RIKSDAGEN

PROTOKOLL BIHANG

1997/98

Sami. 1 Regeringens propositioner

Nr 45 del 2-3

Band B 8

Innehållsförteckning

Prop. 1997/98:45

5 Författningskommentar..........................................................................5

5.1 Förslaget till miljöbalk................................................................5

5.1.1 1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde.... 6

5.1.2 2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m......................12

5.1.3 3 kap. Grundläggande bestämmelser för hus-

hållning med mark- och vattenområden.........28

5.1.4 4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med

mark och vatten för vissa områden i landet.... 35

5.1.5 5 kap. Miljökvalitetsnormer....................................41

5.1.6 6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat

beslutsunderlag...............................................54

5.1.7 7 kap. Skydd av områden........................................68

5.1.8 8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur-

och växtarter.................................................103

5.1.9 9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.....106

5.1.10 10 kap. Förorenade områden..............................118

5.1.11 11 kap. Vattenverksamhet..................................125

5.1.12 12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet. 145

5.1.13 13 kap. Genteknik...............................................155

5.1.14 14 kap. Kemiska produkter och biotekniska

organismer....................................................166

5.1.15 15 kap. Avfall och producentansvar...................184

5.1.16 16 kap. Allmänt om prövningen.........................202

5.1.17 17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning..........213

5.1.18 18 kap. Regeringens prövning av överklagade

avgöranden m.m...........................................222

5.1.19 19 kap. Förvaltningsmyndighetemas och

kommunernas prövning................................223

5.1.20 20 kap. Domstolar...............................................225

5.1.21 21 kap. Mål i miljödomstol.................................231

5.1.22 22 kap. Förfarandet vid miljödomstolama i

ansökningsmål..............................................235

5.1.23 23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och

Högsta domstolen.........................................248

5.1.24 24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m...251

5.1.25 25 kap. Rättegångskostnader och liknande

kostnader.......................................................262

5.1.26 26 kap. Tillsyn....................................................266

5.1.27 27 kap. Avgifter.................................................286

5.1.28 28 kap. Tillträde m.m..........................................293

5.1.29 29 kap. Straffbestämmelser och förverkande.....303

5.1.30 30 kap. Miljösanktionsavgifter...........................314

5.1.31 31 kap. Ersättning vid ingripanden av det

allmänna och vid tillståndsprövning av
vattenverksamhet m.m..................................318

5.1.32 32 kap. Skadestånd for vissa miljöskador

och andra enskilda anspråk...........................340

5.1.33 33 kap. Miljöskadeförsäkring och

saneringsförsäkring.......................................344

5.2 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet...........................................................347

5.3 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om

gaturenhållning och skyltning.........................................374

5.4 Förslaget till lag om införande av miljöbalken.......................381

5.5 Förslaget till lag om införande av lagen med särskilda

bestämmelser om vattenverksamhet...............................402

5.6 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)........407

5.7 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken............................408

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 4 december 1997.....................................................................409

Bilaga A Jämförande paragrafregister.........................................410

1. Hittills gällande lagar i förhållande till miljöbalken... 410

2. Miljöbalkens paragrafer i förhållande till hittills

gällande lagar..................................................................432

Bilaga 1 Lagrådets yttrande..........................................................446

Rättsdatablad ................................................................................527

Prop. 1997/98:45

5 Författningskommentar

5.1 Förslaget till miljöbalk

FÖRSTA AVDELNINGEN

Övergripande bestämmelser

Under de senaste decennierna har insikten tydligt framträtt om att det
behövs insatser av alla människor för att arbetet med att stoppa miljöför-
störingen och förbättra miljön skall bli framgångsrikt. Ett sådant fram-
gångsrikt arbete är en förutsättning för en hållbar utveckling.

Vid FN-konferensen i Rio försommaren 1992 antogs ett handlingspro-
gram med namnet Agenda 21. Handlingsprogrammet är inte juridiskt
bindande. Det karakteriseras dock som politiskt och moraliskt förpliktan-
de för myndigheternas verksamhet och för samhällsplaneringen. Genom
miljöbalken införs rättsligt bindande regler för att skapa förutsättningar
att uppfylla handlingsprogrammet och dess mål och även i övrigt skapa
förutsättningar för ett ekologiskt hållbart samhälle. I av statsmakterna
antagna nationella miljömål anges närmare vad miljöarbetet i landet bör
inriktas på och vilken målsättning som eftersträvas inom varje sektor och
inom varje problemområde.

När det gäller varje individs ansvar är det främst principerna och hän-
synsreglema i 2 kap. som anger vilka hänsyn som skall tas och hur var
och en skall handla för att miljöbalkens mål skall kunna förverkligas.
Vad gäller viss verksamhet, anläggningar och produkter av särskild bety-
delse för miljöbalkens mål finns ytterligare regler i balken som givetvis
måste beaktas av dem de berör för att ansvaret skall anses vara uppfyllt.
Särskilda regler kan också gälla för ett visst område som gör att större
eller andra hänsyn måste tas än vad som kan anses rimligt i normala fall.
Detta kan bero antingen på att ett område utsatts för särskilt stor miljöpå-
verkan, är särskilt känsligt eller att ett område är särskilt skyddsvärt eller
i övrigt betydelsefullt från allmän synpunkt.

Det ansvar som åläggs var och en genom miljöbalken är också av be-
tydelse för det mer långsiktiga, allmänna miljöarbetet. De ohållbara
mönstren för produktion och konsumtion i framför allt industriländerna
karakteriseras i Agenda 21 som den viktigaste orsaken till den fortsatta
förstöringen av miljön på jorden och till slöseriet med naturresurser. De
enskilda medborgarnas levnadsmönster är avgörande för ett framgångs-
rikt miljöarbete. Dels kan den enskilde minska miljöpåverkan och resurs-
förbrukningen för egen del genom val av produkter, kommunikationsme-
del, uppvärmning etc. Dels har den enskildes krav och efterfrågan avgö-
rande betydelse för de starkt miljöpåverkande näringsverksamheternas
agerande och policy. Olika åtgärder som föreslås i Agenda 21 tar sikte på
att öka medvetenheten hos allmänheten om dess roll i miljöarbetet.

Förutsättningarna för en ekologiskt hållbar utveckling påverkas också i
hög grad av den statliga och kommunala samhällsplaneringen. Miljöbal-

kens bestämmelser om hushållning med mark och vatten, om miljökva-
litetsnormer och om miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsun-
derlag medverkar till att göra en ekologiskt hållbar utveckling till ett
gemensamt mål för all samhällsplanering. Regeringen har bl.a. i proposi-
tionen 1993/94:111, bet. 1993/94;JoU 19, rskr. 1993/94:256, framhållit
att varje län bör ha en regional miljöstrategi och att denna bör genomfö-
ras i bred samverkan mellan länsstyrelsen, kommunerna, landstingen å
ena sidan och de areella näringarna, transportsektorn och näringslivet å
den andra sidan. Detta arbete bör bli ett viktigt led i planeringen för en
ekologisk hållbar utveckling.

Vid prövning och tillsyn enligt miljöbalken liksom när det gäller verk-
samheter eller åtgärder som påverkar miljön, människors hälsa eller
resurshushållningen skall miljöbalkens regler tillämpas på ett sådant sätt
som bäst främjar miljöbalkens mål. Detsamma gäller när myndigheterna
utfärdar föreskrifter som bygger på bemyndiganden i balken.

Särskilda regler vad gäller den geografiska begränsningen av tillämp-
ningsområdet kan meddelas i särskild författning. Som exempel kan
nämnas lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen
den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den
reglerar ett samarbete beträffande gränsöverskridande störningar med
våra närmaste grannländer. Andra exempel på sådan reglering är lagen
(1929:404) om giltighet här i riket av svensk-norska vattenrättskonven-
tionen av den 11 maj 1929 och lagen (1929:405) med vissa föreskrifter
angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonven-
tionen av den 11 maj 1929.

Balkens begränsning i rummet medför således att dess regler inte kan
åberopas direkt för att komma till rätta med t.ex. föroreningar som har
sin källa utanför landets territorialgräns. Däremot får reglerna om bl.a.
miljökvalitetsnormer i 5 kap. betydelse för balkens mål, oavsett var käl-
lan till hälso- och miljöstörningen finns. Vi lever numera i en värld med
snabba kommunikationer och det kan tänkas att balkens regler också
verkar indirekt på källan, t.ex. genom att en opinion vänds mot den som
förorsakar störningen. Se även avsnitt 4.10 om miljökvalitetsnormemas
betydelse i ett internationellt perspektiv samt avsnitt 4.11 om miljökon-
sekvensbeskrivningar och regler angående skyldighet att informera andra
länder om de kan bli utsatta för betydande miljöpåverkan från en verk-
samhet.

5.1.1 1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveck-
ling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäk-
ras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten
att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och
bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

Prop. 1997/98:45

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekolo-
gisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god
hushållning tryggas, och

5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med ma-
terial, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Paragrafen har justerats med anledning av Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke anges miljöbalkens mål. Det berör såväl
människan som natur- och kulturmiljön, och är inriktat både på att be-
gränsa nuvarande hälso- och miljöpåverkan och att skapa långsiktigt
goda förhållanden.

En grundtanke i miljöbalken är att vi som lever nu inte far ägna oss åt
en livsföring som skadar miljön och utarmar naturresurserna. Det är inte
endast nu levande, utan även kommande generationer av människor som
skall tillförsäkras en hälsosam och god miljö att leva i. Livsbetingelserna
för det biologiska livet skall upprätthållas till gagn för framtidens värld.
Naturen utgör inte bara livsmiljö för människan utan har dessutom ett
eget skyddsvärde. Detta utgör en del av vad som kan sägas utgöra en
hållbar utveckling. Utvecklingen i samhället skall styras in i banor som är
långsiktigt hållbara.

Att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling innebär inte bara att
miljöförstöringen måste hejdas, utan i hög grad även att en långsiktigt
god hushållning med naturens resurser måste säkerställas. Regeringen
har i den ekonomiska vårpropositionen (1996:97/150) bl.a. presenterat en
plattform för det fortsatta arbetet för ekologisk hållbarhet. Regeringens
mål för ekologisk hållbarhet har delats in i tre områden, nämligen skyd-
det för miljön, effektiv användning och hållbar försörjning. Bl.a. uttalas
att användningen av energi och andra naturresurser skall bli mycket
effektivare än den är i dag. I en sådan hushållning ingår i många fall att
göra avvägningar mellan ett flertal, ofta motstridiga, intressen ifråga om
mark- och vattenanvändningen. Ekologiska, sociala och samhällsekono-
miska intressen måste därvid vägas mot varandra på ett sätt som sam-
mantaget främjar en långsiktigt god hushållning. Markanvändning och
samhällsbyggande måste utformas på ett sätt som är förenligt med ett
ekologiskt hållbart samhälle och slår vakt om den materiella välfärden
också för kommande generationer. I detta ligger bl.a. att ekosystemens
långsiktiga produktionsförmåga skall bevaras och värdefulla natur- och
kulturmiljöer skyddas. Planeringen avseende markanvändning och annat
utnyttjande av resurser måste kombineras med skyddsåtgärder och i vissa
fall rent reparativa åtgärder.

I paragrafens andra stycke anges vad som skall gälla för att miljöbal-
kens mål skall uppnås. De uppräknade punkterna är inte en uttömmande
beskrivning av hur det i första stycket angivna målet uppfylls utan exem-
pel på sådant som är av särskild betydelse för balkens mål. De olika
punkterna är i viss mån integrerade. Vad som anges i andra till femte
punkten kan sägas ge uttryck för hur skyddet för människors hälsa och
miljön som anges i första punkten kan tillgodoses. T.ex. är bevarande av

Prop. 1997/98:45

biologisk mångfald och resurshushållning utan tvivel av betydelse för
skyddet av miljön. En hänvisning i balken till skyddet för människors
hälsa och miljön innebär således att första paragrafen skall beaktas i de
delar som är relevanta i sammanhanget.

Av riksdagens fastställda miljömål ger ledning vid tillämpningen av
balken avseende bedömningen av vad en hållbar utveckling innebär.
Sådana miljömål kan avse miljökvalitet och kan då ses som en precise-
ring av miljöbalkens mål i ett visst avseende. Miljömålen kan också ange
vilka utsläppsbegränsningar eller andra åtgärder som måste genomföras.
I sådana fall kan dessa ge ledning beträffande vilka krav som bör ställas
på den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd.

Samtliga bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas på ett sådant sätt
att balkens mål och syfte bäst tillgodoses. När tveksamhet råder om vad
som bör beslutas eller göras skall väljas det som mest sannolikt gynnar
uthållig utveckling. Detta innebär i många fall en ny och vidare tillämp-
ning av bestämmelser som har sina förebilder i gällande miljö-, natur-
vårds- och hälsoskyddslagstiftning eftersom varje sådan lag har ett be-
gränsat syfte. Som exempel kan nämnas att ett villkor för en miljöfarlig
verksamhet som grundar sig på miljöskyddslagens bestämmelser endast
kan avse olägenheterna från verksamheten. Ett villkor för en miljöfarlig
verksamhet som grundar sig på balken kan däremot avse vad som helst
som gagnar en ekologiskt hållbar utveckling enligt första paragrafen. Det
kan t.ex. av resurshushållningsskäl föreskrivas att en viss andel av
"råvaran" skall vara återvunnet material eller föreskrivas villkor som
syftar till att avfallsproduktionen minskar. Ett annat exempel är att loka-
liseringsprövningen skall göras med utgångspunkt i balkens mål med
hänsyn till vad som anges i paragrafens andra stycke.

Det är naturligtvis inte tillräckligt med enbart balkens bestämmelser
för att nå de uppsatta målen. Bestämmelserna i miljöbalken är avsedda att
vara ett av flera hjälpmedel för att styra utvecklingen i samhället mot
varaktigt hållbara lösningar. Det är av betydelse att miljöbalken tillämpas
på ett sådant sätt att den i kombination med andra styrmedel ger en opti-
mal effekt i strävan att åstadkomma en hållbar utveckling.

Begreppen skador och olägenheter är avsett att klargöra att det skydd
som balken ger gäller både mot störningar som kan skada direkt, t.ex.
påverka människors hälsa negativt, och mot störningar som utan att
direkt skada ändå påverkar människors välbefinnande. Naturligtvis kan
det endast bli frågan om sådant välbefinnande som är avhängigt de frågor
som miljöbalken reglerar och störningen måste vid en medicinsk eller
hygienisk bedömning kunna anses påverka välbefinnandet. Uttrycket
"annan påverkan" behövs eftersom miljöbalken bl.a. innehåller bestäm-
melser om kemiska produkter och biotekniska organismer där det kan
vara missvisande att tala om förorening som orsak till skada eller olägen-
het.

Utgångspunkten för miljöbalkens regler är också att naturen som sådan
har ett värde. Människans rätt att bruka naturen är förknippad med ett
förvaltaransvar som innebär att varsamhet skall iakttas så att onödig
olägenhet eller skada inte uppkommer. En skada kan anses uppkomma
t.ex. om en urskog avverkas även om marken sedan kan användas till

Prop. 1997/98:45

ekonomiskt mer givande ändamål. Om, eller vilken, förändring i det
ekonomiska läget en störning medför är alltså inte avgörande för om en
skada skall anses ha uppkommit.

Andra stycket punkten 2 avser skyddet och vården av värdefulla natur-
och kulturområden. Områdesskydd skall i miljöbalken kunna ges genom
förordnanden om nationalpark, natur- och kulturreservat, djur- och
växtskyddsområden, naturminne, biotopskyddsområden, strandskydd,
miljöskyddsområden och vattenskyddsområden, se avsnitt 4.13. Skydd
mot skada på värdefulla natur- och kulturmiljöer behandlas även i bal-
kens 3 och 4 kap. Dessa kapitel utgör en allmän grund för planering och
beslut som rör hushållningen med mark och vatten, se avsnitt 4.9.

I tredje punkten tas en särskild form av naturskydd upp, nämligen att
den biologiska mångfalden skall värnas vilket är en naturlig följd av att
naturen tillerkänns ett självständigt skyddsvärde. Såväl mångfald av
ekosystem som mellan och inom arter avses.

Förutom att naturen har ett skyddsvärde som sådan är naturen och dess
resurser en förutsättning för produktion och välfärd och för människans
fortlevnad. I punkten 4 tas därför hushål lningshänsyn när det gäller mark,
vatten och fysisk miljö i övrigt upp. Hushållningsaspektema har kommit
att spela en allt mer central roll i den moderna miljölagstiftningen, både
när det gäller hur den fysiska miljön utnyttjas och hur de samlade nyt-
tighetema i övrigt brukas och tas om hand.

Balkens inriktning när det gäller hushållning med naturresurser går ut-
över utnyttjandet av mark och vatten. Hushållningsreglema i balken
omfattar även hushållning med råvaror och energi. Detta framgår av
femte punkten. Lagstiftning om resurshushållning har dessutom numera
fatt en delvis ny inriktning, främst på grund av den ökade vikt som fasts
vid möjligheterna att återvinna och återanvända produkter av skilda slag.
Resurshushållningen enligt femte punkten skall inte vara begränsad till
råvaror utan omfattar även andra resurser. Ett ekologiskt hållbart sam-
hälle kräver en ökad resurseffektivisering. Effektivisering och krets-
loppstänkande går på så sätt hand i hand. Principen kommer närmare till
uttryck i de hänsynsregler i andra kapitlet som avser att hushållnings-
principen och kretsloppsprincipen skall iakttas, se avsnitt 4.8.6.

Prop. 1997/98:45

2 § Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall tillämpas endast vid prövning av
frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning av sådan verksamhet som är
tillståndspliktig enligt 9, 11 och 12 kap. och vid regeringens tillåtlig-
hetsprövning enligt 17 kap. samt enligt vad som är föreskrivet i luftfarts-
lagen (1957:297), lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, väglagen
(1971:948), lagen (1978:160) om vissa rörledningar, lagen (1983:293)
om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän
hamn, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen
(1987:10), minerallagen (1991:45), lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och el-
lagen (1997:857).

Bestämmelserna om hushållning med mark och vatten i 3 och 4 kap. är
närmast att betrakta som ett instrument för att lösa konflikter om använd-

ningen av mark- och vattenområden. Dessa regler skall, till skillnad från
övriga regler i miljöbalken, endast tillämpas vid prövning enligt de be-
stämmelser som anges i paragrafen. Det torde knappast vara möjligt för
enskilda markanvändningsintressenter att göra sådana planeringsövervä-
ganden som måste ligga till grund för tillämpningen av dessa bestämmel-
ser. Överväganden av detta slag kan på ett meningsfullt sätt göras endast
i anslutning till ett prövningsförfarande hos myndigheter. Bestämmel-
serna i 3 och 4 kap. skall därför tillämpas enbart vid prövning av mål och
ärenden enligt de av balkens kapitel som anges i paragrafen samt vid
prövning av mål och ärenden enligt andra författningar där det är särskilt
föreskrivet.

3 § I fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för
människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljö-
balken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag.

Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana
hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas
bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Miljöbalken innehåller regler som avser yttre faktorer som kan påverka
människors hälsa eller miljön negativt eller som kan äventyra en lång-
siktigt god hushållning med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt.
I negativ miljöpåverkan innefattas även misshushållning med råvaror och
energi, utarmning av den biologiska mångfalden etc. i enlighet med vad
som framgår av 1 kap. 1 § andra stycket. Miljöbalkens primära tillämp-
ningsområde framgår av balkens egna regler.

Av paragrafens första stycke framgår att utöver miljöbalkens regler
kan bestämmelser i annan lag reglera den verksamhet som omfattas av
miljöbalkens tillämpningsområde. Annan lag gäller vid sidan av miljö-
balken. Lagarna skall tillämpas parallellt. Detta innebär att en verksam-
het som är förenlig med bestämmelserna i annan lag ändå kan vara för-
bjuden eller på annat sätt reglerad enligt miljöbalken om inte undantag
för miljöbalkens regler gjorts. Exempel på lagar som reglerar förhållan-
den som också regleras av miljöbalken är luftfartslagen (1957:297),
väglagen (1971:948), skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1985:620) om
vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10) och minerallagen
(1991:45).

Förhållandet mellan miljöbalken och annan lag utvecklas ytterligare i
avsnitt 4.6.

I fråga om arbetsmiljölagen kan det uppkomma avgränsningsproblem,
framför allt när det gäller kemikalieområdet. Detta är i det närmaste
oundvikligt med lagstiftning som reglerar så näraliggande områden som
skydd för den inre respektive den yttre miljön. Frågan har också berörts i
förarbetena till arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149 och prop.
1990/91:140 s. 86-87) samt i förarbetena till lagen om kemiska produkter
(prop. 1984/85:118). Vad som sägs där är fortfarande giltigt. Det finns
dock med den nu valda lagstiftningstekniken behov av att göra en marke-
ring så att miljöbalken innehåller en bestämmelse om att de särskilda

Prop. 1997/98:45

bestämmelserna i arbetsmiljölagen gäller för arbetsmiljön. Innebörden av
paragrafens andra stycke är att det på det område där miljöbalkens be-
stämmelser berör arbetsmiljön, dvs. framför allt 14 kap., skall arbetsmil-
jölagens bestämmelser gälla istället för miljöbalkens vad gäller frågan
om reglering av användning av farliga ämnen på arbetsplatserna och även
i övrigt avseende frågor som huvudsakligen avser arbetsmiljön. Det är
dock viktigt att betona att samverkan mellan yttre och inre miljöarbete
bör eftersträvas i alla led där frågor sammanfaller, for att förebygga
konflikter och i stället skapa långsiktigt hållbara lösningar.

I geografiskt hänseende är balkens tillämpningsområde i huvudsak be-
gränsat till svenskt territorium enligt grundläggande rättsliga principer.
Tillämpningsområdet kan emellertid i något fall sträcka sig utanför den
svenska territorialgränsen enligt regler i lagstiftningen om kontinental-
sockeln respektive Sveriges ekonomiska zon.

4 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet och viss vattenverksamhet
gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av
gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och
Finland.

Lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den
16 september 1971 mellan Sverige och Finland ersätter inom sitt geogra-
fiska tillämpningsområde balkens bestämmelser om vattenverksamhet
och anläggningar i vatten och om miljöfarlig verksamhet såvitt avser
utsläpp till vatten, dvs. vattenförorening. En verksamhet som ger upphov
till förorening av skilda slag, t.ex. förorening av både vatten och luft,
måste således prövas enligt såväl gränsälvsöverenskommelsen som mil-
jöbalken.

5 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda
förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela
föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk, dock inte
inom sådant ämnesområde för vilket föreskrifter måste meddelas i lag.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bemyndigandet ger regeringen en möjlighet att anpassa miljölagstift-
ningen såvitt gäller totalförsvaret till de ändrade förhållanden krig eller
krigsfara kan föra med sig (13 kap. 6 § regeringsformen). Bestämmelsen
gäller även sådana situationer då beredskapen måste höjas utan att läget
för den skull är så allvarligt att krig eller krigsfara föreligger här i landet.

För att avvikelser skall få göras från miljöbalkens bestämmelser gäller
att regeringen har meddelat särskilda föreskrifter. Sådana föreskrifter kan
komma ifråga för hela totalförsvaret. Begreppet totalförsvar definieras i
lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap. Särskilda före-
skrifter skall utfärdas endast om det krävs för att stärka eller höja för-
svarsberedskapen.

Regeringen har i avsnitt 4.6.1 berört inriktningen av totalförsvaret så-
som den har lagts fast i 1996 års försvarsbeslut, etapp 2 (prop. 1996/97:4,
bet. 1996/97 :FöUl,rskr. 1996/97:109-112).

Prop. 1997/98:45

Bemyndigandet kan utnyttjas bl.a. för att möjliggöra genomförandet av Prop. 1997/98:45
beslut om att höja krigsdugligheten i enlighet med vad som följer av
1996 års försvarsbeslut. Genom bemyndigandet ges regeringen möjlighet
både att meddela särskilda föreskrifter och beslut i enskilda ärenden, t.ex.
villkor för den verksamhet Försvarsmakten bedriver vid en viss anlägg-
ning, och att meddela en ny beslutsordning för en viss ärendehantering,
t.ex. att regeringen själv skall fatta beslut i ett tillståndsärende som an-
nars skulle prövas i flera instanser.

Miljöbalken innehåller också, för det fall bestämmelserna i 13 kap. 6 §
regeringsformen inte är tillämpliga, regler från vilka regeringen inte kan
föreskriva avvikelser, t.ex regler om rättegång vid domstol, straffpåfölj-
der och skadestånd. Bemyndigandet har, i dessa fall i enlighet med vad
Lagrådet föreslagit, uttryckligen begränsats till att omfatta de ämnesom-
råden inom vilka regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen efter be-
myndigande i lag kan meddela föreskrifter i förordning.

6 § I lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Euro-
peiska unionen finns föreskrifter om verkan av unionens fördrag och
andra instrument samt de Europeiska gemenskapernas beslut.

Genom paragrafens hänvisning till lagen med anledning av Sveriges
anslutning till den Europeiska unionen erinras om att det finns direkt
verkande EG-rätt som skall tillämpas inom miljöområdet. Bakgrunden
till bestämmelsen framgår av avsnitt 4.7.

5.1.2 2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m.

1 § När frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens
och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn
enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en verk-
samhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som
följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit
verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön.

I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte är av för-
sumbar betydelse i det enskilda fallet.

Paragrafen har ändrats med anledning av vad Lagrådet anfört.

Av paragrafens första stycke framgår att vid prövning av frågor om
tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens, prövning av villkor som
inte avser ersättning och vid tillsyn ligger bevisbördan för att kapitlets
bestämmelser har tillämpats på den som bedriver eller avser att bedriva
en verksamhet eller vidtar en åtgärd. Bevisbörderegeln gäller inte endast
den första tillståndsprövningen av en verksamhet utan även de fall då
omprövning skall ske av tillståndet och villkoren för detta. Regeln har
motsvarande tillämpning även i de fall verksamheten är underkastad
tillsyn utan föregående tillståndsprövning. Villkor om ersättning, som
alltså inte omfattas av bestämmelsen, kan enligt 31 kap. komma ifråga
för vattenverksamhet.

Bevisbördans placering innebär bl.a. att det ankommer på den som sö- Prop. 1997/98:45
ker tillstånd enligt miljöbalken att genom utredningar och i övrigt visa att
verksamheten kan bedrivas på ett miljömässigt godtagbart sätt i förhål-
lande till hänsynsreglema. Det ankommer också på en verksamhetsutöva-
re att kunna visa för tillsynsmyndigheten att den verksamhet som bedrivs
eller den åtgärd som vidtas inte medför effekter eller på annat sätt mot-
verkar miljöbalkens mål på ett sätt som inte kunnat begränsas eller med-
för olägenheter för människors hälsa eller miljön i sådan grad att det inte
kan accepteras. Inte bara driften vid en anläggning utan även anläggning-
en som sådan kan medföra konsekvenser för hälsa och miljö. Hänsyns-
reglema kan således innebära att krav kan ställas även på själva anlägg-
ningen och dess lokalisering.

I de fall krav kan ställas på ansvar för att uppkommen skada eller olä-
genhet avhjälps enligt 8 § kan bevisbördans placering gälla även den som
inte längre bedriver en verksamhet eftersom detta ansvar kvarstår till
dess olägenheten upphört eller skadan har avhjälpts. Ansvaret är begrän-
sat till skador och olägenheter för miljön. Skyldigheter med anledning av
uppkomna personskador regleras inte av hänsynsreglema.

Det bör understrykas att bestämmelsen begränsar sig till bevisbördans
placering vid prövning av tillstånd och villkor samt vid tillsyn och såle-
des inte avses utgöra någon ändring av vedertagna bevisregler såvitt
avser skadeståndsrättsliga eller straffrättsliga frågor enligt miljöbalken.

I paragrafens andra stycke avgränsas kapitlets tillämpningsområde.
Hänsynsreglema skall tillämpas av alla som bedriver, avser att bedriva
eller har bedrivit verksamhet samt alla som vidtar, avser att vidta eller
har vidtagit en åtgärd som inte är av försumbar betydelse för miljöbal-
kens mål.

Med åtgärder av försumbar betydelse för miljöbalkens mål avses i
detta sammanhang åtgärder som i det enskilda fallet saknar eller endast
har marginell betydelse för människors hälsa eller miljön och som med
hänsyn till sin karaktär inte rimligen bör omfattas av rättsligt bindande
hänsynsregler. Framför allt avses åtgärder som vidtas av enskilda där en
korrekt miljökonsekvensanalys svårligen kan göras. Som exempel kan
nämnas val av bostad och semestersysselsättning. Innebörden av åtgärds-
begreppet utvecklas ytterligare i avsnitt 4.8.

2 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksam-
hetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors
hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.

En grundläggande förutsättning för allt hälso- och miljöskyddsarbete är
kunskap om vilka problem som finns och såvitt möjligt också om hur de
kan lösas. Denna paragraf syftar på den kunskap som behövs vid den
praktiska tillämpningen av balkens bestämmelser.

Paragrafen riktar sig till var och en som bedriver verksamhet eller vid-
tar en åtgärd av betydelse för miljöbalkens mål, oavsett om det är fråga
om näringsverksamhet, myndighetsutövning eller en handling i det dag-
liga livet. Undantagna är endast åtgärder som är av försumbar betydelse i

det enskilda fallet. Den anger den allmänna målsättningen att den som
bedriver verksamhet eller vidtar en sådan åtgärd skall skaffa sig den
kunskap som behövs för att undvika skador på människors hälsa och
miljön. Beträffande begreppet skador på människors hälsa och miljön, se
författningskommentaren till 1 kap. 1 §.

Vilka krav som kan ställas skiljer sig åt med hänsyn till verksamhetens
eller åtgärdens art och omfattning. Graden av sannolikhet för att en åt-
gärd eller verksamhet skulle kunna få konsekvenser för hälsa och miljö
har naturligtvis betydelse för vilken kunskap som det kan anses motiverat
att inhämta. I det dagliga livet begränsar sig kraven till att den informa-
tion som förmedlas genom innehållsförteckningar etc. på varuförpack-
ningar och i övrigt lättillgänglig information från t.ex. kommunen eller
statliga myndigheter inhämtas. Av den som bedriver en industriell verk-
samhet kan däremot krävas att den kunskap av relevans som finns inom
och utom landet inhämtas samt att, om tidigare erfarenheter inte har
gjorts, egna utredningar och undersökningar genomförs så snart det finns
skäl att anta att verksamheten inte saknar betydelse för hälsa och miljö.
Krav på sådana finns bl.a. i 6 kap. samt i 13 kap. 8 § och 14 kap. 7 §.
Vid myndighetsutövning där balken skall tillämpas kan mycket omfat-
tande krav på kunskap om beslutets hälso- och miljökonsekvenser ställas.
Redan idag ankommer det på bl.a. den som utövar miljöfarlig verksamhet
eller hanterar kemikalier att skaffa sig relevant kunskap från miljösyn-
punkt. Paragrafen kan närmast beskrivas som en samordning av de kun-
skapskrav som följer av olika lagar som nu sammansmälts i miljöbalken.

Kunskapskravet är allmänt hållet. Även om bestämmelsen kan förvän-
tas sällan direkt komma att läggas till grund för tillsynsmyndighetens
ingripande understryker den vikten av att låta kunskap föregå handling
eller, enkelt uttryckt, vikten av att tänka efter före. Det växande intresset
för miljön och vad som kan göras för att hejda miljöproblemen ligger väl
i linje med ett allmänt kunskapskrav på envar.

I detta sammanhang finns skäl att erinra om de mer konkreta kraven på
kunskap i balkens tillsynskapitel. Dels följer av 26 kap. 19 § en skyldig-
het för verksamhetsutövare att fortlöpande planera och kontrollera verk-
samheten för att motverka eller förebygga olägenheter eller skador samt
att genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig underrättad
om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön. Dels följer av
26 kap. 22 § en rätt för tillsynsmyndigheten att förelägga en verksam-
hetsutövare att utföra de undersökningar av verksamheten och dess verk-
ningar som behövs för tillsynen.

3 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta
de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller
motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet
för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig
verksamhet användas bästa möjliga teknik.

Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att
en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för männi-
skors hälsa eller miljön.

Prop. 1997/98:45

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke, första meningen, finns miljöbalkens
grundläggande hänsynsregel. Förenklat uttryckt kan sägas att de försik-
tighetsmått skall vidtas som behövs för att undvika olägenhet eller skada
för människors hälsa eller miljön. Vid bedömningen av vilka försiktig-
hetsmått som skall vidtas skall dock en avvägning göras enligt vad som
sägs i 7 §.

Skada eller olägenhet för människors hälsa eller för miljön skall enligt
paragrafens första stycke förebyggas, hindras eller motverkas.

Det torde normalt inte vara några svårigheter att fastställa innebörden
av uttrycket skada på människors hälsa. Påpekas bör dock att såväl fysisk
som psykisk skada omfattas. Uttrycket olägenhet för människors hälsa
definieras i 9 kap. 3 § som en störning som enligt en medicinsk eller
hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa
eller helt tillfällig. Även här avses både fysisk och psykisk påverkan.
Sådana störningar omfattas också som i första hand påverkar välbefin-
nandet i inte ringa grad, exempelvis buller, lukt och termiskt inomhus-
klimat. Bedömningen måste utgå från vad människor i allmänhet anser
vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons reak-
tion i det enskilda fallet. Även bedömningen huruvida en störning är
ringa är beroende av hur människor i allmänhet uppfattar störningen.
Hänsyn skall dock tas till personer som är något känsligare än normalt,
exempelvis allergiker.

Med skador och olägenheter för miljön avses inte endast påverkan på
grund av utsläpp eller andra störningar, utan även sådant som utarmande
av värdefulla natur- och kulturmiljöer eller den biologiska mångfalden,
eller misshushållning med naturresurser, energi eller material.

Hänsynsregeln innebär också att i de fall ett område omfattas av sär-
skilt skydd enligt bestämmelserna i 7 kap. skall verksamheten, även om
den sker utanför det skyddade området, bedrivas på ett sådant sätt att
skyddssyftet inom det skyddade området inte motverkas.

De skyddsåtgärder, begränsningar och övriga försiktighetsmått som
kan bli aktuella är av skiftande slag och omfattning. Vad som behövs
varierar med dels utsläppens eller annan påverkans farlighet och omfatt-
ning, dels förhållandena där påverkan sker. Samma utsläpp kan fa olika
konsekvenser i olika områden, både beroende på områdets naturliga
karaktär och beroende på tidigare miljöbelastning. Bedömningen måste
ske individuellt med hänsyn till de omständigheter som föreligger i varje
särskilt fall. Stora insatser kan krävas för att motverka en allvarlig miljö-
situation. Det kan t.ex. vara fråga om tekniska åtgärder, metodval, olika
åtgärder på marken, begränsningar av verksamheten, råvaru- och bräns-
leval och lämnande av information. När verksamheter kräver tillstånd,
godkännande eller dispens blir det vanligen aktuellt att villkor ställs med
stöd av paragrafen.

En motsvarande regel har gällt för miljöfarlig verksamhet sedan 1969,
5 § miljöskyddslagen. Eftersom miljöbalkens tillämpningsområde och
syfte är mer omfattande än miljöskyddslagens tillämpningsområde och
syfte kommer emellertid regeln att få nya tillämpningar. Utöver skador
15

och olägenheter som orsakas av fasti ghetsanknuten verksamhet omfattas
sådana verkningar från verksamhet och åtgärder som inte sker genom
användande av mark, byggnad eller anläggning. Detta innebär att krav
med stöd av bestämmelsen kan ställas även på exempelvis transporter.
Precis som enligt miljöskyddslagen saknar det betydelse om verksamhe-
ten bedrivs i näringssyfte eller om det är fråga om annan verksamhet.
Försiktighetsmått kan enligt paragrafen också, till skillnad från vad som
gäller enligt miljöskyddslagen, komma ifråga avseende annat än be-
gränsningar av utsläpp och andra olägenheter från en verksamhet eller en
åtgärd.

Andra motsvarigheter i hittillsvarande lagar har funnits i bl.a. 5 § lagen
om kemiska produkter, 6 § hälsoskyddslagen och 3 § renhållningslagen.

Det mer mångfacetterade syftet kommer att innebära att olika miljö-
hänsyn ibland ställs mot varandra. Som exempel kan nämnas att vid val
av energiförsörjning bör vägas in de utsläpp som energianvändningen
medför, förbrukningen av icke fomybara energikällor, den transport-
sträcka och annan miljöpåverkan som är förknippad med själva trans-
porten och olycksrisker som är förknippade med olika energislag. Listan
kan kanske göras längre och ser under alla förhållanden olika ut beroende
på vad det är fråga om. Å andra sidan kommer i många fall möjligheten
att beakta olika skyddsintressen att ge samordningsvinster. Som exempel
kan nämnas att vid prövningen av en avfallsanläggning kan villkor ställas
avseende inkommande avfalls egenskaper för att ta tillvara resurshus-
hållnings- och sorteringsaspekter. Genom en styrning av avfallet med
utgångspunkt i att varje avfallsslag skall behandlas med hänsyn till sina
särskilda egenskaper uppnås både en ökad resurshushållning, eftersom
återanvändning, återvinning och energiutvinning främjas, och en ökad
möjlighet att begränsa olägenheter från anläggningen i form av utsläpp
till vatten och luft. Dessutom minimeras det utrymme som måste tas i
anspråk for deponering. Dessa mer komplicerade bedömningar ställer
naturligtvis större krav på både domstolar och andra myndigheter och på
verksamhetsutövama, men är en förutsättning for att en hållbar utveck-
ling skall säkerställas. Dessutom undviks att olika, och kanske oförenli-
ga, krav ställs med stöd av olika lagar på en och samma verksamhets-
utövare vilket kan bli fallet idag.

Första styckets andra mening anger att bästa möjliga teknik skall till-
lämpas vid yrkesmässig verksamhet. Paragrafen har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag så att det klart framgår att det är bästa möjliga
teknik i syfte att begränsa hälso- och miljöpåverkan som avses. Krav som
innebär en tillämpning av bästa möjliga teknik kan naturligtvis komma i
fråga även för annan verksamhet om det behövs i enlighet med vad som
följer av första styckets första mening om det inte kan anses orimligt
enligt 7 §.

Vad gäller miljökrav for teknik förekommer framför allt två begrepp
som beskriver olika kravnivåer. Det ena är begreppet bästa möjliga tek-
nik, som alltså används i paragrafen och det andra är bästa tillgängliga
teknik. Begreppen förekommer också internationellt. På engelska talar
man om Best Possible Techniques och Best Available Techniques. Sist-
nämnda begrepp har olika innebörd i olika konventioner och direktiv, se

Prop. 1997/98:45

avsnitt 4.8.4. Enligt IPPC-direktivet 96/61 utgör användandet av bästa
tillgängliga teknik en grundläggande skyldighet för verksamhetsutövare.
Det bör dock observeras att bästa tillgängliga teknik enligt IPPC-
direktivet är en minimireglering. Sverige har en striktare tillämpning av
vilken teknik som kan krävas och regeringen gör bedömningen att ambi-
tionsnivån inte bör sänkas.

Uttrycket bästa möjliga teknik inrymmer både den använda teknologin
och det sätt på vilket en anläggning konstrueras, utformas, byggs, under-
hålls, leds och drivs samt avvecklas och tas ur bruk. Tekniken måste från
teknisk och ekonomisk synpunkt vara industriellt möjlig att använda
inom branschen i fråga. Det innebär att den skall vara tillgänglig och inte
bara förekomma på experimentstadiet. Den behöver dock inte finnas i
Sverige. Det angivna utesluter inte att det kan finnas flera tekniska sys-
tem som håller sådan standard från miljöskyddssynpunkt att de kan få
användas.

En prövningsmyndighet bör i framtiden, liksom för närvarande, dess-
utom kunna förelägga en sökande i ett ärende att utreda möjligheterna att
använda en viss känd teknik på verksamheten i fråga för att begränsa
störningarna i omgivningen. Ett sådant föreläggande kan omfatta krav på
utredning av förutsättningarna för modifieringar av känd teknik.

Vidare bör påpekas att även kravet att bästa möjliga teknik skall an-
vändas skall tillämpas tillsammans med avvägningsregeln som finns i
7 §. De krav som kan ställas efter att en sådan avvägning har skett kan
sägas motsvara kravnivån för bästa tillgängliga teknik som den har
kommit att tillämpas vid prövning enligt miljöskyddslagen. Självfallet
måste, i enlighet med den praxis som utvecklats inom svenskt miljöar-
bete, viss hänsyn tas till om det är fråga om en nytillkommande verk-
samhet eller en befintlig anläggning. För befintliga verksamheter torde
ibland krävas en viss övergångstid för att införa en utrustning som mot-
svarar vad som kan anses vara bästa möjliga teknik.

Vid valet av bästa möjliga teknik skall beaktas bl.a. möjligheten att ge-
nom val av metod begränsa miljöpåverkan. T.ex. kan användningen av en
kemisk produkt ersättas med en metod som innebär att kemiska produk-
ter inte behövs, såsom att rengöring med hjälp av kemiska produkter
ersätts av mekanisk rengöring eller slipning.

Under avsnitt 4.8 anförs att vissa andra avvägningar också måste göras
vid tillämpningen av paragraferna i kapitlet.

Det är angeläget att understryka att det inte alltid är tillräckligt att
iaktta kravet på vad som är bästa möjliga teknik. Bestämmelsen i 9 §
(stoppregeln) kan hindra en verksamhet, även om bästa möjliga teknik
används.

Vid utfärdandet av generella föreskrifter och allmänna råd för miljö-
farlig verksamhet bör tillämpningen av denna hänsynsregel innebära att
det läggs fast vad som normalt bör kunna krävas av en verksamhet av ett
visst slag.

Här skall ges ett antal exempel på försiktighetsmått som kan komma
ifråga. Uppräkningen är endast en exemplifiering.

Prop. 1997/98:45

2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

Den metod som bäst tillgodoser miljöbalkens mål skall tillämpas. T.ex.
skall varje avfallsslag behandlas med hänsyn till sina särskilda egenska-
per så att bästa resursutnyttjande och minsta miljöpåverkan uppnås.

Utsläpp kan på olika sätt minimeras. Viss reningsutrustning kan an-
vändas, exempelvis filter. Inom vissa områden finns skäl att kräva sär-
skilt långtgående rening av hushållsavloppsvatten. Reningsutrustningen
skall fortlöpande kontrolleras och skötas. Verkningarna av utsläppen kan
begränsas genom att utsläpp inte sker vid speciella väderleksförhållan-
den. Vindriktningen kan ha betydelse för när eldning av trädgårdsavfall
lämpligast bör ske i ett tätbebyggt område. Olägenheter i form av buller
kan minskas genom isoleringsåtgärder vid källan, genom bullervallar och
genom att verksamheten eller transporter till och från denna inte sker vid
vissa tider.

Kemikalier skall förpackas, lagras och i övrigt hanteras på visst sätt.
Lagring kan behöva ske på en hårdgjord yta så att spill och läckage inte
tränger ner i marken. Tekniska åtgärder som inkapsling och ventilation
kan behöva vidtas. Information kan behöva lämnas om ett ämnes farlig-
het och hur ämnet bör hanteras. Den som använder ämnet måste ta del av
sådan information.

Skador orsakade av åtgärder som leder till ändringar i vattenförhållan-
dena kan minskas genom att vattnet förhindras överstiga eller understiga
en viss nivå eller ett visst flöde, vattenuttag begränsas, arbeten utförs så
att inte grumling uppstår, arbeten inte utförs under vissa tider på året
samt erosionsskydd utförs.

Dammar skall byggas så att de uppfyller säkerhetskrav och dessutom
bör åtgärder vidtas så att dammarna inte utgör vandringshinder för fisk.

Diken kan lokaliseras och utformas med hänsyn till naturmiljön. I di-
kena kan slamgropar grävas för att begränsa erosion av finkomigt mate-
rial. En sedimentationsbassäng kan anläggas före dikets utlopp. Di-
keskanterna kan ha viss lutning för att djur skall kunna ta sig upp ur diket
och spänger och broar kan placeras över diket för att människor lätt skall
kunna passera.

Den som bedriver täktverksamhet bör begränsa täkten genom att lämna
en buffertzon mot bebyggda eller annars befolkade områden. Vidare bör
täktverksamheten bedrivas så att buller och damm förhindras. Dessutom
måste förhindras att täkten leder till förorening av grundvatten.

I jordbruk kan antalet djur begränsas, gödsel spridas på visst sätt och
utsläpp samlas upp.

En person som arrangerar friluftsliv åt andra kan behöva styra delta-
garna till mindre känslig mark samt informera om innebörden av alle-
mansrätten.

I regel bör det ligga närmast till hands att utföra skyddsåtgärderna på
eller i anslutning till en störande anläggning. Ibland kan det vara lämpli-
gare med förebyggande åtgärder på angränsande områden. Att rätt till
tillträde i vissa fall föreligger framgår av 28 kap. 4 §.

Om skadeförebyggande åtgärder inte räcker kan det bli aktuellt att fö-
reskriva om kompensationsåtgärder med stöd av 7 kap. 7 § eller 16 kap.
9§-

Prop. 1997/98:45

Kravet att vidta erforderliga försiktighetsmått preciseras i vissa avse-
enden i 4—6 §§.

Enligt paragrafens andra stycke medför redan risken för att skada eller
olägenhet för människors hälsa eller miljön kan uppkomma att försiktig-
hetsmått skall vidtas. Denna skyldighet inträder alltså så snart det finns
skäl att anta att sådan skada eller olägenhet kan uppkomma. Härigenom
kommer försiktighetsprincipen till uttryck i miljöbalken.

4 § För verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller vatten-
områden annat än helt tillfälligt skall en sådan plats väljas som är lämp-
lig med hänsyn till 1 kap. 1 §, 3 kap. och 4 kap.

För all verksamhet och alla åtgärder skall en sådan plats väljas att
ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors
hälsa och miljön.

Vid paragrafens utformning har hänsyn tagits till bl.a. vad Lagrådet
anfört.

I paragrafen regleras vilka krav som skall ställas på lokaliseringen av
en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk mark- eller vattenområden.
Endast undantagsvis får åtgärder som vidtas av privatpersoner sådan
betydelse att några närmare överväganden behöver göras vad gäller
platsvalet. I den mån en sådan åtgärd medför påverkan av betydelse för
balkens mål skall emellertid en bedömning av platsvalet göras. En plats
skall väljas som dels är lämplig, dels orsakar minsta möjliga olägenhet.
Redan idag gäller att den plats skall väljas för verksamhet som innebär
att minsta möjliga miljöpåverkan uppkommer. Paragrafen har omformu-
lerats i förhållande till lagrådsremissen bl.a. med anledning av Lagrådets
förslag. Ändringen innebär att det i paragrafens första stycke, som hänvi-
sar till reglerna om hushållning med mark- och vattenområden, uttryckli-
gen framgår att det är fråga om verksamhet som inte är helt tillfällig. Av
paragrafens andra stycke framgår att oavsett om det är fråga om verk-
samhet eller åtgärder som medför tillfälligt eller varaktigt ianspråktagan-
de av mark- och vattenområden skall alltid en sådan plats väljas att än-
damålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors
hälsa och miljön.

Paragrafen får störst betydelse när en plats skall väljas för en ännu inte
påbörjad verksamhet eller en anläggning som i sig medför miljöpåver-
kan. Paragrafen gäller även vid utvidgningar av befintliga verksamheter
eller utbyggnad av befintliga anläggningar. Den skall också tillämpas vid
omprövning av tillstånd, varvid krav kan ställas på omlokalisering. Re-
geln i 7 § att de krav som ställs inte skall vara orimliga utgör ett skydd
för den enskilde i hans näringsverksamhet.

Enligt paragrafens första stycke skall den valda platsen vara lämplig
med hänsyn till dels 1 kap. 1 § där balkens mål anges, dels bestämmel-
serna i 3 och 4 kap., som motsvarar 2 och 3 kap. naturresurslagen. Dessa
kapitel skall tillämpas endast av myndigheterna vid prövning av ärenden
och mål enligt balkens 7, 9, 11, 12 och 17 kap. Även vid lokalise-
ringsprövningen är det endast i dessa fall 3 och 4 kap. skall beaktas. Av
särskild betydelse är här 3 kap. 1 §, enligt vilken mark- och vattenområ-

Prop. 1997/98:45

den skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest
lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.
Företräde skall enligt nämnda paragraf ges sådan användning som med-
för en från allmän synpunkt god hushållning. I 3 kap. anges därefter ett
antal intressen som skall skyddas vid mark- och vattenanvändningen.
Exempelvis framgår av 3 kap. 2 § att stora mark- och vattenområden som
inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller
andra ingrepp i miljön skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som
kan påtagligt påverka områdenas karaktär. I 4 kap. ges särskilda hushåll-
ningsbestämmelser för vissa områden i landet.

Enligt paragrafens andra stycke, som gäller alla verksamheter och alla
åtgärder som inte är av försumbar betydelse, skall väljas en sådan plats
att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för männi-
skors hälsa och miljön. Det måste därför alltid övervägas om det finns
alternativa platser som är bättre.

Kraven i andra stycket begränsas av att verksamhetens ändamål skall
kunna uppnås. Hur ändamålet beskrivs kan ha betydelse för denna be-
dömning.

Av 6 kap. 7 § framgår att en miljökonsekvensbeskrivning i de fall det
är möjligt skall innehålla en redovisning av alternativa platser samt en
motivering varför den önskade platsen har valts i stället för alternativet.

Lokaliseringsbedömningen kan påverkas av de krav som ställs enligt
andra bestämmelser. Framför allt 3 § har betydelse. Försiktighetsmått
som vidtas enligt nämnda paragraf kan nämligen få till följd att platsen
blir att anse som lämplig och att intrång och olägenheter minimeras.

5 f Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla
med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning
och återvinning. Iförsta hand skall förnybara energikällor användas.

Enligt paragrafen skall alla som bedriver verksamhet eller annars vidtar
en åtgärd hushålla med råvaror och energi. I detta ingår att utnyttja möj-
ligheterna till återanvändning och återvinning. Paragrafen ger uttryck för
hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen.

Hushållningsprincipen innebär att all verksamhet skall bedrivas och
alla åtgärder skall vidtas på ett sådant sätt att råvaror och energi används
så effektivt som möjligt och förbrukningen minimeras.

Kretsloppsprincipen innebär att vad som utvinns ur naturen på ett ut-
hålligt sätt skall kunna användas, återanvändas, återvinnas och bortskaf-
fas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas.
Det kan även uttryckas så att det är en princip som siktar mot slutna
materialflöden. Att tillämpa hushållningsprincipen innebär exempelvis
att en resurs- och energisnål process används vid tillverkning av varor.
Avsikten är att tillämpningen av dessa principer skall leda utvecklingen
mot ett mer resurshushållande samhälle beträffande råvaror och material
och en miljöanpassad varuproduktion.

Paragrafen skall i likhet med övriga allmänna principer och hänsyns-
regler gälla vid all verksamhet och alla åtgärder som inte är av försumbar
betydelse. Exempelvis skall till skillnad mot i dag hushållning med råva-
20

Prop. 1997/98:45

ror och energi samt utnyttjande av möjligheterna till återanvändning och
återvinning ingå som en del i de överväganden som skall göras för miljö-
farlig verksamhet. I vissa fall kan olika miljöaspekter stå i strid mot
varandra. Så kan t.ex. en god resurshushållning, genom att återvunnet
material används, medföra större miljöpåverkande utsläpp än om "ny"
råvara används. En avvägning måste alltid göras i det enskilda fallet av
vad som ger den totalt sett bästa effekten med avseende på balkens mål.
En sådan avvägning kan i vissa fall vara självklar medan det i andra fall
aldrig går att veta att man nått det optimala resultatet. Detta hindrar inte
att en sådan avvägning måste ske. Utgångspunkt skall tas i den kunskap
som finns på området vid varje tid, i enlighet med 2 §.

När det gäller energi tar hushållningsprincipen sikte på såväl energi-
produktion som energianvändning. Att spara på energin i samband med
tillverkning av produkter är också som angetts en tillämpning av hushåll-
ningsprincipen. En form av hushållning är också att utnyttja energiinne-
hållet i avfall. I valet mellan återanvändning, återvinning, energiutvin-
ning och deponering bör den metod prioriteras som ger bäst resultat från
resurshushållningssynpunkt utan att andra viktiga miljöaspekter åsido-
sätts. Detta torde i de allra flesta fall innebära att återanvändning väljs
före materialåtervinning och först därefter energiutvinning, vilket dock i
sin tur vanligtvis bör vara att föredra framför deponering.

Hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen har såvitt gäller råvaror
och produkter på olika sätt ett nära samband med varandra. Beträffande
båda kan de bästa effekterna nås om de iakttas redan vid konstruktion
och tillverkning. Härigenom minskas behovet att förbruka ändliga natur-
resurser, så att dessa kan räcka även för kommande generationer. Inte
minst viktigt är att avfallsmängderna kan minskas och därmed också
omfattningen av deponier liksom belastningen av skadliga ämnen på
mark och vatten.

Paragrafen har stöd även i EG-rätten. I IPPC-direktivet 96/61, som be-
handlas mera utförligt i avsnitt 4.14.2, anges det i definitionerna i artikel
2 att när det skall fastställas vad som är bästa tillgängliga teknik bör
punkterna i bilaga 4 särskilt beaktas. De punkter som anges där är bl.a.
1. användning av avfallssnål teknik, 3. främjande av återvinning och
återanvändning av utsläppta ämnen som används i processen, och i före-
kommande fall, av avfall, samt 9. hushållning med råvaror (inklusive
vatten) och energieffektivitet.

6 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter
eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för männi-
skors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller
organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller
i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt eller bioteknisk organism.

Paragrafen har ändrats bl.a. med anledning av Lagrådets förslag.

Begreppen kemiska produkter och biotekniska organismer definieras i
14 kap. 2 och 3 §§.

Prop. 1997/98:45

Denna paragraf ger uttryck för den s.k. produktvalsprincipen. Princi-
pen har behandlats i avsnitt 4.8.7.

Bestämmelsen innebär en skyldighet att inte använda eller sälja kemis-
ka produkter eller biotekniska organismer eller varor som har behandlats
med sådana, om de kan ersättas med andra mindre farliga motsvarigheter
eller om man kan undvika att använda dessa. Den riktar sig således mot
alla som har för avsikt att använda eller sälja en kemisk produkt eller en
vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt. Lagrå-
det har anfört att förslaget innebär att produktvalsprincipen skall tilläm-
pas så att bedömningen knyts till risker för hälsan eller miljön och alltså
inte enbart till konstaterad farlighet. Bedömningen är avsedd att ske med
beaktande av produktens, organismens eller varans inneboende egenska-
per oavsett vilka försiktighetsmått och skyddsåtgärder som vidtas för att
förebygga skada eller olägenhet, varvid skall beaktas att bestämmelsens
syfte naturligtvis är att förebygga risker för människors hälsa och miljön.
Detta innebär också att vid jämförelsen av olika alternativa produkter är
avsikten inte att de olika produkternas betydelse för hushållning och
andra faktorer som i och för sig är av betydelse för en hållbar utveckling
skall bedömas.

Till skillnad från gällande rätt framgår det uttryckligen av lagtexten att
produktvalsprincipen gäller användning och försäljning i de fall ett alter-
nativ som kan antas vara mindre farligt finns. En bedömning måste göras
i varje enskilt fall. Förbud mot användning eller försäljning kan aldrig
meddelas generellt för en produkt, organism eller vara med stöd av pro-
duktvalsprincipen. I detta sammanhang bör erinras om möjligheten att
meddela särskilda föreskrifter, t.ex. förbud, i fråga om hantering, införsel
och utförsel av kemiska produkter och biotekniska organismer enligt
14 kap. 24 och 25 §§. Med hantering avses i detta sammanhang tillverk-
ning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, använd-
ning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlå-
telse och därmed jämförliga förfaranden. Generella förbud mot kemiska
produkter som är så farliga att de inte under några förhållanden kan tillå-
tas, liksom förbud mot sådana produkter där likvärdiga ersättningar
medför påtaglig fördel från miljösynpunkt, sker således inte med stöd av
denna paragraf utan med stöd av 14 kap.

Produktvalsprincipen innebär att skadliga ämnen och beredningar, som
i och för sig är tillåtna skall undvikas eller, om användaren ändå uppnår
ändamålet med användningen, ersättas med sådana som är mindre ris-
kabla eller helt ofarliga. Alla som använder en kemisk produkt eller
bioteknisk organism skall bedöma om de kan nå samma resultat med en
annan kemisk produkt eller bioteknisk organism som är mindre farlig
eller helt ofarlig. Ofta är det betydligt lättare för den som saluhåller en
sådan produkt eller organism än för köparen att avgöra om det finns
mindre farliga alternativ för en särskild användning. Förutsättningen är
då att försäljaren vet eller kan förutse hur köparen avser att använda
varan. Genom att ge kunderna information om vikten av att produktvals-
principen följs kombinerat med information om olika kemiska produkters
och varors bruks- och miljöegenskaper, kan säljaren aktivt påverka pro-
duktvalet till miljöns fördel.

Prop. 1997/98:45

I vissa fall kan det vara avgörande för frågan om kemikalier måste an-
vändas, och i så fall vilka, vilken metod som väljs för en verksamhet.
Enligt 3 § skall de försiktighetsmått som behövs vidtas. Val av process
eller metod i övrigt är exempel på ett sådant försiktighetsmått. Det kan
alltså, vid tillämpningen av 3 §, också komma i fråga att ersätta använd-
ningen av en kemisk produkt eller bioteknisk organism med en annan
metod, som innebär att någon användning av kemiska produkter eller
biotekniska organismer över huvud taget inte behövs, t.ex. kan rengöring
med hjälp av kemiska produkter i vissa fall ersättas med mekanisk rengö-
ring eller slipning.

Produktvalsprincipen skall tillämpas inte bara på kemiska produkter
och biotekniska organismer, utan också på varor som innehåller eller har
behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism.

Det bör observeras att paragrafen inte bara avser en yrkesmässig för-
säljning och användning, utan att regeln också omfattar en privatperson
som vidtar en åtgärd. När en bilägare skall tvätta och rengöra sin bil och
på bensinstationen skall köpa rengöringsmedel för detta, skall han välja
ett medel som är så lite farligt för miljön som möjligt men ändå gör bilen
ren. Medel som innehåller starka lösningsmedel kan vanligtvis ersättas
med medel utan dessa lösningsmedel, men som fyller samma funktion
och är biologiskt nedbrytbara. Ett riktigt val förutsätter att varorna märks
på ett sådant sätt att användaren får en riktig information om varans
egenskaper. Regler om detta finns i 14 kap.

Paragrafen kan tillämpas såväl då någon tidigare använt en produkt
som då någon sådan användning inte förekommit tidigare. Tillämpnings-
området omfattar alltså både produktvals- och utbytesfrågor. Det bör vid
produktvalet eller utbytet framgå att en fördel faktiskt vinns genom att ett
visst val eller utbyte görs. Vid denna bedömning skall försiktighetsprin-
cipen tillämpas så att bedömningen knyts till risker, inte enbart till kon-
staterad farlighet.

Vid tillämpning av produktvalsprincipen skall, liksom vid tillämpningen
av övriga hänsynsregler, skälighetsregeln i 7 § tillämpas. Den avvägning
som, i enlighet med vad som utvecklas under avsnitt 4.8, alltid måste
göras med hänsyn till vad som kan anses vara rimligt med avseende på
vedertaget godtagbart beteende och andra intressen än miljöintressen,
såsom personlig integritet och valfrihet, får särskild betydelse vid till-
lämpningen av produktvalsprincipen. Bestämmelsen skall tillämpas med
avseende på om användaren är en enskild person eller ett företag. Pro-
duktvalsprincipen kan vid yrkesmässig verksamhet läggas till grund för
villkor för verksamheten och på så sätt närmare preciseras i det enskilda
fallet. Det kan vid tillämpning av produktvalsregeln i det enskilda fallet
vara mycket svårt att bedöma nyttan av ett ändrat produktval eller pro-
duktbyte och följaktligen vara svårt att göra en skälighetsbedömning med
hänsyn till kostnaden. Detta gäller t.ex. vid användning av kemiska pro-
dukter eller biotekniska organismer och varor om de negativa effekterna
är summan av användningen i ett mycket stort antal verksamheter, vilket
är en mycket vanlig situation. Därför räcker det ofta inte att en enskild
verksamhetsutövare gör en skälighetsbedömning enbart med hänsyn till
att effekterna av hans egen begränsade användning är små i förhållande

Prop. 1997/98:45

till kostnaderna för honom att ersätta en kemisk produkt eller bioteknisk
organism eller vara.

Ingripanden med stöd av produktvalsprincipen far naturligtvis inte ske i
strid mot Sveriges internationella åtaganden. Således kan produktvals-
principen inte leda till att en tillsynsmyndighet ingriper mot sådan för-
säljning eller användning av produkter som sker i enlighet med t.ex.
reglerna i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m. som reglerar sådant som omfattas av EG:s byggproduktdirektiv.

Också produktvalsprincipen börjar få ett visst stöd i EG-rätten. Det
gäller till att börja med IPPC-direktivet 96/61 där det anges att när bästa
tillgängliga teknik skall fastställas skall särskilt beaktas bl.a. användning
av ämnen som är mindre farliga. Vidare finns för närvarande ett utkast
till EG-direktiv om utsläpp av organiska lösningsmedel från vissa pro-
cesser och industriella anläggningar. Där föreslås en bestämmelse att om
det är till fördel för hälsa och miljö skall organiska lösningsmedel som är
skadliga för hälsan och miljön eller som skapar allmän olägenhet ersättas
så långt det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart med sådana som
förorsakar mindre olägenhet.

7 £ Kraven på hänsyn enligt 2-6 §§ gäller i den utsträckning det inte kan
anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall särskilt
beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört
med kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om totalför-
svarsverksamhet eller om en åtgärd behövs för totalförsvaret, skall även
detta förhållande beaktas vid avvägningen.

Avvägningen enligt första stycket får inte medföra att en miljökvali-
tetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

Paragrafen har ändrats bl.a. med anledning av Lagrådets yttrande.

Vid tillämpningen av de allmänna hänsynsreglema i miljöbalken måste
en avvägning göras med utgångspunkt i risken för skada eller olägenhet
och en sådan skadas eller olägenhets hälso- eller miljömässiga betydelse.
Sådana avvägningar sker även idag vid tillämpningen av miljölagstift-
ningen. Själva avvägningen sker med beaktande framför allt av å ena
sidan i vilken mån en åtgärd kan förebygga eller begränsa skadan eller
olägenheten och å andra sidan vilka kostnader en sådan åtgärd medför.
En skälighetsavvägning skall göras oavsett om hänsynsregeln innebär
krav på visst material, viss teknik, särskilda åtgärder eller andra begräns-
ningar. Frågor kring vad som skall ligga till grund för avvägningen be-
handlas också i avsnitt 4.8.

Kostnaden för att uppfylla hänsynsreglema skall vara motiverad från
miljösynpunkt. Detta innebär att proportionen mellan den nytta för män-
niskors hälsa och miljön som skyddsåtgärden eller försiktighetsmåttet
medför inte far vara orimlig med hänsyn till de kostnader åtgärderna
föranleder. Vad gäller bedömningen av vilken nytta en åtgärd medför
från hälso- och miljösynpunkt är de miljömål som fastställs av statsmak-
terna av särskild betydelse. Av riksdagen antagna miljömål skall vara
styrande vid bedömningen av ett försiktighetsmåtts eller en skyddsåt-
gärds nytta för människors hälsa och miljön. Det ankommer på verksam-

Prop. 1997/98:45

hetsutövaren att visa att kostnaden för en åtgärd inte är miljömässigt
motiverad eller att den är orimligt betungande.

Genom reglerna om att åtgärder kan vidtas vid en annan verksamhet än
den egna, se 16 kap. 8 §, öppnas nya möjligheter att vidta kostnadseffek-
tiva åtgärder. Detta bör beaktas vid bedömningen av vilka krav som kan
ställas på verksamhetsutövaren.

Vad gäller angelägenhetsgraden av att förebygga eller begränsa mil-
jöpåverkan har olägenhetens karaktär, såsom farlighet och omfattning,
naturligtvis betydelse. Dessutom är graden av känslighet i det område där
påverkan sker och känsligheten hos dem som utsätts för störningen fakto-
rer som skall beaktas. Särskilda krav kan ställas t.ex. i ett redan mycket
belastat område eller ett område som innehåller en mycket sällsynt växt-
eller djurart. Vidare är det t.ex. mer angeläget att begränsa buller vid
bostäder än i ett industriområde.

Om en verksamhet eller åtgärd har betydelse för totalförsvaret skall
detta tillmätas betydelse vid avvägningen avseende vilka krav som kan
ställas på att olägenheterna från verksamheten eller med anledning av
åtgärden begränsas. Kraven får alltså inte ställas så högt att de mål som
fastställts av statsmakterna för totalförsvaret äventyras.

Stoppregeln i 9 § anger alltid den lägsta nivån som kan krävas från häl-
so- och miljöskyddssynpunkt. Det kan aldrig komma ifråga att jämka
kraven på verksamheten så att denna nivå inte uppnås oavsett kostnader-
na för de åtgärder som krävs för att klara miniminivån. Medför åtgärder-
na orimliga kostnader bör verksamheten inte vara tillåten.

På samma sätt anger meddelade miljökvalitetsnormer en miniminivå
som måste beaktas vid tillämpningen av hänsynsreglema, vilket framgår
av paragrafens andra stycke. Sådana krav måste alltid ställas på en verk-
samhet att risk inte föreligger för att miljökvalitetsnormen inte uppfylls.

8 § Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en
åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess
skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den om-
fattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. I den mån det föreskrivs i
denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten
uppkomma.

Paragrafen, som har ändrats bl.a. med anledning av Lagrådets yttrande,
slår fast att om skada eller olägenhet för miljön har uppkommit är det den
som har bedrivit den verksamhet eller vidtagit den åtgärd som orsakat
skadan eller olägenheten som ansvarar för att skadan eller olägenheten
avhjälps. Ansvaret kvarstår till dess skadan eller olägenheten har av-
hjälpts. Detta innebär att den som har bedrivit en verksamhet har fortsatt
ansvar även efter det att verksamheten har upphört eller överlåtits. Prin-
cipen gäller även för den som vidtar en åtgärd som orsakar skada eller
olägenhet även om detta inte sker i näringsverksamhet. Ansvarets om-
fattning regleras närmare i 10 kap.

Bestämmelsen innebär inte att det alltid är den som är ansvarig som
skall vidta de faktiska åtgärderna för att avhjälpa den skada eller olägen-
het som har uppkommit. I vissa fall kan det vara mer kostnadseffektivt
25

Prop. 1997/98:45

att någon annan utför dessa åtgärder. Det kan också vara fråga om åtgär-
der som endast far eller kan utföras av vissa personer. Ansvaret avser i
dessa fall kostnaderna för avhjälpandet.

En vidareutveckling av principen, som i internationella sammanhang
benämns polluter pays principle, finns i författningskommentarerna till
7 kap. 7 § och 16 kap. 9 § om kompensationsåtgärder, 31 kap. om vissa
ersättningsregler, 32 kap. om vissa miljöskador samt 10 kap. om efterbe-
handling av förorenade områden. I den mån dessa bestämmelser avviker
från nu behandlad paragraf gäller de särskilda bestämmelserna som också
preciserar hur ansvaret skall fördelas där flera verksamhetsutövare finns.

Det är inte uteslutet att skadevållaren i vissa fall kan åläggas både er-
sättningsskyldighet och skyldighet att avhjälpa en skada. Så kan ju ska-
destånd åläggas för förfluten tid utan hinder av att en skyldighet upp-
kommer att undanröja en skada eller olägenhet för framtiden.

9 § Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller olä-
genhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även om
sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan krä-
vas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas
endast om det finns särskilda skäl.

En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den med-
för risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.

Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte, om regeringen har
tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4

Paragrafen innehåller en stoppregel som är generellt tillämplig på all
verksamhet och alla åtgärder som faller under balkens tillämpningsområ-
de. Behovet av en sådan regel behandlas i avsnitt 4.8.10.

Genom bestämmelsen förbjuds verksamheter och åtgärder som riskerar
att föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors
hälsa eller miljön. I detta innefattas allt som faller under 1 kap. 1 § enligt
vad som har utvecklats i kommentaren till den paragrafen. Inverkan på
sådana faktorer som mark, vatten och luft samt den biologiska mångfal-
den skall alltså beaktas. Ett utarmande av råvaror eller andra resurser
innebär också en sådan försämring av miljön som avses. Vad gäller skada
på naturmiljön måste den nivå där stoppregeln träder in naturligtvis ligga
över gränsen för anmälningsplikt för samråd. Enligt 12 kap. 6 § skall
anmälan för samråd göras när en verksamhet som inte omfattas av till-
stånds- eller anmälningsplikt enligt balken kommer att väsentligt ändra
naturmiljön.

Stoppregeln gäller, liksom övriga hänsynsregler, vid både nyanlägg-
ning och befintliga verksamheter. Den skall iakttas av enskilda vid bedri-
vande av verksamhet eller då en åtgärd vidtas och av domstolar och
andra myndigheter som skall meddela tillstånd, ompröva tillstånd och
utöva tillsyn.

I paragrafen anges vissa skadenivåer. Redan risken för att dessa skador
uppkommer är tillräcklig. Risken får dock inte vara försumbar utan skada
eller olägenhet måste kunna förutses med viss sannolikhet. Under vissa
26

Prop. 1997/98:45

förhållanden behöver inte påverkan från den aktuella verksamheten eller
åtgärden i och för sig vara särskilt stor. I ett hårt belastat eller särskilt
känsligt område kan redan en ringa grad av påverkan fa sådana konsek-
venser som medför att verksamheten eller åtgärden inte är tillåten.

Skadenivåema har absolut innebörd. Bedömningen av vilken skada
som får accepteras påverkas alltså inte av verksamhetens betydelse.

Stoppregeln griper in när balkens övriga hänsynsregler inte räcker till
för att åstadkomma ett tillräckligt skydd mot farliga verksamheter och
åtgärder. Detta innebär att bedömningen av om de oacceptabla skadeni-
våema är överskridna skall ske med utgångspunkt i de förhållanden som
råder sedan försiktighetsmått har vidtagits enligt balkens övriga bestäm-
melser. Då är av intresse bland annat att de försiktighetsmått skall vidtas
som behövs för att motverka skada (3 §), att en lämplig plats skall väljas
(4 §) samt att sådana kemiska produkter och biotekniska organismer inte
får användas som kan ersättas med mindre farliga kemiska produkter och
biotekniska organismer (6 §), allt i den utsträckning det inte kan anses
orimligt (7 §).

Under stoppregeln faller både åtgärder som kan ha en bestående inver-
kan och sådana som har en tillfällig effekt.

Verksamhetens eller åtgärdens sammanlagda olägenheter skall beaktas.
Det kan bli aktuellt att se på verksamheten som helhet och inte endast
den del som för tillfallet prövas. Om exempelvis tillståndsprövning sker
av en vattenverksamhet bestående i byggande av en hamn skall vid be-
dömningen enligt paragrafen hänsyn tas även till kommande båttrafik,
trots att denna inte utgör vattenverksamhet och därför inte omfattas av
tillståndet. På samma sätt skall vid anläggande av vägar framtida biltrafik
på vägen beaktas.

Bedömningen av om miljön försämras väsentligt kan växla med hän-
syn till lokala förhållanden och utvecklingen av miljösituationen i stort.
Detta utesluter naturligtvis inte att bedömningen skall göras efter objek-
tiva grunder. Allmänt kan sägas att om en olägenhet är vanligt förekom-
mande i landet under liknande förhållanden, så är den normalt inte av
väsentlig betydelse.

Enligt första stycket kan verksamheten eller åtgärden tillåtas om sär-
skilda skäl föreligger även om den angivna skadenivån har överskridits.
Prövningsmyndigheten får inte själv tillåta verksamheten i sådana fall
utan frågan skall underställas regeringen för avgörande. Enligt 19 kap 2 §
och 21 kap. 7 § skall en tillståndsmyndighet som finner att förutsättning-
arna i första stycket föreligger överlämna frågan till regeringen för pröv-
ning.

Regeringen kan då sätta olägenheterna i relation till verksamhetens
samhällsnytta. Det skall kunna visas att verksamheten medför fördelar
som från allmän och enskild synpunkt klart överväger olägenheterna.
Exempel på verksamheter som kan aktualisera undantag från stoppregeln
är anläggningar för behandling av farligt avfall, t.ex. omhändertagande
av batterier innehållande bly, vissa kommunikationsanläggningar av stor
betydelse för infrastrukturen och vissa försvarsanläggningar.

I paragrafens andra stycke anges en skadenivå som innebär en större
skada än vad som avses i första stycket. Det är där frågan om att ett stort
27

Prop. 1997/98:45

antal människor berörs eller en avsevärd försämring av miljön. I dessa
fall är verksamheten eller åtgärden i princip otillåten men regeringen
skall kunna meddela dispens, dock endast i undantagsfall. Detta utveck-
las under 10 §.

10 § Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från all-
män synpunkt kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är
sådana som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller dock inte om verk-
samheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotill-
ståndet.

Beslut enligt första stycket får förenas med villkor för att tillgodose
allmänna intressen.

Enligt 9 § andra stycket far en verksamhet inte bedrivas eller en åtgärd
vidtas som medför risk för att levnadsförhållandena för ett stort antal
människor väsentligt försämras eller en avsevärd försämring för miljön.
Regeringen har dock möjlighet att i mycket speciella undantagsfall med-
ge dispens från denna bestämmelse. Sådan dispens kan enbart komma
ifråga för en verksamhet eller åtgärd som är av synnerlig betydelse från
allmän synpunkt. Med allmän synpunkt avses exempelvis sysselsättning-
en. Det måste finnas en klart visad övervikt på nyttosidan, dvs. fördelarna
från allmän synpunkt måste klart överväga olägenheterna. Ju större skada
en verksamhet eller åtgärd kan medföra desto mindre bör möjligheterna
att tillåta den vara.

Inte ens regeringen kan dock tillåta en verksamhet eller åtgärd som kan
försämra det allmänna hälsotillståndet. Med detta avses att människor på
orten mer allmänt kan ta skada av föroreningar eller liknande störningar.

Om regeringen finner att en verksamhet skall tillåtas med stöd av para-
grafens första stycke får särskilda villkor föreskrivas för att tillgodose
allmänna intressen på samma sätt som vid regeringens tillåtlighetspröv-
ning enligt 17 kap. Sådana villkor behandlas närmare under 17 kap. 7 §.

För en verksamhet eller åtgärd som tillåts med stöd av paragrafen skall
villkor för att begränsa olägenheterna så långt möjligt och rimligt före-
skrivas i tillståndsbeslutet.

5.1.3 3 kap. Grundläggande bestämmelser för hushållning med
mark- och vattenområden

De grundläggande hushållningsbestämmelsema i 3 kap. skall främja väl
genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål att utnyttja marken,
vattnet och den fysiska miljön i övrigt.

Bestämmelserna skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden en-
ligt balken samt andra lagar och vid planläggning och prövning av lov
enligt plan- och bygglagen enligt vad som anges i 1 kap. 2 §.

I hushållningsbestämmelsema anges vilka allmänna intressen som sär-
skilt skall beaktas vid sådana avvägningar för att en god hushållning med
mark- och vattenområden skall uppnås. De allmänna intressen som skall
komma i förgrunden är sådana som har central betydelse för att trygga en

Prop. 1997/98:45

hållbar användning av naturresurserna i vårt land, bevara god natur- och
kulturmiljö samt främja ett ändamålsenligt samhällsbyggande.

Bestämmelserna i 3 kap. balken motsvarar bestämmelserna i 2 kap.
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Vad som anges i
propositionen till den lagen, prop. 1985/86:3, gäller alltjämt. Bestämmel-
serna i den lagen baserades på riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen
som riksdagen tidigare beslutat om och lagen ersatte samtliga dessa
riktlinjer. Bestämmelserna är i första hand avvägnings-regler för situatio-
ner då samhället har väsentliga intressen att bevaka från markpolitiska
utgångspunkter. Syftet med bestämmelserna är att redovisa vilka intres-
sen som har särskild betydelse för samhällsutvecklingen och som därför
skall ges ett försteg framför andra intressen när markanvändningsfrågor
skall avgöras. För att de allmänt hållna reglerna skall få avsedd verkan
krävs ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning. Den fysiska pla-
nering som bedrivs hos kommunerna i samarbete med statliga myndig-
heter skall ge underlag för tillämpningen av bestämmelserna. Länsstyrel-
serna har haft och bör alltjämt ha rollen som samordnare av statens in-
tressen i frågor som rör användningen av mark- och vattenområden inom
länet. Kunskapsmaterialet beträffande mark- och vattenfrågor av riksin-
tresse har i allt väsentligt kommit till uttryck i den kommunala översikts-
planeringen och kommunernas fysiska planer kommer även i fortsätt-
ningen att vara en av de mest betydelsefulla källorna för att bedöma
frågor om lämplig mark- och vattenanvändning i konkreta ärenden. Att
sådant underlag skall tillhandahållas framgår av 6 kap. 11 och 12 §§.

Av den miljökonsekvensbeskrivning som enligt 6 kap. miljöbalken
skall upprättas i tillståndsansökningar bör framgå hur reglerna i 3 och
4 kap. har tillämpats vid val av lokaliseringsaltemativ och utformnings-
principer för verksamheten eller åtgärden. Att en lokalisering skall väljas
som är lämplig med hänsyn till vad som anges i 3 och 4 kap. framgår av
den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 4 §.

I § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för
vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som
medför en från allmän synpunkt god hushållning.

Landets mark- och vattenområden måste utnyttjas på ett så ändamåls-
enligt sätt som möjligt med hänsyn till olika möjliga användningssätt och
över tiden. Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse till stöd
för avvägningar i fråga om användningen av marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Mark- och vattenområden skall användas för det
eller de ändamål för vilka berörda områden är mest lämpade med hänsyn
till beskaffenhet, läge och föreliggande behov. Företräde skall ges sådan
användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. En
avvägning måste göras mellan å ena sidan intresset av att bevara mark-
och vattenområden för framtiden och å den andra sidan värdet av att ta
dem i anspråk för olika ändamål. Beslut om ianspråktagande av områden
innebär ofta att den tillämpande myndigheten måste göra avvägningar
mellan olika, ofta motstående intressen. Som framgår av miljöbalkens

Prop. 1997/98:45

mål i 1 kap. 1 § andra stycket skall balkens bestämmelser tillämpas så att
mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används på ett sätt som tryggar en
från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt lång-
siktigt god hushållning. Vid bedömningen av den lämpligaste använd-
ningen av ett område bör alltid möjligheten att samtidigt utnyttja ett
område för olika verksamheter undersökas. Utgångspunkten för bedöm-
ningen bör vara balkens övergripande mål i 1 kap. 1 § första stycket att
främja en hållbar utveckling.

2 f Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områ-
denas karaktär.

Bestämmelsen blir aktuell att tillämpa i ärenden som avser nyetablering
av större anläggningar och andra ingrepp av betydande storlek som tra-
fikleder, fritidsbebyggelse av större omfattning, industrianläggningar och
motsvarande. Det gäller alltså sådana större anläggningar som medför
begränsningar i handlingsfriheten för framtiden och som ger upphov till
väsentliga störningar eller kan ha en betydande inverkan på landskaps-
bilden. När fråga uppstår om en eventuell exploatering av sådana mark-
och vattenområden som avses i paragrafen, bör det noga övervägas om
inte verksamheten hellre bör förläggas till ett sådant område som redan är
påverkat av exploatering. I uttrycket "så långt möjligt", som används i
flera paragrafer i kapitlet, ligger att den avvägning som skall göras mel-
lan det skyddade intresset och motstående intressen skall innefatta hän-
synstagande till de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av det
skydd paragrafen ger. I första hand är avsikten att ge utrymme i det en-
skilda fallet för samhällsekonomiska hänsynstaganden, t.ex. med hänsyn
till regionalpolitiska eller sysselsättningspolitiska intressen. Även kon-
sekvenserna för berörda enskilda intressen skall vägas in. I uttrycket
ligger dock också att enbart ekonomiska hänsynstaganden inte far även-
tyra de värden som bestämmelsen avser att skydda, annat än om en sam-
lad bedömning i enlighet med 1 § visar att detta främjar en från allmän
synpunkt god hushållning. Med uttrycket "påtagligt kan påverka", vilket
också används i flera paragrafer i kapitlet, utesluts bagatellartad påver-
kan. Endast sådana åtgärder åsyftas som kan ha en bestående negativ
inverkan på det aktuella intresset eller som tillfälligt kan ha mycket stor
negativ påverkan på detta.

3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturmiljön.

De mark- och vattenområden som skall ges ett skydd genom paragrafen
är främst områden med instabila produktionsförhållanden och ogynn-
samma återväxtförutsättningar, områden som inrymmer växt- och
djurarter som är utrotningshotade samt områden i övrigt som är särskilt
ömtåliga och som samtidigt inrymmer särskilda ekologiska värden, har
30

Prop. 1997/98:45

betydelse som genbank m.m. Ett viktigt syfte med bestämmelsen är att
slå vakt om den biologiska mångfalden i naturen genom skydd av arter
vilkas existens är hotade. Uttrycket "så långt möjligt" har behandlats i
kommentaren till 2 §.

4 § Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse.

Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga sam-
hällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän
synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogs-
bruk.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Stycket, med lydelsen att jord- och skogsbruk är näringar av nationell
betydelse, lades till i paragrafen vid riksdagens behandling av förslaget
till naturresurslag, (bet.l985/86:BoU3). Uttrycket näringar har nu utgått
på förslag av Lagrådet, eftersom reglerna inte tar sikte på själva näring-
arna utan på de naturresurser som tas i anspråk av näringarna. Riksdagen
uttalade bl.a. att jordbruksmark och skogsmark inte borde ges ställning
som riksintresse men betonade vikten av att kommunerna utformar sin
fysiska planering så att tillbörlig hänsyn tas till jord- och skogsbruket.
Med tillägget av första stycket ges grunden för att utifrån paragrafen
hävda jord- och skogsbrukets berättigade intressen i en konkurrenssitua-
tion.

Paragrafens andra stycke innebär att brukningsvärd jordbruksmark inte
far tas i anspråk för bebyggelse och anläggningar som kan anordnas på
ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt på annan mark. Det är
endast väsentliga samhällsintressen som kan motivera avsteg från be-
stämmelsen och då endast under förutsättning att det aktuella exploate-
ringsintresset inte kan tillgodoses på ett från samhällets synpunkt till-
fredsställande sätt på annan mark.

I tredje stycket anges att skogsmark som har betydelse för skogsnä-
ringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra ett rationellt skogsbruk. Genom bestämmelsen skall slås vakt
om skogsbrukets produktionsområden. Begreppen "så långt möjligt" och
"påtagligt försvåra" behandlas under 2 §.

5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot åtgär-
der som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.

Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

Enligt första stycket skall mark- och vattenområden som har betydelse
för rennäringen eller yrkesfisket eller för vattenbruk så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.
Rennäring bedrivs från Treriksröset i norr till Idre socken i Dalarnas län i
31

Prop. 1997/98:45

söder. När det gäller fiskenäringen kan åtskilliga vattenområden och
vattendrag ha betydelse. För att förstå fiskets speciella planeringsförut-
sättningar måste man känna till de komplicerade biologiska system som
reglerar arternas utbredning i ett vattenområde. Påverkan på en fiskart
kan många gånger ge konsekvenser för andra fiskslag. Begreppet yrkes-
fiske far i detta sammanhang inte ges en för snäv innebörd. Det bör för-
utom heltidssysselsatta yrkesfiskare också omfatta andra för vilkas för-
sörjning fisket har väsentlig betydelse. Med vattenbruk avses biologisk
produktion i vattenområden i form bl.a. av odling av musslor och fisk.
Begreppen "så långt möjligt" och "påtagligt försvåra" behandlas under
2 §. Paragrafens andra stycke behandlar det skydd som bör ges åt områ-
den som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket. Åtgärder som
skulle påtagligt försvåra näringarnas bedrivande far inte tillåtas inom
dessa områden. Begreppet riksintresse behandlas i den allmänna motive-
ringen samt i kommentaren till 4 kap. 1 §.

6 § Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydel-
se från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvär-
den eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av
grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

Enligt första stycket skall mark- och vattenområden samt fysisk miljö i
övrigt som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras natur-
värden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet så långt möj-
ligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmil-
jön. Det innebär att sådana åtgärder skall så långt möjligt undvikas som
påtagligt skulle skada värden i sådan natur- och kulturmiljö som har
betydelse från allmän synpunkt och som inte kan återskapas eller ersättas
om den en gång förstörs. I stycket har i förhållande till den hittillsvarande
motsvarigheten i naturresurslagen, 2 kap. 6 §, på förslag av Lagrådet
lagts till "samt fysisk miljö i övrigt" eftersom paragrafen även skyddar
kulturmiljön dvs. framför allt den bebyggda miljön och landskapsbilden.
Inom ett område av betydelse från naturvårdssynpunkt kan bevarande-
värdet ligga i t.ex. ett rikt fågelliv, en ovanlig flora eller en kombination
av egenskaper som gör området värdefullt för förståelsen av naturen.
Bevarandevärdet hos ett område av intresse för friluftslivet kan hänga
samman med goda möjligheter till bad, fritt strövande i obebyggda om-
råden, goda förutsättningar för fritidsfiske, båtliv och camping, goda
förutsättningar för vintersport o.d. Hos områden av betydelse för kultur-
miljövården ligger bevarandevärdet ofta i äldre värdefull bebyggelse eller
i karaktären hos ett odlingslandskap med dess kombination av bruknings-
former inom jord- och skogsbruket, bebyggelsens struktur, fornminnen
och andra lämningar av äldre bosättningar. Ofta är bevarandevärdena
gemensamma för naturvården, kulturmiljövården och friluftslivet. Att
behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt
beaktas innebär att bestämmelsen även omfattar s.k. gröna bälten och

Prop. 1997/98:45

gröna kilar kring och i bebyggelsekoncentrationer. Begreppen "påtagligt
skada" samt "så långt möjligt" behandlas under 2 §.

Enligt andra stycket skall områden som är av riksintresse för naturvår-
den, kulturmiljövården eller friluftslivet skyddas mot åtgärder som avses
i första stycket. Ett område kan vara av riksintresse för naturvården där-
för att det särskilt väl belyser viktiga skeden av natur- och kulturlandska-
pets utveckling eller är ostört och inrymmer en stor mångfald av naturty-
per och biotoper. Det kan vara av särskilt stort intresse också därför att
det hyser unika och hotade eller sårbara naturtyper, biotoper eller arter.
Bestämmelsen är vidare avsedd att skydda sådana kulturmiljöer som
dokumenterar olika utvecklingsperioder i vårt lands historia. När det
gäller områden som är av riksintresse för friluftslivet spelar förutsätt-
ningarna för naturupplevelser och friluftsverksamhet samt tillgänglighe-
ten för allmänheten stor roll. Bestämmelsens motiv i övrigt finns förutom
i prop. 1985/86:3 även i prop. 1994/95:230 s. 79 ff. samt s. 124 ff.

7 £ Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra utvinningen av dessa.

Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är
av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

Enligt första stycket skall mark- och vattenområden som innehåller vär-
defulla ämnen eller material så långt möjligt skyddas mot åtgärder som
kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa. Därmed avses sådana råva-
ruförekomster som finns i marken eller under sjö- och havsbottnen, dvs. i
huvudsak mineralråvaror. Växande skog omfattas sålunda inte. Det är
självklart att sådana ämnen och material som finns i stora mängder och är
vanligt förekommande i naturen inte behöver något särskilt skydd enligt
paragrafen. Syftet med bestämmelsen är att ge möjlighet till framtida
utvinning av sådana ämnen och material som bedöms som värdefulla från
samhällsekonomiska utgångspunkter. För att markera detta har det före-
skrivits att det skall vara fråga om värdefulla ämnen eller material. Ut-
vinning av dessa ämnen är inte alltid omedelbart aktuell. Bestämmelsens
utformning medför att de områden som omfattas i avvaktan på utvinning
kan användas för ändamål som inte hindrar eller påtagligt försvårar en
framtida utvinning. Bestämmelsen innebär dock inte något absolut skydd
för de ifrågavarande områdena. I den mån områdena behöver användas
för andra angelägna ändamål, som hindrar eller påtagligt försvårar fram-
tida utvinning, måste en avvägning göras mellan de olika markanvänd-
ningskraven. Detta har markerats genom uttrycket "så långt möjligt" som
tillsammans med "påtagligt försvåra" kommenteras under 2 §.

I andra stycket finns en bestämmelse till skydd för områden som in-
rymmer sådana fyndigheter av ämnen och material som är av riksintres-
se. Därmed avses främst fyndigheter av sådana ämnen eller material som
är eller bedöms kunna bli av stor betydelse för landets försörjningsbered-
skap. Inom sådana områden med särskilt värdefulla resurser far kommu-
nerna och de statliga myndigheterna inte planera för eller lämna tillstånd

Prop. 1997/98:45

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

till verksamheter som kan förhindra eller påtagligt försvåra ett utnyttjan-
de av resurser.

8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar
för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution, kommu-
nikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller ut-
nyttjandet av sådana anläggningar.

Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första
stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra till-
komsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

I paragrafen finns bestämmelser till skydd för mark- och vattenområden
som på grund av sin beskaffenhet eller sitt läge är särskilt lämpliga för
anläggningar som behövs för vissa viktiga och nödvändiga funktioner i
samhället. Det är här bl.a. fråga om att slå vakt om sådana lägesbundna
naturresurser som är mindre vanligt förekommande och som därför gör
vissa mark- och vattenområden särskilt lämpade för sådana anläggningar.
Det kan gälla fysiska resurser som kan ha särskild betydelse för möjlig-
heterna att lokalisera viss industri, t.ex. djuphamnsförutsättningar. När
det gäller kommunikationer kan det t.ex. vara fråga om strategiskt viktiga
passager förbi terränghinder av olika slag som kan ha stor betydelse för
kommunikationernas funktion. Bestämmelserna i andra stycket innebär
att staten ges möjlighet att se till att reservation av mark görs för ett visst
ändamål men innebär inget slutligt ställningstagande från statens sida. Av
detta följer inte heller automatiskt att kommunen tvingas godta ett visst
företag på den aktuella platsen. Begreppen "så långt möjligt" och
"påtagligt försvåra" behandlas under 2 §.

9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka total-
försvarets intressen.

Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för totalför-
svarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

Bestämmelsen innehåller regler till skydd för områden som har betydelse
för totalförsvaret. Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § naturresurslagen.
Bestämmelsens motiv finns i prop. 1985/86:3 s. 73 ff. samt s. 168 ff.

10 § Om ett område enligt 5-8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysi-
ska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en anläggning
för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot bestämmelserna i
4 kap.

Prop. 1997/98:45

Det kan naturligtvis uppkomma fall då två eller flera olika intressen, som
enligt bestämmelserna i 5-8 §§ är av riksintresse, står emot varandra
inom ett och samma område. Det kan då röra sig om intressen med olika
tidsperspektiv. I ett sådant fall skall enligt första stycket första meningen
den användningen ges företräde som på lämpligaste sätt främjar en hus-
hållning med mark- och vattenområden i ett långsiktigt perspektiv. En
sådan bedömning skall i enlighet med balkens mål innefatta ekologiska,
sociala, kulturella och samhällsekonomiska hänsynstaganden. I första
stycket har vidare föreskrivits att totalförsvarets intresse skall ges före-
träde om ett område eller en del av det behövs för en anläggning för
totalförsvaret. Här avses områden som måste få disponeras av totalför-
svaret om den fastlagda försvars graden för landet skall kunna upp-
rätthållas.

Vid bedömningen av vilket riksintresse som har företräde har Sveriges
internationella åtaganden betydelse. I 4 kap. finns särskilda hushållnings-
bestämmelser för vissa områden i landet, vilka i sin helhet är av riksin-
tresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden. Bestämmelserna
innebär för dessa områden att avvägningar om den inriktning av mark-
och vattenanvändningen som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig
hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt görs
redan i de olika paragraferna i 4 kap. I denna paragrafs andra stycke har
därför föreskrivits att beslut med stöd av första stycket inte får strida mot
dessa bestämmelser.

5.1.4 4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och
vatten för vissa områden i landet

I 4 kap. anges geografiska områden som är av riksintresse med hänsyn
till de natur- och kulturvärden som finns i områdena. Syftet med be-
stämmelserna är att skydda dessa värden mot exploateringsföretag och
andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas bevarande-
värden. De geografiska bestämmelserna behandlar skärgårdarna och
kustområdena från gränsen mot Norge till Forsmark, Höga kusten i Ång-
ermanland, Norrbottens skärgård med angränsande kustområde, Öland
och Gotland, hela fjällvärlden, älvar och älvsträckor som undantas från
vattenkraftsutbyggnad och dessa älvars dalgångar samt vissa områden i
övrigt som har särskilt stora värden för turism och friluftsliv.

Bestämmelserna skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden en-
ligt balken samt andra lagar enligt vad som anges i 1 kap. 2 §.

Bestämmelserna i 4 kap. balken motsvarar bestämmelserna i 3 kap. la-
gen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Bestämmelserna i
NRL ersatte de geografiska riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen.
Vad som anges i propositionen till den lagen, prop. 1985/86:3, gäller
alltjämt.

Prop. 1997/98:45

som är lämplig med hänsyn till vad som anges i 3 och 4 kap. framgår av Prop. 1997/98:45
den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 4 §.

1 § De områden som anges i 2-7 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploate-
ringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa
områden endast om det inte möter något hinder enligt 2-7 §§ och om det
kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kul-
turvärden.

Bestämmelserna i första stycket och 2-6 §§ utgör inte hinder för ut-
vecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för
utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns
särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar
för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i
3 kap. 7 § andra stycket.

I första stycket anges att de områden som anges i 2-7 §§ i sin helhet är av
riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i områ-
dena. Det innebär bl.a. att staten med stöd av 12 kap. 1 § plan- och
bygglagen kan ingripa mot sådana plan- och tillståndsbeslut enligt den
lagen som innebär att riksintressen inte tillgodoses.

Dessa områden av riksintresse består bl.a. av kust- och fjällområden
samt vissa älvar och vattendrag och urvalet baseras på den process av
kunskapsinsamling, programarbete och planeringsåtgärder som vidtagits
inom ramen för den fysiska riksplaneringen som pågått allt sedan slutet
av 1960-talet. I första stycket har vidare angetts att exploateringsföretag
och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i dessa områden endast
om hinder inte möter enligt 2-7 §§ och om det kan ske på ett sätt som inte
påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden. Denna bestämmelse
till skydd för områdenas natur- och kulturvärden innebär i likhet med
övriga bestämmelser i 4 kap. att en vägning redan är gjord och att således
natur- och kulturvärdena skall ges företräde i konkurrenssituationer. Med
uttrycket "påtagligt skadar" avses sådana åtgärder som kan ha en bestå-
ende negativ inverkan på de skyddade intressena eller som tillfälligt kan
ha stor negativ inverkan på detta. Det bör därvid betonas att bedömning-
en bör utgå från de samlade natur- och kulturvärdena i hela det geogra-
fiska området. Enligt andra stycket skall bestämmelserna i första stycket
och 2-6 §§ inte hindra utvecklingen av befintliga tätorter eller av det
lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för
totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte
heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av
ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket. Med utveck-
ling av befintliga tätorter avses förändringar av bebyggelse och anlägg-
ningar som behövs med hänsyn till en normal befolkningsutveckling,
förändringar i bostadsstandarden, behovet av trafikleder, grönområden,
service, sysselsättning etc. Med utveckling av lokalt näringsliv avses en
tillväxt i befintliga näringsgrenar eller tillkomst av nya verksamheter i en
omfattning som innebär att det finns tillräckliga sysselsättningstillfällen
för befolkningen. Vid de bedömningar som görs när bestämmelsen till-

lämpas bör man också ta i beaktande den befintliga näringslivsstrukturen,
tätortsstorleken etc. Beträffande anläggningar som behövs för totalför-
svaret avses nödvändiga anläggningar för vårt lands gränsförsvar samt
annan försvarsverksamhet där alternativ lokalisering inte kan väljas.
Undantaget för utvinning av fyndigheter avser endast sådana ämnen och
material som är av riksintresse och i dessa fall krävs särskilda skäl. Un-
dantagen omfattar som framgår endast 2-6 §§, bestämmelsen i 7 § om
nationalstadspark omfattas inte av undantagen.

2 f Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av till-
låtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:

Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge
till Lysekil,

Kustområdet i Halland,

Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden,
Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Ahus,
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från
Oskarshamn till Arkösund,

Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från
Oxelösund till Herräng och Singö,

Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storjjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde,

Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöjjärden till riks-
gränsen mot Finland,

Öland,

Gotland,

Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne,

Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet,

Vänern med öar och strandområden,

Vättern med öar och strandområden,

Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp,

Området Dalsland-Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid
Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervall-
skog i norr,

Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun,

Mälaren med öar och strandområden,

Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken
och Skinnskatteberg,

Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär,

Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleråsen och Boda till Rättvik,

Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik,

Vindelådalen,

Prop. 1997/98:45

Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med un-
dantag för de fjällområden som anges i 5 §.

I paragrafen anges områden inom vilka turismens och friluftslivets,
främst det rörliga friluftslivets, intressen särskilt skall beaktas vid be-
dömningen av tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i
miljön.

3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot
Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till
Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens
mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i
17 kap. 1 § 1—11 och 17 inte komma till stånd.

Syftet med bestämmelsen som omfattar de obrutna kustområdena och
Öland är att områdenas karaktär skall bevaras. Därför far enligt paragra-
fen inte sådana industriella och liknande anläggningar som avses i
17 kap. 1 § 1-11 och 17, dvs. sådana anläggningar som tidigare har
angetts i 4 kap. 1 § första stycket naturresurslagen, komma till stånd
inom dessa områden.

4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp
och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och
Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till
stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det
finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd,
företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller
avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.

Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses i
17 kap. 1 § 1-7 och 10-11 komma till stånd endast på platser där det
redan finns anläggningar som skall prövas enligt angivna lagrum.

Enligt första stycket far inom de kustområden och skärgårdar som anges
där fritidsbebyggelse endast tillåtas i form av kompletteringar av befint-
lig bebyggelse. Med kompletteringar avses sådana tillskott till en befint-
lig bebyggelsegrupp, som innebär att det av fritidsbebyggelse ianspråk-
tagna området inte ökar nämnvärt i omfattning. Vidare avses tillskott
som innebär en naturlig avrundning av ett befintligt bebyggelseområde.
Även fritidsbebyggelse genom förtätning inom befintliga bebyggelseom-
råden torde normalt kunna ske. Om det finns särskilda skäl får dock
enligt första stycket andra meningen annan fritidsbebyggelse komma till
stånd, företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov
eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna. Med
särskilda skäl avses bl.a. att bebyggelsen ingår som ett led i att förbättra
områdenas attraktivitet för turism och friluftsliv. Som exempel kan näm-
nas stugbyar för uthyrning, vandrarhem och enkla campingstugor. Enligt
paragrafens andra stycke får inom områden som avses i första stycket
anläggningar som avses i 17 kap. 1 § 1-7 och 10-11 komma till stånd
endast på platser där sådana anläggningar redan finns.

Prop. 1997/98:45

5 £ Inom fjällområdena Långfiället-Rogen, Sylarna-Helags, Skäcker-
fjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marsfjällen-

Vardofjällen, Artfjället, Tärna-Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise-
Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till
stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen,
den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra åtgär-
der inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att områdenas
karaktär påverkas.

Enligt paragrafen får inom angivna fjällområden bebyggelse och anlägg-
ningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bo-
fasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga fri-
luftslivet. Andra åtgärder inom områdena far vidtas endast om det kan
ske utan att områdenas karaktär påverkas. Bestämmelsen innebär att
mark- och vattenresurserna inom dessa områden, de obrutna fjällområde-
na, skall användas på ett sådant sätt att områdenas karaktär bevaras. Det
grundläggande i avgränsningen av de obrutna fjällområdena är att områ-
dena i princip saknar vägar och järnvägar. För att bevara orördheten bör
huvudprincipen vara att nya vägar och järnvägar inte får anläggas. Un-
dantag som kan bli aktuella är exempelvis vägar som behövs för enstaka
fastigheter eller för rennäringen. Bebyggelse far endast komma i fråga
för de ändamål som anges i paragrafen. Inte heller vattenkraftsutbyggnad
kan tillåtas om områdenas obrutna karaktär inte kan bevaras.

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för
kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven,
Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden
och biflöden samt i följande vattenområden med tillhörande käll- och
biflöden:

Prop. 1997/98:45

I Dalälven	Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven uppströms Trängslet
I Ljusnan I Ljungan	Voxnan uppströms Vallhaga Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån uppströms Holmsjön
I Indalsälven	Åreälven, Ammerån, Storån-Dammån samt Hårkan
I Ångermanälven	Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långselån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransarn samt Vojmån uppströms Vojmsjön
Vapstälven Moälven Lögdeälven Öreälven I Umeälven	Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms Fjosoken

Sävarån

I Skellefteälven

källflödena uppströms Sädvajaure respektive Prop. 1997/98:45
Riebnes samt Malån

Byskeälven
Åbyälven
1 Luleälven

Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla
Luleälven uppströms Skalka och
Tjaktjajaure samt Pärlälven

Råneälven

Emån

Bräkneån

Mörrumsån

Fylleån

I Enningdalsälven

Enningdalsälven uppströms riksgränsen till
Norge

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraft-
ändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:

1 Klarälven I Dalälven	sträckan mellan Höljes och Edebäck Västerdalälven nedströms Skijfsforsen samt Dalälven nedströms Näs bruk
1 Ljusnan	sträckan mellan Hede och Svegsjön samt sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna
I Ljungan	sträckan mellan Havern och Holmsjön samt sträckan nedströms Viforsen
I Indalsälven I Ångermanälven I Umeälven	Långan nedströms Landösjön Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta

Första och andra stycket gäller inte vattenverksamhet som förorsakar
endast obetydlig miljöpåverkan.

Enligt paragrafen råder förbud mot vattenkraftsutbyggnad i vissa älvar
samt deras vattenområden och älvsträckor. Utbyggnadsförbudet gäller
även bi- och källflöden till de älvar och älvsträckor som anges i första
stycket.

Antalet skyddade älvar och älvsträckor i paragrafen, som motsvarar
3 kap. 6 § naturresurslagen, har utökats ett flertal gånger, senast 1993. Då
infördes dessutom för de fyra största outbyggda älvarna benämningen
nationalälvar (prop. 1992/93:80, bet. 1992/93:BoU7, rskr. 1992/93:214).
Det innebar ingen saklig ändring av skyddet av dessa men de gavs där-
med av riksdag och regeringen en särskild plats bland de skyddade älvar-
na.

I andra stycket anges de älvsträckor i vissa älvar som inte får byggas ut
för vattenkraftsändamål. Detta förbud omfattar dock endast de angivna
älvsträckorna, inte bi- och källflöden. De typer av åtgärder som omfattas
av utbyggnadsförbudet är vattenkraftverk samt vattenreglering och vat-
tenöverledning för kraftändamål. Det innebär att vattenregleringar och
vattenöverledningar för annat än kraftändamål och annan vattenverksam-
het, t.ex. dikningsföretag och vattenuttag för jordbruksändamål och för
industriändamål inte omfattas av förbudet. För sådan vattenverksamhet

krävs dock tillstånd enligt 11 kap. Där anges också vad som avses med
vattenverksamhet, vattenreglering och vattenöverledning.

Enligt tredje stycket gäller första och andra styckena inte vattenverk-
samhet som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan. Det innebär att
tillstånd enligt denna undantagsbestämmelse bör kunna lämnas för smär-
re åtgärder som hänför sig till en redan företagen utbyggnad, t.ex. ersätt-
ningsbyggnader till ett befintligt kraftverk och ombyggnader eller effek-
ti viseringar, under förutsättning att inverkan på naturmiljön inte ökar i
nämnvärd omfattning. Utformningen av tredje stycket hindrar i och för
sig inte att medgivande lämnas även till nya vattenkraftsprojekt. Det
torde emellertid vara utomordentligt fa helt nya projekt som har endast
obetydlig miljöpåverkan. Av 17 kap. 3 § första stycket 3 framgår att
regeringen kan förbehålla sig att tillåtlighetspröva vattenverksamhet
enligt detta stycke i enskilda fall.

7 £ Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en national-
stadspark.

Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar
komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan
intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska land-
skapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

I första stycket anges att området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-
Djurgården är nationalstadspark.

I andra stycket anges det skydd som skall gälla för nationalstadsparker.
Ny bebyggelse och nya anläggningar far komma till stånd och andra
åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller
naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden
i övrigt skadas. Det innebär att ny mark som inte omfattas av tidigare
exploateringar inte får tas i anspråk för bebyggelse och nya anläggningar.
Bestämmelsen utgör således inte något hinder mot pågående markan-
vändning i sådana delar av en nationalstadspark som redan är tagna i
anspråk för bebyggelse och anläggningar. Bestämmelsen innebär en
skärpning av bestämmelsen i 1 § beträffande skyddet av det historiska
landskapets natur- och kulturvärden genom att skaderekvisitet ändrats
från påtagligt skada till enbart skada. Med skada avses i denna paragraf
en negativ inverkan av någon betydelse för de angivna värdena.

Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1994/95:3 och bet.
1994/95: BoU6.

Prop. 1997/98:45

5.1.5 5 kap. Miljökvalitetsnormer

Föreskrifter om miljökvalitet

1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet
meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i
övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller

miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors
hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer).

Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvali-
tetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Miljökvalitetsnormer skall fastställas genom föreskrifter av regeringen.
Sådana föreskrifter skall meddelas i de fall det finns skäl att fastställa
lägsta godtagbara miljökvalitet. Miljökvalitetsnormer far avse den mil-
jömässiga kvaliteten hos alla former av recipienter. Detta sammanfattas i
paragrafen med uttrycket mark, vatten, luft och miljön i övrigt. Det kan
finnas skäl att fastställa miljökvalitetsmål även då det inte finns förut-
sättningar för att meddela en miljökvalitetsnorm. Detta bör då emellertid
ske i form av riktlinjer och bör inte regleras inom ramen för tillämpning-
en av miljökvalitetsnormer. Det finns redan i dag ett stort antal sådana
riktlinjer framtagna.

En miljökvalitetsnorm skall avse ett visst geografiskt område. Dessa
områden kan vara av olika storlek. En norm kan omfatta en eller flera
sjöar eller andra vattendrag, en del av en kommun eller hela kommunen,
flera kommuner, ett eller flera län eller hela landet. Normerna kan även
omfatta vissa typer av områden.

Regeringen skall utfärda miljökvalitetsnormema. I de fall införandet av
en miljökvalitetsnorm är föranledd direkt av EG-direktiv får regeringen
överlåta detta till en förvaltningsmyndighet, om avsikten är att den be-
slutade normen skall gälla i Sverige med motsvarande värden som
rättsakten från EU. Naturvårdsverket har redan i dag enligt hälsoskydds-
förordningen (1983:616) sådana bemyndiganden av regeringen. Dessa
bemyndiganden är till att börja med 9 b § förordningen att utfärda före-
skrifter enligt 14 a § hälsoskyddslagen om gränsvärden för luftförore-
ningar när det behövs till följd av EU-medlemskapet. Verket har med
stöd av det bemyndigandet utfärdat föreskrifter om högsta tillåtna halt i
luft av svaveldioxid, SNFS 1993:10, av sot (svävande partiklar),
SNFS 1993:11, och av kvävedioxid, SNFS 1993:12. Vidare far verket
enligt 9 c § förordningen meddela föreskrifter om vattnets beskaffenhet i
vissa badanläggningar och strandbad enligt 8 § hälsoskyddslagen. Verket
har utfärdat sådana föreskrifter beträffande strandbadvatten i SNFS
1996:6.

Godtagbar miljökvalitet skall fastställas enbart utifrån kunskaper om
vad människan och naturen tål utan hänsyn till tekniska och ekonomiska
förhållanden. Därmed ges en klar information om de faktiska miljöris-
kerna och det skapas incitament för ett fortsatt miljöförbättringsarbete i
Sverige. Tekniska och ekonomiska förhållanden kan däremot ha betydel-
se för vilka åtgärder som bör vidtas med anledning av miljökvalitetsnor-
men då dessa åtgärder bör vara så kostnadseffektiva som möjligt.

Miljökvalitetsnormer bör kunna användas dels för att komma till rätta
med rådande miljöproblem, dels för att undvika framtida. Det saknas
dock normalt skäl att meddela miljökvalitetsnormer i de fall där den
föreliggande miljökvaliteten väl ryms inom gränsen för vad som far
betraktas som godtagbart och miljöutvecklingen i området inte heller är
sådan att det finns en risk för att denna gräns överskrids. Miljökvali-

Prop. 1997/98:45

tetsnormer skall alltid meddelas om det krävs för att Sveriges internatio-
nella förpliktelser skall uppfyllas. Utgångspunkten för föreskrifterna bör
vara det miljötillstånd som eftersträvas och som har ställts upp t.ex. av
riksdagen eller inom EU. I inledningen till författningskommentaren har
angetts att regeringen under våren 1998 avser att till riksdagen överlämna
en proposition med förslag till konkreta miljömål. Miljökvalitetsnormer
bör kunna bli ett viktigt instrument att använda för att förverkliga sådana
miljömål.

Vad miljökvalitetsnormer skall ange

2 § Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller stör-
ningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av
betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för
påtagliga olägenheter.

Miljökvalitetsnormernas nivåer får inte överskridas eller underskridas
efter en viss angiven tidpunkt och de skall ange

1. högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller
miljön i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer,

2. högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan
störning, eller

3. högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i vatten-
system, vattendrag, grundvatten eller delar av dem.

Miljökvalitetsnormer kan också ange högsta eller lägsta förekomst i
yt- och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedöm-
ning av tillståndet i miljön.

Miljökvalitetsnormer skall vid behov omprövas.

Enligt paragrafens första stycke skall miljökvalitetsnormer ange de föro-
reningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan
fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan be-
lastas med utan fara för påtagliga olägenheter. Föroreningsnivåer eller
störningsnivåer kommer i många fall att anges som gränsvärden eller
tröskelvärden. Hur sådana definieras inom EU beträffande luftkvalitet
framgår av artikel 3 i ramdirektivet 96/62/EG.

Miljökvalitetsnormer skall grunda sig på vetenskapliga kriterier och
vara effektrelaterade. När det bestäms vilka normer som bör tas fram kan
olika urvalskriterier användas. Ett kriterium är påverkan på människors
hälsa och välbefinnande. Ett annat är risken för miljöskador. Att det för
människor räcker med olägenheter av betydelse medan det för miljön och
naturen krävs påtagliga olägenheter innebär att det krävs lägre förore-
ningsnivåer eller störningsnivåer för människor än för miljön och natu-
ren. När miljökvalitetsnormer fastställs skall beaktas vad den känsligaste
delen av befolkningen samt de mest känsliga ekosystemen kan utsättas
för. Ofta torde normerna komma att fastställas på grundval av internatio-
nellt samarbete.

Med miljökvalitet avses här en beskrivning av ett miljötillstånd med
avseende på förekomst av föroreningar och vissa andra störningar. Vil-

Prop. 1997/98:45

ken tillförsel till mark, vatten, luft eller miljön i övrigt av miljöpåverkan- Prop. 1997/98:45
de ämnen, produkter eller andra störningar under viss tid som kan godtas
är således inte något direkt uttiyck för det som här avses med miljökva-
litet.

Miljökvalitetsnormer skall enligt paragrafens andra stycke p. 1 ange
högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller miljön
i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer som inte får
över- eller underskridas efter en viss tidpunkt. Det kan exempelvis vara
halten av vissa tungmetaller såsom bly, kadmium eller kvicksilver. Det
kan också vara halten av svavel- och kvävedioxid, syrehalten eller pH-
värdet. När det gäller luftföroreningar måste dock normen av praktiska
skäl ha ett sådant innehåll att den beträffande en högsta halt far överskri-
das en viss procent av tiden eftersom det är svårt att mättekniskt få fram
de högsta värdena, s.k. korttidsvärden. Kemiska produkter och bioteknis-
ka organismer behandlas närmare i 13 och 14 kap. I 14 kap. 2 § anges att
med kemiska produkter avses kemiska ämnen och beredningar av kemis-
ka ämnen och i 14 kap. 3 § framgår vad som avses med en bioteknisk
organism.

En norm kan enligt paragrafens andra stycke p. 2 även ange högsta ni-
vå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning. Detta
kan exempelvis gälla högsta godtagbara nivå av strålning från radon.

En miljökvalitetsnorm kan vidare enligt p. 3 gälla högsta eller lägsta
nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i ett vattensystem, vattendrag,
grundvatten eller del av ett sådant som inte far överskridas eller under-
skridas. Avsikten med sådana kvalitetsnormer är i första hand att skydda
naturmiljön från skador till följd av ytvattentäkter för bevattning.

Enligt paragrafens tredje stycke kan miljökvalitetsnormer även ange
högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av organismer som
kan tjäna till ledning för bedömning av tillståndet i miljön. Exempelvis
kan förekomsten av alger i insjöar eller kustvatten utnyttjas som mått på
vattnets näringstillstånd. Förekomsten av hälsofarliga mikroorganismer i
yt- och grundvatten är ett annat exempel.

Det skall i en miljökvalitetsnorm anges en viss tidpunkt efter vilken en
högsta eller lägsta förekomst av någon parameter inte far överskridas
eller underskridas, dvs. när normen skall vara uppnådd. Detsamma gäller
för högsta störningsnivå som inte far överskridas. Det är dock viktigt att
betona att en miljökvalitetsnorm inte ger någon rätt att förorena eller
störa upp eller ner till den angivna normen, utan enbart innebär ett förbud
mot att förorena eller störa utöver normen. För utsläpp som inte innebär
att normen överträds gäller givetvis de allmänna hänsynsreglema i 2 kap.

Om en miljökvalitetsnorm när den införs överträds på grund av utsläpp
från befintliga verksamheter behövs det rimlig tid för att genomföra
sådana åtgärder att den godtagbara miljökvaliteten kan uppnås, vilket bör
tas hänsyn till när tidpunkten fastställs.

En miljökvalitet kan uttryckas med såväl ord som siffervärden. Att i
författningstext i det konkreta fallet ange gränser för miljökvalitet i ord
torde dock knappast vara möjligt. En tillräcklig stringens torde i allmän-
het endast kunna uppnås genom siffervärden. En användning av siffer-
värden för miljökvalitet förutsätter emellertid att det finns klart definie-
44

rade mätmetoder och mätparametrar. Det medför svårigheter att bedöma
vilka mätparametrar som kan anses vara relevanta för miljökvaliteten,
eftersom ett ekosystem består av både levande och icke levande materia,
det vill säga organismer som samspelar med varandra och en omgivning
bestående av kemiska substanser och mineral. Systemet är inte statiskt
utan förändras ständigt bl.a. på grund av mänsklig påverkan.

Erfarenheten visar att med ledning av befintlig vetenskaplig kunskap
kan vissa gränsvärden sättas upp för vad människan eller miljön tål utan
olägenhet. Vidare kan nämnas att Naturvårdsverket arbetar med att ut-
veckla mätbara parametrar för olika ekosystem i syfte att ännu bättre
kunna fastställa godtagbar miljökvalitet.

Det finns stora skillnader mellan olika markområden och mellan olika
vattenområden i fråga om bl.a. växt- och djurliv. Detta hänger samman
med det geografiska läget, berggrunden, naturligt åldrande m.m. Följakt-
ligen finns det väsentliga skillnader i vad som kan anses vara godtagbar
miljökvalitet mellan olika områden. Miljökvalitetsnormer kopplade till
naturen behöver därför anpassas till områdenas naturgivna förutsättning-
ar.

Miljökvalitetsnormer skall alltså ange vad som från vetenskaplig syn-
punkt kan anses vara godtagbar miljökvalitet. De skall normalt inte av-
spegla något naturligt tillstånd, utan endast i de fall detta är motiverat,
eftersom vissa ämnen är helt naturfrämmande. Kunskapsutvecklingen
inom dessa områden, bl.a. inom EU och Världshälsoorganisationen,
WHO, måste noggrant följas.

Av paragrafens fjärde stycke framgår att när behov föreligger skall
miljökvalitetsnormer omprövas.

Exempel på kvalitetsnormer finns i ett flertal EG-direktiv. Dessa är
beträffande luftkvalitet direktiv (80/779/EEG) om gränsvärden och väg-
ledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och svä-
vande partiklar, ändrat genom direktiv (89/427/EEG), direktiv
(82/884/EEG) om gränsvärde för bly i luften och direktiv (85/203/EEG)
om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid. I alla dessa anges gränsvärden
som inte far överskridas. Enligt ett nytt direktiv (96/62/EG) om utvärde-
ring och säkerställande av luftkvaliteten skall nya gränsvärden och trös-
kelvärden för luft fastställas för ett antal föroreningar, bl.a för de ämnen
som omfattas av de tre här tidigare nämnda direktiven.

Direktiv för kvalitetskrav beträffande vatten är direktiv (75/440/EEG)
om den kvalitet som krävs på ytvatten som är avsett för framställning av
dricksvatten i medlemsstaterna, direktiv (80/778/EEG) om kvaliteten på
vatten avsett att använda som dricksvatten, direktiv (76/160/EEG) om
kvaliteten på badvatten, direktiv (78/659/EEG) om kvaliteten på sådant
sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla fiskbe-
stånden samt direktiv (79/923/EEG) om kvalitetskrav på skaldjursvatten.
Vidare bör nämnas direktiv (91/676/EEG) om skydd mot att vatten för-
orenas av nitrater från jordbruket. I vissa av dessa vattenvårdsdirektiv
anges de högsta koncentrationerna som får finnas av vissa ämnen, t.ex.
kvicksilver, kadmium och hexaklorcyklohexan i olika typer av vattenom-
råden, såsom insjöar, vattendrag och flodmynningar. Enligt badvattendi-
rektivet skall medlemsstaterna för alla badplatser eller för varje enskild

Prop. 1997/98:45

badplats fastställa de värden som skall gälla för badvatten i fråga om de
parametrar som anges i bilagan till direktivet. När det gäller vattenkvali-
tet har kommissionen lämnat ett förslag till ramdirektiv för vattenresurser
som skall ersätta flera av de angivna vattendirektiven. Detta kommente-
ras närmare under 8 §.

Hur miljökvalitetsnormer skall uppfyllas

3 £ Myndigheter och kommuner skall säkerställa att de miljökvali-
tetsnormer som meddelats enligt 1 § uppfylls när de

-prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmäl-
ningsärenden,

- utövar tillsyn, eller

- meddelar föreskrifter.

Vid planering och planläggning skall kommuner och myndigheter
iaktta miljökvalitetsnormer.

Miljökvalitetsnormema är tillämpliga inom hela det område som omfat-
tas av miljöbalkens bestämmelser för att enhetliga regler som skapar
förutsättningar för likformiga beslut skall kunna uppnås.

Som framgår av paragrafen skall myndigheterna och kommunerna i sin
verksamhet säkerställa att de miljökvalitetsnormer som meddelats enligt
1 § skall uppfyllas så snart som möjligt och senast vid den tidpunkt som
föreskrivits.

Enligt första stycket skall myndigheter och kommuner säkerställa detta
vid prövning av tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och an-
mälningsärenden samt vid tillsyn. Vidare kan normerna läggas till grund
för andra föreskrifter. Genom att någon eller några av de angivna åtgär-
derna vidtas far miljökvalitetsnormema, om än indirekt, också en styran-
de verkan för enskilda verksamhetsutövare.

Enligt paragrafens andra stycke skall kommuner och myndigheter
iaktta normerna även när de planerar och planlägger. Det innebär att
planering och planläggning skall göras på ett sådant sätt att möjligheterna
att uppfylla normerna underlättas. Med planering och planläggning avses
detsamma som i plan- och bygglagen. I översiktsplaner, detaljplaner och
områdesbestämmelser bör framgå hur miljökvalitetsnormer kan uppfyl-
las.

4 § Verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer inte överträds.

Bestämmelser om att tillstånd inte får beviljas för verksamhet som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds finns i 16 kap. 5 §.
Bestämmelser om att tillstånd eller villkor för ett tillstånd får omprövas,
om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm överträds, finns i 24 kap. 5 § 2.

Som framgått redan av 3 § far miljökvalitetsnormema betydelse för all
berörd verksamhet, både befintlig och nytillkommande. I denna paragrafs
första stycke anges att verksamhet skall bedrivas så att miljökvali-

Prop. 1997/98:45

tetsnormer inte överträds. I de fall överskridandet av föreskriven lägsta
godtagbara miljökvalitet orsakas av en enskild verksamhet skall till-
synsmyndigheterna ingripa och föreskriva åtgärder eller andra försiktig-
hetsmått vid anläggningen. Om det är en verksamhet som har tillstånd
och sådana åtgärder och försiktighetsmått inte ryms inom villkoren, finns
möjlighet att inom ramen for prövningssystemet ompröva tillstånd och
villkor om en norm överträds vilket framgår av 24 kap. 5 § 2. Enligt den
paragrafen far tillståndsmyndigheten ompröva tillstånd såvitt avser be-
stämmelser om tillåten produktionsmängd och annan liknande bestäm-
melse om verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor
eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana för en miljöfarlig
verksamhet eller vattenverksamhet om verksamheten med någon bety-
delse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Beror överskridandet på föroreningar eller störningar från verksamhe-
ter utanför det av normen reglerade geografiska området kan åtgärder i
stället sättas in utanför detta område.

De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som då skall föreskrivas reg-
leras bl.a. i hänsynsreglema i balken varvid miljökvalitetsnormema visar
vilken miljökvalitet som behöver uppnås vid tillämpningen av hänsyns-
reglema. Som framgår av 2 kap. 7 § andra stycket far den skälighetsav-
vägning som skall göras enligt den paragrafen inte medföra att en mil-
jökvalitetsnorm åsidosätts.

Miljökvalitetsnormema kan också ligga till grund för generella före-
skrifter. När generella föreskrifter skall meddelas kan det vara lämpligt
att förklara det berörda området som miljöskyddsområde. Sådana områ-
den regleras i 7 kap. 19 och 20 §§.

Om en norm överträds i ett område där det är en allvarlig fororenings-
situation finns möjligheter for regeringen att förbjuda utsläpp enligt
9 kap. 4 §. Sådana förbud utgör omprövningsgrund enligt 24 kap. 5 § 9.
Ett tillstånd hindrar dock inte en tillsynsmyndighet från att omedelbart
meddela sådana brådskande förelägganden som är nödvändiga för att
undvika ohälsa eller att allvarlig skada på miljön uppkommer vilket
framgår av 26 kap. 9 § fjärde stycket.

Inom ramen för de försiktighetsmått som kan åläggas varje enskild
verksamhetsutövare bör strävan vara att fördela bördorna så att de mest
kostnadseffektiva lösningarna uppnås. Skulle det visa sig att en mil-
jökvalitetsnorm får orimliga konsekvenser i ett enskilt ärende får åt-
gärdsprogrammet anpassas efter den nya situationen.

Det bör vara möjligt och även lämpligt att ompröva tillståndsvillkoren
for flera verksamheter i ett sammanhang genom grupprövning. Genom en
sådan grupprövning kan fördelningen av de utökade kraven göras rättvis
mellan dem som skall genomföra minskningen av utsläpp så att normen
uppfylls. Sådan grupprövning bör göras när verksamhetsutövama begär
det. En typ av grupprövning bör även göras utan begäran genom att
tillståndsmyndigheten beslutar om gemensam handläggning av skilda
ärenden när den anser att det behövs for att kunna göra en rättvis fördel-
ning av utsläppsminskningama. Det bör även vara möjligt att i ett åt-
gärdsprogram enligt 5 § ange att framställan skall göra om att ansökning-
ar om omprövning skall handläggas gemensamt.

Prop. 1997/98:45

Gemensam prövning kan också vara lämplig när större miljövinster
kan uppnås genom gemensamma lösningar än vad som kan uppnås ge-
nom åtgärder vid de enskilda anläggningarna. Gemensamma villkor kan
då bestämmas för de verksamheter som omfattas av prövningen. I vissa
fall kan det vara mer kostnadseffektivt för en verksamhetsutövare att
vidta åtgärder för att reducera miljöpåverkan vid en annan verksamhet än
den egna. Grupprövning är i första hand lämpligt om de samlade utsläp-
pen av ett ämne inom ett område behöver minskas, men det saknar bety-
delse från miljösynpunkt var utsläppsminskningen sker. Bestämmelser
om sådan omprövning finns i 16 kap. 8 § samt 24 kap. 6 §.

I paragrafen har även tagits in en hänvisning till bestämmelserna i
16 kap. 5 § om att tillstånd inte far beviljas för en ny verksamhet som
medverkar till att en norm överträds. I fråga om nytillkommande verk-
samhet som skall tillståndsprövas kan två situationer tänkas uppkomma
då miljökvalitetsnormer kan utgöra hinder för etablering. Dels kan den
planerade verksamheten i sig leda till att en miljökvalitetsnorm överträds,
dels kan verksamheten bli lokaliserad till ett område där en miljökvali-
tetsnorm redan överträds och där etableringen inte ryms inom åt-
gärdsprogrammet för att nå den godtagbara miljökvaliteten. I det första
fallet bör den planerade verksamheten inte fa komma till stånd om inte
utrymme för den skapas genom att olägenheter från andra källor reduce-
ras i minst motsvarande mån, så att normen inte överträds. I det andra
fallet där normen redan är överträdd räcker det inte att olägenheter från
andra källor reduceras i minst motsvarande mån, eftersom belastningen i
ett redan överbelastat område då skulle bli oförändrad. Som framgår av
16 kap. 5 § måste i dessa fall olägenheterna från annan verksamhet mins-
ka så pass att möjligheterna att uppfylla normen ökar i inte obetydlig
utsträckning. Det innebär att den totala belastningen måste minska mer
än endast marginellt för att verksamheten skall fa komma till stånd. Det
kan i sådana fall bli aktuellt med s.k. grupprövning enligt 16 kap. 8 §. Då
öppnas en möjlighet för sökanden att vidta åtgärder för att minska ut-
släppen från befintlig verksamhet och på så sätt skapa ett utrymme för
den egna verksamheten så att miljökvalitetsnormen inte längre utgör
hinder för att den nya verksamheten skall kunna etableras.

Åtgärdsprogram

5 § Ett åtgärdsprogram skall upprättas, om det behövs för att en mil-
jökvalitetsnorm skall uppfyllas eller om kravet på det följer av Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen skall i sådana fall i sam-
band med att föreskrifter enligt 1 § meddelas eller när behov uppkommer
besluta ett sådant åtgärdsprogram eller besluta att en eller flera myn-
digheter eller kommuner skall upprätta sådana åtgärdsprogram. Rege-
ringen får överlåta till en myndighet att besluta om åtgärdsprogram som
följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område överträds därför
att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför området, skall
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer upprätta ett åt-
48

Prop. 1997/98:45

gärdsprogram för hela det område där störningar som påverkar möjlig-
heten att uppfylla normen förekommer.

Innan en myndighet eller kommun upprättar ett åtgärdsprogram skall
den samråda med myndigheter och kommuner som berörs samt med
verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning. Ett åtgärdspro-
gram som upprättas av en kommun skall beslutas av kommunfullmäktige.

Åtgärdsprogrammet skall skickas till de myndigheter som regeringen
bestämmer.

Med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund.

Enligt paragrafens första stycket skall ett åtgärdsprogram upprättas, om
det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller om kravet
på det följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen
skall i sådana fall när den utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer
eller när behov uppkommer besluta ett sådant åtgärdsprogram eller be-
sluta att en eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta sådana
åtgärdsprogram. Regeringen får överlåta till en myndighet att besluta om
åtgärdsprogram som följer av rättsakt från EU. Enligt flera av de direktiv
som angetts i kommentaren till 2 § finns krav på att åtgärdsprogram skall
upprättas. I de fall en myndighet med stöd av 1 § andra stycket far rätt att
meddela en miljökvalitetsnorm som följer av en rättsakt från EU kan det
vara lämpligt att den myndigheten får rätt att besluta även om åt-
gärdsprogram som kan krävas enligt samma rättsakt.

Det får inte råda någon tveksamhet om vilken eller vilka kommuner
eller statliga myndigheter som skall upprätta ett program. Ett exempel
kan vara att regeringen meddelar miljökvalitetsnormer för vissa vatten-
drag eller vattenområden. Regeringen kan då uppdra åt t.ex. Naturvårds-
verket eller berörda länsstyrelser eller kommuner att besluta om åt-
gärdsprogram. Om det finns behov kan flera ges i uppdrag att upprätta
åtgärdsprogram avseende sina ansvarsområden.

Så länge en miljökvalitetsnorm endast omfattar en kommun bör det i
första hand vara en angelägenhet för kommunen i fråga att ta ställning till
hur genomförandet skall ske och vilket åtgärdsprogram som bör tas fram
i anledning av regeringens beslut. I de fall normen föranleder åtgärder
avseende flera slags föroreningskällor, t.ex. vägar och miljöfarlig verk-
samhet såsom industrier och jordbruk, är ett skäl för att upprätta ett åt-
gärdsprogram att samordna nödvändiga åtgärder så att största möjliga
effekt uppnås. Innan en kommun upprättar ett åtgärdsprogram skall den
alltid samråda med andra myndigheter som berörs, vilket framgår av
paragrafens tredje stycke. Ett åtgärdsprogram torde i de flesta fall inne-
fatta åtgärder som också annan myndighet än kommunen skall vidta.
Detta gäller framför allt länsstyrelsen, men i många fall kan även andra
åtgärder behövas. Det kan exempelvis gälla frågan om omprövning av
tillståndsvillkor vilket enligt balken skall göras framställan om av Natur-
vårdsverket, Kammarkollegiet eller länsstyrelsen. Det kan också gälla
krav om föreskrifter för jordbruket om odling eller begränsning av anta-
let djur. Samråd bör även ske med verksamhetsutövare som berörs i
betydande omfattning, t.ex. industrier vars tillstånd skall omprövas. Ett
åtgärdsprogram för kommunen skall beslutas av kommunfullmäktige.

Prop. 1997/98:45

4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

Om en miljökvalitetsnorm berör flera kommuner inom ett län måste
genomförandet samordnas. Därför bör länsstyrelsen vanligtvis åläggas
skyldighet att upprätta åtgärdsprogrammet, om det är fråga om flera
kommuner i samma län. Det sagda utesluter inte att det i vissa fall kan
vara lämpligt att de kommuner, två eller flera, som normen omfattar
upprättar programmet i mellankommunal samverkan. Som Lagrådet
påpekat kan det vara lämpligt att, för de fall då ett regionplaneringsorgan
eller något annat kommunalförbund med likartade uppgifter redan har
inrättats, öppna möjlighet att anförtro även upprättandet av åtgärdspro-
gram åt ett sådant organ. Därför har, i enlighet med Lagrådets förslag, ett
sista stycke lagts till i paragrafen med innebörd att med kommun avses i
denna paragraf även kommunalförbund. Länsstyrelsen bör dock alltid
vara den som upprättar åtgärdsprogrammet i de fall där Försvarsmakten,
Försvarets materielverk eller annan verksamhet inom försvaret berörs.
Innan länsstyrelsen beslutar om ett åtgärdsprogram skall den givetvis
också i enlighet med tredje stycket först samråda med andra berörda
myndigheter och kommuner. Detta följer också redan av verksförord-
ningen (1995:1322). Även länsstyrelsen skall samråda med verksamhets-
utövare som berörs i betydande omfattning, t.ex. industrier vars tillstånd
skall omprövas.

Omfattar miljökvalitetsnormen flera län, bör regeringen eller den myn-
dighet regeringen bestämmer upprätta åtgärdsprogrammet. Regeringen
kan då bestämma att programmet skall upprättas gemensamt av flera
länsstyrelser i samarbete. I de fall stömingskällor som ligger utanför det
geografiska område som miljökvalitetsnormen avser har betydelse för
möjligheten att uppfylla normen, bör det också ankomma på regeringen,
eller den myndighet regeringen bestämmer, att upprätta ett åtgärdspro-
gram. Detta bör omfatta hela det område där stömingskälloma finns.
Avgörande för vem som skall upprätta åtgärdsprogrammet bör då vara
det geografiska område inom vilket utsläppskälloma finns. Även i dessa
fall gäller samrådsskyldigheten enligt tredje stycket för den myndighet
som skall upprätta programmet.

Av paragrafens fjärde stycke framgår att åtgärdsprogrammet skall
skickas till de myndigheter som regeringen bestämmer.

6 § Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som avses i 2 § första stycket. I
ett åtgärdsprogram skall anges

1. den miljökvalitetsnorm som skall uppfyllas,

2. de åtgärder som skall vidtas för att miljökvalitetsnormen skall vara
uppfylld senast den tidpunkt som avses i 2 § andra stycket,

3. vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna åtgär-
der vidtas, och

4. när de skall vara genomförda.

Ett åtgärdsprogram skall omprövas vid behov, dock minst vart femte
år.

I första stycket klargörs att ett åtgärdsprogram kan omfatta alla typer av
verksamhet som påverkar de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som

Prop. 1997/98:45

kvalitetsnormer avser. Detta gäller oavsett om verksamheten är till-
ståndspliktig.

I ett åtgärdsprogram skall anges den miljökvalitetsnorm som skall upp-
fyllas samt i vilket område den har överträtts och för vilket område åt-
gärdsprogrammet gäller. Vidare skall anges vilka åtgärder som skall
vidtas för att normen skall vara uppfylld senast den tidpunkt som avses i
2 § andra stycket. Det kan exempelvis vara utsläppsminskningar. Åt-
gärdsprogrammet skall då klarlägga vilka möjligheter som finns att med
tekniska eller andra lösningar och inom rimliga ekonomiska ramar pressa
ner de lokala utsläppen så att godtagbar miljökvalitet erhålls. Det innebär
att programmet även bör innehålla uppgift om de källor som bidrar till att
normen överträds, i vart fall de källor som i betydande omfattning bidrar.
Då bör i den utsträckning det är möjligt även beräknas vad varje sådan
huvudsakliga källa bidrar med. Vid fördelning av åtgärder skall hänsyn
tas till olika föroreningskällors belastningsdel. Vidare bör anges hur
mycket den totala belastningen måste minska för att normen skall upp-
nås. Även fördelningen av åtgärder mellan befintlig verksamhet med
tillstånd och befintlig verksamhet utan tillstånd samt mellan myndigheter
bör anges. Fördelningen bör göras på ett kostnadseffektivt sätt och kost-
naderna för att genomföra åtgärderna bör också anges.

Även vilka myndigheter och kommuner som skall se till att åtgärderna
vidtas och när de skall vara genomförda skall anges. Både ekonomiska
och administrativa styrmedel kan tas upp i åtgärdsprogrammet. I de fall
föroreningar från andra länder påverkar möjligheten att uppfylla en mil-
jökvalitetsnorm kan åtgärderna bestå av internationella kontakter och
förhandlingar. Genomförandet av åtgärdsprogrammet måste i vissa fall få
sträcka sig över längre tidsperioder.

Av paragrafens andra stycke framgår att ett åtgärdsprogram skall om-
prövas vid behov av den myndighet som har beslutat om programmet.
Detta bör dock alltid göras minst vart femte år, om behov inte har visat
sig finnas tidigare.

Enligt nuvarande regler i miljöskyddslagen kan krav på skyddsåtgärder
riktas mot den som utövar miljöfarlig verksamhet. Vanligtvis omfattar
kraven på skyddsåtgärder själva föroreningskällan, dvs. den miljöfarliga
verksamhet som förorsakar olägenheterna. Det förekommer emellertid
också att huvudmannen för den störande verksamheten åläggs att vidta
skyddsåtgärder vid det objekt som utsätts för störningen, t.ex. att installe-
ra treglasfönster till skydd mot buller eller uppföra skyddsplanteringar.
Det bör gå att åstadkomma olika lösningar för objekt eller områden som
utsätts för störningar från flera verksamheter. Det finns fall då man ge-
nom återskapande av våtmarker, bibehållande av grönzoner längs vatten-
drag m.m., kan uppnå större miljöeffekter än vad som kan åstadkommas
genom åtgärder vid de enskilda föroreningskällorna. Därför kan ett åt-
gärdsprogram omfatta även sådana åtgärder.

Utgångspunkten för arbetet med åtgärdsprogram bör vara att det inom
området i fråga skall uppnås så samlade lösningar på miljöproblemen
som möjligt. Åtgärdsprogrammet bör kunna avse fysisk planering med
uppbyggnad av miljöanpassad infrastruktur, att framställningar skall
göras om omprövning av tillståndsgiven verksamhet, föreskrifter som
51

Prop. 1997/98:45

omfattar även icke tillståndsgiven verksamhet, ekonomiska styrmedel
och åtgärder för att på sikt påverka människors beteende genom bl.a.
utbildning och miljömärkning. Vissa verksamheter som i dag inte om-
fattas av miljöskyddslagens regelsystem, t.ex. biltrafiken, har många
gånger stor eller t.o.m. avgörande betydelse för miljösituationen i ett
område. Ett exempel kan vara att regeringen meddelar luftkvalitetsnor-
mer för att skydda även känsliga grupper mot hälsoeffekter. Regeringen
bör då även fastställa ett åtgärdsprogram med bl.a. åtgärdskrav för bilav-
gaser och en satsning på kollektivtrafik. I programmet kan även ingå krav
på åtgärder i fråga om trafikplanering och utbyggnad av kollektivtrafi-
ken. Åtgärdsprogrammet bör därför, som tidigare angetts, inte bara in-
riktas på förekommande miljöfarlig verksamhet inom ett område utan
även omfatta analyser av all verksamhet som kan påverka de störningsni-
våer en norm omfattar oavsett om den är tillståndspliktig eller inte.

I åtgärdsprogrammet bör även anges vilka ansökningar om ompröv-
ning av villkor för verksamheter som bör göras för att miljökvalitetsnor-
men skall uppfyllas. Då bör även kunna anges att framställan om gemen-
sam handläggning av skilda ärenden skall göras i de fall detta bedöms
lämpligt.

När en myndighet eller en kommun har upprättat ett åtgärdsprogram
bör den informera de som berörs av detta på lämpligt sätt. Det kan exem-
pelvis göras genom annonsering i lokal- eller rikspress beroende på
vilket område programmet omfattar.

Prövning av åtgärdsprogram

7 f Regeringen får föreskriva att vissa åtgärdsprogram skall prövas av
regeringen.

Enligt paragrafen får regeringen föreskriva att vissa åtgärdsprogram
skall prövas av regeringen. Med stöd av detta stycke kan regeringen
exempelvis föreskriva att regeringen skall pröva sådana åtgärdsprogram
som berör försvaret och som Försvarsmakten begär att regeringen skall
överpröva. Föreskrifterna kan även omfatta sådan rätt för annan myndig-
het vars ansvarsområde berörs.

Genom överprövningen far regeringen bedöma om programmet som
har upprättats är lämpligt utformad eller ofullständig och därför inte kan
förväntas leda till att den utfärdade miljökvalitetsnormen uppfylls utan
bör ändras. Genom detta kan också en enhetlig praxis uppnås.

Åtgärdsplaner

8 § Regeringen får upprätta sådana åtgärdsplaner som kan krävas till
följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller besluta att en
eller flera myndigheter eller kommuner eller kommunalförbund skall
upprätta sådana åtgärdsplaner.

Prop. 1997/98:45

Enligt paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag,
får regeringen upprätta sådana åtgärdsplaner som kan krävas till följd av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen kan även be-
sluta att delegera uppgiften och föreskriva att en eller flera myndigheter
eller kommuner eller kommunalförbund skall upprätta sådana åtgärds-
planer. Som angetts under 2 §, utarbetas för närvarande inom EU ett
ramdirektiv för vattenresurser som skall ersätta flera av där nämnda
direktiv. Det gäller direktiv (75/440/EEG) om den kvalitet som krävs på
ytvatten som är avsett för framställning av dricksvatten i medlemsstater-
na, direktiv (78/659/EEG) om kvaliteten på sådant sötvatten som behöver
skyddas eller förbättras för att upprätthålla fiskbestånden och direktiv
(79/923/EEG) om kvalitetskrav på skaldjursvatten. Dessutom skall det
ersätta grundvattendirektivet (80/68/EEG). Enligt det förslag från kom-
missionen som föreligger kommer direktivet att innehålla krav på att
medlemsländerna skall indelas i avrinningsdistrikt. För samtliga dessa
avrinningsdistrikt skall upprättas planer för avrinningsområdesförvalt-
ning för att uppnå vissa miljömål för yt- och grundvatten. Därför ges
regeringen i denna paragraf rätt att meddela de föreskrifter som kan
krävas om detta. De åtgärdsplaner som avses i denna paragraf är av mera
övergripande natur för att vissa miljömål på sikt skall uppnås. Åt-
gärdsprogram som avses i 5-7 §§ skall vara på en mera detaljerad nivå
och avse mera näraliggande tidsperioder.

Mätning och kontroll

9 § Regeringen skall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas
även besluta vilka som är skyldiga att utföra de mätningar som behövs
för att kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

Enligt första stycket skall regeringen när den utfardar föreskrifter om
miljökvalitetsnormer enligt 1 § även besluta vilka som är skyldiga att
utföra de mätningar som behövs för att kontrollera att en miljökvali-
tetsnorm uppfylls. Denna tillsynsuppgift kan exempelvis åläggas den
nationella och regionala miljöövervakningen. Mätskyldigheten kan även
åläggas en kommun och då avses i paragrafen inte någon längre gående
mätskyldighet än vad som hittills följt av 14 a § hälsoskyddslagen. Skyl-
digheten att mäta kan även fördelas mellan miljöövervakningen och
kommuner. Skyldigheten att vid behov utföra mätningar avser alla para-
metrar, som kan bli föremål för föreskrifter om godtagbar miljökvalitet.
Vidare bör mätningar som görs hos eller i anslutning till en verksamhets-
utövare bekostas av verksamhetsutövaren med stöd av föreskrifter enligt
27 kap. 2 §. Mätningar som kan behövas inom ramen för ett åtgärdspro-
gram enligt 5 § omfattas också av paragrafen.

Enligt paragrafens andra stycke far regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om mätmetoder och
redovisning av mätresultat. Dessa föreskrifter kan vidare innehålla regler
53

Prop. 1997/98:45

om en rapporteringsskyldighet av data och om skyldighet att utföra mät-
ningar i syfte att kontrollera i vilken utsträckning de konkreta åtgärderna
ger önskad effekt.

5.1.6 6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsun-
derlag

När det krävs en miljökonsekvensbeskrivning

1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd
enligt 9, Il och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av balken. En sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt
77 kap.

Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning även i dispensärenden eller andra ärenden enligt denna balk
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där det
behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även före-
skriva om undantag från skyldigheten enligt första stycket att upprätta en
miljökonsekvensbeskrivning för verksamheter vars miljöpåverkan kan
antas bli mindre betydande.

Enligt första stycket skall en miljökonsekvensbeskrivning ingå i en ansö-
kan om tillstånd enligt 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken och krävs även vid tillåtlighetsprövning
enligt 17 kap. Det innebär att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i
alla ansökningar om tillstånd enligt balken eller föreskrifter som medde-
lats med stöd av balken med vissa undantag. Bestämmelser om tillstånd i
balken finns i 9, 11 och 12 kap. Möjligheter for regeringen att pröva
tillåtlighet av vissa verksamheter finns i 17 kap. och sådana ärenden
omfattas alltså också av kravet. En miljökonsekvensbeskrivning skall
således upprättas t.ex av den som avser att ansöka om tillstånd för miljö-
farlig verksamhet som är tillståndspliktig enligt föreskrifter med stöd av
9 kap. 6 eller 7 §§ och för vattenverksamhet som är tillståndspliktig
enligt 11 kap. 9 §. Detsamma gäller for sådan täktverksamhet som enligt
12 kap. kräver tillstånd. Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar gäller
även ansökan om tillstånd till utbyggnad eller ändring av befintliga verk-
samheter.

Någon miljökonsekvensbeskrivning krävs dock inte för tillstånd för
genetiskt modifierade organismer enligt 13 kap. eller for tillstånd eller
godkännande av kemiska produkter eller biotekniska organismer enligt
14 kap. För dessa finns dock särskilda krav om bl.a. miljö- och hälsout-
redning i 13 kap. 8 § samt i 14 kap. 7 §. De särskilda krav som ställs i
angivna kapitel motsvarar till viss del de krav på utredning av konsek-
venserna för miljön som finns i detta kapitel.

Regeringen far enligt andra stycket föreskriva att en miljökonsekvens-
beskrivning skall upprättas även i dispensärenden eller i andra ärenden
enligt balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där
det behövs for att kunna bedöma miljöpåverkan. Det kan till exempel

Prop. 1997/98:45

gälla vissa typer av strandskyddsdispenser eller vissa typer av anmäl-
ningsärenden enligt denna balk för vilka det inte föreligger obligatoriskt
krav på miljökonsekvensbeskrivning enligt första stycket. Regeringen
kan då även med stöd av 2 § första stycket 2 föreskriva att beslutsmyn-
digheten i det enskilda fallet skall kunna besluta om krav på att en miljö-
konsekvensbeskrivning skall upprättas i ett ärende som inte omfattas av
det generella kravet på en sådan.

Regeringen far även föreskriva om undantag från kravet på miljökon-
sekvensbeskrivningar, dock endast för verksamheter vars miljöpåverkan
kan antas bli mindre betydande. Det kan gälla verksamheter som visser-
ligen kräver tillstånd, men där verksamhetens beskaffenhet gör att det
saknas anledning att kräva en miljökonsekvensbeskrivning. Detta kan
exempelvis gälla tillstånd till begränsade markavvattningsföretag eller till
mindre åtgärder som en lantbrukare vill vidta som är tillståndspliktiga,
t.ex. ta bort en stenmur i jordbruksmark. Ett ytterligare exempel kan vara
inrättande av avloppsanordningar för vattentoaletter för vilket tillstånds-
plikt kan föreskrivas enligt 9 kap. 7 §. Det ankommer på regeringen att
vid behov meddela föreskrifter om sådana undantag.

2 £ Om det behövs för att miljöpåverkan skall kunna bedömas, får rege-
ringen föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning

1. i ärenden enligt annan lag, av vilken det framgår att hänsyn till
människors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning,

2. i särskilda ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som
avses i 1 §.

7 fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i första
stycket gäller vad som sägs i detta kapitel, om inte något annat har
föreskrivits.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt första
stycket 1 kan regeringen föreskriva om generella krav på att miljökon-
sekvensbeskrivningar skall upprättas även i ärenden enligt andra lagar, av
vilka det framgår att hänsyn till människors hälsa eller miljön skall be-
aktas vid lagens tillämpning. Bemyndigandet motsvarar till viss del det
bemyndigande som idag finns i 5 kap. 2 § naturresurslagen där det anges
att regeringen kan föreskriva om krav på miljökonsekvensbeskrivningar i
ärenden enligt de lagar som anges i 1 kap. 2 § nämnda lag, de hittills s.k.
NRL-anknutna lagarna. Med stöd av bemyndigandet i naturresurslagen
har regeringen i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskriv-
ningar föreskrivit att miljökonsekvensbeskrivningar krävs i ärenden
enligt lagen om vissa torvfyndigheter, lagen innefattande vissa bestäm-
melser om elektriska anläggningar, lagen om vissa rörledningar, luftfarts-
lagen, lagen om kontinentalsockeln och lagen om inrättande, utvidgning
och avlysning av allmän farled och allmän hamn. Bemyndigandet i denna
paragraf är dock vidare eftersom det inte har begränsats till vissa lagar.
Det har dock begränsats till lagar av vilka det framgår att hälso- och
miljöskäl skall beaktas.

Regeringen kan med stöd av bemyndigandet i första stycket 2 även fö-
reskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning i särskilda
55

Prop. 1997/98:45

ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som avses i 1 §. Det
kan då exempelvis föreskrivas att beslutsmyndigheten i det enskilda
fallet skall kunna besluta om krav på att en miljökonsekvensbeskrivning
skall upprättas i ett ärende inom miljöbalkens område som inte omfattas
av föreskrifter med generellt krav på en sådan.

Paragrafens andra stycke medför att miljöbalkens föreskrifter om mil-
jökonsekvensbeskrivningar skall gälla om inte något annat har föreskri-
vits.

Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och be-
skriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet eller
åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft,
klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten
och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material,
råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad bedömning
av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

I paragrafen anges vad som är syftet med en miljökonsekvensbeskriv-
ning, att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekterna som
en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur,
växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hus-
hållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på
annan hushållning med material, råvaror och energi. Då bör även sam-
spelet mellan dessa beaktas. Den skall vidare göra en samlad bedömning
möjlig av dessa direkta och indirekta effekter på människors hälsa och
miljön. Avsikten är att en miljökonsekvensbeskrivning skall ge ett så bra
beslutsunderlag som möjligt från miljösynpunkt. Arbetet med att beskri-
va miljökonsekvenserna skall ingå som en integrerad del redan från
inledningen av den projektutveckling som avses leda fram till en ansökan
om att exempelvis fa bedriva en verksamhet, bygga en anläggning eller
vidta en åtgärd. Arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen skall med-
verka till att kunskapsluckor upptäcks liksom till en ökad kunskap och
insikt om miljö-, hälso- och naturresursfrågor i det enskilda ärendet.
Vidare skall en miljökonsekvensbeskrivning bidra till att en viss verk-
samhet, om den far komma till stånd, far så lite negativ miljöpåverkan
som möjligt. Allmänhetens medverkan och möjlighet att påverka miljö-
konsekvensbeskrivningen och den planerade verksamheten i ett tidigt
skede är en viktig del i sammanhanget.

Paragrafen överensstämmer till stora delar med artikel 3 i direktiv
85/337/EEG, ändrat genom direktiv 97/11/EG.

Tidigt samråd och beslut om betydande miljöpåverkan

4 § Alla som avser att bedriva verksamhet eller vidta någon åtgärd som
kräver tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt denna balk eller enligt

Prop. 1997/98:45

föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall tidigt samråda
med länsstyrelsen. De skall även samråda med enskilda som kan antas
bli särskilt berörda och göra det i god tid och i behövlig omfattning
innan de gör en ansökan om tillstånd och upprättar den miljökon-
sekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. Före samrådet skall den som
avser att bedriva verksamheten till länsstyrelsen och enskilda som sär-
skilt berörs lämna uppgifter om den planerade verksamhetens lokalise-
ring, omfattning och utformning samt dess förutsedda miljöpåverkan.

Vad som sägs i första stycket gäller också för ärenden för vilka en
miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt 1 § andra stycket.

Efter samrådet skall länsstyrelsen besluta om verksamheten eller åt-
gärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet får inte
överklagas. Innan beslut fattas skall yttrande i frågan begäras in från
tillsynsmyndigheten i de fall denna inte är länsstyrelsen.

Regeringen får föreskriva om vilka slags verksamheter och åtgärder
som alltid kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Enligt paragrafens första stycke är den som avser att bedriva verksamhet
eller vidta någon åtgärd för vilken krävs tillstånd eller beslut om tillåtlig-
het enligt balken och som därför även skall upprätta en miljökonsekvens-
beskrivning, skyldig att tidigt informera och samråda med länsstyrelsen.
De skall även samråda med enskilda som kan antas bli särskilt berörda
innan de gör en ansökan om tillstånd och upprättar den miljökonsekvens-
beskrivning som krävs enligt 1 §. Detta är en viktig del i inledningen av
den process som skall leda fram till ett beslut i tillståndsfrågan. Detta
samråd skall ske på ett mycket tidigt stadium, långt innan en ansökan och
miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas. Kravet gäller generellt för
all tillståndspliktig verksamhet enligt balken och skall avse både ansökan
och miljökonsekvensbeskrivningen.

Kraven gäller enligt andra stycket även för ärenden för vilka en miljö-
konsekvensbeskrivning krävs enligt föreskrift som meddelats med stöd
av 1 § andra stycket. Det gäller även beträffande en miljökonsekvensbe-
skrivning som krävs enligt 2 §, vilket också framgår av den paragrafens
andra stycke där det anges att vad som sägs i detta kapitel om miljökon-
sekvensbeskrivningar gäller även i fråga om sådana om inte något annat
har föreskrivits.

Samrådet är särskilt viktigt beträffande verksamheter som kan antas få
betydande miljöpåverkan. Om påverkan är betydande skall klaras ut vid
detta samråd.

Med enskilda som kan antas bli särskilt berörda avses framför allt när-
boende och andra som särskilt kommer att bli berörda, i många fall
kommer dessa också att vara sakägare. Det är viktigt att dessa kommer in
på ett inledande stadium i processen och får möjlighet att påverka även
om verksamheten senare inte bedöms ha betydande miljöpåverkan. Hur
omfattande samråd som behövs i varje enskilt fall samt hur detta skall
utformas blir beroende av den planerade verksamhetens art och omfatt-
ning. Detta uttrycks i paragrafen genom att samråd skall ske i behövlig
omfattning. Enskilda som kan antas särskilt bli berörda omfattar inte en
bredare allmänhet. Deras möjlighet att påverka processen regleras i 5 §.

Prop. 1997/98:45

Den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden skall före
samrådet till länsstyrelsen och enskilda som särskilt berörs lämna upp-
gifter om den planerade verksamhetens lokalisering, omfattning och
utformning samt dess förutsedda miljöpåverkan. Det innebär att de upp-
gifter som då finns, bestående av preliminära planer och beräkningar, får
utgöra underlag för samrådet.

Enligt paragrafens tredje stycke skall, efter det att samråd har hållits,
länsstyrelsen besluta om verksamheten eller åtgärden kan antas medföra
en betydande miljöpåverkan. Den som avser att bedriva verksamheten
eller vidta åtgärden far därmed besked om ett utökat samråd med miljö-
konsekvensbedömning enligt 5 § behöver hållas och vilka krav som
miljökonsekvensbeskrivningen måste uppfylla. Det kan även underlätta
den kommande handläggningen för den myndighet som kommer att fa
pröva den ansökan som senare skall göras. Beslutet i denna fråga far inte
överklagas särskilt. I de fall länsstyrelsen beslutar att verksamheten inte
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan kan den beslutande myn-
digheten självfallet ändå göra en annan bedömning när ansökan ges in.
Det kan exempelvis visa sig att det kommit fram ytterligare beslutsun-
derlag som innebär att verksamheten kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan. I de fall tillsynsmyndigheten är annan än länsstyrelsen
skall länsstyrelsen innan den fattar beslut inhämta yttrande från till-
synsmyndigheten i frågan om det kan antas bli betydande miljöpåverkan.

Enligt paragrafens fjärde stycke far regeringen föreskriva om vilka
slags verksamheter eller åtgärder som alltid kan antas medföra en bety-
dande miljöpåverkan. Vid utfärdande av sådana föreskrifter skall hänsyn
tas bl.a. till bilagorna till direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv
97/11/EG. Om verksamheten inte omfattas av sådana föreskrifter far
länsstyrelsen bedöma vad som är betydande miljöpåverkan bl.a. utifrån
verksamhetens art, storlek och lokalisering. Verksamheter eller åtgärder
som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan är framför allt såda-
na vars tillåtlighet skall prövas av regeringen enligt 17 kap. samt en stor
del av den miljöfarliga verksamhet för vilket krävs tillstånd enligt före-
skrifter som kommer att meddelas med stöd av 9 kap. 6 §. Det gäller
särskilt den verksamhet som kommer att prövas av miljödomstolen men
även en stor del av den miljöfarliga verksamhet som länsstyrelsen skall
pröva som första instans. Ofta kan även vattenverksamhet, inte bara de
som skall tillåtlighetsprövas av regeringen, antas medföra betydande
miljöpåverkan.

Även beträffande verksamheter som omfattas av föreskrifter enligt
fjärde stycket, att verksamheten kan antas medföra betydande miljöpå-
verkan, skall länsstyrelsen ta ställning till om det i det enskilda fallet är
en verksamhet eller åtgärd av sådant slag som omfattas av föreskrifterna.

Utökat samråd med miljökonsekvensbedömning

Prop. 1997/98:45

den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden samråda
med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de
organisationer som kan antas bli berörda. Samrådet skall avse verksam-
hetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning, utformning och miljöpå-
verkan samt innehåll och utformning av miljökonsekvensbeskrivningen.

I paragrafen anges att om länsstyrelsen beslutar enligt 4 § att verksam-
heten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall
ett förfarande med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid en
sådan bedömning, som innebär ett utökat samråd jämfört med 4 §, skall
den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden samråda
med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de
organisationer som kan antas bli berörda. Samrådet skall bl.a. avse verk-
samhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning och utformning. Vida-
re skall verksamhetens eller åtgärdens befarade miljöpåverkan behandlas
samt miljökonsekvensbeskrivningens innehåll och utformning. Genom
förfarandet med miljökonsekvensbedömning skall myndigheter, organi-
sationer, sakägare och allmänhet beredas tillfälle att framföra synpunkter
och kunna påverka den planerade verksamheten eller åtgärden samt
miljökonsekvensbeskrivningen. Inflytandet förstärks för myndigheter
och allmänhet under planeringsstadiet och underlaget för den som skall
upprätta miljökonsekvensbeskrivningen breddas.

För att förfarandet med miljökonsekvensbedömning skall fylla sin
funktion måste den, i likhet med samrådet enligt 4 §, komma in i ett tidigt
skede, parallellt med planeringen av tekniska och ekonomiska frågor. Det
måste ske innan exploatören har fattat beslut om inriktningen i stort av
verksamheten och innan några låsningar har gjorts beträffande lokalise-
ring och utformning eller projektet i övrigt fatt en mera bestämd utform-
ning. Det innebär att samrådet givetvis skall ske i god tid innan ansökan
och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas. I paragrafen regleras alltså
ett tidigt samråd. I 8 § finns bestämmelser om allmänhetens möjlighet att
till tillståndsmyndigheten yttra sig över den fardiga miljökonsekvensbe-
skrivningen samt ansökan.

Hur omfattande detta utvidgade samråd bör vara i varje enskilt fall
samt hur detta skall utformas blir även det beroende av den planerade
verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Den som avser att
bedriva verksamheten eller vidta åtgärden bör lämpligtvis när det är
möjligt ta direkt kontakt med dem som kan ha ett intresse i saken. Antalet
berörda myndigheter förutom tillståndsmyndigheten bör i allmänhet inte
vara större än att sådan direktkontakt kan tas. Kommunen kan förutsättas
alltid komma att beröras, framför allt torde byggnadsnämnd och miljö-
och hälsoskyddsnämnd oftast vara berörda.

Även centrala statliga myndigheter kan beröras såsom Naturvårdsver-
ket, Boverket, Kammarkollegiet, Närings- och teknikutvecklingsverket,
Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Fiskeriverket, Skogsstyrelsen och
Statens jordbruksverk. Detta gäller framför allt när det är verksamheter
eller åtgärder av mycket stor omfattning.

När det gäller sakägare bör det i många fall också vara praktiskt möj-
ligt med en direktkontakt. När dessa utgör ett större antal och när det
59

Prop. 1997/98:45

gäller kontakten med allmänheten kan det i många fall inledas med åt-
gärder som rundskrivelser och annonsering i ortspressen. Detta kan sedan
kombineras med informationssammanträden och utställningar om den
planerade verksamheten, där tillfälle ges att lämna såväl muntliga som
skriftliga synpunkter till de ansvariga för projektet och miljökonsekvens-
beskrivningen.

Med den allmänhet som kan antas bli berörd avses i paragrafen ett be-
tydligt vidare begrepp än enskilda som avses i 4 §. Det är dels allmänhe-
ten i de områden som kan antas bli utsatta för miljöpåverkan från verk-
samheten eller åtgärden, dvs. närboende men även annan ortsbefolkning.
I många fall kan dessa även vara sakägare. Någon begränsning till den
här angivna allmänheten att delta i samrådet finns det dock inte utan en
vidsträckt tolkning av begreppet allmänheten avses. Skyldigheten för den
som avser att bedriva verksamheten att informera gäller dock endast den
allmänhet som kan antas bli berörd. Bland organisationer som kan vara
berörda kan nämnas miljö- och naturvårdsorganisationer. Det gäller
framför allt sådana som är verksamma på den ort där verksamheten eller
åtgärden planeras.

Eftersom förfarandet med miljökonsekvensbedömning är avsett att le-
da till att den planerade verksamhetens eller åtgärdens miljöverkan blir
ordentligt klarlagd och att allmänhet, organisationer m.fl. verkligen skall
kunna påverka, kan det vara lämpligt att ha ett samrådsförfarande vid
flera tillfällen. Om det är omfattande ingrepp i miljön som skall göras
och flera alternativ växer fram under processen är det särskilt lämpligt att
samrådet upprepas eller sker i etapper. I vissa fall bör det också vara
möjligt att förena samrådsförfarandet i denna paragraf med annan typ av
information eller samråd som blir aktuellt. Plan- och bygglagen innehål-
ler krav på samråd, när det gäller t.ex översikts- och detaljplanering med
berörda myndigheter, sakägare och andra. Det förfarande med miljökon-
sekvensbedömning som föreskrivs i denna paragraf bör i vissa fall kunna
samordnas med den samrådsskyldighet som föreligger enligt PBL.

På samma sätt som råd inhämtas från myndigheter om den planerade
verksamhetens bedrivande kan råd även inhämtas om hur miljökon-
sekvensbedömningen bör genomföras.

Enligt 22 kap. 1 § första stycket 2 skall en ansökan innehålla uppgift
om det samråd som skett och vad som framkommit vid detta. Om sam-
rådsskyldighet inte har fullgjorts, får prövningsmyndigheten förelägga
sökanden vid vite att vidta de samrådsåtgärder som behövs. Oavsett att
samråd har ägt rum mellan exploatören och länsstyrelsen om miljökon-
sekvensbeskrivningens innehåll kan den beslutande myndigheten givetvis
begära komplettering i enlighet med förvaltningsrättsliga principer i de
fall beskrivningen som ges in inte uppfyller kraven. Enligt 24 kap. 3 och

5 §§ kan ett tillstånd återkallas och villkor omprövas om sökanden vilse-
lett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller ute-
lämna uppgifter av betydelse för tillståndet.

6 § Om en verksamhet eller åtgärd kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan i ett annat land, skall den ansvariga myndighet som rege-
ringen bestämmer informera det landets ansvariga myndighet om den

Prop. 1997/98:45

planerade verksamheten eller åtgärden och ge den berörda staten och
den allmänhet som berörs där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande
om ansökan och miljökonsekvensbedömningen.

Sådan information skall också lämnas om en annan stat som kan antas
bli utsatt för en betydande miljöpåverkan begär det.

Paragrafen medför en skyldighet att informera alla länder som kan antas
utsättas för en betydande miljöpåverkan, oavsett om de är medlemmar i
EU eller anslutna till Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskriv-
ningar i ett gränsöverskridande sammanhang (SÖ 1992:1). Berörda stater
och den allmänhet som berörs där skall beredas möjlighet att delta i ett
samrådsförfarande om ansökan och miljökonsekvensbedömningen.

Genom denna bestämmelse genomförs art. 7 i direktivet 85/337/EEG
om miljökonsekvensbeskrivningar, ändrat genom direktiv 97/11/EG.
Enligt artikeln skall, i de fall en verksamhet kan antas medföra en bety-
dande inverkan på miljön i ett annat medlemsland, detta land informeras
och ges tillfälle att delta i förfarandet med miljökonsekvensbedömning.
Art. 17 i direktivet 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga
och begränsa föroreningar, det s.k. IPPC-direktivet, har liknande inne-
börd. Även Esbokonventionen innehåller skyldighet att utbyta informa-
tion och bereda länder som utsätts för betydande påverkan och dess
allmänhet att ge synpunkter på och ha samråd om miljökonsekvensbe-
skrivningen och utformningen av den planerade verksamheten. För när-
varande finns bestämmelser om tillämpningen av konventionen i 9-11 §§
förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Ansvarig
myndighet enligt den är Naturvårdsverket.

Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla

7 § En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de upp-
gifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland

1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om
lokalisering, utformning och omfattning,

2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga verk-
ningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall undvi-
kas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm enligt 5 kap. överträds,

3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga
inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och
vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas
medföra,

4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt
alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett
visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att
verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och

5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1—4.

Prop. 1997/98:45

I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan
kan antas får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt
att nå samma syfte skall redovisas när alternativa utformningar som
avses i första stycket 4 redovisas.

För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en bety-
dande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla vad
som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn till
verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.

I paragrafen anges vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla.
Inledningsvis anges att en miljökonsekvensbeskrivning för en verksam-
het som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla
de uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §. Där anges att
syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och beskriva
de direkta och indirekta effekterna som en planerad verksamhet eller
åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft,
klimat, landskap, kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten
och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material,
råvaror och energi. Vidare skall den göra en samlad bedömning möjlig av
dessa effekter på människors hälsa och miljön. Detta innebär att en mil-
jökonsekvensbeskrivning skall innehålla de uppgifter som behövs för att
kunna göra en sådan samlad bedömning.

I paragrafens första stycke 1-5 har preciserats vad en miljökon-
sekvensbeskrivning däribland skall innehålla för att uppfylla syftet. Det
krävs till att börja med en beskrivning av verksamheten eller åtgärden
med uppgifter om lokalisering, utformning och omfattning. Den skall
dessutom innehålla en beskrivning av de åtgärder som planeras för att
skadliga verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, däribland
hur det skall undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att
en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds.

Uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga in-
verkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och
vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas
medföra skall givetvis också finnas med. Med en verksamhets eller åt-
gärds inverkan avses till att börja med sådant som arten, styrkan och
räckvidden av de störningar som den kan medföra. Dessutom skall även
redovisas alla de konsekvenser i övrigt av vikt för hälsan och miljön som
verksamheten eller åtgärden kan antas medföra. Med konsekvenser i
övrigt avses även vad verksamheten eller åtgärden kommer att generera
utöver direkt omgivningspåverkan, t.ex. ytterligare biltrafik i det område
där verksamheten skall etableras. Även inverkan på hushållningen med
mark och vatten och andra resurser skall redovisas. När det gäller hus-
hållningen med andra resurser kan det avse befintliga anläggningar och
deras utnyttjande, t.ex. i fråga om allmänna kommunikationer kan det
vara viktigt att redovisa konsekvenserna för en redan befintlig anlägg-
ning och dess omgivningar, när en ny anläggning tas i bruk.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall även innehålla en icke-teknisk
sammanfattning av de uppgifter som anges i paragrafen.

Prop. 1997/98:45

Den uppräkning som finns i paragrafens första stycke över vad en
miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla överensstämmer med kraven
i artikel 5 och bilaga 4 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv
97/11/EG. Direktivet omfattar endast projekt som innebär utförande av
byggnads- och anläggningsarbeten eller andra installationer eller arbeten
och andra ingrepp i den naturliga omgivningen och i landskapet, inklusi-
ve mineralutvinning. Dessutom skall verksamheten antas medföra en
betydande miljöpåverkan. Kraven i paragrafen avser därför i första hand
sådan verksamhet.

Bland de krav som skall ställas på en miljökonsekvensbeskrivning in-
går också att alternativa platser, om sådana är möjliga, och alternativa
utformningar skall redovisas. En beskrivning av alternativet att anlägg-
ningen eller åtgärden inte kommer till stånd (nollaltemativet), skall också
i princip alltid redovisas och konsekvenserna av det. Om en redovisning
av alternativ inte har gjorts när en ansökan kommer in till en till-
ståndsprövande myndighet, bör myndigheten kräva att sökanden gör en
sådan redovisning. Alternativa platser behöver dock bara redovisas om
sådana är möjliga. Detta bör i de allra flesta fall vara möjligt och nöd-
vändigt för att miljökonsekvensbeskrivningen skall fylla sin funktion. En
alternativ lokaliseringsplats behöver dock inte anges, om det på grund av
verksamhetens särskilda karaktär inte finns annan lämplig plats. Det kan
exempelvis endast finnas en plats att lokalisera verksamheten på, om
ansökan avser en speciell fyndighet på en viss plats eller en speciell fors i
vilken sökanden vill bygga ett kraftverk. Vidare kan beträffande försva-
rets verksamhet försvarspolitiska, militärstrategiska och ekonomiska skäl
medföra att den befintliga lokaliseringen och den ändrade verksamheten
är det enda rimliga alternativet utifrån de beslut som riksdag och regering
fattat. Det är tillståndsmyndigheten som avgör om sökanden far underlåta
att redovisa alternativ. Om sökanden vägrar att komplettera och redovisa
alternativ trots att realistiska sådana sannolikt kan finnas bör konsekven-
sen bli att ansökan anses så bristfällig att den avvisas. Om det är möjligt
att ta upp den till prövning kan det leda till att ansökan avslås därför att
hänsynsreglema i 2 kap., framför allt lokaliseringsregeln, inte är uppfyll-
da. Prövningen av miljökonsekvensbeskrivningen behandlas vidare i
kommentaren till 9 §. Nollaltemativet, dvs. konsekvenserna av att an-
läggningen eller åtgärden inte kommer till stånd, skall dock i stort sett
alltid redovisas. För att en jämförelse mellan verksamheten enligt ansö-
kan och de redovisade alternativen skall kunna göras, måste givetvis
redovisningen innefatta de uppgifter som krävs för att kunna bedöma
även alternativens miljöpåverkan. Vidare skall alltid ges en motivering
till varför ett visst alternativ har valts.

Enligt paragrafens andra stycke får länsstyrelsen ställa krav på att and-
ra jämförbara sätt att nå samma syfte skall redovisas i miljökonsekvens-
beskrivningen. Sådant krav far i samband med beslut enligt 4 § tredje
stycket att verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan. Behov av att ställa sådant krav kan finnas exempelvis i
sådana ärenden avseende stora verksamheter och åtgärder som skall
tillåtlighetsprövas av regeringen enligt 17 kap., men kan ställas även i
andra ärenden där betydande miljöpåverkan kan antas. I sådana ärenden

Prop. 1997/98:45

kan det i vissa fall vara lämpligt att länsstyrelsen samråder med regering-
en innan kravet framställs. Med andra jämförbara sätt att nå samma syfte
avses andra möjliga alternativ till den planerade verksamheten, t.ex.
andra möjligheter att utvinna energi eller att välja en annan typ av kom-
munikationsmedel, t.ex. en utbyggd järnväg för höghastighetståg i stället
för en flygplats för inrikesflyg.

Miljökonsekvensbeskrivningar som avser verksamheter eller åtgärder
som inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall enligt
tredje stycket innehålla vad som anges i första stycket endast i den ut-
sträckning det krävs för att syftet med miljökonsekvensbeskrivningen
skall uppnås. Kraven enligt första stycket är alltså inte obligatoriska för
dessa utan innehållet far anpassas till verksamhetens eller åtgärdens art
och omfattning. Det är angeläget att kraven inte blir onödigt betungande
för mindre miljöpåverkande verksamheter.

Kungörande samt tillfälle att yttra sig

8 § När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende
om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet, skall detta kungöras
tillsammans med kungörelsen om ansökan enligt 19 kap. 4 § och 22 kap.
3 f. Om en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats i något annat mål
eller ärende som rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra
en betydande miljöpåverkan, skall detta kungöras. Har en ansökan gjorts
skall kungörelsen ske tillsammans med kungörelsen av ansökan. Därefter
skall ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen hållas tillgängliga för
allmänheten, som skall beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan
målet eller ärendet prövas.

När dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta
kungöras. Samtidigt skall också kungöras hur allmänheten kan få till-
gång till information om innehållet. Vidare skall den ansvariga myndig-
heten i den stat med vilken samråd hållits enligt 6 § informeras.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Första stycket
innebär ett genomförande av art. 6.2 i direktiv 85/337/EEG, ändrat ge-
nom direktiv 97/11/EG, där det föreskrivs att allmänheten skall ges till-
fälle att framföra sina synpunkter över ansökan och miljökonsekvensbe-
skrivningen innan tillstånd beviljas. Art. 15 i IPPC-direktivet 96/61 har
samma innebörd.

I de fall en ansökan skall kungöras av länsstyrelsen enligt 19 kap. 4 §
eller av miljödomstolen enligt 22 kap. 3 §, skall uppgift om miljökon-
sekvensbeskrivningen alltid tas med i kungörelsen. Angivna paragrafer
avser mål och ärenden om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.
Kravet på att miljökonsekvensbeskrivningen i andra mål och ärenden
skall aktivt hållas tillgänglig för allmänheten gäller enligt paragrafen
endast verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåver-
kan. Denna begränsning har gjorts eftersom det inte är rimligt från hand-
läggningssynpunkt att kungöra i alla mål och ärenden och något krav på
detta finns inte heller i EG-direktiven. Övriga miljökonsekvensbeskriv-

Prop. 1997/98:45

ningar och de ansökningar dessa vanligtvis avser är dock genom offent-
lighetsprincipen givetvis tillgängliga och synpunkter får framföras även
beträffande dessa.

Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse att när dom eller
beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta kungöras samt hur
allmänheten kan fa tillgång till information om innehållet. Vidare skall
den ansvariga myndigheten i den stat med vilken samråd hållits enligt 6 §
informeras. En regel om att bl.a. den berörda allmänheten skall informe-
ras finns i artikel 9 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom direktiv
97/11/EG.

Godkännande och beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen

9 § Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende
där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall genom ett särskilt
beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning
till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel. Ett
sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i sam-
band med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas.

Vid prövningen av ansökan skall myndigheten beakta innehållet i mil-
jökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden enligt
4-6 och 8 §§.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt para-
grafens första stycke skall den myndighet som skall pröva en ansökan i
ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning även
ta särskild ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller
kraven i detta kapitel. Myndigheten skall alltså göra en fristående be-
dömning av miljökonsekvensbeskrivningen. Detta ställningstagande kan
göras antingen i ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet i målet
eller ärendet. Av 22 kap. 1 § första stycket 2 och 2 § andra stycket fram-
går att en godtagbar miljökonsekvensbeskrivning är en processförutsätt-
ning. Om en domstol eller myndighet finner att miljökonsekvensbeskriv-
ningen är otillräcklig och bör kompletteras skall den enligt 22 kap. 2 §
andra stycket förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Ett beslut om detta
skall givetvis meddelas så fort som möjligt för att ansökan skall kunna
prövas. Det innebär att om miljökonsekvensbeskrivningen underkänns
måste den kompletteras till dess myndigheten godkänner den. Om kom-
plettering inte görs så att den blir godtagbar så att ansökan kan prövas i
sak, skall ansökan avvisas. Detta hindrar inte att domstolen eller myndig-
heten i enlighet med 22 kap. 2 § andra stycket kan avhjälpa förekom-
mande brister i ansökan på sökandens bekostnad. Detta bör dock när det
gäller den miljökonsekvensbeskrivning som ansökan skall innehålla ske
endast i undantagsfall, eftersom syftet med en miljökonsekvensbeskriv-
ning bl.a. är att sökanden skall skaffa sig kunskap om vilka miljökon-
sekvenserna blir och vidta åtgärder för att undvika negativa sådana.
Frågan om domstolen eller myndigheten i ett fall när miljökonsekvens-
beskrivningen bedöms som godtagbar bör ge detta tillkänna genom ett

Prop. 1997/98:45

5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

särskilt beslut under rättegången eller ta upp frågan först vid avgörande
av målet eller ärendet, torde som Lagrådet skriver fa bli beroende av
omständigheterna, varvid det är av särskild betydelse om invändning har
gjorts mot miljökonsekvensbeskrivningen eller denna annars framstår
som kontroversiell. Det viktiga är att en särskild bedömning görs av
miljökonsekvensbeskrivningen och att den är fristående från prövningen
av ansökan samt att ställningstagandet motiveras. Domstolens eller myn-
dighetens ställningstagande beträffande miljökonsekvensbeskrivningen
far inte överklagas särskilt, utan endast i samband med att avgörandet i
målet eller ärendet överklagas. En överprövning av miljökonsekvensbe-
skrivningen far alltid ske i samband med att det mål eller ärende som den
gäller överprövas.

I paragrafens andra stycke anges att myndigheten vid prövningen av
ansökan även skall beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen
och resultatet av samråd och yttranden enligt 4, 5, 6 och 8 §§. Paragrafen
överensstämmer till stor del med artikel 8 i direktivet 85/337/EEG, änd-
rat genom direktiv 97/11/EG, där det föreskrivs att resultaten av samrå-
den och de uppgifter som har inhämtats enligt direktivets artikel 5, 6 och
7 skall beaktas vid tillståndsgivningen.

Även i IPPC-direktivet 96/61 anges i artikel 9.2 att när tillstånd med-
delas enligt det direktivet skall alla relevanta uppgifter som kommit in
eller slutsatser som dragits till följd av tillämpning av artiklarna 5-7 i
direktivet 85/337 beaktas.

Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar

10 § En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med miljökon-
sekvensbedömning skall bekostas av den som gjort en ansökan som avses
i 1 § eller i annat fall är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskriv-
ning.

En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med miljökonsekvens-
bedömning skall bekostas av den som ansöker om tillstånd till den plane-
rade verksamheten eller åtgärden eller, om sådan ansökan inte skall
göras, av den som ansvarar för verksamheten eller som skall vidta den
åtgärd som miljökonsekvensbeskrivningen avser.

Planer och planeringsunderlag

11 § Varje myndighet som skall tillämpa denna balk skall se till att såda-
na planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant planerings-
underlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och
vatten finns tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla
planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

Prop. 1997/98:45

Enligt första stycket är de myndigheter som skall tillämpa balkens regler
om hushållning med mark och vatten skyldiga att se till att sådana planer
enligt PBL och sådant planeringsunderlag som kan ha betydelse för
tillämpningen finns tillgängliga i målet eller ärendet. Detta gäller även
mål och ärenden enligt annan lagstiftning än miljöbalken som berör
frågor om hushållningen med naturresurser och där miljöbalken därför
skall tillämpas. Ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning är en
förutsättning för en från allmän synpunkt god hushållning med naturre-
surser. Beslutsprocessen i dessa frågor underlättas om ett adekvat be-
slutsmaterial finns tillgängligt och fortlöpande kan tillhandahållas. Plane-
ringen kan dessutom förväntas successivt utvecklas och anpassas till nya
markområden och problemställningar.

De planer som avses i paragrafen är regionplan, översiktsplan, detalj-
plan och områdesbestämmelser. Med planeringsunderlag avses i första
hand det material som utarbetas i kommunerna och av statliga myndig-
heter i syfte att klarlägga förutsättningarna för och konsekvenserna av
beslut om användningen av marken och vattnet och därtill knutna natur-
och kulturresurser. Planeringsunderlaget omfattar t.ex. moment av utred-
ningar, inventeringar och miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och
program för utformningen av olika åtgärder och ingrepp i marken och
vattnet. Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 1 § första och andra stycket
naturresurslagen. Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1985/86:3
s. 24 ff samt s. 198.

12 § Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat
planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med mark och
vatten i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är
skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt
kommuner och myndigheter som skall tillämpa denna balk samt åt den
som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.

Av paragrafen framgår länsstyrelsens samordnande roll i fråga om kun-
skapsförsörjningen för hushållningen med naturresurser. Länsstyrelsen
skall ställa samman sådana utredningar och program samt annat plane-
ringsunderlag av betydelse för bedömning av frågor om hushållning med
mark och vatten enligt 3 och 4 kap. som finns hos statliga myndigheter.
Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planerings-
underlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa balken. Detta
gäller även mål och ärenden enligt annan lagstiftning än miljöbalken som
berör frågor om hushållningen med naturresurser och där miljöbalken
därför skall tillämpas. Länsstyrelsen är skyldig att tillhandahålla detta
även åt den som skall upprätta en miljökonsekvensbeskrivning, vilket
överensstämmer med artikel 5.4 i direktiv 85/337/EEG, ändrat genom
direktiv 97/11/EG. Paragrafen motsvarar närmast 6 kap. 1 § tredje styck-
et naturresurslagen. Paragrafens motiv i övrigt finns i prop. 1985/86:3
s. 24 ff samt s. 198 f.

13 § Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner
skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommu-

Prop. 1997/98:45

nen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen
(1987:10) avser att

1. genomföra ett åtgärdsprogram enligt 5 kap. 5 / eller på annat sätt
skapa förutsättningar för att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. uppfylls,
och

2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten
enligt 3 och 4 kap.

Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer
behov av en sådan redovisning.

Enligt paragrafen kan regeringen genom ett förvaltningsbeslut ålägga en
eller flera kommuner att redovisa hur de avser att i sin planering enligt
plan- och bygglagen behandla en viss eller vissa frågor. Det gäller enligt
första stycket 1 hur kommunen avser att genomfora ett åtgärdsprogram
för att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. eller hur kommunen i
övrigt avser att skapa förutsättningar för att dessa normer kommer att
uppfyllas. Detta innebär en nyhet i förhållande till motsvarande bestäm-
melse i naturresurslagen. Redovisningen kan även enligt första stycket 2
gälla hur kommunerna avser att tillgodose ett intresse som rör hushåll-
ningen med mark och vatten enligt bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljö-
balken. Det kan exempelvis gälla frågan om en viss mark- eller vattenan-
vändningsfråga omfattas av de regler som gäller riksintressen enligt
dessa kapitel eller om de nationella intressena kan anses vara tillvaratag-
na på ett tillfredsställande sätt i planeringen. Paragrafen motsvarar när-
mast 6 kap. 2 § naturresurslagen. Bestämmelsens motiv i övrigt finns i
prop. 1985/86:3 s. 119 f samt s. 199 f.

ANDRA AVDELNINGEN

Skydd av naturen

5.1.7 7 kap. Skydd av områden

Allemansrätt m.m.

1 § Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen
skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den.

Möjligheten att vistas i naturen är viktig för människans rekreation och
avkoppling. Tillgången till naturen bidrar dessutom till att skapa förståel-
se for betydelsen av en god miljö och allmänhetens engagemang kan öka
i frågor om natur och miljö. Det är därför självklart att miljöbalken inne-
håller bestämmelser som har avseende på allemansrätten. I det grundläg-
gande miljöinriktade tänkande som skall spridas till alla som på olika sätt
kan påverka miljön ingår som en naturlig del att värna om allemansrät-
ten.

Prop. 1997/98:45

För denna paragraf, som delvis motsvarar 1 § naturvårdslagen, gäller
underförstått den grundläggande utgångspunkten att alla skall ha tillgång
till naturen enligt allemansrätten. Sedan den 1 januari 1995 finns i rege-
ringsformens paragraf om egendomsskydd, 2 kap. 18 §, ett uttryckligt
förbehåll för allemansrätten. I balken finns kompletterande bestämmelser
som omedelbart syftar till att trygga allmänhetens friluftsliv. Allemans-
rätten och friluftslivet skyddas tydligast i bestämmelserna om naturreser-
vat (7 kap. 4 §), strandskyddsområde (7 kap. 13 §), vilthägn (12 kap.
11 §) och stängselgenombrott (26 kap. 11 §).

Allemansrättens innebörd berörs i avsnitt 4.12. Där visas även hur
miljöbalken skall verka för att friluftsliv inte bedrivs på ett sätt som kan
vara skadligt för naturen.

Enligt paragrafen, som utformats enligt Lagrådets förslag, skall alla
som vistas i naturen visa hänsyn och varsamhet. För att detta syfte skall
framgå tydligare har paragrafen justerats i förhållande till remissförsla-
get. Paragrafen avser också att ge uttryck för den grundprincip som anses
gälla vid utövandet av allemansrätten och som brukar sammanfattas med
uttrycket "inte störa, inte förstöra".

Nationalpark

2 § Ett mark- eller vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens
medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara
ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga
tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.

I paragrafen anges förutsättningarna för att inrätta en nationalpark. De
bestämmelser som gäller idag och finns i 4 § naturvårdslagen har förtyd-
ligats på två sätt. Dels anges att även vattenområden kan avsättas som
nationalpark, dels erinras om att regeringens beslut om nationalpark
förutsätter riksdagens medgivande.

Syftet med en nationalpark skall vara att bevara ett större samman-
hängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd. Natur-
ligtvis hindrar inget att flera olika landskapstyper förekommer i en stor
nationalpark.

Vid tolkning av bestämmelsen kan ledning hämtas från förarbetena till
1952 års naturskyddslag. I Naturskyddsutredningens betänkande Förslag
till ny naturskyddslag m.m. (SOU 1951:5) anges att nationalparker har
som syfte att åt samtid och eftervärld såsom en hela nationens tillhörighet
skydda sammanhängande större områden, vilka utgör karakteristiska
prov på ursprungliga eller av kulturinflytelser relativt oberörda land-
skapstyper med tillhörande ytbildning, djurvärld och växtvärld. Parkerna
skall enligt uttalandet bilda centralhärdar för vetenskaplig forskning men
samtidigt i princip stå öppna för envar (a. bet. s. 85). I motiven till natur-
vårdslagen betonades att parkerna normalt skall vara tillgängliga för
turister, t.ex. genom bilvägar till parkernas närhet, vandringsleder och
raststugor (prop. 1964:148, s. 40). Turismen skall dock inte få medföra
att områdenas ursprungliga karaktär går förlorad.

Prop. 1997/98:45

Endast mark- eller vattenområden som ägs av staten far ingå i natio-
nalparker. Av detta följer att bildandet ofta måste föregås av omfattande
fastighetsköp. Om inte frivilligt förvärv går att genomföra finns möjlig-
het för staten att tillgripa expropriation med stöd av 2 kap. 9 § expropria-
tionslagen.

Föreskrifter om allmänhetens uppträdande i en nationalpark kan med-
delas med stöd av 30 § i detta kapitel. Dessutom innebär de allmänna
hänsynsreglema och hushållningsbestämmelsema i 2-4 kap. att den som
bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utanför t.ex. en nationalpark
skall iaktta hänsyn och försiktighet så att skada inte uppkommer på de
värden som den berörda nationalparken avser att skydda, se särskilt

2 kap. 3 § och 3 kap. 6 §. Även i andra lagar finns bestämmelser som
skyddar nationalparker. Exempelvis får enligt 3 kap. 6 § minerallagen
undersökningsarbete inte ske i en nationalpark.

3 £ Föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker och om in-
skränkningar i rätten att använda mark eller vatten inom nationalparker
får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer.

I paragrafen ges efter förebild i 5 § naturvårdslagen ett bemyndigande att
meddela föreskrifter om dels vård och förvaltning av nationalparker, dels
inskränkningar i rätten att använda mark. Det senare är ett förtydligande
av gällande rätt och avser föreskrifter som innebär inskränkningar i bl.a.
sådana rättigheter som tillkommer samema enligt rennäringslagen.

För närvarande anges i nationalparksförordningen (1987:938) syftet
med och geografiska gränser för nationalparkerna. I förordningen anges
vidare hur vård och förvaltning av nationalparkerna är beskaffad. Natur-
vårdsverket har i förordningen bemyndigats att efter samråd med länssty-
relsen meddela närmare föreskrifter i sagda hänseende samt att utse
förvaltare för nationalparken. Motsvarande system kan utan svårigheter
tillämpas inom ramen för miljöbalksregleringen.

Som nämnts i kommentaren till föregående paragraf meddelas före-
skrifter om rätten för allmänheten att vistas inom nationalparker och om
ordningen i övrigt i området inte enligt denna paragraf utan med stöd av
det generella stadgandet om föreskrifter i 30 §.

Naturreservat

4 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda
och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för
friluftslivet.

Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa värde-
fulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också för-
klaras som naturreservat.

Prop. 1997/98:45

I paragrafen har naturvårdslagens skyddsformer naturreservat (7 §) och
naturvårdsområde (19 §) arbetats samman till en skyddsform som be-
nämns naturreservat. Vidare har kommun getts befogenhet, tillsammans
med länsstyrelse, att besluta om naturreservat. Historiskt har naturvården
till stor del uppfattats som en statlig angelägenhet. Eftersom naturvården
numera definitivt också betraktas som en kommunal angelägenhet är det
viktigt att kommunerna på olika sätt engageras i naturvårdsarbetet. I
avsnitt 4.13.2 redovisas regeringens överväganden för att ge kommuner-
na befogenhet direkt i lag att jämsides med länsstyrelsen besluta om bl.a.
naturreservat. Staten bör naturligtvis även i fortsättningen svara för sä-
kerställandet av områden som är värdefullast ur nationellt perspektiv.
Därigenom kan kommunerna koncentrera sina naturskyddsinsatser till
sådana mark- och vattenområden som har mer lokal betydelse.

När både länsstyrelsen och kommunen nu ges beslutanderätt bör myn-
digheterna löpande samråda om en lämplig beslutsordning. Frågan om
detta utvecklas också närmare i avsnitt 4.13.2.

Paragrafen innehåller således de förutsättningar som gäller för att bilda
ett naturreservat. Generellt kan sägas att det måste föreligga ett starkt
allmänt intresse. Enligt första stycket kan naturreservat inrättas för tre
olika syften. Inget hindrar att flera syften åberopas samtidigt.

Naturreservat kan för det första inrättas i syfte att bevara biologisk
mångfald. Stadgandet knyter an till vad som skall gälla enligt 1 kap. 1 §
andra stycket för att miljöbalkens mål skall kunna uppnås.

I miljölagstiftningen har det biologiska innehållet i miljön uppmärk-
sammats alltmer. Biologisk mångfald är numera ett centralt begrepp i
miljöarbetet och innebär delvis nya perspektiv. Med biologisk mångfald
avses variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung. I
detta innefattas landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och
de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår. Såväl mångfald
inom arter, mellan arter som av ekosystem omfattas.

Skyddsinstitutet naturreservat är ett betydelsefullt instrument i arbetet
med att upprätthålla den biologiska mångfalden. I paragrafen anges där-
för uttryckligen att naturreservat kan inrättas i syfte att bevara biologisk
mångfald. Miljöbalksutredningens förslag angav skydd av djur- och
växtlivet som ett syfte med naturreservat. På denna punkt har alltså be-
stämmelserna nu förtydligats.

Genom att bevarandet av biologisk mångfald lyfts fram som syfte för
inrättande av naturreservat markeras att en helhetssyn bör prägla använd-
ningen av skyddsinstitutet. Vid bestämmandet av gränserna för naturre-
servatet bör alltså beaktas att skyddsvärden med avseende på biologisk
mångfald kan behöva en "buffertzon". Ett naturreservat bör därför kunna
täcka en större yta än det område som är i omedelbart behov av skydd.

Naturreservat skall för det andra kunna inrättas i syfte att vårda och
bevara värdefulla naturmiljöer. Uttrycket ersätter det i 7 § naturvårdsla-
gen använda uttrycket att området särskilt skyddas eller vårdas "på grund
av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest
märkliga beskaffenhet". Exempelvis kan behovet av skydd för land-
skapsbilden och av geologiskt intressanta formationer tillgodoses med
hänvisning till att de utgör värdefulla naturmiljöer. För att närmare klar-
71

Prop. 1997/98:45

göra forhållandet till det nya skyddsinstitutet kulturreservat i 9 § har i
enlighet med Lagrådets förslag hänvisningen till kulturmiljö utgått ur
första stycket i förevarande paragraf. Det bör dock observeras att det inte
finns något hinder mot att som naturreservat skydda ett områden som
utöver värdefull naturmiljö också kan karaktäriseras som ett kulturpräglat
landskap. Tvärtom kan det i många fall vara så att naturmiljöns
skyddsvärde höjs just genom anknytningen till det kulturpräglade land-
skapet.

Syftet med naturreservat kan for det tredje vara att tillgodose behov av
områden för friluftslivet. Skydd bör finnas for både "närområden" vid
större tätorter och områden på längre avstånd från större tätorter. Av 13 §
i detta kapitel framgår att även strandskyddsområden har som syfte att
trygga förutsättningarna for allmänhetens friluftsliv.

Enligt vad som har sagts i avsnitt 4.13.2 kompletteras bl.a. bestämmel-
serna om naturreservat med regler for att ännu tydligare genomföra EG:s
fågeldirektiv (79/409/EEG) samt art- och habitatdirektiv (92/43/EEG). I
denna paragraf sker detta genom andra stycket. Där anges att naturreser-
vat skall kunna inrättas på ett område som behövs for att skydda, åter-
ställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer for
skyddsvärda arter. Enligt fågeldirektivet föreligger särskilda förpliktelser
att skydda livsmiljöer för flyttfåglar och de fågelarter som tagits upp i
direktivets bilaga 1. Särskild hänsyn skall då tas till utrotningshotade
arter, arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön, arter som
anses som sällsynta på grund av att populationema är små eller den lo-
kala utbredningen begränsad samt andra arter som kräver speciell upp-
märksamhet på grund av den särskilda karaktären hos deras livsmiljö.
Medlemsländerna skall alltså vidta de åtgärder som krävs för att bevara
och återställa tillräckligt varierade livsmiljöer for bl.a. samtliga fågelarter
inom landet. I första hand skall åtgärderna omfatta avsättandet av skyd-
dade områden, skötsel inom och utanför dessa områden, återställandet av
förstörda biotoper samt nyskapandet av biotoper. Som en naturlig del i
arbetet med att bevara arter och livsmiljöer bör följaktligen betraktas
återställandet och nyskapandet av lämpliga områden. Det kompletterande
stycket i denna paragraf avser att möjliggöra ett långsiktigt säkerställande
av områden som har nyskapats eller återställts och som är viktiga for
fauna och flora eller utgör värdefulla biotoper.

Till skillnad från nationalparker kan naturreservat inrättas på fastighe-
ter som ägs av kommuner eller enskilda. Detta gäller även om markäga-
ren skulle motsätta sig bildandet. Markägaren har dock rätt till ersättning
när pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt
försvåras.

Enligt 2 kap. 9 § expropriationslagen kan expropriation ske för att be-
vara ett område som naturreservat. Expropriation kan dock vara av bety-
delse endast i undantagsfall, där det står klart att bestämmelserna för
områdets utnyttjande och vård blir så ingripande att ett mycket begränsat
utrymme finns kvar for markägarens förfogande och samtidigt förhand-
lingar om förvärv av området inte lett till någon uppgörelse.

5 § 1 ett beslut om att bilda naturreservat skall skälen för beslutet anges.

Prop. 1997/98:45

I beslutet skall också anges de inskränkningar i rätten att använda
mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet,
såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, upplag, schakt-
ning, täkt, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och
användning av bekämpningsmedel. En inskränkning får innebära att
tillträde till området förbjuds under hela eller delar av året.

Om det senare visar sig finnas nya skäl eller behövas ytterligare in-
skränkningar för att uppnå syftet med skyddet, får länsstyrelsen eller
kommunen meddela beslut om detta.

Enligt paragrafens första stycke skall skälen för beslutet anges när ett
naturreservat inrättas. Kravet innebär att det syfte som föranlett bildandet
skall anges och att skälen skall utvecklas. Det är således inte tillräckligt
att använda de kortfattade formuleringarna i 4 §.

Enligt det andra stycket skall beslutet innehålla de inskränkningar som
skall gälla i markanvändningen. Föreskrifterna skall inte vara mer ingri-
pande än vad som krävs för att tillgodose syftet med reservatet men de
måste samtidigt utformas så att skyddet blir effektivt. I lagtexten anges
som exempel på inskränkningar förbud mot bebyggelse, uppförande av
stängsel, upplag, schaktning, täkt, uppodling, dikning, plantering, av-
verkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. Från praxis
kan tilläggas förbud mot att ändra befintlig byggnad eller anläggning till
att tillgodose annat än lantbrukets behov, anlägga väg, campingplats,
brygga eller luftledning, utföra muddring, uppföra flaggstång eller mast,
anbringa tavla eller skylt, ta bort eller skada stenmur eller odlingsröse, ta
bort döda träd och vindfallen samt bränna ris. Naturvårdslagens motsva-
rande stadgande för naturreservat har även använts för att förbjuda mera
tillfälliga verksamheter, såsom förande av motordrivet fordon på land
eller i vatten, ridning samt anordnande av orienteringstävling eller skytte
(Jonzon m.fl., Naturvårdslagen, 1988, s. 78). Föreskrifter som har avse-
ende på flygning skall överensstämma med luftfartslagstiftningen.

Enligt det andra stycket får föreskrifter vidare innebära förbud mot
tillträde. Föreskrifter om inskränkning av rätten till tillträde kan behöva
meddelas bl.a. för att förhindra störning av djur, framför allt under sär-
skilt känsliga perioder, t.ex. reproduktions- och häckningstid.

Föreskrifter enligt det andra stycket kan innebära att en åtgärd far utfö-
ras endast efter tillstånd. Det normala bör dock vara att tillstånd inte kan
meddelas. Även i sådana fall kan dock undantagsvis åtgärden fa ske efter
dispens enligt 7 § andra stycket i detta kapitel. Förhållandet mellan till-
stånd och dispens kommenteras i anslutning till nyssnämnda paragraf.

Inskränkningar i rätten att använda mark riktar sig inte bara till fastig-
hetsägare, utan även till innehavare av nyttjanderätt och andra rättigheter
av sakrättslig karaktär. Inskränkningarna gäller även mot ny ägare eller
innehavare av rätten. Föreskrifterna riktar sig dessutom mot allmänhet
som, med eller utan lov, vidtar angivna åtgärder. I rättsfallet NJA 1986
s. 572 ansågs ett förbud mot nybyggnad inom Kullabergs naturreservat
gälla även för en person som utan markägarens tillstånd hade uppfört ett
konstverk.

Prop. 1997/98:45

Det har ansetts möjligt att reglera även verksamheter som bedrivs utan-
för reservatet men som kan få skadliga effekter i reservatet. Förbud kan
exempelvis meddelas mot dikning som skulle skada en mosse inom
reservatet (Jonzon m.fl., Naturvårdslagen, 1988, s. 78). Oavsett innehål-
let i reservatsföreskriftema följer det dock av miljöbalken att den som
bedriver verksamhet eller vidtar åtgärd utanför naturreservatet skall ta
hänsyn till reservatet, se författningskommentaren till 2 §. Vidare bör
erinras om att värden som naturreservatet syftar till att skydda också
värnas genom t.ex. regler om markavvattning i 11 kap. 13 och 14 §§ samt
reglema i 12 kap. 6 och 8 §§ om samrådsskyldighet respektive miljöhän-
syn i jordbruket.

Enligt paragrafens tredje stycke far länsstyrelsen eller kommunen
meddela beslut om nya skäl och inskränkningar för befintliga naturreser-
vat.

6 § Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturreservat, får
länsstyrelsen eller kommunen förplikta ägare och innehavare av särskild
rätt till fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området

1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tält-
platser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,

2. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars
inte har rätt att vistas,

3. utförs gallring, röjning, slåtter, plantering, betesdrift, avspärrning
eller liknande åtgärder, eller

4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark- och
vattenförhållanden.

Enligt paragrafen, som förutom den fjärde punkten motsvarar 9 § natur-
vårdslagen, far ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet tåla
vissa intrång. Exempel ges i fyra punkter. De två första punkterna avser
främst att göra området mer tillgängligt för allmänheten. Dessa punkter
har i första hand betydelse vid reservat som helt eller delvis har som syfte
att tillgodose behov av områden för friluftsliv. Den första punkten kan
dock användas även för att undvika att allmänheten i alltför stor omfatt-
ning besöker ett område som har betydelse för djur- eller växtlivet. Ge-
nom att anlägga angivna anordningar i mindre utsatta områden kan all-
mänheten styras bort från de känsliga områdena.

Utöver de i första punkten angivna exemplen kan nämnas utmärkning
av och information om reservatet, fågeltom eller någon särskild anord-
ning som har anknytning till det syfte som utgjort grund för inrättandet
av reservatet.

Med stöd av den andra punkten kan allmänheten beredas tillträde till
områden som inte är tillgängliga enligt allemansrätten. Det kan t.ex. vara
nödvändigt att allmänheten passerar en tomt för att kunna nå en bad-
strand. En föreskrift får inte innebära att allmänheten ges rätt till annat än
tillträde, såsom tältning på annans tomt.

I den tredje punkten nämns gallring, röjning, slåtter, plantering, betes-
drift, avspärrning och liknande åtgärder. Åtgärderna har betydelse när ett

Prop. 1997/98:45

värdefullt djur- eller växtliv skall bevaras eller utvecklas. De har vidare
betydelse när ett värdefullt kulturlandskap skall bevaras.

Den fjärde punkten är ny i förhållande till naturvårdslagens motsva-
rande regler. I 28 kap. 1 § regleras möjligheten att få tillträde till ett
område för förberedande undersökningar innan beslut fattas om att om-
rådet skall avsättas till naturreservat. Det är även angeläget att undersök-
ningar av djur- och växtarter samt mark- och vattenförhållanden kan
företas fortlöpande sedan reservatet inrättats. På så sätt kan följas upp att
vidtagna skötselåtgärder får önskad effekt och att syftet med naturreser-
vatet uppfylls.

Med stöd av paragrafen kan åtgärder vidtas endast inom det skyddade
området. Den kan alltså inte användas för att få till stånd en bilväg eller
en vandringsled till området.

7 £ Länsstyrelsen eller kommunen får helt eller delvis upphäva beslut
som den har meddelat enligt 4-6 §§, om det finns synnerliga skäl.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter
som den har meddelat för ett naturreservat, om det finns särskilda skäl.
Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.

Att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall innan det beslutas om upp-
hävande eller dispens för ett sådant särskilt skyddsområde eller särskilt
bevarandeområde som anges i 28 § följer av 29 §.

Beslut om upphävande eller dispens får meddelas endast om intrånget
i naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning på naturreservatet eller
på något annat område.

Avsikten med ett beslut om inrättande av naturreservat skall vara att
skapa ett definitivt skydd. Endast undantagsvis skall avsteg från skyddet
kunna göras. Normalt skall undantag inte tillåtas för exploateringsföre-
tag. Innan beslut fattas av någon vikt bör Naturvårdsverket få yttra sig.
Vidare skall mellan länsstyrelse och kommun regelmässigt förekomma
samråd när fråga om undantag kommer upp.

Enligt paragrafens första stycke krävs synnerliga skäl för att länsstyrel-
sen eller kommunen skall kunna helt upphäva reservatet, inskränka grun-
den för reservatet eller upphäva föreskrifter för reservatet. Kravet på
synnerliga skäl kan vara uppfyllt om en väsentlig ändring har skett av
området. Detta kan också vara fallet om en detaljplan eller områdesbe-
stämmelser väsentligt har förändrat förutsättningarna för det skyddade
området. Förutsättningarna för upphävande av ifrågavarande beslut be-
rörs även i avsnitt 4.13.2.

Med stöd av det andra stycket får länsstyrelsen och kommunen i en-
skilda fall meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för
naturreservat. Enligt ett tillägg i bestämmelsen måste särskilda skäl före-
ligga för att dispens skall få meddelas. Utgångspunkten skall alltså vara
att den åtgärd som avses med dispensansökan har förbjudits i reservatsfö-
reskriftema och den skall därför få utföras endast i undantagsfall.

Prop. 1997/98:45

Dispens förutsätter dessutom att övriga relevanta regler i balken är
uppfyllda. I förevarande kapitel bör reglerna i 25 och 26 §§ om intres-
seprövning observeras (se även avsnitt 4.13.3 om intresseprövningen).
Vidare skall t.ex. de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. beaktas. Förutom
bestämmelserna i balkens första avdelning finns vissa förutsättningar för
att meddela dispens också i bl.a. 16 kap. Tillämpningen av dessa andra
bestämmelser skall ske med utgångspunkt i reservatets syfte (jfr 26 § i
förevarande kapitel).

En föreskrift för ett naturreservat kan i enlighet med vad som anfördes
vid 5 § innebära att en viss åtgärd inte far utföras utan tillstånd. Bestäm-
melsen i nu behandlad paragrafs andra stycke avser föreskrifter som inte
anger att tillstånd kan meddelas. Trots att förbudet verkar vara undan-
tagslöst kan dock dispens meddelas av länsstyrelsen och kommunen. Det
är inte likgiltigt om den ena eller andra formen av föreskrift väljs. Valet
har betydelse på åtminstone två sätt. För det första är - om annat inte
anges i reservatsföreskriftema - förutsättningarna för tillstånd lättare att
uppfylla än förutsättningarna för dispens. För det andra har valet betydel-
se från ersättningssynpunkt. Om en föreskrift innebär att det är förbjudet
att vidta en åtgärd utan tillstånd, betalas enligt 31 kap. 5 § första stycket
ersättning först sedan tillståndsprövning har skett och tillstånd då vägrats
eller försetts med villkor. Om däremot föreskriften inte ger någon möj-
lighet till tillstånd skall ersättningen betalas genast. Med stöd av 31 kap.
15 § kan dock fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka ersättningen
om dispens meddelas senare. Liksom i strandskyddsbestämmelsema har i
det andra stycket lagts till en upphörandetidpunkt för dispenser. Åtgärden
måste ha påbörjats inom två år och avslutats inom fem år från det att
beslutet vann laga kraft.

Paragrafens tredje stycke innehåller en erinran om att det fordras tillå-
telse av regeringen för att meddela beslut om upphävande eller dispens
beträffande skydd som gäller för sådant särskilt skyddsområde eller
särskilt bevarandeområde som anges i 28 §. Stycket har i huvudsak ut-
formats i enlighet med Lagrådets förslag och motsvarar 12 § första
stycket sista meningen naturvårdslagen såsom den lyder efter den 1 juli
1997 (SFS 1997:338). Särskilda skyddsområden och särskilda bevaran-
deområden har en speciell status med hänsyn till Sveriges åligganden
enligt EG:s fageldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv
(92/43/EEG). Skyldigheten att inhämta regeringens tillåtelse regleras i
29 § första stycket. Enligt andra stycket i samma paragraf undantas från
denna skyldighet de fall då det är uppenbart att den ifrågavarande verk-
samheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på områdets
naturvärden.

Enligt paragrafens fjärde stycke får beslut om upphävande enligt första
stycket eller dispens enligt andra stycket meddelas endast om intrånget i
naturvårdsintresset kompenseras i skälig utsträckning. Paragrafen har i
gällande rätt en motsvarighet endast när beslutet avser en skyddad våt-
mark. Den har i miljöbalken utvidgats till att gälla beslut beträffande
samtliga naturreservat, förutsatt att intrång sker i ett naturvärde. Skälen
för detta behandlas i avsnitt 4.13.2. Där lämnas också upplysning om att

Prop. 1997/98:45

frågan om kompensationssystemet gjorts till föremål för ytterligare ut-
redning och beredning i särskild ordning.

Kompensationen kan bestå i att ett annat område av motsvarande in-
tresse för naturvården skyddas. Kompensationen kan även bestå i åtgär-
der som ökar naturvärdet av ett annat skyddat område. Exempelvis kan
restaurering av en igenväxt fågelsjö kompensera förlust av en annan
våtmark.

Såsom kompensationsregeln har utformats i miljöbalken skall en skä-
lighetsbedömning göras. Kompensationen bör bestämmas på ett sätt som
rimligen kan anses motsvara intrånget. Om intrånget är alldeles obetyd-
ligt bör det dock kunna tillåtas utan gottgörelse. Det åligger beslutsmyn-
digheten att se till att denna förutsättning är uppfylld.

Med kompensation avses inte ekonomisk gottgörelse. För att detta
skall framgå tydligare har lagtexten kompletterats i förhållande till Mil-
jöbalksutredningens förslag. Bestämmelsen påverkar således inte möjlig-
heten att enligt 16 kap. 9 § 1-2 ålägga verksamhetsutövaren kostnads-
ansvar för intrånget.

Beträffande naturreservat som omfattas av Sveriges internationella
åtaganden, främst våtmarkskonventionen (SÖ 1975:76) samt EG:s fågel-
direktiv och art- och habitatdirektiv, bör kompensationsskyldighet alltid
föreskrivas.

Bestämmelsen omfattar inte tillstånd som ges med stöd av en reser-
vatsföreskrift som uttryckligen tillåter att en åtgärd far ske sedan tillstånd
har inhämtats. Om länsstyrelsen anser att kompensationsåtgärder ändå
bör krävas i ett sådant fall, kan detta ske med stöd av 16 kap. 9 § 3.

Kompensationsåtgärder kan med stöd av 28 kap. 2 § utföras på annans
fastighet mot fastighetsägarens vilja. Om kompensationen innebär att ett
område på fastigheten skyddas, får dock inte skyddet gå så långt att
pågående markanvändning avsevärt försvåras. I så fall bör området göras
till naturreservat vilket kan ge rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 §.

8 § Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte
strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygg-
lagen (1987:10). Mindre avvikelser får dock göras, om syftet med planen
eller bestämmelserna inte motverkas.

Paragrafen ger uttryck för principen att inrättande och ändring av natur-
reservat skall överensstämma med den fysiska planeringen enligt plan-
och bygglagen. Reservaten måste alltså anpassas till berörda detaljplaner
och områdesbestämmelser. Detta motsvarar vad som gäller idag enligt
naturvårdslagen.

Enligt plan- och bygglagen har kommunerna det avgörande inflytandet
över hur bebyggelsen utvecklas i kommunen. En del remissinstanser,
t.ex. Naturskyddsföreningen, har ifrågasatt om inte områdesskyddet
enligt miljöbalken borde överordnas planer enligt plan- och bygglagen.
Från och med den 1 januari 1996 har plan- och bygglagen ändrats i avsikt
att stärka miljöhänsynen vid den fysiska planeringen. I propositionen
med förslag till ändringarna, som godkändes av riksdagen, anges att den
fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen skall ses som integrerad

Prop. 1997/98:45

del i en samlad miljöpolitik (prop. 1994/95:230, bet. 1995/96:BoUl, rskr.
1995/95:30). Mot bakgrund av detta bör förutsättningarna vara bättre för
att de intressen som kan komma att skyddas genom naturreservat beaktas

1 detaljplaner och områdesbestämmelser. Vidare kan tilläggas att enligt

2 kap. 1 § andra stycket plan- och bygglagen skall de hushållningsbe-
stämmelser som finns i naturresurlagen tillämpas vid planläggning. Des-
sa bestämmelser arbetas nu in i 3 och 4 kap. miljöbalken.

Genom detaljplan regleras markens användning och bebyggelsen. För
begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan far
områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översikts-
planen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt balkens

3 och 4 kap. tillgodoses. Översiktsplanen anger i stort hur mark- och
vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen
bör ske. Översiktsplanen är inte rättsligt bindande.

Det kan ibland uppstå tveksamhet om vad en detaljplan eller områdes-
bestämmelser innebär. Detta bör lösas genom samråd mellan länsstyrel-
sen och kommunen.

Bestämmelsen tillåter mindre avvikelser från detaljplanen eller områ-
desbestämmelserna, förutsatt att syftet med planen eller bestämmelserna
inte motverkas. Vid tveksamhet om mindre avvikelser bör fa ske skall
länsstyrelsen samråda med kommunen.

Av 16 kap. 4 § följer att inte heller tillstånd eller dispens för åtgärder i
skyddade områden far strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser.

Kulturreservat

9 § Ett mark- eller vattenområde får förklaras som kulturreservat i syfte
att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. På ett sådant område
skall bestämmelserna i 4-6 §§ tillämpas. Att det inom ett område finns en
byggnad eller anläggning som är skyddad som byggnadsminne, kyrkligt
kulturminne eller fast fornlämning enligt lagen (1988:950) om kultur-
minnen m. m. hindrar inte att området förklaras som kulturreservat.

I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 7 och 8 §§.

Det har i praxis visat sig föreligga ett behov av att tillämpa de regler som
arbetas in i miljöbalken på kulturlandskap som präglas av äldre tiders
hävd och brukningsformer eller som innehåller värdefulla kulturland-
skapselement. Av denna anledning införs den nya skyddsformen kultur-
reservat i miljöbalken. Skälen för detta utvecklas ytterligare i avsnitt
4.13.4.

Beteckningen kulturreservat skall användas när kulturmiljön är det hu-
vudsakliga skälet för att ett område skall skyddas. Skyddsformen kom-
pletterar bestämmelserna om naturreservat i 4 §. För att förhållandet
mellan de två skyddsformema skall framgå klart har i enlighet med Lag-
rådets förslag begreppet kulturmiljöer utgått ur naturreservatsparagrafen.
Samma begrepp har emellertid inte, som Lagrådet föreslagit, förts in i
förevarande paragraf. Skälet till detta är att kulturmiljöbegreppet för

Prop. 1997/98:45

tanken till det skydd som i första hand bör åstadkommas genom kultur-
minneslagstiftningen.

När det gäller hänvisningen i andra stycket till 7 § bör här sägas att
kompensationsregeln i sistnämnda paragraf självfallet också omfattar
intrång i kulturlandskapets värden. Skäl finns också att erinra om den
intresseprövning som det meddelas regler om i 25 och 26 §§.

Av hänvisningen till 8 § följer att beslut i frågor om bildande och änd-
ring av kulturreservat inte far strida mot detaljplan eller områdesbestäm-
melser. Mindre avvikelser far dock ske om syftet med planen eller be-
stämmelserna inte motverkas.

I likhet med vad som har anförts i författningskommentaren till 2 § och
5 § skall den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utanför
ett kulturreservat iaktta hänsyn så att skada på reservatet inte uppkom-
mer.

Naturminne

10 § Ett särpräglat naturföremål får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som naturminne, om det behöver skyddas eller vårdas särskilt.
Förklaringen får omfatta även det område på marken som krävs för att
bevara naturföremålet och ge det behövligt utrymme.

Vad som i 5-8 §§ föreskrivs om naturreservat skall gälla även för na-
turminnen.

Med skyddsformen naturminne avses i första hand inte att skydda ett
område utan ett föremål. Som framgår av paragrafens första stycke kan
dock ett område kring föremålet ingå i skyddet.

Det finns närmare ettusenfemhundra naturminnen i Sverige, varav de
flesta utgör botaniska minnesmärken, ofta träd såsom Rumskullaeken
("Kvilleeken") i Vimmerby kommun som anses vara Sveriges största träd
och sannolikt över 1 000 år gammal. Exempel på andra skyddade föremål
är flyttblock, raukar och andra stenformationer samt jättegrytor. Det är
numera relativt ovanligt att föremål förklaras som naturminnen.

Om ett större antal föremål avses att skyddas är det normalt bättre att
tillgripa skyddsformen naturreservat.

I likhet med vad som har anförts i författningskommentaren till 2 § och
5 § skall den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd i anslut-
ning till eller utanför ett naturminne iaktta hänsyn så att skada på skydds-
obj ektet inte uppkommer.

Biotopskyddsområde

11 § Mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade
djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras
som biotopskyddsområde. Sådana förklaringar får avse enskilda områ-

Prop. 1997/98:45

den eller samtliga områden av ett visst slag inom landet eller del av
landet.

Inom biotopskyddsområde får inte bedrivas verksamhet eller vidtas
åtgärder som kan skada naturmiljön. Om regeringen förordnar att samt-
liga områden av visst slag skall vara biotopskyddsområden, får den i
samband med beslutet meddela föreskrifter om att dispens kan medges
för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Dispens får endast medges
om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta
de åtgärder som behövs för att vårda biotopskyddsområde. Innan det
vidtas någon åtgärd skall den som äger eller har särskild rätt till områ-
det underrättas särskilt.

Ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla omedelbart även om det
överklagas.

År 1991 infördes i 21 § naturvårdslagen en ny skyddsform för värdefulla
småbiotoper (prop. 1990/91:90, bet. 1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338).
Sedan Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen utrett och föreslagit vilka
biotoper som borde omfattas av de nya bestämmelserna om biotopskydd,
kompletterades regleringen fr.o.m. den 1 januari 1994 genom ett antal
nya paragrafer (19 a-h §§) i naturvårdsförordningen.

Förevarande paragraf i miljöbalken motsvarar i huvudsak naturvårds-
lagens reglering. Enligt paragrafens första stycke kan mindre mark- eller
vattenområden som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter eller
som annars är särskilt skyddsvärda förklaras som biotopskyddsområden.
Skyddet omfattar livsmiljöer för hotade djur- eller växtarter, även om det
mark- eller vattenområde som skyddas i sig inte har några unika egen-
skaper. Skyddsformen skall dock användas endast i fall då ett generellt
skydd är önskvärt och då det är möjligt att klart avgränsa skyddsobjektet.
Det krävs därför att biotoperna uppfyller vissa krav på ekologisk stabili-
tet. Sådana naturvårdsproblem som mera allmänt beror på brukningsme-
toderna inom jord- eller skogsbruket bör i första hand lösas med tillämp-
ning av andra bestämmelser om naturvårdshänsyn i balken och i
skogsvårdslagen.

