Prop. 1979/80:2 Regeringens proposition

1979/80:2

med forslag till sekretesslag m. m.;

beslutad den 28 juni 1979,

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga de förslag söm har upptagils i bifogade utdrag av regeringsproiokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

Propositionens huvudsakliga innehåll

SVEN ROMANUS

Sedan gammall gäller hos våra myndigheter och andra allmänna organ principen att allmänheten skall ha fri insyn i verksamhelen, Etl uttryck för denna princip är det regelsystem som innebär atl de handlingar som förvaras hos statliga och kommunala myndigheter i regel är tillgängliga för envar. Handlingsoffentligheten är grundlagsfäst i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Reglerom begränsningar i offentligheten finns främst i 1937 års sekretesslag. Ett annat uttryck för principen om fri insyn är den förhållandevis vidsträckta yttrandefrihet som de offentligt anställda har även om tjänsteangelägenheler. De begränsningar i deras yttrandefrihet som har ansetts nödvändiga finns f n. spridda i flera hundra författningar med bestämmelser om tystnads­plikt.

I propositionen föreslås all 1937 års sekretesslag och de många utspridda reglerna om tystnadsplikt för offentliga funktionärer skall ersättas med en enda sekretesslag som reglerar både handlingssekretess och tystnadsplikt. En grundläggande tanke bakom förslagel är alt sekrelessbehovel i princip är delsamma vare sig en uppgift är dokumenterad i en allmän handling eller inte.

Den nya sekretesslagen är uppdelad på 16 kapilel som tillsammans innehåller 129 paragrafer. I det inledande kapitlet finns bestämmelser av allmän räckvidd. .\v bestämmelserna där framgår vad det innebär atl en uppgift är sekretessbelagd. Där anges också regleringens tillämpningsom­råde. Bl. a. framgår det att reglerna bara gäller i allmän verksamhet. Ä andra sidan gäller de inte bara förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten ulan i princip också förhållandet mellan myndigheterna inbördes.

Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A                                                      2

1 2-10 kap. följer sedan de särskilda sekretessreglerna. De är ordnade med utgångspunkt i tryckfrihetsförordningens sekretessgrunder. 1 11 kap. finns vissa särregler om sekretessen hos regeringen, riksdagen, justitieombuds­männen och justitiekanslern och i 12 kap. särskilda reglerom sekretessen hos domstolarna. Jämfört med gällande ordning har regleringen av domsiolsse-kretessen förenklats och samordnats bättre med bestämmelserna om offent­lighet vid domstolsförhandling.

1 13 kap. ges bestämmelser om överföring av sekretess i vissa fall och i 14 kap. allmänna reglerom begränsningar i sekretessen. Reglerna i 14 kap. avser bl. a. möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter till andra myndig­heter. I kapitlet finns också bestämmelser som innebär att sekretessen på vissa punkter får vika för medbestämmandelagen och lagstiftningen om arbetsmiljön.

Reglerna i 15 kap. gäller huvudsakligen allmänna handlingar. De avser diarieföring, hemligstämpling, myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter till allmänheten och till varandra, besvär mot myndighets beslut m. m.

I det avslutande 16 kap. finns regler om vilka tystnadspliktsföreskrifter som skall ha företräde framför gmndsatsen i tryckfrihetsförordningen att envar har rätt att lämna meddelanden för publicering i tryckta skrifter. Dessa regler är föranledda av vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen som antogs av riksdagen år 1976. Den grundläggande utgångspunkten vid utformningen av reglerna har varit att en vidsträckt meddelarfrihet skall gälla. Jämfört med gällande rätt innebär förslaget på flera områden en väsentlig förstärkning av meddelarfriheten.

Såvitt gäller del sekretesskyddade områdel kan rent allmänt sägas alt det är mindre enligt förslaget än enligt gällande rätt. Men sekretessen har inte förändrats uteslutande i minskande riktning. Skyddet för den enskildes integritet stärks på fiera punkter. Som exempel kan nämnas atl sekretess utan motsvarighet i gällande rätt föreslås inom elevvården, myndigheternas personalsociala verksamhet och försvarsmaktens personalvård.

De nya reglerna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:2    Del A

1 Förslag till Sekretesslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas
verksamhet och om förbud atl lämna ul allmänna handlingar. I sislnämnda
hänseende innefattar bestämmelserna begränsning i den i tryckfrihetsförord­
ningen stadgade rätlen att ta del av allmänna handlingar.

Beslämmelserna avser förbud alt röja uppgift, vare sig del sker muntligen eller genom all allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt (sekretess).

Lagen innehåller även andra föreskrifter om allmänna handlingar.

1 denna lag finns också bestämmelser om begränsning av den rätt atl lämna meddelande för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift eller i radioprogram varom grundläggande bestämmelser ges i tryckfrihetsförord­ningen och radioansvarighetslagen (1966:756).

2  § Uppgift för vilken sekretess gäller enligt denna lag får inte röjas för enskild i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning till vilken denna lag hänvisar.

3  § Gäller enligt denna lag sekretess för uppgift som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften inte röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning lill vilken denna lag hänvisar.

Vad som sägs om myndighet i denna paragraf 5 §, 13 och 14 kap. samt i särskilda bestämmelser i denna lag om överföring av sekretess mellan myndigheter gäller också i förhållandel mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet.

4  § Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte heller i övrigi utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för uppgiften.

5  § Sekretess utgör inte hinder mol alt uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för atl den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet.

6  § Förbud att röja eller utnyllja sekretessbelagd uppgift gäller för myndighet där uppgiften är sekretessbelagd saml för person som på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan

Prop.1979/80:2    Del A                                              4

liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid har fäll kännedom om uppgiften.

7  § Sådana bestämmelser, som avser överföring av sekretess från en myndighei lill en annan, tillämpas även när person som avses i 6 § lämnar uppgift lill annan myndighet ulan att han därvid foreträderden myndighei lill vilken han är knuten.

8  § Vid tillämpningen av denna lag skall med myndighet jämställas rik.sda-gen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal församling.

Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet skall i tillämpliga delar gälla också handlingar hos nolarius publicus och, såvitt avser verksamhet för officiell provning av fordon. Aktiebolaget Svensk Bilprovning. Nu angivna organ skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndighei.

9 § Har i denna lag föreskrivits alt sekretessen i fräga om uppgift i allmän
handling är begränsad till viss lid, räknas tiden från handlingens tillkomst,
om inte annal anges. I fråga om diarium, journal samt sådanl register eller
annan förteckning som förs fottlöpande räknas liden från det uppgiften fördes
in i handlingen.

10      § I fråga om tystnadsplikt angående uppgift som har anrörtrotts präst
under bikt eller själavårdande samtal i övrigt gäller i stället för bestämmel­
serna i denna lag vad som är särskilt föreskrivet.

M § 1 brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som bryter mot förbud enligt denna lag atl röja eller utnyttja uppgift och för den som bryter mol förbehåll som har uppställts med stöd av lagen vid utlämnande av uppgift.

2 kap. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess förhål­lande till annan stat eller mellanfolklig organisation

1 § Sekretess gäller hos regeringen och inom utrikesrepresentationen för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stal, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet.

Sekretess gäller hos annan myndighet än som avses i första stycket för uppgift som anges där, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga

Prop. 1979/80:2    Del A                                             5

förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

2 § Sekretess gäller för uppgift som angår verksamhet för att försvara landet
eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i
övrigi rör totalförsvaret, om del kan antas alt det skadar landets försvar eller
på annat sätt vållar fara för rikels säkerhel om uppgiften röjs. I ärende enligt
särskild lag om försvarsuppfinningar gäller dock sekretess för uppgift om
sådana uppfinningar enligt föreskrifter i den lagen.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år. Om särskilda skäl föranleder det, får dock regeringen föreskriva att sekretessen skall gälla under längre tid.

Begäran atl få ta del av handling som har upprättats av statens lantmäte­riverk eller sjöfartsverket och som innehåller kart- eller flygbildmaterial av betydelse för totalförsvaret eller uppgift ur verkets geodetiska arkiv skall, vid tillämpningen av denna paragraf, prövas av det verk som har upprättat handlingen.

3 § Av 2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen framgår att det
.genom förordning kan föreskrivas, att endast viss myndighet får pröva fråga
om utlämnande till enskild av allmän handling som är av synneriig betydelse
för rikets säkerhet.

3        kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspolitik, penningpo­
litik eller valutapolitik

1 § Sekretess gäller hos regeringen, riksbanken och riksgäldskonloret för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valuta­politik, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs. Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt vad nu har sagts, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tio år.

4        kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion,
kontroll eller annan tillsyn

1  § Sekretess gäller för uppgift angående planläggning eller annan förbere­delse för inspektion, revision eller annan granskning, som myndighet har att företa, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.

2  § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till pågående granskning för kontroll beträffande skatt eller avgift till staten eller kommun eller beträf-

Prop. 1979/80:2    Del A                                             6

fande bidrag, lån, kreditgaranti eller annan förmån, om det med hänsyn till syftet med kontrollen är av synnerlig vikt att uppgiften inte uppenbaras för den som kontrollen avser.

3 § Sekretess gäller för uppgift som ingår i eller ulgör underlag för kunskaps­prov eller psykologiskt prov under myndighets överinseende, om det kan antas att syftet med provet motverkas om uppgiften röjs.

5 kap. Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott

1 § Sekretess gäller i

1,   förundersökning i brottmål,

2,   angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådanl mål eller i annan verksamhet för all förebygga brott,

3,   åklagarmyndighets, polismyndighets eller tullmyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott

för uppgift i verksamhelen, om det kan antas all syflel med beslutade eller förutsedda ålgärder molverkas eller den framlida verksamhelen skadas om uppgiften röjs.

Motsvarande sekretess gäller i annan myndighels verksamhet för all gå åklagarmyndighet, polismyndighet eller tullmyndighet till hända med att uppdaga, utreda eller beivra brott,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år,

2 § Sekretess gäller för uppgift om säkerhets- eller bevakningsålgärd med
avseende på

1,    byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

2,    tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål saml transport eller förvaring av vapen, ammunition, spräng­ämnen, klyvbart material eller radioaktivt avfall,

3,    telekommunikation,

4,    behörighet alt få tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller annan handling,

om det kan antas all syftet med ålgärden molverkas om uppgiften röjs.

3 § Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om
chiffer, kod eller liknande metod som har till syfle alt underlätta befordran
eller användning i allmän verksamhet av uppgifter ulan att föreskriven
sekretess åsidosätts, om det kan antas att syftet med metoden motverkas om
uppgiften röjs.

Prop. 1979/80:2    Del A                                             7

4§ Sekretess gäller, ulöver vad som följer av 1-3 §§, inom polisväsendet och kriminalvården för uppgift om åtgärd som har till syfte alt hindra rymning eller ftilagning, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.

6 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

1        § Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndig­
hetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver
likartad rörelse gynnas på myndighetens bekoslnad om uppgiften röjs. Under
molsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om
affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller stiftelse
som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten
utövar ett bestämmande infiytande.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första stycket, lämnats till annan myndighei, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tiugo år.

2        § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till ärende angående förvärv,
överiåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänst eller annan
nyttighet, om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs.
Vad som nu har sagts om tjänst avser dock inte arbete som för myndighets
behov utförs av dess egen eller annan myndighets personal. Angår ärendet
upphandling eller angår det försäljning av lös egendom för del allmännas
räkning, får uppgift som rör anbud inte i något fall lämnas till annan än den
som haravgett anbudet förtän alla anbuden offentliggörseller avtal harslutits
eller ärendet annars har slutförts.

I fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år. Belräffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit från del avtalet slöts.

3        § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig lill myndighets verksamhet för
upplåning, om del kan antas att det allmännas stäUning som låntagare
försämras om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

4        § Sekretess gäller för uppgift angående utförande av undersökning av
naturvetenskaplig eller teknisk art. .som myndighet har låtit verkställa för del
allmännas räkning, eller angående resultatet av sådan undersökning, om det
kan antas atl det allmänna lider skada om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Prop. 1979/80:2    Del A                                             8

5 § Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för att
användas vid facklig förhandling på den offentliga sektorn eller vid förbere­
delse för sådan förhandling, om det kan antas att det allmännas eller statligt
eller kommunalt företags ställning som förhandlingspart försämras om
uppgiften röjs. Med facklig förhandling på den offentliga sektorn avses sådan
förhandling i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta­
gare, vari myndighet, sammanslutning av kommuner eller statligt eller
kommunalt företag har att delta.

" I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl fem år. Belräffande handling som har upprättats hos eller inkommit till riksdagens lönedelegation gäller sekretessen dock längst till dess förhandlingsöverens­kommelse har träffats eller förhållandet annars har reglerats.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer det på myndighet, som har att självständigt handlägga ärende om förhandling i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, att pröva fråga om utlämnande till enskild av uppgift som hänför sig till ärendet. Beträffande uppgift hos riksdagens lönedelegation ankommer det dock på lönedelega-lionen eller myndighet, som denna besiämmer, att pröva frågan. Om förhandlingsärende har uppdragits ål sammanslutning av kommuner, ankommer prövningen av frågan inom en viss kommun på den myndighet inom kommunen som handlägger sådant ärende.

6 § Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats med
anledning av facklig stridsåtgärd på den offentliga sektorn eller vid förbere­
delse till sådan stridsåtgärd, om det kan antas att det allmännas eller statligt
eller kommunalt företags ställning »om part i arbetskonfiikt försämras om
uppgiften röjs. Med facklig slridsåtgärd på den offentliga sektorn avses facklig
slridsåtgärd som vidtas av eller mot arbetsgivare, för vars räkning myndighet,
sammanslutning av kommuner eller statligt eller kommunall förelag har att
förhandla i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta­
gare.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tio år. Vid tillämpningen av denna paragraf gäller föreskrifterna i 5 § tredje stycket i fråga om uppgift som anges i första stycket.

7 § Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för
myndighets räkning med anledning av myndighetens eller statligt eller
kommunalt företags rättstvist, om det kan antas att det allmännas eller
företagets ställning som part försämras om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen längst till dess saken har blivit slutligen avgjord men inte i något fall längre än till dess tjugo år har förfiutit.

Prop. 1979/80:2    Del A                                             9

8 § Sekretess gäller för uppgift i dagbok eller därmed jämställd handling som har upprättats på fartyg, som ägs av eller är upplåtet lill staten eller kommun, angående sammanstötning med annat fartyg, belräffande vilket molsvarande uppgift inte är tillgänglig, om det kan antas att det allmännas ställning i tvist på grund av sammanstötningen försämras om uppgiften röjs.

Sekretessen upphör, om sjöförklaring eller annan sådan undersökning hålls offentligt eller talan väcks på grund av sammanstötningen och i vart fall när fem år har förfiutit från del att sammanstötningen ägde rum.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer det på den myndighet, under vars förvaltning fartyget hör, att pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild,

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden

1 § Sekretess gäller, om inte annal följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om
det inte står klart alt uppgiften kan röjas utan alt den enskilde eller någon
honom närslående lider men. Delsamma gäller i annan medicinsk verksam­
het, såsom rättsmedicinsk och rätlspsykialrisk undersökning, fastställande
av könstillhörighet, abort, sterilisering, kasirering och åtgärder mot smitt­
samma sjukdomar, samt i verksamhet som avser omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda.

Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

2 § Sekretessen enligt I i; gäller inte

1.  beslut av psykiatrisk nämnd, beslutsnämnd för psykiskt utvecklings­störda eller centrala psykiatriska nämnden,

2.  annat beslut i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda,om beslutet angår frihetsberövande Stcärd,

3.  beslut enligt lagstiftningen om smittskydd, om beslutet angår frihetsbe­rövande åtgärd och avser annan sjukdom än venerisk,

4.  anmälan och beslut i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården.

3 § Sekretessen enligt I § gäller också i förhållande till den vård- eller
behandlingsbehövande själv i fråga om uppgift om hans hälsotillstånd, om
det med hänsyn lill ändamålet med vården eller behandlingen är av synneriig
vikt att uppgiften inte lämnas lill honom.

Prop. 1979/80:2    Del A                                             10

4 § Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte slår klart att uppgiften kan röjas ulan alt den
enskilde eller någon honom närslående lider men. Sekretessen gäller dock
inte beslul om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivning­en.

Med sociahjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga ulan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslul eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

5  § Sekretessen enligt 4 § såvitt angår uppgift om underårigs vistelseort gäller också i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan värdnadshavare, om den underårige har omhändertagits eller vårdas enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga ulan samtycke och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet eller vården.

6  § Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården saml inom socialtjänsten för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas alt fara uppkommer för all den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närslående utsätts för våld eller annat allvariigt men om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

7 § Sekretess gäller hos allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket och
försäkringsdomstol i ärende enligt lagstiftningen om allmän försäkring eller
arbetsskadeförsäkring eller om annan jämförbar ekonomisk förmån för
enskild, för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållan­
den, om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs. Samma sekretess gäller hos annan
myndighet på vilken det ankommer att handlägga ärende enligt lagstiftning
som nu har nämnts. I fråga om myndighet som anges i 8 S gäller dock
bestämmelserna där.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagstiftningen om allmän försäkring.

Prop. 1979/80:2   Del A                                             II

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

8 § Sekretess gäller hos myndighei, som har till särskild uppgift alt verka för
arbetarskydd, i ärende enligt lagstiftningen om arbelsskadeförsäkring, arbets­
miljön eller reglering av arbetstid eller annars i ärende om arbetarskydd, för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det
kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs. Hos myndighei som
nu har nämnts gäller sekretess också för arbetstagares anmälan i ärende om
arbetarskydd.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

9 § Sekretess gäller inom del obligatoriska skolväsendet och i gymnasiesko­
lan för uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling
och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog eller
kurator, om det inte slår klart all uppgiften kan röjas ulan alt den som
uppgiften rör eller någon honom närslående lider men.

Sekretess gäller på samma område dels i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt för uppgift om enskilds personliga förhållanden, dels för uppgift som hänför sig lill ärende om lillrättafö rande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier. Sekretessen gäller dock endast, om det kan antas all den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslul i elevvårdsärende eller i annat ärende scm nu har nämnts.

Sekretess gäller inom utbildningsväsendet i övrigt för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, kurator eller studievägledare, om del inte slår klart att uppgiften kan röjas utan alt den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio

10 § Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart alt uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Motsvarande sekretess gäller i ärende om arbetsvärd, antagning till arbetsmarknadsutbildning, hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning till arbetslivet. Sekretessen gäller dock inte beslul i ärende som avses i detta stycke.

I ärende hos allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket eller försäk­ringsdomstol gäller 7 ij i stället för första stycket.

Prop. 1979/80:2    Del A                                            12

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

11      § Sekretess gäller i myndighels personalsociala verksamhet för uppgift
som hänför sig lill psykologisk undersökning ellerbehandling och för uppgift
om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller
annan sådan befattningshavare som särskill har till uppgift att bistå med råd
och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte slår klart alt uppgiften kan
röjas utan atl den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider
men.

Sekretess gäller i verksamhet som avses i första stycket för annan uppgift om enskilds personliga förhållanden än .som där nämns, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i myndighets personaladministraliva verksamhet i övrigt tor uppgift om enskilds hälsotill.stånd och för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill ärende om omplacering eller pensionering av anställd, om del kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

Sekretessen enligt tredje stycket gäller inte i ärende om anställning eller disciplinansvar.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

12      § Sekretess gäller i ärende om inskrivning av värnpliktig för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det kan antas alt den enskilde eller
någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande
sekretess gäller i ärende som angår antagning till utbildning vid försvars-
maklen, frikallelse från värnplikt, undanlagande från tiänstgöringsskyldig-
het, anstånd med värnpliktstjänstgöring eller vapenfri ijänst. Sekretessen
gäller dock inte beslut i ärende som avses i detta stycke.

Sekretess gäller inom försvarsmaktens personalvård med avseende på värnpliktiga för uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos konsulent eller annan befattningshavare som särskilt har till uppgift alt bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte slår klart att uppgiften kan röjas utan atl den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio är.

13      § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning
vilken utförs för forskningsändamål, om det inte står klart att uppgiften kan

Prop. 1979/80:2   Del A                                             13

röjas ulan atl den som uppgiften rör eller någon honom närslående lider men.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

14      § Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om del kan antas att
röjande av uppgiften skulle medföra fara för all någon utsätts för övergrepp
eller annal allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen
och utländsk stat eller myndighei eller organisalion av utlänningar.

Utöver vad som följer av forsla stycket gäller sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del inte står klart att uppgiften kan röjas ulan att den enskilde eller någon honom närslående lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

15      § Sekretess gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan
liknande registrering av befolkningen, för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om del av särskild anledning kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

16      § Sekretess gäller för personuppgift i personregister som avses i datalagen
(1973:289), om det kan antas alt utlämnande skulle medföra att uppgiften
används för automatisk databehandling i slrid med datalagen.

Sekretess för uppgift som anges i första stycket gäller också, om det kan antas att utlämnande skulle medföra att uppgiften används för automatisk databehandling i utlandet och att detta medför otillbörligt intrång i personlig integritet. Vid tillämpning av denna bestämmelse ankommer det på datain­spektionen atl pröva fräga om utlämnande.

17  § Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister för uppgift som har tiilförts registret. Om utlämnande av sådan uppgift gäller vad som är föreskrivet i lag om register som nu har nämnts och i förordning som har stöd i sådan lag. Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna paragraf

18  § 1 annat fall än som avses i 17 S gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register

1. för uppgift hos rikspolisstyrelsen, som angår brott eller den som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem.

Prop. 1979/80:2    Del A                                            14

2.  för belastningsuppgift som har tillförts körkortsregistret,

3.  för uppgift som har tillförts särskilt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.

Sekretessen enligt första styckel 1 gäller inte i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

19      § Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig lill

1.  verksamhet som enbart innefallar hjälp eller annat bistånd åt enskild,

2.  ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård,

3.  ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten,

4.  ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller

5.  utredning enligt 6 § andra stycket lagen (1973:558) om tilirälligl omhän­dertagande,

om del kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

20      § Sekretess gäller hos polismyndighet i ärende om omhändertagande som
avses i 19 § förstastycket 2 för anmälan eller annan utsaga av enskild, om det
kan antas att fara uppkommer för alt den enskilde eller någon honom
närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år

21      § Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om den som har dömts
att undergå kriminalvård, om del kan antas att han eller någon honom
närstående lider men eller atl fara uppkommer för att någon utsätts för våld
eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte
beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder
och inte heller beslut i annat fall enligt lagstiftningen om kriminalvård i
anstalt.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

22      § Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende, i
fråga om vilket beslämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämp­
liga, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden
som framkommer vid personundersökning, rätlspsykialrisk undersökning

Prop. 1979/80:2    Del A                                            15

eller annan sådan utredning, om del av särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i annan myndighets verksamhet för att gå domstol till hända med utredning som nu har nämnts.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

23      § Sekretess gäller i ärende om nåd för uppgift om enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om del av särskild anledning kan antas
att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i annan mydighets verksamhet
för atl gå till hända i ärende som nu har nämnts.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

24      § Sekretess gäller för uppgift i upptagning som har dialektologiskt eller
etnologiskt innehåll och som har gjorts eller anskaffats för vetenskapligt
ändamål, om det kan antas att den, som har lämnat uppgiften eller som
uppgiften avser, eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

1 § Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling och ärende enligt lagstift­ningen om anställningsfrämjande åtgärder för uppgift om enskilds affärs-eller driftförhållanden, om det inte står klart atl uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

2 § Sekretess gäller i ärende om arbetsskadeförsäkring för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas aii den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Under samma förutsättning gäller sekretess för sådan uppgift i ärende enligt lagstiftning om arbetsmiljön, om reglering av arbetstid eller om arbetstillstånd för utlänning. Såvitt avser ärende enligt lagstiftning om arbetsmiljön kan regeringen för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen i fråga om uppgift som nu har nämnts, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Prop. 1979/80:2    Del A                                                         16

3         § Sekretess gäller för sädan uppgift om enskilds iilTiirs- eller dritiförhållan-
den som har lämnats på grund av föreskrift i särskild lagstiftning som angår
iippgiftsskyldighet i frågor rörande samhällsplanering eller försörjningsbe­
redskap eller som angår försörjningsberedskap vid oljekriser, om det kan
antas att den enskilde lider .skada om uppgiften röjs.

1 IVåga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

4         § Sekretess gäller för uppgift i kartellregisier, om det kan antas att den som
uppgiften rör lider avsevärd skada, om uppgiften röjs, och ati sekretess inte
nämnvärt motverkar syftet med registret. Regeringen kan för särskilt fall
förordna om undanlag från sekretessen, om den finner del vara av viki an
uppgiften lämnas.

1 (Våga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år.

5         § Sekietess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillsiånds-
givning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, fondkom-
missionärs- och fondbörsväsendei eller försäkringsväsendet, för uppgift
om

1.   affärs- eller drifttorhållanden hos den som mydighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,

2.   ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har tiätt i affiirsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligi första stycket 1, om den finner det vara av vikt ati uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allinän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

6§ Sekretess gäller, i den utsträckning regerinijen föreskriver del, i siailig myndigneis verksamhet, som beslår i utredning, planering, prisreglering, tillsulndsgivning, lillsyn eller siödverksamhet med avseende på produktion, handel, iransporiverksamhei eller näringslivei i övrigt, för uppgift oin

1.   enskilds affärs- eller driftlorhållanden, uppfinningar eller foiskningsre-suliat, om det kan antas alt den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2.   andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har iräu i afRirstÖrbindelse eller liknande förbindel.se med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Regeringen kan för särskill fall förordna om undanlag från sekretess som har föreskrivits med siöd ;iv första slyckel l,om den fmner Jei vara av vi kl au uppgiften lämnas.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsi ijugo år.

7 § Sekretess gäller i kommunal myndighels verksamhet, som beslår i lillsyn ellersiödverksamhei med avseende på näringslivei. och i iills>ns\erksamhei.

Prop. 1979/80:2    Del A                                                         17

som annan än statlig eller kommunal myndighei utövar med avseende på näringslivet, för uppgift om

1.    enskilds aflars- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsre-
suliat, om det kan antas an den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2.    andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för
tillsyns- eller stödverksamhet som avses i denna paragraf

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket I, om den finner del vara av vikt att uppgiften lämnas.

1 IVåga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

8 § Sekretess gäller i riksbankens bankrörelse och i riksgäldskontorets
upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska tVjrhållandcn.

Sekretess gäller i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhei eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller drift förhål landen, om del kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt andra stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inie, om uppgiften ingår i beslul av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år.

9 § Sekretess gäller hos myndighei för uppgift som avser provning, bestäm­
ning av egenskaper eller myckenhet, värdering, vetenskaplig, teknisk,
ekonomisk eller statistisk undersökning eller annat sådant uppdrag som
myndigheten utför för enskilds räkning, om del måsle antas alt uppdraget har
lämnais under föruisäiining a.U uppgiften inie röjs. Regeringen kan lÖr
särskill fall torordna om undantag fiån sekretessen, om den finnerdei vara av
vikt all uppgiften lämnas.

1 lV;-iga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsi tjugo är eller hos sunens skeppsprovnmgsanstall i högsi femlio år.

10        4) Sekretess gäller hos myndighei för uppgift om aftlirs- eller drifttorhål­
landen lör enskild, som i annal tall än som avses i S och 9 ;!§ har trätt i
airärslörbindelse med myndigheten, om det av särskild anledning kan antas
au den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Sekretess gäller också hos
myndighei lör uppgift om affärs- elier driftförhållanden för enskild som har
iräit i alTärstorbindelsc med bolag, förening, samtallighei eller stiftelse, som
driver alTärsverksamhet oeh vari det allmänna genom myndigheten utövar
ett bestämmande i nflyiande, om del kan anias att den enskilde lider skada om
uppgiften röis.

Har uppgift, for vilken sekretess gäller enligt första styckel, lämnais lill

2 Riksdagen 1979/80. I saml. Xr 2

Prop. 1979/80:2   Del A                                             18

annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag Iran sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år. Beträffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit från det avtalet slöts.

11      § Sekretess gäller i myndighets verksamhet avseende internationellt
utvecklingsbistånd för uppgift om enskilds alfärs- eller driftförhållanden, om
del av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften
röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen,
om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Belräffande handling som anger villkoren i avtal, slutet mellan enskild och myndighei, gäller sekretessen dock längst tilldess två år har förfiutit från det avtalet slöts.

12      § Sekretess gäller i myndighets verksamhet avseende hälso-eller sjukvård
för sådan uppgift om viss varas tillverkning eller innehåll, som har lämnats till
myndigheten för att användas som upplysning om eller underiag för
behandling eller annan liknande ålgärd, om del kan antas all tillverkaren eller
försäljaren lider skada om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år.

13      § Sekretess gäller i ärende om ansökan om patent för uppgift om
uppfinning eller företagshemlighel, om annat inte följer av gällande lagstift­
ning om patent.

Sekretess gäller för sådan uppgift angående uppfinning som har lämnais till myndighei enligt lagstiftning om arbetsgivares rätl till arbetstagares uppfin­ningar. Om patent har sökts på uppfinningen, gäller dock sekretessen endast om uppgiften omfattas av sekretess enligt första styckel.

Sekretess gäller i ärende om registrering av mönster lör uppgift om mönstret, om sökanden har begärt del och ej annat följer av gällande lagstiftning om mönsterskydd.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt andra slyckel första meningen i högst tjugo år.

14 § Sekretess gäller i ärende om registrering eller inskrivning i skeppsbygg­nadsregister för uppgift om pris och betalningsvillkor i skeppsbyggnadsav-tal. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Prop. 1979/80:2   Del A                                             19

15      § Sekretess gäller lör uppgift som part i arbelstvist har lämnat till
föriikningsman, särskild förlikningsman eller föriikningskommission, om
uppgiftslämnaren har gjort förbehåll därom.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

16      § Sekretess gäller i ärende om utredning av fartygs sammanstötning med
annat fartyg för uppgift som angår sammanstötningen och härrör från det
fartyg som ärendet avser, om fartygets befälhavare eller redare begär det.
Sekretess gäller dock inte, om sjöförklaring eller annan sådan undersökning
beträffande båda fartygen sker samtidigt. Sekretess gäller inte heller, om
sådan undersökning beträffande det andra fartyget har ägl rum förut eller
tillgång annars finns till molsvarande uppgift rörande det andra fartyget.

Handläggs ärende som anges i första stycket vid annan myndighet än domstol, tillämpas 12 kap. 3 § första stycket hos den myndigheten.

1 fråga om uppgift i allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har förfiutit från det att sammanstötningen skedde.

17      § Sekretess gäller hos domstol i mål eller ärende i domstolens rätlskipande
eller räitsvårdande verksamhet för uppgift om myndighets eller enskilds
affärs- eiler driftförhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör
lider avsevärd skada om uppgiften röjs.

Första slyckel lillämpas inte, om annan sekretessbestämmelse lill skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften och innebär all sekretess inte skall gälla.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl fiugo år.

9 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur

1 § Sekretess gäller i myndighels verksamhet, som avser bestämmande av skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underiag för bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Uppgift hos tullverket får dock lämnas ut, om det står klart alt uppgiften kan röjas utan atl den enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domslol gäller sekretessen endast om det kan antas all den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Har uppgiften erhållits från annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna sekretess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.

Med skatt avses i detla kapitel skatt på inkomst eller förmögenhet samt omsättningsskatt, tull och annan indirekt skatt. Med skatt jämställs arbets­givaravgift, prisregleringsavgift och liknande avgift saml skatte- och avgifts­tillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som avser bestämmande av

Prop. 1979/80:2    Del A                                            20

skatt jämställs verksamhet som avser bestämmande av pensionsgrundande inkomst.

Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skall eller pensionsgrundande inkomst tiesläms eller underiag för bestämmande av skall fastställs, såvida inte beslutet meddelas i ärende om

1.   förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,

2.   befrielse från tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skatte­pliktig realisationsvinst vid avyttring av aktier och liknande egendom i samband med strukturrationalisering,

3.   rätt all erhålla avdrag vid taxeringen för avsättning till särskild nyanskaffningsfond,

4. räu au erhålla avdrag vid laxeringen för kostnad för exportkredit.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i lag om förfarandet vid beskattning. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

2        § Sekretess gäller i

1.   särskill ärende cm kontroll beträffande skatt eller om säkringsåtgärd i samband med sådan kontroll samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte faller under I §,

2.   ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,

3.   ärende om anstånd med erläggande av skatt

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

I fråga om sekretess enligt denna paragraf tillämpas I § första stycket andra-fjärde meningarna.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2 och 3.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

3        § Sekretess enligt 1 och 2 §§ gäller också, i den tnån avtal härom har träffats
med främmande stal, i ärende om handräckning eller bistånd som myndighet
lämnar ål myndighet eller annal organ i den staten i verksamhet som
motsvarar den som avses i nämnda paragrafer.

4§ Sekretess gäller i sådan särskild verksamhet hos myndighet som avser framställning av statistik samt, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan därmed jämförbar undersökning, som utförs av myndighet, för uppgift som avser enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. Uppgift i företagsregister, uppgift som avser avliden, uppgift som behövs för forskningsändamål och uppgift, som inte genom namn, annan ideniitelsbeieckning eller därmed jämförbart förhål­lande är direkt hänföriig till den enskilde, får dock lämnas ut, om det står klart atl uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider skada eller men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år, såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högst tjugo år.

Prop. 1979/80:2    Del A                                            21

5§ Sekretess gäller hos riksbanken i ärenden om tillståndsgivning eller tillsyn enligt valutalagstiftningen för uppgift om enskilds personliga eller eko­nomiska förhållanden, om del kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende om studiestöd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Såvitt gäller annal än studiestöd under sjukdom gäller sekretessen dock inte beslut i ärendet.

Sekretess gäller, i annat fall än som avses i andra stycket och 8 kap. 6-8 §§, i ärende om utlåning av allmänna medel för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte ansökan eller beslut i ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsi femtio år.

6       § Sekretess gäller hos datainspektionen i ärende om tillstånd eller tillsyn,
som enligt lag ankommer pä inspektionen, för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas atl den enskilde eller någon
honom närstående lider skada elier men om uppgiften röjs. Har uppgift, för
vilken gäller sekretess enligt vad nu har sagts, lämnats till regeringen eller
justitiekanslern, gäller sekretessen också där.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

7  § Sekretess gäller i myndighets verksamhet för enbart teknisk bearbetning eller leknisk lagring för annans räkning av personregister som avses i dalalagen (1973:289), för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

8  § Sekretess gäller inom postverket för uppgift som angår särskild postför­sändelse. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till den som är försändelsens avsändare eller mottagare. Sekretess gäller inom postverket även för uppgift om enskilds förbindelse med postgirorörelsen eller bank.

Sekretess gäller inom televerket för uppgift som angår särskilt telefon­samtal eller annat telemeddelande. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, lår dock sådan uppgift lämnas till den som har tagit del i telefonsamtalet eller annars är telemeddelandets avsändare eller mottagare eller som innehar apparat som har använts för telemeddelandet.

Sekretess gäller hos postverket, televerket och annan myndighet som handhar allmän samfärdsel för uppgift som angår enskilds förbindelse med samfärdselverksamheten och som inte avses i första eller andra stycket, om del inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men.

Prop. 1979/80:2   Del A                                            22

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket tredje meningen och tredje stycket i högst tiugo år.

9 § Sekretess gäller hos allmän advokatbyrå i ärende om rättsligt biträde

1.   för uppgift .som del kan antas att den rätlssökande har förutsatt skall bli
behandlad förtroligt,

2,   för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska förhållanden,
om det kan antas att han lider skada eller men om uppgiften röjs,

Molsvarande sekretess gäller hos nolarius publicus i verksamhet som enligt lag eller annan författning ankommer på honom,

10      § Sekretess gäller hos rätlshjälpsnämnd, besvärsnämnden för rättshjälpen
samt domstolsverket i ärende om rättshjälp

1, för uppgift som angår den rättsliga angelägenhet som ärendet avser,

2,   för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i
övrigt, om det kan antas all den enskilde lider skada eller men om uppgiften
röjs.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte beslul i ärendet, I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år,

11      § Sekretess gäller hos utrikesdepartementet, inom utrikesrepresentatio­
nen och hos nämnden för internationella adoptionsfrågor för uppgift i ärende
om ekonomiskt bistånd, biträde i rättslig angelägenhet eller utredning åt
enskild, om det kan antas atl den enskilde eller någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende
om ekonomiskt bistånd,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl femlio år,

12      § Sekretess gäller i ärende om någons inträde i advokatsamfundet, om
disciplinärt ingripande mol advokat eller om advokats uteslutning ur
samfundet för uppgift om hans ekonomiska ställning eller om annans
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den som
uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften röjs.

Motsvarande sekretess gäller i ärende om auktorisation eller godkännande av revisor eller revisionsbolag, om disciplinärt ingripande mot revisor eller revisionsbolag, som har erhållit auktorisation eller godkännande, eller om upphävande av auktorisation eller godkännande. Sekretessen enligt detta stycke gäller inte beslul i ärendet,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femlio år.

Prop. 1979/80:2    Del A                                           23

13      § Sekretess gäller i ärende enligt lagstiftningen om förvärv av hyresfas­
tighet eller om särskild förvaltning av faslighel för uppgift öm enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde
lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i
ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

14      § Sekretess gäller hos överförmyndare eller överförrnyndarnämnd i
ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekono­
miska förhållanden, om det inte står klart atl uppgiften kan röjas ulan alt den
enskilde lider skada eller men. Utan hinder av sekretessen fär uppgift lämnas
till enskild enligt vad som föreskrivs i föräldrabalken.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år.

15      § Sekretess gäller hos domslol i äklenskapsmål samt mål och ärenden
enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden. om part begär det och det kan antas atl den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

16      § Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sedlighetsbrott,
utpressning, brytande av post- eller telehemlighel, inlrång i förvar eller
olovlig avlyssning saml i mål om ersättning för skada med anledning av
sådant brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas atl den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock
inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i målet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

17      § Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i

1.   utredning enligt beslämmelserna om förundersökning i brottmål,

2.   angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådanl mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3.   åklagarmyndighets, polismyndighets eller tullmyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas all den enskilde eller någon honom närslående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om del kan antas atl fara uppkommer för all någon utsätts för våld eller annat allvariigt men om uppgiften röjs,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

Prop. 1979/80:2    Del A                                            24

18      § Sekretessen enligt 17 § första slyckel gäller inte

1,    beslut huruvida åtal skall väckas eller beslut om att lägga ned förundersökning,

2,    uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordnings­bot,

3,    uppgift som avser omhändertagande enligt 3S lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande och som inte har inhämtats vid utredning enligt 6 I; andra stycket samma lag.

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, såvida inie sekretess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppenbariigen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften,

19      § Sekretess gäller inom exekutionsväsendet i mål eller ärende angående
exekutiv verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller dock inte uppgift om förpliktelse som avses med den sökta
verkställigheten och inte heller beslul i målet eller ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högst tjugo år.

20      § Sekretess gäller hos domstol i mål om tillämpningen av lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet och i mål om kollektivavtal för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande
men om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretes.sen i högst tjugo år.

10 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart

1 § Sekretess gäller för uppgift om utrotningshotad djur- eller växtart, om det kan antas att strävanden att bevara arten inom landet eller del därav motverkas om uppgiften röjs.

11 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos regeringen, riksdagen samt riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern

1 § Erhåller regeringen från annan myndighet uppgift, som är sekre­tessbelagd där, för atl regeringen skall pröva fråga om utlämnande av uppgiften, gäller sekretessen även hos regeringen.

Prop. 1979/80:2   Del A                                             25

Regeringen kan för särskilt fall besluta alt sekretessbelagd uppgift i regeringsärende far lämnas ut.

Skall enligt särskild bestämmelse i denna lag viss angiven myndighei pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild, ankommer prövningen, såvitt gäller uppgift hos regeringen, i stället på denna. Delta gäller dock inte, om prövningen ankommer på departementschef

2 § Föreskrifterna i 1 kap. 2-4 §§ gäller inte för ledamot av riksdagen såvitt avser uppgift som han har erhållit under utövandet av sill uppdrag. Föreskrifter om tystnadsplikt för sådan ledamot och för tjänsteman i riksdagen finns i 10 kap. 7 § regeringsformen samt 2 kap. 4 Ii,4 kap. 15 §och8 kap. 5 § riksdagsordningen.

För uppgift om vad som har förekommit vid sammanträde med riksdagens kammare gäller sekretess enligt denna lag endast om sammanträdet har hållils inom stängda dörrar. För uppgift som har intagits i kammarens protokoll eller annal riksdagens protokoll eller beslul gäller sekretess enligt denna lag endast i fall som avses i 2 kap. och 6 kap. 5 och 6 §§.

3§ Den befogenhet som enligt bestämmelse i denna lag tillkommer regeringen att för särskill fall förordna om undantag från sekretess, skall, såvitt avser uppgift hos riksdagen eller myndighei under denna, i stället tillkomma riksdagen. Såvitt avser uppgift hos myndighet under riksdagen tillkommer befogenheten det utskott som bereder ärenden som rör myndig­heten.

Erhåller riksdagen från annan myndighei uppgift, som är sekretessbelagd där, för alt riksdagen skall pröva fråga om utlämnande av uppgiften, gäller sekretessen även hos riksdagen.

Även i annal fall än som avses i första styckel får riksdagen förordna om undantag från sekretess i fråga om uppgift hos riksdagen.

4 § Sekretess gäller hos riksdagens ombudsmän och justitiekanslern i deras tillsyn över offentlig verksamhet och hos justitiekanslern i hans verksamhet för att bevaka statens rätt eller tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter endast i den mån det följer av andra eller tredje stycket. Sekretess gäller inte i något fall beslut av justitieombuds­man varigenom ärende avgörs.

Erhåller justitieombudsman eller justitiekanslern i verksamhet, som anges i första stycket, från myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos ombudsmannen eller justitiekanslern. Förekommer uppgiften i sådan handling som har upprättats med anledning av verksam­helen, gäller sekretess hos ombudsmannen eller justitiekanslern dock endast i den mån det kan antas att allmänt ellerenskilt intresse lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.

Prop. 1979/80:2    Del A                                            26

Erhåller justitieombudsman eller justitiekanslern i verksamhet, som anges i första styckel, uppgift från enskild, gäller sekretess enligt 2 kap. i den mån del kan antas att riket lider betydande men om uppgiften röjs.

5 § Regeringen flr föreskriva all sekretess, molsvarande den som enligt 4 § gäller hos justitiekanslern, skall gälla i verksamhet som bedrivs av särskild undersökningskommission som regeringen har tillsatt.

12 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos domstolar m. m.

1        § Erhåller domstol i sin rätlskipande eller rättsvårdande verksamhet från
domstol eller annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller
sekretessen också hos domstolen.

Första stycket tillämpas inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande domstolen.

2  § Sekretess enligt 6 kap., 7 kap. 17 och 18 §§, 8 kap. I och 3-11 §§ samt 9 kap. 8-11 och 14 §§ gäller inte hos domstol i dess rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet, såvida inte domstolen har erhållit uppgiften för att pröva fräga huruvida den kan lämnas ut.

3  § .Sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet upphör all gälla i målet eller ärendet, om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling i samma mål eller ärende.

Förebringas sekretessbelagd uppgift som avses i första styckel vid förhand­ling inom slängda dörrar, består sekretessen under den fortsatta handlägg­ningen, om domstolen inte förordnar annal. Sedan domstolen har skilt målet eller ärendet från sig, består sekretessen endasl om domstolen i domen eller beslutet har förordnat om det.

Fullföljs talan i mål ellerärende vari domslol har meddelat förordnande om att sekretess för uppgift skall beslå, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

4        § Sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rätlskipande eller
räitsvårdande verksamhet upphör alt gälla i målet eller ärendet, om uppgiften
las in i dom eller annat beslul i samma mål eller ärende.

Första stycket tillämpas inte. om domstolen i domen eller beslutet har förordnat atl sekretessen skall bestå. Sådant förordnande får inte omfatta domslutet eller motsvarande del av annat beslut, såvida inie rikets säkerhet eller annat intresse av synneriig vikt oundgängligen påkallar det. Angår målet eller ärendet någons civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot

Prop. 1979/80:2    Del A                                           27

någon för brott, gäller dessutom att förordnande som omfattar domslut eller molsvarande del av annal beslul får meddelas endast om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållan­den råder.

Har domslol meddelat förordnande enligt andra stycket, gäller sekretessen också hos domslol eller annan myndighet som får del av domen eller beslutet. Denna bestämmelse lillämpas dock inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos mottagaren.

Fullföljs talan mol dom eller beslut vari domslol har meddelat förordnande enligt andra styckel, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

5 § Sekretess gäller hos domstol i dess rätlskipande eller rättsvårdande
verksamhet för uppgift om

1.   innehållet i ännu inte meddelad dom eller i annal ännu inte meddelat beslut,

2.   vad som har förekommit vid överiäggning inom stängda dörrar angående dom eller annat beslut.

Vad som sägs i första styckel om sekretess för innehållet i dom och annal beslut och för vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar gällerockså i fråga om jurys svar på fråga humvida brott föreliggersami i fråga om juryns överiäggning.

6 § Om synneriiga skäl talar för del, får regeringen i annal fall än som avses i
5 § föreskriva atl sekretess skall gälla hos statlig myndighet för uppgift
om

1.  innehållet i ännu inte avkunnat eller expedierat beslut, i vilket ändring
kan sökas hos domslol,

2.  vad som har förekommit vid överiäggning inom slängda dörrar angå­
ende sådanl beslut.

7 § För personal i myndighets telefonväxel gäller sekretess för uppgift som
har inhämtats vid tjänstgöringen och som avser telefonsamtal till eller från
annan person hos myndigheten.

13 kap. Överföring av sekretess i vissa fall

1  § Erhåller myndighet i verksamhet, som avser lillsyn eller revision, från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

2  § Erhåller myndighet i sin förvallande verksamhet i ärende om disciplin­ansvar eller skiljande från anställning eller i annal jämförbart rättsligt

Prop. 1979/80:2    Del A                                             28

förfarande vid myndigheten från annan myndighet uppgift som är sekre­tessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndighe­ten.

3  § Erhåller myndighei i sin forskningsverksamhet från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

4  § Erhåller arkivmyndighet för arkivering från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos arkivmyndighe­ten.

5  § Erhåller myndighei i verksamhet, som avser sådan förhandling med arbetstagarorganisation som avses i 6 kap. 5 §, från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

6  § Bestämmelserna i 1-5 §§ lillämpas inte, om en sekretessbestämmelse till skydd församma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten eller om uppgiften upptas i beslul hos denna myndighet.

14 kap. Bestämmelser om  vissa  begränsningar  i  sekretessen  och  om förbehåll

1  § Sekretess hindrar inte atl uppgift lämnas lill regeringen eller riksdagen. Sekretess hindrar inte heller att uppgift lämnas lill annan myndighei, om uppgiftsskyldighel följer av lag eller förordning.

2  § Sekretess hindrar inte all uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas lill myndighei, om uppgiften behövs där för

1,   förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mol någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer,

2,   omprövning av beslul eller ålgärd av den myndighet där uppgiften förekommer, eller

3,   lillsyn över eller revision hos den myndighei där uppgiften förekom­mer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.

Prop. 1979/80:2    Del A                                            29

3§ Utöver vad som följer av I och 2 §!; får sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighei, om del är uppenbart att intresset av atl uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 7 kap. I -6 SS, 8 kap. 8 S första stycket och 9 och 15 §§ samt 9 kap. 7 J, 8 S första och andra styckena och 9 §. Inte heller gäller första stycket, om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller, såvitt angår uppgift i personregister enligt liatalagen (1973:289), föreskrift som har meddelals med stöd av datalagen.

4 § Sekretess lill skydd för enskild gäller inte i förhållande lill den enskilde själv och kan i övrigi helt eller delvis efterges av honom. Vad nu har sagts gäller dock inte om annal följer av bestämmelse i denna lag.

S§ Sekretess hindrar inte atl sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan mydighet tar del av handling eller annat material i målet eller ärendet. Handling eller annal material får dock inte lämnas ul, i den mån del av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synneriig vikt atl sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. 1 sådanl fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall kunna la lill vara sin rätt och del kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda.

Sekretess hindrar aldrig att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslul i målet eller ärendet. Inte heller innebär .sekretess begränsning i parts rätt enligt rällegångsbalken alt få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.

Första stycket lillämpas inte, om avvikande bestämmelser har meddelats i lag.

6  § Sekretess hindrar inte atl den som är misstänkt för brott eller mot vilken rättegång eller annal jämförbart rättsligt förfarande har inletts lämnar uppgift till sitt ombud eller biträde i saken eller till annan enskild, om det behövs för atl han skall kunna ta lill vara sin rätt.

7  § Sekretess enligt 6 kap. 1-5,7 och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 kap. 2 och 8-10 §§ utgör inte hinder mot att myndighei fullgör vad som i lag är föreskrivet om skyldighel alt lämna information lill företrädare för arbetsta­garorganisation eller till skyddsombud.

Är den, som erhåller uppgift med stöd av första stycket, knuten till myndigheten på det säli som anges i 1 kap. 6 S, gäller för honom samma förbud att lämna ut eller utnyttja uppgiften som gäller hos m.\ ntligheten. 1 lan får dock utan hinder av förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i

Prop. 1979/80:2    Del A                                            30

organisationens styrelse, om han underrättar denne om förbudel. 1 sådant fall gäller förbudet också för styrelseledamoten.

Utan hinder av att förbud gäller enligt denna lag all lämna ut eller utnyttja uppgift får företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte röja uppgiften för annan.

8  § Regeringen får, förutom när det särskilt anges i bestämmelse om sekretess, för särskilt fall förordna om undantag från sekretess när det är påkallat av synnerliga skäl.

9  § Finner myndighet att sådan risk för skada, men eller annan olägenhel, som enligt bestämmelse om sekretess utgör hinder alt lämna uppgift lill enskild, kan undanröjas genom förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, skall myndigheten uppställa sådant förbehåll när uppgiften lämnas lill honom.

Samtycker enskild till att uppgift, för vilken sekretess gäller lill skydd för honom själv, lämnas till annan enskild endasl under förutsättning atl förbehåll som anges i första stycket uppställs, skall myndigheten uppställa förbehållet när uppgiften lämnas ul.

10      § Myndighei får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares
rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1.   myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd uppgift till part, ställfö­
reträdare, ombud eller biträde,

2.   myndigheten med stöd av 7 § första styckel lämnar uppgift lill någon
som inte är knuten till myndigheten på del sätt som anges i 1 kap. 6 §.

Förbehåll enligt första stycket I får inte innebära förbud mol all utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

Har förbehåll uppställts enligt första styckel 2, skall i fråga om förbehållet gälla vad som föreskrivs i 7 § andra styckel andra och tredje meningarna samt tredje stycket angående förbud att lämna ut eller utnyttja uppgift.

Förordnande av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undanlag från sekretess för uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första styckel skall uppställas vid utlämnande av uppgiften.

15 kap. Bestämmelser om registrering och utlämnande av allmänna hand­lingar m. m.

1 § När allmän handling har kommit in till eller upprättats hos myndighei skall handlingen registreras utan dröjsmål,om det inte är uppenbart alt den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga om allmänna

Prop. 1979/80:2    Del A                                            31

handlingar, för vilka sekretess inte gäller, fär dock registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordnade att det utan svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller upprättats.

Om särskilda skäl föreligger lår regeringen föreskriva undantag från regislreringsskyldighei enligt första stycket i fräga om handlingar av visst slag som hos myndighet förekommer i betydande omfattning.

2 § Beträffande handling som registreras enligt 1 § skall av registret
framgå

1.  datum, då handlingen kom in eller upprättades,

2.  diarienummer eller annan beteckning som har åsatts handlingen,

3.  i förekommande fall från vem handlingen har kommit in eller till vem den har expedierats,

4.  i korthet vad handlingen rör.

Vid registrering skall dock uppgift enligt första styckel 3 eller 4 utelämnas eller särskiljas om det behövs för atl registret i övriga delar skall kunna företes för allmänheten.

Regeringen fSr beträffande visst register föreskriva alt föreskriften i andra stycket inte skall tillämpas, om denna annars skulle omfatta fiertalet i registret upptagna handlingar.

3 § Kan det antas att hinder mot utlämnande av uppgift i allmän handling
föreligger enligt sekretessbestämmelse i denna lag eller annan författning, får
myndighet utmärka delta genom särskild anteckning. Sådan anteckning skall
innehålla beteckningen hemlig samt ange tillämplig bestämmelse, dagen för
anteckningen och den myndighet, som har låtit göra den.

Har genom förordning meddelats föreskrift att fråga om utlämnande till enskild av allmän handling, som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, fär prövas endast av viss myndighet, skall handling som avses med sådan föreskrift så snart det kan ske förses med anteckning enligt första stycket. Anteckningen skall innehålla uppgift om vilken myndighei som är behörig att pröva fråga om utlämnande.

4 § Myndighei skall på begäran av enskild lämna uppgift ur allmän handling
som förvaras hos myndigheten i den mån hinder inte möter på grund av
beslämmelse om sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång.

Bestämmelserom tillhandahållande av allmän handling finns i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen.

5 § Myndighet skall på begäran av annan myndighet lämna uppgift som den
förfogar över i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om
sekretess eller av hänsyn lill arbetets behöriga gång.

Prop. 1979/80:2   Del A                                             32

6 § Av 2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen framgår atl fråga
om utlämnande av allmän handling till enskild prövas av den myndighet som
förvarar handlingen, om det inte är föreskrivet att prövningen skall ankomma
på annan myndighet.

Svarar viss befattningshavare vid myndighet enligt arbetsordning eller särskill beslul för vården av handling, ankommer del på honom atl i första hand pröva fråga om handlingens utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till myndigheten, om del kan ske utan omgång. Vägrar han alt lämna ut handling eller lämnar han ul handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt all yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, skall han, om sökanden begär det, hänskjuta frågan lill myndighe­ten.

7 § Mol beslul varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran atl få la
del av handling eller lämnat ut allmän handling med förbehåll, som
inskränker sökandens rätt all yppa dess innehåll eller annars förfoga över den,
får sökanden föra talan genom besvär. Om inte annal följer av andra - Ijärde
styckena förs sådan talan hos kammarrätten eller, såvitt gäller kammarrätts
beslut i där väckt ärende, hos regeringsrätten. Att prövningstillstånd inte
behövs vid fullföljd av lalan mot kammarrätts beslul framgår av 35 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Har beslul som avses i första slyckel meddelals av tingsrätt och rör det handling i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, förs lalan mot beslulel hos hovrätten. Talan mot motsvarande beslut av hovrätt i där väckt eller dit fullföljt ärende förs hos högsta domstolen. Vid talan mot tingsrätts eller hovrätts beslut lillämpas i övrigt bestämmelsema i rättegångs­balken om besvär. Vid lalan mot hovrätts beslul skall dock reglerna om prövningstillstånd inte tillämpas.

Första och andra styckena gäller inte för beslul av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrätten.

.Att talan mol beslul av statsråd skall föras hos regeringen föreskrivs i 2 kap, 15 § iryckfrihetsförordningen.

Angående rätt all föra lalan mot beslul av myndighei som lyder under riksdagen är särskill föreskrivet,

8§ Mot beslut varigenom myndighet har avslagit annan myndighets begäran atl få la del av handling får talan föras genom besvär. Sådan talan förs i samma ordning som gäller i fråga om besvär enligt 7 §, Har beslutet meddelals av statlig myndighet, förs dock lalan av annan statlig myndighei genom besvär hos regeringen.

Första styckel gäller inte för beslul av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrätten.

Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från föreskrifterna i första stycket, gäller den bestämmelsen.

