första hand de
prioriterade förbanden.
* Förmåga att delta i internationella fredsfrämjande insatser och
internationell militär samverkan
* Förmåga att nationellt eller i samverkan med andra nationer hantera olika
former av kriser eller konsekvenser av kriser som direkt eller indirekt hotar
våra intressen
* Förmåga att hävda Sveriges territoriella integritet genom att kontinuerligt
övervaka och med varierande tidskrav ingripa mot kränkningar av vårt territorium
och att i övrigt hävda svenska intressen i vårt närområde på och över fritt hav.
Regeringens krav på uppföljning och kontroll samt myndigheternas
återrapportering kommer att förändras till följd av den vidareutvecklade
styrningen. Den styrning i termer av förmåga i olika avseenden som nu håller på
att utvecklas ställer krav på en förändrad uppföljning. Det kommer troligtvis
inte alltid vara möjligt att i kvantitativa termer, i form av nyckeltal eller
motsvarande, mäta om en förmåga är uppnådd. Ibland kommer det att handla om att
redogöra för vilka åtgärder som vidtagits för att möjliggöra att förmågan
uppnås. Enskilda krigsförbands förmåga kommer däremot att kunna mätas såväl
kvantitativt som kvalitativt. Exempelvis måste planer för anpassning på kort och
lång sikt finnas och ha en kvalitet som gör det sannolikt att anpassning kan
genomföras. Regeringskansliets kompetens att analysera och följa upp Försvars-
maktens förmåga måste förbättras.
Det krävs även en skärpt uppföljning av kostnadsutvecklingen och
produktivitetsförändringar inom produktionen. Regeringen har för avsikt att
bl.a. skärpa uppföljningen av de regeringsbeslutade materielprojekten. En modell
med investeringsramar liknande den för JAS-projektet övervägs för närvarande.
Det skulle medge en projektvis uppföljning över tiden samt möjliggöra
efterkalkyler.
Regeringen har för avsikt att i regleringsbrevet för år 1997 till För-
svarsmakten, förutom att ställa krav på förväntad förmåga inom krigsor-
ganisationen även ställa krav på grundorganisationens produktivitet och
effektivitet.
Regeringen har för avsikt att hålla riksdagen informerad om hur utvecklingen
av mål- och resultatstyrningen av Försvarsmakten fortskrider.

19.3 Det civila försvaret - styrning och finansiering

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Arbetet med framtagandet av en metodmodell bör fortsätta så att |
| en samlad årlig rapport för det civila försvaret kan erhållas. |
| Funktionsvisa resultatmått bör därför arbetas fram av de |
| funktionsansvariga myndigheterna. |
| |
| Funktionsansvariga myndigheters resultatredovisningar bör |
| utvecklas i ett funktionsperspektiv. Genomgripande utvärdering |
| av en eller två funktioner bör årligen genomföras som ett |
| komplement till den i dag befintliga resultatredovisningen. |
| |
| Vissa myndigheter bör under budgetåret 1997 se över befintliga |
| lagerhanteringssystem så att en korrekt tillgångsredovisning av |
| beredskapslager kan erhållas. |
| |
| Betydelsen av en ekonomisk planeringsram ökar. Planeringsramen |
| bör därför vidareutvecklas som avvägningsinstrument mellan olika|
| konkurrerande resursanspråk. |
--------------------------------------------------------------------

Det civila försvarets beredskapsförmåga - möjlig återrapportering

Vägledande för verksamheten inom det civila försvaret är den s.k.
ansvarsprincipen vilken innebär att den som har ansvar för en verksamhet i fred
även har motsvarande ansvar i krig. Av detta följer skyldighet att vidta de
beredskapsförberedelser som krävs för att verksamheten skall kunna upprätthållas
vid krigsfara och i krig. Principen gäller all verksamhet inom det civila
försvaret, dvs. inte enbart statliga myndigheters verksamhet.
Med utgångspunkt i ansvarsprincipen är samhället indelat i ett antal
funktioner, samhällssektorer, vilka anses vara av särskild betydelse i krig och
som kräver någon form av central styrning. Funktionerna omfattar
samhällsverksamhet som i större eller mindre utsträckning måste kunna
upprätthållas under säkerhetspolitiska kriser och i krig. Syftet med funktioner
och funktionsindelning är att ansvaret för beredskapsförberedelserna i fred och
för verksamhet under krig och krigsfara skall fördelas på nivån under
regeringen.
I en funktion kan flera myndigheter ingå men även andra organ såsom statliga
och privata bolag. För varje funktion finns emellertid en myndighet som ansvarar
för samordning m.m. inom funktionen. Genom att det civila försvaret omfattar
hela samhället med flera aktörer är området komplext och svårt ur uppföljnings-
och utvärderingssynpunkt. I dag sker inte myndigheternas återrapportering på ett
enhetligt sätt vilket ytterligare försvårar arbetet ur utvärderingssynpunkt.
Redovisningen har till stor del begränsats till berörda myndigheters egen
verksamhet och funktionsperspektivet har därmed varit relativt svagt.
Regeringen har i 1995 års budgetproposition (prop 1994/95:100 bil. 5) angivit
att ambitionen för uppföljning och utvärdering av verksamheter inom det civila
försvaret bör höjas. Som ett led i detta uppdrog regeringen åt Överstyrelsen för
civil beredskap att i juni 1996 redovisa ett förslag till upplägg av arbetet med
funktionsredovisningar i syfte att få en sammanställning över det civila
försvaret för budgetåret 1995/96. Utgångspunkten var att de funktionsansvariga
myndigheterna skulle ta fram förslag till resultatmått för den egna funktionen.
Av Överstyrelsens rapport framgår att brister finns vad gäller redovisning ur
funktionsperspektiv. Användningen av resultatmått är mycket begränsad och
enhetlig disposition saknas vilket försvårar jämförelser mellan funktionerna och
arbetet med en samlad rapport över det civila försvaret.
Regeringen anser att återrapportering i ett funktionsperspektiv bör utvecklas
under försvarsbeslutsperioden. En i huvudsak enhetlig återrapporteringsstruktur
inom funktionerna bör förbättra möjligheten att sammanställa
resultatinformationen till en samlad redovisning på funktionsnivå och en samlad
rapport för det civila försvaret. Härigenom kan statsmakterna erhålla ett bättre
beslutsunderlag för bedömning av det civila försvarets beredskapsförmåga.
Regeringen anser det därför angeläget att arbetet med framtagandet av en modell
för detta fortgår så att en årlig rapport över det civila försvarets
beredskapsförmåga baserad på funktionsansvariga myndigheters årsredovisningar
kan sammanställas och inges till regeringen.
Utgångspunkt för den återrapportering som skall ske är de mål som utformas per
funktion. I 1995 års anvisningar för programplanering angav regeringen att
samtliga funktionsansvariga myndigheter senast den 1 maj 1996 efter samråd med
Överstyrelsen för civil beredskap skulle lämna förslag till reviderade mål för
funktioner för försvarsbeslutsperioden 1997-2001. Förslagen har utgjort en del
av underlaget för de övergripande mål för funktioner som regeringen föreslår i
avsnitt 20. Regeringen finner dock att ett fortsatt utvecklingsarbete erfordras
för att formulera tydliga och uppföljningsbara mål.
Som tidigare nämnts är det civila försvaret indelat i ett antal funktioner
vilka motsvarar samhällssektorer. Som högsta civila totalförsvarsmyndighet inom
ett län har länsstyrelserna ett särskilt ansvar för beredskapsförberedelser inom
ett antal av funktionerna. Länsstyrelserna skall bl.a bevaka att risk- och
beredskapshänsyn tas i samhällsplaneringen, planera, genomföra och följa upp
ledningsövningar inom det civila försvaret, följa räddningstjänstlagen
(1986:1102) och räddningstjänstförordningen (1986:1107). Enligt förordningen
(1990:1510) med länsstyrelseinstruktion skall länsstyrelserna även följa upp
kommunernas tillämpning av lagen (1994:1720) om civilt försvar. Genom denna lag
har kommunerna fått ett ökat ansvar för beredskap inom det civila försvaret. I
länsstyrelsernas ansvar ingår att ge kommunerna stöd och underlag för deras
beredskapsförberedelser samt följa upp kommunernas beredskap.

Mot bakgrund av ovanstående har länsstyrelserna en viktig roll inom det civila
försvaret och fredsräddningstjänsten. För att statsmakterna skall få en god bild
av den beredskapsverksamhet som bedrivs på regional nivå krävs en bra
återrapportering från länsstyrelserna. Enligt regeringens bedömning föreligger
svårigheter bl.a. till följd av brister i återrrapporteringens struktur, att
göra en samlad helhetsbedömning av den verksamhet som länsstyrelserna bedrivit
under budgetåret 1994/95.
För att bättre kunna bedöma länsstyrelsernas verksamhet, har Inrikes-
departementet initierat ett utvecklingsarbete i regeringskansliet i syfte att nå
en enhetlig rapportering för länsstyrelsernas årsredovisningar. Vidare har
initiativ tagits från Försvarsdepartementet att starta ett arbete med att
utveckla verksamhetsmål och resultatuppföljning för länsstyrelsernas enheter för
civil beredskap och räddningstjänst.

Funktionsgenomgångar

Regeringen uttalade vidare i 1995 års budgetproposition att det fanns skäl att
pröva en modell med årliga genomgripande utvärderingar av en eller två
funktioner. Överstyrelsen för civil beredskap angavs vara den myndighet som
skulle svara för dessa utvärderingar då regeringen ansåg att uppgiften ligger
inom ramen för Överstyrelsens ansvarsområde. Regeringen uttalade att
utvärderingen bl.a. skulle kunna avse kontroll av att den funktionsansvariga
myndigheten på ett lämpligt sätt följer och tolkar statsmakternas inriktning av
det civila försvaret och att planering genomförs på ett rationellt och
kostnadseffektivt sätt.
Under budgetåret 1995/96 har Överstyrelsen för civil beredskap på regeringens
uppdrag utvärderat funktionerna Hälso- och sjukvård m.m. samt
Telekommunikationer. Utvärderingarna behandlas närmare i avsnitten 20.3.7. och
20.3.9.
Funktionsgenomgången bör tills vidare ses som ett komplement till
årsredovisning och annan återrapportering till regeringen. Då funktionerna
inkluderar flera aktörer kan funktionsgenomgångar ses som ytterligare en
dimension i mål- och resultatstyrningen där en utvärdering av samtliga aktörers
agerande kan ske.

Finansiering av och planeringsram för det civila försvaret

Sedan 1987 års försvarsbeslut har planeringsramen funnits som ett styr- och
avvägningsinstrument. Den ekonomiska planeringsramen omfattar främst vissa
investeringar för beredskapsändamål som finansieras över statsbudgeten. Detta
har inneburit att möjligheten att göra en balanserad avvägning inom en given
resursram har underlättats.
I prop. 1994/95:100 uttalade regeringen att den ekonomiska planeringsramen för
det civila försvaret är ett effektivt instrument vid styrning av
beredskapsåtgärder. Regeringen anförde vidare att det är angeläget att ompröva
vilka kostnader som bör ingå i ramen. Enligt regeringen var det i detta
sammanhang även viktigt att se över finansieringsprinciperna för det civila
försvaret. Riksdagen hade ingen erinran mot vad regeringen anfört.
Utredningsförslag

Regeringen beslutade i november 1995 att en särskild utredare skulle se över vad
som bör ingå i den ekonomiska planeringsramen för det civila försvaret samt
föreslå principer för finansiering av beredskapsåtgärder. Utredningen (CFF-
utredningen) lämnade i mars 1996 rapport (SOU 1996:58) Finansiering av det
civila försvaret. Rapporten har remissbehandlats. Remissyttranden finns i
Försvarsdepartementets akt (dnr F096/880/CIV).
CFF-utredningen föreslår att ansvarsprincipen skall vara vägledande vid
fördelning av kostnadsansvaret för det civila försvarets beredskapsåtgärder.
Beredskap bör inte betraktas som en tjänst som staten skall vara skyldig att
upphandla från andra samhällsaktörer. Principen bör emellertid tillämpas
flexibelt då hänsyn måste tas till faktorer som branschens och den
verksamhetsansvariges ekonomiska bärkraft, konkurrens, etc.
Utredningen konstaterar vidare att nuvarande anslag för funktionen
Befolkningsskydd och räddningstjänst finansierar såväl fredsverksamhet som
beredskapsverksamhet som avser säkerhetspolitiska kriser och krig. Enligt
utredningen är det olyckligt att medel som inte är avsedda för beredskapsändamål
inkluderas i den ekonomiska planeringsramen. Utredningen vill dock inte anvisa
någon metod för att dela upp anslaget i en fredsdel och en del som avser
beredskapsåtgärder och avstod därför från att föreslå förändringar vad gäller
detta anslag.
Enligt utredningen kan beredskapsåtgärder finansieras genom statlig skatt,
avgifter eller direkt av verksamhetsansvariga (egenfinansiering). Enligt
utredningen bör avgifter och egenfinansiering användas i betydligt större
utsträckning än vad som sker i dag. Finansiering via skatter bör användas då
avgifts- eller egenfinansiering är direkt olämpligt eller då regeringen har
behov av att detaljstyra.
Beredskapsinvesteringar bör enligt utredningen lånefinansieras genom lån i
Riksgäldskontoret. Inför detta bör begreppet beredskapsinvesteringar definieras
och lämpliga avskrivningstider för olika investeringar fastställas.
Statliga affärsverk och aktiebolag som bedriver beredskapsverksamhet bör
enligt utredningen i huvudsak finansiera detta genom avgifter eller via
egenfinansiering. Skattefinansiering bör endast användas om det finns särskilda
skäl för detta. Utredningen föreslår avgiftsfinansiering för bl.a. verksamheter
som telekommunikation, rundradio och elbranscherna. Former för avgiftssystemen
bör enligt utredningen övervägas i särskild ordning. För kommuner, landsting
samt för den beredskap som sker inom näringslivet föreslår utredningen inte
någon förändring av de nu gällande finansieringsprinciperna.
De föreslagna finansieringsprinciperna medför enligt utredningen att
anslagsstrukturen för beredskapskostnader för förvaltningsmyndigheter bör ses
över. Antalet fristående beredskapsanslag bör minska och mindre anslag läggas
samman med myndighetens ordinarie förvaltningsanslag. Anslagsmedel för de
beredskapskostnader som civilbefälhavarna och länsstyrelserna har bör inordnas i
ett nytt anslag för regional totalförsvarsverksamhet och i sin helhet avvägas
inom den ekonomiska planeringsramen.
Remissinstanserna delar i huvudsak utredningens förslag. Nedan följer en
sammanfattning av några avvikelser som inkommit.
Beredskapsinvesteringar anses vara en statlig angelägenhet och bör ses som en
kollektiv nytta. Några instanser delar därmed inte helt utredningens förslag vad
avser ansvarsprincipen.
Statens räddningsverk anger i sitt remissvar att en uppdelning av nuvarande
anslag som myndigheten disponerar bör ske i en fredsverksamhet och en
beredskapsverksamhet som avser säkerhetspolitiska kriser och krig.
Räddningsverket anser att endast beredskapsåtgärder bör ingå i den ekonomiska
planeringsramen och att den fredsinriktade verksamheten bör lyftas fram som ett
eget verksamhetsområde. Även Överstyrelsen för civil beredskap anser i sitt
remissvar att en viss uppdelning bör kunna görs med beaktande av de vidgade och
tillkommande uppgifterna för det civila försvaret.
Utredningens förslag vad avser avgiftsfinansiering är enligt vissa
remissinstanser snarare att betrakta som punktskatt än avgift. Finans-
ieringsformen kan även medföra vissa administrativa och praktiska svårigheter.
Vad avser finansiering av de statliga förvaltningsmyndigheternas
beredskapsverksamhet avstyrker några instanser utredningens förslag. Behovet av
bl.a tydligare målformulering framhålls däremot.
Utredningen föreslår att lånefinansiering skall införas för beredskapsin-
vesteringar. Några remissinstanserna är negativa till detta. Även vad gäller
bildandet av s.k. beredskapsfonder finns vissa invändningar.
Konsekvenser av bolagisering bör enligt några remissinstanser kontinuerligt
följas upp då instanserna anser att det finns risk för att beredskaps-
verksamheten nedprioriteras.

Regeringens överväganden

Det civila försvaret omfattar ett stort antal olika verksamheter som bidrar
till samhällets förmåga att klara krig och andra svåra påfrestningar. Sambandet
och beroendet mellan olika verksamheter inom det civila försvaret är starkt.
Verksamhetssambanden medför att det inte är meningsfullt att ta ställning till
de olika verksamheterna inom det civila försvaret var för sig. Eftersom en
samlad bedömning även fortsättningsvis måste göras avser regeringen att också
framgent använda sig av den ekonomiska planeringsramen vid avvägningen mellan
olika ändamål inom detta verksamhetsområde. Det finns dock anledning att
utveckla ramens betydelse som avvägningsinstrument.

Planeringsramen bör ha ett sådant innehåll och en sådan struktur att olika
verksamheter ställs mot varandra och att relevanta prioriteringar tydliggörs.
Avvägningar skall kunna möjliggöras mellan det civila försvarets huvuduppgifter,
mellan olika funktioner samt mellan olika behov inom funktionerna. Ramen bör
därför bl.a. omfatta så stor del som möjligt av de totala resurser som står till
det civila försvarets förfogande. Ramen bör vidare endast omfatta resurser som
är avsedda för beredskapsändamål. Det bör även vara lätt att överblicka de mest
relevanta avvägningsalternativen. Det är regeringens mening att den föreslagna
anslagsstrukturen bidrar till det sistnämnda.
Regeringen tillstyrker därmed principen att den civila planeringsramen endast
bör omfatta resurser som är avsedda för beredskapsändamål.Regeringen har därför
för avsikt att under år 1997 uppdra åt Statens räddningsverk att i samråd med
Riksrevisionsverket och Överstyrelsen för civil beredskap inkomma med förslag
till uppdelning av verksamheterna inom Räddningsverket. Regeringen har för
avsikt att i denna fråga återkomma med förslag till riksdagen i
budgetpropositionen hösten 1997.Regeringen anser att innebörden av
ansvarsprincipen skall utökas så att den i viss utsträckning även är vägledande
för fördelning av kostnadsansvaret för andra beredskapsåtgärder än planering,
övning och utbildning. Hänsyn skall emellertid tas till branscherna/verksam-
hetsansvarigas ekonomiska bärkraft etc.
Regeringen föreslår i avsnitt 20.3 att avgiftsfinansiering skall införas på
el- och teleområdet. Nya finansieringsformer ställer dock nya krav på
statsmakternas styrning av verksamheten.
Utredningen föreslår att beredskapsinvesteringar skall finansieras via lån i
Riksgäldskontoret. Regeringen har även tidigare övervägt frågan och tidigare
angett att en förändrad finansieringsform för beredskapslager skulle komma att
införas den 1 januari 1997 (prop 1994/95:100 bil. 5).
Mot bakgrund av de frågor vad gäller redovisning som utredningen lyfter fram
uppdrog regeringen åt Riksrevisionsverket (RRV) att redovisa en redovisnings-
och lånemodell som medger lånefinansiering av beredskapsinvesteringar. RRV anser
i rapport som inkom den 2 september 1996 att beredskapsinvesteringar bör delas
upp i lager av insatsvaror m.m. (beredskapsvaror) och lager av maskiner och
inventarier m.m. (beredskapsinventarier). Beredskapsvaror bör enligt RRV
finansieras med en beredskapskredit i Riksgäldskontoret. Realisationsförluster
vid omsättning av lager skall finansieras via anslag. Beredskapsinventarier bör
enligt RRV finansieras via lån i Riksgäldskontoret. Lånefinansiering förutsätter
att staten äger tillgångarna vilket därmed utesluter lånefinasiering av t.ex.
skyddsrum. Vid en övergång till lånefinansiering är det av stor vikt att
tillgångarna är rätt värderade. Därutöver krävs att myndigheterna fastställer
avskrivningsplaner. Mot bakgrund av detta anser RRV att en övergång till
lånefinansiering tidigast kan införas fr.o.m. budgetåret 1998. Lånefinansiering
bör då införas för såväl befintliga investeringar som för nyinvesteringar.

Regeringen anser att en förändrad finansieringsform för beredskapsin-
vesteringar bör införas budgetåret 1998. Förändringen skall omfatta både
befintliga investeringar och nyinvesteringar. Under budgetåret 1997 skall
myndigheterna aktivt arbeta med att se över beredskapslagerredovisning m.m.
Eventuella kvarvarande redovisningstekniska frågor bör utredas under budgetåret.
Vad avser förändring av den ekonomiska planeringsramen anser regeringen att
anslag avseende de beredskapsinvesteringar som länsstyrelserna genomför i
nuläget inte bör inkluderas i den ekonomiska planeringsramen. Regeringen
framhåller i avsnitt 7.6.2 att utvecklingen inom länsstyrelserna vad gäller
områdena civilt försvar och fredsräddningstjänst noga kommer att följas av
regeringen.
I syfte att förbättra den totala avvägningsmöjligheten inom den ekonomiska
planeringsramen angav regeringen i 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100
bil. 5) att investerings- och driftkostnader för livsmedelsberedskapen bör
tillföras den ekonomiska planeringsramen. Med hänvisning till den
omstrukturering som nu sker inom livsmedelsberedskapen anser regeringen att
detta inte bör ske.
Regeringen delar utredningens syn på utformning av den ekonomiska
planeringsramen. Regeringen har genomfört en översyn av anslagsindelning vilket
framgår av denna proposition men även prop. 1995/96:100. Resultatet av
anslagsöversynen är att ett anslag föreslås tilldelas varje funktion inom den
civila planeringsramen.

19.4 Regeringens styrning av stödmyndigheterna

Med stödmyndigheter avses de myndigheter som arbetar utifrån uppdrag från främst
Försvarsmakten men även från andra myndigheter och från regeringen. Dessa
myndigheter är, med något undantag, dessutom till största delen
avgiftsfinansierade. Till denna kategori myndigheter hör Fortifikationsverket,
Försvarets materielverk, Försvarets forskningsanstalt, Flygtekniska
försöksanstalten, Totalförsvarets pliktverk och Militärhögskolan.
Efter det att myndigheten Försvarsmakten bildades den 1 juli 1994 har
regeringens styrning av de myndigheter som då blev avgiftsfinansierade varit
otydlig. Från och med budgetåret 1994/95 var budgetstyrning ej längre möjlig.
Verksamhetstyrning i den form som då var utvecklad var inte heller lämplig, då
främst Försvarsmakten av regeringen var utpekad som uppdragsgivare och
beställare av myndigheternas tjänster, med undantag från Fortifikationsverket
och dåvarande Värnpliktsverket och Vapenfristyrelsen.

Det fortsatta utvecklingsarbetet inom Försvarsdepartementet har varit inriktat
på att finna förbättrade former för regeringens styrning och kontroll av
stödmyndigheterna. Försvarsdepartementet har kommit att kalla detta
ägarstyrning. Synsättet bygger på att regeringen är koncernledning för
myndigheterna och därför har ett ägaransvar för att verksamheten bedrivs
produktivt och effektivt även om Försvarsmakten eller annan myndighet/företag
utövar beställarfunktionen.
Regeringen styr dessa myndigheter genom de mål och uppgifter för verksamheten
som anges i instruktionerna. Därutöver skall regeringen styra stödmyndigheterna
genom krav på produktionsapparaten. Försvarsmakten, eller annan, beställer genom
sina uppdrag vad som skall produceras medan regeringen följer upp och styr hur
uppgifterna löses dvs. myndigheternas inre effektivitet. Regeringen skall i
första hand följa upp verksamheten genom nyckeltal, produktivitetsmätningar m.m.
Genom Försvarsmaktens återrapportering av sin verksamhet och krigsor-
ganisationens status får regeringen information om i vilken omfattning
stödmyndigheterna har löst sina uppdrag dvs. stödmyndigheternas yttre
effektivitet.

19.5 Försvarets högskolor

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Militärhögskolan och Försvarshögskolan läggs ned den 31 december|
| 1996 och den nya myndigheten Försvarshögskolan inrättas den 1 |
| januari 1997. |
--------------------------------------------------------------------

Skälen till regeringens förslag

Frågan om hur den högre utbildningen inom totalförsvaret skall bedrivas och
organiseras har varit föremål för statsmakternas behandling vid ett flertal
tillfällen under senare år. Regeringen och riksdagen har senast behandlat frågan
i prop. 1993/94:100, bil. 5, bet. 1993/94:FöU8, rskr 1993/94:175.
Militärhögskolan och Förvaltningshögskolan slogs den 1 juli 1994 samman till
en ny myndighet, Militärhögskolan. LEMO:s förslag i betänkandet Försvarets
högskolor (SOU 1993:42) var att även Försvarshögskolan skulle ingå i den nya
myndigheten. Detta blev emellertid inte statsmakternas beslut.