De områden som bör omfattas av biotopskyddet kan vara av varierande
storlek. Det skall dock enligt lagtexten vara fråga om mindre områden.
Om större markområden behöver skyddas bör de i stället förklaras som
naturreservat.

För vissa biotoper kan en exakt definition ges så att det inte krävs be-
slut i varje enskilt fall om skyddets omfattning. Ett sådant generellt
skydd gäller idag enligt 19 a § naturvårdsförordningen för alléer, källor
med omgivande våtmark i jordbruksmark, odlingsrösen i jordbruksmark,
pilevallar, småvatten och våtmarker i jordbruksmark, stenmurar i jord-
bruksmark samt åkerholmar. Länsstyrelsen får enligt nämnda bestäm-
melse i naturvårdsförordningen medge undantag från förbudet om det
finns särskilda skäl.

Andra biotoper kan inte definieras exakt i författningstext. Beslut om
skyddets omfattning måste i sådana fall fattas i varje enskilt fall. Enligt
19 b § naturvårdsförordningen får skogsvårdsstyrelsen i enskilda fall

Prop. 1997/98:45

besluta att biotopskydd skall gälla för brandfält, lövbrännor, äldre natur-
skogsartade lövbestånd, äldre naturskogsartade ädellövskogsbestånd,
örtrika allundar, ravinskogar, örtrika bäckdråg, urskogsartade barrskogs-
bestånd, ädellövsumpskogar, örtrika sumpskogar, äldre skogsbeten,
åsgranskogar, kalkbarrskogar, rik- och kalkkärr i skogslandskapet, alkärr,
gamla hassellundar, källor med omgivande våtmarker inom områden som
omfattas av bestämmelserna i skogsvårdslagen, myrholmar inom områ-
den som omfattas av bestämmelserna i skogsvårdslagen samt ras- eller
bergbranter inom områden som omfattas av bestämmelserna i
skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsen skall i beslutet ange gränserna för
den skyddsvärda biotopen.

Även länsstyrelsen har getts möjlighet att peka ut enskilda biotoper.
Detta får enligt 19 c § naturvårdsförordningen ske beträffande biotoperna
rik- och kalkkärr i jordbruksmark, naturliga ängar och naturbetesmarker
samt naturliga bäckfåror och ras- eller bergbranter för mark som inte
omfattas av skogsvårdslagen. I länsstyrelsens beslut skall anges gränser-
na för den skyddsvärda biotopen.

De tidigare nämnda s.k. 19 a §-biotopema skyddades i hela landet med
omedelbar verkan i och med att de togs in i naturvårdsförordningen.
Första stycket i paragrafen kompletteras nu så att biotopskyddsområden
av detta slag skall kunna skyddas i en viss del av landet.

Enligt paragrafens andra stycke är det förbjudet att inom biotop-
skyddsområdet bedriva verksamhet eller vidta åtgärder som kan skada
områdets naturmiljö. Istället för termen arbetsföretag som finns i natur-
vårdslagen används i balken begreppen verksamhet och åtgärd. Det
handlar således om skydd mot verksamhet eller åtgärder som har karaktä-
ren av ett nyttiggörande av marken. Utöver förbudet som stadgas i detta
stycke lär det sällan bli aktuellt att med stöd av 30 § meddela ordningsfö-
reskrifter för allmänheten inom biotopskyddsområden.

Andra meningen i paragrafens andra stycke ger möjlighet för regering-
en att meddela föreskrifter om att dispens får medges från det förbud som
normalt gäller. Dispens får endast medges om det finns särskilda skäl.
Dessa bestämmelser i miljöbalken motsvarar i sakligt hänseende inne-
hållet i 19 a § andra stycket naturvårdsförordningen. I detta sammanhang
erinras om intresseprövningsreglema i 25 och 26 §§.

Enligt paragrafens tredje stycke får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer vidta de åtgärder som behövs för att vårda de
skyddade biotoperna. Innan någon åtgärd vidtas skall den som äger eller
har särskild rätt till området underrättas. Behov av vård finns särskilt för
de kulturpräglade biotoperna i odlingslandskapet, som ofta måste hävdas
för att bibehållas i ursprungligt skick. Där så är möjligt bör markägarens
uppfattning eller brukarens kunskaper och resurser tas till vara för detta
ändamål. Lämpligen sker detta genom att myndigheten träffar avtal med
ägaren eller brukaren om att denne mot ersättning håller biotopen i stånd.
Om detta inte är möjligt far myndigheten själv vidta nödvändiga åtgär-
der, sedan markägaren har underrättats.

Biotopskyddet avser endast åtgärder inom biotopskyddsområdet. I lik-
het med vad som har anförts i författningskommentaren till 2 § och 5 §
skall dock även den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd
81

Prop. 1997/98:45

6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

utanför ett biotopskyddsområde iaktta hänsyn så att skada inte uppkom-
mer på det berörda biotopskyddsområdet. Vidare kan värden som biotop-
skyddsreglema syftar till att skydda också värnas genom reglerna om
markavvattning i 11 kap. 13 och 14 §§ samt reglerna i 12 kap. 6 och 8 §§
om samrådsskyldighet respektive miljöhänsyn i jordbruket.

Markägare och annan med särskild rätt till fastigheten kan enligt
31 kap. 4 § och 5 § fa ersättning om ett beslut om biotopskydd, även
interimistiskt, innebär att pågående markanvändning inom berörd del av
fastigheten avsevärt försvåras.

I remissyttranden över Miljöbalksutredningens förslag till bestämmelse
om biotopskydd har pekats på problem som uppkommer med anledning
av att beslut om skyddsformen inte blir gällande förrän de har vunnit laga
kraft. För att komma till rätta med dessa problem bör paragrafens komp-
letteras med regeln att ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla
omedelbart även om det överklagas. Här hänvisas dessutom till vad som
har anförts i avsnitt 4.13.2 angående vissa tillämpningsproblem som
tagits upp i remissyttranden över förslaget till miljöbalken.

Djur- och växtskyddsområde

12 § Om det utöver förbud enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller förbud och
begränsningar enligt jakt- och fiskelagstiftningen behövs särskilt skydd
för en djur- eller växtart inom ett visst område, får länsstyrelsen eller
kommunen meddela föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske
eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom områ-
det.

Enligt vad som har utvecklats i avsnitt 4.13.2 bör miljöbalken innehålla
en regel om s.k. djur- och växtskyddsområde som självständig skydds-
form efter mönster i 14 b § naturvårdslagen. En strävan med balkens
regler i detta kapitel är att de skall kunna användas bl.a. för genomföran-
de av kraven enligt EG:s fågeldirektiv samt art- och habitatdirektiv.
Genom att bibehålla en regel om djur- och växtskyddsområde skapas
alternativa möjligheter och fler instrument för att på lämpligaste sätt
genomföra det sammanhängande ekologiska nätverket "Natura 2000".

Paragrafen motsvarar, med endast redaktionella ändringar, 14 b § na-
turvårdslagen och har utformats enligt Lagrådets förslag.

Det kunde övervägas att i denna paragraf som komplement till reglerna
om biotopskyddsområden föra in bestämmelser med sikte på, inte bioto-
pen som sådan, utan på den livsmiljö (habitat) som behöver skyddas till
förmån för en viss djur- eller växtart. Naturvårdsverket har förordat en
sådan reglering och pekat på att det då skulle vara den skyddsvärda arten
som styr utformningen av områdesskyddet. I sådant fall kunde dock
reglerna avse endast förhållandevis enkla former av skydd. Föreskrifter
som utfärdas med stöd av reglerna skulle inte fa innebära att pågående
markanvändning avsevärt försvåras. Det praktiska värdet av en sådan
skyddsform är tvivelaktigt. Regeringen är således av den uppfattningen
att om det fordras ett längre gående skydd för djur- och växtlivet måste

Prop. 1997/98:45

andra och mer ingripande skyddsformer väljas, t.ex. naturreservat, för att Prop. 1997/98:45
samtliga intressen skall komma fram och kunna vägas mot varandra.

Såsom har anförts i författningskommentaren till 2 § och 5 § skall ock-
så den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd utanför ett djur-
och växtskyddsområde iaktta hänsyn så att skada på skyddsobj ektet inte
uppkommer.

Strandskyddsområde

13 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag.

Syfiet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmän-
hetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för
djur- och växtlivet.

Skyddsformen strandskydd har successivt stärkts och gäller sedan år
1975 generellt vid samtliga sjöar och vattendrag. Strandskyddets syfte
var ursprungligen enbart att trygga förutsättningarna för allmänhetens
friluftsliv men år 1994 tillkom som syfte att bevara goda livsvillkor på
land och i vatten för djur- och växtlivet (prop. 1993/94:229). Skälet till
denna utvidgning var i korthet att strävan att bevara en fullödig biologisk
mångfald hade blivit en alltmer central aspekt i naturvårdsarbetet och att
stränder som biotoper är sällsynt rika på arter och är av särskild betydelse
för den biologiska mångfalden.

14 § Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter
från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).
Området får av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs för att
tillgodose något av strandskyddets syften.

Ett beslut om att utvidga strandskyddet skall gälla omedelbart även om
det överklagas.

Paragrafens första stycket, som motsvarar 15 § andra stycket natur-
vårdslagen, innehåller huvudregeln att strandskyddet omfattar det område
som ligger mindre än 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvat-
tenstånd. Både landsidan och vattensidan utgör strandskyddsområde.
Området kan utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen när det be-
hövs för att tillgodose något av strandskyddets syften. Precis som enligt
41 § naturvårdslagen skall beslutet om utvidgning gälla omedelbart även
om det överklagas.

Det kan vara lämpligt att utvidga strandskyddet inom områden som är
av riksintresse för naturvården och friluftslivet eller som är endast obe-
tydligt påverkade av exploateringsföretag eller andra åtgärder eller som
är ekologiskt särskilt känsliga. En utvidgning bör också kunna ske i
närheten av tätorter och vid sjöar och kuster där tillgången till återstående
fria strandområden är begränsad.

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att
tillgodose strandskyddets syften inte skall vara omfattat av strandskydd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för-
ordna att ett strandskyddsområde som avses ingå i en detaljplan eller
omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10)
inte längre skall vara omfattat av strandskydd, om det finns särskilda
skäl. Upphör området att ingå i detaljplan eller att omfattas av områdes-
bestämmelser inträder åter strandskydd.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Med stöd av paragrafens första stycke får beslutas att strandskydd inte
skall gälla för områden som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose
strandskyddets syften. När syftet tidigare enbart var att tillgodose fri-
luftslivets intressen ansågs det ofta att strandskyddet kunde upphävas vid
obetydliga bäckar och tjärnar. Sedan syftet har utvidgats finns det anled-
ning att vara försiktigare med att upphäva strandskyddet. Små bäckar och
tjärnar har ofta stor betydelse för den biologiska mångfalden. Frågan om
upphävande av strandskyddet bör därför föregås av utredning om vilka
konsekvenser detta kan få för djur och växter.

Frågan om att bevara stränderna bör ses i ett långsiktigt perspektiv. Att
ett område nu är av mindre intresse för något av strandskyddets syften
behöver inte innebära att området kommer att vara ointressant i framti-
den.

Enligt paragrafens andra stycke kan beslut meddelas om att strand-
skyddet skall upphävas för ett som avses ingå i en detaljplan eller omfat-
tas av områdesbestämmelser. En förutsättning är att särskilda skäl före-
ligger. Förutsättningen är i princip densamma som för att meddela dis-
pens enligt 18 § i detta kapitel. Enbart förhållandet att området enligt en
detaljplan eller områdesbestämmelser skall bebyggas är alltså i sig inte
något särskilt skäl för att upphäva strandskyddet. Det är lämpligt att
antagandet av planen eller bestämmelserna anstår till dess att beslut har
fattats i strandskyddsfrågan.

I andra stycket sista mening anges nu uttryckligen, till skillnad från
vad som kan utläsas av 15 § ljärde stycket naturvårdslagen, att strand-
skydd återinträder om området upphör att ingå i detaljplan eller områdes-
bestämmelser. För klarhetens skull kan i anslutning till detta tilläggas att
strandskyddet självfallet återinträder utan något särskilt beslut. Det följer
av ordalydelsen i 13 §.

Såsom Lagrådet har påpekat gör sig skälen som ligger till grund för
regleringen i andra stycket normalt inte gällande i det fallet att en detalj-
plan upphävs i omedelbar anslutning till att en ny plan träder i kraft och
såväl den äldre som den nyare planen omfattar ett strandområde som är
undantaget från strandskydd, antingen genom ett beslut i anslutning till
den äldre planens tillkomst eller också genom ett särskilt undantagsbe-
slut. Bestämmelserna har därför, i enlighet med Lagrådets förslag, for-
mulerats på så sätt att, om annat inte bestäms, undantaget i dessa båda
fall består utan att särskilda skäl behöver föreligga.

Prop. 1997/98:45

Vägverket har i sitt remissyttrande över Miljöbalksutredningens förslag
i denna del framfört att område som omfattas av arbetsplan för väg också
borde kunna förordnas att inte omfattas av strandskydd. Särskilt sedan
syftet med strandskyddet utvidgats är verkets förslag betänkligt från
principiella utgångspunkter. Regeringen har därför inte funnit skäl till
någon ändring enligt förslaget.

När det gäller strandskyddets automatiska återinträde skall följande
tilläggas. Det kan tänkas att det efter strandskyddets återinträdande råder
oklarhet om det är det ursprungliga skyddet på 100 meter eller ett däref-
ter utvidgat skydd som gäller. Vidare kan förhållandena vara sådana att
strandskydd som återinträder på detta sätt träffar tomter och kvartersmark
som byggts ut i enlighet med den upphävda planen och där strandskyd-
dets syfte kan vara utsläckt. Länsstyrelsen bör i sådana fall fatta ett nytt
beslut som undanröjer oklarheten. Ett nytt beslut bör också fattas när det
råder oklarhet om strandskyddets omfattning sedan en plan har ändrats
eller sedan en plan som beslutats med stöd av 1947 års byggnadslag har
ersatts av en plan enligt plan- och bygglagen.

När det gäller frågan om vad som skall gälla beträffande strandområ-
den som ingick i fastställd plan vid utgången av juni 1975, då det gene-
rella strandskyddet inrättades, hänvisas till författningskommentaren
under 10 § lagen om införande av miljöbalken.

16 § Inom strandskyddsområde får inte

1. nya byggnader uppföras,

2. byggnader ändras så att de kan tillgodose ett väsentligen annat än-
damål än de tidigare har använts till,

3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för be-
byggelse som avses i 1 och 2,

4. andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller av-
håller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha
fått färdas fritt eller som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur-
eller växtarter, eller

5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för
djur- och växtarter.

I paragrafen förbjuds ett antal åtgärder och anläggningar i strandskydds-
område. I första hand berör förbuden fastighetsägare och innehavare av
särskild rätt till fastigheter. Reglerna riktar sig dock även till allmänhe-
ten. Paragrafen motsvarar delvis gällande rätt enligt 16 § första stycket
naturvårdslagen, men som har anförts i avsnitt 4.13.2 innebär miljöbal-
kens stadgande att bestämmelserna har anpassats till strandskyddets
utvidgade syfte. Delar av ljärde punkten och hela femte punkten i para-
grafen införs således i syfte att stärka skyddet för djur- och växtarters
livsvillkor. Dessa regler saknar alltså motsvarighet i gällande rätt.

Enligt den första punkten far inte nya byggnader uppföras inom strand-
skyddsområde. Någon definition ges inte av vad som avses med en
byggnad. Gränsdragningen är dock av mindre betydelse, eftersom den
fjärde punkten förbjuder utförande av även andra anläggningar och an-
ordningar än byggnad. Här skall endast nämnas att även flyttbara kon-
85

Prop. 1997/98:45

struktioner i vissa fall kan anses som byggnader. Exempel på detta är
stadigvarande förankrade husbåtar och husvagnar som står uppställda
under betydligt längre tid än en normal semesterperiod. Se vidare Didön
m.fl., Plan- och Bygglagen, 1995, s. 8:4.

Enligt den andra punkten råder forbud mot att ändra en befintlig bygg-
nad så att den kan tillgodose ett väsentligen annat ändamål än den tidiga-
re har använts till. För att förtydliga gällande rätt har uttrycket "för att
tillgodose" ändrats till "så att den kan tillgodose". Avgörande är nämli-
gen inte avsikten med ändringen utan hur den faktiskt kan användas.

Vanliga exempel på ändringar enligt den andra punkten är att båthus
eller sjöbodar görs om till fritidshus. Förbudet gäller även om byggnaden
efter ändringen inte upptar större yta än tidigare. Förklaringen till detta är
att en byggnad som används som bostad normalt tar i anspråk en större
tomtplats än en byggnad som används för annat ändamål.

Enligt den tredje punkten far inte utföras förberedelsearbeten för be-
byggelse inom strandskyddsområde. Grävningsarbeten nämns uttryckli-
gen i lagtexten. Ett annat exempel är trädfällning inför en kommande
bebyggelse.

Enligt den fjärde punkten är det förbjudet att i strandskyddsområde ut-
föra andra anläggningar eller anordningar som väsentligen försämrar
livsvillkoren för djur- och växtarter eller hindrar eller avhåller allmänhe-
ten från att beträda ett område där den annars skulle ha kunnat fardas
fritt. Till skillnad från de tre första punkterna är inte alla anläggningar
eller åtgärder av ett visst slag förbjudna. Anläggningen eller åtgärden är
otillåten endast om den inkräktar på något av strandskyddets syften.

En anläggning eller anordning är förbjuden inte bara om den hindrar
allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha kunnat
fardas fritt, utan redan om den avhåller allmänheten att beträda ett sådant
område. Det har alltså betydelse hur allmänheten uppfattar sin rätt till
tillträde.

Förbudet i den fjärde punkten omfattar alltid anläggningar eller anord-
ningar varigenom mark som tidigare varit tillgänglig enligt allemansrät-
ten tas i anspråk som tomt. Även anläggningar och anordningar på be-
fintlig tomt kan vara otillåtna. Utförs dessa i närheten av tomtgränsen kan
nämligen tomtplatsen utvidgas eller i vart fall ge intryck av att ha utvid-
gats.

Anläggningar eller anordningar är enligt ett tillägg i den fjärde punkten
förbjudna även när de väsentligen försämrar livsbetingelserna för djur-
och växtarter. Syftet är att bevara det allmänt sett mycket rika djur- och
växtlivet i strandområden. Skyddet avser de livsbetingelser som utgör
förutsättning för djur- och växtlivet. Primärt gäller det således inte de
exemplar av djur- och växtarter som vid ett visst tillfälle lever på den
platsen utan den miljö som arterna är beroende av för sin överlevnad.
Bestämmelser som direkt syftar till att skydda arter finns i 8 kap. och i
jakt- och fiskelagstiftningen.

Exempel på anläggningar och anordningar som enligt fjärde punkten
kan vara otillåtna är staket, bersåer, grillplatser, lekplatser, trädgårds-
gångar, flaggstänger, trädgårdsland, vägar, parkeringsplatser, camping-

Prop. 1997/98:45

platser, golfbanor, tennisbanor, upplag för sprängsten, båtupptagningsan-
ordningar, bryggor och pirar.

För att tillgodose syftet att bevara goda livsvillkor på land och i vatten
för djur- och växtarter är det nödvändigt att förbjuda även andra åtgärder
som väsentligen försämrar livsbetingelserna. Femte punkten i paragrafen
innehåller en regel om detta. Exempel på åtgärder som kan väsentligen
försämra djur- och växtarters livsbetingelser är spridande av gödsel och
bekämpningsmedel, trädfällning samt grävning. I nästa paragraf anges
dock att förbudet inte avser åtgärder som behövs för jordbruk eller
skogsskötsel.

17 § Förbuden i 16 § gäller inte

1. byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs
för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodo-
ser bostadsändamål, eller

2. verksamheter eller åtgärder som har tillåtits av regeringen enligt
17 kap. 1, 3 eller 4 § eller till vilka tillstånd har lämnats enligt denna
balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av denna balk.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att förbuden i 16 § inte skall gälla sådana byggnader, anlägg-
ningar eller anordningar som utgör komplement till bebyggelse på en
tomtplats och som förläggs längre från stranden än huvudbyggnaden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vissa generella undantag från
förbuden i 16 § och motsvarar i huvudsak 16 § tredje och fjärde stycket
naturvårdslagen.

Enligt första styckets första punkt gäller inte förbuden i 16 § anlägg-
ningar eller åtgärder som behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller
renskötseln och inte tillgodoser bostadsändamål. Anläggningen eller
åtgärden skall vara omedelbart avsedd för och behövlig för näringen samt
behöva ligga inom strandskyddsområde. Den får inte ha som syfte att
hålla allmänheten borta. Varje byggnad som är tänkt att varaktigt eller
tillfälligt ge husrum åt människor tillgodoser bostadsändamål. Baracker
för skogsarbetare och fiskebodar inredda för övernattning far alltså inte
uppföras inom strandskyddsområde.

Som jordbruk är att anse även trädgårdsskötsel bedriven i näringsverk-
samhet. Däremot anses t.ex. inte mejerier eller slakterier vara jordbruk.
Ett ridhus har av regeringsrätten vid tillämpningen av 8 kap. 1 § plan-
och bygglagen i ett visst fall ansetts som en ekonomibyggnad för jord-
bruk (RÅ 1995 ref. 93). En fiskodling anses vid tillämpningen av para-
grafen inte vara en anläggning som behövs för fisket. Som skogsbruk
anses inte sågverk eller annan förädlingsverksamhet.

För att en bisyssla skall omfattas av undantaget i den första punkten
skall näringen medföra ett tillskott av betydelse till näringsidkarens för-
sörjning. Hobbyverksamhet omfattas därför inte.

Enligt första stycket andra punkten gäller förbuden inte heller verk-
samheter eller åtgärder som redan har fatt tillstånd enligt andra bestäm-
melser i miljöbalken. Avsnitt 4.8 och författningskommentaren till 2 kap.
3 § ger ledning vid tolkningen av begreppet verksamhet i miljöbalken.

Prop. 1997/98:45

I gällande rätt undantas foretag till vilka tillstånd har lämnats enligt
4 kap. naturresurslagen, vattenlagen eller miljöskyddslagen. Någon änd-
ring sker inte av detta förhållande, bortsett från att regeringen i de fall
som hittills har prövats enligt 4 kap. naturresurslagen i fortsättningen inte
kommer att meddela tillstånd utan endast ett beslut om tillåtlighet. I
tillåtlighetsbedömningen ingår en prövning av lokaliseringen och någon
särskild strandskyddsdispens behöver därför inte inhämtas heller i fram-
tiden. Undantaget kommer emellertid att gälla även andra verksamheter
än idag. Som exempel kan nämnas täkter och vilthägn i strandskyddsom-
råden. Det bör understrykas att syftet med strandskyddsregleringen skall
beaktas som ett moment i prövningen av sådana verksamheter.

Syftet med undantaget i första styckets andra punkt är att undvika dub-
belprövning. Vid tillståndsprövningen skall beaktas att verksamheten
skall bedrivas i strandskyddsområde. Detta innebär att de förutsättningar
måste vara uppfyllda som enligt 18 § gäller för dispens. Som har an-
märkts vid nämnda paragraf måste hänsyn ofta tas till att en verksamhet
är beroende av att lokaliseras till ett strandskyddsområde. Detta gäller
särskilt vattenverksamhet.

Det förhållandet att bygglov eller marklov har meddelats för en åtgärd
innebär inte att kravet på strandskyddsdispens bortfaller. För att sökan-
den skall uppmärksammas på detta skall byggnadsnämnden enligt 8 kap.
25 § plan- och bygglagen lämna upplysning om att strandskyddsdispens
krävs.

Enligt paragrafens andra stycke får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriva att förbudet i 16 § inte skall gälla
byggnader, anläggningar eller anordningar som utgör komplement till
befintlig bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från stran-
den än huvudbyggnaden. För känsliga områden med en viss typ av be-
byggelse, exempelvis högexploaterade skärgårdsområden, bör dock
förbudet finnas kvar och eventuella avsteg behandlas dispensvägen.

18 § Länsstyrelsen får meddela dispens från bestämmelserna i 16 §, om
det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen be-
stämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller an-
nars användas för det avsedda ändamålet.

Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.

Enligt paragrafens första stycke får länsstyrelsen meddela dispens från
förbuden i 16 § när det finns särskilda skäl. Möjligheten att få undantag
från strandskyddet motsvarar således 16 a § naturvårdslagen och tillämp-
ningen skall vara lika restriktiv som regeringens tillämpning och praxis
hittills. I avsnitt 4.13.3 diskuteras med utgångspunkt från den intres-
seprövning som skall ske vid beslut i frågor enligt detta kapitel förutsätt-
ningarna att medge strandskyddsdispens. Se även vad som anförs i för-
fattningskommentarerna till 25 § och framför allt 26 §. Regeringens
uttalanden föranleds av den oro som har uttryckts över en befarad ur-
holkning av strandskyddet. Enligt regeringens mening tog de övervägan-

Prop. 1997/98:45

den som gjordes i prop. 1993/94:229 om ett differentierat strandskydd
inte tillräcklig hänsyn till behovet av att skydda friluftslivet och natur-
miljön. För klarhetens skull bör därför uttalas, när bestämmelsen nu
inarbetas i miljöbalkens regelsystem, att de angivna övervägandena inte
skall tjäna till ledning vid prövningen av dispenser.

Vid bedömningen är åtgärdens eller anläggningens art och omfattning
av intresse. Även områdets betydelse skall bedömas. Inte bara betydelsen
i dag utan även i framtiden är av intresse. Om ett strandskyddsområde är
av särskild betydelse för naturvården eller friluftslivet bör normalt aldrig
dispens medges. Även omgivningen är av intresse. Finns det i närheten
endast ett fatal andra strandområden som är tillgängliga för allmänheten
bör inte dispens medges. Stor vikt bör även läggas vid de hushållnings-
bestämmelser som finns i 4 kap.

Är platsen som det gäller belägen på redan ianspråktagen mark anses
det som ett särskilt skäl för dispens i förhållande till det rörliga friluftsli-
vet.

Som skäl för dispens åberopas ofta att platsen i fråga ligger i ett områ-
de som sällan eller aldrig besöks av någon friluftslivsidkande allmänhet
eller att stranden är oländig, stenig eller dyig eller att naturförhållandena
på annat sätt gör området olämpligt för bad och friluftsliv. Sådana skäl
brukar inte godtas som särskilda skäl för dispens.

Dispens kan ibland meddelas för komplementbyggnad. Exempel på
komplementbyggnad är gäststuga, fiskebod och uthus. Vid prövningen är
lokaliseringen avgörande. Om byggnaden förläggs i nära anslutning till
huvudbyggnaden eller om den bildar en sammanhållen enhet tillsammans
med huvudbyggnaden och andra befintliga byggnader, kan detta vara ett
särskilt skäl för att ge dispens. Ytterligare en förutsättning är dock att
kompletteringen inte medför en utvidgning av det privata området på
bekostnad av det område som är tillgängligt enligt allemansrätten.

Dispens kan vidare ges för ersättningsbyggnader. Som regel bör t.ex.
dispens ges för att återuppföra en nedbrunnen byggnad, förutsatt att den
nya byggnaden skall tjäna samma ändamål som den gamla. Ansökan bör
göras inom ett år från brandtillfallet. Naturligtvis måste dock försäkrings-
frågor fa redas ut först.

Dispens kan meddelas om en byggnad eller en anläggning skall uppfö-
ras på en plats som är väl avskild från strandområdet och därför saknar
betydelse för bad och friluftsliv. Detta kan vara fallet om stranden skärs
av genom en större väg eller järnväg eller liknande och det är klart att
den del av området som ligger på andra sidan från vattnet räknat saknar
betydelse för allmänhetens friluftsliv.

I vissa situationer kan en lucka mellan tomterna i ett redan bebyggt
tomtområde, en s.k. lucktomt, godtas för bebyggelse om tomten uppen-
barligen har förlorat sin betydelse för allmänheten och för de boende i
området. Detta kan vara fallet när det i närheten finns andra och bättre
passager till och från vattnet. Sådana dispenser bör dock inte komma i
fråga inom de högexploaterade delarna av landet.

Särskilda skäl för dispens kan vidare föreligga då en anläggning är av-
sedd för det rörliga friluftslivets behov eller i vart fall inte inskränker
allmänhetens möjlighet att nyttja stranden, t.ex. bryggor och omkläd-

Prop. 1997/98:45

ningsrum vid allmänna badplatser, raststugor, vindskydd och liknande
anordningar. Campingplatser, idrottsanläggningar, golfbanor och liknan-
de anläggningar innebär däremot normalt att allmänhetens tillträde be-
gränsas.

Vidare kan det finnas särskilda skäl att ge dispens för anläggningar
som måste ligga vid vattnet, dvs. båthamnar, båtbryggor, båthus, pirar
m.m. Uthyrning av kanoter, paddelbåtar och dylikt förutsätter också
anordningar för iläggning, upptagning och uppställning samt ofta ser-
vicebyggnader. Anläggningar av det slag som nu nämnts bör dock inte
lokaliseras till ett område som har stort rekreationsvärde.

Även i dessa fall krävs restriktivitet om det gäller dispens för enskilda
byggnader, anläggningar m.m. som tar i anspråk ett för allmänheten
tillgängligt område. Intrånget i sådana områden bör alltså begränsas.
Eventuella möjligheter till samlokalisering bör tas till vara. Behovet av
gemensamma områden för bryggor, båtplatser, båthus o.dyl. bör upp-
märksammas i kommunens översiktsplan i syfte att intrånget i strand-
skyddsområdet skall begränsas.

I samtliga exempel på situationer där skäl för dispens kan finnas, gäller
naturligtvis att dispens inte skall meddelas om de biologiska värdena
påverkas på ett icke acceptabelt sätt. Prövningen skall alltid omfatta
påverkan på både friluftslivet och djur- och växtlivet.

Vindkraftverk skall prövas enligt samma principer som gäller för andra
byggnader och anläggningar inom strandskyddsområde. Särskilda skäl
krävs alltså för dispens och bedömningen skall vara restriktiv. Även om
vindkraftverken rent fysiskt upptar en begränsad yta, kan de påverka
allmänhetens möjligheter till friluftsliv inom området runt verket nega-
tivt. Inverkan kan vidare ske på fågellivet. Anläggningsarbetena kan
naturligtvis även påverka annat djur- och växtliv.

I Boverkets allmänna råd 1995:1 Etablering av vindkraftverk på land
anförs bl.a. följande. Särskilda skäl kan t.ex. vara att anläggningen inte
inskränker nyttjandet, eftersom det avser en redan exploaterad tomtplats
som utsläckt allemansrätten och förändrat de biologiska livsbetingelser-
na, eller att den är väl avskild från strandområdet. För vindkraftens del
kan det röra möjligheten att samlokalisera vindkraftverk med andra for-
mer av exploatering, dvs. inom områden som inte längre är allemans-
rättsligt tillgängliga eller helt saknar betydelse för friluftslivet och där
exploateringen redan påverkat de biologiska livsbetingelserna. Ett annat
särskilt skäl att medge dispens kan vara att länsstyrelse eller kommuner
gemensamt gjort en noggrann analys av kustområdet inom en hel region
och därvid funnit att en vindkraftsutbyggnad inom vissa strandnära om-
råden ej kommer i konflikt med allmänhetens friluftsliv eller de biologis-
ka värdena, och i övrigt är förenlig med hushållningsbestämmelsema i
naturresurslagen. Regeringen finner för sin del att dessa råd bör tjäna till
vägledning.

Enligt 40 § fjärde stycket naturvårdslagen skall en myndighet som fin-
ner att den inte kan helt bifalla en framställning från Fortifikationsverket
eller Vägverket om strandskyddsdispens hänskjuta ärendet till regering-
ens prövning. I Miljöbalksutredningens förslag har bestämmelsen tagits
bort. Från regeringens sida finns inget att erinra mot förslaget. Ett even-
90

Prop. 1997/98:45

tuellt avslagsbeslut far därför överklagas på vanligt sätt. Försvarsmakten
har i sitt remissvar i allmänna ordalag framhållit att strandskydd inte bör
fa hindra uppförandet av anläggningar för totalförsvaret. Regeringen vill
i anledning av detta påpeka att försvarsintresset är prioriterat i hushåll-
ningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. Det kan alltså finnas anledning att
vara mindre restriktiv vid dispensprövningen av försvarsanläggningar
och vägar som med hänsyn till sin funktion måste ligga inom strand-
skyddsområde. Vidare bör uppmärksammas att miljödomstolen enligt
21 kap. 7 § andra stycket skall överlämna överklagade ärenden som är av
särskild vikt till regeringens prövning. Av samma paragraf framgår vida-
re att överlämnande alltid skall ske när det överklagade ärendet rör för-
svaret. Genom detta skapas alltså en garanti för att försvarsfrågor med
anknytning till strandskyddet far den bedömning de kan erfordra i ett
visst fall. Därmed far Försvarsmaktens remissynpunkt anses besvarad av
regeringen.

Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen enligt paragrafens första
stycke bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt
eller annars användas för det avsedda ändamålet. Begreppet mark bör i
den mening det används här kunna innefatta vattenövertäckt mark, t.ex. i
anslutning till en sjöbod som är anlagd över vattnet. Tomtplatsbestäm-
ningen skall skiljas från fastighetsbildningen. Fastigheten kan nämligen
fa en annan utsträckning än tomten. Normalt skall tomten inte få gå ner
till strandlinjen. Som alternativ till att vägra dispens kan därför dispens
meddelas varvid bestäms en mindre tomtplats än vad som normalt skulle
ha gällt. Det är i sådana fall ofta lämpligt att med stöd av 16 kap. 2 §
andra stycket ställa som villkor att ett staket sätts upp i tomtgränsen för
att därmed visa allmänheten var den far gå. Kravet på tomtplatsbestäm-
ning eller angivande av i vilken utsträckning marken får användas för
avsett ändamål är undantagslöst. När dispens meddelas för andra bygg-
nader än bostadshus bör byggnaden sällan fa ta i anspråk större tomt än
byggnadens yta. Lantmäteriverket har påpekat att det är oklart vad som
skall gälla i fråga om tomtplatsbestämning då dispens meddelas för en
komplementbyggnad helt inom en etablerad tomt. Såsom verket fram-
håller torde ny tomtplatsbestämning då normalt framstå som onödig. Det
bör i sådana fall räcka med ett uttalande av länsstyrelsen att ytterligare
mark inte far tas i anspråk som tomtplats med anledning av den senare
dispensen.

En tomtplats för fritidshus som bestäms enligt 7 kap. 18 § bör i all-
mänhet omfatta högst 2 000 kvadratmeter. Topografi och vegetation är
dock avgörande. Förhållandena på orten är också vägledande vid en
bedömning av tomtplatsens storlek.

Enligt 16 kap. 2 § första stycket får en dispens tidsbegränsas. Tidsbe-
gränsning bör exempelvis normalt ske om dispens meddelas för en över-
nattningsstuga åt en yrkesfiskare. Det är i ett sådant fall lämpligt att
dispensen begränsas till att gälla så länge som sökanden bedriver yrkes-
fiske.

En ansökan om dispens bör innehålla en ritning som visar var anlägg-
ningen eller åtgärden skall utföras samt vilken tomt som behöver tas i
anspråk.

Prop. 1997/98:45

Enligt paragrafens andra stycke upphör ett beslut om dispens att gälla Prop. 1997/98:45
om åtgärden inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år
från den dag då beslutet vann laga kraft. Frågan om vad som skall gälla
för redan meddelade dispenser tas upp i samband med att övergångsbe-
stämmelserna till miljöbalken.

Miljöskyddsområde

19 § Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som
miljöskyddsområde, om det krävs särskilda föreskrifter därför att områ-
det eller en del av området är utsatt för föroreningar eller annars inte
uppfyller en miljökvalitetsnorm.

I paragrafen anges förutsättningarna för att förklara ett område som
miljöskyddsområde. Förutsättningarna är delvis annorlunda jämfört med
gällande rätt enligt 8 a § första stycket miljöskyddslagen. Enligt sist-
nämnda lagrum får regeringen förklara ett mark- eller vattenområde, som
är utsatt för påverkan från miljöfarlig verksamhet, och dess närmaste
omgivningar som miljöskyddsområde om det från allmän synpunkt är
särskilt angeläget att skydda området. Med den nya lydelsen i miljöbal-
ken är förutsättningen att området kräver särskilda åtgärder på grund av
att området är utsatt för föroreningar eller inte uppfyller en miljökvali-
tetsnorm.

En verksamhet bedrivs ofta utanför det område där dess skadliga effek-
ter framträder. Av den anledningen är det lämpligt att miljöskyddsområ-
det omfattar även kringliggande områden där skadliga verksamheter
bedrivs. Om exempelvis ett vattenområde skall skyddas mot övergödning
bör miljöskyddsområdet normalt omfatta ett jordbrukslandskap som
ligger i vattenområdets tillrinningsområde.

Skyddsformen miljöskyddsområde har hittills använts för att skydda
Ringsjön i Skåne och Laholmsbukten.

20 § För miljöskyddsområde skall regeringen eller efter regeringens
bemyndigande länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om skyddsåt-
gärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för verksamheter
inom området som behövs för att tillgodose syftet med området. Läns-
styrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har meddelats för ett
miljöskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

110 kap. finns särskilda bestämmelser om miljöriskområden.

Enligt första stycket i paragrafen far regeringen eller länsstyrelsen med-
dela föreskrifter om skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktig-
hetsmått för verksamheter inom miljöskyddsområdet. Till skillnad från
vad som gäller idag enligt 8 a § andra och tredje stycket miljöskyddsla-
gen kommer sådana föreskrifter enligt miljöbalken att kunna innebära
ändring av tidigare meddelade tillståndsbeslut. Detta framgår av 24 kap.

1 §. Skälen för ändringen behandlas i avsnitt 4.13.2.

Endast sådana föreskrifter far meddelas som behövs för att tillgodose
syftet med området. Föreskrifterna skall alltså avse den förorening eller
den miljökvalitetsnorm som motiverat att området förklarats som miljö-
skyddsområde.

Föreskrifterna gäller enbart inom miljöskyddsområdet. Endast verk-
samhetsutövare inom området blir alltså bundna av dessa. Även verk-
samhetsutövare som befinner sig utanför ett miljöskyddsområde, men
vars verksamhet kan ha skadliga effekter inom området, är dock skyldiga
att iaktta hänsyn till området, se författningskommentaren till 2 § och 5 §.

Enligt andra meningen i första stycket kan länsstyrelsen i enskilda fall
meddela dispens från föreskrifterna om det finns särskilda skäl. Här
erinras också om intresseprövningsreglema i 25 och 26 §§.

Andra stycket innehåller, i enlighet med Lagrådets förslag, en erinran
om att det i 10 kap. finns en särskild reglering om miljöriskområden. En
förklaring av ett mark- eller vattenområde som miljöriskområde gäller
redan allvarligt förorenade område och har på så sätt sakligt samband
med övriga regler i 10 kap. om efterbehandling av förorenade områden.

Vattenskyddsområde

21 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller ytvatten-
tillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt.

Enligt paragrafen, som idag motsvaras av 19 kap. 2 § första stycket
vattenlagen, får länsstyrelsen eller kommun förklara ett område som
vattenskyddsområde. På de skäl som har utvecklats i avsnitt 4.13.2 ges
således nu också kommuner möjlighet att besluta om vattenskyddsområ-
de. Det förutsätts, liksom ifråga om inrättande av naturreservat, att läns-
styrelsen och kommunen samråder inför sådana beslut.

Förutsättningen för områdesskydd av detta slag är att en yt- eller
grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för
vattentäkt behöver skyddas. Med vattentäkt avses enligt 11 kap. 5 §
denna balk bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning,
värmeutvinning eller bevattning.

EG:s grundvattendirektiv (80/68/EEG) innehåller inte något krav på att
särskilda områden skall inrättas till skydd för grundvattnet. Medlems-
staterna skall dock enligt artikel 3 vidta de åtgärder som är nödvändiga
för att förhindra eller begränsa tillförseln till grundvattnet av vissa äm-
nen. Bestämmelserna om vattenskyddsområden ger möjlighet att med-
dela föreskrifter för särskilt känsliga områden och de bidrar därför till att
grundvattendirektivets krav uppfylls. Direktivet behandlas närmare i
avsnitt 4.14.2. Där erinras även om det pågående arbetet inom EU med
att utarbeta ett ramdirektiv för vattenresurser (jfr avsnitt 4.10.1).

Ett vattenskyddsområde bör normalt ges en sådan omfattning att garan-
tier skapas för att råvattnet efter ett normalt reningsförfarande kan an-
vändas för sitt ändamål. De höga strömningshastighetema i ytvatten gör
emellertid att ett fullt effektivt skydd kan uppnås endast om skyddsområ-
93

Prop. 1997/98:45

det ges en sådan omfattning att det omfattar hela eller väsentliga delar av
tillrinningsområdet. Ett godtagbart skydd kan dock ofta skapas även om
skyddsområdet ges en mera begränsad omfattning.

22 £ För ett vattenskyddsområde skall länsstyrelsen eller kommunen
meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över
fastigheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med områ-
det. Om det behövs, får länsstyrelsen eller kommunen föreskriva att
skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i an-
språk för detta. Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de över-
klagas.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter
som den har meddelat för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda
skäl.

I paragrafen anges vilka föreskrifter som skall gälla i ett vattenskydds-
område. Paragrafen har utformats efter mönster i 19 kap. 2 § andra och
tredje stycket samt 19 kap. 6 § andra stycket vattenlagen.

Enligt paragrafens första stycke skall länsstyrelsen eller kommun med-
dela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fas-
tigheter som behövs för att tillgodose syftet med området. I skyddsföre-
skrifterna kan förbud meddelas mot exempelvis hantering av petro-
leumprodukter och andra kemikalier, spridning av gödsel, spridning av
bekämpningsmedel, infiltration av hushållsspillvatten och kommunalt
dagvatten, industriell verksamhet, transport av farligt gods, anläggande
av vägar, bebyggelse, grävning, täktverksamhet, bad, båtfart och fiske.

Skyddsföreskrifter kan beröra verksamhet som bedrivs med tillstånd.
Föreskrifterna kan alltså, enligt vad som framgår av 24 kap. 1 §, innebära
inskränkningar i befintliga tillstånd.

Föreskrifterna gäller endast inom vattenskyddsområdet. Även en verk-
samhetsutövare som befinner sig utanför området, men vars verksamhet
kan ha skadliga effekter på grund- eller ytvattnet i området, är dock
skyldig att iaktta hänsyn till vattenskyddsområdet vid utövandet av sin
verksamhet, se författningskommentaren till 2 § och 5 §.

Om det sedan vattenskyddsområdet har inrättats och skyddsföreskrifter
meddelats framkommer behov av ytterligare föreskrifter, får länsstyrel-
sen och kommun meddela sådana. Någon särskild bestämmelse om detta
behövs inte.

Med stöd av det första stycket kan länsstyrelsen och kommun ålägga
en markägare att upplåta mark för stängsel och skyltar som behövs för att
tillgodose syftet med vattenskyddsområdet.

Enligt paragrafens andra stycke kan länsstyrelsen och kommun i en-
skilda fall meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat om
det finns särskilda skäl. Här erinras också om intresseprövningsreglema i
25 och 26 §§.

Länsstyrelsens rätt att på eget initiativ meddela skyddsföreskrifter har
varit inskränkt enligt motsvarande bestämmelser i vattenlagen. Före-
skrifter som medför att pågående markanvändning inom berörd del av
fastigheten avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk, har
94

Prop. 1997/98:45

kunnat meddelas endast på ansökan av en kommun eller den i vars intres-
se vattenskyddsområdet fastställts, t.ex. en industri. Såsom Fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet har påpekat saknar en dylik begräns-
ning fog eftersom syftet med föreskrifterna är att skydda allmänna intres-
sen. Är det däremot så att vattenskyddsområdet inrättas på särskild begä-
ran av t.ex. en industri och meddelas föreskrifter som kan föranleda
ersättning till markägare skall ersättningen enligt 31 kap. 7 § andra
stycket betalas av den som har begärt föreskrifterna. Av länsstyrelsens
beslut bör framgå på vems ansökan föreskrifter som kan medföra rätt till
ersättning har utfärdats. Är det en kommun som beslutar om vat-
tenskyddsområdet och meddelar skyddsföreskrifter skall naturligtvis på
samma sätt som för närvarande kommunen svara för eventuell ersättning
till markägare.

Marinvetenskaplig forskning

23 § För att skydda den marina miljön får regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer föreskriva att marinvetenskaplig forsk-
ning inom svenskt sjöterritorium inte får bedrivas från forskningsfartyg
som är registrerade i eller tillhör en annan stat utan att det finns till-
stånd för forskningen eller utan att den har anmälts.

Tillstånd får begränsas till viss tid och förenas med villkor.

Paragrafen, som motsvarar 21 a § naturvårdslagen, utarbetades i anslut-
ning till riksdagens godkännande av FN:s havsrättskonvention med
tillämpningsavtal (prop. 1995/96:140, bet. 1995/96:UU17, rskr.
1995/96:271). Bestämmelsen i naturvårdslagen trädde i kraft den 1 juli
1996 (SFS 1996:520). Förslag till tillämpningsföreskrifter kommer att
utarbetas, efter förslag av Miljöbalksutredningen, i anslutning till ikraft-
trädandet av miljöbalken.

Interimistiska förbud

24 § När en fråga har väckts om att ett område eller ett föremål skall
skyddas som naturreservat, kulturreservat, naturminne eller vatten-
skyddsområde eller om att ett redan skyddat sådant område eller föremål
skall få utökat skydd, får länsstyrelsen eller kommunen för viss tid dock
högst tre år meddela förbud mot att sådana åtgärder vidtas utan tillstånd
som berör området eller föremålet och som strider mot syftet med det
tilltänkta skyddet. Om det finns särskilda skäl, får förbudet förlängas att
gälla i ytterligare högst ett år. Om det finns synnerliga skäl, får förbudet
därefter förlängas att gälla i ytterligare högst ett år.

Ett förbud enligt första stycket skall gälla omedelbart även om det
överklagas.

Paragrafen ger möjlighet att genom ett interimistiskt förbud skydda vissa
områden eller föremål som avses att skyddas enligt detta kapitel. Den kan

Prop. 1997/98:45

användas inte bara när ett tidigare oskyddat område skall skyddas utan
även när föreskrifterna för ett redan skyddat område skall ändras. Ett
interimistiskt förbud hindrar att det planerade skyddet omintetgörs ge-
nom åtgärder under den tid som går åt till att utforma det definitiva skyd-
det.

I gällande rätt enligt 11 och 41 §§ naturvårdslagen kan interimistiska
förbud meddelas endast inför blivande skydd som naturreservat, natur-
vårdsområde och naturminne. Den nya bestämmelsen har fatt en vidare
omfattning och kan därför tillämpas även när områden skall skyddas som
vattenskyddsområden och kulturreservat.

Interimistiska förbud innebär att vissa åtgärder inte får vidtas utan till-
stånd. Förbuden bör i regel vara specificerade till vissa åtgärder, exem-
pelvis avverkning. Förbuden kan avse åtgärder som är underkastade
tillståndsplikt även enligt annan lagstiftning, t.ex. bebyggelse.

I gällande rätt gäller förbudet i högst tre år. Om särskilda skäl förelig-
ger far förbudets giltighetstid förlängas med ytterligare högst tre år.
Såsom anges i avsnitt 4.13.2 är det tveksamt om det på längre sikt är till
nytta för naturvården att interimistiska beslut gäller under långa tidsperi-
oder. Ett utdraget förbud medför normalt osäkerhet för markägarna.
Denna osäkerhet skapar ibland irritation och kan försvåra möjligheten att
fa markägarna att i ökad utsträckning ta naturhänsyn. Eftersom nödvän-
digt skydd vanligen bör kunna åstadkommas under en tid av tre år bör
tiden normalt inte vara längre. Detta har i lagtexten markerats genom att
särskilda skäl måste föreligga för att förbudet efter treårstidens utgång
skall gälla i ytterligare högst ett år. Därefter fordras synnerliga skäl för
ytterligare ett års förlängning. Längre tid än fem år skall ett interimistiskt
förbud aldrig fa gälla.

Endast i undantagsfall bör hela den möjliga förbudstiden kunna ut-
nyttjas. Detta kan vara aktuellt när länsstyrelsen eller en kommun har
bildat ett naturreservat som berör ett stort antal markägare och beslutet är
komplicerat och har överklagats. Eftersom beslutet inte gäller förrän det
har vunnit laga kraft kan i sådana situationer möjligheten med interimis-
tiska beslut behöva användas. Det kan ske i den formen att ursprungligen
beslutade interimistiska förbud kvarstår i avvaktan på att det definitiva
beslutet om områdesskydd vinner laga kraft.

Interimistiska förbud kan givetvis upphävas. Någon särskild bestäm-
melse behövs inte om detta. Om det står klart att något definitivt skydd
inte kommer att skapas skall myndigheten givetvis besluta om att häva
det interimistiska förbudet omedelbart.

Prop. 1997/98:45

Intresseprövning

25 § Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel
skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds
rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i
kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet
skall tillgodoses.

Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen gäller generellt att varje
medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas att tåla att
det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad, utom när
det krävs för att angelägna allmänna intressen skall tillgodoses. Denna
princip gäller således vid tillämpningen av alla bestämmelser i miljöbal-
ken som kan medföra inskränkningar i rätten att använda mark eller
byggnad. Av pedagogiska skäl har övervägts att föra in en allmän erinran
om innehållet i grundlagsbestämmelsen, i så fall i något av de inledande
kapitlen i balken. Regeringen har bedömt att värdet av en sådan erinran
är begränsat. När det gäller förevarande paragraf godtar regeringen, med
viss justering av lagtexten, Lagrådets förslag till utformning.

Såsom framgår av avsnitt 4.13.3 har i miljöbalken inte heller tagits in
någon bestämmelse som mera direkt motsvarar avvägningsregeln i 3 §
första stycket naturvårdslagen. Enligt den bestämmelsen skall vid pröv-
ning av frågor som rör naturvård tillbörlig hänsyn tas till övriga allmänna
och enskilda intressen. Sådana avvägningar avses i huvudsak ske med
stöd av de allmänna hänsynsregelema i 2 kap.

Frågan om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen har
emellertid tagits upp av flera remissinstanser som yttrat sig över Miljö-
balksutredningens förslag. Ett skäl till detta är att Regeringsrätten under
senare tid prövat fall där sådana allmänna intressen som ligger till grund
för naturvårdslagen vägts mot enskilda intressen i det särskilda fallet.
Domstolen har i dessa fall byggt sitt resonemang på en s.k. proportiona-
litetsprincip (se RÅ 1996 ref. 40 om utvidgning av ett naturreservat, RÅ
1996 ref. 44 om strandskyddsdispens samt RÅ 1996 ref. 56 som rörde
frågan om förutsättningar för förbud enligt 20 § naturvårdslagen). Såsom
utvecklats i avsnitt 4.13 har det alltså ansetts föreligga skäl att i föreva-
rande kapitel föra in bestämmelser utformade så att de principer för
bedömningen av motstående intressen som nu har betonats i rättstillämp-
ningen skall ha sin motsvarighet i balken. Enligt den praxis som förelig-
ger hittills är det främst vid tillämpningen av naturvårds- och områdes-
skyddsregler som kompletterande avvägningsregler kan behövas. Reg-
lerna avses således ge ledning för naturvårds- och kulturvårdsmyndighe-
tens avvägning mellan det allmänna intresset att åstadkomma ifrågava-
rande skydd och det enskilda intresset att använda fastigheten på ett sätt
som kan motverka skyddssyftet.

Utgångspunkten är att ingrepp som motiveras av hänsyn till natur-
vårds- och miljöintressen betraktas som angelägna allmänna intressen (jfr
prop. 1993/94:117 s. 15f). I detta sammanhang kan anmärkas att när det
gäller inskränkningar i rätten att använda egendom har Europadomstolen
vid tillämpningen av Europakonventionen om mänskliga rättigheter
anlagt ett för den enskilde synnerligen strängt synsätt och funnit att även
mycket tyngande begränsningar av ägarens rättigheter kan accepteras i
det allmänna intresset (se Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. 1993 s.
255 ff med hänvisningar). Det bör observeras att det ibland kan fordras
att den tyngande inskränkningen balanseras genom en ersättningsrätt för
den enskilde. I miljöbalken meddelas ersättningsbestämmelser av sådant
slag i 31 kap.

Prop. 1997/98:45

7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

26 § Dispens enligt 7, 9—11, 18, 20 och 22 §§ från förbud eller andra Prop. 1997/98:45
föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitel får ges endast om

det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte.

Paragrafen tar sikte på den bedömning av motstående intressen som skall
ske vid prövning av dispenser från förbud eller andra föreskrifter som
meddelats med stöd av kapitlets bestämmelser. Som förutsättning gäller
att dispensen skall vara förenlig med föreskriftens eller förbudets syfte.
Bestämmelsen ger följaktligen uttryck för en mycket restriktiv syn på
möjligheterna till dispens. Detta är naturligt och en direkt följd av den
prövning som beskrivs i föregående paragraf. Dispensen innebär i reali-
teten att undantag medges till förmån för ett enskilt intresse i ett fall där
det allmänna intresset generellt bedöms väga tyngre. För dispens från
strandskydd fordras t.ex. att "särskilda skäl" föreligger. I avsnitt 4.13.3
har redovisats den restriktiva inställning till undantag från strandskyddet
som regeringen och riksdagen stått fast vid sedan tillkomsten av 1974 års
strandskyddsbestämmelser. I olika sammanhang har statsmakterna låtit
det komma till uttryck att strandskyddet i sig inrymmer angelägna all-
männa intressen, syftet att tillgodose friluftslivets behov samt skydd för
djur- och växtarter. Till följd av det som nu har sagts kan enligt föreva-
rande paragraf dispens från förbud som strandskyddet innebär ges endast
om dispensen är förenlig med förbudets syfte. Det förhållandet att syftet
med strandskyddet har vidgats till att avse även skydd för djur- och
växtarter bör innebära att tyngden hos det allmänna intresset ökat ännu
mera. Samtidigt kan det naturligtvis finnas sådana fall där allmänintresset
inte behöver hävdas med samma styrka som i flertalet fall. För dessa fall
skall det finnas kvar en öppning för dispens. Det finns dock skäl att
stryka under att dispens från lagstiftarens förbud liksom hittills skall
tillämpas med stor restriktivitet och endast under de förutsättningar som
framgår av bedömningsprincipema i denna paragraf. Prövningen av
dispenser från förbud som gäller enligt beslut om t.ex. naturreservat skall
naturligtvis ske enligt samma grunder.

Förteckning över vissa naturområden

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
fortlöpande föra en förteckning över naturområden som bör beredas
skydd i enlighet med internationella åtaganden eller nationella mål om
skydd av sådana områden. Av förteckningen skall det framgå vilket in-
ternationellt åtagande eller nationellt mål som har föranlett att området
har tagits upp i förteckningen.

Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det fort-
satta skyddsarbetet.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Sveriges internationella åtaganden om skydd av naturområden framgår
bl.a av olika konventioner samt av fageldirektivet (79/409/EEG) och art-
och habitatdirektivet (92/43/EEG). Åtagandena innebär att Sverige skall
98

skydda områden som uppfyller kriterierna som anges i konventionerna
eller direktiven. T.ex. skall områden som innehåller vissa särskilt
skyddsvärda naturtyper eller arter skyddas.

Enligt paragrafen, som idag delvis motsvaras av 19 a § naturvårdsla-
gen, skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
fortlöpande förteckna de naturområden i Sverige som bör beredas skydd i
enlighet med nämnda åtaganden och nationella mål. Av förteckningen
skall framgå anledningen till att ett område tagits upp i förteckningen.
Genom att förteckningen, till skillnad från vad som anges i 19 a § natur-
vårdslagen, även skall omfatta naturområden som bör skyddas i anled-
ning av nationella mål kommer förteckningen att utgöra plan för arbetet
med skydd av naturområden. Det torde ligga närmast till hands att rege-
ringen i förordning delegerar ansvaret för att föra förteckningen till Na-
turvårdsverket.

Ett område som tagits upp i förteckningen skall enligt paragrafens and-
ra stycke prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet. Enligt tidigare lydelse
skulle området så snart som möjligt ges nödvändigt skydd i enlighet med
vissa särskilt angivna lagrum i naturvårdslagen. I det fortsatta arbetet
med att ge ett förtecknat område skydd kan det dock i det enskilda fallet
framkomma omständigheter, som medför att avgränsningen av ett områ-
de bör ändras eller att ett område inte bör skyddas.

Paragrafens andra stycke motsvarar inte helt vad som gäller idag. Änd-
ringen är föranledd av att det skall vara fritt att använda olika skyddsfor-
mer för att bereda de förtecknade områdena nödvändigt skydd. Vilken
skyddsform som kan användas i det enskilda fallet är beroende av vilket
internationellt åtagande eller nationellt mål som är grunden till att områ-
det har tagits upp i förteckningen.

I första hand är skyddsformema nationalpark, naturreservat samt djur-
och växtskyddsområde aktuella för de områden som har tagits upp i
förteckningen. I vissa fall kan nödvändigt skydd uppnås med stöd av
andra bestämmelser i balken, exempelvis sådana om biotopskyddsområ-
de eller om möjlighet att meddela föreskrifter om obligatorisk anmälan
för samråd med till detta hörande möjlighet att meddela förelägganden
och förbud.

Samrådsförfarandet kan vara aktuellt att tillämpa när nödvändigt skydd
för arter med stora revir skall uppnås och hoten mot arterna i första hand
inte är utarmning av deras livsmiljö utan i stället förföljelse, störningar
och liknande faktorer. Arter med stora revir är t.ex. järv, utter och varg.
Vidare kan samrådsförfarandet vara aktuellt att tillämpa som ett kom-
plement till ett skötselavtal för att tillförsäkra området ett skydd som
består även om området byter ägare. I andra fall kan nödvändigt områ-
desskydd uppnås t.ex. genom att området utpekas som område av riksin-
tresse eller erhåller nödvändigt skydd med stöd av fiskelagen.

Ett område som förtecknats skall enligt paragrafens andra stycke prio-
riteras i det fortsatta skyddsarbetet. Detta innebär bl.a. att det skall vara
en prioriterad arbetsuppgift för berörda myndigheter att undersöka möj-
ligheterna att bereda området nödvändigt skydd. Dessa områden skall
också vara prioriterade när det gäller att fördela tillgängliga statliga me-
del för markförvärv och för skötsel av områden.

Prop. 1997/98:45

Särskilt skydds- eller bevarandeområde

Prop. 1997/98:45

28 § Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde
om området enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om
bevarande av vilda fåglar är särskilt betydelsefullt för skyddet av sådana
fåglar.

Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har utpe-
kats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regeringen
förklaras som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv
92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda
djur och växter.

Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring
enligt första eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre
motiverar en sådan förklaring.

I denna och följande paragraf ges bestämmelser om särskilda skyddsom-
råden och särskilda bevarandeområden. Områdena innebär inte några
självständiga skyddsformer. Nödvändigt skydd måste därför finnas enligt
andra bestämmelser i balken eller andra författningar.

För att Sverige skall uppfylla kraven enligt EG:s fågeldirektiv
(79/409/EEG) har regeringen enligt paragrafens första stycke möjlighet
att förklara ett område som särskilt skyddsområde. Ett område bör inte
förklaras som särskilt skyddsområde innan det omfattas av nödvändigt
skydd.

I enlighet med EG:s art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) bör förslag
på områden som är lämpliga att utpeka som områden av intresse för
Europeiska gemenskapen överlämnas till EG-kommissionen. Efter det att
EG-kommissionen har utpekat ett område som intressant för Europeiska
gemenskapen är medlemsstaten skyldig att senast inom sex år förklara
området som särskilt bevarandeområde och bereda området nödvändigt
skydd. Enligt paragrafens andra stycke ankommer det på regeringen att
förklara ett av EG-kommissionen utpekat område som särskilt bevaran-
deområde.

Regeringen far enligt paragrafens tredje stycke, som saknar motsvarig-
het i 19 b § naturvårdslagen, upphäva en förklaring enligt det första eller
andra stycket om områdets naturvärden inte längre motiverar att området
skall vara ett särskilt skydds- eller bevarandeområde. En sådan minsk-
ning av naturvärde kan ske genom områdets naturliga utveckling. Vidare
kan, i enlighet med reglerna i art- och habitatdirektivet, i undantagsfall
andra väsentliga allmänintressen medföra att en verksamhet tillåts att på
ett betydande sätt skada naturvärden i ett särskilt skydds- eller bevaran-
deområde. Innan regeringen upphäver en förklaring enligt paragrafens
första eller andra stycke skall samråd ske med EG-kommissionen.

I Miljöbalksutredningens förslag innehöll denna paragraf ett sista
stycke som innebar att de aktuella områdena automatiskt skulle anses
som områden av riksintresse för naturvården. Enligt utredningen skulle
på detta sätt skyddet för områdena stärkas. Även om denna lösning sak-
ligt sett har fog för sig innebär den lagtekniskt ett avsteg från den nor-
100

mala processen for utpekande av riksintresseområden. Här skall dock
anmärkas att de områden som förklaras som särskilda skyddsområden
resp, särskilda bevarandeområden ofta är så värdefulla att de också utpe-
kats som områden av riksintresse för naturvården. Detta är viktigt för att
områdena skall uppmärksammas i den kommunala planeringen.

29 § För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller
särskilt bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av
områdesskydd, om dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd
enligt sådana föreskrifter inte meddelas utan regeringens tillåtelse.

Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart
att verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på
områdets naturvärden.

Enligt EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv
(92/43/EEG) är medlemsstaterna skyldiga att bereda ett särskilt skydds-
område och ett särskilt bevarandeområde nödvändigt skydd samt bibe-
hålla detta skydd. Endast under de förutsättningar som anges i sistnämn-
da direktiv får skyddet helt eller delvis upphävas eller på annat sätt för-
sämras på ett betydande sätt. En sådan förutsättning är att nödvändiga
kompensationsåtgärder vidtas för att skydda det övergripande samman-
hanget i Natura 2000, som är ett sammanhängande europeiskt ekologiskt
nät av särskilda skydds- och bevarandeområden. I vissa fall skall kom-
missionens yttrande i frågan inhämtas.

På grund av dessa speciella förhållanden stadgas i paragrafen att tillå-
telse från regeringen krävs för upphävande av områdesskydd och för
sådana dispenser eller tillstånd som kan komma att orsaka mer än obe-
tydlig skada på områdets naturvärden.

Den regeringsprövning som föreskrivs i paragrafen ersätter dock inte
domstolens eller myndighetens prövning. Vid regeringens prövning skall
endast bedömas om den aktuella åtgärden är tillåten enligt art- och habi-
tatdirektivet. Regeringen kan som villkor för tillåtlighet föreskriva att
kompensationsåtgärder skall vidtas för att skydda det övergripande sam-
manhanget av Natura 2000.

Ärenden om upphävande av områdesskydd, om dispens från skyddsfö-
reskrift eller om tillstånd enligt sådana föreskrifter, som avser särskilda
skydds- eller bevarandeområden handläggs av den miljödomstol eller
annan myndighet som i enlighet med balkens regler skall pröva en sådan
ansökan. Det åligger domstolen eller myndigheten att inhämta nödvän-
digt regeringsbeslut i tillåtlighetsfrågan innan den bifaller en sådan upp-
hävande-, dispens- eller tillståndsansökan. Om regeringen finner att ett
beslut om bifall till en ansökan om upphävande, dispens eller tillstånd
strider mot EG:s rättsordning är domstolen eller myndigheten bunden av
regeringens bedömning i den delen.

Domstolen eller myndigheten kan alltid meddela avslag på en upphä-
vande-, dispens- eller tillståndsansökan utan att ärendet underställs rege-
ringen.

Prop. 1997/98:45

101

Ordningsföreskrifter

Prop. 1997/98:45

30 § Föreskrifter om rätten att färdas och vistas inom ett område som
skyddas enligt detta kapitel och om ordningen i övrigt inom området får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,
om det behövs för att tillgodose syftet med skyddet. I de fall kommunen
beslutar om skydd av ett område får den meddela sådana föreskrifter.

Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Med stöd av paragrafen får regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer meddela föreskrifter om färd, vistelse och uppträdande
inom skyddade områden. Detsamma gäller för en kommun som beslutar
om områdesskydd enligt detta kapitel. Förbud kan meddelas bl.a. mot
åtgärder som annars hade varit tillåtna enligt allemansrätten. Föreskrif-
terna skall inte göras mer ingripande än som är motiverat av skyddsbe-
hovet.

Föreskrifterna kan rikta sig mot såväl fastighetsägare och andra med
särskild rätt till marken som allmänheten.

Exempel på åtgärder som kan förbjudas är att beträda vissa känsliga
områden, tälta, ställa upp husvagn, göra upp eld, plocka blommor och
andra växter, åka motorbåt, åka vattenskidor, ankra med båt, lägga ut
bojar, lägga upp båt på land, rida, cykla, gå till fots i skidspår, sätta ut
orienteringskontroller och ha hund okopplad.

Beträffande förbud mot båttrafik kan anmärkas att länsstyrelsen enligt
2 kap. 2 § sjötrafikförordningen (1986:300) får meddela föreskrifter om
begränsningar och förbud som avser rätten att använda ett vattenområde
för trafik med fartyg, om föreskriften behövs från miljösynpunkt. 1 sam-
manhanget kan även nämnas länsstyrelsens möjligheter enligt vat-
tenskoterförordningen (1993:1053) att meddela föreskrifter om använd-
ningen av vattenskotrar.

Delegation till kommun

31 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att en kommun i stället för länsstyrelsen skall ha de befogenhe-
ter som länsstyrelsen har enligt 18 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt
paragrafen delegera rätten att fatta beslut om strandskyddsdispenser till
en kommun. I sådana fall blir kommunen ensam behörig.

Frågor om delegation i dessa fall får bedömas från fall till fall med ut-
gångspunkt i de förutsättningar som gäller för skilda kommuner. En
grundläggande förutsättning är naturligtvis att kommunen är villig att ta
emot delegationen. Om det finns anledning att anta eller det visat sig att
kommunen saknar förutsättningar att ha hand om frågorna bör delegation
vägras eller återtas.

102

5.1.8 8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växt-
arter

1 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda,
skada eller fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana
djurs ägg, rom eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det
finns risk för att en vilt levande djurart kan komma att försvinna eller
utsättas för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges inter-
nationella åtaganden om skydd av en sådan art. Förbudet får dock inte
gälla fall då ett sådant djur måste dödas, skadas eller fångas till försvar
mot angrepp på person eller värdefull egendom.

Särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande
djur av viss art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.

Paragrafen innhåller ett bemyndigande som innebär att skydd kan ges åt
vilt levande djurarter som riskerar att försvinna. Faran för försvinnande
behöver inte vara orsakad av mänskliga aktiviteter. Den behöver inte
heller vara global utan kan vara begränsad till Sverige eller en del av
Sverige.

Paragrafen innehåller också en nyhet i förhållande till motsvarande be-
stämmelser i 14 a § naturvårdslagen. Föreskrifter som meddelas med stöd
av miljöbalkens paragraf får avse djurart som riskerar att utsättas för
plundring, oavsett riskerna för artens försvinnande. En motsvarande regel
finns sedan tidigare för växtarter (se 2 §). För att nämna ett konkret ex-
empel kan alltså genom tillägget skydd ges åt hänsynskrävande arter av
grodor som riskerar att bli utsatta för plundring.

Med stöd av paragrafen kan vidare djurarter fredas om detta krävs för
att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Det saknar i sådant fall
betydelse om djurarten är hotad inom Sverige.

I paragrafens första stycke specificeras inte närmare de arter av vilt
levande djur som kan omfattas av skyddsföreskrifter enligt bemyndigan-
det. Det betyder att föreskrifter som innebär förbud mot att bl.a. döda och
fånga vilt levande djur i och för sig skulle kunna meddelas beträffande
vilken djurart som helst i landet. Emellertid framgår av paragrafens andra
stycke att särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt
levande djur av viss art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.
Sistnämnda stycke har, med viss justering, formulerats i enlighet med
Lagrådets förslag. Enligt jaktlagen (1987:259) gäller ett materiellt förbud
mot att döda eller fånga vilt, varvid med vilt avses olika arter av vilda
däggdjur eller fåglar. I 3 § jaktlagen sägs således att viltet är fredat och
att det får fångas eller dödas, dvs. jagas enligt jaktlagens terminologi,
endast om det följer av den lagen eller av föreskrifter eller beslut som
meddelas med stöd av lagen. Enligt samma paragraf gäller fredningen
också viltets ägg och bon. Jaktlagen innehåller även bestämmelser om
bl.a. viltvård i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd.
Genom förevarande paragraf i miljöbalken och genom det skydd som
fredningen enligt 3 § jaktlagen innebär, ges alltså den ytterst artrika
mängden av kräldjur, groddjur, insekter och andra ryggradslösa djur samt

Prop. 1997/98:45

103

arter av däggdjur och faglar ett mångsidigt artskydd. På motsvarande sätt
som enligt naturvårdslagen ger miljöbalkens paragraf också möjlighet att
meddela förbud att ta bort eller skada fiskars rom.

När det gäller jaktlagen bör erinras om de ändringar som har trätt i
kraft den 1 juli 1997 genom SFS 1997:343 (se avsnitt 4.13.2) och som
bidrar till att EG:s fågeldirektiv (79/409/EEG) samt art- och habitatdi-
rektiv (92/43/EEG) nu har genomförts tydligare i landet.

Genom att 1993 års fiskelag, som är tillämplig på fiskar, vattenlevande
blötdjur eller vattenlevande kräftdjur, numera innehåller vidgade möjlig-
heter till naturvårdshänsyn har den svenska artskyddsregleringen allmänt
sett stärkts under senare år i strävan att bevara den biologiska mångfal-
den.

2 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet ta bort,
skada eller ta frö eller andra delar från vilt levande växter får meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana
föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt levande växtart
kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs
för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan
art.

Med stöd av paragrafen kan vilda växtarter skyddas från att försvinna
eller utsättas för plundring. Den kan tillämpas även när risken att en art
försvinner beror på annat än mänskliga aktiviteter. Risken för försvin-
nande behöver inte vara global, utan kan vara begränsad till Sverige eller
en del av Sverige.

Bestämmelser för att förhindra plundring får meddelas även om det
inte finns risk för att arten utrotas.

Paragrafen omfattar vidare växtarter som Sverige på grund av EG:s re-
gelverk eller andra internationella åtaganden har förbundit sig att skydda.
Sådana växtarter behöver inte vara hotade i Sverige.

Utrotningshotade växter förekommer ofta inom begränsade geografis-
ka områden. Det är i sådana fall normalt lämpligt att åstadkomma skydd
genom bestämmelserna om områdesskydd, i första hand naturreservat
eller biotopskyddsområde. Fridlysning av hela arten kan behöva ske som
ett komplement till områdesskyddet och dessutom när arten, trots att den
är sällsynt, är mera spridd.

Fridlysning kan ske över hela landet eller en del av landet. När före-
skrifterna begränsas till en del av landet är det normalt lämpligt att de
omfattar ett helt län.

Med begreppen ta bort, skada eller ta delar av avses bl.a. blomplock-
ning, brytande av kvistar och borttagande av hela plantor. Även besprut-
ning av exemplar av växtarter kan förbjudas med stöd av paragrafen.

3 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar
av djur- eller växtarter i naturmiljön.

Detta gäller inte när sådana föreskrifter finns i annan lag.

Prop. 1997/98:45

104

113 kap. finns särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade orga-
nismer.

Utsättning av arter utanför deras naturliga utbredningsområde medför en
rad risker för den naturliga floran och faunan. I ett internationellt per-
spektiv är införande av främmande arter en av de viktigaste orsakerna till
arters försvinnande under de senaste århundradena. I Sverige har olägen-
heterna varit jämförelsevis måttliga. Däremot har flera arter som införts,
avsiktligt eller oavsiktligt, påverkat den biologiska mångfalden och ska-
pat problem på olika sätt. Mest uppmärksammat i Sverige har varit
spridningen av mink, signalkräfta, s.k. mördarsnigel, jättebjömloka och
contortatall.

De risker som främmande arter kan medföra gör det angeläget att inta
en försiktig hållning till införande av främmande arter. Detsamma gäller
utplantering av svenska arter utanför deras naturliga utbredningsområde.
Strävan att skydda och bevara den biologiska mångfalden bör föranleda
att arter inte förs in i naturmiljöer eller områden där de inte naturligen
hör hemma, utan att åtgärdens konsekvenser för miljön först noggrant har
klarlagts. Detta är också ett åtagande som Sverige har gjort enligt kon-
ventionen om biologisk mångfald. I artikel 8 h i konventionen stadgas att
alla länder skall förhindra införandet av samt kontrollera eller utrota
sådana främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer och inhemska
arter.

Med stöd av paragrafen kan föreskrifter meddelas om utsättning. Med
detta avses även utplantering. I vissa andra författningar, bl.a. inom fis-
kelagstiftningen, finns också bestämmelser om utsättning. Miljöbalkens
bestämmelse om utsättning skall då inte tillämpas.

Uttrycket "vilt levande" i paragrafen avses inte omfatta några former
av genetiskt modifierade organismer. Paragrafens tredje stycke innehåller
en hänvisning till 13 kap. i balken med särskilda bestämmelser om såda-
na organismer.

4 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om in-
och utförsel, transport, förvaring, preparering och förevisning av djur
och växter eller handel med dem. Sådana föreskrifter får meddelas, om
det behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på områ-
det eller av andra skäl. Föreskrifterna får också reglera motsvarande
befattning med ägg, rom eller bon eller med andra produkter som har
utvunnits av djur eller växter.

Föreskrifterna får innefatta förbud mot eller krav på tillstånd eller
andra särskilda villkor för sådana åtgärder som anges i första stycket.

I paragrafen ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om handel
och vissa andra åtgärder med exemplar av vilda djur- och växtarter.
Härigenom kan t.ex. Sveriges åtaganden enligt konventionen om interna-
tionell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter, CI-
TES, (SÖ 1974:41, 1980:72 och 1993:78) uppfyllas. Bemyndigandet kan
vid behov användas för att införa strängare reglering än konventionens.

105

Prop. 1997/98:45

En sådan reglering kan omfatta såväl arter som omfattas av CITES som
andra arter. Arterna behöver således inte vara utrotningshotade. Motsva-
rande reglering finns idag i lagen om åtgärder beträffande djur och växter
som tillhör skyddade arter.

Genom bemyndigandet i paragrafen kan regeringen också meddela de
föreskrifter som krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt fageldi-
rektivet (79/409/EEG) och art- och habitatdirektivet (92/43/EEG) att
reglera befattningen med vilda djur och växter.

De angivna åtgärderna kan avse både levande och döda djur eller väx-
ter. Även åtgärder avseende delar av djur och växter liksom frön av
växter omfattas av bemyndigandet.

Även andra djurarter omfattas än sådana som regleras i 1 §. Undanta-
get i 1 § andra stycket gäller alltså inte.

Handel innefattar bl.a. saluförande, försäljning och byte. Montering
innefattas i preparering. Uppfödning och odling innefattas i förvaring.

5 £ Föreskrifter eller beslut i enskilda fall enligt detta kapitel skall gälla
omedelbart, även om de överklagas.

Enligt paragrafen skall föreskrifter eller individuella förvaltningsbeslut
som meddelas om t.ex. förbud eller särskilda villkor avseende vissa
åtgärder tillämpas även om de har överklagats. En liknande bestämmelse
finns i dag i 41 § naturvårdslagen medan motsvarighet saknas i lagen om
åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.

TREDJE AVDELNINGEN

Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter

5.1.9 9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Definitioner

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses

1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggna-
der eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat
utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenom-
råden eller grundvatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus,
joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande.

Paragrafen innehåller en definition av begreppet miljöfarlig verksamhet.

Prop. 1997/98:45

106

Med miljöfarlig verksamhet avses sammanfattningsvis all användning Prop. 1997/98:45
av mark, byggnader eller anläggningar, dvs. fast egendom eller fasta
anläggningar, som innebär utsläpp till mark, luft eller vatten eller annan
olägenhet för människors hälsa eller miljön. Fast egendom definieras i
jordabalken.

Enligt paragrafens punkt 1 avses med miljöfarlig verksamhet utsläpp
av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller an-
läggningar i mark, vattenområden eller grundvatten. Med utsläpp av
exempelvis avloppsvatten avses alla utsläppsförfaranden, inte bara ge-
nom särskild ledning utan även t.ex. att det transporteras iväg och släpps
ut. Vattenområde definieras i 11 kap. 4 § och har här samma innebörd,
dvs. ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.
Det omfattar det i 1 § miljöskyddslagen använda begreppen vattendrag,
sjö eller annat vattenområde. Även utsläpp till grundvatten omfattas.
Med utsläpp till grundvatten avses vad som i EG-direktivet 80/68/EEG
om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen
definieras som direkt utsläpp på följande sätt: tillförsel till grundvatten av
ämnena i direktivets förteckning 1 och 2 utan infiltration genom markyta
och underliggande jordlager.

Enligt paragrafens punkt 2 avses vidare med miljöfarlig verksamhet
användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan
medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp
än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden
eller grundvatten. Med användning av fast egendom eller fasta anlägg-
ningar avses användning oavsett om den grundas på äganderätt, nyttjan-
derätt eller annan rättstitel till egendomen och t.o.m. även sådana fall där
rättslig grund helt saknas. Användning kan även avse verksamhet som
bedrivs i byggnad på ofri grund eller i gruva. Användning som kan
komma i fråga kan vara av de mest skilda slag exempelvis fabriker och
andra industriella anläggningar, jordbruk, trafikanläggningar, förbrän-
ningsanläggningar, kärntekniska anläggningar, deponier och andra upp-
lag. Det innebär också att begreppet användning skall ses i ett långt tids-
perspektiv vilket medför att exempelvis en avfallsdeponi eller soptipp
som inte aktivt använts eller tillförts någonting på många år omfattas av
begreppet användning. Ett annat exempel på detta är när någon förvarar
tunnor med förbrukade kemikalier på sin fastighet, även om det är någon
annan som genererat avfallet och placerat tunnorna där. Bl.a. sådana fall
av markanvändning är miljöfarlig verksamhet och brukar benämnas
förvaringsfall. Begreppet användning av mark, byggnader eller anlägg-
ningar innefattar även verksamheter som sker ute i vattenområden, t.ex.
på plattformar för olje- och gasutvinning.

Grundvattendirektivet omfattar även indirekta utsläpp som definieras
på följande sätt; tillförsel till grundvatten av ämnena i direktivets för-
teckning 1 och 2 efter infiltration genom markyta och underliggande
jordlager. Sådana indirekta utsläpp täcks genom bestämmelsen i paragra-
fens p. 2 i de fall det föreligger risk för förorening genom infiltrering av
avloppsvatten i marken till grundvattnet exempelvis vid avfallsdepone-
ring.

107

Annat utsläpp än som avses i 1 eller förorening av luft omfattar alla
utsläpp till luft som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller
miljön. Det omfattar till att börja med vad som traditionellt brukar be-
tecknas som luftföroreningar vilka kan förekomma såväl i gasform t.ex.
svaveldioxid och klor, som i partikelform, t.ex. sot och damm. Det om-
fattar även andra utsläpp som inte direkt brukar anses vara föroreningar
men som medför olägenheter, t.ex. koldioxid som leder till växthuseffekt.
Det är alltså inte enbart sådana utsläpp som syns eller luktar som omfat-
tas, utan också utsläpp av ämnen som kan påverka klimatet eller påverka
atmosfären t.ex i form av uttunning av ozonskiktet. Det innebär att med
miljön avses omgivningen med i princip en obegränsad räckvidd, även
atmosfären omfattas. Vad som avses med olägenhet för människors hälsa
eller miljön utvecklas också i författningskommentaren till 2 kap. 3 §.

Annat utsläpp omfattar även utsläpp av radioaktiva ämnen. Enligt pa-
ragrafens punkt 3 avses med miljöfarlig verksamhet även användning av
mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägen-
het för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller
icke-joniserande strålning eller annat liknande. Begreppet omgivningen
skall i likhet med vad som gällt hittills, tolkas så att detta inte omfattar
den störande anläggningen. Personer som är verksamma inom själva
stömingskällan skyddas framför allt genom arbetsmiljölagen och strål-
skyddslagen.

Ljus som enligt paragrafen kan ha praktisk betydelse är ljusstrålning
från t.ex. reklamanordningar och trafikanläggningar.

Med joniserande och icke-joniserande strålning avses detsamma som i
strålskyddslagen (1988:220).

Med annat liknande avses sådana olägenheter som är att jämställa med
de uppräknade och som får bestämmas genom rättstillämpningen. Det
skulle kunna vara sådant som insekter, luftbuma bakterier och virus,
annat ljud än buller, gnistor eller psykisk inverkan.

2 f Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande or enlighet,

2. vatten som använts för kylning,

3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som
inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller

4. vatten som avleds för avvattning av en begravningplats.

I paragrafen definieras vad som avses med avloppsvatten. Definitionen
överensstämmer i stort med vad som hittills gällt enligt 3 § miljöskydds-
lagen. Vatten som har använts för kylning anges dock som en samlande
beteckning och utvidgas till att omfatta allt kylvatten. Detta innefattar allt
kylvatten som har använts vid driften av en fabrik eller annan inrättning
eller annan teknisk utrustning, däribland vatten som har använts för
kylning av värmepumpar. I p. 4 har ordet gravplats ändrats till begrav-
ningsplats, eftersom detta begrepp används i begravningslagen
(1990:1144).

Prop. 1997/98:45

108

3 § Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medi- Prop. 1997/98:45
cinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte

är ringa eller helt tillfällig.

Paragrafen innehåller en definition av begreppet "olägenhet för männi-
skors hälsa", som ersätter det i hälsoskyddslagen använda uttrycket sani-
tär olägenhet. Med olägenhet avses störning som enligt medicinsk eller
hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt. Liksom enligt hälso-
skyddslagen gäller att störningar som är ringa eller helt tillfälliga inte
omfattas. I likhet med tidigare bör en störning således vara av någon
betydenhet och inte av helt tillfällig natur samt kunna vara skadlig i
antingen fysiskt eller psykiskt hänseende på en människas hälsotillstånd.
I enlighet med den praxis som har utvecklats enligt hälsoskyddslagen
omfattas även sådana störningar som i första hand påverkar välbefinnan-
det i inte ringa grad t.ex. buller, lukt och termiskt inomhusklimat. Ter-
miskt inomhusklimat omfattar de faktorer som påverkar människans
värmeutbyte med omgivningen, framför allt faktorer som lufttemperatur,
luftfuktighet och luftens hastighet (drag). Med störningar som påverkar
välbefinnandet avses störningar som inte är av sådan karaktär att de kan
visas vara direkt hälsoskadliga men som ändå påtagligt inverkar på män-
niskors psykiska välbefinnande. I paragrafen har uttryckligen angetts att
bedömningen skall ske från medicinska eller hygieniska utgångspunkter.
I bedömningen skall inte ingå några ekonomiska eller tekniska avväg-
ningar. Bedömningen måste utgå från vad människor i allmänhet anser
vara en olägenhet och kan inte enbart baseras på en enskild persons reak-
tion i det enskilda fallet. Även bedömningen huruvida en störning skall
anses vara ringa är beroende av hur människor i allmänhet uppfattar
störningen. Liksom enligt hälsoskyddslagen bör dock gälla att hänsyn
skall tas till personer som är något känsligare än normalt, t.ex. allergiker.
Det förhållandet att helt tillfälliga störningar inte omfattas av begreppet
olägenhet enligt paragrafen innebär att störningen måste ha en viss var-
aktighet. Hit räknas förutom fasta störningar även regelbundna störningar
samt störningar som återkommer vid flera tillfällen om än inte med nå-
gon regelbundenhet.

Miljökvalitetsnormer kommer att bli betydelsefulla för bedömningen
av vilka störningar som bör anses påverka såväl hälsan som välbefinnan-
det i sådan utsträckning att åtgärder enligt miljöbalken kan komma i
fråga.

Allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

4 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för människors
hälsa eller miljön, får regeringen för en viss del av landet meddela före-
skrifter eller beslut om förbud mot att

1. släppa ut avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader
eller anläggningar, eller

2. lägga upp fasta ämnen.

109

Detta gäller om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden. Prop. 1997/98:45
marken eller grundvattnet kan förorenas eller på annat sätt påverkas
menligt.

Enligt paragrafen får regeringen, om det finns särskilda skäl med hänsyn
till skyddet för människors hälsa eller miljön, för en viss del av landet
meddela föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten,
fasta ämnen eller gas. Vad som avses med vattenområden har kommente-
rats under 1 §. Hittills har motsvarande bestämmelse i miljöskyddslagen,
8 §, inneburit en möjlighet att inom ett område helt förbjuda utsläpp men
det har krävts risk för förorening endast för utsläpp "så att marken eller
grundvattnet kan förorenas", däremot inte för utsläpp i vattenområden.
Enligt paragrafen krävs nu en risk för förorening eller annan påverkan
även av vattenområden för att utsläpp i dem skall förbjudas.

Vidare har stadgandet utökats så att det inte endast gäller utsläpp av
avloppsvatten, fast ämne eller gas. Det kan finnas behov av att förbjuda
även annan användning av mark, byggnad eller anläggning som kan
medföra förorening. För uppläggning av fasta ämnen som kan förorena
kan tillstånd eller anmälan krävas enligt 6 §. I denna paragraf har nu i
p. 2 lagts till möjligheten att även förbjuda detta för viss del av landet.
Tillägget i slutet av paragrafen av "på annat sätt påverkas menligt" har
gjorts för att utsläpp av avloppsvatten som har använts som kylvatten i
många fall inte innebär en förorening men ändå en negativ påverkan
eftersom vattnet har en annan temperatur.

Enligt 8 § miljöskyddslagen har förbud endast fått meddelas om det
kunnat ske utan oskäligt intrång för fabrik eller inrättning som anlagts
innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan som dessförinnan
börjat avleda avloppsvatten. Denna begränsning har utgått. I stället utgör
ett förbud en grund för omprövning av villkor enligt 24 kap. 5 § 9. Där-
vid far skälighetsavväganden göras.

Paragrafen kan bli aktuell att använda t.ex. när det gäller att förbjuda
utsläpp till en sjö som har betydelse för dricksvattenförsörjningen eller
som innehåller för landet sällsynta eller särskilt värdefulla växt- eller
djurarter.

5 f För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen, om det
framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra
fall än som avses i 4 § i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela före-
skrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktig-
hetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla Sveri-
ges internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får regering-
en bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.

Om det behövs, får regeringen meddela föreskrifter om sådana försik-
tighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande i fråga om miljöfarlig verksam-
het i enlighet med 8 kap. 7 § regeringsformen. Utgångspunkten för före-
skrifterna skall alltså vara att de behövs för att skydda människors hälsa
110

eller miljön. Räckvidden av bemyndigandet framgår närmast av punkter-
na 3 och 4 i den angivna bestämmelsen i regeringsformen. Avsikten är att
bemyndigandet skall användas dels för att genom föreskrifter i svensk
rättsordning införliva rättsakter från EU i den utsträckning detta bedöms
möjligt och lämpligt samt uppfylla andra internationella åtaganden, dels
för att utfärda föreskrifter av generell art för en viss bransch eller för
vissa verksamheter. För att bemyndigandet skall få användas krävs att
generella föreskrifter framstår som mer ändamålsenliga i förhållande till
miljöbalkens syften än förvaltningsbeslut eller dom i ett enskilt fall med
stöd av föreskrifter enligt 6 och 7 §§. Användningen av generella före-
skrifter bör kunna komma i fråga i de fall verksamheterna är av likartat
slag och påverkan på omgivningen är väl dokumenterad. Detta har be-
handlats även i avsnitt 4.14.3. Av 24 kap. 1 § framgår att generella före-
skrifter enligt denna paragraf kan begränsa ett individuellt tillstånd. I
många fall är dock de olika verksamheterna av så skiftande karaktär att
den individuella tillståndsprövningen fortfarande kommer att vara det
främsta styrmedlet för miljöfarlig verksamhet.

Huvudregeln är att föreskrifter skall meddelas av regeringen. Endast
om det finns särskilda skäl far regeringen enligt första stycket bemyndiga
en myndighet att meddela föreskrifter, det kan exempelvis gälla skydds-
föreskrifter av teknisk natur. När det gäller att i svensk rätt införliva
internationella åtaganden av mera detaljartad karaktär, t.ex. i fråga om
mätmetoder och andra tekniska åtgärder, torde det också ofta vara lämp-
ligt att föreskrifter utfärdas av en myndighet.

Regeringen far enligt andra stycket meddela föreskrifter om försiktig-
hetsmått som går längre än EG:s regler. Motsvarande bestämmelse inför-
des i 5 a § miljöskyddslagen den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:181, bet.
1994/95:JoU21, rskr. 1994/95:420). 1 stycket har lagts till att detta även
gäller andra internationella åtaganden. Bemyndigandet gäller dock som
framgår av lydelsen endast regeringen och inte myndigheternas före-
skri ftsrätt.

Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet

6 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan till-
stånd eller innan anmälan har gjorts

1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller
annan miljöfarlig verksamhet,

2. släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten,

3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen, om
detta kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten kan förore-
nas, eller

4. bedriva sådan miljöfarlig verksamhet som avses i 1—3, om den änd-
ras med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på
något annat sätt och det inte är fråga om en mindre ändring.

Även om tillståndsplikt enligt första stycket inte har föreskrivits får
tillsynsmyndigheten i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att
ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande förore-

111

Prop. 1997/98:45

ningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller
miljön.

Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet får
ansöka om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om det inte
krävs tillstånd.

Bemyndigandet i första stycket 1, som utgör grunden för reglerna om
prövning när det gäller tillstånds- och anmälningsplikten för miljöfarlig
verksamhet, har jämfört med hittillsvarande bestämmelser utökats till att
omfatta även annan miljöfarlig verksamhet än fabriker och andra inrätt-
ningar. Vidare har bestämmelsen utvidgats så att tillståndsplikten inte
bara gäller anläggande av verksamheter utan kan avse också en redan
etablerad verksamhet. Detta innebär den skillnaden i förhållande till
gällande ordning att ändringar i regeringens föreskrifter om tillstånds-
plikt far en mer omedelbar verkan. Detta får regleras närmare i över-
gångsbestämmelserna till sådana föreskrifter.

Enligt första stycket 2 far föreskrivas om krav på tillstånd eller anmä-
lan för att släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvat-
ten. Vad som avses med avloppsvatten framgår av 2 §. Enligt paragrafens
första stycke 3 får även föreskrivas om krav på tillstånd eller anmälan för
att släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen om detta
kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten kan förorenas. Med
stöd av bestämmelserna kan exempelvis föreskrivas om krav på tillstånd
för utsläpp av de ämnen som hittills angetts i 7 § miljöskyddslagen eller
andra utsläpp eller upplägganden som bör regleras.

Enligt första stycket 4 ges regeringen möjlighet att föreskriva att det
skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts bedri-
va miljöfarlig verksamhet som avses i 1 - 3 om den ändras med avseende
på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något annat sätt och
det inte är fråga om en mindre ändring. Det innebär att om sådan pröv-
ning är föreskriven bör det göras en samlad prövning varje gång en verk-
samhet ändras, om det inte är en liten eller obetydlig ändring som inte
ökar utsläpp eller andra störningar. Därmed undviks att det för verksam-
heten kommer att finnas ett antal tillståndsbeslut, som vart och ett endast
avser den del som ändrats vid ett visst prövningstillfalle. Överblickbar-
heten ökar därmed och dessutom slipper prövningsmyndigheten svårig-
heten att avgöra vad som skall omfattas av prövningen. Det innebär
också att det för såväl verksamhetsutövaren som tillsynsmyndigheten blir
lättare att senare kontrollera att tillståndet följs.

I vissa EG-direktiv föreskrivs om krav på tillstånd. I IPPC-direktivet
96/61, som behandlas i avsnitt 4.14.2, krävs enligt artikel 4 att medlems-
staterna skall säkerställa att inga nya anläggningar som direktivet omfat-
tar drivs utan tillstånd enligt direktivet. I artikel 5 anges att medlemssta-
terna skall säkerställa att även befintliga anläggningar drivs i överens-
stämmelse med ett flertal av direktivets artiklar senast åtta år efter dagen
för direktivets genomförande, dvs. senast 10 oktober 2007. Enligt artikel
12 i direktivet skall verksamhetsutövaren underrätta de behöriga myn-
digheterna om planerade ändringar i verksamheten och i förekommande

Prop. 1997/98:45

112

fall skall myndigheterna uppdatera tillståndet eller villkoren. För väsent-
liga förändringar krävs alltid tillstånd.

I art. 9 i avfallsdirektivet 75/442, ändrat genom dir. 91/156, krävs till-
stånd för varje inrättning eller företag som tillämpar de bortskaffnings-
förfaranden som avses i direktivets bilaga II A. Direktivet behandlas i
avsnitt 4.20.

Enligt paragrafens andra stycke far en tillsynsmyndighet inom ramen
för tillsynen, även om tillståndsplikt enligt första stycket inte har före-
skrivits, i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om
tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande föroreningar eller
andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön. Ett sådant
föreläggande kan gälla såväl planerade verksamheter som pågående
verksamheter och även verksamheter eller åtgärder som innebär efterbe-
handling. Denna möjlighet kan användas när tillsynsmyndigheten anser
att det inte är tillräckligt att förelägga verksamhetsutövaren att i enlighet
med hänsynsreglema vidta vissa åtgärder, utan gör bedömningen att hela
verksamheten bör prövas och regleras i en tillståndsprövning. Prövning
kan således initieras också tillsynsvägen.

Av paragrafens tredje stycke framgår att den som bedriver eller avser
att bedriva miljöfarlig verksamhet kan fa sin verksamhet prövad och
erhålla tillstånd till verksamheten, även om verksamheten enligt före-
skrifter som följer av första stycket inte omfattas av tillståndsplikt. Denna
möjlighet har alltid funnits i miljöskyddslagstiftningen och bibehålls
alltså i miljöbalken.

7 £ Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något
annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte upp-
kommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller
andra inrättningar utföras.

Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
eller innan anmälan har gjorts inrätta eller ändra sådana avloppsanord-
ningar eller andra inrättningar.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt
andra stycket.

Paragrafen, som har sin närmaste motsvarighet i 7 § hälsoskyddslagen,
innehåller i första stycket en allmän bestämmelse om att allt av-
loppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt
så att olägenheter för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. En
definition av vad som avses med avloppsvatten finns i 2 §. Bestämmelsen
omfattar allt avloppsvatten och alla avloppsanordningar eller andra in-
rättningar för sådant. Andra inrättningar kan vara exempelvis förmult-
ningstoaletter. Frågor som rör kontrollen av avloppsanordningar som
hittills har reglerats i hälsoskyddslagstiftningen skall i fortsättningen
regleras med stöd av bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet.

Enligt andra stycket far föreskrivas om krav på tillstånd eller anmälan
för att inrätta eller ändra sådana avloppsanordningar eller andra inrätt-
ningar. Eftersom även ändringar omfattas innebär det att såväl inrättande
av avloppsanordningar för omhändertagande av avloppsvatten från ex-
113

Prop. 1997/98:45

8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

empelvis vattentoalett som anslutning av WC till en av loppsanordning
kan göras tillstånds- eller anmälningspliktigt.

Regeringen far enligt tredje stycket överlåta åt kommunerna att med-
dela föreskrifter enligt andra stycket.

8 § Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av miljödom-
stol.

Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av
verksamheter skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga verk-
samheten kan antas ha en liten miljöpåverkan, får regeringen föreskriva
att en kommunal nämnd skall pröva frågor om tillstånd. Tillstånd som
rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller
Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av länsstyrelsen.

Anmälan om miljöfarlig verksamhet skall enligt vad regeringen före-
skriver göras till generalläkaren, länsstyrelsen eller kommunen.

Genom paragrafens första stycke föreskrivs att miljödomstolen prövar
frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Ett antal regionala miljö-
domstolar ersätter den nuvarande Koncessionsnämnden för miljöskydd.

Enligt andra stycket far regeringen föreskriva att också annan myndig-
het får pröva frågor om tillstånd för vissa slag av verksamheter. Det
kommer i likhet med tidigare att framför allt vara länsstyrelserna. Om
verksamheten är av den beskaffenheten, att den kan antas ha en förhål-
landevis liten miljöpåverkan, far regeringen föreskriva att det ankommer
på en kommunal nämnd att pröva frågan om tillstånd. Sådana ärenden
kan avse tillstånd att installera värmepumpar och vissa andra enklare
tillståndsforfaranden, t.ex. inrättande och ändring av avloppsanordningar
för vattentoaletter, som i den föreslagna ordningen överförs från hälso-
skyddsreglema till miljöskyddsreglema. Genom bestämmelsens utform-
ning framgår det att tillstånd skall prövas av en kommunal nämnd vars
beslut kommer att kunna överklagas genom förvaltningsbesvär till läns-
styrelsen och länsstyrelsens beslut kan överklagas till den regionala
miljödomstolen. Tillstånd som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket,
Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av
länsstyrelsen.

Bestämmelser om prövning av ansökan finns i 16 och 19-24 kap.
Prövningen som skall ske överensstämmer i stort med den ordning som
har gällt enligt miljöskyddslagen.

Frågor om anmälan prövas enligt paragrafens tredje stycke av gene-
ralläkaren, länsstyrelsen eller kommunen, enligt vad regeringen föreskri-
ver beroende på vem som är tillsynsmyndighet.

Särskilda bestämmelser om hälsoskydd

9 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett så-
dant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer och hål-
las fria från ohyra och andra skadedjur.

114

Prop. 1997/98:45

Ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom skall vidta de åt-
gärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller un-
danröja olägenheter för människors hälsa.

I paragrafens första stycke anges att bostäder och lokaler för allmänna
ändamål skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för människors
hälsa inte uppkommer och hållas fria från ohyra och andra skadedjur.
Som framgår av allmänmotiveringen, avsnitt 4.14.5, syftar miljöbalkens
bestämmelser om hälsoskydd främst till att reglera sådana olägenheter
för människors hälsa som kan uppkomma i samband med användning av
en byggnad.

Enligt paragrafens andra stycke skall ägare eller nyttjanderättshavare
till berörd egendom vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att
hindra uppkomsten av eller undanröja olägenheter för människors hälsa.
Med berörd egendom avses såväl lös som fast egendom.

Med fast egendom avses då framför allt bostäder och lokaler för all-
männa ändamål. Dessa skall ha sådan beskaffenheten att de ger ett be-
tryggande skydd mot störningar som kan medföra olägenheter för männi-
skors hälsa och så att uppkomsten av sådana olägenheter förhindras.
Byggnaders utformning regleras framför allt i bygglagstiftningen. Det är
dock även möjligt att i enskilda fall med stöd av balkens regler till skydd
för människors hälsa ställa krav på byggnader, om detta är motiverat på
grund av förhållandena i den aktuella byggnaden, nya forskningsrön e.d.
och detta inte har reglerats eller omgående kan åtgärdas inom ramen för
bygglagstiftningen.

Olägenheter som omfattas av paragrafen är sådant som värme, kyla,
drag, fukt, buller, luftföroreningar och andra liknande störningar. Även
andra typer av olägenheter för människors hälsa omfattas. Exempel på
sådana kan vara de på senare år uppmärksammade problemen med radon
och mögel i bostäder. Vad som skall anses utgöra olägenheter kan givet-
vis variera för bostäder och lokaler av olika slag. Mer detaljerade be-
stämmelser far meddelas i förordningsform eller i myndighetsföreskrifter
med stöd av 12 §.

Som exempel på användning för allmänna ändamål kan nämnas sam-
lingslokaler och lokaler för vård, undervisning och hygienisk behandling,
idrottsanläggningar, badanläggningar, hotell och liknande.

När det gäller hygieniska anordningar har bestämmelserna i 9 § hälso-
skyddslagen om tillgång till toaletter i eller i anknytning till byggnader
där människor vistas inte tagits med i balken. En sådan regel kan med
stöd av 12 § beslutas av regeringen.

10 § Anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på
ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.

Om det inte krävs tillstånd enligt 11 kap., får en kommun föreskriva att
det ändå skall krävas tillstånd av kommunen eller anmälan till denna för
att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden
där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma.
Detta gäller om det behövs för att hindra att olägenheter för människors

Prop. 1997/98:45

115

hälsa skall uppkomma. Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt Prop. 1997/98:45
för sådana anläggningar som redan finns inom angivna områden.

I första stycket anges en grundläggande hänsynsregel att anläggningar för
grundvattentäkter skall inrättas och användas på ett sådant sätt att olä-
genheter for människors hälsa inte uppkommer. Med olägenhet for män-
niskors hälsa avses i detta fall att en bostad inte har tillgång till vatten i
tillräcklig omfattning och av godtagbar kvalitet. Med anläggning for
grundvattentäkt avses en anläggning for bortledande av grundvatten ur en
grundvattenförekomst.

I paragrafens andra stycke ges kommunerna rätt att i de fall inte till-
stånd för vattenverksamhet enligt 11 kap. krävs ändå föreskriva att det
krävs tillstånd av kommunen eller anmälan till denna för att inrätta och
använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på
sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma, om det behövs for att
hindra att olägenheter för människors hälsa skall uppkomma. I 11 kap.

II § har vattentäkter for en- och tvåfamiljsfastigheters och jordbruksfas-
tigheters husbehovsförbrukning undantagits från den generella tillstånds-
piikten for vattenverksamhet. Begreppet knapphet på sött grundvatten
omfattar såväl det fallet att brunnar sinar som att brunnar drabbas av
saltvatteninträngningar. Det är fråga om områden där det antingen finns
bostäder som inte har tillgång till vatten i tillräcklig omfattning och av
godtagbar kvalitet, eller där det finns risk för att sådana problem skall
uppkomma och där orsaken är att grundvattenuttagen från brunnar i
området är eller kan befaras bli för stora. Kommunen kan genom att
föreskriva om tillstånds- eller anmälningsplikt förhindra tillkomsten av
eller påverka användningen av nya anläggningar. Kommunen kan då
också påverka lokalisering. Tillstånd som meddelas får förenas med
villkor enligt 16 kap. 2 § andra stycket. Kommunen kan i samband med
tillståndsprövning även kräva att det kontrolleras exempelvis om det
förekommer radonhalter i vattnet.

För anläggningar som redan finns får kommunen föreskriva anmäl-
ningsplikt inom angivna områden, inte tillståndsplikt. Genom anmäl-
ningsplikten far dock kommunen kännedom om alla anläggningar och
kan därmed ge allmänna råd och riktlinjer för hur anläggningarna skall
användas. Om det behövs kan kommunen med stöd av 26 kap. 9 § före-
skriva om skyddsåtgärder och försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 § for att
förhindra att olägenheter för människors hälsa uppkommer.

11 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte utan särskilt tillstånd
av kommunen får hållas inom områden med detaljplan eller områdesbe-
stämmelser, om sådana föreskrifter behövs för att hindra att olägenheter
för människors hälsa uppstår.

Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

Enligt första stycket får regeringen föreskriva att vissa djur inte får hållas
inom områden med detaljplan eller områdesbestämmelser utan särskilt
tillstånd av kommunen. Med stöd av en motsvarande bestämmelse i 11 §
hälsoskyddslagen har regeringen i 10 § hälsoskyddsförordningen med-
116

delat föreskrifter om hållande av djur inom område med detaljplan. Be-
stämmelsen har utvidgats till att omfatta även områden som omfattas av
områdesbestämmelser eftersom dessa till stor del reglerar samma typ av
mark som detaljplaner.

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även
i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ meddela de föreskrifter som
behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får
överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

I föreskrifter enligt första stycket får anges att verksamheter som kan
medföra olägenheter för människors hälsa inte får bedrivas eller att
vissa anläggningar inte får inrättas utan att kommunen har lämnat till-
stånd eller en anmälan har gjorts till kommunen.

I paragrafens första stycke ges regeringen rätt att meddela de föreskrifter
som behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen
får även ge kommunerna rätt att meddela sådana föreskrifter. Med stöd
av bestämmelsen kan kommunerna ges rätt att meddela föreskrifter om
exempelvis tomgångsköming med motordrivna fordon, om skydd för
ytvattentäkter och enskilda grundvattentäkter och om eldning. En kom-
mun kan också ges rätt att meddela villkor som behövs för att hindra
uppkomsten av olägenhet för människors hälsa och för att undanröja
sådan olägenhet vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjande av
en plats eller en lokal som allmänheten har tillträde till. Sådan rätt kan
kommunen exempelvis använda för att begränsa gatumusik och andra
liknande störningar på platser där den kan ge upphov till olägenhet för
människors hälsa.

Bestämmelsen ger även regeringen möjlighet att låta en myndighet
meddela föreskrifter på hälsoskyddsområdet. Ytterligare bestämmelser
om exempelvis att byggnader skall hållas fria från ohyra och skadedjur
samt om djurhållning kan också meddelas med stöd av denna paragraf.

Bemyndigandet i andra stycket saknar motsvarighet i gällande rätt. För
närvarande finns dock bestämmelser om tillståndsplikt eller anmälnings-
skyldighet på hälsoskyddsområdet bl.a. i 12 § hälsoskyddslagen som
avser t.ex. hotell, idrottsanläggningar och badanläggningar. Med stöd av
den nu föreslagna bestämmelsen kan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva om krav på tillstånd från eller anmälan
till kommunen för vissa slag av verksamheter eller anläggningar eller
inrättningar, om det behövs till skydd mot olägenheter för människors
hälsa. Av första stycket följer att regeringen får överlåta åt kommunen att
besluta om närmare föreskrifter om i vilka fall tillstånd krävs eller an-
mälan skall göras.

13 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter
för människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten
eller annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Enligt paragrafen far kommunala föreskrifter till skydd mot olägenheter
för människors hälsa inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller
117

Prop. 1997/98:45

annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet. Paragrafen har haft
en motsvarighet i 2 § andra stycket hälsoskyddslagen där den infördes på
förslag av Lagrådet, som bl.a. hänvisade till att genom hälsoskyddslagen
avskaffades den statliga kontrollen som funnits genom det gamla syste-
met med underställning av lokala hälsovårdsordningar.

5.1.10 10 kap. Förorenade områden

Ansvaret för utredning och efterbehandling

1 § Detta kapitel skall tillämpas på mark- och vattenområden samt bygg-
nader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada
eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

1 paragrafen anges detta kapitels tillämpningsområde. Avsikten är att
kapitlet skall omfatta alla slags områden samt byggnader och anlägg-
ningar som är så förorenade att det innebär eller kan medföra en negativ
påverkan på människors hälsa eller på miljön. Miljöbalksutredningen
använde beteckningen miljöriskområden för dessa områden. Regeringen
anser dock i likhet med Uppsala och Lunds universitet samt Länsstyrel-
sen i Stockholms län att beteckningen miljöriskområden bör reserveras
för område som skall förklaras som miljöriskområde enligt 10 §. Lunds
universitet har vidare lämnat ett förslag på utformningen av bestämmel-
serna i detta kapitel. Förslaget har delvis följts.

Föroreningar kan vara av många olika slag, komma från skiftande an-
läggningar och verksamheter och ge upphov till olika slags störningar.
Det kan vara fråga om tungmetaller och andra metaller, lösningsmedel,
olja, bensin, förorenade fibersediment o.s.v. I många fall kan verksam-
heten vara nedlagd. Det finns emellertid även många föroreningar som
kommer från verksamheter som fortfarande är i drift och som fortfarande
orsakar denna typ av föroreningar i området. Givetvis omfattar paragra-
fen även s.k. förvaringsfall som medfört förorening. Inom tillämpnings-
området faller sålunda t.ex. avslutade deponier eller förvaring av avfall
eller kemikalier sedan en verksamhet har upphört.

Som förutsättning för kapitlets tillämpning gäller att föroreningarna
kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller för miljön.
Alla de åtgärder som kan bli aktuella att genomföra med stöd av föreva-
rande kapitel skall också underkastas överväganden enligt 2 kap.

2 £ Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller
anläggningar som anges i 1 § är den som bedriver eller har bedrivit en
verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen
(verksamhetsutövare).

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen anges att den som bedriver eller har bedrivit verksamhet
eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller olägenhet för männi-
skors hälsa eller miljön skall ansvara för efterbehandling. Den som be-

Prop. 1997/98:45

118

driver eller har bedrivit verksamhet eller vidtagit en åtgärd benäms i detta
kapitel verksamhetsutövare. Detta står i överensstämmelse med principen
att förorenaren skall betala, se avsnitt 4.8.3 och 4.8.9. Innebörden av
efterbehandlingsansvaret anges i 4 §. Att ansvaret för flera verksamhets-
utövare eller fastighetsägare är solidariskt framgår av 6 och 7 §§.

Ansvaret kan göras gällande även mot tidigare verksamhetsutövare.
Om verksamheten alltjämt pågår, bör förelägganden och andra beslut
dock normalt riktas mot den som nu driver verksamheten. Detta gäller
särskilt vid tillståndsgiven verksamhet eftersom tillståndet kan behöva
omprövas. Om den nuvarande verksamhetsutövaren inte klarar av att
avhjälpa olägenheten eller saknar förmåga att stå för kostnaden bör även
en tidigare verksamhetsutövare sökas, under förutsättning att utövaren
har del i föroreningen. Tillsynsmyndigheten bör då förelägga den tidigare
verksamhetsutövaren att vidta åtgärder eller förordna om rättelse på
dennes bekostnad. Det är dock att märka att det inte ställs något krav på
att den nuvarande verksamhetsutövaren skall sökas före en tidigare verk-
samhetsutövare. Tillsynsmyndigheten är oförhindrad att söka först den
ene och sedan den andre eller båda.

Om verksamheten har upphört kan förelägganden och andra beslut
riktas mot - enligt tillsynsmyndighetens val - en, flera eller alla tidigare
verksamhetsutövare som har haft del i föroreningen. Länsstyrelsen kan,
om en fastighetsägare inte frivilligt går med på det, besluta om tillträdes-
rätt för att den efterbehandlingsansvarige skall kunna vidta utredning och
efterbehandling.

Att fastighetsägare i vissa fall kan vara efterbehandlingsansvariga
framgår av 3 §. Fastighetsägarens ansvar är dock alltid subsidiärt.

3 § Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta efterbe-
handling av en förorenad fastighet är var och en efterbehandlingsansva-
rig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna
eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet en privatbostadsfastig-
het enligt 1 kap. 5 § kommunalskattelagen (1928:370) ansvarar endast
en förvärvare som känt till föroreningen. I fråga om förorenad byggnad
eller anläggning gäller detsamma den som förvärvat den fastighet där
byggnaden eller anläggningen är belägen. Med förvärv av fastighet
likställs förvärv av tomträtt.

Första stycket tillämpas inte när en bank har förvärvat en fastighet för
att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617)

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafens första stycke behandlar ansvaret för den fastighetsägare
som har förvärvat fastigheten medveten om att den är förorenad eller
borde ha upptäckt detta. Det skulle dock vara alltför strängt att låta vil-
laköpare omfattas av undersökningsplikten. En köpare som inte upptäck-
er ett fel som ingår i undersökningsplikten betalar oftast ett för högt pris
för fastigheten. Det är då inte rimligt att fördubbla en vanlig villaköpares
börda genom att låta honom stå för kostnader för efterbehandling vid
bristande fullgörelse av undersökningsplikten. Villaköpare bör därför
svara endast vid vetskap.

Prop. 1997/98:45

119

I första hand skall verksamhetsutövare enligt 2 § svara och i andra
hand fastighetsförvärvare som är ansvarig enligt denna paragraf.

Det bör observeras att om fastighetsägaren har bidragit till förorening-
en så är denne att anse som verksamhetsutövare enligt 2 §.

I andra stycket görs ett undantag vad avser bankers fastighetsförvärv
för att skydda sina fordringar. Bankföreningen anser att banker som har
övertagit fastigheter för att skydda sina fordringar inte kan jämställas
med vanliga fastighetsägare på grund av bankrörelselagens regler. Rege-
ringen finner för sin del att en bank i denna speciella situation som är
reglerad i 2 kap. 8 § bankrörelselagen bör undantas från ansvaret.

Lagrådet har anfört att det vid prövningen av vad en köpare borde ha
upptäckt ofta torde finnas anledning att fasta avseende vid omständighe-
terna i samband med köpet. Köpet av en fastighet kan ingå som ett led i
förvärvet av en industrirörelse, varvid omständigheterna kan vara sådana
att köparen inte har praktisk möjlighet att besikta varje i köpet ingående
fastighet utan i betydande utsträckning far förlita sig på de garantier och
den utredning som säljaren tillhandahåller i form av balansräkningar,
revisorsintyg och liknande. Vidare kan även andra än banker vara nödsa-
kade att förvärva en fastighet för att skydda en fordran och det kan under
sådana omständigheter - särskilt om fastigheten utan dröjsmål åter avytt-
ras - inte ställas samma krav på en undersökning som eljest.

Regeringens avsikt med förslaget i denna paragraf är i första hand att
reglera fastighetsägares ansvar mot det allmänna. Ett väsentligt syfte med
regleringen är att fa till stånd markundersökningar före förvärv av nä-
ringsfastigheter för att på så sätt få marknadens mekanismer att bidra till
en bättre miljö. Förvärvarens undersökningsplikt bör som regel därför
inte vad det gäller efterbehandlingsansvarets omfattning mot det allmän-
na kunna ersättas med utredning som säljaren tillhandahåller i form av
balansräkningar, revisorsintyg och liknande. Det bör i sammanhanget
observeras att en skälighetsprövning enligt 4 § alltid skall göras när
efterbehandlingsansvarets omfattning bestäms.

4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfatt-
ning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund
av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att
skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När
ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid som
har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den an-
svarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständighe-
terna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han bidragit till för-
oreningen endast i begränsad mån, skall även detta beaktas vid bedöm-
ningen av ansvarets omfattning.

Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på efterbehandlings-
ansvar.

En bedömning som måste göras är hur långt efterbehandlingsåtgärder
skall sträcka sig och vilket ansvar som det är skäligt att ålägga den efter-
behandlingsansvarige. Denna bedömning bör ta sin utgångspunkt i att
skador och olägenheter samt risk för skador och olägenheter skall undan-
120

Prop. 1997/98:45

röjas. Prövningen bör vidare ske mot bakgrund av hänsynsreglema i
2 kap. där den regel som här framförallt far betydelse är 8 § som ålägger
alla som bedriver eller har bedrivit verksamhet som medfört skada eller
annan olägenhet för miljön ansvar för att avhjälpa skada eller olägenhet
(principen att förorenaren betalar, PPP). Även övriga hänsynsregler är
tillämpliga. Vid skälighetsbedömningen har tidsaspekten betydelse. Vid
bedömningen bör också vägas in om verksamheten har bedrivits på ett
vid den tiden accepterat sätt med iakttagande av de villkor som gällt för
verksamheten. Även andra omständigheter kan vara av betydelse. Om en
verksamhetsutövare visar att han har bidragit till föroreningen endast i
begränsad mån, skall detta beaktas. Kan verksamhetsutövaren visa att en
del av föroreningen beror endast på åtgärder av andra verksamhetsutöva-
re, torde det normalt inte vara skäligt att ålägga honom efterbehandlings-
ansvar för den delen av föroreningen. Också i andra situationer, då för-
oreningen visserligen inte klart kan hänföras till de olika enskilda verk-
samhetsutövare men det ändå står klart att en viss verksamhetsutövares
bidrag till föroreningen är begränsat, bör detta fa betydelse vid skälig-
hetsbedömningen enligt förevarande paragraf. Den enskilde verksam-
hetsutövarens bidrag till föroreningen kan härutöver fa betydelse vid
fördelningen av ansvaret enligt 6 §.

Vad angår fastighetsägares ansvar kan det vara mindre motiverat att
ålägga en fastighetsägare att utföra efterbehandling utanför gränserna till
fastigheten, jämfört med vad som skulle kunna åläggas förorenaren att
göra.

Det skall göras en samlad skälighetsbedömning. Denna kan alltefter
omständigheterna leda till fullt, jämkat eller inget ansvar.

5 § Den som äger en fastighet som efterbehandlas kan trots frihet från
ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att i skälig utsträckning svara för
kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som efier-
behandlingen medför.

Det kan i vissa fall te sig oskäligt att den som äger en fastighet skall
kunna tillgodogöra sig en värdeökning som beror på en efterbehandling
som någon annan betalat för eller som har bekostats av allmänna medel.
Fastighetsägaren skulle kunna göra en obehörig vinst. Bestämmelsen bör
tillämpas med försiktighet. Bevisbördan för värdeökningen ligger på den
som påstår att värdeökningen skett.

6 § Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 2 §, skall de svara
solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är begrän-
sat enligt 4 § första stycket. En verksamhetsutövare som visar att hans
eller hennes bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt
motiverar efterbehandling skall dock ansvara endast för den del som
motsvarar bidraget.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och
en har medverkat till föroreningen och till omständigheterna i övrigt.

Prop. 1997/98:45

121

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Verksamhetsutövare som bidragit till föroreningen skall svara solida-
riskt i likhet med vad som gäller enligt 32 kap. 8 §. Som nämnts i avsnitt
4.15.1 finns det inte skäl att göra skillnad mellan en förorening på den
fastighet där verksamheten bedrivs och en grannfastighet. Därtill kom-
mer att det i praktiken är mycket svårt att dela upp var och ens ansvar.
Att ansvaret enligt 4 § första stycket är begränsat innebär att om en be-
dömning enligt 4 § första stycket skulle medföra att det inte är skäligt att
utkräva mer än ett begränsat ansvar för någon eller några av de ansvariga
så skall inte det solidariska ansvaret fa till följd att ansvar utöver be-
gränsningen utkrävs.

Undantag från det solidariska ansvaret bör dock göras för den som
visar att hans bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt
motiverar en efterbehandling. Ansvaret bör då omfatta endast detta bi-
drag.

Paragrafen har en regel om fördelningen mellan de solidariskt ansvari-
ga. Den viktigaste fördelningsgrunden är den omfattning som var och en
har medverkat till föroreningen.

7 f Om flera fastighetsägare eller tomträttshavare är ansvariga enligt
3 §, skall de svara solidariskt i den utsträckning annat inte följer av att
ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid förvärvet och
omständigheterna i övrigt.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I likhet med vad som i 6 § sägs om verksamhetsutövare är fastighets-
ägare som ansvarar enligt 3 § solidariskt ansvariga. För dessa bör gälla
att den som vetat om föroreningarna bör svara framför den som bara bort
inse dem.

8 § I frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett
sådant mark- eller vattenområde eller en sådan byggnad eller anlägg-
ning som avses i 1 § tillämpas 2-4 samt 6 och 7 §§.

Ägaren till en fastighet, byggnad eller anläggning som avses i första
stycket kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att svara
för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är
skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de
personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt.

Paragrafens första stycke innebär att utredningsskyldigheten motsvarar
efterbehandlingsansvaret. Enligt andra stycket sträcker sig dock ansvaret
för utredningskostnadema något längre än efterbehandlingsansvaret. Att
utredning görs kan vara till nytta för fastighetsägaren. Det kan därför
vara skäligt att fastighetsägaren far svara för utredningskostnader.

Prop. 1997/98:45

122

Upplysningsskyldighet

Prop. 1997/98:45

9 § Den som äger eller brukar en fastighet skall oavsett om området
tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det
upptäcks en förorening på fastigheten och föroreningen kan medföra
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Adressat för kravet på upplysning är alla som äger eller brukar en fastig-
het. Kretsen inbegriper naturligtvis även exploatörer och andra tillfälliga
nyttjare. Skyldigheten innebär att tillsynsmyndigheten skall underrättas
omedelbart. Tillsynsmyndigheten far då kännedom om föroreningen och
kan inom ramen för tillsynen meddela föreskrifter om skyddsåtgärder
och försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 §.

Upplysningsplikten gäller föroreningar i mark, grund- och ytvatten,
sediment samt i byggnader, anläggningar och liknande. Undantag görs
endast för de fall föroreningen är obetydlig och därmed saknar betydelse
som riskfaktor för människor eller miljö. Bestämmelsen är straffsanktio-
nerad, vilket är ägnat att inskärpa vikten av upplysningsskyldigheten.

Miljöriskområden

10 § Länsstyrelsen skall genom beslut förklara ett mark- eller vattenom-
råde för miljöriskområde om det är så allvarligt förorenat att det med
hänsyn till riskerna för människors hälsa och miljön är nödvändigt att
föreskriva om begränsningar i markanvändningen eller andra försiktig-
hetsmått. Vid förklaringen skall beaktas föroreningarnas hälso- och
miljöfarlighet, föroreningsgraden, förutsättningarna för spridning och
den omgivande miljöns känslighet.

I paragrafen anges att områden som är kvalificerat förorenade skall för-
klaras som miljöriskområde. Motiven framgår av avsnitt 4.15.2. I lag-
texten anges endast vissa övergripande förutsättningar för förklaringen.
Den närmare utformningen av förutsättningarna kommer att ges i förord-
ningar och föreskrifter med stöd av 14 §. Syftet med förklaringen är att
skydda människor och omgivningen från påverkan från miljöriskområ-
det. Syftet är alltså ett annat än för miljöskyddsområden där syftet är att
skydda själva området. Miljöbalksutredningen kommer att lämna förslag
i dessa frågor.

11 § Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som är ansvarig enligt 8 §
att ge in den utredning som behövs för prövningen. I föreläggandet får
länsstyrelsen föreskriva om tillträde för efterbehandling enligt 28 kap.
5 §. Länsstyrelsen kan även låta utföra nödvändig utredning på den
ansvariges bekostnad.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Av paragrafen följer att den ansvarige är skyldig att tillhandahålla den
utredning som är nödvändig för prövningen av om ett område skall för-
123

klaras som miljöriskområde. Tvångsvis tillträde för efterbehandling är Prop. 1997/98:45
möjlig enligt 28 kap. 5 §.

12 § När ett område förklaras som miljöriskområde skall länsstyrelsen
besluta om inskränkningar i markanvändningen eller om att vissa åtgär-
der som fastighetsägare eller någon annan vill vidta skall vara förenade
med villkor eller skall föregås av en anmälan till tillsynsmyndigheten.

Sådana inskränkningar och sådan anmälningsplikt som anges i första
stycket får avse grävning, schaktning och markarbeten, bebyggelseåt-
gärder, ändrad markanvändning samt andra åtgärder som kan innebära

- att belastningen av föroreningar i och omkring området kan komma
att öka,

- att den miljömässiga situationen annars försämras, eller

- att framtida efterbehandlingsåtgärder försvåras.

Länsstyrelsen får även besluta att sådana åtgärder inte får vidtas eller
att fastighet inte far överlåtas förrän nödvändiga markundersökningar
har utförts.

En förklaring av ett område som miljöriskområde skall alltid åtföljas av
villkor för markanvändningen i området. Om sådana är obehövliga,
saknas förutsättningar för förklaringen. Som framgår av avsnitt 4.15.2
kan villkoren vara inriktade på alla slags åtgärder som kan förbjudas,
förses med reservationer eller bara göras anmälningspliktiga. De kan
även avse utredningskrav i olika sammanhang. Slutligen kan även villkor
meddelas om inskränkning i rätten att överlåta fastigheten. Sådan in-
skränkning får dock inte avse exekutiva överlåtelser såsom vid utmätning
eller konkurs.

13 § Länsstyrelsen skall ändra eller meddela nya villkor eller upphäva
beslutet om miljöriskområde när ett miljöriskområde har efterbehandlats
eller när föroreningarna där av någon annan orsak minskat så att med-
delade villkor om inskränkningar i markanvändningen eller andra för-
siktighetsmått inte längre är nödvändiga.

Kraven för ändrade villkor korresponderar med kravet för förklaring som
miljöriskområde. När skälen för förklaringen som miljöriskområde inte
längre föreligger skall beslutet om förklaring upphävas. Fastighetsägare
kan initiera att prövning sker.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om miljöriskområden.

Som framgår av kommentaren till 10 § kan föreskrifterna närmare preci-
sera förutsättningarna för att förklara ett område som miljöriskområde.
Föreskrifterna kan också komma att avse underättelseskyldighet till
inskrivningsmyndighet och lantmäterimyndighet om beslut om förklaring
som miljöriskområde.

124

5.1.11 11 kap. Vattenverksamhet

Prop. 1997/98:45

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om vattenverksamhet och vatten-
anläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanlägg-
ningar finns också i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

1 paragrafen anges att särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och
vattenanläggningar finns i detta kapitel och i lagen med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet. I 2 § definieras begreppet vattenverk-
samhet genom en uppräkning av olika verksamheter och åtgärder beträf-
fande vatten. Definitionen motsvarar i huvudsak den som gäller för
vattenföretag enligt 1 kap. 2 § vattenlagen. I avsnitt 4.16 redovisas skälen
till att termen vattenföretag ersätts med begreppet vattenverksamhet i
miljöbalken. I samma avsnitt anges att begreppet vattenanläggning be-
hålls i balken. En definition som avser sådana anläggningar finns i 3 §
och motsvarar 1 kap. 3 § andra stycket vattenlagen. Balkens allmänna
hänsynsregler och övriga generella bestämmelser om verksamheter skall
självfallet gälla för vattenverksamhet precis som för annan verksamhet i
miljöbalkens mening. Utöver de generella bestämmelserna är det nöd-
vändigt att ha vissa specialregler om vattenverksamhet. Sådana bestäm-
melser återfinns i detta kapitel och i lagen med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet. Är åtgärd eller verksamhet att anse som vatten-
verksamhet utesluter det inte att även andra särskilda bestämmelser om
speciella typer av verksamheter blir tillämpliga. Framför allt är förhål-
landet mellan vattenverksamhet och miljöfarlig verksamhet av intresse.
Infiltration för att öka grundvattenmängden, fiskodlingar, fyllningar vid
byggande av vägbankar samt borttagande av fiberbankar och kvicksil-
verhaltiga sediment i vattenområden är exempel på verksamheter som
både är vattenverksamhet och miljöfarliga verksamheter. Om inte annat
anges gäller de materiella reglerna om vattenverksamhet och om miljö-
farlig verksamhet fullt ut vid sidan av varandra. Däremot skall normalt
endast en tillståndsprövning ske.

Definitioner

Definitionerna i 2-5 §§ gäller vid tillämpningen av både miljöbalken och
lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. I miljöbalken
förekommer uttrycken även i andra kapitel än det särskilda kapitlet om
vattenverksamhet.

2 § Med vattenverksamhet avses

125

vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar
till att förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för det-
ta,

3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande
av anläggningar och åtgärder för detta, och

4. åtgärder som utförs för att awattna mark, när det inte är fråga om
avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur
ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden
är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål
(markawattning).

I paragrafen definieras det för kapitlet grundläggande begreppet vatten-
verksamhet, som alltså är en samlingsbeteckning på ett antal olika åtgär-
der i vatten och med vatten. Enligt vad som har sagts i kommentaren till
föregående paragraf överensstämmer definitionen med den som gäller för
vattenföretag enligt 1 kap. 3 och 4 §§ vattenlagen, med ett undantag. I
den fjärde punkten har den form av markawattning som beskrivs som
"att sänka eller tappa ur en sjö" i stället angetts som "att sänka eller tappa
ur ett vattenområde". Begreppet markawattning blir alltså något vidare
enligt miljöbalken.

Paragrafens första punkt omfattar vattenverksamhet i ytvatten. Sådan
vattenverksamhet är till att börja med byggande och andra arbeten i vat-
ten. Vanligt förekommande är uppförande av dammar, vägbankar, bro-
pelare, bryggor och pirar. Även kabeldragning och anläggande av flyt-
bryggor brukar anses omfattat av definitionen. Det anges uttryckligen att
även ändring, lagning och utrivning av nämnda anläggningar utgör vat-
tenverksamhet.

1 den första punkten nämns vidare fyllning. Uttrycket fyllning omfattar
inte alla former av tippning i vattenområden. Med fyllning avses en
åtgärd som åtminstone delvis syftar till att åstadkomma en vattenanlägg-
ning, exempelvis en vägbank eller en pir. Om syftet enbart är att bli av
med materialet utgör tippningen inte en fyllning och alltså inte en vatten-
verksamhet. Reglerna om miljöfarlig verksamhet är däremot normalt
tillämpliga på denna form av tippning. Även balkens särskilda regler om
dumpning i 15 kap. 31-33 §§ kan vara tillämpliga.

Bortledande av ytvatten är en vattenverksamhet enligt den första
punkten. Uttrycket bortledande av vatten är vidare än det i 5 § första
stycket definierade uttrycket vattentäkt, eftersom även bortledande av
s.k. skadligt vatten omfattas.

Det bör observeras att begreppet grävning skall ges en vid tolkning.
Sandsugning är en åtgärd som innefattas i uttrycket. Med rensning avses
även muddring.

I den första punkten nämns avslutningsvis andra åtgärder i vattenom-
råden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge. Även andra
former av regleringar omfattas än sådana som i 5 § andra stycket be-
nämns vattenreglering. Som exempel kan nämnas höjning av vattennivån
i en sjö eller en våtmark i naturvårdssyfte samt omgrävning av en åfåra.

Prop. 1997/98:45

126

Enligt paragrafens andra punkt utgör bortledande av grundvatten och
utförande av anläggningar för detta en form av vattenverksamhet.
Grundvatten är det vatten som finns under markytan. Liksom är fallet
med bortledande av ytvatten i den första punkten, kan det vara fråga om
även annat bortledande än sådant som enligt 5 § första stycket benämns
vattentäkt. Paragrafens tredje punkt omfattar tillförsel av vatten för att
öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder
för detta. Denna form av vattenverksamhet benämns vanligen infiltration.
Syftet skall alltså vara att öka grundvattenmängden. Infiltration sker ofta
för att öka vattenmängden i en grundvattentäkt eller för att återställa en
grundvattennivå som har rubbats vid bebyggelse.

Den fjärde punkten omfattar ett antal olika åtgärder som är att beteckna
som markawattning. Åtgärderna vidtas för att avlägsna vatten eller för
att skydda mot vatten. Exempel på sådana åtgärder är dikning, årensning,
sjösänkning och invallning. Däremot undantas avledande av avlopps-
vatten. Trots detta undantag finns det i 3 kap. lagen med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet särskilda bestämmelser om markav-
vattning som sker samtidigt med avledande av avloppsvatten. Inte heller
sådant bortledande av vatten som nämns ovan i punkt 1 och 2 är att anse
som markawattning.

Markawattning i form av dikning kan ske för många olika ändamål.
Vanligast är dikningar inom jord- och skogsbruket. Vidare kan nämnas
dikning för vägbyggnad, bebyggelse, torvtäkt, trädgårdanläggningar och
golfbanor.

För att utgöra en markawattning i balkens mening skall syftet med åt-
gärden vara att varaktigt öka markens lämplighet för något visst ändamål,
såsom odling, bebyggelse eller torvtäkt. Det är effekten av markavvatt-
ningen som skall vara varaktig. Av kravet på varaktighet följer att
skyddsdikning, dvs. dikning som utförs efter skogsavverkning i avsikt att
hindra att grundvattnet stiger, normalt inte utgör markawattning i lagens
mening. Skyddsdikningen sänker inte den nivå som grundvattenytan
hade före avverkningen. Det betyder att markens tidigare produktions-
förmåga inte ökas genom sådan form av dikning. Skyddsdikning omfat-
tas dock av miljöbalkens generella bestämmelser om verksamhet och
åtgärden är i gällande rätt anmälningspliktig enligt naturvårdsförordning-
en. Av varaktighetskravet följer vidare att en invallning i samband med
en tillfällig översvämning inte är markawattning. Kravet på varaktighet
är dock uppfyllt när invallningen avses bli kvar för att skydda mot även
framtida översvämningar. Anmärkas bör att en tillfällig invallning utgör
en vattenverksamhet enligt paragrafens första punkt om den utförs i ett
vattenområde.

Alla åtgärder i och med vatten omfattas inte av definitionen på vatten-
verksamhet i den bemärkelse begreppet används här. Utanför begreppet
faller givetvis bad och båttrafik. Detsamma gäller utsläppande av av-
loppsvatten, som ju däremot utgör miljöfarlig verksamhet. Att bygga en
bro över ett vattenområde är inte heller det en vattenverksamhet, såvida
inte bropelare eller landfästen anläggs i vattenområdet eller arbeten av
andra skäl utförs i vattenområdet. Bedömningen av om brobyggandet är

Prop. 1997/98:45

127

en form av vattenverksamhet påverkas inte av att bron utformas på ett Prop. 1997/98:45
sådant sätt att båttrafiken hindras.

3 § Med vattenanläggning avses en sådan anläggning som har kommit
till genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar
som hör till anläggningen.

I paragrafen definieras uttrycket vattenanläggning. Såsom tidigare berörts
motsvarar definitionen i huvudsak den som finns i 1 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen. Exempel på vattenanläggningar är dammar, fisktrap-
por, vägbankar, landfästen till broar, bropelare, bryggor och pirar. Även
manöveranordningar till anläggningar omfattas av definitionen. Det krävs
inte att manöveranordningama befinner sig i vattenområdet.

4 § Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta
förutsebara vattenstånd.

I paragrafen definieras uttrycket vattenområde. Definitionen har hämtats
från 1 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen. Uttrycket vattenområde före-
kommer även i de särskilda reglerna om miljöfarlig verksamhet och har
där samma betydelse. Med högsta förutsebara vattenstånd avses en vat-
tennivå som är med någon sannolikhet förutsebar. Det förhållandet att
vattenståndet på enstaka platser vid något tillfälle har varit extremt högt
har ibland enbart historiskt intresse och skall då inte påverka bedömning-
en av vad som utgör ett vattenområde.

Exempel på vattenområden är sjöar, vattendrag, diken och kärr. Även
vissa konstgjorda vattensamlingar omfattas, såsom regleringsmagasin
och bevattningsdammar. Däremot avses inte simbassänger, vilka saknar
vattenrättsligt intresse.

5 § Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för
vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning.

Med vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag
till förmån för annan vattenverksamhet.

Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av yt-
vatten från ett vattenområde till ett annat.

Såsom har nämnts i avsnitt 4.16 finns det fortfarande behov av vissa
vattenrättsliga särbegrepp. I denna paragraf, som motsvarar 1 kap. 4 §
1-3 vattenlagen, definieras därför begreppen vattentäkt, vattenreglering
och vattenöverledning.

Som vattentäkt betecknas enligt det första stycket enbart bortledande
för vattenförsörjning, värmeutvinning och bevattning. Vattenförsörjning
avser inte bara dricksvatten, utan även industriers process- och kylvatten.
Bortledande av skadligt vatten faller utanför definitionen av vattentäkt.

Vattenreglering skall enligt det andra stycket ske till förmån för annan
vattenverksamhet. Även andra regleringar kan dock utgöra vattenverk-
samhet enligt 2 § 4. Vattenöverledning, som definieras i det tredje styck-
et, är en form av vattenreglering som ofta sker för att kunna öka kraft-

128

produktionen vid ett kraftverk. Vattenöverledningar kan även ske för att Prop. 1997/98:45
öka storleken av en ytvattentäkt.

Särskilda förutsättningar för vattenverksamhet

6 § En vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från all-
män och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och
olägenheterna av den.

I fråga om vissa vattenanläggningar finns ytterligare bestämmelser i

19 och 20 §§ elberedskapslagen (1997:228).

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 4 § vattenlagen, innehåller en bestäm-
melse vars syfte är att hindra vattenverksamhet eller tillkomsten av
vattenanläggning som inte är samhällsekonomiskt motiverad. Paragrafen
har även berörts i avsnitt 4.16. Utrymme lämnas för en förhållandevis fri
och därmed mångsidig bedömning av vattenverksamheten. Den sam-
hällsekonomiska bedömningen skall baseras på en ekonomisk analys av
rimlig omfattning. Något krav på matematisk exakthet i de ekonomiska
beräkningarna bör inte uppställas. Det torde alltid vara möjligt att göra en
åtminstone grov ekonomisk uppskattning av anläggningskostnaderna och
av de direkta skadorna. Paragrafen omfattar även indirekta verkningar
men i brist på utvecklade beräkningsmetoder bör försiktighet iakttas i
dessa bedömningar. Det saknar betydelse om skadorna och olägenheterna
har samband med vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.
Även skador som uppkommer på egendom som tillhör sökanden skall
beaktas. Den samhällsekonomiska nyttan är självfallet lättare att beräkna
vid produktionsinriktad vattenverksamhet som kraftverk än vid vatten-
verksamhet som utförs för fiskets förbättrande eller för den allmänna
miljö- eller hälsovården. Den senare typen av vattenverksamhet skall
kunna medges även om den i strikt ekonomisk mening är förlustbringan-
de.

Paragrafens andra stycke motsvarar 3 kap. 13 § vattenlagen som inför-
des den 1 juli 1997 (SFS 1997:291) i samband med ikraftträdandet av
den nya elberedskapslagen (1997:228). Stycket syftar till att erinra om att
det i 19 och 20 §§ sistnämnda lag finns regler bl.a. om hinder för miljö-
domstol att avgöra mål om vattenverksamhet innan föreskriven prövning
har skett enligt elberedskapslagen (jfr prop. 1996/97:86, bet.
1996/97:FöU6, rskr. 1996/97:204).

7 § En vattenverksamhet skall utföras så att den inte försvårar annan
verksamhet som i framtiden kan antas beröra samma vattentillgång och
som främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt. Detta krav gäller
om vattenverksamheten kan utföras på detta sätt utan oskälig kostnad.

Vattenverksamhet utförs ibland på sådant sätt att andra verksamheter
som berör samma vattentillgång påverkas. Med stöd av bestämmelsen,
som har sin motsvarighet i 3 kap. 7 § första stycket andra meningen
vattenlagen, skall hänsyn tas till framtida sådana verksamheter. Förutom
129

9 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

vattenverksamhet kan hänsyn behöva tas till t.ex båtfart. Både sättet för
utförande och omfattningen av vattenverksamheten kan behöva anpassas.
Hänsyn behöver bara tas till kommande verksamheter av vikt. De framti-
da verksamheterna behöver däremot inte nödvändigtvis vara stora.

Det kan ofta vara svårt att bedöma vilka verksamheter som i framtiden
kan antas beröra samma vattentillgång. Hänsyn skall bara tas till verk-
samheter som med någon sannolikhet kan komma att bedrivas inom en
inte alltför avlägsen framtid, t.ex. inom en tidsperiod av som mest unge-
fär 10 år. Det torde normalt åligga den som avser att utöva en sådan
framtida verksamheten att vara aktiv vid prövningen av den först till-
tänkta vattenverksamheten. Särskild hänsyn bör tas till vattenverksamhet
och andra åtgärder som skall ske till förmån för fiske- och miljövården.

8 § Den som vill bedriva en vattenverksamhet som kan skada fisket är
skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga
anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram
vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av
verksamheten kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av
vattenverksamheten eller i angränsande vattenområde. Om nyttan av en
ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara
den kostnad som verksamhetsutövaren därigenom skulle förorsakas, kan
verksamhetsutövaren befrias från en sådan skyldighet.

Vad som i denna paragraf sägs om fisk skall gälla även vattenlevande
blötdjur och vattenlevande kräftdjur.

Bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som får bestämmas i stället
för att det meddelas villkor enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

I denna paragraf finns utföranderegler som avser att tillvarata fiskeintres-
set vid utövande av vattenverksamhet. Detta intresse är sedan länge ett
prioriterat intresse i vattenrättsliga sammanhang och motsvarande be-
stämmelser har meddelats i 3 kap. 11 § vattenlagen.

Enligt paragrafen föreligger en skyldighet att vidta och underhålla vis-
sa anordningar till skydd för fisket, exempelvis fisktrappor och ålyngel-
ledare. För att skydda fisket skall vidare vatten släppas fram. Minimi-
vattenföringen bör hållas så hög som möjligt. Det bör eftersträvas att så
mycket vatten släpps fram som motsvarar den naturliga lågvattenföring-
en. Även andra villkor kan föreskrivas. Sådana villkor kan innebära att
fisk skall sättas ut, fiskodling bedrivas eller lekplatser för fiskar ställas i
ordning. Åtgärder skall kunna vidtas även i angränsande vattenområden.
Som villkor kan alltså föreskrivas att fisk skall sättas ut i ett bivattendrag
som inte ens berörs av vattenverksamheten.

De skyldigheter som verksamhetsutövaren har enligt denna paragraf
följer normalt redan av andra bestämmelser i balken, främst den grund-
läggande hänsynsregeln i 2 kap. 3 §. En möjlighet att föreskriva om
kompensationsåtgärder utanför det skadade området finns i 16 kap. 9 §.
Den särskilda bestämmelsen om åtgärder till skydd för fisket i detta
kapitel bör ändå finnas kvar. Bestämmelsen är av särskild betydelse för

Prop. 1997/98:45

130

att undvika att prövningen enligt balkens andra bestämmelser inte går
tillräckligt långt.

Den som bedriver vattenverksamheten kan befrias från skyldigheterna
om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan
anses motsvara den kostnad som verksamhetsutövaren skulle drabbas av.

Det andra stycket har ingen motsvarighet i vattenlagen men väl i 4 §
fiskelagen. Vid riksdagsbehandlingen av vattenlagen uttalade Jordbruks-
utskottet att vad som i lagen föreskrivs om fisk också bör tillämpas på
hummer, kräfta, havskräfta, räka, krabba, bläckfisk, ostron, pärlmussla,
blåmussla och nejonöga (bet. 1982/83:JoU30 s. 37). Den utvidgade defi-
nitionen togs dock inte in i lagtexten. Enligt 4 § fiskelagen (1993:787)
skall vad som i den lagen sägs om fisk också gälla vattenlevande blötdjur
och vattenlevande kräftdjur. Fiskelagens definition går således något
längre än Jordbruksutskottets uttalande. Det är lämpligt att fiskelagens
definition används i miljöbalkens bestämmelse om åtgärder till skydd för
fisket.

Med blötdjur (mollusker) avses en stam ryggradslösa djur som omfat-
tar urmollusker, ledsnäckor, maskmollusker, snäckor, tandsnäckor, ost-
ron och andra musslor samt bläckfiskar. Till kräftdjur hör bl.a. de vat-
tenlevande tiofotade djuren kräfta, hummer, langust, havskräfta, eremit-
kräfta, krabba och räka samt även krill. Rundmunnar (pirål och nejonöga)
bör utan särskilt omnämnande kunna räknas som fisk. Alger, som är
växter, är naturligtvis inte att anse som fisk.

I 6 kap. 5 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i
stället för att villkor meddelas enligt första stycket.

Enligt 28 kap. 13 § kan förbud mot fiske meddelas i samband med be-
slut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på
fisket.

Miljöbalken har i 24 kap. 5 § 11 särskilda bestämmelser om ompröv-
ning när det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som
har meddelats till skydd för fisket är mindre ändamålsenliga.

Tillståndsplikt för vattenverksamhet

9 § För vattenverksamhet krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte
något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om till-
stånd till vattenverksamhet prövas av miljödomstolen. Ansökan om till-
stånd till markawattning prövas dock av länsstyrelsen, om den inte skall
prövas av miljödomstolen enligt 7 kap. 19 och 20 §§ lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd även
om det inte krävs tillstånd för verksamheten.

Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning
för bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 23 §.

I avsnitt 4.16 har nämnts att vattenlagen, till skillnad från miljöskyddsla-
gen, innehåller en fullständig reglering av tillståndsplikten och att till-

131

Prop. 1997/98:45

stånd alltid krävs, om inte annat anges i lagen. Efter vissa överväganden
uttalas i samma avsnitt att vattenlagens system bör finnas kvar såvitt
avser tillståndsplikten för vattenverksamhet. I första stycket i denna
paragraf uttrycks således miljöbalkens huvudregel, liksom i 4 kap. 1 §
vattenlagen, att tillstånd krävs till vattenverksamhet. Sådant tillstånd
meddelas av miljödomstolen. Beträffande markavvattningar är dock
miljödomstolen tillståndsmyndighet endast när det blir aktuellt att pröva
frågor om att fler än sökanden skall delta i företaget, ersättningar eller
särskilda tvångsrätter. Övriga markavvattningar prövas i stället av läns-
styrelsen. Ansökan om markawattning skall alltid ges in till länsstyrel-
sen.

I balkens fjärde avdelning och i lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet finns bestämmelser om hur tillståndsprövningen går
till.

Enligt det andra stycket far den som vill bedriva vattenverksamhet an-
söka om tillstånd även om tillstånd inte krävs. Eftersom det i första hand
ankommer på verksamhetsutövaren att göra den ofta svåra bedömningen
enligt 12 §, bör denne i tveksamma fall begära tillstånd. Verksamhets-
utövaren undviker därigenom straff och andra sanktioner som kan följa
om verksamheten utförs utan nödvändigt tillstånd.

Paragrafen innehåller i det tredje stycket en hänvisning till bestämmel-
serna i 23 § om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för
bortledande av grundvatten tas ur bruk.

10 § Om det krävs tillstånd till en vattenverksamhet, får arbeten av större
omfattning i anslutning till verksamheten inte påbörjas innan tillstånd
har meddelats.

Arbeten av större omfattning i anslutning till vattenverksamheten får
enligt paragrafen inte påbörjas innan tillstånd har meddelats. Principen
har hämtats från 4 kap. 1 § andra stycket vattenlagen. Med arbeten i
anslutning till vattenverksamheten avses andra former av verksamhet än
den ifrågavarande tillståndspliktiga vattenverksamheten. Exempel på
sådana arbeten är landfästen för broar och dammar samt tunnlar och
vägar för vattenkraftverk.

Det kan ibland tänkas att det anslutande arbetet behöver särskilt till-
stånd. Även om ett sådant tillstånd redan har meddelats far arbetet inte
sättas igång. Prövningen med avseende på vattenverksamheten skall
nämligen inte kunna föregripas genom att arbeten utförs på land. Utan
hinder av paragrafen kan arbeten utföras som har även andra syften än att
tillgodose ett behov för vattenverksamheten. Paragrafen hindrar exem-
pelvis inte att en väg anläggs som förutom att underlätta transporter till
en tilltänkt småbåtshamn även avser att underlätta för badande att nå en
strand.

11 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för

1. vattentäkt för en en- eller tvåfamilj sfastighets eller jordbruksfastig-
hets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning,

Prop. 1997/98:45

132

2. utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller Prop. 1997/98:45
kräftdjur, eller

3. utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte
avser vattentäkt.

Paragrafen innehåller vissa särskilda undantag från tillståndsskyldigheten
for vattenverksamhet. Undantagen motsvarar gällande rätt enligt 4 kap.
1 a § vattenlagen. Såsom utvecklas strax betyder dessa undantag inte att
verksamheten är tillståndsfri enligt andra bestämmelser i balken.

Enligt den första punkten behövs inte tillstånd enligt detta kapitel i
balken om verksamheten innebär yt- och grundvattentäkt för en en- eller
tvåfamilj fastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller
värmeförsörjning. Tillstånds- eller anmälningsplikt kan dock föreskrivas
enligt 9 kap. 10 § om det finns risk för att det uppkommer olägenheter
för människors hälsa.

Undantaget i den första punkten innebär att tillstånd normalt inte be-
hövs för enskilda brunnar. Som husbehovsförbrukning anses användning
av vatten för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring i villor och lant-
gårdar. Vidare innefattas vattning av kreatur, mjölkbehandling och annat
vanligt lantbruksändamål. Även vattentäkter för bevattning av trädgård
som huvudsakligen är avsedd för eget behov och för mindre hantverk
omfattas. Med husbehovsförbrukning avses däremot inte vattnets an-
vändning för en industri, handelsträdgård eller tvättinrättning och inte
heller för jordbruksbevattning.

Tillstånd enligt balkens kapitel om vattenverksamhet behövs enligt den
andra punkten inte heller för fisk-, mussel- och kräftodlingar. Syftet är att
åstadkomma en rationell uppdelning av förprövningspliktiga verksam-
heter mellan regelsystemen om miljöfarlig verksamhet och vattenverk-
samhet. På detta sätt skall dubbelprövning undvikas. Fiskodling för en
nettoproduktion av mer än 10 ton fisk per år finns på miljöskyddsförord-
ningens B-listan och skall alltså tillståndsprövas av länsstyrelsen. Vissa
mindre anläggningar står på C-listan och skall därför anmälas till kom-
munen. Dessutom fordras länsstyrelsens tillstånd till fiskodling enligt
16 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäring-
en.

Den tredje punkten undantar vattenverksamhet för värmeutvinning
som inte innefattar vattentäkt, dvs. slutna värmeutvinningssystem. Sådan
verksamhet är miljöfarlig verksamhet, eftersom den dels kan orsaka
ändring av temperaturförhållandena i mark och vatten (s.k. termisk för-
orening), dels kan läcka frostskyddsvätska. Verksamheten är samtidigt
att anse som vattenverksamhet om den innefattar vattentäkt. Även utläg-
gande av slangar och andra anläggningsarbeten betraktas som vatten-
verksamhet, om den bedrivs i ett vattenområde. Inte heller i sistnämnda
fall skall emellertid ett slutet värmeutvinningssystem tillståndsprövas
enligt detta kapitel i balken.

12 § Tillstånd enligt denna balk behövs inte, om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksam-
hetens inverkan på vattenförhållandena.

133

Av 13 § följer att första stycket inte gäller markawattning eller, i den
utsträckning regeringen föreskriver det, andra åtgärder för awattning av
mark.

Paragrafen innehåller, liksom 4 kap. 2 § första stycket första meningen
vattenlagen, ett snävt generellt undantag från huvudregeln att tillstånd
alltid krävs för vattenverksamhet. I andra stycket erinras om att det för
markawattning gäller särskilt stränga tillståndskrav enligt vad som anges
i nästa paragraf.

Tillståndsskyldighet enligt detta kapitel i balken föreligger alltså inte
om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas
genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Verksam-
hetsutövaren har bevisbördan för att förutsättningarna i paragrafen är
uppfyllda. Beviskravet är mycket starkt. Kravet på att förhållandet skall
vara uppenbart innebär att tillståndsplikten omfattar i princip all slags
vattenverksamhet av någon betydelse. Beträffande viss verksamhet av
sådant slag, exempelvis dammar, far kravet på tillstånd vara undantags-
löst.

Med inverkan på vattenförhållandena avses i första hand vattnets djup
eller läge, men även inverkan på vattenområdets användning för båttra-
fik. Även inverkan på vattnets kvalitet omfattas, exempelvis på grund av
grumling. Vidare omfattas minskning av vatteninnehållet i t.ex. en våt-
mark eller av grundvattnet.

13 § Markawattning får inte utföras utan tillstånd. Vidare krävs till-
stånd, i den utsträckning regeringen föreskriver det, för andra åtgärder
som utförs för att awattna mark i de fall åtgärden kan förväntas få en
bestående negativ effekt på växt- och djurlivet.

För dränering av jordbruksmark genom täckdikning med dränerings-
rör som har en största diameter av 300 millimeter krävs det dock till-
stånd endast om det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen
skadas genom verksamheten.

Ett tillstånd till markawattning eller annan åtgärd för att awattna
mark skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller
motverka skada på allmänna eller enskilda intressen. 1 tillståndet skall
anges inom vilken tid åtgärderna skall vara utförda.

Tillstånd enligt denna balk behövs inte för markawattning i samband
med torvtäkt om koncession har lämnats enligt lagen (1985:620) om
vissa torvfyndigheter m.m.

Av föregående paragraf framgår att tillstånd krävs för markawattning,
även om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen
skadas genom verksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Det gene-
rella undantaget i 12 § gäller alltså inte. Anledningen till det absoluta
kravet på tillstånd till markawattning är att skyddet av våra våtmarker
inte far bli beroende av vilken bedömning verksamhetsutövaren gör av
verksamhetens skadlighet. Den aktuella regeln har hämtats från 18 c §
naturvårdslagen.

Prop. 1997/98:45

134

Såsom närmare utvecklas i avsnitt 4.16 införs i anslutning till reglerna
om tillståndsplikt för markawattning ett bemyndigande för regeringen att
föreskriva om tillståndsplikt också för andra åtgärder som utförs för att
awattna mark. Med uttrycket "andra åtgärder för att awattna mark"
avses framför allt s.k. skyddsdikning av skogsmark. Trots att åtgärder av
detta slag i princip skall vara tillfälliga och i första hand motverka den
grundvattenhöjning som kan följa efter det att ett skogsområde har kal-
huggits, far dikningen i en del fall en sådan utformning eller utbredning
att den kan medföra betydande negativa verkningar på växt- och djur-
livet. Sådana verkningar blir i vissa fall varaktig. Det gäller särskilt i de
fall avvattningen sker i s.k. sumpskog som är naturligt våt och som ofta
hyser skyddsvärda eller hotade arter, eller som har särskild betydelse för
den biologiska mångfalden. För att motverka att sådana negativa effekter
uppkommer av avvattningsåtgärder som inte tillståndsprövas som mark-
avvattningsåtgärder införs alltså i paragrafen ett bemyndigande för rege-
ringen att meddela föreskrifter om tillståndsprövning.

Det måste i sammanhanget observeras att oavsett om regeringen nyttjar
bemyndigandet att föreskriva tillståndsplikt för åtgärder av sistnämnt
slag, t.ex. skyddsdikning av skogsmark, far åtgärderna inte vidtas utan
vidare. Även om åtgärden defmitionsmässigt inte kan betraktas som
markawattning och tillstånd därför inte krävs enligt bestämmelserna i
denna paragraf, föreligger som regel samrådsskvldighet enligt 12 kap.
6 §. Såsom påpekas i författningskommentaren till sistnämnda paragraf,
skall alltid den som avser att påbörja verksamheten eller åtgärden pröva
om det som planeras är så ingripande för naturmiljön att det skall anmä-
las för samråd. I tveksamma fall bör samråd alltid ske. Samrådsparagra-
fen ger befogenheter för samrådsmyndigheten att meddela anvisningar
om hur åtgärderna skall vidtas för att skydda naturen. Samrådsmyndig-
heten har också befogenhet att utfärda föreläggande och, om det visar sig
nödvändigt, meddela förbud mot åtgärden i fråga. Beträffande skydds-
dikning, som nämndes nyss, erinras här också om de naturvårdshänsyn
som kan föreskrivas enligt 30 § skogsvårdslagen (1979:429). Skogssty-
relsen kan med stöd av sistnämnda stadgande och 30 § skogsvårdsför-
ordningen (1993:1096) meddela riktlinjer och allmänna råd om bl.a.
skyddsdikning, vilket senast skett i Skogsstyrelsens författningssamling
SKSFS 1993:2.

Enligt gällande rätt gäller ett mildare tillståndskrav för markawattning
som sker i form av s.k. detalj dränering genom täckdikning (18 c § andra
stycket naturvårdslagen och 4 kap. 2 § första stycket vattenlagen). Med
täckdikning avses nedläggning av dräneringsrör i främst jordbruksmark
för att minska markens vattenhalt och med detaljdränering avses de fall
då dräneringsrör används med en största inre diameter av 300 millimeter
(Naturvårdsverkets Allmänna Råd 96:3 s. 13). Paragrafens andra stycke
utformas nu så att det framgår tydligt för var och en i vilka fall ett milda-
re tillståndskrav gäller.

Tillstånd till detalj dränering genom täckdikning behövs således endast
om det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom
företaget. Utformningen av bestämmelsen motsvarar i sak 4 kap. 2 §
första stycket andra meningen vattenlagen och innebär att bevisbördan är

135

Prop. 1997/98:45

annorlunda placerad än enligt 12 § i detta kapitel. Det är den som påstår
att tillståndsplikt föreligger som har att visa detta. Enligt naturvårdslagen
skall enbart inverkan på naturmiljön bedömas när det avgörs om täckdik-
ningen behöver tillstånd. I miljöbalken, liksom hittills i vattenlagen, skall
även påverkan på andra allmänna och enskilda intressen beaktas. Givet-
vis har påverkan på naturmiljön särskild betydelse men hänsyn skall även
tas till exempelvis risken att en grannfastighet blir översvämmad.

Vid torvtäkt för energiändamål behövs enligt paragrafens fjärde stycke
inte tillstånd till markawattning, om tillstånd finns enligt torvlagen.
Länsstyrelsen prövar tillståndsansökningar enligt torvlagen och skall vid
prövningen ta naturvårdshänsyn. Tillstånd till torvtäkt för annat än ener-
giändamål, t.ex. för utvinning av odlingstorv, kan däremot inte ges enligt
torvlagen. En markawattning skall då tillståndsprövas direkt enligt mil-
jöbalkens bestämmelser.

14 § Regeringen får förbjuda markawattning som skulle kräva tillstånd
enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget att våt-
markerna bevaras.

Länsstyrelsen får meddela dispens från ett förbud som meddelats en-
ligt första stycket om det finns särskilda skäl.

Om dispens meddelas enligt andra stycket fordras för utförandet av
markawattningen att tillstånd söks enligt 9 §. Beslutet om dispens upp-
hör att gälla om tillstånd till markawattningen meddelas.

Enligt paragrafen, som bygger på 18 d § naturvårdslagen, får regeringen i
fråga om vissa områden, där det är särskilt angeläget att våtmarkerna
bevaras, förbjuda markawattning som annars skulle kräva tillstånd.

Med stöd av motsvarande bemyndigande i naturvårdslagen har rege-
ringen genom naturvårdsförordningen förbjudit markawattning i större
delen av södra Sverige och dessutom i delar av övriga landet. I natur-
vårdsförordningen har länsstyrelsen dock getts möjlighet att i enskilda
fall meddela dispens från förbudet när särskilda skäl föreligger. Miljö-
balkens reglering utformas enligt samma principer.

När det gäller att ta ställning till vad som skall anses utgöra skäl för
dispens måste bedömningen främst ske mot bakgrund av intresset från
naturvårdssynpunkt av att bevara de återstående våtmarkerna inom om-
rådet. Möjligheten att meddela dispens är avsedd att utnyttjas restriktivt.
Som förutsättning för dispens skall gälla att området som berörs av mar-
kavvattning i princip saknar betydelse från naturskyddssynpunkt. Vid
bedömningen far bl.a. beaktas att ett av huvudsyftena med bestämmelsen
i balken är att kraftigt begränsa eller upphöra med markawattning i de
delar av landet som redan starkt utarmats på våtmarker. Avslås en dis-
pensansökan är det därefter inte möjligt att få tillstånd till markavvatt-
ningen. Dispens bör alltså endast medges då det är fråga om begränsade
åtgärder för att möjliggöra vissa arbeten och naturvärdena inte försämras
ytterligare genom åtgärderna. Det kan tänkas att dispensbeslutet måste
förenas med villkor som blir gällande vid efterkommande prövning av
tillstånd till markawattningen. Ett annat skäl för undantag kan i ett visst
fall vara behov av dikning för att återställa markens tillstånd sedan vat-

136

Prop. 1997/98:45

tenproblem uppkommit på grund av åtgärder på intilliggande mark
(kompensationsdikning).

Såsom framgår av paragrafens tredje stycke skall tillståndsprövning
ske på vanligt sätt enligt balkens bestämmelser om undantag medges från
markavvattningsförbud. Det ankommer på länsstyrelsen att besluta om
undantag. Länsstyrelsen kan också enligt vad som anges i 9 § i detta
kapitel vara den myndighet som sedermera prövar tillståndsfrågan beträf-
fande markawattningen. I vissa fall som framgår av 7 kap. 19 och 20 §§
lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall dock mil-
jödomstolen pröva frågan om tillstånd till markawattningen. Om sådant
tillstånd meddelas upphör dispensbeslutet.

Paragrafen har förtydligats i förhållande till remissförslaget efter syn-
punkter från Lagrådet. Eftersom det är viktigt att paragrafen ger klart
uttryck för att markavvattningsförbud kan meddelas, bör förbudsmöjlig-
heten inte framgå endast indirekt som Lagrådet har föreslagit.

15 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för att utföra rensningar
för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart åter-
ställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något
annat sätt har förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall fastig-
hetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras
till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.

Enligt paragrafens första stycke får rensningar ske utan tillstånd enligt
förevarande kapitel om de endast avser att bibehålla vattnets djup eller
läge. 1 andra fall kräver rensningar tillstånd, såvida inte annat följer av
12 §. Om en förändring har fått bestående karaktär krävs således normalt
tillstånd för rensningen. I sådana fall brukar man tala om att ett nytt
naturtillstånd har inträtt.

Det är svårt att generellt säga hur lång tid som får ha gått sedan senaste
rensning utan att tillstånd behöver inhämtas. I förarbetena till 4 kap. 3 §
vattenlagen med motsvarande regler uttalades att en tid om sex år är
acceptabel. Vid riksdagsbehandlingen av vattenlagen anförde Jordbruks-
utskottet att rensningsåtgärder kan göras med längre tidsintervaller än sex
år utan att något nytt naturtillstånd måste anses etablerat. Utskottet me-
nade att undantaget från tillståndsplikt kan avse även rensning av öppna
avlopp som sker med flera decenniers mellanrum (JoU 1982/83:30 s. 27).

Enligt Naturvårdsverkets allmänna råd 96:3 om markawattning, när-
mast för prövningen enligt 18 c § andra stycket naturvårdslagen, har ett
nytt naturtillstånd inträtt när flora och fauna eller naturmiljön i övrigt
under tiden efter den senaste dikningen förändrats och detta naturtillstånd
genom en upprepad dikning eller rensning skulle försvinna. Som vägled-
ning uttalas att detta är fallet när ett handgrävt dike maskinrensas, efter-
som handgrävning sedan länge inte tillämpas, och vidare när ett ma-
skingrävt dike i skogsmark inte underhållits under ca 30 år i norra Sveri-
ge eller ca 20 år i södra Sverige.

Prop. 1997/98:45

137

Den som vill utföra en icke tillståndspliktig rensning har rådighet en-
ligt 2 kap. 5 § andra stycket lagen med särskilda bestämmelser om vat-
tenverksamhet och i 2 kap. 6 § samma lag finns regler om handhavandet
med rensningsmassoma.

Enligt paragrafens första stycke behövs inte heller tillstånd för att åter-
ställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på annat
sätt har förändrat sitt lopp. Återställandet skall ske så snart det är möjligt
med hänsyn till årstid och väderlek och därefter fullföljas utan onödigt
dröjsmål.

I andra stycket finns ett åläggande om att ägare av berörda fastigheter
skall underrättas innan arbetena påbörjas.

När arbeten som sker utan tillstånd kan skada fisket, skall enligt det
tredje stycket anmälan ske till länsstyrelsen. Med fiske avses både all-
mänt och enskilt fiske och såväl yrkesfiske som fritidsfiske. Eftersom
rensningar också kan medföra vattenförorening är det tänkbart att hänfö-
ra verksamheten till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 §. Det kan
alltså med hänsyn till omständigheterna bli aktuellt att tillämpa även
bestämmelserna i sistnämnda kapitel.

16 § Arbeten får utföras utan föregående tillstånd, om det till följd av en
skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga
ändrings- eller lagningsarbeten utförs genast. Ansökan om godkännande
av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

Åtgärder som strider mot bestämmelser om innehållande och tappning
av vatten får vidtas utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för
att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av
någon annan sådan orsak. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall
dock göras snarast möjligt.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om att prövnings-
plikten kan iakttas i efterhand om det till följd av en skada eller för att
förebygga en skada fordras att ändrings- eller lagningsarbeten måste
utföras genast. Vid tillkomsten av vattenlagen motsvarade detta stycke
4 kap. 4 § vattenlagen.

I vissa nödsituationer far enligt paragrafens andra stycke vatten inne-
hållas eller tappas i strid mot tillståndet. Detta stycke fördes till nyss-
nämnda paragraf i vattenlagen genom en lagändring som trädde i kraft
den 1 juli 1989. Lagändringen var föranledd av att dammbrott hade in-
träffat vid höga flöden under senare delen av 1980-talet (se prop.
1988/89:116, bet. 1988/89:JoU22, rskr. 1988/89:303).

Ansökan om godkännande av arbeten och åtgärder som avses i para-
grafen handläggs enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 som ansökningsmål
vid miljödomstolen.

Underhållsansvar

17 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så
att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen ge-

138

Prop. 1997/98:45

nom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd
av en särskild rättighet utförts på någon annans mark och äganderätten
till anläggningen övergått till markägaren till följd av att rättigheten
upphört, kvarstår underhållsskyldigheten för den som var rättighetsha-
vare.

Den som enligt 28 kap. 12 § har fått rätt att använda någon annans
vattenanläggning är tillsammans med ägaren skyldig att underhålla
anläggningen, om inte miljödomstolen bestämt något annat.

120 och 21 §§ samt i 24 kap. 4 § andra stycket finns bestämmelser om
överflyttning av underhållsskyldigheten.

Paragrafen innehåller regler om underhållsskyldighet för vattenanlägg-
ningar. Denna skyldighet är viktig, inte minst från säkerhetssynpunkt.
Regler motsvarande dem som gäller enligt 17 kap. 1 § vattenlagen skall
därför arbetas in i miljöbalken.

Enligt paragrafens första stycke åligger det ägaren av en vattenanlägg-
ning att underhålla anläggningen. Detta gäller oavsett om tillstånd med-
delats eller inte. Det förhållandet att det allmänna kan ha ett ansvar för
kontroll av en vattenanläggning innebär inte att den enskilde befrias från
sina skyldigheter.

En vattenverksamhet kan medföra omfattande verkningar av olika slag.
Många intressen kan vara beroende av att verksamheten sköts riktigt och
att underhållet av en vattenanläggning inte försummas. Kraven på skötsel
och underhåll varierar med hänsyn till vattenverksamhetens och anlägg-
ningens art och omfattning. Störst krav bör ställas på dammar. Även
relativt små kraftverks- och regleringsdammar kan orsaka svåra skador
om de brister.

Utomlands har åtskilliga dammbrott inträffat med allvarliga konsek-
venser. Sverige har varit förskonat från större dammolyckor. Endast en
dödsolycka har inträffat, nämligen när en fyra meter hög damm i Syssle-
bäck i norra Värmland brast år 1973. Den enda dammolycka som har
inträffat i Sverige med en hög damm (>15 m) skedde i Noppikoski i
norra Dalarna år 1985.

Underhållsansvaret innebär en skyldighet inte bara att utföra löpande
reparationer utan även att bygga om uttjänta anläggningar. Det sista
gäller dock inte beträffande sådana delar som saknar betydelse för annan
än ägaren.

Underhållsskyldigheten kvarstår så länge anläggningen finns kvar. För
att bli kvitt underhållsskyldigheten måste anläggningen rivas. Ett pro-
blem är att det i Sverige finns många övergivna dammar, bl.a. dammar
för sågverk, kvarnar och flottning. Eftersom dammarna övergivits är det i
dag ofta svårt att hitta en ägare som har ansvaret för sådana anläggningar.

I 28 kap. 10 § finns bestämmelser om att den som skall utföra viss
närmare angiven vattenverksamhet kan ges rätt att utföra anläggningar på
andras fastigheter. Om denna rätt upphör skall anläggningen tillfalla
markägaren, om den inte rivs ut. Trots detta kvarstår enligt den nu be-
handlade paragrafen underhållsskyldigheten för den som var rättighets-
havare.

Prop. 1997/98:45

139

Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har enligt
28 kap. 11 § rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som
behövs för att underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.

Enligt paragrafens andra stycke är den som med stöd av 28 kap. 12 §
har fått rätt att använda någon annans vattenanläggning tillsammans med
ägaren skyldig att underhålla anläggningen. De ansvarar då solidariskt
mot tredje man för eventuella skador. Miljödomstolen kan bestämma att
delat ansvar inte skall föreligga.

I paragrafens tredje stycke erinras om några bestämmelser om över-
flyttning av underhållsskyldigheten.

18 § Den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vatten-
reglering skall ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte ger
avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller även
om varken den underhållsskyldige eller någon som den underhållsskyldi-
ge svarar för har vållat skadan.

En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en
krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördes-
krig eller uppror är dock fri från ansvar.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att den som är skyldig att
underhålla en dammanläggning för vattenreglering skall vara strikt an-
svarig för skador som orsakas av ett dammhaveri. Motsvarande bestäm-
melse i 17 kap. 4 § vattenlagen avses gälla från och med den 1 juli 1997
(se prop. 1996/97:46, bet. 1996/97:LU7, rskr. 1996/97:145). Paragrafen
har utformats i viss anslutning till 11 § atomansvarighetslagen (1968:45)
och 10 kap. 3 § sjölagen (1994:1009).

Av föregående paragraf framgår att det vanligen är dammens ägare
som är skyldig att underhålla dammanläggning för vattenreglering. Det är
på den underhållsanvarige som en strikt ersättningsskyldighet har lagts i
förevarande paragraf. Underhållsansvar och därmed ersättningsskyldig-
het kan dock också ligga på den som annars brukar anläggningen eller
den till vilken underhållsskyldighet har överförts.

Bestämmelsen gäller endast dammanläggningar för vattenreglering.
Med uttrycket vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vat-
tendrag till förmån för annat vattenföretag (5 § andra stycket). Det inne-
bär att kraftverksdammar för strömkraftdrift kan omfattas. Sådana dam-
mar som annars avser att skydda mot vatten, t.ex. i händelse av över-
svämning, eller tidigare satts upp för att underlätta flottning faller alltså
inte under bestämmelsen. Ansvaret förutsätter att dammen inte ger ett
avsett skydd mot utströmmande vatten, dammhaveri. Ett dammhaveri
föreligger både om dammen hastigt havererar och om den så småningom
eroderas och skador uppkommer nedströms. Även när dammen på grund
av felmanövrering inte skyddar på avsett sätt föreligger ett dammhaveri i
bestämmelsens mening - däremot inte när den fullgör sin funktion men
ändå vatten strömmar över den och orsakar skada. I detta sistnämnda fall
blir inte dammägaren ansvarig enligt paragrafen men kan naturligtvis
ändå vara ersättningsskyldig på annan grund, t.ex. enligt skadeståndsla-
gen.

Prop. 1997/98:45

140

Som dammhaveri räknas självfallet inte att skada orsakas på annat sätt
än just genom vattenutströmning. Är dammen t.ex. i så dåligt skick att ett
fordon kör av den ned i vattnet eller en sten faller ned på personer som
uppehåller sig under dammen, far skadeståndsfrågan bedömas enligt
allmänna regler. Ofta föreligger då vållande på dammägarens sida. Om
en skada uppstår genom ett dammhaveri, blir den underhållsskyldige
ansvarig oberoende av vållande, såvida han inte kan visa att ett sådant
undantag föreligger som omtalas i andra stycket. Ansvaret omfattar skada
av alla slag - alltså även ren förmögenhetsskada, t.ex. när någon drar på
sig kostnader för att föra undan hotad egendom eller för avbryta en för-
värvsverksamhet utan att någon sak- eller personskada inträffar. Skade-
ståndet bestäms enligt de allmänna reglerna i 5 och 6 kap. skadeståndsla-
gen (jfr 1 kap. 1 § skadeståndslagen). Om två eller flera skall ersätta
samma skada är de solidariskt ansvariga gentemot den skadelidande
(6 kap. 3 § skadeståndslagen). Det kan bli aktuellt t.ex. om ett dammha-
veri leder till haverier i andra dammar nedströms. Frågor om fördelning-
en av skadeståndsansvaret i sådana fall följer allmänna skadeståndsrätts-
liga principer. Dessa allmänna principer torde oftast innebära att skade-
ståndsansvaret, om inte något annat följer av avtal, skall fördelas efter
vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna (jfr NJA 1968 s.
387).

Enligt andra stycket är den underhållsskyldige fri från ansvaret, om
han visar att dammhaveriet orsakats av en krigshandling eller liknande
handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror.

Talan om skadestånd som grundar sig på bestämmelsen får under vissa
förutsättningar tas upp av miljödomstol.

Utrivning m.m.

19 § Tillstånd enligt denna balk skall alltid lämnas till utrivning av en
vattenanläggning i ytvatten, om inte förordnande meddelas enligt 20 §.

I denna och i följande paragrafer ges särskilda bestämmelser för utriv-
ning av vattenanläggningar. Utrivning är en form av vattenverksamhet.
Begreppet vattenanläggning definieras i 3 §.

För att underhållskyldigheten beträffande en vattenanläggning skall
upphöra måste anläggningen rivas ut. Om en tillståndshavare inte längre
har användning för en sådan anläggning är det orimligt att ställa krav på
underhållsskyldighet för all framtid. Även om ett sådant krav skulle
ställas kommer förr eller senare en tidpunkt då det inte längre kan vid-
makthållas på grund av dödsfall eller ett bolags eller en förenings upphö-
rande. Anläggningens ägare bör i stället omedelbart och i ett samman-
hang få vidta sådana åtgärder för att i framtiden befrias från ansvaret.

Begäran om utrivning behandlas av miljödomstolen som ett ansök-
ningsmål. Behöriga att ansöka om utrivning är anläggningens ägare och
den som annars fullgör underhållsskyldigheten.

Enligt paragrafen, som motsvarar 14 kap. 1 § vattenlagen, skall till-
stånd lämnas till en ansökan om utrivning. Detta innebär givetvis inte att

141

Prop. 1997/98:45

utrivningen får ske på vilket sätt som helst. För utrivningen gäller själv-
fallet balkens mål- och hänsynsregler. Av 2 kap. 3 § följer t.ex. att för-
siktighetsmått skall vidtas så att skador och olägenheter förebyggs dels
vid själva utrivningen och dels för framtiden. Miljödomstolen skall när
den lämnar tillstånd till utrivningen meddela villkor om bl.a. återställ-
ningsåtgärder.

Ersättningsfrågor skall på vanligt sätt prövas i tillståndsmålet. Förutom
de allmänna bestämmelserna om ersättning vid vattenföretag finns en
särskild bestämmelse i 31 kap. 19 § om ersättning vid utrivning.

Miljödomstolen kan enligt 24 kap. 4 § förordna om utrivning vid för-
verkande av tillstånd till vattenverksamhet.

Även om tillstånd har lämnats till utrivning kan enligt kulturminnesla-
gen hinder föreligga att verkställa utrivningen.

Tillstånd till utrivning kan vägras av domstolen på ett skäl, nämligen
när förordnande meddelas att underhållet av vattenanläggningen skall
övergå på någon annan. Regler om detta ges i nästa paragraf.

20 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i
ytvatten får miljödomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som
skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla
anläggningen och fullgöra övriga skyldigheter som ligger på anlägg-
ningens ägare skall övergå på fastighetsägaren till dess något annat
bestäms.

Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant förord-
nande också meddelas för staten, en kommun eller ett vattenförbund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren
inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till den sökande
eller till allmänna intressen anses mera angeläget att anläggningen rivs
ut.

Om ägaren av en vattenanläggning vållas skada av att anläggningen
bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen betala skälig
ersättning för skadan.

När en damm eller annan vattenanläggning har funnits under lång tid har
ofta natur och människor inrättat sig efter de nya vattenförhållandena.
Det kan då finnas ett intresse av att behålla anläggningen. En utrivning
kan exempelvis innebära att djur- och växtlivet påverkas eller att bryggor
blir oanvändbara på grund av att vattenståndet ändras. Ibland kan även
anläggningen som sådan vara intressant, t.ex. när ett dammkrön används
för väg eller en stenbro har kulturhistoriskt intresse. Av dessa skäl ges i
paragrafens första och andra stycke möjlighet för fastighetsägare, stat,
kommun och vattenförbund att ta över skötseln av en vattenanläggning.
Reglerna har hämtats från 14 kap. 2 § vattenlagen.

Den som tar över anläggningen tar också över samtliga skyldigheter
som följer med bibehållandet av anläggningen. Denne kan bl.a. vara
skyldig att sköta dammluckor på ett sätt som anges i en tillståndsdom.
Om ersättning för skador utgår årligen blir anläggningens innehavare
skyldig att i framtiden betala ersättningen. Äganderätten övergår däremot

Prop. 1997/98:45

142

inte. Ett förordnade enligt paragrafen ger inte heller rätt att tillgodogöra
sig vattnet för t.ex. kraftproduktion.

En begäran att fa ta över underhållsskyldigheten kan enligt paragrafens
tredje stycke i vissa fall avslås av domstolen. Grund för avslag kan bl.a.
vara att fastighetsägaren inte visar sig ha ekonomiska förutsättningar att
fullgöra de skyldigheter som följer av övertagandet. Vidare skall en
avvägning ske mellan intresset att riva ut anläggningen och intresset att
behålla den. Även allmänna intressen kan tala för att anläggningen rivs
ut, t.ex. när en damm utgör hinder för fiskvandring.

Vid bedömningen enligt paragrafens fjärde stycke av ersättningens
storlek skall beaktas att den tidigare innehavaren befrias från kostnader
för underhåll och rivning.

21 § Om en fastighet övergår till en ny ägare och den tidigare ägaren är
underhållskyldig efter övertagande enligt 20 § första stycket, svarar den
nya ägaren för de skyldigheter som följer av övertagandet.

Övertagandet enligt 20 § första stycket skall antecknas i inskrivnings-
registret.

Enligt paragrafen skall underhållsskyldighet som enligt 20 § första styck-
et har övergått till en fastighetsägare, på samma sätt som enligt 14 kap.
4 § vattenlagen, flyttas vidare när fastigheten överlåts.

22 § Om det kan uppkomma fara för allmänna eller enskilda intressen
genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis
tas ur bruk, skall anläggningens ägare hämta in miljödomstolens till-
stånd.

Skälig ersättning skall betalas, om en sådan åtgärd medför skada på
någon annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.

Bortledande av grundvatten är enligt 2 § 2 en vattenverksamhet. Tillstånd
krävs därför för verksamheten, om inte annat följer av 11 eller 12 §.
Tillstånd krävs däremot inte för att upphöra med en vattenverksamhet.
Trots detta skall enligt första stycket i denna paragraf den som vill av-
sluta bortledande av grundvatten hämta in miljödomstolens tillstånd.
Motsvarande skyldighet gäller enligt 14 kap. 5 § vattenlagen. Anledning-
en är att grundvattenytan kan stiga när uttagen upphör varvid skador kan
uppstå på bl.a. byggnader.

Miljödomstolen behandlar enligt 21 kap. 1 § första stycket 4 frågor
enligt denna paragraf som ansökningsmål. Om det inte finns någon risk
för skada behöver inte miljödomstolens besked inhämtas.

Paragrafen avser inte bara tillgodogörande av grundvatten, dvs. grund-
vattentäkt, utan också bortledande av skadligt grundvatten. Såväl fallet
att uttagen helt upphör som att de upphör endast delvis omfattas, förutsatt
att minskningen är stadigvarande. Det har inte någon betydelse om utta-
gen har prövats av miljödomstolen.

Enligt paragrafens andra stycke skall ersättning utgå om upphörandet
av grundvattenuttagen medför skada på annans egendom genom beståen-
de ändringar i vattenförhållandena. Bestämmelsen är utformad som en
143

Prop. 1997/98:45

skälighetsregel. Skador uppstår ofta senare och talan far då foras som
stämningsmål enligt 7 kap. 2 § 3 lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet. Detsamma gäller när miljödomstolens besked aldrig
har hämtats in. Miljöbalkens bestämmelser om oförutsedd skada är alltså
inte tillämpliga.

Viss vattenverksamhet som har prövats i annan ordning

23 § Tillstånd skall lämnas till följande vattenverksamhet, om inte något
annat följer av 2 kap. 9 §:

1. vattenverksamhet som vid prövning av annan verksamhet enligt
17 kap. 1 eller 3 §§ har angetts som ett villkor för verksamhetens utöv-
ande,

2. anläggande av broar och annan vattenverksamhet för väg, järnväg,
tunnelbana eller spårväg vars anläggande har prövats i särskild ord-
ning,

3. anläggande av rörledningar i vatten som koncession har meddelats
för enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

4. verksamhet som bearbetningskoncession har meddelats för enligt
lagen (1985:620) om vissa torvjyndigheter.

I paragrafen behandlas vattenverksamhet som redan har ansetts tillåten
vid prövningar vid andra myndigheter än miljödomstolen. Eftersom
dessa myndigheter inte alltid besitter samma vattenrättsliga och vatten-
tekniska kompetens som miljödomstolen måste vattenverksamheten
prövas även av domstolen. Paragrafen har hämtat sitt mönster från 3 kap.
6 § vattenlagen.

För att undvika motstridiga beslut är domstolen bunden av den tidigare
bedömningen att verksamheten är tillåten. Om vattenverksamhet strider
mot miljöbalkens stoppregel i 2 kap. 9 § far dock domstolen, trots tidiga-
re bedömning, förbjuda den. Utan hinder av den tidigare bedömningen
skall miljödomstolen meddela villkor grundade på balkens bestämmelser.

Sker prövningen av vattenverksamhet före det att den andra verksam-
heten prövas, gäller inte undantagen i paragrafen. Det är dock ofta lämp-
ligt att prövningen av vattenverksamheten görs efter den särskilda pröv-
ningen.

Punkt 1 omfattar vattenverksamhet som redan har bedömts av rege-
ringen i samband med tillåtlighetsprövning av andra verksamheter. Enligt
17 kap. 1 § skall vissa verksamheter alltid tillåtlighetsprövas av regering-
en. Regeringen har dessutom möjlighet att enligt 17 kap. 3 § förbehålla
sig prövningen av andra verksamheter. Undantaget i punkt 1 avser vat-
tenverksamhet som regeringen vid sin prövning har angett som ett villkor
för den andra verksamheten. Bestämmelsen blir därför inte tillämplig om
t.ex. regeringen lämnar öppet i vilken av flera sjöar en reglering skall
göras. Vattenverksamheten måste vara någorlunda konkretiserad i rege-
ringens beslut.

Övriga punkter avser broar och andra former av vattenverksamhet för
kommunikationsanläggningar, rörledningar i vatten och torvbrytning.

144

Prop. 1997/98:45

Beträffande rörledningar är att märka att stoppregeln i 2 kap. 9 § inte
skall tillämpas när regeringen har lämnat koncession enligt rörlednings-
lagen.

5.1.12 12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet

Täkter

1 § Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus,
sand, lera, jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock mark-
innehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer av
föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens husbehov
inte får vidtas utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke får före-
skrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i första
stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig skada på
miljön.

Första och andra stycket gäller inte

1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,

2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinen-
talsockeln, eller

3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

Paragrafen, som i stora delar utarbetats efter mönster i 18 § naturvårds-
lagen, innehåller regler om tillståndsplikt för täktverksamhet.

Inledningsvis i paragrafen uttrycks samma krav på tillstånd för kom-
mersiella täkter som i gällande rätt. Enligt 5 § skötsellagen krävs idag
tillstånd för täkt av matjord på jordbruksmark som är lämplig för jord-
bruksproduktion, när täkten har till ändamål att tillgodose annat än mark-
innehavarens husbehov. Förevarande paragraf i miljöbalken avses om-
fatta även skötsellagens bestämmelse, eftersom begreppen jord eller
andra jordarter kan anses inbegripa matjord utan att det anges särskilt.

Av första stycket andra meningen framgår att täkt för husbehov inte
omfattas av tillståndsplikt om det inte har föreskrivits särskilt enligt
andra stycket. Här finns det anledning att på nytt erinra om gränsen mel-
lan en kommersiell täkt och en husbehovstäkt. I avsnitt 4.17.1 hänvisas
till en dom av Regeringsrätten som ytterligare klargjort denna gränsdrag-
ning (RÅ 1993 ref. 4). I domen uttalas att täkt för husbehov kan ske på
varje slag av fastighet. Avgörande för om täkten har skett för husbehov
är enligt domen om det utbrutna materialet har använts inom fastigheten
för dess eget behov och inte för avsalu.

Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i gällande rätt. Där
införs nu en möjlighet att föreskriva om tillståndsplikt för husbehovstäk-
ter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får såle-
des föreskriva att åtgärder enligt första stycket inte får ske utan tillstånd,

Prop. 1997/98:45

145

10 Riksdagen 1997/98. I saml. Nr 45, Del 2

när åtgärderna avser att tillgodose markinnehavarens husbehov. Förut-
sättningarna för att besluta om sådana föreskrifter anges i styckets andra
mening. Täktåtgärdema skall antas motverka hushållningen av de i första
stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig skada på
miljön. Tillståndskrav även för husbehovstäkter förutsätter alltså att
täktema kan medföra skadliga ingrepp i naturen eller att hushållningen
med de naturresurser som anges i paragrafen, t.ex. den begränsade resur-
sen naturgrus, motverkas.

Genom att husbehovstäkter jämställs med andra täkter far skyddsbeho-
vet generellt genomslag i balken. De nya reglerna innebär framför allt att
stora täkter som kan antas komma att omfatta uttag av mängder översti-
gande 1 000 m3 naturgrus eller flera tusen kubikmeter morän kan göras
tillståndspliktiga om skyddsbehov föreligger. Med den angivna mängden
avses det totala uttaget i täkten även om det görs över flera år. Om ett
mindre uttag görs i t.ex. ett särskilt skyddsvärt område kan även det
komma att omfattas av föreskrifter om tillståndsplikt. Smärre täkter där
den uttagna mängden understiger 100 m3 avses däremot inte bli belagda
med tillståndsplikt eftersom sådana små uttag vanligtvis får anses medfö-
ra relativt obetydlig inverkan på naturresurser och miljön. Om sådana
små uttag befaras medföra skada på miljön som bör undvikas får andra
skyddsformer i balken användas, närmast de olika slag av områdesskydd
som regleras i 7 kap.

I paragrafens tredje stycke anges att undantag gäller i vissa fall där
prövning sker enligt annan lagstiftning. Även i dessa fall skall miljöbal-
kens mål- och hänsynsregler m.m. tillämpas.

2 Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av
det material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet
och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte
lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon
djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall be-
aktas behovet av brukningsbar jordbruksmark.

I avsnitt 4.17.1 har påpekats att gällande regler om täkttillstånd inte ger
någon uttrycklig ledning för prövningsmyndighetens överväganden. Där
har även sagts att prövningen av en ansökan om täkttillstånd bör ske mot
bakgrund av en intresseavvägning. I denna paragraf införs en prövnings-
regel som ger uttryck för hur denna avvägning bör göras. Paragrafen
sammanfattar i huvudsak vad som redan gäller i praxis, dock med större
tyngd på intresset av att bevara den biologiska mångfalden.

Såsom också har utvecklats i avsnitt 4.17.1 är syftet med miljöbalkens
regler om prövning av tillstånd till täkt att verksamhetens samtliga ef-
fekter på omgivningen skall prövas vid ett tillfälle. Detta följer av att
bl.a. naturvårdslagen och miljöskyddslagen samordnas i miljöbalken.
Följaktligen skall en täktansökan prövas med hänsyn också till de aspek-
ter som gäller för miljöfarlig verksamhet, dvs. buller, damm etc. Det
torde alltså inte behöva uttryckas särskilt i paragrafen att t.ex. balkens
bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd också gäller i

146

Prop. 1997/98:45

tillämpliga delar vid prövning av täkter, eftersom det i den föreslagna
bestämmelsen anges att skador på miljön skall vägas mot materialbeho-
vet.

För tydlighetens skull bör anmärkas att också balkens allmänna och i
övrigt allmängiltiga bestämmelser självfallet skall tillämpas vid pröv-
ningen. I avsnitt 4.8 samt delvis i författningskommmentaren till 2 kap.
3 § utvecklas betydelsen av de allmänna hänsynsreglema och samspelet
mellan dem och särskilda regler för vissa verksamheter, i detta fall täkt-
verksamhet. I täktfrågor har vidare hushållningsbestämmelsema i balken
stor betydelse för avvägningen mellan olika intressen (jfr. 2 kap. 4 § och
3-4 kap). Bland dessa bestämmelser märks t.ex. regeln om att företräde
skall ges åt sådan användning av ett markområde som medför en från
allmän synpunkt god hushållning (3 kap. 1 §).

Första meningen i paragrafen får mot bakgrund av det som nu har sagts
inte uppfattas så, att betydande skador på naturmiljön kan accepteras om
behovet av täktmaterialet är mycket stort. Finns det risk att täktverksam-
heten orsakar stora skador, kan tillstånd hindras redan enligt andra me-
ningen i paragrafen där sådana intressen anges som löper särskild risk att
skadas vid täktverksamhet. För att tillstånd skall kunna meddelas måste
verksamheten självfallet också alltid kunna förenas med de allmänna
hänsynsreglema. Den enskilde täktexploatörens intressen beaktas genom
att behovet av täktmaterialet från allmän och enskild utgångspunkt vägs
mot de intressen som anges i förevarande paragraf samt genom att en
skälighetsavvägning görs enligt 2 kap. 7 §. Prövningen av en ansökan om
täkttillstånd kan följaktligen utmynna i att den s.k. stoppregeln i 2 kap.
9 § sätter hinder för verksamheten oavsett hur stort behovet av materialet
än är.

Genom tillämpningen av balkens allmänna regler avses också sådana
för- och nackdelar beaktas som inte har omedelbart samband med täkt-
verksamheten men som är av betydelse för miljön. I lagtexten markeras
detta genom att behovet av täktmaterialet skall vägas mot skador på inte
bara djur- och växtlivet utan även på miljön i övrigt. Täktmaterialet kan
behöva bevaras för annat utnyttjande än det som täktansökan syftar till,
t.ex. för att härbärgera ett grundvattenmagasin eller för framställning av
dricksvatten genom filtrering. Vid prövningen av en täktansökan skall
också värdet av geologiska formationer beaktas. Vidare skall beaktas att
täkten kan komma att lokaliseras så att transporter till och från den orsa-
kar stora olägenheter för människor, djur och natur. Prövningen skall
alltså vara allsidig och djupgående.

Vid prövning av täkter tillämpas vidare bestämmelserna i balkens fjär-
de avdelning. Där finns bl.a bestämmelser om utredningsskyldighet i
samband med ansökan om tillstånd. Utredningen bör i likhet med vad
som gäller idag innefatta bl.a. täktplan och uppgifter om materialbehov. I
detta sammanhang skall också nämnas att balkens allmänna bestämmel-
ser om t.ex. miljökonsekvensbeskrivningar naturligtvis blir tillämpliga.

I kommentaren till föregående paragraf har nämnts att det enligt 5 §
skötsellagen krävs tillstånd till täkt av matjord på jordbruksmark som är
lämplig för jordbruksproduktion, när täkten sker för annat ändamål än
markinnehavarens husbehov. Bestämmelsen kom från början till för att
147

Prop. 1997/98:45

skydda brukningsvärd jordbruksmark. Det betyder att dess syfte skiljer
sig från naturvårdslagens täktregler, som primärt syftar till att skydda
naturmiljön. Skötsellagens ursprungliga tillståndskrav för att ta jord-
bruksmark ur jordbruksproduktion är numera ändrat till en anmälnings-
plikt. Kravet på tillstånd för matjordstäkt kvarstår däremot oförändrat.
Det får visserligen förutsättas att en ansökan om täkt av matjord prövas
allsidigt men för att även behovet av jordbruksmark skall kunna beaktas
införs i paragrafens andra stycke en särskild hänsynsregel med avseende
på täkt av matjord.

3 § Tillstånd till täkt får lämnas endast om det ställs säkerhet för de
villkor som skall gälla för tillståndet. Om det finns särskilda skäl får
länsstyrelsen befria den sökande från kravet på säkerhet. Ytterligare
bestämmelser om säkerhet finns i 16 kap. 3 f

Behovet av återställningsåtgärder efter det att täktverksamhet har avslu-
tats är särskilt stort eftersom täktema kan orsaka stora och förfulande sår
i landskapet. En ekonomisk garanti måste därför finnas för att åtgärder
vidtas för återställning av täktområdet.

I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 18 § andra stycket natur-
vårdslagen, föreskrivs en obligatorisk skyldighet att ställa säkerhet för att
få tillstånd till täktverksamhet. Motsvarande regel i naturvårdslagen
infördes år 1974 som ett led i den allmänna skärpningen av täktbestäm-
melsema till skydd för naturmiljön. Säkerheten kan bestå i att medel sätts
in på ett spärrat bankkonto eller att bankgaranti ställs. Under alla om-
ständigheter skall säkerheten utgöra garanti för att de åtgärder utförs som
föreskrivs i täkttillståndet för att begränsa eller motverka skadan på
miljön. Säkerhetens storlek skall motsvara de kostnader som uppkommer
om åtgärderna måste utföras genom det allmännas försorg. Vid gransk-
ning av ställd säkerhet måste prövningsmyndigheten se till att det klart
framgår att säkerheten ställs för sökandens förpliktelser. Såvitt gäller
uppskattningen av säkerhetens värde bör t.ex. borgensåtaganden i kon-
cemförhållanden godtas endast undantagsvis och efter omsorgsfull
granskning.

En allmän fakultativ regel om säkerhet för verksamheter som prövas
enligt miljöbalken finns 16 kap. 3 §. I författningskommentaren till sist-
nämnda paragraf utvecklas det nyss berörda huvudsyftet med bestämmel-
serna om säkerhet, nämligen att kostnaderna för efterbehandling säkras.

4 § Ägaren eller annan innehavare av marken är skyldig att tåla åtgär-
der i enlighet med villkor i täkttillståndet.

En särskild paragraf motsvarande den bestämmelse som nu finns i 18 §
tredje stycket naturvårdslagen arbetas in i miljöbalken med viss redaktio-
nell ändring. Paragrafen avser det fallet att den som har täkttillståndet
inte äger marken där täkten är belägen. Markinnehavaren är i detta fall
skyldig att tåla de åtgärder, t.ex. återställningsåtgärder, som tillståndsha-
varen åläggs i täkttillståndet. Paragrafen som har avseende endast på
täkttillstånd innebär således ingen ändring i sak av vad som redan gäller.

148

Prop. 1997/98:45

5 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet för den som exploaterar en täkt som krä-
ver tillstånd enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken eller för den som bedriver stenkrossrörelse att lämna
de uppgifter om verksamheten som behövs som underlag för planering av
naturvården.

Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som
avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som är
exploatör av täkten.

När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken till-
stånd getts, skall vid tillämpningen av denna paragraf eller föreskrifter
som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren anses som
exploatör av täkten.

I avsnitt 4.17.1 har redogjorts för lagen (1995:1667) om skatt på natur-
grus (prop. 1995/96:87, bet. 1995/96:SkU18, rskr. 1995/96:122). Miljö-
balkens förevarande paragraf, som motsvarar 18 a § naturvårdslagen,
handlar om bl.a. viss uppgifisskyldighet som har samband med natur-
grusskatten.

Första stycket bygger på en äldre utformning av 18 a § naturvårdslagen
och avser primärt skyldighet för en täktexploatör att lämna uppgifter för
planering av naturvården. Texten i stycket har ändrats så att paragrafen
skall överensstämma begreppsmässigt med lagen om skatt på naturgrus.

Andra och tredje styckena har helt och hållet avseende på den nya na-
turgrusskatten. Andra stycket syftar till att länsstyrelsen skall vara under-
rättad om vem som är exploatör, dvs. vem som faktiskt bedriver verk-
samheten i täkten. Det tredje stycket medför att det alltid finns någon
person som är att anse som exploatör av en tillståndsgiven täkt.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds-
eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att
väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den
myndighet som utövar tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller be-
stämmelser som har meddelats med stöd av samma kapitel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om att det inom landet eller en del av landet alltid skall
göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av verksamheter
eller åtgärder som kan medföra skada på naturmiljön. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter
om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla.

Verksamhet eller åtgärd som skall anmälas för samråd får påbörjas
tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte tillsynsmyn-
digheten medger något annat.

Den myndighet som avses i första stycket får förelägga den anmäl-
ningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller

149

motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga
och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får myndigheten för-
bjuda verksamheten. Bestämmelser om rätt till ersättning vid ett sådant
föreläggande eller förbud finns i 31 kap.

I avsnitt 4.17.2 har anförts att en samrådsparagraf motsvarande 20 §
naturvårdslagen skall finnas i miljöbalken. Samrådsbestämmelser be-
döms nämligen fylla en viktig funktion som komplement till regler om
tillståndsplikt. Vad gäller Lagrådets synpunkter avseende paragrafens
placering i balken hänvisas till nyssnämnda avsnitt.

Samrådsparagrafen i miljöbalken har utformats med iakttagande av
den princip som fastslås i 26 kap. och som går ut på att regeringen mera i
detalj bestämmer vilka myndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter
enligt balken. Det bör alltså ankomma på regeringen att genom före-
skrifter bestämma vilka statliga myndigheter som skall vara tillsynsmyn-
digheter, tillika samrådsmyndigheter, eller att kommunal myndighet skall
fullgöra uppgiften som samrådsmyndighet. Liksom enligt naturvårdsla-
gens motsvarande paragraf kan det förutses att länsstyrelsen ofta är den
lämpligaste myndigheten för handläggning av samrådsärenden, men i
linje med vad som föreslås gälla beträffande tillsyn, områdesskydd m.m.
kan och bör också kommunerna självfallet komma i fråga för dylika
uppgifter. Detta stämmer överens med vad flera remissinstanser har gett
uttryck för. Efter påpekande från Lagrådet har paragrafen justerats för att
det skall komma till uttryck att anmälan för samråd också skall kunna
göras hos kommun.

En verksamhet eller åtgärd kan utföras så att den får större eller mindre
inverkan på naturmiljön. Det skall observeras att samrådsbestämmelsen i
miljöbalken, på samma sätt som motsvarande bestämmelse i naturvårds-
lagen, innebär en skyldighet att anmäla den planerade verksamheten eller
åtgärden för samråd, om det finns risk för väsentlig ändring av naturmil-
jön. Den som avser att påbörja verksamheten eller åtgärden bör därför
alltid pröva, om det som planeras är så ingripande för naturmiljön att det
skall anmälas för samråd. Detta gäller även om inga naturvårdsföreskrif-
ter meddelats angående det aktuella området och oavsett om området
omfattas av anmälningsskyldighet enligt första eller andra stycket i sam-
rådsparagrafen. I tveksamma fall bör alltså samråd ske, även om verk-
samhetsutövaren själv anser att ändringen av naturmiljön inte är till ska-
da. Begreppet verksamhet används enhetligt i balkens regler och i sam-
rådsparagrafen innefattar begreppet självfallet det som i naturvårdslagen
avses med arbetsföretag. Exempel på verksamheter som det kan vara
motiverat att anmäla för samråd är större schaktningar och dräneringar,
upptagande av ledningsgator, förvandling av åkermark till skogsmark,
skydds- och kompensationsdikning, uppförande av radio- och telemaster
samt tippning av schakt- och rivningsmassor. Även utförande av vägar
betraktas som samrådspliktig verksamhet om vägprojektet inte prövas i
annan ordning. I samband med behandlingen av allemansrätten har en
särskild typ av verksamhet diskuterats beträffande vilken anmälan om
samråd kan bli aktuell, nämligen verksamhet som innebär att friluftsliv
organiseras (se avsnitt 4.12).

Prop. 1997/98:45

150

I paragrafens tredje stycke, som saknar motsvarighet i gällande rätt,
har inforts ett förbud mot att påbörja sådan verksamhet som avses i första
och andra styckena inom en viss tid - sex veckor - efter det att den har
anmälts för samråd. Beträffande vissa övervägande vad gäller styckets
formulering hänvisas till avsnitt 4.17.2. Ett syfte med denna bestämmelse
är att ge samrådsmyndigheten rimlig tid att fullfölja samrådsförfarandet
och överväga vilka åtgärder som den anmälda verksamheten bör föranle-
da. Samrådsmyndigheten skall naturligtvis kunna medge igångsättning av
verksamheten så snart samrådsförfarandet har ägt rum. Begär den som
avser att utöva verksamheten formellt medgivande om att fa sätta i gång
verksamheten bör samrådsmyndigheten medverka till det i lämplig form,
t.ex. genom muntligt besked som dokumenteras i ärendehandlingama
eller i en formellt upprättad handling med beslut.

Samrådsmyndighet enligt paragrafens fjärde stycke bör enligt vad som
följer av första stycket vara den myndighet som regeringen bestämmer.
Samrådsmyndighet enligt fjärde stycket ges, liksom idag, möjlighet att
förelägga den som bedriver samrådspliktig verksamhet, att vidta de åt-
gärder som behövs för att motverka eller begränsa företagets inverkan på
naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt
för skyddet av naturmiljön far myndigheten förbjuda verksamheten. Ett
föreläggande eller förbud enligt denna paragraf får förenas med vite.
Allmänna bestämmelser om detta meddelas i 26 kap. som innehåller
tillsynsbestämmelser.

Paragrafens sista stycke innehåller också en hänvisning till miljöbal-
kens kapitel med regler om ersättning. Av 31 kap. 4 § första stycket
framgår att fastighetsägaren kan vara berättigad till ersättning när före-
läggande eller förbud meddelas med stöd av bestämmelserna i sam-
rådsparagrafen. I detta sammanhang finns det anledning att återknyta till
det som tidigare har sagts om förhållandet mellan samrådsparagrafen och
den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § (se avsnitt 4.17.2). De verksamheter som
omfattas av samrådsparagrafen har normalt en helt annan omfattning och
effekt än sådan verksamhet som kan föranleda tillämpning av stoppre-
geln. Verkningarna av samrådspliktig verksamhet är i huvudfallet lokalt
begränsade men kan just där vara så ingripande att naturmiljön ändras i
strid med de mål som ställs upp i balken. Typiskt sett utgör verksamhet
av detta slag sådan markanvändning som avses i plan- och marklagstift-
ningens ersättningsbestämmelser. Av detta skäl är det inte, som vissa
remissinstanser har påpekat, ologiskt att förelägganden och förbud enligt
samrådsparagrafen kan ge rätt till ersättning medan tillsynsåtgärder med
stöd av stoppregeln inte berättigar till ersättning. Samrådsregeln skall
således fungera som ett förebyggande och lättillgängligt medel för sam-
rådsmyndigheten att kontrollera, styra och eventuellt hindra miljöstöran-
de verksamheter.

I annat sammanhang har redovisats att naturmiljöfrågor ofta hör ihop
med kulturmiljöfrågor, se bl.a. avsnitt 4.13.4 samt författningskommen-
tarerna till 7 kap. 4 och 9 §§. Samrådsparagrafen innehåller visserligen
endast begreppet naturmiljön, men om samrådsmyndigheten finner att en
verksamhet eller åtgärd kan komma att skada också kulturvärden skall

Prop. 1997/98:45

151

myndigheten självfallet underrätta den myndighet som ansvarar för kul-
turmiljöfrågor.

Miljöhänsyn i jordbruket

7 f Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och betes-
mark som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet. Bestäm-
melserna i samma paragrafer skall dock inte tillämpas på jordbruksmark

1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jord-
bruk och som därefter inte har taxerats, eller

2. som i detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygg-
lagen (1987:10) är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Paragrafen, som i allt väsentligt motsvarar 1 § och 2 § skötsellagen,
innehåller en definition av vad som skall avses med begreppet jord-
bruksmark vid tillämpningen av 8 och 9 §§. Definitionen har forts in i
miljöbalken efter inrådan av Lagrådet. En sådan definition får i praktiken
sin största betydelse vid tillämpningen av bestämmelsen i 9 § där det ges
ett bemyndigande att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet for
att ta jordbruksmark ur produktion. Beträffande vad som gäller generellt
om miljöbalkens tillämpningsområde hänvisas till vad som har anförts i
avsnitt 4.6 och i författningskommentaren till 1 kap. 3 §.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om den hänsyn till natur- och kulturvärden som skall tas
vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbru-
ket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt
djur- och växtlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att
pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avse-
värt försvåras.

Av avsnitt 4.17.2 framgår att miljöbalken skall innehålla regler som
motsvarar skötsellagens s.k. hänsynsregler. Som redan angetts i kom-
mentaren till 1 § har skötsellagens regler om matjordstäkt smälts in i
balkens täktbestämmelser.

I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 6 a § andra stycket sköt-
sellagen, meddelas regler om att hänsyn skall tas till naturvårdens och
kulturmiljövårdens intressen i jordbruket. Innebörden av paragrafen
kommer delvis till uttryck också i miljöbalkens allmänna hänsynsregler
vilka i likhet med balkens övriga allmänna regler blir tillämpliga på
verksamhet i jordbruket. Numera torde det ingå som ett naturligt led i
jordbruket att ta hänsyn till natur- och kulturvärden. I denna paragraf ges
möjlighet att ställa upp generella och konkreta krav på hänsyn i jordbru-
ket, vid sidan av de situationer då natur- och kulturvärdena kräver sär-
skilda eller mera långtgående föreskrifter enligt balkens regler. Hänsyns-
foreskrifter med stöd av denna paragraf skall därför inte vara så ingri-
pande att de medför inskränkningar i pågående markanvändning. Behövs
i en sådan situation skydd för vissa värden som hotas med anledning av
152

Prop. 1997/98:45

markanvändningen far andra skyddsformer, t.ex. enligt reglerna i 7 kap.
om områdesskydd övervägas. Omvänt ger paragrafen möjlighet att till
skydd för naturvårdsintressen m.m. avsevärt inskränka eller förbjuda
åtgärder som kan definieras som ändring i pågående markanvändning,
utan att någon rätt till ersättning för den enskilde föreligger. Här kan
hänvisas till vad som anförs beträffande skogsplantering på jordbruks-
mark i avsnitt 4.33.1.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion först efter an-
mälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för jord-
bruket på brukningsenheten eller för natur- och kulturmiljön.

Första stycket gäller inte om marken tas i anspråk för verksamhet vars
tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

Paragrafen, som har utarbetats efter mönster i 4 § skötsellagen, innehåller
bestämmelser som ger möjlighet att övervaka användningen av värdefull
jordbruksmark. När det gäller markens betydelse för jordbruk knyter
paragrafen an till den grundläggande hushållningsbestämmelsen i 3 kap.
4 §. Även från naturmiljö- och kulturmiljösynpunkt är det av vikt att få
uppgifter om användningen av jordbruksmark. Av dessa skäl införs
därför denna paragraf med bemyndigande för regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer att föreskriva anmälningsskyldighet
för att ta jordbruksmark ur produktion. Då kan, liksom enligt gällande
rätt, bestämmelserna i detalj föreskrivas i en förordning eller, efter dele-
gation, i myndighetsföreskrift.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från miljöskyddssyn-
punkt i fråga om

1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och

3. växtodlingen.

I gällande rätt ges möjlighet att utfärda generella miljöskyddsföreskrifter
för jordbruket i 6 b § skötsellagen. 9 kap. 5 § i balken innehåller regler
om generella föreskrifter beträffande miljöfarlig verksamhet. Skötsella-
gens nyssnämnda bestämmelse kunde på goda grunder, som vissa re-
missinstanser har påpekat, smältas in i balkens paragraf om generella
föreskrifter. För att hålla samman de regler som specifikt riktar sig till
jordbruksverksamhet finns dock enligt regeringens mening skäl att be-
hålla en särskild bestämmelse i balken som motsvarar skötsellagens
paragraf.

Paragrafen kan t.ex. användas för att utfärda föreskrifter om gödsel-
hantering för att genomföra åtaganden som följer av rådets direktiv
(91/676/EEG) den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas
av nitrater från jordbruket. Enligt gällande rätt har regeringen i förord-
ningen (1979:426) om skötsel av jordbruksmark beslutat om regler av det

Prop. 1997/98:45

153

slag som avses i förevarande paragraf, bl.a. för genomförandet av det Prop. 1997/98:45
nyssnämnda EG-direktivet.

Vilthägn

11 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på områ-
den där allmänheten får färdas fritt.

Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och
naturmiljön beaktas.

Tillstånd till vilthägn inom ett strandskyddsområde får meddelas en-
dast om det finns särskilda skäl.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med vad som gäller om vilthägn
idag enligt 24 a § naturvårdslagen. Tredje stycket saknar dock motsva-
righet i gällande rätt.

Vilthägn utgörs av hägn for djur som anses som vilda, t.ex. hjortdjur,
vildsvin och andra djur som hålls inhägnade även om de har fötts i fång-
enskap. Däremot anses inte renar som vilda djur, varför anläggningar for
renskötsel inte omfattas av bestämmelsen.

Stängsel avsedda att utestänga djur från vissa områden, t.ex. bostads-
eller vägområden, anses inte som vilthägn enligt paragrafen (se prop
1981/82:220 s. 28).

I paragrafens tredje stycket anges att tillstånd till vilthägn inom strand-
skyddsområde far meddelas endast om det finns särskilda skäl. Enligt
7 kap. 17 § första stycket 2 undantas vilthägn från de särskilda bestäm-
melser som gäller for byggande m.m. i strandskyddsområden. Undanta-
get har tillkommit for att undvika en dubbelprövning i tillståndsärendet.
Ett vilthägn i strandskyddsområde skulle i annat fall fordra såväl tillstånd
enligt denna paragraf som dispens enligt 7 kap. 18 §. Prövningen bör i
dess helhet ske inom ramen för tillståndsforfarandet. När det gäller in-
trång i strandskyddsintressena bör bedömningen följa samma principer
som om det är fråga om dispensförfarande i ett strandskyddsärende. För
att tillstånd skall lämnas måste således särskilda skäl föreligga.

Det bör påpekas att det i 24 kap., som innehåller allmänna regler om
tillstånds giltighet, omprövning m.m., finns bestämmelser som ger läns-
styrelsen möjlighet att besluta nya eller ändrade villkor for vilthägn. 1
samma kapitel finns dessutom en regel, motsvarande 24 a § tredje stycket
naturvårdslagen, som ger möjlighet att under vissa förutsättningar åter-
kalla tillstånd till vilthägn (se 24 kap. 12 §).

Avslutningsvis erinras om att vilthägn även prövas från viltvårdssyn-
punkt enligt jaktlagstiftningen.

Föreskrifter om tillståndsplikt

12 § Regeringen får föreskriva om sådan tillståndsplikt för verksamheter
eller åtgärder som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i Euro-
peiska unionen.

154

Enligt paragrafen får regeringen föreskriva om tillståndsplikt som kan
krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Bestäm-
melsen kan exempelvis tillämpas för att föreskriva tillståndsplikt i de fall
detta föreskrivs i rättsakter från EU och det inte avser miljöfarlig verk-
samhet, vattenverksamhet eller någon annan verksamhet för vilken till-
ståndsplikt kan föreskrivas enligt annan bestämmelse i balken. Exempel-
vis krävs numera enligt rådets direktiv (85/337/EEG) av den 27 juni 1985
om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata
projekt att det skall krävas tillstånd för vissa projekt. Tidigare krävdes
bara att de blev föremål för en bedömning av miljöpåverkan i de fall det
är betydande miljöpåverkan. Direktivet har ändrats genom direktivet
(97/11/EG) och där föreskrivs att angivna projekt skall bli föremål för
krav på tillstånd och en bedömning av deras påverkan innan tillstånd ges.
Ändringsdirektivet skall vara genomfört senast den 14 mars 1999. Direk-
tiven har behandlats mera utförligt i avsnitt 4.11.2. I direktivets bilaga II
anges under infrastrukturprojekt bl.a. anläggning av vattenledningar över
långa avstånd. För sådana anläggningar kan inte föreskrivas tillstånd
enligt någon annan bestämmelse i balken.

5.1.13 13 kap. Genteknik

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten använd-
ning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer.
Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller eller
består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

Syftet med bestämmelserna är, utöver vad som sägs i 1 kap. 1 § första
stycket, att säkerställa att särskilda etiska hänsyn tas vid sådan verksam-
het som avses i första stycket.

I paragrafen anges bestämmelsernas tillämpningsområde och syfte.

Av paragrafens första stycke framgår att kapitlet är tillämpligt på inne-
sluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade
organismer. Det är också tillämpligt när produkter som innehåller eller
består av genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.
Begreppen definieras i 3-7 §§. Verksamhet enligt detta kapitel omfattas
därutöver även av de andra allmänt tillämpliga bestämmelserna i balken,
som t.ex. hänsynsreglema i 2 kap. Av stor betydelse är också 14 kap.
som behandlar kemiska produkter och biotekniska organismer. Ett flertal
sådana produkter är eller kommer att vara genetiskt modifierade.

Vid sidan om balkens regler kommer, precis som idag, dessutom en
rad andra lagar och förordningar att vara tillämpliga på genetiskt modifi-
erade organismer och produkter som består av eller innehåller sådana.

Exempelvis tillämpas övergripande straffbestämmelser vid använd-
ningen och hanteringen av genetiskt modifierade organismer och förfa-

Prop. 1997/98:45

155

randet med produkter som innehåller eller består av levande sådana orga-
nismer. Tänkbara brottsrubriceringar enligt 13 kap. brottsbalken är bl.a.
spridande av gift eller smitta, förgöring och vårdslöshet med gift eller
smitta. Andra exempel på bestämmelser som gäller for genteknisk verk-
samhet är arbetsmiljölagen (1977:1160) vad gäller den yrkesmässiga
användningen av gentekniken och hanteringen av framställda produkter,
lagen (1982:821) och forordningen (1982:923) om transport av farligt
gods, produktsäkerhetslagen (1988:1604), läkemedelslagen (1992:859),
livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807).

Vad gäller användningen av genetiskt modifierade djur tillämpas bl.a.
djurskyddslagen (1988:534), djurskyddsförordningen (1988:539), jakt-
förordningen (1987:905) och epizootilagen (1980:369). Vid användning
av genetiskt modifierade växter är bl.a. växtskyddslagen (1972:318),
utsädeslagen (1976:298) och skogsvårdslagen (1979:429) tillämpliga.

Bestämmelser om sekretess i det allmännas verksamhet finns i sekre-
tesslagen (1980:100).

I andra stycket anges kapitlets syfte. Det etiska hänsynstagandet är sär-
skilt påtagligt vid genteknisk verksamhet och har därför lyfts fram i detta
stycke. Emellertid utgör även bestämmelsen i 1 kap. 1 § första stycket
utgångspunkter för etiska värderingar som ligger till grund för balkens
tillämpningsområde i övrigt.

Lagrådet har ifrågasatt andra stycket och särreglerna om etiska hänsyn

1 genteknikkapitlet. Frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.1.

Bestämmelserna i detta kapitel avser naturligtvis också att skydda
männniskors hälsa och miljön. Eftersom detta är balkens uttryckliga och
övergripande syfte, som regleras i balkens första avdelning, anges det
inte särskilt i lagrummet. Skyddet för människors hälsa och miljön är
också syftet med rådets direktiv 90/219/EEG av den 23 april 1990 om
innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer och
rådets direktiv 90/220/EEG av den 23 april 1990 om avsiktlig utsättning
av genetiskt modifierade organismer i miljön, vilka införlivas i svensk
lagstiftning genom bestämmelserna i detta kapitel och balken i övrigt.
Skyddet av miljön omfattar även skyddet av djur och djurs hälsa i me-
ningen djurpopulation, dock inte enstaka individer. Individuella djurs
hälsa regleras främst i djurskyddslagen. Däremot avses i balken alla djur
och inte endast sådana som hålls i fångenskap.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets
tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana
beprövade metoder för genetisk modifiering som har visat sig inte med-
föra några risker från hälso- och miljösynpunkt.

Med delegationen i paragrafen har regeringen en möjlighet att meddela
föreskrifter om undantag från kapitlets tillämpningsområde vad gäller
organismer som har erhållits med vissa genetiska metoder. En förutsätt-
ning är att det gäller beprövade metoder. Undantag kan alltså komma
ifråga endast för sådana metoder som på ett vedertaget sätt och under
längre tid har använts i ett antal tillämpningar. Det krävs också att meto-

Prop. 1997/98:45

156

den därvid inte har visat sig medföra några risker från hälso- och mil-
jösynpunkt.

Genom paragrafen uppfylls begränsningarna i artikel 3 i direktivet om
innesluten användning och artikel 3 i direktivet om avsiktlig utsättning.

Definitioner

Definitionerna i kapitlet är hämtade från artikel 2 i direktivet om inne-
sluten användning och artikel 2 i direktivet om avsiktlig utsättning. Det
blir de tillämpande myndigheternas uppgift att avgöra definitionernas
närmare räckvidd med utgångspunkt i direktiven och med vägledning av
den praxis som utvecklas inom EU (jfr. prop. 1991/92:170 s. 144-150,
bet. 1992/93 :EU1 s. 169-172).

3 § Med organism avses en biologisk enhet som kan föröka sig eller föra
över genetiskt material.

Genom definitionen slås fast att en organism i balkens mening alltid är
levande.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses en organism där det gene-
tiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar naturligt genom
parning eller naturlig rekombination.

