Regeringens proposition

1992/93:210

om ny ordningslag m.m.

Prop.

1992/93:210

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 mars 1993.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny ordningslag som skall ersätta allmänna ord-
ningsstadgan (1956:617) och lagen (1956:618) om allmänna sammankoms-
ter.

Syftet med den nya lagen är dels att anpassa allmänna ordningsstadgans
föreskrifter till regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten
och dels att hålla samman de grundläggande ordnings- och säkerhetsföre-
skrifterna.

I propositionen föreslås att uttrycket allmän plats i ordningslagstiftningen
ersätts med uttrycket offentlig plats. Med offentlig plats avses i huvudsak
detsamma som med allmän plats enligt allmänna ordningsstadgan. En ut-
vidgning görs emellertid så till vida att även t.ex. parkeringsplatser, s.k. in-
netorg och väntsalar som används för allmän trafik skall anses utgöra
offentlig plats vare sig området eller utrymmet är beläget inom- eller utom-
hus.

Enligt förslaget förs regleringen av allmänna sammankomster och offent-
liga tillställningar samman i ett särskilt kapitel i lagen (2 kap.). Jämfört med
nuvarande ordning skall cirkusföreställningar behandlas som allmänna sam-
mankomster i framtiden. Vidare införs krav på besiktning och godkännande
av s.k. samlingstält och tivolianordningar.

Till skillnad från vad som nu gäller föreslås att polisen i vissa fall skall
kunna ta betalt för viss ordningshållning av den som anordnar en allmän
sammankomst i vinstsyfte.

1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210

Liksom nu skall det i framtiden krävas tillstånd av polisen för att få ta of-
fentlig plats i anspråk för något annat ändamål än det som platsen har upp-
låtits för. Vidare införs möjligheten att förverka bl.a. varor hos den som bry-
ter mot tillståndskravet.

Förslaget innebär också ett ökat krav på säkerheten hos brunnar. I framti-
den skall brunnar förses med sådana säkerhetsanordningar att de ger ett till-
räckligt skydd för olyckor med barn.

Formerna för antagande av lokala föreskrifter ändras så till vida att kom-
munfullmäktiges beslut i framtiden inte skall underställas länsstyrelsens
prövning. I stället kommer kommunerna ensamma att få besluta sådana
föreskrifter. Kommunen är emellertid skyldig att anmäla sitt beslut till läns-
styrelsen, som ges befogenhet att upphäva lokala föreskrifter som strider
mot bestämmelserna i ordningslagen.

I propositionen föreslås att polismyndighets beslut skall kunna över-
klagas till länsrätt och inte som nu till länsstyrelse. Vidare föreslås att möj-
ligheten att överklaga beslut till regeringen tas bort.

Den nya ordningslagen innehåller också ett särskilt kapitel (4 kap.) om
ordningen och säkerheten i viss kollektiv persontrafik. Bestämmelserna er-
sätter de reglementen som i dag kan bestämmas med stöd av 25 § allmänna
ordningsstadgan.

Propositionen innehåller också förslag till ändringar i viss annan lagstift-
ning. Bl.a. föreslås att de nuvarande bestämmelserna i allmänna ordnings-
stadgan om gaturenhållning förs över till renhållningslagen (1979:596).

Den nya ordningslagen liksom föreslagna författningsändringar avses
träda i kraft den 1 januari 1994. Samtidigt kommer lagen om allmänna
sammankomster, allmänna ordningsstadgan, förordningen (1874 nr 26
s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna
hamnarne i riket samt kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpnings-
föreskrifter till 1874 års förordning att upphöra att gälla. Vid ikraftträdan-
det kommer också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till förordningen
(1990:1510) med länsstyrelseinstruktion liksom taxor och reglementen som
har beslutats med stöd av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868 (nr 22) eller med stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan att upphöra
att gälla.

Förslaget innebär vidare att nuvarande lokala ordningsföreskrifter skall
upphöra att gälla den 1 januari 1996. Föreskrifter som har beslutats med
stöd av länsstyrelseinstruktionen skall upphöra att gälla den 1 januari 1995.

Prop. 1992/93:210

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Ordningslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller särskilda föreskrifter om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar (2 kap.) samt föreskrifter om allmän
ordning och säkerhet i övrigt dels vid sammankomster och tillställningar, på
offentliga platser och vid vissa anläggningar och verksamheter (3 kap.), dels

1 viss kollektiv persontrafik (4 kap.).

2 § Med offentlig plats enligt denna lag avses

1. allmänna vägar,

2. gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas
som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,

3. områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverk-
samhet, om de har upplåtits för detta ändamål och är tillgängliga för allmän-
heten, samt

4. andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används
för allmän trafik.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får före-
skriva att anläggningar för lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser,
järnvägsområden, begravningsplatser och andra sådana områden, om de inte
omfattas av bestämmelserna i första stycket, skall jämställas med offentliga
platser vid tillämpning av 3 kap. och av lokala föreskrifter, under förutsätt-
ning att områdena är tillgängliga för allmänheten.

Om ett område eller utrymme som avses i första stycket är tillgängligt för
allmänheten endast under vissa tider, är det offentlig plats under dessa.
Detsamma gäller områden som omfattas av en föreskrift enligt andra stycket.

2 kap. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar

Definitioner

1 § Med allmän sammankomst enligt denna lag avses

1. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för
överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelä-
genhet,

2. föreläsningar och föredrag som hålls för undervisning eller för att med-
dela allmän eller medborgerlig bildning,

3. sammankomster som hålls för religionsutövning,

4. teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sam-
mankomster för att framföra konstnärligt verk, samt

5. andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas.

För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas
för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att sam-
mankomsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör
anses jämställd med en sådan sammankomst.

Prop. 1992/93:210

Bestämmelserna i denna lag om allmänna sammankomster gäller även om
det vid en sammankomst förekommer mindre inslag av underhållning eller
förströelse av annat slag än framförande av konstnärligt verk.

2 § Vad som sägs i lagen om allmänna sammankomster gäller även cirkus-
föreställningar.

3 § Med offentlig tillställning enligt denna lag avses

1. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott,

2. danstillställningar,

3. tivolinöjen och festtåg,

4. marknader och mässor, samt

5. andra tillställningar som inte är att anse som allmänna sammankomster
eller cirkusföreställningar.

För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas för
allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den.

En tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan,
medlemskap i en viss förening eller annat villkor är dock att anse som en till-
ställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen uppenbarligen är
en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande eller väsentligen består i att
anordna tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om tillställningen med
hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde, de villkor som gäller
för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att jämställa med sådan
tillställning.

Krav på tillstånd eller anmälan

4 § Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får inte utan till-
stånd anordnas på offentliga platser.

Tillstånd att anordna offentlig tillställning krävs även i annat fall, om det är
fråga om offentliga danstillställningar, tivolinöjen, marknader eller liknande
nöjestillställningar eller tävlingar eller uppvisningar i motorsport eller profes-
sionell brottning. Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller för
trafiken, får emellertid anordnaren befrias från skyldigheten att söka tillstånd
enligt detta stycke för tillställning av visst slag. Ett beslut om befrielse får
förenas med villkor.

En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 eller en cirkusfö-
reställning får hållas utan tillstånd, om den med hänsyn till det väntade delta-
garantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de anord-
ningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning och sä-
kerhet eller för trafiken.

5 § Den som avser att inom ett område som redovisas i detaljplan anordna
en sådan allmän sammankomst utomhus eller offentlig tillställning som det
inte krävs tillstånd för enligt 4 § skall anmäla detta.

Anmälningsskyldighet gäller också för en allmän sammankomst som an-
ordnas inomhus inom ett område som redovisas i detaljplan och för en of-
fentlig tillställning som anordnas utomhus utom detaljplanelagt område, om
det på grund av det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller till-
ställningen finns risk för att ordningen störs eller säkerheten äventyras vid
den eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller för
att trafiken störs.

En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 behöver inte an-
mälas, om den med hänsyn till det förväntade antalet deltagare, den utvalda

Prop. 1992/93:210

platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som avses före-
komma kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller för tra-
fiken.

Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken, får
anordnaren befrias från anmälningsskyldigheten i fråga om allmänna sam-
mankomster eller offentliga tillställningar av visst slag. Ett beslut om befrielse
får förenas med villkor.

Hur ansökan om tillstånd och anmälan görs

6 § Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän samman-
komst eller offentlig tillställning skall göras hos polismyndigheten.

Ansökan skall göras skriftligen i god tid. Om möjligt skall ansökan ha
kommit in senast en vecka före sammankomsten eller tillställningen.

Anmälan skall göras skriftligen eller muntligen. Om möjligt skall anmälan
ha kommit in senast fem dagar före sammankomsten eller tillställningen.

Vad ansökan och anmälan skall innehålla

1 § Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän samman-
komst eller offentlig tillställning skall innehålla uppgifter om anordnaren, ti-
den för sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga ut-
formning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anordnaren
avser att vidta.

Prövningen med anledning av ansökan eller anmälan

8 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna sam-
mankomster och offentliga tillställningar samt om befrielse enligt 4 § andra
stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offentliga till-
ställningar.

Om den offentliga tillställningen avser tävling eller uppvisning i motor-
sport och det för att genomföra tillställningen krävs beslut av länsstyrelsen i
något annat avseende, prövas dock frågan om tillstånd av länsstyrelsen efter
samråd med polismyndigheten.

Anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning behandlas
av polismyndigheten som också prövar frågor om befrielse enligt 5 § fjärde
stycket från skyldigheten att göra anmälan om sammankomster eller tillställ-
ningar.

9 § Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan eller anmä-
lan skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs. An-
ordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller
dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid sam-
mankomsten eller tillställningen.

Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna eller en an-
mälan om en cirkusföreställning eller en offentlig tillställning behövs en un-
dersökning som kräver särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita en
sakkunnig på anordnarens bekostnad.

10 § Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nöd-
vändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller,

Prop. 1992/93:210

som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till
trafiken eller för att motverka epidemi.

Tillstånd till en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall väg-
ras, om sammankomsten eller tillställningen är avsedd att hållas i ett sam-
lingstält som inte är godkänt eller inte får användas enligt vad som sägs i 12 §
eller i ett annat tält som inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand och
andra olycksfall.

11 § Beslut med anledning av en ansökan eller en anmälan enligt 6 § skall
meddelas skyndsamt. Beslutet skall innehålla de villkor enligt 16 § andra
stycket som polismyndigheten meddelar för sammankomsten eller tillställ-
ningen. Vidare skall beslutet innehålla uppgift om det högsta belopp som an-
ordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kan komma
att bli tvungen att betala i ersättning för polisens kostnader för att hålla ord-
ning.

Säkerheten hos tält och tivolianordningar

12 § Tält får användas vid allmänna sammankomster eller offentliga
tillställningar endast om det har betryggande brandtålighet och stabilitet samt
i övrigt tältet och dess inredning erbjuder betryggande säkerhet mot brand
eller andra olycksfall och utrymningsvägama är tillfredsställande. Ett tält
som är avsett för flera än 150 personer och som får uppföras utan bygglov
(samlingstält) skall vara besiktigat och godkänt.

Besiktningen skall ske innan tältet första gången tas i bruk i Sverige och
vid regelbundet återkommande tillfällen. Om tältet har ändrats i något avse-
ende som har väsentlig betydelse för säkerheten, skall det besiktigas på nytt.

Godkännande av ett samlingstält skall gälla för en tid av minst tre och
högst sju år.

Om ett tält, som är avsett att användas vid allmänna sammankomster eller
offentliga tillställningar, på grund av skada eller av någon annan orsak inte
erbjuder betryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall, får polismyn-
digheten förbjuda att tältet används vid sådana sammankomster eller tillställ-
ningar så länge felet består.

13 § Tivolianordningar, såsom karuseller, pariserhjul, bergbanor, bilbanor
och liknande anordningar, får användas vid allmänna sammankomster eller
offentliga tillställningar endast om de erbjuder betryggande säkerhet mot
olycksfall och om de är besiktigade och godkända.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om provning, besiktning och förbud att använda en tivolianord-
ning.

Förbud mot sammankomster och tillställningar i vissa fall

14 § Offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning får inte an-
ordnas.

15 § Regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nödvändigt
med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epi-
demi.

Efter regeringens bemyndigande får en länsstyrelse i fråga om länet eller
del därav föreskriva att allmänna sammankomster inte får hållas om förbudet

Prop. 1992/93:210

är nödvändigt för att motverka epidemi och att offentliga tillställningar inte får
hållas om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller
krigsfara eller för att motverka epidemi.

Ordningsföreskrifter

16 § Den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
skall svara för att det råder god ordning vid sammankomsten eller tillställ-
ningen.

Polismyndigheten får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla
ordning och säkerhet vid sammankomsten eller tillställningen. Villkoren får
innefatta skyldighet för anordnaren att anlita personal. Skyldighet för anord-
naren att anlita ordningsvakter enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter får
åläggas endast i fråga om konserter och offentliga tillställningar. Villkoren får
inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller att
möjligheten att hålla sammankomsten eller tillställningen onödigtvis försvåras
på något annat sätt.

17 § Den som inte följer de ordningsregler för en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning som skall gälla enligt villkor som polismyndigheten
har meddelat med stöd av 16 § andra stycket är skyldig att på tillsägelse
lämna sammankomsten eller tillställningen.

18 § Vid en offentlig tillställning får spritdrycker, vin eller starköl drickas
bara om det sker vid tillåten servering av sådana drycker. Spritdrycker, vin
eller starköl som inte får drickas vid tillställningen får inte heller förvaras i lo-
kalen eller på platsen.

Polismyndigheten får för särskilda fall medge undantag från första
stycket.

Den som bryter mot förbudet i första stycket är skyldig att på tillsägelse
lämna tillställningen.

19 § Hypnotiska eller liknande experiment får inte utan Socialstyrelsens till-
stånd förekomma vid en offentlig tillställning eller vid en sådan allmän sam-
mankomst som inte utgör ett led i undervisningen vid gymnasieskola eller
högskola eller någon annan skolform på motsvarande nivå.

20 § Pyrotekniska varor får inte utan tillstånd av polismyndigheten
användas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls
inomhus. Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får dock
polismyndigheten befria anordnaren från skyldigheten att söka tillstånd för
sammankomster eller tillställningar av visst slag.

21§ Chefen för polismyndigheten skall ha fritt tillträde till allmänna sam-
mankomster och offentliga tillställningar. Detsamma gäller andra personer
som polismyndigheten har utsett att närvara.

Polisens rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar

22 § Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning som hålls i strid med ett beslut som innebär avslag
på en ansökan enligt 6 § eller i strid med en föreskrift enligt 15 § eller ett
förbud enligt 25 §.

Prop. 1992/93:210

23 § Polismyndigheten får utöver vad som sägs i 22 § upplösa

1. en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid
själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara
omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande
eller allvarlig störning av trafiken,

2. en offentlig tillställning, om det vid den förekommer något som strider
mot lag eller om den medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig
störning av trafiken.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offent-
lig tillställning får också upplösas, om sammankomsten eller tillställningen
genom ljud eller på något annat sätt medför allvarlig störning av ordningen i
dess omedelbara omgivning. Detta gäller dock inte när sammankomsten eller
tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en offent-
lig tillställning får vidare upplösas, om villkor om tiden för sammankomsten
eller tillställningen som meddelats med stöd av 16 § andra stycket inte följs.

24 § En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas enligt
22 eller 23 § endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otill-
räckliga för att hindra fortsatt lagstridigt handlande, återställa ordningen,
skydda de närvarande eller begränsa störningen av trafiken.

Polisens rätt att förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställ-
ningar

25 § Polismyndigheten får förbjuda att det hålls

1. en allmän sammankomst, om det vid en tidigare sammankomst av
samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller,
som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om samman-
komsten visat sig ha medfört avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig
störning av trafiken,

2. en offentlig tillställning, om det vid en tidigare tillställning av samma
slag har förekommit något som stred mot lag eller den har medfört oordning,
fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken, eller

3. en allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en of-
fentlig tillställning, om det vid en tidigare sammankomst eller tillställning av
samma slag genom ljud eller på något annat sätt har uppkommit allvarlig
störning av ordningen i sammankomstens eller tillställningens omedelbara
omgivning och den sammankomsten eller tillställningen inte ägt rum i enlig-
het med meddelat tillstånd.

Förbud enligt första stycket att hålla en sammankomst eller tillställning får
meddelas endast om det kan befaras förekomma lagstridigt handlande, oord-
ning, fara för de närvarande eller störning av trafiken och mindre ingripande
åtgärder till förebyggande härav inte är tillräckliga.

Kostnader för ord ni ngshdl In ing

26 § Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta
polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen. Om det
finns särskilda skäl får också den som i vinstsyfte anordnar en allmän
sammankomst åläggas en motsvarande ersättningsskyldighet.

Ersättningsskyldigheten gäller inte sådana ideella föreningar som anges i
7 § 5 mom. fjärde stycket a) -d) lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Prop. 1992/93:210

Ersättningsskyldigheten enligt första stycket får sättas ned eller efterges,
om det finns särskilda skäl.

Polismyndigheten beslutar om ersättningsskyldighet. Därvid får det högsta
belopp som har bestämts enligt 11 § inte överskridas.

Regeringen får meddela föreskrifter om hur polismyndighetens kostnader
för ordningshållning skall beräknas.

27 § Om anordnaren av en allmän sammankomst som anordnas i vinstsyfte
eller av en offentlig tillställning inte har gjort ansökan eller anmälan som
krävs enligt 4 eller 5 § eller inte har fullgjort ansöknings- eller anmälnings-
skyldigheten i sådan tid att beslut enligt 11 § har kunnat meddelas före sam-
mankomsten eller tillställningen, skall polismyndigheten ålägga anordnaren
att ersätta myndighetens kostnader för att hålla ordning vid sammankomsten
eller tillställningen, i den mån kostnaderna beror på anordnarens försum-
melse. Detsamma gäller om anordnaren inte har följt de föreskrifter och vill-
kor om ordning och säkerhet som har gällt för sammankomsten eller tillställ-
ningen.

Vad som sägs i första stycket gäller även i fråga om anordnare som inte är
ersättningsskyldiga enligt 26 §.

Om de kostnader som beror på anordnarens försummelse inte kan beräk-
nas med tillräcklig säkerhet, skall polismyndigheten uppskatta dem till ett
skäligt belopp.

Ersättningsskyldigheten får sättas ned eller efterges, om det finns särskilda
skäl.

Överklagande

28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel får överklagas hos läns-
rätten.

Länsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överklagas hos länsrät-
ten.

Länsstyrelsens beslut enligt 15 § andra stycket och Socialstyrelsens beslut
enligt 19 § får inte överklagas.

Om inte något annat har beslutats gäller polismyndighetens beslut omedel-
bart utom när det är fråga om ersättningsskyldighet enligt 26 eller 27 §.

Straff m.m.

29 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet

1. i egenskap av anordnare bryter mot kravet på tillstånd eller anmälan i 4
eller 5 § eller mot ett villkor eller ett förbud som har meddelats enligt 4 §
andra stycket, 5 § fjärde stycket, 15 §, 16 § andra stycket eller 25 §,

2. lämnar oriktig uppgift om något förhållande som han enligt tillämpliga
föreskrifter är skyldig att upplysa om i en ansökan eller en anmälan eller om
sådana omständigheter som polismyndigheten kan begära uppgift om med
stöd av 9 § första stycket,

3. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning i ett tält
som saknar föreskrivet godkännande eller bryter mot ett användningsförbud
eller mot ett villkor som har meddelats för användandet,

4. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning och därvid
tillåter användning av en tivolianordning som saknar föreskrivet god-
kännande eller bryter mot ett användningsförbud eller mot ett villkor som har
meddelats för användandet.

Prop. 1992/93:210

5. anordnar en offentlig tillställning i strid med 14 §,

6. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan till-
stånd enligt 19 eller 20 § i fall då sådant tillstånd behövs, eller

7. anordnar eller fortsätter en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-
ning trots att sammankomsten eller tillställningen har inställts eller upplösts
enligt 22 eller 23 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i 18 § första
stycket mot förtäring eller förvaring av alkoholdrycker döms till penning-
böter, om inte gärningen är belagd med straff i någon annan författning.

Har flera medverkat till en gärning som avses i första stycket skall 23 kap.
4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas.

30 § Försummelse av anmälningsskyldighet eller uppgiftsskyldighet beträf-
fande sådana allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar som får
hållas utan tillstånd skall inte leda till ansvar, om försummelsen med hänsyn
till omständigheterna kan anses ursäktlig och den inte har vållat någon olä-
genhet. Försummelsen skall inte heller leda till ansvar, om sammankomsten
eller tillställningen inte har kommit till stånd.

Förverkande m.m.

31 § Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillsättning
har gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får vad som har
uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för att bevista samman-
komsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad som kan anses skä-
ligt. Om ersättningen har utgått i något annat än pengar och om den inte finns
i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat.

Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första
stycket, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om beslag med den avvi-
kelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i an-
nat fall än då rätten har satt ut sådan tid.

32 § I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl
hos den som förtär eller förvarar sådana drycker i strid med 18 § eller med
villkor enligt 16 § andra stycket första meningen finns bestämmelser i lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

En polisman får vid tillträdet till en offentlig tillställning liksom i lokalen
eller på platsen för tillställningen företa kroppsvisitation för att söka efter
spritdrycker, vin eller starköl, om polismyndigheten inte har meddelat sådant
undantag som sägs i 18 § andra stycket. Kroppsvisitation får vidtas endast
om det finns anledning att anta att den som skall visiteras medför sådana
drycker till tillställningen. Detsamma gäller i fråga om en allmän samman-
komst, om polismyndigheten enligt 16 § andra stycket första meningen har
meddelat villkor som innebär förbud mot förtäring och förvaring av sådana
drycker som sägs i 18 §.

Särskilda bemyndigande» om motorsport

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga
om motorsport meddela föreskrifter som gäller utförande och besiktning av
en anläggning eller olycksberedskap vid en sådan anläggning eller som i
övrigt behövs från säkerhetssynpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
att andra bestämmelser än som anges i detta kapitel skall gälla i fråga om tid

Prop. 1992/93:210

10

för ingivande av och innehållet i ansökan eller anmälan om tävling eller upp-
visning i motorsport.

3 kap. Allmän ordning och säkerhet

Användningen av offentlig plats

1 § En offentlig plats inom detaljplanelagt område får inte utan tillstånd av
polismyndigheten användas på ett sätt som inte stämmer överens med det än-
damål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget.
Tillstånd behövs dock inte, om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i
obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.

I fråga om allmänna vägar gäller kravet på polismyndighetens tillstånd en-
dast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen (1971:948).

2 § Polismyndigheten skall inhämta yttrande från kommunen innan tillstånd
ges för att ta i anspråk en offentlig plats. Om kommunen avstyrker ansökan,
får tillstånd inte meddelas. Om kommunen för tillstyrkan uppställer villkor
enligt 15 §, får tillstånd meddelas endast om det förenas med dessa villkor.

Kommunen skall inte höras i tillståndsärendet, om detta avser

1. mark som förvaltas av någon annan än kommunen, eller

2. annan kvartersmark än som avses i 1 kap. 2 § första stycket 3, om den
är avsedd att tas i anspråk enligt nyttjanderättsavtal med kommunen.

Åtgärder till skydd för personer och egendom

3 § Brister på byggnader, ställningar, skyltar och liknande anordningar
som medför risk för skada på personer eller egendom på offentlig plats, skall
avhjälpas utan oskäligt dröjsmål.

Snö och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offent-
lig plats skall utan oskäligt dröjsmål avlägsnas från tak, rännor och liknande
anordningar. Detta skall ske på ett sådant sätt att det inte därigenom uppkom-
mer risk för att personer eller egendom kommer att skadas.

Ansvaret för att åtgärderna i första och andra styckena vidtas vilar på äga-
ren eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund är
i ägarens ställe.

4 § Den som tar upp en isränna eller vak, gräver, schaktar eller utför
liknande arbete skall vidta de åtgärder som med hänsyn till platsen för arbetet
och övriga omständigheter behövs för att förhindra att personer eller
egendom kommer till skada.

5 § Brunnar, bassänger och liknande anläggningar skall vara försedda med
de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas
belägenhet och beskaffenhet. Behovet av att säkerhetsanordningen ger ett
tillräckligt skydd mot olyckor med barn skall särskilt beaktas. Anläggningens
ägare eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund
är i ägarens ställe ansvarar för att anläggningen är försedd med nödvändiga
säkerhetsanordningar.

Polismyndigheten får i fråga om en särskild anläggning besluta om de sä-
kerhetsåtgärder som skall vidtas.

6 § Sprängning och skjutning med eldvapen får inte utan tillstånd av polis-
myndigheten äga rum inom område som omfattas av detaljplan.

Prop. 1992/93:210

11

Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av polismyndigheten inom
område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen
med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäller
utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon som
har fyllt 20 år.

Skjutbanor som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter till-
stånd av polismyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om utförande och besiktning av skjut-
bana.

7 § Pyrotekniska varor får inte användas utan tillstånd av polismyn-
digheten, om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet
och övriga omständigheter innebär risk för skada på eller någon beaktans-
värd olägenhet för person eller egendom.

Lokala föreskrifter m.m.

8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får
meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som
behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats.

9 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får
meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som
behövs för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd
av användningen av pyrotekniska varor.

10 § Regeringen får meddela de föreskrifter om ordningen och säkerheten i
en hamn som behövs med hänsyn till den verksamhet som bedrivs i hamnen.
Regeringen får överlämna åt en kommun att meddela sådana föreskrifter i
fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av ett av kom-
munen helägt företag. I fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av någon
annan får regeringen överlämna åt länsstyrelsen att meddela sådana föreskrif-
ter.

Föreskrifter enligt första stycket skall ange det område i vatten och på land
inom vilket föreskrifterna skall gälla.

11 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en länsstyrelse får,
om det på grund av särskilda förhållanden behövs för att skydda människor
mot fara för liv eller hälsa, meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare
om förbud mot att vistas inom skade- eller riskområden, rasområden, gruv-
områden, skjutfält eller skjutbanor eller liknande områden.

12 § Föreskrifter enligt 8-11 §§ får inte angå förhållanden som är reglerade
i denna lag eller annan författning eller som enligt lagen eller annan för-
fattning kan regleras på något annat sätt. Föreskrifterna får inte lägga onödigt
tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den
enskildes frihet.

13 § Kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva föreskrifter som
avses i 1 kap. 2 § andra stycket eller i 8 eller 9 § eller 10 § första stycket
andra meningen i detta kapitel skall omedelbart anmälas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall upphäva en föreskrift som strider mot denna lag.
Länsstyrelsens beslut om upphävande skall fattas inom tre veckor från den
dag kommunens beslut anmälts till länsstyrelsen. Om det behövs längre tid

Prop. 1992/93:210

12

för prövningen, får tiden förlängas till högst två månader. Om tiden förlängs
skall länsstyrelsen inom treveckorstiden besluta om tillfälligt upphävande för
den tid som prövningen pågår.

Tillstånd och villkor m.m.

14 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd som avses i detta kapitel
eller i en lokal föreskrift skall polismyndigheten beakta vad som krävs av
hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Om ansökan avser
tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild
hänsyn tas till gångtrafikens intresse.

Ett beslut av polismyndigheten om tillstånd får förenas med de villkor som
behövs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Villkoren
får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade in-
skränkningar i den enskildes frihet.

15 § När kommunen yttrar sig enligt 2 § får den ange villkor som behövs
för att tillgodose de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om
skötseln av den offentliga platsen, markanvändning, stadsbild, miljö och
trafik. I fråga om ersättning för användningen av en offentlig plats gäller
särskilda bestämmelser.

16 § Beslut enligt 14 § gäller för viss tid eller tills vidare. Beslutet skall
innehålla de villkor som polismyndigheten har meddelat enligt 14 § andra
stycket och de villkor som kommunen har ställt upp med stöd av 15 §.
Beslut i fråga om mark som inte står under kommunens förvaltning skall
också innehålla en erinran om att medgivande av markägare eller nyttjande-
rättshavare kan behövas.

Om kommunen har yttrat sig enligt 2 § skall beslutet innehålla erinran om
möjligheten att överklaga kommunens beslut enligt 10 kap. kommunallagen
(1991:900).

17 § Om det behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att
människors hälsa eller egendom skadas får polismyndigheten i ett särskilt fall
ge anvisningar eller tillsägelser till innehavaren och besökande för
användningen av sådana bad- eller campingplatser och lokaler eller platser
för idrott, friluftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har
tillträde till. Om det är nödvändigt får polismyndigheten förbjuda fortsatt
användning.

Om det behövs föreskrifter om allmän ordning och säkerhet för verksam-
het som avses i första stycket, skall polismyndigheten anmäla förhållandet till
kommunen.

Aterkallelse av tillstånd

18 § Polismyndigheten får återkalla ett tillstånd,

1. om villkor som enligt 14 § andra stycket eller 15 § gäller för tillståndet
har åsidosatts i inte ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse genast
efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning,

2. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och det är av särskild vikt för
kommunen att det återkallas,

3. om tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn till
trafiken eller till allmän ordning och säkerhet,

4. om tillståndet gäller för bestämd tid och det är av väsentlig betydelse för
trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas, eller

Prop. 1992/93:210

13

5. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och tillståndshavaren åsidosatt sin
skyldighet att betala avgift enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta
ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. och han inte betalar ge-
nast efter uppmaning.

Ett tillstånd enligt 1 § skall återkallas, om kommunens beslut om yttrande
upphävts efter överklagande.

Förelägganden

19 § Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt detta kapitel,
lokala föreskrifter eller beslut eller villkor som har meddelats med stöd av
5 §, 14 § andra stycket eller 15 §, får polismyndigheten förelägga honom att
inom viss tid vidta åtgärden. Detta gäller endast om han inte vidtar rättelse
genast efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning.

Även om det inte följer av första stycket får föreläggande, utan föregående
tillsägelse, avse skyldighet att ta bort upplag, försäljningsstånd, ställningar,
skyltar, containrar och andra anordningar som har placerats på en offentlig
plats utan nödvändigt tillstånd enligt 1 § eller i strid med villkor som gäller
för tillståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte har tagits
bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet.

Ett föreläggande enligt andra stycket får, om det avser en container eller
något annat skrymmande föremål som ställts upp på offentlig plats, riktas
också mot föremålets ägare eller den som är i ägarens ställe, även om föremå-
let ställts upp för någon annans räkning. Det sagda gäller inte om det är up-
penbart att någon annan än föremålets ägare eller den som är i hans ställe har
bestämt platsen för uppställningen.

20 § I föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet att
följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske på den försumliges
bekostnad genom polismyndighetens försorg.

21 § Polismyndigheten får vidta en åtgärd som avses i 19 § på den för-
sumliges bekostnad,

1. om den försumlige inte följer ett föreläggande i vilket sådan påföljd har
satts ut,

2. om han inte kan anträffas med ett föreläggande efter rimlig efterforsk-
ning, eller

3. om det av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet är
nödvändigt att åtgärden vidtas omedelbart.

Straff

22 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1,
3, 4 eller 6 § eller mot villkor enligt 14 § andra stycket eller 15 § eller mot
förbud enligt 17 § första stycket.

Till penningböter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot 7 § eller mot föreskrifter enligt någon av 8-11 §§.

23 § Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är
otillåten enligt 6 § första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden om
barnet straffas enligt 22 § första stycket.

Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är otillå-
ten enligt 7 §, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt 22 §
andra stycket.

Prop. 1992/93:210

14

Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om vårdnadshavaren
gjort vad som ankommer på honom för att förhindra handlingen.

24 § Den som åsidosätter ett vitesföreläggande som avses i 20 § döms inte
till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet

Förverkande

25 § Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan
egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras för-
verkad, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och förver-
kandet inte är oskäligt.

Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och am-
munition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som
kan anses skäligt.

Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första
eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med
den avvikelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte
gäller i annat fall än då rätten har satt ut sådan tid.

I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl hos
den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns bestäm-
melser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Överklagande

26 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av detta kapitel får överklagas hos länsrätten.
Dock får polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om att få ta i anspråk
offentlig plats inte överklagas, om beslutet föranleds av ett avstyrkande från
kommunen enligt 2 § första stycket.

I fråga om överklagande av kommunens beslut i fall som avses i 1 kap.

2 § eller i 2 § eller någon av 8-10 §§ i detta kapitel gäller bestämmelserna i

10 kap. kommunallagen (1991:900).

27 § Länsstyrelsens beslut att upphäva lokala föreskrifter enligt 13 § andra
stycket får överklagas av kommunen hos länsrätten.

I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel inte överklagas.

28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av detta kapitel samt länsstyrelsens beslut enligt

11 § eller 13 § andra stycket gäller omedelbart, om inte annat beslutats.

4 kap. Ordning och säkerhet i viss kollektiv persontrafik

Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller trafik med tunnelbana och spårväg
samt sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkestrafik-
lagen (1988:263).

2 § Med trafiktjänsteman förstås förare samt den som annars, på grund av
anställning eller uppdrag hos ett trafikföretag som driver sådan trafik som
avses i 1 §, har uppgifter som avser ordningen och säkerheten i trafiken.
Bestämmelserna i detta kapitel om trafiktjänstemän gäller endast den som ge-

Prop. 1992/93:210

15

nom att bära uniform eller märke eller på något annat sätt tydligt visar att han
är trafiktjänsteman.

Hur ordning och säkerhet upprätthälls

3 § En trafiktjänsteman får ge trafikanter och andra anvisningar eller till-
sägelser som behövs för att ordningen eller säkerheten i trafiken skall
upprätthållas.

4 § Alkoholdrycker får inte förtäras inom ett trafikföretags område eller på
dess färdmedel. Detta gäller inte i fråga om förtäring av drycker vid tillåten
servering och inte heller om trafikföretaget för särskilt fall har medgett för-
täringen.

Med alkoholdrycker förstås spritdrycker, vin, starköl och öl i den bety-
delse dessa beteckningar har i lagen (1977:292) om tillverkning av drycker,
m.m.

5 § Utan spårinnehavarens eller trafikföretagets tillstånd får inte någon

1. beträda spårområde för tunnelbana eller sådan del av spårvägs spårom-
råde för vilken det genom stängsel eller skyltar eller på annat liknande sätt
klart framgår att allmänheten inte har tillträde,

2. vidröra manöver- och signalanordningar eller liknande anordningar eller
på annat sätt hindra trafikens behöriga gång.

6 § Det är förbjudet att

1. utan tillstånd av trafikföretaget inom dess område eller på dess färdme-
del medföra egendom som är av farlig beskaffenhet eller som kan orsaka av-
sevärd olägenhet,

2. röka inom ett trafikföretags område som är beläget inomhus eller under
jord och på andra färdmedel än som ingår i taxitrafik,

3. förorena eller skräpa ned på färdmedel eller inom trafikföretagets om-
råde, eller

4. skaffa sig tillträde till område innanför ingångsspärren till tunnelbana
utan att kunna uppvisa giltigt färdbevis.

7 § Tillträde till ett trafikföretags område eller färdmedel får vägras den som

1. är berusad,

2. medför egendom som avses i 6 § 1, eller

3. annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att
han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken.

8 § Den som är berusad eller stör ordningen eller äventyrar säkerheten i
trafiken är skyldig att på uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafik-
företagets område eller färdmedel. Detsamma gäller den som har brutit mot
någon av 4-6 §§ eller som underlåtit att följa en anvisning eller tillsägelse av
en trafiktjänsteman enligt 3 §, om överträdelsen eller underlåtelsen har
väsentlig betydelse för ordningen eller säkerheten i trafiken.

9 § Om den som har vägrats tillträde enligt 7 § eller som uppmanats enligt
8 § att lämna trafikföretagets område eller färdmedel inte gör som han blir
tillsagd, får en polisman eller ordningsvakt avvisa eller avlägsna honom.

Prop. 1992/93:210

16

Straff och förverkande

10 § Den som bryter mot någon av 4-6 §§ döms till penningböter, om gär-
ningen inte är belagd med strängare straff i brottsbalken eller någon annan
författning.

11 § I fråga om beslag och förverkande av alkoholdrycker hos den som
förtär sådana drycker i strid med 4 § finns bestämmelser i lagen (1958:205)
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

Vid ikraftträdandet skall följande författningar upphöra att gälla, nämligen

a) lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,

b) allmänna ordningsstadgan (1956:617),

c) förordningen (1874 nr 26 s.ll) angående hamnordningar och andra
ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket, samt

d) kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till förord-
ningen (1874 nr 26 s.ll) angående hamnordningar och andra ordningsföre-
skrifter för allmänna hamnarne i riket.

Vid ikraftträdandet skall också punkt 4 i övergångsbestämmelserna till för-
ordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion upphöra att gälla.

Vid ikraftträdandet skall taxor och reglementen som har beslutats med stöd
av 23 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) eller med
stöd av 25 § allmänna ordningsstadgan upphöra att gälla.

Den 1 januari 1996 skall lokala ordningsföreskrifter, hamnordningar och
andra ordningsföreskrifter för hamnar som har utfärdats före ordningslagens
ikraftträdande upphöra att gälla.

Föreskrifter som har beslutats med stöd av 10 § länsstyrelseinstruktionen
(1971:460) skall upphöra att gälla den 1 januari 1995.

2. I ett ärende som gäller en ansökan eller anmälan enligt en författning
som avses i punkt 1 andra stycket tillämpas ordningslagen vid prövning efter
ikraftträdandet, om inte något annat sägs i det följande.

3. Ett godkännande enligt 6 § tredje stycket allmänna ordningsstadgan
gäller till den 1 januari 1995 som ett tillstånd enligt 3 kap. 6 § tredje stycket
ordningslagen.

4. Utan hinder av bestämmelserna om besiktning i 2 kap. 12 och 13 §§
ordningslagen får ett samlingstält eller en tivolianordning användas för sitt
ändamål till dess första besiktning sker. Rätten till användning utan före-
gående besiktning upphör dock den 30 juni 1994, om inte skriftlig ansökan
om besiktning har gjorts dessförinnan.

5.1 fråga om överklagande av ett beslut som har meddelats före ordnings-
lagens ikraftträdande enligt en författning som avses i punkt 1 andra - fjärde
styckena gäller äldre bestämmelser.

6. Om det i en lag eller i en författning som har beslutats av regeringen
hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag till-
lämpas i stället den nya föreskriften.

Prop. 1992/93:210

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

17

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att
uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1957:259) om rätt för kom-
mun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. samt 1 och
2 §§ lagen skall ha följande lydelse.

Lag om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig
plats, m.m.

Prop. 1992/93:210

Nuvarande lydelse

Har tillstånd lämnats att taga i
anspråk plats som i 1 § allmänna
ordningsstadgan sägs för ändamål,
varom i 2 § av stadgan förmäles,
må kommun, därest platsen står un-
der dess förvaltning, uttaga avgift
för upplåtelsen. Rätt att uttaga av-
gift föreligger även i fråga om upp-
låtelse, som avser salutorg eller lik-
nande plats som i vederbörlig ord-
ning upplåtits till allmän försälj-
ningsplats.

Avgift utgår med belopp, som
kan anses skäligt med hänsyn till
ändamålet med upplåtelsen, nyttja-
rens fördel av denna, kommunens
kostnader med anledning av upplå-
telsen och övriga omständigheter.

Grunder för beräkning av avgift
beslutas av kommunfullmäktige.

Föreslagen lydelse

Om tillstånd enligt 3 kap. 1 §
ordningslagen (0000:000) har läm-
nats i fråga om sådan offentlig plats
som står under kommunens förvalt-
ning, får kommunen ta ut ersättning
för användningen. Rätt att ta ut er-
sättning föreligger också i fråga om
användning, som avser salutorg el-
ler liknande plats som kommunen
har upplåtit till allmän försäljnings-
plats.

Ersättning utgår i form av en av-
gift med belopp, som kan anses skä-
ligt med hänsyn till ändamålet med
upplåtelsen, nyttjarens fördel av
denna, kommunens kostnader med
anledning av upplåtelsen och övriga
omständigheter.

Grunder för beräkning av avgif-
ten beslutas av kommunfullmäktige.

Bestämmelserna i andra och
tredje styckena gäller inte, när kom-
munen enligt 3 kap. 2 § andra
stycket 2 ordningslagen inte har
hörts över ansökan om tillstånd.

I den omfattning som behövs för
att ordna trafiken får en kommun ta
ut avgift för rätten att parkera på så-
dana allmänna platser som kommu-
nen har upplåtit för parkering.

§2

I den omfattning som behövs för
att ordna trafiken får en kommun ta
ut ersättning i form av en avgift för
rätten att parkera på sådana offent-
liga platser som står under kommu-
nens förvaltning och som kommu-
nen har upplåtit för parkering.

1 Senaste lydelse 1972:102.

2 Senaste lydelse 1984:879.

18

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:210

Grunderna för beräkning av sä-
dan avgift beslutas av kommunfull-
mäktige. Därvid gäller följande. För
att underlätta för näringsidkare och
andra med särskilda behov av att
parkera i sitt arbete eller för dem
som bor i ett visst område att par-
kera inom området får avgifter tas
ut efter särskilda grunder av dem
som beslutet gäller. Avgiften får i
sådana fall fastställas till ett en-
gångsbelopp för en viss period. Rö-
relsehindrade får befrias från av-
giftsskyldighet.

För upplåtelse på allmän plats av
särskilda uppställningsplatser för
fordon, som används i yrkesmässig
trafik för personbefordran, får kom-
munen ta ut avgift med det belopp
som behövs för att täcka kom-
munens kostnader för upplåtelsen.

Grunderna för beräkning av av-
giften beslutas av kommunfullmäk-
tige. Därvid gäller följande. För att
underlätta för näringsidkare och
andra med särskilda behov av att
parkera i sitt arbete eller för dem
som bor i ett visst område att par-
kera inom området får avgifter tas ut
efter särskilda grunder av dem som
beslutet gäller. Avgiften får i sådana
fall fastställas till ett engångsbelopp
för en viss period. Rörelsehindrade
får befrias från avgiftsskyldighet.

För upplåtelse på offentlig plats
som står under kommunens förvalt-
ning av särskilda uppställningsplat-
ser för fordon, som används i yr-
kesmässig trafik för personbeford-
ran, får kommunen ta ut avgift med
det belopp som behövs för att täcka
kommunens kostnader för använd-
ningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

19

3 Förslag till

Lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)

Härigenom föreskrivs att 1, 18, 19 och 24 §§ renhållningslagen
(1979:596) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

!

Med hushållsavfall avses i denna lag avfall och orenlighet som härrör
från hushåll och därmed jämförligt avfall.

Med hantering avses i lagen uppsamling, förvaring, bortforsling och slut-
ligt omhändertagande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att hushållsavfall och annat avfall får införas till eller utföras ur riket
endast efter särskilt tillstånd.

Med fastighetsinnehavare avses i
lagen den som äger fastigheten eller
den som enligt 1 kap. 5 § fastighets-
taxeringslagen (1979:1152) skall
anses som fastighetsägare.

185

Prop. 1992/93:210

Kommunen skall inom områden
med stadsplan fullgöra den skyldig-
het som föreskrivs i 3 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617) att
hålla ren gata, torg, park och an-
nan sådan allmän plats samt allmän
väg. På sådan allmän plats och på
allmän väg inom områden med
stadsplan skall kommunen även
röja snö, skaffa undan snö och is,
sanda eller vidta annan åtgärd för
att motverka halka, föra bort sand
och annat som påförts till motver-
kande av halka samt rensa och tina
upp rännstensbrunn och ledning
som förbinder sådan brunn med
allmän avloppsledning. Inom områ-
den med byggnadsplan skall kom-
munen fullgöra motsvarande skyl-
dighet i fråga om allmän väg.
Skyldighet att vidta åtgärd som
sagts nu gäller dock inte i den mån
åtgärden skall vidtas av staten som
väghållare.

Såvitt avser gator, vägar, torg,
parker och andra allmänna platser,
som är redovisade i detaljplan en-
ligt plan- och bygglagen (1987:10)
och för vilka kommunen är huvud-
man, svarar kommunen för att plat-
serna genom gaturenhållning, snö-
röjning och liknande åtgärder hålls
i ett sådant skick att uppkomsten av
sanitär olägenhet hindras samt de
krav tillgodoses, som med hänsyn
till förhållandena på platsen och
övriga omständigheter kan ställas i
fråga om trevnad, framkomlighet
och trafiksäkerhet. Kommunens
skyldigheter gäller inte, om åtgär-
derna skall utföras av staten som
väghållare.

Inom områden, som i detaljplan
redovisas som kvartersmark och
som har iordningställts och begag-
nas för allmän trafik, är fastighets-
innehavaren skyldig att utföra så-
dana åtgärder som avses i första
stycket.

Utan hinder av vad som sägs i
andra stycket ansvarar dock kom-
munen i enlighet med vad som

1 Senaste lydelse 1991:647.

20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:210

När särskilda skäl föreligger, får
regeringen på framställning av
kommunen medge undantag från
första stycket.

anges i första stycket för områden
som skall användas för allmän tra-
fik och som har upplåtits till kom-
munen med nyttjanderätt eller an-
nan särskild rätt enligt 14 kap. 2 §
plan- och bygglagen.

När särskilda skäl föreligger, får
regeringen på framställning av
kommunen medge kommunen un-
dantag från skyldigheten enligt förs-
ta stycket.

Kommunen kan ålägga den som
äger en fastighet inom ett område
med fastställd stadsplan eller som i
stället för ägaren är skattskyldig för
fastigheten enligt kommunalskatte-
lagen (1928:370) att fullgöra skyl-
dighet som anges i 18 § första
stycket i fråga om gångbana eller
annat utrymme utanför fastigheten
som behövs för gångtrafiken.

Har person som avses i första
stycket inte tidigare haft sådan skyl-
dighet, skall kommunens beslut un-
derställas länsstyrelsen.

19 §

Kommunen kan ålägga en fastig-
hetsinnehavare inom ett område
med detaljplan där kommunen är
huvudman för allmänna platser att
utföra de åtgärder som avses i 18 §
första stycket i fråga om gångbana
eller något annat utrymme utanför
fastigheten som behövs för gångtra-
fiken.

Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, en kommun får
meddela närmare föreskrifter i
fråga om de åtgärder som skall vid-
tas av fastighetsinne havaren.

24 §1

Till böter eller fängelse i högst sex månader skall den dömas som med
uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 7 § första stycket,

2. bryter mot 7 § andra stycket genom att yrkesmässigt eller annars i
större omfattning samla in och forsla bort avfall,

3. inte fullgör vad som åligger honom enligt föreskrift som meddelats
med stöd av 9 a §.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar för gärningen döms
inte om ansvar kan ådömas enligt
brottsbalken.

Till böter döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet inte full-
gör sin skyldighet enligt 18 § andra
stycket eller 19 § som fastighetsin-
nehavare.

Till ansvar för gärning enligt
första eller tredje stycket döms inte
om ansvar kan ådömas enligt brotts-
balken.

1 Senaste lydelse 1990:235. Ny lydelse föreslagen i prop. 1992/93:180.

21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:210

Den som överträtt vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till an-
svar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbu-
det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

22

4 Förslag till

Lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157)

Härigenom föreskrivs i fråga om jämvägssäkerhetslagen (1990:1157)
dels att 25 och 26 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 25 a och 33 a §§, av
följande lydelse.

Prop. 1992/93:210

Nuvarande lydelse

Utan spårinnehavarens eller trafi-
kutövarens tillstånd får inte någon
beträda spårområden för järnväg
och tunnelbana utom på platser där
det av skyltar, utjämning av höjd-
skillnaden mellan spåren och mark-
planet, gångfållor eller andra anord-
ningar klart framgår att allmänheten
har tillträde.

Utan spårinnehavarens eller
trafikutövarens tillstånd får inte nå-
gon beträda en sådan del av en
spårvägs spårområde för vilken det
genom stängsel eller skyltar eller på
annat liknande sätt klart framgår
att allmänheten inte har tillträde.

Föreslagen lydelse

§

Utan spårinnehavarens eller trafi-
kutövarens tillstånd får inte någon
beträda spårområdet för järnväg
utom på platser där det av skyltar,
utjämning av höjdskillnaden mellan
spåren och markplanet, gångfållor
eller andra anordningar klart fram-
går att allmänheten har tillträde.

25 a §

Alkoholdrycker får inte förtäras
inom järnvägens område och dess
färdmedel. Förbudet gäller inte i
fråga om förtäring av drycker vid
tillåten servering och inte heller om
järnvägen för särskilt fall har med-
gett förtäringen. Med alkohol-
drycker förstås spritdrycker, vin,
starköl och öl i den betydelse dessa
beteckningar har i lagen (1977:292)
om tillverkning av drycker, m.m.

En befattningshavare i säkerhets-
eller ordningstjänst vid järnväg får
från järnvägens område avlägsna
den som öveträder förbudet i 25 §
första stycket, den som uppträder
berusad eller stör ordningen och den
som genom sitt uppträdande äventy-
rar säkerheten i järnvägsdriften. Om
det är absolut nödvändigt, får han

§

En befattningshavare i säkerhets-
eller ordningstjänst vid järnväg får
från järnvägens område och dess
färdmedel avlägsna den som öveträ-
der förbudet i 25 § första stycket,
den som uppträder berusad eller stör
ordningen och den som genom sitt
uppträdande äventyrar säkerheten i
järnvägsdriften. Om det är absolut

23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:210

omhänderta en sådan person. Om så
sker, skall polisen omedelbart un-
derrättas. Den omhändertagne får
hållas kvar till dess att han har över-
lämnats till en polisman eller det
inte längre finns skäl till omhänder-
tagande, dock längst sex timmar.

nödvändigt, får han omhänderta en
sådan person. Om så sker, skall po-
lisen omedelbart underrättas. Den
omhändertagne får hållas kvar till
dess att han har överlämnats till en
polisman eller det inte längre finns
skäl till omhändertagande, dock
längst sex timmar.

En befattningshavare i säkerhets-
eller ordningstjänst vid järnväg får
från järnvägens område avlägsna
den som överträder förbudet i
25 a §.

33 a §

l fråga om beslag och förver-
kande av alkoholdrycker hos den
som förtär sådana drycker i strid
med 25 a § finns bestämmelser i la-
gen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

24

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs att 56 § lagen (1977:293) om handel med drycker
skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:210

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

56 §

På serveringsställe, för vilket till-
stånd till servering av alkohol-
drycker gäller, får ej någon dricka
eller tillåtas dricka andra alkohol-

På serveringsställe, för vilket till-
stånd till servering av alkohol-
drycker gäller, får ej någon dricka
eller tillåtas dricka andra alkohol-

drycker än som har serverats i en-
lighet med tillståndet.

drycker än som har serverats i en-
lighet med tillståndet. Vad som har
sagts nu gäller inte i fräga om för-
täring av öl på järnvägståg i inrikes
trafik, om järnvägen för särskilt fall
har medgett förtäringen.

Ej heller får någon dricka eller tillåtas dricka alkoholdrycker på serve-
ringsställe där alkoholdrycker ej får serveras eller i lokal, som yrkesmässigt
upplåtes för anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid vilka mat
och dryck tillhandahålles av innehavaren eller genom dennes försorg och
där servering av alkoholdrycker ej är tillåten.

Alkoholdryck som ej får serveras i lokal som avses i denna paragraf får
ej heller förvaras i sådan lokal eller därtill hörande utrymmen annat än om
det är uppenbart att drycken ej är avsedd att drickas på stället.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

25

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alko-
holhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

1§>

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa tra-
fikbrott, 30 § jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), 13 kap. 1 § luftfartslagen
(1957:297) eller 325 § eller 325 a § sjölagen (1891:35 s. 1) skall förklaras
förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas
hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit
avsedda även för den som begått gärningen.

Prop. 1992/93:210

Medför någon i strid mot gäl-
lande bestämmelser spritdrycker,
vin eller starköl vid en offentlig till-
ställning, skall dessa också förkla-
ras förverkade, om det inte finns
särskilda skäl mot det.

Spritdrycker, vin eller starköl,
som påträffas hos den som för-
tär eller förvarar sådana drycker i
strid med villkor enligt 2 kap. 16 §
andra stycket första meningen eller
med 2 kap. 18 § ordningslagen
(0000:000) eller med lokal ord-
ningsföreskrift skall, oavsett vem
dryckerna tillhör, förklaras för-
verkade, om inte särskilda skäl talar
mot det. Detsamma skall gälla
alkoholdrycker som påträffas hos
den som förtär sådana drycker i
strid med 4 kap. 4 § ordningslagen
eller med 25 a § järnvägssäker-
hetslagen.

Vad som har sagts i tredje stycket
gäller också i fråga om sådana
drycker som avses där och som på-
träffas hos någon som vid tillfället
var i sällskap med den som bröt mot
bestämmelsen, om det är sannolikt
att dryckerna var avsedda även för
den senare.

2

Angående beslag av egendom som avses i 1 § skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande av-
vikelser:

1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa
eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall
må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen
(1977:293) om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till

1 Senaste lydelse 1991:667.

2 Senaste lydelse 1980:582.

26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:210

tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till
egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid för-
säljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.

Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsleda-
ren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första
punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndig-
heten.

Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller
såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar
egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt.
Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av besla-
get missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han
erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres
vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning ut-
betalas av länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.

2. Vad i 27 kap. 7 § rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

3. Har förverkande av beslagtagen egendom ej förelagts och godkänts i
samband med strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och
väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad
enligt 1 §. Förordnande därom meddelas skriftligen. Den, från vilken besla-
get skett, äger hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en
månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att,
om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egendomens förverkande.
Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

4. Om polisman verkställer beslag
slagtagna egendomen i föreläggande
slaget göras hos polismyndigheten.

5. I fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i strid mot gäl-
lande bestämmelser medföres vid
offentlig tillställning, har den som
tjänstgör som ordningsvakt vid till-
ställningen samma rätt att taga
egendomen i beslag som enligt rät-
tegångsbalken tillkommer polisman.

Ordningsvakt som verkställt be-
slag skall skyndsamt till polismyn-
digheten göra anmälan härom och
överlämna den beslagtagna egendo-
men.

och förelägger förverkande av den be-
av ordningsbot, skall anmälan om be-

5.1 fråga om sådana drycker som
avses i 1 § tredje stycket och som
förtärs eller förvaras i strid med
villkor enligt 2 kap. 16 § andra
stycket första meningen eller med
2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ord-
ningslagen (0000:000) eller med
25 a § jämvägssäkerhetslagen
(1990:1157) har den som tjänstgör
som ordningsvakt vid en allmän
sammankomst eller offentlig till-
ställning eller inom ett trafikföre-
tags område eller dess färdmedel
eller som befattningshavare i säker-
hets- eller ordningstjänst vid järn-
väg samma rätt att ta egendomen i
beslag som enligt rättegångsbalken
tillkommer en polisman.

Ordningsvakt eller befattnings-
havare i säkerhets- eller ordnings-
tjänst vid järnväg som har verkställt
beslag skall skyndsamt anmäla det-

27

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:210

ta till polismyndigheten och över-
lämna den beslagtagna egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

28

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss
tjänsteutövning

Härigenom föreskrivs att lagen (1975:688) om skydd för viss tjänste-
utövning1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                   Föreslagen lydelse

Skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken skall tillkomma

1. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid ka-
nal- eller slussverk eller järnvägsanläggning eller allmän flygplats eller god-
känd enskild flygplats;

2. den som för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och
därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift;

3. trafiktjänsteman för vilken be-
stämmelserna i 4 kap. ordningsla-
gen (0000:000) gäller enligt vad
som sägs i 2 § nämnda kapitel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 1986:654.

Prop. 1992/93:210

29

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar
och andra författningar

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar
och andra författningar1 skall ha följande lydelse.

Prop. 1992/93:210

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I fråga om andra författningar än lagar gäller att 4-9 §§ inte tillämpas på
en författning

1. som på grund av sekretesslagen (1980:100) inte får lämnas ut till envar
eller

2. som endast reglerar en statlig myndighets inre förhållanden eller för-
hållandet mellan statliga myndigheter inbördes, förutsatt att författningen
inte innehåller något som kan vara av väsentligt intresse för utomstående
eller för berörda arbetstagares eller uppdragstagares rättsställning.

Regeringen får föreskriva dels att
lokala trafikföreskrifter inte behöver
kungöras på det sätt som anges i
9 §, dels att föreskrifter om högsta
tillåtna färdhastighet inte behöver
kungöras på det sätt som anges i
6§.

Regeringen får föreskriva dels att
lokala trafikföreskrifter eller före-
skrifter som avses i 3 kap. 11 § ord-
ningslagen (0000:000) inte behöver
kungöras på det sätt som anges i
9 §, dels att föreskrifter om högsta
tillåtna färdhastighet inte behöver
kungöras på det sätt som anges i
6§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Lagen omtryckt 1989:935.

30

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:578) om ordningsvakter skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:210

Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid
1. offentliga tillställningar som
avses i 9 § allmänna ordningsstad-
gan (1956:617),

1. allmänna sammankomster som
avses i 2 kap. 1 § ordningslagen

2. allmänna sammankomster som
avses i 1 § lagen (1956:618) om all-
männa sammankomster,

3. badplatser, lägerområden samt
lokaler eller platser för sport, spel
eller annan sådan verksamhet, allt
under förutsättning att allmänheten
har tillträde dit,

(0000:000) och cirkusföreställ-
ningar,

2. offentliga tillställningar som
avses i 2 kap. 3 § ordningslagen,

3. bad- eller campingplatser och
lokaler eller platser för idrott, fri-
luftsliv, spel, lek, förströelse eller
liknande som allmänheten har till-
träde till, eller

4. lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten
med tillstånd enligt 37 § lagen (1977:293) om handel med drycker.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

31

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor

Prop. 1992/93:210

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1988:868) om brandfarliga och ex-
plosiva varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor
som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods.

I lagen (1985:426) om kemiska produkter finns bestämmelser avsedda att
förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller
explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmelser
om skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder
mot skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering
av brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I
räddningstjänstlagen (1986:1102) finns bestämmelser om skyldighet för
ägare eller innehavare av byggnad eller andra anläggningar att vidta olycks-
och skadeförebyggande åtgärder vid brand.

I fråga om sprängning och fyr-
verkeri inom område med detalj-
plan, inom vilken kommunen är hu-
vudman för allmänna platser, finns
bestämmelser i 6 § allmänna ord-
ningsstadgan (1956:617).

I fråga om sprängning och an-
vändning av pyrotekniska varor
finns bestämmelser i 2 kap. 20 § och
3 kap. 6 och 7 §§ ordningslagen
(0000:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

32

11 Förslag till                                                    Prop. 1992/93:210

Lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

Föreskrifter enligt 3 § får meddelas bara i fråga om försäljning som sker

- i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid
enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller

- från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning eller trans-
port av varor.

Föreskrifterna får dock inte avse

försäljning

- inom en lokal där någon annan
näringsidkare bedriver stadigva-
rande försäljning,

- från ett fordon som har ställts
upp efter tillstånd enligt 2 § all-
männa ordningsstadgan (1956:617)
eller på ett salutorg eller någon lik-
nande plats som kommunen har
upplåtit till allmän försäljningsplats,
eller

- vid offentliga tillställningar
som avses i allmänna ordnings-
stadgan eller vid allmänna sam-
mankomster som avses i lagen
(1956:618) om allmänna samman-
komster.

Föreskrifterna får dock inte avse
försäljning

- inom en lokal där någon annan
näringsidkare bedriver stadigva-
rande försäljning,

- från ett fordon som har ställts
upp efter tillstånd enligt 3 kap. 1 §
ordningslagen (0000:000) eller på
ett salutorg eller någon liknande
plats som kommunen har upplåtit
till allmän försäljningsplats, eller

- vid allmänna sammankomster
eller offentliga tillställningar som
avses i 2 kap. 1-3 §§ ordningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

33

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1993

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Prop. 1992/93:210

Proposition om ny ordningslag m.m.

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för dåvarande
Kommundepartementet i februari 1977 en särskild utredare, numera tings-
rättslagmannen Erik Neergaard, med uppdrag att göra en översyn av all-
männa ordningsstadgan (1956:617, AOst) i syfte att anpassa stadgan till re-
geringsformens (RF) bestämmelser om normgivningsmakten. Vidare ingick
i uppdraget att överväga och behandla ett antal frågor som angavs i direkti-
ven (Dir. 1977:15). Utredningen antog namnet Ordningsstadgeutredningen.

Utredningen lade i maj 1978 fram delbetänkandet (Ds Kn 1978:2) Kost-
nader för ordningshållning vid offentliga tillställningar m.m., som behand-
lade frågor om kostnader för ordningshållning, tillståndskrav för motortäv-
lingar och uppställning av föremål på gångbanor. Vidare avlämnade utred-
ningen i december 1981 delbetänkandet (Ds Kn 1981:26) Alkoholförtäring
på allmän plats. I betänkandet behandlades dels frågan om förbud mot alko-
holförtäring på allmän plats, dels frågan om lättnader i tillståndskravet för
gatumusik. Förslagen har lett till lagstiftning (prop. 1979/80:17, bet.
1979/80:KU19, rskr. 1979/80:35, SFS 1979:970 och 971 resp. prop.
1982/83:9, bet. 1982/83:JuU6, rskr. 1982/83:58, SFS 1982:1171 och 1172).

Utredningen överlämnade i april 1985 sitt slutbetänkande (SOU
1985:24) Ordningslag. Utredningens förslag innebär i huvudsak att bestäm-
melserna om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar förs
samman till en lag, att de nuvarande bestämmelserna i AOst - utom såvitt
avser offentliga tillställningar - tas in i en ny ordningslag och att bestäm-
melser om ordning och säkerhet i kollektivtrafik tas in i en särskild lag.

Utredningens sammanfattning av innehållet i slutbetänkandet och lag-
förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 1 och 2.

Utredningens slutbetänkande har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 85-1777).

34

I Justitiedepartementet har i juli 1985 upprättats en promemoria an-
gående möjligheterna att ingripa mot störande gatumusik. I promemorian
behandlas frågan om en ändring av lagstiftningen i syfte att öka möjlig-
heterna till ingripande mot störande gatumusik. Promemorian bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. En samman-
ställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 85-1862).

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) föreslår i en skrivelse
till den dåvarande regeringen i maj 1985 en ändring i lagen (1966:742) om
hotell- och pensionatrörelse. Förslaget innebär att den som för korttids-
uthyrning av en bostadslägenhet som har möblerats tillfälligt i avvaktan på
uthyrning för permanent boende i vissa fall skall undantas från tillstånds-
kravet i lagen. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
6.

Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7. Remissyttrandena
finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr 85-1318).

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
Justitiedepartementet i november 1989 en kommission med uppdrag att
motverka våldet och förbättra stödet till brottsoffren. I uppdraget låg att öka
skyddet för grupper som löper särskild risk att utsättas för våld, att främja
åtgärder som är ägnade att motverka våldet, särskilt på gator och torg, samt
att förbättra möjligheterna att ingripa mot våldsverkare. Kommissionen an-
tog namnet Våldskommissionen.

Våldskommissionen överlämnade i juni 1990 till dåvarande chefen för
Justitiedepartementet en promemoria om alkohol och gatuvåld. I promemo-
rian föreslår kommissionen bl.a. att lagen (1977:293) om handel med
drycker kompletteras med en bestämmelse som ålägger den som har fått
tillstånd till servering av alkoholdrycker att svara för att ordning råder i och
utanför serveringslokalen. Promemorian finns intagen som bilaga till kom-
missionens slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer.

Våldskommissionens förslag har remissbehandlats. En sammanställning
av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns till-
gänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-2825).

Jag avser nu att behandla de frågor som har tagits upp i Ordningsstad-
geutredningens slutbetänkande, den inom Justitiedepartementet upprättade
promemorian angående möjligheterna att ingripa mot störande gatumusik,
SABO:s skrivelse med förslag till undantag från krav på tillstånd för kort-
tidsuthyrning av möblerad bostadslägenhet samt Våldskommissionens för-
slag, såvitt det avser ordningshållning i anslutning till lokaler där alkohol-
drycker serveras.

Jag avser också att i detta sammanhang behandla vissa frågor som har
väckts i olika skrivelser och som i allt väsentligt rör allmän ordning och sä-
kerhet. Sålunda bör här nämnas att jag bl.a. kommer att ta upp frågor som
har väckts av Stockholms kommun och Sveriges Köpmannaförbund om

Prop. 1992/93:210

35

regleringen av ianspråktagande av allmän plats, av Polismyndigheten i
Halmstad om ordningshållningen vid restauranger m.m. samt från Stock-
holms och Göteborgs kommuner om utökade möjligheter att från allmän
plats avlägsna affischer, skyltar m.m. som har satts upp utan tillstånd.
Vidare kommer jag att behandla framställningar från Rikspolisstyrelsen
(RPS), Stockholms kommun, Polismyndigheten i Malmö och Sveriges
Köpmannaförbund som rör beslag och förverkande av varor som säljs på
allmän plats utan tillstånd för platsens ianspråktagande. Slutligen bör också
nämnas att jag kommer att gå in på regleringen av bl.a. användningen av
fyrverkerier och andra pyrotekniska varor som har tagits upp i skrivelser
från RPS och Sprängämnesinspektionen.

De förslag som berör kommuner och länsstyrelser tas upp i samråd med
chefen för Civildepartementet. Jag har också i andra delar samrått med de
statsråd som anges i det följande.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 18 juni 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över
förslag som i ärendet upprättats inom Justitiedepartementet till ny ordnings-
lag samt till lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att
uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m., lag om ändring i
renhållningslagen (1979:596), lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen
(1990:1157), lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker, lag
om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker
m.m., lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter,
lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning, lag
om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra för-
fattningar, lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter, lag om
ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och lag om
ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning. De till Lagrådet remit-
terade lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8.

Lagrådet har den 14 december 1992 yttrat sig över de remitterade för-
slagen. Yttrandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9. I
samband med att jag behandlar de enskilda lagförslagen kommer jag in på
Lagrådets synpunkter. Jag kan emellertid redan nu säga att jag godtar
Lagrådets förslag till ändringar i den mån inte annat framgår. Utöver dessa
ändringar har vissa justeringar gjorts i förhållande till de lagförslag som
remitterades till Lagrådet.

2 Nuvarande reglering

2.1 Ordningslagstiftningen

Föreskrifter om allmän ordning och säkerhet finns i bl.a. allmänna ord-
ningsstadgan (1956:617, AOst), lagen (1956:618) om allmänna samman-
komster (LAS) och förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnord-
ningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket

Prop. 1992/93:210

36

(hamnordningsförordningen). Till ordningslagstiftningen bör räknas även
10 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460, L Instr.), som fortfarande skall
gälla enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till förordningen
(1990:1510) med länsstyrelseinstruktion.

AOst trädde i kraft den 1 januari 1958 och ersatte ordningsstadgan för
rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22). Tillkomsten av AOst föregicks av
betänkandena (SOU 1944:48) med förslag till allmän ordningsstadga och
(SOU 1954:37) Allmän ordningsstadga. 1944 års betänkande utsattes vid
remissbehandlingen för så kraftig kritik att det inte ansågs kunna ligga till
grund för lagstiftning. En ny utredning tillsattes och den avlämnade sitt
betänkande år 1954. Detta innehöll förutom förslag till allmän ordnings-
stadga även förslag till en lag om allmänna sammankomster och en lag
angående skyldighet att renhålla gata m.m. Efter remissbehandling av 1954
års betänkande lades en proposition fram. Propositionen bifölls av 1956 års
riksdag (prop. 1956:143, bet. 1956:1LU 37, rskr. 1956:401).

Allmänna ordningsstadgan

AOst innehåller dels allmänna ordningsföreskrifter, dels föreskrifter om of-
fentliga tillställningar. De allmänna ordningsföreskrifterna gäller i vissa fall
för endast allmänna platser. Begreppet allmän plats definieras i 1 § första
stycket AOst som gata, torg, park och annan plats som enligt fastställd
stads- eller byggnadsplan utgör allmän plats och som har upplåtits för avsett
ändamål, för allmänheten tillgänglig del av hamnområde samt allmän väg
liksom annat område som är upplåtet till eller annars används för allmän
trafik.

Begreppet allmän plats har en viktig rättslig funktion i AOst. Sålunda
ligger det till grund för avgränsningen av tillämpningsområdet för krav på
tillstånd för att få ta i anspråk ett område som används för allmän trafik
m.m. Begreppet allmän plats används också för att avgränsa tillämpnings-
området för olika lokala ordningsföreskrifter.

I 2 § finns bestämmelser om krav på polismyndighetens tillstånd för att
få ta i anspråk en allmän plats för något annat ändamål än det för vilket
platsen har upplåtits eller anvisats eller som är allmänt vedertaget. Vidare
finns i 3-6 §§ bestämmelser om renhållningsåtgärder, om tillsyn av bygg-
nader, om avlägsnande av snö och is från takrännor, om säkerhetsåtgärder
vid grävning, schaktning och liknande arbeten, om skyddsanordningar vid
brunnar, om sprängning, fyrverkeri och skjutning med olika typer av vapen
samt om krav på godkännande av civila skjutbanor.

Enligt 7 § första stycket får regeringen meddela de ytterligare ordnings-
föreskrifter i fråga om den allmänna ordningen som - utöver de allmänna
ordningsföreskrifterna i AOst - behövs för en kommun eller del av en
kommun. Sådana föreskrifter får enligt nämnda bestämmelse efter bemyn-
digande från regeringen meddelas av en länsstyrelse eller en kommun i en
lokal ordningsstadga. Vidare får i en lokal ordningsstadga enligt 1 § andra
stycket AOst bestämmas att sådana till allmänt begagnande upplåtna om-
råden som inte är allmän plats enligt huvudregeln i 1 § första stycket skall

Prop. 1992/93:210

37

vara likställda med allmän plats vid tillämpningen av de allmänna ordnings-
föreskrifterna i AOst eller av föreskrifter i en lokal ordningsstadga.

Regeringen har i förordningen (1982:1173) med bemyndigande för kom-
muner och länsstyrelser att meddela lokala ordningsföreskrifter bemyndigat
landets kommuner och länsstyrelser att i lokal ordningsstadga meddela
sådana föreskrifter om den allmänna ordningen som avses i 7 § första
stycket AOst. Enligt förordningen får föreskrifterna emellertid inte innebära
en inskränkning i den enskildes frihet att framföra ett musikaliskt eller
något annat konstnärligt verk.

I 23 § AOst föreskrivs att en lokal ordningsstadga skall antas av kom-
munfullmäktige. Beslutet skall underställas länsstyrelsen. Fullmäktiges
beslut att anta en lokal ordningsstadga får enligt 27 § andra stycket AOst
överklagas genom kommunalbesvär (numera laglighetsprövning enligt 10
kap. kommunallagen, 1991:900). Däremot skall länsstyrelsens beslut i ett
underställningsärende enligt fjärde stycket i den aktuella paragrafen över-
klagas till regeringen.

Enligt 8 § AOst får en polismyndighet meddela de ordningsföreskrifter
som behövs för särskilda fall. Föreskrifterna (rätteligen villkor enligt nuva-
rande terminologi, se avsnitt 2.2) får ta sikte på dels viss verksamhet som
bedrivs på allmän plats, dels på användande av badplats o.d. dit allmänheten
har tillträde samt hållande av lokal eller plats för sport, spel eller liknande.
Föreskrifterna får emellertid inte vara sådana generella föreskrifter för en
kommun som skall meddelas i en lokal ordningsstadga (jfr 8 § tredje stycket
AOst).

I 25 § AOst finns en bestämmelse om befogenhet för en länsstyrelse att
efter hörande av kommunfullmäktige utfärda lokala taxor och reglementen
för åkare, spårvägsföretag m.m.

Förseelser mot de allmänna ordningsföreskrifterna i AOst eller mot en
bestämmelse i en lokal ordningsstadga, taxa eller reglemente eller mot ett
villkor som en polismyndighet har meddelat med stöd av 8 § kan bestraffas
enligt 28 §. AOst innehåller också i 29-31 §§ bestämmelser om förverkande
och om vitesföreläggande eller tvångsutförande på den enskildes bekostnad
i vissa fall.

Offentliga tillställningar regleras i 9-22 §§ AOst. Enligt 9 § första
stycket avses med offentlig tillställning tävling eller uppvisning i sport och
idrott, danstillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, fest-
tåg samt tillställning av något annat slag, som anordnas för allmänheten och
som inte avses i LAS. Bestämmelserna om offentliga tillställningar avser i
övrigt bl.a. krav på polismyndighetens tillstånd i vissa fall (12 §), anmäl-
ningsskyldighet (13 §), ordningshållning (16 §), inställande och upplösning
(19 §) samt förbud mot förnyande av en offentlig tillställning (20 §). Vidare
finns bestämmelser om överklagande (27 §), om straff (29 §) och om för-
verkande (30 §).

Prop. 1992/93:210

38

Lagen om allmänna sammankomster

I LAS regleras sådana sammankomster som omfattas av regeringsformens
(RF) bestämmelser om mötes- och demonstrationsfrihetema. Lagen är
enligt 1 § första stycket tillämplig på en allmän sammankomst som hålls för
överläggning, opinionsyttring eller upplysning i någon allmän eller enskild
angelägenhet eller som avser föreläsning eller föredrag för undervisning
eller meddelande av någon allmän eller medborgerlig bildning eller reli-
gionsutövning. Enligt samma stycke gäller lagen också för en allmän tea-
terföreställning, konsert, biografföreställning eller någon annan samman-
komst för framförande av ett konstnärligt verk.

LAS innehåller vidare bestämmelser om bl.a. krav på polismyndighetens
tillstånd för att få anordna en allmän sammankomst på allmän plats (3 §),
om anmälningsskyldighet i andra fall (4 §), om vad en ansökan och anmälan
skall innehålla (5 och 6 §§), om ordningshållning vid en sammankomst
(7 §), om inställande och upplösning av en sammankomst (10 §), om förbud
mot förnyande av en sammankomst (11 §) samt om överklagande (13 §),
om straff (15 §) och om förverkande (16 §).

Regleringen i LAS sammanfaller i stort med vad som enligt AOst gäller
för offentliga tillställningar. Bestämmelserna om allmänna sammankomster
är emellertid i allt väsentligt mindre långtgående än de som gäller för
offentliga tillställningar. Skälet till det och till att allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar reglerats i skilda författningar med olika stats-
rättslig valör var att sammankomsterna med hänsyn till mötesfriheten an-
sågs kräva ett starkare rättsligt skydd än tillställningarna (jfr prop. 1956:143
s. 143).

Länsstyrelseinstruktionen

Som inledningsvis har nämnts bör även bestämmelsen i 10 § L Instr. räknas
till ordningslagstiftningen. Enligt den paragrafen har en länsstyrelse rätt att
förelägga vite för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, i de fall då
påföljd inte är bestämd i lag eller någon annan författning. Länsstyrelserna
har med stöd av 10 § L Instr. meddelat såväl individuella vitesföre-
lägganden mot enskilda som generella vitessanktionerade föreskrifter för
var och en.

2.2 Grundlagsregler

Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäk-
rad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet,
föreningsfrihet och religionsfrihet.

Yttrandefriheten definieras som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på
något annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och
känslor. Med mötesfrihet avses en frihet att anordna eller bevista en sam-
mankomst för upplysning, meningsyttring eller något liknande syfte eller
för framförande av ett konstnärligt verk. Demonstrationsfriheten innebär
frihet att anordna och delta i en demonstration på allmän plats. Yttrande-,

Prop. 1992/93:210

39

mötes- och demonstrationsfriheterna brukar med ett gemensamt uttryck
benämnas som opinionsfriheter.

Begränsningar av de olika opinionsfrihetema får ske endast för att tillgo-
dose för varje frihet särskilt angivna syften. Sålunda får yttrandefriheten en-
ligt 2 kap. 13 § första stycket RF begränsas endast med hänsyn till rikets sä-
kerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende,
privatlivets helgd eller för att förebygga och beivra brott. Vidare får friheten
att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av
yttrandefriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Enligt
andra stycket i den aktuella paragrafen skall vid bedömningen av vilka
begränsningar som får ske med stöd av första stycket särskilt beaktas vikten
av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, veten-
skapliga och kulturella angelägenheter. I tredje stycket i förevarande para-
graf föreskrivs att som begränsning av yttrandefriheten inte skall anses
meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandets innehåll
närmare reglerar ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden. Hit räknas
bl.a. bestämmelsen i 2 § första stycket AOst om krav på polismyndighetens
tillstånd i vissa fall (jfr prop. 1975/76:209 s. 155 f.).

Mötes- och demonstrationsfriheterna får enligt 2 kap. 14 § första stycket
RF begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller
demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas
endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Normgivningsmakten

Reglerna om normgivningsmakten, dvs. rätten för riksdagen och regeringen
att besluta om rättsregler, finns i främst 8 kap. RF. Rättsregler har karaktär
av generella föreskrifter - normer - som i princip är bindande för såväl
myndigheter som enskilda. Av förarbetena till RF (prop. 1973:90 s. 203 f.)
framgår att en norm anses uppfylla kravet på generell tillämpbarhet, om den
avser t.ex. situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller
om den riktar sig till eller på något annat sätt berör en i allmänna termer
bestämd personkrets. En föreskrift kan sålunda vara generell även om den
har tidsbegränsad giltighet eller gäller endast inom ett lokalt avgränsat
område. Som generella föreskrifter anses t.ex. lokala förbud mot allmänna
sammankomster eller offentliga tillställningar vid krig, krigsfara eller farsot
(2 § LAS resp. 11 § AOst).

De centrala delarna av normgivningsmakten ankommer på riksdagen. I
8 kap. RF anges ett antal ämnen i vilka det i första hand ankommer på riks-
dagen att besluta, det s.k. primära lagområdet. Hit hör frågor av bl.a. privat-
rättslig natur, dvs. föreskrifter om enskildas personliga ställning och om de-
ras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes (8 kap. 2 §). Till detta
område hör vidare föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det all-
männa som gäller åligganden för enskilda och i övrigt avser ingrepp i den
enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden, s.k. betungande offent-
ligrättsliga föreskrifter (8 kap. 3 §). Till den betungande offentligrättsliga
lagstiftningen hör bl.a. föreskrifter om brott och rättsverkan av brott. Vidare

Prop. 1992/93:210

40

anges att föreskrifter om kommunernas befogenheter och åligganden skall
ha lagform (8 kap. 5 §). Dit hör bl.a. bestämmelser som tillåter kom-
munerna att själva meddela föreskrifter.

Inom delar av det primära lagområdet är delegation till regeringen av
riksdagens normgivningsmakt inte möjlig, det s.k. obligatoriska lagområdet.
Det obligatoriska lagområdet innefattar huvuddelen av den civilrättsliga
lagstiftningen samt föreskrifter som begränsar de grundläggande fri- och
rättigheterna. Inom andra delar av det primära lagområdet kan riksdagen
emellertid genom lag delegera sin normgivningskompetens till rege-
ringen. I 8 kap. 7-10 §§ RF anges uttömmande de fall där delegering till re-
geringen kan ske.

Enligt 8 kap. 7 § första stycket RF kan regeringen, utan hinder av 3 eller
5 § i samma kapitel, efter bemyndigande i lag genom förordning meddela
föreskrifter om bl.a. skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa (punkt 1)
samt trafik eller ordningen på allmän plats (punkt 5). Bemyndigandet ger
enligt förevarande paragrafs andra stycke inte regeringen rätt att besluta om
någon annan rättsverkan av brott än böter. Riksdagen kan dock i den lag
som innehåller bemyndigandet föreskriva om någon annan rättsverkan än
böter för en överträdelse av en föreskrift som regeringen meddelar med stöd
av bemyndigandet, s.k. blankettstraffstadgande. Av ett lagstiftningsärende
angående följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens
bestämmelser om normgivning (prop. 1975:8 s. 45) framgår att regeringen
också bör kunna förena föreskrifterna med någon annan sanktion än böter,
om sanktionen inte begränsar någon av fri- och rättigheterna. Sålunda anses
regeringen med stöd av ett bemyndigande i lag kunna meddela föreskrifter
om bl.a. vitesföreläggande. Föredragande statsrådet uttalade (a. prop. s. 45)
att denna befogenhet bör tillkomma regeringen utan att det särskilt behöver
omnämnas i riksdagens bemyndigande.

Regeringen har också en direkt på regleringen i RF grundad behörighet
att besluta normer. Hit hör dels föreskrifter som enligt RF inte skall med-
delas av riksdagen, den s.k. restkompetensen, dels föreskrifter om verk-
ställighet av lag (8 kap. 13 § RF). Med föreskrifter om verkställighet av lag
avses i första hand tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I
motiven till den aktuella bestämmelsen uttalade emellertid föredragande
statsrådet (prop. 1973:90 s. 211) att det i viss mån torde vara ofrånkomligt
att tillåta att regeringen med stöd av sin behörighet att besluta verk-
ställighetsföreskrifter i materiellt hänseende ”fyller ut” en lag även om
lagen i och för sig skulle befinna sig inom det obligatoriska lagområdet.
Enligt föredraganden måste en förutsättning för att regeringen skall få göra
detta vara att den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att
regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen
beslutade föreskriften. Föredraganden var av den uppfattningen att i verk-
ställighetsföreskriftens form inte får beslutas om något som kan upplevas
som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett
tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden.

Prop. 1992/93:210

41

När riksdagen bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i ett visst
ämne kan den enligt 8 kap. 11 § RF samtidigt medge att regeringen över-
lämnar åt en förvaltningsmyndighet eller en kommun att meddela före-
skrifter i ämnet, s.k. vidaredelegation.

Enligt 8 kap. 13 § andra stycket RF får regeringen däremot delegera rest-
kompetensen endast till en förvaltningsmyndighet. Samma begränsning
gäller i fråga om verkställighetsföreskrifter.

Den lokala förordningsmakten

Rätten för kommunerna att meddela föreskrifter genom lokala ordnings-
stadgor grundade sig tidigare i stor utsträckning på författningar som be-
slutats av Kungl. Maj:t - med eller utan riksdagens hörande - inom ramen
för den s.k. ekonomiska och administrativa lagstiftningen i 1809 års
regeringsform. Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till nuvarande RF
gäller dessa äldre författningar utan hinder av att de inte har tillkommit i
den ordning som föreskrivs i RF. Bemyndiganden som har beslutats av
Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt eller av riksdagen ensam får enligt
samma punkt i övergångsbestämmelserna utnyttjas även efter det att nya RF
har trätt i kraft, till dess riksdagen bestämmer något annat.

Genom 1974 års grundlagsreform fördes stora delar av befogenheten att
besluta föreskrifter inom den ekonomiska och administrativa lagstiftningen
över till lagområdet. I lagstiftningsärendet uttalade emellertid föredragande
statsrådet (prop. 1973:90 s. 207) att avsikten var att den kompetensför-
delning som hade utvecklats i praxis i huvudsak skulle gälla också i fram-
tiden. I nya RF togs därför in de bestämmelser om delegation och vidare-
delegation som nyss har redogjorts för. Härigenom ges sålunda grundlags-
stöd för den lokala förordningsmakten.

3 Allmänna utgångspunkter

3.1 Behovet av en reform

Den mera centrala ordningslagstiftningen utgörs enligt nuvarande ordning
av bestämmelserna i AOst och LAS. Till ordningslagstiftningen bör också
räknas bestämmelsen i 10 § L Instr., som fortfarande skall gälla enligt punkt

4 i övergångsbestämmelserna till förordningen med länsstyrelseinstruktion,
och bestämmelserna i förordningen angående hamnordningar och andra
ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförord-
ningen). Även de föreskrifter med lokalt tillämpningsområde som utfärdas
med stöd av AOst, L Instr. och hamnordningsförordningen utgör givetvis en
väsentlig del av ordningslagstiftningen.

Ordningslagstiftningen är i vissa delar föråldrad. Behovet av lokala ord-
ningsföreskrifter o.d. har i någon mån minskat till följd av under senare år
tillkommen lagstiftning. Således fyller enligt min mening nuvarande ord-
ningslagstiftning inte de krav som ett modernt samhälle ställer på ordnings-
och säkerhetsfrågor. Enligt min mening måste regleringen på det här

Prop. 1992/93:210

42

området anpassas till dagens behov och krav. Jag kommer därför att i det
följande behandla den nuvarande regleringen i ämnet och ta ställning till
vilka reformer som bör genomföras.

I ett modernt samhälle uppkommer ett stort antal frågor som rör ordning
och säkerhet. Var och en av dessa frågor kan i och för sig påstås kräva för-
fattningsreglering. Enligt min mening är det emellertid inte möjligt eller ens
önskvärt att genom föreskrifter av olika slag reglera vatje situation som kan
tänkas innebära en säkerhetsrisk för allmänheten eller som kan tänkas ge
upphov till friktioner mellan människor. Som jag ser det kan en sådan
detaljreglering lätt leda till att den av allmänheten uppfattas som ett onödigt
tvång. Det leder i sin tur till att efterlevnaden av reglerna kan upprätthållas
endast med stor svårighet. Enligt min mening bör därför behovet av en viss
föreskrift alltid vägas mot intresset av att den enskildes handlingsfrihet inte
blir föremål för opåkallade inskränkningar.

Mina ställningstagande i det följande kommer således att utgå från den
ståndpunkten att regleringen av ordnings- och säkerhetsfrågor bör innehålla
endast föreskrifter för vilka det finns ett allmänt och påtagligt behov.

3.2 Lagtekniska utgångspunkter

3.2.1 Anpassning till regeringsformen

AOst är beslutad av regeringen efter riksdagens hörande med stöd av den
s.k. ekonomiska lagstiftningsmakten i 1809 års regeringsform (se avsnitt
2.2). Både de allmänna ordningsföreskrifterna i stadgan och stadgans be-
stämmelser om offentliga tillställningar är emellertid i stor utsträckning
sådana för den enskilde betungande föreskrifter som enligt 8 kap. 3 § RF i
princip skall meddelas genom lag. Detsamma gäller också flertalet lokala
ordningsföreskrifter, hamnordningsföreskrifter och föreskrifter som medde-
lats med stöd av 10 § L Instr. Sålunda är en reformering av ordnings-
lagstiftningen enligt min mening påkallad även av konstitutionella skäl.

3.2.2 Bemyndiganden att meddela föreskrifter

De allmänna ordningsföreskrifterna i AOst och de lokala ordningsföreskrif-
terna fordrar som nämnts i det föregående (avsnitt 3.2.1) i princip lagform. I
den mån föreskrifterna rör ett ämne som är delegeringsbart enligt 8 kap. 7 §
första stycket RF, t.ex. skydd för människors liv, personliga säkerhet eller
hälsa (punkt 1) eller ordningen på allmän plats (punkt 5), kan riksdagen
emellertid i och för sig överlåta hela eller delar av sin normgivning i ämnet
till regeringen. Riksdagen kan i samband härmed enligt 8 kap. 11 § RF
medge att regeringen överlämnar åt en förvaltningsmyndighet eller en kom-
mun att meddela ordningsföreskrifter. Grundlagen drar således i dessa fall
inte upp någon självklar gräns mellan de föreskrifter som bör beslutas
genom lag och de föreskrifter som efter riksdagens bemyndigande kan be-
slutas av regeringen eller en kommun.

I motiven till AOst (prop. 1956:143) diskuterades ingående hur gränsen
borde dras mellan å ena sidan generella för hela landet gällande bestäm-

Prop. 1992/93:210

43

melser och å andra sidan föreskrifter med lokalt begränsat tillämpnings-
område. Föredragande statsrådet framhöll (a. prop. s. 44) att en allmän
ordningsstadga som skulle gälla för hela riket borde innehålla endast regler
beträffande vilka ett verkligt behov kunde anses finnas för varje enskild
kommun. Föredragandens överväganden (se a. prop. s. 45) ledde till att
AOst kom att innehålla endast ett fåtal allmänna föreskrifter. I samman-
hanget framhöll föredraganden att de ytterligare ordningsföreskrifter som
kunde behövas borde meddelas i form av lokala ordningsstadgor.

Som jag ser det bör de synpunkter som föredragande statsrådet gav
uttryck för i motiven till AOst vara vägledande också för utformningen av
ordningslagstiftningen i förevarande lagstiftningsärende. I likhet med utred-
ningen anser jag sålunda att även en framtida reglering på området bör an-
passas till den enskilda kommunens behov av ordningsföreskrifter. En så-
dan ordning förutsätter således att den lokala normgivningen behålls i en
eller annan form.

3.3 Den lagtekniska lösningen

3.3.1 En sammanhållen ordningsreglering

Ordningsstadgeutredningens förslag innebär att en ordningslag som delvis
ersätter regleringen i AOst och som innehåller grundläggande ordnings- och
säkerhetsföreskrifter samt föreskrifter om påföljd och tvångsmedel av olika
slag m.m. införs. Vidare föreslår utredningen en särskild lag om ordning
och säkerhet i kollektivtrafik. Enligt utredningens ställningstagande skall
den lagen ersätta de reglementen för viss kollektivtrafik som enligt nu-
varande ordning utfärdas med stöd av bestämmelsen i 25 § AOst. Slutligen
föreslår utredningen att regleringen av allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar förs samman i en lag om allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar.

Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig om utredningens förslag
till lagteknisk lösning. Flertalet av de instanser som har uttalat sig i frågan
ställer sig positiva till utredningens ställningstagande eller lämnar det utan
erinran. Några instanser har emellertid kritiserat förslaget att dela upp regle-
ringen av de aktuella områdena på flera olika författningar.

Ordningslagstiftningen innehåller bestämmelser som i stor utsträckning
berör gemene man. Och den har i olika sammanhang kritiserats för att vara
oöverskådlig och svårtillgänglig för såväl enskilda som för de myndigheter
som har att tillämpa lagstiftningen. Jag ser det därför som en angelägen
uppgift att i detta sammanhang beakta att lagstiftningen på det aktuella
området blir överskådlig och lättillgänglig. Mot den bakgrunden bör enligt
min mening antalet författningar som reglerar ordningen och säkerheten på
olika områden begränsas.

I likhet med utredningen anser jag att föreskrifter om ordning och
säkerhet som är generellt tillämpliga för hela landet bör samlas i en ny sam-
manhållen ordningslag. Av grundläggande betydelse för ordningslag-
stiftningen är begreppet allmän plats. Det ligger bl.a. till grund för att av-
gränsa tillämpningsområdet för regleringen i AOst om krav på tillstånd för

Prop. 1992/93:210

44

att få ta i anspråk områden som används för allmän trafik m.m. Ett annat
område där avgränsningen av allmän plats enligt AOst har en viktig funk-
tion är bestämmelserna i LAS om krav på tillstånd eller anmälan för att få
anordna allmänna sammankomster.

Förutom i AOst återfinns begreppet allmän plats i ett flertal andra författ-
ningar, t.ex. RF, brottsbalken (BrB) samt plan- och bygglagen (1987:10,
PBL). I dessa författningar har begreppet allmän plats delvis en annan inne-
börd än i AOst. I det följande (avsnitt 4.1) avser jag att behandla frågan om
begreppet allmän plats bör behållas i ordningslagstiftningen.

Som jag ser det kommer det även i framtiden att finnas ett behov av
flertalet av de allmänna ordningsföreskrifter som i dag återfinns i AOst. I
det följande avser jag att behandla de bestämmelser som den nya ordnings-
lagen bör innehålla. En grundläggande fråga i det här sammanhanget - till
vilken jag strax återkommer (avsnitt 4.3.1) - är kravet på tillstånd för att få
ta i anspråk en plats som är upplåten till allmänhetens begagnande.

Andra frågor som enligt min mening bör regleras i en ny ordningslag är
sådana som rör åtgärder till skydd för personer och egendom i olika sam-
manhang samt säkerhetsanordningar vid brunnar o.d. Till dessa frågor avser
jag att återkomma i det följande (avsnitt 4.3.2).

Användningen av pyrotekniska varor samt sprängning och användning
av skjutvapen är frågor som enligt min uppfattning bör omgärdas med
ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Behovet av bestämmelser i dessa
ämnen kommer jag också att behandla i det följande (avsnitt 4.3.3 och
4.3.4). Även frågor om ordning och säkerhet vid fritidsanläggningar m.m.
bör enligt min mening behandlas inom ramen för detta lagstiftningsärende
(avsnitt 4.3.5).

I den nya ordningslagen bör också tas in bestämmelser om polisens
befogenheter i samband med prövningen av en ansökan om att få ta i an-
språk en plats som är upplåten till allmänhetens begagnande. Även till
denna fråga återkommer jag strax (avsnitt 4.3.9).

I likhet med vad som nu gäller enligt AOst bör den nya lagen innehålla
bestämmelser om förfarandet vid överklagande av olika beslut, straff,
beslag och förverkande samt föreläggande, vite och tvångsutförande på den
enskildes bekostnad. Den närmare utformningen av bestämmelserna i dessa
ämnen kommer jag att behandla i det följande (avsnitt 4.3.10-4.3.13).

Som framgår av det föregående (avsnitt 3.2.2) bör enligt min uppfattning
en ny ordningslag innehålla endast föreskrifter som det finns ett allmänt och
påtagligt behov av. Enligt min mening bör en ny ordningslag således inne-
hålla endast generella föreskrifter. Med en sådan ordning kan emellertid be-
hovet av ordningsföreskrifter inte tillgodoses i alla sammanhang eftersom
behovet av sådana föreskrifter torde variera högst väsentligt mellan stor-
städer och landsortskommuner. Även inom en och samma kommun kan
behovet av ordningsföreskrifter variera. Mot den bakgrunden anser jag att
den nya ordningslagen bör innehålla ett bemyndigande för kommunerna att
besluta om lokala ordningsföreskrifter. Frågan om bemyndigandets utform-
ning och om formerna för beslut om lokala ordningsföreskrifter kommer jag
att behandla närmare i det följande (avsnitt 4.3.6).

Prop. 1992/93:210

45

Enligt hamnordningsförordningen och andra ordningsföreskrifter för de
allmänna hamnarna i riket skall det för varje större stapelstad finnas en
hamnordning med de föreskrifter om ordningen i hamnen som behövs
utöver bestämmelserna i AOst. I fråga om antagande, tillämpning m.m. av
hamnordningar gäller AOst:s bestämmelser om lokala ordningsföreskrifter.
Hamnordningsförordningen är föråldrad och dess bestämmelser är inte
heller förenliga med RF:s regler om normgivningsmakten. Av skäl som jag
närmare kommer att redovisa i det följande (avsnitt 4.3.7) bör enligt min
mening föreskrifter av den typ som nu finns i de lokala hamnordningarna
kunna meddelas också i framtiden. Jag anser att systematiska skäl talar för
att även bestämmelser på det här området bör tas in i den nya ordnings-
lagen.

Med stöd av 10 § L Instr. har länsstyrelserna utfärdat såväl generella som
individuella vitesförelägganden i frågor som rör allmän ordning och säker-
het. Till följd av nytillkommen speciallagstiftning i olika ämnen har enligt
min mening behovet av sådana föreskrifter och beslut minskat i betydelse.
Som framgår av mina överväganden i det följande (avsnitt 4.3.8) anser jag
emellertid att det även i framtiden kan finnas ett behov av att kunna besluta
om tillträdesförbud för allmänheten till vissa områden, t.ex. vid allvarliga
olyckor. Sådana föreskrifter förutsätter emellertid bemyndigande i lag. I lik-
het med utredningen anser jag att ett sådant bemyndigande bör tas in i den
nya ordningslagen.

Nuvarande ordning med reglering av allmänna sammankomster och of-
fentliga tillställningar i skilda författningar med olika statsrättslig valör
grundas på att sammankomsterna med hänsyn till mötesfrihetens särskilda
betydelse ansetts kräva ett starkare rättsligt skydd än de rena nöjestillställ-
ningarna. Genom nuvarande RF:s bestämmelser om normgivningsmakten
och om medborgerliga fri- och rättigheter (se avsnitt 2.2) har emellertid
frågan om författningarnas konstitutionella beskaffenhet kommit i ett delvis
nytt läge. Regleringen i RF innebär att begränsningar i bl.a. mötes- och de-
monstrationsfriheterna får med vissa undantag göras endast genom lag.
Bestämmelser som på olika sätt inskränker rätten att anordna allmänna
sammankomster kräver således även i framtiden lagform. De offentliga
tillställningarna har inte motsvarande grundlagsskydd. Flertalet bestäm-
melser i AOst om offentliga tillställningar hör emellertid enligt regleringen i
RF till det primära lagområdet genom att de är betungande för den enskilde
och skall därför meddelas i eller med stöd av lag.

Mot bakgrund av att såväl de allmänna sammankomsterna som de offent-
liga tillställningarna bör regleras i lag innebär det enligt min mening en
betydande förenkling om bestämmelserna förs samman i en författning. Jag
kommer i det följande (avsnitt 4.2.1) att närmare utveckla mitt ställnings-
tagande i den frågan.

Utredningens förslag innebär att bestämmelserna om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar tas in i en separat lag, skild från övrig
ordningslagstiftning. Enligt min mening är regleringen av allmänna sam-
mankomster och offentliga tillställningar betingad av i huvudsak samma
intressen som ligger bakom de bestämmelser som enligt min uppfattning

Prop. 1992/93:210

46

bör finnas i en ny ordningslag. Med hänsyn till den sakliga anknytningen till
sistnämnda bestämmelser, bl.a. innebörden av platser som är upplåtna till
allmänt begagnande, bör reglerna om allmänna sammankomster och of-
fentliga tillställningar tas in i den nya ordningslagen och bilda ett särskilt
kapitel där. En ordningslag med ett sådant samlat innehåll har enligt min
mening klara fördelar med hänsyn till den praktiska tillämpningen, inte
minst för polismyndigheter och övriga myndigheter som har att tillämpa
lagstiftningen. Enligt min mening finns det inte anledning att befara att en
sammanhållen reglering av allmänna sammankomster och offentliga till-
ställningar kommer att medföra att skyddet för de grundlags skyddade sam-
mankomsterna försämras. Mötes- och demonstrationsfriheterna får enligt
2 kap. 14 § första stycket RF begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet
vid sammankomsten eller demonstrationen. I övrigt får dessa friheter
begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Enligt nuvarande ordning utgör cirkusföreställningar offentliga tillställ-
ningar. Utredningens förslag innebär inte någon ändring härvidlag. Av skäl
som jag kommer att utveckla närmare i det följande (avsnitt 4.2.2) anser jag
emellertid att cirkusföreställningar i det här sammanhanget bör behandlas
som allmänna sammankomster i stället för som offentliga tillställningar. Jag
återkommer i det följande (avsnitt 4.2.5) också till frågan om säkerhetskrav
beträffande tält som används vid bl.a. cirkusföreställningar.

Vidare kommer jag i det följande (avsnitt 4.2.3 och 4.2.4) att ta upp
frågor om krav på tillstånd eller anmälan för att få anordna allmänna sam-
mankomster och offentliga tillställningar samt polisens möjlighet att ingripa
mot sammankomster och tillställningar vid ordningsstöming m.m.

Liksom beträffande bl.a. cirkustält anser jag att det är angeläget att tivoli-
anordningar är betryggande från säkerhetssynpunkt. Enligt min mening bör
en tivolianordning få användas vid en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning bara om den erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall. Av
skäl som jag kommer att närmare redogöra för i det följande (avsnitt 4.2.6)
bör tivolianordningar få användas bara om de är besiktigade och godkända.

Enligt 25 § AOst skall länsstyrelsen efter kommunens hörande utfärda
lokala taxor och reglementen för åkare, spårvägsföretag, stadsbud m.fl. om
det behövs och om sådana taxor och reglementen inte skall utfärdas i någon
annan ordning. Åtskilliga taxor och reglementen som har utfärdats med stöd
av bestämmelsen i AOst tillämpas inte längre. I likhet med utredningen
anser jag att det inte längre finns något behov av en bestämmelse om fast-
ställelse av taxor och reglementen för flertalet av de verksamheter som
regleras i 25 § AOst.

Vissa gällande lokala reglementen innehåller emellertid ordningsföre-
skrifter för skilda slag av kollektiv persontrafik. I likhet med utredningen
anser jag att bestämmelser som reglerar ordningen och säkerheten i den
kollektiva persontrafiken bör finnas även i framtiden. Jag tänker då närmast
på bestämmelser om sådant som allmänhetens åligganden, förbud mot
alkoholförtäring, trafikpersonalens befogenheter och möjligheter till in-
gripanden vid störande beteenden. Likaså bör regleringen av den kollektiva
persontrafiken innehålla bestämmelser om avvisning och avlägsnande samt

Prop. 1992/93:210

47

om straff. Huvuddelen av dessa bestämmelser skall enligt regleringen i RF
meddelas genom lag.

Av samma skäl som jag har anfört beträffande allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar bör enligt min mening ordningsföreskrifterna
för den kollektiva persontrafiken tas in i ett särskilt kapitel i den nya ord-
ningslagen. Enligt min mening bör regleringen gälla för trafik med tunnel-
bana och spårväg samt för sådan yrkesmässig trafik för persontransporter
som avses i yrkestrafiklagen (1988:263). Vidare bör de nuvarande bestäm-
melserna i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157) om förbud mot att beträda
spårområde för tunnelbana eller spårväg föras över till ordningslagen. Mina
närmare överväganden i frågor rörande den kollektiva persontrafiken
återkommer jag till i det följande (avsnitt 4.4).

3.3.2 Lagstiftning i vissa särskilda ämnen

Regleringen i 2 § AOst och den till regleringen knutna rätten för kom-
munerna att ta ut avgifter enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att
uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. (avgiftslagen) har
ansetts utesluta att kommunerna ingår civilrättsliga nyttjanderättsavtal be-
träffande sådana områden som är allmänna platser enligt 1 § AOst. Enligt
min uppfattning bör en kommun som med nyttjanderätt upplåter kvarters-
mark som förvaltas av kommunen i allmänhet kunna jämställas med en
enskild fastighetsägare. I dessa fall bör kommunen sålunda ha rätt att träffa
avtal med nyttjanderättshavaren om ersättning för upplåtelsen av platsen.
Av mina överväganden i det följande (avsnitt 4.3.1 och 5.1) framgår att
upplåtelser av detta slag bör undantas från regleringen i avgiftslagen.

Regleringen av skyldigheten att hålla rent på gator, vägar och andra all-
männa platser samt andra för allmänheten tillgängliga områden är utspridd
på ett flertal lagar och andra författningar. I 3 § AOst finns de grundläg-
gande bestämmelserna om gaturenhållning. Bestämmelser i detta ämne
finns också i renhållningslagen (1979:596). Sålunda föreskrivs i 18 § ren-
hållningslagen att en kommun skall inom områden med stadsplan fullgöra
den skyldighet som föreskrivs i 3 § AOst.

Redan i förarbetena till AOst (prop. 1956:143 s. 89) övervägdes om inte
bestämmelserna om gaturenhållning borde samlas i den samtidigt före-
slagna lagen om skyldighet att renhålla gata m.m. Mot bakgrund av bl.a. att
bestämmelserna om gaturenhållning hade ett nära samband med ordnings-
föreskrifterna i stadgan stannade föredragande statsrådet för att ta in före-
skrifter angående innebörden av skyldigheten att hålla rent på gator m.m. i
AOst. Lagen om skyldighet att renhålla gata m.m. kom sålunda att reglera
endast frågan vem som skall ha ansvaret för renhållningsskyldigheten. Av
skäl som jag kommer att redovisa i det följande (avsnitt 5.2) anser jag att
bestämmelserna i AOst om skyldighet att hålla rent på gator m.m. och om
möjlighet för kommunerna att meddela lokala ordningsföreskrifter om
sådan renhållning bör slopas samt att regleringen av gaturenhållningen
samlas i renhållningslagen.

Prop. 1992/93:210

48

Frågan om alkoholförtäring på tåg regleras för närvarande endast genom
föreskrifterna i lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD), som gäller
i den mån det förekommer servering av alkoholdrycker på tåg eller inom
någon annan del av trafikföretagets område. Enligt min mening bör be-
träffande järnvägstrafik införas motsvarande förtäringsförbud och förver-
kanderegel som i fråga om den kollektivtrafik som omfattas av regleringen i
den nya ordningslagen. Jag kommer i det följande (avsnitt 5.3) att närmare
utveckla mina skäl för en sådan ordning.

Hundar som springer lösa utan tillsyn på platser som är upplåtna för all-
män trafik kan utgöra problem för ordningen och säkerheten på platsen. Jag
återkommer i det följande (avsnitt 5.4) till den frågan.

4 Regleringen i en ordningslag, m.m.

4.1 Offentliga platser

Mitt förslag: Uttrycket allmän plats i ordningslagstiftningen ersätts med
uttrycket offentlig plats. Med offentlig plats enligt ordningslagen avses i
huvudsak detsamma som med allmän plats enligt allmänna ordningsstad-
gan. En utvidgning görs emellertid så till vida att även t.ex. parkerings-
platser, s.k. innetorg och väntsalar som kan sägas användas för allmän
trafik skall anses utgöra offentlig plats vare sig området eller utrymmet
är beläget inom- eller utomhus.

På motsvarande sätt som enligt allmänna ordningsstadgan skall rege-
ringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun få föreskriva
att även andra områden än sådana som enligt ordningslagen är offentliga
platser vid tillämpning av de allmänna föreskrifterna i ordningslagen om
ordning och säkerhet och av föreskrifter i en lokal ordningsstadga skall
jämställas med offentlig plats. En förutsättning för detta är dock att om-
rådena är tillgängliga för allmänheten.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt. Uttrycket allmän
plats används emellertid i utredningsförslaget.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av fler-
talet av de instanser som har kommenterat det. JO ifrågasätter emellertid
om inte förslaget sträcker sig för långt med hänsyn till innebörden av
begreppet allmän plats enligt regeringsformen. Han pekar därvid på att
förslaget om möjlighet att genom bemyndigande utsträcka vad som sägs om
allmän plats till att omfatta även andra områden har nackdelar från
lagteknisk synpunkt och framhåller att ordningslagen bör innehålla en klar
avgränsning av dessa områden. Polismyndigheten i Stockholm menar att
utredningen borde ha föreslagit ett platsbegrepp som är exklusivt för
ordningslagstiftningen, t.ex. offentlig plats, och till sådan plats hänfört bara
mark som ägaren varaktigt och på ett för honom bindande sätt har upplåtit
för allmän samfärdsel. Från flera kommuner anförs att begreppet allmän

Prop. 1992/93:210

49

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

plats bör definieras klarare och ges en gemensam innebörd på de olika Prop. 1992/93:210
lagstiftningsområden där det förekommer. Polismyndigheten i Helsingborg
anser att förslaget inte tillräckligt klart avgränsar begreppet allmän plats när
det gäller t.ex. ett vattenområde.

Planverket är tveksamt till behovet av att låta även allmän plats enligt
plan- och bygglagen (1987:10) inom detaljplanelagt område, där kommunen
inte är huvudman, utgöra allmän plats enligt ordningslagen.

Polismyndigheten i Vimmerby och Länsstyrelsen i Kalmar län, som av-
styrker den utvidgning av begreppet allmän plats som förslaget innebär,
pekar på att utvidgningen får till följd att även t.ex. större parkeringsplatser,
som är avsedda för allmänheten, innetorg och väntsalar omfattas av be-
greppet; detta leder till att den ordningshållning på enskilds bekostnad
genom ordningsvakter och väktare som nu sker på dessa områden inte
längre kan accepteras. Sveriges Fastighetsägareförbund kan inte se att inne-
torg intar en sådan särställning i förhållande till andra platser för samman-
komster inomhus att de bör betraktas som allmänna platser. Förbundet
kritiserar att förändringen kommer att medföra att det krävs tillstånd av
polisen för att få ha korv- och glasstånd m.m. på innetorg, att kommunen
kommer att få vetorätt vid tillståndsgivningen och att fastighetsägaren inte
kommer att kunna påverka denna. Även Polismyndigheten i Malmö av-
styrker utvidgningen av begreppet allmän plats till att omfatta innetorg.
Norrköpings tingsrätt kritiserar utredningens uttalanden att endast större
innetorg typ Täby centrumanläggning skall anses utgöra allmän plats.
Polismyndigheten i Umeå delar inte utredningens uppfattning att kundpar-
kering, som omfattar bara ett fåtal platser, bör undantas från begreppet
allmän plats.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att innetorg, enskilda vägar, trafik-
platser inom specialområden, allmänna parkeringsplatser samt gång-, cykel-
och ridvägar bör anges som exempel i lagtexten på områden som, om de an-
vänds för allmän trafik, generellt skall vara att anse som allmän plats. Bl.a.
JK anser att utvidgningen av begreppet allmän plats till att omfatta innetorg
bör komma till direkt uttryck i ordningslagen. Från Stockholms och
Östersunds tingsrätter uttalas att det av lagtexten uttryckligen bör framgå
att även platser inomhus omfattas av begreppet allmän plats. Polismyn-
digheten i Halmstad menar att uttrycket allmän samfärdsel bör behållas i
lagtexten.

Bakgrunden till mitt förslag:

Allmän plats enligt AOst

Vad som är att anse som allmän plats enligt AOst anges i 1 §. Enligt första
stycket är allmän plats sådan gata, torg, park och annan plats som enligt
fastställd stads- eller byggnadsplan utgör allmän plats under förutsättning
att den har upplåtits för avsett ändamål. Även en sådan del av ett
hamnområde som är tillgängligt för allmänheten samt allmän väg eller
annat område som är upplåtet till eller annars nyttjas för allmän samfärdsel
är att anse som allmän plats. I en lokal ordningsstadga kan enligt andra

50

stycket bestämmas att även andra områden, som är upplåtna till allmänt
begagnande vid tillämpningen av de allmänna ordningsföreskrifterna i AOst
eller av föreskrifter i en lokal ordningsstadga, skall vara likställda med
allmän plats.

Genom plan- och bygglagen (PBL), som trädde i kraft år 1987, upphäv-
des bl.a. byggnadslagen (1947:385). I PBL regleras den närmare använd-
ningen av marken och bebyggelsen genom detaljplaner, som motsvarar be-
greppen stads- och byggnadsplaner i byggnadslagen. Av övergångsbestäm-
melserna till PBL (17 kap. 4 och 27 §§) följer att stads- och byggnadsplaner
enligt byggnadslagen eller stadsplanelagen (1931:142), sådana äldre planer
och bestämmelser som anges i 79 och 83 §§ sistnämnda lag samt avstyck-
ningsplaner, till den del de inte omfattas av förordnande enligt 168 § bygg-
nadslagen, skall gälla som detaljplaner som har antagits med stöd av PBL.
Vidare skall enligt övergångsbestämmelserna till PBL vad som i lag eller
någon annan författning föreskrivs om stadsplan i stället avse detaljplan,
inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, och vad som
föreskrivs om byggnadsplan avse detaljplan, inom vilken någon annan än
kommunen är huvudman för allmänna platser.

Enligt 5 kap. 3 § första stycket PBL skall det i en detaljplan anges och
till gränserna utmärkas allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker
(punkt 1), kvartersmark för bl.a. bebyggelse, idrotts- och fritidsanlägg-
ningar, begravningsplatser, anläggningar för trafik, vatten, avlopp och ener-
gi samt skydds- och säkerhetsområden (punkt 2) och vattenområden för
bl.a. båthamnar och friluftsbad (punkt 3).

Med gata avses områden för fordons- och gångtrafik i en sådan detalj-
plan där kommunen är huvudman för allmänna platser. Med väg avses
områden för dessa ändamål i en sådan detaljplan där kommunen har bestämt
att det inte skall vara kommunalt huvudmannaskap för allmänna platser.
Väg kan vara allmän eller enskild som strax kommer att framgå. Här bör
tilläggas att det även kan förekomma att staten är väghållare för vad som i
en detaljplan betecknas som gata, nämligen för allmänna vägar inom en
detaljplan med kommunalt huvudmannaskap.

För att ett område som är allmän plats enligt en detaljplan skall bli
allmän plats också i AOst:s mening krävs i princip att området har upplåtits
för avsett ändamål. En gata är upplåten för avsett ändamål när den har
ställts i ordning och upplåtits för trafik. Parker och torg anses vara upplåtna
när området har ställts i ordning i enlighet med planens bestämmelser. Upp-
låtande till allmänt begagnande skall ske i takt med bebyggelsen enligt vad
som närmare anges i PBL (6 kap. 26 § andra stycket). Det bör tilläggas att
ett område som enligt en detaljplan utgör allmän plats men som inte har
upplåtits för avsett ändamål enligt vad som anges i PBL ändå kan vara
allmän plats enligt AOst, nämligen om området genom sitt faktiska
användningssätt är upplåtet eller nyttjas för allmän samfärdsel.