Prop. 1979/80:2    Del A

33

1 IVåga om beslut som har meddelats av myndighei som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet, .

16 kap. Om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt

1 § Atl friheten enligt I kap, 1 § tryckfrihetsförordningen all meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap, 3 § första slyckel 1 och 2 saml 5 § 1 och 2 samma förordning. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap, 3 § första styckel 3 och 5 § 3 tryckfrihetsförordningen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

1,  beslut enligt 10 kap, 7 § tredje
styckel andra meningen regerings­
formen

2 kap, 4 § andra slyckel riksdags­ordningen eller beslut enligt 4 kap, 15 § riksdagsordningen

2,  3 kap, 3 § tryckfrihetsförord­
ningen, 9 § radioansvarighelslagen
(1966:756) eller I § lagen (1978:480)
om ansvarighet i försöksverksamhet
med närradio

3,     denna lag enligt
2 kap, 1 §

3 kap. 1 § 5 kap 1 §

5 kap. 2-4 §§ 7 kap. 1-5 §§

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvariigt

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvariigt

såvitt avser uppgift hos riks­banken

såvitt avser uppgift om kvarhål-lande av försändelse på befordrings­anstalt eller om telefonavlyssning på grund av beslut av domslol, under­sökningsledare eller åklagare

såvitt avser uppgift om annat än verkställigheten av beslut om om­händertagande eller av beslul om vård ulan samtycke

7 kap. 6 §

3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2   Del A

34

7 kap. 9 §

7 kap. 11 § första eller andra stycket, 12 § andra slyckel eller 14 § första styckel

7 kap. 21 §

8 kap. 3 §, 5 § första slyckel 2, 6 § första slyckel 2, 7 § första stycket 2 eller 8 § första slyckel

8 kap. 8 § andra styckel

såvitt avser uppgift som hänför sig till annal än ärende om lillrättafö-rande av elev eller skiljande av elev från vidare studier

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas medföra fara för atl någon utsätts för våld eller annat allvarligt men

såvitt avser uppgift som hänför sig till myndighets affärsmässiga utlå­ningsverksamhet

8  kap. 9, 12, Heller 15 §

9  kap. 1-4 §§ 9 kap. 6§

9 kap. 7 §, 8 § första eller andra stycket,9 § eller 10 § första styckel 1 9 kap. 11 §

12 kap. 5 eller 7 §

4.  förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 10 § denna lag

5.  förordnande med stöd av 5 kap. 4 § eller 23 kap. 10 § fjärde slyckel rällegångsbalken

6.   8 kap. 4 § första slyckel iredje meningen rättegångsbalken

7.   7 kap. 2 § kyrkolagen

8.   3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl.

såvitt avser uppgift om registre-rads förhållanden

såvitt avser uppgift som hänför sig lill ärende om annal än ekonomiskt bistånd lill enskild

Prop. 1979/80:2   Del A                                             35

1.    Denna lag trader i kraft den I januari 1981.

2.    Genom denna lag upphävs lagen (1937:249) om inskränkningar i rällen att utbekomma allmänna handlingar, lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mol tystnadsplikt samt lagen (1976:428) om bemyndigande atl meddela föreskrifter om tystnadsplikt vid konsumentverket.

3.    Innehåller den nya lagen hänvisning till viss lagstiftning och har denna lagstiftning trätt i stället för äldre lagstiftning, skall hänvisningen avse även den äldre lagstiftningen.

4.    Förbehåll som myndighei enligt äldre bestämmelser har meddelat vid utlämnande av allmän handling skall fortfarande gälla. I fråga om sådant förbehåll tillämpas nya lagens föreskrifter i 16kap. 1 §4om förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 10 § samma lag.

5.    Sekretess gäller för uppgift som har tillförts registret rörande vissa alkoholbrolt m. m. Uppgift får dock lämnas ul för forskningsändamål, om del slår klart alt uppgiften kan röjas ulan alt den som uppgiften rör lider men. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undanlag från sekretessen, om den finner del vara av vikt atl uppgiften lämnas. Beslämmelserna i 14 kap. 3 § första slyckel tillämpas inte i fråga om sekretess enligt denna punkt.

6.    Sekretess gäller i ärende enligt äldre bestämmelser angående rätl för enskild all inköpa alkoholhaltiga drycker för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del inte slår klart all uppgiften kan röjas ulan all den enskilde eller någon honom närslående lider men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

7.    Har i författning, som har tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam eller regeringen eller av förvaltningsmyndighet eller kommun, meddelals särskild föreskrift om förbud att röja eller utnyltia vad någon har erfarit i allmän tjänsl eller under utövande av tjänsteplikt, får regeringen upphäva föreskriften eller ändra den, om ändringen innebär all sådan tystnadsplikt inte längre föreskrivs i den särskilda beslämmelsen. Regeringen får överiåla åt förvaltningsmyndighet eller kommun atl enligt vad nu har sagts upphäva eller ändra sådan föreskrift, om föreskriften har meddelals av förvaltningsmyndigheten eller kommunen.

8.    Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom beslämmelse i den nya lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

Prop. 1979/80:2    Del A

36

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fräga om rättegångsbalken

(/e/sattSkap. l,4och5§§,8kap.4och7§§,23kap. I4§,36kap.5§,38kap. 8 § saml 39 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 38 kap. 9 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1§'

Förhandling vid domstol skall vara Kan det antagas, all vid förhand­ling skall förekomma någol, som är stötande för anständigheten och sed­ligheten, eller att tillföljd av offentlig­heten något kan uppenbaras, som med hänsyn tiU rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skaU hållas inom slängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, om anledning förekommer, au ull följd av offentligheten yrkes­hemlighet skutte röjas.

I mål om ansvar för utpressning, brytande av post- eller telehemlighel, inlrång iföivar etter olovlig avlyssning samt i mål om ersättning för skada i anledning av sådanl brott må rånen förordna, alt förhandling skaU hållas inom stängda dörrar, om rätten finner alt offentligheten skutte vara liU men för enskild. Förhandhng, son under förundersökning i brottmål äger rum vid domslol, skaU hållas inom slängda

offentlig.

Kan det antagas atl vid förhand­ling kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekre­tess som avses i sekretesstagen (1979:000). må rätten, om det bedö­mes vara av synnerlig vikt an uppgiften ej röjes, förordna alt förhandlingen i vad den angår uppgiften skatt hållas inom stängda dörrar. Åven i annatfaU må förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 7 kap. 22 .f, * kap. 16 etter 17 § etter 9 kap. 15 eller 16 § sekretesslagen eller, i vad avser domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller där­med likställt mål eller ärende, enligt 5 kap. I § eller 9 kap. 17 § samma lag.

' Senaste lydelse 1975:240.

Prop. 1979/80:2    Del A                                            37

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

dörrar, om den misstänkte begär det eller rätten finner, att offentligheten skutte vara tlU men för utredningen. I brottmål skall, när skäl äro därtiU, förhandhng som angår personunder­sökning, sinnesundersökning eller an­nan utredning rörande den lilltatades levnadsomständigheter och personliga förhåUanden i övrigt, äga rum inom stängda dörrar.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom Slängda döaar.

Är eljesl för särskill fall föreskrivet, all förhandling må hållas inom slängda dörrar, vare del gällande.

4§ Rätten äge förordna, an vad som        Har   förhandling   hållits    inom förekommit   vid  förhandling   inom     slängda dörrar och har därvid före-stängda dörrar icke får uppenbaras.      bringats uppgift, for vilken hos dom­stolen gäller sekretess som avses i sek­retesslagen   (1979:000),   äge   rällen förordna att uppgiften icke flir uppen­baras.

5§ Överiäggning lill dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, om rällen ej finner det kunna ske ofTentligt. Hålles överiäggning inom slängda dörrar, må, utom rättens ledamöler, närvara endasl sådan rättens tjänsteman, som har all laga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslul Avkunnande av dom eller beslul
skall ske offentligt. Har förhandting skall ske offentligt. I den utsträckning
håUits inom slängda dörrar, må ock domen eller beslutet innehåller uppgift
dom eller beslut avkunnas inom som omfattas av förordnande om sek-
stängda dörrar.                    retess enligt 12 kap. 4 § andra stycket

sekretesstagen (1979:000), skaU dock avkunnandet ske inom stängda dör­rar.

Prop. 1979/80:2    Del A                                                         38

Nuvarande lydelse                       Förestagen lydelse

8 kap. 4 §2

Vid utövande av sin verksamhet Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt skall advokat redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed.       och i allt iakttaga god advokatsed.

Om tystnadsplikt för advokat vid aUmän advokatbyrå föreskrivs i 9 kap. 9 § sekretesslagen (1979:000). Annan advokat är skyldig atl, där god advo­katsed så fordrar, förtiga vad han erfar i sin yrkesutövning. Verksamhet som advokat får icke bedrivas i bolag med annan än advokat eller i aktiebolag, om ej advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

Det åligger advokat atl hälla penningmedel och andra tillgångar, som tillhöra hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.

7§

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. Äro omständigheterna mild­rande, må i stället varning tilldelas honom.

Åsidosätter eljesl advokat de plikter, som åvila honom som advokat, må varning eller erinran meddelas honom. Äro omständigheterna synneriigen försvårande, må han uteslutas ur samfundet.

Fråga om uteslutning som nu sagts, varning eller erinran prövas av samfundels styrelse eller, i den mån sä bestämts i stadgarna, av annat samfundels organ.

Upphör advokat atl vara svensk medborgare eller inträder beträffande honom sådan omständighet, all han enligt 2 § andra eller tredje stycket icke må antagas lill ledamot av samfundet, vare han skyldig atl genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen om hans uteslutning. Samma lag vare, om advokat flyttar ur riket och styrelsen ej medgiver, att han må kvarstå såsom ledamot av samfundet.

1 beslut, varigenom någon uteslutils ur samfundet, må förordnas, alt beslulel genast skall gä i verkställighet.

Brott mot tystnadsplikl enligt 4§ första styckel iredje meningen må ej åtalas av annan än jusUiiekanstern.

2          Senasie lydelse 1977:943.

3          Senaste lydelse 1963:149.

Prop. 1979/80:2    Del A

Nuvarande lydelse

39

Förestagen lydelse

Ålat må väckas endast om del är

påkallat från allmän synpunkt.

Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig. Fin­nes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa be­gäran därom. Han äge ock hos rällen begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål till­handahållas för besiktning.

Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig. Fin­nes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa be­gäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, atl skriftligt bevis skall företes eller föremål till­handahållas för besiktning, eller förordnande, alt allmän handhng som kan antagas äga betydelse som bevis skaU tillhandahållas vid förundersök­ningen.

36

Ej må någon höras som vittne angå­ende någol, som han enligt lag eller annanförfaitning är pliktig att hemlig­hålla, med mindre den, Ull vilkens förmån tystnadsplikten gäller, sam­tycker därtiU.

Ej heller eljesl må advokat, läkare, landläkare, barnmorska, sjuksköter­ska, kurator vid familjerådgivnings-byrå, som drives av kommun, lands­tingskommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens

kap. §

Den som tiUföljdav2kap. 1 etter 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen (1979: 000) etter bestämmelse, UU vdken hänvisas i något av dessa lagrum, ej äger lämna uppgift må ej höras som viune därom ulan tillslånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Ej heller må advokat, läkare, tand­läkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstings­kommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre del är i lag medgivet   eller   den,   lill   vilkens

"Senaste lydelse 1977:1020.

Prop. 1979/80:2    Del A

40

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

förmån tystnadsplikten gäller, sam-     förmän tystnadsplikten gäller, sam­
tycker därlill.                        tycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrolls honom, med mindre parten medgiver, atl del må yppas.

Utan hinder av vad i andraellertredjeslycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskill stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådanl samfund inlager motsvarande ställning må icke höras som vittne om något, som han vid hemligt skriftermål eller under därmed jämförliga förhållanden erfarit.

Au den som har tystnadsplikl Den som har tystnadsplikt en-enligi 3 kap. 3 § tryckfriheisförord-     ligt 3 kap.  3 §  tryckfrihetsförord-

ningen, 9 § radioansvarighelslagen (1966:756) eller 1§ tagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio må höras som vittne om förhållande som tystnadsplikten avser endast i den mån del stadgas i nämnda lagrum.

38 kap. 8§

Om allmän handling kan antagas äga betydelse som bevis, äge rätten förordna au handlingen skaU tillhan­dahållas.

Första stycket gäller ej

1.   handUng som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess liU följd av 2 kap. I eller 2 § eller 3 kap. I § sekre­tesstagen (1979:000) eller beslämmel­se. UU vilken hänvisas i något av dessa lagrum, med mindre den myndighei som har att pröva fråga om utlämnan­de av handhngar givit sill lillslånd därtiU;

2.   handting vars innehåU är sådant, aU någon, som hafl befattning med

Prop. 1979/80:2    Del A

Nuvarande Ivdelse

41

Föreslagen lydelse

handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fjärde etter sjätte styckel ej må höras därom:

3. handUng genom vars föreleende yrkeshemligtiet skulle uppenbaras, med mindre synnerlig anledning jöre-kommer.

9§

Har bestämmelser som avviker från vad som föreskrivs i 1-8 §§ meddelats om skyldighet att förete skriftlig hand­ting, skall de gälla.

39 kap. 5§ Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas lill rätten och som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för syn; sädan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som lill honom slår i sådanl förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet i 36 kap, 6 § om vittnes rätl att vägra att yttra sig äge molsvarande lillämpning i fråga om rätt för part eller annan all vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap, 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap, 3-8 §§ är stadgat äge motsvarande lillämpning beträffan­de föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981,

Prop. 1979/80:2   Del A

42

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap, 3 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

kap, I

3§

Röjer någon uppgift, som han är pHkiig att hemlighålla enligt lag eller annan författning etter enligt förord­nande eller förbehåll som har medde­lats med stöd av lag eller annan författning, eller utnyttjar han olovli­gen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljesl är särskilt belagd med straff, för brott mol tyst­na d s p I i k t till böter eller fängelse i högsl ell år.

Den som av oaklsamhel begär gärning som avses i första styckel, dömes lill böter. I ringa falt skatt dock ej dömas titt ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981,

4 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)

Härigenom föreskrivs i fräga om förvaltningslagen (1971:290)

dels att 20 § skall upphöra all gälla,

dels alt 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Sökande, klagande eller annan part har rätt all la del av del som tillförts ärendet med de begräns­ningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937:249) om inskränk­ningar i räu en att utbekomma allmän-

Sökande, klagande eller annan part har rätt all la del av del som tillförts ärendet med de begräns­ningar som följer av 14 kap. 5§ sekretesslagen (1979:000f

' Senasie lydelse 1975:667.

Prop. 1979/80:2    Del A                                           43

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

na handlingar eller av denna para­graf

Myndighet får vägra atl lämna ut annat material än allmän handting under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller be­träffande allmän handUng. Lämnas sådanl material ut, skaU myndigheten om det behövs göra förbehåU om hur det får användas.

Har myndigheten vägral alt lämna ut handling eller annat som tillförts ärendet, skaU myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehåUet i materialet, i den mån det behövs för att han skaU kunna ta UU vara sin rätt och del kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran au lämna ut materialet. Myndigheten skaU vid behov förordna au den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.

15 § Ärende får ej avgöras ulan alt sökande, klagande eller annan part underrättats om del som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att ytlra sig över del. Myndigheten får dock avgöra ärende ulan alt så sketl,

1.   om åtgärderna är uppenbart obehövliga,

2.   om ärendet rör tillsättning av Oänsi, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,

3.   om det kan befaras atl genomförandet av beslulel i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller

4.    om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.
Underrättelse enligt första styckel får ske genom delgivning.
Bestämmelserna i 14 § om begräns-        I fråga om underräitelseskyldighet

ningar i rätten atl ta del av det som     enligt första stycket gäller de begräns-Ullföris  ärendet   äger   motsvarande     ningar som följer av 14 kap. 5 § sek-lillämpning i fråga om underräiielse     reiesstagen (1979:000) enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:2    Del A

44

5 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 16,19,20,39 och 43 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

16

1 fråga om offentlighet och ord­ning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ulöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken lår rällen förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn UU privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska inlres­se.

Föreslagen lydelse

1 fråga om offentlighet och ord­ning vid muntiig förhandling gäller 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ulöver vad som följer av 5 kap. 1 § rällegångsbalken får rällen förordna au förhandhng skall hållas inom stängda dörrar, om del kan antagas att vid förhandtingen kommer au förebringas uppgift, för vUken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekrelesslagen (1979:000)

Beslämmelserna i 43 § om begräns­ningar i rällen an ta det av det som tillförts målet äger molsvarande lilt-läinpning i fråga om underrättelse enligt 10 § första styckel, 12 etter 18 §.

I fråga om underräitelseskyldighet enligt 10 § första stycket, 12 etter 18 § gäller de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1979:000)

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rällen utan dröjsmål. 1 fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap. 1-5, 7 och 8 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersällning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig hand­ling utgår dock alltid av allmänna medel.

Skriftlig handling, som åberopas lill bevis, skall tillställas rätten ulan dröjsmål. I fråga om sådanl bevis gäller i övrigt 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rällegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig hand­ling utgår dock alllid av allmänna medel.

39 §

Den som  uppsåtligen bryter mol förbehåll eUerförordnande, som med-

Prop. 1979/80:2   Del A

45

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

delats med stöd av 19 eller 4 3 §, dömes lill böler eller föngelse i högsl ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Den som utan giltigt skäl röjer vad. som enligt rättens förordnande ej får uppenbaras dömes till böler.

43

Sökande, klagande eller annan part har rätt atl la del av del som tillförts målet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten aU utbekomma allmänna handUngar eller av denna paragraf

Rätten får vägra att lämna ut annal material än aUtnän handUng under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäUer beträffan­de aUmän handling. Lämnas sådant material ut, skaU rällen om det behövs göra förbehåU i fråga om hur det får användas.

Har rällen vägrat au lämna ul handling eller annat som tillfölls målet, skall rätten på annal sätt upplysa parten om Innehåltet i mate­rialet, i den mån det behövs för att han skaU kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada for del intresse som föranlett vägran atl lämna ut materialet. Rätten skaU vid behov förordna alt den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:2    Del A                                Inledning   46

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-12-07

Närvarande: statsminislem Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus Lagrådsremiss med förslag till sekretesslag, m. m.

1 Inledning

Den enskildes rätt att ta del av myndigheternas handlingar har länge varit grundlagsfäst i vårt land. De centrala reglerna på områdel finns f n. i 2 kap. i 1949 års tryckfrihetsförordning (TF, omtryckt 1976:955). De begränsningar i rällen alt f tillgäng till allmänna handlingar som har befunnits nödvändiga har tagits in i lagen (1937:249, omtryckt 1977:1029, ändrad senast 1978:353) om inskränkningar i rätten all utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekrelesslagen (SekrL), och i vissa därtill anslutande författningar.

Riksdagen antog år 1976 ett nytt 2 kap. i TF (prop. 1975/76:160, KU 1975/ 76:48, rskr 1975/76:324, KU 1976/77:1, rskr 1976/77:2, SFS 1976:954) på gmndval av förslag i betänkandet (SOU 1975:22) Lagom allmänna handlingar vilket hade avgivits av den år 1969 tillkallade offentiighels- och sekre-lesslagstiftningskommitlén (OSK)'. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1978.

Det förutsattes i samband med dessa ändringar i TF atl de skulle kompletteras med nya reglerom handlingssekretess som skulle ersätta SekrL. Huvuddelen av OSK:s nyss nämnda betänkande avser också etl förslag till en lag med sådana bestämmelser, benämnd lag om allmänna handlingar (LAH). OSK lade också fram förslag till vissa följdändringar, bl. a. i rällegångsbal­ken.

' Ledamöter vid utredningsarbetets avslutande justitiekanslern Ingvar Gullnäs, ordförande, riksdagsledamoten Erik Adamsson, departementssekreteraren Allan Eriksson, riksdagsledamoten Kurt Hugosson, chefredaktören Sven-Erik Larsson, riksdagsledamoten Ake Polstam och hemmansägaren Erik Svedberg.

Prop. 1979/80:2    Del A                                Inledning   47

Allmänhetens möjligheter att få insyn i den offentliga förvaltningen är beroende inte bara av reglerna om allmänna handlingars offentlighet utan också av de bestämmelser som reglerar de offentliga funktionärernas möjligheter alt lämna uppgifter på annal sätt än genom utlämnande av allmänna handlingar. I 2 kap. 1 § i 1974 års regeringsform (RF, omtryckt 1976:871) fastslås en principiell yttrandefrihet för varje medborgare. Denna yttrandefrihet innefallar bl. a. frihet all lämna sådana uppgifter och upplys­ningar som en offentiig funktionär får kännedom om i sin tjänsteutövning. RF medger emellertid all yttrandefriheten begränsas bl. a. genom regler om tystnadsplikt. Sådana regler finns för de offentliga funktionärernas del f n. utspridda i etl stort antal författningar. Frågan om den framtida utform­ningen av tyslnadspliktsregleringen har utretts av en särskild kommitté, tyslnadspliklskommillén (TK)', som tillkallades i maj år 1975. I sitt betänkande (SOU 1975:102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet lade kommittén fram ell förslag till lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt (LOFT), som i princip skulle ersätta alla de tystnadspliktsregler på området som i dag återfinns i olika specialförfattningar.

Etl viktigt inslag i den reglering som värnar om offentiighetsprincipen är de bestämmelser som privilegierar meddelande av uppgifter för publicering i massmedierna. Dessa bestämmelser innebär bl. a. all ett uppgiftslämnande som normalt är all betrakta som brott mol lystnadsplikt i vissa fall blir slraffrilt om uppgiften lämnas for publicering. De gmndläggande bestäm­melserna om denna s. k. meddelarfrihet finns i 7 kap. 3 § TF. På förslag av den år 1970 tillkallade massmedieutredningen (MMU, SOU 1975:49) och av TK beslutade riksdagen år 1976 bl. a. om ny lydelse av denna paragraf (prop. 1975/76:204, KU 1975/76:54, rskr 1975/76:394, KU 1976/77:1 rskr 1976/ 77:2, SFS 1976:955). Också denna gmndlagsändring trädde i kraft den 1 januari 1978. Reglerna i paragrafen innebär, såvitt här är av intresse, atl den, som i slrid med en beslämmelse om tystnadsplikt lämnar ell meddelande för publicering i tryckt eller därmed jämställd skrift eller, ulan alt vara publiceringsansvarig, t. ex. i egenskap av författare medverkar lill framställ­ning, som är avsedd all införas i sådan skrift, får fällas till ansvar för detla bara om gärningen var uppsåtlig och den åsidosatta tystnadsplikten finns angiven i en särskild lag. I lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt (ändrad 1978:481), som trädde i krafl den 1 januari 1978, anges i vilka fall en föreskrift om tystnadsplikt skall bryta igenom meddelarfriheten.

Det har under departementsberedningen av OSK:s och TK.s förslag visat sig all det knappasl går all få lill stånd en tillfredsslällande sekrelessreglering om man bibehåller den nuvarande åtskillnaden mellan regler om handlings-

I Ledamöter hovrättslagmannen Erik Holmberg, ordförande, riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö och riksdagsledamoten Kurt Ove Johansson.

Prop. 1979/80:2    Del A                     Gällande räu m. m.   48

sekretess och bestämmelser om tystnadsplikt. På grund härav har en promemoria upprättats inom justitiedepartementet, promemorian (Ds Ju 1977:1 och 11) Handlingssekreless och tystnadsplikt. Denna innehåller förslag till en ny sekretesslag som reglerar såväl handlingssekretess som tystnadsplikt och som dessutom anger i vilka fall meddelarfrihet inte skall föreligga. Promemorian innehåller också förslag till vissa följdändringar i rättegångsbalken (RB) och brottsbalken (BrB). De vid promemorian fogade lagförslagen bör fogas lill protokollet som bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttran­dena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

I socialutredningens betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialför-säkringslillägg behandlas vissa frågor om handlingssekretess, tystnadsplikt och socialregister. Betänkandet har remissbehandlats. En inom socialdepar­tementet upprättad sammanställning av remissyttrandena i dessa delar bör fogas lill protokollet som bilaga 3.

Frågan om lagstiftning på grundval av departementspromemorian bör nu tas upp lill behandling. Den nu aktuella lagstiftningen kräver följdändringar i ett stort antal lagar som innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Jag avser atl återkomma lill denna fråga vid etl senare lillfälle.

2 Gällande rätt m. m. 2.1 Offentlighetsprincipen

Svensk rättskipning och förvaltning präglas av ålder av offentlighetsprin­cipen. Allmänheten och massmedierna har en vidsträckt insyn i de offentliga organens verksamhet. Denna ordning får sill rättsliga innehåll genom tre komplex av regler.

Av störst betydelse är den i 2 kap, TF fastlagda principen om allmänna handlingars offentlighet. Principens närmare räckvidd bestäms genom den undantagsreglering som med stöd av TF är upptagen i SekrL och i därlill anslutande författningar,

Slor roll för möjlighetema lill insyn i den offentliga verksamhelen spelar också den information som tjänstemän och andra offentliga funktionärer kan lämna på annal sätt än genom alt förete allmänna handlingar, t, ex, muntligen. Gränserna för denna de offentliga funktionärernas yttrandefrihet dras genom den rättsliga regleringen av deras tystnadsplikl,

I RF är fastslaget atl regler om tystnadsplikt innebär en begränsning i den medborgerliga yttrandefriheten.

De offentliga funktionärernas lystnadsplikt är snävare än annars när fråga är om meddelande för offentliggörande i pressen eller i övrigt i tryckt skrift eller i radio eller TV, Denna särbehandling, som kommer till uttryck i TF och i radioansvarighelslagen (1966:756, ändrad senast 1978:477), fär sin förklaring

Prop. 1979/80:2    Del A                  . -..Gällande räu m. m.   49

av den vikt som tillmäts meddelanden för offentlig debatt och allmän upplysning i samhälleliga angelägenheter.

De äldsta anorna har den form av offentlighet som förekommer vid de beslutande församlingarna och vid domstolama, förhandlingsoffenllighelen. Offentligheten vid riksdagens kammarsammanlräden regleras i riksdagsord­ningen. Molsvarande bestämmelser finns i kommunallagama för de beslu­tande kommunala församlingarnas del. Av RB framgår atl de allmänna domstolarna som regel handlägger sina mål vid förhandlingar. Dessa är med snävt begränsade undanlag oftentliga. Principen om domstolsförhandlings offentlighet anges numera också i RF.

Som framgår av det sagda ulgör handlingssekreless och tystnadsplikt olika former av begränsning i offentlighetsprincipen. Dessa två slag av inskränk­ningar skyddar samma iniressen och har även i övrigi nära samband med varandra. I den konstitutionella lagstiftningen behandlas emellertid, som framgått, handlingssekretessen som en del av regleringen av tryckfriheten, medan tystnadsplikten ses som en begränsning av den allmänna medborger­liga yttrandefrihet som slås fast i RF. I fräga om uppbyggnad och utformning skiljer sig f n. de två regel komplexen radikalt från varandra.

2.2 Handlingssekretess

Som har nämnts i inledningsavsnitlet har riksdagen år 1976 beslutat nya regler i TF om allmänna handlingars offentlighet. Ändringarna baserar sig på förslag som har lagts fram av OSK i betänkandet Lag om allmänna handlingar. Den nya grundlagsregleringen stämmer i sina huvuddrag överens med den föregående, som i sin tur uppvisar kontinuitet med vad som ursprungligen föreskrevs i vår äldsta tryckfrihetsförordning, 1766 års TF.

I 2 kap. 1 § TF anges nu all varie svensk medborgare lill främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upjilysning skall ha rätt all la del av allmänna handlingar. Enligt 2 § får denna rätt emellertid begränsas, men endasl med hänsyn till vissa uppräknade skyddsinlressen. Dessa är 1, rikels säkerhel eller dess förhållande lill annan stat eller mellanfolklig organisalion, 2, rikels centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, 3. myndig­hels verksamhet för inspektion, kontroll eller annan lillsyn, 4. intresset att förebygga  eller  beivra   brott,   5. del  allmännas  ekonomiska   intresse,

6.    skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och

7.    intresset all bevara djur- eller växtart.

I 2 § andra och tredje styckena anges i vilka former begränsningar i handlingsoffentligheten får ske. Begränsning skall sålunda anges noga i beslämmelse i en särskild lag eller, om så i visst fall är lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Efter bemyndigande i sådan bestämmelse får dock regeringen genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Kravet på noggrant angivande hindrar inte all riksdagen eller regeringen i sekretessbestämmelse tilläggs befogenhet atl efter

4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A                     Gällande rän m. m.    50

omsiändigheterna medge all viss handling lämnas ul.

Handlingsoffentligheten begränsas alltså genom den lagstiftning som åsyflas i 2 §. En annan inskränkning i principen ligger i begreppet allmän handling. För all en handling skall vara allmän krävs atl den förvaras hos myndighei. Men dessutom fordras atl den är alt anse som inkommen lill eller upprättad hos myndighei (3 §). En handling anses som regel upprättad först när den har expedierats, när del ärende lill vilket den hör har slutbehandlats eller när den annars har färdigställts (7 §). Vissa särskilda regler i 2 kap. TF begränsar ytteriigare kretsen av handlingar som skall anses som allmänna.

1 2 kap. TF finns vidare bestämmelser bl. a. om sättet för utlämnande av allmän handling, om prövning av framställning om att få ut sådan handling och om rätt att överklaga avslagsbeslul.

Begränsningarna i handlingsoffentligheten anges som nämnts i dag i SekrL med anslutande författningar. Lagen bör fogas till protokollet som bilaga 4. SekrL innehåller i ett femtiotal paragrafer en ingående uppräkning av fall då allmänna handlingar får hållas hemliga. I allmänhet har bestämmelserna också den innebörden alt handlingarna skall hållas hemliga. Sekretessen är i regel knuten till viss myndighei, lill viss typ av ärenden eller till visst verksamhetsområde. En och samma paragraf tillgodoser i en del fall flera olika sekrelessändamål. - Efter sin tillkomst har lagen blivit föremål för en belydande påbyggnad. Genom ändringar som trädde i krafl den 1 januari 1978 har SekrL anpassats till det nya 2 kap. TF (prop. 1977/78:38, KU 1977/78:19, rskr 1977/78:77).

I fråga om flera viktiga grupper av handlingar ger SekrL regeringen möjlighel att upprätthålla sekretess inom vissa allmänt angivna gränser. I dessa fall finns den närmare regleringen i s, k, sekretesskungörelser, F, n, finns sju sekretesskungörelser på försvarets område och en, den s, k, civilförvaltningens sekreiesskungörelse (1939:7, omtryckt 1977:1141, ändrad senast 1978:503, CSK), på det civila områdel,

I SekrL finns en paragraf som anger domstols möjlighet att från annan myndighei infordra hemlig handling som kan antas vara av betydelse som bevis, I övrigt saknas emellertid i SekrL föreskrifter som i sekreiesshänseende reglerar förhållandel mellan myndigheter inbördes.

Under förarbetena lill den nu gällande TF uttalades att spörsmålet om en revision av sekretesslagstiftningen på grundval av de erfarenheter som hade vunnits efter anlagande av 1937 års lagstiftning borde tas upp särskilt. För detta ändamål tillkallades år 1960 offentlighetskommittén (OK), Kommittén utarbetade en diskussionspromemoria med utkast lill författningsbesläm-melser(se SOU 1966:61), Sitt egentliga förslag presenterade OK i betänkandet (SOU 1966:60) Offentlighet och sekretess. Mot bakgrund av den kritik som kommitténs förslag utsattes för beslöts all ytteriigare utredning skulle äga rum innan ny lagstiftning om handlingsoffentlighet och handlingssekretess kunde föreläggas riksdagen. Den nya utredningen uppdrogs åt OSK,

OSK:s belänkande Lag om allmänna handlingar innehöll, förutom förslag

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,,..,„Gällonde räu m. m.    51

lill nya grundlagsbestämmelser om allmänna handlingar, främst förslag lill en ny lag om allmänna handlingar, LAH, avsedd alt träda i stället för SekrL,

Regleringen i den föreslagna lagen innebär i vissa hänseenden en förstärkning av sekretesskyddet, i andra upphävande av nu gällande sekretess, Förslagel har disponerats på ett annal sätt än gällande sekretesslag. Sålunda har bestämmelserna i forsla hand grupperats i avsnitt i anslutning till de sekrelessändamål som anges i gmndlagen. Inom varje sådanl avsnitt är bestämmelserna uppdelade med hänsyn till berörda myndigheter och ärendetyper,

LAH upptar enligt förslagel också vissa andra föreskrifter än materiella sekretessregler. Sålunda föreslås bestämmelser om registrering av allmänna handlingar, om tystnadsplikl om innehållet i hemlig handling, om besvär över beslul alt vägra utlämnande samt om sekretessen mellan myndighe­ter.

Remissinstanserna har i fråga om del sakliga innehållet i sekretessbestämmelserna fört fram kritik i många enskildheter. Enighet har dock rått om att förslagel i denna del är ägnat all läggas lill grund för lagstiftning, I fråga om lagens disposition har mottagandet under remissbe­handlingen vant genomgående positivt,

1 prop, 1975/76:160 (s, 81) förklarade dåvarande justitieministern all han ansåg att OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar i både formellt och sakligt hänseende kunde i det väsentliga läggas till grund för lagstiftning,

2.3 Tystnadsplikt

Medan handlingssekretessen redan i dag är inordnad i ett genomtänkt regelsystem uppvisar regleringen av tystnadsplikter i offentlig verksamhet ell högst splittrat mönster, Detla sammanhänger med den konstitutionella ordning som gällde före år 1975, Enligt 1809 års RF kunde sålunda tystnadsplikt föreskrivas genom författning på vilken konstitutionell nivå som helst. Tysinadsplikisföreskrifter finns därför - fömlom i lag - i kungörelser och instruktioner, i kommunala reglementen och i myndigheters arbetsordningar. En tystnadsplikl kunde också uppkomma utan uttrycklig föreskrift i författning. En sådan tystnadsplikt betecknas vanligen som oreglerad. Särskilt stor praktisk betydelse hade det alt uppgifter i en allmän handling, som föranledde atl handlingen enligt SekrL skulle hållas hemlig, ansågs vara omfattade av tystnadsplikt, även om del inte fanns någon särskild föreskrift om tystnadsplikt. Tystnadsplikl ansågs vidare kunna uppkomma genom ell myndighetens eget beslut för särskilt ärende eller särskild grupp av ärenden eller genom en tillsägelse av överordnad. Det har också hävdats att tystnadsplikt i vissa fall följde av tjänstens beskaffenhet eller "sakens natur".

F. n. finns tystnadspliklsföreskrifler som gäller offentliga funktionärer i etl

Prop. 1979/80:2    Del A                     Gällande rätt m. m.    52

hundratal lagar och i ungefär lika många av regeringen beslutade författ­ningar. En förteckning över föreskrifterna bör fogas lill protokollet som bilaga 5.1 flertalet av dessa föreskrifter används ullryck såsom "obehörigen" eller "i olrängl mål" för all beskriva tystnadspliktens räckvidd.

Införandel av den nya RF medförde vikliga förändringar i rättsläget såvitt gäller regleringen av tystnadsplikt.

Sålunda är med den innebörd som RF ger åt begreppet yttrandefrihet tystnadsplikt för offentliga funktionärer alt se som en begränsning i denna frihet. Härav följer i sin tur att tystnadsplikt, liksom andra inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna, kan göras gällande av det allmänna endasl med förfallningsstöd. I avsaknad av särskild övergångsbestämmelse i RF kan därför inte de fömt nämnda, s. k. oreglerade tystnadsplikterna, inräknat den som avser innehållet i hemlig handling, upprätthållas efter ingången av år 1975.

RF:s regler på områdel bör, som också TK har framhållit, vidare ges den tolkningen atl tystnadsplikl i offentliga anställningar inte kan åläggas genom avtal.

RF innebär vidare atl den tidigare friheten alt i författning på vilken konstitutionell nivå som helst föreskriva tystnadsplikl har upphört. Primärt ligger kompetensen hos riksdagen. För atl regeringen i stort skulle behållas vid tidigare möjligheter alt förordna om tystnadsplikt för offentliga funktio­närer infördes emellertid i 8 kap. 7 § RF en särskild delegationsregel enligt vilken regeringen efter bemyndigande i lag genom förordning kan meddela föreskrifter om förbud alt röja sådant som någon har erfarit i allmän ijänsi eller under utövande av tjänsteplikt. Möjlighel öppnades också för vidare-delegation till förvaltningsmyndighet eller kommun. Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna lill RF behåller äldre lyslnadspliklsföreskrifter i författning sin giltighet tills vidare, oberoende av vilket organ som har beslutat dem.

Genom prop. 1975:8 om följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens bestämmelser om normgivning förelade den dåvarande regeringen riksdagen ell förslag lill lag om offentliga funktionärers tystnads­plikl. Syftet med förslaget var att göra del möjligt att i del väsentliga behålla tidigare rättsläge på lyslnadspliktsområdet. Förslaget innehöll i huvudsak delegalionsbeslämmelser. En av dessa avsåg all ge regeringen möjlighet all generellt förbinda handlingssekretess med tystnadsplikt. I betänkande med anledning av propositionen (KU 1975:10) förordade konstilutionsulskoltel en utredning rörande lystnadsplikter. Enligt ulskotlel borde i utredningsarbetet ingå alt inventera, klassificera och rättsligt systematisera tystnadsplikterna samt att mot denna bakgmnd göra principiella överväganden med sikte på en framtida reglering. Ulskotlel förordade vidare alt lagstiftningen om de offentliga funktionärernas tystnadsplikl borde uppskjutas i avvaktan på kartläggningen av tystnadsplikterna och resultatet av det utredningsarbete

Prop. 1979/80:2    Del A                  .-  Gällande räu m. m.    53

som bedrevs av MMU, OSK och 1973 års fri- och rättighelsulredning. Del framlagda lagförslaget avstyrktes därför. Riksdagen loljde utskottet (rskr 1975:62).

Med anledning av riksdagens beslut tillkallades TK. 1 sitt fömt nämnda belänkande har kommittén lagt fram förslag till en lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt, LOFT. I denna lag har TK fört samman föreskrifterna om tystnadsplikt i offentlig verksamhet. Regleringen i lagen är nära anknuten lill bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och inskränkningar däri. Kommittén har byggt på OSK:s förslag lill LAH. Föreskrifterna om handlingssekreless får enligt TK:s förslag betydelse bl. a. därigenom alt de uppgifter i hemlig handling som utgör gmnd för hemlig­hållandet skall omfattas av tystnadsplikt. Beslämmelserna i förslaget är uppbyggda efter skyddsintressen. I begränsad omfattning medges all rege­ringen genom förordning anger tillämpningsområdet för en tystnadsplikts-bestämmelse. Någol utrymme för subdelegering till förvaltningsmyndighet eller kommun öppnas inte.

TK föreslog ändringar av tystnadspliklsbestämmelser i etl stort anlal lagar. Ändringarna är i huvudsak av leknisk natur och innebär att hänvisningar görs till föreskrifter i LOFT. LOFT innehåller ett antal inledande bestäm­melser som anger lagens tillämpningsområde, tystnadspliktens principiella innebörd, dess räckvidd i förhållande lill annan myndighei, tystnadspliktens fortspridning med överiämnad uppgift, m. m.

Flertalet remissinstanser ansåg atl LOFT kunde läggas lill grund för lagstiftning. Av annan åsikt var emellertid bl. a. JK och JO, som båda fann alt nya överväganden var påkallade. Åtskilliga instanser efteriyste en närmare samordning av regleringen av handlingssekreless och tystnadsplikt i allmän verksamhet, och ell anlal av dem förordade gemensam reglering i en enda lag.

Sedan TK:s förslag lades fram har riksdagen på grundval av betänkandet (SOU 1975:75) Medborgeriiga fri- och rättigheter av 1973 års fri- och rättighelsulredning beslutat ändringar i RF:s rälligheisreglering(prop. 1975/ 76:209, KU 1975/76:56, rskr 1975/76:414, KU 1976/77:1, rskr 1976/77:2). Ändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1977. De rubbar inte den dittills gällande ordningen i fråga om kompetensen att besluta föreskrifter om tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Däremot har i 2 kap. RF införts nya bestämmelser som i sak anger ramar för möjligheterna atl begränsa olika fri-och rättigheter, bland dem yttrandefriheten. Sålunda föreskrivs i 12 § andra slyckel bl. a. att begränsning får göras endast för atl tillgodose ändamål som är godtagbart i ell demokratiskt samhälle. Begränsning får vidare aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den ulgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. För yttrandefrihe­tens och informationsfrihetens del anges i 13 § att begränsning får beslutas

Prop. 1979/80:2    Del A                     Promemorieförslaget   54

med hänsyn till rikels säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhel, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandel och beivrandet av brott. Vidare får friheten all yttra sig i näringsverksamhet begränsas. 1 övrigi får begränsningar i de nämnda friheterna ske endast om "särskill viktiga skäl" föranleder det. Vid bedömande av vilka begränsningar som sålunda får ske skall särskill beaktas viklen av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, veten­skapliga och kulturella angelägenheter.

De år 1976 slutligt antagna ändringar i TF, som gjordes på grundval av förslag av MMU, innebär alt en ny teknik införts för all reglera förhållandet mellan å ena sidan friheten att lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift och å andra sidan tystnadsplikt. Enligt 7 kap. 3 § TF gäller att endast tystnadsplikt som är angiven i en särskild lag har försteg framför meddelarfriheten. I den förut nämnda lagen om ansvar på tryckfrihetsför­ordningens område för brott mot tystnadsplikt anges i vilka fall en föreskrift om tystnadsplikt bryter genom meddelarfriheten. Meningen är att denna lag, som i allt väsentligt har bevarat rättsläget före den 1 januari 1978, bara skall gälla under en kortare övergångstid. Därefter skall den ersättas med en reglering som skall samordnas med den nya sekretesslagen (prop. 1977/78:38 s. 32).

TK lade fram ett förslag lill en särskild lillämpningslag lill de bestämmelser som nu finns i 7 kap. 3 § TF. Förslagel innebär alt massmedierna kan få ökad tillgång till hemliga uppgifter främst inom sådana grenar av allmän verk­samhet som innebär myndighetsutövning mot enskilda

Remissinstansernas reaktion på förslaget till lillämpningslag var blandad. Den av TK gjorda avvägningen mellan tystnadsplikt och meddelarskydd godtogs av flera instanser, men ganska många ansåg att TK hade gått väl långt i all medge meddelarfrihet. Särskilt den föreslagna vidgningen av straffri-helen för meddelanden som rör myndighetsutövning mol enskild, t. ex. inom socialvården, stötte på motstånd bland remissinstanserna.

3 Promemorieförslaget

Den väsentligaste nyheten i promemorieförslaget är den nya tekniska lösningen med en gemensam lag, som reglerar såväl handlingssekreless som tystnadsplikt, och de konsekvenser i sakligt hänseende som denna lösning har medfört. I övrigt bygger promemorieförslaget på de båda utredningsför­slag som framlagts av OSK och TK och de synpunkter som har kommit fram under remissbehandlingen av dessa förslag.

Promemorian utgår från tanken alt sekretessregleringen blir klarast och mest läitillämpad om sekretessen får avse den berörda uppgiften som sådan oberoende av om den finns dokumenterad i en allmän handling eller inte. Det

Prop. 1979/80:2    Del A                ..      Promemorielörslagei    55

föreslås sålunda atl SekrL och de många utspridda reglerna om tystnadsplikt för offentliga funktionärer skall ersättas med en eijda sekretesslag. I promemorians lagförslag används etl enhetligt sekretessbegrepp som i sig innefattar både en begränsning av den enskildes rätl att la del av allmän handling och ett förbud för den offenllige funktionären att röja uppgifter genom utlämnande av handling, muntligen eller på annal sätt.

Ett annal grundläggande drag i den föreslagna sekreiessregleringen är atl denna, i överensstämmelse med vad som har föreslagits av både OSK och TK, också gäller i förhållandel myndigheter emellan.

Enligt promemorian har sekretessen i största möjliga utsträckning reglerats i själva sekrelesslagen. De möjligheter att delegera normgivningskompetens till regeringen som öppnas i TF och RF har utnyttjats i myckel begränsad omfattning. Inte heller tekniken att låta sekrelesslagen på en viss punkt uppta bara en hänvisning lill sekretessregler i annan lag har använls annat än i undantagsfall.

Förslagel ansluler sig i fråga om sin allmänna uppläggning ganska nära till LAH. De utförliga reglerna om sekrelessbegreppets innebörd och om generella begränsningar i sekretessen faller emellertid närmast tillbaka på de inledande bestämmelserna i LOFT.

Reglerna om sekrelessbegreppets innebörd har lagils in i lagförslagets inledande kapitel. Här slås också fast all sekreiessregleringen bara gäller i allmän verksamhet. I kapitlet anges vilka organ och personer som berörs av regleringen. Här finns vidare vissa bestämmelser om när en uppgift behåller sin sekretess efter atl ha lämnais från en myndighei till en annan.

I 2 kap. finns bl. a. bestämmelser om möjligheterna atl lämna sekretessbelagda uppgifter lill andra myndigheter, om den enskildes möjlig­heter alt förfoga över sekretess som är uppställd i hans inlresse, om utlämnande av uppgift med förbehåll, om parisonenilighel och om en generell dispensbefogenhet för regeringen. I samma kapitel har vidare tagils in bestämmelser som innebär att sekretessen på vissa punkter får vika för lagstiftningen om rätt till information i arbetslivet och lagstiftningen om arbetsmiljön. Dessa bestämmelser ersätter de "obehörighelsrekvisil" som i dag finns i de flesta tystnadspliktsregler.

1 3-11 kap. följer sedan de särskilda sekretessreglerna. Dessa är liksom motsvarande bestämmelser i LAH ordnade med utgångspunkt i TF:s sekreiessgrunder. De bestämmelser som avser att skydda olika allmänna intressen finns i 3-7 och 11 kap. Skyddet för enskildas förhållanden finns i 8-10 kap.

112 kap. finns vissa särregler om sekretessen hos domstolarna, hos JO och JK saml hos riksdagen och regeringen.

13 kap. innehåller vissa regler som huvudsakligen gäller allmänna handlingar. Här regleras myndigheternas skyldighet alt lämna uppgifter till allmänheten och till varandra samt frågorna om hemligstämpling, diarie-

Prop. 1979/80:2    Del A                    Promemorieförslaget   56

föring och förfarandet vid utlämnande av allmän handling och om besvär mot myndighets beslul i vissa fall.

I 14 kap. slutligen har tagits in regler om vilka lyslnadspliklsföreskrifter som skall ha företräde framför grundsatsen om meddelarfrihet.

Sekretessen enligt promemorieförslaget har i alll väsentligt avgränsats i enlighel med vad som har föreslagits av OSK och TK. Utgångspunkten har varit att offentlighetsprincipen inte skall begränsas annal än i de fall där det finns grundad anledning atl befara all offentlighet skulle medföra skada för något av de intressen som anges i 2 kap. 2 § TF. Vägledande har vidare varit de allmänna reglerna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF.

I promemorian uttalas all det sekretesskyddade områdel i allmänhet är mindre enligt promemorieförslaget än enligt gällande rätt. Om man jämför med rättsläget före den 1 januari 1975 blir minskningen än mer påfallande. Begränsningen av sekretessen hänför sig i huvudsak lill lyslnadspliktsområ­det. Huvuddelen av de oreglerade tystnadsplikterna och åtskilliga av de förfallningsreglerade saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Tillämp­ningsområdet har i huvudsak avgränsats med utgångspunkt i en bedömning av behovet av handlingssekreless, så som detta framgår av i första hand OSK:s förslag.

Del sekretesskyddade området har emellertid inte förändrats uteslutande i minskande riktning. Promemorieförslaget innebär all skyddet för den enskildes integritet stärks på flera punkter. Som exempel kan nämnas all sekretess utan motsvarighet i gällande rätl föreslås inom elevvården, myndigheternas personalsociala verksamhet och försvarsmaktens personal­vård.

I promemorian anförs att de ämnesområden som berörs av sekretessregleringen har angivils med så stor noggrannhet som möjligt samt all man strävat efter alt undvika varie form av "sekretess för säkerhels skull". Noggrannheten har medfört en ökad uiföriighel i regleringen. Som exempel kan nämnas atl LAH:s två paragrafer om sekretess på skalle- och tullområ­dena motsvaras av sju paragrafer i promemorieförslaget. Andra sekrelessområden som har fåll en betydligt mer utföriig reglering i prome­morieförslaget än i LAH gäller sjukvården och del allmännas utlåningsverk­samhet.

Genom att lagtexten har gjorts så omfattande blir del enligt promemorian möjligt atl upphäva flera hundra tystnadspliktsregler i olika författningar. I promemorian framhålls alt flertalet funktionärer endasl kommer att behöva tillämpa ell låtal av de föreslagna bestämmelserna samt all del fär ankomma på de särskilda myndigheterna atl hålla sin personal informerad om vilka sekretessregler som är aktuella för dem.

I viss begränsad utsträckning har man sökt i promemorieförslaget atl med rent beskrivande kriterier avgränsa det sekretesskyddade området på sådant sätt att detta bara omfattar uppgifter vilkas röjande kan medföra en skaderisk.

Prop. 1979/80:2    Del A                    Promemorielörslagei    57

Som exempel nämns uppgifter om personliga förhållanden som har lämnats i förtroende inom den frivilliga sjukvården eller familjerådgivningen. 1 de allra flesta fall har man emellertid för atl uppnå en från offenllighetssynpunkl önskvärd avgränsning av sekretessen kompletterat beskrivningen av ämnes­området med ett uttryckligt krav på risk för skada som en förutsättning för sekretess. Huvuddelen av de använda skaderekvisiten är utformade på så sätt att offentlighet framstår som huvudregel. Endast om röjande av en uppgift medför viss angiven skaderisk inträder sekretess. I några fall, där enligt promemorian sekrelessiniressel är särskill belydande, har skaderekvisilet ulformals så alt del anger sekretess som det normala förhållandel. Sekre­tessen viker här bara om man kan räkna med att röjandet av en uppgift inte är förbundet med någon skaderisk.

Sekretessens räckvidd har begränsats också på andra sätt. 1 likhet med SekrL och LAH ställer promemorieförslaget i de flesta fall upp tidsgränser för handlingssekrelessen. Reglerna om dessa gränser har angivits så alt del framgår att del är fråga om maximi- och inte om normaltider. Med hänsyn härtill och lill att de flesta av de föreslagna sekretessreglerna innehåller skaderekvisit förutsätts i promemorian atl de angivna sekretesstiderna kommer att aktualiseras bara i undantagsfall.

Sekretessiidernas längd varierar liksom i gällande rätt och i LAH beroende på arten av det skyddsintresse som har föranlett sekretessen. Såvitt gäller skyddet för enskildas personliga förhållanden ärsekreiesstiden i regel femtio år, medan den i de flesta av de bestämmelser som avser all skydda det allmännas eller enskildas ekonomiska förhållanden har bestämls till tjugo år.

För att tillgodose både offenllighetsintresset och överskådligheten har regleringen utformats så, att tillämpningsområdet för varje särskild sekretessbestämmelse i princip skall framgå direkt ur denna. Den sekretess som till följd av en särskild sekretessbestämmelse gäller för en uppgift hos en viss myndighet skall inte "följa med", när uppgiften lämnas till en annan myndighet vars verksamhet inte träffas av bestämmelsen i fråga. Undantag har gjorts för ett fätal situationer där behovet av spridning av sekretessen har ansetts särskilt uttalat. Sekretessen för uppgifter hos en inspekterad myndighet följer l.ex. uppgifterna om de lämnas till den inspekterande myndigheten. Som etl annat exempel kan nämnas atl en uppgift som vid förundersökning i brottmål har inhämtats av en åklagar-, polis- eller tullmyndighet från annan myndighet behåller sin eventuella sekretess också hos den mottagande myndigheten.

Som redan har nämnts innebär förslaget att sekretessreglerna i princip skall gälla också i fråga om sådant utlämnande av uppgifter som sker mellan myndigheter. I syfle all undvika menliga följder för den offentliga verksam­hetens effektivitet föreslås vissa undantag från huvudregeln. Sekretessen viker således i de fall där regler om utväxling av uppgifter myndigheter emellan finns intagna i lag och i princip också när sådana regler finns i

Prop. 1979/80:2    Del A                     Promemorieförslaget   58

förordning. Vidare föresläs med utgångspunkt i förslag av OSK och TK en generalklausul som innebäratt en myndighet som regel skall kunna lämna en sekretessbelagd uppgift till en annan efter en viss inlresseavvägning. Både möjligheten all lämna sekretessbelagda uppgifter med stöd av förordning och befogenheten all göra delta efter inlresseavvägning har emellertid i etl ganska stort anlal av sekretesslagens bestämmelser beskurits genom särskilda regler.

Reglerna om handlingssekretessen vid domstolar och om förhållandet mellan denna och möjligheterna all hålla förhandling inom stängda dörrar har fått en mera enhetlig uppbyggnad i promemorieförslaget än motsvarande regelsystem i gällande rätt. En riktpunkt har varit att domstolsförhandlingar skall vara offentliga i största möjliga utsträckning. En annan bärande tanke är all särskilda sekretessregler för domstol skall ställas upp bara i den utsträckning speciella förhållanden med anknytning till domstolsväsendet påkallar det.

Som huvudregel föreslås gälla all uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighei behåller sin sekretess om de lämnas lill domslol. Därutöver föreslås etl fåtal särskilda sekretessregler. I övrigi ansluler sig förslagel i denna del i huvudsak lill gällande ordning.

Såvitt gäller förhållandel mellan handlingssekrelessen vid domstolarna och begränsningarna i förhandlingsoffenllighelen innebär promemorieförsla­get, i motsats till vad som i de flesta fall gäller f n.,ail möjligheterna atl hålla förhandlingar inom stängda dörrar i princip kommer alt styras av sekretessregleringen. En sådan ordning åstadkoms med hjälp av en ny regel i RB som föreskriver att förhandling kan hållas inom slängda dörrar om det kan antas alt del vid förhandlingen kommer alt förebringas någon uppgift som vid domstolen omfattas av sekretess som avses i den nya sekrelesslagen. Härutöver krävs i de flesta fall att del bedöms vara av synnerlig vikt all uppgiften hålls hemlig. Denna lösning har gjort det nödvändigl all i sekrelesslagen ta in de nya sekretessregler för domstolarnas del som nyss har nämnts. Dessa regler avser sådana situationer där en domstolsförhandling enligt gällande rätt kan hållas inom stängda dörrar. Som exempel kan nämnas en föreslagen bestämmelse om sekretess i brottmål och i mål om intagning i arbetsanstalt för vissa uppgifter som har framkommit vid personundersök­ning, rätlspsykialrisk undersökning etc. Dessa nya sekretessregler innebär inte någol utvidgning av sekretessen i förhållande lill gällande ordning. De ulgör endast resultatet av en annan lagteknisk metod.

Reglerna om hemligstämpling av handling överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f n.

Den grundläggande bestämmelsen i 2 kap. 15 § TF om den enskildes rätt atl få till stånd en domstolsprövning av myndighels vägran att lämna ut handling resp. beslut att lämna ul handling med förbehåll kompletteras i den föreslagna sekretesslagen av bestämmelser som anger besvärsgången. Dessa

Prop. 1979/80:2    Del A                    Promemorieförslaget    59

bestämmelser överensstämmer med den ordning som gäller sedan den 1 januari 1978. Om beslulel har meddelals av allmän underrätt i dennas rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet skall lalan föras hos hovrätt. Om beslutet fattas av hovrätt i första instans skall del under samma förutsätt­ningar kunna överklagas hos högsta domstolen. I annal fall än som nu har nämnts skall lalan föras hos kammarrätt eller, såvitt gäller kammarrätts beslut i där väckt ärende, hos regeringsrätten.

Också en myndighei som av en annan myndighei har förvägrats ta del av en handling kan föra lalan mot beslutet genom besvär. Vid tvist mellan statliga myndigheter förs talan hos regeringen. I annal fall är kammarrätt besvärsinstans.

Promemorieförslaget upptar regler om diarieföring som innebär atl myndigheterna med vissa snävt avgränsade undanlag är skyldiga alt hålla sina handlingar registrerade eller så ordnade att det ulan omgång kan fastställas om en handling har inkommit eller upprättats.

Med meddelarfrihet avses som har nämnts friheten att i viss utsträckning lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV. Reglerna om meddelarfriheten har enligt promemorian bl. a. sin grund i det förhållandet all de vanliga sekretessbestämmelserna ger uttryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekretessintressena på de berörda områdena. Detta innebär vidare enligt promemorian att önske­målet om insyn i ett särskill fall kan vara starkare än det sekretessintresse som har föranlett den aktuella sekretessregeln. Det kan vidare förhålla sig så att en regel om skydd t. ex. för ell enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighets sätt all fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle inte förverkligas till fullo om de offentliga funktionärerna i situationer av nu nämnt slag vore förhindrade att bidra med uppgifter till den allmänna debatten. Reglerna om meddelarfrihet är avsedda alt molverka sådana icke önskade resultat av sekreiessregleringen.

Enligt 7 kap. 3 § TF är meddelarfrihet huvudregel. Undanlag görs endasl för de tystnadsplikter som anges i särskild lag (lagen /1977:1035/ om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mol tystnadsplikt). 1 prome­morieförslaget lill sekretesslag anges som redan har nämnts de meddelar-skyddsbrytande lystnadsplikterna i 14 kap. De aktuella tystnadsplikterna utpekas där genom en uppräkning av lagrum i sekrelesslagen och vissa andra författningar.