Enligt Nationalencyklopedin betyder rekombination inom gentekniken
omgruppering av arvsmasssan. Definitionen innebär att en genetisk mo-
difiering inträffar vid användningen av bl.a. hybrid-DNA-tekniker och
cellfusion som innebär att levande celler med nya kombinationer av
ärftligt genetiskt material bildas genom en fusion av två eller fler celler
på ett sätt som inte förekommer naturligt (jfr. bilaga 1 A till direktivet
om innesluten användning och bilaga 1 A till direktivet om avsiktlig
utsättning.) Definitionen innebär också att genetisk modifiering inte
inträffar vid bl.a. befruktning in vitro och induktion av polyploidi
(kromosomtalsfördubbling), om metoderna inte omfattar användning av
hybrid-DNA-molekyler eller genetiskt modifierade organismer (jfr de
förut nämnda bilagorna till direktiven).

5 § Med innesluten användning avses en verksamhet där någon modifie-
rar organismer genetiskt eller odlar, förvarar, använder, transporterar,
destruerar eller gör sig kvitt sådana genetiskt modifierade organismer
och där fysiska hinder, eller en kombination av fysiska och kemiska eller
biologiska hinder, används för att begränsa dessa organismers kontakt
med allmänheten och miljön.

Med innesluten användning avses all hantering där det finns hinder som
begränsar de genetiskt modifierade organismernas kontakt med allmän-
heten och miljön, t.ex. ett laboratorium med särskilda ventilations- och
avloppssystem eller en industriell produktion med organismer i reaktor-
157

Prop. 1997/98:45

tankar. En innesluten användning kan också ske i ett växthus, om detta är
tillräckligt slutet.

Se vidare om förhållandet mellan innesluten användning, avsiktlig ut-
sättning och utsläppande på marknaden i specialmotiveringen till 7 §
nedan.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt
modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

Avsiktlig utsättning kan avse både försöksutsättning och produktion.
Som exempel kan nämnas lösgående genetiskt modifierade far och od-
ling med genetiskt modifierade fiskar. Avsiktlig utsättning definieras
som ett avsiktligt införande av genetiskt modifierade organismer i miljön
utan någon särskild inneslutning. Det betyder att allt som inte är inneslu-
ten användning är att anse som avsiktlig utsättning. Om det inte finns
någon inneslutning är verksamheten således att bedöma som en utsätt-
ning.

Se vidare om förhållandet mellan innesluten användning, avsiktlig ut-
sättning och utsläppande på marknaden i specialmotiveringen till 7 §
nedan.

7 £ Med uttrycket släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller
göra en produkt tillgänglig för någon annan.

I kommissionens handbok om direktivet om avsiktlig utsättning
(XI/322/92-EN) diskuteras innesluten användning, avsiktlig utsättning
och utsläppande på marknaden och hur begreppen förhåller sig till var-
andra (handboken s. 86 f.). Där sägs att om genetiskt modifierade orga-
nismer har framställts av ett företag och levererats till ett annat företag
för en försöksutsättning, torde organismerna inte anses ha släppts ut på
marknaden, trots att de egentligen har tillhandahållits och gjorts tillgäng-
liga för andra. I handboken finns även en rad andra exempel på förfaran-
den som, enligt kommissionens uppfattning, inte är att bedöma som
utsläppande på marknaden.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifie-
rade organismer skall föregås av en utredning. Den skall kunna läggas
till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och mil-
jöskador som organismerna kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i
enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning
skall också göras innan en produkt som innehåller eller består av gene-
tiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.

I bestämmelsen sägs att en innesluten användning, en avsiktlig utsättning
och ett utsläppande på marknaden skall föregås av en utredning som kan
ligga till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- eller
158

Prop. 1997/98:45

miljöskador som kan vara aktuella. Det åligger den som är ansvarig för
verksamheten att genom egna undersökningar eller på annat sätt se till att
det finns relevant underlag för en bedömning av verksamheten.

Vilken utredning som är tillräcklig beror på en rad omständigheter.
Hur omfattande underlaget måste vara beror på verksamhetens karaktär,
organismens egenskaper och vad som är påkallat från miljö- och hälso-
synpunkt. En innesluten användning för forskningsändamål t.ex. innebär
ofta små risker för skador. I sådana fall kan utredningen, om beprövad
erfarenhet ger så vid handen, vara av förhållandevis liten omfattning.
Höga krav måste däremot ställas när det gäller ett helt nytt användnings-
sätt eller nya produkter. Den möjliga exponeringen är alltid en faktor av
betydelse. Den närmare innebörden av kraven på uppgifter bestäms av
den vid varje tidpunkt rådande vetenskapliga kunskapsnivån.

I utredningen behöver inte anges vilka etiska problem som hanteringen
kan föra med sig.

Genom paragrafen uppfylls närmast artikel 6 i direktivet om innesluten
användning (jfr även artikel 5 i direktivet om avsiktlig utsättning).

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela ytterligare föreskrifter om sådan utredning som avses i 8 §.

Genom särskilda föreskrifter kan bl.a. preciseras hur de hälso- och mil-
jömässiga övervägandena skall göras (jfr bilaga 3 till direktivet om inne-
sluten användning och bilagorna 2 och 3 till direktivet om avsiktlig ut-
sättning).

Etiska hänsyn och försiktighetsmått

10 § Särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och
avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer liksom när en
produkt som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på
marknaden.

I paragrafen uttrycks att särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten
användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer
samt utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består
av sådana organismer. Redan i 1 kap. 1 § slås dock fast att det skall be-
aktas att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra
naturen är knuten till ett förvaltaransvar. Detta synsätt är grunden för en
etisk bedömning. Ett etiskt hänsynstagande gör sig emellertid särskilt
påmint när det gäller gentekniken. Därför innehåller detta kapitel en
särskild bestämmelse om etiska hänsynstaganden. Lagrådet har emeller-
tid frågasatt bestämmelsen och frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.1.

Att etiska hänsyn skall tas betyder bl.a. att människan har ett ansvar att
förhindra allvarliga störningar i de ekologiska systemen liksom att tillse
att olika gentekniska tillämpningar inte uppfattas som stötande eller
stridande mot god sed och allmän ordning. De far heller inte ge upphov
till onödigt lidande hos djur.

Prop. 1997/98:45

159

Den etiska värderingen handlar om att göra en avvägning mellan olika
intressen. Ett sätt att i det enskilda fallet avgöra om en verksamhet är
etiskt försvarbar är att tillämpa en analysstrategi som gör det möjligt att
identifiera de olika intressen som står emot varandra eller i övrigt gör sig
gällande, och att bedöma effekterna av alternativa handlingssätt. Om t.ex.
användningen av ett genetiskt modifierat djur inte kan förväntas ha något
egentligt värde och de etiska invändningarna är betydande bör tillstånd
inte ges.

Analysen av de olika intressena kan naturligtvis också leda till att det
bedöms vara etiskt olämpligt att inte ge tillstånd till en viss genteknisk
verksamhet. Ett exempel är framställning av ett viktigt läkemedel. Styr-
kan av intresset att utveckla läkemedlet far då vägas mot de etiska be-
tänkligheter som kan finnas.

De etiska frågorna har en särskild tyngd när det gäller industriellt ut-
nyttjande av gentekniskt modifierade djur. Det är viktigt att gentekniken
tillämpas på djur så att både genförändringen i sig och syftet med föränd-
ringen kan försvaras etiskt och inte uppfattas som stötande av allmänhe-
ten. Detta gäller också för djurets vård och förvaring i samband med
användningen. Vid industriellt utnyttjande av genetiskt modifierade djur
bör tillstånd lämnas endast om det finns starka skäl för detta.

I kraven på särskilda etiska hänsyn ligger att genteknisk verksamhet
bör tillåtas bara om den medför en samhällsnytta, dvs. en nytta som inte
begränsar sig till verksamhetsutövaren utan som också har ett allmännyt-
tigt värde.

Det bör i detta sammanhang erinras om de allmänna hänsynsreglema i
balken som är direkt tillämpliga. Den i gentekniklagen angivna skyldig-
heten att vidta de åtgärder och den försiktighet i övrigt som behövs för att
undvika negativa effekter på människors och djurs hälsa och miljön
motsvaras i balken närmast av 2 kap. 3 §. Någon förändring av gentek-
niklagens allmänna aktsamhetskrav avseende genteknisk verksamhet är
inte avsedd.

Aktsamheten om människors och djurs hälsa regleras alltså av balkens
allmänna hänsynsregler. Den gentekniska verksamheten medför dock,
sannolikt mer än någon annan verksamhet som omfattas av balken, di-
rekta konsekvenser för djur. Det finns därför skäl att i detta sammanhang
nämna något om detta.

Aktsamheten om djurs hälsa tar, som tidigare nämnts, sikte på hela
djurpopulationer och inte enstaka djur. Det är emellertid inte meningen
att djurpopulationen skall skyddas i varje läge utan det måste göras en
övergripande bedömning av syftet med verksamheten. En vägning mel-
lan människors och djurs intressen kan bli aktuell vid bland annat fram-
ställning av mediciner. En avvägning far också göras när två djurpopula-
tioner ställs mot varandra. Eftersom bestämmelsen avser hälsan hos en
djurpopulation hindrar den inte att gentekniken används i enskilda fall
t.ex. för att framställa ett djur som avses utveckla cancer. Däremot följer
av de särskilda etiska hänsyn som skall tas enligt denna paragraf att
också hänsyn skall tas till det enskilda djuret.

Den gentekniska verksamheten har också särskild betydelse för möj-
ligheten att tillgodose balkens syfte att skapa förutsättningar för en håll-
160

Prop. 1997/98:45

bar utveckling. Det är av synnerlig vikt att också långsiktiga konsekven-
ser värderas vid bedömningen av om en genteknisk verksamhet far be-
drivas. Det kan t.ex. vara bra på kort sikt att växter görs resistenta mot ett
visst bekämpningsmedel eftersom det kan innebära en övergång till en
mindre miljöskadlig kemikalie men på lång sikt kan det försvåra över-
gången till en ekologiskt hållbar utveckling. Det gagnar inte heller en
hållbar utveckling om lösningar på befintliga problem medför andra nya
problem. Ett exempel på detta är framställning av oljeätande bakterier
som i och för sig kan användas för att ta hand om oljespill, men som är
giftiga och sprids i naturen. Gentekniska metoder bör användas för att
ersätta andra metoder som på kort och lång sikt är mer hälsoskadliga eller
miljöbelastande.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet regeringen bestäm-
mer att meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått vid sidan om
de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. 3 § har betydelse för uppfyllandet
av EG-direktiven. Som exempel på sådana försiktighetsmått kan nämnas
skyldighet att föra protokoll (artikel 9 i direktivet om innesluten använd-
ning), beredskapsplaner (artikel 14 i direktivet) och underrättelseskyldig-
het vid olycka (artikel 15 i direktivet).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter om
försiktighetsmått kan straffas enligt 29 kap. 8 § p 18.

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

12 § Det krävs tillstånd för att genomföra en avsiktlig utsättning av
genetiskt modifierade organismer eller för att släppa ut en produkt som
innehåller eller består av sådana organismer på marknaden.

I bestämmelsen finns ett allmänt tillståndskrav för avsiktlig utsättning av
genetiskt modifierade organismer och för utsläppande på marknaden av
produkter som innehåller eller består av sådana organismer.

Innesluten användning som sådan omfattas inte av tillståndskravet.
Produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organis-
mer och som släpps ut på marknaden enbart för innesluten användning
kan med stöd av föreskrifter enligt 15 § vara undantagna från tillstånds-
kravet.

Frågan om tillstånd skall prövas av den myndighet regeringen be-
stämmer. Detta framgår av 17 §.

Av Jordbruksutskottets PM, 1995-06-14, Genteknik - Reglering och
utveckling, framgår bl.a. följande beträffande erfarenheter av riskbedöm-
ningar vid hittillsvarande tillståndsprövning.

Myndigheterna gör en bedömning av tänkbara risker samt vilka krav
som skall ställas för att minimera dessa. Vid tillståndsprövningen vägs

Prop. 1997/98:45

161

11 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

riskerna ihop i en samlad bedömning. Ett grundläggande krav är att
förväntade skadeverkningar inte far stå i ogynnsam proportion till för-
väntade positiva effekter. Jordbruksverkets ambition har varit att inte
acceptera några skador över huvud taget. Inom läkemedelsområdet
jämför man även förväntade effekter med kända effekter vid tillgängli-
ga behandlingsalternativ.

Inom flera myndigheter påpekar man en obalans mellan å ena sidan
kraven i EG:s direktiv om innesluten användning och avsiktlig utsätt-
ning och implementeringen av dessa och å andra sidan kravnivån i frå-
ga om andra skador. Påverkan som inte är hänförlig till gentekniken
som sådan kan nämligen medföra lika höga eller kanske t.o.m. högre
risker for hälsa och miljö. Man påpekar det väsentliga i en samman-
vägd bedömning av olika risker och hur dessa kan minimeras.

Inom livsmedelsområdet har man internationellt börjat arbeta med
begreppet "substantial equivalence". Detta innebär att man med hjälp
av olika parametrar bestämmer olika normvärden vilka används som
jämförelse vid riskbedömningar. Inom EU kommer detta att regleras i
den s.k. Novel Foods-förordningen.

Genom bestämmelsen uppfylls reglerna i artiklarna 6.4 och 11.5 i direk-
tivet om avsiktlig utsättning.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen kan
straffas enligt 29 kap 4 §.

13 § Ett tillstånd får lämnas endast om verksamheten är etiskt försvar-
bar.

1 paragrafen anges som en förutsättning for att tillstånd skall kunna ges
att verksamheten måste vara etiskt försvarbar. Det bör dock för tydlig-
hetens skull anmärkas att all verksamhet som omfattas av miljöbalken
självfallet dessutom måste prövas mot balkens allmänna hänsynsregler i

2 kap. Förutsättningen i 7 § första stycket gentekniklagen att verksam-
heten skall vara godtagbar från hälso- och miljöskyddssynpunkt motsva-
ras i balken närmast av 2 kap. 3 §. Artiklarna i 6 och 10 i direktivet om
avsiktlig utsättning uppfylls därmed.

Att en genteknisk verksamhet bedöms vara godtagbar enligt försiktig-
hetsprincipen innebär, liksom for all annan verksamhet som omfattas av
miljöbalken, att redan riskerna for skadlig påverkan har beaktats. Se
vidare om detta i författningskommentaren till 2 kap. 3 § andra stycket.

Den gentekniska verksamheten måste dessutom, till skillnad mot annan
verksamhet enligt miljöbalken, bedömas vara uttalat etiskt försvarbar for
att tillstånd skall meddelas. Lagrådet har emellertid frågasatt en sådan
särreglering. Frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.

De etiska frågorna är av särskild tyngd vad gäller tillämpningen av
genteknik på djur. I sådan fall måste myndigheten fästa mycket stor vikt
vid att verksamheten verkligen är etiskt försvarbar och inte uppfattas som
stötande av allmänheten. Skälen för att utsättning eller utsläppande på
marknaden skall tillåtas måste vara mycket starka.

Bedömningsgrunderna vid den etiska prövningen har utvecklats i för-
fattningskommentaren till 10 §.

För att fa hjälp vid den etiska bedömningen kan prövningsmyndigheten
hämta in ett rådgivande yttrande från Gentekniknämnden (se vidare om

Prop. 1997/98:45

162

Gentekniknämnden under 19 §). Samråd med andra myndigheter kan
också komma ifråga. Naturvårdsverket har en samordnande roll. Dess
insatser är av stor betydelse vid uppbyggandet av strategier och praxis.
Även organisationer och enskilda kan beredas tillfälle att yttra sig i till-
ståndsärendena. Jordbruksutskottets PM 1995-06-14, Genteknik - Regle-
ring och utveckling, redovisar bl.a. följande erfarenheter beträffande den
etiska bedömningen.

En av huvuduppgifterna för Gentekniknämnden är att främja en etiskt
försvarbar användning av gentekniken. I enlighet med sin instruktion
har nämnden en etiskt sakkunnig ledamot. Vid diskussion med denne
ledamot kring hittillsvarande erfarenheter och etiska hänsyn framträder
följande.

Etik kan sägas handla om vilka värderingar som far slå i genom vid
konkurrerande intressen, ett moraliskt dilemma. Etiska hänsyn vid an-
vändningen av genteknik rör inte bedömningar av tekniken som sådan.
De etiska bedömningarna blir tillämpliga vid olika praktiska tillämp-
ningar av tekniken. De etiska bedömningarna skall hållas åtskilda från
kvantitativa bedömningar av riskernas omfattning. Sådana bedömning-
ar vilar mer på vetenskapliga experter inom olika samhällssektorer
med ansvar inom genteknikens område. Etiska hänsyn inom gentekni-
kens område kan avse såväl innesluten användning som avsiktlig ut-
sättning och utsläpp på marknaden. När det gäller djur blir etisk hän-
syn ofta aktuell redan vid innesluten användning. Gentekniken föran-
leder etiska frågor som i många fall liknar frågor som diskuteras inom
medicinsk etik och försöksdjursetik. I vissa fall kan dock principiellt
nya frågeställningar dyka upp.

De etiska frågorna kommenteras förutom av Gentekniknämnden och
Naturvårdsverket av tre av de sju tillsynsmyndigheterna. Den vanli-
gaste kommentaren är att etisk hänsyn rör bedömningar i förlängning-
en av myndighetens kompetensområde, där primära kända effekter och
överskådliga tidsperspektiv blir otillräckliga. Etiska hänsyn kommer
därmed snarast att röra effekter i andra och tredje hand i långa tids-
perspektiv.

Inom Läkemedelsverket särskiljer man bedömningar av skadeverk-
ningar från etiska hänsyn genom att det senare även omfattar imagi-
nära värden, som vad liv betyder och vad liv har för värde. De etiska
frågorna berörs på allvar inom läkemedelsområdet när det blir aktuellt
med genterapi. Tekniken för genterapi uppges dock ännu vara out-
vecklad. Det saknas också kunskaper om långsiktiga effekter. Samti-
digt framhålls vikten av att en debatt om dessa frågor inleds redan nu,
då frågorna rör svåra avgöranden.

Inom Jordbruksverket har framförts att de etiska frågorna är mer ut-
talade först när det gäller avsiktlig utsättning inom djurområdet. Inne-
sluten användning inom djurområdet (anläggningar med försöksdjur)
prövas från etisk synpunkt av Centrala försöksdjursnämnden. Nämn-
den är huvudman för landets djurförsöksetiska nämnder, vilka svarar
för alla djurförsök.

Flera myndigheter ser en viktig uppgift för Gentekniknämnden när
det gäller bistånd och ledning med hanteringen av de etiska frågorna.
Man uttrycker bl.a. önskemål om minimikrav och gemensamma syn-
sätt. Internationellt går uppfattningarna om etiska hänsyn rätt vitt isär.

Frågorna om genteknik rör avvägningar mellan å ena sidan samhäl-
lets kontroll i enlighet med politiskt fattade beslut och å andra sidan
upprätthållande av ett gott forskningsklimat, vilket även betonats av
statsmakterna.

Prop. 1997/98:45

163

Av 16 kap. 2 § andra stycket framgår att ett tillstånd far förenas med Prop. 1997/98:45
villkor.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad som krävs till skydd för människors hälsa
och miljön för att få tillstånd enligt 12 §.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela sådana särskilda
föreskrifter om materiella förutsättningar för tillstånd som behövs från
hälso- och miljösynpunkt.

75 f Regeringen eller tillståndsmyndigheten får meddela föreskrifter om
undantag från tillståndskravet enligt 12 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far meddela
föreskrifter om undantag från tillståndskravet. Det kan naturligtvis bara
röra sig om sådana undantag från tillståndskravet som är möjliga enligt
direktivet om avsiktlig utsättning (jfr artikel 13.5). Regeringen har ut-
nyttjat motsvarande bemyndigande i gentekniklagen och meddelat un-
dantag från i lagen angivet tillståndskrav vid utsläppande på marknaden
om ett annat EU-land har meddelat motsvarande tillstånd (6 § förord-
ningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer). Miljöbalksut-
redningen skall i ett kommande betänkande lämna förslag till vilka före-
skrifter som behövs i anslutning till miljöbalkens bemyndiganden.

De produkter som består av eller innehåller genetiskt modifierade or-
ganismer, och som släpps ut på marknaden enbart för innesluten använd-
ning bör, i de fall de förses med produktinformation om detta, kunna
undantas från tillståndskravet. Reglerna om innesluten användning med
krav på användaren torde i dessa fall vara tillräckligt för att tillgodose
hälso- och miljöaspekter samt etiska hänsyn.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om krav på tillstånd till eller anmälan av innesluten
användning av genetiskt modifierade organismer, om det behövs av
hälso- eller miljöskäl.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att föreskriva om tillståndskrav eller anmälningsskyldighet
för innesluten användning. Genom sådana föreskrifter uppfylls bl.a.
artiklarna 8 och 10 i direktivet om innesluten användning.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av paragrafen kan straffas enligt 29 kap. 4 §.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet
som regeringen föreskriver.

Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen föreskri-
ver.

Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i tillståndsbeslu-
tet.

164

Prop. 1997/98:45

Genom första stycket bemyndigas regeringen att bestämma vilken myn-
dighet som ansvarar för tillstånd och anmälan. Regeringen har utnyttjat
motsvarande bemyndigande i gentekniklagen och föreskrivit i förord-
ningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer hos vilken
myndighet ansökan om tillstånd och anmälan skall göras för respektive
område. Förordningen ses för närvarande över av Miljöbalksutredningen
som skall lämna förslag till föreskrifter med stöd av miljöbalken.

Bestämmelsen i andra stycket avser handläggningstiden för tillstånds-
ärenden. Regeringen måste, när den föreskriver tidsfrister, beakta regle-
ringen i EG-direktiven.

Huvudregeln är enligt tredje stycket att tillståndet gäller i fem år.
Myndigheten kan dock i enskilda fall besluta att tillståndet skall gälla
kortare eller längre tid.

I 24 kap. 3 § finns bestämmelser om under vilka förutsättningar ett till-
stånd far återkallas.

Märkning

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som släpper ut en produkt som innehåller eller består
av genetiskt modifierade organismer på marknaden skall märka produk-
ten.

Genom paragrafen bemyndigas regeringen, eller den myndighet rege-
ringen bestämmer, att föreskriva om märkning av produkter som inne-
håller eller består av genetiskt modifierade organismer som släpps ut på
marknaden. Ett sådant krav gäller alla produkter oavsett om de är avsed-
da för innesluten användning eller ej.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.18.2) har närmare redogjorts
för märkningskravet enligt direktivet om avsiktlig utsättning och omfatt-
ningen härav. Enligt art. 11 i direktivet krävs att det i anmälan lämnas
förslag till märkning och förpackning som minst uppfyller de krav som
fastställs i bilaga 3. Det pågår för närvarande revidering av direktivet.

Gentekniknämnden

19 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på
genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om användning-
en av gentekniken.

Regeringen meddelar föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter
samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

I paragrafen anges att det skall finnas en gentekniknämnd och beskrivs i
stora drag vilka uppgifter nämnden har.

Gentekniknämnden har ett övergripande ansvar för övervakningen av
hela genteknikområdet och ger råd om användningen av tekniken. Kon-
165

trollen skall omfatta alla sorters organismer. Nämndens verksamhet är
rådgivande. En betydelsefull uppgift är att lämna yttranden till vägled-
ning for myndigheternas bedömning om en tillståndspliktig verksamhet
är etiskt försvarbar.

Närmare bestämmelser om Gentekniknämndens uppgifter och dess
sammansättning meddelas av regeringen. Regeringen har beslutat förord-
ningen (1994:902) med instruktion för Gentekniknämnden. Genteknik-
nämnden har en hög kompetens inom de verksamheter och områden som
berörs av gentekniken.

5.1.14 14 kap. Kemiska produkter och biotekniska organismer

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska produkter
och biotekniska organismer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall tillämpas på
en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt, om
varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra skada på män-
niskor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas genom denna
balk.

I första stycket ges en allmän upplysning om att kapitlets bestämmelser
skall tillämpas på kemiska produkter och biotekniska organismer. Be-
greppen definieras i 2 och 3 §§. Den som hanterar kemiska produkter och
biotekniska organismer skall dock inte bara tillämpa bestämmelserna i
detta kapitel. Även andra allmänt tillämpliga bestämmelser i balken,
framför allt de allmänna hänsynsreglema i 2 kap., skall tillämpas. Dessa
gäller för all verksamhet enligt balken, även hantering, införsel eller
utförsel av en kemisk produkt eller bioteknisk organism. De allmänna
hänsynsreglema omfattar alltså all verksamhet som rör kemiska produk-
ter och biotekniska organismer och, efter särskilda föreskrifter med stöd
av paragrafens andra stycke, varor som innehåller eller har behandlats
med en kemisk produkt.

En viktig hänsynsregel för alla som hanterar en kemisk produkt eller
bioteknisk organism är 2 kap. 3 §, att en verksamhetsutövare skall vidta
de skyddsåtgärder och de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att
förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller
olägenhet för människors hälsa eller miljön. Den motsvarar delvis nuva-
rande 5 § lagen om kemiska produkter. Som exempel på skyddsåtgärder
och försiktighetsmått kan nämnas att produkten förpackas säkert. Med
stöd av 24 § far närmare föreskrifter om detta meddelas. En annan viktig
hänsynsregel är 2 kap. 6 § som uttrycker produktvalsprincipen som också
delvis motsvarar 5 § lagen om kemiska produkter. I detta kapitel anges
de särskilda försiktighetsmått som kompletterar bestämmelserna i 2 kap.

Prop. 1997/98:45

166

Enligt andra stycket far regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer utvidga tillämpningen av balkens bestämmelser om kemiska
produkter. Tillämpningen kan utvidgas till att omfatta en vara som inne-
håller eller har behandlats med en kemisk produkt, om varan på grund av
sina egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller miljön
eller andra intressen som skall skyddas genom denna balk. Förutsättning-
en for detta är alltså att varan innehåller ett kemiskt ämne som har någon
farlig egenskap som kan befaras medföra angivna skada. Bemyndigandet
omfattar även varor som har behandlats med en kemisk produkt. Detta
innebär i många fall att varan av den anledningen innehåller den kemiska
produkten, men behöver inte alltid vara fallet varför behandling anges
särskilt i paragrafen. Någon definition av vad som skall räknas som en
vara till skillnad från en kemisk produkt är inte erforderlig eftersom detta
avgörs i och med att särskilda föreskrifter meddelas med stöd av paragra-
fen. Med andra intressen som balken avser att skydda avses bl.a. hushåll-
ning med material, råvaror och energi och sådana delar av naturvården
som gränsar till kulturmiljövård.

Bemyndigandet har inte angetts omfatta möjlighet att utvidga tillämp-
ningen till varor som innehåller eller har behandlats med en bioteknisk
organism, eftersom en sådan vara definitionsmässigt är en bioteknisk
organism och omfattas därför alltid av reglerna. Bemyndigandet innefat-
tar möjlighet att utvidga även till biotekniska organismer som innehåller
en kemisk produkt, eftersom det är en vara.

För närvarande har regeringen med stöd av 1 § lagen om kemiska pro-
dukter i 2 § förordningen om kemiska produkter gett Kemikalieinspek-
tionen rätt att föreskriva att vissa bestämmelser i lagen om kemiska pro-
dukter skall tillämpas även på en vara som innehåller eller har behandlats
med en kemisk produkt. Kemikalieinspektionen har med stöd av bemyn-
digandet exempelvis meddelat föreskiftema KIFS 1990:10, Kemikaliein-
spektionens föreskrifter om träskyddsbehandlat virke, KIFS 1992:7,
Kemikalieinspektionens föreskrifter om begränsning av vissa kemiska
produkter som bl.a avser varor som innehåller asbestfibem krysotil och
KIFS 1992:9, Kemikalieinspektionens föreskrifter om kvicksilverhaltiga
varor.

Frågan om avgränsning mot arbetsmiljölagen behandlas i 1 kap 3 §.

Definitioner

2 § Med kemisk produkt avses ett kemiskt ämne och beredningar av
kemiska ämnen.

I paragrafen definieras begreppet kemiska produkter som ett kemiskt
ämne och beredningar av kemiska ämnen i enlighet med vad som gällt
enligt lagen om kemiska produkter. Begreppet kemiska produkter inför-
des genom den lagen men uttrycken ämnen och beredningar överfördes
från lagen om hälso- och miljöfarliga varor som ersattes av lagen om
kemiska produkter. Med ämnen avses grundämnen och kemiska före-

Prop. 1997/98:45

167

ningar, ofta benämnda (kemiska) substanser. Hit räknas också biologiska
naturprodukter, t.ex. vissa som droger använda växtdelar.

Med beredningar av kemiska ämnen avses sådana sammansatta varor
som t.ex. lösningar, emulsioner, pulverblandningar och pastor. Begreppet
kemiska produkter omfattar alla kemiska ämnen och beredningar av
kemiska ämnen som är föremål för någon form av mänsklig hantering.
Det innebär att t.ex. silikosrisker omfattas av reglerna om kemiska pro-
dukter men att dessa inte skall tillämpas vid miljöskada på grund av
urlakning av ett i naturen förekommande ämne till följd enbart av natur-
liga processer. För att bestämmelserna skall vara tillämpliga är det till-
räckligt att skadliga effekter kan uppstå genom att människor eller miljö
utsätts för ämnet.

Definitionen i paragrafen överensstämmer med den som används inom
EU. I direktivet 67/548 om klassificering, förpackning och märkning av
farliga ämnen avses med ämnen kemiska grundämnen och deras före-
ningar i naturlig eller industriellt framställd form.

3 § Med bioteknisk organism avses en sådan produkt som har framställts
särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte och som helt
eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer, däri-
bland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur.

Modem bioteknik har utvecklats snabbt under de senaste decennierna
och spelar en allt större roll för samhällets utveckling. Den modema
biotekniken omfattar utvecklingsarbete och tillämpningar av all den
kunskap som genererats inom biokemi, molekylärbiologi och genteknik
på områden som jord- och skogsbruk, livsmedel, miljövård, finkemikali-
er och processutrustning. Biotekniska organismer kan beskrivas som
produkter som skapats, utvecklats eller modifierats genom användning av
levande material - organismer. Biotekniska organismer har många gånger
en parallell användning till kemiska produkter. Det gäller t.ex. som be-
kämpningsmedel och rengöringsmedel.

I paragrafen definieras som biotekniska organismer sådana produkter
som helt eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer,
däribland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur, och som har
framställts särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte.
Organism definieras i 13 kap. 3 § som en biologisk enhet som kan föröka
sig eller föra över genetiskt material. Det är alltså en levande organism
vilket också angetts i denna paragraf. Definitionen omfattar sådana mik-
roorganismer och organismer som anges i paragrafen, oavsett om de har
fått sitt genetiska material ändrat eller inte. Det innebär att begreppet
framställa omfattar även genetisk modifiering av organismer. Särskilda
regler om genetiskt modifierade organismer finns i 13 kap. Begreppet
framställa omfattar även t.ex. odling efter selektion ur naturligt material
och blandning av olika organismer. En bioteknisk organism kan alltså
innehålla dels levande mikroorganismer, varav virus är en typ, dels de
levande organismerna nematoder (rundmaskar), insekter eller spindeldjur
men inga andra organismer.

Prop. 1997/98:45

168

Med biotekniska organismer avses alltså sådana mikroorganismer och
organismer som nu är upptagna i 1 § lagen om förhandsgranskning av
biologiska bekämpningsmedel. Det är mikroorganismer däribland virus
samt nematoder, insekter eller spindeldjur som framställts särskilt i be-
kämpningssyfte. Den lagen gäller också oavsett om organismerna är
genetiskt modifierade eller inte.

Med uttrycket bekämpningssyfte avses i denna paragraf detsamma som
anges i 5 och 6 §§ "att förebygga eller motverka att djur, växter eller
mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för
människors hälsa eller skada på egendom".

Definitionen omfattar angivna organismer och mikroorganismer under
förutsättning att de framställts särskilt i bekämpningssyfte eller i annat
tekniskt syfte. Det kan t.ex. vara för miljösanering eller metallutvinning.
Exempelvis används bakterier för oljesanering, för destruktion av be-
kämpningsmedelsrester, som fryspunktnedsättande medel och som kär-
nor för bildning av snö-/iskristaller i snökanoner. Bakterier har t.ex.
använts vid sanering av kreosot vid Blekholmstorget i Stockholm.

I begreppet något annat tekniskt syfte innefattas också forskningsän-
damål.

4 § Med hantering av kemisk produkt eller bioteknisk organism avses en
verksamhet eller åtgärd som utgörs av tillverkning, bearbetning, be-
handling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhänderta-
gande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed
jämförliga förfaranden.

I paragrafen definieras vad som avses med hantering av kemisk produkt
eller bioteknisk organism. Det omfattar som framgår av paragrafen i stort
sett all befattning som kan förekomma utom införsel eller utförsel.

5 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är
avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorga-
nismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för människors
hälsa eller skada på egendom.

Som kemiskt bekämpningmedel skall inte anses

1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av
livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är av-
sedda att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i
första stycket, om de inte genom särskild benämning eller på något annat
sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel.

I paragrafen definieras kemiskt bekämpningsmedel. Definitionen avgrän-
sar ett kemiskt bekämpningsmedel mot andra kemiska produkter. Avgö-
rande för avgränsningen mot övriga kemiska produkter är enligt första
stycket avsikten med användningen av produkten. Avsikten är att före-
bygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer förorsakar
skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom, dvs.
ett bekämpningssyfte. Normalt faller t.ex. inte målarfärg under definitio-
169

Prop. 1997/98:45

nen av bekämpningsmedel. Är avsikten främst att skydda virke mot
skador av nämnda slag är däremot produkten att anse som bekämp-
ningsmedel. Ett träskyddsmedel är därför normalt att anse som ett be-
kämpningsmedel när det används till skydd för angrepp mot svampar,
bakterier, insekter eller marina organismer.

6 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk organism som
framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller
mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för
människors hälsa eller skada på egendom.

1 denna paragraf definieras vad som avses med biologiskt bekämpnings-
medel. Det är en bioteknisk organism som har framställts särskilt för att
förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer förorsa-
kar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom.
Dvs. den har framställts i bekämpningssyfte. Bioteknisk organism defini-
eras i 3 §. De organismer som används som bekämpningsmedel kan
spridas antingen i form av en för ändamålet särskilt framställd beredning
eller, som är fallet med t.ex. insekter, i sin naturliga form. Bekämp-
ningsmedlet består alltså av levande organismer. En beredning med döda
organismer är inte en bioteknisk organism utan en kemisk produkt.

Miljö- och hälsoutredning

7 § Den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en
bioteknisk organism skall se till att det finns en tillfredsställande utred-
ning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten eller
organismen kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Den skall innehålla en bedömning av
produktens egenskaper från miljö- och hälsoskyddssynpunkt och visa

1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten eller organismen
farliga egenskaper,

2. arten och graden av de farliga egenskaperna,

3. de åtgärder som behövs för att skydda människors hälsa och miljön
vid hanteringen, och

4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten
eller organismen.

Eftersom det inte är möjligt att undvara alla kemiska produkter och bio-
tekniska organismer som har något slag av farliga egenskaper, krävs att
hanteringen av kemiska produkter och biotekniska organismer sker så att
skador på människor eller i miljön kan undvikas. En förutsättning för
detta är att de som hanterar produkterna och organismerna känner till i
vilket avseende dessa är farliga eller om andra problem kan uppkomma. I
paragrafen stadgas därför att den som tillverkar eller till Sverige för in
kemiska produkter eller biotekniska organismer skall se till att det finns
tillfredsställande utredning för att bedöma vilka egenskaper en produkt
eller organism har. Det åligger alltså dessa en undersökningsskyldighet
170

Prop. 1997/98:45

och det är att märka att utredningsskyldigheten för kemiska produkter
och biotekniska organismer gäller oavsett om det finns några konkreta
farhågor beträffande deras hälso- och miljöskadlighet och utrednings-
skyldigheten är fortlöpande och upphör således inte då produkten eller
organismen släpps ut på marknaden.

Vilken utredning om en kemisk produkt eller bioteknisk organism som
far anses tillfredsställande beror på en rad olika omständigheter. T.ex.
måste kraven ställas högt då det gäller att använda produkten eller orga-
nismen på ett nytt sätt även om ett ämne är väl utrett i andra samman-
hang. Höga krav måste också ställas i fråga om nya ämnen. Den närmare
innebörden av kravet på utredning bestäms självfallet också av den vid
varje tidpunkt rådande vetenskapliga kunskapsnivån. Enligt 2 kap. 2 §
skall den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhe-
tens eller åtgärdens art och omfattning. Den bestämmelsen är särskilt
viktig när det gäller verksamheter med hantering av kemiska produkter
och biotekniska organismer.

När det gäller biotekniska organismer är särskilt att märka att mikroor-
ganismer och andra levande organismer kan vara svåra att begränsa till
ett visst geografiskt område. Det är därför från risksynpunkt viktigt att
känna till överlevnaden av biotekniska organismer i miljön och deras
inverkan på den ekologiska balansen. En annan riskfaktor är att använd-
ningen av biotekniska organismer såsom exempelvis biologiska bekämp-
ningsmedel kan orsaka negativa hälsoeffekter på människan. Exponering
för mikroorganismer i bl.a. arbetsmiljön kan t.ex. orsaka luftvägsallergier
eller infektioner.

Riskbedömningen enligt denna paragraf utgör också underlag för till-
lämpning av produktvalsprincipen i 2 kap. 6 §.

Produktinformation

8 § Den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller överlåter en
kemisk produkt eller bioteknisk organism skall genom märkning eller på
annat sätt lämna de uppgifter som behövs till skydd för människors hälsa
eller miljön (produktinformation).

Enligt paragrafen skall uppgifter, dvs. den information lämnas som be-
hövs till skydd för människors hälsa eller miljön. Det innebär att de
uppgifter som är av betydelse för detta skall lämnas tillsammans med den
kemiska produkten och biotekniska organismen. Syftet med produktin-
formationen bör i första hand vara att sprida kunskap om de risker som
hanteringen av en kemisk produkt eller bioteknisk organism kan innebä-
ra. Produktinformation skall dock även kunna innehålla sådana upplys-
ningar som inte är av ren vamingskaraktär, men som ändå är av betydelse
från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Som exempel kan nämnas upp-
gifter om en kemisk produkts eller bioteknisk organisms identitet, till-
verkarens eller importörens namn och resultatet av gjord bedömning. För
en brukare kan nämligen sådana uppgifter vara av intresse även beträf-
171

Prop. 1997/98:45

fande produkter och organismer som leverantören inte bedömt som häl-
so- eller miljöfarliga.

Produktinformation kan lämnas även på annat sätt än genom märkning,
t.ex. genom att ett informationsblad bifogas den kemiska produkten eller
biotekniska organismen. Informationen kan avse både hälso- och miljö-
risker. Beroende på om mottagaren är en konsument eller en näringsidka-
re kan olika krav ställas på informationen. Det är viktigt att information
som riktar sig till konsumenter är särskilt lättbegriplig.

Sådan produktinformation som hittills avsetts i 3 § lagen (1976:1054)
om svavelhaltigt bränsle, dvs. halten svavel i bränslet, kommer genom
den lagens inarbetande i miljöbalken att kunna regleras med stöd av
denna paragraf. Bestämmelsen, se 21 §, utökas nu till att avse även kva-
litet och egenskaper av alla typer av bränslen. Vid behov kan ytterligare
föreskrifter medddelas med stöd av 24 §. Även 9 § kan tillämpas om det
behövs för uppgifter om innehållet i bränslet.

När det gäller biotekniska organismer som är genetiskt modifierade
kan ytterligare krav på märkning ställas enligt 13 kap. 18 §.

Uppgiftsskyldighet

9 § Den som yrkesmässigt hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en
kemisk produkt eller bioteknisk organism, skall till den myndighet som
regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter rege-
ringens bemyndigande myndigheten föreskriver lämna de uppgifter om
produkten eller organismen och dess hantering som kan behövas för att
bedöma de hälso- eller miljörisker som är förknippade med produkten
eller organismen samt dess hantering, införsel eller utförsel.

Uppgiftsskyldigheten enligt denna paragraf gäller alla som yrkesmässigt
hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en kemisk produkt eller en
bioteknisk organism. Det ankommer på regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter angående omfatt-
ningen av uppgiftsskyldigheten. Genom föreskrifter kan också anges
tidpunkten då uppgiftsskyldigheten inträder liksom vem som i ett visst
fall är skyldig att lämna uppgifter. Den uppgiftsskyldighet som kan före-
skrivas med stöd av paragrafen kan omfatta alla de uppgifter om den
kemiska produkten och den biotekniska organismen och dess hantering
som kan behövas för att överblicka och bedöma tänkbara hälso- och
miljörisker. Den gäller inte bara till följd av användningen av varje en-
skild produkt eller organism för sig, utan av hela användningen i sam-
hället.

Det är att märka att uppgiftsskyldighet enligt paragrafen avser sådana
uppgifter "som kan behövas" och således inte "som behövs". Denna
skillnad är avsiktlig och har sin grund i att det skulle bli näst intill en
omöjlig uppgift för i första hand den centrala kemikaliemyndigheten
Kemikalieinspektionen att visa att en uppgift behövs för det fall tvist
skulle uppkomma beträffande uppgiftsskyldighetens omfattning.

Prop. 1997/98:45

172

Uppgifter som kan samlas in med stöd av paragrafen kan vara sådana
som läggs till grund för produktregistret enligt 10 §. Stadgandet ger
emellertid också utrymme för insamling av sådana uppgifter som kan
behövas för exempelvis kartläggning av ett problemområde utan att
insamlingen för den skull har något direkt samband med produktregistret.

Det bör påpekas att uppgifter som behövs för tillsyn inte skall inhäm-
tas med stöd av denna paragraf. För inhämtande av sådana uppgifter skall
i stället balkens bestämmelser om tillsyn komma till användning.

Produktregister

10 § Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till
Sverige skall registreras i ett produktregister enligt de föreskrifter som
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar.
Registret skall föras av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får föreskriva att det även skall finnas ett motsvarande
produktregister för biotekniska organismer.

Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till Sverige
skall enligt första stycket registreras i ett produktregister enligt de före-
skrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar. I begreppet att yrkesmässigt föra in innefattas också att någon i
sin yrkesmässiga verksamhet för in en produkt för att använda den i sin
verksamhet. Hittills har föreskrifter om produktregistret funnits i förord-
ningen (1985:835) om kemiska produkter, 12-15 §§, och registret förs av
Kemikalieinspektionen. Det omfattar sådana varuslag av kemiska pro-
dukter beträffande vilka det har bedömts finnas ett behov att registrera
uppgifter. Ett motsvarande register bör upprättas för biotekniska orga-
nismer. Därför bemyndigas regeringen i andra stycket att föreskriva om
ett sådant.

Förhandsanmälan

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller till Sverige föra in en
kemisk produkt eller bioteknisk organism som inte tidigare varit i bruk i
landet, skall göra en anmälan om tillverkningen eller införseln samt
redovisa undersökningsresultat och andra uppgifter. En sådan anmälan
skall göras till den myndighet som regeringen bestämmer och inom den
tid som regeringen eller myndigheten bestämmer.

Det är angeläget att samhället har möjlighet att ta ställning till nya ke-
miska produkter eller biotekniska organismer i god tid. För att tillgodose
detta behov ges i paragrafen ett bemyndigande som gör det möjligt att
föreskriva krav på förhandsanmälan vad gäller nya sådana. Krav på en
sådan anmälan skall inte kopplas samman med villkor enligt detta kapitel

Prop. 1997/98:45

173

för att få hantera eller föra in en kemisk produkt eller bioteknisk orga- Prop. 1997/98:45
nism.

Tillstånd

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om tillstånd för

1. import av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska orga-
nismer från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen,

2. yrkesmässig överlåtelse av särskilt farliga kemiska produkter och
biotekniska organismer, och

3. annan hantering av särskilt farliga kemiska produkter och biotek-
niska organismer.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva om krav på tillstånd för import av särskilt farliga
kemiska produkter och biotekniska organismer från länder som inte är
medlemmar i Europeiska unionen och för yrkesmässig överlåtelse samt
för annan hantering av sådana.

I förordningen om kemiska produkter föreskrivs för närvarande med
stöd av 11 § lagen om kemiska produkter om krav på tillstånd för bl.a.
import av livsfarliga och mycket farliga produkter från länder som inte är
medlemmar i EU. Kemikalieinspektionen har meddelat närmare före-
skrifter om vad som avses med sådana i KIFS 1986:5, Kemikalieinspek-
tionens föreskrifter om tillståndskrav för livsfarliga och mycket farliga
kemiska produkter. Något krav på tillstånd för biotekniska organismer
har hittills, förutom för sådana som är genetiskt modifierade, inte funnits
annat än i lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsme-
del, som innehåller krav på godkännande för saluhållande och använd-
ning, dock inte för import.

Med särskilt farliga kemiska produkter avses i paragrafen i första hand
sådana livsfarliga och mycket farliga produkter för vilka tillstånd krävs
redan för närvarande. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får med stöd av paragrafen föreskriva om vilka kemiska
produkter och biotekniska organismer som är särskilt farliga och därför
skall omfattas av tillståndsplikt samt vilken myndighet som skall pröva
ansökan om tillstånd m.m. Miljöbalksutredningen har föreslagit att ett
sådant bemyndigande ges till Kemikalieinspektionen.

Tillståndskrav som meddelas med stöd av punkt 3 skall inte avse
skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön, eftersom det skyddet
regleras i arbetsmiljölagstiftningen (jfr. 1 kap. 3 § andra stycket miljö-
balken).

Vid tillståndsprövningen skall prövningsmyndigheten bedöma risken
med produkten och organismen eller hanteringen av dessa. Den skall då
göra en avvägning mellan risk och nytta. Avvägningen skall givetvis
göras mot bakgrund av balkens syfte, nämligen omsorgen om männi-
skors hälsa, miljön och naturresurserna.

174

Prop. 1997/98:45

Godkännande av bekämpningsmedel

13 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte importeras
från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, släppas ut på
marknaden eller användas utan att vara godkända enligt 14 § av rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt paragrafen far ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel
importeras från länder som inte är medlemmar i EU, släppas ut på mark-
naden eller användas endast om det är godkänt enligt 14 § av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vad som avses med ett
kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel framgår av 5 och 6 §§. Med
att släppa ut på marknaden avses detsamma som i 13 kap. 7 §, att tillhan-
dahålla eller göra en produkt tillgänglig för någon annan. Innebörden är
därmed densamma som i direktivet 91/414 av den 15 juli 1991 om ut-
släppande av växtskyddsmedel på marknaden. Varje handelsprodukt som
marknadsförs som ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall
vara godkänd även om den verksamma beståndsdelen ingår i ett redan
godkänt medel.

Paragrafen innebär i förhållande till gällande rätt en utvidgning till att
även avse krav på godkännande av biologiska bekämpningsmedel för
import av sådana från länder som inte är medlemmar i Europeiska unio-
nen. Import från EU-länder eller EES-länder regleras i 14 §.

Paragrafen riktar in sig på medlet och anger inte vem som får importe-
ra det. För sådana bekämpningsmedel som är så farliga att tillstånd krävs
enligt föreskrift som meddelats med stöd av 12 § måste den som vill
importera eller sälja medlet ha sådant tillstånd även om medlet är god-
känt enligt 14 §.

14 § Ett godkännande får lämnas om medlet är godtagbart från hälso-
och miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som
anges i 5 eller 6 §.

År ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan godkänt i ett
annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom Euro-
peiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv
91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på
marknaden skall, om sökanden begär det, medlet godkännas, om jord-
bruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för använd-
ningen av medlet är jämförbara.

Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda
skäl får dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

Enligt första stycket far ett godkännande lämnas om bekämpningsmedlet
är godtagbart från hälso- och miljöskyddssynpunkt och behövs för de
bekämpningsändamål som anges i 5 eller 6 §§. Kraven gäller både ke-
miska och biologiska bekämpningsmedel. För att ett godkännande skall
lämnas måste det alltså finnas ett klart bekämpningsbehov inom det
avsedda användningsområdet. Vid prövningen skall beaktas om det finns
175

andra godkända medel som är mindre riskabla att använda. Om sådana Prop. 1997/98:45
finns eller om det inte finns något behov av medlet i Sverige, exempelvis
om medlet anses onödigt, skall ett godkännande inte lämnas. Gäller
ansökan ett medel som är likvärdigt med ett tidigare godkänt, far ett
godkännande meddelas, om förutsättningarna i övrigt för ett godkännan-
de är uppfyllda. I prövningen ingår givetvis att bedöma om medlet funge-
rar för det avsedda syftet.

Prövningsmyndigheten skall alltid göra en noggrann avvägning mellan
risken att använda medlet och nyttan av användningen. En ansökan om
godkännande kan avslås av den anledningen att medlet bedöms som
olämpligt eller mindre lämpligt därför att det kan förorsaka oacceptabla
eller eljest oönskade olägenheter från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.
Farligare medel än vad som behövs för att uppnå det avsedda syftet får
inte godkännas. Kemikalieinspektionen har meddelat ett flertal före-
skrifter om kemiska bekämpningsmedel, bl.a. KIFS 1993:5, Kemikalie-
inspektionens föreskrifter om vissa aktiva ämnen i bekämpningsmedel.
Den innehåller föreskrifter om vissa aktiva ämnen som inte får före-
komma i ett godkänt kemiskt bekämpningsmedel och vissa ämnen med
strängt begränsad användning. Kemikalieinspektionen har också utfärdat
föreskrifter om biologiska bekämpningsmedel, KIFS 1994:4, Kemikali-
einspektionens föreskrifter om biologiska bekämpningsmedel. Det finns
även EG-direktiv som reglerar detta, bl.a. direktivet 79/117 om förbud
mot att växtskyddsprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen
släpps ut på marknaden och används.

Enligt andra stycket skall ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsme-
del som redan är godkänt i ett annat medlemsland inom EU eller i ett
EES-land i enlighet med direktivet 91/414 om växtskyddsmedel godkän-
nas om sökanden begär det. Detta är i enlighet med kravet på ömsesidigt
godkännande i art. 10 i direktivet. Detta gäller dock under förutsättning
att jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för
användningen av medlet är jämförbara i de berörda områdena. En redo-
görelse för direktivet lämnas i avsnitt 4.19.1.

I tredje stycket anges att ett godkännande får meddelas för högst fem
år. Enligt EG-direktivet 91/414 far dock ett godkännande beviljas för
högst tio år. Eftersom ett medel som är godkänt i ett annat EU-land i
många fall måste godkännas i Sverige och godkännandet i det landet kan
löpa på längre tid än fem år, far därför enligt tredje stycket andra me-
ningen ett godkännande när särskilda skäl föreligger meddelas för högst
tio år. Detta överensstämmer med gällande rätt.

Ansökan om fortsatt godkännande kan göras innan det tidigare tillstån-
det går ut, vilket också är det lämpliga eftersom medlet efter tillståndsti-
dens utgång inte får saluföras. Av 16 kap 2 § framgår att ett tillstånd får
förenas med villkor. Ett sådant villkor kan vara att tillverkaren utarbetar
ett kontrollprogram som följer upp erfarenheter av användningen av
medlet.

15 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt bekämp-
ningsmedel skall göras hos den myndighet som regeringen bestämmer av
den som ansvarar för att produkten först släpps ut på marknaden inom

176

Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett fast kontor inom
gemenskapen eller EES.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en
ansökan om godkännande. Gäller ansökan ett bekämpningsmedel som
redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller
i ett land inom EES och den sökande begär det, får krav på upprepning
av redan genomförda tester och analyser inte ställas, om jordbruks-,
växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av
medlet är jämförbara.

Enligt paragrafen skall den myndighet som regeringen bestämmer pröva
frågor om godkännande av bekämpningsmedel. Detta bör även i fortsätt-
ningen vara Kemikalieinspektionen. Ansökan skall göras av den som
ansvarar för att produkten först släpps ut på marknaden inom Europeiska
unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Den som
ansöker om godkännande skall ha ett fast kontor inom gemenskapen eller
EES. Dessa krav anges i artikel 9 i direktivet 91/414. Vad som avses med
släpps ut på marknaden har kommenterats under 13 §.

I andra stycket anges att beträffande ett bekämpningsmedel som redan
är godkänt i ett annat medlemsland inom EU eller i ett land inom EES får
krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte ställas
om sökanden begär det och jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållan-
den som är relevanta för användningen av medlet är jämförbara i de
berörda områdena. Detta krav överensstämmer med bestämmelsen i art.
10 i direktivet beträffande ömsesidigt erkännande av godkännanden.

Bemyndigande att medge undantag eller dispens

16 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva om undantag från kravet på tillstånd
eller godkännande enligt 12—15 §§. Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.

Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan
en kemisk produkt eller bioteknisk organism saluhålls eller används.

Enligt första stycket krävs särskilda skäl för att föreskrifter om undantag
skall få meddelas. För att dispens skall få medges i ett enskilt fall krävs
synnerliga skäl. I art. 8 i dir. 91/414 finns övergångsbestämmelser och
undantag om växtskyddsmedel.

Särskilda och i vissa fall synnerliga skäl kan vara användning för
forskningsändamål eller annat vetenskapligt syfte.

Enligt andra stycket far, om föreskrifter och beslut om dispens från
kravet på godkännande meddelas, i stället införas en anmälningsplikt.
Anmälningsplikt kan t.ex. komma i fråga för ett bekämpningsmedel som
bedöms kunna användas utan nämnvärd risk.

Prop. 1997/98:45

177

12 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 45, Del 2

Prop. 1997/98:45

Försiktighetsmått vid bekämpning

17 § Andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana
som har godkänts eller som omfattas av undantag eller dispens enligt
13—16 §§ för att släppas ut på marknaden och användas som kemiska
eller biologiska bekämpningsmedel, får användas för bekämpning endast
om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors
hälsa eller miljön.

I paragrafen föreskrivs en regel om försiktighetsmått. Den innebär att
andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana som har
godkänts eller omfattas av undantag eller dispens enligt 13-16 §§ för att
släppas ut på marknaden och användas som kemiska eller biologiska
bekämpningsmedel, dvs. sådana som släpps ut på marknaden i annat
syfte än bekämpningsändamål, far användas för bekämpning endast om
det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors
hälsa eller miljön. Bevisbördan för att det är uppenbart att användningen
av andra ämnen inte medför risker ligger hos användaren. Vad som avses
med släppas ut på marknaden har kommenterats under 13 §.

Spridning av bekämpningsmedel

18 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett
sådant sätt att människors hälsa inte skadas eller människor vållas an-
nan olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder
skall vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett spridnings-
område.

Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte spridas från luft-
fartyg. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer medge dispens i enskilda fall från detta för-
bud.

Enligt första stycket skall kemiska och biologiska bekämpningsmedel
spridas på ett sådant sätt att människor inte skadas eller vållas annan
olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall
vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett spridningsområde.
Spridning av växtskyddsmedel bör ske enligt principerna för en god
växtskyddssed och, där så är möjligt, enligt principerna om en integrerad
bekämpning. Detta är i enlighet med artikel 3 i direktivet 91/414.1 direk-
tivet avses med integrerad bekämpning en rationell användning av en
kombination av biologiska, biotekniska, kemiska, odlings- och växtför-
ädlingsmässiga åtgärder, som begränsar användningen av kemiska
växtskyddsmedel till vad som är absolut nödvändigt för att hålla skade-
djursbeståndet på en så låg nivå att ekonomiskt oacceptabel skada eller
förlust inte orsakas. Paragrafen omfattar även spridning av biologiska
bekämpningsmedel, vilket för närvarande regleras i Kemikalieinspek-
tionens föreskrift KIFS 1994:4.

178

Enligt andra stycket är spridning av kemiskt eller biologiskt bekämp- Prop. 1997/28:45
ningsmedel från luftfartyg förbjuden. Även detta omfattar alltså sprid-
ning av biologiska bekämpningsmedel, vilket förbud för närvarande
föreskrivs i KIFS 1994:4. Skälet till förbudet är att det vid spridning från
luften finns risk för att bekämpningsmedlet oavsiktligt träffar känsliga
områden. Om det finns synnerliga skäl far dock dispens medges i enskil-
da fall.

19 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel som är avsedda för att
bekämpa lövsly får inte spridas över skogsmark. Inte heller får enskilda
trädstammar behandlas med sådana bekämpningsmedel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge
dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

Enligt paragrafens första stycke är spridning av såväl kemiska som bio-
logiska bekämpningsmedel förbjuden för lövslybekämpning på skogs-
mark, oavsett om det sker från luften eller marken. Förbudet omfattar
även sådan spridning av bekämpningsmedel, som innebär att enskilda
trädstammar på skogsmark behandlas av medlen i fråga (fickning, stubb-
behandling och liknande metoder). Med begreppet skogsmark avses
skogsmark i skogsvårdslagens (1979:429) mening.

Enligt andra stycket kan regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer medge dispens från förbudet om det behövs för veten-
skaplig prövning.

20 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer
av andra stycket, medge dispens från 19 § första stycket, om kravet enligt
6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimli-
gen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid bedöm-
ningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogs-
beståndets sammansättning, spridningens inverkan på livsbetingelserna
för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.

En kommun får besluta att dispens enligt första stycket inte får medges
för ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till områdets
betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel
eller något annat kommunalt intresse.

I första stycket anges under vilka förutsättningar dispens kan ges från
förbudet mot spridning enligt 19 §. Dispens kan inte ges beträffande
områden inom vilka totalförbud gäller på grund av kommunens beslut
enligt andra stycket. För att dispens skall kunna medges inom övriga
områden inom kommunen krävs att det är nödvändigt att ta bort löv-
vegetationen för att i enlighet med 6 § skogsvårdslagen trygga återväxten
av en skog av tillfredsställande täthet och beskaffenhet i övrigt. Det krävs
vidare att lövröjning inte rimligen kan ske med mekaniska metoder med
hänsyn till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets sam-
mansättning, spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt- och
djurlivet och andra allmänna intressen. Att hänsyn skall tas till spridning-
ens inverkan på livsbetingelserna för växt- och djurlivet är en ny bedöm-

179

ningsgrund som innebär att hänsyn skall tas till spridningens inverkan på
den biologiska mångfalden. I begreppet "andra allmänna intressen" ingår
även hänsyn till arbetarskyddets krav samt bedömningar om läget på
arbetsmarknaden i regionen.

Föreskrifter om bränslen

21 § För att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra
olägenhet för människors hälsa eller miljön får regeringen i fråga om
bränslen meddela föreskrifter som gäller bränslets kvalitet och egen-
skaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel till Sverige.

Regeringen far överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela så-
dana föreskrifter.

Enligt paragrafen får regeringen i fråga om bränslen meddela föreskrifter
som gäller bränslets kvalitet och egenskaper, förbränning, handel, över-
låtelse eller införsel om det behövs för att motverka utsläpp i luften av
ämnen som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller för miljön.
Bestämmelsen gäller alla typer av bränslen, vilket innebär att regeringen
far meddela föreskrifter som gäller även andra typer av bränslen än sva-
velhaltiga sådana som hittills reglerats i lagen (1976:1054) om svavel-
haltigt bränsle. Enligt andra stycket får regeringen i likhet med vad som
gällt enligt den lagen överlåta rätten att meddela sådana föreskrifter till
en myndighet eller kommun.

22 § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som
innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 15° C skall av den som
tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige för in sådan bensin delas in i och
tillhandahållas i de miljöklasser som anges i bilaga till denna balk.

Bestämmelsen som motsvarar 6 a § LKP innebär att bensin som är av-
sedd för motordrift eller uppvärmning delas in i olika miljöklasser. In-
delning skall göras av den som tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige
för in sådan bensin. Denna skall också svara för att bensinen tillhanda-
hålls indelad i olika miljöklasser. Miljöklassindelningen grundar sig på
den mängd skadliga utsläpp som förbränning av bensinen normalt med-
för. I bilagan till balken anges miljöklassindelningens närmare utform-
ning. Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1994/95:4 och bet.
1994/95:JoU5 samt prop. 1994/95:54 och bet. 1994/95SkU4. Dessutom
kan erinras om att för motorbensin gäller också särskilda föreskrifter som
meddelats av regeringen i förordningen (1985:838) om motorbensin.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

23 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller biotek-
nisk organism på marknaden skall omedelbart underrätta den myndighet
som regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller godkännande

180

Prop. 1997/98:45

kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten eller biotek-
niska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i produkten eller
organismen kan ha skadliga effekter på människors hälsa, grundvattnet
eller miljön i övrigt.

Sådan upplysningsskyldighet gäller även för kemiska produkter och
biotekniska organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte
gäller, om nya uppgifter kommer fram att produkten eller organismen
kan ha cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper
som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen av produkten
eller organismen.

Enligt första stycket skall den som tillverkar eller släpper ut en kemisk
produkt eller bioteknisk organism på marknaden omedelbart underrätta
den myndighet som regeringen bestämmer om det efter ett tillstånd eller
godkännande kommer fram vissa nya uppgifter. Det gäller nya uppgifter
om att den kemiska produkten eller den biotekniska organismen eller
resthalter av ett aktivt ämne i produkten eller organismen kan ha skadliga
effekter på människors hälsa, grundvattnet eller på miljön i övrigt. Mil-
jön i övrigt innefattar även skadliga effekter på djur. Hittills har en mot-
svarande bestämmelse i 10 a § förordningen om bekämpningsmedel bara
gällt godkända växtskyddsmedel. Den infördes 1994 för att uppfylla
kravet i artikel 7 i dir. 91/414/EEG. Bestämmelsen i första stycket har
utökats till en generell hänsynsregel om upplysningsskyldighet som skall
gälla inte bara växtskyddsmedel utan alla kemiska produkter och biotek-
niska organismer för vilka tillstånd eller godkännande har lämnats. Upp-
giftsskyldigheten avser alltså nya uppgifter som tillståndsmyndigheten
inte hade tillgång till när tillståndet eller godkännandet meddelades.

I andra stycket anges att sådan upplysningsskyldighet som anges i
första stycket gäller även för kemiska produkter och biotekniska orga-
nismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om nya
uppgifter om att produkten eller organismen kan ha cancerogena, muta-
gena eller reproduktionstoxiska egenskaper som kan antas påverka klas-
sificeringen eller märkningen av produkten eller organismen kommer
fram. I direktivet 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra för-
fattningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen
som genom direktiv 91/325/EEG har anpassats till tekniska framsteg för
tolfte gången finns i bilaga 6 p. 4 en skyldighet att underrätta om nya
uppgifter kommer fram att produkten har egenskaper som kan påverka
klassificeringen eller märkningen av ett ämne på grundval av hälsoef-
fekter enligt klassificeringen cancerframkallande ämnen, mutagena äm-
nen eller teratogena, dvs. reproduktionstoxiska, ämnen. Motsvarande
bestämmelser har hittills införts genom Kemikalieinspektionens före-
skrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter, KIFS
1994:12 .

Prop. 1997/98:45

181

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på Prop. 1997/98:45
tillstånd eller förbud m.m.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och bio-
tekniska organismer meddela ytterligare föreskrifter i frågor som avses i
7, 8, 17, 18 och 23 §§ samt 2 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma gäller före-
skrifter som behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unio-
nen.

Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som
anges i 12-15 och 21 §§

1. föreskriva att en kemisk produkt eller bioteknisk organism inte får
hanteras, föras in i eller ut ur Sverige utan att tillstånd eller godkännan-
de har lämnats, och

2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, införsel eller utförsel
av en sådan produkt eller organism.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela ytterligare föreskrifter i fråga om hantering, införsel
och utförsel av kemiska produkter och biotekniska organismer. Hänsyns-
föreskrifter enligt 2 kap. kan avse exempelvis försiktighetsmått, kun-
skapskrav eller tillämpningen av produktvalsprincipen. Som exempel på
föreskrifter som enligt denna paragraf kan meddelas i frågor som avses i
7 § kan nämnas bestämmelser med precisering av hur en utredning skall
genomföras och redovisas. Det kan vara fråga om vilka ämnen eller
föreningar som ger produkten eller organismen farliga egenskaper, arten
och graden av dessa egenskaper, lämpliga skyddsåtgärder och vilka
åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten eller orga-
nismen.

I föreskrifter med stöd av denna paragraf kan regeringen meddela när-
mare föreskrifter om vad produktinformationen enligt 8 § skall innehålla
och hur den skall utformas.

Enligt paragrafens andra stycke kan föreskrivas om ytterligare krav på
tillstånd eller godkännande. Om tillstånd krävs och meddelas kan till-
ståndsmyndigheten också föreskriva villkor som direkt tar sikte på att
förebygga skador. Tillståndsbeslut inom detta område är inte förbundna
med någon rättskraft. Detta innebär att villkor kan ändras och att tillstånd
kan återkallas när helst det finns skäl för detta. T.ex. kan ett återkallande
bli aktuellt om en produkts sammansättning ändras eller nya risker som
inte tidigare varit kända upptäcks. Vid prövningen av tillstånd skall be-
aktas om den kemiska produkten eller biotekniska organismen för en
specifik användning kan ersättas med någon mindre farlig produkt eller
organism. Om sådan finns eller om det inte finns behov av produkten i
Sverige, skall tillstånd inte lämnas, exempelvis om produkten anses
onödig.

Enligt andra stycket kan även föreskrifter utfärdas om t.ex. krav på
anmälan av kemiska produkter. Även föreskrifter av helt eller delvis nytt
slag kan meddelas. Som exempel kan nämnas skärpta krav vad gäller

182

företagens hantering på så sätt att den som överlåter en kemisk produkt
också blir skyldig att återta denna som ett led i avfallshanteringen.

Beträffande kemikaliekontrollen i marknadsföringsledet har Kemi-
kalieinspektionen med stöd av lagen om kemiska produkter utfärdat
föreskrifter. Arbetarskyddsstyrelsen har också med stöd av arbetsmiljö-
lagen utfardat sådana avseende användningen av farliga ämnen. Sam-
mantaget finns det således ett antal generella föreskrifter som rör andra
kemiska risker än risker för den yttre miljön i användarledet.

Förutsättningar för tillstånd eller godkännande som kan stödjas på bal-
kens hänsynsregler, på de grundläggande principerna för balken eller på
miljökvalitetsnormer far självfallet tas in i föreskrifterna.

För tillståndsprövningen blir bl.a. 16 kap. tillämpligt. Prövningsmyn-
dighet blir den myndighet som regeringen bestämmer.

25 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn-
punkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
även i andra fall än som har angetts i detta kapitel förbjuda hantering,
införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller en bioteknisk organism.

Om en kemisk produkt eller en bioteknisk organism kan medföra en
särskilt betydande risk för människors hälsa eller för allvarlig miljöskada
är det möjligt att med stöd av denna paragraf omedelbart ingripa med ett
generellt förbud mot produkten. En förutsättning måste dock vara att
krav på tillstånd eller annat särskilt villkor enligt 24 § inte bedöms vara
en tillräckligt ingripande åtgärd för att undanröja den akuta hälso- eller
miljörisken. Det ligger i sakens natur att ett beslut om förbud underlättas
om den kemiska produkten eller biotekniska organismen kan ersättas
med någon mindre farlig produkt eller organism.

Som exempel på fall där förbud kan bli aktuellt kan nämnas produkter
som på kortare eller längre sikt kan befaras vara cancerframkallande,
fosterskadande eller ärftlighetsändrande. Det kan också vara produkter
vars befarade skadeverkningar i det enskilda fallet inte behöver vara av
allvarligt slag men som genom den utbredda användningen kan leda till
skadeverkningar för många människor eller miljön, t.ex. kosmetiska och
hygieniska medel samt bekämpningsmedel. Regeringen har med stöd av
motsvarande bestämmelse i 12 § lagen om kemiska produkter förbjudit
stråförkortningsmedel i 12 a § förordningen (1985:836) om bekämp-
ningsmedel.

Förbud mot en bioteknisk organism kan meddelas på grund av att faran
för att den skall komma lös i naturen och påverka den ekologiska balan-
sen framstår som särskilt stor.

Eftersom ett förbud är den mest ingripande åtgärden vad gäller hante-
ringen av kemiska produkter och biotekniska organismer, bör föreskrifter
normalt meddelas av regeringen.

Prop. 1997/98:45

183

5.1.15 15 kap. Avfall och producentansvar

Prop. 1997/98:45

I detta kapitel har inarbetats bestämmelser som inte har ingått i lagråds-
remissen om miljöbalk. Det gäller 19 och 20 samt 23 - 27 §§. Bestäm-
melserna är hämtade från de ändringar i renhållningslagen som riksdagen
nyligen har beslutat med anledning av regeringens proposition Hantering
av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar for alla
(prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). Hänvisningar
till Lagrådet i dessa paragrafer avser Lagrådets yttrande över de före-
slagna ändringar i renhållningslagen i prop. 1996/97:172. Bestämmelser-
na har redaktionellt anpassats till miljöbalken.

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en
avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är
skyldig att göra sig av med.

Regeringen meddelar föreskrifter om avfallskategorier enligt första
stycket.

1 paragrafen har inforts en definition av avfall. Definitionen överens-
stämmer med den som gäller inom EU.

I rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall, som har
ändrats genom rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991. definie-
ras avfall i artikel 1 på följande sätt: "varje föremål, ämne eller substans
som ingår i de kategorier som anges i direktivets bilaga 1 och som inne-
havaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.
Kommissionen skall enligt det förfarande som fastställs i artikel 18 se-
nast den 1 april 1993 upprätta en förteckning över vilket avfall som till-
hör de kategorier som anges i bilaga 1. Denna förteckning skall ses över
periodiskt och vid behov omarbetas med iakttagande av samma förfaran-
de". Direktivets bilaga 1 innehåller en uppräkning av ett stort antal pro-
dukter och material i en generell form och är mycket vid. Kommissionen
har genom beslut den 20 december 1993 (94/3/EG) antagit den förteck-
ning som anges i definitionen. Förteckningen (Europeiska avfallskatalo-
gen) omfattar 18 sidor.

Lagtekniskt är paragrafen konstruerad så att direktivets bilaga 1 och
avfallskatalogen skall kunna läggas som bilagor till en regeringsförord-
ning.

2 § Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt där-
med jämförligt avfall från annan verksamhet.

Vad som avses med avfall framgår av 1 §. I denna paragraf definieras det
snävare begreppet hushållsavfall. Det är avfall som kommer från hushåll
och därmed jämförligt avfall. Som exempel på avfall som kommer från

184

hushåll kan nämnas sopor, köksavfall, latrin och slam från slambrunnar
och slamtankar. Till hushållsavfall räknas också skrymmande avfall som
exempelvis utrangerade möbler, cyklar och liknande föremål. Dit räknas
även överblivna läkemedel samt miljöfarliga batterier, oljerester,
fargrester, rester av bekämpningsmedel och annat farligt avfall som ingår
som beståndsdel i avfall som kommer från hushåll. I enlighet med gäl-
lande rätt bör begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det
svarar mot det behov av borttransport av avfall som regelmässigt upp-
kommer vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål.

Med avfall från annan verksamhet som är jämförligt med hushållsav-
fall menas avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verk-
samhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som
kommer från hushåll. Det är sådant avfall som uppkommer som en direkt
följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig
inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas avfall från
personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall.

3 § Med hantering av avfall avses en verksamhet eller åtgärd som utgörs
av insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall.

I paragrafen definieras hantering som är en sammanfattande benämning
på alla de led av avfallshantering som regleras i balken. I förhållande till
gällande rätt har några begrepp ändrats eller utgått för att nå bättre över-
ensstämmelse med terminologin inom EG.

Inom EG definieras hantering på följande sätt i direktivet 75/442/ EEG
om avfall som har ändrats genom direktiv 91/156/EEG: insamling, trans-
port, återvinning och bortskaffande av avfall, inklusive kontroll av sådan
verksamhet och efterbehandling av avfallsupplag.

Uttrycket uppsamling i gällande rätt har i enlighet med EG:s termino-
logi ändrats till insamling och bortforsling till transport. Insamling inne-
fattar enligt EG-definitionen uppsamling, sortering eller blandning av
avfall för vidare transport och har samma innebörd i denna paragraf.

I EG:s definition används vidare begreppen återvinning och bortskaf-
fande. Definitionerna av dessa begrepp enligt angivna direktiv är mycket
omfattande.

Med bortskaffande avses de förfaranden som räknas upp i bilaga IIA i
kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 om anpassning av
bilagorna IIA och IIB till rådets direktiv 75/442/EEG om avfall. I bilaga
IIA anges följande åtgärder: Deponering, jordförbättring, djupinjektering,
användning av fyllnadsmassor, användning av särskilt anlagda upplag,
utsläpp till vatten, förbränning och slutförvaring. I bilagan anges även
biologisk och fysikalisk-kemisk behandling, som inte anges på annat
ställe i bilagan och som resulterar i slutliga föreningar eller blandningar
som omhändertas med användning av något av de förfaranden som nyss
räknats upp. Även sammansmältning eller blandning, omförpackning
eller lagring före omhändertagande som innebär användning av något av
de uppräknade förfarandena omfattas av begreppet (utom tillfällig lagring
före insamling på den plats där det produceras).

Prop. 1997/98:45

185

Med återvinning avses följande förfaranden som räknas upp i bilaga
IIB i kommissionens beslut 96/350/EG: Huvudanvändning som bränsle
eller andra metoder att generera energi, återvinning/vidareutnyttjande av
lösningsmedel, återvinning/vidareutnyttjande av organiska ämnen som
inte används som lösningsmedel (inklusive kompostering och andra
former av biologisk omvandling), återvinning/vidareutnyttjande av me-
taller och metallföreningar, återvinning/vidareutnyttjande av andra oor-
ganiska material, regenerering av syror eller baser, återvinning av de
komponenter som används till att minska föroreningar, återvinning av
katalysatorkomponenter, omraffmering eller andra sätt att återanvända
olja, jordbehandling som är fördelaktig för jordbruket eller ekologisk
förbättring, användning av avfall från något av ovanstående förfaranden,
utbyte av avfall och lagring av avfall som skall underkastas något av
ovanstående förfaranden (utom tillfällig lagring före insamling på den
plats där det produceras).

I avfallsdirektivets artikel 3 talas om återvinning genom återanvänd-
ning, vidareutnyttjande, materialåtervinning eller andra processer som
syftar till att utvinna sekundära råvaror. Begreppet återvinning används
således för en mängd åtgärder där material återutnyttjas och kan också
innefatta återanvändning.

Som benämning på det sista ledet i avfallshanteringen används enligt
gällande rätt i Sverige uttrycket slutligt omhändertagande. Detta begrepp
innefattar enligt förarbetena till renhållningslagen (prop. 1978/79:205 s
22) exempelvis sådana behandlingsåtgärder som återvinning, komposte-
ring, oskadliggörande eller slutlig uppläggning av avfallet, dvs. depone-
ring. Det innebär att även utnyttjande för energiutvinning innefattas.

Eftersom det i gällande rätt använda begreppet slutligt omhänderta-
gande omfattar både begreppet återvinning och begreppet bortskaffande
används nu i stället de två sistnämnda uttrycken i lagtexten. Med begrep-
pen avses detsamma som inom EG.

Uttrycket förvaring i gällande rätt ingår i de båda begreppen återvin-
ning och bortskaffande som lagring. Därför används inte längre förvaring
som självständigt begrepp i definitionen.

Den svenska definition av hantering överensstämmer med denna lydel-
se i stora delar med den som gäller inom EG. Här bör dock observeras att
det förhållandet att en viss metod att ta hand om avfall finns upptagen i
bilaga IIA eller IIB i nämnda direktiv inte innebär att metoden är tillåten
i Sverige. Exempelvis förbränning av avfall till havs och dumpning är
förbjudet enligt 31 §. Detta är även förbjudet enligt flera konventioner
som Sverige ratificerat vilket framgår av avsnitt 4.20.6.

Om det uppkommer behov av att komplettera definitionen utifrån EG-
reglema kan regeringen göra det med stöd av bemyndigandet i 9 §.

4 § Med producent avses

1. den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en
vara eller en förpackning, eller

2. den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som krä-
ver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl.

Prop. 1997/98:45

186

Enligt paragrafen avses med producent såväl den som yrkesmässigt
tillverkar eller till Sverige för in varan eller förpackningen som hela
försäljningskedjan från grossist till detaljist. Beträffande förpackningar
och förpackningsavfall avses med producent för i Sverige tillverkade
förpackningar den som tillverkar förpackningsmaterial, förpackningstill-
verkaren eller den som för försäljning förpackar eller innehar en vara.
Med producent avses enligt andra punkten även den som i sin yrkesmäs-
siga verksamhet frambringar avfall som fordrar särskilda åtgärder av
renhållnings- eller miljöskäl. Exempel på sådant avfall är processavfall
och bygg- och rivningsavfall. Den närmare fördelningen av ansvaret
mellan olika producentled kan bestämmas i föreskrifter som meddelas
med stöd av 6 §.

5 £ Med fastighetsinnehavare avses i detta kapitel den som äger fastig-
heten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

I paragrafen definieras begreppet fastighetsinnehavare. Fastighetsinneha-
vet har knutits till bestämmelserna i 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
där den speciella grupp av nyttjanderättshavare m.fl. som avses i renhåll-
ningslagen räknas upp.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall samlas
in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på ett sätt
som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar avfallshante-
ring. Sådana föreskrifter får meddelas i fråga om avfallet av de varor
eller förpackningar som producenterna tillverkar, för in till Sverige eller
säljer och avfallet från sådan verksamhet som de bedriver.

Enligt paragrafen far regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva om producentansvar. Genom bemyndigandet kan
meddelas föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att av-
fallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, för in till
Sverige eller säljer eller avfallet från sådan verksamhet som de bedriver
samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på
ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar avfalls-
hantering. Det innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer far meddela föreskrifter om producentansvar för det avfall
som blir av en vara eller förpackning sedan den har förbrukats eller tjänat
ut. Denna skyldighet kan föreskrivas för den som yrkesmässigt tillverkar,
för in till Sverige eller försäljer en vara eller förpackning och som enligt
definitionen i 4 § är att anse som producent.

Bemyndigandet omfattar även avfall som producenten frambringat i
yrkesmässig verksamhet och som fordrar särskilda åtgärder från renhåll-
nings- eller miljövårdssynpunkt. Bemyndigandet kan alltså tillämpas på
187

Prop. 1997/98:45

annat avfall än sådant som blir av varor eller förpackningar, t.ex. pro-
cessavfall eller avfall från byggarbetsplatser.

Det ansvar som kan föreskrivas med stöd av paragrafen är både det fy-
siska och det därmed sammanhängande ekonomiska ansvaret för insam-
ling, borttransport, återvinning, återanvändning och bortskaffande. An-
svaret kan även inskränkas till att omfatta endast något av hanteringens
olika led, t.ex. insamling, borttransport eller återvinning. I de fall kom-
munen har kvar ansvaret för t.ex. insamling, borttransport eller återvin-
ning kan det ekonomiska ansvaret för detta utkrävas av producenten
genom avgifter enligt 27 kap. miljöbalken.

Genom bemyndigandet kan regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer successivt införa producentansvar på områden där
detta är lämpligt och praktiskt möjligt. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer kan också föreskriva hur ett visst avfall som
bortforslas skall tas om hand, exempelvis genom att en viss procentuell
mängd skall återvinnas, återanvändas eller på annat sätt omhändertas på
ett miljömässigt godtagbart sätt. Hittills har regeringen föreskrivit om
producentansvar på fyra områden genom förordningen (1994:1205) om
producentansvar för returpapper, förordningen (1994:1236) om produ-
centansvar för däck, förordningen (1997:185) om producentansvar för
förpackningar samt förordningen (1997:788) om producentansvar för
bilar. Sistnämnda förordning träder i kraft den 1 januari 1998.

7 £ Föreskrifter enligt 6 § får även avse krav på förpackningars sam-
mansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.

Föreskrifterna får vidare avse skyldighet för producenterna att

1. märka en vara eller en förpackning,

2. lämna uppgifter av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen
och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om in-
samling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållan-
den.

Första stycket är nytt i förhållande till gällande rätt. Med stöd av bemyn-
digandet far regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer,
meddela de föreskrifter om förpackningar som behövs för att Sverige
skall uppfylla de krav som anges i Europaparlamentets och rådets direk-
tiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpack-
ningsavfall. Enligt artikel 9 p. 1 i det direktivet skall medlemsstaterna tre
år från dagen för ikraftträdandet av direktivet, som var den 31 december
1994, ha säkerställt att endast förpackningar som uppfyller alla väsentliga
krav som anges i direktivet och dess bilaga 2 släpps ut på marknaden.
Direktivets bilaga 2 innehåller väsentliga krav på förpackningars sam-
mansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet. Exempelvis kan
nämnas krav på att förpackningar skall utformas, framställas och salufö-
ras på ett sådant sätt att de kan återanvändas eller återvinnas och så att
inverkan på miljön minskas så mycket som möjligt i samband med bort-
skaffandet av förpackningsavfallet.

Enligt andra stycket far en producent genom föreskrifter föreläggas att

1. märka en vara eller en förpackning som avses i första stycket, 2. lämna
188

Prop. 1997/98:45

uppgifter som är av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen och
material som en vara eller en forpackning innehåller samt om insamling,
återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden.

Bemyndigandet i andra stycket 2 har begränsats till föreskrifter som är
av betydelse för producentansvaret, t.ex. för att underlätta avfallshante-
ringen eller för att kontrollera att föreskrifter följs. Detta är ett förtydli-
gande i förhållande till gällande rätt och innebär inte någon saklig änd-
ring.

Bemyndigandet i andra punkten har även förtydligats genom att ut-
tryckligen omfatta rätt att föreskriva om skyldighet för producenter att
lämna uppgifter om vilka ämnen och material en vara eller en förpack-
ning innehåller. Sådana föreskrifter bör medföra att producenterna i ökad
utsträckning redan vid tillverkningen av en vara eller förpackning vid val
av ämnen och material beaktar möjligheterna att återanvända den förbru-
kade varan eller förpackningen eller att ur denna återvinna material samt
att hushålla med material. Vidare kan genom sådana föreskrifter kravet i
artikel 8 i förpackningsdirektivet uppfyllas. För att underlätta insamling,
återanvändning och återvinning, även materialutnyttjande, skall förpack-
ningar enligt artikeln vara försedda med uppgift om vilka förpacknings-
material som har använts, så att den berörda industrin kan identifiera och
klassificera dem. Artikel 8 innehåller också andra regler om märkning av
förpackningar. Syftet med uppgiftsskyldigheten om vilka ämnen och
material som ingår i producenternas varor eller förpackningar är framför
allt att underlätta hanteringen av avfallet av varorna eller förpackningar-
na.

Syftet med den uppgiftsskyldighet om insamling m.m. som kan före-
skrivas är att kunna kontrollera hur lagstiftningen efterlevs.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

8 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §, svara
för att

1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en behandlings-
anläggning, om det behövs för att tillgodose såväl skyddet för männi-
skors hälsa och miljön som enskilda intressen, och

2. hushållsavfall från kommunen återvinns eller bortskaffas.

När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall
fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och nyttjanderätts-
havares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som
är godtagbart med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.
Kommunen skall i sin planering och i sina beslut vidare beakta att bort-
transporten anpassas till de behov som finns hos olika slag av bebyggel-
se.

I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar fas-
tighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om hus-
hållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 § gäller, annat avfall som upp-
kommit hos dem.

Prop. 1997/98:45

189

Enligt första stycket är kommunen skyldig att transportera bort och åter-
vinna eller bortskaffa hushållsavfall inom kommunen. Skyldigheten
gäller dock inte sådant avfall för vilket producentansvar har föreskrivits
med stöd av 6 §.

I paragrafens andra stycke understryks att kommunen redan på plane-
ringsstadiet, när förslag till renhållningsordning utarbetas, skall ta hänsyn
till de enskilda fastighetsinnehavamas och nyttjanderättshavamas möj-
ligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som är godtag-
bart med hänsyn till skyddet för hälsa och miljön.

Tredje stycket innehåller en nyhet i förhållande till gällande rätt. Enligt
renhållningslagen skall kommunens renhållningsordning innehålla före-
skrifter om under vilka förutsättningar undantag från renhållningsord-
ningens bestämmelser kan medges. Förutsättningarna för att själv fa ta
hand om hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 § första stycket
gäller, annat avfall skall i stället enligt förevarande bestämmelse anges i
de planer och beslut kommunen antar för att fullgöra sin skyldighet.
Redan på planeringsstadiet skall således kommunen föreskriva om under
vilka förutsättningar fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren
själv kan ta hand om såväl hushållsavfall som annat avfall som uppkom-
mit hos dem. Detta innebär att det, till skillnad från tidigare, tydligt skall
anges under vilka förutsättningar en fastighetsinnehavare eller en nytt-
janderättshavare själv far ta hand om sitt avfall. Som framgår av 11 §
skall de i förevarande stycke angivna förutsättningarna även tas in i
kommunens renhållningsordning. Det kan emellertid hända att det finns
fall som inte är förutsedda i renhållningsordningen, men där undantag
från kommunens renhål lningsskyldighet ändå bör medges. För dessa
enskilda fall finns en möjlighet till dispens intagen i 18 § tredje stycket.

En nyhet i förhållande till gällande rätt är att nyttjanderättshavare i pa-
ragrafen jämställs med fastighetsinnehavare. Det finns nämligen i detta
avseende inte anledning att skilja mellan fastighetsinnehavare och nytt-
j anderättshavare.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om hanteringen av avfall. Regeringen får
överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Med stöd av paragrafen kan föreskrifter meddelas om hantering av avfall.
Detta överensstämmer med gällande rätt. Föreskrifter med stöd av detta
bemyndigande kan exempelvis gälla vilken metod som skall användas
vid behandling av olika avfallsslag. Med stöd av bestämmelsen kan
också regeringen bemyndiga kommunerna att meddela bindande före-
skrifter i en renhållningsordning. Paragrafen har utformats med utgångs-
punkt i Lagrådets förslag.

10 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen i fråga om
annat avfall än hushållsavfall inom en kommun meddela föreskrifter om

1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,

2. att kommunen skall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas.

Prop. 1997/98:45

190

Detta gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar har
meddelats med stöd av 6 §.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt
första och andra stycket.

Bestämmelsen ger regeringen möjlighet att utöka eller ge kommunerna
rätt att utöka det kommunala ansvaret till att omfatta även annat avfall än
hushållsavfall. Bemyndigandet, som även finns i gällande rätt, har änd-
rats i det avseendet att det inte längre omfattar möjlighet att låta myndig-
het meddela föreskrifter om detta.

Möjligheten att utvidga det kommunala ansvaret till annat avfall än
hushållsavfall bör användas endast när detta är motiverat av hälso- eller
miljöskäl.

I paragrafens andra stycket har gjorts ett undantag i fråga om möjlig-
heter att meddela sådana föreskrifter för avfallstyper för vilka det finns
föreskrifter om producentansvar. Motsvarande undantag finns i 8 § där
kommunens skyldighet beträffande hushållsavfall regleras.

Enligt tredje stycket far regeringen överlåta åt kommunerna att med-
dela föreskrifter enligt paragrafen.

Kommunal renhållningsordning

11 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall
innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommu-
nen och en avfallsplan. I renhållningsordningen skall sådana förutsätt-
ningar anges som avses i 8 § tredje stycket. Avfallsplanen skall innehålla
uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att
minska avfallets mängd och farlighet.

Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avfallsplanens innehåll.

I paragrafens första stycke föreskrivs att det för varje kommun skall
finnas en renhållningsordning. Den skall innehålla de föreskrifter om
hantering av avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan. Av-
fallsplanen skall alltså som tidigare vara en del av renhållningsordningen.
I renhållningsordningen skall anges sådana förutsättningar som avses i
8 § tredje stycket. Det innebär att renhållningsordningen skall innehålla
de förutsättningar under vilka fastighetsinnehavaren eller nyttjanderätts-
havaren själv far ta hand om sitt avfall. Vidare föreskrivs att avfallspla-
nen skall innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kom-
munens åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

I andra stycket ges regeringen bemyndigande att föreskriva om vad
som skall behandlas i en avfallsplan. Regeringen kan överlåta denna
uppgift på en myndighet.

12 § Om renhållningsordningar med stöd av regeringens bemyndigande
skall beslutas av kommunerna, skall de antas av kommunfullmäktige.

Prop. 1997/98:45

191

I paragrafen slås fast att det är kommunfullmäktige som fastställer ren-
hållningsordningen. Det överensstämmer med vad som gäller i dag.
Genom paragrafen klarläggs att renhållningsordningar tillkommer med
stöd av bemyndigandet i 9 § för regeringen att meddela närmare före-
skrifter om hanteringen av avfall och regeringens subdelegation till
kommunerna att meddela sådana föreskrifter. Paragrafen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.

13 § När ett förslag till renhållningsordning upprättas, skall kommunen
på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med fastighetsinneha-
vare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken.

Innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till
granskning under minst fyra veckor.

Under förberedelsearbetet med renhållningsordningen skall kommunen
samråda med dem som berörs av renhållningsordningen. I lagrummet
regleras inte hur samrådet närmare skall gå till. Det kan dock understry-
kas att partema skall ges en verklig möjlighet att sätta sig in i förslaget
och fa tillräcklig tid att framföra sina åsikter om förslaget.

Samrådet kan inskränkas till dem som kan ha ett väsentligt intresse i
saken. Samrådsförfarandet bör därför främst avse sådana områden där
det kan finnas olika åsikter om hur verksamheten skall anordnas och där
det finns olika tänkbara möjligheter att lösa avfallsfrågorna.

Av andra stycket framgår att renhållningsordningen skall ställas ut för
granskning innan den antas av fullmäktige. Därigenom far medborgarna
ytterligare en möjlighet att påverka planens utformning.

14 § Kungörelse om att förslag till renhållningsordning ställs ut skall
utfärdas i ortstidning före utställningstidens början. Kungörelsen skall
innehålla uppgift om förslagets huvudsakliga innebörd, var det ställs ut
och inom vilken tid och till vem invändningar mot förslaget skall lämnas.

Förslaget till renhållningsordning skall kungöras för att sprida kännedom
om förslaget. Lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos
myndighet m.m. är tillämplig på kungörandet.

Anmärkningar mot förslaget bör kunna framföras muntligen och
skriftligen.

15 § Bestämmelserna i 13 och 14 §§ gäller även förslag till ändring i en
renhållningsordning.

En kommun behöver inte ställa ut ett förslag till ändring i renhåll-
ningsordningen, om det berör endast ett mindre antal fastighetsinneha-
vare eller ändringen annars är av begränsad omfattning.

Förfarandet med samråd och utställning skall i princip gälla även vid
ändring av renhållningsordningen. Av andra stycket framgår dock att
kravet på utställning inte är ovillkorligt. Kommunen far i det enskilda
fallet bedöma om utställning kan undvaras. Kommunen bör därvid ta
hänsyn till om de fastighetsinnehavare som berörs av ändringen och som

192

Prop. 1997/98:45

har ett väsentligt intresse i saken, har givits tillräcklig möjlighet att inom Prop. 1997/98:45
samrådsförfarandet framföra sina synpunkter.

16 § Regeringen får föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verk-
samhet som ger upphov till avfall skall lämna kommunen de uppgifter
som behövs som underlag för kommunens renhållningsordning. Rege-
ringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

För att ge kommunen möjlighet att utforma en ändamålsenlig renhåll-
ningsordning far regeringen enligt paragrafen föreskriva att den som
yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger upphov till avfall är skyldig
att lämna kommunen de uppgifter som behövs för renhållningsordningen.
Om det är så att ett företag återvinner eller bortskaffar avfall från någon
annan bör även detta avfall omfattas av uppgiftsskyldigheten. Det bör
också vara möjligt att begära uppgift om vilka åtgärder för minskning av
avfallsmängder eller avfallets farlighet som har vidtagits. Regeringen far
överlåta åt kommunerna att meddela närmare föreskrifter om uppgifts-
skyldigheten. Det innebär att det bemyndigande för myndighet att med-
dela föreskrifter som finns i renhållningslagen inte har tagits in i miljö-
balken.

17 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av renhållningsord-
ningen transportera bort hushållsavfall, om fastighetsinnehavaren eller
nyttjanderättshavaren begär det och det inte är oskäligt med hänsyn till
omständigheterna.

Enligt paragrafen är kommunen skyldig att även utöver vad som anges i
renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall som en fastig-
hetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär, om det inte är oskäligt
med hänsyn till omständigheterna. Det innebär att kommunens skyldig-
het att transportera bort hushållsavfall utöver vad som följer av renhåll-
ningsordningen inte är ovillkorlig. Om det framstår som oskäligt kan
kommunen neka att utföra borttransporten. Så kan t.ex. vara fallet om
hämtningsplatsen är avsides belägen eller svår att nå. Kommunens rätt att
ta ut avgifter framgår av 27 kap. 4 §.

I paragrafen har nyttjanderättshavare jämställts med fastighetsinneha-
vare. Det finns nämligen i de avseenden som regleras i paragrafen inte
anledning att skilja mellan dessa kategorier.

Paragrafen har utformats med utgångspunkt i vad Lagrådet har anfört
angående under vilken rubrik de i paragrafen föreslagna bestämmelserna
hör hemma.

Hantering av avfall

18 § När avfall skall transporteras genom kommunens eller en produ-
cents försorg, får avfall inte komposteras eller grävas ned eller på annat
sätt återvinnas eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller nyttjande-
rättshavaren.

193

13 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

Vad som sägs i första stycket gäller dock inte om avfallet kan tas om
hand på fastigheten utan risk för olägenhet för människors hälsa eller
miljön.

Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller nyttjan-
derättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos dem och
som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra detta på ett
sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och det finns
särskilda skäl för en sådan dispens.

Å ven om tillstånd inte krävs, får tillstånd sökas hos kommunen för så-
dan verksamhet eller sådana åtgärder som avses i andra stycket.

Förbudet i paragrafen innebär att fastighetsinnehavaren eller nyttjande-
rättshavaren inte far återvinna eller bortskaffa sådant avfall som kommu-
nen eller producenten skall transportera bort. Detta motsvarar i sak vad
som gäller i dag enligt renhållningslagen.

I andra stycket har införts ett undantag från denna regel när det gäller
avfall som omhändertas på den egna fastigheten. En förutsättning är dock
att det kan ske utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön.
Främst är det omhändertagande genom kompostering som är aktuellt. Så
länge fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren ser till att om-
händertagandet sker på ett miljömässigt godtagbart sätt är det således i
sig inte otillåtet att själv på fastigheten ta hand om sitt avfall. Självfallet
måste de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. följas. Det åligger till-
synsmyndigheterna att fortlöpande, aktivt och noggrant kontrollera att
reglerna efterlevs och ingripa vid behov.

Paragrafens tredje stycket är nytt i förhållande till gällande rätt. Kom-
munen far genom bestämmelsen möjlighet att i enskilda fall medge un-
dantag från renhållningsordningens föreskrifter. Som har redogjorts för i
lagkommentaren till 8 § kommer fastighetsinnehavarens eller nyttjande-
rättshavarens möjligheter att själv ta hand om avfall som har uppkommit
hos dem i princip att regleras genom generella föreskrifter beslutade av
kommunen. Bestämmelsen i det tredje stycket har tillkommit eftersom
det inte torde vara möjligt för kommunen att förutse alla tänkbara behov
av undantag. Därför ges denna möjlighet till dispens i ett enskilt fall.
Möjligheten gäller allt avfall som enligt balken eller föreskrifter medde-
lade med stöd av balken skall tas om hand av kommunen.

Det fjärde stycket tar sikte på sådant avfall som fastighetsinnehavaren
eller nyttjanderättshavaren tar hand om på fastigheten. Visserligen är det
enligt andra stycket tillåtet att ta hand om avfallet så länge det inte med-
för risk för olägenhet för människors hälsa och miljön, men det kan trots
detta föreligga ett intresse hos fastighetsinnehavaren eller nyttjanderätts-
havaren att få omhändertagandet prövat. Stycket har utformats enligt
Lagrådets förslag till lydelse.

Liksom i 8 och 17 §§ har i paragrafen nyttjanderättshavare jämställts
med fastighetsinnehavare, eftersom det i detta sammanhang inte finns
anledning att skilja mellan dessa kategorier.

19 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter som

Prop. 1997/98:45

194

innebär att ett visst slag av avfall skall förvaras och transporteras bort
skilt från annat avfall samt meddela de ytterligare föreskrifter som be-
hövs för ändamålet. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt
kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen innebär en möjlighet att föreskriva om sortering av avfall om
det behövs av återvinnings- eller återanvändningsskäl eller av andra
hälso- eller miljöskäl. Således kan föreskrifter om källsortering meddelas
då det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl liksom bl.a. för
att främja hushållning med material, råvaror och energi så att ett krets-
lopp uppnås.

Föreskrifterna far även avse att visst avfallsslag skall hållas skilt från
annat avfall under bortforslingen. Genom föreskrifter om källsortering
underlättas återvinning och bortskaffande av avfallet. Detta gäller exem-
pelvis i sådana fall där föreskrifter om förbud mot deponering av bränn-
bart avfall har meddelas enligt 20 §.

20 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter om
förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om undantag eller i det enskilda fallet medge dispens
från förbuden som avses i första stycket.

I paragrafen ges regeringen möjlighet att föreskriva om förbud mot de-
ponering av brännbart avfall och förbud mot deponering av organiskt
avfall. Deponering är en behandlingsmetod som innebär en långsiktig
förvaring av avfall med det primära syftet att slutligt omhänderta avfallet.
Brännbart avfall utgörs av sådant avfall som brinner utan energitillskott
efter det att förbränningsprocessen startat. Med organiskt avfall avses
sådant avfall som innehåller organiskt bundet kol, exempelvis biologiskt
avfall och plastavfall. Det är bara i de fall ett förbud är lämpligt av hälso-
och miljöskäl som det skall meddelas.

I andra stycket ges möjlighet för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att föreskriva om undantag från förbuden. Un-
dantag skall kunna meddelas generellt i föreskriftsform eller som dispens
i det enskilda fallet. I vissa fall kan det vara olämpligt att ta om hand
brännbart och organiskt avfall på annat sätt än genom deponering. Detta
gäller bl.a. vissa plaster som innehåller tungmetaller såsom styv PVC.

I samband med riksdagsbehandlingen av denna fråga (bet.
1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) uttalades att det är av vikt att reglerna
om undantag från det generella deponeringsförbudet utformas så att
kommunerna ges möjlighet att utarbeta lokalt och miljömässigt lämpliga
lösningar, att forskning och utveckling av biologiska återvinningsmeto-
der inte försvåras samt att miljömässigt godtagbara behandlingsmetoder
för nyttiggörande av det organiska avfallet underlättas.

Prop. 1997/98:45

195

21 § Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg, får inte
någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för ända-
målet ta befattning med transporten.

Om avfallet skall transporteras genom en producents försorg, får re-
geringen meddela föreskrifter om att inte någon annan än producenten
eller den producenten anlitar för ändamålet får ta befattning med trans-
porten.

I paragrafen regleras kontrollen över avfalIstransporter. Genom första
stycket far kommunerna kontroll över transporterna när det gäller avfall
som kommunen skall transportera.

Andra stycket gäller transport av avfall för vilket producentansvar är
föreskrivet. Regeringen ges bemyndigande att föreskiva om motsvarande
kontroll för producenterna som för kommunerna enligt första stycket.
Frågan om producenterna skall ges sådan kontroll över transporten av
avfallet får bedömas från fall till fall med hänsyn till bl.a. vilket av-
fallsslag som är aktuellt och marknadssituationen i fråga.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om visst avfall

22 § Om det behövs för att främja återanvändning av delar eller återvin-
ning av material av sådana skrotbilar som avses i bilskrotningslagen
(1975:343), far regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer meddela föreskrifter om yrkesmässig demontering och annat liknan-
de yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom denna
paragraf rätt att utfärda föreskrifter om hur demontering och annat lik-
nande omhändertagande av skrotbilar skall ske. Föreskrifterna avses i
första hand riktade till bilskrotare enligt bilskrotningslagen. Syftet med
föreskrifterna skall vara att främja återanvändning av delar eller återvin-
ning av material av skrotbilar.

23 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. yrkesmässig förbehandling av avfall, såsom demontering och sorte-
ring, som utgörs av elektriska och elektroniska produkter, och

2. att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som syftar till att för-
behandla avfall, såsom demontering och sortering, som utgörs av elek-
triska och elektroniska produkter skall ha personal eller kvalitetssystem
som certifierats av ett organ som ackrediterats enligt lagen (1992:1119)
om teknisk kontroll.

Enligt denna paragraf kan vissa krav ställas på yrkesmässig verksamhet
som syftar till att förbehandla avfall som utgörs av elektriska och elekro-
niska produkter. Kraven innebär att certifiering kan ske av personal och
kvalitetssystem enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll. Regeringen

196

Prop. 1997/98:45

eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärdar de närmare
föreskrifterna om förbehandlingen och certifieringen. Demontering och
sortering av avfall är exempel på två av flera sätt att uppnå en effektiv
återanvändning eller återvinning. För att inte utesluta andra miljömässigt
godtagbara behandlingsmetoder gäller bemyndigandet enligt paragrafen
elektriska och elektroniska produkter som har förbehandlats med även
andra metoder, förutsatt att behandlingen har skett på ett miljömässigt
godtagbart sätt (se jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU7).

Med elektriska och elektroniska produkter avses i princip alla produk-
ter som är beroende av elektriska strömmar eller elektromagnetiska fält
för en korrekt funktion. Även utrustning för generering, överföring och
mätning av elektriska strömmar och elektromagnetiska fält omfattas av
bemyndigandet. Elektriska produkter är i allmänhet beroende av nät-
spänning eller batteriförsörjning, t.ex. borrmaskiner och eltandborstar.
Elektroniska produkter är uppbyggda av komponenter som utnyttjar,
förstärker eller omvandlar elektriska strömmar i elektronrör, halvledare,
motstånd, kondensatorer, spolar m.m. De krav som kan ställas för att bli
certifierad kan vara kunskap om miljöfrågor, miljölagstiftning, berörda
produkter, demontering och sortering. I godkännandet kan också krav
ställas på hur verksamheten bör bedrivas för att tillgodose nödvändiga
miljöhänsyn. Paragrafen innebär att krav inte enbart kan ställas på att
personal skall vara certifierad utan även att kvalitetssystem skall vara
certifierade.

24 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot deponering,
förbränning och fragmentering av avfall som utgörs av elektriska och
elektroniska produkter innan avfallet förbehandlats enligt 23 §.

Med stöd av denna paragraf får regeringen förbjuda att avfall som utgörs
av elektriska och elektroniska produkter deponeras, förbränns eller frag-
menteras innan det har förbehandlats i enlighet med 23 § av certifierad
personal. Vad som avses med elektriska och ektroniska produkter samt
förbehandling framgår av kommentaren till 23 §. Begreppet deponering
skall ha samma innebörd som i 20 §. Regeringen kan överlåta åt en myn-
dighet att meddela sådana förbud som avses i paragrafen. Straffsanktio-
ner för den som bryter mot förbudet får föreskrivas i samband med att
bemyndigandet utnyttjas. I 26 kap. 9 och 14 §§ finns möjlighet för till-
synsmyndigheten att besluta om förelägganden vid vite för att framtvinga
efterlevnaden av förbudet.

Prop. 1997/98:45

Bemyndigande att meddela föreskrifter om tillståndsplikt m.m.

25 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

197

1. att avfall får transporteras yrkesmässigt endast av den som har till-
stånd eller är anmäld hos den myndighet som regeringen bestämmer
eller att andra särskilda villkor skall gälla för sådan verksamhet, och

2. att den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än
hushållsavfall skall lämna det för borttransport till den som innehar
tillstånd till transportverksamhet eller är anmäld hos föreskriven myn-
dighet.

Tillstånd enligt första stycket 1 skall sökas hos den myndighet som re-
geringen föreskriver.

I denna paragraf bemyndigas regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer att meddela vissa föreskrifter som rör tillstånds- och
anmälningsplikt för transportörer.

I första stycket 1 anges att transporter av avfall skall kunna omfattas av
tillstånds- eller anmälningsplikt. Vidare skall det för sådan verksamhet
kunna gälla andra särskilda villkor. Ett annat särskilt villkor kan exem-
pelvis vara rapporteringsskyldighet för transportörer beträffande avfallets
mängd, art och ursprung. Dessutom kan villkoren innebära krav på att ett
särskilt dokument upprättas som skall följa transporten. Endast yrkes-
mässiga transportörer omfattas av paragrafen.

I första stycket 2 anges att föreskrifter skall kunna meddelas om att av-
fall skall lämnas för transport till den som har särskilt tillstånd för trans-
portverksamhet eller är anmäld att utöva sådan verksamhet enligt första
punkten. Endast den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till avfall
skall omfattas av skyldigheten att anlita en anmäld transportör eller
transportör med tillstånd. Paragrafen omfattar allt avfall utom hushållsav-
fall. Vad som avses med hushållsavfall framgår av 2 §. Kommunerna är
enligt 8 § skyldiga att se till att hushållsavfall transporteras till en be-
handlingsanläggning och återvinns eller bortskaffas. Denna paragraf
innebär ingen förändring i det avseendet. Däremot innebär paragrafen att
kommunerna blir skyldiga att se till att de transportörer de anlitar har
tillstånd eller är anmälda i enlighet med första punkten. Utför kommu-
nerna själva transporterna kan krav ställas på att kommunerna söker
tillstånd eller anmäler sig enligt första stycket 1. Den som bryter mot
bestämmelsen skall kunna straffas i enlighet med 29 kap. 4 §.

Det är endast i de fall då det är motiverat av hälso- eller miljöskäl som
bemyndigandet skall utnyttjas.

Enligt 27 kap. 1 § ges möjlighet att avgiftsfinansiera tillstånds- och
anmälningsförfarandet.

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den som i yrkesmässig verksamhet ger upp-
hov till annat avfall än hushållsavfall eller yrkesmässigt hanterar annat
avfall än hushållsavfall skall lämna uppgift om avfallets art, samman-
sättning och mängd samt uppgift om varifrån avfallet kommer och var
avfallet lämnas. Uppgifterna skall lämnas till den kommunala nämnd
som är tillsynsmyndighet.

Prop. 1997/98:45

198

För att ge kommunen möjlighet att kontrollera avfallsflödena i kommu-
nen kan enligt paragrafen föreskrivas att den som ger upphov till eller
hanterar avfall skall vara skyldig att till kommunen lämna de uppgifter
som behövs för kommunens tillsyn. Endast yrkesmässig verksamhet kan
omfattas av uppgiftsskyldigheten. I likhet med 25 § första stycket 2
omfattas allt annat avfall än hushållsavfall av bestämmelsen. Genom
denna paragraf tillsammans med den uppgiftsskyldighet som kan åläggas
transportörerna enligt 25 § första stycket 2 får kommunerna in rapporter
om avfalls mängd, art och sammansättning etc. från alla led som hanterar
avfall. På detta sätt kan kommunerna få en bild av flödena av avfall till
och från kommunen och därigenom en möjlighet att spåra illegala upp-
lag. Samtliga som yrkesmässigt hanterar avfall kan göras uppgiftsskyldi-
ga med stöd av bemyndigandet. Även den som ett mellanled hanterar
avfall, t.ex. certifierad demonterare, omfattas av paragrafen. Hanterings-
begreppet definieras i 3 §. Regeringen eller den myndighet som regering-
en bestämmer bemyndigas i paragrafen att meddela föreskrifter om upp-
giftsskyldighet.

Straffsanktioner för den som bryter mot förbudet far föreskrivas i sam-
band med att bemyndigandet utnyttjas. I 26 kap. 9 och 14 §§ finns möj-
lighet för tillsynsmyndigheten att besluta om förelägganden vid vite för
att framtvinga efterlevnaden av förbudet.

27 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att de
som yrkesmässigt samlar in eller för någon annans räkning yrkesmässigt
ombesörjer bortskaffande eller återvinning av avfall skall vara anmälda
hos den myndighet som regeringen föreskriver. Detta gäller inte den som
omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av 25 § eller annars enligt denna balk.

I paragrafen ges regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer möjlighet att föreskriva att den som yrkesmässigt samlar in eller
för annans räkning yrkesmässigt ombesörjer bortskaffande eller återvin-
ning skall vara anmäld hos föreskriven myndighet. Vad som avses med
bortskaffande respektive återvinning framgår av kommentaren till 3 §.
Det är handlare och mäklare som omfattas av bemyndigandet. Den som
omfattas av en tillstånds- eller anmälningsplikt enligt 25 § eller annars
enligt miljöbalken skall inte omfattas av någon anmälningsskyldighet.
Formuleringen av första stycket andra meningen har på förslag från
Lagrådet förtydligats.

Enligt 27 kap. 1 § ges möjlighet att avgiftsfinansiera anmälningsförfa-
randet.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall med anledning av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om avfall, avfall splanering och begränsningar i

199

Prop. 1997/98:45

fråga om avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i Euro- Prop. 1997/98:45
peiska unionen.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om avfall, avfallsplanering och be-
gränsningar i avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i EU.
Bestämmelser om avfall och avfallsplanering finns bl.a. i rådets direktiv
75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (det s.k. ramdirektivet), senast
ändrat genom kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 om
anpassning av bilagorna IIA och IIB till rådets direktiv 75/442/EEG om
avfall. Enligt ramdirektivet skall det i medlemsländerna finnas en eller
flera avfallsplaner för hanteringen av avfall. Planerna skall innehålla
exempelvis uppgifter om typ, kvantitet och ursprung beträffande det
avfall som skall återvinnas eller bortskaffas, allmänna tekniska krav,
speciella åtgärder som krävs för bestämda avfallsslag och lämpliga om-
råden eller anläggningar för bortskaffande av avfall.

Vidare finns bestämmelser i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt av-
fall som har införlivats i svensk rätt genom bl.a. förordningen (1996:971)
om farligt avfall.

Avfallstransporter inom EU regleras genom rådets förordning (EEG)
nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av av-
fallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen som trädde i
kraft i februari 1993. I förordningen finns krav på anmälan och tillstånd
för olika typer av transporter. Förordningen har kompletterats i vår lag-
stiftning genom förordningen (1995:701) om gränsöverskridande trans-
porter av avfall.

Bemyndigande att meddela föreskrifter för försvaret

29 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande generalläkaren får
meddela särskilda föreskrifter för Försvarsmakten, Fortifikationsverket,
Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt som avviker från
vad som föreskrivs i detta kapitel.

I paragrafen ges ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter
om undantag för försvaret från bestämmelserna i detta kapitel. Det kan
gälla exempelvis föreskrifter om transport av hushållsavfall och omhän-
dertagande av latrin i samband med övningar och transport från befäst-
ningar av hemlig natur. Regeringen far överlåta sin rätt enligt denna
paragraf på generalläkaren.

Nedskräpning

30 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har
tillträde eller insyn till.

200

Enligt paragrafen råder ett allmänt förbud mot nedskräpning utomhus på
en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till. Bestämmelsen
riktar sig mot alla som skräpar ner på sådana platser, även fastighetsäga-
ren, oavsett om det är ute i naturen eller inom bebyggda områden. Vad
som är skräp har inte exemplifierats i paragrafen. Med skräp avses bl.a.
plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat liknande. Med plåt kan exem-
pelvis avses bilvrak eller delar från sådana. Något krav att skräpet skall
vålla otrevnad eller skada föreligger inte.

En tillsynsmyndighet kan enligt 26 kap. 9 § förelägga den som skräpat
ned att städa upp efter sig. Föreläggandet kan enligt 26 kap. 14 § förenas
med vite. Tillsynsmyndigheten skall enligt 26 kap. 2 § anmäla överträ-
delser till polis- eller åklagarmyndigheten om misstanke om brott finns.

Nedskräpning enligt paragrafen är straffbelagd i 29 kap. 7 §.

Dumpning

31 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte
dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Avfall får inte heller
dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är
avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den
ekonomiska zonen.

Vad som sägs om dumpning gäller också i fråga om förbränning av
avfall.

Enligt paragrafen råder ett förbud mot dumpning av avfall inom Sveriges
sjöterritorium och ekonomiska zon. Vilka områden detta omfattar fram-
går av lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium och lagen
(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. Förbudet gäller alla slags
transportmedel, även utländska fartyg och luftfartyg. Det gäller också för
svenska fartyg eller luftfartyg inom andra havsområden. Att förbudet för
det fria havet endast omfattar fartyg och luftfartyg beror på svårigheten
att bestämma nationaliteten på andra transportmedel. Förbudet i paragra-
fen avser även dumpning på is. Avfall som är avsett att dumpas inom
andra havsområden far inte heller föras ut ur landet eller ur den ekono-
miska zonen.

Förbudet i paragrafen omfattar alla typer av avfall, oavsett om det är
fast ämne, vätska eller gas och omfattar även avfall som tagits ombord
utomlands. Förbudet att dumpa omfattar även att avfallet sänks i behålla-
re eller att transportmedlet med last av avfall sänks.

Brott mot dumpningsförbudet är straffsanktionerat enligt 29 kap. 8 § p.
24. Redan försök till dumpning sanktioneras enligt andra stycket nämnda
lagrum.

Enligt paragrafens andra stycke gäller förbudet mot dumpning också i
fråga om förbränning av avfall.

32 § Vad som sägs i 31 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av
skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg.

Prop. 1997/98:45

201

I paragrafen görs undantag för alla sådana utsläpp av skadliga ämnen
från fartyg som regleras i lagen om åtgärder mot vattenföroreningar från
fartyg. I den lagen finns särskilda regler om förbud mot vattenförore-
ningar från fartyg. Lagen innehåller även straffbestämmelser. Det erinras
om att miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas där det har relevans
även om annan lag reglerar frågan.

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
genom beslut i det enskilda fallet medge dispens från 31 § första stycket,
om avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa och miljön.

Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när
medgivandet gavs, får den myndighet som har lämnat medgivandet med-
dela föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten inte
avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet åter-
kallas.

Enligt paragrafens första stycke får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer medge dispens från förbudet mot dumpning i 31 §
första stycket. Detta gäller endast under förutsättning att dumpning kan
ske utan olägenhet från hälso- och miljöskyddssynpunkt.

Frågan om dumpning är reglerad i flera konventioner som Sverige ra-
tificerat, Londonkonventionen (SÖ 1974:8), Helsingforskonventionen
(SÖ 1976:13 och SÖ 1996:22) och Pariskonventionen (SÖ 1994:25). I
praktiken torde därför utrymmet för undantag främst avse muddermassor.

Om tillstånd ges kan villkor ställas med stöd av 16 kap. 2 § andra
stycket.

Prop. 1997/98:45

FJÄRDE AVDELNINGEN

Prövningen av mål och ärenden

5.1.16 16 kap. Allmänt om prövningen

I denna avdelning ges bestämmelser om prövningen av mål och ärenden
enligt balken, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken.

Avdelningen inleds med kapitel 16 med bestämmelser som har en mer
allmän tillämpning vid prövningen. För att underlätta förståelsen av
prövningssystemet anges redan i 16 kap. 1 § vilka organ som är pröv-
ningsmyndigheter. I samma paragrafs andra stycke anges vidare var de
närmare bestämmelserna om vilka mål och ärenden som prövas av re-
spektive prövningsmyndighet återfinns.

Regeringens prövning har delats upp på två kapitel. I 17 kap. finns be-
stämmelser om regeringens tillåtlighetsprövning medan det i 18 kap. 1 §
finns en bestämmelse om vad regeringen prövar efter överklagande. Den

202

förstnämnda prövningen är av speciellt slag eftersom regeringen prövar
tillåtlighetsfrågan. Andra prövningsmyndigheter är bundna av regering-
ens beslut i tillåtlighetsfrågan.

I 19 kap. finns bestämmelser om förvaltningsmyndigheterna och
kommunernas prövning. I kapitlet ges dessutom särskilda bestämmelser
om länsstyrelsernas och kommunernas prövning av miljöfarlig verksam-
het.

I de därpå följande fyra kapitlen (20-23) ges bestämmelser om dom-
stolarnas tillståndsprövning. I de fall som miljödomstol är första instans
kompletteras bestämmelserna i balken av rättegångsbalkens bestämmel-
ser. Om miljödomstolens prövning sker efter överklagande från förvalt-
ningsmyndighet är det förvaltningsprocesslagens regler som blir subsidi-
ärt tillämpliga.

I 24 kap. ges regler om tillstånds rättsverkan, omprövning och återkal-
lelse av tillstånd m.m.

Avdelningen avslutas med ett kapitel 25 om rättegångskostnader och
liknande kostnader.

Det finns ytterligare bestämmelser om prövning i 7 kap. lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Prövningsmyndigheter

1 § Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter,
kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta dom-
stolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av balken. I fråga om prövningen av mål om straff
eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om
brottmål i allmänhet.

Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av re-
spektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1-4 §§, 18 kap. 1-2 §§,
19 kap. 1—2 §§, 20 kap. 2 §, 23 kap. 1 § samt 23 kap. 9 §.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande
och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller
villkor meddelas av tillståndsmyndigheten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke anges vilka myndigheter som prövar mål
och ärenden enligt balken, eller föreskrifter meddelade med stöd av
balken. I första stycket andra meningen anges dock att rättegångsbalkens
regler om brottmål skall tillämpas vid avgörande av mål om straff eller
förverkande enligt miljöbalken.

I andra stycket hänvisas till de bestämmelser som anger vilka mål som
prövas av respektive myndighet. Genom att läsa de bestämmelser som
det hänvisas till kan en fullständig bild av vilka mål som prövas av re-
spektive myndighet erhållas. Det anges slutligen i tredje stycket att det är
tillståndsmyndigheten som prövar frågor om återkallelser och ompröv-
ning av villkor m.m.

Prop. 1997/98:45

203

Tillstånd, godkännande och dispens

Prop. 1997/98:45

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt före-
skrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegräns-
ning.

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt före-
skrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.

Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 §
och bestämmelser om vad en ansökan i ett ansökningsmål skall innehålla
finns i 22 kap. 1 §. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en an-
sökan i ett ärende skall innehålla.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafens första stycke far tillstånd, godkännanden och dis-
penser begränsas i tiden. Inom EU förekommer det att tillstånd är tidsbe-
gränsade. Dessa tidsbegränsningar är Sverige genom EU-medlemskapet
skyldigt att följa. T.ex. skall tidsbegränsning enligt EG-direktiv ske till
fyra år om det finns risk för att grundvattnet förorenas av vissa ämnen.
Möjligheterna att meddela tidsbegränsade tillstånd t.ex. för miljöfarlig
verksamhet blir större än idag. Frågor om tidsbegränsning av tillstånd
behandlas närmare i avsnitt 4.14.3 och 4.25.1.

Vad angår vattenverksamhet så sker det huvudsakliga ingreppet i natu-
ren vanligen i ett sammanhang när vattenverksamheten påbörjas.
Därefter inträder i regel ett nytt naturtillstånd. Det är därför inte alltid
lämpligt att tidsbegränsa tillstånd till vattenverksamhet. Första stycket
ger dock möjlighet till detta. Det kan jämförelsevis sällan komma i fråga
att tidsbegränsa tillstånd som innefattar byggande i vatten. Däremot
skulle tidsbegränsning kunna ske av tillstånd till bevattningsuttag. Sker
tidsbegränsning så bör tillståndet förenas med villkor om borttagande av
tekniska anordningar (pumpar, ledningar m.m.) för bevattningsuttaget.

I paragrafens andra stycke föreskrivs för tydlighets skull att tillstånd,
godkännande eller dispens får förenas med villkor. Det erinras om att det
i avsnitt 4.31.2 angetts att de regionala miljödomstolama skall i sin verk-
samhet beakta att villkor utformas så att de kan utgöra grund för att kon-
statera om en överträdelse har begåtts och i så fall också kan ligga till
grund för påföljder enligt miljöbalkens sanktionssystem.

I tredje stycket bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om vad
ansökningar i ärenden skall innehålla. Vilka mål som är ansökningsmål
framgår av 21 kap. 1 § och vad en ansökan i ansökningsmål skall inne-
hålla framgår av 22 kap. 1 §.

3 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt före-
skrifter meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras bero-
ende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för
kostnaderna för efterbehandling och andra återställningsåtgärder som
verksamheten kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och kommu-
nalförbund behöver inte ställa säkerhet.

204

Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den
myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens
besluta om ytterligare säkerhet.

7 fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § ut-
sökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och
förvaras av länsstyrelsen.

Reglerna om säkerhet i denna paragraf omfattar kostnader för efterbe-
handling och andra återställningsåtgärder. I samband med att tillstånd
lämnas för en verksamhet skall frågan om säkerhet för verksamheten
prövas och om sådan säkerhet skall ställas, fastställs detta av tillstånds-
myndigheten genom villkor. Starka skäl att meddela villkor om säkerhet
föreligger om den aktuella verksamheten kan förutses avslutas inom viss
tid och det kan föreligga ett efterbehandlingsbehov. Det kan också finnas
skäl att meddela villkor om säkerhet för fall då det kan ställas krav på en
verksamhet att fortlöpande låta frakta bort avfall. I enlighet med vad som
brukar vara fallet i fråga om ställande av säkerhet omfattas inte offent-
ligrättsliga organ.

Om det kan antas att säkerheten inte längre är tillräcklig, får den myn-
dighet som beslutar om tillstånd besluta om ytterligare säkerhet. Förfa-
randet motsvarar vad som gäller för ändring av villkor.

Observera att enligt 12 kap. 3 § får tillstånd till täkt lämnas endast om
säkerhet ställs för de villkor som skall gälla för tillståndet.

Hänvisningen i tredje stycket till 2 kap. 25 § utsökningsbalken innebär
att säkerhet skall bestå av pant eller borgen inklusive bankgaranti. Bor-
gen skall ingås såsom för egen skuld och om flera ingår borgen skall
ansvaret vara solidariskt.

4 § Tillstånd eller dispens får inte meddelas i strid mot detaljplan eller
områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Mindre
avvikelser får dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas.

Det är enligt plan- och bygglagen kommunerna som har det avgörande
inflytandet över användningen av mark och vatten inom kommunen. De
skall i sin planering göra en sammanvägning av olika anspråk på mark
och vatten. Regleringen av markens användning och av bebyggelsen
inom kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden som
inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det be-
hövs för att uppnå syftet med kommunens översiktsplan eller för att
säkerställa att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses.

Paragrafen hindrar att tillstånd meddelas i strid mot detaljplan eller
områdesbestämmelser. Den riktar sig därför i första hand till prövnings-
myndigheter. Indirekt riktar den sig även till den som tänker begära
tillstånd, eftersom denne inte kan få tillstånd om verksamheten skall
bedrivas på ett sätt som strider mot plan. Något krav finns däremot inte
på att icke tillståndspliktiga verksamheter skall bedrivas i enlighet med
detaljplan eller områdesbestämmelser.

Prop. 1997/98:45

205

Det är tillståndsmyndigheten, och inte kommunen, som skall avgöra
om den ansökta verksamheten strider mot detaljplan eller områdesbe-
stämmelser. Denna bedömning kan ofta vara svår. Vid tveksamhet bör
tillståndsmyndigheten därför samråda med kommunen. Om det vid ett
sådant samråd framkommer att verksamheten visserligen strider mot
planen, men att planen kan komma att ändras inom en snar framtid, kan
tillstånd meddelas med villkoret att det endast gäller om planen ändras
(jfr prop. 1981/82:130, s. 96 f).

Det är inte möjligt att vägra tillstånd under hänvisning enbart till att en
plan, som medger verksamheten inte kan anses visa de aktuella markan-
vändningsintressena.

För en detaljplan skall enligt 5 kap. 5 § plan- och bygglagen anges en
genomförandetid på mellan fem och femton år. Efter genomförande-
tidens utgång fortsätter planen att gälla tills den ändras eller upphävs.
Detta torde medföra att tillstånd inte ens far meddelas i strid mot en
detaljplan för vilken genomförandetiden har löpt ut, såvida inte kommu-
nen har ändrat eller upphävt planen.

I paragrafen medges att mindre avvikelser görs från detaljplan eller
områdesbestämmelser, förutsatt att syftet med planen eller bestämmel-
serna inte motverkas. Även i dessa fall bör tillståndsmyndigheten vid
tveksamhet höra kommunen.

Det förhållandet att en verksamhet är förutsatt i en plan innebär inte att
den utan vidare kan tillåtas. Övriga bestämmelser i miljöbalken måste
naturligtvis vara uppfyllda.

5 f Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny
verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Verk-
samheten får dock tillåtas, om verksamhetsutövaren vidtar sådana åt-
gärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så
att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig
utsträckning.

Som framgår av reglerna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. skall till-
ståndsmyndighetema vid sin prövning ta hänsyn till förekomsten av
miljökvalitetsnormer och ha dessa som en grund för sin prövning. I ett
belastat område är det särskilt viktigt för prövningsmyndigheten att avgö-
ra huruvida ny verksamhet som ökar belastningen på miljön kan tillåtas.
Tillstånd far inte beviljas för en ny verksamhet som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds.

För att tillstånd för ny verksamhet skall kunna meddelas krävs enligt
paragrafen att den som avser att utöva verksamheten vidtar sådana åtgär-
der att olägenheter från annan verksamhet upphör eller minskar så att
möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig
utsträckning. Detta innebär, som angetts även i kommentaren till 5 kap.
4 §, att om den planerade verksamheten i sig skulle leda till att en mil-
jökvalitetsnorm överträds bör den inte fa komma till stånd om inte ut-
rymme för den skapas genom att olägenheter från andra källor reduceras
i minst motsvarande mån så att normen inte överskrids.

Prop. 1997/98:45

206

I det andra fallet där normen redan är överskriden räcker det dock inte
att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande mån
eftersom belastningen i ett redan överbelastat område då skulle bli oför-
ändrad. I dessa fall krävs att olägenheterna från annan verksamhet mins-
kar så pass att möjligheterna att uppfylla normen ökar i inte obetydlig
utsträckning. Detta innebär att det finns en möjlighet för ny verksamhet
att etablera sig i ett område där en miljökvalitetsnorm redan är överskri-
den under förutsättning att utsläppen eller föroreningarna totalt minskar i
området. Eftersom det är viktigt att en miljökvalitetsnorm som redan är
överskriden uppnås krävs att möjligheterna att uppfylla miljökvali-
tetsnormen ökar på ett sätt som inte är obetydligt. Det innebär att endast
marginella utsläppsminskningar inte räcker för att ny verksamhet skall fa
etableras i ett redan alltför belastat område utan möjligheten att uppfylla
normen skall öka i mer avsevärd mån än så.

Vid prövningen behöver inte åtgärderna vara genomförda. Om den
andra verksamheten bedrivs av någon annan, måste dock avtal ha ingåtts
som kan leda till den avsedda verkan. Det kan därför vara lämpligt att
tillståndsmyndigheten tidsbegränsar tillståndet enligt 2 §.

6 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som inte har
fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, godkännande eller
dispens. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka
om nödvändigt tillstånd, godkännande eller dispens. Har sådan under-
låtelse förekommit kan tillstånd, godkännande eller dispens vägras också
om sökanden eller någon som på grund av ägar- eller ansvarsförhållan-
den har väsentlig anknytning till sökandens verksamhet, har eller har
haft sådan anknytning till den verksamhet där underlåtelsen har före-
kommit.

I paragrafen behandlas frågan om hur en myndighet som skall pröva
frågor om tillstånd, godkännande eller dispens skall se på tidigare un-
derlåtelse att fullgöra sina skyldigheter.

Paragrafen skall tillämpas när det står klart att åligganden enligt ett
tidigare tillstånd inte har följts. Underlåtenheten kan exempelvis bestå i
att utsläppsvillkor inte har följts eller att återställningsåtgärder inte har
vidtagits. Föreligger tveksamhet skall paragrafen inte tillämpas. Den
skall givetvis inte tillämpas när tiden för fullgörande av en förpliktelse
fortfarande löper vid den aktuella tillståndsprövningen.

Paragrafen skall även tillämpas när någon tidigare har bedrivit en verk-
samhet som har krävt tillstånd, godkännande eller dispens men har un-
derlåtit att låta pröva verksamheten. Den får dock inte tillämpas på ett
sådant sätt att den som bedriver t.ex. en äldre miljöfarlig verksamhet
underlåter att begära prövning av verksamheten.

Normalt behöver det inte göras någon utredning om tidigare försyndel-
ser. Endast om det har framkommit någon särskild omständighet som
tyder på att ett tidigare tillstånd inte har följts eller att erforderligt till-
stånd inte har inhämtats bör en utredning igångsättas.

I första och andra meningen behandlas fall där det är samma fysiska
eller juridiska person som tidigare har underlåtit att fullgöra sina skyl-

207

Prop. 1997/98:45

digheter och nu söker tillstånd, godkännande eller dispens. I sådana fall
kan ansökan alltså avslås. En bagatellartad överträdelse av ett tidigare
tillstånd bör dock inte vara tillräcklig för att vägra nytt tillstånd. En an-
nan omständighet som bör beaktas är att det har gått lång tid sedan över-
trädelsen skedde. I detta sammanhang avses med lång tid minst fem år.
Inte heller bör hinder mot tillstånd föreligga om en verksamhet har be-
drivits utan tillstånd och det har varit oklart om tillstånd har behövts.

Underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter vid en typ av verksamhet
skall kunna medföra att tillstånd inte skall ges för en helt annan slags
verksamhet. Tillstånd skall dock vägras endast om det finns anledning att
befara att missförhållandena kan komma att upprepas.

Enligt sista meningen kan den nya ansökan avslås även i vissa fall där
det inte är samma fysiska eller juridiska person som tidigare har underlå-
tit att fullgöra sina skyldigheter och som nu begär tillstånd, godkännande
eller dispens. Exempelvis kan underlåtenhetssynder av en juridisk person
leda till att en annan juridisk person, med samma huvudsakliga ägare
eller samma styrelse, skall vägras tillstånd. Underlåtenhet av en juridisk
person skall också kunna medföra att tillstånd inte ges till en fysisk per-
son och vice versa.

Paragrafen kan tillämpas vid bulvanförhållanden.

7 £ Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra verk-
samheter eller särskilda anläggningar som kan antas bli behövliga för
att verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

När en verksamhet tillståndsprövas bör i bedömningen av om verksam-
heten skall fa komma till stånd och på vilka villkor detta skall få ske
beaktas även följdföretag som nödvändiggörs av den ansökta verksam-
heten. Exempel på sådana följdföretag är vägar och kraftledningar. Hän-
syn kan även tas till farliga transporter som skall ske till och från den
prövade verksamheten. Paragrafen har tillkommit efter mönster från
3 kap. 5 § vattenlagen.

Vid tillståndsprövningen måste en rimlig avgränsning göras av följdfö-
retagen, så att endast följdföretag som har ett omedelbart samband med
den tillståndsprövade verksamheten beaktas. Det är i vanlig ordning
sökanden som har att redovisa vilka följdföretag det är fråga om och
konsekensema av dem i miljökonsekvensbeskrivningen enligt 6 kap.

8 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet
kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka
olägenheter för människors hälsa och miljön, får villkor som avses i 2 §
andra stycket omfatta två eller flera verksamheter. Som förutsättning för
detta gäller att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt
5 kap. ökar eller att fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på
något annat sätt.

Frågor enligt första stycket får avgöras genom gemensamt beslut om
tillstånd som innehåller villkor för verksamheterna eller genom skilda
beslut med gemensamma villkor.

Prop. 1997/98:45

208

Paragrafen avser de fall då verksamhetsutövama för olika verksamheter
helt eller delvis koncentrerar försiktighetsmåtten för respektive verksam-
het till någon eller några av verksamheterna. Det kan exempelvis avse
åtgärder enligt 5 §. I stället för att lägga ner kostnaderna i den egna verk-
samheten får företaget därmed medverka till att bekosta försiktig-
hetsmåtten vid ett annat företag, om det innebär att möjligheterna att
uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. ökar eller om fördelar för
människors hälsa eller miljön uppnås på annat sätt. Gemensamma villkor
kan antingen meddelas i separata tillstånds- eller omprövningsbeslut eller
i ett tillstånds- eller omprövningsbeslut som är gemensamt för olika
verksamheter. Ansvaret för att villkor uppfylls är solidariskt. Detta inne-
bär att var och en av tillståndshavama skall se till att villkoren följs. Att
tillträde till verksamhetsområdet ytterst kan ske med tvång framgår av
28 kap. 4 §.

Reglerna i 3 § om säkerhet gäller. Verksamhetsutövama bör förpliktas
att gemensamt ställa säkerhet. Frågor om återlämnande av säkerhet, om
någon av de samverkande verksamheterna upphör, kan prövas i samband
med omprövning av villkoren. Kontroll över efterlevnaden av villkor
som har beslutats enligt denna paragraf utövas av tillsynsmyndighet. Vid
bristande efterlevnad kan vitesföreläggande och andra förelägganden
beslutas. I föreskrifter som meddelas med stöd av 9 kap. 5 och 6 §§ kan
samordningsfrågor som gäller prövning av tillstånd enligt paragrafen
regleras. I fråga om samordning av tillsynsansvar finns bemyndigande
för regeringen i 26 kap. 6 §. Samordningsbehov kan uppkomma när
gemensamma villkor skall fastställas för verksamheter som annars till-
ståndsprövas av olika myndigheter.

9 § Tillstånd eller dispens och upphävande av tillstånd eller dispens får
förenas med skyldighet att utföra eller bekosta

1. särskild undersökning av berört område,

2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och

3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intres-
sen som verksamheten medför.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en efterbehand-
lingsansvarigs skyldigheter enligt 10 kap.

Med stöd av paragrafen kan den som drar nytta av ett tillståndsbeslut
åläggas att utföra eller bekosta undersökningar av det område som påver-
kas av verksamheten, åtgärder för att bevara detta område eller åtgärder
för att gottgöra det intrång som verksamheten medför. Vid bedömningen
av om villkor skall meddelas med stöd av paragrafen har det betydelse
hur allvarligt intrång som verksamheten medför samt vilken nytta som
åtgärder enligt paragrafen medför.

Kompensation enligt första stycket tredje punkten kan avse intrång i
naturvårdsintressen, men även i andra allmänna intressen. Som exempel
på andra allmänna intressen kan nämnas att i de fall där en verksamhet
tar i anspråk ett område där det finns bad-, parkerings- eller tältplats eller
en sanitär inrättning bör kunna krävas att verksamhetsutövaren ställer i

Prop. 1997/98:45

209

14 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

ordning en ny liknande anordning på annan plats (prop. 1974:166, s.
117).

I 10 kap. finns bestämmelser om utredning och efterbehandling av för-
orenade områden. Efterbehandlingsansvaret omfattar enligt 10 kap. 4 och
8 §§ att den ansvarige i skälig omfattning skall utreda, utföra och bekosta
de efterbehandlingsåtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller
motverka att skador eller olägenheter uppstår för människors hälsa eller
miljön. Förevarande paragraf innebär inte någon inskränkning av detta
efterbehandlingsansvar.

Med stöd av 28 kap. 2 § kan åtgärder utföras mot markägarens vilja.

Enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket gäller som förutsättning för att skyddet
för ett naturreservat helt eller delvis skall upphävas att intrånget i natur-
vårdsintresset kompenseras i skälig utsträckning. Nu behandlad paragraf
har en vidare tillämpning än 7 kap. 7 § fjärde stycket.

10 § Om en vattenverksamhet har bedrivits utan tillstånd, är verksam-
hetsutövaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet
innan verksamheten sattes i gång.

Förevarande bestämmelse om bevisskyldigheten gäller om tillstånd sak-
nas för den aktuella vattenverksamheten, oavsett om tillståndsplikt före-
ligger eller inte. Bestämmelsen har hämtats från vattenlagen 4 kap. 6 §. I
balken ges bestämmelsen en tydligare processuell karaktär genom att den
införs i ett kapitel om prövningen enligt balken. Den har sin största bety-
delse som incitament för verksamhetsutövaren att söka tillstånd om till-
ståndsplikt föreligger. Det kan anmärkas att en motsvarande bevisregel
har tillämpats sedan länge i vattenrättslig praxis när ett tillstånd har fatt
tas i anspråk innan ersättningsfrågor har prövats.

Lagrådet ifrågasätter om en föreskrift av detta slag lämpligen bör över-
föras till ett modernt lagverk, eftersom bevisproblem av det slag som
regeln tar sikte på numera vanligen överlämnas åt rättstillämpningen att
bedöma utifrån de föreliggande omständigheterna, varvid en domstol
även utan särskilt stadgande otvivelaktigt skulle fästa stor vikt vid att en
vattenverksamhet inletts utan tillstånd. Därtill kommer att bevisregeln
kommer att fa tillämpning även i brottmål, något som överensstämmer
med vad som i doktrinen antagits gälla i fråga om den motsvarande re-
geln i 4 kap. 6 § vattenlagen (se Strömberg, Vattenlagen, s. 72 f). Om-
kastad bevisbörda i brottmål är i svensk rätt synnerligen ovanligt; i
brottsbalken finns inte något annat exempel på detta än förtal (5 kap. 1 §
andra stycket), ett brott som har en speciell karaktär och enligt huvudre-
geln far åtalas endast av målsägande. I vad mån omkastad bevisbörda i
brottmål är förenlig med Europakonventionen är inte höjt över varje
diskussion (se Danelius, Mänskliga rättigheter, 1992 s. 172 och 175).
Lagrådet ifrågasätter av nu angivna skäl om inte föreskriften bör kunna
utgå.

Regleringen motsvarar vad som gäller i dag. Den tar i första hand sikte
på skadeståndsrättsliga förhållanden. Om regleringen tas bort skulle detta
kunna tas till intäkt för att bevisbördan i en skadeståndsprocess inte
längre skulle vara omkastad. Bestämmelsen bör därför enligt regeringens
210

Prop. 1997/98:45

mening finnas kvar och tillämpas endast i skadeståndsmål och inte i Prop. 1997/98:45
brottmål.

11 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens
till skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund
av att de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan
utövas vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall verk-
samheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan
väsentlig nackdel for någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan
göras, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens
med 3 kap.

Första stycket gäller inte om en samfällighet för de särskilda verksam-
heterna bildas enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

Enligt 21 kap. 3 § far mål eller ärenden om tillstånd eller dispens under
vissa förutsättningar handläggas gemensamt. Om prövningsmyndigheten
i ett sådant fall finner att båda verksamheterna bör få komma till stånd
men att detta inte kan ske i ansökt omfattning eftersom de t.ex. konkurre-
rar om samma naturtillgång, skall myndigheten enligt denna paragraf i
första hand undersöka om det är möjligt att jämka verksamheten så att de
kan utföras vid sidan av varandra. Oftast torde det vara lämpligt att för-
söka ena parterna om en förlikning.

Om det inte är möjligt med en jämkning, skall företräde ges åt den
verksamhet som bäst stämmer överens med bestämmelserna om hushåll-
ning med mark och vatten i 3 kap. Av grundläggande betydelse är 3 kap.
1 §. Enligt denna skall mark- och vattenområden användas för det eller
de ändamål for vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaf-
fenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan an-
vändning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.

Enligt andra stycket gäller paragrafen inte när en samfällighet bildas
enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av

1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom
eller henne emot,

2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i
den verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i
frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,

3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på arbets-
givarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser beslut
som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har meddelat
med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet inte avser
ett särskilt fall, och

211

4. den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som
är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av
balken har rätt att överklaga.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av rätten att över-
klaga enligt bestämmelser i rättegångsbalken.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen anges vem som far överklaga domar eller beslut som det
inte råder fullföljdsförbud mot. Att överklagande av förvaltningsmyndig-
heters beslut skall ske skriftligen och ges in till den myndighet som med-
delat beslutet framgår av 23 § förvaltningslagen (1986:223).

I första punkten anges det att sökanden och sakägare har rätt att över-
klaga. Vem som är sakägare enligt miljöbalken har behandlats i avsnitt
4.26.

Andra punkten motsvarar gällande rätt, 48 a § miljöskyddslagen
(1969:387). Endast redaktionella ändringar har gjorts.

Tredje punkten motsvarar gällande rätt, förordningen (1985:835) om
kemiska produkter. Endast redaktionella ändringar har gjorts.

I fjärde punkten anges att den myndighet, kommunala nämnd eller an-
nan som enligt vad som är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter
meddelade med stöd av balken skall ha rätt att överklaga. Detta är föran-
lett av att det i en lag av miljöbalkens natur, som delvis är ramlagstift-
ning, är omöjligt att uttömmande reglera vem som i olika situationer skall
ha rätt att överklaga. Regeringen har således för avsikt att i den utsträck-
ning det behövs i kommande förordningar som utfärdats med stöd av
balken bl.a. ange vem eller vilka myndigheter som skall ha rätt att över-
klaga olika beslut. Regeringen anser t.ex. att Naturvårdsverket skall fa
överklaga bl.a. beslut som avser tillstånd till miljöfarlig verksamhet och
beslut som rör frågor som avses i 7 eller 8 kap. miljöbalken. Ett annat
exempel är att Riksantikvarieämbetet bör fa överklaga beslut om kulture-
servat enligt 7 kap. 9 § miljöbalken. Det kan bli aktuellt att ge Fiskeri-
verket rätt att överklaga vissa beslut som berör fiskeintressen. Det görs i
denna punkt ingen inskränkning i kommunmedlemmars rätt till laglig-
hetsprövning av kommunala beslut. En sådan inskränkning måste före-
skrivas någon annanstans.

I andra stycket anges för tydlighets skull - på inrådan av Lagrådet - att
paragrafen inte innebär någon inskränkning av rätten att överklaga enligt
bestämmelser i rättegångsbalken.

13 § Overklagbara domar eller beslut får överklagas av en ideell före-
ning som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata naturskydds-
eller miljöskyddsintressen, såvitt avser domar och beslut om tillstånd,
godkännande eller dispens enligt denna balk. För att få överklaga domar
och beslut skall en förening ha bedrivit verksamhet i Sverige under minst
tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.

Ideell förening får dock inte överklaga beslut som rör Försvarsmak-
ten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radio-
anstalt.

Prop. 1997/98:45

212

Ett överklagande enligt första stycket prövas inte, om domen eller be-
slutet har vunnit laga kraft mot dem som varit parter eller annars såsom
sakägare haft klagorätt i målet eller ärendet.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen regleras miljöorganisationers rätt att överklaga. Skälen för
att ge organisationerna talerätt utvecklas i avsnitt 4.27.

För att fa överklaga räcker det inte att organisationen har talerätt enligt
bestämmelsen. Den måste dessutom vara parts- och processbehörig.
Rekvisiten för detta återfinns i 11 kap. 2 § rättegångsbalken. För partsbe-
hörighet krävs att organisationen är en juridisk person, dvs. att den har
rättskapacitet. En ideell förening brukar anses ha rättskapacitet om före-
ningen har stadgar och styrelse. För processbehörighet förutsätts att det
finns en behörig ställföreträdare som kan föra organisationens talan.

Att en ideell förening skall ha till ändamål att arbeta för naturskydds-
eller miljöskyddsintressen skall inte tolkas så att annan verksamhet som
föreningen bedriver vid sidan av miljövårdsarbetet diskvalificerar den
som taleberättigad. Å andra sidan bör det inte räcka att föreningen har
miljövård inskrivet som en ändamålsbestämmelse i sina stadgar. Före-
ningen skall dessutom visa att den har varit verksam i Sverige för att
tillgodose ändamålet. Det skall vara fråga om en kontinuerlig verksam-
het.

Endast personsammanslutningar har talerätt. Det är alltså inte möjligt
för t.ex. en stiftelse att överklaga. Det ankommer på organisationen att
visa att den uppfyller kraven för klagorätt Exempel på sådan utredning
kan vara stadgar, en verksamhetsberättelse eller någon annan dokumen-
tation om det arbete som har bedrivits eller ett medlemsregister. Organi-
sationen har således bevisbördan för rekvisitets uppfyllande. Beviskravet
får bedömas på sedvanligt sätt.

Föreningen får överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande
eller dispens enligt miljöbalken. Rätten att överklaga omfattar alltså inte
fristående processuella beslut. Den omfattar inte heller beslut som rör
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller För-
svarets radioanstalt.

Enligt tredje stycket - som tillagts på inrådan av Lagrådet - behöver ett
beslut eller en dom inte delges miljöorganisationerna. Har beslutet eller
domen vunnit laga kraft mot parterna eller sakägarna så skall den anses
ha vunnit laga kraft mot organisationen.

5.1.17 17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning

Obligatorisk tillåtlighetsprövning

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av nya verksamheter av följande
slag:

1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

Prop. 1997/98:45

213

3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produk-
tion,

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för
att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för
framställning av kärnbränsle,

7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt
om minst 200 megawatt,

8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,

9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter
naturgas,

10. anläggningar för behandling av farligt avfall, om huvuddelen av
det avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra
inrättningar och mer än 10 000 ton farligt avfall årligen förbränns eller
på annat sätt återvinns eller bortskaffas vid anläggningen,

11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områ-
den som anges i 4 kap. 5 §,

12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt
av minst 20 megawatt,

13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av
minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter
under veckan,

14. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vatten-
drag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst tio
kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om
därigenom en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen un-
derstiger fyra femtedelar av den normala oreglerade lågvattenföringen,

15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än
10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna
vattnet återförs till grundvattenmagasinet,

16. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och vattenbortled-
ningar än som har angetts förut, om verksamheten avser någon av sjöar-
na Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan
och företaget kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande
slag,

17. byggande av plattformar som är avsedda att användas vid utvin-
ning av olja eller gas inom havsområden samt annan än helt tillfällig
ankring eller förtöjning av sådana plattformar för reparation, ombygg-
nad eller av någon annan anledning,

18. motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra
körfält och en sträckning av minst tio kilometer,

19. järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på
en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik,

20. allmänna farleder,

21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

Prop. 1997/98:45

214

Denna paragraf behandlar regeringens obligatoriska prövningsplikt av
vissa verksamheter. Gemensamt för dessa verksamheter är att de utgör
viktiga samhällsintressen samtidigt som de riskerar att skada människors
hälsa, medför stor omgivningspåverkan eller stora ingrepp i miljön och
tar i anspråk värdefulla naturresurser.

Regeringen skall pröva verksamhetens tillåtlighet enligt miljöbalken.
Detta har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.21.1
och 4.21.3. När tillåtlighetsfrågan väl är avgjord skall tillstånd till verk-
samheten enligt miljöbalken eller annan lagstiftning och därmed sam-
manhängande frågor prövas av ordinarie tillståndsmyndighet. Av 7 §
framgår dock att regeringen kan bestämma särskilda villkor för att tillgo-
dose allmänna intressen.

I paragrafen räknas upp de verksamheter som omfattas av regeringens
obligatoriska prövningsplikt. Prövningsplikten omfattar nya verksamhe-
ter. Utvidgning av en pågående befintlig verksamhet har endast i undan-
tagsfall sådan inverkan på omgivningen att en särskild regeringsprövning
är nödvändig. Normalt är den prövning som sker enligt andra bestämmel-
ser tillräcklig. En ny verksamhet är inte liktydig med en ny fabriksbygg-
nad. En ny kompletterande fabriksbyggnad är sålunda normalt inte att
betrakta som en ny verksamhet i den mening som avses i paragrafen. Om
den nya byggnaden är avsedd för en verksamhet som har en helt annan
omfattning än den befintliga eller om det i den nya byggnaden skall
bedrivas helt ny typ av verksamhet kan det däremot bli aktuellt med
prövning. Bedömningar av detta slag måste emellertid göras från fall till
fall och några generella regler kan inte ges. Om en utbyggnad innebär att
de olika nivåer på verksamheten som anges i vissa av punkterna uppnås,
är det fråga om en ny verksamhet av det aktuella slaget och verksamhe-
ten skall prövas av regeringen. I de fall där själva utbyggnaden är av
mindre betydelse finns möjlighet för regeringen att med stöd av 2 § avstå
från prövningen. Se också vad som nedan sägs i kommentaren under
punkterna 18, 19 och 21.

Sådana utvidgningar av de i paragrafen uppräknade verksamheterna
som inte kan betecknas som nya kan komma under regeringens prövning
enligt 3 och 4 §§.

Punkt 3 innehåller bestämmelser om prövningsplikt för bl.a. tung pe-
trokemisk produktion. Härmed avses bl.a. krackning av nafta och eten
samt framställning av basplaster, polyeten, polypropen och polyvinylklo-
rid (PVC).

Enligt punkt 4 skall prövning ske av bl.a. fabriker för framställning av
baskemikalier. Som exempel kan nämnas industriella gaser, svavelsyra,
natronlut och andra produkter som normalt utgör bas för en fortsatt in-
dustriell vidareförädling. Till de prövningspliktiga verksamheterna hör
däremot inte fabriker för framställning av fin- eller specialkemikalier,
t.ex. läkemedelssubstanser, salter av värdefulla metaller, katalysatorer,
pigment och papperskemikalier.

Punkt 6 behandlar anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prö-
vas av regeringen enligt kämtekniklagen. Prövningen enligt balken och
kämtekniklagen avser skilda frågor. Den prövning som sker enligt käm-
tekniklagen är inriktad på säkerhetsfrågor varvid en samlad bedömning
215

Prop. 1997/98:45

av den kärntekniska verksamhetens inverkan på människors hälsa och på
miljön görs. Prövningen enligt balken skall avse övergripande frågor
såsom anläggningarnas lokalisering, art och omfattning samt frågor om
verksamhetens effekter på markanvändning och miljö, energi, transporter
m.m. Prövningen enligt de båda lagarna omfattar således helt skilda
frågor. I avsnitt 4.14.1 redogörs närmare för de olika tillstånd som krävs
för kärntekniska anläggningar.

Med kärnteknisk anläggning avses enligt 2 § kämtekniklagen bl.a.
kämkraftsreaktor, forskningsreaktor samt anläggningar för hantering,
bearbetning, lagring eller slutförvaring av kärnämne eller kärnavfall.
Enligt 5 a § kämtekniklagen far tillstånd inte meddelas för uppförande av
en kämkraftsreaktor.

Även anläggningar för brytning av uran skall enligt punkt 6 prövas av
regeringen. Frågor om brytning av uran prövas även enligt minerallagen
och kämtekniklagen.

Enligt punkt 7 skall förbränningsanläggningar med en tillförd effekt
överstigande 200 megawatt prövas av regeringen. Prövningsplikten om-
fattar inte bara anläggningar som är avsedda för fossila bränslen utan
även andra bränslen, t.ex. biobränsle eller avfall.

Punkt 8 behandlar större gruppstationer för vindkraft. Dessa bör prövas
av regeringen på grund av sin stora påverkan på omgivningen i form av
inverkan på t.ex. fågelliv och landskapsbild samt i form av buller. Med
gruppstation menas en anläggning där aggregaten har gemensam anslut-
ning till kraftledningsnätet.

Punkt 9 gäller anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normal-
kubikmeter naturgas.

Punkt 10 behandlar större anläggningar för återvinning och bortskaf-
fande av farligt avfall. Uttrycket farligt avfall avses ha samma innebörd
som i förordningen (1996:971) om farligt avfall.

Punkt 12 omfattar större vattenkraftverk. För att åstadkomma enhetlig-
het vid angivande av effekt har den i gällande rätt använda enheten kilo-
watt ändrats till megawatt.

Uttrycket vattenreglering i punkt 13 finns definierat i 11 kap. 5 §. Av
definitionen framgår att endast sådana regleringar omfattas som sker till
förmån för andra vattenverksamheter. En flödesdämpning för att undvika
översvämning är alltså inte en vattenreglering i balkens mening.

Punkt 14 avser vattenöverledningar och vattenbortledningar. Vattenö-
verledning finns definierat i 11 kap. 5 §. Med vattenbortledning avses i
punkten dels ytvattentäkter, dels bortledning av ytvatten i annat syfte än
att tillgodogöra sig vattnet.

I punkt 15 regleras grundvattentäkter. Det är givetvis svårt att ange ge-
nerellt när ett grundvattenuttag kan antas fa betydande omfattning eller
bli av ingripande beskaffenhet. Sådana faktorer som grundvattenmagasi-
nets sammanlagda volym och hur stora uttag som redan sker har betydel-
se. En definition av vattentäkt ges i 11 kap. 5 §.

I punkt 16 behandlas vissa vattenverksamheter i våra sex största sjöar.
Företaget skall vara av betydande omfattning eller ingripande slag.

Punkt 17 behandlar byggande, ankring och förtöjning av plattformar
som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i havsområ-

216

Prop. 1997/98:45

den. Med byggande avses såväl nybyggnad som hopmontering av hela
plattformar. Inte bara produktions- och borrplattformar omfattas, utan
även t.ex. kran-, dykeri- och bostadsplattformar. Prövningen avser sådana
plattformar som på grund av sin storlek bara kan byggas eller förtöjas på
vissa speciella platser. Plattformarna kan behöva ligga i områden där
industriell eller liknande verksamhet inte är permanent etablerad. För
arbeten med plattformar på platser där det permanent bedrivs en redan
etablerad verksamhet av liknande art, t.ex. stora varv, och plattformsar-
betena inte skulle innebära någon större förändring av användningen av
området, är det i regel inte befogat med en regeringsprövning. För sådana
fall bör därför regeringen med stöd av 2 § kunna avstå från att pröva
verksamheten.

Enligt punkt 17 skall regeringen även pröva ankring och förtöjning av
plattformar om ankringen eller förtöjningen inte är helt tillfällig. Till-
stånd krävs således inte för sådana tillfälliga uppankringar eller förtöj-
ningar som kan bli nödvändiga exempelvis under en transport på grund
av väderleksförhållandena. Inte heller skall regeringen särskilt pröva
ankringar eller förtöjningar som under en kortare tidsrymd kan behövas
för viss fardigutrustning eller för s.k. provtursintrimning av plattformar
som har byggts på annan plats. I paragrafen anges därför att regeringens
beslut inte behövs vid helt tillfällig ankring eller förtöjning.

Enligt punkt 18 skall regeringen pröva nya motorvägar, motortrafikle-
der samt andra nya vägar som har minst fyra körfalt och en sträckning av
minst tio kilometer. Som ny vägutbyggnad räknas också de fall där en
befintlig väg genom att breddas eller få en ny körbana byggs ut till mo-
torvägs- eller motortrafikledsstandard eller till fyrfältig väg i en sträcka
av minst tio kilometer.

Enligt punkt 19 skall obligatorisk regeringsprövning ske av järnvägar
avsedda för fjärrtrafik. Förutsättningarna är antingen att ny järnväg byggs
eller att ett eller flera ytterligare spår läggs ut på en sträcka av minst fem
kilometer.

Regeringen skall enligt punkt 20 tillåtlighetspröva inrättande av nya
allmänna farleder. Inrättande av allmän farled regleras i lagen (1983:293)
om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och hamn.

Enligt punkt 21 skall regeringen pröva flygplatser med en banlängd av
minst 2 100 meter. Självfallet gäller den obligatoriska prövningen också i
de fall då en flygplats byggs ut med en ny bana som uppgår till minst
2 100 meter eller då en befintlig bana förlängs till denna längd.

Enligt 21 kap. 7 § åligger det miljödomstol att överlämna mål till rege-
ringen för prövning av tillåtligheten. Motsvarande bestämmelse finns i
19 kap. 2 § för förvaltningmyndighet eller kommun.

2 £ Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från
att pröva en verksamhet som sägs i 1 §.

Bland de verksamheter som enligt 1 § är obligatoriskt prövningspliktiga
finns det naturligtvis enskilda fall som inte är av den betydelsen att det är
motiverat med en regeringsprövning. Regeringen har därför möjlighet att,
om det finns särskilda skäl i ett visst fall, genom ett förvaltningsbeslut

217

Prop. 1997/98:45

medge undantag från kravet på tillåtlighetsprövning. Undantag bör kunna
medges om en verksamhet kan antas få mindre omfattning eller bli av
mindre ingripande beskaffenhet eller om det annars framstår som onödigt
med en prövning av regeringen. Även beträffande etableringar som sker
inom befintliga industriområden torde en prövning i vissa fall kunna
underlåtas.

Tillåtlighetsprövning efter förbehåll

3 § Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten
av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §, om

1. verksamheten i betraktande av de intressen som denna balk enligt
1 kap. 1 § skall främja kan antas få betydande omfattning eller bli av
ingripande slag,

2. verksamheten utanför ett område som enligt 7 kap. 28 § första eller
andra stycket har förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt
bevarandeområde, kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom
området,

3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje
stycket.

Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet
som är tillståndspliktig enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade
med stöd av balken.

Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning
av verksamheten, skall regeringen omedelbart lämna besked om förbe-
hållet till den tillståndsprövande miljödomstolen eller myndigheten.

Det är inte möjligt att uttömmande ange vilka verksamheter som är av
sådan beskaffenhet att de bör vara obligatoriskt prövningspliktiga. Första
stycket ger därför regeringen rätt att i det enskilda fallet besluta om pröv-
ning även av andra verksamheter än de som alltid skall prövas enligt 1 §.
Bortsett från att regeringens prövning sker först efter förbehåll skiljer sig
inte tillåtlighetsprövningen enligt detta lagrum från den prövning som
sker enligt 1 §.

Förbehåll kan ske både för en helt annan slags verksamhet än de som
räknas upp i 1 § och för sådan verksamhet som räknas upp i 1 § men inte
uppfyller det där ställda kravet på att verksamheten skall vara ny. Detta
innebär att en utvidgning av sådana verksamheter som avses i 1 § kan
komma under regeringens prövning med stöd av 3 §. I författningskom-
mentaren till 1 § har givits exempel på situationer när en ny verksamhet
kan anses föreligga alternativt när det gäller utbyggnad av befintlig verk-
samhet.

För att kunna bli föremål för ett beslut om förbehåll enligt första
punkten skall verksamheten antas vara av betydande omfattning eller
ingripande slag. Naturligtvis krävs också att verksamheten måste ha
betydelse från de synpunkter som anges i 1 kap. 1 § för att ett förbehåll
skall bli aktuellt. Punkten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Prop. 1997/98:45

218

Exempel på fall där det kan vara aktuellt för regeringen att förbehålla
sig prövningen är bl.a. verksamheter som medför utsläpp av svavel och
andra försurande ämnen inom särskilt föroreningskänsliga områden,
anläggande av rangerbangårdar eller liknande i stadsmiljö, mineralutvin-
ning eller täktverksamhet som orsakar betydande påverkan på omgiv-
ningen. Ett annat exempel är vattenkraftverk som inte omfattas av den
obligatoriska regeringsprövningen i 1 §, men som i det särskilda fallet
kan antas orsaka betydande eller ingripande påverkan på miljön. Ytterli-
gare ett exempel är anläggande av vägar och järnvägar i särskilt känsliga
eller värdefulla naturområden som t.ex. ljällområden eller skärgårdar.

I andra punkten regleras förbehåll som kan behövas med hänsyn till
Sveriges anslutning till EU. För att Sverige skall kunna uppfylla EG:s
fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) kan
regeringen med stöd av 7 kap. 28 § förklara områden som särskilda
skyddsområden eller särskilda bevarandeområden. EU:s medlemsstater
är skyldiga att bereda sådana områden nödvändigt skydd samt bibehålla
detta skydd. Endast under de i sistnämnda direktiv angivna förutsättning-
arna far skyddet försämras på ett betydande sätt. En sådan förutsättning
är att nödvändiga kompensationsåtgärder vidtas för att skydda det över-
gripande sammanhanget i Natura 2000, som är ett sammanhängande
europeiskt ekologiskt nät av särskilda skyddsområden och särskilda
bevarandeområden. I vissa fall skall kommissionens åsikt i frågan in-
hämtas.

På grund av dessa speciella förhållanden stadgas i andra punkten att
regeringen kan förbehålla sig att pröva tillåtligheten av verksamheter
som ligger utanför dessa områden men som kan antas mer än obetydligt
skada naturvärdet inom de områden som förklarats som särskilda
skyddsområden eller särskilda bevarandeområden.

Enligt tredje punkten far förbehåll göras beträffande vattenkraftverk
samt vattenanläggningar och vattenöverledningar för kraftändamål i de
älvsträckor som är skyddade i 4 kap. 6 § tredje stycket och som förorsa-
kar endast obetydlig miljöpåverkan och därför får komma till stånd.

Enligt andra stycket gäller rätten till förbehåll enligt första stycket and-
ra punkten enbart sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt miljö-
balken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. Förbehåll enligt
första och tredje punkten förutsätter däremot inte att verksamheten är
tillståndspliktig enligt miljöbalken.

Lagrådet har tagit upp frågan hur paragrafen så vitt den avser verk-
samhet som inte är tillståndspliktig förhåller sig till 9 kap. 6 § andra
stycket. Som Lagrådet konstaterar kan en tillsynsmyndighet som i enlig-
het med sistnämnda lagrum förelägger en verksamhetsutövare att ansöka
om tillstånd samtidigt anmäla frågan för regeringen om verksamheten är
av det slag att regeringen bör pröva dess tillåtlighet.

Däremot kan noteras, som också Lagrådet framhåller, att regeringen
inte i ett förvaltningsbeslut kan föreskriva att det skall ankomma på
miljödomstol att pröva en fråga om tillstånd beträffande en tillståndsfri
verksamhet.

Tredje stycket innehåller en föreskrift om regeringens skyldighet att
underrätta en tillståndsmyndighet om förbehållet.

Prop. 1997/98:45

219

Om verksamheten inte är tillståndspliktig enligt balken och något annat
inte stadgas kan regeringen i det enskilda fallet besluta om var tillåtlig-
hetsärendet skall beredas. Det kan vara vid en myndighet som normalt är
prövningsmyndighet för liknande verksamheter. Då skall beredning-
smyndigheten efter remiss och annan beredning överlämna ärendet med
eget yttrande till regeringen för fortsatt handläggning och prövning.
Regeringen kan också bestämma att bereda frågan själv.

4 § I samband med prövningen av en verksamhet enligt 1 eller 3 § far
regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan verk-
samhet, om ansökan avser tillstånd till båda verksamheterna och dessa
hänger samman med varandra eller om det är fråga om jämkning eller
företräde mellan verksamheterna enligt 16 kap. 11 §. För ett sådant
förbehåll gäller 3 / tredje stycket.

Bestämmelsen avser att underlätta prövningen av verksamheter som
konkurrerar om samma naturresurs. Motsvarande bestämmelse finns i
dag i vattenlagen, men regeln saknar motsvarighet i naturresurslagen.
Eftersom konkurrenssituationer sällan uppstår angående andra naturre-
surser än vatten torde regeln ha sin praktiska betydelse främst beträffan-
de vattenverksamhet. Exempelvis kan en verksamhet som gäller ett en-
skilt uttag av vatten för bevattning av jordbruksmark eller för industriför-
sörjning konkurrera med en verksamhet som avser den allmänna vatten-
försörjningen.

Underrättelse

5 § En myndighet eller kommun som inom sitt verksamhetsområde får
kännedom om en verksamhet som avses i 3 § skall underrätta regeringen
om verksamheten.

Genom paragrafen regleras frågan om hur regeringen far kännedom om
verksamheter som det kan vara aktuellt för regeringen att förbehålla sig
prövningen av enligt 3 §. Om en myndighet eller kommun får kännedom
om en sådan verksamhet är den skyldig att underrätta regeringen om
verksamheten. Underrättelseskyldigheten gäller bara verksamheter som
faller inom myndighetens eller kommunens verksamhetsområde. Själv-
fallet inträder underrättelseskyldigheten enbart om någon i sin tjäns-
teutövning far kännedom om verksamheten och inte om en tjänsteman
som privatperson exempelvis läser om verksamheten i en tidning. Para-
grafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bestämmelsen är inte begränsad till verksamheter som regleras genom
miljöbalken utan omfattar exempelvis även sådana trafikanläggningar
som inte avses i 1 §.

Prop. 1997/98:45

220

Paragrafen reglerar vilka som är skyldiga att underrätta regeringen. Det
finns självfallet inget hinder att även andra, t.ex. miljöorganisationer och
privatpersoner, gör anmälan till regeringen om ifrågavarande verksam-
heter.

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

6 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 1 § 1—11 och 17
endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.

Samma förutsättning för regeringens tillåtlighet gäller också i fråga
om verksamheter som avses i 3 § första stycket 1 eller 4 §, om de avser
annat än vattenverksamhet eller trafikanläggningar.

Trots vad som sägs i första stycket får regeringen tillåta en verksamhet
som sägs i 1 § 6, om det är fråga om mellanlagring eller slutlig förvaring
av kärnämne eller kärnavfall, eller verksamhet som sägs i 1 § 7, 8, 9
eller 10, om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att
verksamheten kommer till stånd. Detta gäller dock inte om en annan
plats bedöms vara lämpligare för verksamheten eller om en lämplig plats
har anvisats för verksamheten inom en annan kommun som kan antas
godta en placering där.

I paragrafen behandlas den s.k. kommunala vetorätten. Enligt första
stycket är regeringen förhindrad att tillåta vissa verksamheter om inte den
kommun inom vars område etableringen skall ske har tillstyrkt detta.

Av andra stycket framgår att samma förutsättning vad gäller kommu-
nens tillstyrkan gäller vid regeringens tillåtlighetsprövning efter förbe-
håll.

I paragrafens tredje stycke har det kommunala vetot försetts med en
s.k. ventil när det gäller vissa verksamheter. Regeringen får enligt be-
stämmelsen i vissa undantagsfall tillåta en verksamhet utan att kommun-
fullmäktige har tillstyrkt detta. Bestämmelsen gäller verksamheter som är
av sådan nationell betydelse att det är synnerligen angeläget att de kan
lokaliseras till någon plats. För att verksamheten skall få tillåtas utan att
kommunen har lämnat sin tillstyrkan krävs dessutom att ingen annan
lämpligare plats för verksamheten står att finna. Härmed avses inte bara
platsens lämplighet från tekniska och ekonomiska utgångspunkter. Hän-
syn måste också tas till den inställning som har redovisats av de kommu-
ner som kan komma ifråga. En plats inom en kommun som tillstyrker
lokaliseringen kan sålunda vara lämpligare än en plats inom en kommun
som motsätter sig en etablering, även om en lokalisering till den senare
kommunen skulle medföra mindre ingrepp i miljön, lägre kostnader etc.
Av det sagda framgår att möjligheten för regeringen att lämna tillstånd
mot kommunens vilja måste användas ytterst restriktivt.

Det är att märka att p 12-16 och 18-21, dvs. vattenverksamhet och tra-
fikanläggningar, inte berörs av kommunens veto enligt nu ifrågavarande
paragraf.

Prop. 1997/98:45

221

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

Prop. 1997/98:45

7 £ Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd enligt
detta kapitel, får regeringen besluta om särskilda villkor för att tillgodo-
se allmänna intressen.

Regeringen kan ibland vid sin tillåtlighetsprövning komma till resultatet
att verksamheten endast kan tillåtas om särskilda villkor meddelas. Rege-
ringen kan med stöd av paragrafen besluta om sådana villkor för att
tillgodose allmänna intressen, bl.a. närings-, arbetsmarknads- och regio-
nalpolitiska intressen. Regeringen kan t.ex. ålägga en sökande att betala
penningbelopp eller vidta åtgärder för att tillgodose allmänna intressen
som annars inte skulle kunna kompenseras, eller vidta åtgärder av skade-
förebyggande karaktär. Regeringen kan exempelvis föreskriva att sökan-
den skall betala ett visst belopp att användas till främjande av turistnä-
ringen i berörd kommunen eller fritidsfisket i området. Regeringen kan
också föreskriva sökanden att bekosta en förstärkning av det allmänna
vägnätet kring en anläggning som ger upphov till omfattande transporter
eller att delta i kostnader för oljeskyddsberedskap m.m. Regeringen kan
även förordna om exempelvis naturvetenskapliga eller andra undersök-
ningar eller inventeringar som har samband med projektet, på sökandens
bekostnad. Ofta anges den tidpunkt då byggnads- och anläggningsåtgär-
der senast skall ha vidtagits. Regeringen kan vidare bestämma ett "tak"
eller ett "golv" för de villkor som senare skall meddelas i tillståndet av
andra prövningsmyndigheter.

5.1.18 18 kap. Regeringens prövning av överklagade avgöranden
m.m.

1 § Regeringen prövar efter överklagande

1. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring
eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat, na-
turminnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller vat-
tenskyddsområden, utom frågor om ersättning, och

2. beslut av generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av balken.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I paragrafen räknas de beslut upp som skall överprövas av regeringen.
Besluten rör frågor som lämpligen inte bör överprövas av förvaltning-
smyndighet eller domstol. Med stöd av andra punkten kan även beslut
om meddelande, ändring eller upphävande av föreskrifter för där nämnda
områden överklagas.

2 § Regeringens prövning av frågor som avses i 17 kap. 1 § sker efter
överlämnande, om tillståndsplikt gäller för verksamheten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

222

I enlighet med vad Lagrådet anfört skall ansökan om tillstånd som re-
geringen skall pröva tillåtligheten av göras hos behörig myndighet och
inte hos regeringen. Det ankommer sedan på myndigheten att underställa
regeringen frågan, jfr 19 kap. 2 § och 21 kap. 7 §.

5.1.19 19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas
prövning

Allmänt om prövningen

1 § Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt
vad som är föreskrivet i balken eller enligt föreskrifter som har medde-
lats med stöd av balken.

Kommuners beslut i frågor som rör bildande, ändring eller upphävan-
de av naturreservat, kulturreservat, naturminnen, strandskyddsområden
eller vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, får överklagas
hos länsstyrelsen om inte annat är särskilt föreskrivet. Kommunala
nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen, om inte
annat är särskilt föreskrivet.

Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut i särskilda fall får
överklagas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket.

1 paragrafen anges det att myndigheterna och kommunerna prövar ären-
den efter vad som är föreskrivet i balken, eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av balken. Det finns i miljöbalken alltså inte någon sam-
lande paragraf som anger vilka beslut myndigheterna kan fatta. En sådan
bestämmelse skulle bli alltför omfattande. Istället anges vilken myndig-
het som beslutar i anslutning till den materiella bestämmelse som är
aktuell.

I de fall som kommun prövar frågor som rör områdesskydd bör beslu-
ten i likhet med vad som gäller i dag kunna överprövas av länsstyrelse
oavsett om de fattats av kommunfullmäktige eller kommunal nämnd. Att
regeringen efter överklagande prövar länsstyrelsens beslut i dessa fall
framgår av 18 kap. 1 §.

Kommunala nämnders beslut skall normalt överprövas av länsstyrelse
innan överklagande far ske till regional miljödomstol enligt 20 kap. 2 §
andra stycket.

2 § Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet
eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §
skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande över-
lämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om regering-
en skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om regeringen har
förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3 §.

Att det finns en skyldighet att underrätta regeringen om verksamhet en-
ligt 17 kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

Prop. 1997/98:45

223

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om när förvaltning-
smyndighet eller kommun skall överlämmna ärenden till regeringen för
prövning av tillåtligheten. Det yttrande som myndigheten eller kommu-
nen skall avge kommer i stället för beslutet. Detta innebär att myndighe-
ten eller kommunen skall ta fram den utredning som behövs för att myn-
digheten eller kommunen själv skulle ha kunnat avgöra ärendet samt
därefter överlämna ärendet till regeringen med eget yttrande. För miljö-
domstolen finns en motsvarande bestämmelse i 21 kap 7 §. Efter det att
regeringen prövat tillåtligheten skall förvaltningsmyndigheten eller
kommunen pröva de frågor som återstår, bl.a. vilka ytterligare villkor
som skall gälla för verksamheten.

Andra stycket innehåller en erinran om att regeringen skall underrättas
om ärenden som regeringen kan vilja förbehålla sig prövningen av.

3 § Vad som sägs i 21 kap. 3 § om handläggningen vid miljödomstol
gäller även för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en
kommun.

Paragrafen har utformats i enligt Lagrådets förslag.

Paragrafen hänvisar till reglerna om gemensam handläggning i 21 kap.
3§. Paragrafen gör det bl.a. möjligt för länsstyrelsen att på eget initiativ ta
till sig ett ärende hos en kommun om ärendet bör handläggas tillsammans
med ett ärende som handläggs av länsstyrelsen. Kommunen är på begäran
skyldig att lämna över ärendet till länsstyrelsen.

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet

4 § Länsstyrelser eller kommunala nämnder skall

1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda
den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har vä-
sentliga intressen att bevaka i saken,

3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på plat-
sen om det behövs för utredningen i ärendet, samt

4. underrätta den som gjort en ansökan eller kommit med synpunkter
genom någon annan än honom eller henne själv och ge honom eller henne
tillfälle att yttra sig om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen
(1986:223).

I paragrafen ges bestämmelser om förfarandet vid länsstyrelse och
kommun i ärenden om miljöfarlig verksamhet. Bestämmelserna är inte lika
långtgående som de som gäller för ansökningsmål. T.ex. behöver sam-
manträden inte hållas i samma utsträckning, jfr. 22 kap. 16 §. Kungörelsen
kan ha ett enklare innehåll, jfr. 22 kap. 3 §. Som framgår av 6 kap. 8 § skall
uppgift om miljökonsekvensbeskrivningen alltid tas med i kungörelsen.

5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder
skall tillämpas bestämmelserna i

Prop. 1997/98:45

224

1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,

2. 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,

3. 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll, <

4. 22 kap. 6 § om talerätt,

5. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,

6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,

7. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,

8. 22 kap. 25 § första stycket 1—3 och 5—10 samt andra stycket sista
meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

9. 22 kap. 26 § om särskild dom,

10. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt
tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska
föreskrifter,

11. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställighetsför-
ordnande, och

12. 23 kap. 3 § när det gäller särskild över klagan i frågor om sakkunni-
ga som avses i 22 kap. 12 §.

I paragrafen hänvisas till de ytterligare processuella regler som bör till-
lämpas vid länsstyrelsernas och kommunernas prövning av miljöfarlig
verksamhet.

5.1.20 20 kap. Domstolar

Domstolarna

1 § De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara regionala miljö-
domstolar.

Miljööverdomstol är Svea hovrätt.

Som sista domstol dömer Högsta domstolen.

I paragrafen anges hur prövningssystemet i den del det avser domstolar
skall se ut. Det har överlämnats till regeringen att bestämma var miljö-
domstolarna skall vara lokaliserade i landet. Dessa skall vara regionala
miljödomstolar som täcker hela landet.

Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse om att Miljööver-
domstolen knyts till Svea hovrätt.

Lagrådet har utvecklat frågan om en miljödomstol skall anses vara sär-
skild domstol i den mening som avses i rättegångsbalkens forumbestäm-
melser (10 kap. 17 § första stycket 1 och 19 §) eller om miljödomstoiar-
na, på samma sätt som exempelvis sjörättsdomstolama och Stockholms
tingsrätt vid avgörande av patentmål, utgör allmänna domstolar i särskild
sammansättning.

Enligt Lagrådet var motsvarande fråga när det gäller fastighetsdom-
stolarna föremål för en omfattande rättsvetenskaplig diskussion och
skilda uppfattningar i rättspraxis intill dess frågan avgjordes av Högsta
domstolen i plenum (NJA 1979 s. 107), varvid fastighetsdomstol befanns

Prop. 1997/98:45

225

15 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

vara att anse som särskild domstol. Det torde inte föreligga någon tvekan
om att detsamma gäller för vattendomstolarna även sedan dessa upphört
som organisatoriskt fristående enheter. De skäl som talar för att fastig-
hetsdomstolar och vattendomstolar skall anses som särskilda domstolar
gör sig uppenbarligen gällande även med avseende på miljödomstolama.
Dessa måste således bli att betrakta som särskilda domstolar, vilket bl.a.
innebär att en talan som borde ha väckts vid miljödomstol men som
väckts vid tingsrätt skall avvisas utan foruminvändning - i vart fall om
inte tingsrätten tillika är miljödomstol - och att högre rätt har att själv-
mant beakta forumfrågan.

Miljööverdomstolen avses bli slutinstans i de mål som i första instans
har prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet och skall därvid
tillämpa förvaltningsprocesslagen. Det måste likväl enligt Lagrådet anses
uppenbart att Miljööverdomstolen aldrig kan betraktas som förvaltnings-
domstol. Fråga om resning i ett mål eller ärende som avgjorts av Mil-
jööverdomstolen ankommer således alltid på Högsta domstolen.

Regeringen delar Lagrådets uppfattning i dessa frågor.

2 § Miljödomstol prövar som första instans mål om

1. miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 §
första stycket,

2. vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom verk-
samheter som avser markawattning vilka verksamheter skall prövas av
länsstyrelsen,

3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda bestäm-
melser om vattenverksamhet har överlämnats från länsstyrelsen eller
anmälts av fastighetsbildningmyndighet,

4. ersättning för skada och intrång enligt 28 kap. 2—5

5. ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna enligt denna
balk och vid vattenverksamhet, om inte annat har särskilt föreskrivits,

6. ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap. samt talan om
förbud eller försiktighetsmått enligt 32 kap. 12 §,

7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 10 kap. 6 och
7 ££ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som förelagts med stöd av balken efter särskild
framställan av den myndighet som har förelagt vitet. Har vitet förelagts i
förfarandet gäller 6 § andra stycket lagen (1985:206) om viten.

Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte
annat är föreskrivet, efter överklagande länsstyrelsens och andra statliga
myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har medde-
lats med stöd av balken samt enligt lagen (0000) med särskilda bestäm-
melser om vattenverksamhet. Att miljödomstol efter överklagande prövar
kronofogdemyndighets beslut om handräckning framgår av 26 kap. 17 §
andra stycket.

I paragrafens första stycke anges de måltyper som miljödomstolen skall
pröva som första instans. Vid miljödomstolen som första instans kommer
således att prövas mål som i dag motsvaras av mål om miljöfarlig verk-
226

Prop. 1997/98:45

samhet (A-listan), vattenmål, olika typer av ersättningsmål, mål om
förbudstalan och mål om utdömande av vite. Paragrafens femte punkt har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafens andra stycke kommer flertalet av de beslut som
myndigheter fattar med stöd av balken, eller föreskrifter meddelade med
stöd av balken, att kunna överklagas till en miljödomstol.

3 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även
på miljödomstolar och Miljööverdomstolen samt vid Högsta domstolens
prövning av mål som avses i denna balk, om inte annat följer av balken
eller annan lag. Vid handläggningen av ärenden tillämpas lagen
(1996:242) om domstolsärenden.

När miljödomstolen prövar frågor om utdömande av vite efter särskild
talan, skall målet i den delen handläggas enligt reglerna i rättegångsbal-
ken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet.

Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas i
miljödomstolarna i dit överklagade mål samt vid överklagande av såda-
na mål till Miljööverdomstolen, om inte annat följer av denna balk eller
annan lag. När en ideell förening med stöd av 16 kap. 13 § överklagar ett
beslut eller dom, skall dock inte 7 a § förvaltningsprocesslagen tilläm-
pas.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Det har dock lagts till en hänvisning till ärendelagen.

I de mål där miljödomstol är första instans skall enligt första och andra
stycket rättegångsbalkens tvistemålsregler komplettera miljöbalkens
processuella bestämmelser utom i mål om utdömande av vite där reglerna
om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet till-
lämpas. Eftersom prövningen enligt miljöbalken kan avse frågor av såväl
dispositiv som indispositiv natur kan rättegångsbalkens regler i båda
dessa avseenden bli tillämpliga. Mål om miljöfarlig verksamhet och
vattenverksamhet (ansökningsmål) som skall prövas av miljödomstol i
första instans har dock erhållit en omfattande reglering i miljöbalken
(21—22 kap.). Det är således främst i mål som rör frågor om skadestånd
eller andra enskilda anspråk som rättegångsbalken tillämpas. Vid hand-
läggningen av ärenden tillämpas ärendelagen. Exempel på ärenden som i
dag handläggs av vattendomstol är ärenden om ersättning ur bygdemedel,
se förordning (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291),
m.m. Som har konstaterats vid 1 § i detta kapitel ankommer det alltid på
Högsta domstolen att pröva frågor om resning i mål som har avgjorts av
Miljööverdomstolen. Med Lagrådets förtydligande av förevarande para-
grafs första stycke blir det klart att Högsta domstolen vid prövning av en
sådan resningsfråga har att tillämpa de för tvistemål gällande reglerna i
rättegångsbalken oberoende av om Miljööverdomstolen för sin del har
tillämpat förvaltningsprocesslagen i målet. Detsamma gäller vid klagan
över domvilla. Till följd av hänvisningen till tvistemålsreglema i första
stycket kommer även 58 kap. 4 § första stycket, 10 a § första stycket och
13 § samt 59 kap. 2 § första stycket och 5 § första stycket rättegångsbal-
ken att bli tillämpliga på extraordinära rättsmedel, vilket innebär att det,
227

Prop. 1997/98:45

om annat inte har föreskrivits, ankommer på Miljööverdomstolen att
pröva frågor om resning och domvilla, om domen eller beslutet har med-
delats av förvaltningsmyndighet eller miljödomstol, samt frågor om
återställande av försutten tid för fullföljd av talan i miljödomstol eller
Miljööverdomstolen. I samtliga dessa fall gäller vidare att rättegångsbal-
kens regler för tvistemål skall tillämpas oberoende av om målets hand-
läggning, vid överklagande i ordinär ordning, skulle ha följt reglerna i
förvaltningsprocesslagen

Andra stycket har lagts till efter synpunkter i remissyttrandena. Skälet
är att tingsrätterna i övriga fall då vite döms ut tillämpar dessa brottmåls-
reglema.

I de mål som har prövats av förvaltningsmyndigheter och kommunala
nämnder skall miljödomstolen enligt tredje stycket tillämpa det något
friare och enklare förfarandet i förvaltningsprocesslagen, om inte särskild
reglering skett i miljöbalken eller annan författning. Den särskilda regle-
ring som behövs för dessa måls del är inte alls så omfattande som för
ansökningsmålens del. Det är i huvudsak för länsstyrelsens prövning av
ärenden om miljöfarlig verksamhet som särskilda bestämmelser behövs
(19 kap.). I styckets sista mening anges att förvaltningsprocesslagens
bestämmelse om obligatorisk tvåpartsprocess inte skall gälla när en ideell
förening överklagar. När sådana föreningar överklagar blir den enskilde
vars åtgärder ifrågasätts den ideella föreningens motpart.

Miljödomstol

4 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren
domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Ytter-
ligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen.

Miljöråd skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och
erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöterna skall ha
erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Natur-
vårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets beskaffenhet
om den andre sakkunnige ledamoten skall ha erfarenhet av industriell
eller kommunal verksamhet.

I paragrafen anges miljödomstolens sammansättning.

De två sakkunniga ledamöterna, som inte är fast knutna till miljö-
domstolen, skall beroende på målens karaktär ha sakkunskap och erfa-
renhet från olika verksamhetsfält. Detta utvecklas i avsnitt 4.22.

Kravet på erfarenhet av miljöfrågor i andra stycket inkluderar vatten-
frågor.

5 f Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med
ordföranden och ett miljöråd vid handläggning som inte sker vid huvud-
förhandling. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som avses i
1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken. Avgörs sådana
mål i sak utan huvudförhandling skall dock den sammansättning som
anges i 4 § gälla, om inte rätten finner att det är tillräckligt med ordför-

228

Prop. 1997/98:45

anden och ett miljöråd och parterna samtycker till det eller målet är av Prop. 1997/98:45
enkel beskaffenhet.

I mål som avses i 3 § tredje stycket skall miljödomstolen bestå av ord-
föranden och ett miljöråd. Vid avgörande i sak av tillståndsfrågor skall
miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

Paragrafens första stycke första mening innehåller regler om när miljö-
domstol som första instans är domför med ordföranden och ett miljöråd.
Ordföranden och ett miljöråd får således avskriva eller avvisa mål om
handläggningen inte sker vid huvudförhandling. Rättegångsbalkens
bestämmelser om huvudförhandling i förenklad form, dvs. när rätten
finner det tillräckligt med en domare och parterna samtyckt till det samt
när målet är av enkel beskaffenhet är tillämpliga. Dock skall alltid ett
miljöråd delta. Till skillnad från vad som gäller enligt rättegångsbalken
är det enligt miljöbalkens regler dock tillåtet med starkare sammansätt-
ning vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling och i förenk-
lad form. Att tredskodom inte får meddelas framgår av 22 kap. 11 §
ljärde stycket och 22 kap. 16 § femte stycket.

I paragrafens första styckes tredje mening anges det att samman-
sättningen är densamma då mål avgörs på handlingarna som då mål
avgörs efter huvudförhandling. Bestämmelsen är nödvändig eftersom mål
under vissa förutsättningar som anges i 22 kap. 16 § kan avgöras på
handlingarna.

I mål som avgörs efter överklagande av förvaltningsmyndigheters och
kommunala nämnders beslut gäller att miljödomstolen normalt skall
bestå av ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande av tillståndsfråga
skall dock domstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser
ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt förordnar sakkunni-
ga ledamöter i miljödomstol.

På samma sätt som gäller för fastighetsdomstolarna och vattendomsto-
larna i dag är det regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer som utser ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt
förordnar sakkunniga ledamöter i miljödomstol.

För tjänstgöring i miljödomstol bör särskild vikt läggas vid att lagfarna
domare, miljöråd och de sakkunniga har gedigna kunskaper inom miljö-
rättens område.

7 £ Regeringen bestämmer miljödomstolarnas domsområden.

I paragrafen bemyndigas regeringen att bestämma miljödomstolamas
domsområden.

8 § Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet,
vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet prövas av den
miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har
bedrivits eller skall bedrivas.

229

Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 28 kap. 2—5 §§ och
vid ingripande av det allmänna enligt denna balk prövas av den miljö-
domstol inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har inträffat
eller kommer att inträffa.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. prövas av den miljö-
domstol inom vars område den skadegörande verksamheten i huvudsak
bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att bedriva en
verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 32 kap. 3 § kan
begära prövning av ersättningsfrågan vid den miljödomstol inom vars
område verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den inbördes behörigheten mel-
lan miljödomstolama. Andra stycket har utformats i enlighet med Lagrå-
dets förslag.

9 § Ärenden som överklagas från en myndighet till miljödomstolen prö-
vas av den miljödomstol inom vars område myndigheten som först har
prövat ärendet är belägen.

Vid gemensam handläggning av mål är den domstol som är behörig att
handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.

Frågor om miljödomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som
avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av
högre rätt.

Paragrafens första stycke innebär att i de fall ärendet prövats av två för-
valtningsmyndigheter skall den miljödomstol vara behörig inom vars
område det första beslutet har meddelats. Detta överensstämmer med vad
som gäller enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar, se prop. 1993/94:133 s. 55. Ett exempel som kan belysa det
sagda är att Länsstyrelsen i Kronobergs län prövar ett ärende som sedan
överprövas av Naturvårdsverket. Avgörande för vilken miljödomstol som
har att pröva ärendet är då vilken domstol som har Kronobergs län inom
domsområdet. Eftersom de flesta centrala ämbetsverk ligger i Stock-
holmsområdet skulle annars en centralisering ske till den miljödomstol
som har Stockholm inom domsområdet.

Regeringen skall enligt 7 § bestämma miljödomstolamas domsområ-
den. Det är sannolikt inte möjligt att bestämma domsområdena så att
exakt överensstämmelse mellan domsområdenas indelning för vatten-
verksamheter och länsgränsema kommer att råda. Bl.a. därför behövs den
regel som anges i andra stycket denna paragraf.

I paragrafens tredje stycke anges det att miljödomstolamas inbördes
behörighet inte får prövas i högre rätt utom i fall som avses i 10 kap. 20 §
andra stycket rättegångsbalken. Högsta domstolen kan således på ansö-
kan av part hänvisa målet till behörig miljödomstol under förutsättning
att flera domstolar genom lagakraftvunna beslut har förklarats obehöriga.

10 § Vid omröstning skall först lagfarna domare säga sin mening, där-
efter miljöråden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden har

Prop. 1997/98:45

230

utslagsröst utom i mål om utdömande av vite där den lindrigaste me-
ningen skall gälla.

Paragrafen innehåller en från rättegångsbalken avvikande regel i fråga
om i vilken ordning omröstning skall ske. Regeln överensstämmer med
vad som i dag gäller for fastighetsmål och vattenmål. Vid lika röstetal
skall ordförandens mening gälla utom i mål om utdömande av viten.

Miljööverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol
skall det, förutom lagfarna domare, finnas miljöråd. Dessa skall ha
teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utnämner
eller anställer miljöråd.

Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre
skall vara lagfarna. Om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder
sedan huvudförhandling har påbörjats är rätten ändå domför. Fler än
fem ledamöter får inte delta.

Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall Miljööverdom-
stolen bestå av tre lagfarna domare. Ett miljöråd får dock ingå i rätten i
stället för en av de lagfarna ledamöterna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om Miljööverdomstolens samman-
sättning.

I paragrafens andra stycke anges vad som gäller om Miljööverdom-
stolens domförhet. 1 enlighet med vad regeringen föreslår i prop.
1996/97:133 kan en påbörjad huvudförhandling fortsätta även om en av
de lagfarna ledamöterna får förhinder sedan förhandlingen har påbörjats.

I tredje stycket som utformats i enlighet med Lagrådets förslag anges
den sammansättning som Miljööverdomstolen skall ha vid behandlingen
av frågor om prövningstillstånd.

För tjänstgöring i Miljööverdomstolen bör särskild vikt läggas vid att
lagfarna domare och miljöråd har gedigna kunskaper inom miljörättens
område.

5.1.21 21 kap. Mål i miljödomstol

1 § Ansökningsmål är mål

1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som avses i 9 kap. 6 § som
inte skall prövas av en länsstyrelse eller en kommun enligt vad som före-
skrivits med stöd av 9 kap. 8 §,

2. om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § som inte skall
prövas av en länsstyrelse,

3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller
lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmel-

Prop. 1997/98:45

231

ser om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller åtgärderna
inte avser en markawattning som skall prövas av en länsstyrelse,

4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller
tillståndsprövning enligt 11 kap. 22 §,

5. om förlängning enligt 24 kap. 2 § andra stycket av genomförande-
tiden eller den tid inom vilken verksamheten skall ha satts igång,

6. om återkallelse eller förbud mot fortsatt verksamhet enligt 24 kap.

7. om omprövning enligt 24 kap. 5—9 §§ samt enligt 7 kap. 13—15 §§
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

8. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vat-
tenverksamhet.

Gäller ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och
kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får miljödom-
stolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas
enligt vad som enligt 7 kap. lagen (0000) med vissa bestämmelser om
vattenverksamhet gäller för stämningsmål.

1 paragrafens första stycke räknas upp de mål som är att anse som ansök-
ningsmål. Det handlar om mål som prövas av miljödomstolen som första
instans. Avgörande för om ett mål är att anse som ansökningsmål eller
inte är om domstolens avgörande skall ha rättskraft även mot tredje man.
Det är då inte fråga om någon egentlig tvist mellan parter utan ansökan
och dess konsekvenser drabbar en mera obestämd krets av personer.
Enligt 24 kap. 1 § skall dock tillstånd som länsstyrelse eller kommun
meddelat med stöd av 9 kap. 8 § också ha rättskraft mot tredje man.
Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 13 § vattenlagen.

Mål om miljöfarlig verksamhet på den s.k. A-listan är enligt första
punkten ansökningsmål.

Ansökningsmål är enligt andra punkten bl.a. mål om tillstånd till mar-
kavvattning som inte skall prövas av länsstyrelsen. Med detta avses mål
som kommit under miljödomstolens prövning efter antingen överläm-
nande från länsstyrelsen enligt 7 kap. 19 § förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet eller anmälan av fastighets-
bildningsmyndighet enligt 7 kap. 20 § samma lag. Såvitt avser de över-
lämnade målen skall vissa bestämmelser i balken om handläggningen av
ansökningsmål inte tillämpas. Detta gäller sådana bestämmelser som
reglerar förfarandets inledningsskede och som ersätts av motsvarande
bestämmelser för länsstyrelsen. Fjärde punkten har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag.

Enligt pargrafens andra stycke är det i angivna fall möjligt att tillämpa
det enklare förfarandet i stämningsmål. Rättskraften blir då begränsad till
att omfatta de berörda sakägarna varför sökandens medgivande krävs.

2 § Talan i mål som inte enligt 1 § är ansökningsmål väcks genom ansö-
kan om stämning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Beträffande vissa
stämningsmål finns föreskrifter i 7 kap. lagen (0000) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet. Att vissa mål handläggs enligt förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291) framgår av 20 kap. 3 § tredje stycket.

Prop. 1997/98:45

232

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Huvudregeln
är att talan i mål som inte är ansökningsmål skall väckas genom ansökan
om stämning. I fråga om vissa stämningsmål som avser vattenverksam-
het, finns föreskrifter i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverk-
samhet. Övriga stämningsmål - det gäller främst miljöskademål och
brottmål - skall handläggas enligt rättegångsbalken.

5 f Även i annat fall än som avses i 14 kap. 1—7 rättegångsbalken får
mål eller ärende enligt denna balk handläggas i en och samma rätte-
gång, om de har samma sökande och avser samma verksamhet eller
verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol
prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant
ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats
av en länsstyrelse eller kommun. Om ett ärende som prövats av en för-
valtningsmyndighet eller kommun handläggs gemensamt med ansök-
ningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § tredje stycket om till-
lämpningen av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

En miljödomstol får vid handläggningen av ett mål eller ärende som
sägs i första stycket förbehålla sig prövningen av ett annat sådant ärende
som handläggs vid en länsstyrelse eller kommun.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen gör det möjligt att handlägga mål och ärenden som rent
faktiskt hör ihop i ett sammanhang. Är samma rättegångsform tillämplig
gäller 14 kap. 1—7 §§ rättegångsbalken. Enligt första stycket kan även
mål som miljödomstolen skall pröva som andra instans sammanläggas
med ett mål som domstolen skall pröva i första instans.

Tillstånd till exempelvis ett vattenverksamhet och en miljöfarlig verk-
samhet skall således kunna handläggas i en rättegång. Ett exempel som
kan anföras är att en sökande ur en å tar en stor mängd vatten och sedan
släpper ut förorenat fabrikationsvatten i samma å. Uttaget av vatten är att
bedöma som en vattenverksamhet och utsläppet som en miljöfarlig verk-
samhet. 1 dag krävs det därför två beslut. Ett enligt vattenlagen och ett
enligt miljöskyddslagen. I framtiden kan prövning i en rättegång ske i
miljödomstolen. Detta även om den miljöfarliga verksamheten skulle
kunna ha prövats av länsstyrelsen i första instans. Ett annat exempel är
prövningen av Öresundsbron. Den har prövats av såväl Koncessions-
nämnden för miljöskydd som av vattendomstolen (i tillåtlighetsfrågan av
regeringen). Sådana slags ärenden kan med stöd av denna paragraf prö-
vas i ett sammanhang av en regional miljödomstol, sedan tillåtlighetsfrå-
gan prövats av regeringen. Ytterligare ett exempel är att ersättning för
skador i samband med tillträde som prövas enligt 28 kap. kan handläggas
i en rättegång tillsammans med tillstånd om verksamhet i vatten eller
miljöfarlig verksamhet. Att förena mål förutsätter att fördelarna övervä-
ger nackdelarna med gemensam handläggning. Vid bedömningen skall
naturligtvis även parternas intressen beaktas.

Paragrafens andra stycke gör det möjligt för domstolen att på eget ini-
tiativ ta till sig ett ärende hos en länsstyrelse eller en kommun om ärendet

233

Prop. 1997/98:45

bör handläggas tillsammans med ett mål eller ärende som handläggs av
domstolen. Den lägre instansen är skyldig att på begäran överlämna
ärendet till domstolen.

4 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om skyldighet för den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är frågan om tillstånd
till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den
under prövning innan miljödomstolen har avgjort målet, får miljödom-
stolen inte avgöra målet förrän tillståndsfrågan har prövats.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets forslag. En talan om
förbud eller försiktighetsmått kan inte riktas mot någon som har tillstånd,
se 32 kap. 12 §. En talan om tillstånd till verksamheten måste därför
prövas före eller senast i samband med en talan om förbud eller försik-
tighetsmått. Miljödomstolen kan således allt efter omständigheterna
vilandeförklara förbudstalan, se 32 kap. 5 § rättegångsbalken, eller för-
ordna att den skall handläggas gemensamt med tillståndsfrågan, jfr. 3 §
detta kapitel.

5 § Har en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § första stycket för-
bjudit miljöfarlig verksamhet eller beslutat att den som bedriver eller
avser att bedriva sådan verksamhet skall vidta försiktighetsmått och
begärs tillstånd enligt denna balk, kan miljödomstolen, om sökanden
ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att tillsynsmyndighe-
tens beslut inte får verkställas förrän tillståndsfrågan har avgjorts eller
domstolen föreskriver något annat.

I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Sä-
kerheten skall prövas av domstolen och förvaras av länsstyrelsen.

Enligt paragrafen finns det möjlighet för miljödomstolen att inhibera
tillsynsmyndigheters beslut av i paragrafen angivet slag om verksam-
hetsutövaren söker tillstånd och ställer säkerhet.

6 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som be-
handlas i denna balk, får frågan om målet är sådant att det skall tas upp
av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan myndig-
het än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till
det,

2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet
eller om fastighetsindelningen,

3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild
ordning har föreskrivits i denna balk, eller

4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Paragrafen innehåller i punkterna 2-4 bestämmelser som avviker från
motsvarande paragraf i rättegångsbalken (10 kap. 19 §). Paragrafen har
en motsvarighet i 13 kap. 18 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45

234

7 £ Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan
tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §, skall miljödomstolen
med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Det-
samma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 §
eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt
17 kap. 3 §.

Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat
allmänt intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall
domstolen med eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsamma
gäller, om Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning skall
överlämnas till regeringen. År det fråga om en statlig myndighets beslut
som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk
eller Försvarets radioanstalt skall domstolen alltid med eget yttrande
överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om när domstolen
skall överlämna mål till regeringen för prövning av tillåtligheten. Dom-
stolen skall istället för att meddela dom avge ett eget yttrande till rege-
ringen. Yttrandet, som skall avges efter huvudförhandling, kommer i
detta skede istället för domen och skall därför avse samtliga de omstän-
digheter som har betydelse för tillåtlighetsfrågan. Efter det att regeringen
prövat tillåtligheten skall domstolen pröva de frågor som återstår, bl.a.
vilka ytterligare villkor som skall gälla för verksamheten.

Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med Lagrådets för-
slag. Det är endast mål där miljöintresset står mot annat allmänt intresse
som skall överlämnas. Utgångspunkten bör vara att bedömningen av
ärendet verkligen kräver ett ställningstagande från regeringens sida. Här
har både miljödomstolen och Naturvårdsverket en grannlaga och viktig
uppgift. Ett exempel är att miljöskyddskrav ställs mot vittgående arbets-
marknadspolitiska effekter. Ett annat exempel kan vara frågan om strand-
skyddsdispens inom ett område som har riksintresse. Detta är endast
exempel och det kan naturligtvis uppkomma även andra frågor som
lämpligen bör prövas av regeringen. Frågor som rör försvaret är allmänt
av denna natur. De skall därför alltid överlämnas till regeringens avgö-
rande. I dessa fall avgörs ärendena av regeringen och de skall inte till
någon del prövas av miljödomstolen. Yttrandet skall på motsvarande sätt
som angetts för tillåtlighetsfrågan omfatta alla de omständigheter som är
av betydelse för frågan om tillstånd skall lämnas.

5.1.22 22 kap. Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall inne-
hålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för
att bedöma verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning,

2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det
samråd som skett enligt 6 kap. 4—6 §§,

Prop. 1997/98:45

235

3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsyns-
reglerna i 2 kap. iakttas,

4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som be-
hövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten, och

5. förslag till hur verksamheten skall kontrolleras.

I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande

1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten
eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda
innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sak-
ägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med
sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en ansökan i ansökningsmål
skall innehålla.

I första stycket första punkten anges det att verksamheten skall beskri-
vas så att dess beskaffenhet och omfattning kan bedömas.

Enligt första stycket andra punkten skall det i ansökan dessutom ingå
en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. Det framgår av 6 kap. 3 §
vad syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är och av 7 § vad en
sådan skall innehålla.

Vid betydande miljöpåverkan skall ett utökat samråd ske med berörda
myndigheter, kommuner, organisationer och allmänhet (6 kap. 5 §).
Sökanden skall i ansökan redogöra för samrådet, både vad som fram-
kommit vid det tidigare samrådet enligt 6 kap. 4 § och vid det utökade
samrådet enligt 6 kap. 5 §. Det är sökanden och ingen annan som har det
fulla ansvaret för vad miljökonsekvensbeskrivningen innehåller. Är något
oriktigt eller har något utelämnats har sökanden att ta konsekvenserna av
detta. En konsekvens kan bli straffpåföljd enligt 29 kap. 5 §. En annan är
att ansökan avslås.

I första stycket tredje punkten anges det att ansökan skall innehålla de
uppgifter som behövs för att en miljödomstol skall kunna bedöma och i
målet pröva om de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. kommer att iakttas
av sökanden. Detta betyder bl.a. att uppgifter skall lämnas om energi,
råvaror och andra ämnen som skall användas för att det skall bli möjligt
att bedöma att hushållning med energi och råvaror iakttas. Kretslopps-
principen skall också iakttas. Det skall således lämnas uppgifter om
insatser av kemikalier, om återvinning och återanvändning samt avfalls-
hantering och att produktvalsprincipen har uppfyllts.

Enligt första stycket fjärde och femte punkterna räcker det inte med
uppgifter utan sökanden skall också komma med förslag till skyddsåt-
gärder och andra försiktighetsmått samt till hur kontrollen av verksam-
heten skall ske.

Tilläggen för vattenverksamhet i andra och tredje styckena överens-
stämmer med gällande rätt. Uppgifterna enligt andra och tredje styckena

Prop. 1997/98:45

236

behövs för skaderegleringen som normalt skall ske i samband med till- Prop. 1997/98:45
ståndet till en vattenverksamhet.

2 f Ansökningshandlingarna skall ges in i det antal exemplar som miljö-
domstolen finner behövligt.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar
eller finner miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden
inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på
sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte
kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens möjlighet att fa till
stånd behövliga kompletteringar av ansökan eller att vid väsentlig brist i
densamma avvisa den. Beträffande miljökonsekvensbeskrivningen har
detta kommenterats under 6 kap. 9 §.

3 f Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfärda
kungörelse. Kungörelsen skall innehålla

1. en kortfattad redogörelse för ansökan och i mål om vattenverksam-
het uppgift om de fastigheter som kan beröras,

2. en upplysning om innehållet i 7, 10 och 19 §§,

3. sista tidpunkt för synpunkter enligt 10 §,

4. ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet
till parterna skall införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och
att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den
som förvarar akten, och

5. namn och adress på aktförvararen.

Miljödomstolen skall förordna en eller flera personer att förvara ett
exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).

Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av kungö-
relsen skall i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare som
har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökan berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter,
behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda del-
ägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall
en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

I paragrafen anges att en kungörelse skall utfärdas om den ansökta verk-
samheten. Miljökonsekvensbeskrivningen är en del av ansökan och upp-
gift om den skall tas med, vilket framgår av 6 kap. 8 §. Kungörelse är
obligatorisk om inte målet skall handläggas som stämningsmål enligt
21 kap. 1 § andra stycket. I paragrafen anges dessutom vad paragrafen
skall innehålla.

4 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och Fiskeriverket. Om det
kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt in-

237

tresse inte berörs av verksamheten, behöver ansökningshandlingarna
dock inte sändas över.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter
vars verksamhet kan beröras av ansökan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om till vilka myndigheter och kom-
muner som kungörelsen och ansökningshandlingarna skall sändas till.
Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelsen och kommun kan inta
ställning av part i målet, se 6 §. Vilka övriga myndigheter som ansökan
skall sändas till far bedömas från fall till fall.

5 § Kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd ka-
nal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller
flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökan berört vattenförbund samt styrelsen
eller någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag
eller motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med
ansökan avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhanda-
hålls, när det är fråga om en ansökan enligt 7 kap. 1 § andra stycket 3
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt
21 kap. 1 § första stycket 6 eller 7 miljöbalken.

För att säkerställa att de i paragrafen uppräknade subjekten får del av
kungörelsen föreskrivs att denna skall delges med dem.

6 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det
behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen.

En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeriverket skall, om handlingar sänts till verket enligt 4 §, yttra sig
om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna
fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för
fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen,
skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om
sakkunnigutredning enligt 12 §.

I första och andra stycket finns bestämmelser om vem som företräder
allmänna intressen och således intar partsställning beträffande sådana
intressen. I rätten att föra talan i målet innefattas givetvis rätt att överkla-
ga miljödomstolens domar och beslut. Naturvårdsverket, Kammarkolle-
giet, länsstyrelserna och kommunerna är företrädare för miljöintressen
och andra allmänna intressen. En kommun företräder enligt andra stycket
238

Prop. 1997/98:45

allmänna intressen inom kommunen. Här bör erinras om att myndighe-
ternas agerande är föranlett av en ansökan om prövning och därmed
också får anses som ett led i prövningssystemet enligt miljöbalken.

När det gäller vem som bör agera i olika frågor bör vägledande kunna
vara att Kammarkollegiets kompetens i vattenfrågor bör utnyttjas. Natur-
vårdsverket bör ha en aktiv och central roll och framöver agera i princi-
piellt viktiga frågor eller frågor som är av omfattande natur eller rör t.ex.
en hel näringsgren, allt i syfte att uppnå att verksamheten bedrivs i enlig-
het med miljöbalkens hänsynsregler och övriga regler för att bidra till
uppfyllelse av miljöbalkens mål. Myndigheternas roller utvecklas i
avsnitt 4.22.2.

Tredje stycket handlar om Fiskeristyrelsens medverkan. Styrelsen är
inte part.

7 £ Ägare av fastigheter som berörs av en ansökan i ett mål om vatten-
verksamhet skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut, nytt-
janderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten.
Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund av detta skada för
sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsägares uppgiftsskyldig-
het och överenstämmer med gällande rätt i vattenmål, 13 kap. 26 § vat-
tenlagen. Giltigt skäl att slippa uppgiftsskyldigheten kan vara att fastig-
hetsägaren, utan egen skuld, saknar vetskap om någon rättighetshavare.
Någon skadeståndsskyldighet kan inte heller komma i fråga om rättig-
hetsinnehavaren vet om ansökningen. Rättighetsinnehavaren kan ju då
bevaka sin rätt.

8 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för miljö-
domstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har sakägaren
inte fört talan i målet, skall sakägaren på lämpligt sätt ges tillfälle att
yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

Tidigare inte kända sakägare skall ges tillfälle att yttra sig, förutsatt att
handläggningen av målet inte uppehålls.

9 § Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den i målet av-
sedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten
med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess
den lagligen vinns från innehavaren.

En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre
ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som
är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit
meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden
eller kallelser till den nye ägaren.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 28 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45

239

Paragrafens första stycke innebär att om fler än en har äganderättsan- Prop. 1997/98:45
språk på en fastighet så blir besittningen avgörande för vem som har rätt
att företräda fastigheten i målet.

Innebörden av andra stycket är att överenskommelser och process-
handlingar som är bindande för ägaren när de ingås eller vidtas binder
även ny ägare.

10 § Synpunkter på ansökan skall lämnas skriftligen och ges in i tre
exemplar till miljödomstolen inom den tid som domstolen har bestämt.
Ett exemplar skall sändas till den sökande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om synpunkter på ansökan.

Regeringen anser i likhet med Koncessionsnämnden för miljöskydd att
någon kortaste tid för när skriften skall ges in inte bör anges i paragrafen.
Domstolen bör anförtros uppgiften att bestämma tiden.

11 § Den fortsatta förberedelsen av målet kan vara skriftlig eller munt-
lig-

Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i må-
let får den inriktning och omfattning som krävs.

Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och
vilka parter som skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges
parterna eller kungöras i ortstidning.

Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parter-
na får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för
skrifternas innehåll.

Paragrafens första stycke innebär att miljödomstolen är friare i valet
mellan skriftlig eller muntlig förberedelse än den skulle ha varit om
rättegångsbalken hade tillämpats i detta avseende.

Enligt andra stycket skall miljödomstolen bedriva en aktiv materiell
processledning. Detta hänger samman med att domstolen har full utred-
ningsskyldighet.

Miljödomstolen bestämmer också enligt tredje stycket vad den muntli-
ga förberedelsen skall avse och vilka parter som skall inställa sig vid
denna. Detta kan spara tid och pengar genom att domstolen kan behandla
delar av målet som angår endast någon eller några av sakägarna för sig.
Domstolen slipper t.ex. att kalla samtliga sakägare till en förhandling
som endast angår ersättningen till någon eller några av sakägarna.

Enligt ljärde stycket får tredskodom inte meddelas. I dispositiva frågor
i övrigt är dock rättegångsbalken tillämplig på förberedelsen. Detta inne-
bär bl.a. att medgivande binder part och att förlikningar kan ingås.

12 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning
eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller ftera sakkunniga
att efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan un-
dersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn
till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen, skall dom-

240

stolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för undersök-
ningen.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 32 § vattenlagen och 14 § fjärde
stycket miljöskyddslagen.

I förhållande till rättegångsbalkens regler om sakkunnig behövs det i
mål med miljöanknytning utökade möjligheter att anlita sakkunniga. Det
finns exempelvis ofta behov av detta i fiskefrågor. Paragrafen komplette-
rar således rättegångsbalkens bestämmelser i 40 kap. om sakkunnig.

13 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall
på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid
undersökningen skall protokoll föras.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 33 § vattenlagen och i 14 §
tredje stycket miljöskyddslagen.

Paragrafen innebär att någon eller några av domstolens ledamöter kan
fa i uppgift att göra undersökning på platsen. Det kan ibland vara av
värde att t.ex. miljörådet far göra undersökningar på platsen för att bättre
kunna bedöma de tekniska frågorna. Paragrafen möjliggör detta.

14 § På begäran av sökanden får miljödomstolen utan huvudför-
handling besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska
skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen
avgörs. Som villkor gäller att den sökande hos länsstyrelsen ställer sä-
kerhet för den ersättning som den sökande kan bli skyldig att betala på
grund av åtgärderna. 1 fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena för-
anleder det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om provisoriska skadeförebyggande
åtgärder. Bestämmelserna behövs eftersom det kan brådska med sådana
åtgärder.

Genom paragrafen bereds en sökande t.ex. möjlighet att vidta proviso-
riska skyddsåtgärder på annans mark innan frågan om sådana är i sin
helhet klart för avgörande.

15 § Framgår det av ett utlåtande enligt 12 § eller på annat sätt att den
sökta verksamheten berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen
enligt 3 §, skall miljödomstolen med tillämpning av den paragrafen ge
ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter
tillfälle att yttra sig.

Om det är lämpligare får miljödomstolen kalla sakägarna till huvud-
förhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudför-
handlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av
stämning i tvistemål.

Prop. 1997/98:45

241

16 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

Om det tillkommer fastigheter som inte angivits i kungörelsen skall
miljödomstolen antingen utfärda ny kungörelse beträffande dessa fastig-
heter eller delge de nya sakägarna kallelse till huvudförhandling i målet.

16 § När målet är klart för huvudförhandling skall miljödomstolen be-
stämma tid och plats för den.

Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling, behöver sådan
förhandling inte hållas. Om parterna begär det skall den dock hållas. Att
målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna skall anges i
kungörelsen. I frågor som avses i 26 § andra stycket behöver inte hu-
vudförhandling hållas. Detsamma gäller i fall som avses i 42 kap. 18 §
första stycket 1, 3 och 4 rättegångsbalken.

Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas
parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om an-
ledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor
som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,
skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges.

Huvudförhandling får hållas, även om en part uteblir från den.
Tredskodom får dock inte meddelas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om huvudförhandling.

Andra stycket gör det möjligt att avgöra mål på handlingarna. Detta
kan bli aktuellt t.ex i mål och ärenden om omprövning av villkor för
tillstånd. Om målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna
skall detta anges i kungörelsen. Sakägare bör fa denna upplysning för att
de inte skall göra rättsförluster genom att tro att de kommer att fa chan-
sen att framföra sina synpukter vid kommande förhandling.

Enligt femte stycket hindrar inte parts utevaro att målet avgörs efter
huvudförhandling. Tredskodom far dock inte meddelas. Detta innebär att
rätten far pröva målet på föreliggande utredning trots partens utevaro.
Rätten far alltså inte meddela dom mot part endast på den grunden att
parten uteblivit.

17 § Om miljödomstolen finner att ett mål kan utredas utan förbe-
redelse, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla till huvudförhand-
ling i målet. Då gäller 3-9 och 12-16 §§. Huvudförhandlingen får hållas
tidigast tre veckor efter det att kungörandet skedde.

Paragrafen innebär att enklare ansökningsmål kan avgöras utan förbere-
delse. Hela handläggningen sker istället vid huvudförhandlingen i målet.
Det finns en del enklare mål som lämpligen kan avgöras på detta sätt,
t.ex. mål om broar över vattendrag och bevattningsuttag. Att huvudför-
handling inte alltid behöver hållas framgår av 16 § andra stycket.

18 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

Paragrafen innebär till skillnad från rättegångsbalken att det normala är
att syn skall hållas. Detta är föranlett av att syn på platsen för verksam-
242

Prop. 1997/98:45

heten ofta kan ge nyttiga upplysningar om den tilltänkta verksamheten.
Vid t.ex. byggande i vatten är det svårt att fa en fullständig bild av den
tilltänkta verksamheten utan syn.

19 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller en åt-
gärd enligt 11 kap. 22 § och synpunkter i anledning av utlåtande om
verksamheten enligt 12 § skall framställas skriftligen eller muntligen
senast vid huvudförhandlingen. Miljödomstolen får avvisa senare fram-
ställda yrkanden och synpunkter, om de inte har föranletts av iakttagel-
ser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under
huvudförhandlingen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när yrkanden om ersättning till
följd av vattenverksamhet och synpunkter på sakkunnigutlåtande senast
skall vara framställda.

Huvudförhandlingen bör som regel vara avgörande för när yrkanden
och synpunkter senast skall vara framställda. Framställs ett yrkande först
efter det huvudförhandlingen avslutats kan domstolen därför avvisa det.

20 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon an-
nan ledamot kort redogöra för ansökan och de yrkanden som har fram-
ställts i målet. För utredning av frågor av teknisk art får parterna åbero-
pa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas innehåll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i samma
skick som det hade vid den tidigare handläggningens slut. Har de leda-
möter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte delta-
git i den tidigare handläggningen, skall dock målet tas upp till ny hu-
vudförhandling. Bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning
behöver inte tas upp på nytt om det kan antas vara utan betydelse att det
tas upp eller om det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olä-
genhet.

Paragrafen innehåller några från rättegångsbalken avvikande regler i
fråga om huvudförhandlingen.

Vid en huvudförhandling som följer rättegångsbalkens regler skall
normalt allt behandlas i detalj för att det skall fa läggas till grund för
domen. I större ansökningsmål enligt balken kan det skriftliga materialet
vara mycket omfattande. Att i detalj redogöra för allt material vid huvud-
förhandlingen i ett ansökningsmål skulle ta för lång tid.

Enligt paragrafens första stycke är det därför tillräckligt att parterna
åberopar skrifterna och att en mera översiktlig redogörelse sker av inne-
hållet i dem.

Andra stycket handlar om att skjuta upp huvudförhandlingar. Eventu-
ella kompletteringar i ansökningsmål tar ofta betydligt längre tid än
eventuella kompletteringar i mål enligt rättegångsbalken. Bevisomedel-
barhet är normalt inte av samma vikt i ett ansökningsmål som i ett mål
enligt rättegångsbalken. I paragrafen anges således att det är möjligt att
utan bestämd tidsbegränsning fortsätta en avbruten huvudförhandling i

Prop. 1997/98:45

243

ett ansökningsmål. En avbruten huvudförhandling bör, trots avsaknaden Prop. 1997/98:45
av tidsbegränsning, fortsätta så snart som möjligt.

21 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid
syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna
innehåller.

Domen skall meddelas så snart som möjligt med hänsyn till målets art
och omständigheterna i övrigt. Om det inte finns synnerliga skäl skall,
om huvudförhandling hållits, domen meddelas inom två månader efter
det att förhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att
underrätta parterna om innehållet i domen skall anses fullgjord genom
att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare
som har förordnats.

Paragrafens bestämmelser i första stycket avviker från rättegångsbalkens
bestämmelser i 17 kap. enligt vilka domen om huvudförhandling hållits
skall grundas på vad som förekommit vid denna. De avvikande bestäm-
melserna är nödvändiga eftersom materialet i ansökningsmål ofta består
av sakkunnigutredningar, kartor och ritningar som inte i detalj kan gås
igenom vid huvudförhandlingen.