En detaljplan kan innehålla bestämmelser om att mark som är avsedd för
enskilt byggande även skall användas för en allmän trafikanläggning (5 kap.
7 § första stycket 10 och 14 kap. 2 § PBL). Sådana områden får anses som
allmän plats enligt AOst när de har gjorts tillgängliga för allmän samfärdsel.

Prop. 1992/93:210

51

Enligt AOst utgör hamnområden allmän plats. I byggnadslagen beteck-
nades sådana områden som specialområden. Kategorierna byggnadskvarter
och specialområden har i PBL sammanförts under begreppet kvartersmark
(5 kap. 3 § första stycket 2). Detta begrepp innefattar all mark inom ett
planområde som inte skall utgöra allmän plats i PBL:s mening eller even-
tuellt vattenområde.

Uttrycket hamnområde har skiftande betydelse. Det kan vara beteck-
ningen på exempelvis det område på land eller i vattnet som ägs av hamn-
innehavaren eller förvaltas av hamnmyndigheten, det vattenområde som är
allmän hamn eller det område i vattnet eller på land beträffande vilket före-
skrifter utöver AOst har utfärdats rörande ordningen i hamnen (hamn-
ordning).

I AOst avses med hamnområde det område som i detaljplan redovisas
som kvartersmark för hamnverksamhet. Hamnområdet innefattar i allmän-
het bara själva landområdet medan vattnet i planen läggs ut som vatten-
område. För att ett hamnområde skall bli allmän plats enligt AOst krävs att
det är tillgängligt för allmänheten. Sådana delar av ett hamnområde som är
avspärrade, t.ex. ett frihamnsområde, utgör därför inte allmän plats. Vid
tillämpningen av AOst saknar det betydelse om en hamn är allmän eller
enskild.

Också allmän väg är allmän plats enligt AOst. Bestämmelser om all-
männa vägar finns i väglagen (1971:948) och vägkungörelsen (1971:954).
Allmän väg är främst väg som anläggs enligt väglagen eller enligt lagen
förändras till allmän väg. Även vägar upplåtna för allmän samfärdsel, som
av ålder har ansetts som allmänna eller enligt äldre bestämmelser anlagts
som eller förändrats till allmänna och som vid väglagens ikraftträdande
hölls av staten eller en kommun, är allmänna vägar.

En väg upphör att vara allmän när vägen dras in. Om en kommun är väg-
hållare, vilket innefattar ansvar för byggande och drift av väg, upphör vägen
att vara allmän när den enligt PBL upplåts eller skall vara upplåten till
allmänt begagnande som gata. Om en väg har upplåtits till allmänt begag-
nande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän
när kommunen tar över väghållningen.

Vägbegreppet definieras i 2 § väglagen. Till väg hör vägbana och övriga
väganordningar. Med väganordning avses en anordning som stadigvarande
behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som har kommit till
stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne. En allmän väg
skall i princip behövas för allmän samfärdsel. Vägar som är avsedda för
vissa speciella färdsätt, t.ex. särskilda gångvägar, cykelstigar och ridvägar,
är därför i allmänhet inte att anse som allmänna vägar. En gång- eller cykel-
bana som ligger i anslutning till allmän väg anses däremot ingå i vägen.

Till begreppet allmän plats enligt AOst hör slutligen andra områden som
är upplåtna till eller annars nyttjas för allmän samfärdsel. Hit hör främst de
enskilda vägarna. Bestämmelser om enskilda vägar finns i lagen (1939:608)
om enskilda vägar och anläggningslagen (1973:1149). Lagen om enskilda
vägar är tillämplig även på t.ex. gång-, cykel- och ridvägar. Till en enskild
väg hör enligt 2 § vägbanan och de områden intill vägbanan som stadig-

Prop. 1992/93:210

52

varande behövs för vägens bestånd och underhåll. Anläggningslagens väg-
begrepp sammanfaller i huvudsak med väglagens.

För att en enskild väg skall bli allmän plats enligt AOst fordras att den är
upplåten till eller nyttjad för allmän samfärdsel. Att en väg är upplåten till
eller nyttjad för allmän samfärdsel innebär enligt motiven till AOst (prop.
1956:143 s. 53) att den är ”allmänneligen befaren”, dvs. att den används i
någon utsträckning av allmänheten och inte enbart för trafik till och från
enstaka fastigheter. Enligt allemansrätten anses det stå var och en fritt att
trafikera en enskild väg på ett sätt som inte skadar vägen, dvs. i praktiken
genom gång- och cykeltrafik. Ägaren får förbjuda motorfordonstrafik på
vägen (151 § första stycket vägtrafikkungörelsen, 1972:603).

Utöver de enskilda vägarna är varje område som rent faktiskt är upplåtet
till eller nyttjas för allmän samfärdsel allmän plats enligt AOst. Även tomt-
mark kan således vara allmän plats, t.ex. om allmänheten med ägarens sam-
tycke använder tomten för gång- eller cykeltrafik. Möjligen får också tomt-
mark som är upplåten för allmän parkering anses som allmän plats enligt
AOst. Boendeparkering på tomtmark får emellertid anses falla utanför
begreppet. Att samfärdseln eller trafiken skall vara ”allmän” innebär inte att
området måste vara upplåtet för eller använt för alla former av trafik. Även
platser som är upplåtna till eller används för endast en viss typ av trafik,
t.ex. gång- eller cykeltrafik, är således allmänna.

Av motiven till AOst (prop. 1956:143 s. 52 f.) framgår att med uttrycket
allmän plats förstås endast utomhus belägna områden. Inomhuslokaler dit
allmänheten har tillträde är därför i princip inte allmänna platser i AOst:s
mening. Detta torde i allmänhet följa redan av att lokalerna inte utgör sam-
färdselområden.

Inte heller allmänna kommunikationsmedel utgör allmänna platser enligt
AOst. Vilka delar i övrigt av en anläggning för allmänna kommunikationer
som utgör allmän plats enligt AOst är mera oklart. Enligt förarbetena till
AOst (prop. 1956:143 s. 53) utgör stationsväntsalar och andra järnvägs-
områden inomhus samt perronger i allmänhet inte allmänna platser i AOst.s
mening. Dit räknas emellertid järnvägsområden utomhus, eftersom dessa
vanligtvis nyttjas för allmän samfärdsel. Innebörden av allmän plats i an-
slutning till en kommunikationsanläggning har närmare avgränsats i rätts-
tillämpningen. Sålunda räknas numera regelmässigt som allmänna platser
sådana delar av ett utomhus beläget stationsområde och området framför
entrén till en stationsbyggnad som nyttjas för allmän samfärdsel. Även
platser under tak eller under jord kan ibland vara allmänna platser enligt
AOst. Som exempel kan nämnas nedgången till en tunnelbanestation. Grän-
sen för området dras så att platsen blir allmän, om allmänheten har obe-
hindrat tillträde till den. Sådana delar av trafikområdet som är avspärrade
för allmänheten eller till vilka tillträde är beroende av färdbiljett anses emel-
lertid inte som allmänna platser.

Slutligen kan en kommun i en lokal ordningsstadga bestämma att även
andra till allmänt begagnande upplåtna områden än sådana som generellt är
allmänna platser enligt AOst skall vara likställda med allmän plats vid
tillämpningen av de allmänna föreskrifterna i AOst eller av föreskrifter i en

Prop. 1992/93:210

53

lokal ordningsstadga. Föreskrifter i lokala ordningsstadgor om utvidgning
av begreppet allmän plats är vanliga. De områden som oftast likställs med
sådan plats är idrotts- och badplatser, fritidsområden, campingplatser,
parker, trädgårdsanläggningar, kyrkogårdar, begravningsplatser, slalom-
backar, järnvägsområden och s.k. innetorg.

Här bör också nämnas att definitionen av allmän plats i 1 § första stycket
AOst ligger till grund för avgränsningen av området för krav på polismyn-
dighetens tillstånd enligt 3 § första stycket LAS för hållande av allmänna
sammankomster (jfr prop. 1956:143 s. 174 f.).

Allmän plats enligt annan lagstiftning

Begreppet allmän plats förekommer - förutom i AOst och PBL - i bl.a. RF,
tryckfrihetsförordningen (TF), yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och brotts-
balken (BrB).

I BrB utgör bestämningen allmän plats ett rekvisit för den straffbara
handlingen vid vissa brott. Som exempel på ett sådant brott kan nämnas
förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §). Begreppet allmän plats har en
betydligt mera vidsträckt innebörd enligt BrB än i AOst. Enligt BrB anses
det i princip omfatta varje plats, utomhus eller inomhus, som är upplåten för
eller annars frekventeras av allmänheten. Om allmänheten har tillträde till
området endast under vissa tider, är platsen att anse som allmän under sådan
tid men inte i övrigt. Av motiven (prop. 1962:10 del B s. 238) framgår att
bestämningen av begreppet allmän plats har hämtats från beskrivningen i

11 kap. 11 § strafflagen av platsen för straffbart förargelseväckande be-
teende. Mot den bakgrunden anses som allmänna platser bl.a. gator, vägar,
torg och parker liksom för allmänheten tillgängliga delar av flygplatser och
andra trafikområden, väntsalar, restauranger, affärer och biografer. Även
idrottsområden, bad- och campingplatser, kyrkogårdar samt tåg och andra
allmänna kommunikationsmedel är exempel på vad som är allmän plats
enligt BrB. Undantaget från begreppet är enskilda områden, dit allmänheten
inte har tillträde, samt skog och mark.

Även för brottet otillåtet förfarande med pornografisk bild (16 kap. 11 §
BrB) utgör bestämningen allmän plats ett rekvisit för den straffbara hand-
lingen. Paragrafen innebär en begränsning i den fria spridningsrätten enligt
TF. Vid paragrafens tillkomst år 1970 (prop. 1970:125, bet. 197O:1LU47,
rskr. 1970:267) togs därför in en motsvarande bestämmelse i TF om be-
gränsningar i spridningsrätten. Enligt 6 kap. 2 § TF skall sålunda utan hin-
der av förordningens bestämmelser gälla vad som föreskrivs i lag för det
fall att någon under de förutsättningar som anges i paragrafen förevisar
pornografisk bild på eller invid allmän plats. Detsamma gäller enligt 3 kap.

12 § första stycket 1 YGL. Bestämningen av begreppet allmän plats i TF
och YGL får förutsättas korrespondera med motsvarande begrepp i BrB.

Enligt 8 kap. 7 § första stycket 5 RF kan regeringen efter bemyndigande
i lag meddela föreskrifter om bl.a. ordningen på allmän plats. Vad som här
avses med allmän plats framgår inte närmare av motiven till RF. Före-
dragande statsrådet hänvisade där (prop. 1973:90 s. 311) till vissa utta-

Prop. 1992/93:210

54

landen i det utredningsförslag (SOU 1972:15 s. 104 f., 154 och 161) som
låg till grund för RF. Dessa tyder närmast på att termen används med den
innebörd som gäller enligt BrB och således har en vidare omfattning än den
som gäller enligt 1 § AOst. Här bör också erinras om det bemyndigande för
regeringen att meddela ordningsföreskrifter som år 1982 infördes i 7 § AOst
(prop. 1982/83:9, bet. 1982/83:JuU6, rskr. 1982/83:58). Bemyndigandet
avser ”ytterligare föreskrifter i avseende å den allmänna ordningen”. Riks-
dagens ställningstagande genom lagändringen kan sägas vila på uppfatt-
ningen att bestämningen ”allmän plats” i 8 kap. 7 § första stycket 5 RF kan
grunda rätt att ge tämligen vidsträckta bemyndiganden.

Skälen för mitt förslag:

Begreppet allmän plats ersätts av uttrycket offentlig plats

Begreppet allmän plats i AOst har en viktig rättslig funktion. Det ligger till
grund för att avgränsa tillämpningsområdet för regleringen i AOst om krav
på tillstånd för att ta i anspråk områden som används för allmän trafik m.m.
och för olika lokala ordningsföreskrifter som meddelas med stöd av AOst.

Ett annat område där avgränsningen av allmän plats enligt AOst har en
viktig funktion gäller reglerna i LAS om krav på tillstånd eller anmälan för
att anordna allmänna sammankomster. Med hänsyn till att reglerna om
allmänna sammankomster berör de grundlagsfästa mötes- och demonstra-
tionsfriheterna är det tydligt att omfattningen av begreppet allmän plats är
av vital betydelse för vårt demokratiska samhälle. Det bör visserligen fram-
hållas att avgränsningen av vad som är att anse som allmän plats i det här
sammanhanget inte påverkar t.ex. polisens skyldighet att upprätthålla den
allmänna ordningen och att ingripa mot brott och andra ordningsstörningar
(jfr 2 § polislagen, 1984:387).

Jag skall strax gå in på frågan hur det aktuella begreppet bör avgränsas i
framtiden. Först vill jag emellertid ta upp frågan om benämningen allmän
plats bör behållas.

Utredningens ställningstagande innebär att uttrycket allmän plats behålls
som beteckning på ett enhetligt grundläggande begrepp inom ordningslag-
stiftningen. Utredningen motiverar sitt ställningstagande med att uttrycket
numera är så inarbetat och välkänt att det bör behållas. Några remissinstan-
ser, bl.a. Polismyndigheten i Stockholm, har emellertid föreslagit att ett nytt
uttryck - offentlig plats - införs.

För egen del har jag uppfattningen att övervägande skäl talar för att det i
den nya ordningslagen bör tas in ett nytt uttryck som ersätter allmän plats i
AOst. Som jag strax skall återkomma till föreslår jag att områden som an-
vänds för allmän trafik även i fortsättningen skall uttryckas på ett enhetligt
sätt i ordningslagstiftningen. Förslaget innebär också i linje med nuvarande
ordning att områden som är tillgängliga för allmänheten i vissa avseenden
skall kunna efter bemyndigande jämställas med områden som faller under
nyssnämnda uttryck. Detta förutsätter som jag återkommer till i det följande
att uttrycket allmän plats i RF har en vidare innebörd än det förra uttrycket.

Prop. 1992/93:210

55

Redan av detta skäl står det enligt min uppfattning klart att det i den nya
ordningslagen bör väljas ett annat uttryck för allmän plats.

Jag vill också peka på den risk för förväxling i övrigt som råder genom
att uttrycket ”allmän plats” förekommer i flera författningar och med delvis
olika innebörd. Som exempel kan nämnas att uttrycket i BrB:s mening
anses omfatta vaije plats, inomhus eller utomhus, som är upplåten för eller
annars frekventeras av allmänheten. I straffrättsliga sammanhang kan
således en plats vara allmän under vissa tider - då allmänheten har tillträde
dit - men under andra tider sakna denna egenskap.

Jag har sålunda kommit fram till att uttrycket allmän plats i AOst bör i
klarhetens intresse i den nya ordningslagen ersättas av ett uttryck som inte
finns i lagstiftningen på annat håll. Det vid remissbehandlingen föreslagna
uttrycket offentlig plats anser jag därvid vara det lämpligaste. Att uttrycket
offentlig plats inte används i bestämmelsen i 8 kap. 7 § första stycket 5 RF
utgör som jag ser det inte något hinder så länge som innebörden av uttrycket
enligt den nya ordningslagen inte sträcker sig utöver vad som är att förstå
som allmän plats enligt RF. Jag föreslår sålunda att detta uttryck förs in i
ordningslagen. Mitt förslag till ordningslag har också utformats i enlighet
med detta ställningstagande. Detta innebär bl.a. att uttrycket offentlig plats
används vid avgränsningen av tillämpningsområdet för krav på tillstånd för
att få anordna allmänna sammankomster.

Innebörden av begreppet offentlig plats

Enligt 1 § första stycket AOst omfattar uttrycket allmän plats samfärdsel-
områden av olika slag. Vid bestämmelsens tillkomst framfördes kritik mot
avgränsningen av uttryckets innebörd från flera remissinstanser. Enligt des-
sa begränsades innebörden i förhållande till vad som gällde tidigare i allt för
hög grad.

Bestämmelsen tycks emellertid ha fungerat väl. En väsentlig orsak till att
farhågorna inte har besannats torde vara att det i AOst också fördes in en
möjlighet för kommunerna att genom lokala bestämmelser utvidga tillämp-
ningsområdet för olika ordningsföreskrifter, allmänna eller lokala. Sådana
föreskrifter är också tämligen vanligt förekommande.

Bestämmelser om krav på tillstånd för att få använda offentlig plats och
för att få anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar på
sådan plats bör enligt min mening i första hand omfatta trafikområden av
olika slag som vägar, gator, torg, parker och andra områden för allmän
trafik. Hänsyn till den allmänna ordningen och till trafiken liksom intresset
över huvud av framkomlighet och säkerhet motiverar en särskild tillstånds-
prövning innan ett sådant område tas i anspråk för något annat ändamål än
det för vilket området är avsett.

För andra områden än dem som jag nu har nämnt är behovet av regler
om tillståndsprövning eller av andra generella ordningsföreskrifter i
allmänhet mindre framträdande. Jag anser därför att det inte är motiverat att
ge uttrycket offentlig plats någon påtagligt förändrad innebörd i förhållande
till vad som avses med uttrycket allmän plats i AOst. Mitt ställningstagande

Prop. 1992/93:210

56

förutsätter emellertid att kommunerna på motsvarande sätt som enligt AOst
ges möjlighet att vid behov föreskriva att olika ordningsföreskrifter skall
vara tillämpliga också på andra områden än sådana som utgör offentlig plats
enligt den nya ordningslagen. Med en sådan ordning kan tillämpnings-
området för såväl de allmänna ordningsföreskrifterna i lagen som olika
lokala föreskrifter bättre anpassas till de lokala förhållandena. Jag återkom-
mer till denna fråga i det följande.

Uttrycket allmän plats har i AOst knutits till vad som är allmän plats
enligt fastställd stads- eller byggnadsplan eller allmän väg enligt väglagen.
En fördel med att behålla denna anknytning är att bestämningen av vad som
är offentlig plats, åtminstone formellt sett, blir enkel och tydlig. Det går
sålunda direkt av en karta att läsa ut om ett område är offentlig plats eller
inte.

Även om det finns behov av att låta begreppet offentlig plats omfatta
flera olika typer av områden som inte redovisas som allmänna platser i fast-
ställda detaljplaner anser jag att anknytningen till begreppet allmän plats i
PBL, liksom anknytningen till väglagens vägbegrepp, bör behållas. I likhet
med vad som gäller enligt AOst bör övriga områden som är att anse som
offentlig plats anges genom en särskild uppräkning.

När det gäller hamnområden är ett sådant område alltid allmän plats
enligt AOst, om det är tillgängligt för allmänheten. Med hamnområde avses
ett område som i detaljplan har angetts som allmän plats eller som kvarters-
mark för hamnverksamhet.

Särskilt de större hamnarna utgör mer eller mindre utpräglade industrian-
läggningar. I motiven till AOst (prop. 1956:143 s. 53) anförde föredragande
statsrådet att för allmänheten tillgängliga delar av ett hamnområde alltid
borde anses som allmän plats, främst med hänsyn till de risker som det
innebar att anordna en offentlig tillställning inom ett sådant område. Enligt
min mening har detta skäl alltjämt giltighet. Dessutom kan hamnverk-
samheten allvarligt störas, om det inom ett större och mera industriellt beto-
nat hamnområde anordnas allmänna sammankomster eller offentliga till-
ställningar eller om det där bedrivs någon annan verksamhet som helt sak-
nar samband med hamnverksamheten. I linje med utredningens ställnings-
tagande bör sålunda ett hamnområde som är tillgängligt för allmänheten
utgöra offentlig plats. För tydlighetens skull bör det emellertid i den nya
ordningslagen anges att det skall vara fråga om ett område som enligt
detaljplan är avsett för hamnverksamhet och som har upplåtits för detta
ändamål.

Mitt förslag i fråga om egenskapen av offentlig plats hos allmänna vägar,
gator, torg, parker m.m. och områden som är avsedda för hamnverksamhet
stämmer i sak överens med vad som nu gäller enligt AOst. Ett behov av att
kunna meddela lokala ordningsföreskrifter, liksom ett behov av att upprätt-
hålla krav på tillstånd m.m. i vissa fall för att få anordna allmänna samman-
komster eller offentliga tillställningar och för att få använda områden på ett
sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket ett område kan
vara avsett, finns självfallet även beträffande andra områden än de som jag
här har behandlat. Det avgörande för om ett sådant behov kan anses före-

Prop. 1992/93:210

57

ligga är främst om ordningen och säkerheten kan störas genom att någon
annan än för området avsedd verksamhet får förekomma där utan att någon
tillståndsprövning har ägt rum eller om området annars är sådant att sär-
skilda ordningsföreskrifter kan behövas.

I bebyggelseplaneringen är det vanligt förekommande att områden för
skilda slag av trafik, torg, parker, m.m. i en plan redovisas som kvarters-
mark och inte som mark för allmän plats. Det sker t.ex. när ett område över
eller under ett trafikområde skall kunna användas för något annat ändamål.
Även torg är inte sällan belägna på kvartersmark. Detta gäller särskilt de
s.k. innetorgen men också utomhus belägna torg redovisas ibland som
kvartersmark.

En vanligt förekommande planutformning, särskilt i områden med små-
husbebyggelse, är s.k. storkvarter. Förutom byggnadstomter för husen inne-
håller storkvarteren en eller flera kommunikationstomter, dvs. särskilt för
hela husgruppen gemensamt avsatta områden som innehåller gemensam
mark i form av gator, parker, m.m. Sådana s.k. kvasiallmänna platser är i
regel upplåtna för eller nyttjade för allmän trafik. De kvasiallmänna plat-
serna skiljer sig ofta varken till utformning eller användningssätt från de
egentliga allmänna platserna i PBL:s mening och uppfattas också av
allmänheten som sådana. De bör därför betraktas som offentliga platser
enligt den nya ordningslagen.

Mot bakgrund av att det även i fråga om sådana områden finns ett behov
av föreskrifter för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet anser jag att
en motsvarighet till uttrycket ”annat område, som är upplåtet till eller eljest
nyttjas för allmän samfärdsel”, som utgör en bestämning av allmän plats
enligt AOst, inte kan undvaras. Denna avgränsning bör emellertid kunna
förenklas och förtydligas något. Jag förordar sålunda att områden över
huvud som används för allmän trafik skall vara offentliga platser. Därvid
bör det - som några remissinstanser har framhållit - inte göras någon
skillnad mellan platser som är belägna inom- eller utomhus. Jag anser såle-
des att uttrycket bör få en något vidare innebörd än vad motsvarande uttryck
nu har enligt AOst. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare
avgränsningen. Här vill jag endast nämna att bl.a. enskilda vägar, trafik-
platser, ”allmänna” parkeringsplatser, gång-, cykel- och ridvägar och vissa
s.k. innetorg kan komma att omfattas. Beträffande innetorgen kommer det
att innebära vissa förändringar i förhållande till nuvarande ordning, t.ex. i
fråga om kravet på tillstånd från polisen att ta i anspråk sådan plats. Mot
bakgrund av att samma hänsyn i fråga om ordning och säkerhet gör sig
gällande - i varje fall när det gäller de större innetorgen - som vid andra
platser upplåtna för allmän trafik, anser jag att det är naturligt att samma
regler skall gälla. Givetvis bör det förutsättas att platsen verkligen används
av allmänheten.

Kommunernas möjlighet att jämställa områden med offentlig plats

Som jag har nämnt i det föregående skall enligt PBL (5 kap. 3 §) områden i
en detaljplan utmärkas som allmänna platser, kvartersmark eller vatten-

Prop. 1992/93:210

58

områden. Exempel på områden som i detaljplan är markerade som kvarters-
mark eller som vattenområde och som inte utgör allmän plats i AOst är järn-
vägsområden, flygplatser, idrottsområden och badplatser. Det är inte ovan-
ligt att sådana områden genom lokala ordningsföreskrifter likställs med all-
män plats. Jag anser att sådana områden inte generellt bör föras in under
begreppet offentlig plats i ordningslagen. Ett skäl till det är att behovet av
ordningsföreskrifter för sådana områden inte sällan skiftar från kommun till
kommun. Behovet av sådana föreskrifter kan också ställa sig olika beträf-
fande olika områden inom en och samma kommun.

Av avgörande betydelse för riksdagens och regeringens möjligheter
enligt RF att till kommunerna delegera en befogenhet att utvidga tillämp-
ningsområdet för skilda ordningsföreskrifter är tolkningen av uttrycket
”allmän plats” i RF.

Enligt 8 kap. 7 § första stycket 5 och 11 § RF kan kommunerna bemyn-
digas att meddela föreskrifter om ordningen på allmän plats. En föreskrift
om att vissa andra områden än offentliga platser vid tillämpning av ord-
ningsföreskrifter i ordningslagen och lokal ordningsstadga skall jämställas
med offentliga platser måste enligt min mening i och för sig anses vara en
föreskrift om ordningen. Kommunerna bör således i princip kunna grunda
en befogenhet att meddela en föreskrift av denna typ på ett bemyndigande
att meddela ordningsföreskrifter. En förutsättning för ett sådant bemyn-
digande är emellertid att begreppet allmän plats i RF har en mera vidsträckt
innebörd än begreppet offentlig plats i den nya ordningslagen. Det finns
annars inte något utrymme för lokal normgivning, eftersom kommunernas
befogenheter inte kan omfatta andra områden än sådana som utgör allmän
plats enligt RF.

Som jag inledningsvis har nämnt ger motiven till RF inte någon klar led-
ning om vad som avses med allmän plats i RF. Enligt min mening saknas
det anledning att anta att uttrycket har annan innebörd i RF än i TF och
YGL, där det uppenbarligen sammanfaller med BrB:s begrepp. Detta in-
nebär att med allmän plats i bestämmelsen i 8 kap. 7 § första stycket 5 RF
skall förstås områden utomhus eller inomhus som är upplåtna för eller som
annars frekventeras av allmänheten, dvs. för allmänheten tillgängliga områ-
den utom skog och mark. En sådan tolkning stämmer också överens med
ställningstagandet beträffande den nuvarande delegationsmöjligheten. En
bestämmelse med bemyndigande för kommunerna att föreskriva en utvidg-
ning av tillämpningsområdet för vissa ordningsföreskrifter utöver vad som
följer av ordningslagen kommer därför som jag ser det inte att komma i
konflikt med RF:s regler om normgivningsmakten, om bemyndigandet
begränsas till att gälla beträffande områden som är att anse som allmän plats
enligt BrB.

Utredningen, som förordar att begreppet allmän plats behålls i ordnings-
lagstiftningen, anser att ordningsföreskrifterna i ordningslagen och en lokal
ordningsstadga genom ett beslut på lokal nivå bör kunna göras tillämpliga
också på andra områden än sådana som generellt är att anse som allmän
plats enligt utredningens förslag.

Prop. 1992/93:210

59

Även jag anser att det på motsvarande sätt som nu finns behov av att
kunna utsträcka de bestämmelser om ordning och säkerhet i ordningslagen
och de lokala ordningsföreskrifter som gäller beträffande offentlig plats till
att omfatta även andra områden. Som jag nyss har angett måste det emel-
lertid vara fråga om områden som är tillgängliga för allmänheten. Och i
likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning bör möjligheterna att på
detta sätt utsträcka regleringen beträffande offentlig plats till andra områden
inte omfatta t.ex. reglerna om krav på tillstånd för att få anordna allmänna
sammankomster eller offentliga tillställningar på offentliga platser. Som jag
strax skall återkomma till (avsnitt 4.2) innebär mitt förslag till ny ordnings-
lag att dessa regler förs samman i ett särskilt kapitel i ordningslagen. Med
hänsyn till bl.a. detta bör enligt min mening i linje med nuvarande ordning
den lösningen väljas att de nu aktuella områdena jämställs med offentliga
platser vid tillämpningen av bestämmelserna i lagen om ordning och säker-
het och av lokala ordningsföreskrifter.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt bör det i ordningslagen tas in en be-
stämmelse med bemyndigande för regeringen att föreskriva att andra om-
råden än offentliga platser och som är tillgängliga för allmänheten skall
jämställas med offentlig plats. På samma sätt som enligt nuvarande ordning
kan behov av ett sådant bemyndigande tänkas uppkomma i fråga om t.ex.
anläggningar för lek, idrott och camping eller för badplatser, järnvägsom-
råden och begravningsplatser. Regeringen skall enligt bestämmelsen kunna
överlämna sina befogenheter enligt bemyndigandet till kommunerna.

Jag avser att efter samråd med chefen för Civildepartementet återkomma
till regeringen i frågan om föreskrifter i förordning om sådana befogenheter
för kommunerna.

Prop. 1992/93:210

4.2 Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar

4.2.1 Regleringen av allmänna sammankomster och av offentliga till-
ställningar förs samman

Mitt förslag: Reglerna om allmänna sammankomster och om offentliga
tillställningar förs samman i ett särskilt kapitel i ordningslagen.

Utredningens förslag innebär att reglerna om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar förs samman till en särskild lag.

Remissinstanserna: De instanser som har behandlat förslaget i denna
del anser genomgående att det innebär en förbättring att föra samman
reglerna om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 2 kap. 1 § RF är varje medborgare
gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfri-
het. Med mötesfrihet avses enligt RF frihet att anordna och bevista sam-
mankomst för upplysning, meningsyttring eller något annat liknande syfte
eller för framförande av konstnärligt verk och med demonstrationsfrihet fri-
heten att anordna och delta i demonstration på allmän plats. I 2 kap. 12 och

60

14 §§ finns bestämmelser om i vilken form och inom vilka ramar som mö-
tes- och demonstrationsfriheterna får begränsas.

I lagen (1956:618) om allmänna sammankomster (LAS), som bl.a. inne-
fattar sådana begränsningar som avses i 2 kap. 12 och 14 §§ RF, regleras
sådana sammankomster som omfattas av RF:s bestämmelser om mötes- och
demonstrationsfriheterna. Lagen är tillämplig på en allmän sammankomst
som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller
enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag
för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning
eller religionsutövning. Den gäller också beträffande allmänna teaterföre-
ställningar, konserter, biografföreställningar och andra allmänna samman-
komster för att framföra konstnärliga verk.

LAS innehåller bestämmelser om krav på polisens tillstånd för att få an-
ordna en allmän sammankomst på allmän plats, om anmälningsskyldighet i
andra fall, om innehållet i en ansökan eller anmälan, om ordningshållning,
om inställande, upplösning och förbud mot förnyande av allmän samman-
komst samt om straff och överklagande.

Bestämmelser om offentliga tillställningar finns i AOst. Med offentlig
tillställning avses tävling eller uppvisning i sport och idrott, danstillställ-
ning, cirkusföreställning, tivolinöjen, festtåg, marknad och mässa samt till-
ställning av något annat slag som anordnas för allmänheten och som inte
avses i LAS. En offentlig tillställning har således typiskt sett nöjeskaraktär.
Föreskrifterna om offentliga tillställningar gäller i övrigt krav på polisens
tillstånd för att få anordna tillställningar i vissa fall, anmälningsskyldighet,
innehållet i ansökan eller anmälan, ordningshållning och kostnader för ord-
ningshållning samt inställande, upplösning eller förbud mot förnyande av
offentlig tillställning. Vidare finns bestämmelser om straff, förverkande och
överklagande.

Regleringen i AOst av offentliga tillställningar sammanfaller i stort med
vad som enligt LAS gäller beträffande allmänna sammankomster. Före-
skrifterna om offentliga tillställningar är emellertid på flera punkter mera
långtgående. Som tidigare har angetts är AOst beslutad av regeringen efter
riksdagens hörande med stöd av den s.k. ekonomiska lagstiftningsmakten
enligt 1809 års regeringsform.

I 1868 års ordningsstadga, som föregick AOst och LAS, gjordes inte nå-
gon grundläggande skillnad mellan allmänna sammankomster och offent-
liga tillställningar. Sammankomster hänfördes sålunda under tillställnings-
begreppet. Även ett utredningsförslag på 1940-talet (SOU 1944:48) utgick
från att bestämmelser om församlingsfriheten, dvs. rätten för medborgarna
att hålla sammankomster för överläggning om allmänna eller enskilda
angelägenheter, borde tas in i en ny ordningsstadga. I direktiven för en ny
utredning, som resulterade i det förslag som låg till grund för AOst och
LAS (SOU 1954:37), framhöll emellertid föredragande statsrådet att för-
samlingsfriheten var ett så väsentligt element i en demokratisk samhälls-
ordning att dess huvudgrunder borde slås fast i lag. I enlighet med det
förordades i 1954 års betänkande att församlingsfriheten skulle omgärdas

Prop. 1992/93:210

61

med det skydd som följde av en reglering i lag medan tillställningarna
liksom tidigare skulle regleras i en ordningsstadga.

Utredningsförslaget följdes i det lagstiftningsärende varigenom AOst och
LAS infördes (prop. 1956:143, bet. 1956:1LU37, rskr. 1956:401). Före-
dragande statsrådet ansåg (a. prop. s. 152) att som allmänna samman-
komster borde betecknas vad som med hänsyn till församlingsfrihetens
grundsatser krävde reglering i lag. Tillställningsbegreppet skulle användas i
de fall då erforderliga föreskrifter i ordningens och säkerhetens intresse
borde tas upp i den nya allmänna ordningsstadgan. Frågan om att införa
grundlagsskydd för församlingsfriheten borde emellertid enligt föredragan-
den (a. prop. s. 43) inte tas upp till prövning i samband med den reglering
från ordnings- och säkerhetssynpunkt som det då var fråga om.

Uttryckligt grundlagsstöd fick församlingsfriheten först genom nya RF:s
ikraftträdande år 1975. Församlingsfriheten kommer i RF till uttryck genom
bestämmelserna om mötes- och demonstrationsfriheterna. Möjligheterna att
inskränka rätten att anordna möten och demonstrationer är starkt begränsade
genom dessa bestämmelser. Enligt 2 kap. 14 § första stycket RF får mötes-
och demonstrationsfriheterna begränsas endast av hänsyn till ordning och
säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen, till trafiken eller till ri-
kets säkerhet eller för att motverka farsot. Vidare gäller de mera allmänna
bestämmelserna i 2 kap. 12 § andra stycket RF om att begränsningar i bl.a.
opinionsfrihetema får göras endast för att tillgodose ändamål som är god-
tagbara i ett demokratiskt samhälle och att begränsningarna aldrig får gå ut-
över vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett
dem och inte heller så långt att de utgör hot mot den fria åsiktsbildningen.
De särskilda begränsningsändamålen i 2 kap. 14 § första stycket RF har ut-
formats främst med tanke på att regleringen i LAS om bl.a. tillståndskrav
och anmälningsskyldighet, upplösning m.m. skulle få grundlagsstöd (SOU
1975:75 s. 131, prop. 1975/76:209 s. 111 f.).

För de skilda opinionsfrihetema, dvs. yttrande- och informationsfrihe-
terna, mötes- och demonstrationsfriheterna, föreningsfriheten och religions-
friheten, gäller enligt RF olika regler om begränsningsändamålen. I motiven
till de ändringar i RF som trädde i kraft år 1977 uppmärksammades att de
olika friheterna ofta griper in i varandra. Sammanfattningsvis innebär de
ställningstaganden som då gjordes av intresse i detta sammanhang (prop.
1975/76:209 s. 104 och 114) att bestämmelser som tar sikte på endast att
begränsa själva mötessituationen eller rätten att anordna ett grundlagsskyd-
dat möte (eller en demonstration) skall ses som en begränsning enbart av
mötes- eller demonstrationsfriheten enligt RF. Om bestämmelsen dessutom
syftar till att reglera t.ex. de yttranden som får förekomma vid en samman-
komst, måste emellertid även RF:s krav för begränsningar av yttrandefrihe-
ten vara uppfyllda.

Enligt 2 kap. 12 § första stycket RF får begränsningarna i opinionsfrihe-
tema ske i lag eller, i vissa angivna undantagsfall, efter bemyndigande i lag
genom någon annan författning. Ett av undantagen gäller begränsning av
mötes- och demonstrationsfriheterna av hänsyn till rikets säkerhet eller för
att motverka farsot.

Prop. 1992/93:210

62

Offentliga tillställningar enligt AOst anses inte omfattas av RF:s regler
om mötes- och demonstrationsfrihet. Det innebär att rätten att anordna of-
fentliga tillställningar kan underkastas längre gående inskränkningar än de
som enligt RF gäller i fråga om allmänna sammankomster. Det är vidare
möjligt att med stöd av 8 kap. 7 § första stycket 1 och 5 RF reglera offent-
liga tillställningar i annan författning än lag.

Skälen för mitt förslag: Utredningens uppdrag har, med undantag för
några speciella frågor som jag strax återkommer till, inte omfattat någon
allmän översyn av reglerna om allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar. Med hänsyn till det har utredningen här begränsat sitt arbete
till i huvudsak en lagteknisk översyn av bestämmelserna och en anpassning
av dessa till RF:s regler om normgivningsmakten och om medborgerliga fri-
och rättigheter.

Jag vill till en början slå fast att det även i fortsättningen krävs en regle-
ring av de företeelser som enligt nuvarande lagstiftning utgör allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar. Den begränsade översyn på
området som utredningen har företagit gör det emellertid inte motiverat att i
detta sammanhang vidta några väsentliga sakliga ändringar i regleringen.
Mitt ställningstagande innebär bl.a. att den nuvarande avgränsningen av
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar i huvudsak bör be-
hållas oförändrad. Jag återkommer emellertid strax (avsnitt 4.2.2) till den
ändring som i detta avseende bör göras i fråga om cirkusföreställningar.

När det sedan gäller den lagtekniska utformningen vill jag peka på att
den nuvarande regleringen av allmänna sammankomster och offentliga till-
ställningar i skilda författningar med olika statsrättslig valör grundas på att
sammankomsterna med hänsyn till församlingsfrihetens särskilda betydelse
ansetts kräva ett starkare rättsligt skydd än de rena nöjestillställningarna.
Genom RF:s bestämmelser om normgivningsmakten och om medborgerliga
fri- och rättigheter, som har behandlats i det föregående (avsnitt 2.2), har
emellertid frågan om författningarnas konstitutionella beskaffenhet kommit
i ett delvis nytt läge. I LAS regleras i princip sådana sammankomster som
omfattas av de grundlagsskyddade mötes- och demonstrationsfriheterna.
Regleringen i RF innebär att begränsningar i bl.a. dessa opinionsfriheter
med vissa undantag, endast får göras genom lag. Bestämmelser som på
olika sätt inskränker rätten att anordna allmänna sammankomster kräver
således även i framtiden i princip lagform.

De offentliga tillställningarna har inte motsvarande grundlagsskydd.
Flertalet bestämmelser i AOst om offentliga tillställningar hör emellertid
enligt RF till det primära lagområdet genom att de är ”betungande” och
skall därför meddelas i lagform. Om bestämmelserna rör ordningen på all-
män plats eller skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa eller något annat
delegeringsbart ämne, kan de efter bemyndigande i lag meddelas i en rege-
ringsförfattning eller i föreskrifter beslutade av en förvaltningsmyndighet
eller kommun (8 kap. 11 § RF). Jag vill emellertid peka på att bestämmelser
motsvarande åtskilliga av de nuvarande i AOst om begränsningar på olika
sätt av rätten att anordna offentliga tillställningar inte får delegeras på detta
sätt. Detta gäller i första hand föreskrifter som syftar till att upprätthålla

Prop. 1992/93:210

63

ordningen vid en tillställning som inte hålls på allmän plats och bestämmel-
ser om annan brottspåföljd än böter. Mot bakgrund av att flertalet av de be-
stämmelser om offentliga Ullställningar som bör finnas också i fortsätt-
ningen kräver lagform anser jag i likhet med utredningen att regleringen av
de offentliga tillställningarna bör ske i lag.

När på detta sätt såväl de allmänna sammankomsterna som de offentliga
tillställningarna avses bli reglerade i lag delar jag utredningens uppfattning
att det kan ifrågasättas om regleringen även i framtiden bör ske i skilda för-
fattningar. Som utredningen anför måste likartade bedömningar från ord-
nings- och säkerhetssynpunkt göras i ärenden om sammankomster och i
ärenden som rör tillställningar. Detta gäller inte minst sedan teaterföreställ-
ningar, varitéer, konserter och andra konstnärliga uttrycksformer tillerkänts
grundlagsskydd och som en följd av det skall anses som allmänna samman-
komster i stället för offentliga tillställningar.

Jag vill vidare peka på att regleringen av sammankomsterna från syste-
matisk synpunkt inte nämnvärt skiljer sig från regleringen av tillställningar-
na. Även i sakligt hänseende visar bestämmelserna tämligen stor överens-
stämmelse.

Mot denna bakgrund anser jag i linje med utredningens uppfattning att
det skulle innebära en betydande förenkling att föra samman bestämmel-
serna i en författning. Den omständigheten att sammankomsterna till skill-
nad från tillställningarna i princip omfattas av RF:s fri- och rättighetsskydd
har som utredningen anför inte någon avgörande betydelse i detta avseende.
Den skillnad i regleringen av sammankomster och av tillställningar som är
motiverad av att sammankomsterna har ett starkare rättsligt skydd kan så-
lunda liksom nu upprätthållas, även om det sker inom ramen för en och
samma författning.

Jag anser dessutom att regleringen av allmänna sammankomster och of-
fentliga tillställningar, med hänsyn till den sakliga anknytningen till de öv-
riga bestämmelser som är avsedda att tas in i den nya ordningslagen, också
bör tas in i denna lag och bilda ett särskilt kapitel i den. Jag vill här peka på
att de nuvarande reglerna om offentliga tillställningar finns i AOst, vars be-
stämmelser i övrigt ju enligt mitt förslag skall tas in i ordningslagen.
Regleringen av de allmänna sammankomsterna är betingad av i stort sett
samma intressen som de offentliga tillställningarna, nämligen i första hand
ordnings- och säkerhetshänsyn. Vidare vill jag peka på att begreppet offent-
lig plats, som enligt mitt förslag i det föregående (avsnitt 4.1) motsvarar det
nuvarande begreppet allmän plats och skall föras in i den nya ordnings-
lagen, på motsvarande sätt som nu kommer att användas för att avgränsa
krav på tillstånd eller anmälan för den som anordnar allmänna samman-
komster eller offentliga tillställningar.

Också med hänsyn till intresset att i en sammanhållen lag samla den
centrala ordningslagstiftningen bör regleringen av allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar tas in i den nya ordningslagen. Som
jag tidigare har angett anser jag att en ordningslag med ett sådant samlat
innehåll skulle ha klara fördelar med hänsyn till den praktiska tillämp-

Prop. 1992/93:210

64

ningen, inte minst för polismyndigheter och övriga berörda myndigheter Prop. 1992/93:210
som har att tillämpa lagen.

Jag förordar alltså att reglerna om allmänna sammankomster och offent-
liga tillställningar förs samman och får bilda ett särskilt kapitel i den nya
ordningslagen.

4.2.2 Cirkusföreställningar - allmänna sammankomster eller offentliga
tillställningar?

Mitt förslag: Cirkusföreställningar skall i ordningslagen behandlas som
allmänna sammankomster och inte som offentliga tillställningar.

Utredningens ställningstagande innebär att cirkusföreställningar även i
fortsättningen skall anses utgöra offentliga tillställningar. I syfte att under-
lätta för cirkusverksamheten föreslår utredningen i stället bl.a. att undantag
görs från nuvarande tillståndskrav när det gäller cirkusföreställningar.

Remissinstanserna har i allmänhet inte berört denna fråga. Bl.a. Statens
kulturråd, Svenska kommunförbundet, Svenska Teaterförbundet och
Akademien för cirkuskonstens bevarande i Sverige kritiserar emellertid ut-
redningens ställningstagande och föreslår att cirkusföreställningar fortsätt-
ningsvis skall utgöra allmänna sammankomster.

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 9 § AOst utgör cirkusföreställ-
ningar offentliga tillställningar. Enligt 12 § första stycket AOst krävs till-
stånd av polisen för att få anordna offentliga tillställningar på allmän plats.
Enligt andra stycket i paragrafen krävs det sådant tillstånd även för att få
anordna bl.a. cirkusföreställningar på andra ställen än allmän plats.

Även teaterföreställningar, konserter och biografföreställningar utgjorde
tidigare offentliga tillställningar men fördes med verkan fr.o.m år 1977
över från AOst till LAS (prop. 1976/77:39, bet. 1976/77:KU16, rskr.
1976/77:56). Det skedde som en följd av den förstärkning av bl.a.
mötesfriheten som gjordes genom ändringar i RF, som trädde i kraft samma
år (prop. 1975/76:209, bet. 1975/76:KU56, rskr. 1975/76:414, bet.
1976/77:KU1, rskr. 1976/77:29). Enligt 1 § första stycket andra meningen
LAS har sålunda LAS tillämpning även på allmän teaterföreställning, kon-
sert, biografföreställning eller någon annan allmän sammankomst för att
framföra konstnärligt verk.

Genom de nämnda ändringarna i RF fick grundlagsskyddet för mötesfri-
heten sin nuvarande utformning. Enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 RF är så-
lunda varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad mötesfrihet.
Mötesfriheten utgör enligt bestämmelsen frihet att anordna och bevista en
sammankomst för upplysning, meningsyttring eller något annat liknande
syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

I det aktuella lagstiftningsärendet uttalade föredragande statsrådet bl.a.
följande (prop. 1975/76:209 s. 110 f.). Enligt hans uppfattning borde ut-
gångspunkten vid avgränsandet av det område som skulle skyddas genom

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

65

bestämmelserna om mötesfriheten vara att denna frihet i största möjliga ut-
sträckning skulle korrespondera med yttrande- och informationsfriheterna.
Principen borde vara att sammankomster som avsåg framförande eller del-
fående av yttranden som skyddades av reglerna om yttrande- och informa-
tionsfriheterna skulle omfattas av RF:s skydd för mötesfriheten. Detta inne-
bar bl.a. att sammankomster för att framföra konstnärliga verk borde bere-
das samma skydd som t.ex. politiska eller religiösa sammankomster. Före-
draganden ansåg av denna anledning att den av ifrågavarande utredning
föreslagna utvidgningen av det skyddade området till att omfatta också opi-
nionsbildande teater m.m. inte gick tillräckligt långt. Det var knappast möj-
ligt att i rättstillämpningen dra en gräns mellan opinionsbildande teater, å
den ena, och andra former av scenisk framställning, å den andra sidan.
Grundlagsskyddet borde därför enligt föredraganden utformas så att det i
princip omfattade alla former av scenisk framställning. Han ansåg vidare att
det inte fanns någon anledning att från det skyddade området undanta t.ex.
sådana konserter och sammankomster för högläsning ur litterära verk eller
för förevisning av film som inte kunde betraktas som medier för opinions-
yttring. Föredraganden påpekade att utvidgningen av det skyddade området
gjorde det nödvändigt med vissa ändringar i LAS och AOst.

I specialmotiveringen till bestämmelsen i 2 kap. 1 § första stycket 3 RF
uttalade föredraganden bl.a. följande (prop. 1975/76:209 s. 143). Den före-
slagna definitionen innebar en viss utvidgning av det skyddade området i
förhållande till utredningsförslaget. Denna utvidgning hade skett främst ge-
nom att sammankomster för framförande av konstnärligt verk generellt om-
fattades av skyddet. Härigenom hade detta kommit att avse också sådana
teater- och biografföreställningar, konserter, recitationsaftnar etc. som inte
kunde uppfattas som medier för opinionsyttring. Bestämningen ”konstnär-
lig” borde enligt föredraganden i detta sammanhang uppfattas som beteck-
ning på vissa former av yttranden, inte i första hand som ett kvalitetskrav.
Om ändamålet med en sammankomst var framförande av ett verk som till
sin typ kunde hänföras till någon konstnärlig uttrycksform, t.ex. film, musik
eller ett verk avsett för scenisk framställning, borde sammankomsten
normalt anses omfattas av RF:s skydd för mötesfriheten, även om det fram-
förda verkets konstnärliga värde i ett visst fall inte skulle vara särskilt fram-
trädande. Enligt föredraganden förelåg grundlagsskydd däremot inte, om
det framstod som helt främmande för vanligt språkbruk att i något hän-
seende tala om framförande av konstnärligt verk.

Föredragandens uttalanden i lagstiftningsärendet föranledde inga erin-
ringar vid riksdagsbehandlingen.

I det nämnda lagstiftningsärendet om ändringar i bl.a. LAS och AOst
med anledning av de nya reglerna i RF om medborgerliga fri- och rättighe-
ter pekade föredragande statsrådet bl.a. (prop. 1976/77:39 s. 6 ff.) på att
mötesfriheten enligt de nya grundlagsreglerna kom att omfatta - förutom
som då sammankomster i opinionsbildnings- eller undervisningssyfte eller
för religionsutövning - även sammankomster för framförande av konst-
närligt verk, t.ex. konserter, teater- och biografföreställningar. Skyddet kom
dessutom att förstärkas bl.a. genom att mötesfriheten fick begränsas endast

Prop. 1992/93:210

66

av hänsyn till rikets säkerhet, allmän ordning och säkerhet vid samman-
komsten eller till trafiken eller för att motverka farsot.

Föredraganden pekade också på att det på vanlig författningsnivå fanns
regler om möten huvudsakligen i två författningar, LAS och AOst. LAS var
enligt en uppräkning i 1 § första stycket tillämplig på sammankomster som
dittills hade varit omfattade av mötesfriheten enligt RF. I AOst fanns före-
skrifter om offentliga tillställningar, bl.a. teaterföreställningar, konserter och
biografföreställningar. Föredraganden anförde vidare att väsentligen likar-
tade bestämmelser gällde för möten enligt de två författningarna. I vissa
hänseenden hade emellertid allmänna sammankomster ett starkare skydd än
offentliga tillställningar. Tillstånd till en allmän sammankomst fick vägras
endast om det var nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning.
Någon motsvarighet till denna regel fanns inte i fråga om offentliga till-
ställningar. På liknande sätt var förutsättningarna för att inställa eller upp-
lösa en allmän sammankomst och för att förbjuda förnyande av samman-
komsten snävare än beträffande en offentlig tillställning. De möjligheter
som förelåg att vägra tillstånd och att ingripa mot en allmän sammankomst
anslöt till de intressen för vilka RF i dess nya lydelse tillät begränsning av
mötesfriheten, medan tillståndsvägran och ingripande i fråga om en offent-
lig tillställning kunde ske även i andra fall. Enligt föredragandens mening
borde därför den reglering av möten som LAS innehöll då göras tillämplig
också på sammankomster för framförande av konstnärligt verk. Som en
följd av det borde samtidigt sådana sammankomster undantas från regle-
ringen i AOst.

Föredraganden förordade att den ändring i LAS som behövdes fick for-
men av ett tillägg till uppräkningen av de sammankomster lagen var
tillämplig på av innebörd att lagen skulle äga tillämpning också på allmän
teaterföreställning, konsert, biografföreställning eller någon annan allmän
sammankomst för framförande av konstnärligt verk. Begreppet samman-
komst för framförande av konstnärligt verk borde enligt föredraganden i
detta sammanhang uppfattas på samma sätt som enligt RF. I denna fråga
hänvisade han i övrigt till vad som anförts i den nyssnämnda propositionen.

Vidare pekade föredraganden på att de dåvarande bestämmelserna i LAS
var tillämpliga även om det förekom ett mindre inslag av underhållning
eller förströelse vid den allmänna sammankomsten. Så borde enligt honom
vara fallet även i fortsättningen. Med anledning av att sådana inslag ofta
kunde sägas utgöra framförande av konstnärligt verk och därmed falla in
under den utvidgade huvudregeln borde emellertid lagtexten jämkas något.

I enlighet med dåvarande principer för gränsdragningen mellan LAS och
AOst:s tillämpningsområden borde enligt föredraganden i de fall där tvekan
rådde huruvida ett möte var en allmän sammankomst eller en offentlig till-
ställning LAS i regel anses tillämplig. Man borde utgå från en helhetsbe-
dömning. Ett trollerinummer som ingick i en revy eller kabaré fick enligt
föredraganden sålunda anses vara en del av framförandet av det konst-
närliga verk som den samlade sceniska framställningen utgjorde. En
offentlig filmförevisning som ingick som ett moment i en pornografisk
föreställning borde å andra sidan inte betraktas som en biografföreställning,

Prop. 1992/93:210

67

utan AOst borde vara tillämplig också på sådan förevisning (offentliga
tillställningar som utgör pornografiska föreställningar får numera enligt
10 § AOst inte anordnas).

Föredraganden pekade på att med offentlig tillställning förstods enligt
9 § första stycket AOst i dess då gällande lydelse bl.a. teaterföreställning,
konsert och biografföreställning. Dessa sammankomster borde enligt
föredraganden utgå ur uppräkningen. Och i 21 § AOst gavs då regler som
rörde bl.a. barns medverkan i teaterföreställning m.m. Även här borde enligt
föredraganden denna typ av sammankomst utgå.

Föredragandens uttalanden i det nu aktuella lagstiftningsärendet föran-
ledde inte några erinringar vid riksdagsbehandlingen. Lagändringarna inne-
bar sålunda att sådana teaterföreställningar, konserter och biografföreställ-
ningar som anordnas för allmänheten inte längre utgör offentliga tillställ-
ningar utan allmänna sammankomster.

Skälen för mitt förslag: Utredningen har mot bakgrund av en av rege-
ringen till utredningen överlämnad skrivelse från Statens kulturråd om åt-
gärder för att underlätta cirkusverksamheten i Sverige övervägt frågan om
cirkusföreställningar bör behandlas som allmänna sammankomster i stället
för som offentliga tillställningar. I skrivelsen anförde kulturrådet en rad skäl
för att cirkusföreställningar i lagstiftningen bör behandlas som allmänna
sammankomster. Utredningen har efter en analys av ställningstagandena i
de nyssnämnda lagstiftningsärendena intagit ståndpunkten att cirkusföre-
ställningar inte bör betraktas som grundlagsskyddade sammankomster för
att framföra konstnärligt verk och att de som en följd av det inte heller kan
utgöra allmänna sammankomster enligt LAS.

Utgångspunkten för utredningens överväganden är således att vad som
utgör allmän sammankomst enligt ordningslagstiftningen i sak bör överens-
stämma med den typ av sammankomster som omfattas av grundlags-
skyddet. Även för egen del anser jag att det är ytterst angeläget att försäkra
sig om att grundlagsskyddade sammankomster faller in under regleringen
av allmänna sammankomster i ordningslagstiftningen. Däremot bör det
enligt min mening inte anses uteslutet att sammankomster som inte faller in
under grundlagsskyddet eller som det är tveksamt om de faller in under
detta i ordningslagstiftningen uttryckligen likställs med en allmän sam-
mankomst. Detta bör emellertid endast komma i fråga om det finns mycket
starka skäl för en sådan ordning. En faktor som måste beaktas i det sam-
manhanget är att omfattningen av grundlagsskyddet inte i sig påverkas av
om lagstiftningen om allmänna sammankomster förändras. Det utesluter
dock inte att det kan finnas starka skäl för att i ordningslagstiftningen ge
vidare eller mer preciserade regler än de som finns i RF.

Vad angår frågan om cirkusföreställningar bör behandlas som allmänna
sammankomster vill jag först erinra om föredragande statsrådets uttalanden
i det lagstiftningsärende varigenom skyddet för mötesfriheten enligt 2 kap.
1 § första stycket 3 RF fick sin nuvarande utformning (prop. 1975/76:209
s. 143). Av uttalandena framgår att detta skydd är avsett att generellt om-
fatta sammankomster för att framföra ett konstnärligt verk. Om ändamålet
med sammankomsten är att framföra ett verk som till sin typ kan hänföras

Prop. 1992/93:210

68

till någon konstnärlig uttrycksform, skall sammankomsten normalt anses
omfattad av RF:s skydd för mötesfriheten. Verk avsedda för scenisk fram-
ställning nämndes av föredraganden som exempel på en konstnärlig ut-
trycksform. Av hans uttalanden framgår emellertid att grundlagsskydd inte
föreligger, om det framstår som helt främmande för vanligt språkbruk att i
något hänseende tala om framförande av konstnärligt verk.

Frågan om den rättsliga behandlingen av cirkusföreställningar bör bedö-
mas mot denna bakgrund. Det står klart att sceniska framställningar som
t.ex. balettföreställningar och varitéer generellt omfattas av skyddet för
mötesfriheten och också utgör allmänna sammankomster enligt LAS.
Cirkusföreställningar måste enligt min uppfattning typiskt sett anses ha så
stora likheter med sådana sammankomster att det saknas tillräckliga skäl för
att i ordningslagstiftningen behandla dem på något annat sätt.

Till bilden hör också att cirkusverksamheten betraktas som en konstart
som statsmakterna i flera olika sammanhang förklarat sig vilja stödja. Jag
vill här peka på Kulturutskottets uttalanden i november 1986 i sitt av riks-
dagen godkända betänkande (bet. 1986/87:KrU4) om vikten av att insatser
görs för att främja cirkuskonsten. Ett annat exempel är föredragande
statsrådets uttalande i motiven till djurskyddslagen (1988:534), som skäl för
att något förbud mot att förevisa vissa djur på cirkus inte borde införas, att
cirkus är en mycket gammal kulturform som det är viktigt att bevara (prop.
1987/88:93 s. 61). Slutligen vill jag här peka på att cirkusföreställningar
jämte konserter samt biograf-, teater-, opera- och balettföreställningar un-
dantagits från den generella mervärdesskatteplikten (se bet. 1989/90:SkU31
s. 106).

Mot denna bakgrund delar jag den uppfattning som bl.a. kulturrådet och
kommunförbundet framfört vid remissbehandlingen att cirkusföreställningar
i den nya ordningslagen bör behandlas som allmänna sammankomster och
inte som offentliga tillställningar. Med hänsyn till kopplingen mellan be-
greppet allmän sammankomst och den grundlagsskyddade mötesfriheten
bör de dock definitionsmässigt också fortsättningsvis anses utgöra en form
av offentliga tillställningar. Mitt förslag i fråga om regleringen av allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar har utformats i enlighet med
detta.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 4.2.5) till frågan om säkerhetskrav
beträffande tält som används vid cirkusföreställningar.

Prop. 1992/93:210

69

4.2.3 Krav på tillstånd eller anmälan för att få anordna allmänna Prop. 1992/93:210
sammankomster och offentliga tillställningar

Mitt förslag: De nuvarande kraven på tillstånd eller anmälan för att få
anordna en allmän sammankomst eller offentlig tillställning behålls i
huvudsak oförändrade. Anmälningsskyldigheten utvidgas emellertid till
att generellt omfatta allmänna sammankomster inomhus inom områden
som redovisas i detaljplan och offentliga tillställningar som anordnas
utomhus utom detaljplanelagt område, om det på grund av det förväntade
antalet deltagare vid sammankomsten eller tillställningen finns risk för
att ordningen störs eller säkerheten äventyras vid den eller för att trafiken
störs. Samtidigt avskaffas de nuvarande befogenheterna för länsstyrelsen
att utvidga anmälningsskyldigheten beträffande sammankomster och
tillställningar.

Utredningens ställningstagande överensstämmer i huvudsak med nuva-
rande ordning.

Remissinstanserna: Utredningens ställningstagande i den generella frå-
gan om krav på tillstånd eller anmälan för att få anordna allmänna samman-
komster eller offentliga tillställningar har inte närmare kommenterats av
remissinstanserna.

Utredningens uppfattning att det inte åter bör införas ett generellt krav på
tillstånd för sådana former av gatumusik som nu är undantagna från kravet
på tillstånd för att få anordna en allmän sammankomst på allmän plats får
kritik på några håll. Polismyndigheten i Stockholm anser att det enligt lagen
inte bör vara presumtion för att gatumusik utgör allmänna sammankomster.
Några remissinstanser anser att kommunerna genom lokala föreskrifter bör
få införa tillståndskrav beträffande framförande av konstnärligt verk på
vissa platser.

Ett relativt stort antal instanser inom polisväsendet pekar på att s.k. rock-
galor och liknande typer av inomhuskonserter kan ge upphov till ordnings-
hållningsproblem. Dessa remissinstanser anser därför att konserter av detta
slag som kan förväntas samla ett så stort deltagarantal att fara för ordning
och säkerhet kan uppkomma bör omfattas av krav på anmälningsskyldighet.
Polismyndigheten i Uppsala anser emellertid att anmälningsskyldighet bör
föreskrivas generellt för allmänna sammankomster som hålls inomhus inom
numera detaljplanelagt område; anordnare av andra sammankomster än
konserter som saknar intresse från ordningssynpunkt kan därvid av polisen
befrias från anmälningsskyldigheten.

Ungefär samma remissinstanser som behandlar problemet med inomhus-
konserter pekar på att det sedan AOst infördes har tillkommit stora evene-
mang, t.ex. orienterings- och pimpelfisketävlingar, som med hänsyn till be-
hovet av polisiära insatser i trafikhänseende m.m. bör omfattas av anmäl-
ningsskyldigheten beträffande offentliga tillställningar. Dessa remissinstan-
ser föreslår att även evenemang av detta slag, som anordnas utanför numera
detaljplanelagda områden, skall omfattas av krav på anmälan.

70

Bakgrunden till mitt förslag:

Nuvarande ordning

Det krävs tillstånd av polisen för att få anordna allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar på ställen som utgör allmän plats enligt AOst
(3 § första stycket LAS resp. 12 § första stycket AOst).

I fråga om vissa offentliga tillställningar, nämligen offentliga danstill-
ställningar, cirkusföreställningar, tivolinöjen, marknader och därmed jäm-
förliga nöjestillställningar samt tävlingar och uppvisningar i motorsport och
professionell brottning, krävs det emellertid alltid tillstånd, alltså oavsett var
tillställningen äger rum (12 § andra stycket AOst). Om det kan ske utan fara
för ordning och säkerhet, får emellertid polisen i sådana fall medge befrielse
från skyldigheten att söka tillstånd beträffande tillställningar av ett visst slag
(12 § tredje stycket AOst).

Vidare får en allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk
hållas på allmän plats utan tillstånd, om den med hänsyn till det väntade
deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten och de
anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för trafik
eller allmän ordning (3 § tredje stycket LAS).

Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras bara om det är nödvän-
digt med hänsyn till trafiken eller den allmänna ordningen (3 § andra
stycket LAS). Någon motsvarande bestämmelse finns inte beträffande
offentliga tillställningar.

För att inom stads- eller byggnadsplanelagt område få anordna en allmän
sammankomst på en annan plats utomhus än som utgör allmän plats enligt
AOst krävs att anmälan görs till polisen (4 § första stycket LAS). Samma
skyldighet gäller beträffande den som vill anordna en offentlig tillställning
- vare sig utom- eller inomhus - inom stads- eller byggnadsplanelagt
område för vilken inte krävs tillstånd (13 § första stycket AOst).

Länsstyrelsen får, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen,
utvidga anmälningsskyldigheten beträffande allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar till att gälla även för andra områden (4 § andra
stycket LAS resp. 13 § andra stycket AOst). Tillställningar som hålls inom-
hus får därvid undantas (13 § andra stycket AOst). Och beträffande all-
männa sammankomster, med undantag för sådana som är att hänföra till re-
ligionsutövning eller föreläsning eller föredrag av visst slag, får länsstyrel-
sen utvidga anmälningsskyldigheten till att omfatta sammankomster som
hålls inomhus (4 § andra stycket LAS).

Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får polisen i fråga om
sammankomster eller tillställningar av visst slag medge en anordnare be-
frielse från anmälningsskyldigheten (4 § tredje stycket LAS resp. 13 §
tredje stycket AOst).

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, länsstyrelsen får före-
skriva att allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar inte får
hållas inom visst län eller del av län, om det är påkallat med hänsyn till krig,
krigsfara eller andra sådana utomordentliga förhållanden eller farsot (2 §
LAS resp. 11 § AOst).

Prop. 1992/93:210

71

Ställningstaganden i ett tidigare lagstiftningsärende

Sedan utredningens förslag lades fram år 1985 har frågan om regleringen av
allmänna sammankomster behandlats i ett annat sammanhang, nämligen i
lagstiftningsärendet med anledning av Yttrandefrihetsutredningens (YFU)
betänkande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten (prop. 1986/87:151, bet.
1987/88.KU36, rskr. 1987/88:290, prop. 1987/88:32, bet. 1987/88:KU33,
rskr. 1987/88:314, bet. 1988/89:KU2, rskr. 1988/89:11). YFU:s ställnings-
taganden i dessa frågor innebar i huvudsak följande.

YFU ansåg att kravet på tillstånd för att få anordna en sammankomst el-
ler en demonstration var otillfredsställande från principiell synpunkt. Blotta
möjligheten att på förhand förbjuda en sammankomst eller en demonstra-
tion kunde inbjuda till en tvivelaktig tillämpning. YFU föreslog därför att
tillståndsreglerna avskaffades. Intresset av allmän ordning och säkerhet
borde enligt utredningen i stället kunna tillgodoses genom regler om anmäl-
ningsskyldighet och rätt för myndigheterna att ge föreskrifter i ordnings-
frågor, t.ex. tilldelning av tid och plats för sammankomster. I fråga om
rätten för myndigheterna att upplösa allmänna sammankomster eller de-
monstrationer var det enligt utredningen uppenbart att sådana samman-
komster måste kunna upplösas, om de hölls under krig eller under andra
liknande utomordentliga förhållanden i strid med ett förbud. Överträdelser
av ordningsföreskrifter för en sammankomst eller demonstration borde
däremot inte utgöra grund för upplösning. Att anmälningsplikten hade för-
summats borde inte heller vara en tillräcklig grund för upplösning. I övrigt
drog utredningen den slutsatsen att LAS i stort innebar en rimlig avvägning.
YFU förordade att bestämmelserna i RF utformades i enlighet med ut-
redningens ställningstaganden.

Föredragande statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet (prop.
1986/87:151 s. 74) att han för sin del såg ett betydande värde i YFU:s för-
slag i syfte att förebygga ett tvivelaktigt handhavande av myndigheternas
befogenheter gentemot medborgare som vill utöva sin frihet att ordna och
delta i demonstrationer och sammankomster. Den faktiska innebörden av
vad som redan gällde torde emellertid i själva verket inte ligga långt från
vad YFU hade föreslagit. Utredningen ansåg själv att föreskrifter i ord-
ningsfrågor kunde behövas för att tillgodose allmän ordning och säkerhet
vid demonstrationer och sammankomster. Under remissbehandlingen av
YFU:s förslag hade påpekats att sådana ordningsregler måste kunna avse
t.ex. tid och plats för en demonstration. Den reella innebörden av en sådan
reglering låg i praktiken mycket nära en ordning med krav på tillstånd.

Någon kritik av den dittillsvarande tillämpningen av de regler som gällde
i fråga om demonstrationer och allmänna sammankomster hade inte kommit
fram i lagstiftningsärendet. Det fanns enligt föredraganden goda skäl som
talade för den nuvarande ordningen med krav på tillstånd - skäl som inte
kunde avfärdas utan vidare. De skulle komma att prövas ytterligare vid den
fortsatta beredningen av ärendet om en översyn av AOst och angränsande
författningar på grundval av Ordningsstadgeutredningens betänkande.
Frågan huruvida tillståndskravet skulle upprättas i vanlig lag borde prövas i
det sammanhanget. I det aktuella lagstiftningsärendet ville föredraganden

Prop. 1992/93:210

72

endast göra det ställningstagandet att han ansåg att övervägande skäl talade
mot att man i grundlag införde ett förbud mot krav på tillstånd för de-
monstrationer och allmänna sammankomster.

Enligt föredraganden borde inte heller YFU:s övriga förslag om änd-
ringar av de materiella reglerna i RF om mötes- och demonstrationsfrihe-
terna genomföras. De begränsningar i fråga om inskränkningsändamålen
som framgick av 2 kap. 14 § RF fick anses tillräckliga. Den närmare regle-
ringen inom dessa ramar borde liksom dittills göras i vanlig lag.

Föredragandens uttalanden föranledde inga erinringar vid riksdagsbe-
handlingen (jfr bet. 1987/88:KU36 s. 117).

Skälen för mitt förslag:

Tillståndskrav

Enligt nuvarande ordning gäller krav i vissa fall på tillstånd eller anmälan
för att få anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.
Ordningsstadgeutredningens ställningstaganden innebär att detta system be-
hålls i huvudsak oförändrat. Jag tar först upp frågan om krav på tillstånd för
att få anordna allmänna sammankomster pä offentlig plats.

Som jag ser det har tillståndsprövningen vid allmänna sammankomster
sannolikt haft avgörande betydelse för att mötes- och demonstrationsfrihe-
terna under de senaste årtiondena i allmänhet har kunnat utövas under fred-
liga och ordnade förhållanden i vårt land även om det ibland har förekom-
mit beklagansvärda undantag. Prövningen i tillståndsärendet ger polisen en
möjlighet att se till att sammankomster och demonstrationer inte kolliderar
utan att varje möte kan genomföras utan störningar från andra tillstånds-
krävande aktiviteter. Detta har som utredningen pekar på fått särskilt stor
betydelse sedan de politiska partiernas verksamhet för propaganda och
opinionsbildning alltmer förskjutits från stora enstaka demonstrationer till
täta och ofta korta s.k. torgmöten på särskilt attraktiva platser och tider.
Självfallet är det från ordningssynpunkt angeläget att större demonstrations-
tåg o.d. kan skiljas åt på ett effektivt sätt, särskilt om de företräder skilda
meningsriktningar.

Som utredningen anför ger ett anmälningsförfarande i kombination med
möjligheter att utfärda ordningsföreskrifter inte tillräckliga garantier för att
allmänna sammankomster skall kunna hållas på offentlig plats utan fara för
ordning och säkerhet. Det är visserligen mycket sällan som tillstånd till en
allmän sammankomst vägras. Detta förhållande skall emellertid ses mot
bakgrund av att polisen vid sin behandling av tillståndsärendet som en sista
utväg kan vägra att ge det begärda tillståndet, om en överenskommelse med
sökanden om t.ex. tid och plats för sammankomsten inte kan uppnås. Att
polisen enligt nuvarande ordning (10 § LAS) har befogenhet att upplösa en
sammankomst som anordnas trots polisens avslagsbeslut, oavsett om sam-
mankomsten har medfört ordnings- eller säkerhetsproblem eller inte, är san-
nolikt väl känt bland dem som ombesörjer tillståndsansökningar för poli-
tiska partiers eller andra organisationers räkning.

Prop. 1992/93:210

73

Liksom utredningen anser jag sålunda att man inte kan bortse från att po-
lisens möjlighet att ytterst ”sätta kraft bakom orden” har bidragit till att
mötes- och demonstrationsfriheterna i allmänhet har kunnat utövas på ett
smidigt och friktionsfritt sätt. En ordning som innebär att en tillståndspröv-
ning inte kommer till stånd kan därför som jag ser det snarare befaras mot-
verka de intressen som ligger till grund för yttrande- och mötesfriheterna.

Jag vill också peka på att ett förfarande i linje med YFU:s förslag, som
innebär att polisen i stället för att besluta om tillstånd skulle kunna meddela
villkor om t.ex. tid och plats för sammankomsten, mera i teorin än i prakti-
ken skiljer sig från den nuvarande regleringen. Som jag ser det innefattar
nämligen ett villkor om att en sammankomst - efter föreskriven anmälan -
får hållas bara på viss plats och under viss tid ett förbud för anordnaren att
hålla sammankomsten på någon annan tid och plats, t.ex. just den tid och
plats som anmälan avser. Att överträdelse av ett sådant villkor inte skall
medföra att polisen får upplösa sammankomsten innebär inte någon avvi-
kelse i förhållande till nuvarande ordning, enligt vilken den omständigheten
att en sammankomst hålls utan att föreskrivet tillstånd har sökts eller anmä-
lan gjorts inte anses kunna medföra att sammankomsten får upplösas. Jag
återkommer strax till frågan om möjligheterna att upplösa en sammankomst
(avsnitt 4.2.4).

När det sedan gäller undantaget från kravet på tillstånd för att få anordna
en allmän sammankomst på offentlig plats, om det är fråga om att framföra
ett konstnärligt verk och sammankomsten med hänsyn till det väntade delta-
garantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de an-
ordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för trafik eller
allmän ordning, vill jag peka på att denna fråga sammanhänger med ett
problem som jag strax återkommer till, nämligen möjligheterna att ingripa
mot störande gatumusik (avsnitt 4.2.4). Som kommer att framgå innebär
mitt förslag för att komma till rätta med det problemet att en sammankomst
för att framföra ett musikaliskt eller något annat konstnärligt verk får upplö-
sas, om sammankomsten genom störande ljud eller på något annat sätt
vållar allvarlig olägenhet för den närmaste omgivningen. Jag anser därför
att det med hänsyn till problemet med störande gatumusik inte är påkallat
att, som några remissinstanser varit inne på, slopa begränsningen av till-
ståndstvånget för konstnärliga framträdanden på offentlig plats. Enligt min
uppfattning är det inte heller av något annat skäl motiverat att nu ompröva
lämpligheten av denna begränsning, som infördes år 1983. Mitt ställnings-
tagande i denna fråga överensstämmer med utredningens. Jag återkommer i
specialmotiveringen till den justering som bör göras i den nuvarande be-
stämmelsen.

Beträffande offentliga tillställningar som anordnas på offentlig plats an-
ser utredningen att det nuvarande tillståndskravet skall behållas. Detsamma
gäller enligt utredningens uppfattning, utom beträffande cirkusföreställ-
ningar som nyss har behandlats (avsnitt 4.2.2), i fråga om det generella till-
ståndskrav som nu är föreskrivet beträffande nöjestillställningar och vissa
andra typer av offentliga tillställningar. Mitt ställningstagande här, med un-

Prop. 1992/93:210

74

dantag för frågan om cirkusföreställningar, överensstämmer med utred-
ningens, som inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.

Anmälningsskyldighet

När det så gäller den nuvarande ordningen med anmälningsskyldighet be-
träffande vissa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar anser
utredningen att bestämmelserna i 4 § andra stycket LAS resp. 13 § andra
stycket AOst är överflödiga och inte bör ges någon motsvarighet i den nya
ordningslagen. Enligt bestämmelserna ges länsstyrelsen befogenhet att före-
skriva att anmälningsskyldigheten skall gälla också för områden utanför
stads- eller byggnadsplan och att sådan skyldighet - med vissa undantag -
skall gälla även för sammankomster som hålls inomhus inom sådana områ-
den.

Under remissbehandlingen har det emellertid från polishåll pekats på be-
hovet av anmälningsskyldighet vid bl.a. rockgalor och liknande konserter
inomhus inom områden som redovisas i detaljplan liksom vid nya typer av
evenemang, som utgör offentliga tillställningar, utanför sådana områden,
t.ex. orienterings- och pimpelfisketävlingar. Det gemensamma för dessa
sammankomster och tillställningar är att de kan samla en stor publik eller
ett stort antal deltagare som med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid
evenemanget eller från trafiksynpunkt gör det påkallat att polisen får under-
rättelse om att evenemanget är avsett att äga rum.

Även jag anser att det bör finnas en skyldighet att underrätta polisen i fall
av det nyssnämnda slaget. Skyldigheten bör emellertid inträda först när det
med hänsyn till det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller
tillställningen finns risk för att ordningen störs eller säkerheten äventyras
vid den eller för att trafiken störs. Mitt förslag innebär därför att en bestäm-
melse av denna innebörd tas in i den nya ordningslagen och får ersätta de
nuvarande föreskrifterna om befogenhet för länsstyrelsen att i liknande fall
föreskriva anmälningsskyldighet.

I övrigt innebär mitt ställningstagande, som i sak överensstämmer med
utredningens, att det i motsvarighet till nuvarande ordning skall gälla an-
mälningsskyldighet för den som avser att inom område som redovisas i de-
taljplan anordna en allmän sammankomst utomhus eller offentlig tillställ-
ning som inte omfattas av tillståndskrav.

Prop. 1992/93:210

75

4.2.4 Polisens möjligheter att ingripa mot allmänna sammankomster Prop. 1992/93:210
och offentliga tillställningar vid ordningsstörningar m.m.

Mitt förslag: De nuvarande reglerna om polisens befogenheter att av
ordningsskäl m.m. ingripa mot allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar behålls i huvudsak oförändrade. Även allvarligare trafik-
störningar som föranleds av en sammankomst eller tillställning skall
emellertid kunna utgöra grund för att upplösa sammankomsten eller till-
ställningen eller för att förbjuda att en sammankomst eller tillställning av
samma slag hålls på nytt.

Vidare skall en allmän sammankomst på offentlig plats för att fram-
föra ett musikaliskt eller något annat konstnärligt verk - exempelvis
gatumusik - eller en offentlig tillställning få upplösas av polisen, om
sammankomsten eller tillställningen genom ljud eller på något annat sätt
medför allvarlig störning av ordningen i den närmaste omgivningen.
Denna befogenhet för polisen gäller dock inte i den mån samman-
komsten eller tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Även ut-
redningen anser att polisen bör ges befogenhet att ingripa mot gatumusik
som är störande för omgivningen. Enligt utredningen krävs för det att RF
ändras så att mötes- och demonstrationsfriheterna får begränsas av hänsyn
till ordning och säkerhet inte bara vid själva sammankomsten.

Promemorieförslaget, som överensstämmer i sak med mitt, innebär att
polisen skall få upplösa en allmän sammankomst för att framföra ett konst-
närligt verk, om sammankomsten vållar allvarlig olägenhet i den närmaste
omgivningen genom störande ljud eller på något annat jämförbart sätt. En
förutsättning är att sammankomsten inte äger rum i enlighet med meddelat
tillstånd. Vad som i promemorian föreslås beträffande de ifrågavarande
sammankomsterna är avsett att omfatta även offentliga tillställningar.

Remissinstanserna har med några undantag berört enbart problemet
med störande gatumusik. De allra flesta instanserna ansluter sig uttryckligen
till utredningens ställningstagande liksom ställningstagandet i promemorian
att polisen bör ha befogenhet att ingripa mot gatumusik o.d. som är störande
för omgivningen. JO delar emellertid inte uppfattningen om behovet av en
lagändring och menar att promemorieförslaget innebär en inskränkning av
mötesfriheten som det saknas påtagliga skäl för.

Flera remissinstanser kritiserar begreppet ”allvarlig olägenhet” i prome-
morieförslaget. RA anser att ljudstörningar kan vara av sådan art att de kan
ge upphov till svårare oordning men att uttrycket ”olägenhet” kan tolkas
som ett vidare begrepp än ”oordning”. RÅ föreslår därför att uttrycket
”vållar allvarlig olägenhet” i promemorieförslaget ersätts av uttrycket
”allvarligt stör ordningen”. Enligt Jönköpings kommun bör störande gatu-
musik sorteras in under begreppet allmän ordning, och tillämpningen bör

76

här knyta an till vad som utgör sanitär olägenhet enligt hälsoskyddslagen
(1982:1080).

Enligt RA bör frågan hur s.k. blandade uttrycksformer skall bedömas be-
lysas ytterligare. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Umeå an-
ser att begreppen musikalisk och konstnärlig båda kan behövas som be-
stämning av de verk framförandet skall avse. Polismyndigheten i Malmö
pekar på att problemet med ordningsstörningar vid allmänna samman-
komster för att framföra konstnärligt verk inte bara gäller gatumusik.

RPS anser att rätten att upplösa en sammankomst av det aktuella slaget
bör gälla även i det fall tillstånd lämnats medan Jönköpings kommun har
uppfattningen att en allmän sammankomst beträffande vilken det råder till-
ståndskrav bör kunna upplösas redan på den grunden att tillstånd inte har
inhämtats.

Bl.a. RPS och Stockholms kommun (hälso- och miljöskyddsnämnden) an-
ser att polisen bör kunna ingripa även mot en offentlig tillställning som är
störande för den närmaste omgivningen.

Bakgrunden till mitt förslag: Bland de grundläggande fri- och rättighe-
terna i 2 kap. 1 § RF ingår mötes- och demonstrationsfriheterna. Dessa fri-
heter får enligt 2 kap. 14 § första stycket RF begränsas endast av hänsyn till
rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demon-
strationen eller till trafiken eller för att motverka farsot. De allmänna villkor
för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna som anges i
2 kap. 12 § RF gäller också. Dessa innebär bl.a. att en sådan begränsning i
princip skall ske genom lag.

Enligt 10 § första stycket LAS får polisen upplösa eller inställa en allmän
sammankomst, om beslut har meddelats att sammankomsten inte får äga
rum. Detsamma gäller om sammankomsten hålls i strid med ett förbud som
enligt 2 § i krigssituationer m.m. har meddelats av regeringen eller länssty-
relsen mot sammankomster i ett visst län eller en viss del av länet. Enligt
19 § första stycket första meningen AOst jämförd med 11 § stadgan gäller
motsvarande ordning beträffande offentliga tillställningar.

Vidare har enligt 10 § första stycket andra meningen LAS polisen befo-
genhet att upplösa en allmän sammankomst, om sammankomsten föranleder
svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande och andra åtgärder
har visat sig otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för
de närvarande. Beträffande offentliga tillställningar gäller här enligt 19 §
första stycket andra meningen AOst att polisen har rätt att upplösa en till-
ställning, om det vid denna förekommer något som strider mot lag eller om
tillställningen föranleder oordning eller fara för de närvarande och andra åt-
gärder har visat sig vara otillräckliga för att förebygga fortsatt lagstridigt
förfarande, återställa ordningen eller bereda skydd för de närvarande.

Polisen får enligt 11 § LAS förbjuda förnyande av en allmän samman-
komst, om sammankomsten har visat sig föranleda svårare oordning eller
avsevärd fara för de närvarande och detta inte kan förebyggas genom ord-
ningsföreskrifter eller några andra åtgärder. Enligt 20 § AOst gäller i detta
avseende beträffande offentliga tillställningar att polisen får förbjuda för-
nyande av en tillställning som åsyftar eller innebär något som strider mot

Prop. 1992/93:210

77

lag. Sådant förbud får enligt sistnämnda paragraf också meddelas, om
tillställningen har visat sig föranleda oordning eller fara för de närvarande
och detta inte kan förebyggas genom ordningsföreskrifter eller några andra
åtgärder.

I 10 § LAS regleras endast polisens möjlighet att inställa eller upplösa en
allmän sammankomst som sådan, däremot inte polisens möjligheter att in-
gripa mot en enskild deltagare. Detta förhållande betonades i det lagstift-
ningsärende genom vilket paragrafen fick sin nuvarande lydelse (prop.
1970:125 s. 61). Bestämmelser om ingripande mot en enskild person som
stör ordningen eller begår brott finns i 24 kap. RB (gripande och medta-
gande till förhör) och i 13 § polislagen (1984:387). Enligt sistnämnda
paragraf får en polisman, om det är nödvändigt för att ordningen skall kun-
na upprätthållas, avvisa eller avlägsna den som genom sitt uppträdande stör
den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna från något
visst område eller omhänderta honom. Detsamma gäller enligt paragrafen,
om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna av-
värjas.

Bestämmelserna i 13 § polislagen anses inte utgöra någon begränsning
av mötesfriheten. De kan tillämpas också beträffande den som deltar i ett
grundlagsskyddat möte, t.ex. en gatumusikant, och som därvid stör ord-
ningen eller begår brott. Paragrafen får emellertid inte användas så att be-
stämmelserna i LAS om upplösning av allmänna sammankomster kringgås.
Detta innebär att ett ingripande inte får grundas enbart på den omständighe-
ten att någon deltar i ett möte. I så fall anses ingripandet nämligen vara rik-
tat också mot själva mötet.

Skälen för mitt förslag: Utredningens ställningstagande innebär att nu-
varande ordning när det gäller polisens befogenheter att av ordningsskäl
m.m. ingripa mot allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar
behålls i huvudsak oförändrad. Jag kan, utom i ett avseende som jag strax
skall återkomma till, ansluta mig till detta ställningstagande som i stort sett
har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. I saklig överensstämmelse
med vad utredningen har föreslagit anser jag att även allvarliga trafikstör-
ningar som föranleds av en sammankomst eller tillställning skall kunna ut-
göra grund för att upplösa sammankomsten eller tillställningen eller för att
förbjuda att en sammankomst eller tillställning av samma slag hålls på nytt.

Det problem som utredningen har uppehållit sig särskilt vid i detta sam-
manhang och som också har behandlats i den inom Justitiedepartementet år
1985 upprättade promemorian, som jag nämnt inledningsvis, gäller
störande gatumusik. Enligt utredningens uppfattning är en ordning som
innebär att samhället inte kan ingripa mot störande gatumusik oacceptabel.
Den analys utredningen har gjort av lagstiftningens innebörd när det gäller
polisens möjligheter att ingripa mot gatumusik som är störande för
omgivningen visar emellertid enligt utredningen att dessa möjligheter är
begränsade. Problemet hade enligt utredningen sin grund i att 2 kap. 14 §
första stycket RF i dess lydelse då utredningen lade fram sitt betänkande år
1985 innebar att mötes- och demonstrationsfriheterna fick begränsas av
hänsyn till ordning och säkerhet bara vid själva sammankomsten eller

Prop. 1992/93:210

78

demonstrationen. Detta medförde enligt utredningen i sin tur att polisen inte
har eller i vanlig lag kan ges befogenhet att ingripa mot gatumusik som var
uppenbart störande för de kringboende, såvida inte sammankomsten också
medförde svårare oordning vid själva sammankomsten eller för de när-
varande.

I den inom Justitiedepartementet upprättade promemorian görs en annan
tolkning av 2 kap. 14 § första stycket RF i dess då gällande lydelse, som
innebar att även hänsynen till ordning och säkerhet i den omedelbara
omgivningen av en allmän sammankomst fick beaktas vid begränsning av
mötes- och demonstrationsfriheterna i den mån det var fråga om störningar
som utgjorde en direkt följd av sammankomsten eller demonstrationen. Mot
bakgrund av denna tolkning föreslås i promemorian att polisen skall få
upplösa en allmän sammankomst för att framföra ett konstnärligt verk, om
sammankomsten vållar allvarlig olägenhet i den närmaste omgivningen
genom störande ljud eller på något annat jämförbart sätt. Befogenheten att
upplösa sammankomsten skall emellertid enligt förslaget inte gälla, om
sammankomsten äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.

För egen del konstaterar jag liksom utredningen att gatumusik kan vara
ett uppskattat inslag i gatubilden som berikar stadsmiljön. Erfarenheterna
från bl.a. stadsdelen Gamla Stan i Stockholm, där kommunen under första
hälften av 1980-talet fick ta emot många klagomål på grund av störningar i
stadsmiljön, visar emellertid att gatumusik som utövas på ett hänsynslöst
sätt kan vara utomordentligt störande för dem som bor eller arbetar i närhe-
ten.

I enlighet med utredningens uppfattning och med mitt ställningstagande
nyss angående ordningen med tillståndskrav beträffande allmänna samman-
komster (avsnitt 4.2.3) vill jag emellertid till en början slå fast att det inte är
motiverat att nu rucka på de lättnader i tillståndskravet för gatumusik som
har införts genom bestämmelsen i 3 § tredje stycket LAS, som trädde i kraft
år 1983 (prop. 1982/83:9, bet. 1982/83:JuU6, rskr. 1982/83:58). Bestäm-
melsen innebär att gatumusik faller utanför tillståndskravet, om den med
hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för
sammankomsten samt de anordningar som avses förekomma kan antas äga
rum utan fara för trafik eller allmän ordning.

Vidare innebär mitt ställningstagande nu angående möjligheterna att
upplösa sammankomster att det inte heller i fortsättningen skall vara möjligt
att upplösa en sammankomst enbart av det skälet att tillstånd till den saknas
därför att någon ansökan inte har gjorts. Jag delar utredningens uppfattning
att det inte bör komma i fråga att göra ett undantag från denna princip just
för gatumusik.

Liksom utredningen anser jag emellertid att det bör finnas möjligheter att
ingripa mot gatumusik som visar sig vara störande för omgivningen. Men
sedan år 1985 då utredningen lades fram och promemorian upprättades
framstår de rättsliga förutsättningarna här som delvis förändrade.

Regeringsrätten har sålunda år 1986 (5582-1985, 5756-1985) prövat hu-
ruvida ett beslut av miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm med stöd
av hälsoskyddslagen att begränsa gatumusik i Gamla Stan stått i strid med

Prop. 1992/93:210

79

RF. Nämndens beslut innebar att gatumusik i viss, mindre del av stadsdelen
fick förekomma endast under viss tid och under vissa ytterligare villkor för
musicerandet, bl.a. att det inte uppstod sanitär olägenhet för närboende m.fl.

Regeringsrätten fann att beslutet hade övervägande karaktär av beslut i
ett särskilt fall och att det därför hade stöd i 14 § hälsoskyddslagen. Denna
bestämmelse ger nämligen en miljö- och hälsoskyddsnämnd befogenhet att i
särskilda fall meddela de villkor som behövs för att hindra uppkomsten av
sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet vid viss verksamhet
eller i samband med utnyttjande av en plats eller en lokal som allmänheten
har tillträde till. Regeringsrätten fann vidare att nämndens beslut, som grun-
dats på hälsoskyddslagens regler om sanitär olägenhet och som sålunda inte
avsåg den i RF grundlagsskyddade mötesfriheten, inte kunde anses som en
rättighetsbegränsning. Inte heller i något annat hänseende fann Regerings-
rätten att beslutet stred mot RF.

Jag konstaterar mot bakgrund av Regeringsrättens avgörande att det nu-
mera inte kan anses råda någon tvekan om att det med stöd av hälsoskydds-
lagen är möjligt att begränsa gatumusik på platser där sådan kan ge upphov
till sanitär olägenhet. Härigenom är det möjligt att på förhand förbjuda ga-
tumusik på känsliga platser eller på platser där sådan tidigare medfört sani-
tära olägenheter.

Vid sidan av denna ordning bör det emellertid med stöd av ordningslag-
stiftningen finnas möjligheter för polisen att i det enskilda fallet avbryta
musicerande, som är störande för omgivningen, genom att kunna upplösa
den sammankomst som gatumusiken innefattar.

Jag vill här peka på att föredragande statsrådets ställningstagande i lag-
stiftningsärendet med anledning av Yttrandefrihetsutredningens förslag (se
prop. 1986/87:151 s. 74) innebar att det då inte fanns anledning att ändra
regleringen i 2 kap. 14 § första stycket RF om möjligheterna att inskränka
mötes- och demonstrationsfriheterna. Genom det ärendet fick emellertid
2 kap. 14 § första stycket RF en delvis ny utformning. I specialmotiveringen
till paragrafen (prop. 1986/87:151 s. 182 f.) pekade föredraganden på att det
gjorts gällande att det inte var möjligt att begränsa mötes- eller demonstra-
tionsfriheten på grund av bullerstörningar som inträdde som en följd av en
sammankomst men inte drabbade dem som deltog i sammankomsten utan
endast andra som vistades i närheten. Enligt föredraganden måste emellertid
uttrycket ”vid sammankomsten eller demonstrationen” anses ge ett sådant
utrymme för begränsningar av dessa friheter. Inte bara ordningen och säker-
heten bland just de personer som deltog i sammankomsten utan också ord-
nings- och säkerhetsproblem som samtidigt uppstod i sammankomstens
omedelbara omgivning och var en direkt följd av sammankomsten kunde
således ligga till grund för begränsningar av mötes- och demonstrationsfri-
heterna. Föredraganden pekade här på den nu aktuella promemorian. Utta-
landena föranledde inga erinringar vid riksdagsbehandlingen (jfr bet.
1987/88:KU36 och 1988/89:KU2).

Mot bakgrund av de uttalanden som har gjorts i det nyssnämnda lagstift-
ningsärendet angående innebörden av bestämmelsen i 2 kap. 14 § första
stycket första meningen RF, som fick sin lydelse år 1988, står det enligt min

Prop. 1992/93:210

80

mening klart att det finns rättsliga förutsättningar för att kunna ingripa mot
gatumusik som är störande för omgivningen. I linje med promemorieförsla-
get anser jag därför att det i den nya ordningslagen bör införas en bestäm-
melse om att en sammankomst på offentlig plats för att framföra konstnär-
ligt verk bör kunna upplösas om sammankomsten genom ljud eller på något
annat sätt allvarligt stör ordningen i den närmaste omgivningen. Begreppet
”konstnärligt verk” bör här väljas i stället för ”musikaliskt verk” med hän-
syn till intresset av att undvika gränsdragningsproblem vid sammankomster
där det förekommer blandade uttrycksformer. Jag vill också peka på att den
tilltänkta nya bestämmelsen inte bara omfattar gatumusik och liknande utan
även t.ex. konserter inomhus.

I likhet med ställningstagandet i promemorian anser jag att det inte bör
vara möjligt att upplösa en sammankomst på den nu aktuella grunden om
sammankomsten äger rum i enlighet med meddelat tillstånd. Om det exem-
pelvis i tillståndet för ett evenemang som villkor har angetts viss tid och
denna överskridits, bör dock den nya regeln kunna tillämpas. Regeln bör
naturligtvis, inte minst med tanke på problemet med gatumusik, kunna
tillämpas också i de fall då en sammankomst inte har omfattats av kravet på
tillstånd.

Som har påpekats vid remissbehandlingen finns det behov av motsva-
rande möjlighet att upplösa offentliga tillställningar. Här krävs inte såsom
vid allmänna sammankomster stöd i regleringen i RF. Den nuvarande befo-
genheten enligt 19 § första stycket andra meningen AOst för polisen att
upplösa en offentlig tillställning, bl.a. om den ”föranleder oordning”, torde i
och för sig omfatta även allvarligare bullerstörningar i närheten av den plats
där en tillställning äger rum. Enligt min uppfattning får det emellertid inte
råda någon tvekan om att det finns lika stora möjligheter att ingripa mot of-
fentliga tillställningar som ger upphov till bullerstörningar och liknande
som beträffande allmänna sammankomster. I enlighet med promemorie-
förslagets innebörd bör därför den nya bestämmelsen omfatta även
offentliga tillställningar utan någon begränsning till tillställningar av något
visst slag.

Frågan om möjligheterna att ingripa mot en gatumusikant i dennes egen-
skap av enskild mötesdeltagare tar jag upp i specialmotiveringen.

Prop. 1992/93:210

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

81

4.2.5 Säkerhetsföreskrifter för mötes- och föreställningstält

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Ett tält skall få användas vid en allmän sammankomst eller
offentlig tillställning bara om det erbjuder betryggande säkerhet mot
brand och andra olycksfall. Tält som är avsedda för flera än 150 personer
och som får uppföras utan bygglov (samlingstält) skall vara besiktigade
och godkända. Vid besiktningen skall särskilt tältets brandtålighet och
stabilitet och dess inredning prövas.

Besiktning skall ske innan ett samlingstält första gången tas i bruk i
Sverige och vid regelbundet återkommande tillfällen. Om tältet har
ändrats i ett avseende som har väsentlig betydelse för säkerheten, skall
det åter besiktigas.

Ett godkännande skall gälla för en tid av minst tre och högst sju år.

Om ett samlingstält på grund av skada eller av någon annan orsak inte
erbjuder betryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall, skall
polisen få förbjuda att tältet används så länge felet består.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Enligt ut-
redningsförslaget skall emellertid en riksprovplats få utfärda användnings-
förbud och polisen få meddela interimistiska förbud.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks uttryckligen av polismyndighe-
terna i Helsingborg, Borås och Eskilstuna, Statens energiverk, Statens
provningsanstalt och Svenska Teaterförbundet. Statens mät- och provråd är
positivt till att en reglering med krav på provning och kontroll på området
införs. Polismyndigheten i Malmö har ingen erinran mot förslaget men anser
att det inte medför att polisens lokala kontroll av föreställningstält kan
minskas. Mot den bakgrunden ifrågasätter polismyndigheten, om inte
anordnande av en cirkusföreställning bör kräva tillstånd oberoende av var
föreställningen äger rum. Polismyndigheten i Helsingborg anser att polisen
bör ha större möjligheter än utredningen förutsätter att på anordnarens
bekostnad anlita sakkunnig hjälp, t.ex. när det gäller elinstallationer.

Sveriges industriförbund anser att förslaget är onödigt komplicerat.
Enligt förbundet bör tältduk brandprovas vid Statens provningsanstalt me-
dan kontrollen av läktare och sittplatser, som inte avser den mekaniska håll-
fastheten utan hur tältet byggts upp på den aktuella platsen, kan utföras av
polisen.

Statens kulturråd anser att regleringen bör utformas så att alla typer av
föreställningar och sammankomster likställs när det gäller kraven på sam-
lingstält. Enligt kulturrådet innebär förslaget en diskriminering av cirkusfö-
reställningar med hänsyn till utredningens ställningstagande att sådana fö-
reställningar även i fortsättningen skall utgöra offentliga tillställningar;
kulturrådet pekar därvid på bl.a. att den som anordnar en allmän samman-
komst i ett tält som inte är uppfört på allmän plats inte underkastas till-
ståndsprövning med krav på bevis om att tältet har godkänts. Akademien för
cirkuskonstens bevarande i Sverige anför liknande synpunkter.

82

Statens planverk tillstyrker förslaget att riksprovplats ombesörjer besikt-
ning och godkännande av samlingstält.

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt LAS och AOst fordras i olika fall
tillstånd av polisen för att få anordna allmänna sammankomster och offent-
liga tillställningar. Med undantag för vissa mindre sammankomster för
framförande av konstnärligt verk fordras alltid tillstånd, om en samman-
komst eller tillställning skall hållas på allmän plats. För cirkusföreställ-
ningar och vissa andra tillställningar fordras tillstånd oavsett var de hålls.
Prövningen av en tillståndsansökan skall alltid ske utifrån trafikens samt
den allmänna ordningens och säkerhetens intressen. Varken LAS eller AOst
innehåller några bestämmelser om hur prövningen av säkerheten hos de an-
ordningar som avses förekomma vid en sammankomst eller tillställning
skall gå till eller vilka kriterier som skall gälla för prövningen. 114 § tredje
stycket AOst finns emellertid en bestämmelse som ger polisen befogenhet
att vid en tillställning på anordnarens bekostnad anlita sakkunnig för en un-
dersökning som kräver särskild fackkunskap.

En praxis har utbildats för polisens prövning av ärenden om tillstånd att
anordna sammankomster och tillställningar i tält. Vissa riktlinjer har utarbe-
tats internt inom de olika polismyndigheterna medan andra har tillkommit
efter råd och anvisningar från någon annan myndighet. Enligt 26 § AOst
skall polisen vid handläggningen av bl.a. ärenden om tillstånd att anordna
offentliga tillställningar samråda med annan myndighet som berörs av ären-
det. Polisen remitterar därför regelmässigt ansökningar om tillstånd att an-
ordna cirkusföreställningar till den eller de nämnder för räddningstjänsten
som finns i kommunen (för enkelhetens skull i det följande benämnd rädd-
ningsnämnd). Ett sådant remissförfarande kan också - utan uttryckligt för-
fattningsstöd - förekomma vid ansökningar om tillstånd att anordna sam-
mankomster i tält eller vid anmälningar om sådana sammankomster.

Innan polisen ger tillstånd att anordna en sammankomst eller en tillställ-
ning i ett tält, t.ex. en cirkusföreställning, brukar man vidare besiktiga tältet
och de anordningar som finns i detta. Besiktningen utförs av räddnings-
nämnden eller, ibland, av särskilt anlitade sakkunniga, t.ex. besiktningsmän
hos Aktiebolaget Svensk Anläggningsprovning. För att underlätta rädd-
ningsnämndernas handläggning av ärenden rörande brandskydd vid till-
ställningar eller sammankomster har Statens räddningsverk utarbetat ett cir-
kulär i ämnet (SRV Cirkulär 3/91 B).

Eftersom bindande föreskrifter om besiktning och avsyning av cirkustält
och andra mötestält saknas, beslutar således varje polismyndighet själv-
ständigt om vilka krav som skall gälla i fråga om brandsäkerhet och om de
föreskrifter som skall gälla för föreställningen eller mötet. Ett vanligt villkor
i fråga om tillstånd till cirkusföreställningar är att cirkustältet och de artist-
anordningar och åskådarplatser som finns i detta inte får tas i bruk innan de
på tillståndshavarens bekostnad har besiktigats och godkänts av en sak-
kunnig person som har anvisats av polisen.

I en utredningsrapport från Statens kulturråd år 1981 behandlades olika
frågor med syfte att underlätta för cirkusverksamheten i Sverige. Bl.a. fö-
reslogs att det skulle införas ett system med centralt godkännande beträf-

Prop. 1992/93:210

83

fande alla föreställningstält över viss storlek. Förslaget mottogs genom-
gående positivt. En framställning år 1983 från kulturrådet i dessa frågor
överlämnades av den dåvarande regeringen i juni 1984 till utredningen.
Enligt regeringens beslut skulle det ankomma på utredningen att pröva
frågan om säkerhetsföreskrifter o.d. för föreställningar i tält.

Skälen för mitt förslag: För närvarande underkastas cirkusföreställ-
ningar säkerhetskrav i samband med prövningen av tillstånd att anordna of-
fentlig tillställning. Utredningen pekar på den kritik som har förekommit
mot att det här sker varierande bedömningar. Enligt utredningen är det
angeläget att en mera fast och enhetlig prövning av säkerhetsfrågorna i
samband med cirkusföreställningar kommer till stånd.

Jag delar utredningens uppfattning. Som har framgått av det föregående
(avsnitt 4.2.2) föreslår emellertid jag till skillnad från utredningens ställ-
ningstagande att cirkusföreställningar i det här sammanhanget i fort-
sättningen skall behandlas som allmänna sammankomster och inte som
offentliga tillställningar. Kraven från säkerhetssynpunkt på de tält som an-
vänds vid cirkusföreställningar bör emellertid inte av detta skäl sättas lägre.
Som utredningen anför är det också självklart att grundlagsskyddet för
mötesfriheten inte innebär att allmänheten skall få utsättas för faror i
samband med att man bevistar tältmöten. Liksom utredningen anser jag
därför att samma bestämmelser i säkerhetshänseende bör gälla för alla
samlingstält, oavsett om de skall användas vid allmänna sammankomster
eller offentliga tillställningar.

Mot denna bakgrund delar jag utredningens uppfattning att det bör infö-
ras en ordning som innebär att ett föreställningstält får användas vid en all-
män sammankomst eller offentlig tillställning endast om det erbjuder be-
tryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall. Är det fråga om ett
större tält bör det krävas att det är besiktigat och godkänt från säkerhetssyn-
punkt. Denna prövning bör med hänsyn till behovet av en enhetlig bedöm-
ning och till att avgränsningen av kravet på tillstånd eller anmälan skiljer
sig åt vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar göras i sär-
skild ordning innan ett tält tas i bruk i Sverige och därefter ske med åter-
kommande intervaller. Som jag ser det bör det införas en skyldighet att låta
besiktiga ett föreställningstält som knyts till själva användandet av tältet.
Det bör sålunda ankomma på den som anordnar en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning att svara för att tältet med inredning etc. är god-
känt från säkerhetssynpunkt.

Jag skall här i korthet ange hur den nya ordningen med besiktning och
godkännande av samlingstält bör vara utformad. Mina överväganden över-
ensstämmer huvudsakligen med utredningens förslag, som i stort sett har
fått ett positivt bemötande vid remissbehandlingen.

Ett tält som är avsett för flera än 150 personer och som får uppföras utan
bygglov - samlingstält - skall vara besiktigat och godkänt innan det får an-
vändas vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Tält för
vilka bygglov krävs bör således undantas från den tilltänkta regleringen, ef-
tersom det i dessa fall sker en tillfredsställande prövning från säkerhetssyn-
punkt i bygglovärendet. Godkännandet bör inhämtas innan tältet första

Prop. 1992/93:210

84

gängen tas i bruk i Sverige och därefter vid återkommande besiktningar. Ett
godkännande bör i allmänhet gälla i fem år. Om det finns särskilda skäl, bör
det dock kunna bestämmas en längre eller kortare giltighetstid för godkän-
nandet, dock lägst tre och högst sju år. Vidare bör besiktningstvång gälla,
om tältet inom giltighetstiden för ett godkännande har ändrats i något av-
seende som har väsentlig betydelse för säkerheten.

I specialmotiveringen återkommer jag till frågan om användningsförbud
m.m.

Besiktningen och den fortlöpande kontrollen av ett samlingstält bör ut-
föras av ett behörigt organ i ett öppet system. I denna fråga vill jag här
nämna - och närmare än i lagrådsremissen utveckla - följande.

Enligt lagen (1989:164) om kontroll genom teknisk provning och om
mätning finns en särskild organisation för av staten föreskriven kontroll
genom provning eller besiktning. För sådan kontroll kan enligt lagen utses
en riksprovplats för ett visst kontrollområde. En riksprovplats skall vara en
myndighet eller ett aktiebolag där staten har sådant inflytande att bolagets
(riksprovplatsens) oberoende ställning inte kan ifrågasättas. Riksprovplatsen
utför kontrollen på statens vägnar och har inom sitt område principiellt mo-
nopolställning beträffande föreskriven kontroll. Riksprovplatsema står un-
der tillsyn av Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC).

Med obligatorisk kontroll avses enligt lagen om kontroll genom teknisk
provning och om mätning (1 §) bl.a. sådan kontroll genom teknisk prov-
ning, analys eller någon liknande undersökning som är föreskriven i lag
eller någon annan författning. Enligt lagen kan vidare för varje område för
obligatorisk kontroll (kontrollområde) av regeringen utses en eller flera
riksprovplatser, och om en riksprovplats utsetts för ett kontrollområde skall
obligatorisk kontroll inom kontrollområdet som huvudregel utföras vid
riksprovplatsen (2 och 3 §§). Regeringen har i förordningen (1989:527) om
riksprovplatser och riksmätplatser angett riksprovplatser och kontrollom-
råden för varje sådan provplats.

Att utse en riksprovplats för uppgiften att besiktiga samlingstält är emel-
lertid ingen praktisk möjlighet, eftersom riksdagen nyligen har fattat ett
principbeslut att avskaffa systemet med riksprovplatser (prop. 1991/92:170,
bil. 11, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18). Beslutet sammanhänger med
den anpassning av viss teknisk kontroll till EG:s system som EES-avtalet
kräver. Riksdagen antog samtidigt en ny lag (1992:1119) om teknisk kon-
troll, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer och då ersätter den
nyssnämnda lagen från år 1989. Enligt riksdagsbeslutet skall inriktningen
vara att riksprovplatsema är avskaffade den 1 januari 1994. Det ankommer
på varje sektor med riksprovplats att där genomföra förändringen. Det krävs
inte bara författningsändringar utan också att andra behöriga organ finns
tillgängliga för att utföra den provning eller kontroll som föreskrifterna krä-
ver.

För förtroendet för ett öppet system krävs att de organ som utför prov-
ningen eller kontrollen är tekniskt kompetenta och i övrigt lämpliga för
uppgiften. Ett sätt att påvisa detta är ackreditering, som innebär en formell
prövning och erkännande av ett organs kompetens att utföra viss provning,

Prop. 1992/93:210

85

certifiering eller besiktning. I Sverige handhar SWEDAC ett system för
sådan ackreditering enligt bestämmelser i såväl nu gällande lag om kontroll
genom teknisk provning och om mätning som den lag om teknisk kontroll
som ännu inte har trätt i kraft.

En övergång från systemet med riksprovplatser till en öppen ordning får
konsekvenser för kontrollens rättsliga karaktär. Ett traditionellt obligatoriskt
godkännande från en riksprovplats sker på statens vägnar och har offentlig-
rättslig karaktär. En sådan godkännandeverksamhet innefattar myndighets-
utövning. I lagreglerna om riksprovplatser finns behövligt lagstöd för att
överlämna godkännandeprövning till riksprovplatser som inte är myndighe-
ter.

I ett öppet system förutsätts däremot inte medverkande organ handha
myndighetsutövning. I ett fall som det nu aktuella kan innehavaren åläggas
att, som förutsättning för att få använda tältet, kunna visa upp ett intyg från
ett tekniskt kompetent organ om att gällande säkerhetskrav är uppfyllda.
Den som anlitas för besiktningen utför således denna på uppdragsbasis och
helt på egna vägnar. Besiktningsintyget har därmed en helt annan karaktär
än ett myndighetsgodkännande.

De här förordade säkerhetskraven på tält som används vid allmänna
sammankomster eller offentliga tillställningar bör naturligtvis ligga till
grund för polisens prövning av tillstånd att anordna sammankomster eller
tillställningar. Om ett tält inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand och
andra olycksfall, bör således tillstånd inte ges. Detsamma gäller om ett
samlingstält inte är godkänt. Frågan om vad som här gäller i de fall då det
endast föreligger anmälningsskyldighet eller då varken tillståndskrav eller
anmälningsskyldighet föreligger tar jag upp i specialmotiveringen.

Att det införs ett kontrollförfarande bör emellertid få till följd att den
prövning som görs av polisen med hjälp av bl.a. den eller de nämnder i
kommunen som svarar för räddningstjänsten i det enskilda tillståndsärendet
i dessa fall blir tämligen summarisk. De lokala myndigheterna bör kunna
begränsa sin undersökning till en kontroll av att godkännandebevis finns, att
tältet överensstämmer med beviset och att inredning m.m. har ställts upp
enligt de ritningar som skall bifogas godkännandebeviset. Särskild
sakkunnigbesiktning torde således behövas endast i undantagsfall, t.ex. om
det finns anledning att anta att tältet har skadats eller att det annars på
väsentliga punkter avviker från vad som anges i beviset.

I fråga om tält som inte utgör samlingstält - dvs. tält som är avsedda för
högst 150 personer - blir emellertid kraven på den lokala kontrollen i sam-
band med polisens tillståndsprövning desamma som hittills.

Bestämmelser av den nu aktuella innebörden med krav på provning,
kontroll eller besiktning är sådana för den enskilde betungande föreskrifter
som enligt RF i princip skall meddelas genom lag (8 kap. 3 § första stycket
RF). Eftersom de tilltänkta föreskrifterna avser skydd för liv, personlig sä-
kerhet eller hälsa, skulle regeringen efter bemyndigande i lag kunna med-
dela reglerna i en förordning (8 kap. 7 § första stycket 1 RF). I den del för-
slaget berör allmänna sammankomster i tält innebär det emellertid en sådan
begränsning från säkerhetssynpunkt av mötesfriheten som får ske endast

Prop. 1992/93:210

86

genom bestämmelser i lag (2 kap. 14 § första stycket första meningen och
12 § första stycket RF).

I linje med utredningsförslaget bör därför de grundläggande bestämmel-
serna om ett kontrollförfarande och säkerhetskraven i övrigt beträffande tält
som används vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar tas
in i den nya ordningslagen. Närmare bestämmelser i frågan kan däremot
meddelas i en förordning som verkställighetsföreskrifter. De rent tekniska
föreskrifterna bör kunna meddelas av en myndighet. Jag återkommer till
dessa frågor i specialmotiveringen.

I enlighet med vad utredningen föreslår bör det införas en bestämmelse
om straff för den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig till-
ställning i strid med säkerhetsföreskrifterna. Även denna fråga tar jag upp i
specialmotiveringen.

4.2.6 Säkerheten beträffande tivolianordningar

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Tivolianordningar skall få användas vid allmänna sam-
mankomster och offentliga tillställningar bara om de erbjuder betryg-
gande säkerhet mot olycksfall och om de är besiktigade och godkända.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få
meddela föreskrifter om provning, besiktning och förbud att använda en
tivolianordning.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks uttryckligen av polismyndighe-
terna i Eskilstuna och Borås, Statens planverk, Barnmiljörådet och Sveriges
Nöjesparksförening. Statens mät- och provråd är positivt till att en reglering
med krav på provning och kontroll införs. Bl.a. RPS pekar på behovet av
säkrare anordningar på s.k. sommarland, som inte utgör tivolianordningar.
Sveriges Nöjesparksförening anser vidare det vara angeläget att även ägaren
till tivolianordningar är ansvarig för att säkerhetskraven efterlevs. Polismyn-
digheten i Malmö har ingen erinran mot utredningens förslag men anser att
förslaget inte medför att polisens lokala kontroll av tivolianordningar kan
minskas.

Statens energiverk pekar på att Statens elektriska inspektion, för vilken
verket är chefsmyndighet, har erfarenhet av brister i efterlevnaden av elsä-
kerhetsbestämmelserna för tivolianordningar. Enligt verket är en samord-
ning av kontroll och besiktning på området motiverad, om det även beträf-
fande mekaniska konstruktioner behövs en kontroll av det föreslagna slaget,
något som verket inte kan bedöma.