Vid utformningen av promemorians regler om undantag från meddelar­friheten har målsättningen varit alt sådana undantag skall göras endast i de fall där sekretessintresset är så starkt att man knappast kan tänka sig någon situation där insynsintresset väger över. Ställningstagandena i varje särskilt fall har enligt vad som anförs i promemorian i stor utsträckning gjorts med utgångspunkt i gällande rätt. Om man på ett visst område hittills har klarat sekretessbehovet utan inskränkning i meddelarfriheten har sålunda föresla­gits att en sådan ordning skall gälla också i fortsättningen. 1 de fall där det inte

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering    60

har varit möjligt alt på delta sätt falla tillbaka på vad som nu gäller grundar sig förslagel på överväganden av mera principiell natur. När en uppgift har lämnais av en enskild i en situation av förtroendekaraktär - t. ex. inom den frivilliga sjukvården eller inom familjerådgivningen - har meddelarfrihet sålunda normall uteslutits. Å andra sidan har meddelarfriheten i regel behållits i fråga om uppgifter som hänför sig till myndighetsutövning. Undantag har emellertid gjorts för vissa fall där sekrelessiniressel befunnits särskill uttalat såsom på sjuk- och socialvårdsområdena.

Promemorieförslaget i meddelarfrihetsdelen ansluler sig sakligt sett nära till TK:s motsvarande förslag.

Förslaget till sekretesslag nödvändiggör en omfattande följdlagstiflning. Denna har inte redovisats annat än i begränsad omfattning. Promemorian innehåller sålunda förslag av följdkaraklär bara i fråga om två lagar, RB och BrB.

4 Föredraganden 4.1 Inledning

Den enskildes rätt alt ta del av allmänna handlingar har länge varit gmndlagsfäsl i vårt land. De gmndläggande reglerna i ämnet återfinns i 2 kap. i 1949 års tryckfrihetsförordning (TF, omtryckt 1976:995). De innebärbl. a.atl inskränkningar i handlingsoffentligheten får göras endast om del påkallas av hänsyn till vissa i TF särskilt angivna iniressen. De inskränkningar som har ansetts nödvändiga finns f n. samlade i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (omtryckt 1977:1029, ändrad senast 1978:353), den s. k. sekrelesslagen (SekrL), och i några därlill anknutna regeringsförfattningar, de s. k. sekretesskungörelserna.

Föreskrifter om tystnadsplikt betraktas i 1974 års regeringsform (RF) som begränsningar av den medborgeriiga yttrandefriheten. RF:s regler på området innebär dels all tystnadsplikt kan föreligga endasl till följd av en föreskrift i lag eller - om lystnadsplikten avser offentliga funktionärer - i annan författning som ytterst har stöd i ell bemyndigande i lag, dels att sådana föreskrifter lar beslutas bara inom de allmänna ramar för möjligheterna att begränsa yttrandefriheten som anges i 2 kap. RF. Till följd av övergångsbe­stämmelserna lill RF gäller emellertid tills vidare äldre bestämmelser om tystnadsplikt även om de skulle ha tillkommit på annat sätt än RF föreskriver. Tystnadspliktsregler finns f. n. i författningar på alla konstitu­tionella nivåer. Innan RF trädde i tillämpning den 1 januari 1975 ansågs dessutom s. k. oreglerade tystnadsplikter föreligga i ganska betydande omfattning. Den kanske viktigaste av dessa avsåg innehållet i hemlig handling.

Innebörden av de regler om tystnadsplikt som gäller för de offentliga

Prop. 1979/80:2    Del A      Föivdivgandeti: Allmän moiivering   61

funktionärerna är f n. i viss utsträckning beroende av om reglerna finns intagna i lag eller i författning av ahriat slag. Om regeln inte har lagform, har den en mera begränsad betydelse. Den offenllige funktionären åtnjuter då s. k. meddelarfrihet; till följd av bestämmelser i TF och radioansvarighets­lagen (1966:756, ändrad senast 1978:477) kan han utan hinder av tystnads­plikten lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift, radio eller TV. Har lystnadsplikten föreskrivits i särskild lag, gäller den däremot också i förhållande lill massmedierna.

De regler som nu gäller i fråga om handlingssekretess och tystnadsplikt är behäftade med delvis ganska allvariiga brister.

Föreskrifterna om handlingssekreless har under årens lopp ändrats och försetts med tillägg som avspeglar den snabba utvecklingen inom den offentliga sektorn. De nya beslämmelserna har i många fall endast med svårighet kunnat passas in i den ursprungliga systematiken. Regleringen har lill följd härav blivit alltmera svåröverskådlig och svårtolkad. Samtidigt har TF:s styrande effekt på sekretessregleringens innehåll försvagats.

Den gällande regleringen av lystnadsplikt för offentliga funktionärer är ganska oenhetligt utformad, och den är dessutom spridd över ett stort antal författningar. Föreskrifter om tystnadsplikt finns bl. a. i ca 100 lagar och i lika många regeringsförfattningar. Tystnadspliktsregler finns vidare i myndighe­ters interna arbetsordningar, i kommunala instruktioner etc. Föreskrifterna är endast sällan samordnade med reglerna om handlingssekretess. Ofta saknas tystnadsplikt på områden där handlingssekretess gäller och vice versa. När handlingssekretess och lystnadsplikt råder sida vid sida är reglerna ofta konslmerade på skilda sätt. I motsats till reglerna om handlingssekretess gäller tystnadspliklsbeslämmelserna t. ex. också direkt i förhållandet myndigheter emellan. Bestämmelsernas närmare innebörd är å andra sidan ofta myckel oklar på grund av att de regelmässigt bara förbjuder "obehörigt" yppande.

De förhållanden som nu har nämnts medför atl det ofta är myckel svårt för den enskilde tiänstemannen all avgöra om en viss uppgift omfattas av sekretess eller inte. Sannolikt leder denna osäkerhet om rättsläget inte sällan lill atl tjänstemän för atl vara på den säkra sidan håller inne också med uppgifter som vid en närmare granskning skulle visa sig ligga utanför det sekretessbelagda området.

På båda de nu nämnda områdena har ett omfattande utredningsarbete bedrivits på senare år. När det gäller handlingssekretessen föreligger sålunda bl. a. betänkandet (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar, vilket har avgells av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommillén (OSK). 1 fråga om tystnadsplikl finns betänkandet (SOU 1975:102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet av tystnadspliktskommittén (TK).

Som jag redan har nämni antog riksdagen under år 1976 på grundval av OSK:s betänkande ett nytt 2 kap. i tryckfrihetsförordningen. De nya reglerna

Prop. 1979/80:2     Del A     Föredraganden: Allmän moiivering    62

hariräit i kraft den 1 januari 1978. Del förutsattes i samband med ändringarna i tryckfrihetsförordningen att de skulle kompletteras med nya regler om handlingssekreless som skulle ersätta 1937 års sekretesslag.

Under riksdagsbehandlingen uttalade riksdagen önskemål om en samord­ning i både tekniskt och sakligt hänseende av den blivande lagstiftningen om handlingssekretess och den muntliga sekretessen för offentliga funktionärer. Mot den nu angivna bakgrunden har inom justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds Ju 1977:1 och 11) Handlingssekreless och tystnadsplikt. Promemorian innehåller förslag till en ny sekretesslag som reglerar såväl handlingssekreless som tystnadsplikt. Dessutom innehåller den förslag till vissa följdändringar i rättegångsbalken (RB) och brottsbalken (BrB).

Den väsentligaste nyheten i promemorieförslaget är den nya tekniska lösningen med en gemensam lag och de konsekvenser i sakligt hänseende som denna lösning har medfört. 1 övrigt bygger promemorieförslaget på de båda utredningsförslagen och de synpunkter som kom fram under remiss­behandlingen av dessa. En redogörelse för innebörden i förslagel har lämnais i avsnitt 3.

Promemorian har remissbehandlats och har därvid fått etl övervägande positivt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser som lämnat allmänna synpunkter på förslaget har sålunda godtagit detla helt eller i stort sett. Flera remissinstanser har också - ulan all gå närmare in på de allmänna överväganden som ligger till gmnd för förslaget - tillstyrkt det såvitt det gäller deras eget verksamhetsområde. Kritiska röster saknas dock inte. Av remissinstanserna är det emellertid endasl ett lilel fåtal som avstyrker all förslagel läggs till grund för lagstiftning. Som skäl anför de i första hand atl förslagel är svårtillgängligt och att dess konsekvenser inte är tillräckligt klariagda. Kritik mot all förslaget blivit svårtillgängligt förs också fram av remissinstanser som i övrigt har en positiv inställning till promemorian. Endast i några enstaka yttranden riktas invändningar mot förslaget att reglera handlingssekreless och tystnadsplikt i en gemensam lag. En fråga som tilldragit sig stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen är förslaget all reglera sekretessen mellan myndigheter. På denna punkt har reaktionen varit blandad, och flera remissinstanser varnar för alt förslaget, om det genomförs, kan hindra myndigheterna från att fullgöra de uppgifter som åvilar dem. En annan del i förslaget som uppmärksammals mera allmänt är de s. k. skaderekvisit som ingår i sekretessbestämmelserna. Många remissinstanser önskar här enklare regler. Vad beträffar sekretessens omfattning önskar vissa instanser starkare sekretesskydd på det område som närmast berör dem själva. Regleringen av förhållandet mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet godias i allmänhet. I fråga om omfattningen av meddelarfriheten framförs dock såväl önskemål om fler undantag som förslag i motsatt riktning.

För egen del vill jag lill en början konstatera att del är angeläget att frågan om  regleringen av handlingssekretessen och  tystnadsplikten nu får en

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   63

lösning. Som jag nyss har framhållit är den nuvarande regleringen oenhetlig och svårtolkad. Vidare är denna reglering endast provisoriskt anpassad till de nya reglerna i 2 kap. TF (jfr prop. 1977/78:38 s. 26). Härtill kommer att den oreglerade tystnadsplikten för innehållet i allmänna handlingar upphörde i och med alt den nya RF trädde i kraft. Avsaknaden av tystnadsplikt på detta område kan åtminstone i teorin göra handlingssekretessen verkningslös, och även om några olägenheter inte blivit kända ännu, kan förhållandet få skadliga verkningar på sikt. Etl förslag om alt komma till rätta med bl. a. det sistnämnda problemet lades fram år 1975 men ledde inte lill lagstiftning (prop. 1975:8). Anledningen härtill var alt riksdagen ansåg att tystnadsplik­terna borde kartläggas närmare och att frågan borde ses i ett större sammanhang (KU 1975:10, rskr 1975:62). Denna kartläggning har nu sketl inom ramen för TK:s arbete, och någol skäl för ytterligare uppskov föreligger inte. Reformbehovet är alltså stort.

Det förslag som nu föreligger till bedömning grundar sig på flera tidigare utredningsförslag och remissomgångar. Det har mottagits positivt av det stora flertalet remissinstanser. I likhet med dessa remissinstanser anser jag alt förslagel är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Därmed ansluler jag mig också lill uppfattningen all handlingssekretess och tystnadsplikt bör regleras gemensamt i en och samma lag. Jag återkommer emellertid närmare lill denna principiellt viktiga fråga i nästföljande avsnitt.

Med anledning av att flera remissinstanser har kritiserat förslaget för atl vara svåröverskådligt och svårtillgängligt vill jag framhålla alt del är viktigt atl reglerna är utformade med erforderlig grad av deialjering. Mera allmänt hållna regler skulle nämligen - i den mån de är förenliga med grundlagen -ofrånkomligen leda till minskad offentlighet. Reglerna bör självfallel göras så enkla som möjligt. Enligt min mening kan man emellertid av nyss nämnda skäl därvid inte göra avkall på kravel atl regleringen skall vara tillräckligt detaljerad och utförlig. F. ö. vill jag framhålla atl den föreslagna lagen ersätter en lagstiftning som är spridd på många ställen. Som etl par remissinstanser har påpekat kan en samlad reglering mot den bakgrunden ge intryck av alt vara svårtillgängligare än den nuvarande. Det sagda hindrar inte all del finns utrymme för åtskilliga förenklingar och förtydliganden av promemorieför­slaget. I det syftet föreslås också i del följande ändringar på åtskilliga punkter.

Med anledning av de önskemål om mera sekretess som framförts under remissbehandlingen vill jag redan nu säga alt dessa i allmänhet inte har blivit tillgodosedda. Ell skäl härtill är alt jag ansett att undertaget för en sådan utvidgning inte har varit tillräckligt. Men framför allt har jag ansett det viktigt alt följa linjen i promemorieförslaget att inte åstadkomma mer sekretess än som är oundgängligen nödvändigt. Detta hindrar givetvis inte atl det kan finnas anledning att sedan lagstiftningen varit i kraft någon tid återkomma till olika anmälda sekretessbehov. Skulle det visa sig att de nya reglerna i enskildheter inte är tillfredsställande, får givetvis ändringar övervägas.

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering   64

En särskild fråga är i vilken utsträckning medborgarna skall ha rätt lill information om uppgifter hos myndigheterna. Enligt promemorian är myndigheternas skyldighet att på begäran av enskild lämna ut uppgifter begränsad till uppgift ur allmän handling. JO och Pressens samarbelsnämnd ifrågasätter om denna begränsning står i överensstämmelse med regeln i 2 kap. 1 § RF om att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad informationsfrihet. De anser atl medborgarnas rätt lill information bör förslärkas genom en regel sorn ålägger myndigheterna all lämna uppgift, även om uppgiften inte förekommer i allmän handling. För egen del anser jag atl delta är en fråga som inte rör informationsfriheten i RF:s mening. Någon anledning att i delta sammanhang reglera informationsfriheten anser jag inte föreligga. Denna fråga bör i stället övervägas inom ramen för yttrandefrihets-utredningens (Ju 1977:10) arbete. Enligt givna direktiv skall denna utredning bl. a. överväga behovet av regler i grundlag som uttryckligen säkerställer allmänhetens rätt att ta del av andras yttranden.

Vid remissbehandlingen har flera remissinstanser påtalat all det kommer atl föreligga ell stort behov av utbildning och information inför lagstift­ningens ikraftträdande. Med anledning därav vill jag framhålla alt det givetvis måsle utarbetas dels lämpligl material som kan användas som underiag för personalutbildning, dels information till allmänheten, främst företrädare för massmedierna. Detta behov får beaktas under del fortsatta arbetet inom regeringskansliet. Jag vill emellertid understryka all utbild­ningen av de offenlligansiällda inte får stanna vid insatser i samband med lagens ikraftträdande. Som framhållits i promemorian bör del ankomma på myndigheter vilkas verksamhet rymmer mera nämnvärda sekretessproblem atl periodiskt informera den berörda personalen.

4.2 Gemensam reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt

Som framgår av vad jag har anfört i föregående avsnitt förordar jag alt reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikl i allmän ijänst samordnas i en gemensam lag. I förhållande lill gällande rätt innebär delta en nyhet av principiell betydelse, och jag vill därför nu behandla denna fråga något närmare.

Möjligheten atl föra samman reglerna om handlingssekreless och tystnads­plikt diskuterades redan av TK. En sådan ordning förespråkades också av flera av de remissinstanser som yttrade sig över TK:s betänkande. Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars oftenllighei uttalade även riksdagen Önskemål om en samordning i både lekniskl och sakligt hänseende av reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt (KU 1975/76:48 s. 11).

I promemorian framhålls alt rättsutvecklingen inneburit en förskjutning i sättet att se på tystnadsplikt i allmän verksamhet. Från atl under lång tid ha betraktats som ett utflöde av lydnads- eller troheisplikten gentemot det

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering    65

allmänna och dess företrädare har tystnadsplikten kommit atl uppfattas som en begränsning i en medborgerlig yttrandefrihet. Detta konstitutionella synsätt har kommit till uttryck i 1974 års RF och kan sägas ha blivit än mer markerat genom de ändringar i RF:s regler om medborgerliga fri- och rättigheter som trädde i kraft den 1 januari 1977 och som innebär att grundlagen ålägger normgivaren särskild återhållsamhet när det gäller all begränsa bl. a. yttrandefriheten, t. ex. genom föreskrifterom tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Utvecklingen har alltså enligt promemorian lett lill all den konstitutionella synen på handlingssekretess och tystnadsplikl har blivit likartad. TF:s bestämmelserom inskränkning i handlingsoffentligheten och RF:s om inskränkning - bl. a. i form av tystnadsplikt - i yttrandefriheten skiljer sig visserligen åt men vilar på samma grundvalar och uppvisar även i övrigi nära släktskap. De problem som lagstiftaren ställs inför vid reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt är därför enligt promemorian i allt väsentligt desamma. 1 centrum står den ofta svåra avvägningen mellan offenllighetsintresset och intresset av sekretess kring ömtåliga uppgifter. En andra fråga gäller sekretessbestämmelsernas fördelning mellan lag och förordning, ev. författning på lägre nivå. För det tredje är att beakta behovet av sammanhållning av och överblick över sekretessregleringen. Slutligen måsle enligt promemorian vikt lastas vid att lagstiftningen tillgodoser rimliga krav på klarhet och lätlillämplighel.

Som skäl för en gemensam lag om handlingssekreless och tystnadsplikl anförs i promemorian att en hopsmältning i sakligt och formellt hänseende av den rättsliga regleringen av handlingssekreless och tystnadsplikt i allmän verksamhet kan ses som en logisk följd av den förändrade inställningen till tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Den natflrliga utgångspunkten bör också vara den att det enbart är uppgifternas innehåll och förekomst i ett visst sammanhang som besiämmer om de skall sekrelesskyddas. Däremot bör det vara likgiltigt om uppgifterna är dokumenterade eller inte, om de är upptagna i en enligt TF allmän handling eller i annan handling och om utlämnande av uppgift sker muntligen, genom en för ändamålet färdigställd skrift eller genom en redan befintlig handling. Enligt promemorian leder gemensamma bestämmelser om handlingssekreless och tystnadsplikl automatiskt till atl tyngdpunkten i normgivningen i fråga om tystnadsplikt förskjuts till riksdagens förmån. Med en sådan lösning blir nämligen delegation av normgivningsmakien möjlig endast i den utsträckning som reglerna i 2 kap. TF om formen för atl begränsa handlingsoffentligheien medger det. TF:s formkrav är nämligen strängare än vad RF:s är i fråga om tystnadsplikl och innebär att regeringen endast kan tilläggas befogenhet alt besluta om verkställighetsliknande föreskrifter. Någol utrymme för delegation till annan myndighet eller till kommun ges inte (jfr avsnittet 2.2). Den systematiska sammanhållningen i en enda lag underiättar dessutom överblick, konsekvens och principiella överväganden i lagstiftningsarbetet på sekretessområdet.

5 Riksdagen I97fl/S(l. I samt. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering   66

Den tänkta ordningen medför också enligt promemorian tveklöst fördelar för rättstillämpningen.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört tillstyrker det stora flertalet remissinstanser all reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikt samordnas i en gemensam lag. I några yttranden kritiseras emellertid förslaget i denna del. Kritiken kan sammanfallas i tre huvudpunkter. För del första görs gällande all metoden inte är förenlig med gällande grundlags­reglering; möjligheterna alt begränsa handlingsoffentligheten regleras i 2 kap. TF, under det alt möjligheterna all genom t. ex. regler om tystnadsplikt begränsa yttrandefriheten regleras på etl avvikande sätt i 2 kap. RF. För del andra hävdas att det är opraktiskt atl föra samman de relativt komplicerade reglerna om handlingssekreless med regler om tystnadsplikt; en sådan ordning medför all lystnadspliklsreglerna, som skall lillämpas av ett myckel stort anlal offentliga funktionärer, blir onödigt svårtillgängliga. Den iredje huvudinvändningen är all handlingssekrelessen blir styrande för regleringen av tystnadsplikten med påföljd att området för tystnadsplikt i allmän ijänst minskar.

Enligt min mening talar de skäl som anförts i promemorian med belydande styrka för en sammanhållen reglering av handlingssekreless och tystnads­plikt. Bärkraften i de argument som vissa remissinstanser har anfört mol denna lösning bör emellertid undersökas.

Vad först beträffar förhållandet mellan grundlagarna och en samlad sekrelessreglering är det i och för sig rikligt att regleringen i TF och RF uppvisar olikheter. Enligt 2 kap. 2 § TF får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas endasl om det är påkallat av hänsyn till vissa intressen som anges i sju punkter. Dessa intressen är 1. rikels säkerhet eller dess forhållande till annan stal eller mellanfolklig organisalion, 2. rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, 3. myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan lillsyn, 4. intresset att förebygga eller beivra brott, 5. del allmännas ekonomiska intresse, 6, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, 7, intresset att bevara djur- eller växtart.

Möjligheterna enligt RF atl göra begränsningar i yttrandefriheten regleras i 2 kap, 12 och 13 §§, 1 första hand är det 13 § första styckel som är av intresse. Enligt reglerna där för yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas med hänsyn lill rikels säkerhet, folkförsöriningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten alt yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigi för begränsningar av yttrandefriheten och informations­friheten ske endasl om särskilt viktiga skäl föranleder det.

TF innehåller alltså en uttömmande uppräkning av de ändamål för vilka handlingsoffentligheten för begränsas. I RF uppställs ett generellt krav på särskill viktiga skäl för begränsningar av yttrandefriheten kompletterat med en exemplifierande uppräkning av tillåtna begränsningsändamål (se prop.

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering   67

1975/76:209 s. 109). Som påpekats i etl par remissyttranden föreslogs i den nämnda propositionen en samordning äv RF:s exemplifierande uppräkning av tillåtna ändamål för begränsningar av den medborgeriiga yttrandefriheten med TF:s regler om grunderna för handlingssekreless. Någon sådan kom emellertid inte lill stånd; frågan ansågs böra utredas särskilt (KU 1975/76:56 s. 23-28). Denna fråga bör-som någon remissinstans påpekat-behandlas av ytlrandefrihelsutredningen. Innebörden i den nu gällande regleringen i 2 kap. 13 § RF skiljer sig emellertid inte i sakligt hänseende från den som föreslogs i propositionen. Förhållandel är alltså del atl RF:s föreskrifter om begräns­ningar i yltrandefriheten i varje fall inte ger mindre utrymme för sekretess än TF:s reglerom handlingssekretess. Eftersom reglerna om handlingssekretess ulgör utgångspunkten för den samlade sekretessregleringen kan del alltså enligt min mening inte med fog göras gällande att regleringen skulle slå i strid med RF.

I sammanhanget vill jag tillägga att det inte föreligger någol rälislekniskt hinder mot alt sammanföra tystnadsplikt och handlingssekretess lill gemensam reglering i en och samma lag. Både när del gäller handlings­sekretessen och tystnadsplikten är det sålunda fråga om åliggande för myndigheterna och deras personal all hålla viss information hemlig.

Vad beträffar de praktiska konsekvenserna av alt föra samman reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikl kan givetvis hävdas all personal som inte direkt sysslar med rättsfrågor kan behöva enkla och entydiga regler om vad de skall hålla tyst med. Jag anser emellertid atl del inte finns någol bärande skäl varför reglerna om tystnadsplikt skulle ordnas efler en annan systemalik än reglerna om handlingssekreless. En särreglering av tystnads­plikten i förenklande syfte skulle med säkerhet medföra att särreglerna åtminstone inom vissa sektorer får ell vidare tillämpningsområde än molsvarande regler om handlingssekreless. Enligt min mening skulle det emellertid strida mot de nyss nämnda bestämmelserna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF atl ge en föreskrift om tystnadsplikl en vidsträckt eller svepande avfattning enbart för all göra den mera lättillämpad och skapa garantier för alt befattningshavare inte av okunnighet eller lill följd av felbedömning röjer vissa uppgifter. Som framhållits i promemorian bör de tUlämpningssvårig­heter som kan uppkomma mötas med utbildning och information, inte med mera tystnadsplikt. För flertalet befattningshavare kommer endasl ell mindre anlal bestämmelser i en ny sekretesslag att vara aktuella. Det ankommer på myndigheten att delge personalen innehållet i dessa bestäm­melser och alt meddela dem råd för tillämpningen.

Del kan tilläggas atl nu gällande tystnadspliktsregler i allmänhet inte är lättare att tillämpa än regler a v den ty p promemorian innehåller. De skiljer sig från de föreslagna reglerna främst därigenom att svårigheterna är dolda bakom myckel allmänt angivna förutsättningar för tystnadsplikt. Det är t, ex, mycket vanligt att det i gällande regler föreskrivs att uppgift inte för yppas "obehörigen".

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Albnän moiivering    68

Av vad jag nu har anfört framgår atl jag inte ser det som en nackdel att handlingssekretessen bildar utgångspunkt för regleringen av tystnadsplikten. Detta innebär visseriigen alt områdel för tystnadsplikt minskar. Jag kan emellertid inte se atl detta skulle vara en olägenhel. En långtgående återhållsamhet med tystnadspliktsregler är påkallad med anledning av reglerna i 2 kap, RF om skydd för yttrandefriheten.

Det sagda hindrar inte atl man i en gemensam reglering i vissa fall skiljer mellan handlingssekreless och tystnadsplikt. Som jag strax skall återkomma lill är del nödvändigl att i lagen sälta tidsgränser för handlingssekretessen. Del bör också vara möjligt att i lagen ta upp rena lystnadpsliktsregler. Sådana regler förringar knappasl värdet av en sammanhållen och i övrigi enhetlig reglering.

En gemensam reglering innebär atl riksdagens inflytande på sekretessregleringen stärks. Som framgår av avsnitt 2,3 kan regeringen enligt 8 kap, 7 § första slyckel 7 RF bemyndigas atl meddela föreskrifter om tystnadsplikt i allmän tjänst, Vidaredelegation kan enligt 11 § samma kapilel ske lill förvaltningsmyndighet eller kommun. Dessa regler kommer med en gemensam reglering atl fö begränsad betydelse.

Sammanfattningsvis finner jag atl den nya RF:s konstitutionella syn på tystnadsplikt för offentliga funktionärer har banat väg för en gemensam reglering av handlingssekreless och tystnadsplikt i allmän tjänsl. En sådan reglering erbjuder fördelar från både principiella och praktiska synpunkter. De skäl som åberopats mot lösningen har enligt min mening ingen eller endasl begränsad bärkraft, I likhet med det stora flertalet remissinstanser anserjag därför alt handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän verksamhet i formellt och sakligt hänseende bör regleras enhetligt i en särskild sekretesslag, I särskilda fall bör lagen kunna ta upp särregler för handlings­sekretess eller tystnadsplikt, Sekretessföreskrifier kan dessutom meddelas i annan lag eller i förordning i den utsträckning som reglerna i 2 kap. TF medger det.

4.3 Sekretessregleringens utformning

4.3.1  Vissa grundläggande drag

Den nu föreslagna sekretessregleringen avser i likhet med promemorieför­slaget sekretess i del allmännas verksamhet. Den nya sekretesslagen med tillhörande förordningar skall alltså ersätta 1937 års sekretesslag och därtill knutna sekretesskungörelser samt i princip alla föreskrifter i lag, förordning eller annan författning om tystnadsplikt för offentliga funktionärer.

Lagens tillämpningsområde har i lagtexten (1 kap. 1 §) uttryckts så att lagen innehåller bestämmelser om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar samt om förbud mot att lämna ut sådana handlingar och om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Dessutom innehåller lagen vissa särskilda bestämmelser om allmänna handlingar samt bestämmelser om

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering    69

begränsning av den s. k. meddelarfriheten.

Liksom i promemorieförslaget används i departementsförslagel ell enhet­ligt sekretessbegrepp. 1 de fiesia beslämmelserna föreskrivs sålunda atl sekretess gäller för vissa uppgifter. Som jag närmare kommer alt förklara i specialmotiveringen (1 kap. 2-4 §§) har jag inte funnit det nödvändigl att i lagtexten särskill ange alt uttrycket sekretess bl. a. innebären begränsning av den i 2 kap. TF fastslagna rätlen alt la del av allmänna handlingar. Uttrycket sekretess innebär sålunda enligt lagtexten ett på visst sätt avgränsat förbud för myndigheterna och för de personer som deltar i dessas verksamhet att röja sekretessbelagd uppgift, vare sig del sker genom att allmän handling lämnas ut eller del sker muntligen eller på annat sätt.

Enligt 2 kap. 2 § andra stycket TF skall begränsningarna i handlingsoffent­ligheten i princip las in i en enda lag. Samtidigt ger beslämmelsen möjlighet att för särskilda områden la in regler i annan lag lill vilken den förstnämnda lagen får hänvisa. Denna möjlighet har utnyttjats i viss utsträckning i förslaget lill sekretesslag. Härvid har emellertid i de flesta fall den gmndläg­gande bestämmelsen lagits in i sekretesslagen, medan det åt den särskilda lagen har överiämnats att reglera l. ex. frågor om utlämnande av uppgifter och om andra begränsningar i sekretessen. Denna metod har efter mönster i promemorieförslaget kommit lill användning bl. a. i fråga om registersekre­tessen (7 kap. 17 §) samt beträffande patent- och mönslersekrelessen (8 kap. 13 §). I andra fall har sekreiessregleringen däremot i sin helhet förts över lill särskild lagstiftning. Detla gäller t. ex. i fråga om sekretessen för försvars­uppfinningar (jfr 2 kap. 2 §).

Den av TF anvisade tekniken all komplettera en beslämmelse i sekreless­lagen med av regeringen beslutade föreskrifter om bestämmelsens tillämp­lighet har använts i ett par fall. Del viktigaste exemplet utgörs av regleringen av sekretessen i statlig tillsyns- och stödverksamhet etc. med avseende på näringslivet (8 kap. 6 §).

Departementsförslaget innehåller liksom promemorieförslaget regler om sekretess myndigheieremellan (se bl. a. 1 kap. 3 §). Denna fråga berörs inte av regelsystemet i 2 kap. TF, och någol hinder mot särreglering i lag eller förordning föreligger alltså inte. Promemorieförslaget innehåller i fråga om några ämnesområden bestämmelser enligt vilka möjligheten till särreglering genom förordning utesluts. Någon molsvarande inskränkning föreligger inte enligt del förslag som nu läggs fram. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 4.4. Något hinder mol att i särskild lag som reglerar informationsutbytet myndigheterna emellan föreskriva en sådan inskränkning föreligger givetvis inte.

4.3.2 Lagens uppbyggnad

1 ärendet om nya grundlagsregler om allmänna handlingars offentiighel föreligger ett principiellt ställningstagande från statsmakternas sida såvitt

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   70

gäller utformningen av lagstiftningen om begränsningar i rätten alt la del av allmänna handlingar. Föredragande departementschefen uttalade där bl. a. (prop. 1975/76:I60s. 81)all han delade uppfattningen all den i OSK:s förslag lill lag om allmänna handlingar (LAH) använda metoden all gruppera de skilda sekretessbestämmelserna i avsnitt i anslutning lill de sek­relessändamål som anges i grundlagen erbjuder övervägande fördelar. Detta uttalande för anses ha godtagits av riksdagen.

Mot denna bakgrund har LAH:s disposition i huvudsak lagts till grund för promemorieförslaget. Del avsnitt av detta som upptar de särskilda sekretessbestämmelserna (3-11 kap.) har sålunda delals in i kapilel som svarar mot de olika sekreiessgrunder som anges i 2 kap. 2 § TF. En redogörelse för förslagets uppbyggnad har lagils in i avsnitt 3.

Promemorieförslagets disposition har i allmänhet godtagits under remiss­behandlingen. Ell fötal remissinstanser redovisar dock en negativ attityd. Kritiken, som i vissa fall sammanhänger med en negativ inställning till all handlingssekreless och tystnadsplikt regleras i en gemensam lag, riktas främst mot att lagen är svåröverskådlig och har en invecklad systematik. Särskilt bestämmelserna i de två inledande kapitlen har ansetts abstrakta och svåriäsla.

För egen del är jag övertygad om att del avsnitt av sekrelesslagen som upptar de särskilda sekretessreglerna bör indelas i kapitel som svarar mot sekrelessgrunderna i TF. Denna metod ger enligt min mening en god överskådlighel och ger också grundlagen en starkare styreffekt på lagstifta­rens handlande än vad som hittills har varit fallel. Någon kritik mol promemorieförslaget på just denna punkt har inte heller framförts. Som nyss har sagts har tanken på en sådan disposition av sekretessreglerna också godtagits av riksdagen. De särskilda sekretessbestämmelserna har i departe­mentsförslagel tagits upp i 2-10 kap. De bestämmelser som avser alt skydda enskilds förhållanden har liksom i promemorieförslaget fördelats mellan tre kapilel, av vilka det första avser skydd för främst personliga förhållanden (7 kap.), det andra skydd för främst ekonomiska förhållanden (8 kap.) och del tredje samtidigt skydd för både personliga och ekonomiska förhållanden (9 kap.).

Det ligger i sakens natur all ett så omfattande lagverk som sekretesslagen måste innehålla vissa allmänna bestämmelser som i systematiskt hänseende behandlas för sig. Följden härav blir att flera lagregler för lillämpas i det enskilda fallel. En nödvändig konsekvens av den disposition som valts för de särskilda sekretessbestämmelserna blir också all en myndighet kan fö beakta fler än en sekretessregel i etl och samma ärende. Skulle det i en sådan situation inträffa atl de samlidigi tillämpliga reglerna är olika konstruerade, kan det hävdas all lagtexten borde ange vilken av reglerna som är tillämplig. Enligt min mening kan sådana fall emellertid knappast orsaka några problem; den strängare regeln torde fö fälla utslaget Ofr avsnittet 4.3.3).

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   71

Som jag tidigare har nämnt anserjag att det finns utrymme för förtydli­ganden och förenklingar i promernorieförslaget. Jag förordar sålunda vissa ändringar i de delar av lagen som inte är beroende av systematiken i 2 kap. 2 § TF. Departementsförslagel inleds med etl kapilel, vars innehåll i stort sett motsvaras av 1 kap. promemorieförslaget med undanlag av bestämmelsen om spridning av sekretess för uppgifter som lämnas från en myndighei lill en annan (1 kap. 5 § promemorieförslaget). I detta kapitel har tagils in hänvisningar till bl. a. den grundlagsreglering pä vilken sekretesslagen vilar och en bestämmelse som anger sekretesslagens tillämpningsområde (1 §). Bestämmelsen i promemorieförslaget som innehåller definitionen av begreppet sekretess har lösts upp och ersatts av flera bestämmelser som på ett mindre abstrakt sätt än promemorieförslagels anger vad som menas med sekretess i förhållande till enskild och i förhållandel myndigheter emellan (2-5 §§). Kapitlet innehåller också regler som anger de organ och de personer som är underkastade sekretessregleringen (7 och 8 §§). Till ell nytt 11 kap. har från 12 kap. promemorieförslaget överförts beslämmelserna om sekretess hos regeringen, riksdagen samt JO och JK. I 12 kap. departementsförslagel återfinns därefter i princip endast vissa från samma kapilel i promemorieför­slaget hämtade särskilda regler om sekretessen hos domstolar och statliga organ, i vars beslul ändring kan sökas hos domslol.

Beslämmelserna i promemorieförslaget om överföring av sekretess för uppgifter som lämnas från en myndighei lill en annan (1 kap. 5 §) har delats upp på flera paragrafer och ulgör ell nytt 13 kap. Beslämmelserna i 2 kap. promemorieförslaget om vissa begränsningar i sekretessen har förenklats och har lagils in i ett nytt 14 kap. i deparlemenisförslaget. 115 kap. återfinns vissa allmänna regler som i huvudsak rör hanteringen av allmänna handlingar, och i 16 kap. har slutligen tagils in regler om undanlag från meddelarfriheten. Bestämmelserna i detta kapilel har också förenklats i förhållande till promemorieförslaget. De båda sislnämnda kapitlen motsvarar 13 resp. 14 kap. promemorieförslaget.

De materiella sekretessreglerna i förslagel är i likhet med bestämmelserna i gällande sekretesslag väsentligen av enumerativ karaktär. Sekretessen anges liksom där ofta gälla i ärenden av visst slag eller inom en viss verksamhet. De ändringar som har vidtagits i dessa bestämmelser i förhållande lill prome­morieförslaget är av relativt begränsad omfattning. I sammanhanget bör erinras om atl termen ärende som ofta används i sekrelesslagen här på samma sätt som i 2 kap. TF i dess lydelse fr. o. m.den Ijanuari 1978 syftar pä ärende i förvaltningslagens bemärkelse (se prop. 1975/76:160 s. 97). Här föreligger alltså i sak en avvikelse från gällande sekretesslag.

Anknytningar lill namngivna myndigheter saknas i regel i de särskilda sekretessbestämmelserna. Man undviker härigenom all låsa regleringen lill den nuvarande förvaltningsorganisationen. På molsvarande sätt har hänvis­ningar lill reglering i annan lagstiftning normall utformats så allmänt alt de

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering    72

författningar som nu finns skall kunna ändras eller ersättas ulan att detla behöver föranleda några följdändringar i sekretesslagen. Också i vissa andra hänseenden präglas departementsförslagel av en strävan efler en någol allmännare avfattning av sekretessbestämmelserna än vad man möter i 1937 års sekretesslag. Regleringen innebär å andra sidan alt etl stort anlal bestämmelser i gällande rätl lösts upp och ersatts med flera i den nya lagen. Avsikten härmed är bl. a. dels att göra regleringen tydligare och därmed mera lättillämpad, dels all i överensstämmelse med offentlighetsprincipens krav nyansera regelsystemet på sådanl sätt alt sekretessen inte kommer att läcka fler uppgifter eller ha större styrka än som är oundgängligen nödvändigl i det särskilda fallel. Denna teknik har med utgångspunkt i promemorieförslaget använls bl. a. i fråga om regislersekrelessen, sekretessen på sjukvårds- och socialvårdsområdena och förundersökningssekretessen.

4.3.3 Sekretessens räckvidd och spridning

En samordning i lekniskl hänseende av reglerna om handlingssekreless och lystnadsplikt kan ske på olika sätt. Man kan tänka sig att skjuta endera sekreiessformen i förgrunden och göra den andra sekundär härtill. Enligt promemorian är den lämpligaste lösningen en neutral konstruktion som inte direkt inriktas vare sig på befattningshavare eller på handlingar. Jag delar denna uppfattning som också i allmänhet har godtagits under remissbehand­lingen. I lagens bestämmelser har sålunda det allmänt hållna begreppet sekretess använts och sekretessen har angetts omfatta "uppgift" av visst slag. Den närmare innebörden härav - i form av handlingssekretess och tystnads­plikl - slås fasl i lagens inledande bestämmelser.

Sekretessbestämmelserna har byggts upp med hjälp av skilda rekvisit. Förenklat kan man säga att byggstenarna är av tre slag: rekvisit som rör föremålet för sekretessen, sådana som utstakar sekretessens räckvidd och sådana som anger dess styrka.

Sekretessens föremål utgörs av information med visst innehåll och anges i lagen genom ordel uppgift i förbindelse med en mer eller mindre långtgående precisering av uppgiftens an.

Sekretessen enligt den nya sekretesslagen bör som jag tidigare har nämnt gälla endast i det allmännas verksamhet. Vilka organ och vilken personal som närmare åsyftas härmed framgår av 1 kap. 7 och 8 §§ i lagen. I en del fall kan en sekretessbestämmelse utan ytteriigare begränsning göras tillämplig inom hela det sålunda beskrivna områdel. Del gäller t. ex. försvarssekretessen (2 kap. 2 §). En sådan bestämmelse saknar särskill rekvisit angående sekretessens räckvidd.

Tillämpningsområdet för en sekretessregel måsle emellertid oftast inskränkas inom de yttre gränser som dras upp i 1 kap. sekretesslagen. Orsakerna härtill kan vara flera. Risken för alt vissa uppgifter blottställs kan

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän inoiiveriiig    73

sålunda varastörre vid en myndighet än vid en annan. Vidare görsig intresset av insyn gällande med olika styrka i skilda sammanhang. En begränsning av tillämpningsområdet blir också ett nödvändigl moment i en sekretessregel, som endasl i allmänna termer anger sekretessens föremål, och tiänar då i själva verket också ändamålet alt precisera sekretessföremålet.

Gällande sekretesslagstiftning - både den som gäller handlingssekretess och den som gäller tystnadsplikt - visar upp talrika exempel på rekvisit som på olika sätt avgränsar en sekretessregels räckvidd. Handlingssekrelessen kan t. ex. gälla handling rörande visst slag av verksamhet, handling hos viss myndighet, handling som har inkommit lill eller upprättals hos viss myndighei och handling i ärende av visst slag. Tystnadsplikt kan anges gälla den som är verksam vid viss myndighet,den som deltar i verksamhet av visst slag eller den som deltar i handläggning av visst ärende.

I den nya lagen bör sekretessens räckvidd begränsas genom en närbesläk­tad, men till den enhetliga sekretessregleringen anpassad teknik. I lagen används sålunda uttryckssätt som alt sekretess gäller i verksamhet eller i ärende av angivet slag eller - mera undantagsvis - vid viss myndighet, i samtliga fall för vissa uppgifter. En kombination av dessa rekvisit kan också förekomma.

Innebörden av de nu angivna begränsningsuttrycken torde enligt min mening i de flesta fall stå klar i praktiken. Grovt taget innebär uttrycken atl sekretessen är inskränkt lill den information som är knuten till verksamhet eller till ett ärende av visst slag resp. till information som har samlats hos viss myndighei.

Tystnadsplikt kommer att gälla för offentliga funktionärer som deltar i verksamhelen och som under denna har fött kännedom om de ifrågavarande uppgifterna. Det är givet alt sekretessen skall iakttas även utanför tjänsteti­den. Lika självklart är det all en befattningshavare skall bevara sin lystnad också sedan han har övergått till annan verksamhet för del allmänna eller helt lämnat det allmännas tjänst (se 1 kap. 7 § lagförslaget).

I promemorian diskuteras det fallet att en tiänsteman övergår från en verksamhet lill en annan och därvid på nytt för del av uppgifter om vilka han har en lystnadsplikt, som härrör från den föregående befattningen men som inte gäller i den nya. Enligt promemorian är tjänstemannen i så fall, utan hinderav den äldre tystnadsplikten, berättigad att yppa vad han har fött veta i sin nya syssla. Detla uttalande har föranlett erinringar bl. a. från JK och regeringsrätten. Enligt JK är uttalandet inte förenligt med beslämmelsen om all sekretess gäller för person som "har deltagit i" myndighets verksamhet. JK menar också alt det i praktiken ofta blir omöjligt alt bevisa i vilken verksamhet uppgiften blivit bekant för tjänstemannen. Promemorieförslaget lämnar också i slor utsträckning öppet vad som skall gälla om en tjänsteman har dubbla tystnadsplikter av olika valörer beträffande samma uppgift, en situation som enligt JK mycket väl kan tänkas uppkomma inom t. ex.

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering    74

vårdområdet. Enligt JK:s mening bör en starkare sekrelessplikl la över en svagare. Regeringsrätten ställer sig för sin del tveksam till om den föreslagna ordningen är praktiskt genomförbar. Om en offentlig funktionär under en lång tjänstetid mottar ett oräkneligt antal uppgifter, varav han minns vissa och glömmer andra, är del enligt regeringsrätten att begära för mycket all han skall komma ihåg exempelvis arten av det ärende, där han en gång fick uppgiften.

Enligt min mening företer den här diskuterade frågan vissa likheter med det i föregående avsnitt berörda fallel atl fiera sekretessregler blir tillämpliga i ell och samma ärende. Som jag har anfört i del sammanhanget ifrågasätter jag om den i promemorian beskrivna situationen verkligen kan orsaka några problem i praktiken. Den angivna situationen kan rimligen inte skilja sig från vad som gäller redan i dag, då tystnadsplikten f ö. ofta följer av en regel som förbjuder tjänstemannen all "obehörigen" yppa vad han vet. Det sistnämnda rekvisitet ger uppenbariigen föga ledning vid tillämpningen. Jag är alltså närmast böjd för alt instämma i uttalandel i promemorian. I konsekvens härmed anser jag också att en tjänsteman som i sin nya befattning blir underkastad en lindrigare sekretess bör vara berättigad atl hålla sig lill denna i fråga om alla uppgifter som han för del av i sin nya syssla. En motsatt uppfattning skulle nämligen leda till all tiänstemannen i fråga blir under­kastad en strängare sekretess än sina kolleger, som inte för med sig någon tystnadsplikl från tidigare verksamhet eller som är underkastade sekretess av mindre styrka. Skulle sekretessen i den nya befattningen vara starkare, bör tjänstemannen naturiigen rätta sig efter den aktuella sekretessbestämmelsen. Atl ta upp några uttryckliga bestämmelser om delta i lagen anser jag emellertid varken ändamålsenligt eller behövligt.

Vad jag har sagt i del föregående om sekretess i viss verksamhet har molsvarande lillämpning t. ex. när sekretessen anges gälla i ärende av visst slag. Sekretessen bibehålls naturligtvis sedan ärendet är färdigbehandlal. Också tiänsteman hos den handläggande myndigheten som i efterhand tar del av akimaierial utan att detta direkt tillförs något annal ärende är bunden av sekretessen "i ärendet".

Det hittills anförda lar närmast sikte på sekretessen i ett visst ärende, i viss verksamhet eller hos viss myndighei (s. k. primär sekretess). Jag övergår nu lill frågan om sekretessens spridning utanför det primära sekreiessområdei (s. k. sekundär sekretess).

Frågan är alltså vad som skall gälla, om information som är hemlig i etl ärende genom handling eller på annal sätt överförs till annan myndighet för all användas i ärende där sekretess inte är föreskriven. Motsvarande spörsmål uppkommer när hemliga uppgifter lösgörs från den särskilda verksamhet eller från den myndighet lill vilken sekretessen är knuten och tas i anspråk i annan verksamhet för det allmänna resp. hos annan myndighet. Enligt 1937

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering   75

års sekretesslag är frågan huruvida sekretessen för en handling följer denna lill annan myndighet beroende av dé olika sekretessladgandehas formule­ring.

Promemorieförslaget innebär all sekretessen inte följer en handling eller muntlig information utanför del primära sekreiessområdei, om inte en kompletterande regel härom kan åberopas. 1 valet mellan en generell regel om sekundär sekretess eller speciella föreskrifter om sekretessens spridning har den senare linjen följts. Promemorieförslaget innehåller alltså regler om spridning av sekretess till domstolarna och till JO och JK (12 kap.) samt till vissa andra myndigheter (1 kap. 5 §). Förslagel har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan anser emellertid några att det är önskvärt all de särskilda sekretess­bestämmelserna utformas så att sekundär sekretess inte behövs. Till dessa hör regeringsrätten som också ifrågasätter om man inte liksom hittills bör eftersträva en ordning, enligt vilken en uppgift i en handling blir bibehållen sekretesskyddet, oavsett var handlingen befinner sig. Regeringsrätten påpekar också alt problem kan uppkomma, exempelvis om sekundärsekre­tessen är strängare än primärsekretessen eller är förenad med längre sekrelesstid. Etl par remissinstanser anser att förslagel bör omprövas i syfle alt så långt möjligt bevara sekretesskyddet när uppgifter förs vidare lill annan myndighet. En remissinstans, Svenska läkaresällskapet, anser alt en allmän regel om sekundär sekretess bör införas i den nya sekretesslagen.

Som har framhållits i promemorian skulle det kunna hävdas all det varken är principiellt eller praktiskt försvariigl att i fråga om en sekundär sekretess göra distinktioner som inte skall iakttas beträffande den primära sekretessen. Om sålunda en hemlig handling lämnas från en myndighei lill annan, borde med detla synsätt en sekundär sekretess vid den senare myndigheten omfatta inte bara handlingen och kopior och ordagranna utdrag ur denna ulan också en vid myndigheten upprättad ny handling till den del hemliga uppgifter har förts över till denna. På molsvarande sätt: om en tiänsteman har en sekundär tystnadsplikt beträffande uppgift som han harerhållit från annan myndighet, borde denna sekretess inte gå förlorad därför all uppgifterna nedtecknats i en allmän handling.

Goda skäl kan åberopas för en allmän regel om sekretessens spridning med den innebörd som nyss har angetts. Särskill kan det många gånger le sig inkonsekvent och stötande atl sekretesskyddet ges upp genom atl de hemliga uppgifterna flyttas över till annat organ eller annal sammanhang än del där de ursprungligen har förekommit. Från andra synpunkter sett inger emellertid en sådan regel om sekundärsekretess enligt min mening avsevärda betänk­ligheter.

Den viktigaste invändningen hänger samman med del förhållandet att behovet av och styrkan i en sekretess inte kan bestämmas enbart med hänsyn

Prop. 1979/80:2     Del A     Förvdrogauden: Allmän motivering    76

till sekrelessiniressel. Delta måste i vae sammanhang vägas mol intresset av insyn i myndigheternas göranden och låtanden. Denna avvägning kan mycket väl tänkas utfalla på annat sätt utanför det område där den primära sekretessregeln gäller än innanför områdel. Offenllighetsintresset kan med andra ord kräva atl de uppgifter som behandlades som hemliga hos den ena myndigheten är offentliga hos annan myndighet som har inhämtat dem hos den förstnämnda. Jag föreställer mig också all del är svårt att överblicka konsekvenserna av en regel som innebäratt sekretess sprider sig i kanske flera led från myndighei lill myndighet. En sådan regel måste också skapa svårigheter vid tillämpningen. Fördelarna med en disposition av sekre­tessreglerna som bygger på indelningen i förvaltningsområden går delvis föriorade, om varje myndighet dessutom, i fråga om utifrån erhållna uppgifter, måsle beakta den sekretessreglering som i första hand gäller för andra myndigheter. I en känsla av osäkerhet om rättsläget kan tjänstemän välja att för säkerhets skull hålla tyst med uppgifter som efter en korrekt bedömning är offentliga. Till detta kommer atl en allmän regel om sekretessens spridning antagligen måste förses med förbehåll och undanlag som gör regleringen för svårgripbar i den praktiska hanteringen. Vad jag nu har anfört utgör också skäl mot att införa generella regler om all sekre­tesskyddet för uppgift i allmän handling skall bibehållas oavsett var handlingen befinner sig. En sådan ordning skulle f ö. skapa ytteriigare lillämpningssvårigheler och gränsdragningsproblem, i den mån det över huvud laget går alt förena den med sekretesslagens systematik. Det förtjänar slutligen nämnas att något problem i fråga om sekretessens spridning inte aktualiseras i fråga om de regler som utan begränsning sekretessbelägger uppgifter med visst innehåll.

Jag delar alltså åsikten att någon allmän regel om sekundär sekretess inte bör införas i den nya sekrelesslagen. Sekretessbehovet får i stället i allmänhet tillgodoses vid utformningen av de primärt gällande sekretess­bestämmelserna. Denna metod bör givetvis lillämpas i så stor utsträckning som möjligt. Härigenom får både lagstiftare och rältslillämpare en säkrare uppfattning om hur långt sekretessen i olika fall sträcker sig. Visseriigen är det antagligt all metoden för med sig en del luckor i sekretesskyddet. Denna konsekvens för emellertid accepteras. Skulle det visa sig att sådana luckor föranleder praktiska olägenheter, får erforderiiga justeringar i de primära reglerna göras.

Någon anledning alt hysa farhågor för mera betydelsefulla blottor i sekretessregleringen som följd av den intagna ståndpunkten föreligger enligt rnin mening inte. 1 lagförslaget knyts sekretessen mera sällan till namngivna myndigheter. I stället är den knuten till verksamhetsområden inom vilka kanske flera myndigheter är engagerade. Än viktigare att uppmärksamma är att i flertalet fall av utväxling av information mellan myndigheter den

Prop. 1979/80:2     Del A            löirdragaiidcn:   llhiuin iiioiivcnng    11

mottagande myndigheten är underkastad en primär sekretessregel, låt vara en annan än den som gällde hos ursprungsmyndighelen. Alt sekretessen hos den mottagande myndigheten ibland är något svagare spelar enligt min mening myckel liten roll i praktiken.

Den valda lösningen kan t. o. m. i realiteten komma att stärka sekre­tesskyddet i ett visst hänseende. Som kommer atl behandlas närmare i avsnitt 4.4, föreslås i den nya lagen vissa allmänna regler som berättigar myndighet all lämna annan myndighei sekretessbelagd information, bl. a. efter en inlresseavvägning i del särskilda fallel ("om det är uppenbart all intresset av atl uppgiften lämnas har företräde framför det inlresse som sekretessen skall skydda"). En sådan reglering anknyter till vad som anses vara gällande rätl. Dessa möjligheter att utväxla hemliga uppgifter får emellertid utnyttjas mera sparsamt och med större försiktighet, om informationen inte är sekre-tesskyddad hos den mottagande myndigheten. Det sagda gäller särskilt i fråga om uppgifter som är hemliga av hänsyn till enskildas intressen. Som riksskatteverket har anfört vid remissbehandlingen fördetia emellertid med sig atl det blir nödvändigt all noga överväga behovet av sekretessregler på verksamhetsområden som tidigare inte behövt egna reglerom handlingssek­retess.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser anserjag atl sekretessen i huvudsak bör ha den räckvidd som har förordats i promemorian. Därmed står del klart att sekretessen inte följer en hemlig uppgift utanför del primära sekretessområdet, om del inte finns en särskild regel om detla. Alt särskilda regler av detla slag behövs kan knappasl ifrågasättas. De invändningar som kan resas mot en generell regel i sekretesslagen om alt sekretessen i alla former följer uppgifterna från en myndighet till en annan gör sig inte heller gällande med samma styrka belräffande speciella och till sina verkningar klart överblickbara föreskrifter om sekretessens spridning.

Till en börian står del enligt min mening klart att det inte möter något hinder mot att i en viss materiell sekretessbestämmelse ta in en föreskrift om all sekretessen, som antas vara primärt begränsad till t. ex. viss myndighet, följer uppgift som lämnas lill annan myndighet. En sådan konslmktion är uppenbarligen att föredra framför en regel som lägger en primär sekretess överell vidsträcktare område. Konsimklionen haranlitatsibl. a. 8 kap. 8 och 10 §§ förslagel till sekretesslag.

Vidare föreslår jag i överensslämmelse med promemorieförslaget bestäm­melser som anger att vissa utpekade organ i fråga om uppgifter som har inhämtats från annan myndighels verksamhet har att iaktta den sekretess som primärt gäller för uppgifterna hos den andra myndigheten. Behov av sådana bestämmelser gör sig särskilt gällande i fråga om myndigheter som regelmässigt tar del av information från ett större antal myndigheter med sinsemellan olikartade arbetsuppgifter. Alternativet här skulle ha varit att i stället utrusta dessa myndigheter med mycket allmänt hållna, direkttillämp-

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering    78

liga sekretessregler. I 11 kap. föreslås alltså regler om överföring av sekretess lill regeringen, JO och JK, och i 12 kap. regler om överföring av sekretess till domstolarna. Som framgår av beslämmelserna är dock den sekundära sekretessen här avsevärt modifierad. Vidare upptar 13 kap. föreskrifter om sekundär sekretess hos vissa andra myndigheter t. ex. revisions- och lillsynsorgan och arkivmyndigheter. Till frågan om vad som bör gälla när reglerom primär- och sekundärsekreiess samtidigt blir tillämpliga hos en och samma myndighei återkommer jag i specialmoliveringen (13 kap. 6 §).

Del spörsmål som jag nu har diskuterat har alltså rört sättet alt dra gränsen kring en sekretessregels tillämpningsområde. Den tredje komponenten i sekretessreglerna är, som jag nyss har sagt, vad de innehållerom sekretessens styrka, dess kvalitet. Den beståndsdelen kommer all behandlas i det närmast följande avsnittet som främst handlar om skaderekvisit, dvs. villkor som i regel för sekretess kräver sannolikhet i det särskilda fallet för skada av viss art, om uppgift lämnas ut. Användningen av ett skaderekvisit i en sekretessbestämmelse kan emellertid myckel väl uppfattas som en metod alt precisera föremålet för sekretessen eller dennas räckvidd. Del går alltså inte någon skarp gräns mellan de tre grupperna av sekreiessrekvisil.