Jämfört med de överväganden som gjordes i samband med beredningen av LEMO:s
förslag är det framför allt två faktorer som förändrats, dels det vidgade
säkerhetsbegreppet, dels Militärhögskolans inriktning. Kopplingen mellan civilt
och militärt försvar har blivit allt tydligare. Detta gäller exempelvis
säkerhetspolitik-, ledarskaps- och totalförsvars-utbildningen.
De avgörande faktorer, vilka talar för att en sammanslagning av Militär-
högskolan och Försvarshögskolan är ändamålsenlig och skulle ge positiva
effekter, är således totalförsvarsbegreppet, det samlade ansvaret för och det
likartade behovet av utbildning av högre chefer inom totalförsvaret samt
synergieffekterna med en kraftsamling av resurserna. Härigenom markeras
ytterligare totalförsvarstanken och grunden läggs för en fristående högskola för
hela totalförsvarets behov.
Behovet av forskningsanknytning för skolorna behandlades utförligt dels av
LEMO-utredningen, dels av den organisationskommitté som tillsattes för att
förbereda och genomföra sammanslagningen av dåvarande Militärhögskolan och
Försvarshögskolan. Resultatet redovisades till riksdagen i skr. 1994/95:223.
Bl.a. skulle vissa resurser överföras från Försvarets forskningsanstalt till
Militärhögskolan och i övrigt skulle ett utökat samarbete etableras.
Överföringen av forskningsresurser från Försvarets forskningsanstalt blev dock
mindre än vad LEMO-utredningen förutsatte.
Regeringens uppfattning är att Militärhögskolan och Försvarshögskolan bör
läggas ned den 31 december 1996 och att det den 1 januari 1997 bör inrättas en
ny högskola omfattande dessa bägge skolors verksamhetsområden. Skolans namn bör
vara Försvarshögskolan.
Den nya högskolans huvuduppgift blir att genom utbildning och forskning stödja
totalförsvarets kompetensuppbyggnad och chefsutveckling av såväl militär som
civil personal på högre nivåer inom främst säkerhetspolitik, ledningsvetenskap,
ledarskap och totalförsvar samt krigskonst med militärhistoria, militärteknik
och ekonomi och logistik med avseende på försvaret.
Högskolan har dessutom till uppgift att garantera den vetenskapliga grunden
och därmed kvalitetssäkra utbildningen vid Försvarsmaktens högskolor. Högskolan
svarar därutöver för relevanta delar av den akademiska meritvärderingen vid
dessa och egen högskola.
Försvarshögskolan bör bl.a. organiseras med institutioner och verksam-
hetsgrenar för kursverksamhet. Styrelse och rektor utses av regeringen.
Regeringen kommer senare idag att besluta om direktiv till en
organisationskommitté, som skall lämna förslag till bl.a. verksamhetsformer och
organisation för den nya myndigheten Försvarshögskolan.
Kommittén skall under hösten 1996 lämna de förslag och vidta de åtgärder som i
övrigt behövs för att myndigheten skall kunna börja verka den 1 januari 1997.

20 Inriktningen av verksamhetsområden

20.1 Utgiftsbegränsningar

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Regeringen föreslår att den för år 1997 till år 2001 sammanlagda|
| ekonomiska ramen för utgiftsområde 6. Totalförsvar skall uppgå |
| till 220,9 miljarder kr. |
--------------------------------------------------------------------

Med anledning av införandet av fleråriga utgiftstak för statsbudgetens olika
utgiftsområden kommer statsmakterna att mer aktivt följa utgiftsutvecklingen.
Statsmakterna har under de senaste åren tagit ställning till
utgiftsbegränsningar inom utgiftsområdet Totalförsvar som påverkar den
ekonomiska ramen för försvarsbeslutsperioden.
Med anledning av regeringens proposition Vissa ekonomisk-politiska åtgärder,
m.m. (prop. 1994/95:25, bet. 1994/95:FiU1, rskr. 1994/95:146) tog statsmakterna
ställning till totalförsvarets ekonomiska ram innebärande att
utgiftsbegränsningar om 2 miljarder kr skall uppnås senast år 1998. Om det
säkerhetspolitiska läget så medger skall härutöver ytterligare besparingar om 2
miljarder kr genomföras stegvis under perioden 1999 - 2001.
Statsmakternas ställningstagande i försvarsbeslutets första etapp var att
anspråken på totalförsvarets förmåga är begränsade under ett antal år framöver
varför besparingsinriktningen på totalt 4 miljarder kr skall genomföras under
perioden 1995/96 - 2001.
Under våren 1996 har statsmakterna tagit ställning till ytterligare
utgiftsbegränsningar inom utgiftsområdet Totalförsvar (prop. 1995/96:150, bet.
1995/96:FiU10, rskr. 1995/96:304). Från och med budgetåret 1997 sänks statens
utgifter med 250 miljoner kronor inom det civila försvaret. I huvudsak är detta
förändringar avseende finansieringsform för beredskapsåtgärder inom funktionerna
Telekommunikationer och Energiförsörjning. Utgiftsbegränsningar på 200 miljoner
kr från och med budgetåret 1998 kommer att genomföras genom effektiviseringar
inom flertalet myndigheter inom utgiftsområdet. Regeringen avser att återkomma
till riksdagen inför budgetåret 1998 beträffande den närmare utformningen av
effektiviseringarna.
Under budgetåret 1998 kommer materielbeställningar att senareläggas och
anslaget A 1. Försvarsmakten minskas med 2 000 miljoner kr. Motsvarande belopp
kommer att föras tillbaka med 1 2 00 miljoner kr och 800 miljoner kr under år
2000 respektive år 2001.

Regeringen gör för närvarande bedömningen att det säkerhetspoltiska läget
medger att de i den ekonomiska vårpropositionen föreslagna
utgiftsbegränsningarna kan fullföljas. Införandet av utgiftstak och ovan nämnda
utgiftsbegränsningar innebär att regeringen nära kommer att följa utgifts- och
verksamhetsutvecklingen inom utgiftsområdet Totalförsvar. Processen för
uppföljning av utgiftsutvecklingen behöver förbättras på myndigheterna och i
regeringskansliet så att avvikelser från budget snabbt uppmärksammas.
I regeringens budgetproposition 1996/97:1 omfattar det föreslagna utgiftstaket
åren 1997, 1998 och 1999. Detta innebär att utgiftstaket endast omfattar tre av
de fem budgetåren ingående i försvarsbeslutsperioden. Med hänsyn till
verksamhetens karaktär inom utgiftsområdet Totalförsvar är det väsentligt att
verksamhetens omfattning styrs av det av riksdagen beslutade utgiftstaket för
hela försvarsbeslutsperioden. Regeringen föreslår att den för år 1997 till och
med år 2001 sammanlagda ekonomiska ramen för utgiftsområde 6. Totalförsvar skall
uppgå till 207,1 miljarder kr uttryckt i 1997-års priser, 220,9 miljarder kr i
löpande priser. Fördelningen av den ekonomiska ramen för budgetåren 1997, 1998
och 1999 framgår av regeringens budgetproposition för budgetåret 1997.
De neddragningar i försvarsanslagen som blir följden av försvarsbeslutet
innebär i många avseenden belastningar av skilda slag inom totalförsvarets olika
verksamhetsområden. De innebär att militära förband måste läggas ned, att
beställningar till industrin minskar och att myndigheterna måste iaktta
återhållsamhet i många avseenden.
Det är av avgörande vikt att myndigheterna fäster utomordentligt stort
avseende vid en noggrann prövning av alla utgifter i syfte att tillgängliga
medel används effektivt och att de grundläggande uppgifterna alltid prioriteras.
Ett sådant förhållningssätt har också en annan aspekt. Anslagsminskningarna
innebär att många anställda och orter blir utsatta för särskilda påfrestningar.
Det är därför viktigt att allmänhet och anställda får förtroende för att behovet
av ekonomisk återhållsamhet präglar verksamheten inom samtliga områden och på
alla nivåer och att detta omfattar även kostnader som i det enskilda fallet är
mera begränsade men som ändå har betydelse ur förtroendesynpunkt.
Regeringen förutsätter att myndigheterna med dessa perspektiv bedriver sitt
fortsatta arbete och att de för alla anställda på alla nivåer kraftfullt
framhåller sparsamhet. I sin uppföljning av totalförsvarets verksamhet kommer
regeringen att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa frågor.

20.2 Verksamhetsområde A - Militärt försvar

20.2.1 Försvarsmakten

Regeringen har i avsnitt 7.3 redogjort för vilka övergripande mål och uppgifter
som bör gälla för det militära försvaret under den kommande
försvarsbeslutsperioden. Utvecklingen av krigsorganisationen under perioden
finns redogjord för under avsnitt 7.4. Regeringen har i dessa avsnitt begärt
riksdagens ställningstagande.

I avsnitt 19.2 har regeringen redogjort för det pågående utvecklingsarbetet
vad avser att förbättra styrning och kontroll av Försvarsmaktens verksamhet.
I budgetpropositionen under utgiftsområde 6. Totalförsvar kommer regeringen
att lämna förslag till riksdagen dels om medelstilldelningen till anslaget A 1.
Försvarsmakten, dels om verksamhetsinriktningen för de enskilda programmen för
budgetåret 1997. Nedan lämnar regeringen en redogörelse för de olika programmens
innehåll och långsiktiga utveckling.

Program 1. Operativa lednings- och underhållsförband

Programmet innehåller förband med huvudsaklig uppgift att utöva eller möjliggöra
operativ ledning och operativ underhållstjänst.
I programmet ingår för närvarande bl.a. högkvarteret, miloförstärkningsstaben
och 3 militärområdesstaber med stabs- och sambandsförband m.m., 3
underhållsregementen, 6 markteleunderhållsbataljoner och 6 militärom-
rådestransportbataljoner.
Programmet skall inriktas mot att miloförstärkningsstaben, 3 marktele-
underhållsbataljoner och 1 militärområdestransportbataljon läggs ned senast år
2001. Signalspaningsförband tillkommer under samma period.
Programmet omfattar även den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens
verksamhet. Försvarsutskottet kommer att lämnas särskild information om denna.

Program 2. Fördelningsförband

Programmet innehåller förband med huvudsaklig uppgift att leda och understödja
armébrigadernas strid.
I programmet ingår för närvarande bl.a. 6 fördelningsstaber med
betjäningsförband, 7 artilleriregementsstaber med fördelningsartilleri-
bataljoner samt ca 100 fristående bataljoner innefattande bl.a. ingenjör-
förband, luftvärnsförband och fältsjukhus.
Programmet skall inriktas mot att antalet fördelnings- och artillerirege-
mentsstaber skall reduceras till vardera 3 och att resterande förband får en
omfattning och sammansättning som svarar mot brigadstrukturens behov senast år
2001.

Program 3. Försvarsområdesförband

Programmet innehåller förband med huvudsaklig uppgift att leda territoriell
verksamhet, försvara vissa infallsportar samt leda mobilisering och transporter.
I programmet ingår för närvarande bl.a. 24 försvarsområdesstaber, förband för
stads- och gränsstrid, luftvärns- och ingenjörförband m.m. Sammanlagt omfattar
programmet ca 260 000 personer, varav ca 94 000 i hemvärnet.
Programmet skall inriktas mot att antalet försvarsområdesstaber skall
reduceras till 14 och att personalstyrkan skall nedgå till ca 215 000 senast år
2001, varav hemvärnet skall omfatta ca 125 000 personer.

Program 4. Armébrigadförband

Programmet innehåller förband med huvudsaklig uppgift att föra anfallsstrid.
Armébrigaderna är allsidigt sammansatta, har hög rörlighet och stor eldkraft.
I programmet ingår för närvarande bl.a. 6 infanteribrigader,
5 norrlandsbrigader, 2 pansarbrigader samt 3 mekaniserade brigader.
Programmet skall inriktas mot att omfatta 4 infanteribrigader,
3 norrlandsbrigader, 2 pansarbrigader samt 4 mekaniserade brigader senast år
2001.

Program 5. Marina lednings- och underhållsförband

Programmet innehåller förband med uppgift att leda och understödja de marina
krigsförbanden.
I programmet ingår för närvarande bl.a. 4 marinkommandon,
1 marindistrikt, 1 rörlig marin ledningsgrupp och 8 bas- och
underhållsbataljoner.
Programmet skall inriktas mot att omfatta 4 marinkommandon, 1 rörlig marin
ledningsgrupp och 5 bas- och underhållsbataljoner senast år 2001.

Program 6. Marina flyg- och helikopterförband

Programmet innehåller förband med huvudsaklig uppgift att bedriva ubåtsjakt och
spaning mot ytmål. I programmet ingår för närvarande bl.a. 2 helikopterdivisio-
ner.
Fr.o.m. budgetåret 1998 avses programstrukturen förändras så att program 6
omfattar all helikopterverksamhet inom Försvarsmakten.

Program 7. Stridsfartygsförband

Programmet innehåller förband med huvudsaklig uppgift att övervaka och bekämpa
mål på och under havsytan.
I programmet ingår för närvarande bl.a. 2 ytstridsflottiljer med 6
kustkorvetter, 12 robotbåtar och 12 patrullbåtar, 3 minkrigsledningar med bl.a.
7 minjaktfartyg typ Landsort och 2 minfartyg samt 1 ubåtsavdelning med 12
ubåtar.
Programmet skall inriktas mot att omfatta bl.a. 2 ytstridsflottiljer med 6
kustkorvetter, 6 robotbåtar och 12 patrullbåtar, 3 minkrigsavdelningar med bl.a.
7 minjaktfartyg typ Landsort och 2 minfartyg samt 1 ubåts-avdelning med 9
ubåtar, varav 2 i materielberedskap, senast år 2001.

Program 8. Kustförsvarsförband

Programmet innehåller förband med huvudsaklig uppgift att försvara infallsportar
och skärgårdsområden.
I programmet ingår för närvarande bl.a. 1 rörlig kustartilleribrigadledning,
12 kustförsvarsbataljoner, 5 amfibiebataljoner, 3 kustartilleribataljoner och 1
tungt kustrobotbatteri.

Programmet skall inriktas mot att omfatta 2 rörliga
kustartilleribrigadledningar, 6 kustförsvarsbataljoner, 6 amfibiebataljoner, 3
kustartilleribataljoner och 1 tungt kustrobotbatteri senast år 2001.

Program 9. Flygvapnets lednings- och underhållsförband

Programmet innehåller förband med huvudsaklig uppgift att leda och betjäna
flygförbanden.
I programmet ingår för närvarande bl.a. 3 flygkommandostaber, 3
vädercentraler, 9 strilbataljoner och 24 basbataljoner. I programmet ingår även
försvarets telenät (FTN).
Programmet skall inriktas mot att antalet strilbataljoner skall reduceras till
6 och antalet basbataljoner till 16 senast år 2001.

Program 10. JAS 39-förband

Programmet innehåller ännu inte några organiserade krigsförband.
Programmet skall inriktas mot på sikt omfatta 12 JAS 39 Gripen-divisioner.

Program 11. Övriga stridsflygförband

Programmet innehåller förband med huvudsaklig uppgift för luftförsvaret,
attackförmågan och underrättelseinhämtningen.
I programmet ingår för närvarande bl.a. 2 divisioner J 35, 8 divisioner JA 37
och 6 divisioner AJS 37 samt 4 lätta attackdivisioner.
Programmet skall inriktas mot att antalet divisioner skall reduceras till 7
senast år 2001. De lätta attackdivisionerna skall läggas ned.
Program 12. Transportflygförband

Programmet innehåller förband med huvudsakliga uppgifter inom
flygtransportverksamheten, signalspaningen och flygräddningen.
I programmet ingår för närvarande bl.a. 4 centrala transportflyg-divisioner
(varav 1 signalspaningsförband), 8 regionala transportflyg-divisioner och 7
flygräddningsgrupper.
Programmet skall inriktas mot att den regionala transportflygorganisationen
skall reduceras till 4 divisioner och flygräddningsorganisationen till 6 grupper
senast år 2001.

Program 13. För krigsorganisationen gemensamma resurser

Programmet innehåller verksamheter som inte kan fördelas på övriga program.
Programmets innehåll har reducerats genom att vissa personal- och
materielverksamheter förts över till de krigsorganisatoriska programmen. Vidare
har ledningen av viss förbandsproduktion, såsom kustflottans verksamhet, förts
över.

Program 14. För grundorganisationen gemensamma resurser

Programmet innehåller verksamheter som inte direkt sammanhänger med utvecklingen
av krigsorganisationen. Programmets innehåll har reducerats genom att vissa
personal- och materielverksamheter förts över till de krigsorganisatoriska
programmen. Vidare har visst underhåll för de marina programmen förts över.

Program 15. Internationell verksamhet

Programmet omfattar verksamhet för att organisera, utbilda och understödja de
fredsfrämjande och humanitära insatser som Sverige medverkar och kommer att
medverka i. Insatserna finansieras dock över andra anslag.

20.2.2 Fredsfrämjande truppinsatser

Försvarsbeslutsperioden 1997 - 2001

Från och med budgetåret 1997 föreslås att anslaget för Fredsbevarande verksamhet
under utrikesdepartementets huvudtitel delas upp på två utgiftsområden.
Kostnader som hänförs till internationella fredsfrämjande truppinsatser
föreslås belasta det nya anslaget A2. Övrig fredsfrämjande verksamhet belastar
utgiftsområde 5. Utrikesförvaltning och internationell samverkan.
Under försvarsbeslutsperioden är målet att, inom de ekonomiska ramar som står
till buds, såsom hittills kunna delta med enhet upp till bataljonsnivå i
internationella fredsfrämjande truppinsatser på mandat av FN eller OSSE.
Deltagande med en snabbinsatsstyrka skall kunna ske med kort varsel. Även
specialenheter för ledning, fältarbeten, transporter och sjukvård skall kunna
delta i de fredsfrämjande truppinsatserna. Volym och innehåll i den svenska
styrkan skall anpassas efter efterfrågan och tillgängliga resurser (se vidare
avsnitt 8.4).

20.3 Vissa funktioner inom civilt försvar

20.3.1 Funktionen Civil ledning

Funktionen omfattar verksamhetsgrenarna Funktionssamordning, Samordning av
civilt försvar, Ledningssystem, Kommunal beredskap och Civilbefälhavarna.
Överstyrelsen för civil beredskap är funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Civil ledning skall bedrivas så |
| att ledning skall kunna utövas under höjd beredskap. Ledningen |
| skall härvid kunna utövas från fredsarbetsplats samt i |
| förekommande fall även från särskild krigsuppehållsplats. |
| Verksamheten skall även bedrivas så att de resurser och den |
| beredskap som skapas också skall kunna utnyttjas vid svåra |
| påfrestningar på samhället i fred och för internationella |
| fredsfrämjande och humanitära insatser. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen gör följande bedömning av beredskapsläget i den för budgetåret
1995/96 gällande funktionsstrukturen.
Civila myndigheter skall kunna leda verksamheten från sin fredsarbetsplats
även under höjd beredskap. Åtgärder för att möjliggöra detta har ännu inte
vidtagits i tillräcklig omfattning. Det innebär bl.a. att funktionens
ledningsförmåga på fredsarbetsplatser inte är fullt godtagbar avseende
telesäkerhet, skydd och uthållighet.
Planerna för verksamhet vid höjd beredskap är i huvudsak aktuella, utom
beträffande kommunal verksamhet.
Personellt är den omedelbara ledningsförmågan i huvudsak godtagbar genom den
befintliga kopplingen till fredsverksamheten. Förmågan att överföra information
med signalskyddad text, tal och bild är godtagbar. Förmågan att signalskydda
datakommunikation och att utnyttja datamedia på central och regional nivå
behöver förbättras.
Civilbefälhavarna har goda ledningsmöjligheter från krigsuppehålls-platserna
men något begränsade från fredsarbetsplatserna. Förmågan hos civilbefälhavarnas
krigsorganisation är god eller mycket god och förmågan beträffande ABC-skydd är
godtagbar eller god.
Sammantaget visar materiella brister avseende reservkraft,
telekommunikationer, skydd m.m. att ledningsmöjligheterna från
fredsarbetsplatserna kan ifrågasättas hos flertalet myndigheter.
Ledningsförmågan är därför totalt sett inte godtagbar. Med anledning av de
materiella bristerna är inte heller uthålligheten godtagbar.Handlingsberedskapen
och förmågan till flexibelt handlande är däremot godtagbar.

Inriktning av ledningssystemet

Ett civilt ledningssystem för att kunna klara det civila försvarets uppgifter
berör många samhällsverksamheter och måste utgå från sättet att leda och styra
motsvarande verksamheter under fredsförhållanden. Nu aktuella uppgifter
förutsätter så extrema påfrestningar, att särskilda åtgärder behöver vidtas för
att kunna disponera över och inrikta samt inte minst, prioritera samhällets
resurser mot dessa. Samtidigt som samhället i många avseenden blivit mer sårbart
för tänkbara påfrestningar finns det också i samhället stora och mångsidigt
användbara resurser, som måste kunna utnyttjas på ett effektivt sätt.
Ledningssystemet utgör också basen för den kompetens och förmåga som skall kunna
utnyttjas vid internationella insatser. Därför blir åtgärder som syftar till att
utveckla ett säkert och effektivt ledningssystem allt viktigare. Det gäller
åtgärder ända från den lokala nivån till den högsta ledningen.
En av de största bristerna är härvid att ett effektivt teknikstöd för
informationshantering och lägespresentation m.m. saknas i det civila försvarets
ledningssystem. Det medför fördröjningar i beslutsprocesser, bristfälligt
underlag för beslut mm. Införandet av ett dylikt teknikstöd med inriktning på de
geografiskt områdesansvariga myndigheterna, dvs. länsstyrelser och
civilbefälhavare men även kommuner bör enligt regeringens mening påbörjas.
Bristerna avseende reservkraft, skydd m.m. bör vidare uppmärksammas.

Inriktning av samordningen

Helhetssynen och den breddade hotbilden skapar ett viktigt incitament för att se
på samhället som bas för beredskapsåtgärder ur ett annorlunda perspektiv. Det
gäller nu att med olika medel "kvalitetssäkra" förmågan hos vitala funktioner.
När det gäller internationella insatser bör - i enlighet med vad som anges i
kapitel 8 - Överstyrelsen för civil beredskap ha till uppgift att verka för att
förmågan att använda resurserna inom det civila försvaret ökar och ha en
överblick över vilka resurser som kan användas.
I den långsiktiga omvärldsanalysen är forskning och studier de viktigaste
instrumenten. Forskningsinriktningen bör anpassas till det civila försvarets nya
uppgifter och till helhetssynen inom det civila försvaret.
Den breddade hotbilden skärper kraven på en gemensam planeringsinriktning
utifrån en gemensam föreställning om vilka hot och risker som skall kunna mötas.
Det blir därvid väsentligt att ansvariga myndigheter och andra aktörer har en
enad uppfattning om det väpnade angreppets karaktär men också om vad en svår
påfrestning på samhället i fred är och vilka krav som då kan komma att ställas.
Det innebär också att den operativa planering som Överstyrelsen samordnar skall
utformas bl.a. i syfte att slå fast vilka planeringsgrunder som gäller.
Överstyrelsen

måste således ägna stor kraft åt att snabbt och effektivt se till att det nya
totalförsvarsbeslutet får genomslag i samhället.
Satsningen på att tydliggöra ansvaret för beredskapshänsyn måste också ske
samordnat och med en gemensam föreställning om hot, risker och vad som krävs av
såväl funktionsledningsansvariga som områdesansvariga myndigheter på olika
nivåer.
Den fortsatta utvecklingen av mål- och resultatstyrningen inom det civila
försvaret ställer särskilda krav på uppföljning och utvärdering. När
planeringsinriktning och verksamhetsmål förändras är det särskilt viktigt att
uppföljning och utvärdering sker mot de nya målen. För att kunna ge
statsmakterna en aktuell och heltäckande bild av hur totalförsvarsbeslutet 1996
har slagit igenom i planering och genomförande måste uppföljning och utvärdering
samordnas. Överstyrelsen har av statsmakterna redan fått en stärkt roll i detta
avseende. Regeringen redogör närmare för styrningen av det civila försvaret i
kapitel 19.
Övningsverksamheten kommer att spela en utomordentligt viktig roll som verktyg
för att utvärdera det civila försvarets förmåga att lösa sina uppgifter. Vid
uppläggning av scenarier och övningsmoment bör hänsyn bl.a. tas till den
breddade hotbilden. Överstyrelsen skall samordna och utveckla
övningsverksamheten i enlighet med detta. Övningar är också av grundläggande
betydelse för att utveckla en förmåga och handlingsberedskap i det civila
försvarets ledningssystem. Av detta skäl är utbildningsinsatser i enlighet med
det kompetensutvecklingssystem som Överstyrelsen utarbetat avgörande. Systemet
måste dock vidareutvecklas med anledning av inriktningen i
totalförsvarsbeslutet. Regeringen anser att övningsverksamheten och
övningssystemen inom det civila försvaret skall utvecklas i enlighet med vad
regeringen här anfört.