Sveriges Tivoliägareförening anser att det nuvarande besiktningssys-
temet bör finnas kvar mot bakgrund av att det förekommer ett ringa antal
olyckstillbud med personskador vid användning av tivolianordningar.

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 9 och 12 §§ AOst utgör tivolinöjen
för allmänheten offentliga tillställningar, som kräver tillstånd oavsett var de

87

anordnas. Vad som skall avses med tivolinöjen berördes inte i förarbetena
till AOst. Som tivolinöje brukar emellertid betraktas en tillställning vid vil-
ken allmänheten erbjuds att mot betalning använda olika mekaniska anord-
ningar för nöjesändamål, t.ex. karuseller, bilbanor, bergbanor och skjutba-
nor. Vanliga lekredskap på en lekplats anses däremot falla utanför be-
greppet tivolinöje.

En vanlig situation är att en förening av något slag anordnar en offentlig
tillställning i vilken tivolianordningar kan ingå som förströelser. Anord-
ningarna tillhör i allmänhet någon utomstående tivoliägare och hyrs av
föreningen. Det förekommer även att arrangören mot ersättning upplåter
mark till tivoliägaren för att ställa upp anordningarna. Därvid är det vanligt
att bara festarrangören - och inte den eller de tivoliägare vars anordningar
ställs upp på festplatsen - ansöker om tillstånd till tillställningen. Arran-
gören debiteras också kostnaderna för besiktning av tivolianordningama.
Om dessa vid besiktningen visar sig ha fel eller brister, riktas emellertid
eventuella förelägganden mot tivolianordningens ägare. Det förekommer
också förfaranden där arrangören upplåter områden inom festplatsen till
tivoliägare, som var för sig ansöker om tillstånd för tivolinöjen.

Som angetts i det föregående (avsnitt 4.2.5) finns inte några bestämmel-
ser om provning eller besiktning av anordningar som avses förekomma vid
offentliga tillställningar. Bindande sådana föreskrifter beträffande tivolian-
ordningar har inte heller utfärdats i någon annan ordning. RPS har emeller-
tid utfärdat vissa anvisningar för besiktning och avsyning av tivolianord-
ningar till ledning för polismyndigheterna (FAP 515-1). Liksom i fråga om
cirkusföreställningar kan därvid polisen anlita någon sakkunnig på anordna-
rens bekostnad för utredning som kräver särskild fackkunskap. Besiktning
av ambulerande tivolianordningar utförs ofta av privatpersoner med teknisk
utbildning. Aktiebolaget Svensk Anläggningsprovning, som är en riksprov-
plats, anlitas också för besiktning av sådana anordningar men framför allt
för besiktning av fasta tivolianordningar.

Anordningar av det sistnämnda slaget finns i nöjesparkerna Gröna Lund i
Stockholm och Liseberg i Göteborg samt i vissa folkparker och djurparker
m.m. Enligt 8 kap. 2 § första stycket 1 PBL krävs bygglov för att anordna
bl.a. nöjes- och djurparker. Av förarbetena till PBL (prop. 1985/86:1 s. 683)
framgår att tivolianordningar som hör till dessa anläggningar omfattas av
motsvarande krav på säkerhet, besiktning m.m. som byggnader.

De nyssnämnda anvisningarna av RPS innehåller inte något om den tek-
niska utformningen och standarden i fråga om tivolianordningarnas meka-
niska delar. I fråga om den elektriska installationen anges att elektriska an-
läggningar skall uppfylla kraven i gällande föreskrifter om utförande och
skötsel av elektriska starkströmsanläggningar.

Bestämmelser om den elektriska utrustningen hos en tivolianordning
finns i åtskilliga författningar, främst lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, förordningen (1957:601) om
elektriska starkströmsanläggningar samt Statens energiverks (numera El-
säkerhetsverket) föreskrifter om starkströmsanläggningars utförande och
skötsel (STEV-FS 1988:1).

Prop. 1992/93:210

88

Arbetarskyddsstyrelsen har med stöd av arbetsmiljölagen (1977:1160)
och arbetsmiljöförordningen (1977:1166) gett ut vissa föreskrifter om
lyftanordningar samt godkänt normer för sådana anordningar som getts ut
av Ingenjörsvetenskapsakademiens kran- och hisskommission resp.
Sveriges standardiseringskommission. Dessa normer tycks i viss utsträck-
ning tillämpas analogt vid kontroller och besiktningar av tivolianordningar.

Skälen för mitt förslag: Liksom beträffande föreställningstält är det
angeläget att tivolianordningar är betryggande från säkerhetssynpunkt.
Tivolianordningar används som regel av ett stort antal människor, inte minst
av barn. Antalet olyckor med allvarliga personskador till följd av använd-
ningen av tivolianordningar i Sverige är visserligen inte stort. Tillgängliga
uppgifter visar emellertid att olyckor eller olyckstillbud inte är ovanliga,
även om personskadorna i allmänhet är begränsade.

Enligt nuvarande ordning sker viss kontroll och besiktning av tivolian-
ordningar i samband med polisens prövning av tillstånd att anordna
offentlig tillställning som innefattar tivolinöjen. Några enhetliga normer för
konstruktion, skötsel, provning och besiktning finns emellertid inte.
Beträffande de elektriska komponenterna i tivolianordningar finns vissa
föreskrifter medan sådana saknas helt i fråga om den mekaniska konstruk-
tionen och funktionsdugligheten. Det finns inte heller några bindande före-
skrifter om kompetensen hos dem som utför besiktning.

Utredningen föreslår att det beträffande tivolianordningar införs regler
som motsvarar vad utredningen föreslår i fråga om provning och besiktning
av samlingstält. Enligt utredningen bör det sålunda införas bestämmelser
om tekniskt utförande, besiktning och fortlöpande kontroll av tivolian-
ordningar. I syfte att åstadkomma en mera enhetlig och fast praxis på om-
rådet bör det enligt utredningen vidare införas föreskrifter som garanterar
att besiktning och kontroll kommer att utföras av kunnig och kompetent
personal.

Enligt min uppfattning är det otillfredsställande att det för närvarande
saknas enhetliga normer och ett fast kontrollförfarande i fråga om säker-
hetskraven på tivolianordningar. Jag delar därför utredningens uppfattning
om behovet av en reglering på området. Utredningens förslag har också i
stort sett fått ett positivt mottagande av de remissinstanser som behandlat
det.

Mitt förslag är därför att det beträffande tivolianordningar införs en ord-
ning motsvarande vad som har föreslagits beträffande samlingstält (avsnitt
4.2.5). En tivolianordning bör således få användas vid en allmän samman-
komst eller offentlig tillställning bara om den erbjuder betryggande säkerhet
mot olycksfall och om den med hänsyn till hållfasthet, stabilitet och i övrigt
är besiktigad och godkänd. Föreskrifter om provning, besiktning och kon-
troll skall enligt RF i princip meddelas genom lag. I linje med utredningens
förslag föreslår jag därför att de grundläggande föreskrifterna om tivolian-
ordningamas beskaffenhet samt om provning, besiktning och kontroll tas in
i den nya ordningslagen.

De bestämmelser jag här föreslår i fråga om tivolianordningar kan till
skillnad från motsvarande regler beträffande samlingstält inte anses utgöra

Prop. 1992/93:210

89

någon begränsning av mötesfriheten. Detta får anses gälla även om en
tivolianordning används i samband med en allmän sammankomst. I linje
med utredningens förslag föreslår jag därför att det i ordningslagen tas in ett
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer att meddela närmare föreskrifter om provning, besiktning och
användningsförbud beträffande tivolianordningar. Min avsikt är att åter-
komma till regeringen om sådana bestämmelser i en förordning. Mera
detaljbetonade bestämmelser av i huvudsak teknisk natur kan däremot
meddelas på myndighetsnivå. Jag återkommer i specialmotiveringen till
huvuddragen av det kontrollförfarande på området som är avsett att införas.

Liksom beträffande samlingstält bör det finnas en bestämmelse om straff
för den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
och därvid använder en tivolianordning i strid med säkerhetsföreskrifterna.

Prop. 1992/93:210

4.2.7 Offentliga pornografiska föreställningar

Mitt förslag: Det nuvarande förbudet mot att anordna offentliga por-
nografiska föreställningar tas in oförändrat i ordningslagen.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har inte behandlat frågan.

Bakgrunden till mitt förslag: Efter en ändring i AOst år 1982 är det en-
ligt 10 § förbjudet att anordna offentlig tillställning som utgör pornografisk
föreställning, och den som bryter mot förbudet kan enligt 29 § första stycket
1 dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (prop. 1981/82:187,
bet. 1981/82:JuU56, rskr. 1981/82:355). Till grund för lagändringen låg
förslag som hade framförts av 1977 års prostitutionsutredning i betänkandet
(SOU 1981:71) Prostitutionen i Sverige - bakgrund och åtgärder.

Frågan om åtgärder mot otillåtna pornografiska föreställningar har under
senare år varit föremål för riksdagens ställningstagande vid flera tillfällen.
Hösten 1989 avslog riksdagen motioner med begäran om att förbudet mot
offentliga pornografiska föreställningar i AOst skulle göras verksammare. I
sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:JuU6) uttalade Justitieut-
skottet bl.a. följande.

Förbudet utgjorde ett led i samhällets ansträngningar mot prostitution,
och det var också åtgärder av samma slag som vidtogs mot prostitutionen
som i första hand skulle tillgripas mot de s.k. sexklubbarna. Syftet med
dessa åtgärder var att förhindra att unga kvinnor drogs in i den verksamhet
som bedrevs i anslutning till pornografiska föreställningar. Ansvaret för att
förbudet i AOst efterlevdes ålåg polis och åklagare. Utskottet betonade att
det viktiga förebyggande arbetet med att få unga människor att hålla sig
borta från dessa miljöer var en uppgift främst för socialtjänsten. För att
tillämpningen av bestämmelsen i AOst skall få avsedd effekt var det enligt
utskottet nödvändigt att polis och åklagare noga följde utvecklingen och ut-
nyttjade de möjligheter till ingripande som lagstiftningen medgav. Utskottet

90

betonade också den brottsförebyggande effekten av en väl synlig, patrulle-
rande polis. Vidare pekade utskottet på att den numera gällande ordningen
att besluten om den närmare inriktningen av polisverksamheten och an-
vändningen av polisens resurser fattas på lokal nivå kunde bidra till att vid
behov skapa goda förutsättningar för ett aktivt arbete av polisen med att
förhindra inte bara prostitution över huvud utan också olagliga pornogra-
fiska föreställningar.

I sitt av riksdagen våren 1990 godkända betänkande (1989/90:JuU29)
vidhöll utskottet sin tidigare inställning. Utskottet tilläde att riksdagen nyli-
gen hade antagit en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU; prop. 1989/90:28, bet. 1989/90:SoU15, rskr. 1989/90:112). Utskottet
pekade på att samhället med stöd av LVU skall kunna ingripa bl.a. om den
unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat socialt nedbrytande beteende. Som exempel på sistnämnda beteende
nämns i förarbetena att den unge uppträder på sexklubb (a. prop. s. 66).

Riksdagen har också våren 1991 avslagit motioner med begäran om
skärpningar av förbudet i AOst mot offentlig pornografisk föreställning
(bet. 1990/9 l:JuU21).

Skälen för mitt förslag: Jag anser att det är angeläget att kraftfulla åt-
gärder vidtas mot prostitutionen i samhället. En sådan åtgärd är lagstiftning
som har till syfte att motverka förekomsten av prostitution. Förbudet mot
offentlig pornografisk föreställning i 10 § AOst tillkom också just i detta
syfte.

I det här sammanhanget bör nämnas att Justitieutskottet i sitt av riks-
dagen godkända betänkande (bet. 1992/93:JuU15, rskr. 1992/93:133) uttalat
att frågan om kriminalisering av prostitution bör få en ordentlig genom-
lysning och att det får ankomma på regeringen att närmare överväga for-
merna för det arbetet. Frågan bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Jag vill emellertid framhålla att även andra åtgärder vid sidan om lag-
stiftning krävs för att attityden till prostitutionen skall förändras. Jag tänker
då särskilt på upplysning och opinionsbildning. Som jag ser det har föräld-
rar, skola och andra samhällsorgan med många kontakter med ungdomar en
viktig roll att fylla när det gäller att påverka ungdomars inställning till
prostitution.

I likhet med vad riksdagen i olika sammanhang har uttalat anser jag att
anledning saknas att göra några förändringar i det nu gällande förbudet mot
offentlig pornografisk föreställning. Att förbudet efterlevs är en fråga som
ankommer främst på polis och åklagare. Jag vill emellertid betona att so-
cialtjänsten har en viktig roll att fylla när det gäller att hålla unga människor
borta från skadliga miljöer. De s.k. sexklubbama är exempel på just en så-
dan för ungdomar skadlig miljö.

Mitt förslag blir sålunda att förbudet mot offentlig pornografisk föreställ-
ning tas in i oförändrat skick i den nya ordningslagen.

Prop. 1992/93:210

91

4.2.8 Kostnader för ordningshållning vid allmänna sammankomster Prop. 1992/93:210
och offentliga tillställningar

Mitt förslag: Den som i vinstsyfte anordnar en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning skall kunna åläggas att ersätta polisens kost-
nader för den ordningshållning som föranleds av sammankomsten eller
tillställningen. På motsvarande sätt som nu skall dock vissa ideella före-
ningar som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
vara undantagna från möjligheten att åläggas skyldighet att ersätta
polisens kostnader för att hålla ordning vid sammankomsten eller till-
ställningen.

Utredningen har inte närmare berört frågan om möjlighet att ålägga den
som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skyl-
dighet att ersätta polisens kostnader för ordningshållning vid samman-
komsten eller tillställningen.

Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser berör frågan. Polis-
myndigheterna i Stockholm och Göteborg pekar på att s.k. popgalor
vanligtvis kräver betydande polisinsatser och att anordnare av sådana all-
männa sammankomster inte kan åläggas att ersätta polisens kostnader för
ordningshållningen vid sammankomsten. Dessa instanser anser att samma
bestämmelser bör gälla för allmänna sammankomster, som anordnas i vinst-
syfte, som för offentliga tillställningar i fråga om polisens möjlighet att
ålägga anordnaren att ersätta polisen för kostnader för att hålla ordning.
Polismyndigheten i Stockholm anser att de begränsningar i en sådan möjlig-
het som ligger i att det skall vara fråga om vinstsyfte, att ideella föreningar
inte skall bli ersättningsskyldiga och att betalningsskyldigheten i vissa fall
kan efterges bör vara en tillräckiig garanti för att betalningsansvaret inte in-
nebär någon inskränkning i mötesfriheten.

Polismyndigheten i Ludvika anser att undantaget för en ideell förening att
ersätta polisens kostnader för ordningshållning vid en offentlig tillställning
framstår som omotiverat. Myndigheten pekar på att många stora idrotts- och
marknadsevenemang som kräver betydande polisiära insatser har en ideell
förening som ansvarig anordnare och att sådana föreningar i allt högre grad
drivs som företag. I sammanhanget erinrar polismyndigheten om senare års
tilltagande läktarvåld på olika idrottsarenor och de polisinsatser som detta
har medfört. Enligt myndigheten ligger en utvidgad ersättningsskyldighet
väl i linje med senare års tankar att det allmänna skall ”ta betalt” för sina
tjänster.

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 17 § första stycket AOst skall den
som anordnar en offentlig tillställning i vinstsyfte ersätta polisens kostnader
för ordningshållning som föranleds av tillställningen. Härifrån görs emel-
lertid undantag, om anordnaren är en sådan ideell förening som avses i 7 §
5 mom. fjärde stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Ersätt-
ningsskyldighet får enligt bestämmelsen i AOst nedsättas eller efterges, om
det finns särskilda skäl.

92

Beslut om tillstånd att anordna en offentlig tillställning skall bl.a. inne-
hålla uppgift om det högsta belopp som anordnaren kan komma att åläggas
att betala i ersättning för polisens kostnader för att upprätthålla ordningen
(17 a § tredje meningen AOst).

Ersättningsskyldighet beslutas av polismyndigheten och det högsta be-
lopp som kan ha bestämts enligt 17 a § får inte överskridas (17 § andra
stycket AOst).

Den som anordnar en allmän sammankomst får inte åläggas att ersätta
polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av sammankomsten
(8 § LAS). Begränsningen har motiverats med att det med hänsyn till vikten
av att församlingsrätten inte underkastas andra inskränkningar än sådana
som är oundgängligen nödvändiga är riktigast att samhället undantagslöst
tar på sig kostnaderna för ordningshållning genom polispersonal eller för-
ordnade ordningsvakter vid allmänna sammankomster (prop. 1956:143 s.
301).

I förordningen (1982:789) om ersättning för polisbevakning och för an-
slutning av larmanläggningar till polisen (omtryckt SFS 1984:729, därefter
ändrad SFS 1989:904) finns närmare bestämmelser om den ersättning som
skall betalas för ordningshållning vid en offentlig tillställning.

Den mötesfrihet som varje medborgare är tillförsäkrad gentemot det all-
männa omfattar enligt 2 kap. 1 § RF, efter en utvidgning av det skyddade
området enligt bestämmelsen som trädde i kraft år 1977, frihet att anordna
och bevista en sammankomst för upplysning, meningsyttring eller liknande
syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Utvidgningen av det skyd-
dade området för mötesfriheten har lett till bl.a. att konserter och teater- och
biografföreställningar numera utgör allmänna sammankomster i stället för
som tidigare offentliga tillställningar. Ordningsstadgeutredningen pekade i
en promemoria år 1978 (Ds Kn 1978:2) på att en konsekvens av detta hade
blivit att en del renodlat kommersiella arrangemang, t.ex. konserter av
kommersiellt inriktade popgrupper, skall betraktas som allmänna samman-
komster. Mot den bakgrunden föreslog utredningen att samma regler beträf-
fande skyldighet att svara för polisens kostnader för ordningshållning skall
gälla för allmänna sammankomster som för offentliga tillställningar. Utred-
ningens förslag fick ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.

Föredragande statsrådet ansåg i det aktuella lagstiftningsärendet (prop.
1979/80:17 s. 19 f.) att man inte borde öppna någon möjlighet att ta ut er-
sättning för samhällets kostnader för ordningshållningen vid en allmän
sammankomst och uttalade till stöd för den ståndpunkten bl.a. följande. Att
vissa slag av sammankomster förts över från AOst till LAS hade sin grund i
att området för den grundlagsskyddade mötesfriheten utvidgades. Det kunde
på goda grunder hävdas att försiktighet borde iakttas när det gällde att
införa sådana begränsningar i mötesfriheten som i och för sig var förenliga
med RF, t.ex. ett kostnadsansvar för samhällets ordningshållning vid
allmänna sammankomster. Detta fick visserligen till följd att också anord-
nare av vissa utpräglat kommersiella arrangemang undgick kostnadsansvar.
De olägenheter som följde härav var enligt föredraganden emellertid
obetydliga. Enligt honom måste i sammanhanget också beaktas att det var

Prop. 1992/93:210

93

mycket svårt att i en författning dra en från alla synpunkter godtagbar gräns
mellan de sammankomster som aldrig borde vara förenade med kostnads-
ansvar och de sammankomster där ett sådant skulle kunna komma i fråga.

RPS har i en skrivelse till regeringen från januari 1987 föreslagit att reg-
lerna för att ålägga en anordnare av en konsert som anordnas i vinstsyfte
och offentlig tillställning ersättningsskyldighet bör ses över i syfte att göra
det möjligt att ålägga arrangören av konserten eller tillställningen att betala
kostnader för polisinsatser utöver det normala.

Ordningsstadgeutredningen övervägde i den tidigare nämnda promemo-
rian (Ds Kn 1978:2) om undantag från den principiella kostnadsbefrielsen
för ideella föreningar borde göras i fråga om vissa sportevenemang. Utred-
ningen ansåg att mot ett förslag att ideella föreningar generellt skulle befrias
från skyldighet att svara för kostnader för polisbevakning vid offentliga
tillställningar kunde invändas att de tillställningar som föranledde insatser
från polisens sida gav anordnaren intäkter och att det var rimligt att statens
kostnader betalades med en del av intäkterna. Undantag skulle således kun-
na tänkas i fråga om sådana sportgrenar där intäkterna från tävlingar var
betydande samtidigt som förhållandevis stora insatser av polispersonal
kunde behövas för ordningshållningen. De tävlingar som utredningen tog
upp i det sammanhanget var vissa fotbolls- och ishockeymatcher och motor-
tävlingar.

I den frågan uttalade föredragande statsrådet i det tidigare nämnda lag-
stiftningsärendet (prop. 1979/80:17 s. 17) att idrottsrörelsen har stor bety-
delse för den förebyggande hälsovården och att den gör stora insatser för att
aktivera och ta hand om ungdomar. Vidare konstaterade föredraganden att
det ter sig motsägelsefullt att det allmänna å ena sidan ger ett betydande
stöd till idrotten, liksom till annan ideell verksamhet, och å andra sidan för-
behåller sig möjligheten att ta betalt för den ordningshållning som behövs
vid offentliga tillställningar vilkas syfte till stor del är att ytterligare bidra
till finansieringen av den rent ideella verksamheten. Föredraganden konsta-
terade också att det knappast är möjligt att på ett tillfredsställande sätt i för-
fattning ange de fall i vilka föreningen skulle vara skyldig att stå för poli-
sens kostnader för ordningshållning (a. prop. s. 22).                

Skälen för mitt förslag: När det gäller frågan om fördelning av ansvaret
för ordning och säkerhet vid en allmän sammankomst eller offentlig till-
ställning måste som jag ser det en utgångspunkt vara att huvudansvaret åvi-
lar anordnaren. Polisen skall i ett sådant sammanhang inrikta sig på att svara
för kvalificerade polisiära uppgifter. Därmed avser jag här främst att för-
hindra brott, ingripa när brott har begåtts och att övervaka trafiken på gator
och vägar. Mot den bakgrunden kan det inte sägas generellt när poliser skall
användas för att upprätthålla ordningen vid allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.

Problemen med ordningshållningen i samband med s.k. pop- eller rock-
galor och liknande konserter har accentuerats under senare år. En del av
dessa problem kan tillskrivas den alkoholförtäring som har förekommit i
samband med sådana sammankomster. Som ett led i att komma till rätta
med dessa ordningsstörningar föreslår jag i det följande att polisen skall ges

Prop. 1992/93:210

94

möjlighet att meddela förtäringsförbud i samband med sådana samman-
komster (se specialmotiveringen till 2 kap. 18 § ordningslagen). En sådan
ordning kan antas komma att underlätta ordningshållningen. En ytterligare
åtgärd som jag föreslår i syfte att komma till rätta med den oordning som
förekommer vid vissa allmänna sammankomster och offentliga tillställ-
ningar som bör nämnas i sammanhanget är mitt förslag i det följande om
möjlighet för polisen att vid i första hand vissa danstillställningar i samband
med att tillstånd ges föreskriva krav på s.k. engångsinsläpp (se special-
motiveringen till 2 kap. 16 § ordningslagen). Denna möjlighet skulle i vissa
fall kunna utnyttjas av polisen i samband med att villkor meddelas vid
beslut med anledning av en ansökan om att få anordna en konsert eller vid
anmälan av en konsert av det nu aktuella slaget (se 2 kap. 11 § ordnings-
lagen).

Jag vill här erinra om mitt förslag i det föregående (avsnitt 4.2.3) om att
anmälningsskyldigheten vid allmänna sammankomster skall utvidgas till att
generellt omfatta allmänna sammankomster inomhus inom ett område som
redovisas i detaljplan, om det på grund av det förväntade antalet deltagare
vid sammankomsten finns risk för att ordningen störs eller säkerheten även-
tyras vid den eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning
eller för att trafiken störs.

I de fall då rent kommersiella intressen utgör syftet med en allmän sam-
mankomst, vilket oftast är fallet med s.k. pop- eller rockgalor och liknande
konserter, anser jag det vara befogat att i vissa fall låta anordnaren bära den
kostnad för ordningshållningen som sammankomsten för med sig. Som
konstaterades i det tidigare nämnda lagstiftningsärendet (prop. 1979/80:17

s. 19) föreligger inte några hinder enligt RF mot en sådan ordning. Till
skillnad från vad som uttalades i det ärendet anser jag att det inte bör
föreligga några avgörande svårigheter för polisen att avgöra i vilka fall en
allmän sammankomst anordnas i vinstsyfte. Att ålägga den som anordnar

t. ex. en konsert i vinstsyfte och med stor publiktillströmning att svara för
polisens kostnader för att upprätthålla ordningen vid sammankomsten måste
anses rimligt. Ett visst kostnadsansvar för arrangörer av denna typ av stora
evenemang ligger också i linje med de budgetpolitiska strävandena att
avgiftsbelägga vissa tjänster som polisväsendet utför. Jag föreslår därför att
bestämmelser förs in i den nya ordningslagen som gör det möjligt för
polisen att i de undantagssituationer som nu har berörts ålägga den som
anordnar en allmän sammankomst i vinstsyfte att ersätta polisens kostnader
för ordningshållning som föranleds av sammankomsten, om denna på grund
av väntad publiktillströmning eller andra särskilda orsaker blir omfattande
och det kan anses skäligt att arrangören helt eller delvis betalar kostnaderna.
Mitt förslag innebär således en viss utvidgning av skyldigheten att ersätta
polisens kostnader för att upprätthålla ordningen vid allmänna samman-
komster i förhållande till vad som nu gäller enligt 8 § LAS. Bestämmelsen
är som framgått avsedd att tillämpas med restriktivitet. Ett kostnadsansvar
för arrangörer är motiverat huvudsakligen bara i fråga om större pop- och
rockkonserter och andra arrangemang av motsvarande karaktär och om-
fattning.

Prop. 1992/93:210

95

När det gäller frågan om undantag för vissa ideella föreningar från er-
sättningsskyldighet för kostnader för ordningshållning vid offentliga till-
ställningar som anordnas i vinstsyfte har jag inte funnit skäl att överväga
någon förändring alls av den nuvarande regleringen. Däremot bör ett mot-
svarande undantag införas i fråga om den föreslagna ersättningsskyl-
digheten vid allmänna sammankomster av det slag som jag nyss har be-
handlat.

4.2.9 Minderårigas medverkan vid cirkusföreställningar m.m.

Prop. 1992/93:210

Min bedömning: Någon motsvarighet till bestämmelsen i allmänna
ordningsstadgan om barns medverkan vid cirkusföreställningar eller
vid tivolinöjen, marknader o.d. bör inte införas.

Utredningens förslag innebär att en reglering som svarar mot nuvarande
ordning om barns medverkan vid cirkusföreställningar eller vid tivolinöjen,
marknader o.d. behålls.

Remissinstanserna: Arbetarskyddsstyrelsen har som enda instans yttrat
sig över förslaget. Styrelsen ifrågasätter om det finns behov av en så omfat-
tande tillståndsplikt som utredningsförslaget innebär.

Skälen för min bedömning: Utredningen föreslår att barn under 16 år
inte utan tillstånd av Yrkesinspektionen skall få medverka vid offentliga
cirkusföreställningar, tivolinöjen, marknader eller därmed jämförliga of-
fentliga tillställningar. Enligt utredningen skall sådant tillstånd få ges
endast om medverkandet inte kan antas inverka menligt på barnets hälsa,
utveckling eller skolgång. Utredningens förslag innebär undantag från till-
ståndskravet, om frågan om barnets medverkan prövas av Yrkesinspek-
tionen enligt bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).

I arbetsmiljölagen har gjorts vissa ändringar av betydelse i detta
sammanhang. Ändringarna har trätt i kraft i december 1990 (prop.
1989/90:60, bet. 1989/90:AU16, rskr. 1989/90:115, bet. 1990/91:AU10,
rskr. 1990/91:10, SFS 1990:973). I anslutning till lagändringarna beslöts att
Sverige skulle ratificera ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för
tillträde till arbete. Ändringarna i arbetsmiljölagen innebar bl.a. att det har
införts en lägsta gräns för arbete på 13 år, vilket var en förutsättning för att
göra ratifikationen möjlig.

Föredragande statsrådet pekade på (a. prop. s. 21) att arbetsmiljölagens
bestämmelser endast i viss utsträckning var tillämpliga på egna företagare.
Bl.a. så gällde inte minderårigbestämmelserna för egna företagare. Dessa
gällde endast vid arbete som någon utför i egenskap av arbetstagare samt i
viss utsträckning för elevarbete och arbete av person som får vård i anstalt.

Föredraganden framhöll (a. prop. s. 21) att det är av värde ur skyddssyn-
punkt att minderårigreglerna gäller även för kategorierna egna företagare
och medhjälpande familjemedlemmar. Med en sådan ordning skulle enligt
henne också vissa gränsdragningsproblem om ett anställningsförhållande

96

föreligger eller inte undanröjas. Vid riksdagsbehandlingen riktades ingen
erinran mot förslaget att utvidga arbetsmiljölagens bestämmelser så att
de kan tillämpas även på minderåriga som inte är arbetstagare (bet.
1989/90:AU16s. 6).

Utredningens förslag lades fram mot bakgrund av att de då gällande
bestämmelserna i arbetsmiljölagen inte var tillämpliga på underåriga som
deltar i familjeföretagsverksamhet, vilket är vanligt vid sådana verksam-
heter som cirkus, tivoli och marknader. Genom den nyssnämnda ändringen
i arbetsmiljölagen av minderårigbestämmelsema har den brist som utred-
ningen pekat på undanröjts.

Jag delar Lagrådets uppfattning att det i ordningslagen saknas skäl för
att i lagtexten erinra om att arbetsmiljölagen innehåller bestämmelser som
reglerar förutsättningarna för minderårigas rätt att utföra olika former av
arbete. Någon bestämmelse som svarar mot 21 § första stycket AOst bör
därför inte tas in i den nya ordningslagen.

I 12 § andra stycket LAS och 21 § tredje stycket AOst finns be-
stämmelser om att det gäller särskilda föreskrifter för biografföre-
ställningar, filmförevisningar på offentlig tillställning, tävlingar med fordon
på väg och tävlingar eller uppvisningar med luftfartyg utöver bestäm-
melserna i nämnda författningar. Även i det här avseendet delar jag Lag-
rådets uppfattning att någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda
föreskrifter i LAS och AOst inte erfordras i den nya ordningslagen.

4.3 Allmän ordning och säkerhet, m.m.

4.3.1 Användning av offentlig plats

Krav pä tillstånd av polisen behålls

Mitt förslag: På motsvarande sätt som nu skall det krävas tillstånd av
polisen för att få använda vissa offentliga platser på något annat sätt än
som stämmer överens med det ändamål för vilket platsen har upplåtits
eller som är allmänt vedertaget. Tillstånd skall inte krävas, om platsen tas
i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att in-
kräkta på någon annans tillstånd. I fråga om allmänna vägar gäller kravet
på tillstånd endast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen.

Prop. 1992/93:210

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utred-
ningsförslagets undantag från tillståndskravet utgör dock ett större till-
ståndsfritt utrymme, eftersom det enbart förutsätter att området tas i anspråk
endast tillfälligt.

Remissinstanserna: JO anser att prövning enligt ordningslagstiftningen
i de aktuella situationerna bör ske endast i sådana fall där någon annan
prövning enligt särskilda föreskrifter av någon myndighet inte kommer till
stånd. Bl.a. är det enligt JO onödigt att vid disposition av allmän plats kräva
såväl tillstånd av polisen som bygglov av kommunens byggnadsnämnd. JO

7 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210

97

anser sålunda att alla former av mer eller mindre permanenta anordningar
på allmän plats, t.ex. gatukök och trottoarserveringar, bör föras bort från
ordningslag stiftningen.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till eller har ingen erinran mot ställ-
ningstagandet att polisen även i fortsättningen skall vara tillståndsmyn-
dighet. Svenska kommunförbundet anser att den nuvarande ordningen med
vetorätt för kommunen och slutlig beslutanderätt för polisen utgör en
kompromiss som uppfyller vissa krav på fördelning av inflytande över
tillståndsgivningen. Enligt förbundet måste ett kommunalt övertagande av
beslutanderätten rimligtvis förenas med möjlighet till förvaltningsbesvär
över kommunens beslut, något som skulle leda till ökade möjligheter att
upphäva kommunens beslut, om inte prövningsgrunderna görs snäva.
Sådana grunder låter sig enligt förbundet svårligen förenas med kommu-
nernas intressen och politiska målsättningar. Förbundet anser därför att
vetorätten alltjämt måste anses utgöra det styrinstrument som bäst gagnar
kommunernas specifika intressen, förutsatt att det inte införs någon
motiveringsplikt för att avge veto. Vidare ifrågasätter förbundet behovet av
tillståndsprövning av polisen vid upplåtelse av kommunal tomtmark som är
allmän plats. Enligt förbundet bör bedömningar från ordnings- och säker-
hetssynpunkt här kunna ske av något kommunalt organ.

Ett mindre antal remissinstanser, bl.a. RPS och några kommuner, anser
att tillståndsförfarandet bör kastas om så att kommunerna blir tillstånds-
myndigheter och polisen i stället får yttra sig i ärendena om tillstånd.
Stockholms kommun (gatunämnden) anser att en sådan särlösning krävs för
denna kommun, om nuvarande ordning i övrigt får bestå. Kommunens
juridiska avdelning pekar på en alternativ lösning, som innebär att de
kommuner som så önskar får rätt att ta över tillståndsgivningen. Polismyn-
digheten i Stockholm anser att markägaren bör avgöra frågan om med-
givande att disponera marken.

Några remissinstanser avstyrker förslaget om undantag från tillståndskra-
vet vid tillfälligt ianspråktagande av allmän plats medan ett relativt stort
antal instanser anser att det krävs preciseringar av de situationer där det inte
krävs tillstånd. Länsstyrelsen i Kalmar län och Polismyndigheten i Vim-
merby anser att tillstånd inte heller skall krävas om en plats utnyttjas bara i
ringa utsträckning. Riksförbundet Kiosk- och Gatukök och Sveriges Kiosk-
ägares Riksförbund anser att det av lagen uttryckligen skall framgå att
ianspråktagande av allmän plats som sträcker sig över en dag inte utgör
tillfälligt ianspråktagande. Enligt Föreningen Sveriges polischefer och
Föreningen Sveriges länspolischefer bör utredningens uttalanden om
innebörden av tillfälligt ianspråktagande komma till uttryck i själva lag-
texten. Polismyndigheten i Helsingborg pekar på att undantaget kan
åstadkomma problem bl.a. genom att både tillståndshavare och ”tillfälliga
brukare” kan göra anspråk på en plats. Enligt polismyndigheten bör allt
användande av allmän plats anmälas till polisen, som utfärdar ett avgiftsfritt
anmälningsbevis i de fall tillstånd inte krävs; beviset skall kunna förenas
med ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Polismyndigheten i Uppsala pekar
på att det i Uppsala kommun efter generellt medgivande av kommunen

Prop. 1992/93:210

98

tillämpas en ordning som innebär att upplåtelser av allmän plats, som inte
sträcker sig utöver åtta timmar, kan sanktioneras av vakthavande polisbefäl
och förenas med villkor som meddelas muntligen. Stockholms kommun
(gatukontoret), som avstyrker förslaget om undantag från tillståndskrav vid
tillfälligt ianspråktagande, anser att polisen och kommunen kan skapa enkla
och smidiga rutiner för prövningsförfarandet vid sådana markdispositioner
som uppenbarligen inte kan medföra trafikhinder m.m. Kalmar kommun
(stadskansliet) pekar på möjligheten att behålla tillståndskravet även vid
tillfälligt ianspråktagande men att tillstånd kan få ges av polisen utan att
kommunen har yttrat sig.

Planverket erinrar om att kommunerna inte har någon skyldighet att upp-
låta allmänna platser inom områden med byggnadsplan. Verket anser att en
reglering enligt utredningsförslaget av markupplåtelser inom sådana
områden inte bör införas utan en närmare utredning av frågan. Enligt verket,
som vid remissbehandlingen utgick från det förslag till PBL som senare
infördes, bör tillstånd inte krävas för att få nyttja allmänna platser för vilka
kommunen inte är huvudman (jfr 5 kap. 4 § PBL).

Kalmar kommun (gatukontoret) pekar på att ansökningar om tillstånd att
ta i anspråk allmän plats ofta ges in alltför sent före det aktuella tillfället,
och kommunen anser det önskvärt att frågan regleras, där hänsyn måste tas
till akuta fall etc.

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 2 § AOst får allmän plats inom
stadsplanelagt område inte användas för upplag, avstjälpning, försäljnings-
stånd, ställningar och liknande utan tillstånd av polismyndigheten. Tillstånd
behövs enligt paragrafen också om platsen i övrigt skall brukas på ett sätt
som inte stämmer överens med det ändamål för vilket platsen har upplåtits
eller anvisats eller som är allmänt vedertaget. Från kravet på tillstånd görs
undantag för försäljning på salutorg och liknande plats som är upplåten till
allmän försäljningsplats. Tillstånd behövs enligt paragrafen inte heller för
att ta i anspråk en allmän väg genom åtgärd som är reglerad i 43-47 §§
väglagen.

I förarbetena till AOst diskuterades ingående om tillståndsgivningen
enligt 2 § borde ankomma på polismyndigheten eller på en kommunal
myndighet (prop. 1956:143 s. 83 f.). Föredragande statsrådet framhöll att,
eftersom gator och andra allmänna platser i regel ägdes eller förvaltades av
kommunerna, det var befogat att kommunerna fick ett avgörande inflytande
på frågan om vem som skulle få nyttja marken. Å andra sidan utgjorde den
omständigheten att framför allt ordnings- och trafikförhållandena skulle
beaktas ett skäl för att lägga beslutanderätten hos polisen. Hänsynen till
allmänheten talade för att förfarandet skulle vara enkelt, och man borde om
möjligt undvika att kräva tillstånd av flera myndigheter. Den lämpligaste
lösningen var därför enligt föredraganden att låta avgörandet ankomma på
polismyndigheten men att samtidigt ge kommunen en vetorätt.

Innan polismyndigheten lämnar tillstånd att använda allmän plats, skall
myndigheten sålunda enligt 2 § andra stycket AOst inhämta yttrande i
frågan från den kommunala nämnd som kommunen har bestämt. Om denna

Prop. 1992/93:210

99

avstyrker ansökan får polismyndigheten inte meddela tillstånd. Kommunen
har således en vetorätt i fråga om platsupplåtelser enligt 2 § AOst.

Polismyndigheten skall enligt 2 § tredje stycket AOst vid tillståndspröv-
ningen ta särskild hänsyn till gångtrafikens intresse och, om tillstånd beslu-
tas, meddela de föreskrifter som behövs för att förhindra olyckshändelser.
Polismyndigheten kan enligt 8 § AOst också meddela de föreskrifter för sär-
skilda fall som behövs i fråga om handel och därmed jämförlig verksamhet
på eller invid allmänna platser utomhus eller för någon annan verksamhet
på allmän plats, om verksamheten inte är att hänföra till allmän samman-
komst eller offentlig tillställning. Vidare kan polismyndigheten förbjuda
sådan verksamhet samt bestämma att försäljningsstånd, ställningar o.d. som
utan tillstånd har ställts upp på eller invid allmän plats skall tas bort.

Polismyndighetens beslut i tillståndsfrågan får överklagas hos länsstyrel-
sen (27 § första stycket AOst). Kommunens beslut får överklagas genom
kommunalbesvär (numera laglighetsprövning; 27 § andra stycket AOst).

Grundtanken bakom bestämmelserna i 2 § AOst är att allmänna platser
regelmässigt är upplåtna eller anvisade för något visst ändamål - i huvudsak
för den allmänna samfärdseln - och att platserna därför inte utan särskilt
tillstånd mera varaktigt bör få användas för något annat ändamål. Om
allmänna platser fritt skulle få användas för olika ändamål, skulle nämligen
allvarliga störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen kunna
uppkomma.

Som har nämnts är tillämpningsområdet för bestämmelserna i 2 § AOst
om tillstånd för att få ta i anspråk allmän plats begränsat till områden inom
stadsplanelagt område. För områden utanför tätorterna har bestämmelserna i
väglagstiftningen ansetts tillräckliga. Bestämmelsernas tillämpningsområde
kan emellertid enligt 7 § AOst genom föreskrifter i en lokal ordningsstadga
utvidgas till att avse också andra områden än allmänna platser inom
stadsplanelagt område.

Bestämmelserna i 2 § AOst med krav på tillstånd utgör enbart en
offentligrättslig reglering vid vilken i huvudsak ordnings- och trafiksyn-
punkter skall beaktas. Den ger således inte kommunerna rätt att genom
civilrättsliga avtal upplåta allmänna platser för skilda ändamål. Enligt 1 §
lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser
å allmän plats, m.m. (avgiftslagen) har en kommun, under förutsättning att
tillstånd lämnats för att få ta i anspråk en plats som är allmän enligt 1 §
AOst för något ändamål som sägs i 2 § stadgan och att platsen står under
kommunens förvaltning, rätt att ta ut viss avgift för upplåtelsen. Härigenom
anses utrymme saknas för en kommun att ingå civilrättsliga nyttjanderätts-
avtal i fråga om sådan mark.

I 2 § AOst ges exempel på olika former av tillståndskrävande verk-
samhet. Uppräkningen är emellertid inte uttömmande. Som försäljnings-
stånd betraktas kiosker, korv- och glasstånd, lotteristånd m.m. Andra
anordningar som faller under bestämmelsen är t.ex. trottoarserveringar,
soffor, cykelställ, annonspelare, montrar, skyltar och avfallsbehållare.
Tillstånd enligt paragrafen behövs så snart en anordning inkräktar på själva
den allmänna platsen. Bestämmelserna blir följaktligen inte tillämpliga, om

Prop. 1992/93:210

100

en anordning sätts upp i t.ex. en port som gränsar till en allmän plats. Inte
heller skyltar, antenner m.m., som har anbringats på sådan höjd över
marken att de inte utgör hinder för att använda platsen för avsett ändamål,
faller under paragrafen. Av avgörande betydelse för bedömningen om
tillstånd enligt paragrafen behövs blir således om platsen genom olika
åtgärder tas i anspråk på ett sådant sätt att trafiken eller den allmänna
ordningen störs.

Störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen uppkommer främst
när en plats mera varaktigt tas i anspråk genom olika anordningar. Tillstånd
enligt paragrafen behövs därför inte för ett mera tillfälligt ianspråktagande
av platsen (prop. 1956:143 s. 82). Högsta domstolen har också i rättsfallet
NJA 1975 s. 563 slagit fast att kringföringshandel på allmän plats som sker
utan ett mera varaktigt ianspråktagande av området inte faller under
tillståndskravet enligt 2 § AOst.

Torghandel har undantagits från kravet på tillstånd enligt nyssnämnda
paragraf. Det har nämligen ansetts onödigt att kräva tillstånd för försäljning
på platser som har upplåtits för just detta ändamål. Upplåtelse av allmän
plats till salutorg eller någon annan allmän försäljningsplats är en kom-
munal angelägenhet, och upplåtelsen sker genom beslut av en kommunal
myndighet.

Konsekvenserna av att mark som är allmän plats enligt AOst också är en-
skild mark har inte närmare berörts i förarbetena till AOst. Polisens
tillståndsprövning avser i huvudsak att tillgodose det allmänna intresset av
att ordning och säkerhet upprätthålls. Någon annan markägare än kom-
munen, som i 2 § AOst tillagts en vetorätt, har inte något inflytande över
tillståndsprövningen. Polismyndighetens tillstånd att ta i anspråk allmän
plats ersätter emellertid inte det samtycke på civilrättslig grund från
vederbörande markägare som kan behövas för att området skall få utnyttjas.
Att ägaren till en fastighet har godtagit att denna används för allmän trafik
innebär nämligen inte att han måste finna sig i att området disponeras också
för något annat ändamål.

Polisen har inte någon skyldighet att i tillståndsärendet kontakta mark-
ägaren för att fråga om denne lämnar sitt tillstånd till det begärda ianspråk-
tagandet av området. JO har emellertid i olika sammanhang uttalat att det är
lämpligt att polismyndigheten i sitt beslut tar in en erinran om att mark-
ägarens samtycke kan behövas (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 88
ff.). Men polismyndigheten kan inte, om markägarens inställning är känd
för myndigheten, vägra tillstånd med motiveringen att markägaren inte har
lämnat sitt samtycke till den aktuella aktiviteten. Myndigheten skall inte
heller lämna biträde åt en markägare, som har vägrat att tillåta en sådan
aktivitet på sin mark, i något annat fall än då ingripande krävs för att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller för att beivra brott (jfr JO:s
ämbetsberättelse 1975 s. 99).

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har redogjort för (avsnitt 4.1)
föreslår jag att AOst:s uttryck allmän plats ersätts med uttrycket offentlig
plats i den nya ordningslagen. Mitt förslag innebär att offentlig plats har en
något vidare innebörd än allmän plats i AOst.

Prop. 1992/93:210

101

Tillståndskravet behålls

Offentliga platser är regelmässigt upplåtna eller anvisade för ett visst
ändamål. Vägar, gator och torg är upplåtna för allmän trafik och hamn-
områden för skilda slag av hamnverksamhet. Även om en offentlig plats på
detta sätt genom beslut i en detaljplan eller i någon annan ordning är
upplåten för ett visst ändamål är det naturligt och ofta ofrånkomligt att
platsen nyttjas också för andra syften, t.ex. för uppställning eller för
servering.

Kravet i 2 § AOst på tillstånd till markutnyttjande har motiverats av att
ett obegränsat användande av marken för något annat ändamål än det för
vilket den i första hand är avsedd skulle kunna orsaka påtagliga störningar i
trafiken eller av den allmänna ordningen eller säkerheten. Detta betrak-
telsesätt har enligt min mening fortfarande giltighet. Mot den bakgrunden
anser jag att det i flertalet fall är ofrånkomligt att det också i fortsättningen
skall krävas tillstånd för att få använda ett område av det aktuella slaget för
andra ändamål än det som området har upplåtits för.

Frågan om krav på tillstånd ställer sig emellertid annorlunda när en plats
tas i anspråk på ett sätt som stämmer överens med det ändamål för vilket
den har upplåtits. I dessa situationer saknas det enligt min mening skäl att
företa en prövning enligt ordningslagstiftningen. Så måste anses vara fallet
även om ianspråktagandet sker genom någon åtgärd som skulle kräva
tillstånd enligt någon annan lagstiftning. Regleringen i den nya ordnings-
lagen om tillståndskrav bör därför utformas i linje med nuvarande ordning
så att det som en huvudregel anges att offentliga platser får användas endast
på ett sätt som stämmer överens med det ändamål för vilket platsen har
upplåtits eller som annars är allmänt vedertaget. Upplåtelse för andra
ändamål skall enligt min mening få ske endast efter tillstånd i varje enskilt
fall.

Enligt 2 § AOst är allmänna platser inom ett byggnadsplanelagt område
undantagna från tillståndskravet. I övergångsbestämmelserna till PBL
(17 kap. 4 §) föreskrivs bl.a. att stadsplaner och byggnadsplaner enligt
byggnadslagen eller stadsplanelagen skall gälla som detaljplaner enligt
PBL. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att kravet på tillstånd skall
gälla inom detaljplanelagt område enligt PBL.

Planverket konstaterar att kommunerna enligt nuvarande ordning inte har
någon skyldighet att upplåta allmänna platser inom områden med byggnads-
plan. Enligt verket bör ett krav på tillstånd för markupplåtelser inom sådana
områden inte införas utan en närmare utredning. Planverket hävdar att beho-
vet av tillståndskrav inte kan vara lika stort för områden med fritidsbebyg-
gelse som för tätorter med permanentbebyggelse. Vidare pekar verket på att
den dåvarande byggnadslagen inte innehöll någon föreskrift om att
allmänna platser i områden med byggnadsplan skulle upplåtas till allmänt
begagnande utan endast ”för samfärdsel inom området” (112 §) resp, ”för
områdets ändamålsenliga användning” (113 §). Planverket anser därför att
vad som gällde för byggnadsplaner före PBL:s ikraftträdande skall gälla
sådana detaljplaner där kommunen inte är huvudman för allmänna platser.

Prop. 1992/93:210

102

För egen del anser jag att det inte finns något behov av att göra en sådan Prop.
åtskillnad som Planverket har föreslagit. Redan före PBL:s ikraftträdande
omfattade tillståndskravet åtskilliga allmänna platser inom byggnads-
planelagda områden till följd av föreskrifter i lokala ordningsstadgor. Den
ordning som jag här föreslår och som överensstämmer med utredningens
förslag kommer således i praktiken inte att innebära någon nämnvärd
utvidgning av tillståndskravet i förhållande till nuvarande ordning.

Tillståndskravet bör enligt min mening i första hand gälla beträffande så-
dana platser som enligt den nya ordningslagen alltid skall vara offentliga
platser. Därutöver bör ett tillståndskrav gälla även för andra områden som
är tillgängliga för allmänheten och som enligt vad jag har föreslagit i det
föregående (avsnitt 4.1) skall kunna jämställas med offentlig plats i vissa
hänseenden genom föreskrifter av regeringen eller en kommun.

Vad gäller krav på tillstånd för att få ta i anspråk allmän väg föreslår jag
inte någon ändring av den nuvarande ordningen. Således föreslår jag att det
även i fortsättningen skall krävas tillstånd endast för sådana åtgärder som
inte är reglerade i väglagen.

Enligt AOst krävs inte tillstånd för ett tillfälligt ianspråktagande av
allmän plats. Det är i dessa fall fråga om ett sådant nyttjande av platsen att
störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen eller säkerheten inte
kan påräknas, vilket tillståndsprövningen syftar till att förhindra.

Utredningen föreslår att undantaget från krav på tillstånd tas in i lagen.
Ett stort antal remissinstanser anser att det i förhållande till förslaget krävs
preciseringar av de situationer då tillstånd inte krävs.

För egen del anser jag att det bör finnas ett visst utrymme för att i vissa
situationer efterge kravet på tillstånd. För att inte störningar skall upp-
komma i trafiken eller av den allmänna ordningen eller säkerheten bör dock
det tillståndsfria utrymmet begränsas såväl rent fysiskt som tidsmässigt.
Vidare bör den som utan tillstånd nyttjar en offentlig plats genom sitt
ianspråktagande inte få inkräkta på någon annans rätt att nyttja platsen, om
den sistnämnde har fått tillstånd att ta platsen i anspråk. Jag tar i special-
motiveringen närmare upp förutsättningarna för att utan tillstånd tillfälligt få
nyttja offentlig plats.

Polismyndigheten behålls som tillståndsmyndighet

Av redogörelsen för nuvarande ordning har framgått att polismyndigheten
är tillståndsmyndighet vid prövningen enligt AOst och att kommunens
intressen har tillgodosetts genom en vetorätt. Utredningens ställnings-
tagande innebär att nuvarande ordning i detta avseende behålls. Några
remissinstanser anser emellertid att tillståndsförfarandet enligt ordnings-
lagen bör bli det omvända i förhållande till vad som nu gäller. Dessa
instanser förordar således att kommunerna blir tillståndsmyndigheter och att
polismyndigheterna får yttra sig i tillståndsärendena.

För egen del vill jag först peka på att i ärenden om markupplåtelser både
polismyndigheten och, beträffande kommunal mark, kommunen har bety-
dande intressen att tillvarata. I den reglering från ordningssynpunkt som det

1992/93:210

103

här är fråga om måste emellertid den grundläggande prövningen ske utifrån
vikten av att allmän ordning och säkerhet upprätthålls och att trafiken inte
onödigtvis hindras eller störs. Uppgiften att förebygga och ingripa mot ord-
ningsstömingar och att övervaka trafiken ankommer på polisen. Kommu-
nerna har inte några sådana uppgifter. Det är därför naturligt att prövningen
av olika ärenden där avgörande vikt måste tillmätas allmän ordning och
säkerhet läggs på polisen.

De synpunkter som en kommun har att beakta i ärenden rörande mark-
upplåtelser hänger delvis samman med kommunens ställning som ägare av
marken i många fall och till intresset av att kommunen kan fullgöra de
uppgifter som ankommer på den i fråga om t.ex. renhållning, snöröjning
och underhåll. Kommunen har sålunda att ta ställning till om den tilltänkta
markanvändningen kan medföra skador på marken eller på olika anord-
ningar på eller under denna eller om den kan inkräkta på skilda kommunala
uppgifter. Detta är i huvudsak synpunkter som varje markägare beaktar
innan han ger sitt tillstånd till en upplåtelse av marken. Att kommunerna har
viktiga uppgifter på byggnads-, plan-, miljö- och trafiklagstiftningens
område och att synpunkter på dessa områden kan ha betydelse i ett upp-
låtelseärende utgör emellertid inte enligt min mening skäl att anförtro en
prövning som främst skall göras från ordningssynpunkt på kommunerna.

Det sagda gäller naturligtvis särskilt i de fall då ansökan avser mark som
ägs av enskilda och det kommunala intresset i saken är uttunnat. Som jag
ser det skulle ett system med kommunen som tillståndsmyndighet endast i
ärenden rörande kommunal mark och polismyndigheten som tillstånds-
myndighet i övriga ärenden bli alltför komplicerat. Enligt min mening talar
således övervägande skäl för att polismyndigheten också i fortsättningen
skall vara tillståndsmyndighet i samtliga tillståndsärenden. Mitt förslag har
utformats i enlighet med detta ställningstagande.

Prop. 1992/93:210

104

Kommunernas befogenheter vid tillståndsprövningen, m.m.

Mitt förslag: Liksom nu skall polisen innan frågan om tillstånd att ta i
anspråk offentlig plats prövas inhämta yttrande från kommunen.
Ordningen med vetorätt för kommunen behålls. Yttrande skall emellertid
- med undantag för kvartersmark som upplåtits för hamnverksamhet -
inte inhämtas i de fall det är fråga om att enligt överenskommelse med
kommunen ta i anspråk kvartersmark som står under kommunens förvalt-
ning eller att ta i anspråk mark som inte står under kommunens för-
valtning.

Ett yttrande av en kommun i ett tillståndsärende skall kunna förenas
med de villkor som behövs för att tillgodose kommunens intressen som
ägare eller förvaltare av den offentliga platsen eller de intressen som
kommunen har att bevaka i fråga om markanvändning, stadsbilden och
trafiken. Ett tillstånd skall förenas med de villkor som kommunen kan ha
ställt upp.

Utredningens förslag motsvarar i huvudsak mitt. Utredningsförslaget
saknar dock motsvarighet till undantaget från skyldigheten för polisen att
inhämta yttrande av kommunen då ansökan avser mark som inte står under
kommunens förvaltning.

Remissinstanserna: Flera instanser ifrågasätter om en kommun skall ha
yttrande- och vetorätt beträffande mark som är i privat ägo. Från en del håll
föreslås att markägaren i sådana fall ges vetorätt vid tillståndsprövningen
eller att en förutsättning för tillstånd skall vara att sökanden kan visa att
markägaren har lämnat samtycke till användningen eller att sådant samtycke
är villkor för tillståndet. Några instanser betonar i stället att polisen skall ha
skyldighet att vid tillstånd erinra om att det även krävs medgivande av
markägaren för att få använda marken. Enligt Polismyndigheten i Stock-
holm, som anser att markägaren bör avgöra frågan om medgivande att
disponera marken, bör denne i sin tur åläggas att inhämta polisens med-
givande. Polismyndigheten i Ludvika och Karlskrona kommun anser att
undantaget från yttrande- och vetorätt för kommunen skall gälla beträffande
kvartersmark som står under kommunens förvaltning och som har upplåtits
med nyttjanderätt. JO anser att en vetorätt för kommunen blir överflödig,
om tillståndsprövningen enligt ordningslagstiftningen renodlas på det sätt
som han föreslår (se föregående avsnitt). Nynäshamns kommun anser att
upplåtelse av allmän plats skall betraktas som lägenhetsarrende.

Stockholms kommun (juridiska avdelningen) avstyrker förslaget att kom-
munen inte skall ges yttrande- och vetorätt, om ansökan avser kvartersmark
som står under kommunens förvaltning. Enligt avdelningen är kommunens
befogenheter att i ett sådant fall förhindra användningen av marken be-
gränsade, även om det skulle krävas tillstånd av kommunen som markägare.

Förslaget att kommunen, när den tillstyrker en ansökan om tillstånd till
användning av allmän plats, får meddela de föreskrifter för användningen

Prop. 1992/93:210

105

som behövs tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissin- Prop.
stanserna. Polismyndigheten i Eskilstuna pekar på att kommunens möjlig-
heter att ge uttryckliga föreskrifter för markens användning underlättar för
polisen att bedöma en ansökan från ordnings- och säkerhetssynpunkt. NO
pekar på att möjligheten att förena ett yttrande med villkor kan skapa
osäkerhet för näringsidkare med försäljningsstånd på allmän plats; den
markutnyttjare som sluter ett civilrättsligt avtal med en kommun kan enligt
NO här komma i ett bättre läge än den som får nyttja mark genom ett
offentligrättsligt tillstånd enligt det nu aktuella systemet. NO är därför inte
övertygad om att förslaget i denna del tillgodoser intresset av rättssäkerhet
och konkurrens på lika villkor. JO ansluter sig inte till utredningens
uttalanden om att polisen skall avslå en ansökan när kommunen har lämnat
föreskrifter som går längre än vad lagen medger. Enligt honom bör polisen i
första hand ta upp frågan med kommunen och se om den går att lösa på
annat sätt. Först därefter bör polisen meddela beslut i saken.

Svenska kommunförbundet anser att villkor från en kommun, som det
inte ankommer på en kommun att föreskriva, skall kunna leda till att polisen
avslår tillståndsansökan med hänvisning till att befogenhetsöverskridanden
från kommunen utgör en grund som kan angripas av sökanden genom
förvaltningsbesvär. Någon bedömning från polisen om att kommunen måste
anses ha avstyrkt ansökan skall enligt förbundet däremot inte förekomma
vid prövningen. Från något håll pekas på behovet för en kommun av att
kunna uppställa villkor som rör även sanitära eller omgivningshygieniska
krav. Med hänsyn till att brott mot föreskrifter som en kommun har ställt
upp kan leda till bötesstraff enligt förslaget är det enligt Stockholms tings-
rätt angeläget att dessa får en klar och otvetydig utformning; enligt tings-
rätten gäller detsamma självfallet beträffande föreskrifter som meddelats av
polisen.

Stockholms kommun (fritidsnämnden och juridiska avdelningen) anser att
en kommun bör kunna ställa upp föreskrifter med hänsyn till andra intressen
än vad utredningsförslaget innebär. Kommunen föreslår sålunda att före-
skrifter får meddelas om bl.a. begränsning av de varuslag som får säljas på
en försäljningsplats och om tiden för försäljningen. Juridiska avdelningen
anser vidare att en kommun skall ha möjlighet att ställa upp föreskrifter om
möjlighet för kommunen att undersöka om den som ansöker om tillstånd
har uppfyllt sina skyldigheter mot skattemyndigheterna liksom att ett
tillstånd skall kunna återkallas vid mer kvalificerade överträdelser på
skatteområdet. Karlskrona kommun, som anför liknande synpunkter som
Stockholms kommun, anser att en kommun bör få utöva sin vetorätt i det
fall en sökande tidigare inte har gjort rätt för sig i ekonomiskt avseende
gentemot kommunen och även ha rätt att kräva att sökanden ställer
godtagbar säkerhet innan kommunen tillstyrker ansökan.

NO anser att kommunerna beträffande handel på allmän plats inte bör
ges mer långtgående befogenheter enligt ordningslagen än vad som gäller
enligt PBL.

Bakgrunden till mitt förslag: En ansökan om tillstånd enligt 2 § AOst
skall ges in till polismyndigheten. Polisens prövning är begränsad till frågan

1992/93:210

106

om hinder möter från ordnings- och säkerhetssynpunkt (prop. 1956:143 Prop.

s. 113). Om några sådana hinder inte möter, skall polismyndigheten inhämta
yttrande från kommunen. Kommunen har att avgöra om den aktuella platsen
alls skall få användas för det tilltänkta ändamålet och även vilken av flera
sökande som skall ges tillstånd. Om kommunen avstyrker ansökan får
tillstånd inte meddelas. Varken själva bestämmelserna i AOst eller motiven
till dessa innehåller några riktlinjer för hur en kommun får utöva sin
vetorätt. Enligt den praxis som har utvecklats på området anses emellertid
kommunens prövningsrätt vara mera vidsträckt än polismyndighetens.
Kommunens prövningsrätt är sålunda inte begränsad till enbart hänsynen till
allmän ordning och säkerhet. En kommun har ansetts vara berättigad att

t. ex. anlägga sociala synpunkter vid valet mellan flera sökande.

Kommunens yttrande bör utmynna i ett klart avstyrkande eller tillstyr-
kande. Det har emellertid ansetts att ett tillstyrkande yttrande kan förenas
med olika villkor som har ett direkt samband med upplåtelsen. Sådana
villkor kan röra renhållning, snöröjning, ledningsdragning och över huvud
vård och underhåll av den allmänna marken och vad som finns på denna.
Villkor som angår skyldighet för tillståndshavaren att betala avgift för
markanvändningen eller att ta på sig ekonomiska förpliktelser utöver vad
som följer av allmänna regler om t.ex. skadeståndsskyldighet är emellertid
inte tillåtna.

Polismyndighetens tillstånd kan förenas med de villkor för platsens an-
vändande som myndigheten eller kommunen ansett påkallade. Tillståndet
kan också innehålla en erinran om att tillstånd kan behövas också av någon
annan myndighet eller medgivande av markägaren, om denne är någon
annan än kommunen.

Skälen för mitt förslag:

Allmänna utgångspunkter

Kommunernas uppgifter inom byggnads-, plan-, miljö- och trafikområdet
medför att de har viktiga intressen att bevaka när det gäller att upplåta
offentliga platser för andra ändamål än de som området har avsatts för. Som
jag tidigare har framhållit (se föregående avsnitt) är polismyndighetens
huvudsakliga uppgift att bevaka ordningssynpunkter i samband med
användningen av offentliga platser. Kommunen å sin sida har mera över-
gripande samhällsintressen att bevaka i detta sammanhang. Vidare måste de
politiska målsättningarna i en kommun tillåtas spela roll för kommunens
ställningstagande till ianspråktagande av offentlig plats för något annat
ändamål än det för vilket området avsatts. Mot bakgrund av det sagda bör
den ordningen behållas att polismyndigheten innan tillstånd ges skall
inhämta kommunens yttrande i frågan och att tillstånd inte får ges om
kommunen avstyrker ansökan. Enligt min mening blir kommunernas in-
tressen i sammanhanget väl tillgodosedda om den kommunala vetorätten
behålls.

Regleringen i 2 § AOst och den till denna knutna rätten för kommunerna
att ta ut avgifter enligt avgiftslagen har ansetts utesluta att kommunerna
ingår civilrättsliga nyttjanderättsavtal beträffande sådana områden som är

1992/93:210

107

allmänna platser enligt 1 § AOst. I motiven till avgiftslagen underströks
också att tillståndsprövningen enligt 2 § AOst uteslöt att det vid sidan av
denna tillämpades ett särskilt civilrättsligt upplåtelseförfarande (prop.
1957:157 s. 53).

I de fall då kvartersmark som förvaltas av kommunen blivit offentlig
plats har detta skett endast genom att kommunen har tillåtit viss trafik på
området eller upplåtit platsen för exempelvis allmän parkering. Den
situationen skiljer sig således inte från de fall där marken ägs av en enskild
fastighetsägare. En sådan fastighetsägare kan fritt upplåta sin mark för
skilda ändamål, även om marken utgör offentlig plats enligt ordnings-
lagstiftningen. Då det gäller kvartersmark som står under kommunens för-
valtning har kommunen inte heller en sådan begränsad förfoganderätt som
anses gälla i fråga om gator och liknande offentliga platser. Detta synsätt är
emellertid inte direkt tillämpligt på kvartersmark som kommunen upplåtit
för hamnverksamhet. Kommunens möjlighet att fritt förfoga över sådana
områden kan sägas vara begränsad på samma sätt som gäller för bl.a. gator.

Mot den bakgrunden anser jag att det inte bör finnas något hinder mot att
en kommun - med undantag för kvartersmark som upplåtits för hamn-
verksamhet - med nyttjanderätt upplåter kvartersmark som står under dess
förvaltning och är offentlig plats. Även i dessa fall bör emellertid en pröv-
ning göras från ordnings- och säkerhetssynpunkt. Polismyndighetens pröv-
ning vid ianspråktagande av offentlig plats bör därför omfatta även
kvartersmark som står under kommunens förvaltning och har upplåtits
genom civilrättsligt nyttjanderättsavtal. Jag anser emellertid att det i sådana
fall blir överflödigt att inhämta yttrande från kommunen. Jag återkommer
strax till frågan om kommunernas befogenheter att upplåta offentliga platser
med nyttjanderätt (avsnitt 5.1).

Inte heller beträffande offentliga platser på mark som ägs av enskilda
anser jag det vara motiverat med yttrande från kommunen. Vid tillstånds-
prövning beträffande användning av sådana offentliga platser gör sig så-
lunda enligt min uppfattning det kommunala intresset inte särskilt starkt
gällande.

Att som Sveriges Fastighetsägareförbund har föreslagit tillerkänna
privata fastighetsägare en vetorätt på samma sätt som gäller för kommu-
nerna anser jag emellertid skulle medföra oacceptabla administrativa
problem för polisens handläggning av tillståndsärendena. Emellertid bör det
tydligare än vad som gäller enligt AOst framgå att det förutom polis-
myndighetens tillstånd krävs medgivande från fastighetsägaren för markens
nyttjande. Jag förordar därför att det i den nya ordningslagen uttryckligen
anges att det utöver polismyndighetens tillstånd kan krävas ett medgivande
från fastighetsägaren eller någon annan som har rätt att disponera marken.

Möjlighet för en kommun att föreskriva villkor

Enligt nuvarande ordning är kommunernas prövning i tillståndsärendena
inte begränsad till en prövning från enbart ordnings- och säkerhetssynpunkt.
Kommunerna får emellertid vid sin prövning inte beakta helt ovidkom-

Prop. 1992/93:210

108

mande faktorer. Men kommunerna anses ha rätt att göra avsteg från den
kommunala likställighetsprincipen för att kunna anlägga sociala synpunkter
på prövningen.

Kommunerna anses också ha rätt att ställa upp olika villkor för markan-
vändningen, under förutsättning att villkoren har ett direkt samband med
nyttjandet. Ett villkor för upplåtelsen som har ställts upp av kommunen bru-
kar tas in i polismyndighetens beslut. Exempel på sådana villkor är
säkerställande av snöröjning och renhållning eller något annat underhåll av
platsen. Otillåtna villkor är t.ex. sådana där sökanden åläggs att betala avgift
eller att ta på sig ekonomiska förpliktelser utöver vad som följer av
allmänna regler.

I likhet med utredningen anser jag att starka skäl talar mot att i detalj
reglera kommunernas möjligheter att ha inflytande på användning av
offentliga platser som kräver tillstånd av polisen. Kommunernas mång-
skiftande uppgifter medför att kommunen måste få bedöma frågan om ett
begärt ianspråktagande skall få komma till stånd från en mångfald olika
synpunkter. De lokala förhållandena, liksom den politiska målsättningen
inom kommunen, måste kunna få avgörande betydelse för kommunens
ställningstagande. Kommunernas vetorätt bör således inte bindas genom en
författningsreglering. I likhet med nuvarande ordning kommer då kommu-
nernas befogenheter att begränsas endast av möjligheten för den enskilde att
genom laglighetsprövning enligt bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen
(1991:900) angripa ett kompetensöverskridande eller på något annat sätt
felaktigt beslut. Den möjligheten till överklagande får anses utgöra en
tillräcklig garanti för att kommunerna inte låter helt ovidkommande
synpunkter påverka bedömningen.

Om tillståndshavaren bryter mot ett av kommunen uppställt villkor, kan
tillståndet enligt nuvarande reglering återkallas endast under förutsättning
att åsidosättandet innebär en störning av den allmänna ordningen eller
säkerheten. Polismyndigheten kan nämligen enligt AOst åberopa enbart
ordnings-, säkerhets- och trafiksynpunkter för ett återkallelsebeslut. De
villkor som kommunen kan vilja ställa upp är emellertid ofta av sådan natur
att de inte gärna kan sägas vara grundade på sådana synpunkter. Möj-
ligheten att ställa upp villkor framstår mot den bakgrunden som inne-
hållslös, när ett tillstånd inte kan återkallas om tillståndshavaren bryter mot
villkoret.

För att komma till rätta med olägenheter av detta slag förekommer det att
kommuner vid sidan av den offentligrättsliga upplåtelsen ingår civilrättsliga
avtal med sökanden rörande olika frågor i samband med nyttjandet. En
vanlig ordning i dessa sammanhang är att sökanden får godkänna avtalet
innan kommunen tillstyrker ansökan.

Det står enligt min uppfattning klart att kommunerna har ett beaktansvärt
intresse av att kunna ställa upp olika villkor för ett markutnyttjande.
Åtskilliga sådana villkor har inte något direkt samband med allmän ordning
och säkerhet utan syftar mera till att tillgodose kommunernas krav som
fastighetsägare eller som ansvariga för trafikregleringen eller den allmänna
miljön. Kommunerna bör därför, när ett tillstyrkande yttrande ges, ha

Prop. 1992/93:210

109

möjlighet att ställa upp de villkor för nyttjandet som behövs. Med en sådan
ordning minskar också behovet av civilrättsliga överenskommelser påtag-
ligt.

En bestämmelse som ger kommunerna rätt att ställa upp villkor av det
slag som jag nu har nämnt måste med nödvändighet bli allmänt hållen.
Kommunerna bör för det första kunna ställa upp sådana villkor som behövs
för att kommunen skall kunna fullgöra sina uppgifter som ägare eller förval-
tare av marken, t.ex. villkor som syftar till att underlätta renhållning, snöröj-
ning, ledningsdragning och gatuarbeten samt villkor om belastning av
marken. Kommunerna bör vidare kunna ställa upp de villkor som behövs
för att tillgodose de intressen som kommunerna har att bevaka i fråga om
markanvändningen, stadsbilden och trafiken. Utanför kommunens befogen-
heter bör däremot falla villkor om skadestånd eller andra ekonomiska
förpliktelser, t.ex. skyldighet för sökanden att betala skatter eller andra
allmänna avgifter. Kommunen bör inte heller kunna ställa upp villkor om
skyldighet att betala avgift för nyttjandet av marken. Denna skyldighet är
nämligen reglerad i 1 § avgiftslagen. Jag avser att i det följande (avsnitt 5.1)
närmare behandla frågan om möjlighet för kommunen att i vissa fall ta ut
avgift för markupplåtelser.

Om kommunen har förenat sitt yttrande med ett villkor som går utöver
vad som anges i den tilltänkta bestämmelsen i ordningslagen, bör polismyn-
digheten inte kunna bortse från villkoret. Yttrandet måste i ett sådant fall
uppfattas som ett avstyrkande, och det begärda tillståndet kan således inte
meddelas. Polismyndigheten bör emellertid i ett sådant fall kunna begära ett
kompletterande yttrande från kommunen så att denna får tillfälle att ta
ställning till om medgivandet kan ges utan det otillåtna villkoret. Sker inte
det skall ansökan avslås. Detsamma gäller om polismyndigheten anser att
ett villkor som kommunen vill ställa upp är olämpligt av hänsyn till allmän
ordning och säkerhet eller till trafiken.

Kommunens yttrande bör liksom nu kunna överklagas genom laglighets-
prövning. Detta bör gälla också i fråga om de villkor som är intagna i
yttrandet. Om ett tillstyrkande yttrande upphävs efter överklagande, kanske
på grund av att yttrandet innehåller ett villkor som kommunen inte hade fått
ställa upp, föreligger inte längre något tillstyrkande. Polismyndigheten
måste då ha möjlighet - och skyldighet - att återkalla ett redan meddelat
tillstånd. Jag kommer strax (avsnitt 4.3.9) att närmare behandla frågan om
återkallelse av tillstånd.

De problem som hänger samman med användning av offentlig plats för
att ställa upp containrar kommer jag att behandla i det följande (avsnitt
4.3.13).

Prop. 1992/93:210

110

4.3.2 Krav på vissa skadeförebyggande åtgärder

Åtgärder till skydd för personer och egendom på offentlig plats

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Skyldigheten enligt allmänna ordningsstadgan att till
skydd för den som uppehåller sig på allmän plats avhjälpa brister på
byggnader m.m. och avlägsna snö och is från tak m.m. ges en motsva-
righet i ordningslagen. I förhållande till den nuvarande regleringen in-
nebär de nya föreskrifterna den utvidgningen att skyddet avser även
egendom och att det införs en skyldighet att vidta skadeförebyggande
åtgärder då snö och is avlägsnas från tak m.m.

Utredningsförslaget överensstämmer i sak med mitt.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har berört utredningens
förslag i dessa frågor. De remissinstanser som har yttrat sig har i huvudsak
ställt sig bakom förslaget.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § AOst skall byggnader, ställningar,
skyltar och liknande anordningar ägnas sådan tillsyn att det inte uppkommer
fara för dem som färdas eller uppehåller sig på allmän plats. I paragrafen
föreskrivs också att snö och is som kan vålla olycksfall för en sådan väg-
trafikant skall avlägsnas från tak, rännor o.d. Överträdelser av bestäm-
melserna bestraffas enligt föreskrifterna i 28 § första och andra styckena
AOst med böter. Med stöd av 31 § AOst kan även vitesföreläggande
komma i fråga mot den försumlige liksom tvångsutförande av polisen på
dennes bekostnad.

Motsvarande bestämmelser till skydd för den som befinner sig på en of-
fentlig plats bör enligt min uppfattning tas in i den nya ordningslagen.
Skyddet bör emellertid i linje med utredningens förslag gälla även egendom
på offentlig plats.

Jag vill i det här sammanhanget erinra om att det i 3 kap. 13 § PBL finns
bestämmelser om underhåll av byggnader. Vidare finns i den lagen bestäm-
melser om möjlighet för kommunen att på ägarens bekostnad utreda
behovet av underhållsåtgärder (10 kap. 20 §). Plan- och bygglagstiftningens
bestämmelser i det här avseendet tar emellertid främst sikte på att förhindra
att ett eftersatt underhåll skapar påfrestningar för de boende (se prop.
1985/86:1 s. 512). Skyldigheten enligt AOst att avhjälpa brister på
byggnader avser att skydda personer som uppehåller sig på allmänna
platser. Bestämmelserna i PBL ger sålunda enligt min mening inte ett
tillräckligt skydd för personer och egendom på offentliga platser. Jag anser
därför att det är erforderligt att även byggnader skall omfattas av den nya
ordningslagens krav på skyldighet att avhjälpa brister till skydd för personer
och egendom som finns på offentliga platser.

När det gäller skyldigheten enligt 4 § AOst att avlägsna snö och is från
tak m.m. vill jag peka på att det i Svenska kommunförbundets normal-
förslag till lokal ordningsstadga (10 §) finns en kompletterande föreskrift
om bl.a. skadeförebyggande åtgärder. Bestämmelsen som förekommer

111

allmänt i de lokala ordningsstadgoma innebär bl.a. att sådana åtgärder skall
vidtas, då snö och is avlägsnas enligt 4 § AOst, att det inte uppstår fara för
skada på person och egendom. Jag delar utredningens uppfattning att
bestämmelsen i detta avseende bör ges generell giltighet och tas in i den nya
ordningslagen. Om mitt förslag genomförs, blir alltså lokala föreskrifter på
denna punkt överflödiga.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om vem skyldigheten
att vidta skadeförebyggande åtgärder skall åvila. Frågan om möjligheterna
att ingripa mot den försumlige tar jag upp i det följande (avsnitt 4.3.13).

Prop. 1992/93:210

Åtgärder till skydd för personer och egendom vid vissa farliga arbeten m.m.

Mitt förslag: Skyldigheten enligt allmänna ordningsstadgan att vidta
skyddsåtgärder vid grävningsarbeten m.m. ges motsvarighet i ord-
ningslagen. I förhållande till nuvarande ordning innebär emellertid den
nya föreskriften den utvidgningen att skyddet avser inte bara personer
utan även egendom.

Utredningsförslaget överensstämmer i sak med mitt utom så till vida att
utredningen inte föreslår någon utvidgning i fråga om skyddsobjekten.

Remissinstanserna har inte närmare berört frågan.

Skälen för mitt förslag: I 5 § första stycket AOst föreskrivs att den som
tar upp en vak eller isränna, verkställer schaktning eller grävning eller utför
något annat liknande arbete, som med hänsyn till platsens belägenhet och
omständigheterna i övrigt medför fara för någon annan, är skyldig att vidta
de åtgärder som erfordras för att förebygga faran. Överträdelser av be-
stämmelsen bestraffas enligt föreskrifterna i 28 § första och andra styckena
AOst med böter. Med stöd av 31 § AOst kan även vitesföreläggande
komma i fråga mot den försumlige liksom tvångsutförande av polisen på
dennes bekostnad. Skyddsföreskrifter vid farliga arbeten och åtgärder på
särskilda områden finns i t.ex. minerallagstiftningen, plan- och bygglag-
stiftningen och arbetsmiljölagstiftningen.

Enligt min uppfattning bör det även i framtiden finnas en bestämmelse
om skydd för allmänheten motsvarande 5 § första stycket AOst. I likhet
med utredningen anser jag att tillämpningsområdet för en sådan bestäm-
melse, som bör tas in i den nya ordningslagen, inte bör utvidgas till att
omfatta andra farliga arbeten och åtgärder än som omfattas av den
nuvarande föreskriften. Jag delar emellertid den uppfattning som framförts
under remissbehandlingen att den nya bestämmelsen, i likhet med den i det
föregående avsnittet behandlade föreskriften om åtgärder mot brister på
byggnader m.m., bör ta sikte på skydd inte bara för människor utan även för
egendom, t.ex. husdjur och fordon. Som jag ser det kan en sådan utvidgning
av bestämmelsen, som avvisades vid tillkomsten av AOst (se prop.
1956:143 s. 98), numera inte anses alltför långtgående. En annan sak är att

112

det kan ställas högre krav i fråga om anordningar till skydd för personer än
beträffande egendom.

Bammiljörådet har vid remissbehandlingen uttalat att en myndighet -
t.ex. länsstyrelsen - bör få ansvaret att se över att säkerheten vid grustag,
vare sig de är i drift eller inte, är tillfredsställande. Jag vill med anledning
av det peka på att länsstyrelsen redan i viss mån kan sägas ha en sådan
funktion med stöd av den ännu gällande 10 § i 1971 års länsstyrelse-
instruktion, som enligt mitt förslag får en motsvarighet i ordningslagen
(3 kap. 11 §). Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 4.3.8).

Under remissbehandlingen har vidare dåvarande Planverket uttalat att
bestämmelser om skyddsanordningar i branta slänter, vid stup o.d. bör tas in
i ordningslagen i anslutning till de nu aktuella föreskrifterna. Som jag ser
det skulle emellertid sådana bestämmelser i väsentlig mån skilja sig från
föreskrifterna i 5 § andra stycket AOst, som ju tar sikte på de risker som
vissa farliga arbeten eller åtgärder innebär för utomstående. Jag anser också
att det skulle sträcka sig alltför långt att i ordningslagen ta in skyddsbestäm-
melser av detta slag med generell tillämpning. Enligt min uppfattning är
regleringen i PBL i detta hänseende tillräcklig. Jag vill här peka på
föreskriften i 3 kap. 15 § första stycket 3 PBL, som innebär att det be-
träffande tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall tillses bl.a. att risken
för olycksfall begränsas. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop.
1985/86:1 s. 518) ger den möjlighet att kräva exempelvis staket vid branta
slänter. Av 3 kap. 18 § samma lag följer vidare att vad som föreskrivs i den
nyssnämnda bestämmelsen skall tillämpas i skälig utsträckning i fråga om
allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader.

Jag vill slutligen peka på att utredningen har övervägt frågan om kom-
muner eller privata fastighetsägare bör åläggas ett generellt ansvar för att
svaga isar märks ut. Utredningen anser att ett sådant ansvar, i likhet med
gällande ordning, bör finnas bara om kommunen eller fastighetsägaren
genom särskilda anordningar eller åtgärder har ställt det aktuella området
till allmänhetens förfogande för t.ex. friluftsliv eller rekreation. Jag delar
utredningens uppfattning och lägger alltså inte fram något förslag i denna
fråga.

Säkerhetsanordningar vid brunnar o.d.

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Brunnar, bassänger och liknande anläggningar skall vara
försedda med de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till deras
belägenhet och utförande. En sådan anordning skall vara utformad så att
den ger ett tillräckligt skydd mot olyckor med barn. Anläggningens ägare
eller den som till följd av avtal eller på någon annan grund är i ägarens
ställe skall ansvara för att anläggningen är försedd med nödvändiga sä-
kerhetsanordningar. Polisen får i fråga om en särskild anläggning besluta
om de säkerhetsåtgärder som skall vidtas.

113

8 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210

Utredningens förslag innebär liksom mitt att brunnar skall vara för-
sedda med de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till deras belä-
genhet och utförande. Enligt utredningsförslaget skall vidare de risker som
brunnar kan innebära för barn särskilt beaktas. Utredningens förslag om
vem som skall ha ansvar för att erforderliga säkerhetsåtgärder vidtas i fråga
om brunnar överensstämmer med mitt. Utredningsförslaget innehåller emel-
lertid ingen motsvarighet till mitt förslag i fråga om möjligheten för polisen
att i fråga om en särskild anläggning besluta om de säkerhetsåtgärder som
skall vidtas och om säkerhetskrav på andra anläggningar än brunnar.

Remissinstanserna: Endast ett mindre antal instanser har berört den av
utredningen behandlade frågan om skyddsåtgärder vid brunnar. Utred-
ningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av några kommuner och
Svenska vatten- och avloppsverksföreningen. Barnmiljörådets ställnings-
tagande innebär att kraven på skyddsåtgärder vid brunnar bör gå längre än
vad utredningen har föreslagit. Rådet anser sålunda bl.a. att brunnar belägna
i närheten av platser där barn ofta vistas alltid skall vara försedda med
anordningar till skydd för barn. Dåvarande Planverket, som förklarar sig i
och för sig ha förståelse för kostnadsaspekten, finner det beklagligt att
utredningen av ekonomiska skäl ansett sig vara förhindrad att föreslå
generella krav på bamsäkra lock på befintliga brunnar. Verket pekar vidare
på att kravet på skyddsåtgärder bör omfatta även simbassänger. Svenska
Kommunalarbetareförbundet anser att kommunerna bör åläggas att upprätta
en långsiktig plan för att genomföra utbyte av brunnslock som är farliga
från säkerhetssynpunkt.

Skälen för mitt förslag: I 5 § andra stycket AOst föreskrivs att det vid
brunnar skall vidtas sådana skyddsanordningar som kan anses påkallade
med hänsyn till platsens belägenhet och övriga omständigheter. Över-
trädelser av bestämmelsen bestraffas enligt föreskrifterna i 28 § första och
andra styckena AOst med böter. Med stöd av 31 § AOst kan även vites-
föreläggande komma i fråga mot den försumlige liksom tvångsutförande av
polisen på dennes bekostnad. Några krav på säkerhetsåtgärder vid liknande
anläggningar, t.ex. bassänger, föreskrivs inte i AOst.

Tillämpningsområdet för bestämmelsen i AOst om skyddsanordningar
vid brunnar är inte begränsat till brunnar inom vissa områden. Enligt plan-
och bygglagstiftningen finns också krav på sådana anordningar i fråga om
bl.a. brunnar. Kraven är emellertid här begränsade till att gälla vissa
områden. Bestämmelserna i 3 kap. PBL innebär bl.a. att det ställs allmänt
utformade krav på byggnader, tomter och allmänna platser m.m. till skydd
mot olycksfall (se 2, 6 och 13 §§). Boverket har utformat närmare
föreskrifter för tillämpningen av dessa säkerhetskrav (Svensk Byggnorm
kap. 5:42 och 2:137). Det kan också nämnas att dåvarande Planverket till
Svenska vatten- och avloppsverksföreningen har överlämnat frågan om
typgodkännande av brunnslock och låsanordningar till brunnslock.

De risker från olyckssynpunkt som brunnar, bassänger och andra sådana
anläggningar innebär har under senare år uppmärksammats alltmer.
Intresset har särskilt knutits till den fara för barn som brunnar med brist-
fälliga säkerhetsanordningar utgör. Även de olycksrisker som t.ex. sim-

Prop. 1992/93:210

114

bassänger och prydnadsbrunnar innebär för barn har aktualiserats. Bak-
grunden är att det årligen vid anläggningar av det här aktuella slaget in-
träffar ett antal olyckor eller olyckstillbud med barn inblandade.

Enligt min uppfattning är det närmast självklart att de lagstiftnings-
åtgärder skall vidtas som är möjliga till skydd mot olyckor av denna
karaktär. Den nuvarande regleringen innebär att det finns bestämmelser om
skyddsanordningar vid brunnar, oavsett var de är belägna, och ytterligare
säkerhetskrav på brunnar liksom på bassänger o.d. på de områden där PBL
är tillämplig, dvs. i huvudsak tomter och områden som utgör allmän plats
enligt den lagen.

Som jag ser det finns det behov av att i lag ange allmänna säkerhetskrav
på brunnar, simbassänger, prydnadsdammar och liknande anläggningar
oavsett var sådana anläggningar är belägna. Det bör sålunda enligt min
mening ställas krav på att en anläggning av det aktuella slaget är försedd
med någon form av säkerhetsanordning. Jag vill här peka på bl.a. att det i
Norge sedan länge funnits lagstiftning om säkerhetsåtgärder vid brunnar
och dammar.

I linje med utredningsförslaget bör säkerhetskravet anpassas till vad som
är rimligt med hänsyn till en anläggnings belägenhet och utförande. Exem-
pelvis måste kravet på säkerhetsanordning ställas annorlunda i fråga om en
simbassäng, som är belägen på en villatomt, än beträffande en brunn vid en
lekplats. I det förra fallet kan kravet bestå i att bassängen har skyddstäck-
ning eller är omgärdad av staket. Kravet i det senare fallet kan innebära att
brunnslocket har en låsanordning.

Enligt min uppfattning är det sålunda inte lämpligt eller ens möjligt att i
föreskrifter av detta slag närmare ange de rent tekniska anordningar som
skall finnas vid anläggningar av det ifrågavarande slaget för att kravet på
säkerhetsanordning skall vara uppfyllt. Jag vill här peka på bl.a. att det
beträffande anläggningar som omfattas av detaljerade säkerhetsföreskrifter
med stöd av PBL inte kan anses ändamålsenligt att det på annat håll i
lagstiftningen finns en mer långtgående eller detaljerad reglering i samma
fråga.

Utredningens förslag innebär att det inte införs något uttryckligt krav på
att alla brunnar skall vara barnsäkra men att det i ordningslagen tydligt
anges att de risker som brunnar kan innebära för barn särskilt skall beaktas
vid bedömningen av vilka säkerhetsanordningar som behövs i det enskilda
fallet. Enligt min mening bör de nya föreskrifterna med krav på säkerhets-
anordningar innebära en klar skärpning i fråga om brunnar i förhållande till
den nuvarande bestämmelsen i 5 § andra stycket AOst. Det bör sålunda i
den nya ordningslagen slås fast att en säkerhetsanordning skall ge ett
tillräckligt skydd mot olycksfall med barn. Och detta krav bör gälla även
vid andra anläggningar än brunnar.

Avsikten med kravet att en säkerhetsanordning skall ge ett tillräckligt
skydd mot olycksfall med barn är att i lag markera att anordningen skall
rent tekniskt vara ägnad att förhindra bamolycksfall. Det kan innebära
exempelvis att en brunn är försedd med ett låsbart lock. Om ett likvärdigt
skydd uppnås med någon annan teknisk lösning, t.ex. genom lockets egen

Prop. 1992/93:210

115

tyngd, bör naturligtvis även denna lösning anses uppfylla kravet på skydd
mot bamolycksfall. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om
kravet på ”barnsäkra” brunnslock.

Mitt förslag innebär således att det i lag inte konkret anges vilken typ av
säkerhetsanordning som krävs i det enskilda fallet vid en anläggning av det
aktuella slaget. Det kan emellertid finnas behov av att ingripa mot anlägg-
ningar som utgör en fara för omgivningen och direkt ange vilken teknisk
metod som skall användas för att kravet på skyddsanordning skall anses
uppfyllt. Denna uppgift bör åvila polisen, som alltså i fråga om en särskild
anläggning bör få besluta om de säkerhetsåtgärder som skall vidtas. Att
polisen i dessa fall bör kunna bl.a. förelägga den försumlige att vidta åtgär-
der återkommer jag till i det följande (avsnitt 4.3.13).

Frågan om vem som bör ha ansvaret för att kravet på säkerhetsan-
ordningar är uppfyllt i det särskilda fallet återkommer jag till i specialmoti-
veringen.

4.3.3 Användningen av pyrotekniska varor

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Pyrotekniska varor får användas utan tillstånd av polisen
endast om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet
och övriga omständigheter inte innebär risk för skada på eller någon
annan beaktansvärd olägenhet för person eller egendom. Genom lokala
föreskrifter skall tillståndskravet kunna utvidgas att generellt omfatta
t.ex. vissa platser eller användningen av vissa pyrotekniska varor. I
undantagsfall skall genom sådana föreskrifter även ett absolut förbud
kunna införas inom vissa områden. Vidare skall pyrotekniska varor få
användas inomhus vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-
ning bara efter tillstånd av polisen. Om det kan ske utan fara för ordning
och säkerhet, får dock polisen befria anordnaren av sammankomsten
eller tillställningen från skyldigheten att söka tillstånd för samman-
komster eller tillställningar av visst slag.

Utredningens förslag innebär att pyrotekniska varor inte får användas
utan tillstånd av polisen inom område som omfattas av detaljplan, om det
inte är fråga om varor som fritt får förvärvas av var och en som har fyllt 15
år. Det innehåller en motsvarighet till mitt förslag om möjlighet att utvidga
tillståndskravet genom lokala föreskrifter. Frågan om tillståndskrav för
användning av pyrotekniska varor inomhus vid bl.a. offentliga tillställningar
har inte behandlats av utredningen.

Remissinstanserna: Förslaget har berörts av ett mindre antal instanser.
Det tillstyrks av bl.a. Konsumentverket och Barnmiljörädet. Sprängämnes-
konsulenten vid Polismyndigheten i Stockholm påpekar bl.a. att det på vissa
platser i Stockholm anordnas fyrverkerier av den största typen som med
utredningens förslag inte skulle omfattas av tillståndskrav annat än som
offentlig tillställning. Förslaget att användningen av varor som fritt får för-

116

värvas av den som fyllt 15 år inte skall omfattas av något tillståndskrav
skulle enligt sprängämneskonsulentens uppfattning medföra en ökad an-
vändning av bl.a. raketer. Ordningsavdelningen vid polismyndigheten pekar
på att det i dag sker en omfattande försäljning av fyrverkeripjäser utan att
köparna har tillstånd till varornas användning och att utredningens förslag
medför att sådan försäljning kommer att öka. Ordningsavdelningen anser att
det bör införas en straffsanktionerad skyldighet för den som säljer
pyrotekniska varor, som kräver tillstånd för användning, att kontrollera att
köparen har sådant tillstånd. För att en sådan kontroll skall kunna
genomföras bör enligt ordningsavdelningen tillståndskravet för användning
gälla alla områden. Polismyndigheten i Helsingborg, som anför liknande
synpunkter, anser att tillverkning och användning av s.k. mindre pyro-
tekniska varor - bl.a. mindre smällare och smatterband - bör förbjudas helt,
eftersom användningen av dessa varor enbart är störande för omgivningen
och medför påtagliga olägenheter särskilt för gamla och sjuka och för djur.
Polismyndigheten i Ludvika uttalar att det är tveksamt om den nuvarande
regleringen på området bör ändras men att om så sker bör även personer
över 18 år fritt få använda pyrotekniska varor som bara får förvärvas av
sådana personer; genom lokala föreskrifter bör då kunna föreskrivas till-
ståndsskyldighet vid användning inom vissa allmänna platser, t.ex. city-
områden.

Sprängämnesinspektionen förordar att regleringen av användningen av
pyrotekniska varor utformas på följande sätt. Anordnande av större fyr-
verkerier (t.ex. jubileumsfyrverkerier och fyrverkerier anordnade i anslut-
ning till större folksamlingar) skall omfattas av tillståndskrav. Mindre
fyrverkerier (t.ex. nyårsfyrverkerier och fyrverkerier i anslutning till famil-
jehögtider) skall däremot få anordnas utan tillstånd. Genom lokala
föreskrifter skall få anges avgränsade områden (t.ex. vid sjukhus och vård-
hem) där fyrverkerier inte skall få förekomma. De resurser som skulle
krävas för en utökad tillståndsgivning enligt utredningsförslaget och in-
formation om de nya reglerna skall i stället användas för information och
upplysning, i syfte att få ökat ansvar och ökad säkerhet vid användning av
fyrverkerier.

Konsumentverket pekar på att begreppet hälsa i förslaget till bestämmelse
om möjlighet för en kommun att meddela lokala föreskrifter om använd-
ningen av pyrotekniska varor bör omfatta inte bara fysiskt utan även
psykiskt och socialt välbefinnande.

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 6 § första stycket AOst får bl.a.
fyrverkerier inte äga rum inom stadsplanelagt område - dvs. numera
område som omfattas av detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman
för allmänna platser (se 17 kap. 27 § PBL) - utan tillstånd av polis-
myndigheten. Överträdelse av bestämmelsen bestraffas enligt föreskrifterna
i 28 § första och andra styckena AOst med böter. Enligt tredje stycket i
sistnämnda paragraf skall den som har vårdnaden om ett barn under 15 år,
som handlar i strid med bestämmelsen i 6 § första stycket AOst, bestraffas
enligt föreskrifterna i första och andra styckena i 28 §, om denne inte har
gjort vad som ankommer på honom för att förhindra förseelsen.

Prop. 1992/93:210

117

Med stöd av 7 § AOst kan tillståndskravet beträffande fyrverkerier
genom föreskrifter i lokala ordningsstadgor utvidgas till att gälla också för
t.ex. byggnadsplanelagda områden, dvs. numera områden som omfattas av
detaljplan, inom vilken någon annan än kommunen är huvudman för
allmänna platser (se 17 kap. 27 § PBL). En sådan föreskrift har tagits in i
normalförslaget till lokal ordningsstadga. Det är också möjligt att i lokala
ordningsstadgor föreskriva att kravet på tillstånd skall gälla för användning
av pyrotekniska artiklar som inte är fyrverkeripjäser. Frågan i vilka fall
användning av pyrotekniska varor inte utgör fyrverkeri berördes inte
närmare i förarbetena till AOst (jfr prop. 1956:143 s. 105).

Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, som trädde i
kraft år 1989, gäller hantering och import av brandfarliga och explosiva
varor. Syftet med lagen är att förhindra att sådana varor orsakar brand eller
explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv,
hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av varorna
(se 1 § andra stycket). Avsikten är sålunda att åtgärder för att förebygga
andra skador som kan uppkomma vid hanteringen av dessa varor skall
regleras genom någon annan för ändamålet avsedd lagstiftning (prop.
1987/88:101 s. 16 ff.). I lagen (4 § tredje stycket) har tagits in en upplysning
om att det i fråga om bl.a. fyrverkeri inom område med detaljplan, inom
vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, finns bestämmelser i
6 § AOst.

Lagen innehåller vidare bl.a. följande föreskifter. Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att närmare ange om-
rådet för lagens tillämplighet när det gäller att bestämma och närmare
definiera de varor som skall inrymmas under benämningen explosiva varor
(2 §). Den som hanterar explosiva varor skall vidta de åtgärder och de
försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion som
inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller
egendom genom brand eller explosion (7 § första stycket). Begreppet
hantering enligt lagen har en vid innebörd (3 §). Även t.ex. användning
omfattas av begreppet. Den som hanterar eller importerar explosiva varor
skall ha tillstånd till det (11 §). Polisen eller Sprängämnesinspektionen
prövar enligt vad regeringen närmare föreskriver frågor om tillstånd.

I lagen finns vissa bestämmelser om straffansvar. Den som med uppsåt
eller av grov oaktsamhet bryter mot kravet på försiktighetsmått och med
uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. kravet på tillstånd eller mot
föreskrifter som regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer
har meddelat i olika hänseenden kan dömas till böter eller fängelse i högst
ett år (21 §).

I förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor har
regeringen meddelat bl.a. följande föreskrifter om sådana varor enligt den
nyssnämnda lagen. Av 3 § följer att Sprängämnesinspektionen får före-
skriva om undantag från tillämpningen av lagen och föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen i fråga om vissa explosiva varor eller i fråga
om viss hantering eller import. Till explosiva varor hänförs varor som
består av eller innehåller explosivämnen. Explosiva varor klassificeras

Prop. 1992/93:210

118

enligt de närmare föreskrifter som Sprängämnesinspektionen meddelar, och
inspektionen meddelar beslut om ett ämne är att anse som explosivämne
(8 §). Explosiva varor får hanteras eller importeras endast av den som har
fyllt 18 år. För att en explosiv vara skall få hanteras eller importeras krävs
att den är godkänd av Sprängämnesinspektionen (10 §). Beslut om godkän-
nande skall innehålla uppgifter om bl.a. de villkor som skall gälla för varan
(11 §). Frågor om tillstånd för allmänheten att hantera explosiva varor
prövas av polisen (23 §). Den som har tillstånd att överlåta explosiva varor
skall förvissa sig om att förvärvaren har tillstånd att inneha explosiva varor
av det slag och i den mängd som överlåtelsen avser (33 §).

Pyrotekniska varor utgör enligt Sprängämnesinspektionens föreskrifter
explosiva varor (se SÄIFS 1989:8 resp. 9). Inspektionen har meddelat före-
skrifter om godkännande av fyrverkeripjäser och pyrotekniska sceneffekter
samt allmänna råd om godkännande av nöjesfyrverkerier (SÄIFS 1986:3
resp. 1992:2). Av föreskrifterna följer bl.a. att godkännande av en pyro-
teknisk vara kan förenas med villkor och att vissa pyrotekniska pjäser (s.k.
grodor, gräshoppor, häxpipor, svärmare m.fl.) inte har godkänts.

Den förteckning över godkända fyrverkeripjäser som Sprängämnes-
inspektionen har upprättat innehåller i dagsläget omkring 1 000 pjäser. En
del av dessa pjäser räknas som s.k. mindre pyrotekniska artiklar medan åter-
stoden hör till den typ som klassificeras som s.k. större pyrotekniska varor.
Denna uppdelning avspeglar sig i villkoret vid varans godkännande att
tillstånd för förvärv och innehav av den inte krävs av den som fyllt 15 resp.
18 år. Till de artiklar som fritt får förvärvas och innehas av den som har
fyllt 15 år hör ett antal mindre fyrverkeripjäser med laddning av lägre vikt
(t.ex. raketer och s.k. solar, romerska ljus och fontäner). Knallpulver och
vissa mindre effekter (partypoppers) är också pyrotekniska varor. Dessa får
emellertid förvärvas fritt och omfattas endast av den reglering som gäller
för tillverkningen av varan.

Sprängämnesinspektionen har vid remissbehandlingen uttalat att syftet
med föreskrifterna är att samtliga typer av fyrverkerier skall granskas och
godkännas av inspektionen för att garantera en förbättrad kvalitet och funk-
tion hos de produkter som säljs till allmänheten. Inspektionen har vidare
uttalat att den räknar med att vid bedömningen av olika pjäser se mindre till
satsvikter och i stället i större utsträckning göra en bedömning av den
enskilda produktens funktion och uppträdande, något som är av avgörande
betydelse när det gäller att fastställa åldersgränsen och övriga villkor för att
godkänna varan.

Det bör slutligen påpekas att det kan inträda ansvar enligt BrB för den
som handskas med pyrotekniska varor på ett sätt som kan medföra skada
eller någon annan olägenhet. Sålunda kan bestämmelserna om t.ex. vållande
till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 §), ofredande (4 kap. 7 §),
allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §) och förargelseväckande beteende
(15 kap. 16 §) bli tillämpliga.

Skälen för mitt förslag: När det gäller användningen av pyrotekniska
varor vill jag till en början framhålla att det inte finns skäl att motverka
användningen i sig av sådana varor för nöjesändamål. Jag vill också peka på

Prop. 1992/93:210

119

att pyrotekniska varor har andra användningsområden, t.ex. för signal-
givning i räddningssammanhang, där dessa varor från samhällssynpunkt
fyller ett klart behov. Något generellt förbud mot att använda pyrotekniska
varor bör därför som jag ser det inte övervägas. Däremot är det från lag-
stiftningssynpunkt angeläget att användning och annan hantering av dessa
varor blir föremål för kontroll så att risken för skador och andra olägenheter
till följd av hanteringen motverkas.

Som har framgått av redogörelsen för nuvarande ordning regleras hante-
ringen av pyrotekniska varor av lagen om brandfarliga och explosiva varor.
Syftet med lagen är att förhindra att brand eller explosion som inte är
avsedd uppkommer vid hanteringen av sådana varor som omfattas av lagen
och att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom på grund
av att brand eller explosion uppkommit i samband med hanteringen.
Bestämmelserna i lagen och de föreskrifter som har utfärdats med stöd av
lagen innebär att hanteringen av pyrotekniska varor är kringgärdad av be-
gränsningar i olika avseenden, bl.a. om krav på godkännande av de produk-
ter som får säljas till allmänheten och om åldersgräns för förvärv och inne-
hav.

Avsikten med regleringen av hanteringen av brandfarliga och explosiva
varor är visserligen i princip inte att motverka användning av pyrotekniska
varor som i och för sig får avsedd effekt men som leder till ordnings-
störningar. Det är emellertid tydligt att syftet med dessa regler delvis
sammanfaller med syftet bakom den nuvarande bestämmelsen i 6 § AOst
om krav på tillstånd för att få anordna fyrverkeri. Jag vill här peka på bl.a.
aktsamhetsregeln i 7 § första stycket i den nu aktuella lagen, som medför en
skyldighet att förebygga skador på liv, hälsa eller egendom genom brand
eller explosion till följd av användning av pyrotekniska varor. Den som med
uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot denna regel eller föreskrifter
som har meddelats med stöd av den kan dömas till böter eller fängelse i
högst ett år (21 § första stycket lagen om brandfarliga och explosiva varor).

Regleringen av hanteringen av brandfarliga och explosiva varor kan så-
lunda sägas vara avsedd att motverka även rena ordningsstörningar i stor ut-
sträckning. Jag vill här peka på att skyldigheten enligt den nyssnämnda akt-
samhetsregeln att förebygga skador på liv, hälsa eller egendom måste anses
omfatta även skador av t.ex. psykiskt slag hos människor och djur till följd
av användning av pyrotekniska varor. Men även om den nämnda reg-
leringen delvis har samma syfte som föreskriften i 6 § AOst om användning
av fyrverkerier finns det även i fortsättningen behov av en särskild reglering
i ordningshänseende som innebär en begränsning av användningen av
pyrotekniska varor.

Vid utformningen av en begränsning från ordningssynpunkt av använd-
ningen av pyrotekniska varor måste en avvägning göras mellan olika
motstående intressen och hänsyn. En reglering i syfte att motverka ord-
ningsstömingar bör självfallet utformas så att detta syfte blir tillgodosett i så
hög grad som möjligt. Samtidigt är det angeläget att regleringen inte
sträcker sig så långt att detta syfte i själva verket riskerar att motverkas
genom att t.ex. ungdomar i ökad omfattning använder hemtillverkade

Prop. 1992/93:210

120

”bomber” av olika slag. Den begränsning på området som regleringen
innebär bör naturligtvis också vara så klart avgränsad som möjligt. Inte
minst viktigt är att regleringen är utformad så att den leder till efterlevnad
utan att skapa onödig byråkrati för allmänheten och administrativt krångel
för myndigheterna.

Den nuvarande bestämmelsen i 6 § AOst har från dessa utgångspunkter
vissa brister i utformningen som också gett upphov till tillämpnings-
problem. Uttrycket ”fyrverkeri” i bestämmelsen leder som utredningen har
påpekat tanken närmast till ett särskilt arrangemang vid vilket inte alltför
obetydliga pjäser avfyras. En så snäv avgränsning torde dock inte ha varit
avsedd när AOst infördes (se prop. 1956:143 s. 105, bet. 1956:1LU37
s. 46). Ett annat problem med bestämmelsens tillämpning är begränsningen
till stadsplanelagt område, som numera enligt PBL motsvaras av område
med detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser
(jfr 4 § tredje stycket lagen om brandfarliga och explosiva varor). Som
utredningen anför kan det vara svårt för allmänheten att utan närmare
efterforskningar avgöra om ett område är av detta slag.

Utformningen av 6 § AOst medför att en stor del av den användning av
pyrotekniska varor som förekommer hos allmänheten vid nyår och vissa an-
dra helger får anses kräva tillstånd av polisen. Under remissbehandlingen
har det från polishåll påpekats att det endast är i få fall som ansökan om
tillstånd sker. Vidare är det uppenbart att polisen saknar möjlighet att
effektivt kontrollera efterlevnaden av kravet på tillstånd vid dessa tillfällen.

Som jag ser det är de nuvarande förhållandena i detta avseende otillfreds-
ställande. Enligt min uppfattning är det inte någon lämplig ordning att gene-
rellt kräva tillstånd av polisen beträffande de nöjesfyrverkerier i tätorter
som anordnas av tradition hos en stor del av allmänheten vid de nyss-
nämnda tillfällena. Som regel används de pyrotekniska varor som här
förekommer på ett tillräckligt ansvarsfullt sätt. Och med hänsyn till de
tillfällen det är fråga om får olägenheterna med användningen från ord-
ningssynpunkt i allmänhet anses vara begränsade. Vidare är det naturligtvis
från kriminalpolitisk synpunkt inte godtagbart att det gäller en ordning som
innebär att ett stort antal personer vid ett och samma tillfälle medvetet eller
omedvetet bryter mot ett straffsanktionerat krav på tillstånd, vars
efterlevnad polisen med hänsyn till omständigheterna saknar praktiska
möjligheter att övervaka och som det från det allmännas sida inte finns
någon egentlig anledning att ingripa mot.

Jag anser således att det i fortsättningen inte bör finnas ett generellt
utformat krav, motsvarande vad som föreskrivs i 6 § AOst, på tillstånd av
polisen för att få använda pyrotekniska varor som innefattar bl.a. den
allmänt utbredda användning som förekommer vid t.ex. nyår. Enligt min
mening bör det i stället införas en regel som medför krav på tillstånd när
användningen av pyrotekniska varor i det enskilda fallet medför risker för
att någon beaktansvärd olägenhet för omgivningen uppkommer. Jag anser
att man här bör väga in inte enbart vad som kan sägas utgöra en störning av
den allmänna ordningen. Om användningen innebär risk för skada på eller

Prop. 1992/93:210

121

någon annan beaktansvärd olägenhet för personer eller egendom, t.ex.
husdjur, bör användningen av pyrotekniska varor kräva tillstånd.

Jag anser således att det inte bör göras någon avgränsning till pyro-
tekniska varor av visst slag. Den lösning som utredningen valt i detta
hänseende, och som innebär en anknytning till rätten för den som har fyllt
15 år att fritt förvärva sådana varor enligt regleringen om brandfarliga och
explosiva varor, är som jag ser det mindre lämplig. Som har påpekats under
remissbehandlingen kan nämligen även användningen av mindre pyro-
tekniska artiklar, som får förvärvas fritt av sådana personer, ge upphov till
påtagliga olägenheter t.ex. för den som är gammal eller sjuk eller för djur.
Som också har påpekats under remissbehandlingen medför en anknytning
av tillståndskravet till denna åldersgräns risk för en ökad försäljning och
användning av dessa produkter. Vidare är det från lagstiftningssynpunkt
diskutabelt att låta innehållet i en bestämmelse i lag styras av föreskrifter på
myndighetsnivå som har beslutats med stöd av en annan lag.

När det gäller det geografiska tillämpningsområdet för ett tillståndskrav
innebär den nuvarande bestämmelsen i 6 § AOst en begränsning till om-
råden med detaljplan inom vilken kommuner är huvudman för allmänna
platser. Flertalet kommuner har emellertid genom föreskrifter i den lokala
ordningsstadgan utsträckt bestämmelsens tillämpningsområde till att om-
fatta alla områden med detaljplan. Utredningen, som anser att kravet på
tillstånd bör gälla för alla områden med sammanhängande bebyggelse, har
också föreslagit att kravet skall gälla för områden med detaljplan.

Självfallet är behovet av tillståndskrav i de allra flesta fall begränsat till
områden med sammanhängande bebyggelse. En anknytning av tillstånds-
kravet till plan- och bygglagstiftningens planbegrepp ger visserligen en klar
avgränsning men medför samtidigt risk för en stelbent tillämpning. Som har
påpekats under remissbehandlingen finns det områden i landet med tät-
bebyggelse som inte omfattas av detaljplan (t.ex. Skeppsholmen och vissa
andra delar av Stockholm). Det kan naturligtvis också tänkas förekomma
publikdragande evenemang med nöjesfyrverkeri på områden som inte
omfattas av detaljplan och beträffande vilka evenemang det finns skäl att
upprätthålla ett tillståndskrav i det aktuella hänseendet. Samtidigt finns det
områden som omfattas av detaljplan, t.ex. strand- och grönområden, där det
knappast är befogat att ett krav på tillstånd att använda pyrotekniska varor
bör gälla. Kritiken mot den nuvarande anknytningen till stadsplanelagt
område, när det gäller svårigheterna för allmänheten att avgöra om ett
område är av det slaget, kan också i viss mån riktas mot utredningens för-
slag.

Jag anser därför, i likhet med vad Polismyndigheten i Stockholm har an-
fört under remissbehandlingen, att kravet på tillstånd för att använda pyro-
tekniska varor inte bör begränsas till att omfatta områden av visst slag. I sak
är denna utvidgning inte avsedd att innebära någon större avvikelse i förhål-
lande till utredningens förslag, eftersom kravet på tillstånd med mitt förslag
är beroende av en bedömning av risken för olägenheter för omgivningen
och därför ändå i många fall kommer att gälla då användningen av
pyrotekniska varor sker inom en sammanhållen bebyggelse.

Prop. 1992/93:210

122

Mitt förslag till begränsning av möjligheterna för allmänheten att
använda pyrotekniska varor innebär således att det liksom nu skall gälla ett
krav på tillstånd i vissa fall men att det här, till skillnad från nuvarande
ordning och utredningens förslag, inte skall finnas någon geografisk
avgränsning eller avgränsning till varor av visst slag. I stället anknyter en-
ligt mitt förslag tillståndskravet till en bedömning som skall göras i det sär-
skilda fallet av risken för att person eller egendom skadas eller drabbas av
någon annan beaktansvärd olägenhet till följd av användningen av de
aktuella pyrotekniska varorna. De omständigheter som i första hand bör
beaktas vid denna riskbedömning är tidpunkten och platsens belägenhet. Jag
återkommer i specialmotiveringen närmare till de situationer då tillstånds-
krav är avsett att gälla.

Mitt förslag till utformning av tillståndskravet vid användning av pyro-
tekniska varor innebär att det kan finnas ett låt vara begränsat behov av att
genom lokala föreskrifter utvidga kravet till att gälla generellt i vissa av-
seenden. Exempelvis bör det vara möjligt för en kommun att föreskriva att
pyrotekniska varor inte får användas utan tillstånd inom områden som är
särskilt känsliga med hänsyn till risken för att användningen innebär
olägenhet för omgivningen, t.ex. vid sjukhus eller vårdhem. I undantagsfall
bör som jag ser det kommunen även ha möjlighet att helt förbjuda använd-
ningen av pyrotekniska varor. Vad jag här tänker på är s.k. innetorg och
liknande offentliga platser, där användningen av pyrotekniska varor - även
om den i normala fall med hänsyn till varans beskaffenhet är att anse som
harmlös - över huvud inte bör få förekomma.