På grund av målens omfattning behövs också ofta längre tid för doms
meddelande efter huvudförhandling än de två veckor som gäller enligt
rättegångsbalken. I andra stycket anges därför att domen skall meddelas
inom två månader efter huvudförhandling, om inte synnerliga skäl för
längre tid föreligger. Hålls inte huvudförhandling gäller rättegångsbal-
kens regler i 17 kap. 9 § fjärde stycket.

På grund av det ofta stora antalet sakägare kan underrättelse om inne-
hållet i domen enligt tredje stycket fullgöras genom att domen hålls
tillgänglig hos aktförvararen.

22 § När det på yrkande av någon part i ett mål om vattenverksamhet
anses att den ersättning som parten har rätt till bör sättas högre än vad
den sökande har föreslagit, får miljödomstolen även för andra parter
vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att
uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre
än vad den sökande har erbjudit i målet.

Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning
dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

Paragrafen, som överensstämmer med 13 kap. 44 § vattenlagen, ger
uttryck för den inom vattenrättsliga ersättningsrätten gällande likformig-
hetsprincipen. Paragrafen avviker från 5 kap. 25 § expropriationslagen
enligt vilken ersättning inte far bestämmas till högre belopp än den er-
sättningsberättigade begärt.

23 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket
expropriationslagen (1972:719), skall miljödomstolen uppskatta det

244

värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar Prop. 1997/98:45
fastighetens värde.

Paragrafen motsvarar närmast 13 kap. 45 § vattenlagen. Endast redaktio-
nella ändringar har gjorts.

Av 31 kap. 2 § samt 5 kap. 23 § expropriationslagen framgår att ersätt-
ning skall bestämmas för varje sakägare för sig. Av detta följer att dom-
stolen skall uppskatta såväl berörda fastigheters värde som värdet av
särskilda rättigheter som skadas. Självfallet skall beaktas att en särskild
rättighet kan minska en fastighets värde. Om någon särskild bestämmelse
inte fanns skulle emellertid länsstyrelsen bli tvungen att för tillämpning-
en av fördelningsregeln i 6 kap. 18 § tredje stycket expropriationslagen
göra en uppskattning av en fastighets värde utan belastning av särskilda
rättigheter som minskar fastighetens värde och som har sämre rätt än en
beviljad eller sökt inteckning i fastigheten. En sådan uppskattning bör
lämpligen göras av miljödomstolen.

24 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastig-
hetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt
dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighets-
bildning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 46 § vattenlagen. Ett beslut om inlösen har
fastighetsbildande verkan, varför karta skall upprättas på sätt som anges i
paragrafen.

25 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i
förekommande fall innehålla bestämmelser om

1. den tid som tillståndet skall gälla,

2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt,

3. tillsyn, besiktning och kontroll,

4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall ske,

5. skyldighet att betala avgifter,

6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan
eller andra olägenheter,

7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av
kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre
miljön,

8. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och åter-
användning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan
medföra olägenheter för den yttre miljön,

9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark,
vatten och andra naturresurser,

10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och stäl-
lande av säkerhet,

11. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får
framställas,

245

12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap. Prop. 1997/98:45
22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och

13. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges
den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst
tio år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall
ha skett skall anges.

Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor
av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller i första stycket en uppräkning som inte är uttöm-
mande. Uppräkningen är inte heller minimikrav på vad en dom i ett an-
sökningsmål skall innehålla. Den är snarare att se som någon form av
minneslista. Vad domen skall den innehålla i varje enskilt mål måste
anpassas till ansökan och de frågor som denna aktualiserar i det målet.

Enligt andra stycket skall tid inom vilken tillståndsgivna arbeten för
vattenverksamhet skall utföras anges i domen. I domen kan också anges
inom vilken tid som miljöfarlig verksamhet skall ha satts igång.

Följs inte tiderna så förfaller tillståndet enligt 24 kap. 2 §.

Särskilt vid miljöfarlig verksamhet kan det ibland vara svårt för dom-
stolen att fastställa villkoren i minsta detalj. Tredje stycket innehåller
därför en regel om att domstolen far överlämna åt tillsynsmyndigheten att
fastställa villkor av mindre betydelse.

26 § På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra
frågan om verksamhetens tillåtlighet om frågan inte enligt 17 kap. 1, 3
eller 4 § skall prövas av regeringen.

Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksam-
hetens snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom
meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att huvudför-
handling inte behöver hållas framgår av 16 § andra stycket.

Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt
skall vila till dess domen fått laga kraft.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen innehåller bestämmelser att tillåtlighetsfrågan kan avgöras
av miljödomstolen genom deldom. Detta kan jämföras med att regering-
en kan meddela avgörande om verksamhetens tillåtlighet enligt 17 kap. 1,
3 och 4 §§. Att tillåtlighetsfrågan kan avgöras genom deldom kan spara
tid och pengar. Detsamma gäller tillstånd till de brådskande arbeten som
behöver genomföras. De sistnämnda frågorna bör kunna avgöras utan
huvudförhandl ing.

27 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig
säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till verksamhe-

246

ten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till dess erfaren-
het har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, i fråga om ska-
da eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska
föreskrifter om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder. Om det är
nödvändigt för att motverka olägenheter, skall provisoriska föreskrifter
om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart som möjligt. Ersättning
får inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts proviso-
riskt.

Då målet har skjutits upp i en viss del, skall miljödomstolen som vill-
kor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk föreskriva
att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersätt-
ningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som inte
skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om slaget av säkerhet
gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som
omfattas av ett uppskovsbeslut.

Villkoren för en verksamhet enligt miljöbalken skall i regel fastställas i
samband med tillståndet. Ibland är dock verkningarna av en verksamhet
svåra att bedöma. För de miljöfarliga verksamheternas del kan det t.ex.
vara fråga om reningsteknik som är oprövad. Paragrafen innehåller såle-
des bestämmelser om uppskov. Uppskovsbeslut bör bara meddelas då ett
verkligt behov föreligger.

Andra stycket innehåller bestämmelser till skydd för sakägarna. Den
provisoriska ersättningen eller åtgärden skall bestämmas så att sakägarna
hålls skadeslösa i avvaktan på det slutliga beslutet i ersättningsfrågan.

Enligt tredje stycket far den slutliga ersättningen inte sättas till lägre
belopp än den provisoriska ersättningen.

28 § När det finns skäl till det, får miljödomstolen förordna att tillståndet
till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga
kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer
säkerhet för den ersättning som för en vattenverksamhet kan komma att
utgå, om domstolens dom ändras. I fråga om slaget av säkerhet gäller
2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har
meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att
betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen skall gå i verk-
ställighet som om den hade fått laga kraft.

Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra
stycket, får Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot
domen i övrigt prövas.

Paragrafens första stycke innehåller möjlighet för domstolen om den
finner skäl till det att meddela verkställighetsförordnande. Ett skäl till
verkställighetsförordnande kan vara att arbeten måste utföras före en
snabbt annalkande vinter.

Prop. 1997/98:45

247

Andra stycket innehåller en bestämmelse om omedelbar verkställighet
av beslut om skadeförebyggande åtgärder sedan tillstånd har meddelats.
Bestämmelsen omfattar uppskovsbeslut, andra fall då tillstånd redan
meddelats samt fall då godkännande har skett.

5.1.23 23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och Högsta dom-
stolen

Rättegången i Miljööverdomstolen

1 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet,
överklagas hos Miljööverdomstolen. Vid överklagande till Miljööver-
domstolen av en dom eller ett beslut av en miljödomstol i dit överklagat
mål krävs prövningstillstånd.

Krävs det prövningstillstånd i Miljööverdomstolen, skall miljödomsto-
lens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och innehållet i 34 a §
förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Paragrafen har med en redaktionell ändring utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.

I paragrafens första stycke uppställs krav på prövningstillstånd för att
domar och beslut av miljödomstol som först prövats av en förvaltnings-
myndighet eller kommun skall prövas av Miljööverdomstolen. I mål som
prövas enligt förvaltningsprocesslagen krävs det alltså prövningstillstånd
för att målet skall prövas av Miljööverdomstolen.

Enligt andra stycket skall miljödomstolens dom eller beslut innehålla
uppgift om prövningstillstånd krävs och under vilka förutsättningar så-
dant tillstånd lämnas.

2 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas
34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut
fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens beslut.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen innebär att förvaltningsprocesslagens regler om prövnings-
tillstånd i kammarrätt tillämpas på Miljööverdomstolen i fråga om under
vilka förutsättningar sådant tillstånd skall lämnas och vad ett sådant
tillstånd omfattar.

3 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 22 kap. 14 § samt i
7 kap. 21 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksam-
het får överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i 7 kap. 12 § andra
stycket lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt
beslut i ansökningsmålet.

Prop. 1997/98:45

248

I paragrafens första mening anges när särskild talan far ske. Beslut under
handläggningen som avser provisoriska skadeförebyggande åtgärder
eller markavvattningssakkunnig far överklagas särskilt.

Beslut under handläggningen om inhibition enligt 7 kap. 12 § andra
stycket lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får dock
inte överklagas särskilt. Detta beror på att någon åtgärd inte far vidtas.
Vid sådant förhållande finns det inte något skäl för att tillåta särskild
klagan.

4 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna
skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid
denna skall protokoll föras.

En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av
teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens
dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över
utredningen. Detta gäller dock inte om utredningen i endast oväsentlig
utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

Angående första stycket, se 22 kap. 13 §.

Andra stycket behövs eftersom mål i Miljööverdomstolen kan avgöras
på handlingarna. Utredning som inte tillför något nytt behöver dock
partema inte beredas tillfälle att yttra sig över.

5 f Har i ett ansökningsmål. där kungörelse enligt 22 kap. 3 § har utfär-
dats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, får Mil-
jööverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med motparter-
na besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas till den
eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt utfärda
kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen skall uppges

1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos akt-
förvararen eller aktförvararna,

2. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om
de inte särskilt tillställs någon part, införas i viss eller vissa ortstid-
ningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen in-
om den tid, minst tre veckor efter kungörandet, som Miljööverdomstolen
bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som miljödom-
stolen har bestämt för meddelanden i målet.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning an-
ses ha skett.

Miljööverdomstolen får i likhet med miljödomstolen använda kungörelse
istället för delgivning. Anledningen till detta är att det kan röra sig om ett
stort antal sakägare och att alla sakägare kanske inte är kända av dom-
stolen.

Prop. 1997/98:45

249

6 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av Miljööver-
domstolen utan huvudförhandling eller muntlig handläggning, om en
sådan förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Om part och
motpart har begärt huvudförhandling eller muntlig handläggning, skall
dock sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle vara utan betydelse.

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom Miljööver-
domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om Miljööverdomstolen i ett överklagat ansökningsmål finner att vite
eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får före-
läggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 5 §
utan skall delges med parten.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 69 § vattenlagen.

Paragrafens första stycke innebär att det inte finns någon absolut rätt
till huvudförhandling eller muntlig handläggning. Huvudförhandling
eller muntlig handläggning behöver inte hållas i samma utsträckning i
överrätt som i underrätt.

Det kan många gånger vara lämpligt att ledamot av domstolen fram-
lägger utredning. I andra stycket anges det därför att domstolen bestäm-
mer i denna fråga.

Av rättssäkerhetsskäl räcker det enligt paragrafens tredje stycke inte att
part genom kungörelse delges föreläggande om vite eller annan påföljd.

7 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål
i övrigt 21 kap. 7 §, 22 kap. 12, 21, 23-28 §§ samt 7 kap. 5 och 7 §§
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Mil-
jööverdomstolen får förordna att tillståndet till en verksamhet som med-
delats av miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit
laga kraft. För sådant förordnande gäller 22 kap. 28 § första stycket.

I andra meningen anges att Miljööverdomstolen kan förordna om ome-
delbar verkställighet av miljödomstolens tillståndsdom. Detta kan få
praktisk betydelse om handläggningen av ett överklagat mål skulle dra ut
på tiden. Förordnandet bör vara betingat av praktiska skäl som att bråds-
kande arbeten måste utföras.

Rättegången i Högsta domstolen

8 § Miljödomstolens domar och beslut i mål som i första instans har
prövats av en kommun eller en förvalningsmyndighet får inte överklagas.

Paragrafen innebär att Miljööverdomstolen är sista instans i mål och
ärenden som i första instans prövats av kommun eller förvaltningsmyn-
dighet. Anledningen till detta utvecklas i avsnitt 4.22.1.

9 § Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är före-
skrivet, överklagas hos Högsta domstolen.

250

Prop. 1997/98:45

Ifråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om Prop. 1997/98:45
rättegången i Miljööverdomstolen i 5 och 6 §§ och 7 J första meningen.

Paragrafen innebär att rättegångsbalken är tillämplig utom i fall som
regleras i andra stycket. Prövningstillstånd krävs alltså enligt 54 kap. 9 §
rättegångsbalken.

5.1.24 24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål
enligt 21 kap. 1 § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en
verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft,
gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen
eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig verk-
samhet som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av
9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markawattning som har meddelats
av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenan-
läggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av
detta kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 12 § denna balk
eller 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13-17 §§ lagen med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med
ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet förbju-
das. Ett sådant ingripande kan också ske genom brådskande föreläggan-
den eller förbud enligt 26 kap. 9 § fjärde stycket.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller
åtgärder enligt 11 kap. 16 §.

En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan
som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut.

Enligt första stycket första meningen gäller en lagakraftvunnen dom i ett
ansökningsmål mot alla såvitt avser frågor som har prövats i domen eller
beslutet. Detsamma gäller för beslut som länsstyrelse eller kommun
meddelat i ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet med stöd av
9 kap. 8 § och för beslut som länsstyrelse meddelat i frågor om tillstånd
till markawattning.

Den materiella rättskraften hos en dom i ett ansökningsmål är alltså en
annan än den hos en tvistemålsdom i ett dispositivt mål enligt rätte-
gångsbalken. Sådana domar har i dispositiva mål enligt 17 kap. 11 §
rättegångsbalken giltighet endast mellan parterna i målet. Det har också
den betydelsen att 17 kap. 3 § rättegångsbalken inte är tillämplig på
själva tillståndsfrågan. Miljödomstol har i stället officialprövningsskyl-
dighet i fråga om tillstånd skall beviljas eller inte.

En lagakraftvunnen dom om tillstånd i ett ansökningsmål innebär att
alla som har kunnat föra talan i målet blir bundna av domen. Detta gäller

251

även om någon inte har blivit i vederbörlig ordning kallad och inte heller
fört talan i målet. Domen kan alltså inte på ordinär väg rivas upp på talan
av någon enskild sakägare. Inte heller med avseende på allmänna intres-
sen kan tillståndet i ordinär väg rubbas. I fjärde och femte meningen
erinras dock om de möjligheter som ges att ändra och återkalla samt
förbjuda fortsatt verksamhet. Att så kan ske inskränker alltså rättskraften.

Dessutom finns möjligheter att angripa domen med extraordinära
rättsmedel enligt rättegångsbalken, dvs. begäran om resning eller åter-
ställande av försutten tid eller domvillobesvär. Om domen upphävs eller
ändras enligt bestämmelserna om extraordinära rättsmedel, blir dess
rättskraftsverkan i motsvarande utsträckning inskränkt. Sålunda kan t.ex.
en skadelidande sakägare, som inte har blivit i vederbörlig ordning kallad
i målet och som inte heller har fört talan i detta, anföra domvillobesvär
med påföljd att domen inte gäller ersättning såvitt avser den sakägaren.

Vad nu sagts gäller också beträffande företrädare för sådana allmänna
intressen som är av beskaffenhet att de skall bedömas i ansöknings-
målet. Prövningen enligt miljöbalken ersätter emellertid inte till-
ståndsprövningen enligt annan lagstiftning, t.ex. bygglovsprövning enligt
plan- och bygglagen.

Miljödomstolens dom hindrar inte heller ingripanden av myndigheter
enligt t.ex. brand- eller arbetsmiljölagstiftningen. Inte heller rädd-
ningstjänsten omfattas. Tillståndsbeslutet kommer att ha rättskraft endast
i de frågor som beslutet omfattar. Det bör således även fortsättningsvis
vara möjligt för hälsoskyddsmyndighetema och/eller kemikaliemyndig-
hetema att ingripa med stöd av de allmänna hänsynsreglema eller de
särskilda reglerna om kemikalier och hälsoskydd i frågor som inte har
blivit föremål för prövning av tillståndsmyndigheten.

Reglerna i balken om tillsyn bör ge tillsynsmyndigheterna rätt att in-
gripa med förelägganden och förbud i ett enskilt fall för att balkens före-
skrifter och vad som kan följa av dem skall iakttas. Detta är viktigt att slå
fast.

Vid tillståndsgiven verksamhet innebär ofta bestämmelserna om till-
ståndsbeslutets rättsverkan dock att hänsynsreglema inte behöver iakttas
i vidare mån än som följer av tillståndet.

Det är således av stor vikt att alla begränsningar och villkor skrivs in i
tillståndet och att detta görs tydligt.

Tillståndet ger alltså en trygghet. Den tillståndshavare som följer vill-
koren behöver normalt inte frukta att det allmänna ställer ytterligare krav
med stöd av hänsynsreglema, i vart fall inte beträffande sådana frågor
som har prövats vid tillståndsgivningen.

Det bör betonas att det genom tillståndsdomen inte avgörs frågor om
äganderätten till de mark- och vattenområden som tas i anspråk för verk-
samheten. Även om det antagande som miljödomstolen har utgått ifrån är
oriktigt, kan något yrkande om utrivning eller ändring av byggnaden eller
annan inskränkning inte framställas i miljömålet av den rätte ägaren eller
någon annan. I de fall då rätten att utföra företaget enligt tillståndsdomen
är förenad med en fastighet, kan emellertid tillståndshavarens rätt enligt
domen övergå till den som efter klandertalan har vunnit rätt till fastighe-
ten, varvid bl.a. ersättningsreglerna i 5 kap. jordabalken om verkan av att
252

Prop. 1997/98:45

fast egendom frånvinns någon efter klander m.m. kan bli tillämpliga. I
jordabalken finns emellertid också regler om hävd till fast egendom
(16 kap.) och godtrosförvärv på grund av inskrivning m.m. (18 kap.)

Enligt första stycket tredje meningen innefattar ett tillstånd att uppfora
en vattenanläggning rätt att bibehålla anläggningen. Denna bestämmelse
behövs med hänsyn till andra bestämmelser i miljöbalken, t.ex. reglerna
om återkallelse i 3 § detta kapitel.

I första stycket fjärde och femte meningen anges viktiga inskränkning-
ar i domens rättskraft. Det hänvisas till 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13-17 §§
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet om skyl-
dighet att avstå vatten vid torka m.m., 7 kap. 20 § om föreskrifter för ett
miljöskyddsområde, 7 kap. 22 § om föreskrifter för ett vattenskyddsom-
råde, 9 kap. 5 § om generella föreskrifter, 10 kap. 12 § om inskränkning-
ar i markanvändningen, 26 kap. 9 § fjärde stycket om brådskande före-
lägganden och förbud som är nödvändiga till följd av särskilda omstän-
digheter samt till bestämmelserna i det följande i detta kapitel om om-
prövning och återkallelse m.m.

Den omständigheten att ett tillstånd föreligger hindrar naturligtvis inte
att tillståndet och därmed förenade rättigheter far vika helt eller delvis till
följd av tvångsförfoganden enligt balken eller expropriationslagen. I
likhet med för annan egendom gäller expropriationslagen och tvångsför-
foganden även för tillstånd.

Enligt andra stycket gäller samma rättskraftsregler för tillstånd som för
ett godkännande av ändrings- eller lagningsarbeten avseende vattenan-
läggningar. Det finns inte skäl att ha andra rättskraftsregler för godkän-
nanden.

2 £ Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmel-
ser som har meddelats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet i fråga
om tid inom vilken arbetena skall vara utförda eller den tid inom vilken
igångsättning skall ha skett.

Om tillståndshavaren visar att denne har giltigt skäl för dröjsmålet
eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan
tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år. Tillstånds-
myndigheten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad som är
skäligt. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden
har gått ut.

Första stycket innehåller bestämmelser om verkan av att föreskriven tid
inom vilken arbeten skall vara utförda för en vattenverksamhet eller den
tid inom vilken igångsättande av en miljöfarlig verksamhet skall ha skett
inte iakttas. Miljödomstolen skall enligt 22 kap. 25 § andra stycket alltid
ange dessa tider. Bestämmelsen har utformats så att tillståndet förfaller i
sin helhet. En arbetstid far dock anses iakttagen, om endast obetydliga
delar återstår att utföra.

Verkan av att tillståndet till en vattenverksamhet förfaller även beträf-
fande redan utförda delar av verksamheten blir att de med tillståndet
förenade rättigheterna av servituts natur förfaller medan egendom som
har tagits i anspråk med äganderätt alltjämt tillkommer tillståndshavaren.

253

Prop. 1997/98:45

I 26 kap. 10 och 14 §§ ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga
tillståndshavaren att riva ut en anläggning som kan skada allmänna eller
enskilda intressen. Handräckning kan också meddelas enligt 26 kap.
17 §.

Enligt andra stycket kan tiden förlängas med högst tio år. Frågan
handläggs som ansökningsmål (21 kap. 1 § första stycket punkt 5). Som
giltigt skäl har i vattenpraxis brukat godtas svårigheter att utverka erfor-
derliga tillstånd eller få fram arbetsmaskiner eller personal. Synnerliga
olägenheter kan i allmänhet antas uppstå om en vattenverksamhet har
utförts till en del. Motparters intressen måste beaktas.

3 § Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla tillstånd, dispens
eller godkännande som meddelats enligt balken, eller enligt föreskrifter
med stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet

1. om den som har sökt tillståndet, dispensen eller godkännandet har
vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller
underlåta att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet, dispensen,
godkännandet eller villkoren,

2. när tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkor som gäller för
verksamheten eller åtgärden inte har följts och avvikelsen inte är av
ringa betydelse,

3. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit
någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksam-
heten eller åtgärden tilläts,

4. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit
sådana förhållanden som enligt 2 kap. 9 § innebär att verksamheten inte
får bedrivas,

5. om verksamheten slutligt har upphört,

6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,

7. om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EU-
medlemskapet,

8. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt har försummats,
eller

9. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats
under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer
att utnyttjas.

Miljödomstolen får om tillståndet avser verksamhet vid en vattenan-
läggning eller i fall som avses i första stycket 8 eller 9 återkalla rätten
att bibehålla en vattenanläggning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när återkallelse av tillstånd får
ske samt förbud mot fortsatt verksamhet far meddelas. Reglerna bör så
långt möjligt vara desamma för de olika verksamheter som kan före-
komma enligt miljöbalken. Särreglering har dock skett beträffande
vattenanläggningar och tillstånd som inte utnyttjas och kan påverka
vattenförhållandena i punkterna 8 och 9.

Med oriktiga uppgifter i första punkten avses även ofullständiga upp-
gifter. Tillstånd bör återkallas vid vilseledande. Det kan dock undantags-

Prop. 1997/98:45

254

vis vara tillräckligt att omprövning sker av villkoren eller tillståndet
enligt 5 § första stycket tredje punkten.

Enligt andra punkten kan återkallelse ske om tillstånd, dispens, god-
kännande eller villkor som gäller för tillståndet inte följs. Obetydliga
överträdelser skall inte medföra en sådan påföljd. Dessutom bör andra
sätt att åstadkomma rättelse först prövas. Således bör förelägganden om
rättelse enligt 26 kap. 9 § först ges.

Omprövning enligt 5 § första stycket fjärde punkten kan ibland också
vara tillräckligt. Att det anges att även underlåtenhet att följa själva till-
ståndet, dispensen eller godkännandet kan leda till påföljd är föranlett av
att det i nuvarande koncessionsnämndspraxis förekommit att överträdelse
av i tillståndet angiven produktionsmängd inte ansetts vara villkorsbrott.

Tredje punkten motsvarar närmast 23 § första stycket tredje punkten
miljöskyddslagen. I första hand skall möjligheterna till omprövning
enligt 5 § första stycket femte punkten användas. Vid svårare olägen-
heter, som inte kan avhjälpas genom villkorsändring, kan återkallelse ske
eller förbud mot fortsatt verksamhet meddelas.

I fjärde punkten - som utformats i enlighet med Lagrådets förslag - an-
ges det att om stoppregeln blir tillämplig kan fortsatt verksamhet förbju-
das eller återkallelse ske. Beträffande innebörden av stoppregeln hänvi-
sas till författningskommentaren till 2 kap. 9 §.

Det finns i enlighet med punkten 5 inte skäl att låta tillstånd, dispens,
eller godkännande gälla som avser en verksamhet som har slutligt upp-
hört. Har t.ex. en verksamhet övergivits kan tillståndet återkallas och
fortsatt verksamhet förbjudas. Detsamma gäller enligt punkten 6 om ett
nytt tillstånd ersatt ett tidigare tillstånd. Detta gäller på motsvarande sätt
för dispens eller godkännande även om det inte uttryckligen anges i
punkten.

Punkten 7 är en nödvändig följd av medlemskapet i EU. Om EU t.ex.
förbjuder användningen av ett bekämpningsmedel måste Sverige kunna
återkalla ett av svenska myndigheter tidigare givet godkännande.

Enligt punkten 8 kan allvarlig försummelse av underhållet av en vat-
tenanläggning föranleda påföljd. Det är viktigt att vattenanläggningar
underhålls. Detta gäller särskilt dammar som om de brister kan orsaka
stora skador.

Enligt punkten 9 kan ett tillstånd återkallas även när ett tillstånd att in-
verka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och
det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas. Hänsyn far
tas till omständigheterna i det enskilda fallet när det gäller att bedöma hur
lång tid som skall ha förflutit för att återkallelse skall kunna ske. Avgö-
rande vikt bör fästas vid de olägenheter som uppstår för andra intressen,
som är beroende av samma vattentillgång och av att osäkerhet råder
beträffande de gällande rättsförhållandena. Punkten är först och främst
tillämplig då ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena, t.ex. ett
dämnings- eller regleringstillstånd, börjat utnyttjas men verksamheten
läggs ner och sedan inte återupptas under en längre tid. Det är också
tillämpligt då tillståndshavaren inte ens tar sitt tillstånd i anspråk. Under
löpande arbetstid kan dock återkallelse inte ske.

Prop. 1997/98:45

255

En återkallelse av ett tillstånd innebär inte att tillstånd till en vattenan-
läggning som ingår i verksamheten automatiskt förverkas. I andra stycket
föreskrivs därför att rätten att bibehålla en vattenanläggning far återkal-
las. Av 4 § framgår att ett sådant beslut skall kombineras med åläggande
att riva ut vattenanläggningen om inte någon annan övertar ansvaret för
den.

4 § I samband med ett beslut om återkallelse enligt 3 § andra stycket som
avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är an-
svarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de
åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom utriv-
ningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge
någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för
allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut
anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får
också meddela förordnande enligt 11 kap. 20 §. Då äger 11 kap. 20 §
fjärde stycket och 21 § motsvarande tillämpning.

Angående första stycket, se kommentaren till tredje paragrafen andra
stycket.

Enligt andra stycket kan domstolen bestämma att skyldigheten att un-
derhålla anläggningen skall övergå på någon annan. Då gäller bestäm-
melsen i 11 kap. 20 §. Fastighetsägare som skadas genom anläggningen,
staten, kommun eller vattenförbund kan få ta över underhållsskyldighe-
ten. Om underhållet övertas av fastighetsägare gäller också 11 kap. 21 §.
Om den som övertagit underhållsskyldigheten vill använda anläggningen
för en vattenverksamhet måste han söka tillstånd till detta.

5 § I fråga om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet får till-
ståndsmyndigheten ompröva tillstånd såvitt avser bestämmelse om
tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om verk-
samhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor eller andra
bestämmelser eller meddela nya sådana.

1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller
den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer,

2. om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en mil-
jökvalitetsnorm överträds,

3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av
betydelse för tillståndet eller villkoren,

4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har
följts,

5. om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon be-
tydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,

6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

Prop. 1997/98:45

256

7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan upp-
nås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,

8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning
av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förut-
sättningar för att kontrollera verksamheten,

9. om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett om-
råde där förbud råder enligt föreskrift eller beslut med stöd av 9 kap.
4§,

10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller

11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som
har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt
6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksam-
het är mindre ändamålsenliga.

Täkttillstånd får när tio år förflutit från det att tillståndet vann laga
kraft upphävas helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar
sig tillståndsvillkoren vara otillräckliga för att motverka negativ påver-
kan på naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den i
första meningen angivna tiden.

I fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om
andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter
för framtiden.

Tillståndsmyndigheten får inte med stöd av denna paragraf meddela så
ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre
kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

Ingressen till första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets för-
slag. Att bryta mot bestämmelse om tillåten produktionsmängd har i
Koncessionsnämndspraxis inte ansetts vara villkorsbrott. Eftersom ett
sådant förfarande bör kunna föranleda omprövning har ingressen till
första stycket i paragrafen fatt den angivna utformningen.

Dock har orden ”efter vad som är skäligt” utgått eftersom 2 kap. 7 §
skall tillämpas på bedömningen av vilken produktionsmängd och vilka
villkor som skall gälla för verksamheten.

För vattenverksamhet bestämmer vattendomstolen idag i domen en tid
för omprövning av villkoren på 10-30 år (15 kap. 3 § vattenlagen). Vill-
koren för vattenverksamhet kommer i likhet med villkoren för miljöfarlig
verksamhet att enligt första punkten kunna omprövas efter tio år. Det
förtjänar att påpekas att det inte är fråga om någon obligatorisk ompröv-
ning efter tio år. Tillräckliga skäl saknas att särbehandla vattenverksam-
het som sådan. Det bör istället vara verkningarna av en verksamhet som
skall ligga till grund för om omprövning skall ske.

Enligt första stycket andra punkten kan omprövning ske om verksam-
heten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds. I författningskommentaren till 5 kap. 3 och 4 §§ ges närmare
anvisningar om tillämpningen av miljökvalitetsnormema.

Första stycket tredje, fjärde och femte punkterna kommenteras närmare
i kommentaren till 3 § första till tredje punkten.

Av sjätte punkten följer att omprövning kan ske också när för-
hållandena i den miljö som omger verksamheten har ändrats väsentligt.

257

Prop. 1997/98:45

17 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 45, Del 2

Innebörden är att alla förhållanden i omgivningen som har ändrats vä-
sentligt och som medför att störningarna eller påverkan från viss verk-
samhet för framtiden inte bör tålas i samma utsträckning som tidigare
kan utgöra grund för omprövning. Läget kan vara det att det efter till-
ståndsbeslutet för en verksamhet tillkommit utsläpp från andra industrier
eller anläggningar i samma vatten- eller luftområde. Med hänsyn till
detta kan riskerna för människors hälsa och för miljön ha ökat på grund
av att mängden föroreningar ökat eller på grund av att effekten av förore-
ningarna har blivit kraftigare genom samverkan mellan olika förorenande
ämnen (s.k. synergism). Det kan vidare förhålla sig så att den omgivande
miljön efter tillståndsbeslutet har blivit känsligare för störningar eller
påverkan från verksamheten. Det kan också vara fråga om faktiska för-
ändringar av vattenförhållandena. Det kan t.ex. ha tillkommit nya vatten
eller avloppsföretag som förändrat vattensituationen.

Sjunde punkten handlar om ny process- eller reningsteknik. Att tekni-
ken angetts som ny betyder inte att den skall vara ny i den bemärkelsen
att den har uppfunnits först efter det att tillstånd meddelats. Tekniken kan
mycket väl ha varit känd när tillstånd meddelades. Den kan ha varit för
outvecklad eller för dyr för att användas. Vid omprövningen kan bedöm-
ningen vara en annan. Stor vikt bör fästas vid kostnaderna inom aktuell
bransch för övergången till den nya tekniken och till den tid som behövs
för övergången.

Åttonde punkten är avsedd att kunna tillämpas när ny teknik kan an-
vändas för kontrollen av verksamheten, antingen så att en effektivare
kontroll kan erhållas genom att en annan parameter mäts än förut eller
genom att annan mätutrustning används, varigenom det kan upptäckas
nya stömingskällor som bör åtgärdas. I fråga om innebörden av att tekni-
ken skall vara ny gäller detsamma som enligt punkten 7.

Förbud enligt 9 kap. 4 § om utsläpp av avloppsvatten och uppläggning
av fasta ämnen bör kunna utgöra grund för omprövning. Nionde punkten
anger detta.

Omprövning av villkoren kan enligt tionde punkten ske för att förbättra
en anläggnings säkerhet.

Anledning till omprövning enligt elfte punkten kan antingen vara att
den tidigare föreskriften har varit olämplig redan från början eller att
ändrade förhållanden senare inträffat i vattenområdet. Vid ompröv-
ningen kan en årlig avgift enligt 6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet fastställas eller ändras. Innebär de
ändrade föreskrifterna en skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten
eller fallhöjd eller en inskränkning i ett regleringstillstånd, är han enligt
31 kap. 23 § berättigad till ersättning för sin förlust endast till den del
denna överstiger en viss andel som miljödomstolen bestämt i tillstånds-
domen. För någon annan förlust eller kostnad har tillståndshavaren inte
rätt till ersättning.

Andra stycket motsvarar i sak 18 § fjärde stycket naturvårdslagen. Skäl
saknas att inte behålla dessa strängare regler för täkter.

Tredje stycket innebär att det är möjligt att i de fall en verksamhet har
upphört meddela de förelägganden som behövs, t.ex. i fråga om efterbe-
handling.

Prop. 1997/98:45

258

Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I om-
prövningsfall är det redan fastslaget att verksamheten får bedrivas. Mil-
jödomstolen bör därför inte i dessa fall meddela så ingripande föreskrif-
ter eller villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller avsevärt
försvåras. Med avsevärt försvåras förstås mycket ingripande föreskrifter
eller villkor som är att nästan likställa med att verksamheten inte längre
kan bedrivas. För att återkallelse eller förbud mot att fortsätta att bedriva
verksamhet skall meddelas måste någon av förutsättningarna i 3 § detta
kapitel vara uppfylld.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter
enligt 16 kap. 8 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för
en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheterna om-
prövas.

En förutsättning för att villkor skall kunna fastställas för två eller flera
verksamheter med tillämpning av 16 kap. 8 § måste vara att tillstånden
kan utformas på sådant sätt att verksamheterna genom villkor i till-
ståndsbesluten blir formellt bundna av den samverkan de ingått i. Detta
förutsätter att villkoren för samtliga berörda företag prövas samtidigt.
Skulle någon av verksamheterna av någon anledning upphöra eller annars
bryta sig ur samverkan måste villkoren för samtliga verksamheter kunna
omprövas.

7 £ Ansökan om prövning som avses i 3—6 §§ får göras hos miljödomstol
av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Skall frågan
prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den
tas upp utan någon särskild framställning.

I paragrafen anges de myndigheter som har rätt att begära omprövning
och återkallelse av tillstånd samt förbud mot fortsatt verksamhet. När
annan myndighet än domstol eller en kommun är tillståndsmyndighet
behövs det inte någon särskild framställan utan tillståndsmyndigheten
kan självmant ta upp frågan om prövning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten upphä-
va eller ändra andra bestämmelser och villkor i en tillståndsdom eller ett
tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp. Villkoret
får dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret
inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen
påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddela-
des.

Det kan visa sig att villkor som fastställts vid tillståndsgivningen är
strängare än nödvänndigt eller inte behövs. Det är självfallet inte alltid
möjligt att förutse allt som kommer att hända med en verksamhet i fram-
tiden. Paragrafen ger därför under angivna förutsättningar möjlighet till
att upphäva eller ändra villkor på begäran av tillståndshavaren utan att

Prop. 1997/98:45

259

denne behöver söka nytt tillstånd på andra villkor. Villkoren kan ändras i Prop. 1997/98:45
såväl skärpande som mildrande riktning.

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenverksamhet finns i
7 kap. 13-16 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet.

I paragrafen erinras om att ytterligare bestämmelser om omprövning
finns i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

10 § Om regeringen i samband med prövningen av en verksamhet har
föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får miljödom-
stolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att
regeringen har medgivit det.

Enligt paragrafen behövs regeringens medgivande för att väsentligt avvi-
ka från villkor som regeringen har bestämt skall gälla.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i
7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet.

I paragrafen erinras om att lagen med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet innehåller bestämmelser om ändrade förhållanden i samfal-
ligheter.

Oförutsedda olägenheter med vilthägn

12 § Länsstyrelsen får besluta nya eller ändrade villkor, om det genom
ett vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när tillstån-
det gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, får
tillståndet återkallas. Tillståndet får även återkallas, om vilthägn som
avses med tillståndet inte längre behövs.

I anslutning till denna paragraf, som motsvarar 24 a § tredje stycket
naturvårdslagt i finns det skäl att uppmärksamma följande. När tillstånd
till vilthägn prövas skall enligt 12 kap. 11 § behovet av skydd för fri-
luftslivet och naturmiljön beaktas. Länsstyrelsen kan således bl.a. före-
skriva att passager skall ordnas. Följaktligen bör stängselgenombrott
enligt 26 kap. 11 § inte vara möjligt beträffande vilthägn som har till-
ståndsprövats. Har ägaren uppfört vilthägn utan vederbörligt tillstånd, är
det sannolikt mera praktiskt att tillsynsmyndigheten vidtar åtgärder med
stöd av den centrala tillsynsbestämmelsen i 26 kap. 9 §. Det som nu har
sagts utesluter dock inte att fall kan förekomma då regeln om stängselge-
nombrott blir tillämplig även beträffande vilthägn, t.ex. om hägnet är av

260

äldre datum och inte omfattas av naturvårdslagens eller miljöbalkens Prop. 1997/98:45
regler.

Oförutsedda skador

13 § Om en vattenverksamhet eller en vattenanläggning, som har utförts
i enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte
förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den skadeli-
dande framställa anspråk på ersättning enligt 31 kap.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt
intresse, får begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens bekost-
nad av vattenverksamheten eller vattenanläggningen som, utan att med-
föra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndsha-
varen, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om
allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet,
länsstyrelse eller kommun.

Vid skada som avses i 7 kap. 7 £ lagen (0000) med särskilda bestäm-
melser om vattenverksamhet utgår tiden för framställan dock aldrig
tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk
enligt denna paragraf.

Paragrafen motsvarar närmast 15 kap. 17 § vattenlagen. Den sakliga
ändring som har gjorts är att även länsstyrelsen och Naturvårdsverket får
föra talan i fråga om allmänna intressen.

Paragrafen innebär en inskränkning av tillståndets rättskraft. För att
paragrafen skall vara tillämplig skall det röra sig om en missbedömning i
fråga om de faktiska verkningarna av en vattenverksamhet. En oförut-
sedd skada skall alltså anses föreligga om domstolen förbisett att en
skada kunde uppkomma eller missbedömt omfattningen av den. Att
tillstånd till att ta anläggning för bortledande av grundvatten ur bruk inte
omfattas av paragrafen framgår av 11 kap. 22 §.

Anspråk enligt andra stycket far framställas såväl av enskilda sakägare
som av företrädare för allmänna intressen.

Parterna kan genom avtal i förväg reglera eventuellt uppkommande
oförutsedda skador. En sakägare kan alltså avstå från rätten till ersättning
för oförutsedda skador.

Ett exempel på oförutsedd skada är erosionsskador. Dessa kan ofta inte
förutses eller bedömas omfattningen av.

Domstolen skall bestämma tiden till mellan fem och tjugo år. Så lång
tid som tjugo år bör utgöra ett undantag.

261

14 § Framställan som avses i 13 § skall vara skriftlig och ges in till
miljödomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshava-
ren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för
framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om förfa-
randet i stämningsmål i 7 kap. 8-12 §§ lagen (0000) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet. Dessutom tillämpas 22 kap. 23 § samt
28 § andra och tredje stycket.

Anspråk på oförutsedd skada kan framställas redan innan tiden för an-
mälan utgått.

5.1.25 25 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m. m.

1 § I mål om utövande av miljöfarlig verksamhet gäller inte rättegångs-
balken i fråga om rättegångskostnader.

Första paragrafen innebär att rättegångskostnadsersättningar inte kommer
att betalas i mål om utövande av miljöfarlig verksamhet. En anledning till
detta är den vida sakägarkretsen vid luftföroreningar. Det skulle därför
komma att föra för långt att ålägga sökandena att på samma sätt som i
mål om vattenverksamhet enligt nästföljande paragraf stå för samtliga
kostnader.

2 § 1 ansökningsmål om vattenverksamhet, utom sådana som anges i
andra stycket, och i mål som avses i 21 kap. 1 § andra stycket, skall
sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid miljödom-
stolen. I mål som innefattar bildande av samfällighet för markawattning,
bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i
länsstyrelsen eller miljödomstolen som uppkommit för deltagare i sam-
fälligheten. Organisation som avses i 16 kap. 13 § har inte rätt att er-
hålla ersättning för eller skyldighet att betala rättegångskostnader.

I sådana överklagade mål som avses i första stycket första meningen
skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de
kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden
har klagat.

Paragrafens första meningen innehåller huvudregeln om kost-
nadsansvaret i mål om vattenverksamhet. Innebörden är att sökanden
skall svara för både sina egna kostnader och motparternas kostnader.
Vilka kostnader som ersätts framgår av 18 kap. 8 § rättegångsbalken,
som också innehåller en bestämmelse om rätt till ränta på kostnadsersätt-
ningen. Avsteg från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar kan
göras med stöd av 18 kap. 6 § rättegångsbalken, som innebär att en mot-
part till sökanden kan bli skyldig att ersätta kostnader som han förorsakat

Prop. 1997/98:45

262

genom försumlig processföring m.m. Regeln om kostnadsansvaret i
ansökningsmål om vattenverksamhet gäller också i de fall att målet enligt
21 kap. 1 § andra stycket skall handläggas som ett stämningsmål. När det
talas om sökandens kostnadsansvar bör beaktas att, om frågan om rätte-
gångskostnader aktualiseras sedan tillstånd till verksamheten har getts,
t.ex. efter ett uppskov med prövningen av vissa frågor enligt 22 kap.
27 §, den som innehar tillståndet kan vara en annan än den som ansökte
om tillståndet. Ett exempel är att den samfällighet som deltagarna i en
regleringsverksamhet bildar förfogar över meddelat tillstånd. I sådana
fall måste vad som i paragrafen sägs om sökanden anses gälla tillstånds-
havaren. Det bör framhållas att reglerna också blir tillämpliga i fråga om
anspråk på oförutsedd skada. Genom en anmälan av sådant anspråk
anhängiggörs inget nytt mål, utan prövningen sker inom ramen för det
ursprungliga ansökningsmålet.

Första stycket andra meningen innehåller en specialregel för ansök-
ningsmål som innefattar bildandet av vattenrättsliga samfälligheter. Sö-
kandens kostnadsansvar enligt första meningen gäller enligt be-
stämmelsen inte deltagare i samfälligheten.

Enligt sista meningen kommer organisationer enligt 16 kap. 13 § inte
att ha vare sig rätt eller skyldighet till kostnadsersättning.

Andra stycket innebär att en sakägare som klagar till högre rätt får stå
för sina egna kostnader, om han förlorar, men att han inte kan åläggas att
betala sökandens kostnader annat än med tillämpning av 18 kap. 6 §
rättegångsbalken. Bestämmelsen är tillämplig inte bara vid klagan i hu-
vudsaken utan också då något beslut under rättegången överklagas.

3 § I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller
omprövning enligt 24 kap. 3-6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina
kostnader vid miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser om-
prövning för att tillgodose allmänna intressen skall den myndighet som
ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid miljödomsto-
len som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. Detta
gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11. Gäller
ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10 omprövning för att förbättra
en anläggnings säkerhet skall dock tillståndshavaren i stället för Natur-
vårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen svara för senast nämnda
kostnader.

Vid omprövning m.m. enligt 24 kap. 3-6 §§ samt 7 kap. 15 § lagen sär-
skilda bestämmelser om vattenverksamhet är det Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, länsstyrelse eller tillståndshavare som är sökande.
Paragrafen avser endast dessa typer av mål.

4 § I mål som gäller omprövning på grund av ändrade förhållanden i
samfälligheter enligt 7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet i fråga om kretsen av deltagare eller kostnads-

Prop. 1997/98:45

263

fördelningen eller enligt 7 kap. 18 § samma lag skall varje part svara för Prop. 1997/98:45
sina kostnader.

Omprövningar enligt 7 kap. 17 § lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet kan i vissa fall avse endast förhållandena mellan delta-
garna i en samfällighet. Detta gäller alltid omprövningar enligt 18 §
samma lag. Vid sådana omprövningar skall enligt tredje meningen i den
paragrafen varje part svara för sina rättegångskostnader.

5 § Bestämmelserna i 2-4 §§ gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6
eller 8 § rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål om vattenverksamhet får
efter vad som är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina
kostnader eller att part som förlorar skall ersätta annan parts kostnader.

Enligt andra stycket kan avsteg göras från huvudregeln om sökandens
kostnadsansvar i mål om vattenverksamhet enligt 2-4 §§.

Bestämmelsen kan tillämpas i alla instanser. Som exempel på fall då
stadgandet bör kunna tillämpas kan nämnas att sakägare tvistar om för-
delningen mellan dem om ett ersättningsbelopp. Sökanden har i regel inte
något eget intresse att bevaka i tvister som enbart gäller fördelningen av
beloppet. Bestämmelsen kan tillämpas också i andra fall där avvikelse
från huvudregeln framstår som motiverad.

6 £ Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av fastig-
hetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående
ersättning eller inlösen men har den som väckt talan haft skälig anled-
ning att få sin talan prövad av miljödomstolen, kan miljödomstolen för-
ordna att motparten skall ersätta fastighetsägaren eller innehavaren av
särskild rätt för rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara
för sina kostnader vid miljödomstolen.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt paragrafen gäller generösare regler för sakägare än enligt rätte-
gångsbalken.

7 § I mål om vattenverksamhet får sökanden förpliktas att betala ersätt-
ning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte har
blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta ränta
enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för beslutet till dess betal-
ning sker.

Paragrafen har en motsvarighet i 20 kap. 4 § vattenlagen.

Paragrafen innebär att miljödomstolen i särskilda avgöranden slutligt
kan avgöra frågan om ersättning för de kostnader som sakägare dittills
haft.

8 § I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens
kostnader för

264

1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden.

Första stycket tillämpas även i stämningsmål som avses i 7 kap. 2 §
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vad som
i första stycket sägs om sökanden gäller därvid käranden.

I högre rätt gäller vad som i första och andra stycket sägs om sökande
eller kärande den som fullföljt talan.

På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att sökanden skall betala er-
sättning för kostnader för kungörelser, lokaler m.m. Detta gäller även i
högre rätt. Sökanden är på begäran skyldig att betala förskott.

9 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 32 kap. 11 § och i
mål enligt 31 kap. 10 § gäller bestämmelserna om kostnader i expropri-
ationsmål. Om ett yrkande om inlösen ogillas, gäller dock bestämmelser-
na om rättegångskostnader i rättegångsbalken.

Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande
för den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som
avses i 21 kap. 4 § på den grund att svaranden efter talans väckande har
sökt och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter omständig-
heterna förordna att vardera parten själv skall bära sin rättegångskost-
nad eller att en av dem skall få full eller jämkad ersättning.

Första stycket motsvarar 14 § miljöskadelagen (1986:225).

Andra stycket, som har en motsvarighet i 37 § miljöskyddslagen, har
tillkommit för att förhindra oskäliga resultat.

Övriga kostnader

10 § Om tillstånd meddelas till en markawattning i mål som avses i
7 kap. 19 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksam-
het, skall sökandens kostnader fördelas mellan deltagarna i markawatt-
ningen efter vad som är skäligt. Meddelas inte tillstånd till markawatt-
ningen, skall sökanden betala de kostnader som har uppkommit, om inte
särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas
mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om tillstånd inte meddelas
till en markawattning i ett mål som enligt 7 kap. 20 § nämnda lag har
inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering, skall kostnaderna
anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

Paragrafen har motsvarighet i gällande rätt i 20 kap 8 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45

265

11 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt
2 kap. 9 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksam-
het skall sökanden svara för samtliga kostnader.

1 ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den er-
sättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra stycket gäller inte om annat följer vid en motsvaran-
de tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödom-
stolen.

Paragrafen har en motsvarighet i 20 kap. 10 § vattenlagen.

Denna paragraf innebär i likhet med 2 § att sökanden eller den ersätt-
ningsskyldige skall stå för kostnaderna.

FEMTE AVDELNINGEN

Tillsyn m.m.

5.1.26 26 kap. Tillsyn

Allmänt om tillsynen

1 § Tillsynen skall syfta till att säkerställa att denna balk samt föreskrif-
ter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av
balken efterlevs.

Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken
och de föreskrifter som följer av balken, angivna domar och beslut samt
vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information
och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål
skall kunna tillgodoses.

För att kunna uppnå miljöbalkens mål krävs en effektiv tillsyn över mil-
jöbalkens bestämmelser och föreskrifter, domar i ansökningsmål och
beslut som har meddelats med stöd av balken. Dels behövs kontroll i
efterhand, dels behövs förebyggande åtgärder.

Den verksamhet som tillsynsmyndigheterna bedriver genom efterlev-
nadskontroll och vidtagande av åtgärder för att åstadkomma rättelse i
förekommande fall utgör myndighetsutövning. Tillsynsmyndigheterna
har inte endast en rätt till sådan myndighetsutövning, utan det föreligger
en skyldighet för tillsynsmyndigheterna att kontrollera balkens efterlev-
nad och att vidta de åtgärder som behövs.

Exempel på förebyggande åtgärder för att skapa förutsättningar för att
balkens ändamål skall kunna uppfyllas är dels rådgivning och informa-
tion i enskilda fall, dels rådgivande, utredande och uppföljande verksam-
het av mer generell karaktär som inbegriper det så kallade miljöstrategi-

Prop. 1997/98:45

266

arbetet. Syftet är då att identifiera hälso- och miljöproblem, utarbeta
handlingsplaner och följa upp av statsmakterna beslutade långsiktiga
eller övergripande miljöpolitiska mål.

Ett säkerställande av balkens efterlevnad förutsätter att de samordnan-
de och de centrala tillsynsmyndigheterna genom uppföljning, rådgivning
och kontroll bistår de tillsynsmyndigheter som utövar den direkta tillsy-
nen med tillsynsvägledning. Sådana uppgifter ankommer därför också på
dessa tillsynsmyndigheter.

2 § Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i
balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till
polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att, som ett led i tillsynen, anmäla de
överträdelser av balkens regler och andra regler som har utfärdats med
stöd av balken och som är straffbelagda till polis- eller åklagarmyndig-
heten. Tillsynsmyndigheten skall inte själv göra någon bedömning av om
överträdelsen kan föranleda fällande dom eller om det är ett ringa brott
utan anmäla de faktiska förhållandena så snart en straffbar överträdelse
kan konstateras. Gärningens allvar, om vårdslöshet eller uppsåt förelegat,
vem som är ansvarig för överträdelsen i straffrättsiig mening och liknan-
de bedömningar skall ske i den efterföljande brottsutredningen.

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen,
andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i
enlighet med vad regeringen bestämmer.

Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige
bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt
9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver till-
stånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över
avfallshanteringen enligt 15 kap.

Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen be-
stämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om kom-
munen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet som
utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk
eller Försvarets radioanstalt.

Paragrafen första och andra stycke har utformats i enlighet med Lagrå-
dets förslag.

En samordning av tillsynsbestämmelsema i en miljöbalk förutsätter att
detaljreglering av fördelningen av tillsynsansvaret sker genom särskilda
förordningar utfärdade av regeringen med stöd av balken och inte regle-
ras i lag.

Regeringen föreslår att den centrala och regionala tillsynen även fort-
sättningsvis skall utövas av statliga tillsynsmyndigheter. I de fall till-
synsansvar åvilar generalläkaren likställs denne med statlig tillsynsmyn-
dighet.

Prop. 1997/98:45

267

Vad gäller den lokala tillsynen föreslås att kommunerna alltid skall ha
tillsyn över viss i bestämmelsen angiven verksamhet. Denna verksamhet
omfattar den tillsyn kommunerna har idag enligt lagen om kemiska pro-
dukter, hälsoskyddslagen och renhållningslagen samt över icke till-
ståndspliktig verksamhet enligt miljöskyddslagen. Regeringen har också,
enligt paragrafens första stycke, möjlighet att förordna att kommunen
skall ansvara för annan lokal tillsyn enligt miljöbalken. Paragrafens
utformning har ändrats efter förslag från Lagrådet för att klargöra att den
tillsyn som avses i andra stycket alltid skall utövas av kommunen och att
det inte är fråga om tillsyn som regeringen med stöd av första stycket har
lagt på kommunerna. Kommunens obligatoriska tillsynsansvar bör ge-
nom sådan förordning redan vid balkens ikraftträdande utökas att omfatta
bl.a. sådan verksamhet som idag regleras av skötsellagen, naturvårdsla-
gen och en del av den tillståndspliktiga verksamheten enligt miljö-
skyddslagen. Därutöver skall kommunerna, enligt tredje stycket ha möj-
lighet att från länsstyrelserna ta över annan tillsyn. Hur tillsynsansvaret
bör fördelas behandlas utförligare i avsnitt 4.28.2.

Tredje stycket behandlar överlåtelse av tillsyn till en kommun. Det kan
förutses att det endast undantagsvis kan komma ifråga för en annan myn-
dighet än länsstyrelsen att överlåta tillsynsansvar till kommunen. Se dock
under avsnitt 4.28.3 om kemikalietillsyn. Bestämmelsen bör däremot fa
stor praktisk betydelse för fördelningen av tillsynsansvaret mellan läns-
styrelserna och kommunerna. Länsstyrelsen far, om det inte är olämpligt
med hänsyn till förutsättningarna för att tillsynen skall kunna utövas
tillfredsställande, överlåta tillsynen i visst avseende åt en kommun som
åtar sig den.

Regeringens förslag till fördelning av tillsynsansvaret i avsnitt 4.28.2
bygger på att överlåtelse av viss verksamhet skall ske regelmässigt. Till
skillnad från idag skall överlåtelsen normalt avse grupper av verksamhe-
ter och inte enskilda tillsynsobjekt. Tillsynsansvaret för annan verksam-
het skall överlåtas endast under vissa förutsättningar. I de fall kommunen
redan tagit över tillsynsansvaret bör detta som huvudregel ligga kvar på
kommunen. Avgörande för om övertagande skall fa ske är å ena sidan
verksamhetens karaktär och hälso- och miljöpåverkan och å andra sidan
kommunens kompetens och resurser. Enligt kommunallagen får ansvaret
för driften och tillsynen av en verksamhet inte ligga på samma nämnd.
En grundläggande princip bör vara att drifts- och tillsynsansvaret skiljs åt
även på förvaltningsnivå.

Tillsynen över vissa anläggningar av särskild betydelse, t.ex. käm-
kraftsanläggningar, bör aldrig kunna överlåtas på kommunerna.

4 § Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt
3 § och finner den tillsynsmyndighet som avses där att tillsynen inte bör
överlåtas i enlighet med framställningen, skall tillsynsmyndigheten med
eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om kom-
munen begär det.

Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en kom-
mun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, skall regeringen besluta
om återkallelse.

Prop. 1997/98:45

268

Om länsstyrelsen inte vill överlämna tillsynen skall frågan, om kommu-
nen begär det, hänskjutas till regeringens prövning.

Om omständigheterna föranleder det får överlåtelsen återkallas. Både
omständigheter som kan hänföras till kommunen och omständigheter
som kan hänföras till tillsynsobjekten kan föranleda återtagande. Det kan
vara fråga om en omorganisering i den kommunala förvaltningen som
gör att drifts- och tillsynsansvar inte kan skiljas åt eller nedskärningar
som leder till att erforderlig kompetens försvinner. Det kan vara föränd-
ringar av verksamheterna som ställer särskilda krav på tillsynen eller som
har betydelse för regionala eller nationella förhållanden. Även verksam-
hetens påverkan på miljön i en inte förutsedd omfattning kan innebära att
förnyade överväganden måste göras. Erfarenheten kan också visa att
tillsynen inte kan fullgöras av kommunen på det sätt som hade förutsetts.
Har regeringen beslutat om överlåtelse skall regeringen besluta om åter-
kallelse. Om den centrala eller regionala tillsynsmyndigheten uppmärk-
sammar att överlåtet tillsynsansvar bör återkallas skall de alltså överläm-
na frågan till regeringen för prövning.

5 § Regeringen får förordna att tillsynsbestämmelserna skall gälla även i
fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna
balks tillämpningsområde.

EG:s miljöregler är i allmänhet utformade som direktiv. Det finns dock
några EG-förordningar som avser miljöfrågor, framför allt på kemikalie-
och avfallsområdet. Förordningsform används ofta för regler som avser
export och import från tredje land.

Sedan Sverige blivit medlem i EU gäller EG-förordningar direkt enligt
2 § lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europe-
iska unionen och behöver inte överföras till det svenska regelsystemet.
Däremot ställs det i förordningar krav på att medlemsstaterna skall säker-
ställa att de åligganden fullgörs som gäller för enskilda enligt förord-
ningarna. De behöriga tillsynsmyndigheterna måste kunna utöva tillsyn
för att säkerställa att enskilda fullgör sina skyldigheter som gäller enligt
EG-förordningama. En sådan utökad tillsynsbefogenhet måste regleras i
lag. Regeringen kan sedan i förordning ange de EG-förordningar för
vilka ett tillsynsansvar skall gälla, dvs. de EG-förordningar som rör de
rättsområden som omfattas av balken.

6 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda hänse-
enden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för till-
synsverksamheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana upp-
gifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet skall
kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar.

Prop. 1997/98:45

269

Det primära syftet med tillsynsmyndigheternas verksamhet är att miljö-
balkens ändamål uppfylls. För att uppnå detta krävs i vissa fall åtgärder
och aktioner som inte begränsar sig till en kommun, ett län eller ett an-
svarsområde. Det kan gälla miljötillståndet i ett vattendrag som breder ut
sig i flera kommuner, det kan gälla luftföroreningar av global betydelse,
det kan gälla en sällsynt art som inte alls bryr sig om läns- eller kommu-
nindelning. Exemplen är många. Det kan också handla om samarbete
med SMHI, SCB och många andra myndigheter som inte är tillsynsmyn-
digheter. Det finns skäl att understryka att tillsynsmyndigheterna och
andra kommunala och statliga organ skall samarbeta för att uppnå största
möjliga kostnadseffektivitet och på bästa sätt söka uppnå miljöbalkens
syften. Samarbete skall alltså ske i den utsträckning det främjar till-
synsverksamheten. Enligt 26 kap. 2 § skall tillsynsmyndighet om miss-
tanke om brott föreligger anmäla detta till polis- eller åklagarmyndighet.
Det kan i detta sammanhang inte nog understrykas att tillsynsmyndighe-
ter och polis- och åklagarmyndigheter bör samordna sina resurser och
samarbeta för att åstadkomma ett så effektivt beivrande av brott mot
miljön som möjligt. Vad angår det praktiska tillsynsarbetet så bör i detta
ingå att göra oanmälda tillsynsbesök.

För att göra möjligt ett rationellt och effektivt miljöarbete måste miljö-
tillståndet i olika områden och i olika avseenden samt olika åtgärders
effekt följas upp. Detta bör ske inte bara lokalt utan även övergripande på
såväl regional som nationell nivå. En förutsättning för att ett effektivt
övergripande strategiskt miljöarbete skall kunna genomföras är att de
tillsynsmyndigheter som utövar den operativa tillsynen bistår de regio-
nala och de centrala tillsynsmyndigheterna med den information de be-
höver för detta arbete. Regeringen eller den myndighet regeringen be-
stämmer bemyndigas i paragrafens andra stycke att utfarda föreskrifter
angående rapportering av relevanta uppgifter för att säkerställa att detta
sker på ett tillförlitligt och effektivt sätt.

7 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsyn-
suppgifter som kommunen har enligt denna balk skall skötas helt eller
delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befo-
genheten att meddela beslut i ärendet.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun
uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i
ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i
6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27
och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall
tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Genom paragafens första stycke ges kommunen rätt att träffa avtal med
en annan kommun om att den senare helt eller delvis skall ombesörja
kommunens tillsynsuppgifter enligt balken. Med detta avses sådana
uppgifter som inte innefattar meddelande av beslut. Exempel på sådana
uppgifter som kan komma ifråga är inspektioner, mätningar eller andra
utredningar av betydelse för tillsynen.

Prop. 1997/98:45

270

I andra stycket ges kommunen rätt att delegera beslutanderätt till an-
ställd vid en annan kommun efter överenskommelse med den kommu-
nen. I detta ligger att delegation inte kan ske till någon i egenskap av
förtroendevald eller till någon som är anställd i ett företag som ägs av
kommunen. Av andra stycket framgår också de begränsningar som råder
i rätten att delegera. Vissa ärenden kan enligt kommunallagen inte dele-
geras, t.ex. ärenden av principiell betydelse eller annars av större vikt.

Kommunallagens jävsbestämmelser och bestämmelser om anmälan till
nämnden av de beslut delegaten fattar gäller för delegation till anställd i
annan kommun enligt paragrafen.

8 § Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt
någon som inte är anställd vid en tillsynsmyndighet att utföra i till-
ståndsbeslut föreskriven besiktning av en anläggning.

I miljöbalken införs en möjlighet att föreskriva att besiktning skall ske av
utförda anläggningar för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet
som omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde (22 kap. 25 §). Det
bör dock understrykas att det är själva anläggningen och inte verksam-
heten som är föremål för besiktningen. Tillsynsmyndighetens möjlighet
att förordna om utredning av verksamheten och dess verkningar regleras i
26 kap. 22 §.

Besiktning av en anläggning utförs i vissa fall lämpligast av någon som
har särskild kompetens av relevans för den särskilda anläggningen. Till-
synsmyndigheten, som förordnar besiktningsman, bör i sådana fall, efter
samråd med sakkunniga organ, kunna uppdra åt någon som har erforder-
lig kompetens, oavsett om denne är anställd vid en tillsynsmyndighet, att
utföra besiktningen. Ett sådant uppdrag bör vara klart avgränsat.

Det ankommer på verksamhetsutövaren att anmäla till tillsynsmyndig-
heten när anläggningen är klar att besiktas. Verksamhetsutövaren svarar
för kostnaden för besiktningen. Tillsynsmyndigheten bestämmer ersätt-
ningens storlek. Det är tillsynsmyndighetens skyldighet att minimera
kostnaden varför upphandling bör ske vid varje tillfälle besiktning skall
ske.

Förelägganden och förbud

9 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller föreskrifter, tillstånd,
villkor eller andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall
efterlevas.

Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får
inte tillgripas.

Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om
tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 §.

Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en till-
synsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden eller

Prop. 1997/98:45

271

förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada Prop. 1997/98:45
på miljön uppkommer.

Paragrafen är av central betydelse för tillsynsverksamheten. Den reglerar
när en tillsynsmyndighet kan vidta åtgärder vid överträdelser i enskilda
fall. Möjligheten för tillsynsmyndigheten att meddela förelägganden och
förbud blir genom bestämmelsen densamma för all verksamhet som
omfattas av miljöbalken.

En tillsynsmyndighet kan enligt första stycket meddela de föreläggan-
den och förbud som behövs för att stadgandena i miljöbalken eller före-
skrifter, tillstånd, villkor eller andra beslut som meddelats med stöd av
balken skall efterlevas.

Av 24 kap. 1 § framgår att lagakraftvunna domar och beslut som avser
tillstånd enligt balken gäller mot alla såvitt avser frågor som har prövats i
domen eller beslutet. Detta innebär att vad gäller tillståndsgiven verk-
samhet är det de i tillståndsbeslutet angivna villkoren som närmare be-
skriver vad som åligger verksamhetsutövaren i olika avseenden. Beträf-
fande sådana frågor som har prövats vid tillståndsgivningen kan i princip
inte ytterligare krav ställas på verksamhetsutövaren med hänvisning till
de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. Förelägganden kan komma ifråga
endast om domen eller beslutet åsidosätts. I de fall villkor i domar eller
beslut är utformade som gränsvärden eller andra målangivelser utan att
det ställs krav på att någon särskild metod eller teknik skall användas för
att uppfylla villkoren, kan ett föreläggande hänföra sig till det angivna
gränsvärdet eller målangivelsen. Det ankommer enligt 2 kap. 1 § alltid på
verksamhetsutövaren att visa att de åtgärder som behövs har vidtagits.
Det är således i dessa fall inte tillsynsmyndighetens skyldighet att i före-
läggandet ange vilken teknik som skall användas för att villkoret skall
uppfyllas. Även ett sådant föreläggande skall kunna förenas med vite
enligt 14 §.

Undantag från regeln att vad som kan krävas beträffande en till-
ståndsprövad verksamhet begränsar sig till tillståndets villkor kan emel-
lertid göras om risk finns för att ohälsa eller allvarlig skada på miljön
uppkommer.

Det förtjänar att även i detta sammanhang påpekas att dispens från
förbud inte är att jämställa med tillstånd. Ett sådant dispensbesluts rätts-
kraft begränsar sig till den åtgärd det avser och medför således inte befri-
else från vad som följer av miljöbalken i övrigt. De allmänna hänsyns-
reglema t.ex., skall tillämpas vid utförandet av den aktuella åtgärden.

Vad gäller sådana frågor som faller under miljöbalkens tillämpnings-
område, men som inte har varit föremål'för bedömning vid prövningen
av en i och för sig tillståndspliktig verksamhet, kan tillsynsmyndigheten
däremot grunda beslut om föreläggande direkt på balkens regler. Detta
gäller t.ex. vid åsidosättande av de allmänna hänsynsreglema i 2 kap.

Var och en är bunden av de allmänna hänsynsreglema om det inte sär-
skilt anges att regeln endast avser näringsverksamhet. Förelägganden kan
alltså föranledas av annat än åtgärder som vidtas i näringsverksamhet.
Med åtgärd avses i 2 kap. varje åtgärd som inte är av försumbar betydelse
i det enskilda fallet.

272

Tillsynsmyndigheten kan agera inte bara vid direkt miljöpåverkande
överträdelser, utan även när t.ex. principen om resurshushållning eller
kretsloppsprincipen inte iakttas. I enlighet med vad som sagts ovan kan
ett föreläggande avseende resurshushållning riktas mot en tillståndsgiven
verksamhet där denna aspekt inte varit föremål för bedömning även om
verksamhetsutövaren följer de villkor som föreskrivits för verksamheten.

En del verksamheter och åtgärder som kan motverka miljöbalkens mål
och således omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde regleras i
annan lag. Miljöbalken och annan lag gäller som huvudregel parallellt. I
den mån en fråga är reglerad i särskilda avseenden i annan lag kan före-
skrivas att dessa bestämmelser skall gälla istället för miljöbalkens regler.
Tillsynsmyndigheten kan således inte ingripa med stöd av balkens regler
i sådana fall. När balkens regler gäller parallellt med annan lag för en
verksamhet kan tillsynsmyndigheten däremot naturligtvis ingripa med
stöd av balkens regler.

I praxis har hittills gjorts skillnad mellan överträdelser av tillståndsbe-
slut som sådana och överträdelser av villkoren för tillstånden. I själva
tillståndsbeslutet anges regelmässigt tillåten omfattning av verksamheten.
Endast överträdelse av villkoren har ansetts kunna föranleda att tillstån-
det upphävs. Denna tillämpning har knappast varit åsyftad av lagstiftaren
utan har blivit ett resultat av en otydlig utformning av lagtexten. Detta
förhållande läggs tillrätta i 24 kap. 3 och 5 §§ med bestämmelser om bl.a.
tillstånds giltighet och omprövning. Bemyndigandet att vidta tillsynsåt-
gärder har formulerats för att göra det tydligt att åtgärder kan komma
ifråga oavsett i vilken del eller på vad sätt ett tillståndsbeslut överträds.

I enlighet med principen att förorenaren betalar föreskrivs i miljöbal-
ken att ansvaret för verksamhetsutövaren skall kvarstå till dess olägen-
heten upphört, jfr. 2 kap. 8 § och 10 kap. Det saknar betydelse om verk-
samhetsutövaren inte längre driver verksamheten beroende på att verk-
samheten har överlåtits eller lagts ned. Tillsynsmyndigheten kan följakt-
ligen meddela förelägganden mot den som bedrev verksamheten vid
olägenhetens uppkomst även om verksamheten har lagts ned eller över-
låtits vid tiden för föreläggandet. Har flera bedrivit verksamhet som kan
ha bidragit till olägenheterna ansvarar de som huvudregel solidariskt.
Även den som har förvärvat en fastighet med vetskap om att den var
förorenad eller som borde ha upptäckt detta kan bli efterbehandlings-
ansvarig. Fastighetsägaren ansvarar efter verksamhetsutövama.

Stadgandet i 2 kap. 8 § avser ett ansvar för att skadan avhjälps. Regler
om rättelse på den felandes bekostnad finns i 26 kap. 18 §. I enlighet med
förvaltningsrättsliga traditioner bör tillsynsmyndigheten i första hand
bereda den ansvarige möjlighet att avhjälpa skadan. Vem som ansvarar
för efterbehandling, detta ansvars omfattning och hur ansvaret bör för-
delas utvecklas i avsnitt 4.15 och författningskommentaren till 10 kap.

Tillsynsmyndigheten skall naturligtvis aldrig tillgripa mer ingripande
tvångsåtgärder än vad som krävs i det enskilda fallet för att åstadkomma
att balkens regler följs.

En lagstadgad möjlighet att meddela råd i vissa fall behövs inte då råd-
givning ingår i den verksamhet som ankommer på tillsynsmyndigheterna
enligt 1 §. Tillsynsmyndigheten bör själv kunna avgöra i vilka fall det är
273

Prop. 1997/98:45

18 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

tillräckligt att söka åstadkomma rättelse genom råd och i vilka fall det är
lämpligare att använda sig av mer ingripande åtgärder såsom föreläggan-
de om rättelse eller förbud.

10 § Om tillståndet till en vattenverksamhet har förfallit enligt 24 kap.
2 §, får tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att riva ut en
med stöd av tillståndet uppförd anläggning som kan skada allmänna eller
enskilda intressen.

I tillstånd till vattenverksamhet skall anges inom vilken tid anläggningen
måste genomföras. Denna tid kan sättas till högst 10 år. Hinner inte an-
läggningen slutföras inom angiven tid förfaller tillståndet. I de fall an-
läggningsarbetet inte har påbörjats krävs ingen ytterligare åtgärd. Det
förekommer emellertid att vissa åtgärder har utförts. Ett återställande
kan, allrahelst om viss tid har förflutit och omgivningen anpassat sig till
de vidtagna åtgärderna, medföra skador eller andra olägenheter för en-
skilda och från allmän synpunkt. Hur återställningen skall genomföras
behöver därför i vissa fall regleras.

Tillsynsmyndigheten har enligt miljöbalken till uppgift att bl.a. bevaka
att villkoren i tillstånden efterlevs och att följa upp olika verksamheters
påverkan på miljön. Det faller sig naturligt att det ankommer på till-
synsmyndigheten att meddela förelägganden om utrivning i förevarande
fall. Föreläggandet måste utformas med tanke på att det kan krävas till-
stånd till utrivningen.

11 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett
område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område
att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att allmän-
heten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som omfattas
av allemansrätten.

Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga allmän-
heten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det. Vad
som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt när det
gäller diken.

Med hänsyn till att det inte går att generellt ange i vilka fall ett stängsel
eller dike måste utföras så att det blir möjligt att passera, bemyndigas
tillsynsmyndigheten att i enskilda fall meddela föreläggande om detta.
Tillsynsmyndigheten skall i sitt beslut beakta gällande lag, sedvanerätt
och de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet

12 § Har tidigare ägare av en fastighet eller tidigare tomträttshavare i
denna egenskap kunnat föreläggas att avhjälpa skada eller olägenhet
som uppstått vid deras användning av en fastighet eller en byggnad,
anläggning eller anordning på annans mark enligt 7,8, 11 eller 12 kap.,
får en tillsynsmyndighet ge ett sådant föreläggande mot en ny ägare eller
tomträttshavare, om det är skäligt.

Prop. 1997/98:45

274

I paragrafen regleras bl.a. en ny ägares eller tomträttshavares ansvar för
att vidta rättelse vid överträdelser av förbud eller förskrifter beträffande
nationalpark, naturreservat, vattenskyddsområde, kulturreservat, natur-
minne, strandskydd, biotopskydd eller annat skydd för växt- och djurli-
vet, täkt eller vilthägn som skett under en tidigare ägares eller tomträtts-
havares innehav. Enligt bestämmelsen far tillsynsmyndighetens föreläg-
gande om åtgärder riktas mot den nye ägaren eller tomträttshavaren. Det
är inte en förutsättning att det är den tidigare innehavaren som har begått
överträdelsen.

13 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en
fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller
mot både ägaren och nyttjanderättshavaren, och övergår ägande- eller
nyttjänderätten till någon annan, får tillsynsmyndigheten ålägga den
tidigare ägaren eller nyttjanderättshavaren, att utan dröjsmål lämna
uppgift om den nya ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och
adress.

Paragrafens syfte är att göra ett snabbt ingripande mot ny ägare eller
nyttjanderättshavare möjligt, om rättelse inte har skett i enlighet med
tidigare föreläggande. Det är inte meningen att den nye ägaren eller
nyttjanderättshavaren skall vara skydlig att utföra några egna undersök-
ningar utan skyldigheten begränsar sig till att lämna de uppgifter om
namn och adress som har erhållits vid överlåtelsen.

Prop. 1997/98:45

Vite

14 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Användning av vite förutsätter stöd i lag. Bestämmelser om vitesföreläg-
gandes adressat, beräkning av storlek, utformning och utdömande finns i
lagen (1985:206) om viten. Viteshotet tvingar fram konkreta lösningar
och verkar vanligtvis snabbare än straffsanktioner. De problem som
förekommer hänger i regel samman med de långa handläggningstidema
vid överklagande av vitesbeslutet. Det har förekommit att möjligheten att
överklaga har satts i system och förhindrat en effektiv användning. Ett
sätt att komma till rätta med tredska är att utnyttja möjligheten i 4 §
viteslagen att förelägga löpande viten. Ett sådant vite kan dessutom, om
det skrivs in i fastighetsregistret, bli gällande även mot ny ägare till fas-
tigheten.

Tillsynsmyndigheten bör fortsättningsvis i större utsträckning än hit-
tills kunna använda sig av vitesförelägganden på ett sådant sätt att till-
synsverksamheten blir effektiv.

Vitesbestämmelser är i allmänhet effektivare och verkar förebyggande
på ett helt annat sätt än straffbestämmelser. Vad gäller utdömande av vite
redogör regeringen för sin inställning i dessa sammanhang i avsnitt
4.28.1

275

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten och dess rättsverkningar

Prop. 1997/98:45

75 f Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud
mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller
ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör
någon annan, får tillsynsmyndigheten sända beslutet till inskrivning-
smyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är föreläggandet
förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Den som senast
sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt skall, om den sökan-
de inte är föreläggandets eller förbudets adressat, av inskrivningsmyn-
digheten genast i rekommenderat brev underrättas om anteckningen.

Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot ny äga-
re av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen genom köp,
byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt, gäller även
löpande vite mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för äganderätts-
övergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av egendomen, men
tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite för den ägaren. Löpande vite
som avser en viss period får tas ut endast av den som var ägare vid peri-
odens början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut
som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet eller förbudet förlorat
sin betydelse, skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om
förhållandet anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
inskrivningsregistret.

Föreläggande riktat mot någon i egenskap av ägare eller nyttjanderätts-
havare till fastighet eller byggnad eller annan anläggning på fastighet
förekommer i de fall föreläggandet är föranlett av naturvårdsbestämmel-
ser, hälsoskyddsbestämmelser eller bestämmelser om miljöfarlig verk-
samhet som avser förvaring. Sådana förelägganden med anledning av
överträdelser av naturvårdsbestämmelser eller förvaringsfallen är inte fler
än att de alltid bör sändas till inskrivningsregistret för anteckning. Över-
trädelser av hälsoskyddsbestämmelser däremot, kan förekomma i många
fall och vara av ytterst skiftande karaktär. Det är inte alltid det finns skäl
att anteckna sådana. Det ankommer på den tillsynsmyndighet som har
utfärdat föreläggandet att bedöma när anteckning bör ske.

Avsikten med att anteckna föreläggandet i fastighetsregistret är att det
då direkt gäller ny rättighetsinnehavare till fastigheten eller byggnaden
eller anläggningen på fastigheten. Det bör dock påpekas att det endast är
löpande viten som blir direkt gällande. Har anteckning inte gjorts måste
tillsynsmyndigheten utfärda ett nytt föreläggande riktat mot den nya
rättighetsinnehavaren. Nytt beslut om andra viten än löpande måste också
alltid meddelas.

Såsom Lagrådet har påpekat kan, med anledning av de skärpta regler-
na om efterbehandlingsansvar i 10 kap., tvekan uppkomma om vem det
är som har att följa ett föreläggande om efterbehandling av en fastighet.
Om någon i egenskap av fastighetsägare förelagts att efterbehandla en
276

fastighet och detta föreläggande har antecknats i fastighetsregistret måste
tillsynsmyndigheten, för att åstadkomma att denne behåller sitt ansvar att
följa föreläggandet även efter en överlåtelse av fastigheten, återkalla det
ursprungliga föreläggandet mot denne och utfärda ett nytt föreläggande
mot honom. Det är angeläget att tillsynsmyndigheten i fall av detta slag
ger till känna för de berörda på lämpligt sätt vem som skall följa föreläg-
gandet.

16 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning
eller anordning på annans mark sedan ett beslut som avses i 15 § har
överklagats, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att
tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång till-
lämpas.

Innebörden av bestämmelsen är att en överlåtelse av exempelvis en fas-
tighet inte medför att ett ärende måste tas om från början, utan handlägg-
ningen kan fortsätta i vanlig ordning, men med den nye ägaren som part.
På så sätt undviks att ärenden fördröjs på grund av att överlåtelse av
fastigheten sker.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

17 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud
enligt 9-13 och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter
ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa dess beslut. Därvid får beslu-
tet verkställas enligt utsökningsbalken.

Har någon begått en gärning som avses i 29 kap. 1-4, 8, 9 eller 10 §,
får kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten med-
dela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om så-
dan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning. Avgörande i sådant mål överkla-
gas hos miljödomstolen.

Huvudregeln medger verkställighet i enlighet med vad som gäller i ut-
sökningsbalken beträffande verkställighet av förvaltningsbeslut (3 kap.
20 § och 16 kap. 10-12 §§ utsökningsbalken). Bestämmelsen kommer att
gälla samtliga tillsynsmyndigheters beslut och blir därmed en ganska
omfattande utvidgning av möjligheten till verkställighet av tillsynsbeslut.
Verkställighet kan komma ifråga även av beslut grundade på de allmänna
hänsynsreglema i 2 kap. Verkställighet förutsätter inte att förbudet eller
föreläggandet har förenats med vite. I de fall tillsynsmyndigheten inte har
förordnat att beslutet skall gälla omedelbart krävs att det har fått laga
kraft innan verkställighet far ske.

Andra stycket avser fall där det inte finns något beslut meddelat av till-
synsmyndigheten utan rättelse föranleds av att någon har begått en gär-
ning som objektivt sett är straffbar enligt 29 kap. I sådana fall måste
frågan om rättelse prövas först. Ärendet skall sedan behandlas av krono-
fogdemyndigheten som särskild handräckning enligt reglerna i lagen om
277

Prop. 1997/98:45

betalningsföreläggande och handräckning (1990:746). Detta innebär att
kronofogden bl.a. skall pröva lagligheten av det framställda yrkandet.
Kronofogden avgör frågan i ett utslag som sänds till parterna. Utslaget
kan överklagas till tingsrätten.

Rätten att begära handräckning enligt miljöbalken bör begränsas till
tillsynsmyndigheten. Skulle en enskild person ha rätt till handräckning på
grund av någon åtgärd som strider mot miljöbalken bör sådan meddelas i
form av särskild handräckning med stöd av 4 § första stycket första
punkten lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Någon
särskild bestämmelse om detta behövs inte i miljöbalken.

18 § I stället för att begära verkställighet enligt 17 § får tillsynsmyndig-
heten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad.

Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan före-
gående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn
till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller
det finns andra särskilda skäl.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Enligt första stycket kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på
den felandes bekostnad, om denne inte rättar sig efter ett föreläggande
eller förbud som tillsynsmyndigheten meddelat. Det kan gälla fall där det
är nödvändigt med en snabb handläggning för att undanröja en hälso-
eller miljörisk. Det kan också avse bagatellartade fall där rättelse kan ske
på ett enkelt sätt genom tillsynsmyndighetens försorg.

Eftersom tillsynsmyndigheten måste förskottera kostnaden för rättelse
torde det vanliga vara att tillsynsmyndigheten istället för att använda sig
av denna möjlighet meddelar ett föreläggande eller förbud och, om det
visar sig att rättelse inte sker, begär verkställighet genom kronofogdens
försorg enligt 17 §. Då kan kostnaderna för verkställigheten tas ut i sam-
ma ärende.

Enligt paragrafens andra stycke kan tillsynsmyndigheten under där an-
givna förutsättningar besluta om rättelse på den felandes bekostnad även
utan föregående föreläggande eller förbud. Det är i dessa fall tillräckligt
att någon låter bli att vidta en åtgärd, som åligger honom enligt balken
eller enligt föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd av balken.
Ett sådant förordnande om rättelse kan aktualiseras om det finns skäl att
anta att ett föreläggande eller förbud inte skulle följas eller att det inte
tillräckligt snabbt eller effektivt skulle leda till det önskade resultatet.
Exempel på andra särskilda skäl är de fall då efterbehandling måste ske
och flera verksamhetsutövare är ansvariga. Av praktiska skäl kan det
vara lämpligast att någon utför hela efterbehandlingen och att kostnads-
ansvaret sedan fördelas i enlighet med reglerna i 10 kapitlet.

Tillsynsmyndigheten skall alltid fatta ett formellt beslut om rättelse.
Detta gäller även i brådskande fall. Beslutet kan överklagas. Det finns
därför ofta skäl, framför allt om beslut enligt andra stycket meddelats, att
förena beslutet med ett verkställighetsförordnande enligt 26 §.

I lagrådsremissen föreslogs att paragrafen skulle innehålla ett tredje
stycke enligt vilket beslut om rättelse på den felandes bekostnad skulle få
278

Prop. 1997/98:45

verkställas enligt utsökningsbalken. Lagrådet har anfört att bestämmel-
sens första och andra stycket, som syftar till att tillsynsmyndigheten själv
skall kunna fa föranstalta om rättelse utan att behöva gå omvägen via
kronofogdemyndigheten och därigenom fa tillgång till ett snabbare och
enklare förfarande, inte är förenliga med en regel om att verkställighet av
ett sådant beslut skall kunna ske enligt utsökningsbalken. Lagrådet påpe-
kar att om tillsynsmyndigheten hyser tvekan om den felandes vilja eller
möjlighet att betala kostnaderna, kan den ju begära verkställighet enligt
17 § istället för att besluta om rättelse på den felandes bekostnad. Tredje
stycket har tagits bort med anledning av Lagrådets påpekanden.

Verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport

19 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras
medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall
fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller
förebygga sådana verkningar.

Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall
också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig under-
rättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.

Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till kontroll-
program eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om till-
synsmyndigheten begär det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om kontrollen.

Ansvaret för miljöbalkens efterlevnad ligger främst på verksamhetsutöv-
ama. Det är verksamhetsutövarens skyldighet att se till att balkens regler
inte åsidosätts och att verksamheten bedrivs så att miljöbalkens syften
uppfylls. Det är den som bedriver en verksamhet som har störst kunskap
om den och dess verkningar. Detta gäller för all verksamhet av betydelse
för miljöbalkens syften oavsett om det avser näringsverksamhet eller
åtgärder som vidtas av någon privat. Även sådan verksamhet som inte
kan räknas till en fast anläggning, t.ex. transporter, omfattas. Kravet på
egenkontroll måste naturligtvis anpassas till varje verksamhet så att det
inte far orimliga konsekvenser. Vad som kan fordras av den som utövar
en hobby skiljer sig väsentligt från vad som bör ankomma på den som
driver en industriell verksamhet. Samtidigt måste naturligtvis hälso- och
miljöeffekterna av verksamheten vara avgörande.

Verksamhetsutövarens ansvar inskränker sig inte till att kontrollera att
balkens bestämmelser och för verksamheten särskilt meddelade villkor
efterlevs. Det ankommer därutöver på denne att aktivt hålla sig informe-
rad om verksamhetens påverkan på miljön även i den mån det inte är
fråga om en i och för sig otillåten påverkan. Ett sätt att få en uppfattning
om en verksamhets miljöpåverkan är att använda livscykelanalyser.

Verksamhetsutövaren skall planera sin verksamhet på ett sådant sätt att
miljöbalkens syfte inte motverkas, utan tvärtom skall verksamheten

Prop. 1997/98:45

279

bedrivas så att balkens syften nås. Detta förutsätter bl.a. att verksamheten
organiseras så att en tydlig ansvarsfördelning föreligger.

För tillståndspliktig verksamhet föreskrivs ofta i villkoren att kontroll-
program skall upprättas av verksamhetsutövaren, ibland i samråd med
tillsynsmyndigheten. Det är rimligt att det finns en möjlighet att kräva att
förslag till kontrollprogram skall lämnas även av den verksamhetsutövare
som inte bedriver tillståndspliktig verksamhet i de fall tillsynsmyndig-
heten bedömer att det finns ett behov av ett sådant program.

Enligt ljärde stycket far regeringen eller den myndighet regeringen be-
stämmer meddela närmare föreskrifter om kontrollen. Sådana föreskrifter
kommer framför allt att tas fram av Naturvårdsverket men även andra
centrala tillsynsmyndigheter kan bemyndigas att meddela föreskrifter om
kontrollåtgärder avseende frågor som rör deras ansvarsområde. Påverkan
av direkt betydelse för människors hälsa är t.ex. en fråga för Socialstyrel-
sen. Det främsta syftet med generella föreskrifter avseende kontrollåt-
gärder är att fa till stånd kvalitetssäkring och en metodmässig samord-
ning i mätverksamheten. Föreskrifter har med stöd av gällande rätt med-
delats t.ex. beträffande mätningar avseende avloppsutsläpp, svavel- och
kväveoxidutsläpp från energianläggningar och utsläpp till vatten från
massafabriker.

20 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad
som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § första stycket skall den som utövar
verksamheten varje år lämna en miljörapport till den tillsynsmyndighet
som utövar tillsynen över verksamheten. Detta gäller också den som
förelagts att ansöka om tillstånd enligt 9 kap. 6 § andra stycket. I mil-
jörapporten skall redovisas de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla
villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av verksamhe-
tens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas av villko-
ren i ett tillståndsbeslut. Även redovisning av andra uppgifter som är
relaterade till balkens tillämpningsområde och mål får föreskrivas.

Åven om en verksamhet inte är tillståndspliktig, får en föreskrift om
skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Paragrafen riktar sig delvis till verksamhetsutövaren och delvis till till-
synsmyndigheten. Den avser emellertid i sin helhet tillsyn, nämligen dels
vad som ibland kallas egenkontroll, dels uppgifter som ankommer på
tillsynsmyndighet.

Var och en som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet skall
enligt huvudregeln varje år ge in en miljörapport som ger en samlad bild
av företagets arbete med att uppfylla och kontrollera att villkoren i till-
ståndsbeslutet efterlevs. Detta gäller oavsett om tillståndsplikten följer av
förordning eller föreläggande i det enskilda fallet. Rapporten bör också
innehålla ett ställningstagande till hur villkoren uppfyllts. Regler om den
närmare utformningen av miljörapporten bör ges i föreskrifter. Vid utfär-
dandet av föreskrifter skall syftet med miljörapporten beaktas.

Prop. 1997/98:45

280

Syftet med miljörapporten är dels att förstärka verksamhetsutövarens
egenkontroll, dels att förbättra myndigheternas tillsyn över verksamhe-
ten. Ett annat syfte som tillkommit på senare tid, är att tillgodose infor-
mationsbehov hos andra intressenter, exempelvis allmänheten och finan-
siella aktörer. Miljörapportema ger också en bild av de samlade utsläp-
pen från miljöfarlig verksamhet i landet.

En effektiv tillsyn över tillståndet i miljön förutsätter dock att mil-
jörapporten innehåller uppgifter som gör det möjligt att vid sidan av
villkorskontrollen också bedöma belastningen på miljön. Det är viktigt
att med hjälp av tillförlitlig statistik kunna bedöma om utsläppen minskar
och kunna pröva om de av riksdagen fastlagda miljömålen uppnås. Upp-
gifterna i miljörapporten kan tillgodose detta syfte.

Det förekommer emellertid, särskilt i äldre tillståndsbeslut, att villko-
ren inte omfattar utsläpp av sådana miljöfarliga ämnen, om vilka riksda-
gen uttalat, att utsläppen skall minska avsevärt. Sådana riksdagsbeslut
utgör en del av de nationella miljömålen. I fråga om dessa utsläpp finns
det alltså fog för att de skall omfattas av uppgifterna i en miljörapport,
inte minst för att säkerställa statistiskt underlag för förutsättningarna att
nå de nationella miljömålen. En rätt för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att föreskriva att miljörapporten skall omfatta
en redovisning av verksamhetens miljöpåverkan även i andra avseenden
än vad som omfattas av villkoren, finns i andra stycket. Detta kan exem-
pelvis gälla miljörelaterade uppgifter om de produkter som tillverkas vid
anläggningen. I samband med att sådana föreskrifter meddelas bör givet-
vis berörda myndigheter och organisationer ges tillfälle att yttra sig.

Miljöbalksutredningen avser att återkomma till frågan om förskrifter
om miljörapportens omfattning i ett kommande betänkande.

Flera miljöfarliga verksamheter kan efter miljöbalkens införande
komma att omfattas av generella föreskrifter istället för tillståndsplikt.
För dessa gäller inget krav på miljörapport enligt huvudregeln. Enligt
paragrafens tredje stycke kan regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer föreskriva skyldighet att lämna miljörapport även om
verksamheten inte är tillståndspliktig. Härigenom kan åstadkommas dels
en kvalitetssäkring av egenkontrollen även för dessa verksamheter, dels
att utsläppen även från dessa verksamheter kan beaktas vid bedömningen
av miljötillståndet och möjligheterna att uppnå de nationella miljömålen.

Upplysningar och undersökningar

21 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet
eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i denna balk eller i
föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten läm-
na de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Detsamma
gäller också för den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från
sådan verksamhet.

Den som bedriver en sådan verksamhet eller vidtar en sådan åtgärd som
omfattas av balkens tillämpningsområde är skyldig att på begäran lämna

281

Prop. 1997/98:45

de uppgifter och de handlingar som behövs för tillsynen till tillsynsmyn-
digheten. Detta gäller även den som annars är skyldig att avhjälpa olä-
genheter från sådan verksamhet. Således omfattar bestämmelsen t.ex. en
markägare som kan bli saneringsans vari g enligt 10 kap. Ett sådant före-
läggande är, till skillnad från vad som gäller idag, inte straffsanktionerat.
Det är enligt regeringens bedömning tillräckligt med möjligheten att
förena detta med vite.

Tillsynsmyndigheten kan inte göra anspråk på vilka uppgifter och
handlingar som helst, utan bara på sådant som är av betydelse för tillsy-
nen. Med detta avses emellertid inte enbart den löpande tillsynen. Till-
synsmyndigheten kan också begära uppgifter som den behöver för över-
gripande, samordnande och uppföljande strategiskt miljöarbete.

Tillsynsmyndigheten kan med stöd av denna paragraf endast begära
sådana uppgifter och handlingar som inte förutsätter närmare utredning.
Det kan vara fråga om driftförhållanden, omfattningen av verksamheten,
kemikalieanvändning, råvaruval, bränsleval etc. Bestämmelser om verk-
samhetsutövarens utredningsplikt finns i 22 §. När ett utredningsföreläg-
gande enligt 22 § meddelas omfattas de upplysningar som framkommer
och de handlingar som upprättas med anledning av föreläggandet enligt
den paragrafen av skyldigheten att lämna upplysningar.

22 £ Den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befa-
ras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som
annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyl-
dig att även i andra fall än som avses i 14 kap. 7 £ utföra sådana under-
sökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för tillsynen.
Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder eller för
allmänna ändamål, om det finns skäl att anta att byggnadens skick med-
för olägenheter för människors hälsa. Om det är lämpligare kan till-
synsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall
utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen.

Den som är skyldig att utföra undersökningen är skyldig att ersätta
kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med
det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

Beslut om undersökning far förenas med förbud att överlåta den be-
rörda fastigheten eller annan egendom till dess undersökningen är slut-
förd.

Den som utövar verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras medfö-
ra olägenhet för människors hälsa eller påverkan på miljön kan föreläg-
gas att utföra de undersökningar av verksamheten eller åtgärden och dess
verkningar som behövs för att tillsynsmyndigheterna på ett riktigt sätt
skall kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter. Verksamhetsutövaren skall
själv svara för kostnaderna för undersökningarna. Till skillnad från gäl-
lande rätt omfattas inte endast verksamhet vid fasta anläggningar utan all
verksamhet och alla åtgärder som ryms inom balkens tillämpningsområ-
de. T.ex. omfattas även farjetrafik. Skyldigheten kommer också att om-
fatta även exempelvis bostäder och byggnader som är upplåtna för all-
männa ändamål som vård, undervisning, hotell m.m.

Prop. 1997/98:45

282

Undersökningen skall syfta till att tillförsäkra tillsynsmyndigheten
fakta som underlag för bedömning av den individuella verksamheten
eller åtgärden. Undersökningar kan också krävas för att klarlägga om
verksamheten eller åtgärden är hälso- eller miljöfarlig.

Begreppet undersökning bör ges en vid tolkning. Det omfattar inte en-
dast provtagningar och dylikt, utan även exempelvis besiktning. Under-
sökningspliktens omfattning skall bedömas med hänsyn till förhållandena
i det enskilda fallet. Ibland räcker det med en enstaka undersökning, men
ibland krävs fortlöpande undersökningar. Undersökningsplikten begrän-
sar sig dock alltid till vad som behövs för att tillsynsmyndigheten skall
kunna fullgöra sina skyldigheter. Bestämmelsen innebär att i princip
samma krav på undersökning skall kunna ställas oavsett om en verksam-
het är tillståndspliktig eller ej. Kraven på utredning far dock inte vara
orimliga (jämför 2 kap. 7 §), och det kan föreligga skillnader i vad som
kan anses som rimligt beträffande olika typer av verksamhet. Bestäm-
melsen ger således rätt att begära t.ex. en utredning av de tekniska möj-
ligheterna att begränsa utsläppen till en viss nivå eller annars nå ett visst
mål, så som sker i tillståndsärenden. Verksamhetsutövaren kan dock inte
åläggas att utföra undersökningar som utgör ren forskning. Undersök-
ningsplikten innebär givetvis också att verksamhetsutövaren skall redovi-
sa resultaten av undersökningarna till tillsynsmyndigheten.

I de fall flera verksamheter gemensamt åstadkommer skador på miljön
bör undersökningsplikt kunna komma ifråga för varje verksamhet som
kan befaras medverka till skadan. Då kan ett underlag tas fram för vilka
skadeverkningarna är i området, i vad mån varje enskild verksamhet
bidrar till dessa och vilka åtgärder som skall kunna krävas av var och en.
Tillsynsmyndigheten kan också föreskriva att undersökningen skall
göras, inte av den som bedriver verksamheten, utan på dennes bekostnad
av fristående expertis med teknisk och vetenskaplig sakkunskap på just
det aktuella sakområdet. Tillsynsmyndigheten bör inhämta verksamhets-
utövarens uppfattning i frågan innan beslut fattas om att vissa undersök-
ningar skall utföras av särskild fristående expertis. Tillsynsmyndigheten
är skyldig att se till att en sådan undersökning inte blir onödigt kostsam.
Beslut att anlita annan för att utföra undersökning skall fattas skriftligen.

Beslutet om undersökning kan enligt tredje stycket förenas med över-
låtelseförbud av det som undersökningen avser. Avsikten med ett sådant
förbud är att undvika ansvarsflykt. Kan detta uppnås på ett annat lindri-
gare sätt skall förbud inte tillgripas. Ett överlåtelseförbud skall vara klart
avgränsat i tiden.

Naturvårdsvakter

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse
naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för
områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av förord-
nanden enligt 7 och 8 kap., 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §.

En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på
grund av dessa föreskrifter inte har rätt att vistas.

Prop. 1997/98:45

283

En naturvårdsvakt får ta i beslag jakt- och fångstredskap, fortskaff-
ningsmedel och andra föremål som kan antas ha betydelse för utredning
av brottet, om vakten ertappar någon på bar gärning, som bryter mot
förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 3, 5, ll, 12, 24
eller 28 §, 8 kap. 1-3 §§, 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §, om detta är
straffbelagt enligt 29 kap.

Paragrafen innehåller föreskrifter om tillsynsmän för naturvårdsobjekt,
dvs. naturvårdsvakter.

Enligt första stycket kan naturvårdsvakter utses för tillsynen av områ-
den såsom nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden, eller
naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 kap. 10 §.

Naturvårds vakternas befogenheter framgår av andra och tredje stycket.

Enligt andra stycket far en naturvårdsvakt avvisa den som vistas inom
ett naturvårdsobjekt utan att vara berättigad till det. Bestämmelsen är
tillämplig om tillträdesförbud gäller för ett område. När det gäller möj-
ligheten att använda våld för att genomföra en avvisning finns bestäm-
melser i 10 § polislagen (1984:387) som enligt 23 § samma lag blir till-
lämpliga på naturvårdsvakter. Våld får användas endast i den mån andra
medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är för-
svarligt samt om den som skall genomföra åtgärden möts av motstånd.

Enligt tredje stycket far föremål som kan antas ha betydelse för utred-
ningen av exempelvis överträdelse av förbud mot att genomföra ett sam-
rådspliktigt arbetsföretag eller överträdelse av förbud eller föreskrifter
enligt bestämmelserna om biotopskydd tas i beslag.

Ett beslag får således ske enbart i utredningssyfte. Någon möjlighet att
förverka beslagtagna föremål finns inte.

24 § Om en naturvårdsvakt har tagit ett föremål i beslag, skall vakten
skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den tjäns-
teman som tar emot en anmälan skall vidta samma åtgärder som om
tjänstemannen själv hade gjort beslaget.

Paragrafen reglerar både vad en naturvårdsvakt skall göra vid beslag och
hur den som tar emot en sådan anmälan vid polis- eller åklagar-
myndigheten skall göra.

Övriga bestämmelser

25 § Den som har fått dispens från en föreskrift för områden eller na-
turföremål som omfattas av förordnande enligt 7 och 8 kap. eller 11 kap.
14 § är skyldig att efter begäran visa upp beslutet för en naturvårdsvakt
eller en polis vid vistelse inom det område där dispensen gäller.

För att en naturvårdsvakt eller en polis skall kunna kontrollera om den
som t.ex. vistas inom ett område med tillträdesförbud har medgetts dis-
pens från förbudet är denne skyldig att på begäran visa upp beslutet om
dispens. Bestämmelsen är tillämplig endast om ett sådant beslut har
284

Prop. 1997/98:45

meddelats i ett särskilt fall. Om det i en föreskrift om tillträdesförbud Prop. 1997/98:45
t.ex. anges att förbudet inte gäller för markägaren och dennes anställda
gäller skyldigheten enligt paragrafen inte dem.

Den i paragrafen angivna skyldigheten är straffbelagd enligt 29 kap.

5§-

26 § En tillsynsmyndighet för bestämma att dess beslut skall gälla ome-
delbart även om det överklagas.

Enligt paragrafen ankommer det på tillsynsmyndigheten att bestämma i
vilka fall beslutet skall gälla omedelbart. Verkställighetsförordnande bör
i första hand förbehållas ärenden där skyndsamma åtgärder krävs för att
förhindra skador eller olägenheter. Verkställighetsförordnande bör också
kunna meddelas i de fall villkor i tillståndsbeslut eller föreskrifter, som
har meddelats med stöd av balken, inte har iakttagits.

1 de fall beslutet avser en genteknisk verksamhet bör verkställighets-
förordnande normalt meddelas. Enligt 21 § gentekniklagen gäller i dag
tillsynsmyndighetens beslut omedelbart om inte annat sägs i beslutet.
Huvudregeln där är alltså den motsatta.

De beslut som meddelas med anledning av åsidosättande av de allmän-
na hänsynsreglema bör gälla först sedan de vunnit laga kraft. Eftersom
det inte framgår direkt av de allmänna hänsynsreglema vilka åtgärder
som skall vidtas eller som inte får vidtas måste skälighetsbedömningar
göras vid tillämpningen av dessa regler. I de fall den som berörs av ett
tillsynsbeslut inte delar tillsynsmyndighetens bedömning bör frågan
prövas av domstol innan verkställighet får ske.

27 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har
utfört sådana undersökningar som anges i 22 § första stycket tredje
meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått
veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse
för landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sek-
retesslagen (1980:100).

Bestämmelsen föreskriver tystnadsplikt för den som tagit befattning med
ärenden enligt balken. Med befattning avses såväl den administrativa
hanteringen som praktiska åtgärder som t.ex. mätning.

Vissa undersökningar kan utföras av enskilda på uppdrag av till-
synsmyndigheten. För dessa och andra enskilda som deltar i myndighe-
ternas verksamhet enligt balken gäller tystnadsplikt enligt paragrafens
första stycke.

För de som är verksamma vid en statlig eller kommunal myndighet
gäller sekretesslagens regler i enlighet med vad som framgår av andra
stycket.

285

5.1.27 27 kap. Avgifter

Avgift för myndigheters verksamhet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning och
tillsyn enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av balken samt för prövning och tillsyn med anledning av EG:s
förordningar inom denna balks tillämpningsområde. Kommunfullmäktige
får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal
myndighets verksamhet.

Regeringen får föreskriva att en myndighet får bestämma att dess be-
slut om påförande av avgift enligt balken eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken skall gälla omedelbart även om beslutet
överklagas.

Med stöd av bestämmelsen kan föreskrifter meddelas om avgifter för en
myndighets kostnader för prövning och tillsyn. Bemyndigandet avser
balkens hela tillämpningsområde. Till skillnad mot idag blir det därför
möjligt att införa prövningsavgifter för exempelvis verksamhet och åt-
gärder i vatten. Bemyndigandet ger också rätt att ta ut avgift för sådana
kostnader som föranleds av EG:s förordningar inom balkens tillämp-
ningsområde.

När föreskrifter om avgifter beslutas måste alltid gränsdragningen
mellan skatt och avgift beaktas. Gränsen har betydelse eftersom riksda-
gen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen inte far delegera beslutanderätten
angående skatter till regeringen eller underlydande myndigheter. Rege-
ringsformen (RF) innehåller ingen definition av begreppen skatt och
avgift utan gränsdragningen får i första hand göras med utgångspunkt i
förarbetena till RF. Departementschefen anförde bl.a. att skatt kan ka-
raktäriseras som ett tvångsbidrag till det allmänna utan direkt motpresta-
tion, medan med avgift vanligen förstås en penningprestation som betalas
för en specificerad motprestation från det allmänna (prop. 1973:90 s
213). Till närmare belysning av gränsdragningsfrågan uttalade han vidare
(s. 219):

"Enligt min mening har man i allmänhet att göra med en avgift i RF:s
bemärkelse endast om ett specificerat vederlag utgår för den erlagda
penningprestationen. Även i vissa andra fall far dock en penningpålaga
anses ha karaktären av avgift och inte skatt. Ett sådant fall föreligger
när penningprestationen tas ut endast i näringsreglerande syfte och i
sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler. Känne-
tecknande för dessa fall är ofta att avgifterna och de däremot svarande
utgifterna inte redovisas i statsbudgeten. Från sådana utgångspunkter
bör man alltjämt kunna betrakta de avgifter som utgår som led i pris-
regleringen inom jordbrukets och fiskets område som avgifter i stats-
rättslig bemärkelse."

Beträffande hur detaljerat ett bemyndigande skall vara anförde han att det
far avgöras av riksdagen från fall till fall. Vid för medborgarna mindre
ingripande föreskrifter bör man kunna ge tämligen vidsträckta bemyndi-

Prop. 1997/98:45

286

ganden. När det gäller föreskrifter, t.ex. på näringsrättens område, där
mer väsentliga medborgarintressen kan komma att beröras av reglering-
en, bör riksdagen däremot preciserat ange de ramar inom vilken rege-
ringen skall fa röra sig (s. 209).

Gränsdragningen mellan skatt och avgift har aktualiserats framför allt
när centrala tillsynsmyndigheter enligt förordningar skall få finansiera
sin verksamhet med avgifter. Frågan har bedömts av Lagrådet såvitt
avser avgifter till Bankinspektionen (prop. 1978/79:170 s. 131 ff) där tre
av Lagrådets fyra ledamöter ansåg att fråga var om avgift. Vidare har
gränsdragningsfrågan bedömts av Lagrådet beträffande avgifter till an-
svariga myndigheter enligt lagen om genetiskt modifierade organismer
(prop. 1993/94:198, s 162 f), mer om det yttrandet senare. Lagrådet har
också bedömt en föreslagen allmän fiskevårdsavgift (prop. 1994/95:231).
I propositionen framhölls att avgiftsmedlens användning skulle komma
de fiskande till del i form av åtgärder som på olika sätt befrämjar fiske-
vården och som därmed skapar goda fiskemöjligheter för den enskilde.
Lagrådet konstaterade att fiskevårdsavgiften inte kunde hänföras till en
sådan typ av avgift för vilken det lämnas en direkt motprestation till den
enskilde avgiftsbetalande. Det stod emellertid klart att avgiftsbegreppet
sedan länge ansetts kunna inbegripa även vissa fall där vederlaget inte är
individuellt bestämt utan i stället utgörs av en s.k. kollektiv motpresta-
tion. Lagrådet gjorde bedömningen att fiskevårdsavgiften, sådan den
beskrivits i propositionen, rättsligt kunde betraktas som en avgift. Ytt-
randet över fiskevårdsavgiften hade inhämtats av riksdagens jordbruksut-
skott och finns därför inte redovisat i propositionen. Propositionen åter-
kallades sedermera.

Frågan om en avgift i själva verket är att betrakta som en skatt har ock-
så bedömts av Högsta domstolen såvitt avser avgifter för Socialstyrelsens
läkemedelskontroll (NJA 1980 s. 718) och Regeringsrätten såvitt avser
avgifter för Kemikalieinspektionens verksamhet (RÅ 1991 ref. 87). Det
senare rättsfallet är av särskilt intresse eftersom Kemikalieinspektionens
verksamhet kommer att ligga under miljöbalken. Regeringsrätten redogör
inledningsvis för bl.a. regeln i 11 kap. 14 § RF. Där stadgas att om dom-
stol eller annat offentligt organ finner att en föreskrift står i strid med
bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stad-
gad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess till-
komst, får föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller regeringen
beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är
uppenbart. Regeringsrätten konstaterar därefter att kemikalieavgiften
utgår huvudsakligen för att bekosta samhällets kemikaliekontroll och att
det uppenbarligen är ett starkt allmänt intresse att en sådan kontroll upp-
rätthålls men det kan även ligga i de enskilda företagens intresse att så
sker. Eftersom kemikalieavgiften utgick som en allmän produktavgift
utan direkt anknytning till någon motprestation från Kemikalieinspektio-
nens sida kunde det enligt Regeringsrätten inte anses att "ett specificerat
vederlag utgår för den erlagda penningprestationen". Kemikalieavgiften
uppfyllde således inte avgiftskriteriet. Vid en bedömning med utgångs-
punkt i de förarbeten till RF som rör gränsdragningen mellan skatter och
avgifter i statsrättslig bemärkelse måste, enligt Regeringsrätten, visserli-

287

Prop. 1997/98:45

gen starkt ifrågasättas om kemikalieavgiften är att betrakta som en avgift.
Det saknades emellertid uttryckliga föreskrifter i RF om skatte- och
avgiftsbegreppens innebörd och föredragande statsråd hade framhållit att
gränsen var flytande. Visst utrymme för en vidare bestämning av det
statsrättsliga avgiftsbegreppet kunde därför inte uteslutas. Frågan om
kemikalieavgiftens karaktär av avgift eller skatt hade också diskuterats i
förarbetena till lagen och förordningen om kemiska produkter. Departe-
mentschefen var där av uppfattningen att det var fråga om en avgift och
inte någon skatt. Lagrådet hade inte berört saken i sitt yttrande och riks-
dagen hade inte heller anmält någon avvikande mening. Efter att ha
redogjort för hur avgifterna till bankinspektionen hade behandlats samt
hänvisat till Högsta domstolens avgörande beträffande avgifter för läke-
medelskontroll fann Regeringsrätten slutligen att författningsregleringen
av kemikalieavgiften i vart fall inte var uppenbart felaktig.

Beträffande avgiften i förslaget till lag om genetiskt modifierade orga-
nismer fann Lagrådet "att avgiftskriteriema torde vara uppfyllda i den
mån avgiften utgör vederlag för en myndighets kostnader i samband med
myndighetsutövning som är riktad direkt mot den avgiftsskyldige. Detta
gäller t.ex. avgifter som tas ut för kostnader för handläggning av en an-
sökan eller anmälan eller för provtagning eller inspektion.

Delegationsbestämmelsen i förevarande paragraf ger emellertid möj-
lighet att föreskriva en generell avgift för företag som bedriver verksam-
het som avses i lagen, dvs. en avgift som utgår även om företaget inte
varit föremål för någon direkt åtgärd från myndigheternas sida. En sådan
avgift får anses ha karaktären av skatt. Det innebär att delegationsbe-
stämmelsen i den delen står i strid med RF. Om avsikten är att en sådan
avgift skall tas ut måste alltså avgiften regleras i lagen i vart fall så att
grunderna för avgiftsuttaget anges."

Enligt regeringens bedömning bör självfallet avgifternas utformning
enligt miljöbalken vara sådan att delegering till regering eller underly-
dande myndighet stämmer överens med RF. Av genomgången ovan kan
det emellertid konstateras att rättsläget är oklart när det gäller gränsdrag-
ningen mellan skatter och avgifter. Avgifterna skall enligt regeringens
bedömning omfatta myndigheternas kostnader i samband med prövning
och tillsyn och kostnader i anmälningsärenden. Det är särskilt viktigt att
beakta de begränsningar som finns i RF när det gäller bedömningen av
vilka kostnader för verksamhet av förebyggande och stödjande karaktär -
t.ex. rådgivning, information och liknande verksamhet - som kan finansi-
eras genom avgifter, dvs. verksamhet som inte kan hänföras till direkt
myndighetsutövning. En viss schablonisering vid utformningen av av-
giftsförordningarna är nödvändig. Förordningarna måste dock utformas
så att avgifterna kommer att stå i rimlig proportion till de kostnader som
den avgiftsbetalande åsamkar myndigheterna.

I dag förenas ofta beslut om avgift med så kallat verkställighetsförord-
nande. Enligt paragrafens andra stycke kan regeringen föreskriva att
sådant verkställighetsförordnande far meddelas för beslut om påförande
av avgift.

Prop. 1997/98:45

288

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

Prop. 1997/98:45

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader.

Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns
också i 10 kap. 11 §, 25 kap. 8 § och 26 kap. 22 § andra stycket.

Utöver avgifter enligt 1 § for myndigheters verksamhet kan en verksam-
hetsutövare åläggas att betala ersättning for direkta utlägg som myndig-
heten har haft. Ett sådant kostnadsansvar förutsätter att det finns uttryck-
liga bestämmelser G fr 3 § avgiftsförordningen). Med stöd av paragrafens
bemyndigande kan sådana föreskrifter meddelas. Kostnadsansvaret kan
exempelvis gälla en tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och
undersökning av prov.

3 § Alla som är skyldiga att betala avgift enligt en föreskrift som har
meddelats med stöd av 1 § första stycket eller som är skyldiga att ersätta
kostnader enligt 2 § första stycket eller 26 kap. 22 § andra stycket skall
lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens stor-
lek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den myndighet
som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter
regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver.

Med stöd av paragrafen kan den myndighet som skall fastställa en avgift
för sin verksamhet kräva in uppgifter som behövs för att bestämma stor-
leken på avgiften. Detsamma gäller myndigheter som skall ta ut ersätt-
ning för sina kostnader. Ytterligare bestämmelser får meddelas om upp-
giftsskyldigheten.

Bestämmelsen gäller generellt i miljöbalken. Den kan tillämpas t.ex. då
en avgift skall beräknas med hänsyn till verksamhetens omfattning.

Renhållningsavgift

4 § Kommuner får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för
insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som enligt
denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av bal-
ken utförs genom deras försorg. Avgiften skall enligt kommunens be-
stämmande betalas till kommunen eller till den som utför renhållningen.

Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg
finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.

I paragrafen ges kommunen rätt att ta ut avgifter för den renhållning som
kommunen är skyldig att utföra. Bemyndigandet avser insamling, trans-
port, återvinning och bortskaffande av avfall. Avgiften får endast avse
sådan hantering som utförs genom kommunens försorg.

Vad gäller Lagrådets påpekande om behov av föreskrifter om anmälan
av den som avser att själv ta hand om sitt avfall hänvisas till vad som
sägs i avsnitt 4.20.4.

289

19 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

I paragrafens andra stycke erinras om att det finns särskilda bestäm-
melser om avgifter i lagen om åtgärder mot förorening från fartyg.

5 § En avgift som avses i 4 § första stycket skall vara årlig eller på annat
sätt periodisk. Om avgiften avser insamling, transport och bortskaffande
vid enstaka tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas
särskilt för varje tillfälle i fråga.

Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att täcka
nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader för renhållningen.
Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för användning av
anläggningar eller utrustning för andra ändamål än renhållning. Avgif-
ten får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning, återvinning eller
annan miljöanpassad avfallshantering främjas.

Avtalar kommunen med någon annan att utföra renhållningen, får av-
talet läggas till grund för beräkning av avgiften, om kostnaden därige-
nom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållning-
en.

Av paragrafen framgår efter vilka grunder renhållningsavgiften skall
beräknas. Självkostnadsprincipen gäller, vilken innebär att renhållnings-
verksamheten inte får bedrivas med överskott.

Av praxis följer att även likställighetsprincipen gäller. Principen inne-
bär att kommuninvånarna skall vara likställda i fråga om sina rättigheter
och skyldigheter gentemot kommunen. Samma avgift skall därför tas ut
för samma prestation. Utan hinder av likställighetsprincipen kan en viss
differentiering ske, exempelvis för att uppnå en rättvis kostnadsfördel-
ning mellan permanent- och fritidsbebyggelse. I enlighet med vad som
framgår nedan hindrar inte heller likställighetsprincipen att avgiften tas
ut på sådant sätt att återanvändning, återvinning och annan miljöanpassad
avfallshantering stimuleras.

Avgiften skall enligt det första stycket vara årlig eller på annat sätt pe-
riodisk. En anläggningskostnad får därför inte täckas med en engångsav-
gift. Engångsavgift får dock tas ut för insamling, transport och bortskaf-
fande vid enstaka tillfällen.

Enligt det andra stycket ingår bland de kostnader som ligger till grund
för avgiften nödvändiga planeringskostnader. Att kommunen har skyl-
dighet att planera avfallshanteringen framgår av 15 kap. 8 och 11 §§.
Även kapital- och driftskostnader får ligga till grund för avgiften. Om
anläggningen eller utrustningen används för annat ändamål än kommu-
nens renhållning skall avgiften minskas med en motsvarande del. En
behandlingsanläggning kan exempelvis användas för värmeproduktion.
En anläggning eller utrustning kan vidare användas för en annan kom-
muns renhållning.

Avgiften får enligt paragrafens andra stycke tas ut på sådant sätt att
återanvändning, återvinning och annan miljöanpassad avfallshantering
främjas. Utan hinder av likställighetsprincipen får alltså avfallstaxan
differentieras i styrande syfte. Härigenom skall t.ex. källsortering av
avfall kunna stimuleras.

Prop. 1997/98:45

290

Om kommunen har lagt ut renhållningen på entreprenad far enligt det
tredje stycket avtalet med entreprenören ligga till grund for avgiftens
beräkning. Detta gäller emellertid inte om kostnaden härigenom skulle
bli väsentligt högre än om kommunen sköter renhållningen. Avgiften får
i detta fall innefatta en skälig vinst för entreprenören.

Även om endast viss renhållning utförs av entreprenören och övrig
renhållning fortfarande sköts av kommunen, bör om möjligt endast en
avgift tas ut. Kommunen och entreprenören får sedan göra en avräkning.

6 § Avgift enligt 4 § första stycket skall betalas enligt den taxa som kom-
munfullmäktige antar.

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt
saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 5 §
skall då beaktas.

Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är avgiftsskyldig och
till vem avgiften skall betalas.

I paragrafen ges grundläggande bestämmelser om taxan för renhållnings-
avgifter. Enligt det första stycket är det endast kommunfullmäktige som
far anta renhållningstaxan. Av detta följer att inte heller någon annan får
ändra taxan. Taxan får inte fastställas för förfluten tid.

Kommunfullmäktiges beslut får enligt 10 kap. 1-2 §§ kommunallagen
överklagas hos länsrätten. Rätt att överklaga har varje kommunmedlem,
dvs. de som är folkbokförda i kommunen, äger fast egendom i kommu-
nen eller är taxerad till kommunalskatt där (1 kap. 4 § kommunallagen).
Länsrätten prövar endast beslutets laglighet och alltså inte dess lämplig-
het. Mål om fordran på renhållningsavgift kan prövas av kronofogde-
myndighet enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och hand-
räckning eller av tingsrätt.

Av det andra stycket följer att det måste anges i taxan hur avgiften
skall bestämmas i alla de fall då taxan saknar tillämplig bestämmelse och
alltså inte endast då insamling, transport eller bortskaffande av avfallet
måste ske i särskild ordning på grund av avfallets mängd eller samman-
sättning. Individuell avgiftsberäkning kan bli nödvändig beträffande
avfall av sådant slag eller sådan omfattning att hanteringen måste ske på
särskilt sätt. Detta kan vara fallet för industriavfall.

Bestämmelsen talar inte om vem som är behörig att besluta om avgifter
i individuella fall. Detta får avgöras efter vad som befinns vara lämpligt.
Beslut kan tänkas fattas av ansvarigt kommunalt organ eller av en ent-
reprenör.

Självkostnads- och likställighetsprincipema gäller även när avgiften
bestäms enligt paragrafens andra stycke.

Enligt det tredje stycket skall av taxan framgå vem som skall betala
avgift och till vem betalning skall ske.

Prop. 1997/98:45

291

Producentavgift

Prop. 1997/98:45

7 £ Regeringen, de kommuner eller den myndighet som regeringen be-
stämmer får meddela föreskrifter om att producenter skall betala avgift
för insamling, transport och bortskaffande av avfall som utförs genom
kommunens försorg. Sådana föreskrifter får meddelas om avfall för vilket
producentansvar gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd
av 15 kap. 6 §.

Avgiften får avse även kostnader för information om hanteringen.

Avgiften skall betalas till de kommuner eller till den myndighet som
regeringen bestämmer.

Producentansvar kan enligt 15 kap. 6 § föreskrivas för avfall av de varor
eller förpackningar som en producent tillverkar m.m. Producentansvaret
innebär bl.a. en skyldighet att samla in och transportera bort avfallet. För
vissa typer av varor kan det vara mindre lämpligt att lägga ett fysiskt
återtagandeansvar på producenten. Det kan bl.a. finnas risk för att icke
seriösa entreprenörer kommer att utnyttjas och därvid vålla större skada
än nytta från miljösynpunkt. Det kan dessutom vara svårt att utöva till-
räcklig kontroll av avfallshanteringen. I sådana och liknande fall är det
lämpligt att kommunen behåller det fysiska ansvaret för hanteringen och
omhändertagandet av avfallet samtidigt som producenten far det ekono-
miska ansvaret. I paragrafen ges därför ett bemyndigande att föreskriva
att en avgift far tas ut av producenten för insamling, borttransport och
bortskaffande av avfall av viss egendom genom kommunens försorg.

Med producent avses enligt 15 kap. 4 § den som yrkesmässigt tillver-
kar, för in till Sverige eller säljer en vara eller en förpackning. Med pro-
ducent avses enligt samma lagrum vidare den som i sin yrkesmässiga
verksamhet frambringar avfall som kräver särskilda åtgärder av renhåll-
nings- eller miljöskäl.

Avgifterna bör i många fall baseras på generellt beräknade kostnader
för omhändertagandet av respektive avfallsslag. Avgiftens storlek blir
normalt inte beräknad efter lokala förhållanden och det bör då bli en
uppgift för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter. Avgifterna
bör i dessa fall tas ut centralt av företagen och fördelas till kommunerna.
Kommunerna bör emellertid få möjlighet att ta ut en producentavgift
beräknad efter lokala förhållanden i de fall det är lämpligt.

Om producenten har ansvaret för ett eller ett par av momenten insam-
ling, transport och bortskaffande får avgift ändå tas ut för det eller de
moment som utförs av kommunen.

Enligt paragrafens andra stycke får avgiften även användas till att
täcka kostnaden för information om hanteringen. Information kan behöva
ges till hushållen exempelvis om var avfallet skall lämnas.

Avgiften skall enligt det tredje stycke betalas till den statliga myndig-
het som regeringen bestämmer eller kommunerna.

292

Bygdeavgift och fiskeavgift

Prop. 1997/98:45

8 § Bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift finns i 6 kap. lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller en hänvisning till de detaljerade bestämmelserna
om bygdeavgifter och fiskeavgifter, som finns intagna i lagen med sär-
skilda bestämmelser om vattenverksamhet.

5.1.28 28 kap. Tillträde m.m.

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet
och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde
till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och
att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelser om rätt
till ersättning för skada och intrång finns i 31 kap. 10 §.

Enligt paragrafen har en myndighet rätt att mot en ägares eller innehava-
res vilja fa tillträde till dennes egendom och där vidta åtgärder, allt i den
utsträckning det behövs för att myndigheten skall kunna fullgöra sina
uppgifter. I första hand skall tillträde ske efter överenskommelse med
ägaren eller innehavaren. I den mån en effektiv tillsyn förutsätter oan-
mälda inspektionsbesök skall emellertid sådana, på samma sätt som
enligt tidigare praxis, kunna ske. Endast om ägaren eller innehavaren
motsätter sig tillträde blir det aktuellt att tvångsvis bereda sig tillträde.
Bestämmelsen har med nödvändighet fatt en generell utformning. Efter-
som den gäller tvångsingripanden är det emellertid viktigt att den an-
vänds med omdöme. Av paragrafens ordalydelse framgår att endast
sådana åtgärder får vidtas som behövs för att myndigheten skall kunna
fullgöra sina uppgifter. En myndighet har alltså inte längre gående rätt än
vad som motiveras av dess åligganden.

Paragrafen har i första hand betydelse för myndigheter som skall full-
göra tillsynsuppgifter. Det har då ingen betydelse om den verksamhet
som är föremål för myndighetens intresse har upphört eller inte. Tillträde
kan även ske till andra fastigheter än den där verksamheten bedrivs, t.ex.
för att utföra mätningar av verksamhetens utsläpp. Tillträde kan vidare
ske för att utföra särskilda undersökningar eller kartläggningar som t.ex.
radonmätningar.

Paragrafen syftar även på andra myndighetsuppgifter än tillsyn, såsom
när naturvårdande myndigheter gör förberedande undersökningar sedan
en fråga har väckts om att ett område skall skyddas som naturreservat.
Även myndigheter som skall pröva frågor om tillstånd eller dispens kan
ibland behöva fa tillträde till annans mark.

Med stöd av paragrafen får tillträde ske till fastigheter, byggnader,
andra anläggningar samt transportmedel. Med byggnad avses även bo-

293

stad. I 6 § finns dock en stark begränsning för tillträde till bostäder. Om
det finns misstanke om att ett brott har begåtts som har fängelse i straff-
skalan far därutöver åklagare, polis eller domstol besluta om husrannsa-
kan enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken.

Tillträde till transportmedel kan bli aktuellt t.ex. när en tillsynsmyn-
dighet skall fullgöra uppgifter i frågor om dumpning av avfall eller olov-
lig hantering av utrotningshotade djur- och växtarter.

Paragrafen ger rätt till tillträde inte bara för myndigheter, utan också
för den som handlar på myndighetens uppdrag. Den kan exempelvis
åberopas av den som enligt 26 kap. 8 § utför en besiktning på en till-
synsmyndighets vägnar. Ett annat exempel är att någon utför en kart-
läggning för samhällets behov, t.ex. en inventering av naturresurser. I
paragrafens andra stycke erinras om ersättningsbestämmelserna i 31 kap.
10 §.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Om någon enligt 7 kap. 7 / fjärde stycket eller 16 kap. 9 § är skyldig
att utföra undersökningar, kompensationsåtgärder eller andra åtgärder
på annans fastighet, byggnad eller annan anläggning, får länsstyrelsen
besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.

Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala ersätt-
ning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid miljö-
domstol.

Av 7 kap. 7 § fjärde stycket framgår att intrång i naturvårdsintresset skall
kompenseras när ett naturreservat helt eller delvis upphävs eller när
dispens meddelas från föreskrifterna för ett reservat. Även i andra fall
kan en myndighet som meddelar tillstånd eller dispens till en åtgärd sätta
som villkor att kompensationsåtgärder skall vidtas. Detta framgår av
16 kap. 9 §, där också behandlas annat än kompensationsåtgärder. Enligt
den paragrafen får ett tillstånd, ett upphävande av ett tillstånd eller en
dispens förenas med skyldighet att utföra en särskild undersökning av
berört område, särskilda åtgärder för att bevara detta område eller sär-
skilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som
verksamheten medför. Med allmänna intressen avses i första hand natur-
vårdsintressen.

Nu behandlade åtgärder kan ibland behöva ske på annans mark. Med
stöd av paragrafen kan åtgärderna utföras mot fastighetsägares och andra
rättsinnehavares vilja.

Den som har ålagts att utföra åtgärderna kan begära beslut om tvångs-
tillträde om innehavaren av marken eller anläggningen motsätter sig
tillträde. Bedömningen av om tillträde till annans mark bör fa ske skall
naturligtvis göras samtidigt med bedömningen om åtgärderna skall vid-
tas. Enligt förfarandereglema skall ägaren och andra rättsinnehavare
beredas tillfälle att yttra sig. Detta innebär att de som berörs av beslutet
far möjlighet att yttra sig dels när det egentliga beslutet som innefattar
åtgärderna fattas, dels när verksamhetsutövaren vänder sig till länsstyrel-
294

Prop. 1997/98:45

sen för beslut angående verkställighet. Länsstyrelsen skall i tillträdesbe-
slutet avgränsa tillträdesrätten i det enskilda fallet. Längre gående tvångs-
rätt än vad som är nödvändigt skall inte medges. Avgränsningen kan avse
både den tid under vilken tillträde får ske och hur detta får utnyttjas på
marken eller anläggningen. Även i detta hänseende skall samtliga berör-
da rättsinnehavare ges tillfälle att yttra sig.

Paragrafens andra stycke innehåller en ersättningsregel, som innebär
att den som använder sig av sin rätt till tillträde skall lämna ersättning för
skador som uppkommer. Miljödomstolen prövar tvister om ersättning.

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar

3 § Länsstyrelsen får, om det finns skäl för det, besluta att tillträde till
annans mark skall lämnas under viss tid, om någon som bedriver eller
avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd vill utreda verkning-
arna av verksamheten eller åtgärden genom mätningar eller annat un-
dersökningsarbete på fastigheten.

Den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten eller åtgärden
skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall
väckas vid miljödomstol.

Länsstyrelsen får kräva att den som skall utföra undersökningen stäl-
ler säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas. Om
säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas även
om beslutet om tillträde överklagas.

Paragrafen gör det möjligt för en verksamhetsutövare eller en blivande
sådan att få tillträde till annans mark för att undersöka verkningarna av
verksamheten. Tillträdesrätt föreligger inte automatiskt, utan förutsätter
länsstyrelsens tillstånd.

Tillträde kan för det första medges för att utreda verkningarna av en
planerad verksamhet eller åtgärd. Det blir i sådana fall ofta aktuellt med
markundersökningar, t.ex. för att utreda förutsättningarna för en deponi.
Tillträde kan för det andra medges för att kontrollera verkningarna av
befintlig verksamhet. Mätutrustning kan då behöva sättas upp på annans
mark. En situation som kan tänkas uppstå är att en av flera verksamhets-
utövare som har ett gemensamt grupptillstånd motsätter sig att mätningar
sker vid den egna anläggningen. Det kan då få till följd att villkoren för
grupptillståndet överträds med konsekvenser för samtliga. I ett sådant fall
är det av största betydelse att övriga tillståndshavare kan få rätt till till-
träde till den tredskandes anläggning.

Det får anses ligga i sakens natur att länsstyrelsen får väga eventuellt
motstridiga intressen mot varandra. Under normala förhållanden har
länsstyrelsen knappast anledning att motsätta sig att instrument sätts upp
på annans mark under kortare tid för att mäta effekterna i omgivningen
av en befintlig verksamhet. Annorlunda förhåller det sig när det är fråga
om att utföra undersökningar på annans mark för att där senare bedriva
en verksamhet. Sådana ansökningar måste bedömas restriktivt och under-
sökningar torde bara kunna komma i fråga för allmännyttiga verksamhe-

295

Prop. 1997/98:45

ter. Som exempel kan nämnas att en kommun medges rätt att på annans
mark utföra geologiska undersökningar för att utreda förutsättningarna
för att där deponera avfall (Bjällås m.fl., Miljöskyddslagen, 1996, s.
154). I gällande rätt har paragrafen en motsvarighet endast beträffande
miljöfarlig verksamhet samt, såvitt avser förberedande undersökningar,
beträffande vattenverksamhet. Bestämmelsen görs i miljöbalken tillämp-
lig på all verksamhet.

Länsstyrelsen skall i beslutet ange inom vilken tid som tillträde får ske.
Tiden kan naturligtvis förlängas om sökanden visar skäl för detta.

Paragrafen innehåller i andra och tredje stycket bestämmelser om er-
sättning, säkerhet och omedelbar verkställighet. Om den som äger eller
annars innehar en fastighet på vilken undersökningar skall utföras begär
det, kan länsstyrelsen förordna att säkerhet skall ställas för framtida
ersättningsanspråk med anledning av den skada eller det intrång som
undersökningen kan föranleda. Sådan säkerhet skall ställas innan arbetet
påbörjas.

Tillträde för att utföra förebyggande och avhjälpande åtgärder

4 § Om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta
en åtgärd åläggs att vidta sådana försiktighetsmått och skyddsåtgärder
på annans mark, byggnad eller annan anläggning, som behövs för att
förebygga eller minska skada av verksamheten, får länsstyrelsen besluta
att tillträde får ske under viss tid till en fastighet eller anläggning som
ägs eller innehas av någon annan för att där utföra sådana åtgärder.

Den som vidtar försiktighetsmått eller skyddsåtgärder skall betala er-
sättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol. Om beslut om tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till
en vattenverksamhet, skall frågan om ersättning prövas i målet.

Vid prövning av tillstånd eller dispens för en verksamhet eller åtgärd kan
prövningsmyndigheten bestämma om att skyddsåtgärder skall utföras på
annans egendom. Även vid andra tillfallen än vid tillstånds- och dispens-
prövning kan sådana åtgärder vara aktuella. Om fastighetesägaren eller
innehavaren motsätter sig tillträde kan länsstyrelsen besluta om tvångs-
tillträde så att åtgärderna kan utföras.

Förebyggande skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått kan ske till
skydd för såväl allmänna som enskilda intressen.

Exempel på skyddsåtgärder som enligt paragrafen kan tillåtas på an-
nans mark är uppförandet av bullervallar.

Tillstånd kan vara förenat med villkor som gäller två eller flera verk-
samhetsutövare. (16 kap. 8 §). Det åligger var och en av tillståndshavama
att se till att villkoren följs. Överträdelser kan leda till påföljd eller t.o.m.
att tillståndet återkallas. Vid sådana förhållanden måste det föreligga en
rätt för varje verksamhetsutövare som omfattas av tillståndet att få vidta
åtgärder i syfte att uppfylla villkoren oavsett på vilken av anläggningarna
åtgärden skall vidtas.

Prop. 1997/98:45

296

Enligt paragrafens andra stycke skall i vattenmål frågan om ersättning
prövas direkt i målet. Av 22 kap. 27 § följer dock att ersättningspröv-
ningen i vissa fall kan skjutas upp. Vid andra tillstånds- eller dispens-
prövningar sker inte någon omedelbar ersättningsprövning. Talan om
ersättning far då väckas i efterhand vid miljödomstolen.

Tillträde för efterbehandling

5 § Länsstyrelsen får besluta om tillträde under viss tid till en fastighet,
en byggnad eller en anläggning om någon annan än den som äger eller
innehar den är skyldig att där efterbehandla förorenade områden eller
göra undersökningar för sådan efterbehandling.

Den som utför åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång
om inte fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt själv har
kostnadsansvar för åtgärderna. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol.

Enligt 2 kap. 8 § ansvarar den som bedriver eller har bedrivit en verk-
samhet som har medfört skada eller olägenhet för människors hälsa eller
miljön för att de åtgärder som behövs för att avhjälpa skadan eller olä-
genheten vidtas. Av paragrafen följer en skyldighet att utföra efterbe-
handling av förorenade områden. Efterbehandling kan ibland behöva ske
på mark som någon annan äger eller innehar med särskild rätt.

I dag saknar den som är ansvarig för efterbehandling rätt att utföra un-
dersökningar och vidta åtgärder på mark som tillhör någon annan. I all-
mänhet är detta inte något problem, eftersom även markägaren normalt är
intresserad av att området efterbehandlas. För de ovanliga fallen att äga-
ren eller innehavaren av marken skulle motsätta sig undersökning eller
efterbehandling ges i paragrafen ett rättsligt stöd för att tvångsvis genom-
föra dessa åtgärder.

I paragrafens andra stycke finns en ersättningsbestämmelse. Med stöd
av denna kan ersättning utgå till fastighetsägare och innehavare av sär-
skild rätt som drabbas av skada eller annat intrång för att efterbehandling
sker på fastigheten. Ersättning skall inte betalas om den ersättningsberät-
tigade själv har ett kostnadsansvar enligt 2 kap. 7 § eller 10 kap. Om
obehörig vinst uppkommer enligt 10 kap. 5 § skall detta beaktas vid
bedömningen av ersättningens storlek.

A ktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1—5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång
orsakas.

Tillträde till bostäder får endast ske i den utsträckning det behövs för
att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

I paragrafen finns en aktsamhetsregel som är gemensam för de behandla-
de bestämmelserna om tillträde. Undersökningar och andra åtgärder skall

297

Prop. 1997/98:45

utföras så att skada och annan olägenhet i möjligaste mån undviks. Såväl
intrång i allmänna som enskilda intressen skall undvikas.

Vad gäller bostäder är rätten till tillträde starkt begränsad med hänsyn
till det särskilda integritetsintrång ett sådant tillträde innebär. Tillträde får
där ske endast i den utsträckning det behövs för att förebygga eller un-
danröja olägenhet för människors hälsa. Begränsningen vad gäller bostad
gäller inte utanför själva bostaden, t.ex. i en villaträdgård.

Av 1-5 §§ framgår att ersättning skall betalas om det trots allt uppstår
skada eller annat intrång. Ersättning skall utgå även om kravet på akt-
samhet har iakttagits.

Förbud mot att rubba utrustning

7 £ Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid
undersökningar enligt 1-5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller
skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller
liknande behöver sättas ut.

Vid undersökningar på annans mark kan ofta mätinstrument och liknande
utrustning behöva sättas ut. När åtgärder på annans mark syftar till att
förbättra miljön kan det bli aktuellt att placera pumpanordningar och
liknande utrustning på marken. Med stöd av paragrafen far förbud med-
delas vid vite att rubba eller skada sådan utrustning.

Den myndighet som enligt 1 § har rätt till tillträde meddelar själv be-
slut om förbud att rubba utrustningen. Om någon annan än en myndighet
med stöd av 1 § vidtar åtgärder på en myndighets vägnar skall vitesför-
budet meddelas av myndigheten. I fall som avses i 2-5 §§ meddelas
beslutet av den myndighet som har att pröva om tillträde far ske.

Polishjälp

8 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträde och
åtgärder enligt 1—5 §§.

Enligt paragrafen skall polismyndigheten på begäran biträda den som har
rätt att utföra åtgärder på annans mark. Möjligheten skall naturligtvis inte
användas annat än när det är nödvändigt för att tillträde eller en åtgärd
skall kunna ske.

Prop. 1997/98:45

Tillträde till vattenståndsmätare m.m.

9 § Den som är beroende av hur en vattenverksamhet bedrivs, allmän
åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare, vatten-
mätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som verk-

298

samhetsutövaren är skyldig att föra om vattenstånd, vattnets avrinning Prop. 1997/98:45
eller de vattenmängder som har tillgodogjorts.

Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats
för detta skall ges tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till skydd
för fisket fullgörs.

Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse om rätt för den som
är beroende av driften av en vattenverksamhet samt vissa offentliga
tjänstemän att fa tillträde till vattenståndsmätare m.m. för att därigenom
kunna kontrollera hur verksamheten drivs.

Enligt det andra stycket skall vissa offentliga tjänstemän kunna fa till-
träde för att utöva tillsyn över bestämmelser som har meddelats till skydd
för fisket.

I 1 § finns bestämmelser om tillträde för att fullgöra myndigheters
uppgifter enligt miljöbalken. Nu behandlad paragraf skiljer sig från 1 §
genom att den dels ger rätt till tillträde för att fullgöra även annat än
myndighetsuppgifter, dels avser även myndighetsuppgifter som fullgörs
med stöd av andra författningar än miljöbalken.

Särskild tvångsrätt för vattenverksamhet

10 § Den som utför eller skall utföra en vattenverksamhet kan av miljö-
domstolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter
som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta, när det är fråga
om

1. vattenverksamhet som utförs av staten, kommuner eller vattenför-
bund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller som
främjar fisket,

2. vattenverksamhet för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3. vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller grund-
vatten,

4. vattenreglering,

5. vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn, eller

6. markawattning.

Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas in, om det
skall ingå i en strömfallsfastighet.

Har rätten upphört enligt denna paragraf att med annat än äganderätt
ta annans mark i anspråk, skall anläggningar som uppförts eller place-
rats på marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har förts bort
inom ett år från upphörandet.

Paragrafen behandlar särskilda tvångsrätter vid vattenverksamhet.
Tvångsrättema uppkommer genom beslut av miljödomstolen, vanligen i
samband med prövningen av frågan om tillstånd till vattenverksamhet.
Tvångsrätt kan dock inte komma i fråga vid alla typer av vattenverksam-
het.

299

Enligt första styckets två första punkter får tvångsrätt medges vid vissa
miljövårdande åtgärder. Exempel på sådan vattenverksamhet är att
vattenytan höjs i sjöar och våtmarker.

Enligt den tredje punkten kan tvångsrätt komma i fråga för vatten verk-
samhet som avser tillgodogörande av vatten. Med detta avses bl.a.
vattentäkt och kraftverk.

Vid vattenreglering kan ges tvångsrätt med stöd av den fjärde punkten.
Vattenreglering definieras i 11 kap. 5 §. Av paragrafen framgår att
vattenöverledning utgör en form av vattenreglering.

I den femte punkten tas upp tvångsrätt för vattenverksamhet som avser
allmän farled och allmän hamn. Tvångsrätt kan inte meddelas för farle-
den eller hamnen som sådan utan endast för vattenverksamhet som ingår

1 denna. Om det är nödvändigt att utan samband med en vatten verksam-
het ta i anspråk fast egendom på land far expropriation tillgripas (se

2 kap. 2 § expropriationslagen).

Enligt den sjätte punkten kan tvångsrätt meddelas vid markawattning.

Tvångsrätt enligt det första stycket kan bl.a. innebära rätt till s.k. ut-
mål, dvs. mark för erforderliga byggnader m.m., såsom kraftstation och
maskinistbostad. Till åtgärder som får vidtas enligt det första stycket hör
inte täkt av massor som behövs för en i stadgandet angiven vattenverk-
samhet. Däremot bör bestämmelsen kunna tillämpas i fråga om upplägg-
ning av jord- eller bergmassor som erhålls t.ex. vid schaktning eller
sprängning för ett kraftverk. Tvångsrätt bör också kunna ges för att helt
eller delvis riva annans anläggning i vatten eller på land.

Tvångsrätten behöver inte vara inskränkt till fastigheter i närheten av
verksamhetsutövarens egendom. Ägaren av ett strömfall i nedre delen av
en älv kan alltså medges rätt att utföra en regleringsdamm vid någon av
älvens källsjöar.

Tvångsrätt kan medges också för tillfälliga ändamål och kan avse plats
för arbetarebostäder eller andra byggnader, vägar, arbetsmaskiner och
liknande. När det inte längre finns behov av att använda marken för det
avsedda ändamålet skall den återställas till ägaren i såvitt möjligt samma
skick som när den togs i anspråk. I beslut om tillfälliga tvångsrätter bör
erinras om verksamhetsutövarens skyldighet att efter viss tid återställa
marken. Som kommenteras nedan innehåller det tredje stycket en särskild
regel om övergång av äganderätten till anordningar på marken, inbegripet
vattenområde, som har lämnats kvar.

Tvångsrätt enligt det första stycket kan inte medges för broar och lik-
nande. För sådana anläggningar kan tvångsrätt dock skaffas med stöd av
väglagen, lagen om enskilda vägar eller anläggningslagen.

Även i 7 kap. fastighetsbildningslagen finns bestämmelser om vatten-
rättsliga tvångsrätter. Förhållandet mellan bestämmelserna i fastighets-
bildningslagen och tidigare bestämmelser i 1983 års vattenlag kommen-
teras i Strömberg, Vattenlagen, 1984, s. 121 ff.

Tvångsrätter liknande de nu berörda kan i många fall också erhållas
med stöd av annan lagstiftning, exempelvis expropriationslagen och
ledningsrättslagen.

De anläggningar och åtgärder för vilka tvångsrätt kan utverkas utgör
en del av vattenverksamheten. När tvångsrättsfrågan aktualiseras i ett
300

Prop. 1997/98:45

ansökningsmål om tillstånd till verksamheten skall den tillståndsprövas
dels enligt balkens generella bestämmelser i första avdelningen, dels
enligt de särskilda bestämmelserna om vattenverksamhet i 11 kap. Av
grundläggande betydelse är bestämmelsen i 2 kap. 3 § att de försiktig-
hetsmått skall vidtas som behövs för att hindra att verksamheten medför
skada eller annan olägenhet. Detta innebär bl.a. att tvångsrätt skall med-
ges endast om ändamålet inte kan uppnås på ett annat och mindre ingri-
pande sätt.

Tvångsrätt kan också utverkas utan samband med ett pågående ansök-
ningsmål. Enligt 7 kap. 2 § 6 lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet sker detta i ett stämningsmål. Prövningen begränsas då
till behovet av tvångsrätten för genomförandet av den tillåtna vattenverk-
samheten. Tvångsrätten gäller endast mellan parterna i stämningsmålet.

Tvångsrätten vinner sakrättsligt skydd genom beslutet av miljödom-
stolen. Detta innebär att tvångsrätten måste respekteras av inte bara mot-
parten, utan även av tredje man, exempelvis en ny ägare av den fastighet
som belastas med tvångsrätten. Någon inskrivning av rättigheten behövs
därför inte och kan inte heller ske. Rättigheten upphör först när tillståndet
till vattenverksamheten förfaller eller förklaras förverkad eller en om-
prövning sker som berör tvångsrätten. Tvångsrätter för till falliga ändamål
upphör när behovet inte längre föreligger.

Enligt paragrafens andra stycke kan marken i ett visst fall avstås med
äganderätt. Inlösen kan ske också enligt bestämmelserna i 31 kap. 17 §.
Som framgår av 7 kap. 4 § första stycket lagen med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet skall sökanden i en ansökan om tillstånd till ett
vattenkraftverk ange ett lämpligt område som bör utgöra strömfallsfas-
tighet.

I paragrafens tredje stycke regleras vem som skall anses vara ägare till
en anläggning, om tvångsrätten inte längre utövas. Stadgandet innehåller
inte någon skyldighet att föra bort anläggningen. Även utan ett sådant
stadgande torde den som har utfört anläggningen i vissa fall kunna bli
skyldig att betala ersättning för markens återställande, trots att anlägg-
ningen utan lösen tillfaller markägaren.

Tillträde för att underhålla en vattenanläggning

11 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att
nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att under-
hållsskyldigheten skall kunna fullgöras.

Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.
Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Paragrafen ger rätt för den som är skyldig att underhålla en vattenanlägg-
ning att få tillträde till annans mark för att fullgöra underhållsskyldighe-
ten. Regler om vem som är underhållsskyldig finns i 11 kap. 17, 20 och
21 §§ samt i 24 kap. Talan om ersättning skall enligt paragrafen väckas
vid miljödomstol. Av 7 kap. 2 § 12 lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet framgår att målet handläggs som stämningsmål.

Prop. 1997/98:45

301

Rätt att använda annans vattenanläggning

Prop. 1997/98:45

12 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vatte-
nanläggning, kan någon annan ges rätt att ändra anläggningen eller att
använda den för en egen vattenverksamhet eller för att förebygga eller
minska skador av en egen vattenverksamhet. Skall anläggningen ändras,
har ägaren rätt att utföra ändringen och få ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens
ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.

Med stöd av paragrafen kan den som utför en vattenverksamhet ges rätt
att använda någon annans vattenanläggning. Vattenverksamhet definieras
i 11 kap. 2 § och vattenanläggning i 11 kap. 3 §.

Som exempel på en tvångsrätt som kan utverkas med stöd av paragra-
fen kan nämnas att en damm för årsreglering kan behöva användas for att
utjämna flödesändringar som orsakas av en korttidsreglering vid ett
kraftverk uppströms dammen. Stadgandet kan tillämpas också när någon
med stöd av 11 kap. 20 § eller 24 kap. 4 § har övertagit underhållet av en
vattenanläggning och vill använda den t.ex. för en vattenuppdämning
eller vattenreglering som denne avser att utverka tillstånd till.

Rätten att använda anläggningen innebär inte någon rätt att inverka på
vattenförhållandena till skada för anläggningens ägare eller andra och
inte heller någon rätt att göra intrång i ägarens rätt till vattnet. Den berät-
tigade behöver alltså ha ett särskilt tillstånd för att utföra en vattenverk-
samhet.

Beslut om tvångsrätt meddelas av miljödomstolen i samband med
prövningen av frågan om tillstånd till den vattenverksamhet som tvångs-
rätten skall tillgodose. Tvångsrätt kan emellertid också utverkas utan
samband med något ansökningsmål (se 7 kap. 2 § 6 lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet).

Om det är fråga om en anläggning som har tillkommit utan tillstånd
före miljöbalkens ikraftträdande, får en ansökan inte prövas om inte
samtidigt anläggningens laglighet prövas. Ansökan om laglighetsförkla-
ring kan förutom av ägaren göras av den som vill använda anläggningen
(se 17 § lagen om införande av miljöbalken).

I stadgandet slås också fast dels att tvångsrätt även kan ges för att utfö-
ra ändringar på anläggningen, dels att anläggningens ägare alltid har rätt
att själv utföra ändringarna. Oavsett vem som utför ändringsarbetena bör
miljödomstolen meddela behövliga föreskrifter om arbetenas utförande.

Den som har fått rätt att använda annans vattenanläggning är enligt
11 kap. 17 § andra stycket tillsammans med ägaren underhållsskyldig.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om ersättning för rätten att
använda en anläggning. Ersättningen kan bestämmas som ett engångs-
belopp eller som en andel i kapital- och driftskostnaderna.

Paragrafen kompletterar 1 kap. 4 § lagen med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet, där det anges att vid en tillståndsprövning villkor
kan meddelas om att en vattenverksamhet skall utföras så att det medför
nytta för andra.

302

Prop. 1997/98:45

Förbud mot fiske

13 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med
beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador
på fisket.

Enligt 11 kap. 8 § är den som skall utföra en vattenverksamhet som kan
skada fisket skyldig att vidta och underhålla anordningar for fiskens
framkomst och bestånd. I samband med sådana åtgärder kan det vara
motiverat med ett fiskeförbud. Även i andra fall kan det vara lämpligt att
infora fiskeförbud, exempelvis när stat, kommun eller vattenförbund
skall utföra vattenverksamhet som skall främja fisket.

Ett fiskeförbud kan avse områden inom vilka fiskerätten tillkommer
andra än den som skall utföra vattenverksamheten. För skada till följd av
ett fiskeförbud har fiskerättshavama rätt till ersättning av verksamhets-
utövaren enligt 31 kap. 16 §.

Fiskeförbudet är straffsanktionerat i 37 § fiskelagen. I 45 och 47 §§
fiskelagen finns bestämmelser om förverkande och beslag av bl.a. fisk
och fiskeredskap.

SJÄTTE AVDELNINGEN

Påföljder

5.1.29 29 kap. Straffbestämmelser och förverkande

1 § Den som med uppsåt

1. förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan
medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur
eller växter som inte är av ringa betydelse eller annan betydande olä-
genhet i miljön,

2. förvarar avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening
kan medföra hälsorisker, skador eller annan olägenhet som anges under
1, eller

3. orsakar betydande olägenhet i miljön genom buller, skakning eller
strålning

döms, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet, eller detta är
allmänt vedertaget, för miljöbrott till böter eller fängelse i högst två år.

År brottet grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om det har vållat eller kunnat vålla varaktiga skador av
stor omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Om gärningen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig,
döms inte till ansvar enligt denna paragraf.

303

Paragrafen har flyttats över oförändrad från 13 kap. 8 a § brottsbalken. Prop. 1997/98:45
Förarbetena till 13 kap. 8 a § återfinns i prop 1980/81:108, JuU
1980/81:37 samt NJA II 1981 s. 298 ff. Paragrafen kommenteras i
Brottsbalken II på s. 37 ff. (Beckman m.fl. 6 uppl.).

Paragrafen är den centrala på miljöstraffrättens område. Skälen för att
arbeta in den i miljöbalkens kapitel om straffbestämmelser utvecklas i
avsnitt 4.31.1.

Den brottsliga gärningen är beskriven under tre punkter i paragrafens
första stycke. Under punkterna 1 och 2 talas om förorening. Utan att det
uttryckligen anges omfattar paragrafen även fall då den miljöskadliga
effekten uppstår på grund av kumulation med andra föroreningar.

Under samma punkter används uttrycket "kan medföra". Det skall för
att straffansvar skall inträda vara fråga om en praktiskt beaktansvärd risk.
Det är tillräckligt för ansvar att det typiskt sett föreligger en risk för en
miljöskadlig effekt. Den miljöskadliga effekten behöver alltså inte beläg-
gas i det enskilda fallet.

Under punkten 3 är inte avsikten att t.ex störande buller som är av till-
fällig natur skall omfattas. Med uttrycket buller avses att det är fråga om
en störning som medför menlig påverkan eller risk för menlig påverkan.

Med strålning avses såväl joniserande strålning som ljusstrålning från
t.ex. reklamanordningar.

Miljöbrottet har en omfattande brottsbeskrivning. För att begränsa det
straffbara området har därför förfaranden som är allmänt vedertagna
undantagits. Självklart är det således inte straffbart att köra bil trots att
detta kan medföra buller eller utsläpp med miljöskadliga effekter. Vad
sedan angår straffrihetsgrunden försvarligt bör t.ex. beprövade metoder
inom jordbruket inte alltid omfattas av straffbarheten även om de inte är
allmänt vedertagna.

Enligt andra stycket gäller en särskild straffskala för brott som är att
anse som grovt. De omständigheter som särskilt skall beaktas är att se
som exempel och alltså innehåller stycket inte någon fullständig uppräk-
ning.

Enligt 11 § döms inte till ansvar om samma eller strängare straff kan
ådömas enligt brottsbalken. Detta innebär t.ex. att brottsbalksbrotten
spridande av gift eller smitta (13 kap. 7 §) samt förgöring (13 kap. 8 §) är
att tillämpa före miljöbrott och vållande till miljöstörning.

2 § Den som av oaktsamhet begår gärning som anges i 1 §, döms för
vållande till miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.

Paragrafen har flyttats över från 13 kap. 9 § andra stycket brottsbalken
och endast justerats språkligt. Förarbetena till 13 kap 9 § andra stycket
återfinns i prop 1980/81:108, JuU 1980/81:37, NJA II 1981 s. 316 samt
prop. 1987/88:85 och JoU 1987/88:23. Paragrafen kommenteras i brotts-
balken II på s. 46 ff. (Beckman m.fl. 6 uppl.).

Genom paragrafen kompletteras straffbeläggningen i 1 § genom att
även oaktsamma gärningar straffsanktioneras.

Gärningen skall till sin objektiva beskaffenhet vara sådan som beskrivs

il §■

304

Prop. 1997/98:45

3 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en
kemisk produkt eller vara som innehåller eller har behandlats med en
kemisk produkt, utan att vidta de skyddsåtgärder, produktval eller för-
siktighetsmått i övrigt som behövs på grund av produktens eller varans
inneboende egenskaper för att hindra eller motverka skador på männi-
skor eller i miljön, döms för miljöfarlig kemikaliehantering till böter
eller fängelse i högst två år.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen
kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

Skälen för att straffbelägga denna hänsynsregel framgår av avsnitt 4.31.3
medan skälen för straffhöjningen i förhållande till gällande rätt i lagen
(1985:426) om kemiska produkter framgår av avsnitt 4.31.4.

En säker hantering av kemiska produkter är så viktig att en oriktig
hantering har straffbelagts i denna paragraf. Innebörden är att den som
med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåter att vidta erforderliga
försiktighetsmått kan straffas. Avgörande är att det är produktens inne-
boende egenskaper som skall medföra att försiktighetsmått behövs.

Som en del i att vidta de försiktighetsmått som behövs kan ingå att
välja en mindre farlig produkt om en sådan finns. Den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet tar befattning med den farligare produkten och
därvid på grund av produktens eller varans inneboende egenskaper inte
hindrar eller motverkar skador på människor eller i miljön kan således
bestraffas enligt denna paragraf.

Vidare krävs att miljöbalken skall vara tillämplig på hanteringen. Av
1 kap. 3 § följer att om det i någon annan lag finns bestämmelser som
reglerar en fråga som omfattas av miljöbalken så tillämpas utöver miljö-
balken även dessa bestämmelser. Detta innebär t.ex. att straffbestämmel-
serna i lagen (1982:821) om transport av farligt gods inom det tillämp-
ningsområde som ges i lagen har företräde framför denna paragraf.

Utformningen av bestämmelsen medför att det krävs fara för skador på
människor eller i miljön. Det är tillräckligt med abstrakt fara. Det skulle
föra för långt att ställa krav på att det skall visas att någon person eller
miljön skall ha utsatts för fara i det enskilda fallet.

I 1 och 2 § upptas de allvarligaste brotten. Kan ansvar ådömas för
miljöbrott eller vållande till miljöstörning skall ansvar inte ådömas enligt
förevarande paragraf.

4 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller bedriver en
verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillåt-
lighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller medgivande eller gjort en
anmälan som föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har medde-
lats med stöd av balken, döms för otillåten miljöverksamhet till böter
eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot
villkor som meddelats i samband med tillåtlighetsbeslut, tillstånd, god-
kännande eller dispens enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har

305

20 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

meddelats med stöd av balken eller vid omprövning av sådana tillstånd
eller villkor.

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om ansvar för
gärningen kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen innehåller ansvarsbestämmelser avseende den som antingen
åsidosätter krav på beslut om tillåtlighet, tillstånd, godkännande, medgi-
vande, anmälan eller bryter mot villkor som meddelats i samband med
tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller dispens. Observera att det
i en del fall kan krävas både regeringens beslut om tillåtlighet och till-
stånd av miljödomstolen eller myndighet, jfr. författningskommentaren
till 17 kap. 1 §.

Exempel på överträdelser som omfattas av paragrafens första stycke är
att någon utan att regeringen har meddelat tillstånd eller medgett undan-
tag från kravet på tillstånd påbörjar en anläggning eller vidtar någon
annan åtgärd som anges i 17 kap. 1 § i miljöbalken. Detsamma gäller den
som påbörjar eller fortsätter utförandet av en anläggning eller åtgärd
sedan regeringen enligt 17 kap. 3 § i balken har beslutat att anläggningen
eller åtgärden inte får utföras utan tillstånd. Ett annat exempel är att
någon påbörjar arbeten enligt 11 kap. 10 § innan tillstånd har meddelats.

Lagrådet har anfört att det möter betänkligheter att straffsanktionera
den anmälningsskydighet som föreskrivs i 12 kap. 6 § första stycket som
endast innehåller rekvisitet att en verksamhet som inte omfattas av till-
stånd enligt balken kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Detta
rekvisit synes på samma sätt som de allmänna hänsynsreglema i 2 kap.
alltför allmänt hållet och obestämt för att kunna ligga till grund för såda-
na rättsverkningar. De exempel på samrådsfall som ges i motiven synes
utan svårighet kunna preciseras i de föreskrifter som regeringen avses
meddela. Därtill kommer att styckets generella avfattning inbegriper
även fall då en verksamhet är tillståndspliktig enligt någon annan författ-
ning än miljöbalken - exempelvis plan- och bygglagen - och samråd eller
anmälan skall ske i annan ordning. Förslaget gör ej heller undantag för
fall då en verksamhet är synnerligen brådskande, såsom vid naturkatast-
rofer och liknande händelser, och arbetena måste sättas igång innan
dispens från igångsättningsförbudet hinner utverkas.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att tredje stycket ut-
formas på ett sådant sätt att man behåller den nuvarande ordningen och
således begränsar straffsanktionen till de fall då särskilda föreskrifter om
anmälningsskyldighet har meddelats. Därvid måste regleringen utformas
på ett sådant sätt att ett åsidosättande av 12 kap. 6 § första styckets all-
mänt hållna regel inte faller under förevarande, vilken generellt riktar sig
bl.a. mot fall då någon påbörjar en verksamhet utan att ha gjort föreskri-
ven anmälan. Detta resultat uppnås, om "skall" i första stycket ändras till
"bör". Som ett alternativ kan en undantagsbestämmelse införas i föreva-
rande paragraf.

Regeringen har i avsnitt 4.17.2 redogjort för varför lagrådsremissens
förslag till utformning av 12 kap. 6 § bör väljas. Angående frågan om det
som Lagrådet alternativt föreslagit bör göras ett undantag från straff-
sanktioneringen i förevarande paragraf av den anmälningsskyldighet som
306

Prop. 1997/98:45

föreskrivs i 12 kap. 6 § första stycket anser regeringen att något undantag
inte bör göras av följande skäl. Det är av stor vikt att mera flagranta fall
av brott mot anmälningsskyldigheten inte lämnas osanktionerade. Det
straffbara området begränsas genom att det skall vara fråga om en vä-
sentlig ändring i naturmiljön. Det är lätt att fullgöra skyldigheten vid
tveksamhet genom att göra anmälan.

I andra stycket straffbeläggs att med uppsåt eller oaktsamhet bryta mot
villkor meddelade i samband med tillåtlighetsprövning, tillstånd, god-
kännande eller dispens. Exempel på detta är att en tillståndshavare släp-
per ut mer än vad som föreskrivits i ett villkor. Ett annat exempel är att
tillståndshavaren bryter mot villkor som regeringen meddelat med stöd
av 17 kap. 7 §. Slutligen straffbeläggs att någon bryter mot villkor som
meddelats i samband med omprövning av tillstånd eller villkor.

I 1 och 2 § upptas de allvarligaste brotten. Kan ansvar ådömas för
miljöbrott eller vållande till miljöstörning skall ansvar inte ådömas enligt
denna paragraf.

5 £ Den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid mot vad som före-
skrivs i denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken, underlåter att lämna underrättelse eller uppgift eller lämnar en
oriktig uppgift och därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en
tillsynsmyndighets verksamhet, döms för försvårande av miljökontroll
till böter eller fängelse i högst två år.

Regler om uppgiftsskyldighet finns i flera av de lagar som skall integre-
ras i miljöbalken. 1 balkens kapitel om ansvar är frågor om ansvar när
sådan skyldighet åsidosätts reglerade i 5 och 6 §§. Förevarande paragraf
är inriktad på brott där en tillståndsmyndighets prövning eller en till-
synsmyndighets verksamhet försvåras av handlingen eller underlåtenhe-
ten. Enligt 6 § straffas brott mot en mer allmän informationsskyldighet.

I paragrafen föreskrivs straffansvar dels för underlåtenhetsbrott, dels
för lämnande av oriktiga uppgifter. Även ofullständiga uppgifter kan vara
att anse som oriktiga uppgifter. Underlåtenheten består i att inte lämna en
uppgift eller att exempelvis inte underrätta tillsynsmyndigheten enligt
10 kap. 9 §. Skyldigheten att lämna uppgiften skall bygga antingen direkt
på balkens bestämmelser eller på en föreskrift som meddelats med stöd
av balken. En förutsättning för att uppgift skall behöva lämnas kan na-
turligtvis vara och är ofta att den begärs av en tillstånds- eller till-
synsmyndighet, men myndighetens begäran måste ha stöd i balken eller
en föreskrift för att straffansvar skall kunna inträda.

Tillsynsmyndigheten kan förelägga vite för att fa ut en viss uppgift.
Om ett sådant vitesföreläggande inte följs, får talan föras om utdömande
av vitet. I ett sådant fall kan enligt 11 § tredje stycket straff inte utdömas
för underlåtenheten.

Ytterligare krävs för straffansvar enligt förevarande paragraf att un-
derlåtenheten eller den oriktiga uppgiften försvårar en tillståndsprövning
eller en tillsynsmyndighets kontroll. Annars faller underlåtenheten eller
den oriktiga uppgiften under den lindrigare straffskalan i 6 §.

Prop. 1997/98:45

307

Upptäcks felaktiga uppgifter eller att uppgifter utelämnats som har Prop. 1997/98:45
betydelse for tillståndet eller villkoren efter det att tillstånd, godkännande
eller dispens lämnats är självfallet gärningen att bestraffa enligt denna
paragraf eftersom tillståndsprövningen då har försvårats. Det kan också
bli fråga om återkallelse av tillstånd eller omprövning av villkor m.m.
enligt de regler som gäller för detta.

Som exempel på en handling som faller under 5 § kan anföras att nå-
gon som enligt 26 kap. 21 § har förelagts inkomma med upplysningar
inkommer med oriktiga uppgifter eller att någon underlåter att inkomma
med miljörapport enligt 26 kap. 20 § och därigenom försvårar till-
synsmyndighetens kontroll av verksamheten. Ett annat exempel är att
någon åsidosätter skyldighet enligt 26 kap. 25 § att vid anfordran uppvisa
beslut för en naturvårdsvakt eller polis. Ännu ett exempel är att någon
lämnar en oriktig uppgift i en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap.

6 § Den som i något annat fall än som avses i 5 § med uppsåt eller av
oaktsamhet

1. inte ger in en handling med uppgifter som skall ges in enligt balken,
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, eller i en
sådan handling lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller

2. underlåter att fullgöra i balken eller i föreskrifter som har medde-
lats med stöd av balken föreskriven skyldighet att märka en produkt som
innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer eller en
kemisk produkt, en bioteknisk organism eller en vara som innehåller
eller har behandlats med en kemisk produkt

döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra be-
dömningen av riskerna för att människors hälsa eller miljön skall skadas,
för bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år.

Medan 5 § är inriktad på brott mot uppgiftsskyldighet där en tillstånds-
myndighets prövning eller en tillsynsmyndighets verksamhet försvåras,
är i 6 § föreskrivet straff för brott mot en mer allmän informationsskyl-
dighet.

Det är en förutsättning för straffansvar att uppgiften skall lämnas an-
tingen i en skriftlig handling eller i en märkning, t.ex. av en kemisk pro-
dukt eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt. Enbart en muntligt lämnad oriktig uppgift är sålunda inte straff-
bar enligt denna paragraf.

En ytterligare förutsättning för straffansvar är att den bristfälliga in-
formationen är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att männi-
skors hälsa eller miljön skall skadas. Det krävs alltså inte att någon fak-
tiskt blivit vilseledd, utan det är tillräckligt att oriktigheten är ägnad att
försvåra riskbedömningen i nu angivna hänseenden.

Under nu angivna förutsättning bestraffas både passivitet och ett aktivt
uppgiftslämnande. Underlåtenhet att avge en handling eller utföra en
märkning som krävs enligt bestämmelse i balken eller annan författning
som har meddelats med stöd av balken är alltså straffbar i samma ut-
sträckning som en oriktig eller utebliven uppgift i en sådan handling eller
märkning.

308

Som exempel på en straffbar handling som avses med denna bestäm-
melse kan nämnas att i märkning enligt 14 kap. 8 § lämna oriktig uppgift
som är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att människors
hälsa eller miljön skall skadas.

7 £ Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en
plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräp-
ning till böter eller fängelse i högst ett år.

Paragrafen innehåller en ansvarsregel vid nedskräpning.

Den motsvarar 37 § första stycket 7 och 23 § naturvårdslagen
(1964:822). Någon saklig ändring är inte avsedd.

8 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrift för totalförsvaret meddelad med stöd av 1 kap. 5 §, om
överträdelse av den lagbestämmelse från vilken avvikelse har föreskrivits
är straffbelagd,

2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna inskränkning-
ar i rätten att använda mark enligt 7 kap. 5 § andra eller tredje stycket,

3. förbud att bedriva verksamhet eller vidta åtgärder inom biotop-
skyddsområde enligt 7 kap. 11 §,

4. föreskrifter som behövs för särskilt skydd för djur eller växter enligt
7 kap. 12 §,

5. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad eller vidta
annan åtgärd i strid mot 7 kap. 16 §,

6. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde meddela-
de med stöd av 7 kap. 20 §,

7. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade
med stöd av 7 kap. 22 §,

8. interimistiskt förbud enligt 7 kap. 24 § första stycket,

9. föreskrifter om förbud till skydd för djur- och växtarter meddelade
med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §,

10. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att
sätta ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 3 £

11. föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 4 § genom att ta sådan
befattning med djur, växter, ägg, rom, bon eller produkter av djur eller
växter som strider mot en sådan föreskrift eller mot ett villkor i beslut i
enskilt fall,

12. föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten
m.m. meddelade med stöd av 9 kap. 4 §,

13. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet med-
delade med stöd av 9 kap. 5 §,

14. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna be-
träffande miljöriskområde enligt 10 kap. 12 §,

15. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 17 §
första stycket eller 20 § första stycket eller 21 § första stycket,

16. förbud att påbörja en verksamhet enligt 12 kap. 6 § tredje stycket,

17. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket,

309

Prop. 1997/98:45

18. särskilda föreskrifter om utredning och försiktighetsmått vid gen-
teknisk verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 8 eller 11 §,

19. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap.
18 § andra stycket,

20. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 19 §
första stycket,

21. föreskrifter som avser förbränning, handel, överlåtelse eller inför-
sel av bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 21 §,

22. föreskrifter i fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska
produkter eller biotekniska organismer meddelade med stöd av 14 kap.
24 §,

23. förbud att hantera, föra in eller föra ut kemisk produkt eller bio-
teknisk organism enligt 14 kap. 25 §,

24. förbud mot dumpning eller förbränning av avfall enligt 15 kap.
31 §,

25. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets
förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import
av vissa farliga kemikalier eller att lämna uppgifter enligt rådets förord-
ning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och kontroll
av risker med existerande ämnen,

26. förbud eller skyldighet att lämna uppgifter enligt rådets förordning
(EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned
ozonskiktet,

27. bestämmelser om transport och därigenom transporterar avfall i
strid mot rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om
övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Euro-
peiska gemenskapen,

28. en bestämmelse eller mot villkor i beslut i enskilt fall som medde-
lats med stöd av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december
1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av
handeln med dem såvitt avser import till Sverige, export och reexport
från Sverige, handel med artificiellt förökade växter, transport och tran-
sitering eller köp, försäljning och annan kommersiell åtgärd.

För försök till brott mot första stycket 24 döms till ansvar enligt
23 kap. brottsbalken.

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte, om ansvar kan
ådömas enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets forslag utom såvitt
avser första stycket 16 och 18.

Genom paragrafen sanktioneras att någon bryter mot de bestämmelser
till vilka paragrafen hänvisar. Kriminaliseringen i denna och nästa para-
graf har skett med utgångspunkt från att kriminaliseringen skall var
densamma som i dag. De mera allvarliga brotten finns i denna paragraf,
medan de förhållandevis mindre allvarliga har arbetats in i nästa para-
graf.

Lagrådet anser att punkten 16 i första stycket bör utgå som obehövlig
eftersom en överträdelse av det i punkten angivna förbudet måste vara att
hänföra till Otillåten miljöverksamhet enligt 4 §. Enligt regeringens

310

Prop. 1997/98:45

mening är detta inte riktigt. För att 4 § skall vara tillämplig förutsätts det
att anmälningsskyldigheten inte fullgjorts. Förevarande punkt tar emel-
lertid sikte på det fallet att anmälan gjorts men förbudet att påbörja arbe-
tet tidigare än sex veckor efter anmälan inte åtlytts. Straffsanktioneringen
i förevarande punkt bör därför stå kvar.

Lagrådet har i anslutning till första stycket 25-27 anfört att dessa
punkter motsvarar gällande rätt i 20 § första stycket 4-6 lagen om kemis-
ka produkter (LKP). Det finns ingen motsvarighet till 21 § LKP som
straffbelägger lämnande av oriktig uppgift. Enligt Lagrådets mening bör
emellertid en bestämmelse som är formulerad så, att den föreskriver
straff för den som bryter mot skyldighet att lämna uppgifter i visst hänse-
ende kunna anses inbegripa även lämnande av oriktig uppgift i samma
hänseende. Regeringen delar Lagrådets mening.

I andra stycket sanktioneras förbud avseende dumpning redan på för-
söksstadiet. Detta överensstämmer med gällande rätt.

I tredje stycket anges att ansvar i första hand skall ådömas för de all-
varligare brotten i 1 eller 2 §.

9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter om allmänhetens uppträdande meddelade med stöd av
7 kap 30 §,

2. föreskrifter om förbud mot djurhållning meddelade med stöd av
9 kap. 11 §,

3. föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa medde-
lade med stöd av 9 kap. 12 §,

4. skyldighet att göra anmälan enligt 11 kap. 15 § tredje stycket om
arbeten som kan skada fisket,

5. föreskrifter rörande skötsel av jordbruksmark meddelade med stöd
av 12 kap. 8 §,

6. föreskrifter om begränsning av djurantalet i ett jordbruk m.m. med-
delade med stöd av 12 kap. 10 §,

7. förbud eller föreskrifter om transport enligt 15 kap. 21 § genom att
yrkesmässigt eller annars i större omfattning samla in och forsla bort
avfall,

8. föreskrifter om borttransport meddelade med stöd av 15 kap. 25 §
första stycket 2,

9. nya eller ändrade villkor för vilthägn enligt 24 kap. 12 §,

10. förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §,

11. skyldighet enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 av den
9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom
kontroll av handeln med dem att i en ansökan eller annan handling läm-
na uppgift om förhållanden av betydelse för tillstånd eller tillsyn.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar kan ådömas en-
ligt 1 eller 2 §.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag utom såvitt
avser första stycket punkterna 7 och 8.

Prop. 1997/98:45

311

Paragrafen innehåller straffsanktionering av förhållandevis mindre all-
varliga brott än de som upptas i 8 §. I likhet med 3, 4 och 8 §§ är ansvaret
enligt förevarande paragraf subsidiärt till ansvaret enligt 1-2 §§.

10 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som obehörigen tar
befattning med exemplar av en djur- eller växtart, ägg, rom eller bon
som gärningsmannen vet eller har skälig anledning att anta har åtkom-
mits genom brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 1 eller
2§-

Paragrafen har en motsvarighet i 46 § jaktlagen (1987:259) som behand-
lar jakthäleri. För att den bestämmelsen skall var tillämplig skall det dock
vara fråga om jaktbrott. För att stärka skyddet för fredade djur och växter
togs 1994 (prop. 1994/95:117, bet. 1994/95:JoU 10) in en motsvarande
bestämmelse i naturvårdslagen (37 b §). Genom att arbeta in förevarande
bestämmelse i miljöbalken ges samma skydd för fredade djur och växter
som enligt gällande rätt.

11 § Om gärning som avses i 3-10 §§ är att anse som ringa, döms inte
till ansvar.

Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med
samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärning-
en kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt
detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

Enligt paragrafens första stycke undantas ringa fall från straffbarhet.
Detta överensstämmer med gällande rätt. Avsikten är att endast bagatell-
artade förseelser skall undantas från det straffbara området. Detta ut-
vecklas i avsnitt 4.31.4. Skälet till att 1 och 2 §§ inte omfattas är att i
dessa paragrafer är ringa fall redan undantagna genom lokutioner som
"som inte är av ringa betydelse" och "betydande olägenhet".

I paragrafens andra stycke anges att det inte skall dömas till ansvar en-
ligt balken om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i
brottsbalken. Olika miljöbrott kan tänkas motsvara också förhållandevis
lindrigare gärningar som behandlas i brottsbalken, t.ex. skadegörelse och
åverkan. I sådant fall skall alltså dömas till ansvar enligt miljöbalken.
Detta är dock inte fallet med brott mot varusmugglingslagen som alltså
skall bedömas enligt den lagen framför detta kapitel av balken. Detta
medför bl.a. att införsel av bränsle i strid mot föreskrift som har medde-
lats med stöd av 14 kap. 21 § är att bedöma enligt varusmugglingslagen.

I tredje stycket anges att om ett vitesföreläggande har överträtts så
skall det inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggan-
det.

12 § Djur, växter, produkter som utvunnits av djur eller växter, kemiska
produkter, biotekniska organismer eller varor innehållande kemiska
produkter eller genetiskt modifierade organismer eller produkter som
innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer vilka har

312

Prop. 1997/98:45

varit föremål för brott enligt 1—4, 6, 8, 9 eller 10 § far förklaras förver- Prop. 1997/98:45
kade, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller värdet av
egendomen eller utbytet av sådant brott.

Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller
medförts vid brott enligt 1-4, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade om
det behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. I
stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förver-
kat.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Dock har
tillagts att produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade
organismer kan förverkas. Detta är i överensstämmelse med gällande rätt.
Det kan ibland finnas behov av att kunna förverka kemiska produkter
eller biotekniska organismer, t.ex. sådana som förts in i strid med 8 §
första stycket 23 punkten. Detsamma gäller t.ex. utrotningshotade djur-
och växtarter som hanterats i strid med förbud enligt 8 § första stycket 9
punkten.

Det skulle kunna framstå som stötande om den som begår brott skulle
få behålla ett exemplar av en art som skyddas av balken eller behålla
pengar som fåtts vid en försäljning. Det är ibland fråga om en hantering
som är mycket lönsam. Djurarter kan betinga ett högt pris på marknaden.
I paragrafen ges därför möjlighet att förverka värdet och utbytet av brot-
tet.

Vid brotten används ofta fortskaffningsmedel som närmast är en förut-
sättning eller hjälpmedel för att hanteringen skall kunna ske. Dessa kan
också förverkas.

Som ytterligare exempel på hjälpmedel som det kan bli aktuellt att för-
verka enligt andra stycket kan nämnas värmelådor för transport av levan-
de ägg och fågelungar samt frysboxar för förvaring av döda djur.

13 § Den som begått brott enligt 8 § första stycket 24 döms vid svensk
domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Har
brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den tings-
rätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.

Genom paragrafen utsträcks svensk domsrätt till att omfatta gärningar
begångna utom riket. Paragrafen motsvarar 10 § i lagen (1971:1154) om
förbud mot dumpning av avfall i vatten. I lagen (1996:517) om begräns-
ningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg
finns särskilda bestämmelser om svensk domsrätt när dumpning sker från
utländskt fartyg.

14 § Om någon som ådragit sig ansvar enligt 1 eller 2 §, frivilligt avvärjt
en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har
uppkommit, får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för
gärningen.

Paragrafen har vad angår miljöbrott och vållande till miljöstörning brutits
ut ur 13 kap. 11 § brottsbalken. Någon saklig ändring är inte avsedd.

313

5.1.30 30 kap. Miljösanktionsavgifter

1 § En särskild avgift (miljösanktionsavgift) skall betalas av en närings-
idkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet

1. åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av denna balk,

2. påbörjar en verksamhet som är tillståndspliktig eller anmälnings-
pliktig enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av
balken, utan att tillstånd har meddelats eller anmälan har gjorts, eller

3. åsidosätter tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av
denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.

Detta gäller dock endast för sådana överträdelser för vilka regeringen
har föreskrivit om avgift enligt 2 §.

Miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte tas
ut om det är uppenbart oskäligt.

Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten.

I paragrafen anges vem som kan påföras miljösanktionsavgift och för
vilka överträdelser sådan avgift kan komma ifråga.

Avgift kan påföras näringsidkare. Uttrycket har samma betydelse som
på andra håll i lagstiftningen, exempelvis i 1 § bokföringslagen
(1976:125). Det är att notera att i begreppet näringsidkare inräknas
kommuner som bedriver verksamhet som omfattas av balken. Det är
endast överträdelser som näringsidkaren gör sig skyldig till i sin verk-
samhet som kan föranleda miljösanktionsavgift.

Det krävs inte att överträdelsen har medfört ekonomisk fördel. Detta
saknar betydelse från miljösynpunkt. Syftet är inte att eliminera den
ekonomiska fördel överträdelsen föranlett, utan att öka den allmänna
noggrannheten vid bedrivandet av näringsverksamhet. Så snart en över-
trädelse kan konstateras skall därför avgift påföras, oavsett om den med-
fört fördel för näringsidkaren eller inte. Det saknar också betydelse om
överträdelsen har medfört någon olägenhet i det enskilda fallet.

Alla miljööverträdelser kan inte föranleda miljösanktionsavgift. Det är
enbart de i första stycket angivna överträdelserna som kan komma i fråga
för sanktionsavgift.

Första punkten avser föreskrifter. I balken finns bemyndiganden att
meddela generella föreskrifter på olika områden för att ge mer detaljera-
de regler inom miljöbalkens ramar. Föreskrifterna kan utfärdas av rege-
ringen eller i vissa fall av myndigheter. Åsidosättande av sådana före-
skrifter kan föranleda att miljösanktionsavgifter påförs.

Andra punkten tar sikte på att sådan verksamhet som kräver anmälan
eller tillstånd påbörjas utan att anmälan har gjorts eller tillstånd har er-
hållits. Med denna punkt avses även ansökan om dispens där sådan krävs
för att en anläggning eller verksamhet skall få påbörjas. Reglerna för
områdesskydd är exempel där sådan dispens kan krävas. Naturligtvis
omfattas inte enbart ny verksamhet, utan även förändringar i pågående
verksamhet.

Att den som bedriver näringsverksamhet fullgör sina skyldigheter vad
gäller anmälan och ansökan är av avgörande betydelse för möjligheterna

Prop. 1997/98:45

314

att begränsa miljöpåverkan på ett adekvat sätt. Det har betydelse inte bara
för villkor om begränsningar och försiktighetsmått i de enskilda fallen,
utan även som faktaunderlag till grund för utfärdande av generella före-
skrifter, upprättande av åtgärdsprogram med anledning av miljökvali-
tetsnormer etc. Det är också en inkörsport eller incitament för tillsyn. Att
myndigheterna känner till vilken verksamhet som bedrivs är också en
förutsättning för en meningsfull samhällsplanering. Även om underlåten-
het i detta avseende inte med nödvändighet i det enskilda fallet har någon
betydelse för miljön, får betydelsen av att varje verksamhetsutövare tar
sitt ansvar anses vara så stor att det finns skäl att ha en möjlighet till ett
snabbt sanktionsförfarande.

Tredje punkten avser åsidosättande av tillstånd eller villkor som har
meddelats vid prövning i enskilda fall. Även överträdelser av tillåten
produktionsvolym eller andra begränsningar i verksamhetens omfattning
kan medföra påförande av miljösanktionsavgift.

I paragrafens första stycke anges de överträdelser som kan föranleda
avgift. Av andra stycket framgår att det endast är i de fall regeringen
genom föreskrifter har fastställt med vilket belopp avgift skall påföras
som miljösanktionsavgift kan komma ifråga.

Av tredje stycket framgår att avgift skall föras på oavsett om uppsåt
eller oaktsamhet föreligger. Det får anses vila på den som utövar nä-
ringsverksamhet ett ansvar för att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt
att i paragrafen angivna överträdelser inte sker. Ett strikt ansvar kan antas
öka den allmänna aktsamheten och noggrannheten vid driften av verk-
samhet som har inverkan på hälsa och miljö.

Om det i något fall är uppenbart oskäligt, finns möjlighet att besluta
om att inte föra på någon avgift. Det kan vara fallet exempelvis om
överutsläpp har skett till följd av att en felaktig kemikalie har levererats,
vilket har varit omöjligt att kontrollera, eller att ett ämne har ingått som
inte framgår av innehållsförteckningen.

Det har inte någon betydelse för frågan om påförande av miljösank-
tionsavgift om straff ådöms för samma gärning. Miljösanktionsavgiften
är en administrativ avgift som tas ut i särskild ordning oavsett om åtal
väcks.

2 £ Regeringen meddelar föreskrifter om de överträdelser för vilka mil-
jösanktionsavgift skall betalas och om avgiftens storlek för olika överträ-
delser. När avgiftens storlek bestäms, skall hänsyn tas till överträdelsens
allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Miljösanktionsavgiften skall uppgå till minst 5 000 kronor och högst
500 000 kronor.

I första stycket slås fast att det är regeringen som genom föreskrifter dels
bestämmer för vilka överträdelser miljösanktionsavgift skall betalas, dels
bestämmer avgiftens storleken för dessa fall. Av 1 § andra stycket fram-
går att en näringsidkare kan påföras avgift endast för sådana överträdel-
ser som regeringen enligt 2 § har fastställt en avgift för.

Vidare anges i detta stycke de grunder som gör det möjligt för rege-
ringen att föreskriva om avgifternas storlek för olika överträdelser mera
315

Prop. 1997/98:45

schablonmässigt. De parametrar som regeringen skall beakta när den
bestämmer avgiften för en överträdelse är dels överträdelsens allvar, dels
betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Med "överträdelsens allvar" avses de objektiva omständigheterna, me-
dan "betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser" syftar på
betydelsen av bestämmelsen som sådan och intresset av det den är av-
sedd att reglera.

I den allmänna motiveringen, avsnitt 4.32.3, har närmare angivits vad
som avses med de olika parametrarna. I avsnittet har också givits exem-
pel på tariffer, dvs. vilka överträdelser som kan bli aktuella for miljö-
sanktionsavgift och vilka avgiftsbelopp de olika överträdelserna kan
rendera.

I andra stycket anges det spann inom vilket regeringen kan fastställa
avgifterna för olika överträdelser. Utrymmet är från 5 000 kronor till
500 000 kronor. Variationerna i konsekvenserna av de gärningar som kan
föranleda avgift motiverar ett relativt stort spann. Det innebär att det
maximala beloppet som kan bestämmas i ett beslut är 500 000 kronor.
Det gäller även vid fortlöpande överträdelser som beräknas per tidsenhet.
Om rättelse inte sker kan dock tillsynsmyndigheten fatta ett beslut som
avser en annan tidsperiod och även då kan upp till 500 000 kronor utkrä-
vas.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

3 § Tillsynsmyndigheten beslutar om miljösanktionsavgift.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om avgift skall den som anspråket
riktas mot ges tillfälle att yttra sig.

I första stycket slås fast att det är tillsynsmyndigheterna som skall besluta
om påförande av miljösanktionsavgifter. Detta kan användas som ett
verktyg i tillsynsverksamheten när en överträdelse har upptäckts.

Tillsynsmyndigheten ansvarar för att erforderlig kompetens för pröv-
ning och beslutsfattande finns. Tillsynsmyndigheter som inte själva
direkt har den efterfrågade kompetensen kan enligt 26 kap. 7 § efter
överenskommelse med annan tillsynsmyndighet utnyttja kompetensen
där.

Av andra stycket framgår att näringsidkaren skall beredas tillfälle att
yttra sig över tillsynsmyndighetens iakttagelser innan beslut fattas. Om
näringsidkaren då vidtar rättelse innebär inte det att möjligheten att föra
på miljösanktionsavgift bortfaller. Så snart de i 1 § angivna förutsätt-
ningarna har uppkommit skall miljösanktionsavgift påföras även om
förutsättningarna har upphört innan beslut meddelas. Det blir inte fråga
om någon skuldbedömning, eftersom strikt ansvar gäller.

4 § Beslut om att ta ut miljösanktionsavgift skall delges verksamhets-
utövaren.

Ett beslut om påförande av miljösanktionsavgift skall delges den det
avser. Delgivning skall ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen

Prop. 1997/98:45

316

(1970:428). Att delgivning sker har betydelse så till vida att tiden för
överklagande börjar löpa från delgivning.

Att näringsidkaren har delgivits beslutet är ingen förutsättning för
verkställighet (jämför 5 §).

5 £ Miljösanktionsavgift skall betalas inom trettio dagar efter det att
avgiften har beslutats eller den längre tid som anges i beslutet.

Beslut om miljösanktionsavgift får efter sista betalningsdagen verk-
ställas såsom en dom som har vunnit laga kraft.

Av första stycket framgår att miljösanktionsavgiften skall betalas inom
30 dagar från det att den har beslutats. Tillsynsmyndigheterna ges dock
en möjlighet att förlänga denna frist inom vilken avgiften skall betalas.
Tillsynsmyndigheterna kan också dela upp betalningarna på olika betal-
ningsterminer. Möjligheten att frångå tidsfristen kan tillämpas exempel-
vis när en påförd avgift med hänsyn till sin storlek, företagets likviditets-
förhållanden och liknande kan hota företagets existens om den tas ut
inom just trettiodagarsperioden.

1 andra stycket anges att ett beslut om miljösanktionsavgift får verk-
ställas såsom en dom som har vunnit laga kraft. Det innebär att avgiften
kan tas ut, i sista hand med hjälp av kronofogdemyndigheten, även om
beslutet att påföra avgiften har överklagats.

För att miljösanktionsavgiften skall bli ett effektivt styrmedel krävs att
avgift inte bara kan beslutas, utan att beslutet också kan verkställas inom
kort tid från det att förutsättningar för påförande föreligger.

Finns det skäl att avvakta med verkställighet kan domstolen inhibera
det överklagade beslutet i enlighet med 28 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

6 § Miljösanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas
mot inte inom fem år från det att förutsättningarna enligt 1 § att besluta
om avgift har inträffat har getts tillfälle att yttra sig.

Preskriptionstiden stämmer överens med motsvarande straffrättsliga
reglering i 35 kap. brottsbalken för brott av normalgraden.

7 f Den som enligt ett beslut av en tillsynsmyndighet skall betala en
miljösanktionsavgift får överklaga beslutet till miljödomstol.

I paragrafen ges den näringsidkare som påförs miljösanktionsavgift
möjlighet att överklaga beslutet. Organisationer eller enskilda har inte
talerätt även om de berörs av överträdelsen. Dessa har möjlighet att yttra
sig och föra talan avseende tillstånd och villkor för verksamhet som
omfattas av miljöbalkens regler. Det ankommer sedan på myndigheterna
att säkerställa att de miljöregler som har beslutats följs och miljösank-
tionsavgiften är ett verktyg i detta arbete. Frågor om miljösanktionsavgift
är en angelägenhet för det allmänna och den näringsidkare som påförs
avgift. Enskildas möjlighet att agera är att de kan anmäla de faktiska
förhållandena till tillsynsmyndigheten.

Prop. 1997/98:45

317

Överklagandet görs till miljödomstolen. Prövningen i miljödomstolen Prop. 1997/98:45
sker enligt förvaltningsprocesslagens regler, se 20 kap. 3 §.

8 § En beslutad miljösanktionsavgift faller bort, om beslutet om avgiften
inte har verkställts inom tio år från det att beslutet har vunnit laga kraft.

Bestämmelsen innebär att fullgörande av beslutet inte kan krävas efter
det att tio år gått sedan beslutet har vunnit laga kraft. Detta gäller även de
fall då endast en del av avgiften återstår att betala.

9 § Miljösanktionsavgift skall återbetalas, om betalningsansvaret har
upphävts genom beslut som har vunnit laga kraft.

Ränta på miljösanktionsavgift som återbetalas enligt första stycket
lämnas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden från den dag avgiften
betalades till och med den dag avgiften återbetalas.

Beslut om miljösanktionsavgift är direkt verkställbar som lagakraftvun-
nen dom enligt 5 § andra stycket. Genom första stycket regleras återbe-
talning av avgiften i de fall beslutet ändras. Enligt andra stycket skall
ränta utgå på det belopp som betalas åter. Räntan beräknas enligt 5 §
räntelagen.

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om den ordning i vilken miljösanktionsavgifter
skall betalas.

Genom paragrafen bemyndigas regeringen att föreskriva om sättet för
betalning av miljösanktionsavgifter. Regeringen far bemyndiga en myn-
dighet att meddela föreskrifterna.

SJUNDE AVDELNINGEN

Ersättning och skadestånd m.m.

5.1.31 31 kap. Ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid
tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

Kapitlets innehåll m.m.

1 § Detta kapitel är tillämpligt i frågor om ersättning vid vissa ingripan-
den av det allmänna samt vid tillståndsprövning av vattenverksamhet.
Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om ersättning när skada
uppkommit till följd av förbud mot fiske.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

318

Naturvårdslagens och vattenlagens bestämmelser om ersättning och
inlösen har i miljöbalken arbetats samman, eftersom de har stora likheter.
Naturvårdslagens bestämmelser avser skador vid vissa ingripanden av
det allmänna. Vattenlagens bestämmelser avser ersättning för skador som
har bestämts i samband med tillståndsprövning av vattenföretag eller
enligt bestämmelserna om oförutsedd skada. I vattenlagen finns dess-
utom bestämmelser om ersättning när skada uppkommit till följd av
fiskeförbud. Likheten mellan lagarna består huvudsakligen i att
expropriationsrättsliga ersättningsprinciper gäller. Vattenlagen innehåller
vidare bestämmelser om vattenskyddsområden som, liksom naturvårds-
lagens regler, avser skador vid ingripanden av det allmänna.

Kapitlet skall tillämpas även vid provisoriska bestämmelser om ersätt-
ning enligt 22 kap. 27 § och då ersättning för oförutsedd skada bestäms
enligt 24 kap. 13-14 §§.

2 £ Bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) skall gälla vid
ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller
avvikande bestämmelser.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 25 § andra stycket naturvårdsla-
gen, innehåller en hänvisning till expropriationslagen. Hänvisningen
avser både värderingsregler och förfaranderegler i den sistnämnda lagen.
Vissa avvikande bestämmelser finns i balken, inte bara i detta kapitel
utan även t.ex. bland de processuella reglerna.

Ersättningsberäkningen enligt expropriationslagen utgår normalt från
fastighetens marknadsvärde. Avvikelser förekommer dock, såsom att
sådan värdeändring som expropriationsföretaget medför inte skall beak-
tas (4 kap. 2 § expropriationslagen) och att värdeökning som har skett de
senaste tio åren endast ersätts om det blir utrett att värdeökningen beror
på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt
(4 kap. 3 § expropriationslagen; jfr 32 § nedan). Här kan erinras om att
Markersättningsutredningen i betänkandet Presumtionsregeln i exprop-
riationslagen (SOU 1996:45) har föreslagit att 4 kap. 3 § expropriations-
lagen ändras så att den som exproprierar åläggs bevisbördan för att vär-
deökningen beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna an-
vändningssätt.

Tre ersättningsformer förekommer i expropriationslagen, nämligen lö-
seskilling, intrångsersättning och annan ersättning.

Om en fastighet exproprieras i sin helhet skall enligt 4 kap. 1 § expro-
priationslagen en löseskilling betalas motsvarande fastighetens mark-
nadsvärde. Regler om löseskilling blir i miljöbalken tillämpliga vid inlö-
sen av hel fastighet.

Skador enligt miljöbalken uppstår dock normalt inte på hela fastighe-
ten. Det blir då i stället aktuellt att tillämpa expropriationslagens be-
stämmelser om intrångsersättning. Även om fastigheten i sin helhet
skadas utan att inlösen sker bör reglerna om intrångsersättning tillämpas.
Sådan ersättning skall enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen betalas vid
expropriation av del av fastighet. Intrångsersättningen skall motsvara
minskningen av fastighetens marknadsvärde. Sådan ersättning bör inte
319

Prop. 1997/98:45

bestämmas med strikt utgångspunkt från fastighetsindelningen. Om flera
fastigheter tillsammans bildar en brukningsenhet, bör den utgöra ut-
gångspunkt för intrångsersättningens bestämmande.

Ersättningsposten annan ersättning avser ekonomisk följ dskada som
uppkommer. Det är alltså fråga om allmän förmögenhetsskada och inte
om fasti ghetsskada.

Vid beräkningen av ersättningens storlek skall enligt 4 kap. 1 § andra
stycket expropriationslagen hänsyn tas till skademinskande åtgärder som
den ersättningsskyldige utför.

Ersättningen skall enligt 5 kap. 23 § expropriationslagen bestämmas
särskilt för varje sakägare och löseskilling, intrångsersättning och annan
ersättning skall bestämmas var för sig.

Ersättningen får enligt 5 kap. 25 och 26 §§ expropriationslagen inte
bestämmas till högre belopp än det som den ersättningsberättigade har
begärt och inte heller till lägre belopp än det som den ersättningsskyldige
har erbjudit. Miljöbalken innehåller i 22 kap. 18 § en bestämmelse som i
någon mån avviker från dessa regler.

Ersättningen skall enligt 5 kap. 27 § expropriationslagen bestämmas i
pengar att betalas på en gång. Löseskilling och intrångsersättning betalas
enligt 6 kap. 1 § samma lag normalt genom nedsättning, eller med ett
annat ord deposition, hos länsstyrelsen. Syftet med depostionen är att se
till att innehavare av panträtt i fastigheten inte lider förlust av att fastig-
heten går ner i värde. Deposition skall enligt 6 kap. 2 § inte ske om fas-
tigheten inte svarar mot någon beviljad eller sökt inteckning eller om de
borgenärer som har panträtt i fastigheten medgett att ersättningen betalas
ut till den ersättningsberättigade. Medgivande behövs inte av panthavare
för vars rätt avgörandet saknar betydelse. Det är praktiskt att domstolen
först gör en oskadlighetsprövning och därefter talar om vilka medgivan-
den som behövs.

Enligt 6 kap. 3 § expropriationslagen skall domstolen när den bestäm-
mer löseskillingen eller intrångsersättningen ange i vad mån deposition
skall ske. Om deposition inte sker skall ersättningen enligt 6 kap. 4 §
samma lag betalas direkt till den ersättningsberättigade.

Deposition skall enligt 6 kap. 7 § expropriationslagen ske senast tre
månader efter det att domen har vunnit laga kraft. Enligt 18 § i samma
kapitel skall länsstyrelsen betala ut deponerat belopp till den som är
berättigad till medlen.

3 § Vad som i detta kapitel sägs om fastighet skall även gälla särskild
rätt till fastighet.

Enligt paragrafen skall vad som sägs om fastighet i kapitlets bestämmel-
ser även gälla särskild rätt till fastighet. Det betyder alltså att ersättning
skall betalas även till innehavare av särskild rätt, när denna rätt går förlo-
rad eller rubbas. Vidare kan inlösen ske av den särskilda rätten.

Med särskild rätt till fastighet avses arrende, hyra, tomträtt och annan
nyttjanderätt samt servitut, rätt till elektrisk kraft och liknande sakrätter.
Hit torde räknas även renskötselrätt.

Prop. 1997/98:45

320

Av 13 kap. 26 § andra stycket jordabalken framgår redan att tomträtt är
likställd med fast egendom vid expropriation och liknande tvångsförvärv.
Miljöbalkens bestämmelse omfattar dock mera eftersom den dels avser
även annan särskild rätt än tomträtt, dels avser även andra ingrepp än
sådana tvångsförvärv som liknar expropriation.

Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och
förbud

4 § Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som
innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom
berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller

1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som
rör nationalparker,

2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och inskränk-
ningar som rör naturreservat och kulturreservat,

3. förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket inom biotopskyddsområde,

4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som
rör vattenskyddsområden, eller

5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör
viss verksamhet.

En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter
björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.

Enligt paragrafens första stycke skall ersättning betalas när det allmänna
meddelar vissa särskilt angivna beslut som medför att mark tas i anspråk
eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avse-
värt försvåras. Paragrafen har utformats efter mönster i 26 § första styck-
et naturvårdslagen och 19 kap. 7 § första och andra stycket vattenlagen.
Mark kan tas i anspråk med stöd av bestämmelserna i 7 kap. 6 och 22 §§.
Vad som menas med uttrycken "pågående markanvändning", "inom
berörd del av en fastighet" och "avsevärt försvåras" har utvecklats i av-
snitt 4.33.1.

Enligt det tredje stycket skall ersättning inte betalas när jakten på vissa
djur inskränks i en nationalpark.

5 f Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1-4 att det krävs
tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om
tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 7 kap.
24 § och vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

Föreskrifter för nationalparker, natur- och kulturreservat, biotopskydds-
områden eller vattenskyddsområden kan ibland innebära att det är för-
bjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd. I sådana fall gäller inte hu-
vudregeln att ersättningsskyldighet föreligger genast när föreskrifterna
har meddelats. Ersättning skall enligt paragrafens första stycke i stället

Prop. 1997/98:45

321

21 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 45, Del 2

betalas först sedan tillståndsfrågan har prövats och resulterat i ett avslag
eller att tillståndet har förenats med villkor.

Ersättningsfrågan skall även i dessa fall bedömas med utgångspunkt i
förhållandena när värderingen sker. Detta utesluter emellertid inte att
tidpunkten för meddelande av föreskriften beaktas så att ersättning beta-
las för förlust genom att pågående markanvändning försvårades redan då.
En fastighetsägare som har vägrats tillstånd till en åtgärd och har fått
ersättning för detta har givetvis inte rätt till ytterligare ersättning, om han
ansöker om tillstånd på nytt och åter far avslag. Situationen blir inte
annorlunda om fastigheten har bytt ägare och den nya ansökan görs av
fastighetens nya ägare. Upplysningar om tidigare beslut kan fastighetens
förvärvare få i länsstyrelsens naturvårdsregister. Paragrafens andra
stycke behandlar möjligheten att få ersättning vid interimistiska förbud
enligt 7 kap. 24 §. Ett interimistiskt förbud skall innebära att åtgärder inte
får vidtas utan tillstånd. I sådana fall kan ersättning utgå först sedan
tillstånd har vägrats.

6 § Ersättning som avses i 4 § skall minskas med ett belopp som motsva-
rar vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning.

Enligt gällande rätt betalas ersättning för hela den skada som en fastig-
hetsägare lider när den s.k. kvalifikationsgränsen är överskriden, dvs. när
pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt för-
svåras. När däremot en inskränkning inte är så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras utgår inte någon ersättning. I avsnitt

4.33.1 har redovisats de skäl som ligger till grund för att i miljöbalken
föra in en paragraf enligt vilken avdrag skall göras för ett belopp som
motsvarar ersättning för skada upp till kvalifikationsgränsen. Paragrafen
har utformats enligt förebild i 14 kap. 10 § andra stycket plan- och
bygglagen.

Skada som inte ersätts enligt paragrafen kan senare komma att beaktas
vid tillämpning av den s.k. ackumuleringsregeln i 9 §. Detta kommente-
ras ytterligare vid nämnda paragraf.

7 f Ersättning enligt 4 § betalas av staten. Har föreskrifter som avses i
4 § beslutats av en kommun, skall ersättningen i stället betalas av kom-
munen.

Har föreskrifter som avses i 4 § första stycket 4 beslutats av länsstyrel-
sen efter ansökan av en kommun eller den i vars intresse vattenskydds-
området fastställts, skall ersättningen betalas av den sökande.

I paragrafen anges vem som skall betala ersättning vid ingripanden av det
allmänna. Huvudregeln i det första stycket är att sådan ersättning skall
betalas av staten eller av kommun. Enligt vad som har utvecklats i avsnitt

4.13.2 ges kommunerna i miljöbalken en vidgad rätt direkt i lag att be-
sluta om områdesskydd.

Vid vattenskyddsområden gäller enligt paragrafens andra stycke i nå-
gon mån andra regler om betalningsansvar. Länsstyrelsen eller kommun
kan ta upp frågor om vattenskyddsområden, utan att någon framställning
322

Prop. 1997/98:45

har gjorts. En kommun, som inte själv beslutar om vattenskyddsområde,
eller någon annan som vill ha särskilt skydd för en vattentillgång kan
vända sig till länsstyrelsen och begära att länsstyrelsen meddelar skydds-
föreskrifter. Den som har begärt skyddsföreskrifter skall då enligt para-
grafens andra stycke svara för eventuella ersättningsanspråk.

8 § Om det i ett fall som avses i 4 § första stycket uppstår synnerliga
olägenheter vid pågående användning av fastigheten, har fastighetsäga-
ren rätt att få fastigheten inlöst i stället för att få ersättning enligt 4 §.
Beror olägenheten på ett förbud att vidta viss åtgärd utan tillstånd skall
5 § första stycket tillämpas.

Paragrafen ger fastighetsägaren rätt att fa sin fastighet inlöst när inskrän-
kande föreskrifter innebär mycket allvarliga intrång. Som framgår av
bestämmelsens formulering finns det inlösenplikt endast beträffande hel
fastighet. Det är inte tillräckligt att synnerliga olägenheter uppkommer
för en mindre "berörd del" av fastigheten.

Prövningen beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande
bör vara om fastigheten till följd av föreskrifterna blivit så onyttig för
ägaren att det framstår som skäligt att den övertas av staten eller kommu-
nen.

Synnerliga olägenheter skall enligt paragrafens lydelse uppstå när fas-
tigheten används. Även i detta fall blir alltså uttrycket "pågående mar-
kanvändning" av betydelse. Hänsyn skall alltså inte tas till eventuell
framtida ändrad markanvändning.

Vid inlösen skall löseskilling betalas.

9 § Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut
enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket,
förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt
18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 §
första stycket plan- och bygglagen (1987:10). Detta gäller under förut-
sättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant
beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller motsva-
rande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta förhållande inte
något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

Paragrafen innehåller den s.k. ackumuleringsregeln. Den tillkom vid
riksdagsbehandlingen av plan- och bygglagen med följdlagstiftning.
Regeln har därefter funnits i bl.a. 27 a § naturvårdslagen och 19 kap. 7 §
femte och sjätte styckena vattenlagen. Enligt paragrafen skall vissa beslut
under de senaste tio åren läggas samman med det senaste beslutet när
bedömningen görs av om kvalifikationsgränsen för skadeersättning eller
inlösen har överträtts. Härigenom ökar möjligheten till ersättning respek-
tive inlösen. Regeln motiverades med att det ansågs stötande om lagstift-
ningen skulle kunna utnyttjas på ett sådant sätt att en fastighetsägare
323

Prop. 1997/98:45

genom skilda på varandra följande restriktioner tvingades acceptera ett
större intrång, än om skadan hade bedömts i ett sammanhang (bet
1986/87:BoUl, s. 152).

En förutsättning för att ackumuleringsregeln skall bli aktuell är att de
skador som uppstår genom skilda regleringar berör samma del av en
fastighet. Om detta är fallet är det den sammanlagda skadan som skall
beräknas, utan hinder av att sakägaren kan ha försuttit sin rätt att föra
talan för en tidigare skada. Ackumuleringsregeln avser främst fall där
skadan uppkommit stegvis. Den blir emellertid också tillämplig när två
skador inträffar samtidigt.

Givetvis far endast sådana beslut räknas för vilka ersättning inte har
betalats. Anledningen till att de tidigare besluten inte har föranlett någon
ersättning är vanligen att restriktionerna har legat under kvalifikations-
gränsen.

En nyhet i förslaget till miljöbalk är att ersättningen skall minskas med
ett belopp som motsvarar kvalifikationsgränsen (se 6 §). Ackumulerings-
regeln innebär att detta belopp räknas den skadelidande tillgodo när en ny
skada kommer upp till bedömning. Om exempelvis en fastighetsägare vid
ett tidigare beslut har drabbats av en skada uppgående till 12 000 kr och
kvalifikationsgränsen ansetts ligga vid 10 000 kr har avräkningsregeln i
6 § medfört att ersättning endast utgått med 2 000 kr. Vid ett nytt beslut
som medför skada innebär ackumuleringsregeln att någon avräkning
enligt 6 § inte skall ske. (För enkelhetens skull bortses här från eventuella
förändringar av kvalifikationsgränsen eller penningvärdet.) Om fastig-
hetsägarens skada vid det tidigare beslutet i stället uppgick till 6 000 kr
utgick inte någon ersättning. Vid ett nytt beslut som medför skada inne-
bär ackumuleringsregeln att 4 000 kr skall räknas av enligt 6 §.

En särskild fråga är vem som skall svara för ersättningen av ackumule-
rade intrångsskador om besluten har fattats av olika instanser. Bostadsut-
skottet ansåg att det är den som meddelar det senare beslutet, dvs. det
beslut som medför att kvalifikationsgränsen passeras, som gentemot den
ersättningsberättigade skall svara för hela den ackumulerade skadan (bet.
1986/87:BoU4, s. 30). Något annat ansågs med hänsyn till de förhand-
lingsmässiga och processuella svårigheter som skulle uppstå knappast
praktiskt tänkbart. Bostadsutskottet påpekade att inget hindrar att den
part som fatt betala ersättning även för tidigare intrång i efterhand gör sin
regressrätt gällande såvitt avser kostnaderna.

Genom att avräkningsregeln i 6 § införs uppkommer frågan om Bo-
stadsutskottets uttalande alltjämt är relevant. Det kan nämligen ifråga-
sättas om en part har regressrätt på den grunden att ett mindre avdrag
enligt 6 § har kunnat tillgodoräknas än vad som skulle ha varit fallet om
något tidigare beslut inte hade funnits. Följande exempel kan illustrera
problemet. En kommunal myndighet fattar ett beslut som medför en
skada på 6 000 kr. Kvalifikationsgränsen är 10 000 kr. Någon ersättning
utgår därför inte. En statlig myndighet fattar därefter ett beslut som med-
för en skada på 12 000 kr. Om det kommunala beslutet aldrig hade fattats
hade staten fatt betala ersättning med 12 000 - 10 000 = 2 000 kr.
Ackumuleringsregeln medför dock att ersättning i stället skall betalas
med 12 000 - 10 000 + 6 000 = 8 000 kr. I detta fall bör regressrätt före-
324

Prop. 1997/98:45

ligga varvid staten kan få kompensation av kommunen som sluppit att
betala något alls.

Bostadsutskottets uttalanden om regressrätt skulle vidare kunna ifråga-
sättas när en enskild skall betala ersättning vid vattenskyddsområden.
Vid inrättande av sådana områden skall enligt 7 § andra stycket ersätt-
ning betalas av den som har begärt de ersättningsgrundande föreskrifter-
na. Föreskrifterna kan begäras av kommun eller den i vars intresse vat-
tenskyddsområdet fastställts, se 7 § andra stycket. Även en enskild kan
alltså bli ersättningsskyldig och om utskottets uttalande följs skulle den
enskilde samtidigt kunna bli skyldig att stå för skador på grund av tidiga-
re beslut av det allmänna. Möjligheten att göra gällande en regressrätt om
kostnaden medför att utskottets uttalande bör vara vägledande även när
det senaste beslutet avser föreskrifter för vattenskyddsområde som har
begärts av en enskild.

I miljöbalken används kvalifikationsgränsen "pågående markanvänd-
ning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras". Enligt ackumu-
leringsregeln skall i vissa fall hänsyn tas till skador enligt bestämmelser
där en annan kvalifikationsgräns används. Detta är fallet beträffande
vissa beslut enligt 14 kap. 8 § plan- och bygglagen, för vilka det anges att
rätt till ersättning föreligger om "skadan är betydande i förhållande till
värdet av berörd del av fastigheten". Frågan om ackumuleringsregelns
tillämpning i fråga om skador för vilka gäller olika kvalifikationsgränser
diskuteras i bet. 1986/87:BoU4, s. 29 f.

Ersättning vid vissa undersökningar

10 § För skada och intrång som tillfogas fastighetsägaren genom åtgär-
der enligt 28 kap. 1 § betalas ersättning av staten. Om åtgärderna har
vidtagits av en kommun eller av någon annan på uppdrag av en kommun,
skall ersättning i stället betalas av kommunen.

Ersättning enligt första stycket skall inte betalas, om åtgärderna vidtas
med anledning av tillsyn över en verksamhet som utövas på fastigheten.

Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område
marken eller större delen av den finns.

För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har enligt 28 kap. 1 § en
myndighet och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att
få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt trans-
portmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Åtgär-
derna skall enligt 28 kap. 6 § utföras så att minsta skada och intrång
orsakas. Trots detta kan det naturligtvis uppkomma skador och intrång.
Paragrafen ger rätt till ersättning, även om det allmänna har iakttagit all
tänkbar aktsamhet. Det är alltså fråga om ett rent strikt ansvar.

Rätten till ersättning är inte begränsad till fall där markägarens rådig-
het över marken har inskränkts. Ersättning förutsätter alltså inte att pågå-
ende markanvändning inom berörd del av fastigheten har avsevärt för-
svårats. Ersättning kan givetvis utgå för t.ex. hinder i den verksamhet
som bedrivs, men även för faktiska skador på marken.

Prop. 1997/98:45

325

Ersättning skall betalas av staten eller en kommun. Detta gäller även
om skadan har orsakats av någon annan som handlar på statens eller
kommunens vägnar.

Tillträde enligt 28 kap. 1 § sker ofta för att utöva tillsyn. Ersättnings-
skyldighet enligt paragrafen föreligger inte för åtgärder som sker som ett
led i utövande av tillsyn mot en verksamhet som bedrivs på den skadade
fastigheten. Detta gäller även om verksamheten utövas av någon annan
än fastighetsägaren och åtgärderna medför skada för fastighetsägaren.
Rätt till ersättning har däremot den fastighetsägare som lider skada t.ex.
för att mätinstrument placeras på fastigheten som ett led i utövandet av
tillsyn över en verksamhet som bedrivs på en annan fastighet.

Undantaget från ersättningsskyldighet i det andra stycket hindrar inte
att skadestånd kan utgå enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen vid fel eller
försummelse i myndighetsutövning.

Talan om ersättning skall enligt paragrafens tredje stycke väckas vid
miljödomstol.

Ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott

11 § Den som har stängsel och har anordnat en grind eller någon annan
genomgång på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 § är berätti-
gad till ersättning av staten för detta och för underhåll av genomgången.
Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att stängslet
endast avser att stänga ute allmänheten från ett område där den annars
skulle ha fått färdas fritt.

Första stycket gäller också, när en övergång har gjorts över ett dike
på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 §.

Enligt paragrafen skall staten betala ersättning vid förelägganden om
stängselgenombrott och dikesövergångar. Motsvarande gäller idag enligt
30 § naturvårdslagen. Både materialkostnad och arbetskostnad skall
ersättas. Däremot skall ersättning inte utgå för eventuell olägenhet av att
allmänheten får tillträde till området.

Ersättningsskyldighet föreligger inte om stängslet eller diket enbart har
som syfte att utestänga allmänheten från ett område som är tillgängligt
enligt allemansrätten.

Anmälan om ersättningsanspråk

12 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning
enligt 4, 5, 10 eller 11 §, får myndigheten förelägga den som vill göra
anspråk på betalning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader,
anmäla sitt anspråk och ange sina yrkanden vid påföljd att rätten till
talan annars förloras.

Vad som i fråga om ersättning eller inlösen har avtalats eller uppen-
barligen förutsatts gälla mellan den ersättningsskyldige och en sakägare

Prop. 1997/98:45

326

gäller även mot den som efter det att rätten till betalning uppkom har Prop. 1997/98:45
förvärvat sakägarens rätt till fastigheten.

Med stöd av paragrafens första stycke kan en myndighet som exempelvis
skall inrätta ett naturreservat förelägga alla som vill göra anspråk på
ersättning eller inlösen att inom viss tid anmäla sina anspråk. På detta sätt
kan myndigheten i förväg bedöma kostnaden för det planerade skyddet.

Lagtexten har förtydligats genom att det uttryckligen anges att sakäga-
ren i anmälan skall ange sina yrkanden i fråga om ersättning eller inlö-
sen. Enbart ett påstående att sakägaren har ett anspråk är alltså inte till-
räckligt. Alltför stränga krav far dock inte ställas på preciseringen av
yrkandena. Det är naturligt att sakägaren inte lägger ner alltför stora
kostnader på att beräkna sin skada innan denne vet om åtgärden kommer
att genomföras.

Föreläggandet bör utformas på ett sådant sätt att sakägaren far tillräck-
ligt underlag för sin bedömning. I föreläggandet skall erinras om att
rätten till ersättning eller inlösen går förlorad om inte föreläggandet följs.

Tidsfristen skall vara minst två månader. Tiden bör sättas längre i
komplicerade fall, där sakägaren behöver tid för ingående utredningar
och överväganden i ersättningsfrågan.

Möjligheten att meddela förelägganden är ny vad gäller vattenskydds-
områden.

Paragrafens andra stycke innebär bl.a. att en ny ägare av en fastighet är
bunden av avtal om ersättning, som den tidigare ägaren slutit med den
ersättningsskyldige.

Ersättningstalan

13 § Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 §
eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad
enligt 12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva
inlösen väcka talan hos miljödomstolen mot den som är skyldig att betala
ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett
år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft
vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.

Ersättningsfrågor bör i första hand lösas förhandlingsvägen. Om någon
uppgörelse inte kan träffas ankommer det på den som vill ha ersättning
eller fa sin fastighet inlöst att väcka talan om detta. Talan om ersättning
eller inlösen kan dock föras även om några förhandlingar inte har förts
mellan parterna. Regler om sådan ersättningstalan motsvarande 33 §
första stycket naturvårdslagen och 19 kap. 8 § vattenlagen meddelas i
denna paragraf i miljöbalken.

Talan skall väckas inom ett år från det att beslutet som anspråket grun-
dar sig på vann laga kraft. Ettårsfristen kan dock efterges av den ersätt-
ningsskyldige, t.ex. om det behövs för fortsatta förhandlingar. Preskrip-
tion inträder även om ersättningsfrågan diskuteras. Om sådana förhand-
lingar drar ut på tiden bör därför den enskilde väcka talan vid domstol.

327

14 § När föreskrifter skall meddelas enligt 7 kap. 5, 6, 9 eller 22 §, får
den ersättningsskyldige vid miljödomstolen väcka talan mot en sakägare
för att fastställa de villkor som skall gälla för ersättning eller inlösen, om
föreskrifterna meddelas. Meddelas inte föreskrifter med det innehåll som
förutsatts vid miljödomstolen inom ett år från det att målet har avgjorts
genom en dom som har vunnit laga kraft, skall domen inte längre vara
bindande för parterna.

När det blir aktuellt att meddela inskränkande föreskrifter för t.ex. natur-
reservat kan staten eller kommunen enligt denna paragraf i förväg fa
domstolsbesked i fråga om storleken på kommande ersättningar och på
vilket sätt inlösen skall ske. Paragrafen motsvarar 33 § andra stycket
naturvårdslagen.

Domen är endast bindande om de föreskrifter som har bedömts i do-
men sedan meddelas inom ett år från det att domen vann laga kraft.

Återbetalning av ersättning

15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter
eller tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller
ges tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren förpliktas att betala till-
baka ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn till
fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Detta
gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana föreskrifter
eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten
har beslutat att inte kräva rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid miljödomstolen inom ett år
från det att beslutet som anspråket grundas på har vunnit laga kraft och
senast tio år efter det att ersättningen betalades ut vid påföljd att rätten
att föra talan annars går förlorad.

Det är under vissa omständigheter rimligt att uppburen ersättning betalas
tillbaka. Paragrafen, som motsvarar 35 § naturvårdslagen, ger möjlighet
att besluta om återbetalning av ersättning som har betalats på grund av
inskränkande föreskrifter om föreskrifterna sedan helt eller delvis upp-
hävs. Detsamma gäller om dispens senare meddelas från föreskrifterna.
Ersättning kan vidare ha betalats ut enligt 5 § på grund av tillståndsväg-
ran. Om tillstånd senare lämnas kan även i sådana fall ersättningen krä-
vas åter.