4.3.4 Användningen av skaderekvisit

För den som konsekvent vill hävda offentlighetsprincipen är den självklara utgångspunkten vid utformningen av varje särskild sekretessbestämmelse alt man inte skall åstadkomma mer sekretess än vad som är oundgängligen nödvändigl för all skydda del intresse som har föranlett bestämmelsen. Delta innebär bl. a. all en uppgift inte skall omfattas av sekretess, om man inte kan fömtse någon skada som resultat av atl den lämnas ul. Det är i viss begränsad utsträckning möjligt atl med hjälp av rent beskrivande kriterier ange uppgifter vilkas röjande alllid måste innebära en viss skaderisk. Som exempel kan nämnas uppgifter som har lämnais lill myndigheter i förtroendesitua-lioner av skilda slag. 1 de flesta fall förhåller del sig emellertid så att en viss uppgift, som faller in under en i objektiva termer utförd beskrivning, kan vara helt harmlös. Samtidigt kan en annan uppgift, som omfattas av samma beskrivning, inte röjas ulan risk för betydande skada för något av de intressen som anges i 2 kap. 2 § TF. En uppgift om en här i riket bosatt utlännings adress kan t. ex. normall lämnas ul utan risk i samma utsträckning som molsvarande uppgifter om en svensk medborgare. I en viss situation kan emellertid utlämnandet av en sådan uppgift medföra atl den som avses med uppgiften utsatte för politisk förföljelse av företrädare för någon främmande stat eller utländsk organisation. Enligt min mening är ett skaderekvisit i sådana fall ell lämpligl inslmment för att ge del skyddade områdel en ändamålsenlig avgränsning. I ärendet om nya grundlagsregler om allmänna

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   79

handlingars offentlighet har slalsmaklerna också anslutit sig lill tanken atl använda skaderekvisit i lagstiftningen om handlingssekreless (prop. 1975/ 76:160, bL a. s. 81).

I promemorieförslaget återfinns två grundtyper av skaderekvisit, ell "rakt" och ell "omvänt" rekvisit. Den förstnämnda typen är utformad så atl den slår fasl en presumtion för offentlighet. Sekretess föreligger med andra ord endast om en viss skaderisk föreligger. Det omvända skaderekvisilet utgår däremot från sekretess som huvudregel. Endasl om man med en viss grad av sannolikhet kan utgå från att det är ofarligt atl lämna ut en viss uppgift viker sekretessen. Både raka och omvända skaderekvisit förekommer redan i 1937 års sekretesslag.

Del raka skaderekvisilet har i promemorieförslaget fått en enhetlig uiformning. Det ställer samma krav på lillämparens riskbedömning var det än förekommer. Delta krav uttrycks så att sekretess föreligger, om röjandet av en uppgift kan antas medföra viss angiven skada. Det omvända skaderekvisilet förekommer i olika former. I den typ av omvänt skaderekvisit som är vanligast ullrycks kravel på lillämparens bedömning så all sekretess skall anses föreligga belräffande en viss uppgift, om uppgiftens röjande inte kan antas ske ulan viss angiven skada. I andra fall gäller sekretess, om del inte måste antas all röjande kan ske ulan den angivna skadan. Såvitt gäller sättet all ange den skada som skall vara avgörande för om sekretess skall föreligga eller inte har i allmänhet brukats termerna skada, men eller motsvarande utan någon särskild gradering. 1 vissa fall där onenllighelsintresset har ansetts vara av särskill stor betydelse har ställts upp krav på "avsevärd skada", "allvariigt men" etc. Den relevanta skadan har man i varje särskill fall försökt beskriva så konkret som möjligt. Såvitt gäller skyddet för enskildas förhållanden har dock i de flesta fall endast använls uttrycken "skada" och "men". Med del första uttrycket åsyftas i promemorian uteslutande ekonomisk skada, medan det senare betecknar i första hand integriletskränkningar av olika slag.

Frågan om användningen av skaderekvisit har tilldragit sig ston intresse under remissbehandlingen. Remissopinionen är på det hela laget positiv lill all skaderekvisit används i de särskilda sekretessbestämmelserna. Endasl ett par remissinstanser anser att metoden all använda skaderekvisit bör omprövas. Del raka skaderekvisilet har godtagits över lag. Flera remissin­stanser anser emellertid att det är all gå för långt atl dela upp del omvända skaderekvisilet i flera typer. De förordar all också det omvända rekvisitet utformas enhetligt. I fråga om båda typerna av skaderekvisit framhålls emellertid från skilda håll alt de ställer stora krav på de tjänstemän som skall tillämpa bestämmelserna. Vägledande uttalanden för rättstillämpningen efterlyses. Några remissinstanser antar all behovel av allmänna råd för sekretessprövningen inom myndigheterna kommer alt öka. JO anser att delta innebär en påtaglig risk för alt frågan om offentiighel och sekretess i praktiken kommer alt fastslås genom myndigheternas allmänna råd i stället för i

Prop. 1979/80:2    Del A          Föredraganden: .lltmän nuniveriiig    80

sekretesslagen. En sådan ordning kan enligt JO komma i konflikt med bestämmelsen i 2 kap. 2 § TF om alt begränsning av rätten atl la del av allmänna handlingar skall anges noga i särskild lag. JK anser att det är en värderingsfråga vilken typ av skaderekvisit som skall användas i en sekretessbestämmelse. Vid valet bör emellertid beaktas vilken effekt valet av skaderekvisit för på meddelarfriheten. Några remissinstanser förordar slut­ligen atl del omvända skaderekvisilet skall användas i stället för det raka på det område som närmast berör dem.

För egen del anser jag, som jag nyss har nämnt, att skaderekvisit är ett lämpligt instrument för atl avgränsa del sekretesskyddade områdel. Jag är medveten om alt skaderekvisiten skiljer sig från övriga moment i beskriv­ningarna av de sekretesskyddade områdena så till vida atl de förutsätter en värdering från lillämparens sida. Som framhållits av flera remissinstanser blir del därför ofrånkomligt atl de enskilda tjänstemännen ibland kommer atl ställas inför besvärliga avvägningar. De svårigheter som är förbundna med tillämpningen av skaderekvisiten bör emellertid i möjligaste mån elimineras redan vid utformningen av dessa rekvisit. I likhet med flera remissinstanser anser jag alt skaderekvisiten kan förenklas ytterligare. Det ligger i sakens natur atl en exakt lillämpning av regler som innehåller skaderekvisit inte är möjlig. Prövningen av om ett skaderekvisit är uppfyllt eller inte innefattar nämligen alltid etl visst mått av skönsmässighet. Min slutsats är alt skillnaden mellan de två formerna av omvänt skaderekvisit i promemorie­förslaget är så obetydlig atl den inte har någon praktisk betydelse vid tillämpningen, I departementsförslagel finns endasl två lyper av skaderekvi­sit, ett rakt som innebärpresumtion för offentlighet och ell omvänt som innebär presumtion för sekretess. Det raka skaderekvisilet innebär att sekretess föreligger, om del kan antas atl viss angiven skada uppkommer om uppgiften röjs. Det omvända rekvisitet innebär att sekretess gäller, om del inte står klart atl uppgiften kan röjas utan skada.

Det raka skaderekvisilet innebär att tillämparen kan göra sin bedömning inom ganska vida ramar. Avsikten är att skadebedömningen i dessa fall i huvudsak skall kunna göras med utgångspunkt i själva uppgiften. Det innebär att frågan huruvida sekretess gäller eller inte i första hand inte behöver knytas lill en skadebedömning i det enskilda fallet. Avgörande bör i stället vara om uppgiften som sådan är av den arten all ett utlämnande typiskt sett kan vara ägnat all medföra skada för del inlresse som skall skyddas genom beslämmelsen. Om uppgiften är sådan att den genomsnittligt sett måsle betraktas som harmlös, skall den alltså normalt anses falla utanför sekretessen. Som exempel på uppgifter av delta slag kan nämnas utlännings adress eller civilstånd. Skulle uppgiften å andra sidan vara av sådant slag att den lätt kan komma att missbrukas, t. ex. om den rör någon mera betydelsefull omständighet avseende försvaret, skall den enligt min mening i de flesta fall anses vara omfattad av sekretess. Sammanfattningsvis anserjag

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   81

all avgörande betydelse som regel bör tillmätas arten av den uppgift som efterfrågas. Härigenom vinner man den fördelen att man sällan behöver frångå den till offentlighetsprincipen hörande grundsatsen att den som begär en uppgift hos myndighei inte skall behöva legitimera sig och tala om varför han vill la del av viss uppgift.

Som har anförts i promemorian innebär emellertid konstruktionen med skaderekvisit atl frågan om vem som begär en uppgift eller ändamålet med begäran kan få betydelse när sekretessfrågan skall avgöras. Om det t. ex. i ett särskilt fall framgår alt den som begär alt få ul en uppgift om utlännings adress kan antas använda denna uppgift för all utsätta vederbörande för trakasserier, skall uppgiften just i den situationen anses vara omfattad av sekretess. Avsikten är emellertid inte atl tjänstemännen normall skall försöka utröna om omständigheter av nu nämnt slag föreligger i ett visst ullämnandefall. En sådan åtgärd bör enligt min mening förekomma endast om del finns särskild anledning till del, t. ex. om en tjänsteman har fött veta all man från visst håll samlar in uppgifter av det aktuella slaget i illegitimt syfte. Vad gäller det andra av de nyss nämnda exemplen - utlämnande av uppgifter av betydelse för försvaret - kan omvänt upplysningar om sökan­dens identitet och om hans avsikt med uppgifterna medföra att det inte längre finns någon anledning lill antagande alt den i sekretessbestämmelsen angivna skadan skall uppkomma. Jag anser atl del i dessa fall inte kan anses stötande från offenllighetssynpunkl att ställa den som begär att få ut en viss uppgift inför valet atl antingen avslå från uppgiften eller tala om vem han är och vilket ändamål han har med sin begäran. De omvända skaderekvisit som återfinns i 1937 års sekretesslag innebär att en sådan valsituation i vissa fall kan uppkomma redan i dag. Jag vill också peka på möjligheten för myndigheterna alt i de fall som här avses eliminera skaderisken genom att ställa upp ett förbehåll som inskränker mottagarens rätl atl lämna uppgift vidare eller utnyttja den (se 14 kap. 9 och 10 §§).

De uttalanden som jag nu har gjort om skadebedömningen vid utläm­nandet av en särskild uppgift har i stort sett sin giltighet också i fråga om massuttag. Situationen är emellertid här i viss mån en annan så till vida att den berörde tiänstemannen av naturiiga skäl inte kan bilda sig en uppfattning om den särskilda skaderisk som kan vara förbunden med en enskild uppgift. Å andra sidan har han emellertid alllid kännedom om beställarens identitet och oftast också om dennes avsikt med uppgifterna. Dessa kunskaper i förening med en bedömning av den skaderisk som typiskt sett är förbunden med uppgifter av det slag som avses med beställningen bör enligt min mening i de allra flesta fall ge fulll tillräckligt underlag för bedömningen av om sekreiessregleringen skall anses hindra ett utlämnande eller inte. Som några remissinstanser har framhållit bör emellertid frågan om massullag ägnas ytteriigare uppmärksamhet. Jag räknar med all del kan bli anledning alt på nytt ta upp dessa uttag till diskussion när resultatet av datalagstiftningskom-

6 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering   82

mittens (Ju 1976:05) arbete föreligger, se SOU 1978:54 s. 211.

Vad beträffar det omvända skaderekvisilet utgår detta från all sekretess är huvudregel. Att sekretess gäller, om del inte står klart atl uppgiften kan röjas ulan skada, innebär atl tillämparen har etl ganska begränsat utrymme för sin bedömning, I praktiken innebär detta all tillämparen många gånger inte kan lämna ul en uppgift som omfattas av en sådan sekretessregel utan all ha kännedom om mottagarens identitet och om dennes avsikter med uppgif­ten.

När del gäller sättet att ange den skada som skall vara avgörande för om sekretess skall föreligga eller inte har jag kommit till slutsatsen att det knappasl är möjligt all åstadkomma en enklare beskrivning än den som valls i promemorian, I del alldeles övervägande antalet fall talas alltså liksom i promemorieförslaget om "skada", "men" eller motsvarande. Uttryck som "avsevärd skada", "allvariigt men" etc, har valls i fall där jag anser offentiighetsintresset vara av särskilt sior betydelse och där det alltså är nödvändigl atl göra en särskild gradering av skadan,

I de sekretessregler som avser skydd för olika allmänna intressen har skadan i allmänhet beskrivits så konkret som möjligt. Utrikessekretess föreligger t, ex,, om del inte står klart all en uppgift kan röjas ulan atl delta "stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annal sätt skadar landet" (2 kap, 1 §), I bestämmelsen om försvarssekretess (2 kap, 2 §) talas om all del "skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikels säkerhet", Som andra exempel kan nämnas att "syftet med granskningsverksamheten molverkas" (4 kap, 1 §), "syflel med provet motverkas" (4 kap, 3 §), "någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad" (6 kap, I §) och "del allmännas ställning som låntagare försämras" (6 kap, 3 §),

När det gäller skyddet för enskildas förhållanden används liksom i promemorian i de flesta fall endasl ullrycken "skada" och "men". Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot del sätt på vilket dessa ullryck använts i promemorieförslaget, Etl par remissinstanser anser all begreppen såsom de använts i promemorieförslaget avviker från det vanliga språkbru­ket. Om del inte finns någol annal sätt all uttrycka de ölägenheter som skall beskrivas genom dessa begrepp, bör de användas på ett sätt som bättre stämmer överens med del vanliga språkbruket och definieras i lagtexten. Några remissinstanser, däribland riksskatteverket, är kritiska mol atl också rättsenliga ålgärder (t, ex, framgångsrika indrivningsålgärder) enligt förslaget skall kunna betraktas som skada i lagens mening. Enligt riksskatteverket är frågan som måste lösas främst om och i vilken mån den enskilde enligt gängse värderingar i samhället bör fö tåla att uppgifter om honom som finns hos en myndighet skall fö lämnas till en annan myndighei även om denna senare myndighei kan komma alt utnyttja uppgiften i en myndighetsutövning som avser ell åläggande för den enskilde eller ell ingrepp i den enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden. Denna inlresseavvägning bör enligt verket beskrivas i neutrala termer (se 59 § LAH), och verket anser att man i

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   83

förarbetena lill sekretesslagen bör söka beskriva behörighetsregleringen på sådant sätt atl risken för missförstånd undanröjs.

Föregen del har jag, som framgår av vad jag nyss har sagt, inte funnit skäl alt frångå promemorieförslaget på denna punkt. Jag vill f ö, erinra om alt uttrycken skada och men förekommer i 1937 års sekretesslag för att beskriva de ölägenheter som skall vara avgörande för om handling skall få lämnas ul eller inte. Del är visseriigen riktigt att gränsdragningen i promemorian mellan de båda begreppen inte helt överensstämmer med gängse juridisk termino­logi. Det är emellertid uppenbart att enbart ordet skada knappasl är lill fyllest för atl åskådliggöra alla de fall där sekretess bör gälla. De ölägenheter som skall beskrivas måste nämligen avse också sådana obehag som i både vanligt och juridiskt språkbruk knappast kan betecknas som skada, I princip bör alll som den berörda individen upplever som ell mera påtagligt obehag kunna beaktas vid skadeprövningen. Jag anser därför att begreppet men bör användas vid sidan av skada i lagen. Det är då av praktiska skäl lämpligl all låta skada avse uteslutande ekonomisk skada och att använda men där det i första hand är fråga om integritetskränkningar. Emellertid bör ordet men i vissa sammanhang kunna inbegripa också ekonomiska konsekvenser för enskild.

Uttrycket men har liksom i promemorieförslaget getts en mycket vid innebörd, I första hand åsyftas sådana skador som att någon blir utsatt för andras missaktning, om hans personliga förhållanden blir kända. Redan den omständigheten atl vissa personer känner lill en för någon enskild ömtålig uppgift kan enligt min mening i många fall anses vara tillräckligt för alt medföra men. Utgångspunkten för en bedömning av om men föreligger måste således vara den berörda personens egen upplevelse. Bedömningen måste självfallet i viss utsträckning kunna kortigeras på grundval av gängse värderingar i samhället. Enbart del förhållandel all en person tycker att det i största allmänhet är obehagligt att andra vet var han bor kan t, ex, inte anses innebära men i här avsedd bemärkelse.

Enligt min mening är det ofrånkomligt att helt rättsenliga åtgärder ibland kan fö bedömas som skada eller men, I promemorian har som exempel på sädana fall nämnts alt någon blivit föremål för framgångsrika indrivningsåt­gärder eller all någon blivit satt i fängelse, inlagen för sluten psykiatrisk vård eller ställd under övervakning. Denna ståndpunkt är nödvändig för alt sekretess skall kunna upprätthållas även myndigheter emellan. Det slår å andra sidan klart all sekrelesslagen inte får hindra myndigheterna från alt utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ut enligt gängse värderingar bör ha företräde framför intresset av atl uppgifterna inte lämnas ul. Denna intressekonflikt bör emellertid lösas inom ramen för bestämmelserna om undanlag från sekretessen. Jag återkommer lill denna fråga i avsnittet 4,4,

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   84

För all en enskild person skall lida skada eller men krävs givetvis all uppgifterna är hänföriiga till en viss individ. Del innebär alt man i allmänhet bör kunna lämna ut s, k, avidentifierade uppgifter utan alt risk för skada eller men uppkommer, I enstaka fall kan del emellertid tänkas all en avideniifie-ring inte är tillräcklig för all hindra all sambandet mellan individen och uppgiften spåras. Huruvida en sådan risk föreligger får givelvis bedömas efter omständigheterna i del enskilda fallet,

I delta sammanhang vill jag la upp två frågor som berörts i ett par remissyttranden, nämligen innebörden i begreppet "personliga förhållan­den" och frågan om sekretess lill förmån för avliden.

Vad beträffar begreppet personliga förhållanden vill jag erinra om alt detta är hämtat från 2 kap, 2 § första styckel 6 TF, Vid beredningen i departementet av OSK:s förslag lill bestämmelser om allmänna handlingars oftenllighei fann föredragande statsrådet alt de vitt skiftande hänsyn lill olika personliga intressen som borde tas vid utformningen av beslämmelsen kunde samman­fallas i orden "skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållan­den" (prop, 1975/76:160 s, 109), Någon analys av innebörden i begreppet har inte gjorts i propositionen, och det är knappasl heller nödvändigl atl göra en sådan analys. Vad som menas med personliga förhållanden måsle givetvis bestämmas med ledning av vanligt språkbruk. Någon tvekan om att uttrycket avser så vitt skilda förhållanden som t. ex. en persons adress eller yttringarna av ett psykiskt sjukdomstillstånd kan enligt min mening inte råda. Några svårigheter vid tillämpningen lär knappast uppkomma. - Av det sagda följer att också uppgift om en persons ekonomi kan sägas falla under begreppet personliga förhållanden. Liksom i TF bör emellertid begreppen personliga och ekonomiska förhållanden i viss utsträckning hållas åtskilda. Skälen härtill är flera. Del mest närliggande är att sekreiessregleringen tar sikte också på juridiska personer, som ju knappasl kan sägas ha några "personliga förhållanden". Ell annat skäl är alt det stundom kan finnas anledning atl sekretessbelägga uppgifter av mera personlig art ulan all därför hindra alt uppgifter om rent ekonomiska förhållanden lämnas ul. Etl iredje skäl att skilja mellan ekonomiska och personliga förhållanden är alt det underiättar systematiseringen av den mängd regler i sekretesslagen som den nyss nämnda beslämmelsen i TF ger upphov lill. En exakt gränsdragning mellan begreppen kan dock inie göras och lorde f ö. inte heller vara ändamålsen­lig.

Vad härefter angår frågan om sekretessen till förmån för avliden lorde det f n. förhålla sig så alt det för bedömningen av sekretessfrågan i princip saknar betydelse att den vars personliga förhållanden berörs i allmän handling har avlidit. Delta följer i många fall redan av atl uppgift inte får lämnas ut, om del inte är tillräckligt klart all uppgiften inte kommer atl missbrukas lill skada eller förklenande av den avlidnes nära anhöriga (.se SOU 1935:5 s. 61 och 62, prop. 1937:107 s, 62 och Regeringsrättens årsbok 1963 ref 51), Med hänsyn till all avlidens rätl skyddas genom regler i 5 kap, 4 § BrB och 7 kap, 4 § 10 TF om förbud mot förtal av avliden bör det emellertid inte vara uteslutet att

Prop. 1979/80:2    De! A      Föredraganden: Allmän motivering   85

sekretesskyddet gäller också till förmån för den avlidne själv (se bl, a. Regeringsrättens årsbok 1969 not, S, 317och 1970 notS. 287). Avsikten är inte atl den nya sekretesslagen skall innebära någon ändring i de förhållanden som

hittills har gällt.

Avslutningsvis vill jag framhålla att det föreslagna systemet med skade­rekvisit kan synas ställa myckel höga krav på de tjänstemän som skall tillämpa bestämmelserna. I praktiken tror jag emellertid ati skillnaden i förhållande lill gällande reglering inte kommer att bli särskill slor; skadere­kvisit är ingen nyhet för dem som närmast berörs av regleringen. I åtskilliga remissyttranden efterlyses vägledande uttalanden för rättstillämpningen. Jag har förståelse för atl myndigheterna på detta sätt önskar få klarhet i allehanda frågor som kan uppkomma vid bedömningen av sekrelessärenden. Jag anser emellertid att det knappast är möjligt, om del ens är lämpligl, atl i motiven till ell lagstiftningsärende som detla gå in på detaljfrågor av den art som åsyftas i många remissyttranden. Del bör i stället ankomma på rättstillämpningen att utforma en praxis .som skall tjäna som vägledning för prövningen av sekretessfrågorna i framliden. Inom vissa myndigheter kommer säkerligen den nya sekretesslagen att aktualisera ell behov av allmänna råd för tillämpningen av sekretessbestämmelserna. Jag kan inte se att sådana råd kommer i konflikt med bestämmelsen i 2 kap. 2 § TF om all begränsningen av rätten all la del av allmänna handlingar skall anges noga i en särskild lag. Sekretessens omfattning kan knappast anges på ett noggrannare sätt i lagen, där den yttersta gränsen för sekretessen har slagits fast. Upplysningar och råd kan endasl fö betydelse som stöd vid tillämpningen av lagen; självfallel är de inte bindande vid prövning av t. ex. fråga om utlämnande av en allmän handling.

När det gäller de tjänstemän som har alt tillämpa sekreiessregleringen bör också framhållas att det föreligger en viss marginal mellan det handlingsut­rymme som följer av rekvisiiens utformning och området där ansvar för sekrelessbrott inträder. Som jag närmare kommer atl utveckla i specialmoti­veringen till förslagel lill ändring av 20 kap. 3 § BrB kommer etl röjande som grundas på en felaktig bedömning i skadefrågan i många fall inte att bedömas som ell uppsåtligt brott. Detla får betydelse särskilt för det fall att uppgiften i strid med en kvalificerad lystnadsplikt (se under 4.6) har lämnats för publicering i ett massmedium, eftersom i sådana fall endasl uppsätliga brott kan beivras. Härtill kommer alt en felbedömning som medför all gärningen skall bedömas som oaktsam sannolikt inte sällan också för lill följd all den skall anses vara ringa. Del innebär i sin lur all utlämnandet blir slraffrilt oavsett till vem det har sketl. Del nu sagda innebär att felbedömningar i svårbedömda gränsfall i regel blir straffria. All som någon remissinstans påslå alt straffsanklioneringen därigenom blir ineffektiv är enligt min mening överdrivet,

I fråga om valet av skaderekvisit i de enskilda sekretessbestämmelserna hänvisar jag till specialmotiveringen. Frågan om skaderekvisilens betydelse

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering   86

vid utformningen av reglerna om begränsning av meddelarfriheten berörs i avsnittet 4.6.

4.3.5 Tidsbegränsning av handlingssekrelessen

En uppgift bör som jag tidigare har framhållit i princip vara underkastad sekretess endasl i de fall där det verkligen medför en skaderisk alt röja den. Del är tydligt atl denna risk normall minskar med tiden. Om en sekre­lessreglering, i likhet med gällande lagstiftning på områdel, i huvudsak byggs upp ulan hjälp av skaderekvisit, framstår det därför som naturiigt att genom särskilda regler avgränsa sekretessen i liden. Bestämmelser som anger viss sekretesslid för olika slag av handlingar återfinns också i huvuddelen av den nuvarande sekretesslagens bestämmelser. De angivna tiderna varierar mellan vida gränser- två och sjuttio år- beroende på lagstiftarens bedömning av hur långt skaderisken typiskt sträcker sig för olika slag av uppgifter. Gränsen sjuttio år är t, ex, den vanligaste i de regler som syftar lill att skydda enskildas personliga integritet, medan gränsen i de regler som gäller ekonomiska förhållanden normall har satts lill tjugo år. Som utgångspunkt för beräkningen av sekreiessiiderna anges handlingens datum,

I promemorieförslaget har tekniken med sekretesslider utnyttjats i myckel stor utsträckning. Såvitt gäller sättet att ange utgångspunkten för beräk­ningen av sekretessliden har valts en lösning som innebär all reglerna på områdel samordnas med beslämmelserna om när handling blir allmän. Både för handlingar som kommit in till myndighei och för handlingar som upprättats hos myndighet föreslås all liden skall räknas från den tidpunkt då en handling enligt TF blir att betrakta som allmän.

Under remissbehandlingen har inte någon remissinstans vänt sig mol tekniken atl använda sekrelesslider i sekrelesslagen. De föreslagna tiderna har också i allmänhet godtagils. Regeringsrätten anser dock all femlio år är en alllför kort tid för all bereda erforderiigl skydd för uppgifter om personliga förhållanden under en människas hela livstid. Flera remissinstanser fram­håller särskill alt sekretessliden på hälso- och sjukvårdsområdet är för kort. När det gäller utgångspunkten för beräkningen av sekretessliden går åsikterna isär. Av de instanser som yttrat sig särskill i denna fråga tillstyrker några förslagel. Regeringsrätten och kammartätten i Göteborg anser emel­lertid atl del inte finns tillräckliga skäl att frångå del förslag som lades fram i LAH, nämligen atl sekretessliden skall räknas från tidpunkten för hand­lingens tillkomst.

För egen del vill jag till en början slå fasl att ell syslem med sekretesstider bara kan användas i fråga om allmänna handlingar. Såvitt gäller uppgifter som inte har dokumenterats saknas en naturiig utgångspunkt för att beräkna en sekretesstid. Det är emellertid självklart all regler om tidsbegränsning av handlingssekretessen för betydelse också för sekretessen i övrigt. Det kan t, ex. inte rimligen hävdas all del föreligger tystnadsplikt i fråga om uppgifter som återfinns i en handling som har blivit offentlig till följd av att den

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   87

föreskrivna sekretessliden har överskridils. Tiden för handlingssekrelessen blir därmed inte sällan avgörande för frågan hur länge tystnadsplikt föreligger (jfr vid 1 kap. 6 §).

Det skulle på teoretiska gmnder kunna hävdas att en ordning med sekretesslider slår i principiell konflikt med en reglering som, i likhet med den här föreslagna, konsekvent är uppbyggd på grundval av skaderekvisit. A ena sidan bör en handling alllid kunna lämnas ut så snart skaderisken har upphört. A den andra bör, kan del sägas, en handling inte fö lämnas ul så länge sådan risk föreligger, även om mycket lång tid kan ha förflutit sedan handlingen kom lill.

Som har framhållits i promemorian kan man emellertid inte bortse från de praktiska aspekterna. Om sekretessregleringen skall bli hanteriig, måsle den innehålla vissa inslag av schablonisering. Del måsle t. ex. ofta vara myckel svårt, särskilt för arkivmyndigheterna, som ju förvarar handlingar som kommer från många olika håll och är av vitt skilda slag, att med utgångspunkt enbart i ell skaderekvisit avgöra om en viss handling alltjämt skall vara omfattad av sekretess eller inte. Även jag anser därför atl sekretesslagen en gång för alla bör avgöra vid vilken tidpunkt som skaderisken senast skall anses upphöra atl existera. Härtill kommer alt det självfallet är av belydande värde också från rent principiella utgångspunkter att lagstiftningen anger en definitiv lidsgräns efter vilken en viss handling aldrig kan vara hemlig.

För att etl system med i lagtexten fastslagna sekretesstider skall stå i god överensstämmelse med offentiighetsprincipen krävs emellertid enligt min mening atl de angivna tiderna verkligen kommer atl fungera som maximi-och inte som slandardlider. Frågan huruvida en handling skall lämnas ut eller inte skall med andra ord inom den angivna sekretessliden alltid avgöras med utgångspunkt i en reell prövning av skaderisken. I många, kanske de flesta fall kan en sådan prövning antas leda lill all från början sekretessbelagda handlingar lämnas ut före sekrelesslidehs utgång.

I departementsförslagel har sekreiessiiderna bestämls i nära anslutning till promemorieförslaget, I de fall där gällande sekretesslag innehåller en sekrelesstid på sjuttio år- som t, ex, på hälso- och sjukvårdsområdet - har gränsen i departementsförslagel satts till femlio år. För uppgifter om rikels utrikes förhållanden eller om totalförsvaret gäller en sekrelesstid på fyrtio år. På försvarsområdet görs emellertid etl undanlag från systemet med enhetliga lidsgränser. Regeringen kan där förlänga sekretessen ulöver den primära tiden, fyrtio år, utan begränsning. Handlingar som avser enskilds eller det allmännas ekonomiska förhållanden kan enligt förslaget i allmänhet hållas hemliga i högsl tjugo år. Också lidsgränserna tio och fem år förekommer emellertid på dessa områden.

Tidsgränser saknas i endasl etl fåtal sekretessregler. Om regeln dessutom saknar skaderekvisit, blir resultatet uppenbariigen alt sekretessen i princip kommer alt gälla för all framtid. Denna teknik har använls bl. a. i beslämmelsen om sekretess hos allmän advokatbyrå (9 kap. 9 §). I de flesta

Prop. 1979/80:2    Del A       Föredraganden: Allmän motivering   88

fall förklaras frånvaron av tidsgräns emellertid med att det använda skaderekvisilet så klart anger den tidpunkt, vid vilken sekretessen upphör, alt ytterligare begränsning är obehövlig. Som exempel kan nämnas regeln om sekretess för bl. a. uppgift som ingår i kunskapsprov (4 kap. 3 §). Den skada som här krävs för sekretess är all syftet med provet molverkas. Del är tydligt att risken för sådan skada upphör i och med att provet har ägt mm.

När del gäller utgångspunkten för beräkning av sekretessliden kan den i promemorian föreslagna regeln, all lidpunkten då handlingen inkom eller upprättades skall vara avgörande, i vissa fall ge upphov till tveksamhet -särskill om tidpunkten skall fastställas av annan myndighet, t. ex. arkivmyn­dighet. Jag förordar i stället den ordning som föreslagils av OSK, nämligen alt tidpunkten för handlingens tillkomst skall vara utslagsgivande. En sådan regel leder enligt min mening till del lämpligaste resultatet i materiellt hänseende; tiden kommer då alt räknas från del ögonblick då risken för alt ett offentliggörande av uppgiften i handlingen skall orsaka skada normall är som störst. Samtidigt bör det i formellt hänseende i allmänhet inte erbjuda någon svårighet att bestämma vid vilken tidpunkt handlingen tillkom. Skulle datum saknas på handlingen, bör man i allmänhet kunna göra en ungefäriig datering av denna med ledning av handlingens innehåll. Kan klarhet inte vinnas den vägen, bör det inte möta något hinder mol alt man lägger myndighels inkomststämpel eller anteckning i diarium om inkomsten till grund för prövningen. Jag utgår f ö. ifrån att det knappasl kommer all bli särskilt vanligt alt man behöver göra en exakt tidsbestämning när sekretessliden börjar lida mol sill slut. Skyddsinlressel bör då ofta ha minskal i styrka så all uppgiften kan lämnas ut efter skadeprövning.

4.4 Sekretessen mellan myndigheter

1937 års sekretesslag lar med ett undanlag inte direkt sikie på förhållandel mellan myndigheter. Undantaget gäller 38 § andra styckel, som handlar om domstols rätl att förordna att hemlig handling skall tillhandahållas domslol eller förundersökningsledare. Emellertid anses atl sekretessreglerna i princip skall beaktas också när handling begärs utlämnad till myndighet. En viss frihet all efter en inlresseavvägning lämna ut hemlig handling föreligger dock. För vissa fall, exempelvis när handling behövs som bevis i skatte­ärende, har särskilda bestämmelser meddelats vid sidan av sekretesslagen.

Gällande bestämmelser om tystnadsplikt förbjuder i princip inte bara alt uppgifter röjs till enskilda ulan också alt de lämnas ul till offentliga funktionärer. Av de i beslämmelserna sedvanligen inryckta obehörighetsre-kvisiten följer emellertid att lyslnadsplikiig tjänsteman i viss omfattning kan lämna "behöriga" meddelanden till annan tjänsteman eller myndighet.

Såväl OSK som TK föreslog bestämmelser som skulle reglera sekretessen

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   89

mellan myndigheter. I promemorian har dessa utredningsförslag vidare­utvecklats. Promemorieförslaget innebär, som jag tidigare har nämnt (avsnitt 3), all sekretessreglerna i princip skall gälla också när uppgifter lämnas från en myndighei till en annan. Sekretess föreslås också gälla mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet. För atl inte hindra det utbyte av information mellan myndigheterna som måsle förekomma, har i förslagel undantag gjorts för det fall uppgift skall lämnas enligt lag eller förordning. En generalklausul öppnar möjlighel att lämna ut uppgifter efter en inlresseav­vägning. Klausulen gäller dock inte i alla situationer, och en föreskrift i förordningen om att uppgifter skall lämnas är inte alltid tillräcklig för att sekretessbelagd information skall få föras vidare.

Som jag redan har nämnt (avsnittet 4.1) har promemorieförslaget på denna punkt fött ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Bland remiss­instanserna råder i och för sig nära nog allmän enighet om all sekretessen mellan myndigheterna bör regleras. Vad kritiken tar sikte på är atl avsnittet om sekretess mellan myndigheter blivit svårtillgängligt. Dessutom anser flera remissinstanser att förslaget inte är tillräckligt underbyggt och att dess verkningar bör granskas närmare. Sålunda anser t, ex, Svea hovrätt all promemorian inte innehåller någon närmare analys av vilka effekter förslagel kommer att få på myndigheternas verksamhet. Rikspolisstyrelsen anser att förslaget innebär en genomgripande förändring gentemot nuvarande sekretesslag. Enligt styrelsens mening är det inte acceptabelt att bestämmel­sema utformas så atl de blir ett hinder i myndigheternas verksamhet. En liknande uppfattning redovisas av riksförsäkringsverket och riksskattever­ket. Från andra håll framhålls atl kravel på rättssäkerhet inte för drivas så långt att allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner uppkommer, Generaltullstyreisen fömlskickar atl den föreslagna regleringen kan försvåra kampen mot den ekonomiska brottsligheten, JO anser att frågan om sekretess myndigheter emellan bör utredas grutidligt innan delta svåröverskådliga problemkomplex är moget för en så genomgripande lagreglering som har föreslagils i promemorian. Ett par remissinstanser påpekar atl förslagel innebär all alla nuvarande bestämmelser om lämnande av uppgifter till och från myndighei måste gås igenom. Denna genomgång blir synnerligen omfattande, eftersom del rör sig om ett stort anlal författningar. Problemet har enligt dessa instanser klart underskattats i promemorian.

För egen del vill jag lill en början erinra om den i och för sig självklara principen atl alla myndigheter är skyldiga all samarbeta med och bistå varandra i den utsträckning som kan ske. Utbyte av information mellan myndigheterna är etl utomordentligt viktigt led i detta samarbete, Molsva­rande kan sägas om kontakterna mellan olika verksamhetsgrenar inom en och samma myndighei. Del är ofrånkomligt atl ett visst utbyte av hemlig information måsle förekomma i detta samarbete. Under remissbehandlingen

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering    90

har också lämnais exempel på olika situationer där ell sådant uppgiflsulbyle bör förekomma.

Som framhållits i promemorian har emellertid under senare år ell alll större inlresse koncentrerats kring frågan om skyddet gentemot myndigheter för sekretessbelagd information om enskilda. Del torde också förhålla sig så atl etl fullgott inlegriletsskydd för information hos en myndighet om enskild i princip ställer krav på all informationen inte vidarebefordras utanför den verksamhet i vilken den har inhämtats. Jag tänker närmast på att uppgifter hos annan myndighei kan läggas lill grund för åtgärder som, även om de är helt lagenliga, har en negaliv innebörd för den enskilde. Men också den omständigheten all ett större anlal tjänstemän får kunskap om etl känsligt förhållande kan upplevas som menligt av den som uppgiften rör. Och även om de funktionärer hos den andra myndigheten som får del av informationen i sin lur har lystnadsplikt, ökar risken för obehörig vidarespridning. Jag anser därför atl starka skäl talar för atl sekretessens räckvidd mellan myndigheterna och inom en myndighei regleras så långt detta är möjligt, Särskill viktigt är detta i de fall sekretessen gäller till skydd för enskild. Denna ståndpunkt stöds också av många remissinstanser.

De invändningar som har rests mot den i promemorian föreslagna regleringen av sekretessen mellan myndigheter är emellertid tungt vägande. Vad som skulle uppnås, om förslaget genomfördes, är vissa integrilelsvinsler. Del kan emellertid inte uteslutas att dessa skulle göras till priset av en alllför kraftigt hämmande inverkan på samarbetet mellan vissa myndigheter och leda lill ökad byråkralisering. Del är svårt alt överblicka förslagets konse­kvenser. Jag finner det emellertid inte uteslutet att regleringen skulle kunna orsaka störningar inom vissa myndigheters verksamhetsområden. Arbetet med följdlagsliftningen skulle dessutom bli av en sådan omfattning atl del skulle allvariigt försena lagstiflningsprojektet. Detta kan inte accepteras. Som jag inledningsvis har anfört är reformbehovet stort. Del är däremot enligi min mening inte nödvändigl för syftet med den nya sekrelesslagen alt frågan om sekretessen mellan myndigheterna erhåller en slutlig lösning. Om man nu kan genomföra mindre genomgripande regler i ämnet, leder del lill atl sekrelesslagen blir avsevärt enklare att hantera. Därmed tillgodoses också i väsentlig mån den kritik som går ut på alt lagförslaget är svårtillgängligt,

Mina överväganden har alltså lett mig till slutsatsen all promemorians förslag lill reglering av sekretessen mellan myndigheterna inte bör läggas fram nu. Frågan huruvida en så genomgripande reglering bör genomföras bör övervägas vidare. Eftersom den har nära samband med det arbete som bedrivs av datalagsiiftningskommittén (Ju 1976:05) kan del visa sig lämpligt att uppdra ål denna alt göra den utredning som behövs.

Principen atl sekretess gäller också mellan myndigheter bör emellertid slås fasl i lagen redan nu. Enligt min mening är det nämligen viktigt alt statsmakterna markerar en restriktiv inställning lill utbytet av känslig

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Altmän motivering   91

information mellan myndigheterna. Dessutom vinner man den praktiska fördelen att en framlida reglering lättare kan passas in i sekretesslagens systematik. Liksom promemorieförslaget har därför departementsförslagel som utgångspunkt atl varie sekretessbestämmelse i lagen skall vara direkt tillämplig på allt uppgiftslämnande, även del som har annan myndighei som adressat. De konsekvenser som detta medför för innebörden av skaderekvi­siten har jag redan berört i avsnittet 4.3.4.

I väntan på atl frågan om sekretessen mellan myndigheter kan regleras mer fullständigt får de intressekonflikter som uppkommer mellan sekre­tessintressena, å ena sidan, och myndigheternas informationsbehov, å den andra, lösas genom bestämmelser om undanlag från sekretessen. Bestäm­melser om det föreslås i 14 kap. Jag återkommer till dessa bestämmelser i specialmotiveringen. Jag vill emellertid redan nu klargöra all föreskrifter i gällande lag eller förordning om informationsutbyte myndigheter emellan måsle respekteras tills varje typ av uppgiftslämnande kunnat analyseras och ev, justeras med hänsyn till sekrelesslagen. Vidare slår del enligt min mening klart alt sekretesslagen inte för hindra myndigheterna från atl utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ul enligt gängse värderingar måste ges företräde framför intresset av alt uppgifterna inte lämnas ut.

Det skulle kunna hävdas atl den reglering som jag nu föreslår inte ger ell tillräckligt sekretesskydd. Som tidigare sagts innebär gällande sekretesslag att sekretessen i princip följer en handling, oavsett var den befinner sig. Motsvarighet till den regeln saknas i förslaget till sekretesslag. Med anledning därav vill jag poängtera atl farhågor i den vägen knappast är motiverade, I samband med att ärende om överlämnande av uppgift prövas måsle givetvis beaktas humvida uppgiften blir sekreiesskyddad hos den mottagande myndigheten. I allmänhet torde detta vara fallel. Skulle det inte vara så, bör delta givetvis beaktas av den myndighet som har uppgiften om hand. Risken för all skada skall uppkomma, om uppgiften lämnas ut till den andra myndigheten, kan då vara så slor alt uppgiften inte bör lämnas ul. Den angivna ordningen hindrar enligt min mening inte att uppgiftsuibylet mellan myndigheterna följer vissa mtiner.

Sammanfattningsvis finner jag alltså atl sekretessen mellan myndigheter bör regleras på i princip samma sätt som sekretessen i förhållande lill enskilda. I avvaktan på en närmare utredning om hur denna reglering skall utformas i detalj föreslår jag emellertid bestämmelser som medger undanlag från sekretessen i vissa särskilt angivna fall. För all inte oförutsedda hinder skall uppkomma i myndigheternas verksamhet föreslår jag också en generalklau­sul, som medger att uppgifter kan lämnas i sådana fall då del är uppenbart alt intresset av atl uppgiften lämnas har företräde framför det inlresse som sekretessen skall skydda. Härigenom kommer den föreslagna regleringen i praktiken att ansluta mycket nära lill vad som gäller f n.

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   92

4.5 Domstolssekretessen m. m.

4.5.1 Inledning

I del föregående har jag uppehållit mig vid vissa huvudfrågor rörande den nya sekretesslagen. Bl, a, har jag förordat atl handlingssekreless och tyst­nadsplikt i det allmännas verksamhet skall regleras enhetligt och atl sålunda föremålet för sekretessen skall vara uppgiften som sådan, oavsett om den förekommer i en handling eller inte. Regleringen i den nya sekrelesslagen lar sikte på det allmännas hela verksamhet och gäller följaktiigen också för domstolama. Det finns emellertid skäl att redan på detla stadium ägna särskild uppmärksamhet åt sekretessen på domslolsområdei. Sekretess-regleringen på detta område måsle nämligen utformas med särskild hänsyn till de speciella förhållanden som råder där.

Regleringen av sekretessen hos domstolarna kompliceras av all del i synnerhet vid de allmänna domstolarna kan förekomma mål och ärenden som rör de mest skiftande förhållanden. Men inte nog härmed. Hos domstolarna uppkommer förutom frågan om handlingssekretess och tystnads­plikt också frågan i vad mån domstolsförhandling skall hållas inom stängda dörrar, s, k, förhandlingssekretess.

Vid sidan av det skriftliga förfarandet vid domstolarna förekommer det lill myckel slor del muntliga förhandlingar. Från rättssäkerhetssynpunkt anses det sedan gammall vara av stor vikt att domstolarnas handläggning och beslul i så stor utsträckning som möjligt är underkastade offentlig insyn. Offentligheten anses även stärka allmänhetens förtroende för rättskipningen, I 2 kap, 11 § andra styckel RF slås fast att förhandling vid domstol i princip skall vara offentlig. Av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen är del dock ofrånkomligt att begränsa den offentliga insynen belräffande en del uppgifter som kan antas bli förebringade vid en domstolsförhandling. RF medger därför att begränsningar i domstolsförhandlings offentlighet för göras genom lag (2 kap, 12 §),

En annan sekretessfråga som aktualiseras hos domslol är i vilken utsträckning sekretessbelagda handlingar skall tillhandahållas domslol som bevis eller förhör inför domslol skall få hållas med någon som är underkastad tystnadsplikt angående sådant som omfattas av tystnadsplikten. Till detta spörsmål återkommer jag emellertid i specialmoliveringen, se 36 kap, 5 § RB m, fl, paragrafer.

Reglerna om handlingssekreless, tystnadsplikt och förhandlingssekretess hos domslol är f n, spridda på etl stort antal bestämmelser. Jag hänvisar här till olika redogörelser i specialmotiveringen, se vid 12 kap, 1-4 §§ sekreless­lagen och 5 kap, 1 § RB, I fråga om handlingssekrelessen gäller i princip att beslämmelserna i 1937 års sekretesslag är tillämpliga också på domstolarna. Ett viktigt undanlag från principen görs dock i 36 § SekrL, Av detta lagrum följer att en hemlig handling upphör att vara hemlig, om den företes vid en offentlig förhandling vid domstol. Delsamma gäller, om handlingen företes

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   93

vid en förhandling som visseriigen hålls inom slängda dörtar men sedan inte omfattas av ett efterföljande sekretessförordnande från domstolens sida. I överensstämmelse härmed gäller vidare alt domar och beslul som domslol avkunnar offentligen är undandragna sekretess och att domar och beslut som domstol avkunnar inom stängda dörrar är underkastade sekretess bara om domstolen särskilt förordnar om det. I alla de fall då förfarandet i mål eller ärende hos domslol i sin helhet är skriftligt - detta är bl. a. fallet i det stora flertalet mål hos förvaltningsdomstolarna - är 36 § SekrL inte tillämplig. I dessa fall regleras frågan om sekretess helt av övriga bestämmelser i lagen.

För att garantera all en av processuella skäl nödvändig förhandling vid domstol inte alltid skall behöva leda till atl innehållet i en allmän handling, som enligt SekrL inte för lämnas ut lill envar, blir offentligt har en särskild möjlighet öppnats att anordna domstolsförhandling inom stängda dörrar. Enligt lagen (1947:630) om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar för nämligen förhandling hållas inom stängda dörrar då en sekretessbelagd allmän handling skall företes vid förhandlingen och en förhandling inom stängda dörtar inte är tillåten med stöd av annan tillämplig lagbestämmelse. Genom att förhandlingen hålls inom stängda dörrar har domstolen möjlighet all genom ett efterföljande sekretessförordnande enligt 36 § SekrL sörja för atl handlingssekrelessen för den företedda sekretessbelagda handlingen bibehålls. Den av rättssäkerhets­skäl uppställda principen att domstolsförhandlingar i största möjliga utsträck­ning skall vara offentiiga har emellertid gjort all 1947 års lag tillåter beslul om förhandling inom stängda dörrar bara om det är av synneriig vikt all inte någol som av hänsyn till allmänna eller enskilda iniressen bör hållas hemligt blir uppenbarat genom all den ifrågavarande handlingen offentliggörs.

Huvudbestämmelserna rörande möjlighel för domstol att hålla förhand­ling inom stängda dörrar finns i de lagar som reglerar förfarandet i mål och ärenden hos den ifrågavarande domstolen, bl, a, RB och förvaltningsprocess­lagen (1971:291, ändrad senast 1978:29), Dessutom finns i spridda lagrum bestämmelser som möjliggör förhandling inom stängda dörrar i vissa bestämda typer av mål eller ärenden, I samtliga nu nämnda fall gäller atl domstol som förordnar om handläggning inom slängda dörrar kan förordna om sekretess med stöd av 36 § SekrL, Beslämmelsen medger också atl domstolen meddelar vissa provisoriska sekreiessförordnanden. Avkunnas dom eller beslut inom stängda dörrar, kan domstolen förordna att också domen eller beslulel skall vara underkastad sekretess. Domstolen för emellertid utnyttja sin rätt all förordna om handlingssekretess bara när sekretess är påkallad av hänsyn till någol av de intressen som anges i 2 kap. 2 § första stycket TF, se 36 § sjunde stycket SekrL.

Gällande rätt medger också alt domstolsförhandling hålls inom slängda

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Altmän motivering   94

dörtar av andra skäl än sekretesshänsyn. Syftet med sådana bestämmelser är atl befria part eller annan från del tryck eller den hämsko som en offentlig domstolsförhandling kan innebära. Förhör inom stängda dörrar får hållas t. ex. med den som är under 15 år eller psykiskt sjuk eller lider av annan rubbning av själsverksamhelen.

Domslol kan enligt bl. a. 5 kap. 4 § RB föreskriva tystnadsplikt belräffande vad som har förekommit vid förhandling inom stängda dörrar. För de befattningshavare vid domslol som har avlagt domar- eller protokollförared gäller vidare tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu inte meddelade domar och beslul och belräffande vad som har förekommit vid domstols enskilda överiäggningar. En motsvarande tystnadsplikt för annan personal vid domstol är i viss utsträckning föreskriven i administrativ ordning. I övrigi saknas en särskild lystnadspliklsreglering för dem som är knutna lill domslol. Tidigare gällde också för personalen vid domstolarna tystnadsplikt belräf­fande bl. a. innehållet i hemliga handlingar. Denna tystnadsplikt har liksom annan oreglerad tystnadsplikt upphört all gälla i och med all den nya regeringsformen trädde i kraft.

I promemorian anförs alt de nuvarande beslämmelserna om sekretess hos domslol i fall då förhandling har hållils är svårgripbara och uppbyggda på ett systematiskt egendomligt sätt.

Vidare anförs att det är oförenligt med 2 kap. TF, i den lydelse kapitlet erhållit genom lagen 1976:954, att domstol efter ell beslul om förhandling inom stängda dörrar kan förordna om handlingssekreless så snart den anser alt sådan sekretess är påkallad med hänsyn till något av de intressen som räknas upp i 2 kap. 2 § första stycket TF. I andra stycket av samma paragraf föreskrivs nämligen all begränsning av rätten att la del av allmänna handlingar skall anges noga i en särskild lag eller i annan lag, lill vilken den särskilda lagen hänvisar, om del senare alternativet i visst fall skulle vara lämpligare.

Enligt promemorian framstår det också som inkonsekvent atl tystnads­plikten belräffande innehållet i ännu inte meddelade domar och därmed jämföriiga beslul och belräffande vad som har förekommit vid domstols enskilda överiäggningar angående sådana beslut är begränsad till vissa befattningshavare vid domstolen. Vidare sägs det all del är en brist all sekretessen i fråga om hemliga allmänna handlingar hos domslol inte generellt motsvaras av en tystnadsplikt.

Mot denna bakgrund föreslås i promemorian att nya regler om handlings­sekretess, tystnadsplikt och förhandlingssekretess införs. Som huvudregel föreslås gälla all uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighet behåller sin sekretess, om de lämnas till domslol. Därutöver föreslås ell fåtal särskilda regler om sekretess för uppgifter som förekommer i mål eller ärende hos domslol. I övrigi ansluter sig förslaget i denna del i huvudsak lill gällande ordning.

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   95

Såvitt gäller förhållandet mellan handlingssekretessen hos domstolama och begränsningarna i förhandlingsoffenlligheten innebär promemorieförsla­get, i motsats till vad som i de flesta fall gäller f n., att möjligheterna atl hålla förhandlingar inom slängda dörrar i princip kommer atl styras av sekretessregleringen. Detta har kommit lill uttryck genom en ny regel i RB som föreskriver alt förhandling kan hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandlingen kommer att förebringas någon uppgift som hos domstolen omfattas av sekretess som avses i den nya sekretesslagen. Härutöver krävs i de flesta fall att del bedöms vara av synneriig vikt all uppgiften hålls hemlig. Denna metod medför att de nyss nämnda särskilda reglerna om sekretess för uppgift i mål eller ärende hos domslol måste las in i sekrelesslagen. De föreslagna reglerna avser sådana situationer där en domstolsförhandling enligt gällande rätl kan hållas inom slängda dörrar. Som exempel kan nämnas en beslämmelse om sekretess i brottmål för vissa uppgifter som har framkommit vid personundersökning, rätlspsykialrisk undersökning etc. I promemorian sägs att dessa nya sekretessbestämmelser inte innebär någon utvidgning av sekretessen i förhållande lill gällande ordning. De är endasl en konsekvens av ett annat sätt att reglera hithörande frågor.

Promemorieförslaget innebär slutligen alt en särskild tystnadspliklsregel införs för domstolarnas del. Den innebär bl. a. all tystnadsplikt föreskrivs för innehållet i ännu inte meddelad dom eller beslut.

Förslaget har vid remissbehandlingen fött ett övervägande positivt motta­gande. De flesta remissinstanser som har yttrat sig särskill rörande dom-slolssekretessen tillstyrker förslaget. En viss kritik framförs dock från några remissinstanser som anser all reglerna blivit onödigt svåröverskådliga och all alla möjligheter lill förenklingar inie har tagits till vara.

Jag vill för min del understryka all beslämmelserna om handlingssekretess hos domslol självfallel måsle ges ett sådant innehåll all de inte kommer i konflikt med gällande grundlag. Vid utformningen av bestämmelserna bör man samtidigt eftersträva atl reglerna om handlingssekreless, lystnadsplikt och förhandlingssekreless får en enhetlig och logisk uppbyggnad så alt de blir lättare atl förstå än de nuvarande. Som har framhållits i promemorian bör en riktpunkt vara atl man vid avvägningen mellan offentlighets- och sekre-lessinlressena slår vakt om den från rättssäkerhetssynpunkt värdefulla principen, som numera är lagfäst i grundlag, att domslolsförhandlingar skall vara offentiiga i största möjliga utsträckning. Särskilda regler för domstol bör enligt min mening uppställas endasl i den utsträckning som speciella förhållanden med anknytning till domstolsväsendet påkallar del. Detta synsätt överensstämmer med gmndsynen bakom den nuvarande sekretesslagstiftningen. Promemorieförslaget tillgodoser de iniressen som jag nu har angett, och jag anser i likhet med remissinstanserna atl förslagel bör

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering   96

läggas lill grund för lagstiftning. Här som annars böremellertid de möjligheter som finns lill ytteriigare förenklingar av regelsystemet las lill vara. Jag återkommer till detta i specialmoliveringen. I de följande avsnitten behandlar jag de principiella slåndpunklslaganden som ligger till grund för förslaget. Dessa överensstämmer i alll väsentiigt med ställningstagandena i promemo­rian.

4.5.2 Förhållandet mellan handlingssekreless och tystnadsplikt samt förhand­lingssekretess

De komplikationer och brister som är förenade med nu gällande reglering av handlingssekretessen hos domslol sammanhänger främst med att 36 § SekrL medger sekretessbeläggning av handlingar hos domstol på grundval av ett föregående eller förväntat beslut om förhandling inom slängda dörrar ulan att någon materiell beslämmelse i SekrL är tillämplig. Som föreslagits i promemorian bör denna möjlighet avskaffas. All sekrelessbeläggning av handlingar hos domstol bör bygga på materiella bestämmelser som anger fömtsättningarna för atl sekretess skall gälla hos domstolen och som slår att finna i sekrelesslagen eller annan lag lill vilken sekretesslagen hänvisar.

Denna systematik gör det nödvändigl all i sekretesslagen eller i lag lill vilken sekretesslagen hänvisar ta in en del nya materiella sekre­tessbestämmelser. Syftet med dessa bestämmelser är bl. a, att de tillsammans med bestämmelser i RB skall ersätta de nuvarande på olika håll förekom­mande föreskrifterna om möjlighet för domstol att hålla förhandling inom stängda dörtar. De nya sekretessbestämmelserna återfinns i 7 kap, 22 §, 8 kap, 17 § saml 9 kap, 15 och 16 §§ förslagel lill sekretesslag. Rörande det närmare innehållet i bestämmelsema hänvisar jag till specialmoliveringen.

Den här föreslagna lösningen innebär att all handlingssekreless hos domslol kommer att vara materiellt reglerad i sekrelesslagen eller i lag lill vilken sekrelesslagen hänvisar. Denna ordning överensstämmer med kraven i grundlag och innefattar en förenklad systemalik som bör göra bestämmel­serna om handlingssekreless hos domslol lällillgängligare. Eftersom sekre­tessen enligt sekretesslagen i de allra flesta fall innefattar både en handlings­sekretess och en tystnadsplikt för dem som är knutna lill vederbörande myndighei, åstadkommer man samtidigt överskådliga regler i fråga om domslolspersonalens tystnadsplikt.

Den föreslagna lösningen innebär vidare atl ell flertal av de bestämmelser i RB och andra författningar om möjlighel för domslol att hålla förhandling inom slängda dörrar kan ersättas med en gemensam föreskrift i RB som reglerar möjligheten för domslol att besluta om förhandlingssekretess. En sådan möjlighel bör föreligga inte bara när hemlig handling kan antas komma atl förebringas vid förhandlingen ulan också när hemlig uppgift kan antas lämnas muntligen vid förhandlingen. Denna ordning innefallar en viss

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   97

Utvidgning av möjligheterna all få lill stånd förhandlingssekretess. Som har framhållits i promemorian ligger det emellertid helt i linje med TK:s förslag att domstolsförhandling skall kunna hållas inom stängda dörrar när vittnes­förhör hålls med någon om förhållanden om vilka han har tystnadsplikt. Möjligheterna till förhandlingssekreless inskränks dock genom atl sekreless­lagen som fömtsättning för sekretess i stor utsträckning uppställer krav på att röjande av uppgiften kan medföra skada eller men. Härigenom vinns i flera fall en större precision än hittills och skapas garantier mol en utveckling i riktning mot utvidgad förhandlingssekreless på gmndval av allmänt hållna bestämmelser. En ytterligare garanti mot utvidgad förhandlingssekretess ligger i kravel atl del i allmänhet skall vara av synneriig vikt att uppgiften hålls hemlig för att allmän domslol skall fö hålla förhandling inom stängda dörrar, se avsnitt 4,5,3, Om man bortser från vissa undantagsfall, där avsaknaden enligt gällande ordning av möjlighel lill förhandlingssekretess framstår som en klar brist, torde den av mig föreslagna ordningen inte leda lill någon mer omfattande förhandlingssekretess än den som f n, lillämpas av domstolama.