Föreskrifter av detta slag skall enligt 8 kap. 3 § RF meddelas genom lag.
Eftersom föreskrifterna avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa el-
ler ordningen på allmän plats får emellertid regeringen, efter bemyndigande
i lag, överlåta på kommunerna att meddela sådana föreskrifter (se 8 kap. 7 §
första stycket 1 och 5 samt 11 § RF). Mitt förslag, som på denna punkt
överensstämmer med utredningens, innebär att bestämmelser tas in i den
nya ordningslagen med bemyndigande för regeringen och, efter regeringens
bestämmande, kommunerna att meddela de föreskrifter för en kommun eller
del av en kommun som behövs för att förebygga att människors hälsa
äventyras till följd av användningen av pyrotekniska varor. I den mån syftet
med en föreskrift om utökat tillståndskrav för eller förbud i visst avseende
mot användning av pyrotekniska varor är att motverka ordningsstöming på
offentlig plats kan lokala föreskrifter meddelas med stöd av den allmänna
bestämmelsen om bemyndigande att meddela sådana föreskrifter om
ordningshållning på offentlig plats, som jag strax återkommer till (av-
snitt 4.3.6).

När det så gäller själva tillståndsförfarandet bör samma ordning gälla
som i dag. Polismyndigheten på orten där användningen av pyrotekniska
varor är avsedd att ske bör alltså vara tillståndsmyndighet även i fort-
sättningen.

Vid sidan av de nu behandlade fallen bör det enligt min mening införas
ett obligatoriskt krav på tillstånd för användning av pyrotekniska varor i

Prop. 1992/93:210

123

vissa särskilda situationer, nämligen då en sådan vara används inomhus vid
allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar.

Enligt 7 § andra stycket LAS och 16 § tredje stycket AOst får polisen
meddela de villkor som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid
en allmän sammankomst resp, offentlig tillställning. Polisen har alltså i och
för sig befogenhet att i dessa sammanhang begränsa eller helt förbjuda an-
vändningen av pyrotekniska varor. Att denna befogenhet sällan eller aldrig
utnyttjas beror naturligtvis på att polisen inte i förväg får kännedom om att
pyrotekniska varor kommer att användas vid sammankomster eller tillställ-
ningar. I lagstiftningsärendet har emellertid dåvarande Statens brandnämnd
satt i fråga om pyrotekniska varor bör få användas inomhus vid allmänna
sammankomster eller offentliga tillställningar bara efter medgivande av
polisen.

De pyrotekniska varor som används i de nu aktuella sammanhangen vid
t.ex. rock- eller popkonserter eller teaterföreställningar brukar avse endast
rök- eller ljuseffekter. Man bör emellertid enligt min uppfattning inte under-
skatta risken för att användningen av sådana varor t.ex. kan försvåra rädd-
ningsarbetet vid en brand. Jag anser därför att det från säkerhetssynpunkt är
motiverat att införa krav på tillstånd av polisen för att få använda pyrotek-
niska varor vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som
äger rum inomhus. Om kraven på ordning och säkerhet tillåter det, bör
emellertid enligt min mening polisen kunna befria anordnaren från att söka
sådant tillstånd för sammankomster eller tillställningar av visst slag. Mitt
förslag innebär att en bestämmelse om detta tas in i den nya ordningslagen i
anslutning till föreskrifterna om allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar. Vad gäller en föreställning som är avsedd att uppföras under
en längre tid på samma plats, t.ex. en teaterföreställning, bör, om ordnings-
och säkerhetsaspekterna inte kräver något annat, enligt min mening polisen
kunna meddela ett tillstånd för samtliga föreställningar.

Det får förutsättas att polismyndigheten i denna tillståndsfråga utnyttjar
möjligheten att höra den eller de nämnder i kommunen som svarar för rädd-
ningstjänsten.

Sprängämnesinspektionen har i en skrivelse till den dåvarande rege-
ringen i januari 1991 tagit upp frågan om tillstånd att sälja fyrverkerier och
pyrotekniska varor inom vissa bostadsområden när användningen av dessa
kan förväntas medföra betydande obehag för de omkringboende. Inspek-
tionen anser att det är angeläget att man genom lagstiftning förhindrar
försäljning av explosiva varor även i sådana fall där en användning av
varorna medför olägenheter främst från ordningssynpunkt.

RPS har i en skrivelse till den dåvarande regeringen i april 1991 tagit upp
samma problem. RPS förordar, om det skulle visa sig omöjligt att begränsa
försäljningen av pyrotekniska varor, en närmare undersökning av möjlighe-
terna att motverka att pyrotekniska artiklar används som vapen mot bl.a.
poliser och som hjälpmedel vid skadegörelse.

Vid redovisningen av nuvarande ordning har utförligt redogjorts för
bestämmelserna i lagen om brandfarliga och explosiva varor. Jag vill här
peka på att det av regeln i 7 § första stycket följer en skyldighet för bl.a.

Prop. 1992/93:210

124

användaren att vidta de åtgärder och försiktighetsmått som behövs för att
förhindra brand eller explosion som inte är avsedd och för att förebygga och
begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion.
Det stora flertalet av dem som använder smällare och fyrverkerier följer
också bestämmelserna om aktsamhet vid användningen. Som jag ser det
finns det inte någon framkomlig väg att genom generella och lätt tillämpliga
bestämmelser förhindra att pyrotekniska varor kommer till användning vid
t.ex. brott som innefattar våld mot person eller skadegörelse. Jag vill här
också peka på att den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot
bestämmelsen i 7 § första stycket kan dömas till böter eller fängelse i högst
ett år (21 § första stycket 1 lagen om brandfarliga och explosiva varor).

Enligt nuvarande ordning regleras försäljningen av pyrotekniska artiklar
i lagen om brandfarliga och explosiva varor. Den som hanterar sådana varor
skall enligt 11 § första stycket ha tillstånd till det. Ett tillstånd skall be-
gränsas till viss tid och innehålla de villkor som kan förutses erforderliga
från brand- och explosionssynpunkt under tillståndets giltighetstid (14 §
första stycket). I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1987/88:101 s. 36)
uttalades att villkoren kan avse också brukarens skyldigheter; rätten att
uppställa villkor är emellertid alltid knuten till de syften som lagstiftningen
har att tillvarata, och villkoren skall således alltid vara påkallade från brand-
eller explosionssynpunkt. Om det behövs från sådan synpunkt, får till-
ståndsmyndigheten föreskriva att nya eller ändrade villkor skall gälla för
tillståndet (14 § andra stycket). Under vissa i lagen närmare angivna förhål-
landen får ett tillstånd återkallas (15 §).

Att begränsa möjligheten för den som uppfyller kraven för tillstånd
enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor att saluföra pyrotekniska
produkter endast på grund av att varorna kan komma till användning på ett
sätt som vållar olägenheter från ordningssynpunkt framstår som tveksamt.
Det är förenat med stora svårigheter att utforma kriterier för när tillstånd till
försäljning skall kunna vägras på grund av ordningsskäl, vilka inte samtidigt
medför en oacceptabel inskränkning i näringsfriheten och även i konkur-
rensfriheten inom handeln.

Inte heller framstår en bestämmelse med sådant innehåll som effektiv.
Den som önskar köpa pyrotekniska varor kan ju med lätthet göra sina inköp
i ett område där något sådant försäljningsförbud som RPS och Spräng-
ämnesinspektionen har föreslagit inte finns. Vidare anser jag att ett sådant
förbud, av samma skäl som kan anföras mot ett användningsförbud enligt
vad jag nyss har angett, kan medföra en inte försumbar risk för att tillverk-
ningen av s.k. hemmagjorda bomber ökar i de områden där försäljning är
förbjuden av ordningsskäl.

Mitt ställningstagande blir således att något förbud mot försäljning av
pyrotekniska varor på grund av att användningen av dem kan komma att
vålla olägenheter från ordningssynpunkt inte bör införas.

1 denna fråga har jag samrått med chefen för Näringsdepartementet.

Prop. 1992/93:210

125

4.3.4 Sprängning och användning av skjutvapen m.m.

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Tillståndskravet vid sprängning och skjutning med eld-
vapen utvidgas till att omfatta, förutom stadsplanelagt område såsom nu,
varje område som omfattas av detaljplan. Samma utvidgning görs be-
träffande bestämmelserna om tillståndskrav vid skjutning med luft- eller
fjädervapen. Det skall finnas möjlighet att i lokal ordningsstadga ut-
sträcka tillståndskravet till andra områden.

I nära överensstämmelse med nuvarande ordning skall en skjutbana
som inte hör till försvarsmakten få användas bara efter tillstånd av poli-
sen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få
meddela föreskrifter om utförande och besiktning av skjutbanor.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt i fråga om en utvidg-
ning av tillståndskravet vid sprängning och skjutning med eldvapen. Enligt
utredningens förslag är tillämpningsområdet för tillståndskravet inte avsett
att kunna utsträckas genom lokala föreskrifter. Utredningens förslag om till-
ståndskrav beträffande skjutbanor överensstämmer med mitt. Utrednings-
förslaget saknar motsvarighet till mitt förslag om bemyndigande att
meddela vissa föreskrifter om skjutbanor.

Remissinstanserna: Ett mindre antal instanser, i huvudsak inom polis-
väsendet, har berört utredningens förslag. Polismyndigheten i Stockholm an-
ser att tillståndskravet vid sprängning och skjutning med eldvapen bör
kunna genom lokala föreskrifter utsträckas till att omfatta även områden
som inte omfattas av detaljplan. Enligt Polismyndigheten i Amål bör mål-
skjutning med eldvapen som förekommer utanför godkända skjutbanor
kräva tillstånd. Från några håll pekas på att polisen bör kunna efterge kravet
på tillstånd till skottlossning inom obebyggda områden som omfattas av
detaljplan men som har reserverats för framtida bebyggelse. Polismyndig-
heten i Stockholm tillstyrker förslaget om tillståndskrav beträffande skjut-
banor medan Polismyndigheten i Helsingborg anser att länsstyrelsen bör
vara tillståndsmyndighet. Från flera håll pekas på att begreppet skjutbana är
oklart och att det behövs enhetliga normer för utförande och besiktning av
skjutbanor som inte hör till försvarsmakten.

Skälen för mitt förslag: Föreskrifter om bl.a. sprängning och an-
vändning av skjutvapen finns i 6 § AOst. Enligt första stycket får bl.a.
sprängning och skjutning med eldvapen inte äga rum inom stadsplanelagt
område utan tillstånd av polismyndigheten. Den som inte har fyllt 18 år får
enligt andra stycket inte heller utan tillstånd för skjutning utomhus använda
luft- eller fjädervapen, med vilket kulor, hagel eller andra projektiler kan
skjutas ut; detsamma gäller även utanför stadsplanelagt område, om inte
skjutningen sker under uppsikt av en person som har fyllt 20 år. Av tredje
stycket i paragrafen följer att en skjutbana som inte hör till försvarsmakten
inte får tas i bruk innan den har godkänts av polismyndigheten.

126

I likhet med utredningen anser jag att bestämmelser som motsvarar de
nämnda föreskrifterna i 6 § AOst bör tas in i den nya ordningslagen.

När det gäller kravet på tillstånd till sprängning och skjutning med eldva-
pen vill jag peka på att flertalet kommuner genom föreskrifter i den lokala
ordningsstadgan har utvidgat tillämpningsområdet för den aktuella bestäm-
melsen till att omfatta också byggnadsplanelagda områden och i vissa fall
även andra områden. Som utredningen anför är det motiverat att tillstånds-
kravet utvidgas till att omfatta alla områden med sammanhållen bebyggelse.
För att få en klar och i övrigt från tillämpningssynpunkt lämplig avgräns-
ning bör man därför enligt min uppfattning knyta an till områden som
omfattas av detaljplan enligt PBL.

Behovet av att genom lokala föreskrifter kunna utsträcka tillståndskravet
vid sprängning och skjutning med eldvapen till ytterligare områden får
anses vara mycket begränsat. Jag vill likväl, till skillnad från utredningen,
inte utesluta möjligheten att meddela sådana föreskrifter. Jag vill härvid
peka på vad Polismyndigheten i Stockholm under remissbehandlingen an-
fört om förhållandena i bl.a. Stockholm där det för närvarande finns om-
råden som inte omfattas av detaljplan men där mycket människor rör sig
och där den befintliga eller närliggande bebyggelsen är tät. Det bör därför
vara möjligt att genom lokala föreskrifter kunna utsträcka det aktuella till-
ståndskravet att omfatta även sådana områden. Samtidigt vill jag liksom
utredningen peka på att tillståndskravet vid sprängning och skottlossning
inte bör utsträckas till att omfatta vidsträckta områden av landsbygds-
karaktär (jfr JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 489).

Också bestämmelser om skjutning med luft- eller fjädervapen, motsva-
rande 6 § andra stycket AOst, bör tas in i den nya ordningslagen. Tillämp-
ningsområdet för dessa bör därvid utvidgas på motsvarande sätt som
beträffande de nyssnämnda reglerna om sprängning m.m.

När det sedan gäller den nuvarande bestämmelsen om att en skjutbana
som inte hör till försvarsmakten inte får tas i bruk innan den har godkänts
av polismyndigheten vill jag här bara peka på att jag strax (avsnitt 4.3.9)
kommer att behandla möjligheten att under vissa förutsättningar återkalla
tillståndsbeslut som har meddelats enligt ordningslagen. Jag anser att en
ordning med tillståndsbeslut bör gälla även i fråga om skjutbanor, vilket
innebär att det blir möjligt att återkalla ett tillstånd att använda en skjutbana,
om det är påkallat av säkerhetsskäl.

Under remissbehandlingen har det från något håll föreslagits att läns-
styrelsen i stället för polismyndigheten skall pröva frågan om tillstånd att
använda en skjutbana som inte hör till försvarsmakten och att polis-
myndigheten ges rollen av remissmyndighet i förhållande till länsstyrelsen.
Det kan enligt min mening anföras vissa skäl för en sådan lösning. Jag vill
här peka på att länsstyrelserna redan har tillagts prövning enligt miljö-
skyddslagstiftningen av vissa frågor om skjutbanor. Enligt miljöskydds-
förordningen (1981:574) krävs det sålunda tillstånd av länsstyrelsen för att
få anlägga en skjutbana som hör till försvarsmakten; för att få anlägga en
skjutbana av det nu aktuella slaget är det i stället föreskrivet skyldighet att
göra anmälan till kommunen (se 2, 3 och 16 §§). Länsstyrelsen är enligt 5 §

Prop. 1992/93:210

127

miljöskyddsförordningen i båda fallen tillståndsmyndighet vid sådan Prop. 1992/93:210
frivillig prövning av miljöfarlig verksamhet som avses i miljöskyddslagen
(1969:387). Intresset av en bättre samordning med det förfarande som är
föreskrivet enligt miljöskyddslagstiftningen skulle sålunda kunna tala för att
den nu aktuella tillståndsprövningen förläggs till länsstyrelsen i stället för
såsom nu polismyndigheten.

Någon egentlig kritik mot den nuvarande ordningen med polismyndighe-
ten som prövningsorgan i fråga om godkännande av skjutbanor har emel-
lertid i övrigt inte framkommit vid remissbehandlingen. Vad som däremot
har påpekats från flera håll gäller behovet av enhetliga normer för
tillståndsprövningen om vad som omfattas av begreppet skjutbana och om
utförande och besiktning av skjutbanor. Om uppgiften att vara tillstånds-
myndighet i fråga om skjutbanor läggs på polismyndigheten även i fort-
sättningen, får man naturligtvis räkna med att ärenden av detta slag liksom
hittills inte blir särskilt ofta förekommande hos de enskilda polismyn-
digheterna.

Jag anser emellertid att man bör behålla ordningen med polismyndig-
heten som tillståndsmyndighet i de nu aktuella ärendena men att regeringen,
eller den myndighet som regeringen bestämmer, bör få meddela föreskrifter
om utförande och besiktning av skjutbanor. Om förslaget genomförs, avser
jag att återkomma till regeringen med förslag till ett bemyndigande för RPS
att meddela föreskrifter av det aktuella slaget.

4.3.5 Ordning och säkerhet vid fritidsanläggningar m.m.

Allmänt

Min bedömning: Några allmänna föreskrifter om ordning och säkerhet
vid anläggningar för friluftsliv och andra fritidsanläggningar, utöver vad
som följer av den straff- eller skadeståndsrättsliga lagstiftningen, bör inte
införas i ordningslagen.

Utredningens ställningstagande överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Utredningens ställningstagande godtas eller lämnas
utan erinran av de remissinstanser som har berört dessa frågor.

Skälen för min bedömning: AOst innehåller inte några generella ord-
nings- och säkerhetsföreskrifter rörande bad, camping, idrott eller andra
former av fritidsaktiviteter. Sådana regler finns inte heller i någon annan
lagstiftning. AOst ger emellertid kommunerna en möjlighet att meddela
föreskrifter om idrott och friluftsliv med lokalt begränsat tillämpnings-
område. De lokala ordningsstadgoma innehåller också i stor utsträckning
föreskrifter om livräddningsmateriel vid badplatser m.m. I övrigt är lokala
bestämmelser om ordning och säkerhet i samband med idrott och friluftsliv
mindre vanliga. I sammanhanget bör också nämnas polisens befogenhet
enligt 8 § AOst att för särskilda fall meddela ordningsföreskrifter för bl.a.

128

användande av badplatser och lägerområden samt lokaler eller platser för
sport.

I förarbetena till AOst (prop. 1956:143 s. 112 f.) förordade föredragande
statsrådet att ordningsföreskrifter för bad- och campingplatser skulle tas in i
lokala ordningsstadgor och att AOst borde innehålla endast en bestämmelse
som gav polisen möjlighet att i särskilda fall ingripa med ordningsföre-
skrifter för bl.a. bad, camping och sport.

I likhet med utredningen anser jag att det inte finns något egentligt behov
av generella bestämmelser som ålägger innehavare av anläggningar för
idrott och friluftsliv att vidta åtgärder för att förebygga olycksfall bland dem
som använder anläggningarna. Tillämpningsområdet för sådana generella
bestämmelser skulle inte kunna avgränsas med tillräcklig tydlighet. De an-
läggningar som sådana bestämmelser skulle ta sikte på är av vitt skilda slag
och avser många olika verksamheter. Bestämmelserna skulle därför med
nödvändighet få utformas på ett så allmänt sätt att de inte skulle ge något
klart besked om vad som åligger innehavaren av en viss anläggning. Som
jag ser det är sålunda den straff- och skadeståndsrättsliga lagstiftningen
tillräcklig i detta avseende. Jag föreslår därför inte några allmänna före-
skrifter om ordning och säkerhet vid anläggningar för friluftsliv och andra
fritidsanläggningar. I det följande tar jag emellertid upp frågan om det
behövs bestämmelser för att främja säkerheten vid anläggningar för
särskilda former av idrott och andra fritidsaktiviteter.

Bad- och campingplatser

Mitt förslag: Den nuvarande befogenheten enligt allmänna ordnings-
stadgan för polisen att meddela ordningsföreskrifter för en viss bad- eller
campingplats ges en motsvarighet i ordningslagen. Några särskilda före-
skrifter om säkerheten vid badplatser införs inte. För bad- eller camping-
platser som utgör offentlig plats skall även i fortsättningen lokala ord-
ningsföreskrifter kunna meddelas. Någon möjlighet införs inte att vid
sidan av sjölagstiftningen kunna meddela förbud mot motorbåtstrafik,
vattenskidåkning o.d. vid en badplats.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas eller lämnas utan erin-
ran av flertalet av de remissinstanser som har berört dessa frågor. Svenska
Livräddningssällskapet-Simfrämjandet anser att en skyldighet för ägare och
innehavare av badplatser att hålla badvakter bör övervägas. Sveriges Cam-
pingvärdars Riksförbund Ek. Förening anser att terrängtrafikregleringen bör
stramas upp för att motverka ”vild/fri” camping. Enligt föreningens upp-
fattning bör vidare frågor som rör förhållandena på campingplatser kunna
regleras genom lokala ordningsföreskrifter. Länsstyrelsen i Malmöhus län
och Helsingborgs kommun anser att i lokala ordningsföreskrifter badplatser
bör kunna omfatta även vattenområden. Länsstyrelsen pekar därvid på att

Prop. 1992/93:210

129

9 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

utredningens förslag inte gör det möjligt att ta in förbud mot fiske från
strand eller med långrev i vattenområde vid badplatser under badsäsong.

Bakgrunden till mitt förslag: 1 förarbetena till AOst (prop. 1956:143 s.
99) anförde föredragande statsrådet att det var synnerligen angeläget att
man genom olika åtgärder försökte minska antalet drunkningsolyckor och
att det uppenbarligen var av väsentlig betydelse att det vid alla större
badplatser fanns tillgänglig livräddningsmateriel. Förhållandena i detta
hänseende var enligt föredraganden långt ifrån tillfredsställande även om
kommunerna då under senare år i viss utsträckning hade försett allmänna
badplatser med livräddningsmateriel. En bestämmelse om skyldighet att
hålla sådan utrustning var därför i och för sig befogad. Föredraganden
ställde sig dock tveksam till om man borde införa en generell föreskrift,
främst med hänsyn till svårigheterna att ge en sådan föreskrift en utform-
ning som gjorde det möjligt att beakta de skilda förhållandena inom olika
kommuner. För andra större utomhusbad än kommunala borde be-
stämmelser i ämnet tas in i den lokala ordningsstadgan. Enligt före-
draganden skulle frågan få tas upp till förnyad prövning i framtiden, om
kommunerna, beträffande de egna utomhusbaden, inte löste frågan på ett
tillfredsställande sätt.

Föreskrifter om badförbud och om livräddningsmateriel har emellertid
tagits in i åtskilliga lokala ordningsstadgor. Några lokala ordningsstadgor
innehåller föreskrifter som bl.a. förbjuder motorbåtstrafik vid badplatser
eller på vissa särskilt angivna vattendrag. Även regler om förbud mot
vattenskidåkning vid badplatser och om hastighetsbegränsning för motor-
båtar förekommer.

Föreskrifter för trafiken med fartyg inom svenska farvatten finns främst i
sjötrafikförordningen (1986:300). I 1 kap. 1 § föreskrivs att med fartyg i
förordningens mening skall avses varje farkost som används eller kan
användas till transport på vattnet. Enligt 2 kap. 1 § i förordningen är det
Sjöfartsverket som meddelar de föreskrifter som behövs med hänsyn till
sjösäkerheten vid förande av fartyg. I 2 § första stycket samma kapitel
föreskrivs att länsstyrelsen får efter samråd med Sjöfartsverket meddela
föreskrifter om fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i
rätten att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller
liknande sporter. Enligt andra stycket i paragrafen får länsstyrelsen efter
samråd med Sjöfartsverket meddela föreskrifter om andra begränsningar
och förbud som avser rätten att använda vattenområde för trafik med fartyg,
om föreskriften behövs bl.a. av andra säkerhetsskäl än som anges i 1 §.

Enligt 324 a § sjölagen (1891:35 s. 1), som trädde i kraft den 1 juli 1991,
kan straff följa för den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller
annars med fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen (prop.
1990/91:128, bet. 1990/91:LU35, rskr. 1990/91:331). Föredragande stats-
rådet anförde (a. prop. s. 19 f.) i motiven till bestämmelsen att den tar sikte
på bl.a. de fall där framförandet sker på sådant sätt att personer som idkar
friluftsliv onödigt störs eller att svallvågor rivs upp och vållar problem för
badande eller personer som vistas på land.

Prop. 1992/93:210

130

Enligt PBL är skidbackar med liftar och friluftsbad bygglovpliktiga
(8 kap. 2 § första stycket 1). Skälet för detta är främst att sådana anlägg-
ningar är arealkrävande, att de medför konsekvenser för de närboende, t.ex.
i form av ökad trafik, samt att de kan inverka på det rörliga friluftslivets
intressen och påverka landskapsbilden (prop. 1985/86:1 s. 682). Lagrådet
uttalade i lagstiftningsärendet att det var lämpligt att inte enbart bygg-
naderna utan anläggningen i sin helhet underkastades byggnadsnämndens
prövning och tillsyn. Därigenom borde byggnadsnämnden se till att säker-
hetskraven enligt 3 kap. 6 § första stycket jämfört med 14 § samma kapitel
PBL var uppfyllda (prop. 1985/86:1 s. 683).

Föredragande statsrådet uttalade i det nämnda lagstiftningsärendet
(a. prop. s. 684) beträffande skidbackar och badplatser att det kan vara
osäkert när bygglovplikten inträder. Föredraganden framhöll att en anlägg-
ning över huvud inte kan anses ha kommit till stånd bara för att allmänheten
utnyttjar en naturlig backe eller en badstrand för skidåkning resp, bad; något
sådant kan inte få till följd att fastighetsägaren skall bli skyldig att söka
bygglov. Enligt föredraganden krävs för att bygglovplikt skall inträda att
fastighets-ägaren vidtar åtgärder av något slag för att bereda marken för det
nya ändamålet; när det gäller en skidbacke kan det vara fråga om träd-
fällning, markarbeten och inrättande av en skidlift och när det gäller en bad-
strand rensning, utfyllnad, anläggande av bryggor m.m. Bygglovplikten bör
då enligt föredraganden konstitueras av åtgärderna sammantagna, i förening
med deras syfte.

Enligt räddningstjänstlagen (1986:1102), som trädde i kraft den 1 januari
1987, åligger det ägare eller innehavare av byggnader eller andra anlägg-
ningar att i skälig omfattning hålla utrustning för bl.a. livräddning vid brand
eller någon annan olyckshändelse (41 §). I förarbetena till lagen uttalade
föredragande statsrådet (prop. 1985/86:170 s. 48) att skyldigheten att hålla
utrustning även omfattar sådan utrustning som behövs för livräddning vid
andra olyckshändelser än brand vid vissa anläggningar såsom badplatser,
simhallar och andra fritidsanläggningar. Som exempel på sådan utrustning
vid badplatser nämndes livbojar, kastlinor, livbåtar och annan utrustning för
livräddning (a. prop. s. 84).

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör lokala ordningsföre-
skrifter, liksom enligt den nuvarande ordningen, inte få meddelas i fråga om
förhållanden som är reglerade eller kan regleras enligt någon annan författ-
ning än den nya ordningslagen. Lokala ordningsföreskrifter om skyldighet
att hålla livräddningsutrustning m.m. kommer därför inte kunna att med-
delas i lokal ordningsstadga, eftersom dessa frågor är reglerade i PBL och
räddningstjänstlagen. Mot bakgrund av bestämmelserna där anser jag i
likhet med utredningen att det inte heller finns något behov av någon
bestämmelse i ordningslagen om skyldighet att hålla livräddningsutrustning
vid badplatser. Samma synpunkter gör sig gällande såvitt avser föreskrifter
om förbud för motorbåtstrafik m.m. vid badplatser eftersom länsstyrelsen
med stöd av 2 kap. 2 § andra stycket sjötrafikförordningen kan meddela
sådana begränsningar av motorbåtstrafiken. Detsamma gäller i fråga om

Prop. 1992/93:210

131

färdsätt vid motorbåtstrafik m.m. eftersom olämpliga beteenden i samband Prop. 1992/93:210
därmed är belagda med straff i 324 a § sjölagen.

I gällande lokala ordningsstadgor finns inte sällan föreskrifter om förbud
mot badning på vissa farliga platser, t.ex. hamnar eller i närheten av kablar
och ledningar av olika slag. Sådana föreskrifter bör alltjämt kunna meddelas
som lokala ordningsföreskrifter, om förbudet avses gälla en offentlig plats,
t.ex. ett för allmänheten tillgängligt hamnområde.

Några remissinstanser framhåller vikten av att en kommun skall kunna
meddela lokala ordningsföreskrifter som gäller även för ett till en badplats
angränsande vattenområde. Remissinstanserna pekar därvid främst på de
risker som de badande löper på grund av att fiske med olika redskap bedrivs
i anslutning till badplatser. Som jag återkommer till i specialmotiveringen
skall till en badplats hänföras inte endast ett område på land utan också det
närmast land belägna vattenområdet som utnyttjas av de badande. Häri-
genom kan således i lokala föreskrifter föreskrivas vilka förhållningsregler
av ordningskaraktär som skall gälla för ett sådant vattenområde med av-
seende på fisket inom området.

Med stöd av 8 § AOst kan polisen meddela särskilda ordningsföreskrifter
för t.ex. en viss badplats. En sådan föreskrift kan innebära exempelvis för-
bud mot bad vid svåra väderleksförhållanden. Enligt min mening bör
polisen i framtiden ha rätt att i ett särskilt fall ge anvisningar eller till-
sägelser till bl.a. besökande på en badplats, om det behövs för att bl.a. för-
hindra att människor kommer till skada. Om det behövs bör polisen också
kunna förbjuda fortsatt verksamhet på platsen. Bestämmelser med detta
innehåll bör således tas in i den nya ordningslagen.

Från ordningssynpunkt behövs det enligt min uppfattning inte några
generella regler för campingverksamhet. De ordningsföreskrifter på avtals-
rättslig grund som gäller för åtskilliga campingplatser fyller utan tvivel en
viss funktion. Om allmänna ordningsföreskrifter ändå skulle anses
påkallade i någon kommun, bör sådana kunna meddelas genom lokala ord-
ningsföreskrifter för de campingplatser som enligt vad kommunen har
bestämt skall vara offentlig plats. På motsvarande sätt som gäller enligt
nuvarande ordning bör vidare polisen för en viss campingplats kunna ge de
anvisningar eller tillsägelser som behövs för att förebygga oordning eller för
att förhindra att människors hälsa eller egendom kommer till skada.

Terrängkörning m. m.

Mitt förslag: Någon möjlighet införs inte att vid sidan av vad som följer
av regleringen av terrängtrafik kunna förbjuda eller begränsa t.ex.
snöskotertrafik i skidbackar eller skidspår eller mopedkörning i motions-
spår. Ridning i motionsspår eller löpning i skidspår skall även i fortsätt-
ningen kunna förbjudas genom lokala ordningsföreskrifter.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

132

Remissinstanserna: Trafiksäket hetsverket anser det vara tveksamt om
det av regleringen av terrängtrafik följer ett förbud mot barmarksköming i
slalombackar och motionsspår men att behovet av ett sådant förbud kan
tillgodoses genom lokala trafikföreskrifter. Enligt Naturvårdsverket bör det
klargöras att även löpning i skidspår kan förbjudas genom lokala ordnings-
föreskrifter.

Bakgrunden till mitt förslag: Terrängkörning regleras främst i 118—
123 §§ vägtrafikkungörelsen (1972:603, VTK) samt i terrängkörningslagen
(1975:1313, TKL). Bestämmelserna i VTK avser köming med terräng-
fordon på väg medan övriga författningar reglerar köming i terräng med
terrängfordon och motorfordon.

Vad som avses med väg resp, terräng anges i 2 § VTK och 3 §
terrängtrafikkungörelsen (1972:594, TTK). Enligt dessa bestämmelser är
väg dels sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används
för trafik med motorfordon, dels led som är anordnad för cykeltrafik och
dels gång- eller ridbana invid led eller plats som nyss har nämnts. Områden
som inte är att anse som väg är terräng.

Enligt 1 § TKL är köming i terräng med terrängfordon och motorfordon
förbjuden i hela landet på barmark samt på snö inom områden med
ungskog, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada
på skogen. Generella undantag från förbudet gäller för bl.a. vissa körningar
i nyttotrafik (2 § TKL jfr 1 § terrängkömingsförordningen 1978:594, TKF).
Länsstyrelsen får föreskriva ytterligare undantag från förbudet, om det finns
särskilda skäl (5 § TKF). Inom delar av fjällområdet kan regeringen
förbjuda körning även på andra snötäckta områden än ungskogsmark (1 §
TKL jfr 3 och 4 §§ TKF).

I 3 § TKL har regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, förvalt-
ningsmyndighet tillagts befogenhet att även i andra fall än som anges i 1 §
TKL förbjuda terrängkörning inom visst område och att meddela före-
skrifter för sådan körning. Som en förutsättning härför anges i lagen att
körningen kan medföra olägenheter från naturvårdssynpunkt eller någon
annan allmän synpunkt. Med ”annan allmän synpunkt” avses bl.a. fri-
luftslivets intressen (prop. 1975/76:67 s. 45). Förbudet eller föreskrifterna
får inte onödigtvis hindra nyttoköming. Det ankommer på länsstyrelsen att
genom lokala trafikföreskrifter meddela förbud eller föreskrifter enligt 3 §
första stycket TKL (jfr 5 § andra stycket TKF).

TTK innehåller trafikregler för terräng och är således närmast en motsva-
righet till VTK. Enligt 57 § andra stycket TTK får lokala trafikföreskrifter
för terräng meddelas för visst område eller för viss färdled. Föreskrifterna
får dock inte gälla trafik inom inhägnat tävlingsområde e.d. inhägnat om-
råde. De lokala trafikföreskrifterna får avse förbud mot trafik med fordon av
visst slag, förbud mot att stanna eller parkera fordon, färdhastighet,
belysning och annan åtgärd för reglering av trafiken. Det ankommer på
kommunen att meddela lokala trafikföreskrifter (58 § första stycket).

Lokala trafikföreskrifter om förbud mot trafik inom visst område och om
färdhastighet m.m. kan således meddelas såväl av länsstyrelsen med stöd av
3 § TKL som av kommunen enligt 58 § TTK.

Prop. 1992/93:210

133

I fråga om mopedåkning och ridning i motionsspår gäller följande.
Mopeden är ett motorfordon och omfattas därför av det allmänna förbudet
mot körning på barmark (1 § första stycket 1 TKL). Mopedkörning i snöfri
terräng, t.ex. i särskilt anlagda motionsspår, är således förbjuden om inte
undantag från förbudet har gjorts med stöd av 2 § TKL.

Reglering av ridning i terräng anses däremot enligt Trafiksäkerhets-
verkets praxis inte kunna meddelas som en lokal trafikföreskrift enligt TTK.

Skälen för mitt förslag: Av redogörelsen för innehållet i gällande för-
fattningar om terrängtrafik framgår att förbud mot körning med snöskoter,
andra terrängfordon och motorfordon i skidbackar och skidspår kan med-
delas av kommunen i form av lokala trafikföreskrifter. Även länsstyrelsen
kan förbjuda sådan köming. För köming på mark som inte är snötäckt gäller
ett generellt förbud mot barmarkskörning. Gällande reglering erbjuder
sålunda enligt min uppfattning tillräckliga möjligheter att förbjuda eller
begränsa snöskotertrafik eller någon annan icke önskvärd trafik i skidbackar
och skidspår.

Mopedkörning på snötäckt mark torde mera sällan utgöra något problem.
Om så någon gång skulle anses vara fallet kan även sådan körning förbjudas
eller begränsas genom lokala trafikföreskrifter. Eftersom tillåtligheten av
mopedkörning i terräng regleras i särskild ordning bör inte, i linje med mitt
förslag i föregående avsnitt, den frågan kunna regleras i lokal ordnings-
stadga.

Med hänsyn till att reglering av ridning i terräng anses kunna meddelas
som en lokal ordningsföreskrift synes något hinder mot att i lokal ordnings-
stadga vid behov förbjuda ridning i motionsspår inte föreligga. På samma
sätt kan löpning i skidspår förbjudas.

Skidliftar och skidbackar

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Några särskilda säkerhetsföreskrifter beträffande skidliftar
och skidbackar införs inte. Polisen får emellertid på motsvarande sätt
som gäller enligt nuvarande ordning rätt att för en viss anläggning som
allmänheten har tillträde till ge de anvisningar eller tillsägelser som
behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att människors
hälsa eller egendom skadas.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas eller lämnas utan erin-
ran av de remissinstanser som berör dessa frågor.

Skälen för mitt förslag: Anläggningar för utförsåkning kräver bygglov i
vissa fall. Förutsättningarna för bygglovplikt beträffande sådana anlägg-
ningar har jag behandlat i det föregående i samband med redogörelsen för
nuvarande ordning i fråga om ordning och säkerhet vid bad- och camping-
platser.

134

Den huvudsakliga prövningen av liftanläggningar sker emellertid inte en-
ligt bygglagstiftningen. För skidliftar gäller i stället föreskrifter och allmän-
na råd av Arbetarskyddsstyrelsen (nr 97 från år 1974 om släpliftar ändrad år
1982 och nr 129 från år 1978 om stol- och korgliftar). Anvisningarna är
utarbetade efter samråd med Naturvårdsverket, RPS och dåvarande Statens
industriverk. De innehåller mycket detaljbetonade anvisningar i fråga om
planering, teknisk utformning, underhåll m.m. av skidliftar och regler om
obligatorisk besiktning av liftarna.

Enligt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter skall första besiktning av en
skidlift utföras innan liften för första gången tas i bruk och efter väsentlig
ändring av liften. Förnyad besiktning skall göras inom tolv månader från
närmast föregående besiktning. Besiktningen utförs av riksprovplats (Aktie-
bolaget Svensk Anläggningsprovning). Om liften är så bristfällig att ett
driftförbud aktualiseras vid en besiktning, skall Yrkesinspektionen genast
underrättas. Det ankommer på Yrkesinspektionen att meddela de före-
lägganden eller förbud som behövs.

Enligt min mening finns det i sak inte något behov av ytterligare säker-
hetsföreskrifter för skidliftar utöver Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd på området.

I det här sammanhanget bör också nämnas att inom Näringsdeparte-
mentet pågår arbete med en ny förordning om vissa maskindrivna portar,
hissar och andra rörliga anordningar. Den nya förordningen är avsedd att
ersätta hisskungörelsen (1939:783) och förordningen (1979:210) om
maskindrivna portar m.m. Förordningsförslaget innebär att bl.a. skidliftar
skall uppfylla vissa krav när det gäller säkerhet och skydd mot ohälsa och
att vissa mer komplicerade eller farliga anordningar skall besiktigas vid
vissa tillfällen. Enligt förslaget kommer straff att kunna följa för den som
använder en obesiktigad anordning, som omfattas av krav på besiktning.

Åtgärder för att förbättra skidsäkerheten bör således främst inriktas på
förhållandena i skidbackarna. Inte så få skador uppkommer till följd av
kollisioner mellan skidåkare. Redan med gällande regler finns möjlighet att
ingripa mot ovarsam åkning i skidbackarna. Jag tänker då främst på det
straffrättsliga ansvar som kan göras gällande med stöd av BrB:s bestäm-
melser om brott mot liv och hälsa, framför allt bestämmelserna i 3 kap. 7
och 8 §§ om ansvar för vållande till annans död och för vållande till kropps-
skada eller sjukdom. Oaktsam åkning kan givetvis också vara skadestånds
grundande.

Olycksfall vid utförsåkning kan också bero på olika brister i backens ut-
formning. I vilken utsträckning som en ägare eller innehavare av en skidan-
läggning kan göras ansvarig för skador som drabbar de besökande är svårt
att ange, särskilt som rättspraxis i frågan är sparsam. Högsta domstolen
(HD) har emellertid i en dom (NJA 1987 s. 222) ålagt ägaren till en skid-
anläggning att utge skadestånd till en skidåkare som - vid utförsåkning i en
backe belägen inom ett för sådant ändamål upplåtet område - fallit i ett
stenigt område med otillräckligt snötäcke och skadat sig. HD uttalade i sina
skäl att det i betydande utsträckning måste ankomma på skidåkaren själv att
svara för att han färdas på sådant sätt som hans erfarenhet och skicklighet

Prop. 1992/93:210

135

samt förhållandena på platsen vid tillfället i fråga kräver för att han inte
skall komma till skada. Enligt HD åligger det emellertid upplåtaren av en
sådan anläggning att ta med i beräkningen att vissa hinder med hänsyn till
förhållandena kan vara opäräkneliga för åkaren och orsaka allvarliga per-
sonskador. Mot den bakgrunden fann HD att det åligger upplåtaren av
anläggningen att vidta åtgärder för att förebygga skador, men att det inte
låter sig mera exakt ange vilka åtgärder som skall komma i fråga. HD ansåg
att den saken måste bedömas med utgångspunkt i föreliggande särskilda
omständigheter varvid de inom branschen vedertagna säkerhetsreglema och
där i övrigt rådande praxis kan tjäna som vägledning.

Varje utövande av sport eller idrott medför en inte obetydlig risk för ska-
dor. Den som ägnar sig åt sådana aktiviteter får därför i viss mån anses ha
godtagit denna risk. Emellertid måste den som besöker en idrotts- eller fri-
tidsanläggning ha rätt att utgå från att de anordningar som förekommer där
inte har sådana brister som kan medföra mera påtagliga eller oförutsedda
risker för skada, även om nyttjaren själv iakttar normal försiktighet. Detta
innebär i huvudsak att den som driver t.ex. en liftanläggning med särskilt
iordningställda skidbackar bör vidta sådana säkerhetsåtgärder som redan nu
får anses åligga honom från skadeståndsrättslig synpunkt. Ansvaret bör i
princip vara begränsat till det särskilt iordningställda och preparerade
åkområdet, i vart fall om gränserna för detta är tydligt utmärkta eller fram-
går på något annat sätt. Med stöd av räddningstjänstlagens bestämmelser
bör det också kunna krävas att en sådan anläggning är utrustad med för-
bandsartiklar, bår, pulka och annan utrustning som kan behövas för in-
gripande vid olycksfall.

En säkerhetsbestämmelse som särskilt reglerar utförsåkningen skulle
med nödvändighet bli så oprecis att det kan ifrågasättas om den skulle ge
någon vägledning i det enskilda fallet. Det framstår också som omotiverat
att i den nya ordningslagen särskilt reglera utförsåkningen medan andra
former av idrott och friluftsaktiviteter förblir oreglerade. Mot den bak-
grunden anser jag i likhet med utredningen att det här området inte bör
författningsregleras. Frågan kan inte heller anses lämpad för reglering
genom lokala ordningsföreskrifter. Utan ett särskilt bemyndigande med stöd
av 8 kap. 7 § första stycket 1 RF kan lokala föreskrifter i ämnet inte
meddelas i fråga om andra anläggningar än sådana som enligt kommunens
beslut är att jämställa med offentlig plats. Som jag strax återkommer till
(avsnitt 4.3.9) föreslår jag emellertid att polisen på motsvarande sätt som
gäller enligt nuvarande ordning får rätt att för en viss anläggning som
allmänheten har tillträde till ge de anvisningar eller tillsägelser som behövs
för att förebygga oordning eller för att förhindra att människors hälsa eller
egendom kommer till skada.

Prop. 1992/93:210

136

Vattenrutschbanor o.d.

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Polisen ges möjlighet att ge anvisningar eller tillsägelser
för vattenrutschbanor och liknande anläggningar för lek eller förströelse
som allmänheten har tillträde till, om det behövs för att förebygga
oordning eller för att förhindra att människors hälsa eller egendom
skadas.

Utredningens förslag saknar motsvarighet till mitt.

Remissinstanserna: RPS, polismyndigheterna i Visby, Vimmerby och
Skara samt Länsstyrelsen i Kalmar län pekar på behovet av föreskrifter för

s. k. sommar- eller lekland och liknande anläggningar, där det förekommer

t. ex. åkning i linbanor och vattenrutschbanor och aktiviteter på studsmattor.
De föreslår att en bestämmelse om polisens möjlighet att meddela ordnings-
och säkerhetsföreskrifter i särskilda fall får omfatta även sådana anord-
ningar. Polismyndigheten i Skara föreslår emellertid att samtliga attrak-
tioner vid de aktuella anläggningarna i första hand skall vara underkastade
ett centralt provnings- och kontrollförfarande; i andra hand, om offentliga
tillställningar inte anses äga rum där, bör polisen ges rätt att utfärda sådana
ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Konsumentverket pekar på behovet av
säkerhetsföreskrifter för fritidsanläggningar med t.ex. större vattenrutsch-
banor och vinter- och sommarrodelbanor. Enligt verket bör det övervägas
att införa en allmän regel om skyldighet för innehavare av fritidsan-
läggningar att vidta åtgärder för att förebygga olycksfall bland dem som
använder anläggningarna. Arbetarskyddsstyrelsen ifrågasätter om inte också
rodelbanor bör omfattas av kontroll. Barnmiljörådet betonar vikten av att
det finns säkerhetsföreskrifter för vattenrutschbanor och föreslår att polisen
ges möjlighet att utfärda ordnings- och säkerhetsföreskrifter för sådana
anläggningar.

Skälen för mitt förslag: Vattenrutschbanor är anläggningar som van-
ligtvis är uppförda vid friluftsbad eller s.k. sommarland. Som jag nyss har
redogjort för (se avsnittet under rubriken Bad- och campingplatser) gäller
det bygglovplikt för sådana anläggningar. I linje med vad jag nyss har sagt
om skidliftar och skidbackar anser jag att frågan om säkerhetskrav på
vattenrutschbanor o.d. inte lämpar sig för en reglering i en ordningslag.
Däremot anser jag att polisen bör ges möjlighet att ge anvisningar eller
tillsägelser för sådan verksamhet som allmänheten har tillträde till, om det
behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att människors
hälsa eller egendom kommer till skada. Till detta återkommer jag strax
(avsnitt 4.3.9).

137

4.3.6 Lokal normgivning

Kommunernas befogenhet att meddela lokala föreskrifter behålls

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: På motsvarande sätt som nu ges kommuner möjlighet att
meddela lokala föreskrifter. En lokal föreskrift får innehålla endast
sådana bestämmelser som behövs för att upprätthålla den allmänna ord-
ningen på en offentlig plats eller för att förebygga att människors hälsa
skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor.

I likhet med vad som nu gäller får en lokal ordningsföreskrift som rör
ordningen på offentlig plats inte angå förhållanden som är reglerade i
någon annan författning eller som enligt föreskrift i någon annan för-
fattning kan regleras i annan ordning.

Inte heller får genom en lokal föreskrift läggas onödigt tvång på
allmänheten eller annars göras någon obefogad inskränkning i den en-
skildes frihet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av en
majoritet av de instanser som har yttrat sig i frågan. Mot bakgrund av att
ordningsfrågor numera är en statlig angelägenhet ifrågasätter JO om inte det
primära ansvaret för den lokala normgivningen i ordningsfrågor bör läggas
över på länsstyrelserna. Enligt JO är en sådan reglering att föredra också
från den synpunkten att det regionala ansvaret för polisverksamheten ligger
hos länsstyrelserna. JO anser att en sådan ordning som han föreslår skulle
åstadkomma en ökad likformighet i reglerna för olika kommuner i regionen.

Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges länspolis-
chefer anser att det bör finnas en lagbestämmelse om skyldighet för en
kommun att samråda med polismyndigheten innan beslut om lokala
ordningsföreskrifter fattas.

Bakgrunden till mitt förslag: I 7 § första stycket AOst finns ett
bemyndigande för regeringen att meddela de ytterligare föreskrifter, utöver
vad som anges i AOst, om den allmänna ordningen som behövs för en
kommun eller del av en kommun. En sådan föreskrift får emellertid inte
angå förhållanden som är reglerade i någon annan författning eller som kan
regleras med stöd av en sådan. Sådana föreskrifter kan enligt bestämmelsen
i första stycket också efter bemyndigande av regeringen meddelas av en
kommun eller en länsstyrelse.

Regeringen har i förordningen (1982:1173) med bemyndigande för kom-
muner och länsstyrelser att meddela lokala ordningsföreskrifter bemyndigat
landets kommuner och länsstyrelser att i lokal ordningsstadga meddela före-
skrifter om den allmänna ordningen. Enligt förordningen får emellertid be-
myndigandet inte utnyttjas för att meddela föreskrifter som innebär en in-
skränkning i den enskildes frihet att framföra musikaliskt eller något annat
konstnärligt verk.

138

Enligt andra stycket i 7 § AOst skall vid meddelande av en lokal
ordningsföreskrift tillses att därigenom inte läggs onödigt tvång på allmän-
heten eller annars görs någon obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

I 22 § första stycket AOst föreskrivs att i en lokal ordningsstadga också
får bestämmas vilka föreskrifter som i allmänhet skall meddelas om tillträde
till en offentlig tillställning och om ordningen vid en sådan tillställning.

Överträdelse av en föreskrift i lokal ordningsstadga kan enligt 28 § första
stycket AOst bestraffas med penningböter.

I motiven till AOst anförde föredragande statsrådet (prop. 1956:143
s. 109) att det inte var möjligt eller ens lämpligt att genom bestämmelser i
stadgan mera i detalj ange vilka frågor som fick regleras genom lokala be-
stämmelser. Enligt föredraganden borde emellertid, som en allmän begräns-
ning för att hindra att man meddelade alltför långtgående föreskrifter, i
AOst föreskrivas att det genom en lokal ordningsföreskrift inte fick läggas
onödigt tvång på allmänheten eller på något annat sätt göras någon obe-
fogad inskränkning i den enskildes frihet (a. prop. s. 110).

Föredraganden underströk också (a. prop. s. 110) att en lokal ordnings-
stadga får innehålla endast ”ytterligare föreskrifter” om den allmänna ord-
ningen. Sålunda utgör bestämmelserna i AOst minimibestämmelser som un-
der alla förhållanden skall gälla. Föredraganden framhöll att någon in-
skränkning av de allmänna bestämmelserna inte var tillåten. Men däremot
kan ett allmänt stadgande i AOst utformas mera i detalj genom lokala före-
skrifter. Enligt föredraganden skall som en allmän begränsning gälla även
att en lokal ordningsföreskrift inte får angå förhållanden som är reglerade i
någon annan ordning.

Frågan om kommunerna vid antagande av lokala ordningsstadgor med
hänsyn till bestämmelsen i 7 § andra stycket AOst har gått utöver sina befo-
genheter har vid skilda tillfällen prövats av regeringen i besvärsärenden
angående fastställelse av lokala ordningsstadgor, av Regeringsrätten och av
JO. Även med den här aktuella begränsningen har kommunerna emellertid
en stor frihet att utforma lokala stadgor. Mot bakgrund av det framhöll före-
dragande statsrådet i motiven till AOst (prop. 1956:143 s. 109) vikten av att
de lokala bestämmelserna blev enhetliga och materiellt lämpliga. Enligt
hans mening var det därför värdefullt om förslag till normalstadga kunde
upprättas centralt.

Svenska kommunförbundet har också utarbetat ett normalförslag till
lokal ordningsstadga. I normalförslaget finns bestämmelser om bl.a. ren-
hållningsskyldighet för fastighetsägare, hur man skall förfara vid lastning,
lossning och uppläggning av gods och varor på allmän plats, förbud mot
nedskräpning, krav på tillstånd vid penninginsamling, hur markiser skall
vara anbringade, tillfällig handel, krav på tillstånd vid anbringande av
affischer o.d. på allmän plats, krav på tillstånd vid yrkesmässigt utförande
av sång och musik samt hållande av hund. Normalförslaget innehåller också
en hänvisning till AOst:s bestämmelser om straff och andra påföljder.

Skälen för mitt förslag: Av den föregående framställningen har fram-
gått att den nya ordningslagen bör innehålla ordningsföreskrifter av endast
allmän natur. Enbart bestämmelserna i lagen är därför inte, som jag ser det,

Prop. 1992/93:210

139

tillräckliga för att i alla avseenden svara mot en enskild kommuns behov av
bestämmelser om allmän ordning och säkerhet inom kommunen eller inom
en del av kommunen. Utredningen har också vid en genomgång av landets
samtliga lokala ordningsstadgor konstaterat att av landets dåvarande 279
kommuner endast åtta helt saknade lokala ordningsstadgor.

Om möjligheten att meddela lokala föreskrifter skall behållas måste
erforderliga bemyndiganden ges i lag, eftersom föreskrifterna i de lokala
ordningsstadgoma är sådana för den enskilde betungande föreskrifter som i
princip skall meddelas genom lag (jfr avsnitt 2.2). Sålunda bör det enligt
min mening i den nya ordningslagen på samma sätt som nu tas in en be-
stämmelse där regeringen bemyndigas att meddela lokala ordningsföre-
skrifter. För att de lokala föreskrifterna skall kunna anpassas till behovet av
en reglering av mera detalj betonade ordningsfrågor inom varje enskild kom-
mun eller del av en kommun är det enligt min mening också nödvändigt
med ett bemyndigande för regeringen att överlåta på kommunerna att
meddela lokala ordningsföreskrifter. Ett sådant bemyndigande bör således
tas in i ordningslagen.

Att som JO föreslår överlämna åt länsstyrelserna att meddela lokala ord-
ningsföreskrifter för en kommun eller del av en kommun anser jag av prin-
cipiella skäl mindre lämpligt. En sådan ordning skulle enligt min mening
med fog kunna sägas strida mot grunderna för den kommunala själv-
styrelsen. Vidare torde de enskilda kommunerna bättre än länsstyrelserna
kunna avgöra behovet av lokala föreskrifter.

Vid utformningen av ett bemyndigande måste man enligt min mening
beakta att samhällsutvecklingen kan komma att medföra krav på nya lokala
ordningsföreskrifter som man i dag inte har något behov av. Bemyndigandet
bör därför utformas så att kommunerna med stöd av detta kan meddela före-
skrifter som tillgodoser såväl dagens behov som ett eventuellt framtida be-
hov av sådana föreskrifter. Därtill kommer som jag nyss har pekat på att de
lokala ordningsstadgoma innehåller bestämmelser i ämnen av vitt skilda
slag. Detta leder enligt min mening till att ett bemyndigande måste bli så
vittgående att det ger utrymme för lokal reglering i alla de skilda frågor där
en sådan reglering kan behövas. Samtidigt måste emellertid bemyndigandet
vara så avgränsat och preciserat att det inte kommer i konflikt med inten-
tionerna bakom RF:s regler om normgivningsmakten.

Vid den nya RF:s tillkomst förutsattes att ett bemyndigande som var så
allmänt hållet att det inte nämnvärt avvek från grundlagstextens beskrivning
av ämnet i fråga inte skulle få förekomma. Föredragande statsrådet uttalade
emellertid (prop. 1973:90 s. 209) att riksdagen från fall till fall fick avgöra
hur detaljerade bemyndigandena borde vara. Enligt föredraganden borde det
vara möjligt att ge tämligen vidsträckta bemyndiganden i de fall då det var
fråga om från medborgarnas synpunkt mindre ingripande föreskrifter.

Enligt 8 kap. 7 § första stycket 5 RF får delegation till regeringen av riks-
dagens normgiv ningsmakt ske beträffande frågor som rör ordningen på all-
män plats. Som jag har konstaterat i det föregående (avsnitt 4.1) ger
motiven till RF inte någon klar ledning om vad som avses med allmän plats
i RF. Jag har emellertid där kommit till den ståndpunkten att med allmän

Prop. 1992/93:210

140

plats i den nyssnämnda bestämmelsen bör förstås områden utomhus eller
inomhus som är upplåtna för eller som annars frekventeras av allmänheten,
dvs. för allmänheten tillgängliga områden utom skog och mark. Med ett
sådant synsätt lägger RF:s regler inte hinder i vägen för att låta bemyn-
digandebestämmelsen omfatta föreskrifter som behövs för att upprätthålla
den allmänna ordningen på offentlig plats. Jag vill i detta sammanhang
också peka på att det genom den lokala förordningsmaktens långa historiska
tradition i vårt land kommit att utbildas en relativt fast praxis i fråga om
vilka ordningsföreskrifter som kommunerna får meddela och om hur långt-
gående föreskrifterna får vara. Den inskränkning i den kommunala norm-
givningskompetensen som ligger i att lokala ordningsföreskrifter inte får
avse förhållanden som är reglerade eller kan bli reglerade genom andra
föreskrifter är också av betydelse i sammanhanget.

I motiven till den nya RF uttalade föredragande statsrådet (a. prop.
s. 320) att, även om någon uttrycklig föreskrift om detta inte fanns i RF,
regeringen till förvaltningsmyndigheter och kommuner borde överlåta
endast en del av den förordningsmakt som regeringen fick genom ett
bemyndigande. En strikt tillämpning av uttalandet medför att lokala ord-
ningsföreskrifter av mera ingripande natur eller av principiell räckvidd
måste beslutas av regeringen medan kommunerna får meddela endast
kompletterande föreskrifter av lägre valör.

Enligt min mening bör föredragandens uttalande emellertid inte ges en så
snäv tolkning i detta sammanhang mot bakgrund av att han förutsatte att
den dittills gällande kompetensfördelningen mellan riksdag och regering
inte skulle bli rubbad genom den nya RF (a. prop. s. 207). Enligt min
mening torde avsikten inte heller ha varit - även om detta inte direkt
framgår av motiven - att den förordningsmakt som före nya RF:s ikraft-
trädande tillkom kommunerna i nämnvärd utsträckning skulle beskäras
genom nya RF. Tvärtom torde en önskan ha varit att genom införandet av
möjligheten till vidaredelegation i 8 kap. 11 § RF ge grundlagsstöd åt den
kommunala förordningsmakten och de med stöd av denna utfärdade lokala
ordningsstadgoma m.m. (jfr a. prop. s. 319). Enligt min mening kan man
sålunda med fog utgå från att avsikten var att kommunerna genom bestäm-
melserna i nya RF om vidaredelegation från regeringen skulle få samma
normgivningskompetens som förut.

Jag anser sålunda att det inte finns något hinder mot att regeringen till
kommunerna överlåter hela den normgivningsbefogenhet som regeringen
får genom ett bemyndigande att meddela föreskrifter om ordningen på en
offentlig plats. De skiftande lokala förhållandena är som jag ser det av
avgörande betydelse för utformningen av en lokal ordningsföreskrift. Mot
bl.a. den bakgrunden bör enligt min mening utgångspunkten vara att
regeringen i största möjliga utsträckning skall vidaredelegera sin förord-
ningsmakt till kommunerna.

På samma sätt som nu bör de framtida lokala ordningsföreskrifterna om
ordningen på offentliga platser vara subsidiära inte bara till de allmänna
ordningsföreskrifterna i ordningslagen utan också till andra författningar.
Sålunda bör man enligt min mening inte genom en sådan lokal ordnings-

Prop. 1992/93:210

141

föreskrift kunna besluta angående frågor som är reglerade i någon annan
författning eller som kan regleras med stöd av en sådan. Detta bör liksom
nu komma till uttryck i en bestämmelse.

Även beträffande användningen av pyrotekniska varor kan det finnas ett
behov av kompletterande lokala föreskrifter. Det kan i vissa fall vara be-
fogat att bl.a. förbjuda användningen av sådan varor inom ett visst område i
en kommun, t.ex. i närheten av ett sjukhus eller vårdhem. Föreskrifter av
detta slag skall enligt 8 kap. 3 § RF i princip meddelas genom lag. Eftersom
de avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa kan de enligt 7 § första
stycket 1 samma kapitel meddelas också av kommunerna efter bemyn-
digande i lag. Enligt min mening bör i den nya ordningslagen sålunda tas in
en bestämmelse med bemyndigande för regeringen och kommunerna att
meddela de föreskrifter för en kommun eller del av en kommun som behövs
för att förebygga att människors hälsa eller egendom skadas till följd av
användningen av pyrotekniska varor. Som jag ser det har sådana föreskrifter
ett så nära samband med de typiska föreskrifterna att det inte finns något
som hindrar att de tas in i den lokala ordningsförfattningen för kommunen.

Enligt min mening bör regeringen eller kommunerna med stöd av
bemyndigandebestämmelsen kunna meddela endast föreskrifter som går
längre än de allmänna bestämmelserna i ordningslagen. Lokala föreskrifter
som i något hänseende begränsar de allmänna ordningsföreskrifterna i den
tilltänkta lagen bör sålunda inte få förekomma. Däremot ser jag inte något
hinder mot att man genom lokala ordningsföreskrifter mera i detalj reglerar
sådana frågor som behandlas i lagen.

Jag vill här också betona vikten av att kommunerna meddelar endast så-
dana lokala föreskrifter som verkligen behövs. Alltför långtgående före-
skrifter som saknar stöd i allmänhetens rättsmedvetande leder enligt min
mening lätt till att respekten för bestämmelserna undergrävs. Det är således
angeläget att kommunerna noga prövar vilka bestämmelser som behövs
liksom bestämmelsernas geografiska tillämpningsområde inom kommunen.
Sålunda bör förbud eller påbud begränsas till att gälla endast för sådana
områden där ett verkligt behov föreligger. För att klargöra betydelsen av att
onödiga föreskrifter inte meddelas bör enligt min mening på samma sätt
som nu tas in en bestämmelse i den nya ordningslagen om att en kommun
genom lokala föreskrifter inte får lägga onödigt tvång på allmänheten eller
annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet. Den närmare
avgränsningen av vad som skall anses utgöra onödigt tvång eller obefogad
inskränkning bör överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra. Vid den av-
gränsningen bör man kunna hämta ledning ur den rättspraxis som redan
finns på området.

Mot bakgrund av de överväganden jag har gjort här skall jag nu något
beröra vilka föreskrifter om allmän ordning och säkerhet som enligt min
mening kan tänkas förekomma som lokala ordningsföreskrifter.

I det av Svenska kommunförbundet upprättade normalförslaget till lokal
ordningsstadga finns bl.a. en bestämmelse som rör penninginsamling. Be-
hov av lokala bestämmelser som reglerar penninginsamling på offentlig
plats kan tänkas finnas även i framtiden. Undantag från tillståndskrav för

Prop. 1992/93:210

142

sådan verksamhet bör emellertid regelmässigt göras i de fall då penningin-
samlingen är ett led i en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
som i sig är tillståndskrävande. Någon prövning från ordningssynpunkt
utöver den som görs i tillståndsärendet rörande sammankomsten eller
tillställningen behövs enligt min mening inte.

Penninginsamling i samband med framförande av gatumusik är något
som är vanligt förekommande. Vanligt är att musikanten ställer fram en
instrumentlåda eller lägger fram något klädesplagg där åhörarna kan lämna
sina penningbidrag. Enligt min mening bör ett sådant förfarande inte
betraktas som en penninginsamling som omfattas av kravet på tillstånd.
Annorlunda förhåller det sig om musikanten går runt bland publiken och
samlar in pengar. Ett sådant tillvägagångssätt torde regelmässigt vara att be-
trakta som en penninginsamling som kan omfattas av tillståndskrav genom
en lokal ordningsföreskrift.

Enligt 1982 års förordning med bemyndigande för kommuner och
länsstyrelser att meddela lokala ordningsföreskrifter får lokala föreskrifter
inte innebära att den enskildes frihet att framföra ett musikaliskt eller något
annat konstnärligt verk begränsas. Motsvarande inskränkning i rätten att
meddela lokala ordningsföreskrifter bör föreskrivas också i framtiden. Som
jag strax återkommer till anser jag att alla nu gällande lokala ordnings-
föreskrifter bör upphävas. Således kommer det i framtiden inte att finnas
några lokala föreskrifter om gatumusik. Jag vill i det här sammanhanget
framhålla att lokala föreskrifter om penninginsamling givetvis inte får ges
en sådan utformning att man därigenom reglerar gatumusiken. Således bör
det inte förekomma lokala ordningsföreskrifter som uteslutande tar sikte på
penninginsamling i samband med gatumusik.

Beträffande lotterier som anordnas i samband med en allmän samman-
komst eller offentlig tillställning bör enligt min mening samma synsätt
anläggas som beträffande penninginsamling som utgör ett led i en sådan
sammankomst eller tillställning. Den prövning från ordningssynpunkt som
görs i tillståndsärendet rörande den allmänna sammankomsten eller offent-
liga tillställningen torde därför vara tillräcklig.

I ett flertal lokala ordningsstadgor finns, enligt den sammanställning som
utredningen har gjort av dessa, föreskrifter om tillståndskrav för att sätta
upp markiser, banderoller, juldekorationer, reklam m.m. Ett behov av
sådana ordningsföreskrifter kan enligt min mening finnas även i framtiden.
Jag vill emellertid stryka under att rätten att sätta upp affischer o.d. anslag
på offentlig plats utgör en del i den grundlagsskyddade yttrandefriheten.
Sådana anslag kan också falla under regleringen i TF. Sålunda får lokala
ordningsföreskrifter som rör bl.a. affischer och banderoller och liknande
anslag inte ta sikte på något annat än ordningen på den offentliga platsen.
Jag återkommer till den här frågan i specialmotiveringen i samband med att
jag behandlar reglerna för polisens tillståndsprövning av en ansökan att få ta
i anspråk en offentlig plats. Jag vill emellertid peka på att om affischtavlor
o.d. ställs upp på en offentlig plats på ett sådant sätt att platsen mera
varaktigt tas i anspråk det enligt min mening följer ett krav på tillstånd för
att få utnyttja platsen.

Prop. 1992/93:210

143

Beträffande banderoller m.m. som sätts upp i samband med en allmän
sammankomst eller offentlig tillställning och endast utgör ett mindre inslag
i sammankomsten eller tillställningen bör detsamma gälla som för
penninginsamling och lotterier. Sålunda bör också i förevarande fall den
prövning från ordningssynpunkt som görs i tillståndsärendet vara tillräcklig.

Lokala ordningsföreskrifter som förbjuder förtäring av alkoholdrycker på
allmän plats förekommer på många håll. I linje med vad regeringen har
uttalat i några enskilda fall där sådana föreskrifter har prövats bör ett förbud
mot alkoholförtäring inte meddelas annat än för sådana särskilt angivna
platser i en kommun där det finns starka skäl för det. Ett förbud mot för-
täring av alkoholdrycker bör sålunda inte omfatta samtliga offentliga platser
inom en kommun utan endast de platser där ett sådant förbud är särskilt
motiverat från ordningssynpunkt, t.ex. området kring ett torg eller någon
annan offentlig plats som är livligt trafikerad. Alkoholdrycker som anträffas
hos den som bryter mot ett förtäringsförbud enligt det sagda bör kunna tas i
beslag och förverkas. Till den frågan återkommer jag i det följande (avsnitt
8.6).

I ett flertal lokala ordningsföreskrifter finns bestämmelser som förbjuder
störande buller under viss tid av dygnet. Enligt min mening bör sådana före-
skrifter i framtiden förekomma endast i de fall då de störningar som före-
skriften avser att förebygga mera direkt riktar sig mot eller skulle drabba
trafikanter på en offentlig plats. Sådana föreskrifter torde sålunda inte kunna
utfärdas i syfte att i första hand freda de omkringboendes nattro. Jag har i
det föregående (avsnitt 4.2.4) konstaterat att störande gatumusik kan vara
att betrakta som en sanitär olägenhet. Mot bakgrund av Regeringsrättens i
det föregående nämnda avgöranden från år 1986 är det sålunda möjligt att
med stöd av hälsoskyddslagens bestämmelser begränsa gatumusik på
sådana platser där sådan musik kan ge upphov till sanitär olägenhet.

Regeringen har i olika sammanhang gjorts uppmärksam på att billarm
som ofta till följd av okynneshandling utlöses nattetid stör de omkring-
boende. Föreskrifter i ämnet torde kunna meddelas genom en lokal ord-
ningsföreskrift. Självklart uppkommer det svårigheter i bevishänseende när
det gäller att försöka klargöra orsaken till att ett billarm har utlösts. Mot den
bakgrunden bör enligt min mening lokala ordningsföreskrifter i det ämnet
användas mycket restriktivt.

Jag vill också peka på att den som uppsåtligen utlöser ett billarm i avsikt
att störa andra i vissa fall kan dömas för ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB.

Kringföringshandel och annan tillfällig försäljning regleras i lagen
(1990:1183) om tillfällig försäljning, som trädde i kraft den 1 april 1991
(prop. 1990/91:17, bet. 1990/91:NU14, rskr. 1990/91:69). Lagen reglerar
emellertid den tillfälliga försäljningen från endast näringsrättslig synpunkt.
De ordningsintressen som kan göra sig gällande när tillfällig försäljning
bedrivs på en offentlig plats beaktas således inte vid tillståndsprövningen
enligt lagen. Som jag ser det kan kringföringshandel och liknande för-
säljning i åtskilliga fall bedrivas utan att särskild prövning från ord-
ningssynpunkt behövs. I andra fall, t.ex. beträffande livligt trafikerade
offentliga platser, kan en sådan prövning framstå som nödvändig. Kommu-

Prop. 1992/93:210

144

nerna bör således även i framtiden kunna meddela lokala föreskrifter om Prop. 1992/93:210
förbud mot eller krav på tillstånd till tillfällig handel på en offentlig plats.

Sådana föreskrifter får emellertid inte vara påkallade av något annat än den
allmänna ordningen på den offentliga platsen. För att inte inkräkta på
näringsfriheten bör enligt min mening föreskrifter om förbud mot tillfällig
försäljning utfärdas endast när starka skäl gör det motiverat.

Om det inom någon kommun från ordningssynpunkt behövs allmänna
bestämmelser för en campingplats kan sådana meddelas genom lokala
ordningsföreskrifter för områden som kommunen har bestämt skall jäm-
ställas med offentlig plats (jfr avsnitt 4.1). Jag vill emellertid peka på att
polisen på motsvarande sätt som enligt nuvarande ordning avses i ett
särskilt fall kunna ge anvisningar eller tillsägelser för att förebygga
oordning eller för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas.
Till detta återkommer jag strax (avsnitt 4.3.9).

I det följande (avsnitt 4.3.13) avser jag att närmare behandla frågan om
möjligheten att ingripa mot containrar som har ställts upp på en offentlig
plats utan tillstånd eller i strid med meddelat tillstånd. Som kommer att
framgå där anser jag att det i en lokal ordningsföreskrift vid behov bör
kunna tas in en bestämmelse om märkning av containrar med ägarens namn,
adress, telefonnummer m.m.

Jag har i det föregående tagit upp frågan om behovet av lokala före-
skrifter för att förebygga att människors hälsa skadas till följd av använd-
ningen av pyrotekniska varor. Enligt min mening kan det ibland finnas
anledning att lokalt skärpa tillståndskravet så att krav på tillstånd ställs upp i
andra fall än de som omfattas av den föreslagna bestämmelsen i ordnings-
lagen (jfr avsnitt 4.3.3). Om det behövs för att förhindra att människors
hälsa eller egendom skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor
bör det enligt min mening vara möjligt att genom lokala föreskrifter be-
gränsa användningen av sådana varor på dessa platser. Endast i undantags-
fall bör emellertid ett totalförbud kunna komma i fråga. Ett sådant förbud
bör emellertid ges ett mycket begränsat geografiskt tillämpningsområde,
t.ex. ett område kring ett sjukhus, vårdhem e.d.

Regleringen av torghandel

Mitt förslag: Någon möjlighet för kommunen att beträffande plats som
kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats meddela andra
föreskrifter än sådana som är påkallade av ordnings- eller säkerhetsskäl
införs inte.

Utredningens förslag innebär att kommunerna med stöd av ett bemyn-
digande i ordningslagen får möjlighet att i lokala föreskrifter besluta om
begränsningar i varusortimentet vid torghandel samt om tiden för försälj-
ningen även när andra skäl än ordnings- och säkerhetsskäl talar för en sådan
begränsning.

10 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

Remissinstanserna: Ett flertal kommuner och länsstyrelser tillstyrker
eller lämnar utredningens förslag utan erinran. Ett stort antal instanser av-
styrker emellertid förslaget främst på grund av den begränsning av närings-
och konkurrensfriheten som det innebär.

Norrköpings tingsrätt anser att det inte finns något reellt behov av en
reglering i linje med utredningsförslaget.

Polismyndigheten i Halmstad anser att näringspolitiska eller konkurrens-
begränsande hänsyn kan komma att påverka förbuden. Enligt myndigheten
skulle polisens roll i sammanhanget - att tillse efterlevnaden av begräns-
ningar som eventuellt inte har sin grund i ordningsskäl - utsätta polisen för
risken att i allmänhetens ögon ta ställning i sak och därigenom tappa i
opartiskhet och som en följd av det även i förtroende. Polismyndigheten i
Uddevalla anser att det är fullt tillräckligt om kommunerna får föreskriva de
begränsningar i varusortimentet som betingas av hänsynen till allmän
ordning.

NO anser att torghandeln är betydelsefull när det gäller att få en effektiv
och fungerande konkurrens. En reglering i linje med utredningens förslag
medför enligt NO negativa effekter för konsumenternas ekonomiska intres-
sen. Vidare anser NO att förslaget innehåller alltför skönsmässiga bedöm-
ningsgrunder och därmed kan leda till olikformig behandling.

Dåvarande Statens pris- och kartellnämnd (SPK) pekar på att närings-
och etableringsfrihet utgör grundstenar i en marknadsekonomi. Enligt SPK
utgör torghandeln på många håll en positiv konkurrensfaktor i förhållande
till befintliga butiker, vilket får till följd att priskonkurrensen skärps och
konsumenterna får tillgång till ett större och mera differentierat varuutbud.

Torg- och Marknadshandlarnas Ekonomiska Riksförening (TOMER) an-
ser att den ökade kommunala kontrollen som utredningens förslag innebär
inte är till någon nytta för vare sig konsumenterna eller samhället i stort.
Enligt TOMER gynnar en begränsning av det sortiment som fritt får
saluföras på torgen enbart de lokala köpmännen. TOMER anser att det inte
är lagstiftarens uppgift att gynna en handelsform framför någon annan.

Bakgrunden till mitt förslag: Under 1700- och 1800-talen genomfördes
olika partiella reformer för att öka näringsfriheten i landet. En genom-
gripande revision av äldre författningar skedde vid mitten av 1800-talet och
resulterade i förordningen (1864:41 s. 1) ang. utvidgad näringsfrihet
(näringsfrihetsförordningen). Utgångspunkten i näringsfrihetsförordningen
var att all näringsverksamhet i princip skulle vara fri. Enligt förordningen
var svensk man eller kvinna berättigad att idka bl.a. handels- och fabriks-
rörelse, hantverk eller någon annan hantering. Från denna grundprincip
gjordes i förordningen åtskilliga undantag i fråga om olika yrken eller för
försäljning av olika varor.

Näringsfrihetsförordningen upphävdes genom lagstiftning år 1968 (prop.
1968:98, bet. 1968:3LU63, rskr. 1968:333) och ersattes av vissa andra för-
fattningar. Någon motsvarighet till näringsfrihetsförklaringen i förordningen
infördes inte. Enligt motiven till den aktuella lagstiftningen (a. prop. s. 34)
ansågs emellertid principen om full frihet för svenska medborgare att driva

Prop. 1992/93:210

146

näring som självklar, om inte uttryckligt hinder för detta hade föreskrivits i
grundlagsenlig ordning.

Näringsfrihetsförordningen innehöll inte några uttryckliga bestämmelser
om torghandel. Detta skapade en viss osäkerhet i frågan om förordningen
var tillämplig på torghandel och om torghandelns rättsliga ställning över
huvud. Man synes emellertid allmänt ha utgått från att torghandeln i vart
fall i den meningen var fri att det för handelns utövare inte gällde några
särskilda kvalifikationskrav eller tillstånds- eller anmälningskrav. Däremot
gällde för handeln åtskilliga andra generella eller individuella begränsningar
enligt lag eller någon annan författning.

I princip är torghandeln alltjämt fri. Givetvis gäller även för torghandel
den reglering som generellt gäller för handel av visst slag eller för viss typ
av utövare, t.ex. handel med livsmedel, alkoholdrycker, guld, silver eller
explosiva varor eller näringsverksamhet som drivs av utlänning.

Uttryckliga bestämmelser om upplåtelse av område för torghandel
saknas i gällande rätt. Befogenhet för kommunerna att upplåta visst område
till allmän försäljningsplats anses emellertid följa av grundreglerna i 2 kap.
1 § kommunallagen (1991:900) om den kommunala kompetensen. Det före-
ligger således ingen skyldighet för en kommun att upplåta platser för torg-
handel. Sålunda ankommer det på kommunen att själv avgöra om sådan
handel skall få förekomma i kommunen eller inte.

För upplåtelse av plats på salutorg får kommunen enligt 1 § första
stycket andra meningen avgiftslagen ta ut avgift. I tredje stycket i före-
varande paragraf föreskrivs att grunderna för beräkningen av avgiften skall
beslutas av kommunfullmäktige. Enligt andra stycket i 1 § får avgiften tas
ut med det belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med
upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna, kommunens kostnader med anled-
ning av upplåtelsen och övriga omständigheter.

Upplåtelse av ett område till allmän försäljningsplats brukar ske genom
att kommunen i en lokal ordningsstadga anger vilken eller vilka platser
inom kommunen som skall vara allmänna försäljningsplatser. På dessa
platser gäller inte något krav på tillstånd för att få ta platsen i anspråk för
försäljning. Torghandel har nämligen i 2 § första stycket tredje meningen
AOst uttryckligen undantagits från kravet på tillstånd.

Att torghandeln är fri medför att den enskildes rätt att driva handel på
torget kan begränsas endast i lag eller någon annan författning. Enligt 7 §
AOst får kommunerna meddela föreskrifter om ordningen vid bl.a. torg-
handel. Kommunerna har också i stor utsträckning antagit torghandels-
stadgor med ordningsföreskrifter för torghandeln. En torghandelsstadga är
från formell synpunkt en lokal ordningsstadga, och den skall antas och
fastställas i samma ordning som en sådan. Det har emellertid ansetts
lämpligt att föra samman föreskrifterna om torghandel till särskilda lokala
stadgor eftersom föreskrifterna i huvudsak riktar sig till torghandlama.

Utöver föreskrifter i en lokal torghandelsstadga kan för torghandeln gälla
de villkor som polisen enligt 8 § AOst meddelar för det enskilda torget.

Frågan om olika torghandelsföreskrifter har behövts för att upprätthålla
ordningen på försäljningsplatsen har framför allt aktualiserats när kommu-

Prop. 1992/93:210

147

nema har försökt att på skilda sätt begränsa varusortimentet vid torghandel.
I rättspraxis har lokala föreskrifter om begränsningar i varusortimentet inte
sällan underkänts med motiveringen att föreskrifterna har inneburit större
inskränkningar i rätten att driva torghandel än som har behövts för att
tillgodose den allmänna ordningen på försäljningsplatsen. Om föreskrifterna
har ansetts påkallade av ordningsskäl har de dock godtagits.

Skälen för mitt förslag: Som framgår av redogörelsen för nuvarande
ordning är upplåtelse av ett område för torghandel en kommunal ange-
lägenhet. Kommunernas befogenhet att upplåta olika områden för torg-
handel grundar sig på den allmänna kompetensregeln i 2 kap. 1 § kommu-
nallagen. Kommunerna kan således självständigt avgöra om de vill upplåta
platser för torghandel eller inte.

Jag har i det föregående (avsnitt 4.3.1) behandlat frågan om krav på till-
stånd för att få ta i anspråk offentlig plats. Enligt mitt förslag skall tillstånd
inte krävas om den offentliga platsen tas i anspråk för ett ändamål för vilket
platsen har upplåtits. Torghandel som sker på ett av kommunen för detta än-
damål upplåtet torg faller således enligt mitt förslag aldrig under kravet på
tillstånd (se specialmotiveringen till 3 kap. 1 § ordningslagen). Om kommu-
nen däremot väljer att inte upplåta ett torg till allmän försäljningsplats,
krävs tillstånd i varje enskilt fall då någon vill bedriva försäljning på
platsen. Kommunen kan genom att utnyttja sin vetorätt förhindra att till-
stånd för sådan handel meddelas (se avsnitt 4.3.1).

I likhet med utredningens förslag anser jag att kommunerna även i fort-
sättningen bör kunna meddela ordningsföreskrifter för torghandel som sker
på ett av kommunen för ändamålet upplåtet torg. Ordningsföreskrifterna
kan innehålla bestämmelser om sådant som fördelningen av fasta och
tillfälliga platser, fördelningen av platser mellan olika sökande, tider för
torghandel, renhållning m.m. Ordningsföreskrifter av det här slaget kan
kommunen meddela i en lokal ordningsstadga med stöd av den bemyn-
digandebestämmelse som jag nyss har föreslagit. Som jag ser det behövs
inte något ytterligare bemyndigande för att tillgodose kommunernas behov
av att meddela ordningsföreskrifter för torghandeln.

Utredningen föreslår att det i ordningslagen tas in ett bemyndigande för
kommunerna att efter vidaredelegation från regeringen meddela föreskrifter
som inskränker varusortimentet vid torghandel. Enligt utredningsförslaget
får sådana föreskrifter grundas på andra än ordningsskäl. Kommunerna
skulle enligt utredningsförslaget således tämligen fritt få bestämma vilka
varor som skall tillåtas på salutorgen.

Enligt de av riksdagen år 1986 antagna riktlinjerna för konsument-
politiken (prop. 1985/86:121, bet. 1985/86:LU34, rskr. 1985/86:292) skall
målsättningen vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja
sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden.
Utredningens förslag om en bemyndigandebestämmelse som ger kommu-
nerna en befogenhet att begränsa varusortimentet vid torghandel bör
sålunda ses i ljuset av riksdagens uttalande om riktlinjerna för konsument-
politiken.

Prop. 1992/93:210

148

Utredningens förslag har mött skarp kritik från flera remissinstanser.
Dessa pekar på bl.a. att kommunerna kan komma att tillmötesgå den fasta
handelns krav på skydd från konkurrens från torghandeln och annan till-
fällig försäljning och att sådana åtgärder på längre sikt kan föra med sig
negativa effekter för prisbildningen och effektiviteten i näringslivet.

För min del ser jag näringsfriheten som en grundläggande princip i vår
rättsordning. Regeringen har också beslutat att en parlamentarisk kommitté
skall utreda frågan om ett grundlagsskydd för denna frihet (Ju 1992:01, dir.
1991:119). Begränsningar i näringsfriheten skall enligt detta synsätt kräva
starka skäl. Ett sådant skäl föreligger i de fall där konkurrensen är klart
skadlig för konsumenterna. För egen del anser jag att torghandeln kan
utgöra en positiv konkurrensfaktor gentemot den etablerade handeln. En
reglering i linje med utredningens förslag ligger som jag ser det inte i
konsumenternas intresse. Övervägande skäl talar sålunda för att varuutbudet
vid torghandel inte bör regleras utöver vad som kan krävas från ordnings-
och säkerhetssynpunkt. Mot den här bakgrunden anser jag att en bestäm-
melse i linje med utredningens förslag inte bör införas.

Formerna för beslut om lokala föreskrifter

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: På samma sätt som nu skall lokala föreskrifter antas,
ändras eller upphävas genom beslut av kommunfullmäktige. Den nu-
varande ordningen med ett förfarande där fullmäktiges beslut skall
underställas länsstyrelsens prövning slopas. I stället införs en skyldighet
för fullmäktige att omedelbart anmäla sitt beslut till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall upphäva fullmäktiges beslut helt eller delvis om
det strider mot någon bestämmelse i ordningslagen. Länsstyrelsen skall
fatta beslut i ärendet inom tre veckor från det att kommunen anmält sitt
beslut till länsstyrelsen. Om det är nödvändigt med längre tid, skall läns-
styrelsen inom den angivna tidsfristen fatta ett tillfälligt beslut. Dock
måste länsstyrelsen fatta ett slutligt beslut i ärendet inom två månader
från det att kommunen anmält sitt beslut.

Till skillnad från vad som nu gäller ges berörda myndigheter inte nå-
gon uttrycklig förslagsrätt i förfarandet med antagande av lokala ord-
ningsföreskrifter. I ordningslagen behålls inte heller länsstyrelsens möj-
lighet att enligt 23 § andra stycket allmänna ordningsstadgan i vissa fall
själv förordna om lokala föreskrifter för en kommun.

Utredningens förslag överensstämmer i vissa delar med mitt. Utred-
ningsförslaget innebär till skillnad från mitt att nuvarande ordning med un-
derställning av kommunfullmäktiges beslut hos länsstyrelsen behålls.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat förslaget
har så gott som uteslutande yttrat sig över frågan om den nuvarande ord-
ningen med en prövning av länsstyrelsen skall behållas eller inte. I den
frågan är remissutfallet splittrat. Samtliga kommuner som har kommenterat

149

förslaget anser att underställningsförfarandet inte bör behållas. Flera kom-
muner pekar på att underställningsplikten har slopats på ett flertal områden
under senare år. En garanti för enhetlighet är enligt kommunerna att det av
Svenska kommunförbundet upprättade normalförslaget till lokal ordnings-
stadga till övervägande del följs av kommunerna. Möjligheten att överklaga
det kommunala beslutet utgör enligt kommunernas uppfattning ett till-
räckligt skydd för att förhindra alltför vittgående lokala föreskrifter. Från
någon kommun föreslås en skyldighet för kommunen att samråda med läns-
styrelsen innan beslut fattas om lokal ordningsföreskrift, om möjligheten att
överklaga det kommunala beslutet inte anses vara en tillräcklig åtgärd för
att förhindra olämpliga eller olagliga lokala bestämmelser.

Svenska kommunförbundet framhåller att bedömningen av behovet av lo-
kala ordningsföreskrifter måste göras på lokal nivå utifrån de problem och
önskemål om reglering som kan finnas i den enskilda kommunen. Även om
ordningsföreskrifter inte är knutna till kommunal verksamhet finns det
enligt förbundet ett berättigat intresse av kommunal bestämmanderätt på det
här området. Förbundet anser vidare att en statlig myndighet inte bör ha en
generell rätt att överpröva bedömningar av så stark kommunal natur som det
är fråga om här. Kommunförbundet pekar också på att en fast praxis har ut-
vecklats i fråga om vilka ordningsföreskrifter som kommunerna lagligen får
meddela. Förbundets normalförslag har under många år haft en starkt
styrande funktion i detta avseende. Förbundet framhåller att innehållet i ett
nytt normalförslag kommer att med stor omsorg förankras i kommunerna.
Skillnaden mellan den prövning som görs i kommunalbesvär och vid under-
ställning får enligt förbundet inte överdrivas. Förbundet anser att en
länsstyrelse generellt sett inte kan anses äga bättre förutsättningar än en
förvaltningsdomstol att göra rättsliga bedömningar av ordningsföreskrifter.
Under alla förhållanden anser förbundet att skäl för underställningsplikt
saknas när fråga är om upphävande av ordningsföreskrift. Enligt förbundet
saknar underställningsplikten i dessa fall redan i dag reell betydelse.

Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Umeå och RPS anser att
underställningsförfarandet måste behållas för att garantera medborgarnas
rättssäkerhet.

Hovrätten för Övre Norrland anser att möjligheten till kommunalbesvär
mot beslut om lokala ordningsföreskrifter är ett alltför svagt instrument för
att tillgodose behovet av slutlig kontroll av att föreskrifterna uppfyller
grundläggande krav i fråga om laglighet, lämplighet och skälighet.

Kammarrätten i Stockholm anser att en underställning av sådana frågor
om allmän ordning som en lokal ordningsstadga innehåller inte strider mot
principen om kommunal självstyrelse. Kammarrätten framhåller att rätts-
säkerhetsskäl med styrka talar för att denna form av kommunal reglering
underkastas den noggranna statliga kontroll som underställningsinstitutet
medför.

Stockholms tingsrätt framhåller att det är av utomordentlig vikt att det
finns garantier för att beslut om generella ordningsföreskrifter uppfyller
grundläggande krav i fråga om laglighet, lämplighet och skälighet. Enligt
tingsrättens mening kan endast ett underställningsförfarande skapa sådana

Prop. 1992/93:210

150

garantier. Skulle något annat av de alternativ som utredningen har övervägt
bli föremål för lagstiftning, kommer domstolarna enligt tingsrätten i ökad
utsträckning att få anledning att pröva föreskrifternas laglighet vid tillämp-
ningen i det enskilda fallet. Tingsrätten anser att en sådan utveckling är
olycklig.

Ett flertal av de länsstyrelser som har kommenterat förslaget har förordat
att nuvarande ordning med underställningsförfarande behålls. Dessa anser
att det är betydelsefullt att länsstyrelserna genom underställningsförfarandet
har möjlighet att motverka bestämmelser som är alltför långtgånde vad
gäller tvång på allmänheten eller inskränkning i den enskildes frihet och
som heller inte är dikterade av ordningsskäl.

JO anser att det från formell synpunkt är tveksamt om delegation till
både en statlig förvaltningsmyndighet och en kommun står i överens-
stämmelse med ordalydelsen i 8 kap. 11 § RF.

Bakgrunden till mitt förslag: En lokal ordningsstadga skall enligt 23 §
första stycket AOst antas av kommunfullmäktige på förslag av eller efter
hörande av de myndigheter vilkas verksamhetsområde berörs av förslaget.
Länsstyrelsen kan också till fullmäktige anmäla ett behov av en lokal
ordningsstadga. Om fullmäktige inte antar de ordningsföreskrifter som
länsstyrelsen anser påkallade, kan länsstyrelsen enligt andra stycket i före-
varande paragraf själv besluta i frågan. I det fallet måste emellertid läns-
styrelsens beslut underställas regeringen.

Enligt andra stycket i 23 § skall fullmäktiges beslut underställas
länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen kan vägra att fastställa fullmäktiges
beslut. I sin prövning skall länsstyrelsen beakta beslutets laglighet, lämplig-
het och skälighet. Länsstyrelsen anses inte ha någon rätt att göra sakliga
ändringar i fullmäktiges beslut. Om fullmäktiges beslut inte kan godtas kan
länsstyrelsen sålunda endast vägra fastställelse.

I 23 § tredje stycket AOst föreskrivs att vad som gäller för att anta en
lokal ordningsstadga också gäller i fråga om ändring eller upphävande av en
sådan stadga.

En kommunfullmäktiges beslut enligt 23 § kan enligt 27 § andra
stycket AOst överklagas. Därvid skall reglerna i 10 kap. kommunallagen
(1991:900) om laglighetsprövning tillämpas. Länsstyrelsens beslut om lokal
ordningsföreskrift eller i underställningsärende kan enligt fjärde stycket
första meningen i sistnämnda paragraf överklagas hos regeringen genom
förvaltningsbesvär.

Skälen för mitt förslag: I likhet med utredningen anser jag att den
nuvarande ordningen där kommunfullmäktige beslutar om lokala ordnings-
föreskrifter bör gälla även i fortsättningen. På samma sätt som i dag bör
också i framtiden fullmäktiges beslut få överklagas i enlighet med bestäm-
melserna om laglighetsprövning i 10 kap. kommunallagen (1991:900).

Jag delar också utredningens uppfattning att den uttryckliga förslags-
rätten för olika myndigheter enligt 23 § första stycket första meningen AOst
inte bör behållas i framtiden. Detta hindrar givetvis inte att myndigheter,
organisationer eller enskilda hos kommunen kan göra framställning om att
ordningsföreskrifter av visst innehåll bör införas. Kommunala styrelser och

Prop. 1992/93:210

151

nämnder kan alltid hos fullmäktige göra de framställningar som anses
påkallade.

Som jag ser det är det självklart att lokala ordningsföreskrifter innan de
fastställs av kommunfullmäktige måste föregås av ett grundligt förbere-
delsearbete. Ett naturligt och viktigt inslag i det arbetet bör enligt min
mening vara att fullmäktige inhämtar synpunkter från myndigheter och
organ vilkas verksamhetsområden berörs av de tilltänkta föreskrifterna.
Emellertid anser jag i linje med utredningens förslag att ett sådant för-
farande är så självklart att det inte behöver regleras i lag. Sålunda anser jag
att det i den nya ordningslagen inte behöver tas in någon bestämmelse om
att kommunfullmäktige skall höra de myndigheter, vilkas verksamhets-
område berörs av den lokala föreskriften (jfr 23 § första stycket första
meningen AOst).

Enligt 23 § andra stycket AOst skall kommunfullmäktiges beslut om
antagande av en lokal ordningsstadga underställas länsstyrelsens prövning.
Ordningsstadgeutredningen föreslår att den ordningen behålls. De kom-
muner som har kommenterat förslaget anser att underställningsförfarandet
bör slopas.

Statsmakternas strävan mot en vidgad kommunal självstyrelse och en
minskad byråkrati i samspelet mellan statliga och kommunala organ har fått
till följd att underställningsinstitutet allt mer kommit att sättas i fråga. I
propositionen om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m.m.
anförde sålunda föredragande statsrådet (prop. 1976/77:1 s. 101) att inte
minst kommunindelningsreformen skapat förutsättningar för att låta kom-
munerna själva avgöra ärenden där beslutanderätten tidigare varit delad
mellan kommunerna och en statlig myndighet och att arbetet med en
successiv minskning av antalet underställningspliktiga ärenden borde fort-
sätta.

Enligt statsmakternas riktlinjer för ökad kommunal självstyrelse och min-
skad byråkrati (prop. 1980/81:80, bet. 1980/81:KU13, rskr. 1980/81:149)
skall en fortsatt minskning av antalet underställningspliktiga ärendegrupper
eftersträvas. Föredragande statsrådet anförde (a. prop. s. 16 f.) att under-
ställningsförfarandet i stort sett har spelat ut sin roll. Enligt hans mening
främjas inte samarbetet mellan statliga och kommunala organ av denna
form av statskontroll. Föredraganden ansåg att andra former såsom samråd
och allmän rådgivning ligger mer i linje med en modem syn på samspelet
mellan statliga och kommunala organ. Han anförde vidare att det politiska
ansvaret tillsammans med möjligheterna att anföra kommunalbesvär och ett
utvecklat system för samarbete utgör en god garanti för att de kommunala
uppgifterna fullgörs på ett lämpligt sätt med hänsyn till laglighet och lämp-
lighet. Enligt hans mening borde man i första hand välja mindre ingripande
former i den kommunala självstyrelsen än underställning i de fall där en
statlig kontroll behövs.

Som jag har påtalat i det föregående är det från lagteknisk synpunkt inte
möjligt att utforma ett bemyndigande för regeringen och kommunerna att
meddela lokala föreskrifter på ett sådant sätt att man ur bemyndigandet klart
kan utläsa vilka typer av föreskrifter som kan utfärdas med stöd av detta.

Prop. 1992/93:210

152

Bemyndigandebestämmelsen i den nya ordningslagen bör som jag tidigare
sagt mot den bakgrunden hållas tämligen allmän. Jag har i det föregående
också förutsatt att regeringen så långt det är möjligt kommer att utnyttja sin
befogenhet enligt bemyndigandet att delegera normgivningskompetensen
till kommunerna. Sålunda kommer kommunerna att kunna föreskriva bety-
dande begränsningar i den enskildes frihet och personliga förhållanden.
Därtill kommer att överträdelse av de lokala ordningsföreskrifterna enligt
den nya ordningslagen är straffsanktionerade. Så vittgående formella befo-
genheter för kommunerna fordrar enligt min mening en effektiv garanti för
att de kommunala besluten är lagliga, lämpliga och ändamålsenliga.
Kommunala föreskrifter får t.ex. inte bli så långtgående att de kommer i
konflikt med den grundläggande principen i RF att för den enskilde betung-
ande föreskrifter i allt väsentligt skall meddelas genom lag. Det finns
följaktligen flera tungt vägande skäl som talar för att en effektiv statlig möj-
lighet att ingripa mot lokala föreskrifter med oriktigt eller olämpligt
innehåll är en förutsättning för ett så vidsträckt bemyndigande som jag före-
slår i det här sammanhanget.

Utredningen har konstaterat att det inte sällan har funnits anledning till
kritik mot de lokala ordningsföreskrifter som har underställts länsstyrelsens
prövning. Åtskilliga föreskrifter för vilka fastställelse har vägrats har enligt
utredningen haft sådan karaktär att de skulle ha inneburit relativt långt-
gående inskränkningar i allmänhetens rörelsefrihet. I andra fall har fast-
ställelse vägrats med motiveringen att frågan har varit reglerad i någon
annan ordning och att den föreslagna föreskriften därför har stått i strid med
bestämmelsen i 7 § första stycket AOst.

Laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen innebär i princip
endast en bedömning från formell synpunkt av beslutets laglighet. Om man,
i enlighet med mitt förslag i det föregående, i den nya ordningslagen tar in
en bestämmelse om att lokala föreskrifter inte får lägga onödigt tvång på
allmänheten eller på något annat sätt göra obefogad inskränkning i den en-
skildes frihet, kommer visserligen prövningen i dessa fall att i viss utsträck-
ning innefatta också en lämplighetsbedömning. Den överprövande myndig-
heten måste således pröva om den lokala föreskriften står i strid med en
sådan bestämmelse i ordningslagen. Ett överklagande enligt kommunal-
lagens bestämmelser förutsätter emellertid initiativ från någon - oftast en
enskild person - som har rätt att föra sådan talan. Beslut om lokala före-
skrifter tilldrar sig i allmänhet inte någon större uppmärksamhet i mass-
medierna, vilket kan leda till att den breda allmänheten inte får kännedom
om beslutet förrän tiden för överklagande har försuttits. Som utredningen
och flera remissinstanser påpekat leder dessa omständigheter till att
möjligheten att överklaga det kommunala beslutet inte kan anses utgöra ett
tillräckligt starkt medel att komma till rätta med oriktiga eller olämpliga
lokala föreskrifter. Jag anser sålunda att det behövs någon ytterligare form
av statlig ingripandemöjlighet.

Antalet underställningspliktiga ärenden har minskat successivt allt sedan
1970-talet. Emellertid skiljer sig den kommunala befogenheten att meddela
föreskrifter om allmän ordning på väsentliga punkter från de områden av

Prop. 1992/93:210

153

kommunal verksamhet där statskontrollen i form av underställning efter
hand har slopats. Frågor rörande allmän ordning är inte i egentlig mening
någon kommunal angelägenhet. Sålunda är kommunernas befattning med
dessa frågor inte knuten till någon kommunal verksamhet. Inte heller mot-
svaras den av något åliggande eller åtagande för kommunerna. Det är i
stället fråga om en typiskt sett statlig angelägenhet som av mera praktiska
än principiella skäl delegeras till kommunerna och inte till statliga myndig-
heter. Principen om kommunal självstyrelse gör sig därför mindre gällande
på detta område än på många andra där den statliga styrningen har minskat.

Under remissbehandlingen har från bl.a. domstolshåll pekats på behovet
av att garantera medborgarna rättssäkerhet och trygghet. Rättssäkerheten
gör sig enligt min mening särskilt starkt gällande i detta sammanhang när
det är fråga om straffsanktionerade föreskrifter som rör allmän ordning och
säkerhet. Denna synpunkt gör sig gällande med särskild styrka eftersom
föreskrifterna kan ha stor betydelse för andra än kommunmedlemmarna.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att det behövs någon ytterligare
möjlighet till statligt ingripande än den som står till buds genom kommunal-
lagens bestämmelser om laglighetsprövning. Den ytterligare möjligheten
bör emellertid i linje med vad statsmakterna uttalat tidigare kunna vara
mindre ingripande än vad en ordning med underställningsförfarande inne-
bär. Enligt min mening bör den statliga möjligheten att ingripa mot lokala
föreskrifter med oriktigt eller olämpligt innehåll kunna bli tillgodosedd om
kommunens beslut i lokala ordningsfrågor omedelbart anmäls till läns-
styrelsen och denna ges befogenhet att upphäva sådana föreskrifter i den
mån dessa strider mot den nya ordningslagen En sådan ordning kan inte
anses strida mot bestämmelsen i 8 kap. 11 § RF. Jag avser att följa hur den
föreslagna ordningen kommer att utveckla sig.

För kommunen, allmänheten och andra som berörs av lokala föreskrifter
är det angeläget att länsstyrelsen inom en förhållandevis kort tid tar
ställning till om det finns anledning att ingripa mot någon lokal föreskrift
som anmälts till länsstyrelsen. Enligt min mening bör länsstyrelsen i
flertalet fall kunna fatta ett beslut om upphävande inom åtminstone tre
veckor från det att kommunens anmälan kommit in till länsstyrelsen. Det
kan dock förekomma fall av mer komplicerad natur i vilka länsstyrelsen kan
behöva längre tid än så för att kunna ta slutlig ställning i ärendet. Jag anser
därför att bestämmelserna om länsstyrelsens prövning bör utformas så att
länsstyrelsens slutliga avgörande i ärendet i vissa fall kan få anstå upp till
två månader från det att kommunens anmälan kommit in. I de fall det är
påkallat att länsstyrelsen utnyttjar den längre tidsfristen anser jag att en
ordning bör införas enligt vilken det åligger länsstyrelsen att inom tre
veckor fatta beslut om tillfälligt upphävande av sådan lokal föreskrift som
kan antas strida mot någon bestämmelse i ordningslagen.

Enligt nuvarande ordning kan länsstyrelsen hos kommunen anmäla
behov av lokala ordningsföreskrifter av visst innehåll (23 § första stycket
andra meningen AOst). Om kommunfullmäktige inte antar en sådan före-
skrift kan länsstyrelsen besluta själv i frågan (23 § andra stycket andra
meningen AOst).

Prop. 1992/93:210

154

Länsstyrelsens möjlighet att själv besluta om lokala ordningsföreskrifter
torde inte ha någon större praktisk betydelse och kan ses som principiellt
tveksam genom att länsstyrelsen skulle få fatta ett beslut som egentligen
ankommer på kommunen. Därför anser jag i likhet med utredningen att
övervägande skäl talar för att bestämmelsen inte bör behållas i framtiden.
Länsstyrelserna bör givetvis även i framtiden hos kommunerna kunna påtala
ett behov av olika ordningsföreskrifter. Jag anser emellertid att några sär-
skilda författningsbestämmelser i ämnet inte behövs. Som en yttersta möj-
lighet kan regeringen besluta föreskrifter för en kommun.

Som jag nyss har nämnt tilldrar sig lokala föreskrifter i allmänhet inte
någon större uppmärksamhet i massmedierna. Enligt nuvarande ordning
skall såväl den av kommunen beslutade lokala ordningsföreskriften som
länsstyrelsens fastställelsebeslut kungöras i länets författningssamling (jfr
prop. 1975/76:112 s. 79).

För att bringa ett beslut om lokal föreskrift till såväl allmänhetens som de
tillämpande myndigheternas kännedom bör enligt min mening kommunen
åläggas att på egen bekostnad kungöra föreskrifterna i länets författnings-
samling. Beslutet bör också anslås på vederbörligt sätt och föras in i
ortstidning. Det bör ankomma på regeringen att i förordning meddela före-
skrifter om detta.

I sammanhanget bör nämnas att riksdagen under innevarande riksmöte
behandlat bl.a. frågan om kommunala författningssamlingar (bet.
1992/93:KU1, rskr. 1992/93:5). Utskottet uttalade som sin mening (a. bet.
s. 8) att regeringen bör låta frågan om publicering av kommunernas och
landstingens författningar bli föremål för närmare överväganden. Frågan
bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Om kommunerna i framtiden kommer att åläggas att hålla kommunala
författningssamlingar får frågan om kungörande av lokala föreskrifter över-
vägas på nytt.

I de frågor som har behandlats under detta avsnitt har jag samrått med
chefen för Civildepartementet.

Prop. 1992/93:210

155

4.3.7 Ordningsföreskrifter m.m. för hamnar

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Regeringen får meddela föreskrifter om ordning och sä-
kerhet i hamnar. För fall där en hamn ägs eller förvaltas av en kommun
eller av ett av kommunen helägt företag, får regeringen överlämna åt
kommunen att meddela sådana föreskrifter. I fråga om en hamn som ägs
eller förvaltas av någon annan, får regeringen överlämna åt länsstyrelsen
att meddela föreskrifter av det aktuella slaget.

Vid meddelande av en lokal hamnföreskrift skall anges det område i
vatten och på land inom vilket föreskriften skall gälla.

På samma sätt som beträffande lokala ordningsföreskrifter skall kom-
munfullmäktiges beslut i fråga om lokala hamnföreskrifter omedelbart
anmälas till länsstyrelsen, som ges befogenhet att upphäva olagliga före-
skrifter.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utred-
ningsförslaget saknar dock motsvarighet till mitt förslag om att regeringen
skall få överlämna åt en kommun att meddela föreskrifter även i fråga om
hamnar som ägs eller förvaltas av ett av kommunen helägt företag.
Utredningens förslag innebär till skillnad från mitt att nuvarande ordning
med underställning av kommunfullmäktiges beslut om lokala föreskrifter
hos länsstyrelsen behålls.

Remissinstanserna: Med några undantag tillstyrks eller lämnas förslaget
utan erinran av de remissinstanser som har kommenterat det. Svenska
Hamnföi bundet, Helsingborgs kommun och Göteborgs Hamn AB anser att
utredningens förslag i förening med reglerna i lagen (1986:371) om flytt-
ning av fartyg i allmän hamn täcker behovet av ordningsföreskrifter för
hamnarna. Svenska kommunförbundet betonar vikten av att lagstiftningen
ger möjlighet för innehavaren av en hamn att avvisa eller bortvisa trafikan-
ter och att låta forsla bort gods på varuhavarens bekostnad. Enligt Sjö-
fartsverkets uppfattning bör det även i fortsättningen finnas ett normal-
förslag till hamnordning i ordnings- och säkerhetsfrågor som samman-
hänger med verksamheten i en hamn. Verket anser att det själv bör utarbeta
förslaget i samarbete med berörda organisationer. Stockholms kommun
(juridiska avdelningen) kritiserar förslaget på den grunden att det medför att
olika regler kommer att gälla beroende på om en hamn ägs eller innehas av
en enskild, av staten eller av en kommun. Göteborgs kommun anser att
befogenheten för en kommun att meddela föreskrifter bör omfatta även det
fallet då hamnen ägs eller förvaltas av ett helägt kommunalt bolag. Enligt
Svenska Hamnförbundet, Helsingborgs kommun och Göteborgs Hamn AB
bör man överväga en ordning som ger möjlighet att bemyndiga ett
hamnaktiebolag, i vilket en kommun har dominerande inflytande, att utfärda
ordningsföreskrifter och att handha myndighetsutövning med stöd av
föreskrifterna. Göteborgs kommun avstyrker förslaget om underställ-
ningsskyldighet.

156

Bakgrunden till mitt förslag: Den rättsliga regleringen av frågor
rörande ordning och säkerhet i de svenska allmänna hamnarna och i
betydande omfattning också av verksamheten i de övriga hamnarna utgörs
av särskilda för varje hamn gällande hamnordningar. Enligt förordningen
(1874 nr 26 s. 11) ang. hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för
allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförordningen) skall det i varje
större stapelstad finnas en hamnordning med de föreskrifter rörande
ordningen i hamnen som behövs utöver bestämmelserna i 1868 års ord-
ningsstadga för rikets städer (numera AOst).

En hamnordning kan enligt förordningen upprättas även för någon annan
allmän hamn. Beträffande antagande, tillämpning m.m. av en hamnordning
skall AOst:s bestämmelser gälla. En hamnordning är således inte en lokal
ordningsstadga som utfärdas med stöd av AOst utan en från denna fri-
stående författning som helt grundas på hamnordningsförordningens
bestämmelser. Att en hamnordning skall antas av kommunfullmäktige och
underställas länsstyrelsens prövning följer emellertid av att AOst:s be-
stämmelser skall gälla för bl.a. antagande av en hamnordning. Detta gäller
oavsett om den allmänna hamnen ägs eller innehas av en kommun eller
någon annan. För ändring eller upphävande av en hamnordning gäller
samma förfarande.

Länsstyrelsen skall enligt hamnordningsförordningen se till att en hamn-
ordning upprättas vid behov. Om någon särskild hamnordning inte behövs,
skall länsstyrelsen enligt förordningen svara för att ”nödiga föreskrifter till
främjande av ordningen i hamnen” ändå meddelas i överensstämmelse med
AOst.

Föreskrifterna i en hamnordning är ofta straffsanktionerade genom straff-
bestämmelser direkt i hamnordningen. Även föreskrifter om tvångsutfö-
rande på den enskildes bekostnad förekommer i hamnordningarna.

Hamnordningsförordningen gäller således för en allmän hamn. Allmän
hamn inrättas sedan den 1 januari 1984 enligt bestämmelserna i lagen
(1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och
allmän hamn. Enligt lagen får en allmän hamn inrättas eller utvidgas, om
hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln (1 §). Om
en allmän hamn inte längre behövs för sitt ändamål skall den helt eller del-
vis avlysas (2 §). Beslut om inrättande, utvidgning och avlysning av en all-
män hamn fattas av regeringen eller, om regeringen bestämmer det, av
Sjöfartsverket (4 §). Sjöfartsverket skall föra register över de allmänna ham-
narna (5 §).

En allmän hamn kan ägas av någon annan än staten eller en kommun,
men det helt övervägande antalet allmänna hamnar torde vara i kommunal
ägo.

Generella regler om inrättande av allmänna hamnar tillkom först på
1880-talet (se SOU 1974:24, Förslag till hamnlag s. 17). Många av landets
hamnar är emellertid väsentligt äldre. Mot bakgrund av den osäkerhet som
rådde i fråga om vilka hamnar som är allmänna har Sjöfartsverket enligt
uppdrag i samråd med länsstyrelserna och kommunerna inventerat landets
hamnar och i samband därmed prövat vilka hamnar som skall vara all-

Prop. 1992/93:210

157

männa. En förteckning över landets samtliga allmänna hamnar har tagits in i
Sjöfartsverkets författningssamling (SJÖFS 1988:5).

För inrättande av allmän och enskild hamn gäller bestämmelserna i
vattenlagen (1983:291) om vattenföretag. Ett vattenföretag fordrar regel-
mässigt tillstånd enligt vattenlagen. Uppförande av anordningar på land i
anslutning till en hamn ligger dock utanför vattenlagens reglering.

Frånsett de bestämmelser om allmän hamn som finns i vissa specialför-
fattningar är innebörden av begreppet allmän hamn och rättsverkningarna
av att en hamn är allmän oreglerade. På sedvanerättslig väg har emellertid
den principen utvecklats att innehavaren av en allmän hamn i princip är
skyldig att ta emot den trafik som söker sig till hamnen, när hamnen har
upplåtits för sitt ändamål. Ett fartyg kan således avvisas från hamnen endast
av utrymmesskäl eller om särskilda bestämmelser gör detta möjligt. Någon
motsvarande skyldighet för innehavaren av en enskild hamn att ta emot
trafik anses inte finnas (SOU 1974:24 s. 22).

Begreppet hamnområde har inte getts någon enhetlig definition. Med
hamnområde kan avses ett område enbart i vattnet eller enbart på land.
Begreppet kan också avse ett område såväl i vattnet som på land (jfr SOU
1974:24 s. 25).

Bestämmelserna i 7 § AOst och i hamnordningsförordningen gör det
möjligt för en kommun att på formellt sett tre skilda vägar åstadkomma en
reglering av hamnverksamheten och av ordningen och säkerheten i en all-
män hamn. För det första kan en kommun med stöd av 7 § AOst utfärda en
lokal ordningsföreskrift för hamnområdet. Med ”hamnområde” avses i detta
sammanhang det område som i en detaljplan redovisas som kvartersmark
för hamnverksamhet. Vattenområden innefattas inte i begreppet hamnom-
råde i det här sammanhanget (jfr prop. 1985/86:1 s. 561).

En kommun kan för det andra i en hamnordning enligt hamnordningsför-
ordningen meddela föreskrifter om ordningen i hamnen. Sådana föreskrifter
blir, om inte något annat anges, tillämpliga också inom de delar av hamn-
området som inte är tillgängliga för allmänheten. Av en hamnordning skall
regelmässigt framgå inom vilka områden på land och i vattnet som bestäm-
melserna skall tillämpas. Föreskrifterna i en hamnordning kan mera direkt
än de lokala ordningsföreskrifterna ta sikte på att reglera verksamheten i
hamnen. Föreskrifterna skall nämligen inte avse att trygga ”den allmänna
ordningen” utan ”ordningen i hamnen”.

Om en särskild hamnordning inte behövs kan en kommun enligt hamn-
ordningsförordningen slutligen meddela ”nödiga föreskrifter till främjande
av ordningen i hamnen”. Med det torde avses separata ordningsföreskrifter
som grundar sig direkt på hamnordningsförordningen och således inte sär-
skilda för en hamn gällande bestämmelser i lokal ordningsstadga (SOU
1974:24 s. 25). Även dessa föreskrifter skall nämligen avse upprätthållande
av ”ordningen i hamnen” och inte, som de lokala ordningsföreskrifterna,
upprätthållande av allmän ordning. Föreskrifterna får vidare gälla endast för
en allmän hamn.

Ordningen och säkerheten i en enskild hamn kan med nuvarande ordning
regleras endast genom lokala ordningsföreskrifter enligt 7 § AOst.

Prop. 1992/93:210

158

Enligt kungörelsen (1950:153) med tillämpningsföreskrifter till hamn-
ordningsförordningen åligger det Sjöfartsverket att upprätta normalförslag
till hamnordning till ledning för innehavare av en allmän hamn och för
länsstyrelserna vid utfärdande av hamnordningar och andra ordningsföre-
skrifter för hamnarna. Verket skall också lämna råd och upplysningar an-
gående ordningsföreskrifter till innehavaren av en allmän hamn. I en ham-
nordning och i andra ordningsföreskrifter för en allmän hamn skall enligt
kungörelsen regelmässigt anges det område i vattnet inom vilket föreskrif-
terna skall gälla.