20.3.2 Funktionen Ordning och säkerhet m.m.

Funktionen omfattar upprätthållande av allmän ordning och säkerhet,
brottsbekämpning och brottsutredning, åklagarväsendet samt utlänningsfrågor
förutom flyktingverksamhet. Rikspolisstyrelsen är funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Ordning och säkerhet m.m. skall |
| bedrivas så, att under höjd beredskap ett skydd snabbt skall |
| kunna ges åt totalförsvarsviktiga anläggningar, att allmän ordning|
| och säkerhet i samhället skall kunna upprätthållas och att |
| allmänheten skall kunna lämnas skydd och hjälp. |
| |
| Verksamheten inom funktionen skall även under höjd beredskap |
| fullgöra sina fredstida uppgifter, men med prioritering av de |
| uppgifter som rör totalförsvaret. |
| |
| Verksamheten skall även bedrivas så att de resurser och den |
| beredskap som skapas också skall kunna utnyttjas vid svåra |
| påfrestningar på samhället i fred och för internationella |
| fredsfrämjande och humanitära insatser. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen gör följande bedömning av beredskapsläget.
Polisväsendet bibehåller i princip sin fredsorganisation i krig. Större delen
av polisväsendets personal är krigsplacerad vid polismyndigheterna.
Beredskapspolisorganisationen är, med vissa regionala undantag, väl fylld
utifrån de krav som hittills ställts. Personalen är utbildad och övad för
verksamheten i krissituationer och krig i enlighet med det nu gällande
utbildningssystemet för polisen.
En av de viktigaste polisiära uppgifterna vid väpnat angrepp är att bekämpa
sabotageverksamhet. Ett led i detta är att bevaka viktigare
totalförsvarsanläggningar. Användningen av de polisiära resurserna är enligt
nuvarande planläggning koncentrerad till inledningsskedet av ett väpnat angrepp.
Insatstiden för polisen vid ett beredskapslarm är kort, eftersom polisen är i
tjänst dygnet runt och har omedelbar tillgång till sin försvarsutrustning.
Större delen av polispersonalen kan vara mobiliserad inom två timmar.

För att stärka försvaret mot ett överraskande väpnat angrepp måste de brister
när det gäller polisens försvarsutrustning som Rikspolisstyrelsen har pekat på i
programplanen för funktionen Ordning och säkerhet m.m., liksom det förhållandet
att ett antal polismän, främst kvinnor, saknar militär grundutbildning på sikt
åtgärdas. Omstruktureringen inom Försvarsmakten gör att vissa brister i
utrustningen bör kunna åtgärdas utan större kostnader genom att materiel som
inte längre behövs inom Försvarsmakten överförs till polisens
försvarsutrustning. Vissa åtgärder är enligt regeringens mening av den art att
de kan vidtas under ett anpassningsskede om det säkerhetspolitiska hotet mot
Sverige skulle ändras.

Inriktning av planeringen

Polisväsendet skall kunna öka sin förmåga vid ett ändrat säkerhetspolitiskt hot.
Samtliga myndigheter som ingår i funktionen skall ha förmåga att snabbt höja sin
beredskap för de uppgifter som tillkommer utöver uppgifterna i fred. Formerna
för samverkan med andra funktioner och myndigheter inom totalförsvaret skall
vara klarlagda under fredstid.
Flertalet ledningscentraler har inte något skydd mot ett militärt angrepp. Vid
uppförandet har man främst sett till den fredstida användningen. Ledningen av
polisverksamheten bör dock så långt det är möjligt kunna ske från ett skyddat
utrymme. Verksamheten skall även, om än i begränsad omfattning, kunna fullgöras
i miljö som har utsatts för stridsmedel. Det fortifikatoriska skyddet av
ledningscentralerna behöver därför förbättras.
Funktionen skall i första hans inriktas på att svara för ett omedelbart
försvar vid ett överraskande väpnat angrepp, skydda och understödja
Försvarsmaktens mobilisering och styrkeuppbyggnad samt i samverkan med annan
personal bevaka och skydda anläggningar som är viktiga för totalförsvaret.
Regeringen konstaterar i avsnitt 17.6 om skydd av samhällsviktig verksamhet
att det finns ett behov av ytterligare personal för bevakningsuppgifter under
höjd beredskap samt att beredskapspolisen med en utökad organisation och bättre
utbildning kan utgöra ett lämpligt komplement för bevakning av skyddsobjekt.
Under anslaget B 5. Funktionen Ordning och säkerhet m.m. har medel beräknats för
en sådan utvidgning.
Vid svåra påfrestningar på samhället i fred skall polisen upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt stödja samhällets övriga ansträngningar.
Polisen skall, främst genom att tillhandahålla personal, kunna medverka vid
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Rikspolisstyrelsen har
därvid ett särskilt ansvar.

20.3.3 Funktionen Utrikeshandel

Funktionen omfattar åtgärder för att upprätthålla utrikeshandeln under höjd
beredskap. Kommerskollegium är funktionsansvarig myndighet. Andra myndigheter
med uppgifter inom funktionen är Tullverket, Statens jordbruksverk och
Exportkreditnämnden.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Utrikeshandel skall bedrivas så |
| som krävs för försvarsansträngningarna och befolkningens försörjning|
| under höjd beredskap. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Funktionen kan fullgöra uppgiften att förse regeringen med handelspolitiskt
underlag samt att administrera och kontrollera begränsade
utrikeshandelsregleringar. En total reglering är möjlig först efter en
resurskompletteringsperiod.

Inriktning av planeringen

Kommerskollegium har i funktionens programplan anmält behovet att till följd av
EU-medlemskapet ompröva funktionens verksamhet. En sådan omprövning bör nu
inledas. I ett första steg bör analyseras förändringar som medlemskapet medfört
av behovet och möjligheterna att i beredskaps- och försörjningssyfte styra
Sveriges utrikeshandel. Kollegiet bör senast den 30 juni 1997 inkomma med
yttrande i denna del.
I avvaktan på denna värdering av EU-medlemskapets innebörd uttrycker
programplanen en lämplig inriktning av verksamheten.

20.3.4 Funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst

Funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst omfattar skydd och räddning av
människor, egendom och miljö i samband med olyckor och stridshandlingar. Detta
sker genom de särskilda beredskapsförberedelser som görs på det civila
försvarets område.
Statens räddningsverk är funktionsansvarig myndighet.
Två utredningars förslag påverkar funktionen, nämligen Finansiering av det
civila försvaret (SOU 1996:58) och Utvecklad samordning inom det civila
försvaret och fredsräddningstjänsten (SOU 1996:86). Dessa utredningar behandlas
i kapitel 19 och 12.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Befolkningsskydd och |
| räddningstjänst skall bedrivas så att skador till följd av |
| krigshandlingar skall förhindras eller begränsas i första hand på|
| människor och i andra hand på egendom och miljön. |
| Verksamheten skall även bedrivas så att de resurser och den |
| beredskap som skapas också skall kunna utnyttjas vid svåra |
| påfrestningar på samhället i fred och för internationella |
| fredsfrämjande och humanitära insatser. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen anser att beredskapsläget inom funktionen i många avseenden är gott
men noterar att det också finns brister.
Totalt finns i Sverige 7,3 miljoner skyddsrumsplatser, varav ca 3,5 miljoner
finns i riskområden med högsta eller hög prioritet. Enligt nuvarande
planeringsnormer föreligger en brist på ca 1,5 miljoner skyddsrumsplatser
företrädesvis i centrala storstadsområden. Möjligheterna att anordna skyddade
utrymmen är ännu inte helt kända.
Andningsskydd finns till hela befolkningen men i många kommuner saknas
planläggning för utdelning till allmänheten inom 48 timmar.
Ett antal av kommunerna har tagit fram förslag till, men ännu inte antagit,
räddningstjänstplan som inkluderar höjd beredskap.
För räddningstjänsten vid höjd beredskap förutses stora kvalitativa brister
under den närmaste tioårsperioden, innan långtidsutbildade totalförsvarspliktiga
med civilplikt har tillförts räddningskårerna i tillräcklig omfattning.

En nedsatt förvarningsfunktion finns inledningsvis i avvaktan på ett nytt
luftlägesinformationssystem. Hela befolkningen kan nås av varningsinformation
via radio och television. Utomhusvarning kan förmedlas till huvuddelen av de
områden som har särskilda risker. Nuvarande manöversystem för styrning av
varningsaggregaten behöver dock moderniseras.
Brister i uppbyggnaden av hemskyddet föreligger bl.a. i storstäderna.

Inriktning av planeringen

Regeringen anser att utvecklingen inom funktionen Befolkningsskydd och
räddningstjänst under den kommande planeringsperioden kommer att starkt påverkas
av lagen (1994:1720) om civilt försvar och lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt samt av de nya planeringsförutsättningarna enligt den av
riksdagen angivna inriktningen för planeringen.

Befolkningsskydd

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Regeringen avser att låta se över frågor med avseende på |
| skyddsrumsbyggande. |
--------------------------------------------------------------------

Vid försvarsbeslutets första etapp tog försvarsutskottet upp Riksdagens
revisorers förslag 1994/95:RR11 om det framtida skyddsrumsbyggandet till
behandling. Utskottet delade Riksdagens revisorers uppfattning att det behövs
tydligare kriterier för skyddsrumsbyggandet. Ett tydligare hänsynstagande till
det lokala behovet av skyddsrum bör göras. Därmed kan det fysiska skyddet inom
befolkningsskyddet göras effektivare och billigare. Utskottet ansåg att
riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet borde ses över. Även en ändrad finansiering
av skyddsrumbyggandet borde prövas i sammanhanget.
Regeringen har i 1995 års planeringsanvisningar givit Överstyrelsen för civil
beredskap och Statens räddningsverk i uppdrag att speciellt utreda vissa frågor
rörande befolkningsskyddet. Statens räddningsverk har efter samråd med
Överstyrelsen för civil beredskap dels lämnat förslag till framtida utformning
av skyddsrumsbyggandet och inriktning av systemet för förvarning mot luftanfall
m.m., dels lämnat förslag till nytt planeringssystem för det fysiska skyddet.
Överstyrelsen för civil beredskap har lämnat en rapport om möjligheterna att
överföra ytterligare uppgifter till kommunerna.

Mot bakgrund av vad som föreslås i rapporterna rörande ovanstående uppdrag
anser regeringen att färre begrepp skall användas i skyddsrumsplaneringen i
syfte att åstadkomma en enhetlig tillämpning av de regionala mål- och
riskanalyserna. Planering och produktion av fysiskt skydd bör inriktas enligt
följande.

Särskilt utsatt område Skyddsrumsområde.
Annat utsatt område Planläggs för skyddade utrymmen, med beaktande av
befintliga skyddsrum
Övrigt område Ingen planering

Områden där skyddsrum skall byggas (skyddsrumsområden) bör mer än tidigare
ansluta till riskområdena enligt de regionala mål- och riskanalyserna. Som
områdesidentitet bör därför i stället för hemskyddsområden de statistikområden -
nyckelkodsområden - för vilka SCB på uppdragsbasis levererar
befolkningsstatistik m.m. åt kommunerna användas. Ett nyckelkodsområde är
geografiskt bestämt av de fastigheter som ingår i området och är vanligen
betydligt mindre till ytan än ett hemskyddsområde.
Skyddsrum bör byggas enbart för boende samt för personal i särskilt
totalförsvarsviktig verksamhet. Bristtäckningsproduktion genomförs i begränsad
omfattning med inriktning på totalförsvarsviktig verksamhet i storstädernas
innerområden.
Enligt regeringens uppfattning kan besparingar vid skyddsrumsbyggande göras
genom ytterligare standardisering samt undvikande av speciallösningar. En
begränsning av skyddsrummens storlek underlättar användandet av
standardlösningar vid byggandet. Dessutom är den vapentekniska utvecklingen, med
större risk för användande av precisionsvapen, ett skäl till att begränsa
skyddsrummets storlek och därmed träffyta.
Pågående program för underhållsbesiktning och åtgärdande av fel och brister i
befintliga skyddsrum bör enligt regeringens mening fullföljas för alla skyddsrum
i hela landet under försvarsbeslutsperioden.
Planeringen bör omfatta en fredstida utbyggnad av skyddsrum i de mest utsatta
områdena, de s.k. skyddsrumsområdena. Skyddade utrymmen skall också planeras
inom skyddsrumsområde där skyddsrum ännu ej hunnit byggas i tillräcklig
omfattning. I andra utsatta områden skall det planeras för att möjliggöra en
utbyggnad av skyddade utrymmen under en anpassningsperiod. Ett system för
inventering och registrering av skyddade utrymmen bör enligt regeringens mening
införas under försvarsbeslutsperioden med början år 1997.
Behovet av skyddsrum bör på ett tydligare sätt knytas till den fysiska
planeringen i kommunen. Regeringen anser att möjligheten att via plan- och
bygglagstiftningen integrera skyddrumsplanering i kommunens övriga fysiska
planering skall studeras. Därvid skulle skyddsrumsfrågorna aktualiseras på ett
tidigare stadium i byggprocessen och mål- och riskaspekterna tydliggöras i den
fysiska planeringen.

För hela skyddsrumssystemet skall finnas ett system för certifiering och
kontroll för att samhället skall kunna försäkra sig om att rätt skyddsvärde
erhålls och vidmakthålls. Regeringen avser att låta utreda frågan om vem som
skall kunna utföra skyddsrumsbesiktningar.
Administrationen av planeringssystemet bör fortlöpande förenklas bl.a. genom
införande av decentraliserat datorstöd.
De problem, som enligt Riksdagens revisorer måste åtgärdas, rör förutom
tillämpningen av de regionala mål- och riskanalyserna och genomförandet av den
kommunala skyddsplaneringen - vilka regeringen behandlat ovan - även
bemyndigandesystemet och frågan om ett eventuellt överförande av medlen för
skyddsrumsbyggande till kommunerna för att ge dessa det fulla ansvaret för
befolkningsskyddet på lokal nivå. Det är enligt regeringens uppfattning inte
möjligt att inom ramen för nuvarande system helt komma tillrätta med de
olägenheter som revisorerna påtalat. Detta gäller oavsett om skyddsrumsbyggandet
förblir en statlig angelägenhet eller om medlen för skyddsrumsbyggande överförs
till kommunerna. Nuvarande finansieringssystem bör därför om möjligt ersättas
med ett annat system. Möjligheten att finansiera skyddsrumsbyggandet med hjälp
av lån ur riksgälden har aktualiserats av Överstyrelsen för civil beredskap och
senare i betänkandet Finansiering av det civila försvaret (SOU 1996:58). (Se
även kapitel 19). Utredningens förslag innebär att kostnaderna för
beredskapsinvesteringar bör lånefinansieras genom investeringslån i
Riksgäldskontoret. Regeringen finner emellertid, efter hörande av
Riksrevisionsverket, att lånefinansiering av skyddsrumsbyggandet enligt ovan
angivna metod inte är möjlig. Skälet till detta är att staten inte har
äganderätt till de färdiga skyddsrummen. Regeringen avser att vidare studera
möjligheterna att utveckla ett finansieringssystem som medför att statens
kostnader för skyddsrumsbyggandet blir jämnare fördelade över tiden och mindre
känsliga för förändringar i byggkonjunkturen än vad som är fallet med nuvarande
system. Frågan om en eventuell överföring av medlen för skyddsrumsbyggandet till
kommunerna bör enligt regeringens uppfattning hanteras i samband med beslut om
framtida finansieringssystem.
Handlingsberedskap skall finnas för att kunna genomföra utrymning och
inkvartering över hela landet. I utpekade, riskutsatta områden skall särskild
planläggning och handlingsberedskap vara förberedd för snabba, omfattande
utrymningar. Likaså skall mörkläggning kunna genomföras efter en tids
förberedelser.

Räddningstjänst

Den integration av åtgärder för fred och krig som hittills genomförts inom
Statens räddningsverk ansvarsområden ligger i linje med riksdagens beslut om det
civila försvarets inriktning. Detta gäller speciellt den helhetssyn på
beredskapen mot hot och risker i fred och krig som nu fullföljs inom den
kommunala räddningstjänsten.

Genom den ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102) som trädde i kraft den 1
juli 1995 har kommunerna det fulla ansvaret för räddningstjänsten i såväl fred
som under höjd beredskap. Den statliga civilförsvarsorganisationen har nu
avvecklats. Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun har förändrats, vilket
bl.a. har påverkat länsstyrelsernas roll. Länsstyrelserna har fått en förstärkt
roll inom funktionen, dels vad avser rådgivning och utvärdering gentemot
kommunerna, dels som tillsynsmyndighet över räddningstjänsten under höjd
beredskap.
Räddningstjänsten vid höjd beredskap skall kunna mobiliseras med kort varsel,
samt då vara planerad, organiserad, utrustad och utbildad.
Kommunerna skall senast den 1 juli 1997 ha genomfört de förändringar av
räddningstjänstplanerna som följer av ansvaret för räddningstjänsten under höjd
beredskap. Grundläggande för en framtida väl fungerande kommunal organisation är
tillförsel av utbildade, totalförsvarspliktiga räddningsmän samt anskaffad,
modern räddningsutrustning. Anpassningen till de beräknande behoven av personal-
och materieltillgångar, vilket kommer att innebära krav på ökade resurser, skall
vara slutförd inom en tio årsperiod. Dessa resurser skall även kunna utnyttjas
vid stora olyckor och svåra påfrestningar på samhället i fred, vilket innebär
att en flexibel räddningstjänst med integration och helhetssyn fred - krig då
har uppnåtts.Hela befolkningen har i dagsläget tillgång till andningskydd. Någon
ytterligare anskaffning under försvarsbeslutsperioden är därför inte aktuell.
Nyanskaffning kommer att aktualiseras först i början av 2000- talet. Hela
befolkningen skall ha tillgång till andningsskydd inom 48 timmar efter beslut om
utdelning. Vid vitala funktioner inom riskområden för angrepp med strategiska
insatsstyrkor, bör andningsskydd kunna delas ut på kortare tid. Planeringen för
utdelning av andningsskydd bör enligt regeringen vidareutvecklas så att
utdelning säkert kan ske inom den stipulerade tiden.
Hela landets befolkning skall kunna nås av varning genom radio eller
television. I områden med farlig verksamhet och inom särskilt riskutsatta
områden skall även personer som vistas utomhus kunna nås av varning.
I lagen (1994:1720) om civilt försvar som trädde i kraft den 1 juli 1995
fastslogs att det i varje kommun skall finnas ett hemskydd. För att hemskyddet
skall bli en naturlig del i den kommunala beredskapsorganisationen är det
viktigt att hemskyddet organiseras och dimensioneras utifrån de uppgifter som
åligger hemskyddet. Vid utgången av försvarsbeslutsperioden bör samtliga
kommuner ha sett över och anpassat sitt hemskydd till de förutsättningar som
gäller för den enskilda kommunen.
Överföringen av räddningstjänstmateriel för kommunernas behov under höjd
beredskap skall fortsätta.
Kommunerna skall ha de ledningsplatser och sambandsystem som behövs med
avseende på kommunernas planering och organisation av räddningstjänsten under
höjd beredskap. Ledningsplatser och sambandsystem skall tillgodose krav på
effektiv och säker ledning under såväl fredstid som under höjd beredskap.

Beredskapsinvesteringar däribland räddningstjänstmateriel under höjd beredskap
behandlas i betänkandet Finansiering av det civila försvaret (SOU 1996:58).
Utredningens förslag är att kostnaderna för beredskapsinvesteringar bör
lånefinansieras genom investeringslån i Riksgäldskontoret. Åtgärder bör vidtas
för att definiera begreppet beredskapsinvestering och för att fastställa
lämpliga avskrivningstider för olika typer av beredskapsinvesteringar.
Riksrevisionsverket har på uppdrag på regeringens uppdrag utrett möjligheten att
lånefinansiera beredskapsinvesteringar. (Se kapitel 19).

20.3.5 Funktionen Psykologiskt försvar

Funktionen Psykologiskt försvar omfattar verksamhetsgrenarna ledning och
administration, organisationsberedskap, forskning och studier,
informationsberedskap och information. Styrelsen för psykologiskt försvar är
funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Psykologiskt försvar skall |
| bedrivas så att befolkningens förtroende för det demokratiska |
| samhället under höjd beredskap bevaras samt att försvarsviljan |
| och motståndsandan stärks. En snabb och korrekt nyhetsförmedling|
| och en konkret och fullständig myndighetsinformation skall |
| säkerställas genom en god och anpassningsbar |
| informationsberedskap. Verksamheten skall även bedrivas så att |
| de resurser och den beredskap som skapas också skall kunna |
| utnyttjas vid svåra påfrestningar på samhället i fred och för |
| internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen bedömer att Styrelsens för psykologiskt försvar beredskaps-
organisation har godtagbar förmåga att kunna upprätthålla en god beredskap inför
en eventuell kris- eller krigssituation, dock finns brister i förmågan att
snabbt kunna samordna den centrala myndighetsinformationen. Likaså finns vissa
brister vad gäller viktiga centrala myndigheters uthållighet i
informationshänseende vid långvariga krisförlopp.

Sveriges Radio, Sveriges Television och TERACOM Svensk Rundradio AB har god
förmåga att distribuera program under störda förhållanden.
Säkerheten vid distribution av nyheter genom TT har i huvudsak ökat genom
övergång till distribution genom satellit till abonnenterna.
Tidningsföretagen är för sin verksamhet i hög grad beroende av hur
elförsörjningen fungerar. Det saknas i dag reservelkraft för att driva
tryckerierna. För att motverka sårbarheten har påbörjats ett system med
värdtryckerier på regional nivå som ett komplement till ordinarie tryckerier.
Regeringen vill i detta sammanhang nämna att Styrelsen för psykologiskt
försvar nyligen genomfört en översyn av myndighetens beredskapsorganisation.

Inriktning av planeringen

Informationsfrågor har fått en allt ökande betydelse i samhället i stort och
informationens betydelse vad gäller samhällets beredskap för såväl krigstida som
fredsmässiga påfrestningar.
Mot bakgrund av användningen av försvarsresurser för dels genomförande av
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser, dels stärkande av
samhällets samlade förmåga att möta svåra påfrestningar på samhället i fred bör
i planeringen även beredskapen för dessa nya uppgifter beaktas.
Utredningen om radion och televisionen i krig och krigsfara (Ku 1994:08) har i
sitt betänkande (SOU 1996:80) Viktigt meddelande - Radio och TV i krig och kris
lämnat förslag om vad som bör gälla för radio och television i krig och
krigsfara. I betänkandet föreslås bl.a. att Styrelsen för psykologiskt försvar
skall ha funktionsansvar för funktionen radiokommunikationer. Slutligt
ställningstagande till utredningens förslag görs i regeringens behandling av
betänkandet. Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.
Regeringen har behandlat vissa frågor rörande Styrelsens för psykologiskt
försvar uppgifter i kapitel 12.

20.3.6 Funktionen Socialförsäkring m.m.

Funktionen Socialförsäkring m.m. omfattar socialförsäkringen och an- slutande
bidragssystem. Riksförsäkringsverket är funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Socialförsäkring m.m. |
| (administration av socialförsäkringen samt arbetslöshets- och |
| tjänstegrupplivförsäkring) skall bedrivas så att under höjd |
| beredskap de ekonomiska trygghetssystemen fungerar på sådant sätt|
| att den enskilda människan får den ersättning hon är berättigad |
| till. Verksamheten skall även bedrivas så att de resurser och |
| den beredskap som skapas också skall kunna utnyttjas vid svåra |
| påfrestningar på samhället i fred. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen bedömer att då en ny central reservrutin tagits i bruk under år 1996
är beredskapsläget godtagbart. Det föreligger dock brist på reservkraft vid
försäkringskassornas lokalkontor.

Inriktning av planeringen

De ekonomiska trygghetssystemen skall fungera även under störda för- hållanden.
Oavsett om Riksförsäkringsverkets ADB-anläggning fungerar eller inte skall
utbetalningssystemen fungera i allt väsentligt. Ökad satsning bör göras på
reservkraft, säkrare teleförbindelser för försäkringskassorna och underhåll av
skyddet för ADB-anläggningen.Enligt regeringen är det angeläget att
Riksförsäkringsverket i planeringen beaktar att möjligheterna att vidta
beredskapsåtgärder först i ett anpassningsskede är begränsade.