Den nya regeln i RB kan inte ersätta alla nu förekommande föreskrifter om rätt för domstol atl hålla förhandling inom slängda dörrar. Den kan bara ersätta sådana bestämmelserom förhandlingssekretess som helt eller huvud­sakligen har lill syfte all bevara sekretessen för vissa uppgifter. Det flnns emellertid, som jag förut har nämnt, bestämmelser om förhandlingssekretess vars syfte är ell annal, I de fall då en beslämmelse om rätt för domstol atl hålla förhandling inom slängda dörrar främst har etl annat syfle än all åstad­komma sekretess för uppgifter av viss natur, berörs inte bestämmelsen av förslagel om en sammankoppling av handlingssekrelessen och förhandlings­sekretessen vid domstol. Bestämmelser av detla slag är således avsedda all bibehållas. Eftersom förhandlingssekreiessen i dessa fall inte har till syfte att skydda uppgifter för vilka del finns ett starkt sekretessbehov, har bestäm­melsema inte heller sin plats i den nya sekrelesslagen , Jag återkommer till denna fråga och vissa andra delaljspörsmål rörande förhållandel mellan handlingssekreless och tystnadsplikt samt förhandlingssekretess i anslutning till specialmotiveringen till 5 kap, 1 och 4 §§ RB,

4.5.3 Förutsättningarna för förhandlingssekreless

I del föregående har jag framhållit all man vid en reform av sekretesslagstiftningen bör lägga stor vikt vid all domslolsförhandlingar i enlighel med svensk rättstradition är offentliga i största möjliga utsträckning. Principen om domstolsförhandlingars offentiighel är nämligen av gmndläg­gande betydelse för rättssäkerheten och för allmänhetens förtroende för domstolsväsendet, I samband med domstolsförhandling bör ell sekre­tessintresse därför få väga över offenllighetsintresset bara om del föreligger

7 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering   98

ett starkt behov av sekretess, Detla kan åstadkommas, om möjligheterna för domslol all förordna alt förhandling skall hållas inom stängda dörrar begränsas på etl sätt som motsvarar regleringen i 1947 års lag. Begränsningen bör givelvis ta sikte endast på del fallet all förhandlingssekreiessen avser all bevara sekretess för vissa uppgifter. Den nya bestämmelsen i RB bör sålunda utformas på del sättet all del i flertalet fall inte är tillräckligt för ell beslul om förhandlingssekretess all del kan antas att vid förhandlingen kommer all förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen. Forell sådanl beslul bör i allmänhet ytteriigare krävas all del bedöms vara av synnerlig vikt all uppgiften i fråga hålls hemlig, I sådana fall där den tillämpliga beslämmelsen i sekretesslagen är utformad med tanke helt eller bl, a, på förhållandena vid domstol saknas emellertid anledning atl kräva mer än att den uppgift, som kan antas bli förebringad vid förhand­lingen, omfattas av en tillämplig beslämmelse i sekrelesslagen,

I promemorian anförs att särskilda regler bör gälla i fråga om de förvaltningsdomstolar, vilkas förfarande regleras av förvaltningsprocesslagen eller lagen (1961:262) om försäkringsdomstol'. De sekretessbestämmelser som i allmänhet är aktuella när en sådan domstol har en muntlig förhandling har enligt promemorian ulformals under hänsyn till atl ärendena i besvärs­instans prövas av förvaltningsdomstol. På grund därav bör för dessa domstolars del enligt promemorian genomgående uppställas regeln all del för förhandling inom stängda dörrar inte bör krävas mer än all vid domstolen gäller sekretess för uppgift som kan väntas bli förebringad vid förhand­lingen.

Denna särbehandling av förvaltningsdomstolarna har kritiserats av några remissinstanser. De ifrågasätter om inte grundlagens krav på offentlighet vid domstolarna borde få slå igenom kraftigare i fråga om förvaltningsdomsto­larna, särskilt som skillnaden mellan dessa domstolar och de allmänna domstolarna minskal genom förvallningsprocessreformen. En remissinstans anser dessutom att man för sekretess i mål hos förvaltningsdomstol -oavsett om förhandling hålls eller inte - bör förutsätta inte bara atl en sekretessregel är tillämplig utan dessutom alt del är av särskild vikt all sekretessen upprätthålls.

Föregen del hyser jag förståelse för önskemålet att allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar skall behandlas lika i sekretesshänseende. Detta skulle otvivelaktigt medföra en enklare reglering och förebygga tolkningsproblem. Jag är emellertid av del skäl som har angetts i promemorian inte beredd alt tillmötesgå detta önskemål. Därmed ställer jag mig också avvisande till tanken atl särskilda villkor skall föreskrivas för att sekretessen skall gälla hos förvaltningsdomstol oavsett om förhandling har hållits eller inte. En sådan

' Lagen om försäkringsdomstol upphör att gälla den 1 januari 1979, dä den ersätts av lagen (1978:28) om försäkringsdomslolar, 1 fråga om dessa domstolar gäller förvalt­ningsprocesslagen i dess lydelse enligt SFS 1978:29, Jft SFS 1978:40.

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering   99

regel skulle f ö. på ell markant sätt avvika från vad som gäller i dag. Jag återkommer till denna fråga i nästföljande avsnitt. Sammanfattningsvis anser jag alltså att det för förhandlingssekreless hos förvaltningsdomstol inte bör krävas mer än atl hos domstolen gäller sekretess för uppgift som kan väntas bli förebringad vid förhandlingen.

Vid förvaltningsdomstolarna torde förhandling inom slängda dörrar komma att äga rum i förhållandevis störte utsträckning än vid de allmänna domstolarna. Detla sammanhänger inte bara med målens karaktär och med den omständigheten att förvaltningsdomstol får möjlighel alt hålla förhand­ling inom stängda dörrar i alla fall då en uppgift som väntas bli förebringad vid förhandlingen omfattas av en för domstolen gällande sekretessbestämmelse. Av betydelse är också att de allra flesta mål hos förvaltningsdomstol handläggs helt skriftligt. På grund härav kan det ligga nära till hands för dessa domstolar att ha den inställningen all sekretessen för uppgifterna i ell visst mål inte bör få bli sämre än i den stora majoriteten mål av samma typ enbart därför att förhandling anordnas. Del bör emellertid understrykas atl de möjligheter till förhandlingssekretess som förvaltningsdomstolarna för enligt förslaget blir mindre omfattande än enligt nu gällande regler.

4.5.4 Domstolsförhandlings inverkan på sekretessen

Liksom enligt gällande ordning bör vissa särbestämmelser meddelas om verkan i sekretesshänseende av all sekretessbelagda uppgifter förebringas vid förhandling som domstolen håller. En första fömtsättning för all domslol skall ha möjlighel all bibehålla sekretessen för sådana uppgifter bör liksom f n. vara att förhandlingen har hållils inom stängda dörrar.

Ell beslut om all förhandling skall hållas inom slängda dörrar leder f n. inte automatiskt lill all sekretess alll framgent gäller hos domstolen för sekretessbelagda uppgifter som har förebringats vid förhandhngen. Det kan nämligen tänkas att domstolen efter förhandlingens slut finner att uppgif­terna i själva verket inte var av den natur som domstolen räknat med då den beslöt om handläggning inom slängda dörrar. Sekretess hos domstol för uppgift som förebringats vid förhandling inom slängda dörtar blir därför enligt 36 § SekrL bestående bara i den mån domstolen förordnar om det då den skiljer målet eller ärendet från sig. Under tiden dessförinnan äger sekretessen bestånd. Som har förordals i promemorian bör denna ordning i huvudsak överföras till den nya sekretesslagen.

Om sekretessbelagd uppgift förebringas vid offentiig domstolsförhandling, bör sekretessen upphöra atl gälla hos domstolen. F. n. upphör sekretessen för en sådan uppgift all gälla också hos andra myndigheter, t, ex, hos en förvaltningsmyndighet från vilken domstolen lånat en handling som inne­håller den aktuella uppgiften. Enligt promemorian finns det ingen anledning

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    100

att låta den sislnämnda ordningen beslå. Som skäl anförs bl, a, atl underlaget för domstolens avgörande ändå blir allmänt tillgängligt, Kopieringsieknikens utveckling gör nämligen atl man numera bör kunna räkna med all inlånat relevant material kopieras av domstolen och las med i akten i målet. Vid remissbehandlingen har endast en remissinstans framfört kritik mot delta förslag. Övriga remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt ändringen men har ställt sig frågande till påståendet att inlånade handlingar i allmänhet kopieras och biläggs akten i målet.

Som jag ser del kan man givelvis från principiell synpunkl hävda all en uppgift som i ett sammanhang ansetts kunna bringas till allmän kännedom inte vidare bör kunna hemlighållas. Del föreligger emellertid stora praktiska svårigheter för den myndighei som lånat ul handlingama lill domstolen all avgöra i vilken utsträckning uppgifter ur dessa har förebringats vid offentlig förhandling. Den nu gällande ordningen kräver i själva verket all domstolen i de inlånade handlingarna markerar vilka uppgifter som blivit offentliga. Redan detta utgör enligt min mening skäl nog för atl genomföra den föreslagna ändringen. Härtill kommer att den nya sekretesslagen bygger på tanken all bedömningen av om en och samma uppgift är underkastad sekretess eller inte kan utfalla olika beroende på var uppgiften förekommer, Förslagel ligger alltså i linje med sekretessregleringen i övrigt, och jag förordar därför atl ändringen genomförs. Till frågan om vilka praktiska konsekvenser som ändringen medför för domstolarna återkommer jag i specialmolive­ringen i anslutning till 12 kap, 3 §,

Promemorieförslaget gör emellertid i detta sammanhang skillnad mellan domstolar och andra myndigheter. Har sekretessen för viss uppgift upphört atl gälla hos den domstol som har handlagt målet eller ärendet, bör enligt promemorian sekretessen inte heller gälla för samma uppgift hos högre domstol till vilken målet eller ärendet fullföljts, Promemorieförslaget innebär vidare atl uppgiften inte heller blir sekretessbelagd hos annan domstol, Förslagel har i denna del inte föranlett några yttranden vid remissbehand­lingen.

För egen del känner jag mig inte övertygad om all den föreslagna ordningen till alla delar är ändamålsenlig, Atl en uppgift som är allmänt tillgänglig i lägre rätt inte bör omfattas av sekretess, om lalan i målet eller ärendet fullföljs, anserjag uppenbart. Vad jag däremot vänder mig mot är atl sekretessen skall upphöra atl gälla vid alla domstolar. De argument som jag har anfört i det föregående i fråga om uppgift i handling, vilken domslol har lånat in från annan myndighet, äger enligt min mening sin giltighet också då uppgift lämnas från en domstol till en annan, Någol bärande skäl för en särbehandling av domstolama i detta fall har inte heller förts fram i promemorian.

Enligt min mening är det inte otänkbart atl en uppgift bör vara offentlig i ett

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: AUmän motivering    101

mål eller ärende men sekretessbelagd i ett annal. Förhållandena kan skilja sig väsentligt från varandra i olika fall. Det kan också vara så att uppgifterna den ena gången förekommer hos allmän domslol och den andra hos förvaltnings­domstol. Ett annat skäl kan vara lidsaspekten, Atl en personundersökning blivU offentlig hos en domslol hindrar enligt min mening inte all sekre­tessfrågan bedöms annoriunda när en annan domstol flera år senare i ell nytt mål lånar in akten med undersökningen. Vissa av uppgifterna i denna kan då sakna varje betydelse för bedömningen av det nya målet, samtidigt som den som avses med undersökningen kan orsakas onödigt lidande, om uppgifterna blir offentiiga i det nya målet.

Jag ifrågasätter också, om den i promemorian föreslagna lösningen, som visseriigen överensstämmer med gällande ordning, alltid går alt tillämpa i praktiken, Detla kan åskådliggöras med följande exempel. En akt som innehåller ett rättspsykialriskl utlåtande har lånals in av en domslol med anledning av nytt åtal mol den undersökte, I akten finns en dom som innehåller ett sekreiessförordnande belräffande utlåtandet. Av tillgängliga uppgifter framgår all akten har varit utlånad till flera andra domstolar tidigare. Vid förhandling i den aktuella domstolen föredras utlåtandet inom Slängda dörtar. När domstolen skall ta ställning lill huruvida -Sekreiessförordnande skall meddelas beträffande utlåtandet i samband med domen i målet fordras f n, i prinicp atl det är klariagt alt utlåtandet inte har blivit offentligt under handläggningen vid någon av de andra domstolarna. All få klarhet på denna punkt kan många gånger vara omständligt och i vissa fall omöjligt. Det anförda exemplet utgör enligt min mening ytterligare etl argument för all domstolarna inte skall särbehandlas i detla sammanhang. Frågan huruvida uppgift blir offentlig eller hemlig hos domstol bör i stället bedömas i varje mål eller ärende för sig.

Den här föreslagna regleringen av förhandlingssekreiessen hos domslol är inte avsedd att ge upphov till någol ändrat synsätt i frågan i vilken utsträckning domstolsförhandlingar bör hållas inom slängda dörrar. Även i framliden bör därför handlingar och andra uppgifter i sådana mål och ärenden vid domstol, i vilka förhandling äger mm, bli offentiiga i slor utsträckning. Särskilt gäller detla för de allmänna domstolarnas del.

När det gäller sådana uppgifter i mål och ärenden vid domslol som inte förebringas vid någon förhandling föreligger det som jag redan har antytt i föregående avsnitt inte någol behov av en särbehandling i sekre­iesshänseende av domstolarna. Förvaltningsdomstolarna överprövar till allra största delen beslut som i första instans har fatlats av olika förvaltningsmyn­digheter, hos vilka förfarandet i allmänhet är helt skriftligt. Del är inte motiverat att vid förvaltningsdomstolarnas skriftliga handläggning generellt ge allmänna och enskilda intressen ett sämre sekretesskydd än dessa iniressen har åtnjutit vid den tidigare motsvarande handläggningen av

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Altmän motivering    102

samma fråga. Vissa enskUda sekretessbestämmelser har dock givits ell sådanl innehåll att offentligheten blir större i besvärs- än i bolteninstansen. Inte heller för andra domstolar än förvaltningsdomstolarna är det enligt min mening motiverat atl ställa upp generella undantagsregler som lar sikte på där förekommande skriftlig handläggning av mål och ärenden, I den mån en sekretessbestämmelse i den föreslagna nya sekretesslagen eller i lag lill vilken denna hänvisar är tillämplig på viss hos domstolen föreliggande uppgift, skall således uppgiften i fråga omfattas av sekretess under målels eller ärendets skriftliga handläggning, Detla överensstämmer med den princip som f n, gäller,

4.5.5 Sekretessen för domar och andra domstolsbeslut

Jag har tidigare framhållit all det är viktigt all allmänheten har så slor insyn i domstolarnas verksamhet som möjligt. Från denna synpunkl är del motiverat atl domstolarnas avgöranden i största möjliga utsträckning är offentliga. Samtidigt måsle emellertid beaktas atl en långt driven offentlig­hetsprincip på detta område kan medföra skador både för det allmänna och för enskilda. En annan konsekvens kan bli all domstolarna av sekretesskäl underlåter all i sina avgöranden närmare gå in på vissa uppgifter som är av betydelse i målet och därigenom ger en ofullständig bild av de skäl som lett domstolen fram lill dess ställningstagande. En utveckling i denna riktning skulle vara till skada för de rätlssökande, som ju har ett starkt intresse av all domstolarna lämnar helt klariäggande motiveringar till sina avgöranden. Det bör i sammanhanget också påpekas all part har en undanlagslös rätt atl ta del av dom eller beslut.

Konflikten mellan de motstridiga intressena bör enligt min mening lösas på det sättet all sekrelesslagen uppställer som huvudregel atl sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet upphör atl gälla i målet eller ärendet, om uppgiften ingår i domstolens dom eller i annat av domstolen meddelat beslul i denna verksamhet. Samtidigt bör emellertid i lagen öppnas möjlighel för domstolen att förordna all sekretess för viss uppgift alltjämt skall gälla, trots att uppgiften las in i dom eller beslul.

Denna lösning gör del möjligt för domstolarna å ena sidan alt i all rimlig utsträckning ta hänsyn till de intressen som talar för att domstolarnas domar och beslul i så stor utsträckning som möjligt skall vara offentliga och å andra sidan all bevara sekretessen när med hänsyn lill omsländighelema i del särskilda fallel sekretess är påkallad även för uppgifter som flyter in i dom eller beslul av domslol. Lösningen är också förenad med den tekniska fördelen att personalen vid domstolen alltid vet, all samtiiga uppgifter i en dom eller etl beslul är offentliga, om domen eller beslutet inte innehåller någol förordnande om sekretess. Ingen undersökning behöver i sådant fall

Prop. 1979/80:2    Del A    Föredraganden: Allmän motivering    103

göras huruvida någon sekretessbestämmelse är tillämplig eller huruvida sekretess för viss uppgift upphört alt gälla därför alt uppgiften förebringats vid offentlig förhandling eller vid en förhandling, som visseriigen hållits inom slängda dörrar men som inte efterföljts av någol förordnande om fortsatt sekretess,

I fråga om själva domslutet eller motsvarande del av annat domstolsbeslut än dom är från rättssäkerhetssynpunkt intresset av offentlighet särskilt starkt. Möjligheten alt med sekretess omgärda denna del av domstolarnas domar och beslul bör därför vara starkt begränsad. Det kan dock inte komma i fråga atl låta denna del av domstols dom eller beslul undantagslöst vara offentlig, I vissa undanlagsfall kan del vara av behovet påkallat att hemlighålla också domslut, t, ex, under vissa förhållanden i mål om ansvar för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Som förutsättning för all domslut eller motsvarande del av annal domstolsbeslut än dom skall kunna underkastas sekretess bör i sekretesslagen uppställas atl rikels säkerhel eller annal intresse av synneriig vikt oungängligen påkallar ett förordnande av domstolen om fortsatt sekretess.

En ytterligare begränsning i domstolarnas möjlighel all förordna om sekretess med avseende på domslut bör göras av hänsyn bl, a, till vissa bestämmelser i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen i anslutning lill 12 kap, 4 §,

4.5.6 De särskilda sekretessbestämmelsernas tlllämptighet hos domstol

Föreskrifterna om domstolsförhandlingens inverkan på sekretessen och om verkan i sekreiesshänseende av att uppgift inflyter i dom eller annat domstolsbeslut behandlar övergripande begränsningar i den sekretess som annars gäller hos domslol.

Av sekretessbestämmelserna i 2-10 kap, departementsförslaget har en del etl så generellt innehåll alt de är direkt tillämpliga också när de ifrågavarande uppgifterna förekommer i mål och ärende hos domslol och detla oberoende av om domstolen är allmän domstol eller förvaltningsdomstol. Detta gäller exempelvis sekretessen enligt 2 kap, och den i 7 kap, 14 § första slyckel föreskrivna ullänningssekrelessen, I andra fall är sekretessbestämmelsernas innehåll begränsat på så sätt att sekretess gäller i vissa ärenden eller i verksamhet av viss typ, I den mån besvär över förvaltningsmyndighets beslut i sådanl ärende eller sådan verksamhet prövas av förvaltningsdomstol i en eller flera instanser, blir sekretessbestämmelserna i princip direkt tillämpliga hos dessa domstolar. Däremot är en sådan sekretessbestämmelse inte alllid direkt tillämplig i mål eller ärende hos exempelvis allmän domstol.

Sekretessbestämmelserna har emellertid i etl ston antal fall ett sådanl

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    104

innehåll atl de inte blir direkt tillämpliga hos någon som helst domslol. Behovet av sekretess torde dock i allmänhet vara detsamma vare sig den sekretessbelagda uppgiften kommer lill användning inom del begränsade fäll som en sekretessbestämmelse av denna typ drar upp eller om uppgiften i något sammanhang förs över från detta fäll lill domstol. Om t, ex, en domstol från en förvaltningsmyndighet fordrar in en handling, som enligt en hos förvaltningsmyndigheten men inte hos domstolen direkt tillämplig sekretessbestämmelse är föremål för sekretess, bör sekretessen lämpligen foras över lill domstolen. En annan sak är atl den sekretess som på så sätt blir tillämplig hos domstolen kan komma att upphöra i krafl av de generella särtegler för domslolssekrelessen som jag har redogjort för i del föregå­ende.

Regeln om överföring av sekretess lill domslol har lagits in i 12 kap, 1 § departementsförslaget, Beslämmelsen innebär att en sekretessbelagd uppgift, som domslol erhåller från myndighet eller person som är bunden av sekretess enligt sekrelesslagen, behåller sin sekretess också hos domstolen. En viss inskränkning i sekretessen följer dock av de nyss angivna generella begränsningarna. Denna regel, som alltså föreskriver s, k, sekundär sekretess (se avsnitt 4,3,3) på domslolsområdei, bör inte tillämpas, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos domstolen. En för domstolen direkt tillämplig sekretessbestämmelse bör nämligen ta över en till skydd för samma intresse föreskriven sekretess, som skulle gälla hos domstolen enbart i kraft av den nyssnämnda överföringsregeln. Saken kan också uttryckas så all en regel om sekundär sekretess bör vika, om en primär sekretessregel som skyddar samma inlresse är tillämplig hos domstolen, I viss utsträckning bör överföring av sekretess till domslol inte äga rum. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen,

4.6 Tystnadsplikt och meddelarfrihet

Med meddelarfrihet avses det komplex av regler i TF och annan lag som innebär att det i viss utsträckning är möjligt alt slraffrilt lämna normall sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV, Denna frihet ingår sedan länge som ett led i den reglering som avser all förverkliga offentiighetsprincipen,

Meddelarfriheten har sin gmnd i att de vanliga sekretessbestämmelserna ger ullryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekre­tessintressena på de berörda områdena. Detta innebär att önskemålet om insyn i ell särskill fall kan vara starkare än del sekrelessintresse som har föranlett den aktuella sekretessregeln. Det kan vidare förhålla sig så alt en regel om skydd t, ex, för ett enskUt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighels sätt alt fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    105

skulle inte förverkligas till fullo om de offentliga funktionärerna i situationer av nu nämnt slag vore förhindrade alt bidra med uppgifter lill den allmänna debatten. Reglerna om meddelarfrihet är avsedda atl motverka sådana icke önskade resultat av sekreiessregleringen (jfr prop, 1975/76:204 s, 94 f).

Som jag har nämnt tidigare beslutade riksdagen år 1976 en omfattande partiell reform av det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet. Reformen trädde i krafl den 1 januari 1978, Etl av inslagen i reformen utgjordes av nya regler i 7 kap, 3 § TF om meddelarfriheten. De tidigare reglerna innebar bl, a, all meddelarfrihet inte förelåg för en offentlig funktionär i de fall då denne var underkastad en i lag föreskriven tystnadsplikt. En föreskrift i förordning påverkade däremot inte meddelarfriheten. Enligt TF:s nya bestämmelser i ämnet skall i fråga om såväl offentliga funktionärer som andra personer föreskrifterom tystnadsplikl i stället bryta igenom meddelarfriheten endasl i de fall som anges i en särskild lag. Under hösten 1977 antog riksdagen en sådan särskild lag, nämligen lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsför­ordningens område för brott mot tystnadsplikt, Lagen är av provisorisk karaktär och del förutsattes vid dess tillkomst atl mer definitiva regler skulle utarbetas i samband med prövningen av frågan om atl införa en ny sekretesslag (prop, 1977/78:38 s, 26 och 32), Mol den nu angivna bakgrunden avser jag att i detta avsnitt behandla frågan hur den särskilda lag som förutsätts i 7 kap, 3 § TF skall utformas.

Den grundläggande principen all det är strafTritl att meddela uppgifter för publicering slås fasl i 1 kap, 1 § iredje stycket TF, Reglerna om undantag från principen finns i 7 kap, 3 § första styckel TF, Av beslämmelserna där framgår bl, a, all meddelande som innefattar något av vissa särskilt allvariiga brott mol rikets säkerhel skall bestraffas enligt BrB (punkt 1), Också oriktigt utlämnande av allmän handling som är hemlig och tillhandahållande av allmän handling i strid med förbehåll som har meddelats vid handlingens utlämnande kan bestraffas, om brottet är uppsåtligt (punkt 2), Vidare gäller vanliga regler om ansvar för den som uppsåtligen bryter tystnadsplikt som åligger honom, om tystnadsplikten hör lill dem som anges i en särskild lag (punkt 3),

I lagen om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt anges tre grupper av tystnadsplikter som medför undanlag från meddelarfriheten. Den första gruppen utgörs av de tystnadsplikter till skydd för bl, a, meddelare som föreskrivs i 3 kap, 3 § TF, 9 § radioansvarighelslagen (1966:756, 9 § ändrad 1977:1018) och 1 § lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio. Därefter nämns de tystnadsplikter som avser sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt samt följer av författning som har tillkommit genom samfällt beslul av Konungen och riksdagen eller av lag som har beslutats mellan den 31 december 1974 och den 1 januari 1978, Den tredje gruppen beslår av tystnadsplikter som kan följa av förordnande av domslol eller undersök-

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    106

ningsledare i brottmål eller av myndighets förbehåll vid utlämnande av allmän handling som är hemlig.

De i 7 kap, 3 § första styckel TF angivna undantagen från meddelarfriheten gäller också den som medverkar som författare, annan upphovsman eller utgivare lill framställning, som är avsedd atl införas i tryckt eller därmed jämställd skrift, utan all själv slå det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för skriften.

Bestämmelser om ansvar för den som enligt 8 kap, TF själv ansvarar för innehållet i en tryckt eller därmed jämställd skrift finns i 7 kap, 4 och 5 §§ TF, Av intresse i förevarande sammanhang är all som otillåtet offentliggörande anses bl, a, uppsåtligt brott mot tystnadsplikt, om tystnadsplikten hör till dem som anges i den särskilda lag lill vilken 7 kap, 3 § första slyckel 3 TF hänvisar (7 kap, 5 § 3 TF), Möjligheterna all ingripa motell tystnadspliktsbrott är alltså desamma, oavsett om den person som är underkastad tystnadsplikten lämnar en uppgift lill någon annan för offentliggörande eller publicerar den själv.

Likaså är del möjligt atl ingripa mol den som själv publicerar en allmän handling, som är hemlig, i samma utsträckning som det är möjligt all ingripa mol den som har lämnat en sådan handling lill någon annan för offentlig­görande i tryckt skrift (7 kap, 5 § 2 TF),

Skyddet för meddelare och andra medverkande till framställning i tryckt skrift m, m, förstärks genom reglerna i 3 kap, TFom anonymitet. Dessa regler innebärbl, a, all personal på bokförlag, tidningsredaktioner och nyhetsbyråer inte får röja vem som är författare, meddelare m, m,, om denne vill vara anonym. Undanlag från denna tystnadsplikt gäller i vissa särskill angivna fall. Av inlresse i detta sammanhang är främst all anonymitetsskyddet för vika inför domstol när det är fråga om siraftbari utlämnande av allmän handling, som är hemlig, eller brott mol en meddelarfrihelsbrylande tystnadsplikt samt rätten finner det erforderiigl att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för brollet har lämnat meddelandet (3 kap, 3 § 4 TF), Anonymitetsskyddet gäller sålunda i princip också lill förmån för en uppgiftslämnare, som genom sill meddelande har gjort sig skyldig lill handling som är straffbar enligi 7 kap, 3 § första slyckel 2 eller 3 TF, Bara inför domslol och endasl om denna tillåter del får den som tystnadsplikten åvilar uttala sig om huruvida en viss utpekad person är meddelaren i fråga. Däremot för inte röjas vem som i annat fall är uppgiftslämnare.

Anonymitetsskyddet för meddelare förstärks genom ett förbud för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska vem som är meddelare, om inte meddelaren har gjort sig skyldig till straffbar handling genom all lämna uppgiften (3 kap, 4 § TF),

De regler i TF om meddelarfrihet och anonymitet som nu har redovisats är i del stora hela tillämpliga också när det är fråga om offentliggörande i radio-och TV-program (5 § andra slyckel radioansvarighetslagen och 1 § lagen

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: AUmän motivering    107

/1978:480/ om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio).

Den nuvarande ordningen att en särskild lag skall ange de meddelarfri­helsbrylande tystnadsplikterna motiverades av flera skäl. Av intresse i detla sammanhang är bl, a, argumentet all den tidigare regleringen saknade inre konsekvens, eftersom placeringen av en föreskrift om tystnadsplikt i lag eller i annan författning i praktiken knappasl hade föregåtts av några överväganden om tystnadspliktens relation lill friheten all lämna publiceringsmeddelanden (prop, 1975/76:204 s, 102, jft också KU 1975:10), Det framhölls också att den nya ordningen medför all riksdagen varje gång en ändring i den särskilda lagen ifrågasätts för lillfälle att direkt beakta hänsynen lill meddelarfriheten (SOU 1975:49 s, 269),

Innan jag går in på hur den särskilda lagstiftningen om förhållandel mellan tystnadsplikl och meddelarfrihet bör vara utformad vill jag beröra en fråga som rör samordningen mellan tystnadsplikl och handlingssekretess. Som framgår av vad jag har anfört gäller f n, att gärningar som innefallar otillåtet utlämnande av allmän handling generellt är undantagna från meddelarfri­heten medan däremot den som på annal sätt bryter mot en föreskrift om tystnadsplikt i princip åtnjuter sådan frihet, Särskill med hänsyn lill den enhetliga sekretessreglering som nu förordas kan teoretiska och systematiska skäl anföras för alt lagreglerna om meddelarfrihet skall vara desamma vid utlämnande av allmän handling som vid brott mot tystnadsplikt. Jag har därför i direktiven lill ytlrandefrihelsutredningen anfört alt del i utrednings­arbetet bör ingå alt undersöka om man även här bör införa ett enhetligt sekrelessbegrepp (Dir 1977:71), I förevarande lagstiftningsärende las denna fråga därför inte upp. Utgångspunkten för övervägandena i denna del är sålunda att den särskilda lagstiftning om meddelarfrihet som nu är aktuell tills vidare inte skall omfatta utlämnande av allmän handling,

I promemorian föreslås atl den särskilda lagstiftningen angående förhål­landet mellan tystnadsplikl och meddelarfrihet skall tas upp i sekretesslagens avslutande kapitel (14 kap,). Del föreslagna 14 kap, har tre paragrafer, I en av dem anges vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. Delta görs genom atl de lagrum där tystnadsplikterna i fråga föreskrivs räknas upp. Regleringen omfattar även föreskrifter om tystnadsplikt för andra än offentliga funktionärer. Övriga två paragrafer innehåller hänvisningar till beslämmelserna i TF angående undanlag från meddelarfriheten m, m.

Den lagtekniska lösning som föreslås i promemorian tillstyrks genomgå­ende av de remissinstanser som uttalar sig i denna del. Några instanser med anknytning till massmedierna framhåller dock att lagtexten bör göras mer lättillgänglig.

När ställning skall las till den tekniska utformningen av lagreglerna om undanlag från meddelarfriheten kan lill en början konstateras att regeln i 7 kap. 3 § första stycket TF i och för sig ger förhållandevis slor handlings­frihet. Genom att grundlagstexten talar om de fall som anges i särskild lag

prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    108

uttrycks emellertid etl krav på viss uiföriighel och precisering i lagen.

Del är i själva verket i hög grad motiverat all ställa detla krav. Som framgår av förarbetena lill 1976 års ändringar i TF(prop, 1975/76:204 s, 93 ff) tillmäts meddelarfriheten ell myckel stort värde för den fria debatten i samhälls- och kulturfrågor och för den offentliga granskningen av den samhälleliga maktapparaten. Men självfallet beror värdet på hur reglerna utformas. Om regleringen görs så klar att den knappast ger upphov till några tolkningssvå­righeler, kommer t, ex, benägenheten atl utnyttja den sannolikt att bli störte än om den är så utformad att en tilltänkt meddelare aldrig med säkerhel kan fömtse om hans meddelande kommer att vara slraffrilt eller inte. Det är alltså viktigt alt reglerna gör del möjligt för den enskilde all i varje särskill fall ulan större svårighet avgöra om meddelarfrihet föreligger eller inte.

En viktig omständighet i sammanhanget är den presumtive meddelarens bedömning av sina möjligheter att undgå efterforskning. Om de skyddade meddelandena är klart angivna med hjälp av objektiva kriterier som anknyter t, ex, till meddelandets sakliga innehåll, är det uppenbariigen lättare atl garantera meddelare skydd mol efterforskning än om meddelarfriheten görs beroende också av den situation i vilket ell meddelande lämnades, av meddelarens bedömning av skaderisken etc. Har man kriterier av sistnämnda slag kan en utomstående ofta inte avgöra om meddelarfrihet har förelegal förrän han känner meddelarens identitet. Man bör alltså inte ange de meddelarfrihelsbrylande lyslnadsplikierna med hjälp av endast ell fåtal allmänt hållna regler,

I promemorian har man uttryckt målet för lagstiftningsverksamhelen på området så atl del bör överiämnas ål den presumtive meddelaren atl inom klart angivna ramar fritt, med ledning endasl av sitt eget omdöme göra de intresseavvägningar som bör äga rum i varje särskilt fall. En felbedömning som leder till att en uppkommen publiciteisskada blir något större än vad som kan anses motiverat av det allmänna intresset av all en viss uppgift lämnas bör alltså som regel inte kunna bestraffas. Enligt min mening är en sådan ordning, som motsvarar vad som hittUls har gällt, den enda som bör komma i fråga (jft prop, 1975/76:204 s, 95),

Det är alltså tydligt alt regleringen av meddelarfriheten för all få önskvärd klarhet och lältillämpbarhet måste göras ganska detaljerad och därmed också förhållandevis omfattande.

När det gäller den närmare utformningen av regleringen kan man välja mellan alt låta de bestämmelser som anger de meddelarftineisbrytande tystnadsplikterna knyta an till de särskilda sekretessreglerna i sekretesslagen eller utformas helt fristående. Den senare lösningen har valls i TK:s förslag lill lagreglering i ämnet, I det förslaget beskrivs de situationer där meddelar­frihet inte skall råda helt utan hänvisningar lill sekretessreglerna.

Fördelen med den a v TK valda lösningen är uppenbariigen att reglerna om i vilka fall meddelarfrihet inte skall föreligga kan stå kvar oförändrade oavsett

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Altmän motivering    109

vad som händer med den grundläggande sekreiessregleringen. Delta innebär bl, a, alt man inte behöver ta ställning lill meddelarfrihelsfrågorna varje gång man ändrar eller inför en sekretessregel.

En allvariig nackdel med en teknik av del slag som har använls av TK är emellertid att den ger upphov till åtskilliga tillämpningsproblem. Dessa har sin grund i det förhållandel all tillämparen, för all kunna la ställning till om meddelarfrihet föreligger eller inte, måsle läsa två från varandra fristående sekretessregler och på grundval av en tolkning av båda dessa regler avgöra i vilken utsträckning de ev, sammanfaller med varandra. Om man i stället avgränsar den del av sekreiessområdei där meddelarfrihet skall föreligga från området i övrigt med hjälp av en reglering som direkt pekar ul de grundläggande sekretessregler som inte är förbundna med meddelarfrihet, kommer regel komplexet inte alt tillföras några nya tolkningsproblem. Sedan en tilllänkl meddelare har konstaterat all en viss tystnadspliklsregel är tillämplig, har han bara att undersöka om denna är utpekad som meddelar­frihelsbrylande eller inte. På samma sätt kan de räitsvårdande myndighe­terna normalt redan med ledning av innehållet i ett publicerat meddelande avgöra om meddelarfrihet och därmed också förbud mot efterforskning av meddelaren föreligger.

Denna laglekniska metod, som fömtsätter ganska väl avgränsade grund­läggande sekretessregler, har använts i promemorieförslaget. Enligt min mening är metoden ändamålsenlig och klart bättre än andra tänkbara alternativ. Jag förordar sålunda atl reglerna om undanlag från meddelarfrihet utformas så alt de direkt anknyter till de grundläggande sekretess­bestämmelserna.

Om man utformar reglerna om undanlag från meddelarfriheten på det sätt som jag nu har förordat, förefaller del naturligast atl ta in dem i sekrelesslagen. Bl, a, kan man peka på all del för tillämparen måsle vara en fördel atl ha alla regler av betydelse för sill ställningslagande i en sekretessfråga samlade på ell ställe, Någol hinder av teknisk natur mol en sådan lösning föreligger inte (jft prop, 1975/76:204 s, 105),

Ett skäl som kan anföras mot en integrerad lagstiftning är det förhållandet atl reglerna om genombrytande av meddelarfriheten i viss utsträckning kommer att avse också tystnadspliktsregler utanför sekretesslagens ram. Med hänsyn lill all den helt övervägande delen av de berörda sekretessreglerna uteslutande gäller offentliga funktionärer har detta argument emellertid en ganska begränsad bärkraft,

I och för sig skulle det vara möjligt alt arbeta in reglerna om när meddelarfriheten inte gäller i de särskilda sekretessbestämmelserna. Bl, a, av ulrymmesskäl synes emellertid promemorieförslagels lösning alt samla reglerna i ell särskilt kapilel vara atl föredra.

Vad jag nu har anfört innebär alt jag såvitt gäller den laglekniska utformningen i allt väsentligt förordar den lösning som föreslås i promemo-

Prop. 1979/80:2    Del A    Föredraganden: AUmän motivering    110

rian. När det gäller detaljerna i regleringen vill jag däremot förorda vissa jämkningar i förenklande syfte. Jag återkommer till dem i specialmotive­ringen.

I ett särskilt avsnitt i promemorian anges vissa grunder som bör gälla för begränsningarna i meddelarfriheten. Som en grundläggande utgångspunkt anges - uppenbarligen något tillspelsal - att undantag från meddelarfriheten bör göras endast i de fall där sekrelessiniressel är så starkt att man knappast kan länka sig någon situation där insynsinlressel väger över. När del gäller ställningstagandet i varje enskilt fall beträffande vilka undanlag som skall göras bör enligt promemorian frågan i stor utsträckning avgöras med utgångspunkt i gällande rätt. För de fall när man inte direkt kan falla tillbaka på gällande rätt hänvisas lill tankegångar som förts fram av TK. När en uppgift har lämnats av en enskild i en situation av förtroendekaraktär bör meddelarfrihet sålunda normalt vara utesluten. Å andra sidan bör meddelar­frihet så gott som undantagslöst föreligga i fråga om uppgifter som hänför sig lill myndighetsutövning.

Promemorieförslaget har ulformals mot bakgrund av dessa uttalanden. 1 sak innebär förslagel till stor del att gällande rätl har behållits. Men del förekommer också ett stort antal posilionsförändringar. Dessa går i båda riktningarna, dvs. både mot ökad meddelarfrihet och åt motsatt håll.

Remissinstansernas inställning lill uttalandena i promemorian om grun­derna för begränsningarna i meddelarfriheten är delad. Den angivna grundläggande utgångspunkten för när undantag bör göras har i regel inte kommenterats. Däremot görs i några yttranden uttalanden som går ul på all promemorians allmänna inställning i förevarande del är alllför offentlighets-vänlig. Övriga nu återgivna uttalanden i promemorian angående när begränsningar bör komma i fråga har tagils upp i ett fåtal yttranden och därvid genomgående godtagits.

Också när det gäller det resultat som de angivna grunderna har lett till, eller med andra ord promemorieförslagels sakliga innehåll i fråga om meddelar­friheten, är meningarna något delade. 1 en del yttranden godtas avvägningen mellan sekretess och meddelarfrihet. I andra anser man däremot att offenllighetsintresset har fått för stort försteg framför sekreiessbehoven. Sålunda gör åtskilliga remissinstanser invändningar mol att meddelarfrihet skall gälla just på deras område.

Även i fråga om grunderna för begränsningar av meddelarfriheten vill jag inledningsvis erinra om yilrandefrihetsulredningens arbete. Under förarbe­tena lill 1976 års ändringar i TF diskuterades om inte grundlagen borde ge vissa grundläggande regler angående innehållet i den särskilda lagen beträffande meddelarfriheten. Några sådana regler antogs dock inte. Däremot har yttrandefrihetsutredningen fått i uppdrag all överväga om sådana regler bör las in i TF, När resultatet av kommitténs arbete föreligger kan det sålunda bli aktuellt att på nytt överväga vilka grunder som bör gälla för begränsning-

Prop. 1979/80:2    Dei A     Föredraganden: Allmän motivering    111

arna i meddelarfriheten. Detta hindrar dock inte atl frågan om dessa gmnders sakliga innehåll nu bör prövas i hela dess vidd.

Vid denna prövning finns det anledning all slå fast att reglerna i TF om meddelarfrihet och rätt lill anonymitet är ett av de viktigaste momenten i yttrandefriheten i tryckt skrift, radio och TV, De utgör en väsentlig förutsättning för massmediernas möjligheter atl skaffa och förmedla infor­mation och medverka i den allmänna debatten. De principiella överväganden som ligger lill gmnd för reglerna har inte heller satts i fråga.

När undanlag från meddelarfriheten övervägs måste beaktas all erfaren­heterna av del hittillsvarande systemet har varit goda. Man kan utgå från all de tystnadsplikter som inte har företräde framför meddelarfriheten också i fortsättningen kommer att vid sidan av sin rättsliga funktion ha den verkan att de utövar ett psykologiskt och moraliskt tryck på de offentliga funktio­närerna all vara återhållsamma med atl lämna uppgifter till massmedierna. En annan viktig omständighet atl beakta i sammanhanget är atl många av de uppgifter som kan komma all lämnas lill följd av meddelarfriheten sannolikt aldrig blir publicerade. Som har framhållits i skilda sammanhang är nämligen en av meddelarfrihetens viktigaste funktioneratt ge massmedierna tillgång till bakgmndsmalerial som inte i sig självt är avsett för publicering.

Mot bakgrund av vad jag hittills har anfört bör som grundprincip gälla all slor återhållsamhet alltid bör iakttas vid prövningen av om undantag från meddelarfriheten skall göras i ett särskill fall. Att dra upp några fasta riktlinjer för när begränsning bör få ske är givetvis inte möjligt. Lagstiftaren får varje gång fråga uppkommer om undantag från meddelarfriheten beakta etl flertal olika faktorer. Som framhölls i samband med 1976 års reform blir del nödvändigl alt göra en avvägning mellan motstående och svårjämförbara iniressen - intresset av sekretess och intresset av offentlig insyn - en avvägning som oundvikligen får karaktären av en kompromiss (prop, 1975/76:204 s, 95),

Givelvis kan den enskilda sekretessregelns uiformning ge viss vägledning, I fråga om sekretessregler utan skaderekvisit kan del sålunda finnas större anledning atl överväga undanlag från meddelarfriheten än i andra fall. Detsamma gäller i någon mån sekretessregler med omvänt skaderekvisit. När del gäller sådana regler kan f ö, erinras om möjligheten alt lämna ul uppgifter med förbehåll i, ex, om publiceringsförbud. Denna möjlighet kan ibland ses som etl alternativ till meddelarfrihet,

I förevarande lagstiftningsärende, där del någol förenklat kan sägas vara fråga om all överföra nuvarande bestånd av tystnadsplikter till ell nytt syslem, finns givelvis skäl att i stor utsträckning utgå från gällande rätl. Om man på ell vissl område har klaral sekrelessbehovel med bibehållen meddelarfrihet, bör man normalt kunna nöja sig med en sådan ordning också i fortsättningen, I del omvända fallet, alt meddelarfrihet inte föreligger f n., bör dock viss försiktighet iakttas. Del kan i många fall ha varit så all

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    111

undantaget från meddelarfriheten har tillkommit ulan att frågan har övervägts närmare.

Som förordas i promemorian bör också beaktas om uppgift har lämnais av en enskild i en förlroendesituation elierom uppgiften hänför sig lill etl ärende om myndighetsutövning. 1 det förta fallet bör meddelarfrihet normalt vara utesluten. När del gäller uppgifter av det senare slaget bör däremot meddelarfrihet oftast föreligga.

En annan omständighet att beakta, som också nämns i promemorian, är om särskilda spärrar finns mol all uppgifter av visst slag lämnas från en myndighet lill en annan. En sådan spärr är föreskriften i 14 kap. 3 § andra styckel deparlemenisförslaget att generalklausulen i paragrafens första stycke om uppgiftsulbyie efler intresseavvägning inte får lillämpas i fråga om en viss tystnadsplikt. Föreligger en sådan spärr, kan det ligga nära lill hands alt göra undantag från meddelarfriheten.

När det gäller de konkreta förslagen i promemorian till undanlag från meddelarfriheten anserjag liksom de fiesla remissinstanser all förslagen är resultatet av en i det stora hela rimlig avvägning mellan de intressen som måste beaktas. Det är dock givet atl det finns flera punkter som kan diskuteras. Jag återkommer till dem i specialmoliveringen.

4.7 Ikraftträdande och följdlagstiftning

Den nya sekretesslagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1980.

Den nya lagstiftningen medför följdändringar i etl stort antal lagar och andra författningar. Jag anser det emellertid inte nödvändigt atl i detta sammanhang redovisa alla dessa följdändringar. I del följande föreslår jag därför ändringar bara i fyra lagar, nämligen rättegångsbalken, brottsbalken, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.

En del följdförfallningar är sådana som föranleds av atl regeringen skall meddela närmare föreskrifter om sekretessbestämmelses tillämplighet. Normgivning av denna typ är förutsatt i vissa paragrafer i förslagel lill ny sekretesslag(8 kap. 6 §,9 kap. 4 §, 12 kap. 6 § samt 15 kap. 1 och 2 §§). Vidare kan följdlagstiflning behövas därför alt sekrelesslagen hänvisar lill annan lag. I förslaget finns en sådan hänvisning lill lagen (1971:1078) om försvarsupp­finningar som skall innehålla vissa sekretessbestämmelser (se 2 kap. 2 §).

Mer omfattande ändringar kan bli aktuella i den normgivning - i första hand föreskrifter i lag - som reglerar utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till enskilda eller lill andra myndigheter. Sådana ändringar är förutsatta bl. a. på hälso- och sjukvårdsområdet och på socialvårdsområ­det.

Ändringar i rättegångsbalkens regler angående offentlighet vid domstols­förhandling och bevisning föranleder ändringar inte bara i förvaltningspro­cesslagen utan också i andra författningar som hänvisar till balken. Förslagets bestämmelser angående sjöförklaring påkallar vidare vissa ändringar i

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    113

sjölagen (1891:35 s. 1, omtryckt 1975:1289).

Huvuddelen av följdändringarna med anledning av den nya sekretesslagstiftningen berör gällande tystnadspliklsbestämmelser för offent-liga funktionärer. Som jag tidigare har nämnt har en förteckning över dessa bestämmelser upprättats inom justitiedeparlementet (se bilaga 5).

Av de i förteckningen upptagna ca 200 tystnadspliktsföreskrifterna bör omkring 150 kunna upphävas. Av de återstående beslämmelserna bör ca 30 ändras så att offentliga funktionärer inte längre omfattas av tystnadsplikt som föreskrivs i de angivna paragraferna.

Av praktiska skäl är del mindre lämpligl all riksdagen beslular om upphävande av del stora anlal lyslnadspliklsföreskrifter som nu är medde­lade i regeringsförfattningar och som endast avser offentliga funktionärer. Regeringen bör därför bemyndigas atl upphäva sådana bestämmelser (jfr sjunde styckel övergångsbestämmelserna till lagen /1975:667/ om ändring i brottsbalken). På molsvarande sätt bör förvaltningsmyndigheter och kommuner kunna bemyndigas att upphäva föreskrifter om tystnadsplikt som de har meddelat. Bemyndiganden i enlighel med det sagda finns i de föreslagna övergångsbestämmelserna till den nya sekrelesslagen.

Slutligen vill jag påpeka all sekretessen enligt den nya lagstiftningen givetvis bör gälla också för uppgifter från liden före ikraftträdandet. Del innebär bl. a. alt liden för handlingssekretess kommer att räknas enligt den nya lagen, även om handlingen har tillkommit före den 1 januari 1980.

4.8 Sammanfattning av förslaget

Departementsförslagel innebär sammanfattningsvis att den nuvarande sekretessregleringen ersätts med en ny sekretesslag. Del överensstämmer i alll väsentligt med promemorieförslaget. Det innebär alt en enhetlig reglering av handlingssekreless och tystnadsplikt kommer till stånd. Förslaget inne­håller också regler om sekretess mellan myndigheter. I denna del är departemenlelsförslagel dock betydligt mindre långtgående än promemorie­förslaget.

Efler ell inledande kapilel med allmänna bestämmelser (1 kap.) följer de särskilda sekretessreglerna i 2-10 kap. Dessa bestämmelser är ordnade med utgångspunkt i TF:s sekretessgmnder. De bestämmelser som avser att skydda olika allmänna intressen finns i 2-6 och 10 kap. Skyddet för enskildas förhållanden finns i 7-9 kap.

I 11 kap. ges vissa särregler om sekretessen hos regeringen och riksdagen samt hos JO och JK. Särskilda regler om sekretessen hos domstolarna finns i 12 kap.

I 13 kap. finns bestämmelser om sekretessens spridning i vissa fall.

114 kap. regleras begränsningarna i sekretessen. I detta kapilel finns bl. a. bestämmelser om möjligheterna alt lämna sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter, om den enskildes möjligheter att förfoga över sekretess

8 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    114

som är uppställd i hans inlresse, om utlämnande av uppgift med förbehåll, om parlsoffenllighet och om en generell dispensbefogenhel för regeringen.

I 15 kap. finns vissa regler som på olika punkter kompletterar TF:s regler om allmänna handlingar. Här regleras frågor om diarieföring, hemligstämp­ling saml myndigheternas skyldighel alt lämna uppgifter till allmänheten och till varandra.

Vidare finns i detta kapilel föreskrifter om förfarandet vid utlämnande av allmän handling och om besvär mol myndighels beslul i vissa fall.

I del avslutande 16 kap. har lagils in regler om vilka lyslnadspliklsföre­skrifter som skall ha företräde framför gmndsatsen om meddelarfrihet.

Departementsförslagel innehåller vidare förslag lill vissa följdändringar i RB, BrB m. fl. författningar.

En gmndläggande utgångspunkt har varit all största möjliga restriktivitet skall iakttas såvitt gäller sekretess till förmån for allmänna iniressen. Sekretess bör här förekomma bara i fall då öppenhet skulle utgöra hinder för den verksamhet som är i fråga eller försvåra denna avsevärt. Sekretessen till skydd för enskildas förhållanden sträcker sig däremot längre. Omfattningen av det skyddade områdel har i huvudsak beslämts med utgångspunkt i bestämmelserna om handlingssekreless i nuvarande sekretesslag. De över­väganden som ligger bakom departementsförslagels reglering av sekretessens omfattning och styrka överensstämmer också i allt väsentligt med de tankar som kom lill ullryck i OSK:s och TK:s förslag.

Såvitt gäller det sekretesskyddade områdel kan rent allmänt sägas atl detta är mindre enligt departementsförslagel än enligt gällande rätt. Begränsningen hänför sig i huvudsak lill lyslnadspliktsområdet. Huvuddelen av de oregle­rade tystnadsplikter som gällde före den 1 januari 1975 samt åtskilliga av de förfallningsreglerade saknar motsvarighet i den nya sekrelesslagen. Tillämp­ningsområdet har i huvudsak avgränsats med utgångspunkt i en bedömning av behovel av handlingssekreless.

De ämnesområden som berörs av sekreiessregleringen har angetts med så slor noggrannhet som möjligt. Detta har medfört alt lagtexten blivit tämligen omfattande. Sekretessen anges i allmänhet gälla i visst ärende i viss verksamhet eller hos viss myndighet.

Den sekretess som slås fasl i de olika beslämmelserna i förslagel varierar i styrka beroende på hur avvägningen mellan insyns- och sekrelessinlressena har utfallit i varje särskUt fall. Sekretessens styrka varieras med hjälp av skaderekvisit och tidsgränser.

Huvuddelen av de använda skaderekvisiten är utformade på så sätt all offenllighet framstår som huvudregel. Endasl om röjande av en uppgift medför viss angiven skaderisk inträder sekretess. I några fall, där sekre­lessiniressel är särskill belydande, har skaderekvisilet emellertid ulformals så alt del anger sekretess som det normala förhållandel. Sekretessen viker här

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    115

bara, om del står klart all uppgiften kan röjas utan atl risk för skada uppkommer.

De i lagförslaget uppställda lidsgränsema avser endasl handlingssekretes­sen. Reglerna om dessa gränser har ulformals så alt del klart framgår alt del är fråga om maximitider och inte om normallider. Med hänsyn härtill och lill alt de flesta föreslagna sekretessreglerna innehåller skaderekvisit finns del anledning att räkna med att de angivna sekretesstiderna kommer atl aktualiseras bara i undantagsfall. Den angivna skaderisk, som är en förutsättning för sekretessen, bör i regel ha upphört redan före sekretesslidens utgång.

Sekretessiidernas längd varierar liksom i gällande rätt beroende på arten av det skyddsinlresse som har föranlett sekretessen. Såvitt gäller skyddet för enskildas personliga förhållanden är sekretessliden t. ex. i regel maximerad till 50 år, medan den i de flesta av de bestämmelser som avser all skydda del allmännas eller enskildas ekonomiska förhållanden har beslämts lill högsl 20 år.

Sekretessens styrka är beroende av ytterligare en omständighet vid sidan av de nu nämnda, nämligen av om den tystnadsplikt som ingår som ell moment i den gäller gentemot massmedierna eller inte. Jag återkommer strax till denna fråga.

Reglerna om handlingssekretessen vid domstolar och om förhållandel mellan denna och möjligheterna att hålla förhandling inom stängda dörtar har i departementsförslagel föll en mera enhetlig uppbyggnad än molsva­rande regelsystem i gällande rätt. En riktpunkt har varit atl domslolsförhand­lingar skall vara offentliga i största möjliga utsträckning. En annan bärande tanke är att särskilda sekretessregler för domstol skall ställas upp bara i den utsträckning speciella förhållanden med anknytning lill domstolsväsendet påkallar del. Huvudregeln innebär att uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighet behåller sin sekretess, om de lämnas till domstol. Dämtöver föreslås ett fötal särskilda sekretessregler, I övrigt ansluler sig förslaget i denna del i huvudsak lill gällande ordning,

Departementsförslagel innebär vidare att förhällandet mellan handlings­sekrelessen vid domstolarna och begränsningarna i förhandlingsoffentlig-heten regleras på ell nytt sätt. Regleringen medför emellertid inte någon utvidgning av sekretessen i förhållande till gällande ordning.

Reglerna om hemligstämpling av handling överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f n.

Den grundläggande bestämmelsen i 2 kap, 15 § TF om den enskildes rätt att fö till stånd en domstolsprövning av myndighets vägran all lämna ul handling resp, beslul all lämna ul handling med förbehåll kompletteras i den föreslagna sekretesslagen av bestämmelser som anger besvärsgången. I allmänhet skall lalan föras hos kammarrätt. En myndighet som av en annan

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Altmän motivering 116

myndighei har förvägrats ta del av en handling kan också föra talan mot beslutet. Vid tvist mellan statliga myndigheter förs talan hos regeringen. I annal fall är kammarrätt besvärsinslans.

Reglerna om diarieföring innebär all myndigheterna med vissa avgränsade undanlag är skyldiga att hålla sina handlingar registrerade eller så ordnade all del ulan svårighet kan fastställas om en handling har kommit in eller upprättats.

Med meddelarfrihet avses som redan har nämnts friheten all i viss utsträckning lämna normall sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV. Enligt 7 kap, 3 § TF är meddelarfrihet huvudregel. Undanlag görs endasl för de tystnadsplikter som anges i särskild lag, I departementsförslagel anges de meddelarskyddsbrytande tystnadsplik­terna i 16 kap. De aktuella lystnadsplikterna utpekas där genom en uppräkning av lagrum i sekrelesslagen och vissa andra författningar, Förslagel ansluler sig i denna del sakligt sett nära till TK:s molsvarande förslag.