Normalförslaget till hamnordning innehåller föreskrifter av i huvudsak
två skilda slag; dels ordningsföreskrifter i egentlig mening, dels föreskrifter
som närmast kan betecknas som avtalsliknande villkor för hamnens bru-
kande. Till ordningsföreskrifterna kan räknas föreskrifter om manövrering
av fartyg, förbud mot uppställning av arbetsredskap m.m. så att trafiken el-
ler tillfart till olika anordningar i hamnen hindras, förbud mot uppläggning
av gods så att skada eller olägenhet uppstår, förbud mot förorening från far-
tyg och om anmälan vid skada. Till det senare slaget av föreskrifter
(driftsföreskrifter) kan räknas föreskrifter om anmälningsskyldighet för an-
kommande och avgående fartyg, förtöjning, förflyttning och ankring av far-
tyg, lastning, lossning och uppläggning av gods, bortskaffande av avfall och
om lossnings- och lastningsmateriel m.m.

Vidare innehåller normalförslaget bestämmelser om rätt för hamnmyn-
digheten att för särskilda fall meddela straffsanktionerade anvisningar och
att avvisa eller bortvisa fartyg som kan befaras sjunka.

Normalförslaget innehåller slutligen föreskrifter om straff. Föreskrifterna
om straff gäller också vid underlåtenhet att iaktta sådana föreskrifter som
här har betecknats som driftsföreskrifter.

Enligt Sjöfartsverkets kommentar till normalförslaget bör en hamnord-
ning gälla inte bara inom det fastställda området i vattnet utan också inom
det område på land som hamnområdet innefattar.

Enligt 1 § lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i allmän hamn får en
hamninnehavare flytta ett fartyg i allmän hamn, om fartyget hindrar ham-
nens behöriga nyttjande eller varaktigt ligger på ett sätt som strider mot
gällande föreskrifter. Föredragande statsrådet uttalade i motiven till bestäm-
melsen (prop. 1985/86:122 s. 14) att förutsättningarna för flyttning av ett
fartyg är uppfyllda, om fartyget är att anse som övergivet. Men förutsätt-
ningarna för en sådan åtgärd kunde enligt honom vara uppfyllda också, om
fartyget är placerat så att det hindrar nyttjandet av hamnen eller om ett far-
tyg ligger kvar vid en kajplats med speciell utrustning för lastning och loss-
ning när platsen behövs för något annat fartyg.

Enligt 2 § första stycket i nyssnämnda lag får flyttning av ett fartyg inte
ske förrän fartygets ägare har underrättats och fått skäligt rådrum att själv
flytta fartyget. I andra stycket i samma paragraf föreskrivs att ett fartyg får
flyttas utan att underrättelseskyldigheten iakttas, om saken brådskar. Vidare
innehåller lagen bl.a. bestämmelser om vem som skall bära kostnaderna för
flyttningen av ett fartyg, dess fortsatta förvaring och kostnaden för underrät-

Prop. 1992/93:210

159

telse (5 §), om retentionsrätt för hamninnehavaren (7 §) och om försäljning
av fartyg (8 §).

Hamnutredningens förslag

I sitt slutbetänkande (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag behandlade
Hamnutredningen olika frågor rörande den författningsmässiga regleringen
av hamnverksamheten. Bl.a. behandlades frågan om ordningsföreskrifter för
hamn. Utredningen konstaterade att regleringen på området var svåröver-
skådlig och i skilda hänseenden även materiellt bristfällig. Bristerna hade
enligt utredningen tydligast kommit till uttryck i fråga om hamnordningar
och hamninnehavares befogenheter att meddela föreskrifter för att upp-
rätthålla ordning och säkerhet i hamnen. Utredningen ansåg med hänsyn till
det att en klarare reglering av hamnväsendet var önskvärd. Bl.a. borde den
sedvanerättsligt hävdade principen att en allmän hamn skall vara öppen för
allmän samfärdsel lagfästas. Eftersom hamninnehavarens skyldighet att ta
emot trafik inte kan göras villkorslös måste denne enligt utredningen ges
vissa befogenheter gentemot hamnens trafikanter. Enligt utredningen måste
dessa befogenheter klart anges i en författning. Utredningen föreslog därför
att en särskild hamnlag borde införas (a. a. s. 38 f.). Lagen skulle gälla för
allmän hamn (a. a. s. 40 ff.).

En hamnlag borde enligt Hamnutredningens förslag innehålla grundläg-
gande föreskrifter om rättsförhållandet mellan hamninnehavaren och ham-
nens trafikanter. Hamninnehavaren skulle vara skyldig att hålla en allmän
hamn öppen för allmänt begagnande för den allmänna samfärdselns behov.
För att inte denna princip skulle komma att kringgås genom att en hamnin-
nehavare meddelade föreskrifter av skilda slag föreslog utredningen en be-
stämmelse enligt vilken hamninnehavaren inte skulle få oskäligt begränsa
eller försvåra trafikanternas möjlighet att utnyttja hamnen genom föreskrif-
ter för användningen av hamnen och dess anordningar (driftsföreskrifter).
Hamninnehavaren skulle emellertid enligt andra bestämmelser ha rätt att i
vissa fall besluta om avvisning eller förflyttning av fartyg eller gods. Detta
avsågs gälla bl.a. om ett fartyg inte kunde beredas plats eller kunde befaras
sjunka eller bli liggande i hamnen eller om befälhavaren bröt mot hamnin-
nehavarens föreskrifter för att få använda hamnen och detta medförde en
väsentlig olägenhet för någon annan trafikant (a. a. s. 52 ff.).

Enligt hamnutredningen borde de ytterligare offentligrättsliga före-
skrifter rörande ordning och säkerhet i en hamn som behövs på grund av de
lokala förhållandena meddelas i form av en lokal ordningsstadga, utfärdad
med stöd av AOst. Särskilda hamnordningar vid sidan av den föreslagna
hamnlagen och lokal ordningsstadga skulle således bli obehövliga. Som en
följd av det skulle hamnordningsförordningen kunna upphävas. Även
gällande hamnordningar borde enligt utredningen upphävas sedan hamn-
innehavaren beretts tillfälle att anta lokala ordningsstadgor med bestäm-
melser för hamnens ordning och säkerhet (a. a. s. 58).

Hamnutredningen föreslog vidare att en hamninnehavare skulle få ut-
färda särskilda driftsföreskrifter för hamnverksamheten. Dessa föreskrifter

Prop. 1992/93:210

160

skulle inte vara offentligrättsliga till sin natur utan deras rättsliga karaktär
skulle närmast jämföras med klausuler i ett avtal. De kunde således sägas
utgöra villkor för att trafikanterna skulle få bruka hamnen. Åsidosättande av
föreskrifterna skulle inte enligt utredningens förslag kunna medföra några
direkta påföljder - frånsett de som borde gälla enligt hamnlagens bestäm-
melser - men förfarandet kunde ses som ett avtalsbrott och leda till skade-
ståndsskyldighet. Hamninnehavarens befogenhet att utfärda driftsföreskrif-
ter var enligt utredningen en följd av dennes innehav av hamnen. Någon
bemyndigandebestämmelse behövde därför inte tas in i lagen (a. a. s. 59).

Hamnutredningens förslag har efter remissbehandling i vissa delar lett
till lagstiftning (lagen 1981:655 om vissa avgifter i allmän hamn och följd-
ändringar till den lagen).

Skälen för mitt förslag: Hamnordningsförordningen utgör alltjämt i
väsentliga delar grunden för regleringen av verksamheten i de allmänna
hamnarna och av frågor rörande ordning och säkerhet i hamnarna. Hamn-
ordningsförordningen, som tillkom år 1874, har inte anpassats till moderna
förhållanden. Den är således starkt föråldrad.

Hamnordningsförordningens bestämmelser står också i strid med RF:s
regler om normgivningsmakten. Det övervägande antalet föreskrifter som
utfärdas med stöd av förordningen är straffsanktionerade. De utgör således
sådana föreskrifter om brott som enligt 8 kap. 3 § RF skall meddelas genom
lag. Efter bemyndigande i lag kan regeringen med stöd av 8 kap. 7 § första
stycket RF besluta sådana föreskrifter genom förordning. I dessa fall kan
riksdagen enligt 8 kap. 11 § RF medge att regeringen överlämnar åt en för-
valtningsmyndighet eller en kommun att meddela sådana föreskrifter.

Vissa föreskrifter i gällande hamnordningar rör enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden inbördes. Även sådana föreskrifter skall enligt
8 kap. 2 § första stycket RF meddelas genom lag. Sådana föreskrifter faller
inom det s.k. obligatoriska lagområdet. Inom detta område saknar RF någon
motsvarighet till regeln i 8 kap. 7 § om bemyndigande. Delegation av riks-
dagens normgivningsmakt kan sålunda över huvud inte ske här.

I likhet med Ordningsstadgeutredningen anser jag att bristerna i nuva-
rande reglering är så betydande att hamnordningsförordningen bör ersättas
av en reglering som är anpassad till RF och som tillgodoser behovet av före-
skrifter om ordning och säkerhet för hamnverksamheten.

Av redogörelsen för nuvarande ordning framgår att normalförslaget till
hamnordning, liksom flertalet lokala hamnordningar, innehåller föreskrifter
av främst två slag. För det första är det ordningsföreskrifter i egentlig me-
ning, t.ex. föreskrifter om förebyggande av skada vid olika åtgärder. För det
andra är det föreskrifter som kan sägas ta sikte främst på de villkor som gäl-
ler för nyttjandet av hamnen och dess anordningar (driftsföreskrifter).
Någon skarp gräns mellan de olika slagen av föreskrifter kan i allmänhet
inte dras. Både ordnings- och driftsföreskrifterna är genomgående straff-
sanktionerade i hamnordningarna.

Som en följd av svårigheterna att skilja mellan typiska ordnings- och
driftsföreskrifter har i flera allmänna hamnar som ett komplement till de of-
fentligrättsliga hamnordningarna på privaträttslig grund utfärdats särskilda

Prop. 1992/93:210

161

11 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210

anvisningar eller föreskrifter beträffande verksamheten i hamnen. Innehållet
i dessa föreskrifter är vitt skiftande (jfr SOU 1974:24 s. 58).

Den mängd av föreskrifter rörande hamnväsendet och den varierande ut-
formningen av dessa har av naturliga skäl lett till att regleringen blivit
svåröverskådlig och i vissa fall också oklar. För att verksamheten i en hamn
skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt behövs som jag ser det såväl
förhållningsregler som tar sikte på ordning och säkerhet som på driften i
hamnen. Emellertid anser jag att en åtskillnad bör göras mellan straffsank-
tionerade föreskrifter av offentligrättslig karaktär rörande ordning och sä-
kerhet i hamnen och de regler rörande brukandet av hamnen och dess an-
ordningar som hamninnehavaren meddelar för att hamnverksamheten skall
fortgå på ett för alla parter rationellt och ekonomiskt tillfredsställande sätt.
En sådan åtskillnad skulle enligt min mening medföra en ökad klarhet och
överskådlighet av de bestämmelser som gäller för verksamheten i hamnen.

Behovet av ordningsföreskrifter är uppenbarligen störst beträffande de
allmänna hamnarna med betydande kommersiell trafik och omfattande
godshantering. Ordningsföreskrifter kan emellertid också behövas för ham-
nar som inte har någon större betydelse för den allmänna samfärdseln.
Sådana föreskrifter kan krävas även för hamnar som uteslutande används
för fritidsbåtstrafiken. Mot den bakgrunden anser jag att någon åtskillnad
mellan allmänna och enskilda hamnar inte bör göras när det gäller möjlighe-
ten att utfärda ordningsföreskrifter.

I likhet med utredningen anser jag det vara mest ändamålsenligt om ord-
ningsföreskrifter för en hamn även i fortsättningen kan utfärdas på lokal
nivå. Föreskrifterna måste nämligen kunna anpassas till de olikartade
förhållanden som råder i hamnarna.

En lokal föreskrift skall i princip avse upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet. De föreskrifter av ofta mycket speciell karaktär som behövs
för att en hamn skall fungera på ett för alla parter tillfredsställande sätt och
som kanske bara riktar sig till ett fåtal trafikanter kan emellertid knappast
anses vara av så allmän natur att de kan föras in under begreppet allmän
ordning och säkerhet. Exempelvis kan nämnas att den verksamhet som
bedrivs i allmänna hamnar med omfattande transporter av gods eller passa-
gerare är att jämföra närmast med en industrianläggning. Som ett ytterligare
exempel på att de föreskrifter som kan behövas i hamnen inte osökt kan
föras in under begreppet allmän ordning kan nämnas att föreskrifter kan be-
hövas även för delar av en hamn som inte är tillgängliga för allmänheten
och som därför inte är offentlig plats. Föreskrifter för hamnområden som
inte är offentlig plats kan givetvis inte grundas på ett bemyndigande att
meddela föreskrifter om ordningen på offentlig plats. Behovet av ordnings-
och säkerhetsföreskrifter i en hamn kan således inte tillgodoses genom det
bemyndigande för kommunerna att meddela lokala ordningsföreskrifter som
jag i det föregående har föreslagit (jfr avsnitt 4.3.6).

Som jag tidigare har nämnt här skall straffsanktionerade ordningsföre-
skrifter enligt 8 kap. 3 § RF meddelas genom lag. Ett bemyndigande för re-
geringen, en förvaltningsmyndighet eller en kommun att utfärda sådana fö-
reskrifter kan dock meddelas enligt 8 kap. 7 § första stycket och 11 § RF.

Prop. 1992/93:210

162

Jag anser att ett sådant bemyndigande lämpligen bör tas in i den nya ord-
ningslagen. Med en sådan ordning blir ordningslagens bestämmelser om
straff och om möjligheter till tvångsutförande på den enskildes bekostnad
tillämpliga på de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet.
Till frågorna om straff och tvångsutförande återkommer jag strax (avsnitt
4.3.11 och 4.3.13). Den omständigheten att liksom nu samma förfarande
enligt min mening bör gälla för antagande m.m. av hamnföreskrifter som
för lokala ordningsföreskrifter talar också för att bemyndigandebestäm-
melsen bör placeras i den nya ordningslagen.

Bemyndigandet bör innefatta en rätt för regeringen att meddela de före-
skrifter om ordningen och säkerheten i en hamn som behövs med hänsyn till
den verksamhet som bedrivs i hamnen. Det bör finnas möjlighet för rege-
ringen att delegera sin normgivningskompetens vidare till kommuner och
länsstyrelser.

Mot bakgrund av att föreskrifterna avser verksamheten i hamnen och inte
den allmänna ordningen har utredningen intagit den ståndpunkten att det
inte är motiverat att kommunerna skall kunna meddela föreskrifter för annat
än kommunala hamnar. Under remissförfarandet har Göteborgs kommun
vänt sig mot utredningsförslaget i den delen. Kommunen anser att befogen-
heten för en kommun att meddela föreskrifter bör omfatta även det fallet då
hamnen ägs eller förvaltas av ett helägt kommunalt bolag. För egen del an-
sluter jag mig till den ståndpunkt som Göteborgs kommun har fört fram.
Enligt min uppfattning saknas det anledning att i det här sammanhanget
göra åtskillnad på om hamnen ägs elier förvaltas av en kommun eller om
detta sker genom ett av kommunen helägt företag.

I fråga om andra hamnar - således främst hamnar som ägs eller förvaltas
av staten eller någon annan enskild än ett av kommunen helägt företag - an-
sluter jag mig till utredningens ställningstagande. I linje med utredningens
förslag bör sålunda regeringen ges möjlighet att överlämna sin befogenhet
att utfärda hamnföreskrifter till en länsstyrelse när fråga är om en hamn som
ägs eller förvaltas av någon annan än en kommun eller ett av kommunen
helägt företag.

För att bli meningsfulla måste ordningsföreskrifter för en hamn kunna
gälla inte enbart på land utan också i vatten. Då det gäller att ange föreskrif-
ternas geografiska tillämpningsområde finns det emellertid inte något
vedertaget begrepp att anknyta till. I olika sammanhang förekommer uttryck
som ”hamnens område” eller ”hamnområde”. Hamnutredningen har i sitt
betänkande (SOU 1974:24 s. 22) pekat på att det i en hamn kan finnas flera
olika typer av områden vilka var för sig kallas hamnområde. Vilket
områdesbegrepp som avses i det aktuella fallet beror således på det
sammanhang i vilket det används. För att undanröja oklarheterna av
avsaknaden av ett enhetligt begrepp bör en bestämmelse som innehåller ett
bemyndigande kompletteras med en regel, om att man vid meddelande av
föreskrifter om ordning och säkerhet i en hamn klart skall ange det område i
vatten och på land inom vilket föreskrifterna skall gälla. En sådan
precisering kan ske exempelvis genom hänvisning till en karta på vilken
området där föreskrifterna gäller har markerats.

Prop. 1992/93:210

163

Enligt kungörelsen (1950:153) med vissa tillämpningsföreskrifter till för-
ordningen den 8 maj 1874 (nr 26 s. 11) angående hamnordningar skall
Sjöfartsverket upprätta normalförslag till hamnordning. Gällande normal-
förslag är från år 1985. Enligt utredningen finns det inte något behov av ett
av statlig myndighet fastställt normalförslag. Utredningen förutsätter i
stället att kommunernas organisationer - i detta fallet Svenska kommun-
förbundet och Svenska Hamnförbundet - upprättar ett normalförslag i sam-
råd med Sjöfartsverket.

I sitt remissyttrande framhåller Sjöfartsverket att det även i fortsättningen
bör finnas ett normalförslag till hamnordning. Verket påpekar också att det
är väsentligt att de ordningsföreskrifter som behövs med hänsyn till verk-
samheten i hamnarna är likartade. Verket är av den uppfattningen att något
behov av större lokala variationer knappast finns. Att som utredningen fö-
reslår förutsätta att kommunernas organisationer upprättar ett normalförslag
i samråd med Sjöfartsverket anser verket lätt kunna leda till att vissa frågor
inte blir tillräckligt belysta. Sjöfartsverket anser sålunda att ett normalför-
slag till hamnordning bör utarbetas av verket i samarbete med berörda or-
ganisationer.

Som jag har redogjort för i det föregående bör föreskrifter om ordning
och säkerhet kunna meddelas även för hamnar som inte är allmänna. Däri-
genom gör sig de lokala förhållandena mer påtagliga än vad som nu är
fallet. Föreskrifterna för en hamn där enbart gods hanteras torde inte regel-
mässigt kunna tillämpas på en hamn för fritidsbåtstrafik. Enligt min upp-
fattning torde det därför ligga närmast till hands att låta kommunen - som är
bäst förtrogen med de lokala förhållandena - själv besluta om erforderliga
föreskrifter. I linje med vad jag anfört i det föregående (avsnitt 4.3.6) fram-
står det som naturligt att kommunfullmäktige som ett led i beslutsprocessen
inhämtar synpunkter från de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse
i saken. Att i det sammanhanget bereda Sjöfartsverket tillfälle att lämna
synpunkter framstår som naturligt. Jag utgår också ifrån att kommunernas
organisationer kommer att upprätta ett normalförslag till hamnordning och
att detta sker i samråd med Sjöfartsverket och organisationer som berörs av
verksamheten i hamnarna.

Ett motsvarande förfarande bör tillämpas även i de fall där det ankommer
på länsstyrelsen att meddela lokala hamnföreskrifter.

Svenska kommunförbundet har under remissbehandlingen betonat vikten
av att lagstiftningen ger möjlighet för innehavaren av en hamn att avvisa
eller bortvisa trafikanter och att låta forsla bort gods på varuhavarens be-
kostnad. Enligt min uppfattning är det betydelsefullt för att verksamheten i
främst de allmänna hamnarna skall kunna bedrivas säkert, snabbt och frik-
tionsfritt att hamnens innehavare har en möjlighet att ge anvisningar om
sådant som lastning och lossning av fartyg, uppläggning av gods och an-
vändning av olika anordningar i hamnen. Sådana anvisningar bör emellertid
ses som hamninnehavarens villkor för att trafikanten skall få bruka hamnen.
Således kan de nuvarande driftsföreskrifterna sägas vila på avtalsrättslig
grund. Som jag ser det finns det inte något som lägger hinder i vägen för en
hamninnehavare att ge de anvisningar som han anser behövliga för att

Prop. 1992/93:210

164

verksamheten i hamnen skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. För
egen del kan jag inte heller se något behov av att en offentlig myndighet
medverkar i det här sammanhanget.

Jag vill här också peka på att Svenska Hamnförbundet, Helsingborgs
kommun och Göteborgs Hamn AB under remissbehandlingen har framhållit
att föreskrifter om ordning och säkerhet i hamnarna i förening med reglerna
i lagen om flyttning av fartyg i allmän hamn täcker behovet av ordningsfö-
reskrifter för hamnarna.

De anvisningar som en hamninnehavare kan ge för driften i hamnen
kommer - till skillnad från vad som nu gäller beträffande driftsföre-
skrifterna - inte att vara straffsanktionerade. Jag kan emellertid inte se att en
sådan ordning skulle medföra några olägenheter. Givetvis kan ett åsidosät-
tande av sådana anvisningar leda till skadeståndsskyldighet eller andra civil-
rättsliga sanktioner.

Enligt mitt förslag bör sålunda 1874 års hamnordningsförordning upphä-
vas och ersättas av ett bemyndigande i ordningslagen för regeringen att
meddela de föreskrifter rörande ordningen och säkerheten i en hamn som
behövs med hänsyn till den verksamhet som bedrivs i hamnen. För de fall
då hamnen ägs eller förvaltas av en kommun eller av ett av kommunen
helägt företag bör regeringen få överlämna åt kommunen att meddela
sådana föreskrifter. I fråga om andra hamnar - t.ex. sådana som ägs av
staten eller av någon annan enskild än ett av kommunen helägt företag - bör
regeringen få överlämna åt länsstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.
Med den ordning som jag föreslår bör även 1950 års tillämpningskun-
görelse till hamnordningsförordningen kunna upphävas.

I linje med vad jag har anfört i det föregående (avsnitt 4.3.6) om lokala
ordningsföreskrifter bör länsstyrelsen ges en möjlighet att ingripa mot av
kommunerna utfärdade lokala hamnföreskrifter med oriktigt innehåll. För
att bringa ett beslut om lokal hamnföreskrift som har fattats av en kommun
till allmänhetens och myndigheternas kännedom bör enligt min mening på
samma sätt som jag föreslagit i fråga om lokala ordningsföreskrifter (se
avsnitt 4.3.6) kommunen åläggas att på egen bekostnad kungöra före-
skrifterna i länets författningssamling. Lokala hamnföreskrifter som beslu-
tas av en länsstyrelse skall enligt bestämmelserna i 9 § lagen (1976:633) om
kungörande av lagar och andra författningar kungöras i länets författnings-
samling. En kommuns eller länsstyrelses beslut i fråga om lokala hamn-
föreskrifter bör vidare anslås på vederbörligt sätt och föras in i ortstidning.

Jag har i den här frågan samrått med cheferna för Kommunikations- och
Civildepartementen.

Prop. 1992/93:210

165

4.3.8 Förbud att vistas på olycksplatser m.m.

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en
länsstyrelse, får meddela förbud för allmänheten att vistas inom skade-
eller riskområden, rasområden, gruvområden, skjutbanor, skjutfält eller
liknande områden. Ett sådant förbud får meddelas bara om det på grund
av särskilda förhållanden behövs för att skydda människor mot fara för
liv eller hälsa.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget har berörts närmare av bara ett fåtal in-
stanser. JK, RPS, Föreningen Sveriges polischefer och Föreningen Sveriges
länspolischefer pekar på att utredningsförslaget inte täcker t.ex. ett sådant
tillträdesförbud som Länsstyrelsen i Stockholms län meddelat år 1984 med
stöd av 10 § L Instr. för delar av Drottningholms slottspark med syfte att
skydda kungafamiljen. RPS anser att möjligheten att meddela tillträdes-
förbud med ett sådant ändamål bör bestå. Styrelsen påpekar att det också
kan finnas skäl att behålla en möjlighet för länsstyrelsen att besluta om
tillträdesförbud till skydd för en anläggning som används vid statsbesök, in-
ternationella konferenser o.d.

Stockholms och Östersunds tingsrätter sätter i fråga, om det på sätt
utredningen föreslår behövs en erinran om bestämmelserna i RF om med-
borgarnas rörelsefrihet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att länsstyrelserna bör bibehållas
möjligheten att meddela inte bara skyddsföreskrifter utan även föreskrifter
om allmän ordning och säkerhet.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar att 10 § L Instr. i dess nuvarande ly-
delse står kvar.

Bakgrunden till mitt förslag: Länsstyrelsen har med stöd av 10 § L
Instr. en självständig rätt att meddela föreskrifter om allmän ordning och
säkerhet vid föreläggande av vite, när påföljd inte är bestämd i lag eller
någon annan författning. År 1988 upphävdes L Instr. och ersattes av
förordningen (1988:971) med länsstyrelseinstruktion. I punkt 4 i övergångs-
bestämmelserna till förordningen föreskrevs att föreskrifterna om vites-
föreläggande i 10 § L Instr. fortfarande skulle gälla och att ärenden om
sådana förelägganden skulle avgöras av landshövdingen. 1988 års förord-
ning har ersatts av förordningen (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion,
som trätt i kraft den 1 juli 1991. Den nu gällande förordningen innehåller i
punkt 4 samma övergångsbestämmelse som fanns intagen i punkt 4 i över-
gångsbestämmelserna till 1988 års förordning. Länsstyrelsens beslut enligt
10 § L InsU'. får överklagas till regeringen enligt 30 § verksförordningen
(1987:1100).

Det är enligt nuvarande ordning oklart vilka befogenheter 10 § L Instr.
ger länsstyrelserna. Förarbetsuttalanden till paragrafen saknas. Och rätts-
praxis på området är gammal och inte entydig. Inom den juridiska litte-

166

raturen har skilda meningar rått om bestämmelsens ”rätta” innebörd.
Förhållandet kompliceras ytterligare av att såväl den juridiska litteraturen
som rättspraxis har ett delvis annat normbegrepp än det som gäller enligt
RF.

Sålunda råder det inom den juridiska doktrinen delade meningar om 10 §
L Instr. ger länsstyrelsen befogenhet att utfärda såväl individuella som
generella vitesförelägganden. Länsstyrelserna synes emellertid numera inte
utfärda individuella förelägganden med stöd av bestämmelsen.

Vidare råder oklarhet om bestämmelsen avser endast rättsområden som
är helt oreglerade eller om en föreskrift som meddelas med stöd av bestäm-
melsen får ”fylla ut” en gällande författning. Av 10 § L Instr. framgår inte
om ett föreläggande skall ha vunnit laga kraft för att kunna verkställas.
Gränserna mot annan lokal normgivning, om nu 10 § L Instr. får anses
innefatta en rätt för länsstyrelsen att besluta normer, är inte heller klar.

Utredningen har inhämtat uppgifter från landets samtliga länsstyrelser
om antalet beslut enligt 10 § L Instr. som år 1985 gällde inom resp, län eller
som meddelats under åren 1975-1985. Utredningen har vidare tagit in
uppgifter om i vilka frågor beslut har meddelats och om länsstyrelsernas syn
på behovet av att i framtiden kunna meddela sådana beslut.

Enligt utredningen anser de flesta länsstyrelser att det även i framtiden
kan finnas behov av att ingripa med föreläggande enligt 10 § L Instr. vid
t.ex. olyckor, bränder, ras, lavinfara, farlig militär verksamhet och spridande
av radioaktivt eller smittfarligt ämne. Det framhålls också enligt utred-
ningen att föreskrifter om tillträdesförbud kan behöva utfärdas till skydd för
anläggningar för olika samhällsfunktioner.

Av utredningens undersökning framgår att ett åttiotal föreskrifter har
utfärdats under perioden 1975-1985. Samtliga beslut utom tre avsåg till-
trädesförbud för allmänheten till olika områden. Flertalet beslut avsåg
förbud mot tillträde till områden för militär verksamhet som skjutfält eller
andra övningsområden. Ett beslut avsåg avspärrning av delar av Blekinge
skärgård i samband med den s.k. ubåtsincidenten under hösten 1981. Vidare
har beslut om avspärrning av enskilda flygplatser meddelats i åtskilliga fall.
Resterande fridlysningsbeslut har avsett bl.a. avspärrning på grund av
rasrisk, av gruvområden, av industriområden, av markområden i samband
med älgjakt, av vattenområde i samband med tennistävling och av område
för scoutläger.

Vissa fridlysningsbeslut har gällt under kortare tid medan andra har gällt
tills vidare. Beslutens geografiska tillämplighet har varierat från att avse
t.ex. delar av en fastighet till större områden. Några beslut har gällt för
inhägnade områden. Även beslutens utformning i fråga om ikraftträdande
har varierat. En del beslut har trätt i kraft omedelbart medan andra trätt i
kraft först sedan besvärstiden har gått ut.

Utredningens undersökning visar sålunda att länsstyrelserna under den
aktuella perioden nästan undantagslöst utnyttjat 10 § L Instr. för att besluta
om tillträdesförbud till olika områden med syfte att skydda människor mot
olyckor av olika slag. Sedan utredningen år 1985 avlämnade sitt betänkande
har det tillkommit nya specialförfattningar som gör det möjligt att besluta

Prop. 1992/93:210

167

om tillträdesförbud i åtskilliga fall som tidigare har reglerats med stöd av
10 § L Instr.

Sålunda finns i lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anlägg-
ningar m.m. (skyddslagen) och förordningen (1990:1334) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m. bestämmelser om bl.a. tillträdesförbud.
Enligt föredragande statsrådet (prop. 1989/90:54 s. 35, 41 och 62) är lagen
tänkt att ge ett förstärkt skydd för vissa mera stadigvarande verksamheter.
Tillfälliga eller akuta skyddsbehov borde enligt föredraganden tillgodoses
med stöd av bestämmelser i andra författningar, t.ex. polislagen (1984:387).
Vidare framhöll föredraganden att behovet av individuellt personskydd i
första hand skall tillgodoses genom polisiära åtgärder.

Enligt 1 § första stycket skyddslagen ges i lagen bestämmelser om vissa
åtgärder till skydd mot sabotage, terrorism och spioneri samt röjande i andra
fall av hemliga uppgifter som rör totalförsvaret. I paragrafens andra stycke
sägs att i lagen också ges bestämmelser om skydd för allmänheten mot
skada som kan uppkomma till följd av militär verksamhet.

I 3 § första stycket skyddslagen föreskrivs att regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer får besluta att en anläggning, ett område,
ett fartyg eller ett luftfartyg skall utgöra skyddsobjekt om allmänhetens till-
träde dit behöver begränsas för något ändamål som anges i 1 §. Enligt 7 §
första stycket innebär ett beslut om skyddsobjekt att obehöriga inte har
tillträde till skyddsobjektet.

I 4 § finns en uttömmande uppräkning av vilka anläggningar, områden
m.m. som i fredstid får förklaras som skyddsobjekt. Sålunda kan förbud mot
tillträde för obehöriga meddelas till områden som används för militär verk-
samhet, t.ex. skjutfält och andra övningsområden. I motiven till bestämmel-
sen uttalade föredragande statsrådet (prop. 1989/90:54 s. 35) att också av-
spärrningar i samband med ubåtsjaktsoperationer kan meddelas med stöd av
bestämmelsen. I fråga om civila anläggningar eller områden dit tillträdes-
förbud kan meddelas har i motiven till bestämmelsen (a. prop. s. 62) nämnts
sådant som kraftverk av olika slag, hamnar, flygplatser, rundradiostationer
samt övriga radio- och telestationer.

Beslut om avspärrning av skadeplatser får meddelas enligt räddnings-
tjänstlagen (1986:1102) vid olyckshändelser och överhängande fara för
olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på bl.a. människor (2 §
första stycket jfr med 45 § första stycket). I förarbetena till lagen uttalade
föredragande statsrådet (prop. 1985/86:170 s. 62) att med olyckshändelser
avses plötsligt inträffade händelser som har medfört eller som kan medföra
skada. Som exempel på olyckshändelser nämnde föredraganden bränder,
explosioner, skred, ras, översvämningar, oväder och utflöden av skadliga
ämnen. Enligt föredraganden innebär kravet på en plötsligt inträffad
händelse att långsamma och ständigt pågående skeenden såsom sättningar i
byggnader och jorderosion inte räknas som olyckshändelser. Han påpekade
emellertid att sådana långsamma och ständigt pågående skeenden i sin tur
kan orsaka något som inträffar plötsligt och som medför skada, t.ex.
erosionen föranleder ett jordskred. Enligt föredraganden skall givetvis
sådana händelser betraktas som olyckshändelser.

Prop. 1992/93:210

168

En huvudprincip inom räddningstjänsten är enligt föredragande statsrådet
(a. prop. s. 56 och 91) att en räddningsinsats skall pågå till dess det inte
föreligger fara för ytterligare skada eller fara för att en inträffad skada skall
förvärras. Sålunda kan enligt föredraganden en räddningsinsats avslutas när
risken för ytterligare skada inte kan motverkas genom fortsatta rädd-
ningsåtgärder eller när risken för ytterligare skada är så obetydlig att det
inte är motiverat att fortsätta räddningsarbetet. Det är då ägaren eller inne-
havaren av den egendom som räddningsåtgärdema avsett som har ansvar
för den fortsatta bevakningen av egendomen (jfr 53 § första stycket).

En länsstyrelse får med stöd av 1 § förordningen (1979:1082) om lokala
trafikföreskrifter förbjuda fordonstrafik på vissa vägar eller inom vissa
områden, om det behövs på grund av särskilt svåra väderförhållanden, t.ex.
snöoväder eller liknande förhållanden.

Slutligen skall här nämnas att en polisman enligt 22 § första stycket
polislagen vid risk för brott som innebär bl.a. allvarlig fara för liv eller hälsa
får utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus eller något annat ställe i syfte
att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta.

Skälen för mitt förslag: Som framgår av redogörelsen för nuvarande
ordning har den praktiska betydelsen av 10 § L Instr. minskat på grund av
under senare år tillkomna bestämmelser i specialförfattningar som gör det
möjligt att i olika situationer besluta om tillträdesförbud. Sålunda kan -
vilket RPS efterlyser i sitt remissyttrande - beslut om tillträdesförbud
meddelas till skydd för anläggningar som används vid t.ex. internationella
konferenser med stöd av lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar
m.m. (skyddslagen), om det är en obestämd större krets personer som
behöver skyddas mot sabotage eller terrorism och om konferensen äger rum
i en sådan byggnad eller anläggning som finns upptagen i 4 § skyddslagen.
Likaså är statschefens och statsministerns bostäder inordnade bland de
byggnader eller anläggningar som får förklaras som skyddsobjekt enligt
skyddslagen (4 § 1). Det behov av tillträdesförbud till vissa delar av
Drottningholms slottspark som tidigare har beslutats med stöd av 10 § L
Instr. tillgodoses således numera av bestämmelserna i skyddslagen (jfr prop.
1989/90:54 s. 62).

Enligt min mening har vidare skyddslagens bestämmelser fått till följd
att behovet av att med stöd av 10 § L Instr. kunna meddela beslut om till-
trädesförbud till områden för militär verksamhet och andra samhällsviktiga
anläggningar eller områden bortfallit.

Av redogörelsen för nuvarande ordning framgår att beslut om avspärr-
ning av skadeplatser i allmänhet kan meddelas med stöd av bestämmelserna
i räddningstjänstlagen under förutsättning att det är fråga om en plötsligt
inträffad olyckshändelse eller att det föreligger en överhängande fara för en
sådan händelse. När en räddningsinsats är avslutad skall den fortsatta be-
vakningen av egendomen ske genom ägarens eller kommunens försorg, om
det behövs med hänsyn till risken för nya olyckshändelser (jfr 53 § rädd-
ningstjänstlagen). Bestämmelserna i räddningstjänstlagen täcker enligt min
mening i princip det behov som finns av att kunna ingripa för att skydda
människor mot skada vid olyckshändelser.

Prop. 1992/93:210

169

Enligt min mening kan det emellertid inte uteslutas att det i enstaka fall
kan uppkomma situationer där bestämmelserna i räddningstjänstlagen om
avspänning av skade- eller riskområden inte ger tillräckliga möjligheter att
gripa in för att skydda människor mot fara för liv eller hälsa. Ett beslut om
avspärrning enligt räddningstjänstlagen kan sålunda inte bestå någon längre
tid efter det att ett nödläge har upphört och räddningsåtgärderna har
avslutats. Skadeplatser kan dock utgöra en fara för allmänheten under lång
tid härefter. Bevakning av en skadeplats enligt 53 § räddningstjänstlagen
kan därför som jag ser det i vissa situationer behöva kompletteras med ett
beslut om avspärrning av området.

Således anser jag att det även i fortsättningen bör finnas en möjlighet att
under längre tid spärra av ett skade- eller riskområde på grund av t.ex. ras-
risk, lavinfara eller risk för skador på människor till följd av utsläpp av
skadliga ämnen.

I räddningstjänstlagen finns ingen skyldighet för räddningsledare att un-
derrätta länsstyrelsen om behov av tillträdesförbud sedan räddningsarbetet
avslutats. Enligt min mening förefaller det så naturligt att sådan under-
rättelse lämnas om behov av länsstyrelsens beslut om tillträdesförbud
föreligger att den frågan inte behöver regleras i författning.

Andra områden som inte sällan utgör en fara för allmänheten är
gruvområden. Enligt 5 kap. 9 § minerallagen (1991:45) skall koncessions-
havaren sätta upp och underhålla behövligt stängsel på mark som har tagits i
anspråk för bearbetning eller därmed sammanhängande verksamhet. Skyl-
digheten innebär att koncessionshavaren skall underhålla stängslet så länge
koncessionen består (prop. 1988/89:92 s. 105). I 13 kap. 5 § första stycket
minerallagen föreskrivs att stängsel skall vara utfört på sådant sätt att det
består varaktigt efter det att koncessionen har upphört. Vidare är en ägare
eller innehavare av en anläggning med verksamhet som kan innebära fara
för allvarliga skador på människor enligt 43 § första stycket rädd-
ningstjänstlagen skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller
begränsa skador.

För övergivna gruvhål där brytning inte längre pågår och koncessions-
havare saknas finns emellertid inte några särskilda skyddsföreskrifter. Även
övergivna gruvhål kan emellertid utgöra en påtaglig fara för människors liv
eller hälsa. För att undvika olyckstillbud bör det enligt min mening finnas
en möjlighet att meddela förbud för allmänheten att vistas inom ett område
med övergivna gruvhål.

Enligt utredningen kan det i vissa fall vara befogat att kunna meddela
tillträdesförbud till industriområden där det bedrivs verksamhet som är
särskilt farlig för allmänheten. Som jag nyss har nämnt är ägaren till en
anläggning där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall
orsaka allvarliga skador på bl.a. människor enligt 43 § första stycket rädd-
ningstjänstlagen skyldig att vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller
begränsa sådana skador. Mot den bakgrunden anser jag att en möjlighet att
meddela tillträdesförbud till en sådan anläggning inte skulle fylla någon
funktion. I sammanhanget vill jag också peka på att den som bereder sig

Prop. 1992/93:210

170

tillträde till ett inhägnat område i allmänhet gör sig skyldig till olaga intrång
enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB.

För att skydda människor mot fara för liv eller hälsa bör tillträde för all-
mänheten till skjutbanor och skjutfält kunna vägras. Skyddslagen innehåller
bestämmelser om skydd för allmänheten mot skada som kan uppkomma till
följd av militär verksamhet (1 § andra stycket). Enligt 4 § lagen kan militära
skjutbanor och skjutfält förklaras som skyddsobjekt. Sålunda anser jag att
skyddslagen ger tillräckliga möjligheter att meddela tillträdesförbud till
militära skjutbanor och skjutfält. Däremot saknas möjlighet att med stöd av
skyddslagen meddela tillträdesförbud till sådana anläggningar eller områden
som ligger utanför den militära verksamheten. Jag anser emellertid att det
även i fortsättningen bör finnas en möjlighet att meddela tillträdesförbud till
civila skjutbanor och skjutfält.

Jag har nu tagit upp några områden där det enligt nuvarande ordning har
meddelats tillträdesförbud med stöd av 10 § L Instr. och där jag anser att det
även i framtiden bör finnas möjlighet att kunna besluta om sådant förbud.
Det kan enligt min mening finnas också andra områden där det på grund av
särskilda förhållanden kan behövas bestämmelser om tillträdesförbud för att
skydda människor mot fara för liv eller hälsa.

Jag vill emellertid framhålla att för att ett tillträdesförbud skall få
aktualiseras bör det krävas att området till följd av den verksamhet som be-
drivs där eller till följd av inträffade händelser eller av någon annan särskild
anledning typiskt sett är farligt för människor att vistas inom området.
Således måste som jag ser det ett tillträdesförbud behövas på grund av
särskilda förhållanden inom det aktuella området. Enligt min mening bör
avspärrningar av mark- eller vattenområden inte komma i fråga enbart på
grund av att människor erfarenhetsmässigt ibland kommer till skada inom
området, t.ex. vid utövande av sport eller friluftsaktiviteter.

Jag har övervägt om man bör föra in en möjlighet att vid särskilt
omfattande olyckor och i fall där räddningstjänstlagen inte är tillämplig
förordna om något annat än tillträdesförbud, t.ex. förbud för allmänheten att
vistas utomhus. Ett sådant förbud skulle kunna aktualiseras vid exempelvis
omfattande utsläpp av gas eller andra skadliga ämnen. Olika förhållnings-
regler för allmänheten kan behövas under viss tid efter det att räddnings-
arbetet har avslutats eller inom områden som inte direkt berörs av
räddningsarbetet. Även andra åtgärder kan givetvis bli nödvändiga i sådana
katastrofsituationer. I likhet med utredningen anser jag emellertid att i dessa
skiftande situationer bör en aktiv och saklig information till allmänheten om
vilka åtgärder som bör vidtas erbjuda tillräckliga möjligheter att begränsa
skadeverkningarna. Enligt min mening bör man kunna utgå ifrån att all-
mänheten i stor utsträckning hörsammar sådan information. Jag anser därför
att det inte finns något behov av sådana bestämmelser.

I den mån det av säkerhetsskäl finns behov av några andra bestämmelser
än sådana om tillträdesförbud bör den regleringen enligt min mening ske i
någon specialförfattning i ämnet.

Enligt 10 § L Instr. får länsstyrelsen meddela föreskrifter om ”allmän
ordning”. Bestämmelserna i den nya ordningslagen får dock anses till-

Prop. 1992/93:210

171

räckliga för att tillgodose behovet av föreskrifter mot ordningsstörningar av
skilda slag. Mot den bakgrunden anser jag att det i framtiden inte finns
något behov av en bestämmelse om möjlighet att meddela föreskrifter om
”allmän ordning” utöver ordningslagens bestämmelser i ämnet.

Jag har sålunda kommit till den ståndpunkten att det även i framtiden
finns behov av en bestämmelse om tillträdesförbud av säkerhetsskäl, t.ex.
vid allvarliga olyckor m.m. En sådan bestämmelse skall meddelas genom
lag. I likhet med utredningen anser jag att en bestämmelse om tillträdes-
förbud av sakliga och systematiska skäl bör tas in i den nya ordningslagen.

Eftersom en bestämmelse om tillträdesförbud avser skydd för liv,
personlig säkerhet eller hälsa kan enligt 8 kap. 7 och 11 §§ RF regeringen
bemyndigas - eller efter regeringens bemyndigande en förvaltnings-
myndighet eller en kommun - att meddela föreskrifter i ämnet. En förut-
sättning för delegation till regeringen att meddela sådana föreskrifter är att
föreskrifterna inte utgör någon begränsning av den i 2 kap. 8 § RF
grundlagsskyddade rörelsefriheten. Begränsningar i de medborgerliga fri-
och rättigheterna får som jag nyss har framhållit - med några få undantag
som här saknar betydelse - göras endast genom bestämmelser i lag.

I olika sammanhang har uttalanden gjorts om rörelsefrihetsbegreppets
närmare innebörd (prop. 1973:90 s. 243, SOU 1972:15 s. 158, SOU
1975:75 s. 333 och 344, SOU 1978:34 s. 201). Av uttalandena framgår att
av avgörande betydelse för frågan om en föreskrift om tillträdesförbud med-
för en begränsning av den grundlagsskyddade rörelsefriheten är om
förbudet gäller för längre tid och inom större område. Särskilt betydelsefullt
är om medborgarna genom en sådan föreskrift berövas rätten att utöva
övriga fri- och rättigheter eller får dessa rättigheter mer eller mindre be-
skurna. Någon skarp gräns mellan den grundlagsskyddade rörelsefriheten
och den ”rörelsefrihet” som faller utanför grundlagsskyddet kan dock inte
dras.

Enligt min mening har de flesta tillträdesförbud som beslutats med stöd
av 10 § L Instr. inte inneburit något ingrepp i den grundlagsskyddade rörel-
sefriheten. Besluten har också i de flesta fall saknat betydelse för utövandet
av andra grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Ett möjligt undantag utgör
ett sådant beslut om avspärrning som meddelades för Blekinge skärgård i
samband med den s.k. ubåtsincidenten under hösten 1981. Skall en sådan
avspärrning gälla under någon längre tid och avse så stora områden som det
var fråga om i det fallet krävs lagreglering. En sådan lagreglering finns
emellertid numera i lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
(jfr prop. 1989/90:54 s. 35). Enligt bestämmelserna i den lagen kan också
meddelas beslut om avspärrning av delar av Drottningholms slottspark.

Tillträdesförbud av det slag som har utfärdats med stöd av 10 § L Instr.
och som jag anser i vissa fall bör kunna meddelas också i framtiden utgör
enligt min mening med få undantag normer i RF:s mening. Gränsdrag-
ningen mellan normgivning och förvaltningsbeslut är dock inte helt klar.
Oklarheterna underströks redan av Grundlagberedningen (SOU 1972:15
s. 101). Då det uppstår behov av att reglera ett område som befinner sig i
detta gränsskikt kan argument anföras såväl för att regleringen skall ske

Prop. 1992/93:210

172

genom normer som för att den skall genomföras med förvaltningsbeslut (jfr
bet. 1989/90:FöU6 s. 35 f.).

Även om de nu aktuella besluten i allmänhet är både tidsmässigt och
geografiskt begränsade riktar de sig undantagslöst till medborgarna i
gemen. Därigenom uppfyller besluten också i allmänhet kravet på norm-
mässighet. Visserligen kan som jag ser det besluten någon enstaka gång
falla utanför normbegreppet, t.ex. om de endast skall gälla under mycket
kort tid och inom ett tillräckligt begränsat område. Av avgörande betydelse
är emellertid ofta enligt min mening att besluten kommer att vara bindande
för var och en. Jag är därför av den uppfattningen att besluten i fråga i
princip närmast bör betraktas som generella rättsregler, dvs. som före-
skrifter.

Beslut om tillträdesförbud bör enligt min mening i första hand avse be-
gränsade geografiska områden. Sådana beslut kan behöva meddelas med
kort varsel och i situationer av akut fara, t.ex. avspärrningsbeslut vid lavin-
fara, vid omfattande gasutsläpp eller utsläpp av andra farliga ämnen. Mot
den bakgrunden och då det enligt min mening inte strider mot RF:s bestäm-
melser om de grundläggande fri- och rättigheterna bör regeringen bemyn-
digas - och efter vidaredelegation länsstyrelserna - att meddela föreskrifter
om tillträdesförbud vid sådana särskilda förhållanden som jag nyss har
beskrivit. Med en sådan ordning tas också länsstyrelsernas kännedom om de
lokala förhållandena och deras erfarenhet från nuvarande ordning i fråga om
beslut om tillträdesförbud till vara. Jag vill här också peka på att läns-
styrelserna har erfarenhet av beslut om tillträdesförbud i andra samman-
hang. Sålunda får länsstyrelserna meddela tillträdesförbud t.ex. enligt rädd-
ningstjänstlagen och lagen om skydd av samhällsviktiga anläggningar m.m.

Således bör enligt min mening en bestämmelse om tillträdesförbud i den
nya ordningslagen utformas så att regeringen eller efter regeringens bemyn-
digande länsstyrelsen kan meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare
om förbud för allmänheten att vistas inom vissa på grund av särskilda för-
hållanden farliga områden. Utgångspunkten bör emellertid vara att ett beslut
om tillträdesförbud får meddelas med stöd av bestämmelsen endast om
erforderliga föreskrifter inte finns i eller kan meddelas med stöd av någon
annan författning.

Även om den tilltänkta bestämmelsen begränsas till att omfatta typiskt
sett farliga områden kommer länsstyrelserna ändå att ges en relativt stor
frihet vid bedömningen av om ett tillträdesförbud skall meddelas för ett
visst område eller inte. I vissa situationer kan faran för människors liv eller
hälsa bedömas vara så överhängande att ett beslut om tillträdesförbud
framstår som oundvikligt. I fall där faran är mera svårbedömd måste givet-
vis en noggrann avvägning göras mellan allmänhetens frihet å ena sidan och
skyddsintresset å andra sidan. En utgångspunkt vid den bedömningen bör
enligt min mening vara att beslut om tillträdesförbud skall tillgripas endast i
de fall där ett tillfredsställande skydd mot olyckor inte kan åstadkommas
med mindre ingripande åtgärder. Sålunda bör ett beslut om tillträdesförbud
utformas restriktivt och med urskillning. Beslutet bör avfattas så att det inte
medför några onödiga begränsningar i rörelsefriheten. Detta gäller

Prop. 1992/93:210

173

tillträdesförbudets utsträckning såväl i tiden som områdets storlek. Beslutet
bör också utformas så att den som har ett berättigat intresse av att få tillträde
till området i görligaste mån inte hindras från det.

Till frågor om överklagande av länsstyrelsens beslut om tillträdesförbud
och om påföljd för den som överträder förbudet återkommer jag strax
(avsnitt 4.3.10 och 4.3.11).

4.3.9 Polisens befogenheter

Tillståndsprövningen

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Polisen skall vid prövningen av en ansökan enligt ord-
ningslagen, som inte avser en allmän sammankomst eller offentlig
tillställning, eller enligt en lokal föreskrift beakta vad som krävs av hän-
syn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Om ansökan avser
tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild
hänsyn tas till gångtrafikens intresse.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har inte berört frågorna.

Skälen för mitt förslag: När polisen prövar en ansökan om tillstånd en-
ligt AOst eller enligt en lokal föreskrift anses i praxis myndighetens pröv-
ning vara begränsad till frågan om hinder mot bifall till ansökan finns med
hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till trafiken. Denna begräns-
ning i rättspraxis anses också gälla när fråga uppkommer om återkallelse av
tillstånd. Till den frågan återkommer jag strax.

Jag anser att det är av vikt för rättstillämpningen att de kriterier som poli-
sen har att utgå från vid sin prövning lagfästs. Också från rättssäkerhetssyn-
punkt är detta av intresse. Jag föreslår därför att det i en bestämmelse klart
anges vad polisen har att beakta vid tillståndsprövningen. Med en sådan
ordning framgår tydligare än nu att omständigheter och förhållanden som
skall beaktas av någon annan myndighet, t.ex. hälsoskyddsaspekter, faller
utanför polisens prövning.

I likhet med vad som nu gäller enligt 2 § tredje stycket AOst bör i den
nya ordningslagen tas in en bestämmelse om att polisen vid tillståndspröv-
ningen i fråga om ianspråktagande av offentlig plats särskilt skall beakta
gångtrafikens intresse.

174

Villkor och förbud

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Ett beslut av polisen enligt ordningslagen, som inte avser
en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, eller enligt en lokal
föreskrift skall få förenas med de villkor som behövs av hänsyn till
trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Villkoren får inte innebära
att det läggs onödigt tvång på allmänheten eller annars görs någon
obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Polisen skall även i övrigt
för särskilda fall få ge de anvisningar eller tillsägelser som behövs från
ordnings- eller säkerhetssynpunkt för att få använda sådan bad- eller
campingplats eller lokal eller plats för idrott, friluftsliv, spel, lek, för-
ströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till. Om det behövs
av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, skall polisen få förbjuda
fortsatt användning av det slag som polisen för särskilda fall får ge
anvisningar eller tillsägelser för.

Om det behövs föreskrifter om allmän ordning och säkerhet för verk-
samhet vid bad- eller campingplats e.d., skall polisen anmäla för-
hållandet till kommunen.

I förhållande till nuvarande reglering slopas den allmänna möjligheten
för polisen att meddela ordningsföreskrifter om förhållandena på allmän
plats. Samtidigt utvidgas möjligheterna för polisen att ge anvisningar
eller tillsägelser för särskilt angivna verksamheter.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utred-
ningsförslaget har ingen motsvarighet till mitt förslag att polisen skall få ge
anvisningar eller tillsägelser för plats för lek eller förströelse (se avsnitt
4.3.5).

Remissinstanserna: Enligt Polismyndigheten i Göteborg täcker de före-
slagna möjligheterna för polisen att meddela föreskrifter väl de praktiska
behoven. Polismyndigheten i Helsingborg anser att de särskilda fall där po-
lisen får meddela föreskrifter bör preciseras ytterligare. Behov av sådana fö-
reskrifter kan enligt denna polismyndighet föreligga då man inte kan av-
vakta att en lokal ordningsföreskrift fastställs, dvs. under en begränsad tid.
Polismyndigheten i Uddevalla och Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser att det finns skäl att behålla den allmänna möjligheten för polisen att
meddela ordningsföreskrifter i fråga om allmän plats.

Skälen för mitt förslag: Enligt 8 § AOst får polisen för särskilda fall
meddela de ordningsföreskrifter som behövs för handel och därmed jämför-
lig hantering, som bedrivs utomhus på allmän plats eller angränsande områ-
den, samt för annan verksamhet eller annat förehavande på allmän plats än
offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Polisen får enligt paragra-
fen också utfärda föreskrifter för användande av badplatser eller lägerområ-
den, till vilka allmänheten har tillträde, samt för hållande av lokal eller plats
för sport, spel eller liknande. I paragrafen föreskrivs vidare att polisen vid

175

meddelande av föreskrifter skall se till att onödigt tvång inte läggs på
allmänheten och att obefogad inskränkning i den enskildes frihet inte görs
på något annat sätt.

Nuvarande reglering ger således polisen en befogenhet att för särskilda
fall, dvs. för enskilda verksamheter eller aktiviteter, meddela de villkor som
behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet. Villkoren får emellertid
inte vara så allmänt hållna att de är att betrakta som normer i RF:s mening.
Sådana mera allmänna villkor skall i stället meddelas i form av föreskrifter i
en lokal ordningsstadga. Vidare får ordningsvillkor för ett område som
gränsar till allmän plats meddelas endast för att tillgodose ordningen och
säkerheten på den allmänna platsen.

Polisen har alltså för närvarande vidsträckta befogenheter att meddela
ordningsvillkor av nu avsett slag. Utredningen har satt i fråga om det vid si-
dan av de lokala ordningsföreskrifterna behövs så omfattande befogenheter
för polisen att meddela villkor som ges i AOst, och utredningen pekar på att
ingripanden mot ordningsstörningar på allmän plats kan ske med stöd av ett
flertal författningar. Som exempel på sådana nämns bestämmelserna i BrB
om ofredande (4 kap. 7 §), ohörsamhet mot ordningsmakten (16 kap. 3 §)
och förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §). Vidare nämns skyldigheten
i 8 § VTK för vägtrafikant att lyda polismans anvisningar för trafiken och
bestämmelserna i polislagen om polisens allmänna åligganden och befogen-
heter för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

I linje med utredningens uppfattning anser jag att det inte finns något be-
hov av att i den nya ordningslagen ta in en bestämmelse som ger polisen en
allmän, opreciserad befogenhet att meddela straffsanktionerade villkor vid
tillståndsprövning i fråga om ianspråktagande av offentlig plats. De befo-
genheter enligt annan lagstiftning som polisen har att ingripa mot ordnings-
störningar gör en sådan bestämmelse överflödig. En så vidsträckt befogen-
het som nu gäller enligt AOst kan också - även med den begränsning som
följer av att villkoren inte får medföra onödigt tvång eller obefogade fri-
hetsinskränkningar - ge utrymme för alltför ingripande eller godtyckliga
villkor.

Som jag ser det bör emellertid polisen kunna meddela de villkor som be-
hövs för att vid ianspråktagande av offentlig plats kunna tillgodose de in-
tressen som skall beaktas vid tillståndsprövningen enligt den nya ordnings-
lagen, dvs. hänsynen till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. För
t.ex. sådan handel som sker från försäljningsstånd eller andra anordningar
på offentlig plats kommer det regelmässigt att krävas tillstånd enligt mitt
förslag. I fråga om sådan verksamhet måste polisen sålunda enligt min upp-
fattning ha möjlighet att meddela de villkor som är påkallade för att före-
bygga ordningsstörningar. Samma möjlighet att meddela villkor av ord-
ningskaraktär måste finnas för ianspråktagande av offentlig plats som inte
kräver tillstånd enligt ordningslagen men som har ansetts fordra en
reglering genom krav på tillstånd i lokala föreskrifter. Som exempel på
sådan verksamhet kan nämnas kringföringshandel utan att den offentliga
platsen mera varaktigt tas i anspråk. I de fall verksamheten på den offentliga
platsen inte kräver tillstånd, vare sig enligt ordningslagen eller lokal före-

Prop. 1992/93:210

176

skrift, finns det enligt min mening inte något behov för polisen att meddela
särskilda villkor av ordningskaraktär. Om en reglering av handeln på offent-
lig plats skulle visa sig nödvändig bör detta ske genom lokala föreskrifter.
Även i fråga om torghandeln kan de föreskrifter som behövs från ordnings-
synpunkt meddelas i form av lokala föreskrifter.

Den befogenhet för polisen att förena ett tillståndsbeslut med särskilda
villkor som jag föreslår kommer främst att beröra verksamheter på offentlig
plats. Även i andra fall där det enligt ordningslagen eller lokal ordnings-
stadga krävs tillstånd av polisen måste myndigheten emellertid ges samma
möjlighet att förena tillståndet med särskilda villkor av ordningskaraktär.
Som exempel på sådan verksamhet där polisens tillstånd krävs enligt mitt
förslag kan nämnas sprängning, skjutning och - i vissa fall - användande av
pyrotekniska varor.

Som nyss har nämnts kan polisen för närvarande meddela villkor av ord-
ningskaraktär också för badplatser, campingplatser, sportlokaler m.m. dit
allmänheten har tillträde. Mina överväganden i det föregående (avsnitt
4.3.5) beträffande ordningen och säkerheten vid olika idrotts- och fritidsan-
läggningar och andra anläggningar för friluftsliv innebär att sådana verk-
samheter enligt min uppfattning inte lämpar sig för författningsreglering.
Bestämmelserna skulle nämligen med nödvändighet bli så allmänt hållna att
de inte skulle ge någon vägledning i enskilda fall. Ordnings- och säkerhets-
föreskrifter för sådana verksamheter är emellertid nödvändiga också i fram-
tiden. En bestämmelse bör därför i enlighet med vad jag tidigare anfört
(avsnitt 4.3.5) tas in i den nya ordningslagen som ger polisen rätt att för sär-
skilda fall ge de anvisningar eller tillsägelser av ordnings- och säkerhets-
karaktär som behövs för att använda olika anläggningar för idrott och
rekreation dit allmänheten har tillträde. Anvisningarna eller tillsägelserna
skall vara erforderliga för att förebygga oordning eller för att förhindra att
människors hälsa eller egendom kommer till skada. Anvisningarna eller
tillsägelserna bör kunna riktas såväl till anläggningens innehavare som till
dem som besöker anläggningen. Polisen bör också kunna förbjuda sådana
verksamheter, om det behövs med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. I
den utsträckning som allmänna föreskrifter behövs inom en kommun för
t.ex. badplatserna där, bör en sådan reglering ske genom lokala föreskrifter.

De bestämmelser som jag föreslår här är inte avsedda att ge polisen rätt
att meddela villkor av ordnings- och säkerhetskaraktär, om det ankommer
på någon annan myndighet att meddela föreskrifter av sådant slag.

Enligt 7 § andra stycket AOst får polisen i en föreskrift inte lägga
onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i
den enskildes frihet. Jag föreslår att en motsvarighet till den begränsningen
också enligt den nya ordningslagen skall gälla för polisens rätt att meddela
villkor för särskilda fall.

Prop. 1992/93:210

177

12 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210

Återkallelse av tillstånd

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Ett tillstånd av polisen enligt ordningslagen, som inte
gäller en allmän sammankomst eller offentlig tillställning, eller enligt
lokala föreskrifter får återkallas av polisen, om

1. de villkor som polisen av hänsyn till trafiken eller till allmän ord-
ning och säkerhet kan ha meddelat för tillståndet har åsidosatts i inte
ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse genast efter tillsägelse
eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning,

2. tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn
till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet, eller

3. tillståndet gäller för viss tid och det är av väsentlig betydelse för
trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas.

Avser tillståndet användning av offentlig plats, skall polisen dessutom
få återkalla det, om

1. de villkor för tillståndet som kommunen kan ha meddelat har åsido-
satts i inte ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse genast efter
tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning,

2. det är av särskild vikt för kommunen att tillståndet återkallas,

3. tillståndshavaren har åsidosatt sin skyldighet att erlägga avgift en-
ligt avgiftslagen (1957:259) samt betalning inte sker genast efter an-
maning, eller

4. kommunens beslut om yttrande har upphävts efter överklagande.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks uttryckligen av Polismyndig-
heten i Malmö samt Göteborgs och Karlskrona kommuner. Även Polismyn-
digheten i Helsingborg tillstyiker förslaget men anser att betydelsen av
möjligheten att återkalla tillstånd är begränsad med hänsyn till förvalt-
ningslagens (1986:223) regler om kommunikation och överklagande; enligt
polismyndigheten är det därför av särskild vikt att möjligheten till tvångs-
utförande kvarstår. Stockholms kommun (fritidsnämnden) tillstyrker för-
slaget när det gäller grunderna för återkallelse men anser att polisen bör ha
skyldighet att meddela återkallelse på kommunens begäran. Kommunens
juridiska avdelning anser att markupplåtaren - kommunen - skall kunna
reagera på brott mot meddelade villkor i stället för polisen. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser att kriterierna för återkallelse är vagt formu-
lerade och att det bör ske en precisering av åsyftade typfall.

NO anser att förslaget om möjlighet att återkalla ett tillstånd att använda
allmän plats, om det är av särskild vikt att återkallelse sker, innebär att
kommunerna får ett mycket stort inflytande över frågan när ett tillstånd
skall kunna dras in.

Svenska kommunförbundet anser att det är egendomligt att polisen, som
vid själva tillståndsgivningen skall bedöma allmän ordning och säkerhet, i

178

återkallelsefallen ges befogenhet att göra skälighetsbedömningar av rent
kommunala angelägenheter. Förbundet anser det inte vara rimligt att polisen
har rätt att, om en kommun ges offentligrättslig befogenhet att i sitt eget in-
tresse uppställa grundläggande villkor för att tillstyrka tillstånd, göra in-
gående skälighetsbedömningar av kommunens grunder för att begära
återkallelse av tillståndet. Förbundet pekar på att det vid sådant förhållande
finns risk för att många kommuner även i fortsättningen kommer att sluta
civilrättsliga avtal med tillståndssökande. Enligt förbundet kan lagligheten
av dessa avtal, såvitt gäller annat än bestämmande av avgiften för markan-
vändningen, inte påverkas av utredningsförslaget. Förbundet anser därför att
de förstärkande lagrekvisiten om väsentlighet och särskild vikt för återkal-
lelse skall slopas i de fall som avser kommunens särskilda villkor och in-
tressen.

Stockholms tingsrätt kritiserar förslaget att det för återkallelse skall förut-
sättas bl.a. att rättelse inte sker genast efter tillsägelse. Enligt tingsrätten kan
omständigheterna vara sådana att en tillsägelse inte är möjlig, t.ex. därför att
tillståndshavaren håller sig undan, något som bör beaktas vid utformningen
av lagtexten. Vidare pekar tingsrätten på att förslaget inte ger någon möjlig-
het till återkallelse av meddelat tillstånd när den allmänna platsen tillhör en
enskild markägare och utnyttjas i strid med dennes vilja. Enligt tingsrätten
bör återkallelse kunna ske också i denna situation, om markägaren i enlighet
med utredningens ställningstagande inte ges vetorätt vid tillståndspröv-
ningen.

Beträffande förslaget om möjlighet att återkalla tillstånd att använda all-
män plats, om återkallelsen är av särskild vikt för kommunen, uttalar
Östersunds tingsrätt att utredningen i alltför hög grad sett till kommunernas
intressen. Tingsrätten pekar på att en enskild näringsidkare kan åsamkas
kostnader, om ett tillstånd återkallas med kort varsel. Enligt tingsrätten bör
en återkallelse av tillstånd på den aktuella grunden ske efter en sammanväg-
ning av såväl kommunens som tillståndshavarens intressen, varvid möjlig-
het till ersättning för tillståndshavaren inte bör uteslutas.

JO anser att förslaget att återkallelse skall ske, om den kommunala
nämndens beslut om yttrande har upphävts efter överklagande, går för långt.
Enligt JO bör det här i stället ske en omprövning. JO pekar på att kommu-
nen, sedan t.ex. ett villkor i ett yttrande underkänts av en förvaltningsdom-
stol efter överklagande, normalt har att avge ett nytt yttrande i vilket kom-
munen tar ställning till tillståndet utan det underkända villkoret. Enligt JO
bör den aktuella grunden för återkallelse kunna slopas, eftersom möjlig-
heten till återkallelse om sådan är av särskild vikt för kommunen kan
tillämpas i dessa fall.

Kalmar kommun (gatukontoret) anser att det bör klargöras om det är po-
lisen eller kommunen som skall övervaka efterlevnaden av de föreskrifter
som meddelats i ett tillstånd. Enligt kommunen bör det finnas en möjlighet
för polisen att ”avstänga” den som ständigt på ett systematiskt sätt bryter
mot föreskrifter. Karlskrona kommun pekar på att möjligheten att återkalla
tillstånd vid försummelse med avgiftsbetalningen enligt avgiftslagen medför

Prop. 1992/93:210

179

att de från laglighetssynpunkt tveksamma men ofta förekommande civil-
rättsliga upplåtelseformerna härigenom skulle kunna upphöra.

Skälen för mitt förslag: I AOst saknas bestämmelser som gör det möj-
ligt att återkalla ett tillstånd att ta i anspråk allmän plats när nyttjaren åsido-
sätter en föreskrift eller ett villkor som har ställts upp för platsens ianspråk-
tagande.

Utredningen föreslår att polisen skall ges möjlighet att återkalla medde-
lade tillstånd under vissa förutsättningar. Som skäl för en sådan ordning
framhåller utredningen att kommunernas rätt att förena ett tillstånd med
villkor blir meningslös, om inte tillståndet kan återkallas när villkoren åsi-
dosätts. Jag ansluter mig i allt väsentligt till utredningens ställningstagande
och föreslår att bestämmelser förs in i den nya ordningslagen som gör det
möjligt att under vissa förutsättningar återkalla givna tillstånd.

I linje med mitt förslag i fråga om vem som skall meddela tillstånd enligt
ordningslagen eller enligt lokal föreskrift bör beslut om återkallelse av till-
stånd meddelas av polisen. Kommunens intresse av att uppställda villkor
följs bör enligt min mening kunna tillgodoses genom att denna alltid har
möjlighet att för polisen påtala överträdelser mot olika villkor och i övrigt
anföra de skäl som kommunen har för att ett tillstånd skall återkallas.
Polisens bedömning av om det föreligger skäl för att återkalla ett tillstånd
bör visserligen vara självständig. Det är emellertid naturligt att polisen i sin
bedömning skall fästa stor vikt vid kommunens uppfattning i frågan.

Ett tillstånd att ta i anspråk offentlig plats bör för det första kunna åter-
kallas, om en tillståndshavare bryter mot de villkor som polisen eller kom-
munen har ställt upp för ianspråktagandet. Återkallelse bör emellertid inte
kunna ske i de fall där överträdelsen är mera bagatellartad. Vad som har
sagts nu bör gälla även i fråga om villkor av polisen vid andra tillstånd en-
ligt den nya ordningslagen utom när det gäller allmänna sammankomster
eller offentliga tillställningar. Tillståndshavaren bör om möjligt beredas till-
fälle att vidta rättelse innan tillståndet återkallas. Vidtar han inte genast rät-
telse efter tillsägelse bör emellertid tillståndet återkallas. Detsamma bör
gälla om tillståndshavaren håller sig undan eller annars inte kan nås av poli-
sen.

Även i andra fall kan det vara befogat att ett tillstånd som inte rör all-
männa sammankomster eller offentliga tillställningar återkallas. Ett fall är
då det är påkallat av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säker-
het. I sådana fall bör det åligga polisen att självmant ta upp frågan om åter-
kallelse. Gäller tillståndet för viss tid bör det för att återkallelse skall kunna
ske krävas att det är av väsentlig betydelse för de nämnda intressena.

Ett annat fall är när kommunen har ett påtagligt intresse av att ett ian-
språktagande av offentlig plats upphör. Det kan vara fråga om en situation
där kommunen på grund av förhållanden som inte var kända när tillstånd
gavs behöver ta platsen i anspråk för att kunna utföra mer eller mindre om-
fattande arbeten för vatten och avlopp, värmeförsörjning, gatuarbeten m.m.
Att sådana arbeten inte förhindras eller fördröjs ligger i allmänhetens in-
tresse. Å andra sidan fordrar den enskildes rättstrygghet att ett tillstånd inte
återkallas annat än om det föreligger tungt vägande skäl för det. Tillstånds-

Prop. 1992/93:210

180

havaren kan ju ha ett betydande ekonomiskt intresse av att få fortsätta att
disponera området. Så är exempelvis fallet när större anläggningar som
kiosker och gatukök har uppförts på offentlig plats.

I de fall som jag senast har tagit upp bör återkallelse få ske endast när det
är av särskild vikt för kommunen att ianspråktagandet av marken upphör.
Även i dessa fall måste givetvis polisen göra en självständig bedömning i
frågan om återkallelse skall ske. Polisen har således att i återkallelsefrågan
göra en avvägning mellan kommunens intresse av att ianspråktagandet av
marken upphör och tillståndshavarens intresse av att få fortsätta med sin
verksamhet. Vid den avvägningen får bl.a. vägas in för vilket ändamål som
tillståndet har getts. Avser tillståndet en rätt att ställa upp ett mindre försälj -
ningsstånd eller skyltar bör tillståndshavarens rätt att disponera marken i
allmänhet få vika för kommunens intresse av att dispositionen upphör. En
ytterligare omständighet som är av betydelse vid prövningen av om ett till-
stånd skall återkallas är givetvis anledningen till kommunens begäran om
återkallelse. Är anledningen t.ex. att omfattande gatuarbeten med nödvän-
dighet måste utföras torde återkallelse av ett meddelat tillstånd så gott som
undantagslöst få följa på kommunens begäran.

Med hänsyn till att kommunen genom sin vetorätt har ett avgörande in-
flytande vid tillståndsgivningen vid ianspråktagande av offentlig plats bör
tillståndshavaren inte ges rätt till ersättning från kommunen i de fall där
tillståndet återkallas.

Ett tillstånd bör också kunna återkallas i de fall där tillståndshavaren för-
summar att betala avgift enligt avgiftslagen. Den nuvarande skyldigheten att
betala avgift för gatumarksupplåtelser motiverades med att det var rimligt
och naturligt att en tillståndshavare ålades att betala avgift för den stora
förmånen som det innebar att få driva t.ex. en försäljningsrörelse på allmän
plats. Om en rörelseidkare fick använda en allmän plats för sin privata rö-
relse utan att betala avgift, skulle han komma i ett mycket gynnsamt läge i
förhållande till exempelvis en butiksägare som hade att erlägga hyra för sin
butikslokal (prop. 1957:157 s. 50).

Utredningen föreslår att skyldigheten att betala avgift skall ha åsidosatts
på ett väsentligt sätt för att återkallelse skall få ske och att en sådan åtgärd
inte bör följa på en enstaka betalningsförsummelse. För egen del anser jag
att redan en enstaka betalningsförsummelse bör kunna föranleda återkallelse
av tillstånd. Ett tungt vägande skäl för det är enligt min uppfattning friheten
för konkurrensen inom näringslivet. En rörelseidkare som bedriver sin verk-
samhet på offentlig plats bör så långt möjligt behandlas på samma sätt som
en rörelseidkare som bedriver sin verksamhet i förhyrda lokaler. Åter-
kallelse av tillstånd bör emellertid föregås av en betalningsanmaning. Och
om tillståndshavaren genast betalar den förfallna avgiften bör hans tillstånd
inte kunna återkallas.

Som jag tidigare nämnt (avsnitt 4.3.1) skall kommunens beslut om ytt-
rande i tillståndsärendet kunna angripas genom laglighetsprövning. Har ett
sådant beslut upphävts efter överklagande bör tillståndsbeslutet kunna åter-
kallas. Den konsekvensen ligger helt i linje med vad jag har anfört tidigare
om att ett yttrande från en kommun som är förenat med ett villkor som går

Prop. 1992/93:210

181

utöver den kommunala kompetensen av polisen vid tillståndsprövningen Prop.
skall uppfattas som ett avstyrkande (avsnitt 4.3.1). När ett kommunalt beslut
har upphävts efter överklagande bör polisen ha att självmant ta upp frågan
om återkallelse av tillståndet.

1992/93:210

4.3.10 Överklagande

Mitt förslag: Möjligheten att till regeringen överklaga beslut av en läns-
styrelse i ordningsfrågor tas bort. Vidare införs den ordningen att en
polismyndighets beslut enligt ordningslagen eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen i framtiden skall överklagas till länsrätt
och inte som nu till länsstyrelse. Dock skall till skillnad från vad som
gäller nu en polismyndighets beslut att avslå en ansökan om att få ta i an-
språk offentlig plats inte få överklagas, om avslagsbeslutet föranleds av
att kommunen i sitt yttrande i tillståndsärendet har avstyrkt ansökan.

Länsstyrelsens beslut att upphäva lokala ordningsföreskrifter eller
andra lokala föreskrifter skall kunna överklagas av kommunen hos läns-
rätten. Övriga beslut som länsstyrelsen fattar med stöd av ordningslagen
skall inte kunna överklagas.

På motsvarande sätt som nu skall beslut av en kommun att föreskriva
att något annat område än sådant som enligt ordningslagen är offentlig
plats skall jämställas med sådan plats, att avge yttrande vid ansökan om
tillstånd att använda offentlig plats, att meddela lokala ordningsföre-
skrifter och att meddela föreskrifter rörande ordningen eller säkerheten i
hamnområden kunna överklagas enligt bestämmelserna om laglighets-
prövning i 10 kap. kommunallagen (1991:900). Även av kommunen
beslutade föreskrifter som tar sikte på att förhindra att människors hälsa
eller egendom skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor
skall kunna överklagas enligt kommunallagens bestämmelser.

Polisen skall, när kommunen har avstyrkt en ansökan om tillstånd att
använda offentlig plats, vid beslutet att avslå ansökan underrätta sökan-
den om möjligheten att överklaga kommunens beslut.

Utredningens förslag innebär att nuvarande ordning med länsstyrelsen
som första besvärsinstans behålls. Dock skall länsstyrelsens beslut inte få
överklagas om inte beslutet rör av länsstyrelsen meddelade föreskrifter om
ordningen och säkerheten i en hamn eller tillträdesförbud eller beslut i
underställningsärenden. Sådana beslut - således beslut som fattas av läns-
styrelsen som första instans - skall enligt utredningsförslaget kunna över-
klagas hos regeringen genom besvär. Utredningsförslaget saknar motsvarig-
het till mitt förslag om skyldighet för polisen att underrätta en sökande om
möjligheten att överklaga kommunens beslut.

Remissinstanserna: Inte någon remissinstans har motsatt sig förslaget
att begränsa möjligheterna att överklaga länsstyrelsens beslut i frågor av det
aktuella slaget till regeringen. Kammarrätten i Stockholm är emellertid från

182

rättssäkerhetssynpunkt tveksam till att inskränka antalet instanser för över-
klagande. En tänkbar lösning skulle enligt kammarrätten vara att låta läns-
styrelsens beslut få överklagas till kammarrätten som slutinstans.

JO anser att det är överflödigt att ha möjlighet till förvaltningsbesvär
över polismyndighetens beslut i fråga om tillstånd att använda allmän plats i
det fallet att kommunen har utnyttjat sin vetorätt. Enligt JO är det i ett så-
dant fall svårt för den enskilde att förstå att det i första hand är kommunens
yttrande som skall angripas och inte polisens avslagsbeslut, som innehåller
den enda besvärshänvisningen, nämligen till länsstyrelsen, som inte har
stora möjligheter att göra någon annan bedömning än polisen. Med hänsyn
till risken för att tiden för kommunalbesvär (numera laglighetsprövning) har
gått ut när den enskilde får vetskap om denna möjlighet att överklaga anser
JO att det i vart fall bör införas en bestämmelse om skyldighet för polisen
att upplysa denne om vilka vägar att överklaga som står öppna för honom.

Enligt NO är förvaltningsbesvär att föredra framför kommunalbesvär när
det gäller kommunernas yttranden, eftersom möjligheterna till ändring häri-
genom skulle utvidgas avsevärt.

Kammarrätten i Stockholm föreslår att möjligheten avskaffas att anföra
kommunalbesvär beträffande beslut som skall underställas länsstyrelsens
prövning. Kammarrätten pekar därvid på bl.a. att underställningen innebär
en laglighetsprövning av samma slag som sker i kommunalbesvärs-
processen och att man genom att avskaffa kommunalbesvärsmöjligheten här
skulle få en mer praktisk och snabbare ordning - länsstyrelsen behöver inte
som nu vid sin prövning avvakta att det kommunala beslutet vinner laga
kraft - utan att förändringen skulle behöva inge betänkligheter från rätts-
säkerhetssynpunkt.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om besvär över olika beslut en-
ligt AOst och lokala ordningsföreskrifter finns i 27 § AOst. Kommunens
beslut om antagande, ändring eller upphävande av en lokal ordningsstadga
samt beslut genom vilket kommunen har använt sin vetorätt enligt 2 § AOst
överklagas genom kommunalbesvär (numera laglighetsprövning enligt
10 kap. kommunallagen 1991:900; jfr prop. 1990/91:117 s. 133). Andra
beslut av kommunen och beslut av polisen överklagas hos länsstyrelsen
genom förvaltningsbesvär. Länsstyrelsens beslut i dessa ärenden överklagas
hos regeringen. Även länsstyrelsens beslut i ärenden om underställning av
lokal ordningsstadga överklagas hos regeringen. Polisens beslut att före-
lägga vite enligt 31 § AOst överklagas hos länsstyrelsen och dennas beslut
hos kammarrätten. Polisens, länsstyrelsens och kammarrättens beslut gäller
genast, om inte något annat beslutas. Undantagna härifrån är dock beslut om
ersättningsskyldighet enligt 17 eller 17 b § AOst.

Skälet till att länsstyrelsens beslut i olika frågor enligt AOst får överkla-
gas till regeringen hänger samman med den sedan gammalt gällande princi-
pen att frågor som rör allmän ordning och säkerhet närmast hör hemma
inom den ordning för överklagande där regeringen är sista instans.

Frågan om att befria regeringen från olika förvaltningsärenden som över-
klagas dit togs upp i prop. 1983/84:120 om regeringens befattning med be-
svärsärenden. I propositionen angavs riktlinjer för hur besvärsreglerna

Prop. 1992/93:210

183

skulle ses över. Som en utgångspunkt angavs att regeringen i allmänhet inte
borde vara besvärsinstans annat än när det behövdes en politisk styrning av
praxis. De fall då besvärsprövningens huvudsakliga funktion är att tillgo-
dose ett rättsskyddsbehov borde, enligt föredragande statsrådet, bara läggas
på regeringen, om det inte går att ordna en tillräckligt kvalificerad besvärs-
prövning på lägre nivå (a. prop. s. 11). Riksdagen godtog riktlinjeproposi-
tionen (bet. 1983/84:KU23, rskr. 1983/84:250).

Som jag ser det talar redan det allmänna intresset att avlasta regeringen
från förvaltningsärenden för att regeringen inte bör vara sista instans i ären-
den enligt den nya ordningslagen. Ett annat skäl är att de skiftande lokala
förhållandena ofta spelar en avgörande betydelse för utgången. I enlighet
med de av riksdagen godtagna riktlinjerna i prop. 1983/84:120 bör därför
enligt min mening möjligheten att till regeringen överklaga beslut enligt
ordningslagstiftningen beträffande vilka polisen är första instans, slopas.
Detsamma bör gälla för besvär över polisens beslut enligt en lokal före-
skrift.

I vissa ordningsfrågor meddelar länsstyrelsen beslut som första instans.
Det gäller beslut om tillträdesförbud och om föreskrifter rörande ordning
och säkerhet i hamnar som ägs eller förvaltas av någon annan än en kom-
mun eller av ett av kommunen helägt företag. Enligt min mening saknas
tillräckligt starka skäl för en ordning med möjlighet att överklaga sådana
beslut till regeringen. I dessa frågor måste länsstyrelsens sakkunskap och
erfarenhet anses väl fylla de krav som bör ställas för att rättssäkerhets-
aspekterna skall bli tillgodosedda. Jag vill i det här sammanhanget erinra
om att, för det fall en myndighet uppmärksammar att ett beslut som den har
fattat som första instans är uppenbart oriktigt skall myndigheten ändra
beslutet (jfr 27 § förvaltningslagen, 1986:223).

Jag har i det föregående (avsnitt 4.3.6) föreslagit att det nuvarande under-
ställningsförfarandet av kommunala föreskrifter slopas och ersätts med en
skyldighet för kommunen att till länsstyrelsen anmäla beslutade föreskrifter.
Enligt mitt förslag skall länsstyrelsen i framtiden upphäva sådana kommu-
nala föreskrifter som strider mot den nya ordningslagen. Länsstyrelsens
beslut i dessa frågor bör enligt min mening även i framtiden kunna över-
klagas. Jag anser emellertid i linje med vad föredragande statsrådet uttalade
i propositionen om regeringens befattning med besvärsärenden (prop.
1983/84:120 s. 11) att det inte bör ankomma på regeringen att pröva dessa
frågor. Jag anser också att rätten att klaga på länsstyrelsens beslut i före-
varande fall bör begränsas till den kommun som har fattat det överklagade
beslutet.

I det till Lagrådet remitterade förslaget föreslog jag att polismyndig-
hetens beslut - med undantag för sådana beslut som föranleds av att
kommunen har utnyttjat sin vetorätt i ett tillståndsärende - bör kunna över-
klagas hos länsstyrelsen genom besvär. Dock föreslogs i det remitterade
förslaget mot bakgrund av den Europeiska konventionens angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-
konventionen) krav på tillgång till domstolsprövning att länsstyrelsens

Prop. 1992/93:210

184

beslut om återkallelse av tillstånd och beslut om ersättningsskyldighet
skulle kunna överklagas till kammarrätt.

Lagrådet har invänt mot det remitterade förslaget under åberopande av
att rätten till domstolsprövning med en sådan ordning blir alltför snävt av-
gränsad. Lagrådet har vidare anfört. Det bör beaktas att de ärenden som av-
ser tillstånd till allmän sammankomst ytterst gäller den enskildes möjlig-
heter att utöva de grundlagsskyddade opinionsfrihetema. Vidare bör beaktas
att dessa och andra tillståndsärenden och dessutom många ärenden som rör
förelägganden eller förbud kan antas ha stor personlig eller ekonomisk be-
tydelse för den enskilde. Exempelvis kan polismyndighetens beslut i vissa
fall beröra möjligheterna att utöva en näring, vilket innebär att beslutet
kommer att angå den enskildes civila rättigheter i Europakonventionens
mening. Inte sällan torde dessutom prövningen av dessa ärenden komma att
ha väsentliga inslag av rättslig bedömning. Sammantaget betyder detta att
skäl för domstolsprövning kan föreligga i snart sagt alla de typer av ärenden
som rör tillstånd, förelägganden, förbud m.m. Visserligen torde det också
förekomma fall av enklare beskaffenhet där en domstolsprövning inte är
lika påkallad. Remissen ger emellertid inte underlag för att undanta någon
bestämd ärendegrupp från domstolsprövning eller för att i övrigt på ett god-
tagbart sätt avgränsa de fall där en sådan prövning kunde undvaras. Mot
bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att en möjlighet till över-
prövning i domstol öppnas för hela gruppen av enskilda ärenden.

Jag ansluter mig till Lagrådets synpunkter. Enligt min mening talar såle-
des övervägande skäl för att möjligheten till domstolsprövning av ifrågava-
rande beslut bör utvidgas i förhållande till den ordning som föreslagits i lag-
rådsremissen. De beslut om vilka fråga är här kan röra en mängd olika om-
råden och förhållanden. Mot den bakgrunden anser jag på samma sätt som
Lagrådet att det saknas möjlighet att urskilja vilka typer av beslut som är av
sådan beskaffenhet att en domstolsprövning inte kan anses påkallad. Jag
förordar därför att polismyndighetens beslut enligt ordningslagen eller
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen bör kunna över-
klagas till domstol.

Med en ordning där polismyndighetens beslut skall kunna överklagas till
domstol uppkommer frågan om domstolsprövningen skall läggas i kammar-
rätt eller i länsrätt. I det sammanhanget vill jag peka på att Domstols-utred-
ningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, som
för närvarande bereds i Justitiedepartementet, föreslår att tyngdpunkten av
domstolsprövningen skall läggas i första instans. Regeringen har ställt sig
bakom principen i årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 3
s. 24 f.). Jag finner denna princip lämplig och anser att de nu aktuella
besluten bör prövas av länsrätt som första domstolsinstans. Förslaget kräver
en ändring i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. I
regeringens proposition om tobakslag (prop. 1992/93:185) föreslår rege-
ringen en ny, mera generell, lydelse av 14 §, som bör kunna träda i kraft den
1 juli 1993. Om förslaget leder till lagstiftning kommer de nu aktuella
besluten att omfattas och jag lägger därför inte fram något förslag om
ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

Prop. 1992/93:210

185

Mitt ställningstagande att domstolsprövningen bör läggas i länsrätt med-
för en instanskedja som har fem länkar, två förvaltningsmyndigheter och tre
domstolar. En sådan ordning anser jag vara otillfredsställande bl.a. från
kostnadssynpunkt. Vidare kommer ett ärendes slutliga avgörande att för-
dröjas på ett omotiverat sätt.

Oaktat länsstyrelserna väl fyller de krav på sakkunskap och kompetens
som man måste ställa på prövningen av aktuella ärendetyper anser jag att
polismyndighetens beslut i framtiden bör överklagas direkt till länsrätt och
inte som nu till länsstyrelse. Ett skäl för mitt ställningstagande är, som
också Domstolsutredningen pekat på (SOU 1991:106 del A s. 437), att det
från principiell synpunkt finns anledning att ifrågasätta länsstyrelsens och
andra tillsynsmyndigheters befattning med besvärsärenden. Ett annat och
måhända tyngre skäl är - som jag redan nämnt - att en ordning med dom-
stolsprövning i flertalet av nu aktuella ärendetyper är påkallad av hänsyn till
Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning.

Sammanfattningsvis innebär mitt ställningstagande således att polis-
myndighetens beslut i framtiden bör kunna överklagas till länsrätt och inte
som nu till länsstyrelse. Länsrättens beslut bör på sedvanligt sätt kunna
överklagas till kammarrätt. Jag vill emellertid i det här sammanhanget
nämna att bl.a. frågan om att införa krav på prövningstillstånd i kammarrätt
här aktualiserats i Domstolsutredningens betänkande och fått ett positivt be-
mötande under remissbehandlingen. Jag avser att arbeta vidare med denna
fråga.

Sådana beslut av kommunfullmäktige som innefattar normgivning bör
alltid kunna överklagas i den ordning som kommunallagen föreskriver om
laglighetsprövning. Under remissbehandlingen har JO ansett det vara över-
flödigt att behålla möjligheten till förvaltningsbesvär över polisens beslut i
frågor om tillstånd att använda offentlig plats när kommunen har utnyttjat
sin vetorätt. JO anser att det i vart fall bör införas en bestämmelse om
skyldighet för polisen att upplysa den enskilde om vilka vägar att överklaga
som står öppna för honom. För egen del anser jag det värdefullt för den
enskilde att möjligheten att överklaga kommunens beslut behålls. I likhet
med vad JO har anfört under remissbehandlingen anser jag emellertid att
möjligheten till förvaltningsbesvär över polisens beslut i frågor om tillstånd
att använda offentlig plats när kommunen har utnyttjat sin vetorätt, bör
avskaffas. Ett överklagande av polisens beslut i dessa fall kan nämligen inte
leda till någon ändring av beslutet. Således bör enligt min mening den
nuvarande ordningen med möjlighet att överklaga såväl kommunens som
polisens beslut behållas endast i de fall där en kommun inte har utnyttjat sin
vetorätt i ärenden om markupplåtelser. I klarhetens intresse och för att
undanröja risken för att tiden för laglighetsprövning hinner gå ut innan den
enskilde får vetskap om möjligheten att överklaga det kommunala beslutet
anser jag i likhet med JO att en bestämmelse bör införas som ålägger
polisen att i ett ärende om markupplåtelse där kommunen har yttrat sig i
beslutet upplysa den enskilde om denna möjlighet.

Prop. 1992/93:210

186

4.3.11 Straff

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Till böter skall dömas den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet

1. bryter mot kravet på tillstånd för att få använda offentlig plats, att få
spränga eller att använda skjutvapen eller en skjutbana,

2. bryter mot kraven på vissa skadeförebyggande åtgärder,

3. åsidosätter villkor som polisen har meddelat av hänsyn till trafiken
eller till allmän ordning eller säkerhet för ett tillstånd enligt ordnings-
lagen eller lokala ordningsföreskrifter eller som kommunen har ställt upp
för ett tillstånd att ta i anspråk offentlig plats, eller

4. bryter mot ett av polisen meddelat förbud om fortsatt användning
av bad- eller campingplatser och lokaler eller platser för idrott, friluftsliv,
spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har tillträde till.

Till penningböter skall dömas den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot

1. tillståndskravet för att använda pyrotekniska varor,

2. lokala ordningsföreskrifter,

3. föreskrifter till skydd för människors hälsa eller egendom rörande
förbud mot användning av pyrotekniska varor,

4. föreskrifter rörande ordningen eller säkerheten i hamnområden,
eller

5. tillträdesförbud som har meddelats av länsstyrelsen.

Om ett barn, som inte har fyllt 15 år, bryter mot förbudet mot spräng-
ning eller skjutning, skall den som har vårdnaden om barnet dömas till
böter. Likaså skall, om ett barn som inte har fyllt 15 år bryter mot till-
ståndskravet för att få använda pyrotekniska varor, den som har vård-
naden om barnet dömas till penningböter. Detta gäller dock inte, om
vårdnadshavaren har gjort vad som ankommer på honom eller henne för
att förhindra föreseelsen.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt. Utrednings-
förslaget innebär emellertid till skillnad från mitt förslag vissa begräns-
ningar av straffansvaret i subjektivt hänseende. Vidare innebär utrednings-
förslaget till skillnad från mitt förslag att även ägaren till en container i
vissa fall skall kunna dömas till böter, om containern ställs upp i strid med
kravet på tillstånd eller i strid med ett villkor som har meddelats för upp-
ställningen.

Remissinsstanserna: RÅ anser att förslaget innebär en alltför långt-
gående begränsning av straffansvaret i subjektivt hänseende. Enligt RÅ bör
sålunda den som bryter mot kravet på tillstånd för att få använda allmän
plats kunna straffas redan när gärningen sker av oaktsamhet. RÅ pekar
därvid på bl.a. att ansvaret för en ägare till en container enligt förslaget
sträcker sig betydligt längre än för t.ex. en beställare. Vidare är RÅ tveksam
till kravet på uppsåt för straffbarhet vid överträdelser mot föreskrifter eller

187

tillträdesförbud. Överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Göteborg
anser att handlingar av huvudsakligen ordningsstörande natur bör hållas
utanför det kriminaliserade området i ordningslagstiftningen och att bestäm-
melser som är avsedda att främja säkerheten till liv eller hälsa skall vara
sanktionerade med dagsböter. Polismyndigheten i Stockholm menar att
böteshotet har mer teoretisk än praktisk betydelse. Polismyndigheten i Hel-
singborg anser att dagsböter bör kunna ådömas vid överträdelser av lokala
ordningsföreskrifter.

Stockholms kommun (gatukontoret) betonar att det bör ske en väsentlig
skärpning av straffet vid olovligt ianspråktagande av mark som är allmän
plats.

Enligt Polismyndigheten i Stockholm (ordningsavdelningen) bör det fin-
nas ett ägaransvar vid överträdelse av kravet på tillstånd för att få använda
allmän plats. Skälet till detta är enligt polismyndigheten svårigheterna att i
vissa fall utreda vem som har gjort sig skyldig till överträdelsen, t.ex. när
den skett i affärsverksamhet. RPS menar att förslaget om straffansvar
beträffande olagliga uppställningar av containrar kan ge upphov till utred-
ningsproblem. Enligt RPS bör ansvarsordningen här utformas så att ägaren
till containern blir primärt ansvarig och att ansvar för beställaren
aktualiseras endast om ägaren har gjort vad som ankommer på honom för
att förhindra förseelsen. Polismyndigheten i Halmstad avstyrker förslaget
om bötesstraff för ägaren av en container. Polismyndigheten anser att det i
stället för bötesstraff för ägaren bör föreskrivas sådant straff för den som
vid tiden för överträdelsen hade dispositionsrätten till containern; enligt
polismyndigheten medför en sådan ordning att ägaren till en container kan
bestraffas bara för sådana åtgärder som han själv förorsakat, t.ex. ställt upp
containern på någon annan plats än den som beställaren har anvisat eller om
han inte har hämtat den på avtalad tid. Kalmar kommun (gatukontoret) anser
att det föreslagna undantaget från straffansvaret för ägaren till en container
är oklart. Enligt kommunen bör straffansvaret i stället åvila föraren som har
placerat containern på den aktuella platsen.

Stockholms tingsrätt pekar på att den nuvarande motsvarigheten till be-
stämmelsen om möjlighet att meddela tillträdesförbud ger länsstyrelsen rätt
att förelägga höga viten. Enligt tingsrätten bör man därför överväga att före-
skriva dagsböter som straff för överträdelser mot den nya bestämmelsen om
tillträdesförbud i stället för penningböter.

Enligt överåklagaren vid Regionåklagarmyndigheten i Göteborg bör
man avstå från möjligheten att bestraffa försumliga vårdnadshavare.
Östersunds tingsrätt anser att det bör klarare anges om med vårdnadshavare
avses den som har den rättsliga eller den faktiska vårdnaden om barnet.

Bakgrunden till mitt förslag: I 28 § AOst finns bestämmelser om straff
för öveträdelser av bestämmelserna i AOst eller bestämmelser som har
meddelats med stöd av AOst. Enligt första stycket är påföljden penning-
böter för den som utan polismyndighetens tillstånd använder allmän plats på
visst sätt (2 §), inte vidtar tjänliga renhållningsåtgärder på allmän plats inom
stadsplanelagt område och allmän väg inom byggnadsplanelagt område
(3 §), inte ägnar vissa anläggningar sådan tillsyn att fara inte uppkommer

Prop. 1992/93:210

188

för dem som färdas eller uppehåller sig på allmän plats eller inte vidtar vissa
andra åtgärder för att undvika olycksfall för sådan vägtrafikant (4 §), den
som vid bl.a. upptagande av vak inte vidtar de åtgärder som erfordras för att
förebygga fara (5 §) och den som bryter mot tillståndskravet vid
sprängning, fyrverkeri och skjutning med eldvapen inom stadsplanelagt
område (6 §). Samma påföljd ådöms den som bryter mot en föreskrift i
lokal ordningsstadga som har meddelats med stöd av 7 § första stycket eller
mot en föreskrift i reglemente eller taxa som avses i 25 § eller underlåter att
följa en föreskrift eller ett förbud eller påbud som har meddelats med stöd
av 2 eller 8 §. Om förseelsen har avsett en skyldighet av större vikt eller om
avsevärd skada eller olägenhet har orsakats genom förseelsen, är påföljden
böter.

Enligt 28 § andra stycket AOst är påföljden böter för det fall att någon
har framkallat fara för personskada genom att bryta mot 2 § eller föreskrift
som har meddelats med stöd av 2 §.

128 § tredje stycket AOst åläggs vårdnadshavare straffansvar i vissa fall.
Sådant ansvar kan utkrävas om ett barn, som inte har fyllt 15 år, har handlat
i strid med bestämmelserna i AOst om sprängning, fyrverkeri eller skjutning
med eldvapen eller luft- eller fjädervapen (6 § första och andra styckena)
och vårdnadshavaren inte har gjort vad som ankommer på honom för att
förhindra förseelsen.

Skälen för mitt förslag: Efterlevnaden av AOst:s bestämmelser och av
de lokala ordningsstadgoma synes inte vara den bästa. Till stor del har detta
sin grund i svårigheterna att övervaka att bestämmelserna följs. En annan
bidragande orsak anses vara att sanktionsreglema i AOst inte utgör ett
tillräckligt påtryckningsmedel för den enskilde. Några remissinstanser har
också framhållit att de bötesbelopp som kommer i fråga vid förseelser mot
AOst är alltför låga, vilket innebär att det inte sällan är ekonomiskt mera
fördelaktigt för den enskilde att betala böter än att betala lösen för polisens
tillstånd enligt AOst och i förekommande fall markhyra till kommunen.

Enligt min mening måste överträdelser av de allmänna ordningsföreskrif-
terna i den nya ordningslagen kunna medföra straff. Jag tänker då närmast
på bestämmelserna i 3 kap. om tillstånd till nyttjande av offentlig plats
(1 §), åtgärder mot faror från byggnader m.m. eller från nedrasande snö och
is (3 §), säkerhetsåtgärder vid grävning, schaktning o.d. (4 §) och
sprängning och skjutning (6 §).

Normalpåföljden enligt AOst är penningböter. Dagsböter kan utdömas i
försvårande fall, dvs. när förseelsen har avsett en skyldighet av större vikt
eller om avsevärd skada eller olägenhet har orsakats genom förseelsen eller
om fara för personskada har framkallats genom överträdelse av bestämmel-
sen i 2 § AOst eller av villkor som har meddelats enligt den paragrafen.

Bötesstraffets utformning och tillämpningsområde har nyligen förändrats
radikalt (prop. 1990/91:68, bet. 1990/91:JuU10, rskr. 1990/91:155). Änd-
ringarna, som trätt i kraft den 1 januari 1992, innebär bl.a. följande. Maxi-
mum för penningböter har höjts från 1 000 kr till 2 000 kr vid ett brott och
från 2 000 kr till 5 000 kr när penningböter tillämpas som gemensamt straff
för flera brott. Beträffande dagsböter har skalan för antalet dagsböter

Prop. 1992/93:210

189

förändrats. Det lägsta antalet dagsböter som kan dömas ut har höjts från en
till 30. Detta innebär att, om ett brott för vilket böter är föreskrivet bör
föranleda ett lägre straff än 30 dagsböter, penningböter skall dömas ut.
Vidare har minsta beloppet för en dagsbot höjts från 10 kr till 30 kr. Dags-
botens belopp får emellertid jämkas, om det finns särskilda skäl. Allmänna
bötesminimum har höjts till 100 kr vid penningböter och till 450 kr vid
dagsböter.

Flertalet av bestämmelserna i den nya ordningslagen är sådana att det är
av stor vikt för ordningen och säkerheten eller för trafiken att de efterlevs.
Trots skärpningen av bötespåföljden som har skett genom den lagändring
som jag nyss har redogjort för anser jag att böter och inte endast
penningböter skall utgöra påföljden vid överträdelser av bestämmelserna i
ordningslagen. Sålunda skall dagsböter dömas ut i de fall där brottets straff-
värde uppgår till minst 30 dagsböter. Ett undantag härifrån bör emellertid
göras för den som använder pyrotekniska varor utan polisens tillstånd, där
sådant krävs (3 kap. 7 § i ordningslagen). För överträdelser av det slaget
anser jag det vara fullt tillräckligt med penningböter som påföljd. Böter bör
vara påföljden också för det fall att någon bryter mot villkor som polisen
eller kommunen har meddelat i samband med tillståndsgivning.

I likhet med utredningen anser jag att fängelse inte bör förekomma i
straffskalan. Den som bryter mot den nya ordningslagens säkerhetsbestäm-
melser på ett sådant sätt att det skulle kunna vara aktuellt att tillämpa
fängelse som påföljd torde nämligen kunna fällas till ansvar enligt reglerna i
BrB. Jag tänker då närmast på bestämmelserna om vållande till annans död,
vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan (3 kap. 7-
9 §§) samt allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §).

Straff bör också kunna följa på överträdelser av lokala ordningsföreskrif-
ter, föreskrifter till skydd för människors hälsa och egendom om förbud mot
användning av pyrotekniska varor, hamnföreskrifter samt föreskrifter om
tillträdesförbud till områden som är farliga för allmänheten. Straffbestäm-
melserna bör ges formen av ett s.k. blankettstraffbud och tas in i den nya
ordningslagen. Genom lokala ordningsföreskrifter m.m. kommer i all-
mänhet endast ordningsfrågor av mindre ingripande natur att regleras. Jag
delar utredningens uppfattning att detta utgör ett skäl för att straffet för
förseelser mot lokala ordningsföreskrifter och andra föreskrifter som
beslutas enligt ordningslagen bör vara penningböter.

Av det följande (avsnitt 4.3.13) framgår att vite och tvångsutförande på
den felandes bekostnad kan tillgripas i flera av de fall på vilka straff kan
följa enligt det nu sagda. I 9 kap. 8 § RB har getts uttryck för den allmänna
principen att vite inte får föreläggas när straff är utsatt, om inte undantag
därifrån följer av särskilda författningar.

Lagrådet har satt i fråga om ett system i ordningslagen som möjliggör
dubbla sanktioner verkligen är nödvändigt. Enligt min mening måste
huvudsyftet med en reaktion från det allmännas sida vara att den felande
vidtar rättelse. Sålunda bör påföljderna vite och tvångsutförande anses vara
tillräckliga reaktioner för att t.ex. brunnar förses med nödvändiga säkerhets-
anordningar. I de fall där en olycka redan har inträffat och där det således

Prop. 1992/93:210

190

kan vara befogat med en straffrättslig reaktion torde bestämmelserna i BrB
om vållande till annans död, vållande till kroppsskada och framkallande av
fara för annan (3 kap. 7-9 §§) bli tillämpliga. I flertalet fall är det emellertid
enligt min mening nödvändigt med möjlighet till olika sanktioner eftersom
det inte går att i förväg bilda sig en uppfattning om vilken sanktion som är
mest verkningsfull i det enskilda fallet. Som exempel kan nämnas den
situationen att någon bryter mot ett villkor som har ställts upp i ett enskilt
tillståndsärende. Sådana villkor kan ju av naturliga skäl ha vitt skilda inne-
håll.

Jag har tidigare (avsnitt 4.3.1) föreslagit att skyldigheten att ansöka om
tillstånd till markupplåtelser skall åvila den som tar marken i anspråk
genom olika anordningar eller åtgärder. Detta gäller således även i de fall då
anordningen ägs av någon annan. Jag anser att det i fråga om skyldigheten
att ansöka om tillstånd för uppställning av t.ex. en container på offentlig
plats inte finns anledning att frångå regeln att tillstånd skall sökas av den i
vars intresse som markdispositionen sker, dvs. i dessa fall i regel be-
ställaren. Denne bör således kunna straffas, om tillstånd inte söks eller om
en uppställning enligt hans anvisningar sker på någon annan tid eller plats
än tillståndet avser. Det blir också mot beställaren som eventuella före-
lägganden om tvångsförflyttning o.d. skall riktas. Till frågorna om bl.a.
föreläggande och tvångsutförande återkommer jag strax (avsnitt 4.3.13).

Jag föreslår sålunda att den som tagit marken i anspråk skall kunna
straffas, om tillstånd inte sökts eller om en uppställning enligt hans anvis-
ningar sker på någon annan tid eller plats än tillståndet avser. En sådan
ordning framstår som naturlig eftersom ägaren, om det är fråga om någon
annan än den som tar marken i anspråk, ofta har begränsade möjligheter att
påverka själva markdispositionen och att kontrollera att givna villkor efter-
levs.

Beträffande containrar är det emellertid inte ovanligt att ägaren råder
över var containern placeras, när den skall hämtas etc. Därtill kommer att
beställaren oftast inte själv kan flytta eller avlägsna en container som har
ställts upp i strid med meddelade villkor. Mot den här bakgrunden kan det
sättas i fråga om efterlevnaden av kravet på tillstånd och av att uppställda
villkor följs skulle öka, om även containerns ägare kan åläggas ett
straffrättsligt ansvar. Jag anser emellertid i likhet med Lagrådet att en möj-
lighet att rikta ett föreläggande om vite eller tvångsutförande även mot
containerns ägare eller mot den som till följd av avtal om nyttjanderätt e.d.
har tillhandahållit containern är ett tillräckligt påtryckningsmedel för att
gällande bestämmelser och villkor skall efterlevas. Till frågorna om vite och
tvångsutförande återkommer jag strax (avsnitt 4.3.13).

Prop. 1992/93:210

191

4.3.12 Beslag och förverkande

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Har en offentlig plats tagits i anspråk för utplacering av
varor eller någon annan egendom i strid med kravet på tillstånd för att få
använda sådan plats, får egendomen - till skillnad mot nuvarande
ordning - tas i beslag och förklaras förverkad, om det behövs för att före-
bygga fortsatta överträdelser och förverkandet inte är oskäligt. I övrigt
ges i nu aktuella frågor enligt ordningslagen samma möjlighet till beslag
och förverkande som enligt AOst.

Utredningens förslag innebär liksom mitt att bestämmelserna i AOst om
beslag och förverkande, som inte rör offentliga tillställningar, ges motsva-
righet i ordningslagen. Utredningsförslaget saknar motsvarighet till mitt för-
slag om möjlighet för polisen att ta i beslag varor eller annan egendom som
har placerats på offentlig plats i strid med kravet på tillstånd för att få an-
vända platsen.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har berört förslagen. Polis-
myndigheterna i Visby och Vimmerby pekar på att förtäringsförbud beträf-
fande öl nu förekommer i vissa lokala ordningsstadgor. Enligt polismyn-
digheterna blir ett sådant förbud verkningslöst, om inte resterande öl kan
förklaras förverkad. Sveriges Köpmannaförbund föreslår att materiel och
utrustning skall få beslagtas och förklaras förverkad hos den som bryter mot
kravet på tillstånd för att få använda allmän plats. Även Polismyndigheten i
Stockholm (ordningsavdelningen), som pekar på problemet med anord-
ningar som utgör hinder i trafiken, förordar att det införs regler om beslag
och förverkande vid överträdelser mot tillståndskravet.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om beslag och förverkande finns
i 30 § AOst. I de frågor som jag här behandlar innebär bestämmelserna föl-
jande.

Vapen som har använts i strid med bestämmelserna i AOst om skjutning
får förklaras förverkade, efter vad som kan anses skäligt. Spritdrycker, vin
eller starköl, som påträffas hos den som förtär sådana drycker i strid med en
lokal ordningsföreskrift, skall oavsett vem dryckerna tillhör förklaras för-
verkade, om det inte finns särskilda skäl som talar mot det. Det sagda gäller
även i fråga om spritdrycker, vin eller starköl som påträffas hos någon som
vid tillfället var i sällskap med den som bröt mot föreskriften, om det är
sannolikt att dryckerna var avsedda för den senare.

Beträffande beslag av vapen som kan antas bli förverkat föreskrivs att
bestämmelserna i rättegångsbalken skall tillämpas med den avvikelsen att
bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i annat fall än då
rätten satt ut sådan tid. I fråga om alkoholhaltiga drycker som kan antas bli
förverkade gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. i tillämpliga delar.

Utredningens ställningstagande innebär att dessa bestämmelser bör föras
över till en ny ordningslag i sak oförändrade. Jag ansluter mig till ställnings-

192

tagandet. Att utvidga bestämmelserna om beslag och förverkande av alko-
holhaltiga drycker så att de omfattar även annat öl än starköl, som har före-
slagits från polishåll under remissbehandlingen, anser jag inte vara tillräck-
ligt motiverat.

Under remissbehandlingen har det också pekats på en brist i de nuva-
rande bestämmelserna genom att det inte finns möjlighet att beslagta och
förklara förverkad egendom då allmän plats tagits i anspråk i strid med till-
ståndskravet i 2 § AOst för t.ex. försäljning eller för skyltar o.d. som utgör
en fara i trafiken. Även i andra sammanhang har regeringen uppmärksam-
mats på frågan. En förklaring till problemet anges vara att böteshotet enligt
28 § AOst inte är tillräckligt verkningsfullt för att motverka nya brott. När
det gäller försäljning som sker i strid med tillståndskravet sägs det att det är
nödvändigt att varulagret på platsen tas om hand för att komma till rätta
med fortsatta överträdelser. De fall där överträdelser av detta slag under de
senaste åren varit särskilt omfattande och gett upphov till allvarliga problem
av olika slag har gällt otillåten gatuhandel på Drottninggatan i Stockholm
och den försäljning av varor som inresande ägnat sig åt i bl.a. Malmö.

Jag vill för egen del till en början peka på att frågan om möjligheterna att
använda beslag och förverkande i de nu aktuella situationerna hänger sam-
man med frågan vilka möjligheter det finns över huvud att få bort anord-
ningar eller annan egendom för vilken offentlig plats tagits i anspråk utan
tillstånd. Den sistnämnda frågan tar jag upp i samband med att jag strax
(avsnitt 4.3.13) behandlar frågor om föreläggande, vite och tvångsutförande
vid överträdelser mot föreskrifter i den nya ordningslagen. Redan nu vill jag
nämna att mina förslag i dessa frågor innebär förbättrade möjligheter i för-
hållande till vad som nu gäller i fråga om möjlighet att ingripa för att få rät-
telse till stånd vid överträdelser mot t.ex. kravet på tillstånd för att få an-
vända offentlig plats. Bl.a. ges polisen befogenhet att, utan att som nu först
behöva försöka få ägaren att vidta rättelse, ta bort föremål, t.ex. skyltar, som
har ställts upp eller anbringats på offentlig plats utan tillstånd, om det av
hänsyn till trafiken eller till ordning och säkerhet är nödvändigt att åtgärden
vidtas genast.

När det gäller andra situationer är möjligheterna att enligt de nu berörda
reglerna med tvångsåtgärder genast få bort egendom för vilken offentlig
plats olovligen tagits i anspråk mer begränsade. Det gäller bl.a. just vid för-
säljning som inte medför sådana risker som nyss har nämnts. Frågan om
möjligheten att använda beslag och förverkande blir här av intresse.

Jag vill emellertid betona att straffvärdet hos gärningar som utgör över-
trädelser mot olika föreskrifter i den nya ordningslagen normalt inte kan an-
ses vara sådant att det finns skäl att generellt förena straffsanktionen med
möjlighet till förverkande av egendom. Det problem som jag här har tagit
upp visar emellertid att det kan finnas speciella situationer vid överträdelser
av kravet på tillstånd för att få använda offentlig plats där det framstår som
nödvändigt att kunna omhänderta egendom för att motverka nya överträdel-
ser. Vad jag här i första hand tänker på är just varor vid försäljning i strid
med tillståndskravet. Men även beträffande annan egendom kan detta behov
tänkas finnas.

Prop. 1992/93:210

193

13 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

Enligt min uppfattning bör en ordning med möjlighet till förverkande av
bl.a. varulager införas för de nu aktuella fallen. Inriktningen bör emellertid
vara att förverkande endast bör komma i fråga om det behövs för att före-
bygga fortsatt brottslighet. Således kan förverkande av t.ex. ett varulager
med hänsyn till dess värde framstå som oskäligt. Jag återkommer till till-
lämpningen i specialmotiveringen.

De allmänna reglerna i 27 kap. RB om beslag innebär att egendom som
kan bli föremål för förverkande enligt den tilltänkta bestämmelsen kan tas i
beslag av polisen.