Återbetalning får krävas om det är skäligt med hänsyn till fastighets-
ägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Som exempel på
situationer där det kan vara skäligt att återbetalning sker kan nämnas att
markägaren har fatt betydande ersättning på grund av inskränkningar i
förfoganderätten och inskränkningen upphävs efter kort tid, eller att
ersättning utgått på grund av tillståndsvägran, men tillstånd senare med-
delas på grund av ändrade förhållanden.

Prop. 1997/98:45

328

Den omständigheten att en fastighet har bytt ägare sedan ersättningen
har betalats talar normalt mot att ersättningen krävs åter.

Om en fastighetsägare som har fått ersättning på grund av inskränkan-
de föreskrifter eller tillståndsvägran senare trotsar föreskriften eller av-
slagsbeslutet skall ersättningen krävas åter. Detta gäller dock endast om
tillsynsmyndigheten avstår från att kräva rättelse.

Ersättning och inlösen vid tillstånd till vattenverksamhet

16 § Den som med stöd av tillstånd enligt 11 kap. genom inlösen eller på
annat sätt tar i anspråk annans egendom eller vidtar en åtgärd som
skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller
skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet. Ersättning skall betalas
även för skada till följd av förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §.

Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår, sedan före-
byggande eller avhjälpande åtgärder har utförts av tillståndshavaren.

I paragrafens första stycke, som har utformats enligt Lagrådets förslag,
ges den grundläggande bestämmelsen om ersättningsskyldighet för skada
orsakad i samband med vattenverksamhet. Ersättningsskyldighet förut-
sätter att tillstånd har meddelats. Med tillstånd avses även godkännande
enligt 11 kap. 16 § av brådskande arbeten och lagligförklaring enligt 17 §
lagen om införande av miljöbalken. Om vattenverksamhet som bedrivs
utan tillstånd har orsakat en skada kan skadestånd utgå enligt andra be-
stämmelser. Det är framför allt reglerna i 32 kap. denna balk, 3 kap.
jordabalken och skadeståndslagen är av intresse i sådana situationer.

I 22 och 23 §§ finns bestämmelser om begränsning av rätten till ersätt-
ning.

Genom hänvisningen i 2 § till expropriationslagen gäller de grundläg-
gande principerna för ersättning i den lagen. Rätt till ersättning förutsät-
ter till att börja med att det har uppstått en ekonomisk skada. Ersättning
utges alltså inte för mistade affektionsvärden. Grundprincipen är att den
skadelidandes förmögenhetsställning bör vara densamma som om någon
skada inte hade skett. Ersättning utgår enligt 4 kap. 1 § expropriationsla-
gen i formerna löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning.

Vem som har rätt till ersättning diskuteras i avsnitt 4.26, i samband
med att sakägarbegreppet behandlas.

Enligt 2 kap. 3 § denna balk skall en verksamhetsutövare vidta de för-
siktighetsmått som behövs för att förebygga skada. Med stöd av samma
bestämmelse kan alltså den som skall utföra en vattenverksamhet åläggas
att vidta åtgärder till förebyggande av skada. Åtgärderna kan naturligtvis
i enlighet med vad som har varit gällande enligt 9 kap. 1 § tredje stycket
vattenlagen vara av reparativt slag. Skadeförebyggande åtgärder måste
ofta utföras på annans mark. Med stöd av 28 kap. 4 § kan åtgärderna
utföras även mot markägarens vilja.

Ersättning utgår enligt paragrafens andra stycke endast för skador som
kvarstår sedan de förebyggande eller avhjälpande åtgärderna har vidta-

Prop. 1997/98:45

329

gits. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. En liknande Prop. 1997/98:45
bestämmelse finns i 4 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen.

17 § Fastigheter eller fastighetsdelar som drabbas av synnerliga olägen-
heter av en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt 11 kap.,
skall lösas in, om ägaren begär det.

Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra
endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och fastighets-
ägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten
eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 16 § andra
stycket skall då räknas in i ersättningen.

Enligt paragrafens första stycke har fastighetsägaren rätt till inlösen av
fastigheten eller en del av fastigheten om vattenverksamhet medför syn-
nerliga olägenheter. Vid tolkningen av paragrafen, som motsvarar 9 kap.
2 § vattenlagen, kan vägledning hämtas från inlösenbestämmelsema i 8 §
och 32 kap. 11 § samt olika bestämmelser om inlösen utanför balken.

I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse om att även den er-
sättningsskyldige har rätt till inlösen i vissa fall. Detta gäller om inlösen
bara skulle medföra en obetydlig höjning av fastighetsägarens ersättning
och fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla
fastigheten eller fastighetsdelen.

Skada på egen fastighet vid tillstånd till vattenverksamhet

18 § Om en verksamhet för vilken tillstånd har lämnats enligt 11 kap.
medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet,
skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om medgi-
vanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastighe-
ten. Om fastigheten är intecknad gemensamt med annan fastighet, krävs
det dessutom att fastighetsägare och fordringshavare lämnar de medgi-
vanden som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgi-
vande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens avgörande är
väsentligen utan betydelse.

Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 10 § vattenlagen, innehåller bestäm-
melsen att ersättning under vissa förutsättningar skall fastställas även för
fastighet som tillhör den som skall utföra den skadebringande vatten-
verksamheten. Syftet är att ge borgenärer med panträtt skydd mot att
fastigheten går ner i värde.

Ersättning vid utrivning av en vattenanläggning

19 § Den som har fått tillstånd till utrivning av en vattenanläggning eller
har ålagts eller medgetts enligt 24 kap. 4 § att riva ut en vattenanlägg-
ning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som
orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att be-

330

tala ersättning för en sådan förlust av förmån som orsakas av utrivning-
en finns endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller i
avtal som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersätt-
ning lämnas i sådant fall endast för kostnader orsakade av förlusten av
förmånen.

Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats till någon
annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet
att betala ersättning har ålagts i samband med detta, får ersättningen
sökas åter av den underhållsskyldige.

Paragrafens första stycket innehåller bestämmelser om ersättning vid
utrivning av vattenanläggningar. Utrivning av en vattenanläggning i
ytvatten är en vattenverksamhet enligt definitionen i 11 kap. 2 § 1. Av
detta följer att de allmänna bestämmelserna om ersättning vid vatten-
verksamhet blir tillämpliga. Emellertid har ersättningsskyldigheten, i
förhållande till vattenverksamhet i allmänhet, begränsats något för den
som river ut en vattenanläggning. Skälen till detta har utvecklats i förar-
betena till motsvarande bestämmelser i 9 kap. 11 § första och andra
stycket vattenlagen (prop. 1981/82:130, s. 134 f).

Enligt första meningen i första stycket gäller att den som river ut en
anläggning skall betala skälig ersättning för de skador på annans egen-
dom som orsakas av den bestående ändring av vattenförhållandena, som
blir följden av utrivningen. Innebörden av bestämmelsen är att miljödom-
stolen i vissa fall kan jämka ersättningen. Jämkning bör kunna ske i de
fall skadorna av utrivningen blir betydande och den skadelidande genom
att överta ansvaret för anläggningen enligt 11 kap. 20 § hade kunnat
undvika skadan. Vid bedömande av jämkningsfrågan bör hänsyn tas till
kostnaden för ett fortsatt underhåll av vattenanläggningen. En jämkning
bör förekomma endast i de fall skadeersättningen avsevärt överstiger
kostnaden för ett fortsatt underhåll. Även i andra fall bör det någon gång
kunna anses skäligt att jämka ersättningen, exempelvis då skadeersätt-
ningen framstår som oproportionerligt stor i förhållande till arten och
omfattningen av den vattenanläggning som skall rivas ut.

Ett exempel på en ersättningsgill förmån enligt den andra meningen i
det första stycket är rätt till andelskraft. Om andelskraft finns det be-
stämmelser i 8 kap. lagen med särskilda bestämmelser om vattenverk-
samhet.

Vad som skall ersättas vid förlust av förmån är enligt den tredje me-
ningen i det första stycket kostnader i anledning av förlust av förmånen.
Ersättning utgår alltså inte för utebliven vinst. Ersättningsgilla är bl.a.
omställningskostnader som uppkommer exempelvis genom att den som
har rätt till andelskraft måste tillgodose sitt elkraftbehov på något annat
sätt. Om den skadelidande har bidragit till kostnaderna för anläggningen
bör han också ha rätt till ersättning för att han inte har möjlighet att ut-
nyttja anläggningen under förutsatt tid. Ersättning bör slutligen kunna
utgå för åtgärder som den skadelidande har bekostat för att kunna ut-
nyttja anläggningen och som blir onödiga genom utrivningen. Vid pröv-
ningen av frågan om ersättningens skälighet bör bl.a. beaktas den skade-
lidandes möjligheter att överta underhållsansvaret enligt 11 kap. 20 §.

Prop. 1997/98:45

331

Andra stycket innebär att om exempelvis Kammarkollegiet har utver-
kat ett tillstånd till utrivning med stöd av 24 kap. 4 § får den ersättning
som kollegiet tvingas utge sökas åter av den ansvarige.

Ersättning vid omprövning av vattenverksamhet

20 § Ersättning för en förlust eller en inskränkning lämnas, om ompröv-
ning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 13 eller 14 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet medför förlust av vatten
eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för
den som har tillstånd till den vattenverksamhet som avses med ompröv-
ningen och om annat inte följer av 22 §. Ersättning lämnas inte till den
del förlusten eller inskränkningen är att räkna som förbättring av en
vattenanläggnings säkerhet.

Ersättning lämnas om omprövning av vattenverksamhet enligt denna
balk eller enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet medför skada för någon annan än tillståndshavaren som
omfattas av omprövningen. För mottagare av andelskraft gäller dock
viss begränsning enligt 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestäm-
melser om vattenverksamhet.

På ersättning enligt första eller andra stycket skall 16-18 §§ tilläm-
pas.

Den som har tillstånd till vattenverksamhet och som lider ekonomisk
skada på grund av omprövning av den omfattas inte av den allmänna
bestämmelsen om rätt till ersättning enligt 16 §. Paragrafen, som motsva-
rar 9 kap. 12 § vattenlagen, innehåller därför en allmän föreskrift om
tillståndshavares rätt till ersättning vid omprövning. Ersättning utgår för
förlust av vattenmängd eller fallhöjd eller inskränkning i regleringsrätt
som har åsamkats på grund av omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt
7 kap. 13 eller 14 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverk-
samhet. Ersättningen utgår dock inte i fall som regleras i 22 § eller till
den del förlusten eller inskränkningen är att hänföra till förbättring av en
vattenanläggnings säkerhet. Ersättning utgår inte för förpliktelser att
vidta skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder.

I andra stycket regleras frågan om ersättning för skador som annan än
tillståndshavaren åsamkas på grund av omprövningen.

I tredje stycket hänvisas till de allmänna ersättningsbestämmelserna i
16-18 §§.

21 § Ersättning enligt 20 § första stycket betalas av den som har begärt
omprövningen eller, om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till
konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 20 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 24 kap. 5 eller 8 §, av tillståndshava-
ren,

Prop. 1997/98:45

332

2. om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till konkurrerande
vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

3. vid annan omprövning, av den som har begärt omprövningen.

Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som om-
fattas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraftverket.

I paragrafen regleras frågan om vem som skall betala ersättning i anled-
ning av omprövning helt i enlighet med 9 kap. 13 § vattenlagen.

Begränsning i ersättningsrätten vid omprövning av viss vattenverksamhet

22 § En tillståndshavare är skyldig att utan ersättning tåla viss del av en
förlust eller inskränkning om det är en förlust eller inskränkning som
avses i 20 § första stycket och den föranleds av omprövning till förmån
för det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn eller hälso-
vården eller, vid omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 13 §
första meningen lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet, till förmån för den allmänna miljövården.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller in-
skränkningen till följd av de skilda omprövningarna och av vattenverk-
samhet som avses i 23 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk: högst en femtedel och lägst en tjugondei av produk-
tionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan tas ut vid
kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är en följd
av vattenregleringar,

2. vattenreglering för kraftändamål: högst en femtedel och lägst en
tjugondei av det produktionsvärde av den vattenkraft som enligt medde-
lade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk och som är en följd av regle-
ringen,

3. andra vattenverksamheter: högst en femtedel och lägst en tjugondei
av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfat-
tas av tillståndet till verksamheten.

När miljödomstolen lämnar tillstånd till en vattenverksamhet för vilken
denna begränsning i ersättningsrätten skall gälla, skall domstolen inom
de gränser som anges i andra stycket 1-3 fastställa den del som inte
ersätts. Hänsyn skall då tas främst till verksamhetens inverkan på vatten-
stånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som
verksamheten väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av nytta
för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft.

Vid omprövning före den enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 fastställda
tidpunkten skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid
som återstår till denna tidpunkt.

I paragrafen begränsas tillståndshavarens rätt till ersättning enligt huvud-
regeln i 19 §. Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 14 § vattenlagen, kom-
menteras i prop. 1981/82:130, s. 115 ff och s. 473 f.

Prop. 1997/98:45

333

23 § Rätten till ersättning är begränsad på samma sätt som gäller enligt
22 § om den som har tillstånd enligt denna balk till en vattenverksamhet
orsakas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att
reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till en vatten-
verksamhet som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän
farled eller allmän hamn, hälsovården eller den allmänna miljövården.

Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd.
Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondei av värdet av
vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta
värde är en följd av vattenregleringar.

Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 15 § vattenlagen kommenteras i prop.
1981/82:130, s. 122 ff och s. 475 f.

Betalningsanmälan som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

24 § Anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) behöver vid tillämpningen av detta kapitel endast göras för
ersättning som avser mark som skall lösas in.

Enligt 6 kap. 1 § expropriationslagen skall löseskilling och intrångser-
sättning betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen. Nedsättning skall
däremot inte ske av annan ersättning. Även för löseskilling och in-
trångsersättning finns det i 6 kap. 1 § andra stycket och 2 § expropria-
tionslagen undantag från kravet på nedsättning. Ersättning som inte skall
nedsättas skall enligt 6 kap. 4 § i nämnda lag utbetalas till den ersätt-
ningsberättigade. Det åligger enligt nämnda stadgande den exproprieran-
de att hos länsstyrelsen anmäla och därvid styrka att ersättning har beta-
lats.

Bestämmelsen i 6 kap. 4 § expropriationslagen har en motsvarighet i
16 kap. 4 § vattenlagen. I vattenlagens bestämmelse gäller dock anmäl-
ningsskyldighet endast beträffande ersättning som avser mark som skall
lösas in. Samma inskränkta anmälningsskyldighet bör gälla i miljöbal-
ken. Följaktligen sägs i paragrafen att anmälan enligt 6 kap. 4 § expropri-
ationslagen endast skall ske när ersättningen avser mark som skall lösas
in.

Prop. 1997/98:45

Betalningsfrist som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

25 § När tillstånd har lämnats enligt 11 kap. skall ersättning för inlöst
mark betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) göras inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan
som ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser
inlöst mark och som skall tas ut på en gång skall betalas inom två år från
samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu,
är den rätt som förvärvats gentemot den ersättningsberättigade förlorad.

334

Tidsfristerna får förkortas eller forlängas när parterna är ense om det
eller om det finns särskilda skäl för det.

När tillstånd har lämnats till en vattenverksamhet kan det ta lång tid att
planera hur den skall utföras i detalj. Det är därför rimligt att verksam-
hetsutövaren ges en viss betänketid. Av hänsyn till de ersättningsberätti-
gade far tiden inte sättas för lång. Betänketiden har, på samma sätt som i
16 kap. 7 § vattenlagen, satts till sex månader vid inlösen och två år i
andra fall. Tiden räknas från det att samtliga tillstånds- och ersättnings-
frågor har avgjorts slutligt. Paragrafen gäller endast när tillståndet ännu
inte har tagits i anspråk. Enligt 29 § far tillståndet tas i anspråk först
sedan betalning har skett. I vissa situationer kan dock tillståndet tas i
anspråk redan dessförinnan. Då gäller 26 §.

Enligt paragrafens andra stycke kan tidsfristen förkortas eller förläng-
as. Ett skäl för förlängning kan vara att miljödomstolen har föreskrivit så
stora förändringar i förhållande till ansökan att detaljprojekteringen blir
långvarig.

Ersättning bestämd efter det att tillstånd till vattenverksamhet har tagits i
anspråk

26 § Om ersättningen till följd av en vattenverksamhet eller annan åt-
gärd har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i an-
språk, skall den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts
tidigare betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) göras inom en månad från det ersättningen bestämdes slut-
ligt. Detsamma gäller ersättning som har bestämts i samband med god-
kännandet av en vattenverksamhet som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning
som tidigare har fastställts och det annars skulle ha funnits depositions-
eller anmälningsskyldighet, skall den ersättningsskyldige anmäla ersätt-
ningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

I paragrafen behandlas situationer där ersättningen bestäms först efter det
att tillståndet har tagits i anspråk. Paragrafen avser till en början fall då
ersättningen bestäms slutligt först efter uppskov enligt 22 kap. 27 § första
stycket. Paragrafen avser vidare den situationen att miljödomstolen har
förordnat om omedelbar verkställighet av ett tillståndsbeslut enligt
22 kap. 28 § första stycket och högre rätt därefter dömer ut en högre
ersättning. Andra fall då paragrafen skall tillämpas är vid ersättning för
oförutsedda skador samt då ersättning bestäms i samband med en laglig-
förklaring av vattenverksamhet.

27 § På ersättning som avses i 26 § första stycket beräknas ränta enligt
5 § räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes, vattenverk-
samheten påbörjades eller åtgärden utfördes, om inte något annat följer
av andra stycket. Om betalningen inte görs i rätt tid, tas det ut ränta
enligt 6 § räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde.

Prop. 1997/98:45

335

På ersättning som avser oförutsedd skada tas det ut ränta enligt 6 §
räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid miljödom-
stolen.

Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning en-
ligt 26 § första stycket som skall betalas genom deposition skall länssty-
relsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller en del
av denna söka verkställighet av den dom eller det beslut varigenom
ersättningen har bestämts.

Paragrafen innehåller bestämmelser, huvudsakligen motsvarande 16 kap.
12 § vattenlagen, om ränta och verkställighet när ersättning har tillkom-
mit i de fall som avses i 26 §.

Fullbordande av inlösen som rör tillstånd till vattenverksamhet

28 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har
fullgjort sina skyldigheter enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 § expro-
priationslagen (1972:719). Inlösen fullbordas även om ränta enligt 27 §
första stycket inte betalas.

Enligt paragrafen är inlösen fullbordad när ersättningen har satts ned hos
länsstyrelsen. Om nedsättning inte skall ske är inlösen fullbordad när
ersättningen har betalats till den berättigade och detta har anmälts och
styrkts hos länsstyrelsen. Att anmälningsskyldigheten är begränsad i
förhållande till expropriationslagen framgår av 24 §.

Rätt att utnyttja tillståndet till vattenverksamhet

29 § Den ersättningsskyldige får utnyttja tillståndet genom att ta i an-
språk egendomen eller vidta åtgärder som medför skada för någon an-
nan när de skyldigheter som gäller enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 §
expropriationslagen (1972:719) har fullgjorts. För detta fall skall den
begränsning av anmälningsskyldigheten som framgår av 24 § gälla.

Om det behövs med hänsyn till den ersättningsberättigades förhållan-
den, får miljödomstolen bestämma skäligt uppskov med tillträdet eller
med utförandet av åtgärden.

I paragrafen finns bestämmelser om rätt att tillträda inlöst fastighet och
att på annat sätt ta i anspråk annans egendom eller vidta andra åtgärder
som medför skada för annan. Förutsättningen är att ersättningen har
nedsatts eller betalats ut och i vissa fall dessutom att anmälan har gjorts
till länsstyrelsen.

Paragrafen har en motsvarighet i 6 kap. 9 § expropriationslagen, men
på samma sätt som i 16 kap. 9 § vattenlagen behövs dock en särskild
bestämmelse i miljöbalken. Bestämmelserna skiljer sig nämligen åt på
flera punkter. Bland annat kan sakägaren enligt miljöbalkens bestämmel-
se medges uppskov. Denna möjlighet saknas i expropriationslagen.

Prop. 1997/98:45

336

Återbetalning av ersättning som rör tillstånd till vattenverksamhet

Prop. 1997/98:45

30 § Ersättningsbelopp som har betalats med anledning av tillstånd
enligt 11 kap. får inte till någon del återkrävas. Beloppet får dock åter-
krävas om det tillstånd som har föranlett beslutet om ersättning upphävs
på talan av den ersättningsberättigade.

Enligt paragrafen, som överensstämmer med 16 kap. 18 § vattenlagen,
far utbetald ersättning inte krävas åter. Förhållandet är alltså annorlunda
än när det gäller ersättningar vid ingripanden av det allmänna (se 15 §).
Utbetald ersättning far dock krävas åter om tillståndet upphävs av högre
instans på talan av den ersättningsberättigade.

Övriga bestämmelser

31 § Ersättning enligt detta kapitel skall bestämmas i pengar som skall
betalas vid ett tillfälle.

Ersättning i fall som avses i 5 § andra stycket skall dock betalas med
ett visst årligt belopp. Om det finns särskilda skäl får ersättningen räk-
nas av mot ersättning som kan komma att lämnas enligt 4 § första stycket
eller 8 §.

Om det finns särskilda skäl, kan det på begäran av den ersättnings-
skyldige eller den ersättningsberättigade fastställas att också ersättning
enligt 4 § första stycket eller 11 § skall betalas med ett visst årligt belopp
med rätt att få omprövning vid ändrade förhållanden.

I fråga °m ersättning enligt 4 § till följd av skada eller olägenhet för
renskötseln gäller 30 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).

Som huvudregel gäller enligt det första stycket att ersättningen skall
betalas i pengar och att den skall betalas vid ett tillfälle. Denna regel
gäller enligt 5 kap. 27 § expropriationslagen även för expropriationser-
sättning. Det kan tyckas att bestämmelsen är onödig i balken, eftersom
2 § hänvisar till denna lag. I balken måste dock införas undantag från
denna regel och för tydlighets skull har därför huvudregeln tagits in i
balken.

5 kap. 27 § expropriationslagen och i 9 kap. 3 § första stycket vatten-
lagen anges att ersättningen skall betalas "på en gång". I stället för detta
uttryck skrivs i balken "vid ett tillfälle". Anledningen är att det uttryck
som används i gällande rätt kan ge intryck av att betalning skall ske
genast. Särskilda bestämmelser om när betalning skall ske finns dock i
6 kap. 7 § expropriationslagen (inom tre månader) och i 16 kap. 7 §
vattenlagen (inom sex månader respektive två år). För vattenverksamhe-
temas del kommer miljöbalken i 25 § att ha en särskild bestämmelse om
när betalning skall ske.

Ersättning far alltså inte dömas ut i form av naturaprestation. Anled-
ningen är att panthavare skall skyddas. Om frivilliga överenskommelser
träffas om ersättning i annat än pengar, t.ex. genom markbyte, måste det

337

22 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

ses till att panthavare inte lider skada. I 33 § finns bestämmelser som ger
skadelidande borgenärer rätt till ersättning.

Paragrafen i övrigt innehåller undantag från huvudregeln att ersättning
skall betalas vid ett tillfälle. Enligt det andra stycket skall ersättning vid
interimistiska förbud utgå med årliga belopp. Ersättningen avser att täcka
den årliga förlust som markägaren gör. Det kan endast i undantagsfall bli
aktuellt att räkna av den ersättning som har utgått när senare ersättning
bestäms för det definitiva beslutet.

Med stöd av det tredje stycket far det bestämmas att periodisk ersätt-
ning skall utgå även i andra fall än vid interimistiska beslut. Ett sådant
fall är när intrånget far anses vara övergående, t.ex. därför att ett förord-
nande är tidsbegränsat. Såväl den ersättningsskyldige som den ersätt-
ningsberättigade kan begära omprövning vid ändrade förhållanden.

I paragrafens fjärde stycke görs en hänvisning till rennäringslagen. Er-
sättningen skall enligt den lagen delas mellan sameby och samefonden
när skadan inte drabbar någon bestämd person.

32 § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) gäller
vid tillämpningen av detta kapitel i fråga om värdeökning under tiden
från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

I 4 kap. 3 § expropriationslagen uttrycks en av grundprinciperna vid
beräkning av expropriationsersättning. Den ökning av fastighetens värde
som har skett de senaste tio åren presumeras bero på förväntningar om en
ändring av markens användningssätt. Regeln tillkom för att dämpa vär-
destegring på mark. Den ersättningsskyldige skall inte behöva betala
ersättning för en värdeökning som den ersättningsskyldige själv har
åstadkommit. Den ersättningsskyldige har bevisbördan för att en värde-
ökning har skett. Om en värdeökning har skett skall ersättningen beräk-
nas utifrån det tidigare, lägre marknadsvärdet, om inte ägaren lyckas visa
att värdeökningen beror på annat än förväntningar om en ändring av
markens tillåtna användningssätt. Andra orsaker till värdeökningen kan
vara att fastighetens skick har förändrats, t.ex. på grund av ny bebyggelse
eller förbättrad jordbruksmark, att en rättighet som gäller till förmån för
eller belastar fastigheten har förändrats, att fastighetens avkastningsmöj-
ligheter har förbättrats genom en prisstegring på fastighetens produkter
samt att det allmänna prisläget har förändrats. Alltför höga krav bör inte
ställas på styrkan av den bevisning som fastighetsägaren kommer med.

Markersättningsutredningen har i betänkandet Presumtionsregeln i ex-
propriationslagen (SOU 1996:45) föreslagit att 4 kap. 3 § expropria-
tionslagen ändras så att den som exproprierar åläggs bevisbördan för att
värdeökningen beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningssätt.

I miljöbalken gäller, liksom enligt 25 § andra stycket naturvårdslagen
och 9 kap. 6 § första stycket vattenlagen, att presumtionstidpunkten
infaller tio år före det att talan om ersättning väcktes vid miljödomstolen.

Om en detaljplan har tillkommit under tioårsperioden och marken en-
ligt planen är avsedd för enskilt byggande, skall enligt 4 kap. 3 § andra

Prop. 1997/98:45

338

stycket expropriationslagen endast sådan värdestegring bedömas som har
inträffat efter beslutet om detaljplan.

När den berörda fastigheten är bebyggd med bostadshus gäller den s.k.
villagarantin i 4 kap. 3 § tredje stycket expropriationslagen. Ersättningen
far då aldrig sättas lägre än som behövs for att skaffa en ersättnings-
bostad. Garantin gäller både permantbostad och fritidshus.

33 § Om en borgenär som hade panträtt i fastigheten när rätten till er-
sättning uppkom gör en förlust därför att ersättningen inte har depone-
rats hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till ersättning av den ersätt-
ningsskyldige för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen.
Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust därför att ersättning
inte har bestämts eller blivit för låg och ersättningen efter överenskom-
melse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade
eller av någon annan anledning inte prövats av domstol. Rätt till ersätt-
ning finns också för förlust till följd av att överenskommelse har träffats
om ersättning i annat än pengar eller om att förebyggande eller avhjäl-
pande åtgärder skall utföras.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid miljödom-
stolen.

I 6 kap. expropriationslagen finns bestämmelser om nedsättning eller
med ett annat ord deposition av ersättningen. Dessa regler skall skydda
borgenärer med panträtt i fastigheten. Reglerna om deposition beskrivs
kortfattat vid 2 § i detta kapitel. En borgenär som ändå gör en förlust har
rätt till ersättning enligt vad som anges i paragrafen och som motsvarar

34 § andra stycket naturvårdslagen och 16 kap. 19 § vattenlagen. Borge-
nären har enligt paragrafen rätt till ersättning även i vissa andra fall. Sista
meningen i paragrafens första stycke har med hänvisning till vad som
anförts under 16 § i detta kapitel utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.

34 § Om det behövs, skall det i beslut om ersättning tas in bestämmelser
som skall hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av änd-
ringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess
betalning gjorts.

I 4 kap. 4 § expropriationslagen ges bestämmelser om den s.k. värdetid-
punkten när ersättningsfrågan avgörs i efterhand. Hänsyn skall enligt
nämnda paragrafs första stycke inte tas till ändringar i fastighetens värde
som har skett efter det att en fastighet har tillträtts i sin helhet. En till-
lämpning av denna regel i miljöbalkssammanhang innebär att hänsyn inte
skall tas till ändringar som har skett efter den ersättningsgilla skadan.
Den ersättningsberättigade skall alltså fa den ersättning som skulle ha
utgått om ersättningen hade bestämts från början. Värdetidpunkten kan
på detta sätt komma att ligga långt före domen. Enligt 4 kap. 4 § andra
stycket expropriationslagen skall därför den ersättningsberättigade kom-
penseras för försämringen av penningvärdet mellan värderingstidpunkten
och domen.

Prop. 1997/98:45

339

I större vattenmål har det varit vanligt förekommande med villkor att
ersättningen även under tiden mellan ersättningsbeslutet och det att be-
talning sker skall räknas upp på grund av ändringar i penningvärdet. En
särskild bestämmelse, motsvarande 9 kap. 7 § tredje stycket vattenlagen,
behövs om detta, eftersom någon sådan möjlighet inte ges i expropria-
tionslagen. Enligt paragrafen kan därför en indexuppräkning ske. Kon-
sumentprisindex kan utgöra underlag för denna uppräkning.

Bestämmelsen saknar i dag motsvarighet i naturvårdslagen.

35 § När inlösen av mark är fullbordad, skall detta antecknas i inskriv-
ningsregistret.

När inlösen är klar skall detta antecknas i inskrivningsregistret. På sam-
ma sätt som gäller för närvarande enligt 25 § vattenrättsförordningen kan
i särskild förordning ges föreskrift om länsstyrelsens skyldighet att un-
derrätta inskrivningsmyndigheten.

36 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen
deponeras hos länsstyrelsen, även om depositionen inte behövs enligt
6 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Bestämmelserna i 6 kap. 17-
19 §§ i samma lag skall tillämpas i fråga om sådan deposition.

Av 6 kap. 1 och 2 §§ expropriationslagen framgår när ersättningen skall
deponeras hos länsstyrelsen. Vid kommentaren till 2 § redogörs kortfattat
för dessa bestämmelser. Enligt den paragraf som behandlas nu skall
nedsättning ske i ytterligare ett fall, nämligen om det råder tvist om bättre
rätt till ersättningen. Tvisten behöver inte vara under prövning vid dom-
stol, utan det räcker med att det har framkommit att flera gör anspråk på
ersättningen. Miljödomstolen kan bestämma att deposition skall ske. Om
det råder tvist måste dock den ersättningsskyldige deponera ersättningen,
även om domen inte innehåller någon bestämmelse om detta.

Paragrafen, som delvis utformats efter mönster i 16 kap. 17 § vattenla-
gen, saknar i dag motsvarighet vid ersättning enligt naturvårdslagen.

Vissa bestämmelser i expropriationslagen om placering av deponerade
medel, utbetalning och fördelning av medlen samt fördelningssamman-
träde skall tillämpas även på sådan deposition.

5.1.32 32 kap. Skadestånd for vissa miljöskador och andra enskilda
anspråk

I detta kapitel har bestämmelser arbetats in som motsvarar nu gällande
miljöskadelag (1986:225). 12 § kommer dock från miljöskyddslagen. När
det gäller förarbetena till miljöskadelagen kan i första hand hänvisas till
prop. 1985/86:83.

Prop. 1997/98:45

340

Inledande bestämmelser

Prop. 1997/98:45

1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada och
sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet
har orsakat i sin omgivning.

En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts
dock endast om skadan är av någon betydelse.

Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet er-
sätts bara i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte
skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess
allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Paragrafen motsvarar 1 § miljöskadelagen. Författningskommentar till

1 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 36-42.

2 § Kapitlet tillämpas inte på skador som har orsakats av joniserande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning i fall
då särskilda bestämmelser gäller.

Paragrafen motsvarar 2 § miljöskadelagen. Författningskommentar till

2 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 42 och 43.

Förutsättningar för skadestånd

3 § Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom

1. förorening av vattenområden,

2. förorening av grundvatten,

3. ändring av grundvattennivån,

4. luftförorening,

5. markförorening,

6. buller,

7. skakning, eller

8. annan liknande störning.

Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenverksamhet. För sådana
skador tillämpas 31 kap.

En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första
stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,
andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger
övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

Paragrafen motsvarar närmast 3 § miljöskadelagen. Endast redaktionella
ändringar har gjorts. Författningskommentar till 3 § miljöskadelagen
återfinns i prop. 1985/86:83 s.43-48.

I förslaget till miljöbalk används termen "vattenområden" för att be-
teckna vad som i dag i miljöskadelagen benäms med "vattendrag, sjöar
och andra vattenområden". Första stycket punkten 1 har justerats i enlig-
het därmed.

341

4 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller
andra lössprängda föremål, om skadan orsakas av ett sprängningsarbete
eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

Paragrafen motsvarar 4 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändring-
ar har gjorts. Författningskommentar till 4 § miljöskadelagen återfinns i
prop. 1985/86:83 s. 48 och 49.

5 § I andra fall än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för
skador som orsakas av grävning eller liknande arbete, om den som utför
eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder
som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat hänseende har brustit
i omsorg vid arbetets utförande.

Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför
särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om
den som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.

Paragrafen motsvarar 5 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändring-
ar har gjorts. Författningskommentar till 5 § miljöskadelagen återfinns i
prop. 1985/86:83 s. 49-51.

Skadeståndsansvariga

6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver
eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av fastig-
hetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har and-
ra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten och
som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig verksam-
het.

Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva
den skadegörande verksamheten är han eller hon skadeståndsskyldig
enligt detta kapitel endast om han eller hon har orsakat skadan uppsåtli-
gen eller genom vårdslöshet.

Paragrafen motsvarar 6 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändring-
ar har gjorts. Författningskommentar till 6 § miljöskadelagen återfinns i
prop. 1985/86:83 s. 51-54.

7 $ Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som
utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av
fastigheten, i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på
fastigheten.

Paragrafen motsvarar 7 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändring-
ar har gjorts. Författningskommentar till 7 § miljöskadelagen återfinns i
prop. 1985/86:83 s.54 och 55.

342

Prop. 1997/98:45

8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar
de solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att be-
gränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.

Vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte
annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med
hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga
skadan och omständigheterna i övrigt.

Paragrafen motsvarar 8 § miljöskadelagen. Endast redaktionella ändring-
ar har gjorts. Författningskommentar till 8 § miljöskadelagen återfinns i
prop. 1985/86:83 s. 55-58.

Ersättning för framtida skador på egendom

9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framti-
da skador, om en part begär det.

Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett visst
årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har bestämts på
detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn
till de ändrade förhållandena.

Paragrafen överensstämmer med 9 § miljöskadelagen. Författningskom-
mentar till 9 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 58.

10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning
som fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet
och som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt
i denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller
verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen
tillämpas.

Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och ersätt-
ningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och
den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte har blivit
prövad av domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den ersätt-
ningsskyldige mot att borgenärens fordran i denna del skrivs av på ford-
ringshandl ingen.

Paragrafen motsvarar 10 § miljöskadelagen. Författningskommentar till

10 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 58 och 59.

Inlösen av fastighet m.m.

11 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt
eller delvis blir onyttig för ägaren eller att det uppstår synnerligt men vid

Prop. 1997/98:45

343

användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran
lösas in av den som bedriver verksamheten.

Första stycket tillämpas också, om någon som är ansvarig för efterbe-
handling enligt 10 kap. vidtar en åtgärd som medför att fastigheten blir
helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer
vid användningen. Vad som nu har sagts gäller dock inte om ansvaret for
efterbehandling vilar även på ägaren.

I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).
Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år
före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.

Paragrafen har uformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen motsvarar närmast 11 § miljöskadelagen. Författnings-
kommentar till 11 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 59.

Andra stycket är nytt. Fastighetsägare bör kunna begära inlösen även
om efterbehandlingsansvarigs utredning eller efterbehandling medför att
fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men
uppkommer vid användningen. Detta bör dock inte, som Lagrådet anfört,
gälla för det fall fastighetsägaren själv, antingen som verksamhetsutövare
eller subsidiärt i sin egenskap av fastighetsägare, är efterbehandlings-
ansvarig enligt reglerna i 10 kap. För sådana fall synes det inte rimligt att
exempelvis en tidigare fastighetsägare som ålgts efterbehandling skall
vara skyldig att lösa in fastigheten.

12 § Utöver talan om skadestånd och inlösen får enskild, mot den som
bedriver eller har bedrivit miljöfarlig verksamhet utan tillstånd, väcka
talan om förbud mot fortsatt verksamhet eller om att skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått skall vidtas.

Paragrafen motsvarar närmast 34 och 36 §§ miljöskyddslagen.

Av paragrafen följer att det även i fortsättningen skall vara möjligt att
framställa enskilt anspråk om annat än skadestånd. Sådant anspråk far
avse att förbud mot fortsatt verksamhet skall meddelas eller att skyddsåt-
gärder eller andra försiktighetsmått skall vidtas.

5.1.33 33 kap. Miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring

1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i
32 kap. och för betalning av kostnader som har uppkommit vid tillämp-
ning av 26 kap. 17 eller 18 § skall, om kostnaden är hänförlig till miljö-
farlig verksamhet, det finnas miljöskadeförsäkring och saneringsförsäk-
ring med villkor som har godkänts av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som
enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringarna med
belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller

Prop. 1997/98:45

344

den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i
förskott för kalenderår.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelser-
na i första stycket.

Första stycket motsvarar närmast 65 § och andra stycket 68 § miljö-
skyddslagen. Regeringen har dock gjort den bedömningen att det bör
finnas en saneringsförsäkring.

Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande bestämmelsen
om miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring. Som framgår av av-
snitt 4.35 har ett antal försäkringsbolag gått samman i ett försäkringskon-
sortium och detta har till regeringen gett in ett åtagande att betala ut
försäkringsersättning från en miljöskadeförsäkring. Det ankommer på
regeringen att godkänna villkoren i denna försäkring. Godkännandet kan
tidsbegränsas.

Den föreslagna ändringen innebär att även saneringskostnader som har
uppkommit vid tillämpning av 26 kap. 17 eller 18 § kommer att omfattas
av en saneringsförsäkring. De allmänna skälen för den föreslagna änd-
ringen har redovisats i avsnitt 4.35 De närmare förutsättningarna för att
saneringsförsäkringen skall tas i anspråk framgår av redogörelsen i för-
fattningskommentaren till 3 §.

Alla som bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig miljöfarlig verk-
samhet skall, om inte undantag har föreskrivits med stöd av andra styck-
et, bidra till miljöskadeförsäkringen och saneringsförsäkringen.

2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- och
sakskada som avses i 32 kap. om

1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 32 kap., men inte
kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlo-
rad, eller

2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

Paragrafen motsvarar närmast 66 § miljöskyddslagen.

I paragrafen anges dels de principiella förutsättningar, under vilka er-
sättning utgår till skadelidande, dels de skador, som omfattas av ersätt-
ningsreglerna. Bestämmelsen är utformad som ett minimikrav på mil-
jöskadeförsäkringen. Detta innebär bl.a. att försäkringen kan göras gene-
rösare mot de skadelidande. Den närmare utformningen av försäkringen
anges i försäkringsvillkoren.

En grundförutsättning för att någon skall vara berättigad till ersättning
är att denne har drabbats av en skada som omfattas av bestämmelserna i
32 kap.

Med formuleringen i punkten 1 att den skadelidande "inte kan få ska-
deståndet betalt" menas det fallet att den skadeståndsansvarige saknar
ekonomiska resurser att betala och inte att han vägrar att betala.

Om den skadeståndsansvarige är okänd och det inte kan utredas vem
som är ansvarig för skadan finns det också rätt till ersättning ur miljöska-
deförsäkringen enligt punkten 2. För att ersättning skall utgå då den som

345

Prop. 1997/98:45

har orsakat skadan inte kan identifieras gäller i princip detsamma som
när den som orsakat skadan är känd, nämligen att förutsättningarna i
32 kap. skall vara uppfyllda. När det inte är känt vem som orsakat skadan
kan 32 kap. inte tillämpas fullt ut, men förutsättningarna för rätt till ska-
destånd skall vara uppfyllda i tillämpliga delar.

3 § Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning för saneringskostnader som har upp-
kommit med anledning av att en tillsynsmyndighet har begärt verkstäl-
lighet enligt 26 kap. 17 § eller meddelat förordnande om rättelse enligt
26 kap. 18 §, om den som är ansvarig enligt denna balk inte kan betala.
Ersättning som nu sagts skall dock inte betalas för kostnader som har
uppkommit med anledning av räddningsinsatser enligt räddningstjänst-
lagen (1986:1102).

I paragrafen anges de principiella förutsättningarna för att saneringsför-
säkringen skall få tas i anspråk. Ansvaret för efterbehandling behandlas i
10 kap.

Med saneringsåtgärder avses endast sådana åtgärder som är nödvändi-
ga för att i förebyggande syfte undanröja skador eller risk för skador på
omgivningen. Om ett "avfall" inte utgör eller kan komma att utgöra
någon fara för omgivningen där det ligger, bör försäkringsmedel således
inte tas i anspråk. Inte heller bör försäkringen tas i anspråk om exempel-
vis mark är förorenad men det inte föreligger någon risk för att förore-
ningen sprider sig. Däremot skall naturligtvis kostnader för omhänderta-
gande av t.ex. tunnor innehållande farligt avfall omfattas. Tunnorna kan
ju av olika skäl komma att läcka, även om det ibland kan ta tid innan så
sker.

Räddningstjänstinsatser är undantagna från saneringsförsäkringen ef-
tersom sådana insatser i huvudsak omfattar annat än kostnader för sane-
ring.

4 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen eller saneringsförsäkringen
inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning, skall försäkringsgi-
varen göra anmälan till tillsynsmyndigheten om betalningsförsummelsen.

Tillsynsmyndigheten får förelägga den betalningsskyldige vid vite att
fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får inte överklagas.

Paragrafen motsvarar 67 § miljöskyddslagen.

Paragrafen har fatt sitt innehåll för att det skall kunna säkerställas att
bidrag till försäkringarna betalas med rätt belopp och i rätt tid.

Flera remissinstanser har reagerat mot att tillsynsmyndigheterna skall
uppträda som "ombud" för miljöskadekonsortiet. Regeringen gör den
bedömningen att bestämmelsen är den bästa lösning som finns på pro-
blemet med de som inte vill betala frivilligt.

Prop. 1997/98:45

346

Prop. 1997/98:45

5.2 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på vattenverksamhet och vattenanläggning-
ar. Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns
också i miljöbalken.

Enligt vad som har anförts i avsnitt 4.16 innebär miljöbalksreformen att
vattenlagen i de delar den har anknytning till centrala miljöfrågor ersätts
av miljöbalkens generella bestämmelser jämte vissa övergripande be-
stämmelser med avseende på vattenverksamhet. Vattenlagen är dock ett
lagverk som också innehåller utpräglat vattenrättsliga bestämmelser utan
närmare anknytning till de bestämmelser som sammansmälts i miljöbal-
ken. Eftersom systematiska och praktiska skäl ger anledning att även
fortsättningsvis hålla samman de bestämmelser från vattenlagen som inte
arbetas in i balken, föreslår regeringen att de far bilda en lag med särskil-
da bestämmelser om vattenverksamhet. I den lagen ingår således i hu-
vudsak de bestämmelser i vattenlagen, som är av teknisk natur och in-
riktade speciellt på verksamhet i eller med vatten. En redogörelse för de
huvudsakliga principer som har använts vid uppdelningen av bestämmel-
serna om vatten mellan miljöbalken och den särskilda lagen lämnas i
avsnitt 4.16. Det skall sägas att bestämmelserna i denna lag i allt väsent-
ligt hämtats från vattenlagen utan någon ändring i sak. Under respektive
paragraf lämnas en hänvisning till motsvarande paragraf i vattenlagen.
Vad som anges i de ursprungliga motiven - främst prop. 1981/82:130 och
1982/83:26, samt bet. 1982/83 :JoU30 - gäller därför alltjämt.

I paragrafen, som närmast motsvarar 1 kap. 2 § första stycket första
meningen vattenlagen, anges lagens tillämpningsområde. Det framgår av
paragrafen och utvecklas något närmare i anslutning till nästa paragraf att
begreppen vattenverksamhet och vattenanläggning har samma innebörd i
denna lag som i miljöbalken.

2 § De definitioner som finns i miljöbalken gäller också i denna lag.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Enligt paragrafen skall de definitioner som ges i miljöbalken gälla ock-
så i den särskilda lagen. De definitioner som i första hand är av intresse
avser vattenverksamhet (11 kap. 2 § miljöbalken), markawattning (11
kap. 2 § 4), vattenanläggning (11 kap. 3 §), vattenområde (11 kap. 4 §),
vattentäkt (11 kap. 5 § första stycket), vattenreglering (11 kap. 5 § andra
stycket) och vattenöverledning (11 kap. 5 § tredje stycket).

3 § När vattenverksamhet enligt denna lag skall bedrivas inom ramen för
en samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan
väsentlig nackdel för någon annan deltagare.

347

Prop. 1997/98:45
Paragrafen motsvarar 3 kap. 9 § vattenlagen.

4 § Om det vid tillståndsprövningen av vattenverksamhet framgår att
verksamheten utan väsentlig ändring kan bedrivas så att den medför en
betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor
meddelas om detta. Sådana villkor får dock inte meddelas om det finns
förutsättningar för att bilda en samfällighet enligt denna lag.

Den som får nytta enligt första stycket skall betala skälig ersättning till
tillståndshavaren.

En tillståndshavare som får en kostnad på grund av villkor enligt
första stycket har rätt till ersättning enligt 31 kap. miljöbalken.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 10 § vattenlagen.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

1 § För att få bedriva vattenverksamhet skall verksamhetsutövaren ha
rådighet över vattnet inom det område där verksamheten skall bedrivas.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § vattenlagen.

2 f Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet. Rå-
dighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av upplåtel-
se av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, för-
värv tvångsvis.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § vattenlagen.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i
vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastig-
het än på den andres.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § vattenlagen.

4 § Den som vill bedriva vattenverksamhet har för detta ändamål rådig-
het som anges i 1 §, om vattenverksamheten innebär

1. vattenreglering,

2. vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning

eller bevattning,

3. markawattning,

4. vattenverksamhet som behövs för allmän väg, allmän farled eller
allmän hamn,

5. vattenverksamhet som behövs för att motverka förorening genom
avloppsvatten, eller

6. vattenverksamhet som behövs för järnväg.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § vattenlagen.

348

5 £ Staten, kommuner och vattenförbund har rådighet som anges i 1 § för
att bedriva sådan vattenverksamhet som är önskvärd från allmän miljö-
eller hälsosynpunkt eller som främjar fisket.

Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också så-
dan rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller
läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från
sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § vattenlagen.

6 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 5 § andra stycket,
får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte medför
avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får
annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp.
Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder för att före-
bygga eller minska skada av uppläggningen. Kravet gäller inte åtgärder
som leder till att verksamhetsutövaren därigenom drabbas av oskäliga
kostnader.

Den som lägger upp massorna och därigenom skadar annans egen-
dom, skall betala ersättning för vad som skadas. Ersättning skall dock
endast betalas för skador som kvarstår sedan förebyggande eller avhjäl-
pande åtgärder har utförts.

Till den som har rådighet över vattnet enligt andra stycket i föregående
paragraf ges i denna paragraf en tvångsrätt att lägga de massor som har
uppkommit genom åtgärderna på närmaste strand. Motsvarande tvångs-
rätt gäller i dag enligt 8 kap. 3 § vattenlagen. Här skall anmärkas att det
enligt 11 kap. 15 § miljöbalken inte behövs tillstånd för att utföra rens-
ningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart
återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på
något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Tvångsrätt enligt förevarande paragraf avser inte massor som kommer
från rensningar för sådan vattenverksamhet, som förutsätter tillstånd
enligt 11 kap. 1 dessa fall kan tvångsrätt i stället meddelas enligt 28 kap.
10 § miljöbalken.

Tvångsrätten förutsätter inte något särskilt beslut. En förutsättning är
dock att massuppläggningen inte orsakar avsevärda olägenheter från
allmän eller enskild synpunkt. En sådan olägenhet kan t.ex. vara att när-
liggande bostäder utsätts för stank. Den omständigheten att massorna
innehåller ogräsfrö kan innebära hinder mot att de placeras på eller invid
jordbruksmark. I detta sammanhang finns skäl att erinra om samråds-
skyldigheten när en verksamhet som inte är tillståndspliktig kan komma
att väsentligt ändra naturmiljön enligt 12 kap 6 § miljöbalken.

Trots att rätten att ta mark i anspråk för rensningsmassor inte förutsät-
ter tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken, kan det i vissa fall krävas tillstånd
eller dispens enligt andra bestämmelser. Om rensningsmassorna är av
någon omfattning kan strandskyddsdispens krävas enligt 7 kap. 18 §
349

Prop. 1997/98:45

miljöbalken. När åtgärden undantagsvis är brådskande, dvs. när rens-
ningen görs för att undvika översvämning, far frågan om strandskydds-
dispens prövas först efter det att rensningsmassorna har lagts upp. Till-
stånd kan vidare krävas enligt reglerna om miljöfarlig verksamhet i
9 kap. miljöbalken, om det finns risk för att massorna orsakar förorening
av mark, vattenområde eller grundvatten.

Eftersom någon tillståndsprövning inte sker kan markägaren visserli-
gen inte hindra att massorna läggs upp på ifrågavarande mark, men om
upplaget vållar avsevärda olägenheter kan markägaren väcka talan vid
miljödomstolen om att rensningsmassorna skall tas bort eller att skadefö-
rebyggande åtgärder skall vidtas (se 7 kap. 2 § 6 denna lag). Markägaren
kan också begära ersättning för skada enligt vad som anges i paragrafens
tredje stycke.

Enligt ett tidigare förarbetsuttalande (prop. 1981/82:130, s. 465) har
ägaren till den fastighet på vilken rensningen utförs rätt att tillgodogöra
sig massorna. Om den nyssnämnda markägaren inte vill göra det till-
kommer massorna enligt samma uttalande ägaren till de fastigheter där
massorna läggs upp.

Beträffande ersättningsbestämmelserna i paragrafens tredje stycke kan
i huvudsak hänvisas till vad som anges i författningskommentaren till
31 kap. 16 § miljöbalken. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.

7 Den som äger strand vid någon annans vattenområde har rätt att för
sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan
byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden
lider skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än
strandägare kan ha denna rätt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 6 § vattenlagen.

8 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig
vattenkraften i hela sträckan, om denna ägare råder över mer än hälften
av kraften på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot
alla och inte är begränsad till tiden. Hänsyn skall tas till den kraft som
svarar mot andelar i en sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 § fastig-
hetsbildningslagen (1970:988).

Detta gäller även när någon i ett vattenkraftverk vill tillgodogöra sig
vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det gemen-
samma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt
nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § vattenlagen.

9 § Regeringen får besluta att ett strömfall eller särskild rätt till det får
tas i anspråk, om någon som vill tillgodogöra sig vattenkraften har
ansökt om det och det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmäs-
sigt är nödvändigt att det tas i anspråk ett sådant strömfall som någon

350

Prop. 1997/98:45

annan än staten har och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt
ändamålsenligt sätt.

Den som har fått ett tillstånd som avses i första stycket skall inom ett
år från det att tillståndet beviljades ansöka om bestämmande av ersätt-
ning hos miljödomstolen för vad som tas i anspråk enligt första stycket.
Om ansökan inte görs inom den tiden, upphör tillståndet att gälla.

Rätt att ta strömfall i anspråk på grund av ett beslut enligt första
stycket får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren
till någon annan.

Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som be-
hövs från allmän synpunkt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 8 § vattenlagen.

10 § Den som bedriver en vattenverksamhet eller råder över en vatten-
tillgång enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå det vatten
som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen
eller för något annat allmänt behov, om vattenbristen orsakas av torka
eller någon annan jämförlig omständighet.

Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig ersätt-
ning.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som bedriver verksamheten
eller råder över vattentillgången att iaktta sin skyldighet enligt första
stycket. Länsstyrelsen får då bestämma att beslutet skall gälla även om
det överklagas.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § vattenlagen.

3 kap. Markawattningssamfalligheter

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd enligt miljöbalken till en markawattning
skall verksamheten bedrivas så att den blir till nytta även för en annan
fastighet, om det begärs av ägaren till den andra fastigheten och det
prövas lämpligt. Ägare av fastigheter för vilka markawattningen medför
nytta skall delta i verksamheten. Skyldighet att delta i annan markawatt-
ning än dikning finns dock endast om det begärs av ägare till fastigheter
som får mer än hälften av den beräknade nyttan av verksamheten.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om
vägen medför en avsevärd inverkan på markawattningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 1 § vattenlagen.

2 § För utförande och drift av verksamheten utgör deltagarna en samfäl-
lighet. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och rättigheter
som hör till verksamheten är samfällda för deltagarna.

Prop. 1997/98:45

351

När en samfällighet har bildats, gäller för samfälligheten vad som i
denna lag och i miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av
en anläggning.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av del-
tagare i samfälligheten och omfattas av markawattningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Kostnaderna för verksamhet som utgör markawattning fördelas
mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som
är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamhe-
ten.

Markawattning skall delas in i avdelningar som avgränsas med hän-
syn till olikheterna, om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena
eller av någon annan anledning kan antas att ett visst område skulle få
en avsevärt mindre kostnad i förhållande till nyttan av markawattningen
om ett annat område inte hade omfattats av verksamheten.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall
läggas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de
fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markawattningen
medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som
föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av
rättsägare behövs inte, om överenskommelsen inte har väsentlig betydel-
se för dem.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 § vattenlagen.

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om markawattning som
söks av någon annan än en ägare av en fastighet eller en väghållare.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 § vattenlagen.

Markawattning och avledande av avloppsvatten

5 § Kan ledningar för en markawattning med väsentlig fördel användas
för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av denna
fastighet delta i verksamheten, om ägaren själv eller den sökande till
markawattningen begär det. Detta skall gälla även vid avledande av
avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och av-
loppsanläggning. Vad som sägs om fastighetens ägare skall då i stället
gälla huvudmannen för anläggningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § vattenlagen.

Miljöskyddskommittén anförde i betänkandet Följdlagstiftning till
miljöbalken (SOU 1994:96) att bestämmelserna om avledande av av-
loppsvatten i 5 kap. 5-8 §§ vattenlagen kan förefalla äventyrliga från
hälso- och miljöskyddssynpunkt (s. 405). Kommittén fann emellertid att
352

Prop. 1997/98:45

behovet av att överväga bestämmelserna inte var särskilt stort. Kommit-
tén hänvisade till att det av förarbetena till vattenlagen framgår att vid ett
sådant avledande miljömässiga faktorer skall beaktas samt att det av-
loppsvatten som idag avleds till ledningar så gott som alltid undergått
viss rening innan det släppts ut. Regeringen, liksom Miljöbalksutred-
ningen, gör inte någon annan bedömning.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning förde-
las mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till
den mängd och det slag av vatten som tillförs ledningen samt till vad som
kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.

Detta gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan avloppsin-
tressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 §
tredje stycket.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § vattenlagen.

7 f Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från
fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från
byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det
kan ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 7 § vattenlagen.

8 § Bestämmelserna i 5—7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från
enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 8 § vattenlagen.

Markawattning och vägföretag m. m.

9 § Skall för markawattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller
ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren
själv utföra åtgärden, har väghållaren rätt till detta.

Ar det inte oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren, om
åtgärden behövs för awattning till 1,2 meters djup av åker och äng som
sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen
för begäran om åtgärden varit att hänföra till åker eller äng. Väghålla-
rens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jäm-
förliga vägar och inte heller i fråga om broar och annan vattenverksam-
het som har bedrivits i överensstämmelse med tillstånd som har medde-
lats enligt miljöbalken, vattenlagen (1983:291) eller vattenlagen
(1918:523).

När väghållaren inte har kostnadsansvar enligt andra stycket, skall
åtgärden bekostas av den för vilken markawattning görs.

Prop. 1997/98:45

353

23 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

Paragrafen motsvarar 5 kap. 9 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45

10 § Om den kostnad som väghållaren har enligt 9 § andra stycket avse-
värt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte utförs,
får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för
skadan.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 10 § vattenlagen.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att ett
vattenavlopp för en framtida markawattning skall göras genom vägen,
skall väghållaren utföra åtgärden om det kan göras utan olägenhet för
vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördy-
ring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 §
andra och tredje stycket samt 10 §.

En sådan begäran skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om
enskild väg för vilken det ännu inte finns någon väghållningsskyldighet,
hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig
och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för
markawattningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 11 § vattenlagen.

12 § Bestämmelserna i 9-11 §§ innebär inte någon inskränkning i den
rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom. avtal eller
någon annan särskild rättsgrund.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 § vattenlagen.

13 § Bestämmelserna i 9-12 §§ gäller också i fråga om banvallar för
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 13 § vattenlagen.

4 kap. Bevattningssamfalligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd enligt miljöbalken till vattentäkt för
bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan
dem, får det vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna
skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning (bevattningssam-
fällighet).

Om någon har fått tillstånd till en vattentäkt för bevattning och någon
annan söker tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma
vattentillgång, får miljödomstolen, om det finns särskilda skäl, vid med-
delande av det nya tillståndet bestämma att tillståndshavarna skall utgö-
ra en bevattningssamfällighet. Om en samfällighet bildas enligt första
stycket får i stället bestämmas att den som redan har tillstånd skall ingå i
samfälligheten.

354

Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om till-
stånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får
miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till vattentäkten bestämma
att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten
mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan
omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta
vatten. Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av
miljödomstolen i samband med att tillstånd meddelades.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen bestämma att gemensamma
anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem
som skall ingå i samfälligheten.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 § vattenlagen.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i
samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anlägg-
ningen.

En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i
anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvär-
da skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas
som har störst nytta av anläggningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen
angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 4 § vattenlagen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem
som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande
och drift av anläggningen.

Mark som har lösts in för gemensamma anläggningar är samfälld för
de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagare i samfälligheten och
omfattas av bevattningsverksamheten.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 5 § vattenlagen.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för
utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan delta-
garna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten
som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet med detta
bestäms andelstal för varje deltagare.

Om det finns särskilda skäl, får särskilda andelstal bestämmas för en
viss del av verksamheten.

Prop. 1997/98:45

355

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma an-
läggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den
omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 6 § vattenlagen.

7 £ Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna
för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom,
om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och om-
fattas av bevattningsverksamheten medger det. Om en fastighet svarar
för gemensam inteckning, krävs dessutom de medgivanden från fastig-
hetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap.

11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överens-
kommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 7 § vattenlagen.

5 kap. Vattenregleringssamfälligheter

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt
miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål skall miljödomstolen
besluta att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall
delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om mer än hälften av
verksamhetens nytta belöper på de strömfall som tillhör den som fram-
ställer yrkandet och dem som förenat sig med denne samt varje strömfall
som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftän-
damål inom den närmaste tiden.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt miljöbalken till
vattenreglering för kraftändamål, skall miljödomstolen på yrkande av
ägaren av ett annat strömfall som får nytta av regleringen besluta att
denne skall delta i verksamheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Har beslut enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i regle-
ringsverksamheten en samfällighet för utförande och drift av verksam-
heten. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och rättigheter
som hör till den är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag och i miljö-
balken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning
istället samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av del-
tagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45

356

3 § Kostnaderna för regleringsverksamheten fördelas mellan deltagarna
på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hän-
syn främst till den nytta var och en har av verksamheten.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett
vattendrag och det på grund av detta behövs flera dammbyggnader eller
särskilda anläggningar, skall, om det behövs, kostnaderna för varje
sådan del av verksamheten beräknas särskilt och fördelas enligt
grunderna i första stycket.

Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall
läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i
de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en
fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det dessutom de medgi-
vanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för
relaxation i 22 kap. Il § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs
inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 § vattenlagen.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vatten-
reglering för bevattning skall miljödomstolen besluta att andra som har
tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel
av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i
regleringsverksamheten. Detta skall ske om den som framställer yrkandet
och de som förenat sig med denne om verksamheten har större fördel av
regleringsverksamheten än de som yrkandet avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för
bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till
vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av reglering-
en genom förbättrade möjligheter att bevattna beslutas att denne skall
delta i verksamheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 4 § vattenlagen.

5 § När det gäller vattenreglering för bevattning skall 2 och 3 tilläm-
pas med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, vid inlösen, ägs av
deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning reglering-
en sker.

Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn
främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat
tillstånd till vattentäkt.

Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att med-
givande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter som
ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning
regleringen sker.

Prop. 1997/98:45

357

Paragrafen motsvarar 7 kap. 5 § vattenlagen.

Prop. 1997/98:45

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till vattenregleringsverksamhet meddelats på ansökan
av flera som till gemensam nytta vill utföra verksamheten, utgör sökan-
dena en samfällighet för utförande och drift av verksamheten, om de inte
har kommit överens om annat.

Om vattenregleringsverksamhet, till vilken tillstånd har lämnats enligt
första stycket, avser olika slag av ändamål, skall 1 och 4 §§ inte tilläm-
pas.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 6 § vattenlagen.

7 £ För vattenregleringsverksamhet enligt 6 § gäller i tillämpliga delar

1. i fråga om inlösen: 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket, och

2. i fråga om kostnadsfördelningen: 3 § samt 5 § tredje och fjärde
stycket.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 7 § vattenlagen.

6 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Den som har tillstånd till vattenverksamhet skall betala en årlig
bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter
och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§, om verksamheten innebär

1. drift av ett vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller

4. ytvattentäkt.

Avser vattenverksamheten utvidgning av annan vattenverksamhet eller,
om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för
vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift
fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare
avgifter.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av
regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador
av vattenverksamheten eller anläggningar för denna som inte har ersatts
enligt 31 kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för
att tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs av vattenverk-
samheten eller anläggningar för denna.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 1 § vattenlagen.

Enligt gällande rätt har regeringen i förordningen (1983:945) om av-
gifter enligt vattenlagen (1983:291), m.m. meddelat föreskrifter om
358

bygdeavgiftemas användning. Av förordningen framgår att avgiften i
första hand skall användas till att täcka skador som inte har ersatts. Av-
giften får i övrigt användas till investeringar för ändamål, som främjar
näringsliv eller service i bygden eller annars är till nytta för bygden.
Miljöbalksutredningen kommer att lämna förslag till nya bestämmelser i
förordning som grundar sig på bemyndigandet i denna paragraf.

2 § Av giftsenheter år

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som om-
fattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och
varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd
som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje
ytterligare enhet om 50 000 kubikmeter intill 1 000 miljoner kubikmeter
samt varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver, och

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i se-
kunden av den vattenmängd som högst far ledas bort enligt meddelat
tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 2 § vattenlagen.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje av-
giftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,
klass 2: 1 promille av basbeloppet,
klass 3: 1,5 promille av basbeloppet,
klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje av-
giftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 5 procent av basbeloppet,
klass 2: 10 procent av basbeloppet,
klass 3: 15 procent av basbeloppet,
klass 4: 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgifisklass skall det tas hänsyn till de mindre eller
större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större
olägenheter eller fördelar för bygden som vattenverksamheten eller
anläggningar för denna medför.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 3 § vattenlagen.

4 § Bygdeavgift skall tas ut från och med kalenderåret närmast efter det
år då tillståndet till vattenverksamhet togs i anspråk till och med det år
då verksamheten läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länssty-
relsen i det län där verksamheten huvudsakligen bedrivs.

Prop. 1997/98:45

359

Prop. 1997/98:45

Paragrafen motsvarar 10 kap. 4 § vattenlagen.

Fiskeavgifter

5 § Miljödomstolen eller länsstyrelsen får, om det är lämpligare, i stället
för att meddela villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken ålägga tillstånds-
havaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten
som berörs av vattenverksamheten eller inom något angränsande vatten-
område. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig
avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av miljödomstolen eller
länsstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som
anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för
det år då avgiften fastställdes.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 5 § vattenlagen.

6 § Om vattenverksamhet som avses i 1 § eller anläggningar för denna
kan antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i
de naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som har tillstånd till
verksamheten betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket
inom landet.

Avgiften bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och
avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

Avser vattenverksamhet utvidgning av annan vattenverksamhet eller,
om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för
vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift
fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare
avgifter.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 6 § vattenlagen.

7 Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som om-
fattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och
varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd
som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje
enhet om 50 000 kubikmeter därutöver, och

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i se-
kunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat
tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 7 § vattenlagen.

360

Prop. 1997/98:45

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje av-
giftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 0,05 promille av basbeloppet,
klass 2: 0,1 promille av basbeloppet,
klass 3: 0,15 promille av basbeloppet,
klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje av-
giftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 1 procent av basbeloppet,
klass 2: 5 procent av basbeloppet,
klass 3: 10 procent av basbeloppet,
klass 4:15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till

- den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde
som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna,

-den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av
vattenverksamheten eller anläggningar för denna, och

— omfattningen av de förpliktelser som verksamhetsutövaren har ålagts
enligt 5 § eller i villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 8 § vattenlagen.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får
miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämma att avgiftsskyldigheten skall
fullgöras genom engångsbetalning. Ett sådant villkor skall meddelas om
det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga femhundra kronor.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 9 § vattenlagen.

10 § En årlig fiskeavgift enligt 6 § skall tas ut från och med kalenderåret
närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på
vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring med-
delades till och med det år då verksamheten läggs ned.

Arlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång
betalas till Fiskeriverket.

Engångsavgift skall betalas till Fiskeriverket senast vid den tidpunkt
som anges när avgiften bestäms.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 10 § vattenlagen.

361

7 kap. Prövningen av viss vattenverksamhet

Prop. 1997/98:45

Ansökningsmål

1 § Bestämmelser om ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § miljöbalken.
Ansökningsmål är även mål om

1. bestämmande enligt 2 kap. 9 § av ersättning för rätten att ta i an-
språk ett strömfall,

2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för bevatt-
ning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,

3. överflyttning enligt 8 kap. 3 f första stycket av rätten till andelskraft,

4. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt
17 § första stycket eller omprövning enligt 17 § andra stycket, och

5. fastställelse enligt 18 § av en överenskommelse.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 13 § vattenlagen.

Stämningsmål

2 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas
på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av
laga beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som
avses i 1,

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om
utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha be-
hövts, eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål,
enligt 11 kap. 22 § andra stycket miljöbalken,

4. ersättning enligt 2 kap. 10 § andra stycket,

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en
vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående ansökningsmål,
enligt 2 kap. 6 § tredje stycket denna lag och 28 kap. 10-13 §§ miljöbal-
ken,

7. omprövning enligt 8 kap. 2 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 16 §,

9. ersättning enligt 31 kap. 33 § miljöbalken,

10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte un-
derhålls i enlighet med 11 kap. 17 eller 18 §§ miljöbalken,

11. ersättning för skada på grund av att vattenverksamhet inte drivs i
enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller,
om sådana villkor saknas, drivs så att det genom inverkan på vattenför-
hållandena skadar allmänna eller enskilda intressen,

12. ersättning enligt 28 kap. 11 § miljöbalken,

13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt
25 kap. 11 § miljöbalken, och

14. fördelning av vatten enligt 9 kap. 6 §.

362

Prop. 1997/98:45

Paragrafen motsvarar 13 kap. 14 § vattenlagen.

Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

3 £ Bestämmelser om förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål
finns även i 22 kap. miljöbalken.

Paragrafen är ny.

Miljöbalkens regler om förfarandet vid miljödomstolama i ansök-
ningsmål skall naturligtvis iakttas även om vattenverksamheten kommer
att bedömas enligt bestämmelser i denna lag. Här meddelas endast
kompletterande bestämmelser inriktade på mera vattenspecifik verksam-
het.

4 § Om vattenverksamhet avser utförande av ett vattenkraftverk, skall
ansökan innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgö-
ra strömfallsfastighet.

En ansökan enligt 1 § 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av
strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna ersättningsbe-
lopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma ersättnings-
frågan.

Till en ansökan enligt 1 § 3 skall fogas dels ett gravationsbevis röran-
de den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels
överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i fas-
tigheten och andra rättsägare.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 19 och 20 §§ vattenlagen.

5 f Innan miljödomstolen meddelar en dom om ersättning för strömfall
som skall avstås enligt 2 kap. 9 § och utgör fastighetsdel, skall en karta
med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha ut-
märkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Innan miljödomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraft-
verk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet, som ägs av
sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för
framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

Paragrafen motsvarar 13 kap. 46 § vattenlagen.

6 § Domar i mål som rör vattenverksamhet skall utöver vad som följer
av 22 kap. 25 § miljöbalken i förekommande fall även innehålla bestäm-
melser om

1. de områden som får tas i anspråk för vattenverksamheten och de
särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

2. strömfallsfastighet,

363

3. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller bevattningssamfäl-
lighet samt varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verk-
samheten, och

4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om kost-
nadsbidrag härför.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 47 § vattenlagen.

7 £ Fastställs bestämmelser om innehållande och tappning av vatten för
att under osedvanliga förhållanden tillgodose säkerheten hos en vatten-
anläggning och kan de skador som följer om bestämmelserna utnyttjas
inte lämpligen uppskattas på förhand, får miljödomstolen skjuta upp
frågan om ersättning.

Anspråk på grund av skada som avses i första stycket prövas på det
sätt som föreskrivs i 24 kap. 13 § miljöbalken.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 49 a § vattenlagen.

Förfarandet vid miljödomstolarna i stämningsmål

8 § Talan i stämningsmål väcks genom ansökan om stämning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 51 § vattenlagen.

9 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 52 § vattenlagen.

10 § Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än som avses i
42 kap. 18 § första stycket 1-4 rättegångsbalken, skall miljödomstolen ha
den sammansättning som anges i 20 kap. 4 § första stycket miljöbalken.

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål
eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling
och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångsbal-
kens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

Paragrafen som motsvarar 13 kap. 53 § vattenlagen har utformats i enlig-
het med Lagrådets förslag.

11 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelser-
na om ansökningsmål i 22 kap. 11 § fjärde stycket, 12 och 13 §§, 16 §
första stycket, 18 och 20 §§, 21 § första och andra stycket samt 24 §
miljöbalken.

1 mål enligt 2 § 6 gäller också 22 kap. 23 och 28 §§ miljöbalken. Om
det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska
skador eller olägenheter till följd av verksamhet enligt balken eller denna
lag, gäller även 22 kap. 14 § miljöbalken.

Prop. 1997/98:45

364

Paragrafen som motsvarar 13 kap. 54 § vattenlagen har utformats i enlig-
het med Lagrådets förslag.

12 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos miljö-
domstolen enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 miljöbalken eller om ändra-
de bestämmelser om vattentappning enligt 13 § detta kapitel, handläggs
målet i dess helhet som ett ansökningsmål, om inte målet med stöd av
21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken ändå behandlas som ett stäm-
ningsmål.

Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning med-
delats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av kronofogdemyndigheten
med stöd av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräck-
ning eller av tillsynsmyndigheten enligt 26 kap. 9, 10 eller 18 § miljöbal-
ken och görs en ansökan som avses i första stycket, får miljödomstolen i
ansökningsmålet bestämma att beslutet inte får verkställas innan målet
har blivit slutligt avgjort eller miljödomstolen förordnar annat. Sökanden
skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

Paragrafen som motsvarar 13 kap. 55 § vattenlagen har utformats i enlig-
het med Lagrådets förslag.

Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

13 § Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om
innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än till-
ståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre,
eller efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill tillgo-
dose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket. Till
förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, bevattnings- och mark-
awattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestämmelser
fastställas på ansökan av huvudmannen.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 9 § vattenlagen.

14 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av miljödomstolen efter
ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av
samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan
vattentäkt. Därvid äger vad som i 16 kap. 11 § miljöbalken föreskrivs om
jämkning av verksamheten eller företräde åt den ena verksamheten mot-
svarande tillämpning.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 11 § vattenlagen.

15 § På ansökan av länsstyrelse eller den avgifisskyldige får miljödom-
stolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän fiskeav-
gift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av vattenverksam-

Prop. 1997/98:45

365

hetens verkningar eller till bestående hinder att utnyttja verksamheten i
den avsedda omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i
samband med en omprövning enligt 24 kap. 5 och 8 §§ miljöbalken samt
13 och 14 §§ detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 12 § vattenlagen.

16 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten
beträffande en vattenverksamhet eller bestämmelser om nyttjandet av en
vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får miljödom-
stolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena
fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebyg-
ga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen
kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 19 § vattenlagen.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

17 § Om en dom eller ett beslut enligt 24 kap. 5 eller 8 § miljöbalken
eller 13-16 §§ inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd,
kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får medde-
las de ändrade bestämmelser som behövs.

Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra
fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som inte i ringa
mån inverkar på frågan om sättet för verksamhetens bedrivande, kretsen
av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansö-
kan av en deltagare omprövas av miljödomstolen. Även utan att sådana
förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill
ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits
att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om vattenverksamhet i till-
lämpliga delar.

Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall
åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras
kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu
gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en samfäl-
lighet.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 15 § vattenlagen.

18 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en
samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras
eller att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en till-
ståndsdom eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av
en deltagare godkänns av miljödomstolen. Ett sådant godkännande får

Prop. 1997/98:45

366

inte lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot den-
na lag.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 16 § vattenlagen.

Markawattning

19 § Länsstyrelsen skall överlämna ärenden enligt miljöbalken om till-
stånd till markawattning till miljödomstolen, om det framställs yrkande
om

1. att även någon annan än sökanden skall delta i markawattningen,

2. särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § miljöbalken, eller

3. ersättning enligt 31 kap. 16 § miljöbalken eller inlösen enligt
31 kap. 17 § miljöbalken.

Länsstyrelsen får överlämna ärenden enligt miljöbalken om andra fas-
tigheter än sökandens kan komma att beröras.

Länsstyrelsen skall tillsammans med ärendet överlämna ett yttrande
avseende den ansökta verksamhetens inverkan på allmänna intressen. I
yttrandet skall särskild vikt läggas vid naturvårdsfrågorna.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Tillstånd till markawattning prövas av länsstyrelsen. Vissa ärenden
skall dock enligt paragrafen lämnas över till miljödomstolen. Skälen för
detta finns i avsnitt 4.24.

Ett överlämnande skall ske om det framställs yrkande om att flera skall
delta i markawattningen. Ett sådant yrkande kan framställas av antingen
sökanden eller någon annan som vill delta. I 3 kap. 1 § finns bestämmel-
ser om rätt och skyldighet att delta i en markawattning.

Överlämnande skall vidare ske om sökanden begär att få särskild
tvångsrätt. Regler om särskilda tvångsrätter finns i 28 kap. 10 § miljöbal-
ken. Enligt nämnda paragraf kan den som utför eller skall utföra vatten-
verksamhet ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter
som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta. Något överläm-
nande skall däremot inte ske enbart av den anledningen att sökanden med
stöd av 28 kap. 4 § miljöbalken begär att få utföra skadeförebyggande
åtgärder på annans fastighet.

Överlämnande skall slutligen ske om någon framställer yrkande om
ersättning eller om sökanden eller någon annan begär inlösen.

Länsstyrelsen skall överlämna ärendet även om den anser att det yr-
kande som föranleder överlämnandet saknar fog.

Enligt andra stycket får länsstyrelsen överlämna ett ärende till miljö-
domstolen om andra fastigheter än sökandens kan komma att beröras.
Det kan t.ex uppstå behov av avvattning även på andra fastigheter än
sökandens.

När länsstyrelsen överlämnar ärendet skall den enligt det tredje stycket
samtidigt överlämna ett eget yttrande. I yttrandet skall anges om länssty-
relsen, utifrån sin bedömning av om verksamheten inverkar på allmänna

Prop. 1997/98:45

367

intressen, tillstyrker ansökan eller inte samt vilka naturvårdshänsyn som Prop. 1997/98:45
enligt länsstyrelsen skall tas samt skälen för sin bedömning.

20 § Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markav-
vattning skall prövas enligt miljöbalken, skall detta anmälas av lantmäte-
rimyndigheten till miljödomstolen. Ägarna av de fastigheter som ingår i
fastighetsregleringen anses då som sökande.

Anmälan skall vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en
ansökan om tillstånd till markawattning.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 9 § andra stycket och 10 § tredje
stycket vattenlagen.

En lantmäterimyndighet kan enligt gällande rätt i vissa fall själv be-
sluta om enklare markavvattningar. Enligt 9 kap. 1 § fastighetsbildning-
slagen skall anläggningsarbete eller liknande åtgärd verkställas under
förrättning för fastighetsreglering som ett för sakägarna gemensamt
arbete. Förutsättningarna är att det främjar fastighetsregleringens syfte
och att arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare. För
vattenverksamhetemas del gäller bestämmelsen endast sådana markav-
vattningsföretag, för vilka tillståndsplikt föreligger enbart på grund av
4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen. För större markavvattningar far
lantmäterimyndigheten i stället förordna om prövning enligt vattenlagen.

Möjligheten för lantmäterimyndigheten att kunna förordna om pröv-
ning av markawattning hos annan myndighet bör enligt regeringen fin-
nas kvar. Eftersom det är fråga om sådana markavvattningar i vilka flera
deltar bör denna prövning ske vid miljödomstolen.

I paragrafen föreskrivs därför att lantmäterimyndigheten efter beslut
om att markavvattningsfrågan skall prövas enligt miljöbalken skall an-
mäla detta till miljödomstolen. Anmälan skall vara skriftlig och innehålla
samma uppgifter som en ansökan om tillstånd gjord av en sakägare. I
16 kap. 2 § tredje stycket miljöbalken finns ett bemyndigande för rege-
ringen att meddela föreskrifter om vad en ansökan skall innehålla.

21 § Om det vid prövningen av en markawattning enligt miljöbalken
framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i
markawattningen, skall miljödomstolen förordna en markavvattnings-
sakkunnig. En markawattningssakkunnig skall förordnas även i mål som
inletts genom en anmälan enligt 20 §.

Någon markawattningssakkunnig behöver inte förordnas om det är
uppenbart hur frågan om delaktighet skall lösas.

Miljödomstolen får även i annat fall förordna en markawattningssak-
kunnig.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Enligt paragrafen skall en markawattningssakkunnig förordnas när det
blir aktuellt att även andra fastigheter än sökandens skall delta i markav-
vattningen. Skälen för att införa paragrafen finns redovisade i avsnitt
4.24. Någon sakkunnig skall enligt det andra stycket inte förordnas om
frågan om delaktighet endast kan avgöras på ett sätt. Detta kan vara fallet

368

när det står klart att något deltagande från annan inte skall ske. Något
förordnande skall inte heller ske när någon annan skall delta och detta
uppenbarligen bara kan lösas på ett sätt. Normalt krävs det i detta fall att
de inblandade parterna är överens. Det bör anmärkas att domstolen inte
är bunden av ett medgivande av yrkandet att någon annan skall delta.
Andra förhållanden, främst hänsyn till naturen och till andra sakägare,
kan göra att markawattningen inte skall utföras på det sätt som parterna
är överens om.

Paragrafens tredje stycke ger en möjlighet att förordna en markavvatt-
ningssakkunnig i även andra fall än de nyss diskuterade. Vid ompröv-
ningar av tillstånd till markavvattningar kan detta vara lämpligt när för-
hållandet mellan deltagarna behöver ändras.

22 £ Särskilda bestämmelser om behörighet att vara markavvattnings-
sakkunnig får meddelas av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 1 § andra stycket vattenlagen.

23 § Som markawattningssakkunnig får inte förordnas någon som står i
ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att tillförlitlig-
heten kan anses förringad.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den har utformats efter
förebild i 40 kap. 2 § rättegångsbalken.

I paragrafen behandlas frågor om jäv.

24 § Den markawattningssakkunnige bör samråda med sökanden och
övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av markawattningen.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 12 § andra stycket vattenlagen.

25 § Den markawattningssakkunnige får utföra besiktning. Sökanden,
övriga sakägare och de myndigheter som berörs av markawattningen
skall underrättas om besiktningen.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

Vid förrättning enligt nuvarande vattenlag skall sammanträde alltid
hållas. Den markawattningssakkunnige kommer däremot inte alltid att
företa besiktning. Miljödomstolen skall däremot normalt hålla samman-
träde. Vid ett sådant sammanträde bör ofta syn hållas. Den markavvatt-
ningssakkunnige bör normalt delta vid sammanträdet.

26 § Om det behövs med anledning av besiktningen, har den markawatt-
ningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor, göra mätning-
ar och markundersökningar samt utföra därmed sammanhängande eller
jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande planteringar får träd
inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Åven i övrigt skall skador

Prop. 1997/98:45

369

24 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans ägor har också den
som vid miljödomstolen för talan i målet.

Sökanden skall betala ersättning för skador som har uppkommit genom
åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning skall framställas
innan målet avgörs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att den
markawattningssakkunniges befogenheter enligt första stycket första
meningen skall kunna utövas.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 24 § vattenlagen.

Enligt paragrafen har den markawattningssakkunnige, sökanden och
andra som för talan rätt att beträda annans ägor. Den markavvattnings-
sakkunnige, men däremot inte sökanden eller andra som för talan, ges
dessutom rätt att gå in i byggnader och att utföra vissa åtgärder.

Sökanden skall betala ersättning för skador som är självförvållade eller
som någon annan orsakar i samband med besiktningen. Med stöd av
25 kap. 10 § miljöbalken kan andra sakägare än sökanden i vissa fall
åläggas att stå för delar av sökandens kostnader.

27 § Om sökanden återkallar sin ansökan, skall de sakägare som har
framställt yrkande om att delta i markawattningen underrättas. Om
sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att hand-
läggningen fortsätter, skall målet skrivas av.

Sakägare på vars begäran målet handläggs vidare anses därefter som
sökande.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 25 § första och andra stycket
vattenlagen.

28 § Ett mål som har inletts efter anmälan av lantmäterimyndigheten
enligt 20 § skall skrivas av, om fastighetsregleringsförrättningen ställs
in. Handläggningen skall dock fortsätta, om sakägare som har fört talan
i målet och som har kunnat ansöka om markawattningen begär det.
Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid ett
sammanträde vid miljödomstol, skall begäran framställas vid samman-
trädet. I annat fall skall begäran framställas inom den tid som miljödom-
stolen bestämmer.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 26 § vattenlagen.

29 § Den markawattningssakkunnige skall till miljödomstolen ge in ett
yttrande. Om den markawattningssakkunnige anser att ansökan skall
bifallas, skall yttrandet innehålla

1. förslag om hur markawattningen skall utformas, med angivande av
de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,

2. vilka som skall delta i markawattningen, och

3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten.
Den markawattningssakkunnige bör samtidigt med yttrandet ge in sin

kostnadsräkning.

Prop. 1997/98:45

370

Prop. 1997/98:45

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

I paragrafens första stycke anges vad den markavvattningssakkunniges
yttrande skall innehålla.

Enligt paragrafens andra stycke bör den markawattningssakkunnige
samtidigt med yttrandet ge in sin kostnadsräkning. Av 25 kap. 8 § miljö-
balken framgår att sökanden skall ersätta denna kostnad. Sökandens
kostnader skall enligt 25 kap. 10 § miljöbalken fördelas mellan sakägar-
na.

8 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap.

8 § eller på grund av överenskommelse, får delta i tillgodogörandet, om
det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är
grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och som
inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftpro-
duktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för
kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i
den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande
gäller den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 9 §, om ersättning
för ianspråktagandet inte redan har bestämts.

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft ligger på strömfallsfastig-
heten.

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken
vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 3 f första
stycket.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 16 § vattenlagen.

2 § I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft skall
nödvändiga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet
och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, har kraftanläggningens ägare eller motta-
garen av andelskraft rätt till omprövning av rättsförhållandet mellan
dem. Vid omprövningen får endast sådana ändringar beslutas som inne-
bär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande
olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall
avlösas mot ersättning i pengar, gäller bestämmelserna i 31 kap. miljö-
balken om skadereglering vid tillståndsprövning av vattenverksamhet.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 17 § vattenlagen.

3 § På ansökan av ägaren till en fastighet som har rätt till andelskraft får
beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan
fastighet som tillhör samma ägare, om detta kan ske utan skada för bor-
genärer med panträtt eller andra rättsägare.

371

Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet som har
denna rätt. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från
det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan be-
gränsning till viss tid.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 18 § vattenlagen.

4 § Om den kraftmängd som tas ut som andelskraft minskas i sådana fall
som avses i 31 kap. 22 eller 23 § miljöbalken eller till följd av ompröv-
ning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, är mottagaren av
andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna minskning i samma
utsträckning som innehavaren av det kraftverk från vilket andelskraften
tillhandahålls.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 19 § vattenlagen.

9 kap. Övriga bestämmelser

1 § Vid prövningen av frågor om vattenverksamhet och vattenanlägg-
ningar skall bestämmelser om fastigheter gälla också gruvor. Detta
gäller dock inte i sådana fall som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket.

Paragrafen motsvarar delvis 22 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Vattenverksamhet skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att
delta i verksamheten,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för verksamheten eller
för en anläggning i samband med verksamheten, eller

3. när verksamheten kan medföra skador på mark eller vatten som till-
hör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastighe-
ten eller på fastighetens användningssätt.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag eller miljöbalken
inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten
prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen sva-
rar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar soli-
dariskt.

Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa
säkerhet.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 3 § vattenlagen.

4 § På begäran av någon som vill bedriva vattenverksamhet men som
ännu inte har ansökt om tillstånd, får miljödomstolen förordna en sak-

372

Prop. 1997/98:45

kunnig som på verksamhetsutövarens bekostnad gör nödvändiga under-
sökningar. Om undersökningarna avser verksamhetens inverkan på det
allmänna fiskeintresset, skall som sakkunnig förordnas den som Fiskeri-
verket föreslår.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 5 § vattenlagen.

5 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars
rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktnings-
man för att utreda om anläggningen har kommit till i laga ordning eller
är av laga beskaffenhet.

Den som har ansökt om besiktning enligt första stycket skall betala
kostnaderna för besiktningen med ett belopp som länsstyrelsen bestäm-
mer. Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort ansökan
även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

Paragrafens första stycke motsvarar 18 kap. 4 § vattenlagen. Det andra
stycket motsvarar 20 kap. 12 § samma lag.

6 § Är flera fastigheter beroende av samma grundvattentillgång för
förbrukning till husbehov, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad
som är skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Vid en
sådan fördelning får en fastighet inte berövas vatten, som den med hän-
syn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra
omständigheter bör anses ha företräde till.

En fördelning får jämkas, om förhållandena har ändrats.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 7 § vattenlagen.

7 £ Miljödomstolen skall föra en förteckning över vattenverksamhet inom
domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som regeringen föreskriver.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 8 § vattenlagen.

Regeringen har, enligt gällande regler, i vattenboksförordningen
(1983:789) meddelat ytterligare bestämmelser om vattenbok. Efter för-
slag av Miljöbalksutredningen kommer regeringen att besluta nya be-
stämmelser i förordning som grundar sig på bemyndigandet i denna
paragraf.

Prop. 1997/98:45

373

5.3 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om gatu-
renhållning och skyltning

Den föreslagna lagen består av bestämmelser som i dag finns i renhåll-
ningslagen (1979:596) och naturvårdslagen (1964:822), men som av
systematiska skäl innehållsmässigt inte passar in särskilt bra i miljöbal-
ken (se avsnitt 4.20.8). Lagen kommer alltså i sak framför allt att bestå
av paragrafer motsvarande 18-20 §§ renhållningslagen samt 17 § andra
stycket och 22 § naturvårdslagen. För en utförligare författningskom-
mentar hänvisas till tidigare förarbeten beträffande dessa lagrum. Be-
stämmelserna i renhållningslagen överfördes i princip oförändrade från
den tidigare kommunala renhållningslagen (prop 1978/79:205, bet.
1979/80:JoU48, rskr. 1979/80:366). Bestämmelserna i 18 och 19 §§
renhållningslagen fick dock sin nuvarande utformning i samband med att
ordningslagen infördes (prop 1992/93:210, bet. 1993/94 JuU 1, rskr.
1993/94:1). Bestämmelserna i naturvårdslagen har ändrats vid ett flertal
tillfallen. 22 § infördes ursprungligen i samband med naturvårdslagen
(prop. 1964:148, 3 LU 1964:41, rskr. 1964:371). I samband med att
ändringar gjordes i lagen ändrades detta lagrum och 17 § andra stycket
infördes i lagen (prop. 1974:166, bet. 1974:JoU52, rskr. 1974:405). Öv-
riga ändringar har huvudsakligen varit av följdlagstiftningskaraktär.

Definition

1 § Med fastighetsinnehavare avses i denna lag den som äger fastighe-
ten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152)
skall anses som fastighetsägare.

Paragrafen motsvarar 1 § fjärde stycket renhållningslagen. Samma defi-
nitionen av fastighetsinnehavare gäller vid tillämpning av bestämmelser-
na om avfall enligt 15 kap. 5 § miljöbalken.

Gaturenhållning m.m.

2 § På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade
i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för vilka kommu-
nen är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom gaturen-
hållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att
uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav
tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga
omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafik-
säkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall utfö-
ras av staten som väghållare.

Prop. 1997/98:45

374

Fastighetsinnehavare är skyldig att utföra sådana åtgärder som avses
i första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som kvar-
tersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen
i enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall
användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med
nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygg-
lagen.

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av
kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första
stycket.

Paragrafen, som motsvarar 18 § renhållningslagen, innehåller grundläg-
gande bestämmelser om gaturenhållning på allmänna platser som har
upplåtits för allmän trafik.

En redaktionell ändring i förhållande till renhållningslagen har gjorts i
första stycket genom att uttrycket väg strukits från uppräkningen av
allmänna platser redovisade i detaljplan för vilka kommunen är huvud-
man. Skälet för detta är att uttrycket väg används för områden för for-
dons- och gångtrafik i en sådan detaljplan där kommunen har bestämt att
det inte skall vara kommunalt huvudmannaskap. Är kommunen huvud-
man för område för fordons- och gångtrafik används uttrycket gata (prop.
1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag, s. 561, bet.
1985/86:BoUl, rskr. 1985/86:27).

Ytterligare en förändring har gjorts i formuleringen av paragrafen för
att klargöra att kommunens ansvar för renhållningen innefattar även
kravet på trevnad.

Paragrafen innehåller uttrycket olägenhet för människors hälsa. Mot-
svarande uttryck används i miljöbalken. Begreppet definieras i 9 kap. 3 §
miljöbalken. Definitionen kan vara vägledande också för tillämpningen
av denna lag.

3 j> Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med
detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de
åtgärder som avses i 2 § första stycket i fråga om gångbanor eller andra
utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får med-
dela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av
fastighetsinnehavaren.

Paragrafen motsvarar 19 § renhållningslagen. Första stycket ger kommu-
nen rätt att ålägga fastighetsägare att hålla rent på gångbana eller något
annat utrymme utanför fastigheten.

I andra stycket finns ett bemyndigande som ger regeringen eller efter
regeringens bemyndigande en kommun rätt att meddela detaljföreskrifter
för fastighetsinnehavare. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse fastighetsin-
nehavares skyldighet att utföra vinterväghållning på visst sätt eller att
undanröja sand eller motsvarande fr.o.m. en viss tidpunkt.

Prop. 1997/98:45

375

4 § Om andra platser utomhus än som avses i 2 § där allmänheten far
färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyl-
dig att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhål-
landena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser
skäliga anspråk.

Dessa bestämmelser skall inte tillämpas, om skyldigheten skall fullgö-
ras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda
föreskrifter.

Paragrafen kommer från kommunala renhållningslagen (1970:892) och
överfördes med endast vissa språkliga förändringar till 20 § renhållnings-
lagen. Kommunens åliggande enligt denna paragraf, jämte undantaget i
andra stycket, införs i den nya lagen utan att någon ändring görs i för-
hållande till vad som gäller nu.

Skyltar m.m.

5 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är
av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av
kommunal myndighet. Tillstånd behövs dock inte om det är uppenbart att
allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten är behörig
av något annat skäl.

Paragrafen motsvarar 17 § andra stycket naturvårdslagen. Genom para-
grafen föreskrivs tillståndstvång för skyltar som avvisar allmänheten från
ett visst område. Sådan skyltar far bara finnas uppsatta med tillstånd av
kommunen. I lagrummet har den redaktionella ändringen gjorts att det
inte längre anges vilken kommunal myndighet som skall pröva tillstånds-
frågan.

Enligt nuvarande förhållanden ger 17 § tredje stycket naturvårdslagen
kommunen möjlighet att förelägga den ansvariga att ta bort en skylt som
har satts upp utan lov. I föreliggande lag finns bestämmelser i 12 § om
förelägganden och förbud som beslutas av kommunen.

6 § Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt
utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal myn-
dighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 22 § första stycket naturvårdslagen.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om mera varaktigt anbringa-
de anordningar, innebär ingen ändring i det rättsläge som gäller för när-
varande.

När det gäller skyltar inom ett avstånd av 50 meter från vägområde
krävs för närvarande även tillstånd enligt 46 § väglagen (1971:948). Den
föreliggande paragrafen innebär således formellt sett att det sker en dub-
belprövning av skyltar i närheten av vägar. Denna ordning gäller redan i
dag. Prövningsmyndighet enligt båda lagstiftningarna är länsstyrelsen.

376

Prop. 1997/98:45

Eftersom länsstyrelsen handlägger ärendena i ett sammanhang utgör
emellertid dubbelprövningen inte något problem. Den föreslagna para-
grafen utformas så att det tills vidare finns möjlighet att behålla det sys-
tem för prövningen som gäller idag. Det betyder att länsstyrelsen kan
kvarstå som tillståndsmyndighet enligt väglagen samtidigt som den kan
vara tillståndsmyndighet enligt denna lagstiftning. Att länsstyrelsen är
tillståndsmyndighet enligt denna lag behöver dock inte anges i lagtexten,
utan kan regleras i förordning. Paragrafen innehåller ett bemyndigande
som skapar möjlighet att smidigt övergå till en annan ordning för pröv-
ningen om det i framtiden visar sig mera ändamålsenligt.

7 f Vad som sägs i 6 § gäller inte anordning som informerar om affärs-
rörelse eller annan verksamhet på platsen eller anslagstavla för medde-
landen om kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktio-
ner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan anordning eller an-
slagstavla får dock söka tillstånd till det hos den myndighet som avses i
6 §■

Paragrafen motsvarar närmast 22 § andra stycket naturvårdslagen. Ge-
nom paragrafen ges vissa undantag från det tillståndstvång som stadgas i
6§.

8 § En sådan anordning eller anslagstavla som avses i 7 J får inte finnas
uppsatt om den är uppenbart vanprydande.

Paragrafen motsvarar delvis 22 § andra stycket naturvårdslagen.

I gällande bestämmelse finns en regel om att föreläggande kan med-
delas om borttagande eller ändring av sådana anordningar som avses i
lagrummet. Denna regel har tagits bort eftersom det i 12 § finns en möj-
lighet för kommunen att besluta om de förelägganden och förbud som
behövs för att lagen, och föreskrifter meddelade med stöd av lagen, skall
efterlevas. I stället har i paragrafen införts en materiell regel som till-
synsmyndigheten kan grunda sitt beslut på.

Vanligtvis är det den som har satt upp anordningen som också skall
anses vara ansvarig för att den tas ner. Det kommer säkerligen situationer
som innebär att den som har satt upp anordningen är okänd eller av annat
skäl inte anträffbar. Då bör tillsynsmyndigheten ha möjlighet att vända
sig mot ansvariga i företag, organisationer osv. även om de inte i praktisk
mening har satt upp anordningen. Därför används uttrycket "far inte
finnas uppsatt" i stället för uttrycket "får inte sättas upp" som korrespon-
derar med gällande rätt.

9 § Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam, propa-
ganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i 7 § tas
bort av den som ansvarar för anordningen inom fyra veckor efter upp-
sättandet, om inte den myndighet som avses i 6 § har medgett annat.

Prop. 1997/98:45

377

Paragrafen, som motsvarar 22 § tredje stycket naturvårdslagen, innehåller
regler som ger möjlighet att komma till rätta med gamla och skräpiga
affischer samt annan tillfallighetsreklam.

Paragrafen motsvarar det rättsläge som gäller för närvarande. Beträf-
fande ansvaret för anordningen hänvisas till vad som har anförts i författ-
ningskommentaren till 8 §.

10 § Bestämmelserna i 6-9 §§ gäller inte anordningar inom vägområde
eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller
inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som
inte kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och
bygglagen (1987:10).

Paragrafen motsvarar de förhållanden som gäller för närvarande enligt
22 § fjärde stycket naturvårdslagen. Bestämmelsen syftar till att undvika
dubbelprövning av ärenden om skyltar m.m. som prövas enligt väglagen
och plan- och bygglagen. Det bör observeras att den avsedda prövningen
enligt väglagen endast omfattar anordning inom vägområde. Beträffande
prövning av anordningar utanför vägområde men inom ett avstånd av 50
meter från vägområdet råder fortfarande en situation med dubbelpröv-
ning enligt vad som har utvecklats i författningskommentaren till 6 §.

Tillsyn m.m.

11 § Naturvårdsverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden
av bestämmelserna i denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av
lagen. Den omedelbara tillsynen utövas av kommunen.

Paragrafen motsvarar delvis 21 § renhållningslagen. Genom paragrafen
pekas ut vilka myndigheter som har tillsynen över att lagstiftningen följs.

12 § Kommunen får besluta om de förelägganden och förbud som behövs
i ett enskilt fall för att denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av
lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud får vite
sättas ut.

Blir ett föreläggande eller förbud inte åtlytt får kommunen låta vidta
åtgärder på den ansvariges bekostnad.

Kommunen får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även
om det överklagas.

Paragrafens två första stycken motsvaras av delar av 23 § renhållningsla-
gen och 17 § tredje stycket naturvårdslagen. Tredje stycket motsvaras av
25 § renhållningslagen och 39 § fjärde stycket naturvårdslagen.

Kommunen har i sin egenskap av tillsynsmyndighet både en rättighet
och en skyldighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs
för att lagens bestämmelser och föreskrifter meddelade med stöd av lagen
skall efterlevas. Jämför också bestämmelserna om straff i 14 §.

Prop. 1997/98:45

378

Beslut om föreläggande och forbud far kombineras med vite. Närmare
bestämmelser om vitesföreläggande finns i lagen (1985:206) om viten.
Av viteslagen följer att frågor om utdömande av vite vanligtvis prövas av
länsrätt.

I andra stycket ges kommunerna en befogenhet att verkställa ett beslut
om föreläggande eller förbud på den försumliges bekostnad. Denna möj-
lighet bör i allmänhet ses som en utväg att rätta till ett missförhållande,
om övriga vägar har prövats utan framgång.

Enligt tredje stycket ankommer det på kommunen att besluta i vilka
fall beslutet skall gälla omedelbart.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

13 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för en myndighets
prövning av fråga om tillstånd eller medgivande enligt 5-7 och 9 §§.
Regeringen får överlåta åt myndigheten att meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Om det blir många
ansökningar om tillstånd eller medgivande enligt 5-7 och 9 §§ kan upp-
giften att pröva ansökningarna bli betungande för den statliga eller kom-
munala myndighet som prövar tillstånden. I så fall bör en avgift kunna
tas ut för tillståndsprövningen. I paragrafen föreslås en bestämmelse om
rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndigheten
att meddela föreskrifter om sådana avgifter. Bestämmelsen har delvis
mönster i 27 kap. 1 § miljöbalken. Vad som i kommentaren till den be-
stämmelsen sägs om avgifter för tillstånd och medgivanden har motsva-
rande tillämpning på avgifter av förevarande slag. Förevarande bestäm-
melse innebär dock inte, till skillnad mot miljöbalkens bestämmelser, att
avgift för tillsyn kan utgå.

Ansvarsbestämmelser m.m.

14 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. inte fullgör sin skyldighet enligt 2 § andra stycket eller 3 § som fas-
tighetsinnehavare,

2. bryter mot 6 eller 9 § eller mot föreskrift som meddelats i samband
med medgivande enligt 9 §.

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller miljöbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna
lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

Paragrafen motsvarar 24 § tredje - femte styckena renhållningslagen samt
37 § första stycket 6 och tredje stycket naturvårdslagen.

Straffet för överträdelser mot de bestämmelser som samlats i föreva-
rande lag är enligt naturvårdslagen böter eller fängelse i högst sex måna-
der och enligt renhållningslagen böter. Det är rimligt att samma straff-
skala tillämpas för samtliga överträdelser mot de bestämmelser som

Prop. 1997/98:45

379

samlas i lagen. Eftersom det fråga om ordningsförseelser synes strängare Prop. 1997/98:45
straff än böter inte behöva följa på överträdelserna.

15 § Den som gjort sig skyldig till en gärning som avses i 14 § får för-
pliktas att ersätta kommunen de kostnader som föranleds av gärningen.

Paragrafen har motsvarighet i 38 § naturvårdslagen. För de straffbe-
stämmelser i 14 § som har sitt ursprung i renhållningslagen saknas mot-
svarighet. Det finns dock inget sakligt skäl att särbehandla dessa gär-
ningar.

Överklagande

16 § Kommunens beslut enligt denna lag överklagas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Första stycket har motsvarighet i 26 § första stycket renhållningslagen.

Av andra och tredje styckena framgår att överklagande sker till allmän
förvaltningsdomstol.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Tavlor, skyltar, inskrifter eller därmed jämförliga anordningar som
avses i 6 § och som inte undantas i 7 § får bibehållas trots vad som sägs i
de bestämmelserna, om de har satts upp lagligen före den 1 januari
1965.

Om en sådan anordning är uppenbart vanprydande i landskapsbilden,
får länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort
den eller ändra den. Föreläggandet får förenas med vite. Om föreläg-
gandet inte följs skall kronofogdemyndigheten efter ansökan från läns-
styrelsen verkställa beslutet. Verkställighet enligt utsökningsbalken får
då ske.

Om det finns särskilda skäl, skall länsstyrelsen tillerkänna den som
har förelagts att ta bort anordningen ersättning för förlust med ett be-
lopp som högst motsvarar kostnaderna för att skaffa, sätta upp eller ta
bort anordningen.

Övergångsbestämmelserna motsvarar 47 § naturvårdslagen (1964:822).
Enligt 6 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning behövs tillstånd för att sätta upp reklamskyltar och vissa lik-
nande anordningar. Tillståndsplikten gäller dock enligt 7 § inte bl.a.
anordningar som informerar om en verksamhet som bedrivs på platsen.
Bestämmelserna i 6 § har i sak samma innehåll som 22 § första och andra
stycket naturvårdslagen, vilka har gällt sedan naturvårdslagens ikraftträ-
dande den 1 januari 1965.

380

Prop. 1997/98:45

5.4 Förslaget till lag om införande av miljöbalken

Allmänna bestämmelser

1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Utan hinder av första stycket skall vad som sägs i 21 och 22 §§ denna
lag träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Miljöbalken skall enligt paragrafen träda i kraft den 1 januari 1999. Det-
samma gäller denna promulgationslag. Tidpunkten för ikraftträdandet
blir dock naturligtvis beroende av när miljöbalken kan komma att antas
av riksdagen.

Andra stycket i paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubri-
ken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

2 § Genom miljöbalken upphävs med de begränsningar som framgår av
denna lag

1. naturvårdslagen (1964:822),

2. miljöskyddslagen (1969:387),

3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,

5. lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

6. renhållningslagen (1979:596),

7. hälsoskyddslagen (1982:1080),

8. vattenlagen (1983:291),

9.lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),

10. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs-
mark,

11. lagen (1985:426) om kemiska produkter,

12. miljöskadelagen (1986:225),

13. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,

14. lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämp-
ningsmedel,

15. lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, och

16. lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som
tillhör skyddade arter.

Bestämmelserna i 15 lagar samordnas i miljöbalken. Dessa lagar skall
enligt paragrafen upphöra att gälla samtidigt som miljöbalken träder i
kraft. Även vattenlagens promulgationslag skall upphöra att gälla vid
nämnda tidpunkt.

Av 16 § framgår att vattenlagen fortfarande skall tillämpas i några fall.

3 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestäm-
melser som har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken eller i denna
lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

381

1 följdlagstiftningsarbetet kommer att föreslås ändringar i alla de lagar
där hänvisningar förekommer till någon lag som skall upphävas enligt

2 §. För det fall att någon lag förbises liksom beträffande författningar av
lägre dignitet - vilka kanske inte alla hinner gås igenom innan balken
träder i kraft - finns en bestämmelse i denna paragraf att de nya bestäm-
melserna skall tillämpas även om det hänvisas till bestämmelser som
ersatts av balken eller denna lag. Bestämmelsen syftar inte bara på lagar
som enligt 2 § upphävs i samband med miljöbalkens ikraftträdande, utan
också på alla författningar och föreskrifter som hänvisar till en bestäm-
melse som får sin motsvarighet i miljöbalken.

4 § Föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande skall anses
meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i balken, om de har
meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller mot-
svarande bestämmelser i en äldre lag. Detta gäller dock inte om rege-
ringen föreskriver något annat. Det gäller inte heller för föreskrifter som
har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

I avsnitt 4.37.4 under rubriken Föreskrifter har anförts att föreskrifter
som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande alltjämt skall gälla,
om de inte har hunnit ersättas av nya föreskrifter. Enligt paragrafen skall
därför sådana föreskrifter anses meddelade med stöd av motsvarande
bestämmelser i miljöbalken. Föreskrifter, dvs. normer, finns i mycket
stort antal. Bland dessa ingår även sådana som har meddelats på lokal
nivå. Även beslut om generella förbud omfattas.

Det kan tänkas att det finns föreskrifter utfärdade med stöd av ännu
äldre lagar än de som nu föreslås upphävda, exempelvis enligt lagen
(1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Även sådana föreskrifter
omfattas av övergångsbestämmelsen.

Paragrafen medför att de föreskrifter som har meddelats med stöd av
äldre lag kommer att vara straffsanktionerade genom ansvarsbestämmel-
serna i miljöbalken.

5 § Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser,
beslut om överlåtelse av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden och
förbud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822), villkor eller registre-
ringar som avser verksamheter, hanteringar eller andra åtgärder skall
fortsätta att gälla, om de har meddelats genom beslut enligt bestämmel-
ser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i äldre lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestäm-
melser. Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande be-
stämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd
av miljöbalken, om det inte följer något annat av denna lag eller av
föreskrifterna.

Första stycket gäller inte sådan dispens från skyldigheten att söka till-
stånd som anges i 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket miljö-
skyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981. Villkoren för
en sådan dispens skall dock fortsätta att gälla till dess något annat be-
382

Prop. 1997/98:45

stäms. Bestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken tillämpas på villkoren.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sådant villkor, döms
till böter eller fängelse i högst två år.

Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser, beslut
om överlåtelse av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden och för-
bud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822), villkor och registreringar
fortsätter enligt paragrafen att gälla enligt sitt innehåll. De skall anses
som beslut meddelade med stöd av balken eller av föreskrifter utfärdade
med stöd av bemyndiganden i balken. Undantag från detta kan dock följa
av denna lag. Även i nya föreskrifter, enligt vilka de äldre besluten skulle
anses meddelade, kan föreskrivas att de äldre besluten inte skall anses
som beslut enligt föreskrifterna, om det finns skäl till det.

Paragrafen omfattar inte bara tillstånd etc. enligt de lagar som upphävs
genom miljöbalken, utan även sådana som har meddelats enligt äldre
lagar som har ersatts av de nu upphävda lagarna. Exempelvis omfattas
vattendomstols eller synemans medgivande enligt vattenlagen (1918:523)
att släppa ut förorenat vatten eller lägga upp fast avfall. Ett annat exem-
pel är regeringens tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) att
anlägga stora verksamheter.

Bestämmelsen innebär bl.a. att miljöbalkens omprövningsregler kan
tillämpas på de gamla tillstånden. Vissa begränsningar i detta gäller dock
enligt bestämmelserna i denna lag.

I avsnitt 4.37.7 under rubriken Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
har anförts att tillståndsprövning skall ske av verksamheter som bedrivs
med stöd av dispenser enligt miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse
före den 1 juli 1981. Av paragrafens andra stycke framgår därför att
dispenserna inte skall fortsätta att gälla. De villkor som har meddelats i
dispenserna skall dock fortsätta att gälla tills något annat bestäms. Det
normala blir att villkoren ersätts av villkor i ett tillstånd.

Bestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken skall tillämpas på villkoren
i en dispens. Detta innebär bl.a. att en tillsynsmyndighet med stöd av
26 kap. skall kontrollera efterlevnaden av villkoren och kunna meddela
nya förelägganden eller förbud enligt det kapitlet. Vidare har i andra
stycket sista meningen angetts att den som uppsåtligen eller av oaktsam-
het bryter mot sådant dispensvillkor som meddelats enligt lydelsen före
den 1 juli 1981, döms till böter eller fängelse i högst två år. Detta mot-
svarar den straffbestämmelse som fanns i punkt 4 i övergångsbestämmel-
serna till ändringarna 1981.

6 § Mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande
skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte
följer något annat av denna lag. Bestämmelserna om miljökvalitetsnor-
mer i 5 kap. och 16 kap. 5 § miljöbalken skall tillämpas omedelbart.

Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen skall i överklagade eller
överlämnade mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraft-
trädande tillämpa bestämmelserna i miljöbalken i fråga om förfarandet.
Aldre bestämmelser skall dock fortfarande tillämpas i fråga om miljö-
konsekvensbeskrivningar.

Prop. 1997/98:45

383

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid
domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

7 £ Vad som enligt miljöbalken gäller om ägare av en fastighet skall
tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittnings-
rätt eller med fideikommissrätt.

När det i miljöbalken talas om ägare till en fastighet skall bestämmelsen
tillämpas även på ständig besittningsrätt och fideikommissrätt.

Med ständig besittningsrätt avses bl.a. stadgad åborätt. Detta är en
ärftlig besittningsrätt som från och med 1700-talet uppläts åt landbor på
kronohemman. Äldre bestämmelser gäller enligt 7 § lagen (1970:995) om
införande av jordabalken fortfarande för stadgad åborätt.

Med fideikommiss avses egendom som till följd av en föreskrift i ett
fideikommissbrev eller ett testamente för alltid skall stanna i en viss
släkt. Fideikommissinstitutet har funnits i Sverige sedan 1600-talet.
Möjligheten att upprätta fideikommiss i fast egendom kvarstod till år
1810. Kvarstående fideikommiss skall enligt 3 § lagen (1963:583) om
avveckling av fideikommiss upphöra när den som vid lagens ikraftträ-
dande var innehavare av fideikommisset avlider. Lagen innehåller dock
bestämmelser om uppskjuten avveckling. Av Kulturarvsutredningens
delbetänkande Kulturegendomar och kulturföremål, SOU 1995:128, bil.
2, framgår att det 1995 fanns 36 kvarvarande fideikommiss med fastig-
het. Tre av dessa var under avveckling. Beträffande fideikommissens
framtid är att märka att Kulturarvsutredningen har föreslagit att kultur-
historiskt värdefulla fideikommiss inte skall avvecklas förrän deras lång-
siktiga bevarande i sammanhållen form tryggats på annat sätt (SOU
1995:128 s. 212 f).

I punkt 6 i övergångsbestämmelserna till expropriationslagen
(1972:719) finns en bestämmelse som är av intresse för miljöbalken.
Enligt bestämmelsen far löseskilling och intrångsersättning för en fastig-
het som innehas med fideikommissrätt inte sättas lägre än som föranleds
av lagens ersättningsregler. Sådan ersättning som tillkommer innehava-
ren av fideikommissegendomen skall alltid nedsättas hos länsstyrelsen
och får inte betalas ut innan Fideikommissnämnden har bestämt vad som
skall ske med ersättningen. Expropriationslagens övergångsbestämmelse
gäller även vid tillämpningen av miljöbalkens regler om inlösen och
ersättning vid ingripanden av det allmänna och vattenverksamhet
(31 kap. 2 § miljöbalken). Den behöver därför inte upprepas i miljöbal-
kens övergångsbestämmelser.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. miljöbalken m.m.

8 § Bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken skall tilläm-
pas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter
den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid
tiden för miljöbalkens ikraftträdande enligt 1 §, och det föreligger behov

384

Prop. 1997/98:45

av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksam-
heten.

Paragrafen innebär att miljöbalkens regler om skyldighet att avhjälpa
skada eller olägenhet i 2 kap. 8 § miljöbalken och reglerna om efterbe-
handlingsansvar i 10 kap. 2 § miljöbalken skall tillämpas i fråga miljö-
farlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter miljöskyddslagens
ikraftträdande den 1 juli 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt
pågår vid miljöbalkens ikraftträdande. Efterbehandlingsansvarets omfatt-
ning framgår av 10 kap. 4 §. Det är solidariskt enligt 10 kap. 6 §. Dessa
sistnämnda bestämmelser är accessoriska till 10 kap. 2 §. Att det här
knytes an till den faktiska driften, till skillnad från vad nedan och i den
allmänna motiveringen utvecklas om att det är verkningarna av den mil-
jöfarliga verksamheten som har betydelse, har att göra med att över-
gångsregeln i paragrafen utgör en avgränsning mot tiden före miljö-
skyddslagens ikraftträdande den 1 juli 1969. Före denna tidpunkt existe-
rade inte begreppet miljöfarlig verksamhet. Vid sådant förhållande är det
lämpligare att låta miljöbalkens reglers tillämpning bero på att den fak-
tiska driften bedrivits efter den 30 juni 1969.

Vad som menas med miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken fram-
går av 9 kap. 1 §. I paragrafen definieras begreppet miljöfarlig verksam-
het. Det är därför i likhet med miljöskyddslagen inte säkert att en verk-
samhet är farlig för miljön bara för att den har betecknats som miljöfarlig
i 9 kap. 1 § miljöbalken. Om miljön påverkas eller kan påverkas på något
av de sätt som anges i 9 kap. 1 § så är det fråga om miljöfarlig verksam-
het. Vidare skall i likhet med vad som gäller enligt miljöskyddslagen
ordet verksamhet inte övertolkas. Någon verksamhet i form av en
mänsklig aktivitet behöver inte bedrivas. Det räcker med att förutsätt-
ningarna i någon av punkterna 1-3 i 9 kap. 1 § är uppfyllda för att miljö-
farlig verksamhet skall anses vara för handen. En markanvändning, där
någon mänsklig aktivitet inte bedrivs, men där det finns risk för att den
leder till utsläpp eller någon annan form av olägenhet för omgivningen,
definieras som miljöfarlig verksamhet. En nedlagd soptipp, där det inte
längre tippas sopor och där det överhuvudtaget inte pågår någon verk-
samhet, är ändå enligt miljöbalkens definition i 9 kap. 1 § att betrakta
som en miljöfarlig verksamhet eftersom markanvändningen kan leda till
förorening av omgivningen genom lakvattenläckage från soptippen.

Enligt 9 kap. 1 § miljöbalken kommer det alltså i likhet med vad som
gäller enligt miljöskyddslagen att vara verkningarna av verksamheten
som har betydelse. Behovet av att avhjälpa en skada eller en olägenhet är
normalt kopplat till en förorening som är utsträckt i tiden eller med andra
ord ett perdurerande förhållande. Olägenheten kvarstår till dess avhjäl-
pande sker. Det är angeläget att avhjälpande sker och behovet av avhjäl-
pande kvarstår till dess verkningarna upphört. Kravet på återställning kan
inte preskriberas enligt miljöbalken (10 kap. 4 § andra stycket).

Det väsentliga för frågan om miljöfarlig verksamhet pågår eller ej är
således enligt såväl miljöbalken som enligt vedertagen uppfattning enligt
miljöskyddslagen när verkningarna av verksamheten upphört. När den
faktiska driften upphört saknar som nyss nämnts betydelse.

Prop. 1997/98:45

385

25 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

När ansvarets omfattning bestäms skall bl.a. beaktas hur lång tid som
förflutit sedan föroreningarna ägt rum, 10 kap. 4 § miljöbalken. Detta kan
i vissa situationer leda till jämkat ansvar eller att något ansvar inte skall
utkrävas. Skälighetsbedömningen utvecklas i avsnitt 4.37.5.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. miljöbalken

9 § Beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande om att
skydda och vårda ett område eller föremål samt beslut om ändring av
tidigare sådana beslut gäller fortfarande. Sådana beslut skall anses
meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken. Natur-
vårdsområden skall vid tillämpningen av miljöbalken anses som naturre-
servat.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen
(1918:523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 § samma lag till
skydd for vattenförsörjningen ändras eller upphävs, skall det antecknas i
inskrivningsregistret.

Av paragrafen framgår att tidigare beslut om områdesskydd skall fort-
sätta att gälla. Bestämmelsen omfattar både områdesförordnandet som
sådant och de föreskrifter som detta beslut innehåller. Den gäller även
beslut om att t.ex. ändra omfattningen av ett redan skyddat område eller
att lägga till föreskrifter.

Exempel på skyddsformer från naturvårdslagen (1964:822) som om-
fattas av paragrafen är nationalpark, naturreservat, naturminne, s.k. djur-
eller växtskyddsområden enligt 14 b § i den lagen samt naturvårdsområ-
den. Övergångsbestämmelsen omfattar också miljöskyddsområden som
har inrättats enligt 8 a § miljöskyddslagen (1969:387) och vattenskydds-
områden inrättade enligt 19 kap. 2 § vattenlagen (1983:291). Vidare
omfattas biotopskydd enligt 21 § naturvårdslagen, i de fall där området
har pekats ut i enskilda fall, samt strandskyddsområden enligt 15 § sam-
ma lag, när området i enskilda fall har vidgats utöver den generella 100-
metersgränsen.

Paragrafen gäller även skyddsformer enligt redan upphävd lagstiftning,
i den mån detta skydd fortfarande fanns vid miljöbalkens ikraftträdande.
En skyddsform som fortfarande har stor betydelse är förordnanden till
skydd för landskapsbilden enligt 19 § naturvårdslagen i dess lydelse före
den 1 januari 1975. Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till 1974
års ändringar i den lagen gäller i fråga om förordnanden som har medde-
lats enligt 19 § i dess tidigare lydelse äldre bestämmelser intill dess läns-
styrelsen förordnar annat.

Bestämmelserna i miljöbalken innebär att skyddsformema naturreser-
vat och naturvårdsområde slås samman till en skyddsform som benämns
naturreservat. Som framgår av avsnitt 4.13.2 och 4.37.6 bibehålls där-
emot det särskilda skyddet enligt 14 b § naturvårdslagen för en djur- eller
växtart inom ett visst område som ett självständigt skyddsinstitut. Miljö-
balkens bestämmelser om naturreservat skall således enligt vad som

Prop. 1997/98:45

386

anges i den tredje meningen i paragrafens första stycke tillämpas även på
områden som skyddas som naturvårdsområde.

Beträffande skyddsformer i sedan tidigare upphävda lagar får det avgö-
ras efter omständigheterna vilken skyddsform i miljöbalken som skall
tillämpas. Vid denna bedömning har områdesskyddets syfte störst bety-
delse. Vägledning kan vidare hämtas från de regler som finns för att
uppnå syftet. Om det inte går att hitta någon motsvarighet i miljöbalken
bör det gamla förordnandet om områdesskydd omprövas.

Föreskrifter enligt 1918 års vattenlag till skydd mot förorening eller till
skydd för vattenförsörjningen antecknades vid sin tillkomst i fastighets-
boken. Om de nu ändras eller upphävs måste därför även det antecknas.
Detta framgår av paragrafens andra stycke.

10 § Strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall inte omfattas av strand-
skydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat.

Paragrafen motsvarar punkt 4 i övergångsbestämmelserna till 1974 års
ändringar i naturvårdslagen (SFS 1974:1025).

Fortfarande finns ett stort antal stadsplaner och byggnadsplaner enligt
byggnadslagen (1947:385). Dessa gäller enligt 17 kap. 4 § plan- och
bygglagen (1987:10) som detaljplaner. Fastställda generalplaner gäller
enligt 17 kap. 3 § samma lag som områdesbestämmelser. När det gene-
rella strandskyddet infördes år 1975 undantogs områden som ingick i
fastställda generalplaner, stadsplaner eller byggnadsplaner. Detta undan-
tag kommer alltså att finnas kvar även i fortsättningen.

Det har hittills rått tvekan om vad som skall gälla med avseende på
strandskyddet när en sådan äldre plan som avses här upphävs (jfr t.ex.
SOU 1990:38 s. 231 ff och Naturvårdsverkets allmänna råd 97:1 s. 28f).
Såsom Lagrådet har framhållit avses motsvarande oklarhet bli undanröjd
för framtiden genom 7 kap. 15 § andra stycket sista meningen miljöbal-
ken. Där föreskrivs att strandskydd återinträder om området upphör att
ingå i detaljplan eller områdesbestämmelser. Miljöbalkens regel avses
således inte få tillämplighet även på områden som omfattades av en plan
vid utgången av juni 1975. I enlighet med vad Lagrådet har konstaterat,
innebär alltså den föreslagna regleringen att strandområden som vid
utgången av 1975 ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller bygg-
nadsplan aldrig kommer att omfattas av strandskydd med mindre än att
något annat bestäms.

11 § Förordnanden om undantag från strandskydd som har meddelats
enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (1964:822) i
dess lydelse före den 1 juli 1994 skall omprövas med tillämpning av
7 kap. 13 § miljöbalken senast den 30 juni 1999. Har ett förordnande
inte omprövats innan dess, upphör förordnandet att gälla.

Paragrafen motsvarar punkt 2 i övergångsbestämmelserna till de ändring-
ar i naturvårdslagens strandskyddsregler som trädde i kraft den 1 juli
1994 (SFS 1994:854).

Prop. 1997/98:45

387

Syftet med strandskyddet var före den 1 juli 1994 enbart att trygga för-
utsättningarna för allmänhetens friluftsliv. Från och med nämnda datum
syftar strandskyddet dessutom till att bevara goda livsvillkor på land och
i vatten för djur- och växtlivet. Med stöd av äldre lydelse av 15 § andra
stycket första meningen naturvårdslagen (jfr 7 kap. 15 § första stycket i
förslaget till miljöbalk) har länsstyrelsen haft rätt att upphäva strand-
skyddet inom områden som uppenbart saknar betydelse för allmänhetens
friluftsliv. Sådana områden kan dock ha betydelse för strandskyddets nya
syfte, att bevara goda livsvillkor för djur- och växtarter. En omprövning
skall därför ske av tidigare upphävanden. Om omprövning inte sker
senast den 30 juni 1999 inträder åter strandskydd. Det bör påpekas att
denna övergångsbestämmelse inte gäller för de undantag som skett i
samband med detaljplaner eller områdesbestämmelser, eftersom dessa
undantag har meddelats enligt 15 § tredje stycket i tidigare lagstiftning.

Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till nämnda ändringar i na-
turvårdslagen skulle ett beslut om dispens från strandskydd som har
meddelats enligt 16 a § naturvårdslagen före den ändrade lydelsen gälla
även därefter. Detta följer redan av den övergångsbestämmelse som
meddelas i 5 § denna promulgationslag. Någon särskild övergångsbe-
stämmelse om strandskyddsdispens behövs därför inte.

Enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till nämnda ändringar får
byggnader, anläggningar eller anordningar som tillkommit före ändring-
en av 15 § naturvårdslagen användas för sitt ändamål också i fortsätt-
ningen. Detta bör betraktas som en självklarhet och behöver inte sägas i
övergångsbestämmelserna.

12 § Bestämmelsen i 7 kap. 18 § andra stycket miljöbalken om när ett
beslut om dispens från förbudet att vidta åtgärder i strandskyddsområde
upphör, skall från och med den 1 januari 2000 tillämpas också på dis-
penser meddelade före den 1 augusti 1991.

Från och med den 1 augusti 1991 infördes i naturvårdslagen en bestäm-
melse av den innebörden att ett beslut om dispens från förbudet att vidta
åtgärder i strandskyddsområde skulle upphöra att gälla om den åtgärd
som dispensen avsåg inte påbörjats inom två år eller avslutats inom fem
år från den dag då beslutet vann laga kraft. I förevarande paragraf före-
skrivs att efter den 1 januari 2000 skall detsamma gälla även för dispen-
ser meddelade före införandet av naturvårdslagens bestämmelsen. Av-
snitt 4.37.6 innehåller ytterligare motiv till att införa denna paragraf i
miljöbalkens promulgationslag.

13 § Föreskrifter enligt 7 kap. 20 § miljöbalken för ett miljöskyddsområ-
de innebär inte inskränkningar av tillstånd enligt miljöskyddslagen
(1969:387).

En nyhet i miljöbalken är att föreskrifter för ett miljöskyddsområde skall
kunna innebära inskränkningar i tillstånds rättskraft. Detta skall dock inte
gälla tillstånd som har meddelats enligt miljöskyddslagen. Dessa tillstånd

Prop. 1997/98:45

388

kan dock omprövas för att de strider mot föreskrifterna. Ytterligare motiv Prop. 1997/98:45
till paragrafen lämnas i avsnitt 43.7.6.

14 § Bestämmelserna om förlängning av interimistiska förbud i natur-
vårdslagen (1964:822) skall fortfarande tillämpas i fråga om förbud som
gäller vid miljöbalkens ikraftträdande.

Då en fråga har uppkommit om bildande av naturreservat eller om med-
delande av beslut om nya grunder för ett reservat eller ytterligare in-
skränkningar i reservatet, får länsstyrelsen enligt 11 § naturvårdslagen
för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att utan länsstyrelsens till-
stånd vidta åtgärder som strider mot syftet med reservatsföreskriftema.
Om det finns särskilda skäl får det interimistiska förbudet förlängas med
högst tre år. Bestämmelsen kan tillämpas också vid skyddsformema
naturminne och naturvårdsområde.

I miljöbalken kommer det enligt 7 kap. 24 § att bli möjligt att meddela
interimistiska förbud på högst fem år. Tiden blir alltså kortare. Dessutom
kommer det att krävas synnerliga skäl för det sista året. Enligt förevaran-
de paragraf i promulgationslagen skall den nya bestämmelsen inte till-
lämpas på förbud som gäller vid balkens ikraftträdande. Detta innebär att
en treårig förlängning skall kunna ske även efter det att balken har trätt i
kraft.

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. miljöbalken

15 § Vid tillämpningen av 10 kap. 3 § beaktas inte förvärv som har skett
före miljöbalkens ikraftträdande.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

De i paragrafen angivna föreskrifterna i 10 kap. miljöbalken är av så-
dan karaktär att de skall tillämpas först när miljöbalken träder i kraft.
Miljöbalksförslaget innehåller således i 10 kap. en betungande regel för
enskilda, en regel som inte har någon motsvarighet i gällande rätt. Den
betungande regeln återfinns i 10 kap. 3 § och innebär att den som förvär-
vat fastighet med vetskap om förorening eller som vid en undersökning
borde ha upptäckt föroreningen skall ha ett efterbehandlingsansvar. Den-
na regel skall inte tillämpas på förvärv som skett före miljöbalkens
ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 11 kap. miljöbalken

16 § I fråga om allmänna flottleder skall fortfarande tillämpas bestäm-
melserna i vattenlagen (1983:291) om

1. rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2,

2. särskilda tvångsrätter i 8 kap. 1 § första stycket 3,

3. ersättning i 9 kap. 3 § andra stvcket, 11 § tredje stycket, 14 § och

15 §,

389

4. prövningen av vattenmål i 13 kap. 13 § första stycket 8,

5. utrivning i 14 kap. 3 §, och

6. omprövning i 15 kap. 9 §.

Vad som sägs i 14 kap. 3 § och 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) om
vattendomstolen skall i stället gälla miljödomstolen.

Utöver vad som har sagts nu gäller vattenlagen (1983:291) även i den
utsträckning som framgår av 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i
allmän flottled samt i 12 och 25 §§ lagen (1976:997) om vattenförbund.

Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 4.37.7. I förhållande till Miljö-
balksutredningens förslag har paragrafen kompletterats med ett nytt sista
stycke. Det innehåller ett undantag från huvudregeln i 3 § om att hänvis-
ningar till upphävd lag skall ses somhänvisningar till miljöbalken. Un-
dantaget innebär att hänvisningarna i flottningslagen och lagen om vat-
tenförbund till vissa delar av vattenlagen (1983:291) alltjämt skall avse
sistnämnda lag. Regleringen är föranledd av Miljöbalksutredningens
förslag i betänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32)
som kommer att ligga till grund för regeringens kommande proposition
med förslag till följdändringar i bl.a. de lagar som anges i förevarande
paragraf.

17 § Om en vattenanläggning har tillkommit utan tillstånd enligt vatten-
lagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning eller om till-
ståndsfrågan beträffande en sådan anläggning är oklar, får den som
äger anläggningen eller avser att utnyttja den för vattenverksamhet
begära prövning av anläggningens laglighet hos miljödomstolen.

Begärs tillstånd att ändra en vattenanläggning som har tillkommit
utan tillstånd före miljöbalkens ikraftträdande, skall ansökan samtidigt
göras om prövning av anläggningens laglighet.

Andra stycket gäller också när ansökan görs enligt 28 kap. 12 § miljö-
balken om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en
sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

En lagligförklaring får förenas med villkor.

Det vattenrättsliga institutet laglighetsprövning, som reglerats i 4 kap. 5 §
vattenlagen, saknar motsvarighet i övriga lagar som skall ingå i miljöbal-
ken. Såsom framgår av avsnitt 4.16 har institutet ansetts otidsenligt i ett
miljöbalksperspektiv och inte förts in i miljöbalken. Eftersom det alltjämt
finns behov av institutet beträffande vattenanläggningar som tillkommit i
förfluten tid har regler om lagligförklaring, efter inrådan av Lagrådet,
tagits in bland övergångsbestämmelserna till miljöbalken. Reglerna har
dock i någon mån utformats på ett annat sätt än Lagrådet föreslagit. Den
huvudsakliga skillnaden består i att förevarande bestämmelse endast
avser lagligförklaring av vattenanläggningar. Prövningen som gäller
lagligförklaring enligt vattenlagen har kunnat avse "vattenföretag" varvid
inte bara utförande av vattenanläggning utan också verksamhet som
påbörjats utan tillstånd omfattats av institutet. Med hänsyn till grunderna
för att mönstra ut institutet ur miljöbalken saknas skäl för att ge ifrågava-
rande övergångsbestämmelse motsvarande tillämpningsområde, dvs.

390

Prop. 1997/98:45

miljöbalkens bestämmelser är principiellt inriktade på att verksamheter
och anläggningar skall förprövas. Enligt förevarande paragraf avses
prövningen som gäller lagligförklaring således kunna komma ifråga
enbart beträffande äldre anläggningar, exempelvis diken, dammar och
andra kraftverksanläggningar, bryggor etc, för vilka det inte har medde-
lats något tillstånd eller tillståndsfrågan är oklar. Utnyttjas anläggningen
för vattenverksamhet, såsom denna definieras i miljöbalken, skall till-
stånd för själva verksamheten prövas enligt miljöbalken. Liksom enligt
vattenlagens regel är förutsättningen för laglighetsprövning att vattenan-
läggningen har tillkommit utan tillstånd. Det saknar betydelse om till-
ståndsskyldighet har förelegat eller inte. Beträffande äldre vattenanlägg-
ningar är det ofta svårt att avgöra om tillstånd finns. Detta bör inte utgöra
något hinder mot att en ansökan om lagligförklaring tas upp till prövning.
I förtydligande syfte har paragrafen kompletterats så att det av lagtexten
framgår att laglighetsprövning kan ske i de fall då tillståndsfrågan är
oklar.

Enligt paragrafens andra stycke far en ansökan om tillstånd att ändra
en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd prövas endast om
prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt. Detta gäller oav-
sett om tillståndsplikt har förelegat enligt äldre lag eller inte.

Det tredje stycket behandlar lagligförklaring av vattenanläggningar
som någon annan än anläggningens innehavare begär att fa använda.

18 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit
före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de
bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

Av föregående paragraf framgår att laglighetsprövning av vattenanlägg-
ningar som utförts före miljöbalkens ikraftträdande skall vara möjlig.
Prövningen av lagligheten skall ske med utgångspunkt i de bestämmelser
som gällde vid anläggningens tillkomst, dvs. 1983 års vattenlag, 1918 års
vattenlag eller motsvarande äldre bestämmelser.

Någon tillståndsprövning av en vattenanläggning som är att anse som
laglig enligt äldre bestämmelser behöver alltså inte ske enligt miljöbal-
ken. Anläggningen är däremot underkastad miljöbalkens regler om bl.a.
underhåll och tillsyn.

19 § Vad som föreskrivs om underhåll ill kap. 17 § andra stycket miljö-
balken gäller även den som med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har getts rätt att an-
vända någon annans vattenanläggning.

Vad som föreskrivs om en ny fastighetsägares skyldigheter ill kap.
21 § första stycket miljöbalken gäller även när den förra ägaren har
övertagit underhållsskyldigheten med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291).

Med stöd av 28 kap. 12 § miljöbalken skall miljödomstolen kunna ge en
person rätt att använda någon annans vattenanläggning. Den som far
391

Prop. 1997/98:45

denna rätt blir enligt 11 kap. 17 § andra stycket underhållsskyldig till-
sammans med ägaren. Motsvarande rätt att använda någon annans vatten-
anläggning följer av 8 kap. 2 § vattenlagen (1983:291). Enligt den nu
behandlade paragrafens första stycke skall miljöbalkens regel om under-
hållsskyldighet gälla även för den som far använda någon annans anlägg-
ning med stöd av äldre bestämmelser.

Enligt 11 kap. 20 § miljöbalken kan miljödomstolen i stället för att
lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten förordna att
skyldigheten att underhålla anläggningen och att fullgöra vad som i öv-
rigt åligger anläggningens ägare skall övergå på en fastighetsägare som
skulle skadas av utrivningen. Om fastigheten därefter överlåts svarar
enligt 11 kap. 21 § den nya ägaren för de skyldigheter som följer av
övertagandet. Enligt andra stycket i förevarande paragraf gäller detta
även när skyldigheten att underhålla anläggningen har övergått på den
förra fastighetsägaren med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen (1983:292).

Miljöbalkens regler om underhåll av vattenanläggningar gäller i övrigt
för äldre anläggningar utan att någon särskild övergångsbestämmelse
meddelas om detta.

Särskilda övergångsbestämmelser till 16-23 kap. miljöbalken

20 § Mål och ärenden som före miljöbalkens ikraftträdande har inletts
hos en domstol, en annan myndighet eller en förrättningsman som enligt
miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken inte skall
handlägga sådana mål eller ärenden, skall slutföras av den domstolen,
myndigheten eller förrättningsmannen, om inte annat följer av denna lag.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid
domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

21 § Ett ärende hos Koncessionsnämnden för miljöskydd som inte har
avgjorts vid miljöbalkens ikraftträdande skall därefter handläggas av
den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.

Paragrafen, som kommenteras närmare i avsnitt 4.37.8 under rubriken
Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m., innebär att
icke avgjorda ärenden hos Koncessionsnämnden för miljöskydd skall
överlämnas till miljödomstol för fortsatt handläggning när nämnden
läggs ner. Av detta följer att ärenden som enligt äldre bestämmelser
skulle ha överklagats hos nämnden istället skall överklagas hos och
handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljö-
balken. Enligt 1 § andra stycket denna lag kan regeringen bestämma
tidpunkten för ikraftträdandet av denna paragraf.

22 § Ett mål hos en vattendomstol som inte har avgjorts vid miljöbalkens
ikraftträdande skall därefter handläggas av den miljödomstol som är
behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.

Prop. 1997/98:45

392

Ett mål hos Vattenöverdomstolen som vid ikraftträdandet inte har av-
gjorts skall därefter handläggas av Miljööverdomstolen.

Paragrafen överensstämmer i sak med föregående paragraf, men handlar
om mål hos vattendomstol respektive Vattenöverdomstolen som inte har
avgjorts vid tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande. Av denna para-
graf följer också att avgöranden som enligt äldre bestämmelser skulle ha
överklagats hos vattendomstol och Vattenöverdomstolen istället skall
överklagas och handläggas hos miljödomstol respektive Miljööverdom-
stolen. Paragrafen kommenteras ytterligare i avsnitt 4.37.8 under rubri-
ken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m. Se även
1 § andra stycket denna lag.

23 § Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande och krav på
prövningstillstånd, om

1. en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens ikraftträ-
dande, eller

2. en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvaltningsdom-
stol efter miljöbalkens ikraftträdande.

Beslut som efter miljöbalkens ikraftträdande meddelas av statlig för-
valtningsmyndighet enligt någon av de lagar som upphävs genom 2 §
skall överklagas till miljödomstol, om ett beslut i motsvarande fråga
enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Beslut som efter
ikraftträdandet meddelas av Koncessionsnämnden för miljöskydd skall
dock överklagas till Miljööverdomstolen.

Har före miljöbalkens ikraftträdande beslut i ärende enligt någon av
de lagar som upphävs genom 2 § överklagats hos regeringen och har
ärendet vid miljöbalkens ikraftträdande ännu inte avgjorts, får regering-
en föreskriva eller i det enskilda ärendet besluta att överlämna ärendet
för prövning vid den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 §
miljöbalken.

Enligt paragrafens första stycke gäller äldre bestämmelser i fråga om
överklagande och krav på prövningstillstånd, om en dom eller ett beslut
har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande liksom i det fallet att en
dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol efter
balkens ikraftträdande. Motsättningsvis följer av detta att ett beslut som
efter miljöbalkens ikraftträdande har meddelats av en länsstyrelse eller
annars av en annan statlig myndighet än Koncessionsnämnden för miljö-
skydd skall överklagas till miljödomstol, om beslutet har fattats med stöd
av någon av de lagar som upphävs genom 2 § och ett beslut i motsvaran-
de fråga enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Detta
framgår av vad som har anförts i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning
vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m. Som Lagrådet har
påpekat bör det ändå för klarhetens skull komma till uttryck också i en
föreskrift i promulgationslagen, särskilt som huvudregeln enligt 6 § är att
mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall
handläggas enligt äldre bestämmelser.

Prop. 1997/98:45

393

I det avsnitt som nyss nämndes har också anförts att Koncessions-
nämnden skall kunna bestå övergångsvis till dess att regeringen enligt 1 §
förordnar om ikraftträdande av 21 §. Det bör i en övergångsbestämmelse
anges vad som i detta fall skall gälla i fråga om överklagande av sådana
beslut av nämnden som meddelas efter miljöbalkens ikraftträdande. Av
detta skäl anges i den förevarande paragrafens andra stycket att sådana
beslut överklagas till Miljööverdomstolen. Stycket har utformats i enlig-
het med Lagrådets förslag.

I paragrafens tredje stycke införs en övergångsbestämmelse som ger
regeringen möjlighet att till miljödomstol överlämna överklagade ären-
den av sådan typ som efter miljöbalkens ikraftträdande skall prövas av
domstol.

24 § Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol med-
delar efter miljöbalkens ikraftträdande och som innefattar prövning av
frågor som regleras i 31 och 32 kap. miljöbalken överklagas till Mil-
jööverdomstolen. Detsamma gäller i fråga om beslut under rättegången i
mål vari sådan fråga skall prövas.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag och kommen-
teras ur mera principiell synvinkel i det avsnitt som nämndes under den
förra paragrafen.

I paragrafen anges att domar och beslut som en tingsrätt eller en fas-
tighetsdomstol meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande och som inne-
fattar frågor som regleras i 31 eller 32 kap. skall överklagas till Mil-
jööverdomstolen. Paragrafen tar självfallet främst sikte på frågor om
ersättning vid ingripande av det allmänna och om ersättning för mil-
jöskada. Ett avgörande som innefattar prövning av en sådan fråga kan
emellertid omfatta även andra frågor som faller utanför Miljööverdom-
stolens behörighet sådan denna reglerats i miljöbalken. Enligt 12 § mil-
jöskadelagen har t.ex. en fastighetsdomstol möjlighet att gemensamt med
ett miljöskademål handlägga även andra mål mellan samma eller olika
parter, om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter är
lämpligt. Det kan då inte komma i fråga att olika delar av avgörandet
skall överklagas till skilda instanser. I vissa fall skulle situationen kunna
lösas genom att målen särskiljs, men detta kan inte alltid förutsättas vara
lämpligt eller ens möjligt. Den lämpligaste lösningen är, som Lagrådet
har föreslagit, att hela avgörandet skall överklagas till Miljööverdomsto-
len så snart någon sådan fråga som avses här har prövats genom avgö-
randet. Detta skall alltså gälla oberoende av om avgörandet även rör
andra spörsmål. Detsamma bör gälla i fråga om beslut under rättegången
i sådana mål där en fråga som nu avses skall prövas.

25 § Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens ikraft-
trädande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291) skall
överklagas till miljödomstolen.

När miljödomstolen prövar sådana överklaganden skall den tillämpa
13 kap. 30-33, 36, 38, 41-43 och 45 §§, 46 § första stycket, 47-50 §§
samt 56—63 §§ vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol

394

Prop. 1997/98:45

skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla Prop. 1997/98:45
sakkunniga ledamöter.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid
domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

26 § Tillstånd, godkännanden, undantag eller dispenser som enligt äldre
bestämmelser har lämnats för obegränsad tid får vid en omprövning
tidsbegränsas enligt 16 kap. 2 § första stycket miljöbalken, endast om

1. det följer av Sveriges internationella åtaganden att en sådan tidsbe-
gränsning skall ske, eller

2. tidsbegränsning kunde ske vid en omprövning enligt de äldre be-
stämmelserna.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Allmänt om
prövningen.

27 § Har länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen
(1995:1649) om byggande av järnväg godkänt miljökonsekvensbeskriv-
ning för ny väg eller järnväg före miljöbalkens ikraftträdande, krävs inte
regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. 1 § 18 eller 19 miljöbal-
ken om arbetsplan för vägen eller järnvägsplan för järnvägen fastställts
före den 1 januari 2001.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Regeringspröv-
ning.

28 § Mål som gäller lagligförklaring enligt 17 § denna lag skall utgöra
ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § miljöbalken.

Genom institutet lagligförklaring tas in bland övergångsbestämmelserna
till miljöbalken finns det behov av en regel som anger i vilken ordning
sådan prövning skall ske. Av förevarande paragraf framgår att mål som
gäller lagligförklaring skall utgöra ansökningsmål enligt 21 kap. 1 §
miljöbalken. Det innebär att ansökan som lagligförklaring av äldre an-
läggning eller anläggningsdel kan handläggas av miljödomstolen gemen-
samt med en ansökan om tillstånd till verksamhet som anläggningen
nyttjas för. För ytterligare kommentarer avseende prövningen hänvisas
till författningskommentarerna under paragrafer i 21 och 22 kap. miljö-
balken.

29 § Om ett vattenföretag har utförts under vattenlagens (1983:291)
giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisskyldig i fråga om de
förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Detsamma gäller andra vattenföretag än dikning som har utförts un-
der vattenlagens (1918:523) giltighetstid, om den lagen var tillämplig på
företaget.

395

16 kap. 10 § miljöbalken föreslås innehålla en bestämmelse om be-
visskyldighet i fråga om förhållanden som rådde i vattnet innan verksam-
heten sattes igång. Enligt bestämmelsen är verksamhetsutövaren bevis-
ningsskyldig om verksamheten har bedrivits utan tillstånd. Bestämmel-
sen har hämtats från 4 kap. 6 § vattenlagen (1983:291). Angående syn-
punkter som Lagrådet har anfört beträffande 16 kap. 10 § miljöbalken
och som har anknytning till förevarande paragraf hänvisas till författ-
ningskommentaren under balkens paragraf.

Miljöbalkens paragraf gäller bara vattenverksamhet som har bedrivits
utan tillstånd efter miljöbalkens ikraftträdande. Det behövs därför en
övergångsbestämmelse för att vidmakthålla den bevisningsskyldighet
som följer av 4 kap. 6 § vattenlagen (1983:291) och motsvarande be-
stämmelser i 1918 års vattenlag. Anknytningen till 1918 års vattenlag har
utformats mot bakgrund av att dels dikning inte omfattades av kravet på
tillståndsplikt i den lagen, dels definitionen av vattenföretag var delvis
annorlunda. I anslutning till det sist sagda skall anmärkas att begreppet
vattenföretag används i paragrafen eftersom dess bestämmelser syftar
tillbaka på verksamhet som reglerats i äldre lagstiftning innan begreppet
vattenverksamhet införts genom miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 24 kap. miljöbalken

30 § Beträffande lagligförklaring enligt 17 § denna lag gäller detsamma
som föreskrivs om tillstånd i 24 kap. miljöbalken.

Motivet till att denna paragraf införs i promulgationslagen överensstäm-
mer med det som har utvecklats i anslutning till 28 § denna lag. För
närmare kommentarer vad avser lagligförklaringsbeslutens giltighet,
omprövning m.m. hänvisas till vad som sägs om tillstånd i författnings-
kommentarer beträffande paragrafer i 24 kap. miljöbalken.

31 § Vid omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av ett tillstånd enligt
miljöskyddslagen (1969:387) får en produktionsmängd eller annan om-
fattning av verksamheten som angetts i tillståndet ändras mot tillstånds-
havarens bestridande endast när omprövningen görs enligt den para-
grafen första stycket 2.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Tillstånds giltig-
het och omprövning.

32 § Bestämmelsen i 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken om att
omprövning får göras tio år efter det att ett tillståndsbeslut har vunnit
laga kraft innebär inte någon inskränkning av omprövningstider som har
bestämts i domar och beslut meddelade enligt äldre bestämmelser.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Tillstånds giltig-
het och omprövning.

396

Prop. 1997/98:45

33 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) till vattenkraftverk eller
vattenreglering för kraftändamål eller villkoren för ett sådant tillstånd
får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken tidigast
trettio år efter den dag då företaget enligt meddelade föreskrifter skall
vara fullbordat, om inte något annat följer av andra stycket. Om nypröv-
ning har gjorts enligt vattenlagen (1918:523), får en sådan omprövning
göras tidigast trettio år efter den dag då domen om nyprövning vann
laga kraft.

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap.
vattenlagen (1918:523) vid en tidpunkt efter den 31 december 1983, får
omprövning göras så snart den för nyprövning gällande tiden har gått ut.

Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller villkoren för ett sådant
tillstånd får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 6 miljöbalken
endast om förändringen i omgivningen har skett efter den 31 december
1983.

Paragrafen motsvarar delvis 20 § lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen. Den innehåller bestämmelser om när omprövning av vissa
tillstånd meddelade enligt 1918 års lag tidigast får ske. Se även vad som
anförs om begreppet vattenföretag i författningskommentaren till 28 §.

34 § Omprövning enligt miljöbalken kan göras av en sådan särskild
rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen
(1918:523).

Paragrafen motsvarar delvis 19 § andra stycket lagen (1983:292) om
införande av vattenlagen.

Enligt paragrafen skall särskilda rättigheter att förfoga över vattnet en-
ligt 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) kunna omprövas enligt miljöbal-
ken. I nämnda bestämmelse talades om "den rätt och frihet, som är för-
unnad bergverk, kvarnar och fiskeverk". Vidare talades om "annan rät-
tighet att stänga eller uppdämma vattendrag eller i övrigt förfoga över
vattnet". Rättigheterna har i regel karaktären av servitut till förmån för en
fastighet där en vattenanläggning ligger. I 40 § finns en särskild bestäm-
melse om begränsning av rätten till ersättning vid omprövning.

Särskilda övergångsbestämmelser till 26 kap. miljöbalken

35 § Ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt 26 kap.
miljöbalken, om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt bestämmel-
ser i en lag som anges i 2 § denna lag eller motsvarande bestämmelser i
äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana
bestämmelser.

Den tillsynsverksamhet som pågår i samband med miljöbalkens ikraft-
trädande bör fortgå ostörd och utan avbrott. Förelägganden och förbud
som har meddelats av centrala, regionala eller lokala tillsynsmyndigheter
före ikraftträdandet bör därför gälla även efter den tidpunkten. Detta
397

Prop. 1997/98:45

åstadkoms genom en bestämmelse om att föreläggandena och förbuden
anses som beslut enligt balken. Av 5 § andra stycket framgår att även
villkor i gamla dispensbeslut enligt miljöskyddslagen skall gälla som
förelägganden enligt 26 kap. 9 § miljöbalken.

Genom förslaget utvidgas möjligheterna till verkställighet av till-
synsmyndigheters beslut genom kronofogdemyndighetens försorg. Även
tillsynsmyndighetens möjlighet att besluta om rättelse på den felandes
bekostnad utökas. Nu behandlad paragraf medför att verkställighet och
rättelse enligt balken kan avse även genomförande av beslut som har
meddelats före balkens ikraftträdande.

36 § Särskild handräckning enligt 26 kap. 17 § andra stycket miljöbalken
får meddelas även vid en gärning som har begåtts före miljöbalkens
ikraftträdande, om gärningen var straffbar när den begicks.

Enligt paragrafen far särskild handräckning enligt miljöbalken ske även
när en gärning har begåtts före ikraftträdandet. En förutsättning för detta
är att gärningen var straffbar även när den begicks.

Särskilda övergångsbestämmelser till 30 kap. miljöbalken

37 § Bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 30 kap. miljöbalken
tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter att balken har
trätt i kraft.

Bestämmelserna om miljöskyddsavgift i miljöskyddslagen (1969:387)
skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden om sådan avgift, om ansö-
kan om påförande av avgift har kommit in till Koncessionsnämnden för
miljöskydd innan miljöbalken trädde i kraft.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.10 under rubriken Miljösank-
tionsavgifter.

Särskilda övergångsbestämmelser till 31 kap. miljöbalken

38 § 1 stället för reglerna i 31 kap. miljöbalken om ersättning vid vissa
ingripanden av det allmänna skall äldre bestämmelser gälla i fråga om
rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som har meddelats
före balkens ikraftträdande.

Reglerna i 31 kap. miljöbalken om tillstånd till vattenverksamhet skall
även gälla lagligförklaring enligt 17 § denna lag.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.11 under rubriken Ersättning vid
ingripande av det allmänna och vid tillståndsprövning av vattenverksam-
het.

Prop. 1997/98:45

398

39 § Vid omprövning av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller
motsvarande äldre bestämmelser gäller följande i fråga om ersättning
enligt 31 kap. 20—22 §§ miljöbalken:

1. Vad som sägs om andelskraft i 31 kap. 21 § tredje stycket miljöbal-
ken tillämpas även på ersättning genom överföring av kraft enligt
vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974.

2. I stället för vad som sägs i 31 kap. 22 § andra-jjärde stycket miljö-
balken är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla förlusten eller
inskränkningen till så stor del som, tillsammans med vad tillståndshava-
ren tidigare efter den 1 januari 1984 har avstått enligt 12 eller 14 §
lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291), motsvarar en
tjugondei av det produktionsvärde eller det värde av vattenmängd, fall-
höjd eller magasinsvolym som avses i 31 kap. 22 § andra stycket miljö-
balken.

Har ansökan om omprövning gjorts före den 1 juli 1995 skall i stället
tillämpas 11 och 12 §§ lagen (1983:292) om införande av vattenlagen
(1983:291) i deras lydelse före detta datum.

Paragrafens första stycke motsvarar delvis 11 och 12 §§ lagen
(1983:292) om införande av vattenlagen. Eftersom miljöbalkens be-
stämmelser om omprövning av tillstånd skall tillämpas även på tillstånd
meddelade före balkens ikraftträdande har de nu behandlade bestämmel-
serna arbetats om så att de endast innehåller undantag från och tillägg till
balkens bestämmelser.

Tillståndshavare och andra har i de fall som anges i 31 kap. 20 § mil-
jöbalken rätt till ersättning vid omprövning. I 31 kap. 21 § finns en be-
stämmelse om vem som skall betala ersättningen. Ersättning vid minsk-
ning av andelskraft från vattenkraftverk skall betalas av den som har
tillstånd till kraftverket. Vad som sägs om andelskraft skall enligt punkt 1
i förevarande paragraf tillämpas även på ersättningskraft enligt 1918 års
vattenlag.

I 31 kap. 22 § miljöbalken finns bestämmelser om begränsning av till-
ståndshavarens rätt till ersättning vid omprövning. Denna begränsning är
enligt punkt 2 i den paragraf som behandlas nu annorlunda utformad när
tillståndet har meddelats enligt 1918 års vattenlag eller ännu äldre be-
stämmelser.

I 8 kap. 4 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
finns en bestämmelse om begränsning av rätten till ersättning för motta-
garen av andelskraft. Enligt 13 § lagen om införande av lagen med sär-
skilda bestämmelser om vattenverksamhet skall detta gälla även ersätt-
ningskraft och andelskraft enligt 1918 års vattenlag.

Paragrafens andra stycke motsvarar punkt 2 i övergångsbestämmelser-
na till den ändring som gjordes den 1 juli 1995 av 11 och 12 §§ lagen om
ändring i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (SFS 1995:346).
Före den 1 juli 1995 gällde att innehavare av tillstånd enligt äldre vatten-
rättslig lagstiftning hade rätt till ersättning även för kostnader med anled-
ning av sådana nya eller ändrade villkor om skadeförebyggande eller
skadekompenserande åtgärder som föreskrevs vid omprövning av villko-

Prop. 1997/98:45

399

ren för tillståndet. Om ansökan om omprövning har gjorts före nämnda Prop. 1997/98:45
datum skall tillståndshavaren ha kvar denna rätt till ersättning.

40 § Bestämmelserna i 38 § skall tillämpas också vid omprövning av en
sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 §
vattenlagen (1918:523).

Paragrafen motsvarar 13 § lagen (1983:292) om införande av vattenla-
gen.

Enligt 34 § kan rättigheter enligt 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) att
förfoga över vattnet omprövas enligt reglerna i miljöbalken. I kommenta-
ren till den paragrafen redogörs kortfattat för vilka rättigheter som avses.

Vid omprövning av rättigheterna blir om inte annat anges miljöbalkens
bestämmelser om ersättning vid omprövning tillämpliga. Samma be-
gränsning av tillståndshavarens rätt till ersättning bör dock gälla som
enligt tillstånd meddelade enligt 1918 års lag. Detta åstadkoms genom nu
behandlad paragraf.

41 § Bestämmelsen i 31 kap. 23 § miljöbalken om begränsning av rätten
till ersättning skall gälla innehavare av tillstånd enligt vattenlagen
(1918:523) eller äldre bestämmelser, endast om bestämmelserna om
kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget. Begränsning skall i sådana
fall även ske om det nya vattenföretaget är en markawattning eller en
vattentäkt för bevattning.

Första stycket gäller också i fråga om förlust eller inskränkning som
den drabbats av som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som
har kommit till före den 1 januari 1984.

Paragrafen motsvarar delvis 14 § lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen.

I 31 kap. 23 § första stycket miljöbalken finns en bestämmelse om be-
gränsning av rätten till ersättning för en tillståndshavare som förlorar
vatten, fallhöjd eller rätt att reglera vattnets avrinning på grund av att
tillstånd lämnas till viss allmännyttig vattenverksamhet. Av 5 § i denna
lag följer att bestämmelsen skall tillämpas även när den ersättningsberät-
tigades tillstånd har meddelats med stöd av äldre lag.

Beträffande tillstånd som har meddelats enligt 1918 års vattenlag eller
ännu äldre bestämmelser skall dock enligt den paragraf som behandlas nu
en förutsättning vara uppfylld för att balkens begränsningar av rätten till
ersättning skall gälla. Förutsättningen är att reglerna om kungsådra var
tillämpliga på den ersättningsberättigades vattenföretag. Kungsådra var
en benämning på den del av en strömfåra som skulle hållas öppen till
förmån för fisket, sjöfarten och flottningen. Enligt 1 kap. 5 § vattenlagen
(1918:523) fanns kungsådra i vissa särskilt uppräknade vattendrag, som
vid lågvatten hade en vattenföring av minst fem kubikmeter per sekund.

Såvitt avser tillstånd enligt 1918 års lag eller motsvarande äldre be-
stämmelser räknas även markawattning och vattentäkt för bevattning
som sådan form vattenverksamhet som medför att ersättningsrätten för
befintlig vattenverksamhet skall begränsas.

400

Vad som sägs om gamla tillstånd gäller enligt paragrafens andra stycke
även vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av 1983 års
vattenlag och som saknar tillstånd.

Se om begreppet vattenföretag i författningskommentaren till 29 §.

Prop. 1997/98:45

401

26 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

Prop. 1997/98:45

5.5 Förslaget till lag om införande av lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (OOOO) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och
denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Enligt paragrafen skall lagen med särskilda bestämmelser om vattenverk-
samhet (LSV) och dess promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1999
dvs. samtidigt med miljöbalken. Tidpunkten för ikraftträdandet blir dock
beroende av när miljöbalken och LSV kan komma att antas av riksdagen.

2 f Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestäm-
melser som har ersatts av vad som föreskrivs i lagen (0000) med särskil-
da bestämmelser om vattenverksamhet eller i denna lag. skall i stället de
nya bestämmelserna tillämpas.

För en kommentar av den paragraf hänvisas till författningskommentaren
till 3 § lagen om införande av miljöbalken.

3 § Föreskrifter som gäller vid ikraftträdandet av lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall anses meddelade med
stöd av motsvarande bestämmelser i den lagen, om de har meddelats med
stöd av bestämmelser i vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre
lag och föreskrifterna gäller frågor som regleras i den nya lagen. Detta
gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Det gäller inte
heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än
regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
något annat.

Vattenlagen (1983:291) innehåller endast ett fatal bemyndiganden. Ett
exempel är 10 kap. 1 §, där regeringen ges rätt att föreskriva hur bygde-
avgifter skall användas. Bemyndigandet har utnyttjats i förordningen
(1983:945) om avgifter enligt vattenlagen. I 6 kap. 1 § LSV upprepas
bemyndigandet.

Föreskrifter som har meddelats före lagens ikraftträdande skall alltjämt
gälla, om de inte har hunnit ersättas av nya föreskrifter. Enligt bestäm-
melsen skall därför sådana föreskrifter anses meddelade med stöd av
motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

4 § Vad som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på den
som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikom-
missrätt.

402

För en kommentar av bestämmelsen hänvisas till författningskommenta- Prop. 1997/98:45
ren till 7 § lagen om införande av miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. nya lagen

5 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet inskränks inte den rätt som någon hade före lagens
ikraftträdande på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan sär-
skild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen
vattenlagen (1918:523).

Bestämmelsen motsvarar 7 § lagen (1983:292) om införande av vattenla-
gen.

Bestämmelserna om rådighet över vatten innebär inte några inskränk-
ningar i rättigheter som förvärvats tidigare. Uttrycket "annan särskild
rättsgrund" avser t.ex. lantmäteriförrättning, privilegiebrev eller skatt-
läggning. Enligt 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen i 1918 års
vattenlag fick vid rinnande vatten ena sidans ägare tillgodogöra sig mer
än hälften, om han när lagen trädde i kraft med stöd av äldre lag tillgodo-
gjorde sig detta vid lågvatten.

6 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att bestäm-
melserna om rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2 vattenlagen
(1983:291) fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

I paragrafen erinras om den paragaf i miljöbalkens promulgationslag
varav framgår att vissa bestämmelser i vattenlagen (1983:291) alltjämt
skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder. Förevarande paragraf
kommenteras i avsnitt 4.37.7 under rubriken Vattenverksamhet.

Särskilda övergångsbestämmelser till 3, 4 och 5 kap. nya lagen

7 £ Samfälligheter som har bildats enligt vattenlagen (1983:291) skall
anses vara bildade enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

I vattenlagen (1983:291) finns bestämmelser om samfälligheter i bl.a. 5-

7 kap. Bestämmelserna har överförts till lagen med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet utan att ändras i sak. De nya bestämmelserna
kan därför utan svårighet tillämpas på de gamla samfallighetema. Lag-
tekniskt uppnås detta genom att samfällighetema skall anses vara bildade
enligt den nya lagen.

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 12-25 och 27 7 kap. 61-65 §§ samt

8 kap. 38-45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning
av företag som har kommit till enligt den lagen skall tillämpas så länge
företagets förvaltning inte har ordnats på något annat sätt.

403

Paragrafen motsvarar 26 § lagen (1983:292) om införande av vattenla-
gen.

Beträffande samfälligheter bildade med stöd av 1918 års vattenlag kan
inte utan vidare de nya bestämmelserna tillämpas. Enligt paragrafen skall
i stället de gamla förvaltningsbestämmelsema fortsätta att tillämpas till
dess att förvaltningen har ordnats på något annat sätt. En sådan ändring
kan ske på det sätt som anges i 11 §.

Särskilda övergångsbestämmelser till 6 kap. nya lagen

9 § Om någon är skyldig att betala årlig avgift enligt 2 kap. 8 § eller 10 §
eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag
skall avgiften utan särskilt beslut räknas om årligen i förhållande till den
ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
som har skett mellan avgiftsåret och året innan dess.

Paragrafen motsvarar 16 § tredje samt delar av femte stycket lagen
(1983:292) om införande av vattenlagen.

I 16 § lagen om införande av vattenlagen har meddelats bestämmelser
om omräkning av regleringsavgifter och fiskeavgifter enligt 1918 års
vattenlag eller ännu äldre lag. Omräkning skall enligt bestämmelserna
normalt ha skett år 1984. Därefter skall årliga omräkningar ske med
utgångspunkt i basbeloppet. Eftersom förstnämnda omräkning således
redan skall ha skett räcker det att nu ha en övergångsbestämmelse om
därefter kommande omräkningar.

Omräkning skall ske med utgångspunkt i basbeloppet även om det har
angetts i den dom där avgiftsskyldigheten fastlagts att omräkningen skall
ske med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Detta anges särskilt i
16 § sjätte stycket lagen om införande av vattenlagen. Eftersom det
framgår redan av den föreslagna lagtexten behöver det dock inte uppre-
pas i den nu diskuterade övergångsbestämmelsen.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. nya lagen

10 § Bestämmelsen om ändring av bygdeavgift och fiskeavgift i 7 kap.
15 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
gäller också avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 § vattenla-
gen (1918:523).

Paragrafen motsvarar delvis 19 § fjärde stycket lagen (1983:292) om
införande av vattenlagen. Enligt den kan även fiske- och regleringsav-
gifter enligt vattenlagen (1918:523) omprövas enligt lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet. Att även fiske- och bygdeavgifter
enligt vattenlagen (1983:291) kan omprövas framgår av lydelsen av
7 kap. 15 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Prop. 1997/98:45

404

11 § Bestämmelserna i 7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas även på

1. samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser vat-
tenreglering enbart för kraftändamål,

2. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523),

3. samfälligheter för de ändamål som avses i 8 kap. 20 § vattenlagen
(1918:523), och

4. samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.

Om kretsen av deltagare i en sådan samfällighet eller kostnadsfördel-
ningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 7 kap. 17 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller godkän-
nande av en överenskommelse enligt 7 kap. 18 § samma lag, skall en
samfällighet enligt den nya lagen anses bildad.

Paragrafen motsvarar 22 § lagen (1983:292) om införande av vattenla-
gen.

I 7 kap. 17 och 18 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet finns bestämmelser om ändrade förhållanden i samfallighe-
ter. Av 7 § denna lag följer att dessa bestämmelser skall gälla också
samfälligheter bildade enligt 1983 års vattenlag. De skall enligt första
stycket i den nu behandlade paragrafen dessutom tillämpas på sådana
samfälligheter i 1918 års lag som har en motsvarighet i dagens regler.

Beträffande förvaltningen av samfälligheter som bildats enligt 1918 års
vattenlag skall enligt 8 § äldre bestämmelser fortfarande tillämpas. Detta
gäller fram till dess att förvaltningen har ordnats på något annat sätt.
Enligt den nu behandlade paragrafens andra stycke skall de nya bestäm-
melserna tillämpas också om en omprövning enligt 7 kap. 17 § lagen
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har medfört ändring
av deltagarkretsen eller kostnadsfördelningen i en äldre samfällighet.
Detsamma skall gälla om en överenskommelse om en sådan ändring har
fastställs enligt 7 kap. 18 § samma lag.

En följd av att en samfällighet enligt den nya lagen anses bildad blir att
deltagandet blir av personlig art. Några fastigheter är alltså inte deltagare.
Vid omprövningen bör hänsyn tas till de konsekvenser som detta kan
medföra.

12 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att be-
stämmelserna om omprövning i 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291)
fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Liksom i 6 § erinras i denna paragraf om den paragaf i miljöbalkens
promulgationslag varav framgår att vissa bestämmelser i vattenlagen
(1983:291) alltjämst skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder. Före-
varande paragraf kommenteras i avsnitt 4.37.7 under rubriken Vatten-
verksamhet.

Prop. 1997/98:45

405

Särskilda övergångsbestämmelser till 8 kap. nya lagen

Prop. 1997/98:45

13 § Bestämmelsen i 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet skall tillämpas också i fråga om andelskraft enligt
vattenlagen (1918:523) och ersättning genom överföring av kraft enligt
samma lag i dess lydelse före den 1 juli 1974.

Paragrafen motsvarar 15 § lagen (1983:292) om införande av vattenla-
gen.

Mottagare av andelskraft är i vissa fall som regleras i 8 kap. 4 § lagen
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skyldig att utan ersätt-
ning tåla en minskning av den kraftmängd som utgår som andelskraft.
Enligt paragrafen gäller detta även mottagare av ersättningskraft eller
andelskraft enligt vattenlagen (1918:523).

14 § I fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess
lydelse före den 1 juli 1974 skall lämnas genom överföring av kraft gäl-
ler fortfarande bestämmelserna i den lagen.

På talan av part får miljödomstolen bestämma att sådan rättighet till
överföring av kraft skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta inte
medför betydande olägenhet för en motpart. För en sådan talan gäller
bestämmelserna om talan som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljödomstolen bestäm-
mer dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör. Ersätt-
ningsgivaren skall innan dess ha betalat föreskriven penningersättning. I
fråga om sådan ersättning gäller i övrigt bestämmelserna i 31 kap. mil-
jöbalken.

Paragrafen motsvarar punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1974:273) om ändring i vattenlagen (1918:523). Vid tillkomsten av
vattenlagen (1983:291) upprepades inte denna övergångsbestämmelse.
Möjligheten till avlösen av ersättningskraft har dock fortfarande betydel-
se, varför bestämmelsen bör återinföras. I fråga om motiven till stadgan-
det hänvisas till prop. 1974:83 s. 59, 149 och 214.

406

5.6 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Prop. 1997/98:45

7 kap.

16 a § Förvaltaren skall till den myndighet som enligt 26 kap. miljöbal-
ken har att utöva tillsyn anmäla om han har anledning att anta att kon-
kursgäldenären har lämnat kvar kemiska produkter, biotekniska orga-
nismer eller farligt avfall som behöver omhändertas. Detsamma gäller
vid misstanke om mark- eller vattenföroreningar.

1 paragrafen föreskrivs en anmälningsskyldighet för konkursförvaltare
avseende fall då kemiska produkter, biotekniska organismer eller farligt
avfall har kvarlämnats eller mark- eller vattenförorening kan misstänkas.

Kemiska produkter och biotekniska organismer behandlas i avsnitt
5.1.14. Mark- och vattenföroreningar i avsnitt 5.1.9 och 5.1.10. Farligt
avfall är sådant avfall som omfattas av förordningen (1996:971) om
farligt avfall. Det finns vidare definitioner av kemisk produkt i 14 kap.

2 § och bioteknisk organism i 14 kap. 3 § förslaget till miljöbalk.

407

5.7 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Prop. 1997/98:45

13 kap. 8 a §

Denna paragraf upphävs i brottsbalken då den i sin helhet har överförts
till 29 kap. 1 § miljöbalken. Skälen för detta framgår av avsnitt 4.31.1.

13 kap. 9 §

Denna paragrafs andra stycke uppphävs i brottsbalken då stycket har
överförts till miljöbalken och bildat 29 kap. 2 §. Skälen för detta framgår
av avsnitt 4.31.1.

13 kap. 11 §

Paragrafen har konsekvensändrats på så sätt att det ur paragrafen har
brutits ut vad som har avseende på miljöbrott (8 a §) och vållande till
miljöstörning (9 § andra stycket). I dessa delar har paragrafen fatt bilda
29 kap. 14 § miljöbalken.

408

Miljödepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 december 1997

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Tham,
Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Pagrotsky, Östros, Messing

Föredragande: Anna Lindh

Prop. 1997/98:45

Regeringen beslutar proposition Miljöbalk

409

Jämförande paragrafregister

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

1. Hittills gällande lagar i förhållande till miljöbalken

I detta register redovisas paragraferna i de lagar som inarbetats i
miljöbalken samt dessa paragrafers huvudsakliga motsvarigheter helt eller
delvis i balken. Det är inte en uttömmande redovisning.

Förkortningar:
ExprL	Expropriationslagen
HskL	Hälsoskyddslagen
LGS	Lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning
LSV	Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
m.	Meningen
MB	Miljöbalken
MP	Lagen om införande av miljöbalken
NVL	Naturvårdslagen

Natu rvårdslagen (1964:822)		Miljöbalken
1 §	1 st 1 m.	-	((jfr 1:1 MB)
	2 m.	-	(jfr 2:18 3 st RF)
	2 st	7:1
	3 st	2:3
2§		-
3§	1 st	1:2,2:2-7,7:25-26
	2 st	7:8, 16:4
3a§	1 st	-	(jfr 7:4, 7:9 MB)
	2 st	-
4§		7:2
5§	1 st	7:3
	2 st	7:3, 7:30
7§		7:4
8§		7:5
9§		7:6
10 §		7:30
11 §		7:24
12 §	1 st	7:7 1 och 2 st
	2 st	16:9
	3 st	7:7 4 st

410

13 §		7:10, 7:24, 7:30		Prop. 1997/98:45
14 §		8:2		Bilaga A
14 a §		8:1
14 b §		7:12
14 c §		8:3
15 §	1 st	7:13
	2 st	7:14 1 st
	3 st	7:15 1 st
	4 st	7:15 2 st
16 §	1 st	7:16
	2 st	7:30
	3 st	7:17 1 st
	4 st	7:17 2 st
16a§		7:18
17 §	1 st	26:11
	2 st	4 § LGS
	3 st	26:9 1 st
18 §	1 st	12:1 1 och 3 st
	2 st 1 m.	-	(jfr 12:2 1 st MB)
	2 m.	16:2 2 st
	3-6 m	12:3
	3 st	12:4
	4 st	16:6
	5 st	24:5 2 st
18a§		12:5
18 b §		26:3 3 st
18 c §	1 st 1 m.	11:9, 11:122st, 11:13	(jfr 11:2 4 p MB)
	2 m	-	(jfr 2:3 MB)
	3 m.	11:13 3 st
	2 st 1 m.	11:13 2 st
	2 m.	11:13 3 st
	3 m.	11:15 1 st
	3 st	-
18 d §		11:14
19§		7:4-8,7:24,7:30
19a§		7:27
19b §		7:28
19c§		7:29
20 §		12:6
21 §		7:11
21 a §		7:23
22 §	1 st	6 § LGS
	2 st	7-8 §§ LGS
	3 st	9 § LGS
	4 st	8 § LGS
23 §		15:30
24 §	1 st	26:3 1 st, 26:9 1 st
	2 st	-
24 a §	1 st	12:11 1 och 2 st

411

25 §	1 st 2 st 1 m. 2 st 2 m.	31:2 31:32		Prop. 1997/98:45 Bilaga A
26 §	1 st	31:4, 31:7 1 st
	2-3 st	31:5
27 §		31:8
27 a §		31:9
28 §		31:10
30 §		31:11
31 §		31:31 2-4 st
32 §		31:12
33 §	1 st	31:13
	2 st	31:14
34 §		31:33
35 §		31:15
36 §		25:6
36 a §	1-3 st	26:23
	4 st	26:24
36 b §		26:25
37 §		29:4, 29:7-9, 29:11-12
37 a §		-
37 b §		29:10, 29:12
38 §		-
39 §	1 st 1 m.	26:1 2 st, 29:9
	2 m.	26:12
	3 m.	-
	4 m	26:14
	5-7 m.	26:17
	2 st 1 m.	26:14
	2 m.	26:17
	3 m.	26:1 2 st, 29:9	(jfr 12:6 3 st MB)
	3 st 1-2 m.	26:14
	3 m	26:18
	4 st	26:26
39 a §		26:12
39 b §		26:15
40 §	1 st		(jfr 19:1 2st MB)
	2 st 1 m.	19:1 3 st, 20:2 2 st
	2 m.	18:1
	3 m.	23:1
	3 st	16:12, 22:6
	4 st	-	(jfr 21:7 2 st MB)
41 §		7:14 2 st, 7:24, 8:5
42 §	1-2 st	28:1
	3 st	28:6
	4 st	16:9
43 §	1 st	-
	2 st	7:31, 26:3 3 st
	3 st

412

43 a §

43 b §

(jfr 12:6, 26:3 3 st

MB)

27:1

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

Miljöskyddslagen

(1969:387)

Miljöbalken

1 §	1 och 3 st	9:1
1 §	2 st	-
2§	1 st	1:3 1 st, 1:4
	2 st	■	(jfr 21:7 och 24:10 MB)
	3 st	-	(jfr 9:4 och 9:6 MB)
3§		9:2
4§		2:4
4a§	1 st	16:4
	2 st	1:2
5§	1 st	2:3, 2:8	8 § MP
	2 st	2:3
	3 st	2:7
5a§		9:5
6§	1 st	2:9
	2 st	-
7§		-	(jfr 9:6 MB)
8§		9:4
8a§		7:19-20
9§	1 st	9:8 1 st
	2 st	-
io§		9:6
H §		20:4-6
12 §		20:3
12a§		6:4-5
13 §		22:1-2
13a§
14 §		22:3,22:11-13, 25:8
15§		20:3,20:10
16§		21:7
17§		9:8 2 st	(jfr 19:3-5 MB)
18 §		16:2, 22:25
19 §		2:10
20 §	1 st	-
	2 st	22:25 3 st
21 §		22:27
21 a§		22:28
22 §		24:1
23 §		24:3
24 §		24:5
25 §		-	(jfr 24:5 MB)

413

26 §		24:7	Prop. 1997/98:45
27 §		24:8		Bilaga A
28 §		24:10
29 §		24:2
29 a §		24:1 3 st
34 §		20:8 3 st
36 §		21:4,32:12
37 §		25:9 2 st
38 §	1-3 st	26:3 1 st
	4 st 1 m.	26:6 1 st
	2 m.	26:2
38 a §		26:19
38 b §	1-2 st	26:20 1-2 st
	3 st	-
	4 st 1 m.	26:9
	4 st 2 m.	26:14
39 §		26:1 3 st
39 a §		26:9 1 st
39 b §		26:7
40 §	1 st	26:9 1 st
	2 st	26:9 4 st
	3 st	26:9 1 st
	4 st	26:14
41 §		26:9
41 a§		26:18
42 §		28:1
43 §	1 st	26:21
	2-3 st	26:22
	4 st	26:14
43 a §		-
44 §		26:27
44 a §	1 st	26:3 3 st
	2 st	26:4
45 §		29:4-6, 29:8 1 st 12-13 p
47 §		26:17, 28:8
48 §	1 st	18:1, 19:1,23:1
	2 st	-
	3 st	18:1
	4 st	19:1 3 st, 23:1
	5 st	-
48 a §		22:4, 16:12
48 b §		21:7	(jfr 20:3 3 st MB)
49 §		22:24, 26:26
50 §		-
51 §		28:4,28:6,28:7
52 §		-	(jfr 30:1 MB)
53 §		-	(jfr 30:1 MB)
54 §			(jfr 30:2 MB)
55 §		-

414

56 §	1 st 2 st
57 §
58 §	1 st
	2 st
59 §
60 §
62 §
63 §
64 §		1:5
65 §		33:1 1 st
66 §		33:2
67 §		33:4
68 §		33:1 2 st
69 §		27:1

(jfr 30:3 MB)

(jfr 30:5 MB)

(jfr 30:7 MB)

(jfr 30:8 MB)

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

Lagen (1971:1154) om
forbud mot dumpning
av avfall i vatten

Miljöbalken

1 §		15:31
2§		15:32
3§		15:33, 16:2 2 st
4§	1 st	26:3 1 st
	2 st	26:21
	3 st	28:1
5§	1 st 1 p	29:8 1 st 24 p
	1 st 2 p	29:4 2 st
	2 st	29:8 3 st
6§		29:5,29:6
7§		29:13
8§		29:12
9§	1 och 2 st	26:17 2 st
	3 st	28:8
10 §		29:13

Lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle	Miljöbalken
1 §	14:21
2§	-
3§	14:9
4§	26:3
5 § 1 st	26:21
2 st	28:1
3 st	27:2

415

6§	1 m.	26:9
	2 m.	26:14
7§		29:8 1 st 21 p, 29:5-6
8§		29:12

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

Renhållningslagen (1979:596)		Miljöbalken
1 §	1 st	15:2
	2 st	15:3
	3 st	15:28
	4 st	15:5
2§	1 st	-
	2 st	15:29
2a§		2:5
3§	1 st	2:3
	2 st	15:9
4§	1 st	15:8 1 st 1 p
	2 st	15:8 2 st
5§		15:8 1 st2p
6§		15:10
6a§		15:4
6b§		15:6, 15:7
7§	1 st	15:18
	2 st	15:21
8§		15:19
8a§		15:22
8b§		15:23
8c§		15:24
8 d §		15:20
8e§		15:25
8 f §		15:27
9§		15:11
9a§		15:16
io§		15:12
11 §		15:13
12 §		15:14
13 §		15:15
14 §		15:17
15§		27:4
16 §		27:5
17 §		27:6
17a§		27:7
18 §		-	2 § LGS
19 §		-	3 § LGS
20 §		-	4 § LGS
21 §		26:3	11 § LG!

416

21 a§		26:7 och 8		Prop. 1997/98:45
22 §	1 st	28:1		Bilaga A
	2 st	26:21
	3 st	28:8
23 §	1 st	26:9	12 § LGS
	2 st	26:14	12 § LGS
	3 st	26:17	12 § LGS
23 a §		15:26
24 §	1 st	29:9 1 st 7 p och 8 p, 29:5, 29:6
	2 st	29:11
	3 st	-	14 § LGS
	4 st	29:11 2 st	14 § LGS
	5 st	29:11 1 st	14 st LGS
24 a §		29:5, 29:6
25 §		26:26	12 §3 st LGS
26 §		19:1	16 § LGS

Lagen (1979:425)
om skötsel av
jordbruksmark

Miljöbalken

1 §
2§
4§

5§

6a§

6b§

7§

8§

9a§

1 st

2 st

1 st

2 st

1 m.

2 m.

12 §

1 st

2 st

3 st

4 st

1 st

2 st

3 st

13 §

12:7

12;7

12:9

12:1

16:2 2 st

(jfr 2 kap. MB)

12:8

12:9

26:3

26:21

26:14

26:9

26:14

26:26

29:4, 29:9

29:12

29:11 2 st

19:1 3 st, 20:2 2 st, 23:1

Hälsoskyddslagen

(1982:1080)

1 § 1 st

2 st

Miljöbalken

9:3

417

27 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

				Prop. 1997/98:45
2§	1 st	26:3 2 st		Bilaga A
	2 st	9:13
2a§		26:7
3§	1 st	1:3 1 st
	2 st	1:5
4§		26:1,26:3 2 st, 26:6
5§		-	(jfr 26:7 MB)
6§		2:3, 9:9
7§		9:2, 9:7
7a§		-	(jfr 9:6 MB)
8§		5:1
9§		-
io§		9:9
H §	1 st	-
	2 st	9:11
12 §		9:12 2 st
13 §		9:12 1 st
14 §		26:9
14a§	1-2 st	5:1
	3-4 st	5:9
15 §		26:3
16 §		-
17 §	1 st	28:1
	2 st	26:21
	3 st	28:8
18 §	1 st	26:9
	2 st	26:14
	3 st	26:18
19 §	1 st	26:9
	2 st	26:13
20 §		26:15
21 §		26:16
22 §		27:1
23 §		29:4, 29:9 3 p
24 §		26:26
25 §		19:1 2-3 st
26 §		1:5

Vattenlagen (1983:291) Miljöbalken

1:3

-		(jfr 1:1 MB)
1 st	-
2 st	-	(jfr 1:4 MB)
1 st	11:2
2 st	11:3
3 st	11:4

418

Prop. 1997/98:45

1:4	1 P	11:5 2 st	Bilaga A
	2p	11:5 3 st
	3 P	11:5 1 st
	4p	11:24
	5 P	9:2
2:1			(2:1 LSV)
2:2			(2:2 LSV)
2:3			(2:3 LSV)
2:4			(2:4 LSV)
2:5			(2:5 LSV)
2:6			(2:7 LSV)
2:7			(2:8 LSV)
2:8			(2:9 LSV)
2:9			(2:10 LSV)
3:1			(jfr 2:4 MB)
3:2	1 st	16:4
	2 st	-	(jfr 2:3, 2:4, 2:7, 3:6 MB)
3:3	1 st	2:9 1 st
	2 st	2:10
3:4		11:6
3:5		16:7
3:6		11:23
3:7	1 st 1 m.	2:3
	1 st 2 m.	11:7
	2 st 1 m.	2:3
3:8		16:11
3:9		-	(1:3 LSV)
3:10		-	(1:4 LSV)
3:11		11:8
3:12		11:20
3:13		11:62st
4:1	1 st	11:9 1 st
	2 st	11:10
	3 st	11:9 2 st
	4 st	11:9 3 st
4:1a		11:11
4:2	1 st 1 m	11:12 1 st
	1 st 2 m	11:13 2st
	2 st	-
4:3		11:15
4:4		11:16
4:5			(17§MP)
4:6		16:10
5:1			(3:1 LSV)
5:2		-	(3:2 LSV)
5:3		-	(3:3 LSV)
5:4		-	(3:4 LSV)

419

5:5			(3:5 LSV)
5:6			(3:6 LSV)
5:7			(3:7 LSV)
5:8			(3:8 LSV)
5:9			(3:9 LSV)
5:10			(3:10 LSV)
5:11			(3:11 LSV)
5:12			(3:12 LSV)
5:13			(3:13 LSV)
6:1			(4:1 LSV)
6:2			(4:2 LSV)
6:3			(4:3 LSV)
6:4			(4:4 LSV)
6:5			(4:5 LSV)
6:6			(4:6 LSV)
6:7			(4:7 LSV)
7:1			(5:1 LSV)
7:2			(5:2 LSV)
7:3			(5:3 LSV)
7:4			(5:4 LSV)
7:5			(5:5 LSV)
7:6			(5:6 LSV)
7:7			(5:7 LSV)
8:1	1 st	28:10 1 st
	2 st	28:4
	3 st	28:10 2 st
	4 st	28:10 3 st
8:2		28:12
8:3		-	(2:6 LSV)
8:4		28:13
9:1	1 st	31:16 1 st
9:1	2 st	31:3
9:1	3 st	31:162 st
9:2		31:17
9:3	1 st	31:31 1 st
	2 st		(jfr 16 § MP)
9:4			(jfr 4:1 ExprL)
9:5			(jfr 4:2 1 st ExprL)
9:6	1 st		(jfr 31:32 MB och 4:3 1 st ExprL)
	2-4 st		(jfr 4:3 2-4 st ExprL)
9:7	1-2 st		(jfr 4:4 1-2 st ExprL)
	3 st	31:34
9:8			(jfr 4:5 ExprL)
9:9			(jfr 5:23 ExprL)
9:10		31:18
9:11	1-2 st	31:19
	3 st		(jfr 16 § MP)
9:12		31:20

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

420

9:13		31:21		Prop. 1997/98:45
9:14		31:22		Bilaga A
9:15		31:23
9:16			(8:1 LSV)
9:17			(8:2 LSV)
9:18			(8:3 LSV)
9:19			(8:4 LSV)
10:1			(6:1 LSV)
10:2			(6:2 LSV)
10:3			(6:3 LSV)
10:4			(6:4 LSV)
10:5			(6:5 LSV)
10:6			(6:6 LSV)
10:7			(6:7 LSV)
10:8			(6:8 LSV)
10:9			(6:9 LSV)
10:10			(6:10 LSV)
11:1		17:1
11:2
11:3		17:3
11:4			(jfr 21:7 MB)
11:5		17:4
11:6		17:7
11:7		6:4-5
11:8		6:4-5
11:9		6:4-5
11:10		6:4-5
11:11		6:4-5
12:1	1 st	-	(jfr 11:9 MB, 7:19 och 7:21 LSV)
	2 st		(jfr 7:22 LSV)
12:2
12:3
12:4
12:5			(jfr 7:23 LSV)
12:6
12:7
12:8
12:9			(jfr 11:9 MB, 7:19 och 7:21 LSV)
12:10
12:11
12:12	1 st
	2 st		(jfr 7:24 LSV)
12:13
12:14
12:15
12:16
12:17

421

12:18			Prop. 1997/98:45
12:19				Bilaga A
12:20
12:21
12:22
12:23
12:24			(jfr 7:26 LSV)
12:25	1-2 st		(jfr 7:27 LSV)
	3 st
12:26			(jfr 7:28 LSV)
12:27 12:28 12:29 12:30 12:31 12:32 12:33 12:33a 12:34 12:35 12:36 12:37 12:38 13:1		20:1	Gfr 7:29 LSV)
13:2		20:3 1 st
13:3	1-3 st	20:4
	4 st	-
13:4	1 st	20:5 1 st
	2 st	-
13:5		20:6
13:6		-
13:7		20:7
13:8	1 st	20:8 1 st
	2 st	20:9 3 st
13:9
13:10		20:10
13:11		20:11
13:12		-
13:13	1 st	21:1 1 st	(7:1 LSV)
	2 st	21:1 2st
13:14		-	(7:2 LSV, jfr 21:2 MB)
13:15		-
13:16		-	(jfr 21:3 MB)
13:17		-	Gfr 21:3 MB)
13:18		21:6
13:19		22:1	(7:3, 7:4 LSV)
13:20		-	(7:4 LSV)
13:21		22:2

422

13:22	22:3	Prop 1997/98:45
13:23	22:4	Bilaga A
13:24	22:5
13:25	22:6
13:26	22:7
13:27	22:8
13:28	22:9
13:29	22:10
13:30	22:11 1-2 st
13:31	22:11 3-4 st
13:32	22:12
13:33	22:13
13:34	22:14
13:35	22:15
13:36	22:16
13:37	22:17
13:38	22:18
13:39	-
13:40	22:19
13:41	22:20
13:42	21:7
13:43	22:21
13:44	22:22
13:45	22:23
13:46	22:24	(och 7:5 LSV)
13:47	22:25	(och 7:6 LSV)
13:48	22:26
13:49	22:27
13:49a	-	(7:7 LSV)
13:50	22:28
13:51		(7:8 LSV)
13:52		(7:9 LSV)
13:53		(7:10 LSV)
13:54		(7:11 LSV)
13:55		(7:12 LSV)
13:56
13:57
13:58
13:59
13:60
13:61
13:62
13:63
13:64
13:65	23:1
13:66	-
13:67	23:3
13:68 1 st	23:5
2-5 st	-
		423

13:69		23:6
13:70		23:4
13:71		23:7
13:72		23:9
14:1		11:19
14:2		11:20
14:3		-	(jfr 16 § MP)
14:4		11:21
14:5		11:22
15:1		24:1 1-2 st
15:2		24:2
15:3	1 st	24:5 1,6 och 10
	2 st	-
15:4		24:5 11
15:5	1 st	24:3 1 st 2 och 2 st
	2 st	24:3 1 st 7
	3 st	24:3 8
15:6		24:4
15:7		24:7
15:8		24:8
15:9		-	(7:13 LSV)
15:10		2:7
15:11		-	(7:14 LSV)
15:12		-	(7:15 LSV)
15:13		24:1 3 st
15:14		-
15:15			(7:17 LSV)
15:16			(7:18 LSV)
15:17		24:12
15:18		24:13
15:19		-	(7:16 LSV)
16:1		-	(jfr 6:1 1 st ExprL)
16:2		-	(jfr 6:2 ExprL)
16:3			(jfr 6:3 ExprL)
16:4		31:24	(jfr 6:4 ExprL)
16:5		-	(jfr 6:5 ExprL)
16:6		-	(jfr 6:6 ExprL)
16:7		31:25
16:8		31:28
16:9		31:29
16:10	1 st	-	(jfr 6:9 2 st ExprL)
	2-4 st	-	(jfr 1:3 1-2 och 4 st ExprL)
16:11		31:26
16:12		31:27
16:13		-	(jfr 6:17 ExprL)
16:14			(jfr 6:18 1-3 st ExprL)
16:15		-	(jfr 6:19 ExprL)

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

424

16:16		31:35		Prop. 1997/98:45
16:17		31:36		Bilaga A
16:18		31:30
16:19		31:33
16:20		31:3
17:1		11:17
17:2		2:3
17:3		28:11
17:4		11:18
18:1		26:3
18:2	1 st	26:21
	2 st	26:22
	3 st	23:14
18:3	1 st	22:21
	2 st	26:8
18:4		-	(9:5 1 st LSV)
18:5		-
18:6	1 st	28:1
	2 st	28:8
18:7		28:9
18:8		26:27
19:1	1 st	2:3
	2 st	-	(jfr 21:1 1 stMB)
	3 st	26:9, 26:14
19:2	1 st	7:21
	2 st	7:22
	3 st	-
19:3		7:30
19:4		-
19:5		-
19:6	1 st	19:1 2 st
	2 st	7:22 1 st, 7:30 2 st	(jfr 26:26 MB)
19:7	1 st	31:4 1 st
	2 st	31:5
	3 st	31:7 2 st
	4 st	31:8
	5-6 st	31:9
19:8		31:13
19:9		-
20:1	1 st	25:2 1 st
	2 st	25:3-4
	3 st	25:2 2 st
20:2		25:5
20:3		25:6
20:4		-
20:5		25:7
20:6		25:8
20:7

425

Prop. 1997/98:45

20:8	1 st 2-3 st 4-5 st	-	Gfr 25:10 MB)	Bilaga A
20:9		-
20:10		25:11
20:11	1 P	27:1
	2 P	26:22 2 st
	3 P	27:1,27:2 1 st
20:12		-	(9:5 2 st LSV)
20:13		-
21:1	1 st 1 p	29:4
	1 st 2 p	29:8
	1 st 3 p	29:8
	1 st 4 p	29:5
	1 st 5 p	29:8-9
	2-3 st	29:11 1-2 st
	4 st	-
21:2		29:9
21:3	1 st	26:9, 26:14
	2 st	26:10
	3 st	26:26
	4 st	29:11 3 st
21:4	1 st	26:17
	2 st	-
22:1		-	(9:1 LSV)
22:2		-	(9:2 LSV)
22:3		-	(9:3 LSV)
22:4	1 st 1 m.	28:3
	1 st 2 m.	28:7
	2 st	28:6
	3-5 st	28:3
22:5		-	(9:4 LSV)
22:6	1 st 1 p	-
	1 st 2 p	19:1 3 st, 20:2 2 st
	1 st 3 p	18:1
	1 st 4-6 p	19:1 3 st, 20:2 2 st
	2 st	-
22:7		-	(9:6 LSV)
22:8		-	(9:7 LSV)

Lagen (1983:428)om
spridning av bekämp-
ningsmedel över skogs-
mark

Miljöbalken

1 §	14:19 1 st
2§	14:20 1 st

426

3 §	14:20 2 st
4§	14:192 st
5§	-
6§	29:4 och 29:8 1 st 20 p
7§	-

Prop 1997/98:45

Bilaga A

Lagen (1985:426) om kemiska produkter		Miljöbalken
1 §		14:1 och 14:2
2§		14:4
3§		-
4§		-
4 a §		14:24 1 st
5§	1 st	2:3 och 2:6
	2 st	14:24 1 st
6§	1 st	14:7
	2 st	14:24 1 st
6a§		14:22
7§		2:2 och 14:24 1 st
8§	1 st	14:8
	2 st	14:24 1 st
9§		14:9
io§		14:11
11 §		14:24 2 st
12 §		14:25
14 §	1 st	26:3
	2 st	26:5
14a§		26:7
15 §		26:21
16 §	1 st	26:9
	2 st	26:14
	3 st	26:18
17 §	i st	28:1
	2 st	28:8
	3 st	27:2
18 §	1 st	27:1
	2 st	27:3
19 §		-
20 §		29:3, 29:4, 29:5, 29:6 och 29:8 1 st, p 22,23,25-27
21 §		29:5-6
22 §		29:12
23 §		26:27
24 §		-

427

Miljöskadelagen

(1986:225)

Miljöbalken

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

1 §	32:1
2§	32:2
3§	32:3
4§	32:4
5§	32:5
6§	32:6
7§	32:7
8§	32:8
9§	32:9
io §	32:10
H §	32:11
12 §	20:8
13 §	20:8
14 §	25:9

Lag (1987:12) om hushållning med naturresurer m.m.	Miljöbalken
1:1	1:1 2 st p . 4
1:2	1:2
2:1	3:1
2:2	3:2
2:3	3:3
2:4	3:4
2:5	3:5
2:6	3:6
2:7	3:7
2:8	3:8
2:9	3:9
2:10	3:10
3:1	4:1
3:2	4:2
3:3	4:3
3:4	4:4
3:5	4:5
3:6	4:6
3:7	4:7
4:1	17:1
4:2 1 st	17:3
2 st	17:5
4:3	17: 6
4:4	17:2
4:5	17:7

428

4:6		29:4
5:1		6:1
5:2		6:2
5:3		6:3
5:4		6:10
6:1	1 och 2 st	6:11
	3 st	6:12
6:2		6:13
6:3		26:3

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

Lagen (1991:639) om
forhandsgranskning av
biologiska bekämpnings-
medel

Miljöbalken

1 §		14:3
2§	1 st 1 m.	14:13
	1 st 2 m.	14:14 1 st
	2 st	14:14 3 st, 16:2 2 st
3§		14:15
4§	1 st	24:3
5§		14:16
6§	1 st	2:3
	2 st	14:24 1 st
7§		26:3
8§		26:21
9§	1 st	26:9
	2 st	26:14
	3 st	26:18
io§	1 st	28:1
	2 st	28:8
	3 st	27:2
H §	1 st	27:1
	2 st	27:3
12 §		29:4-6, 29:8 1 st 22 p samt 29:11
13 §		29:5-6

Lagen (1994:900) om
genetiskt modifierade
organismer

Miljöbalken

1 § 1 st

2 st

2§

3§

13:1 1 st
13: 1 och 1:1

13:3-7

13:2

429

4§	1 st 2 st	13:10 samt 1:1 1 st och 2:3 § 13:11
5§	1 st	13:8
	2 st	13:9
6§	1 st	13:12
	2 st	13:15
7§	1 st	13:13 och 2:3
	2 st	16:2 2 st
	3 st	13:14
8§		13:16
9§		13:17 1 st
10 §	1 st	16:2 3 st
	2 st	22:2
H §	1 st	13:17 2 st
	2 st	13:17 3 st
	3 st	24:3
12 §		26:3
13 §		26:21
14 §	1 st	26:9
	2 st	26:14
	3 st	26:18
15 §	1 st	28:1
	2 st	28:8
16 §		13:19
17 §	1 st	29:4,29:8 1 st 18 p och 29:6
	2 st	-
	3 st	29:11 1 st
	4 st	29:11 2 st
	5 st	29:11 3 st
18 §		29:5
19 §		29:12
20 §		27:1
21 §	1 st	19:1
	2 st

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

Lagen (1994:1818) om
åtgärder beträffande
djur och växter som
tillhör skyddade arter

Miljöbalken

1 §		8:4
2§		16:6
3§	1 m.	26:3 1 st
	2 m.	26:5
4§		26:21
5§	1 st	26:9 1 st
	2 st	26:14

(jfr 26:5 MB)

430

3 st		26:17-18
6§	1 st	28:1
	2 st	28:8
7§		27:1
8§	1 st 1 p	29:8, 29:11
9§		29:9
10 §		29:11 3 st
H §		29:12 1 st
12 §		29:12 2 st
13 §		26:27
14 §	1 st	19:1 3 st, 20:2 2 st
	2 st	23:1 1 st
	3 st	-

(jfr 16:12 MB)

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

431

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

2. Miljöbalkens paragrafer i förhållande till hittills gällande
lagar

I detta register redovisas de huvudsakliga motsvarigheter som balkens
bestämmelser har i hittillsvarande lagstiftning. Det är inte en uttömmande

redovisning.
Förkortningar: DumpL	Lagen om förbud mot dumpning
FKP	av avfall i vatten Förordningen om kemiska
HskF	produkter Hälsoskyddsförordningen
LFBB	Lagen om förhandsgranskning av
LGMO	biologiska bekämpningsmedel Lagen om genetiskt modifierade
LKP	organismer Lagen om kemiska produkter
LSA	Lag om åtgärder beträffande djur
LSJ	och växter som tillhör skyddade arter Lagen om skötsel av
MF	jordbruksmark M i lj öskyddsförordningen
ML	Miljöskyddslagen
MskL	Miljöskadelagen
NRL	Naturresurslagen
NVL	Naturvårdslagen
RenhL	Renhållningslagen
SvavelL	Lagen om svavelhaltigt bränsle
VL	Vattenlagen

Miljöbalken	Motsvarighet helt eller delvis i hittillsvarande lagstiftning
1:1 1 st 2 m	1 § 2 st och 4 § 1 st LGMO
1:1 2 st p.4	1:1 § NRL
1:2	4 a § ML, 1 kap 2 § NRL
1:3 1 st	2 § 1 st ML
1:4	2 § 1 st ML, 1:2 § 2 st VL
1:5	64 § ML, 3 § 2 st och 26 § HskL
2:1
2:2	7 § LKP, 3 § 1 st NVL

432

2:3	5 § 1-2 st ML, 3 § 1 st RenhL, 6 § HskL, 17:2 § VL, 19:1 § 1 st VL, 5 § 1 st 1 m.	Prop. 1997/98:45 Bilaga A
2:4	LKP, 1 § 3 st NVL, 2 § miljöskadeL, 6 § LFBB, 4 och 7 §§ LGMO, 6 a § LSJ 4 § ML, 3 § 1 st NVL
2:5	2 a § renhL, 3 § 1 st NVL
2:6	5 § 1 st LKP, 3 § 1 st NVL
2:7	5 § 3 st ML, 3 § 1 st NVL,
2:8	3:7 VL 5 § 1 st ML, 15:10 § VL
2:9	6 § ML
2:9 1 st	3:3 § 1 st VL
2:10	6 § ML, 3:3 §2 st VL
3:1	2:1 NRL
3:2	2:2 "
3:3	2:3 "
3:4	2:4 "
3:5	2:5 "
3:6	2:6 "
3:7	2:7 "
3:8	2:8 "
3:9	2:9 "
3:10	2:10 "
4:1	3:1 NRL
4:2	3:2 "
4:3	3:3 "
4:4	3:4 "
4:5	3:5 "
4:6	3:6 "
4:7	3:7 "
5:1	8 § och 14 a § 1 st HskL
5:2	-
5:3
5:4
5:5
5:6
5:7
5:8
5:9	14 a § 2 och 3 st HskL
6:1	5:1 NRL, 13 § 1 st2ML, 13:19
6:2	1st 1 VL 5:2 NRL

28 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

433

6:3		5:3 NRL, 13 § 1 st 2 ML	Prop. 1997/98:45
6:4		12 a § ML och 11:7-11 §§ VL	Bilaga A
6:5		_tl_
6:6		-
6:7		12 § MKB-förordmngen (1991:738)
6:8		13 §
6:9		-
6:10		5:4 NRL
6:11		6:1 1 och 2 st NRL
6:12		6:1 3 st NRL
6:13		6:2 NRL
7:1		1 §2 st NVL (jfr 2:18 3 st RF)
7:2		4 § NVL
7:3		5 § 1 och 2 st NVL
7:4		7 och 19§§NVL
7:5		8 och 19§§NVL
7:6		9 och 19 §§NVL
7:7	1 och 2 st	12 § 1 st, 19 § NVL
	3 st	12 § 2 st, 19 § NVL
	4 st	12 § 3 st, 19 § NVL
7:8		3 § 2 st NVL
7:9
7:10		13 § NVL
7:11		21 § NVL
7:12		14 b § NVL
7:13		15 § 1 st NVL
7:14	1 st	15 § 2 st NVL
	2 st	41 § NVL
7:15	1 st	15 § 3 st NVL
	2 st	15 § 4 st NVL
7:16		16 § 1 st NVL
7:17	1 st	16 § 3 st NVL
	2 st	16 §4 st NVL
7:18		16 a § NVL
7:19		8 a § 1 st ML
7:20		8 a § 2-3 st ML
7:21		19:2 1 st VL
7:22		19:2 2 st, 19:6 2 st VL
7:23		21 a § NVL
7:24		11 §,41 NVL
7:25		3 § 1 st NVL
7:26		3 § 1 st NVL
7:27		19 a § NVL
7:28		19 b § NVL
7:29		19 c § NVL
7:30		5 § 2 st, 10 §, 16 § 2 st, 19 § NVL, 19:3, 19:6 2 st VL

434

7:31

43 § 2 st NVL Prop. 1997/98:45

Bilaga A

8:1

8:2

8:3

8:4

8:5

14 a § NVL

14 § NVL

14 c § NVL

1 § LSA

41 § NVL

9:1

9:2

9:3

9:4

9:5

9:6

9:7

9:8

9:9

1 § 1 och 3 st ML

3 § ML, 1 kap. 4 § p 5 VL

1 § 2 st HskL

8 § ML

5 a § ML

7 och 10 §§ ML, 9§ 1 st ML

7 § HskL

9 och 17 §§ ML, 9 a § MF

6 och 10 §§ HskL, 3 och 4 §§

HskF

9:10

9:11

9:12

9:13

11 § 2 st HskL

12 och 13 §§ HskL

2 § 2 st HskL

10:1-14

11:1

11:2			1:3 1 st VL
11:3			1:3 2 st VL
11:4			1:3 3 st VL
11:5		1 st	1:4 3 p VL
		2 st	1:4 1 p VL
		3 st	1:4 2 p VL
11	6		3:4 VL
11	7		3:7 1 st 2 m. VL
11	8		3:11 VL
11	9	1 st	4:1 1 st VL
		2 st	4:1 3 st VL
		3 st	4:1 4 st VL
11	10		4:1 2 st VL
11	11		4:laVL
11	12	1 st	18 c § 1 st 1 m. NVL, 4:2 1 1 m. VL
		2 st	18 c § 1 st 1 m. NVL
11	13	1 st	18c § 1 st 1 och 3 m. NVL
		2 st	18 c § 2 st 1 m. NVL, 4:2 1 2 m. VL
		3 st	18 c § 2 st 2 m. NVL
11	14		18d§NVL
11	15		18 c § 2 st 3 m., 4:3 VL

435

11:16		4:4 VL		Prop. 1997/98:45
11:17		17:1 VL		Bilaga A
11:18		17:4 VL
11:19		14:1 VL	Gfr 3:12 VL)
11:20		14:2 VL
11:21		14:4 VL
11:22		14:5 VL
11:23		l:4 4p, 3:6 VL
12:1	1 st	18 § 1 st NVL, 5 § 1 st
	2 st	-
	3 st	18 § 1 st NVL
12:2		(jfr 18 § 2 st 1 m. NVL)
12:3		18 § 1 st 2 rr	.NVL
12:4		18 §3 st NVL
12:5		18 a § NVL
12:6		20 § NVL
12:7		1 § LSJ
12:8		6 a § LSJ
12:9		4 § LSJ
12:10		6 b § LSJ
12:11		24 a § 1-2 st NVL
13:1		1 § LGMO
13:2		3§	II
13:3		2§	II
13:4		2§	II
13:5		2§	II
13:6		2§	II
13:7		2§	_ll_
13:8		5§ 1 st	II
13:9		5§2st	II
13:10		4 § 1 st	II
13:11		4 § 2 st	_ll
13:12		6 § 1 st	II
13:13		7§ 1 st	II
13:14		7§3st	II
13:15		6 § 2 st	II
13:16		8§	II
13:17	1 st	9§	II
	2 st	11 § 1 st	II
	3 st	11 § 2 st	II
13:18		-
13:19		16 §	II
14:1		1 § LKP
14:2		1 § 1 st LKP
14:3		1 § LFBB
14:4		2 § LKP

436

14:5			1 § förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel	Prop. 1997/98:45 Bilaga A
14:6			1 § LFBB
14:7			6 § 1 st LKP, 6 § FKP
14:8			8 § 1 st
14:9			9 § LKP, 3 § SvavelL
14:10			12 § FKP
14:11			10 § LKP
14:12			17 § FKP
14:13			2 § 1 st LFBB 3 § förordningen
			om bekämp- ningsmedel
14:14			2§ 5§ -"-
14:15			3§ -"- 4§
14:16			5 § -"- 3 § 3 st -"-
14:17			-
14:18			11 § 1 st, 13 § 1 st och 14 §
			förordningen om bekämpnings- medel
14:19			1 och 4 § § lagen om spridning av
			bekämpningsmedel över skogs- mark
14:20			2 och 3 §§
14:21			1 § SvavelL
14:22			6 a § LKP
14:23			10 a § förordningen om
			bekämpningsmedel
14:24		1 st	4 a §, 5 § 2 st, 6 § 2 st, 7 § 2 st,
			8 § 2 st LKP
14:24		2 st	11 § LKP
14:25			12 § LKP
15:1
15:2			1 § 1 st RenhL
15:3			1 § 2 st -"-
15:4			6 a § -"-
15:5			1 § 4 st -"-
15:6			6 b 1 st -"-
15:7			6 b 2 st -"-
15:8		1 st	4 § 1 st -"-
			och 5 §
		2 st	4 § 2 st -"-
		3 st	9 §3 st -"-
15	9		3 § 2 st -"-
15	10		6 §
15	11		9 §
15	12		10 §
15	13		11 §
15	14		12 § RenhL

437

15:15	13 §	Prop. 1997/98:45
15:16	9 a §	Bilaga A
15:17	14 §
15:18	7 § 1 st
15:19	8 §
15:20	8 d §
15:21	7 § 2 st
15:22	8 a §
15:23	8 b §
15.24	8 c §
15:25	8 e §
15:26	23 a §
15:27	8f§
15:28	1 § 3 st
15:29	2 § 2 st
15:30	23 § NVL
15:31	1 § DumpL
15:32	2 §
15:33	3 §
16:1
16:2	18 § ML, 7 § 2 st LGMO, 10 § 1 st LGMO, 18 § 2 st NVL, 15 § LSJ och 3 § DumpL
16:3	-
16:4	3 §2 st NVL, 3:2 1 st VL, 4 a§ 1 st ML
16:5	-
16:6	18 §4 st NVL och 2 § LSA
16:7	3 kap. 5§ VL
16:8	-
16:9	42 § 4 st NVL
16:10	4:6 VL
16:11	3:8 VL
16:12	48 a§ ML och 40 NVL
16:13	-
17:1	4:1 NRL och 11:1 VL
17:2	4:4 NRL
17:3	4:2 1 st NRL och 11:3 VL
17:4	11:5 VL
17:5	4:2 2 st NRL
17: 6	4:3 NRL
17:7	4:5 NRL och 11:6 VL
18:1	40 § NVL, 22:6 VL och 48 § 1 st ML
18:2	-

438

19:1	48 § ML, 19:6 VL, 22:6 VL, 21 LGMO, 14 § LSA 26 § RenhL, 40 § NVL, 13 § LSJ och 25 § HskL	Prop. 1997/98:45 Bilaga A
19:2	-
19:3
19:4	17 § ML
19:5	17 § ML
20:1	13:1 VL
20:2	22:6 VL, 13 § LSJ, 14 § LSA och 40 § NVL
20:3	13:2 VL, 12 och 15 §§ ML
20:4	11 § ML och 13:3 VL
20:5	13:4 VL och 11 § ML
20:6	13:5 VL och 11 § ML
20:7	13:7 VL
20:8	13:8 VL, 12 § MskL, 13 § MskL och 34 § ML
20:9	13:8 VL
20:10	13 :10 VL och 15 § ML
20:11	13:11 VL
21:1	13:13 VL
21:2	-
21:3	-
21:4	36 § ML
21:5	50 § ML
21:6	13:18 VL
21:7	13:42 VL, 48 b § ML
22:1	13:19 VL och 13 § ML
22:2	13:21 VL, 10 § LGMO och 13 § ML
22:3	13:22 VL och 14 § ML
22:4	13:23 VL
22:5	13:24 VL
22:6	13:25 VL och 40 § NVL
22:7	13:26 VL
22:8	13:27 VL
22:9	13:28 VL
22:10	13:29 VL
22:11	13:30, 14 § ML och 31 VL
22:12	13:32 VL och 14§ML
22:13	13:33 VL och 14 § ML
22:14	13:34 VL
22:15	13:35 VL
22:16	13:36 VL
22:17	13:37 VL

439

22:18	13:38 VL och 14 ML	Prop. 1997/98:45
22:19	13:40 VL	Bilaga A
22:20	13:41 VL
22:21	13:43 VL
22:22	13:44 VL
22:23	13:45 VL
22:24	13:46 VL
22:25	13:47 VL, 18 och 20 §§ ML
22:26	13:48 VL och 21 a § ML
22:27	13:49 VL och 21 § ML
22:28	13:50 VL, 21 a och 49 §§ ML
23:1	13:65 VL, 14 § LSA, 40 § NVL och 13 § LSJ
23:2	-
23:3	13:67 VL
23:4	13:70 VL
23:5	13:68 VL
23:6	13:69 VL
23:7	13:71 VL
23:8
23:9	13:72 VL
24:1	15:1, 18 § 5 st NVL
24:2	15:2 VL och 29 § ML
24:3	15:5 VL, 4 § LFBB, 18 §5 st NVL, 11 § 3 st LGMO och 23 § ML
24:4	15:6 VL
24:5	15:3 VL samt 24 och 25 §§ ML
24:6	-
24:7	15:7 VL och 26 ML
24:8	15:8 VL och 27 ML
24:9	-
24:10	28 § ML
24:11	-
24:12	24 a § NVL
24:13	15:17 VL
24:14	15:18 VL
25:1
25:2	20:1 VL
25:3	20:1 VL
25:4	20:1 VL
25:5	20:2 VL
25:6	20:3 VL
25:7	20:5 VL
25:8	20:6 VL och 14 § ML
25:9	37 § ML och 14 § MskL

440

25:10 25:11	20:8 VL 20:10 VL
26:1	39 § ML, 4 § HskL
26:2	38 § ML
26:3	18 b, 24 och 43 §§ NVL, 38 och 44 a §§ ML, 21 § RenhL, 4 § DumpL, 4 § SvavelL, 7 § LSJ, 2, 4 och 15 §§ HskL, 18:1 VL, 14 § LKP, 6:3 NRL, 7 § LFBB, 12 § LGMO, 3 § LSA
26:4	44 a § 2 st ML
26:5	14 § LKP, 3 § LSA
26:6	38 § ML, 4 § HskL
26:7	39 b § ML, 21 a § RenhL, 2 a § HskL, 14 a § LKP
26:8	18:3 VL, 21 a § RenhL
26:9	17, 24 och 39 §§ NVL, 38 b, 39 a, 40 och 41 §§ ML, 6 § SvavelL, 23 § RenhL, 9 a § LSJ, 14, 18 och 19 §§ HskL, 19:1 och 21:3 VL, 16 § LKP, 9 § LFBB, 14 § LGMO, 5 § LSA
26:10	21:3 VL
26:11	17 § NVL
26:12	39 och 39 a §§ NVL
26:13	19 § HskL
26:14	39 § NVL, 38 b, 40 och 43 §§ ML, 6 § SvavelL, 23 § RenhL, 8 och 9 a §§ LSJ, 18 § HskL, 19:1 och 21:3 VL, 16 § LKP, 9 § LFBB, 14 § LGMO, 5 § LSA
26:15	39 b § NVL, 20 § HskL
26:16	21 § HskL
26:17	39 § NVL, 47 § ML, 9 § DumpL, 23 § RenhL, 21:4 VL, 5 § LSA
26:18	39 § NVL, 41 a § ML, 16 § LKP, 9 § LFBB, 14 § LGMO, 5 § LSA, 18 § HskL
26:19	38 a § ML
26:20	38 b § ML
26:21	43 § ML, 5 § SvavelL, 8 § LSJ, 22 § RenhL, 17 § HskL, 18:2 VL, 15 § LKP, 8 § LFBB, 13 § LGMO, 4 § LSA, 4 § DumpL
26:22	43 § ML, 18:2 och 20:11 VL
26:23	36 a § NVL
26:24	36 a § NVL

Prop. 1997/98:45

Bilaga A

441

26:25

26:26

26:27

27:1

27:2

27:3

27:4

27:5

27:6

27:7

28:1

28:2

28:3

28:4

28:5

28:6

28:7

28:8

28:9

28:10

28:11

28:12

28:13

29:1

29:2

29:3

2 st

3 st

36 b § NVL

39 § NVL, 49 § ML, 25 § RenhL,
9a § LSJ, 24 § HskL, 21:3 VL

44 § ML, 18:8 VL, 13 § LSA

43 b § NVL, 69 § ML, 20:11 VL,

18 § LKP, 11 § LFBB, 20 §
LGMO, 7 § LSA, 22 § HskL

5 § SvavelL, 20:11 VL, 17 § LKP,

10 § LFBB

18 § LKP, 11 § LFBB

15 § RenhL

16 § RenhL

17 § RenhL

17 a § RenhL

42 § NVL, 42 § ML, 5 §
SvavelL, 22 § RenhL, 17 §
HskL, 4 § DumpL, 18:6 VL,

17 § LKP, 10 § LFBB, 15 §

LGMO, 6 § LSA

22:4 VL

51 § ML, 8:1 VL

42 § NVL, 51 § ML, 22:4 VL

51 § ML, 22:4 VL

47 § ML, 9 § DumpL, 22 §

RenhL, 17 § HskL, 18:6 VL, 17 §
LKP, 10 § LFBB, 15 § LGMO,

6 § LSA

18:7 VL

8:1 1 st VL

8:1 3 st VL

8:1 4stVL

17:3 VL

8:2 VL

8:4 VL

13:8 a § BRB

13:9 2stBRB

5 § 1 st och 20 § LKP

Prop 1997/98:45

Bilaga A

442

29:4	45 § 1 st 2 ML, 20 § 1 st LKP,	Prop. 1997/98:45
	37 § 1 st NVL, 4 kap. 6 § NRL, 12 § 1 st LSJ, 21:1 1 stVL, 12 § LFBB, 17 § 1 st LGMO, 6 § lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, 23 § 1 st HskL samt 5 § DumpL	Bilaga A
29:5	se 6 §
29:6	45 § 1 st ML, 20 § 1 st LKP, 21 § LKP, 37 § 1 st NVL, 24 § 1 st RenhL, 24 a § RenhL, 7 § DumpL, 7 § 2 st LSA, 12 och 13 §§ LFBB, 7 § 1 st och 18 § LGMO samt 21:1 1 st VL
29:7	37 § 1 st 7 NVL
29:8	45 § 1 st 1 och 3 ML, 20 § 1 st 2 LKP, 37 § 1 st NVL, 23 § 1 st HskL, 24 § 1 st RenhL, 5 § DumpL, 6 § lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, 7 § 1 st SvavelL, 12 § LFBB, 17 § 1 st LGMO, 8 § 1 st och 9 § LSA, 12 § LSJ samt 21:1 1 st och 21:2 VL
29:9	se 8 §
29:10	37 b § NVL
29:11	45 § 2 och 3 st ML, 20 § 3 och 4 st LKP, 37 § 3 st NVL, 23 § 2 st HskL, 24 § RenhL, 6 § 2 DumpL, 7 § 3 st SvavelL, 21:1 2-3 st VL, 12 § LFBB, 17 § 3-5 st LGMO, 8 och 10 §§ LSA samt 12 § 1 och 3 st LSJ
29:12	22 § LKP, 37 §4 st NVL, 37 b § NVL, 8 § DumpL, 8 § SvavelL, 19 § LGMO, 11 och 12 §§ LSA samt 12 § 2 st LSJ
29:13	7 och 10 §§ DumpL
29:14	13 kap. 11 § BRB
30:1-10

31:1		-
31:2		25 § 2 st 1 m NVL
31:3		9:1 2 st, 16:20 VL
31:4		25 § 2 st 2 m. NVL
31:4	1 st	19:7 1 stVL
	2 st	26 § 1 st NVL

443

31:5		26 §2-3 st NVL, 19:7 2 stVL	Prop. 1997/98:45
31:6		-	Bilaga A
31:7	1 st	26 § 1 st
31:7	2 st	19:7 3 stVL
31:8		27 § NVL, 19:7 4 stVL
31:9		27 a § NVL, 19:7 5-6 stVL
31:10		28 § NVL
31:11		30 § NVL
31:12		32 § NVL
31:13		33 § 1 st NVL, 19:8 VL
31:14		33 §2 st NVL
31:15		35 § NVL
31:16	1 st	9:1 1 stVL
	2 st	9:1 3 stVL
31:17		9:2 VL
31:18		9:10 VL
31:19		9:11 1-2 stVL
31:20		9:12 VL
31:21		9:13 VL
31:22		9:14 VL
31:23		9:15 VL
31:24		16:4 VL (jfr 6:4 ExprL)
31:25		16:7 VL
31:26		16:11 VL
31:27		16:12 VL
31:28		16:8 VL
31:29		16:9 VL
31:30		16:18 VL
31:31	1 st	9:3 1 st VL
	2-4 st	31 § NVL
31:32		25 § 2 st 2 m. NVL (jfr 9:6
		1 st VL och 4:3 1 st ExprL)
31:33		34 § NVL, 16:19 VL
31:34		9:7 3 st VL
31:35		16:16 VL
31:36		16:17 VL
32:1		1 § MskL
32:2		2 § MskL
32:3		3 § MskL
32:4		4 § MskL
32:5		5 § MskL
32:6		6 § MskL
32:7		7 § MskL
32:8		8 § MskL
32:9		9 § MskL
32:10		10 § MskL
32:11		11 § MskL

444

32:12	34 och 36 §§ ML	Prop. 1997/98:45 Bilaga A
33:1	65 § och 68 § 2 st ML
33:2	66 § ML
33:3	-
33:4	67 ML

445

Lagrådet

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-30

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet
Johan Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.