20.3.7 Funktionen Hälso- och sjukvård m.m.

Funktionen Hälso- och sjukvård m.m. omfattar förutom den civila hälso- och
sjukvården även socialtjänst samt miljö- och hälsoskyddet i krig.
Socialstyrelsen är funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Hälso- och sjukvård m.m. (hälso- och|
| sjukvård, socialtjänst, miljö- och hälsoskydd samt smittskydd) |
| skall bedrivas så att under höjd beredskap varje skadad eller |
| sjuk ges medicinskt acceptabel behandling och vård, de |
| grundläggande livsbetingelsema tryggas samt smittspridning och |
| uppkomst av epidemier så långt möjligt förebyggs, och verkningarna|
| av radioaktivt nedfall begränsas. Verksamheten skall även |
| bedrivas så att de resurser och den beredskap som skapas också |
| skall kunna utnyttjas vid svåra påfrestningar på samhället i fred|
| och för in- ternationella fredsfrämjande och humanitära insatser.|
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen bedömer att vid ett väpnat angrepp med ingen eller mycket kort
förvarning hälso- och sjukvården har en godtagbar förmåga. Vissa brister finns
dock beträffande ledning och samband, transporter, teknisk försörjning och
beredskap för ABC-angrepp. Anpassningsförmågan är inte helt tillfredsställande.
Bristerna gäller förmågan att leda hälso- och sjukvården vid stora skadeutfall
och vissa oklara ansvarsförhållanden. Socialtjänsten har godtagbar kapacitet men
inte godtagbar omställnings- förmåga. Miljö- och hälsoskyddet har godtagbar
kapacitet och omställ- ningsförmåga. Verksamheten har begränsade möjligheter att
minska verkan av ABC-stridsmedel samt beträffande omställningsförmåga brister
när det gäller samverkan på lokal nivå. Vid angreppshot i nuvarande omvärldsläge
finns en godtagbar uthållighet. För socialtjänsten finns brister i den tekniska
försörjningen.
Vid ett angreppshot med iståndsatta styrkor, som medger kapacitets-uppbyggnad,
har hälso- och sjukvården godtagbar förmåga men initialt regionala obalanser
avseende personaltillgång. Förmågan till omställning är inte godtagbar på grund
av brister i förmågan att leda hälso- och sjukvården i den omställda
krigsorganisationen. Socialtjänsten har godtagbar kapacitet men inte godtagbar
omställningsförmåga. Miljö- och hälsoskyddet har i båda avseendena godtagbar
förmåga.

Vid ett angreppshot på lång sikt finns godtagbar uthållighet. För hälso- och
sjukvården finns brister beträffande den tekniska försörjningen vid vissa
akutsjukhus och andra vårdanläggningar. Socialtjänsten har brister i den
tekniska försörjningen.

Inriktning av planeringen

Inriktningen av planeringen för funktionen Hälso- och sjukvård m.m. perioden
1997-2001 har sin utgångspunkt i riksdagens beslut om totalförsvarsbeslutets
första etapp som anges. Enligt regeringen är det angeläget att Socialstyrelsen i
planeringen beaktar möjligheterna att vidta beredskapsåtgärder först i ett
anpassningsskede.
Den civila hälso- och sjukvården måste vid ett angrepp i nuvarande
omvärldsläge inledningsvis kunna svara för hela sjukvårdsbehovet, både militärt
och civilt skadade, med ordinarie fredsresurser. Skadade och sjuka skall kunna
ges behandling och vård med katastrof-beredskapens resurser, som skall kunna
fungera omedelbart. Primär kirurgi skall kunna utföras inom sex timmar.
Socialtjänsten skall liksom miljö- och hälsoskyddet kunna fungera omedelbart med
fredsorganisationens resurser. För angreppshotet skall genomgående finnas
fredstida uthållighet.
När det gäller angreppshot med iståndsatta styrkor skall förmåga finnas att
efter en resursuppbyggnad under ett år kunna ge skadade och sjuka basal
behandling och vård. Primär och sekundär kirurgi skall kunna utföras inom
angivna ramar. Förebyggande åtgärder skall kunna ske. Viktiga förutsättningar
för att kunna klara sjukvårdsbehoven vid ett angrepp med iståndsatta styrkor är
tillgången till reservanordningar med tillräcklig kapacitet främst för el-,
vatten- och värmeförsörjningen samt att sjukvårdsförnödenheter finns
tillgängliga för såväl behandling av krigsskadade som för kvarvarande
fredssjukvård. Socialtjänsten skall inom en vecka vara anpassad till krigets
behov. Detsamma gäller miljö- och hälsoskyddet. Uthålligheten skall sträcka sig
över månader.
I fråga om ett angreppshot på lång sikt skall funktionen kunna anpassa
verksamheten till ändrade krav på kapacitet, uthållighet och omställningsförmåga
genom åtgärder beträffande funktionssäkerhet, kompetens samt teknik- och
systemutveckling, flexibel planläggning m.m. Uthållighet m.m. skall kunna
anpassas till skilda säkerhetspolitiska lägen.

När det gäller skydd mot A-, B- och C-stridsmedel skall profylaktisk
behandling och immunisering kunna utföras. Funktionen skall kunna fullfölja sina
viktigaste uppgifter i C-moln och radiakmiljö. Den skall även kunna lokalisera
och identifiera smittkälla med fältepidemiologisk verksamhet och mikrobiologisk
diagnostik. Funktionen skall ha ett
grundläggande skydd mot B-stridsmedel (grundskydd). C-kontaminerade och skadade
från områden eller anläggningar som har utsatts för B-angrepp skall kunna
omhändertas och saneras, främst vid sjukvårdsanläggning. Vissa utsatta
personalgrupper skall kunna ges ett förstärkt B-skydd.
När det gäller medverkan vid internationella insatser och vid svåra
påfrestningar i fred skall expertinsatser och visst bistånd med förnöden- heter
kunna ges senast en vecka efter särskilt medgivande. Med fredstida
katastrofberedskap som grund skall funktionens kapacitet, uthållighet och
omställningsförmåga vara tillräcklig för svåra påfrestningar på samhället i
fred.

20.3.8 Funktionen Postbefordran

Funktionen Postbefordran omfattar för totalförsvaret postal kommunikation samt
postgiroverksamhet. Post- och telestyrelsen är funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Postbefordran skall bedrivas så |
| att totalförsvarets behov av postal kommunikation samt |
| postgiroverksamhet skall kunna tillgodoses under höjd |
| beredskap. Verksamheten skall även bedrivas så att de resurser |
| och den beredskap som skapas också skall kunna utnyttjas vid |
| svåra påfrestningar på samhället i fred. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen gör följande bedömning av beredskapsläget.
Vissa anläggningar är i krig sårbara för bekämpning med flyg och sabotage.
Följden kan bli att postverksamheten tvingas övergå till en manuell hantering
med stora förseningar som följd och att funktionen Finansiella tjänster
allvarligt påverkas. Bristen på reservkraft gör att den ökande produktionen av
elektronisk post och modern postsortering inte kan genomföras vid avbrott i
landets elförsörjning.

Inriktning av planeringen

Sårbarheten ökar eftersom posthanteringen centraliseras och automatiseras. Det
är svårt att skydda postterminalerna. Regeringen anser därför att åtgärderna
måste inriktas mot skydd mot sabotage, installation av egen reservkraft,
elektronisk överföring av brev/meddelanden samt alternativa transporter av brev
och paket.
En särskild organisation för fältadresserad post skall finnas förberedd.
Beredskapåtgärderna anpassas till den utveckling som kommer att ske inom
funktionen. Vissa anläggningar erhåller skydd mot sabotage och flygbekämpning.
Sårbarheten vid elbortfall bör minskas genom att anskaffning av reservel
påbörjas vid de viktigaste sorteringsterminalerna. I övrigt bibehålls förmågan
oförändrad på dagens nivå. Vid programplaneperiodens slut saknas fortfarande
reservel vid ett antal sorteringsterminaler och inom postgiroverksamheten.

20.3.9 Funktionen Telekommunikationer

Funktionen Telekommunikationer omfattar kommunikation av ljud, text, bild och
data via markbundna eller mobila nät. Post- och telestyrelsen är
funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Telekommunikationer skall |
| bedrivas så att totalförsvarets behov av teletjänster under höjd|
| beredskap tillgodoses. Verksamheten skall även bedrivas så att |
| de resurser och den beredskap som skapas också skall kunna |
| utnyttjas vid svåra påfrestningar på samhället i fred. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen gör följande bedömning av beredskapsläget.
Trots att många av Telias förmedlingsfunktioner är fullträffsskyddade är
telekommunikationerna fortfarande mycket sårbara för sabotage och bekämpning med
flyg. Telias stora oskyddade telebyggnader med många viktiga funktioner, är
särskilt sårbara. Vid en stor insats av framför allt sabotage och
precisionsstyrda vapen från flyg är risken stor att telekommunikationerna
lamslås. Möjligheterna att prioritera teletrafik för totalförsvarsviktiga
abonnenter är små.

Inriktning av planeringen

Regeringen anser att Telekommunikationer är en nyckelfunktion för
totalförsvaret, som vid ett väpnat angrepp måste fungera med hög säkerhet.
Sårbarheter i landets infrastruktur måste därför efterhand byggas bort eller
begränsas. Åtgärder kan främst vidtas i samband med operatörernas utbyggnad av
nät eller vid förnyelse av teknik. Utvecklingen inom funktionen går mycket fort.
Som följd av detta uppstår hela tiden nya möjligheter men också risker för nya
sårbarheter. Konsekvenser av Telias pågående omstrukturering måste beaktas.
Satsning på en mångfald av operatörer ger ökad flexibilitet och minskad
sårbarhet. Funktionen är mest sårbar för angrepp med precisionsstyrda vapen från
luften och för sabotage, varför skydd mot dessa angreppsformer prioriteras.
Manipulering i datasystem måste särskilt beaktas. Mask- och slingformiga nät med
redundans och omkopplingsmöjligheter vid skador utgör tillsammans med
fullträffskydd eller spridning av vitala funktioner främsta grund för
motståndsförmåga mot bekämpning. Skyddet av Telias transportnät bör förbättras.
GSM-näten förbereds för användning i krig genom att vissa anläggningar
fullträffsskyddas. Bevakning av vitala knutpunkter bör planeras inför både
väpnat angrepp och svåra påfrestningar på samhället i fred. Post- och
telestyrelsen utreder hur åtgärder bör vidtas för att förhindra manipulering av
datasystem. Reservkraften bör förbättras för att klara långa elavbrott vid
bekämpning av landets elförsörjning. En metod för prioritering av
totalförsvarsviktiga abonnenter bör tas fram och införas.

Finansiering av teleberedskapen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Kostnaden för vissa beredskapsåtgärder mot allvarlig fredstida |
| hot och påfrestningar inom funktionen Telekommunikationer skall |
| delvis finansieras genom en avgift. Avgiftssystemet bör träda i |
| kraft den 1 juli 1997. Regeringen avser senare lägga fram |
| förslag om regleringen av en sådan avgift. |
--------------------------------------------------------------------

I prop. 1995/96:12 framhöll regeringen att de senaste årens utveckling medför
att vi i dag måste teckna en bredare bild av tänkbara risker, hot och
påfrestningar. Bilden sträcker sig från de mer traditionella säkerhetspolitiska
hot som långsiktigt inte kan uteslutas, över de nya konflikter som tenderar att
blossa upp i det kalla krigets spår, till de hot och risker som följer av den
globala utvecklingen och de moderna samhällenas sårbarhet. Sammantaget talar
detta för ett vidgat säkerhetsbegrepp. Regeringen ansåg att med utgångspunkt
från det vidgade säkerhetsbegreppet skall en helhetssyn prägla samhällets
satsningar och åtgärder för att förebygga och hantera hot och risker såväl i
fred som i krig.
Regeringen redovisade i propositionen om totalförsvarets första etapp grunder
för utformning och dimensionering av totalförsvaret. Därvid framhölls bl.a. att
totalförsvarets resurser också bör utformas för att kunna stärka samhällets
förmåga att förebygga och hantera svåra fredstida påfrestningar och katastrofer.
I propositionen framhölls vidare att när det gäller de särskilda resurser som
avdelas för det civila försvaret bör en mycket långtgående integrering av
resurser för fred respektive krig kunna ske.
Riksdagen har ställt sig bakom vad regeringen anfört om det vidgade
säkerhetsbegreppet och inriktningen av det civila försvaret.

Regeringen har i avsnitt 19.3 behandlat frågor om styrning och finansiering av
det civila försvaret. Regeringen föreslår i avsnitt 20.3.17 att
beredskapsåtgärderna inom elområdet i sin helhet skall finansieras med avgifter
som tas ut av nätägare.
Enligt regeringen bör även beredskapsåtgärder inom teleområdet
avgiftsfinansieras till viss del. I enlighet med det vidgade säkerhetsbegreppet
och den nya inriktning som beslutades för det civila försvaret i
totalförsvarsbeslutets första etapp, skall under den kommande
försvarsbeslutsperioden beredskapsåtgärderna utformas och dimensioneras med
hänsyn även till de fredstida påfrestningar som kan inträffa, t.ex.
terroristangrepp mot strategiskt viktiga anläggningar.
På teleområdet finns emellertid förslag till EG-direktiv som innehåller
principer för finansiering av samhällsomfattande tjänster (universal service).
Med detta begrepp menas i huvudsak att alla användare skall garanteras ett visst
minimiutbud av tjänster. Vissa sådana tjänster får avgiftsfinansieras, bl.a. det
fasta allmänna telenätet för taltelefoni, fax och viss dataöverföring,
larmtjänster m.m. Regeringen anser således att en avgiftsfinansiering av
beredskapsåtgärderna bör begränsas till att omfatta sådana åtgärder som innebär
att det fasta allmänna telenätet ges en tillräcklig robusthet och flexibilitet
mot fredstida hot och påfrestningar och som är till nytta för operatörerna i
fredstid. Det är viktigt att avgifterna hålls på en sådan nivå att de inte kan
bedömas utgöra någon form av etablerings- eller konkurrenshinder. Avgifternas
storlek kommer att fastställas i regeringens kommande proposition om ändringar i
telelagen.
Enligt regeringen bör sålunda den 1 juli 1997 införas ett avgiftssystem på
teleområdet som omfattar vissa beredskapspåtgärder mot allvarliga fredstida hot
och påfrestningar. Av det belopp på drygt 200 miljoner kronor per år som
erfordras för beredskapsåtgärder på teleområdet anser regeringen att 100
miljoner kronor bör avgiftsfinansieras. Den nuvarande upphandlingsmodellen skall
även fortsättningsvis tillämpas.

Övrigt

Överstyrelsen för civil beredskap har lämnat en rapport rörande funktionen
Telekommunikationer till regeringen. Överstyrelsen har inom ramen för denna
funktionsgenomgång inte funnit några uppgifter som gör att Överstyrelsen har en
avvikande uppfattning från Post- och telestyrelsen beträffande
planeringsinriktning samt beredskapsförmågan inom funktionen. Överstyrelsen
konstaterar att samarbetet inom funktionen håller på att finna sina former och
fungerar allt bättre.
Enligt Överstyrelsen är inte definitionen av funktionen Telekommunikationer
entydig vilket har lett till vissa avgränsnings-problem. Överstyrelsen påpekar
vidare att avnämarna, i första hand Högkvarteret, Överstyrelsen,
militärbefälhavarna och civilbefälhavarna ej får någon samlad information om
vilka beredskapsåtgärder som genomförts under det senaste året, vilka
beredskapsåtgärder som planeras att upphandlas och på vilka grunder de
prioriteras.Överstyrelsen har bl.a förutsatt att PTS arbetar vidare med att
utveckla en redovisning av beredskapsåtgärder som vidtagits och effekterna av
dem samt att PTS bygger upp rutiner för att följa upp att operatörerna gör det
som de är ålagda att göra enligt PTS föreskrift.
I departementspromemorian Moderna telekommunikationer åt alla (Ds 1996:38)
föreslås bl.a. att en rapporteringsskyldighet införs i Post- och telestyrelsens
instruktion avseende bl.a. effekterna av upphandlingen av handikappåtgärder och
försvarsberedskap.

20.3.10 Funktionen Transporter

Funktionen Transporter omfattar delfunktionerna väghållning,
järnvägstransporter, banhållning, sjötransporter, flygtransporter,
landsvägstransporter och transportsamordning. Överstyrelsen för civil beredskap
är funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Transporter (transportsamordning, |
| järnvägstransporter, banhållning, väghållning, landsvägstransporter,|
| flygtransporter, sjötransporter) skall bedrivas så att under höjd|
| beredskap Försvarsmaktens samt totalförsvarets behov i övrigt kan|
| tillgodoses. Verksamheten skall även bedrivas så att de resurser|
| och den beredskap som skapas också skall kunna utnyttjas vid |
| svåra påfrestningar på samhället i fred och för internationella |
| fredsfrämjande och humanitära insatser. |
--------------------------------------------------------------------

Delfunktionen Väghållning

Vägverket är ansvarig för beredskapsplaneringen inom delfunktionen Väghållning.

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Förmågan att upprätthålla väghållningen vid väpnat angrepp är enligt regeringen
begränsad vad gäller vissa förbindelsearbeten samt i kompetens och kapacitet att
bygga reservbroar. Under ett anpassningsskede kan denna förmåga höjas till en
godtagbar nivå.

Inriktning av planeringen

Beredskapsplaneringen för väghållningen i statlig och kommunal regi skall
inriktas mot att upprätthålla kapaciteten för väghållning på en oförändrad nivå
vid krig i vår omvärld, vid svåra påfrestningar i fred och vid ett väpnat
angrepp. Förbindelserna i nord-sydgående riktning i Norrland och på stamvägnätet
i landet i övrigt skall efter utslagning kunna återupprättas minst en gång.

Delfunktionerna Järnvägstransporter och Banhållning

Banverket är ansvarigt för beredskapsplaneringen inom delfunktionen Banhållning
och SJ är på motsvarande sätt ansvarig för delfunktionen Järnvägstransporter.

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Förmågan att utföra järnvägstransporter vid störda förhållanden är till stor del
beroende av en fungerande elförsörjning och intakta broar. Banverket har endast
en begränsad tillgång på visst reparationsmaterial vilket medför vissa
begränsningar. Vid bortfall av elförsörjning kan diesellok användas för
prioriterade transporter och reservelverk finns för att försörja vitala tekniska
signal- och teleanläggningar. Fortsatta insatser krävs för att förbättra
ledningsförmågan. Det finns vissa brister vad gäller AC- skyddsmateriel.

Inriktning av planeringen

Planeringen skall ha som utgångspunkt att järnvägstransportkapaciteten i stort
sett är densamma som i fred, under förutsättning att järnvägarna inte har
utsatts för bekämpning. Även under störda förhållanden skall det vara möjligt
att bedriva järnvägstransporter.
Regeringen anser att det är angeläget att anskaffa reservdelar och materiel
för reparationsberedskapen för järnvägarna samt att skydda de högst prioriterade
anläggningarna fortifikatoriskt. Vidare bör AC-skyddet förbättras och
telekommunikationerna med freds- och krigsupphållsplatser anpassas, bl.a. med
anledning av den tekniska utvecklingen inom området.

Delfunktionen Flygtransporter

Luftfartsverket är ansvarig för beredskapsplaneringen inom delfunktionen
Flygtransporter.

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Vid ett angrepp i nuvarande omvärldsläge bedöms samtliga flygplan och
helikoptrar vara tillgängliga och kunna ställas om till totalförsvarets behov.
Trots omfattande satsningar på markåtgärder fram till år 1997 begränsas
flygtrafiken med vissa flygplanstyper i delar av landet. Markåtgärder torde i
huvudsak färdigställas under de närmaste åren. En preliminär plan för att
förbereda anpassning på lång sikt är framtagen.
Förmågan att utföra fjärrsjuktransporter bedöms vara god.
Ledningsförmågan har förbättrats genom fortsatt utbyggnad av vissa
ledningscentraler. Förmågan till ledning inom delfunktionen Flygtransporter har
även förbättrats genom övnings- och utbildningsinsatser för SAS Sverige AB:s
(tidigare ABA) chefspersonal. Emellertid begränsas ledningsförmågan genom bl.a.
vissa andra kvarstående utbildnings- och övningsbehov samt av att flygvapnets
lednings- och informationssystem ännu inte är utbyggt. Anskaffning av modern
teknisk utrustning för transportledning är inte heller slutförd.
Förmågan att utföra flygtransporter vid angrepp med AC-stridsmedel har
förbättrats då en omfattande anskaffning av AC-skyddsutrustning genomförts.
Brister kvarstår främst då det gäller utbildning och övning rörande AC-skydd.

Inriktning av planeringen

Regeringen anser att vid krig i vår omvärld skall det finnas möjlighet att
transportera lika mycket av vår utrikeshandel som normalt flygtransporteras i
fred. Utrikes persontransporter i linjetrafik skall under motsvarande
förhållanden kunna fortgå till viss mindre del.
Inrikes tunga flygtransporter (person och gods) bör vara möjliga att kunna
utföras i en omfattning som motsvarar ca två tredjedelar av transporterna under
normala förhållanden. Denna förmåga eftersträvas även om all möjlighet till
service och reparationer av flygplanen i utlandet har upphört.
Vid angrepp i nuvarande omvärldsläge skall flygplan och helikoptrar kunna
lösas från uppdrag och utföra totalförsvarsviktiga transporter i erforderlig
omfattning.
Vid väpnat angrepp med iståndsatta styrkor skall möjlighet finnas att
flygtransportera den viktigaste delen av den utrikeshandel som normalt
flygtransporteras, varvid förutsätts att den svenska delen av SAS ensam svarar
för transporterna. Önskvärd förmåga vid dylika situationer är att klara ett
inrikes transportarbete, såväl av gods som av personer, som motsvarar närmare
hälften av det normala fredstida. Denna förmåga bedöms vara tillräcklig för att
klara totalförsvarets behov av flygtransporter.
I samband med mobilisering och krigsorganisering skall SAS flygplansflotta
kunna utnyttjas för att tillgodose behovet av inrycknings- och
koncentreringstransporter. Särskilt viktigt är det dessutom att tillgodose
behovet av fjärrsjuktransporter. Detta gäller även under störda förhållanden.
För ett angrepp med iståndsatta styrkor är målet att ca 20 flygplatser skall
vara möjliga att trafikera med tungt jetflyg och att de skall vara utbyggda med
uppställningsplatser för flygplanen. Utbyggnad av ytterligare ca 10 platser
skall kunna göras under en anpassningsperiod för ett angrepp på lång sikt. En
fortsatt anskaffning av flygreservdelar bör ske mot bakgrund bl.a. av att SAS
inför en ny flygplantyp från år 1998.

Det är angeläget att ett stort antal flygplatser kan utnyttjas och att många
uppställningsplatser finns för flygplanen vid flygplatserna. Vid prioriterade
flygplatser för inryckningstransporter m.m skall därför uppställningsplatser
färdigställas. Arbetet med ett mindre antal verkstadsflygplatser skall också
slutföras. För övriga flygplatser som krävs för transporter vid ett större
angrepp skall utbyggnad förberedas för att kunna färdigställas under en längre
anpassningsperiod.
Fortsatt utbyggnad och komplettering av flygtransportledningen bör genomföras
under programplaneperioden. Vidare bör ett nytt flygtrafikledningssystem för
krig påbörjas samt utbildning och viss anskaffning inom ABC-området genomföras.

Delfunktionen Sjötransporter

Sjöfartsverket är ansvarig för beredskapsplaneringen inom delfunktionen
Sjötransporter
Förmågan att i dag utföra transporter i säkerhetspolitiska kriser och i krig
med enbart svenskflaggade fartyg är enligt regeringen allmänt sett bristfällig.
Det är bristen på större tank- och bulkfartyg som är mest markant. Kan däremot
t.ex. även svenskt och svenskkontrollerat utlandsflaggat tonnage utnyttjas
bedöms förmågan att utföra sjötransporter som god.
Förmågan till ledning av sjötransporter vid krig i vår omvärld och vid väpnat
angrepp i nuvarande omvärldsläge är begränsad. Förmågan kan höjas inför ett
förändrat omvärldsläge.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen under Kommunikationsdepartementets
ansvarsområde inga ändringar i nu gällande allmänna beredskapsmål, nämligen att
trygga landets transportförsörjning i politiska och ekonomiska krissituationer.
Mål och inriktning för planeringen när det gäller delfunktionen Sjötransporter
skall därvid utgå bl.a. från de planeringsförutsättningar som anges i denna
proposition avsnitt 7.2.2 Övriga utgångspunkter. De särskilda krav och problem
som rör landets försörjning med sjötransporter kan därutöver självfallet
föranleda vissa icke kostnadskrävande åtgärder i enlighet med vad som framgår
nedan. Regeringen föreslår också att rederistödet något modifierat skall
behållas under perioden 1997-2001 i syfte att bibehålla fartyg under svensk
flagg.
Målet för beredskapsplaneringen inom delfunktionen Sjötransporter bör vara att
det under ett säkerhetspolitiskt krisskede skall finnas svenska och utländska
fartyg tillgängliga i en sådan omfattning att de kan utföra det transportarbete
som normalt produceras i utrikeshandeln. Inrikes kustfart skall också kunna
upprätthållas i normal omfattning.
Vid väpnat angrepp bör målet vara att svenska fartyg skall finnas tillgängliga
i en sådan omfattning att i storleksordningen en femtedel av det normala
transportarbet kan utföras och kustsjöfarten upprätthålla drygt hälften av sin
normala omfattning.
För att tillgodose försörjningsbehoven i säkerhetspolitiska kriser och i krig
bör ytterligare åtgärder vidtas för att på olika sätt öka tillgången på lämpligt
tonnage för att möjliggöra en erforderlig utrikeshandel.
Sjöfartspolitiska utredningen föreslog hösten 1995 att staten träffar avtal
med bl.a. svenska rederier med tillgång till svenskkontrollerade utlandsflaggade
fartyg som kan passa in i den svenska beredskapsplaneringen. Regeringen utreder
f.n. formerna för sådana avtal. Ett fortsatt arbete kommer - när utredningen är
redovisad - därför att ske i syfte att försöka öka tillgången till lämpliga
fartyg i en krisstuation.Även kostnaderna för dessa "beredskapsavtal" kommer att
redovisas.
I syfte att höja handlingsberedskapen kommer därutöver informationsmaterial om
handelsflottan att utarbetas och fortsatt utbildning inom Sjöfartsverkets
krigsorganisation att ske genom ledningsövningar m.m. För att förbättra
ledningsmöjligheterna och för att bättre skydda sjöfarten under krig mot angrepp
förbereder sjöfartsverket beredskapsleder för den civila sjöfarten och
erforderlig materiel beredskapslagras.