4.3.13 Föreläggande, vite och tvångsutförande

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Om någon underlåter att vidta en åtgärd som åligger ho-
nom enligt ordningslagen, lokala ordningsföreskrifter eller föreskrifter
som rör ordningen och säkerheten i en hamn eller enligt beslut eller
villkor som har meddelats av polisen med stöd av ordningslagen eller
enligt villkor som ställts upp av en kommun för tillstånd att använda
offentlig plats, får polisen förelägga honom att inom viss tid vidta åt-
gärden. Detta gäller bara om han inte vidtar rättelse genast efter till-
sägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning.

Ett föreläggande - utan föregående tillsägelse - får avse skyldighet att
ta bort upplag, försäljningsstånd, ställningar, skyltar, containrar och
andra anordningar som har ställts upp eller anbringats på offentlig plats
utan erforderligt tillstånd eller i strid med villkor som gäller för till-
ståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte har tagits bort
efter utgången av giltigthetstiden för tillståndet. Avser föreläggandet en
container, får det riktas även mot ägaren eller mot den som på grund av
avtal om nyttjanderätt e.d. tillhandahållit containern, om det inte är
uppenbart att någon annan är ansvarig för uppställningen.

I ett föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet
att följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske genom polis-
myndighetens försorg på den försumliges bekostnad. Polisen får vidta
åtgärden på den försumliges bekostnad, om

1. den försumlige inte följer ett föreläggande i vilket sådan påföljd har
satts ut,

2. han inte kan anträffas med ett föreläggande efter rimlig efter-
forskning, eller

3. det av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet är
nödvändigt att åtgärden vidtas omedelbart.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt.

Remissinstanserna: JO lämnar förslaget utan erinran. Polismyndigheten
i Stockholm menar att bestämmelserna för att få någon betydelse måste
kompletteras med en befogenhet för polisen att omgående vidta erforderliga
åtgärder på den försumliges bekostnad. Enligt Stockholms kommun (juri-

194

diska avdelningen) innebär förslagen en klar förbättring, om de jämförs med
de föreslagna bestämmelserna om återkallelse. Göteborgs kommun pekar på
att den som enligt förslaget blir föremål för ett vitesföreläggande kan ha fått
ett vitesföreläggande även från en annan myndighet rörande samma för-
hållande, t.ex. från byggnadsnämnden angående upplag och uppställning av
skyltar. Enligt kommunen bör därför den myndighet som har förelagt vite
vara skyldig att underrätta den andra myndigheten om föreläggandet.

Trafiksäkerhetsverket och Sveriges Fastighetsägareförbund ansluter sig
till utredningens ställningstagande beträffande ingripande mot containrar
som är uppställda utan tillstånd. Verket anser emellertid att det av de före-
slagna bestämmelserna är svårt att utläsa att det finns en möjlighet att flytta
containrar i angelägna och brådskande fall. Svenska kommunförbundet anser
emellertid att lagen om flyttning av fordon i vissa fall bör ändras så att den
omfattar flyttning av containrar och lastflak. Stockholms kommun (gatu-
kontoret) föreslår att man utreder om ett system med containerhantering i
Stockholm skulle kunna utformas på samma sätt som i Göteborg; systemet
där innebär att i huvudsak all uthyrning och uppställning av containrar
utförs av det kommunala renhållningsverket, som också är tillståndshavare
enligt 2 § AOst. Kommunens fritidsnämnd pekar på att en tillfällig upp-
ställning av t.ex. en container på en mjukgjord markyta kan förorsaka
markskador som kommunen härigenom inte får kännedom om i förväg och
därför knappast kan förhindra. Kommunens juridiska avdelning ifrågasätter
om de av utredningen föreslagna möjligheterna att ingripa beträffande con-
tainrar är tillräckligt kännbara i de fall då containeruppställningen är avsedd
att vara mycket kortvarig; enligt avdelningen skulle en bestämmelse som
innebär att kommunen i stället ges befogenhet att själv flytta containern på
ägarens bekostnad bli betydligt mera verksam. Vidare tar avdelningen upp
problemet med att forsla bort en kiosk som ägaren vägrar att flytta trots att
tillståndet upphört; avdelningen anser att bestämmelser motsvarande 5 och
6 §§ lagen om flyttning av fordon i vissa fall bör tas in i ordningslagen och
kunna tillämpas i dessa situationer. Kalmar kommun (gatukontoret) anser att
det vid användande av allmän plats för containrar bör utredas om en
ordning kan införas som innebär bl.a. att tillstånd kan lämnas muntligen av
polisen. Polismyndigheten i Halmstad avstyrker förslaget om möjlighet att
till ägaren rikta ett föreläggande att ta bort en container. Svenska Kommu-
nalarbetareförbundet anser att i brådskande fall, t.ex. när containern har
placerats på ett trafikfarligt sätt eller annars utgör en påtaglig fara eller
olägenhet för exempelvis gatuarbetare, bör flyttning kunna ske på ägarens
eller beställarens bekostnad utan föregående föreläggande.

Kungl. Djurgårdens förvaltning anser att markägare/förvaltare bör ges
befogenheter att ta ned och föra bon affischer som satts upp utan tillstånd
på mark som är allmän plats.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om föreläggande, vite och
tvångsutförande finns i 31 § AOst. Bestämmelserna innebär följande.

Den som underlåter att utföra ett arbete eller vidta någon annan åtgärd
som åligger honom enligt AOst eller lokal ordningsstadga eller enligt ord-
ningsföreskrift som har meddelats med stöd av lokal ordningsstadga kan fö-

Prop. 1992/93:210

195

reläggas att vid vite företa vad han har underlåtit. För att vite skall kunna
åläggas den försumlige förutsätts att han inte genast efter tillsägelse utför
vad han har försummat eller att han inte kan nås av en sådan tillsägelse. Det
ankommer på polismyndigheten att förelägga den försumlige vite. Om det
anses nödvändigt, kan polismyndigheten låta utföra arbetet eller åtgärden på
den försumliges bekostnad.

Som jag ser det är de föreslagna bestämmelserna i den nya ordningslagen
om straff, beslag och förverkande inte tillräckliga när det gäller att komma
till rätta med den som underlåter att vidta en åtgärd som åligger honom en-
ligt lagen, lokal ordningsföreskrift eller föreskrift eller villkor som har med-
delats med stöd av lagen eller lokal ordningsföreskrift. Förhållandena är
nämligen ibland sådana att man måste ha andra möjligheter än de nyss-
nämnda för att på ett snabbt och verksamt sätt kunna komma till rätta med
olika former av missförhållanden. Det är då ofta nödvändigt att myndighe-
terna har tillgång till tvångsmedel som mera direkt syftar till att åstad-
komma rättelse när någon bryter mot lagen. Jag ansluter mig därför till ut-
redningens ställningstagande att AOst bestämmelser i 31 § bör föras över
till den nya ordningslagen.

Föreläggande, vite och som en sista åtgärd tvångsutförande bör enligt
min mening kunna tillgripas mot den som underlåter att vidta en åtgärd som
åligger honom enligt ordningslagen, lokal ordningsföreskrift eller föreskrif-
ter som rör ordningen och säkerheten i en hamn eller enligt villkor eller
beslut som har meddelats av polisen med stöd av ordningslagen eller enligt
villkor som har ställts upp av en kommun för tillstånd att använda offentlig
plats.

Som jag har framhållit tidigare skall de föreslagna tvångsmedlen få ut-
nyttjas endast som en sista utväg för att åstadkomma rättelse från den felan-
des sida. I likhet med vad som nu gäller skall sålunda polisen först genom
tillsägelse söka åstadkomma rättelse. Först om den felande inte hörsammar
tillsägelsen skall föreläggande att vidta åtgärden få meddelas honom.

I de fall då den försumlige inte kan nås med en tillsägelse eller i fall då
den försumlige inte kan anträffas efter rimlig efterforskning bör den
nuvarande ordningen med möjlighet för polisen att genast utfärda före-
läggande ges en motsvarighet i den nya ordningslagen.

För att ordningen och säkerheten skall kunna upprätthållas på en
offentlig plats och för att störningar i trafiken inte skall uppstå är det ange-
läget att en offentlig plats inte tas i anspråk utan att tillstånd för ianspråk-
tagandet har meddelats. Från samma synpunkt är det angeläget att platsen
inte tas i anspråk i strid med ett meddelat villkor för ianspråktagandet. Om
en offentlig plats tas i anspråk utan tillstånd eller i strid med ett meddelat
villkor för ianspråktagandet, är det angeläget att rättelse vidtas skyndsamt.
Polisen bör därför ges möjlighet att i sådana situationer meddela föreläg-
gande utan att den felande först genom tillsägelse getts möjlighet att vidta
rättelse. Således föreslår jag att en bestämmelse tas in i den nya ordningsla-
gen som ger polisen möjlighet att utan föregående tillsägelse meddela före-
läggande som avser skyldighet att ta bort upplag, försäljningsstånd, contain-
rar o.d. som har ställts upp eller anbringats på en offentlig plats utan erfor-

Prop. 1992/93:210

196

derligt tillstånd eller i strid med meddelat villkor. Detsamma bör gälla när
sådana anordningar inte har tagits bort efter utgången av giltighetstiden för
tillståndet.

Vad jag här har föreslagit om möjlighet för polisen att utan föregående
tillsägelse meddela föreläggande innebär en utvidgning i förhållande till den
nuvarande ordningen.

För att ett föreläggande skall bli verkningsfullt är det enligt min mening
en förutsättning att de nuvarande påtryckningsmedlen i form av vite och
tvångsutförande på den försumliges bekostnad behålls i den nya ordningsla-
gen. I motiven till AOst uttalade föredragande statsrådet (prop. 1956:143 s.
134 f.) att det i vissa fall kunde framstå som väl bryskt att omedelbart till-
gripa åtgärden att låta utföra arbetet eller vidta åtgärden på den försumliges
bekostnad. Enligt hans mening borde den möjligheten användas först sedan
det verkligen visats att den försumlige inte rättar sig efter tillsägelsen och
man sålunda har anledning att räkna med att han tredskas. För egen del an-
ser jag att det inte finns någon anledning att vara så restriktiv med använd-
ningen av förelägganden som innehåller erinran om att underlåtenhet att
följa föreläggandet kan medföra att rättelse sker på den försumliges bekost-
nad. I sådana fall där ett vitesföreläggande kan antas bli verkningslöst eller
där det är angeläget att åtgärden genomförs snabbt bör tvångsutförande
kunna tillgripas utan föregående vitesföreläggande.

Den till vilken ett föreläggande har riktats med erinran om att underlå-
tenhet att följa föreläggandet kan medföra tvångsutförande på hans bekost-
nad bör enligt min uppfattning normalt sett alltid ges möjlighet att själv
vidta rättelse. Ett sådant föreläggande bör sålunda alltid innehålla en uppgift
om inom vilken tid den försumlige har att vidta rättelse för att undgå att åt-
gärden vidtas på hans bekostnad. Den tid som sätts ut i föreläggandet måste
vara så tilltagen att den förelagde har en rimlig möjlighet att själv vidta åt-
gärden. Tiden för självrättelse blir sålunda beroende av vilken åtgärd som
skall vidtas. Om det endast är fråga om en enklare åtgärd, kan tiden sålunda
sättas mycket kort.

I vissa situationer kan det vara nödvändigt att polisen har en möjlighet att
vidta rättelse utan att den normala ordningen med tillsägelse och formella
förelägganden följs. Jag tänker då närmast på de situationer där det är fråga
om verksamheter eller åtgärder som är av farlig art eller särskilt ordnings-
störande. Enligt min uppfattning bör polisen ges befogenheter att i sådana
situationer genast vidta rättelse, om det är nödvändigt av hänsyn till allmän
ordning och säkerhet eller till trafiken. Emellertid bör denna möjlighet
användas med försiktighet.

Under remissbehandlingen har Stockholms kommun påtalat att upp-
ställning av containrar utan tillstånd eller i strid med uppställda villkor utgör
ett allvarligt problem inom kommunen. Andra remissinstanser som särskilt
berört den frågan har i allmänhet förklarat att uppställning av containrar inte
utgör något problem.

Jag har tidigare (avsnitt 4.3.1) föreslagit att skyldigheten att ansöka om
tillstånd till markupplåtelser skall åvila den som tar marken i anspråk
genom olika anordningar eller åtgärder. Detta gäller således även i de fall då

Prop. 1992/93:210

197

anordningen ägs av någon annan. Jag anser att det i fråga om skyldigheten
att ansöka om tillstånd för uppställning av en container på offentlig plats
inte finns anledning att frångå regeln att tillstånd skall sökas av den i vars
intresse som markdispositionen sker, dvs. i dessa fall i regel beställaren.
Denne bör således kunna straffas, om tillstånd inte söks eller om en upp-
ställning enligt hans anvisningar sker på någon annan tid eller plats än
tillståndet avser. Det blir också mot beställaren som eventuella före-
lägganden om tvångsförflyttning o.d. skall riktas.

Beträffande containrar är det emellertid inte ovanligt att ägaren eller den
som på grund av avtal om nyttjanderätt e.d. tillhandahållit containern råder
över var containern placeras, när den skall hämtas m.m. Därtill kommer att
beställaren oftast inte själv kan flytta eller avlägsna en container som har
ställts upp i strid med meddelade villkor. Jag föreslår därför i likhet med
utredningen att en bestämmelse tas in i den nya ordningslagen som gör det
möjligt att utan föregående tillsägelse ålägga även containerägaren eller den
som på grund av nyttjanderättsavtal e.d. tillhandahållit containern en
skyldighet att ta bort en container som ställs upp i strid med lagens bestäm-
melser eller med ett villkor som har ställts upp för markdispositionen.

Med en sådan lösning som jag nu har föreslagit kommer containerns
ägare att bli tvungen att förvissa sig om att tillstånd för uppställningen finns.
Emellertid kan det förekomma fall där beställaren har anvisat en felaktig
plats eller utan ägarens vetskap har flyttat containern eller vidtagit någon
annan otillåten åtgärd. Att i dessa situationer förelägga containerns ägare
eller den som på grund av avtal om nyttjanderätt e.d. tillhandahållit contai-
nern framstår inte som rimligt. Jag föreslår därför en bestämmelse om
undantag för ägarens ansvar att utan föregående tillsägelse ta bort contai-
nern i de fall där han gjort vad som får anses ankomma på honom för att
förhindra den otillåtna uppställningen.

En bestämmelse om skyldighet för ägaren eller nyttjanderättshavaren att
på föreläggande undanskaffa en container kan som jag ser det inte göras
undantagslös. I de situationer då det är uppenbart att någon annan - i
allmänhet beställaren - är ansvarig för uppställningen bör det därför finnas
en möjlighet att i stället rikta föreläggandet mot denne. Det får således från
fall till fall avgöras om föreläggandet skall riktas mot beställaren eller
ägaren. Dock kan sägas att beställaren inte kan anses skyldig att svara för
bortforslingen av containern i de fall där han har gjort vad som ankommer
på honom för att förhindra den otillåtna uppställningen. Sålunda bör be-
ställaren inte heller kunna ådömas straff för det fall containerns ägare har
ställt upp denna på någon annan plats än den som beställaren har anvisat
eller inte hämtar containern på avtalad tid.

För att de bestämmelser som jag nu har föreslagit skall bli effektiva
krävs det att polisen på ett enkelt sätt kan erhålla uppgifter om containerns
ägare. Ett åliggande för ägaren att tydligt utmärka containern skulle
tillgodose detta krav. En bestämmelse om märkning av containrar med
ägarens namn, adress, telefonnummer m.m. är emellertid så detaljbetonad
att den inte bör tas in i lagen. Däremot kan en sådan bestämmelse vara
lämplig att ta in i en lokal ordningsföreskrift. En ytterligare omständighet

Prop. 1992/93:210

198

som talar för att en sådan bestämmelse inte bör tas in i lagen är att - vilket
också framkommit under remissbehandlingen - problemen med olovligt
uppställda containrar kan variera från kommun till kommun.

4.4 Ordning och säkerhet i kollektivtrafik

4.4.1 Regleringens placering och tillämpningsområde

Mitt förslag: Bestämmelser om ordning och säkerhet i kollektivtrafik tas
in i ett särskilt kapitel i ordningslagen. Regleringen skall gälla i fråga om
trafik med tunnelbana och spårväg samt sådan yrkesmässig trafik för
persontransporter som avses i yrkestrafiklagen (1988:263). De nuvarande
bestämmelserna i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157) om förbud mot att
beträda spårområdet för tunnelbana eller spårväg förs över till ordnings-
lagen.

Den nuvarande möjligheten för länsstyrelsen att efter hörande av
kommunfullmäktige utfärda reglementen för trafikföretag i frågor om
ordning och säkerhet i kollektivtrafik avskaffas. Detsamma gäller beträf-
fande taxor för trafikföretag liksom taxor och reglementen för annan
verksamhet än kollektivtrafik.

Prop. 1992/93:210

Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt. Utredningen fö-
reslår en särskild lag om ordning och säkerhet i kollektivtrafik.

Remissinstanserna: En mindre del av instanserna har behandlat
frågorna om ordning och säkerhet i den kollektiva persontrafiken. Av dessa
godtar de flesta utredningens förslag att i lag ta in bestämmelser i ämnet.
Några instanser anser att även bestämmelserna i numera 25-27 §§ jämvägs-
säkerhetslagen (1990:1157) om ordning och säkerhet i järnvägstrafik bör
föras över till den av utredningen föreslagna lagen. SJ och SL förordar att
lagen omfattar även lokal järnvägstrafik. RA ifrågasätter, med hänsyn till de
olika lokala behov som kan finnas, om inte möjligheten att utfärda regionala
eller lokala föreskrifter bör finnas kvar. Han liksom Överåklagaren i
Stockholm anser att tillämpningsområdet för lagregleringen bör begränsas
till sådan yrkesmässig trafik som är att anse som linjetrafik. Bl.a. Göteborgs
Spårvägar anser att övervägande skäl talar för att den del av färdtjänsten
som utförs med specialfordon också skall falla under lagens tillämpnings-
område. Polismyndigheten i Visby pekar på de speciella problemen med
ordningen och säkerheten i färjetrafiken mellan Gotland och fastlandet;
enligt polismyndigheten lär bestämmelserna i bl.a. sjölagen (1891:35 s. 1)
även i fortsättningen få tillämpas på denna trafik.

Enligt Svenska kommunförbundets uppfattning är förslaget behäftat med
sådana brister att det inte bör ligga till grund för lagstiftning. SJ, Göteborgs
kommun, SL och Göteborgs Spårvägar anser det vara en förutsättning för
att de lokala ordningsstadgoma skall kunna ersättas av föreskrifter i lag att

199

föreskrifterna i allt väsentligt kommer att motsvara de nuvarande straffsank -
tionerade bestämmelserna i stadgorna.

Utredningens förslag i övrigt tillstyrks eller lämnas utan erinran av de
remissinstanser som har särskilt berört det.

Bakgrunden till mitt förslag: Bestämmelser som rör frågor om ordning
och säkerhet i kollektivtrafiken till lands finns på olika håll.

I jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), som trädde i kraft den 1 januari
1991, finns bestämmelser av denna karaktär som gäller trafiken med järn-
väg, tunnelbana och spårväg. Bestämmelserna innehåller bl.a. förbud för
allmänheten att beträda spårområden och befogenhet för järnvägstjänstemän
i säkerhets- eller ordningstjänst att avlägsna eller omhänderta personer som
stör ordningen eller äventyrar säkerheten i järnvägsdriften.

Föreskrifter om ordning och säkerhet i annan kollektivtrafik än järnvägs-
trafik - utöver förbudet i jämvägssäkerhetslagen mot att beträda spårområ-
den för tunnelbana och spårväg - finns i lokala reglementen som har utfär-
dats med stöd av 25 § AOst. Enligt denna bestämmelse får länsstyrelsen ef-
ter hörande av kommunfullmäktige, om det inte är föreskrivet något annat,
utfärda reglementen för åkare, spårvägsföretag, stadsbud, bärarelag e.d. un-
der förutsättning att det finns behov av det. Lokala reglementen med före-
skrifter om ordning och säkerhet i trafik med tunnelbana, buss, spårvagn
eller taxi har sålunda utfärdats i flera fall enligt 25 § AOst. Reglementena
innehåller relativt detaljerade föreskrifter om allmänhetens skyldigheter och
om befogenhet för trafikpersonalen att ingripa med anvisningar eller tillsä-
gelser för att upprätthålla ordningen eller säkerheten i trafiken. Bestäm-
melserna är genomgående straffsanktionerade. Också de allmänna straff-
bestämmelserna i BrB och specialstraffrättsliga regler till skydd för ordning
och säkerhet gäller naturligtvis för kollektivtrafiken.

Föreskriften i 25 § AOst ger länsstyrelsen även befogenhet att fastställa
taxor för verksamhet av det slag som omfattas av paragrafen.

Skälen för mitt förslag:

Behov av föreskrifter om ordning och säkerhet i kollektivtrafik

Utredningen har undersökt ordningsförhållandena i kollektivtrafiken genom
att höra med bl.a. berörda myndigheter och trafikföretag. Enligt utredningen
är ordningsstörningarna i kollektivtrafiken omfattande och inte sällan
allvarliga, även om problemens omfattning varierar både geografiskt och
tidsmässigt. Utredningens bedömning, som avsåg förhållandena i mitten av
1980-talet, har i allt väsentligt fått stöd under remissbehandlingen.

För egen del vill jag till en början peka på att åtskilliga av de ordnings-
störningar som förekommer i kollektivtrafiken samtidigt utgör brott enligt
BrB, t.ex. misshandel, olaga hot, ofredande eller skadegörelse, eller enligt
specialstraffrättsliga bestämmelser. Vidare ger naturligtvis de allmänna be-
stämmelserna om gripande m.m. i RB och polislagen möjligheter att ingripa
också då brott begås i samband med kollektivtrafik. Polislagen innehåller
också bestämmelser i 13 § som gör det möjligt att avvisa, avlägsna eller i

Prop. 1992/93:210

200

sista hand omhänderta den som stör ordningen utan att för den skull begå
något brott.

I fråga om järnvägsområden gäller järnvägssäkerhetslagens bestäm-
melser om rätt för viss jämvägspersonal att ingripa mot berusade eller ord-
ningsstörande personer eller personer som äventyrar säkerheten i järnvägs-
driften. Motsvarande befogenheter tillkommer emellertid inte befattnings-
havare vid trafik med tunnelbana, spårväg eller buss eller andra former av
kollektivtrafik till lands.

Enligt min uppfattning finns det ett klart behov av särskilda föreskrifter
till skydd för ordningen och säkerheten i kollektivtrafiken också i fortsätt-
ningen. Det finns ingenting som tyder på att ordningsproblemen i kollektiv-
trafiken blivit mindre eller i något väsentligt avseende ändrat karaktär i för-
hållande till situationen vid utredningens undersökning i mitten av 198O-ta-
let. Och jag vill peka på att kollektivtrafiken i sig, med hänsyn till verksam-
hetens natur och den speciella miljö i vilken verksamheten bedrivs, är sär-
skilt känslig för ordningsstörningar och beteenden som äventyrar män-
niskors säkerhet. Även om sådana störningar och beteenden framstår som
måttliga kan de innebära uppenbara risker för allmänheten. Det är därför
angeläget att det är möjligt att ingripa mot företeelser av detta slag på ett ti-
digt stadium, dvs. redan innan ordningen har blivit påtagligt störd eller sä-
kerheten blivit i någon högre grad äventyrad.

Jag delar alltså utredningens uppfattning att det också i fortsättningen
måste finnas bl.a. regler om förbud mot sådant handlande eller uppträdande
från allmänhetens sida som är särskilt ägnat att störa ordningen eller även-
tyra säkerheten i trafiken. Det måste också finnas föreskrifter - utöver vad
som kan anses gälla enligt allmänna bestämmelser - som gör det möjligt att
ingripa när någon bryter mot sådana förbud eller när ordningen störs eller
säkerheten hotas på något annat sätt. Liksom utredningen anser jag vidare
att det bör finnas föreskrifter som reglerar trafikpersonalens befogenheter
att ingripa samt bestämmelser om straff och andra sanktionsmedel.

Föreskrifter om ordning och säkerhet för annan kollektivtrafik än järn-
vägstrafik utfärdas nu med stöd av 25 § AOst av länsstyrelsen efter kommu-
nens hörande. Tillämpningsområdet för nuvarande föreskrifter är således i
allmänhet begränsat till den enskilda kommunen, låt vara att likalydande be-
stämmelser kan beslutas för exempelvis samtliga kommuner inom ett län.
Denna ordning tillkom vid en tid då det var naturligt att reglera frågor om
ordningen och säkerheten i kollektivtrafiken genom lokala föreskrifter.
Kollektivtrafiken hade då inte den betydelse för samhällslivet som den har i
dag. Antalet resenärer var betydligt lägre än nu, och i jämförelse med nuva-
rande förhållanden var ordningsproblemen blygsamma. Ett mycket stort an-
tal människor är nu beroende av att dagligen kunna använda sig av kollek-
tiva färdmedel. Resor över kommun- och länsgränser är vanliga och kollek-
tivtrafik är ofta anordnad regionsvis. Ordningsstörningama har tilltagit
kraftigt, och de utgör framför allt inom storstadsområdena ett påtagligt
problem.

Mot denna bakgrund kan det enligt min uppfattning starkt ifrågasättas
om det är lämpligt att även i fortsättningen reglera frågor om ordning och

Prop. 1992/93:210

201

säkerhet i kollektivtrafik genom lokala föreskrifter. Jag vill här peka på att
vissa bestämmelser i gällande lokala reglementen för kollektivtrafik är av
den arten att de enligt RF inte nödvändigtvis skall meddelas i lag. Detta gäl-
ler t.ex. föreskrifter med förbud mot alkoholförtäring, mot att vidröra manö-
verutrustning eller mot tillträde till spårområden för skilda slag av trafik.
Sådana bestämmelser kan alltså i och för sig efter bemyndigande i lag tas
upp i en förordning eller i föreskrifter som beslutas av en kommun eller för-
valtningsmyndighet. Andra bestämmelser som kan te sig motiverade, t.ex.
regler om ingripanden mot störande personer, om beslag och om förver-
kande, måste emellertid tas in i lag.

Enligt min uppfattning står det mot denna bakgrund klart att den regle-
ring av frågor om ordning och säkerhet i kollektivtrafik som behövs i fort-
sättningen åtminstone delvis måste ske genom lag. Utredningen anser att
man för att undvika en olämplig splittring av regelverket bör ta in alla be-
stämmelser i dessa frågor i lag. Jag delar utredningens uppfattning, som inte
har mött någon erinran vid remissbehandlingen. Dessutom får man genom
en sådan sammanhållen reglering i lag sannolikt också en mera effektiv och
enhetlig rättstillämpning, vilket bör förbättra förutsättningarna för en bättre
efterlevnad av bestämmelserna.

Jag anser därför att gällande lokala reglementen för kollektivtrafik bör
upphävas och att bestämmelser om ordning och säkerhet i kollektivtrafik till
iands i stället bör tas in i den nya ordningslagen. Jag återkommer strax till
bestämmelsen i 25 § AOst.

Regleringens tillämpningsområde

När det gäller de nya bestämmelsernas tillämpningsområde vill jag till en
början peka på att reglementen för närvarande finns för trafik med tunnel-
bana, spårväg och bussar i linjetrafik medan föreskrifter om ordning och sä-
kerhet vid järnvägstrafik finns i jämvägssäkerhetslagen. Regleringen i den
lagen, som har förts över dit från jämvägstrafiklagen (1985:192), omfattar i
ett visst hänseende även trafik med tunnelbana eller spårväg, nämligen när
det gäller det straffsanktionerade förbudet mot att obehörigen beträda spår-
områden (se 25 §).

I linje med vad utredningen har anfört anser jag att det i och för sig
skulle vara tilltalande att i den nya ordningslagen föra samman alla bestäm-
melser om ordning och säkerhet i den kollektiva persontrafiken till lands.
Den nyligen ikraftträdda jämvägssäkerhetslagen innehåller emellertid en
samlad reglering av frågor om ordning och säkerhet i järnvägstrafik. Att
exempelvis föra över denna nya lags bestämmelser om ordning vid järn-
vägstrafik till ordningslagen anser jag inte skulle medföra några fördelar.
Som jag strax skall återkomma till är det nämligen motiverat att dessa
bestämmelser med hänsyn till att järnvägstrafikens speciella förhållanden i
vissa avseenden skiljer sig från regleringen för övrig kollektivtrafik hålls
samman såsom har skett i jämvägssäkerhetslagen. I linje med utredningens
ställningstagande har jag alltså stannat för att regleringen av frågor om
ordning och säkerhet i kollektivtrafik i den nya ordningslagen inte bör

Prop. 1992/93:210

202

omfatta järnvägstrafik. Jag återkommer emellertid till de ändringar som bör
göras i vissa avseenden i regleringen beträffande järnvägstrafik i jämvägs-
säkerhetslagen.

När det gäller regleringen av frågor om ordning och säkerhet i trafik med
tunnelbana och spårväg är situationen däremot annorlunda. Liksom utred-
ningen anser jag att bestämmelser i dessa frågor bör finnas på ett ställe, och
det är lämpligt att regleringen tas in i ordningslagen.

Mitt ställningstagande rör den nuvarande regleringen i dessa frågor inte
bara när det gäller de lokala trafikreglementena. Jämvägssäkerhetslagen in-
nehåller nämligen, som har framgått av det föregående, bestämmelser om
förbud mot att obehörigen beträda spårområden såvitt gäller tunnelbana och
spårväg (25 §). Motsvarande reglering fanns tidigare i järnvägstrafiklagen. I
lagrådsremissen med förslag till järn vägssäkerhetslag intogs den ståndpunk-
ten att denna reglering tills vidare skulle stå kvar i jämvägstrafiklagen i av-
vaktan på ställningstagandet till Ordningsstadgeutredningens förslag, som
ju innebär att regleringen upphävs och att motsvarande bestämmelser
tillsammans med övriga regler om ordning och säkerhet i kollektivtrafik -
med undantag för järnvägstrafik - tas in i en särskild lag. På förslag av Lag-
rådet valdes emellertid i propositionen om säkerheten vid järnväg, tunnel-
bana och spårväg, m.m. (prop. 1990/91:1 s. 43) den lösningen att bestäm-
melserna om förbud att beträda spårområden hölls samman i avvaktan på
ställningstagandet till Ordningsstadgeutredningens förslag.

Mot bakgrund av mitt ställningstagande om en samlad reglering av
frågor om ordning och säkerhet i trafik med bl.a. tunnelbana och spårvagn
bör de aktuella föreskrifterna i jämvägssäkerhetslagen nu föras över till den
nya ordningslagen.

När det så gäller tillämpningsområdet i övrigt har jag samma utgångs-
punkt som utredningen, nämligen att bestämmelserna skall reglera frågor
om ordning och säkerhet i den kollektiva persontrafiken till lands. Utöver
tunnelbane- och spårvägstrafiken bör i första hand busstrafik omfattas. Jag
anser i linje med utredningens förslag att avgränsningen, vid sidan av den
nyssnämnda spårbundna trafiken, bör göras till sådan yrkesmässig trafik för
persontransporter som avses i yrkestrafiklagen (1988:263). Detta innebär att
bestämmelserna kommer att omfatta kollektiv persontrafik även med andra
fordon än buss. Jag återkommer närmare till regleringens tillämpningsom-
råde i specialmotiveringen.

Taxor för den kollektiva persontrafiken, m.m.

Som tidigare har nämnts följer av 25 § AOst att länsstyrelsen fastställer
taxor för den kollektiva persontrafiken, om det inte finns något annat före-
skrivet. Avregleringen av den yrkesmässiga vägtrafiken har inneburit bl.a.
att möjligheten att föreskriva taxor beträffande persontransporter i sådan
trafik avskaffats (jfr 9 § yrkestrafiklagen). Vidare har trafikhuvudmännen
enligt lagen (1978:438) om huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik
numera ansvar för all lokal och regional linjetrafik för personbefordran.
Huvudmannaskapet gäller också spårbunden trafik och trafik till sjöss, t.ex.

Prop. 1992/93:210

203

den trafik som regleras av det med stöd av 25 § AOst fastställda reglementet
för färjetrafiken i Kungälvs kommun. Ansvaret som trafikhuvudman omfat-
tar även utformningen av taxor för trafiken. Den nuvarande ordningen inne-
bär enligt min mening att bestämmelsen i 25 § AOst inte längre fyller något
praktiskt behov beträffande taxesättningen i den kollektiva persontrafiken.

Med stöd av den nyssnämnda föreskriften har det även för annan verk-
samhet än kollektiv persontrafik i vissa fall utfärdats taxor och reglementen
som fortfarande gäller. Utredningen pekar på bl.a. vägare- och mätareinsti-
tutionen, stadsbuden och bärarelagen, som regleras av ålderdomliga före-
skrifter. Enligt utredningens uppfattning finns det inte längre behov av ett
underställningsförfarande enligt 25 § AOst beträffande taxor och reglemen-
ten för verksamheter av detta slag. Jag delar utredningens uppfattning som
inte mött någon erinran under remissbehandlingen.

Det sagda gäller även reglementet för Katarinahissen i Stockholm. Detta
reglemente innehåller vid sidan av föreskrifter av intem natur straffsanktio-
nerade bestämmelser för den allmänhet som använder sig av hissen liksom
föreskrifter som ger hissföraren befogenhet att meddela allmänheten straff-
sanktionerade anvisningar. Motsvarande bestämmelser saknas vid annan
jämförbar verksamhet, t.ex. vid linbanor, skidliftar och andra hissanlägg-
ningar. Liksom utredningen anser jag att det saknas behov av särskilda of-
fentligrättsliga regler för verksamheten vid den nu aktuella anläggningen.
Tillräckliga möjligheter till ingripanden mot den som stör ordningen eller
äventyrar säkerheten i verksamheten finns med stöd av t.ex. polislagen.

Mitt förslag innebär således att den i 25 § AOst föreskrivna möjligheten
för länsstyrelsen att fastställa taxor för den kollektiva persontrafiken liksom
reglementen och taxor för verksamheter av annan karaktär avskaffas. Det
innebär också att de föreskrifter av detta slag som ännu gäller skall upphä-
vas.

Prop. 1992/93:210

204

4.4.2 Omfattningen av kriminalisering, m.m.

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Utöver förbudet mot att beträda spårområdet för tunnel-
bana eller spårväg tas i ordningslagen in en motsvarighet till vissa av de
bötessanktionerade förbud som nu finns intagna i lokala trafikreg-
lementen. Det gäller förbud mot att vidröra manöver- och signalan-
ordningar eller liknande anordningar, att röka på andra färdmedel än i
taxifordon och att förorena eller skräpa ned samt mot s.k. späirforcering i
tunnelbana. I lagen tas vidare in en motsvarighet till det i lokala regle-
menten intagna förbudet mot att medföra farlig egendom inom ett
trafikföretags område.

Vidare tas i ordningslagen in en motsvarighet till de nuvarande bötes-
sanktionerade förbuden i lokala trafikreglementen mot att förtära al-
koholdrycker, dvs. spritdrycker, vin och annat öl än lättöl, inom ett sam-
färdselområde. Förbudet gäller inte i fråga om förtäring av drycker vid
tillåten servering och inte heller om trafikföretaget för särskilt fall har
medgett förtäringen. Alkoholdrycker som påträffas hos den som bryter
mot förtäringsförbudet skall, oavsett vem dryckerna tillhör, förklaras
förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med mitt. De nuvarande
bötessanktionerade förbuden i lokala reglementen mot bl.a. rökning, ned-
skräpning och spärrforcering ges enligt utredningens förslag inte någon
motsvarighet i lag. Utredningens förslag till förtäringsförbud omfattar lik-
som mitt förslag sprit och vin men till skillnad från mitt inte annat öl än
starköl. Vidare skiljer sig utredningsförslaget från mitt förslag genom att
förbudet mot att medföra farlig egendom enligt utredningen inte bör straff-
sanktioneras. Utredningen föreslår ett bötessanktionerat förbud mot att
genom att vidröra manöver- eller signalanordningar eller på något liknande
sätt äventyra säkerheten i trafiken som till skillnad från mitt förslag innebär
krav på att åtgärden äventyrat säkerheten i trafiken.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av en
majoritet av de instanser som särskilt har kommenterat det. Den avkrimina-
lisering som förslaget innebär i vissa hänseenden i förhållande till de nuva-
rande lokala ordningsföreskrifterna kritiseras emellertid av bl.a. företrädare
för polis och åklagare liksom av Svenska kommunförbundet, Svenska Kom-
munalarbetareförbundet och olika trafikföretag. Från flera håll anförs att
det i lag bör finnas straffsanktionerade bestämmelser om ordning och sä-
kerhet på området som i allt väsentligt motsvarar nämnda föreskrifter.

Beträffande förslaget om förbud mot förtäring av alkoholdrycker anser
SJ, Svenska kommunförbundet, Göteborgs kommun, SL, Göteborgs Spår-
vägar och Malmö lokaltrafikstyrelse att förbudet bör omfatta även annat öl
än starköl. Kommunförbundet pekar därvid på att möjligheterna att
kontrollera förbudet mot förtäring av starköl i praktiken omintetgörs, om
inte också öl av annat slag omfattas av förbudet. Länsstyrelsen i Malmöhus

205

län anser att förtäringsförbudet bör omfatta spritdrycker generellt men i öv-
rigt vara begränsat till vin och starköl, när förtäringen är störande från ord-
ningssynpunkt.

Enligt SJ, Göteborgs kommun, SL och Göteborgs Spårvägar bör ett för-
bud mot att medföra farlig egendom inom ett trafikföretags område gälla
generellt utan möjlighet för företaget att medge undantag. LRF anser det
vara inkonsekvent att förbudet inte är straffsanktionerat.

SJ och SL anser att det även i fortsättningen bör finnas ett kriminaliserat
förbud mot obehörigt tillträde till ett område inom tunnelbana som inte är
upplåtet för allmänheten. De pekar här på att åklagarna har ansett att in-
trängande i förarhytter och liknande förfaranden inte utgör olaga intrång.
Enligt Göteborgs kommun och Göteborgs Spårvägar bör det finnas ett
straffsanktionerat förbud mot tillträde på färdmedel till utrymmen som inte
är avsedda för allmänheten.

RA, Svenska kommunförbundet, SJ och SL anser att ett förbud mot att
vidröra manöver- eller signalanordningar i kollektivtrafiken inte bör vara
begränsat till fall då säkerheten äventyras utan omfatta även okynneshand-
lingar. Från SJ och SL anförs att ett generellt förbud på denna punkt är mo-
tiverat av intresset av att en känslig trafikapparat inte störs av sådana förfa-
randen.

Behovet av ett straffsanktionerat förbud mot rökning på kollektiva färd-
medel också fortsättningsvis understryks av bl.a. RA, Polismyndigheten i
Stockholm, Svenska kommunförbundet och olika trafikföretag. Polismyn-
digheten i Stockholm, SJ och SL betonar att ett sådant förbud är motiverat
av säkerhetsskäl.

Från bl.a. RA, SJ, Svenska kommunförbundet och SL pekas på behovet av
ett fortsatt straffsanktionerat förbud mot nedskräpning inom ett trafikföre-
tags område. SJ och SL godtar inte utredningens uppfattning att förbudet
enligt 23 § naturvårdslagen (1964:822) mot nedskräpning kan ersätta nuva-
rande straffsanktionerade förbud mot nedskräpning inom tunnelbaneområde
och på färdmedel.

Bl.a. RA, SJ och SL har uppfattningen att ett straffsanktionerat förbud
mot spänforcering i tunnelbana bör finnas kvar. Stockholms tingsrätt anför
att man inte bör avstå från en sådan särskild straffbestämmelse förrän det
står klart att ett beteende av det aktuella slaget kan bestraffas som bedrägligt
beteende.

SJ och SL betonar vikten av att vägran att stiga av en buss i samband
med betalningsvägran skall kunna bestraffas även framdeles.

Göteborgs kommun och Göteborgs Spårvägar anser att tillträdesförbudet
beträffande spårområden bör omfatta även andra kollektivområden, t.ex.
särskilt avgränsade bussgator.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har anfört (avsnitt 4.4.1) kan
man inte avvara kriminalisering som ett medel för att upprätthålla ordning
och säkerhet i kollektivtrafiken. Även i fortsättningen bör det således finnas
straffsanktionerade förbud mot vissa handlingar och beteenden av passage-
rare och andra som befinner sig i denna trafik. Som jag ser det bör det kri-
minaliserade området enligt regleringen i den nya ordningslagen här i hu-

Prop. 1992/93:210

206

vudsak överensstämma med vad som nu gäller enligt lokala trafikreglemen-
ten och järnvägssäkerhetslagen i de aktuella frågorna. Liksom vissa re-
missinstanser anser jag således att utredningsförslaget i detta avseende på
vissa punkter innebär en avkriminalisering som inte är välbetänkt. Jag tar nu
upp de olika situationer där frågan om straffsanktionerade förbud aktualise-
ras. Frågan om en motsvarighet i ordningslagen till de nuvarande straff-
sanktionerade bestämmelserna i jämvägssäkerhetslagen om förbud mot att
beträda spårområdet för tunnelbana eller spårväg har jag tidigare behandlat
(avsnitt 4.4.1).

I de lokala trafikreglementena finns genomgående föreskrifter om förbud
för allmänheten att vidröra manöver- eller signalanordningar, nödbroms
o.d. i vagnar eller att på något annat sätt äventyra säkerheten i trafiken.
Utredningens förslag innebär att ett motsvarande förbud tas in i ordningsla-
gen. Under remissbehandlingen har förslaget mött kritik från en del håll ge-
nom att förbudet innebär en begränsning till fall då säkerheten äventyras
och inte omfattar okynneshandlingar. Jag har förståelse för remisskritiken
och vill betona att ett generellt utformat förbud mot att missbruka meka-
niska eller tekniska anordningar i kollektivtrafiken är motiverat inte bara
från säkerhetssynpunkt utan också med hänsyn till intresset av att det käns-
liga system som kollektivtrafiken i många fall utgör inte störs till följd av
sådana åtgärder. Mitt förslag är därför att den som olovligen vidrör manö-
ver- och signalanordningar eller liknande anordningar i kollektivtrafiken
eller annars hindrar trafikens behöriga gång skall kunna straffas även om
förfarandet inte kan sägas ha påverkat säkerheten i trafiken.

Liksom utredningen anser jag att det i ordningslagen bör tas in en be-
stämmelse, motsvarande de nuvarande förbuden i reglementen, mot att
medföra farlig egendom inom ett samfärdselområde. Bestämmelsen bör
innebära ett förbud mot att medföra egendom som är av farlig beskaffenhet
eller som kan orsaka avsevärd olägenhet. Till skillnad från de nuvarande
föreskrifterna bör emellertid den nya bestämmelsen vara straffsanktionerad.
Jag tar i specialmotiveringen upp frågan om undantag från förbudet.

I reglementet för den kollektivtrafik med tunnelbana och spårväg som SL
bedriver i storstockholmsområdet finns bestämmelser om straff för bl.a. den
som bereder sig tillträde till ett avgiftsbelagt område utan att erlägga avgift,
uppvisa giltigt färdbevis eller genomgå automatkontroll av färdbeviset.
Förfarandet brukar kallas spärrforcering. Utredningen anser att förfarandet i
allmänhet är att bedöma som bedrägligt beteende (s.k. snyltning) enligt
9 kap. 2 § andra stycket BrB och har mot den bakgrunden inte föreslagit
något särskilt straffsanktionerat förbud mot spärrforcering. Utredningens
bedömning av rättsläget har under remissbehandlingen kritiserats av bl.a.
RÅ och Stockholms tingsrätt.

För egen del anser jag att det inte får råda någon tvekan om att det är
straffbart att bereda sig tillträde till ett område innanför en ingångsspärr till
tunnelbana utan att kunna uppvisa ett giltigt färdbevis. En straffsank-
tionerad bestämmelse med ett sådant förbud bör därför tas in i ordnings-
lagen. Frågan om betalningsvägran vid busstrafik återkommer jag till i det
följande (avsnitt 4.4.3)

Prop. 1992/93:210

207

Jag har i det föregående (avsnitt 4.4.1) behandlat frågan om förbud mot
att beträda spårområden. I detta sammanhang vill jag beröra frågan om obe-
hörigt beträdande av andra platser än spårområden. Ett straffsanktionerat
förbud i detta avseende gäller för närvarande beträffande tunnelbanan i
Storstockholm. Utredningen anser att bestämmelserna i 4 kap. 6 § BrB om
olaga intrång ger tillräckliga möjligheter att ingripa mot den som olovligen
bereder sig tillträde till t.ex. förarhytter och andra driftsutrymmen. Jag delar
denna bedömning och anser alltså, till skillnad från vissa remissinstanser,
att något särskilt straffsanktionerat förbud i detta avseende inte bör tas in i
den nya ordningslagen.

När det sedan gäller frågan om behovet av ett förbud mot förtäring av al-
koholdrycker vill jag peka på att det i de nuvarande lokala trafikreglemen-
tena finns bötessanktionerade förbud för trafikanter att förtära sprit, vin eller
maltdrycker. Utredningen framhåller att det även utan ett förtäringsförbud
beträffande s.k. folköl finns goda möjligheter att ingripa mot ungdomar och
andra som i samband med förtäring av folköl gör sig skyldiga till allvarliga
ordningsstörningar. Förslaget av utredningen att ett förtäringsförbud i fort-
sättningen skall omfatta spritdrycker, vin och starköl men inte t.ex. folköl
har emellertid under remissbehandlingen mött kritik från bl.a. olika trafikfö-
retag, som anser att ett sådant förbud bör omfatta även annat öl än starköl.

För egen del anser jag att det även i fortsättningen bör finnas ett förbud
för trafikanter i kollektivtrafiken mot att förtära drycker som innehåller al-
kohol. De nuvarande förtäringsförbuden i lokala trafikreglementen sträcker
sig emellertid enligt min mening för långt genom att de omfattar malt-
drycker generellt, alltså även lättöl. Däremot anser jag i likhet med flera re-
missinstanser att det från ordningssynpunkt är motiverat att ett förtärings-
förbud omfattar också folköl. Bl.a. skulle möjligheterna att kontrollera ett
förbud mot att förtära starköl allvarligt försvåras i praktiken, om inte också
folköl skulle omfattas av förtäringsförbudet.

Mitt ställningstagande nu innebär således att, sprit, vin och annat öl än
lättöl inte skall få förtäras på de olika färdmedlen och inom trafikföretagets
område i övrigt. Liksom utredningen anser jag vidare att undantag från för-
budet bör göras för de delar av företagets områden där tillstånd till servering
av alkoholdrycker gäller. Det bör också finnas en möjlighet för företaget att
för särskilda fall medge undantag från förtäringsförbudet.

De nuvarande lokala trafikreglementena innehåller straffsanktionerade
förbud mot rökning på färdmedel. Utredningen anser att sådana detaljbeto-
nade förbud inte bör tas in i lag och pekar på att föreskrifter om rökning i
stället kan ställas upp som ett avtalsrättsligt villkor för transporter. Flera
remissinstanser har kritiserat ställningstagandet att något straffsanktionerat
förbud mot rökning på kollektiva färdmedel inte skulle behövas.

I sammanhanget bör nämnas att Tobaksutredningen i sitt betänkande
(SOU 1990:29) Tobakslag har föreslagit förbud mot rökning på bl.a. all-
männa färdmedel och i lokaler som står till förfogande för de resande.
Undantag görs för enstaka rum eller utrymmen som särskilt har avsatts för
detta. Tobaksutredningen uttalar därvid bl.a. (s. 165) att, även om det i och
för sig är tekniskt möjligt att inrätta ett rökutrymme på ett färdmedel, det

Prop. 1992/93:210

208

knappast är befogat att göra detta, om det rör sig om transporter av inte allt-
för lång varaktighet. Enligt förslaget är förbudet inte straffsanktionerat för
den som bryter mot det, men denne får avvisas från platsen. Utrednings-
förslaget övervägs för närvarande i Socialdepartementet efter remiss-
behandling.

För egen del anser jag att man inte heller i fortsättningen kan avvara ett
straffsanktionerat förbud mot rökning på bussar, spårvagnar och tunnel-
banetåg. Som har påpekats under remissbehandlingen är ett sådant förbud
motiverat inte minst från säkerhetssynpunkt. Däremot anser jag inte att det
finns tillräckliga skäl att utsträcka ett straffsanktionerat rökförbud till att
omfatta färdmedel som används i taxitrafik. Här kan det vara tillräckligt att
ett eventuellt förbud kan komma till stånd som ett avtalsrättsligt villkor för
transport. Mitt förslag innebär därför att det i den nya ordningslagen tas in
ett förbud mot rökning på andra färdmedel än som ingår i taxitrafik.

När det sedan gäller frågan om förbud mot nedskräpning inom ett trafik-
företags område anser jag liksom flera remissinstanser att det även i fort-
sättningen behövs ett särskilt sådant förbud. Till skillnad från utredningen
anser jag sålunda inte att det allmänna förbudet enligt 23 § naturvårdslagen
mot nedskräpning utomhus är tillräckligt. Enligt min uppfattning bör det
finnas ett straffsanktionerat förbud mot nedskräpning även när det gäller
t.ex. tunnelbaneområden och själva färdmedlen. Däremot anser jag i likhet
med utredningen att de nuvarande förbuden mot otillåten affischering o.d.
inte bör ges någon motsvarighet i den nya ordningslagen.

4.4.3 Befogenheter och rättsligt skydd för trafiktjänstemän

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: En trafiktjänsteman får ge trafikanter och andra anvis-
ningar eller tillsägelser som behövs för att ordningen och säkerheten i
trafiken skall upprätthållas. Vidare får en trafiktjänsteman vägra tillträde
till trafikföretagets område för den som är berusad, medför farlig egen-
dom eller annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att
befara att han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i
trafiken. Den som har brutit mot något av de särskilda bötessanktione-
rade förbud som gäller i kollektivtrafiken liksom den som är berusad
eller stör ordningen eller äventyrar säkerheten i trafiken är skyldig att på
uppmaning av en trafiktjänsteman lämna trafikföretagets område. Det-
samma gäller den som underlåtit att följa en anvisning eller tillsägelse av
en trafiktjänsteman, om överträdelsen eller underlåtelsen har väsentlig
betydelse för ordningen eller säkerheten i trafiken.

Trafiktjänstemän skall omfattas av skyddet för myndighetsutövning.
Med en trafiktjänsteman skall förstås förare samt den som annars på
grund av anställning eller uppdrag hos ett trafikföretag har uppgifter som
avser ordningen och säkerheten i trafiken.

209

14 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

Utredningens förslag i fråga om en trafiktjänstemans befogenheter
överensstämmer i huvudsak med mitt. Utredningsförslaget att en trafiktjäns-
teman skall ges befogenhet att ta i beslag alkoholdrycker saknar motsva-
righet i mitt förslag. Enligt utredningens förslag är befogenheten att ge
trafikanter och andra anvisningar eller tillrättavisningar som behövs för att
ordningen eller säkerheten skall upprätthållas begränsad till trafikföretagets
område. När det gäller det rättsliga skyddet för trafiktjänstemän skiljer sig
utredningsförslaget från mitt så till vida att definitionen av trafiktjänsteman
enligt utredningsförslaget inte omfattar den som har uppdrag hos trafikföre-
taget.

Remissinstanserna: Med några undantag tillstyrks eller lämnas förslaget
utan erinran av det fåtal instanser som har behandlat det. SL och Göteborgs
spårvägar anser att befogenheten för trafiktjänstemän att meddela anvis-
ningar och tillsägelser bör knytas till själva trafikfunktionen i stället för till
trafikföretagets område. Bl.a. Svenska Kommunalarbetareförbundet betonar
vikten av att befogenheten för trafiktjänstemän att meddela straffsanktione-
rade anvisningar och tillsägelser finns kvar. Östersunds tingsrätt anser det
vara tveksamt om enbart berusning - oavsett grad - bör kunna utgöra skäl
för att vägra någon tillträde till ett trafikföretags område. Tingsrätten fö-
reslår att vägran skall få ske, om en person är så berusad att det finns an-
ledning att befara att han kommer att störa ordningen eller äventyra
säkerheten i trafiken. Göteborgs kommun och Göteborgs spårvägar anför
beträffande förslaget om skyldighet att på uppmaning lämna trafikföretagets
område att det är trafikpersonalens bedömning av situationen som skall vara
avgörande för när sådan skyldighet inträder.

RÅ liksom Åklagarmyndigheten i Uppsala ansluter sig till att all trafik-
personal inom kollektivtrafiken, definierad på det sätt utredningen har an-
gett, skall ha förhöjt straffskydd enligt 17 kap. BrB. Helsingborgs kommun
är tveksam till om ett förhöjt straffskydd har någon större betydelse.

Skälen för mitt förslag: För att ordning och säkerhet skall kunna upp-
rätthållas i kollektivtrafiken krävs att allmänheten, utöver vad som följer av
de straffbestämmelser som jag nyss har behandlat (avsnitt 4.4.2), följer an-
visningar i olika hänseenden. Beträffande vissa sådana anvisningar är det
tillräckligt att de betraktas enbart som en del av avtalet mellan trafikanten
och företaget om persontransport. I fråga om andra anvisningar är det
emellertid från ordnings- och säkerhetssynpunkt nödvändigt att de ges
offentligrättsligt stöd så att det är möjligt att ingripa mot den som inte följer
ett förbud eller påbud. Inte minst angeläget är att en trafiktjänsteman har
befogenhet att i det särskilda fallet meddela de anvisningar och tillsägelser
som behövs i detta hänseende. Jag återkommer strax till begreppet trafik-
tjänsteman.

Enligt min uppfattning bör sålunda den nuvarande regleringen i de lokala
trafikföreskrifterna på denna punkt ges en motsvarighet i den nya ordnings-
lagen. Jag förordar att det i lagen tas in en föreskrift om att en trafiktjäns-
teman får ge trafikanter och andra anvisningar eller tillsägelser som behövs
för att ordningen och säkerheten i trafiken skall upprätthållas. Någon

Prop. 1992/93:210

210

särskild bestämmelse om trafikföretagets befogenhet att ge sådana anvis-
ningar behövs enligt min mening däremot inte.

Vid sidan av en allmän befogenhet att ge allmänheten anvisningar eller
tillsägelser bör en trafiktjänsteman, när det är påkallat från ordnings- eller
säkerhetssynpunkt, kunna vägra personer tillträde till trafikföretagets om-
råde eller uppmana personer att lämna området. Skyldigheten för all-
mänheten att följa en trafiktjänstemans anvisningar eller tillsägelser i det
enskilda fallet är enligt min mening i vissa fall så väsentlig att det bör vara
möjligt att i sista hand använda tvångsmedel mot den som tredskas. Frågan
om vem som skall få använda sådana medel återkommer jag strax till
(avsnitt 4.4.4).

Jag anser sålunda att den som är berusad, medför farlig egendom e.d. el-
ler annars uppträder på ett sådant sätt att det finns anledning att befara att
han kommer att störa ordningen eller äventyra säkerheten i trafiken bör
kunna vägras tillträde till trafikföretagets område. Den som redan befinner
sig inom företagets område, t.ex. på ett färdmedel, och som är berusad eller
stör ordningen eller äventyrar säkerheten bör vara skyldig att på uppmaning
av en trafiktjänsteman lämna området.

I linje med utredningens förslag bör vidare skyldigheten att på uppma-
ning lämna trafikföretagets område gälla också den som har underlåtit att
efterkomma en anvisning eller tillsägelse av en trafiktjänsteman, om över-
trädelsen eller underlåtelsen har väsentlig betydelse för ordningen eller
säkerheten i trafiken. Också den som har brutit mot de straffsanktionerade
bestämmelserna i ordningslagen bör som utredningen har föreslagit vara
skyldig att på uppmaning lämna trafikföretagets område.

Den här föreslagna skyldigheten att på uppmaning lämna trafikföretagets
område motsvarar delvis de lokala trafikföreskrifterna i detta hänseende.
Liksom utredningen anser jag att denna skyldighet, till skillnad från vad
som gäller enligt de lokala föreskrifterna, bl.a. med hänsyn till de bevissvå-
righeter som skulle kunna uppkomma i det enskilda fallet, inte bör vara
straff sanktionerad.

De situationer där enligt mitt förslag skyldighet att på uppmaning lämna
trafikföretagets område föreligger avser inte det av de lokala föreskrifterna
omfattade fallet då någon saknar giltigt färdbevis och inte efter tillsägelse
erlägger vederbörlig avgift. Ett skäl till detta är att enligt lagen (1977:67)
om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, som är tillämplig på t.ex. all spår-
bunden trafik och busslinjetrafik, den tjänsteman som utför avgiftskontroll
har befogenhet att avvisa den resande i ett sådant fall, och polisen skall
lämna denne handräckning på begäran. Någon ytterligare reglering i denna
fråga i ordningslagen anser jag inte vara motiverad. Jag kan således inte
heller ansluta mig till vad SL anfört vid remissbehandlingen om att betal-
ningsvägran vid busstrafik skall kunna bestraffas även framdeles.

När det gäller det rättsliga skyddet för trafiktjänstemän innebär den
nuvarande ordningen att trafiktjänstemän i annan kollektiv persontrafik än
järnvägstrafik inte har något sådant förhöjt straffskydd som är förenat med
myndighetsutövning (se 17 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ BrB och lagen 1975:688
om skydd för viss tjänsteutövning). Enligt utredningens förslag skall trafik-

Prop. 1992/93:210

211

tjänstemän inte ges någon annan befogenhet som är förenad med myndig-
hetsutövning än att använda tvångsmedel i samband med beslag av alkohol-
drycker. Att den av utredningen föreslagna befogenheten innefattar myn-
dighetsutövning står helt klart (jfr NJA 1980 s. 421 I—III). Mitt förslag i det
följande (avsnitt 4.4.4) innebär emellertid att sådana trafiktjänstemän inte
ges befogenhet att ta i beslag alkoholdrycker. De befogenheter för trafik-
tjänstemän som jag nu föreslår innebär enligt min mening att det framstår
som oklart om deras verksamhet här är förenad med myndighetsutövning.

Jag delar emellertid uppfattningen att trafiktjänstemännens arbetssitua-
tion är sådan att de generellt sett bör ha ett sådant straffskydd som är förenat
med myndighetsutövning. Liksom utredningen har jag sålunda kommit fram
till att lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning bör utvidgas att
omfatta även de nu aktuella funktionärerna. Begreppet trafiktjänsteman
återkommer jag till i specialmotiveringen.

4.4.4 Användning av tvångsmedel

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Den som har vägrats tillträde till ett trafikföretags område
eller färdmedel eller uppmanats att lämna området eller färdmedlet, får
avvisas eller avlägsnas från området eller färdmedlet av en polisman
eller en ordningsvakt. Alkoholdrycker som påträffas hos någon som har
brutit mot förtäringsförbudet får tas i beslag av en polisman eller en ord-
ningsvakt.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt utom så till vida att en-
ligt utredningsförslaget även en trafiktjänsteman får ta i beslag alkohol-
drycker.

Remissinstanserna: Ett mindre antal instanser har behandlat dessa frå-
gor. Förslaget om att ge trafiktjänstemän befogenhet att beslagta alkohol-
drycker tillstyrks av Åklagarmyndigheten i Uppsala och RPS men avstyrks
av Polismyndigheten i Stockholm, JO, Göteborgs kommun, SL, SJ och
Göteborgs spårvägar. SJ, Göteborgs kommun, SL och Göteborgs spårvägar
pekar därvid på att dessa funktionärer saknar tillräcklig utbildning för att
ges sådan befogenhet. Malmö lokaltrafikstyrelse anser det vara tveksamt om
trafiktjänstemän skall ges befogenhet att beslagta alkoholdrycker. Enligt
RA:s uppfattning bör befogenheten begränsas till sådana tjänstemän som har
särskilda uppgifter. Norrköpings tingsrätt anser att frågan i vilken ut-
sträckning trafiktjänstemän skall ges befogenhet att använda tvångsmedel är
svårbedömd. Enligt Polismyndigheten i Helsingborg bör även andra trafik-
tjänstemän än järnvägspersonal ges vissa befogenheter att använda tvångs-
medel. Polismyndigheten i Vimmerby liksom Föreningen Sveriges polische-
fer och Föreningen Sveriges länspolischefer anser att trafiktjänstemän bör
ges befogenhet att använda våld vid avlägsnande. Länsstyrelsen i Kalmar
län anser det vara motiverat att ge trafiktjänstemän samma befogenheter
som ordningsvakter beträffande t.ex. avvisning.

212

Skälen för mitt förslag: Enligt 26 § jämvägssäkerhetslagen får den som
är befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg avlägsna
från järnvägens område bl.a. den som är berusad eller omhänderta denne.
Av 27 § lagen följer att befattningshavaren därvid under vissa förutsätt-
ningar får använda våld. Någon motsvarande befogenhet att använda
tvångsmedel har enligt nuvarande reglering inte tillerkänts trafiktjänstemän
i annan kollektivtrafik. Den nyss (avsnitt 4.4.3) föreslagna rätten för trafik-
tjänstemän att vägra någon tillträde till trafikföretagets område eller
färdmedel eller att anmoda någon att lämna området eller färdmedlet
innefattar inte heller någon befogenhet för tjänstemannen att använda
tvångsmedel mot en person som vägrar att åtlyda en sådan tillsägelse.

Utredningen har övervägt frågan om att ge trafiktjänstemän vid den nu
aktuella kollektivtrafiken en liknande befogenhet att avlägsna eller omhän-
derta personer som vissa befattningshavare har vid järnvägstrafik. Utred-
ningens ställningstagande innebär att en sådan tjänsteman skall få rätt att ta
i beslag drycker som förtärs i strid med det av utredningen föreslagna för-
täringsförbudet och att bestämmelserna i polislagen om myndighetsut-
övning och våldsanvändning i samband med beslag därvid blir tillämpliga.

Jag vill till en början slå fast att uppgiften att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet i samhället i princip ankommer på polisen (jfr 2 § polislagen).
Det bör som jag ser det krävas starka skäl för att till andra lämna över så-
dana uppgifter som innefattar användning av tvångsåtgärder. Som utred-
ningen pekar på har möjligheten att ge andra funktionärer än polisen befo-
genheter att använda sådana åtgärder i syfte att avvärja brott eller ordnings-
störande beteenden utnyttjats restriktivt.

När det gäller järnvägstrafik har det med hänsyn till svårigheterna för
polisen att tillräckligt snabbt kunna ingripa på ett färdmedel ansetts motive-
rat att befattningshavare vid järnvägen ges de befogenheter som här behövs.
Som utredningen anför föreligger inte samma behov att ge trafiktjänstemän
vid annan kollektivtrafik sådana befogenheter. I allmänhet finns det här
goda möjligheter att snabbt få polis till platsen vid ordningsstörningar i
kollektivtrafiken. Såvitt jag vet fungerar samarbetet mellan trafikföretagen
och polisen i storstäderna för det mesta väl på detta område. Vid t.ex. buss-
trafik i glesbygd kan det naturligtvis uppstå liknande problem i detta av-
seende som beträffande järnvägstrafik. Att utifrån sådana undantagsfall
införa generella befogenheter av det aktuella slaget för trafiktjänstemän i
annan kollektivtrafik än järnvägstrafik anser jag emellertid inte vara lämp-
ligt. Jag vill också liksom utredningen peka på att trafikföretagen genom-
gående anser det vara olämpligt att deras personal får befogenhet att an-
vända våld.

Jag ansluter mig därför till utredningens ställningstagande att trafikper-
sonal inte skall ges rätt att avvisa, avlägsna eller omhänderta ordningsstö-
rande personer i den nu aktuella kollektivtrafiken. Mitt ställningstagande in-
nebär att denna personal måste begära polishj älp när en person som har väg-
rats tillträde till eller uppmanats att lämna trafikföretagets område tredskas.
En bestämmelse om handräckning av polis bör därför tas in i den nya ord-

Prop. 1992/93:210

213

ningslagen. Bestämmelsen bör gälla även för ordningsvakter, som har för-
ordnats att tjänstgöra inom trafikföretagets område.

När det så gäller befogenheten att ta i beslag alkoholdrycker som påträf-
fas hos någon som förtär sådana drycker i strid med förtäringsförbudet delar
jag de synpunkter som har framförts vid remissbehandlingen av bl.a. JO och
Polismyndigheten i Stockholm om att en sådan befogenhet för trafikperso-
nalen i själva verket kan bidra till en skärpning av konfliktsituationer.
Vidare blir som JO har påpekat ett beslag oftast aktuellt först sedan resenä-
ren betett sig så att det blir nödvändigt att avlägsna honom från t.ex. trafik-
medlet, och då måste ändå polis eller ordningsvakt tillkallas. Som jag ser
det skulle det också vara svårt att tillräckligt klart ange vilken personal hos
trafikföretagen vid de olika trafikslagen som med hänsyn till utbildning
m.m. skulle kunna ges en sådan befogenhet.

Mitt förslag innehåller därför ingen motsvarighet till utredningens för-
slag om att ge trafiktjänstemän befogenhet att verkställa beslag av alkohol-
drycker. Däremot föreslår jag liksom utredningen att en polisman eller en
ordningsvakt skall få ta i beslag alkoholdrycker som påträffas hos någon
som har brutit mot förtäringsförbudet.

Jag återkommer strax till motsvarande frågor vid järnvägstrafik (avsnitt
5.3).

4.5 Ikraftträdande m.m.

Den nya ordningslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994. Ett
ikraftträdande vid halvårsskiftet 1993 är mot bakgrund av att ansökningar
om tillstånd till och anmälningar om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar på goda grunder kan antas vara större under
sommarhalvåret än annars mindre lämpligt. Vare sig de myndigheter som
har att tillämpa den nya lagen eller allmänheten är mot den bakgrunden
betjänt av en ordning med en övergång till ett delvis nytt regelsystem redan
vid halvårsskiftet 1993.

Även de förslag till övriga lagändringar som jag har tagit upp i detta
lagstiftningsärende, som också i allt väsentligt är knutna till regleringen i
ordningslagen, bör träda i kraft den 1 januari 1994. Vid ikraftträdandet bör
de taxor och reglementen som har beslutats med stöd av 23 § ordnings-
stadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) eller med stöd av 25 §
AOst, upphöra att gälla. Till viss del kommer dessa nämligen att ersättas av
bestämmelserna i den nya ordningslagen om ordning och säkerhet i viss
kollektiv persontrafik.

Också de vid ordningslagens ikraftträdande gällande lokala ordnings-
stadgor, lokala hamnordningar och föreskrifter som har utfärdats med stöd
av 10 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460) bör upphävas. Sådana lokala
föreskrifter, anpassade till bestämmelserna i den nya ordningslagen, kan
emellertid inte undvaras i framtiden. Att upprätta nya lokala ordnings-
stadgor m.m. kommer att innebära ett betydande arbete för bl.a. kom-
munerna. Mot den bakgrunden bör de vid ordningslagens ikraftträdande
gällande lokala föreskrifterna ges fortsatt giltighet under den tid som kan

Prop. 1992/93:210

214

beräknas åtgå för utfärdande av nya sådana föreskrifter. För egen del anser
jag att det arbetet bör kunna klaras av under en tid av två år. Då bör de nu
gällande lokala föreskrifter, som inte redan har ersatts av nya sådana före-
skrifter, upphöra att gälla.

I specialmotiveringen till ordningslagen kommer jag att närmare be-
handla innebörden och konsekvenserna av övergångsbestämmelserna till la-
gen.

5 Övrig lagstiftning

5.1 Avgifter för upplåtelser av offentliga platser

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: En kommun som med nyttjanderätt upplåter kommunal
tomtmark, som utgör offentlig plats, skall på samma sätt som en privat
markägare få träffa överenskommelse med nyttjanderättshavaren om er-
sättningen. Upplåtelser av detta slag skall därför undantas från regle-
ringen i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m.m.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Enligt Stockholms kommun (juridiska avdelningen)
bör det i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m.m. (avgiftslagen) klart anges att kommunen
för den aktuella typen av kvartersmark har rätt att ta ut ersättning på sed-
vanliga civilrättsliga grunder. Kommunen anser vidare att det i lagen bör
regleras även efter vilka grunder andra än kommuner som förvaltar allmän
plats bör ta ut ersättning för upplåtelser.

NO betonar i anslutning till förslaget vikten av att kommunerna vid till-
lämpningen av avgiftslagen behandlar näringsidkare lika, oavsett om de är
kommuninnevånare eller inte. Även Riksförbundet Kiosk- och Gatukök och
Sveriges Kioskägares Riksförbund diskuterar avgiftslagen och anser att en
kommun gentemot den till vilken en upplåtelse sker skall redovisa vilka
faktorer kommunen har som bedömningsgrund när de enskilda avgifterna
fastställs.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare berört (avsnitt 4.3.1) har
regleringen i 2 § AOst och den till regleringen knutna rätten för kommu-
nerna att ta ut avgifter enligt avgiftslagen ansetts utesluta att kommunerna
ingår civilrättsliga nyttjanderättsavtal beträffande sådana områden som är
allmänna platser enligt 1 § AOst.

Kommunens skyldighet att för allmänt begagnande upplåta platser som
är allmänna enligt 5 kap. 3 § första stycket 1 PBL (t.ex. gator, vägar, torg
och parker) medför en viss inskränkning i kommunernas rätt att fritt dispo-
nera över marken. Mitt ställningstagande i det föregående (avsnitt 4.3.1)
om krav på tillstånd för att få ta i anspråk offentlig plats enligt den nya
ordningslagen bör också i flertalet fall utesluta möjligheten för en kommun

215

att upplåta offentlig plats med nyttjanderätt. Mot den bakgrunden anser jag
att upplåtelse av ett sådant område bör få ske endast i den särskilda ordning
som föreskrivs i ordningslagen. Avgift för upplåtelsen bör liksom nu tas ut
enligt avgiftslagen.

Samma synsätt bör gälla för ett område som kommunen i en detaljplan
avsatt för hamnverksamhet. Kommunens möjlighet att fritt förfoga över
marken kan sägas vara begränsad på samma sätt som gäller för bl.a. gator.
Även i dessa fall bör således en upplåtelse av platsen för något annat ända-
mål än den särskilda verksamheten få ske endast enligt ordningslagens reg-
ler. Med en sådan ordning klargörs att kravet på tillstånd inte skall gälla i
fråga om upplåtelser för just det ändamål som området enligt planen skall
tillgodose. Kommunen kommer således liksom nu att ha full frihet att ge-
nom nyttjanderättsavtal upplåta delar av hamnområdet för upplag och andra
ändamål som hör till hamnverksamheten. Sådana delar som inte är tillgäng-
liga för allmänheten kommer över huvud inte att beröras av regleringen av
offentlig plats i den nya ordningslagen (jfr avsnitt 4.1).

En sådan inskränkning i kommunens rätt att fritt disponera marken som
gäller för bl.a. gator kan inte anses föreligga i fråga om annan kvartersmark
än sådan som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverksamhet
och står under kommunens förvaltning. Sådana områden har ju blivit of-
fentlig plats enbart på grund av att kommunen upplåtit marken för allmän
trafik. Kommunens ställning skiljer sig således beträffande sådana områden
inte från vad som gäller för en enskild fastighetsägare. Denne kan ju fritt
upplåta sin mark för skilda ändamål, även om marken utgör offentlig plats
enligt ordningslagstiftningen.

Jag anser därför att det inte bör finnas något hinder mot att kommunerna
med nyttjanderätt upplåter annan av kommunen förvaltad kvartersmark än
sådan som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverksamhet
och är offentlig plats. Som jag tidigare har föreslagit bör polisens tillstånd
krävas även för att ta i anspråk ett sådant område; dock bör tillståndsfrågan
prövas utan kommunens hörande (se avsnitt 4.3.1).

När en kommun upplåter kvartersmark som förvaltas av kommunen med
nyttjanderätt, bör kommunen i likhet med en enskild fastighetsägare ha rätt
att träffa överenskommelse med nyttjanderättshavaren om ersättningen.
Upplåtelser av detta slag bör därför undantas från regleringen i avgifts-
lagen.

Prop. 1992/93:210

216

5.2 Renhållning

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: I saklig överensstämmelse med nuvarande reglering skall
en kommun hålla områden, som i detaljplan redovisas som gator, vägar,
torg, parker och andra allmänna platser och för vilka kommunen enligt
plan- och bygglagen (1987:10, PBL) är huvudman, i sådant skick att
uppkomsten av sanitär olägenhet hindras samt de krav tillgodoses, som
med hänsyn till förhållandena på orten och övriga omständigheter kan
ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommu-
nens skyldighet begränsas liksom nu av det renhållningsansvar som an-
kommer på staten som väghållare.

Även områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och har
iordningställts och begagnas för allmän trafik skall hållas rena. Skyl-
digheten att hålla rent, som sanktioneras med bötesstraff, åvilar fastig-
hetens ägare eller någon annan som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxe-
ringslagen (1979:1152) skall anses som fastighetsägare. Kommunen
skall dock svara för renhållningsskyldigheten när det gäller mark för
allmän trafik i vilken nyttjanderätt eller annan särskild rätt har upplåtits
enligt 14 kap. 2 § PBL.

Förslaget innebär bl.a. att regleringen av gaturenhållning samlas i
renhållningslagen (1979:596). Vidare införs i renhållningslagen en defi-
nition av begreppet fastighetsinnehavare.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av Stockholms kommun (miljö-
och hälsoskyddsnämnden), Sundsvalls kommun och Svenska Renhållnings-
verks-Föreningen. Svenska kommunförbundet och Göteborgs kommun an-
ser att en kommun även i fortsättningen bör ha möjlighet att meddela lokala
renhållningsföreskrifter. Vidare utgår kommunförbundet från att införandet
av PBL inte medför att kommunerna automatiskt skall ta över ren-
hållningsansvaret för områden inom detaljplan som tidigare legat under
byggnadsplan.

Sveriges Fastighetsägareförbund och SABO avstyrker förslaget om skyl-
dighet för fastighetsägare m.fl. att svara för renhållning på kvartersmark.
Förslaget om kommunens ansvar för mark för allmän trafik i vilken servitut
eller nyttjanderätt har upplåtits enligt 14 kap. 2 § PBL avstyrks av Helsing-
borgs och Örebro kommuner medan Stockholms kommun (juridiska
avdelningen) anser att det bör vara möjligt att genom avtal föra över ren-
hållningsskyldigheten från kommunen till fastighetsägaren.

Bakgrunden till mitt förslag: Regleringen av skyldigheten att hålla rent
på gator, vägar och andra allmänna platser samt andra för allmänheten
tillgängliga områden är utspridd på ett flertal lagar och andra författningar.
Sålunda förekommer bestämmelser om renhållning i bl.a. AOst och lokala
ordningsstadgor, renhållningslagen (1979:596), väglagen (1971:948), väg-

217

kungörelsen (1971:954), lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL) och
naturvårdslagen (1964:822),

I motiven till AOst (prop. 1956:143 s. 89) övervägde föredragande stats-
rådet om inte bestämmelserna om gaturenhållning borde samlas i den
samtidigt föreslagna lagen om skyldighet att renhålla gata m.m. Emellertid
ansåg föredraganden att bestämmelserna om gaturenhållning hade ett nära
samband med ordningsföreskrifterna i stadgan. Vidare var han av den upp-
fattningen att stadgans bestämmelser om straff och andra sanktionsmedel
borde göras tillämpliga på renhållningsskyldigheten. Därtill kom den
omständigheten att det enligt hans uppfattning kunde förväntas att de lokala
ordningsstadgoma skulle komma att innehålla närmare föreskrifter om
renhållningsskyldighetens innebörd. Föredraganden stannade mot den här
bakgrunden för att ta in föreskrifter angående innebörden av renhållnings-
skyldigheten i AOst och i lagen om skyldighet att renhålla gata m.m.
reglera endast frågan om vem som skall ha ansvaret för renhållnings-
skyldigheten.

Sålunda finns i 3 § AOst de grundläggande bestämmelserna om gaturen-
hållning. Enligt den paragrafen skall allmän plats inom stadsplanelagt om-
råde och allmän väg inom byggnadsplanelagt område genom olika åtgärder
hållas i det skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens be-
lägenhet inom samhället och övriga omständigheter tillgodoser skäliga
anspråk. Åtgärderna skall således anpassas efter vad som med hänsyn till
samtliga omständigheter kan anses skäligt (a. prop. s. 90).

De åtgärder som skall vidtas enligt 3 § AOst är dels renhållning i egent-
lig bemärkelse, dvs. sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål, borttagande av ogräs och annan jämförlig åtgärd, dels vinterren-
hållning och dels rensning och upptining av rännstensbrunn med ledning
till allmän avloppsledning. I vinterrenhållning ingår snöröjning, undanskaf-
fande av snö och is, sandning eller någon annan åtgärd för att motverka
halka samt bortförande av sand eller annat som har påförts för att motverka
halka.

Allmän plats enligt 3 § AOst har samma innebörd som i 1 § stadgan
(a. prop. s. 90). Sålunda förstås med detta begrepp områden som är all-
männa platser enligt stadsplan, allmänna vägar, hamnområden och andra
områden som är upplåtna för eller används för allmän trafik.

Underlåtenhet att fullgöra renhållningsskyldighet enligt 3 § AOst eller
enligt lokal ordningsföreskrift är belagd med straff i 28 § AOst. Vidare har
polisen enligt 31 § AOst möjlighet att besluta om vitesföreläggande mot
den som inte fullgör sin renhållningsskyldighet enligt AOst eller lokal ord-
ningsstadga eller om tvångsutförande på den försumliges bekostnad.

Som nyss har redogjorts för regleras i 3 § AOst endast renhållningsskyl-
dighetens innebörd och omfattning. I fråga om vem som skall fullgöra den
skyldigheten hänvisas i paragrafens tredje stycke till ”särskilda bestämmel-
ser”. Härmed avses främst bestämmelserna i renhållningslagen, väglagen
och EVL.

Enligt 18 § renhållningslagen skall en kommun inom områden med
stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrivs i 3 § AOst. Sålunda skall

Prop. 1992/93:210

218

kommunen hålla rent på gator, torg, parker och andra sådana allmänna plat-
ser samt allmänna vägar. På sådana platser och vägar skall kommunen
också röja snö, skaffa undan snö och is, sanda eller vidta någon annan
åtgärd för att motverka halka, föra bort sand eller annat som har påförts för
att motverka halka samt rensa och tina upp rännstensbrunn med ledning till
allmän avloppsledning. Uttrycket ”allmän plats” i paragrafen har sålunda
en snävare innebörd än vad uttrycket har enligt 1 § AOst eftersom det i
renhållningslagen med allmän plats avses endast sådan plats som är allmän
enligt stadsplan. Inom områden med byggnadsplan har en kommun
motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Om skyldigheten enligt
väglagstiftningen ligger på staten som väghållare, bortfaller emellertid
kommunens ansvar.

Enligt 19 § första stycket renhållningslagen kan en kommun ålägga en
fastighetsägare eller någon annan som enligt kommunalskattelagen
(1928:370) är skattskyldig för fastigheten att inom ett område med stads-
plan fullgöra den skyldighet som anges i 18 § renhållningslagen i fråga om
gångbana eller något annat utrymme utanför fastigheten som behövs för
gångtrafiken. Bestämmelsen har i sak oförändrad förts över till renhåll-
ningslagen från 2 § lagen (1956:619) om skyldighet att renhålla gata m.m.
(jfr prop. 1978/79:205 s. 29 och prop. 1970:157 s. 86).

Ett åläggande enligt 19 § första stycket renhållningslagen får sålunda
inte avse någon annan åtgärd än sådan som enligt 18 § ankommer på
kommunen. Således får åläggandet inte avse sådan renhållningsskyldighet
m.m. som skall fullgöras av staten (prop. 1956:143 s. 273). I motiven till
lagen om skyldighet att renhålla gata m.m. uttalade föredragande statsrådet
(a. prop. s. 272) att endast fastighetsägare inom stadsplanelagt område kan
åläggas att fullgöra renhållningsskyldighet vad gäller gångbana eller något
annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten. Sålunda
omfattas inte enskilda gångvägar av bestämmelsen i 19 § första stycket ren-
hållningslagen.

I andra stycket i 19 § renhållningslagen föreskrivs att kommunens beslut
skall underställas länsstyrelsens prövning, om fastighetsägaren inte tidigare
har haft någon sådan skyldighet som sägs i första stycket.

I 20 § renhållningslagen har kommunen tillagts en allmän städningsskyl-
dighet. Skyldigheten avser enligt första stycket annan plats utomhus än som
avses i 18 § där allmänheten fritt får färdas. Har ett sådant område skräpats
ned eller osnyggats på något annat sätt skall kommunen återställa platsen i
det skick som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och
omständigheterna i övrigt tillgodoser skäligt anspråk. Enligt andra stycket
gäller inte bestämmelsen, om skyldigheten enligt lag eller någon annan för-
fattning eller särskilda föreskrifter skall fullgöras av någon annan. Härmed
avses bl.a. dels den renhållningsskyldighet som skall fullgöras av staten
som väghållare (jfr 5 och 27 §§ väglagen), dels bestämmelserna om s.k.
städningsföreläggande i naturvårdslagen (prop. 1970:157 s. 87).

Enligt 23 § naturvårdslagen åligger det var och en att se till att han inte
skräpar ned utomhus i naturen eller inom bebyggda områden. Förseelser
mot bestämmelsen kan medföra straff enligt 37 § första stycket 7 natur -

Prop. 1992/93:210

219

vårdslagen. Vidare kan enligt 24 § naturvårdslagen kommunen ålägga den
som skräpat ned att ställa i ordning platsen. Kommunens städningsskyldig-
het enligt 20 § renhållningslagen inträder först sedan det har visat sig att ett
åläggande enligt 24 § naturvårdslagen inte har följts (prop. 1970:157 s. 87).

Enligt huvudregeln i 5 § väglagen är staten väghållare för allmän väg.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan emellertid
besluta att en kommun skall vara väghållare inom kommunen, om det främ-
jar en god och rationell väghållning.

Väghållningen omfattar enligt 4 § första stycket väglagen byggande av
väg och drift av väg. Bestämmelser om vad som är att hänföra till drift av
väg finns i 26 § väglagen. Enligt första stycket i paragrafen skall väg hållas
i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparationer
och andra åtgärder. Enligt andra stycket skall ett vägområde hållas i sådant
skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda.
Renhållningsskyldigheten enligt väglagen gäller inom områden med detalj-
plan endast vägområden för motorväg och motortrafikled. För andra all-
männa vägar inom detaljplanelagt område åligger det således en kommun
att svara för renhållningen.

I 45 § vägkungörelsen finns närmare bestämmelser om vilka åtgärder
som innefattar drift av väg. Sådana åtgärder är bl.a. snöplogning, halkbe-
kampning, sopning, borttagande av skräp och smuts samt ogräsbekämp-
ning.

De renhållningsåtgärder och andra åtgärder som skall utföras beträffande
enskilda vägar är betydligt mera begränsade än vad som gäller för allmänna
vägar. I 3 och 4 §§ EVL finns vissa regler om vinterväghållning. Enligt
dessa bestämmelser skall vinterväghållning utföras på det sätt som vägens
ändamål kräver. Särskilda bestämmelser om egentlig renhållning saknas i
EVL.

Skälen för mitt förslag: Som nyss har redogjorts för finns de grund-
läggande bestämmelserna om gaturenhållning i 3 § AOst medan före-
skrifterna om vem denna skyldighet åvilar finns i renhållningslagen.
Bestämmelser om sanktioner för underlåtenhet att utföra föreskriven
renhållning finns i AOst (28 och 31 §§). Vidare kan i en lokal ordnings-
stadga meddelas föreskrifter om utvidgning av det område för vilket
renhållningsskyldighet gäller liksom detaljföreskrifter. I motiven till AOst
(prop. 1956:143 s. 89) övervägdes, som nyss har nämnts, om inte bestäm-
melserna om gaturenhållning borde hållas samman i en författning. Före-
dragande statsrådet stannade emellertid för att reglerna om renhållnings-
skyldigheten borde föras in i AOst, bl.a. på grund av att bestämmelserna
om gaturenhållning hade ett nära samband med ordningsföreskrifterna i
stadgan.

Oavsett det samband som kan finnas mellan renhållnings- och ordnings-
föreskrifter av annat slag anser jag att övervägande skäl talar för att be-
stämmelser om gaturenhållning har sin naturliga plats i renhållningslagen.
De grundläggande bestämmelserna om renhållningsskyldighetens omfatt-
ning, bestämmelser om vem som skall fullgöra skyldigheten och bestäm-
melser om rättsverkan vid försummelser att fullgöra skyldigheten bör så-

Prop. 1992/93:210

220

lunda enligt min uppfattning tas in i renhållningslagen. Som jag ser det bör
kommunerna själva kunna besluta om vilka närmare åtgärder som krävs för
att lagens krav uppfylls.

En ordning med samlade bestämmelser om gaturenhållning i renhåll-
ningslagen för med sig att bestämmelser motsvarande dem i 3 § AOst inte
behövs i den nya ordningslagen. Beträffande renhållningen av allmänna
och enskilda vägar anser jag att övervägande skäl talar för att den nu-
varande ordningen behålls.

Enligt 3 § AOst omfattas allmän plats inom stadsplanelagt område och
allmän väg inom byggnadsplanelagt område av renhållningsskyldigheten.
Som jag tidigare har redogjort för (avsnitt 4.1) motsvaras begreppen stads-
och byggnadsplaner numera av begreppet detaljplan i PBL. Enligt över-
gångsbestämmelserna till PBL (17 kap. 27 §) skall vad som i lag eller
någon annan författning föreskrivs om stadsplan i stället avse detaljplan,
inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, och vad som
föreskrivs om byggnadsplan avse detaljplan, inom vilken någon annan än
kommunen är huvudman för allmänna platser.

Eftersom kravet på en väl fungerande renhållning särskilt starkt gäller
beträffande platser som i betydande utsträckning används för fordons- och
gångtrafik bör kommunerna svara för renhållningen på sådana platser.
Bestämmelserna i 18 § renhållningslagen och väglagstiftningen fyller som
jag ser det i allt väsentligt dessa krav. Även bestämmelserna i dessa
författningar om fördelningen av renhållningsskyldigheten anser jag vara
väl avvägda.

Således bör enligt min mening en bestämmelse som ålägger kommunen
att svara för gaturenhållning och andra åtgärder inom områden för vilka
kommunen enligt PBL är huvudman och som i detaljplan redovisas som
gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser tas in i renhåll-
ningslagen. Vilka åtgärder som får anses skäliga bör liksom nu avgöras
med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och
övriga omständigheter. Till skillnad från vad som nu gäller enligt 3 § AOst
anser jag i likhet med utredningen att kraven på de åtgärder som kan
fordras bör preciseras närmare. Renhållningsskyldighetens ändamål bör
sålunda framgå av bestämmelsen. Det bör enligt min mening kunna anges
så att renhållning m.m. skall fullgöras på ett sådant sätt att sanitära hänsyn
och trevnadshänsyn samt krav på framkomlighet och trafiksäkerhet blir
tillgodosedda.

I likhet med vad som nu gäller bör kommunen enligt den tilltänkta be-
stämmelsen svara även för vinterhållning. Närmare bestämmelser om vilka
åtgärder som skall utföras, dvs. detaljbestämmelser av det slag som nu finns
i 3 § AOst och i 18 § renhållningslagen, bör kommunen kunna bestämma
själv.

Enligt en bestämmelse i 5 § väglagen är staten väghållare för allmänna
vägar, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
beslutar att en kommun skall vara väghållare inom kommunen. Statens
skyldighet som väghållare begränsas ytterligare av 27 § väglagen. Enligt
bestämmelserna där begränsas nämligen statens skyldighet att ombesörja

Prop. 1992/93:210

221

drift av allmän väg inom ett område med detaljplan, där kommunen är hu-
vudman för allmänna platser till sådan del av gata eller väg som behövs
med hänsyn till trafiken (jfr 6 kap. 29 § andra stycket PBL). I enlighet med
vad jag i det föregående har sagt om att fördelningen av renhållnings-
ansvaret enligt den nuvarande ordningen får anses vara väl avvägd, anser
jag att den nuvarande begränsningen enligt väglagen av kommunens ren-
hållningsansvar bör behållas oförändrad.

Som jag ser det gör sig kravet på en god renhållning av kvartersmark
som särskilt har iordningställts och begagnas för allmän trafik lika starkt
gällande som beträffande de egentliga allmänna platserna. Jag delar sålunda
utredningens ståndpunkt att det krävs bestämmelser om renhållningsskyl-
dighet även för områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och
som har iordningställts och begagnas för allmän trafik. Renhållnings-
skyldighetens omfattning bör motsvara den som jag har angett beträffande
de egentliga allmänna platserna.

För att renhållningsskyldigheten enligt den tilltänkta bestämmelsen skall
inträda förutsätts att marken har iordningställts och begagnas för allmän
trafik. Först när sådana åtgärder har vidtagits kan området anses jämställt
med en vanlig allmän plats. Skyldigheten bör således inte gälla, om en tomt
eller en del av en tomt används för mera spontant uppkommen trafik. Enligt
min uppfattning leder kravet på iordningställande för trafikändamål till att
det i allmänhet inte kan råda någon tvekan om vilka områden som avses
med bestämmelsen.

I linje med vad jag tidigare har anfört om kraven på sådana platser som i
stor utsträckning utnyttjas för fordons- och gångtrafik bör renhållnings-
skyldigheten för s.k. kvasiallmänna platser författningsregleras. Som jag i
det föregående (avsnitt 4.1) har redogjort för förekommer ofta, särskilt i
områden med småhusbebyggelse, s.k. storkvarter. Förutom byggnadstomter
för husen innehåller storkvarteren en eller flera s.k. kommunikationstomter,
dvs. särskilt för hela husgruppen gemensamt avsatta områden som inne-
håller gemensam mark i form av gator, parker m.m. Sådana kvasiallmänna
platser skiljer sig ofta varken till utformningssätt eller användning från de
egentliga allmänna platserna.

Skyldigheten att sköta renhållningen på de kvasiallmänna platserna bör
som jag ser det i första hand ankomma på fastighetsägaren eller den som
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som fastighetsägare.
Om det aktuella området är gemensamt för flera fastigheter, t.ex. som en
gemensamhetsanläggning, kommer skyldigheten ofta att åligga en sam-
fällighetsförening. Jag återkommer i specialmotiveringen till gränsdrag-
ningen mot EVL och bestämmelsen i 20 § renhållningslagen.

Den renhållningsskyldighet för fastighetsägare eller den som enligt nyss-
nämnda bestämmelse i fastighetstaxeringslagen skall anses som fastighets-
ägare som enligt min uppfattning bör införas kan emellertid inte gälla
undantagslös. I en detaljplan kan nämligen finnas bestämmelser om att
mark som är avsedd för enskilt byggande skall användas även för en allmän
trafikanläggning eller för en trafikanläggning som är gemensam för flera
fastigheter. Sådan mark skall enligt 14 kap. 2 § PBL i allmänhet upplåtas

Prop. 1992/93:210

222

till kommunen genom nyttjanderätt eller annan särskild rätt. När kom-
munen har tagit marken i anspråk genom nyttjanderätt eller annan särskild
rätt, anses kommunen ha en skyldighet att ställa i ordning marken för sitt
ändamål samt att svara för underhållet av marken. Kommunens skyldighet
kommer således i detta fall att i praktiken inte skilja sig från vad som gäller
i fråga om allmänna platser. Mot den bakgrunden anser jag det naturligt att
kommunen också bör svara för sådan mark. Sålunda bör en bestämmelse
tas in i renhållningslagen som ålägger kommunen och inte fastighetsägaren
att sköta renhållningen i fråga om mark för allmän trafik i vilken nyttjan-
derätt eller annan särskild rätt har upplåtits enligt 14 kap. 2 § PBL.

Vad jag nyss har sagt om kravet på de renhållningsåtgärder som skall ut-
föras av kommunen då denna svarar för renhållningen bör enligt min me-
ning gälla även för fastighetsägare eller den som enligt 1 kap. 5 § fas-
tighetstaxeringslagen skall anses som fastighetsägare.

Utredningen föreslår att det i renhållningslagen tas in en bestämmelse
om straff för den som inte fullgör sin renhållningsskyldighet. Under remiss-
behandlingen har förslaget kritiserats från något håll, eftersom det av den
föreslagna bestämmelsen inte klart framgår om uppsåt eller oaktsamhet
krävs för att straffansvar skall kunna utkrävas. För egen del anser jag att det
i likhet med nuvarande ordning måste finnas en möjlighet att utkräva
straffansvar mot den som inte fullgör sin renhållningsskyldighet. I linje
med vad jag har anfört beträffande straffbestämmelserna i den nya ord-
ningslagen bör ansvar kunna utkrävas vid såväl uppsåtlig som oaktsam
underlåtenhet att fullgöra renhållningsskyldigheten. Till skillnad från utred-
ningsförslaget anser jag att det av straffbestämmelsen också klart bör fram-
gå vem som kan ådömas straff, nämligen fastighetsägare eller den som
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som fastighetsägare.

Enligt 21 § renhållningslagen utövas tillsynen över efterlevnaden av
lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter av den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds-
området, om inte regeringen bestämmer något annat. Kommunen får enligt
23 § första stycket meddela de förelägganden eller förbud som uppenbart
behövs för att lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall
efterlevas. I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse om möjlighet
för kommunen att sätta ut vite i beslut om föreläggande eller förbud. Enligt
tredje stycket i paragrafen får kommunen låta vidta åtgärden på den
försumliges bekostnad om han inte iakttar föreläggandet.

För att en kommun på ett effektivt sätt skall ha möjlighet att tillse att be-
stämmelserna om renhållningsskyldighet efterlevs är det nödvändigt att be-
stämmelserna om vite och tvångsutförande blir tillämpliga på även gaturen-
hållning som skall utföras enligt lagen.

I linje med mitt förslag i det följande till en bestämmelse i 3 kap. 24 §
ordningslagen om frihet från ansvar enligt den lagen för den som åsido-
sätter ett vitesföreläggande enligt 20 § i kapitlet, om gärningen omfattas av
föreläggandet, bör inte heller den som åsidosätter ett vitesföreläggande
enligt renhållningslagen dömas till straff enligt den lagen, om gärningen
omfattas av föreläggandet.

Prop. 1992/93:210

223

Enligt min mening kan det finnas ett behov för kommunen att kunna
meddela detaljerade föreskrifter om gaturenhållning för fastighetsägarna
eller dem som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som
fastighetsägare. Ett bemyndigande för regeringen och efter vidaredele-
gation en kommun att meddela sådana föreskrifter bör därför tas in i ren-
hållningslagen.

Jag vill i sammanhanget peka på att en kommun alltjämt har möjlighet
att med stöd av 19 § första stycket renhållningslagen ålägga fastighetsägare
eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen skall anses som
fastighetsägare att fullgöra skyldighet i fråga om gångbanerenhållning.

I mina överväganden i fråga om gaturenhållningsskyldigheten har jag
samrått med chefen för Miljö- och naturresursdepartementet.

5.3 Ordningsstörningar vid järnvägstrafik

Prop. 1992/93:210

Mitt förslag: Beträffande järnvägstrafik införs motsvarande förtärings-
förbud och förverkanderegel som i fråga om den kollektivtrafik som om-
fattas av regleringen i ordningslagen. Avsikten är att SJ skall kunna ut-
nyttja möjligheten att medge undantag från förbudet att förtära alkohol-
drycker i särskilda fall till att tillåta att medhavd folköl förtärs på fjärr-
tåg.

Vidare ges en befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst
befogenhet att från järnvägens område avlägsna den som har brutit mot
förtäringsförbudet. Alkoholdrycker som påträffas hos den som har brutit
mot detta förbud får tas i beslag av en sådan befattningshavare, en
polisman eller en ordningsvakt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utred-
ningens förslag till förtäringsförbud omfattar till skillnad från mitt förslag
inte folköl. Vidare innebär utredningsförslaget till skillnad från mitt att den
som bryter mot förtäringsförbudet skall kunna dömas till penningböter.

Remissinstanserna: Jfr avsnitt 4.4.1. Förslaget om att förtäringsförbu-
det skall omfatta järnvägstrafik liksom motsvarande förverkandemöjlighet
tillstyrks av SJ, som också anser att det beträffande järnvägstrafik bör
finnas ett förbud mot obehörig användning av nödbroms.

Skälen för mitt förslag: Som har angetts i det föregående (avsnitt
4.4.1) regleras frågor om ordning och säkerhet i järnvägstrafik numera i
jämvägssäkerhetslagen (1990:1157), som trädde i kraft den 1 januari 1991.
Mitt ställningstagande beträffande regleringen i den nya ordningslagen av
kollektivtrafik innebär att sådana frågor beträffande järnvägstrafik även i
fortsättningen skall regleras i jämvägssäkerhetslagen, medan de nuvarande
bestämmelserna i den lagen om förbud att beträda spårområden för tunnel-
bana och spårväg förs över till ordningslagen. När det gäller regleringen i
övrigt i jämvägssäkerhetslagen av ordningshållning i järnvägstrafik saknas

224

det, som jag ser det, i detta ärende underlag för att överväga andra frågor än
som rör ett förtäringsförbud.

Frågan om alkoholförtäring på tåg regleras för närvarande enbart genom
föreskrifterna i lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD), som
gäller i den mån det förekommer servering av alkoholdrycker på tåg eller
inom någon annan del av trafikföretagets område. Om inte något annat föl-
jer av LHD, är alkoholförtäring på tåg i princip tillåten. I de föreskrifter
som SJ har utfärdat (SJ:s författningssamling, SJF 610, Persontransport-
föreskrifter) anges visserligen att medförda spritdrycker, vin och starköl
inte får förtäras på tåg och i stationshallar samt att överträdelser av förbudet
i sista hand kan föranleda avvisning av den resande. Som utredningen har
angett är emellertid den rättsliga grunden för dessa föreskrifter oklar.

Mitt ställningstagande i det föregående (avsnitt 4.4.2) i fråga om den
kollektivtrafik som är avsedd att regleras i den nya ordningslagen, och som
alltså inte omfattar järnvägstrafik, innebär att ett förtäringsförbud skall
gälla spritdrycker, vin och andra former av öl än lättöl. Enligt min mening
bör ett sådant förbud omfatta all lokaltrafik, alltså även tågtrafik.

I fråga om fjärrtrafiken med tåg gör sig, som utredningen anför, behovet
av ett förtäringsförbud inte lika starkt gällande. Regleringen i LHD innebär
att det gäller olika bestämmelser i fråga om förtäring ombord i fjärrtåg av
alkoholdrycker som den resande för med sig resp, alkoholdrycker som ser-
veras och köps i tågen. I enlighet med det serveringstillstånd som Aktie-
bolaget Trafikrestauranger har får i vissa tåg servering ske av vin, starköl
och öl medan servering av öl får ske i samtliga fjärrtåg. Enligt LHD (56 §),
som innehåller förbud mot förtäring på ett serveringsställe av andra alko-
holdrycker än sådana som har serverats i enlighet med tillstånd enligt lagen,
gäller automatiskt ett förbud för de resande i fjärrtågen att dricka medhavda
alkoholdrycker. Det är alltså förbjudet för de resande att förtära medhavd
folköl men inte medhavd lättöl. I den tågtrafik där tillstånd till servering av
alkoholdrycker inte finns - för närvarande endast lokaltågen - är emellertid
alkoholförtäring i princip tillåten.

Jag anser i likhet med utredningen att man bör behålla ordningen att en-
dast sådana alkoholdrycker som har serverats i enlighet med tillstånd enligt
LHD bör få förtäras ombord på fjärrtåg och att således medhavda drycker
av motsvarande slag inte heller i fortsättningen skall få förtäras av de
resande. I linje med utredningen anser jag vidare det vara motiverat att här
kunna göra ett undantag i fråga om medhavd folköl. Enligt min uppfattning
bör man emellertid på denna punkt välja en annan lösning än den som
utredningen har valt.

Utredningens ställningstagande innebär att ett förtäringsförbud måste ha
samma omfattning, oavsett om färdmedlet är ett tunnelbanetåg, en buss
eller ett järnvägståg. Vidare menar utredningen att det inte är möjligt att dra
någon skarp gräns mellan lokal- och fjärrtåg eller att det är möjligt för den
resande att avgöra om ett järnvägståg används i lokal- eller fjärrtrafik. Med
utgångspunkten att det bör vara tillåtet att dricka folköl på fjärrtåg gäller
därför utredningens förslag till förtäringsförbud i fråga om såväl järnvägs-
trafik som annan kollektivtrafik endast spritdrycker, vin och starköl.

Prop. 1992/93:210

225

15 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

Också jag anser att det är en fördel att här i princip ha ett enhetligt förtä-
ringsförbud. Mitt ställningstagande att folköl inte bör få förtäras i den
lokala kollektivtrafiken men att detta bör kunna få ske på fjärrtåg är som
jag ser det inte heller oförenligt med denna utgångspunkt. Enligt min
mening bör nämligen den lösningen väljas även i fråga om järnvägstrafiken
att förtäringsförbudet avser, förutom spritdrycker, vin och starköl, även
annat öl än lättöl, men att trafikföretaget för särskilda fall får medge
undantag från förbudet. Begreppet särskilda fall bör här kunna avse vissa
angivna tåg. När det gäller fj ärrtågen bör därvid trafikföretaget - SJ -
kunna utnyttja undantaget till att tillåta att passagerarna förtär medhavd
folköl. Jag ser inga skäl till att det här skulle behöva uppstå problem av det
slag som utredningen har befarat. Genom tydlig skyltning i de tåg där
undantaget gäller bör det för passagerarna inte råda någon tvekan om
omfattningen av förtäringsförbudet.

Liksom utredningen anser jag att överträdelse av förtäringsförbudet bör
kunna medföra förverkande av alkoholdryckerna. Beslag av sådana drycker
bör få verkställas av en befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst
vid järnväg liksom av en polisman eller ordningsvakt.

Jag har i det föregående (avsnitt 4.4.4.) berört frågan om jämvägsperso-
nalens nuvarande befogenheter att använda tvångsåtgärder. Befogenheten
för en befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst att i vissa fall av-
lägsna personer från järnvägens område bör utvidgas till att omfatta även
den som har brutit mot förtäringsförbudet. Även en polisman eller
ordningsvakt bör, i linje med vad som har föreslagits beträffande regle-
ringen i den nya ordningslagen av kollektivtrafik, få genomföra tvångsåt-
gärder av det nu nämnda slaget.

Någon möjlighet att avvisa en person som bryter mot förtäringsförbudet
från järnvägens färdmedel anser jag i linje med vad Lagrådet anfört inte
vara påkallat. Möjligheten till beslag av alkoholdryckerna framstår som en
tillräckligt ingripande åtgärd för att förhindra sådana ordningsstörningar
som i det enskilda fallet kan bli en följd av fortsatt alkoholförtäring. Inte
heller framstår det enligt min mening som påkallat att straffsanktionera
överträdelser av förtäringsförbudet.

5.4 Tillsyn över hundar m.m.

Prop. 1992/93:210

Min bedömning: Några ökade möjligheter för var och en att ta om
hand en hund som springer lös utan tillsyn bör inte införas nu.

Utredningens förslag innebär i huvudsak att en hund som springer lös
utan tillsyn skall kunna tas om hand av var och en och att polismyndigheten
skall ansvara för hundens omhändertagande. Vidare innebär utrednings-
förslaget att polismyndigheten efter ett delgivningsförfarande får besluta att
hunden efter viss tid skall överlåtas eller avlivas, om den som har rätt till
hunden inte har gjort anspråk på den. Utredningsförslaget innebär också att

226

hundens ägare eller den som har mottagit hunden till underhåll eller
nyttjande skall svara för kostnaderna för hundens omhändertagande.

Remissinstanserna: En majoritet av de instanser som har yttrat sig i
frågan ställer sig positiva till förslaget. Från bl.a. polishåll ifrågasätts om
ett kungörelseförfarande tjänar något praktiskt syfte, eftersom samvets-
granna hundägare i allmänhet mycket snart hör av sig till polisen. Polis-
myndigheten i Helsingborg, Föreningen Sveriges polischefer och Före-
ningen Sveriges länspolischefer pekar på att en ordning med obligatorisk
kungörelse innebär en onödig skärpning i förhållande till reglerna i lagen
(1938:121) om hittegods. Kravet på kungörelse enligt den lagen upphörde
nämligen år 1983. Från polishåll framhålls också att den föreslagna tiden
om tre veckor innan polisen får fatta beslut om hur man skall förfara med
en omhändertagen hund är för lång. Dessa instanser framhåller vidare att en
så lång tid medför stora kostnader för samhället för hundens omvårdnad.

Bakgrunden till min bedömning: Genom lagstiftning, som trädde i
kraft den 1 januari 1988, (prop. 1986/87:58, bet. 1986/87:JoU15, rskr.
1986/87:190) erhöll den dåvarande lagen om tillsyn över hundar rubriken
lag om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen). Det lagstiftnings-
ärendet innebar också att i lagen togs in bestämmelser om rätt för jakt-
rättshavare att omhänderta en hund som löper lös. Sådana bestämmelser
fanns tidigare i jaktlagen. I samma lagstiftningsärende bröts bestämmelser
om tillsynen över katter ur jaktlagstiftningen och fördes över till tillsyns-
lagen.

I 1 § första stycket tillsynslagen finns en allmän tillsynsregel som gäller
både hundar och katter. Enligt den bestämmelsen skall hundar och katter
hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras natur och övriga om-
ständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda
olägenheter.

I 4 § tillsynslagen finns bestämmelser om hur man skall förfara i vissa
fall med en hund som springer lös. Enligt första stycket får jakträttshavaren
eller den som företräder honom ta hand om en hund som springer lös i ett
område där det finns vilt. När hunden har tagits om hand skall dess ägare
eller innehavare underrättas. I de fall då denne inte är känd skall polismyn-
digheten i orten underrättas.

I andra stycket i samma paragraf finns en bestämmelse om hur man skall
förfara med en hund som inte kan tas om hand. I en sådan situation får po-
lismyndigheten låta döda hunden, om detta är angeläget ur viltvårdssyn-
punkt och försvarligt med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

I 5 § första stycket tillsynslagen finns en bestämmelse om skyldighet för
den som vill återfå en hund som har tagits om hand enligt 4 § att betala er-
sättning för hundens föda och de övriga kostnader som omhändertagandet
har fört med sig. I andra stycket i samma paragraf regleras förfarandet med
en omhändertagen hund som inte har återtagits. Enligt den bestämmelsen
får jakträttshavaren behålla hunden, om ägaren eller innehavaren inte har
återtagit hunden mot ersättning enligt första stycket inom en vecka efter det
att han underrättades om omhändertagandet eller inom två veckor efter det
att polismyndigheten underrättades.

Prop. 1992/93:210

227

Bestämmelserna i 4 och 5 §§ tillsynslagen motsvarar i huvudsak inne-
hållet i 22 § första och tredje styckena i jaktlagen i dess lydelse före år
1988.

Skälen för min bedömning: De olägenheter som främst blir följden av
en utbredd djurhållning i tätorterna är en tilltagande nedsmutsning av
offentliga platser. Det problemet är särskilt förknippat med hundhållning.
Hundar som springer lösa kan också på andra sätt vålla olägenheter för
allmänheten, t.ex. genom att skrämma förbipasserande eller utgöra en fara
för trafiken. Förutom den allmänna tillsynsplikten enligt 1 § tillsynslagen är
de åtgärder som kan tillgripas för att förhindra sådana störningar i huvudsak
desamma som för närvarande regleras i lokala ordningsstadgor, dvs.
kopplingstvång för hundar, upplockningstvång och förbud mot att låta
hundar och katter vistas på vissa platser.

Utredningen har särskilt tagit upp frågan om lämpligheten av att i lag ta
in en generell bestämmelse om upplockningstvång. Efterlevnaden av en så-
dan bestämmelse skulle enligt min mening inte kunna övervakas effektivt.
Detta skulle i sin tur sannolikt få till följd att respekten för en sådan be-
stämmelse skulle komma att urholkas. Sålunda anser jag i likhet med ut-
redningen att generella bestämmelser om upplockningstvång inte bör infö-
ras. Den nuvarande ordningen med en reglering på lokal nivå bör sålunda
behållas.

Som framgår av redogörelsen för nuvarande ordning finns i tillsynslagen
bestämmelser som gör det möjligt att i vissa fall ta om hand en hund som
springer lös. Den möjligheten är emellertid begränsad till områden där det
finns vilt, dvs. främst i naturen. Enligt min uppfattning bör möjligheten att
omhänderta en hund som springer lös utan tillsyn gälla även för andra
områden. Mot bakgrund av bl.a. den trafikfara som lösspringande hundar
kan utgöra inom t.ex. en stadskärna anser jag en sådan reglering vara befo-
gad ur ordnings- och säkerhetssynpunkt.

Ett förslag till ökade möjligheter för var och en att ta om hand en hund
som springer lös utan tillsyn lades också fram i lagrådsremissen. Lagrådet
har emellertid ansett att förslaget framstod som oklart vad gäller inom vilka
områden rätten att ta upp hunden tillkommer jakträttshavaren och de om-
råden där var och en har en sådan rätt. Jag delar Lagrådets uppfattning och
avser således inte att lägga fram något förslag till bestämmelser om utökade
möjligheter till omhändertagande av lösspringande hundar.

Under ärendets beredning har från polishåll förts fram att det inte som
nu i första hand bör ligga på polisen att svara för förvaring o.d. av bl.a.
hundar som omhändertagits; Jag har förståelse för dessa synpunkter. Det
kan nämligen inte mot bakgrund av vad statsmakterna i olika sammanhang
uttalat om en renodling av polisens arbete anses vara en åtgärd som i första
hand bör ligga på polisen. I förevarande lagstiftningsärende saknas emel-
lertid beredningsunderlag för att göra vare sig några mera ingripande
förändringar i nuvarande bestämmelser om omhändertagande av lös-
springande hundar eller tillgodose de synpunkter som har framförts från
polishåll. Dessa frågor bör emellertid övervägas i något annat lämpligt sam-
manhang.

Prop. 1992/93:210

228

I mina överväganden har jag samrått med chefen för Jordbruksdepar- Prop. 1992/93:210
tementet.

5.5 Ordningshållning vid restauranger m.m.

Min bedömning: Någon skyldighet för den som har tillstånd till
servering av alkoholdrycker att svara för att ordning råder i anslutning
till serveringslokalen utöver vad som kan följa av 2 kap. 16 § i ordnings-
lagen, bör inte införas.

Våldskommissionens förslag: Kommissionen föreslår att det i lagen
(1977:293) om handel med drycker tas in en bestämmelse som ålägger den
som har tillstånd till servering av alkoholdrycker att svara för att ordning
råder i och utanför serveringslokalen. Enligt kommissionen kan tillstånds-
havaren ofta uppfylla sin skyldighet genom att vidta enkla åtgärder, t.ex.
ordna med tillfredsställande belysning utanför lokalen, upphöra med
kösystem o.d. Om sådana åtgärder är otillräckliga bör det enligt kommis-
sionen åligga tillståndshavaren att anställa särskild personal med ordnings-
vaktsförordnande.

Remissinstanserna: Några av de remissinstanser som har ställt sig posi-
tiva till kommissionens förslag pekar på att kraven på en tillståndshavare i
det här aktuella avseendet måste preciseras och hållas inom rimliga gränser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ställer sig positiv till att en tillståndshava-
res ansvar för ordningen såväl inne i lokalen som i dess omedelbara närhet
utökas. Länsstyrelsen ställer sig emellertid avvisande till kommissionens
förslag att låta ordningsvakter svara för ordningen utanför en nöjes- eller
serveringslokal i vidare mån än som gäller enligt nuvarande reglering.
Enligt länsstyrelsen kan det inte anses lämpligt att utsträcka ordningsvak-
ternas ansvar för ordningshållningen utomhus så att de kan komma att göra
ingripanden på allmän plats och mot människor som uppehåller sig där utan
att det föreligger något samband med verksamheten i nöjeslokalen. Lik-
nande synpunkter förs fram av Polismyndigheten i Sundsvall.

Enligt Malmö tingsrätt ankommer det på samhället att övervaka ord-
ningen på allmän plats. Tingsrätten avstyrker därför en bestämmelse med
innebörd att den som har tillstånd att servera alkoholdrycker skall åläggas
ansvar för ordningen utanför serveringslokalen. En sådan bestämmelse
skulle enligt tingsrätten ge upphov till svåra gränsdragningsproblem. Tings-
rätten ifrågasätter om tillståndshavaren skall ha ansvar för oordning som
många gånger orsakas av personer som är berusade redan innan de har fått
tillträde till nöjesstället.