Enligt lagrådsremisser den 3 april och den 12 juni 1997 (Miljödeparte-
mentet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag
till

1. miljöbalk

2. lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,

3. lag om kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och ärenden
enligt miljöbalken,

4. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

5. lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning,

6. lag om ändring i brottsbalken,

7. lag om införande av miljöbalken,

8. lag om införande av lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet,

9. lag om ändring i lagen (1998:000) med särskilda bestämmelser
om gaturenhållning och skyltning.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Kerstin Cederlöf, Henrik Löv och Bjarne Karlsson, rådmannen
Roger Wikström samt kammarrättsassessorn Agneta Eberhardt.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till miljöbalk

Inledande synpunkter

Det lagstiftningsarbete som lett fram till det nu remitterade förslaget till
miljöbalk har pågått sedan slutet av 1980-talet. Den senaste fasen i detta
arbete inleddes med tilläggsdirektiv i november 1994 till Miljöorganisa-
tionsutredningen, som då antog namnet Miljöbalksutredningen. Utred-
ningen överlämnade den 4 juli 1996 betänkandet Miljöbalken - En skärpt
och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling (SOU
1996:103). Vid remissbehandlingen av betänkandet uttalade flera remiss-
instanser att remisstiden (3 månader från mitten av juli 1996) varit för
kort. Lagrådsremissen överlämnades den 16 april 1997. Till Lagrådet har
också den 18 juni 1997 överlämnats remiss med förslag till lag om infö-
rande av miljöbalken m.m

Med tanke på det i remissen uttalade syftet att en miljölagstiftning bör
fungera som ett centralt instrument i miljö- och resurspolitiken är det

446

beklagligt om den tidspress som synes ha förelegat fått inverka på försla-
gets materiella innehåll och lagtekniska utformning. Lagrådet har i sitt
granskningsarbete inte kunnat undgå att befara att så varit fallet. Även om
förslaget i flera avseenden innebär förbättringar jämfört med det förslag
till miljöbalk som remitterades till Lagrådet under år 1994, medför det
också en omfattande och komplicerad utbyggnad av balkens regelsystem.

Lagrådets arbete har försvårats av att en ytterligare etapp i arbetet på en
ny miljölagstiftning ännu inte föreligger, dvs. följdlagstiftnmgen till mil-
jöbalken. Det har således inte varit möjligt att under granskningen få en
helhetsbild av den miljölagstiftning som avses slutligen komma att gälla.

Ett av huvudsyftena med att skapa en gemensam lagstiftning på miljö-
området anges i remissen vara att den skall bli lättare att överblicka och
tillämpa. Lagrådet kan instämma i att en förbättrad samordning av de
miljörelaterade bestämmelserna i olika lagstiftningskomplex är eftersträ-
vansvärd. Detta innebär inte att sådana bestämmelser nödvändigtvis bör
samlas i en enda lag. Vid sidan av miljöbalken kommer också enligt
förslaget ett flertal lagar som reglerar hälso- och miljöskyddsintressena att
bli tillämpliga; antingen med företräde framför balkens regler eller paral-
lellt med dessa. Vilka bestämmelser i andra lagar som skall ges företräde
respektive parallellt med miljöbalken skall beaktas i miljösammanhang
framgår inte av förslaget annat än genom exemplifiering. Enligt Lagrådets
mening är detta inte förenligt med det angivna syftet att underlätta över-
blickbarheten och tillämpningen av miljölagstiftningen. Det hade kunnat
förväntas att sådana samordnings- och avgränsningsfrågor skulle ha getts
en mer ingående analys än vad som synes ha gjorts; särskilt med beaktan-
de av vad Lagrådet uttalade i dessa frågor i sitt yttrande över det under år
1994 remitterade förslaget till miljöbalk.

I stor utsträckning har de i miljöbalken integrerade lagarna överförts
utan annat än redaktionella jämkningar. Det framgår inte av lagrådsremis-
sen i vilken omfattning det därvid har övervägts om det materiella inne-
hållet i de överförda lagarna i alla avseenden bör behållas oförändrat i en
modem lag av den föreslagna balkens karaktär. En genomarbetad analys i
detta hänseende hade enligt Lagrådets mening varit påkallad särskilt
beträffande vattenlagen. Såväl den lagens miljöbestämmelser, som före-
slås ingå i balken, som dess övriga bestämmelser, som delvis föreslås bli
intagna i en ny lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, är i
flera fall hämtade från 1918 års vattenlag. Många av dessa bestämmelser
lär i dag ha ringa aktualitet. Det kan starkt ifrågasättas om sådana regler
försvarar sin plats i ett nytt lagstiftningskomplex. I sitt yttrande över det år
1994 remitterade förslaget till miljöbalk ansåg visserligen Lagrådet det
vara en nackdel att balken inte skulle omfatta all miljölagstiftning och
nämnde särskilt bl.a. vattenlagen. Lagrådet fann det emellertid svårt att
utan en ingående analys bedöma om en ökad samordning borde komma
till stånd. Som Lagrådet nu ser det efter genomgången av remissförslagen
kommer regleringen av vattenverksamhet att medföra ett flertal kompli-
kationer och tillämpningsproblem av sådant slag att det finns anledning
att ytterligare överväga om den bör inordnas i den nya lagstiftningen.
Lagrådet återkommer till frågan i det följande.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

447

Den till synes mer eller mindre automatiska integreringen av andra la-
gar i miljöbalken har också medfört ett annat principiellt problem, vilket
illustreras av de till balken överförda bestämmelserna i 2 och 3 kap. lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Detta har medfört att bestämmelser som syftar till att bedrivandet av
vissa näringar inte skall försvåras har tagits in i miljöbalken, trots att de
inte annat än möjligtvis indirekt och på lång sikt har någon miljökaraktär.
Det bör uppmärksammas att bestämmelser som reglerar en viss näring i
remissen (avsnitt 4.5) såvitt gäller skogsvårdslagen (1979:429) ansetts
inte böra tas in i miljöbalken. Det nu sagda ger Lagrådet anledning att
ifrågasätta systematiken vid integreringen i miljöbalken av bestämmelser i
andra lagar. Balken kommer att gälla inte bara miljön i allmän bemärkelse
utan även hushållningen med naturresurser. En sådan lösning bör i och för
sig inte behöva möta någon invändning, men enligt Lagrådets mening
måste det anses oegentligt att i miljöbalken inordna även regler som är
väsentligen enbart näringsrelaterade.

Vad avser det materiella innehållet i de från andra lagar överförda reg-
lerna kan det enligt Lagrådets mening inte uteslutas att en översyn måste
ske inom en nära framtid med hänsyn till den utveckling som har skett
och sker inom hälso- och miljöskyddsområdena såväl nationellt som
internationellt. Det är naturligtvis ofrånkomligt att lagstiftningen inom
områden som är föremål för kontinuerlig utveckling ändras i anslutning
till nya vetenskapliga rön eller en förändrad politisk syn på de frågor som
berörs av lagstiftningen. Med den centrala ställning som miljöbalken
avses få i hälso- och miljöskyddsarbetet och med de föreslagna ambitiösa
informations- och utbildningsinsatserna inför miljöbalkens introducering
vore det emellertid olyckligt om de bestämmelser som bildar viktiga ut-
gångspunkter för det arbetet skulle förändras så att värdet av dessa insat-
ser skulle förringas.

Lagrådet kan inte på det föreliggande materialet bedöma i vilken ut-
sträckning det materiella innehållet i hälso- och miljöskyddslagstiftningen
kan tänkas genomgå någon väsentlig förändring och hur aktuellt detta kan
vara. Enligt Lagrådets mening borde dessa frågor ha underkastats en
grundlig analys före ställningstagandet till förslaget att införa en miljö-
balk. Om det därvid hade visat sig att grundläggande principer och regler
borde ändras, hade det varit rimligt att först göra de därav föranledda
ändringarna i gällande lagar på området och sedan eventuellt samordna de
olika lagar som är lämpade härför i en central lagstiftning

I 2 kap. föreslås vissa allmänna hänsynsregler. De bygger på ett antal
pnnciper som i remissens avsnitt 4.8 anges vara rättsligt bindande; försik-
tighetsprincipen, kunskapskrav, principen om bästa möjliga teknik samt
lokaliserings-, hushållnings-, kretslopps- och produktvalsprinciperna. Alla
dessa principer skall iakttas inte endast av dem som bedriver verksamhet
av något slag utan även av var och en som vidtar en åtgärd. Hänsynsreg-
lema är i dessa avseenden så allmänt hållna att de, formellt sett, kan
komma att gälla snart sagt varje åtgärd som den enskilde vidtar i sitt
dagliga handlande. Regler av detta slag kan enligt Lagrådets mening
förväntas leda till åtskilliga tillämpningsproblem och kan mte i alla avse-
enden anses förenliga med rättssäkerhetens krav. Större möda borde ha

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

448

lagts ned på att precisera hänsynsreglema för att undvika sådana konsek-
venser.

Vad gäller möjligheterna till bättre överblick över det miljörättsliga re-
gelsystemet är vidare att beakta att det föreliggande balkförslaget särskilt i
de materiella hälso- och miljöfrågorna har getts en utpräglad karaktär av
ramlagstiftning. Även om en sammanföring av ett antal centrala och andra
miljölagar till en balk kan underlätta överblicken på lagnivå blir innebör-
den av den utvecklade normgivnmgsdelegeringen i balkförslaget att den
kvantitativt och innehållsmässigt helt övervägande delen av författnings-
materian står att finna på lägre författmngsnivåer, dvs. i regeringsförord-
ningar och myndighetsföreskrifter. Det ter sig ofrånkomligt att särskilt de
myndighetsföreskrifter som utfärdas med härledning från balkens bemyn-
diganden efter hand blir mycket betydande till antal och omfattning och
att det blir ur denna flora av regler som hälso- och miljöskyddets krav
oftast kommer att hämta sitt mer konkreta innehåll. Det kan också befaras
att föreskrifter som meddelas av ett flertal olika myndigheter, var och en
för sina delar av det mångfacetterade miljöområdet, även fortsättningsvis
kan bli ganska disparata till såväl innehåll som form, även om vissa sam-
ordnande insatser kan göras genom ett samrådsorgan så som lagrådsre-
missen förespråkar. Således vill det synas som om de vinster som kan
göras i fråga om överblickbarhet på lagnivå inte kommer att få någon eller
i vart fall inte tillnärmelsevis full motsvarighet på lägre författmngsnivåer.

Att författningsmaterian på miljöområdet, sedd som helhet, verkligen
kommer att bli påtagligt lättare att tillämpa än nuvarande regleringar
genom tillkomsten av den föreslagna balken framstår inte heller som
särskilt klart. Väl finns det i balkförslagets inledande avdelning övergri-
pande bestämmelser om målsättning, grundläggande skyldigheter, mil-
jökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar m.m. som kan vara
av betydelse från samordmngssynpunkt. Denna reglering kan dock på
grund av sin art inte anses ägnad att ge tillräcklig vägledning för att un-
derlätta och förenhetliga lagtillämpningen. Detta sammanhänger bl. a.
med tillämpningsområdets utsträckning, som kan förväntas leda till en
större komplexitet vid prövningar enligt balken än vid motsvarande be-
dömningar enligt hittillsvarande lagstiftning med inriktning på mer speci-
fika områden. Det enligt förslaget avsedda samspelet mellan de övergri-
pande bestämmelserna och andra miljöregler inom och utom balken kan
antas komma att vålla tillämpningsproblem.

Möjlighet till mer påtagliga vinster torde främst finnas genom den sam-
ordning som kan ske vid tillståndsförfaranden och omprövningar m.m.
samt vid tillsynsingripanden och påföljder för överträdelser. Sammanfö-
ringen i ett lagverk av bestämmelser i dessa hänseenden från olika befint-
liga lagar leder till ett minskat antal sådana regler och till att de kvarva-
rande kan utformas enhetligare, vilket bör vara till fördel för tillämpning-
en. Ser man på helhetsbilden av balkförslaget blir det dock enligt Lagrå-
dets mening svårt att hävda att ett lagverk med föreslagen uppbyggnad ger
avgörande förutsättningar att uppnå mera väsentliga förenklingar av re-
gelsystemet på miljöområdet till fromma för dess praktiska användning.
Lagrådet vill här tillfoga att det inte kan vara tillrådligt att hysa förvänt-
ningar om att organisatoriska åtgärder avseende ordningen för prövnings-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

449

29 Riksdagen 1997/98. I saml. Nr 45, Del 2

förfarande och överklagande skall kunna lösa svårbemästrade tolknings-
och tillämpningsproblem som sammanhänger med ofullständigheter i
balkens konstruktion och utformning.

I lagrådsremissen föreslås inrättande av en särskild domstolsorganisa-
tion - miljödomstolar och en miljööverdomstol. Syftet härmed anges vara
bl.a. att en samordning av miljörättsliga regleringar bör omfatta inte en-
dast materiella bestämmelser utan också prövningssystemet. Enligt Lag-
rådets mening är förslaget i denna del behäftat med flera principiellt och
organisatoriskt otillfredsställande inslag. Lagrådet kommer i det följande
att närmare utveckla sina synpunkter i detta hänseende.

Som tidigare nämnts anser Lagrådet att en förbättrad samordning av
hälso- och miljölagstiftningen är eftersträvansvärd. Lagrådet har också
förståelse för den psykologiska effekten, nationellt och internationellt, av
att Sverige i en central lag slår fast vissa för hela hälso- och miljöområdet
grundläggande principer och regler samt att den effekten måhända för-
stärks genom att lagen ges status av en balk. Arbetet med en sådan lag-
stiftning borde dock ha getts den tid som behövs för att, som Lagrådet
uttryckte det år 1994, uppnå ett lagverk av den fullständighet och genom-
arbetning som bör känneteckna en miljöbalk.

Utöver nu anförda allmänna synpunkter har Lagrådet vid granskningen
av förslaget till miljöbalk funnit anledning att i vissa fall förorda andra
lösningar för att, om förslaget kommer att ligga till grund för lagstiftning,
bl.a. undvika oklarheter och tillämpningsproblem.

1 kap.

1 §

Det är inte ovanligt att ett lagverk av stor samhällelig betydelse inleds
med ett målsättningsstadgande, en s.k. portalparagraf, som i mera allmän-
na ordalag och gärna med inslag av honnörsord anger inriktningen för
politiska strävanden på det aktuella lagområdet. Den nu föreslagna mål-
sättningsparagrafen kan sägas vara av denna typ. Den har konstruerats så,
att den som mål för lagverket, miljöbalken, beskriver några huvudpunkter
i vad som eftersträvas i miljöpolitiken. Det är således fråga om en pro-
gramförklaring byggd på vissa grundläggande värderingar och den kan
sägas återspegla en högt ställd ambitionsnivå för samhällets ansträngning-
ar. När en sådan inledningsbestämmelse utformas, får det emellertid
beaktas att målet för lagstiftningen inte i alla delar kan vara detsamma
som politikens mål. Som riktigt nog framhålls i författningskommentaren
är det naturligtvis inte tillräckligt med enbart lagstiftning för att uppnå de
uppsatta målen; bestämmelserna i miljöbalken är, som det sägs, avsedda
att vara ett av flera hjälpmedel för att styra utvecklingen på området.

Enligt Lagrådets mening är det angeläget att de förväntningar och an-
språk som ställs på lagstiftning som instrument för förverkligande av de
samlade samhällsinsatserna för en tillfredsställande miljöutveckling hålls
på ett realistiskt plan. Lagstiftningen kan bara ge den rättsliga grundvalen
för reformarbetet men bidrar därigenom verksamt till att förutsättningar
skapas för att genomföra vad som eftersträvas i miljöhänseende.

Mot den angivna bakgrunden skulle en möjlighet kunna vara att utfor-
ma målsättningsparagrafen på det sättet att vad som i första stycket av

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

450

paragrafen sägs om tryggandet av en hållbar utveckling anges inte endast
som ett mål med miljöbalken utan som ett mål för samhällets samlade
ansträngningar på miljöområdet. Med denna utgångspunkt skulle stycket,
med inledningen av 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen som före-
bild, kunna slå fast att samhället skall verka för en hållbar utveckling av
det slag som anges i paragrafen. En sådan lösning skulle kunna synas
naturlig inte minst med hänsyn till att miljöintresset endast kortfattat
berörs i regeringsformen.

Vill man emellertid i enlighet med remissförslaget begränsa räckvidden
av målparagrafen till syftet med själva balken, bör den utformas under
hänsynstagande till att lagstiftning här liksom på andra områden har sina
givna begränsningar. Miljöbalken kan bidra till och främja den utveckling
som eftersträvas, men den kan inte ensam trygga en sådan utveckling. Ett
exempel på en utformning av en målparagraf där motsvarande förhållande
beaktas erbjuder 1 kap. 1 § plan-och bygglagen (1987:10).

Med den sistnämnda utgångspunkten skulle paragrafen, med vissa re-
daktionellajämkningar i övrigt, kunna fa förslagsvis följande lydelse.

"Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en varaktigt hållbar
utveckling på miljöområdet som innebär att nuvarande och kommande
generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveck-
ling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att männi-
skans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för
att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekolo-
gisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god
hushållning tryggas, och

5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med mate-
rial, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp kan uppnås."

3§

Paragrafen behandlar frågor om miljöbalkens förhållande till annan lag-
stiftning. Behovet av reglering i detta hänseende är påtagligt på grund av
att miljöbalken - som framgår bl.a. av hur de allmänna hänsynsreglema i
2 kap. föreslagits utformade - avses kunna tillämpas på varje verksamhet
(yrkesmässig eller ej) och varje åtgärd (av vem det vara må) som i någon
mening kan vara av betydelse för genomförandet av målsättningen att
skydda människors hälsa och miljön. Eftersom det inte kan vara möjligt
att inordna all lagstiftning som kan betecknas som miljörelaterad i balken,
uppstår ofrånkomligen avgränsningsproblem och spörsmål om hur annan
lag skall samverka med balken.

Lagrådsremissens ståndpunkt är (avsnitt 4.6) att miljöbalken i princip
skall tillämpas parallellt med annan lag som, med dess särskilda inrikt-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

451

ning, reglerar sådan verksamhet m.m. som miljöbalken omfattar. I para-
grafens andra stycke har detta angetts genom en bestämmelse om att det
som föreskrivs i andra lagar i fråga om verksamhet som kan orsaka olä-
genheter för intressen som skyddas enligt miljöbalken gäller utöver bal-
kens bestämmelser. I bestämmelsen omnämns ett antal exempel på sådana
lagar med miljöanknytning.

I paragrafens första stycke regleras något som kan uppfattas närmast
som undantag från den nämnda parallella tillämpningen av balken och
annan lagstiftning. Innebörden av stycket är att bestämmelser i annan lag
skall gälla i stället för miljöbalken i situationer då den andra lagen i sär-
skilda avseenden reglerar en fråga som i och för sig omfattas av balken.
Den bakomliggande tanken är enligt författningskommentaren att klargö-
ra att en särskild lagreglering av vissa hälso- eller miljöfaktorers påverkan
skall tillämpas ensam, när reglerna grundas på bedömningar med ut-
gångspunkt i mera speciella hänsyn. Endast två exempel på sådan speci-
alreglering anges i motiven. Det ena gäller lagen (1994:847) om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. där det föreskrivs att byggnadsverk
som uppförs eller ändras skall uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav
i fråga om bl.a. skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö, skydd mot
buller samt hushållning med energi, vatten och avfall 1 anslutning till
förslagets 8 kap. 3 § om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut
vissa djur- eller fiskarter i naturmiljön nämns som ytterligare exempel att
specialbestämmelser i bl.a. fiskelagstiftningen om utsättning avses ute-
sluta tillämpning av miljöbalkens reglering i samma fråga

Den föreslagna lösningen avviker lagtekniskt från Miljöbalksutredning-
ens förslag i förevarande hänseende. Ändringen torde kunna ses som svar
på remisskritik mot bristande klarhet i utredningsförslagets avgränsning
av balken i förhållande till annan lag. Lagrådet är dock för sin del av
uppfattningen att även den nu föreslagna regeln i paragrafens första
stycke ger begränsad ledning för bedömning av hur lagbestämmelser av
avsedd specialkaraktär skall vara beskaffade för att utesluta tillämpning
av miljöbalken. Det synes önskvärt att ytterligare vägledning ges på denna
punkt, i vart fall genom utbyggnad och förtydligande av motivresone-
manget, varvid fler exempel på specialregleringar av aktuell art bör kunna
lämnas. Eventuellt kan det finnas möjlighet att efter närmare genomgång
och analys av lagområden som kan hänföras till speciallagstiftning i här
avsedd mening åstadkomma en mer preciserad lagtext. Om detta inte
visar sig vara möjligt, skulle en utväg kunna vara att låta första stycket
utgå. Uppkommande avgränsningsfrågor får under alla omständigheter
lösas i rättstillämpningen. Att därvid särskilt förhållandet mellan balkens
allmänna hänsynsregler och miljöbestämmelser i annan lag kan vålla
svårigheter lär inte kunna undvikas.

Innebörden av andra stycket är inte annat än en erinran om att det vid
sidan av miljöbalken kommer att finnas åtskillig lagstiftning som inte
huvudsakligen men väl i någon utsträckning av betydenhet syftar till att
slå vakt om miljöintressen. Att centrala delar av miljörätten förs samman i
en balk - som i normgivningshänseende är likställd med vanlig lag - kan
givetvis inte innebära att annan gällande lagstiftning av nämnda slag inte
skulle tillämpas. Paragrafens andra stycke skulle med hänsyn härtill kunna

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

452

undvaras. Det kan dock ligga ett värde i att ange att det finns annan mil-
jölagstiftning som kan behöva beaktas vid sidan av balken. Andra stycket
har emellertid, som Lagrådet inledningsvis antytt, fått en otillfredsställan-
de utformning bl.a. genom uppräkningen av ett stort antal lagar med
tillägg av orden "och andra lagar". Enligt Lagrådets mening kan syftet
med bestämmelsen i andra stycket, nämligen att erinra om att miljöbalken
inte uttömmande lagreglerar alla spörsmål om skydd för hälsa och miljö
m.m., uppnås med en regel som är koncisare utformad än remissförsla-
gets. Det är svårt att se att en uppräkning i lagtext av på olika sätt miljö-
relaterade lagar som inte inordnats i balken fyller någon funktion, särskilt
som uppräkningen inte kunnat göras fullständig.

Mot bakgrund av det anförda förordar Lagrådet att bestämmelsen i and-
ra stycket ges följande lydelse.

"I fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för män-
niskors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbal-
ken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag."

Bestämmelsen torde närmast ha sin plats först i paragrafen, varför det
bör övervägas att flytta den till första stycket och låta bestämmelsen där,
om denna anses böra kvarstå, bilda andra stycket.

Frågan om avgränsningen mellan miljöbalken och arbetsmiljölagen be-
rörs i en särskild bestämmelse i tredje stycket. Med bestämmelsen åsyftas
inte någon förändring i förhållande till den gränsdragning som sedan
länge tillämpas i praktiken med stöd av uttalanden i förarbetena till ar-
betsmiljölagen och lagen om kemiska produkter. Behov har dock ansetts
föreligga att göra en markering om detta i lagtexten. Innebörden av tredje
stycket anges i författningskommentaren vara att det på det område där
miljöbalkens bestämmelser berör arbetsmiljön, dvs. framför allt 14 kap.,
arbetsmiljölagens bestämmelser skall gälla i stället för miljöbalkens be-
träffande frågan om reglering av användning av farliga ämnen på arbets-
platserna och även i övrigt avseende frågor som huvudsakligen avser
arbetsmiljön.

Lagrådet konstaterar att förhållandet till arbetsmiljölagen blev föremål
för uppmärksamhet vid lagrådsgranskningen av det år 1994 framlagda
förslaget till miljöbalk. Lagrådet ansåg då att det skulle ha varit värdefullt
om ytterligare ansträngningar hade gjorts för att klarlägga avgränsnings-
frågoma men att man i fråga om lagregleringen i dåvarande situation inte
kunde nå längre i precision än att i miljöbalken ta in en erinran om att
särskilda bestämmelser om arbetsmiljön finns i arbetsmiljölagen

Den fortsatta beredning som skett sedan år 1994 i miljöbalksfrågan har
inte tillfört något ytterligare underlag för precisering i balkens text med
avseende på verksamheter på arbetsmiljöområdet. Fråga uppkommer
emellertid i vad mån en bestämmelse med erinran om "de särskilda be-
stämmelserna i arbetsmiljölagen" försvarar sin plats vid sidan av de före-
slagna bestämmelserna i första och andra styckena. Som Lagrådet ser det
kan arbetsmiljölagens bestämmelser knappast anses som en sådan i första
stycket avsedd specialreglering som utesluter tillämpning av miljöbalkens
regler. Det framstår dock inte heller som fullt adekvat att hänföra arbets-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

453

miljölagstiftningen till sidoordnade lagar med miljöaspekter enligt andra
stycket. Med hänsyn särskilt till den kompetensuppdelning i fråga om
föreskriftsgivning och tillsyn m.m. som praktiseras på kemikalieområdet
och som är tänkt att bestå bör det finnas tillräcklig anledning att göra en
hänvisning av den innebörd som föreslagits i remissen. Lagrådet anser
emellertid att bestämmelsen kan utformas i närmare anslutning till dess
avsedda innehåll och föreslår att tredje stycket ges följande lydelse.

"Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana
hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas
bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160)."

5§

1 paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter för totalför-
svaret som avviker från miljöbalkens bestämmelser. Bemyndigandet har
utformats med 64 § miljöskyddslagen som förebild. Som bemyndigandet
föreslås utformat kan det uppfattas ge möjlighet att föreskriva om undan-
tag inom hela det regelområde som miljöbalken är avsedd att täcka. Med
hänsyn till att miljöbalken är tänkt att inrymma bestämmelser - t.ex. avse-
ende rättegång vid domstol, straffpåföljder och skadestånd för miljöska-
dor - omfattar balken åtskilligt som ligger utanför de ämnesområden inom
vilka regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen efter bemyndigande i
lag kan meddela föreskrifter i förordning.

Det kan måhända hävdas att det utan särskild begränsning följer av re-
geringsformen att det föreslagna bemyndigandet inte kan utnyttjas för att
införa undantagsbestämmelser i andra avseenden än grundlag medger (jfr
vad som anfördes i prop. 1990/91:140 s. 81 f. till stöd för att avstå från att
begränsa ett allmänt hållet bemyndigande i

1 kap. 4 § arbetsmiljölagen). När nu avsikten är att införa ett nytt stort
lagverk, bör det dock enligt Lagrådets mening vara av betydelse att be-
myndiganderegeln formuleras så att dess omfattning inte framstår som
vidsträcktare än den kan få vara.

I enlighet med det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen kompletteras
med en avslutande sats av följande lydelse: dock inte inom sådant

ämnesområde för vilket föreskrifter måste meddelas i lag."

2 kap.

Allmänna synpunkter

Kapitlet med allmänna hänsynsregler är uppbyggt med utgångspunkt i
några miljöpolitiska handlingsprinciper. Dessa återspeglas till stor del
också i gällande rätt men då för vissa mer avgränsade verksamhetsområ-
den. En skillnad i förhållande till nuläget är att de föreslagna allmänt
formulerade hänsynsreglema har getts ett väsentligt vidgat tillämpnings-
område. De flesta avses gälla för varje verksamhet och varje åtgärd som
kan befaras ge återverkningar i form av skada eller olägenhet för hälsan
eller miljön. De föreslagna hänsynsreglema innebär i olika avseenden
skärpningar jämfört med befintliga regler, t.ex. i fråga om bevisbörda och
skälighetsawägningar samt s.k. stoppreglering.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

454

I förslaget har valts benämningen hänsynsregler i stället för aktsamhets-
regler främst för att undvika att reglerna uppfattas bli av annan skade-
ståndsrättslig betydelse än vad som följer av gällande regelsystem. Lagrå-
det kan inte se att valet av beteckning på reglerna kan föranleda någon
slutsats i fråga om deras rättsverkan. Eftersom tillämpningsområdet
sträcks ut och regleringen i vissa avseenden ges en strängare materiell
innebörd än den som nu gäller, måste rimligen följden kunna bli att över-
trädelse av regleringen oftare än hittills kan åberopas som grund för ska-
deståndsanspråk. De betänkligheter som kan hysas mot detta samman-
hänger med svårigheterna att ge denna typ av reglering en tillfredsställan-
de precision.

Under remissbehandlingen av utredningsbetänkandet har förts fram åt-
skilliga kritiska synpunkter på de allmänna hänsynsreglemas tillämp-
ningsområde, karaktär och närmare utformning. På några punkter har
lagrådsremissens förslag jämkats i förhållande till utredningens. Väsentli-
gen kvarstår dock att regleringen är så allmänt hållen och avsedd för ett så
generellt område att det ligger i öppen dag att svårbemästrade tillämp-
ningsproblem inte kan undvikas, när bestämmelserna skall tolkas mot en
mångskiftande praktisk verklighet samt därvid ofta ställas i relation till
andra bestämmelser i och utanför balken. Bestämmelserna är tänkta att få
genomslag inte minst vid utfärdande av kompletterande föreskrifter samt
vid prövningsförfarandet i dess helhet och tillsynen över lagstiftningens
efterlevnad. Vidare avses de - dock delvis oklart hur - komma att aktuali-
seras vid tillämpningen av ett stort antal sidoordnade lagar som utöver sitt
huvudändamål även skall tillgodose ett miljöintresse.

Regelsystemet lägger därigenom ett synnerligen stort ansvar på dem
som betros med myndighetsuppgifter på miljöområdet. Även om sådana
uppgifter fullgörs kompetent, kan betydande tvekan råda om möjligheter-
na att uppnå en godtagbar förutsebarhet och enhetlighet i tillämpningen
av hänsynsreglema. Till denna bedömning bidrar att utvecklingen i fråga
om beslutsfattandet på miljöområdet tycks gå mot ökat ansvar för de
många lokala organen.

I lagstiftningsärendet finns inte underlag för att anvisa någon alternativ
väg för att tillfredsställande lösa de problem som är förknippade med den
valda konstruktionen, innebärande mycket allmänt formulerade och för-
hållandevis långtgående hänsynsregler av bindande karaktär som i försla-
get till 8 § modifieras av en lika allmänt hållen generell rimlighetsregel.
Några påpekanden om behovet av klarlägganden och vissa ändringsför-
slag bör dock göras i anslutning till respektive paragraf i kapitlet.

Lagrådet vill emellertid i detta sammanhang ta upp en fråga som berör-
des i Lagrådets inledande synpunkter. Hänsynsreglema riktar sig till alla
som bedriver, avser att bedriva eller har bedrivit verksamhet samt alla som
vidtar, avser att vidta eller har vidtagit en åtgärd. Någon precisering av
begreppen "verksamhet" eller "åtgärd" ges inte i lagtexten. Lagrådet kan
ha förståelse för svårigheterna att i generellt giltiga definitioner för hela
miljöbalkens område fånga upp och samtidigt meningsfullt precisera de
högst skiftande företeelser som är tänkta att inrymmas. Trots detta bör det
vara angeläget att försöka ge åtminstone åtgärdsbegreppet någon stadga
och begränsning. Syftet med att föra in begreppet i sammanhanget torde

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

455

vara att låta hänsynsregleringen - och därmed i princip balkens tillämp-
ningsområde - omfatta också olika slags handlingar eller förfaranden som
är av så momentan art att de inte täcks av vad som normalt utgör bedri-
vande av verksamhet. Avsikten kan dock inte vara att varje åtgärd av en
enskild skall falla in under begreppet, även om någon skulle anse den
medföra en sådan olägenhet som avses i 1 kap. 1 § andra stycket 1. I
synnerhet kunskapskravet i 2 § och försiktighetsprincipen i 3 § skulle i så
fall leda till orimliga konsekvenser för den enskilde. Även lokalise-
ringsprincipen i 4 § och hushållningsprincipen i 5 § skulle kunna leda till
sådana konsekvenser. Det kan t.ex. inte anses befogat att tillämpa kravet
på att hushålla med energin så att den som låter belysning vara tänd under
natten i syfte att motverka inbrott har åsidosatt kravet. Vad angår produkt-
valsprincipen i 6 § sägs i författningskommentaren att den omfattar pri-
vatpersoner som t.ex. i egenskap av konsumenter vidtar en åtgärd av
något slag. Som exempel nämns en bilägares val av rengöringsmedel. I
det utbud som finns av sådana medel kan det dock ofta vara ogörligt för
den enskilde att bilda sig en bestämd uppfattning om vilket medel som är
mest miljövänligt, även om det på varan anges vilka egenskaper den har.

Visserligen föreslås i 8 § att kraven på hänsyn enligt 2-7 §§ gäller i den
utsträckning det kan anses rimligt att uppfylla dem. Enligt Lagrådets
mening är den regeln emellertid inte tillräcklig för att undanröja nackde-
larna med att i lagtexten använda ett oprecist åtgärdsbegrepp. Av rättssä-
kerhetsskäl och för att så långt möjligt undvika tillämpningsproblem
anser Lagrådet att med åtgärd bör i detta sammanhang förstås sådan som
med hänsyn till sin omfattning är av reell betydelse för miljön. Lämpligen
kan detta uttryckas i form av en definition av begreppet åtgärd.

Lagrådet föreslår därför att 2 kap. inleds med en ny 1 § av följande ly-
delse.

"I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte innefattar
bedrivande av verksamhet men likväl till följd av sin omfattning eller på
annat sätt är av påtaglig betydelse med hänsyn till vad som anges i 1
kap. 1 §."

3§

Första styckets första mening gäller de skyddsåtgärder, begränsningar och
andra försiktighetsmått som skall vidtas för att undvika skada eller olä-
genhet. I andra meningen föreskrivs för yrkesmässig verksamhet att bästa
möjliga teknik skall användas. Så oförmedlat som andra meningen knyter
an till föreskriften i första meningen kan kravet på bästa möjliga teknik
närmast uppfattas avse enbart tekniken för själva försiktighetsåtgärden.
Begreppet bästa möjliga teknik är dock, som framgår av författnings-
kommentaren, avsett att inrymma både den i den yrkesmässiga verksam-
heten använda teknologin överhuvud taget och det sätt på vilket t.ex. en
anläggning för sådan verksamhet konstrueras, drivs, underhålls och av-
vecklas. Mot den kortfattade föreskriften om bästa möjliga teknik kan
också - även med beaktande av att detta begrepp är internationellt veder-
taget - invändas att bestämmelsen inte anger från vilken aspekt bedöm-
ningen av vad som är bäst skall göras.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

456

Lagrådet förordar på grund härav att andra meningen ges förslagsvis
följande lydelse.

"I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjli-
ga teknik."

4§

Enligt vad som anförs i författningskommentaren reglerar paragrafen
vilka krav som skall ställas på lokaliseringen av en verksamhet eller åt-
gärd som tar i anspråk mark eller vattenområden. Avsikten att lokalise-
ringsregeln skall ta sikte på ianspråktagande av mark- eller vattenområden
kan enligt Lagrådets mening inte anses komma tillräckligt klart till uttryck
i den föreslagna lagtexten. Lämplighetsbedömningen vid lokalisering
skall ju enligt förslaget göras - förutom med hänsyn till hushållningsbe-
stämmelsema för mark och vatten - med beaktande av den grundläggande
målsättningsparagrafen i 1 kap. 1 §. Vid det förtydligande av lagtexten
som är påkallat bör samtidigt göras en avgränsning så att rent tillfälliga
ianspråktaganden undantas från kraven.

Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att paragrafens första me-
ning kompletteras och därvid ges följande lydelse.

"För verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller vattenom-
råde annat än tillfälligt skall en sådan plats väljas som är lämplig med
hänsyn till vad som anges i 1 kap. 1 § samt 3 och 4 kap."

6§

I paragrafen föreskrivs enligt remissförslaget att alla som bedriver eller
avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall, för att förebyg-
ga risk, undvika att använda sådana kemiska produkter eller biotekniska
organismer som kan ersättas med mindre farliga kemiska produkter eller
biotekniska organismer. Detta skall också gälla varor som innehåller eller
har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism.

Av motiven framgår att den produktvalsprincip som föreskrivs skall
tillämpas så att bedömningen knyts till risker för hälsan eller miljön och
alltså inte enbart till konstaterad farlighet. Den sålunda avsedda innebör-
den skulle komma bättre till uttryck om paragrafen får följande lydelse .

"Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall undvika att använda kemiska produkter eller biotekniska
organismer, som kan befaras medföra risker för hälsan eller miljön, i
den mån de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som
kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav gäller i fråga om varor
som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bio-
teknisk organism."

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

457

7 och 8 §§

Enligt 7 § i remissförslagets lydelse skall alla som bedriver eller har be-
drivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller
olägenhet för miljön ansvara för att skadan eller olägenheten avhjälps.
Detta ansvar kvarstår till dess skadan eller olägenheten har upphört.

Den angivna regeln, liksom reglerna i 2 - 6 §§, är avsedd att modifieras
av 8 §, där det enligt remissförslaget förskrivs att kraven på hänsyn gäller
i den utsträckning det kan anses rimligt att uppfylla dem. Vid denna be-
dömning skall enligt paragrafen nyttan av skyddsåtgärder och andra för-
siktighetsmått jämföras med kostnaden för sådana åtgärder, och det skall
vid avvägningen beaktas om det är fråga om totalförsvarsverksamhet
eller om en åtgärd behövs för totalförsvaret. Avvägningen får dock inte
medföra att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

Den sålunda föreslagna regleringen väcker flera frågor. Till en början
uppkommer spörsmålet hur det ansvar för att avhjälpa skadan som före-
skrivs i 7 § är avsett att förhålla sig till den skyldighet att utge ersättning
för olika slags miljöskador som i huvudsaklig överensstämmelse med nu
gällande rätt följer av åtskilliga bestämmelser i miljöbalksförslaget, t.ex.
11 kap. 19 och 23 §§,31 kap. 16 § och 32 kap. Även om remissens motiv
inte är helt klargörande på denna punkt, vill det förefalla som om tanken
har varit att ersättningsskyldigheten i förekommande fall skall anses inbe-
gripen i ansvaret för att avhjälpa skadan eller olägenheten; att utge ersätt-
ning skulle således vara ett sätt att ansvara för avhjälpandet.

Denna tankegång har emellertid inte kommit till klart uttryck i lagtexten
och den synes av flera skäl svår att vidhålla. I den mån den som har orsa-
kat en miljöskada åläggs att ersätta skadan gäller ju principiellt sett att
skadevållaren inte förfogar över det sätt på vilket ersättningsbeloppet
används. Ersättningen kan fastställas med kostnaderna för att avhjälpa
skadan som utgångspunkt men den kan också bestämmas som en kom-
pensation för bestående värdeminskning på exempelvis en grannfastighet,
och vare sig den har bestämts på det ena eller andra sättet ligger det utom
den ersättningsskyldiges kontroll i vad mån ersättningsbeloppet används
för att avhjälpa skadan eller ej.

Ytterligare är att märka att den föreslagna andra meningen i 7 § innebär
att det ansvar som föreskrivs i paragrafen upphör så snart själva skadan
eller olägenheten har upphört. Detta kan emellertid inte gälla i fråga om
ersättningsskyldigheten, som ju måste kunna aktualiseras även därefter.
Det är vidare ägnat att medföra oklarheter om även de regler som gäller
om skyldighet att utge ersättning skall modifieras av en allmän rimlighets-
regel av det slag som 8 § innehåller och som saknar motsvarighet i nuva-
rande ersättningsregler. Terminologiskt synes det slutligen missvisande att
hänföra ersättningsskyldigheten till de s.k. hänsynsreglema.

Det kan även av andra skäl ifrågasättas om 8 § så som den har formule-
rats enligt remissförslaget är lämpligt avpassad som modifikation av 7 §.
Sistnämnda paragraf behandlar situationen då en skada eller en olägenhet
för miljön redan har inträffat och får antas ta sikte enbart på reparativa
åtgärder; skyldigheten att vidta förebyggande, hindrande eller motverkan-
de åtgärder för framtiden följer av 3 § i kapitlet. Den avvägning mellan
nyttan och kostnaderna för skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

458

som föreskrivs i 8 § synes alltså inte komma in i bilden när en tillämpning
av 7 § aktualiseras. Även den avvägning som skall göras med beaktande
av totalförsvarets behov förefaller enligt motiven ta sikte på förebyggande
åtgärder snarare än på sådana reparativa åtgärder som 7 § behandlar.

Enligt Lagrådets mening kan dessa oklarheter i regleringen till en del
avhjälpas, om de båda paragraferna får byta plats och den allmänna rim-
lighetsregeln således får bilda en 7 § och därmed begränsas till att ta sikte
på de hänsynsregler som anges i 2 - 6 §§ i kapitlet. Ansvaret för reparativa
åtgärder bör då behandlas i 8 §, varvid paragrafen bör kompletteras dels
genom att det uttryckligen anges att ersättningsskyldighet kan uppkomma
i stället för ansvar för avhjälpande i den mån det föreskrivs i balken, dels
genom att en rimlighetsregel införs som dock bör begränsas till att avse
ansvaret för avhjälpande.

Även om dessa förändringar vidtas, kvarstår frågan vilka omständighe-
ter som bör få beaktas vid tillämpningen av den allmänna rimlighetsre-
geln. Som remissförslagets 8 § har avfattats skulle den kunna uppfattas på
det sättet att hänsyn endast får tas till resultatet av en jämförelse mellan
nyttan av och kostnaderna för skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått
samt totalförvarets behov. Eftersom flera av de regler i 2 - 6 §§ som rim-
lighetsregeln är avsedd att modifiera riktar sig till var och en och tar sikte
på åtgärder som i det dagliga livet utförs av konsumenter och andra, är det
dock uppenbart att även andra förhållanden måste få vägas in i prövning-
en. I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.8) anges också att en avväg-
ning alltid måste göras med hänsyn till vad som får anses vedertaget god-
tagbart beteende med hänsyn till andra intressen än rena miljöintressen
samt att kraven måste vara rimliga med avseende på den olägenhet och
det intrång i den personliga valfriheten som de innebär. Lagrådet ansluter
sig till dessa uttalanden. Dessutom kan uppenbarligen ibland andra ange-
lägna samhällsintressen än totalförvarsintresset behöva vägas in vid pröv-
ningen. Det torde inte vara möjligt att avfatta paragrafen på ett sådant sätt
att den ger klart besked om hur avvägningen skall utfalla i alla förekom-
mande situationer, utan man är här hänvisad till en utveckling i praxis.
Som Lagrådet var inne på redan vid kapitelrubriken måste emellertid
konstateras att den valda konstruktionen innebär att reglerna i 2 kap. ger
endast begränsad ledning för tillämpningen.

Enligt Lagrådets mening skulle den innebörd av paragrafen som får
antas vara avsedd komma till bättre uttryck, om det anges att de omstän-
digheter som tydligen bedömts som speciellt viktiga - förhållandet mellan
nyttan av och kostnaderna för skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått
samt totalförsvarets behov - skall särskilt beaktas, eftersom det därmed
enligt vedertagna lagtolkningsprinciper kommer att stå fullt klart att även
andra förhållanden kan vägas in i bedömningen.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att paragraferna får
följande lydelse.

"7§

Kraven på hänsyn enligt 2-6 §§ gäller i den utsträckning det kan anses
rimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas
om nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått står i rimligt

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

459

förhållande till kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om
totalförsvarsverksamhet eller om en åtgärd som behövs för totalförsva-
ret, skall även detta förhållande särskilt beaktas vid avvägningen.

Avvägningen enligt första stycket får inte medföra att en miljökvali-
tetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

8§

Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åt-
gärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess
skadan eller olägenheten upphört för att denna avhjälps i den utsträck-
ning det är rimligt. I den mån det föreskrivs i denna balk kan i stället
skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma."

Med denna lösning kommer den paragraf som enligt Lagrådets förslag
skall betecknas som 8 § inte att ge några uttryckliga exempel på förhål-
landen som skall beaktas vid prövningen av om det är rimligt att den som
genom en verksamhet eller en åtgärd orsakat skada eller olägenhet för
miljön skall ansvara för att den blir avhjälpt. Detta gäller också i fråga
om remissförslaget, eftersom i enlighet med vad som förut angetts de
exempel som ges i remissens 7 § inte tar sikte på reparativa åtgärder. Det
måste emellertid utan att det uttryckligen anges i paragrafen stå klart att
omständigheter liknande dem som nämns i den allmänna rimlighetsregeln
är särskilt beaktansvärda och att man alltså ofta har att göra en jämförelse
mellan nyttan av att skadan eller olägenheten avhjälps och kostnaderna för
detta liksom att i förekommande fall totalförsvarets behov skall beaktas
Ytterligare bör anmärkas att Lagrådets förslag givetvis inte utesluter att en
skadevållare i vissa fall kan åläggas både ersättningsskyldighet och skyl-
dighet att avhjälpa en skada. Så t.ex. kan ju skadestånd åläggas för för-
fluten tid utan hinder av att en skyldighet uppkommer att undanröja en
skada eller en olägenhet för framtiden.

10 §

Paragrafen tillägger regeringen befogenhet att, om en verksamhet eller
åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, tillåta denna även
om förutsättningarna är sådana som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller
dock inte, om verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det all-
männa hälsotillståndet.

Regeringen får alltså tillåta en verksamhet eller en åtgärd utan hinder av
att den - som det heter i 9 § andra stycket - medför risk för att ett stort
antal människor får sin levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att
miljön försämras avsevärt. Avsikten är enligt motiven att regeringen i
mycket speciella undantagsfall skall kunna meddela dispens, när en verk-
samhet eller en åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt,
t.ex. för sysselsättningen.

Bedömningen av om en verksamhet eller en åtgärd kan hänföras under
9 § andra stycket skall enligt motiven till nämnda paragraf ske med den
utgångspunkten att de skyddsåtgärder och försiktighetsmått har vidtagits
som följer av balkens övriga bestämmelser. Kan risken elimineras genom

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

460

sådana skyddsåtgärder eller försiktighetsmått, är verksamheten således
inte av det slaget som avses i 9 § andra stycket. Det kan emellertid här
tänkas bli fråga om villkor som i det särskilda fallet är så betungande att
det saknas praktisk möjlighet att bedriva verksamheten med följd att
denna inte kan komma till stånd, trots att den från allmän synpunkt be-
döms som synnerligen angelägen. Som 10 § har avfattats kommer rege-
ringen då inte att kunna meddela någon dispens, eftersom en dispens i så
fall inte skulle gälla verksamheten i sig utan endast sådana villkor för
denna som i praktiken kan vara av prohibitiv karaktär. Mot bakgrund av
syftet med den dispensmöjlighet som enligt remissförslaget tilläggs rege-
ringen ter sig detta förhållande irrationellt, och det måste i praktiken i de
låt vara sällsynta fall som här avses bli svårt att skilja den ena situationen
från den andra.

Lagrådet förordar med hänsyn till det anförda att första meningen
kompletteras på det sättet att regeringen tilläggs befogenhet att meddela
dispens även i nu avsedda fall. Meningen kan då lämpligen få följande
lydelse .

"Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän
synpunkt, kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är
sådana som anges i 9 § andra stycket, eller medge att verksamheten får
bedrivas eller åtgärden vidtas utan sådana skyddsåtgärder eller försik-
tighetsmått som skulle ha följt av 2 - 6 §§."

Slutligen bör anmärkas att det i remissen inte har berörts hur förevarande
paragraf och de dispensregler som miljöbalksförslaget i övrigt innehåller
avses förhålla sig till regeringens allmänna befogenhet enligt 11 kap. 12 §
regeringsformen att, när annat inte följer av lag eller beslut om utgiftsan-
slag, medge undantag från bestämmelse i förordning. Utgångspunkten far
antas vara att ingen av förslagets dispensbestämmelser avses innebära
någon uttrycklig begränsning av denna dispensbefogenhet. Ibland kan
dock uppenbarligen förhållandena tänkas vara sådana att det skulle strida

1 varje fall mot grunderna för balkens reglering att meddela dispens av
detta slag.

3 kap

Allmänna synpunkter

Bestämmelserna i detta kapitel har i stort sett oförändrade överförts från

2 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Som
Lagrådet påpekat i de inledande synpunkterna har detta medfört att miljö-
balken kommer att innehålla regler till skydd för vissa näringar. Sådana
hör inte naturligen hemma i en lagstiftning som primärt har till syfte att
bidra till hälso- och miljöskyddet. Enligt Lagrådets mening bör dessa
regler ta sikte inte på själva näringarna utan på de naturresurser som tas i
anspråk av näringarna. Någon annan lagstiftning som är bättre anpassad
för sådana regler finns inte, när naturresurslagen har upphävts. Lagrådet
anser att det skulle föra för långt att nu utreda möjligheterna att utforma

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

461

en sådan lagstiftning. Lagrådet anser att förslaget i detta hänseende far
godtas.

Kapitlet innehåller grundläggande skyddsregler för mark- och vatten-
områden. I flera paragrafer anges att sådana områden så långt möjligt
skall skyddas mot åtgärder som kan fa en påtagligt negativ inverkan.
Enligt författningskommentaren till 2 § avses med uttrycket "så långt
möjligt" att en avvägning skall göras mellan skyddsintresset och motstå-
ende intressen. I första hand är avsikten att ge utrymme i det enskilda
fallet för samhällsekonomiska hänsynstaganden, t.ex. regionalpolitiska
eller sysselsättningspolitiska intressen. Enbart ekonomiska hänsynstagan-
den skall dock inte få äventyra de värden som bestämmelsen avser att
skydda, såvida det inte främjar en från allmän synpunkt god hushållning.

Enligt Lagrådets mening är det inte godtagbart att ett så oprecist ut-
tryck som "så långt möjligt" används i lagtexten för att ange när avvikelse
från skyddsreglema kan ske och att innebörden av uttrycket framgår en-
dast av författningskommentaren. Vad där sägs om undantagsmöjlighe-
temas omfattning har i 4 § uttryckts med ordalag som Lagrådet finner på
ett adekvat sätt ange vad som avses. Lagrådet föreslår att det i en ny para-
graf ges en generell undantagsregel med motsvarande lydelse. I en sådan
paragraf bör också kunna tas med det undantagslösa skyddet för områden
av riksintresse, som enligt förslaget behandlas i 5-9 §§. Lämpligen bör en
sådan paragraf ges beteckningen 10 § och utformas enligt följande.

"Bestämmelserna i 2-9 §§ hindrar inte åtgärder som behövs för att till-
godose väsentliga samhällsintressen, om detta behov inte kan tillgodo-
ses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att ett annat
mark- eller vattenområde tas i anspråk.

Åtgärder som avses i första stycket får dock inte vidtas i ett område där
de intressen som enligt 5-9 §§ skall skyddas är av riksintresse."

Med utgångspunkt i dessa allmänna synpunkter har Lagrådet granskat
kapitlets olika paragrafer.

2 och 3 §§

Lagrådet föreslår att orden "så långt möjligt" utgår.

4§ .

Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse.

"Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse.

Brukningsvärd jordbruksmark får inte tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar.

Skogsmark skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett
rationellt skogsbruk."

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

462

5§ o

Lagrådet föreslår att orden "så långt möjligt" i första stycket samt andra
stycket utgår

6§

I remissen används ibland uttrycket "mark, vatten och fysisk miljö i öv-
rigt". Med fysisk miljö i övrigt avses den bebyggda miljön, landskapsbil-
den m.m. (avsnitt 4.9). Paragrafen avser att skydda inte endast mark- och
vattenområden utan också den bebyggda miljön (jfr prop. 1985/86:3). I
författningskommentaren anges att bestämmelsen är avsedd att skydda
även sådana kulturmiljöer som dokumenterar olika utvecklingsperioder i
vårt lands historia. Lagrådet anser att detta mte kommer till uttryck i lag-
texten, om den begränsas till att gälla mark- och vattenområden i in-
skränkt bemärkelse. Lagrådet föreslår att andra stycket utgår och att para-
grafen i övrigt ges följande lydelse.

"Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har betydelse
från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden
eller med hänsyn till friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tät-
orter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas."

7-9 §§

Lagrådet föreslår att orden "så långt möjligt" i paragrafernas första styck-
en utgår och att även paragrafernas andra stycken utgår.

5 kap.

5§

Enligt 5 § skall en åtgärdsplan upprättas om det behövs för att en mil-
jökvalitetsnorm skall uppfyllas. Regeringen skall i samband med att före-
skrifter enligt 1 § meddelas eller när behov annars uppkommer besluta en
sådan åtgärdsplan eller bestämma att en eller flera myndigheter eller
kommuner skall upprätta sådana åtgärdsplaner. 1 6 § första stycket sägs
bl.a. att det i en åtgärdsplan skall anges de åtgärder som skall vidtas för att
miljökvalitetsnormen skall vara uppfylld vid en angiven tidpunkt samt
vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna åtgärder
vidtas och när de skall vara utförda.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.10.3) uttalas bl.a. att en åt-
gärdsplan inte avses vara direkt bindande för enskilda och att beslut om
planen inte kan anses vara en sådan myndighetsutövning mot

enskild som kräver rätt att överklaga. Däremot har i remissens motiv
inte berörts frågan i vad mån en plan skall anses utgöra föreskrifter i den
mening som avses i 8 kap. regeringsformen.

Spörsmålet i vad mån planer av olika slag skall anses utgöra föreskrifter
har emellertid fått en ingående belysning i samband med tillkomsten av
plan- och bygglagstiftningen (se främst prop. 1985/86:1 s. 89 ff och bila-
ga 10 s. 209 ff, BoU 1986/87:1 s. 17 ff och 453 ff samt KU 1985/86:8 y).
Vad som därvid stod i blickpunkten var bl.a. den konstitutionella valören
av en sådan översiktsplan som varje kommun enligt 1 kap. 3 § plan- och

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

463

bygglagen (1987:10) är skyldig att upprätta och som skall omfatta hela
kommunens område. Under lagstiftningsärendets slutskede eftersträvades
att ge reglerna om översiktsplan en sådan avfattning att en plan av detta
slag inte skulle kunna uppfattas som bindande direktiv och således inte
vara att hänföra till föreskrifter (BoU 1986/87:1 s. 28 ff). Detta har kom-
mit till uttryck bl.a. genom att det i 1 kap. 3 § första stycket uttryckligen
anges att en översiktsplan inte är bindande vare sig för myndigheter eller
för enskilda.

Bestämmelserna i 5 kap. 6 § miljöbalksförslaget är däremot kategoriskt
avfattade och det är svårt att uppfatta dem på annat sätt än att en åtgärds-
plan i flera avseenden blir bindande i varje fall för de berörda myndighe-
terna och kommunerna. Detta betyder inte utan vidare att åtgärdsplaner i
alla lägen är att hänföra till föreskrifter; av betydelse är härvidlag också i
vad mån en plan omfattar endast ett konkret fall eller får mera generell
giltighet liksom planens geografiska omfattning. Det går därför inte att
göra ett generellt uttalande om i vad mån åtgärdsplanema kommer att
utgöra föreskrifter eller förvaltningsbeslut, utan detta kan vara beroende
av utformningen och inriktningen av planen i det särskilda fallet. Efter-
som regleringen i 5 § måste kunna betraktas som ett bemyndigande till
regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen förenat med ett medgivande
till s.k. subdelegation enligt 8 kap. 11 § far det här - till skillnad från vad
fallet var vid tillkomsten av plan- och bygglagen - ingen avgörande bety-
delse för planernas giltighet om de är att hänföra till föreskrifter eller
förvaltningsbeslut. Att märka är dock att, om en plan skall anses innefatta
föreskrifter, det strikt måste iakttas att de håller sig inom ramen för de
ämnen som enligt 8 kap. 7 § regeringsformen över huvud taget kan bli
föremål för delegation, dvs. - såvitt här är av intresse - skydd för hälsa
samt natur- och miljövård

Som nämnts innebär förslaget att regeringen skall kunna besluta att en
eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta åtgärdsplaner. 1 de
fall då den aktuella miljökvalitetsnormen omfattar flera kommuner i ett
län bör det enligt motiven i många fall vara mest lämpligt att länsstyrelsen
får till uppgift att ta fram åtgärdsplanen, men det avses även vara möjligt
att, i de fall det är lämpligt och berörda kommuner så önskar, låta kom-
munerna i mellankommunal samverkan upprätta en åtgärdsplan

Det förtjänar med anledning av dessa uttalanden erinras om att samord-
ningen av frågor om användningen av mark- och vattenområden som
berör flera kommuner gemensamt har fått en annan lösning i plan- och
bygglagen. Enligt 7 kap. 1 § nämnda lag skall sålunda, när den utred-
nings- och samordningsverksamhet som behövs inte kommer till stånd på
annat sätt, regeringen utse ett regionplaneorgan som under viss tid eller
tills vidare skall ha hand om denna uppgift. Till regionplaneorgan kan
regeringen utse ett befintligt kommunalförbund, men regeringen kan
också förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt region-
planeförbund för ändamålet.

Den i plan- och bygglagen valda lösningen har den fördelen att man sä-
kerställer att en plan kommer till stånd även om de berörda kommunerna
inte skulle vara ense i alla frågor, eftersom omröstning om planen skall
ske i kommunalförbundets fullmäktige och inte i fullmäktige för de be-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

464

rörda kommunerna. Eftersom det i förevarande fall är förutsatt att upp-
giften att upprätta en åtgärdsplan skall ges till flera kommuner gemensamt
bara när dessa önskar det och en åtgärdsplan normalt torde avse mera
avgränsade frågor än en regionplan, synes det inte finnas tillräckliga skäl
att på samma sätt som enligt plan- och bygglagen göra delegation till
kommunalförbund till ett obligatorium för fall då en åtgärdsplan berör
flera kommuner. Det synes emellertid kunna vara lämpligt att, för de fall
då ett regionplaneorgan eller något annat kommunalförbund med likarta-
de uppgifter redan har inrättats, öppna möjlighet att anförtro även upprät-
tandet av åtgärdsplanen åt ett sådant organ. Lagrådet förordar med hänsyn
härtill att 5 § kompletteras med ett nytt sista stycke av följande lydelse.

"Med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund."

8§

Av paragrafen framgår inte vem som skall upprätta ett åtgärdsprogram;
om det är regeringen eller om regeringen får delegera uppgiften till någon
myndighet eller kommun. Inte heller remissens allmänna motivering eller
författningskommentar ger någon ledning härvidlag. Lagrådet utgår
emellertid ifrån att ett åtgärdsprogram liksom en åtgärdsplan skall kunna
upprättas antingen av regeringen eller, efter delegation, en eller flera
myndigheter eller kommuner. Lagrådet föreslår därför att paragrafen ges
följande lydelse, som överensstämmer med vad som anges i 5 § första
stycket.

"Regeringen får upprätta sådana åtgärdsprogram som kan krävas till
följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller besluta att en
eller flera myndigheter eller kommuner eller kommunalförbund skall
upprätta sådana åtgärdsprogram."

6 kap.

2§

Bestämmelserna ger regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter
om miljökonsekvensbeskrivning när det behövs för att kunna bedöma
miljöpåverkan i ärenden som avser tillämpning av andra lagar än miljö-
balken. Bemyndigandet har gjorts mer omfattande än det som nu finns i
5 kap. 2 § naturresurslagen, vilket avgränsas genom hänvisning till vissa
angivna lagar som räknas upp i 1 kap. 2 § naturresurslagen (de s.k. natur-
resurslagsanknutna lagarna). Att bemyndigandet föreslås utvidgat så att i
princip alla lagar omfattas har inte närmare motiverats i lagrådsremissen.
Vid lagrådsföredragningen har upplysts att utvidgningen kan ses mot
bakgrund av den utveckling som pågår bl.a. inom Europeiska unionen
mot att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivningar i allt fler samman-
hang, t.ex. inför olika slags policybeslut.

Bemyndiganderegeln täcker in även "andra fall än som avses i 1 §" när
det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Härmed avses enligt
författningskommentaren att ge regeringen möjlighet att meddela före-
skrifter om att en beslutsmyndighet i enskilda fall skall kunna kräva att
miljökonsekvensbeskrivning upprättas i ett ärende för vilket det inte gäller
några föreskrifter med generellt krav på sådan beskrivning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

465

30 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

Lagrådet bedömer att det föreslagna bemyndigandet har blivit alltför
vidsträckt, eftersom dess räckvidd avgränsas enbart genom rekvisitet om
ett behov för bedömning av miljöpåverkan. Bemyndigandet bör kunna ges
något fastare utformning, om den förutsättningen ställs upp för föreskrif-
ter avseende ärenden enligt annan lag att det av den andra lagen skall
framgå att hälso- eller miljöhänsyn skall beaktas. Såvitt gäller den del av
bemyndigandet som avser enskilda fall synes det önskvärt att det som
åsyftas kommer till klarare uttryck i lagtexten. Med hänsyn till det anförda
förordar Lagrådet att paragrafen ges följande utformning.

"Om det behövs för att miljöpåverkan skall kunna bedömas, får rege-
ringen föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning

1. i ärenden enligt annan lag, av vilken det framgår att hänsyn till män-
niskors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning,

2. i särskilda ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som
avses i 1 §.

I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i första
stycket gäller vad som sägs i detta kapitel, om inte något annat har före-
skrivits."

8§

Enligt andra meningen i första stycket skall en miljökonsekvensbeskriv-
ning, som upprättats i ett mål eller ärende som inte rör miljöfarlig verk-
samhet eller vattenverksamhet, kungöras om det är fråga om en verksam-
het eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.
Kungörelse skall då ske tillsammans med ansökan i de fall en sådan har
gjorts.

Av 1 och 2 §§ framgår att en miljökonsekvensbeskrivning kan föreskri-
vas även i ett mål eller ärende där ett ansökningsförfarande inte förekom-
mer, t.ex. i vissa typer av anmälningsärenden. Om ett sådant ärende rör en
verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåver-
kan, synes det mest förenligt med EG-direktivet 85/337/EEG (ändrat
genom direktiv 97/11/EG) att miljökonsekvensbeskrivningen kungörs,
trots att det inte är fråga om ett ansökningsärende. Lagrådet föreslår där-
för att andra meningen i första stycket ges följande lydelse.

"Om en miljökonsekvensbeskrivning upprättas i något annat mål eller
ärende som rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan, skall detta kungöras. Har en ansökan gjorts
skall kungörelsen ske tillsammans med kungörelsen av ansökan."

9§

I paragrafens första stycke föreskrivs enligt förslaget att en myndighet
som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en
miljökonsekvensbeskrivning skall i samband med den prövningen genom
ett särskilt beslut ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen upp-
fyller kraven enligt förevarande kapitel. Detta beslut far inte överklagas
särskilt. Enligt författningskommentaren innebär regleringen att, om

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

466

miljökonsekvensbeskrivningen underkänns, denna måste kompletteras
till dess myndigheten godkänner den; annars bör ansökningen avslås.

Detta uttalande står inte i full överensstämmelse med den reglering som
föreslås i 22 kap. 1 och 2 §§. I den förstnämnda av dessa båda paragrafer
föreskrivs att en ansökan skall innehålla bl.a. en miljökonsekvensbeskriv-
ning enligt 6 kap. Om ansökningen är ofullständig skall domstolen enligt
22 kap. 2 § förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Följs inte föreläggan-
det får miljödomstolen besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens
bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till
grund för prövning av målet eller ärendet, avvisa ansökningen. Till följd
av hänvisningen i 19 kap 5 § blir dessa regler tillämpliga även för myn-
digheter.

Reglerna i 22 kap. 1 och 2 §§ innebär alltså att en godtagbar miljökon-
sekvensbeskrivning har gjorts till en processförutsättning, en ordning som
också får anses vara den mest följdriktiga. Detta hindrar inte att domsto-
len eller myndigheten i enlighet med 22 kap. 2 § kan avhjälpa förekom-
mande brister på sökandens bekostnad, och skulle bristerna vara oväsent-
liga bör de i enlighet med vad som följer av nämnda paragraf inte hindra
målets eller ärendets prövning i sak.

Ett awisningsbeslut grundat på att miljökonsekvensbeskrivningen inte
uppfyller föreskrifterna i 6 kap. måste givetvis kunna överklagas. Huruvi-
da domstolen eller myndigheten i ett fall när miljökonsekvensbeskriv-
ningen bedöms som godtagbar bör ge detta tillkänna genom ett särskilt
beslut under rättegången eller ta upp frågan först vid avgörande av målet
eller ärendet torde få bli beroende av omständigheterna, varvid det är av
särskild betydelse om invändning har gjorts mot miljökonsekvensbeskriv-
ningen eller denna annars framstår som kontroversiell. Någon erinran från
Lagrådets sida föreligger inte mot förslaget att särskild talan inte skall
vara tillåten i det fall frågan har tagits upp i ett särskilt beslut under rätte-
gången och beslutet inte innebär att ansökan avvisas

För att innebörden av första stycket skall stå fullt klar förordar Lagrådet
med de angivna utgångspunkterna att stycket erhåller följande lydelse.

"Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende
där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall genom ett särskilt
beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställ-
ning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta ka-
pitel. Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan en-
dast i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas."

7 kap.

1 §.

Enligt 1 § andra stycket naturvårdslagen gäller för närvarande att envar
skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Som föreva-
rande paragraf har avfattats enligt det remitterade förslaget har denna
skyldighet begränsats till att gälla den som utnyttjar allemansrätten, och
paragrafen har också upptagits under rubriken Allemansrätt. Efter orden
skulle skyldigheten således inte längre gälla den som vistas i naturen med

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

467

markägarens medgivande eller med stöd av en särskild reglering och inte
heller markägaren själv. Denna förändring har inte motiverats i lagråds-
remissen; tvärtom sägs det i författningskommentaren till paragrafen att
alla som vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet. Mot denna
bakgrund skulle den gällande lydelsen av regeln vara att föredra. Anses
det vara ett önskemål att allemansrätten särskilt nämns skulle rubriken till
paragrafen kunna fa lyda "Allemansrätt m.m." och paragrafen få följande
lydelse.

"Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen
skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med denna."

4§

Enligt paragrafen får ett mark- eller vattenområde förklaras som naturre-
servat i syfte bl.a. att bevara värdefulla natur- och kulturmiljöer. Härmed
avses i författningskommentaren områden som enligt 7 § naturvårdslagen
skall skyddas och vårdas "på grund av sin betydelse för kännedomen om
landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet." Som exem-
pel anges att behovet av skydd för landskapsbilden och av geologiskt
intressanta formationer kan tillgodoses med hänvisning till att de utgör
värdefulla naturmiljöer.

Genom att paragrafen omfattar också kulturmiljöer kan ifrågasättas när
den skall tillämpas i stället för bestämmelserna i 9 § om kulturreservat.
Syftet med kulturreservat är att bevara värdefulla kulturpräglade landskap,
dvs. sådana som, enligt författningskommentaren till 9 §, präglas av äldre
tiders hävd och brukningsformer eller som innehåller värdefulla kultur-
landskapselement. I författningskommentaren sägs att beteckningen kul-
turreservat skall användas när kulturmiljön är det huvudsakliga skälet för
att området skall skyddas och att denna skyddsform kompletterar be-
stämmelserna om naturreservat.

Enligt Lagrådets mening finns risk att de båda paragrafernas avfattning
kan leda till att ett visst område förklaras som naturreservat medan ett
annat område av samma karaktär förklaras som kulturreservat. Det kan
visserligen sägas att en sådan olikartad behandling inte har någon praktisk
betydelse. De faktiska konsekvenserna är desamma vare sig området
förklaras som naturreservat eller som kulturreservat; bestämmelserna i
kapitlets 4-8 §§ gäller i båda fallen. Lagrådet anser dock att, om det be-
döms som angeläget att ha båda dessa skyddsformer, en distinktion görs
mellan dem vad avser skyddssyftet för att undvika osäkerhet om vilken
bestämmelse som skall tillämpas i ett visst fall. Skillnaden mellan värde-
full kulturmiljö och värdefulla kulturpräglade landskap kan knappast
sägas vara av sådan art att den motiverar olika skyddsformer. Enligt Lag-
rådets mening kan skyddsyftet i båda fallen tillgodoses genom att området
förklaras som kulturreservat. Lagrådet föreslår därför att hänvisningen till
kulturmiljö utgår ur 4 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

468

7§

Genom bestämmelserna i paragrafen föreslås särskilda spärrar mot att
upphäva beslut om förklaring som naturreservat, om inskränkande före-
skrifter i samband med sådan förklaring och om förpliktelse för rättig-
hetshavare att tåla intrång inom reservatsområde samt mot att ge dispens
från föreskrifter för ett naturreservat. För helt eller delvis upphävande av
ett beslut fordras synnerliga skäl och för medgivande av dispens särskilda
skäl. Vidare uppställs ett obligatoriskt villkor om kompensationsåtgärder i
skälig utsträckning på reservatet eller annat område. Bestämmelserna är
enligt motiven grundade på tanken att inrättande av naturreservat skall ske
för att skapa ett definitivt skydd, från vilket endast undantagsvis avsteg
skall kunna göras. Bestämmelserna har i naturvårdslagen i huvudsak
motsvarighet för naturreservat i 12 § och för naturvårdsområde i 19 §,
men kravet på kompensation har getts ett väsentligt vidgat tillämpnings-
område i förhållande till vad som gäller för närvarande.

Restriktionerna mot upphävande av här avsedda beslut ger enligt Lag-
rådets mening intryck av att kunna skapa onödiga hinder mot anpassning
av fattade beslut till ändrade förhållanden inom ett reservat. Med beaktan-
de av att länsstyrelsen eller kommunen enligt 4-6 §§ inte har någon skyl-
dighet utan endast befogenhet att inrätta naturreservat och att meddela
begränsande föreskrifter och intrångsförpliktelser ter sig restriktionerna
som alltför stelbenta och onyanserade. Detta understryks i viss mån av att
begreppet naturreservat enligt förslaget vidgas till att omfatta även vad
som nu avses med naturvårdsområde.

Lagrådet anser att kravet på synnerliga skäl enligt första stycket utan att
syftet med reservatsinstitutet skulle riskeras bör kunna ersättas av ett
mindre strängt rekvisit. Inte minst gäller detta upphävande av inskränkan-
de föreskrifter som meddelats enligt 5 § och skyldighet att tåla intrång
enligt 6 § . Ett ytterligare skäl för att något modifiera restriktionerna är att
de genom hänvisningar i 9 och 10 §§ görs tillämpliga också på den nya
skyddsformen kulturreservat och på naturminnesförklaring. Bestämmel-
sen i fjärde stycket om kompensation för intrång i naturvärdet synes
lämpligen kunna utformas som ett fakultativt krav, varvid i så fall anknyt-
ning torde kunna ske till vikten av det beslut som upphävs eller från vilket
avsteg görs.

Vad härefter angår utformningen av regeln i tredje stycket vill Lagrådet
påminna om de synpunkter Lagrådet anförde i anledning av en lagrådsre-
miss den 27 februari 1997 med bl.a. förslag till lag om ändring i natur-
vårdslagen (se prop. 1996/97:75 bil. 4 s. 138). Som följd av dessa syn-
punkter utformades ett tillägg i 12 § naturvårdslagen såsom en erinran i
stället för som en regel med konstitutiv betydelse. Av motsvarande skäl
bör med hänsyn till innehållet i den föreslagna 29 § det aktuella stycket
ges formen av en erinran om vad som för vissa fall följer av 29 §.

På grund av det anförda förordar Lagrådet att kravet på "synnerliga
skäl" enligt första stycket ersätts av "särskilda skäl" samt att tredje och
fjärde styckena ges följande lydelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

469

"Att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall innan upphävande eller
dispens beslutas för ett sådant särskilt skyddsområde eller särskilt beva-
randeområde som anges i 28 § följer av 29 §.

Beslut om upphävande eller dispens får, om det leder till påtagligt in-
trång i naturvärdet, meddelas endast om intrånget kompenseras i skälig
utsträckning på naturreservatet eller på något annat område."

9§

Med hänvisning till vad som anförts under 4 § föreslår Lagrådet att första
meningen i paragrafens första stycke ges följande lydelse.

"Ett mark- eller vattenområde far förklaras som kulturreservat i syfte att
bevara värdefulla kulturpräglade landskap eller annars värdefulla kul-
turmiljöer."

12 §

I paragrafen hänvisas till fredning enligt jakt- och fiskelagstiftningen.
Enligt 3 § jaktlagen är viltet fredat och får jagas endast om det följer av
lagen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av
lagen. Någon motsvarande generell fredningsbestämmelse finns inte i
fiskelagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
far emellertid enligt 19-21 §§ i den lagen meddela föreskrifter som
innebär förbud eller begränsningar i utövandet av fiske. Det är därför
enligt Lagrådets mening inte lämpligt att i paragrafen hänvisa till fredning
enligt jakt- och fiskelagstiftningen.

Lagrådet föreslår att paragrafen inleds på följande sätt.

"Om det utöver förbud enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller förbud och be-
gränsningar enligt jakt- och fiskelagstiftningen behövs inom området."

15§

Enligt andra stycket får ett strandområde, som avses ingå i en detaljplan
eller omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen, av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnas att
inte vara omfattat av strandskydd, om det finns särskilda skäl. I tredje
stycket föreskrivs att strandskyddet återinträder, om detaljplan eller områ-
desbestämmelser upphävs.

De skäl som ligger till grund för denna reglering synes inte göra sig
gällande i det fallet att en detaljplan upphävs i omedelbar anslutning till
att en ny plan träder i kraft och såväl den äldre som den nyare planen
omfattar ett strandområde som är undantaget från strandskydd, antingen
genom ett beslut i anslutning till den äldre planens tillkomst eller också
genom ett särskilt undantagsbeslut. Bestämmelserna bör lämpligen for-
muleras på sådant sätt att, om annat inte bestäms, undantaget i båda dessa
fall består utan att särskilda skäl behöver föreligga. Detta kan åstadkom-
mas genom att "strandområde" i remissförslagets andra stycke ersätts av
"strandskyddsområde" och att remissförslagets tredje stycke formuleras så

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

470

att det blir tillämpligt bara om området upphör att ingå i detaljplan eller
att omfattas av områdesbestämmelser.

Med dessa utgångspunkter och med vissa redaktionella ändringar i öv-
rigt skulle styckena kunna ersättas av ett stycke med följande lydelse.

"Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för-
ordna att ett strandskyddsområde som avses ingå i en detaljplan eller
omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10)
inte längre skall vara omfattat av strandskydd, om det finns särskilda
skäl. Upphör området att ingå i detaljplan eller att omfattas av områ-
desbestämmelser inträder åter strandskydd."

Till frågan om strandområden som ingick i fastställd plan vid utgången av
juni 1975 återkommer Lagrådet vid 10 § promulgationslagen.

25 §

I första stycket första meningen av förevarande paragraf föreskrivs enligt
remissförslaget att, vid beslut om naturreservat, kulturreservat, naturmin-
nen, biotopskyddsområden, djur- eller växtskyddsområden och vat-
tenskyddsområden, markägarens rätt att använda marken far inskränkas
endast när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. En-
ligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen gäller emellertid generellt
att vaije medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas att
tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad,
utom när det krävs för att angelägna allmänna intressen skall tillgodoses.
Denna princip måste alltså iakttas vid tillämpningen av alla bestämmelser
i miljöbalken som kan medföra inskränkningar i rätten att använda mark
eller byggnad, och det blir därför närmast missvisande att i enlighet med
förslaget meddela en föreskrift av samma innehåll som begränsas till att
gälla vissa specifika inskränkningar. Om en allmän erinran om innehållet
i grundlagsbestämmelsen skulle vara önskvärd, bör denna ha sin plats i
något av de inledande kapitlen i lagen och inte i förevarande kapitel. Den
föreslagna första meningen bör därför utgå. Även remissförslagets tredje
mening, som behandlar förpliktelsen att tåla intrång i rätt till fastighet, och
dess fjärde mening, som likställer innehavare av särskild rätt med ägare,
får anses vara överflödiga med hänsyn till grundlagsregleringen. Vill man
ge en allmän erinran om att enskilda intressen skall vägas mot det allmän-
na intresse som kan föranleda tillämpning av en skyddsbestämmelse kan
detta lämpligen ske genom att det efter mönster av 3 § första stycket
naturvårdslagen föreskrivs att, vid prövning av frågor som avses i kapitlet,
hänsyn skall tas även till enskilda intressen.

1 remissförslagets andra mening föreskrivs att en inskränkning inte får
gå längre än som krävs för att tillgodose syftet med skyddet för området
Även här är det fråga om en allmängiltig princip för förvaltningsrättsliga
tvångsingripanden, men denna följer i det sammanhang som här är aktu-
ellt inte uttryckligen av regeringsformen. Lagrådet vill därför inte motsätta
sig att en föreskrift av detta slag införs i kapitlet.

Med dessa utgångspunkter skulle paragrafen förslagsvis kunna fa föl-
jande lydelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

471

"Vid prövningen av frågor som avses i detta kapitel skall hänsyn tas
även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda
mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får inte
gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses."

27 §

1 paragrafen föreskrivs om skyldighet för Naturvårdsverket att föra för-
teckning över vissa naturområden. Enligt andra stycket skall ett område
som har tagits upp i förteckningen prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet.

Enligt författningskommentaren innebär det förhållandet att ett område
har tagits upp i förteckningen bl.a. att det skall vara en prioriterad uppgift
för berörda myndigheter att undersöka möjligheterna att bereda området
nödvändigt skydd. Vidare anges att området skall vara prioriterat när det
gäller att fördela tillgängliga medel för markförvärv och områdesskötsel.

Lagrådet anser att det inte står klart att det till myndigheterna riktade
kravet på prioriterade insatser inte skulle kunna inbegripa en sådan åtgärd
som att meddela skyddsföreskrifter i visst ämne (jfr nuvarande bestäm-
melse i 19 § andra stycket naturvårdslagen). Med hänsyn härtill och för att
undanröja tvekan om bestämmelsen i allo är förenlig med 8 kap. 11 §
regeringsformen, som inte anses medge att uppgift att meddela föreskrif-
ter delegeras direkt från riksdagen till myndighet under regeringen, föror-
dar Lagrådet att första stycket inleds på följande sätt.

"Regeringen eller den myndighet som regenngen bestämmer skall
fortlöpande i förteckningen."

8 kap.

1 §

Paragrafen avser att skydda andra vilt levande djur än sådana som avses i

2 § jaktlagen och 4 § fiskelagen. Det är alltså fråga om kräldjur, groddjur,
insekter och andra ryggradslösa djur. Vid läsningen av första stycket leds
tanken dock onekligen till att paragrafen gäller alla vilt levande djurarter.
Motivet för begränsningen i andra stycket kan då vara svår att omedelbart
förstå eftersom det, i motsats till vad som sägs i 14 a § naturvårdslagen,
inte nämns att det finns särskilda bestämmelser om att döda eller fånga
djur, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske. Enligt Lagrådets me-
ning skulle paragrafen bli mer lättläst och förståelig, om andra stycket
formulerades på samma sätt som i 14 a § naturvårdslagen. Med en sådan
lösning blir det fullt klart att förbud att ta bort eller skada fiskars rom kan
meddelas enligt förevarande paragraf på samma sätt som enligt natur-
vårdslagen.

3§

Med bestämmelsen i andra stycket avses att klargöra att specialregler i
annan lag om förbud mot eller särskilda villkor för utsättning av djur-
eller växtarter i naturmiljön träder i stället för bemyndiganderegleringen i
första stycket om meddelande av sådana skyddsföreskrifter. I 1 kap. 3 §
första stycket föreslås emellertid i remissen en generell regel om förhål-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

472

landet mellan miljöbalkens bestämmelser och bestämmelser i annan lag
som i särskilda avseenden behandlar en fråga som omfattas av balken.

Den sistnämnda regeln måste enligt Lagrådets bedömning anses täcka
de situationer som avses med andra stycket i förevarande paragraf. Om
den generella regeln behålls (jfr vad Lagrådet anfört vid 1 kap. 3 §), får
således undantagsbestämmelsen i andra stycket anses överflödig och bör
utgå.

10 kap.

2§

Första stycket innebär att ansvaret för efterbehandling av förorenade
områden m.m. faller på var och en som där bedriver eller har bedrivit
verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen.
Undantag görs endast i 6 § för det fallet att en verksamhetsutövare visar
att hans bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt skulle
ha motiverat efterbehandling. Så snart en verksamhetsutövares bidrag till
föroreningen inte är så obetydligt som nyss har sagts, svarar han alltså
fullt ut för hela efterbehandlingskostnaden oavsett i vilken utsträckning
han bidragit till föroreningen, låt vara att han har regressrätt mot övriga
som medverkat till att behovet av efterbehandling har uppstått. Detta
avses gälla oberoende av i vad mån efterbehandling föreskrivits i villko-
ren för den miljöfarliga verksamhet som är i fråga eller verksamhetsutöva-
ren annars haft möjlighet att överblicka behovet av efterbehandling.

Vid remissbehandlingen har invändningar från flera håll riktats mot
utredningsförslaget i denna del För den som endast i mindre mån har
medverkat till en förorening leder förslaget också otvivelaktigt till resultat
som kan uppfattas som orättvisa och som kan vara svåra eller omöjliga
att förutse eller avvärja för en verksamhetsutövare som upphört med den
miljöfarliga verksamheten. Dessutom uppkommer betydande tröskel-
effekter i det fallet att bidraget till föroreningen visserligen har varit ringa
men dock inte så obetydligt som anges i 6 §. Av motiven får emellertid
anses framgå att de angivna konsekvenserna är avsedda. Den lösning
som valts i denna del kan enligt Lagrådets mening ifrågasättas.

Paragrafen innehåller ytterligare en principiell nyhet så till vida att en
form av s.k. ansvarsgenombrott föreslås för nu avsedda fall. Enligt andra
stycket gäller således att den som utövar eller har utövat ett bestämmande
inflytande över en verksamhetsutövare och som därvid i avsevärd grad har
medverkat till att föroreningen har uppkommit skall ansvara såsom verk-
samhetsutövare. Med bestämmande inflytande avses enligt motiven en-
dast sådant inflytande som grundas på ekonomisk andel i företaget eller
på avtal, exempelvis vid kreditgivning.

I sitt yttrande över en i april 1991 framlagd remiss om ändringar i ak-
tiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar avstyrkte Lagrådet
ett i remissen intaget förslag av innebörd att en delägare i ett aktiebolag i
vissa undantagssituationer skulle kunna bli solidariskt ansvarig för bola-
gets skulder. Enligt Lagrådets mening borde en lagreglering av ansvars-
genombrott föregås av en fördjupad utredning om vilka företeelser som
borde träffas av en sådan lagreglering och hur rekvisiten för ansvarsge-
nombrott borde utformas. Vissa av de rekvisit som hade upptagits i för-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

473

slaget var enligt Lagrådet vaga och kunde leda till rättsosäkerhet, och
Lagrådet ansåg med hänsyn härtill att den föreslagna lagstiftningen skulle
innebära ett nytt osäkerhetsmoment i näringsverksamhet som bedrivs i
aktiebolagsform (prop.1990/91:198 s. 42 ff ). Frågan om en lagreglering
av ansvarsgenombrott har därefter anförtrotts åt Aktiebolagskommittén.

Enligt Lagrådets mening bör det i detta läge inte komma i fråga att infö-
ra ansvarsgenombrott på ett sådant specialområde som det förevarande
utan att resultatet av den pågående utredningen avvaktas. Lagrådet avstyr-
ker således förslaget. Detta ter sig särskilt anmärkningsvärt så till vida att
man delvis frångår det krav som i tidigare sammanhang (se t.ex. SOU
1987:59 och prop. 1990/91:198 s. 6) ansetts vara en nödvändig om än inte
tillräcklig förutsättning för ansvarsgenombrott, nämligen att aktiebolaget
skall ha varit underkapitaliserat.

Antag att någon på grund av aktieinnehav har haft ett bestämmande in-
flytande över ett företag och i den egenskapen har medverkat till att ut-
verka tillstånd för företaget att bedriva miljöfarlig verksamhet i medve-
tande om att föroreningar kan uppkomma men i avsikt att fullt ut tillgo-
dose tillståndsvillkoren. Under tiden för sitt aktieinnehav har delägaren
sett till att företaget är tillräckligt kapitalstarkt för att bestrida alla efterbe-
handlingskostnader som kan tänkas uppkomma. Långt senare - sedan
hans engagemang i företaget för länge sedan upphört - uppstår emellertid
efterbehandlingskostnader som företaget i sin då aktuella finansiella situ-
ation inte kan betala. Som förslaget är utformat kommer den tidigare
aktieägaren i detta fall att kunna förpliktas att fullt ut svara för kostnader-
na, trots att någon underkapitalisering inte förelåg under den tid han hade
bestämmande inflytande. Detta leder till en osäkerhet som inte kan anses
acceptabel från rättstrygghetssynpunkt.

Lagrådet anser alltså att andra stycket av paragrafen bör utgå. Om den-
na uppfattning inte vinner gehör måste stycket utformas på ett sådant sätt
att en skälighetsbedömning kan göras, så att uppenbart orimliga resultat
kan undvikas. Stycket bör vidare preciseras på sådant sätt att motivens
utgångspunkt - att endast sådant inflytande som grundas på andel i företa-
get eller på avtal skall beaktas - kommer till uttryck i lagtexten. Med
hänsyn till de frågor med anknytning till regressanspråk, som Lagrådet
återkommer till vid 6 §, bör inte anges att den som har eller haft inflytande
av nu angivet slag skall svara som verksamhetsutövare.

Förutsättningen om avsevärd grad av medverkan tar enligt ordalydelsen
sikte på medverkan till föroreningens uppkomst. Även författningskom
mentaren ger intryck av att det är själva uppkomsten av viss förorening
som är relevant för ansvarsbedömningen. Detta skulle betyda att sådant
bestämmande inflytande över en verksamhetsutövare som i avsevärd grad
medverkar till försvårande av en uppkommen förorening inte täcks av
bestämmelsen. Syftet med bestämmelsen talar emellertid för att även fall
av försvårande av föroreningen borde omfattas. I samma riktning talar det
förhållandet att det för ansvar enligt första stycket är tillräckligt att verk-
samheten eller åtgärden har bidragit till föroreningen. Enligt Lagrådets
mening bör frågan klargöras. Om fortsatt förorening skall beaktas synes
lagtexten kunna kompletteras genom att orden "eller försvårats" infogas
efter ordet "uppkommit".

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

474

Med dessa utgångspunkter skulle andra stycket - om ansvarsgenombrott
anses böra införas - kunna få följande lydelse.

"Den som på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal utövar eller
har utövat ett bestämmande inflytande över en verksamhetsutövare och
som därvid i avsevärd grad har medverkat till att föroreningen har upp-
kommit eller försvårats skall tillsammans med verksamhetsutövaren an-
svara för efterbehandlingen i den mån det med hänsyn till omständig-
heterna är skäligt."

3§

Paragrafen behandlar det subsidiära ansvar för efterbehandlingskostnader
som avses föreligga för fastighetsägare. Kan inte någon verksamhets-
utövare utföra eller bekosta efterbehandling, är enligt huvudregeln var och
en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet
känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem "vid en sådan
undersökning som avses i 4 kap. 19 § andra stycket jordabalken".

Hänvisningen till 4 kap. 19 § jordabalken blir enligt Lagrådets mening
missvisande och medför att innebörden av paragrafen blir oklar. Den
undersökningsplikt som föreskrivs i lagrummet utgör ingen skyldighet
gentemot det allmänna utan reglerar förhållandet mellan köpare och sälja-
re. Regeln är dispositiv, och i sådana kommersiella sammanhang som här
är i fråga - privatbostadsfastigheter har ju undantagits - ersätts ofta köpa-
rens undersökning av garantier och liknande arrangemang. Lagrådet
föreslår därför att orden "vid en sådan undersökning som avses i 4 kap.
19 § andra stycket jordabalken" utgår.

Vid prövningen av vad en köpare borde ha upptäckt torde det ofta fin-
nas anledning att fästa avseende vid omständigheterna i samband med
köpet. Köpet av en fastighet kan ingå som ett led i förvärvet av en in-
dustrirörelse, varvid omständigheterna kan vara sådana att köparen inte
har praktisk möjlighet att besiktiga varje i köpet ingående fastighet utan i
betydande utsträckning får förlita sig på de garantier och den utredning
som säljaren tillhandahåller i form av balansräkningar, revisorsintyg och
liknande. Vidare kan även andra än banker (jfr andra stycket) vara nödsa-
kade att förvärva en fastighet för att skydda en fordran och det kan under
sådana omständigheter - särskilt om fastigheten utan dröjsmål åter avytt-
ras - inte ställas samma krav på en undersökning av fastigheten som eljest.

6§

I sista meningen av paragrafen föreskrivs att kostnaden för efterbehand-
ling skall fördelas mellan de ansvariga efter vad som är skäligt med hän-
syn till den omfattning i vilken var och en har medverkat till föroreningen
och omständigheterna i övrigt. Av motiven framgår att denna regressregel
är avsedd att ta sikte även på den som ansvarar enligt det föreslagna andra
stycket i 2 §. Om sistnämnda regel mot Lagrådets avstyrkande upptas i
förslaget, synes regeln i förevarande paragrafs sista mening få den inne-
börden att ett aktiebolag som är eller varit verksamhetsutövare får möjlig-
het att rikta ett regressanspråk av skadeståndsliknande natur mot bl.a. den

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

475

som är eller varit huvudägare i bolaget, låt vara att frågan efter vilka prin-
ciper ett sådant anspråk skall prövas inte alls berörs i motiven.

Att vid sidan av de regler i aktiebolagslagen som behandlar skade-
ståndsansvaret för bolagsfunktionärer införa specialregler som ger möj-
lighet för bolaget att rikta ersättningskrav mot aktieägare synes inte böra
komma i fråga utan närmare utredning. Därtill kommer att den föreslagna
ordningen knappast kan hanteras i praktiken utan regler om förutsättning-
arna för en talan från bolagets sida mot huvudägaren (jfr 15 kap. 5 §
aktiebolagslagen). Lagrådet avstyrker således förslaget i vad det innebär
möjlighet för en verksamhetsutövare att rikta anspråk mot den som haft
bestämmande inflytande. Godtas denna uppfattning bör en konsekvens bli
att, om den som haft bestämmande inflytande nödgas att betala kostna-
derna för efterbehandling, han alltid skall ha möjlighet att vända sig mot
verksamhetsutövaren för att få utgiften ersatt.

Under förutsättning att det mot Lagrådets avstyrkande införs regler om
ansvarsgenombrott i kapitlet kan med de angivna utgångspunkterna sista
meningen i förevarande paragraf ersättas av ett nytt stycke med följande
lydelse.

"Vad någon av verksamhetsutövama betalat skall fördelas mellan de
ansvariga efter vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vil-
ken var och en medverkat till föroreningen och till omständigheterna i
övrigt. Den som ålagts betalningsskyldighet enligt 2 § andra stycket har
rätt till ersättning av verksamhetsutövaren för vad han utgivit."

7§

För att innebörden av andra meningen skall bli fullt klar förordar Lagrådet
att den efter mönster av 32 kap. 8 § andra stycket erhåller följande lydelse.

"Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem efter
vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid förvärvet och om-
ständigheterna i övrigt."

10 §

Genom bestämmelserna i paragrafen införs skyldighet för länsstyrelsen att
förklara ett mark- eller vattenområde som miljöriskområde, om området
är så allvarligt förorenat att det är nödvändigt att meddela föreskrifter om
begränsning i markanvändningen eller om andra försiktighetsmått. Syftet
med en sådan förklaring anges i motiven vara att skydda människor och
omgivningen för påverkan från riskområdet. Därmed skulle syftet skilja
sig från det som ligger bakom institutet miljöskyddsområde, nämligen att
skydda själva området.

Lagrådet konstaterar att förutsättningarna för att förklara ett område
som miljöskyddsområde enligt 7 kap. 19 § i princip inte skiljer sig mycket
från förutsättningarna enligt förevarande paragraf för förklaring som
riskområde. I båda fallen knyter bestämmelserna väsentligen an till beho-
vet av att meddela särskilda föreskrifter för att åstadkomma begränsning i
användningen av området eller andra slag av försiktighetsmått. Med hän-
syn härtill och av systematiska skäl skulle det kunna övervägas att inordna

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

476

regleringen av miljöriskområden bland områdesskyddsbestämmelsema i
7 kap. eller kanske t.o.m. att sammanföra instituten till ett. Inplaceringen i

10 kap. bör dock kunna anses försvarlig med beaktande av att miljöris-
kområdesförklaring gäller redan allvarligt förorenade områden och där-
med har sakligt samband med den i samma kapitel reglerade frågan om
efterbehandling av föroreningar. Lagrådet anser att det i vart fall kunde
vara lämpligt att i 7 kap. föra in en bestämmelse som erinrar om att en
reglering av miljöriskområde finns i 10 kap.

H §

Paragrafen reglerar ingående förfarandet vid förklaring av ett område som
miljöriskområde. Delvis ger paragrafen uttryck för skyldigheter som följer
av förvaltningslagen eller av allmänna förfarandeprinciper i övrigt. Ett
exempel utgörs av den inledande föreskriften om att länsstyrelsen skall se
till att varje ärende blir tillfredsställande utrett. Det är vidare att märka att
några motsvarande förfarandebestämmelser inte föreslås i samband med
något av de andra områdesskyddsinstitut som balken avses reglera. Enligt
vad som upplysts är tanken att behövliga förfaranderegler med anknytning
till t.ex. förklaring som naturvårdsområde eller vattenskyddsområde skall
tas in i förordning. Med hänsyn till önskemålet om konsekvens i regel-
systemet förordar Lagrådet att denna lösning väljs också beträffande
förfarandet vid förklaring som miljöriskområde och att paragrafen, från-
sett tredje stycket, far utgå.

11 kap.

14 §

I paragrafen föreskrivs i dess lydelse enligt remissförslaget att regeringen
får förbjuda markawattning, som skulle kräva tillstånd enligt 11 kap., i
områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras. Länsstyrel-
sen får dock meddela dispens från ett sådant förbud, om det finns särskil-
da skäl, men bara om tillstånd till markawattning samtidigt meddelas. Ett
beslut om dispens upphör att gälla samtidigt som tillståndet.

Eftersom den föreslagna ordningen således innebär att ett tillståndsbe-
slut alltid måste föreligga samtidigt med ett dispensbeslut, blir konstruk-
tionen med dispens överflödig när både dispensbeslutet och tillståndsbe-
slutet skulle ankomma på länsstyrelsen; för sådana fall räcker det att
föreskriva att tillståndsbeslutet förutsätter särskilda skäl. Den föreslagna
ordningen blir å andra sidan knappast möjlig att tillämpa i sådana fall då
det ankommer på miljödomstolen att meddela tillstånd till markawatt-
ningen (se 9 § första stycket tredje meningen jämförd med 7 kap. 20 och
21 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet), eftersom
ett tillståndsbeslut då inte kommer att kunna meddelas samtidigt som
länsstyrelsen meddelar dispens.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att konstruktionen
förenklas på det sättet att något särskilt dispensbeslut inte behövs och att
kravet på särskilda skäl i stället knyts till tillståndsbeslutet. Paragrafen bör
då kunna fa följande lydelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

477

"Regeringen får beträffande områden där det är särskilt angeläget att
våtmarkerna bevaras föreskriva att tillstånd till markawattning får
meddelas endast om det finns särskilda skäl."

17 §

Till paragrafen har från vattenlagen i väsentligen oförändrat skick över-
förts bestämmelser om det vattenrättsliga institutet laglighetsprövning.
Vattenlagens reglering i ämnet är i sin tur i huvudsak hämtad från 1918
års vattenlag. Institutet är således av gammalt ursprung och har inte någon
motsvarighet enligt annan lagstiftning som avses ingå i miljöbalken. 1
författningskommentaren anges att laglighetsprövningen ofta avser verk-
samhet som är avslutad men för vilken anläggningar finns kvar, såsom
diken och dammar

Enligt Lagrådets mening kan sättas i fråga om det finns anledning att
behålla en reglering av denna äldre typ med avseende på vattenverksam-
het som påbörjas eller vattenanläggning som tillkommer efter miljöbal-
kens ikraftträdande. I den mån en sådan verksamhet eller anläggning är
tillståndspliktig enligt miljöbalken kvarstår ju tillståndsplikten oberoende
av om verksamheten avslutats eller anläggningen lagts ner. I övrigt gäller
enligt det föreslagna andra stycket i 9 § att den som vill bedriva vatten-
verksamhet får ansöka om tillstånd, även om det inte krävs tillstånd för
verksamheten. Därmed skulle regleringen av laglighetsprövningen ha sin
naturliga plats bland övergångsbestämmelserna till miljöbalken.

Med denna utgångspunkt förordar Lagrådet att förevarande paragraf får
utgå.

12 kap.

6§

I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet att för samråd anmäla
verksamheter eller åtgärder som inte omfattas av tillstånds eller anmäl-
ningsplikt enligt balken men som kan komma att väsentligt ändra natur-
miljön. Med hänsyn till bestämmelsernas generella natur kan det ifråga-
sättas om de hör hemma i förevarande kapitel som har rubriken Täkter,
jordbruk m.m. Lagrådet föreslår att paragrafen i stället tas in sist i 7 kap.

Enligt första stycket skall anmälan för samråd göras hos den myndighet
som regeringen bestämmer. Enligt motiven synes det emellertid vara
avsikten att regeringen också skall kunna bestämma att anmälan för sam-
råd skall göras hos en kommun. Stycket bör kompletteras så att detta
kommer till uttryck.

Enligt andra stycket får regeringen eller myndighet som regeringen be-
stämmer meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av det
alltid skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av verk-
samheter som kan medföra skada på naturmiljön. Stycket är uppenbarli-
gen på samma sätt som första stycket avsett att ta sikte även på vad som
med förslagets terminologi benämns åtgärder och bör kompletteras i
enlighet härmed.

Enligt de nu gällande föreskrifter i 20 § naturvårdslagen som motsvarar
den föreslagna regleringen är den allmänna skyldigheten att göra anmälan
för samråd osanktionerad, och en underlåtenhet att göra en sådan anmälan

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

478

är således inte förenad med några rättsverkningar. Däremot är det enligt
37 § naturvårdslagen straffbart att inte fullgöra sådan anmälningsskyldig-
het som föreskrivits av regeringen.

Remissförslaget innehåller i tredje stycket den nyheten att en verksam-
het som skall anmälas för samråd far påbörjas tidigast sex veckor efter det
att anmälan har gjorts, om inte samrådsmyndigheten föreskriver något
annat. Detta avses gälla såväl den allmänna skyldigheten att göra anmälan
enligt första stycket som den anmälningsskyldighet som följer av rege-
ringens föreskrifter. Förbudet är straffsanktionerat i 29 kap. 8 § första
stycket 17 och måste även, som Lagrådet återkommer till, träffas av
straffbestämmelsen i 29 kap. 4 §. Regleringen innebär således att det blir
straffbart att påbörja en verksamhet som borde ha anmälts, om en sådan
anmälan inte har gjorts.

Enligt Lagrådets mening möter det betänkligheter att knyta rättsverk-
ningar av nu angivet slag till underlåtenhet att göra anmälan enligt första
stycket, som endast innehåller det rekvisitet att en verksamhet som inte
omfattas av tillstånd enligt balken kan komma att väsentligt ändra natur-
miljön. Detta rekvisit synes på samma sätt som de allmänna hänsynsreg-
lema i 2 kap. alltför allmänt hållet och obestämt för att kunna ligga till
grund för sådana rättsverkningar. De exempel på samrådsfall som ges i
motiven synes utan svårighet kunna preciseras i de föreskrifter som rege-
ringen avses meddela. Därtill kommer att styckets generella avfattning
inbegriper även fall då en verksamhet är tillståndspliktig enligt någon
annan författning än miljöbalken - exempelvis plan- och bygglagen - och
samråd eller anmälan skall ske i annan ordning. Förslaget gör ej heller
undantag för fall då en verksamhet är synnerligen brådskande, såsom vid
naturkatastrofer och liknande händelser, och arbetena måste sättas igång
innan dispens från igångsättningsförbudet hinner utverkas.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att tredje stycket ut-
formas på ett sådant sätt att man behåller den nuvarande ordningen och
således begränsar straffsanktionen till de fall då särskilda föreskrifter om
anmälningsskyldighet har meddelats. Därvid måste regleringen utformas
på ett sådant sätt att ett åsidosättande av första styckets allmänt hållna
regel inte faller under straffbestämmelsen i 29 kap. 4 §, vilken generellt
riktar sig bl.a. mot fall då någon påbörjar en verksamhet utan att ha gjort
föreskriven anmälan. Detta resultat uppnås, om "skall" i första stycket
ändras till "bör". Som ett alternativ kan en undantagsbestämmelse införas
i 29 kap. 4 §.

Tredje stycket bör med den angivna utgångspunkten få följande lydelse.

"En verksamhet eller en åtgärd som skall anmälas för samråd enligt fö-
reskrifter som meddelats med stöd av andra stycket får påbörjas tidigast
sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte den myndighet eller
kommun med vilken samråd skall ske medger något annat"

7§

Bestämmelserna i denna paragraf och i 8 och 9 §§ är hämtade från lagen
om skötsel av jordbruksmark (skötsellagen). I den lagens inledande be-
stämmelser definieras begreppet jordbruksmark och ges undantag i fråga

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

479

om lagens tillämplighet på jordbruksmark i vissa fall. Motsvarighet till
dessa bestämmelser saknas i remissförslaget. Något skäl till detta ges inte.
Om avsikten är att samma definition av jordbruksmark och samma be-
gränsningar i tillämpningen av 7-9 §§ skall gälla som enligt 1 och 2 §§
skötsellagen, bör det enligt Lagrådets mening för tydlighetens skull anges
i en inledande paragraf under rubriken Miljöhänsyn i jordbruket

H §

Paragrafen, som motsvarar 24 a § tredje stycket naturvårdslagen, ger
länsstyrelsen möjlighet att besluta nya eller ändrade villkor för vilthägn
och att under vissa förutsättningar återkalla tillstånd till vilthägn.

De föreslagna bestämmelserna gäller frågor som från systematisk ut-
gångspunkt inte hör hemma bland övrig reglering i kapitlet. Lämpligare
bör vara att dessa frågor regleras i det kapitel, 24 kap., som fått rubriken
Tillstånds giltighet, omprövning m.m. Paragrafens innehåll kan emellertid
inte anses täckt av någon av de i 24 kap. upptagna bestämmelserna i
föreslagen lydelse. En möjlighet bör kunna vara att paragrafen infogas
närmast efter 24 kap. 11 § samt att en ny underrubrik - Oförutsedda olä-
genheter med vilthägn - införs omedelbart före paragrafen.

13 kap.

Allmänna synpunkter

Bestämmelserna i detta kapitel har i allt väsentligt hämtats från lagen om
genetiskt modifierade organismer, den s.k gentekniklagen. Lagen, som
beslöts så sent som år 1994, är utformad som en grundläggande lagstift-
ning om gentekniken, dock att den inte omfattar genteknikens användning
på människor. Bestämmande för lagens tillkomst och utformning var
framför allt att Sverige genom EES-avtalet hade åtagit sig att med svensk
rätt senast år 1995 införliva EG-direktiven om innesluten användning av
genetiskt modifierade mikroorganismer och om avsiktlig utsättning av
genetiskt modifierade organismer i miljön. När regering och riksdag tog
ställning till gentekniklagstiftningen förelåg - förutom förslag från Gen-
teknikberedningen om olika ändringar i befintliga författningar - Miljö-
skyddskommitténs förslag om att en miljöbalk borde innehålla bestäm-
melser med bemyndiganden att föreskriva tillstånds- och anmälningsplikt
för användning av genetiskt modifierade organismer samt därtill vissa
övergripande bestämmelser, t.ex. om utredningsskyldighet. I stället för
något av dessa alternativ valdes emellertid, med hänsyn bl.a. till de lag-
tekniska och systematiska fördelar som ansågs förenade med en sådan
lösning, att införa en övergripande särskild lag i ämnet. Några övervägan-
den redovisades därvid inte om möjligheten att i ett senare skede integrera
bestämmelser från gentekniklagen i en miljöbalk. I det förslag till miljö-
balk som presenterades i den sedermera återkallade prop 1994/95:10
upptogs inte heller några bestämmelser från gentekniklagen, vilken såle-
des avsågs skola bestå vid sidan av den då tillämnade balken.

Lagrådsremissens förslag om att utan väsentliga förändringar i fråga om
regleringens sakliga innehåll inarbeta gentekniklagens bestämmelser i
miljöbalken bygger främst på bedömningen att gentekniklagens båda

Prop 1997/98:45

Bilaga 1

480

huvudsyften - att skydda människors och djurs hälsa och miljön samt att
säkerställa att etiska hänsyn tas i verksamhet som omfattas av lagen - väl
ryms inom miljöbalkens mål sådana de kommer till uttryck i 1 kap. 1 §.

Lagrådet anser att hälso- och miljöskyddssyftet i och för sig kan tala för
att gentekniklagens bestämmelser inarbetas i miljöbalken. Lagens andra
syfte - att säkerställa att etiska hänsyn tas - kan sägas vara implicerat i en
av de grundsatser som enligt 1 kap. 1 § skall styra tillämpningen av miljö-
balken, nämligen att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt
att förändra och bruka naturen är knuten till ett förvaltaransvar. Denna
grundsats synes för övrigt hämtad från 4 § gentekniklagen. I lagrådsre-
missen (avsnitt 4 18.1) framhålls också att en prövning utifrån syftet att
skydda människors hälsa och miljön omöjligen kan göras frikopplat från
hänsynstagande till moraliska normer och miljöetik. Om emellertid dessa
etiska aspekter, som avses vara förenade med hälso- och miljöskydd i alla
sammanhang, lyfts fram genom särregler om etiska hänsyn i ett kapitel om
genteknik, skulle det kunna få oönskade konsekvenser när det gäller
tillämpningen av andra delar av miljöbalken. Att det enligt förslaget i
gentekniksammanhang skall tas "särskilda" etiska hänsyn undanröjer
knappast problemet, särskilt som - förståeligt nog - någon bestämning inte
görs i lagtext av vad dessa hänsyn innebär och motiven inte ger särdeles
klara besked därom.

Tvekan inför att inordna gentekniklagen i en ny balk kan också hysas av
ett annat skäl. Detta sammanhänger med att ett av EG-direktiven, nämli-
gen det om avsiktlig utsättning, är grundat på artikel 100 a i Romfördraget
och alltså inte ger EU:s medlemsländer utrymme att nationellt införa mer
långtgående regler. Som även framhållits av en remissinstans saknar detta
direktiv uttryckliga regler om etiska bedömningar. Av förarbetena till
gentekniklagen (prop. 1993/94:198 s. 25 och 43) framgår att dessa för-
hållanden beaktades vid lagens tillkomst genom hänvisning till de särskil-
da anpassningar till direktiven som EES-avtalet innebar. Det framhölls
således särskilt att anpassningen betydde att EFTA-länderna förbehöll sig
rätt att vid tillståndsprövning på området beakta inte bara verksamhetens
risker för människors hälsa och miljön utan också t.ex. rent etiska hänsyn.
Sedan Sverige blivit medlem i EU saknar det genom EES-avtalet uppnåd-
da förbehållet verkan för Sveriges del. Något motsvarande förbehåll lär
inte ha gjorts vid anslutningen till EU.

Mot den angivna bakgrunden är inte lagrådsremissens ståndpunkt att
tvekan inte behöver råda om förslagets förenlighet med direktivet helt
övertygande. Det i remissen anförda argumentet att en prövning utifrån
direktivets hälso- och miljöskyddssyfte också måste innefatta hänsyn till
etiska aspekter är ju en sak; en annan är i vilken utsträckning rent etiska
hänsyn kan tillåtas bli avgörande vid sådan prövning som skall göras
enligt direktivet. Som påpekas i den i författningskommentaren till 13 §
återgivna promemorian med redovisning av erfarenheter beträffande etisk
bedömning går uppfattningarna om etiska hänsyn vitt isär internationellt.

Lagrådets uppfattning är att frågan om den föreslagna integreringen i
miljöbalken är delvis mer komplex än vad som framgår av lagrådsremis-
sens överväganden Det skulle enligt Lagrådets mening ha varit värdefullt
om remissen hade belyst vilken tyngd etiska hänsyn ges i lagstiftningen i

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

481

31 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

några andra EU-länder. Skulle det vid en sådan redovisning framkomma
att synsättet i etikfrågan enligt svensk rätt inte skiljer sig väsentligt från
det som kommer till uttryck inom EU bör det inte finnas vidare betänklig-
heter av här diskuterad orsak. I motsatt fall förstärks naturligtvis tveksam-
heterna mot att inordna gentekniklagens bestämmelser i miljöbalken.

I anslutning till det sagda vill Lagrådet peka på att de bestämmelser i
kapitlet som speglar syftet att säkerställa att etiska hänsyn tas har utfor-
mats så att de kan uppfattas ge ökad tonvikt åt etikaspektema jämfört med
vad som gäller för närvarande. Det föreslagna uttrycket "särskilda etiska
hänsyn" kan ge en sådan föreställning liksom det förhållandet att bestäm-
melserna, i motsats till dem i gentekniklagen, upptas i särskilda paragra-
fer.

Om de slutliga övervägandena utmynnar i att gentekniklagen skall er-
sättas med bestämmelserna i förevarande kapitel, förordar Lagrådet föl-
jande jämkningar i förslaget.

1, 10 och 13 §§

Med hänvisning till vad som under allmänna synpunkter anförts ifråga-
sätter Lagrådet om inte 1 § andra stycket samt 10 och 13 §§ borde utgå,
vilket också medför en modifiering av rubriken före 10 §. Under alla
förhållanden anser Lagrådet att bestämningen "särskilda" framför etiska
hänsyn bör utgå i 1 § andra stycket och i 10 §. En sådan bestämning, som
innebär en nyhet i förhållande till gällande lag, skulle kräva att innebörden
specificerades närmare, något som torde möta betydande svårigheter.

15 kap.

10 och 11 §§

Enligt 10 § skall det för varje kommun finnas bl.a. en renhållningsordning
som skall innehålla de föreskrifter om hanteringen av avfall som gäller för
kommunen. Renhållningsordningen skall enligt 11 § antas av kommun-
fullmäktige. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 9 och 10 §§ renhåll-
ningslagen.

En renhållningsordning innehåller bindande föreskrifter som har ka-
raktär av normer. Sådana föreskrifter kan, om regeringen erhåller erfor-
derligt bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen,
meddelas av kommun med stöd av delegation från regeringen enligt 11 §
samma kapitel. Som numera har belysts i olika lagstiftningsärenden kan
det hävdas att sådan normgivningsmakt - utom när det gäller avgifter -
däremot inte kan genom lag delegeras direkt till kommunerna (jfr t.ex.
Lagrådets yttrande i prop. 1985/86:1 bilaga 10 s. 209 ff, KU 1985/86:8 y
och prop. 1992/93:210 s. 141).

I det remitterade förslaget till 15 kap. 21 § har tagits in en föreskrift om
att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om hantering av avfall och att regeringen får
bemyndiga en kommun att meddela föreskrifter inom kommunen. En
liknande bestämmelse finns i 3 § andra stycket renhållningslagen, dock
med den skillnaden att subdelegationen får ske till en myndighet eller till
kommunerna. Nuvarande renhållmngsordningar torde inte ha tillkommit
genom sådan delegation utan med stöd av bestämmelserna i 9 och 10 §§

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

482

renhållningslagen. Även om detta inte kan anses ha medfört att renhåll-
ningsordningama är ogiltiga, skulle det enligt Lagrådets mening vara en
fördel att i ett modernt lagverk av miljöbalkens slag normgivningsmakten
i fråga om föreskrifter rörande avfallshantering grundas på reglerna i

8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen. Lagrådet föreslår att detta sker ge-
nom att bestämmelserna i förevarande kapitels 21 § placeras före kapitlets

9 § och utformas så att regeringens subdelegation, i likhet med vad som
gäller enligt 3 § andra stycket renhållningslagen, skall ges till kommuner-
na och inte till enskilda kommuner.

Om detta godtas, bör 11 § utformas på förslagsvis följande sätt.

"Om renhållningsordmngar med stöd av regeringens bemyndigande
skall beslutas av kommunerna, skall de antas av kommunfullmäktige".

16 §

I andra stycket har intagits en föreskrift som saknar motsvarighet i gällan-
de rätt och som innebär att en kommun i ett enskilt fall får tillåta fastig-
hetsinnehavare eller nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som
uppkommit hos dem och som annars skall tas om hand av kommunen. En
förutsättning är att avfallet kan tas om hand på ett sätt som är betryggande
för människors hälsa och miljön och att det finns särskilda skäl för ett
sådant undantag. Enligt motiven har förslaget i denna del tillkommit med
anledning av att det inte torde vara möjligt för kommunen att i de gene-
rella föreskrifter som skall utfärdas förutse alla tänkbara behov av undan-
tag.

Fråga uppkommer hur denna reglering är avsedd att förhålla sig till
17 § som generellt reglerar fastighetsinnehavares och nyttj anderättshava-
res möjlighet att själva ta hand om sitt avfall och som även den represen-
terar en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det är härvidlag att märka att
förslaget inte upptar någon motsvarighet till det förbud som för närvaran-
de gäller enligt 7 § första stycket renhållningslagen, där det föreskrivs att
avfall inte får grävas ned, komposteras eller på annat sätt slutligt omhän-
dertas av fastighetsinnehavaren när det skall forslas bort genom kommu-
nens eller en producents försorg I stället avses enligt 17 § i förslaget gälla
att avfall inte får grävas ned, komposteras eller på annat sätt återvinnas
eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren, om
det kan medföra risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön
Enligt motiven är regeln avsedd att uppfattas så att det är tillåtet att ta
hand om sitt avfall så länge olägenheter av angivet slag inte uppkommer
En tillåtelse av kommunen avses alltså inte innebära någon förutsättning
för att fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv skall få ta
hand om sitt avfall.

Även om det inte närmare utvecklas i remissen får det antas att regle-
ringen i detta hänseende är avsedd att på samma sätt som exempelvis
9 kap. 6 § tredje stycket och 11 kap. 9 § andra stycket innebära att till-
stånd kan utverkas även för tillståndsfri verksamhet. Med denna utgångs-
punkt är det emellertid inte förenligt att en tillåtelse av kommunen för
någon att själv ta hand om sitt avfall - som under nyss angivna förutsätt-
ningar över huvud taget inte kräver någon tillåtelse - skall förutsätta att

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

483

särskilda skäl föreligger vid sidan av en prövning av om miljöintressena
har tillgodosetts. På dessa skäl och då bestämmelsen i 16 § andra stycket
redaktionellt sett snarare hör hemma under rubriken Hantering av avfall
än under rubriken Kommunal renhållningsordning förordar Lagrådet att
andra stycket utgår och att frågan om tillstånd för en fastighetsinnehavare
eller nyttjanderättsinnehavare behandlas i 17 §.

17 §

Med de utgångspunkter som har angetts vid 16 § bör i förevarande para-
graf - på samma sätt som har skett bl.a. i 9 kap. 6 § tredje stycket och
11 kap. 9 § andra stycket - anges att tillstånd kan utverkas även för till-
ståndsfri verksamhet. Lämpligen kan detta ske genom att paragrafen
kompletteras med ett andra stycke av följande lydelse.

"Även om tillstånd inte krävs, får tillstånd sökas hos kommunen för
sådan verksamhet eller sådana åtgärder som avses i första stycket."

21 §

Med hänvisning till vad som anförts under 10 och 11 §§ föreslår Lagrådet
att paragrafen placeras framför 9 § och ges följande lydelse.

"Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela närmare föreskrifter om hanteringen av avfall. Regeringen får be-
myndiga kommunerna att meddela sådana föreskrifter."

16 kap.

Allmänna synpunkter.

En väsentlig nyhet i lagrådsremissen är förslaget att inrätta miljödomsto-
lar. Förslaget är grundat på uppfattningen att en samordning av miljö-
rättsliga regleringar inom en miljöbalk inte bör begränsas till materiella
bestämmelser utan inbegripa också reglerna om prövningssystemet, som -
framhålls det - bör genomsyras av ett miljötänkande i enlighet med miljö-
balkens mål. Bland de grundläggande anspråk som i övrigt bör ställas på
prövningssystemet nämns i remissen behovet av att uppfylla Europakon-
ventionens krav på domstolsprövning, att begränsa användningen av
rättsprövningsinstitutet och att avlasta regeringen prövningen av överkla-
ganden i mer traditionella förvaltningsärenden. Härtill kommer att an-
språk ställs bl.a. på rättssäkerhet i förfarandet, på enkel instansordning
samt på effektivitet och hänsyn till kostnadsaspekter.

Enligt lagrådsremissen svarar ett system med regionala miljödomstolar
bäst mot kraven. Med hänsyn inte minst till att väsentliga delar av vatten-
lagen föreslås inarbetad i miljöbalken bedöms i remissen alternativet med
sådana domstolar knutna till tingsrättsorganisationen som den lämpligas-
te. För överprövning av de regionala domstolarnas avgöranden föreslås en
miljööverdomstol inrättad vid Svea hovrätt. Miljööverdomstolens avgö-
randen i mål som börjat i miljödomstol avses kunna överklagas till Högsta
domstolen, varemot fullföljdsförbud skall gälla beträffande Miljööver-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

484

domstolens avgöranden i mål där prövningen i första instans sker hos en
förvaltningsmyndighet eller en kommunal nämnd.

Med utgångspunkt i den föreslagna organisatoriska uppbyggnaden för-
ordas i remissen att de regionala miljödomstolama skall avgöra främst
mål om miljöfarlig verksamhet, mål om vattenverksamhet samt ersätt-
ningsmål såsom första prövningsinstans. Samma domstolar avses vidare
fungera som överklagningsinstans i frågor som har avgjorts av länsstyrel-
se eller annan statlig förvaltningsmyndighet. För de olika funktionerna
avses skilda processordningar bli tillämpade, i förstainstansmålen förfa-
randet enligt rättegångsbalken jämte särskilda processuella bestämmelser i
miljöbalken och i överklagningsmålen förvaltningsprocessförfarandet,
dock med fullföljdsförbud mot andra domstolsinstansens avgöranden.
Brottmål om överträdelse av miljöbalkens straffbestämmelser skall inte
prövas av miljödomstol utan av allmän domstol i vanlig sammansättning.

Lagrådet finner att det kan anföras principiella betänkligheter mot den
föreslagna ordningen i flera hänseenden. Ett är att systemet leder till att
domstol i vidgad omfattning åläggs att svara för tillståndsprövningar som
har karaktär av förvaltningsuppgifter. Visserligen finns en sådan ordning
sedan lång tid tillbaka enligt vattenlagstiftningen. Vid tillkomsten av
nuvarande vattenlag diskuterades ingående frågan om att låta tillstånds-
frågorna i första instans avgöras av förvaltningsmyndighet. När dom-
stolsaltemativet den gången behölls var det framför allt av hänsyn till
fördelen med en samlad prövning av de tillstånds- och ersättningsfrågor
som regelmässigt aktualiseras parallellt vid vattenföretag. Den nu före-
slagna utbyggnaden av prövningarna vid domstol som första instans till att
omfatta även tillståndsfrågor avseende miljöfarlig verksamhet synes av
motiven att döma inte ha föregåtts av närmare analys och diskussion med
beaktande av senare tids strävanden att renodla domstolarnas uppgifter.
Lagrådet anser således att mönstret för tillståndsprövning enligt vattenlag-
stiftningen - som väsentligen härrör från 1918 års vattenlag - inte utan
djupare överväganden än som framgår av remissen borde utnyttjas vid
tillskapandet av ett modernt lagverk, framför allt inte inom ett vidare
område än hittills.

Att miljödomstolama föreslås bli tilldelade såväl förstainstansuppgifter
som överprövningsuppgifter kan likaledes ge anledning till tvekan För de
skilda funktionerna skulle komma att gälla olika förfaranderegler enligt
vad som i korthet redovisats i det föregående Dessa förhållanden leder till
bristande enhetlighet i prövningssystemet. Detta blir särskilt tydligt i mål
och ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet, vilka trots att de
oftast torde gälla likartade sakfrågor skulle handläggas i påtagligt skiljak-
tig ordning beroende på om prövningen sker av miljödomstol som första
instans eller som överprövningsinstans.

Om följden av att förslaget i prop. 1996/97:131 om prövningstillstånd i
hovrätt har dragits tillbaka blir att ett krav på prövningstillstånd vid över-
klagande till Miljööverdomstolen enbart kommer att gälla mål som hand-
läggs enligt förvaltningsprocesslagen, markeras skillnaderna i förfarande-
hänseende mellan förstainstansmålen och överklagningsmålen ytterligare.
Det föreslagna fullföljdsförbudet mot vissa av Miljööverdomstolens avgö-
randen resulterar i att mål som gäller tillämpningen av en stor del av de

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

485

materiella bestämmelserna på miljöbalkens område inte kan komma under
bedömande av en instans som har särskild inriktning på de prejudikatbil-
dande uppgifterna. Ett sådant avsteg från vad som vanligtvis gäller på
domstolsområdet synes Lagrådet kräva alldeles speciella skäl, eftersom
det här inte kan hävdas att de ifrågavarande målen regelmässigt skulle
vara av mindre vikt eller att de inte skulle kunna vara rättsligt komplice-
rade. Lagrådet återkommer till den frågan under 23 kap. 8 §

Om särskilda miljödomstolar inrättas, är det naturligtvis angeläget att
deras verksamhetsområde är godtagbart avgränsat. Enligt Lagrådets me-
ning synes det vara svårt att tillgodose detta krav. Svårigheterna knyter an
till att området för miljöbalkens tillämpning knappast går att bestämma
med större säkerhet med ledning av den reglering som föreslagits i 1 kap.
beträffande balkens förhållande till andra lagar. Åtskilliga lagar som kan
sägas vara i större eller mindre utsträckning miljörelaterade kommer ju att
gälla vid sidan av miljöbalken och tilllämpningen av dessa författningar
efter överklagande kommer även fortsättningsvis att bli en uppgift för de
allmänna förvaltningsdomstolarna. Det kan därför inte åstadkommas
någon tillfredsställande enhetlighet i överprövningen av förvaltningsmyn-
digheternas beslut på miljöområdet i dess helhet. Fastmera ter det sig inte
osannolikt att miljödomstolar och förvaltningsdomstolar kan komma att
träffa motstridiga avgöranden i frågor som regleras av miljöbalken.
Tillämpningsområdet för balken kan uppfattas som svåravgränsat, efter-
som det styrs framför allt av balkens vittsyftande och allmänt utformade
målsättningsstadgande och åtminstone balkens grundläggande hänsyns-
regler uppenbarligen avses gripa in och tillämpas också på andra författ-
ningsområden där miljöaspekter berörs. Bara mera undantagsvis lär det
tydligt kunna utläsas i vilka situationer balkens regler inte skall gälla på
grund av att den sidoordnade lagstiftningen har sådant innehåll att den
skall anses uttömmande reglera den aktuella miljöfrågan.

Det intryck Lagrådet fått av det föreslagna systemet med miljödomsto-
lar är att det snarare leder till ökad i stället för minskad splittring för dom-
stolsväsendets del. Utöver det som redan nämnts som talar i denna rikt-
ning kan framhållas att överträdelser av straffbestämmelserna i en miljö-
balk inte skall behandlas av miljödomstol utan av de allmänna domstolar-
na i sedvanlig sammansättning och enligt förfarandet i brottmål i allmän-
het. Det kan vidare tillfogas att laglighetsprövning av kommunala beslut -
även om de berör viktiga miljöintressen - liksom hittills kommer att
handläggas av de allmänna förvaltningsdomstolarna i den ordning 10 kap.
kommunallagen föreskriver. Från miljödomstolamas område blir givetvis
också undantagna rättsprövmngar av sådana beslut som regeringen fattar
enligt en miljöbalk.

Med hänsyn till de invändningar av principiell art som kan göras mot
förslaget om miljödomstolar och de praktiska tillämpningsproblem som
kan förutses följa därav framstår det för Lagrådet som angeläget att un-
derstryka att en domstolsorganisatorisk reform av föreslagen räckvidd
måste vara välgrundad med beaktande även av andra skäl än ett önskemål
om samordning utifrån miljömässiga hänsyn. Lagrådet vill i detta sam-
manhang inte underlåta att peka på vad som sägs i lagrådsremissen
(avsnitt 4.22.1 om inrättande av miljödomstolar) beträffande kravet att ett

Prop 1997/98:45

Bilaga 1

486

miljötänkande bör genomsyra prövningssystemet enligt miljöbalken.
Detta uttalande kan föranleda missförstånd om det appliceras på domstol-
sprövning av miljömål. Uppgiften i sådana mål bör nämligen förutsättas i
princip överensstämma med vad som allmänt gäller för dömande verk-
samhet, nämligen att med bl.a. rättssäkerheten som ledstjärna så objektivt
som möjligt tillämpa givna författningsbestämmelser, däribland sådana
som fordrar avvägningar mellan olika motstående intressen.

Önskemålet om miljötänkande kan enligt Lagrådets åsikt inte föras
fram som ett av de bärande skälen för att inrätta miljödomstolar. Om det
nämnda uttalandet emellertid inte syfter till annat än att ge uttryck för att
domstolar som avgör miljörättsliga mål bör ha tillgång till erforderlig
sakkunskap i miljöfrågor, finns naturligtvis inte något att erinra. Detta för
in på spörsmålet om sådana domstolar genomgående bör ha en samman-
sättning som inkluderar expertledamöter. Även detta är en fråga som har
intresse från principiell synpunkt, bl.a. i betraktande av att det enligt lag-
rådsremissen bör vara en strävan att undvika att skapa nya specialdom-
stolar. Den sammansättning som föreslås för miljödomstolamas del med
en lagfaren ledamot, ett miljöråd och två andra ledamöter med sakkun-
skap inom miljöområdet kan lätt föra tanken till att det i grunden och trots
den tillämnade kopplingen till vissa tingsrätter är fråga om ett slags speci-
aldomstolar.

Enligt Lagrådets mening ter det sig närmast oundgängligt att miljödom-
stol vid handläggning och avgörande av de allra flesta av de mål som är
tänkta att inledas där kan repliera på sakkunskap i framför allt miljö-
skydds- och vattenverksamhetsfrågor Detsamma gäller sådana mål om
miljöfarlig verksamhet som för närvarande överklagas till koncessions-
nämnden. Däremot kan inte utan vidare antas att det genomgående eller
med särskilt stor frekvens finns behov av sakkunnigbedömningar i övriga
mål som avses överklagas från förvaltningsmyndighet till miljödomstol.
Dessa sistnämnda måltyper motsvarar till största delen de mål med miljö-
rättsliga inslag som med nuvarande ordning efter överklagande handläggs
av de allmänna förvaltningsdomstolarna i vanlig sammansättning med
nämndmedverkan i första domstolsinstans. Därvid åligger det förvalt-
ningsdomstolarna att införskaffa den sakkunnigutredning som kan anses
behövlig med beaktande av respektive måls beskaffenhet. Lagrådet kan
inte se att det i lagstiftningsärendet har framkommit att nuvarande förhål-
landen ger anledning att principiellt förändra ordningen för hur sakkunni-
gaspekter skall föras in i mål av denna karaktär.

Sammanfattningsvis finner Lagrådet att den samordning av miljörättsli-
ga domstolsprövningar som kan uppnås genom att tillskapa miljödomsto-
lar inte blir så pass fullständig att denna lösning framstår som överlägsen
andra alternativ som kan övervägas, däribland möjligheten att i huvudsak
behålla och i något hänseende - t.ex. införande av domstolsprövning av
vissa beslut av koncessionsnämnden - komplettera gällande dom-
stolsprövningssystem för miljörelaterade mål. Från domstolsorganisato-
riska och processrättsliga utgångspunkter måste förslaget anses ha flera
principiellt otillfredsställande inslag med minskad enhetlighet och kon-
sekvens i systemet som följd. Lagrådet finner det påkallat med förnyade
samlade överväganden före slutligt ställningstagande till frågan om miljö-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

487

domstolar. Om resultatet blir att sådana domstolar skall inrättas, bör del-
frågan om att till dem föra över måltyper som enligt nuvarande ordning
handhas av de allmänna förvaltningsdomstolarna ägnas särskild uppmärk-
samhet. På det underlag som för närvarande föreligger ser sig Lagrådet
föranlåtet att avstyrka sistnämnda förändring.

Lagrådet vill i detta sammanhang ta upp en annan väsentlig olägenhet,
som enligt Lagrådets bedömning har nära anknytning till det föreslagna
prövningssystemet. Som framgår av yttrandets inledande synpunkter är
Lagrådet inte övertygat om att ett överförande av vattenlagen till den nya
miljölagstiftningen bör ske i enlighet med remissförslaget. Lagrådet kan
visserligen, som tidigare anförts, instämma i att en förbättrad samordning
av de miljörelaterade bestämmelserna i olika lagstiftningskomplex är
eftersträvansvärd. Förslaget innebär emellertid att regleringen av vatten-
verksamhet kommer att delas upp mellan miljöbalken och en lag med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. De komplikationer och
tillämpningsproblem, som Lagrådet antydde i de inledande synpunkterna,
sammanhänger bl.a. med denna uppdelning och är särskilt markant i fråga
om det föreslagna prövningssystemet. Uppdelningen har lett till ett flertal
korsvisa hänvisningar mellan balken och den särskilda lagen, ofta i fråga
om grundläggande förfaranderegler. Som exempel kan nämnas reglerna
om hur mål anhängiggörs i miljödomstolen. I 21 kap. 1 § första stycket
räknas upp vad som är ansökningsmål. Uppräkningen avslutas med en
hänvisning till 7 kap. 1 § i den särskilda lagen. I den paragrafen hänvisas
till 21 kap. 1 § miljöbalken och tilläggs vissa andra ansökningsmål. Be-
stämmelser om stämningsmål finns inte i miljöbalken på annat sätt än
genom en hänvisning till 7 kap. i den särskilda lagen. 1 det kapitlets 2 §
räknas upp vad som är stämningsmål, varvid beträffande flera måltyper
hänvisas till bestämmelser i miljöbalken.

Ett annat exempel på den svåröverskådlighet som uppdelningen av
vattenverksamhetsreglerna leder till är bestämmelserna om rättegångs-
kostnader och liknande kostnader. I den särskilda lagen finns inga andra
bestämmelser om kostnader än en hänvisning i 7 kap. 12 § andra stycket
till 25 kap. 5 § (rätteligen 25 kap. 8 §) miljöbalken, som behandlar vissa
speciella kostnader. I fråga om andra kostnader som uppkommer i stäm-
nings- eller ansökningsmål som avses i den särskilda lagen gäller visserli-
gen rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader, om annat inte sägs.
Sådana särskilda regler finns i 25 kap. 3 och 4 §§ miljöbalken beträffande
de i den särskilda lagen reglerade instituten bygdeavgift och allmän fiske-
avgift samt beträffande omprövning på grund av ändrade förhållanden i
samfälligheter. Vid tillämpning av den särskilda lagen i dessa frågor är
det således nödvändigt att gå till miljöbalken för att få veta vad som gäller
beträffande kostnaderna

Enligt lagrådsremissen kan en vattenrättslig reglering enligt förslaget av
vissa upplevas som splittrad och svåröverskådlig. När regleringen efter en
tid vunnit stadga, bör det emellertid enligt remissen inte vara några pro-
blem för myndigheter och enskilda att hitta de regler som blir aktuella att
tillämpa i det enskilda fallet (avsnitt 4.16). Enligt Lagrådets mening är
detta inte ett godtagbart skäl för att införa ett regelsystem som objektivt
sett är minst sagt svåröverskådligt, särskilt för enskilda, och i viktiga

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

488

hänseenden kräver korsvisa läsningar mellan miljöbalken och den särskil-
da lagen. Lagrådet kan därför inte tillstyrka att regelsystemet med denna
uppdelning mellan de två lagkomplexen läggs till grund för lagstiftning.
Om vattenlagens regler skall ingå i en samordnad miljölagstiftning, anser
Lagrådet att prövningssystemet bör ges en annan och mer lättöverskådlig
utformning, en uppgift som dock inte kan anses ankomma på Lagrådet.

1 §.

Enligt första styckets första mening prövar regeringen, länsstyrelserna och
andra förvaltningsmyndigheter, kommunerna, miljödomstolama, Mil-
jööverdomstolen och Högsta domstolen mål och ärenden enligt balken
eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. 1 andra meningen anges
såsom ett undantag från denna bestämmelse att mål och ärenden enligt
29 kap. om straff och förverkande skall prövas av tingsrätt i den samman-
sättning som anges i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken.

Bestämmelserna i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken avser tingsrätts avgö-
rande av brottmål vid huvudförhandling. Avsikten måste emellertid antas
vara att även rättegångsbalkens regler om avgörande av brottmål utan
huvudförhandling skall vara tillämpliga på brottmålen enligt miljöbalken,
och självfallet skall också gälla att ett avgörande av tingsrätten i ett så-
dant mål enligt allmänna regler skall kunna överklagas till hovrätt. Andra
meningen bör med hänsyn härtill lämpligen lyda.

"I fråga om prövningen av mål om straff eller förverkande enligt

29 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet."

2§

Med hänvisning till Lagrådets förslag vid 11 kap. 17 § att de regler som
behövs om det vattenrättsliga institutet laglighetsprövning tas in bland
övergångsbestämmelserna till miljöbalken i stället för i själva balken
förordar Lagrådet att det som föreskrivs om lagligförklaring får utgå ur
andra stycket. En regel om möjlighet att förena lagligförklaring med
villkor bör i så fall ingå bland övergångsbestämmelserna.

10 §

1 paragrafen föreskrivs att, om vattenverksamhet har bedrivits utan till-
stånd, verksamhetsutövaren är bevisskyldig i fråga om de förhållanden
som rådde innan verksamheten sattes i gång. Regeln har förebild i 4 kap
6 § vattenlagen (1983:291), vilken paragraf i sin tur hämtats från bl.a.

2 kap. 26 § i 1918 års vattenlag. Regeln motiverades vid sin ursprungliga
tillkomst med svårigheten att, sedan en vattenbyggnad uppförts, utreda
om och i vilken mån de förut rådande förhållandena i vattnet genom
byggnaden undergått några förändringar (NJA 11 1919 s. 134). Sådana
svårigheter föreligger naturligtvis även i dag, och regeln kan som anförs i
remissens motiv utgöra ett incitament för verksamhetsutövaren att söka
tillstånd.

Det kan likväl ifrågasättas om en föreskrift av detta slag lämpligen bör
överföras till ett modernt lagverk, eftersom bevisproblem av det slag som
regeln tar sikte på numera vanligen överlämnas åt rättstillämpningen att

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

489

bedöma utifrån de föreliggande omständigheterna, varvid en domstol
även utan särskilt stadgande otvivelaktigt skulle fästa stor vikt vid att en
vattenverksamhet inletts utan tillstånd. Därtill kommer att bevisregeln
kommer att få tillämpning även i brottmål, något som överensstämmer
med vad som i doktrinen antagits gälla i fråga om den motsvarande regeln
i 4 kap. 6 § vattenlagen (se Strömberg, Vattenlagen, s. 72 f). Omkastad
bevisbörda i brottmål är i svensk rätt synnerligen ovanligt; i brottsbalken
finns inte något annat exempel på detta än förtal (5 kap. 1 § andra styck-
et), ett brott som har en speciell karaktär och enligt huvudregeln får åtalas
endast av målsägande. I vad mån omkastad bevisbörda i brottmål är för-
enlig med Europakonventionen är inte höjt över varje diskussion (se
Danelius, Mänskliga rättigheter, 1992 s. 172 och 175). Lagrådet ifråga-
sätter av nu angivna skäl om inte föreskriften bör kunna utgå.

12 §

Paragrafen anger vem som får överklaga domar och beslut som det inte
råder fullföljdsförbud mot. Så som paragrafen är uppbyggd kan den ge
intrycket att endast de som anges i punkterna 1 -4 är berättigade att över-
klaga. Det bör dock observeras att de domar och beslut som avses har
meddelats i mål eller ärenden enligt balken, vilket framgår av huvudrubri-
ken under fjärde avdelningen och av 1 §. Det kan t.ex. röra sig om tings-
rättsdomar i brottmål som föranletts av straffbestämmelserna i 29 kap.,
eller miljödomstolsdomar i tvistemål rörande ersättningar som avses i
20 kap. 2 § första stycket 4-6.

När en tingsrätt handlägger ett mål eller ärende enligt 29 kap. är givet-
vis rättegångsbalkens regler om överklagande tillämpliga. Bestämmelser-
na i förevarande paragraf kan t.ex. inte inskränka åklagares rätt att full-
följa talan till den tilltalades fördel. Vad gäller tvistemål skall enligt
20 kap. 3 § vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tilläm-
pas även på miljödomstolar och Miljööverdomstolen, om inte annat följer
av balken eller annan lag. Avsikten är enligt författningskommentaren att
rättegångsbalkens tvistemålsregler - med visst undantag - skall komplette-
ra miljöbalkens processuella bestämmelser. Genom formuleringen av den
nu behandlade 12 § skulle möjligen tvekan kunna uppstå om den paragra-
fen hindrar t.ex. en intervenient att jämte parten fullfölja talan.

Det kan uppenbarligen inte vara meningen att 12 § skall begränsa den
rätt att överklaga som föreligger enligt rättegångsbalken. Lagrådet föreslår
likväl att det för tydlighetens skull till paragrafen fogas ett nytt stycke av
följande lydelse.

"Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av rätten att överkla-
ga enligt bestämmelser i rättegångsbalken."

13 §

Genom paragrafen införs som en nyhet en rätt för vissa miljöorganisatio-
ner att överklaga domar eller beslut såvitt avser tillstånd, godkännande
eller dispens enligt miljöbalken. Även en sådan begränsad talerätt som
förslaget innebär ger upphov till vissa komplikationer i förfarandehänse-
ende. Ett hithörande problem, som har berörts under remissbehandlingen

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

490

av miljöbalksutredmngens betänkande, är hur överklagandetiden skall
räknas för en miljöorganisation som vill föra talan. Någon bestämmelse
som anger detta föreslås inte i lagrådsremissen. I författningskommenta-
ren sägs dock att ett beslut eller en dom inte måste delges miljöorganisa-
tionerna och att ett avgörande som har vunnit laga kraft mot sakägarna
alltid skall ha vunnit laga kraft också mot en organisation. Vad som åsyf-
tas med kommentaren synes vara att ett i förhållande till sakägarna laga-
kraftvunnet avgörande i en tillstånds-, godkännande- eller dispensfråga av
en instans hos vilken en miljöorganisation inte har fört talan inte skall
kunna överprövas efter överklagande av organisationen, oavsett om orga-
nisationen har delgetts avgörandet eller ej.

Den ståndpunkt som författningskommentaren avser att ge uttryck för
bör enligt Lagrådets mening vara den mest naturliga och praktiskt lämpli-
ga. Den kan dock vara svår att härleda ur allmänna processrättsliga
grundsatser. För att undvika oklarhet om den avsedda rättsverkan i för-
hållande till miljöorganisationerna av de ifrågavarande avgörandena anser
Lagrådet att en bestämmelse i ämnet bör tas in i paragrafen. En sådan
bestämmelse, som lämpligen bildar ett nytt tredje stycke, skulle förslags-
vis kunna ges följande lydelse.

"Ett överklagande med stöd av första stycket prövas inte, om domen
eller beslutet har vunnit laga kraft mot dem som varit parter eller annars
såsom sakägare haft klagorätt i målet eller ärendet."

17 kap.

1 §

1 paragrafen uppräknas, huvudsakligen efter mönster av vattenlagen och
naturresursiagen, vissa slag av verksamheter vars tillåtlighet skall prövas
av regeringen. Som regleringen har avfattats uppställs det inte något
hinder för verksamhetsutövaren att, i överensstämmelse med nuvarande
tillämpning av naturresurslagen, utverka regeringens prövning innan
proceduren för tillstånd har inletts Av motiven får emellertid anses fram-
gå att det inte är avsett att ansökan skall kunna göras omedelbart hos
regeringen i de fall tillståndsplikt för verksamheten gäller enligt balken,
verksamhetsutövaren skall i detta fall vara hänvisad till att ansöka om
tillstånd hos behörig myndighet och det ankommer endast på denna att
underställa regeringen frågan. Denna princip bör komma till uttryck i
lagen. Lagrådet återkommer till frågan vid 18 kap.

3§

Enligt första stycket 1 får regeringen i visst fall förbehålla sig prövningen
av tillåtligheten av en verksamhet som kan antas få betydande omfattning
eller bli av ingripande slag. Fråga uppkommer om ett sådant förbehåll -
som enligt 6 § andra stycket avses medföra att ett kommunalt veto kom-
mer att gälla för verksamheten - även kan avse en verksamhet som är
tillståndsfri och som således, om förbehåll inte meddelats, skulle ha fått
bedrivas fritt. Paragrafens ingress, i vilken "prövningen" anges i bestämd
form, för närmast tanken till att det skall vara fråga om en prövning som
under alla omständigheter skulle ha ägt rum enligt balken och som, om

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

491

regeringen inte hade förbehållit sig denna prövning, skulle ha ankommit
på annat organ.

Mot denna tolkning talar emellertid att det i paragrafens andra stycke,
med avseende på förbehåll enligt första stycket 2 men ej beträffande
punkt 1 i samma stycke, föreskrivs att rätten till förbehåll endast avser
verksamhet som är tillståndspliktig enligt balken. Det måste därför antas
att förbehåll enligt punkt 1 i första stycket avses kunna meddelas även
beträffande tillståndsfri verksamhet. Med denna utgångspunkt måste
emellertid de föreslagna rekvisiten enligt punkt 1, som saknar varje an-
knytning till de intressen som miljöbalken syftar till att främja, anses vara
alltför allmänt hållna.

Sannolikt är inte avsikten att regeringens möjlighet att besluta om för-
behåll skall vara begränsad till fall då risker kan uppkomma för männi-
skors hälsa och miljön, en sådan begränsning saknas i 4 kap. 2 § naturre-
surslagen, som delvis utgjort förebild för den föreslagna bestämmelsen.
Det får emellertid förutsättas att verksamheten måste ha betydelse från de
synpunkter som anges i 1 kap. 1 § för att ett förbehåll skall bli aktuellt.

Förslagsvis skulle av nu angivna skäl första styckets ingress och punkt
1 kunna få följande lydelse.

"Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten av
en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §, om

1. verksamheten i betraktande av de intressen som denna balk enligt
1 kap. 1 § skall främja kan antas få betydande omfattning eller bli av
ingripande slag".

I motiven har inte närmare utvecklats förhållandet mellan förevarande
paragraf och 9 kap. 6 § andra stycket, som ger tillsynsmyndigheten möj-
lighet att, även när tillståndsplikt inte föreligger, förelägga en verksam-
hetsutövare att ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för
betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors
hälsa eller miljön Om rekvisiten i sistnämnda lagrum är uppfyllda och
verksamheten samtidigt anses vara av det slaget att regeringen bör pröva
dess tillåtlighet, får det förutsättas att tillsynsmyndigheten samtidigt kan
förelägga verksamhetsutövaren att ansöka om tillstånd och anmäla frågan
för regeringen för eventuellt beslut om förbehåll.

Däremot synes det utan stöd i någon föreskrift mera tvivelaktigt om re-
geringen i ett beslut om förbehåll kan beträffande en tillståndsfri verk-
samhet föreskriva att det skall ankomma på miljödomstol att pröva en
fråga om tillstånd som inte avser miljöfarlig verksamhet. En motsvarande
ordning tillämpas visserligen för närvarande när det gäller koncessions-
nämnden. I fråga om domstol gäller emellertid enligt 11 kap. 4 § rege-
ringsformen att dess rättskipningsuppgifter skall vara bestämda i lag, och
en domstol kan således inte tilläggas en sådan uppgift genom förvalt-
ningsbeslut.

5§

Enligt paragrafen i den föreslagna utformningen skall en miljödomstol,
annan myndighet eller kommun, som inom sitt verksamhetsområde får

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

492

kännedom om en verksamhet som avses i 3 §, underrätta regeringen om
verksamheten. En underrättelseskyldighet av detta slag är emellertid inte
någon naturlig uppgift för en domstol och skulle leda till åtskilliga komp-
likationer, om domstolen skulle pröva frågan i den ordning som gäller för
dess dömande verksamhet. Lagrådet förordar att skyldigheten begränsas
till att gälla förvaltningsmyndigheter och kommuner. Motsvarande under-
rättelseskyldighet fullgörs för närvarande i vattenrättsliga sammanhang av
Kammarkollegiet enligt 1 § vattenrättsförordningen (1983:788).

18 kap.

Kapitlet behandlar enligt sin rubrik regeringens prövning av överklagade
ärenden. I 1 § andra stycket anges emellertid att mål och ärenden enligt

19 kap. 2 § och 21 kap. 7 § kan överlämnas till regeringens prövning.
Sådana avgöranden som avses i dessa paragrafer behöver inte vara över-
klagade. Lagrådet förordar därför att rubriken får lyda.

"Regeringens prövning av överklagade avgöranden m.m ".

För att i betraktande av vad Lagrådet anfört vid 17 kap. 1 § klargöra den
avsedda proceduren när det gäller fall som avses i nämnda kapitel föror-
dar Lagrådet vidare att det föreslagna andra stycket i 1 § får bilda en ny
2 § och att det kompletteras med följande mening

"Regeringens prövning av frågor som avses i 17 kap. 1 § sker efter
överlämnande, om tillståndsplikt gäller för verksamheten."

19 kap.

3§

Den föreslagna lagtexten är grundad på att varje länsstyrelse utgör en
förvaltningsmyndighet som är tillståndsmyndighet i frågor om miljöfarlig
verksamhet. I författningskommentaren hänvisas till förslag i den allmän-
na motiveringen (avsnitt 4.23) om att länsstyrelsernas prövning av miljö-
farlig verksamhet skall få fastare former genom att sådana ärenden avgörs
av en självständig prövningsmyndighet som skall vara administrativt
knuten till respektive länsstyrelse. Det framhålls i den allmänna motive-
ringen att miljöprövningsmyndigheten hos länsstyrelsen bör inrättas ge-
nom en regeringsförordning. Tanken synes således vara att en organisato-
risk enhet som är administrativt inordnad i länsstyrelsen skall pröva till-
ståndsfrågor beträffande miljöfarlig verksamhet under full självständighet
vid ärendehandläggningen. Det ter sig dock enligt Lagrådets mening inte
rättsligt sett adekvat att beteckna en sådan inom länsstyrelsens ram inord-
nad prövningsenhet - som med utgångspunkt i lagregleringens utformning
får antas skola besluta på länsstyrelsens vägnar och i dess namn - som en
särskild förvaltningsmyndighet. Frågan vilken ställning och benämning
som den tillståndsprövande enheten hos länsstyrelsen skall ha kräver
ytterligare överväganden under den fortsatta beredningen.

I paragrafen föreslås med anknytning till förslaget om de organisatoris-
ka formerna för länsstyrelsernas prövning vissa särskilda regler om hand-
läggningen av ärenden om miljöfarlig verksamhet. Behovet av regeln om

Prop 1997/98:45

Bilaga 1

493

utredningsskyldighet i sådana ärenden hos en länsstyrelse eller en kom-
mun kan emellertid enligt Lagrådets uppfattning sättas i fråga. Skälet
härtill är att det allmänt anses gälla en official- eller undersökningsprincip
inom förvaltningen. Den innebär bl.a. att förvaltningsmyndigheterna skall
se till att ett ärende blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, ett krav
som lär kunna inrymmas i bestämmelsen om allmän serviceskyldighet i
4 § förvaltningslagen (jfr Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen,
4 uppl., s. 63).

Ett problem med att införa en uttrycklig regel om utredningsskyldighe-
ten för en viss grupp av förvaltningsärenden, såsom ärenden om miljöfar-
lig verksamhet, är att den kan tänkas leda till oklarhet om utredningsskyl-
digheten i andra typer av förvaltningsärenden. Att förvaltningsprocessla-
gen upptar en regel om utredningsskyldigheten för förvaltningsdomstolar-
na ger inte heller stöd för att införa den föreslagna bestämmelsen, efter-
som den lagens regel har sin förklaring i dessa domstolars särställning och
att förvaltningslagen inte har tillämpning på dem i den dömande verk-
samheten. Lagrådet förordar att bestämmelsen utgår ur förslaget.

20 kap.

1 §.

Enligt första stycket skall de tingsrätter som regeringen bestämmer vara
regionala miljödomstolar. Dessa domstolar blir således, som anförts i
motiven, inte att anse som specialdomstolar i egentlig mening. 1 motiven
har emellertid inte berörts frågan om en miljödomstol skall anses vara
särskild domstol i den mening som avses i rättegångsbalkens forumbe-
stämmelser (10 kap. 17 § första stycket

1 och 19 §) eller om miljödomstolama, på samma sätt som exempelvis
sjörättsdomstolama och Stockholms tingsrätt vid avgörande av patentmål,
utgör allmänna domstolar i särskild sammansättning.

Motsvarande fråga när det gäller fastighetsdomstolarna var föremål för
en omfattande rättsvetenskaplig diskussion och skilda uppfattningar i
rättspraxis intill dess frågan avgjordes av Högsta domstolen i plenum
(NJA 1979 s. 107), varvid fastighetsdomstol befanns vara att anse som
särskild domstol. Det torde inte föreligga någon tvekan om att detsamma
gäller för vattendomstolarna även sedan dessa upphört som organisato-
riskt fristående enheter. De skäl som talar för att fastighetsdomstolar och
vattendomstolar skall anses som särskilda domstolar gör sig uppenbarli-
gen gällande även med avseende på miljödomstolama. Dessa måste såle-
des bli att betrakta som särskilda domstolar, vilket bl.a. innebär att en
talan som borde ha väckts vid miljödomstol men som väckts vid tingsrätt
skall avvisas utan foruminvändning - i vart fall om inte tingsrätten tillika
är miljödomstol - och att högre rätt har att självmant beakta forumfrågan.

Miljööverdomstolen avses bli slutinstans i de mål som i första instans
har prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet och skall därvid
tillämpa förvaltningsprocesslagen. Det måste likväl anses uppenbart att
Miljööverdomstolen aldrig kan betraktas som förvaltningsdomstol. Fråga
om resning i ett mål eller ärende som avgjorts av Miljööverdomstolen
ankommer således alltid på Högsta domstolen.

Prop 1997/98:45

Bilaga 1

494

2§

Enligt första stycket punkt 5 skall miljödomstol pröva mål om ersättning
och inlösen vid ingripande av det allmänna och vid vattenverksamhet
enligt 31 kap. Lagrådet förordar att punkten avfattas så att miljödomstolen
skall pröva mål om "ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna
enligt denna balk och vid vattenverksamhet, om annat inte har särskilt
föreskrivits". Avsikten med Lagrådets förslag är att det skall stå klart att
det ankommer på miljödomstol att pröva en talan om ersättning som inte
omfattas av bestämmelserna om rätt till ersättning i 31 kap. men som
grundas omedelbart på 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen. Försla-
get motiveras närmare under Allmänna synpunkter vid 31 kap.

3§

Enligt första stycket skall vad som är föreskrivet om tvistemål vid allmän
domstol tillämpas även på miljödomstolar och Miljööverdomstolen, om
annat inte följer av balken eller annan lag. Bestämmelserna i förvaltnings-
processlagen skall dock enligt tredje stycket tillämpas vid miljödomsto-
lama i dit överklagade mål och ärenden samt vid överklagande av sådana
mål och ärenden till Miljööverdomstolen, om annat inte följer av balken
eller annan lag. Vissa speciella undantag från de angivna reglerna anges i
andra stycket och i tredje stycket andra meningen.

Lagrådet har vid 16 kap. under rubriken Allmänna synpunkter berört de
olägenheter som vållas av att miljödomstolama enligt förslaget kommer
att få handlägga likartade sakfrågor med tillämpning av olika processord-
ningar beroende på om det är fråga om ett överklagat mål eller ett mål
eller ärende som skall tas upp av miljödomstol som första instans. Dess-
utom bör anmärkas att rättegångsbalkens regler om tvistemål är utformade
med sikte på en procedur i vilken en civilrättslig tvist mellan två parter
skall prövas. Trots att åtskilliga särregler införs enligt remissen, kan vissa
tillämpningsproblem förutses, om reglerna i enlighet med förslaget skall
tillämpas vid exempelvis tillståndsprövning avseende miljöfarlig verk-
samhet, en prövning som har övervägande förvaltningsrättslig karaktär

Uppenbaiigen är avsikten att även Högsta domstolen normalt skall till-
lämpa reglerna om tvistemål vid prövningen av mål enligt miljöbalken
Detta bör uttryckligen anges i lagen, eftersom många av dessa mål inte
naturligt låter sig inordna i de målkategorier som behandlas i rättegångs-
balken. Första stycket bör därför få följande lydelse.

"Vad som är föreskrivet om tvistemål vid allmän domstol tillämpas
även på miljödomstolar och Miljööverdomstolen samt vid Högsta dom-
stolens prövning av mål som avses i denna balk, om annat inte följer av
balken eller annan lag."

Som Lagrådet har konstaterat vid 1 § i detta kapitel ankommer det alltid
på Högsta domstolen att pröva frågor om resning i mål som har avgjorts
av Miljööverdomstolen. I motiven har inte berörts frågan vilka regler som
därvid skall tillämpas. Med det nyss föreslagna förtydligandet av föreva-
rande paragrafs första stycke blir det klart att Högsta domstolen vid pröv-
ning av en sådan resningsfråga har att tillämpa de for tvistemål gällande

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

495

reglerna i rättegångsbalken oberoende av om Miljööverdomstolen för sin
del har tillämpat förvaltningsprocesslagen i målet. Detsamma gäller vid
klagan över domvilla. Till följd av hänvisningen till tvistemålsreglerna i
första stycket kommer även 58 kap. 4 § första stycket, 10 a § första styck-
et och 13 § samt 59 kap. 2 § första stycket och 5 § första stycket rätte-
gångsbalken att bli tillämpliga på extraordinära rättsmedel, vilket innebär
att det, om annat inte har föreskrivits, ankommer på Miljööverdomstolen
att pröva frågor om resning och domvilla, om domen eller beslutet har
meddelats av förvaltningsmyndighet eller miljödomstol, samt frågor om
återställande av försutten tid för fullföljd av talan i miljödomstol eller
Miljööverdomstolen. I samtliga dessa fall gäller vidare att rättegångsbal-
kens regler för tvistemål skall tillämpas oberoende av om målets hand-
läggning, vid överklagande i ordinär ordning, skulle ha följt reglerna i
förvaltningsprocesslagen.

8§

Av skäl som Lagrådet anfört bl.a. vid 2 § bör hänvisningen i andra stycket
till 31 kap. ersättas med en hänvisning till "denna balk".

11 §

I tredje styckets andra mening ges en föreskrift om Miljööverdomstolens
sammansättning vid behandling av frågor om prövningstillstånd för fall då
förvaltningsprocesslagen är tillämplig. Som Lagrådet närmare utvecklar
vid 23 kap. 1 § bör föreskrifter om prövningstillstånd över huvud taget
inte gälla för Miljööverdomstolen i andra fall än när förvaltningsprocess-
lagen tillämpas. Meningen bör därför utgå.

21 kap.

1 §

I konsekvens med Lagrådets förslag vid 11 kap. 17 § att föreskrifter om
institutet laglighetsprövning skall föras till övergångsbestämmelserna till
miljöbalken bör punkt 5 i första stycket utgå och en motsvarande regel om
att mål om laglighetsprövning skall behandlas som ansökningsmål tas in
bland övergångsbestämmelserna.

2§

I detta kapitels 1 § anges vilka mål som är ansökningsmål och som följ-
aktligen skall anhängiggöras genom ansökan. Beträffande sådana mål
finns också i miljöbalksförslaget bestämmelser om proceduren. Däremot
innehåller förslaget inte bestämmelser om stämningsmål. Utgångspunkten
får emellertid anses vara att talan i mål som inte är ansökningsmål skall
väckas genom ansökan om stämning, om annat inte har föreskrivits sär-
skilt. I fråga om vissa sällsynt förekommande mål av detta slag, nämligen
stämningsmål som avser vattenverksamhet, finns föreskrifter i förslaget
till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Övriga stäm-
ningsmål - det gäller här främst miljöskademål och brottmål - är avsedda
att handläggas enligt rättegångsbalkens vanliga regler.

För att den sålunda avsedda ordningen skall komma till tydligare ut-
tryck förordar Lagrådet att förevarande paragraf erhåller följande lydelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

496

"Talan i mål, som inte enligt 1 § är ansökningsmål, väcks genom ansö-
kan om stämning, om annat inte är särskilt föreskrivet. Beträffande vis-
sa stämningsmål finns föreskrifter i 7 kap. lagen (OOOO) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet."

3§

Paragrafen, som behandlar frågan om förening av mål, har avfattats på ett
sådant sätt att den ger intryck av att innehålla uttömmande bestämmelser
om när kumulation får äga rum. Bestämmelser om förening av mål finns
emellertid även i 14 kap. 1-7 §§ rättegångsbalken. Delvis går dessa längre
än de nu föreslagna reglerna; enligt 14 kap. 6 § får sålunda mål mellan
samma eller olika parter handläggas i samma rättegång, om det är till
gagn för utredningen

Praktiska skäl talar för att de nämnda bestämmelserna i rättegångsbal-
ken bör bli tillämpliga även i mål enligt miljöbalken. Å andra sidan gäller
för förening av mål enligt rättegångsbalken enligt 14 kap. 7 § att samma
rättegångsform måste vara tillämplig för målen. 1 detta hänseende går de i
remissen föreslagna reglerna längre, eftersom de erbjuder möjlighet att
sammanlägga ett mål som miljödomstolen skall pröva som andra instans
med ett som domstolen skall pröva i första instans. Någon anledning till
erinran i sak mot förslaget i denna del finns inte.

Med hänsyn till det anförda förordar Lagrådet att första styckets första
mening får följande lydelse.

"Även i annat fall än som avses i 14 kap. 1 - 7 §§ rättegångsbalken får
mål eller ärenden enligt denna balk handläggas i en rättegång, om det är
samma sökande och de avser samma verksamhet eller verksamheter
som har samband med varandra."

1 remissens motiv har uttalats att något lagstöd inte behövs för gemensam
handläggning av mål i annat fall än då gemensam dom eller gemensamt
beslut skall meddelas och ansökan kan vara gemensam. Detta är enligt
Lagrådets mening inte riktigt. Gemensam handläggning i egentlig mening
av två eller flera mål - t.ex. i form av gemensam huvudförhandling -
måste i vart fall när rättegångsbalken är tillämplig förutsätta stöd i lag.

I tredje stycket har föreslagits en bestämmelse som tar sikte på hand-
läggningen av ärenden hos en länsstyrelse. Bestämmelsen kan emellertid
inte anses systematiskt höra hemma i förevarande kapitel som gäller mål
och ärenden i miljödomstol. Lagrådet föreslår att bestämmelsen får utgå
och att en motsvarande bestämmelse i stället förs in i 19 kap. Den synes
lämpligast få placeras in närmast efter 19 kap. 2 § och kan förslagsvis ges
följande lydelse.

"Vad som sägs i 21 kap. 3 § om handläggningen vid miljödomstol gäl-
ler även för en länsstyrelse, om ärendet annars skulle ha prövats av en
kommun."

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

497

32 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

4§

I paragrafen behandlas det fallet att någon vid miljödomstol väcker talan
om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller om skyldighet för den som
utövar sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och fråga om tillstånd
till verksamheten är under prövning eller kommer under prövning innan
miljödomstolen har avgjort målet. Miljödomstolen måste då enligt försla-
get förklara målet om förbud eller försiktighetsmått vilande intill dess att
tillståndsfrågan har avgjorts. Samma regel gäller för närvarande enligt
36 § miljöskyddslagen för fastighetsdomstol, som har att ta upp enskilda
anspråk av här aktuellt slag. Nuvarande regel skall emellertid ses mot den
bakgrunden att fastighetsdomstolen aldrig har att pröva tillståndsfrågan,
vars utgång kan bli avgörande för rätten att föra talan om det enskilda
anspråket. Den i remissen föreslagna ordningen innebär att det kan vara
samma instans - miljödomstolen - som skall pröva både tillståndsfrågan
och det enskilda anspråket. Även med denna förutsättning torde miljö-
domstolen i den angivna situationen ofta böra förklara målet om det en-
skilda anspråket vilande, men en sådan ordning bör inte vara obligatorisk,
eftersom ett alternativ beroende på omständigheterna kan vara att till-
ståndsfrågan och det enskilda anspråket med stöd av föregående paragraf
handläggs i en rättegång. Så t.ex. kan det tänkas vara fråga om samma
parter och om vidlyftig utredning som är gemensam för de båda målen. I
förevarande paragraf bör därför endast meddelas ett förbud för miljödom-
stolen att pröva målet om det enskilda anspåket innan tillståndsfrågan har
avgjorts.

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att orden "skall mil-
jödomstolen förklara målet vilande till dess tillståndsfrågan har avgjorts"
byts ut mot "får miljödomstolen inte avgöra målet förrän tillståndsfrågan
har prövats".

7§

I första och andra styckena anges vissa situationer där ett mål som har
anhängiggjorts vid en miljödomstol skall överlämnas till regeringens
avgörande.

Enligt första stycket skall miljödomstolen med eget yttrande till rege-
ringen överlämna frågor rörande sådan verksamhet eller åtgärd som den
finner böra tillåtlighetsprövas enligt reglerna i 2 kap. 9 § första stycket
eller 10 §. Det gäller sådan verksamhet eller åtgärd som kan befaras
föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors
hälsa eller miljön, även om sådana skyddsåtgärder och andra försiktig-
hetsmått vidtas som kan krävas enligt balken; den s.k. stoppregeln som
dock kan genombrytas, om det finns särskilda skäl. Det är frågan om
sådana skäl föreligger som skall underställas regeringen för avgörande.
Den prövning som regeringen skall göra innebär att olägenheten skall
sättas i relation till verksamhetens allmänna samhällsnytta. I författnings-
kommentaren till 2 kap. 9 § sägs att det skall kunna visas att verksamhe-
ten medför fördelar som från allmän och enskild synpunkt klart överväger
olägenheten. De överväganden som skall göras, när fråga uppkommer att
meddela undantag från stoppregeln, är väsentligen av politisk natur.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

498

Principiella skäl talar mot att en domstol skall överlämna ett där an-
hängiggjort mål till en politisk myndighets avgörande. Det är emellertid
inte förenligt med domstolarnas verksamhet att de i sina avgöranden skall
ta ställning till politiska intressekonflikter. Eftersom tillämpningen av
2 kap. 9 § första stycket och 10 § inbegriper frågor av det slaget, finner
Lagrådet det godtagbart att tillåtlighetsprövningen i nu aktuella fall skall
ankomma på regeringen. Detsamma gäller tillåtlighetsprövningen enligt
17 kap. 1 eller 3 §.

I andra stycket första meningen föreskrivs skyldighet för en miljödom-
stol att till regeringen överlämna överklagade "ärenden" som är av sär-
skild vikt eller om Naturvårdsverket begär det. Vidare föreskrivs i andra
meningen obligatoriskt överlämnande av ärenden, när fråga är om över-
klagade beslut som rör försvarsfrågor. I det sistnämnda fallet måste frå-
gorna antas vara av sådan art att de, liksom beträffande de i första stycket
angivna fallen, bör avgöras av regeringen.

Vad angår bestämmelserna i andra styckets första mening ter sig för-
hållandet annorlunda. Att Koncessionsnämnden har en liknande överläm-
nandeskyldighet enligt 48 b § miljöskyddslagen är inte ett godtagbart skäl
för att ålägga miljödomstolen att överlämna mål som är av särskild vikt,
vilket för övrigt är ett alltför allmänt hållet kriterium, som kan vålla
tillämpningsproblem hos domstolarna. Visserligen kan det även beträf-
fande de nu avsedda målen föreligga en konflikt mellan miljöintressen
och andra väsentliga allmänna intressen. Så som första meningen är ut-
formad är det dock inte endast mål av det slaget som miljödomstolen skall
överlämna till regeringen, om det är av särkild vikt eller Naturvårdsverket
begär det. Ordalydelsen medför att exempelvis också ett mål om ersätt-
ning enligt 20 kap. 2 § första stycket 4-6 omfattas av överlämnandeskyl-
digheten. Om det gäller mycket höga belopp eller ett principiellt rättsligt
intresse av särskild vikt, skulle domstolen vid en bokstavstolkning av
lagtexten kunna anses skyldig att överlämna målet till regeringen. Detta
kan dock inte vara avsikten med förslaget.

Även i ett annat hänseende finner Lagrådet att andra stycket första me-
ningen kan ifrågasättas. Bestämmelsen gäller inte mål som skall hand-
läggas av miljödomstolen i första instans. Någon skyldighet att överlämna
ett mål till regeringen föreligger således inte, om målet är sådant som
avses i 20 kap 2 §. Miljödomstolen skall enligt det lagrummet som första
instans pröva bl.a. mål som avses i 21 kap. 1 § första stycket. Där anges i
punkt 1 mål om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 6 § eller
7 § andra stycket som inte skall prövas av länsstyrelsen eller en kommunal
nämnd enligt vad som föreskrivs i 9 kap. 8 §, dvs. ansökningar om till-
stånd som enligt regeringens föreskrifter skall prövas av länsstyrelsen
eller, om den miljöfarliga verksamheten kan antas ha en liten miljöpåver-
kan, av en kommunal nämnd.

Det torde kunna förutsättas att de mål rörande miljöfarlig verksamhet, i
vilka miljödomstolen är första instans, allmänt sett är av större betydelse
för människors hälsa och miljön än de mål som skall handläggas av läns-
styrelsen eller en kommunal nämnd som första instans (jfr de s.k. A, B
och C-listorna i bilagan till miljöskyddsförordningen 1989:364). Motivet
för överlämnandeskyldigheten synes enligt författningskommentaren vara

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

499

att prövningen av frågan innebär ett politiskt ställningstagande, t.ex. att
miljöskyddskrav skall ställas mot vittgående arbetsmarknadspolitiska
effekter. Lagrådet har svårt att se att inte sådana bedömningar skulle
kunna aktualiseras även i mål där miljödomstolen är första instans. Det är
väl snarare i sådana mål som miljöintressena och andra allmänna intressen
kan kollidera.

På grund av det anförda anser Lagrådet att andra stycket första mening-
en bör utformas så att skyldigheten för miljödomstolen att till regeringen
överlämna ett mål skall avse såväl mål som överklagats till domstolen
som mål där domstolen är första instans. Vidare bör det klart framgå att
det endast är mål där miljöintresset står mot annat allmänt intresse som
skall överlämnas.

I tredje stycket erinras om miljödomstolens skyldighet enligt 17 kap.
5 § att underrätta regeringen om verksamhet enligt 17 kap. 3 §. Lagrådet
har under 17 kap. 5 § förordat att miljödomstolen inte skall ha en sådan
skyldighet. Om detta godtas, bör tredje stycket utgå.

Lagrådet föreslår med hänsyn till det sagda att tredje stycket utgår och
att andra stycket ges följande lydelse.

"Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat
allmänt intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall
domstolen med eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsam-
ma gäller, om Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning
skall överlämnas till regeringen. Är det fråga om en statlig myndighets
beslut som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materi-
elverk eller Försvarets radioanstalt skall domstolen alltid med eget ytt-
rande överlämna målet till regeringens avgörande."

22 kap.

22 §

Miljödomstolens möjlighet att genom deldom avgöra frågan om en verk-
samhets tillåtlighet gäller givetvis inte i de fall då tillåtlighetsfrågan skall
prövas av regeringen enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 §. För tydlighetens skull
vore det enligt Lagrådets mening en fördel om detta framgick av lagtex-
ten, t. ex genom att till första stycket fogas orden "om frågan inte enligt
17 kap. 1, 3 eller 4 § skall prövas av regeringen."

23 kap.

1 §

Paragrafen har avfattats med den utgångspunkten att prövningstillstånd
generellt skall krävas för att prövning i Miljööverdomstolen skall få ske
av miljödomstols dom eller beslut. Regleringen bygger i detta hänseende
på förslaget i prop. 1996/97:131, enligt vilket prövningstillstånd i hovrät-
ten alltid skulle krävas vid överklagande av mål eller ärenden från tings-
rätt. Efter det att förevarande lagrådsremiss beslutats har emellertid
nämnda proposition återkallats av regeringen.

I enlighet med 49 kap. 12 § andra stycket 1 rättegångsbalken gäller allt-
så fortfarande att prövningstillstånd aldrig behövs vid överklagande till
hovrätt av avgöranden i mål som skall handläggas av tingsrätt i särskild

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

500

sammansättning, en regel som också måste vara tillämplig på avgöranden
av särskilda domstolar som fastighetsdomstol och vattendomstol. Frågan
om en eventuell ändring i detta hänseende kan inte tas upp isolerad för
miljödomstolamas del, något som mte heller har varit avsikten med det
remitterade förslaget. Det finns således inte för närvarande underlag för
att uppställa krav på prövningstillstånd för sådana mål som prövas av
miljödomstol som första instans och som enligt 20 kap. 3 § första stycket
förslaget till miljöbalk skall handläggas enligt rättegångsbalken.

När det däremot gäller överklagande till Miljööverdomstolen av ett av-
görande som en miljödomstol har meddelat i ett dit fullföljt mål är för-
valtningsprocesslagen tillämplig. Det är väl förenligt med den princip som
har kommit till uttryck i 34 a § förvaltningsprocesslagen och far även
anses sakligt motiverat att uppställa krav på prövningstillstånd vid över-
klagande av ett sådant mål till Miljööverdomstolen.

Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att i förevarande pa-
ragraf första styckets andra och tredje meningar utgår och ersätts med
följande mening.

"Vid överklagande till Miljööverdomstolen av en dom eller ett beslut av
en miljödomstol i ett dit överklagat mål eller ärende krävs prövningstill-
stånd".

I andra stycket bör hänvisningen till 49 kap. 14 § rättegångsbalken utgå.

2§

Under hänvisning till vad som har anförts vid 1 § förordar Lagrådet att
hänvisningen i första stycket till 49 kap. 13 § rättegångsbalken tas bort
och att andra stycket utgår. I tredje stycket andra meningen bör hänvisas
endast till Miljööverdomstolens beslut.

8§

Enligt förslaget är Miljööverdomstolen sista instans i mål och ärenden
som i första instans har prövats av kommunal nämnd eller förvalt-
ningsmyndighet. Det främsta skälet till detta är enligt författningskom-
mentaren att instanskedjan annars skulle bli längre för dessa ärenden än
för övriga mål och ärenden med miljöanknytning.

Bland de mål och ärenden som till följd av förslaget skall stanna i
Miljööverdomstolen ingår sådana där för närvarande Regeringsrätten är
sista instans, t.ex sådana som rör renhållnings- och hälsoskyddsområdet.
Genom att lagstiftningen på dessa områden integreras med miljöbalken,
där de allmänna förvaltningsdomstolarna inte ingår som prövningsmyn-
digheter, innebär förslaget att ingen av de domstolar som traditionellt är
prejudikatinstanser kan få befattning med dessa och liknande måltyper.
Prejudikatbildningen kommer i stället att ligga på Miljööverdomstolen.
Såsom Lagrådet framhållit under allmänna synpunkter vid 16 kap. bör ett
sådant avsteg från vad som vanligtvis gäller kunna motiveras av speciella
skäl.

Det enligt författningskommentaren anförda skälet för den föreslagna
ordningen är enligt Lagrådets mening inte övertygande. Att behålla en

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

501

renodlad prejudikatinstans, för vars prövning normalt krävs prövningstill-
stånd, kan som Lagrådet ser det knappast vara en så väsentlig nackdel i
processuellt hänseende att det skulle överväga fördelarna med en sådan
prejudikatinstans

Spörsmålet om prejudikatbildningen ingår enligt Lagrådets uppfattning
bland de frågor som förtjänar ytterligare och mer allsidiga överväganden,
innan miljödomstolar inrättas med ett kompetensområde som omfattar
även de målkategorier inom miljöbalksområdet som enligt nuvarande
ordning handläggs vid de allmänna förvaltningsdomstolarna.

24 kap.

1 §

Paragrafens andra stycke upptar en regel som anger att det i kapitlet med
tillstånd också avses bl.a. lagligförklaring enligt 11 kap. 17 §. Med hän-
visning till vad Lagrådet anfört vid sistnämnda lagrum om institutet lag-
lighetsprövning förordar Lagrådet att den reglering som behövs beträffan-
de rättskraftsverkan av lagligförklaringar i stället tas in bland övergångs-
bestämmelserna till miljöbalken.

3§

I paragrafens första stycke räknas under åtta olika punkter upp de fall då
tillsynsmyndigheten får återkalla tillstånd, dispens eller godkännande samt
meddela förbud mot fortsatt verksamhet. I punkterna 3 och 4 beskrivs fall
som företer stora likheter. I båda dessa punkter synes det gälla situationer
då det till följd av verksamheten har uppkommit olägenhet av väsentlig
betydelse för människors hälsa eller för miljön. Den enda skillnaden är att
punkt 3 även förutsätter att olägenheten inte förutsågs när verksamheten
tilläts, medan punkt 4 inrymmer det närmast självklara kravet att avhjäl-
pande inte kan ske genom en villkorsändring för verksamheten.

Mot bakgrund av det sagda kan behovet av att i uppräkningen ta med
de båda till synes likartade situationerna under särskilda punkter sättas i
fråga och det skulle kunna ligga närmast till hands att låta punkt 4 utgå.
Författningskommentaren tyder dock på att det med punkt 4 åsyftas enbart
sådana situationer då den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § gör verksamheten
otillåten. Den paragrafen förutsätter för detta enligt sitt första stycke dels
att verksamheten kan befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig
betydelse även om alla försiktighetsmått vidtas, dels ock att det inte finns
särskilda skäl för att verksamheten likväl skall få bedrivas. Enligt samma
paragrafs andra stycke krävs att verksamheten medför risk för att ett stort
antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller
för att miljön försämras avsevärt. Från såväl första som andra stycket görs
undantag för den händelse regeringen vid tillåtlighetsprövning medgett
verksamheten.

Med beaktande av vad som sägs i författningskommentaren anser Lag-
rådet att punkt 4 behöver omformuleras för att svara mot den avsedda
innebörden. Punkten skulle därvid kunna ges förslagsvis följande lydelse.

"4. om det till följd av verksamheten har uppkommit sådana förhållan-
den som enligt 2 kap. 9 § innebär att verksamheten inte får bedrivas."

Prop 1997/98:45

Bilaga 1

502

Med den av Lagrådet förordade lydelsen av punkt 4 bör punkt 3 kunna stå
kvar oförändrad.

5§

I första stycket föreskrivs enligt förslaget att tillståndsmyndigheten efter
vad som är skäligt får ompröva tillstånd samt ändra, upphäva eller med-
dela nya villkor eller andra bestämmelser för en miljöfarlig verksamhet
eller en vattenverksamhet i vissa uppräknade fall. Av motiven framgår
emellertid att avsikten inte är att myndigheten i dessa fall skall kunna
återkalla ett tillstånd; myndighetens befogenhet att göra detta avses vara
reglerad i 3 §. Föreskriften i förevarande paragraf om att tillståndsmyn-
digheten far ompröva tillstånd blir därför missvisande. Av motiven samt
29 § förslaget till promulgationslag synes kunna slutas att avsikten med
formuleringen är att ge tillståndsmyndigheten befogenhet att ompröva
sådana bestämmelser om produktionsmängd eller om verksamhetens
omfattning i övrigt som utgör en del av själva tillståndet och alltså inte är
att hänföra till villkor. Detta kommer till uttryck om ingressen till stycket
erhåller följande lydelse.

"I fråga om en miljöfarlig verksamhet eller en vattenverksamhet får till-
ståndsmyndigheten, efter vad som är skäligt, ompröva tillstånd, såvitt
avser bestämmelse om tillåten produktionsmängd eller annan liknande
bestämmelse om verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva
villkor eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana ".

I 15 kap. 10 § andra stycket vattenlagen föreskrivs bl.a. att det vid om-
prövning inte får meddelas sådana villkor som medför att ändamålet med
företaget inte kan tillgodoses eller att förutsättningarna för detta rubbas
avsevärt. Någon sådan föreskrift gäller inte vid omprövning enligt 24 §
miljöskyddslagen, men principen torde likväl iakttas i praxis. Någon
häremot svarande föreskrift föreslås inte i remissen. Av motiven framgår
emellertid att det inte är avsett att sådana villkorsändringar skall beslutas
som innebär att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avse-
värt försvåras. Denna princip är så viktig att den bör framgå uttryckligen
av lagtexten. Detta gäller så mycket mera som - enligt vad Lagrådet när-
mare utvecklar vid 31 kap. under rubriken Allmänna synpunkter - i efter-
hand meddelade villkorsändringar som avsevärt försvårar pågående
markanvändning kan ge den som drabbas härav ett anspråk på ersättning
enligt 2 kap. 18 § regeringsformen.

Lagrådet föreslår med anledning härav att det som ett sista stycke i pa-
ragrafen tas in en föreskrift av följande lydelse.

"Tillståndsmyndigheten får inte med stöd av denna paragraf meddela så
ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte läng-
re kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras."

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

503

25 kap.

6§

Paragrafen innehåller bestämmelser som i väsentliga delar svarar mot
regleringen i 20 kap 3 § vattenlagen avseende rättegångskostnader i vissa
stämningsmål om ersättning för intrång eller om inlösen av fastighet.
Bestämmelserna avses enligt författningskommentaren utgöra ett undan-
tag från huvudprincipen att rättegångsbalkens rättegångskostnadsregler
gäller i stämningsmål. Med undantaget åsyftas att utrymme skall finnas
för en generösare tillämpning i fråga om rättegångskostnader för sakägare
än som skulle följa av rättegångsbalken.

Enligt Lagrådets mening ger den i remissen föreslagna formuleringen
av undantagsregeln inte direkt uttryck för vad som avses. Samma an-
märkning synes kunna göras emot den förebild i 20 kap. 3 § vattenlagen
som valts och som tillkom år 1987 på förslag av Bostadsutskottet (BoU
1986/87:4 s. 32 f) i syfte att åstadkomma enhetliga regler rörande rätte-
gångskostnader i mål om inlösen och intrångsersättning enligt plan- och
bygglagen, naturvårdslagen, vattenlagen och lagen om byggnadsminnen.
Formuleringen kan sägas passa väl för fall då expropriationslagens kost-
nadsersättningsprinciper utgör huvudregel men till synes sämre när, som i
stämningsmål enligt vattenlagen, rättegångsbalkens kostnadsreglering är
grundläggande.

Som mönster för paragrafens undantagsbestämmelse bör enligt Lagrå-
dets uppfattning snarare väljas den ursprungliga lydelsen av 20 kap. 3 §
vattenlagen som, för det fall att en ersättnings- eller inlösentalan av aktu-
ellt slag ogillades men käranden haft skälig anledning att få sin talan
prövad av vattendomstolen, föreskrev att domstolen fick förordna att
svaranden skulle ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att
vardera parten skulle svara för sina kostnader vid vattendomstolen

Med nu angivna utgångspunkter förordar Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse.

"Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av fastighetsäga-
ren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående ersättning
eller inlösen men har denne haft skälig anledning att fa sin talan prövad
av miljödomstolen, kan miljödomstolen förordna att motparten skall
ersätta fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt dennes rätte-
gångskostnader eller att vardera parten skall svara för sina kostnader
vid miljödomstolen."

8§

I paragrafen, som motsvarar 20 kap. 6 § vattenlagen, behandlas ansvaret
för vissa speciella domstolskostnader i ansökningsmål, nämligen utgifter
för kungörelser, sakkunniga, aktförvarare och lokaler. Den föreslagna
regleringen innehåller vissa avvikelser från nuvarande ordning som inte
har motiverats i remissen. Förslaget innebär sålunda att sökanden skall
svara för nu aktuella kostnader även i Miljööverdomstolen, även om det
endast är motparten som har överklagat. Vidare har frågan om kostnads-
ansvaret i Högsta domstolen lämnats öppen. Gällande reglering, som
innebär att det i högre rätt alltid är den som fullföljt talan som svarar för

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

504

de aktuella kostnaderna, synes i dessa avseende böra behållas. Avsikten
får vidare antas vara att paragrafen i överensstämmelse med nuvarande
ordning skall tillämpas även i sådana stämningsmål som avses i lagen
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Enligt den systematik
som i övrigt har valts i förevarande kapitel (jfr 3 och 4 §§) bör detta fram-
gå av paragrafen.

Lagrådet föreslår med hävisning till det anförda att paragrafen får föl-
jande lydelse.

"I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens kost-
nader för

1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden.

Första stycket tillämpas även i stämningsmål som avses i 7 kap. 2 § la-
gen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vad som i
första stycket sägs om sökanden gäller därvid käranden.

I högre rätt gäller vad som i första och andra styckena sägs om sökande
eller kärande den som fullföljt talan.

På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas."

26 kap.

3§

Tillsynen över efterlevnaden av miljöbalken och av föreskrifter och vill-
kor som har meddelats med stöd av balken skall enligt lagrådsremissens
avsnitt 4.28.2 utövas av kommunala nämnder, av länsstyrelsen, Natur-
vårdsverket och de statliga myndigheter i övrigt som regeringen bestäm-
mer samt generalläkaren. En tydlig ansvarsfördelning vad gäller tillsynen
enligt miljöbalken på lokal, regional och central nivå skall gälla. Ansvar
för tillsyn och drift av samma verksamhet skall som princip skiljas åt.

Av paragrafens första stycke framgår att fördelningen av tillsynsansva-
ret skall bestämmas av regeringen. Vad gäller kommunens tillsynsansvar
uttalas i remissen (avsnitt 4.28.3) att alla kommuner bör ha ett ansvar för
en tillsyn motsvarande den som de i dag har enligt hälsoskyddslagen,
renhållningslagen, naturvårdslagen och skötsellagen samt beträffande de
icke tillståndspliktiga anläggningarna enligt miljöskyddslagen. Vidare
sägs i författningskommentaren att kommunerna alltid skall ha tillsyn över
de i andra stycket angivna verksamheterna.

Så som andra stycket har utformats framgår det emellertid inte klart att
kommunerna skall ha vad som i författningskommentaren benämns ett
obligatoriskt tillsynsansvar i angivna hänseenden. Uttryckssättet "utöva
den kommunala tillsynen" kan läsas så att det avser sådan tillsyn som
regeringen med stöd av första stycket har lagt på kommunerna. För att
undvika en sådan tolkning av bestämmelsen, som alltså inte synes vara
avsedd, bör enligt Lagrådets mening andra stycket omformuleras så att
där avsett tillsynsansvar anges som ett obligatorium.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

505

Lagrådet föreslår på grund av det sagda att 3 § första och andra stycke-
na, med vissa redaktionella ändringar i övrigt i första stycket, ges följan-
de lydelse.

"Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen,
andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i
enlighet med vad regeringen bestämmer.

Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige
bestämmer inom kommunen tillsyn över miljö- och hälsoskyddet enligt
9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver till-
stånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över
avfallshantering enligt 15 kap."

15 §

I paragrafen föreslås regler som innebär att förelägganden och förbud som
riktats mot någon som fastighetsägare eller i liknande egenskap gäller mot
ny ägare till fastigheten, under förutsättning att det antecknats i inskriv-
ningsregistret. Är föreläggandet förenat med löpande vite gäller även vitet
mot den nye ägaren.

Förslaget har förebild i bl.a. 20 § hälsoskyddslagen och föranleder inte i
sig någon erinran. Det bör emellertid uppmärksammas att den fråga som
förslaget avser att reglera har kommit i ett delvis nytt läge till följd av de
skärpta regler om efterbehandlingsansvar som föreslås i 10 kap. Dessa
regler innebär bl.a. att efterbehandlingsansvaret subsidiärt gäller mot var
och en som förvärvat en förorenad fastighet och som vid förvärvet känt
till föroreningarna eller - såvitt avser annan fastighet än privatbostadsfas-
tighet - då borde ha upptäckt dem. Det har överlämnats åt tillsynsmyndig-
heten att efter omständigheterna avgöra mot vem ett föreläggande skall
riktas. Ett av syftena med denna reglering är att en fastighetsägare inte
skall kunna undgå ansvaret för efterbehandling genom att överlåta fastig-
heten.

Mot denna bakgrund kan viss tvekan uppkomma om vilka rättsverk-
ningar som avses inträda, om ett föreläggande att utföra efterbehandling
har riktats mot någon i hans egenskap av fastighetsägare och detta -
såsom enligt motiven regelmässigt bör ske - antecknas i inskrivningsre-
gistret samt fastigheten därefter övergår till ny ägare. Regleringen torde
emellertid innebära att ansvaret för att följa föreläggandet då övergår på
den nye ägaren utan någon särskild prövning av huruvida denne känt till
eller borde ha upptäckt föroreningarna och oberoende av om omständig-
heterna är sådana att det alltjämt bör ankomma på den tidigare ägaren att
utföra efterbehandlingsåtgärderna. Vill tillsynsmyndigheten åstadkomma
att den tidigare ägaren behåller sitt ansvar att följa föreläggandet måste
myndigheten tydligen efter äganderättsövergången återkalla det ursprung-
liga föreläggandet mot denne och rikta ett nytt föreläggande mot honom
Med hänsyn till den tvekan som kan uppkomma om vem det är som har
att följa föreläggandet är det dock angeläget att myndigheten i fall av detta
slag ger detta till känna för de berörda på lämpligt sätt.

Prop 1997/98:45

Bilaga 1

506

18 §

Första och andra styckena innebär att tillsynsmyndigheten, i stället för att
begära verkställighet av ett föreläggande eller ett förbud, får besluta att
rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad. Styckena motsvarar 41 a §
miljöskyddslagen. En nyhet är emellertid att enligt tredje stycket även
beslutet om rättelse får verkställas enligt utsökningsbalken. 1 sistnämnda
del har förslaget inte närmare motiverats.

När möjligheten för tillsynsmyndigheten att förordna om rättelse på den
felandes bekostnad infördes, var avsikten att myndigheten själv skulle
kunna få föranstalta om rättelse utan att behöva gå omvägen via krono-
fogdemyndigheten och att tillsynsmyndigheten därigenom skulle få till-
gång till ett snabbare och enklare förfarande än enligt tidigare gällande
regler (NJA II 1987 s. 497). Förslaget förefaller ha samma utgångspunkt,
eftersom i första stycket förordnande av här aktuellt slag anges som ett
alternativ till begärande av verkställighet. Med denna konstruktion synes
det inte förenligt att verkställighet enligt utsökningsbalken skall kunna ske
även med avseende på ett sådant förordnande. Hyser tillsynsmyndigheten
tvekan om den felandes vilja eller möjligheter att betala kostnaderna, kan
den ju begära verkställighet enligt 17 § i stället för att besluta om rättelse
på den felandes bekostnad. Lagrådet föreslår därför att tredje stycket
utgår.

27 kap.

4§

Första stycket ger kommunen befogenhet att ta ut avgifter för den renhåll-
ning som kommunerna är skyldiga att utföra. Som lagtexten har avfattats
får en kommun ta ut avgift endast för insamling, transport, återvinning
och bortskaffande som utförs av kommunen. I remissens motiv framhålls i
enlighet härmed att avgift inte får tas ut av en fastighetsägare som har fått
totalbefrielse från sophämtning men att avgift däremot får tas ut av den
som i strid med gällande bestämmelser inte har utnyttjat renhåll-
ningstjänsterna. Detta överensstämmer med vad som har ansetts följa av
gällande rätt.

Frågan har emellertid delvis kommit i ett nytt läge med hänsyn till att
remissförslaget inte upptar någon motsvarighet till det förbud som för
närvarande gäller enligt 7 § renhållningslagen, där det föreskrivs att avfall
inte får grävas ned, komposteras eller på annat sätt slutligt omhändertas
av fastighetsinnehavaren, när det skall forslas bort genom kommunens
eller en producents försorg; 15 kap. 19 § innebär endast förbud för fastig-
hetsinnehavare att ta befattning med transporten. 1 stället avses det av
15 kap. 17 § i förslaget följa att det är tillåtet för en fastighetsinnehavare
eller nyttjanderättshavare att ta hand om sitt eget avfall så länge det inte
kan medföra risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön. En
tillåtelse av kommunen avses alltså inte längre innebära någon förutsätt-
ning för att fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv skall få
ta hand om sitt avfall, och om han gör detta utan att olägenheter av nyss
angivet slag uppkommer, saknar kommunen grund för att ta ut någon
avgift av honom.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

507

I motiven har inte berörts konsekvenserna för avgiftssystemets tillämp-
ning av den ordning som sålunda får antas vara avsedd, men för att den
angivna ordningen skall kunna fungera i praktiken torde det vara nödvän-
digt att regelsystemet kompletteras bl.a. med bestämmelser om hur an-
mälan skall göras av den som avser att själv ta hand om sitt avfall Före-
skrifter av detta slag torde kunna meddelas i administrativ ordning med
stöd av antingen förevarande bestämmelse eller 15 kap. 21 §. Frågan om
omhändertagandet har skett utan risk för olägenhet för människors hälsa
eller miljön kan däremot ytterst bli en domstolsfråga, exempelvis i de inte
ovanliga mål då kommunen för talan mot en fastighetsinnehavare eller
nyttjanderättshavare för att få en exekutionstitel på renhållningsavgiften
men denne invänder att han själv har tagit hand om sitt avfall.

29 kap.

8§

1 straffbestämmelsen behandlas samlat överträdelser av ett stort antal olika
föreskrifter, förbud, villkor, andra begränsningar eller dylikt som framgår
direkt av miljöbalken eller - vanligast - meddelas med stöd av bemyndi-
ganden i balken. Enligt första stycket 1 i paragrafen straffbeläggs den som
med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter meddelade med
stöd av 1 kap. 5 §. Bemyndigandet i sistnämda lagrum avses ge regering-
en möjlighet att, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda
förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela
föreskrifter för totalförsvaret som avviker från balken

Eftersom bemyndigandet i 1 kap. 5 § inte har begränsats till att gälla
avvikelse från vissa särskilt angivna lagbestämmelser utan i princip avser
hela balken, har enligt Lagrådets mening den föreslagna regeln i punkt 1
getts alltför vidsträckt omfattning. Den innebär ju att varje föreskrift som
regeringen meddelar med utnyttjande av bemyndigandet kommer att vara
förenad med straffsanktion. Detta blir således fallet även då den lagregel
från vilken avvikelse föreskrivs inte är straffbelagd.

Det som nu sagts visar enligt Lagrådets uppfattning att den föreslagna
regeln inte kan godtas. Behovet av att förena den aktuella typen av rege-
ringsföreskrifter för totalförsvaret med direkt straffsanktion synes därför
behöva övervägas ytterligare. Att finna en alternativ lösning som innebär
att endast sådana regeringsföreskrifter om avsteg blir omfattade av straff-
budet som verkligen behöver vara det ter sig inte alldeles enkelt. En tänk-
bar möjlighet att uppnå en rimlig avgränsning skulle kunna vara att låta
straffregeln inriktas på fall då överträdelse sker av sådana regeringsföre-
skrifter som innefattar avsteg från en straffsanktionerad lagbestämmelse.
Med denna utgångspunkt skulle punkt 1 kunna utformas förslagsvis enligt
följande.

"1. föreskrift för totalförsvaret meddelad med stöd av 1 kap. 5 §, om
överträdelse av den lagbestämmelse från vilken avvikelse har föreskri-
vits är straffbelagd."

I första stycket 14 straffbeläggs brott mot förbud enligt 11 kap. 14 § om
markawattning. Sådant förbud får enligt nämnda lagrum meddelas av

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

508

regeringen under förutsättning att markawattningen gäller områden där
det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras och markawattningen
annars skulle kräva tillstånd enligt 11 kap. Detta innebär, som Lagrådet
ser det, att en överträdelse av här aktuellt förbud samtidigt måste innefatta
ett brott mot den föreslagna straffbestämmelsen i 29 kap. 4 § (otillåten
miljöverksamhet), vilken avser envar som uppsåtligen eller av oaktsamhet
vidtar en åtgärd utan att ha inhämtat tillstånd som föreskrivs i miljöbalken
eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Enligt Lagrå-
dets mening är regeln i punkt 14 överflödig och den förslås därför utgå.

Straffbestämmelsen i första stycket 17 riktar sig mot den som bryter
mot förbudet enligt 12 kap. 6 § att påbörja verksamhet tidigare än sex
veckor efter det att i sistnämnda paragraf föreskriven anmälan har gjorts.
Enligt Lagrådets förslag vid 12 kap. 6 § bör detta förbud få en mera be-
gränsad räckvidd än som föreslagits i remissen. Oberoende av om detta
förslag följs eller ej måste en överträdelse av förbudet vara att hänföra till
otillåten miljöverksamhet enligt 4 § förevarande kapitel. Bestämmelsen i
första stycket 17 bör därför utgå såsom obehövlig.

I första stycket 26-28 straffbeläggs brott mot skyldighet att lämna upp-
gifter enligt vissa angivna EG-förordningar på kemikalieområdet. Mot-
svarighet finns enligt gällande rätt i 20 § första stycket 4-6 lagen om
kemiska produkter. I den lagen finns därutöver i 21 § en bestämmelse om
bötesstraff för den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar oriktig
uppgift om förhållande av betydelse i ansökan eller annan handling som
avges enligt de EG-rättsakter som avses i 20 § första stycket 4, 5 eller 6.
Till punkterna 26-28 föreslås i remissen inte någon sådan kompletterande
straffbestämmelse för fall av oriktig uppgift. Som framgår av författ-
ningskommentaren avses dock inte någon ändring i sak i förhållande till
gällande rätt

Enligt Lagrådets mening bör en bestämmelse som är formulerad så, att
den föreskriver straff för den som bryter mot skyldighet att lämna uppgif-
ter i visst hänseende kunna anses inbegripa även lämnande av oriktig
uppgift i samma hänseende En annan sak är att en bestämmelse som är
uppbyggd som t.ex. kapitlets 5 eller 6 § uttryckligen behöver omnämna
lämnande av oriktig uppgift för att åtgärden skall vara straffbar.

9§

Med beaktande av vad Lagrådet anfört i anslutning till 8 § första stycket
26-28 förordar Lagrådet att orden "eller lämnar en oriktig uppgift" i första
stycket 9 utgår.

11 §

Enligt första stycket skall inte dömas till ansvar om brott enligt 3-10 §§ är
att anse som ringa. De ringa fallen enligt dessa paragrafer är således un-
dantagna från straffbarhet och därmed över huvud taget inte att bedöma
som brott, en term som enligt 1 kap. 1 § brottsbalken definieras såsom en
gärning, för vilken i nämnda balk eller annan lag eller författning straff är
föreskrivet Lagrådet förordar därför att orden "brott enligt" i stycket byts
ut mot "gärning som avses i".

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

509

Enligt fjärde stycket far för sådana brott som kan föranleda att miljö-
sanktionsavgift döms ut åtal väckas endast om det av särskilda skäl är
påkallat från allmän synpunkt, I remissens författningskommentar uttalas
bl.a. att denna åtalsprövningsregel är avsedd att tillämpas så att åtal re-
gelmässigt skall anses vara påkallat från allmän synpunkt, om brottets
straffvärde är sådant att påföljden inte bör stanna vid böter.

Av de inskränkningar i allmän åklagares rätt och plikt att åtala som fö-
rekommer i brottsbalken är föreskriften att åtal får väckas endast om det
av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt den mest långtgående.
Såvitt avser brottsbalksbrott förekommer den endast vid ärekränknings-
brott samt vid speciella fall av olovligt förfogande, åverkan och tagande
av olovlig väg. Gemensamt för dessa brott är att de ansetts vara av det
slaget att något allmänt intresse av lagföring normalt inte gör sig gällande.
En åtalsprövningsregel som formulerats på nu aktuellt sätt anses ha den
innebörden att åklagare endast i undantagsfall skall ha rätt och skyldighet
att åtala men att man inte har velat utesluta att det kan förekomma fall
som bör leda till allmänt åtal (se t.ex. Beckman m.fl., Kommentar till
brottsbalken I, femte upplagan, s. 628). En konsekvens av en sådan åtal-
sprövningsregel är också att någon utredningsskyldighet för polismyndig-
het endast under särskilda omständigheter anses gälla (NJA II 1962
s. 230).

Med hänsyn till att det vid miljöbrottslighet kan vara betydelsefulla all-
männa intressen som står på spel är en åtalsprövningsregel av detta slag
inte lämplig, och det framgår av motiven att en så långtgående inskränk-
ning av åtalsplikten inte heller är avsedd. Lagrådet förordar att orden "av
särskilda skäl" utgår.

I redaktionellt hänseende bör iakttas att ordet "brott" även här bör er-
sättas med "gärning", eftersom miljösanktionsavgift under de i 30 kap. 1 §
angivna förutsättningarna utgår oberoende av om en överträdelse är att
anse som brottslig eller ej. Det i den föreslagna lagtexten använda ut-
tryckssättet att en miljösanktionsavgift "döms ut" blir inte heller adekvat,
eftersom det avses ankomma på tillsynsmyndighet och inte på domstol att
i första instans besluta om miljösanktionsavgifter

Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att fjärde stycket er-
håller följande lydelse.

"För sådana gärningar som kan föranleda miljösanktionsavgift får åtal
väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt."

12 §

Enligt första stycket får en kemisk produkt eller bioteknisk organism eller
en vara som innehåller en kemisk produkt eller en genetiskt modifierad
organism eller annan egendom som har varit föremål för brott enligt 1-4,
6, 8, 9 eller 10 § förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.
Detsamma gäller värdet av egendomen eller utbytet av sådant brott. För-
verkande skall alltså kunna ske med avseende på all egendom som har
varit föremål för brott enligt någon av de nämnda paragraferna. Enligt
motiven (avsnitt 4.31.5) är regeln avsedd att tillämpas så att det endast är

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

510

undantagsvis som förverkande inte bör komma i fråga. Förverkande skall
således vara det normala.

Av de lagar som avses bli integrerade i miljöbalken innehåller endast
lagen om kemiska produkter, lagen om genetiskt modifierade organismer
och lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade
arter bestämmelser om förverkande. Förslaget innebär således en långtgå-
ende utvidgning i förhållande till gällande rätt. Förverkanderegeln får i
den föreslagna avfattningen därtill ett synnerligen vitt tillämpningsområ-
de, särskilt med hänsyn till den hänvisning som görs till brott som avses i
4 §, vilken generellt straffbelägger fall då någon med uppsåt eller oakt-
samhet påbörjar eller bedriver en verksamhet eller vidtar någon annan
åtgärd utan att ha inhämtat tillstånd, godkännande eller medgivande eller
gjort en anmälan som föreskrivs i balken eller i föreskrifter som medde-
lats med stöd av balken. Regeln kommer därmed att täcka hela det områ-
de som för närvarande regleras genom miljöskyddslagen och vattenlagen.
Detta förhållande kommenteras inte alls i motiven, som endast tar upp fall
som avser kemiska produkter, biotekniska organismer samt djur och
växter.

Uttrycket att egendom har varit "föremål för brott" används i special-
straffrätten i allmänhet som en sammanfattning av de i 36 kap. 2 § brotts-
balken angivna fallen att egendom har frambragts genom brott eller att
fråga är om egendom vars användande utgör brott eller med vilken eljest
tagits befattning som utgör brott (jfr NJA II 1968 s. 728 ff och 838 ff).
Frågan inställer sig med denna utgångspunkt hur bestämmelsen är avsedd
att tillämpas i fall då någon utan tillstånd påbörjat en miljöfarlig verksam-
het eller vattenverksamhet som är tillståndspliktig enligt balken eller
föreskrifter meddelade med stöd av balken. Med hänsyn till ordalagen i
stycket ligger den tolkningen nära till hands att till verksamheten hörande
anläggningar i sådant fall kan förklaras förverkade, eftersom deras använ-
dande utan tillstånd är straffbart. Detta kommer visserligen ofta att te sig
uteslutet på den grunden att det skulle vara uppenbart oskäligt. Med hän-
syn till motivens uttalande att det endast är undantagsvis som förverkande
bör underlåtas - vilket i sig överensstämmer med lagtexten - kommer
emellertid frågan att kunna ställas om inte förverkande i sådana situaioner
bör ske med avseende på en del av värdet, vilket normalt brukar ske när
det framstår som obilligt att förklara egendomen i sig eller hela dess
värde förverkat.

Det bör enligt Lagrådets mening inte komma i fråga att införa en så
långtgående och svårtillämpad utvidgning i förhållande till gällande rätt
utan något egentligt underlag och utan några motiv till ledning för
rättstillämpningen. Detta gäller särskilt som sanktionssystemet i övrigt vid
olaglig miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet i flera avseenden
förstärks genom balken.

Lagrådet avstyrker därför förslaget att sådan egendom som varit före-
mål för brott enligt balken generellt skall kunna förklaras förverkad.
Någon erinran kan däremot inte anföras mot en bestämmelse som utfor-
mas på sådant sätt att man behåller de förverkandemöjligheter som för
närvarande följer av lagen om kemiska produkter, lagen om genetiskt
modifierade organismer och lagen om åtgärder beträffande djur och väx-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

511

ter som tillhör skyddade arter. Detta förutsätter att den egendom som i så
fall kan komma i fråga för förverkande preciseras i bestämmelsen.

Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att första stycket
första meningen av förevarande paragraf erhåller följande lydelse

"Djur, växter, produkter som utvunnits av djur eller växter, kemiska
produkter, biotekniska organismer eller varor innehållande kemiska
produkter eller genetiskt modifierade organismer vilka har varit föremål
för brott enligt 1-4, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade, om det
inte är uppenbart oskäligt."

På det underlag som föreligger kan Lagrådet inte bedöma om en möjlig-
het till förverkande bör införas även med avseende på annan särskild
egendom som har varit föremål för brott enligt miljöbalken; anses detta
vara fallet bör även sådan egendom specificeras i bestämmelsen.

30 kap.

2§

Enligt första stycket föreskriver regeringen för olika överträdelser miljö-
sanktionsavgiftens storlek. Därvid skall hänsyn tas till överträdelsens
allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Som konstruktionen av systemet med miljösanktionsavgifter har utfor-
mats är avsikten att regeringen skall dels bestämma för vilka överträdelser
miljösanktionsavgift över huvud taget skall utgå, dels bestämma avgiftens
storlek för dessa fall. Av de allmänna motiven (avsnitt 4.32.2) får anses
framgå att det förstnämnda beslutet skall grundas på rena lämplig-
hetsöverväganden medan hänsynen till överträdelsens allvar och betydel-
sen av den bestämmelse som överträdelsen avser behöver tas först sedan
det väl bestämts att avgift skall utgå. Denna tankegång skulle komma till
klarare uttryck om stycket får följande lydelse.

"Regeringen meddelar föreskrifter om de överträdelser för vilka miljö-
sanktionsavgift skall utgå och om avgiftens storlek för olika överträdel-
ser. När avgiftens storlek bestäms, skall hänsyn tas till överträdelsens
allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser."

31 kap.

Allmänna synpunkter

Kapitlet behandlar i första hand frågor om ersättning vid ingripanden av
det allmänna. Under rubriken Ersättning och inlösen på grund av vissa
föreskrifter, förelägganden och förbud sägs i 4 § att fastighetsägaren har
rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk
eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avse-
värt försvåras. Ersättningsrätten är begränsad till vissa beslut i fråga om
nationalparker, naturreservat, kulturreservat, biotopskyddsområden och
vattenskyddsområden samt beslut om föreläggande eller förbud enligt
samrådsbestämmelserna i 12 kap. 6 §. Vidare finns bestämmelser om

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

512

ersättning vid vissa undersökningar i 10 § och vid föreläggande om stäng-
selgenombrott i 11 §.

De nämnda ersättningsreglerna har för närvarande motsvarighet i natur-
vårdslagen och vattenlagen. Några sådana regler finns inte i de andra
lagar som skall integreras i miljöbalken, t.ex. miljöskyddslagen och hälso-
skyddslagen, och föreslås inte heller för balkens vidkommande i dessa
avseenden. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras till följd av
ingripande från det allmänna, som t ex. motiveras av att en viss verksam-
het är miljöfarlig, skall således ingen ersättning utgå.

Miljöbalkens ersättningsregler innebär att nuvarande regler och prin-
ciper för ersättning, när en fastighetsägares rådighet över sin mark in-
skränks genom ingripande från det allmänna kommer att behållas. Ersätt-
ning skall inte utgå, om ingripandet exempelvis avser att tillgodose syftet
med ett miljöskyddsområde eller har betingats av andra starka miljö- eller
hälsoskyddsskäl. Lagrådet har förståelse för att en sådan begränsning av
ersättningsrätten alltjämt anses viktig. Begränsningen står också i över-
ensstämmelse med riksdagens uttalande om att ansvaret för att säkerställa
den biologiska mångfalden inte får begränsas till att bli en fråga om sta-
tens ekonomiska resurser för intrångs- och inlösenersättningar (bet.
1990/91 :JoU30, s.255). Däremot finner Lagrådet det oundvikligt att när-
mare granska en väsentlig fråga som gett upphov till en omfattande de-
batt, nämligen om begränsningen av ersättningsrätten är förenlig med
2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen.

Enligt nämnda lagrum i regeringsformen skall ersättning tillförsäkras
den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller bygg-
nad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fas-
tigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i
förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen skall
bestämmas enligt grunder som anges i lag. Det råder inga delade mening-
ar om att bestämmelsen enligt sin ordalydelse innebär att rätt till ersätt-
ning inträder, oavsett anledningen till att det allmänna inskränkt använd-
ningen av mark eller byggnad på angivet sätt. Även om inskränkningen
föranletts av att mark används på ett miljöfarligt sätt, är markägaren enligt
ordalydelsen i bestämmelsen berättigad till ersättning. Den begränsning
av ersättningsrätten som avses följa av miljöbalkens regler i 31 kap. står
då i strid med 2 kap. 18 § regeringsformen.

En sådan tolkning av 2 kap. 18 § regeringsformen leder således till en
grundlagsfäst rätt till ersättning som sträcker sig längre än vad som följer
av tidigare gällande rätt i fråga om ersättning för ingrepp av miljöskäl.
Detta har emellertid inte varit lagstiftarens mening. 1 prop. 1993/94:117,
som innehöll förslaget till den nya lydelsen av 2 kap. 18 §, och i Konsti-
tutionsutskottets betänkande (1993/94:KU24) betonades att det förhållan-
det att rätten till ersättning vid vissa rådighetsinskränkningar nu gavs
grundlagsskydd inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i förhållande
till gällande ersättningsregler. Lagtexten har i så fall fått en utformning
som inte motsvarar lagstiftarens intentioner.

Tolkningen av en lagregel skall enligt vedertagen uppfattning i svensk
rätt grundas på regelns ordalydelse Är denna sådan att det inte kan råda
någon tvekan om regelns innebörd, skall den tillämpas enligt ordalydel-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

513

33 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 2

sen. Den omständigheten att det i regelns förarbeten kan ha gjorts utta-
landen som tyder på att avsikten med regeln varit en annan än vad dess
ordalydelse ger vid handen skall i så fall i princip inte påverka tillämp-
ningen. Om en strikt tolkning skulle leda till icke önskvärda resultat, bör
regeln ändras för att ge ett riktigare uttryck för lagstiftarens avsikter. I
vissa undantagsfall anses emellertid en friare tolkning av en lagregels
innebörd kunna förekomma, när det är uppenbart att en tolkning enligt
ordalagen skulle medföra oacceptabla konsekvenser.

Vad nu sagts gäller vid tolkning av allmän lag. Om denna tolknings-
metod skall gälla även i fråga om en grundlagsregel har varit föremål för
olika uppfattningar inom doktrinen. I åtskilliga sammanhang har gjorts
uttalanden enligt vilka olika bestämmelser i 2 kap. regeringsformen om
grundläggande fri- och rättigheter skall ges en vidsträckt tolkning till den
enskildes förmån (se Holmberg-Stjemquist, Grundlagarna, s 19 ff.). Här
kan också hänvisas till ett principuttalande av Lagrådet av innebörd att
kravet på att man inte till den enskildes nackdel frångår en tillämpning i
strikt överensstämmelse med lagtexten har särskild tyngd när det gäller de
grundläggande fri- och rättigheterna (prop. 1977/78 s. 144 f). När det är
fråga om en grundlagsregels betydelse för en ny lagstiftning, talar enligt
Lagrådets mening övervägande skäl för särskild återhållsamhet med att
fästa avseende vid motivuttalanden som är svårförenliga med grundlags-
regelns ordalydelse.

Lagrådet är även med dessa utgångspunkter för sin del berett att ansluta
sig till den i remissen uttalade uppfattningen att den rätt till ersättning för
försvårande av pågående markanvändning som tillförsäkras enskilda
genom 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen inte kan gälla fall då
ingripandet sker därför att den pågående användningen av marken var
olovlig eller olaglig när den påbörjades. Ett förbehåll av motsvarande slag
måste inläsas i åtskilliga andra lagbestämmelser av civilrättslig eller
offentligrättslig natur utan att det uttryckligen anges, och det måste anses
stå i överensstämmelse med vedertagna metoder för lagtolkning att be-
trakta detta som underförstått även när det gäller tillämpningen av den
berörda grundlagsbestämmelsen. Sådana ingripanden av miljöskyddsskäl
som förutsätter att en av lagstiftaren uppställd norm har åsidosatts synes
alltså inte behöva grunda någon rätt till ersättning, även om de försvårar
pågående markanvändning, såvitt den aktuella användningen av marken
var olaglig redan när den påbörjades.

Svårare att bedöma är fall då en markanvändning inte stred mot någon
norm när den påbörjades men en senare tillkommen reglering medför att
markanvändningen blir olaglig. Den omständigheten att en redan från
början olaglig verksamhet inte bör kunna grunda ersättningsrätt synes inte
kunna ge tillfredsställande vägledning i en sådan situation. 1 den mån
regleringen bygger på viktiga miljö- eller hälsoskyddsintressen kan dock
allmänna principer medföra att en eventuell ersättningsrätt blir mycket
begränsad.

En annan situation som förtjänar uppmärksammas är att någon har fått
ett tidsbegränsat tillstånd till viss verksamhet som innebär markanvänd-
ning men en ansökan om tillstånd för tid därefter avslås, t.ex. på grund av
att regleringen har ändrats eller därför att det har visat sig att verksamhe-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

514

ten är förenad med olägenheter av betydelse som inte ursprungligen förut-
sågs. Även med strikt tillämpning av grundlagsbestämmelsen finns det
fog för att hävda att den omständigheten att en tillståndsansökan kan
avslås inte skall anses innebära en inskränkning av pågående markan-
vändning. Om man från det allmännas sida återkallar ett redan meddelat
tillstånd, ligger det däremot nära till hands att hänföra åtgärden till en
inskränkning i grundlagsbestämmelsens mening, även om tillståndsmyn-
digheten genom 24 kap 3 § miljöbalken får en generell möjlighet att
återkalla tillstånd och det alltså låter sig sägas att ett tillstånd alltid med-
delas med reservation för att det kan komma att återkallas. Vad som nu
har sagts gäller också om villkoren för en verksamhet som innefattar
användning av mark i efterhand ändras på sådant sätt att verksamheten
försvåras.

Lagrådet finner att den föreliggande oförenligheten mellan ordalydelsen
av 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen och motivuttalandena samt
det inte helt klara rättsläget i fråga om grundlagstolkning inte är ägnade
att främja en enhetlig rättstillämpning. Det ligger då som Lagrådet ser det
närmast tillhands att ändra 2 kap. 18 § andra stycket så att det ger ett klart
uttryck för lagstiftarens avsikter med bestämmelsen, dvs. att ersättning
liksom tidigare inte skall kunna komma i fråga vid ingrepp av det allmän-
na som har sin grund i miljö- eller hälsoskyddsskäl. Lagrådet förordar en
sådan lösning av problemet.

Lagrådet är medvetet om att den lösningen med hänsyn till den tids-
krävande proceduren för en grundlagsändring kan komma att påverka
tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande. Om det, av skäl som ligger
utanför Lagrådets granskningsbehörighet, anses mer angeläget att inte
fördröja ikraftträdandet än att undanröja diskrepansen mellan grundlags-
regeln och ersättningsreglerna i 31 kap., skulle det möjligen kunna över-
vägas att införa rätt till ersättning även beträffande ingrepp som för närva-
rande är ersättningsfria enligt miljö- och hälsoskyddslagstiftningen. Detta
skulle emellertid innebära en genomgripande ändring av tidigare gällande
ordning som sakligt sett skulle vara svår att motivera, även om ersätt-
ningsgrunderna förenades med möjlighet att sätta ned ersättningen så att
den i vissa fall inte skulle utgå Det kan också ifrågasättas om en sådan
allomfattande ersättningsrätt skulle vara förenlig med principen att för-
orenaren skall betala, den s.k PPP-principen, sådan den kommit till ut-
tryck i bl.a. Romfördragets artikel 130 r.

Att i enlighet med remissen avstå från att införa ytterligare ersättnings-
regler i miljöbalken i förlitande på riktigheten av den gjorda ända-
målstolkningen av den omdiskuterade grundlagsbestämmelsen ger emel-
lertid enligt Lagrådets mening också anledning till betänkligheter. Be-
stämmandet av ersättningsrätten har ju därmed i principiellt viktiga frågor
överlämnats till rättstillämpningen. Någon säker vägledning för hur till-
lämpningen bör utfalla kan inte ges genom tolkningsuttalanden av det
slag som lagrådsremissen bygger på. Detta kan i sin tur medföra en för
avsevärd tid bestående osäkerhet om rättsläget i ett för miljöarbetet vitalt
avseende. Inte minst i övergångsskedet efter miljöbalkens ikraftträdande
synes olägenheterna av en sådan osäkerhet kunna bli betydande.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

515

Om 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen inte ändras på angivet
sätt, får man sålunda räkna med möjligheten att markägare och andra kan
komma att väcka talan om ersättning av det allmänna under direkt åbero-
pande av det lagrummet. Det kommer då att bli en uppgift för
rättstillämpningen att avgöra hur sådana anspråk skall bedömas i olika
situationer. Det är därvid att märka att miljöbalksförslaget även innefattar
ett prövningssystem med miljödomstolar, som har karaktär av särskilda
domstolar och vilkas kompetensområde, såvitt gäller här aktuella ersätt-
ningsfrågor enligt 20 kap. 2 § 5 föreslås avgränsat till att avse "ersättning
och inlösen vid ingripande av det allmänna och vid vattenverksamhet
enligt 31 kapMed denna behörighetsregel står det enligt Lagrådets
bedömning inte klart att en miljödomstol skulle anses behörig att pröva
mål om ersättningsanspråk som grundar sig på regeln i 2 kap. 18 § andra
stycket regeringsformen. Inte heller kan det utan vidare antas att en all-
män domstol finner sig behörig att ta upp ett sådant mål till sakprövning,
om ett särskilt prövningssystem har inrättats för mål inom miljöområdet
(jfr NJA 1994:657). Som redan anmärkts vid 20 kap. 2 § föreslår Lagrå-
det därför en justering av de för miljödomstol gällande behörighetsbe-
stämmelserna som innebär att, om en talan av nu aktuellt slag väcks, den
skall prövas av miljödomstol.