Den nya sekrelesslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980, Lagför­slaget nödvändiggör en relativt omfattande följdlagstiftning utöver de följdförslag som nu läggs fram. Bl, a, innebär den nya sekrelesslagen alt del blir möjligt all upphäva flera hundra tystnadspliktsregler i olika författningar. Frågan om den återstående följdlagsliftningen avser jag alt anmäla vid senare tillfälle.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1,   sekretesslag,

2,   lag om ändring i rättegångsbalken,

3,   lag om ändring i brottsbalken,

4,   lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290),

5,   lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollet i detta ärende som bilaga 6.

Prop. 1979/80:2    Del A                              1 kap. 1 if   117

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till sekretesslag

Lagens rubrik m. m.

Förslagel att kalla den nya lagen Sekretesslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, Etl par remissinstanser har emellertid riktat invänd­ningar mol rubriken och anfört bl, a, all den inte svarar mol lagens innehåll och att den innehåller ett främmande uttryck som helst bör undvikas i lagtexten. För egen del ansluler jag mig lill promemorieförslaget. Beteck­ningen sekretesslag kan enligt min mening myckel väl användas som rubrik, även om lagen också innehåller bestämmelser som inte direkt har med sekreiessregleringen i mera inskränkt bemärkelse all göra. Uppfattningen att beteckningen skulle vara främmande kan jag inte dela, särskill som den sedan länge har använls som arbetsnamn pä den nu gällande lagen om inskränk­ningar i rätten atl utbekomma allmänna handlingar.

Med anledning av atl en remissinstans har föreslagit all vissa uppslagsord bör kursiveras i lagens paragrafer för att göra lagen mera överskådlig vill jag framhålla att en sådan ändring har övervägts vid deparlemenlsbehandlingen. Tanken har emellertid övergivits, sedan del visat sig att metoden inte kan lillämpas med tillräcklig konsekvens,

t kap. Inledande bestämmelser

1§

I förevarande paragraf, som delvis har motsvarighet i 1 kap, 1 §, 2 kap, 14 § och 13 kap, 1 § promemorieförslaget, anges vilka frågor som behandlas i sekrelesslagen.

Enligt 2 kap, 2 § TF för rätten atl la del av allmänna handlingar begränsas endast för vissa uppräknade ändamål. Enligt andra styckel skall begränsning av denna rätt anges noga i en särskild lag eller, när del anses lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar, I viss utsträckning kan regeringen bemyndigas all meddela utfyllande föreskrifter. Av första styckel av förevarande paragraf framgår att sekretesslagen är den "särskilda lag" som avses i 2 kap, 2 § TF,

Del ligger emellertid i sakens natur alt sekretessregleringen måste innefatta också förbud för myndighei och dess personal att lämna ut handlingar som är undanlagna från offentlighelen. Av första stycket framgåratt sekretesslagen innehåller bestämmelser även i del hänseendet, I själva verket har sekreiessregleringen utformats som föreskrifter för myndigheternas och de offentliga funktionärernas handlande, Bestämmelsema i 1-14 kap, är alltså i första hand inte riktade lill medborgarna i allmänhet. Detta framgår klarast av 7 §, där bestämmelser finns om vilka myndigheter och personer som skall iaktta sekretessen. Av 8 § framgår all sekretessreglerna inte bara riktar sig till myndigheter utan också lill vissa andra särskilt angivna organ. Av den

Prop. 1979/80:2    Del A                           / kap. 2-5 §§   118

anledningen har den sida av sekretessregleringen som avser förbud mol alt lämna ul allmän handling och tystnadsplikt angetts gälla i det allmännas verksamhet,

I första styckel har också tagits in en erinran om atl sekretesslagen fömlom reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt innehåller vissa särskilda bestämmelser som rör allmänna handlingar. Dessa bestämmelser har samlats i 15 kap.

De gmndläggande reglerna om rällen alt ta del av allmänna handlingar och om begränsning av denna rätt finns som framgår av del föregående i 2 kap, TF, Föreskrifter om tystnadsplikt betraktas i 1974 års RF som begränsningar av den medborgeriiga yttrandefriheten. Förutsättningarna för att begränsa yttrandefriheten anges i 2 kap, 12 och 13 §§ RF, I sekretesslagen bör därför finnas en erinran om atl grundläggande bestämmelser i de ämnen som sekretesslagen reglerar finns i TF och RF, En sådan erinran har tagits upp sist i första styckel,

I likhet med promemorieförslaget innehåller departementsförslagel regler om vilka lyslnadspliklsföreskrifter som skall ha företräde framför gmnd­satsen om meddelarfrihet (16 kap,). Eftersom detla bör framgå redan av lagens inledande bestämmelser, förordar jag att en erinran härom tas upp i andra styckel av förevarande paragraf Gmndläggande bestämmelser om den massmedierällsliga friheten att lämna meddelande för publicering i tryckt skrift eller annal massmedium finns i TF och radioansvarighelslagen. Andra stycket innehåller därför också en hänvisning till dessa regler. Enligt lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio gäller radioan-svarighelslagens regler om meddelarskydd också i sädan försöksverksam­het,

2-5 §§

Dessa paragrafer motsvarar I kap, 2 § 2 promemorieförslaget och inne­håller de gmndläggande beslämmelserna rörande sekretessregleringen,

I promemorieförslaget har uttrycket sekretess valts som gemensam beteckning för handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän verksamhet. Ordet sekretess används sålunda i de materiella sekretessbestämmelserna i förening med "uppgift", beskriven på vissl sätt, 11 kap, 2 § promemorieför­slaget har i två punkter beskrivits den närmare rättsliga innebörden av atl en uppgift är omfattad av sekretess, I den första av dessa punkter har beskrivits den sida av sekretessen som innebär begränsning i rällen enligt 2 kap, TF atl ta del av allmän handling, I den andra punkten har beskrivits den andra sidan av sekretessen, nämligen förbudel för myndighei och dess personal att lämna ul handling som är undandragen från offentligheten samt tystnadsplikten.

Vid remissbehandlingen har beslämmelsen utsatts för kritik i olika avseenden, och några remissinstanser har föreslagit all regleringen utformas

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,.-:,'        / top. 2-5.«    119

på ett mera lättbegripligt sätt. Vid utformningen av departementsförslagel har denna kritik beaktats. I ■ syfle all göra de grundläggande sekretessbestämmelserna mer lättillgängliga föreslår jag sålunda alt de delas upp på fyra nya paragrafer.

Att 1 kap. 2 § 1 promemorieförslaget innehåller en särskild beslämmelse som klargör alt sekretess enligt sekretesslagen innebär begränsning av rällen att ta del av allmänna handlingar sammanhänger med atl bestämmelsen där är den förmedlande länken mellan sekretesslagen och 2 kap. 2 § TF. En sådan förmedlande bestämmelse finns emellertid i departementsförslagel i 1 kap. 1 §, som anger vad lagen innehåller. Jag anser det därför inte nödvändigt all definiera begreppet sekretess som annat än förbud för myndighet och dess personal mol alt röja uppgift som skall hållas hemlig. Enligt min mening ligger del i sakens natur all regleringen samtidigt innefallar begränsningar i enskildas rätt att la del av allmänna handlingar.

De grundläggande bestämmelserna i departementsförslagel har fördelals så att 2 § innehåller bestämmelser om sekretess i förhållande lill enskilda, 3 § bestämmelser om sekretess mellan myndigheter, 4 § bestämmelser om förbud mol olovligt utnyttjande av uppgift för vilken sekretess gäller och 5 § bestämmelser om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter som ell led i myndighetens egen verksamhet.

I departementsförslagel används uttrycket sekretess som gemensam beteckning för förbud alt lämna ut allmän handling och för tystnadsplikt. I de materiella bestämmelserna används ordet sekretess i förening med "upp­gift", som närmare preciseras i varje särskild bestämmelse. På vissa håll används också uttrycket sekretessbelagd uppgift om uppgift som skall hemlighållas, i förekommande fall därför alt skada kan uppkomma, om den lämnas ul.

Genom beslämmelsen i 2 §, som i likhet med 3 § ger uttryck ål den för lagens konslmktion gmndläggande tanken om en enhetlig reglering av sekretessen, förbjuds varje form av röjande av sekretessbelagd uppgift för enskild. I lagtexten uttrycks detta så att uppgift inte för lämnas lill enskild. Det saknar betydelse på vilket sätt röjande sker. I första hand nämns förbud mot atl röja uppgift genom att lämna ul allmän handling. Vad som menas med allmän handling framgår av TF Ofr prop. 1975/76:160 s. 119). Uppgift får inte heller röjas genom att en befattningshavare lämnar information munt­ligen eller på annat sätt. Innebörden härav är alt befattningshavaren inte för låta någon ta del av hemlig uppgift vare sig detta sker genom all allmän handling företes eller att någon för ta del av handling som inte är allmän eller att uppgiften meddelas i brev. Också andra former för röjande av en uppgift kan tänkas, l.ex. atl någon förevisar ett hemligt föremål för annan. Beslämmelsen avser alltså varje form av röjande. Det är också ulan betydelse om uppgiften före röjandet är dokumenterad eller inte. Inte heller spelar det någon roll om uppgift lämnas ut på begäran av utomstående eller efter

Prop. 1979/80:2   Del A                           / Aa/j, 2-5 .«    120

initiativ av den som har uppgiften om hand,

Förbudel i paragrafens första mening riktar sig både till myndigheten och dess personal. Den närmare avgränsningen av personkretsen framgår av 7 §, Enligt 8 § jämställs med myndighet vissa andra organ.

Ulan hinder av alt sekretess gäller för uppgift för uppgiften enligt andra meningen lämnas till enskild i de fall som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning, lill vilken sekrelesslagen hänvisar. Av särskild vikt är här de allmänna undantag från sekretessen som uppställs i eller följer av bestäm­melserna i 12 och 14 kap. Som exempel på andra författningar där undantag från sekretessen regleras kan nämnas lagen (1963:197) om allmänt kriminal­register och lagen (1965:94) om polisregister m, m, (jfr 7 kap, 17 § departe­mentsförslaget). Som fömlsältning för alt undanlag från sekretessen skall fö regleras i annan författning än sekretesslagen uppställs atl den sislnämnda lagen skall innehålla en hänvisning till undantagsbestämmelsen. Detta villkor sammanhänger med 2 kap, 2 § andra slyckel TF enligt vilket begränsning av rätten alt la del av allmänna handlingar skall anges noga i bestämmelse i en särskild lag eller, om så i vissl fall befinnes lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Regeringen kan enligt samma stadgande bemyndigas alt meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Avsikten med den aktuella regleringen är alt sekrelesslagen skall lämna upplysning om samtliga sekrelessfall (jfr prop, 1975/76:160 s, 79),

Som framgår av avsnittet 4,4 i den allmänna motiveringen skall sekre­tessen enligt departementsförslagel i princip ha direkt giltighet också i myndigheternas verksamhet. Utgångspunkten för regleringen i 3  första stycket år all en sekretessbelagd uppgift inte för lämnas vare sig lill annan myndighet eller till annan verksamhetsgren inom den egna myndigheten. Som framgår av 4 § för den inte heller fritt utnyttjas av myndigheten eller dess personal, Departementsförslagel överensstämmer på denna punkt med promemorieförslaget. De båda förslagen skiljer sig emellertid ål därigenom atl departementsförslagel i större utsträckning än promemorieförslaget medger undantag från principen, I fråga om dessa undanlag för jag hänvisa till 14 kap.

Del i första meningen upptagna förbudel avser såväl röjande av uppgift genom överiämnande av handlingar som annal uppgiftslämnande, jfr 2 §, Liksom enligt 2 § riktar sig förbudet både till myndigheten och lill dess personal,

I promemorian har sekretessen begränsats till meddelanden och använd­ning som faller utanför den "särskilda verksamhet" vari uppgiften har inhämtats. När det gäller sekretessen inom myndighei skall uttrycket enligt motiven avse handläggning och åtgärder inom en myndighei som rör samma slags förhållanden och har samma inriktning, I motiven används också begreppet verksamhetsgren för att åskådliggöra avgränsningen. Som framgår

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,,, .        / Aa/?, 2-5.«   121

av remissammanställningen har åtskillig kritik riklats mol begreppen särskild verksamhet och verksamhetsgren. Bl, a, har flera remissinstanser med utgångspunkt från sitt eget verksamhetsfält framhållit atl begreppen orsakar tolkningsproblem, och från flera håll har efleriysis klargörande uttalanden om hur gränsdragningen mellan olika verksamheter och mellan en myndig­hets olika verksamhetsgrenar skall göras.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen anserjag atl starka skäl talar för all sekretessens räckvidd mellan myndigheterna och inom en myndighei regleras så långt detta är möjligt. Detta gäller särskilt sekretessen till skydd för enskild. Vad som bör eftersträvas är all prövningen av om en uppgift skall lämnas ul till en annan myndighet eller lill en annan verksamhetsgren inom myndigheten blir en realitet. Regleringen bör alltså syfta till att sekretessbestämmelsema skall lillämpas också på sådanl uppgiftslämnande. Som jag tidigare har anfört bör emellertid frågan om sekretessen mellan myndigheterna utredas vidare. Departementsförslagel har därför utformats så att del i större utsträckning än promemorieförslaget ansluler lill gällande förhållanden.

Enligt min mening ligger del i sakens natur all en allmän regel som begränsar uppgiftslämnandet mellan myndigheterna och mellan olika verk­samhetsgrenar inom en myndighei inte kan ges någon närmare konkretise­ring. Med den utformning som sekreiessregleringen getts i departementsför­slagel anserjag att det är till fyllest att använda begreppen verksamhet resp, verksamhetsgren för atl ange det område utanför vilket en sekretessbelagd uppgift inte för lämnas utan prövning enligt sekretesslagen. Vad som skall förstås med dessa begrepp för avgöras från fall till fall, 1 allmänhet torde indelningen i olika myndigheter och uppdelningen inom myndighei på skilda organisatoriska enheter lämna tillräcklig ledning.

Enligt 3 § första stycket andra meningen för sekretessbelagd uppgift lämnas ul till annan myndighei eller annan verksamhetsgren inom samma myndighet i de fall som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning, till vilken sekrelesslagen hänvisar, I fråga om denna beslämmelse hänvisar jag i första hand lill vad jag nyss har anfört om molsvarande stadgande i 2 §, Undantagen regleras i första hand i 14 kap, sekrelesslagen,

13 § andra styckel har tagils in en hänvisning till de särskilda bestämmel­serna i 14 kap, 1-3 §§ om begränsningar i sekretessen mellan myndigheter. Av 14 kap, 1 § framgår att även föreskrift i annan lag eller förordning, dvs, beslämmelse till vilken uttrycklig hänvisning saknas i sekretesslagen, om utväxling av uppgifter mellan myndigheter skall lända lill efterrättelse. Här föreligger en skillnad i förhållande lill 2 §, Beslämmelsen i 2 kap, 2 § andra slyckel TF, som avser begränsningar i enskildas rätt atl la del av allmänna handlingar, uppställer nämligen inget hinder mol att informationsutbytet mellan myndigheter regleras utanför sekretesslagstiftningens ram. Eftersom den nya sekrelesslagen i princip skall gälla också i förhåliandel mellan

Prop. 1979/80:2    Del A                            ; kap. 2-5 §§   122

myndigheter bör den emellertid innehålla regler som klargör i vilken utsträckning andra bestämmelser om informationsutbytet mellan myndig­heter skall gälla vid sidan av sekretesslagen,

F, n, lorde del förhålla sig så all hemlig handling kan lämnas till utländsk myndighet enligt samma gmnder som gäller för utbytet av handlingar mellan inhemska myndigheter (se prop, 1973:117 s, 17), Tjänsteman som har tystnadsplikt kan inte sällan i tjänsten vidarebefordra uppgift till annal land ulan alt han därigenom görsig skyldig till "obehörigt röjande", I promemo­rieförslaget har bl, a, med hänvisning lill det allt intensivare internationella samarbetet upptagits en bestämmelse om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter lill främmande stals myndighei eller lill mellanfolklig organisation (2 kap, 8 §), Bestämmelsen har inte mött några invändningar vid remissbe­handlingen. Tolkningsproblem - tveksamhet om vad som skall anses motsvara svensk myndighet - fömtsälts dock kunna uppkomma.

Departementsförslaget saknar en molsvarande bestämmelse. Skälet härtill är att föreskrifter om utbyte av hemliga uppgifter mellan svenska och utländska myndigheter knappasl framstår som ändamålsenliga med den begränsade reglering av sekretessen mellan myndigheter som jag föreslår, Deparlemenisförslaget innebär alltså all utlämnande av hemliga uppgifter lill utländsk myndighei eller mellanfolklig organisation tills vidare får ske på i huvudsak samma sätt som hittills,

14 § uppställs förbud mol utnyttjande av uppgift för vilken sekretess gäller utanför den verksamhet vari uppgiften förekommer. Sekretess innebär alltså inte bara förbud alt röja uppgift, dvs, all meddela uppgiften lill någon annan. Även olovligt utnyttjande utan alt någol röjande äger mm är förbjudet, I fråga om uttrycket verksamhet hänvisar jag lill vad jag nyss har anfört.

Det är uppenbart all sekretess inte får innebära atl de offentliga funktio­närerna hindras atl fullgöra sina egna uppgifter. Kolleger och överordnade inom myndigheten måsle ofta underrättas för alt beslul skall kunna fattas. En läkare måsle kunna delge sjuksköterskor och annan medicinalpersonal även förtroliga uppgifter om en patient för att undersökning och behandling skall kunna genomföras. Också meddelanden lill annan myndighet kan ingå som etl från verksamhelen i övrigt oskiljaktigt moment. En myndighet kan t, ex, se sig tvungen alt ge annan myndighet del av hemlig information till grund för etl remissyttrande. Inom ramen för en myndighets verksamhet ryms även vissa kontakter med enskilda. Delgivning med part och annan föreskriven underrättelse till enskild som etl led i behandlingen av ett ärende hör hit, 1 särskilda fall kan del vidare vara nödvändigt för en tjänsteman atl vända sig lill en utomstående expert och att därvid upplysa om hemliga omständighe­ter, I 5 § har därför lagits in en beslämmelse som innebär att sekretess inte utgör hinder mot all uppgift lämnas ut, om det är nödvändigl för all den utlämnande myndigheten eller verksamhetsgren inom denna skall kunna fullgöra sin verksamhet.

Prop. 1979/80:2    Del A                              I kap. 6    123

Som framhålls i promemorian är del av viss praktisk betydelse atl del blir klarlagt i vilken utsträckning sekretessbelagda uppgifter får röjas genom anmälan eller angivelse till åtal. Många gånger måste del ligga inom myndighels verksamhet all se lill att misstanke om brott blir utredd. Så är exempelvis fallel när misstanke om skattebedrägeri uppkommer hos taxeringsmyndighet, Ell annal exempel är all fall av misstänkt barnmiss­handel kommer till socialnämnds kännedom. Del ligger ju i denna myndig­hels intresse alt få utrett huruvida misshandel verkligen har förekommit, och i vissa fall måsle nämnden se lill all brottet beivras. Inom myndighets verksamhet ligger också atl se lill att misstanke om förmögenhetsbrott som riktar sig mot den del av den offentliga verksamhelen som företräds av myndigheten blir utredd. Exempel härpå är försök att genom vilseledande uppgifter fö socialhjälp som rätteligen inte skolat ulgå. Skulle däremot den som vänder sig till socialnämnden avslöja atl han har gjort sig skyldig till snatleri, för sådan uppgift inte i slrid med 7 kap, 4 § vidarebefordras till polis eller åklagare. Sekretesslagen reglerar inte vem som skall göra anmälan eller angivelse. Denna fråga får avgöras enligt vad som gäller i allmänhet om ansvarsfördelningen inom en myndighei. I, ex, med ledning av myndighe­tens arbetsordning.

Avslutningsvis vill jag tillägga all myndighels uppgiftslämnande kan vara reglerat i lag eller förordning, Isådanafallföljerav 14 kap, I § atl uppgift skall lämnas utan hinder av sekretessen (jfr 3 § andra stycket),

6§

Paragrafen, som inte har någon direkt motsvarighet i promemorieförslaget, innehåller en beslämmelse om utgångspunkten för beräkningen av liden i de fall handlingssekretessen är tidsbegränsad.

Som jag har framhållit i annat sammanhang (avsnittet 4,2) måste sek­retesslagen innehålla vissa särregler för handlingssekretess resp, tystnads­plikt. Man för skilja mellan sekretessen för uppgifter som är upptagna i allmän handling och sekretessen för uppgifter som inte är upptagna i sådan handling, Lagens regler om tidsbegränsning av handlingssekrelessen ulgör etl exempel på sådana särregler, Promemorieförslaget innehåller över 50 bestäm melser av delta slag. Någon ändring i fråga om antalet föreslår jag inte. Enligt min mening kan emellertid beslämmelserna förenklas. Lagtextens omfång kan samtidigt minskas. Den återkommande beslämmelsen om begränsningen av handlingssekretessen har sålunda i deparlemenlsförstagel i allmänhet getts lydelsen "I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst (antalet) år."

Utgångspunkten för lidsberäkningen är enligt paragrafen tidpunkten då handlingen tillkom. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller f n. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.5) skall i

Prop. 1979/80:2    Del A                       1 kap. 7 och 8 §    124

första hand handlingens datum fälla utslaget. Skulle datum saknas pä handlingen, bör man i allmänhet kunna göra en ungefäriig datering av denna med ledning av handlingens innehåll. Kan klarhet inte vinnas den vägen, bör del inte möta någol hinder mol atl man lägger myndighels inkomslslämpel eller anteckning i diarium om inkomsten till grund för prövningen.

I vissa undanlagsfall kan det finnas skäl att beräkna liden på annal sätt än med utgångspunkt från tidpunkten för handlingens tillkomst. Detta anges i så fall i de enskilda sekretessbestämmelserna, se 6 kap. 2, 5 och 7 §§ samt 8 kap. 10, 11 och 16§§.

Enligt 2 kap, 7 § TF skall diarier, journaler och sådana register och andra förteckningar som förs fortlöpande anses upprättade så snart de har färdigställts för anteckning eller införing. Av andra meningen i den nu behandlade paragrafen framgår all tiden för handlingssekreless för uppgift i sådan handling inte skall räknas från del handlingen tillkom ulan från den tidpunkt då uppgiften fördes in i handlingen.

Innebörden av ett stadgande om atl handlingssekrelessen är begränsad lill viss tid är all den sekretess för uppgift i allmän handling som föreskrivs i resp, sekretessbestämmelse upphör vid utgången av den angivna tiden. Jag har emellertid redan i den allmänna motiveringen klargjort att tidsangivelsen är en maximitid i alla de fall sekretessbestämmelsen samtidigt innehåller ett skaderekvisit, I dessa fall måste alltså en skadeprövning ske för den händelse uppgift begärs utlämnad före tidens utgång, Detla medför att del knappasl kommer att bli särskill vanligt all man behöver göra en exakt beslämning av tidpunkten för handlingens tillkomst när sekretessliden börjar lida mol sitt slut. Skyddsintresset bör då ofta ha minskat i styrka så atl uppgiften kan lämnas ut efter skadeprövning,

Avslulningsvis vill jag tillägga all den omständigheten all sekretessliden för uppgift i allmän handling har gått ut också innebär all del inte längre föreligger tystnadsplikt beträffande uppgiften. Om uppgifterna i en handling är offentiiga, kan man givelvis inte upprätthålla etl straffsanklioneral förbud att lämna ut uppgifterna på annal sätt än genom utlämnande av hand­lingen,

7 och 8 §§

Sekretesslagen gäller sekretess i det allmännas verksamhet. En närmare avgränsning av lagens tillämpningsområde görs i förevarande paragrafer, som i sak överensstämmer med 1 kap, 3 och 4 §§ promemorieförslaget,

Avgränsningen tar sikte dels på vilka organ som skall omfattas av sekreiessregleringen, dels på vilka personer, knutna till dessa organ, som är underkastade regleringen.

Utgångspunkten för sekretessregleringen är i departementsförslagel liksom i promemorian all den inte skall avse andra organ än sådana vid vilka del kan förekomma allmänna handlingar. Reglerna om allmänna

Prop. 1979/80:2   Del A                f ■ ■     l kap. 7 och 8 H   125

handlingars offentiighel skall enligt 2 kap. 3 och 5 §§ TF tillämpas av myndighet samt riksdagen, allmärii kyrkomöte och beslutande kommunal församling. Med myndighet förstås här i enlighel med RF:s terminologi varje organ som ingår i den ofTentligräitsliga statliga och kommunala organisatio­nen, inklusive regeringen och domstolarna. Också skogsvårdsslyrelser och allmänna försäkringskassor räknas som myndigheter. Andra organ - offent­ligrättsliga eller privaträttsliga juridiska personer eller fristående uppdragsta­gare - är däremot inte att betrakta som myndigheter, även om de har anförtrotts uppgifter som innefattar s, k, myndighetsutövning, se prop, 1973:90 s, 232 och 233 samt prop, 1975/76:160 s, 134,

Tidigare var 2 kap, TF tillämpligt också på andra organ än myndighet i nyss angiven mening och därmed jämställda församlingar. Under förarbetena till de ändringar i TFsom trädde i kraft den 1 januari 1978 fömlsatles att den i del nya 2 kap, TF upptagna definitionen av myndighei inte skulle leda till någon begränsning av tillämpningsområdet för handlingsoffentligheten. För atl åstadkomma detta borde de ytteriigare organ för vilka offentlighetsprincipen redan gällde anges i annan författning än TF, t, ex, i den nya sekretesslagen (prop, 1975/76:160 s, 135), Samtidigt förutskickades en utredning om offentlighetsprincipens utvidgning till nya områden, t, ex, till enskilda subjekt som har anförtrotts myndighetsutövning (nämnda prop, s, 18 och 74), En kommitté, som föll lill uppgift bl, a, atl göra en sådan utredning, har nyligen tillsalls (Kn 1978:01),

I promemorian har inlagils ståndpunkten atl i sekretesslagen inte bör införas bestämmelser i ämnet vid sidan av TF belräffande andra organ än sådana som f n, med säkerhel kan anses vara omfattade av offentlighets­principen saml alt i övrigi utredningen om en utvidgning av principens tillämpningsområde bör avvaktas, I konsekvens härmed har i 1 kap. 4 § andra styckel promemorieförslaget upptagits endast nolarius publicus saml AB Svensk Bilprovning, såvitt angår den obligatoriska fordonsbesiklningen. Vid remissbehandlingen har JK ifrågasatt om det är möjligt alt utvidga tillämp­ningsområdet för offentlighetsprincipen på annal sätt än genom grundlag eller med stöd av gmndlag. I övrigt har remissbehandlingen endast föranlett önskemål om att bestämmelsen skall omfatta ytteriigare organ, bl, a, samtliga riksprovplalser.

För egen del anserjag att det är helt klart all den i promemorian föreslagna lösningen all genom bestämmelse i sekretesslagen utvidga tillämpningsom­rådet för offentlighetsprincipen är grundlagsenlig. Delta tillvägagångssätt fömlsatles f ö, när grundlagsregleringen antogs.

Med anledning av de vid remissbehandlingen framställda önskemålen om all sekretesslagen bör omfatta ytteriigare organ vill jag endasl säga all jag delar den ståndpunkt som intagits i promemorian, nämligen alt offentlig­hetsprincipens tillämpningsområde inte bör vidgas ulan särskild utredning. Vad som framkommit vid remissbehandlingen har inte föranlett mig att ändra uppfattning.

Prop. 1979/80:2    Del A                       1 kap. 7 och 8 H   126

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört har 8 § utformats så alt full överensslämmelse uppnås mellan tillämpningen på olika organ av reglema om rätl all la del av allmänna handlingar och av bestämmelserna om sekretess, I paragrafens första stycke har sålunda i anslutning till 2 kap, 5 § TF lagils upp riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal försam­ling. Promemorians bestämmelse om all nolarius publicus och AB Svensk Bilprovning vid lillämpning av reglerna i 2 kap, TF skall vara jämställda med myndighei har med en redaktionell jämkning tagits upp i andra styckel, I detta stycke har också i fråga om samma organ getts en molsvarande regel med avseende på tillämpningen av sekretesslagen.

Sådana organ som inte är myndigheter och som inte heller på annan nu angiven gmnd omfattas av rällen alt la del av allmän handling faller utanför sekretesslagens tillämpningsområde, Lagen gäller alltså inte i fråga om erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare, privatskolor, Stockholms fondbörs, styrelsen för eller disciplinnämnden hos Sveriges advokatsamfund, erkända arbetslöshetskassor, handelskammare, hypoleksinrällningar och studentkårer,

Beslämmelserna i 8 § om vilka organ som berörs av sekreiessregleringen i lagen har karaktär av huvudregel. Vissa organ intar så lill vida en särställning som annars tillämplig sekretess endast i begränsad omfattning gäller för dem. Sådana särregler återfinns i 11 kap, i fråga om riksdagen, JO och JK samt i 12 kap, i fråga om domstolar.

Som tidigare nämnts lar regleringen inte bara sikte på vilka organ som sekretessreglema skall tillämpas på ulan också på vilka p e r s o n e r, knutna lill dessa organ, som skall omfattas av reglerna. Bestämmelser om delta meddelas i 7 §, I överensstämmelse med promemorieförslaget föreskrivs där all de i lagen uppställda förbuden mol alt lämna ut eller utnyttja sekre­tessbelagd uppgift gäller för personer som på gmnd av anställning eller uppdrag hos myndighet, på grund av tjänsteplikt eller pä annan liknande gmnd för del allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighels verksamhet,

Atl hos myndighet anställda och ijänsleplikliga skall vara underkastade sekretess är uppenbart. Mera tveksamt är del i vad mån uppdragstagare och likställda som har någon begränsad form av anknytning lill myndigheten skall föras in under lagen. De uttalanden som har gjorts i promemorian på denna punkt har inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen. Riksrevisionsverket har dock efteriyst ell motivuttalande om all sekre­tesslagens bestämmelser bör gälla anställda hos juridiska och fysiska personer, om de anställda är personligen bundna till konsultuppdrag genom kontrakt mellan uppdragsgivaren (myndigheten) och arbetsgivaren.

För egen del ansluler jag mig lill den uppfattning som redovisats i promemorian. Utanför lagen faller alltså enligt min mening sådana uppdrags­tagare som trots all de är förordnade av myndighet är all anse som

Prop. 1979/80:2    Del A                . ,,,   I kap. 7 och 8 §§    127

uppdragstagare hos enskilda rättssubjekt eller som för anses representera enskilda intressen. Till någon av dessa .kategorier hör t, ex, den som har förordnals till uppdrag enligt associalionsrällslig lagstiftning, av domstol förordnad boutredningsman, förmyndare eller god man enligt föräldrabalken och offentiig försvarare. Sekretesslagen blir inte heller tillämplig på självstän­diga uppdragstagare, som visserligen har föll uppgifter sig anförtrodda av myndighet men som handlar i eget namn och som utåt framstår som utrustade med egen kompetens. Hit hör t, ex, dispaschör (jfr remissamman­ställningen). Också nolarius publicus är atl anse som en sådan fristående uppdragstagare men blir alltså som nyss nämnts genom uttrycklig föreskrift i sekrelesslagen jämställd med myndighei.

Den som gentemot myndighei har åtagit sig tillverkning eller entreprenad eller liknande prestation för betraktas som uppdragstagare. Uppdragets samband med myndighetens egentliga verksamhet framstår emellertid enligt min mening i allmänhet som så löst atl del skulle vara främmande all beteckna uppdragstagaren som offentlig funktionär. Inte heller kan han sägas ulöva "allmän tjänst". De hithörande uppdragens affärsmässiga karaktär bestyrks av att uppdragstagaren i allmänhet aren juridisk person. Av anförda skäl bör nu åsyftade uppdragstagare som regel inte omfattas av sekre­tesslagens bestämmelser. Under dessa kommer inte heller att falla rena leverantörer; dessa är över huvud taget inte uppdragstagare, Någol hinder för myndighet att i avlal om leverans eller entreprenad e, d, la in en klausul om tystnadsplikt torde dock inte föreligga,

Sekrelesslagen blir däremot tillämplig på dem som har uppdrag hos myndighet och som har sådan anknytning till myndighei alt de kan sägas delta i dennas verksamhet, Humvida uppdraget är författningsreglerat eller rent civilrättsligt baserat är därvid i och för sig ulan betydelse. Med myndighels verksamhet avser jag den egentliga verksamheten, den som framgår eller kan utläsas av myndighetens instmktion eller av annan författning. Inte sällan finns föreskrift om all viss befattning i myndighets organisalion skall vara besatt med uppdragstagare. Är så inte fallet, måste det i allmänhet likväl antas alt en uppdragstagare har den behövliga anknyt­ningen till en viss myndighet, om den uppgift som han utför vanligen ankommer på tjänsteman eller annan befattningshavare vid myndigheten eller i varje fall naturiigen skulle kunna handhas av en sådan befattningsha­vare. Den kategori av uppdragstagare som nu har beskrivits är enligt min mening i allmän ijänsl i den bemärkelse som delta uttryck har i 8 kap, 7 § första slyckel 7 RF, Givetvis är del endast uppdragstagare som är fysiska personer, som i sekreiesshänseende skall jämställas med arbetstagare hos myndighet.

Som exempel på uppdragstagare som enligt del sagda kommer att omfattas av sekrelesslagen kan nämnas ledamöter i statliga eller kommunala beslu­tande församlingar, styrelser, verk eller nämnder, kommitiéledamöter, landstingsråd och kommunalråd, nämndemän, övervakare inom kriminal-

Prop. 1979/80:2    Del A                        I kap. 7 och 8 §§   128

vården och kontaktpersoner inom socialtjänsten, personundersökare, personal inom den kommunala fritidsverksamheten, hemhjälpspersonal, personer som har ställt sig till socialvårdens förfogande med s, k, konlrakle-rade familjehem, barnavårdsmän, konsulter av skilda slag och tolkar,

Sekrelesslagen gäller i princip inte den som är anställd hos privat rättssubjekt. Om myndighet har träffat avlal l, ex, med enskilt förelag, kan del emellertid som framhålls i promemorian i undanlagsfall te sig naturiigt all arbetstagare hos motparten får lyda under bestämmelse i sekrelesslagen. Jag syftar här bl, a, på sådana fall som riksrevisionsverket tar upp i sitt remissyttrande, nämligen då arbetstagaren ställs till myndighetens förfo­gande och deltar i dess verksamhet på samma sätt som om myndigheten hade ingått uppdragsavtal med vederbörande själv. Med tanke på sådana och liknande fall gäller 7 § även den som på "annan liknande grund" deltar i myndighels verksamhet. Också personal som frivilligt deltar i tjänstgöring vid försvarsmakten kommer atl omfattas av sekretessregleringen i den nya lagen. Detsamma gäller utomstående experter som rådfrågas av myndighet Ulan all någol egentligt uppdragsavtal föreligger.

Längre än som har angetts nu bör enligt min mening inte sekretesslagens tillämpningsområde sträckas, Behovel av tystnadsplikt för andra personka-legorier får tillgodoses genom lagstiftning vid sidan av sekretesslagen eller i rent civilrätlslig ordning, eventuellt genom avlal om tystnadsplikt. Någon föreskrift som allmänt ålägger enskild person tystnadsplikt angående inne­hållet i hemlig handling varav han har tagit del föreslår jag inte. En tystnadsplikt härom kan dock uppkomma till följd av förbehåll vid utläm­nande av hemlig handling eller hemlig uppgift (se 14 kap, 9 och 10 §§), Jag finner del inte heller motiverat all tillmötesgå ett från några remissinstanser framfört önskemål om en allmän tystnadspliklsregel för personer ("obehöri­ga" kolleger, lokalvårdare, vaktmästare, hantverkare m. fl.) som under verksamhet inom samma myndighei för del av hemlig uppgift. Med den utformning sekretessreglerna getts i promemorieförslaget gäller sekretess i belydande utsträckning också för sådana personer som nämnts nu, Atl vissa gränsfall möjligen kan uppkomma, i vilka sekretess inte föreligger, motiverar enligt min mening inte en särskild sekretessregel av del slag som de nämnda remissinstanserna efterlyser. Däremot förordar jag en regel av mer begränsad räckvidd (se 12 kap, 7 §),

Som jag tidigare nämnt överensstämmer 7 § med 1 kap, 3 § promemorie­förslaget. Det innebär alt jag inte delar den av regeringsrätten vid remissbe­handlingen framförda åsikten alt beslämmelsen bör utformas efter mönster i 20 kap, 2 § BrB (den för mutbrott bestämda personkretsen), Avgränsningen av den krets personer som kan åläggas tystnadsplikt enligt sekretesslagen kan givetvis i en del fall lämna mm för tvekan i tillämpningen. Det böremellertid åligga myndigheterna att, helst skriftligen, göra såväl egna tjänstemän som uppdragstagare och likställda uppmärksamma på alt de är underkastade sekretess enligt sekrelesslagen, I fall då tvekan ändå kan föreligga begränsas

Prop. 1979/80:2    Del A                 .,,.,        1 kap. 9 §   129

olägenheterna i viss mån av atl den som misslänks för brott mot tystnadsplikt lill sitt fredande lorde kunna åberopa all han saknade kännedom om den för honom gällande lystnadspliktsregeln.

Som framhållits i promemorian kan det ofta vara lämpligl atl använda sekrelessförbindelser eller bevis för all informera personalen. I synnerhet gäller detta på verksamhetsområden som berörs av en mera omfattande sekrelessreglering. Om förbindelser eller bevis används, bör dessa enligt min mening fullständigt återge de sekretessbestämmelser som gäller inom verksamhelen. De bör också innehålla etl beskrivande avsnitt, i vilket innebörden i bestämmelserna om förhållandel mellan sekretessen och TF:s skydd för meddelare redovisas på ett lättbegripligt sätt. Tillämpliga gmnd-lags- och lagbestämmelser härom bör därvid återges. Självfallel bör myndig­heten informera vederbörande funktionär om innebörden i den handling som han skriver under. Jag kan också hänvisa till.vad jag har anfört om utbildning i avsnitt 4.1 i den allmänna motiveringen.

Jag vill erinra om alt en sekrelessförbindelse eller ell -bevis inte i något fall kan fö annan innebörd än som en bekräftelse av all en funktionär har mottagit en erinran om vad som gäller för hans vidkommande i fråga om sekretess och som en försäkran att han skall rätta sig efter bestämmelserna. Handlingens huvudsakliga rättsliga funktion blir att i en rällegång eller i ett disciplinärt förfarande tjäna som bevis om all funktionären har förstått eller bort förslå att han bröt mot sin tystnadsplikt.

Genom bestämmelserna i 7 och 8 §§ har endast yttergränserna för sekretesslagens tillämpningsområde angetts. Hur långt sekretessen inom dessa gränser sträcker sig beror på avfattningen av de särskilda sekretessbestämmelserna. Sekretessbelägger en sådan bestämmelse utan reservation uppgifter av vissl slag, skall sekretessen iakttas i princip av alla de organ och all den personal som åsyflas i 7 och 8 §§. Oftast har emellertid, som närmare har ulvecklats i avsnitt 4.3.3 i den allmänna motiveringen, sekretessen i de.enskilda beslämmelserna begränsats lill viss närmare beskriven verksamhet, visst ärende eller viss myndighei eller på annal liknande sätt. Härav följer givelvis en molsvarande inskränkning i den krets av organ och personer som har att iaktta sekretessen.

Frågan om tystnadspliktens omfattning, särskilt vid tjänstemans övergång till annan verksamhet, har behandlats i avsnitt 4.3.3 i den allmänna motiveringen.

9§

I paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, har tagils in en hänvisning lill brottsbalken. I likhet med någon remissinstans anser jag nämligen all det i sekretesslagen bör finnas en hänvisning lill de ansvarsbestämmelser som är tillämpliga. Beslämmelsen om brott mol

9 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A                             2 kap. t §    130

tystnadsplikt finns i 20 kap. 3 § BrB. Jag återkommer till denna beslämmelse i del följande (avsnittet 6.3). I fråga om förbehåll hänvisar jag till framställ­ningen under 14 kap. 9 och 10§§.

2  kap. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess
förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation

1§

Paragrafen innehåller bestämmelser om utrikessekretessen. I första stycket regleras sekretessen hos regeringen och inom utrikesrepresentationen. Bestämmelser om sekretess hos andra myndigheter ges i andra stycket.

Gällande räu: regler om handlingssekreless i 1 § första slyckel saml 2 och

3 §§ SekrL samt om tystnadsplikt i 13 § polisinstruktionen (1972:511), 45 §
instmklionen (1965:857) för utrikesdepartementet och i 22 § instruktionen
(1967:83) för utrikesrepresentationen

Promemorieförslaget: 3 kap. 1 §

Sekretess föreskrivs för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stal eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisalion, myndighei, medborgare eller juridisk person i annan stat eller slaislös. Med uttrycket Sveriges förbindelser avses inte enbart de egentliga utrikespolitiska förbin­delserna utan också handelsförbindelser, kulturella förbindelser m. m. Också uppgifter rörande förbindelser mellan andra stater faller inom paragrafens tillämpningsområde. Molsvarande gäller förbindelser på lägre nivå, t. ex. myndigheter emellan i olika länder.

Den närmare avgränsningen av sekretessen uppnås genom skaderekvisit. I promemorian har föreslagils att sekretess skall gälla bara om det kan antas att röjande av uppgiften skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller pä annal sätt skada riket. Samma sekretess har föreslagits gälla hos alla myndigheter.

Atl presumtionen föreslås vara för offenllighet har föranlett kritik från några remissinstanser. JK har framhållit all det i handlingar som har kommit in till eller upprättats inom regeringskansliet kan förekomma uppgifter av utomordentlig vikt för landet. Ofta kan det röra sig om politiskt ömtåliga uppgifter. JK har därför ansett att för uppgifter av detta slag presumtionen bör vara för sekretess. Förenade fabriksverken har anfört liknande synpunk­ter.

Del är uppenbart all del här är fråga om ett område där del kan vara av stort inlresse för den allmänna debatten och opinionsbildningen att information finns att tillgå. A andra sidan torde det råda allmän enighet om att sekretess måsle kunna upprätthållas i sådan utsträckning att Sveriges kontakter med andra länder på det utrikespolitiska planet inte försvåras eller omöjliggörs. Uppenbariigen skulle etl alllför stort mått av öppenhet medföra svårigheter.

Prop. 1979/80:2    Del A                                2 kap. 2 §   131

Resultatet skulle t. ex. kunna bli atl utrikesförvaltningens behov av infor­mation skulle bli sämre tillgodosett. Dét sagda gäller framför allt uppgifter inom de centrala delarna av utrikessekretessens område. När det gäller andra uppgifter kan sekretessbehovet vara betydligt mindre.

Mot bakgrund av det anförda framslåren enhetlig sekretessregel av det slag som har föreslagils i promemorian som mindre lämplig. Som OSK har förordat och som redan nu gäller enligt 1937 års lag bör alltså en differentie­ring göras. Detta kan man lämpligen åstadkomma genom att uppställa olika skaderekvisit för skilda myndigheter. Enligt vad jag nyss har sagt är sekrelessbehovel störst inom utrikesförvaltningen. För uppgifter hos rege­ringen och inom utrikesrepresentationen bör alltså användas ett omvänt skaderekvisit, medan etl rakt skaderekvisit bör gälla för uppgifter som förekommer hos andra myndigheter. Denna lösning överensstämmer i princip med den ordning som OSK har förordat.

I paragrafens första stycke föreskrivs alltså att hos regeringen och inom utrikesrepresentationen gäller sekretess, om det inte står klart att uppgiften kan röjas ulan alt detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annal sätt skadar landet. Hos annan myndighet gäller, enligt andra stycket, sekretess om del kan antas att angiven skada uppkommer om uppgiften skulle röjas. Med utrikesrepresentationen avses svenska beskickningar, konsulat och delegationer hos mellanfolkliga organisationer, såsom t. ex. hos Förenta Nationerna och Europarådet. De olika skaderekvisiten innebär självfallet inte att en prövning av sekretessen hos en handling som inkommer både till regeringen och till en annan myndighet bör leda till skilda resultat.

Del skadebegrepp som förekommer i paragrafen bör inte ges en alltför vid innebörd. Det måste röra sig om någon olägenhet för landet för att skada skall kunna anses föreligga. Molsvarande gäller i fråga om slömingar av de mellanfolkliga förbindelserna. Att mindre och tillfälliga slömingar eller irritationer inom etl annal lands ledning inte kan uteslutas om uppgifter lämnas ut bör således inte alltid leda till sekretess.

Prövningen humvida skaderekvisilet i en konkret situation är uppfyllt ankommer, med det undantag som följer av 3 §, i vanlig ordning på vederbörande myndighei eller tjänsteman. I sammanhanget kan anmärkas atl paragrafen inte avses ge skydd för enskild. Flertalet uppgifter rörande invandrare lorde således inte medföra lillämpning av paragrafen. 1 fråga om skydd för utlänningar hänvisas lill 7 kap. 14 §.

1 likhet med vad som föreslås i promemorieförslaget har i paragrafens iredje stycke tidsgränsen för sekretessen satts lill högsi 40 år. I förhållande lill gällande rätl innebär detta en förkortning av sekretessliden med 10 år.

2§

1 denna paragraf upptas bestämmelser om sekretess på försvarsområdet.

Prop. 1979/80:2    Del A                               2 kap. 2 § 132

Gällande rätt:

i fråga om handlingssekretess

4 § SekrL,

1 och 2 §§ kungörelsen (1950:462) med förordnanden på försvarsväsendels område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätlen alt utbekomma allmänna handlingar,

1 § 1) kungörelsen (1939:835) med förordnande om inskränkning i rätlen all utbekomma allmänna handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigs­fara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (1 § ändrad senast 1977:1106),

kungörelsen (1940:204) med förordnande angående vissa tullverkets handlingar jämlikt 4 § andra styckel lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten all utbekomma allmänna handlingar,

1 § kungörelsen (1949:616) med förordnande på civilförsvarets område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rällen alt utbekomma allmänna handlingar,

kungörelsen (1960:119) med förordnande på del psykologiska försvarels område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätlen att utbekomma allmänna handlingar,

kungörelsen (1962:200) med förordnande beträffande signalskyddstjänslen inom totalförsvaret jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (ändrad senast 1967:249),

9-14 §§ kartsekretessförordningen (1975:372, 9-13 §§ ändrade senast 1977:1108),

saml i fråga om tystnadsplikt föreskrifterna som anges i bilaga 5 under nr 9, 10, 26, 27, 33, 41, 42, 52, 53, 54, 60, 80, 94, 96, 97, 104, 131, 132, 139 och 156.

Promemorieförslaget: 3 kap. 2 §

första styckel första meningen ges den grundläggande beslämmelsen om försvarssekretessen.

Del sekretesskyddade områdel har i promemorian föreslagils omfatta uppgift som angår planläggning eller annan förberedelse av verksamhet för att försvara riket eller i övrigt rör totalförsvaret. Under remissbehandlingen har från några håll gjorts gällande att del sekretesskyddade områdel skulle ha angetts alltför snävt. I några yttranden har tveksamhet uttalats belräffande innebörden av de uttryck som används.

I sak synes promemorieförslaget läcka alla de olika verksamheter som är av betydelse för landets försvar, alltså inte bara rent militära företeelser ulan också åtgärder med avseende på t. ex. den ekonomiska försvarsberedskapen, folkförsörjningen och del psykologiska försvaret. I förtydligande syfte bör emellertid bestämmelsen ändras redaktionellt. Det bör sålunda föreskrivas att sekretess skall gälla uppgift som angår verksamhet för atl försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret.

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,2 kap. 2 §  133

I promemorian föreslås ett rakt skaderekvisit som förutsättning för sekretess. Ell par remissinstanser har i stället förordat ett omvänt skadere­kvisit. Med tanke på all sekretessregeln avses täcka så många verksamhets­områden och företeelser skulle enligt min mening en presumtion för sekretess leda lill onödigt hemlighållande. Samhällets ålgärder för landets försvar för givelvis inte undandras offentlighet annat än då det verkligen är påkallat. Jag förordar därför att skaderekvisilet bestäms i enlighel med promemorieförslaget.

En annan fråga med anknytning lill skaderekvisilet är hur man skall ange den skaderisk som förutsätts för sekretess.

I promemorian har angetts atl sekretess gäller om röjandet av uppgiften skulle vålla fara för rikels säkerhet eller eljest skada försvaret av riket. Såsom JK påpekat torde uttrycket rikets säkerhet både språkligt och innehållsmäs­sigt vara mer omfattande än uttrycket rikets försvar. Del förra men inte del senare uttrycket täcker sålunda också folkförsöriningen (jfr 19 kap. 5 § BrB). Paragrafens uiformning bör därför ändras i överensstämmelse med det anförda.

I enlighet med del anförda föreskrivs i första stycket första meningen all sekretess gäller för uppgift som angår verksamhet för all försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas alt det skadar landets försvar eller på annal sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs.

Departementsförslaget innebär i förhållande lill gällande rätl den föränd­ringen att handlingssekrelessen regleras uteslutande i den nya sekrelesslagen eller, såvitt gäller försvarsuppfinningar, i annan lag. Någol utrymme för kompletterande regeringsförfattningar finns alltså inte i vidare mån än som följer av paragrafens andra stycke. I praktiken torde den föreslagna beslämmelsen innebära alt det sekretesskyddade området förblir oföränd­rat.

Att bestämmelsen uttömmande anger när sekretess gäller hindrar själv­fallet inte myndighei att delge t. ex. underordnade myndigheter sina synpunkter på bestämmelsens tillämpning. Del lorde dessutom vara ofrån­komligt all man inom ett så mångskiftande område som totalförsvaret måsle lämna vissa upplysningar och råd om sekretesslagens praktiska lillämpning. Myndigheten måsle emellertid därvid ge akt på all råden inte ges en sådan utformning alt de framstår som bindande. Vare sig prövning av frågan om utlämnande ankommer på den myndighet som är i besittning av den begärda uppgiften eller på viss annan myndighei enligt bestämmelserna i paragrafens tredje stycke eller förordning som avses i 3 § gäller huvudregeln att prövningen skall ske på eget ansvar.

Liksom f. n. kan röjande av hemlig uppgift komma att bestraffas enligt bestämmelserna i 19 kap. BrB om spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift eller vårdslöshet med hemlig uppgift (5-9 §§). Dessa brott fömtsätter

Prop. 1979/80:2    Del A                               2 kap. 2 § \34

uppsåt resp. grov oaklsamhel. Sekretessbestämmelsen i förevarande paragraf har därför en självständig betydelse, då röjandet har skett av oaklsamhel som inte kan bedömas som grov. I sådanl fall kan ansvar komma i fråga förbrott mol tystnadsplikl enligt 20 kap. 3 § BrB.

Enligt bestämmelserna om obehörig befallning med hemlig uppgift eller vårdslöshet med sådan uppgift fordras alt den uppgift som del är fråga om rör "förhållande av hemlig natur". Vad som i fortsättningen skall förslås med detta uttryck måste givetvis bedömas utifrån reglerna i sekrelesslagen. En uppgift kan således röra förhållande av hemlig natur bara om sekretess gäller för uppgiften. Atl sekretessen är beroende av om ett skaderekvisit är uppfyllt lorde i regel inte behöva medföra några tillämpningssvårigheter när det gäller de aktuella ansvarsbestämmelserna. Det blir ytterst en sak för domstolen att i brottmålet pröva humvida sekretess gäller för uppgiften i del aktuella fallel. För brottet obehörig befallning med hemlig uppgift fordras givelvis i subjektivt hänseende atl uppsåtet skall omfatta också det förhållandet all sekretess gäller.

Första stycket andra meningen innehåller en föreskrift om sekretess för uppgifter om vissa uppfinningar avseende krigsmateriel. Del föreskrivs alt sekretess gäller för sådana uppfinningar enligt bestämmelser i särskild lag. Härmed åsyflas lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar (omtryckt 1978:157).

Enligt denna lag får svensk försvarsuppfinning - dvs. en uppfinning som särskilt avser krigsmateriel och som har en på vissl sätt beskriven anknytning till Sverige - inte offentliggöras eller på annal sätt obehörigen yppas, innan ett särskill organ, granskningsnämnden för försvarsuppfinningar, har prövat om uppfinningen skall hållas hemlig. Om nämnden finner ett hemlighållande vara av väsentlig betydelse för försvaret, skall den förordna atl uppfinningen inte för offentliggöras eller eljesl obehörigen yppas. Syftet med lagen är att göra det möjligt för staten att la över eller utnyttja vissa uppfinningar som är särskilt betydelsefulla från försvarssynpunkt.

Sekretessbestämmelserna i lagen om försvarsuppfinningar riktar sig i första hand lill uppfinnaren själv och till annan som kan vara ägare till uppfin­ningen. Del framgår däremot inte klart av lagtexten vad som i sekre­tesshänseende gäller för allmänna handlingar som innehåller uppgifter om försvarsuppfinningar. Lagens förarbeten ger dock närmast vid handen atl SekrL - främst dess 4 § - är exklusivt tillämplig (prop. 1971:138 s. 45). Ett sekreiessförordnande av granskningsnämnden hindrar alltså väl en enskild person från all offentliggöra uppgifter om uppfinningen men innebär inte nödvändigtvis att en allmän handling med molsvarande uppgifter under­kastas sekretess. Omvänt behöver den omständigheten all nämnden inte har funnit skäl att meddela någol förordnande inte betyda atl en allmän handling med uppgifter om en viss försvarsuppfinning är offentlig.

För atl få lill stånd en systematisering och samordning av bestämmelserna

Prop. 1979/80:2    Del A                             2 kap. 3 §   135

om sekretess för försvarsuppfinningar föreslås i promemorian all regleringen i dess helhel samlas i den särskilda lagen i ämnet. Granskningsnämnden har yttrat all den föreslagna samordningen är mindre lämplig och har föreslagit atl nuvarande regler på områdel behålls.

För min del anser jag det angelägel all bestämmelserna om sekretess för försvarsuppfinningar samordnas. Den mest ändamålsenliga metoden för all nå detta resultat är atl samla alla regler i ämnet i den särskilda lagen om försvarsuppfinningar. Jag ansluler mig därför lill promemorieförslaget. Uppgifter om försvarsuppfinningar undantas alltså från sekretesslagens tillämpningsområde. Del behov av ändrade regler som kan finnas får las upp lill behandling i samband med den översyn av lagen om försvarsuppfinningar som ändock måsle göras i anledning av den nya sekretesslagen.

Enligt paragrafens andra stycke är lidsgränsen för sekretessen fyrtio år. Sekretessliden, som alltså blir densamma som för utrikessekretessen, innebär en viss förkortning i förhållande till gällande rätt. Del kan dock finnas skäl att hemlighålla vissa uppgifter rörande försvaret under relativt lång lid. Särskill gäller detta i fråga om fasta försvarsanläggningar som avses vara i bruk under avsevärd tid. Huvudregeln har därför, liksom i promemorieförslaget, kompletterats med etl bemyndigande för regeringen all föreskriva att sekretess skall gälla under längre lid än fyrtio år. Bemyndigandel för användas bara då del i fråga om klart avgränsade gmpper av handlingar föreligger ett påtagligt behov av sekretess under längre lid. Enligt lagtexten får nämligen föriängning av sekretessliden ske bara om särskilda skäl föranleder del.

Tredje styckel innehåller en föreskrift om all begäran all få la del av vissl kart- eller fiygbildmaterial m. m., som har upprättats av statens lantmäteri­verk eller sjöfartsverket, skall prövas av del verk som har upprättat handlingen. Föreskriften bygger på regleringen i 2 kap. 14 § TF. Den överensstämmer i sak med promemorieförslagels 3 kap. 2 § iredje slyckel och 4 § fjärde slyckel SekrL. Dock har efter påpekande från lanlmäteriverkel en viss vidgning av tillämpningsområdet gjorts.

3§

Gällande rätt:

2 kap. 14 § TF,

4§ kungörelsen (1950:462) med förordnanden på försvarsväsendels områdejämlikl lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rällen all utbekomma allmänna handlingar,

kungörelsen (1962:200) med förordnande beträffande signalskyddstjänslen inom totalförsvaret jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (ändrad senast 1967:249),

kungörelsen (1949:696) med förordnande på utrikesförvaltningens område

Prop. 1979/80:2    Del A                             3 kap. 1 *    136

om behörighet all pröva fråga om utlämnande av allmän handling,

kungörelsen (1967:575) med förordnande på polisväsendets område om behörighet all pröva fråga om utlämnande av allmän handling. Promemorieförslaget: 3 kap, 3 §

I paragrafen har lagils in en erinran om att regeringen enligt 2 kap, 14 § andra stycket TF kan föreskriva all bara viss myndighei för pröva fråga om utlämnande lill enskild av handling som är av synneriig betydelse för landets säkerhet. Handling som avses med sådan regeringsföreskrift skall förses med särskild anteckning om bl, a, behörig myndighet. Delta framgår av 15 kap, 3 § andra styckel departementsförslagel,

3 kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala flnanspolitik, penningpo­litik eller valutapolitik

1§

I paragrafen ges regler om sekretess hos regeringen, riksbanken och riksgäldskonloret för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik. Paragrafen överensstämmer i sak med molsvarande beslämmelse i promemorieförslaget.