Delfunktionerna Transportsamordning och Landsvägstransporter

Överstyrelsen för civil beredskap är ansvarig för beredskapsplaneringen inom
delfunktionerna Transportsamordning och Landsvägstransporter.

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Under ett anpassningsskede bedöms det finnas tid för kompletterande utbildning
och övning av ledningsorganisationen vad gäller delfunktionen
Transportsamordning.
När det gäller delfunktionen Landsvägstransporter har kapacitetsmålen för
väpnat angrepp i stort sett uppnåtts. Transportföretagen har en hög
grundberedskap att utföra transporter och vägtrafikombuden har god förmåga att
lösa sina uppgifter.

Inriktning av planeringen

Regeringen anser att organisationen för transportsamordning bör vara väl
förberedd och kunna träda i verksamhet snabbt. Under ett anpassningsskede bör
emellertid kompletterande utbildning och övning kunna genomföras. Särskilt
viktigt är att den kan ge det enskilda transportföretaget tydlig information om
prioriteringar vid kapacitetsbrist.
Vidare anser regeringen att i säkerhetspolitiska kriser skall godstransporter
i stort sett kunna utföras i normal omfattning.
Landsvägstransporter skall kunna genomföras i viss omfattning även vid avbrott
på allmänna elnätet och avbrott på telenätet. Linjetrafik med bussar skall kunna
bedrivas i normal omfattning under säkerhetspolitiska kriser och neutralitet
samt i stort sett även vid väpnat angrepp.

20.3.11 Funktionen Finansiella tjänster

Funktionen omfattar betalningar och andra finansiella tjänster inom bank- och
försäkringsväsendet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Finansiella tjänster skall |
| bedrivas så att under höjd beredskap betalningssystemet i landet|
| kan upprätthållas och de mest angelägna tjänsterna i övrigt inom|
| bank- och försäkringsväsendet erbjudas. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Postgirots datacentral med den centrala produktionsenheten är mycket sårbar vid
flygbekämpning och sabotage. Ett reservsystem på annan ort än Stockholm kan
användas för prioriterade postgirokonton som innehas av offentliga organ och
K-företag. Regeringen bedömer att anläggningens förmåga är, utom vid elbortfall,
godtagbar, men att dess skydd är dåligt. Bankgirots förmåga att förmedla
betalningar är god men måste upphöra om verksamheten inte kan bedrivas i
ordinarie lokaler och med ordinarie utrustning. För närvarande pågår även
planering för regional clearing men den är ännu inte avslutad.
Försäkringsföretagens förmåga att anpassa sig till allvarliga störningar är
enligt regeringens bedömning godtagbar. Statens krigsförsäkringsnämnd bedöms i
detta hänseende ha god förmåga och Statens krigsskadenämnd godtagbar förmåga.
Brist på skyddsrum försvårar i viss utsträckning verksamhet i fredstida
lokaler, t.ex. i Stockholms innerstad; skyddade utrymmen finns i viss
utsträckning.
Under och efter en långvarig säkerhetspolitisk kris kan tillgången på
reservdelar till datorutrustning bli kritisk och minska kapaciteten inom såväl
giroverksamhet som annan bank- och försäkringsverksamhet.

Inriktning av planeringen

Kontantlösa betalningar skall kunna utväxlas i hela landet. Hushåll och företag
skall kunna disponera sina tillgodohavanden på konton i bankerna och kontona
skall kunna tillföras lönemedel, pensioner m.m. Krediter skall kunna lämnas, i
första hand till krigsviktig verksamhet. Postgirot skall kunna användas inte
bara för statens och K-företags betalningar utan om möjligt även för betalningar
av alla som har postgirokonton.
Regional clearing skall kunna inrättas för avveckling av transaktioner mellan
bankerna. Ett nät av bank- och postkontor skall kunna hålla öppet för att
betjäna allmänheten. Värdepappersmarknaden skall kunna fungera så att
penningpolitiskt motiverade transaktioner kan utföras och allmänheten kan komma
åt sina placeringar.
Försäkringsföretagen skall kunna bedriva en begränsad verksamhet.
Livförsäkring, brandförsäkring av fastighet samt försäkring av anläggningar och
transporter som är angelägna för folkförsörjningen och Försvarsmakten skall
upprätthållas. Statens krigsförsäkringsnämnd och Statens krigsskadenämnd skall
kunna träda i funktion. Försäkringsföretagen skall gemensamt ha organiserat ett
nät av lokalkontor för att betjäna allmänheten med försäkringstjänster.

20.3.12 Funktionen Skatte- och uppbördsväsende

Funktionen omfattar verksamhet som bedrivs inom skatteförvaltningen och tullen
samt exekutionsväsendet, främst beskattning, uppbörd och folkbokföring samt
verkställighet enligt utsökningsbalken eller annan författning. Riksskatteverket
är funktionsansvarig myndighet för funktionen Skatte- och uppbördsväsende.
Övriga myndigheter med uppgifter inom funktionen är Tullverket,
skattemyndighetena och kronofogdemyndighetena.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Skatte- och uppbördsväsende skall |
| bedrivas så att under höjd beredskap betalning av skatter, |
| tullar och avgifter säkerställs. Beslutade ändringar i |
| skattereglerna skall snabbt kunna verkställas. |
| Folkbokföringssystemet skall ha hög funktionssäkerhet. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen vill beträffande funktionens beredskapsläge anföra följande. Frågor
om beskattningen under säkerhetspolitiska kriser och krig har relativt nyligen
behandlats i prop. 1994/95:171 Beskattningen under kriser och krig. I
propositionen föreslogs en ny fullmaktslag, lagen (1995:439) om beskattning,
förtullning och folkbokföring under krig eller krigsfara m.m, som trätt i kraft
den 1 juli 1995 (bet. 1994/95:SkU24, rskr. 1994/95:241). Propositionen har
utgått från de påfrestningar Sverige kan utsättas för vid ett väpnat angrepp
samt de försörjningsproblem som kan uppstå i samband med allvarliga krigshotande
internationella kriser och i en neutralitetssituation. Den planering som skett
har emellertid givetvis stor betydelse även för ett mer vidgat säkerhetsbegrepp
där svåra påfrestningar på samhället i fred beaktas. Vid krigsbetingade kriser
finns, till skillnad mot vissa svåra fredstida påfrestningar, i regel en viss
förvarningstid då beredskapen kan höjas och förberedelser vidtas. Betydelsen av
flexibilitet får därför genom det vidgade säkerhetsbegreppet ökad aktualitet och
bör betonas liksom nödvändigheten av en helhetssyn på verksamhet som bedrivs
under normala förhållanden och verksamhet under krisförhållanden.
Beredskapsläget inom funktionen är enligt regeringen till vissa delar
godtagbart. Företagens möjligheter att att klara skatteuppbörden i störd miljö
är emellertid osäker. Postens medverkan i uppbördsverksamheten är inte
säkerställd. Detsamma gäller möjligheterna till samband både vad gäller
fredsarbetsplats och krigsuppehållsplats.

Inriktning av planeringen

Ett fungerande skatte- och uppbördssystem är nödvändigt för att tillförsäkra det
allmänna en löpande uppbörd av skatter och avgifter. Dessa intäkter är av stor
vikt för att finansiera offentlig verksamhet och för folkförsörjningen. Skatte-
och uppbördssystemen har även stor betydelse som styrmedel för den ekonomiska
politiken. Flexibiliteten måste vara stor för att det snabbt skall finnas
möjlighet att vidta åtgärder vid t.ex. en nationell eller internationell
finansiell kris. Ett flexibelt skattetryck kan också användas för att reglera
köpkraften och för att styra konsumtionen i syfte att undvika hamstring och
bristsituationer.
De ändringar som kan bli aktuella att göra i skattelagstiftningen under höjd
beredskap har berörts i den ovan nämnda propositionen om beskattningssystemets
utformning under kriser och krig. Motsvarande ändringar kan emellertid bli
aktuella även vid vissa påfrestningar på samhället i fred även om den nyligen
införda fullmaktslagstiftningen endast kan användas vid krigsrelaterade kriser
(jfr 1 § lagen om beskattning, förtullning och folkbokföring under krig eller
krigsfara m.m.). Även i folkbokföringssystemen måste det finnas nödvändig
flexibilitet inte minst mot bakgrund av att uppgifter från folkbokföringen är
betydelsefulla för såväl den enskildes rättigheter och skyldigheter som för
andra myndigheter med viktiga samhällsfunktioner.
I kravet på flexibilitet ligger att funktionen så långt det är möjligt skall
kunna anpassas till de skiftande förhållanden som säkerhetspolitiska kriser och
krig kan innebära och ändå fullgöra sin uppgift. En fråga av särskild vikt i
detta sammanhang är att fortsättningsvis säkerställa reservdrift för nödvändiga
ADB-system. I den fortsatta planeringen bör även en planläggning ske för
begränsade manuella rutiner. Postens medverkan i uppbördsverksamheten bör
säkerställas liksom sambandsmöjlighetena både för fredsarbetsplats och
krigsuppehållsplats. För angreppshot på lång sikt bör funktionen kunna verka
autonomt i minst tre geografiska områden. Enligt regeringen är det angeläget att
funktionen i planeringen beaktar möjligheten att vidta beredskapsåtgärder först
i ett anpassningsskede.

20.3.13 Funktionen Livsmedelsförsörjning m.m.

Funktionen Livsmedelsförsörjning m.m. omfattar försörjning med livsmedel inkl.
vatten, reglerings- och ransoneringsåtgärder för livsmedel, livsmedelshygien och
civil veterinärverksamhet. Statens jordbruksverk är funktionsansvarig myndighet.
Vidare har Statens livsmedelsverk, Naturvårdsverket och Fiskeriverket
deluppgifter inom funktionen.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Livsmedelsförsörjning m.m. skall |
| bedrivas så att befolkningen under höjd beredskap kan få tillgång|
| till tillräckligt med livsmedel inklusive dricksvatten med |
| hänsyn till energi- och näringsbehov. Verksamheten skall även |
| bedrivas med syfte att de resurser och den beredskap som |
| skapas också skall kunna utnyttjas vid svåra påfrestningar på |
| samhället i fred och för internationella fredsfrämjande och |
| humanitära insatser. |
--------------------------------------------------------------------

Beredskapen grundas på de fredstida resurserna inom livsmedelssektorn och dess
anpassningsförmåga och flexibilitet, kompletterad med särskilda
beredskapsåtgärder. Beredskapsåtgärderna går i första hand ut på att skapa
förutsättningar för näringslivet att fortsätta sin verksamhet. De fredstida
resurserna behöver därutöver kompletteras, främst med beredskapslagring.
Lagringen svarar för huvuddelen av kostnaderna för beredskapen.

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen bedömer att förmågan att trygga försörjningen med livsmedel är
godtagbar vid ett väpnat angrepp med iståndsatta styrkor, dock förutsatt att
planerad komplettering av beredskapslager av livsmedel i södra och mellersta
Sverige kan genomföras under en ettårig uppbyggnadsperiod. Förmågan efter ett
krig är beroende av import av insatsvaror för växtodling och proteinfodermedel
för animalieproduktion.
Gränssättande för försörjningen med dricksvatten är el, reservvattentäkter,
reservdelar och kemikalier. Vid störningar i ordinarie distributionssystem har
förmågan att snabbt organisera distributionen av nödvatten avgörande betydelse.
I de tre storstadsområdena bedöms förmågan som godtagbar på gränsen till icke
godtagbar. I övriga landet bedöms förmågan som godtagbar. Förmågan

att förhindra eller i tid upptäcka sabotage med B- stridsmedel bedöms inte som
godtagbar.

EU-medlemskapets innebörd för beredskapsverksamheten

Genom att Sverige fr.o.m. år 1995 omfattas av EG:s gemensamma jordbrukspolitik
är möjligheterna begränsade att självständigt påverka det inhemska jordbruket
och dess inriktning. Den gemensamma jordbrukspolitiken innebär en gemensam pris-
och marknadspolitik. Handeln med jordbruksprodukter är fri inom unionen, men
reglerad mot tredje land med hjälp av gränsskydd och exportstöd. Möjligheterna
att i framtiden vidta olika beredskapsåtgärder påverkas därigenom. Bland annat
torde en ransonering eller reglering vara åtgärder som inte är förenliga med
EG:s regelverk.
Växtodling och djuruppfödning har också påverkats av medlemskapet. Det har
bl.a. inneburit att en sedan tidigare krympande oljeväxtodling genom Blair
House-avtalet mellan EU och USA kommit att begränsas ytterligare. Förändringen
har förstärkts av den för oljeväxtodlingen ogynnsamma prisrelationen mot
spannmål. Gemenskapen är inte självförsörjande med vegetabiliska oljor och
proteinfodermedel. Detsamma gäller för ammoniak, vilket är basen för
kvävegödselmedel. Däremot är EU självförsörjande vad gäller animalie- och
mejeriprodukter samt socker och spannmål.
För förädlingsindustrin innebär medlemskapet ökad konkurrens. Möjligheten att
konkurrera kan dock komma att begränsas av otillräcklig tillgång på råvara som
en följd av EG:s regleringar. Förväntade strukturförändringar, med ytterligare
koncentration och specialisering som följd är negativ ur beredskapssynpunkt. För
handeln torde det inte bli några större strukturella förändringar till följd av
medlemskapet.

Inriktning av planeringen

Regeringen anser det vara önskvärt att funktionen vid utgången av
försvarsbeslutsperioden har en förmåga att tillgodose befolkningens behov av
dricksvatten och andra livsmedel, med hänsyn till energi- och näringsbehov,
under alla former av påfrestningar. Vid ett angrepp i nuvarande omvärldsläge
skall förmågan kunna tillgodoses med ordinarie fredsresurser, dvs. näringslivets
och hushållens resurser. Behoven av dricksvatten skall så långt möjligt
tillgodoses med ordinarie distributionssystem. Vid störningar i dessa skall
huvudmännen för vattenverk och distributionsnät säkerställa tillgång på
dricksvatten för konsumenternas överlevnad och minimibehoven för andra
prioriterade brukare. Livsmedelskontroll, djurskydd och djursjukvård skall så
lång möjligt kunna upprätthållas.
Vid angrepp med iståndsatta styrkor i ett förändrat omvärldsläge skall det
finnas förmåga, förutom den förmåga som redan finns hos näringsliv och
vattenverk samt den beredskapslagring av livsmedel och kemikalier, (bl.a. för
beredning av dricksvatten) som måste finnas redan i fredstid, att komplettera
resurser så att uthålligheten i försörjningen kommer att motsvara vad som krävs.
Behovet av livsmedel och dricksvatten skall kunna tillgodoses i alla delar av
landet, även vid produktionsbortfall och avbrott i transporterna. Detsamma skall
gälla för livsmedels- och dricksvattenkontroll.
Förmåga skall finnas att följa och analysera utvecklingen och ett förändrat
hot på lång sikt inom ansvarsområdet och att anpassa beredskapsåtgärderna till
denna utveckling och ett förändrat hot.
Försörjningen skall kunna upprätthållas även vid användandet av ABC-
stridsmedel.
Funktionens förmåga inför angreppshot skall i akuta situationer kunna
utnyttjas vid fredsfrämjande och humanitära insatser inom ramen för samarbete i
internationella organisationer, förutsatt att resurser som förbrukas kan byggas
upp inom rimlig tid.
Myndigheter inom funktionen skall ha en handlingsberedskap för snabba och
effektiva åtgärder. Resurser avsedda för kriser och krig skall även kunna
utnyttjas vid svåra påfrestningar på samhället i fred och därefter byggas upp
igen.
I prop. 1994/95:25 (bet. 1994/95:FiU1, rskr. 1994/95:145) Vissa
ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. framhölls att de fredstida lagringsmålen
kunde sänkas om möjligheterna till en säker import ökade. Mot bakgrund av de
väntade effekterna av ett närmare samarbete med länderna i Europa framhöll den
dåvarande regeringen att beredskapslagringen kunde minskas väsentligt.
Besparingen borde kunna uppgå till 200 miljoner kronor årligen. I 1994/95 års
budgetproposition (1994/95:100 bil. 10) anfördes att denna besparing var möjlig
mot bakgrund av planeringsförutsättningarna i 1992 års totalförsvarsbeslut, den
förändrade importsituation som uppstått i och med förändringarna i Europa och
det svenska EU-medlemskapet. Beredskapslagringen borde koncentreras på behoven i
krig. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag
(bet. 1994/95:JoU13, rskr. 1994/95:291). I enlighet med Jordbruksverkets
beräkningar beslöt den dåvarande regeringen att den utförsäljning av
beredskapslager som var nödvändig för att nå besparingsmålet på 200 miljoner
kronor skulle generera en nettointäkt på minst 640 miljoner kronor till och med
den 31 december 1997.
Enligt försvarsbeslutets första etapp skall totalförsvaret inte bara stå
berett att möta traditionella säkerhetspolitiska hot, utan även ett bredare
spektrum av hot och risker. Det civila försvaret skall värna civilbefolkningen
och trygga dess försörjning, kunna genomföra fredsfrämjande och humanitära
insatser samt stärka samhällets samlade förmåga att möta svåra påfrestningar på
samhället i fred. Regeringen ansåg att beredskapsläget med hänsyn tagen till de
förändrade uppgifterna för det civila försvaret, den ändrade hotbilden vid ett
väpnat angrepp samt de tillgångar och den förmåga som redan byggts upp medgav en
viss nedtoning av de ekonomiska resursanspråken för bl.a. försörjningsområdet
livsmedel. Hänsyn bör tas till behoven i ett fall där Sverige står neutralt vid
krig i vårt närområde. Frågan är därvid vilka möjligheterna är till import av
s.k. strategiska varor. Vidare bör åtgärderna på livsmedelsområdet i första hand
avse beredskapslagring av halvfabrikat och färdigvaror i de delar av landet,
väsentligen Norrland, där problem med försörjning kan uppstå vid ett väpnat
angrepp. Riksdagen delade denna uppfattning (bet. 1995/96:FöU1).
De nya planeringsförutsättningarna där även förmågan vid svåra påfrestningar i
fred och förmågan att bistå i fredsfrämjande och humanitära insatser finns med
medför ett behov av att revidera den övergripande målsättningen för funktionen.

Beredskapslagring

Med anledning av besparingskraven i nyss nämnda budgetproposition avbröts
planerad återstående lageruppbyggnad av insatsvaror till jordbruket och
avvecklingen av dessa produkter började.
I utförsäljningen ingick även, som en följd av möjlig lageruppbyggnad i en
krissituation och förändrade beräkningsnormer, vissa kvantiteter livsmedel och
livsmedelsråvara. Dessa tillgångar är ojämnt fördelade över landet. Ett angrepp
kan bl.a. leda till att områden i landet blir isolerade, att transporter till
landets norra delar omöjliggörs samt att produktion slås ut av olika skäl.
Lagringsmålen för norra Sverige motsvarar 90 % av energibehovet under ett väpnat
angrepp. Dessutom lagras livsmedelsråvara till förädlingsindustrin för en
situation efter ett krigsskede då transportförbindelserna med övriga landet
antas vara avbrutna.
Lagringsmålen för livsmedel i södra och mellersta Sverige motsvarar
25 % av energibehovet under ett angrepp, medan 50 % av behovet lagras i form av
insatsvaror. Dessa lagringsmål delas upp i ett mål för fredstida lagring och ett
mål för kompletteringsanskaffning under ett återtagningsskede. En del av de
livsmedel som säljs ut har bedömts kunna kompletteringsanskaffas under en
ettårsperiod. Denna kompletteringsanskaffning beräknas kosta knappt 360 miljoner
kronor. Även komplettering av kemikalier för beredning av dricksvatten till en
kostnad av sex miljoner kronor kommer att behöva genomföras.
Det säkerhetspolitiska läget och de särskilda förhållandena inom
livsmedelsområdet gör att regeringen anser att beredskapslagringen helt kan
avvecklas. Planeringen och säkerställandet av livsmedels-försörjningen bör kunna
ske på andra sätt än genom fredstida lagring av livsmedel. Vissa
lagringskostnader bedöms dock vara nödvändiga. Regeringen avser att ge
Jordbruksverket i uppdrag att mot denna bakgrund lämna förslag till den närmare
planeringen av beredskapen. En minskning av lagren bör ske i en takt som innebär
att onödiga förluster undviks.

20.3.14 Funktionen Arbetskraft

Anslaget avser funktionen Arbetskraft som omfattar främst frågor om
arbetskraftsförsörjning under höjd beredskap. Arbetsmarknadsstyrelsen är
funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Arbetskraft skall bedrivas så att |
| under höjd beredskap totalförsvarets behov av arbetskraft kan |
| tillgodoses. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Funktionens myndigheter har beredskapsverk och bemannade krigsorganisationer.
Funktionens personal är utbildad och övad.
Behovet av att säkerställa nyckelpersonal kan för närvarande inte tillgodoses
på grund av en uppkommen finansieringsbrist. Innevarande budgetår anser sig inte
Arbetsmarknadsverket ha medel för att av Pliktverket köpa den nödvändiga
tjänsten för ändrad krigsplacering. Arbetsmarknadsstyrelsen har infört ett
tillfälligt stopp för ändrad krigsplacering tills dess att finansieringsfrågan
är löst.

Inriktning av planeringen

Arbetsmarknadsstyrelsen har till regeringen i skrivelse den 30 januari 1996
ifrågasatt behovet av en särskild fredstida planering av
arbetskraftsförsörjningen. Myndigheten hänvisar till att den rörlighet som finns
på arbetsmarknaden innebär att även utan särskild fredstida planering kan
behovet av arbetskraft tillgodoses genom kompletteringsutbildningar i händelse
av krigshot.
Regeringen anser att funktionen Arbetskraft bör finnas kvar.
Arbetsmarknadsverket har en regional och lokal organisation som ger goda
förutsättningar att utöva funktionsansvaret. Ansvaret för funktionen Arbetskraft
bör därför även fortsättningsvis finnas hos Arbetsmarknadsstyrelsen.
Arbetsmarknadsverkets roll skall ses som en del av totalförsvaret. Funktionen
Arbetskraft ställer krav på viss administration även i fredstid. Regeringen
anser det nödvändigt att det finns en samlad bild av arbetskraftsförsörjningen.
Personalplanläggningen av nyckelpersoner i k-företag m.m. bör därför ske på en
fortsatt god nivå i enlighet med de nya planeringsförutsättningarna.

Beträffande frågan om finansiering av Totalförsvarets pliktverks tjänster
skall avgiftsfinansieringen av tjänsterna ändrad krigsplacering,
disponibilitetskontroll samt vissa andra nödvändiga avgifter för ADB-utbildning
till Pliktverkets datasystem (PLIS) ske genom Överstyrelsen för civil beredskap.
Överstyrelsen avses teckna avtal för den civila delen av totalförsvaret för
detta.

20.3.15 Funktionen Flyktingverksamhet

Funktionen Flyktingverksamhet omfattar dels uppgifter som motsvarar mottagande
av flyktingar och asylsökande som reguljärt förekommer i fredstid, dels
uppgifter som tillkommer i fråga om omhändertagande av flyktingar och andra
utlänningar som under kriser och krig kan komma att söka en fristad i Sverige.
Statens invandrarverk har ansvaret för funktionen.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Flyktingverksamhet skall bedrivas |
| så att flyktingar och asylsökande kan tas emot även under höjd |
| beredskap. Verksamheten skall bedrivas så att resurser och den |
| beredskap som skapas också kan utnyttjas vid svåra påfrestningar|
| på samhället i fred och för internationella fredsfrämjande och |
| humanitära insatser. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen bedömer att funktionens möjligheter att verka enligt statsmakternas
krav och intentioner vid ett väpnat angrepp är god.