Enligt 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen gäller ytterligare att
ersättning varom här är fråga skall bestämmas enligt grunder som anges i
lag. Några sådana grunder upptas av naturliga skäl inte i lagförslaget för
andra fall än dem som med iagrådsremissens utgångspunkt skulle grunda
rätt till ersättning. I överensstämmelse med vad som uttalats i grundlags-
motiven beträffande ett snarlikt fall (se prop. 1978/79:195 s. 59) torde i
detta läge domstolen, om den finner ersättningsrätt föreligga, få tillämpa
balkens ersättningsregler analogt. Här som eljest måste givetvis också en
allmän skälighetsbedömning göras.

Lagrådet vill understryka att den lösning som nu berörts - att frågan
överlämnas till rättstillämpningen - utgör en nödfallsutväg föranledd av
den i förevarande fall ovanligt påtagliga bristen i överensstämmelse mel-
lan grundlagsregelns motiv och dess ordalydelse. Anses miljöbalkens
ikraftträdande inte böra anstå till dess grundlagsregeln har fått en lydelse
som står i samklang med motiven, bör under alla förhållanden ett arbete
med syfte att åstadkomma en sådan grundlagsändring inledas snarast.

16 §

Enligt den föreslagna första meningen gäller bl.a. att den som har fått
tillstånd enligt 11 kap. att genom inlösen eller på annat sätt ta i anspråk
annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar annans egendom
skall betala ersättning för vad som avstås eller skadas, om annat inte är
särskilt föreskrivet. Tillstånd till inlösen meddelas emellertid inte enligt
11 kap. utan enligt 17 § i förevarande kapitel och formuleringen bör
därför jämkas.

I andra stycket anges att ersättning skall betalas endast för skador som
kvarstår sedan skadeförebyggande åtgärder har utförts. Skyldighet att
vidta sådana åtgärder kan enligt motiven åläggas tillståndshavaren med
stöd av 2 kap. 3 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

516

Att ersättning inte skall utgå i den mån en skada har kunnat förebyggas
och således inte har uppstått är i och för sig självfallet. På samma sätt som

9 kap. 1 § tredje stycket vattenlagen bör föreskriften för att bli menings-
full ta sikte inte bara på förebyggande utan också på reparativa åtgärder.
Skyldighet att vidta åtgärder av det senare slaget kan åläggas tillståndsha-
varen enligt 2 kap. 7 §.

Paragrafen bör med dessa utgångspunkter få följande lydelse.

"Den som med stöd av tillstånd enligt 11 kap. genom inlösen eller på
annat sätt tar i anspråk annans egendom eller vidtar en åtgärd som ska-
dar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller
skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet. Ersättning skall betalas
även för skada till följd av förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §.

Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår, sedan förebyg-
gande eller avhjälpande åtgärder har utförts av tillståndshavaren."

33 §

Med hänvisning till vad som har anförts vid 16 § föreslår Lagrådet att
första styckets sista mening kompletteras så att det inbegriper överens-
kommelser inte bara om förebyggande utan också om reparativa åtgärder.
Meningen bör då lyda.

"Rätt till ersättning finns också för förlust till följd av att överenskom-
melse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om att förebyg-
gande eller avhjälpande åtgärder skall utföras."

32 kap.

11 §

Enligt första styckets andra mening skall en fastighet på ägarens begäran
lösas in av den som är skyldig att avhjälpa skada eller olägenhet enligt

10 kap. och som vidtar åtgärd vilken medför att fastigheten blir helt eller
delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid använd-
ningen. Meningen tar alltså sikte på åtgärder av den som är efterbehand-
lingsansvarig. Fastighetsägaren kan emellertid även själv, antingen som
verksamhetsutövare eller också subsidiärt i sin egenskap av fastighetsäga-
re, vara efterbehandlingsansvarig enligt reglerna i 10 kap., och för sådana
fall synes det inte vara rimligt att exempelvis en tidigare fastighetsägare
som ålagts efterbehandling skall vara skyldig att lösa in fastigheten.

Lagrådet föreslår med hänvisning till det anförda att första stycket andra
meningen ersätts av ett nytt stycke med följande lydelse.

"Första stycket tillämpas också, om någon som är ansvarig för efterbe-
handling enligt 10 kap. vidtar åtgärd som medför att fastigheten blir helt
eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid
användningen Vad som nu har sagts gäller dock inte, om ansvaret för
efterbehandling åvilar även ägaren."

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

517

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Allmänna synpunkter

Lagrådet har i yttrandets inledande synpunkter ifrågasatt om regler som
hämtats från vattenlagen och i dag har ringa aktualitet försvarar sin plats i
ett nytt lagstiftningskomplex. Detta gäller framför allt de bestämmelser
som avses ingå i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
Om vattenlagens reglering anses böra ingå i en samordnad miljölagstift-
ning, bör en översyn göras av det nu ifrågavarande lagförslaget för att
undvika att bestämmelser av angivet slag tas med. Med hänsyn till den tid
som står till förfogande för Lagrådets granskningsarbete och till att Lag-
rådet saknar fullständig sakkunskap om hanteringen av vattenmål anser
sig Lagrådet inte kunna göra en sådan översyn.

Lagrådet vill också hänvisa till de allmänna synpunkter som anförts un-
der miljöbalkförslagets 16 kap. vad gäller den svåröverskådlighet som blir
resultatet, om reglerna om vattenverksamhet delas upp mellan miljöbal-
ken och en särskild lag på det sätt som remissförslaget innebär.

2 kap.

6§

Med hänvisning till vad som har anförts vid 31 kap. 16 § förslaget till
miljöbalk föreslår Lagrådet att tredje styckets sista mening kompletteras
så att den inbegriper inte bara förebyggande utan också reparativa åtgär-
der.

7 kap.

H §

I första stycket första meningen anges när miljödomstolen får avgöra ett
mål utan huvudförhandling. Bestämmelsen motsvarar 42 kap. 18 § första
stycket 5 rättegångsbalken Eftersom vad som är föreskrivet om tvistemål
i allmänhet enligt 20 kap. 3 § första stycket miljöbalken skall tillämpas
även på miljödomstol, om inte annat följer av balken eller annan lag, är
bestämmelsen obehövlig

Enligt första stycket andra meningen skall miljödomstolen vid hand-
läggning utan huvudförhandling ha en fullsutten sammansättning, om
målet är sådant som avses i 42 kap. 18 § första stycket 5 rättegångsbalken.
Då detta, i motsats till vad som gäller enligt 1 kap. 3 c § rättegångsbalken,
är ett obligatorium, bör däremot den bestämmelsen kvarstå.

Bestämmelsen i andra stycket har sin motsvarighet i 42 kap. 18 § andra
stycket rättegångsbalken och behövs därför inte

Lagrådet föreslår att paragrafens första stycke första meningen och and-
ra stycket utgår.

12 §

I andra stycket har gjorts en hänvisning till kostnadsregeln i 25 kap. 5 §
miljöbalken som rätteligen torde avse 25 kap. 8 § samma balk. Linder
hänvisning till vad Lagrådet anfört vid sistnämnda lagrum föreslås att
stycket utgår.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

518

13 §

I första stycket regleras handläggningen av mål i vilka ansökan görs enligt
21 kap. 1 § första stycket 5 miljöbalken om laglighetsprövning. Lagrådet
förordar, mot bakgrund av sitt förslag vid 21 kap. 1 § miljöbalken om att
innehållet i punkt 5 i den paragrafens första stycke skall föras över till
övergångsregleringen till miljöbalken, att en bestämmelse motsvarande
hänvisningen till nämnda punkt 5 tas in bland övergångsbestämmelserna
till förevarande lag.

Förslaget till lag om kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och
ärenden enligt miljöbalken

Skälet till att de föreslagna bestämmelserna anses böra tas in i en särskild
lag framgår inte av lagrådsremissens allmänna motivering. Några författ-
ningskommentarer finns inte heller. Lagförslaget är således inte i det
skick som kan krävas för en lagrådsgranskning. Även om det under före-
dragningen har upplysts att syftet med förslaget är att i miljöbalken undvi-
ka alltför detaljerade bestämmelser om kungörelseförfarandet och liknan-
de - en synpunkt som Lagrådet i och för sig har förståelse för - har Lagrå-
det i avsaknad av motiv och författningskommentarer i remissen inte
ansett sig bör avge något yttrande över förslaget Allmänt sett bör dock
påpekas att det framstår som oklart i vilken utsträckning bestämmelserna
är avsedda att vara generellt tillämpliga eller begränsade till att gälla
ansökningsmål.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning

12 §

1 paragrafen ges betämmelser om rätt för en kommun att besluta om före-
lägganden. I 26 kap. förslaget till miljöbalk, som behandlar tillsynsfrågor,
ges bestämmelser om rätten att besluta om förelägganden och förbud. Att
förbudsbeslut inte nämns särskilt i förevarande paragraf torde bero på att
ett förbud normalt meddelas genom ett föreläggande, t.ex. att. upphöra
med en verksamhet. Det är önskvärt att samma uttryckssätt används i
miljöbalken och i denna paragraf. Enligt Lagrådets mening är uttrycket
"föreläggande och förbud" att föredra även i denna paragraf.

Förslaget till lag om införande av miljöbalken

8§

Med bestämmelsen avses att lösa övergångsfrågor som uppkommer i
anledning av de i miljöbalken föreslagna reglerna om skyldighet att av-
hjälpa skada eller olägenhet i miljön (2 kap. 7 §) och om ansvar för efter-
behandling av förorenade områden, byggnader och anläggningar (10 kap.

2 § första stycket). Övergångsbestämmelsen föreslås bli inriktad på fall då

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

519

verksamhetsutövare under tid före miljöbalkens ikraftträdande men efter
utgången av juni 1969 har bedrivit miljöfarlig verksamhet och verkning-
arna därav alltjämt pågår när balken träder i kraft. Bakgrunden till detta är
enligt lagrådsremissen att det i fråga om sådan verksamhet finns en mot-
svarighet i gällande rätt i 5 § miljöskyddslagen, som ställer krav på de
skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som skäligen kan fordras för
att förebygga eller avhjälpa olägenhet. I vissa speciella avseenden, där det
i miljöbalken föreslås helt nya och för enskilda betungande förpliktelser
om efterbehandling av förorenade områden, anses däremot den nya regle-
ringen kunna tillämpas först beträffande åtgärder som vidtagits efter mil-
jöbalkens ikraftträdande.

I lagrådsremissen (avsnitt 8.2) ges en beskrivning av rättsutvecklingen i
fråga om skyldighet att avhjälpa skador och olägenheter. Därvid redovisas
bl.a. bakgrunden till bestämmelserna i 5 § miljöskyddslagen och viss
koncessionsnämnds- och regenngspraxis vid bestämmelsernas tillämp-
ning samt - utförligt - Regeringsrättens den 31 maj 1996 meddelade dom i
det s.k. Klippanmålet, som gällde åläggande enligt miljöskyddslagen att
genomföra saneringsåtgärder i förorenat vattendrag (RÅ 1996 ref. 57).
Enligt remissen kan rättsläget vid tiden för senaste ändring av 5 § miljö-
skyddslagen, som beslöts år 1988 och trädde i kraft den 1 juli 1989, sam-
manfattas så att det ansågs kunna krävas av en tidigare utövare av miljö-
farlig verksamhet att avhjälpa olägenheter av verksamheten även sedan
driften av verksamheten upphört och att detta i princip hade ansetts gälla
från miljöskyddslagens tillkomst. I remissen framhålls emellertid att 1996
års regeringsrättsavgörande lett till att bilden av rättsläget har komplice-
rats.

Mot denna bakgrund görs i lagrådsremissen bedömningen att det syn-
sätt som präglar miljöbalkens regler om ansvar för efterbehandling av
förorenade områden snabbt bör få genomslag och att dessa regler därför
med stöd av en övergångsbestämmelse bör tillämpas även på äldre miljö-
farliga verksamheter och sådana verksamheter där driften är nedlagd.

1 frågan om hinder möter mot en övergångsreglering av föreslagen in-
nebörd kan Lagrådet instämma i att regeringsformens förbud mot retro-
aktiv lagstiftning, som gäller brottspåföljd och annan rättsverkan av brott
samt uttagande av skatt eller statlig avgift, inte träffar frågor inom de
ämnesområden som övergångsregleringen skall avse. Lagrådsremissens
motivresonemang går emellertid närmast ut på att övergångsregleringen
inte kan sägas inkräkta på skyddet för verksamhetsutövares berättigade
förväntningar om förutsättningarna för verksamhetens bedrivande och inte
heller kan anses innefatta retroaktivitet i vedertagen bemärkelse. I dessa
avseenden finner Lagrådet det svårt att följa argumentationen och slutsat-
serna.

Sedan Regeringsrätten genom avgörande i plenum har slagit fast att vid
tillämpning av 5 § miljöskyddslagen i dess lydelse före den 1 juli 1989
skyldighet inte kvarstår att avhjälpa olägenhet i fall då den miljöfarliga
verksamheten upphört, bör detta förhållande enligt Lagrådets mening
bilda utgångspunkt för överväganden om innehållet i den avsedda över-
gångsreglermgen. Att rättsläget under längre tid före regeringsrättsdomen
i olika sammanhang har uppfattats vara ett annat än vad Regeringsrätten

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

520

kom fram till utgör inte tillräckligt skäl för att i stället hänföra sig till den
tidigare uppfattningen. Av den av Regeringsrätten gjorda uttolkningen av
miljöskyddslagen i lydelsen förejuli 1989 följer att 1988 års lagändringar,
som f.ö. motiverades just av att oklarhet i rättspraxis ansetts råda om
möjligheterna att kräva återställningsåtgärder av en verksamhetsutövare
som upphört med sin verksamhet, inte - som uttalades i prop. 1987/ 88:85

- är att se enbart som ett förtydligande av vad som gällde dessförinnan.
Regeringsrättens ställningstagande innebär vidare att det inte föreligger
förutsättningar att tillämpa den regel om skyldighet att avhjälpa olägen-
heter som tillfogades 5 § miljöskyddslagen med ikraftträdande den 1 juli
1989, i fall där verksamheten upphört genom överlåtelse innan lagänd-
ringen trädde i kraft.

Lagrådet anser att det med hänsyn till vad som lagts fast genom Rege-
ringsrättens dom inte kan bortses från att den nu förevarande övergångs-
bestämmelsen i vad den omspänner tiden juli 1969 - juni 1989 har en
tydlig retroaktiv karaktär. Det är dessutom fråga om en bestämmelse vars
tillämpning ger upphov till betungande förpliktelser för enskilda. I det
retroaktiva inslaget ligger bl.a. att rimliga anspråk knappast uppfylls på
förutsebarhet vad gäller konsekvenserna för dem som tidigare utövat
miljöfarlig verksamhet men upphört med verksamheten före ikraftträdan-
det av 1988 års lagstiftning.

På grund av det anförda bör enligt Lagrådets åsikt en alternativ lösning
väljas som inte är förenad med påtagliga nackdelar från retroaktivitets-
synpunkt. Den möjlighet som då bör ligga närmast till hands är att be-
gränsa övergångsbestämmelsen till att omspänna endast tid fr o m, juli
1989. Lagrådet förordar att så sker. Lagtekniskt fordrar detta endast att
årtalet 1969 ersätts av 1989.

I författningskommentaren framhålls att den föreslagna lagtextens ut-
tryckssätt - att en verksamhetsutövare har bedrivit miljöfarlig verksamhet

- knyter an till att det har varit fråga om faktisk drift av verksamhet. Detta
krav på anknytning till den faktiska driften anges ha samband med att
övergångsbestämmelsen syftar till en avgränsning mot tiden före miljö-
skyddslagens ikraftträdande den 1 juli 1969, då någon motsvarighet till
begreppet miljöfarlig verksamhet inte fanns i lagstiftningen. Fortsätt-
ningsvis redovisas i författningskommentaren att det enligt den föreslagna
9 kap. 1 § miljöbalken, liksom enligt miljöskyddslagen, blir verkningarna
av verksamheten som är avgörande för om miljöfarlig verksamhet pågår
eller ej, medan det saknar betydelse vid vilken tidpunkt den faktiska drif-
ten har upphört.

Vad som förespråkas i lagrådsremissen synes innebära att begreppet
miljöfarlig verksamhet i samband med övergångsregleringen skall ges en i
visst avseende snävare betydelse än vad som annars skall vara fallet.
Enligt Lagrådets bedömning ger inte föreslagen lagtext tillräcklig grund
för en sådan åtskillnad. Lagrådet anser vidare att författningskommenta-
rens ståndpunkt - att det enligt gällande miljöskyddslag liksom enligt
miljöbalken är verkningarna av en miljöfarlig verksamhet och inte upphö-
randet av verksamhetens drift som genomgående skall tillmätas relevans
vid avgörande av om verksamheten alltjämt pågår - är alltför generellt
formulerad. Uttalandet i detta avseende kan knappast anses vinna stöd i

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

521

själva definitionen i lagstiftningen av miljöfarlig verksamhet. Att begrep-
pet miljöfarlig verksamhet på sätt som framhålls i lagrådsremissen kan
omfatta även markanvändning där det inte förekommer någon mänsklig
aktivitiet - t.ex. vid en nedlagd soptipp där ytterligare föroreningar riske-
ras genom läckage - kan enligt Lagrådets mening inte tas till intäkt för
någon allmängiltig slutsats avseende andra tänkbara situationer av förore-
ningar härrörande från upphörd verksamhet. Utgången i Klippanmålet ger
inte heller belägg för att författningskommentarens generella ståndpunkt
motsvarar nuvarande rättsläge. 1 anslutning härtill kan framhållas att det
inte kommer att finnas behov av att tolkningsvis ge det till miljöbalken
överförda begreppet den angivna generella innebörden för fall när verk-
samheten upphört, eftersom balken föreslås uttryckligen lägga ansvar för
avhjälpande av olägenheter och för efterbehandling även på den som
tidigare har bedrivit verksamhet.

Under alla förhållanden är det angeläget att undvika att visst uttryck
som används på ett ställe i miljöbalkskomplexet anses ha en speciell
innebörd som avviker från vad motsvarande uttryck betyder på andra
ställen i samma komplex. Det bör också, med utgångspunkt i att gällande
reglering av miljöfarlig verksamhet föreslås bli överförd i grunden oför-
ändrad, vara följdriktigt att bedrivande av miljöfarlig verksamhet ges ett
enhetligt innehåll i miljöbalken och promulgationslagen. De avgräns-
ningsbehov som i remissen anförs som skäl för att lägga in en särskild
betydelse i de valda ordalagen i övergångsbestämmelsen torde för övrigt
inte kvarstå, om Lagrådets uppfattning om vilken tidsperiod övergångsbe-
stämmelsen bör kunna omfatta godtas.

10 §

I paragrafen föreskrivs att strandområden som vid utgången av juni 1975
ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan inte skall
omfattas av strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något
annat. Paragrafen motsvarar punkt 4 i övergångsbestämmelserna till 1974
års ändringar i naturvårdslagen, som innebar att områden som ingick i
fastställda planer undantogs när det generella strandskyddet infördes.

Enligt motiven har frågan om vad som skall gälla med avseende på
strandskyddet när en äldre plan upphävs varit oklar. För framtiden avses
motsvarande oklarhet bli undanröjd genom 7 kap. 15 § tredje stycket
förslaget till miljöbalk, där det föreskrivs att strandskydd återinträder, om
detaljplan eller områdesbestämmelser upphävs. I motiven till förevarande
paragraf hänvisas till nämnda princip även när det gäller de områden som
omfattas av sådana äldre planer som paragrafen tar sikte på. 1 den mån
denna hänvisning avses ge uttryck för tanken att miljöbalkens regel skall
få tillämplighet även på områden som omfattades av en plan vid utgången
av juni 1975 saknas emellertid täckning härför i övergångsbestämmelsen.
I avsaknad av särskild föreskrift om annat får den föreslagna regleringen
liksom den nuvarande antas innebära att strandområden som vid utgången
av 1975 ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
aldrig kommer att omfattas av strandskydd med mindre än att något annat
bestäms.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

522

15 §

Enligt paragrafens första mening skall vid tillämpning av 10 kap. 2 §
andra stycket miljöbalken inte sådan medverkan till föroreningens upp-
komst som ägt rum före miljöbalkens ikraftträdande beaktas. Lagrådet har
i det föregående föreslagit att 10 kap. 2 § andra stycket i förslaget till
miljöbalk utgår. Godtas detta förslag bör även första meningen av föreva-
rande paragraf utgå.

17§

I anslutning till 11 kap. 17 § miljöbalken samt vid 16 kap. 2 §, 21 kap. 1 §
och 24 kap. 1 § miljöbalken har Lagrådet föreslagit att behövliga be-
stämmelser om det ålderdomliga vattenrättsliga institutet laglighetspröv-
ning tas in bland övergångsbestämmelserna till balken i stället för i själva
balken. Om detta godtas, bör i förevarande paragraf föras in motsvarig-
heter till remissförslagets bestämmelser i 11 kap. 17 § miljöbalken.
Lämpligen kan också i paragrafen tas in en bestämmelse som medger att
lagligförklaring får förenas med villkor, dvs. motsvarigheten till vad som
föreslagits beträfffande lagligförklaring i 16 kap. 2 § miljöbalken. Första -
fjärde styckena i paragrafen skulle då kunna ges förslagsvis följande
lydelse.

"Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning, får den som bedriver
verksamheten begära prövning av dennas laglighet hos miljödomstolen

Begärs tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan till-
stånd före miljöbalkens ikraftträdande, skall ansökan samtidigt göras
om prövning av anläggningens laglighet.

En lagligförklaring far förenas med villkor."

En konsekvens av detta skulle bli att den bestämmelse som enligt remis-
sen upptas i paragrafen får bilda ett femte stycke eller, hellre, en egen
18 § med åtföljande förskjutning i paragrafnumreringen. Bestämmelsen
bör enligt Lagrådets mening avse lagligheten av ett vattenföretag och inte
endast av en vattenanläggning.

Miljöbalksförslagets bestämmelse i 21 kap. 1 § första stycket 5 om att
mål om prövning av lagligheten av annan utövad vattenverksamhet än
sådan markawattning som skall prövas av länstyrelse utgör ansöknings-
mål bör kunna få sin motsvarighet i en egen paragraf bland de särskilda
övergångsbestämmelserna till 16-23 kap. miljöbalken. En motsvarighet
till den föreslagna bestämmelsen i 24 kap. 1 § andra stycket miljöbalken -
att det beträffande lagligförklaring gäller detsamma som föreskrivs om
tillstånd i 24 kap. miljöbalken - bör föras till de särskilda övergångsbe-
stämmelserna till sistnämnda kapitel.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

523

19 §

Skälet till den föreslagna bestämmelsen anges i motiven (avsnitt 10.6),
med hänvisning till SOU 1993:66, vara att det ibland har framförts att det
konstitutionella underlaget för äldre renhållningsordningar är något tvek-
samt. Det anses därför lämpligt att införa en särskild övergångsregel som
bekräftar deras fortsatta giltighet.

Av det nämnda betänkandet framgår inte vari den konstitutionella tvek-
samheten i fråga om renhållningsordningarna skulle bestå. Den torde
dock hänga samman med att dessa innehåller föreskrifter av normkarak-
tär. Det kan då hävdas att överlåtande av sådan normgivningsmakt till
kommunerna skall ske enligt 8 kap. 7 och 11 §§ regeringsformen, dvs. att
riksdagen bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter och medger att
regeringen får överlåta till kommuner att meddela bestämmelser i ämnet.
Bestämmelserna i renhållningslagen att det för varje kommun skall finnas
en renhållningsordning som skall antas av kommunfullmäktige har inte
tillkommit på det sättet. Enligt 9 och 11 §§ i den lagen åläggs kommun-
fullmäktige att anta en renhållningsordning, som skall innehålla kommu-
nens föreskrifter om avfallshantering och en avfallsplan. Motsvarande
bestämmelser föreslås i 15 kap. 10 och 11 §§ miljöbalken (jfr Lagrådets
yttrande under dessa paragrafer).

Om bestämmelserna om renhållningsordning i renhållningslagen inte
skulle anses konstitutionellt godtagbara, vilket i så fall gäller också för-
slagen i miljöbalken, skulle en övergångsbestämmelse som den föreslagna
inte kunna reparera den konstitutionella bristen. De äldre renhållnings-
ordningama skulle inte därigenom få "fortsatt giltighet".

Den, som det påstås, ibland uttalade tveksamheten rörande renhåll-
ningsordningamas konstitutionella underlag är emellertid enligt Lagrådets
mening inte tillräcklig för att grundlagsbestämmelser i något väsentligt
hänseende skall anses ha åsidosatts vid tillkomsten av renhållningsord-
ningama och att felet är så uppenbart att de inte enligt 11 kap. 14 § rege-
ringsformen skall tillämpas.

Ett väsentligt argument för att renhållningslagens giltighet i detta hän-
seende inte kan ifrågasättasär att Regeringsrätten vid flera tillfällen haft
att pröva mål som rört renhållningsordningar utan att finna dem strida mot
regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten. Att frågan
väckts framgår av pleniavgörandet RÅ 1988 ref. 32, där en skiljaktig
ledamot utvecklade sin uppfattning att det i 9 § renhållningslagen intagna
åläggandet för kommunerna att meddela föreskrifter stred mot 8 kap. 3, 7
och 11 §§ regeringsformen. Vidare kan nämnas att Regeringsrätten i
rättsfallet RÅ 1989 ref. 58 fann att vissa generella föreskrifter som beslu-
tats av en kommunal nämnd saknade laga verkan, därför att de skulle ha
meddelats i renhållningsordning som beslutats av kommunfullmäktige.

På grund av det anförda finner Lagrådet att, vilken ställning som än in-
tas i den konstitutionella frågan, den aktuella övergångsbestämmelsen inte
endast är obehövlig utan också missvisande. Lagrådet förordar därför att
bestämmelsen utgår.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

524

22 §

Enligt paragrafen gäller äldre bestämmelser i fråga om överklagande och
krav på prövningstillstånd, om en dom eller ett beslut har meddelats före
miljöbalkens ikraftträdande liksom i det fallet att en dom eller ett beslut
har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol efter balkens ikraftträ-
dande. Motsättmngsvis kan slutas att ett beslut som efter miljöbalkens
ikraftträdande har meddelats av en länsstyrelse eller eljest av en annan
statlig myndighet än Koncessionsnämnden för miljöskydd skall överkla-
gas till miljödomstol, om beslutet har fattats med stöd av någon av de
lagar som upphävs genom 2 § och ett beslut i motsvarande fråga enligt
miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Av motiven framgår
också att detta är avsikten. Detta följer emellertid inte av någon föreskrift
i promulgationslagen; enligt 6 § är tvärtom huvudregeln att mål och ären-
den som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas
enligt äldre bestämmelser. Lagrådet föreslår därför att paragrafen komp-
letteras med en regel för här avsedda fall.

Avsikten är att Koncessionsnämnden övergångsvis skall bestå till dess
att regeringen förordnar om ikraftträdande av 21 §. Av remissen kan inte
utläsas vad som avses gälla i fråga om överklagande av sådana beslut av
denna nämnd som meddelas efter miljöbalkens ikraftträdande. Mest följd-
riktigt synes emellertid vara om sådana beslut överklagas till Miljööver-
domstolen. Även i detta hänseende bör paragrafen i så fall kompletteras.

Det möter svårigheter att, utan en sådan genomgång av de genom 2 §
upphävda lagarna som inte kan ankomma på Lagrådet, formulera be-
stämmelser i ämnet fullt tydligt. Förslagsvis kan emellertid förevarande
paragraf kompletteras med ett andra stycke av följande lydelse.

"Beslut som efter miljöbalkens ikraftträdande meddelas av statlig för-
valtningsmyndighet enligt någon av de lagar som upphävs genom 2 §
skall överklagas till miljödomstol, om ett beslut i motsvarande fråga
enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Beslut som efter
ikraftträdandet meddelas av Koncessionsnämnden för miljöskydd skall
dock överklagas till Miljööverdomstolen."

23 §

Enligt paragrafen skall domar och beslut som en tingsrätt eller en fastig-
hetsdomstol meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande i frågor som
regleras i 31 eller 32 kap. överklagas till Miljööverdomstolen. Det gäller
här främst frågor om ersättning vid ingripande av det allmänna och om
ersättning för miljöskada. Ett avgörande som innefattar prövning av en
sådan fråga kan emellertid omfatta även andra frågor som faller utanför
Miljööverdomstolens behörighet sådan denna reglerats i miljöbalken. Så
t.ex. har fastighetsdomstol enligt 12 § miljöskadelagen möjlighet att ku-
mulera ett miljöskademål med andra mål. Uppenbarligen kan inte komma
i fråga att olika delar av avgörandet skall överklagas till skilda instanser. I
vissa fall torde frågan kunna lösas genom att målen särskiljs, men detta
kan inte alltid förutsättas vara lämpligt eller ens möjligt. Lämpligen bör
den lösningen väljas att hela avgörandet skall överklagas till Miljööver-
domstolen så snart någon sådan fråga som här avses har prövats genom

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

525

avgörandet oberoende av om avgörandet även rör andra spörsmål. Det-
samma bör gälla i fråga om beslut under rättegången i sådana mål van en
fråga som nu avses skall prövas.

Med hänvisning till det anförda föreslår Lagrådet att paragrafen erhåller
följande lydelse.

"Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol meddelar
efter miljöbalkens ikraftträdande och som innefattar prövning av frågor
som regleras i 31 och 32 kap. miljöbalken överklagas till Miljööver-
domstolen. Detsamma gäller i fråga om beslut under rättegången i mål
vari sådan fråga skall prövas."

27 §

I fråga om denna paragraf hänvisar Lagrådet till vad som har anförts vid
16 kap. 10 § miljöbalken. Vad Lagrådet där har uttalat synes inte nödvän-
digtvis behöva hindra att den föreslagna regeln införs med sikte på äldre
förhållanden.

28 §

Enligt paragrafen skall bestämmelserna om återkallelse av tillstånd i
24 kap. 3 och 4 §§ gälla också vattenanläggningar som har kommit till
före balkens ikraftträdande, och detta även om någon domstols eller an-
nan myndighets tillstånd inte har behövts och inte heller har lämnats.
Bestämmelserna om återkallelse av tillstånd kan emellertid uppenbarligen
inte tillämpas i sådana fall då tillstånd inte har meddelats. Avsikten med
den föreslagna regeln i denna del torde vara att säkerställa att erforderliga
förelägganden skall kunna meddelas även i sådana fall då det inte förelig-
ger något tillståndsbeslut. Detta kan emellertid ske med stöd av 26 kap.
9 § miljöbalken. Såvitt avser de fall åter då tillståndsbeslut har meddelats
före balkens ikraftträdande följer det av 5 § förevarande lagförslag att
24 kap. 3 och 4 §§ miljöbalken kommer att kunna tillämpas. Lagrådet
föreslår därför att paragrafen utgår.

32 §

I paragrafen föreskrivs att omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket

II miljöbalken får göras även när anordningar har vidtagits eller villkor
har meddelats till skydd för fisket med stöd av motsvarande bestämmelser
enligt äldre lag. Detta följer emellertid redan av föreskriften i 5 § föreva-
rande lag om att beslut om bl.a. villkor skall anses vara meddelade enligt
miljöbalken. Paragrafen bör därför utgå.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 1

526

Rättsdatablad

Prop. 1997/98:45

Författningsrubrik	Bestämmelser som Celexnummer för inför, ändrar, upp- bakomliggande EG- häver eller upprepar regler ett normgivnings- bemyndigande
Miljöbalken	1 kap. 5 §, 5 kap 1, 5 och 7-9 §§, 6 kap. 1, 2, 4, 6ochl3§§, 7 kap. 3-7, 11, 12, 14, 15, 19-23,27,30 och 31 §§, 8 kap. 1-4 §§, 9 kap. 4-8 och 10-12 §§, 10 kap. 14 §, 11 kap. 13 och 14 §§, 12 kap 5,6, 8-10 och 12 §§, 13 kap. 2, 9, 11 och 14-18 §§, 14 kap. 1, 9-13, 15, 16, 18-21 och 23-25 §§, 15 kap. 1,6, 7,9-11, 16, 19-29 och 33 §§, 16 kap. 2 §, 20 kap. 6, 7 och 11 §§, 26 kap. 3-6, 19 och 20 §§, 27 kap. 1,2,4 och 7 §§, 30 kap. 2 och 10 §§, 33 kap. 1 §•
Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet	6 kap 1 §, 7 kap. 22 § , 9 kap. 7 §
Lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning	3 och 13 §§

527

gotab 55692, Stockholm 1997

Innehållsförteckning

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:103)

Miljöbalken - En skärpt och samordnad miljölagstiftning

för en hållbar utveckling ...............................................3

Bilaga 3 Lagförslag i betänkandet SOU 1996:103.....................14

1 Förslag till miljöbalk................................................14

2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om

vattenföretag...............................................................109

3 Förslag till lag om kungörelse, skriftväxling och

delgivning i miljömål.................................................128

4 Förslag till lag om ändring i bilavgaslagen

(1986:1386)................................................................131

5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen

(1987:672)..................................................................133

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna avseende
betänkandet SOU 1996:103.......................................134

Bilaga 5 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:147)
Övergångsbestämmelser till miljöbalken...................136

Bilaga 6 Lagförslag i betänkandet SOU 1996:147...................137

1 Förslag till lag om införande av miljöbalken.........137

2 Förslag till lag om införande av lagen med

särskilda bestämmelser om vattenföretag..................144

Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna avseende
betänkandet SOU 1996:147.......................................147

Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till miljöbalk..............................................148

2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om

vattenverksamhet........................................................246

3 Förslag till lag om kungörelse, skriftväxling och

delgivning i mål och ärenden enligt miljöbalken.......266

4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen

(1987:672)..................................................................269

5 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om

gaturenhållning och skyltning....................................270

6 Förslag till lag om ändring i brottsbalken..............273

Bilaga 9 Lagrådsremissens lagförslag......................................274

1 Förslag till lag om införande av miljöbalken.........274

2 Förslag till lag om införande av lagen med

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet...........281

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000)

med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning.....................................................................284

1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:103)
Miljöbalken - En skärpt och samordnad miljö-
lagstiftning för en hållbar utveckling

Skyddet av miljön är i dag en av de mest angelägna samhällsupp-
gifterna. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att skapa en god livsmiljö
och en varaktigt hållbar utveckling.

Miljölagstiftningen har blivit alltmer svåröverskådlig och delvis
motstridig. Den har tillkommit vid olika tidpunkter och ger därför uttryck
för skilda värderingar. Samma frågor har fatt olika lösningar i de olika
lagarna. Det har därför från flera håll framförts önskemål om en
samordning av miljölagstiftningen.

Riksdagen beslutade 1991 att målet med miljöpolitiken skall vara att
skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla
med uttaget av naturresurser så att de kan utnyttjas långsiktigt samt
skydda natur- och kulturlandskapet (prop. 1990/91:90, bet.
1990/9l:JoU30, rskr. 1990/91:338). Riksdagen godkände samtidigt
regeringens förslag att samla miljölagama i en miljöbalk utifrån det
principbetänkande som Miljöskyddskommittén då presenterat.
Kommittén lade därefter i februari 1993 fram ett förslag till miljöbalk.
Förslaget resulterade dock inte i lagstiftning. Miljöbalksutredningen fick
i stället i uppdrag att lägga fram ett nytt förslag till miljöbalk.

Miljöbalksutredningen föreslår att följande lagar skall arbetas in i
miljöbalken:

- naturvårdslagen (1964:822),

- miljöskyddslagen (1969:387),

- lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

- lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,

- lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

-renhållningslagen (1979:596),

- hälsoskyddslagen (1982:1080),

- vattenlagen (1983:291),

- lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs-
mark,

- lagen (1985:426) om kemiska produkter,

- miljöskadelagen (1986:225),

- lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,

- lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud,

- lagen (1991:635) om förhandsgranskning av

biologiska bekämpningsmedel,

- lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer,

- lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som
tillhör skyddade arter.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för de nyheter som
föreslås jämfört med gällande rätt.

Miljöbalkens mål

Målet med miljöbalken är att skapa förutsättningar för en hållbar
utveckling i samhället, där nu levande och kommande generationer
tillförsäkras en hälsosam och god miljö att leva i. För att uppnå målet
skall

- människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om de orsakas av föroreningar eller andra störningar eller på
annat sätt,

- värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

- den biologiska mångfalden bevaras,

- mark, vatten och fysisk miljö i övrigt användas så att en från
ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med
naturresurser och energi tryggas,

- ett kretslopp med hushållning, återanvändning och återvinning av
material främjas.

Det är en angelägenhet för var och en att inom sin verksamhet och
samhällssektor verka för att miljöbalkens mål förverkligas. Detta gäller
oavsett om det sker som enskild person eller som verksam i företag,
kommun, myndighet eller organisation.

Miljöbalkens tillämpningsområde

Miljöbalken skall tillämpas på varje verksamhet som kan motverka
förutsättningarna att uppnå balkens mål. Med verksamhet avses inte
endast näringsverksamhet utan all verksamhet. Detsamma gäller hante-
ring och andra åtgärder som kan motverka förutsättningarna att uppnå
balkens mål. Dessutom innehåller miljöbalken särskilda bestämmelser
om åtgärder som syftar till att uppnå balkens mål, t.ex. områdesskydd.

Gemensamma regler

Den viktigaste nyheten med miljöbalken är att gemensamma regler skall
gälla, oavsett vilken typ av verksamhet som det är fråga om.
Grundtanken är att samma krav skall ställas på åtgärder som riskerar att
medföra likartade skador på hälsa och miljö. Det har inte någon betydelse
om åtgärden t.ex. utförs på land eller i vatten eller vidtas av det allmänna
eller en enskild. Huvudprincipen är alltså att åtgärdens effekt och inte
åtgärdens art avgör vilka krav som skall ställas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

A ktsamhetsregler

Den grundläggande aktsamhetsregeln i miljöbalken innebär att en
verksamhetsutövare skall vidta de försiktighetsmått som behövs för att
förebygga, hindra eller motverka att verksamheten kan medföra skada
eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Regeln kompletteras av
ett antal aktsamhetsregler som i många fall kan sägas vara
vidareutvecklingar av denna grundläggande bestämmelse.

Alla som utövar verksamhet skall skaffa sig kunskap om i vilken mån
verksamheten medför olägenhet för människors hälsa och miljön och hur
sådana olägenheter kan förebyggas eller begränsas. Vidare skall
försiktighetsprincipen gälla för all verksamhet inom balkens tillämp-
ningsområde. Detta innebär att förebyggande åtgärder och andra
försiktighetsmått skall vidtas så snart det kan befaras att en viss åtgärd
skulle kunna utgöra en olägenhet för människors hälsa eller miljön även
om det inte är klarlagt att olägenheter uppkommer.

Vidare gäller att verksamhet enligt balken endast far bedrivas på en
plats som är lämplig och där minsta möjliga intrång och olägenhet
uppkommer.

Tillämpningen av de allmänna aktsamhetsregler som vi föreslår skall
leda till en kretsloppsanpassning av samhället. Det gäller bl.a. regeln att
hushållnings- och kretsloppsprincipen skall iakttas genom att alla skall
hushålla med naturresurser och energi samt utnyttja möjligheterna till
återanvändning och återvinning.

Vid tillämpningen av principen att vidta försiktighetsmått ingår som en
viktig del att även tillämpa produktvalsprincipen. Den innebär att
kemiska och biotekniska produkter som kan ersättas med mindre riskabla
sådana produkter inte skall användas. Detta gäller också varor som
innehåller eller har behandlats med en kemisk eller bioteknisk produkt.

En ytterligare allmän aktsamhetsregel är att alla som yrkesmässigt
bedriver eller avser att bedriva verksamhet skall använda bästa möjliga
teknik.

En verksamhet som ligger utanför ett område som är särskilt skyddat,
exempelvis som nationalpark, naturreservat eller biotopskyddsområde,
men som kan medföra skada på området, skall bedrivas så att sådan
skada inte uppkommer.

En princip om att förorenaren skall betala gäller. Den som bedriver
eller har bedrivit en verksamhet som medfört skada eller annan olägenhet
för människors hälsa eller miljön skall sålunda vidta de åtgärder som
behövs samt betala de kostnader som uppstår för att avhjälpa skadan eller
olägenheten.

Vid tillämpningen av aktsamhetsreglema skall en skälighetsavvägning
göras. Vid denna skall beaktas risken för miljöpåverkan, nyttan av
skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått och kostnaderna för sådana
åtgärder.

Det är tänkbart att i vissa situationer oacceptabla skador uppstår trots
att aktsamhetsreglema följs. I sådana fall träder balkens stoppregel in.
Stoppregeln hindrar verksamheter som riskerar att försämra det allmänna
hälsotillståndet eller väsentligt försämra miljön eller hushållningen med

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

naturresurser. Regeln gäller för all verksamhet och möjligheten att medge
undantag från regeln är liten.

Miljökvalitetsnormer

Bestämmelser om miljökvalitetsnormer infors i miljöbalken.

Regeringen får för att skydda människors hälsa eller miljön föreskriva
om sådana normer. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta
godtagbara miljökvalitet på mark, vatten, luft eller naturen i övrigt för
vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna far avse bl.a.
högsta eller lägsta förekomst i naturen av kemiska eller biotekniska
produkter som inte far överskridas eller underskridas efter en viss
tidpunkt.

Myndigheter och kommuner skall se till att miljökvalitetsnormer som
har meddelats uppfylls när de planerar och planlägger, prövar tillstånd,
godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och
meddelar föreskrifter. Alla verksamheter skall bedrivas så att miljökvali-
tetsnormer kan uppfyllas. Tillstånd får inte beviljas för verksamheter som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överskrids. Tillstånd och villkor
far återkallas och omprövas om en verksamhet medverkar till att en
miljökvalitetsnorm inte uppfylls. Åtgärdsprogram skall upprättas av
regeringen eller andra myndigheter såsom länsstyrelsen eller av
kommuner om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas.
Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för
utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan
belastas med utan fara för påtagliga olägenheter.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar utökas och skärps. En ansökan
om tillstånd enligt miljöbalken skall vanligtvis innehålla en miljö-
konsekvensbeskrivning.

Allmänhetens inflytande skall förstärkas. Ett tidigt samråd skall hållas
med enskilda som särskilt berörs och tillståndsmyndigheten långt innan
en ansökan görs och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas. För
verksamheter som kan antas ha betydande miljöpåverkan, vilket
tillståndsmyndigheten avgör, skall genomföras ett förfarande för miljö-
konsekvensbedömning som är ett utvidgat samråd med fler myndigheter
och en bredare allmänhet.

Grannländer som kan antas utsättas för betydande miljöpåverkan från
en planerad verksamhet skall informeras och få möjlighet att delta i
miljökonsekvensbedömningen.

Miljöbalken innehåller bestämmelser om vilka uppgifter en miljökon-
sekvensbeskrivning skall innehålla. Det gäller bl.a. de åtgärder som
planeras för att skadliga verkningar skall undvikas och alternativ
beträffande lokalisering, om sådana är möjliga, samt konsekvenser av att
allt förblir oförändrat, nollaltemativet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

Områdesskydd

Miljöbalken erbjuder långt gående möjligheter att skydda olika slags
geografiska områden. Bestämmelserna är hämtade från naturvårdslagen,
miljöskyddslagen och vattenlagen men har arbetats om. Naturreservat,
naturvårdsområde och det särskilda skyddet av djur- eller växtarter inom
ett område slås samman till en skyddsform som benämns naturreservat.
När intrång tillåts i ett naturreservat skall kompensationsåtgärder vidtas.
En ny skyddsform införs med namnet kulturreservat. I strandskyddsom-
råden skall inte få vidtas åtgärder som väsentligen försämrar livsvillko-
ren for djur- och växtarter. Områden som inte uppfyller miljökvalitets-
normer skall kunna förklaras som miljöskyddsområden. Föreskrifter i
miljöskyddsområden skall kunna innebära ändring i tidigare meddelade
tillståndsbeslut. Interimistiska förbud skall kunna meddelas även vid
andra skyddsformer än i dag, nämligen vid kulturreservat och vatten-
skyddsområden. Tiderna för interimistiska förbud kortas.

Miljöbalkens generella regler för verksamheter skall gälla även för
verksamhet bestående i att organisera friluftsliv. Av detta följer bl.a. att
organisatören skall vidta förebyggande åtgärder för att förhindra att
deltagarna orsakar skada och att anmälningsplikt kan föreskrivas för
verksamheten.

Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Regeringen får föreskriva om krav på tillstånd eller anmälan för
miljöfarlig verksamhet. Även pågående verksamheter kan bli tillstånds-
pliktiga. Om det är mer ändamålsenligt för att förebygga olägenheter kan
dock föreskrifter av generell karaktär ersätta den individuella pröv-
ningen. I fortsättningen kan inte bara villkor utan även tillstånd
omprövas.

Tillstånd för miljöfarlig verksamhet kan i ökad utsträckning meddelas
för begränsad tid. Om det finns risk för att grundvattnet förorenas av
vissa ämnen skall tidsperioden bestämmas till högst fyra år. Även i andra
fall kan det vara lämpligt att tiden begränsas för verksamheter med
kraftig miljöpåverkan eftersom det då blir en automatisk omprövning i
samband med ansökan om nytt tillstånd. Tillståndsmyndigheten far
bestämma om tidsbegränsning i det enskilda fallet. Regeringen far även
meddela generella föreskrifter om detta.

Prövningen av en miljöfarlig verksamhet skall inte omfatta enbart
utsläppen från verksamheten. Också frågor om kemikalieanvändning och
om resurshushållning skall prövas utifrån balkens aktsamhetsregler och
omfattas av villkor.

Ett tillstånd skall kunna omfatta olika verksamheter med villkor att
dessa gemensamt vidtar åtgärder.

I balken anges särskilda grunder för upphävande av tillstånd och
omprövning av villkor. I fortsättningen gäller detta även i de fall
verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

Genom att hälsoskyddslagen arbetas in i miljöbalken kommer balkens
aktsamhetsregler att gälla även hälsoskyddet. Begreppet sanitär olägenhet
ändras till olägenhet för människors hälsa. Införandet av
miljökvalitetsnormer bör särskilt på sikt stärka och effektivisera
hälsoskyddsarbetet.

Täkter

Prövningsplikten för täkter av t.ex grus och sand utökas genom att
husbehovstäkter skall kunna underställas prövningsplikt enligt balken.
En täkt som kan befaras skada livsbetingelserna för någon växt- eller
djurart som är hotad eller sällsynt far endast i undantagsfall tillåtas.
Miljöskydds- och naturvårdsaspektema samordnas vid prövningen av
täkttillstånd.

Kemiska och biotekniska produkter

Reglerna i lagen om kemiska produkter samt i lagen om förhands-
granskning av biologiska bekämpningsmedel samordnas och far mindre
ramlagskaraktär än tidigare samt utökas till att omfatta alla biotekniska
produkter. Lagen om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
samordnas med reglerna om kemiska och biologiska bekämpningsmedel.
Höga krav ställs på den som tillverkar och saluför kemiska och
biotekniska produkter, bl.a. införs en skyldighet att informera om nya
uppgifter om skadliga effekter kommer fram.

Krav på märkning vid utsläppande på marknaden av produkter som
innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer införs i
lagtexten.

Avfall

Miljöbalksutredningen föreslår att en definition av avfall som överens-
stämmer med den definition som gäller inom EU införs i balken. Även
definitionen av miljöfarligt avfall som gäller inom EU skall införas i en
förordning till balken. Reglerna om producentansvar utökas i balken med
möjlighet att kräva information om vilka ämnen och material som ingår i
en vara som omfattas av producentansvar.

Miljöbalken innehåller en samlad och överskådlig reglering om säker-
het och snygghet på allmänna platser eller annars utomhus och om skydd
av miljön (landskapsbilden) i detta speciella avseende.

Föreskrifter

Miljöbalken ökar möjligheten att utfärda generella föreskrifter till skydd
för människors hälsa och miljön.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

Vid utfärdande av generella föreskrifter skall alltid balkens mål,
principer och allmänna aktsamhetsregler vara vägledande.

Ett särskilt föreskriftsråd inrättas för de centrala myndigheternas
föreskriftsarbete i anslutning till miljöbalken. Detta knyts till
N aturvårdsverket.

Föreskriffsrådet skall vara ett organ för samordning, samråd, kontroll
och kvalitetssäkring av de föreskrifter som tas fram med stöd av
miljöbalken. Rådet skall också verka för att föreskriftsarbetet sker i
enlighet med Sveriges förpliktelser med anledning av EU-medlemskapet
och internationella åtaganden i övrigt.

Ett register skall föras över samtliga föreskrifter som grundar sig på
miljöbalken.

Tidigare misskötsel

Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som tidigare har
åsidosatt sina åligganden.

Regeringsprövning

Naturresurslagens och vattenlagens bestämmelser om regeringsprövning
av stora verksamheter arbetas samman. Regeringsprövning kommer att
ske som ett led i den ordinarie tillståndsprövningen. Detta innebär att den
förberedande handläggningen sker hos miljödomstol eller annan
tillståndsmyndighet, att tillståndsmyndigheten lämnar över frågorna om
verksamhetens tillåtlighet och lokalisering till regeringens bedömning
samt att tillståndsmyndigheten, om regeringen har tillåtit verksamheten,
därefter meddelar tillstånd med närmare villkor för verksamheten. Vid
regeringens prövning skall samma tillåtlighetskrav gälla som vid annan
prövning.

Obligatorisk regeringsprövning införs av större vägar, järnvägar,
allmänna farleder och flygplatser.

Miljödomstol ar

Regionala miljödomstolar skall inrättas. En miljööverdomstol skall
inrättas och knytas till Svea hovrätt.

De regionala miljödomstolama prövar som första instans mål om mera
omfattande miljöfarlig verksamhet, vattenmål och ersättningsmål av
olika slag.

Statliga myndigheters beslut enligt miljöbalken får överklagas till de
regionala miljödomstolama. Dessa miljödomstolars domar och beslut far
överklagas till Miljööverdomstolen. För att Miljööverdomstolen skall
överpröva domar och beslut krävs prövningstillstånd.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelserna far föra talan
och begära omprövning av villkor m.m. för att tillvarata miljöintressen
och andra allmänna intressen.

Kommunerna får företräda sådana intressen inom kommunen.
Möjligheterna att ompröva tillståndsbeslut är desamma för miljöfarlig
verksamhet och vattenföretag.

Länsstyrelserna

Länsstyrelsernas prövning av tillstånd till miljöfarlig verksamhet får
fastare former genom att det inrättas en självständig men till länsstyrel-
sen administrativt knuten prövningsmyndighet som består av en erfaren
jurist och en person med erfarenhet av miljöfrågor.

Markawattning

Systemet för tillståndsprövning av markawattning görs om. Vattenla-
gens system med förrättningsmän avskaffas. Frågor om tillstånd till
markawattning kommer enligt huvudregeln att prövas av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall dock lämna över ärendet till miljödomstol, om det
uppkommer frågor om ersättning, inlösen, särskild tvångsrätt eller
deltagande av även annan än sökanden. När det framställs yrkande om att
även annan än sökanden skall delta, skall miljödomstolen förordna en
markawattningssakkunnig. Den sakkunnige skall lämna förslag på en
lämplig utformning av markawattningen.

Sakägare

Miljöbalken skall ha ett enhetligt sakägarbegrepp. Detta skall ha sin
utgångspunkt i det sakägarbegrepp som idag gäller enligt
miljöskyddslagen.

Miljöorganisationers talerätt

Miljöorganisationer ges rätt att överklaga domar och beslut om tillstånd,
godkännande och dispens. Organisationerna får vidare överklaga
myndigheters beslut att inte ingripa t.ex. med tillsynsåtgärder samt beslut
om åtgärdsprogram när miljökvalitetsnormer har överträtts. För att fa
överklaga skali organisationen normalt ha varit verksam i minst tre år
och ha minst 1 000 medlemmar.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

Tillsyn

Tillsynsbegreppet definieras och tillsynsmyndigheternas ansvar
understryks.

Tillsynen över efterlevnaden av miljöbalken skall utövas av statliga
myndigheter och kommunerna i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En tydlig ansvarsfördelning av tillsynen enligt miljöbalken på lokal,
regional och central nivå föreslås.

Alla kommuner föreslås få en tillsyn motsvarande den som sker i dag
enligt hälsoskyddslagen, renhållningslagen, naturvårdslagen,
skötsellagen samt beträffande icke tillståndspliktiga anläggningar enligt
miljöskyddslagen. Kommunernas ansvar för kemikalietillsynen bör
utökas. De kommuner som önskar och har resurser och kompetens ges
möjlighet att ta över ytterligare tillsyn från länsstyrelsen. Viss tillsyn
skall alltid ligga på staten.

Ansvar för tillsyn och drift av samma verksamhet skiljs åt. Principen
avser för kommunernas del såväl förvaltningsorganisation som
nämndorganisation.

Länsstyrelserna skall ha en regional samordnande och uppföljande roll.

Naturvårdsverkets tillsynsråd ändras. Det skall behandla tillsynsfrågor
för hela miljöbalkens område och vara ett gemensamt organ för detta.
Representanter från samtliga berörda myndigheter skall därför ingå i
rådet.

Avgifter

Gällande lagregler om avgifter arbetas samman. En generell möjlighet
införs att ta ut avgift för att utjämna en ekonomisk fördel som upp-
kommer genom ett beslut om dispens. Den som skall betala en avgift blir
skyldig att lämna de uppgifter som behövs för att beräkna avgiften.
Producentavgift skall få användas även för att täcka kostnaden för
information om avfallshanteringen.

Straff

Straffbestämmelserna på miljörättens område skall fördelas mellan
brottsbalken och miljöbalken. Fördelningen skall ske så att de brott som i
dag står i brottsbalken får stå kvar där medan de övriga samlas i
miljöbalken.

Underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått vid
kemikaliehantering straffbeläggs.

Straffen för överträdelser på miljöområdet skall skärpas.

En bestämmelse om förverkande av egendom som varit föremål för
brott, bl.a. avseende kemiska produkter införs i miljöbalken. Dessutom
kan förverkade av fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har
använts eller medförts vid brott ske.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

Miljösanktionsavgifter

Miljösanktionsavgift skall kunna påföras den som i näringsverksamhet
överträder generella förskrifter, påbörjar verksamheten utan tillstånd eller
anmälan eller överträder särskilda villkor som har föreskrivits för
verksamheten. Avgift skall påföras enligt en taxa som fastställs av
regeringen.

Tillsynsmyndigheten beslutar om påförande av miljösanktionsavgift.
Beslutet kan överklagas till miljödomstol. Ett beslut om miljösanktions-
avgift skall vara direkt verkställbart.

Ersättning

Ersättning skall betalas när beslut om nationalparker, naturreservat,
kulturreservat, biotopskyddsområden, vattenskyddsområden samt
förelägganden och förbud enligt den s.k. samrådsparagrafen innebär att
mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av
en fastighet avsevärt försvåras. Ersättning skall dock inte betalas för
intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen. Ersättning skall vidare
betalas vid vissa undersökningar och vid föreläggande om stängsel-
genombrott m.m.

Förorenade områden

Ansvariga för att utreda och efterbehandla förorenade mark- och
vattenområden är i första hand verksamhetsutövaren och i andra hand
vissa fastighetsägare. Fastighetsägares ansvar är subsidiärt till verksam-
hetsutövares.

Efterbehandlingsansvaret omfattar utredning av föroreningens art och
omfattning samt att de efterbehandlingsåtgärder vidtas som skäligen kan
fordras för att förebygga, hindra eller motverka skador eller olägenheter
för människors hälsa eller miljön. Efterbehandlingsansvaret är inte
föremål för preskription enligt preskriptionslagen (1981:130).

Registrering skall ske av allvarligt förorenade mark- och vattenom-
råden. I samband med registreringen far länsstyrelsen föreskriva om
inskränkningar i markanvändningen eller att vissa åtgärder skall vara
förenade med villkor eller föregås av anmälan till tillsynsmyndigheten.
En upplysningsplikt införs för ägare och brukare som upptäcker
föroreningar på fastigheten.

Miljöskadeförsäkring

Miljöskadeförsäkringssystemet utvidgas till att även omfatta en
saneringsförsäkring. De i Miljöskadekonsortiet ingående försäkrings-
bolagen kan samverka för att tillhandahålla miljöskadeförsäkringen och

Prop. 1997/98:45

Bilaga 2

den föreslagna saneringsförsäkringen på samma sätt som idag. Något Prop. 1997/98:45
hinder mot att upphandla försäkringen föreligger dock inte. Bilaga 2

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Lagförslag i betänkandet SOU 1996:103

1 Förslag till miljöbalk

FÖRSTA AVDELNINGEN

ÖVERGRIPANDE BESTÄMMELSER

1 kap. Miljöbalkens mål

1 § Målet med miljöbalken är att skapa förutsättningar för en hållbar
utveckling i samhället, där nu levande och kommande generationer
tillförsäkras en hälsosam och god miljö att leva i.

För att uppnå detta mål skall

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller andra störningar eller på
något annat sätt,

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt användas så att en från
ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med
naturresurser och energi tryggas, och

5. ett kretslopp med hushållning, återanvändning och återvinning av
material främjas.

2 § Det skall vara en angelägenhet för var och en att inom sin verksam-
het och samhällssektor verka för att miljöbalkens mål förverkligas,
oavsett om det sker som enskild person eller som verksam i företag,
kommun, myndighet eller organisation.

3 § Alla skall ha tillgång till naturen i den utsträckning som följer av
allemansrätten.

Var och en skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med
naturen.

2 kap. Tillämpningsområde

1 § Miljöbalken skall tillämpas på verksamhet som kan motverka de
förutsättningar för att uppnå balkens mål som anges i 1 kap. 1 § andra
stycket om inte annat följer av denna balk eller arman författning. Vad
som föreskrivs om verksamhet gäller också hantering och andra åtgärder
som kan motverka dessa förutsättningar.

I miljöbalken finns det även särskilda bestämmelser som skall skapa
förutsättningar för att balkens mål skall kunna uppnås.

2 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet och vissa vattenföretag som
kan beröra något annat land finns särskilda bestämmelser.

3 § Balkens bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och skadestånd för
vissa miljöskador är inte tillämpliga i fråga om joniserande strålning eller
beträffande elektriska och magnetiska verkningar av elektriska
anläggningar i fall då särskilda bestämmelser gäller. Bestämmelserna om
miljöfarlig verksamhet är inte heller tillämpliga på störning i radiomot-
tagningsapparat.

Särskilda bestämmelser om arbetsmiljön finns i arbetsmiljölagen
(1977:1160).

Bestämmelser om kulturmiljön finns också i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.

4 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda
förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela
föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk.

5 § I lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen finns föreskrifter om verkan av Unionens fördrag
och andra instrument samt de Europeiska gemenskapernas beslut.

3 kap. Allmänna aktsamhetsregler

1 § I detta kapitel finns allmänna aktsamhetsregler som skall iakttas av
alla.

2 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet skall skaffa
sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens art och
omfattning, för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller
olägenhet samt för att främja återanvändning och återvinning av material
och hushållning med mark och vatten.

Att det inte kan säkerställas att en verksamhet förorsakar olägenheter
för människors hälsa eller miljön befriar inte den som bedriver eller avser
att bedriva en verksamhet vilken kan befaras medföra sådana
olägenheter, från skyldigheten att vidta de åtgärder som behövs för att
förhindra eller begränsa olägenheterna.

3 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet skall vidta de
skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i
övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att
verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller
omgivningen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

4 § En verksamhet far bedrivas endast på en plats som är lämplig med
hänsyn till 1 kap. 1 §, 4 kap., 5 kap. och 6 kap. Platsen skall väljas så att
ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet.

5 § Den som bedriver en verksamhet skall hushålla med naturresurser
och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och åter-
vinning.

6 § Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet skall undvika
att använda sådana kemiska eller biotekniska produkter som kan ersättas
med mindre riskabla kemiska eller biotekniska produkter. Detta gäller
också en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk eller
bioteknisk produkt och som kan ersättas av en mindre riskabel vara.

7 § Den som yrkesmässigt bedriver eller avser att bedriva en verksamhet
skall använda bästa möjliga teknik för att skydda människors hälsa och
miljön.

8 § En verksamhet som ligger utanför ett område som är skyddat som
nationalpark, naturreservat, kulturreservat, naturminne, biotopskyddsom-
råde, miljöskyddsområde, vattenskyddsområde, särskilt skyddsområde,
särskilt bevarandeområde eller nationalstadspark men som kan medföra
skada på det skyddade området, skall bedrivas så att sådan skada inte
uppkommer. Detta gäller dock inte i den mån hänsynen innebär att
pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt
försvåras.

9 § Den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet som har medfört
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön skall vidta de
åtgärder som behövs samt betala de kostnader som uppstår för att
avhjälpa skadan eller olägenheten.

10 § Kraven på aktsamhet enligt 2-9 §§ gäller inte i den utsträckning det
är orimligt att uppfylla dem med hänsyn till den risk för skada eller
olägenhet som en verksamhet av det slag det är fråga om kan medföra,
nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått och de kostnader
som sådana skyddsåtgärder och försiktighetsmått föranleder.

11 § En verksamhet får inte bedrivas som riskerar att ensam försämra det
allmänna hälsotillståndet eller väsentligt försämra miljön eller
hushållningen med naturresurser.

Detta gäller inte om regeringen har tillåtit verksamheten enligt 19 kap.
2, 4, 5 eller 6 § eller enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar. Av
19 kap. 9 § framgår att regeringen i vissa fall kan lämna dispens från
första stycket.

4 kap. Grundläggande bestämmelser vid ändrad markan-
vändning

1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för
vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som
medför en från allmän synpunkt god hushållning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Prop. 1997/98:45

2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt Bilaga 3
är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så

långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas
karaktär.

3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturmiljön.

4 § Jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse. Bruknings-
värd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar
endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och
detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt till-
fredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.

Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

6 § Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på
grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till
friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
skada natur eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i
närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra utvinningen av dessa.

Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av
riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar
för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution,
kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt
möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller
utnyttjandet av sådana anläggningar.

Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första
stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra till-
komsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

2 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 45, Del 3

9 § Mark- och vattenområden som har betydelse for totalförsvaret skall Prop. 1997/98:45
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka Bilaga 3
totalförsvarets intressen.

Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för
totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

10 § Om ett område enligt 5-8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en
anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket far inte strida mot hushållningsbe-
stämmelsema i 5 kap.

5 kap. Särskilda bestämmelser vid ändrad markanvändning för
vissa områden i landet.

1 § De områden som anges i 2-7 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.
Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön far komma till stånd i
dessa områden endast om hinder inte möter enligt 2-7 §§ och om det kan
ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och
kulturvärden.

Bestämmelserna i första stycket och 2-6 §§ utgör inte hinder för
utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för
utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns
särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar
för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i
4 kap. 7 § andra stycket.

2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av
tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:

Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge
till Lysekil.

Kustområdet i Halland

Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden

Kustområdet i Skåne från Ömahusen söder om Skillinge till Åhus
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från

Oskarshamn till Arkösund

Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från

Oxelösund till Herräng och Singö

Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde

Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till
riksgränsen mot Finland

Öland

Gotland

Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne

Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet

Vänern med öar och strandområden

Vättern med öar och strandområden

Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp

Området Dalsland-Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid
Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervall-
skog i norr

Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun

Mälaren med öar och strandområden

Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken
och Skinnskatteberg

Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär

Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleråsen och Boda till Rättvik

Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik

Vindelådalen

Fjällvärlden från Transtrandsijällen i söder till Treriksröset med
undantag för de fjällområden som anges i 5 §.

4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp
och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergam och
Storsudret på Gotland samt på Fårö far fritidsbebyggelse komma till
stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det
finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd,
företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller
avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.

Inom områden som avses i första stycket far anläggningar som avses i
19 kap. 2 § 1-7 och 10-11 komma till stånd endast på platser där
anläggningar som skall prövas enligt angivna lagrum redan finns.

5 § Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylama-Helags. Skäcker-
fjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marsfjällen-
Vardofjällen, Artfjället, Täma-Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise-
Sjaunja, Rostu och Pessinki far bebyggelse och anläggningar komma till
stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen,
den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att Prop. 1997/98:45
områdenas karaktär påverkas. Bilaga 3

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för
kraftändamål far inte utföras i nationalälvama Tomeälven. Kalixälven,
Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden samt i följande
vattenområden:

I Dalälven	Västerdalälven uppströms Hummelforsen och Österdalälven uppströms Trängslet
I Ljusnan I Ljungan	Voxnan uppströms Vallhaga Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån uppströms Holmsjön
I Indalsälven	Åreälven, Ammerån, Storån - Dammån samt Hårkan
I Ångermanälven	Lej arälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långselån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransam samt Vojmån uppströms Voj msjön
Vapstälven Moälven Lögdeälven Öreälven I Umeälven	Tämaån, Girjesån och Juktån uppströms Fjosoken

Sävarån

I Skellefteälven	källflödena uppströms Sädvajaure respektive Riebnes samt Malån
Byskeälven Åbyälven I Luleälven	Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla Luleälven uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven
Råneälven Emån Bräkneån Mörrumsån Fylleån I Enningdalsälven	Enningdalsälven uppströms riksgränsen till Norge
Vattenkraftverk samt	vattenreglering eller vattenöverledning för

kraftändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:

I Klarälven

I Dalälven

sträckan mellan Höljes och Edebäck
Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt

Dalälven nedströms Näs bruk

I Ljusnan

sträckan mellan Hede och Svegsjön samt
sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöama

I Ljungan

sträckan mellan Havem och Holmsjön samt
sträckan nedströms Viforsen

I Indalsälven

I Ångermanälven

I Umeälven

Långan nedströms Landösjön

Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön
Tämaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta
Första och andra styckena gäller inte
vattenföretag som förorsakar endast
obetydlig miljöpåverkan.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

7 § Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en national-
stadspark.

Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar
komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan
intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska
landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

6 kap. Miljökvalitetsnormer

Regeringen får föreskriva om miljökvalitetsnormer

1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet
meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i
övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller
miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors
hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer).

Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitets-
normer i den utsträckning som det behövs till följd av Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen.

Vad miljökvalitetsnormer skall ange

2 § Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller störnings-
nivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av
betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för
påtagliga olägenheter.

Miljökvalitetsnormemas nivåer får inte överskridas eller underskridas
efter en viss tidpunkt och de skall ange

1. högsta eller lägsta förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i
övrigt av kemiska eller biotekniska produkter,

2. högsta eller lägsta förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i
övrigt av någon viss organism som kan tjäna till ledning för
bedömningen av tillståndet i miljön,

3. högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan
störning, eller

4. högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i
vattensystem, vattendrag eller delar av dem.

Miljökvalitetsnormer skall vid behov omprövas.

Hur miljökvalitetsnormer skall uppfyllas

3 § Myndigheter och kommuner skall se till att de miljökvalitetsnormer
som meddelats enligt 1 § uppfylls, när de

- planerar och planlägger,

- prövar tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden,

- utövar tillsyn, och

- meddelar föreskrifter.

4 § Verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer kan uppfyllas.
Bestämmelser om att tillstånd inte får beviljas för verksamhet som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds finns i 18 kap. 4 §.
Bestämmelser om att tillstånd eller villkoren för ett tillstånd får återkallas
eller omprövas, om verksamheten medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds finns i 21 kap. 3 § 5 och 5 § 2.

Åtgärdsprogram

5 § Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas skall ett
åtgärdsprogram upprättas. Åtgärdsprogrammet skall upprättas

1. av en kommun, om miljökvalitetsnormen gäller bara kommunens
område,

2. av länsstyrelsen, om miljökvalitetsnormen gäller flera kommuner i
ett län eller om en kommun inte upprättar ett åtgärdsprogram enligt 1,
och 3. i övriga fall av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. Regeringen skall i föreskrifter enligt 1 § ange vilka som skall
upprätta åtgärdsprogram.

Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område inte kan
uppfyllas, därför att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför
detta område, skall regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer upprätta ett åtgärdsprogram för hela det område där
störningar förekommer som påverkar möjligheten att uppfylla normen.

Innan ett åtgärdsprogram upprättas skall den myndighet eller kommun
som gör detta samråda med länsstyrelsen samt andra myndigheter och
kommuner som berörs samt även med verksamhetsutövare som berörs i
betydande omfattning. Åtgärdsprogram som avses i 1 skall beslutas av
kommunful lmäkti ge.

6 § Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som avses i 2 § första stycket.

I ett åtgärdsprogram skall anges

1. den miljökvalitetsnorm som skall uppfyllas,

2. de åtgärder som skall vidtas för att miljökvalitetsnormen skall vara
uppfylld senast vid den tidpunkt som avses i 2 §, och

3. vem som skall vidta åtgärderna samt när de skall vara genomförda.

Ett åtgärdsprogram skall omprövas vid behov, dock senast vart femte
år, av den myndighet som har beslutat om programmet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Kungörande och överklagande av åtgärdsprogram

7 § När ett åtgärdsprogram har beslutats skall det kungöras.

Ett åtgärdsprogram som har beslutats av en kommun, länsstyrelse eller
en annan myndighet får överklagas till regeringen av dem som berörs av
åtgärdsprogrammet samt av sådana organisationer som avses i 18 kap. 13
§. Ett åtgärdsprogram som har beslutats av en kommun får även
överklagas av länsstyrelsen och andra berörda myndigheter.

8 § Om luftföroreningarna i en kommun innebär akuta hälsorisker för
dem som vistas där, får regeringen eller efter regeringens bemyndigande
kommunen meddela föreskrifter om tillfälligt förbud mot trafik med
person- och lastbilar inom vissa områden av kommunen. Regeringen far
meddela föreskrifter om vilka luftföroreningar som innebär akuta
hälsorisker.

En polisman får hindra fortsatt färd om någon bryter mot ett förbud
enligt första stycket.

Mätning och kontroll

9 § En kommun är skyldig att utföra de mätningar som behövs för att
kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls eller om det finns
luftföroreningar i andra fall som innebär akuta hälsorisker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

7 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

När det krävs en miljökonsekvensbeskrivning

1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd
enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken. En miljökonsekvensbeskrivning krävs inte för tillstånd enligt 13
och 14 kap.

Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning även i ansökningar om dispens enligt denna balk eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken eller i andra fall där
det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även
föreskriva om undantag från skyldigheten enligt första stycket att
upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för verksamheter vars miljöpå-
verkan kan antas bli mindre betydande.

2 § Regeringen får föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbe-
skrivning i andra fall än som avses i 1 § när det behövs för att kunna
bedöma miljöpåverkan. I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar
gäller vad som sägs i detta kapitel, om inget annat har föreskrivits.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera, beskriva
och möjliggöra en samlad bedömning av de direkta och indirekta
effekterna som en planerad verksamhet kan medföra på människor, djur,
växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap, kulturmiljö och
hushållningen med mark och vatten och annan resurshushållning, samt
samspelet mellan dessa.

Tidigt samråd och beslut om betydande miljöpåverkan

4 § Alla som avser att bedriva sådan verksamhet som kräver tillstånd
enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken skall ha ett tidigt samråd med den myndighet som skall pröva
ansökan om tillstånd för verksamheten. De skall även samråda med
enskilda som kan antas bli särskilt berörda i god tid och i behövlig
omfattning innan de gör en ansökan om tillstånd och upprättar den
miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. I de fall ansökan skall
prövas av miljödomstol skall de alltid samråda även med länsstyrelsen.
Före samrådet skall den som avser att utöva verksamheten till myndig-
heter och enskilda som särskilt berörs lämna uppgifter om den planerade
verksamhetens lokalisering, omfattning och utformning samt dess
förutsedda miljöpåverkan.

Efter samrådet skall den myndighet som skall pröva ansökan om
tillstånd eller frågan om tillåtlighet för verksamheten besluta om
verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan. I de fall ansökan
skall prövas av miljödomstol skall yttrande i frågan begäras in från
länsstyrelsen.

Regeringen får föreskriva om vilka verksamheter som alltid kan
antas ha betydande miljöpåverkan.

Utökat samråd med miljökonsekvensbedömning

5 § Om tillståndsmyndigheten beslutar enligt 4 § att verksamheten kan
antas ha betydande miljöpåverkan skall ett förfarande med miljökonse-
kvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande skall den som
avser att utöva verksamheten samråda med de statliga myndigheter, de
kommuner, den allmänhet och de organisationer som kan antas bli
berörda. Samrådet skall avse verksamhetens lokalisering, omfattning,
utformning och miljöpåverkan samt innehåll och utformning av
miljökonsekvensbeskrivningen.

6 § Om en verksamhet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan i
ett annat land, skall den ansvariga myndighet som regeringen bestämmer
informera det landets ansvariga myndighet om den planerade
verksamheten och ge det berörda landet och den allmänhet som berörs

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om ansökan och
miljökonsekvensbedömningen.

Sådan information skall också lämnas om en annan stat som kan antas
bli utsatt för en betydande miljöpåverkan begär det.

Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla

7 § En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet som kan antas
medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de uppgifter som
behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland

1. en beskrivning av verksamheten med uppgifter om lokalisering,
utformning och omfattning,

2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga verk-
ningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, däribland hur det skall
undvikas att verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt
6 kap. överträds,

3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga
inverkan på miljön som projektet kan antas medföra,

4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt
alternativa utformningar tillsammans med en motivering av det alternativ
som valts och en beskrivning av konsekvenserna av att allt förblir
oförändrat, och

5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1-4.

Den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd eller frågan om
tillåtlighet får ställa krav på att när alternativa utformningar som avses i
första stycket 4 redovisas, även andra jämförbara sätt att nå samma syfte
skall redovisas.

För verksamheter som inte kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla vad som
anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn till
verksamhetens art och omfattning för att möjliggöra syftet med
miljökonsekvensbeskrivningen.

Kungörande samt tillfälle att yttra sig

8 § När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende
om miljöfarlig verksamhet eller vattenföretag, skall detta kungöras
tillsammans med kungörelsen om ansökan enligt 20 kap. 3 eller 22 §§.
Om en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i något annat mål eller
ärende som rör en verksamhet som kan antas ha betydande miljöpå-
verkan skall detta kungöras och, i de fall en ansökan har gjorts till-
sammans med den. Därefter skall ansökan och miljökonsekvensbe-
skrivningen hållas tillgängliga för allmänheten, som skall beredas tillfälle
att yttra sig över dessa innan målet eller ärendet prövas.

När dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet, skall även
detta kungöras. Om samråd ägt rum med något annat land enligt 6 §
skall även den ansvariga myndigheten i det landet informeras.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Godkännande och beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen

9 § Den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd skall i samband
med den prövningen även ta ställning till om miljökonsekvens-
beskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel samt vid prövningen även
beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av
samråd och yttranden enligt 4, 5, 6 och 8 §§.

10 § En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med miljökonse-
kvensbedömning skall bekostas av den som gjort en ansökan som avses i
1 § eller i annat fall är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbe-
skrivning.

Bemyndigande

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar och
förfarandet med miljökonsekvensbedömning.

Planer och planeringsunderlag

12 § I ett mål eller ärende enligt denna balk som berör frågor om
hushållning med mark och vatten skall den handläggande myndigheten se
till att sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant
planeringsunderlag som behövs för att belysa hushållningsfrågan finns
tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla
planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

13 § Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat
planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med
naturresurser i länet och som finns hos statliga myndigheter.
Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant
planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa
denna balk samt åt den som är skyldig att upprätta en
miljökonsekvensbeskrivning.

14 § Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner
skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet, hur
kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen
(1987:10) avser att

1. genomföra ett åtgärdsprogram enligt 6 kap. 5 § eller på annat sätt se
till att miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. uppfylls, och

2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten
enligt 4 och 5 kap.

Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer
behov av sådan redovisning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

ANDRA AVDELNINGEN

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

SKYDD AV NATUREN

8 kap. Skydd av områden

Nationalparker

1 § Ett mark- och vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens
medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara
ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga
tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.

2 § Föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker och om
inskränkningar i rätten att använda mark inom nationalparker får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Naturreservat

3 § Ett mark- och vattenområde far av länsstyrelsen förklaras som
naturreservat i syfte att skydda djur- och växtlivet, bevara värdefulla
naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet.

4 § I ett beslut om att bilda naturreservat skall grunden för beslutet anges.

I beslutet skall föreskrivas de inskränkningar i rätten att använda mark
som behövs för att uppnå syftet med skyddet, såsom förbud mot
bebyggelse, uppförande av stängsel, täkt, uppodling, dikning, plantering,
avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel. En
inskränkning får innebära att tillträde till området förbjuds under hela
eller delar av året.

Om det senare visar sig behövas nya grunder eller ytterligare
inskränkningar för att uppnå syftet med skyddet far länsstyrelsen
meddela beslut om detta.

5 § Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturreservat får
länsstyrelsen förplikta ägare och andra innehavare av särskild rätt till
fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området

1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder. raststugor, tält-
platser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,

2. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars
inte har rätt att vistas,

3. utförs gallring, röjning, slåtter, plantering, betesdrift, avspärrning
eller liknande åtgärder, eller

4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark- och
vattenförhållanden.

6 § Länsstyrelsen får helt eller delvis upphäva beslut enligt 3-5 §§, om
det finns synnerliga skäl.

Länsstyrelsen far meddela dispens från föreskrifter som har meddelats
för ett naturreservat om det finns särskilda skäl. Ett beslut om dispens
upphör att gälla om den åtgärd som avses med dispensen inte har
påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från den dag då beslutet
vann laga kraft.

Beslut om upphävande eller dispens får meddelas endast om intrånget i
naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning.

7 § Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat far inte
meddelas i strid med detaljplan eller områdesbestämmelser. Mindre
avvikelser far dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Kulturreservat

8 § Bestämmelserna i 3-5 § far tillämpas också för att bevara värdefulla
kulturpräglade landskap. Att en byggnad eller anläggning är skyddad
som byggnadsminne, kyrkligt kulturminne eller fast fomlämning enligt
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. hindrar inte att den också
skyddas enligt dessa bestämmelser. Områden som skyddas enligt denna
paragraf benämns kulturreservat.

I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 6 och 7 §§.

Naturminnen

9 § Ett särpräglat naturföremål far av länsstyrelsen förklaras som
naturminne, om det behöver skyddas eller vårdas särskilt. Förklaringen
far omfatta även det område på marken som krävs för att bevara
naturföremålet och ge det behövligt utrymme, allt efter föremålets art och
betydelse.

Vad som i 4-7 §§ föreskrivs om naturreservat skall gälla även för
naturminnen.

Biotopskyddsområden

10 § Mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade
djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras som
biotopskyddsområden. Sådana förklaringar får avse enskilda områden
eller samtliga områden av ett visst slag.

Inom biotopskyddsområden far inte utföras arbetsföretag som kan
skada naturmiljön. Regeringen får dock meddela föreskrifter om att
tillstånd far meddelas för sådana arbetsföretag.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta
de åtgärder som behövs för att vårda biotopskyddsområden. Innan det

vidtas någon åtgärd skall den som äger eller har särskild rätt till området
underrättas särskilt.

Strandskyddsområden

11 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag.

Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmän-
hetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för
djur- och växtlivet.

12 § Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter
från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).
Området far av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen när det behövs
för att tillgodose något av strandskyddets syften.

Beslut om att utvidga strandskyddet skall gälla omedelbart även om
det överklagas.

13 § Ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose
strandskyddets syften får av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer förordnas att inte vara omfattat av strandskydd.

Ett strandområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av
områdesbestämmelser får. om det finns särskilda skäl, av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer förordnas att inte vara
omfattat av strandskydd. Om detaljplanen eller områdesbestämmelserna
upphävs inträder åter strandskydd.

14 § Inom strandskyddsområde far inte

1. ny byggnad uppföras,

2. byggnad ändras så att den kan tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än den tidigare har använts till,

3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för be-
byggelse som avses i 1 och 2,

4. andra anläggningar eller anordningar utföras som väsentligen
försämrar livsvillkoren för djur- eller växtarter eller hindrar eller avhåller
allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått
fardas fritt, eller

5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för
djur- och växtarter.

15 § Förbuden i 14 § gäller inte

1. byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs för
jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodoser
bostadsändamål, eller

2. verksamheter som har tillåtits av regeringen enligt 19 kap. 2, 4, 5
eller 6 § eller till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av denna balk.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
föreskriva att förbuden i 14 § inte skall gälla sådana byggnader,
anläggningar eller anordningar som utgör komplement till befintlig
bebyggelse på en tomtplats och som förläggs längre från stranden än
huvudbyggnaden.

16 § Länsstyrelsen får meddela dispens från bestämmelserna i 14 § om
det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen
bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller
annars användas för det avsedda ändamålet.

Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.

Miljöskyddsområden

17 § Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som
miljöskyddsområde om särskilda föreskrifter krävs därför att området
eller en del av området är utsatt för föroreningar eller inte uppfyller en
miljökvalitetsnorm.

18 § För ett miljöskyddsområde skall regeringen eller efter regeringens
bemyndigande länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om skyddsåt-
gärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för verksamheter inom
området som behövs för att tillgodose syftet med området.

Länsstyrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har meddelats
för ett miljöskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

Vattenskyddsområden

19 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen förklaras som
vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller ytvattentillgång som
utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt.

20 § För ett vattenskyddsområde skall länsstyrelsen meddela sådana
föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom
området som behövs för att tillgodose syftet med området. Om det
behövs, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas
upp och att annans mark får tas i anspråk för detta. Föreskrifterna skall
gälla omedelbart, även om de överklagas.

Länsstyrelsen far meddela dispens från föreskrifter som har meddelats
för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

Föreskrifter som medför att pågående markanvändning inom berörd
del av fastigheten avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk
far meddelas endast på ansökan av en kommun eller den i vars intresse
vattenskyddsområdet fastställts.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Interimistiska förbud

21 § När en fråga har väckts om att ett område eller ett föremål skall
skyddas som naturreservat, kulturreservat, naturminne eller vatten-
skyddsområde eller om att ett redan skyddat sådant område eller föremål
skall fa utökat skydd, får länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela
förbud mot att utan tillstånd vidta sådana åtgärder som berör området
eller föremålet och som strider mot syftet med det tilltänkta skyddet. Om
det finns särskilda skäl, far förbudet förlängas att gälla i ytterligare högst
ett år. Om det finns synnerliga skäl, får förbudet därefter förlängas att
gälla i ytterligare högst ett år.

Förbud enligt första stycket skall gälla omedelbart även om de
överklagas.

Förteckning över vissa naturområden

22 § En förteckning över sådana områden som enligt en naturvetenskap-
lig bedömning bör beredas skydd i enlighet med Sveriges internationella
åtaganden om skydd av naturområden skall upprättas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Av förteckningen skall det
framgå vilket internationellt åtagande som har föranlett att området har
tagits upp i förteckningen.

Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det
fortsatta skyddsarbetet.

Särskilda skydds- och bevarandeområden

23 § Regeringen får förklara ett område som tagits upp i förteckningen
enligt 22 § som särskilt skyddsområde.

Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har
utpekats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regering-
en förklaras som särskilt bevarandeområde.

Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring
enligt första eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre
motiverar en sådan förklaring.

Ett område som har förklarats som ett särskilt skyddsområde eller ett
särskilt bevarandeområde skall vid tillämpningen av 4 kap. anses som ett
område av riksintresse för naturvården.

24 § För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller
särskilt bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av
områdesskydd. om dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd
enligt sådana föreskrifter inte meddelas utan regeringens tillåtelse.

Första stycket gäller inte beslut om dispens eller tillstånd om det är
uppenbart att verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig
skada på områdets naturvärden.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Ordningsföreskrifter

25 § Föreskrifter om rätten att vistas inom ett område som skyddas enligt
detta kapitel och om ordningen i övrigt inom området får meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, om det
behövs för att tillgodose syftet med skyddet.

Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Delegation till kommunal myndighet

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
förordna att en kommunal myndighet i stället för länsstyrelsen skall ha de
befogenheter som länsstyrelsen har enligt 16 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
förordna att en kommunal myndighet vid sidan av länsstyrelsen skall ha
de befogenheter som länsstyrelsen har enligt 3-6 och 8-9 §§. Ett sådant
förordnande får när det gäller naturreservat, kulturreservat och naturmin-
nen meddelas också beträffande befogenheter som länsstyrelsen har
enligt 21 §.

9 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter

1 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda,
skada eller fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs
ägg, rom eller bon far meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas om det finns risk
för att en vilt levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas för
plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella
åtaganden om skydd av en sådan art. Förbudet far dock inte gälla fall då
ett sådant djur måste dödas, skadas eller fångas till försvar mot angrepp
på person eller värdefull egendom,

Föreskrifter enligt första stycket far inte avse vilda däggdjur, fåglar,
fiskar, vattenlevande blötdjur eller vattenlevande kräftdjur.

2 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet ta bort,
skada eller ta frö eller andra delar från vilt levande växter får meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana
föreskrifter får meddelas om det finns risk för att en vilt levande växtart
kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs
för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan
art.

3 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön far
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar
av vilt levande djur- eller växtarter i naturmiljön.

Detta gäller inte när sådana föreskrifter finns i en annan lag.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

4 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter far regeringen eller Prop. 1997/98:45
den myndighet som regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om in- Bilaga 3

och utförsel, transport, förvaring, preparering och förevisning av djur och
växter eller handel med dem. Sådana föreskrifter far meddelas om det
behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på området
eller av andra skäl. Föreskrifterna får också reglera motsvarande
befattning med ägg, rom eller bon eller med andra produkter som har
utvunnits av djur eller växter.

Föreskrifter som avses i första stycket far innefatta förbud mot eller
krav på tillstånd eller andra särskilda villkor för sådana åtgärder som
anges där.

5 § Föreskrifter enligt detta kapitel skall gälla omedelbart även om de
överklagas.

TREDJE AVDELNINGEN

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM VISSA VERKSAMHETER

10 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Definitioner

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses

1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark,
byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på sådant sätt
som annars kan medföra förorening av mark, vattenområden eller grund-
vatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sådant sätt
som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller,
skakningar, ljus eller liknande, om störningen inte är helt tillfällig.

2 § Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning,

3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan
eller ett område med områdesbestämmelser som inte görs för en viss eller
vissa fastigheters räkning, eller

4. vatten som avleds för avvattning av en begravningplats.

3 § Med en olägenhet för människors hälsa avses en störning som enligt
en medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och
som inte är ringa eller helt tillfällig.

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

4 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för hälsa och
miljö, far regeringen för en viss del av landet meddela föreskrifter om
förbud mot att

1. släppa ut avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader
eller anläggningar, eller

2. lägga upp fasta ämnen,

om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden, marken eller
grundvattnet kan förorenas eller på annat sätt påverkas menligt.

5 § För att skydda miljön och hälsan får regeringen, om det framstår som
mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra fall än som
avses i 4 § beträffande miljöfarlig verksamhet meddela föreskrifter om
förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått.
Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla Sveriges
internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får regeringen
bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.

Om det behövs får regeringen meddela föreskrifter om sådana
försiktighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges med-
lemskap i Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.

Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet

6 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
eller innan anmälan har gjorts

1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller
verksamheter, eller

2. ändra vissa slag av inrättningar eller deras användning eller ändra
vissa slag av verksamheter på ett sätt som kan medföra ökade eller nya
olägenheter eller som i annat avseende är av betydelse från stömings-
synpunkt.

Den som utövar eller avser att utöva miljöfarlig verksamhet får ansöka
om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om tillstånd inte
krävs.

7 § Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något
annat sätt så att olägenheter för människors hälsa eller miljön inte
uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar
inrättas.

Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
eller innan anmälan har gjorts

1. inrätta avloppsanordningar.

2. släppa ut avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning i
mark, vattenområde eller grundvatten, eller

3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen om detta
kan leda till att mark, vattenområden eller grundvatten kan förorenas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

8 § Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av miljö-
domstolen.

Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd beträffande vissa
slag av ärenden skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga
verksamheten kan antas ha en begränsad miljöpåverkan, får regeringen
föreskriva att en kommun skall pröva frågor om tillstånd. Bestämmelser
om prövning av ansökan finns i 18-21 kap.

Anmälan om miljöfarlig verksamhet görs till kommunen.

Särskilda bestämmelser om hälsoskydd

9 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall ge ett betryggande
skydd mot störningar som kan medföra olägenheter för människors hälsa.

En bostad skall brukas på ett sådant sätt att olägenheter för männi-
skors hälsa inte uppkommer.

10 § Anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på
ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.

En kommun får föreskriva att det krävs tillstånd eller anmälan för att
inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där
knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma, om det
behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa skall
uppkomma. Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt för sådana
anläggningar som redan finns inom angivna områden.

11 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte far hållas inom områden
med detaljplan eller områdesbestämmelser utan särskilt tillstånd av
kommunen, om sådana föreskrifter behövs för att hindra att olägenheter
för människors hälsa uppstår. Regeringen får överlåta åt kommunen att
meddela sådana föreskrifter.

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
även i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ meddela de föreskrifter som
behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får
bemyndiga kommunen att meddela sådana föreskrifter.

I föreskrifter enligt första stycket får anges att verksamheter som kan
medföra olägenheter för människors hälsa inte far bedrivas eller att vissa
anläggningar inte får inrättas utan att tillstånd lämnats av eller anmälan
gjorts till en kommunal nämnd.

13 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter
för människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller
annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

11 kap. Vattenföretag

Tillämpningsområde

1 § I detta kapitel finns särskilda bestämmelser om vattenföretag och
vattenanläggningar. Bestämmelser om vattenföretag och vattenanlägg-
ningar finns också i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenföretag.

Definitioner

2 § Med vattenföretag avses

1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra
anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden,
bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i
vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar
till att förändra vattnets djup eller läge,

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta,

3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande
av anläggningar och åtgärder för detta, eller

4. åtgärder som utförs för att awattna mark, när det inte är fråga om
avledande av avloppsvatten, för att sänka eller tappa ur ett vattenområde
eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt
öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markawattning).

3 § Med vattenanläggning avses en anläggning med tillhörande
manöveranordningar som har kommit till genom ett vattenföretag.

4 § Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta
förutsebara vattenstånd.

5 § Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för
vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning.

Med vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag
till förmån för ett annat vattenföretag.

Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av
ytvatten från ett vattenområde till ett annat.

Särskilda förutsättningar för vattenföretag

6 § Ett vattenföretag får komma till stånd endast om dess fördelar från
allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och
olägenheterna av det.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

7 § Ett vattenföretag skall utföras så att det inte försvårar annan
verksamhet som i framtiden kan antas beröra samma vattentillgång och

som främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt. Detta krav gäller
om vattenföretaget kan utföras utan oskälig kostnad.

8 § Den som vill utföra ett vattenföretag som kan skada fisket är skyldig
att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga
anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram
vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av
företaget kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av
vattenföretaget eller i angränsande vattenområde. Om nyttan av en
ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den
kostnad som därigenom skulle åsamkas företagaren, kan företagaren
befrias från en sådan skyldighet.

Vad som i denna paragraf sägs om fisk skall gälla även vattenlevande
blötdjur och vattenlevande kräftdjur.

Bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället
för att det meddelas villkor enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag .

Tillståndsskyldighet

9 § För vattenföretag krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte något
annat följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om tillstånd till
markawattning ges in till länsstyrelsen. Ansökan om tillstånd till andra
vattenföretag ges in till miljödomstolen.

Den som vill utföra ett vattenföretag får ansöka om tillstånd även om
tillstånd inte krävs.

Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning
för bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 22 §.

10 § Om det krävs tillstånd till ett vattenföretag får det inte påbörjas
arbeten av större omfattning i anslutning till företaget innan tillstånd har
meddelats.

11 § Tillstånd enligt detta kapitel krävs inte för

1. vattentäkt för en en- eller tvåfamiljsfastighets eller
jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning,

2. utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller kräftdjur,
eller

3. utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte
avser vattentäkt.

12 § Tillstånd enligt detta kapitel krävs inte, om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets
inverkan på vattenförhållandena.

13 § För markawattning krävs det tillstånd trots vad som sägs i 12 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

För detaljdränering genom täckdikning krävs dock tillstånd endast om Prop. 1997/98:45
det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom Bilaga 3
företaget.

Tillstånd enligt denna balk behövs inte för markawattning i samband
med torvtäkt om tillstånd har lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa
torvfyndigheter m.m.

14 § Regeringen får förbjuda markawattning som skulle kräva tillstånd
enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna
bevaras.

15 § Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla
vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag
som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har
förändrat sitt lopp.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall
fastighetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras

till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.

Åtgärder som strider mot bestämmelser om innehållande och tappning
av vatten får vidtas utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för att
avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av någon
annan sådan orsak. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall dock
göras snarast möjligt.

17 § Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna balk eller
äldre lag, far företagaren begära prövning av företagets laglighet.

En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts
utan tillstånd far prövas endast om prövning av anläggningens laglighet
begärs samtidigt.

Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 25 kap. 12 §
om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan
ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

Underhåll

18 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så
att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen
genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd
av en särskild rättighet utförts på någon annans mark och äganderätten
till anläggningen övergått till markägaren till följd av att rättigheten
upphört, kvarstår underhållsskyldigheten för den som var
rättighetshavare.

Den som enligt 25 kap. 12 § har fatt rätt att använda någon annans
vattenanläggning är tillsammans med ägaren skyldig att underhålla
anläggningen, om inte miljödomstolen bestämt något annat.

I 20 och 21 §§ samt i 21 kap. 4 § finns bestämmelser om överflyttning
av underhållsskyldigheten.

Utrivning m.m.

19 § Tillstånd skall lämnas till utrivning av en vattenanläggning i
ytvatten trots bestämmelserna i denna balk. I stället för tillstånd kan dock
förordnande meddelas enligt 20 §.

20 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i
ytvatten får miljödomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som
skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla
anläggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens
ägare skall övergå på fastighetsägaren till dess något annat bestäms.

Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant
förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett vattenför-
bund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren
inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till sökanden
eller till allmänna intressen anses mera angeläget att anläggningen rivs
ut.

Om ägaren av en vattenanläggning vållas skada av att anläggningen
bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen betala skälig
ersättning för skadan.

21 § Om en fastighet, vars ägare övertagit underhållsskyldigheten enligt
20 § första stycket, övergår till en ny ägare, svarar den nya ägaren för de
skyldigheter som följer av övertagandet.

Övertagandet skall antecknas i inskrivningsregistret.

Skälig ersättning skall betalas, om en sådan åtgärd medför skada på
någon annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.

Vissa vattenföretag som har prövats i annan ordning

23 § Tillstånd skall lämnas till följande vattenföretag, om inte något
annat följer av 3 kap. 11 §.

1. Vattenföretag som vid prövning av annan verksamhet enligt 19 kap.
2 eller 4 §§ har angetts som ett villkor för verksamhetens utövande.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

2. Anläggande av broar och andra vattenföretag för väg, järnväg,
tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning.

3. Anläggande av rörledningar i vatten, för vilka koncession har
meddelats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

4. Verksamhet, för vilken bearbetningskoncession har meddelats enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

12 kap. Täkter, skötsel av jordbruksmark och vissa andra
verksamheter

Täkter

1 § För stenbrytning och för täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller
andra jordarter krävs det tillstånd av länsstyrelsen. För husbehov får dock
markinnehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer
av föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens
husbehov inte får ske utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke får
föreskrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i
första stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig
skada på miljön.

Första stycket och andra stycket gäller inte

1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,

2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln,

3. täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

2 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av
materialet vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på miljön i
övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en täkt
som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart
som är hotad, sällsynt eller värdefull.

Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall
beaktas behovet av brukningsbar jordbruksmark.

3 § Tillstånd till täkt får lämnas endast om säkerhet ställs för de villkor
som skall gälla för tillståndet. Om det finns särskilda skäl får länsstyrel-
sen befria sökanden från kravet på säkerhet. Ytterligare bestämmelser om
säkerhet finns i 18 kap 2 §.

4 § Innehavaren av marken är skyldig att tåla åtgärder i enlighet med
villkor i täkttillståndet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för den som exploaterar en täkt som
kräver tillstånd enligt denna balk eller bedriver stenkrossrörelse att lämna

de uppgifter om verksamheten som behövs som underlag för planering av
naturvården.

Regeringen far föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som
avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som
är exploatör av täkten.

När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken
tillstånd getts skall vid tillämpningen av denna paragraf eller föreskrifter
som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren anses som
exploatör av täkten.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet som inte omfattas av tillstånds- eller
anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att
väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den
myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det inom
landet eller en del av landet alltid skall göras en anmälan för samråd i
fråga om särskilda slag av verksamheter som kan medföra skada på
naturmiljön.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan enligt första stycket
skall innehålla.

Verksamhet som måste anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex
veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte samrådsmyndigheten
medger något annat.

Den myndighet som regeringen bestämmer far förelägga verksam-
hetsutövaren att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller
motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga
och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får myndigheten
förbjuda verksamheten. Om ett förläggande eller förbud leder till att
pågående markanvändning inom en berörd del av fastigheten avsevärt
försvåras, skall ersättning betalas enligt 28 kap.

Skötsel av jordbruksmark

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas vid skötsel av
jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket, såsom i fråga
om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt djur- och växtlivet.
Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående
markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avsevärt
försvåras.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion först efter
anmälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för

jordbruket på brukningsenheten eller marken tas i anspråk för foretag
vars tillåtlighet prövats i särskild ordning.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från miljöskyddssyn-
punkt i fråga om

1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och

3. växtodlingen.

Föreskrifter enligt första stycket innebär inte ändring i tidigare
meddelade tillståndsbeslut enligt denna balk.

Vilthägn

10 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på områden
där allmänheten far färdas fritt.

Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och
miljön beaktas.

Tillstånd till vilthägn inom strandskyddsområden får meddelas endast
om det finns särskilda skäl.

11 § Länsstyrelsen far besluta nya eller ändrade villkor om det genom ett
vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet
gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, får tillståndet
återkallas. Tillståndet får även återkallas, om vilthägn som avses med
tillståndet inte längre behövs.

13 kap. Särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade organis-
mer

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten
användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organis-
mer. Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller
eller består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

Syftet med bestämmelserna är att skydda människors och djurshälsa
och miljön samt att säkerställa att etiska hänsyn tas vid sådan verksam-
het som avses i första stycket.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets
tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana
beprövade metoder för genetisk modifiering som inte har visat sig
medföra några risker från hälso- och miljöskyddssynpunkt.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Definitioner

3 § Med organism avses i denna balk en biologisk enhet som kan föröka
sig eller föra över genetiskt material.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses i denna balk en organism
där det genetiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar
naturligt genom parning eller naturlig rekombination.

5 § Med innesluten användning avses en verksamhet där någon
modifierar organismer genetiskt eller odlar, förvarar, använder,
transporterar, destruerar eller gör sig kvitt sådana genetiskt modifierade
organismer och där fysiska hinder, eller en kombination av fysiska och
kemiska eller biologiska hinder, används för att begränsa dessa
organismers kontakt med allmänheten och miljön.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt
modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

7 § Med släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller göra en
produkt tillgänglig för någon annan.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt
modifierade organismer skall föregås av en utredning som skall kunna
läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och
miljöskador som organismerna kan orsaka och vara gjord i enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning skall också
göras innan en produkt som innehåller eller består av genetiskt
modifierade organismer släpps ut på marknaden.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela ytterligare föreskrifter om utredningen.

Etiska hänsyn

10 § Etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och avsiktlig
utsättning av genetiskt modifierade organismer liksom när en produkt
som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på markna-
den. Det skall beaktas att naturen har ett skyddsvärde och att människans
rätt att förändra och bruka naturen är knuten till ett förvaltaransvar.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

12 § Det krävs tillstånd enligt detta kapitel för att genomföra en avsiktlig
utsättning av genetiskt modifierade organismer eller för att släppa ut en
produkt som innehåller eller består av sådana organismer på marknaden.

13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer far meddela
föreskrifter om undantag från tillståndskravet.

14 § Ett tillstånd far lämnas endast om aktsamhetsreglema i 3 kap. är
uppfyllda och verksamheten är etiskt försvarbar.

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad som krävs från hälso- och miljöskyddssyn-
punkt för att få tillstånd.

16 § Föreskrifter om tillstånd till eller anmälan av innesluten användning
av genetiskt modifierade organismer får meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer om det behövs från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet
som regeringen bestämmer.

Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen
föreskriver.

Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i tillståndsbe-
slutet.

Märkning

18 § Den som släpper ut en produkt som innehåller eller består av
genetiskt modifierade organismer på marknaden skall genom märkning
lämna uppgifter om den genetiska modifieringen. Detta gäller även för
sådana produkter som är avsedda för innesluten användning.

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om hur märkning skall ske.

Gentekniknämnden

20 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på
genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om använd-
ningen av gentekniken.

Regeringen får meddela föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter
samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

14 kap. Kemiska och biotekniska produkter

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska och
biotekniska produkter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att balkens bestämmelser om kemiska och biotekniska
produkter skall tillämpas på en annan vara än en kemisk produkt, om den
varan på grund av sitt innehåll av kemiskt ämne kan befaras medföra
skador på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas
genom denna balk.

2 § Vad som sägs om kemiska och biotekniska produkter i detta kapitel
gäller inte sådana kemiska och biotekniska produkter som omfattas av
livsmedelslagen (1971:511), läkemedelslagen (1992:859) och lagen
(1985:295) om foder. Om det från hälso- eller miljöskyddssynpunkt är
särskilt påkallat får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer dock föreskriva att bestämmelserna i detta kapitel skall
tillämpas även på sådana produkter.

I fråga om kemiska produkter som omfattas av lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor skall bestämmelserna om kemiska
produkter i detta kapitel inte tillämpas när hälso- eller miljöskador på
grund av brand eller explosion skall förebyggas.

Bestämmelserna om kemiska eller biotekniska produkter i detta kapitel
gäller inte transport av kemiska eller biotekniska produkter som är farligt
gods enligt lagen (1982:821) om transport av farligt gods, om inte
regeringen föreskriver något annat.

Definitioner

3 § Med kemiska produkter avses kemiska ämnen och beredningar.

4 § Med biotekniska produkter avses sådana mikroorganismer, däribland
virus, samt nematoder, insekter eller spindeldjur, som framställts särskilt
i tekniskt syfte.

5 § Med hantering av kemisk eller bioteknisk produkt avses till-
verkning. bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport,
användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande,
överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.

6 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är
avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorga-
nismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för människors
hälsa eller skada på egendom.

Som kemiskt bekämpningsmedel skall inte anses

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av
livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är avsedda
att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i första
stycket, om de inte genom särskild benämning eller på annat sätt anges
vara avsedda som bekämpningsmedel.

7 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk produkt som
framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller
mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för
människors hälsa eller skada på egendom.

Miljö- och hälsoutredning

8 § Den som tillverkar eller importerar en kemisk eller bioteknisk
produkt skall se till att det finns en tillfredsställande utredning för
bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten kan orsaka.
Utredningen skall vara gjord i enlighet med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Den skall innehålla en bedömning av produktens egenskaper
från miljö- och hälsoskyddssynpunkt och bl.a. visa

1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten farliga
egenskaper,

2. arten och graden av de farliga egenskaperna,

3. de åtgärder som behövs för att skydda hälsa och miljö vid hantering-
en, och

4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten.

Kunskapskrav

9 § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en
kemisk eller bioteknisk produkt skall skaffa sig den kunskap som behövs
med hänsyn till verksamhetens omfattning och produktens egenskaper
för att skydda människors hälsa, miljön och naturen mot skada eller
olägenhet.

Produktinformation

10 § Den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk eller
bioteknisk produkt skall genom märkning eller på annat sätt lämna de
uppgifter som behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt (produktin-
formation).

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Uppgiftsskyldighet

11 § Den som yrkesmässigt hanterar, importerar eller exporterar en
kemisk eller bioteknisk produkt skall till den myndighet som regeringen
bestämmer och i den omfattning regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, myndigheten föreskriver lämna de uppgifter om
produkten och dess hantering som kan behövas för att bedöma
produktens och hanteringens, importens eller exportens hälso- eller
miljörisker.

Produktregister

12 § Kemiska eller biotekniska produkter som yrkesmässigt tillverkas i
eller importeras till Sverige skall registreras i ett produktregister, som
skall föras av den myndighet som regeringen bestämmer.

Förhandsanmälan

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller importera en kemisk eller
bioteknisk produkt som inte tidigare varit i bruk i Sverige, skall göra en
anmälan om tillverkningen eller importen samt redovisa undersök-
ningsresultat och andra uppgifter. En sådan anmälan skall göras till den
myndighet som regeringen bestämmer och inom den tid som regeringen
eller myndigheten bestämmer.

Tillstånd

14 § Tillstånd krävs för import av särskilt farliga kemiska och biotek-
niska produkter från länder som inte är medlemmar i Europeiska
unionen. Tillstånd krävs även för yrkesmässig överlåtelse samt för annan
än yrkesmässig hantering av sådana produkter.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer far meddela
närmare föreskrifter om vilka produkter som skall omfattas av tillstånds-
plikten.

Godkännande av bekämpningsmedel

15 § Utan att vara godkända av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får kemiska eller biologiska bekämpningsmedel
inte saluföras, överlåtas eller användas. Detsamma gäller i fråga om
import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

16 § Ett godkännande far lämnas om medlet är godtagbart från hälso- och
miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som anges
i 6 eller 7 §§.

Om ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan är godkänt i
ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv
91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på
marknaden skall, om sökanden begär det, medlet godkännas om
jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för
användningen av medlet är jämförbara i de berörda områdena.

Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda
skäl far dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

17 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt bekämp-
ningsmedel skall göras hos Kemikalieinspektionen av den som ansvarar
för att produkten först släpps ut på marknaden inom Europeiska unionen
eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Den som ansöker
om godkännande skall ha ett fast kontor inom gemenskapen eller EES.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en
ansökan om godkännande. Om ansökan gäller ett bekämpningsmedel
som redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen
eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och sökanden begär det,
far krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte
ställas om jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är
relevanta för användningen av medlet är jämförbara i de berörda
områdena.

Bemyndigande att medge dispens

18 § Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva om dispens från kravet på tillstånd eller
godkännande enligt 14-17 §§. Om det finns synnerliga skäl får
regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.

Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan en
kemisk eller bioteknisk produkt saluhålls eller används.

Aktsamhetsregel om bekämpning

19 § Andra kemiska eller biotekniska produkter än sådana kemiska och
biologiska bekämpningsmedel som har godkänts eller meddelats dispens
för enligt 15-18 §§ får användas för bekämpning endast om det är
uppenbart att användningen inte medför risker för hälsan eller miljön.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Spridning av bekämpningsmedel

20 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett
sådant sätt att människor inte skadas eller vållas annan olägenhet och att
miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall vidtas för att
motverka att medlet sprids till kringliggande områden.

Det är förbjudet att sprida kemiska eller biologiska bekämpnings-
medel från luftfartyg. Om det finns synnerliga skäl, far regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer medge undantag i enskilda
fall från detta förbud.

21 § Det är förbjudet att över skogsmark sprida kemiska eller biologiska
bekämpningsmedel som är avsedda för att bekämpa lövsly. Inte heller får
enskilda trädstammar behandlas med sådana bekämpningsmedel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far medge
dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

22 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer
av andra stycket, medge dispens från 21 § första stycket, om kravet enligt
6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen
kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid
bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,
skogsbeståndets sammansättning, spridningens inverkan på livsbe-
tingelserna för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.

En kommun får besluta att dispens enligt första stycket inte får medges
i fråga om ett område inom kommunen, om de behövs med hänsyn till
områdets betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala
befolkningens trivsel eller något annat kommunalt intresse.

Föreskrifter om bränslen

23 § För att motverka utsläpp i luften av föroreningar får regeringen i
fråga om bränslen meddela föreskrifter som gäller förbränning, handel,
överlåtelse eller import och som behövs med hänsyn till skyddet för
miljön och hälsan.

Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela
sådana föreskrifter.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

24 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk eller bioteknisk
produkt på marknaden skall omedelbart underrätta den myndighet som
regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller godkännande
kommer fram nya uppgifter om att den kemiska eller biotekniska
produkten eller resthalter av ett aktivt ämne i produkten kan ha skadliga
effekter på människors eller djurs hälsa, grundvattnet eller på miljön i
övrigt.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Sådan upplysningsskyldighet gäller även för kemiska och biotekniska
produkter för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om
nya uppgifter kommer fram att produkten kan ha cancerogena, mutagena
eller reproduktionstoxiska egenskaper som kan antas påverka klassifice-
ringen eller märkningen av produkten.

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på
tillstånd eller förbud m.m.

25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far i
fråga om hantering, import och export av kemiska och biotekniska
produkter meddela ytterligare föreskrifter i frågor som avses i 8-10, 12,
20 och 24 §§ samt 3 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma gäller föreskrifter som
behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som
anges i 14-17 och 23 §§

1. föreskriva att en kemisk eller bioteknisk produkt inte får hanteras,
importeras eller exporteras utan att tillstånd eller godkännande lämnats,
och

2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, import eller export av
en sådan produkt.

26 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssyn-
punkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
även i andra fall än som angetts i detta kapitel förbjuda hantering, import
eller export av en kemisk eller bioteknisk produkt.

15 kap. Avfall och producentansvar

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i de
kategorier som anges i bilaga 1 till rådets direktiv 75/442/EEG av den 15
juli 1975 om avfall och som innehavaren gör sig av med eller avser eller
är skyldig att göra sig av med.

2 § Med hushållsavfall avses avfall och orenlighet som kommer från
hushåll samt därmed jämförligt avfall.

3 § Med hantering av avfall avses insamling, förvaring, transport och
slutligt omhändertagande av avfall.

Med slutligt omhändertagande avses återvinning och bortskaffande.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

4 § Med producent avses den som yrkesmässigt tillverkar, importerar
eller säljer en vara eller en förpackning. Med producent avses även den

som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som kräver Prop. 1997/98:45
särskilda åtgärder från renhållnings- eller miljövårdssynpunkt. Bilaga 3

5 § Vid tillämpning av bestämmelserna om avfall i detta kapitel skall
med fastighetsinnehavare avses den som äger fastigheten eller den som
enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall anses som
fastighetsägare.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att
avfallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar,
importerar eller säljer eller avfallet från sådan verksamhet som de
bedriver insamlas, transporteras bort, återanvänds, återvinns eller slutligt
omhändertas på annat sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar
avfallshantering.

Föreskrifter får även meddelas för att säkerställa att endast sådana
varor och förpackningar som uppfyller de krav som anges i EG-direktiv
släpps ut på marknaden.

Föreskrifterna får också avse skyldighet att

1. märka en vara eller en förpackning,

2. lämna uppgifter om vilka ämnen och material som en vara eller en
förpackning innehåller samt om insamling, återanvändningsgrad,
återvinningsgrad eller andra förhållanden.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

7 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §, svara
för att

1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en behandlingsan-
läggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälso- och
miljöskydd som enskilda intressen, och

2. hushållsavfall från kommunen slutligt tas om hand.

När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall
fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och nyttjanderätts-
havares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som
är godtagbart med hänsyn till hälso- och miljöskyddet. Kommunen skall
vidare beakta att borttransporten anpassas till behovet för olika slag av
bebyggelse.

I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar
fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva far ta hand om
hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 8 § gäller, annat avfall som
uppkommit hos dem.

8 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får i
fråga om annat avfall inom en kommun än hushållsavfall meddela
föreskrifter om

1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,

2. att kommunen skall se till att avfallet slutligt tas om hand.

Första stycket gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar
har meddelats med stöd av 6 §.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om den kommunala avfallshanteringen.
Regeringen far bemyndiga en kommun att meddela föreskrifter inom
kommunen. Föreskrifter enligt denna paragraf får innebära att ett visst
slag av avfall i avvaktan på borttransport skall förvaras skilt från annat
avfall samt att de ytterligare åtgärder som behövs för ändamålet skall
vidtas, om det är av betydelse från återanvändnings- eller återvinnings-
synpunkt eller med hänsyn till hälso- och miljöskyddet.

Hantering och behandling av avfall

10 § När avfall skall transporteras bort genom kommunens eller en
producents försorg, får avfallet inte grävas ned, komposteras eller på
annat sätt slutligt tas om hand av fastighetsinnehavaren eller nyttjande-
rättshavaren.

Om avfall skall transporteras bort genom kommunens eller en
producents försorg, får inte någon annan än den som kommunen eller
producenten anlitar för ändamålet ta befattning med bortforslingen.

11 § Vid slutligt omhändertagande av avfall skall väljas sådan metod att
varje avfallsslag behandlas med utgångspunkt från sina särskilda
egenskaper. Den metod skall väljas som medför att minsta olägenhet
uppkommer och att avfallets resurser utnyttjas på bästa sätt utan att
oskälig kostnad uppstår.

12 § I ansökan om tillstånd till slutligt omhändertagande av avfall som
krävs med stöd av 10 kap. 6 eller 7 §§ skall det redovisas alternativa
metoder av betydelse och konsekvenserna av dessa med avseende på
miljön, resurshushållning och kostnader.

Kommunal renhållningsordning

13 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall
innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommunen
och en avfallsplan. 1 renhållningsordningen skall anges sådana
förutsättningar som avses i 7 § tredje stycket. Avfallsplanen skall
innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens
åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om hur en renhållningsordning skall upprättas och antas och
om vad som skall behandlas i avfallsplanen.

14 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande en kommun får
föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger
upphov till avfall skall lämna kommunen de uppgifter som behövs som
underlag för kommunens renhållningsordning.

15 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av renhållnings-
ordningen transportera bort hushållsavfall, om fastighetsinnehavaren
eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte är oskäligt med hänsyn
till omständigheterna.

Kommunen far i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller
nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos
dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra
detta på ett från hälso- och miljöskyddssynpunkt betryggande sätt och det
finns särskilda skäl för ett sådant undantag.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Nedskräpning

16 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten
har tillträde eller insyn till.

Dumpning

17 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte
dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Dumpning får inte
heller ske från svenska fartyg eller luftfartyg inom andra havsområden.
Avfall som är avsett att dumpas inom andra havsområden får inte föras ut
ur landet eller ur den ekonomiska zonen.

Vad som sägs i första stycket om dumpning gäller också i fråga om
förbränning av avfall.

18 § Vad som sägs i 17 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av
skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
medge dispens från 17 § första stycket, om dumpning kan ske utan
olägenhet från hälso- och miljöskyddssynpunkt.

Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när
medgivandet gavs, får den myndighet som lämnat medgivandet meddela
föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten inte
avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet
återkallas.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om avfall och om begränsningar i fråga om
avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen.

16 kap. Regler om gaturenhållning, skyltning m.m.

Gaturenhållning m.m.

1 § På gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser som är
redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för
vilka kommunen är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna
genom gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett
sådant skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras.
Därvid skall de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på
platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om trevnad,
framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte,
om åtgärderna skall utföras av staten som väghållare.

Fastighetsinnehavare är skyldiga att utföra sådana åtgärder som avses i
första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som kvarters-
mark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen

1 enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall
användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med
nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen.

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av
kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första
stycket.

2 § Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med
detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de
åtgärder som avses i 1 § första stycket i fråga om gångbanor eller andra
utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får
meddela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av
fastighetsinnehavaren.

3 § Om andra platser utomhus än som avses i 1 § där allmänheten får
färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyldig
att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk.

Dessa bestämmelser skall inte tillämpas, om skyldigheten skall
fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda
föreskrifter.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Skyltar m.m.

4 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område får inte
finnas uppsatta utan tillstånd av kommunen. Tillstånd behövs dock inte
om det är uppenbart att allmänheten inte får fardas fritt inom området
eller att skylten är behörig av något annat skäl.

5 § Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt
utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal
myndighet som regeringen bestämmer.

6 § Vad som i 5 § sägs gäller inte anordning som informerar om
affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen och inte heller anslags-
tavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, förenings-
sammanträden, auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan
anordning får dock söka tillstånd till det hos den myndighet som avses i 5
§. Har en sådan anordning satts upp utan tillstånd eller i strid mot givet
tillstånd och är den uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får
myndigheten förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort den
eller ändra den.

7 § Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam,
propaganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i 6 §
tas bort av den som ansvarar för anordningen inom fyra veckor efter
uppsättandet, om inte den myndighet som avses i 5 § medgett annat.

8 § Bestämmelserna i 5-7 §§ gäller inte anordningar inom vägområde
eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller
inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte
kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och
bygglagen (1987:10).

17 kap. Föreskriftsrådet

1 § Ett särskilt samordningsorgan, Föreskriftsrådet, skall följa och
samordna myndigheternas arbete med att meddela föreskrifter som sker
med stöd av bemyndigande i denna balk och myndigheternas arbete med
att utfärda allmänna råd.

2 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om Föreskriftsrådets
uppgifter, sammansättning och arbetsformer.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

FJÄRDE AVDELNINGEN

PRÖVNINGEN AV MÅL OCH ÄRENDEN ENLIGT DENNA
BALK

18 kap. Allmänt om prövningen

Tillstånd, godkännande och dispens

1 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken, eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegräns-
ning.

Tillstånd, godkännande, dispens eller lagligförklaring enligt balken,
eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, far förenas med
villkor.

Bestämmelser om vad en ansökan i ansökningsmål skall innehålla
finns i 20 kap. 20 §. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en
ansökan i andra mål och ärenden skall innehålla.

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken, eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras
beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet
för kostnaderna för efterbehandling som verksamheten kan föranleda.
Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa
säkerhet.

Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, far den
myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens
besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § ut-
sökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och
förvaras av länsstyrelsen.

3 § Tillstånd eller dispens får inte meddelas i strid mot detaljplan eller
områdesbestämmelser. Mindre avvikelser får dock göras om syftet med
planen eller bestämmelserna inte motverkas.

4 § Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny
verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Verksamheten får dock tillåtas om verksamhetsutövaren vidtar sådana
åtgärder att olägenheterna från annan miljöfarlig verksamhet upphör eller
minskar så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte
obetydlig utsträckning.

5 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som har
underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, god-
kännande eller dispens, om inte särskilda omständigheter föranleder
annat. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka om
erforderligt tillstånd, godkännande eller dispens.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

När sådan misskötsel har förekommit kan tillstånd, godkännande eller
dispens vägras också om sökanden eller någon som på grund av ägar-
eller ansvarsförhållanden har väsentlig anknytning till sökandens
verksamhet, har eller har haft sådan anknytning till den verksamhet där
misskötseln har förekommit.

6 § Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra
verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att
verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

7 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet
kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka
likartade olägenheter för människor och miljön av verksamheten, far
villkor som avses i 1 § andra stycket innebära att de skall vidta
åtgärderna gemensamt. Som förutsättning för detta gäller att möjlig-
heterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 6 kap. ökar eller att
fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på något annat sätt.

Frågor enligt första stycket far avgöras genom beslut om tillstånd som
innehåller gemensamma villkor för verksamheterna eller genom beslut
om gemensamma villkor.

8 § Tillstånd, upphävande av tillstånd eller dispens får förenas med
skyldighet att utföra eller bekosta

1. särskild undersökning av berört område,

2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och

3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna
intressen som verksamheten medför.

Villkor enligt denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en
efterbehandlingsansvarigs åligganden enligt 30 kap. 3 §.

9 § Om en verksamhet har bedrivits utan tillstånd, är verksamhetsut-
övaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde innan
verksamheten sattes i gång.

10 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens till
skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund av att
de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan utövas
vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall
verksamheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan
väsentligt förfång för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan
göras, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens
med 4 kap.

Gemensam handläggning av mål och ärenden

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

11 § Mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd, godkännande eller
dispens får handläggas gemensamt, om det är samma sökande och de
avser samma verksamhet eller verksamheter som har samband med

varandra. Om en miljödomstol prövar ett sådant mål eller ärende, far en
ansökan i annat sådant ärende göras hos domstolen, även om ärendet
annars skulle ha prövats av en länsstyrelse eller kommun.

Vad som i första och andra stycket sägs om miljödomstol gäller även
för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en kommun.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av,

1. den som domen eller beslutet angår om det har gått honom emot,

2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i den
verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i
frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,

4. den som enligt vad som är särskilt föreskrivet har en sådan rätt.

13 § Överklagningsbara domar eller beslut får överklagas av en ideell
förening som har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljö-
skyddsintressen, såvitt avser

1. domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt
denna balk,

2. myndigheters beslut att inte ingripa eller vidta någon annan åtgärd
med stöd av denna balk, och

3. beslut om åtgärdsprogram enligt 6 kap. 5 §.

Det som sägs i första stycket gäller också en sammanslutning av
sådana föreningar som nämns där.

För att få överklaga domar och beslut skall en förening ha bedrivit
verksamhet under minst tre år och ha lägst 1 000 medlemmar. I fråga om
en sammanslutning av föreningar skall detta gälla merparten av de
föreningar som ingår i sammanslutningen.

Den som skall pröva ett överklagande får medge en förening som inte
uppfyller förutsättningarna i tredje stycket rätt att överklaga, om det finns
särskilda skäl med hänsyn till föreningens lokala förankring, tidigare
verksamhet eller annat liknande förhållande.

19 kap. Regeringsprövning

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

1 § Regeringen prövar ärenden i enlighet med vad som anges nedan i
detta kapitel.

Tillåtlighetsprövning av stora verksamheter och anläggningar

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

2 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av nya
verksamheter och anläggningar:

1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk produk-
tion,

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

7. förbränningsanläggningar om anläggningen har en tillförd effekt om
minst 200 megawatt,

8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,

9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normaikubikmeter
naturgas,

10. anläggningar för behandling av miljöfarligt avfall om huvuddelen
av det avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra
inrättningar och mer än 10 000 ton miljöfarligt avfall årligen förbränns
eller på annat sätt slutligt omhändertas vid anläggningen,

11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden
som anges i 5 kap. 5 §,

12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt
av minst 20 megawatt,

13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av
minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter
under veckan,

14. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag
eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst tio
kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om
därigenom en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen
understiger fyra femtedelar av den normala oreglerade lågvatten-
föringen,

15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än
10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna
vattnet återförs till grundvattenmagasinet,

16. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och
vattenbortledningar än som har angetts förut, om företaget avser någon
av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren. Storsjön i Jämtland
eller Siljan och företaget kan antas få betydande omfattning eller bli av
ingripande beskaffenhet,

17. byggande av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning
av olja eller gas inom havsområden samt annan än helt tillfällig ankring
eller förtöjning av sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av
annan anledning,

18. motorvägar och motortrafikleder i ny sträckning samt europavägar
med en ny sammanhängande sträckning av minst tio kilometer,

19. järnvägar avsedda för fjärrtrafik i ny sträckning och anläggande av
nytt spår på en sträcka av minst 1 000 meter för befintliga järnvägar för
fjärrtrafik,

20. allmänna farleder i ny sträckning som medger trafik med fartyg på
minst 1 350 ton,

21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

3 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från att
pröva en verksamhet som sägs i 2 §.

4 § Om en verksamhet, som inte omfattas av kravet på prövning enligt
2 §, kan antas få betydande omfattning eller bli av ingripande
beskaffenhet, far regeringen i ett visst fall förbehålla sig prövningen av
verksamhetens tillåtlighet. Detsamma gäller i fråga om verksamhet som
avses i 5 kap. 6 § tredje stycket.

Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning
av verksamheten skall regeringen lämna besked om förbehållet till den
tillståndsprövande myndigheten innan denna har meddelat dom eller
beslut om verksamhetens tillåtlighet.

5 § I samband med prövningen av en verksamhet som avses i 2 eller 4 §
far regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan
verksamhet, om ansökningen avser tillstånd till båda verksamheterna och
dessa hänger samman med varandra eller fråga enligt 18 kap. 10 § har
uppkommit om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande ett
sådant förbehåll gäller 4 § andra stycket.

6 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av verksamheter som ligger
utanför områden som enligt 8 kap. 23 § har förklarats som särskilda
skyddsområden eller särskilda bevarandeområden men som kan påtagligt
skada naturvärdet inom dessa områden. En sådan prövning skall dock
endast ske för verksamheter som kräver tillstånd enligt denna balk eller
föreskrifter som meddelats med stöd av balken.

Handläggning av ansökan

1 § Ansökan om tillstånd till en verksamhet som skall eller kan antas
komma under regeringens prövning enligt 2, 4, 5 eller 6 §§ skall ges in
till den miljödomstol eller annan myndighet som enligt denna balk skall
pröva en sådan ansökan.

Om verksamheten inte är tillståndspliktig enligt denna balk skall
ansökan om tillåtlighet ges in till regeringen eller den miljödomstol eller
annan myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet.

Den miljödomstol eller annan myndighet som ansökan ges in till skall
sörja för erforderlig utredning. Domstolen eller myndigheten skall
därefter med eget yttrande överlämna frågan till regeringen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

8 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 2 § 1-11 och 17-
21, samt, såvitt avser annat än vattenföretag, 4 eller 5 §, endast om
kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.

I fråga om verksamhet som sägs i 2 § 6, om den avser mellanlagring
eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall, eller verksamhet som
sägs i 2 § 7, 8, 9 eller 10, får regeringen tillåta verksamheten även om
kommunfullmäktige inte har tillstyrkt detta om det från nationell
synpunkt är synnerligen angeläget att verksamheten kommer till stånd.
Detta gäller dock inte om en lämplig plats för verksamheten anvisats
inom en annan kommun som kan antas godta en placering där eller, i
annat fall, om en annan plats bedöms vara lämpligare.

Regeringen får vid prövning enligt 2 § 18-20 eller 4 § tillåta väg,
järnväg eller allmän farled där den prövade sträckningen går genom flera
kommuner, även om inte kommunfullmäktige i alla kommuner har
tillstyrkt detta. Detta far ske om någon av kommunerna har tillstyrkt att
anläggningen tillåts och det från nationell eller regional synpunkt är
synnerligen angeläget att anläggningen kommer till stånd samt någon
annan sträckning inte bedöms vara lämpligare.

Dispens från stoppregeln

9 § Om en verksamhet är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt får
regeringen tillåta den. även om förutsättningarna i 3 kap. 11 § inte är
uppfyllda. Detta gäller dock inte om verksamheten kan befaras försämra
det allmänna hälsotillståndet.

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

10 § Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd, kan
regeringen bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna
intressen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Bundenhet vid regeringens beslut

11 § Regeringens beslut vid prövning enligt 2. 4. 5, 6. 9 och 10 §§ är
bindande vid en fortsatt tillståndsprövning enligt denna balk.

Överklagade beslut

12 § Regeringen prövar efter överklagande

1. beslut av statliga myndigheter i frågor om utfärdande, ändring eller
upphävande av föreskrifter enligt denna balk eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av balken.

2. beslut om åtgärdsprogram enligt 6 kap. 5 §,

3. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring
eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat, natur-
minnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller vattenskydds-
områden, utom frågor om ersättning, och

4. beslut av Generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av balken.

20 kap. Förvaltningsmyndigheternas, kommunernas och domstolar-
nas prövning

Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning

1 § Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar mål och ärenden
enligt vad som är föreskrivet i balken, eller i föreskrifter meddelade med
stöd av balken.

Kommuners och kommunala nämnders beslut får överklagas till
länsstyrelse, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Länsstyrelsers och andra statliga myndigheters beslut får överklagas
till miljödomstol enligt 6 § andra stycket.

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet

2 § I ärende om miljöfarlig verksamhet som med stöd av 10 kap. 8 § skall
prövas av länsstyrelse eller kommun skall tillståndsmyndigheten se till
att ärendet blir fullständigt utrett.

3 § Länsstyrelsen eller kommunen skall i ärende som avses i 2 §

1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda
den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har
väsentliga intressen att bevaka i saken,

3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på
platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt

4. lämna den som gjort en ansökan eller framställt en erinran under-
rättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och
bereda honom tillfälle att yttra sig, om inte annat följer av 17 §
förvaltningslagen (1986:223).

4 § Bestämmelserna i 20-21 §§, 28-29 §§, 36 §. 41 § första stycket 1-2
och 5-9 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket, 42 §, 43 §
första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första
meningen, 44 § första stycket första meningen samt 47 § i vad angår
sakkunnigutredning är tillämpliga på länsstyrelsens och kommunens
handläggning av ärende som avses i 2 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Domstolar

5 § Miljödomstolar skall vara de tingsrätter som regeringen bestämmer.

Överrätt (Miljööverdomstol) är Svea hovrätt.

Som sista domstol dömer Högsta domstolen.

6 § Miljödomstol prövar som första instans mål om

1. miljöfarlig verksamhet, utom mål som skall prövas av länsstyrelse
eller kommun enligt vad som föreskrivits med stöd av 10 kap. 8 §,

2. vattenföretag och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag, utom
markavvattningar som skall prövas av länsstyrelse,

3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenföretag har överlämnats från länsstyrelse eller anmälts av
fastighetsbildningmyndighet,

4. ersättning för skada och intrång enligt 25 kap. 2-5 §§,

5. ersättning vid ingripande av det allmänna och vid vattenföretag
enligt 28 kap.,

6. talan enligt 17 § och ersättning för miljöskador enligt 29 kap.,

7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 30 kap. 2 § fjärde
stycket på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som förelagts med stöd av balken.

Miljödomstol prövar, om inte annat är föreskrivet, efter överklagande
länsstyrelsers och andra statliga myndigheters beslut enligt denna balk
eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken samt enligt lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag.

7 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även
på miljödomstolar och Miljööverdomstolen om inte annat följer av denna
balk eller annan författning. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) tillämpas i miljödomstolama i dit överklagade mål och
ärenden samt vid överklagande av sådana mål och ärenden till
Miljööverdomstolen om inte annat följer av denna balk eller annan
författning. När en ideell förening med stöd av 18 kap. 13 § överklagar
ett beslut, skall dock inte 7 a § förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Miljödomstol

8 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren
domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter.
Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen.

Miljöråd skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och
erfarenhet av miljöfrågor. De sakkunniga ledamöterna skall ha erfaren-
het av miljöfrågor.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

9 § Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med
en lagfaren domare vid handläggning som inte sker vid huvudför-
handling och vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra
och tredje stycket rättegångsbalken. Avgörs mål eller ärende utan
huvudförhandling skall dock 8 § gälla om inte rätten anser att det är
tillräckligt med en lagfaren domare och parterna samtycker till det eller
målet är av enkel beskaffenhet.

Vid annat avgörande av mål eller ärende än vid avvisning eller
avskrivning skall rätten när förvaltningsprocesslagen (1971:291) är
tillämplig ha den sammansättning som anges i 8 §.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser
ordförande i miljödomstol samt utnämner miljöråd och sakkunniga i
miljödomstol.

11 § Regeringen bestämmer miljödomstolamas domsområden.

12 § Mål om miljöfarlig verksamhet, vattenföretag, vattenanläggningar
samt ersättning vid vattenföretag prövas av den miljödomstol inom vars
område verksamheten i huvudsak bedrivs, har bedrivits eller skall
bedrivas.

Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 25 kap. 2-5 §§ och vid
ingripande av det allmänna enligt 28 kap. prövas av den miljödomstol
inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har skett eller
kommer att ske.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 29 kap. prövas av den
miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i
huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att
bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 29
kap. 2 § kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den miljödomstol
inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.

Ärende som överklagas från myndighet till miljödomstolen prövas av
den miljödomstol inom vars område myndigheten som först prövat
ärendet är belägen.

Vid gemensam handläggning av mål är domstol som är behörig att
handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.

Frågor om miljödomstolamas inbördes behörighet får, utom i fall som
avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre
rätt.

13 § Vid omröstning skall först ordföranden säga sin mening, därefter
miljöråden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden har
utslagsröst.

Miljööverdomstolen

14 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol
skall det. förutom lagfarna domare, finnas miljöråd. Dessa skall ha

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. Prop. 1997/98:45
Regeringen utnämner miljöråd. Bilaga 3

Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre
skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Handläggningen av mål och ärenden i miljödomstol

15 § Ansökningsmål är mål

1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 10 kap. 6 § och 7 §
andra stycket som inte skall prövas av länsstyrelse eller kommun enligt
vad som föreskrivits med stöd av 10 kap. 8 §,

2. om tillstånd till vattenföretag enligt 11 kap. 9 § som inte skall prövas
av länsstyrelse,

3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller
lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmel-
ser om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller åtgärderna
inte avser en markawattning som skall prövas av länsstyrelse,

4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller
prövning enligt 11 kap. 22 § under vilka villkor en anläggning för
bortledande av grundvatten får tas ur bruk,

5. om prövning enligt 11 kap. 17 § av lagligheten av ett utfört vatten-
företag som inte är en markawattning som skall prövas av länsstyrelse,

6. om förlängning enligt 21 kap. 2 § andra stycket av genomförandeti-
den eller den tid inom vilken igångsättande av verksamheten skall ha
skett,

7. om återkallelse, förverkande eller förbud mot fortsatt verksamhet
enligt 21 kap. 3 §,

8. om omprövning enligt 21 kap. 5-9 §§ samt enligt 7 kap. 14-16 §§
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag, och

9. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenföretag.

Berör ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och
kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får miljö-
domstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas
enligt vad som enligt 7 kap. 2 § lagen (0000) med vissa bestämmelser om
vattenföretag gäller för stämningsmål.

16 § Bestämmelser om stämningsmål finns i 7 kap. 2 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenföretag.

17 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till
verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den under
prövning innan miljödomstolen avgjort målet, skall målen handläggas i
en rättegång.

5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

18 § Om det är lämpligt, far miljödomstolen pröva yrkanden som har
samband med det mål som prövas, men som rör rättsförhållanden som
inte skall bedömas enligt denna balk. Miljödomstolen far dock inte pröva
frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen eller
om ansvar for brott.

19 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som
behandlas i denna balk, får frågan huruvida målet är sådant att det skall
tas upp av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan
myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till
det,

2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet
eller om fastighetsindelningen,

3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild
ordning har föreskrivits i denna balk, eller

4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Förfarandet vid miljödomstolama i ansökningsmål

20 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall
innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att
bedöma verksamhetens eller företagets beskaffenhet och omfattning.

2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 7 kap. och uppgift om det
samråd som skett enligt 7 kap. 4 och 5 §§,

3. uppgifter som behövs för att bedöma om de allmänna aktsamhets-
reglema i 3 kap. kommer att iakttas.

4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,
och

5. förslag till hur kontroll av verksamheten skall ske.

I mål om vattenföretag skall ansökan dessutom innehålla

1. uppgifter om det finns fastigheter som berörs av vattenföretaget
samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt
till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje
sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå
med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla
i mål om vattenföretag finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenföretag.

21 § Ansökningshandlingarna skall ges in i det antal exemplar som
miljödomstolen anser behövligt.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar
eller anser miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på Prop. 1997/98:45
sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan Bilaga 3
ligga till grund för prövning av ärendet, avvisa ansökan.

22 § Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfarda
kungörelse om den. Bestämmelser om kungörelsens innehåll, skriftväx-
ling och delgivning av mål och ärenden enligt balken finns i lagen (0000)
om kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och ärenden enligt
miljöbalken.

23 § Statens naturvårdsverk, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall,
om det behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och
andra allmänna intressen.

Kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen inom kommunen.

24 § Ägare av fastigheter som berörs av ansökan i mål om vattenföretag
skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller
rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan
giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall
fastighetsägaren ersätta skadan.

25 § Om det råder tvist om en fastighet som berörs av den i målet
avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten
med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess den
lagligen vinns från honom.

En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre
ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som
är bindande för den förre ägaren.

26 § Erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen. Erinringsskrif-
ten skall ges in i tre exemplar till miljödomstolen inom den tid som
domstolen har bestämt. Tiden skall vara minst trettio dagar från det att
kungörandet skedde. Ett exemplar av varje erinringsskrift skall sändas till
sökanden.

27 § Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.

Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i målet
far den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets
beskaffenhet.

Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och
vilka parter som skall inställa sig vid denna.

Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas.

Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör
lämnas för skrifternas innehåll.

28 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning
eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga att
efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan

undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med
hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen,
skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för
denna.

29 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall
på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid
undersökningen skall protokoll föras.

30 § På begäran av sökanden far miljödomstolen utan huvudförhandling
besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador eller
olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som
villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den
ersättning som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena
föranleder det.

31 § När målet är klart för huvudförhandling, skall miljödomstolen
bestämma tid och plats för denna.

Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling behöver dock
sådan förhandling inte hållas om parterna inte begär det. Att målet eller
ärendet kan komma att avgöras på handlingarna skall anges i kungörel-
sen. I frågor som avses i 42 § andra stycket behöver inte huvudför-
handling hållas.

Huvudförhandling får hållas, även om part uteblir från denna.
Tredskodom får dock inte meddelas.

32 § Om miljödomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedelse,
far domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna till
huvudförhandling i målet. Därvid gäller 22-25 och 28-31 §§ i
tillämpliga delar. Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter
det att kungörandet skedde.

33 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

34 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenföretag eller åtgärd enligt
11 kap. 22 § som avses med ansökningen samt erinringar i anledning av
utlåtande om verksamheten enligt 28 § skall framställas skriftligen eller
muntligen senast vid huvudförhandlingen. Miljödomstolen får avvisa
senare framställda yrkanden och erinringar, om de inte har föranletts av
iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit
under huvudförhandlingen.

35 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan
ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har
framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får
parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för
skrifternas innehåll.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i det skick
vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter
som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den
tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny
huvudförhandling. I den mån det i sådant fall kan antas vara utan
betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet,
behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp
på nytt.

36 § Om miljödomstolen finner att hinder mot den sökta verksamheten
möter enligt 3 kap. 11 § men att det enligt 19 kap. 9 § föreligger skäl för
dispens, skall miljödomstolen med eget yttrande överlämna frågan till
regeringens avgörande. Skyldighet att överlämna frågor till regeringen
föreligger också enligt 19 kap. 7 § tredje stycket.

37 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid
syn och annan förhandling inför domstolen samt vad handlingarna
innehåller.

Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl
föreligger, skall om huvudförhandling hållits domen meddelas inom två
månader efter det att förhandlingen avslutades.

Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att
underrätta partema om innehållet i domen skall anses fullgjord genom att
ett exemplar av domen hålls tillgänglig hos den eller de aktförvarare som
har förordnats.

38 § När på yrkande av någon part i ett mål om vattenföretag den
ersättning som tillkommer honom anses böra sättas högre än vad
sökanden har föreslagit, får miljödomstolen även beträffande andra parter
vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att
uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre än
vad sökanden har erbjudit i målet.

Om särskild uppgörelse har träffats mellan partema, får ersättning
dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

39 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket
expropriationslagen (1972:719), skall miljödomstolen uppskatta det
värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar
fastighetens värde.

40 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en
fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området
samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighets-
bildning.

41 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i
förekommande fall innehålla bestämmelser om den tid som tillståndet
skall gälla samt om

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

1. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt,

2. tillsyn, besiktning och kontroll,

3. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeforebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall ske,

4. skyldighet att betala avgifter,

5. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan
eller andra olägenheter,

6. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av
kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre
miljön,

7. de villkor som behövs avseende avfallshantering och återvinning om
hanteringen eller återvinningen kan medföra olägenheter för den yttre
miljön,

8. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark,
vatten och andra naturresurser,

9. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och
ställande av säkerhet,

10. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får
framställas, och

11. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 28 kap.
22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning,

12. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för vattenföretag, skall i domen anges den tid
inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst tio år.
Den tid, högst tio år, inom vilken igångsättande av miljöfarlig
verksamhet skall ha skett skall anges.

Miljödomstolen far överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor
av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenföretag och
vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 7 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenföretag.

42 § På yrkande av sökanden far miljödomstolen i särskild dom avgöra
frågan om verksamhetens tillåtlighet.

Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksam-
hetens snara genomförande är angeläget, far domstolen i särskild dom
meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att huvudför-
handling inte behöver hållas framgår av 31 § andra stycket.

Meddelas särskild dom, far miljödomstolen förordna att målet i övrigt
skall vila till dess domen vunnit laga kraft.

43 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig
säkerhet, far miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till verksam-
heten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till dess
erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, såvitt angår
skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska
föreskrifter om ersättning eller skadeforebyggande åtgärder. Om det är

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

nödvändigt för att motverka olägenheter skall provisoriska föreskrifter
om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas.

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättning
far därvid inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts
provisoriskt.

Då målet har skjutits upp i en viss del. skall miljödomstolen som
villkor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk föreskriva
att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga
ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som
inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om beskaffen-
heten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som
omfattas av ett uppskovsbeslut.

44 § När det finns skäl till det, får miljödomstolen förordna att tillståndet
till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga
kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer
säkerhet för den ersättning som för ett vattenföretag kan komma att utgå,
om domstolens dom ändras. I fråga om beskaffenheten av säkerheten
gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har
meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att
betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen skall gå i
verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.

Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra
stycket, får Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot
domen i övrigt prövas.

Allmänt om rättegången i Miljööverdomstolen

45 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är före-
skrivet, överklagas hos Miljööverdomstolen. För att prövning skall ske
av domar och slutliga beslut krävs prövningstillstånd. Kravet på
prövningstillstånd omfattar även beslut som får överklagas endast i
samband med överklagande av dom.

Krävs prövningstillstånd i Miljööverdomstolen skall miljödomstolens
dom eller beslut innehålla uppgift om detta och innehållet i 49 kap. 14 §
rättegångsbalken eller 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

46 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas
49 kap. 14 § rättegångsbalken eller 34 a § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

I fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket rättegångsbalken tillämpas.

Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut
fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens dom eller
beslut.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Rättegången i Miljööverdomstolen i ansökningsmål

47 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 28 och 30 §§ samt i 8
kap. 3 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag får
överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i 7 kap. 13 § andra stycket
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag får
överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt
beslut i ansökningsmålet.

48 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna
skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna
skall protokoll föras.

En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av
teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens
dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över
utredningen. Detta gäller dock inte, om utredningen i endast oväsentlig
mån avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

49 § Har i ett ansökningsmål, i vilket kungörelse enligt 22 § har
utfardats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, far
Miljööverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med
motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas
till den eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt
utfärda kungörelse om överklagandet.

50 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av
Miljööverdomstolen utan huvudförhandling, om en sådan förhandling
skulle sakna betydelse för prövningen. Om part och motpart har begärt
huvudförhandling, skall sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle
vara utan betydelse.

Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom Miljööver-
domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

Om Miljööverdomstolen i ett överklagat ansökningsmål finner att vite
eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får
föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 49
§ utan det skall delges parten.

51 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansöknings-
mål i övrigt 28 samt 36-37 och 39-44 §§ samt 8 kap. 6 och 8 §§ lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag.
Miljööverdomstolen får meddela förordnande om omedelbar
verkställighet av miljödomstolens dom. För sådant förordnande gäller
44 § första stycket.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Rättegången i Miljööverdomstolen i mål eller ärenden som i första
instans prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet

52 § Miljööverdomstolens domar och beslut i mål eller ärenden som i
första instans har prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet får
inte överklagas.

Rättegången i Högsta domstolen

53 § Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är
föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om
rättegången i Miljööverdomstolen i 49, 50 och 51 §§ första meningen.

21 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål
enligt 20 kap. 15 § första stycket eller 7 kap. 1 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenföretag avser tillstånd till en verksam-
het enligt balken och har domen eller beslutet vunnit laga kraft, gäller
tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller
beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet
som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av 10 kap. 8 §
samt beslut om tillstånd till markawattning som har meddelats av
länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenan-
läggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Med stöd av 8
kap. 18 och 20 §§, 10 kap. 5 §, 23 kap. 8 § andra stycket eller 2 kap. 9 §
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag, kan dock ett
tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, återkallas
eller förklaras förverkat.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller
åtgärder enligt 11 kap. 16 § och lagligförklaring enligt 11 kap. 17 §.

En omprövningsdom har samma verkan som en tillståndsdom.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmel-
ser om tid inom vilken arbetena skall vara utförda eller den tid inom
vilken igångsättning skall ha skett som har meddelats i tillståndsdomen
eller tillståndsbeslutet.

Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller
att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan
tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år. Tillståndsmyndig-
heten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad som är skäligt.
Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått
ut.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

3 § Tillståndsmyndigheten far helt eller delvis återkalla eller förverka
tillstånd, dispens eller godkännande som meddelats enligt balken, eller
föreskrifter med stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet

1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter av
betydelse för tillståndet eller villkoren,

2. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte följts,

3. om det till följd av verksamheten uppkommit någon olägenhet av
väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,

4. om det genom verksamheten uppkommit olägenhet av sådan art som
avses i 3 kap. 11 § första stycket och som inte kan avhjälpas genom en
ändring av villkoren för verksamheten,

5. om den tillståndsgivna verksamheten påtagligt medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds och ändrade villkor inte kan antas vara
tillräckliga eller om sådana fördelar ur miljösynpunkt som avses i 18 kap.

4 § inte har kunnat erhållas,

6. om den tillståndsgivna verksamheten slutligt har upphört,

7. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,

8. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt försummats,

eller

9. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats
under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att
utnyttjas.

Miljödomstolen får i fall som avses i första stycket 2, 8 och 9 förklara
rätten att bibehålla en vattenanläggning förverkad.

4 § I samband med ett förverkandebeslut enligt 3 § andra stycket som
avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är
ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de
åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom
utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge
någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för
allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut
anläggningen på den underhållsskyidiges bekostnad. Domstolen får
också, under de förutsättningar som anges i 11 kap. 20 §, medge att
anläggningen bibehålls och att underhållsskyldigheten övergår på en
fastighetsägare eller på staten, en kommun eller ett vattenförbund. Därvid
äger 11 kap. 20 § fjärde stycket och 21 § motsvarande tillämpning.

5 § Tillståndsmyndigheten får, efter vad som är skäligt, ompröva tillstånd
samt ändra, upphäva eller meddela nya villkor eller andra bestämmelser
för en miljöfarlig verksamhet eller ett vattenföretag

1. när. från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller
den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer,

2. om verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm inte
uppfylls,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter av
betydelse for tillståndet eller villkoren,

4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har
följts,

5. om det genom verksamheten uppkommit någon olägenhet som inte
förutsågs när verksamheten tilläts,

6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan
uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,

8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning
av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre
förutsättningar för att kontrollera verksamheten,

9. om verksamheten är förlagd inom ett område där förbud råder enligt
föreskrift med stöd av 10 kap. 4 §,

10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller

11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som
har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt 6
kap. 5 § lag (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag är
mindre ändamålsenliga.

Täkttillstånd far när tio år förflutit från det vann laga kraft upphävas
helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar sig tillstånds-
villkoren vara otillräckliga för att motverka negativ påverkan på
naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den i första
meningen angivna tiden.

I fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om
andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för
framtiden.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter
enligt 18 kap. 7 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för
en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheterna
omprövas.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3-7 §§ far göras av Statens
naturvårdsverk, Kammarkollegiet och länsstyrelse. Skall frågan prövas
av länsstyrelsen får den tas upp utan någon särskild framställning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren far tillståndsmyndigheten
upphäva, eller ändra eller mildra andra bestämmelser och villkor i en
tillståndsdom eller tillståndsbeslut än som avser storleken av ersätt-
ningens belopp. Villkoret får dock upphävas eller mildras endast om det
är uppenbart att villkoret inte längre behövs eller är strängare än
nödvändigt eller om ändringen påkallas av omständigheter som inte
förutsågs när tillståndet meddelades.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenföretag finns i 7
kap. 14-17 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-
företag.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i 7
kap. 18-19 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-
företag.

Oförutsedda skador

12 § Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning, som har utförts i
enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte
förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den
skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 28 kap.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt
intresse, far begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens
bekostnad av vattenföretaget eller vattenanläggningen som, utan att
medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillstånds-
havaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om
allmänna intressen förs talan av Statens naturvårdsverk,
Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.

Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till
prövning framställas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid,
högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden
räknas från utgången av den av domstolen bestämda tiden inom vilken
arbetena skall vara utförda. Vid skada som avses i 7 kap. 8 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag utgår tiden för
framställan dock aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk
enligt denna paragraf.

13 § Framställan som avses i 12 § skall vara skriftlig och ges in till
miljödomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshava-
ren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för
framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om
förfarandet i stämningsmål i 7 kap. 9-13 §§ lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenföretag. Därjämte tillämpas 20 kap. 39 samt 44 §
andra och tredje stycket.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

22 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m.m.

1 § I mål om miljöfarlig verksamhet gäller inte rättegångsbalken i fråga
om rättegångskostnader.

1 mål om vattenföretag gäller tredje till femte styckena.

I mål om vattenföretag, utom sådana som anges i femte stycket, och i
mål som avses i 20 kap. 15 § andra stycket skall sökanden svara för sina
egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. I mål som
innefattar bildande av samfällighet för markawattning. bevattning eller
vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i länsstyrelsen eller
miljödomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten.

Organisation som avses i 18 kap. 13 § har inte rätt till eller skyldighet
att betala rättegångskostnader.

I mål som gäller återkallelse, förverkande eller omprövning enligt 21
kap. 3-7 eller 7 kap. 16 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenföretag skall Statens naturvårdsverk. Kammarkollegiet, länsstyrelse
och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid miljödomstolen. I mål
enligt 21 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna
intressen skall den myndighet som ansökte om omprövning dessutom
svara för kostnader vid miljödomstolen som uppkommer för andra
motparter än tillståndshavaren. Gäller ett mål enligt 21 kap. 5 § första
stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet skall
dock tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket, Kammarkollegiet
och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader. I mål som gäller
omprövning på grund av ändrade förhållanden i samfälligheter enligt 8
kap. 18 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag i
fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen eller enligt 7
kap. 19 § samma lag skall varje part svara för sina kostnader.

I sådana överklagade mål som avses i tredje stycket första meningen
skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de
kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden
har klagat.

2 § Bestämmelserna i 1 § tredje till femte och sjätte stycket gäller inte,
om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i mål om vattenföretag får efter vad som
är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller
att part som förlorar skall ersätta annan part hans kostnader.

3 § Ogillas i mål enligt 28 kap. 13 § talan som har väckts av fastig-
hetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående
ersättning eller inlösen, kan miljödomstolen förordna att han skall bära
sina egna kostnader, om han kan anses ha inlett rättegången utan
tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får
miljödomstolen dessutom förplikta honom att ersätta motparten dennes
rättegångskostnader.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

4 § I mål om vattenföretag får sökanden åläggas att betala ersättning för
motparters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad
slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta ränta enligt 6 §
räntelagen (1975:635) från dagen för beslutet till dess betalning sker.

5 § I ansökningsmål och ärenden om tillstånd är sökanden skyldig att
ersätta tillståndsmyndigheten dess kostnader för

1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden.

Efter överklagande gäller vad i första stycket sägs om sökande den
som har överklagat.

På begäran av tillståndsmyndigheten skall förskott på ersättningen
betalas.

Frågan vem som slutligt skall stå för kostnaden i miljödomstolen
avgörs i enlighet med vad som gäller för rättegångskostnaderna i
ansökningsmålet.

6 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 20 kap. 12 § tredje
stycket andra meningen och i mål enligt 28 kap. 10 § gäller
bestämmelserna om kostnader i expropriationsmål. Om ett yrkande om
inlösen ogillas, gäller dock bestämmelserna om rättegångskostnader i
rättegångsbalken.

Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande för
den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som avses i
20 kap. 17 § på den grund att svaranden efter talans väckande har sökt
och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter
omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin
rättegångskostnad eller att en av dem skall fa full eller jämkad ersätt-
ning.

7 § Om tillstånd meddelas till en markawattning, skall sökandens
kostnader fördelas mellan deltagarna i markawattningen efter vad som är
skäligt.

Om tillstånd inte meddelas till markawattningen. får sökandens
kostnader fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. om
särskilda omständigheter föranleder detta.

Om tillstånd inte meddelas till en markawattning i ett mål som har
inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering, skall dock
kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

Övriga kostnader

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

8 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2
kap. 8 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag skall
sökanden svara för samtliga kostnader.

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den
ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra styckena gäller inte om annat följer vid en
motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödomstolen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

FEMTE AVDELNINGEN

TILLSYN M.M.

23 kap. Tillsyn

1 § Med tillsyn avses i denna balk en myndighetsutövning som syftar till
att säkerställa att denna balk och föreskrifter, domar och beslut som har
meddelats med stöd av balken efterlevs.

Tillsynsmyndigheten skall utöva tillsynen genom att kontrollera
efterlevnaden av nämnda bestämmelser, domar och beslut samt vidta de
åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.

Det ankommer därutöver på tillsynsmyndigheten att genom råd-
givning, information och liknande verksamhet skapa förutsättningar för
att balkens ändamål skall kunna tillgodoses.

2 § Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i
balken eller i föreskrift som har utfardats med stöd av balken till polis-
eller åklagarmyndigheten om misstanke om brott finns.

3 § Tillsynen utövas av de statliga myndigheter som regeringen
bestämmer. Regeringen får också föreskriva att kommunerna skall utöva
tillsyn.

Regeringen far föreskriva att den myndighet regeringen bestämmer får
överlåta åt en kommun som gjort framställning om det att i ett visst
avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle ankomma på en statlig
myndighet. Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten,
Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt
andra stycket och finner den myndighet som avses i andra stycket att
tillsynen inte bör överlåtas i enlighet med framställningen, skall
myndigheten med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för
avgörande, om kommunen begär det.

Den myndighet som avses i andra stycket får återkalla överlåtelsen av
tillsyn till en kommun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, får
återkallelse av överlåtelsen inte ske utan att regeringen har medgivit det.

4 § Regeringen får förordna att tillsynsbestämmelsema skall gälla även i
fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna
balks tillämpningsområde.

5 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda
hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för
tillsynsverksamheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana
uppgifter som erfordras för att en regional eller central tillsynsmyndig-
het skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och upp-
följande ansvar.

6 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att
tillsynsuppgift som kommunen har enligt denna balk skall ombesörjas
helt eller delvis av den andra kommunen.

Den myndighet som har ansvar för tillsynen får efter överens-
kommelse med en annan tillsynsmyndighet uppdra åt anställd vid den
myndigheten att utföra tillsynsuppgifter och meddela beslut på till-
synsmyndighetens vägnar.

För kommunal tillsynsmyndighet gäller de begränsningar avseende
delegation av beslutsrätt som föreskrivs i 6 kap. 34 § kommunallagen
(1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27 och 35 §§ kommunallagen om
jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar
sådana beslut.

7 § Den myndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt någon som
inte är anställd vid tillsynsmyndighet att utföra i tillståndsbeslut
föreskriven besiktning av en anläggning.

Förelägganden och förbud

8 § En tillsynsmyndighet får, om inte annat följer av ett tillståndsbeslut
eller en tillståndsdom som vunnit rättskraft, meddela de förelägganden
och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller
föreskrifter, tillstånd, villkor eller andra beslut som har meddelats med
stöd av balken skall efterlevas.

Tillståndsbeslut eller tillståndsdom hindrar inte en tillsynsmyndighet
från att meddela sådana brådskande förelägganden eller förbud som är
nödvändiga till följd av särskilda omständigheter.

9 § Om tillstånd till ett vattenföretag har förfallit enligt 21 kap. 2 § får
tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd
av tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller
enskilda intressen.

10 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett
område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område
att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att
allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som
omfattas av allemansrätten.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga Prop. 1997/98:45
allmänheten från området far föreläggande meddelas om att ta bort det. Bilaga 3
Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt när
det gäller diken.

11 § Har skada eller olägenhet under en ägares tid uppstått vid
användningen av en fastighet eller en byggnad, anläggning eller
anordning på annans mark och skulle detta kunna föranleda före-
läggande mot denne i egenskap av ägare till egendomen eller tomträtts-
havare att avhjälpa skadan eller olägenheten, får en tillsynsmyndighet
förelägga en ny ägare eller tomträttshavare att avhjälpa skadan eller
olägenheten, om det inte är oskäligt.

12 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en
fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller
mot båda får tillsynsmyndigheten ålägga dessa, om ägande- eller
nyttjanderätten övergår till någon annan, att utan dröjsmål lämna uppgift
om den nya ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och adress.

Vite

13 § Beslut om förelägganden eller förbud far förenas med vite.

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten

14 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud
mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller
ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör
någon annan, får myndigheten sända beslutet till inskrivnings-
myndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är föreläggandet
förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Inskrivnings-
myndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som
senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteck-
ningen, om sökanden inte är föreläggandets adressat.

Har anteckning enligt första stycket gjorts, gäller föreläggandet eller
förbudet mot den nya ägaren av egendomen. Har den nya ägaren
förvärvat egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen
fastighet eller tomträtt, gäller även löpande vite mot den nya ägaren
räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller inte
mot en ny ägare av egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt
vite för den ägaren. Löpande vite som avser en viss period far tas ut
endast av den som var ägare vid periodens början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut
som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse,
skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om förhållandet

6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
inskrivningsregistret.

15 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning
eller anordning på annans mark sedan ett beslut som avses i 14 § har
överklagats, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att
tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång
tillämpas.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

16 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud
enligt 8-11 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter
ansökan verkställa tillsynsmyndighetens beslut. Därvid får verkställighet
enligt utsökningsbalken äga rum.

Har någon begått en gärning som avses i 26 kap. 1, 2, 6 eller 7 §, får
kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att åstad-
komma rättelse. 1 fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i
lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Ansökan om verkställighet eller särskild handräckning får göras av
tillsynsmyndigheten.

17 § I stället för att begära verkställighet enligt 16 § får tillsynsmyndig-
heten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes bekostnad.

Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan
föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med
hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras utan
dröjsmål eller andra särskilda skäl föreligger.

Ett beslut om rättelse på den felandes bekostnad får verkställas.

Verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport

18 § Den som utövar verksamhet som kan befaras medföra olägenheter
för människors hälsa eller påverka miljön skall fortlöpande planera,
bedriva och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga
skador eller andra olägenheter på omgivningen.

Den som utövar sådan verksamhet skall också genom egna undersök-
ningar eller på annat sätt hålla sig underrättad om verksamhetens
påverkan på miljön.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

19 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad
som föreskrivs med stöd av 10 kap. 6 § första stycket, skall den som
utövar verksamheten varje år lämna en miljörapport till den myndighet
som utövar tillsynen över verksamheten. I miljörapporten skall redovisas

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbe-
slut och resultaten av dessa åtgärder.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva
att en miljörapport skall innehålla en redovisning av verksamhetens
miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas av villkoren i
ett tillståndsbeslut.

Även om en verksamhet inte har tillståndsprövats, får en föreskrift om
skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Upplysningar och undersökningar

20 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som utövar verksamhet som
det finns bestämmelser om i denna balk eller i föreskrifter som meddelats
med stöd av balken eller den som annars är skyldig att avhjälpa
olägenheter från sådan verksamhet att lämna de uppgifter och handlingar
som behövs för tillsynen till tillsynsmyndigheten.

21 § Den som utövar verksamhet som kan befaras medföra olägenheter
för människors hälsa eller påverka miljön eller den som annars är skyldig
att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig att utföra sådana
undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för
tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder
eller för allmänna ändamål. Om det är lämpligare kan
tillsynsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall
utföras av någon annan än den som är skyldig att utföra undersökningen
enligt första och andra meningen och utse någon att göra undersök-
ningen.

Den som är skyldig att utföra undersökningen enligt vad som sägs i
första stycket första och andra meningen är skyldig att ersätta
kostnaderna för en undersökning som avses i första stycket tredje
meningen med det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

Beslut om undersökning far förenas med överlåtelseförbud av berörd
fastighet eller annan egendom till dess undersökningen är slutförd.

Naturvårdsvakter

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse
naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för
områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av
förordnanden enligt 8-9 kap. och 11 kap 14 §.

En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på
grund av föreskrifter som avses i första stycket inte har rätt att vistas.

Ertappas någon, som enligt vad i 26 kap. stadgas bryter mot förbud
eller föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 2, 4, 10, 21 eller 25 §§, 9
kap. 1-2 §§ eller 11 kap. 14 § på bar gärning, får naturvårdsvakten ta i
beslag jakt- och fångstredskap, fortskaffningsmedel och andra föremål
som kan antas ha betydelse för utredning av brottet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

23 § Har en naturvårdsvakt tagit ett föremål i beslag, skall vakten
skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den
tjänsteman som tar emot en anmälan skall förfara som om tjänste-
mannen själv hade gjort beslaget.

24 § Den som har fått undantag från en föreskrift för områden eller
naturföremål som omfattas av förordnande enligt 8-9 kap. eller 11 kap.
14 § är skyldig att vid anfordran visa upp beslutet för en naturvårdsvakt
eller en polis vid vistelse inom det område där undantaget gäller.

Övriga bestämmelser

25 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla
omedelbart även om det överklagas.

26 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har
utfört sådana undersökningar som anges i 21 § första stycket tredje
meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått
veta om affars- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för
landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

24 kap. Avgifter

Avgift för myndigheters verksamhet

1 § Föreskrifter om avgift för en myndighets verksamhet enligt denna
balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen far överlåta åt en kommun att meddela föreskrifter om sådan
avgift såvitt gäller en kommunal myndighets verksamhet.

Första stycket gäller inte när det i denna balk finns särskilda
bestämmelser om avgift för en myndighets verksamhet.

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

2 § Föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader far
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns
också i 23 kap. 21 § andra stycket och 30 kap. 7 § tredje stycket.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Dispensavgift

3 § Föreskrifter om avgift för att jämna ut ekonomiska fördelar av
dispenser enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken får meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Skyldighet att lämna uppgifter

4 § Alla som är avgiftsskyldiga enligt en föreskrift som har meddelats
med stöd av 1 § första stycket eller 3 § eller som är skyldiga att ersätta
kostnader enligt 2 § första stycket eller 23 kap. 21 § andra stycket skall
lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens
storlek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den
myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen
eller efter regeringens bemyndigande myndigheten föreskriver.

En kommun far meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet, om en av
dess myndigheter skall bestämma avgiften eller ersättningen.

Renhållningsavgift

5 § Föreskrifter om att avgift skall betalas för insamling, bortforsling och
slutligt omhändertagande av avfall som utförs genom kommunens
försorg enligt denna balk, far meddelas av kommunen. Avgiften skall
enligt kommunens bestämmande betalas till kommunen eller till den som
utför renhållningen.

Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg
finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

6 § Avgift som avses i 5 § skall vara årlig eller på annat sätt periodisk.
Om avgiften avser insamling, bortforsling och slutligt omhändertagande
vid enstaka tillfallen, far kommunen besluta att avgiften skall betalas
särskilt för varje tillfälle i fråga.

Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att
täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader för ren-
hållningen. Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för
användning av anläggningar eller utrustning för andra ändamål än
renhållning. Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning,
återvinning eller annan miljöanpassad avfallshantering främjas.

Om kommunen avtalar med någon annan att utföra renhållningen, får
avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om kostnaden
därigenom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför
renhållningen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

7 § Avgift enligt 5 § skall betalas enligt den taxa som kommun-
fullmäktige antar.

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt Prop. 1997/98:45
saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 6 § Bilaga 3
skall då beaktas.

Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är avgiftsskyldig och
till vem avgiften skall betalas.

Producentavgift

8 § Föreskrifter om att producenter skall betala avgift för insamling,
bortforsling och slutligt omhändertagande av avfall som utförs genom
kommunens försorg, får meddelas av regeringen eller efter regeringens
bemyndigande kommuner eller en myndighet. Sådana föreskrifter får
meddelas om avfall för vilket producentansvar gäller enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av 15 kap. 6 §.

Avgiften far avse även kostnader för information om hanteringen.

Avgiften skall betalas till kommuner eller till den myndighet som
regeringen bestämmer.

Bygdeavgift och fiskeavgift

9 § I 6 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag
finns bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift.

25 kap. Tillträde m.m.

Allmänna bestämmelserom tillträde

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet och
den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att fa tillträde till
fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att
där utföra undersökningar och andra åtgärder. Denna rätt omfattar
bostäder endast i den utsträckning det behövs för att förebygga ohälsa.

I 28 kap. 10 § finns bestämmelser om rätt till ersättning för skada och
intrång.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Rätt som avses i 1 § har även den som enligt 8 kap. 6 § tredje stycket
eller 18 kap. 8 § har ålagts att utföra undersökningar, kompensa-
tionsåtgärder eller andra åtgärder.

Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala
ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol.

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar

3 § Om någon som utövar eller avser att utöva verksamhet vill utreda
verkningarna av verksamheten genom mätningar eller annat undersök-
ningsarbete på fastighet som ägs eller innehas av någon annan, får
länsstyrelsen besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.

Den som utövar eller avser att utöva verksamheten skall betala
ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol.

Länsstyrelsen kan fordra att den som skall utföra undersökningen
ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.
Om säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas
även om beslutet om tillträde överklagas.

Tillträde för att utföra skadeforebyggande åtgärder

4 § Den som utövar eller avser att utöva verksamhet får ges rätt till
tillträde till fastighet som ägs eller innehas av någon annan för att där
vidta sådana åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skada av
verksamheten. Frågor om tillträde far prövas samtidigt med frågor om
tillstånd eller dispens för verksamheten. 1 andra fall prövas frågor om
tillträde av länsstyrelsen.

Den som vidtar åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång.
Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol. Om beslut om
tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till ett vattenföretag, skall frågan
om ersättning prövas i målet.

Tillträde för efterbehandling

5 § Om någon vill eller är skyldig att efterbehandla förorenade områden
eller göra undersökningar för sådan efterbehandling får länsstyrelsen
besluta att tillträde får ske under viss tid till fastighet, byggnad eller
anläggning som ägs eller innehas av någon annan.

Aktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1-5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång
orsakas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Förbud mot att rubba mätinstrument m. m.

7 § Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid
undersökningar enligt 1-5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller
skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller
liknande behöver sättas ut.

Biträde av polis

8 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att tillträde
och åtgärder enligt 1-5 §§ skall kunna ske.

Särskilda bestämmelser om tillträde vid vattenföretag

Tillträde till vattenståndsmätare m.m.

9 § Den som är beroende av hur ett vattenföretag drivs, allmän åklagare
och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har
rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare, vattenmätare eller
observationsrör samt att ta del av anteckningar som verksamhetsut-
övaren har ålagts att föra om vattenstånd, vattnets avrinning eller
tillgodogjorda vattenmängder.

Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats
för detta skall beredas tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till
skydd för fisket fullgörs.

Särskild tvångsrätt för vattenföretag

10 § Den som utför eller skall utföra ett vattenföretag kan av miljödom-
stolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som
tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta, när det är fråga om

1. vattenföretag som utförs av staten, kommuner eller vattenförbund
och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller som främjar
fisket,

2. vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3. vattenföretag som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten,

4. vattenreglering,

5. vattenföretag som avser allmän farled eller allmän hamn, eller

6. markawattning.

Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas, om det
skall ingå i en strömfallsfastighet.

Om rätten har upphört enligt denna paragraf att med annat än
äganderätt ta annans mark i anspråk, skall vad som anbringats på marken
tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har bortförts inom ett år från
upphörandet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Tillträde för att underhålla en vattenanläggning

1 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att
nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att
underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.

Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.
Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Åäft att använda annans vattenanläggning

12 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en
vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att använda anläggningen för
ett eget vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av ett
eget vattenföretag samt rätt att ändra anläggningen. Skall anläggningen
ändras, har ägaren rätt att utföra ändringen och få ersättning för
kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens
ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.

Rätt att lägga upp rensningsmassor

13 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 11 kap. 15 §, får
rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte medför
avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna far
annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp.
Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade
att förebygga eller minska skada av uppläggningen, om han inte
därigenom drabbas av oskäliga kostnader.

Förbud mot fiske

14 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med
beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador
på fisket.

SJÄTTE AVDELNINGEN

PÅFÖLJDER

26 kap. Straff och förverkande

1 § Den som vid hantering eller import eller export av en sådan kemisk
produkt eller vara, innehållande en kemisk produkt som 14 kap. är
tillämpligt på, med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåter att vidta

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

de skyddsåtgärder eller de försiktighetsmått i övrigt som behövs på grund
av produktens eller varans inneboende egenskaper för att förebygga,
hindra eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller
miljön, döms för miljöfarlig kemikaliehantering till böter eller fängelse i
högst två år.

2 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bedriver en verksamhet
eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillstånd, god-
kännande eller medgivande eller gjort en anmälan, som föreskrivs i
denna balk eller i föreskrift som har meddelats med stöd i balken, döms
för otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

3 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid mot vad som
föreskrivs i denna balk eller i föreskrift som har meddelats med stöd av
balken, underlåter att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift och
därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets
kontroll av en verksamhet, av hanteringen av en kemisk produkt eller en
vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller av
någon annan åtgärd, döms för försvårande av miljökontroll till böter eller
fängelse i högst två år.

4 § Den som i något annat fall än som avses i 3 § med uppsåt eller av
oaktsamhet

1. underlåter att lämna, i balken eller i föreskrift som meddelats med
stöd av balken föreskrivna uppgifter i en handling eller i en handling
lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller

2. underlåter att fullgöra i balken eller i föreskrift som meddelats med
stöd av balken föreskriven skyldighet att märka en kemisk produkt eller
en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller
som märker produkten eller varan med en oriktig uppgift eller utelämnar
en uppgift i märkningen

döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra
bedömningen av riskerna för att hälsa eller miljö skall skadas eller för att
hushållning med mark och vatten eller material skall äventyras, för
bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år.

5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en
plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning
till böter eller fängelse i högst ett år.

6 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter för totalförsvaret meddelade med stöd av 2 kap. 4 §,

2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna inskränkningar
i rätten att använda mark enligt 8 kap. 4 § andra stycket och 8 § första
stycket

3. förbud att utföra arbetsföretag inom biotopskyddsområde enligt 8
kap. 10 § andra stycket,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

4. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad m.m.
enligt 8 kap. 14 § och inte 8 kap. 15 eller 16 §§ är tillämpliga,

5. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde
meddelade med stöd av 8 kap. 18 § första stycket,

6. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade
med stöd av 8 kap. 20 §,

7. interimistiskt förbud enligt 8 kap. 21 § första stycket,

8. föreskrifter om förbud till skydd för djur- och växtarter meddelade
med stöd av 9 kap. 1 och 2 §§,

9. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att
sätta ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 9 kap. 3 §,

10. föreskrifter om in- och utförsel, transport m.m. meddelade med
stöd av 9 kap. 4 §,

11. föreskrifter om förbud mot utsläpp av avloppsvatten m.m. med-
delade med stöd av 10 kap. 4 §,

12. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet
meddelade med stöd av 10 kap. 5 §,

13. villkor till skydd för fisket enligt 11 kap. 8 §,

14. förbud att påbörja arbeten enligt 11 kap. 10 § av större omfattning
innan tillstånd meddelats,

15. förbud mot markawattning enligt 11 kap. 14 §,

16. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 18 §
första stycket eller 20 § första stycket eller 21 § första stycket,

17. villkor meddelade med stöd av 11 kap. 22 §,

18. förbud att påbörja verksamhet enligt 12 kap. 6 § tredje stycket,

19. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket,

20. föreskrifter om utredning vid genteknisk verksamhet meddelade
med stöd av 13 kap. 8 § andra stycket,

21. särskilda föreskrifter om försiktighetsmått vid genteknisk
verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 11 §,

22. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap.
20 § andra stycket,

23. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 21 §
första stycket.

24. föreskrifter om bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 23 §,

25. föreskrifter i fråga om hantering, import och export av kemiska
eller biotekniska produkter meddelade med stöd av 14 kap. 25 §.

26. förbud att hantera, importera eller exportera kemisk eller
bioteknisk produkt enligt 14 kap. 26 §,

27. förbud om slutligt omhändertagande eller befattning med avfall
enligt 15 kap. 10 §,

28. förbud mot dumpning enligt 15 kap. 17 §,

29. villkor som meddelats i samband med tillstånd enligt 18 kap 1 §
andra stycket,

30. villkor som regeringen meddelat enligt 19 kap. 10 §,

31. förbud att fortsätta verksamhet som meddelats enligt 21 kap. 3 §

32. villkor som meddelats i samband med omprövning enligt 21 kap.
5§,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

33. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna vi
registrering av förorenade områden enligt 30 kap. 8 §,

34. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets
förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import
av vissa farliga kemikalier eller att lämna uppgifter enligt rådets
förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och
kontroll av risker med existerande ämnen,

35. förbud eller underlåter att lämna uppgifter enligt rådets förordning
(EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned
ozonskiktet,

36. bestämmelser om transport och transporterar avfall i strid mot
rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om
övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från
Europeiska gemenskapen,

37. en bestämmelse om in- och utförsel, transport, handel och före-
visning i rådets förordning (EEG) nr 3626/82.

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som obehörigen tar
befattning med exemplar av en djur- eller växtart, ägg, rom eller bon som
gärningsmannen vet eller har skälig anledning att anta har åtkommits
genom brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 1 eller 2 §§.

För försök till brott mot 15 kap. 17 § döms till ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

7 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter om allmänhetens uppträdande meddelade med stöd av 8
kap. 25 §,

2. föreskrifter om förbud mot djurhållning meddelade med stöd av 10
kap- 11 §,

3. föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa med-
delade med stöd av 10 kap. 12 §,

4. skyldighet att göra anmälan enligt 11 kap. 15 § tredje stycket om
arbeten som kan skada fisket,

5. skyldighet att lämna uppgift om vem som är exploatör av täkten
enligt 12 kap. 5 §,

6. föreskrifter rörande skötsel av jordbruksmark meddelade med stöd
av 12 kap. 7 §,

7. föreskrifter om begränsning av djurantalet i ett jordbruk m.m.
meddelade med stöd av 12 kap. 9 §,

8. nya eller ändrade villkor för vilthägn enligt 12 kap. 11 §,

9. skyldighet att i egenskap av fastighetsinnehavare sköta gaturen-
hållning m.m. enligt 16 kap. 1 § andra stycket eller 2 §,

10. skyldighet att ta bort affisch m.m. enligt 16 kap. 7 §,

11. förbud mot fiske enligt 25 kap. 14 §,

12. skyldighet enligt rådets förordning (EEG) nr 3626/82 att i en
ansökan eller annan handling lämna uppgift eller lämnar en oriktig
uppgift om förhållanden av betydelse för tillstånd eller tillsyn.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

8 § För ringa brott döms inte till ansvar enligt detta kapitel.

Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med
samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärningen
kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt
detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

9 § Om en kemisk eller bioteknisk produkt eller en vara som innehåller
en kemisk produkt eller en gentekniskt modifierad organism eller om
annan egendom har varit föremål för brott enligt 1, 2. 6 eller 7 § får
egendomen eller värdet därav samt utbyte av sådant brott förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller
medförts vid brott enligt 1, 2, 6 eller 7 § får förklaras förverkade om det
behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. 1 stället
för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

10 § Den som begått brott enligt 6 § första stycket 28 punkten döms vid
svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig.
Har brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den
tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.

27 kap. Miljösanktionsavgifter

1 § En särskild avgift (miljösanktionsavgift) skall betalas av en fysisk
eller juridisk person som vid utövningen av näringsverksamhet

1. överträtt föreskrifter som meddelats med stöd av denna balk,

2. utfört en åtgärd eller påbörjat en verksamhet som är tillståndspliktig
eller anmälningspliktig enligt denna balk utan att tillstånd meddelats eller
anmälan gjorts, eller

3. överträtt villkor om försiktighetsmått eller begränsningar i verksam-
heten som meddelats med stöd av denna balk eller med stöd av
föreskrifter meddelade enligt denna balk.

Detta gäller dock endast för sådana överträdelser för vilka regeringen
har fastställt avgift enligt 2 §.

Miljösanktionsavgift skall påföras även om överträdelsen inte skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte
påföras om det är uppenbart oskäligt.

Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten.

2 § Miljösanktionsavgiften skall uppgå till lägst 5 000 kronor och högst
500 000 kronor. Miljösanktionsavgiften skall stå i proportion till
överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som har
överträtts. Regeringen fastställer avgiftens storlek för olika överträdelse.
Vid upprepade överträdelser kan avgiftsbeloppet höjas enligt regeringens
anvisningar.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

3 § Tillsynsmyndigheten beslutar om påförande av miljösanktionsavgift.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om avgift skall den som anspråket
riktas mot beredas tillfälle att yttra sig över de omständigheter som utgör
grund för påförandet.

4 § Beslut om påförande av miljösanktionsavgift skall delges verksam-
hetsutövaren.

5 § Den som av en tillsynsmyndighet har påförts en miljösanktionsavgift
får överklaga beslutet till miljödomstol.

6 § Beslut om miljösanktionsavgift får verkställas såsom en dom som
vunnit laga kraft.

7 § Miljösanktionsavgift far inte påföras om den som anspråket riktas
mot inte har beretts tillfälle att yttra sig över de omständigheter, som
utgör grund för påförandet inom fem år från det att förutsättningarna att
besluta om avgift inträffat.

8 § En påförd miljösanktionsavgift faller bort om beslutet om avgiften
inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vunnit laga kraft.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

SJUNDE AVDELNINGEN

ERSÄTTNING OCH SKADESTÅND M.M.

28 kap. Skadereglering vid ingripanden av det allmänna och vid
tillståndsprövning av vattenföretag m.m.

Inledande bestämmelser

1 § Detta kapitel är tillämpligt på skadereglering vid vissa ingripanden av
det allmänna samt vid tillståndsprövning av vattenföretag. Kapitlet
innehåller dessutom bestämmelser om skadereglering när rensnings-
massor har lagts upp på annans strand och när skada uppkommit till följd
av förbud mot fiske.

2 § Bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) skall tillämpas vid
ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller
avvikande bestämmelser.

3 § Vad som i detta kapitel sägs om fastighet skall i tillämpliga delar
gälla även särskild rätt till fastighet.

Skadereglering vid vissa ingripanden av det allmänna

Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och
förbud

1. föreskrifter enligt 8 kap. 2 § om åtgärder och inskränkningar
beträffande nationalparker,

2. föreskrifter enligt 8 kap. 4, 5 eller 8 § om åtgärder och inskränk-
ningar beträffande natur- eller kulturreservat,

3. förbud enligt 8 kap. 10 § andra stycket inom biotopskyddsområde,

4. föreskrifter enligt 8 kap. 20 § om åtgärder och inskränkningar
beträffande vattenskyddsområden, eller

5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket
beträffande vissa arbetsföretag

En föreskrift enligt 8 kap. 2 § om begränsning av rätten till jakt efter
björn, lo, varg, järv, älg eller öm medför inte rätt till ersättning.

5 § Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1-4 att det är
förbjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd, betalas ersättning endast
om tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 8 kap.
21 § och vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

6 § Ersättning som avses i 4 § skall minskas med ett belopp som
motsvarar vad fastighetsägaren enligt 4 § första stycket är skyldig att tåla
utan ersättning.

7 § Ersättning enligt 4 § betalas av staten. Har föreskrifter som avses i 4
§ första stycket beslutats av en kommunal myndighet med stöd av
förordnande enligt 8 kap. 26 §. skall ersättningen i stället betalas av
kommunen.

Har föreskrifter som avses i 4 § första stycket 4 beslutats på särskild
begäran, skall ersättningen betalas av den som har begärt föreskrifterna.

8 § Om det i ett fall som avses i 4 § första stycket uppstår synnerliga
olägenheter när fastigheten används, har fastighetsägaren rätt att få
fastigheten inlöst i stället för ersättning enligt 4 §. I sådant fall skall 5 §
första stycket tillämpas.

9 § Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut
enligt 8 kap. 2, 4, 5. 8 eller 20 §, förbud enligt 8 kap. 10 § andra stycket,
förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt
18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 §
första stycket plan- och bygglagen (1987:10), under förutsättning att
besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 §

skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av beslut som
anges i första stycket förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller
13 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta
förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första
stycket.

Ersättning vid vissa undersökningar

10 § För skada och intrång som tillfogas fastighetsägaren genom åtgärder
enligt 25 kap. 1 § betalas ersättning av staten. Om åtgärderna har
vidtagits av en kommun eller av någon annan på uppdrag av en kommun,
skall ersättning i stället betalas av kommunen.

Ersättning enligt första stycket skall inte betalas när åtgärderna vidtas i
anledning av tillsyn över en verksamhet som utövas på fastigheten.

Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område
marken eller större delen av den finns.

Ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott m.m.

11 § Den som har stängsel och har anordnat en grind eller någon annan
genomgång på grund av ett föreläggande enligt 23 kap. 10 § är berättigad
till ersättning av staten för detta och för underhåll av genomgången.
Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att stängslet
endast avser att stänga ute allmänheten från ett område där den annars
skulle ha fått fardas fritt.

Första stycket gäller också, då en övergång har gjorts över ett dike på
grund av ett föreläggande enligt 23 kap. 10 §.

Anmälan om ersättningsanspråk

Vad som i fråga om ersättning eller inlösen har avtalats eller
uppenbarligen förutsatts gälla mellan den ersättningsskyldige och
sakägare gäller även mot den som efter det att rätten till betalning
uppkom har sakägarens rätt till fastigheten.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Ersättningstalan

13 § Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 §
eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad enligt
12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen
väcka talan hos miljödomstolen mot den som är skyldig att betala
ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett
år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft
vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.

14 § När föreskrifter skall meddelas enligt 8 kap. 4. 5, 8 eller 20 § far den
ersättningsskyldige vid miljödomstolen väcka talan mot en sakägare för
att fastställa de villkor som, om föreskrifterna meddelas, skall gälla för
ersättning eller inlösen. Meddelas inte föreskrifter med det innehåll som
förutsatts vid miljödomstolen inom ett år från det att målet har avgjorts
genom en dom som har vunnit laga kraft, skall domen inte längre vara
bindande för parterna.

Återbetalning av ersättning

15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter eller
tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller ges
tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren, om det är skäligt med hänsyn
till hans nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt, förpliktas att
betala tillbaka ersättningen eller en del av den. Detta gäller också, om en
åtgärd har företagits i strid mot sådana föreskrifter eller mot ett sådant
beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten har beslutat att inte
kräva rättelse.

Skadereglering vid tillståndsprövning av vattenföretag m.m.

Ersättning och inlösen

16 § Den som har fått tillstånd enligt 11 kap. att genom inlösen eller på
annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som
skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller
skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet. Detsamma gäller den som
lägger upp rensningsmassor enligt 25 kap. 13 § och därigenom skadar
annans egendom. Ersättning skall betalas även för skada till följd av
förbud mot fiske enligt 25 kap. 14 §.

Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår sedan
skadeforebyggande åtgärder har utförts.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

17 § Fastigheter eller fastighetsdelar, som drabbas av synnerliga
olägenheter av en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt 11
kap., skall lösas in, om ägaren begär det.

Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra
endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har
något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighets-
delen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 16 § andra stycket skall då
räknas in i ersättningen.

Skada på egen fastighet

18 § Om en verksamhet, för vilken tillstånd har lämnats enligt 11 kap.,
medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet, skall
ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om
medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i
fastigheten. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar,
fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringsha-
vare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrivs för relaxation. Med-
givande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens avgörande är
väsentligen utan betydelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Ersättning vid utrivning

19 § Den som har fått tillstånd till utrivning av en vattenanläggning eller
har ålagts eller medgetts enligt 21 kap. 4 § att riva ut en vattenan-
läggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som
orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala
ersättning för förlust av förmån som orsakas av utrivningen föreligger
endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller i avtal som
träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning utgår i
sådant fall endast för kostnader i anledning av förlusten av förmånen.

Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats till annan
än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att
betala ersättning har ålagts i samband med detta, får ersättningen sökas
åter av den underhållsskyldige.

Ersättning vid omprövning

20 § Medför omprövning enligt 21 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 14 eller 15
§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag förlust av-
vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets
avrinning för den som har tillstånd till det vattenföretag som avses med
omprövningen, utgår ersättning för förlusten eller inskränkningen, om
annat inte följer av 22 §. Ersättning utgår inte till den del förlusten eller
inskränkningen är att hänföra till förbättring av en vattenanläggnings
säkerhet.

Medför omprövning i fråga om vattenföretag enligt denna balk eller
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag skada för
annan än tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning
för denna. För mottagare av andelskraft gäller dock viss begränsning
enligt 9 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenföretag.

Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket skall 16-18 §§
tillämpas.

21 § Ersättning enligt 20 § första stycket betalas av den som har begärt
omprövningen eller, om omprövning enligt 7 kap. 15 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenföretag omfattar tillstånden till
konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 20 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 21 kap. 5 eller 8 §, av tillståndshava-
ren,

2. om omprövning enligt 7 kap. 15 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenföretag omfattar tillstånden till konkurrerande
vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,

3. vid annan omprövning, av den som har begärt omprövningen.

Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som
omfattas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraft-
verket.

Begränsning i rätten till ersättning

22 § Om förlust eller inskränkning som avses i 20 § första stycket
föranleds av omprövning till förmån för det allmänna fiskeintresset,
allmän farled, allmän hamn eller hälsovården eller, vid omprövning
enligt 21 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 14 § första meningen lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenföretag, till förmån för den
allmänna miljövården, är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla
viss del av förlusten eller inskränkningen.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller
inskränkningen till följd av skilda omprövningar som nu har angetts och
av vattenföretag som avses i 23 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk högst en femtedel och lägst en tjugondei av produk-
tionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan uttas vid
kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är att
hänföra till vattenregleringar,

2. vattenreglering för kraftändamål högst en femtedel och lägst en
tjugondei av det till regleringen hänförliga produktionsvärdet av den
vattenkraft som enligt meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk,

3. andra vattenföretag högst en femtedel och lägst en tjugondei av
värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas
av tillståndet till företaget.

När miljödomstolen lämnar tillstånd till ett vattenföretag för vilket
begränsning i ersättningsrätten som nu har nämnts skall gälla, skall

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

domstolen inom de gränser som anges i andra stycket 1-3 fastställa den
del som inte ersätts. Hänsyn skall då tas främst till företagets inverkan på
vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fordel eller olägenhet
som företaget väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av nytta
for tillståndshavaren och mottagare av andelskraft.

Om omprövning sker före den enligt 21 kap. 5 § första stycket 1
fastställda tidpunkten, skall den del som inte ersätts minskas i för-
hållande till den tid som återstår till denna tidpunkt.

23 § Om den som har tillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag
åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att
reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till ett
vattenföretag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän
farled eller allmän hamn, hälsovården eller den allmänna miljövården, är
hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller
enligt 22 §.

Anmälan att ersättningen har betalats

24 § Anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) behöver vid tillämpningen av detta kapitel endast ske för
ersättning som avser mark som skall lösas.

Tidsfrist för betalning av ersättning

25 § När tillstånd har lämnats enligt 11 kap. skall ersättning för inlöst
mark betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) ske inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som
ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser inlöst
mark och som har fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år
från samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har
sagts nu, förlorar han den rätt som han har förvärvat gentemot den
ersättningsberättigade.

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det
eller om det finns särskilda skäl för det.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Ersättning bestämd sedan tillståndet har tagits i anspråk

26 § Om ersättningen till följd av ett vattenföretag eller annan åtgärd har
bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk, skall
den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas
och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) göras inom

100

en månad från det ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller
ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av ett
vattenföretag som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning
som tidigare har fastställts och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet
annars skulle ha förelegat, skall den ersättningsskyldige anmäla
ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

27 § På ersättning som avses i 26 § första stycket utgår ränta enligt 5 §
räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes eller vattenföre-
taget eller åtgärden utfördes, om inte något annat följer av andra stycket.
Om betalningen inte sker i rätt tid, utgår ränta enligt 6 § räntelagen för
tiden efter det dröjsmålet inträdde.

På ersättning som avser oförutsedd skada utgår ränta enligt 6 §
räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid miljödom-
stolen.

Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning
enligt 26 § första stycket som skall betalas genom nedsättning, skall
länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller
en del av denna söka verkställighet av den dom eller det beslut,
varigenom ersättningen har bestämts.

Fullbordande av inlösen

28 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har
fullgjort vad som åligger honom enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 §
expropriationslagen (1972:719). Inlösen fullbordas utan hinder av att
ränta enligt 27 § första stycket inte betalas.

Rätt att utnyttja tillståndet

29 § Den ersättningsskyldige får utnyttja tillståndet genom att ta i
anspråk egendomen eller vidta åtgärder som medför skada för någon
annan när han har fullgjort vad som åligger honom enligt 6 kap. 1 §
första stycket och 4 § expropriationslagen (1972:719). Därvid skall gälla
den begränsning av anmälningsskyldigheten som framgår av 24 §.

Om det är påkallat med hänsyn till den ersättningsberättigades
förhållanden kan miljödomstolen bestämma skäligt uppskov med
tillträdet eller med utförande av åtgärden.

Återbetalning av ersättning

30 § Ersättningsbelopp som har betalats med anledning av tillstånd enligt
11 kap. får inte till någon del återkrävas. Återkrav får dock ske om det
tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den
ersättningsberätti gade.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

101

Gemensamma bestämmelser

31 § Ersättning enligt detta kapitel skall bestämmas i pengar att betalas
vid ett tillfälle.

Ersättning enligt 5 § andra stycket skall dock betalas med ett visst
årligt belopp. Om det finns särskilda skäl får ersättningen räknas av mot
ersättning som kan komma att lämnas enligt 4 § första stycket eller 8 §.

I fråga om ersättning enligt 4 § till följd av skada eller olägenhet för
renskötseln gäller 30 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).

32 § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen gäller vid
tillämpningen av detta kapitel i fråga om värdeökning under tiden från
dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

33 § Om en borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i
fastigheten, gör en förlust därför att ersättningen inte har nedsatts hos
länsstyrelsen, har borgenären rätt till ersättning av den ersättnings-
skyldige för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen.
Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust därför att ersättning inte
har bestämts eller blivit för låg och ersättningen efter överenskommelse
mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av
någon annan anledning inte prövats av domstol. Rätt till ersättning
föreligger också för förlust till följd av att överenskommelse har träffats
om ersättning i annat än pengar eller om att skadeforebyggande åtgärder
skall utföras.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid miljödom-
stolen.

34 § Om det behövs, skall i beslut om ersättning tas in bestämmelser som
skall hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i
penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning
sker.

35 § När inlösen av mark är fullbordad, skall detta antecknas i
inskrivningsregistret.

36 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen
nedsättas hos länsstyrelsen, även om nedsättning inte behövs enligt
6 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Bestämmelserna i 6 kap. 17—
19 §§ i samma lag skall tillämpas i fråga om sådan nedsättning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

102

29 kap. Skadestånd för vissa miljöskador samt enskilda anspråk vid Prop. 1997/98:45
miljöfarlig verksamhet Bilaga 3

1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada och
sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet
har orsakat i sin omgivning.

En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts
dock endast om skadan är av någon betydelse.

Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet
ersätts bara i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte
skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess
allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

2 § Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom

1. förorening av vattenområden,

2. förorening av grundvatten,

3. ändring av grundvattennivån,

4. luftförorening,

5. markförorening,

6. buller,

7. skakning, eller

8. annan liknande störning.

Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenföretag. För sådana skador
tillämpas 28 kap.

3 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller
andra lössprängda föremål, om skadan orsakats av sprängningsarbete
eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

4 § I andra fall än som anges i 2 eller 3 § skall skadestånd betalas för
skador som orsakats av grävning eller liknande arbete, om den som utför
eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder
som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat hänseende har brustit i
omsorg vid arbetets utförande.

Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför
särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om den
som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.

5 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver
eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av
fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har
andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten
och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig
verksamhet.

103

Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva
den skadegörande verksamheten är han skadeståndsskyldig enligt detta
kapitel endast om han har orsakat skadan uppsåtligen eller genom
vårdslöshet.

6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som
utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av
fastigheten i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på
fastigheten.

7 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar de
solidariskt för skadeståndet om inte något annat följer av att begränsning
gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.

8 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framtida
skador, om en part begär det.

9 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning som
fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet och
som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt i
denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller
verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen
tillämpas.

Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och ersätt-
ningen till följd av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och
den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte har blivit
prövad av domstol, har borgenären rätt till gottgörelse av den ersätt-
ningsskyldige mot att hans fordran i denna del skrivs av på fordrings-
handlingen.

10 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt
eller delvis blir onyttig för ägaren eller att det uppstår synnerlig
olägenhet vid användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på
ägarens begäran lösas in av den som bedriver verksamheten. Detsamma
gäller om någon som är skyldig att avhjälpa skada eller olägenhet enligt
30 kap. om särskilda bestämmelser om förorenade områden vidtar åtgärd
som medför att fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att
synnerliga olägenheter uppkommer vid användningen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

104

11 § Enskild får väcka talan mot den som bedriver miljöfarlig verksam-
het utan tillstånd om förbud mot fortsatt verksamhet eller att skyddsåt-
gärder eller andra försiktighetsmått skall vidtas.

30 kap. Särskilda bestämmelser om förorenade områden

Ansvaret för utredning och efterbehandling

1 § Detta kapitel är tillämpligt på mark- och vattenområden samt
byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön, miljöriskom-
råden.

2 § Ansvarig för utredning och efterbehandling av miljöriskområden,
efterbehandlingsansvarig, är den som i ett sådant område

1. bedriver eller har bedrivit en verksamhet, som kan ha orsakat
föroreningen, varmed den är jämställd som utövar eller har utövat ett
personligt eller ekonomiskt väsentligt inflytande över den verksamhet
som kan ha orsakat föroreningen, eller

2. förvärvat en fastighet med vetskap om att den var förorenad eller
som borde ha upptäckt detta vid en sådan undersökning som anges i 4
kap. 19 § jordabalken.

Att den som bedriver eller avser att bedriva verksamhet som kan
medföra ökad belastning av föroreningar, annars försämra den miljömäs-
siga situationen eller försvåra framtida efterbehandlingsåtgärder är
skyldig att vidta skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått framgår av

3 kap 3 §.

Fastighetsägaren ansvarar efter verksamhetsutövaren. Finns det flera
inom en kategori som kan vara ansvariga, skall de ansvara solidariskt.
Den som visar att han orsakat endast en del av föroreningen skall dock
svara endast för denna del.

Vad de solidariskt ansvariga svarat för skall, om inte annat avtalats,
fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till vars och ens
del i föroreningen och omständigheterna i övrigt.

3 § Efterbehandlingsansvaret omfattar att utredning skall ske av
föroreningens art och omfattning samt att de efterbehandlingsåtgärder
skall vidtas som skäligen kan fordras för att förebygga, hindra eller
motverka att skador eller olägenheter uppstår för människors hälsa eller
miljön.

Efterbehandlingsansvaret är inte föremål för preskription enligt
preskriptionslagen (1981:130).

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

105

4 § Den som äger en fastighet som efterbehandlas kan, om det är skäligt,
åläggas att stå för kostnader som motsvaras av en värdeökning på
fastigheten som beror på efterbehandlingen.

Upplysningsskyldighet

5 § Den som äger eller brukar en fastighet skall utan dröjsmål underrätta
tillsynsmyndigheten vid upptäckten av en inte obetydlig förorening på
fastigheten.

Registrering av allvarligt förorenade områden

6 § Registrering skall ske av mark- och vattenområden som är så
allvarligt förorenade att det med hänsyn till riskerna för människor och
miljö är nödvändigt att föreskriva om begränsningar i markanvänd-
ningen eller andra försiktighetsmått. Vid registreringsprövningen skall
beaktas föroreningarnas hälso- och miljöfarlighet, föroreningsgraden,
förutsättningarna för spridning och den omgivande miljöns känslighet.

7 § Registrering beslutas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall sörja för
fullständig utredning i registreringsärenden. Innan registrering sker, skall
länsstyrelsen

1. inhämta yttrande från berörda fastighetsägare, innehavare av
särskild rätt samt borgenärer med panträtt i fastigheten,

2. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda
även andra som kan beröras av en registrering tillfälle att yttra sig,

3. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har
väsentliga intressen att bevaka i frågan, och

4. om det behövs för utredningen i ärendet hålla sammanträde med
dem som saken angår och besiktning på platsen.

Om det är uppenbart att inga enskilda intressen skadas genom
registreringen och om samtliga fastighetsägare, innehavare av särskild
rätt och borgenärer enligt första stycket 1 lämnat skriftligt godkännande,
far länsstyrelsen pröva ärendet utan föregående kungörelse.

Länsstyrelsen far vid vite förelägga den som är efterbehandlingsan-
svarig att ge in den utredning som behövs för prövningen. Därvid far
länsstyrelsen föreskriva om sådant tillträde som anges i 25 kap. 5 §.
Länsstyrelsen kan även låta utföra nödvändig utredning på den
ansvariges bekostnad.

8 § I samband med registrering skall länsstyrelsen föreskriva om
inskränkningar i markanvändningen eller att vissa åtgärder som
fastighetsägare eller annan vill vidta skall vara förenade med villkor eller
skall föregås av anmälan till tillsynsmyndigheten.

Sådana inskränkningar och sådan anmälningsplikt som anges i första
stycket far avse grävning, schaktning och markarbeten, bebyggelseåt-
gärder, ändrad markanvändning samt övriga åtgärder som kan innebära

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

106

att belastningen av föroreningar i och omkring området kan komma att
öka, att den miljömässiga situationen annars försämras eller att framtida
efterbehandlingsåtgärder försvåras. Länsstyrelsen får även besluta att
sådana åtgärder inte får vidtas eller att fastighet inte får överlåtas förrän
nödvändiga markundersökningar har utförts.

9 § När ett registrerat område blivit föremål för efterbehandling eller när
föroreningarna där av annan orsak minskat så att meddelade föreskrifter
om inskränkningar i markanvändningen eller andra försiktighetsmått inte
längre är nödvändiga, skall nya föreskrifter meddelas eller området
avregistreras. Förfarandet vid meddelandet av nya föreskrifter och
avregistrering är detsamma som vid registrering.

10 § Ett beslut om att registrera eller avregistrera ett område skall genast
översändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
inskrivningsregistret.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela ytterligare föreskrifter om registrering av förorenade områden.

31 kap. Miljöskadefbrsäkring

1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i
29 kap. och för betalning av kostnader som har uppkommit för staten vid
tillämpning av 23 kap. 16 och 17 §§ denna balk skall det finnas en
försäkring (miljöskadeförsäkring respektive saneringsförsäkring) med
villkor som har godkänts av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som
enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringen med
belopp som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott
för kalenderår.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelser-
na i första stycket.

2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- och
sakskada som avses i 29 kap. om

1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 29 kap. men inte kan
få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad,
eller

2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning för saneringskostnader som har
uppkommit med anledning av att en tillsynsmyndighet har begärt
verkställighet enligt 23 kap. 16 § eller meddelat förordnande om rättelse
enligt 23 kap. 17 §, om den som är ansvarig enligt denna lag inte kan

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

107

betala. Ersättning skall också utgå om det inte kan utredas vem som är
ansvarig for skadan. Ersättning som nu sagts skall dock inte betalas för
kostnader som har uppkommit med anledning av räddningsinsatser enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102).

3 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen eller saneringsförsäkringen
inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning, skall försäkrings-
givaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om betalningsförsummel-
sen. Tillsynsmyndigheten får förelägga den betalningsskyldige vid vite
att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får inte överklagas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

108

2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om
vattenföretag

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar.
Bestämmelser om vattenföretag och vattenanläggningar finns också i
miljöbalken.

2 § De definitioner som finns i miljöbalken gäller också i denna lag.

3 § När enligt denna lag ett vattenföretag skall utföras inom ramen för en
samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan
väsentligt förfång för någon annan deltagare.

4 § Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att detta
utan väsentlig ändring kan utföras så att det medför en betydande nytta
för någon annan, skall på begäran av denne villkor meddelas om detta.
Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar finns för att
bilda en samfällighet enligt denna lag.

Den som får nytta enligt första stycket skall betala skälig ersättning till
tillståndshavaren.

En tillståndshavare som får en kostnad på grund av villkor enligt första
stycket har rätt till ersättning enligt 28 kap. miljöbalken.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

1 § För att få utföra ett vattenföretag skall företagaren ha rådighet över
vattnet inom det område där företaget skall utföras.

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet.
Rådighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av
upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt före-
skrivet. förvärv tvångsvis.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i
vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet
än på den andres.

4 § Den som vill utföra vattenföretag har för detta ändamål rådighet som
anges il §, om vattenföretaget innebär

1. vattenreglering,

2. vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning
eller bevattning.

3. markawattning.

4. vattenföretag som behövs för allmän väg. allmän farled eller allmän
hamn, eller

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

109

5. vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom Prop. 1997/98:45
avloppsvatten. Bilaga 3

5 § Staten, kommuner och vattenförbund har rådighet som anges i 1 § för
att utföra sådana vattenföretag som är önskvärda från allmän miljö- eller
hälsosynpunkt eller som främjar fisket.

Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan
rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge
eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt
förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

6 § Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin
fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan
byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden
lider skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än
strandägare kan ha denna rätt.

7 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig
vattenkraften i hela sträckan, om denne på grund av äganderätt eller
annan rättighet som gäller mot alla och inte är begränsad till tiden råder
över mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar
mot andel i en sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 §
fastighetsbildningslagen (1970:988).

8 § Om det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är
nödvändigt att ett sådant strömfall tas i anspråk som någon annan än
staten har och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt
ändamålsenligt sätt, får regeringen på ansökan av någon som vill
tillgodogöra sig vattenkraften besluta att strömfallet eller särskild rätt till
detta far tas i anspråk.

Den som har fått ett sådant tillstånd skall inom ett år från det att
tillståndet beviljades ansöka om bestämmande av ersättning hos
miljödomstolen för vad som tas i anspråk enligt första stycket. Om
ansökan inte görs inom den tiden, upphör tillståndet att gälla.

Rätt att ta strömfall i anspråk på grund av ett förordnande enligt första
stycket far inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till
någon annan.

Regeringen far besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som
behövs från allmän synpunkt.

9 § Den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentillgång
enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist, som orsakas av torka
eller någon annan jämförlig omständighet, avstå det vatten som är

110

oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för
något annat allmänt behov.

Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig
ersättning.

Länsstyrelsen far vid vite förelägga företagaren eller rådighetshavaren
att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får då
bestämma att beslutet skall gälla även om det överklagas.

3 kap. Markavvattningssamfälligheter

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd till en markawattning skall, om det
begärs av ägaren till en annan fastighet och det prövas lämpligt, företaget
utformas så att det blir till nytta även för denna fastighet. Ägare av
fastigheter för vilka markawattningen medför nytta skall delta i
företaget. Skyldighet att delta i annan markawattning än dikning finns
dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften
av den beräknade nyttan av företaget.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om
vägen medför en avsevärd inverkan på markawattningen.

2 § För utförande och drift av företaget utgör deltagarna en samfällighet.
Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till
företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats, gäller vad som i denna lag och i
miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning
samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som när inlösen sker ägs av
deltagare i samfälligheten och omfattas av markawattningen.

3 § Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan
deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt
med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.

Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller av annan
anledning kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre
kostnad i förhållande till nyttan av markawattningen om ett annat
område inte hade ingått i företaget, skall företaget indelas i avdelningar
som avgränsas med hänsyn till olikheterna.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall
läggas till grund för tillståndsbeslutet. om borgenärer med panträtt i de
fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markawattningen
medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som
föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av
rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan
betydelse för dem.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

111

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om markawattning som
söks av annan än ägare av fastighet eller väghållare.

Markawattning och avledande av avloppsvatten

5 § Om ledningar för en markawattning med väsentlig fordel kan
användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av
denna fastighet delta i företaget om ägaren själv eller sökanden till
markawattningen begär det. Detta skall gälla även vid avledande av
avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning. Vad som sägs om fastighetens ägare skall då i stället
gälla huvudmannen för anläggningen.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning fördelas
mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till
mängden och beskaffenheten av det vatten som tillförs ledningen samt
till vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av
ledningen.

Detta gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan
avloppsintressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 §
tredje stycket.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från
fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från
byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det kan
ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

8 § Bestämmelserna i 5-7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från
enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning.

Markawattning och vägföretag m.m.

9 § Skall för markawattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller
ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren
själv utföra åtgärden, har denne rätt till detta.

Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i
den mån åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och
äng, som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat
från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa
ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar
eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra
vattenföretag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har
meddelats enligt miljöbalken, vattenlagen (1983:291) eller vattenlagen
(1918:523).

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

112

När väghållaren inte har kostnadsansvar enligt andra stycket, skall Prop. 1997/98:45
åtgärden bekostas av den för vilken markawattning sker. Bilaga 3

10 § Om den kostnad som väghållaren har enligt 9 § andra stycket
avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte
utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning
för skadan.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att ett
vattenavlopp för en framtida markawattning skall göras genom vägen,
skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan olägenhet för
vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den
fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller
9 § andra och tredje styckena samt 10 § i tillämpliga delar.

En sådan begäran skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om
enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu inte finns, hos den
som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga
om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markawatt-
ningen.

12 § Bestämmelserna i 9-11 §§ innebär inte någon inskränkning i den
rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller
någon annan särskild rättsgrund.

13 § Bestämmelserna i 9-12 §§ gäller också i fråga om banvallar för
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

4 kap. Bevattningssamfalligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma
vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, får vid
meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en
samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).

Om någon har fått tillstånd till en vattentäkt för bevattning och någon
annan söker tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma
vattentillgång, får miljödomstolen, om det finns särskilda skäl, vid
meddelande av det nya tillståndet bestämma att tillståndshavarna skall
utgöra en bevattningssamfällighet. Om en samfällighet bildas enligt
första stycket får i stället bestämmas att den som redan har tillstånd skall
ingå i samfälligheten.

Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om
tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får
miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till vattentäkten bestämma
att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

113

8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av
miljödomstolen i samband med att tillstånd meddelades.

3 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen bestämma att gemensamma
anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem
som skall ingå i samfälligheten.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i
samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i
anläggningen.

En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i
anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda
skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som
har störst nytta av anläggningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen
angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem
som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande
och drift av anläggningen.

Mark som har inlösts för gemensamma anläggningar är samfälld för de
fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfälligheten och
omfattas av bevattningsföretaget.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för
utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan
deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd
vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. 1 enlighet med
detta bestäms andelstal för varje deltagare.

Om det finns särskilda skäl, får särskilda andelstal bestämmas för en
viss del av verksamheten.

Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma
anläggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den
omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

7 § Vad deltagarna har kommit överens om andelstalen och grunderna
för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom.
om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och
omfattas av bevattningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för
gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastig-
hetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11
§ jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överens-
kommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

114

5 kap. Vattenregleringssamfälligheter

Vattenreglering för kraftändamål

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt
miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål skall miljödomstolen
besluta att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall
delta i regleringsföretaget. Detta skall ske om mer än hälften av
företagets nytta belöper på de strömfall som tillhör den som framställer
yrkandet och dem som förenat sig med denne samt varje strömfall som
yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftända-
mål inom den närmaste tiden.

2 § Har beslut enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i regle-
ringsföretaget en samfällighet för utförande och drift av företaget.
Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till
företaget är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag och i
miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning
samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av
deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett
vattendrag och det på grund av detta behövs flera dammbyggnader eller
särskilda anläggningar, skall, om det behövs, kostnaderna för varje sådan
del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första
stycket.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall
läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i
de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en
fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de med-
givanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs
inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till
vattenreglering för bevattning skall miljödomstolen besluta att andra som
har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande

115

fordel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall
delta i regleringsföretaget. Detta skall ske om den som framställer
yrkandet och de som förenat sig med denne om företaget har större fördel
av regleringsföretaget än de som yrkandet avser.

5 § Beträffande vattenreglering för bevattning skall 2 och 3 §§ tillämpas
med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av
deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen
sker.

Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn
främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat
tillstånd till vattentäkt.

Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att
medgivande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter
som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning
regleringen sker.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till ett vattenregleringsföretag meddelats på ansökan av
flera som till gemensam nytta vill utföra företaget, utgör sökandena en
samfällighet för utförande och drift av företaget, om de inte har kommit
överens om annat.

Om ett vattenregleringsföretag. till vilket tillstånd har lämnats enligt
första stycket, avser olika slag av ändamål, skall 1 och 4 §§ inte
tillämpas.

7 § Beträffande vattenregleringsföretag enligt 6 § gäller i tillämpliga
delar

1. i fråga om inlösen 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket, och

2. i fråga om kostnadsfördelningen 3 § samt 5 § tredje och fjärde
styckena.

6 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Den som har tillstånd till ett vattenföretag skall betala en årlig
bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att utgå efter avgiftsenheter
och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§. om företaget innebär

1. drift av ett vattenkraftverk.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

116

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller

4. ytvattentäkt.

Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller, om
utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenföretag, för vilka tillstånd
har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift fastställas
såsom för ett enda foretag. Tidigare utgående avgift bortfaller då.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av
regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av
vattenföretaget eller anläggningar för detta som inte har ersatts enligt 28
kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för att
tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av
vattenföretaget eller anläggningar för detta.

2 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk, varje enhet installerad generatoreffekt som
omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenför-
ing och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar, varje enhet av regleringsmagasinets rymd som
omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje
ytterligare enhet om 50 000 kubikmeter intill 1 000 miljoner kubikmeter
samt varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver, och 3. för vatten-
överledningar och ytvattentäkter, varje kubikmeter i sekunden av den
vattenmängd som högst far ledas bort enligt meddelat tillstånd.

Någon avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vatten-
regleringar. om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,

klass 2: 1 promille av basbeloppet,

klass 3: 1,5 promille av basbeloppet,

klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje
avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 5 procent av basbeloppet,

klass 2:10 procent av basbeloppet,

klass 3: 15 procent av basbeloppet,

klass 4: 20 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större
förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större
olägenheter eller fördelar för bygden som vattenföretaget eller
anläggningar för detta medför.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

117

4 § Bygdeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år
då tillståndet till vattenföretaget togs i anspråk till och med det år då
företaget läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till
länsstyrelsen i det län där företaget huvudsakligen utförs.

Fiskeavgifter

5 § Miljödomstolen eller länsstyrelsen far, om det är lämpligare, i stället
för att meddela villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken ålägga tillstånds-
havaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten
som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenom-
råde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig
avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av miljödomstolen eller
länsstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som
anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år
då avgiften fastställdes.

6 § Om ett vattenföretag som avses i 1 § eller anläggningar för detta kan
antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i de
naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som har tillstånd till
företaget betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom
landet.

Avgiften bestäms av miljödomstolen att utgå efter avgiftsenheter och
avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller, om
utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenföretag. för vilka tillstånd
har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift fastställas
såsom för ett enda företag. Tidigare utgående avgift bortfaller då.

7 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk, varje enhet installerad generatoreffekt som
omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvatten-
föring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar, varje enhet av regleringsmagasinets rymd som
omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje
enhet om 50 000 kubikmeter därutöver, och

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter, varje kubikmeter i
sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat
tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 0,05 promille av basbeloppet,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

118

klass 2: 0,1 promille av basbeloppet,

klass 3: 0,15 promille av basbeloppet,

klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje
avgiftsenhet, om företaget tillhör

klass 1: 1 procent av basbeloppet,

klass 2: 5 procent av basbeloppet,

klass 3: 10 procent av basbeloppet,

klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till den omfattning i
vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av
vattenföretaget eller anläggningar för detta, till den utsträckning i vilken
vattenförhållandena och fisket påverkas av vattenföretaget eller
anläggningar för detta samt till omfattningen av de förpliktelser som
företagaren har ålagts enligt 5 § eller i villkor enligt 11 kap. 8 §
miljöbalken.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får
miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämma att avgiftsskyldigheten
skall fullgöras genom engångsbetalning. Ett sådant villkor skall meddelas
om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga femhundra kronor.

10 § En årlig fiskeavgift enligt 6 § skall utgå från och med kalenderåret
närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på
vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring
meddelades till och med det år då företaget läggs ned.

Ärlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång
betalas till Fiskeriverket.

Engångsavgift skall betalas till Fiskeriverket senast vid den tidpunkt
som anges när avgiften bestäms.

7 kap. Prövningen av vissa vattenföretag

Ansökningsmål

1 § Bestämmelser om ansökningsmål finns i 20 kap. 15 § miljöbalken.
Ansökningsmål är även mål om

1. bestämmande enligt 2 kap. 8 § av ersättning för rätten att ta i
anspråk ett strömfall,

2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för
bevattning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,

3. överflyttning enligt 9 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,

4. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål enligt
18 § första stycket eller omprövning enligt 18 § andra stycket, och

5. fastställelse enligt 19 § av en överenskommelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

119

Stämningsmål

2 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på
att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga
beskaffenhet,

2. ersättning for skada eller intrång genom en sådan anläggning som
avses i 1,

3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om
utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts,
eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 11
kap. 22 § andra stycket miljöbalken,

4. ersättning enligt 2 kap. 9 § andra stycket,

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en
vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående ansökningsmål,
enligt 25 kap. 10-14 §§ miljöbalken,

7. omprövning enligt 9 kap. 2 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 17 §.

9. ersättning enligt 28 kap. 33 § miljöbalken,

10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte
underhålls i enlighet med 11 kap. 18 § miljöbalken,

11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i
enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller,
om sådana villkor saknas, drivs så att det genom inverkan på vattenför-
hållandena skadar allmänna eller enskilda intressen,

12. ersättning enligt 25 kap. 11 § miljöbalken,

13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål. enligt 22
kap. 8 § miljöbalken, och

14. fördelning av vatten enligt 10 kap. 6 §.

Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

3 § Bestämmelser om förfarandet vid miljödomstolama i ansökningsmål
finns i även i 20 kap. 20-44 §§ miljöbalken.

4 § Om ett vattenföretag avser utförande av ett vattenkraftverk, skall
ansökan innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra
strömfallsfastighet.

En ansökan enligt 1 § 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av
strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna ersättnings-
belopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma ersättnings-
frågan.

Till en ansökan enligt 1 § 3 skall fogas dels ett gravationsbevis rörande
den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels
överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i
fastigheten och andra rättsägare.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

120

5 § Ansökan skall ges in i det antal exemplar som domstolen bestämmer.

Om ansökan inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller är den
ofullständig tillämpas 20 kap. 21 § andra stycket miljöbalken.

6 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om ersättning för strömfall
som skall avstås enligt 2 kap. 8 § och utgör fastighetsdel, skall en karta
med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha
utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Innan miljödomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vatten-
kraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet, som
ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vatten-
kraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

7 § Beträffande domars innehåll tillämpas 20 kap. 41 § miljöbalken.
Domar i vattenmål skall i förekommande fall även innehålla bestämmel-
ser om

1. de områden som far tas i anspråk för vattenföretaget och de särskilda
tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

2. strömfallsfastighet,

3. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller
bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om
kostnaderna för företaget, och

4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om
kostnadsbidrag härför.

8 § Fastställs bestämmelser om innehållande och tappning av vatten för
att under osedvanliga förhållanden tillgodose säkerheten hos en
vattenanläggning och kan de skador som följer om bestämmelserna
utnyttjas inte lämpligen uppskattas på förhand, får miljödomstolen skjuta
upp frågan om ersättning.

Anspråk på grund av skada som avses i första stycket prövas på det
sätt som föreskrivs i 21 kap. 12 § miljöbalken.

Förfarandet vid miljödomstolama i stämningsmål

9 § Talan i stämningsmål väcks genom stämning.

10 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

11 § Miljödomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om
partema inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för
utredningen i målet. Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall
än som avses i 42 kap. 18 § första stycket 1—4 rättegångsbalken, skall
miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 20 kap. 8 § första
stycket miljöbalken.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling
och är det inte uppenbart att partema redan har slutfört sin talan, skall de
få tillfälle till detta.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

121

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål
eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling
och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångs-
balkens bestämmelser rörande en sak. varom förlikning inte är tillåten.

12 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelser-
na om ansökningsmål i 20 kap. 27 § fjärde och femte stycket, 28 och
29 §§,31 § första stycket, 33, 35, 37 första och andra stycket miljöbalken
och 6 § första stycket.

I fråga om kostnaderna i stämningsmål gäller 22 kap 5 § miljöbalken.