Gällande rätl: regler om handlingssekretess i 31 och 33 §§ SekrL och 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank samt om tystnadsplikt i 36 § sislnämnda lag

Promemorieförslaget: 4 kap, 1 §

I gällande rätt finns f. n. inga särskilda sekretessregler som lar sikte på uppgifter av detta slag inom regeringskansliet. Däremot finns bestämmelser om handlingssekretess och tystnadsplikt såvitt gäller riksbanken och om handlingssekretess för riksgäldskonlorels upplåningsverksamhei. Hand­lingssekretessreglerna är tillämpliga också på handlingar som sänts från någon av dessa myndigheter lill regeringskansliet.

Promemorieförslagets bestämmelse innebär en viss mindre vidgning av del sekretessbelagda området. I denna del har bestämmelsen genomgående godtagits vid remissbehandlingen.

I förevarande paragraf föreskrivs alt sekretess skall gälla endasl om del kan antas all röjande av uppgiften skulle motverka syftet med beslutade eller fömtsedda ålgärder. Skaderekvisilels utformning har kritiserats i några remissyttranden. Å ena sidan hävdas all sekretessen genom skaderekvisilet har fått en alllför vid omfattning i fråga om finanspolitiken. A andra sidan görs gällande atl skaderekvisilet begränsar sekretessen för mycket. Prome­morians förslag lill skaderekvisit kan sägas utgöra en kompromiss mellan vad OSK och TK. föreslog på denna punkt. Enligt min mening innebär detta en tillfredsställande lösning. Som exempel på uppgift som i regel blir sekre­tessbelagd med denna avfattning kan nämnas uppgift om all del vid en diskontohöjning har diskuterats en ytteriigare höjning av diskontot. Etl annat

Prop. 1979/80:2    Del A                          4 kap. 1-3 H   137

exempel är uppgifter hos riksbanken om planerade valulainköp.

Om sekretessbelagd uppgift lämnas ut till annan myndighet, bör sekre­tessen följa uppgiften dit. En beslämmelse härom finns också i paragra­fen.

Tidsgränsen för sekretessen är liksom i promemorieförslaget satt till tio år. En remissinstans. Pressens samarbelsnämnd, anser all sekretessliden är för lång, eftersom ifrågavarande handlingar vanligen gäller tillfälliga händelser. Jag vil) till detta säga att en tillämpning av skaderekvisilet i många fall torde leda till att handling lämnas ul före ulgången av lioårstiden. I vissa fall bör emellertid uppgifterna kunna skyddas i tio år. Jag tillstyrker därför prome­morieförslaget såvitt nu är i fråga.

4 kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn

1-3 §§

GäUande räu:

a)       handlingssekretess

7 § och 17 § första stycket sista meningen SekrL

1 §CSK

5 § kungörelsen (1950:462) med förordnanden på försvarsväsendets områdejämlikl lagen den 28 maj 1937(nr249)om inskränkningar! rätten att utbekomma allmänna handlingar

2   § kungörelsen (1949:616) med förordnande på civilförsvarets område
jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rällen atl
utbekomma hemliga handlingar

b)       tystnadsplikt

117, 170 och 198 §§ taxeringslagen (1956:623)

29 § lagen (1958:295) om sjömansskatt

49 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning

55 § slämpelskattelagen (1964:308)

28 § instruktionen (1970:752) för riksskatteverket

28 § bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen.

Beslämmelserna i 1 och 3 §§ i detta kapitel har i dag motsvarigheter i 7 § SekrL och flera sekretesskungörelser. Den nya ordningen innebär att regleringen förts över till direktverkande sekretessregler med skaderekvisit. Beslämmelsen i 2 § motsvaras närmast av 17 § första stycket sista meningen SekrL och de tystnadsplikter som har angetts under mbriken gällande rätt.

Prop. 1979/80:2    Del A                            4 kap. 1-3 §§  138

1 §

I denna paragraf, som i promemorieförslaget motsvaras av 5 kap. 1 §, föreskrivs sekretess för uppgift angående planläggning eller annan förbere­delse för inspektion, revision eller annan granskning som myndighei har att företa.

Departementsförslagels beslämmelse överensstämmer helt med prome­morieförslagels motsvarande föreskrifter. Vid remissbehandlingen har den nya regeln i alll väsentligt lämnats utan erinran.

Skaderekvisilet har liksom i gällande rätt utformats så all sekretess gäller för uppgift, om del kan antas att syftet med granskningsverksamhelen motverkas om uppgiften röjs. Av detta skaderekvisit följer atl uppgift som skall användas vid flera granskningslillfällen, t. ex. checklistor för revision, inte får lämnas ul så länge uppgiften används i granskningsverksamheten men all utlämnande skall ske, när uppgiften inte längre skall användas.

2§

1 denna paragraf som i promemorieförslaget motsvaras av 5 kap. 2 och 3 §§, föreskrivs att sekretess gäller för uppgift som hänför sig till pågående utredning för kontroll beträftande skatt eller avgift till staten eller kommun eller beträffande bidrag, lån, kreditgaranti eller annan förmån, om det med hänsyn lill syftet med kontrollen är av synneriig vikt atl uppgiften inte uppenbaras för den som kontrollen avser. Liksom i gällande rätt har skaderekvisilet avfattats med tanke på att sekretessen egentligen riktar sig mot den som är part.

Promemorieförslagets 5 kap. 2 och 3 §§ har i allt väsentligt godtagils under remissbehandlingen. Förevarande paragraf har utformats med 5 kap. 2 § som mönster. Vissa jämkningar har dock gjorts bl. a. för atl beslämmelsen skall ge erforderiigl skydd ål uppgifter om vissa säkringsåtgärder som kan företas under laxeringsarbelel.

Beslämmelsen täcker bl. a. de uppgifter som anges i 5 kap. 3 § promemo­rieförslaget, dvs. både uppgifterom säkringsåtgärder och beslut om taxerings­revision eller annan granskning vid vilken säkringsålgärder kan bli beslutade. Uppgifterna skyddas både hos taxeringsmyndighet och hos annan myndig­het, t. ex. kronofogdemyndigheten. Delta framgår av avgränsningen lill uppgift "som hänför sig till" pågående granskning.

Belräffande sekretessen i fråga om säkringsåtgärd bör anmärkas all skaderekvisilet leder lill att sekretessen upphör, när säkringsåtgärden har verkställts eller när sådan åtgärd inte längre är aktuell.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om vad som avses med alt en utredning är "pågående". Med anledning därav vill jag framhålla atl någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt inie åsyftas. Tanken bakom regleringen är att den skattskyldige inte skall kunna vänta med att avge deklaration  för att, sedan han anmanats att avge deklaration, anpassa

Prop. 1979/80:2    Del A                  , ..       5 kap. I ji    139

deklarationen till inkomna kontrolluppgifter. Uttrycket "pågående" kan alltså med hänsyn till bestämmelsens syfte inte ges alltför snäv innebörd.

Enligt denna paragraf som överensstämmer med 5 kap. 4 § promemorie­förslaget, gäller sekretess för uppgift som ingår i eller ulgör underlag för kunskapsprov eller psykologiskt prov under myndighets överinseende. Avsikten är att sekretessen skall avse samma uppgifter som kan beläggas med handlingssekreless enligt 7 § SekrL.

Avfattningen av skaderekvisilet bygger på gällande rätt. Sekretess gäller sålunda, om röjande av uppgiften skulle molverka syftet med provet. I rättspraxis har de s. k. standardiserade proven, dvs. prov som upprepas, ansetts omgärdade med sekretess så länge samma provhandlingar används. Behovet alt sekretessbelägga sådana prov även sedan de en gång har använls har inte ifrågasatts. Skaderekvisilet innebär att röjande av en uppgift inte för ske om del skulle molverka syflel med kunskapsprov eller psykologiskt prov av detla slag som förutses bli anordnat.

5 kap. Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott

1§

I denna paragraf ges regler för det allmännas brottsförebyggande och broltsbeivrande verksamhet.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 10 § SekrL öfr 38 §) saml om tystnadsplikt 13 § polisinstruklionen (1972:511) och 10 § lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Promemorieförslaget: 6 kap. 1 §

Beslämmelserna i promemorieförslaget lill skydd för del allmännas brottsförebyggande och broltsbeivrande verksamhet skiljer sig i sak obetyd­ligt från gällande rätt om handlingssekretess. 110 kap. av promemorian, som avser skydd både för enskilds personliga och enskilds ekonomiska förhållan­den, föreslås en korresponderande sekretessregel till skydd för dessa iniressen. Ramen för de båda paragrafernas lillämpning har angivils i huvudsak på samma sätt. Sekretessen skall enligt promemorian i båda fallen gälla i åklagarmyndighets, polismyndighets och tullmyndighets verksamhet med anknytning till brottsbekämpning. Förundersökning har med hänsyn till dess praktiska betydelse nämnts särskilt. Sekretessen skall vidare tillämpas i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller eljest i verksamhet för alt törebygga brott. Det senare ledet i bestämmelsen åsyftar tvångsmedel som avses i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Sekretessen kan gälla även annan myndighet än polis- eller åklagarmyndighet om myndigheten tar befattning med tvångsåtgärder, t. ex.

Prop. 1979/80:2    Del A                               5 kap. 1 § 140

domstol som beslutar om telefonavlyssning och myndighet som verkställer avlyssningen.

Promemorieförslaget innebär att även myndighei som går åklagare eller polis lill hända i brottsbekämpande verksamhet är underkastad sekretess till skydd för spaning och utredning. Till följd härav kan, om skaderekvisilet är uppfyllt, sekretess upprätthållas för t. ex. myndighels utredning lill grund för åtalsanmälan, obduklionsutläiande och utlåtande av vetenskapligt laborato­rium, och del även innan uppgifterna har kommit åklagare eller polis lill del.

Uppgift förenligt promemorieförslaget inte lämnas ut om följden kan antas bli atl beslutade eller fömtsedda åtgärder motverkas eller den framlida verksamheten skadas. Av sammanhanget framgår atl det är åtgärder och verksamhet för all på olika stadier bekämpa brottslighet som åsyftas. Med "åtgärder" förslås främst beslut och ingripanden som hänför sig till ett särskill ärende. En uppgift, vars röjande t. ex. kan försvåra en pågående brottsutredning, kan alltså hållas hemlig.

Enligt förslagel i promemorian till sekretesskydd för personliga förhål­landen vid förundersökning m. m. gäller sekretessen, sedan åtal har väckis, i allmänhet inte uppgifter som har tillförts målet vid domstolen. 6 kap. 1 § i promemorieförslaget innehåller inte något motsvarande undanlag från sekretessen. Etl sådanl undantag synes enligt promemorian obehövligt. Visseriigen kan, på grund av reglerna om sekretessens överförande till annan myndighei, sekretess enligt paragrafen vara tillämplig också vid domstol även när fråga inte är om tvångsmedel i brottmål. Sedan åtal har väckis kan på grund av skaderekvisilels uiformning sekretess komma atl gälla endast för uppgifter som har generell betydelse för brottsspaning och brottsutredning. Av bestämmelserna i 5 kap. I § RB i föreslagen lydelse följer enligt promemorian vidare att sekretessen kan upprätthållas vid förhandling endasl om starka skäl föreligger.

Promemorieförslaget har i väsentliga delar lämnats utan erinran av remissinstanserna. Viss kritik har dock framförts.

JK förordar atl för tydlighetens skull också men för rikets säkerhel uttryckligen skall anges i skaderekvisilet. För min del anserjag att behovet av sekretess i anledning av denna skaderisk är tillgodosett främst genom föreskrifterna om utrikes- och försvarssekretess men också genom föreva­rande paragraf Denna gördel bl. a. möjligt att hemlighålla uppgifter som, om de spreds, skulle underlätta framtida brottslighet, riktad mot rikets säkerhet. Något tillägg till skaderekvisilet synes inte behövligt.

Enligt JK talar starka praktiska skäl för alt uppgifter hos särskild undersökningskommission tillsatt av regeringen skall kunna sekre-lessbeläggas. RA intar i huvudsak samma ståndpunkt. För egen del vill jag inte förorda en sekretessregel som särskilt tar sikte på uppgifter hos sådana kommissioner. Det ligger i sakens natur atl intresset av offentlig insyn i denna typ av utredningsarbete är myckel starkt. A andra sidan ger olika regler

Prop. 1979/80:2    Del A                         5 kap. 2 i>    141

i sekretesslagen vissl skydd för känsliga uppgifter som kan tänkas förekomma i sådanl arbete. 1 första hand kan reglerna i 2 kap. bli tillämpliga. F. ö. bör del praktiska behovel av en särskild regel inte överdrivas. Under de senasie decennierna har endast några fö undersökningskommissioner tillsatts. Den senasie tillsattes 1963 för att bl. a. utreda orsakerna lill all viss uppdagad spioneriverksamhel kunde fortgå under en lång följd av år. Jag vill erinra om alt bl. a. beslämmelsen om sekretess i myndighets verksamhet för alt biträda åklagare eller polismyndighet med brottsutredningen kan länkas bli tillämplig på sådan undersökningskommission.

Med anledning av ett annat påpekande av JK vill jag framhålla att uppgifter i ärenden hos JK enligt lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål får anses utgöra uppgifter i förundersökning. Bestämmelsen gör det alltså möjligt att sekretessbelägga sådana uppgifter.

För uppgifter i allmänna handlingar föreslås i promemorian en enhetlig sekretesslid, 40 år. Tiden är densamma som den som föreslås gälla för utrikessekretessen och, i allmänhet, för försvarssekretessen. En remissin­stans erinrar om alt inget brott har längre preskriptionstid än 25 år och ställer därför frågan om sekretesstiden bör vara 40 år. Jag vill i anledning härav framhålla all uppgiften inte alllid är hänföriig till ett särskilt brott. Uppgiften kan t. ex. komma alt få betydelse i allmänt brottsförebyggande verksam­het.

Även i övrigi vill jag ansluta mig till promemorieförslaget. Departements­förslaget överensstämmer därför, frånsett vissa redaktionella ändringar, med molsvarande bestämmelse i promemorieförslaget.

2 §§

I 1 § departementsförslaget har föreslagils sekretess i polisens brottsföre­byggande verksamhet. 1 2-4 §§ har lagils upp bestämmelser om sekretess för olika brottsförebyggande åtgärder som i huvudsak hänför sig lill annan verksamhet än polisens. Om vissa av åtgärderna kan vidare sägas att de endast mera indirekt syftar till all förebygga brott.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 12,12 a och 31 §§ SekrL och 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank saml om lystnadsplikt i 36 § sistnämnda lag och 13 § polisinstruktionen (1972:511)

Promemorieförslaget: 6 kap. 2-4 §§

2§

I denna paragraf föreslås föreskrifter om sekretess för säkerhets- och bevakningsåtgärder i mera inskränkt bemärkelse. Paragrafen har motsva­righet i 6 kap. 2 § promemorieförslaget.

Punkt 1. Bestämmelserna i 12 a § SekrL avser att skydda handlingar som rör säkerhets- och bevakningsålgärder i fråga om byggnader och lokaler, vari myndighet driver verksamhet. Promemorieförslaget är inte begränsat till

Prop. 1979/80:2    Del A                          5 kap. 2-4 ,«    142

sådana byggnader etc. vilka används i verksamhet för vilken myndighet svarar. Enligt förslaget synes del nämligen angelägel all sekretesskyddet för avse också den information som i offentlig verksamhet inhämtas om skyddsåtgärder som har vidtagits med avseende på egendom använd i enskild verksamhet. Härigenom kan sådana iakttagelser som statliga inspekterande myndigheter t. ex. statens kärnkrafisinspekiion och statens strålskyddsin­slitut, gör av enskilda säkerhetsåtgärder beredas ett klart sekretesskydd.-Av liknande skäl har inte heller beträffande övriga i promemorieförslagels 2 § skyddade ålgärder gjorts någon begränsning lill allmän verksamhet.

Förslagel har inte mött några invändningar under remissbehandlingen. Deparlemenisförslaget har ulformals i enlighel med promemorieförslaget.

Punkt 2.1 promemorieförslaget tas upp en föreskrift om skydd för ålgärder avseende tillverkning, förvaring eller transport av pengar eller andra värdeföremål saml transport eller förvaring av vapen, ammunition, spräng­ämnen, klyvbart material eller radioaktivt avfall.

Postverket har påpekat att del från brottsförebyggande synpunkt är angeläget med sekretesskydd även i de fall då utlämning av pengar och andra värdeföremål sker över disk i postens kassor. I övrigi har förslaget lämnais ulan erinran vid remissbehandlingen.

I departementsförslagel har postverkets påpekande beaktats. 1 övrigt har promemorieförslaget godtagils.

Punkt 3. OK föreslog i 2 kap. 18 § TF en föreskrift om handlingssekretess för metod att skydda telekommunikation. En molsvarande bestämmelse finns i promemorieförslaget. Skyddet kan enligt promemorian gä ut på att förekomma brott mol rikels säkerhet, sabotage eller brytande av telehemlig­hel. De skyddsåtgärder som här kommer i fråga torde delvis vara andra än de som läcks av 2 § 1 Gfr SOU 1966:61 s. 33). Telekommunikation innefattar överföring av meddelanden medelst tråd, radio eller liknande metod. Även försvarssekretessen ger enligt promemorian visst skydd ål telekommunika­tioner.

Promemorieförslaget har lämnais utan erinran. I departementsförslagel har en motsvarande regel lagits upp.

Punkt 4. Säkerheten i hanteringen av ADB-tekniken har under senare år tilldragit sig stor uppmärksamhet. Dataintrång är straffbelagt enligt 21 § datalagen (1973:289), Den nyss berörda regeln om skydd för telekommuni­kation kan utnyttjas också för atl hålla uppgifter om säkerheten vid datorkommunikation hemliga, t, ex, i etl allmänt datanät. Härutöver föreslås i promemorieförslaget sekretess för säkerhetsåtgärder som avser behörighe­ten atl fö tillgång lill ADB-upplagning,

Regeln i promemorian är inte begränsad till upptagningar som utgör hemliga, allmänna handlingar i TF:s mening. Sekretessen gäller å andra sidan enbart behörigheiskoder och behörighetsnycklar samt arrangemang och fördelning av dessa, däremot t, ex, inte generellt program för hemliga upptagningar. Vad särskilt gäller de berörda programmen, synes del enligt

Prop. 1979/80:2   Del A                 ...,      5 kap. 2 §§   143

promemorian med hänsyn lill den offentliga kontrollen av de allmänna dalasystemen angeläget all de inte hemlighålls, i den mån de inte innehåller uppgifter som faller under annan sekretessregel. Begreppet hemlig upptag­ning är inte heller så entydigt att en regel om sekretess för datorprogram kan anknytas härtill. Förslaget gäller också andra handlingar än ADB-upplag-ningar men lorde för deras del bli av mindre självständig betydelse.

Inte heller på denna punkt har någon erinran gjorts mot promemorieför­slaget. Departementsförslaget överensstämmer helt med promemorieförsla­get.

3§

I deparlemenisförslaget föreslås sekretess för uppgifter som lämnar eller kan bidra lill upplysning om chiffer eller kod. Paragrafen har motsvarighet i 6 kap. 3 § promemorieförslaget.

Genom kryptering kan vissa kända uppgifter t. ex. personnummer omvandlas efter en bestämd formel med verkan all uppgifterna anonymise-ras. Härigenom kan del bli möjligt alt fritt hantera sekretesskyddade uppgifter t. ex. inom statistik och forskning. Metoden har sin främsta användning i fråga om datoriagrat material. En fömlsältning för anses vara atl krypieringsnyckeln, koden, som sådan är omgiven med sekretess. En näriiggande användning av kod eller chiffer går ut på att till oigenkännlighet förvandla ett meddelande för att kunna befordra det utan att dess innebörd röjs för obehöriga. Metoden måsle givelvis kunna hållas hemlig för atl ha någon effekt.

Sekretessregeln enligt promemorieförslaget är begränsad till metoder som ytterst avser atl slå vakt om sekretessen i allmän verksamhet. Chifferspråk skyddas enligt promemorian också genom reglerna i 2 kap. om utrikes- och försvarssekretess.

Förslagel har i alll väsentligt godtagits vid remissbehandlingen. Det har utan ändring i sak lagits in i departementsförslagel.

Med anledning av vad kammarrällen i Göteborg har anfört i sill remissyttrande vill jag framhålla all paragrafen syftar lill att skydda hemliga uppgifter i allmän verksamhet vare sig de är sekretesskyddade av hänsyn lill intresset alt förebygga eller beivra brott eller av hänsyn till annat intresse som avses i 2 kap. 2 § TF. Alt bestämmelsen lagils upp i 5 kap. beror på alt den bl. a. kan komma all bli aktuell när fråga är om uppgifter i brottsförebyggande och liknande verksamhet men främst på all den företer nära släktskap med övriga bestämmelser i 5 kap.

Med anledning av en påpekande av SCB under remissbehandlingen finns skäl alt framhålla att paragrafen givetvis är tillämplig när det gäller förvaring av krypterat material.

Det kan givetvis inte uteslutas atl chifferspråk används för meddelande som, åtminstone efter en lid, visar sig rätteligen vara offentligt efter sitt innehåll. Också etl sådant meddelande i klartext bör enligt promemorian

Prop. 1979/80:2    Del A                             6 kap. 1 .*    144

kunna hållas hemligt så alt inte chiffret kan forceras. Televerket har anfört alt detla skulle vara betänkligt från offenllighetssynpunkl.

Enligt min mening för promemorians ståndpunkt accepteras. I annal fall torde skyddet enligt paragrafen bli av tämligen begränsat värde.

4§

I paragrafen, som helt överensstämmer med 6 kap. 4 § promemorieförsla­get, föreskrivs sekretess för uppgifter om åtgärder, som inte redan är skyddade genom föregående paragrafer i kapitlet. Säkerheten inom kriminal­vården skyddas också genom den i 7 kap. 21 § föreslagna beslämmelsen, som bl. a. gör del möjligt att hålla uppgifter hemliga, om risk föreligger för personalens personliga säkerhel.

6 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

1 och 2 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om sekretess för myndighels affärs­verksamhet och andra ekonomiska transaktioner som genomförs av myndig­het.

Gällande rätl: i fråga om handlingssekretess 34-34 b §§ SekrL samt i fråga om tystnadsplikt de föreskrifter som anges som nr 3,4,110,146,162,163,188 och 192 i bilaga 5

Promemorieförslaget: 7 kap, 1 och 2 §§

Nuvarande bestämmelser om sekretess angående del allmännas eko­nomiska transaktioner är svåröverskådliga, I promemorian har eftersträvats en förenkling av reglerna. Sekretessbestämmelserna har fördelals på två paragrafer, av vilka den ena avser sekretess för affärsverksamhet och den andra sekretess för ekonomiska transaktioner i allmänhet, i första hand upphandling. Promemorieförslaget har fött ett övervägande gynnsamt motta­gande från remissinstansernas sida. Också jag har i det stora hela anslutit mig lill förslaget. Del kan påpekas alt sekretess kring det allmännas affärstransak­tioner av hänsyn till enskilds, dvs. affärspartners, inlresse ges genom sekretessreglei i 8 kap. 8-10 §§. I samma kapilel finns dessutom sekre­tessbestämmelser som i vissa fall skyddar t. ex. aktiebolag som helt eller delvis ägs av staten eller kommun.

1 §

I första styckel anges atl sekretess gäller i myndighels affärsverksamhet. Med affärsverksamhet förslås verksamhet som är antingen i sin helhet eller i viss avgränsad del aflarsinriktad. Begreppet för inte fallas alltför snävt. Bland myndigheter med affärsverksamhet kan sålunda i första hand nämnas de statliga aflarsdrivande verken och nämnden för statens gruvegendom. Vidare avses myndighet som i konkurrens med annan ålar sig uppdrag, såsom fallel

Prop. 1979/80:2   Del A                               6 kap. 1 i   145

är med Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanslall och statens skeppsprovningsanslall. Ell annal exempel är den tillverkningsindu­stri som bedrivs i arbetsmarknadsstyrelsens och kriminalvårdsstyrelsens regi. På den kommunala sidan finns de skyddade verkstäderna, de kommunala affärsverken, hamnrörelserna osv. Till affärsverksamhet för räknas också utlåningsverksamhet som bedrivs i affärsmässiga former, t. ex. av riksbanken och allmänna pensionsfonden. Utmärkande för afTärsverksamhet är i allmänhet att verksamhelen bedrivs under krav på viss vinsl eller åtminstone på atl verksamhelen går ihop ekonomiskt, låt vara atl den kan vara delvis subventionerad. Del är vidare i allmänhet fråga om verksamhet som inte kan sägas bestå i fullgörande av förvaltningsuppgift i snäv bemärkelse Ofr 11 kap. 6§RF).

Sekretessen i myndighels affärsverksamhet gäller för uppgift om myndig­hetens affärs- och driftförhållanden. Med affärs- och driftförhållanden avses liksom f n, - förutom uppgifter i de mera konkreta ärenden som nu anges i 34 § SekrL - också afförshemligheter av mera allmänt slag som marknads­undersökningar, marknadsplaneringar, prissätlningskalkyler och planer rörande reklamkampanjer (jfr prop, 1971:89s, 23), Nämnas kan vidare sådanl som konslmktionsarbelen, utredningar av annat slag, prov, förhandlingar och andra affärshändelser.

Enligt promemorian skall sekretessen kring myndighetemas affärsverk­samhet skydda denna från insyn från konkurrenternas sida, I 7 kap, 1 § promemorieförslaget föreskrivs därför all utlämnande av uppgift inte för ske, om det kan antas alt röjande skulle på det allmännas bekoslnad gynna någon som driver likartad rörelse, Samma skaderekvisit finns i 34 a och 34 b §§ SekrL, Likartad rörelse föreligger enligt promemorian när någon driver en affärsrörelse som erbjuder ell alternativ lill del allmännas afiarsverksamhel, även om denna i strikt bemärkelse utövas i en monopolsituation. Postverkets girorörelse ses alltså som driven i konkurrens med bankgirot, statens järnvägars trafik med lastbilstrafiken m, m,, statens vattenfallsverks kraft-distribution med privat krafiindustri, offentligt ägda hamnar med andra transportvägar osv.

Några remissinstanser har särskilt behandlat promemorieförslagets skade­rekvisit. En instans anser att del bör kompletteras med "eller eljest skadar verksamheten" och en annan förordar ell omvänt skaderekvisit. En tredje remissinstans kritiserar uttrycket "på del allmännas bekoslnad".

Föregen del delar jag uppfattningen i promemorian atl del vid sidan av den sekretess som betingas av konkurtenshänsynen finns behov i andra fall av sekretess hos myndigheter som ägnar sig åt afiarsverksamhel. En fullständig offentlighet i dessa fall kan vara ekonomiskt skadlig för det allmänna, i första hand genom att priserna i upphandlingsärenden drivs upp, Samma verkan har en fullständig offentiighel kring myndigheternas ekonomiska transak­tioner i annan än rent afförsmässig verksamhet. Någon anledning att göra skillnad på aflarsdrivande och andra myndigheter i sådana fall föreligger inte. Den sekretess rörande ekonomiska transaktioner, som inte är påkallad av

10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A                              6 kap. 1 §   146

konkurrenshänsyn, bör därför regleras gemensamt för myndigheterna, oavsett om dessa är aflarsdrivande eller inte. Detta har skett i 2 §. Någon komplettering av skaderekvisilet i förevarande paragraf är därför inte påkallad. Att aflarsdrivande myndigheter kan ha all tillämpa både 1 § och 2 § kan inte anses utgöra någol avgörande hinder mol den angivna lösningen.

Humvida en uppgift skall hänföras till affärsverksamhet eller annan ekonomisk verksamhet hos en myndighei för avgöras från fall lill fall med ledning av bl. a. vilken del av verksamhelen uppgiften rör. Påverkar exempelvis kostnaden i ell upphandlingsärende priset på en vara eller ijänsl, som myndighei tillhandahåller i konkurrens med enskild, bör sekretess i upphandlingsärendet kunna grundas på 1 §.

Enligt min mening skulle ell omvänt skaderekvisit leda lill för mycket sekretess. I departementsförslagel har därför ell rakt skaderekvisit behål­lits.

Belräffande del i promemorieförslaget använda uttrycket "på del allmännas bekostnad" torde avsikten med promemorieförslaget inte ha varit all man skall bedöma skadan för den offentliga sektorn som helhet. Tanken torde ha varit all man skall beakta vilken verkan ett utlämnande skulle ha för den verksamhet som den ifrågavarande myndigheten bedriver. 1 departe­mentsförslagel kommer denna innebörd lill klart uttryck.

Gäller sekretess enligt vad nu har sagts för en viss uppgift hos en aflarsdrivande myndighei, bör enligt promemorian uppgiften liksom f n. kunna lämnas lill en överordnad myndighet ulan alt sekretessen förden skull upphör. En föreskrift av denna innebörd har lagils in i promemorieförsla­get.

Riksrevisionsverket har under remissbehandlingen framhållit att regeln inte tillgodoser del behov av primärsekreiess för uppgifter som las in i beslul av verket och som f n, skyddas genom 34 a § SekrL, Vidare har verket pekat på behovet av sekretess för uppgifter i verkels verksamhet som samråds­myndighet med avseende på vissa avgifter. En annan remissinstans har förordat alt överföring av sekretess sker också lill underordnad myndig­het.

Sekretessen enligt förevarande paragraf bygger på all del finns ell påtagligt behov av skydd för myndigheter som driver affärsverksamhet mot insyn från konkurtenters sida, I första hand föreligger naturiigtvis detta sekretessbehov hos den aflarsdrivande myndigheten själv. På grund av den offentliga verksamhetens organisalion är det emellertid ofrånkomligt att uppgifter, som bör vara sekretesskyddade, lämnas från en aflarsdrivande myndighet till en annan myndighei. Del kan därvid vara fråga om två myndigheter som ingår i ett och samma verk. Som exempel kan jag nämna all det inom postverket finns fömlom en central administration även regionala och lokala förvalt­ningar som i belydande utsträckning är alt anse som i förhållande till varandra självständiga myndigheter Ofr prop, 1975/76:160 s, 153), Del kan vidare vara

Prop. 1979/80:2    Del A                 \>\        6 kap. 2 if    147

fråga om myndigheter som inte pä delta sätt ingår i samma organisalion men av vilka den ena är överordnad den andra, t; ex, en komrriunal nämnd och etl kommunalt afförsverk. Det kan också vara fråga om myndigheter som är självständiga i förhållande lill varandra men som samarbetar eller samräder med varandra eller mellan vilka förekommer en funktionsuppdelning, Ell exempel på sislnämnda fall är riksrevisionsverkel i förhållande lill andra myndigheter, I alla de fall som nu har berörts finns del behov av all uppgifter skall kunna lämnas från en myndighei lill en annan ulan all affärssekretessen därigenom går förlorad. Jag anser alltså all regeln om sekundärsekreiess bör ges en mera generell tillämplighet än den har i promemorieförslaget. Enligt departementsförslagel gäller därför sekundärsekreiess inte bara när den myndighet som har fött uppgiften är överordnad utan även i annat fall.

Ett undantag från denna regel föreslås i fråga om uppgifter som ingår i beslul hos den mottagande myndigheten Ofr 13 kap, 6 §),

En remissinstans har förordat all den aflarsdrivande myndigheten skall pröva ullämnandefrågan. För en regel av denna innebörd krävs emellertid enligt 2 kap, 14 § TF särskilda skäl. Sådana skäl kan inte anses föreligga. Någon regel av delta slag föreslås därför inte. Del sagda hindrar givelvis inte alt del i tveksamma fall är naturiigt atl den myndighei, som har föll en sekretessbelagd uppgift från en afförsdrivande myndighei, från den inhämtar synpunkter på ullämnandefrågan,

I promemorian föreslås all sekretess såsom i myndighets affärsverksamhet skall gälla inom myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag eller annan sammanslutning, vari det allmänna har ell bestämmande inflytande och som under myndigheten driver afTärsverksamhet, Skyddets syfte är alt ge sekretess för uppgift hos myndighet som utövar del allmännas ägarfunktion.

Med anledning av vissa anmärkningar under remissbehandlingen har bestämmelserna i denna del getts en utförligare avfattning än i promemorie­förslaget, I sak är emellertid ingen skillnad åsyftad.

Jag vill erinra om all uttrycket "bestämmande inflytande" förekommer i 1 kap, 2 § aktiebolagslagen (1975:1385), Med hänsyn lill syftet med föreva­rande sekretessbestämmelse är det naturligt atl uttrycket här har samma betydelse som i 1 kap, 2 § aktiebolagslagen. Jag kan därför hänvisa till vad som har uttalals om tolkningen av uttrycket i tidigare lagstiftningssamman­hang (se LU 1977/78:8 med där gjorda hänvisningar).

Sekretesslidens längd överensstämmer enligt andra stycket med den i 34 a och 34 b §§ SekrL.

2§

Enligt promemorieförslaget skall sekretess gälla för uppgift i ärende angående förvärv, överlålelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänsl eller annan nyttighet. Liksom f n. undantas emellertid från sekretess

Prop. 1979/80:2    Del A                              6 kap. 2 §   148

sådan ijänsl som består i arbete som för myndighets behov utförs av dess egen eller annan myndighets personal. Främst lar promemorieförslaget sikte på upphandlings- och entreprenadärenden. Det är emellertid också tillämpligt i ärenden som angår sådan överlåtelse av egendom som äger rum genom att pengar eller annan egendom tillskjuls vid aktiebolags bildande. Enligt promemorian finns det ett betydande inlresse av insyn i myndigheternas handläggning av dessa olika ärendetyper. Insynen bör emellertid inte fö sträcka sig så långt att del allmänna därigenom skulle lida ekonomisk skada. Skaderekvisilet i promemorieförslaget har ulformals utifrån denna utgångs­punkt.

Promemorieförslaget har i stort sett godtagits vid remissbehandlingen. En remissinstans har emellertid kritiserat att det i promemorieförslaget inte används samma begrepp som i köplagen och de författningar som reglerar statlig och kommunal upphandling. För egen del är jag inte beredd atl frångå förslagel i denna del. I 34 § SekrL antänds sådana begrepp som promemo­rieförslaget bygger på ulan all det synes ha vållat lillämpningssvårigheler.

Den inledande sekretessbestämmelsen i första styckel i departementsför­slagel skiljer sig sålunda inte från promemorieförslaget i detla hänseende. En avvikelse föreligger däremot så till vida all sekretessen enligt departements­förslaget gäller inte bara "uppgift i ärende om ...". Den i stället valda lydelsen "uppgift som hänför sig lill ärende angående" innebär all sekre­tessen följer med uppgiften när den lämnas vidare lill annan myndighet. Vidare har skaderekvisilet jämkats redaktionellt.

I gällande rätt finns särskilda regler om sekretess kring anbudsförfarande. Till skillnad från OSK:s och TK:s förslag upptar också promemorieförslaget sådana regler. Enligt motiven ligger dessa regler nära vad som i dag gäller för anbudshandlingar. Sålunda föreslås alt - om ärendet angår antingen upphandling eller försäljning av lös egendom för det allmännas räkning -uppgift om anbud inte i någol fall för lämnas ut till annan än den som har avgelt anbudet förrän avtal har slutils eller ärendet annars har slutförts. Något skaderekvisit föreslås inte.

Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen har promemo­rieförslagets regler om anbudssekreless förtydligats. Med departementsför­slagels formulering för del anses framgå alt sekretess gäller också för uppgifter som kan tjäna upplysning i vad mån visst anbud har infordrats eller avgells eller som på annat sätt avser visst anbud Ofr 34 § SekrL), däri inbegripet arbetspromemorior och andra handlingar som upprättas av myndighei, t. ex. egna motförslag i samband med en förhandlingsupphandling.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte promemorieförslaget bör ändras så all uppgift får utlämnas i den mån del behövs för att anbud skall kunna prövas av en utanför myndigheten stående konsult. Med anledning därav vill jag framhålla att en konsult i sådant fall ofta kan anses delta i myndighetens verksamhet på sådanl sätt alt han i förevarande hänseende får sägas ingå i myndigheten Ofr 1 kap. 7 § departementsförslagel). 1 vart fall

Prop. 1979/80:2    Del A                : ,, .       6 kap. 3    149

torde anbudssekretessen inte utgöra hinder mol att uppgiften lämnas ul till en konsult, eftersom detta är nödvändigt för all myndigheten skall kunna fullgöra sin prövning av anbudet Ofr 1 kap. 5 § departementsförslagel).

Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen har departe­mentsförslagel avfattats så att del skall vara möjligt all alltjämt använda s. k. offentlig anbudsöppning.

Liksom i 34 § SekrL föreskrivs i promemorieförslaget som huvudregel en 20-årig sekretesstid. Både i gällande rätt och i promemorian finns undanlag från denna huvudregel. Undantagen innebär i princip kortare sekrelesstid. Två undanlagsbestämmelser är upptagna i 34 § andra stycket SekrL. I promemorieförslaget har i förenklingssyfle upplagils bara en undantagsbe­stämmelse. Denna avser handlingar som anger villkoren i slutet avlal, och sekretessliden är här två år från det all avtalel fullgjordes.

Under remissbehandlingen har invändningar riktats mol utgångspunkten för sekretesslidens beräknande enligt undantagsbestämmelsen.

För egen del ansluter jag mig lill promemorieförslagels uppfattning alt nuvarande regler behöver förenklas. I likhet med promemorian har departe­mentsförslagel i andra stycket en 20-årig sekrelesstid som huvudregel. Vidare föreslås endast en undanlagsregel. Denna regel föreskriver en tvåårig sekretesstid räknat från den tidpunkt dä vissl avtal slöts. Denna ordning överensstämmer i sak med vad som gäller enligt den ena av de båda nuvarande undantagsreglerna i 34 § SekrL. Den andra undantagsregeln avser fall som regleras i 1 § departementsförslaget.

3§

I paragrafen meddelas bestämmelser om sekretess i det allmännas upplåningsverksamhei Ofr 3 kap. 1 § och 8 kap. 8 § departementsförsla­gel).

Gällande rätt: 33 § SekrL

Promemorieförslaget: 7 kap. 3 §

I första slyckel deparlemenisförslaget anges sekretessen gälla för uppgift som hänför sig lill myndighets verksamhet för upplåning. Liksom f n. avser sekretessen inte bara de uppgifter som rör etl visst lån ulan även alla andra uppgifter som, ulan all vara direkt hänförliga till lånet, ändock har ett nära samband med upplåningsverksamheten. Som exempel kan nämnas sådana uppgifter som tas upp i promemorior eller särskilda uttalanden till protokollet rörande riktlinjerna för myndighetens upplåning, storieken av dess beräk­nade lånebehov etc. Även uppgifter, som gäller en planerad låneaklion som måst ställas in på grund av ändrade förhållanden, omfattas av sekre­tessen.

Skaderekvisilet, som i sak är detsamma som i promemorieförslaget, innebär att sekretess gäller för uppgift vars röjande skulle försämra del allmännas ställning som låntagare. Med anledning av vad som har anförts i

Prop. 1979/80:2    Del A                      6 kap. 5 och 6 ,«    150

några remissyttranden kan framhållas all beslul all avslå begäran alt fö ta del av allmän handling givelvis bör ges en sådan uiformning all hemlig uppgift inte röjs genom beslulel. Tidsgränsen är liksom i 33 § SekrL salt lill 20 år.

4§

Paragrafen rör sekretess beträffande naturvetenskapliga och tekniska undersökningar.

Gällande rän: i fråga om handlingssekreless 9 § SekrL samt i fråga om tystnadsplikl 3 och 18 §§ instruktionen (1965:650) för statens provningsan­slall och 3 och 20 §§ instruktionen (1965:651) för skeppsprovningsanslall

Promemorieförslaget: 1 kap. 4 §

Departementsförslagel överensstämmer i alll väsentligt med gällande regel om handlingssekreless och med promemorieförslaget. I de fall då en sådan undersökning som avses i paragrafen görs i syfle all resultatet av den skall vara allmänt tillgängligt är skaderekvisilet givelvis inte uppfyllt.

5 och 6 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om sekretess vid fackliga förhand­lingar och om stridsålgärder på den offentliga arbetsmarknaden.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 35 § SekrL och i fråga om tystnadsplikt 8 kap. 5 § tredje stycket riksdagsordningen (RO)

Promemorieförslaget: 7 kap. 5-7 §§

Sekretess rörande fackliga förhandlingar behandlas i 5 §.

I första styckel anges att sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för atl användas vid facklig förhandling på den offentliga sektorn eller vid förberedelse för sådan förhandling. Med uppgift som har tillkommit eller inhämtats för att användas vid förhandling avses liksom i 35 § SekrL bl. a. utredningar och förslag saml även uppgifter som härstammar från annan än myndighet, om uppgifterna är anskaffade för samma syfle. Till här avsedda uppgifter räknas dessutom förhandlingsiakliska överväganden o. d. Liksom f n. inbegrips sådana uppgifter som har tillkommit eller inhämtats vid förberedelse till förhandling av här avsett slag.

Definitionen av uttrycket "facklig förhandling på den offentliga sektorn" har utformats med 35 § SekrL samt 10 och 23 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) som förebild. Departementsförslagels skaderekvisit överensstämmer i sak med promemorieförslagets.

Det skall understrykas att i förhållandel mellan arbetsgivare och arbetsta­gare sekretessen sätts åt sidan genom all uppgift får lämnas enligt 18 eller 19 § MBL, något som framgår av 14 kap. 7 § departementsförslagel. Genom detta undanlag från sekretessen tillgodoses kravel att likformiga regler skall gälla på den privata och den offentliga arbetsmarknaden belräffande rätten till

Prop. 1979/80:2   Del A                   ,.    6 kap. 5 och 6 §§   151

insyn i förhandlingsfrågor.

Tidsgränser för sekretessen i fråga om allmän handling anges i andra slyckel av 5 §. Gränserna är i stort sett desamma som gäller f n. Huvudregeln är alltså all handling för lämnas ul oavsett om skaderekvisilet är uppfyllt när fem år har förflutit från handlingens tillkomst. Beträffande handling som har upprättats hos eller inkommit till riksdagens lönedelegaiion upphör sekre­tessen emellertid så snart förhandlingsöverenskommelse har träffats eller förhållandel annars har reglerats, t. ex. genom skiljedom.

Tredje stycket i 5 § innehåller föreskrifterom vilken myndighet som skall pröva fråga om utlämnande lill enskild i fall som avses i första stycket, I sak överensstämmer dessa föreskrifter med gällande rätl, bortsett från atl även annat än allmänna handlingar omfattas av dem. Föreskrifterna innebär atl prövningen av ullämnandefrågan skall göras av den myndighet, som förhandlar lokall i enlighel med vad som är bestämt i kollektivavtal. Det har med hänsyn till innehållet i 2 kap, 14 § TF ansetts lämpligt all föreskrifterna upptas i samma paragraf som själva sekretessbestämmelserna.

En nyhet i förhållande lill gällande rätt ulgör 6 §. I paragrafen finns bestämmelser om sekretess för uppgifter som rör fackliga stridsålgärder,

I första slyckel föreskrivs sekretess för uppgift som har tillkommit eller inhämtats med anledning av facklig slridsåtgärd på den offentliga sektorn eller vid förberedelse till sådan stridsåtgärd. Någon begränsning till planerad slridsåtgärd har inte gjorts, eftersom även en offentlig arbetsgivare bör kunna hålla hemliga de överväganden som görs angående en pågående slridsålgärds effekt och andra sådana förhållanden. Skulle sekretess inte gälla i dessa fall, skulle motsidan fö en fördel i slrid med den princip, som ligger bakom sekretessen i 5 och 6§§, nämligen all arbetsmarknadens parter på den offentliga sektorn bör vara jämställda så långt del är möjligt.

Som facklig stridsåtgärd på den offentliga sektorn anses facklig slridsåtgärd som vidtas av eller mol arbetsgivare för vars räkning myndighet, samman­slutning av kommuner eller statligt eller kommunalt företag har all förhandla i fråga om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Del är rimligl atl uppgift om facklig slridsåtgärd åtnjuter samma sekretess som uppgift som angår facklig förhandling. Bl, a, talar den fömt berörda principen om parternas likställdhet i en arbelskonflikl för en sådan lösning. Utifrån detla synsätt har skaderekvisilet utformats så all sekretess gäller för uppgift, om det kan antas all del allmännas eller statligt eller kommunall företags ställning som part i arbelskonflikl försämras om uppgiften röjs,

I 6 § andra stycket anges vilken tidsgräns som gäller för sekretessen beträffande uppgift i allmän handling, 16 § tredje stycket finns bestämmelser som motsvarar 7 § promemorieförslaget, I dessa hänvisas lill 5 § tredje stycket departementsförslagel angående vilken myndighei som prövar fråga om utlämnande av uppgift lill enskild.

Prop. 1979/80:2    Del A                              6 kap. 8 §    152

7§

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess som avser rällstvister, i vilka det allmänna är part.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 6 § SekrL och 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank samt i fråga om tystnadsplikt 36 § sislnämnda lag

Promemorieförslaget: 7 kap, 8 §

Första stycket överensstämmer i huvudsak med gällande rätt i fråga om handlingssekreless. Sekretess gäller sålunda för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för myndighels räkning med anledning av myndighetens eller statligt eller kommunalt förelags rällstvisl. Uppgifterna kan härröra från myndigheten själv eller vara införskaffade utifrån. Varje uppgift hos myndigheten som kan beröra en rättstvist omfattas dock inte av sekretessen. För all uppgiften skall anses ha tillkommit eller inhämtats med anledning av rällsivislen krävs atl det dem emellan finns ett samband, som fallet är med rättsutredningar, värderingsullåtanden, uppgifter om bevisning och förhand­lingsiakliska överväganden som hänför sig lill en rättslvisl. Liksom i gällande rätt avser ordel rättslvisl både pågående och möjligen blivande rättslvisl Ofr SOU 1935:5 s, 12 och SOU 1937:107 s, 44),

Sekretessen enligt denna paragraf hindrar inte atl uppgift lämnas ul enligt 18 eller 19 § MBL Oft 14 kap, 7 § departementsförslagel).

Den i andra styckel föreskrivna tidsgränsen för handlingssekretessen överensstämmer med gällande rätt.

I motsats till vad en remissinstans har förordat ankommer prövningen av ullämnandefråga på den myndighei där en uppgift förekommer. Särskilda skäl att frångå denna princip har inte ansetts föreligga. Del kan dock tilläggas all del kan vara naturiigt all den myndighei, som prövar fråga om utlämnande av uppgift som hänför sig lill en annan myndighels rättslvisl, införskaffar den andra myndighetens synpunkter på frågan,

8§

Föreskrifter om sekretess kring fartygsdagböcker och liknande handlingar meddelas i denna paragraf

Gällande rän: 5 § första slyckel SekrL

Promemorieförslaget: 7 kap, 9 §

Beslämmelserna i 5 § SekrL ger skydd för delvis olika iniressen. Första stycket tar sikte på alt del allmänna inte skall vara sämre ställt än enskild bevismässigt, sedan en farlygskollision har inträffat. Del är alltså fråga om skydd för det allmännas ekonomiska intresse. Andra styckel första meningen och tredje styckel har däremot till syfte att skydda både del allmännas och -kanske vanligast - enskilds ekonomiska inlresse i ärende om sjöförklaring eller molsvarande undersökning. Andra meningen i andra styckel skyddar

Prop. 1979/80:2   Del A                               6 kap. 8 §   153

också både enskilds och del allmännas ekonomiska inlresse i den tillsyns­verksamhet som sjöfartsverket bedriver,  .

På grund av departementsförslagets uppdelning av sekretessbestämmel­serna på de olika grunder som anges i 2 kap, 2 § TF har de föreskrifter, som svarar mot 5 § SekrL, fördelats på bestämmelser i två olika kapitel, 1 förevarande paragraf återfinns motsvarigheten lill 5 § första stycket. Sekre­tessen vid sjöförklaringar och molsvarande undersökningar regleras i 8 kap, 16 §, Sislnämnda paragraf ger skydd också för del allmännas ekonomiska inlresse, fastän den ingår i kapitlet om sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. Det har inte ansetts föreligga tillräcklig anledning all la upp en molsvarande regel i 6 kap, till skydd förbara del allmännas ekonomiska inlresse.

Sekretess hos sjöfartsverket som tillsynsmyndighet kan föreskrivas med stöd av 8 kap, 6 § departementsförslagel, såvitt gäller skydd för enskilds affärs- och driftförhållanden. Till sådana för räknas uppgifter som rör sammanstötning av handelsfartyg eller fiskefartyg med annat fartyg Ofr 70 m, fi, §§ sjölagen, 1891:35 s. I, omtryckt 1975:1289), Molsvarande sekretesskydd för del allmänna uppkommer lill följd av 13 kap. 1 § tillsammans med förevarande paragraf

Den föreslagna 8 § innebär all 5 § första stycket SekrL har behållits oförändrad i sak och atl en molsvarande tystnadsplikt har införts. 1 likhet med gällande rätl är det en förutsättning för sekretess all tillgång till motsvarande uppgifter beträffande del andra fartyget i sammanstötningen inte finns.

Skaderekvisilet har ulformals med tanke på atl det allmänna skall vara likställt med enskild bevismässigl. Efter mönster av andra bestämmelser i 6 kap. har det avfallals så alt sekretess gäller för uppgift, om del kan antas att det allmännas ställning i tvist på grund av sammanstötningen försämras om uppgiften röjs. Tvisten behöver inte ha uppkommit eller ens vara förutsedd för att uppgiften skall vara sekretessbelagd.

Liksom f n. viker sekretessen för uppgift i dagbok eller därmed jämställd handling som är allmän, om sjöförklaring eller undersökning enligt 314 § sjölagen hålls offentligt eller lalan väcks på grund av sammanstötningen. Därutöver finns en yttersta femårsgräns för sekretessen. Tidsgränserna anges i andra styckel.

I promemorian föreslås att tillämpningen av sekretessbestämmelsen skall ligga på den myndighet, under vars förvaltning fartyget hör. Med tanke på att de handlingar det här är fråga om är av så speciell karaktär för också enligt min mening särskilda skäl anses föreligga för en sådan ordning. Departements-förslaget överensstämmer alltså med promemorieförslaget också när det gäller tredje stycket.

Prop. 1979/80:2    Del A                           7 kap. 1-6 ss    154

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskUds personliga förhållanden

1-6 §§

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om sekretess inom hälso- och sjukvården samt inom socialtjänsten.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 14 § SekrL samt i fråga om tystnadsplikt föreskrifterna i bilaga 5 nr 8,18,21,34,39,49,63,74,78,81,106, 108, 109, 166, 170 och 171

Handlingar rörande hälso- och sjukvård är hemliga såvitt gäller enskilds personliga förhållanden, men kan lämnas ul om trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet inte kommer all missbrukas lill skada eller förklenande för den enskilde eller nära anhörig. Vissa beslul på sjukvårds­området är dock offentliga. De inom hälso- och sjukvården centrala tystnadspliklsbeslämmelserna finns numera i 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. De som omfattas av beslämmelserna har en i princip ovillkorlig tystnadsplikt angående vad som har meddelals i förtroende i verksamhelen. I övrigi gäller en skyldighet all inte obehörigen uppenbara vad som har erfarits om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigi.

Regleringen av handlingssekrelessen på socialvårdsområdet bygger också på presumtionen alt uppgifter om enskilds personliga förhållanden är hemliga. Föreligger trygghet alt utlämnande inte missbrukas lill skada eller förklenande för den enskilde, kan dock handling med sådana uppgifter lämnas ul. Beslul av förvaltningsdomstol i socialvårdsmål är ofl"enlliga, i den mån inte annal följer av reglerna om förhandlingssekreless. Socialnämnds beslul i ärende om socialhjälp är också offentliga, liksom överinstansens beslut. Däremot är barnavårdsnämnds och nykterheisnämnds beslul hemliga enligt huvudregeln. Delta gäller även beslul om omhändertagande av enskild. Gällande bestämmelser om lystnadsplikt skyddar enskilds personliga förhållanden inom hela den sociala vårdsektorn. Del i beslämmel­serna ingående obehörighelsrekvisitet ger emellertid visst utrymme för utlämnande av uppgifter.

Sekretessliden enligt 14 § SekrL är 70 år från handlingens datum.

Promemorieförslaget: 8 kap. 1-6 §§

Enligt promemorian råder det ingen tvekan om atl hälso- och sjukvården hör till de områden där kraven på sekretess kring enskildas personliga förhållanden gör sig starkast gällande. Läkarsekrelessen är sålunda ett väsentligt inslag i läkaretiken. Behovet av diskretion har också sedan länge lillgodoselts genom författningsbestämmelser. Samtidigt står del enligt promemorian klart alt rådande tillstånd lämnar åtskilligt övrigt all önska. Gällande bestämmelser ger ganska stort spelrum för olika tolkningar. Sekretessen i förhållande till andra myndigheter uppvisar brister både i fråga

Prop. 1979/80:2    Del A                  .....      7 A«/7. /h5 .«    155

om innehåll och utformning. Till delta kommer atl reglerna om handlings­sekretess och tystnadsplikt bygger på skilda principer.

Underarbetet med promemorian inom regeringskansliet förekom samråd mellan justitie- och socialdepartementen angående hälso- och sjukvårdssek-reiessens framlida uiformning. Därvid beslöts att två principiellt skiljaktiga lösningar borde presenteras i promemorian. Det ena alternativet innebär att en enhetlig sekretessregel utan någon form av skaderekvisit och utan särbehandling av förtroendesituationer införs. Det andra alternativet bygger på nuvarande reglering av tystnadsplikten på områdel. Till sina praktiska konsekvenser ligger de båda alternativen enligt promemorian varandra ganska nära. Gemensamt för dem är atl sekretessen för allmänna handlingar inom sjukvården-1, ex. sjukjournaler-och för uppgifter som inieärintagna i allmän handling är densamma, all sekretessen ges en fastare utformning, särskilt i förhållandet till andra myndigheter, och alt den förstärks.

Efler en presentation av de två principlösningarna görs i promemorian följande sammanfallande jämförelse.

Lösningen med en enda sekretessnivå ger genomsnittligt ell starkare inlegritelsskydd än lösningen med en förtroendesekreiess och en sekretess med skaderekvisit, I speciella fall kan emellertid den första lösningen komma att'erbjuda mindre garantier mot spridning av uppgifter än vad som följer av en fullt utnyttjad förtroendesekreiess. Det första alternativet innebär otvi­velaktigt all regleringen blir mer lällolkad och lättbegriplig än enligt det andra alternativet, I gengäld är den enhetliga sekretessregeln behäftad med en viss stelhet och kan leda lill sekretess där sådan strängt tagel inte är påkallad,

I departementspromemorian har lagtexten ulformals med utgångspunkt i den senare av de två beskrivna lösningarna. Denna anknyter också närmast till det förslag till reglering av socialvårdssekretessen som förordas i promemorian, även om denna reglering inte innehåller någon allmän regel om förtroendesekreiess. Enligt promemorian möter emellertid inte någol avgörande hinder mot att kombinera promemorians förslag till utfonnning av socialsekrelessen med den först beskrivna lösningen av sjukvårdssekretes­sen, dvs, lösningen med en enda sekrelessnivå.

När del gäller alt bestämma socialsekreiessens innehåll och styrka är det enligt promemorian i huvudsak fyra faktorer som är värda beaktande. All ell ovanligt starkt inlresse av skydd för enskildas personliga förhållanden gör sig gällande är odiskutabelt. Men inte heller intresset av allmän insyn i och kontroll av de socialvårdande myndigheternas verksamhet kan neglige­ras. Etl Iredje önskemål är att regleringen blir någoriunda lättillämplig. En fjärde, ofta framförd synpunkl är att sekretessen inom närliggande vårdom­råden bör ha ett likartat innehåll till underiätiande av samarbete.

Av de angivna faktorerna bör enligt promemorian de två senast nämnda tillmätas en underordnad betydelse. Kravet på enkla och klara regler kan väl länkas   leda   lill   alt   man   t. ex.   avstår   från   en   differentiering   av

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6     156

sekreiessregleringen. Del bör däremot inte fö lill följd atl man i nämnvärd grad accepterar etl vidare mått av sekretess än som är strängt sakligt motiverat, enbart för all befria tjänstemännen från kinkiga ställningsta­ganden eller för all utesluta alla risker för missbedömningar. Inte heller bör önskemålet om samordnad sekretessreglering fö leda lill atl en långtgående sekretess inom ett kärnområde sprids över stora angränsande fält, lill men för offenllighetsintresset.