Inriktning av planeringen

Funktionen bör vid ett väpnat angrepp så långt möjligt med hänsyn tagen till
bl.a. inströmningen av asylsökande med ordinarie säkerhetsskydd kunna bedriva
verksamhet med samma grundläggande kompetens och flexibilitet som under normala
förhållanden. De skyddssökande bör kunna få nödvändig samhällsservice som är
anpassad efter krigsmiljöns särskilda krav. Kapaciteten bör kunna ökas under en
kompletteringsperiod. En förutsättning för detta är att befogenheter ges genom
författningsreglering för extraordinära situationer. Regeringen avser att senare
återkomma till riksdagen i denna fråga.

20.3.16 Funktionen Landskaps- och fastighetsinformation

Verksamheten inom funktionen Landskaps- och fastighetsinformation omfattar
åtgärder för att vid höjd beredskap säkerställa att totalförsvaret har tillgång
till landskapsinformation, hydrografisk information, geologisk information och
fastighetsinformation av erforderligt slag och i tillräcklig omfattning.
Funktionen leder och samordnar krigstryckningsorganisationen samt förbereder
stöd till totalförsvarets markanskaffning. Funktionen omfattar även
sekretessgranskning av kartor och flygbilder samt tillståndsgivning för
databaser med landskapsinformation.
Lantmäteriverket är funktionsansvarig myndighet. Andra myndigheter med
uppgifter inom funktionen är lantmäterimyndigheterna i respektive län
Sjöfartsverket och Sveriges geologiska undersökning.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Landskaps- och fastighets- |
| information skall bedrivas så att totalförsvarets behov av |
| landskapsinformation, fastighetsinformation, hydrografisk |
| information, geologisk information samt stöd till |
| markanskaffning under höjd beredskap kan tillgodoses. Dessutom |
| skall krigstryckningsorganisationen kunna träda i kraft under |
| höjd beredskap. |
| |
| Verksamheten skall bedrivas så att de resurser och den |
| beredskap som skapas också skall kunna utnyttjas vid svåra |
| påfrestningar på samhället i fred och för internationella |
| fredsfrämjande och humanitära insatser. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen anser att beredskapsläget för funktionen är godtagbart men att vissa
brister föreligger. Tillgången på kartor för militära förband och
totalförsvarets ledning är, i det korta perspektivet, säkerställd. Tillgång till
fastighets- och landskapsorganisation i digitalt lagrad form är dock begränsad.
I det fall totalförsvarets behov skulle öka på grund av beredskapshöjning kan
funktionen i huvudsak anpassa produktionen i takt därmed. Tillgången till
digitala data kommer dock under avsevärd tid att vara begränsad och svår att
snabbt öka. Funktionen är dock känslig för störningar. Det finns brister
beträffande reservkraft och försörjningsplaner.

Inriktning av planeringen

Regeringen anser att funktionens myndigheter skall verka aktivt för att sprida
kunskap om den information och kompetens som finns att tillgå och hur den kan
användas inom det civila försvaret.
Förutsättningarna för att snabbt och på ett juridiskt godtagbart sätt
säkerställa åtkomst av mark och fastigheter vid höjd beredskap bör förbättras.
Insatser bör göras för att eliminera brister och osäkerheter i
produktionsapparaten under höjd beredskap. Insatser krävs även för att
tillgodose det växande behovet av digitalt lagrad fastighets- och
landskapsinformation. Möjligheter till ajourhållning på stor bredd av såväl
analog som digital information bör säkerställas.
Under en kompletteringsperiod skall produktionen kunna inriktas på information
som är viktig för totalförsvaret. Fredslager av kartor och digitalt lagrad
information skall snabbt kunna distribueras till kunder inom totalförsvaret.
Funktionens förmåga skall kunna utnyttjas vid internationella insatser. Vid
svåra påfrestningar på samhället i fred kan god tillgång till landskaps- och
fastighetsinformation, enligt regeringens uppfattning, få stor betydelse.

20.3.17 Funktionen Energiförsörjning

Verksamheten inom funktionen Energiförsörjning syftar till att tillgodose
samhällets behov av energi under säkerhetspolitiska kriser och i krig. Närings-
och teknikutvecklingsverket (NUTEK) är funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Energiförsörjning skall bedrivas så|
| att under höjd beredskap totalförsvarets och det övriga samhällets|
| behov av elkraft och annan energi kan tillgodoses. |
| Verksamheten skall även bedrivas så att de resurser och den |
| beredskap som skapas också kan utnyttjas vid svåra påfrestningar|
| på samhället i fred och för internationella fredsfrämjande och |
| humanitära insatser. Åtgärderna inom funktionen skall säkerställa|
| åtaganden om försörjningsberedskap inom energiområdet som följer av|
| IEP-avtalet och medlemskapet i EU. |
--------------------------------------------------------------------

Bedömt beredskapsläge den 31 december 1996

Regeringen gör följande bedömning av beredskapsläget.

Förmågan att på nationell och regional nivå leda och samordna verksamheten inom
funktionen är godtagbar. Inom elförsörjningen

begränsas uthålligheten i ledningsförmågan av att drift-, övervaknings- och
kommunikationssystem är beroende av en fungerande elförsörjning.
Förmågan att upprätthålla en fungerande elförsörjning och att prioritera
leveranserna av el bör förstärkas. Vitala funktioner med behov av kontinuerlig
eltillförsel kan inte i alla tänkbara lägen påräkna en säker försörjning. I
mindre strategiskt viktiga områden kan elförsörjningen upprätthållas helt eller
delvis. Det finns brister i förmågan att återupprätta en fungerande
elförsörjning. ABC-skyddet inom elförsörjningen är otillräckligt. Förmågan att
upprätthålla värmeförsörjningen utan fungeran- de ordinarie elförsörjning är
begränsad inom elberoende uppvärmnings system. Förmågan inom elförsörjningen är
en gränssättande faktor för hela totalförsvarets samlade förmåga.
Inom bränsle- och drivmedelsförsörjningen finns krigslager av olja på en av
regeringen angiven nivå. Uthålligheten är god. Förmågan att upprätthålla
distributionen till prioriterade förbrukare och ABC-skyddet är godtagbar.
Tillgängligheten är godtagbar. Sveriges åtaganden om försörjningsberedskap inom
ramen för IEP-avtalet och EU är uppfyllda. Förmågan att genomföra
förbrukningsregleringar kan förbättras.
Beredskapsläget inom elförsörjningen bedöms kunna förbättras något under en
anpassningsperiod, främst vad gäller robustheten i elsystemet, möjligheterna att
prioritera elförsörjningen, ABC-skyddet och reparationsförmågan. Förmågan att
upprätthålla och återupprätta en fungerande elförsörjning bedöms dock vara
otillräcklig också efter en anpassningsperiod. Planeringen för att genomföra
anpassningsåtgärder inom funktionen kan förbättras.

Ansvarsfördelning och organisation inom funktionen

Nuläge

Organisation och ansvarsfördelning

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) är central förvaltningsmyndighet
inom energiområdet och funktionsansvarig myndighet för funktionen
Energiförsörjning. Vid höjd beredskap har NUTEK det övergripande
samordningsansvaret för landets energiförsörjning och ansvar för försörjningen
med bränslen och drivmedel. NUTEK ansvarar för planering och genomförande av
förbrukningsregleringar av energi undantaget elektrisk kraft. NUTEK är
tillsynsmyndighet för lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol.
Inom elförsörjningens område har NUTEK sedan Statens vattenfallsverk
ombildades till aktiebolag år 1992 det samordnande ansvaret för inriktning och
planeringen av beredskapsarbetet (prop. 1991/92:49, bet. 1991/92:NU10,
rskr. 1991/92:92). Kraftindustrin organiserade i samband med bildandet av
Vattenfall AB ett till branschorganisationen Kraftsam knutet kansli för den
branschgemensamma beredskapsplaneringen. Kansliet har senare ombildats till
bolaget Svensk Elberedskap AB, som ägs och finansieras av Svenska
Kraftverksföreningen. Den verkställande planeringen inom elbredskapens område
utförs av Svensk Elberedskap AB i enlighet med ett avtal med NUTEK. Inom NUTEK
finns en särskild beslutande nämnd, Krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar
(KSN), som prövar ärenden enligt lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar m.m.
Övriga myndigheter med uppgifter inom funktionen är Elförsörjningsnämnden
(EFN). Statens oljelager (SOL), Affärsverket svenska kraftnät (Svenska
kraftnät), Statens kärnkraftinspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut
(SSI). EFN träder i verksamhet i krig eller när regeringen annars bestämmer det
och övertar då NUTEK:s beredskapsuppgifter inom elförsörjningen. Nämndens
uppgift är att i samverkan med övriga totalförsvarsmyndigheter se till att
samhällets behov av elkraft tillgodoses genom att planera, leda och samordna
elförsörjningens resurser. Då regeringen beslutar om förbrukningsreglering av el
skall nämnden, i den utsträckning regeringen föreskriver, genomföra regleringen
och inrikta elproduktionen.
SOL förvaltar de statliga, civila krigslagren av olja och oljelagrings
anläggningarna. I krig skall SOL i samverkan med bl.a. oljeföretagen försörja
totalförsvaret med bränslen och drivmedel.
Svenska kraftnät driver och förvaltar det svenska storkraftnätet för el och de
statligt ägda utlandsförbindelserna. Verket har till uppgift att utöva
systemansvaret för elektrisk ström enligt 15 a § lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
(ellagen). Svenska kraftnät har därmed det övergripande ansvaret för att
elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att balans inom hela eller
delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av
el. Verket skall inom sitt verksamhetsområde svara för bl.a. den operativa
beredskapsplaneringen. När EFN är i verksamhet skall Svenska kraftnät bedriva
sin ordinarie verksamhet under nämndens ledning.
SKI är central förvaltnings- och tillsynsmyndighet för kärneknisk verksamhet.
I verksamheten ingår bl.a. att granska säkerheten i kärntekniska anläggningar.
SKI beslutar om driftstillstånd för kärnkraftverken. Myndighetens uppgifter är i
huvudsak oförändrade under krigs- eller beredskapstillstånd.
SSI är central förvaltningsmyndighet för frågor om skydd av människor, djur
och miljö mot skadlig verkan av joniserande och icke-joniserande strålning.
Myndighetens uppgifter inom funktionen Energiförsörjning är inte definierade.

Grunderna för oljelagringen

Beredskapslagringen av olja i Sverige är av två slag, lagring för fredstida
oljekriser och krigslagring. Lagringen för oljekriser tar sikte på allvarliga
störningar i oljeförsörjningen som uppstår i fredstid.

Krigslagringen tar sikte på situationer då landet antingen har blivit indraget i
krig eller står neutralt (krigssituationer).
Lagring för oljekriser infördes med anledning av oljekrisen år 1973-1974. Kort
därefter anslöt sig Sverige tillsammans med flertalet andra OECD-länder till
avtalet om ett Interntionellt energiprogram, IEP. Avtalet innehåller
bestämmelser om bl.a. samordnade åtgärder för att möta oljeförsörjningskriser.
Genom IEP-avtalet har de anslutna ländema åtagit sig att hålla beredskapslager
av olja motsvarande 90 dagars nettoimport. Vid en kris skall länderna vidta
åtgärder för att begränsa oljekonsumtionen och medverka i ett system för
fördelning av tillgänglig olja. Genom EU-medlemskapet skall Sverige också följa
unionens bestämmelser som innebär krav på lager motsvarande 90 dagars
konsumtion. För svenskt vidkommande är kraven enligt IEP-avtalet och EU:s regler
likvärdiga.
Lagring av olja för krigssituationer infördes redan före andra världskriget.
Från år 1957 har genomförts en rad oljelagringsprogram på grundval av skyldighet
enligt lag för oljehandeln och vissa storförbrukare att hålla beredskapslager av
olja, s.k. tvångslagring. Sedan år 1987 har staten svarat för lagringen för det
civila försvarets behov. Enligt riksdagens beslut år 1994 skall lager byggas upp
i näringslivet samtidigt som de statliga lagren avvecklas successivt.
Uppgiften att förvalta och avveckla de statliga civila beredskaps-lagren
ligger sedan den 1 juli 1994 hos en särskild myndighet, Statens oljelager.
Avvecklingen skall vara avslutad år 1999.
Beredskapslagringen av olja hos näringslivet grundas på lagringsskyldighet
enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol (LBOK) för den som
sålt eller förbrukat oljeprodukter. Sådan skyldighet gäller för alla importörer
och raffinaderiföretag. Denna lagring kan betecknas som allmän i den meningen
att lagrings-skyldigheten grundas på en viss, för alla lagringsskyldiga lika
stor andel av föregående års försäljning eller förbrukning. Regeringen
fastställer varje år denna andel, det s.k. lagringsprocenttalet, genom en
särskild förordning. Sedan år 1987 har andelen varit 25 % för ett antal viktiga
oljeprodukter ingående i fredskrislagren. Fr.o.m den 1 juli 1996 åläggs berörda
företag med stöd av LBOK även viss lagring för krigs-situationer. Omfattningen
av krigslagringen redovisas inte öppet. För vissa el- och värmeproducerande
anläggningar fastställs lagrings-skyldigheten enligt särskilda regler.

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning och åtgärder |
| |
| Funktionen Energiförsörjning bör delas in i delfunktionerna |
| Elförsörjning och Bränsle- och drivmedelsförsörjning. |
| |
| NUTEK bör vara funktionsansvarig myndighet för funktionen |
| Energiförsörjning och ansvara för delfunktionen Bränsle- och |
| drivmedelsförsörjning. Statens oljelager har uppgifter inom |
| delfunktionen. |
| |
| Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) bör vara |
| ansvarig |
| myndighet för delfunktionen Elförsörjning. Statens |
| kärnkraftinspektion |
| har uppgifter inom delfunktionen. Elförsörjningsnämnden bör |
| avvecklas. |
| |
| Elförsörjningens regionala organisation bör bestå av elområden som|
| skall ledas av en elbefälhavare. Organisationen bör träda i |
| verksamhet i krig eller då regeringen annars bestämmer, och |
| verka |
| som regionala organ åt Svenska kraftnät. Den nuvarande |
| ordningen för det fredstida beredskapsarbetet på regional nivå bör|
| behållas |
| med de förändringar som följer av den nya organisationen inom |
| delfunktionen. |
| |
| NUTEK bör ansvara för ransoneringar och andra förbruknings- |
| regleringar inom energiområdet. |
| |
| Regeringen avser uppdra åt Svenska kraftnät och NUTEK att vidta|
| erforderliga åtgärder för att genomföra den nya ordningen. |
--------------------------------------------------------------------

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Avviker från regeringens bedömning.
Utredningen föreslår att funktionen Energiförsörjning delas i två nya
funktioner, nämligen Bränsle- och drivmedelsförsörjning samt Elförsörjning.
Enligt förslaget skall NUTEK vara funktionsansvarig myndighet för funktionen
Bränsle- och drivmedel. Enligt förslaget inrättas EFN som en myndighet i fred
med ansvar för funktionen Elförsörjning. EFN:s uppgifter i krigstid föreslås
oförändrade. Övriga myndigheter med uppgifter inom funktionen Elförsörjning är
enligt förslaget Statens kärnkraftinspektion och Affärsverket svenska kraftnät.

Remissinstanserna: Remissopinionen är delad till ELU:s förslag. Tillstyrker
förslaget gör bl.a. Försvarsmakten, Riksrevisionsverket, Banverket, Statens
järnvägar, Elsäkerhetsverket, Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB,
Sveriges Industriförbund, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska
Elverksföreningen och Riksförbundet Energileverantörema. Avstyrker förslaget gör
bl.a. Statskontoret, Överstyrelsen för civil beredskap, civilbefälhavarna,
NUTEK, Post- och telestyrelsen, Jordbruksverket och länsstyrelserna i Uppsala,
Hallands och Gävleborgs län.

Elberedskapsutredningens (EBU) förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.

Hearing: Samtliga remissinstanser tillstyrker EBU:s förslag. Svenska
Kraftverksföreningen och Svensk Elberedskap AB anför att Svenska kraftnäts
ansvar för elberedskapen också bör omfatta tillsynsansvaret för
beredskapslagringen av olja och kol vid elproducerande anläggningar. Enligt
NUTEK och ÖCB bör NUTEK ansvara för denna uppgift i samråd med Svenska kraftnät.

Skälen för regeringens bedömning

Funktionsindelning

Det finns en viss utbytbarhet mellan energislagen i energisystemet inom
exempelvis uppvärmningssektorn, industrin och området för kraftgenerering. Det
finns även behov av avvägningar mellan dessa sektorer och transportsektorn.
Energisystemets flexibilitet bör tillvaratas i samband med försörjningsproblem
inom energiområdet i fred och i krig. Detta förutsätter en viss samordning av
försörjningen av bränsle- och drivmedel och av elkraft. Även i det fredstida
beredskapsarbetet finns det behov av samordning. För att säkerställa denna
samordning bör det övergripande ansvaret för beredskapsuppgifterna inom
energiområdet även i fortsättningen hållas samman inom en funktion
(Energiförsörjning).
Förutsättningarna för verksamheten och beredskapsåtgärderna skiljer sig
väsentligt åt mellan elförsörjningssystemet och bränsle- och driv-
medelsförsörjningen. Verksamheten inom funktionen Energiförsörjning bör delas i
två delfunktioner, Bränsle- och drivmedelsförsörjning samt Elförsörjning.
Härigenom skapas förutsättningar för ett effektivt och målinriktat
beredskapsarbete i de två delarna av energisystemet samtidigt som behovet av
samordning inom energiberedskapen i stort tillgodoses.

Huvudmannaskap för funktionen Energiförsörjning och delfunktionen
Bränsle- och drivmedelsförsörjning

Den s.k. ansvarsprincipen bör vara vägledande för myndighetsorganisationen inom
funktionen Energiförsörjning. Myndighetsstrukturen och ansvarsförhållandena inom
energiområdet bör så långt möjligt vara den

samma i krig och i fred. Organisationsförändringarna vid övergången till
krigsorganisation bör minimeras.
NUTEK är central förvaltningsmyndighet inom energiområdet och bör därmed vara
funktionsansvarig myndighet för funktionen Energiförsörjning. NUTEK skall svara
för de uppgifter som enligt beredskapsförordningen (1993:242) åligger en
funktionsansvarig myndighet. Verksamheten som funktionsansvarig myndighet bör
särskilt koncentreras till de uppgifter som är gemensamma för funktionen. NUTEK
skall bl.a. ta fram programplaner, beredskapslägesredovisningar och andra för
funktionen gemensamma planeringsdokument. NUTEK skall också samordna gemensamma
beredskapsförberedelser inom funktionen och svara för den funktionsgemensamma
utbildnings- och övningsverksamheten.
NUTEK är tillsynsmyndighet enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av
olja och kol och bör därmed ansvara för delfunktionen Bränsle- och
drivmedelsförsörjning. NUTEK skall därmed inom delfunktionen svara för de
uppgifter som enligt beredskapsförordningen (1993:242) åligger en
funktionsansvarig myndighet. I fredstid skall NUTEK bl.a. samordna, inrikta och
utöva tillsyn över beredskapsförberedelserna inom delfuktionen. NUTEK skall även
se till att Sveriges åtaganden om försörjningsberedskap inom energiområdet som
följer av IEP-avtalet och medlemsskapet i EU uppfylls. Vid höjd beredskap skall
NUTEK bl.a. planera, leda och samordna resurserna inom bränsle- och drivme-
delsområdet. I delfunktionen Bränsle- och drivmedelsförsörjning skall även SOL
ingå.
Regeringen avser att se över tillsynsansvaret för beredskapslagringen av olja
och kol vid elproducerande anläggningar. Tillsvidare bör NUTEK behålla detta
tillsynsansvar och lösa uppgiften i samråd med Svenska kraftnät.

Huvudmannaskap för delfunktionen Elförsörjning

ELU föreslog att EFN skall inrättas som en myndighet i fredstid, med ansvar för
den föreslagna funktionen Elförsörjning. Flera remissinstanser är kritiska till
förslaget. Som skäl anförs bl.a. att EFN:s uppgifter i fredstid och i krig
skiljer sig åt. Vidare anförs att förslaget skapar oklarheten om
ansvarsfördelningen mellan EFN och Svenska kraftnät och att det är osäkert om
myndigheten kan hävda beredskapsintresset mot bakgrund av bl.a. dess föreslagna
anknytning till kraftbranschen.
Enligt EBU bör ansvaret för delfunktionen Elförsörjning läggas på Svenska
kraftnät. Som skäl anförs att Svenska kraftnät som systemansvarig myndighet
enligt ellagen har ett kortsiktigt operativa ledningsansvar för
elförsörjningen.Vidare anförs att verksamheten med elanläggningarnas
driftsäkerhet har nära anknytning till elberedskapen. Enligt EBU kommer därmed
myndighetsstrukturen inom elförsörjningens område att överensstämma i fred och
krig i enlighet med ansvarsprincipen. Remissinstanserna stöder EBU:s förslag.

EBU:s förslag enligt regeringens mening bör ligga till grund för
ansvarsfördelningen inom delfunktionen Elförsörjning. Därmed övertar Svenska
kraftnät i allt väsentligt EFN:s uppgift att i krig planera, leda och samordna
elförsörjningens resurser. EFN bör därför avvecklas. EFN:s krigsorganisation
bör i tillämpliga delar övertas av Svenska kraftnät. Genom förslaget renodlas
beredskapsansvaret inom elförsörjningen till att omfatta produktion, överföring
och distribution av elkraft.
Som ansvarig myndighet för delfunktionen Elförsörjning skall Svenska kraftnät
i fredstid delta i gemensam verksamhet för funktionen Energiförsörjning, såsom
exempelvis studier, planering och övningar. Vidare ingår att samordna, inrikta
och utöva tillsyn över elföretagens beredskapsförberedelser, samt att utbilda
och öva krigsplacerad personal och civilpliktiga inom delfunktionen.
Vid höjd beredskap skall Svenska kraftnät leda och samordna elförsörjningens
resurser och att ta fram underlag för beslut om prioriteringar av
elanvändningen. Vidare ingår då ett övergripande ansvar för reparationer och
underhåll av anläggningar i elsystemet. I ansvaret ligger också att i samband
med förbrukningsreglering av el svara för verkställigheten av
tillämpningsföreskrifter.
Förfogandelagen (1978:262) och ransoneringslagen (1978:268) träder i
tillämpning vid höjd beredskap eller då regeringen annars bestämmer. Svenska
kraftnät kan i sådana situationer efter regeringens bestämmande utöva sin
verksamhet med stöd av dessa lagar. Därmed vidgas verkets befogenheter inom
elförsörjningen. De befogenheter som enligt ellagen följer med systemansvaret
kvarstår vid höjd beredskap.

Övriga myndigheter inom delfunktionen Elförsörjning

SKI bör vara beredskapsmyndighet inom delfunktionen Elförsörjning. Nuvarande
ordning när det gäller ansvarsförhållandena inom kärnsäkerhetsområdet bör bestå.
SKI:s uppgifter inom elberedskapen skall vara oförändrade.
Elsäkerhetsverket är tillsynsmyndighet för elsäkerhetsfrågor enligt ellagen
och ansvarar för de statliga insatserna för att bl.a. bygga upp, upprätthålla
och utveckla en god säkerhetsnivå för elektriska anläggningar och elektrisk
materiel. Det finns beröringspunkter mellan elsäkerhet och elberedskap.
Exempelvis är de reparationer av elektriska anläggningar som kan förekomma i
krig förenade med särskilda säkerhetsproblem. Elsäkerhetsverket kan tillföra
kompetens inom elsäkerhetsområdet till beredskapsarbetet och bör därför ingå i
delfunktionen Elförsörjning. Det finns således anledning att överväga om
Elsäkerhetsverket bör vara beredskapsmyndighet inom delfunktionen Elförsörjning.
Det är en uppgift för Svenska kraftnät att i samråd med Elsäkerhetsverket
närmare överväga om Elsäkerhetsverket bör vara beredskapsmyndighet inom
delfunktionen Elförsörjning och att precisera verkets ansvar och uppgifter i ett
sådant sammanhang.
SSI har inte några direkta uppgifter inom elförsörjningsområdet och bör inte
ingå i delfunktionen Elförsörjning. Institutets beredskapsuppgifter bör
koncentreras till funktionen Befolkningsskydd och räddningstjänst.