I mål enligt 2 § 6 gäller också 20 kap. 39 och 44 §§ miljöbalken. Om
det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska
skador eller olägenheter till följd av ett företag enligt balken eller denna
lag, gäller även 20 kap. 30 § miljöbalken.

13 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos
vattendomstolen enligt 20 kap. 15 första stycket 3 eller 5 miljöbalken
eller om ändrade bestämmelser om vattentappning enligt 20 kap. 15 §
första stycket 8 miljöbalken, handläggs målet i dess helhet som ett
ansökningsmål, om inte målet med stöd av 20 kap. 15 § andra stycket
miljöbalken ändå behandlas som ett stämningsmål.

Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning
meddelats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av kronofogdemyndig-
heten med stöd av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning eller av tillsynsmyndigheten enligt 23 kap. 16 § andra
stycket miljöbalken och görs en ansökan som avses i första stycket, får
miljödomstolen i ansökningsmålet bestämma att beslutet inte far
verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller miljödomstolen
förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

14 § Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om
innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än
tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre,
eller efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill
tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket.
Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, bevattnings- och
markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana
bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

15 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av miljödomstolen efter
ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av
samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan
vattentäkt. Därvid äger vad som i 18 kap. 10 § miljöbalken föreskrivs om
jämkning av företagen eller företräde åt det ena företaget motsvarande
tillämpning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

122

16 § På ansökan av länsstyrelse eller den avgiftsskyldige får miljödom-
stolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän
fiskeavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av vatten-
företagets verkningar eller till bestående hinder att utnyttja företaget i den
avsedda omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i
samband med en omprövning enligt 21 kap. 5 och 8 §§ miljöbalken samt
14 och 15 §§ denna lag.

Fastställande av bestämmelser om vattentappning och vattentäkter

17 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten
beträffande ett vattenföretag eller bestämmelser om nyttjandet av en
vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får miljödom-
stolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena
fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebygga
eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan
gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

18 § Om en dom eller ett beslut enligt 14-17 §§ eller 21 kap. 5 eller 8 §
miljöbalken inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd,
kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas
de ändrade bestämmelser som behövs.

Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall
än som avses i första stycket ändrade förhållanden som inte i ringa mån
inverkar på frågan om sättet för företagets utförande, kretsen av deltagare
eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansökan av en
deltagare omprövas av miljödomstolen. Även utan att sådana
förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill
ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits
att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vatten-
företag i tillämpliga delar.

19 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en
samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller
att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom
eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en
deltagare godkänns av miljödomstolen. Ett sådant godkännande får inte
lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

123

8 kap. Särskilda bestämmelser om prövningen av markawattning

1 § Länsstyrelsen skall överlämna ärenden enligt miljöbalken om
tillstånd till markawattning till miljödomstolen, om det framställs
yrkande om

1. att även någon annan än sökanden skall delta i markawattningen,

2. särskild tvångsrätt enligt 25 kap. 10 § miljöbalken, eller

3. ersättning enligt 28 kap. 16 § eller inlösen enligt 28 kap. 17 §.

Länsstyrelsen skall tillsammans med ärendet överlämna ett yttrande
avseende det ansökta företagets inverkan på allmänna intressen. I
yttrandet skall särskild vikt läggas vid naturvårdsfrågoma.

2 § Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markav-
vattning skall prövas enligt miljöbalken, skall detta anmälas av
fastighetsbildningsmyndigheten till miljödomstolen. Ägarna av de
fastigheter som ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

Anmälan skall innehålla samma uppgifter som en ansökan om tillstånd
till markawattning.

3 § Om det vid prövningen av en markawattning enligt miljöbalken
framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i
markawattningen, skall miljödomstolen förordna en markavvattnings-
sakkunnig. En markawattningssakkunnig skall förordnas även i mål som
inletts genom en anmälan enligt 2 §.

Någon markawattningssakkunnig behöver inte förordnas om det är
uppenbart hur frågan om delaktighet skall lösas.

Miljödomstolen får även i annat fall förordna en markavvattnings-
sakkunnig.

4 § Särskilda bestämmelser om behörighet att vara markavvattnings-
sakkunnig får meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

5 § Som markawattningssakkunnig far inte förordnas någon som står i
ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att tillförlitlig-
heten kan anses förringad.

6 § Den markawattningssakkunnige bör samråda med sökanden och
övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av företaget.

7 § Den markawattningssakkunnige får utföra besiktning. Sökanden,
övriga sakägare och de myndigheter som berörs av företaget skall
underrättas om besiktningen.

8 § Om det behövs med anledning av besiktningen, har den markavvatt-
ningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor, göra mätningar
och markundersökningar samt utföra därmed sammanhängande eller
jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande planteringar får träd inte
skadas eller fallas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skador

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

124

undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans ägor har också den
som vid miljödomstolen för talan i målet.

Sökanden skall betala ersättning för skador som har uppkommit genom
åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning skall framställas
innan målet avgörs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att den
markavvattningssakkunniges befogenheter enligt första stycket första
meningen skall kunna utövas.

9 § Om sökanden återkallar sin ansökan skall de sakägare som har
framställt yrkande om att delta i markawattningen underrättas. Om
sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att
handläggningen fortsätter, skall målet skrivas av.

Sakägare på vars begäran målet handläggs vidare anses därefter som
sökande.

10 § Ett mål som har inletts efter anmälan av fastighetsbildnings-
myndigheten enligt 2 § skall skrivas av. om fastighetsregleringsför-
rättningen ställs in. Handläggningen skall dock fortsätta, om sakägare
som har fört talan i målet och som har kunnat ansöka om företaget begär
det. Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid ett
sammanträde vid miljödomstol, skall begäran framställas vid
sammanträdet. I annat fall skall begäran framställas inom den tid som
miljödomstolen föreskriver.

11 § Den markawattningssakkunnige skall till miljödomstolen ge in ett
yttrande. Om den markawattningssakkunnige anser att ansökan skall
bifallas, skall yttrandet innehålla

1. förslag på hur markawattningen skall utformas, med angivande av
de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,

2. vilka som skall delta i markawattningen, och

3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för utförande och
drift av företaget.

Den markawattningssakkunnige skall samtidigt med yttrandet ge in en
kostnadsräkning.

9 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap.
7 § eller på grund av överenskommelse, får delta i tillgodogörandet, om
det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är
grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och som
inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i
kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för
kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i
den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande
gäller om den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 8 §. om ersättning
för ianspråktagandet inte redan har bestämts.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

125

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft ligger på strömfallsfastig-
heten.

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken
vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 3 § första
stycket.

2 § I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft skall
erforderliga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet
och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, har kraftanläggningens ägare eller
mottagaren av andelskraft rätt till omprövning av rättsförhållandet mellan
dem. Vid omprövningen far endast sådana ändringar beslutas som
innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande
olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall
avlösas mot ersättning i pengar, gäller bestämmelserna i 28 kap.
miljöbalken om skadereglering vid tillståndsprövning av vattenföretag.

3 § På ansökan av ägaren till en fastighet som har rätt till andelskraft far
beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan
fastighet som tillhör samme ägare, om detta kan ske utan skada för
borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

4 § Om den kraftmängd som utgår som andelskraft minskas i sådana fall
som avses i 28 kap. 22 eller 23 § miljöbalken eller till följd av
omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, är mottaga-
ren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna minskning i
samma mån som innehavaren av det kraftverk från vilket andelskraften
tillhandahålls.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

10 kap. Slutbestämmelser

1 § Vid prövningen av frågor om vattenföretag och vattenanläggningar
skall bestämmelser om fastigheter gälla också gruvor. Detta gäller dock
inte i sådana fall som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket.

2 § Ett vattenföretag skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att
delta i företaget,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för företaget eller för
en anläggning i samband med företaget, eller

3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör
fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten
eller på fastighetens användningssätt.

126

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag eller miljöbalken
inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten
prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen
svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar
solidariskt.

Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa
säkerhet.

4 § På begäran av någon som vill utföra ett vattenföretag men som ännu
inte har ansökt om tillstånd, får miljödomstolen förordna en sakkunnig
som på företagarens bekostnad gör nödvändiga undersökningar. Om
undersökningarna avser företagets inverkan på det allmänna fiskeintres-
set, skall som sakkunnig förordnas den som Fiskeriverket föreslår.

Den som har ansökt om besiktning enligt första stycket skall betala
kostnaderna för besiktningen med ett belopp som länsstyrelsen
bestämmer. Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort
ansökan även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

6 § Är flera fastigheter beroende av samma grundvattentillgång för
husbehovsförbrukning, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som
är skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Vid en sådan
fördelning far en fastighet inte berövas vatten, som den med hänsyn till
läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständig-
heter bör anses ha företräde till.

En fördelning far jämkas, om förhållandena har ändrats.

7 § Miljödomstolama skall föra en förteckning över vattenföretag inom
domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som regeringen föreskriver.

Regeringen har i vattenboksförordningen (1983:789) meddelat
ytterligare bestämmelser om vattenbok.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

127

3 Förslag till lag om kungörelse, skriftväxling och delgivning i
miljömål

1 § I kungörelse enligt 20 kap. 22 § miljöbalken skall lämnas en
kortfattad redogörelse för ansökningen och i mål om vattenföretag på
lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessutom skall
erinras om innehållet i 20 kap. 26 och 34 §§ miljöbalken samt anges sista
tidpunkt för erinringar enligt 20 kap 26 § samma balk.

Fastighetsägare som berörs av en ansökan i mål om vattenföretag skall
erinras om innehållet i 20 kap. 24 § miljöbalken i den kungörelse som
avses i 20 kap. 22 § samma balk eller på annat lämpligt sätt.

Miljödomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att
förvara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och
adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.

I kungörelsen skall vidare tillkännages att kallelser och andra
meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs part,
införas i ortstidning samt hållas tillgängliga hos aktförvararen. Om
kallelser och andra meddelanden inte införs i alla ortstidningar, skall av
kungörelsen framgå att de kommer att införas i ett begränsat antal
ortstidningar.

Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av
kungörelsen skall i mål om vattenföretag sändas till varje sakägare som
har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera
fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de
särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för
samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

2 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas till Statens naturvårdsverk och Fiskeriverket. Om det kan antas att
det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs
av företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen, Statens naturvårdsverk och
till andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

3 § Utskrift av kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökningen berörd
kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller
flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen
eller annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller
motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med
ansökningen avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

128

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhanda- Prop. 1997/98:45
hålls, när fråga är om en ansökan enligt 7 kap. 1 § 3 lagen (0000) med Bilaga 3
särskilda bestämmelser om vissa vattenföretag,

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 20
kap. 15 § första stycket 7 eller 8 miljöbalken.

4 § Fiskeriverket skall, om handlingar översänts till verket enligt 2 §,
yttra sig om vattenföretagets eller verksamhetens inverkan på det
allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till
skydd för fisket. Om verket finner att yttrande inte kan avges utan
undersökning på platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen,
som förordnar om sakkunnigutredning enligt 20 kap. 28 § miljöbalken.

5 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för
miljödomstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har han
inte fört talan i målet, skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra
sig. Handläggningen av målet far dock inte uppehållas.

6 § För fall som i 20 kap. 25 § andra stycket miljöbalken avses behövs
inte några nya meddelanden eller kallelser till den nye ägaren om den
tidigare ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målet.

7 § Kallelse till muntlig förberedelse skall delges parterna eller kungöras
i ortstidning. Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädes eller
infinna sig personligen.

8 § Framgår det av ett utlåtande enligt 20 kap. 28 § miljöbalken eller på
annat sätt att det sökta företaget eller verksamheten berör fastigheter som
inte har angivits i kungörelsen enligt 20 kap. 22 § miljöbalken, skall
miljödomstolen med tillämpning av 1 § denna lag bereda ägare och
innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra
sig.

Om det är lämpligare, får miljödomstolen kalla sakägarna till
huvudförhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före
huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller for
delgivning av stämning i tvistemål.

9 § Besked om tid och plats for huvudförhandling skall i god tid lämnas
parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om
anledning till det föreligger, skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor
som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,
skall miljödomstolen förelägga honom detta vid vite. Föreläggandet skall
delges.

10 § I mål enligt 20 kap. 6 § första stycket 2-8 och stämningsmål enligt 7
kap. 2 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag skall
kallelser och andra meddelanden till parterna delges.

129

9 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

11 § I kungörelse enligt 20 kap. 49 § skall uppges

1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos
aktförvararen eller aktförvararna,

2. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de
inte särskilt tillställs någon part, inforas i viss eller vissa ortstidningar
samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,

3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen
inom den tid, minst tre veckor från det kungörandet skedde, som
Miljööverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som miljödom-
stolen har bestämt för meddelanden i målet.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses
ha skett.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

130

4 Förslag till lag om ändring i bilavgaslagen (1986:1386)

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att i bilavgaslagen (1986:1386) skall införas en ny
paragraf med följande lydelse.

3 a § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som
innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 15oC skall av tillverkare och
importör delas in i och tillhandahållas i de miljöklasser som anges i
bilaga till denna lag.

För motorbensin gäller dessutom särskilda föreskrifter som meddelas
av regeringen.

131

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Bilaga

Krav	Miljöklass 2 kategori 2a avsedd för fordon med katalytisk avgasrening	kategori 2b avsedd för fordon utan katalytisk avgasrening	Miljöklass 3
Svavelhalt, högst massprocent	0.01	0.03	-
Ångtryck vid 37,8° C, högst kilopascal	707952	707952	-
Ångtryck vid 37,8° C. lägst kilopascal	457652	457652	-
Förångat vid 100°C. lägst volymprocent	477502	47750/2	-
Slutkokpunkt, högst °C	205	200	-
Bensenhalt vid 15°C. högst volymprocent	3	3	5
Aromatindex^, högst	5.5	6	-
Syrehalt, högst mass- procent	2	2	-
Blyhalt vid 15°C. högst milligram per liter	5	5	13
Fosforhalt, högst milligram per liter	Inte mätbar	2	-
Tillsatsämnen	♦4
Bensin i miljöklass 2 skall uppfylla skäliga funktionskrav vad avser renhet för insugnings- respektive insprutningsventiler.

1 Avser tiden fr.om. den 15 maj t.o.m. den 30 augusti i X-, Y-. Z-. AC- och BD-län samt tiden fr.o.m. den 15
april t.o.m. den 30 september i övriga län.

2Avser övrig tid änb den som anges under1.

3 Med aromatindex avses halten aromatiska kolväten dividerat med tillägg av bensenhalten varvid
halterna uttrycks i volymprocent.

^Får ej innehålla askbildande ämnen.

I prop. 1995/96:202 har regeringen föreslagit ändringar i bilagan.

132

5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Prop. 1997/98:45

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att i 7 kap. konkurslagen (1987:672) skall införas
en ny paragraf med följande lydelse.

8 a § Förvaltaren skall till tillsynsmyndigheten enligt 23 kap. miljöbal-
ken anmäla om konkursgäldenären har kvarlämnat kemiska produkter
eller miljöfarligt avfall som behöver omhändertas. Detsamma gäller vid
misstanke om mark- eller vattenföroreningar.

133

Förteckning över remissinstanserna avseende betän-
kandet SOU 1996:103

Efter remiss har yttranden kommit in från Riksdagens ombudsmän JO,
Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Brottsförebyggande rådet, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Gene-
ralläkaren vid försvarsmakten, Statens räddningsverk. Kustbevakningen,
Socialstyrelsen, Statens järnvägar, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket,
Luftfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,
Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket, Finansinspektio-
nen, Riksrevisionsverket, Boverket. Statliga sektorns arbetsmiljönämnd
SAN, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen,
Fiskeriverket, Arbetarskyddsstyrelsen. Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer. Närings- och teknikutvecklingsverket, Sveriges geo-
logiska undersökning, Kammarkollegiet, Konsumentverket, Konkurrens-
verket, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Kemikalieinspektionen, Lantmäteriverket, Statens strålskyddsinstitut,
Svea hovrätt, Växjö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt. Umeå tingsrätt. Kam-
marrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län. Länsrätten i Öster-
götlands län, Kronofogdemyndigheten i Stockholm, Universitetet i Upp-
sala, Universitetet i Lund, Sveriges Lantbruksuniversitet, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jön-
köpings län, Länsstyrelsen i Kristianstads län. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Värm-
lands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska Kyrkans Centralstyrelse,
Stockholms kommun, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Växjö
kommun, Karlskrona kommun, Landskrona kommun, Halmstads kom-
mun, Borås kommun, Skövde kommun, Karlstads kommun. Västerås
kommun, Falu kommun, Gävle kommun, Sundsvalls kommun, Öm-
sköldsviks kommun, Storumans kommun, Umeå kommun, Piteå kom-
mun, Stockholms läns landsting, Kungliga Skogs- och Lantbruksakade-
mien, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges
Advkatsamfund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriför-
bund och Svenska Arbetsgivareföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund,
Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföre-
ningen, Tjänstemännens Centralorganisationen, Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Samemas Riksför-
bund, Naturskyddsföreningen, Skogsägarnas Riksförbund. Skogsindust-
rierna, Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Friluftsfrämjande, Miljö-
förbundet Jordens Vänner, Sveriges Försäkringsförbund. Sveriges Fastig-
hetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Miljöcentrum och
Föreningen för miljöskadeförsäkring.

Dessutom har yttranden inkommit från Alvesta kommun, Astma- och
allergiföreningen Nordost, Kjell Aregren, Bertil Bengtsson, Centrum för
biologisk mångfald, Erold Coleman, Arne Edholm m.fl. i Haninge-; Jär-
fälla-; Nacka-; Sigtuna-; Södertälje-; Upplands-Bro- och Upplands-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 4

134

Väsby kommun, Miljökontoret i Haninge kommun, Fortifikationsverket,
Grus och makadamföreningen, Göteborgsregionens kommunalförbund,
Hyresgästernas riksförbund, Institutionen för landskapsplanering Alnarp,
Kalmar kommun, Kooperativa förbundet, Lokal kompetensuppbyggnad
projekt inkapsling under ledning av Lokala säkerhetsnämnden vid Okars-
hamns kärnkraftverk, Länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen i Mal-
möhus län, Länsstyrelsen i Västemorrlands län, Malmö kommun, Erik de
Maré, Miljö- och hälsoskyddstjänstemannaförbundet, Miljöpartiet de
gröna i Dalarna, Miljöskadekonsortiet, Nordiska förbundet för kultur-
landskap, Norra Bohusläns P.O., Ragn-Sells, Stenungsunds kommun,
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Stiftelsen Stolta Stad, Svens-
ka Bankföreningen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Oriente-
ringsförbundet, Svenska åkeriförbundet, Sveriges jordägareförbund, Sve-
riges köpmannaförbund, Sveriges Stenindustriförbund, Södertälje kom-
mun, Torsås kommun, Uddevalla kommun, Vallentuna kommun, Villa-
ägarnas Riksförbund, Värnamo kommun, Villy Wahlbäck, WMI Sell-
bergs, Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm, Överåkla-
garen vid Åklagarmyndigheten i Linköping, Överåklagaren vid Åkla-
garmyndigheten i Malmö, Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i
Göteborg, Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Västerås,
Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Sundsvall, Överåklagaren vid
Åklagarmyndigheten i Umeå och Ägarfrämjandet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 4

135

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:147)
Övergångsbestämmelser till miljöbalken

Prop. 1997/98:45

Bilaga 5

Den 4 juli 1996 överlämnade vi till miljöministern vårt huvudbetänkande
(SOU 1996:103) Miljöbalken - en skärpt och samordnad
miljölagstiftning for en hållbar utveckling. Betänkandet innehöll ett
förslag till miljöbalk och några andra lagar. Vi föreslog dock inte några
övergångsbestämmelser till balken eller de andra lagarna.
Övergångsbestämmelser presenteras i stället i detta betänkande. Vi
föreslår nu en lag om införande av miljöbalken och en lag om införande
av lagen med särskilda bestämmelser om vattenföretag.

Miljöbalken och övriga lagar skall enligt vårt förslag träda i kraft den 1
januari 1998. I samband med detta skall de 16 lagar upphävas som skall
inarbetas i miljöbalken.

Betänkandet innehåller överväganden och lagförslag i olika
övergångsfrågor som aktualiseras när miljöbalken träder i kraft. Särskild
uppmärksamhet riktas mot frågan i vilken utsträckning miljöbalkens
bestämmelser kan innebära inskränkningar av tillstånd som har
meddelats enligt äldre rätt. Huvudregeln är att balkens bestämmelser
skall tillämpas även på sådana tillstånd. Några undantag måste dock
göras.

En av många nyheter i miljöbalken är att tillståndsplikt kan införas för
befintlig miljöfarlig verksamhet. Vi anser att detta bör gälla även sådana
verksamheter som i dag saknar tillstånd för att de bedrevs redan innan
tillståndsplikten infördes eller har fått dispens från tillståndsplikten.

136

Lagförslag i betänkandet SOU 1996:147

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

1 Förslag till lag om införande av miljöbalken

Allmänna bestämmelser

1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2 § Genom miljöbalken upphävs med de begränsningar som följer av
denna lag

1. naturvårdslagen (1964:822),

2. miljöskyddslagen (1969:387),

3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,

5. lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

6. renhållningslagen (1979:596),

7. hälsoskyddslagen (1982:1080),

8. vattenlagen (1983:291),

9. lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),

10. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark,

11. lagen (1985:426) om kemiska produkter,

12. miljöskadelagen (1986:225),

13. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,

14. lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud,

15. lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska
bekämpningsmedel,

16. lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, och

17. lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som
tillhör skyddade arter.

3 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till
bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken eller i
denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

4 § Föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande skall anses
meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i balken, om de har
meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller
motsvarande bestämmelser i en äldre lag. Detta gäller dock inte om
regeringen föreskriver något annat. Detta gäller inte heller för
föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om
den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

5 § Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, dispenser, medgivanden,
villkor eller registreringar som avser verksamheter, hanteringar eller
andra åtgärder skall fortsätta att gälla, om de har meddelats genom beslut
enligt bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande

137

bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av sådana bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd
av motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har
meddelats med stöd av miljöbalken, om det inte följer något annat av
denna lag eller av föreskrifterna.

Första stycket gäller inte sådan dispens från skyldigheten att söka
tillstånd som anges i 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket
miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981.
Villkoren för en sådan dispens skall dock fortsätta att gälla till dess något
annat bestäms. Villkoren skall anses vara meddelade enligt 23 kap. 8 §
miljöbalken.

6 § Mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande
skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte
följer något annat av denna lag. Bestämmelserna om
miljökvalitetsnormer i 6 kap. och 18 kap. 4 § miljöbalken skall tillämpas
omedelbart.

Miljödomstolama och Miljööverdomstolen skall i överklagade eller
överlämnade mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens
ikraftträdande tillämpa bestämmelserna i miljöbalken i fråga om
förfarandet. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande tillämpas i fråga
om miljökonsekvensbeskrivningar.

7 § Vad som enligt miljöbalken gäller om ägare av en fastighet skall
tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig
besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 8 kap. miljöbalken

8 § Beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande om att
skydda och vårda ett område eller föremål samt beslut om ändring av
tidigare sådana beslut skall anses meddelade med stöd av motsvarande
bestämmelser i miljöbalken. Naturvårdsområden och områden skyddade
enligt 14 b § naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av
miljöbalken anses som naturreservat.

Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen
(1918:523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 § samma lag till
skydd för vattenförsörjningen ändras eller upphävs, skall det antecknas i
inskrivningsregistret.

9 § Strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall inte omfattas av
strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

10 § Förordnanden om undantag från strandskydd som har meddelats
enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (1964:822) i
dess lydelse före den 1 juli 1994 skall omprövas med tillämpning av

138

8 kap. 11 § miljöbalken senast den 30 juni 1999. Har ett förordnande inte
omprövats innan dess, upphör förordnandet att gälla.

11 § Bestämmelsen i 8 kap. 16 § andra stycket miljöbalken om när ett
beslut om dispens från förbudet att vidta åtgärder i strandskyddsområde
upphör, skall från och med den 1 januari 1999 tillämpas också på
dispenser meddelade före den 1 augusti 1991.

12 § Föreskrifter för ett miljöskyddsområde enligt 8 kap. 17 §
miljöbalken innebär inte inskränkningar av tillstånd enligt
miljöskyddslagen (1969:387).

13 § Bestämmelserna om förlängning av interimistiska förbud i
naturvårdslagen (1964:822) skall fortfarande tillämpas i fråga om förbud
som gäller vid balkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 11 kap. miljöbalken

14 § I fråga om allmänna flottleder skall fortfarande tillämpas
bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om

1. rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2,

2. särskilda tvångsrätter i 8 kap. 1 § första stycket 3,

3. ersättning i 9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och

15 §,

4. prövningen av vattenmål i 13 kap. 13 § första stycket 8,

5. utrivning i 14 kap. 3 §, och

6. omprövning i 15 kap. 9 §.

Vad som sägs i 14 kap. 3 § och 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) om
vattendomstolen skall i stället gälla miljödomstolen.

15 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit
före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de
bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

16 § Vad som föreskrivs om underhåll i 11 kap. 18 § andra stycket
miljöbalken gäller även den som med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har getts rätt att
använda någon annans vattenanläggning.

Vad som föreskrivs om en ny fastighetsägares skyldigheter i 11 kap.

21 § första stycket miljöbalken gäller även när den förra ägaren har
övertagit underhållsskyldigheten med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291).

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

139

Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. miljöbalken Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

17 § En kommunal renhållningsordning enligt 9-13 §§ renhållningslagen
(1979:596) skall fortsätta att gälla till dess en ny renhållningsordning har
antagits med stöd av miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 16 kap. miljöbalken

18 § Tavlor, skyltar, inskrifter eller därmed jämförliga anordningar som
avses i 16 kap. 5 § miljöbalken och som inte undantas i 16 kap. 6 §
samma balk far bibehållas trots vad som sägs i de bestämmelserna, om de
har satts upp lagligen före den 1 januari 1965.

Om en anordning är uppenbart vanprydande i landskapsbilden, far
länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort den
eller ändra den. Föreläggandet far förenas med vite. Om föreläggandet
inte följs skall kronofogdemyndigheten efter ansökan från länsstyrelsen
verkställa beslutet. Verkställighet enligt utsökningsbalken far då ske.

Om det finns särskilda skäl skall länsstyrelsen tillerkänna den som har
förelagts att ta bort anordningen ersättning för förlust med ett belopp som
högst motsvarar kostnaderna för att skaffa, sätta upp och ta bort
anordningen.

Särskilda övergångsbestämmelser till 18-20 kap. miljöbalken

19 § Mål och ärenden, som före miljöbalkens ikraftträdande har inletts
hos en domstol, annan myndighet eller förrättningsman som enligt
miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken inte skall
handlägga sådana mål eller ärenden, skall slutföras av denna.

Ett mål eller ärende som inte har avgjorts av Koncessionsnämnden för
miljöskydd eller en vattendomstol vid miljöbalkens ikraftträdande skall
dock därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt

20 kap. 12 § miljöbalken. Ett mål som vid ikraftträdandet inte har
avgjorts av Vattenöverdomstolen skall därefter handläggas av
Milj ööverdomstolen.

20 § Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande och krav på
prövningstillstånd, om

1. en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens
ikraftträdande, eller

2. en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän
förvaltningsdomstol efter miljöbalkens ikraftträdande.

21 § Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol
meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande i frågor som regleras i 28 och
29 kap. miljöbalken skall överklagas till Miljööverdomstolen.

140

22 § Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens
ikraftträdande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291)
skall överklagas till miljödomstolen.

När miljödomstolen prövar sådana överklaganden skall den tillämpa
13 kap. 30-33, 36, 38, 41^13 och 45 §§, 46 § första stycket, 47-50 §§
samt 56-63 §§ vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol
skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla
sakkunniga ledamöter.

23 § Tillstånd, godkännanden eller dispenser som enligt äldre
bestämmelser har lämnats för obegränsad tid får vid en omprövning
tidsbegränsas enligt 18 kap. 1 § första stycket miljöbalken, om

1. det följer av Sveriges internationella åtaganden att en sådan
tidsbegränsning skall ske, eller

2. tidsbegränsning kunde ske vid en omprövning enligt de äldre
bestämmelserna.

24 § Vägar, järnvägar, allmänna farleder eller flygplatser behöver inte
prövas av regeringen enligt 19 kap. 1 § 18-21 miljöbalken, om de har
börjat anläggas före den 1 januari 2001.

25 § Om ett vattenföretag har utförts under vattenlagens (1983:291)
giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de
förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Detsamma gäller andra vattenföretag än dikning som har utförts under
vattenlagens (1918:523) giltighetstid, om den lagen var tillämplig på
företaget.

Särskilda övergångsbestämmelser till 21 kap. miljöbalken

26 § Bestämmelserna om förverkande i 21 kap. 3 och 4 §§ miljöbalken
gäller också vattenanläggningar som har kommit till före balkens
ikraftträdande, även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd
inte har behövts och inte heller lämnats.

27 § Vid omprövning enligt 21 kap. 5 § miljöbalken av ett tillstånd enligt
miljöskyddslagen (1969:387) får en produktionsmängd eller annan
omfattning av verksamheten som angetts i tillståndet ändras mot
tillståndshavarens bestridande endast när omprövningen görs enligt första
stycket 2.

28 § Bestämmelsen i 21 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken om att
omprövning far göras tio år efter det att ett tillståndsbeslut har vunnit
laga kraft innebär inte någon inskränkning av omprövningstider som har
bestämts i domar och beslut meddelade enligt äldre bestämmelser.

29 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) till vattenkraftverk eller
vattenreglering för kraftändamål eller villkoren för ett sådant tillstånd får

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

141

omprövas enligt 21 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken tidigast trettio år
efter den dag då företaget enligt meddelade föreskrifter skall vara
fullbordat, om inte något annat följer av andra stycket. Om nyprövning
har gjorts enligt vattenlagen (1918:523) får en sådan omprövning göras
tidigast trettio år efter den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap.
vattenlagen (1918:523) vid en tidpunkt efter den 31 december 1983, far
omprövning göras så snart den för nyprövning gällande tiden har gått ut.

Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller villkoren för ett sådant
tillstånd far omprövas enligt 21 kap. 5 § första stycket 6 miljöbalken
endast om förändringen i omgivningen har skett efter den 31 december
1983.

30 § Omprövning enligt 21 kap. 5 § första stycket 11 miljöbalken far
göras även när anordningar har vidtagits eller villkor har meddelats till
skydd för fisket med stöd av motsvarande bestämmelser i äldre lag.

31 § Omprövning enligt miljöbalken kan göras av en sådan särskild
rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen
(1918:523).

Särskilda övergångsbestämmelser till 23 kap. miljöbalken

32 § Ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt 23 kap.
miljöbalken, om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt
bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i
äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana
bestämmelser.

33 § Särskild handräckning enligt 23 kap. 16 § andra stycket miljöbalken
far meddelas även vid en gärning som har begåtts före miljöbalkens
ikraftträdande, om gärningen var straffbar när den begicks.

Särskilda övergångsbestämmelser till 27 kap. miljöbalken

34 § Bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 27 kap. miljöbalken
tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter att balken har
trätt i kraft.

Bestämmelserna om miljöskyddsavgift i miljöskyddslagen (1969:387)
skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden om sådan avgift, om
ansökan om påförande av avgift har kommit in till Koncessionsnämnden
för miljöskydd innan miljöbalken trädde i kraft.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

142

Särskilda övergångsbestämmelser till 28 kap. miljöbalken

35 § I stället för reglerna i 28 kap. miljöbalken om skadereglering vid
vissa ingripanden av det allmänna skall äldre bestämmelser gälla i fråga
om rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som har meddelats
före balkens ikraftträdande.

36 § Vid omprövning av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller
motsvarande äldre bestämmelser gäller följande i fråga om ersättning
enligt 28 kap. 20-22 §§ miljöbalken.

1. Vad som sägs om andelskraft i 28 kap. 21 § tredje stycket
miljöbalken tillämpas även beträffande ersättning genom överföring av
kraft enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974.

2. I stället för vad som sägs i 28 kap. 22 § andra - fjärde stycket
miljöbalken är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla förlusten
eller inskränkningen till så stor del som, tillsammans med vad
tillståndshavaren tidigare efter den 1 januari 1984 har avstått enligt denna
paragraf samt 12 och 14 §§ lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen (1983:291), motsvarar en tjugondei av det produktionsvärde
eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i
28 kap. 22 § andra stycket miljöbalken.

Har ansökan om omprövning gjorts före den 1 juli 1995 skall i stället
tillämpas 11 och 12 §§ lagen (1983:292) om införande av vattenlagen
(1983:291) i deras lydelse före detta datum.

37 § Bestämmelserna i 36 § skall tillämpas också när en sådan särskild
rättighet att förfoga över vattnet omprövas som avses i 2 kap. 41 §
vattenlagen (1918:523).

38 § Bestämmelsen i 28 kap. 23 § miljöbalken om begränsning av rätten
till ersättning skall gälla innehavare av tillstånd enligt vattenlagen
(1918:523) eller äldre bestämmelser, om bestämmelserna om kungsådra
var tillämpliga på vattenföretaget. Begränsning skall i sådana fall även
ske om det nya vattenföretaget är en markawattning eller en vattentäkt
för bevattning.

Första stycket gäller också i fråga om förlust eller inskränkning som
den drabbats av som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som
har kommit till före den 1 januari 1984.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

143

2 Förslag till lag om införande av lagen med särskilda
bestämmelser om vattenföretag

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag och
denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till föreskrifter
som har ersatts genom föreskrifterna i lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenföretag eller i denna lag, skall i stället de nya
föreskrifterna tillämpas.

3 § Föreskrifter som gäller vid ikraftträdandet av lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenföretag skall anses meddelade med stöd
av motsvarande bestämmelser i den lagen, om de har meddelats med stöd
av bestämmelser i vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lag
och föreskrifterna gäller områden som regleras i den nya lagen. Detta
gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Detta gäller inte
heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än
regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
något annat.

4 § Vad som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenföretag gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på den
som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med
fideikommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. nya lagen

5 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenföretag inskränks inte den rätt som någon hade före lagens
ikraftträdande på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan
särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 § andra stycket vattenlagen
(1918:523).

6 § Bestämmelserna om rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket
2 vattenlagen (1983:291) skall enligt 14 § första stycket 1 lagen (0000)
om införande av miljöbalken fortfarande tillämpas i fråga om allmänna
flottleder.

Särskilda övergångsbestämmelser till 3, 4 och 5 kap. nya lagen

1 § Samfälligheter som har bildats enligt vattenlagen (1983:291) skall
anses vara bildade enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenföretag.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

144

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 12—25 och 27 §§, 7 kap. 61-65 §§ samt Prop. 1997/98:45

8 kap. 38-45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning Bilaga 6
av företag som har kommit till enligt den lagen skall tillämpas så länge
företagets förvaltning inte har ordnats på något annat sätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 6 kap. nya lagen

9 § Om någon är skyldig att betala årlig avgift enligt 2 kap. 8 eller 10 §
eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag skall
avgiften utan särskilt beslut räknas om årligen i förhållande till den
ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
som har skett mellan avgiftsåret och året innan dess.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. nya lagen

10 § Bestämmelsen om ändring av bygdeavgift och fiskeavgift i 7 kap.

16 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag gäller
också avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 § vattenlagen
(1918:523).

11 § Bestämmelserna i 7 kap. 18 och 19 §§ lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenföretag skall tillämpas även på

1 .samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser
vattenreglering enbart för kraftändamål,

2. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523),

3. samfälligheter för de ändamål som avses i 8 kap. 20 § vattenlagen
(1918:523), och

4. samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.

Om kretsen av deltagare i en sådan samfällighet eller
kostnadsfördelningen mellan dem ändras genom omprövning enligt
7 kap. 18 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenföretag
eller godkännande av en överenskommelse enligt 7 kap. 19 § samma lag,
skall en samfällighet enligt den nya lagen anses bildad.

12 § Bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 9 § vattenlagen
(1983:291) skall enligt 14 § första stycket 6 lagen (0000) om införande
av miljöbalken fortfarande tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Särskilda övergångsbestämmelser till 9 kap. nya lagen

13 § Bestämmelsen i 9 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenföretag skall tillämpas också i fråga om andelskraft enligt
vattenlagen (1918:523) och ersättning genom överföring av kraft enligt
samma lag i dess lydelse före den 1 juli 1974.

145

10 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 45, Del 3

14 § I fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess
lydelse före den 1 juli 1974 skall lämnas genom överföring av kraft gäller
fortfarande bestämmelserna i den lagen.

På talan av part får miljödomstolen bestämma att sådan rättighet till
överföring av kraft skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta inte
medför betydande olägenhet för en motpart. För en sådan talan gäller
bestämmelserna om talan som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenföretag. Miljödomstolen bestämmer
dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör.
Ersättningsgivaren skall innan dess ha betalat föreskriven
penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt
bestämmelserna i 28 kap. miljöbalken.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 6

146

Förteckning över remissinstanserna avseende betän-
kandet SOU 1996:147

Efter remiss har yttranden kommit in från Riksdagens ombudsmän JO,
Justitiekanslem, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Brottsförebyggande rådet, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Gene-
ralläkaren vid försvarsmakten, Statens räddningsverk, Kustbevakningen,
Socialstyrelsen, Statens järnvägar, Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket,
Luftfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,
Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket, Finansinspektio-
nen, Riksrevisionsverket, Boverket, Statliga sektorns arbetsmiljönämnd
SAN, Statens jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Skogsstyrelsen,
Fiskeriverket, Arbetarskyddsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer, Närings- och teknikutvecklingsverket, Sveriges geo-
logiska undersökning, Kammarkollegiet, Konsumentverket, Konkur-
rensverket, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Kemikalieinspektionen, Lantmäteriverket, Statens strålskyddsinstitut,
Svea hovrätt, Växjö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kam-
marrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Öster-
götlands län, Kronofogdemyndigheten i Stockholm, Universitetet i Upp-
sala, Universitetet i Lund, Sveriges Lantbruksuniversitet, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Jön-
köpings län, Länsstyrelsen i Kristianstads län, Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Länsstyrelsen i Värm-
lands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Jämtlands län,
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska Kyrkans Centralstyrelse,
Stockholms kommun, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Växjö
kommun, Karlskrona kommun, Landskrona kommun, Halmstads kom-
mun, Borås kommun, Skövde kommun, Karlstads kommun, Västerås
kommun, Falu kommun, Gävle kommun, Sundsvalls kommun, Öm-
sköldsviks kommun, Storumans kommun, Umeå kommun, Piteå kom-
mun, Stockholms läns landsting, Kungliga Skogs- och Lantbruksakade-
mien, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges Advo-
katsamfund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriförbund
och Svenska Arbetsgivareföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund,
Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen, Svenska Kraftverksföre-
ningen, Tjänstemännens Centralorganisationen, Centralorganisationen
SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Samemas Riksför-
bund, Naturskyddsföreningen, Skogsägarnas Riksförbund, Skogsindust-
rierna, Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Friluftsfrämjandet Miljö-
förbundet Jordens Vänner, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Fas-
tighetsägareförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund och Miljöcentrum.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 7

147

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till miljöbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter jordabalken
införas en ny balk, benämnd miljöbalk, av följande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Övergripande bestämmelser

1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

1 § Målet med miljöbalken är att trygga en hållbar utveckling så att nu
levande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god
miljö. I en hållbar utveckling ingår att naturen har ett skyddsvärde och att
människans rätt att förändra och bruka naturen är knuten till ett
förvaltar ansvar.

För att uppnå miljöbalkens mål skall

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt användas så att en från
ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt
god hushållning tryggas, och

5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med
material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

2 § Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall tillämpas vid prövning av frågor
enligt 7 kap., tillståndsprövning av sådan verksamhet som är
tillståndspliktig enligt 9, 11 och 12 kap. och vid regeringens
tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. samt enligt vad som är föreskrivet i
lagen (1902:71 s.l). innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, luftfartslagen (1957:297). lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa
rörledningar, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning
av allmän farled och allmän hamn, lagen (1985:620) om vissa
torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10), minerallagen (1991:45).
lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och lagen (1995:1649)
om byggande av järnväg.

3 § Om det i någon annan lag finns bestämmelser som i särskilda
avseenden reglerar en fråga som omfattas av miljöbalken, gäller i stället
vad som sägs i den lagen.

Utöver bestämmelserna i miljöbalken gäller, i fråga om verksamhet
som kan orsaka olägenheter för människors hälsa, miljön eller andra
intressen som skyddas enligt miljöbalkens bestämmelser, vad som

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

148

föreskrivs i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmesler om
elektriska anläggningar, luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa
rörledningar, skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1983:293) om
inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen
(1987:10), minerallagen (1991:45), lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och andra
lagar.

I fråga om arbetsmiljön gäller de särskilda bestämmelserna i
arbetsmiljölagen (1977:1160).

6 § I lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen finns föreskrifter om verkan av unionens fördrag och
andra instrument samt de Europeiska gemenskapernas beslut.

2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m.

1 § Vid tillåtlighets- och tillståndsprövning och prövning av sådana
villkor som inte avser ersättning samt vid tillsyn enligt denna balk är alla
som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd
skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av detta kapitel iakttas.
Detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha
orsakat skada eller olägenhet för miljön.

2 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till
verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning, för att skydda
människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.

3 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och
genomföra de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga,
hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller
olägenhet för människors hälsa eller miljön. Vid yrkesmässig verksamhet
skall bästa möjliga teknik användas.

Dessa försiktighetsmått skall genomföras så snart det finns skäl att anta
att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för
människors hälsa eller miljön.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

149

4 § För verksamheter och åtgärder skall en sådan plats väljas som är
lämplig med hänsyn till 1 kap. 1 §, 3 kap. och 4 kap. Platsen skall väljas
så att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för
människors hälsa och miljön.

5 § Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla
med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning
och återvinning. I första hand skall fömybara energikällor användas.

6 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall, för att förebygga risk, undvika att använda sådana kemiska
produkter eller biotekniska organismer som kan ersättas med mindre
farliga kemiska produkter eller biotekniska organismer. Detta gäller
också en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt
eller bioteknisk organism och som kan ersättas av en mindre farlig vara.

7 § Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en
åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar för att
skadan eller olägenheten avhjälps. Detta ansvar kvarstår till dess skadan
eller olägenheten har upphört.

8 § Kraven på hänsyn enligt 2-7 §§ gäller i den utsträckning det kan
anses rimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall nyttan av
skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämföras med kostnaderna för
sådana åtgärder. När det är fråga om totalförsvarsverksamhet eller om en
åtgärd behövs för totalförsvaret, skall detta beaktas vid avvägningen.

Avvägningen enligt första stycket far inte medföra att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

9 § Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller
olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även
om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan
krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas
endast om det finns särskilda skäl.

En verksamhet eller åtgärd far inte bedrivas eller vidtas om den medför
risk för att ett stort antal människor far sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om regeringen
har tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 § eller enligt lagen
(1978:160) om vissa rörledningar.

10 § Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän
synpunkt far regeringen tillåta den, även om förutsättningarna är sådana
som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller dock inte om verksamheten
eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet.

Beslut enligt första stycket far förenas med villkor för att tillgodose
allmänna intressen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

150

3 kap. Grundläggande bestämmelser for hushållning med mark- och
vattenområden

2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så
långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas
karaktär.

3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturmiljön.

4 § Jord- och skogsbruk är näringar av nationell betydelse.

Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga
samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän
synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

6 § Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på
grund av områdenas naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till
friluftslivet skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i
närheten av tätorter skall särskilt beaktas.

Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra utvinningen av dessa.

Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av
riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

151

Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första
stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten
eller utnyttjandet av anläggningarna.

9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka
totalförsvarets intressen.

10 § Om ett område enligt 5-8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en
anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.

Beslut med stöd av första stycket far inte strida mot bestämmelserna i
4 kap.

4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten
för vissa områden i landet

1 § De områden som anges i 2-7 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.
Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i
dessa områden endast om det inte möter något hinder enligt 2-7 §§ och
om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och
kulturvärden.

Kustområdet i Halland,

Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden.
Kustområdet i Skåne från Ömahusen söder om Skillinge till Åhus,
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från
Oskarshamn till Arkösund,

Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från
Oxelösund till Herräng och Singö,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

152

Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde,

Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöljärden till
riksgränsen mot Finland,

Öland,

Gotland,

Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne,

Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet,
Vänern med öar och strandområden,

Vättern med öar och strandområden,

Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp,

Området Dalsland-Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid
Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervallskog
i norr,

Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun,

Mälaren med öar och strandområden,

Området Malingsbo-Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken
och Skinnskatteberg,

Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär,

Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleråsen och Boda till Rättvik,

Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik,

Vindelådalen,

Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med
undantag för de fjällområden som anges i 5 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

5 § Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylama-Helags,
Skäckerfjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen,

153

Marsfjällen, Vardofjällen, Artfjället, Täma-Vindelfjällen, SarekMavas,
Kebnekaise-Sjaunja, Rostu och Pessinki far bebyggelse och anläggningar
komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta
befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet.
Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att
områdenas karaktär påverkas.

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för
kraftändamål far inte utföras i nationalälvama Tomeälven, Kalixälven,
Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden
och biflöden samt i följande vattenområden med tillhörande käll- och
biflöden:

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

I Dalälven	Västerdalälven uppströms Hummelforsen och
	Österdalälven uppströms Trängslet
I Ljusnan	Voxnan uppströms Vallhaga
I Ljungan	Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån uppströms Holmsjön
I Indalsälven	Åreälven, Ammerån, Storån - Dammån samt Hårkan
I Ångermanälven	Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långselån-Rörströmsälven, Saxån, Ransarån uppströms Ransam samt Vojmån uppströms Vojmsjön
Vapstälven Moälven
Lögdeälven Öreälven
I Umeälven	Tämaån, Girjesån och Juktån uppströms Fj osoken
Sävarån I Skellefteälven	källflödena uppströms Sädvajaure respektive Riebnes samt Malån
Byskeälven Åbyälven
I Luleälven	Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla Luleälven uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven
Råneälven Emån Bräkneån Mörrumsån Fylleån I Enningdalsälven	Enningdalsälven uppströms riksgränsen

till Norge

154

Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för Prop. 1997/98:45
kraftändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor: Bilaga 8

I Klarälven

I Dalälven

I Ljusnan

I Ljungan

I Indalsälven

I Ångermanälven

I Umeälven

sträckan mellan Höljes och Edebäck
Västerdalälven nedströms Skiffsforsen
samt Dalälven nedströms Näs bruk
sträckan mellan Hede och Svegsjön samt
sträckan mellan Laforsen och
Arbråsjöama

sträckan mellan Havem och Holmsjön
samt sträckan nedströms Viforsen

Långan nedströms Landösjön
Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön
Tämaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta

Första och andra styckena gäller inte vattenverksamhet som förorsakar
endast obetydlig miljöpåverkan.

7 § Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en

nationalstadspark.

Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar
komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan
intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska
landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

5 kap. Miljökvalitetsnormer

Föreskrifter om miljökvalitetsnormer

Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela
miljökvalitetsnormer som skall gälla till följd av Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen.

Vad miljökvalitetsnormer skall ange

2 § Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller
störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter
av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för
påtagliga olägenheter.

Miljökvalitetsnormema skall ange

1. förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller naturen i övrigt av
kemiska produkter eller biotekniska organismer,

155

2. högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan
störning, eller

3. nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i vattensystem,
vattendrag, grundvatten eller delar av dem.

Hur miljökvalitetsnormer skall beaktas

3 § Myndigheter och kommuner skall iaktta miljökvalitetsnormema när
de

- planerar och planlägger,

- prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och
anmälningsärenden,

- utövar tillsyn, eller

- meddelar föreskrifter.

4 § Bestämmelser om att tillstånd inte får beviljas för verksamhet som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds finns i 16 kap. 5 §.
Bestämmelser om att tillstånd eller villkor för ett tillstånd får omprövas,
om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds, finns i 24 kap. 5 § 2.

Åtgärdsplan

5 § Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas, skall en
åtgärdsplan upprättas. Regeringen skall i samband med att
föreskrifter enligt 1 § meddelas eller när behov uppkommer besluta en
sådan åtgärdsplan eller besluta att en eller flera myndigheter eller
kommuner skall upprätta sådana åtgärdsplaner.

Innan en myndighet eller kommun upprättar en åtgärdsplan skall den
samråda med myndigheter och kommuner som berörs samt med
verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning. En åtgärdsplan
som upprättas av en kommun skall beslutas av kommunfullmäktige.

Åtgärdsplanen skall skickas till de myndigheter som regeringen
bestämmer.

6 § En åtgärdsplan får omfatta all verksamhet som kan påverka de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som avses i 2 § första stycket. 1
en åtgärdsplan skall anges de åtgärder som skall vidtas för att
miljökvalitetsnormen skall vara uppfylld vid en angiven tidpunkt samt
vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna åtgärder
vidtas samt när de skall vara genomförda.

En åtgärdsplan skall omprövas vid behov.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

156

Prövning av åtgärdsplan

7 § Regeringen far föreskriva att vissa åtgärdsplaner skall prövas av
regeringen.

Åtgärdsprogram

8 § Regeringen får föreskriva att sådana åtgärdsprogram skall upprättas
som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Mätning och kontroll

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

När det krävs en miljökonsekvensbeskrivning

1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd
enligt 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av balken. En sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt
17 kap.

Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning även i ansökningar om dispens eller andra
ärenden enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd
av balken där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan.
Regeringen får även föreskriva om undantag från skyldigheten enligt
första stycket att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för
verksamheter vars miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande.

2 § Regeringen får föreskriva att det skall finnas en
miljökonsekvensbeskrivning även i ärenden enligt andra lagar eller i
andra fall än som avses i 1 §. när det behövs för att kunna bedöma
miljöpåverkan. I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar gäller
vad som sägs i detta kapitel, om inget annat har föreskrivits.

Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och
beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

157

luft, klimat, landskap, kulturmiljö, dels på hushållningen med mark,
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med
material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad
bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

Tidigt samråd och beslut om betydande miljöpåverkan

4 § Alla som avser att bedriva verksamhet eller vidta någon åtgärd som
kräver tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt denna balk eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall tidigt samråda
med länsstyrelsen. De skall även samråda med enskilda som kan antas bli
särskilt berörda och göra det i god tid och i behövlig omfattning innan de
gör en ansökan om tillstånd och upprättar den
miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 §. Före samrådet skall
den som avser att bedriva verksamheten till länsstyrelsen och enskilda
som särskilt berörs lämna uppgifter om den planerade verksamhetens
lokalisering, omfattning och utformning samt dess förutsedda
miljöpåverkan.

Vad som sägs i första stycket gäller också for ärenden för vilka en
miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt 1 § andra stycket.

Efter samrådet skall länsstyrelsen besluta om verksamheten eller
åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet far inte
överklagas. Innan beslut fattas skall yttrande i frågan begäras in från
tillsynsmyndigheten i de fall denna inte är länsstyrelsen.

Regeringen får föreskriva om vilka slags verksamheter och åtgärder
som alltid kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Utökat samråd med miljökonsekvensbedömning

5 § Om länsstyrelsen enligt 4 § beslutar att verksamheten eller åtgärden
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett förfarande med
miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande skall
den som avser att bedriva verksamheten samråda med övriga statliga
myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de organisationer som
kan antas bli berörda. Samrådet skall avse verksamhetens eller åtgärdens
lokalisering, omfattning, utformning och miljöpåverkan samt innehåll
och utformning av miljökonsekvensbeskrivningen.

6 § Om en verksamhet eller åtgärd kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan i ett annat land, skall den ansvariga myndighet som
regeringen bestämmer informera det landets ansvariga myndighet om den
planerade verksamheten eller åtgärden och ge det berörda landet och den
allmänhet som berörs där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om
ansökan och miljökonsekvensbedömningen.

Sådan information skall också lämnas om en annan stat som kan antas
bli utsatt för en betydande miljöpåverkan begär det.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

158

Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla

7 § En miljökonsekvensbeskrivning for en verksamhet eller åtgärd som
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de
uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland

1. en beskrivning av verksamheten med uppgifter om lokalisering,
utformning och omfattning,

2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga
verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall
undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,

5. en icketeknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1-4.

Efter samråd med den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd
eller frågan om tillåtlighet, far länsstyrelsen i ett beslut enligt 4 § tredje
stycket att betydande miljöpåverkan kan antas ställa krav på att även
andra jämförbara sätt att nå samma syfte skall redovisas när alternativa
utformningar som avses i första stycket 4 redovisas.

För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla
vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn
till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.

Kungörande samt tillfälle att yttra sig

3 §. Om en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i något annat mål
eller ärende som rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra
en betydande miljöpåverkan, skall detta kungöras tillsammans med
ansökan i de fall en sådan har gjorts. Därefter skall ansökan och
miljökonsekvensbeskrivningen hållas tillgängliga för allmänheten, som
skall beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan målet eller ärendet
prövas.

Av 12 § lagen (0000) om kungörelse, skriftväxling och delgivning i
mål och ärenden enligt miljöbalken framgår att när dom eller beslut har
meddelats i målet eller ärendet skall detta kungöras samt den ansvariga
myndigheten i det land med vilket samråd hållits enligt 6 § informeras.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

159

Godkännande och beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen

9 § Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ärende där
det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall i samband med den
prövningen i ett särskilt beslut även ta ställning till om
miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel. Detta
beslut far inte överklagas särskilt.

Vid prövningen av ansökan skall myndigheten beakta innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden
enligt 4—6 och 8 §§.

Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar

10 § En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med
miljökonsekvensbedömning skall bekostas av den som gjort en ansökan
som avses i 1 § eller i annat fall är skyldig att upprätta en
miljökonsekvensbeskrivning.

Planer och planeringsunderlag

11 § Varje myndighet som skall tillämpa denna balk skall se till att
sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant
planeringsunderlag som behövs för att belysa hushållningsfrågan finns
tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det. är kommunen skyldig att tillhandahålla
planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

12 § Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat
planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med
naturresurser i länet och som finns hos statliga myndigheter.
Länsstyrelsen är skyldig att på begäran tillhandahålla sådant
planeringsunderlag åt kommuner och myndigheter som skall tillämpa
denna balk samt åt den som är skyldig att upprätta en
miljökonsekvensbeskrivning.

13 § Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner
skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet, hur
kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen
(1987:10) avser att

1. genomföra en åtgärdsplan enligt 5 kap. 5 § eller på annat sätt skapa
förutsättningar för att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. uppfylls, och

2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten
enligt 3 och 4 kap.

Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer
behov av en sådan redovisning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

160

ANDRA AVDELNINGEN - SKYDD AV NATUREN

7 kap. Skydd av områden

Allemansrätt

1 § Var och en som utnyttjar allemansrätten skall visa hänsyn och
varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Nationalpark

2 § Ett mark- och vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens
medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara
ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga
tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.

3 § Föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker och om
inskränkningar i rätten att använda mark inom nationalparker far
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Naturreservat

4 § Ett mark- och vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda
och bevara värdefulla natur- och kulturmiljöer eller i syfte att tillgodose
behov av områden för friluftslivet.

Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa
värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också
förklaras som naturreservat.

5 § I ett beslut om att bilda naturreservat skall skälen för beslutet anges.

I beslutet skall också anges de inskränkningar i rätten att använda mark
och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet,
såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, upplag,
schaktning, täkt, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske
och användning av bekämpningsmedel. En inskränkning får innebära att
tillträde till området förbjuds under hela eller delar av året.

Om det senare visar sig behövas nya skäl eller ytterligare
inskränkningar för att uppnå syftet med skyddet får länsstyrelsen eller
kommunen meddela beslut om detta.

6 § Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturreservat får
länsstyrelsen eller kommunen förplikta ägare och andra innehavare av
särskild rätt till fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området

1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor,
tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,

2. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars inte
har rätt att vistas,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

161

11 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

3. utförs gallring, röjning, slåtter, plantering, betesdrift, avspärrning
eller liknande åtgärder, eller

4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark och
vattenförhållanden.

7 § Länsstyrelsen eller kommunen far helt eller delvis upphäva beslut
som den har meddelat enligt 4-6 §§, om det finns synnerliga skäl.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter
som den har meddelat for ett naturreservat, om det finns särskilda skäl.
Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.

Innan upphävande eller dispens beslutas för ett sådant särskilt
skyddsområde eller särskilt bevarandeområde som anges i 28 § krävs
tillåtelse av regeringen, om inte annat följer av 29 § andra stycket.

Beslut om upphävande eller dispens får meddelas endast om intrånget i
naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning på naturreservatet eller på
något annat område.

8 § Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte
strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och
bygglagen (1987:10). Mindre avvikelser far dock göras, om syftet med
planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Kulturreservat

9 § Ett mark- eller vattenområde får förklaras som kulturreservat i syfte
att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. På ett sådant område skall
bestämmelserna i 4-6 §§ tillämpas. Att det inom ett område finns en
byggnad eller anläggning som är skyddad som byggnadsminne, kyrkligt
kulturminne eller fast fomlämning enligt lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. hindrar inte att området förklaras som kulturreservat.

I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 7 och 8 §§.

Naturminne

Vad som i 5-8 §§ föreskrivs om naturreservat skall gälla även for
naturminnen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

162

Biotopskyddsområde

11 § Mindre mark- eller vattenområde som utgör livsmiljö för hotade
djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras som
biotopskyddsområde. Sådana förklaringar får avse enskilda områden eller
samtliga områden av ett visst slag inom landet eller del av landet.

Inom biotopskyddsområde får inte bedrivas verksamhet eller vidtas
åtgärder som kan skada naturmiljön. Om regeringen förordnar att
samtliga områden av visst slag skall vara biotopskyddsområden, får den i
samband med beslutet meddela föreskrifter om att dispens kan medges
för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Dispens får endast medges
om det finns särskilda skäl.

Ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla omedelbart även om det
överklagas.

Djur- och växtskyddsområde

12 § Om det utöver förbud enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller fredning enligt
jakt- och fiskelagstiftningen behövs särskilt skydd för en djur- eller
växtart inom ett visst område, får länsstyrelsen eller kommunen meddela
föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller allmänhetens
eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Strandskyddsområde

13 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag.

Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för
allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i
vatten för djur- och växtlivet.

14 § Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter
från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).
Området far av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs
för att tillgodose något av strandskyddets syften.

Ett beslut om att utvidga strandskyddet skall gälla omedelbart även om
det överklagas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

15 § Ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att tillgodose
strandskyddets syften får av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer förordnas att inte vara omfattat av strandskydd.

163

Ett strandområde som avses ingå i en detaljplan eller omfattas av
områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) får, om det
finns särskilda skäl, av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer förordnas att inte vara omfattat av strandskydd.

Om detaljplan eller områdesbestämmelser upphävs inträder åter
strandskydd.

16 § Inom strandskyddsområde får inte

1. nya byggnader uppföras,

2. byggnader ändras så att de kan tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än de tidigare har använts till,

3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för
bebyggelse som avses i 1 och 2,

4. andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller
avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha
fatt färdas fritt eller väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller
växtarter, eller

5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för
djur- och växtarter.

17 § Förbuden i 16 § gäller inte

1. byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs för
jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodoser
bostadsändamål, eller

2. verksamheter eller åtgärder som har tillåtits av regeringen enligt 17
kap. 1, 3 eller 4 § eller till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk
eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av denna balk.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att förbuden i 16 § inte skall gälla sådana byggnader,
anläggningar eller anordningar som utgör komplement till bebyggelse på
en tomtplats och som förläggs längre från stranden än huvudbyggnaden.

18 § Länsstyrelsen får meddela dispens från bestämmelserna i 16 §. om
det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen
bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller
annars användas för det avsedda ändamålet.

Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.

Miljöskyddsområde

19 § Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som
miljöskyddsområde, om det krävs särskilda föreskrifter därför att
området eller en del av området är utsatt för föroreningar eller annars inte
uppfyller en miljökvalitetsnorm.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

164

20 § För miljöskyddsområde skall regeringen eller efter regeringens Prop. 1997/98:45
bemyndigande länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om Bilaga 8
skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för
verksamheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med

området. Länsstyrelsen far meddela dispens från föreskrifter som har
meddelats för ett miljöskyddsområde, om det finns särskilda skäl.

Vattenskyddsområde

21 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller
ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för
vattentäkt.

22 § För ett vattenskyddsområde skall länsstyrelsen eller kommunen
meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över
fastigheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med
området. Om det behövs, far länsstyrelsen eller kommunen föreskriva att
skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark far tas i anspråk
för detta. Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter
som den har meddelat för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda
skäl.

Marinvetenskaplig forskning

23 § För att skydda den marina miljön får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriva att marinvetenskaplig forskning
inom svenskt sjöterritorium inte får bedrivas från forskningsfartyg som
är registrerade i eller tillhör en annan stat utan att det finns tillstånd för
forskningen eller den har anmälts.

Tillstånd far begränsas till viss tid och förenas med villkor.

Interimistiska förbud

24 § När en fråga har väckts om att ett område eller ett föremål skall
skyddas som naturreservat, kulturreservat, naturminne eller
vattenskyddsområde eller om att ett redan skyddat sådant område eller
föremål skall fa utökat skydd, far länsstyrelsen eller kommunen för viss
tid dock högst tre år meddela förbud mot att sådana åtgärder vidtas utan
tillstånd som berör området eller föremålet och som strider mot syftet
med det tilltänkta skyddet. Om det finns särskilda skäl, får förbudet
förlängas att gälla i ytterligare högst ett år. Om det finns synnerliga skäl,
far förbudet därefter förlängas att gälla i ytterligare högst ett år.

Ett förbud enligt första stycket skall gälla omedelbart även om det
överklagas.

Intresseprövning

25 § Vid beslut om naturreservat, kulturreservat, naturminnen,
biotopskyddsområden, djur- eller växtskyddsområden och
vattenskyddsområden får markägarens rätt att använda marken
inskränkas endast när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna
intressen. Inskränkningen får inte gå längre än som krävs för att
tillgodose syftet med skyddet för området. Detsamma gäller också
förpliktelser att tåla intrång i rätt till fastighet. Härvid skall innehavare av
särskild rätt till fastighet likställas med ägare.

26 § Dispens enligt 7, 9-11, 18, 20 och 22 §§ från förbud eller andra
föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitlet far ges endast om
det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte.

Förteckning över vissa naturområden

27 § Naturvårdsverket skall fortlöpande föra en förteckning över
naturområden som bör beredas skydd i enlighet med internationella
åtaganden eller nationella mål om skydd av sådana områden. Av
förteckningen skall det framgå vilket internationellt åtagande eller
nationellt mål som har föranlett att området har tagits upp i
förteckningen.

Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det
fortsatta skyddsarbetet.

Särskilt skydds- eller bevarandeområde

28 § Regeringen far förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde
om området enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om
bevarande av vilda fåglar är särskilt betydelsefullt för skyddet av sådana
fåglar.

Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har
utpekats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regeringen
förklaras som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG
av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och
växter.

Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring
enligt första eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre
motiverar en sådan förklaring.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

166

Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart
att verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på
områdets naturvärden.

Ordningsföreskrifter

30 § Föreskrifter om rätten att fardas och vistas inom ett område som
skyddas enligt detta kapitel och om ordningen i övrigt inom området får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,
om det behövs för att tillgodose syftet med skyddet.

Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Delegation till kommun

31 § Regeringen eller den statliga myndighet som regeringen bestämmer
far förordna att en kommun i stället för länsstyrelsen skall ha de
befogenheter som länsstyrelsen har enligt 18 §.

8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter

1 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada
eller fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg,
rom eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter far meddelas, om det finns
risk för att en vilt levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas
för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella
åtaganden om skydd av en sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då
ett sådant djur måste dödas, skadas eller fångas till försvar mot angrepp
på person eller värdefull egendom.

Föreskrifterna får inte avse vilda däggdjur, fåglar, fiskar, vattenlevande
blötdjur eller vattenlevande kräftdjur.

Detta gäller inte när sådana föreskrifter finns i annan lag.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

167

I 13 kap. finns särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade
organismer.

4 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om in
och utförsel, transport, förvaring, preparering och förevisning av djur och
växter eller handel med dem. Sådana föreskrifter får meddelas, om det
behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på området
eller av andra skäl. Föreskrifterna får också reglera motsvarande
befattning med ägg, rom eller bon eller med andra produkter som har
utvunnits av djur eller växter.

Föreskrifterna får innefatta förbud mot eller krav på tillstånd eller
andra särskilda villkor för sådana åtgärder som anges i första stycket.

5 § Föreskrifter eller beslut i enskilda fall enligt detta kapitel skall gälla
omedelbart, även om de överklagas.

TREDJE AVDELNINGEN

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM VISSA VERKSAMHETER

9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Definitioner avseende miljöfarlig verksamhet

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses

1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader
eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan
medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp
än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden
eller grundvatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan
medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom buller,
skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat
liknande.

2 § Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning,

3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som
inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller

4. vatten som avleds för avvattning av en begravningplats.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

168

Definitioner avseende hälsoskydd

3 § Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt
medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och
som inte är ringa eller helt tillfällig.

Allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

4 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för människors
hälsa och miljön, får regeringen för en viss del av landet meddela
föreskrifter eller beslut om förbud mot att

1. släppa ut avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader
eller anläggningar, eller

2. lägga upp fasta ämnen.

Detta gäller om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden, marken
eller grundvattnet kan förorenas eller på annat sätt påverkas menligt.

5 § För att skydda människors hälsa och miljön får regeringen, om det
framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra
fall än som avses i 4 § i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela
föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra
försiktighetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla
Sveriges internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får
regeringen bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.

Om det behövs, får regeringen meddela föreskrifter om sådana
försiktighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.

Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet

6 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
eller innan anmälan har gjorts

1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller
annan miljöfarlig verksamhet, eller

2. driva sådan miljöfarlig verksamhet som avses i 1, om den ändras
med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något
annat sätt och det inte är fråga om en mindre ändring.

Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet får
ansöka om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om det inte
krävs tillstånd.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

169

7 § Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något
annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte
uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar
inrättas.

Regeringen far föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
eller innan anmälan har gjorts

1. inrätta eller ändra avloppsanordningar.

2. släppa ut avloppsvatten av en viss mängd, art eller sammansättning i
mark, vattenområde eller grundvatten, eller

3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen, om detta
kan leda till att mark, vattenområden eller grundvatten kan förorenas.

8 § Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av
miljödomstol.

Regeringen far föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av
verksamheter skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga
verksamheten kan antas ha en liten miljöpåverkan, får regeringen
föreskriva att en kommunal nämnd skall pröva frågor om tillstånd.
Tillstånd som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk eller Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av
länsstyrelsen.

Anmälan om miljöfarlig verksamhet skall enligt vad regeringen
föreskriver göras till generalläkaren, länsstyrelsen eller kommunen.

Särskilda bestämmelser om hälsoskydd

9 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett sådant
sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer och hållas fria
från ohyra och andra skadedjur.

Ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom skall vidta de
åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller
undanröja olägenheter för människors hälsa.

10 § Anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på
ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.

Om det inte krävs tillstånd enligt 11 kap., får en kommun föreskriva att
det ändå skall krävas tillstånd eller anmälan för att inrätta och använda en
ny anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på sött
grundvatten råder eller kan befaras uppkomma. Detta gäller om det
behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa skall
uppkomma. Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt för sådana
anläggningar som redan finns inom angivna områden.

11 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte utan särskilt tillstånd av
kommunen får hållas inom områden med detaljplan eller
områdesbestämmelser, om sådana föreskrifter behövs för att hindra att
olägenheter för människors hälsa uppstår.

Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

170

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far även
i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ meddela de föreskrifter som
behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får
överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

I föreskrifter enligt första stycket får anges att verksamheter som kan
medföra olägenheter för människors hälsa inte får bedrivas eller att vissa
anläggningar inte får inrättas utan att kommunen har lämnat tillstånd eller
en anmälan har gjorts till kommunen.

3 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter för
människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller
annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

10 kap. Särskilda bestämmelser om förorenade områden

Ansvaret för utredning och efterbehandling

1 § Detta kapitel skall tillämpas på mark- och vattenområden samt
byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

2 § Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller
anläggningar som anges i 1 § är den som där bedriver eller har bedrivit
en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen
(verksamhetsutövare).

Den som utövar eller har utövat ett bestämmande inflytande över en
verksamhetsutövare som avses i första stycket och som därvid i avsevärd
grad har medverkat till att föroreningen har uppkommit ansvarar såsom
verksamhetsutövare.

3 § Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta

efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en
efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet
känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem vid en sådan
undersökning som avses i 4 kap. 19 § andra stycket jordabalken. Avser
förvärvet en privatbostadsfastighet enligt 2 kap. 5 §

kommunalskattelagen (1928:370) ansvarar endast en förvärvare som känt
till föroreningen. I fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller
detsamma den som förvärvat den fastighet där byggnaden eller
anläggningen är belägen. Med förvärv av fastighet likställs förvärv av
tomträtt.

Första stycket tillämpas inte när en bank har förvärvat en fastighet för
att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617)

4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig
omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på
grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att
skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

171

ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid som
har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den
ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och
omständigheterna i övrigt.

Efterbehandlingsansvaret kan inte preskriberas enligt
preskriptionslagen (1981:130).

6 § Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 2 §, skall de svara
solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är begränsat
enligt 4 § första stycket. En verksamhetsutövare som visar att dennes
bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt motiverar
efterbehandling skall dock ansvara endast för den del som motsvarar
bidraget. Kostnaden skall fördelas mellan de ansvariga efter vad som är
skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har medverkat
till föroreningen och till omständigheterna i övrigt.

7 § Om flera fastighetsägare eller tomträttshavare är ansvariga enligt 3 §,
skall de svara solidariskt i den utsträckning annat inte följer av att
ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket. Kostnaden skall fördelas
mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid
förvärvet och omständigheterna i övrigt.

8 § I frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett
sådant mark- eller vattenområde eller en sådan byggnad eller anläggning
som avses i 1 § tillämpas 2-5 och 7 §§.

Upplysningsskyldighet

9 § Den som äger eller brukar en fastighet skall oavsett om området
tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det
upptäcks en förorening på fastigheten, om föroreningen kan medföra
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

10 § Länsstyrelsen skall genom beslut förklara ett mark- eller
vattenområde för miljöriskområde om det är så allvarligt förorenat att det
med hänsyn till riskerna för människors hälsa och miljön är nödvändigt
att föreskriva om begränsningar i markanvändningen eller andra
försiktighetsmått. Vid förklaringen skall beaktas föroreningarnas hälso-

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

172

och miljöfarlighet, föroreningsgraden, förutsättningarna för spridning Prop. 1997/98:45

och den omgivande miljöns känslighet. Bilaga 8

11 § I ärenden om miljöriskområden skall länsstyrelsen se till att varje
ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Innan
ett område förklaras som miljöriskområde skall länsstyrelsen

1. inhämta yttrande från berörda fastighetsägare, innehavare av
särskild rätt samt borgenärer med panträtt i fastigheten eller om
fastigheten är upplåten med tomträtt, tomträtten,

2. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt ge även
andra som kan beröras av en förklaring tillfälle att yttra sig,

3. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har
väsentliga intressen att bevaka i frågan, och

4. om det behövs för utredningen i ärendet hålla sammanträde med
dem som saken angår och besiktning på platsen.

Om det är uppenbart att inga enskilda intressen skadas genom
förklaringen och om samtliga fastighetsägare, innehavare av särskild rätt
och borgenärer enligt första stycket 1 lämnat skriftligt godkännande, får
länsstyrelsen pröva ärendet utan föregående kungörelse.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som är ansvarig för
efterbehandling att ge in den utredning som behövs för prövningen. I
föreläggandet far länsstyrelsen föreskriva om tillträde för efterbehandling
enligt 28 kap. 5 §. Länsstyrelsen kan även låta utföra nödvändig
utredning på den ansvariges bekostnad.

12 § När ett område förklaras som miljöriskområde skall länsstyrelsen
besluta om inskränkningar i markanvändningen eller om att vissa
åtgärder som fastighetsägare eller någon annan vill vidta skall vara
förenade med villkor eller skall föregås av en anmälan till
til lsynsmyndi gheten.

Sådana inskränkningar och sådan anmälningsplikt som anges i första
stycket får avse grävning, schaktning och markarbeten,
bebyggelseåtgärder, ändrad markanvändning samt andra åtgärder som
kan innebära att belastningen av föroreningar i och omkring området kan
komma att öka,

- att den miljömässiga situationen annars försämras, eller

- att framtida efterbehandlingsåtgärder försvåras.

Länsstyrelsen får även besluta att sådana åtgärder inte får vidtas eller
att fastighet inte får överlåtas förrän nödvändiga markundersökningar har
utförts.

13 § Länsstyrelsen skall ändra eller meddela nya villkor eller upphäva
beslutet om miljöriskområde när ett miljöriskområde har efterbehandlats
eller när föroreningarna där av någon annan orsak minskat så att
meddelade villkor om inskränkningar i markanvändningen eller andra
försiktighetsmått inte längre är nödvändiga.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om miljöriskområden.

173

11 kap. Vattenverksamhet

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

Tillämpningsområde

1 § I detta kapitel finns särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och
vattenanläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och
vattenanläggningar finns också i lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.

Definitioner

2 § Med vattenverksamhet avses

2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta,

3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande
av anläggningar och åtgärder för detta, och

3 § Med vattenanläggning avses en sådan anläggning som har kommit till
genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar som
hör till anläggningen.

4 § Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta
förutsebara vattenstånd.

5 § Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för
vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning.

Med vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag
till förmån för annan vattenverksamhet.

Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av
ytvatten från ett vattenområde till ett annat.

Särskilda förutsättningar för vattenverksamhet

6 § En vattenverksamhet far bedrivas endast om dess fördelar från allmän
och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och
olägenheterna av den.

174

8 § Den som vill bedriva en vattenverksamhet som kan skada fisket är
skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga
anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram
vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av
verksamheten kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av
vattenverksamheten eller i angränsande vattenområde. Om nyttan av en
ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den
kostnad som verksamhetsutövaren därigenom skulle förorsakas, kan
verksamhetsutövaren befrias från en sådan skyldighet.

Vad som i denna paragraf sägs om fisk skall gälla även vattenlevande
blötdjur och vattenlevande kräftdjur.

Bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som far bestämmas i stället
för att det meddelas villkor enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Tillståndsplikt för vattenverksamhet

9 § För vattenverksamhet krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte
något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om
tillstånd till vattenverksamhet prövas av miljödomstolen. Ansökan om
tillstånd till markawattning prövas dock av länsstyrelsen, om den inte
skall prövas av miljödomstolen enligt 7 kap. 20 och 21 §§ lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd även
om det inte krävs tillstånd för verksamheten.

Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning
för bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 23 §.

10 § Om det krävs tillstånd till en vattenverksamhet, far arbeten av större
omfattning i anslutning till verksamheten inte påbörjas innan tillstånd har
meddelats.

11 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för

1. vattentäkt för en en eller tvåfamiljsfastighets eller
jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning.

2. utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller kräftdjur,
eller

3. utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte
avser vattentäkt.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

12 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte, om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom
vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena.

175

Första stycket gäller inte markawattning.

13 § Ett tillstånd till markawattning skall förenas med de villkor som
behövs för att begränsa eller motverka skada på allmänna eller enskilda
intressen. I tillståndet skall anges inom vilken tid åtgärderna skall vara
utförda.

För dränering av jordbruksmark genom täckdikning med dräneringsrör
som har en största diameter av 300 millimeter krävs det dock tillstånd
endast om det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas
genom verksamheten.

Tillstånd enligt denna balk behövs inte för markawattning i samband
med torvtäkt om koncession har lämnats enligt lagen (1985:620) om
vissa torvfyndigheter m.m.

14 § Regeringen får förbjuda markawattning som skulle kräva tillstånd
enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna
bevaras.

Länsstyrelsen får meddela dispens från ett förbud som meddelats enligt
första stycket om det finns särskilda skäl. Dispens får meddelas endast
om tillstånd till markawattning meddelas samtidigt.

Ett beslut om dispens upphör att gälla samtidigt med tillståndet.

Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall
fastighetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas.

Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras
till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.

16 § Arbeten får utföras utan föregående tillstånd, om det till följd av en
skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga
ändrings eller lagningsarbeten utförs genast. Ansökan om godkännande
av arbetena skall dock göras snarast möjligt.

Åtgärder som strider mot bestämmelser om innehållande och tappning
av vatten far vidtas utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för att
avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av någon
annan sådan orsak. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall dock
göras snarast möjligt.

17 § Om vattenverksamhet har utövats utan tillstånd enligt denna balk
eller äldre lag, får verksamhetsutövaren begära prövning av
verksamhetens laglighet.

En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts
utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet
begärs samtidigt.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

176

Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 28 kap. 12 § Prop. 1997/98:45
om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan Bilaga 8
ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

Underhållsansvar

I 21 och 22 §§ samt i 24 kap. 4 § andra stycket finns bestämmelser om
överflyttning av underhållsskyldigheten.

19 § Den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för
vattenreglering skall ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte
ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller
även om varken den underhållsskyldige eller någon som den
underhållsskyldige svarar för har vållat skadan.

En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en
krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt,
inbördeskrig eller uppror är dock fri från ansvar.

Utrivning m.m.

20 § Tillstånd enligt denna balk skall alltid lämnas till utrivning av en
vattenanläggning i ytvatten, om inte förordnande meddelas enligt 21 §.

21 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i
ytvatten får miljödomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som
skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla
anläggningen och fullgöra övriga skyldigheter som ligger på
anläggningens ägare skall övergå på fastighetsägaren till dess något annat
bestäms.

Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant
förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett
vattenförbund.

177

12 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 45, Del 3

Om ägaren av en vattenanläggning vållas skada av att anläggningen
bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen betala skälig
ersättning för skadan.

22 § Om en fastighet vars ägare övertagit underhållsskyldigheten enligt
21 § första stycket övergår till en ny ägare, svarar den nya ägaren för de
skyldigheter som följer av övertagandet.

Övertagandet enligt 21 § första stycket skall antecknas i

inskrivningsregistret.

23 § Om det kan uppkomma fara för allmänna eller enskilda intressen
genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis
tas ur bruk, skall anläggningens ägare hämta in miljödomstolens besked
på vilka villkor som detta får ske.

Skälig ersättning skall betalas, om en sådan åtgärd medför skada på
någon annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.

Viss vattenverksamhet som har prövats i annan ordning

24 § Tillstånd skall lämnas till följande vattenverksamhet, om inte något
annat följer av 2 kap. 9 §:

1. vattenverksamhet som vid prövning av annan verksamhet enligt 17
kap. 1 eller 3 §§ har angetts som ett villkor för verksamhetens utövande,

2. anläggande av broar och annan vattenverksamhet för väg. järnväg,
tunnelbana eller spårväg vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. anläggande av rörledningar i vatten som koncession har meddelats
för enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

4. verksamhet som bearbetningskoncession har meddelats för enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

12 kap. Täkter, jordbruk m.m.

Täkter

1 § Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg. sten. grus. sand,
lera, jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock
markinnehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer
av föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens
husbehov inte får vidtas utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke
far föreskrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i
första stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig
skada på miljön.

Första och andra stycket gäller inte

1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap..

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

178

2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, eller

3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter.

2 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av
materialet som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet
och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd far inte
lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon
djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall
beaktas behovet av brukningsbar jordbruksmark.

4 § Ägaren eller innehavaren av marken är skyldig att tåla åtgärder i
enlighet med villkor i täkttillståndet.

Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som
avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som
är exploatör av täkten.

När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken
tillstånd getts, skall vid tillämpningen av denna paragraf eller föreskrifter
som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren anses som
exploatör av täkten.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds
eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att
väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den
myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av landet alltid
skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av
verksamheter som kan medföra skada på naturmiljön. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter
om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

179

Verksamhet som skall anmälas för samråd får påbörjas tidigast sex
veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte samrådsmyndigheten
medger något annat.

Den myndighet som regeringen bestämmer får förelägga den
anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa
eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är
tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får
myndigheten förbjuda verksamheten. Bestämmelser om rätt till ersättning
vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap.

Miljöhänsyn i jordbruket

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om den hänsyn till natur- och kulturvärden som
skall tas vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i
jordbruket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet
samt djur- och växtlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande
att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten
avsevärt försvåras.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att jordbruksmark far tas ur jordbruksproduktion först efter
anmälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för
jordbruket på brukningsenheten eller för natur- och kulturmiljön.

Första stycket gäller inte om marken tas i anspråk för verksamhet vars
tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från
miljöskyddssynpunkt i fråga om

1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,

2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och

3. växtodlingen.

Vilthägn

10 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på områden
där allmänheten får färdas fritt.

Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och
miljön beaktas.

Tillstånd till vilthägn inom strandskyddsområden får meddelas endast
om det finns särskilda skäl.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

11 § Länsstyrelsen får besluta nya eller ändrade villkor, om det genom ett
vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet
gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, får tillståndet

180

återkallas. Tillståndet far även återkallas, om vilthägn som avses med Prop. 1997/98:45

tillståndet inte längre behövs. Bilaga 8

13 kap. Genteknik

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten
användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer.
Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller eller
består av sådana organismer släpps ut på marknaden.

Syftet med bestämmelserna är, utöver vad som sägs i 1 kap. 1 § första
stycket, att säkerställa att särskilda etiska hänsyn tas vid sådan
verksamhet som avses i första stycket.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets
tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana
beprövade metoder för genetisk modifiering som har visat sig inte
medföra några risker från hälso och miljöskyddssynpunkt.

Definitioner

3 § Med organism avses en biologisk enhet som kan föröka sig eller föra
över genetiskt material.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses en organism där det
genetiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar naturligt
genom parning eller naturlig rekombination.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt
modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

7 § Med uttrycket släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller
göra en produkt tillgänglig för någon annan.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt
modifierade organismer skall föregås av en utredning. Den skall kunna

181

läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och
miljöskador som organismerna kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i
enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning
skall också göras innan en produkt som innehåller eller består av
genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om sådan utredning som avses i 8 §.

Etiska hänsyn och försiktighetsmått

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

13 § Ett tillstånd får lämnas endast om verksamheten är etiskt försvarbar.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad som krävs till skydd för hälsa och miljö för
att fa tillstånd enligt 12 §.

15 § Regeringen eller tillståndsmyndigheten får meddela föreskrifter om
undantag från tillståndskravet enligt 12 §.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet
som regeringen föreskriver.

Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen
föreskriver.

Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i
tillståndsbeslutet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

182

Märkning

Gentekniknämnden

19 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på
genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om
användningen av gentekniken.

Regeringen meddelar föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter
samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

14 kap. Kemiska produkter och biotekniska organismer

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska produkter
och biotekniska organismer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall
tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra
skada på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas
genom denna balk.

Definitioner

2 § Med kemisk produkt avses ett kemiskt ämne och beredningar av
kemiska ämnen.

3 § Med bioteknisk organism avses en sådan produkt som har framställts
särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte och som helt
eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer, däribland
virus, eller nematoder. insekter eller spindeldjur.

4 § Med hantering av kemisk produkt eller bioteknisk organism avses en
verksamhet eller åtgärd som innefattar tillverkning, bearbetning,
behandling, förpackning, förvaring, transport, användning,
omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och
därmed jämförliga förfaranden.

5 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är
avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

183

mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för
människors hälsa eller skada på egendom.

Som kemiskt bekämpningmedel skall inte anses

1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av
livsmedel, läkemedel eller foder,

2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är avsedda
att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i första
stycket, om de inte genom särskild benämning eller på något annat sätt
anges vara avsedda som bekämpningsmedel.

6 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk organism
som framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter
eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet
för människors hälsa eller skada på egendom.

Miljö- och hälsoutredning

1 § Den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en
bioteknisk organism skall se till att det finns en tillfredsställande
utredning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten
eller organismen kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Den skall innehålla en bedömning av
produktens egenskaper från miljö- och hälsoskyddssynpunkt och visa

1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten eller organismen
farliga egenskaper.

2. arten och graden av de farliga egenskaperna,

3. de åtgärder som behövs för att skydda hälsa och miljö vid
hanteringen, och

4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten eller
organismen.

Produktinformation

Uppgiftsskyldighet

9 § Den som yrkesmässigt hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en
kemisk produkt eller bioteknisk organism skall till den myndighet som
regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter
regeringens bemyndigande myndigheten föreskriver lämna de uppgifter
om produkten eller organismen och dess hantering som kan behövas för

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

184

att bedöma de hälso- eller miljörisker som är förknippade med produkten Prop. 1997/98:45
eller organismen samt dess hantering, införsel eller utförsel. Bilaga 8

Produktregister

10 § Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till
Sverige skall registreras i ett produktregister, som skall föras av den
myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen får föreskriva att det även skall finnas ett motsvarande
produktregister för biotekniska organismer.

Förhandsanmälan

Tillstånd

12 § Tillstånd krävs för

1. import av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska
organismer från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen,

2. yrkesmässig överlåtelse av särskilt farliga kemiska produkter och
biotekniska organismer, och

3. annan än yrkesmässig hantering av särskilt farliga kemiska produkter
och biotekniska organismer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om vilka kemiska produkter och
biotekniska organismer som skall omfattas av tillståndsplikten.

Godkännande av bekämpningsmedel

13 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte importeras
från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, släppas ut på
marknaden eller användas utan att vara godkända enligt 14 § av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

14 § Ett godkännande får lämnas om medlet är godtagbart från hälso- och
miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som anges
i 5 eller 6 §.

185

Är ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan godkänt i ett
annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv
91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på
marknaden skall, om sökanden begär det. medlet godkännas, om
jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för
användningen av medlet är jämförbara.

Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda
skäl far dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

15 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt
bekämpningsmedel skall göras hos den myndighet som regeringen
bestämmer av den som ansvarar för att produkten först släpps ut på
marknaden inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett
fast kontor inom gemenskapen eller EES.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en
ansökan om godkännande. Gäller ansökan ett bekämpningsmedel som
redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den sökande begär det,
far krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte
ställas, om jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är
relevanta för användningen av medlet är jämförbara.

Bemyndigande att medge dispens

16 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva om dispens från kravet på tillstånd eller
godkännande enligt 12-15 §§. Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.

Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan en
kemisk produkt eller bioteknisk organism saluhålls eller används.

Försiktighetsmått vid bekämpning

17 § Andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana
som har godkänts eller som omfattas av dispens enligt 13-16 §§ för att
släppas ut på marknaden och användas som kemiska eller biologiska
bekämpningsmedel, får användas för bekämpning endast om det är
uppenbart att användningen inte medför risker för människors hälsa eller
miljön.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

186

Spridning av bekämpningsmedel

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

18 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett
sådant sätt att människors hälsa inte skadas eller människor vållas annan
olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall
vidtas för att motverka att medlet sprids till kringliggande områden.

Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel far inte spridas från
luftfartyg. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer medge undantag i enskilda fall
från detta förbud.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge
dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

20 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer
av andra stycket, medge dispens från 19 § första stycket, om kravet enligt
6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen
kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid
bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,
skogsbeståndets sammansättning. spridningens inverkan på
livsbetingelserna för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.

Föreskrifter om bränslen

21 § För att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra
olägenhet för människors hälsa eller miljön får regeringen i fråga om
bränslen meddela föreskrifter som gäller bränslets kvalitet och
egenskaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel till Sverige.

Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela
sådana föreskrifter.

22 § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som
innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 15 o C skall av den som
tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige för in sådan bensin, delas in i och
tillhandahållas i de miljöklasser som anges i bilaga till denna balk.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

23 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller
bioteknisk organism på marknaden skall omedelbart underrätta den

187

myndighet som regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller
godkännande kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten
eller biotekniska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i
produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors hälsa,
grundvattnet eller på miljön i övrigt.

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på
tillstånd eller förbud m.m.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far i
fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och
biotekniska organismer meddela ytterligare föreskrifter i frågor som
avses i 7, 8, 10, 17, 18 och 23 §§ samt 2 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma
gäller föreskrifter som behövs till följd av Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen.

Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som
anges i 1215 och 21 §§

1. föreskriva att en kemisk produkt eller bioteknisk organism inte får
hanteras, föras in i eller ut ur Sverige utan att tillstånd eller godkännande
har lämnats, och

2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, införsel eller utförsel
av en sådan produkt eller organism.

25 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer även i andra fall än som har angetts i detta kapitel förbjuda
hantering, införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller en bioteknisk
organism.

15 kap. Avfall och producentansvar

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en
avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är
skyldig att göra sig av med.

Regeringen får meddela föreskrifter om avfallskategorier enligt första
stycket.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

188

2 § Med hushållsavfall avses avfall och orenlighet som kommer från
hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.

3 § Med hantering av avfall avses en verksamhet eller åtgärd som
innefattar insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall.

4 § Med producent avses

1. den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en
vara eller en förpackning, eller

2. den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som
kräver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl.

5 § Med fastighetsinnehavare avses i detta kapitel den som äger
fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall
samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på
ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar
avfallshantering. Med avfall avses här avfallet av de varor eller
förpackningar som producenterna tillverkar, för in till Sverige eller säljer
och avfallet från sådan verksamhet som de bedriver.

7 § Föreskrifter enligt 6 § får avse krav på förpackningars
sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.

Föreskrifterna får vidare avse skyldighet för producenterna att

1. märka en vara eller en förpackning,

2. lämna uppgifter av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen
och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om
insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra
förhållanden.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

8 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §. svara
för att

1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en
behandlingsanläggning. om det behövs för att tillgodose såväl skyddet
för hälsa och miljön som enskilda intressen, och

2. hushållsavfall från kommunen återvinns eller bortskaffas.

När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall
fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och
nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet
på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till skyddet för hälsa och

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

189

miljön. Kommunen skall i sin planering och i sina beslut vidare beakta
att borttransporten anpassas till de behov som finns hos olika slag av
bebyggelse.

I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar
fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om
hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 9 § gäller, annat avfall som
uppkommit hos dem.

9 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den
kommun som regeringen bestämmer i fråga om annat avfall än
hushållsavfall inom en kommun meddela föreskrifter om

1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,

2. att kommunen skall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas.

Detta gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar har
meddelats med stöd av 6 §.

Kommunal renhållningsordning

10 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall
innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommunen
och en avfallsplan. I renhållningsordningen skall sådana förutsättningar
anges som avses i 8 § tredje stycket. Avfallsplanen skall innehålla
uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att
minska avfallets mängd och farlighet.

11 § Renhållningsordningen skall antas av kommunfullmäktige.

12 § När ett förslag till renhållningsordning upprättas, skall kommunen
på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med
fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i
saken.

Innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till
granskning under minst fyra veckor.

13 § Kungörelse om att förslag till renhållningsordning ställs ut skall
utfardas i ortstidning före utställningstidens början. Kungörelsen skall
innehålla uppgift om förslagets huvudsakliga innebörd, var det ställs ut
och inom vilken tid och till vem invändningar mot förslaget skall lämnas.

14 § Bestämmelserna i 12 och 13 §§ gäller även förslag till ändring i en
renhållningsordning.

En kommun behöver inte ställa ut ett förslag till ändring i
renhållningsordningen, om det berör endast ett mindre antal
fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

15 § Regeringen eller den kommun som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger

190

upphov till avfall skall lämna kommunen de uppgifter som behövs som
underlag för kommunens renhållningsordning.

16 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av
renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall, om
fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte är
oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller
nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos
dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra
detta på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och
det finns särskilda skäl för ett sådant undantag.

Hantering av avfall

17 § Avfall far inte komposteras eller grävas ned eller på annat sätt
återvinnas eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller
nyttjanderättsinnehavaren, om detta kan medföra risk för olägenhet för
människors hälsa eller miljön.

18 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter som
innebära att ett visst slag av avfall i avvaktan på borttransport skall
förvaras skilt från annat avfall samt de ytterligare åtgärder som behövs
för ändamålet. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att
meddela sådana föreskrifter.

19 § Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg, får inte
någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för
ändamålet ta befattning med transporten.

Om avfallet skall transporteras genom en producents försorg, får
regeringen meddela föreskrifter om att inte någon annan än producenten
eller den producenten anlitar för ändamålet får ta befattning med
transporten.

20 § Om det behövs för att främja återanvändning av delar eller
återvinning av material av sådana skrotbilar som avses i
bilskrotningslagen (1975:343), får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om yrkesmässig demontering
och annat liknande yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar.

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om hantering av avfall. Regeringen får
bemyndiga en kommun att meddela föreskrifter inom kommunen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

191

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall med anledning av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela de föreskrifter om avfall, avfallsplanering och begränsningar i
fråga om avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter för försvaret

23 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande generalläkaren far
meddela särskilda föreskrifter för Försvarsmakten, Fortifikationsverket,
Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt trots vad som
föreskrivs i detta kapitel.

Nedskräpning

24 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har
tillträde eller insyn till.

Dumpning

25 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte
dumpas, varken som fast ämne, vätska eller gas. Avfall får inte heller
dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är
avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den
ekonomiska zonen.

Vad som sägs om dumpning gäller också i fråga om förbränning av
avfall.

26 § Vad som sägs i 25 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av
skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
medge dispens från 25 § första stycket, om avfallet kan dumpas utan
olägenhet för människors hälsa och miljön.

Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när
medgivandet gavs, får den myndighet som har lämnat medgivandet
meddela föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten
inte avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet
återkallas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

192

FJÄRDE AVDELNINGEN

PRÖVNINGEN AV MÅL OCH ÄRENDEN ENLIGT DENNA
BALK

16 kap. Allmänt om prövningen

Prövningsmyndigheter

1 § Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter,
kommunerna, miljödomstolama, Miljööverdomstolen och Högsta
domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk, eller föreskrifter
meddelade med stöd av balken. Mål och ärenden enligt 29 kap. om straff
och förverkande skall prövas av tingsrätt i den sammansättning som
anges i 1 kap. 3 b § rättegångsbalken.

Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av
respektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1-4 §§, 18 kap. 1 §, 19
kap. 1 § , 20 kap. 2 §, 23 kap 1 § samt 23 kap. 9 §.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, förbud mot fortsatt
verksamhet och omprövning av villkor meddelas av
ti 1 lståndsmyndi gheten.

Tillstånd, godkännande och dispens

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken, eller föreskrifter
meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid. Regeringen
får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegränsning.

Tillstånd, godkännande, dispens eller lagligförklaring enligt balken,
eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med
villkor.

Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 §
och om vad en ansökan i ansökningsmål skall innehålla finns i 22 kap. 1
§. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en ansökan i ärenden
skall innehålla.

3 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken, eller föreskrifter
meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras beroende av att
den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna
för efterbehandling och andra återställningsåtgärder som verksamheten
kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund
behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den
myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens
besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och
förvaras av länsstyrelsen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

193

13 Riksdagen / 997/98. 1 samt. Nr 45, Del 3

5 § Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny
verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Verksamheten får dock tillåtas om verksamhetsutövaren vidtar sådana
åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så
att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig
utsträckning.

6 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som inte har
fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, godkännande eller
dispens. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka om
nödvändigt tillstånd, godkännande eller dispens. Har sådan underlåtelse
förekommit kan tillstånd, godkännande eller dispens vägras också om
sökanden eller någon som på grund av ägar eller ansvarsförhållanden har
väsentlig anknytning till sökandens verksamhet, har eller har haft sådan
anknytning till den verksamhet där underlåtelsen har förekommit.

7 § Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra
verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas bli behövliga
för att verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

8 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet
kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka
olägenheter för människors hälsa och miljön av verksamheten, får
villkor som avses i 2 § andra stycket omfatta två eller flera verksamheter.
Som förutsättning för detta gäller att möjligheterna att uppfylla
miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. ökar eller att fördelar från hälso- och
miljösynpunkt uppnås på något annat sätt.

Frågor enligt första stycket får avgöras genom beslut om tillstånd som
innehåller gemensamma villkor för verksamheterna eller genom beslut
om gemensamma villkor.

9 § Tillstånd, upphävande av tillstånd eller dispens får förenas med
skyldighet att utföra eller bekosta

1. särskild undersökning av berört område,

2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och

3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna
intressen som verksamheten medför.

Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en
efterbehandlingsansvarigs skyldigheter enligt 10 kap.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

10 § Om en vattenverksamhet har bedrivits utan tillstånd, är
verksamhetsutövaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde
i vattnet innan verksamheten sattes i gång.

194

11 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens till Prop. 1997/98:45
skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund av att Bilaga 8

de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan utövas
vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall
verksamheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan
väsentligt nackdel för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan
göras, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens
med 3 kap. Detta gäller inte om en samfällighet bildas enligt lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av,

1. den som domen eller beslutet angår om det har gått denne emot,

2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i den
verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i
frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,

3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på
arbetsgivarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser
beslut som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har
meddelat med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet
inte avser ett särskilt fall, och

4. den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som
är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av
balken har rätt att överklaga.

13 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av en ideell förening
som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller
miljöskyddsintressen, såvitt avser domar och beslut om tillstånd,
godkännande eller dispens enligt denna balk. För att få överklaga domar
och beslut skall en förening ha bedrivit verksamhet i Sverige under minst
tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.

Ideell förening får dock inte överklaga beslut som rör Försvarsmakten,
Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets
radioanstalt.

17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning

Obligatorisk tillåtlighetsprövning

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av nya verksamheter av följande
slag:

1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,

2. massafabriker och pappersbruk,

3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk
produktion,

4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,

5. cementfabriker,

7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt
om minst 200 megawatt,

8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,

9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter
naturgas,

10. anläggningar för behandling av farligt avfall, om huvuddelen av det
avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra
inrättningar och mer än 10 000 ton farligt avfall årligen förbränns eller på
annat sätt återvinns eller bortskaffas vid anläggningen,

11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden
som anges i 4 kap. 5 §,

12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt
av minst 20 megawatt,

13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av
minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter
under veckan.

15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än
10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna
vattnet återförs till grundvattenmagasinet,

16. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och
vattenbortledningar än som har angetts förut, om verksamheten avser
någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren. Hjälmaren. Storsjön i
Jämtland eller Siljan och företaget kan antas få betydande omfattning
eller bli av ingripande slag.

18. motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra
körfält och en sträckning av minst tio kilometer.

19. järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en
sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik,

20. allmänna farleder,

21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

2 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från att
pröva en verksamhet som sägs i 1 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

196

Tillåtlighetsprövning efter förbehåll

3 § Regeringen får i ett visst fall förbehålla sig prövningen av
tillåtligheten av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning
enligt 1 §, om

1. verksamheten kan antas få betydande omfattning eller bli av
ingripande slag,

2. verksamheten kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom
ett område som enligt 7 kap. 28 § första eller andra stycket har förklarats
som särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde,

3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje
stycket.

Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet
som är tillståndspliktig enligt balken eller föreskrifter meddelade med
stöd av balken.

Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning
av verksamheten, skall regeringen lämna besked om förbehållet till den
tillståndsprövande myndigheten innan myndigheten har meddelat dom
eller beslut om verksamhetens tillåtlighet.

4 § I samband med prövningen av en verksamhet enligt 1 eller 3 § får
regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan
verksamhet, om ansökan avser tillstånd till båda verksamheterna och
dessa hänger samman med varandra eller om det är fråga om jämkning
eller företräde mellan verksamheterna enligt 16 kap. 11 §. För ett sådant
förbehåll gäller 3 § tredje stycket.

Underrättelse

5 § En miljödomstol, annan myndighet eller kommun som inom sitt
verksamhetsområde får kännedom om en verksamhet som avses i 3 §
skall underrätta regeringen om verksamheten.

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

6 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 1 § 1-11 och 17
endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.

Samma förutsättning för regeringens tillåtlighet gäller också i fråga om
verksamheter som avses i 3 § första stycket 1 eller 4 §, om de avser annat
än vattenverksamhet eller trafikanläggningar.

Trots vad som sägs i första stycket får regeringen tillåta en verksamhet
som sägs i 1 § 6, om det är fråga om mellanlagring eller slutlig förvaring
av kärnämne eller kärnavfall, eller verksamhet som sägs i 1 § 7, 8, 9 eller
10, om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att
verksamheten kommer till stånd. Detta gäller dock inte om en annan plats
bedöms vara lämpligare för verksamheten eller om en lämplig plats har

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

197

anvisats för verksamheten inom en annan kommun som kan antas godta
en placering där.

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

7 § Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd enligt
detta kapitel, får regeringen besluta om särskilda villkor för att tillgodose
allmänna intressen.

18 kap. Regeringens prövning av överklagade ärenden

1 § Regeringen prövar efter överklagande

1. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring
eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat,
naturminnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller
vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, och

2. beslut av generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av balken.

Mål och ärenden kan enligt 19 kap 2 § och 21 kap 7 § av
förvalningsmyndighet och kommun samt miljödomstol överlämnas till
regeringens prövning.

19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning

Prövningen

1 § Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt
vad som är föreskrivet i balken, eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken.

Kommunala nämnders beslut får överklagas hos länsstyrelsen, om inte
annat är särskilt föreskrivet.

Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut får överklagas
hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket.

2 § Om förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet
eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §
skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande
överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om
regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om
regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap. 3
§•

Att skyldighet föreligger att underrätta regeringen om verksamhet
enligt 17 kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

198

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet

3 § I ärenden om miljöfarlig verksamhet som prövas av länsstyrelsen
eller kommunal nämnd skall tillståndsmyndigheten se till att varje ärende
blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver.

4 § Länsstyrelse eller kommunal nämnd skall i ärende som avses i 3 §

1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda
den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har
väsentliga intressen att bevaka i saken,

3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på
platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt

4. lämna den som gjort en ansökan eller framställt en erinran
underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv
och bereda honom tillfälle att yttra sig, om inte annat följer av 17 §
förvaltningslagen (1986:223).

Bestämmelser om kungörelse m.m. finns i lagen (0000) om
kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och ärenden enligt
miljöbalken.

5 § 1 ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder skall
tillämpas bestämmelserna i

1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,

2. 22 kap. 2 § om ansökans ingivande och brister i densamma,

3. 22 kap. 4 § om talerätt,

4. 22 kap. 6 § om rätt att företräda fastighet,

5. 22 kap. 9 § om sakkunniga,

6. 22 kap. 10 § om undersökning på platsen,

7. 22 kap. 21 § första stycket 1-2 och 4-9 samt andra stycket sista
meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

8. 22 kap. 22 § om särskild dom,

9. 22 kap. 23 § första stycket, andra stycket andra meningen samt
tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska
föreskrifter,

10. 22 kap. 24 § första stycket första meningen om

verkställighetsförordnande, samt

11. 23 kap. 3 § i vad angår särskild överklagan i frågor om sakkunniga
som avses i 22 kap. 9 §.

20 kap. Domstolar

Domstolarna

1 § De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara regionala
miljödomstolar.

Miljööverdomstol är Svea hovrätt.

Som sista domstol dömer Högsta domstolen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

199

2 § Miljödomstol prövar som första instans mål om

1. miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 §
första stycket,

2. vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom
verksamheter som avser markawattning vilka verksamheter skall prövas
av länsstyrelsen,

3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnats från länsstyrelsen
eller anmälts av fastighetsbildningmyndighet,

4. ersättning för skada och intrång enligt 28 kap. 2-5 §§,

5. ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna och vid
vattenverksamhet enligt 31 kap.,

6. ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap. samt talan om
förbud eller försiktighetsmått enligt 32 kap. 12 §,

7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 10 kap. 6 och
7 §§ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte
annat är föreskrivet, efter överklagande länsstyrelsens och andra statliga
myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken samt enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.

3 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även
på miljödomstolar och Miljööverdomstolen om inte annat följer av
denna balk eller annan lag.

När miljödomstolen prövar frågor om utdömande av vite efter särskild
talan, skall målet i den delen handläggas enligt reglerna i
rättegångsbalken, om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte
är föreskrivet.

Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas i
miljödomstolama i dit överklagade mål och ärenden samt vid
överklagande av sådana mål och ärenden till Miljööverdomstolen om inte
annat följer av denna balk eller annan lag. När en ideell förening med
stöd av 16 kap. 13 § överklagar ett beslut eller dom, skall dock inte 7 a §
förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Miljödomstol

4 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren
domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter.
Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd far ingå i domstolen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

200

Naturvårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets Prop. 1997/98:45
beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten skall ha erfarenhet av Bilaga 8
industriell eller kommunal verksamhet.

5 § Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med
ordföranden och ett miljöråd vid handläggning som inte sker vid
huvudförhandling. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som
avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken. Avgörs
sådant mål eller ärende i sak utan huvudförhandling skall dock den
sammansättning som anges i 4 § gälla om inte rätten finner att det är
tillräckligt med ordföranden och ett miljöråd och parterna samtycker till
det, eller, om målet är av enkel beskaffenhet.

I mål eller ärende som handläggs enligt förvaltningsprocesslagen
(1971:291) enligt 3 § tredje stycket skall miljödomstolen bestå av
ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande i sak av tillståndsfrågor
skall miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser
ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt förordnar sakkunniga
ledamöter i miljödomstol.

7 § Regeringen bestämmer miljödomstolamas domsområden.

Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 28 kap. 2-5 §§ och vid
ingripande av det allmänna enligt 31 kap. prövas av den miljödomstol
inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har skett eller
kommer att ske.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. prövas av den
miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i
huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att
bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 32
kap. 3 § kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den miljödomstol
inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.

9 § Ärende som överklagas från myndighet till miljödomstolen prövas av
den miljödomstol inom vars område myndigheten som först har prövat
ärendet är belägen.

Vid gemensam handläggning av mål är domstol som är behörig att
handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.

Frågor om miljödomstolamas inbördes behörighet får, utom i fall som
avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre
rätt.

10 § Vid omröstning skall först lagfarna domare säga sin mening,
därefter miljöråden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden har

201

utslagsröst utom i mål om utdömande av vite där den lindrigaste
meningen skall gälla.

Miljööverdomstolen

Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre
skall vara lagfarna. Om en av de lagfarna ledamöterna far förhinder
sedan huvudförhandling har påbörjats är rätten ändå domför. Fler än fem
ledamöter far inte delta.

Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall
Miljööverdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Detta gäller även om
förvaltningsprocesslagen (1971:291) är tillämplig. Ett miljöråd far dock
ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

21 kap. Mål och ärenden i miljödomstol

1 § Ansökningsmål är mål

1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 6 §eller 7 §
andra stycket som inte skall prövas av länsstyrelse eller en kommun
enligt vad som föreskrivits med stöd av 9 kap. 8 §,

2. om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § som inte skall
prövas av länsstyrelse,

3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller
lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser
om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller åtgärderna inte
avser en markawattning som skall prövas av länsstyrelse,

4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller
prövning enligt 11 kap. 23 § under vilka villkor en anläggning för
bortledande av grundvatten far tas ur bruk,

5. om prövning enligt 11 kap. 17 § av lagligheten av annan utövad
vattenverksamhet än sådan markawattning som skall prövas av
länsstyrelse,

6. om förlängning enligt 24 kap. 2 § andra stycket av
genomförandetiden eller den tid inom vilken igångsättande av
verksamheten skall ha skett,

7. om återkallelse eller förbud mot fortsatt verksamhet enligt 24 kap. 3
§,

8. om omprövning enligt 24 kap. 5-9 §§ samt enligt 7 kap. 14-16 §§
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

9. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

202

Gäller ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och
kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får
miljödomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall
behandlas enligt vad som enligt 7 kap. 2 § lagen (0000) med vissa
bestämmelser om vattenverksamhet gäller för stämningsmål.

2 § Bestämmelser om vissa stämningsmål finns i 7 kap. 2 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

3 § Mål eller ärenden enligt denna balk far handläggas i en rättegång, om
det är samma sökande och de avser samma verksamhet eller
verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol
prövar ett sådant mål eller ärende, far en ansökan i annat sådant ärende
göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats av en
länsstyrelse eller kommun. Om ärende som prövats av en
förvaltningsmyndighet eller kommun handläggs gemensamt med
ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § tredje stycket och
23 kap. 8 §.

Vad som i första och andra stycket sägs om miljödomstol gäller även
för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en kommun.

4 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om skyldighet för den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till
verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den under
prövning innan miljödomstolen har avgjort målet, skall miljödomstolen
förklara målet vilande till dess tillståndsfrågan har avgjorts.

5 § Har en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § första stycket
förbjudit miljöfarlig verksamhet eller beslutat att den som bedriver eller
avser att bedriva sådan verksamhet skall vidta försiktighetsmått och
begärs tillstånd enligt denna balk, kan miljödomstolen, om sökanden
ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att
tillsynsmyndighetens beslut inte får verkställas förrän tillståndsfrågan har
avgjorts eller domstolen föreskriver något annat.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen och förvaras av
länsstyrelsen.

6 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som
behandlas i denna balk, far frågan om målet är sådant att det skall tas upp
av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan
myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om

1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till
det,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

203

2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet
eller om fastighetsindelningen,

3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild
ordning har föreskrivits i denna balk, eller

4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

7 § Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan
tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 § skall miljödomstolen
med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.
Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1
§ eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten
enligt 17 kap. 3 §.

Miljödomstolen skall med eget yttrande till regeringen överlämna
överklagade ärenden som är av särskild vikt eller om Naturvårdsverket
begär det. Är det fråga om statlig myndighets beslut som rör
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller
Försvarets radioanstalt som överklagats skall domstolen alltid med eget
yttrande överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Att skyldighet föreligger att underrätta regeringen om en verksamhet
enligt 17 kap 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

22 kap. Förfarandet vid miljödomstolama i ansökningsmål

1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall
innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att
bedöma verksamhetens eller företagets beskaffenhet och omfattning,

2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det
samråd som skett enligt 6 kap. 4 och 5 §§,

3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna
hänsynsreglema i 2 kap. iakttas,

4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,
och

5. förslag till hur kontroll av verksamheten skall ske.

I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla

1. uppgifter om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten
samt namn och adress på ägama och berörda innehavare av särskild rätt
till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje
sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå
med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

2 § Ansökningshandlingarna skall ges in i det antal exemplar som
miljödomstolen finner behövligt.

204

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar
eller finner miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden
inte ett föreläggande, far domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på
sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan
ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

3 § Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfärda
kungörelse. Bestämmelser om kungörelsens innehåll, skriftväxling och
delgivning av mål och ärenden enligt balken finns i lagen (0000) om
kungörelse, skriftväxling och delgivning i mål och ärenden enligt
miljöbalken.

4 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det
behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen.

Kommun far föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen inom kommunen.

5 § Ägare av fastigheter som berörs av ansökan i mål om
vattenverksamhet skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut,
nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten.
Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund av detta skada för
sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan.

6 § Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den i målet
avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten
med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess den
lagligen vinns från innehavaren.

En ny ägare far inte rubba vare sig överenskommelser som den förre
ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som
är bindande för den förre ägaren.

7 § Erinringar mot ansökan skall göras skriftligen. Erinringsskriffen skall
ges in i tre exemplar till miljödomstolen inom den tid som domstolen har
bestämt. Ett exemplar av varje erinringsskrift skall sändas till sökanden.

8 § Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.

Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i målet
far den inriktning och omfattning som dess beskaffenhet kräver.

Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och
vilka parter som skall inställa sig vid denna.

Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas.
Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör
lämnas för skrifternas innehåll.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

9 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning
eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga att
efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan

205

10 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall
på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid
undersökningen skall protokoll föras.

11 § På begäran av sökanden får miljödomstolen utan huvudförhandling

besluta att åtgärder far vidtas för att förebygga eller minska skador eller
olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som
villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den
ersättning som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna. I
fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 §

utsökningsbalken.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena
föranleder det.

12 § När målet är klart för huvudförhandling, skall miljödomstolen
bestämma tid och plats för denna.

Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling behöver dock
sådan förhandling inte hållas. Om parterna begär det skall den dock
hållas. Att målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna
skall anges i kungörelsen. 1 frågor som avses i 23 § andra stycket
behöver inte huvudförhandling hållas.

Huvudförhandling far hållas, även om part uteblir från denna.
Tredskodom far dock inte meddelas.

13 § Om miljödomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedelse,
far domstolen i kungörelse omedelbart kalla till huvudförhandling i
målet. Då gäller 3-6 och 9-12 §§ i tillämpliga delar. Huvudförhandlingen
får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet skedde.

14 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

15 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller åtgärd
enligt 11 kap. 23 § som avses med ansökningen samt erinringar i
anledning av utlåtande om verksamheten enligt 9 § skall framställas
skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen.
Miljödomstolen far avvisa senare framställda yrkanden och erinringar,
om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av andra
omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

16 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan
ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har
framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet far

206

partema åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för
skrifternas innehåll.

Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i det skick
som det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter
som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den
tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny
huvudförhandling. I den mån det i sådant fall kan antas vara utan
betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet,
behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp
på nytt.

17 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid
syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna
innehåller.

Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl
föreligger, skall om huvudförhandling hållits, domen meddelas inom två
månader efter det att förhandlingen avslutades.

18 § När på yrkande av någon part i ett mål om vattenverksamhet den
ersättning som tillkommer parten anses böra sättas högre än vad
sökanden har föreslagit, får miljödomstolen även beträffande andra parter
vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att
uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre än
vad sökanden har erbjudit i målet.

Om särskild uppgörelse har träffats mellan partema, får ersättning
dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

19 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket
expropriationslagen (1972:719). skall miljödomstolen uppskatta det
värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar
fastighetens värde.

20 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en
fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området
samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för
fastighetsbildning.

21 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i
förekommande fall innehålla bestämmelser om den tid som tillståndet
skall gälla samt om

1. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt.

2. tillsyn, besiktning och kontroll,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

207

3. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeforebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall ske,

4. skyldighet att betala avgifter,

5. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan
eller andra olägenheter,

6. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av
kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre
miljön,

7. de villkor som behövs avseende avfallshantering och återvinning
och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller
återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

8. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark,
vatten och andra naturresurser,

9. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och
ställande av säkerhet,

10. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får
framställas, och

11. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap.
22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning,

12. rättegångskostnader.

Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor
av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 7 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

22 § På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra
frågan om verksamhetens tillåtlighet.

Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om
verksamhetens snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild
dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att
huvudförhandling inte behöver hållas framgår av 12 § andra stycket.

Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt
skall vila till dess domen fått laga kraft.

23 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig
säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till
verksamheten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till dess
erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, i fråga om
skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska
föreskrifter om ersättning eller skadeforebyggande åtgärder. Om det är
nödvändigt för att motverka olägenheter, skall provisoriska föreskrifter
om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

208

Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättning Prop. 1997/98:45
far inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts Bilaga 8
provisoriskt.

Då målet har skjutits upp i en viss del, skall miljödomstolen som
villkor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk föreskriva
att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga
ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som
inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om
beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som
omfattas av ett uppskovsbeslut.

24 § När det finns skäl till det, far miljödomstolen förordna att tillståndet
till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga
kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer
säkerhet för den ersättning som för en vattenverksamhet kan komma att
utgå, om domstolens dom ändras. I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra
stycket, far Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot
domen i övrigt prövas.

23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och Högsta domstolen

Rättegången i Miljööverdomstolen

1 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet,
överklagas hos Miljööverdomstolen. För att prövning skall ske av domar
och slutliga beslut krävs prövningstillstånd. Kravet på prövningstillstånd
omfattar även beslut som far överklagas endast i samband med
överklagande av dom.

Krävs det prövningstillstånd i Miljööverdomstolen, skall
miljödomstolens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och
innehållet i 49 kap. 14 § rättegångsbalken eller 34 a §

förvaltningsprocesslagen (1971:291).

2 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas 49
kap. 13 § rättegångsbalken eller 34 a § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

1 fråga om meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje
stycket rättegångsbalken tillämpas.

209

14 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut
fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens dom eller
beslut.

3 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 22 kap. 9 och 11 §§ samt
i 7 kap. 22 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet får överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i 7
kap. 13 § andra stycket lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet far överklagas endast i samband med överklagande av
dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av
teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens
dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över
utredningen. Detta gäller dock inte, om utredningen i endast oväsentlig
utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

5 § Har i ett ansökningsmål, där kungörelse enligt 22 kap. 3 § har
utfärdats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, får
Miljööverdomstolen i stället for att förordna om delgivning med
motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas
till den eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt
utfärda kungörelse om överklagandet.

6 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av
Miljööverdomstolen utan huvudförhandling eller muntlig handläggning,
om en sådan förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Om part
och motpart har begärt huvudförhandling eller muntlig handläggning,
skall dock sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle vara utan
betydelse.

Vid huvudförhandling far utredningen läggas fram genom
Miljööverdomstolens försorg i den omfattning som domstolen
bestämmer.

7 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål i
övrigt 22 kap. 9, 17-24 §§ samt 7 kap. 6 och 8 §§ lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenföretag. Miljööverdomstolen får
meddela förordnande om omedelbar verkställighet av miljödomstolens
dom. För sådant förordnande gäller 22 kap. 24 § första stycket.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

210

Rättegången i Högsta domstolen

8 § Miljööverdomstolens domar och beslut i mål eller ärenden som i
första instans har prövats av en kommun eller förvaltningsmyndighet får
inte överklagas.

9 § Miljööverdomstolens domar eller beslut far, om inte annat är
föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om
rättegången i Miljööverdomstolen i 5 och 6 §§ och 7 § första meningen.

24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål
enligt 21 kap. 1 § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en
verksamhet enligt balken och har domen eller beslutet vunnit laga kraft,
gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen
eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig
verksamhet som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av
9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markawattning som har meddelats
av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en
vattenanläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd
av detta kapitel, 2 kap. 9 §, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 12 §,
eller 26 kap. 9 § fjärde stycket denna balk eller 2 kap. 9 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd
begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, brådskande
förelägganden eller förbud, eller återkallas samt fortsatt verksamhet
förbjudas.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller
åtgärder enligt 11 kap. 16 § och lagligförklaring enligt 11 kap. 17 §.

En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan
som en tillståndsdom eller tillståndsbeslut.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de
bestämmelser som har meddelats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet
i fråga om tid inom vilken arbetena skall vara utförda eller den tid inom
vilken igångsättning skall ha skett.

Om tillståndshavaren visar att denne har giltigt skäl för dröjsmålet eller
att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan
tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år.
Tillståndsmyndigheten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad
som är skäligt. Ansökan om förlängning skall göras innan den
föreskrivna tiden har gått ut.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

211

3 § Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla tillstånd, dispens
eller godkännande som meddelats enligt balken, eller föreskrifter med
stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet

1. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av
betydelse för tillståndet eller villkoren,

2. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har
följts och avvikelsen inte är av ringa betydelse,

3. om det till följd av verksamheten har uppkommit någon olägenhet
av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts.

4. om det genom verksamheten har uppkommit olägenhet av sådan art
som avses i 2 kap. 9 § första stycket och olägenheten inte kan avhjälpas
genom en ändring av villkoren för verksamheten,

5. om den tillståndsgivna verksamheten slutligt har upphört,

6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,

7. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt har försummats,
eller

8. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats
under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att
utnyttjas.

Miljödomstolen får i fall som avses i första stycket 2, 7 och 8 återkalla
rätten att bibehålla en vattenanläggning.

4 § I samband med ett beslut om återkallelse enligt 3 § andra stycket som
avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är
ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de
åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom
utrivningen.

I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge
någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för
allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut
anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får
också meddela förordnande enligt 11 kap. 21 §. Då äger 11 kap. 21 §
ljärde stycket och 22 § motsvarande tillämpning.

1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller
den kortare tid som. på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

2. om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm inte uppfylls,

3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av
betydelse för tillståndet eller villkoren,

4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har
följts,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

212

5. om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon
betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts.

6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan
uppnås med användning av någon ny process eller reningsteknik,

8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning
av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre
förutsättningar för att kontrollera verksamheten,

9. om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett
område där förbud råder enligt föreskrift eller beslut med stöd av 9 kap.
4§,

10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller

11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som
har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt
6 kap. 5 § lag (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
är mindre ändamålsenliga.

Täkttillstånd får när tio år förflutit från det att tillståndet vann laga
kraft upphävas helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar
sig tillståndsvillkoren vara otillräckliga för att motverka negativ påverkan
på naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den i första
meningen angivna tiden.

I fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om
andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för
framtiden.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter
enligt 16 kap. 8 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för
en av verksamheterna, far villkoren för de övriga verksamheterna
omprövas.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3-6 §§ hos miljödomstol får göras
av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Skall frågan
prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den
tas upp utan någon särskild framställning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten upphäva
eller ändra andra bestämmelser och villkor i en tillståndsdom eller
tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp. Villkoret
får dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret
inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen
påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades.

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenverksamhet finns
i 7 kap. 14-17 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

10 § Om regeringen i samband med prövningen av en verksamhet har
föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

213

miljödomstolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret
utan att regeringen har medgivit det.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i 7
kap. 18 och 19 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

Oförutsedda skador

12 § Om en vattenverksamhet eller en vattenanläggning, som har utförts i
enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte
förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den
skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 31 kap.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt
intresse, får begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens
bekostnad av vattenverksamheten eller vattenanläggningen som, utan att
medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för
tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I
fråga om allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.

Vid skada som avses i 7 kap. 8 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet utgår tiden för framställan dock
aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk
enligt denna paragraf.

13 § Framställan som avses i 12 § skall vara skriftlig och ges in till
miljödomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges
tillståndshavaren.

Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för
framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om
förfarandet i stämningsmål i 7 kap. 9-13 §§ lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet. Dessutom tillämpas 22 kap. 19 samt
24 § andra och tredje styckena.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

214

25 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m. m.

1 § I mål om utövande av miljöfarlig verksamhet gäller inte
rättegångsbalken i fråga om rättegångskostnader.

2 § I mål om vattenverksamhet, utom sådana som anges i andra stycket,
och i mål som avses i 21 kap. 1 § andra stycket, skall sökanden svara för
sina egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. I mål som
innefattar bildande av samfällighet för markawattning, bevattning eller
vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i länsstyrelsen eller
miljödomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten.
Organisation som avses i 16 kap. 13 § har inte rätt till att erhålla
ersättning foreller skyldighet att betala rättegångskostnader.

3 § I mål som gäller återkallelse, förverkande eller omprövning enligt 24
kap. 3-6 §§ eller 7 kap. 16 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet skall Naturvårdsverket, Kammarkollegiet,
länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid
miljödomstolen. 1 mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att
tillgodose allmänna intressen skall den myndighet som ansökte om
omprövning dessutom svara för kostnader vid miljödomstolen som
uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. Detta gäller dock
inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11. Gäller ett mål enligt
24 kap. 5 § första stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings
säkerhet skall dock tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.

4 § I mål som gäller omprövning på grund av ändrade förhållanden i
samfälligheter enligt 7 kap. 18 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet i fråga om kretsen av deltagare eller
kostnadsfördelningen eller enligt 7 kap. 19 § samma lag skall varje part
svara för sina kostnader.

5 § Bestämmelserna i 2-4 §§ gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6
eller 8 § rättegångsbalken.

Beträffande särskilda frågor i mål om vattenverksamhet får efter vad
som är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader
eller att part som förlorar skall ersätta annan parts kostnader.

6 § Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av
fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående
ersättning eller inlösen, kan miljödomstolen förordna att denne bär sina
egna kostnader, om rättegången har inletts utan tillräckliga skäl. Har

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

215

rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får miljödomstolen
dessutom förplikta fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt att
ersätta motparten dennes rättegångskostnader.

7 § I mål om vattenverksamhet får sökanden förpliktas att betala
ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte
har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta
ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för beslutet till dess
betalning sker.

8 § I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens och
Miljööverdomstolens kostnader för

1. kungörelser,

2. aktförvarare,

3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och

4. lokaler för sammanträden.

På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

9 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 32 kap. 11 § och i
mål enligt 31 kap. 10 § gäller bestämmelserna om kostnader i
expropriationsmål. Om ett yrkande om inlösen ogillas, gäller dock
bestämmelserna om rättegångskostnader i rättegångsbalken.

Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande för
den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som avses i
21 kap. 4 § på den grund att svaranden efter talans väckande har sökt och
fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter omständigheterna
förordna att vardera parten skall själv bära sin rätte gångskostnad eller att
en av dem skall få full eller jämkad ersättning.

10 § Om tillstånd meddelas till en markawattning, skall sökandens
kostnader fördelas mellan deltagarna i markawattningen efter vad som är
skäligt. Om tillstånd inte meddelas till markawattningen, skall sökanden
betala de kostnader som har uppkommit, om inte om inte särskilda
omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan
samtliga sakägare eller vissa av dem.

Övriga kostnader

11 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2
kap. 8 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
skall sökanden svara för samtliga kostnader.

I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den
ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.

Första och andra styckena gäller inte om annat följer vid en
motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

216

Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödomstolen.

FEMTE AVDELNINGEN

TILLSYN M.M.

26 kap. Tillsyn

Allmänt om tillsynen

1 § Tillsynen skall syfta till att säkerställa att denna balk och föreskrifter,
domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken
efterlevs.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information
och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål
skall kunna tillgodoses.

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, de statliga
myndigheter som regeringen bestämmer, länsstyrelsen och kommunerna
(tillsynsmyndigheter) i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Den eller de nämnder som fullmäktige bestämmer skall utöva den
kommunala tillsynen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 kap., med
undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd, över
hanteringen av kemiska produker enligt 14 kap. och över
avfallshanteringen enligt 15 kap.

Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen
bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om
kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet
som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en
kommun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, skall regeringen
besluta om återkallelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

217

5 § Regeringen far förordna att tillsynsbestämmelsema skall gälla även i
fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna
balks tillämpningsområde.

6 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda
hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för
tillsynsverksamheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana
uppgifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet
skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande
ansvar.

7 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att
tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna balk skall skötas helt
eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta
befogenheten att meddela beslut i ärendet.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun
uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i
ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i
6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27 och
35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall
tillämpas på den som fattar sådana beslut.

8 § Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt
någon som inte är anställd vid en tillsynsmyndighet att utföra i
tillståndsbeslut föreskriven besiktning av en anläggning.

Förelägganden och förbud

Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet far
inte tillgripas.

Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om
tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 §.

Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en
tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden
eller förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig
skada på miljön uppkommer.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

218

11 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett
område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område
att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att
allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som
omfattas av allemansrätten.

Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga
allmänheten från området, far föreläggande meddelas om att ta bort det.
Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt när
det gäller diken.

12 § Har tidigare ägare av en fastighet eller tidigare tomträttshavare i
denna egenskap kunnat föreläggas att avhjälpa skada eller olägenhet som
uppstått vid deras användning av en fastighet eller en byggnad,
anläggning eller anordning på annans mark enligt 7, 8, 11 eller 12 kap.,
får en tillsynsmyndighet ge sådant föreläggande mot en ny ägare eller
tomträttshavare.

13 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en
fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller
mot både ägaren och nyttjanderättshavaren, och övergår ägande- eller
nyttjanderätten till någon annan, får tillsynsmyndigheten ålägga någon av
dessa, att utan dröjsmål lämna uppgift om den nya ägarens eller
nyttjanderättshavarens namn och adress.

Vite

14 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten och dess rättsverkningar

15 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud
mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller
ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör
någon annan, får tillsynsmyndigheten sända beslutet till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är
föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta
den om anteckningen som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv
av tomträtt, om den sökande inte är föreläggandets adressat.

Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot den nya
ägaren av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen genom
köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt, gäller
även löpande vite mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för
äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av
egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite för den ägaren.
Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den som var
ägare vid periodens början.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

219

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut
som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse,
skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om förhållandet
anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
inskrivningsregistret.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

17 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud
enligt 9-13 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter
ansökan verkställa tillsynsmyndighetens beslut. Därvid får beslutet
verkställas enligt utsökningsbalken.

Har någon begått en gärning som avses i 29 kap. 1-4, 8, 9 eller 10 §,
far kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning för att
åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser
i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Ansökan om verkställighet eller särskild handräckning får göras av
tillsynsmyndigheten.

18 § I stället för att begära verkställighet enligt 17 § får
tillsynsmyndigheten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes
bekostnad.

Ett beslut om rättelse på den felandes bekostnad får verkställas enligt
utsökningsbalken.

Verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport

Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall
också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig
underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

220

Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till Prop. 1997/98:45
kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om Bilaga 8
tillsynsmyndigheten begär det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer lar
meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

20 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad
som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § första stycket eller 7 § andra
stycket, skall den som utövar verksamheten varje år lämna en
miljörapport till den tillsynsmyndighet som utövar tillsynen över
verksamheten. I miljörapporten skall redovisas de åtgärder som har
vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av
dessa åtgärder.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av
verksamhetens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas
av villkoren i ett tillståndsbeslut. Även redovisning av andra uppgifter
som är relaterade till balkens tillämpningsområde och mål far
föreskrivas.

Även om en verksamhet inte är tillståndspliktig. får en föreskrift om
skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Upplysningar och undersökningar

21 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet
eller vidtar åtgärder som det finns bestämmelser om i denna balk eller i
föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten
lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Detsamma
gäller också för den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från
sådan verksamhet.

22 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras
medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som
annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig
att även i andra fall än som avses i 14 kap. 7 § utföra sådana
undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för
tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder
eller för allmänna ändamål, om det finns skäl att anta att byggnadens
skick medför olägenheter för människors hälsa. Om det är lämpligare kan
tillsynsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall
utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen.

Den som är skyldig att utföra undersökningen är skyldig att ersätta
kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med
det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.

Beslut om undersökning får förenas med förbud att överlåta den
berörda fastigheten eller annan egendom till dess undersökningen är
slutförd.

Naturvårdsvakter

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse
naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för
områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av
förordnanden enligt 7 och 8 kap., 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §.

En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på
grund av dessa föreskrifter inte har rätt att vistas.

En naturvårdsvakt får ta i beslag jakt- och fångstredskap,
fortskaffningsmedel och andra föremål som kan antas ha betydelse för
utredning av brottet, om vakten ertappar någon på bar gärning, som
enligt 29 kap. bryter mot förbud eller föreskrifter meddelade med stöd
av 7 kap. 3, 5, 11, 12, 24 eller 29 §, 8 kap. 1-2 §§, 11 kap. 14 § eller 12
kap. 6 §.

24 § Om en naturvårdsvakt har tagit ett föremål i beslag, skall vakten
skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den
tjänsteman som tar emot en anmälan skall vidta samma åtgärder som om
tjänstemannen själv hade gjort beslaget.

Övriga bestämmelser

25 § Den som har fatt dispens från en föreskrift för områden eller
naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 och 8 kap. eller 11
kap. 14 § är skyldig att efter begäran visa upp beslutet för en
naturvårdsvakt eller en polis vid vistelse inom det område där dispensen
gäller.

26 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla
omedelbart även om det överklagas.

27 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har
utfört sådana undersökningar som anges i 22 § första stycket tredje
meningen far inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fatt
veta om affars- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för
landets försvar.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

27 kap. Avgifter

Avgift för myndigheters verksamhet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning
och tillsyn enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

222

med stöd av balken. Kommunfullmäktige får meddela föreskrifter om
sådana avgifter när det gäller en kommunal myndighets verksamhet.

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader.

Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns
också i 25 kap. 8 §, 26 kap. 22 § andra stycket och 10 kap. 11 § tredje
stycket.

3 § Alla som är skyldiga att betala avgift enligt en föreskrift som har
meddelats med stöd av 1 § första stycket eller som är skyldiga att ersätta
kostnader enligt 2 § första stycket eller 26 kap. 22 § andra stycket skall
lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens
storlek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den
myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen
eller efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

Renhållningsavgift

4 § Kommuner får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för
insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som enligt
denna balk utförs genom deras försorg. Avgiften skall enligt kommunens
bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför
renhållningen.

Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg
finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

5 § En avgift som avses i 4 § skall vara årlig eller på annat sätt periodisk.
Om avgiften avser insamling, borttransport och bortskaffande vid enstaka
tillfällen, far kommunen besluta att avgiften skall betalas särskilt för
varje tillfälle i fråga.

Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att
täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftkostnader för
renhållningen. Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för
användning av anläggningar eller utrustning för andra ändamål än
renhållning. Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning.
återvinning eller annan miljöanpassad avfallshantering främjas.

Avtalar kommunen med någon annan att utföra renhållningen, får
avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om kostnaden
därigenom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför
renhållningen.

6 § Avgift enligt 4 § skall betalas enligt den taxa som

kommunfullmäktige antar.

223

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt
saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 5 §
skall då beaktas.

Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är av giftsskyldig och
till vem avgiften skall betalas.

Producentavgift

1 § Regeringen, de kommuner eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om att producenter skall betala avgift
för insamling, borttransport och bortskaffande av avfall som utförs
genom kommunens försorg. Sådana föreskrifter får meddelas om avfall
för vilket producentansvar gäller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av 15 kap. 6 §.

Avgiften far avse även kostnader för information om hanteringen.

Avgiften skall betalas till kommuner eller till den myndighet som
regeringen bestämmer.

Bygdeavgift och fiskeavgift

8 § Bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift finns i 6 kap. lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vatten verksamhet.

28 kap. Tillträde m.m.

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet och
den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till
fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att
där utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelser om rätt till
ersättning för skada och intrång finns i 31 kap. 10 §.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Om någon enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket eller 16 kap. 9 § är skyldig
att utföra undersökningar, kompensationsåtgärder eller andra åtgärder på
annans fastighet, byggnad eller annan anläggning, får länsstyrelsen
besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.

Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala
ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

224

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

3 § Länsstyrelsen får,om det finns skäl för det, besluta att tillträde till
annans mark skall lämnas under viss tid, om någon som bedriver eller
avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd vill utreda
verkningarna av verksamheten eller åtgärden genom mätningar eller
annat undersökningsarbete på fastigheten.

Den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten eller åtgärden
skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall
väckas vid miljödomstol.

Länsstyrelsen far kräva att den som skall utföra undersökningen ställer
säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas. Om
säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas även
om beslutet om tillträde överklagas.

Tillträde för att utföra skadeforebyggande åtgärder

4 § Om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta
en åtgärd åläggs att vidta sådana försiktighetsmått och skyddsåtgärder på
annans mark, byggnad eller annan anläggning, som behövs för att
förebygga eller minska skada av verksamheten, får länsstyrelsen besluta
att tillträde får ske under viss tid till en fastighet eller anläggning som ägs
eller innehas av någon annan för att där utföra sådana åtgärder.

Den som vidtar försiktighetsmått eller skyddsåtgärder skall betala
ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol. Om beslut om tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till
en vattenverksamhet, skall frågan om ersättning prövas i målet.

Tillträde för efterbehandling

Aktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1-5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång
orsakas.

Tillträde till bostäder får endast ske i den utsträckning det behövs för
att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

225

15 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

Förbud mot att rubba utrustning

1 § Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid
undersökningar enligt 1-5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller
skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller
liknande behöver sättas ut.

Polishjälp

8 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträde och
åtgärder enligt 1-5 §§.

Tillträde till vattenståndsmätare m.m.

9 § Den som är beroende av hur en vattenverksamhet bedrivs, allmän
åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare,
vattenmätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som
verksamhetsutövaren är skyldig att föra om vattenstånd, vattnets
avrinning eller de vattenmängder som har tillgodogjorts.

Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats
för detta skall ges tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till skydd
för fisket fullgörs.

Särskild tvångsrätt för vattenverksamhet

10 § Den som utför eller skall utföra en vattenverksamhet kan av
miljödomstolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på
fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta, när
det är fråga om

1. vattenverksamhet som utförs av staten, kommuner eller
vattenförbund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller
som främjar fisket,

2. vattenverksamhet för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3. vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller
grundvatten,

4. vattenreglering,

5. vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn, eller

6. markawattning.

Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas in. om det
skall ingå i en strömfallsfastighet.

Har rätten upphört enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta
annans mark i anspråk, skall anläggningar som uppförts eller placerats på
marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har förts bort inom ett
år från upphörandet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

226

Tillträde för att underhålla en vattenanläggning

11 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att
nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att
underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.

Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.
Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Rätt att använda annans vattenanläggning

12 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en
vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att ändra anläggningen eller
att använda den för en egen vattenverksamhet eller för att förebygga eller
minska skador av en egen vattenverksamhet. Skall anläggningen ändras,
har ägaren rätt att utföra ändringen och få ersättning för kostnaderna.

Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens
ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.

Förbud mot fiske

13 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med
beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador
på fisket.

SJÄTTE AVDELNINGEN

PÅFÖLJDER

29 kap. Straffbestämmelser och förverkande

1 § Den som med uppsåt

2. förvarar avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening
kan medföra hälsorisker, skador eller annan olägenhet som anges under
1, eller

3. orsakar betydande olägenhet i miljön genom buller, skakning eller
strålning

döms, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet, eller detta är
allmänt vedertaget, för miljöbrott till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om det har vållat eller kunnat vålla varaktiga skador av
stor omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

227

Om gärningen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig,
döms inte till ansvar enligt denna paragraf.

2 § Den som av oaktsamhet begår gärning som anges i 1 §. döms för
vållande till miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.

3 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en
kemisk produkt eller vara som innehåller en kemisk produkt, utan att
vidta de skyddsåtgärder eller de försiktighetsmått i övrigt som behövs på
grund av produktens eller varans inneboende egenskaper, för att hindra
eller motverka skador på människor eller i miljön, döms för miljöfarlig
kemikaliehantering till böter eller fängelse i högst två år.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen
kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

4 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller bedriver en
verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat tillstånd,
godkännande eller medgivande eller gjort en anmälan som föreskrivs i
denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken,
döms för otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot
villkor som meddelats i samband med tillstånd, godkännande, dispens
eller vid omprövning av tillstånd eller villkor enligt denna balk eller
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om ansvar för
gärningen kan utdömas enligt 1 eller 2 §§.

5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid mot vad som
föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken, underlåter att lämna underrättelse eller en uppgift eller lämnar en
oriktig uppgift och därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en
tillsynsmyndighets verksamhet, döms för försvårande av miljökontroll
till böter eller fängelse i högst två år.

6 § Den som i något annat fall än som avses i 5 § med uppsåt eller av
oaktsamhet

1. inte ger in en handling med uppgifter som skall ges in enligt balken.
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. eller i en
sådan handling lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller

2. underlåter att fullgöra i balken eller i föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken föreskriven skyldighet att märka en produkt som
innehåller eller består av en genetiskt modifierad organism eller en
kemisk eller bioteknisk produkt eller en vara som innehåller eller har
behandlats med en kemisk produkt

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

228

7 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en
plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning
till böter eller fängelse i högst ett år.

8 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter för totalförsvaret meddelade med stöd av 1 kap. 5 §,

2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna inskränkningar
i rätten att använda mark enligt 7 kap. 5 § andra stycket,

3. förbud att bedriva verksamhet eller vidta åtgärder inom
biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 §,

4. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad m.m.
enligt 7 kap. 16 § och inte 7 kap. 17 eller 18 § är tillämpliga,

5. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde
meddelade med stöd av 7 kap. 20,

6. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade
med stöd av 7 kap. 22 §,

7. interimistiskt förbud enligt 7 kap. 24 § första stycket,

8. föreskrifter om förbud till skydd for djur- och växtarter meddelade
med stöd av 8 kap. 1 och 2 §§,

9. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att
sätta ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 3 §,

10. föreskrifter om in- och utförsel, transport m.m. meddelade med
stöd av 8 kap. 4 § genom att ta sådan befattning med djur, växter, ägg,
rom, bon eller produkter av djur eller växter som strider mot
bestämmelsen eller mot ett villkor i beslut i enskilt fall,

11. föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten
m.m. meddelade med stöd av 9 kap. 4 §,

12. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet
meddelade med stöd av 9 kap. 5 §,

13. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna
beträffande miljöriskområde enligt 10 kap. 12 §,

14. förbud mot markawattning enligt 11 kap 14 §,

15. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 18 §
första stycket eller 21 § första stycket eller 22 § första stycket,

16. villkor meddelade med stöd av 11 kap. 23 §,

17. förbud att påbörja verksamhet enligt 12 kap.6 § tredje stycket,

18. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap.6 § fjärde stycket,

19. särskilda föreskrifter om försiktighetsmått vid genteknisk
verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 11 §,

20. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap.
18 § andra stycket,

21. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 19 §
första stycket om inte regeringen meddelat dispens enligt andra stycket i
paragrafen,

22. föreskrifter som avser förbränning, handel, överlåtelse eller
införsel av bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 21 §,

23. föreskrifter i fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska
eller biotekniska produkter meddelade med stöd av 14 kap. 24 §,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

229

24. förbud att hantera, föra in eller föra ut kemisk eller bioteknisk
produkt enligt 14 kap. 25 §,

25. förbud mot dumpning enligt 15 kap. 25 §,

26. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets
förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import
av vissa farliga kemikalier eller att lämna uppgifter enligt rådets
förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och
kontroll av risker med existerande ämnen,

27. förbud eller underlåter att lämna uppgifter enligt rådets förordning
(EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned
ozonskiktet,

28. bestämmelser om transport och därigenom transporterar avfall i
strid mot rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om
övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från
Europeiska gemenskapen,

29. en bestämmelse eller mot villkor i beslut i enskilt fall som
meddelats med stöd av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9
december 1996 såvitt avser import till Sverige, export och reexport från
Sverige, handel med artificiellt förökade växter, transport och transitering
eller köp.försäjning och annan kommersiell åtgärd.

För försök till brott mot första stycket 25 döms till ansvar enligt 23
kap. brottsbalken.

Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte, om ansvar kan
ådömas enligt 1 eller 2 §.

9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot

1. föreskrifter om allmänhetens uppträdande meddelade med stöd av 7
kap 30 §,

2. föreskrifter om förbud mot djurhållning meddelade med stöd av 9
kap. 11 §,

3. föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa
meddelade med stöd av 9 kap. 12 §,

4. skyldighet att göra anmälan enligt 11 kap. 15 § tredje stycket om
arbeten som kan skada fisket,

5. föreskrifter rörande skötsel av jordbruksmark meddelade med stöd
av 12 kap. 7 §,

6. föreskrifter om begränsning av djurantalet i ett jordbruk m.m.
meddelade med stöd av 12 kap. 9 §,

7. nya eller ändrade villkor för vilthägn enligt 12 kap. 11 §,

8. förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §,

9. skyldighet enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 att i en ansökan
eller annan handling lämna uppgift eller lämnar en oriktig uppgift om
förhållanden av betydelse för tillstånd eller tillsyn.

Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar kan ådömas
enligt 1 eller 2 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

10 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som obehörigen tar
befattning med exemplar av en djur- eller växtart, ägg, rom eller bon som

230

gärningsmannen vet eller har skälig anledning att anta har åtkommits
genom brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §.

11 § Om brott enligt 3-10 §§ är att anse som ringa döms inte till ansvar.

Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt
detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

För sådana brott som kan föranleda att miljösanktionsavgift döms ut
enligt 30 kap. får åtal väckas endast om det av särskilda skäl är påkallat
från allmän synpunkt.

12 § En kemisk produkt eller bioteknisk organism eller en vara som
innehåller en kemisk produkt eller en genetiskt modifierad organism eller
annan egendom som har varit föremål för brott enligt 1-4, 6, 8, 9 eller 10
§ far förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma
gäller värdet av egendomen eller utbytet av sådant brott.

13 § Den som begått brott enligt 8 § första stycket 25 döms vid svensk
domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Har
brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den
tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.

30 kap. Miljösanktionsavgifter

1 § En särskild avgift (miljösanktionsavgift) skall betalas av en
näringsidkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet

1. åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av denna balk,

2. påbörjar en verksamhet som är tillståndspliktig eller
anmälningspliktig enligt denna balk eller föreskrifter meddelade med
stöd av balken, utan att tillstånd har meddelats eller anmälan har gjorts,
eller

3. åsidosätter tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av
denna balk eller föreskrifter meddelade med stöd av balken.

Detta gäller dock endast för sådana överträdelser för vilka regeringen
har föreskrivit om avgift enligt 2 §.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

231

Miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte tas
ut om det är uppenbart oskäligt.

Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten.

2 § Regeringen föreskriver för olika överträdelser
miljösanktionsavgiftens storlek. Därvid skall hänsyn tas till
överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som
överträdelsen avser.

Miljösanktionsavgiften skall uppgå till minst 5 000 kronor och högst
500 000 kronor.

3 § Tillsynsmyndigheten beslutar om miljösanktionsavgift.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om avgift skall den som anspråket
riktas mot ges tillfälle att yttra sig över de omständigheter som utgör
grund för beslutet.

4 § Beslut om att ta ut miljösanktionsavgift skall delges
verksamhetsutövaren.

5 § Miljösanktionsavgift skall betalas inom trettio dagar efter det att
avgiften har beslutats eller den längre tid som anges i beslutet.

Beslut om miljösanktionsavgift far efter sista betalningsdagen
verkställas såsom en dom som har fått laga kraft.

7 § Den som enligt ett beslut av en tillsynsmyndighet skall betala en
miljösanktionsavgift far överklaga beslutet till miljödomstol.

8 § En beslutad miljösanktionsavgift faller bort, om beslutet om avgiften
inte har verkställts inom tio år från det att beslutet har fatt laga kraft.

9 § Miljösanktionsavgift skall återbetalas, om betalningsansvaret har
undanröjts genom beslut som fatt laga kraft.

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om den ordning i vilken miljösanktionsavgifter
skall betalas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

232

SJUNDE AVDELNINGEN

ERSÄTTNING OCH SKADESTÅND M.M.

31 kap. Ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid
tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

Allmänna bestämmelser

1 § Detta kapitel är tillämpligt i frågor om ersättning vid vissa
ingripanden av det allmänna samt vid tillståndsprövning av
vattenverksamhet. Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om
ersättning när skada uppkommit till följd av förbud mot fiske.

2 § Bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) skall gälla vid
ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller
avvikande bestämmelser.

3 § Vad som i detta kapitel sägs om fastighet skall även gälla särskild rätt
till fastighet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och
förbud

1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör
nationalparker,

2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 §§ om åtgärder och
inskränkningar som rör naturreservat och kulturreservat,

3. förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket inom biotopskyddsområde,

4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som
rör vattenskyddsområden, eller

5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör
viss verksamhet.

En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter
björn, lo, varg, järv, älg eller öm medför inte rätt till ersättning.

5 § Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1-4 att det krävs
tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om
tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.

Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 7 kap. 24
§ och vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

6 § Ersättning som avses i 4 § skall minskas med ett belopp som
motsvarar vad fastighetsägaren enligt 4 § första stycket är skyldig att tåla
utan ersättning.

233

7 § Ersättning enligt 4 § betalas av staten. Har föreskrifter som avses i 4
§ beslutats av en kommun, skall ersättningen i stället betalas av
kommunen.

Har föreskrifter som avses i 4 § första stycket 4 beslutats av
länsstyrelsen efter ansökan av en kommun eller den i vars intresse
vattenskyddsområdet fastställts, skall ersättningen betalas av den
sökande.

8 § Om det i ett fall som avses i 4 § första stycket uppstår synnerliga
olägenheter vid pågående användning av fastigheten, har fastighetsägaren
rätt att fa fastigheten inlöst i stället för att få ersättning enligt 4 §. Beror
olägenheten på ett förbud att vidta viss åtgärd utan tillstånd skall 5 §
första stycket tillämpas.

9 § Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut
enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket,
förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt
18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 §
första stycket plan- och bygglagen (1987:10). Detta gäller under
förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma
tid.

Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant
beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller
motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta förhållande
inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

Ersättning vid vissa undersökningar

10 § För skada och intrång som tillfogas fastighetsägaren genom åtgärder
enligt 28 kap. 1 § betalas ersättning av staten. Om åtgärderna har
vidtagits av en kommun eller av någon annan på uppdrag av en kommun,
skall ersättning i stället betalas av kommunen.

Ersättning enligt första stycket skall inte betalas, om åtgärderna vidtas
med anledning av tillsyn över en verksamhet som utövas på fastigheten.

Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område
marken eller större delen av den finns.

Ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott

11 § Den som har stängsel och har anordnat en grind eller någon annan
genomgång på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 § är berättigad
till ersättning av staten för detta och för underhåll av genomgången.
Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att stängslet

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

234

endast avser att stänga ute allmänheten från ett område där den annars
skulle ha fatt fardas fritt.

Första stycket gäller också, när en övergång har gjorts över ett dike på
grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 §.

Anmälan om ersättningsanspråk

12 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning
enligt 4, 5, 10 eller 11 §, far myndigheten förelägga den som vill göra
anspråk på betalning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader,
anmäla sitt anspråk och ange sina yrkanden vid påföljd att rätten till talan
annars förloras.

Ersättningstalan

13 § Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 §
eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad enligt
12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen
väcka talan hos miljödomstolen mot den som är skyldig att betala
ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett
år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft
vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.

14 § När föreskrifter skall meddelas enligt 7 kap. 5, 6, 9 eller 22 §, far
den ersättningsskyldige vid miljödomstolen väcka talan mot en sakägare
för att fastställa de villkor som skall gälla för ersättning eller inlösen, om
föreskrifterna meddelas. Meddelas inte föreskrifter med det innehåll som
förutsatts vid miljödomstolen inom ett år från det att målet har avgjorts
genom en dom som har vunnit laga kraft, skall domen inte längre vara
bindande för parterna.

Återbetalning av ersättning

15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter eller
tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller ges
tillstånd eller dispens, far fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka
ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn till
fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Detta
gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana föreskrifter
eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten
har beslutat att inte kräva rättelse.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

235

Ersättning och inlösen vid tillstånd till vattenverksamhet

16 § Den som har fatt tillstånd enligt 11 kap. att genom inlösen eller på
annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som
skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller
skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet.

Ersättning skall betalas även för skada till följd av förbud mot fiske
enligt 28 kap. 13 §.

Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår sedan
skadeforebyggande åtgärder har utförts.

17 § Fastigheter eller fastighetsdelar som drabbas av synnerliga
olägenheter av en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt 11
kap., skall lösas in, om ägaren begär det.

Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra
endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och
fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla
fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 16
§ andra stycket skall då räknas in i ersättningen.

Skada på egen fastighet vid tillstånd till vattenverksamhet

18 § Om en verksamhet för vilken tillstånd har lämnats enligt 11 kap.
medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet, skall
ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om
medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i
fastigheten. Om fastigheten är intecknad gemensamt med annan
fastighet, krävs det dessutom att fastighetsägare och fordringshavare
lämnar de medgivanden som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt
domstolens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Ersättning vid utrivning av en vattenanläggning

19 § Den som har fått tillstånd till utrivning av en vattenanläggning eller
har ålagts eller medgetts enligt 24 kap. 4 § att riva ut en vattenanläggning
skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas
av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala
ersättning för en sådan förlust av förmån som orsakas av utrivningen
finns endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller i avtal
som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

236

lämnas i sådant fall endast för kostnader orsakade av förlusten av
förmånen.

Ersättning vid omprövning av vattenverksamhet

20 § Ersättning för en förlust eller en inskränkning lämnas, om
omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 14 eller 15 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet medför förlust
av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets
avrinning för den som har tillstånd till den vattenverksamhet som avses
med omprövningen och om annat inte följer av 22 §. Ersättning lämnas
inte till den del förlusten eller inskränkningen är att räkna som förbättring
av en vattenanläggnings säkerhet.

Ersättning lämnas om omprövning av vattenverksamhet enligt denna
balk eller enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet medför skada för någon annan än tillståndshavaren
som omfattas av omprövningen. För mottagare av andelskraft gäller dock
viss begränsning enligt 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.

På ersättning enligt första eller andra stycket skall 16-18 §§ tillämpas.

21 § Ersättning enligt 20 § första stycket betalas av den som har begärt
omprövningen eller, om omprövning enligt 7 kap. 15 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till
konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

Ersättning enligt 20 § andra stycket betalas,

1. om omprövningen sker enligt 24 kap. 5 eller 8 §. av
tillståndshavaren.

2. om omprövning enligt 7 kap. 15 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till
konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.

3. vid annan omprövning, av den som har begärt omprövningen.

Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som
omfattas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till
kraftverket.

Begränsning i ersättningsrätten vid omprövning av viss
vattenverksamhet

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

237

hälsovården eller, vid omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 14
§ första meningen lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, till förmån för den allmänna miljövården.

Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller
inskränkningen till följd av de skilda omprövningarna och av
vattenverksamhet som avses i 23 § och motsvarar i fråga om

1. vattenkraftverk: högst en femtedel och lägst en tjugondei av
produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan
tas ut vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som
är en följd av vattenregleringar,

2. vattenreglering för kraftändamål: högst en femtedel och lägst en
tjugondei av det produktionsvärde av den vattenkraft som enligt
meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk och som är en följd av
regleringen,

3. andra vattenverksamheter: högst en femtedel och lägst en tjugondei
av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som
omfattas av tillståndet till verksamheten.

När miljödomstolen lämnar tillstånd till en vattenverksamhet för vilken
denna begränsning i ersättningsrätten skall gälla, skall domstolen inom
de gränser som anges i andra stycket 1-3 fastställa den del som inte
ersätts. Hänsyn skall då tas främst till verksamhetens inverkan på
vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet
som verksamheten väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av
nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft.

Vid omprövning före den enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 fastställda
tidpunkten skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid
som återstår till denna tidpunkt.

23 § Rätten till ersättning är begränsad på samma sätt som gäller enligt
22 § om den som har tillstånd enligt denna balk till en vattenverksamhet
orsakas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att
reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till en
vattenverksamhet som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän
farled eller allmän hamn, hälsovården eller den allmänna miljövården.

Betalningsanmälan som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

24 § Anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) behöver vid tillämpningen av detta kapitel endast göras för
ersättning som avser mark som skall lösas in.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

238

Betalningsfrist som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det
eller om det finns särskilda skäl för det.

Ersättning bestämd efter det att tillstånd till vattenverksamhet har tagits i
anspråk

26 § Om ersättningen till följd av en vattenverksamhet eller annan åtgärd
har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk, skall
den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas
och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) göras inom
en månad från det ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller
ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av en
vattenverksamhet som redan har utförts.

Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning
som tidigare har fastställts och det annars skulle ha funnits depositions-
eller anmälningsskyldighet, skall den ersättningsskyldige anmäla
ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

27 § På ersättning som avses i 26 § första stycket beräknas ränta enligt 5
§ räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes,
vattenverksamheten påbörjades eller åtgärden utfördes, om inte något
annat följer av andra stycket. Om betalningen inte görs i rätt tid, tas det ut
ränta enligt 6 § räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde.

På ersättning som avser oförutsedd skada tas det ut ränta enligt 6 §
räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid
miljödomstolen.

Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning
enligt 26 § första stycket som skall betalas genom deposition skall
länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller
en del av denna söka verkställighet av den dom eller det beslut
varigenom ersättningen har bestämts.

Fullbordande av inlösen som rör tillstånd till vattenverksamhet

28 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har
fullgjort sina skyldigheter enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 §
expropriationslagen (1972:719). Inlösen fullbordas även om ränta enligt
27 § första stycket inte betalas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

239

Rätt att utnyttja tillståndet till vattenverksamhet

29 § Den ersättningsskyldige far utnyttja tillståndet genom att ta i
anspråk egendomen eller vidta åtgärder som medför skada för någon
annan när de skyldigheter som gäller enligt 6 kap. 1 § första stycket och
4 § expropriationslagen (1972:719) har fullgjorts. För detta fall skall den
begränsning av anmälningsskyldigheten som framgår av 24 § gälla.

Om det behövs med hänsyn till den ersättningsberättigades
förhållanden, får miljödomstolen bestämma skäligt uppskov med
tillträdet eller med utförandet av åtgärden.

Återbetalning av ersättning som rör tillstånd till vattenverksamhet

30 § Ersättningsbelopp som har betalats med anledning av tillstånd enligt
11 kap. får inte till någon del återkrävas. Beloppet får dock återkrävas om
det tillstånd som har föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av
den ersättningsberättigade.

Övriga bestämmelser

31 § Ersättning enligt detta kapitel skall bestämmas i pengar som skall
betalas vid ett tillfälle.

Om det finns särskilda skäl, kan det på begäran av den
ersättningsskyldige eller den ersättningsberättigade fastställas att också
ersättning enligt 4 § första stycket eller 11 § skall betalas med ett visst
årligt belopp med rätt att fa omprövning vid ändrade förhållanden.

I fråga om ersättning enligt 4 § till följd av skada eller olägenhet för
renskötseln gäller 30 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).

32 § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen gäller vid
tillämpningen av detta kapitel i fråga om värdeökning under tiden från
dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

33 § Om en borgenär som hade panträtt i fastigheten när rätten till
ersättning uppkom gör en förlust därför att ersättningen inte har
deponerats hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till ersättning av den
ersättningsskyldige för förlusten mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust
därför att ersättning inte har bestämts eller blivit för låg och ersättningen
efter överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den
ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte prövats av
domstol. Rätt till ersättning finns också för förlust till följd av att
överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om att
skadeforebyggande åtgärder skall utföras.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

240

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid Prop. 1997/98:45
miljödomstolen. Bilaga 8

34 § Om det behövs, skall det i beslut om ersättning tas in bestämmelser
som skall hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av
ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess
betalning gjorts.

35 § När inlösen av mark är fullbordad, skall detta antecknas i
inskrivningsregistret.

36 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen
deponeras hos länsstyrelsen, även om depositionen inte behövs enligt 6
kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Bestämmelserna i 6 kap. 17-19
§§ i samma lag skall tillämpas i fråga om sådan deposition.

32 kap. Skadestånd för vissa miljöskador och andra enskilda
anspråk

1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada och
sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet
har orsakat i sin omgivning.

En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts
dock endast om skadan är av någon betydelse.

2 § Kapitlet tillämpas inte på skador som har orsakats av joniserande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning i fall
då särskilda bestämmelser gäller.

3 § Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom

1. förorening av vattenområden,

2. förorening av grundvatten,

3. ändring av grundvattennivån,

4. luftförorening,

5. markförorening,

6. buller,

7. skakning, eller

8. annan liknande störning.

Första stycket 1-3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenverksamhet. För sådana
skador tillämpas 31 kap.

En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första
stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,

241

16 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger
övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför
särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om den
som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.

6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver
eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av
fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har
andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten
och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig
verksamhet.

Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva
den skadegörande verksamheten är brukaren skadeståndsskyldig enligt
detta kapitel endast om denne har orsakat skadan uppsåtligen eller genom
vårdslöshet.

7 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som
utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av
fastigheten, i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på
fastigheten.

8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar de
solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att begränsning
gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.

9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framtida
skador, om en part begär det.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

242

10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning som
fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet och
som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt i
denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller
verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen
tillämpas.

Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse mellan den
ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av någon annan
anledning inte har blivit prövad av domstol, har borgenären rätt till
gottgörelse av den ersättningsskyldige mot att dennes fordran i denna del
skrivs av på fordringshandlingen.

11 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt
eller delvis blir onyttig för ägaren eller att det uppstår synnerligt men vid
användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran
lösas in av den som bedriver verksamheten. Detsamma gäller om någon
som är skyldig att avhjälpa skada eller olägenhet enligt 10 kap. om
särskilda bestämmelser om förorenade områden vidtar åtgärd som
medför att fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att
synnerligt men uppkommer vid användningen.

33 kap. Miljöskadeförsäkring

1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i 32
kap. och för betalning av kostnader som har uppkommit vid tillämpning
av 26 kap. 17 och 18 §§ denna balk om kostnaden är hänförlig till
miljöfarlig verksamhet skall det finnas en försäkring
(miljöskadeförsäkring respektive saneringsförsäkring) med villkor som
har godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Den som utövar miljöfarlig verksamhet som enligt denna
balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken
kräver tillstånd eller anmälan skall bidra till försäkringarna med belopp
som framgår av tabeller som har godkänts av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen skall betalas i förskott
för kalenderår.

Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna
i första stycket.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

243

2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person och
sakskada som avses i 32 kap. om

1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 32 kap., men inte kan
få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad,
eller

2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

3 § Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning för saneringskostnader som har
uppkommit med anledning av att en tillsynsmyndighet har begärt
verkställighet enligt 26 kap. 17 § eller meddelat förordnande om rättelse
enligt 26 kap. 18 §, om den som är ansvarig enligt denna balk inte kan
betala. Ersättning som nu sagts skall dock inte betalas för kostnader som
har uppkommit med anledning av räddningsinsatser enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102).

4 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen eller saneringsförsäkringen
inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning. skall
försäkringsgivaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om
betalningsförsummelsen.

Tillsynsmyndigheten får förelägga den betalningsskyldige vid vite att
fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får inte överklagas.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

244

Bilaga

Miljöklass 2 Miljöklass 3

	kategori 2a avsedd för fordon med katalytisk avgasrening	kategori 2b avsedd för fordon utan katalytisk avgasrening	kategori 2c
Svavelhait. högst	0.01	0.03	0.005
massprocent Ångtryck vid 37.8° C,	70 >/952	701/952	65
högst kilopascal Ångtryck vid 37,8° C,	451/652	451/652	50
lägst kilopascal Förångat vid 70°C.			15-42
volymprocent Förångat vid 100°C,	471/502	471/50/2	45-72
lägst volymprocent Förångat vid 180°C,			95
lägst volymprocent Slutkokpunkt, högst °C	205	200	200
Bensenhalt vid 15°C.	3	3	0.1	5
högst volymprocent Aromatindex^. högst	5.5	6
Aromathalt,	-	-	0.5	-
högst volymprocent Syrehalt, högst mass-	2	2
procent Blyhalt vid 15°C.	5	5	2	13
högst milligram per liter Fosforhalt, högst	Inte	2
milligram per liter Tillsatsämnen Densitet vid 15°C	mätbar *4		680-720
kg/m3 Olefinhalt högst			0.5
volymprocent n-Hexanhalt högst		-	0.5

volymprocent

Bensin i miljöklass 2 skall uppfylla skäliga funktionskrav vad avser renhet för insugnings-
respektive insprutningsventiler.

1 Avser tiden fr.om. den 15 maj t.o.m. den 30 augusti i X-, Y-. Z-. AC- och BD-län samt tiden fr.o.m. den 15 april
t.o.m. den 30 september i övriga län.

2 Avser övrig tid än den som anges under '.

3 Med aromatindex avses halten aromatiska kolväten dividerat med 13 med tillägg av bensenhalten varvid halterna
uttrycks i volymprocent.

4 Får ej innehålla askbildande ämnen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

245

2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på vattenverksamhet och vattenanläggningar.
Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns också i
miljöbalken.

2 § De definitioner som finns i miljöbalken gäller också i denna lag.

3 § När vattenverksamhet enligt denna lag skall bedrivas inom ramen för
en samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan
väsentlig skada för någon annan deltagare.

Den som får nytta enligt första stycket skall betala skälig ersättning till
tillståndshavaren.

En tillståndshavare som får en kostnad på grund av villkor enligt första
stycket har rätt till ersättning enligt 31 kap. miljöbalken.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

1 § För att få bedriva vattenverksamhet skall verksamhetsutövaren ha
rådighet över vattnet inom det område där verksamheten skall bedrivas.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i
vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet
än på den andres.

4 § Den som vill bedriva vattenverksamhet har för detta ändamål
rådighet som anges i 1 §, om vattenverksamheten innebär

1. vattenreglering,

2. vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning
eller bevattning,

3. markawattning,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

246

4. vattenverksamhet som behövs för allmän väg, allmän farled eller
allmän hamn,

5. vattenverksamhet som behövs för att motverka förorening genom
avloppsvatten, eller

6. vattenverksamhet som behövs för järnväg.

5 § Staten, kommuner och vattenförbund har rådighet som anges i 1 § för
att bedriva sådan vattenverksamhet som är önskvärd från allmän miljö-
eller hälsosynpunkt eller som främjar fisket.

6 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 5 § andra stycket,
far rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte medför
avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna far
annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.

Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp.
Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder för att
förebygga eller minska skada av uppläggningen. Kravet gäller inte
åtgärder som leder till att verksamhetsutövaren därigenom drabbas av
oskäliga kostnader.

Den som lägger upp massorna och därigenom skadar annans egendom,
skall betala ersättning för vad som skadas. Ersättning skall dock endast
betalas för skador som finns kvar sedan skadeforebyggande åtgärder har
utförts.

7 § Den som äger strand vid någon annans vattenområde har rätt att för
sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan
byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden
lider skada av någon betydelse.

I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än
strandägare kan ha denna rätt.

Detta gäller även när någon i ett vattenkraftverk vill tillgodogöra sig
vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det
gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk
synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

9 § Regeringen får besluta att ett strömfall eller särskild rätt till det får tas
i anspråk om någon som vill tillgodogöra sig vattenkraften har ansökt om
det och om det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är

247

nödvändigt att det tas i anspråk ett sådant strömfall som någon annan än
staten har och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt
ändamålsenligt sätt.

Rätt att ta strömfall i anspråk på grund av ett förordnande enligt första
stycket får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till
någon annan.

Regeringen far besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som
behövs från allmän synpunkt.

10 § Den som utövar en vattenverksamhet eller råder över en
vattentillgång enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå det
vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna
vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov, om vattenbristen
orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet

Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig
ersättning.

Länsstyrelsen far vid vite förelägga den som utövar verksamheten eller
råder över vattentillgången att iaktta sin skyldighet enligt första stycket.
Länsstyrelsen får då bestämma att beslutet skall gälla även om det
överklagas.

3 kap. Markavvattningssamfalligheter

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd till en markawattning skall
verksamheten bedrivas så att den blir till nytta även för en annan
fastighet, om det begärs av ägaren till den andra fastigheten och det
prövas lämpligt. Ägare av fastigheter för vilka markawattningen medför
nytta skall delta i verksamheten. Skyldighet att delta i annan
markawattning än dikning finns dock endast om det begärs av ägare till
fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av
verksamheten.

Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om
vägen medför en avsevärd inverkan på markawattningen.

2 § För utförande och drift av verksamheten utgör deltagarna en
samfällighet. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och
rättigheter som hör till verksamheten är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats, gäller för samfälligheten vad som i
denna lag och i miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av
en anläggning.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av
deltagare i samfälligheten och omfattas av markawattningen.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

248

3 § Kostnaderna för verksamhet som utgör markawattning fördelas
mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är
skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.

Markawattning skall delas in i avdelningar som avgränsas med hänsyn
till olikheterna om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller
av någon annan anledning kan antas att ett visst område skulle få en
avsevärt mindre kostnad i förhållande till nyttan av markawattningen,
om ett annat område inte hade omfattats av verksamheten.

4 § Bestämmelserna i 1-3 §§ gäller inte i fråga om markawattning som
söks av någon annan än en ägare av en fastighet eller en väghållare.

Markawattning och avledande av avloppsvatten

5 § Kan ledningar för en markawattning med väsentlig fördel användas
för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av denna
fastighet delta i verksamheten, om ägaren själv eller den sökande till
markawattningen begär det. Detta skall gälla även vid avledande av
avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning. Vad som sägs om fastighetens ägare skall då i stället
gälla huvudmannen för anläggningen.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning fördelas
mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till den
mängd och det slag av vatten som tillförs ledningen samt till vad som kan
anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.

Detta gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan
avloppsintressenter.

I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 §
tredje stycket.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

8 § Bestämmelserna i 5-7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från
enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning.

249

Markawattning och vägföretag m. m.

Är det inte oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren, om
åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng som
sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen
för begäran om åtgärden varit att hänföra till åker eller äng. Väghållarens
kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga
vägar och inte heller i fråga om broar och annan vattenverksamhet som
har bedrivits i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt
miljöbalken, vattenlagen (1983:291) eller vattenlagen (1918:523).

När väghållaren inte har kostnadsansvar enligt andra stycket, skall
åtgärden bekostas av den för vilken markawattning görs.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att ett
vattenavlopp för en framtida markawattning skall göras genom vägen,
skall väghållaren utföra åtgärden om det kan göras utan olägenhet för
vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den
fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller
9 § andra och tredje styckena samt 10 §.

12 § Bestämmelserna i 9-11 §§ innebär inte någon inskränkning i den
rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller
någon annan särskild rättsgrund.

13 § Bestämmelserna i 9-12 §§ gäller också i fråga om banvallar för
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

4 kap. Bevattningssamfälligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma
vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem, far det vid
meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en
samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).

Om någon har fått tillstånd till en vattentäkt för bevattning och någon
annan söker tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

250

vattentillgång, får miljödomstolen, om det finns särskilda skäl, vid
meddelande av det nya tillståndet bestämma att tillståndshavarna skall
utgöra en bevattningssamfällighet. Om en samfällighet bildas enligt
första stycket får i stället bestämmas att den som redan har tillstånd skall
ingå i samfälligheten.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten
mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan
omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten.
Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av
miljödomstolen i samband med att tillstånd meddelades.

3 § Om det är lämpligt, far miljödomstolen bestämma att gemensamma
anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem
som skall ingå i samfälligheten.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i
samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i
anläggningen.

Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen
angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem
som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande
och drift av anläggningen.

Mark som har lösts in för gemensamma anläggningar är samfälld för
de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagare i samfälligheten och
omfattas av bevattningsverksamheten.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för
utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan
deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd
vatten som var och en far ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet med
detta bestäms andelstal för varje deltagare.

Om det finns särskilda skäl, får särskilda andelstal bestämmas för en
viss del av verksamheten.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

251

7 § Vad deltagarna har kommit överens om andelstalen och grunderna
för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom,
om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och
omfattas av bevattningsverksamheten medger det. Om en fastighet svarar
för gemensam inteckning, krävs dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22
kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om
överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

5 kap. Vattenregleringssamfälligheter

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt
miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål skall miljödomstolen
besluta att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall
delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om mer än hälften av
verksamhetens nytta belöper på de strömfall som tillhör den som
framställer yrkandet och dem som förenat sig med denne samt varje
strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt
för kraftändamål inom den närmaste tiden.

2 § Har beslut enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i
regleringsverksamheten en samfällighet för utförande och drift av
verksamheten. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och
rättigheter som hör till den är samfällda för deltagarna.

När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag och i
miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning
samfälligheten.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av
deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

3 § Kostnaderna för regleringsverksamheten fördelas mellan deltagarna
på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med
hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.

Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett
vattendrag och det på grund av detta behövs flera dammbyggnader eller
särskilda anläggningar, skall, om det behövs, kostnaderna för varje sådan
del av verksamheten beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i
första stycket.

Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall
läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i
de fastigheter till vilka deltagamas strömfall hör medger det. Om en
fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det dessutom de

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

252

medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs
inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fatt tillstånd till
vattenreglering för bevattning skall miljödomstolen besluta att andra som
har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande
fordel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall
delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om den som framställer
yrkandet och de som förenat sig med denne om verksamheten har större
fördel av regleringsverksamheten än de som yrkandet avser.

Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för
bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till
vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen
genom förbättrade möjligheter att bevattna beslutas att denne skall delta i
verksamheten.

5 § När det gäller vattenreglering för bevattning skall 2 och 3 §

tilllämpas med följande avvikelser.

Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av
deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen
sker.

Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn
främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat
tillstånd till vattentäkt.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till vattenregleringsverksamhet meddelats på ansökan av
flera som till gemensam nytta vill utföra verksamheten, utgör sökandena
en samfällighet för utförande och drift av verksamheten, om de inte har
kommit överens om annat

Om vattenregleringsverksamhet, till vilken tillstånd har lämnats enligt
första stycket, avser olika slag av ändamål, skall 1 och 4 §§ inte
tillämpas.

7 § För vattenregleringsverksamhet enligt 6 § gäller i tillämpliga delar

1. i fråga om inlösen: 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket, och

2. i fråga om kostnadsfördelningen: 3 § samt 5 § tredje och fjärde
styckena.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

253

6 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Den som har tillstånd till vattenverksamhet skall betala en årlig
bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att tas ut efter
avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§. om verksamheten
innebär

1. drift av ett vattenkraftverk,

2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller

4. ytvattentäkt.

Avser vattenverksamheten utvidgning av annan vattenverksamhet
eller, om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter,
för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken. skall en gemensam
avgift fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter
tidigare avgifter.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av
regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av
vattenverksamheten eller anläggningar för denna som inte har ersatts
enligt 31 kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för att
tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs av
vattenverksamheten eller anläggningar för denna.

2 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som
omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring
och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som
omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje
ytterligare enhet om 50 000 kubikmeter intill 1 000 miljoner kubikmeter
samt varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver, och

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i
sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat
tillstånd.

Någon avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller
vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,

klass 2: 1 promille av basbeloppet,

klass 3: 1,5 promille av basbeloppet,

klass 4: 2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 5 procent av basbeloppet,

klass 2: 10 procent av basbeloppet,

klass 3:15 procent av basbeloppet,

klass 4: 20 procent av basbeloppet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

254

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall det tas hänsyn till de mindre eller
större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större
olägenheter eller fördelar för bygden som vattenverksamheten eller
anläggningar för denna medför.

4 § Bygdeavgift skall tas ut från och med kalenderåret närmast efter det
år då tillståndet till vattenverksamhet togs i anspråk till och med det år då
verksamheten läggs ned.

Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till
länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen bedrivs.

Fiskeavgifter

5 § Miljödomstolen eller länsstyrelsen får, om det är lämpligare, i stället
för att meddela villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken ålägga
tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det
vatten som berörs av vattenverksamheten eller inom något angränsande
vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en
årlig avgift.

Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av miljödomstolen eller
länsstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som
anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år
då avgiften fastställdes.

Avgiften bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och
avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.

7 § Avgiftsenheter är

1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som
omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring
och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver.

2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som
omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje
enhet om 50 000 kubikmeter därutöver, och

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

255

3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i
sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat
tillstånd.

Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 0,05 promille av basbeloppet,

klass 2: 0,1 promille av basbeloppet,

klass 3: 0,15 promille av basbeloppet,
klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.

För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör

klass 1: 1 procent av basbeloppet,

klass 2: 5 procent av basbeloppet,

klass 3:10 procent av basbeloppet,

klass 4: 15 procent av basbeloppet.

Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.

Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till

- den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde
som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna,

- den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av
vattenverksamheten eller anläggningar för denna, och

- omfattningen av de förpliktelser som verksamhetsutövaren har ålagts
enligt 5 § eller i villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får
miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämma att avgiftsskyldigheten
skall fullgöras genom engångsbetalning. Ett sådant villkor skall meddelas
om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga femhundra kronor.

10 § En årlig fiskeavgift enligt 6 § skall tas ut från och med kalenderåret
närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på
vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring
meddelades till och med det år då verksamheten läggs ned.

Årlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång
betalas till Fiskeriverket.

Engångsavgift skall betalas till Fiskeriverket senast vid den tidpunkt
som anges när avgiften bestäms.

7 kap. Prövningen av viss vattenverksamhet

Ansökningsmål

1 § Bestämmelser om ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § miljöbalken.
Ansökningsmål är även mål om

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

256

1. bestämmande enligt 2 kap. 9 § av ersättning för rätten att ta i Prop. 1997/98:45

anspråk ett strömfall, Bilaga 8

2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för
bevattning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,

3. överflyttning enligt 8 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,

4. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål enligt 18
§ första stycket eller omprövning enligt 18 § andra stycket, och

5. fastställelse enligt 19 § av en överenskommelse.

Stämningsmål

2 § Stämningsmål är talan om

1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på
att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga
beskaffenhet,

2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som
avses i 1,

4. ersättning enligt 2 kap. 10 § andra stycket,

5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en
vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,

6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående ansökningsmål,
enligt 2 kap. 6 § tredje stycket denna lag och 28 kap. 10-13 §§
miljöbalken,

7. omprövning enligt 8 kap. 2 § andra stycket,

8. meddelande av bestämmelser enligt 17 §,

9. ersättning enligt 31 kap. 33 § miljöbalken,

10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte
underhålls i enlighet med 11 kap. 18 § miljöbalken,

11. ersättning för skada på grund av att vattenverksamhet inte drivs i
enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller,
om sådana villkor saknas, drivs så att det genom inverkan på
vattenförhållandena skadar allmänna eller enskilda intressen.

12. ersättning enligt 28 kap. 11 § miljöbalken,

13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 25
kap. 8 § miljöbalken. och

14. fördelning av vatten enligt 9 kap. 6 §.

Förfarandet vid miljödomstolama i ansökningsmål

3 § Bestämmelser om förfarandet vid miljödomstolama i ansökningsmål
finns även i 22 kap. miljöbalken.

257

17 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

4 § Om vattenverksamhet avser utförande av ett vattenkraftverk, skall
ansökan innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra
strömfallsfastighet.

En ansökan enligt 1 § 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av
strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna
ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma
ersättningsfrågan.

5 § Ansökan skall ges in i det antal exemplar som domstolen bestämmer.

Om ansökan inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller är den
ofullständig tillämpas 22 kap. 2 § andra stycket miljöbalken.

6 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om ersättning för strömfall
som skall avstås enligt 2 kap. 9 § och utgör fastighetsdel, skall en karta
med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha
utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

Innan miljödomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett
vattenkraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet,
som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av
vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

7 § Beträffande domars innehåll tillämpas 22 kap. 21 § miljöbalken.
Domar i mål som rör vattenverksamhet skall i förekommande fall även
innehålla bestämmelser om

1. de områden som får tas i anspråk för vattenverksamheten och de
särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

2. strömfallsfastighet,

3. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller
bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om
kostnaderna för verksamheten, och

4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om
kostnadsbidrag härför.

Anspråk på grund av skada som avses i första stycket prövas på det
sätt som föreskrivs i 24 kap. 12 § miljöbalken.

Förfarandet vid miljödomstolarna i stämningsmål

9 § Talan i stämningsmål väcks genom stämning.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

258

10 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.

11 § Miljödomstolen far avgöra målet utan huvudförhandling, om
parterna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för
utredningen i målet. Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall
än som avses i 42 kap. 18 § första stycket 1-4 rättegångsbalken, skall
miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 20 kap. 4 § första
stycket miljöbalken.

Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling
och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan, skall de
fa tillfälle till detta.

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål
eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling
och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller
rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är
tillåten.

12 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt 6 § första
stycket samt bestämmelserna om ansökningsmål i 22 kap. 8 § fjärde
stycket, 9 och 10 §§, 12 § första stycket, 14 och 16 §§, 17 § första och
andra styckena samt 24 § miljöbalken .

I fråga om kostnaderna i stämningsmål tillämpas 25 kap. 5 §
miljöbalken. Vad som där sägs om sökanden gäller käranden.

1 mål enligt 2 § 6 gäller också 22 kap. 19 § miljöbalken. Om det i ett
sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller
olägenheter till följd av verksamhet enligt balken eller denna lag, gäller
även 22 kap. 11 § miljöbalken.

13 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos
miljödomstolen enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 eller 5 miljöbalken
eller om ändrade bestämmelser om vattentappning enligt 14 § detta
kapitel, handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål, om inte
målet med stöd av 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken ändå behandlas
som ett stämningsmål.

Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning
meddelats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av
kronofogdemyndigheten med stöd av lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning eller av tillsynsmyndigheten
enligt 26 kap. 16 § första stycket miljöbalken och görs en ansökan som
avses i första stycket, får miljödomstolen i ansökningsmålet bestämma
att beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller
miljödomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för
kostnader och skador.

Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

14 § Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om
innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

259

tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre,
eller efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill
tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket.
Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, bevattnings- och
markavvattningssamfalligheter samt avloppsföretag kan sådana
bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

15 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av miljödomstolen efter
ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av
samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan
vattentäkt. Därvid äger vad som i 16 kap. 11 § miljöbalken föreskrivs om
jämkning av verksamheten eller företräde åt den ena verksamheten
motsvarande tillämpning.

16 § På ansökan av länsstyrelse eller den avgiftsskyldige får
miljödomstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän
fiskeavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av
vattenverksamhetens verkningar eller till bestående hinder att utnyttja
verksamheten i den avsedda omfattningen.

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i
samband med en omprövning enligt 24 kap. 5 och 8 §§ miljöbalken samt
14 och 15 §§ detta kapitel.

Fastställande av bestämmelser om vattentappning och vattentäkter

17 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten
beträffande en vattenverksamhet eller bestämmelser om nyttjandet av en
vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får
miljödomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande
förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för
framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna far inte ändra
vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

18 § Om en dom eller ett beslut enligt 24 kap. 5 eller 8 § miljöbalken
eller 14-17 §§ inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd,
kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem. får meddelas
de ändrade bestämmelser som behövs.

Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag. i andra fall
än som avses i första stycket ändrade förhållanden som inte i ringa mån
inverkar på frågan om sättet för verksamhetens bedrivande, kretsen av
deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, far frågan på ansökan
av en deltagare omprövas av miljödomstolen. Även utan att sådana
förhållanden har inträtt, far en omprövning äga rum, om någon vill
ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits
att frågan far omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

260

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om vattenverksamhet i Prop. 1997/98:45
tillämpliga delar. Bilaga 8

19 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en
samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller
att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom
eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en
deltagare godkänns av miljödomstolen. Ett sådant godkännande far inte
lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.

Markawattning

20 § Länsstyrelsen skall överlämna ärenden enligt miljöbalken om
tillstånd till markawattning till miljödomstolen, om det framställs
yrkande om

1. att även någon annan än sökanden skall delta i markawattningen,

2. särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § miljöbalken, eller

3. ersättning enligt 31 kap. 16 § miljöbalken eller inlösen enligt 31 kap.

17 § miljöbalken.

Länsstyrelsen får överlämna ärenden enligt miljöbalken om andra
fastigheter än sökandens kan komma att beröras.

21 § Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om
markawattning skall prövas enligt miljöbalken, skall detta anmälas av
lantmäterimyndigheten till miljödomstolen. Ägarna av de fastigheter som
ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

Anmälan skall vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en
ansökan om tillstånd till markawattning.

22 § Om det vid prövningen av en markawattning enligt miljöbalken
framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i
markawattningen, skall miljödomstolen förordna en
markawattningssakkunnig. En markawattningssakkunnig skall
förordnas även i mål som inletts genom en anmälan enligt 21 §.

Någon markawattningssakkunnig behöver inte förordnas om det är
uppenbart hur frågan om delaktighet skall lösas.

Miljödomstolen får även i annat fall förordna en
markawattningssakkunnig.

261

18 Riksdagen 1997/98. I samt. Nr 45, Del 3

23 § Särskilda bestämmelser om behörighet att vara Prop. 1997/98:45

markawattningssakkunnig far meddelas av regeringen eller den Bilaga 8
myndighet som regeringen bestämmer.

24 § Som markawattningssakkunnig får inte förordnas någon som står i
ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att
tillförlitligheten kan anses förringad.

25 § Den markawattningssakkunnige bör samråda med sökanden och
övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av företaget.

26 § Den markawattningssakkunnige får utföra besiktning. Sökanden,
övriga sakägare och de myndigheter som berörs av företaget skall
underrättas om besiktningen.

27 § Om det behövs med anledning av besiktningen, har den
markawattningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor, göra
mätningar och markundersökningar samt utföra därmed
sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande
planteringar får träd inte skadas eller fallas utan ägarens samtycke. Även
i övrigt skall skador undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans
ägor har också den som vid miljödomstolen för talan i målet.

Sökanden skall betala ersättning för skador som har uppkommit genom
åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning skall framställas
innan målet avgörs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att den
markavvattningssakkunniges befogenheter enligt första stycket första
meningen skall kunna utövas.

28 § Om sökanden återkallar sin ansökan skall de sakägare som har
framställt yrkande om att delta i markawattningen underrättas. Om
sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att
handläggningen fortsätter, skall målet skrivas av.

Sakägare på vars begäran målet handläggs vidare anses därefter som
sökande.

29 § Ett mål som har inletts efter anmälan av lantmäterimyndigheten
enligt 21 § skall skrivas av, om fastighetsregleringsförrättningen ställs in.
Handläggningen skall dock fortsätta, om sakägare som har fört talan i
målet och som har kunnat ansöka om företaget begär det. Underrättas
sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid ett sammanträde
vid miljödomstol, skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat
fall skall begäran framställas inom den tid som miljödomstolen
föreskriver.

30 § Den markawattningssakkunnige skall till miljödomstolen ge in ett
yttrande. Om den markawattningssakkunnige anser att ansökan skall
bifallas, skall yttrandet innehålla

1. förslag på hur markawattningen skall utformas, med angivande av
de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,

262

2. vilka som skall delta i markawattningen, och

3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten.
Den markawattningssakkunnige skall samtidigt med yttrandet ge in en

kostnadsräkning.

8 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap.
8 § eller på grund av överenskommelse, far delta i tillgodogörandet, om
det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är
grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och som
inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i
kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för
kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i
den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande
gäller om den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 9 §, om ersättning
för i anspråktagandet inte redan har bestämts.

Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft ligger på
strömfallsfastigheten.

Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken
vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 3 § första
stycket.

2 § I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft skall
nödvändiga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet
och om kostnadsbidrag.

Om förhållandena ändras, har kraftanläggningens ägare eller
mottagaren av andelskraft rätt till omprövning av rättsförhållandet mellan
dem. Vid omprövningen far endast sådana ändringar beslutas som
innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande
olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall
avlösas mot ersättning i pengar, gäller bestämmelserna i 31 kap.
miljöbalken om skadereglering vid tillståndsprövning av
vattenverksamhet.

3 § På ansökan av ägaren till en fastighet som har rätt till andelskraft får
beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan
fastighet som tillhör samme ägare, om detta kan ske utan skada för
borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.

4 § Om den kraftmängd som tas ut som andelskraft minskas i sådana fall
som avses i 31 kap. 22 eller 23 § miljöbalken eller till följd av
omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, är
mottagaren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

263

minskning i samma utsträckning som innehavaren av det kraftverk från
vilket andelskraften tillhandahålls.

9 kap. Övriga bestämmelser

1 § Vid prövningen av frågor om vattenverksamhet och
vattenanläggningar skall bestämmelser om fastigheter gälla också gruvor.
Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket.

2 § Vattenverksamhet skall anses beröra en viss fastighet

1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att
delta i verksamheten,

2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för verksamheten eller
för en anläggning i samband med verksamheten, eller

3. när verksamheten kan medföra skador på mark eller vatten som
tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på
fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag eller miljöbalken
inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten
prövas av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen
svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar
solidariskt.

Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa
säkerhet.

4 § På begäran av någon som vill bedriva vattenverksamhet men som
ännu inte har ansökt om tillstånd, får miljödomstolen förordna en
sakkunnig som på verksamhetsutövarens bekostnad gör nödvändiga
undersökningar. Om undersökningarna avser verksamhetens inverkan på
det allmänna fiskeintresset, skall som sakkunnig förordnas den som
Fiskeriverket föreslår.

5 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars
rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman
för att utreda om anläggningen har kommit till i laga ordning eller är av
laga beskaffenhet.

6 § Är flera fastigheter beroende av samma grundvattentillgång för
förbrukning till hubehov, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som
är skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Vid en sådan
fördelning får en fastighet inte berövas vatten, som den med hänsyn till

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

264

läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra Prop. 1997/98:45
omständigheter bör anses ha företräde till. Bilaga 8

En fördelning far jämkas, om förhållandena har ändrats.

7 § Miljödomstolama skall föra en förteckning över vattenverksamhet
inom domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som regeringen
föreskriver.

265

3 Förslag till lag om kungörelse, skriftväxling och delgivning i
mål och ärenden enligt miljöbalken

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En kungörelse enligt 22 kap. 3 § miljöbalken skall innehålla:

- en kortfattad redogörelse för ansökningen och i mål om
vattenverksamhet på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras,

- en påminnelse om innehållet i 22 kap. 5, 7 § och 15 §§ miljöbalken

- sista tidpunkt för erinringar enligt 22 kap. 7 § miljöbalken,

- ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet
till partema skall införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och
att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den
som förvarar akten, och

- namn och adress på den som förvarar akten (aktförvaren).

Miljödomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att
förvara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).

Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av
kungörelsen skall i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare
som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för
domstolen.

2 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas till Naturvårdsverk och Fiskeriverket. Om det kan antas att det
allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av
företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte sändas över.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen, Naturvårdsverket och till
andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

3 § Kungörelsen skall delges

1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd
kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller
flottled som är allmän,

2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen
eller någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag
eller motsvarande äldre bestämmelser,

3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med
ansökan avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft
tillhandahålls, när det är fråga är om en ansökan enligt 7 kap. 1 § andra

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

266

stycket 3 p. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet,

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 21
kap. 1 § första stycket 7 eller 8 miljöbalken.

4 § Fiskeriverket skall, om handlingar sänts över till verket enligt 2 §,
yttra sig om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det
allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till
skydd för fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på
platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som förordnar om
sakkunnigutredning enligt 22 kap. 9 § miljöbalken.

5 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för
miljödomstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har
sakägaren inte fört talan i målet, skall denne på lämpligt sätt ges tillfälle
att yttra sig. Handläggningen av målet far dock inte uppehållas.

6 § För fall enligt 22 kap. 6 § andra stycket miljöbalken behövs inte
några nya meddelanden eller kallelser till den nye ägaren om den tidigare
ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målet.

7 § Kallelse till muntlig förberedelse skall delges parterna eller kungöras
i ortstidning. Parter kan föreläggas vid vite att infinna sig genom
ställföreträdare eller genom ombud eller infinna sig personligen.

8 § Framgår det av ett utlåtande enligt 22 kap. 9 § miljöbalken eller på

annat sätt att den sökta verksamheten berör fastigheter som inte har
angivits i kungörelsen enligt 22 kap 3 § miljöbalken, skall

miljödomstolen med tillämpning av 1 § denna lag bereda ägare och
innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra
sig.

9 § Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas
parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om
anledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor
som avses behandlas vid huvudförhandlingen.

Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,
skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges.

10 § I stämningsmål och miljöskademål skall kallelser och andra
meddelanden till parterna delges.

11 § I en kungörelse enligt 23 kap. 5 § skall uppges

1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos
aktförvararen eller aktförvararna,

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

267

3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen
inom den tid. minst tre veckor efter kungörandet skedde, som
Miljööverdomstolen bestämt.

Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som
miljödomstolen har bestämt för meddelanden i målet.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses
ha skett.

12 § När dom eller beslut har meddelats i ett mål eller ärende om
miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet eller en annan verksamhet
med betydande miljöpåverkan skall detta kungöras.

Om samråd har ägt rum med något annat land enligt 6 kap. 6 §
miljöbalken skall den ansvariga myndigheten i det landet också
informeras om domen eller beslutet.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

268

4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att det i
lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap 16 a §, av följande lydelse.

7 kap.

16 a § Förvaltaren skall till den myndighet som enligt 26 kap.
miljöbalken har att utöva tillsyn anmäla om konkursgäldenären har
lämnat kvar kemiska produkter, biotekniska organismer eller farligt
avfall som behöver omhändertas. Detsamma gäller vid misstanke om
mark- eller vattenföroreningar.

269

19 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 45, Del 3

5 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om
gaturenhållning och skyltning

Härigenom föreskrivs följande.

Definition

1 § Med fastighetsinnehavare avses i denna lag den som äger fastigheten
eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall
anses som fastighetsägare.

Gaturenhållning m.m.

2 § På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i
detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för vilka kommunen
är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom
gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick
att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav
tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga
omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och
trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall
utföras av staten som väghållare.

Fastighetsinnehavare är skyldig att utföra sådana åtgärder som avses i
första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som
kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.

När särskilda skäl föreligger, far regeringen på framställning av
kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första
stycket.

3 § Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med
detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de
åtgärder som avses i 2 § första stycket i fråga om gångbanor eller andra
utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får
meddela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av
fastighetsinnehavaren.

4 § Om andra platser utomhus än som avses i 2 § där allmänheten får
färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyldig
att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

270

Dessa bestämmelser skall inte tillämpas, om skyldigheten skall Prop. 1997/98:45
fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda Bilaga 8
förskrifter.

Skyltar m. m.

5 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är
av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av
kommunal myndighet. Tillstånd behövs dock inte om det är uppenbart att
allmänheten inte far fardas fritt inom området eller att skylten är behörig
av något annat skäl.

6 § Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande ändamål far inte finnas varaktigt uppsatt
utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal
myndighet som regeringen bestämmer.

7 § Vad som sägs i 6 § gäller inte anordning som informerar om
affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen eller anslagstavla för
meddelanden om kommunala angelägenheter, förenings-sammanträden,
auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan anordning eller
anslagstavla får dock söka tillstånd till det hos den myndighet som avses
i 6 §.

8 § En sådan anordning eller anslagstavla som avses i 7 § får inte finnas
uppsatt om den är uppenbart vanprydande.

9 § Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam,
propaganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i 7 §
andra meningen tas bort av den som ansvarar för anordningen inom fyra
veckor efter uppsättandet, om inte den myndighet som avses i 6 § har
medgett annat.

10 § Bestämmelserna i 6 - 9 §§ gäller inte anordningar inom vägområde
eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller
inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte
kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och
bygglagen (1987:10).

Tillsyn m.m.

11 § Naturvårdsverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av
bestämmelserna i denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av
lagen. Den omedelbara tillsynen utövas av kommunen.

271

12 § Kommunen får besluta om de förelägganden som behövs i ett
enskilt fall för att denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av
lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande får vite sättas ut.

Blir ett föreläggande inte åtlytt far kommunen låta vidta åtgärder på
den ansvarige bekostnad.

Kommunen får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även
om det överklagas.

A nsvarsbestämmelser

14 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. inte fullgör sin skyldighet enligt 2 § andra stycket eller 3 § som
fastighetsinnehavare.

2. bryter mot 6 eller 9 § eller mot föreskrift som meddelats i samband
med medgivande enligt 9 §.

Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.

Den som överträtt vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna
lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

15 § Den som gjort sig skyldig till en gärning som avses i 14 § får
förpliktas att ersätta kommunen de kostnader som föranleds av
gärningen.

Överklagande

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

272

6 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1

dels att 13 kap. 8 a § skall upphöra att gälla,
dels att 13 kap. 9 och 11 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

9 §2

Begår någon av oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 §, skall
han dömas för vårdslöshet med gift eller smittoämne till böter eller

Prop. 1997/98:45

Bilaga 8

fängelse i högst två år.

Den som av oaktsamhet begår en
gärning som avses i 8 a § döms för
vållande till miljöstörning till straff
som anges i första stycket.

Om någon som ådragit sig ansvar
enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9 eller 10
§ eller enligt 5 a § andra stycket 2
eller 5 b första stycket 2 eller 3,
frivilligt har avvärjt en sådan fara
eller verkan som anges där innan
avsevärd olägenhet har uppkommit,
far han dömas till lindrigare straff
än vad som är föreskrivet för
gärningen. Var faran ringa och är
för gärningen ej föreskrivet svårare
straff än fängelse i ett år; skall han
ej dömas till ansvar.

1§3

Om någon som ådragit sig ansvar
enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 §
eller enligt 5 a § andra stycket 2
eller 5 b första stycket 2 eller 3,
frivilligt har avvärjt en sådan fara
eller verkan som anges där innan
avsevärd olägenhet har uppkommit,
far han dömas till lindrigare straff
än vad som är föreskrivet för
gärningen. Var faran ringa och är
för gärningen ej föreskrivet svårare
straff än fängelse i ett år; skall han
ej dömas till ansvar.

1 Senaste lydelse av 13 kap. 8a § 1981:469.

2 Senaste lydelse 1988:925.

3 Senaste lydelse 1990:416.

273

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om införande av miljöbalken

Härigenom föreskrivs följande

Allmänna bestämmelser

1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Utan hinder av första stycket skall vad som sägs i 21 § denna lag träda

1 kraft den dag regeringen bestämmer.

2 § Genom miljöbalken upphävs med de begränsningar som följer av
denna lag

1. naturvårdslagen (1964:822),

2. miljöskyddslagen (1969:387),

3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,

5. lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,

6. renhållningslagen (1979:596),

7. hälsoskyddslagen (1982:1080),

8. vattenlagen (1983:291),

9. lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),

10. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark,

11. lagen (1985:426) om kemiska produkter,

12. miljöskadelagen (1986:225),

13. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,

14. lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska
bekämpningsmede 1,

15. lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, och

16. lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som
tillhör skyddade arter.

4 § Föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande skall anses
meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i balken, om de har
meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller
motsvarande bestämmelser i en äldre lag. Detta gäller dock inte om
regeringen föreskriver något annat. Detta gäller inte heller för föreskrifter
som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

5 § Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser,
beslut om överlåtande av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

274

och förbud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822), villkor eller Prop. 1997/98:45
registreringar som avser verksamheter, hanteringar eller andra åtgärder Bilaga 9
skall fortsätta att gälla, om de har meddelats genom beslut enligt
bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i
äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana
bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande
bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med
stöd av miljöbalken, om det inte följer något annat av denna lag eller av
föreskrifterna.

6 § Mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande
skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte
följer något annat av denna lag. Bestämmelserna om
miljökvalitetsnormer i 5 kap. och 16 kap. 5 § miljöbalken skall tillämpas
omedelbart.

7 § Vad som enligt miljöbalken gäller om ägare av en fastighet skall
tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig
besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. miljöbalken m.m.

8 § Bestämmelserna i 2 kap. 7 § och 10 kap. 2 § första stycket
miljöbalken skall tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet som en
verksamhetsutövare har bedrivit efter den 30 juni 1969, om verkningarna
av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande
enligt 1 §, och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller
olägenheter som har orsakats av verksamheten.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. miljöbalken

9 § Beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande om att
skydda och vårda ett område eller föremål samt beslut om ändring av
tidigare sådana beslut skall anses meddelade med stöd av motsvarande

275

bestämmelser i miljöbalken. Naturvårdsområden skall vid tillämpningen
av miljöbalken anses som naturreservat.

10 § Strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall inte omfattas av
strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat.

11 § Förordnanden om undantag från strandskydd som har meddelats
enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (1964:822) i
dess lydelse före den 1 juli 1994 skall omprövas med tillämpning av 7
kap. 13 § miljöbalken senast den 30 juni 1999. Har ett förordnande inte
omprövats innan dess, upphör förordnandet att gälla.

13 § Föreskrifter för ett miljöskyddsområde enligt 7 kap. 19 §
miljöbalken innebär inte inskränkningar av tillstånd enligt
miljöskyddslagen (1969:387).

14 § Bestämmelserna om förlängning av interimistiska förbud i
naturvårdslagen (1964:822) skall fortfarande tillämpas i fråga om förbud
som gäller vid balkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. miljöbalken

15 § Vid tillämpningen av 10 kap. 2 § andra stycket beaktas inte
medverkan till föroreningens uppkomst som ägt rum före miljöbalkens
ikraftträdande. Vid tillämpningen av 10 kap. 3 § beaktas inte förvärv som
har skett före miljöbalkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 11 kap. miljöbalken

16 § I fråga om allmänna flottleder skall fortfarande tillämpas
bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om

1. rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2,

2. särskilda tvångsrätter i 8 kap. 1 § första stycket 3,

3. ersättning i 9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och

15 §,

4. prövningen av vattenmål i 13 kap. 13 § första stycket 8,

5. utrivning i 14 kap. 3 §, och

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

276

6. omprövning i 15 kap. 9 §.

Vad som sägs i 14 kap. 3 § och 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) om
vattendomstolen skall i stället gälla miljödomstolen.

Utöver vad som har sagts nu skall enligt 7 och 13 §§ lagen (1919:426)
om flottning i allmän flottled vattenlagen (1983:291) gälla även i vissa
andra delar.

17 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit
fore ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de
bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

18 § Vad som föreskrivs om underhåll i 11 kap. 18 § andra stycket
miljöbalken gäller även den som med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har getts rätt att
använda någon annans vattenanläggning.

Vad som föreskrivs om en ny fastighetsägares skyldigheter i 11 kap.

22 § första stycket miljöbalken gäller även när den förra ägaren har
övertagit underhållsskyldigheten med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291).

Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. miljöbalken

19 § En kommunal renhållningsordning enligt 9-13 §§ renhållningslagen
(1979:596) skall fortsätta att gälla till dess en ny renhållningsordning har
antagits med stöd av miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 16-23 kap. miljöbalken

20 § Mål och ärenden som före miljöbalkens ikraftträdande hår inletts
hos en domstol, en annan myndighet eller en forrättningsman som enligt
miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken inte skall
handlägga sådana mål eller ärenden, skall slutföras av den domstolen,
myndigheten eller förrättningsmannen.

21 § Ett mål eller ärende som inte har avgjorts av Koncessionsnämnden
för miljöskydd eller en vattendomstol vid miljöbalkens ikraftträdande
skall därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20
kap. 8 § miljöbalken. Ett mål som vid ikraftträdandet inte har avgjorts av
Vattenöverdomstolen skall därefter handläggas av Miljööverdomstolen.

22 § Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande och krav på
prövningstillstånd, om

1. en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens
ikraftträdande, eller

2. en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän
förvaltningsdomstol efter miljöbalkens ikraftträdande.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

277

23 § Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol
meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande i frågor som regleras i 31 och
32 kap. miljöbalken skall överklagas till Miljööverdomstolen.

24 § Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens
ikraftträdande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291)
skall överklagas till miljödomstolen.

När miljödomstolen prövar sådana överklaganden skall den tillämpa
13 kap. 30-33, 36, 38, 41-43 och 45 §§, 46 § första stycket, 47-50 §§
samt 56-63 §§ vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol
skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla
sakkunniga ledamöter.

25 § Tillstånd, godkännanden, underlag eller dispenser som enligt äldre
bestämmelser har lämnats för obegränsad tid far vid en omprövning
tidsbegränsas enligt 16 kap. 2 § första stycket miljöbalken, om

1. det följer av Sveriges internationella åtaganden att en sådan
tidsbegränsning skall ske, eller

2. tidsbegränsning kunde ske vid en omprövning enligt de äldre
bestämmelserna.

26 § Om länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen
(1995:1649) om byggande av järnväg har godkänt miljökonsekvens-
beskrivning för ny väg eller järnväg inom ett år före miljöbalkens
ikraftträdande, krävs inte regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap.
1 § 18-19 miljöbalken, om arbetsplan för vägen eller jämvägsplan för
järnvägen fastställts före den 1 januari 2001.

27 § Om ett vattenföretag har utförts under vattenlagens (1983:291)
giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de
förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.

Detsamma gäller andra vattenföretag än dikning som har utförts under
vattenlagens (1918:523) giltighetstid, om den lagen var tillämplig på
företaget.

Särskilda övergångsbestämmelser till 24 kap. miljöbalken

28 § Bestämmelserna om återkallelse i 24 kap. 3 och 4 §§ miljöbalken
gäller också vattenanläggningar som har kommit till före balkens
ikraftträdande, även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd
inte har behövts och inte heller lämnats.

29 § Vid omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av ett tillstånd enligt
miljöskyddslagen (1969:387) far en produktionsmängd eller annan
omfattning av verksamheten som angetts i tillståndet ändras mot
tillståndshavarens bestridande endast när omprövningen görs enligt den
paragrafen första stycket 2.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

278

30 § Bestämmelsen i 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken om att
omprövning far göras tio år efter det att ett tillståndsbeslut har vunnit
laga kraft innebär inte någon inskränkning av omprövningstider som har
bestämts i domar och beslut meddelade enligt äldre bestämmelser.

31 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) till vattenkraftverk eller
vattenreglering för kraftändamål eller villkoren för ett sådant tillstånd far
omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken tidigast trettio år
efter den dag då företaget enligt meddelade föreskrifter skall vara
fullbordat, om inte något annat följer av andra stycket. Om nyprövning
har gjorts enligt vattenlagen (1918:523) far en sådan omprövning göras
tidigast trettio år efter den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.

Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap.
vattenlagen (1918:523) vid en tidpunkt efter den 31 december 1983 far
omprövning göras så snart den för nyprövning gällande tiden har gått ut.

Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller villkoren för ett sådant
tillstånd far omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 6 miljöbalken
endast om förändringen i omgivningen har skett efter den 31 december
1983.

32 § Omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11 miljöbalken far
göras även när anordningar har vidtagits eller villkor har meddelats till
skydd för fisket med stöd av motsvarande bestämmelser i äldre lag.

33 § Omprövning enligt miljöbalken kan göras av en sådan särskild
rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen
(1918:523).

Särskilda övergångsbestämmelser till 26 kap. miljöbalken

34 § Ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt 26 kap.
miljöbalken, om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt
bestämmelser i en lag som anges i 2 § denna lag eller motsvarande
bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av sådana bestämmelser.

35 § Särskild handräckning enligt 26 kap. 17 § andra stycket miljöbalken
far meddelas även vid en gärning som har begåtts före miljöbalkens
ikraftträdande, om gärningen var straffbar när den begicks.

Särskilda övergångsbestämmelser till 30 kap. miljöbalken

36 § Bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 30 kap. miljöbalken
tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter att balken har
trätt i kraft.

Bestämmelserna om miljöskyddsavgift i miljöskyddslagen (1969:387)
skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden om sådan avgift, om

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

279

ansökan om påförande av avgift har kommit in till Koncessionsnämnden
för miljöskydd innan miljöbalken trädde i kraft.

Särskilda övergångsbestämmelser till 31 kap. miljöbalken

37 § I stället för reglerna i 31 kap. miljöbalken om ersättning vid vissa
ingripanden av det allmänna skall äldre bestämmelser gälla i fråga om
rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som har meddelats före
balkens ikraftträdande.

38 § Vid omprövning av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller
motsvarande äldre bestämmelser gäller följande i fråga om ersättning
enligt 31 kap. 20-22 §§ miljöbalken.

1. Vad som sägs om andelskraft i 31 kap. 21 § tredje stycket
miljöbalken tillämpas även på ersättning genom överföring av kraft
enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974.

2. I stället för vad som sägs i 31 kap. 22 § andra-fjärde stycket
miljöbalken är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla förlusten
eller inskränkningen till så stor del som, tillsammans med vad
tillståndshavaren tidigare efter den 1 januari 1984 har avstått enligt denna
paragraf samt 12 och 14 §§ lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen (1983:291), motsvarar en tjugondei av det produktionsvärde
eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i
31 kap. 22 § andra stycket miljöbalken.

Har ansökan om omprövning gjorts före den 1 juli 1995 skall i stället
tillämpas 11 och 12 §§ lagen (1983:292) om införande av vattenlagen
(1983:291) i deras lydelse före detta datum.

39 § Bestämmelserna i 38 § skall tillämpas också när en sådan särskild
rättighet att förfoga över vattnet omprövas som avses i 2 kap. 41 §
vattenlagen (1918:523).

40 § Bestämmelsen i 31 kap. 23 § miljöbalken om begränsning av rätten
till ersättning skall gälla innehavare av tillstånd enligt vattenlagen
(1918:523) eller äldre bestämmelser, om bestämmelserna om kungsådra
var tillämpliga på vattenföretaget. Begränsning skall i sådana fall även
ske om det nya vattenföretaget är en markawattning eller en vattentäkt
för bevattning.

Första stycket gäller också i fråga om förlust eller inskränkning som
den drabbats av som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som
har kommit till före den 1 januari 1984.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

280

2 Förslag till lag om införande av lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet

Härigenom föreskrivs följande

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och
denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till före-
skrifter som har ersatts genom föreskrifterna i lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet eller i denna lag, skall i stället de nya
föreskrifterna tillämpas.

3 § Föreskrifter som gäller vid ikraftträdandet av lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall anses meddelade med
stöd av motsvarande bestämmelser i den lagen, om de har meddelats med
stöd av bestämmelser i vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre
lag och föreskrifterna gäller områden som regleras i den nya lagen. Detta
gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Detta gäller inte
heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än
regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
något annat.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. nya lagen

5 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet inskränks inte den rätt som någon hade före lagens
ikraftträdande på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan
särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 § andra stycket vattenlagen
(1918:523).

6 § Bestämmelserna om rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2
vattenlagen (1983:291) skall enligt 16 § första stycket 1 lagen (0000) om
införande av miljöbalken fortfarande tillämpas i fråga om allmänna flott-
leder.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

281

Särskilda övergångsbestämmelser till 3, 4 och 5 kap. nya lagen

7 § Samfälligheter som har bildats enligt vattenlagen (1983:291) skall
anses vara bildade enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 12-25 och 27 §§, 7 kap. 61-65 §§ samt 8
kap. 38—45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning av
företag som har kommit till enligt den lagen skall tillämpas så länge före-
tagets förvaltning inte har ordnats på något annat sätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 6 kap. nya lagen

9 § Om någon är skyldig att betala årlig avgift enligt 2 kap. 8 § eller 10 §
eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag skall
avgiften utan särskilt beslut räknas om årligen i förhållande till den
ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
som har skett mellan avgiftsåret och året innan dess.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. nya lagen

10 § Bestämmelsen om ändring av bygdeavgift och fiskeavgift i 7 kap.
16 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
gäller också avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 § vatten-
lagen (1918:523).

11 § Bestämmelserna i 7 kap. 18 och 19 §§ lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas även på

1. samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser
vattenreglering enbart för kraftändamål,

2. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523),

3. samfälligheter för de ändamål som avses i 8 kap. 20 8 vattenlagen
(1918:523), och

4. samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.

Om kretsen av deltagare i en sådan samfällighet eller kostnadsfördel-
ningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 7 kap. 18 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller
godkännande av en överenskommelse enligt 7 kap. 19 § samma lag, skall
en samfällighet enligt den nya lagen anses bildad.

12 § Bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 9 § vattenlagen
(1983:291) skall enligt 16 § första stycket 6 lagen (0000) om införande
av miljöbalken fortfarande tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

282

Särskilda övergångsbestämmelser till 8 kap. nya lagen

14 § I fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess
lydelse före den 1 juli 1974 skall lämnas genom överföring av kraft gäller
fortfarande bestämmelserna i den lagen.

På talan av part får miljödomstolen bestämma att sådan rättighet till
överföring av kraft skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta inte
medför betydande olägenhet för en motpart. För en sådan talan gäller
bestämmelserna om talan som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljödomstolen
bestämmer dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör.
Ersättningsgivaren skall innan dess ha betalat föreskriven
penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt
bestämmelserna i 31 kap. miljöbalken.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

283

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:000) med särskilda
bestämmelser om gaturenhållning och skyltning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:000) med särskilda
bestämmelser om gaturenhållning och skyltning att det skall införas
ikraft- och övergångsbestämmelser av följande lydelse

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Tavlor, skyltar, inskrifter eller därmed jämförliga anordningar som
avses i 6 § och som inte undantas i 7 § far bibehållas trots vad som sägs i
de bestämmelserna, om de har satts upp lagligen före den 1 januari 1965.

Om en anordning är uppenbart vanprydande i landskapsbilden, får
länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort den
eller ändra den. Föreläggandet far förenas med vite. Om föreläggandet
inte följs skall kronofogdemyndigheten efter ansökan från länsstyrelsen
verkställa beslutet. Verkställighet enligt utsökningsbalken far då ske.

Prop. 1997/98:45

Bilaga 9

gotab 55693. Stockholm 1997

284

Miljöbalk

Innehållsförteckning

5 Författningskommentar

5.1 Förslaget till miljöbalk

Övergripande bestämmelser

5.1.1 1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

5.1.2 2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m.

5.1.3 3 kap. Grundläggande bestämmelser för hushållning medmark- och vattenområden

5.1.4 4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark ochvatten för vissa områden i landet

5.1.5 5 kap. Miljökvalitetsnormer

5.1.6 6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsun-derlag

5.1.7 7 kap. Skydd av områden

5.1.8 8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växt-arter

5.1.9 9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

5.1.10 10 kap. Förorenade områden

5.1.11 11 kap. Vattenverksamhet

5.1.12 12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet

5.1.13 13 kap. Genteknik

5.1.14 14 kap. Kemiska produkter och biotekniska organismer

5.1.15 15 kap. Avfall och producentansvar

5.1.16 16 kap. Allmänt om prövningen

5.1.17 17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning

5.1.18 18 kap. Regeringens prövning av överklagade avgörandenm.m.

5.1.19 19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernasprövning

5.1.20 20 kap. Domstolar

5.1.21 21 kap. Mål i miljödomstol

5.1.22 22 kap. Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

5.1.23 23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och Högsta dom-stolen

5.1.24 24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

5.1.25 25 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

5.1.26 26 kap. Tillsyn

5.1.27 27 kap. Avgifter

5.1.28 28 kap. Tillträde m.m.

5.1.29 29 kap. Straffbestämmelser och förverkande

5.1.30 30 kap. Miljösanktionsavgifter

5.1.31 31 kap. Ersättning vid ingripanden av det allmänna och vidtillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

5.1.32 32 kap. Skadestånd for vissa miljöskador och andra enskildaanspråk

5.1.33 33 kap. Miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring

5.2 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vatten-verksamhet

1 kap. Inledande bestämmelser

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

3 kap. Markawattningssamfalligheter

4 kap. Bevattningssamfalligheter

5 kap. Vattenregleringssamfälligheter

6 kap. Avgifter

7 kap. Prövningen av viss vattenverksamhet

8 kap. Andelskraft

9 kap. Övriga bestämmelser

5.3 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om gatu-renhållning och skyltning

5.4 Förslaget till lag om införande av miljöbalken

5.5 Förslaget till lag om införande av lagen med särskildabestämmelser om vattenverksamhet

5.6 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Prop. 1997/98:45

5.7 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Miljödepartementet

Jämförande paragrafregister

1. Hittills gällande lagar i förhållande till miljöbalken

Miljöskyddslagen

(1969:387)

Lagen (1979:425)om skötsel avjordbruksmark

Hälsoskyddslagen

(1982:1080)

Vattenlagen (1983:291) Miljöbalken

Miljöbalken

Miljöbalken

Miljöbalken

2. Miljöbalkens paragrafer i förhållande till hittills gällandelagar

Lagrådet

Rättsdatablad

Innehållsförteckning

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:103)Miljöbalken - En skärpt och samordnad miljö-lagstiftning för en hållbar utveckling

Lagförslag i betänkandet SOU 1996:103

1 Förslag till miljöbalk

1 kap. Miljöbalkens mål

2 kap. Tillämpningsområde

3 kap. Allmänna aktsamhetsregler

4 kap. Grundläggande bestämmelser vid ändrad markan-vändning

5 kap. Särskilda bestämmelser vid ändrad markanvändning förvissa områden i landet.

6 kap. Miljökvalitetsnormer

7 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

8 kap. Skydd av områden

5.1.3 3 kap. Grundläggande bestämmelser för hushållning med
mark- och vattenområden

5.1.4 4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och
vatten för vissa områden i landet

5.1.6 6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsun-
derlag

5.1.8 8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växt-
arter

5.1.18 18 kap. Regeringens prövning av överklagade avgöranden
m.m.

5.1.19 19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas
prövning

5.1.23 23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och Högsta dom-
stolen

5.1.31 31 kap. Ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid
tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

5.1.32 32 kap. Skadestånd for vissa miljöskador och andra enskilda
anspråk

5.2 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet

5.3 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om gatu-
renhållning och skyltning

5.5 Förslaget till lag om införande av lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet

Lagen (1979:425)
om skötsel av
jordbruksmark

2. Miljöbalkens paragrafer i förhållande till hittills gällande
lagar

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:103)
Miljöbalken - En skärpt och samordnad miljö-
lagstiftning för en hållbar utveckling

4 kap. Grundläggande bestämmelser vid ändrad markan-
vändning

5 kap. Särskilda bestämmelser vid ändrad markanvändning för
vissa områden i landet.

12 kap. Täkter, skötsel av jordbruksmark och vissa andra
verksamheter

13 kap. Särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade organis-
mer

20 kap. Förvaltningsmyndigheternas, kommunernas och domstolar-
nas prövning

28 kap. Skadereglering vid ingripanden av det allmänna och vid
tillståndsprövning av vattenföretag m.m.

29 kap. Skadestånd för vissa miljöskador samt enskilda anspråk vid Prop. 1997/98:45
miljöfarlig verksamhet Bilaga 3

2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om
vattenföretag

3 Förslag till lag om kungörelse, skriftväxling och delgivning i
miljömål

Förteckning över remissinstanserna avseende betän-
kandet SOU 1996:103

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1996:147)
Övergångsbestämmelser till miljöbalken

2 Förslag till lag om införande av lagen med särskilda
bestämmelser om vattenföretag

Förteckning över remissinstanserna avseende betän-
kandet SOU 1996:147

3 kap. Grundläggande bestämmelser for hushållning med mark- och
vattenområden

4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten
för vissa områden i landet