Svenska kommunförbundet ställer sig tveksam till om det är restau-
ratören som skall agera ”polis” på allmän plats.

Bakgrunden till min bedömning: Enligt 34 § lagen (1977:293) om
handel med drycker (LHD) får servering av alkoholdrycker ske endast om
tillstånd till det har meddelats. Undantag från kravet på tillstånd görs

229

emellertid för servering i militär mäss ombord på örlogsfartyg. Där får
sålunda servering av alkoholdrycker ske utan att tillstånd har meddelats.

Länsstyrelsen, som är tillståndsmyndighet, får enligt 43 § LHD i till-
stånd till servering av alkoholdrycker meddela de föreskrifter som behövs.
Av motiven till bestämmelsen (prop. 1976/77:108 s. 81) framgår att sådana
föreskrifter kan avse bl.a. serveringstider, serveringslokalens beskaffenhet
och särskilda krav på övervakande personal. I anslutning till bestämmelsen
uttalade föredragande statsrådet att särskilda föreskrifter bör meddelas
endast i de fall då sådana är oundgängligen erforderliga från alkoholpolitisk
synpunkt.

Om servering av alkoholdrycker medför olägenheter i fråga om ordning,
nykterhet och trevnad eller om bestämmelserna i lagen eller med stöd av la-
gen meddelade föreskrifter inte efterlevs, får enligt 64 § första stycket LHD
länsstyrelsen ingripa med särskilda föreskrifter, varning eller återkallelse av
meddelat tillstånd till servering av alkoholdrycker. Av motiven till bestäm-
melsen (a. prop. s. 89) framgår att övervakningen av en serveringslokal
skall riktas in på att motverka olägenheter i främst nykterhetshänseende.

Enligt 16 § tredje stycket AOst får polisen vid en offentlig tillställning
meddela de föreskrifter som behövs för att upprätthålla ordning och säker-
het vid tillställningen. Föreskrifterna får innefatta bl.a. skyldighet att anlita
förordnade ordningsvakter och annan personal. Med annan personal avses
enligt motiven till bestämmelsen (prop. 1979/80:17 s. 26) bl.a. säkerhets-
funktionärer vid tävlingar, väktare och vaktmästare. I fråga om allmänna
sammankomster får enligt 7 § LAS polisen för motsvarande ändamål som
vid offentliga tillställningar meddela föreskrifter om sådan skyldighet, dock
endast i fråga om sammankomster som utgör konserter. Beträffande före-
skrifternas utformning gäller att de inte får medföra att anordnaren belastas
med onödiga kostnader eller att möjligheten att hålla tillställningen eller
sammankomsten onödigtvis försvåras på något annat sätt (16 § tredje
stycket tredje meningen AOst resp. 7 § andra stycket sista meningen LAS).

En utgångspunkt för regleringen av ordningshållning vid offentliga till-
ställningar och allmänna sammankomster är att huvudansvaret för att ord-
ningen upprätthålls vid tillställningen eller sammankomsten ligger på
anordnaren. Föredragande statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet (prop.
1979/80:17 s. 24) att anordnaren kan fullgöra sin skyldighet att upprätthålla
ordning själv eller genom att anlita personal eller vidta någon annan åtgärd,
t.ex. utforma in- och utgångar på visst sätt eller begränsa antalet åskådare.

En ordningsvakt har enligt 1 § lagen (1980:578) om ordningsvakter till
uppgift att medverka till att upprätthålla allmän ordning. Ordningsvakter får
enligt 2 § lagen förordnas att tjänstgöra vid bl.a. offentliga tillställningar,
allmänna sammankomster och lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker
serveras till allmänheten enligt 37 § LHD. Av förarbetena till bestämmelsen
(prop. 1979/80:122 s. 65) framgår att förordnandet, när det avser offentliga
tillställningar och allmänna sammankomster, omfattar även t.ex. ingångar
till lokalen, infarter till området och särskilt upplåtna parkeringsplatser.
Detsamma får anses gälla i fall då förordnandet avser en lokal där alkohol-
drycker serveras.

Prop. 1992/93:210

230

Skälen för min bedömning: Problemet med ordningshållning i an-
slutning till restauranger och nöjesställen har under senare år blivit allt mer
accentuerat. Det står helt klart att det våld som inträffar i dessa miljöer ofta
har ett samband med alkoholförtäring. För att komma till rätta med
problemet krävs åtgärder av olika slag. Som Våldskommissionen har pekat
på är det viktigt att den miljö där våld och ordningsstörningar uppstår
förändras så att sådana företeelser kan motverkas. Inte minst angeläget är
att den som bedriver verksamhet där problem av detta slag förekommer tar
det ansvar som är rimligt för att förhindra att verksamheten ger upphov till
sådana problem. Samtidigt är det viktigt att det gäller klara gränser för hur
långt sådana åtgärder får sträcka sig så att någon tveksamhet inte råder t.ex.
beträffande vem som kan utföra tvångsåtgärder.

Jag har i det föregående behandlat dessa problem i samband med all-
männa sammankomster och offentliga tillställningar (avsnitt 4.2.4 och spe-
cialmotiveringen till 2 kap. 16 § ordningslagen). Mina ställningstaganden
där innebär att huvudansvaret för ordningshållningen även i framtiden skall
ligga på anordnaren. I förhållande till nuvarande ordning klargörs emeller-
tid att polisen vid tillståndsgivningen kan meddela villkor om skyldighet
för anordnaren att tillämpa s.k. engångsinsläpp.

När det gäller restauranger och andra nöjesställen, där det inte äger rum
allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar men där det före-
kommer servering av alkohol som kräver tillstånd, är förhållandena annor-
lunda. Som Våldskommissionen har pekat på kan det sägas att lagen om
handel med drycker ålägger tillståndshavaren ett ansvar för att verksamhe-
ten inte medför olägenheter från alkoholpolitisk utgångspunkt. Ansvaret
kan emellertid inte anses omfatta ordningsstörningar som äger rum utanför
serveringslokalen, även om de kan sägas ha samband med serveringsrörel-
sens verksamhet.

Jag vill till en början slå fast att uppgiften att upprätthålla allmän ord-
ning och säkerhet i samhället och förebygga brott ankommer på polisen (jfr
2 § polislagen). Som jag ser det bör möjligheten att ge andra funktionärer
befogenhet att sköta polisiära uppgifter på offentlig plats, t.ex. att avvärja
brott eller ordningsstörande beteende, utnyttjas restriktivt. Jag vill här också
peka på att RPS i en skrivelse i januari 1987 till den dåvarande regeringen
där styrelsen redovisar ett uppdrag att utreda polisens verksamhet för att
förebygga brott och övervaka den allmänna ordningen i samband med
större helger och andra festdagar har strukit under att en utökning av antalet
ordningsvakter för att möta allvarliga ordningsproblem inte kan godtas som
en generell lösning.

Att som Våldskommissionen varit inne på ålägga en tillståndshavare att
svara för att ordning råder utanför serveringslokalen anser jag vara väl
långtgående. Som några remissinstanser påpekar kan det på goda grunder
också antas att en reglering i linje med Våldskommissiones förslag kommer
att leda till svåra gränsdragningsproblem. Enligt min mening skulle en ge-
nerell bestämmelse om skyldighet för en tillståndshavare att svara för ord-
ningen utanför en lokal där alkoholdrycker serveras inte ge någon närmare

Prop. 1992/93:210

231

vägledning i det enskilda fallet. Redan pä den grunden anser jag att den av
Våldskommissionen föreslagna regleringen är mindre lämplig.

Som jag nyss har slagit fast är det en av polisens grundläggande uppgif-
ter att svara för att allmän ordning och säkerhet i samhället upprätthålls.
Även från rättssäkerhetssynpunkt anser jag sålunda att det är otillfredsstäl-
lande att överlåta polisiära uppgifter i den utsträckning som det här skulle
bli fråga om på personal som inte har genomgått polisutbildning. Därtill
kommer att ordningsvakternas befogenheter är begränsade i förhållande till
vad som gäller för polispersonal.

Sammanfattningsvis anser jag sålunda att någon reglering i linje med
Våldskommissionens förslag inte bör införas. Jag vill emellertid här särskilt
peka på att polisen med stöd av regleringen i 2 kap. 16 § andra stycket i den
nya ordningslagen får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla
ordning och säkerhet vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-
ning. Villkoren får innefatta skyldighet för anordnaren att anlita förordnade
ordningsvakter.

Polismyndigheten i Halmstad har i en skrivelse i augusti 1989 till den
dåvarande regeringen pekat på de ordningsproblem som råder i stadens
centrala delar. Enligt myndigheten är problemen störst i ett område kring
olika näringsställen och misshandel, skadegörelse, förargelseväckande
beteende m.fl. brott är vanligt förekommande i dessa omgivningar. För att
komma till rätta med ordningsproblemen i området föreslår polismyn-
digheten bl.a. att en möjlighet för polisen att meddela villkor som ålägger
t.ex. en innehavare av ett näringsställe att själv svara för ordningen utanför
lokalen och i an gränsande områden införs.

När det gäller dessa problem anser jag att det skulle sträcka sig för långt
att införa en möjlighet för t.ex. polisen att meddela villkor om tider för öp-
pethållande och annat beträffande verksamhet som innefattar matservering i
ordinära lokaler. Mitt förslag i det föregående (avsnitt 4.3.9) om polisens
befogenheter enligt den nya ordningslagen att meddela villkor i olika sam-
manhang innebär sålunda inte att någon sådan möjlighet skapas.

Jag anser vidare att möjligheten enligt 2 § 4 lagen om ordningsvakter att
förordna ordningsvakter för tjänstgöring vid serveringslokaler inte bör ut-
vidgas att omfatta, som polismyndigheten vill, även matställen utan serve-
ringstillstånd. De problem från ordningssynpunkt som här kan uppstå i spe-
ciella fall utgör sålunda enligt min mening inte tillräckliga skäl att rubba
den avvägning som gjordes vid lagens tillkomst (se prop. 1979/80:122 s. 26
ff.) om vid vilka lokaler och verksamheter ordningsvakter får förordnas att
tjänstgöra.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för Socialdepartementet.

Prop. 1992/93:210

232

5.6 Korttidsuthyming av möblerad bostadslägenhet

Prop. 1992/93:210

Min bedömning: Någon ändring bör inte göras av nuvarande ordning
med krav på polisens tillstånd i vissa fall för att en fastighetsägare under
kortare tid skall få hyra ut bostadslägenheter som har möblerats tillfälligt
i avvaktan på uthyrning för permanent boende.

SABO:s förslag innebär att undantag görs från kravet på polisens till-
stånd i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse vid korttidsuthyr-
ning av en bostadslägenhet som har möblerats tillfälligt i avvaktan på att
den hyrs ut för permanent boende, om hyresvärdens huvudsakliga verksam-
het avser uthyrning av hyreslägenheter för stadigvarande bruk.

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat bemötande under re-
missbehandlingen. De instanser som kritiserar förslaget pekar på främst att
det medför tolkningssvårigheter och att det kan ge upphov till en ökning av
den oseriösa uthyrningsverksamheten. Bostadsdomstolen pekar på att oklar-
heter råder om vad som skall avses med korttidsuthyming. Vidare anser
domstolen att frågan om en lägenhet har möblerats bara tillfälligt i avvaktan
på uthyrning för permanent boende kan vara svår att bedöma. RPS framhål-
ler att kravet på tillstånd enligt lagen om hotell- och pensionatrörelse
behövs bl.a. för att polisen skall kunna upprätthålla allmän ordning och
säkerhet samt få viss insyn i verksamheten; vid prövning av en ansökan
sker bl.a. kontroll av föreståndarens och ersättarens resp, lokalernas lämp-
lighet. Polismyndigheten i Malmö anser att den föreslagna undantagsregeln
slår upp portama för oseriös verksamhet.

Bakgrunden till min bedömning: I 1 § första stycket andra meningen
lagen om hotell- och pensionatrörelse definieras hotell- och pensionat-
rörelse som en yrkesmässig verksamhet med ändamål att tillhandahålla en
tillfällig, möblerad bostad. I motiven till bestämmelsen anges (prop.
1966:124 s. 77 f.) att reglerna om hotell- och pensionatrörelse är tillämpliga
på en verksamhet som drivs under beteckningar som bl.a. motell,
resandevåningar, resanderum, natthärbärgen och vandrarhem samt vissa
småstugor. Vidare uttalas i motiven att antalet rum som tillhandahålls inte i
och för sig inverkar på frågan om rörelsen skall hänföras till en sådan
rörelse som kräver tillstånd.

I andra stycket i den aktuella paragrafen föreskrivs att lagen inte gäller
för en bostad som tillhandahålls som ett led i en verksamhet för vård, till-
syn, utbildning eller uppfostran, eller för en ensligt belägen, obemannad
stuga som står till allmänhetens förfogande för tillfällig övernattning, eller
på en campingplats belägen enkelt utrustad stuga utan vatten och avlopp
som hyrs ut till allmänheten som tillfällig bostad.

Enligt 2 § första stycket får hotell- och pensionatrörelse som är avsedd
att samtidigt ta emot minst nio gäster eller som omfattar minst fem gästrum
drivas endast av den som har tillstånd av polismyndigheten i orten till det.
Tillstånd skall enligt andra stycket i förevarande paragraf meddelas, om det

233

inte finns anledning att anta att den som söker tillståndet skall driva
rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer.

Om hotell- eller pensionatrörelse för vilken tillstånd fordras enligt 2 §
drivs av bolag, förening eller någon annan samfällighet skall det enligt 3 §
första stycket finnas en föreståndare för rörelsen. Enligt andra stycket i den
aktuella paragrafen skall föreståndaren godkännas av polismyndigheten. I
sista stycket i paragrafen föreskrivs att en godkänd föreståndare ansvarar i
tillståndshavarens ställe för att rörelsen utövas enligt föreskrifterna i lagen.

I 4 § finns bestämmelser om bl.a. att det skall finnas en ersättare för en
tillståndshavare som själv förestår rörelsen och för föreståndare samt att er-
sättaren skall vara godkänd av polismyndigheten.

Skälen för min bedömning: Bakom lagen om hotell- och pensionat-
rörelse ligger tanken att en sådan rörelse måste bedrivas pä ett sätt som
tillgodoser högt ställda krav på allmän ordning och säkerhet. Enligt min
mening bör det även i fortsättningen vara en uppgift för det allmänna att
vaka över att den som söker en tillfällig bostad tillförsäkras godtagbara
förhållanden i fråga om ordning och säkerhet till person och egendom.
Dessa krav tillgodoses som jag ser det väl av bl.a. polisens tillstånds-
prövning enligt den aktuella lagen.

Om en generell undantagsregel i linje med SABO:s förslag införs kom-
mer den nuvarande möjligheten till kontroll av en rörelseidkares lämplighet
att tas bort. En sådan ordning skulle enligt min mening avsevärt öka ris-
kerna för en oseriös uthyrningsverksamhet. Redan av den anledningen
anser jag att förslaget är mindre lämpligt.

Vidare blir en undantagsbestämmelse som den föreslagna så allmänt
hållen att den inte ger någon vägledning i det enskilda fallet. Exempelvis
kan som jag ser det svårigheter uppkomma med att i ett enskilt fall avgöra
om en lägenhet har möblerats bara tillfälligt i avvaktan på uthyrning för
stadigvarande boende eller inte.

Sålunda anser jag att övervägande skäl talar för att behålla nuvarande
ordning med krav på polisens tillstånd i vissa fall för att få hyra ut en möb-
lerad bostad tillfälligt.

5.7 Konsekvensändringar

Mitt förslag till en ny ordningslag för med sig ändringar i ett flertal författ-
ningar som inte har behandlats närmare här och i vilka det hänvisas till
AOst eller LAS. Dessa följdändringar innebär emellertid inte att de ifråga-
varande författningarna ändras i sak.

6 Ekonomiska konsekvenser

Mitt förslag till en sammanhållen reglering i en ordningslag av bestäm-
melser om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, allmän
ordning och säkerhet på offentlig plats m.m. samt ordning och säkerhet i

Prop. 1992/93:210

234

viss kollektiv persontrafik kan förutses få vissa ekonomiska konsekvenser i
olika avseenden.

I lagen finns vissa bestämmelser om besiktning av samlingstält och s.k.
tivolianordningar. Kravet på besiktning kommer att innebära vissa kost-
nader för den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig till-
ställning i de fall då sammankomsten eller tillställningen anordnas i ett
samlingstält eller om det förekommer tivolianordningar vid samman-
komsten eller tillställningen. Att ett samlingstält eller en tivolianordning
skall ha godkänts vid en besiktning för å andra sidan med sig att polismyn-
dighetens prövning i ett tillståndsförfarande eller annars kommer att för-
enklas. Polisens prövning ur säkerhetssynpunkt av tältet eller anordningen
kan nämligen med den föreslagna ordningen i de flesta fall begränsas till en
kontroll av att besiktning har utförts och att tältet eller anordningen
godkänts vid detta förfarande och ställts upp på platsen i enlighet med
godkännandet.

Enligt den nya ordningslagen ges - till skillnad från nuvarande ordning -
polisen befogenhet att i vissa fall ålägga en anordnare av en allmän sam-
mankomst skyldighet att ersätta polisen för kostnader för ordningshållning
vid sammankomsten. Den ökade kostnaden för arrangören motsvaras alltså
av en besparing för staten.

I den nya ordningslagen har bestämmelserna för överklagande av polis-
myndighets beslut ändrats. Enligt nuvarande bestämmelser sker över-
prövningen av länsstyrelse och med regeringen som sista instans. Den här
föreslagna ordningen innebär att polismyndighets beslut överklagas till
länsrätt med möjlighet till överprövning i kammarrätt och med regerings-
rätten som sista instans. Den nya ordningen innebär att arbetsbelastningen i
förvaltningsdomstolarna kommer att öka i viss mån. Å andra sidan kommer
länsstyrelserna att få en viss lättnad i sin arbetsbörda.

7 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till

1. ordningslag,

2. lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga
avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.,

3. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596),

4. lag om ändring i jämvägssäkerhetslagen (1990:1157),

5. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,

6. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.,

7. lag om ändring i lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutövning,

8. lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar,

9. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter,

Prop. 1992/93:210

235

10. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva
varor,

11. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning.

Förslag 2 och 11 har upprättats i samråd med chefen för Civildeparte-
mentet, förslag 3 har upprättats i samråd med chefen för Miljö- och natur-
resursdepartementet, förslag 4 har upprättats i samråd med chefen för Kom-
munikationsdepartementet, förslag 5 har upprättats i samråd med chefen för
Socialdepartementet och förslag 10 har upprättats i samråd med chefen för
Näringsdepartementet.

Förslagen har granskats av Lagrådet.

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till ordningslag

Lagens rubrik

Rubriken ”ordningslag” har valts som en enkel benämning på lagen och för
att ge upplysning om ändamålet med en väsentlig del av regleringen i
lagen, nämligen ordningshållningen. Att lagen även innehåller säkerhets-
föreskrifter i stor utsträckning har inte ansetts utgöra något hinder mot
detta.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller särskilda föreskrifter om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar (2 kap.) samt föreskrifter om allmän
ordning och säkerhet i övrigt dels vid sammankomster och tillställningar, på
offentliga platser och vid vissa anläggningar och verksamheter (3 kap.), dels
i viss kollektiv persontrafik (4 kap.).

I paragrafen, som inleder lagen, anges de skilda områden som regleras av
lagens föreskrifter om ordning och säkerhet. I 2 kap. har tagits in bestäm-
melser om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Bestäm-
melserna om allmänna sammankomster ersätter lagen (1956:618) om all-
männa sammankomster (LAS) medan regleringen av offentliga till-
ställningar ersätter motsvarande föreskrifter i allmänna ordningsstadgan
(AOst). Regleringen i ordningslagen av allmänna sammankomster och of-
fentliga tillställningar överensstämmer i allt väsentligt med vad som tidi-
gare har gällt.

Bestämmelser om ordning och säkerhet på offentliga platser i andra fall
än som regleras i föreskrifter i 2 kap. om allmänna sammankomster och of-
fentliga tillställningar har tagits in i 3 och 4 kap. Regleringen i 3 kap. inne-
håller bestämmelser om ianspråktagande av offentliga platser, tillsyn över
byggnader, säkerhetsåtgärder vid grävning, schaktning, sprängning, skjut-
ning och användande av pyrotekniska varor samt om säkerhetskrav på
brunnar o.d. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak AOst:s regler på dessa
områden. Kapitlet innehåller också bestämmelser om att - liksom enligt
AOst - kommunerna skall kunna bestämma att olika ordningsföreskrifter

Prop. 1992/93:210

236

för offentliga platser skall gälla på samma sätt som lagens bestämmelser för
andra för allmänheten tillgängliga områden än sådana som generellt är of-
fentliga platser.

Bestämmelserna i 4 kap. gäller ordning och säkerhet i viss kollektiv
persontrafik. Regleringen gäller för trafik med tunnelbana och spårväg samt
för sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkes-
trafiklagen (1979:559), dvs. i huvudsak buss- och taxitrafik.

2 § Med offentlig plats enligt denna lag avses

1. allmänna vägar,

2. gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas
som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,

3. områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamnverk-
samhet, om de har upplåtits för detta ändamål och är tillgängliga för
allmänheten, samt

4. andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande an-
vänds för allmän trafik.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får före-
skriva att anläggningar för lek, idrott, camping eller friluftsliv, badplatser,
järnvägsområden, begravningsplatser och andra sådana områden, om de inte
omfattas av bestämmelserna i första stycket, skall jämställas med offentliga
platser vid tillämpning av 3 kap. och av lokala föreskrifter, under för-
utsättning att områdena är tillgängliga för allmänheten.

Om ett område eller utrymme som avses i första stycket är tillgängligt
för allmänheten endast under vissa tider, är det offentlig plats under dessa.
Detsamma gäller områden som omfattas av en föreskrift enligt andra
stycket.

(Jfr 1 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.1). I paragrafen anges vad som avses med uttrycket offentlig
plats. Paragrafen innehåller vidare ett bemyndigande för regeringen och,
efter delegation av regeringen, kommunerna att genom normgivning med
offentlig plats jämställa vissa andra områden vid tillämpning av vissa
föreskrifter i lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

I första stycket anges de områden som är offentliga platser. I huvudsak
stämmer definitionen av uttrycket offentlig plats överens med definitionen
av allmän plats i 1 § första stycket AOst. Beträffande den närmare innebör-
den av punkterna 1-3 i första stycket hänvisas till den allmänna motive-
ringen.

Punkt 4 i första stycket avser andra landområden än som anges i
punkterna 1-3 samt utrymmen inomhus som permanent används för allmän
trafik. Ett område kan inte anses vara använt för allmän trafik, om det
används av allmänheten endast i mycket ringa utsträckning. Det innebär att
en enskild väg som bara fungerar som infartsväg till eller som körväg för
några enstaka fastigheter eller en skogsbilväg som visserligen får användas
av allmänheten men som endast i mycket begränsad utsträckning används
på detta sätt inte blir offentlig plats enligt denna punkt. Motsvarande blir
fallet i fråga om sådana gång- och cykelvägar inom exempelvis ett
villaområde som bara i blygsam utsträckning används av andra än de
närmast boende. Däremot saknar det betydelse om vägen används av

Prop. 1992/93:210

237

allmänheten endast för gångtrafik eller om den också används för
cykeltrafik eller trafik med motorfordon. Liksom hittills kan mer eller
mindre spontant uppkomna ”vägar” över tomtmark, som med fastighets-
ägarens tysta eller uttryckliga samtycke används för gång- eller cykeltrafik,
vara att anse som offentliga platser enligt punkt 4. Likaså kan en vinterväg
över en isbelagd sjö bli att anse som offentlig plats, om vägen används för
allmän trafik.

Gång-, cykel- och bilvägar samt torg inom s.k. storkvarter utgör således
offentliga platser, om de inte används av allmänheten i bara ringa utsträck-
ning. Även gator, tunnlar, broar, trafikkaruseller och andra trafikplatser,
som i detaljplan redovisas som kvartersmark, är att anse som offentliga
platser.

Likaså bör större parkeringsplatser som är avsedda för allmänheten
anses som offentliga platser enligt denna punkt under förutsättning att det
aktuella området inte faller under någon av punkterna 1-3. En sådan större
parkeringsplats får nämligen anses vara använd för allmän trafik. Även en
större parkeringsplats i anslutning till en stormarknad, en idrottsplats eller
en friluftsanläggning bör hänföras under begreppet offentlig plats. Däremot
är begreppet inte avsett att omfatta en kundparkering med ett fåtal platser
som är avsedda endast för en enskild butiks kunder. Inte heller boendepar-
keringar är i sin egenskap av parkeringsplatser avsedda att omfattas av
begreppet offentlig plats.

Offentlig plats enligt punkt 4 är inte avsett att innefatta ett idrotts- eller
fritidsområde. I enlighet med det föregående kan däremot t.ex. gång-,
cykel- och ridvägar inom området bli att anse som offentliga platser.

Ingen skillnad görs mellan utrymmen under tak eller underjord och om-
råden i det fria vid avgränsningen av begreppet offentlig plats. Det
avgörande är om området eller utrymmet används för allmän trafik i den
mening som nyss har angetts. Behovet av en ordningsreglering kan inte
anses vara mindre enbart av det skälet att utrymmet är beläget under tak
eller under jord. Det förhållandet att överbyggda områden kan utgöra
offentliga platser är av särskild betydelse för de s.k. innetorgen.

Med innetorg avses vanligen en större öppen plats inom en byggnad som
innehåller butiker, serviceinrättningar m.m. vilka är avgränsade från torget
- och vanligtvis även från varandra - genom skyltfönster, väggar och
dörrar. Byggnadskroppen kan dessutom innehålla exempelvis kontor och
bostäder.

Innetorgen har ofta samma funktion som torg i det fria. Under vissa tider
kan det samlas många människor där, för att främst besöka butiker och
olika serviceinrättningar. Det förekommer också att innetorgen fungerar
som enbart genomgångspassager eller samlingsplatser. Eftersom det
förekommer innetorg av olika karaktär har i paragrafen sådana platser inte
generellt angetts vara offentliga platser. Exempelvis kan innetorg med
endast ett fåtal butiker och bara en in- och utgång inte anses vara ett utrym-
me som stadigvarande används för allmän trafik. I dessa fall finns det inte
något uttalat behov av en reglering från ordningssynpunkt.

Prop. 1992/93:210

238

Annorlunda förhåller det sig med större innetorg, som på ett helt annat
sätt är jämförbara med torg i det fria. Större innetorg fungerar som genom-
gångspassager och samlingsplatser. Och beträffande sådana torg finns ett
klart behov av en reglering från ordningssynpunkt. De utgör därför offent-
liga platser enligt punkt 4.

Sammanfattningsvis kan sägas att den avgörande omständigheten som
kan medföra att ett innetorg blir att anse som offentlig plats är att genom-
gångstrafik av någon betydelse förekommer. Den närmare avgränsningen
får här överlämnas åt rättstillämpningen.

En gångtunnel liksom för allmänheten avsedda områden eller utrymmen
i eller vid järnvägs- och tunnelbanestationer skall på samma sätt som hittills
anses som offentliga platser. Här görs inte heller någon skillnad mellan
områden i det fria och utrymmen under tak eller under jord. Beträffande
järnvägs- och tunnelbanestationer liksom andra kommunikationsanlägg-
ningar får gränsen mellan offentliga och andra platser dras så att platsen är
offentlig, om allmänheten har tillträde dit utan att först behöva lösa färd-
biljett eller utan att det annars uppställs särskilda krav för tillträde. Ned-
gångar till tunnelbanestationer och gångpassager till spårområden utgör
således offentliga platser. Däremot omfattas inte själva perrongerna av
begreppet. Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1) kan
emellertid en kommun i lokal ordningsstadga föreskriva att perronger dit
allmänheten har tillträde utan färdbiljett skall jämställas med offentliga
platser.

Väntsalar och biljetthallar i järnvägsstationer, färjeterminaler och flyg-
platsbyggnader används i regel endast av de resande. Sådana områden kan
inte i egentlig bemärkelse anses upplåtna för allmän trafik och är därför inte
offentliga platser. Det förekommer emellertid att vissa sådana anläggningar
i stor utsträckning fungerar som samlingsplatser. Vanligtvis finns det då i
anslutning till en sådan anläggning butiker, olika näringsställen och
serviceinrättningar som post och bank. Sådana anläggningar företer väsent-
liga likheter med de större innetorgen och utgör därför offentliga platser.

I detta sammanhang kan nämnas beträffande hamnområden (punkt 3) att
ett sådant blir offentlig plats endast om det är tillgängligt för allmänheten.
Av det följer att frihamnsområden och andra hamnområden dit allmänheten
inte har fritt tillträde faller utanför begreppet offentlig plats. Inte heller är
ett hamnområde eller del av det offentlig plats, om allmänheten har tillträde
till området endast under förutsättning att färdbiljett för t.ex. en båtresa har
köpts.

Huvudprincipen är således att ett område eller utrymme är offentlig
plats, om allmänheten har tillträde dit utan att behöva erlägga avgift eller an
det ställs upp andra särskilda krav för tillträde till området eller utrymmet.
Allmänna parkeringsplatser utgör emellertid undantag från denna huvud-
princip så till vida att parkering där vanligtvis förutsätter att avgift erläggs
för fordons uppställande.

I andra stycket ges bemyndigande för regeringen och, efter regeringens
bemyndigande i sin tur, kommunerna att föreskriva att andra områden än de
som anges i första stycket och som är tillgängliga för allmänheten skall

Prop. 1992/93:210

239

jämställas med offentliga platser vid tillämpning av 3 kap. och av lokala
föreskrifter. Regeringens möjligheter att till kommunerna delegera en
befogenhet att utvidga tillämpningsområdet för olika ordningsföreskrifter
har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1).

Andra stycket innehåller exempel på de typer av områden som kan
komma i fråga att på det angivna sättet jämställa med offentliga platser.
Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande.

Beträffande begreppet badplats skall framhållas att detta är avsett att
omfatta inte enbart ett område på land. Till en badplats skall hänföras även
det närmast land belägna vattenområdet som utnyttjas av de badande. Hur
stor del av vattenområdet som omfattas av begreppet badplats kan inte
anges generellt. En avgörande omständighet är sålunda möjligheterna att
utnyttja platsen för bad och rekreation. Det till badplatsen hörande vatten-
området blir således större om det är fråga om en badplats med långgrunt
vatten än en badplats där vattendjupet mycket snart tilltar betydligt.
Avgränsningen i det enskilda fallet får ske i rättstillämpningen.

1. första meningen i tredje stycket anges att ett område eller utrymme som
är tillgängligt för allmänheten endast under vissa tider är offentlig plats
bara under dessa. Av detta följer att ett område eller utrymme kan vara
offentlig plats, även om det är tillgängligt för allmänheten under bara en del
av dygnet. Detta gäller t.ex. tunnelbanenedgångar och innetorg. 1 praktiken
torde bestämmelsen i första meningen få betydelse endast för de områden
och utrymmen som avses i punkt 4 i första stycket. Föreskriften i andra
meningen i tredje stycket innebär att motsvarande begränsning skall gälla
för områden som enligt lokala ordningsföreskrifter skall jämställas med
offentliga platser.

2 kap. Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar

Regleringen av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2). Som där angetts
(avsnitt 4.2.1) har bestämmelser som motsvarar reglerna i LAS om all-
männa sammankomster och i AOst om offentliga tillställningar tagits in i
detta kapitel.

Definitioner

1 § Med allmän sammankomst enligt denna lag avses

1. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för
överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild ange-
lägenhet,

2. föreläsningar och föredrag som hålls för undervisning eller för att
meddela allmän eller medborgerlig bildning,

3. sammankomster som hålls för religionsutövning,

4. teaterföreställningar, biografföreställningar, konserter och andra sam-
mankomster för att framföra konstnärligt verk, samt

5. andra sammankomster vid vilka mötesfriheten utövas.

För att en sammankomst skall anses som allmän krävs att den anordnas
för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den eller att samman-
komsten med hänsyn till de villkor som gäller för tillträde till den bör anses
jämställd med en sådan sammankomst.

Prop. 1992/93:210

240

Bestämmelserna i denna lag om allmänna sammankomster gäller även
om det vid en sammankomst förekommer mindre inslag av underhållning
eller förströelse av annat slag än framförande av konstnärligt verk.

(Jfr 2 och 3 §§ i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar.)

I första stycket definieras vad som i ordningslagen skall förstås med all-
männa sammankomster. Möten m.m. som enligt 1 § LAS utgör allmänna
sammankomster omfattas av RF:s skydd för församlingsfriheten, dvs. mö-
tes- och demonstrationsfriheterna enligt 2 kap. 1 § RF. Uppräkningen i
punkterna i första stycket i förevarande paragraf motsvarar 1 § första
stycket LAS. Uppräkningen är emellertid inte uttömmande. Enligt punkt 5 i
första stycket skall också andra sammankomster än de i punkterna 1-4
nämnda utgöra allmänna sammankomster, om mötesfriheten utövas vid
sammankomsten.

Församlingsfriheten redovisas i RF som två skilda friheter, mötesfrihet
och demonstrationsfrihet. Mötesfriheten definieras som en frihet att an-
ordna och bevista en sammankomst för upplysning, meningsyttring eller
något annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk
(2 kap. 1 § första stycket 3). Demonstrationsfriheten innefattar en frihet att
anordna och delta i en demonstration på allmän plats (2 kap. 1 § första
stycket 4). Uppdelningen i två begrepp har gjorts för att bl.a. markera de
skillnader i det typiska funktionssättet som finns mellan ett möte och en
demonstration.

En allmän sammankomst enligt LAS är alltid ett grundlagsskyddat möte
eller en grundlagsskyddad demonstration. Begreppen mötesfrihet och de-
monstrationsfrihet i RF omfattar emellertid mer än vad som innefattas i be-
greppet allmän sammankomst. Mötesfriheten enligt RF omfattar även en-
skilda möten, medan bestämmelserna om allmänna sammankomster enligt
andra stycket i förevarande paragraf liksom enligt LAS gäller endast sam-
mankomster som anordnas för allmänheten eller som allmänheten har
tillträde till eller som med hänsyn till de villkor under vilka tillträde lämnas
bör anses jämställda med sådana sammankomster.

På motsvarande sätt förhåller det sig med demonstrationsfriheten.
Regleringen i RF av demonstrationsfriheten gäller även till förmån för den
som är ensamdemonstrant. Demonstrationen blir emellertid en allmän sam-
mankomst först sedan ett visst antal människor faktiskt har samlats för att
delta i demonstrationen. Hur många människor som faktiskt måste ha sam-
lats för att en demonstration skall anses utgöra en allmän sammankomst
kan inte entydigt anges. JO har uttalat att deltagarantalet inte har någon
självständig betydelse vid bedömandet av om en sammankomst är allmän
eller inte (JO:s ämbetsberättelse 1975 s. 96). Enligt JO är det emellertid
klart att ett litet antal deltagare, låt säga mellan fem och tio personer, är en
omständighet som vid en samlad bedömning, där också andra faktorer
inverkar på ställningstagandet, kan ha avgörande betydelse och föranleda
att sammankomsten inte anses som allmän.

Prop. 1992/93:210

241

16 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

För att en demonstration skall anses föreligga - och således inte enbart
lösa folksamlingar e.d. - får vidare krävas att något slags åsiktsmanifesta-
tion förs fram. För att demonstrationen också skall bli att betrakta som en
allmän sammankomst torde fordras - förutom närvaron av ett visst antal
deltagare - att det är fråga om ett i någon mån organiserat arrangemang (se
SOU 1975:75 s. 192).

Av motiven till de ändringar i RF som trädde i kraft år 1977 (prop.
1975/76:209 s. 110 f.) framgår att begreppet mötesfrihet i RF har utformats
i nära anslutning till yttrandefrihets- och informationsfrihetsbegreppen.
Sammankomster som avser sådant framförande eller delfående av yttranden
som skyddas av reglerna om yttrande- och informationsfriheterna omfattas
av RF:s skydd för mötesfriheten. Avsikten har varit att beskriva de sam-
mankomster som skall skyddas av mötesfriheten med hjälp av en exempli-
fierande uppräkning av vissa kvalificerande syften, utformad i viss an-
slutning till beskrivningarna av yttrande- och informationsfriheterna.
Mötesfriheten har sålunda i 2 kap. 1 § första stycket 3 RF beskrivits som en
frihet att ”anordna och bevista sammankomst för upplysning, menings-
yttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt
verk”. Med sammankomst för ”annat liknande syfte” avses bl.a. guds-
tjänster och andra sammankomster för religionsutövning. Även konst-
närliga uttrycksformer omfattas således av skyddet för mötesfriheten.
Frågan vad som avses med ”konstnärligt verk” har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.2).

Tredje stycket motsvarar 1 § tredje stycket LAS. Bestämmelsen tar sikte
på vad som kan kallas blandade arrangemang, motsvarande de nuvarande
s.k. blandade tillställningarna, dvs. arrangemang där det förekommer både
inslag som är att hänföra till en sammankomst och inslag som innefattar en
offentlig tillställning. Vad som uttalades i motiven till AOst och LAS om
blandade tillställningar är avsett att här läggas till grund för tillämpningen
även i fortsättningen.

Principen är att skilda regler blir tillämpliga på de olika delarna av ar-
rangemanget. Föredragande statsrådet framhöll emellertid (prop. 1956:143
s. 155) att detta många gånger kunde te sig väl osmidigt och opraktiskt.
Enligt hans uppfattning borde bestämmelserna om allmänna samman-
komster likväl gälla, om det vid en allmän sammankomst förekom mindre
inslag som avsåg underhållning eller förströelse. Om t.ex. ett politiskt möte
följdes av ett par sångnummer av en berömd sångare, syntes samman-
komsten böra inbegripas under LAS, även om publik kunde antas ha sam-
lats i stor utsträckning för sångens skull. I de fall där tvekan uppstod om en
tillställning var att hänföra till det ena eller andra slaget borde enligt före-
draganden i regel den författning anses tillämplig som angav större frihet,
dvs. LAS.

I viss mån liknande synpunkter kunde enligt föredraganden tillämpas om
det i samband med något som inte i och för sig var att hänföra till en till-
ställning, t.ex. servering på en restaurang eller ett kafé, förekom inslag av
underhållning. Så snart man kunde betrakta detta inslag som en självständig
tillställning i form av en konsert, kabaré eller varieté, vilket enligt föredra-

Prop. 1992/93:210

242

ganden i regel torde vara fallet, borde det emellertid falla under bestämmel-
serna om offentliga tillställningar (numera allmänna sammankomster).
Bestod underhållningen enbart av radio- eller grammofonmusik eller TV
syntes det föredraganden dock i allmänhet vara svårt att tala om en tillställ-
ning.

Utredningen har berört frågan hur en filmförevisning eller förevisning av
videogram - dvs. arrangemang som till sin typ är allmänna samman-
komster- bör bedömas när visningen sker antingen i samband med en
offentlig tillställning, exempelvis en utställning eller en varumässa, eller
vid något som inte i och för sig är att hänföra till en tillställning. Utred-
ningens uttalanden har inte mött några erinringar vid remissbehandlingen. I
nära anslutning till dessa uttalanden skall därför här anges vad bestäm-
melsen i tredje stycket i detta avseende är avsedd att innebära.

Beträffande det fallet att förevisningen sker vid en offentlig tillställning
får den i allmänhet betraktas som en allmän sammankomst i sig, om den
sker på ett sådant sätt att den kan betraktas som ett självständigt publik-
dragande arrangemang, t.ex. genom att den sker i en särskild lokal. Om
förevisningen är av mera anspråkslös natur, t.ex. genom att filmen eller
videogrammet visas i en monitor eller på en mindre skärm i anslutning till
något utställningsobjekt, kan den emellertid knappast betraktas som ett
självständigt arrangemang utan får anses ingå som en del i den offentliga
tillställningen.

Likartade bedömningar får göras i fråga om film- eller videogramvisning
som förekommer i sammanhang som inte innefattar någon offentlig till-
ställning, t.ex. på näringsställen eller i affärslokaler. Om visningen sker på
ett sådant sätt att avsikten uppenbarligen är att dra publik till visningen eller
om publik faktiskt samlas just för visningens skull, får denna i princip be-
traktas som ett självständigt arrangemang i form av en allmän samman-
komst. Förevisningar utan detta syfte faller emellertid utanför regleringen
av allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

2 § Vad som sägs i lagen om allmänna sammankomster gäller även cirkus-
föreställningar.

(Jfr 4 § delvis i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster
och offentliga tillställningar.)

Bestämmelsen i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.2.2). Den innebär att cirkusföreställningar i ordningslagen skall
behandlas som allmänna sammankomster. Cirkusföreställningar kommer
därmed att bl.a. i fråga om krav på tillstånd enligt ordningslagen att inta
samma ställning som allmänna sammankomster. Detta innebär en föränd-
ring i förhållande till nuvarande ordning enligt vilken cirkusföreställningar
utgör offentliga tillställningar.

3 § Med offentlig tillställning enligt denna lag avses

1. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott,

2. danstillställningar,

Prop. 1992/93:210

243

3. tivolinöjen och festtåg,

4. marknader och mässor, samt

5. andra tillställningar som inte är att anse som allmänna samman-
komster eller cirkusföreställningar.

För att en tillställning skall anses som offentlig krävs att den anordnas
för allmänheten eller att allmänheten har tillträde till den.

En tillställning till vilken tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan,
medlemskap i en viss förening eller annat villkor är dock att anse som en
tillställning som allmänheten har tillträde till, om tillställningen uppen-
barligen är en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande eller väsent-
ligen består i att anordna tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om
tillställningen med hänsyn till omfattningen av den krets som äger tillträde,
de villkor som gäller för tillträdet eller andra liknande omständigheter är att
jämställa med sådan tillställning.

(Jfr 4 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och of-
fentliga Ullställningar.)

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag till 2 § lagen
(1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksam-
heter (se prop. 1986/87:149 s. 18 f.). I sak motsvarar förevarande paragraf
emellertid 9 § AOst.

I fråga om exemplifieringen av offentliga tillställningar i första stycket
punkterna 1-5 bör påpekas att cirkusföreställningar enligt 2 § i fortsätt-
ningen skall behandlas som allmänna sammankomster. Exemplifieringen i
övrigt överensstämmer med den uppräkning som ges i 9 § första stycket
AOst i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1991 (SFS 1990:1185). Då gjordes
vissa justeringar i exemplen på offentliga tillställningar (se prop.
1990/91:17 s. 26 f.).

För att en tillställning skall anses som offentlig krävs enligt andra
stycket, på samma sätt som nu, att den anordnas för allmänheten eller att
allmänheten har tillträde till den.

Bestämmelserna i tredje stycket syftar till att förhindra att en anordnare
av en tillställning genom olika manövrer kringgår lagens bestämmelser för
offentliga tillställningar genom att göra gällande att tillställningen är en-
skild, när de faktiska omständigheterna utvisar att den är offentlig.

Under remissbehandlingen har från bl.a. RPS pekats på att det under
årens lopp utvecklats stora publik- och deltagardragande evenemang som
inte kan hänföras till begreppet tillställning men som är krävande från poli-
siär synpunkt. Som exempel nämns bl.a. motionslopp där det inte är fråga
om tävling eller uppvisning. Mot denna bakgrund bör påpekas att uttrycket
"tävlingar och uppvisningar i sport och idrott” i exemplifieringen i punkt 1
i första stycket inte är avsett att vara uttömmande så att evenemang av t.ex.
den nämnda typen, där syftet med evenemanget närmast är att de del-
tagande skall orka fullfölja motionsloppet, skulle falla utanför. De före-
teelser som förekommer på s.k. sommarland och liknande anläggningar kan
emellertid inte anses utgöra tillställningar. Polisen har i stället med stöd av
3 kap. 17 § denna lag möjlighet att ge de anvisningar eller tillsägelser som
ur ordnings- och säkerhetssynpunkt kan behövas i dessa fall.

Prop. 1992/93:210

244

Krav på tillstånd eller anmälan

4 § Allmänna sammankomster och offentliga tillställningar får inte utan
tillstånd anordnas på offentliga platser.

Tillstånd att anordna offentlig tillställning krävs även i annat fall, om det
är fråga om offentliga danstillställningar, tivolinöjen, marknader eller lik-
nande nöjestillställningar eller tävlingar eller uppvisningar i motorsport
eller professionell brottning. Om det kan ske utan fara för ordning och
säkerhet eller för trafiken, får emellertid anordnaren befrias från skyl-
digheten att söka tillstånd enligt detta stycke för tillställning av visst slag.
Ett beslut om befrielse får förenas med villkor.

En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 eller en cirkus-
föreställning får hållas utan tillstånd, om den med hänsyn till det väntade
deltagarantalet, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de
anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning
och säkerhet eller för trafiken.

(Jfr 5 § första-tredje styckena i utredningens förslag till lag om allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar.)

Bestämmelserna i paragrafen, som reglerar frågan om tillståndskrav vid
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.3). I förhållande till LAS och AOst har
den ändringen vidtagits att frågan vilken myndighet som gör tillstånds-
prövningen regleras i en egen paragraf (2 kap. 6 §).

Första stycket motsvarar 3 § första stycket LAS och 12 § första stycket
AOst.

Första meningen i andra stycket motsvarar, bortsett från att cirkusföre-
ställningar har utmönstrats (jfr 2 kap. 2 §), bestämmelsen i 12 § andra
stycket AOst. Till skillnad från regleringen i AOst krävs dock tillstånd för
marknad oavsett om denna hålls utom- eller inomhus.

Andra meningen i andra stycket motsvarar 12 § tredje stycket AOst.

Tredje meningen i andra stycket i förevarande paragraf saknar mot-
svarighet i AOst. I praktiken tillämpas dock ett förfarande med villkor för
befrielse från kravet på tillstånd (jfr 29 § första stycket 3 AOst beträffande
befrielse från anmälningsskyldighet).

Tredje stycket motsvarar i huvudsak 3 § tredje stycket LAS. I förhål-
lande till den nuvarande bestämmelsen har emellertid en justering vidtagits.
Enligt förevarande bestämmelse får sålunda en sammankomst av det aktu-
ella slaget hållas utan tillstånd, om sammankomsten kan antas äga rum utan
fara för ”ordning och säkerhet eller för trafiken”. Den nuvarande bestäm-
melsen i 3 § tredje stycket LAS innebär i detta avseende krav på att sam-
mankomsten kan antas äga rum utan fara för ”trafik eller allmän ordning”.

Bestämmelsen i tredje stycket innebär vidare den förändringen att den
till skillnad från nuvarande ordning också gäller för cirkusföreställningar.

5 § Den som avser att inom ett område som redovisas i detaljplan anordna
en sådan allmän sammankomst utomhus eller offentlig tillställning som det
inte krävs tillstånd för enligt 4 § skall anmäla detta.

Anmälningsskyldighet gäller också för en allmän sammankomst som an-
ordnas inomhus inom ett område som redovisas i detaljplan och för en of-
fentlig tillställning som anordnas utomhus utom detaljplanelagt område, om
det på grund av det förväntade antalet deltagare vid sammankomsten eller

Prop. 1992/93:210

245

tillställningen finns risk för att ordningen störs eller säkerheten äventyras
vid den eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller
för att trafiken störs.

En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 behöver inte
anmälas, om den med hänsyn till det förväntade antalet deltagare, den
utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som
avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller
för trafiken.

Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken, får
anordnaren befrias från anmälningsskyldigheten i fråga om allmänna
sammankomster eller offentliga tillställningar av visst slag. Ett beslut om
befrielse får förenas med villkor.

(Jfr 6 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och of-
fentliga tillställningar.)

I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.2.3), regleras frågan om anmälningsskyldighet för att få anordna all-
männa sammankomster och offentliga tillställningar.

Första stycket motsvarar 4 § första stycket LAS och 13 § första stycket
AOst. Det bör påpekas att en allmän sammankomst som äger rum i ett för
tillfället uppsatt tält skall anses äga rum utomhus och omfattas därför av
anmälningsskyldighet enligt bestämmelsen.

Andra stycket kan sägas delvis ersätta de nuvarande bestämmelserna i
4 § andra stycket LAS och 13 § andra stycket AOst om befogenhet för
länsstyrelsen att i vissa fall föreskriva anmälningsskyldighet. Den nya före-
skriften innebär emellertid en generell anmälningsskyldighet under de
förutsättningar som anges i bestämmelsen.

Bestämmelsen i tredje stycket saknar motsvarighet i LAS. Syftet med
den är att klargöra att en allmän sammankomst på offentlig plats, för vilken
det enligt 4 § tredje stycket inte krävs tillstånd, inte heller behöver anmälas.
Förevarande bestämmelse innebär emellertid inte att cirkusföreställningar
undantas från anmälningsskyldighet.

Föreskrifterna i fjärde stycket motsvarar 4 § tredje stycket LAS och 13 §
tredje stycket AOst. Liksom i fråga om befrielse från skyldighet att söka
tillstånd har här lagts till en uttrycklig föreskrift om befogenhet för polisen
att förena sitt beslut med villkor (jfr 4 § andra stycket tredje meningen i
förevarande kapitel).

Hur ansökan om tillstånd och anmälan görs

6 § Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän samman-
komst eller offentlig tillställning skall göras hos polismyndigheten.

Ansökan skall göras skriftligen i god tid. Om möjligt skall ansökan ha
kommit in senast en vecka före sammankomsten eller tillställningen.

Anmälan skall göras skriftligen eller muntligen. Om möjligt skall
anmälan ha kommit in senast fem dagar före sammankomsten eller till-
ställningen.

(Jfr 7 § första stycket och 8 § första stycket i utredningens förslag till lag
om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.)

Prop. 1992/93:210

246

I första stycket har tagits in en bestämmelse om till vilken myndighet som
en ansökan om tillstånd att anordna eller en anmälan om en allmän sam-
mankomst eller offentlig tillställning skall göras. Bestämmelsen innebär att
en ansökan avser anordnande av offentlig tillställning som avser tävling
eller uppvisning i motorsport skall ges in till polismyndigheten också i de
fall då det ankommer på länsstyrelsen att avgöra tillståndsfrågan (jfr 8 §
andra stycket).

Andra stycket motsvarar 5 § första stycket LAS och 14 § första stycket
AOst.

Bestämmelsen i tredje stycket motsvarar 6 § första stycket LAS och 15 §
första stycket AOst.

Vad ansökan och anmälan skall innehålla

1 § Ansökan om tillstånd att anordna och anmälan om en allmän samman-
komst eller offentlig tillställning skall innehålla uppgifter om anordnaren,
tiden för sammankomsten eller tillställningen, dennas art och huvudsakliga
utformning samt de åtgärder i fråga om ordning och säkerhet som anord-
naren avser att vidta.

(Jfr 7 § andra stycket och 8 § andra stycket delvis i utredningens förslag till
lag om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.)

Bestämmelserna i paragrafen motsvarar - vad gäller ansökan - föreskrif-
terna i 5 § andra stycket LAS och 14 § andra stycket AOst. I fråga om
anmälan motsvarar paragrafen i huvudsak 6 § andra stycket LAS och 15 §
andra stycket AOst.

Prövningen med anledning av ansökan eller anmälan

8 § Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd att anordna allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar samt om befrielse enligt 4 §
andra stycket från skyldigheten att ansöka om tillstånd att anordna offent-
liga tillställningar.

Om den offentliga tillställningen avser tävling eller uppvisning i motor-
sport och det för att genomföra tillställningen krävs beslut av länsstyrelsen i
något annat avseende, prövas dock frågan om tillstånd av länsstyrelsen efter
samråd med polismyndigheten.

Anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning be-
handlas av polismyndigheten som också prövar frågor om befrielse enligt
5 § fjärde stycket från skyldigheten att göra anmälan om sammankomster
eller tillställningar.

(Jfr 5 § första stycket delvis i utredningens förslag till lag om allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar.)

Bestämmelsen om vilken myndighet som skall göra tillståndsprövningen
har tagits in i förevarande paragraf. Första stycket motsvarar i detta av-
seende 3 § första stycket LAS och 12 § första stycket AOst.

I andra stycket har mot bakgrund av synpunkter vid remissbehandlingen
från bl.a. RPS och dåvarande Trafiksäkerhetsverket tagits in en ny bestäm-
melse i förhållande till AOst. Bestämmelsen tar sikte på den situationen att

Prop. 1992/93:210

247

det för att anordna ett motorsportevenemang krävs, förutom tillstånd av en
eller flera polismyndigheter att anordna en offentlig tillställning, tillstånd
av länsstyrelsen enligt 105 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) för att få
anordna tävling med fordon på väg. Ett sådant evenemang kan också kräva
att länsstyrelsen enligt 5 § terrängkörningsförordningen (1978:594) före-
skriver undantag från förbudet enligt 1 § första stycket 1 terrängkömings-
lagen (1975:1313) mot s.k. barmarksköming. Den nu aktuella föreskriften
är avsedd att i dessa fall göra det möjligt att få till stånd ett smidigt
beslutsförfarande. Föreskriften ger i allt väsentligt uttryck för den ordning
som redan nu tillämpas, vilken för övrigt har visst stöd i förarbetena till
AOst (se prop. 1956:143 s. 173).

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om att anmälan om en
allmän sammankomst eller offentlig tillställning liksom befrielse från
anmälningsskyldighet behandlas av polismyndigheten. Någon sådan ut-
trycklig föreskrift finns inte i LAS och AOst. Bestämmelsen i tredje stycket
i förevarande paragraf innebär emellertid inte någon förändring i förhål-
lande till vad som gäller enligt nuvarande ordning.

9 § Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad ansökan eller
anmälan skall innehålla eller själv sörja för den utredning som behövs.
Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal
eller dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma vid
sammankomsten eller tillställningen.

Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna eller en
anmälan om en cirkusföreställning eller en offentlig tillställning behövs en
undersökning som kräver särskild fackkunskap, får polismyndigheten anlita
en sakkunnig på anordnarens bekostnad.

(Jfr 7 § tredje och fjärde styckena samt 8 § andra stycket delvis i utred-
ningens förslag till lag om allmänna sammankomster och offentliga tillställ-
ningar.)

Bestämmelserna i paragrafen motsvarar i huvudsak föreskrifterna i 5 §
tredje stycket LAS och 14 § tredje och fjärde styckena AOst. Något undan-
tag har dock inte gjorts från bestämmelsen i första stycket, motsvarande
14 § fjärde stycket andra meningen AOst, vid barns medverkan i vissa
offentliga tillställningar. För minderårigas medverkan i bl.a. sådana till-
ställningar gäller bestämmelserna i 5 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).
Frågan har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.9).

Enligt 2 § i förevarande kapitel skall cirkusföreställningar i detta sam-
manhang behandlas som allmänna sammankomster och inte som, enligt
nuvarande ordning, offentliga tillställningar. I andra stycket har emellertid
den möjligheten för polisen behållits att på bekostnad av den som anordnar
en cirkusföreställning anlita särskild fackkunskap, om det behövs för
prövningen av tillståndsansökan.

10 § Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nöd-
vändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten el-

Prop. 1992/93:210

248

ler, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med
hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi.

Tillstånd till en allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall
vägras, om sammankomsten eller tillställningen är avsedd att hållas i ett
samlingstält som inte är godkänt eller inte får användas enligt vad som sägs

1 12 § eller i ett annat tält som inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand
och andra olycksfall.

(Jfr 5 § fjärde stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar.)

Bestämmelserna i paragrafen reglerar förutsättningarna för att vägra till-
stånd till allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

Första stycket motsvarar 3 § andra stycket LAS. Den nya bestämmelsen
har i fråga om grunderna för att vägra tillstånd att anordna en allmän sam-
mankomst utformats i nära anslutning till innebörden av föreskrifterna i

2 kap. 14 § första stycket RF om möjligheterna att begränsa mötes- och de-
monstrationsfriheterna. Av vad som har uttalats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 4.2.4) framgår att inte bara ordningen och säkerheten bland
just de personer som deltar i sammankomsten utan också ordnings- och sä-
kerhetsproblem som samtidigt uppstår i sammankomstens omedelbara om-
givning och är en direkt följd av den kan ligga till grund för begränsningar
av mötes- och demonstrationsfriheterna.

Bestämmelsen i första stycket avser endast sammankomster som enligt
den nya ordningslagen skall behandlas som allmänna sammankomster och
har ansetts motiverad av vikten av att mötes- och demonstrationsfriheterna
enligt 2 kap. 14 § första stycket RF respekteras (jfr prop. 1974:35 s. 114
och 1975/76:209 s. 111 f.). Motsvarande grundlagsskydd saknas vid offent-
liga tillställningar. Liksom enligt nuvarande ordning har därför inte angetts
vilka hänsyn som får beaktas vid tillståndsprövningen i fråga om offentliga
tillställningar. Det står emellertid klart att det här liksom nu skall ske en ob-
jektiv prövning där i allt väsentligt samma hänsyn som anges i första
stycket får vägas in (jfr Persson, Allmänna ordningsstadgan m.m., 2 uppl.
1972, s. 109 ff.).

Andra stycket, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.2.5), innebär att polisen skall vägra tillstånd att anordna en sammankomst
eller tillställning i det fall sammankomsten eller tillställningen är avsedd att
äga rum i ett tält som enligt 12 § inte får användas för ändamålet. Det
betyder att tältet skall erbjuda betryggande säkerhet mot brand och andra
olycksfall samt i fråga om s.k. samlingstält att det skall vara besiktigat och
godkänt.

Beträffande byggnader gäller enligt 3 kap. 6 § första stycket PBL att
dessa skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall, mot uppkomst och
spridning av brand och mot personskador vid brand.

I anslutning till paragrafen kan nämnas att dåvarande Statens brand-
nämnd vid remissbehandlingen har pekat på problem från säkerhetssyn-
punkt med allmänna sammankomster och offentliga tillställningar på fartyg
som ligger förtöjda vid kaj. Med anledning av påpekandet bör anmärkas att
det enligt 16 § första stycket 8 räddningstjänstförordningen (1986:1107)

Prop. 1992/93:210

249

skall företas regelbunden brandsyn i fråga om fartyg som stadigvarande lig-
ger förtöjda vid kaj eller strand och som används för hotell-, teater-, restau-
rang- eller nöjesverksamhet. Sådana fartyg kan enligt PBL ofta klassifice-
ras som byggnader (jfr prop. 1985/86:1 s. 675). Det bör vidare påpekas att
kravet enligt bestämmelsen i 4 § andra stycket första meningen i föreva-
rande kapitel på tillstånd för att få anordna en offentlig tillställning omfattar
även tillställningar på t.ex. fartyg som används i sjöfart.

11 § Beslut med anledning av en ansökan eller en anmälan enligt 6 § skall
meddelas skyndsamt. Beslutet skall innehålla de villkor enligt 16 § andra
stycket som polismyndigheten meddelar för sammankomsten eller tillställ-
ningen. Vidare skall beslutet innehålla uppgift om det högsta belopp som
anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning kan
komma att bli tvungen att betala i ersättning för polisens kostnader för att
hålla ordning.

(Jfr 9 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och of-
fentliga tillställningar.)

Bestämmelserna i paragrafen motsvarar i allt väsentligt 8 a § LAS och
17 a § AOst. Till skillnad från vad som nu gäller föreslås i 26 § i detta
kapitel att den som i vinstsyfte anordnar en allmän sammankomst i vissa
fall skall kunna åläggas ersättningsskyldighet för polisens kostnader för att
hålla ordning. Andra meningen i förevarande paragraf har utformats i enlig-
het härmed.

Säkerheten hos tält och tivolianordningar

12 § Tält får användas vid allmänna sammankomster eller offentliga till-
ställningar endast om det har betryggande brandtålighet och stabilitet samt i
övrigt tältet och dess inredning erbjuder betryggande säkerhet mot brand
eller andra olycksfall och utrymningsvägarna är tillfredsställande. Ett tält
som är avsett för flera än 150 personer och som får uppföras utan bygglov
(samlingstält) skall vara besiktigat och godkänt.

Besiktningen skall ske innan tältet första gången tas i bruk i Sverige och
vid regelbundet återkommande tillfällen. Om tältet har ändrats i något av-
seende som har väsentlig betydelse för säkerheten, skall det besiktigas på
nytt.

Godkännande av ett samlingstält skall gälla för en tid av minst tre och
högst sju år.

Om ett tält, som är avsett att användas vid allmänna sammankomster
eller offentliga tillställningar, på grund av skada eller av någon annan orsak
inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall, får
polismyndigheten förbjuda att tältet används vid sådana sammankomster
eller tillställningar så länge felet består.

(Jfr 10 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om säkerhetskrav på tält som används
vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Bestämmelser-
na har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.5).

Prop. 1992/93:210

250

Första stycket första meningen innehåller en allmän regel om de säker-
hetskrav som ställs på tält som används vid allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar. Bestämmelsen, som är tillämplig på alla tält oav-
sett storleken, medför skyldighet för den som anordnar en sådan samman-
komst eller tillställning att se till att kraven på säkerhet är uppfyllda.
Eftersom skyldigheten är knuten till användningen av tältet kan någon an-
nan än ägaren komma att omfattas av skyldigheten, t.ex. den som har hyrt
ett tält.

Andra meningen i första stycket innebär krav på besiktning och godkän-
nande för att få använda vissa större tält, benämnda samlingstält. Eftersom
skyldigheten enligt första meningen att uppfylla säkerhetskraven åvilar den
som anordnar sammankomsten eller tillställningen kommer även kravet en-
ligt andra meningen att omfatta denne. Frågan om en tältägares skyldighe-
ter i förhållande till en eventuell förhyrare att ombesöija att besiktning sker
får lösas genom överenskommelser dem emellan.

Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.5) är avsik-
ten att i verkställighetsföreskrifter till ordningslagen närmare reglera det
provnings- och kontrollförfarande som paragrafen innebär. Frågan om vem
som skall anförtros provningen och kontrollen kommer att regleras i verk-
ställighetsföreskriftema. 1 linje med utredningsförslaget bör därvid Statens
räddningsverk ges bemyndigande att efter samråd med RPS och Boverket
meddela föreskrifter och allmänna råd av rent teknisk karaktär.

Allmänt kan sägas att besiktningen skall inriktas på en provning av
brandtålighet och stabilitet hos tältet och dess inredning. Besiktningen bör
innehålla en allsidig bedömning av tältet och de olika anordningar som
förekommer i detta. Särskild vikt bör fästas vid att tältet inte är konstruerat
eller inrett så att fara för brand uppkommer. Även tältdelamas konstruktion
och stabilitet bör undersökas, liksom placeringen av sittplatser, gångar,
utrymningsvägar m.m. Godkännandebeviset skall regelmässigt komplet-
teras med en skiss över hur tältet enligt godkännandebeslutet skall vara
inrett.

Andra stycket innehåller föreskrifter om när besiktning skall ske.

I tredje stycket anges för hur lång tid ett godkännande får utfärdas att
gälla.

I fjärde stycket har tagits in en bestämmelse som ger vederbörande po-
lismyndighet befogenhet att förbjuda att tält används. Utredningsförslaget
innebär här att en riksprovplats kan meddela sådant förbud i fråga om sam-
lingstält med befogenhet för polismyndigheten att meddela interimistiskt
förbud. Bl.a. Arbetarskyddsstyrelsen har emellertid avstyrkt förslaget att ge
en riksprovplats befogenhet att meddela användningsförbud. Det har så-
lunda ansetts som en lämpligare ordning att denna befogenhet läggs på po-
lismyndigheten. Förevarande bestämmelse har utformats i enlighet med det
och i enlighet med vad som i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.5)
uttalats om att provningen och kontrollen skall ske i ett öppet system.
Avsikten är att i de verkställighetsföreskrifter som skall utfärdas i stället ta
in en skyldighet för det organ som utför provningen och kontrollen att, i de
fall då provplatsen i sin verksamhet finner att användningsförbud kan

Prop. 1992/93:210

251

aktualiseras, underrätta polismyndigheten där tältet för tillfället finns. Befo-
genheten enligt bestämmelsen att meddela användningsförbud har emel-
lertid i förhållande till utredningsförslaget utvidgats så att även andra tält än
samlingstält omfattas.

Enligt 17 § lagen om kontroll genom teknisk provning och om mätning
får riksprovplatser ta ut avgift för att täcka kostnaderna för obligatorisk
kontroll enligt vad regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
närmare föreskriver.

Förslaget till ny lag om teknisk kontroll (prop. 1991/92:170 bil. 11, bet.
1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18) syftar till ett öppet system med kon-
kurrens. Med den där föreslagna av riksdagen godtagna ordningen krävs
således inte någon särskild bestämmelse i den nya ordningslagen om
avgifternas storlek.

13 § Tivolianordningar, såsom karuseller, pariserhjul, bergbanor, bilbanor
och liknande anordningar, får användas vid allmänna sammankomster eller
offentliga tillställningar endast om de erbjuder betryggande säkerhet mot
olycksfall och om de är besiktigade och godkända.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om provning, besiktning och förbud att använda en tivolianord-
ning.

(Jfr 11 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Bestämmelserna i paragrafen, som har behandlats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 4.2.6), innebär en reglering av säkerhetskraven beträffande
tivolianordningar motsvarande bestämmelserna i 12 § om samlingstält.

Föreskriften i första stycket innebär ett förbud mot att använda tivoli-
anordningar som inte är tillräckligt säkra eller som inte är besiktigade och
godkända. Begreppet ”tivolianordning” har definierats i bestämmelsen så
att det omfattar anordningar som traditionellt betraktas som tivolianord-
ningar. Enklare bamkaruseller, vanliga gungor och liknande redskap faller
således utanför bestämmelsen även om de får användas av allmänheten
endast mot betalning. Bestämmelserna i 3 kap. 17 § denna lag om befogen-
het för polisen att i särskilda fall ge bl.a. en innehavare de anvisningar eller
tillsägelser som behövs ur säkerhetssynpunkt för sådan lokal eller plats för
lek eller förströelse som allmänheten har tillträde till ger emellertid möj-
lighet att beträffande anordningar av det sistnämnda slaget ställa liknande
säkerhetskrav som beträffande tivolianordningar.

Skyldigheten att låta besiktiga en tivolianordning har knutits till själva
användningen av den. Enligt bestämmelsen i första stycket åvilar det så-
lunda den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
att se till att de tivolianordningar som förekommer vid sammankomsten el-
ler tillställningen är godkända. Om anordnaren av sammankomsten eller
tillställningen är någon annan än tivolianordningens ägare, får frågan om
vem som skall svara för besiktningen lösas genom en överenskommelse
mellan parterna.

Prop. 1992/93:210

252

Besiktningen av en tivolianordning skall i första hand ta sikte på an-
ordningens hållfasthet och stabilitet. Som har angetts i den allmänna moti-
veringen (avsnitt 4.2.6) är avsikten att genom föreskrifter i en förordning
och i myndighetsföreskrifter närmare reglera det kontrollförfarande beträf-
fande tivolianordningar som är avsett att komma till stånd. Bestämmelsen i
andra stycket ger stöd för sådana föreskrifter.

Här skall kort redogöras för de bestämmelser i förordning som jag avser
att återkomma till regeringen om. Regleringen överensstämmer i huvudsak
med utredningens förslag.

En tivolianordning skall besiktigas innan den första gången tas i bruk i
Sverige (första besiktning). Därefter skall anordningen besiktigas vid regel-
bundet återkommande tillfällen (återkommande besiktning). Om anord-
ningen har ändrats i något avseende som har väsentlig betydelse för säker-
heten, skall den åter besiktigas. En sådan besiktning skall anses som första
besiktning.

Besiktningen skall utföras av ett behörigt organ som torde bli ett av
Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) ackrediterat organ. Här
skall anmärkas att regeringen lagt fram ett av riksdagen godkänt förslag till
ny lag om teknisk kontroll (prop. 1991/92:170 bil. 11, bet. 1992/93:EU1,
rskr. 1992/93:18). Innebörden av förslaget har redogjorts för i det före-
gående (avsnitt 4.2.5).

Vid första besiktningen skall provningsorganet kontrollera att tivolian-
ordningen har utförts på ett sätt som stämmer överens med gällande före-
skrifter och som i övrigt är tillfredsställande från säkerhetssynpunkt. Om
provningsorganet finner att tivolianordningen är utförd så som nyss har
angetts, skall provplatsen utfärda bevis om det (godkännandebevis). Om
inte provningsorganet av särskilda skäl bestämmer något annat, skall god-
kännandet gälla för en tid av ett år. Om en tivolianordning inte har utförts
på det sätt som stämmer överens med gällande villkor, skall provplatsen,
förutsatt att det kan ske utan fara för olycksfall, få godkänna anordningen
för användning under viss kortare tid, om bristen avhjälps inom denna tid.

Återkommande besiktning skall ske före utgången av giltighetstiden för
godkännandet.

Om en tivolianordning på grund av skada eller av någon annan orsak
inte längre erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall, skall - på mot-
svarande sätt som beträffande samlingstält (se 12 § fjärde stycket) -
polismyndigheten få förbjuda att anordningen används så länge felet består.
Utredningens förslag innebär här att provningsorganet får meddela använd-
ningsförbud.

Polismyndighetens beslut skall få överklagas hos länsrätten.

Som har angetts tidigare är avsikten att närmare föreskrifter om tekniska
och liknande krav skall meddelas på myndighetsnivå genom verkställig-
hetsföreskrifter. Det har ansetts att RPS, främst med hänsyn till den
befattning som polismyndigheterna har med ärenden om tillstånd att an-
ordna tivolinöjen, bör få funktionen som föreskrivande och samordnande
myndighet. Vidare bör RPS när det gäller att utfärda föreskrifter samråda
med berörda centrala myndigheter i de tekniska frågor som uppkommer. I

Prop. 1992/93:210

253

linje med utredningens förslag bör därför i den aktuella förordningen tas in
en föreskrift om att närmare bestämmelser om utförandet av en tivolian-
ordning meddelas av RPS efter samråd med Elsäkerhetsverket, Boverket
och Arbetarskyddsstyrelsen. Som Arbetarskyddsstyrelsen har anfört vid
remissbehandlingen bör befogenheten att meddela föreskrifter omfatta även
s.k. egenkontroll, t.ex. fortlöpande tillsyn och montagekontroll. Det bör
påpekas att de föreskrifter som kommer att utfärdas av RPS självfallet skall
harmoniera med de regler som finns på EG-området.

Som utredningen anför bör det kontrollförfarande som här har skisserats
kunna leda till en mera summarisk avsyning av polisen när tillstånd att an-
ordna tivolinöjen söks. Kontrollen i samband med tillståndsprövningen bör
sålunda i huvudsak kunna begränsas till en undersökning av att godkän-
nande finns, att tivolianordningen överensstämmer med bifogade ritningar,
monteringsanvisningar o.d. och att föreskrivna skyddsanordningar finns.
Polisen bör givetvis också kunna förena sitt tillståndsbeslut med de ytterli-
gare villkor som behövs. Sådana ytterligare villkor kan emellertid väntas bli
mindre vanliga med ett provningsförfarande av det aktuella slaget. Det får
ankomma på RPS att i syfte att åstadkomma ett enhetligt förfarande i de
skilda polisdistrikten utfärda rekommendationer om hur avsyningen på det
lokala planet bör gå till.

Det bör påpekas att bestämmelserna i paragrafen tar sikte på såväl ambu-
lerande tivolianordningar som stationära anläggningar av det slag som finns
i nöjesparkerna Gröna Lund och Liseberg. Anläggningar av det sistnämnda
slaget omfattas enligt PBL av krav på bygglov. Den möjlighet till kontroll
och besiktning av sådana anläggningar som en kommun har i ett bygglov-
ärende kan emellertid inte anses ersätta den möjlighet till återkommande
besiktningar m.m. av tivolianordningar som skapas genom den nu aktuella
regleringen. Även permanenta tivolianordningar har därför ansetts böra om-
fattas av paragrafen.

För att undvika en onödig dubbelkontroll av fasta tivolianordningar bör
det i den nämnda förordningen tas in bestämmelser om samrådsförfarande
mellan provningsorganet och kommunen vid första besiktning av anord-
ningen.

Förbud mot sammankomster och tillställningar i vissa fall

14 § Offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning får inte an-
ordnas.

(Jfr 12 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Bestämmelsen i paragrafen, som har behandlats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 4.2.7), motsvarar 10 § AOst.

15 § Regeringen får föreskriva att allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nöd-
vändigt med hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att mot-
verka epidemi.

Prop. 1992/93:210

254

Efter regeringens bemyndigande får en länsstyrelse i fråga om länet eller
del därav föreskriva att allmänna sammankomster inte får hållas om
förbudet är nödvändigt för att motverka epidemi och att offentliga till-
ställningar inte får hållas om förbudet är nödvändigt med hänsyn till att
Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi.

(Jfr 13 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Bestämmelserna i paragrafen om bemyndiganden att meddela föreskrifter
om förbud mot allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
överensstämmer i sak med utredningens förslag, som inte har mött någon
erinran vid remissbehandlingen.

Om det med hänsyn till krig, krigsfara eller andra sådana utomordentliga
förhållanden eller epidemi befinns vara påkallat, får enligt 2 § LAS rege-
ringen eller efter regeringens bemyndigande länsstyrelsen förordna att all-
män sammankomst inte får hållas inom visst län eller del av län. Bestäm-
melsen avser föreskrifter som innebär sådana inskränkningar i mötes- och
demonstrationsfriheterna som enligt 2 kap. 12 § RF, med undantag för
inskränkningar för att motverka epidemi, måste göras genom lag. Enligt
första stycket tredje meningen i sistnämnda paragraf får sålunda dessa
friheter begränsas genom någon annan författning i de fall som avses i
2 kap. 14 § första stycket andra meningen RF, nämligen bl.a. för att
motverka epidemi.

Bestämmelsen i 2 § LAS i övriga hänseenden innebär således en sådan
reglering som kan ske endast genom lag. Emellertid finns det i 13 kap. RF
vissa föreskrifter som gör det möjligt att vid krig eller krigsfara avvika från
vad som under mera normala förhållanden gäller enligt RF. Bl.a. kan rege-
ringen enligt 6 § vid krig eller krigsfara eller vid sådana utomordentliga
förhållanden som föranletts av krig eller krigsfara med stöd av ett bemyndi-
gande i lag meddela sådana föreskrifter i ett visst ämne som enligt RF an-
nars skall meddelas genom lag. Regeringens befogenhet kan emellertid -
med visst undantag som här saknar betydelse - inte överlåtas på en förvalt-
ningsmyndighet (8 §).

I första stycket i förevarande paragraf bemyndigas regeringen på mot-
svarande sätt som i 2 § LAS att föreskriva att allmänna sammankomster
inte får hållas inom ett visst område, om förbudet är nödvändigt med
hänsyn till att Sverige är i krig eller krigsfara eller för att motverka
epidemi.

Bestämmelsen i första stycket om rätt för regeringen att vid krig eller
krigsfara förbjuda att allmänna sammankomster hålls inom ett län eller del
av ett län utgör ett bemyndigande enligt 13 kap. 6 § RF. I enlighet med
utredningens förslag har det här inte närmare preciserats under vilka
förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas utan det får ankomma på
regeringen att allt efter krislägets allvar och behovet av begränsningar i
mötes- och demonstrationsfriheterna bedöma när detta skall användas.
Regeringen kommer, när förbud mot sammankomster meddelas, att vara
bunden både av de allmänna reglerna i 2 kap. 12 § andra stycket RF och de

Prop. 1992/93:210

255

särskilda begränsningsreglema i 2 kap. 14 § första stycket RF (se prop.
1975/76:209 s. 135). Mötes- och demonstrationsfriheterna får således
begränsas bara av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten
eller demonstrationen, till trafiken, till rikets säkerhet eller för att motverka
epidemi.

Bemyndigandet i första stycket i fråga om offentliga tillställningar
saknar motsvarighet i AOst. Bestämmelsen är med hänsyn till att de
offentliga tillställningarna inte omfattas av RF:s särskilda skyddsregler för
opinionsfrihetema ett vanligt bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket
1 RF, dvs. ett bemyndigande om rätt för regeringen att meddela föreskrifter
till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Som utredningen anför
torde även sådana generella förbud mot offentliga tillställningar som
utfärdas under krigstillstånd eller krigshot ha till syfte att skydda all-
mänhetens liv eller hälsa. Enligt 8 kap. 11 § RF kan regeringen överlåta på
en länsstyrelse att meddela sådana föreskrifter.

Andra stycket i förevarande paragraf innebär, i överensstämmelse med
vad som anges i 2 § LAS, att en länsstyrelse, efter regeringens bemyn-
digande, får meddela föreskrifter om förbud mot att hålla allmänna sam-
mankomster, om förbudet är nödvändigt för att motverka epidemi. I fråga
om offentliga tillställningar bemyndigas regeringen att överlåta på en
länsstyrelse att föreskriva att offentliga tillställningar inte får hållas inom
länet eller del därav om det är nödvändigt med hänsyn till att Sverige är i
krig eller krigsfara eller för att motverka epidemi.

Ordningsföreskrifter

16 § Den som anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning
skall svara för att det råder god ordning vid sammankomsten eller till-
ställningen.

Polismyndigheten får meddela de villkor som behövs för att upprätthålla
ordning och säkerhet vid sammankomsten eller tillställningen. Villkoren får
innefatta skyldighet för anordnaren att anlita personal. Skyldighet för an-
ordnaren att anlita ordningsvakter enligt lagen (1980:578) om ordningsvak-
ter får åläggas endast i fråga om konserter och offentliga tillställningar.
Villkoren får inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader
eller att möjligheten att hålla sammankomsten eller tillställningen onödigt-
vis försvåras på något annat sätt.

(Jfr 14 § första och andra styckena i utredningens förslag till lag om all-
männa sammankomster och offentliga tillställningar.)

Bestämmelsen i första stycket motsvarar föreskrifterna i 7 § första stycket
LAS och 16 § första stycket AOst.

Föreskrifterna i andra stycket motsvarar reglerna i 7 § andra stycket
LAS och 16 § tredje stycket AOst.

Bestämmelserna i andra stycket innebär att polisen vid t.ex. tillstånd att
anordna en danstillställning får meddela de villkor som behövs för att upp-
rätthålla ordning och säkerhet vid tillställningen. Under remissbehand-
lingen har från polishåll pekats på behovet av att i fall av detta slag där det
förekommer inträdesavgift kunna meddela villkor som innebär skyldighet

Prop. 1992/93:210

256

för anordnaren att tillämpa s.k. engångsinsläpp, dvs. en ordning som
innebär att besökare som lämnar platsen för tillställningen men som åter-
kommer tvingas lösa ny inträdesavgift. Systemet med engångsinsläpp
skulle göra det möjligt att komma till rätta med de ordningshållnings-
problem som förekommer i samband med vissa danstillställningar där
besökande tillfälligt lämnar tillställningen för att förtära alkoholdrycker
som förvaras utanför platsen för tillställningen, t.ex. i parkerade bilar.
Vidare har RPS i en skrivelse till den dåvarande regeringen i januari 1987,
beträffande polisens verksamhet för att förebygga brott och övervaka den
allmänna ordningen i samband med större helger och andra festdagar, före-
slagit att villkor om engångsinsläpp skall få meddelas.

I sammanhanget bör pekas på att den dåvarande regeringen i ett avgö-
rande enligt AOst i ett enskilt fall år 1975 undanröjde villkor om engångs-
insläpp vid en danstillställning. Regeringens ställningstagande motiverades
med bl.a. att ett sådant villkor inte föll inom ramen för de ordnings-
föreskrifter som med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet bort
komma i fråga.

Emellertid kan ett system med engångsinsläpp vid t.ex. en danstillställ-
ning i vissa fall bidra till en förbättrad ordningshållning vid tillställningen.
Och ett villkor som innebär en skyldighet för den som anordnar tillställ-
ningen att tillämpa ett sådant system kan typiskt sett inte anses gå för långt
med hänsyn till vad polisen bör kunna kräva från ordningssynpunkt av en
anordnare. Det kan därför inte i sig sägas innebära ett sådant villkor som
enligt föreskriften i fjärde meningen i andra stycket inte får meddelas på
grund av att det medför att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller
att möjligheten att hålla tillställningen onödigtvis försvåras på något annat
sätt. Ett villkor av detta slag bör emellertid användas endast i ett sådant fall
där det ter sig nödvändigt från ordningssynpunkt för att tillstånd att anordna
tillställningen skall kunna ges. Vid andra typer av offentliga tillställningar
än danstillställningar och vid allmänna sammankomster är villkor om en-
gångsinsläpp sällan motiverade. I linje med den uppfattning som här redo-
visats har den dåvarande regeringen i ett enskilt fall år 1991 uttalat att ett
villkor om engångsbiljett vid danstillställningar varit motiverat i det fallet
och att anordnaren av tillställningarna därigenom inte belastades med
onödiga kostnader eller att det på något annat sätt försvårade hans möj-
ligheter att hålla tillställningarna.

I andra stycket i paragrafen har inte tagits in någon bestämmelse motsva-
rande 7 § tredje stycket LAS och 16 § tredje stycket fjärde meningen AOst
om samråd mellan polismyndigheten och anordnaren innan myndigheten
meddelar villkor om ordning och säkerhet. Som utredningen anför får man
nämligen räkna med att ett samrådsförfarande kommer att tillämpas även
utan sådana uttryckliga författningsregler.

17 § Den som inte följer de ordningsregler för en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning som skall gälla enligt villkor som polis-
myndigheten har meddelat med stöd av 16 § andra stycket är skyldig att på
tillsägelse lämna sammankomsten eller tillställningen.

Prop. 1992/93:210

257

17 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 210

(Jfr 14 § tredje stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar.)

Bestämmelsen i paragrafen har motsvarighet i 7 § fjärde stycket LAS och
16 § fjärde stycket AOst. Enligt nuvarande regler kan den som inte följer
polisens ordningsföreskrifter ”avvisas” från sammankomsten eller till-
ställningen. Uttrycket avvisa har här en annan innebörd än i 13 § polislagen
(1984:387). För att undvika förväxling med begreppet avvisa i den lagen
har därför den nu aktuella bestämmelsen utformats som en skyldighet att i
den aktuella situationen på tillsägelse lämna sammankomsten eller tillställ-
ningen (jfr motsvarande bestämmelse i 4 kap. 8 § denna lag angående kol-
lektivtrafik). Som utredningen anför kan bestämmelser om vem som har be-
fogenhet att ge sådana tillsägelser här avvaras. I första hand ankommer det
givetvis på anordnaren att som ansvarig för ordningen och säkerheten ge
sådan tillsägelse. Även någon annan som handlar på anordnarens vägnar bör
dock kunna anmoda en besökare att lämna sammankomsten eller tillställ-
ningen.

I enlighet med utredningens ställningstagande och till skillnad från mot-
svarande bestämmelse i 4 kap. 9 § beträffande kollektivtrafik har någon
särskild handräckningsbestämmelse inte tagits in i förevarande paragraf.
Med stöd av 13 § polislagen torde polisen ha tillräckliga möjligheter att
avvisa eller avlägsna den som har gjort sig skyldig till en överträdelse av de
ordningsregler för sammankomsten eller tillställningen som skall gälla
enligt av polisen meddelade villkor.

18 § Vid en offentlig tillställning får spritdrycker, vin eller starköl drickas
bara om det sker vid tillåten servering av sådana drycker. Spritdrycker, vin
eller starköl som inte får drickas vid tillställningen får inte heller förvaras i
lokalen eller på platsen.

Polismyndigheten får för särskilda fall medge undantag från första
stycket.

Den som bryter mot förbudet i första stycket är skyldig att på tillsägelse
lämna tillställningen.

(Jfr 15 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Bestämmelserna i paragrafen motsvarar i huvudsak 16 § andra stycket
AOst. Till skillnad från nuvarande ordning begränsas inte förbudet om
förtäring och förvaring av spritdrycker, vin och starköl till offentliga till-
ställningar som hålls inomhus eller utomhus inom inhägnat område.
Förbudet gäller således även om området där tillställningen hålls inte är in-
hägnat.

Förbudet enligt första stycket mot förtäring och förvaring av alkohol-
drycker är straffsanktionerat i 29 § andra stycket.

Polismyndigheten kan med stöd av bestämmelsen i andra stycket för
särskilda fall medge undantag från förbudet i första stycket.

Till föreskriften i tredje stycket i förevarande paragraf har liksom be-
träffande bestämmelsen i 17 § inte någon handräckningsbestämmelse knu-

Prop. 1992/93:210

258

tits an. Polisen får sålunda med stöd av 13 § polislagen anses ha tillräckliga Prop. 1992/93:210
möjligheter att avvisa eller avlägsna den som bryter mot förtärings- och
förvaringsförbudet enligt första stycket i förevarande paragraf.

Enligt nuvarande ordning finns det inte något förbud mot att dricka alko-
holdrycker på allmänna sammankomster. Under remissbehandlingen har
det från polishåll pekats pä behovet av ett sådant förbud vid rockgalor och
liknande arrangemang för ungdomar där det förekommer att arrangören
själv ställer upp ett förtäringsförbud. Det har emellertid ansetts att vid de
sammankomster där det kan finnas behov av förtäringsförbud skall polisen
kunna meddela sådana i form av villkor enligt föreskriften i 16 § andra
stycket första meningen.

Lagrådet anser att övertygande skäl saknas för att i det här avseendet
behandla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar efter
skilda mönster. Enligt Lagrådets mening talar goda skäl snarare för att även
beträffande allmänna sammankomster förbud av förevarande slag tas in i
lagen och inte överlämnas till villkor som i första rummet riktas mot
anordnaren.

Enligt min mening bör behovet av en viss föreskrift alltid vägas mot
intresset av att den enskildes handlingsfrihet inte blir föremål för
opåkallade inskränkningar. Att införa ett sådant generellt förbud mot för-
täring och förvaring av alkoholdrycker vid allmänna sammankomster som
Lagrådet förordar anser jag inte påkallat i det här sammanhanget. Något
generellt förbud mot att dricka alkoholdrycker på allmänna samman-
komster, motsvarande vad som föreskrivits i första stycket beträffande
offentliga tillställningar, har därför inte tagits in i lagen.

19 § Hypnotiska eller liknande experiment får inte utan Socialstyrelsens
tillstånd förekomma vid en offentlig tillställning eller vid en sådan allmän
sammankomst som inte utgör ett led i undervisningen vid gymnasieskola
eller högskola eller någon annan skolform på motsvarande nivå.

(Jfr 16 § första stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar.)

Bestämmelsen i paragrafen motsvarar 12 § första stycket LAS och 21 §
andra stycket AOst. Syftet med bestämmelsen är att förebygga störningar
av ordningen och säkerheten vid en sammankomst eller tillställning. När
polisen får vetskap om att hypnotiska eller liknande experiment skall före-
komma vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som inte är
av det slag som anges i bestämmelsen, bör polisen kontrollera att Social-
styrelsen lämnat medgivande till experimentet

20 § Pyrotekniska varor får inte utan tillstånd av polismyndigheten använ-
das vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls inom-
hus. Om det kan ske utan fara för ordning och säkerhet, får dock polismyn-
digheten befria anordnaren från skyldigheten att söka tillstånd för samman-
komster eller tillställningar av visst slag.

259

Paragrafen saknar motsvarighet i LAS och AOst. Bestämmelsen har be-
handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.3).

21 § Chefen för polismyndigheten skall ha fritt tillträde till allmänna sam-
mankomster och offentliga tillställningar. Detsamma gäller andra personer
som polismyndigheten har utsett att närvara.

(Jfr 17 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § LAS och 18 § AOst. En viss utvidg-
ning har gjorts genom att polismyndigheten får utse även andra personer än
dem som företräder en myndighet att närvara vid sammankomsten eller till-
ställningen.

Utvidgningen i förhållande till gällande bestämmelser innebär sålunda
att polismyndigheten kan - i de fall då det anses lämpligt - utse t.ex. en
grupp vuxna personer som frivilligt verkar på platser där ungdomar brukar
vistas i syfte att genom sin närvaro stävja tänkbara oroligheter att närvara
vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som huvudsakligen
riktar sig till ungdomar.

Polisens rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar

22 § Polismyndigheten får inställa eller upplösa en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning som hålls i strid med ett beslut som innebär
avslag på en ansökan enligt 6 § eller i strid med en föreskrift enligt 15 §
eller ett förbud enligt 25 §.

(Jfr 18 § första stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om befogenhet för polisen att inställa
eller upplösa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Före-
skrifterna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.4).

Paragrafen motsvarar 10 § första stycket första meningen LAS och 19 §
första stycket första meningen AOst.

23 § Polismyndigheten får utöver vad som sägs i 22 § upplösa

1. en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid
själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara
omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närva-
rande eller allvarlig störning av trafiken,

2. en offentlig tillställning, om det vid den förekommer något som strider
mot lag eller om den medför oordning, fara för de närvarande eller allvarlig
störning av trafiken.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en
offentlig tillställning får också upplösas, om sammankomsten eller till-
ställningen genom ljud eller på något annat sätt medför allvarlig störning av
ordningen i dess omedelbara omgivning. Detta gäller dock inte när sam-
mankomsten eller tillställningen äger rum i enlighet med meddelat tillstånd.

En allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en
offentlig tillställning får vidare upplösas, om villkor om tiden för samman-

Prop. 1992/93:210

260

komsten eller tillställningen som meddelats med stöd av 16 § andra stycket
inte följs.

(Jfr 18 § andra stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar.)

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.4).

Första stycket motsvarar i princip 10 § första stycket andra meningen
LAS och 19 § första stycket andra meningen AOst. I förhållande till nuva-
rande ordning har grunderna enligt punkt 1 för att upplösa en sammankomst
utvidgats till att omfatta även det fallet då sammankomsten medför en all-
varlig störning av trafiken. Mot bakgrund av vad som har uttalats i den all-
männa motiveringen om innebörden av 2 kap. 14 § första stycket första
meningen RF har vidare befogenheten för polisen att upplösa en samman-
komst vid ordningsstörningar förtydligats så att den inträder, om ”det upp-
kommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt
följd av den, i dess omedelbara omgivning”. Grunderna för att upplösa en
offentlig tillställning har enligt punkt 2, på motsvarande sätt som i fråga om
sammankomster, utvidgats till att omfatta också situationen då tillställ-
ningen medför allvarlig störning av trafiken.

På samma sätt som enligt nuvarande ordning kan en offentlig till-
ställning vidare upplösas om det vid den förekommer något som ”strider
mot lag”. Med uttrycket avses närmast sådana i lag förbjudna handlingar
som strider mot något offentligt intresse. Sålunda kan en tillställning upp-
lösas om det vid den förekommer t.ex. narkotikaförsäljning eller något för-
farande som strider mot bestämmelserna i lagen (1977:293) om handel med
drycker. Däremot är det inte avsett att en tillställning skall kunna upplösas
för att det vid den förekommer något som träder ett enskilt intresse för när.

Bestämmelsen i andra stycket är ny i förhållande till nuvarande regle-
ring. Den tar i första hand sikte på störande gatumusik men kan i fråga om
sammankomster bli tillämplig även när det gäller t.ex. inomhuskonserter.
Avsikten med bestämmelsen är att den skall ge polisen möjlighet att upp-
lösa en sammankomst av det aktuella slaget, eller en offentlig tillställning
av vilket slag som helst, som ger upphov till en så allvarlig olägenhet för
den närmaste omgivningen genom ljud eller på något annat sätt att det kan
sägas var fråga om ”allvarlig störning av ordningen”. En allvarlig störning
kan föreligga om den utgör en av flera störningar där var och en inte når
upp till vad som krävs för ett ingripande, men där den sammantagna före-
komsten av störningar framstår som oacceptabel.

I lagtexten anges som exempel ljudstömingar. Oavsett om det är fråga
om rent buller eller inte kan bestämmelsen bli tillämplig. I första hand är
det ljudnivån som här blir avgörande. Någon kvalitetsbedömning av det
konstnärliga verket vid en sammankomst skall självfallet inte komma till
stånd. Med ”något annat sätt” avses t.ex. att sammankomsten eller till-
ställningen medför att framkomligheten i den närmaste omgivningen
förhindras eller att ingångar till bostäder, affärer etc. blockeras.

Prop. 1992/93:210

261

Vid sidan av möjligheten att enligt andra stycket ingripa mot en sam-
mankomst som sådan skall här frågan om möjligheterna att ingripa mot en
enskild mötesdeltagare något ytterligare beröras utöver vad som har gjorts i
samband med redogörelsen för nuvarande ordning i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 4.2.4). Distinktionen mellan ett ingripande som riktar sig
mot å ena sidan mötet som sådant och å andra sidan en enskild mötesdelta-
gare kan givetvis bli svår att upprätthålla när det är fråga om ett ingripande
mot en gatumusikant. Ingripandet får ju här oftast till följd att samman-
komsten faktiskt upplöses.

Gatumusik som utövas under störande former kan emellertid bli att be-
döma som ofredande eller förargelseväckande beteende enligt 4 kap. 7 §
resp. 16 kap. 16 § BrB. Dessa bestämmelser anses inte utgöra en begräns-
ning av mötesfriheten. När gatumusik utövas under så störande former att
exempelvis ofredande anses föreligga, kan således ingripande ske för att
avbryta musicerandet. Liksom vid andra polisingripanden bör givetvis
polismannen i första hand tala den felande till rätta. Om detta inte lyckas,
kan musikanten emellertid avvisas eller avlägsnas från platsen eller, i sista
hand, omhändertas. Han kan samtidigt rapporteras för det misstänkta
brottet.

I tredje stycket, som saknar motsvarighet i LAS och AOst, har tagits in
en bestämmelse som ger polisen rätt att upplösa en allmän sammankomst
för att framföra konstnärligt verk eller en offentlig tillställning av vilket
slag som helst, om sammankomsten eller tillställningen inte avslutats inom
den tid som polisen kan ha bestämt i meddelade villkor.

24 § En allmän sammankomst eller offentlig tillställning får upplösas enligt

22 eller 23 § endast om mindre ingripande åtgärder har visat sig vara otill-
räckliga för att hindra fortsatt lagstridigt handlande, återställa ordningen,
skydda de närvarande eller begränsa störningen av trafiken.

(Jfr 18 § tredje och fjärde styckena i utredningens förslag till lag om all-
männa sammankomster och offentliga tillställningar.)

Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.4),
motsvarar i huvudsak vad som nu föreskrivs i fråga om upplösning av
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar (10 § första stycket
LAS resp. 19 § första stycket AOst) med det tillägg som föranleds av att
även allvarliga trafikstörningar har angetts som grund för upplösning.

Det bör påpekas att enbart den omständigheten att föreskrivet tillstånd
till en allmän sammankomst inte har sökts inte medför rätt enligt 22 eller

23 § att upplösa sammankomsten.

En allmän sammankomst får inte heller upplösas enbart på den grunden
att sammankomsten hålls i ett samlingstält som inte är godkänt. Om tältet
däremot är så bristfälligt att avsevärd fara uppkommer för publiken, kan
sammankomsten upplösas med stöd av 23 § första stycket 1. Det förhållan-
det att en icke godkänd tivolianordning används vid en sammankomst kan
knappast aldrig tänkas påverka rätten att hålla sammankomsten.

Prop. 1992/93:210

262

Vad som har sagts nu om möjligheterna att upplösa en sammankomst
har på motsvarande sätt tillämpning i fråga om offentliga tillställningar. Ett
icke godkänt samlingstält som används vid en offentlig tillställning utgör
alltså inte tillräcklig grund för att upplösa tillställningen. Det krävs att tältet
är i ett sådant dåligt skick att tillställningen härigenom kan sägas medföra
fara för de närvarande. Till skillnad från fallet vid en allmän sammankomst
kan en icke godkänd tivolianordning som används vid en offentlig till-
ställning tänkas medföra att tillställningen får upplösas, om tillställningen
genom användningen kan sägas medföra fara för de närvarande.

Befogenheterna att inställa eller upplösa en sammankomst eller tillställ-
ning tillkommer vederbörande polismyndighet. Enligt nuvarande ordning
(10 § andra stycket LAS resp. 19 § andra stycket AOst) gäller att polis-
myndigheten får ge befogenhet att upplösa en sammankomst eller till-
ställning åt en polisman som beordras att närvara vid sammankomsten eller
tillställningen; om det inte finns särskilda skäl som föranleder undantag, får
sådan befogenhet anförtros enbart åt en polisman som har befälsställning.

Till skillnad mot utredningens förslag på denna punkt, vilket innebär att
nuvarande ordning i sak behålls, anges det inte i förevarande paragraf vem
som på polismyndighetens vägnar får fatta beslut i de aktuella frågorna. Det
kan här erinras om vad som vid polislagens tillkomst uttalades i motsva-
rande fråga angående befogenheten att fatta beslut om frihetsberövande
(se prop. 1983/84:111 s. 65). Denna fråga regleras i polisförordningen
(1984:730). Enligt 2 kap. 16 § 6 denna förordning får avgörande av ärenden
som gäller beslut rörande allmänna sammankomster - således bl.a. beslut
om upplösning - inte överlämnas åt någon annan tjänsteman än polis-
överintendent, polisintendent, polissekreterare eller polischefsaspirant som
har genomgått polischefskurs 1.

Polisens rätt att förbjuda allmänna sammankomster och offentliga
tillställningar

25 § Polismyndigheten får förbjuda att det hålls

1. en allmän sammankomst, om det vid en tidigare sammankomst av
samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller,
som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om samman-
komsten visat sig ha medfört avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig
störning av trafiken,

2. en offentlig tillställning, om det vid en tidigare tillställning av samma
slag har förekommit något som stred mot lag eller den har medfört oord-
ning, fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken, eller

3. en allmän sammankomst för att framföra konstnärligt verk eller en of-
fentlig tillställning, om det vid en tidigare sammankomst eller tillställning
av samma slag genom ljud eller på något annat sätt har uppkommit allvarlig
störning av ordningen i sammankomstens eller tillställningens omedelbara
omgivning och den sammankomsten eller tillställningen inte ägt rum i en-
lighet med meddelat tillstånd.

Förbud enligt första stycket att hålla en sammankomst eller tillställning
får meddelas endast om det kan befaras förekomma lagstridigt handlande,
oordning, fara för de närvarande eller störning av trafiken och mindre
ingripande åtgärder till förebyggande härav inte är tillräckliga.

Prop. 1992/93:210

263

(Jfr 19 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Paragrafen motsvarar 11 § LAS och 20 § AOst om förnyande av allmän
sammankomst resp, offentlig tillställning. Möjligheterna att förbjuda att en
sammankomst eller tillställning hålls, med hänsyn till de problem som visat
sig ha uppkommit vid en tidigare sammankomst eller tillställning av samma
slag, har emellertid utvidgats på motsvarande sätt som grunderna för att
upplösa en sammankomst eller tillställning enligt 23 § förevarande lagför-
slag har utvidgats i förhållande till nuvarande ordning.

Kostnader för ordningshållning

26 § Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta
polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen. Om
det finns särskilda skäl får också den som i vinstsyfte anordnar en allmän
sammankomst åläggas en motsvarande ersättningsskyldighet.

Ersättningsskyldigheten gäller inte sådana ideella föreningar som anges i
7 § 5 mom. fjärde stycket a)—d) lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.

Ersättningsskyldigheten enligt första stycket får sättas ned eller efterges,
om det finns särskilda skäl.

Polismyndigheten beslutar om ersättningsskyldighet. Därvid får det
högsta belopp som har bestämts enligt 11 § inte överskridas.

Regeringen får meddela föreskrifter om hur polismyndighetens kostnader
för ordningshållning skall beräknas.

(Jfr 20 och 21 §§ i utredningens förslag till lag om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar.)

Bestämmelsen i första stycket såvitt den avser offentliga tillställningar
överensstämmer med 17 § första stycket första meningen AOst.

I första stycket ges polisen också möjlighet att i vissa fall ta betalt för att
upprätthålla ordningen vid allmänna sammankomster. Bestämmelsen, som
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.8), innebär en
utvidgning av ersättningsskyldigheten i förhållande till vad som nu gäller
enligt 8 § LAS. Enligt den sistnämnda bestämmelsen får anordnaren av en
allmän sammankomst inte åläggas att ersätta polisens kostnader för ord-
ningshållning som föranleds av sammankomsten. Den här föreslagna
möjligheten för polisen att i framtiden kunna ta betalt för att upprätthålla
ordningen vid allmänna sammankomster som anordnas i vinstsyfte avses
bli tillämplig främst på större s.k. rock- och popkonserter.

I andra stycket undantas vissa ideella föreningar från ersättningsskyldig-
heten enligt första stycket.

Bestämmelsen i tredje stycket ger polismyndigheten möjlighet att sätta
ned eller efterge ersättningsskyldigheten.

Fjärde och femte styckena motsvaras av bestämmelserna om offentliga
tillställningar i 17 § andra och tredje styckena AOst. I förordningen
(1982:789) om ersättning för polisbevakning och för anslutning av larman-
läggningar till polisen finns närmare bestämmelser om den ersättning som
skall betalas för ordningshållning vid offentliga tillställningar. Avsikten är

Prop. 1992/93:210

264

att samma beräkningsgrunder skall gälla för ordningshållningen vid en all-
män sammankomst som anordnas i vinstsyfte.

27 § Om anordnaren av en allmän sammankomst som anordnas i vinstsyfte
eller av en offentlig tillställning inte har gjort ansökan eller anmälan som
krävs enligt 4 eller 5 § eller inte har fullgjort ansöknings- eller anmälnings-
skyldigheten i sådan tid att beslut enligt 11 § har kunnat meddelas före
sammankomsten eller tillställningen, skall polismyndigheten ålägga anord-
naren att ersätta myndighetens kostnader för att hålla ordning vid samman-
komsten eller tillställningen, i den mån kostnaderna beror på anordnarens
försummelse. Detsamma gäller om anordnaren inte har följt de föreskrifter
och villkor om ordning och säkerhet som har gällt för sammankomsten eller
tillställningen.

Vad som sägs i första stycket gäller även i fråga om anordnare som inte
är ersättningsskyldiga enligt 26 §.

Om de kostnader som beror på anordnarens försummelse inte kan beräk-
nas med tillräcklig säkerhet, skall polismyndigheten uppskatta dem till ett
skäligt belopp.

Ersättningsskyldigheten får sättas ned eller efterges, om det finns sär-
skilda skäl.

(Jfr 22 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Bestämmelserna i paragrafen, som i huvudsak svarar mot 17 b § AOst, har
gjorts tillämpliga också på den som i vinstsyfte anordnar en allmän sam-
mankomst utan att ha gjort ansökan eller anmälan när så krävs eller inte
fullgjort sådan skyldighet inom sådan tid att beslut har kunnat meddelas
före sammankomsten eller inte följt de föreskrifter och villkor om ordning
och säkerhet som har gällt för sammankomsten.

Överklagande

28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel får överklagas hos läns-
rätten.

Länsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överklagas hos läns-
rätten.

Länsstyrelsens beslut enligt 15 § andra stycket och Socialstyrelsens
beslut enligt 19 § får inte överklagas.

Om inte något annat har beslutats gäller polismyndighetens beslut
omedelbart utom när det är fråga om ersättningsskyldighet enligt 26 eller
27 §.

(Jfr 23 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Utredningens förslag innebär i princip att ett tvåinstanssystem införs vid
besvär över beslut om allmänna sammankomster och offentliga tillställ-
ningar. Den nuvarande möjligheten att föra talan hos regeringen slopas
således. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.10,
jfr specialmotiveringen till 3 kap. 26 §). Här kan följande tilläggas.

Beslut i ärenden rörande allmänna sammankomster och offentliga till-
ställningar avser i allmänhet tillståndsfrågor. En tillståndsansökan ges av
naturliga skäl ofta in med kort varsel. Inte minst från rättssäkerhets-

Prop. 1992/93:210

265

synpunkt är det naturligtvis angeläget att ett slutligt avgörande i ärendet kan
utverkas innan den sammankomst eller tillställning som ansökan avser skall
hållas. Den fördröjning av ärendenas handläggning som den nuvarande
överklaganderätten medför har emellertid inte sällan lett till att regeringen
kunnat fatta beslut i ärendet först sedan denna tidpunkt har passerats, vilket
i allmänhet lett till att ärendet avskrivits. En sådan ordning är naturligtvis
inte tillfredsställande och talar för att antalet besvärsinstanser minskas i
linje med vad utredningen föreslagit.

Lagrådet anser emellertid att en ordning i linje med utredningens förslag
innebär att rätten till domstolsprövning blir alltför snävt begränsad. Enligt
Lagrådet bör beaktas att de ärenden som avser tillstånd till allmän sam-
mankomst ytterst gäller den enskildes möjligheter att utöva de grundlags-
skyddade opinionsfrihetema. Således kan sådana beslut antas ha stor
personlig betydelse för den enskilde.

Varje ärende rörande allmänna sammankomster och offentliga till-
ställningar skall bedömas enbart från ordnings- och säkerhetssynpunkter.
Detta innebär att några politiska bedömningar - dvs. bedömningar av det
slag som enligt riksdagens riktlinjer talar för att besvärsprövningen skall
ligga hos regeringen (prop. 1983/84:120 s. 13 f„ bet. 1983/84:KU23, rskr.
1983/84:250) - inte skall göras i sådana ärenden. Att regeringen tas bort
som besvärsinstans har mot den bakgrunden inte ansetts innebära något
åsidosättande av rättssäkerhetsaspekterna.

I linje med vad Lagrådet anför införs därför möjligheten att överklaga
alla beslut som polismyndigheten fattar i ärenden om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar till länsrätten. En bestämmelser av det
innehållet har tagits in i första stycket i förevarande paragraf.

Bestämmelsen i andra stycket innebär en möjlighet att till länsrätten
överklaga sådana beslut om tillstånd till offentliga tillställningar som fattas
av länsstyrelsen.

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse som begränsar möjlig-
heterna till överklagande. Sålunda får en länsstyrelses beslut om att
allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar inte får hållas inom
länet eller del därav liksom Socialstyrelsens beslut i tillståndsärenden enligt
19 § inte överklagas.

För närvarande överklagas Socialstyrelsens beslut i frågor om tillstånd
till hypnotiska och liknande experiment till regeringen (jfr 27 § fjärde
stycket AOst). En sådan ordning kan ifrågasättas. Den medicinska och psy-
kiatriska kompetens som behövs för att på ett tillförlitligt sätt kunna be-
döma om ett visst experiment kan befaras medföra men för mötes-
deltagarna finns inom Socialstyrelsen. Styrelsens prövning torde också ge
fullt tillräckliga rättssäkerhetsgarantier i dessa ärenden. Mot den bak-
grunden har det ansetts att Socialstyrelsens beslut i frågor om hypnotiska
och liknande experiment inte skall få överklagas.

Fjärde stycket motsvarar delvis 13 § tredje stycket LAS och 27 § femte
stycket AOst.

Prop. 1992/93:210

266

Straff m.m.

29 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet

1. i egenskap av anordnare bryter mot kravet på tillstånd eller anmälan i

4 eller 5 § eller mot ett villkor eller ett förbud som har meddelats enligt 4 §
andra stycket, 5 § fjärde stycket, 15 §, 16 § andra stycket eller 25 §,

2. lämnar oriktig uppgift om något förhållande som han enligt tillämpliga
föreskrifter är skyldig att upplysa om i en ansökan eller en anmälan eller om
sådana omständigheter som polismyndigheten kan begära uppgift om med
stöd av 9 § första stycket,

3. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning i ett tält
som saknar föreskrivet godkännande eller bryter mot ett användningsförbud
eller mot ett villkor som har meddelats för användandet,

4. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning och där-
vid tillåter användning av en tivolianordning som saknar föreskrivet god-
kännande eller bryter mot ett användningsförbud eller mot ett villkor som
har meddelats för användandet,

5. anordnar en offentlig tillställning i strid med 14 §,

6. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan till-
stånd enligt 19 eller 20 § i fall då sådant tillstånd behövs, eller

7. anordnar eller fortsätter en allmän sammankomst eller offentlig till-
ställning trots att sammankomsten eller tillställningen har inställts eller
upplösts enligt 22 eller 23 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i 18 §
första stycket mot förtäring eller förvaring av alkoholdrycker döms till pen-
ningböter, om inte gärningen är belagd med straff i någon annan författning.

Har flera medverkat till en gärning som avses i första stycket skall
23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken tillämpas.

(Jfr 24 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Straffbestämmelserna i paragrafen motsvarar i stort vad som gäller enligt
15 § LAS och 29 § AOst. Vissa ändringar och tillägg har dock gjorts.

[första stycket punkt 1 finns bestämmelser om straff för den som anord-
nar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan föreskrivet till-
stånd eller föreskriven anmälan, den som anordnar en sammankomst eller
tillställning i strid med ett villkor eller ett förbud enligt 4 § andra stycket,

5 § fjärde stycket, 15 §, 16 § andra stycket eller 25 § eller som bryter mot
ett villkor som polismyndigheten har ställt upp för befrielse från tillstånds-
eller anmälningsskyldighet. För den som i ett tillstånds- eller anmälnings-
förfarande lämnar oriktiga uppgifter finns en straffbestämmelse i punkt 2.

Punkterna 3 och 4 knyter an till bestämmelserna i 12 § om godkännande
av samlingstält, användningsförbud och villkor som har meddelats för
användandet av tältet och till bemyndigandebestämmelsen i 13 § om befo-
genhet att meddela villkor om provning, besiktning och användningsförbud
beträffande tivolianordningar.

Enligt punkt 5 kan straff ådömas den som anordnar offentlig pornogra-
fisk föreställning.

I punkt 6 finns en bestämmelse om straff för den som utan tillstånd an-
ordnar sådan allmän sammankomst eller offentlig tillställning där det före-
kommer hypnotiska eller liknande experiment eller användning av pyro-
tekniska varor som kräver tillstånd enligt 19 eller 20 §.

Prop. 1992/93:210

267

I punkt 7 föreskrivs straff för den som anordnar en allmän sammankomst
eller offentlig tillställning trots att sammankomsten eller tillställningen har
inställts eller upplösts enligt 22 eller 23 §. Bestämmelsen riktar sig mot
anordnaren av en sammankomst eller tillställning. En enskild deltagare som
inte rättar sig efter ett beslut om upplösning kan avvisas, avlägsnas eller - i
sista hand - omhändertas med stöd av 13 § polislagen (1984:387). I vissa
fall torde en sådan deltagare också kunna straffas enligt 16 kap. 3 § BrB för
ohörsamhet mot ordningsmakten.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 29 § tredje stycket AOst.

Straffbestämmelserna i första och andra styckena har med anledning av
ett påpekande av Stockholms tingsrätt under remissbehandlingen utformats
så att det uttryckligen framgår att ansvar kan utkrävas även då en gärning
begås av oaktsamhet. Detta innebär ett förtydligande i förhållande till utred-
ningsförslaget och får anses vara i linje med domstolspraxis på området (jfr
SvJT 1961 ref. s. 13). Vid utformningen av påföljderna enligt straffbestäm-
melserna i första och andra styckena har vidare beaktats de ändringar av
bötesstraffets konstruktion som riksdagen antagit (prop. 1990/91:68, bet.
1990/91 :JuU10, rskr. 1990/91:155) och som trädde i kraft den 1 januari
1992.

Enligt nuvarande ordning är påföljden för överträdelser av bestämmel-
serna i LAS dagsböter medan förseelser mot bestämmelserna i AOst om of-
fentliga tillställningar bestraffas med dagsböter - med undantag för förtä-
ringsförbudet i 16 § andra stycket, där påföljden är penningböter - eller
fängelse i högst sex månader. Fängelsestraffet, som infördes genom lag-
stiftning år 1973 (prop. 1973:115, bet. 1973:JuU26, rskr. 1973:258), ansågs
motiverat med hänsyn till de bestämmelser om krav på tillstånd för att
anordna offentliga pornografiska föreställningar som fördes in samtidigt
(a. prop. s. 31 och 109). Fängelsestraffet behölls i straffskalan när an-
ordnande av pornografiska föreställningar förbjöds år 1982 (prop.
1981/82:187, bet. 1981/82:JuU56, rskr. 1981/82:355).