Regional organisation inom delfunktionen Elförsörjning

Den nuvarande ordningen för elförsörjningens regionala beredskapsorganisation
fastställdes genom regeringsbeslut den 25 augusti 1988. Enligt beslutet skall
organisationen bestå av självständiga myndigheter i två nivåer; elområden på
högre regional nivå och elblock på lägre regional nivå. Elområdet leds av en
elbefålhavare. Elblocket leds av en elblockchef. Organisationen inrättas i krig
eller då regeringen annars bestämmer och knyts till enskilda företag inom
elförsörjningen.
Den regionala organisationen för elberedskapen bör anpassas till tillgången på
ledningsresurser och det regionala ledningsbehovet inom elförsörjningen, samt
till förhållandena i övrigt på elmarknanden. Organisationen bör bestå av en
nivå, s.k. elområden. Vid höjd beredskap eller då regeringen annars bestämmer
bör elområdet ledas av en elbefälhavare. Elbefälhavaren skall verka som
regionala organ åt Svenska kraftnät. Elbefälhavaren skall leda och samordna de
åtgärder som krävs inom elområdet för att prioriterade behov av elkraft skall
kunna tillgodoses. Om Svenska kraftnät inte kan utöva en central ledning över
elförsörjningen skall elbefälhavaren självständigt leda verksamheten inom
elområdet.
Kraftsam Elberedskap, sedermera Svensk Elberedskap AB, har i skrivelse den 22
juni 1993 (N93/1329) lämnat förslag till bl.a. ny regional organisation för
elberedskapen. Förslaget har remissbehandlats. Remissinstanserna var i huvudsak
positiva till förslaget. EBU har lämnat ett förslag till regional organisation.
Remissinstanserna tillstyrker EBU:s förslag. Förslagen från Kraftsam
Elberedskaps och EBU överenstämmer i allt väsentligt med regeringens bedömning.
De fredstida beredskapsförberedelserna på regional nivå utförs för närvarande
av s.k. elområdeskanslier, som även har till uppgift att vara kansli åt
elbefälhavaren i krig. Kanslierna är knutna till enskilda företag inom
elförsörjningen och finansieras delvis av dessa. Verksamheten vid kanslierna
regleras i avtal mellan Svensk Elberedskap AB och det enskilda företag dit
kansliet är knutet.
Dagens ordning för det fredstida beredskapsarbetet på regional nivå är enligt
regeringens mening ändamålsenlig och bör behållas med de förändringar som följer
av att Svenska kraftnät skall ansvara delfunktionen Elförsörjning. Det är en
uppgift för Svenska kraftnät att med berörda företag i varje region sluta avtal
om elbefälhavarorganisationen och elområdeskansliernas verksamhet.
I vissa delar av landet förekommer ett frivilligt samarbete mellan elföretagen
i s.k. storstörningsorganisationer. Samarbetet syftar till att underlätta
samverkan i samband med fredstida störningar. En del elområdeskanslier har
uppgifter inom storstörningsorganisationerna. Det är en uppgift för Svenska
kraftnät att tillsammans med berörda företag pröva förutsättningarna för en
ytterligare integration mellan elområdes- och storstörningsorganisationen och
att vidta erforderliga åtgärder.

Ansvaret för förbrukningsregleringar inom energiförsörjningen
<>
Enligt den nuvarande ordningen skall NUTEK i samråd med Överstylresen för civil
beredskap planera och samordna ransoneringar och andra regleringar som gäller
förbrukning av energi. Vidare har NUTEK till uppgift att, i den utsträckning
regeringen föreskriver, genomföra förbrukningsreglering av energi, undantaget
elkraft för vilket EFN har motsvarande uppgift.
I samband med ransonering och andra förbrukningsregleringar anger regeringen
inriktningen av prioriteringarna i stort. Energifunktionen har utifrån denna
övergripande inriktning att se till att de prioriterade verksamheternas behov av
energi så långt möjligt kan tillgodoses. Ansvaret för förbrukningsregleringar
inom energiområdet bör samlas vid NUTEK. Verket bör överta EFN:s uppgift att
genomföra förbrukningsregleringar av elkraft. Svenska kraftnät och övriga organ
inom elförsörjningen bör inte ha någon del i myndighetsbeslut som rör enskilda
förbrukare i samband med förbrukningsregleringar utan endast svara för
verkställigheten av tillämpningsföreskrifter om förbrukningsreglering. En viktig
uppgift är att lämna beslutsunderlag om tillförsel och förbrukning av energi
till NUTEK och andra organ som beslutar om prioritering av energianvändningen.
Enligt regeringens bedömning kan förmågan att genomföra förbruk-
ningsregleringar av energi förbättras. Regeringen avser att göra en översyn av
behovet av ytterligare förändringar inom området.

Svenska kraftnäts arbete med beredskapsfrågor

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens åtgärder |
| |
| Ett s.k. insynsråd inrättas vid Svenska kraftnät för att |
| tillförsäkra branschföreträdare och berörda myndigheter insyn och|
| inflytande i arbetet med elberedskap. |
--------------------------------------------------------------------

Elberedskapsutredningens (EBU) förslag: Överensstämmer med regeringens
bedömning.

Hearing: EBU:s förslag tillstyrkes överlag. Svenska kraftnät, Svenska
Kraftverksföreningen och Svenska Elverksföreningen betonar vikten av att
verksamheten särskiljs i Svenska kraftnäts verksamhet och organisation. Svenska
Elverksföreningen framhåller att insynsrådet måste vara kraftfullt och ha ett
reellt inflytande.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt EBU finns det inte några direkt
motstridiga intressen mellan uppgifterna inom delfunktionen Elförsörjning och de
frågor Svenska kraftnät ansvarar för. Enligt EBU bör emellertid
elberedskapsarbetet organiseras på ett sätt som möjliggör att verksamheten kan
bedrivas självständigt i förhållande till Svenska kraftnäts övriga verksamhet.
Vidare framhålls att det är angeläget att andra berörda myndigheter och
elkraftbranschen får insyns- och påverkansmöjligheter i elberedskapsarbetet.
Regeringen vill i detta sammanhang informera riksdagen om sina övervägandena
rörande formerna för ledningen av Svenska kraftnäts verksamhet som ansvarig
myndighet för delfunktionen Elförsörjning.
Svenska kraftnät leds av en lekmannastyrelse. Under styrelsen leds
verksamheten av en generaldirektör. Denna ordning skall gälla även när det
gäller verksamheten med elberedskap. Den personal som skall arbeta med
beredskapsuppgifterna skall vara anställd av Svenska kraftnät och vara
underställd myndighetens ledning.
I syfte att tillförsäkra företagen inom elbranschen och viktiga
totalförsvarsmyndigheter inflytande och insyn i verksamheten med elberedskap
avser regeringen attt inrätta ett s.k. insynsråd vid Svenska kraftnät. Rådet
skall höras innan beslut fattas i beredskapsfrågor. Rådet skall utses av
regeringen och skall bestå av experter på beredskapsfrågor och elförsörjningen.
Bland myndigheterna skall Överstyrelsen för civil beredskap, NUTEK och
Försvarsmakten vara företrädda. Elkraftindustrin bör företrädas av bl.a.
branschföreningarna. Rådet skall kvarstå under säkerhetspolitiska kriser och i
krig och då ingå i Svenska kraftnäts krigsorganisation.
EFN inrättades ursprungligen som en myndighet för ransoneringsfrågor (prop.
1976/77:74, bet. 1976/77:FöU13, rskr. 1976/77:311) I detta sammanhang anfördes
att emedan förbrukningsregleringar starkt kan påverka den enskildes liv borde de
regleringsorgan som inrättas ha förtroendemannainslag. I EFN kom det därför ingå
företrädare för bl.a. de politiska partierna och arbetsmarknadens parter. Som en
följd av att uppgiften att utfärda tillämpningsföreskrifter i samband med
förbrukningsreglering av el överförs till NUTEK kvarstår inte längre behovet av
förtroendemannainslag i det centrala ledningsorganet för elförsörjningen.

Beredskapsansvar för företag inom elförsörjningen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning och åtgärder |
| |
| Företagen inom elförsörjningen ansvarar i fred för att förebygga,|
| åtgärda och hantera störningar inom det egna verksamhetsområdet.|
| Företagen bör ha motsvarande ansvar i krig och upprätthålla |
| verksamheten under sådana förhållanden. |
| |
| Regeringen avser återkomma till riksdagen med förslag till |
| regelverk för elberedskapsområdet. |
--------------------------------------------------------------------

Ellagstiftningsutrednings (ELU) bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som berör frågan tillstyrker ELU:s
bedömning.

Elberedskapsutredningens (EBU) bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.

Hearing: EBU:s överväganden och förslag tillstyrkes.

Skälen för regeringens bedömning: Elföretagens medverkan i beredskapsarbetet är
av stor betydelse för möjligheterna att uppnå en god beredskap inom
elförsörjningen. Med elföretag avses elproduktionsföretag, elhandelsföretag,
nätföretag, m.fl. Elföretagen bör upprätthålla sin verksamhet även i samband med
säkerhetspolitiska kriser och i krig. Företagen bör ansvara för att förebygga,
åtgärda och hantera de störningar som kan inträffa inom det egna verksamhets-
området i krig på motsvarande sätt som för fredstida störningar. Därmed kan den
kompetens och kännedom om bl.a. produktions- och konsumtionsförhållanden och
elektriska anläggningar som finns hos företagen utnyttjas också under dessa
omständigheter. Elföretagens ansvar för elberedskapen bör även innefatta
finansieringen av beredskapsåtgärderna. Huvuddragen i regeringens förslag till
finansieringssystem för elberedskapen redovisas nedan.
Företagens fredstida elberedskapsarbete skall inriktas, samordas och
utvärderas av Svenska kraftnät. Det är en uppgift för Svenska kraftnät att
närmare precisera de beredskapsförberedelser som skall genomföras.För närvarande
regleras elföretagens medverkan i beredskapsarbetet i lag (1982:1004) om
skyldighet för näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer, m.fl. att delta i
totalförsvarsplaneringen (näringsidkarlagen). Ägare av vissa elkraftanläggningar
kan åläggas att vidta fysiska skyddsåtgärder enligt lagen (1942:335) om
särskilda skyddsåtgärder vid elektriska anläggningar, m.m.
ELU har föreslagit en ny lag som reglerar omfattningen och karaktären av
elföretagens skyldigheter att vidta beredskapsåtgärder i sina anläggningar. Den
föreslagna lagstiftningen ställer mer omfattande krav än den nuvarande lagen
(1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa elekriska anläggningar m.m. och
skall enligt förslaget ersätta denna. Flertalet remissinstanser tillstyrker
ELU:s lagförlag. Vissa remissinstanser, bl.a. Överstyrelsen för civil beredskap
och NUTEK anför att en mer långtgående lagstiftning som reglerar elföretagens
beredskapsskyldigheter bör övervägas.
EBU skall enligt sina direktiv lämna förslag till de författningsändringar och
övrig lagreglering som behövs inom elberedskapsområdet. ELU:s förslag till ny
krigsskyddslag skall härvid utgöra en utgångspunkt. Vidare skall EBU överväga
behovet av lagstiftning för att reglera lednings- och befogenhetsförhållanden i
krig och elföretagens medverkan i beredskapsarbetet. EBU skall senast den
30 september 1996 redovisa förslag till den lagstiftning som kan behövas.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen i denna fråga.

Principer för finansiering av energiberedskapen

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens bedömning |
| |
| Kostnaderna för åtgärder inom delfunktionen Elförsörjning skall |
| finansieras genom en avgift (elberedskapsavgift) som betalas |
| av innehavare av nätkoncession. |
| |
| Avgiftssystemet bör träda i kraft den 1 juli 1997. Regeringen |
| avser att senare lägga fram förslag om regleringen av en sådan |
| avgift. |
--------------------------------------------------------------------

Ellagstiftningsutredningens (ELU) förslag: Avviker från regeringens förslag.
Utredningen föreslår att beredskapsåtgärderna huvudsakligen finansieras med
skattemedel över statsbudgeten. Vid ny- och ombyggnation av elektriska
anläggningar skall ägaren åläggas att finansiera vissa beredskapsåtgärder.
Beredskapslagring av olja vid elproducerande anläggningar skall finansieras av
anläggningsägaren.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker ELU:s förslag.

Elberedskapsutredningen: Överensstämmer med regeringens förslag.

Hearing: Flertalet remissinstanser tillstyrker EBU:s överväganden och förslag.
Överstyrelsen för civil beredskap framhåller att statsmakterna genom att införa
en avgiftsfinansiering reducerar möjligheterna att göra avvägningar mellan olika
funktioner när det gäller civilförsvarsmedlens användning. Enligt Överstyrelsen
för civil beredskap bör därför elberedskapsavgiftens användningsområde
definieras så brett som möjligt. Svenska Kommunförbundet och Svenska Elverks-
föreningen anför att elberedskapen är en kollektiv nyttighet och att den därför
bör finansieras med skattemedel.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt lagen (1942:335) om särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar kan ägaren till en anläggning över en
viss storlek åläggas att på egen bekostnad ge anläggningen ett utförande som är
lämpligt från skyddssynpunkt. Vidare kan ägare till elproducerande anläggningar
av viss storlek åläggas att hålla beredskapslager av olja med stöd av lagen
(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol. För beredskapsåtgärder i
elektriska anläggningar lämnas sedan år 1987 statsbidrag i form av ett
investeringsbidrag. Företag inom elbranschen svarar därutöver för de kostnader
som hänförs till bl.a. krigsplanläggning, medverkan i övningar och viss
utbildning. Svenska Kraftverksföreningen finansierar verksamheten vid Svensk
Elberedskap AB och lämnar ekonomiskt stöd till elområdeskanslierna. Dessa
finansieras i övrigt av det enskilda elföretag dit kansliet är knutet.
Företag som är verksamma inom energiförsörjningen bör svara för finansieringen
av beredskapsåtgärderna inom området. Inom oljeförsörjningsområdet ansvarar de
lagringsskyldiga från den 1 juli 1996 med stöd av lagen (1984:1049) om
beredskapslagring av olja och kol för en del av lagringen av olja för det civila
försvarets behov i krigssituationer (prop. 1994/95:176, bet. 1994/95:NU25, rskr.
1994/95:393). Fram till år 1999 skall de lagringsskyldiga successivt överta hela
ansvaret för krigslagringen i samband med att beredskapslagringen vid Statens
oljelager avvecklas. De lagringsskyldiga svarar därmed för finansieringen av
beredskapslagringen för krig i likhet med vad som gäller för lagringen för
fredstida oljekriser.
Elförsörjningsområdet bör i likhet med oljesektorn svara för sina
beredskapskostnader. Därmed åstadkoms en högre grad av konkurrensneutralitet
mellan energislagen.
Kraven på beredskapsåtaganden inom oljeförsörjningsområdet är generellt
utformade. Motsvarande möjlighet finns inte inom elförsörjningsområdet. Det
finns stora skillnader inom landets regioner och delar av elsystemet vad gäller
behovet av beredskapsåtgärder. Generellt riktade krav kan medföra att kostsamma
beredskapsåtgärder med liten beredskapsnytta genomförs. Beredskapsåtgärderna
inom elförsörjningsområdet bör genomföras selektivt genom att individuellt
utformade krav på åtgärder riktas till det enskilda elföretaget. Därmed uppnås
en hög kostnadseffektivitet i beredskapsarbetet. För att uppnå
konkurrensneutralitet bör företaget erhålla statsbidrag för de åtgärder som
genomförs.
Utredningen om det civila försvarets finansiering har i betänkandet
Finansieringen av det civila försvaret (SOU 1996:58) föreslagit bl.a. att
beredskapskostnaderna inom infrastrukturområdena, däribland elförsörjningen,
skall finansieras genom en särskilt offentligrättslig avgift. Utredningens
överväganden och förslag, remissinstansernas synpunkter och regeringens
principiella ställningstaganden redovisas i kapitel 19.
EBU har föreslagit principer för ett avgiftsystem för elberedskapen som bl.a.
innebär att en offentligrättsligt reglerad beredskapsavgift som tas ut av
nätägare skall införas. Flertalet remissinstanser tillstyrker EBU:s förslag.
Regeringen anser att bidragssystemet för elberedskapen bör finansieras genom
att en offentligrättslig avgift införs inom elförsörjningsområdet. Ett sådant
finansieringssystem är konkurrensneutralt såväl gentemot oljesektorn som mellan
företagen inom elförsörjningen. Vidare skapas förutsättningar för ett effektivt
medelsutnyttjande. Regeringen avser att återkomma till riksdagen våren 1997 med
ett förslag i finansieringsfrågan. Inriktningen bör dock vara att
beredskapsavgiften skall träda i kraft den 1 juli 1997. För första hälften av
budgetåret 1997 bör verksamheten finansieras genom att medel anvisas ur
kvarstående medel ur XII huvudtiteln Energi anslag
E 2. Åtgärder inom energiförsörjningen.
Regeringen föreslår i prop. 1996/97:1 Förslag till statsbudget för år 1997 att
riksdagen godkänner att Svenska kraftnät som en ram för rörlig kredit under år
1997 får ta upp riksgäldslån om högst 100 miljoner kronor. Vidare föreslår
regeringen att denna rörliga kredit, i avvaktan på att en beredskapsavgift
införs, bör kunna användas för finansiering av beredskapsverksamheten under
första halvåret 1997 i den mån anslagssparandet från anslaget XII huvudtiteln
Energi anslaget E2. Åtgärder inom energiförsörjningen inte är tillfyllest.
Finansieringen och kostnaderna för elberedskapen bör vara särskilda i Svenska
kraftnäts bokföring och redovisning.
Sedan budgetåret 1988/89 har regeringen haft riksdagens bemyndigande att inom
vissa ramar låta staten ta på sig ekonomiska förpliktelser i samband med
planering av sådana beredskapsåtgärder till vilka det har lämnats bidrag ur
anslaget XII huvudtiteln Energi anslaget E 2. Åtgärder inom elförsörjningen. Det
senast lämnade bemyndigandet avser perioden t.o.m. budgetåret 1997/98. Med
hänsyn till de förändringar av elberedskapens finansiering som regeringen avser
att föreslå avser regeringen inte nu begära en förlängning av bemyndigandet.
Bemyndigandet att besluta om sådana åtgärder bör
övergå från NUTEK till Svenska kraftnät i samband med att Svenska kraftnät
övertar ansvaret för elberedskapen.
NUTEK har i programplanen för funktionen Energiförsörjning perioden 1997 -
2001 beräknat funktionens medelsbehov till i genomsnitt 315 miljoner kr per år,
eller sammanlagt 1 572,5 miljoner kr. Av dessa medel beräknas elberdskapens
medelsbehov uppgå till i genomsnitt ca 300 miljoner kr per år. Bedömningen
omfattar kostnader för elberedskapen med nuvarande ambitionsnivå och inriktning.
NUTEK:s bedömning är en indikation på det sammanlgda årliga avgiftsuttag som kan
bli aktuellt då elberedskapsavgiften införs.

Inriktning av planeringen

Inriktning

Känsligheten för störningar i elförsörjningen är ett av de mest betydande
problemen inom beredskapsområdet och en gränssättade faktor för hela
totalförsvarets samlade förmåga. Insatser som gäller elförsörjningen bör liksom
hittills prioriteras.
Funktionens övergripande mål skall vara vägledande för planeringen. För att
kunna uppfylla detta skall verksamheten vad gäller elförsörjningen inriktas mot:
- att en fungerande elförsörjning till prioriterade användare kan upprätthållas.
Driften av elsystemet skall kunna upprätthållas utan ordinarie elförsörjning
till styr-, övervaknings- och kommunikationssystem. Förutsättningarna för
övergång till drift av elsystemet i separata delsystem (ö-drift) skall
ytterligare prövas och utvecklas.
- att reparationer för att upprätthålla och återupprätta ett sammanhängande
elförsörjningssystem skall kunna genomföras. Behovet av ABC-skydd bör beaktas.
Fredstida personal- och reparationsresurser skall utnyttjas och förstärkas med
pliktpersonal.
Skillnader mellan regioner i den militära hotbilden mot elsystemet och i
betydelse för totalförsvaret skall beaktas i beredskapsarbetet.
Beredskapsåtgärderna inom elförsörjningen skall samordnas med de statliga
insatserna för att installera reservkraftaggregat.
Delfunktionen Elförsörjning skall kunna medverka med reparationsresurser vid
humanitära internationella insatser.
Vad gäller bränsle- och drivmedelsförsörjningen skall verksamheten inriktas
mot:
- att försörjningen med drivmedel och bränslen till prioriterade användare skall
kunna upprätthållas vid höjd beredskap. Härvid skall lager lokaliseras så att
totalförsvarets behov tillgodoses. Vidare skall tillgången säkras på lämpliga
lagringsutrymmen som kan användas för att öka krigslagringen av importerade
varor i ett ändrat säkerhetspolitiskt läge.
Det skall finnas planering för att under en anpassningsperiod kunna höja
beredskapen inom energiområdet genom bl.a. utbildning, övning,
materielanskaffning och skyddsåtgärder.

Anpassning av krigslagren till rådande säkerhetspolitiska situation

Riksdagen beslutade år 1994 att de statliga lagren av olja för det civila
försvarets behov i krigssituationer skall avvecklas och lager i stället byggas
upp i näringslivet (prop. 1993/94:141,bet. 1993/94:NU19,rskr. 1993/94:311).
Enligt riksdagens beslut år 1995 skall lagringen ske enligt samma system som
gäller för beredskapslagringen för fredstida oljekriser (prop. 1994/95:176,bet.
1994/95:NU25,rskr. 1994/95:393). Upp- byggnaden av krigslagren i näringslivet
påbörjas under

innevarande lagringsår och skall ha slutförts under år 1999 då den statliga
lagringen upphör.
I prop. 1994/95:176 Beredskapslagring av olja och kol framhöll regeringen att
bedömningar av framtida krisers och krigs karaktär påverkar förutsättningarna
för beräkningen av de beredskapslager av olja som behöver hållas, i vad avser
såväl storleken som sammansättningen av lagren. Regeringen ansåg det önskvärt
att sådana förändringar snabbt skulle få genomslag i de lagringskrav som riktas
mot företagen och aviserade bl.a. mot den bakgrunden att någon form av
kontrollstation hösten 1995 skulle beakta eventuella ändringar i
förutsättningarna. Tidpunkten valdes med hänsyn till att riksdagen då beräknades
ha tagit ställning till den första etappen av beslutet för nästa
försvarsbeslutsperiod. Vid en sådan kontrollstation skulle även vissa frågor om
gasollagring behandlas.
Kontrollstationen har väsentligen bedrivits som ett led i programplanearbetet.
Utöver de allmänna planeringsanvisningarna till Överstyrelsen för civil
beredskap lämnade regeringen den 7 december 1995 tilläggsanvisningar avseende
oljelagringen. I dessa fick Överststyrelsen bl.a. uppdraget att särskilt beakta
möjligheten att under planeringsperioden upprätthålla beredskapen med lägre
lagringsnivåer än tidigare. Vidare har NUTEK fått ett särskilt uppdrag att
redovisa principer för hur det, i samband med att ansvaret för krigslagringen av
olja överförs till näringslivet, skall kunna säkerställas att lagren lokaliseras
på ett sätt som överensstämmer med det förbrukningsmönster som kan förutses vid
ett väpnat angrepp, att rimlig hänsyn tas till behovet av fortifikatoriskt skydd
samt att tillgången tryggas på lagringsutrymmen som är lämpade för upplagring i
ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. I regleringsbrevet för 1995/96 fick NUTEK i
uppdrag att redovisa en analys av möjligheterna att, såvitt gäller lagring för
oljekriser, låta även säljare av gasol fullgöra sin lagringsskyldighet helt
eller till övervägande del med annat bränsle. Samtliga uppdrag har av
myndigheterna redovisats till regeringen under hösten 1995 och våren 1996.
Överstyrelsen för civil beredskap/NUTEK har utifrån de nya
planeringsförutsättningarna och gjorda antaganden om ett väpnat angrepps
karaktär och omfattning och mot bakgrund av genomförda revideringar av
konsumtionsnivåerna föreslagit en neddragning av volymerna, sammanlagt och för
andra produkter än flygfotogen. För den senare produkten har myndigheterna
föreslagit en betydande ökning. Beräkningarna har legat till grund för två
beslut av regeringen i juni 1996 om omfattningen av krigslagren för lagringsåret
1996/97. Det ena beslutet avser näringslivets lagringsskyldighet, det andra
avser den lagring som sker genom Statens oljelagers försorg. Regeringen avser
att lägga in en motsvarande kontrollstation avseende lagringsvolymerna inför
lagringsåret 1997/98.
Några av de frågor som förutskickades ingå i 1995 års kontrollstation är
fortfarande under beredning. Det gäller bl.a. frågan om en viss del av behovet
av bränsle och drivmedel skall kunna täckas med upplagring i krisskeden och den
därmed sammanhängande frågan om s.k. malpåseläggning av lagerutrymmen. Även
frågan om generella medgivanden att lagra ersättningsbränslen för gasol är under
fortsatt beredning. NUTEK har föreslagit att nuvarande ordning med individuell
prövning behålls.

20.3.18 Funktionen Försörjning med industrivaror

Funktionen omfattar verksamhetsgrenarna Funktionssamordning, Försörjning med
industrivaror och Uppdragsverksamhet. Överstyrelsen för civil beredskap är
funktionsansvarig myndighet.

Mål

--------------------------------------------------------------------
| Regeringens förslag |
| |
| Verksamheten inom funktionen Försörjning med industrivaror skall|
| bedrivas så att produktion av varor och tjänster möjliggörs under|
| en anpassningsperiod inför ett angreppshot med iståndsatta |
| styrkor. Verksamheten skall även bedrivas så att de resurser och|
| den beredskap som skapas också skall kunna utnyttjas vid svåra |
| påfrestningar på samhället i fred och för internationella |
| fredsfrämjande och humanitära insatser. |
--------------------------------------------------------------------

Försörjningskommissionen bedöms ha god förmåga.
Beredskapsläget är godtagbart beträffande flertalet försörjningsviktiga
industribranscher. Beredskapsläget är emellertid inte tillfredsställande
beträffande elektronikindustrin, som är starkt importberoende, och på
kemiområdet (bl.a. avseende lösningsmedel). På verkstadsområdet finns allvarliga
brister beträffande reparationskapacitet och reservdelar.
På teko-området är kapaciteten för konfektionering så knapp att den inte torde
räcka för att täcka både sjukvårdens och Försvarsmaktens behov. Stora delar av
den berörda industrin har dessutom flyttats utomlands. Beredskapsläget kan
därför inte förbättras med industriella åtgärder.

Inriktning av funktionen

Dimensionerande för planeringen inom funktion Försörjning med industrivaror är
det fall som bedöms kunna inträffa först om några år i ett förändrat
omvärldsläge. Sannolikt kommer sådana politiska och militära förvarningar att
ges, att en resurskomplettering kan genomföras. Med anledning härav bör
beredskapslagren reduceras. Vidare kommer beredskapsavtal av nuvarande slag att
minska. Kommande avtal bör mer få karaktären av lagrings- och omsättningsavtal.
Tyngdpunkten i beredskapsarbetet bör - till följd av det ökade internationella
beroendet, större känslighet för störningar samt osäkerhet om den
säkerhetspolitiska och ekonomiska utvecklingen - fortsättningsvis att ligga på
analys- och planeringsarbetet samt på internationell uppföljning. Detta ställer
krav på viss kompetensutveckling hos personalen. Huvuddelen av kostnaderna
kommer dock även fortsättningsvis att avse beredskapsavtal och
beredskapslagring. Lagringsåtgärder inriktas på strategiska varor som inte kan
anskaffas genom resurskomplettering.
Följande slag av beredskapsåtgärder bör öka i betydelse: företagsplanläggning
och företagskontakter inkluderande risk- management-analyser, förberedelser för
omställning av produktion, återvinning och återanvändning, FoU-projekt,
internationellt samarbete inkluderande krishandelsavtal samt modifierade
beredskapsavtal.
Den förändrade hotbilden och osäkerheten inför framtiden medför, att
Överstyrelsen skall eftersträva att genomföra beredskapsåtgärder som ger största
möjliga handlingsfrihet och flexibilitet, för att höjningen av krigsdugligheten
skall kunna genomföras inom en ettårsperiod, och då vidta de åtgärder som då
bedöms vara de mest angelägna för att klara de krav som ställs på funktionen.
Detta ställer krav på en nära kontakt med näringslivet och en förmåga att tolka
och analysera utvecklingen rätt samt att därefter planera och genomföra
åtgärder.

20.4 Verksamhetsområde C - Kustbevakningen och vissanämnder m.m.

20.4.1 Kustbevakningen

Kustbevakningen har till uppgift att, i enlighet med sin instruktion och andra
särskilda föreskrifter, utföra sjöövervakning och annan kontroll- och
tillsynsverksamhet samt miljöräddning till sjöss.

Kustbevakningen har i sin planering utgått från att de övergripande målen och
verksamhetsmålen i 1995 års regleringbrev i stort kommer att vara vägledande
även för perioden 1997-2001.

Övergripande mål för perioden 1997 - 2001

Kustbevakningen skall inom svenskt sjöterritorium och svensk ekonomisk zon
bedriva övervakningsverksamhet och kontroll i syfte att begränsa brottsligheten
och så att säkerheten till sjöss liksom respekten för lagar och andra
föreskrifter ökar.

Kustbevakningen skall bedriva miljöräddningstjänst till sjöss så att
konsekvenserna till följd av olyckor och utsläpp till sjöss kan begränsas.

Kustbevakningen skall även ha en hög beredskap för sjöräddningstjänst och bidra
till att säkerheten till sjöss ökar, människor kan räddas och följderna av
personskador begränsas.

Kustbevakningen skall medverka i internationellt samarbete för att utveckla
gränskontroll, brottsbekämpning till sjöss, miljöskydd till sjöss och annan
sjöövervakning. Därvid skall särskilt beaktas behov och möjligheter avseende
länderna kring Östersjön.

Kustbevakningens person- och varukontroll till sjöss vid den svenska delen av
EU:s yttre gräns skall hållas på en hög nivå genom en effektiv patrullering. Det
skall finnas förmåga att ingripa mot varje misstänkt överträdelse av gällande
bestämmelser.

Utvecklingen i Östeuropa och EU-medlemskapet

Kustbevakningen har för åren 1997-2001 utarbetat en fördjupad
anslagsframställning med en särskild omvärldsanalys. Syftet med omvärldsanalysen
var att komma fram till hur verksamheten påverkas och förändras av vår omvärld
samt vilka resurser myndigheten behöver för att hantera konsekvenserna av dessa
förändringar.
Den genomförda omvärldsanalysen visar främst på två faktorer som berör
Kustbevakningens verksamhet: utvecklingen i Östeuropa och EU- medlemskapet.
De växande ekonomierna och den industriella utvecklingen i de f.d. öststaterna
innebär ökad fartygstrafik i Östersjön som i sin tur ställer krav på ökad
övervakning från Kustbevakningen. Den ökade fartygstrafiken från Öst ökar risken
för oljeutsläpp på grund av att antalet oljetransporter ökat och att dessa sker
med fartyg som inte uppfyller säkerhetskraven för ändamålen. Ytterligare en
orsak är brist på miljömedvetande bland besättningen på dessa fartyg.
EU-medlemskapet berör Kustbevakningens verksamhet främst avseende
fiskekontrollen och den yttre gränskontrollen. En gemensam fiskeförvaltning med
strängare kontrollkrav för fisket såväl inom som utom EU har tillkommit. Den
yttre gränskontrollen har ökat i omfattning efter Sveriges inträde i EU. EU:s
sjögränser betraktas som tredjelandsgränser både vad avser personer och varor.
Förutom att Sveriges kust är en av unionens längsta med två yttre gränser, en
runt kusten och en runt Gotland, är den dessutom en av de mest svårövervakade
genom vidsträckta skärgårdsområden och glesbygd. Även EU-medlemskapet innebär
därför ett väsentligt ökat övervakningsbehov till sjöss.

20.4.2 Nämnder m.m.

Totalförsvarets chefsnämnd

Övergripande mål

Totalförsvarets chefsnämnd skall verka för samordning av viktiga centrala
myndigheters verksamhet inom totalförsvaret i fred.
Chefsnämnden skall särskilt följa samhällsutvecklingen i landet och verka för
att de krav som totalförsvaret ställer beaktas i samhällsplaneringen.

Bidrag till Svenska röda korset

Den verksamhet som Sverige bedömt skall bedrivas med anledning av ratificeringen
av Genèvekonventionerna regleras i dag i efterforskningsförordningen
(1988:1039). Av förordningen framgår att den i konventionerna angivna officiella
nationella byrån skall upprättas i form av Efterforskningsbyrån för krigsfångar
och civilinternerade (EKC) från den tidpunkt regeringen bestämmer. För att
förbereda EKC:s verksamhet finns en särskild delegation, EKC-delegationen, med
företrädare för närmast berörda myndigheter och organisationer. Enligt ett avtal
mellan staten och Svenska röda korset (fortsättningsvis Röda

korset) lämnar Röda korset biträde åt EKC-delegationen och åt EKC när den har
inrättats.
EKC och EKC-delegationens uppgifter har varit föremål för översyn under
innevarande budgetår. Detta har lett till att regeringen föreslår en ny struktur
för verksamheten. Fr.o.m. den 1 januari 1997 föreslås Delegationens uppgifter
övertas - såvitt avser den föreslagna nationella upplysningsbyråns verksamhet -
av Röda korset i enlighet med ett avtal, som avses upprättas mellan staten och
Röda korset. Detta har regeringen redovisat i kapitel 18.
Sammanfattningsvis innebär den nya ordningen att den nu gällande
efterforskningsförordningen kommer att upphävas och nu befintligt avtal med Röda
korset kommer att säga upp. I stället kommer ett nytt avtal om en nationell
upplysningsbyrå att tecknas mellan staten och Röda korset. Avtalet kommer att
reglera såväl beredskapsförberedelserna för den nationella upplysningsbyrån,
inklusive inrättandet av en särskild delegation för förberedelsearbetet, som en
situation då den nationella upplysningsbyrån har upprättats.
Regeringen fäster - så som också har påpekats i kapitel 18 - stor vikt vid de
uppgifter som Röda korset utför när det gäller efterforskning och
familjeåterförening och avser att även i fortsättningen stödja Röda korsets
verksamhet i denna del. Ett särskilt avtal mellan staten och Röda korset rörande
dessa uppgifter kommer därför också att tecknas.

20.5 Verksamhetsområde D - Stödverksamhet

Fortifikationsverket

Det övergripande målet för Fortifikationsverket är att fastigheterna skall
förvaltas så att
- god hushållning och hög ekonomisk effektivitet uppnås,
- ändamålsenliga mark-, anläggnings- och lokalresurser kan tillhandahållas till
konkurrenskraftiga villkor,
- fastigheternas värden långsiktigt tas till vara.
Fortifikationsverket skall inom ramen för de övergripande målen anpassa sin
verksamhet till förändrade förutsättningar under försvarsbeslutsperioden.
Ambitionen när det gäller miljöarbetet skall i tillämpliga delar motsvara den
som gäller för andra stora fastighetsförvaltare.

Försvarets materielverk

Det övergripande målet för Försvarets materielverk är att genom en
kostnadseffektiv och säker materielanskaffning bidra till att stärka den samlade
försvarsförmågan.
Försvarets materielverk skall inom ramen för det övergripande målet anpassa
verksamheten till förändrade förutsättningar under försvarsbeslutsperioden. Av
särskild betydelse är att ytterligare förbättra affärsmässigheten i
upphandlingen samt att bistå Försvarsmakten i dess planering för förmåga till
anpassning.

Totalförsvarets pliktverk

Det övergripande målet för Totalförsvarets pliktverk är att svara för att
myndigheter och andra som har bemanningsansvar inom totalförsvaret får stöd och
service i frågor avseende bemanning med totalförsvarspliktiga som skrivs in för
värnplikt eller civilplikt.
Totalförsvarets pliktverk skall inom ramen för det övergripande målet anpassa
verksamheten till förändrade förutsättningar under försvarsbeslutsperioden.

Försvarshögskolan

Det övergripande målet för Försvarshögskolan är att genom utbildning och
forskning stödja totalförsvarets kompetensuppbyggnad och chefsutveckling av
såväl militär som civil personal.

Försvarets radioanstalt

Det övergripande målet för Försvarets radioanstalt är att inhämta underrättelser
genom signalspaning enligt den inriktning som regeringen, Försvarsmakten och
övriga uppdragsgivare anger.

Försvarets forskningsanstalt

Det övergripande målet för Försvarets forskningsanstalt är att med beaktande av
krav på relevans och vetenskaplig kvalitet bedriva forskning och
utredningsarbete för totalförsvaret samt till stöd för nedrustning och in-
ternationell säkerhet.

Flygtekniska försöksanstalten

Det övergripande målet för Flygtekniska försöksanstalten är att främja
utvecklingen av flygteknik inom landet.

Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret

Bidrag ges som stöd till de frivilliga försvarsorganisationer som anges i bilaga
till förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet för den del av
deras verksamhet att främja totalförsvaret som omfattar ledning/administration,
försvarsupplysning och rekrytering.

21 Författningskommentar

21.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1403)
om höjd beredskap

Lagens rubrik ändras på så sätt att det även framgår att lagen innehåller en
definition av begreppet totalförsvar.

1 §
I denna paragrafs första stycke föreskrivs vad som i fredstid avses med
totalförsvar. Härvid framgår det att totalförsvar avser en verksamhet och inte
en organisation. Totalförsvarsverksamhet utgörs av sådana åtgärder som utöver
den ordinarie verksamheten behövs just för att förbereda samhället för
krigsförhållanden.

Andra styckets första och andra meningar motsvarar lagens nuvarande
1 § första stycke. Av styckets sista mening framgår att under högsta beredskap
är totalförsvar all den samhällsverksamhet som då skall bedrivas.
Totalförsvarsbegreppet vidgas alltså under högsta beredskap - på samma sätt som
gäller i dag enligt beredskapförordningen - till att omfatta alla de åtgärder
som behövs för att ställa om samhället och utgör hela den samhällsverksamhet som
då skall bedrivas.

Tredje stycket talar om att totalförsvar består av verksamhet av två olika slag
- militär verksamhet som är militärt försvar och civil verksamhet som är civilt
försvar. Det militära försvaret är inte någon myndighet utan avser den militära
verksamhet som bedrivs av myndigheten Försvarsmakten och andra organ. Den
militära verksamheten bedrivs dock huvudsakligen inom just Försvarsmakten. Det
civila försvaret omfattar all den civila verksamhet som utgör totalförsvar, det
vill säga alla de beredskapsförberedelser som statliga civila myndigheter,
kommuner, landsting och kyrkliga kommuner samt enskilda, företag, föreningar
m.fl. vidtar i fredstid och all den civila verksamhet som behövs under
krigsförhållanden för att stödja Försvarsmakten, skydda och rädda liv och
egendom, trygga en livsnödvändig försörjning och upprätthålla viktiga
samhällsfunktioner.

2 §
Av denna paragraf framgår att resurserna för totalförsvar skall utformas för att
även kunna användas vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser
samt för att kunna stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra
påfrestningar på samhället. Alla de resurser som finns för
totalförsvarsverksamhet bör givetvis så långt möjligt och ändamålsenligt kunna
utnyttjas även vid annan verksamhet i fred. I denna paragraf föreskrivs
emellertid en direkt skyldighet att vid utformningen av totalförsvarsresurser -
såväl personella som materiella - ta hänsyn till att resurserna också skall
kunna användas i de nämnda situationerna. Detta innebär inte en utvidgning av
verksamhetsområdet för totalförsvaret. Totalförsvarsresurserna ställs till
förfogande för det samhällsorgan som normalt har att hantera t.ex. svåra
påfrestningar på samhället. Den typ av totalförsvarsresurser som kan komma till
användning är bland annat lednings- och personalresurser, förplägnads- och
förläggningsresurser, transportresurser, materiel och reservkraft. Paragrafen
har efter förslag från Lagrådet utformats i närmare anslutning till den
formulering som användes i regeringens prop. 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse
(s.52). För att undvika att totalförsvar uppfattas som en organisation har
regeringen valt att inte använda begreppet totalförsvar i bestämd form. I
stället har regeringen valt att skriva "totalförsvarsresurser". Förändringen av
paragrafens utformning medför inte någon ändring av paragrafens innehåll i sak.

3 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 1 § andra och tredje styckena.

4 - 7 §§
Paragraferna motsvarar nuvarande 2 - 5 §§. Hänvisningen till 1 § i nuvarande 2
och 3 §§ har dock ändrats till en hänvisning till 3 § i konsekvens med övriga
ändringar i lagen.

21.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1720) omcivilt försvar

8 kap. 13 §
Paragrafen motsvarar den bestämmelse som regeringen avser att i förordning
utfärda beträffande statliga myndigheters uppgiftsskyldighet till den nationella
upplysningsbyrån med anledning av 1949 års Genèvekonventioner med
tilläggsprotokoll. Enligt första stycket skall alla uppgifter om vistelseort,
hälsotillstånd och liknande förhållanden som avser krigsfångar och andra
skyddade personer som avses i 1949 års Genèvekonventioner med tilläggsprotokoll
lämnas till Totalförsvarets pliktverk respektive Statens invandrarverk.
Uppgiftsskyldigheten gäller endast krigsfångar och andra skyddade personer som
är i Sveriges våld, dvs. personer som är frihetsberövade eller vilkas
rörelsefrihet på annat sätt är begränsad. Med andra skyddade personer än
krigsfångar avses främst civilinternerade, dvs. personer som har bedömts vara en
säkerhetsrisk och därför tagits i förvar. I övrigt hänvisas till respektive
konvention i fråga om vilka personer som är att anse som skyddade enligt
konventionerna och tilläggsprotokollen.

Uppgifter om krigsfångar skall lämnas till Totalförsvarets pliktverk och
uppgifter gällande andra skyddade personer än krigsfångar skall lämnas till
Statens invandrarverk. Dessa myndigheter har sedan att lämna uppgifterna vidare
till den nationella upplysningsbyrån. Av den förordning som - enligt vad nyss
sagts - regeringen avser att utfärda samt av avtalet mellan staten och Svenska
röda korset kommer att framgå att den nationella upplysningsbyrån kommer att
vara upprättad under krig eller annan väpnad konflikt som Sverige deltar i från
den tidpunkt som regeringen bestämmer. Konsekvensen av detta blir att någon
uppgiftsskyldighet inte kan göras gällande annat än om regeringen har fattat
beslut om att den nationella upplysningsbyrån skall upprättas.

I andra stycket stadgas att uppsamlade värdeföremål och handlingar som lämnas
kvar av skyddade personer samt handlingar och värdeföremål som efterlämnas av
avlidna skyddade personer skall samlas in och vidarebefordras på samma sätt som
gäller för upplysningar. Det skall dock vara fråga om handlingar och
värdeföremål som kan antas vara av vikt för den skyddade personens närmast
anhöriga. Uppgift skall också lämnas om var avlidna skyddade personers gravar är
belägna.

8 kap. 14 §
Svenska röda korset skall under vissa förutsättningar upprätta den nationella
upplysningsbyrån. För att förbereda denna verksamhet kan Röda korset behöva
visst bistånd med att förbereda den nationella upplysningsbyråns verksamhet från
myndigheter och andra organ som kan komma att få sådan information som avses i
föregående paragraf. I denna paragraf har kommuner, landsting och kyrkliga
kommuner ålagts en skyldighet att lämna Svenska röda korset sådant biträde.
Regeringen avser att i förordning ålägga statliga myndigheter motsvarande
skyldighet.

9 kap.
I samband med att den nya säkerhetsskyddslagen (1996:627) infördes upphävdes de
tidigare 1 och 2 §§ med tillhörande rubriker i detta kapitel. Samtidigt
beslutades att den tidigare 3 § skulle benämnas 1 § och att kapitelrubriken
skulle vara "Tystnadsplikt". Av förbiseende beslutades däremot inte att
underrubriken "Tystnadsplikt" närmast före den tidigare 3 § skulle utgå.
Regeringen har nu föreslagit att detta misstag rättas till samtidigt som en ny 2
§ införs i kapitlet.

9 kap. 2 §
Den typ av uppgifter som anställda vid den nationella upplysningsbyrån kommer
att hantera kommer att vara uppgifter som är sekretessbelagda. Uppgifterna kan
vara sekretessbelagda bl.a. med hänsyn till rikets säkerhet (försvarssekretess),
med hänsyn till utländsk makt (utrikessekretess) eller med hänsyn till den
enskildes integritet. Därför har en tystnadspliktsregel tagits in i denna
paragraf. Tystnadsplikten skall omfatta den som deltar eller har deltagit i
verksamheten hos den nationella upplysningsbyrån. Tystnadsplikten utgör dock
inte hinder för den som deltar i verksamheten hos den nationella
upplysningsbyrån att vidarebefordra sådana uppgifter till CTA.

21.3 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen(1980:100)

7 kap. 14 §
I paragrafen införs ett nytt tredje stycke. Av det nya stycket framgår att de
uppgifter som lämnas till Totalförsvarets pliktverk och Statens invandrarverk
för vidarebefordran till den nationella upplysningsbyrån med anledning av 1949
års Genèvekonventioner och tilläggsprotokollen till konventionerna omfattas av
sekretess. Sekretessen gäller inte om det står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen gäller
med ett s.k. omvänt skaderekvisit. Det innebär att det föreligger en presumtion
för att uppgiften omfattas av sekretess.

För att de sekretessbelagda uppgifterna skall kunna lämnas vidare till den
nationella upplysningsbyrån har det i ett nytt femte stycke införts en regel som
möjliggör för Totalförsvarets pliktverk och Statens invandrarverk att lämna de
sekretessbelagda uppgifterna vidare till denna byrå. För att sekretessregeln i
det nya stycket inte skall bli utan verkan har den kompletterats med en
bestämmelse i 9 kap. 2 § lagen om civilt försvar om tystnadsplikt för den som
deltar eller har deltagit i sådan verksamhet hos den nationella upplysningsbyrån
som omfattar befattning med denna typ av uppgifter.

Förteckning över remissinstanser som beretts tillfälle att yttra sig över
följande betänkanden och rapporter

1. Betänkande Svenska insatser för internationell katastrof- och flyktingshjälp
- Kartläggning, analys och förslag (SOU 1995:72)

SIDA, Försvarsmakten, Militärhögskolan, Försvarshögskolan, Kustbevakningen,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Styrelsen för
psykologiskt försvar, Totalförsvarets pliktverk, Socialstyrelsen, Statens
naturvårdsverk, Rädda barnen, Svenska Röda korset och Sveriges Psykologförbund.

2. Betänkande av CFF-utredningen Finansieringen av det civila försvaret (SOU
1996:58)

Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Styrelsen för
psykologiskt försvar, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Post- och
Telestyrelsen, Statens jordbruksverk, Närings- och teknikutvecklingsverket,
Riksrevisionsverket, Statskontoret, Affärsverket svenska kraftnät, Banverket,
Vägverket, Luftfartsverket, Civilbefälhavaren i södra civilområdet,
Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen
i Norrbottens län, Posten AB, Telia AB, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Svenska Arbetsgivarföreningen, Svensk Elberedskap AB,
Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och TERACOM Svensk Rundradio AB.

3. Betänkande Utvecklad samordning inom det civila försvaret och
fredsräddningstjänsten (SOU 1996:86)

Rikspolisstyrelsen, SIDA, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Försvarshögskolan,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Styrelsen för
psykologiskt försvar, Försvarets forskningsanstalt, Civilbefälhavaren i
Mellersta civilområdet, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Post- och
telestyrelsen, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret,
Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens
jordbruksverk, Arbetsmarknadsstyrelsen, Statens invandrarverk, Närings- och
teknikutvecklingsverket, Länsstyrelsen i Malmöhuslän, Länsstyrelsen i
Norrbottens län,

4. Rapporten Organisation och arbetsformer för EKC och EKC-delegationen

Försvarsmakten, Värnpliktsverket (numera Totalförsvarets pliktverk),
Överstyrelsen för civil beredskap, EKC-delegationen, Statens invandrarverk,
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Svenska Röda korset.

5. Betänkandena Totalförsvarspliktiga m 95 en utvärdering av de
totalförsvarspliktigas medinflytande och deras sociala och ekonomiska situation
under grundutbildningen (SOU 1995:118) och Totalförsvarspliktiga m 95 förslag om
jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning och försäkringar (SOU
1996:18)

Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk,
Totalförsvarets pliktverk, Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga,
Överklagandenämnden för totalförsvaret, Riksförsäkringsverket,
Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Centrala studiestödsnämnden,
Arbetsmarknadsstyrelsen, Kammarkollegiet, Statens trygghetsnämnd,
Försäkringskasseförbundet, Officersförbundet, Värnpliktsrådet samt
Civilpliktsrådet.

6. Betänkande Ekonomisk politik under kriser och i krig (SOU 1992:75)

Arbetsmarknadsstyrelsen, Exportkreditnämnden, Finansinspektionen, Fullmäktige i
Sveriges Riksbank, Försvarets forskningsanstalt, Förvarshögskolan,
Generaltullstyrelsen, Kommerskollegium, Konjunkturinstitutet,
Riksförsäkringsverket, Riksgäldskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Styrelsen för psykologiskt försvar, Stockholms Fondbörs, Överbefälhavaren och
Överstyrelsen för civil beredskap.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1403) om höjd beredskap

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar

3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-05-23

Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i
Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.

Enligt en lagrådsremiss den 15 maj 1996 (Försvarsdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1992:1403) om höjd beredskap,
2. lag om ändring i lagen (1994:1720) om civilt försvar,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Maria Hedegård.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen om höjd beredskap

I 2 § i det remitterade förslaget har tagits in en bestämmelse om att det vid
utformningen av totalförsvarsresurser skall beaktas att resurserna även skall
kunna användas vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser samt
för att kunna stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra
påfrestningar på samhället.

Enligt Lagrådets mening bör bestämmelsen utformas i närmare anslutning till den
formulering som användes i prop. 1995/1996:12 (s. 52). Lagrådet föreslår att
bestämmelsen får följande lydelse:

"Totalförsvarets resurser skall utformas så att de även kan användas vid
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och stärka samhällets
förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Försvarsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1996

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden
Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström,
Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing.

Föredragande: statsråden Peterson, Hjelm-Wallén, Freivalds, Wallström,
Andersson, Uusmann, Sundström, von Sydow, Klingvall, Åhnberg.

Regeringen beslutar proposition 1996/97:4 Totalförsvar i förnyelse - etapp 2.