Enligt utredningens förslag behålls fängelse i straffskalan i fråga om
överträdelser av bestämmelserna om offentliga tillställningar endast vid
förbudet mot att anordna en offentlig pornografisk föreställning. De remiss-
instanser som yttrat sig i frågan har ställt sig kritiska till förslaget att
utmönstra fängelsestraffet som sanktion mot t.ex. den som anordnar en
offentlig tillställning utan tillstånd. Remissinstanserna har därvid pekat på
att möjligheten till förverkande av den ersättning som uppburits för att få
bevista tillställningen blir illusorisk, eftersom reglerna om husrannsakan
inte blir tillämpliga med endast böter i straffskalan. Remissinstansernas
kritik har ansetts ha fog för sig. Dock bör framhållas att det redan från
straffvärdesynpunkt - med hänsyn till de intressen i fråga om ordning och
säkerhet som kan kränkas - i sig är motiverat att det finns möjlighet att
döma till fängelse vid allvarliga överträdelser mot bestämmelserna i
förevarande kapitel i lagen. Bestämmelserna i första stycket har alltså
utformats så att fängelse i högst sex månader ingår i straffskalan.

I tredje stycket har tagits in en hänvisning till BrB:s medverkansbestäm-
melser. Nuvarande ordning saknar en motsvarande bestämmelse. Och ut-

Prop. 1992/93:210

268

redningen har inte heller föreslagit någon uttrycklig reglering i detta av- Prop. 1992/93:210
seende.

I förarbetena till BrB diskuterades i vilken utsträckning som balkens
medverkansbestämmelser skulle vara tillämpliga inom specialstraffrätten. I
lagrådsremissen föreslog föredragande statsrådet att dessa regler i princip
skulle tillämpas inom specialstraffrätten (prop. 1962:10 del B s. 318).
Lagrådet uttalade att en legal reglering av medverkansreglemas tillämplig-
het inom specialstraffrätten i och för sig var önskvärd men hade uppfatt-
ningen att det föreslagna principiella avsteget från den gällande ordningen
om var medverkandes självständiga straffansvar skulle vålla kännbara olä-
genheter (a. prop. del B s. 476 ff.). Mot bakgrund av Lagrådets ståndpunkt
ansåg föredraganden att någon allmän regel om BrB:s tillämplighet inom
specialstraffrätten inte borde införas (a. prop. del C s. 218).

Medverkansreglemas tillämplighet inom specialstraffrätten har behand-
lats i en departementspromemoria (Ds Ju 1975:23, Vissa specialstraffrätts-
liga problem). Där uttalas att man kan utgå från att, om fängelse ingår i lati-
tuden för ett specialstraffrättsligt brott, domstolarna tillämpar BrB:s med-
verkansregler analogiskt såvida inte speciella omständigheter i fråga om
brottets konstruktion föreligger (s. 64). Om endast penningböter ingår i
straffskalan, anses enligt vad som uttalas i promemorian analogisk tillämp-
ning vara utesluten. Motsvarande synsätt har anlagts av Fängelsestraff-
kommittén i betänkandet (SOU 1988:7) Frihet från ansvar (s. 199).

Hänvisningen i tredje stycket till BrB:s medverkansbestämmelser är så-
lunda avsedd att undanröja den oklarhet som kan tänkas uppstå om dessa
bestämmelsers tillämplighet beträffande brotten enligt första och andra
styckena i förevarande paragraf.

30 § Försummelse av anmälningsskyldighet eller uppgiftsskyldighet beträf-
fande sådana allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar som
får hållas utan tillstånd skall inte leda till ansvar, om försummelsen med
hänsyn till omständigheterna kan anses ursäktlig och den inte har vållat nå-
gon olägenhet. Försummelsen skall inte heller leda till ansvar, om samman-
komsten eller tillställningen inte har kommit till stånd.

I 15 § andra stycket LAS och 29 § fjärde stycket AOst finns bestämmelser
om att den som försummar sin anmälningsskyldighet eller sin skyldighet att
lämna uppgift om en sammankomst eller tillställning som får hållas utan
tillstånd skall vara fri från ansvar, om försummelsen med hänsyn till om-
ständigheterna kan anses ursäktlig och inte har vållat någon olägenhet.
Detsamma gäller enligt bestämmelserna om sammankomsten eller tillställ-
ningen inte har kommit till stånd. I motiven till LAS och AOst diskuterades
om inte möjligheterna enligt rättegångsbalken till åtalsunderlåtelse vid
bagatellbrott var en tillräcklig garanti mot obilliga resultat i rättstill-
lämpningen. Bestämmelserna om ansvarsfrihet togs dock upp i propo-
sitionen med motivering främst att det inte borde ankomma uteslutande på
åklagaren att bedöma om en försummelse borde föranleda ansvar (prop.
1956:143 s. 236).

269

Strävandena under senare år mot en avkriminalisering av bagatellför-
seelser och mot vidgade möjligheter för åklagarna att underlåta att åtala
sådana brott har gjort åklagarna allt mer uppmärksamma på möjligheterna
att besluta om åtalsunderlåtelse vid bagatellbrott. Prövning om åtals-
underlåtelse förutsätter att en utredning görs och att denna underställs
åklagarprövning. En sådan ordning kan emellertid inte anses försvarbar när
det gäller försummelser av det slag som förevarande paragraf tar sikte på.
Mot den bakgrunden bör det även i framtiden - och till skillnad från vad
utredningen föreslagit - finnas bestämmelser om ansvarsfrihet för ringa
överträdelser av bestämmelserna om anmälnings- och uppgiftsskyldighet
beträffande allmänna sammankomster och offentliga tillställningar som inte
är tillståndspliktiga.

Förverkande m.m.

31 § Om en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillställ-
ning har gjort sig skyldig till en överträdelse som avses i 29 §, får vad som
har uppburits i avgifter eller i någon annan ersättning för att bevista sam-
mankomsten eller tillställningen förklaras förverkat efter vad som kan anses
skäligt. Om ersättningen har utgått i något annat än pengar och om det inte
finns i behåll, får i stället värdet förklaras förverkat.

Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första
stycket, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om beslag med den av-
vikelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid inte gäller i
annat fall än då rätten har satt ut sådan tid.

(Jfr 25 § första och tredje styckena i utredningens förslag till lag om all-
männa sammankomster och offentliga tillställningar.)

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 16 § LAS och 30 § andra stycket
AOst.

Bestämmelsen i andra stycket, som svarar mot 30 § fjärde stycket första
meningen AOst, har gjorts tillämplig också på förverkande på grund av
överträdelser av bestämmelserna om allmänna sammankomster.

32 § I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl
hos den som förtär eller förvarar sådana drycker i strid med 18 § eller med
villkor enligt 16 § andra stycket första meningen finns bestämmelser i lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

En polisman får vid tillträdet till en offentlig tillställning liksom i lokalen
eller på platsen för tillställningen företa kroppsvisitation för att söka efter
spritdrycker, vin eller starköl, om polismyndigheten inte har meddelat så-
dant undantag som sägs i 18 § andra stycket. Kroppsvisitation får vidtas
endast om det finns anledning att anta att den som skall visiteras medför
sådana drycker till tillställningen. Detsamma gäller i fråga om en allmän
sammankomst, om polismyndigheten enligt 16 § andra stycket första
meningen har meddelat villkor som innebär förbud mot förtäring och
förvaring av sådana drycker som sägs i 18 §.

(Jfr 25 § andra stycket i utredningens förslag till lag om allmänna samman-
komster och offentliga tillställningar.)

Prop. 1992/93:210

270

Paragrafen innehåller bestämmelser om beslag och förverkande av alkohol-
haltiga drycker. Första stycket innehåller en hänvisning till vad som före-
skrivs i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Möjlig-
heterna till beslag och förverkande har i förhållande till nuvarande ordning
utvidgats till att omfatta även alkoholdrycker av det aktuella slaget hos den
som på en allmän sammankomst förtär eller förvarar sådana drycker i strid
med villkor som har meddelats av polismyndigheten med stöd av 16 §
andra stycket första meningen och som innebär förbud mot förtäring eller
förvaring motsvarande vad som följer av 18 § beträffande offentliga till-
ställningar.

I en skrivelse till den dåvarande regeringen i januari 1987 föreslår RPS
att en polisman eller ordningsvakt skall få företa ytlig kroppsvisitation och
undersöka väskor m.m. i fråga om den som skall besöka en allmän sam-
mankomst eller offentlig tillställning. En sådan undersökning skulle få ge-
nomföras i syfte att eftersöka alkoholdrycker vid tillfällen då oordning kan
befaras. I skrivelsen föreslår styrelsen också att en polisman under vissa
förutsättningar skall få beslagta och omedelbart förstöra alkoholdrycker
som påträffas hos den som kan antas vara under 20 år.

RPS pekar i skrivelsen på att det nu inte sällan förekommer att ordnings-
vakter eller andra särskilda vakter, som anordnaren av en tillställning an-
ställt för bevakningsuppgifter, genom s.k. ytlig kroppsvisitation kontrol-
lerar att en besökare inte medför alkoholdrycker i kläderna eller i t.ex. en
medhavd väska. Den ordningen är konstruerad som ett civilrättsligt avtals-
villkor varigenom besökaren frivilligt underkastar sig en sådan kontroll för
att han skall få tillträde till tillställningen. RPS framhåller att det är
otillfredsställande att man tvingas använda sig av en sådan konstruktion för
att kunna stävja användningen av alkohol på festplatser och idrotts-
anläggningar.

Det har konstaterats att det ofta finns ett samband mellan alkoholförtä-
ring och det våld som förekommer i anslutning till offentliga tillställningar
av det slag som RPS har tagit upp. Förbudet enligt 18 § mot förtäring och
förvaring av alkoholdrycker är därför väl motiverat. Det har emellertid an-
setts otillfredsställande att polisen saknar möjligheter att förhindra att den
som skall besöka en offentlig tillställning för med sig alkoholdrycker. Och
möjligheten att med stöd av lagen om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. ta i beslag alkoholdrycker hos den som brutit mot förtärings-
eller förvaringsförbudet är inte heller tillräcklig under själva tillställningen,
eftersom rätten att ta i beslag drycker inte ger någon generell befogenhet att
kroppsvisitera den misstänkte eller söka genom dennes handbagage (jfr
28 kap. 11 §RB).

I andra stycket ges därför en möjlighet för polisman att vid tillträdet till
en allmän sammankomst eller offentlig tillställning liksom i lokalen eller på
platsen för sammankomsten eller tillställningen företa kroppsvisitation samt
undersöka portfölj, handväska eller liknande handbagage, när misstanke
föreligger att den hos vilken åtgärden vidtas för med sig alkoholdrycker till
sammankomsten eller tillställningen.

Prop. 1992/93:210

271

Bestämmelsen har anpassats till förslaget i en inom Justitiedeparte-
mentet upprättad promemoria (Ds 1991:56, Ändrade regler om kroppsvisi-
tation och kroppsbesiktning, m.m.) med förslag till ändringar i 28 kap. RB.
Förslaget innebär att uttrycket kroppsvisitation skall innefatta en under-
sökning av såväl den misstänktes kläder och annat som han bär på sig som
väskor, paket och liknande som han har med sig. Promemorian har remiss-
behandlats och förslag på grundval av den förbereds inom Justitiedeparte-
mentet.

För att kroppsvisitation skall få vidtas vid en allmän sammankomst
förutsätts att polismyndigheten med stöd av 16 § andra stycket första
meningen har meddelat villkor som innebär förbud mot förtäring och för-
varing av spritdrycker, vin eller starköl. Beträffande allmänna samman-
komster torde en åtgärd enligt detta stycke komma i fråga endast vid vissa
s.k. popkonserter.

Polisens möjligheter att vid tillträde till offentliga tillställningar söka ef-
ter alkoholhaltiga drycker begränsas endast av om polismyndigheten med-
delat undantag från bestämmelsen i 18 § första stycket.

Särskilda bemyndiganden om motorsport

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga
om motorsport meddela föreskrifter som gäller utförande och besiktning av
en anläggning eller olycksberedskap vid en sådan anläggning eller som i
övrigt behövs från säkerhetssynpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att andra bestämmelser än som anges i detta kapitel skall gälla i fråga
om tid för ingivande av och innehållet i ansökan eller anmälan om tävling
eller uppvisning i motorsport.

(Jfr 26 § i utredningens förslag till lag om allmänna sammankomster och
offentliga tillställningar.)

Som följer av 3 § och 8 § andra stycket skall tävling eller uppvisning i
motorsport i fortsättningen liksom nu (se 12 § andra stycket AOst) utgöra
en offentlig tillställning. För närvarande gäller enligt 22 § andra stycket
AOst att det ankommer på RPS att i samråd med Vägverket meddela
föreskrifter och anvisningar för prövning av en ansökan om tillstånd att
anordna en sådan offentlig tillställning och om tid för och innehållet i
ansökan. För tävling med fordon på väg krävs dessutom länsstyrelsens
tillstånd (jfr 105 § första stycket vägtrafikkungörelsen, 1972:603).

Bestämmelsen i 22 § andra stycket AOst tillkom genom lagstiftning år
1972 (prop. 1972:68, bet. 1972:CU27, rskr. 1972:179). Föredragande stats-
rådet anförde att det, även om brister i arrangemangen vid motortävlingar
endast i enstaka fall hade lett till olyckor med personskada, behövdes
föreskrifter och anvisningar för tillståndsmyndighetema (a. prop. s. 7). RPS
har med stöd av bestämmelsen meddelat föreskrifter om säkerheten m.m.
vid hastighetstävling med bil och motorcykel på bana (FAP 512-6). De
gäller således inte vid tävling på väg. Föreskrifterna innehåller detaljerade
regler om lokalisering och tekniskt utförande av tävlingsbanor, skydds-
anordningar, depå- och publikområden, olycksberedskap, besiktning och

Prop. 1992/93:210

272

godkännande samt om tid för och innehållet i ansökan om tillstånd enligt
AOst.

Det är tydligt att den nuvarande bestämmelsen i 22 § andra stycket AOst
inte ger fullt stöd för de detaljerade föreskrifter i skilda hänseenden som
finns intagna i FAP 512-6. I första stycket av förevarande paragraf har där-
för tagits in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer att meddela de säkerhetsföreskrifter som behövs om
utförande, besiktning m.m. i fråga om anläggningar för motorsport. Med
”anläggning” avses bana, publikområden, posteringar, depåer, publikav-
spärmingar, skyddsanordningar, uppställningsplatser för utrycknings- och
bärgningsfordon och utryckningsvägar. Avsikten är att ett bemyndigande
för RPS att meddela sådana föreskrifter skall tas in i den tilltänkta förord-
ningen till lagen.

I fråga om föreskrifter för motortävlingar på väg har ansetts att dessa bör
utfärdas av Vägverket i samråd med RPS.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse om befogenhet för rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva andra
bestämmelser än de som anges i 6 och 7 §§ om tid för ingivande av och in-
nehållet i ansökan eller anmälan om tävling eller uppvisning i motorsport.
Bestämmelsen, som motsvarar föreskrifterna i 22 § andra stycket AOst, har
anpassats till RF:s regler om normgivningsmakten. Ett bemyndigande av
det aktuella slaget är avsett att tas in i den nyssnämnda förordningen.

3 kap. Allmän ordning och säkerhet

I detta kapitel behandlas bl.a. regleringen av användningen av offentlig
plats. Bestämmelserna i kapitlet, som har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.3), motsvarar i allt väsentligt den nuvarande reg-
leringen i AOst. Dock har bestämmelserna om offentliga tillställningar
tagits upp i 2 kap.

Användningen av offentlig plats

1 § En offentlig plats inom detaljplanelagt område får inte utan tillstånd av
polismyndigheten användas på ett sätt som inte stämmer överens med det
ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget.
Tillstånd behövs dock inte, om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i
obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd.

I fråga om allmänna vägar gäller kravet på polismyndighetens tillstånd
endast sådana åtgärder som inte är reglerade i väglagen (1971:948).

(Jfr 2 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.3.1).

I första stycket första meningen anges att offentliga platser inom detalj-
planelagt område inte utan polismyndighetens tillstånd får användas på ett
sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket platsen har
upplåtits eller som inte är allmänt vedertaget.

Prop. 1992/93:210

273

18 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

Genom bestämmelserna klarläggs således att ett ianspråktagande i
enlighet med det ändamål för vilket den offentliga platsen har upplåtits
genom beslut i detaljplan eller i någon annan ordning aldrig kräver till-
stånd. Med den valda konstruktionen behöver det exempelvis inte såsom i
2 § AOst särskilt anges att torghandel faller utanför kravet på tillstånd.

Polismyndighetens tillstånd behövs inte heller om en del av ett för all-
mänheten tillgängligt hamnområde har upplåtits för upplag eller för något
annat ändamål som har ett direkt samband med hamnverksamhet. I all-
mänhet torde det inte vara förenat med några svårigheter att avgöra om ett
visst användningssätt kan hänföras till sådan verksamhet för vilken platsen
har upplåtits. Endast sådan verksamhet som är naturlig för områdets karak-
tär blir tillståndsfri. Om exempelvis en del av ett hamnområde används för
ett syfte som inte har något egentligt samband med hamnverksamheten,
t.ex. för kiosker eller olika anordningar i samband med allmänna samman-
komster eller offentliga tillställningar, måste således tillstånd alltid sökas.

Tillstånd krävs inte heller för gatuarbeten och ledningsarbeten. Nödvän-
diga arbeten på gatumark måste naturligtvis kunna utföras för att marken
skall kunna nyttjas på ett sätt som stämmer överens med det ändamål för
vilket marken har upplåtits. Gatuarbeten och ledningsarbeten är således inte
en sådan för ändamålet med gatumarksupplåtelsen främmande verksamhet
att tillstånd av polismyndigheten behövs.

Utnyttjandet av luftrummet över en offentlig plats kan i vissa fall kräva
tillstånd. Någon generell begränsning uppåt i luften har inte ställts upp. Att
i generella termer beskriva en sådan begränsning låter sig inte göras. Om
tillstånd krävs får således avgöras från fall till fall. Dock kan sägas att
kravet på tillstånd gäller för sådana anordningar som stör trafiken och den
allmänna samfärdseln. Att anbringa en banderoll över en med fordon
trafikerad gata kräver således tillstånd, om banderollen hänger så lågt att
t.ex. en lastbil inte kan passera under anordningen. Likaså krävs tillstånd
för att anbringa olika anordningar på en husfasad, om dessa genom sin
placering utgör ett hinder för gående.

Undantag enligt andra meningen i första stycket från tillståndskravet
skall gälla i fråga om tillfälliga och obetydliga markdispositioner. För att
kravet på tillstånd inte skall gälla krävs således att dispositionen av marken
inte är alltför långvarig och inte heller får platsen tas i anspråk annat än i
obetydlig omfattning. Vidare får ett nyttjande utan tillstånd inte inkräkta på
ett ianspråktagande från någon annan med tillstånd. Allmänt kan sägas att
ju mera omfattande och till sin karaktär trafik- eller ordningsstörande ett
ianspråktagande är desto snävare blir utrymmet för ett tillståndsfritt
ianspråktagande av platsen.

Ett nyttjande av platsen som sträcker sig längre än några timmar kan
som regel inte anses vara ett tillfälligt ianspråktagande. Inte heller blir
ianspråktagandet att anse som tillfälligt, om platsen används av någon låt
vara endast under några timmar men nyttjaren efter ett kortare uppehåll
återkommer till platsen och återupptar sin verksamhet där. Således krävs
tillstånd om en gatuhandlare nyttjar en plats på t.ex. en gågata under några
timmar varefter han avbryter sin verksamhet under någon timme för att

Prop. 1992/93:210

274

därefter återkomma till platsen och återuppta sin försäljningsverksamhet. I
än högre grad gäller detta om ett avbrott beror på att polisen uppträder på
platsen.

För att ett ianspråktagande av en offentlig plats inte skall kräva tillstånd
uppställs som ett ytterligare krav att ianspråktagandet är endast obetydligt.
Av avgörande betydelse i sammanhanget blir då storleken på ytan av den
offentliga platsen. Är det fråga om en begränsad yta kan således ett mycket
blygsamt ianspråktagande bli tillståndspliktigt, om en större del av den
offentliga platsen därigenom tas i anspråk. Av betydelse för bedömningen
av omfattningen av ianspråktagandet blir också om flera personer nyttjar
den offentliga platsen samtidigt, t.ex. om ett stort antal gatuförsäljare
samtidigt belamrar en gågata med stånd och filtar. Det får i så fall göras en
samlad bedömning av ianspråktagandena. Inte heller blir sådana gatu-
försäljares verksamhet fri från kravet på tillstånd enbart av den anledningen
att de under verksamhetens gång byter platser med varandra. Även om en
enskild nyttjare skulle anses ta en offentlig plats i anspråk endast i obe-
tydlig omfattning kan hans verksamhet således anses falla under kravet på
tillstånd, om flera andra personer tar platsen i anspråk på samma eller något
liknande sätt.

Uppställning på offentlig plats av fordon från vilka försäljning sker, for-
don i vilka olika utställningar förevisas, fordon som utgör lotterivinster,
lastfordon och containrar är exempel på markdispositioner som kan kräva
tillstånd, om ianspråktagandet inte är endast tillfälligt och sker i obetydlig
omfattning.

Andra stycket svarar mot 2 § fjärde stycket AOst.

2 § Polismyndigheten skall inhämta yttrande från kommunen innan till-
stånd ges för att ta i anspråk en offentlig plats. Om kommunen avstyrker an-
sökan, får tillstånd inte meddelas. Om kommunen för tillstyrkan uppställer
villkor enligt 15 §, får tillstånd meddelas endast om det förenas med dessa
villkor.

Kommunen skall inte höras i tillståndsärendet, om detta avser

1. mark som förvaltas av någon annan än kommunen, eller

2. annan kvartersmark än som avses i 1 kap. 2 § första stycket 3, om den
är avsedd att tas i anspråk enligt nyttjanderättsavtal med kommunen.

(Jfr 2 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.3.1).

I första stycket finns bestämmelser om den kommunala vetorätten.
Genom vetorätten behålls kommunernas möjlighet att när det krävs tillstånd
att ta i anspråk offentlig plats bevaka andra viktiga intressen än sådana som
rör trafiken samt allmän ordning och säkerhet, och som polisen har att
beakta vid tillståndsprövningen (se 14 § första stycket i detta kapitel).
Kommunen kan i sitt yttrande till polismyndigheten ställa upp olika villkor
för markanvändningen under förutsättning att villkoren har ett direkt sam-
band med nyttjandet. Kommunens villkor skall enligt tredje meningen i
första stycket anges i tillståndet.

Prop. 1992/93:210

275

Kommunernas möjlighet att ha inflytande på tillståndsprövningen vid
användningen av offentlig plats har inte reglerats i detalj. De lokala förhål-
landena, liksom den politiska målsättningen inom kommunen, måste få
spela in vid utformningen av villkoren. Avsikten är emellertid att villkor
som kommunerna kan meddela i första hand skall ta sikte på sådana åt-
gärder som behövs för att kommunen skall kunna fullgöra sin uppgift som
ägare eller förvaltare av marken. Det kan vara fråga om villkor som syftar
till att underlätta renhållning, ledningsdragning, gatuarbeten m.m. Ett
villkor kan också ta sikte på vad som behövs för att tillgodose de intressen
som kommunen har att bevaka i fråga om markanvändning, stadsbilden och
trafiken.

Utanför kommunens befogenheter faller villkor om skadestånd eller
andra ekonomiska förpliktelser, t.ex. skyldighet för sökanden att betala
skatter eller andra allmänna avgifter. Inte heller får en kommun ställa upp
villkor om skyldighet att betala avgift för användningen av marken.

Om kommunens yttrande är förenat med ett villkor som kommunen
saknar befogenhet att ställa upp, kan polismyndigheten i tillståndsärendet
inte bortse från villkoret. Yttrandet måste i ett sådant fall uppfattas som ett
avstyrkande, och polismyndigheten skall då avslå ansökan. Likaså måste
polismyndigheten avslå ansökan om kommunen ställt upp ett villkor som är
olämpligt av hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller av hänsyn till
trafiken. Dock bör polismyndigheten innan beslut meddelas i tillstånds-
ärendet begära ett kompletterande yttrande från kommunen så att denna får
tillfälle att ta ställning till om medgivande kan ges utan det otillåtna
villkoret.

I likhet med vad som gäller enligt AOst kan kommunens beslut överkla-
gas. Först om kommunens beslut upphävs får ett sådant överklagande bety-
delse för tillståndsprövningen. Detta medför att ett meddelat tillstånd skall
återkallas (se 18 § andra stycket i detta kapitel).

I andra stycket anges i vilka fall polismyndigheten inte skall inhämta ytt-
rande från kommunen. Sålunda skall enligt punkt 1 kommunens yttrande
inte inhämtas, om ansökan avser ianspråktagande av offentlig plats som är
belägen på mark som ägs av någon enskild eller av staten eller av någon
annan, t.ex. en kyrklig kommun eller ett landsting. Enligt punkt 2 skall
polismyndigheten inte heller inhämta yttrande från kommunen, om ansökan
avser ianspråktagande enligt överenskommelse med kommunen av någon
annan kvartersmark än sådan som har upplåtits för hamnverksamhet. Som
förutsättning för att yttrande inte skall inhämtas gäller emellertid att
kvartersmarken står under kommunens förvaltning. Ett yttrande från kom-
munen har - i de fall som omfattas av punkt 2 - ansetts överflödigt efter-
som tillståndet söks på grundval av ett avtal mellan kommunen och sökan-
den.

Åtgärder till skydd för personer och egendom

3 § Brister på byggnader, ställningar, skyltar och liknande anordningar som
medför risk för skada på personer eller egendom på offentlig plats, skall
avhjälpas utan oskäligt dröjsmål.

Prop. 1992/93:210

276

Snö och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offent-
lig plats skall utan oskäligt dröjsmål avlägsnas från tak, rännor och liknande
anordningar. Detta skall ske på ett sådant sätt att det inte därigenom upp-
kommer risk för att personer eller egendom kommer att skadas.

Ansvaret för att åtgärderna i första och andra styckena vidtas vilar på
ägaren eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan
grund är i ägarens ställe.

(Jfr 3 § i utredningens förslag till ordningslag.)

I paragrafen regleras frågan om åtgärder till skydd för personer och egen-
dom på offentlig plats. Paragrafens innehåll, som har behandlats i den all-
männa motiveringen (avsnitt 4.3.2), överensstämmer i allt väsentligt med
föreskrifterna i 4 § AOst.

Föreskrifterna i första och andra styckena har dock ändrats i sak i
förhållande till bestämmelserna i 4 § AOst så till vida att de skadeföre-
byggande åtgärderna tar sikte på inte bara skydd för personer utan även för
egendom. Vid sidan av denna utvidgning av föreskrifterna har det i andra
stycket andra meningen införts en ny skyldighet att vidta skadeföre-
byggande åtgärder då snö och is avlägsnas enligt föreskriften i första
meningen i samma stycke.

Vidare har i förhållande till 4 § AOst uttrycket allmän plats ersatts med
offentlig plats i första stycket och andra stycket första meningen. Härutöver
har dessa föreskrifter jämkats redaktionellt. Att de där angivna åtgärderna
skall företas ”utan oskäligt dröjsmål” är sålunda inte avsett att innebära nå-
gon saklig förändring i förhållande till bestämmelserna i 4 § AOst.

I tredje stycket, som saknar motsvarighet i 4 § AOst, har tagits in en be-
stämmelse om vem som har skyldighet att vidta åtgärder enligt första och
andra styckena. Den nya bestämmelsen innebär emellertid inte någon
egentlig ändring i sak i förhållande till vad som är avsett att gälla enligt nu-
varande ordning (jfr prop. 1956:143 s. 93). Att ansvaret kan åvila den som
till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund har trätt i
ägarens ställe innebär att t.ex. arrendatorer, hyresgäster och fastighets-
förvaltare kan omfattas. Enskilda hyresgäster i ett flerfamiljshus kan natur-
ligtvis inte göras ansvariga. Däremot kan den som t.ex. hyr en villafastighet
anses ha trätt i ägarens ställe för viss tid och därigenom bli omfattad av
ansvaret. Frågan om vem som i varje enskilt fall bör göras ansvarig för
bristande åtgärder får liksom hittills överlämnas till rättstillämpningen.

På samma sätt som gäller för byggnader är ägaren eller den som är i
hans ställe skyldig att vidta skadeförebyggande åtgärder på ställningar,
skyltar och liknande anordningar. Exempelvis kan den som hyr en bygg-
nadsställning göras ansvarig om ställningen på grund av brister i mon-
teringen förorsakar skada på personer eller egendom på offentlig plats.

Dåvarande Statens brandnämnd har under remissbehandlingen tagit upp
frågan om gränsdragningen mellan samhällets räddningstjänst och skadefö-
rebyggande åtgärder enligt förevarande paragraf. Med räddningstjänst
avses enligt 2§ första stycket räddningstjänstlagen (1986:1102) de
räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olycks-
händelser och överhängande fara för olyckshändelser för att förhindra och

Prop. 1992/93:210

277

begränsa skador på människor eller i miljön. Enligt tredje stycket i samma
paragraf föreligger för staten eller kommunen skyldighet att göra en
räddningsinsats bara om det med hänsyn till behovet av ett snabbt in-
gripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omstän-
digheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.
I förarbetena till paragrafen uttalade föredragande statsrådet bl.a. (prop.
1985/86:170 s. 63) att syftet med lagen inte är att befria den enskilde från
ansvar och andra kostnader för ingripanden vid olyckshändelser och att i
stället föra över ansvar och kostnader till samhället.

Det har ansetts att skyldigheten enligt förevarande paragraf för den
enskilde att vidta åtgärder till skydd för personer och egendom på offentlig
plats sträcker sig betydligt längre än vad räddningstjänsten omfattar på
samma område. I sammanhanget bör påpekas att det för att räddningstjänst
skall kunna påkallas vid fara för en olyckshändelse krävs att faran är över-
hängande. Någon risk för att de nu aktuella skyldigheterna för den enskilde
att vidta skadeförebyggande åtgärder enligt ordningslagen skulle kunna
vältras över på samhällets räddningstjänst har därför inte ansetts föreligga.

4 § Den som tar upp en isränna eller vak, gräver, schaktar eller utför lik-
nande arbete skall vidta de åtgärder som med hänsyn till platsen för arbetet
och övriga omständigheter behövs för att förhindra att personer eller egen-
dom kommer till skada.

(Jfr 4 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen motsvarar 5 § första stycket AOst. Den nya bestämmelsen har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.2).

I förhållande till den nuvarande föreskriften har endast den sakliga änd-
ringen vidtagits att bestämmelsens skyddsobjekt har utökats till att förutom
personer omfatta även egendom. Av bestämmelsen följer sålunda skyldig-
het att vidta åtgärder i de aktuella fallen även till skydd för t.ex. husdjur
eller fordon.

Som har påpekats i den allmänna motiveringen finns skyddsföreskrifter
på andra håll i lagstiftningen vid farliga arbeten eller åtgärder på särskilda
områden. Exempel på sådana föreskrifter finns i minerallagen (1991:45),
arbetsmiljölagen (1987:1160) och PBL.

Beträffande gränsdragningen mellan samhällets räddningstjänst och ska-
deförebyggande åtgärder enligt förevarande paragraf kan hänvisas till spe-
cialmotiveringen till 3 § där motsvarande problem behandlas.

5 § Brunnar, bassänger och liknande anläggningar skall vara försedda med
de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas belä-
genhet och beskaffenhet. Behovet av att säkerhetsanordningen ger ett till-
räckligt skydd mot olyckor med barn skall särskilt beaktas. Anläggningens
ägare eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan
grund är i ägarens ställe ansvarar för att anläggningen är försedd med nöd-
vändiga säkerhetsanordningar.

Polismyndigheten får i fråga om en särskild anläggning besluta om de
säkerhetsåtgärder som skall vidtas.

Prop. 1992/93:210

278

(Jfr 5 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Prop. 1992/93:210

Paragrafen motsvarar delvis 5 § andra stycket AOst. De nya bestämmel-
serna, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.2), reg-
lerar frågan om kravet på säkerhetsanordningar vid brunnar, simbassänger,
prydnadsdammar och liknande anläggningar. Dessa anläggningar kan, sär-
skilt om de är vattenfyllda, utgöra en olycksrisk inte minst för barn.

I första stycket slås fast i första meningen att en anläggning av det
aktuella slaget skall vara utrustad med den säkerhetsanordning som behövs
med hänsyn till anläggningens belägenhet och utförande. I andra meningen
i första stycket preciseras kravet på anordningen så att den skall ge ett till-
räckligt skydd mot olyckor med barn. I bestämmelsen anges inte närmare
hur säkerhetsanordningen skall vara utformad rent tekniskt vid en viss typ
av anläggningar av det aktuella slaget. De anordningar som åsyftas är
emellertid t.ex. låsbara lock till brunnar samt stängsel eller övertäckning av
brunnar och dammar.

Som framgår av första meningen är säkerhetskravet beroende på anlägg-
ningens belägenhet och beskaffenhet. Att kravet på säkerhetsanordning är
beroende på anläggningens belägenhet innebär bl.a. att kravet på anlägg-
ningar av en viss typ i olika områden i allmänhet skall ställas högre ju mer
tätbefolkat ett område är. Det bör emellertid understrykas att kravet på sä-
kerhetsanordning, liksom den nuvarande bestämmelsen i 5 § andra stycket
AOst om brunnar, inte är begränsat till att gälla anläggningar inom vissa
områden. När det gäller hänsynen till anläggningens beskaffenhet står det
klart att det krävs en annan form av säkerhetsanordning vid en brunn än vid
en simbassäng eller prydnadsdainm. Vidare kan det ställas olika säkerhets-
krav vid anläggningar av samma slag. Exempelvis blir kravet på en brunn
eller bassäng större än annars om anläggningen är särskilt djup. Bedöm-
ningen av detta krav påverkas naturligtvis också av om anläggningen är helt
eller delvis vattenfylld.

Samtidigt som säkerhetskravet är beroende på anläggningens belägenhet
och utförande gäller enligt andra meningen i första stycket att säkerhetsan-
ordningen skall vara utformad så att den ger ett tillräckligt skydd mot
olyckor med barn. Detta innebär att säkerhetsanordningen i det enskilda
fallet skall ge ett betryggande skydd mot bamolycksfall. Kravet på detta
skydd kan skifta även för anläggningar av samma typ och bero på omstän-
digheterna i det särskilda fallet, t.ex. var en anläggning är belägen. För an-
läggningar som finns där barn vistas ofta eller brukar vistas utan tillsyn
skall sålunda kravet på säkerhetsanordning sättas högre än annars.

Det har i olika sammanhang framförts krav på att alla brunnar skall vara
försedda med ”barnsäkra” lock. Ordningsstadgeutredningen diskuterar så-
lunda huruvida ett sådant krav bör komma till uttryck i lagstiftningen
(betänkandet s. 135 ff.). Utredningen avvisar, med hänvisning främst till
ekonomiska överväganden, tanken på en bestämmelse om generella krav på
barnsäkra brunnslock. Samtidigt uttalar utredningen att brunnar inom områ-
den där barn vistas särskilt ofta och ibland utan tillsyn, t.ex. vid skolor och
lekplatser, bör vara försedda med sådana anordningar att de är barnsäkra.

279

Samma krav bör enligt utredningen ställas då nya brunnar anläggs eller då
gamla brunnslock byts ut.

Utredningens ställningstagande har under remissbehandlingen kritiserats
av bl.a. Barnmiljörådet. Enligt rådet kan drunkningsolyckor i brunnar helt
undvikas om alla brunnar förses med låsbara lock. Det kan tilläggas att
Svenska vatten- och avloppsverksföreningen under remissbehandlingen har
upplyst att föreningen rekommenderat sina medlemmar att brunnar - såväl
gamla som nya - som är placerade eller utformade så att risken för olyckor
är mera påtaglig skall vara försedda med låsanordning. Föreningen har vi-
dare påpekat att typgodkännande för betäckningar till brunnar på tomtmark
numera ges endast till sådana som anses uppfylla krav på säkerhet mot
olycksfall.

Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.2) är avsik-
ten med bestämmelserna om krav på säkerhetsanordningar att de i fråga om
brunnar skall innebära en skärpning i förhållande till den nuvarande före-
skriften i 5 § andra stycket AOst. De nya reglerna ställer visserligen inte
något ovillkorligt krav på att alla brunnar skall vara försedda med sådana
anordningar att de kan betecknas som barnsäkra. Det står emellertid klart
att bestämmelserna sträcker sig särskilt långt i fråga om brunnar med
hänsyn till de risker från säkerhetssynpunkt som typiskt sett är förenade
med anläggningar av detta slag. Avsikten är att brunnar inom områden där
barn vistas särskilt ofta och ibland utan tillsyn alltid skall vara försedda
med säkerhetsanordningar så att brunnarna kan sägas vara barnsäkra. Det
gäller t.ex. brunnar vid lekplatser, daghem, förskolor och skolor, vid föga
trafikerade gator i bostadsområden samt längs vissa gång- och cykelvägar. I
den mån det inte på marknaden finns att tillgå anordningar som gör en
brunn barnsäker får naturligtvis detta beaktas. De alternativa tekniska
metoder som kan användas till skydd mot bamolycksfall - t.ex. genom en
låsanordning på brunnslocket eller genom att locket genom sin egen tyngd
svårligen kan rubbas av ett barn - medför emellertid att det i praktiken så
gott som undantagslöst kan ställas krav på att brunnar i de nu aktuella fallen
är barnsäkra.

Aven inom andra områden än de nu nämnda kan kravet på säkerhetsan-
ordning vid brunnar innebära att dessa skall ha barnsäkra lock. Detta gäller
framför allt regnvatten- och dräneringsbrunnar samt sådana spol- och in-
spektionsbrunnar som inte är så små att de kan anses som ofarliga. Locken
till nedstigningsbrunnar är vanligen så tunga att de, rätt pålagda, är låsta av
sin egen tyngd och därmed barnsäkra.

Vad som har sagts nu om kravet på säkerhetsanordningar vid brunnar
gäller såväl beträffande befintliga brunnar som brunnar vilka anläggs efter
det att de nya reglerna har trätt i kraft. Som utredningen har anfört är det
emellertid naturligt att detta krav kan sättas högre än annars när nya
brunnar anläggs eller när brunnslock byts ut.

Bestämmelsen i tredje meningen i första stycket, som i sak överens-
stämmer med utredningens förslag, anger vem som har ansvaret för att en
anläggning försetts med den säkerhetsanordning som krävs. Ansvaret
omfattar motsvarande personkrets som beträffande skadeförebyggande

Prop. 1992/93:210

280

åtgärder enligt 3 §. Det får därför hänvisas till specialmotiveringen till den
paragrafen. I fråga om brunnar är den nu aktuella bestämmelsen inte avsedd
att innebära någon egentlig förändring i förhållande till nuvarande ordning
(jfr prop. 1956:143 s. 98).

Det bör påpekas att det i ansvaret för att det finns erforderlig säkerhets-
anordning självfallet också ligger att se till att anordningen är i funktion,
t.ex. att ett brunnslock är låst eller att en grind i ett stängsel är stängd.
Ansvaret inbegriper också en kontinuerlig tillsynsplikt med avseende på be-
hovet av reparations- och underhållsåtgärder.

I andra stycket har tagits in en bestämmelse om rätt för polisen att i
fråga om en särskild anläggning besluta om de säkerhetsåtgärder som skall
vidtas. Avsikten med bestämmelsen är att ge polisen befogenhet att efter
t.ex. påpekande från allmänheten ställa upp närmare anvisningar om vilken
säkerhetsanordning som bör finnas vid en viss anläggning. Denna befogen-
het bör naturligtvis utnyttjas i första hand i sådana fall då säkerheten har
åsidosatts mer väsentligt eller då den ansvarige, trots att polisen påtalat
bristema utan att ställa upp några formliga villkor, underlåtit att vidta erfor-
derliga säkerhetsåtgärder. Självfallet får det emellertid inte krävas att det
redan har inträffat någon olycka eller något olyckstillbud för att polisen
skall ingripa enligt andra stycket. Innan polisen beslutar om erforderliga
säkerhetsåtgärder med stöd av bestämmelsen kan det naturligtvis finnas
anledning att t.ex. kommunen lämnar synpunkter på de konkreta åtgärder
som behöver vidtas från säkerhetssynpunkt.

Att polisen har möjlighet att ingripa med föreläggande m.m. mot den
som försummar sitt ansvar enligt paragrafen följer av 19 §.

6 § Sprängning och skjutning med eldvapen får inte utan tillstånd av polis-
myndigheten äga rum inom område som omfattas av detaljplan.

Den som är under 18 år får inte utan tillstånd av polismyndigheten inom
område som omfattas av detaljplan utomhus använda luft- eller fjädervapen
med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan skjutas ut. Detsamma gäl-
ler utanför sådant område, om inte vapnet används under uppsikt av någon
som har fyllt 20 år.

Skjutbanor som inte hör till försvarsmakten får användas endast efter
tillstånd av polismyndigheten. Regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer får meddela föreskrifter om utförande och besiktning av
skjutbana.

(Jfr 6 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen motsvarar delvis 6 § AOst. Bestämmelserna i paragrafen har be-
handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.4).

Bestämmelsen i första stycket har sin motsvarighet i 6 § första stycket
AOst i fråga om tillståndskravet vid sprängning och skjutning med eldva-
pen. Tillämpningsområdet för den nya regeln har emellertid utvidgats till
att gälla område som omfattas av detaljplan. Tillståndskravet enligt den
nuvarande bestämmelsen avser stadsplanelagt område. Motsvarande
utvidgning har vidtagits i fråga om bestämmelsen i andra stycket, som
motsvarar 6 § andra stycket AOst.

Prop. 1992/93:210

281

Föreskriften i tredje stycket första meningen motsvarar 6 § tredje stycket
AOst. Kravet på tillstånd enligt den nya bestämmelsen innebär i förhållande
till det nuvarande kravet på godkännande den skillnaden att det blir möjligt
för polismyndigheten, i likhet med vad som i övrigt gäller beträffande till-
stånd som meddelas enligt lagen, att återkalla ett tillstånd, om det finns skäl
till det enligt vad som anges i 18 §. Ett tänkbart skäl kan vara att en skjut-
bana har kommit att ligga så nära nyuppförd bostadsbebyggelse att de
boendes säkerhet riskeras genom verksamheten vid skjutbanan. Tillståndet
kan då återkallas av polismyndigheten med stöd av bestämmelsen i 18 §
första stycket 3.

Beträffande polismyndighetens tillståndsprövning kan pekas på att sam-
råd kan behöva ske med t.ex. Statens skytteombud (jfr Överbefälhavarens
föreskrifter om instruktion för Statens skytteombud, FFS 1985:9) och kom-
munen, som ju redan skall ha fått en anmälan om anläggandet av skjut-
banan (se 19 § miljöskyddsförordningen, 1989:364). Det bör tilläggas att
det enligt 8 kap. 2 § första stycket 1 PBL krävs bygglov för att anordna en
skjutbana.

Bestämmelsen i andra meningen i tredje stycket har inte någon motsva-
righet i AOst. Som har angetts i den allmänna motiveringen är avsikten att
RPS skall bemyndigas att meddela föreskrifter av det aktuella slaget.

7 § Pyrotekniska varor får inte användas utan tillstånd av polismyn-
digheten, om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet
och övriga omständigheter innebär risk för skada på eller någon be-
aktansvärd olägenhet för person eller egendom.

(Jfr 7 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen ersätter bestämmelsen i 6 § första stycket AOst om fyrverkeri.
Den nya föreskriften har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.3.3).

Bestämmelsen innebär krav på tillstånd av polismyndigheten i vissa fall
för att få använda pyrotekniska varor. Med pyrotekniska varor avses artik-
lar som av Sprängämnesinspektionen med stöd av 8 § förordningen
(1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor klassificerats som sådana.
Tillståndskravet enligt bestämmelsen är inte begränsat till pyrotekniska
varor av något visst slag. Tillämpningsområdet för bestämmelsen är inte
heller, till skillnad från den nuvarande bestämmelsen i 6 § första stycket
AOst, inskränkt till område av något visst slag.

Kravet på tillstånd är beroende av om användningen av pyrotekniska va-
ror i det enskilda fallet innebär risk för skada på eller någon annan olägen-
het för personer eller egendom. Med skada avses såväl fysisk som psykisk
skada, t.ex. att ett barn eller ett djur blir skrämt. Begreppet olägenhet tar
sikte på att användningen av pyrotekniska varor måste anses som störande
för omgivningen. Skadan eller olägenheten måste emellertid vara så påtag-
lig att den är beaktansvärd.

Denna riskbedömning är naturligtvis beroende av beskaffenheten av de
pyrotekniska varor som är avsedda att användas. I bestämmelsen anges sär-

Prop. 1992/93:210

282

skilt tidpunkten och platsens belägenhet som omständigheter som i övrigt
påverkar riskbedömningen. När det gäller platsens belägenhet rör man sig
naturligtvis utmed en skala alltifrån den rena naturen till cityområden i en
stadsbebyggelse. I den mån val av tidpunkt och plats innebär att använd-
ningen kommer att ske där en större folksamling kan komma att finnas kan
naturligtvis risken för skada eller olägenhet för personer i allmänhet anses
vara beaktansvärd. I de fall då de närvarande är inställda på att pyro-
tekniska varor kommer att användas, t.ex. om det sker på en nyårsafton, får
emellertid i vart fall risken för olägenhet anses mindre än annars. Det bör
emellertid påpekas att bestämmelsen inte innebär något generellt undantag
från tillståndskravet vid detta och andra tillfällen då användning av
pyrotekniska varor för nöjesändamål förekommer utbrett hos allmänheten.

Avsikten med bestämmelsen är att särskilt anordnade arrangemang där
en större mängd pyrotekniska varor av kvalificerat slag kommer till an-
vändning för nöjesändamål, s.k. jubileumsfyrverkerier och liknande evene-
mang, vanligtvis kommer att kräva tillstånd, om de anordnas i närheten av
någon bebyggelse av betydelse eller där ett större antal människor uppehål-
ler sig. Det bör emellertid erinras om att anordnande av evenemang av detta
slag även kräver tillstånd som offentlig föreställning, i den mån de anord-
nas för allmänheten.

Att ytterligare föreskrifter får utfärdas angående användningen av pyro-
tekniska varor inom en kommun eller en del av kommun framgår av 9 §.
Vidare har en bestämmelse om tillståndskrav vid användning inomhus vid
allmänna sammankomster och offentliga tillställningar tagits in i 2 kap.
20 §.

Bestämmelser om bl.a. hantering och import av brandfarliga eller explo-
siva varor finns i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.

Lokala föreskrifter m.m.

8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får
meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som
behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats.

(Jfr 8 § delvis i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.6).

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela
lokala ordningsföreskrifter. Regeringen kan i sin tur vidaredelegera förord-
ningsmakt till en kommun. En lokal ordningsföreskrift kan gälla för hela
kommunen eller endast för en del av denna. Frågan om i hur stor utsträck-
ning som regeringen bör vidaredelegera sin förordningsmakt till kommu-
nerna har behandlats i den allmänna motiveringen.

Bemyndigandet är begränsat till att gälla för ”ytterligare föreskrifter”.
Detta innebär i likhet med vad som nu gäller enligt 7 § första stycket AOst
att någon inskränkning i ordningslagens bestämmelser inte får göras genom
lokala ordningsföreskrifter. Inte heller får med stöd av bemyndigandet ut-
färdas lokala föreskrifter som strider mot lagens bestämmelser. Sålunda får

Prop. 1992/93:210

283

endast förekomma lokala föreskrifter som går längre än lagens bestämmel-
ser eller som mera i detalj preciserar vad som föreskrivs i lagen.

Lokala föreskrifter får meddelas om de behövs för att upprätthålla den
allmänna ordningen pä en offentlig plats. Med offentlig plats avses även så-
dant område som enligt 1 kap. 2 § andra stycket skall vara jämställt med
offentlig plats. Vilken reglering som kan tänkas förekomma i lokala före-
skrifter har behandlats i den allmänna motiveringen. Här skall dock
påpekas att bestämmelsen ger uttryckligt stöd för lokala föreskrifter om
användning av pyrotekniska varor i syfte att motverka ordningsstörningar
på en offentlig plats.

Bemyndigandet avses ge regeringen rätt att föreskriva hur de lokala
föreskrifterna skall kungöras.

9 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får
meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som
behövs för att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd
av användningen av pyrotekniska varor.

(Jfr 8 § delvis i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.6).

Bestämmelsen i paragrafen ger möjlighet att meddela lokala föreskrifter
om användningen av pyrotekniska varor, som sträcker sig längre eller är av
mera preciserat slag än bestämmelsen i 7 § i förevarande kapitel. Avsikten
är att det skall kunna införas krav på tillstånd för eller förbud mot använd-
ning av pyrotekniska varor inom ett visst begränsat område eller beträf-
fande varor av visst slag. Behov av sådana möjligheter kan tänkas föreligga
i fråga om särskilt känsliga platser, t.ex. vid sjukhus eller vårdhem eller på
s.k. innetorg, där risken för att människors hälsa eller egendom (t.ex.
husdjur) skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor är mera
påtaglig.

Syftet med lokala föreskrifter av det aktuella slaget skall alltså vara att
förebygga att människors hälsa skadas till följd av användningen av pyro-
tekniska varor. Konsumentverket har under remissbehandlingen påpekat att
begreppet hälsa, i enlighet med Världshälsoorganisationens definition av
detta begrepp, bör omfatta inte bara fysiskt utan också psykiskt och socialt
välbefinnande. Enligt verket bör sålunda hänsyn kunna tas till bl.a. intresset
av att utan störning kunna vistas och förflytta sig utomhus.

Med anledning av Konsumentverkets synpunkter kan framhållas att be-
greppet hälsa har en så vid räckvidd att det i allmänhet kan sägas att an-
vändning av pyrotekniska varor som är störande för människor också inne-
bär risker för deras hälsa i somatiskt eller psykiskt hänseende.

10 § Regeringen får meddela de föreskrifter om ordningen och säkerheten i
en hamn som behövs med hänsyn till den verksamhet som bedrivs i ham-
nen. Regeringen får överlämna åt en kommun att meddela sådana föreskrif-
ter i fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av ett av
kommunen helägt företag. I fråga om hamnar som ägs eller förvaltas av
någon annan får regeringen överlämna åt länsstyrelsen att meddela sådana
föreskrifter.

Prop. 1992/93:210

284

Föreskrifter enligt första stycket skall ange det område i vatten och på
land inom vilket föreskrifterna skall gälla.

(Jfr 9 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.7),
innehåller i första stycket första meningen ett bemyndigande för regeringen
att meddela föreskrifter om ordning och säkerhet i en hamn. Med stöd av
bemyndigandet får inte några andra föreskrifter än de som behövs med hän-
syn till verksamheten i hamnen meddelas. Befogenheten för regeringen att
meddela sådana föreskrifter är inte begränsad till enbart de allmänna ham-
narna. Sålunda kan regeringen utfärda föreskrifter även för andra hamnar,
t.ex. hamnar för fritidsbåtstrafik, om det behövs med hänsyn till verksam-
heten i hamnen.

Mot bakgrund av att föreskrifter kan meddelas för hamnar som används
för vitt skilda ändamål kommer med nödvändighet föreskrifterna att skilja
sig åt i väsentlig grad. Det får sålunda från fall till fall avgöras vilka före-
skrifter som kan behövas i en viss hamn. Föreskrifterna kan emellertid tän-
kas innehålla bestämmelser om sådant som förbud mot användning av ar-
betsredskap m.m. så att trafiken hindras eller utfart till olika anordningar i
hamnen hindras, förbud mot uppläggning av gods så att skada eller olägen-
het uppstår, skyldighet att forsla bort avfall och skyldighet att anmäla
skada.

I andra meningen i första stycket bemyndigas regeringen att överlämna
åt en kommun att meddela föreskrifter om ordning och säkerhet i en hamn.
Kommunens befogenhet att meddela sådana föreskrifter har emellertid be-
gränsats till sådana hamnar som ägs eller förvaltas av kommunen eller av
ett av kommunen helägt företag.

Tredje meningen i första stycket innehåller en bestämmelse som bemyn-
digar regeringen att överlämna åt en länsstyrelse att meddela föreskrifter i
de fall där en kommun saknar sådan behörighet. Sålunda kan en läns-
styrelse meddela sådana föreskrifter t.ex. i de fall då en hamn ägs av staten
eller av någon enskild.

Enligt andra stycket skall vid meddelande av en föreskrift enligt första
stycket anges inom vilket område i vatten och på land som föreskriften gäl-
ler. I allmänhet torde en sådan anvisning komma att ges genom hänvisning
till en karta där det aktuella området har markerats.

Det kan framhållas att två skilda slag av lokala föreskrifter om ord-
ningen och säkerheten i en hamn kan komma att gälla samtidigt för i vart
fall vissa delar av ett hamnområde. Kommunen kan nämligen med stöd av
3 kap. 8 § ordningslagen meddela lokala ordningsföreskrifter för sådana
delar av hamnområdet som är offentlig plats enligt 1 kap. 2 § ordnings-
lagen. För sådana områden, liksom för områden som inte är tillgängliga för
allmänheten och i vattnet, kan också gälla särskilda hamnföreskrifter enligt
förevarande paragraf. Tillämpningsområdet för de allmänna ordningsföre-
skrifterna och tillämpningsområdet för hamnföreskrifterna kan således
komma att delvis sammanfalla. En sådan ordning är möjlig utan att det

Prop. 1992/93:210

285

uppstår några tillämpningssvårigheter eller olägenheter av något annat slag.
En kommun som meddelar både lokala ordningsföreskrifter för ett hamn-
område och hamnföreskrifter enligt förevarande paragraf måste givetvis se
till att de enskilda föreskrifterna inte kommer att strida mot varandra och
över huvud att den lokala normgivningen på dessa områden samordnas.
Samma överväganden måste en länsstyrelse göra när den meddelar
hamnföreskrifter för en hamn som ägs eller förvaltas av någon annan än en
kommun eller av ett av en kommun helägt företag.

11 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en länsstyrelse får,
om det på grund av särskilda förhållanden behövs för att skydda människor
mot fara för liv eller hälsa, meddela föreskrifter för viss tid eller tills vidare
om förbud mot att vistas inom skade- eller riskområden, rasområden, gruv-
områden, skjutfält eller skjutbanor eller liknande områden.

(Jfr 12 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.3.8).

I paragrafen ges regeringen eller efter vidaredelegation länsstyrelsen
möjlighet att i vissa fall meddela föreskrifter om förbud för allmänheten att
vistas inom vissa områden där det på grund av särskilda förhållanden kan
vara en fara för människors liv eller hälsa att vistas. En sådan föreskrift kan
gälla för viss tid eller tills vidare. Föreskrifter bör tillgripas endast i de fall
där ett tillfredsställande skydd mot olyckor inte kan åstadkommas med
mindre ingripande åtgärder.

Frågan om i vilka situationer som en föreskrift om tillträdesförbud för
allmänheten bör kunna komma i fråga har behandlats utförligt i den all-
männa motiveringen (avsnitt 4.3.8).

En föreskrift om tillträdesförbud får inte verkställas förrän den kungjorts
i vederbörlig ordning. Frågan om ett förenklat kungörelseförfarande i vissa
fall av ifrågavarande föreskrifter behandlas i det följande (avsnitt 8.8).

12 § Föreskrifter enligt 8-11 §§ får inte angå förhållanden som är reglerade
i denna lag eller annan författning eller som enligt lagen eller annan
författning kan regleras på något annat sätt. Föreskrifterna får inte lägga
onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i
den enskildes frihet.

(Jfr 8 § tredje och fjärde styckena, 9 § sista stycket, 11 § andra stycket och
12 § andra-fjärde styckena i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.6-
4.3.8).

I första meningen föreskrivs att lokala ordningsföreskrifter inte får angå
förhållanden som är reglerade i ordningslagen eller i annan författning eller
som enligt förevarande lag eller annan författning kan regleras på något
annat sätt. Bestämmelsen motsvarar i sak den nuvarande bestämmelsen i
7 § första stycket AOst om att lokala ordningsföreskrifter inte får angå ”för-
hållanden om vilka annorledes är bestämt”. Denna utformning kritiserades

Prop. 1992/93:210

286

av några remissinstanser (se prop. 1956:143 s. 108). De framhöll att räck-
vidden av kommunernas befogenhet att besluta om lokala ordnings-
föreskrifter inte hade blivit klart angivna genom det i betänkandet valda
uttryckssättet. Föredragande statsrådet framhöll emellertid (a. prop. s. 110)
att den dåvarande lagstiftningen innehöll på vitt skilda områden bestäm-
melser som angick ordnings- och säkerhetsfrågor eller liknande frågor.
Vidare kunde enligt föredraganden olika frågor vara reglerade genom
myndighetsföreskrifter av skilda slag. Att en lokal ordningsföreskrift inte
fick angå förhållanden om vilka annorledes var bestämt innebar enligt
föredraganden att den inte fick stå i strid med gällande lagar och författ-
ningar eller med vad som kunde vara bestämt i någon annan ordning.

De inskränkningar som angavs i motiven till AOst anges i ordningslagen
att gälla också när lokala föreskrifter utfärdas med stöd av den nya
ordningslagen. En lokal föreskrift får således inte angå förhållanden som är
reglerade i de allmänna bestämmelserna i lagen eller i bestämmelser i
någon annan lag eller författning. Som en allmän begränsning av kommu-
nernas befogenhet enligt förevarande paragraf bör gälla att de lokala
föreskrifterna inte får angå något annat än ordningen på en offentlig plats
eller vad som behövs för att förhindra att människors hälsa eller egendom
skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor eller, beträffande
hamnverksamhet, vad som behövs med hänsyn till den verksamhet som
bediivs i hamnen. Inom dessa ramar bör kommunerna kunna meddela före-
skrifter i ämnen som är helt oreglerade i lagstiftningen. Dessutom bör
kommunerna genom lokala föreskrifter i viss utsträckning kunna komp-
lettera en författning, t.ex. genom att utvidga en författnings tillämpnings-
område eller mera i detalj reglera frågor som behandlas i en författning.
Bestämmelsen om att lokala föreskrifter inte får angå förhållanden som är
reglerade i någon annan ordning har inte avsetts att tolkas så att lokala före-
skrifter enbart får avse områden som lagstiftaren har lämnat helt oreglerade.
Sålunda är det i viss utsträckning möjligt att komplettera en författning med
t.ex. bestämmelser om krav på tillstånd som går längre än vad som före-
skrivs i den allmänna författningen eller med bestämmelser som krimina-
liserar förfaranden som lagstiftaren inte har kriminaliserat.

Något entydigt och uttömmande svar på i vilka fall som en författning
kan kompletteras med bestämmelser i lokala föreskrifter har inte getts. En
allmän princip bör självfallet vara att lokala föreskrifter som kompletterar
en författning inte får meddelas, om författningen är avsedd att uttömmande
reglera ett visst förhållande. Om lagstiftaren har avsett att i en författning
uttömmande reglera ett visst förhållande får avgöras från fall till fall. I den
bedömningen får lagstiftningens grunder och allmänna syfte tillmätas
avgörande betydelse. Man måste således skilja mellan vad lagstiftaren i en
författning har avsett att tillåta och vad han enbart har underlåtit att reglera.

Bestämmelsen i första meningen innebär vidare att kommunerna inte får
meddela lokala föreskrifter i ämnen som enligt bemyndigande i lag eller nå-
gon annan författning ankommer på någon annan myndighet att meddela.

Begränsningen i första meningen innebär sålunda att det inte torde vara
möjligt att i en hamnföreskrift meddela bestämmelser om bl.a. förande av

Prop. 1992/93:210

287

fartyg. Enligt 2 kap. 1 § sjötrafikförordningen (1986:300) ankommer det
nämligen på Sjöfartsverket att meddela sådana föreskrifter. Vidare får läns-
styrelsen enligt 2 § första stycket i samma kapitel meddela föreskrifter om
fartbegränsning, förbud mot ankring eller begränsning i rätten att använda
vattenområde för båttävling, vattenskidåkning eller liknande sporter. Läns-
styrelsen får också enligt andra stycket i 2 § från bl.a. miljösynpunkt med-
dela föreskrifter om begränsningar i eller förbud mot trafik med fartyg. Inte
heller torde utpräglade brandskyddsbestämmelser kunna utfärdas med stöd
av bemyndigandet i 10 §. Sådana föreskrifter kan nämligen meddelas med
stöd av bl.a. 61 § räddningstjänstlagen (1986:1102).

Andra meningen i förevarande paragraf motsvarar bestämmelsen i 7 §
andra stycket AOst.

Bestämmelsen innebär bl.a. att föreskrift om tillträdesförbud som utfär-
das med stöd av 11 § i förevarande kapitel skall utformas så att den inte
medför några begränsningar av den i 2 kap. 8 § RF grundlagsfästa rörelse-
friheten. Förbudet för allmänheten att tillträda området bör sålunda vare sig
till utsträckningen i tiden eller till den geografiska utsträckningen göras
mera omfattande än vad som omständigheterna kräver. Genom en föreskrift
om tillträdesförbud får inte heller i övrigt läggas onödigt tvång på allmän-
heten eller annars göras någon obefogad inskränkning i den enskildes
frihet.

13 § Kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva föreskrifter som
avses i 1 kap. 2 § andra stycket eller i 8 eller 9 § eller 10 § första stycket
andra meningen i detta kapitel skall omedelbart anmälas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall upphäva en föreskrift som strider mot denna lag.
Länsstyrelsens beslut om upphävande skall fattas inom tre veckor från den
dag kommunens beslut anmälts till länsstyrelsen. Om det behövs längre tid
för prövningen, får tiden förlängas till högst två månader. Om tiden
förlängs skall länsstyrelsen inom treveckorstiden besluta om tillfälligt
upphävande för den tid som prövningen pågår.

(Jfr 10 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.6 och
4.3.7).

Liksom enligt nuvarande ordning skall kommunfullmäktige anta, ändra
eller upphäva lokala föreskrifter, föreskrifter om att viss plats skall jämstäl-
las med offentlig plats och lokala hamnföreskrifter. Beträffande sistnämnda
föreskrifter har emellertid gjorts en utvidgning i förhållande till nuvarande
ordning i det att kommunfullmäktige har att besluta om lokala föreskrifter
också i de fall där hamnen ägs eller förvaltas av ett av kommunen helägt
företag (se avsnitt 4.3.7). Enligt ordningslagen har kommunfullmäktige
möjlighet att också meddela lokala föreskrifter som behövs för att förhindra
att människors hälsa eller egendom skadas till följd av användningen av
pyrotekniska varor (se avsnitt 4.3.3).

Till skillnad från nuvarande ordning med underställningsförfarande skall
enligt första stycket kommunens beslut omedelbart anmälas till länsstyrel-
sen. Ett avskaffande av underställningsinstitutet har ansetts ligga i linje med

Prop. 1992/93:210

288

vad statsmakterna har uttalat (se avsnitt 4.3.6) om formerna för beslut om
lokala föreskrifter. Ett anmälningsförfarande har också ansetts utgöra en
tillräcklig möjlighet för staten att ingripa mot olagliga eller olämpliga
beslut. Länsstyrelsens befogenhet att ingripa mot sådana beslut har kommit
till uttryck i andra stycket.

Enligt nuvarande ordning har länsstyrelsen haft att anta fullmäktiges be-
slut i oförändrat skick eller vägra fastställelse. Den här föreslagna ord-
ningen innebär emellertid att länsstyrelsen kan begränsa sitt ingripande till
endast den eller de föreskrifter i t.ex. en lokal ordningsstadga som strider
mot ordningslagen. Länsstyrelsens prövning innebär att länsstyrelsen skall
bl.a. pröva att föreskrifterna inte angår förhållanden som är reglerade i
någon annan författning eller kan regleras med stöd av någon annan för-
fattning liksom att föreskrifterna inte lägger onödigt tvång på allmänheten
eller annars gör obefogade inskränkningar i den enskildes frihet (jfr
bestämmelserna i 3 kap. 12 §).

Bestämmelserna i andra stycket innebär att länsstyrelsen är skyldig att
pröva lokala föreskrifter som skall anmälas till länsstyrelsen. Enligt andra
meningen i andra stycket skall länsstyrelsen besluta i ärendet inom tre
veckor från det att kommunen anmält sitt beslut till länsstyrelsen. I bestäm-
melsen i tredje meningen ges länsstyrelsen en möjlighet att avvakta med sitt
beslut. Länsstyrelsen skall dock ha tagit slutlig ställning i ärendet inom två
månader från det att anmälan kommit in. Avsikten är att den längre tids-
fristen skall utnyttjas endast i ärenden av mer komplicerad natur. Om
länsstyrelsen finner att ärendet inte kan avgöras slutligt inom tre veckor
ankommer det emellertid på länsstyrelsen enligt bestämmelsen i fjärde
meningen att inom den tiden meddela beslut om tillfälligt upphävande av
den eller de föreskrifter som kräver ytterligare överväganden.

Länsstyrelsens möjlighet enligt 23 § andra stycket tredje meningen AOst
att i vissa fall själv besluta lokala föreskrifter har inte behållits. En sådan
bestämmelse har nämligen ansetts utgöra ett opåkallat ingrepp i den kom-
munala självstyrelsen. Därtill kommer att den nuvarande bestämmelsen inte
torde ha tillämpats i någon nämnvärd utsträckning.

Tillstånd och villkor m.m.

14 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd som avses i detta kapitel
eller i en lokal föreskrift skall polismyndigheten beakta vad som krävs av
hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Om ansökan avser
tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild
hänsyn tas till gångtrafikens intresse.

Ett beslut av polismyndigheten om tillstånd får förenas med de villkor
som behövs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet.
Villkoren får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra
obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.

(Jfr 13 § första och andra styckena samt sista stycket i utredningens förslag
till ordningslag.)

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.3.9).

Prop. 1992/93:210

289

19 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 210

I första stycket har grunderna för tillståndsprövningen lagfästs. Polis-
myndighetens prövning av en ansökan om tillstånd enligt detta kapitel eller
en lokal föreskrift begränsas genom bestämmelsen i första meningen till att
avse endast frågan om hinder mot bifall till ansökan föreligger med hänsyn
till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet. Omständigheter och för-
hållanden som det ankommer på någon annan att beakta, t.ex. om en till-
tänkt verksamhet kan medföra sanitär olägenhet som inte i sig innebär en
säkerhetsrisk eller ordningsstöming, faller således i princip utanför polis-
myndighetens prövning.

Begreppet allmän ordning och säkerhet rymmer en mängd olika faktorer
och omständigheter som polismyndigheten har att beakta vid tillstånds-
prövningen. Bl.a. har myndigheten att bedöma om en verksamhet kan
medföra för omgivningen störande buller, t.ex. vid ansökan om tillstånd till
skjutning, sprängning eller användande av pyrotekniska varor. Vid ansökan
om att få sätta upp affischer på offentlig plats har polismyndigheten att
beakta om en affisch har en sådan utformning att den kan vara störande för
trafikanterna på platsen. Vidare ligger i begreppet allmän ordning och
säkerhet att polismyndigheten har att bedöma sökandens personliga lämp-
lighet i de fall där denna har betydelse för prövningen i tillståndsärendet.
Om sökanden inte är lämplig att bedriva den tilltänkta verksamheten, kan
det nämligen befaras att kravet på allmän ordning och säkerhet inte
kommer att bli tillgodosett.

I andra meningen i första stycket, som motsvarar bestämmelsen i 2 §
tredje stycket AOst, föreskrivs skyldighet för polismyndigheten att ta sär-
skild hänsyn till gångtrafikens intresse vid tillstånd att ta i anspråk offentlig
plats för visst ändamål.

Rätten att genom affischer och liknande anslag på offentliga platser
lämna meddelanden av olika innehåll utgör en del i den grundlagsskyddade
yttrandefriheten. Detsamma gäller rätten att sprida yttranden via högtalare
på offentliga platser. Affischer och liknande anslag kan också falla under
regleringen i TF. Föreskrifter som innebär ingrepp i yttrandefriheten får en-
ligt RF med få undantag meddelas endast genom lag. Emellertid anses före-
skrifter som utan avseende på yttrandets eller skriftens innehåll närmare
reglerar sättet för spridningen inte som ingrepp i yttrandefriheten eller
tryckfriheten. Detta följer beträffande yttrandefriheten direkt av 2 kap. 13 §
tredje stycket RF. Detsamma gäller för tryckfriheten och yttrandefriheten i
de medier som regleras i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I fråga om
tryckfriheten gäller nämligen att myndigheter eller andra allmänna organ
inte får på grund av en skrifts innehåll hindra skriftens spridning bland
allmänheten på något annat sätt än genom åtgärder som anges i TF (1 kap.
2 § andra stycket). En motsvarande regel finns i 1 kap. 3 § YGL.

Redan på grund av föreskriften i 1 kap. 2 § andra stycket TF om förbud
mot att hindra tryckning eller utgivning av en skrift eller dess spridning
bland allmänheten på grund av skriftens innehåll och motsvarande regel i
1 kap. 3 § YGL har polismyndigheten en skyldighet att beakta principen
om åsiktsmässig neutralitet. Mot den bakgrunden har det inte ansetts
erforderligt att i förevarande paragraf ta in någon bestämmelse om skyl-

Prop. 1992/93:210

290

dighet för polismyndigheten att vid tillståndsprövningen iaktta åsiktsmässig
neutralitet. Den principen kommer också indirekt till uttryck i paragrafen
genom att polismyndigheten skall beakta vad som krävs av hänsyn till tra-
fiken och till allmän ordning och säkerhet. Andra intressen eller synpunkter
skall således inte beaktas.

Polismyndighetens prövning från ordningssynpunkt måste dock i viss
mån få innefatta utformningen av t.ex. en affisch. En sådan får exempelvis
inte ha en utformning eller ett utseende som medför att den i alltför hög
grad drar till sig trafikanternas uppmärksamhet och därigenom utgör en
trafikfara.

I första meningen i andra stycket föreskrivs rätt för polismyndigheten att
förena ett tillstånd med de villkor som behövs av hänsyn till trafiken och till
allmän ordning och säkerhet. Villkor får meddelas endast i de fall där det är
fråga om sådan verksamhet som i sig är tillståndskrävande enligt ordnings-
lagen eller enligt en lokal föreskrift.

Ett åsidosättande av polismyndighetens villkor kan medföra återkallelse
av tillståndet, straff, vitesföreläggande m.m.

I andra meningen föreskrivs att genom villkor inte får läggas onödigt
tvång på allmänheten eller annars göras obefogade inskränkningar i den
enskildes frihet. Bestämmelsen motsvarar 7 § andra stycket AOst.

15 § När kommunen yttrar sig enligt 2 § får den ange villkor som behövs
för att tillgodose de intressen som kommunen har att bevaka i fråga om
skötseln av den offentliga platsen, markanvändning, stadsbild, miljö och
trafik. I fråga om ersättning för användningen av en offentlig plats gäller
särskilda bestämmelser.

(Jfr 14 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.3.1).

I första meningen i paragrafen har tagits in bestämmelser som ger kom-
munen rätt att i tillståndsärendet förena sitt yttrande med villkor som inte
direkt tar sikte på allmän ordning och säkerhet Det är sålunda fråga om
villkor som syftar till att tillgodose kommunens intressen som fastighets-
ägare eller som ansvarig för trafikregleringen och för den allmänna miljön.
Villkoren kan innehålla förhållningsregler som syftar till att underlätta
renhållning, snöröjning, ledningsarbeten eller gatuarbeten eller som gäller
belastningen av marken. Villkoren kan också innehålla sådana förhållnings-
regler som behövs för att tillgodose de intressen som kommunen har att be-
vaka i fråga om markanvändning, stadsbild och trafik.

De lokala förhållandena liksom den politiska målsättningen inom kom-
munen bör få en avgörande betydelse för utformningen av villkoren.

Utanför kommunens befogenhet att meddela villkor faller sådant som rör
t.ex. skyldighet för sökanden att betala skatter eller andra allmänna avgifter
eller skadestånd.

I andra meningen erinras om att frågan om ersättning för användningen
av offentlig plats regleras i särskild ordning.

Prop. 1992/93:210

291

16 § Beslut enligt 14 § gäller för viss tid eller tills vidare. Beslutet skall
innehålla de villkor som polismyndigheten har meddelat enligt 14 § andra
stycket och de villkor som kommunen har ställt upp med stöd av 15 §.
Beslut i fråga om mark som inte står under kommunens förvaltning skall
också innehålla en erinran om att medgivande av markägare eller nyttjande-
rättshavare kan behövas.

Om kommunen har yttrat sig enligt 2 § skall beslutet innehålla erinran
om möjligheten att överklaga kommunens beslut enligt 10 kap. kommunal-
lagen (1991:900).

(Jfr 15 § första stycket i utredningens förslag till ordningslag.)

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.3.1 och 4.3.9). Paragrafen saknar motsvarighet i AOst.

I första meningen i första stycket anges att ett tillstånd av polismyndig-
heten enligt detta kapitel eller enligt en lokal föreskrift skall gälla för
bestämd tid eller tills vidare. Tillstånd bör i allmänhet meddelas för bestämd
tid. Med en sådan ordning får polismyndigheten - och i förekommande fall
kommunen - möjlighet att regelbundet ompröva ett beslut utan att åter-
kallelsemöjligheten enligt 18 § behöver tillgripas. Särskilt då det gäller
tillstånd till markupplåtelse för olika ändamål kan det vara lämpligt att inte
binda ianspråktagandet av marken under alltför lång tid. Det får dock an-
komma på polismyndigheten att i varje enskilt fall pröva om tillstånd bör
ges för bestämd tid eller tills vidare.

I sådana tillståndsärenden där polismyndigheten skall inhämta kommu-
nens yttrande kan myndigheten vara bunden av vad som har anförts i ytt-
randet. Om kommunen medger upplåtelse för endast bestämd tid, måste
polismyndigheten begränsa tillståndet till att avse den tiden. Kommunen får
i övrigt anses ha utnyttjat sin vetorätt mot upplåtelsen.

Andra meningen i första stycket innehåller en bestämmelse om att
polismyndighetens beslut skall innehålla såväl de villkor som myndigheten
kan ha beslutat som de villkor som kommunen kan ha ställt upp för ian-
språktagandet av platsen.

I de fall där fråga är om mark som inte står under kommunens för-
valtning, skall polismyndigheten i sitt beslut erinra om att medgivande av
markägaren eller av någon nyttjanderättshavare kan behövas. En bestäm-
melse om det har tagits in i tredje meningen.

Enligt bestämmelsen i andra stycket skall polismyndigheten i de fall
kommunen har yttrat sig i tillståndsärendet i sitt beslut erinra om möjlig-
heten att överklaga kommunens yttrande enligt bestämmelserna om lag-
lighetsprövning i 10 kap. kommunallagen.

17 § Om det behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att
människors hälsa eller egendom skadas får polismyndigheten i ett särskilt
fall ge anvisningar eller tillsägelser till innehavaren och besökande för
användningen av sådana bad- eller campingplatser och lokaler eller platser
för idrott, friluftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten
har tillträde till. Om det är nödvändigt får polismyndigheten förbjuda
fortsatt användning.

Om det behövs föreskrifter om allmän ordning och säkerhet för verk-
samhet som avses i första stycket, skall polismyndigheten anmäla förhållan-
det till kommunen.

Prop. 1992/93:210

292

(Jfr 13 § tredje och fjärde styckena i utredningens förslag till ordningslag.) Prop. 1992/93:210

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.9).

Bestämmelsen i första stycket första meningen motsvarar i huvudsak 8 §
första stycket andra meningen AOst. Bestämmelsens tillämpningsområde
har emellertid utvidgats i förhållande till vad som gäller enligt AOst genom
att polisen nu ges möjlighet att ge anvisningar eller tillsägelser för flera
platser än tidigare. Vidare anges det uttryckligen att anvisningarna eller
tillsägelserna får syfta till att även tillgodose ordningen och säkerheten vid
en viss anläggning dit allmänheten har tillträde, t.ex. en badplats eller en
idrottsanläggning. Anvisningarna eller tillsägelserna får, liksom enligt
AOst, avse såväl offentliga platser som enskilda områden.

Anvisningarna eller tillsägelserna skall behövas för att förebygga
oordning eller för att förhindra att människors hälsa eller egendom kommer
till skada. Sålunda får polismyndigheten inte ge anvisningar eller till-
sägelser för att förhindra sanitära olägenheter som inte i sig innebär en sä-
kerhetsrisk eller ordningsstörning vid t.ex. en idrottsanläggning, eftersom
sådana villkor skall meddelas av kommunen (jfr 14 § hälsoskyddslagen,
1982:1080).

Andra meningen i första stycket motsvarar delvis bestämmelsen i 8 §
andra stycket AOst. Möjligheten att ingripa med förbud har emellertid
begränsats till att gälla verksamhet av det slag beträffande vilket polis-
myndigheten enligt första meningen för särskilda fall får ge anvisningar
eller tillsägelser.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 8 § tredje stycket AOst.

Återkallelse av tillstånd

18 § Polismyndigheten får återkalla ett tillstånd,

1. om villkor som enligt 14 § andra stycket eller 15 § gäller för tillståndet
har åsidosatts i inte ringa mån och tillståndshavaren inte vidtar rättelse ge-
nast efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig efterforskning,

2. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och det är av särskild vikt för
kommunen att det återkallas,

3. om tillståndet gäller tills vidare och återkallelse är påkallad av hänsyn
till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet,

4. om tillståndet gäller för bestämd tid och det är av väsentlig betydelse
för trafiken eller för allmän ordning och säkerhet att det återkallas, eller

5. om tillstånd har meddelats enligt 1 § och tillståndshavaren åsidosatt
sin skyldighet att betala avgift enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun
att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. och han inte
betalar genast efter uppmaning.

Ett tillstånd enligt 1 § skall återkallas, om kommunens beslut om
yttrande upphävts efter överklagande.

(Jfr 15 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.3.9). Paragrafen saknar motsvarighet i AOst.

Första stycket innehåller bestämmelser om återkallelse av tillstånd enligt
detta kapitel eller enligt en lokal föreskrift. Bestämmelserna anger uttöm-
mande de fall då återkallelse är möjlig.

293

Enligt punkt 1 får ett tillstånd återkallas, om villkor som polismyndighe-
ten eller - i fall där kommunens yttrande skall inhämtas - kommunen har
meddelat för tillståndet åsidosätts och rättelse inte sker genast efter tillsä-
gelse. Det är väsentligt att de villkor som har ansetts vara nödvändiga av
hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet eller som kommu-
nen har ställt upp följs. Mera bagatellartade avvikelser från vad som har fö-
reskrivits skall dock inte föranleda återkallelse. I bestämmelsen anges så-
lunda att meddelade villkor skall ha åsidosatts i inte ringa mån för att åter-
kallelse skall komma i fråga.

Vidare följer av bestämmelsen att tillståndshavaren skall ges möjlighet
att vidta rättelse innan återkallelse beslutas. Om rättelse sker genast, får till-
ståndet inte återkallas. I de fall då tillståndshavaren håller sig undan eller av
andra skäl inte kan anträffas efter rimlig efterforskning kan enligt be-
stämmelsen tillståndet ändå återkallas. I specialmotiveringen till 19 §
behandlas närmare formerna för ”tillsägelse” och polisens skyldighet att
göra efterforskningar för att nå kontakt med den felande.

Punkt 2 behandlar återkallelse av ett tillstånd att ta i anspråk offentlig
plats som meddelats efter det att kommunen har avgett yttrande. Enligt
punkten kan sålunda återkallelse ske med hänsyn till kommunens intresse
av att få återta den direkta dispositionen av marken. Exempel på sådana
situationer där kommunen kan ha ett sådant intresse är när platsen behöver
tas i anspråk för utförande av arbeten för vatten och avlopp, värme-
försörjning, gatuarbeten m.m. Det krävs för återkallelse att det är av
särskild vikt för kommunen att tillståndshavarens ianspråktagande av
marken upphör. Polismyndigheten skall vid bedömningen av återkallelse-
frågan göra en avvägning mellan kommunens intresse av att ianspråk-
tagandet av marken upphör och tillståndshavarens intresse av att få fortsätta
med sin verksamhet. Vid den avvägningen är det av betydelse bl.a. för
vilket ändamål som tillstånd har getts liksom grunden för kommunens
begäran att få återta dispositionen av marken.

I punkterna 3 och 4 regleras möjligheterna till återkallelse av ett tillstånd
av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet. Ett tillstånd
måste alltid kunna återkallas, om den verksamhet e.d. som tillståndet avser
inte längre kan förekomma utan fara för trafiken eller för allmän ordning
och säkerhet. Det kan t.ex. efter tillståndsbeslutet ha tillkommit omständig-
heter som gör verksamheten klart olämplig från ordningssynpunkt. Som
exempel kan nämnas att en nyuppförd trafikanläggning har medfört en
sådan ökning av trafiken på en viss offentlig plats att ett ianspråktagande av
platsen för andra ändamål än allmän trafik inte längre kan tillåtas. En annan
tänkbar situation kan vara att en civil skjutbana har kommit att ligga så nära
ett nyuppfört bostadsområde att de boendes säkerhet riskeras genom verk-
samheten vid skjutbanan. I dessa liksom i andra återkallelsefall måste gi-
vetvis en avvägning göras mellan å ena sidan den allmänna ordningens och
säkerhetens intressen och å andra sidan tillståndshavarens intresse av att få
fortsätta med sin verksamhet.

Olika regler gäller för återkallelse av tillsvidaretillstånd och för visstids-
tillstånd. Skillnaden innebär att det måste föreligga risk för en mera

Prop. 1992/93:210

294

allvarlig störning av ordningen och säkerheten för att ett visstidstillstånd
skall kunna återkallas. Den som har beviljats ett sådant tillstånd bör i
allmänhet kunna förlita sig på att han också får bedriva den aktuella verk-
samheten under den angivna tiden. Den som har fått ett tillsvidaretillstånd
har däremot anledning att utgå från att tillståndet någon gång kan komma
att återkallas på grund av ändrade förhållanden. Ett tillsvidaretillstånd får
således enligt punkt 3 återkallas, om detta är påkallat av hänsyn till trafiken
eller till allmän ordning och säkerhet medan det för att ett tillstånd som
gäller för bestämd tid skall få återkallas enligt punkt 4 krävs att det är av
väsentlig betydelse för trafiken eller för den allmänna ordningen och
säkerheten att återkallelse sker.

För återkallelse enligt punkterna 3 och 4 krävs det inte att tillståndshava-
ren har varit försumlig i något hänseende. Det är tillräckligt att de faktiska
förhållandena som tillståndet avser av yttre omständigheter har kommit att
utgöra en störning av eller en fara för allmän ordning och säkerhet. Åter-
kallelse bör givetvis inte komma i fråga, om mindre ingripande åtgärder
som t.ex. nya eller ändrade villkor är tillräckliga för att undanröja de stör-
ningar som har aktualiserat återkallelsen.

Enligt punkt 5 kan ett tillstånd som meddelats efter det att kommunens
yttrande har inhämtats återkallas, om tillståndshavaren försummar att betala
avgift enligt avgiftslagen. Att återkallelse skall kunna ske vid sådan för-
summelse är motiverat från konkurrenssynpunkt. Om en rörelseidkare till-
låts att använda en offentlig plats för sin verksamhet utan att betala avgift
för sin verksamhet, kommer han i ett alltför gynnsamt läge i förhållande till
en butiksägare som måste betala hyra för sin lokal.

Återkallelse av tillstånd vid försummelse med att erlägga avgift får inte
ske utan föregående betalningsanmaning. Av anmaningen skall framgå
inom vilken tid som tillståndshavaren måste betala för att undvika återkal-
lelse. Betalning som sker efter den uppställda tidsfristen påverkar i och för
sig inte möjligheten att återkalla tillståndet. Men polismyndigheten kan na-
turligtvis i ett sådant fall, om det är skäligt med hänsyn till omständighe-
terna, underlåta att återkalla tillståndet.

I andra stycket anges att tillståndet skall återkallas, om kommunens be-
slut har upphävts efter överklagande. I detta fall föreligger nämligen inte
längre något sådant tillstyrkande som är en förutsättning för att tillstånd
skall få ges. Kommunen har då att på nytt pröva tillståndsansökan. Även
vid en förnyad prövning av ansökan kan kommunen ställa upp villkor för
att en offentlig plats skall få tas i anspråk. När kommunen har avgett sitt
yttrande till polismyndigheten har myndigheten att pröva tillståndsfrågan
med utgångspunkt från kommunens nya yttrande.

Förelägganden

19 § Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt detta
kapitel, lokala föreskrifter eller beslut eller villkor som har meddelats med
stöd av 5 §, 14 § andra stycket eller 15 §, får polismyndigheten förelägga
honom att inom viss tid vidta åtgärden. Detta gäller endast om han inte
vidtar rättelse genast efter tillsägelse eller inte kan anträffas efter rimlig
efterforskning.

Prop. 1992/93:210

295

Även om det inte följer av första stycket får föreläggande, utan före-
gående tillsägelse, avse skyldighet att ta bort upplag, försäljningsstånd,
ställningar, skyltar, containrar och andra anordningar som har placerats på
en offentlig plats utan nödvändigt tillstånd enligt 1 § eller i strid med villkor
som gäller för tillståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte
har tagits bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet.

Ett föreläggande enligt andra stycket får, om det avser en container eller
något annat skrymmande föremål som ställts upp på offentlig plats, riktas
också mot föremålets ägare eller den som är i ägarens ställe, även om
föremålet ställts upp för någon annans räkning. Det sagda gäller inte om det
är uppenbart att någon annan än föremålets ägare eller den som är i hans
ställe har bestämt platsen för uppställningen.

(Jfr 19 § delvis i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen, som delvis motsvarar 31 § AOst, har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.3.13).

I första stycket anges att polisen får förelägga den som underlåter att
vidta en åtgärd som åligger honom enligt detta kapitel, lokala ordningsföre-
skrifter eller föreskrifter som rör ordningen och säkerheten i en hamn eller
enligt beslut eller villkor som meddelats av polisen med stöd av ordnings-
lagen eller villkor som ställts upp av en kommun för tillstånd att använda
offentlig plats att vidta åtgärden inom viss tid. Föreläggande får utfärdas
endast mot den som inte vidtar rättelse genast efter tillsägelse eller som inte
kan anträffas efter rimlig efterforskning. Som närmare utvecklats i den all-
männa motiveringen avses med ”genast” den tid som kan åtgå för den
felande att själv vidta rättelsen. Den tiden får sålunda bedömas från fall till
fall och blir beroende av vilken åtgärd som avses i det enskilda fallet.

Förelägganden enligt paragrafen skall vara skriftliga. Däremot gäller inte
några formkrav för en tillsägelse enligt första stycket andra meningen. En
tillsägelse av polisen att vidta rättelse kan sålunda ske muntligen, t.ex. per
telefon. Avsikten är inte att onormalt stora ansträngningar skall göras från
polisens sida för att nå en svåranträffbar person med en tillsägelse. Hur
omfattande åtgärder polisen har att vidta för att kunna nå den felande med
en tillsägelse får avgöras från fall till fall och måste göras beroende av bl.a.
hur brådskande det är att åtgärden vidtas.

Ett föreläggande får enligt andra stycket avse också skyldighet att ta bort
upplag, försäljningsstånd, ställningar, skyltar, containrar och andra anord-
ningar som har ställts upp eller anbringats på en offentlig plats utan erfor-
derligt tillstånd. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte har
tagits bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet. Stycket mot-
svarar delvis 8 § andra stycket AOst. I förhållande till den bestämmelsen
har emellertid den utvidgningen gjorts i ordningslagen att ett föreläggande
kan ges även i de fall då egendomen har ställts upp eller anbringats i strid
med givna villkor eller inte har tagits bort efter utgången av giltighetstiden
för tillståndet.

I olika sammanhang har regeringen gjorts uppmärksammad på de prob-
lem som är förknippade med affischering på offentlig plats. Bestämmelsen i
andra stycket har mot den bakgrunden utformats så att den ger möjlighet att

Prop. 1992/93:210

296

tillgripa föreläggande även i den situation att affischer har satts upp på
offentlig plats utan erforderligt tillstånd.

Ett föreläggande enligt andra stycket behöver inte föregås av en tillsä-
gelse. Motiven till skillnaden i förhållande till första stycket i det här av-
seendet har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.3.13).

I första meningen i tredje stycket föreskrivs att ett föreläggande enligt
andra stycket att ta bort en container eller något annat skrymmande föremål
som har ställts upp på offentlig plats får riktas även mot containerns eller
föremålets ägare eller den som på grund av avtal om nyttjanderätt e.d. är i
ägarens ställe. Ett föreläggande får enligt andra meningen inte riktas mot
föremålets ägare eller den som är i hans ställe, om det är uppenbart att
någon annan - vanligtvis beställaren - har bestämt platsen för uppställ-
ningen. Med uttrycket ”annat skrymmande föremål” avses t.ex. en bygg-
nadsställning.

För de närmare överväganden som har gjorts i fråga om containerhante-
ringen hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.13).

20 § I föreläggande får vite sättas ut eller, som påföljd för underlåtenhet att
följa föreläggandet, anges att rättelse kan komma att ske på den försumliges
bekostnad genom polismyndighetens försorg.

(Jfr 19 § tredje stycket delvis i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen, som delvis motsvarar 31 § AOst, har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.3.13).

I ett föreläggande enligt 19 § får enligt förevarande paragraf sättas ut
vite eller, som påföljd för underlåtenhet att följa föreläggandet, anges att
rättelse kan komma att ske genom polisens försorg på den försumliges be-
kostnad. För att vite eller tvångsutförande på den försumliges bekostnad
skall kunna tillgripas måste den tid inom vilken den felande har möjlighet
att själv vidta rättelse sättas ut i föreläggandet. I de fall där ett vitesföre-
läggande kan antas bli verkningslöst eller där det är angeläget att åtgärden
vidtas skyndsamt bör föreläggande med erinran om tvångsutförande kunna
tillgripas utan föregående vitesföreläggande. Enligt bestämmelsen förutsätts
sålunda att föreläggande med erinran om tvångsutförande kan komma att
utnyttjas i större utsträckning än vad som sker enligt den nuvarande ord-
ningen (jfr prop. 1956:143 s. 134 f.).

21 § Polismyndigheten får vidta en åtgärd som avses i 19 § på den försum-
liges bekostnad,

1. om den försumlige inte följer ett föreläggande i vilket sådan påföljd
har satts ut,

2. om han inte kan anträffas med ett föreläggande efter rimlig efter-
forskning, eller

3. om det av hänsyn till trafiken eller till allmän ordning och säkerhet är
nödvändigt att åtgärden vidtas omedelbart.

(Jfr 19 § tredje stycket delvis i utredningens förslag till ordningslag.)

Prop. 1992/93:210

297

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.13).

Punkterna 1 och 2 svarar i allt väsentligt mot bestämmelsen i 31 § AOst.
Vad som skall förstås med uttrycket ”rimlig efterforskning” har behandlats
i specialmotiveringen till 19 § i förevarande kapitel.

Enligt punkt 3 ges polisen möjlighet att vid farliga eller särskilt ord-
ningsstörande verksamheter eller åtgärder utan föregående tillsägelse eller
föreläggande vidta den åtgärd som erfordras. I bestämmelsen innefattas så-
väl det fallet att ett vitesföreläggande har visat sig verkningslöst som det
fallet att åtgärden måste vidtas utan föregående föreläggande. Den möj-
lighet till tvångsutförande som bestämmelsen ger bör användas endast om
det föreligger en verklig fara för allmän ordning och säkerhet eller för
trafiken.

I sammanhanget erinras om att enligt 28 § i detta kapitel ett före-
läggande att vidta en viss åtgärd i princip gäller även om det överklagas.

Någon bestämmelse i ordningslagen som reglerar hur polisens kostnader
för ett tvångsutförande på den försumliges bekostnad skall tas ut av denne
har inte föreslagits. I de fall där den försumlige inte betalar frivilligt får så-
lunda talan väckas i vanlig ordning vid allmän domstol och frågan avgöras
där.

Straff

22 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1,
3, 4 eller 6 § eller mot villkor enligt 14 § andra stycket eller 15 § eller mot
förbud enligt 17 § första stycket.

Till penningböter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot 7 § eller mot föreskrifter enligt någon av 8-11 §§.

(Jfr 17 § första och andra styckena i utredningens förslag till ordningslag.)

Bestämmelserna om straff har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.3.11). Där har också behandlats de förändringar av bötesstraffets
utformning och tillämpningsområde som trätt i kraft den 1 januari 1992 (jfr
prop. 1990/91:68, bet. 1990/9l:JuU 10, rskr. 1990/91:155).

Enligt första stycket följer böter för den som bryter mot vissa be-
stämmelser i ordningslagen eller mot villkor som har ställts upp med stöd
av lagen beträffande vilka det är av särskilt stor vikt för ordningen och
säkerheten eller för trafiken att bestämmelserna eller villkoren efterlevs.
Detta innebär att dagsböter skall dömas ut i de fall där brottets straffvärde
uppgår till minst 30 dagsböter. Oaktat vikten av att lagens säkerhets-
bestämmelser efterlevs ingår fängelse inte i straffskalan. Sådana allvarliga
överträdelser av säkerhetsbestämmelserna som motiverar en frihetsbe-
rövande påföljd faller i allmänhet även inom vissa bestämmelser i BrB.
Därvid avses närmast bestämmelserna om vållande till annans död,
vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan (3 kap. 7-
9 §§) samt allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §).

I andra stycket föreskrivs penningböter för den som använder pyro-
tekniska varor utan polisens tillstånd eller som bryter mot vissa föreskrifter

Prop. 1992/93:210

298

för användningen av sådana varor som har ställts upp med stöd av be-
stämmelserna i förevarande kapitel.

Penningböter föreskrivs också för den som bryter mot föreskrifter som
har meddelats enligt förevarande kapitel angående ordningen och säker-
heten i en hamn eller mot föreskrifter om tillträdesförbud till skade- eller
riskområden m.m.

Till skillnad från vad som nu gäller kan straff enligt första eller andra
stycket dömas ut även för oaktsamt handlande eller oaktsam underlåtenhet.

23 § Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är
otillåten enligt 6 § första eller andra stycket, skall den som har vårdnaden
om barnet straffas enligt 22 § första stycket.

Om ett barn som inte har fyllt 15 år begår en sådan handling som är
otillåten enligt 7 §, skall den som har vårdnaden om barnet straffas enligt
22 § andra stycket.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om vårdnadshava-
ren gjort vad som ankommer på honom för att förhindra handlingen.

(Jfr 17 § fjärde stycket i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.11).

Första och andra styckena innehåller bestämmelser om straff för för-
sumliga vårdnadshavare när ett barn under 15 år har överträtt lagens be-
stämmelser om sprängning, skjutning eller användande av pyrotekniska va-
ror. Liksom enligt nuvarande ordning omfattar straffansvaret för vårdnads-
havaren inte det fallet att barnet bryter mot lokala föreskrifter i dessa äm-
nen. Med vårdnadshavare avses i det här sammanhanget den som svarar för
den faktiska vårdnaden om barnet. I likhet med vad som gäller nu är vård-
nadshavaren fri från ansvar om han eller hon vidtagit nödvändiga åtgärder
för att förhindra handlingen. En sådan bestämmelse har tagits in i tredje
stycket.

Paragrafen innebär således vad gäller barnet endast att detta begått den
otillåtna handlingen objektivt sett. Frågan huruvida subjektiva rekvisit är
uppfyllda har således avseende endast på vårdnadshavaren. Det ankommer
således på vårdnadshavaren att visa att han gjort vad som ankommer på
honom enligt tredje stycket i paragrafen.

24 § Den som åsidosätter ett vitesföreläggande som avses i 20 § döms inte
till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

(Jfr 17 § sista stycket i utredningens förslag till ordningslag.)

I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.3.11), anges att den som har åsidosatt ett vitesföreläggande enligt 20 §
inte skall dömas till ansvar enligt ordningslagen för en gärning som om-
fattas av föreläggandet. Bestämmelsen stämmer överens med vad som
brukas i specialstraffrättsliga sammanhang. Bestämmelsen är tillämplig
bara på det fallet att en viss åtgärd eller underlåtenhet är straffbar enligt
ordningslagen. Är den belagd med straff i någon annan författning, t.ex.
BrB, gäller bestämmelsen inte. Om straffansvar enligt någon annan för-

Prop. 1992/93:210

299

fattning kan dömas ut kan detta ge anledning till jämkning av vite som har
försuttits.

Förverkande

25 § Har en offentlig plats tagits i anspråk för varor eller någon annan
egendom i strid med bestämmelserna i 1 §, får egendomen förklaras
förverkad, om det behövs för att förebygga fortsatt överträdelse och
förverkandet inte är oskäligt.

Vapen som har använts i strid med 6 § första eller andra stycket och am-
munition som är avsedd för vapnet, får förklaras förverkade efter vad som
kan anses skäligt.

Angående beslag av egendom som kan antas vara förverkad enligt första
eller andra stycket, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken
med den avvikelsen att bestämmelsen om att åtal skall väckas inom viss tid
inte gäller i annat fall än då rätten har satt ut sådan tid.

I fråga om beslag och förverkande av spritdrycker, vin eller starköl hos
den som förtär sådana drycker i strid med lokala föreskrifter finns bestäm-
melser i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

(Jfr 18 § i utredningens förslag till ordningslag.)

Bestämmelserna om beslag och förverkande har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.3.12).

I första stycket har införts en möjlighet att förverka varor eller någon an-
nan egendom från den som utan tillstånd tar i anspråk offentlig plats.
Motsvarighet till den bestämmelsen saknas i AOst. Regleringen har till-
kommit mot bakgrund främst av de problem som den otillåtna gatuhandeln
vållar i vissa storstäder.

För att förverkande skall kunna komma i fråga krävs för det första att åt-
gärden är nödvändig för att hindra fortsatt otillåten försäljning eller något
annat otillåtet ianspråktagande av platsen. Som exempel på när förverkande
kan vara en uppenbart nödvändig åtgärd för att hindra fortsatt otillåten
verksamhet på platsen kan nämnas förhållandena på Drottninggatan i
Stockholm. Under främst sommartid sker där gatuförsäljning i stor omfatt-
ning utan att försäljarna först ansökt om och fått tillstånd att ta platsen i an-
språk. En försäljare som av polisen har rapporterats för otillåten försäljning
återvänder ofta till platsen redan kort efter det att han har rapporterats och
återupptar den otillåtna försäljningsverksamheten. Genom ett sådant hand-
lande bör försäljaren vanligtvis anses ha visat att han inte låter sig tillrätta-
föra genom polisens åtgärd att rapportera honom. I en sådan situation fram-
står det som behövligt att tillgripa förverkande av försäljarens varor och
eventuell annan egendom - exempelvis bord och annan utrustning som har
använts i försäljningsverksamheten - för att på så sätt förebygga fortsatt
överträdelse av förbudet att ta platsen i anspråk.

För att förverkande skall få ske krävs för det andra att åtgärden inte är
oskälig. Ett fall då förverkande kan framstå som oskäligt är, om varulagret
betingar ett betydande värde. I allmänhet torde dock de varor, främst kläder
smycken, klockor m.m., som bjuds ut av gatuförsäljare inte ha ett så högt
värde att förverkande inte kan ske av den anledningen.

Prop. 1992/93:210

300

Förverkande enligt första stycket kan komma i fråga oavsett om varorna
eller den övriga egendomen ägs av försäljaren eller av någon annan på
vilkens uppdrag han ombesörjer försäljningsverksamheten.

Regleringen i andra och tredje styckena motsvarar i huvudsak bestäm-
melserna i 30 § första och fjärde styckena AOst.

Fjärde stycket i förevarande paragraf motsvarar delvis bestämmelserna i
30 § tredje och fjärde styckena AOst.

Överklagande

26 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av detta kapitel får överklagas hos länsrätten.
Dock får polismyndighetens beslut att avslå en ansökan om att få ta i
anspråk offentlig plats inte överklagas, om beslutet föranleds av ett av-
styrkande från kommunen enligt 2 § första stycket.

I fråga om överklagande av kommunens beslut i fall som avses i 1 kap.
2 § eller i 2 §, eller någon av 8-10 §§ i detta kapitel gäller bestämmelserna i
10 kap. kommunallagen (1991:900).

(Jfr 16 § första stycket i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.10).

Enligt första meningen i första stycket får en polismyndighets beslut
överklagas hos länsrätten. Länsrättens avgörande får överklagas hos kam-
marrätten (jfr 33 § förvaltningsprocesslagen, 1971:291). Av allmänna för-
valtningsrättsliga principer följer emellertid att polismyndighetens beslut
enligt 5 § andra stycket eller 17 § första stycket första meningen i detta
kapitel inte kan överklagas.

Andra meningen i första stycket innebär en begränsning av rätten till
överklagande i förhållande till nuvarande ordning. Enligt den bestämmelsen
får nämligen polisens beslut att avslå en ansökan om att få ta i anspråk of-
fentlig plats inte överklagas, om avslagsbeslutet föranleds av det för-
hållandet att kommunen i tillståndsärendet har avstyrkt ansökan. Om
kommunen avstyrker ansökan är polisen enligt 2 § första stycket andra me-
ningen nämligen förhindrad att meddela tillstånd för platsens ianspråk-
tagande. Enligt andra stycket har emellertid sökanden liksom nu rätt att
överklaga kommunens beslut i tillståndsärendet enligt bestämmelserna i
10 kap. kommunallagen om laglighetsprövning.

27 § Länsstyrelsens beslut att upphäva lokala föreskrifter enligt 13 § andra
stycket får överklagas av kommunen hos länsrätten.

I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel inte överklagas.

(Jfr 16 § andra stycket i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.10).

Bestämmelserna i paragrafen innebär att den nuvarande rätten enligt
27 § fjärde stycket första meningen AOst att anföra besvär hos regeringen
tas bort. En sådan ordning ligger i linje med vad som uttalats om

Prop. 1992/93:210

301

målsättningen att befria regeringen från prövning av förvaltningsärenden
(jfr prop. 1983/84:120, bet. 1983/84:KU23, rskr. 1983/84:250).

I första stycket har tagits in en bestämmelse om rätt för en kommun att
överklaga länsstyrelsens beslut att upphäva kommunens normbeslut. Av
bestämmelsen följer motsatsvis att ingen annan än kommunen är klago-
berättigad.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att talan inte får föras mot andra
beslut av länsstyrelsen än vad som sägs i första stycket.

28 § Polismyndighetens beslut enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av detta kapitel samt länsstyrelsens beslut en-
ligt 11 § eller 13 § andra stycket gäller omedelbart, om inte annat beslutats.

(Jfr 16 § sista stycket i utredningens förslag till ordningslag.)

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.10).

I paragrafen föreskrivs att polisens beslut enligt förevarande kapitel eller
enligt föreskrift som har meddelats med stöd av någon bestämmelse i detta
kapitel liksom länsstyrelsens beslut att upphäva en lokal föreskrift och om
tillträdesförbud skall gälla genast. Om beslutet inte skall gälla omedelbart
måste det i beslutet anges från när det träder i kraft.

4 kap. Ordning och säkerhet i viss kollektiv persontrafik

I kapitlet regleras frågor om ordning och säkerhet i kollektivtrafik. Regle-
ringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4).

Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller trafik med tunnelbana och spår-
väg samt sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkes-
trafiklagen (1988:263).

(Jfr 1 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-
trafik.)

I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt

4.4.1), anges tillämpningsområdet för föreskrifterna om ordning och säker-
het i kollektivtrafik. Förutom för tunnelbana och spårväg gäller bestämmel-
serna för sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som avses i yrkes-
trafiklagen. Enligt 2 § i den lagen kan yrkesmässig trafik för person-
transporter drivas som linjetrafik (persontransporter som är tidtabells-
bundna och för vilken ersättningen bestäms särskilt för varje passagerare
för sig), taxitrafik (persontransporter med personbil eller lätt lastbil som
inte är linjetrafik) eller beställningstrafik med buss (persontransporter med
buss, tung lastbil, terrängmotorfordon eller traktortåg som inte är linje-
trafik).

Bestämmelserna om ordning och säkerhet i kollektivtrafik kan antas få
betydelse främst för tunnelbane-, spårvägs- och busstrafik.

Prop. 1992/93:210

302

2 § Med trafiktjänsteman förstås förare samt den som annars, på grund av
anställning eller uppdrag hos ett trafikföretag som driver sådan trafik som
avses i 1 §, har uppgifter som avser ordningen och säkerheten i trafiken.
Bestämmelserna i detta kapitel om trafiktjänstemän gäller endast den som
genom att bära uniform eller märke eller på något annat sätt tydligt visar att
han är trafiktjänsteman.

(Jfr 2 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-
trafik.)

I paragrafen regleras frågan på vilka funktionärer reglerna i kapitlet om tra-
fiktjänstemän är tillämpliga.

Bestämmelsen i första meningen överensstämmer i huvudsak med mot-
svarande bestämmelse i utredningens förslag. Mot bakgrund av synpunkter
vid remissbehandlingen har emellertid bestämmelsen utformats så att be-
greppet trafiktjänsteman omfattar inte bara den som genom anställning utan
även den som på grund av uppdrag hos ett trafikföretag har uppgifter av det
aktuella slaget. Med trafiktjänsteman avses i första hand förare, konduktö-
rer, spärrvakter, stations- och plattformsvakter och särskild kontroll-
personal. Men även annan personal som svarar för ordningen och säker-
heten inom trafikföretagets område omfattas av begreppet trafiktjänsteman.

I definitionen i första meningen av begreppet trafiktjänsteman har i
enlighet med vad Lagrådet uttalat särskilt framhållits att begreppet omfattar
också förare. Därigenom framgår tydligt att även förare, t.ex. av taxibil,
som är egenföretagare och således inte har något anställnings- eller upp-
dragsförhållande omfattas av de befogenheter som här knyts till begreppet
trafiktjänsteman.

Avgörande för om en viss funktionär är att anse som trafiktjänsteman
blir alltså vilka arbetsuppgifter som trafikföretaget genom instruktioner,
befattningsbeskrivningar e.d. tilldelar honom. Den allmänhet som reser
med kollektiva färdmedel har normalt anledning att utgå från att den som
ger trafikanter och andra anvisningar eller tillsägelser eller som annars
utövar de befogenheter som lagen ger en trafiktjänsteman också är en sådan
tjänsteman. Motsvarande regler gäller för järnvägstrafiken.

Andra meningen innebär emellertid att lagens bestämmelser om trafik-
tjänstemän skall gälla bara den som genom att bära uniform eller märke el-
ler på något annat sätt, t.ex. genom legitimation, visar att han är en trafik-
tjänsteman. I förhållande till motsvarande bestämmelse i utredningsför-
slaget har med anledning av ett påpekande vid remissbehandlingen i lag-
texten uttryckligen angetts att trafiktjänstemannen tydligt skall visa denna
sin ställning. Det måste således klart framgå för den enskilde att den som
handlar enligt lagens bestämmelser är trafiktjänsteman. I vissa fall, t.ex. i
fråga om spårvagns-, buss- eller taxiförare, framgår det givetvis redan av
omständigheterna att föraren är trafiktjänsteman.

Hur ordning och säkerhet upprätthålls

3 § En trafiktjänsteman får ge trafikanter och andra anvisningar eller till-
sägelser som behövs för att ordningen eller säkerheten i trafiken skall upp-
rätthållas.

Prop. 1992/93:210

303

(Jfr 3 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv- Prop. 1992/93:210
trafik.)

Paragrafen innehåller en bestämmelse om de grundläggande befogen-
heterna för trafiktjänsteman att ge trafikanter och andra anvisningar och
tillsägelser som behövs för att ordningen eller säkerheten i trafiken skall
upprätthållas. Föreskriften har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.4.3).

I förhållande till utredningens förslag har bestämmelsens tillämpnings-
område utvidgats. Utredningen har föreslagit att trafiktjänsteman skall ges
befogenhet att meddela för ordningen eller säkerheten nödvändiga anvis-
ningar endast inom trafikföretagets område. Därmed avses det område som
trafikföretaget disponerar för trafikdriften. Utrymmen som väntsalar, bil-
jetthallar och andra utrymmen där allmänheten betjänas hör hit. Detsamma
gäller även själva färdmedlet. Likaså räknas hela det område som är avsett
för tunnelbanetrafiken till trafikföretagets område.

Beträffande spårvägs-, buss- och taxitrafik konstaterar utredningen att
sådan trafik förekommer i den vanliga trafikmiljön; den bedrivs således inte
skild från annan trafik på samma sätt som tunnelbanetrafiken. Utredningen
har därför ansett att t.ex. en busshållplats, en taxistation eller sådan del av
en spårvägs spårområde som löper i gatan utan stängsel eller något annat
hinder mot annan trafik inte är att hänföra till trafikföretagets område. I
dessa fall har utredningen ansett att normalt sett endast själva färdmedlet
kan anses ingå i trafikföretagets område.

Under remissbehandlingen har utredningens förslag på den här punkten
mötts av stark kritik från SL och Göteborgs spårvägar. Dessa remissinstan-
ser har pekat på att förslaget innebär att verksamhetsområdet för trafikbiträ-
den på större knutpunkter och kövakter vid hållplatser med stor ansamling
av trafikanter faller utanför begreppet trafikföretagets område.

Eftersom det kan anses vara av stor betydelse för ordningen och säkerhe-
ten inom kollektivtrafiken att en trafiktjänsteman skall kunna ingripa med
anvisningar eller tillsägelser även utanför vad som i egentlig mening utgör
trafikföretagets område, har i lagtexten därför trafiktjänstemannens verk-
samhetsområde knutits an till själva trafikfunktionen. Den ordningen mot-
svarar också vad som hittills har gällt på denna punkt enligt regleringen i de
lokala trafikföreskrifterna.

4 § Alkoholdrycker får inte förtäras inom ett trafikföretags område eller på
dess färdmedel. Detta gäller inte i fråga om förtäring av drycker vid tillåten
servering och inte heller om trafikföretaget för särskilt fall har medgett för-
täringen.

Med alkoholdrycker förstås spritdrycker, vin, starköl och öl i den bety-
delse dessa beteckningar har i lagen (1977:292) om tillverkning av drycker,
m.m.

(Jfr 4 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-
trafik.)

304

I paragrafen regleras frågan om förtäringsförbud beträffande kollektivtra-
fiken. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt

4.4.2).

Förtäringsförbudet gäller enligt första stycket första meningen inom tra-
fikföretagets område och på dess färdmedel. Det innebär att förbudet om-
fattar såväl de olika färdmedlen som företagets områden i övrigt.

Enligt andra meningen i första stycket gäller emellertid förbudet inte för
sådana delar av företagets område för vilka tillstånd till servering av alko-
holdrycker har getts. Enligt bestämmelsen kan vidare företaget medge un-
dantag från förtäringsförbudet i särskilda fall, t.ex. vid beställningstrafik
med buss. Att företaget har medgett att viss alkoholförtäring får förekomma
innebär naturligtvis inte någon begränsning i den skyldighet att söka till-
stånd enligt lagen (1977:293) om handel med drycker (LHD) som kan fin-
nas.

Avsikten är att spritdrycker, vin, starköl och andra former av öl än lättöl,
dvs. folköl, skall omfattas av förtäringsförbudet. Enligt LHD och lagen
(1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. innefattar begreppet alkohol-
drycker just dessa drycker. Den grundläggande tekniska bestämningen av
de olika dryckerna finns i den sistnämnda lagen. Bestämmelsen i andra
stycket i förevarande paragraf, som har en förebild i 1 § lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, är avsedd
att klarlägga vilka alkoholdrycker som omfattas av förtäringsförbudet.

5 § Utan spårinnehavarens eller trafikföretagets tillstånd får inte någon

1. beträda spårområde för tunnelbana eller sådan del av spårvägs spårom-
råde för vilken det genom stängsel eller skyltar eller på annat liknande sätt
klart framgår att allmänheten inte har tillträde,

2. vidröra manöver- och signalanordningar eller liknande anordningar
eller på annat sätt hindra trafikens behöriga gång.

(Jfr 5 § i utredningens förslag till lag om ordning och säkerhet i kollektiv-
trafik.)

Bestämmelsen i punkt 1 har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.4.1). Som där har angetts innehåller jämvägssäkerhetslagen i 25 §
bestämmelser om förbud mot att obehörigen beträda spårområden för bl.a.
tunnelbana och spårväg. Dessa bestämmelser förs nu över till ordningsla-
gen. Beträffande spårområde för tunnelbana har här gjorts den skillnaden i
förhållande till bestämmelsen i jämvägssäkerhetslagen att förbudet att be-
träda spårområdet har gjorts undantagslöst. Spårområde för tunnelbana sak-
nar nämligen - till skillnad från bl.a. järnvägs spårområ