Enligt promemorian är del mol den angivna bakgrunden tämligen givet alt sekretessen på socialvårdsområdet och på intilliggande områden måste bli produkten av en kompromiss mellan skilda, var för sig beaktansvärda synpunkter. Det är också svårt att undvika att sekretessreglerna inbördes skiljer sig på ett sätt som kan le sig inkonsekvent, om bedömningen görs ur endast en synvinkel.

I promemorian diskuteras härefter socialsekreiessens innehåll och uppbyggnad. Ställning las först till frågan huruvida en särskild förtroendesek­reiess bör finnas i vissa fall vid sidan av en mindre slräng sekretessregel. Efter en redovisning av argumenten för och emot konstateras atl skälen för en förtroendesekreiess inom socialvården är så svaga all del inte finns anledning att komplicera regleringen genom att införa en sådan särskild sekretessform. 1 promemorian erinras också om att socialutredningen kommit lill samma slutsats, vilket emellertid måste ses i sammanhang med den lösning av sekretessfrågan som utredningen förordar. Jag återkommer strax till utred­ningens förslag.

En fömlsältning för att man skall kunna avslå från en differentiering av socialsekrelessen på olika nivåer är enligt promemorian att den sekretess som är nödvändig för skyddet av de hjälpsökandes personliga integritet och för socialvårdens funktionsduglighet likväl kan åstadkommas. Den i princip enhetliga sekretessregel som har föreslagils av socialulredningen tillgodoser obestridligen sekrelessbehovel. Enligt promemorian har emellertid utred­ningen gått väl långt i sin strävan att förse socialvården med sekretesskydd.

Enligt promemorian kommer en regel om sekretess inom socialvården för enskilds personliga förhållanden all spänna över en mångfald olika aktiviteter och träffa information med skiftande känslighet. Del förefaller varken behövligt eller förenligt med offentlighetsintresset att på området en gång för alla utesluta varje möjlighet lill insyn utifrån. Socialulredningen har enligt promemorian sannolikt överbetonat önskemålet om en klar och entydig sekretessreglering. Inom socialvården såväl som i flertalet andra samman­hang där sekretess uppställs lill enskilds förmån bör krävas att en viss bedömning görs i del enskilda fallet av behovel av hemlighållande. En sådan ståndpunkt harmonierar bäst med grundreglerna i 2 kap. 2 § TF om när handlingsoffentligheten får begränsas. 1 promemorian ifrågasätts f ö. från rent praktisk synpunkl om inte det kategoriska förbudel att lämna ut uppgifter om enskild person annal än i särskilt utpekade fall går så långt att

Prop. 1979/80:2    Del A               ,i   ■    7 kap. I~6 §

förbudel blir svårt alt fullt ul iaktta under de växlande förhållanden i den vardagliga tjänsteutövningen dä det kan sättas på prov.

En rimlig avvägning synes enligt promemorian kunna åstadkommas om man visserligen också i det särskilda fallel utgår från alt uppgift inom socialvården om enskilds personliga förhållanden skall vara hemlig men likväl inte låter sekretessen sträcka sig lill fall där man kan känna god säkerhet för att röjande inte leder till skada eller men. Etl skaderekvisit bör alltså uppställas, men det bör- i motsats lill vad som annars i allmänhet föreslås i promemorian - vara så utformat att bevisbördan vilar på den som vill hävda att utlämnande kan komma lill stånd. Den föreslagna lösningen anknyter enligt promemorian nära till gällande rätt, särskill lill huvudbestämmelsen om handlingssekretess i 14 § SekrL. Skyddet är emellertid något starkare enligt förslagel. Bl. a. ger gällande rätt visst utrymme för utlämnande av hemlig handling efter en avvägning mellan nytta och skada. En sådan intressebedömning faller i princip vid sidan om tillämpningen av skaderekvi­siten i den nya sekrelesslagen. Till detta kommer att den nya sekretessregeln enligt promemorieförslaget är direkt tillämplig också i relation till andra myndigheter.

Inom ramen för en sekretessregel med nu angivet innehåll låter det sig enligt promemorian väl göra all la hänsyn till om en uppgift är lämnad i förtroende eller inte. Om sålunda en klient för en sociaivårdstjänsteman framhåller att han önskar att en uppgift som han har lämnat inte skall vidarebefordras till viss mottagare, lär det i praktiken inte vara möjligt för tjänstemannen att handla i slrid med klientens önskan utan all riskera atl utsätta denne för men.

På grundval av bl. a. dessa överväganden har bestämmelsen om social­vårdssekretessen (8 kap. 4 § promemorieförslaget) utformats. Den bygger på förutsättningen att sociallagstiftningen reformeras i huvudsaklig överens­stämmelse med socialutredningens förslag.

Socialutredningens förslag: Inom regeringskansliet pågår f n. arbetet med en reformering av den sociala vårdlagstiftningen. Socialutredningen har avgelt sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkrings­tillägg. Betänkandet har remissbehandlats Ofr bilaga 3). Den nya sociallag­stiftningen kan beräknas träda i kraft tidigast den 1 januari 1980.

Socialulredningen behandlar i sill slutbetänkande ingående frågorna om sekretess inom socialvården, såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Utredningens ställningstaganden överensstämmer i vissa delar med dem som görs i justitiedepartementets promemoria. En del inte oviktiga skillnader mellan ståndpunkterna föreligger emellertid. Utredningens överväganden angående handlingssekretess, tystnadsplikt och socialregister har remissbe­handlats samtidigt med promemorian. Avsikten härmed har varit all fö de båda förslagen belysta av remissinstanserna och i den allmänna debatten, samtidigt och i sammanhang med förslag till övrig sekretesslagstiftning.

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 §1    158

Socialutredningens förslag i sekretessfrågan skall ses mol bakgmnd av de allmänna riktlinjer som enligt utredningen skall gälla för den framlida socialvården - socialtjänsten - och dess rättsliga reglering.

Sociahjänsten skall enligt utredningen vara en på frivillig grund byggd verksamhet för stöd och bistånd ål enskilda. Den bör präglas av en fulll genomförd helhetssyn, som bl. a. leder lill atl den enskildes sociala problem löses utifrån en bedömning av den totala situationen. Nuvarande vårdlagar bör i första hand ersättas av en socialtjänstlag som ger socialtjänsten möjlighet att i samverkan med den enskilde och utan bundenhet lill särskilda indikationer eller detaljerade regler vidla de ålgärder som framstår som lämpligast i del enskilda fallet.

Varje primärkommun skall enligt utredningen svara för sociahjänsten inom sill område. Inom kommunen skall uppgifterna handhas av en nämnd, socialnämnden. Den som vistas i kommunen skall ha rätl till bistånd av socialnämnden om vissa allmänna villkor är uppfyllda. En del av den nuvarande socialhjälpen föreslås bli utbetald av de allmänna försäkringskas­sorna i form av socialförsäkringstillägg.

Viss möjlighel skall enligt utredningen finnas all bereda underårig vård mol hans eller föräldrarnas vilja. Beslutanderätten vill utredningen i princip föriägga till länsrätten. I fråga om tvångsåtgärder mol vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel har utredningen lagt fram alternativa förslag. Del ena förslaget innebär atl samtycke alltid skall krävas för åtgärd inom socialtjänsten och alt omhändertagande därför skall kunna äga rum endast inom sjukvårdens ram. Det andra förslagel går ul på all också sociallagslift-ningen skall ge stöd för vissa ingripanden ulan den enskildes samtycke. I senare fallel avses länsrätt bli beslutsinstans.

Vad härefter gäller sekretesskyddet betonar utredningen atl det för att socialtjänsten skall kunna nå sill mål krävs all klienterna känner förtroende för dem som sköter sociahjänsten och alt klienterna med trygghet kan anförtro dem sina och närståendes personliga problem. Utredningen vill därför förslärka sekretesskyddet. Den anser emellertid atl regler om en särskild förtroendesekretess för vissa fall inte kan fungera väl. Utredningen föreslår i stället en lystnadspliklsreglering av följande innebörd.

Huvudregel.! är att var och en som är eller har varit verksam inom socialtjänsten skall ha tystnadsplikt om vad han därvid har erfarit om enskilds personliga förhållanden. Regeln skall gälla såväl gentemot allmän­heten som mol myndigheterna. Från denna för undanlag göras endast i tre fall. För det första skall tystnadsplikt inte gälla, om den enskilde samtycker lill alt uppgiften lämnas ut. För del andra skall tystnadsplikt inte gälla i vissa fall som anges i den socialnämndslag som utredningen föreslår. Fördel Iredje skall tystnadsplikt inte gälla i de fall, då socialnämnden enligt föreskrift som har givits i lag eller med stöd av bemyndigande i lag är skyldig alt föra talan vid domslol eller alt avge yttrande eller lämna underrättelse till domstol eller

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,..      7 kap. 1-6 if    159

annan myndighet. Beträffande familjerådgivningen bör dock endast det
första undanlaget gälla.      ,.

I socialnämndslagen bör enligt utredningen anges atl tystnadsplikten inte skall gälla då det för ärendes handläggning eller för att tillgodose etl vårdbehov är nödvändigl all kommunicera inom den egna eller med andra myndigheter inom socialtjänsten. Likaså bör upplysningsplikt föreligga mot tillsynsmyndigheter och besvärsmyndigheler. Vidare för tystnadsplikten vika i förhållande lill beslulsmyndigheten, då del gäller att bereda någon vård mot hans vilja. Slutligen föreslås också att tystnadsplikten för vika för polisanmälan om brott, till förhindrande av dubbeluibetalningar och i återkravsprocess.

Vad angår övriga i lag eller förordning angivna undantag från tystnads­plikten kan bl. a. nämnas ärenden rörande yttranden enligt föräldrabalken, yttranden till åklagare och domstol i påföljdsfrågor, underrättelser enligt ullänningskungörelsen (1969:136, omtryckt 1975:1359), yttranden enligt förordningen (1976:264) om statligt bosältningslån och uppgifter lill de allmänna försäkringskassorna. Däremot föreslår utredningen att socialnämn­dernas befallning med körkorts- och vapenlicensärenden skall upphöra.

Till regeln om tystnadsplikt föreslås knuten en regel om att handling till den del den innehåller uppgift om vilken tystnadsplikt råder inte för lämnas ul.

Remissinstanserna: Sekreiessregleringen inom hälso-, sjuk- och social­vården har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen. I detla avsnitt lämnas en kort sammanfattning av remissutfallet. 1 övrigt hänvisas till remissammanställningen i bilagorna 2 (främst under 8 kap.) och 3,

Vad först beträffar sekretessen på hälso-och sjukvårdsområdet är meningarna bland remissinstanserna delade. Promemorieförslaget till­styrks av Landstingsförbundet, försvarets sjukvårdsstyrelse, datainspektio­nen, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Östergötlands län, länssty­relsen i Göteborgs och Bohus län saml kommunstyrelsen i Göteborgs kommun. Flera remissinstanser förordar emellertid en enhetlig sekretess av i princip absolut karaktär, dvs, del första av de i promemorian presenterade alternativen. Till dem hör regeringsrätten, psykiatriska nämnden, socialsty­relsen, Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapet, de juridiska fakulte­terna, karolinska institutet, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och socialkonsulenterna i Östergötlands län. Dessa remissinstanser fram­håller bl, a, att etl stort antal personalkategorier sysselsätts inom sjukvården och att behovel av enkla och klara regler om sekretessen på detta område därför är särskill uttalat. Uppdelningen av sekretessen på två nivåer -förtroendesekreiess i vissa fall och sekretess med omvänt skaderekvisit i andra - komplicerar hanteringen av sekretessreglerna. Härtill kommer svårigheterna att avgränsa områdel för förtroendesekretessen. Denna avgränsning uppfattas av remissinstanserna som godtycklig. Särskilt vänder de sig mot att skillnad i detta hänseende görs mellan frivillig sjukvård och

Prop. 1979/80:2    Del A                          7kap.l-6§it    160

sjukvård som innebär myndighetsutövning. Flera remissinstanser påpekar all behovel av förtroendesekreiess är minst lika stort på det sislnämnda områdel som på del förstnämnda, I några yttranden påpekas också alt förslagel om förtroendesekreiess nödvändiggör en särskild markering i palienOournaler och liknande handlingar av uppgifter som har förtroende-karaktär.

En remissinstans - JK - anser liksom de nyss nämnda remissinstanserna all gränsdragningen mellan förtroendesekreiess och annan sekretess blir godtycklig och atl man varken kan eller bör dra skarpa gränser mellan förlroendefall och andra fall inom det sekretesskrävande området. Eftersom någon uppdelning efter andra grunder inte är möjlig återstår ingen annan utväg än all tillskapa en enhetlig regel för alla situationer. En sådan regel bör enligt JK innehålla det omvända skaderekvisilet. Som huvudregel bör dock gälla all patientens önskemål för fälla avgörandet. Också Svea hovrätt anser atl en enhetlig regel med omvänt skaderekvisit borde kunna tillgodose behovel av sekretess på sjukvårdsområdet. Eftersom starka skäl talar för all använda förtroendesekretess inom hälsovården vill hovrätten dock inte motsätta sig promemorieförslaget i denna del.

När del gäller sekretessen på socialvårdsomrädet ansluler sig remissinstanserna i slor omfattning till socialutredningens förslag, I yttran­dena betonas ofta atl de föreslagna beslämmelserna är enkla och klara och alt de ger skydd för den enskildes personliga integritet. Några remissinstanser avstyrker emellertid helt eller delvis utredningens förslag och förordar atl sekretessreglerna på socialvårdens område utformas i överensslämmelse med promemorieförslaget, I några fall förordar remissinstanserna atl regler om förtroendesekreiess införs också på socialvårdsområdet, eftersom del från saklig synpunkt inte finns anledning att göra någon skillnad mellan sjukvården och socialvården i detta hänseende.

Flera remissinstanser, däribland regeringsrällen, Svea hovrätt, socialsty­relsen. Landstingsförbundet och Kommunförbundet, anser alt det är önskvärt all samma sekretessregler gäller på hela vårdom­rådet, I yttrandena framhålls all delta skulle förenkla tillämpningen väsentligt och underiätta den samverkan mellan sjukvård och socialvård som f n, förekommer liksom den pågående integreringen mellan dessa vårdom­råden.

Föredraganden: Som har framhållits i promemorian kan det inte råda någon tvekan om att sjukvården hör till de områden där kraven på sekretess kring enskildas personliga förhållanden gör sig starkast gällande. Sekretessen på detta område har gamla traditioner, och läkarsekrelessen är ett väsentligt inslag i läkaretiken. Del behöver knappast sägas all utformningen av sekretessbestämmelserna på sjukvårdsområdet har myckel slor betydelse både för dem som av olika anledningar kommer i kontakt med sjukvården och för dem som har sitt arbete inom detta område. Del kan emellertid inte

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 H   161

bestridas all kraven pä sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden gör sig lika starkt gällande också pä en del andra områden, främst socialvårdsområdet. Vid remissbehandlingen har också från flera håll framhållits alt en belydande samverkan förekommer mellan sjukvården och socialvärden och alt det finns en strävan mol en delvis integrering av dessa områden. För att socialvården skall kunna fullgöra sina uppgifter krävs i allmänhet en ingående kännedom om den vårdbehövandes personliga förhållanden. Dessa förhållanden torde inte sällan vara av sådan art all den enskilde skulle lida större men, om de blev kända i en vidare krets, än om uppgifter från en genomgången sjukhusbehandling skulle spridas i molsva­rande omfattning. Uppgifter av del senare slaget måsle nämligen i många fall uppfattas som skäligen harmlösa frän inlegrilelssynpunkl, Behovel av sekretess gör sig alltså gällande med i stort sett samma styrka inom socialvården som inom sjukvården, I flera remissyttranden har uttryckts önskemål om gemensamma sekretessregler för dessa områden. För egen del anser jag alt sekretessen på de båda nu nämnda områdena bör regleras på i princip samma sätt. Jag har i denna fråga samrått med socialministern,

I fråga om sekretessens utformning kan tre olika lösningar övervägas. En lösning är den som har föreslagils i promemorian för sjukvårdens del, nämligen en uppdelning av sekretessen på två nivåer, en som omfattar uppgifter som lämnats i förtroende till viss personal och som innebär en i princip absolut sekretess, och en andra som omfattar uppgifter i övriga fall och som innebär sekretess med ell omvänt skaderekvisit. Den andra lösningen innebär alt absolut sekretess (med i lag angivna undanlag) skall gälla för alla uppgifter inom sjuk- och socialvården. En tredje utväg är atl föreskriva en enhetlig sekretessregel som innehåller det omvända skaderekvisilet.

Enligt min mening bör följande principer vara vägledande vid utform­ningen av reglema om sekretesskyddet på sjuk- och socialvårdsområdena. För del första bör enskilda personers inlresse av all inte fö uppgifter om sina personliga förhållanden utlämnade lill obehöriga tillgodoses. För del andra bör intresset av insyn och kontroll av myndigheternas handlande på dessa områden tillgodoses så långt möjligt och särskill i sådana fall där vården innefattar myndighetsutövning. Vidare bör möjlighet finnas för dem som är verksamma inom något av de båda vårdområdena all samråda med kolleger inom den egna myndigheten och med kolleger inom andra myndigheter såväl på det egna som på det angränsande vårdområdet. Slutligen bör sekre­tessreglerna göras så enkla och lättillämpade som möjligt.

Som framgår är det delvis motstående intressen som skall tillgodoses. Reglerna måste alltså utformas efler en lämplig avvägning mellan de olika intressena.

Lösningen med en särskild förtroendesekretess har diskuterats av social­ulredningen som emellertid avvisat tanken på en sådan sekretess inom socialvårdsomrädet (se SOU 1977:40 s, 711), Som framgår av det föregående har förslagel att utforma sekretessen på detta sätt inom sjukvårdsområdet

II Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 §   162

utsatts för åtskillig kritik. De invändningar som riktats mot en sekretess som skiljer mellan förlroendesilualioner och andra fall kan sammanfattas på följande sätt:

-    Förlroendesekretessen gäller i princip endasl i situationer då den enskilde själv tar kontakt med läkaren eller socialvårdstjänslemannen. Lika starka skäl kan åberopas för förtroendesekretess i vissa andra fall, t, ex, när vård har inletts mot den enskildes vilja. Man vill i detta fall bygga upp ett förtroendeförhållande för en fortsall vård i frivilliga former,

-    Förlroendesekretessen gäller endasl uppgifter som lämnais av den enskilde själv, Skyddsinlressel kan vara lika starkt om uppgifterna kommit till myndighetens kännedom på annal sätt,

-    Avgränsningen av del område inom vilket fortroendesekretessen skall gälla erbjuder svårigheter. Det går knappast att undvika att gränsdragningen blir obestämd och godtycklig,

-    Bestämmelser om förtroendesekreiess är svårlillämpade. Nuvarande regler ger myckel ofta upphov till tveksamhet om huruvida uppgifter har lämnais i en förtroendesilualion eller inte. Tveksamt är också om förlroen­desekretessen hindrar l, ex, möjligheten all diskutera utformningen av vården med kolleger inom den egna institutionen,

-    En absolut sekretess som begränsas till vissa situationer medför praktiska problem. Från flera håll har påpekats atl del blir nödvändigt att anteckna uppgifter som omfattas av förtroendesekreiess i en särskild journal eller på annal sätt märka ul sådana uppgifter.

Enligt min mening väger de invändningar tungt som sålunda riktals mol en sekrelessreglering som skiljer mellan förlroendesekretess och andra fall. Jag har därför kommit lill slutsatsen all den i promemorian föreslagna principlösningen med särskild förlroendesekretess är behäftad med sådana svagheter att den inte bör genomföras.

Detta ställningstagande leder till slutsatsen att på vårdområdena bör införas en enhetlig sekretessregel som görs oberoende av om någon förtroendesilualion föreligger eller inte. Därmed uppkommer frågan vilket av de båda återstående alternativen som bör väljas vid utformningen av denna sekretessregel: den absoluta sekretessen eller en sekretessregel med etl omvänt skaderekvisit.

En regel om absolut sekretess med vissa i lag angivna undanlag kan sägas innebära all del särskilda skydd för den personliga integriteten som fortroendesekretessen ger i dag på sjukvårdsområdet i del väsentliga utsträcks till alt gälla allt som läkaren och hans medhjälpare har erfarit genom sin verksamhet om den enskildes hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Regeln medför sålunda en förstärkning av skyddet för den enskildes integritet i hans kontakter med sjukvården. Del sista gäller i ännu högre grad på socialvårdsomrädet, där förlroendesekretess inte förekommer i dag. Regeln innebär emellertid att etl generellt undantag görs från offentlighets­principen inom ell myckel vidsträckt område av del allmännas verksamhet.

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 §§   163

Med en sådan regel kommer uppgifter från sjuk- och socialvården inte all kunna lämnas ut, även om del klart kan konstateras att utlämnandet inte skulle medföra någon som helst skada. Intresset av insyn och kontroll av myndigheternas handlande pä dessa viktiga områden åsidosätts följaktligen i del närmaste helt. Regeln kan dessutom ge upphov lill krav på liknande avsteg från offentlighetsprincipen på andra områden.

Enligt min mening är det alltså varken lämpligl eller behövligt atl införa en i princip absolut sekretess för alla personliga förhållanden inom sjuk- och socialvården. Som jag redan har antytt gör sig i vissa fall ett starkt behov av insyn gällande också inom dessa områden. Jag syftar främst på fall då undersökning eller vård inte är av frivillig karaktär och andra fall då verksamheten har inslag av myndighetsutövning. Vad sjukvården beträffar är del vidare inte ovanligt att omständigheterna kring enskildas kontakter med denna är sådana att patienten knappasl har något inlresse av att dölja vad som sammanhänger därmed. Utrymme bör t, ex, finnas atl i skiftande lägen lämna upplysningar till anhöriga lill en patient om dennes lillslånd, i enklare fall också lill andra. Sjukvårdspersonalen bör också ha viss möjlighel att ta kontakt med annan myndighei i syfle alt hjälpa en patient som inte är i stånd atl själv bevaka sina iniressen. På molsvarande sätt finns det ingen anledning varför uppgift inom socialvården om enskilds personliga förhållanden skall vara hemlig i fall där man kan känna säkerhel för all den enskilde inte lider skada eller men om uppgiften röjs,

I promemorian har anförts all del finns en risk för alt man med en sekretessregel utan obehörighels- eller skaderekvisit hamnar i situationer där man tvingas laborera med etl fiktivt samtycke från den enskilde lill all uppgift för lämnas ul för att man skall nå rimliga resultat saml alt en sådan regel blir svår alt iaktta fulll ul i den vardagliga tjänsteutövningen. Enligt min mening är del rentav sannolikt all en regel om absolut sekretess inom sjukvården och socialvården inte kan iakttas i praktiken. Mot en sådan ordning måste man givetvis resa allvarliga invändningar av principiell natur. Problemet att en regel av denna innebörd ger för myckel sekretess låter sig inte heller lösas genom i författning uppställda undantag från sekretessen, eftersom del knappasl är möjligt atl i lagstiftningen förutse alla de fall då ett legitimt utlämnande kan komma i fråga. Den avvägning mellan olika iniressen som här måste göras bör alltså enligt min mening åstadkommas genom en sekretessregel med ett lämpligl utformat skaderekvisit. Jag föreslår att sekretess skall gälla för uppgift om enskilds personliga förhållanden inom sjukvården och socialvården, om del inte slår klart att uppgiften kan röjas ulan att den enskilde och hans närstående lider men.

Den av mig förordade lösningen kan synas slå i ell visst motsatsförhållande till del förslag som har lagls fram av socialutredningen och som förordals av många remissinstanser vid remissbehandlingen av promemorian. Jag kan emellertid inte se atl förslagen i praktiken skiljer sig särskilt mycket från varandra. Som framgår av vad jag tidigare har anfört skulle nämligen en regel

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 §§   164

om absolut sekretess vid konfrontationen med det praktiska livets krav säkeriigen framtvinga en lagtillämpning som på avgörande punkter knappasl skulle skilja sig från tillämpningen av den av mig föreslagna regeln. Härtill kommer all mitt förslag nära anknyter lill gällande regler om handlingssekre­lessen i 14 § SekrL, Skyddet blir emellertid någol starkare, bl, a, därigenom atl förslagel inte medger att uppgift lämnas ul efter en avvägning mellan nytta och skada,

Hälso- och sjukvården bygger lill dominerande dei på frivillighet. Vissa tvångsinslag kan dock förekomma. Regleringen härom återfinns i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och smitlskyddslagen (1968:231), 1 promemorian har uttalats all del i ärenden om tvångsåtgärder enligt dessa lagar i rättssäkerhetens och den offentliga kontrollens intresse bör råda en mindre slräng sekretess än enligt huvudre­geln, Särskill betydelsefullt är del enligt promemorian att beslul om frihetsberövande inte kan fallas i hemlighet, I promemorian har därför föreslagils att vid utskrivningsnämnd, beslutsnämnd för psykiskt utveck­lingsstörda och psykiatriska nämnden skall förutsättas etl positivt anlagande om men vid utlämnande för att en uppgift skall kunna hållas hemlig, Samma skaderekvisit foreslås gälla förvaltningsdomstols ärende enligt smittskydds-lagen. Beslut av de angivna nämnderna och beslul i fråga om frihetsberö­vande enligt smitlskyddslagen bör (med vissl undanlag) enligt promemorian liksom f n, vara offentliga.

På socialvårdsomrädet föreslås i promemorian av samma skäl en särregel för handläggningen vid förvaltningsdomstol av mål om omhändertagande. Sekretessen är här något snävare än vid socialnämnden och fömtsätter viss fannolikhel för men för atl uppgift skall fö hållas hemlig, Beslämmelsen sägs ge underiag för all hålla muntlig förhandling vid domstolen inom stängda dörrar, Beslul om Ivångsmässigi omhändertagande inom socialvården föreslås dock alltid bli offentliga.

Vid remissbehandlingen har kritik riklats mot atl sekretessen förs ned på en lägre nivå i ärenden vid ulskrivningsnämnd, beslutsnämnd, psykiatriska nämnden och, såvitt avser tvångsmässiga omhändertaganden, vid förvalt­ningsdomstol. För egen del anser jag del angelägel alt slå vakt om offenllighelsinlressena när fråga är om ingripande mot enskilda i de fall som del här är fråga om, 1 överensslämmelse med promemorieförslaget förordar jag därför alt beslut av nuvarande utskrivningsnämnd, beslutsnämnd och psykiatriska nämnden saml beslut inom socialvården om ivångsmässig vård av enskild skall vara offentliga. Jag återkommer lill denna fråga vid behandlingen av 2 och 4 §§. Däremot anser jag det inte nödvändigt atl föreskriva mindre slräng sekretess i de ärenden till vilka dessa beslut är hänföriiga. Frågan huruvida andra uppgifter än sådana som framgår av beslut skall få lämnas ut skall alltså enligt departementsförslagel - liksom enligt

Prop. 1979/80:2    Del A                 ..;,         7 kap. I §   165

gällande rätl - bedömas pä samma sätt som när uppgift i allmänhet begärs utlämnad från sjukvården eller socialvärden, dvs. enligt ett omvänt skade­rekvisit.

Principen i sekrelesslagen är att sekretessreglerna skall gälla såväl i förhållande lill enskilda som i förhållande lill andra myndigheter. Särskill det sistnämnda förhållandet ställer krav pä en noggrann reglering av de undantag från sekretessen som behövs. Till denna fråga återkommer jag i del följande. Jag vill här endast nämna atl undantagen bör anges i lag.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså all en enhetlig sekretess skall gälla inom sjukvården och pä socialtjänstens område. Avvägningen mellan olika intressen skal! göras enligi en sekretessregel som innehåller del omvända skaderekvisilet. Sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden skall alltså gälla, om del inte står klart atl uppgiften kan röjas utan att den enskilde och hans närstående lider men. Sekretessen skall dock inte omfatta vissa beslul som angår ivångsingripanden mol enskilda. Sekretessen skall gälla i förhållande lill enskilda och i förhållande lill andra myndigheter. Undantagen från sekretessen skall i princip regleras i lag. Tiden för handlingssekrelessen är enligt förslagel 50 år från handlingens tillkomst. Förslaget skiljer sig i fråga om sekretessreglernas sakliga innebörd inte så mycket från vad som gäller f n,, men del tillgodoser enligt min mening väl de önskemål om en enklare och mer enhetlig lagreglering på vårdområdena som ligger till grund för socialutredningens förslag,

1 §

Denna paragraf, som motsvarar 8 kap, 1 § första, andra och Ijärde styckena samt 2 § första och iredje styckena promemorieförslaget, innehåller bestäm­melser om sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet.

Första styckel

Som har framhållits i promemorian lorde del i allmänhet inte behöva råda någon tvekan om vad som skall förslås med hälso- och sjukvård. Någol behov av att närmare definiera detta begrepp i lagtexten anserjag alltså inte föreligga. Det centrala områdel är den slutna och öppna sjukvård som regleras i sjukvårdslagen (1962:242). Hit hör också den förebyggande medicinska hälsovården, t. ex. den som bedrivs vid mödra- och barnavårdscentralerna och inom den psykiska barn- och ungdomsvården. Även tandvården hör till hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvård behöver inte bedrivas i organi­satoriskt självständiga former ulan kan utgöra inslag i annan förvaltning, t. ex. inom skolväsendet, sociahjänsten, kriminalvården eller försvarsmak­ten. Avsikten är att i sådana fall den del av verksamhelen som är att räkna lill hälso- eller sjukvård skall falla under den nu aktuella sekretessregleringen.

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 1 !i    166

inte under den reglering som gäller för värdmyndighelen. I den mån uppgifterna kommer atl hanleras i denna myndighels egentliga verksamhet, blir emellertid den senare regleringen atl tillämpa. Jag återkommer strax lill denna fråga.

Den personal för vilken sekretessen gäller är i första hand den personkrets som i dag har tystnadsplikt enligt 3§ lagen (1975:100) med vissa bestäm­melser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. Till denna kategori hör den s. k. medicinalpersonalen enligt kungörelsen (1964:428) om medicinal­personal under socialstyrelsens inseende. Inom den organisatoriskt självstän­diga hälso- och sjukvården kommer sekretessen emellertid att gälla även annan personal än sådan som räknas lill medicinalpersonal, t. ex. förtroen­demän inom sjukvårdsstyrelse eller sjukhusdireklion, ledamöler, som inte är läkare, i nämnd som avses i lagstiftningen om omhändertagande av psykiskt sjuka. Vidare kommer, under förutsättning alt de är i allmän Oänst, t. ex. arbetsterapeuter, bandagister, laboratorieingenjörer, logopeder, läkarsekrete-rare, psykologer, sjukhusfysiker, sjukvårdsbiträden saml skriv- och ambu­lanspersonal all omfattas av sekretessen Ofr socialstyrelsens kungörelse MF 1975:158 med föreskrifter om åligganden m. m. för personal inom hälso-och sjukvård m. fl.).

Jag vill i detta sammanhang erinra om all medicinalansvarskommiltén i betänkandet (SOU 1978:26) Hälso- och sjukvårdspersonalen har lagt fram förslag till lag om lillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. fl. Lagen skall ersätta de nyssnämnda grundläggande beslämmelserna om samhällets tillsyn över vårdpersonalen. Enligt kommittén är den i 1964 års kungörelse använda metoden alt bestämma vilken hälso- och sjukvårdspersonal som skall slå under särskild lillsyn inte lämplig, eftersom den inte lar tillräcklig hänsyn lill den moderna hälso- och sjukvårdens sätt all arbeta. Kommittén föreslår därför all personkretsen under socialstyrelsens lillsyn vidgas och att samhällslillsynen skall omfatta i princip all personal inom den hälso- och sjukvård för vars kvalitet samhället har påtagit sig ett ansvar. Lagförslaget innehåller en beslämmelse som motsvarar föreskrifterna om tystnadsplikt i 3 § i den nu gällande lagen. När ändrade regler om tystnadsplikt för dem som är offentligt verksamma införs bör bestämmelsen enligt kommittén ändras så all tystnadsplikten även i ell sådanl läge blir densamma för all hälso- och sjukvårdspersonal,

Medicinalansvarskommitléns förslag bereds f n, inom socialdepartemen­tet. Oavsett vilken ståndpunkt som slalsmaklerna kommer alt inta lill förslaget anser jag emellertid att sekretessbestämmelserna som gäller den offentligt anställda hälso- och sjukvårdspersonalen bönas in i sekretesslagen. Som framgår av vad jag tidigare har sagt gäller sekretessen enligt departe­mentsförslagel även annan personal än sådan som f. n. räknas till medici­nalpersonalen. En utvidgning av denna personalkategori skulle alltså ligga i linje med den av mig föreslagna sekretessbestämmelsen för hälso- och

Prop. 1979/80:2    Del A                 ..,.,.      7 kap. I §   167

sjukvårdsområdet. Det är givelvis önskvärt - vilket också framhållits vid remissbehandlingen av promemorieförslaget - alt regleringen av sekretessen inom den enskilda sjukvården får samma innehåll som inom den allmänna. Denna fråga böremellertid behandlas i samband med alt förslag läggs fram på gmndval av medicinalansvarskommitléns betänkande,

I första slyckel andra meningen föreskrivs att sekretess gäller också "i annan medicinsk verksamhet". Med detta uttryck åsyftas t, ex, rättsmedi­cinsk undersökning och läkarundersökning som inte primärt har vård- eller behandlingssyfte ulan går ul på alt fastställa en persons lämplighet för viss befallning, t, ex, inom försvaret. Vidare kan som exempel nämnas verksam­helen vid statens bakteriologiska resp, rätlskemiska laboratorium saml de rättspsykialriska klinikernas och stationernas verksamhet. All lämna en uttömmande uppräkning av alla de verksamheter som beslämmelsen bör omfatta är inte möjligt. För att så långt möjligt undanröja tvekan om sekretessens omfattning i vissa speciella fall har emellertid i lagtexten angetts några verksamheter av särskild betydelse. Där anges sålunda att sekretessen också gäller i verksamhet som avser rättsmedicinsk och rätlspsykialrisk undersökning, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kasire­ring och ålgärder mol smittsamma sjukdomar. Den särskilda verksamhelen för omsorger av psykiskt utvecklingsstörda har också nämnts uttryckligen. Denna verksamhet har inslag som knappasl kan hänföras lill hälso- och sjukvård. En konsekvens av den gjorda avgränsningen blir att 1 § blir tiUämplig inom verksamheten i särskolor för psykiskt utvecklingsstörda i stället för den sekretess som enligt 9 § i allmänhet skall gälla inom det obligatoriska skolväsendet.

Paragrafen är tillämplig även i ärenden som gäller myndighetsutövning mot enskild, t. ex. i ärenden enligt den nuvarande lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen om omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller smitlskyddslagen och i tiUståndsärenden enligt abortlagen (1974:595), sleriliseringslagen (1975:580) m. fl. I sådana ärenden gäller sekretessen även hos fullföljdsinslans Ofr andra stycket). I samman­hanget bör också nämnas all en särskild sekretessregel gäller hos polismyn­dighet i ärende om omhändertagande eller handräckning i vissa fall (se 19§).

Promemorieförslaget innebär atl sekretess skall gälla endasl uppgift som avser vårdbehövande eller jämställd person eller närstående och som gäller sådan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Enligt min mening finns det emellertid inte skäl alt avgränsa den krets som åtnjuter sekretesskydd så snävt. Starka skäl talar nämligen för all uppgift om enskild bör åtnjuta sekretesskydd även om den enskilde inte är i behov av vård eller är närstående till vårdbehövande. Så t. ex. bör uppgifter som en vårdbehövande lämnar om andra personer, t. ex. grannar eller arbetskamrater, inte kunna lämnas ut annat än inom ramen för vad skaderekvisilet medger. Enligt departementsförslagel gäller därför sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 1     168

inte slår klart all uppgiften kan röjas ulan att den enskilde och hans närslående lider men. I sammanhanget bör emellertid påpekas all sekretessen inte gäller i hälsovårdsnämnds verksamhet eller tillsyn över sådan verk­samhet (se 2 § 5).

Som någon remissinstans har anfört omfattar begreppet "personliga förhållanden" även någons hälsotillstånd. Enligt min mening bör emellertid del senare begreppet särskill framhållas i förevarande paragraf liksom i vissa andra bestämmelser på angränsande områden. I övrigi hänvisar jag till vad jag har anfört om "personliga förhållanden" i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3,4),

Huvudregeln enligt paragrafen är all uppgift inte får lämnas ul, om del inte slår klart all uppgiften kan röjas ulan att den enskilde och hans närslående lider men. Ett skaderekvisit med omvänd bevisbörda ställs alltså upp. Som jag tidigare har anfört är regeln närbesläktad med den som i dag gäller för handlingar inom sjukvården m. m. enligt 14 § SekrL. I motsats till 14 § tillåter den emellertid i princip inte utlämnande efler en avvägning mellan behovel och befarad skada. Den nya beslämmelsen ger alltså ell någol starkare skydd såvitt gäller uppgift i allmän handling. Del slår emellertid klart all skadere­kvisilet medger att uppgift lämnas från en läkare lill en annan eller från en sjukvårdsinrättning lill en annan, om uppgiften behövs i rent vårdsyfte. Vissl utrymme finns också all lämna uppgifter till annan vårdseklor i syfle att bistå en patient. Det kan synas tveksamt om en uppgift kan lämnas från den allmänna sjukvården lill en privatpraktiserande läkare eller en företagsläkare. För den händelse patientens samtycke lill alt uppgiften lämnas inte kan inhämtas, böremellertid uppgiften ändå kunna lämnas ul om den i trängande fall behövs för medicinsk behandling av den som uppgiften rör, I sådana fall kan del knappasl hävdas all patienten lider men om uppgiften lämnas ul. Däremot bör del inte komma i fråga all lämna ul uppgifter lill läkare som begär all fö dem för att fullgöra uppdrag som han har föll från annan än patienten själv, t, ex, att lämna ullålande rörande patienten till myndighet, I sådana fall bör uppgifterna lämnas ut endasl om patienten samtycker lill del.

Någon definition av begreppet "närstående" som förekommer i denna och vissa andra paragrafer kan knappasl ges, eftersom uppfattningen om vad som förstås med detta begrepp skiftar från tid till annan. Jag vill emellertid understryka att faktisk släktskap inte behöver föreligga. Skulle del t, ex, bedömas vara till men för en person att uppgift om den med vilken han sammanbor lämnas ut, bör uppgiften enligt min mening vara sekre­iesskyddad.

Sekretessen gäller givelvis också gentemot patientens anhöriga, I många fall kan patienten ha särskild anledning all just för dessa hemlighålla sin sjukdom eller dess närmare beskaffenhet. Emellertid är del givetvis högst angeläget atl i förekommande fall de nära anhöriga för kännedom om all patienten inte har lång tid kvar att leva eller har en obotlig sjukdom. Hindrar

Prop. 1979/80:2   Del A                               7 kap. I s''    169

patientens tillslånd i sådana fall att han samtycker, bör undertättelse likväl fö lämnas lill de anhöriga. Detsamma gäller om läkaren någon gång bedömer att patientens allvariiga lillslånd åtminstone tills vidare inte bör avslöjas för honom själv och något samtycke av den anledningen då inte kan inhämtas. Enligt min mening ger en tillämpning av skaderekvisilet utrymme för ett utlämnande i dessa fall. Jfr vad som anförs under 3 §,

Med ledning av skaderekvisilet för också bedömas, om uppgift kan lämnas från sjukhus om att viss person vårdas där. Sådan uppgift bör normall endasl kunna lämnas lill patientens närslående. En utomstående bör däremot inte utan patientens samtycke genom personalen vid sjukhuset kunna fö reda på att en person vårdas där. Den som har ell legitimt inlresse av sådan information har alllid möjlighet atl vända sig lill patientens närstående.

En särskild fräga är vad som bör gälla i fråga om sådana uppgifter som läkare begär för all fullgöra uppdrag som han har erhållit frän annan än patienten, i, ex, all gå myndighei lill hända med ullålande. Enligt min mening måste en läkare som har åtagit sig all som sakkunnig yttra sig i fråga om viss person i princip vara berättigad att redovisa sina rön lill uppdrags­givaren; han röjer då inte några uppgifter utanför denna sin särskilda verksamhet för det allmänna. Undersöker han den enskilde, måsle han klargöra situationen för denne. Det kan emellertid länkas all vederbörande tidigare har vänt sig lill samme läkare och anförtrott honom vissa uppgifter. Den verksamhet i vilken dessa uppgifter har inhämtats för anses skild från verksamhelen som sakkunnig. Läkaren för därför i princip inte ulan den undersöktes samtycke utnyttja eller yppa uppgifterna när han fullgör sakkunniguppdraget. På liknande sätt för bedömas t, ex, skolläkares eller skolsköterskas möjlighet atl lämna uppgifter lill skolledningen om en elev. Uppgift som eleven har anförtrott läkaren eller sköterskan för i princip inte yppas ulan elevens samtycke ens inom ramen för elevvården. Detta lorde inte hindra läkaren eller sköterskan atl ge råd om lämplig elevvårdande ålgärd.

Vid remissbehandlingen har remissinstanserna uppehållit sig vid vissa särskilda frågor. Bl, a, har socialstyrelsen och statens personalnämnd efteriyst uttalanden om sekretessen inom företagshälsovården. Med anledning därav vill jag framhålla all sådan verksamhet - i den mån den är all hänföra lill allmän verksamhet och inte lill enskild - faller under den nu aktuella sekreiessregleringen. Del innebär att det föreligger myckel begränsade möjligheter atl ulan patientens samtycke föra uppgifter vidare från t, ex, förelagsläkaren lill myndigheten. Om läkaren har åtagit sig atl som sakkunnig yttra sig t, ex, i fråga om viss persons lämplighet till viss befallning, måsle han emellertid kunna redovisa sina iakttagelser till arbetsgivaren, Detla förhållande måste givetvis påpekas förden enskilde vid undersökningen, om sådan företas. Har den enskilde tidigare vänt sig till förelagsläkaren, är läkaren i princip förhindrad alt föra vidare uppgifter som

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 1 ii    170

därvid anförtrolls honom. Som jag nyss har anfört i fråga om sakkunnigupp­drag i allmänhet bör uppgifter av del sistnämnda slaget i princip fö föras vidare bara om den enskilde samtycker till del,

I departementsförslagel finns lika lilel som i promemorieförslaget någon allmän bestämmelse som ger sekretess ål uppgifter som härrör från läkare eller annan medicinalpersonal, när uppgifterna - i allmän handling eller i annan form - är tillgängliga utanför hälso- och sjukvårdssektorn och angränsande områden. Som har framhållits i promemorian betyder detta givetvis inte all sådana uppgifter i större omfattning skall lämnas ulan skydd. Del önskvärda skyddet bör i stället i allmänhet åstadkommas genom regler som är utformade för de ärenden eller den verksamhet där uppgifterna kan förekomma. Åtskilliga bestämmelser i departementsförslagel kommer atl ge sekretess för läkarintyg och andra uppgifter om någons hälsotillstånd. Hit hör t, ex, beslämmelserna om sekretess inom socialtjänsten (7 kap, 4 §), inom kriminalvården (21 §), hos försäkringskassorna m, fl, i ärenden enligt lagstift­ningen om allmän försäkring eller arbelsskadeförsäkring (7 §), i ärenden som gäller värnpliklsljänslgöring (12 §), inom arbetarskyddet (8 §), inom arbets­värden m, m, och i myndighels personalsociala och personaladministrativa verksamhet, inräknat anslällningsärenden (10 och 11 §§), inom skolväsendel m, m, (9§), i förundersökning (9 kap, 17 och 18 §§) och i ärenden om studiestöd (9 kap, 5 §), Av väsentlig betydelse i sammanhanget är vidare de allmänna beslämmelserna om sekretessens överföring i 12 och 13 kap.

Speciellt intresse knytersig till bestämmelserna i 12 kap, 1 § om sekretessen vid domslol. Dessa bestämmelser skyddar inte bara i, ex, sjukjournal, när sådan kan förekomma i mål vid domslol, utan också intyg och utlåtande från läkare m, fl, som har tystnadsplikt enligt sekretesslagen. Paragrafen blir visseriigen inte tillämplig på medicinska uppgifter som härrör från läkare i enskild verksamhet. Behovet av sekretesskydd för sådana uppgifter tillgo­doses emellertid i de sannolikt viktigaste hänseendena genom vissa primära sekretessbestämmelser för domstolarna, nämligen dem som skyddar uppgift om enskilds personliga förhållanden i mål om sedlighetsbrott, i brottmål när uppgiften har framkommit vid rätlspsykialrisk undersökning eller annars i utredning rörande lilltalads personliga förhållanden samt i äklenskapsmål och mål eller ärende enligt föräldrabalken (7 kap, 22 § och 9 kap, 15 och 16 §§ departementsförslagel). Jag anser alltså all del inte behövs någon motsva­righet i den nya sekretesslagen till föreskriften i 14 § SekrL om handlingssek­reless för handlingar som har upprättats lill utredning i mål eller ärende vid domstol m, m, av läkare eller hos socialstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande, I promemorian har snarast ifrågasatts om inte 12 kap, 1 § ger en alllför vidsträckt sekretess ål läkarintyg och andra medicinska uppgifterom enskild. Om uppgifterna skall förebringas vid förhandling, blir de emellertid lill följd av 5 kap, 1 § RB i föreslagen lydelse och 12 kap, 3 och 4 §§ sekrelesslagen sannolikt i de flesta fall offentliga.

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. I    171

En annan särskild fråga som vid remissbehandlingen har lagits upp av socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet är de s, k. patientförevisning-arna. Enligt socialstyrelsen har del sedan gammalt förekommit att den som undervisar blivande läkare demonstrerat olika sjukdomstillstånd med hjälp av patienter. Metoden har förekommit i många olika former såväl inom den psykiatriska som den somatiska undervisningen. På senare lid har lelevi-sionsleknisk utrustning, s. k. videoteknik, använls i allt större utsträckning. Socialstyrelsen påpekar att metoden numera, vid sidan av undervisning och forskning,också börjat användas i vård- och behandlingsarbetet,särskill i del psykiatriska behandlingsarbetet.

Frågan om användningen av videoteknik i förevarande sammanhang har behandlats av JO i ell nyligen avgjort ärende (dnr 423-1976) med anledning av en skrivelse från Riksförbundet försocial och mental hälsa, I beslulel anför JO bl, a, alt den rättsliga regleringen inte - såsom riksförbundet synes ha menat - lämnat föllel öppet för en godtycklig användning av videotekniken inom sjukvården. Regleringen av del personliga integriletsskyddet på palienlrätlens område är emellertid enligt JO ganska outvecklad och rättsläget på sekreiessområdei är i vissa väsentliga hänseenden oklart. Dessa förhållanden motiverar i sig atl bestämmelserna på områdel kompletteras och ses över, I avvaktan härpå bör enligt JO:s mening återhållsamhet iakttas vid teknikens användning, framför allt vad gäller forskning och undervisning, -Utgångspunkten för en lösning av problemet bör enligt JO vara atl skapa garantier för patientens personliga integritet. Videotekniken kräver all särskilda bestämmelser ulfärdas. Innan några föreskrifter kan ulfärdas måsle emellertid videobandens karaktär av allmän handling eller icke allmän handling klariäggas. Detta har betydelse - inte endast för sekretessfrågan -ulan även för tillämpningen av gällande gallringsbeslämmelser, JO utgår från alt man i del fortsatta lagstiftningsarbetet kommer all begagna sig av möjligheten atl undanröja den oklarhet söm kan anses föreligga beträlfande videobandens karaktär i olika situationer av allmän handling.

För egen del vill jag först understryka all del inte ankommer på mig atl i detta lagstiftningsärende redovisa någon ståndpunkt i den kontroversiella frågan i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar patientförevis­ningar med eller utan användande av videoteknik bör få förekomma, Sekrelesslagen behandlar endasl frågan om vilka sekretessregler som skall gälla i sammanhanget. Jag utgår alltså i del följande från all palienlförevis-ningar kommer att äga mm även i framtiden.

Enligt 2 kap, 3 § första styckel TF är framställning i skrift eller bild saml upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med lekniskl hjälpmedel att anse som handling i grundlagens mening. Handling är enligt samma bestämmelse att anse som allmän, om den förvaras hos myndighet och på närmare angivet sätt är att anse som inkommen lill elier upprättad hos myndighet. Bestämmelser om när handling skall anses

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. I    172

inkommen resp. upprättad finns i 2 kap. 6 och 7 §§ TF. Av sislnämnda beslämmelse följer bl. a. alt handling som inte hör till vissl ärende (detla torde vara det normala i de fall som avses här) anses upprättad hos myndighei när den justerats av myndigheten eller på annat sätt har färdigställts.

Av de här återgivna beslämmelserna följer enligt min mening all en filmupptagning (videoband m. m.) som utförts efter instruktion från en befattningshavare inom den allmänna hälso- och sjukvården skall anses som allmän handling, om den färdigställts och lagils om hand för förvaring vid det sjukhus eller den institution där upptagningen har gjorts. Humvida upptag­ningen förvaras i arkivutrymme eller på t. ex. en viss läkares tjänsterum saknar därvid betydelse. Har uppgift om upptagningen antecknats i patient­journal eller annat register, kan del inte råda något som helst tvivel om atl upptagningen är allmän handling. Fall kan emellertid länkas i vilka upptagningen inte blir allmän handling. Så t. ex. lorde en upptagning som en läkare utför på egen bekoslnad eller för medel som läkaren har erhållit i form av anslag från utomstående inte kunna betraktas som allmän handling hos det sjukhus eller den institution där läkaren är verksam, om upptagningen inte överiämnas till sjukhuset eller institutionen, I vilken utsträckning upptagningar av del sislnämnda slaget skall fö göras är närmast en etisk fråga som det inte ankommer på mig att ta ställning lill.

Frågan humvida filmupplagning skall anses som allmän handling eller inte har emellertid i praktiken inte samma betydelse som tidigare med den reglering av sekretessen som föreslås i den nya sekretesslagen. Denna reglering innebär bl, a, all sekretess gäller för uppgift, oavsett om den förekommer i allmän handling eller ej. Sekretessen enligt förevarande paragraf gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotill­stånd eller andra personliga förhållanden. Del innebär all uppgifterom person som vårdas eller behandlas inom sjukvården åtnjuter sekretesskydd enligt förevarande paragraf, om uppgifterna finns i upptagning som har gjorts medan patienten var föremål för sådan vård eller behandling. Den som är underkastad sekretessbestämmelsen för alltså i princip inte lämna ut eller på annal sätt låta utomstående ta del av sådan upptagning.

Filmupptagning som är atl anse som allmän handling skall självfallet behandlas som andra sådana handlingar som har upprättats inom hälso- eller sjukvården. Huruvida upptagningen har gjorts för all användas för under­visnings- eller forskningsändamål eller i behandlingen av patienten saknar därvid betydelse, Samma regler gäller alltså i fråga om utlämnande av upptagningen - vare sig detta sker genom alt upptagningen överiämnas eller genom att någon för se den -som i fråga om utlämnande av andra handlingar som upprättals inom hälso- eller sjukvården. Eftersom undervisning och forskning normalt inte kan sägas tillhöra samma verksamhetsgren som den egentliga vården, kan upptagningen inte utan vidare lämnas ul för all användas i de båda första verksamheterna. Delta följer av 1 kap, 3 §, Möjlighet atl använda bildupptagning för undervisnings- och forskningsän-

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,r           7 kap. I ii    173

damäl för i stället öppnas genom all erforderiiga undantag från sekretessen görs. Jag återkommer strax till denna fråga men vill redan här slå fast att utlämnande till enskild för l, ex, forskning inte bör förekomma med mindre detta kan ske inom ramen för vad del omvända skaderekvisilet medger, ev, i kombination med förbehåll om att uppgift som lämnas ul inte för lämnas vidare. Avslutningsvis vill jag tillägga alt sådana uppgifter om sjukdomar eller behandling som inte är möjliga att anknyta till viss individ (avidenli-fierade uppgifter) inte omfattas av sekretessregeln i 1 §, Jag föreställer mig all del - särskilt i den somatiska undervisningen och forskningen - bör vara möjligt atl i stor utsträckning använda videofilm m, m, som inte är hänföriig till bestämda individer.

Socialstyrelsen har vidare i sitt remissyttrande ifrågasatt om sekretesslagen inte bör innehålla en särskild bestämmelse om sekretess för de personregister med tillhörande handlingar som förs hos styrelsen. Med anledning därav vill jag påpeka att uppgifter i sådanl register blir underkastade sekretessregeln i 9 kap, 4 § i den män de har inhämtats i styrelsens särskilda verksamhet för att framställa statistik. Har uppgifterna inhämtats för annal ändamål inom hälso-och sjukvården gäller sekretessregeln enligt förevarande paragraf Någon särskild beslämmelse om sekretess för uppgifter i socialstyrelsens personre­gister inom detta område anser jag därför inte behövlig,

114 kap, finns bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll. Dessa bestämmelser gäller också inom hälso- och sjukvården. Av 14 kap, 3 § andra stycket följer emellertid atl den s, k. generalklausulen i försiasiycket av samma paragraf inte gäller sekretess enligt 7 kap. 1 §. Av 14 kap. 4 § och 7 kap. 3 § framgår vidare all avsteg har gjorts från huvudregeln om att sekretess inte gäller i förhållande lill den enskilde.

Att uppgifter från hälso- och sjukvården om enskild inte skall kunna lämnas ut lill myndighei med stöd av generalklausulen ligger i linje med promemorieförslaget. Som jag tidigare har sagt bör undantagen från sekre­tessen anges i lag. I promemorieförslaget har vissa undantagsbestämmelser tagits upp i 8 kap. 1 § tredje stycket, som bl. a. innehåller en regel som innebär att anmälan för göras eller uppgift på begäran får lämnas lill myndighei eller annan "i fall som anges i en särskild lag". Departementsförslagel saknar motsvarighet till sådana undantagsbestämmelser. Enligt min mening behöver föreskrifter av detta slag inte las upp i sekretesslagen eller omnämnas i denna så länge fråga endasl är om utlämnande till myndighei eller dess personal. Redan den allmänna föreskriften i 14 kap. 1 § slår nämligen fasl att uppgift skall lämnas från en myndighet till en annan myndighet, om det följer av lag eller förordning all uppgiften skall lämnas dit. En bestämmelse i sekretesslagen om att uppgiftslämnandet från hälso- och sjukvården skall regleras i en särskild lag är f ö. inte bindande för lagstiftaren, eftersom den inte är meddelad i grundlag. Beslämmelsen i 14 kap. 1 § hindrar givelvis inte all flertalet regler om uppgiftslämnandet samlas i en särskild lag som dessutom utformas så all krav på lagform uppställs för regler om uppgifts-

Prop. 1979/80:2   Del A                               7 kap. 1 §   174

lämnande från hälso- och sjukvården. För egen del förordar jag all en sådan särskild lag ulfärdas, särskill som det därigenom blir lättare för allmänheten atl bilda sig en uppfattning om sjukvårdssekreiessens innebörd. Till frågan om utformningen av denna lag återkommer jag i samband med följdlagslift­ningen lill sekretesslagen.

Några särskilda bestämmelser om utlämnande av uppgifter till personer som inte är knutna lill hälso- och sjukvården på sätt som anges i 1 kap. 7 § anserjag inte behövliga. Del uppgiftslämnande som det här kan bli fråga om bör enligt min mening kunna ske inom ramen för vad skaderekvisilet medger, ev. också med tillämpning av bestämmelserna om förbehåll i 14 kap. 9§.

Del kan inte uteslutas att en läkare eller annan måsle lämna ul sekretessbelagda uppgifter om en patient i en nödsituation. Någon annan bestämmelse härom än den som finns i 24 kap. 4 § BrB behövs enligt min mening inte.

Andra stycket

1 andra styckel föreskrivs att sekretess gäller också i verksamhet hos myndighei som innefattar omprövning av beslut i sådan verksamhet som avses i första styckel. Som exempel kan här nämnas ärenden som gäller omprövning av beslul alt omhänderta enskild mol hans vilja. Vidare föreskrivs all sekretessen enligt första slyckel också gäller i den särskilda tillsynen över hälso- och sjukvård och annan verksamhet som primärt ulgör sekretessreglernas tillämpningsområde. Även den lillsyn som riktar sig mol enskild verksamhet faller under bestämmelserna. Med "särskild lillsyn" åsyflas i första hand den lillsyn som utövas av socialstyrelsen.

Tredje stycket

I detla stycke anges lidsgränsen för handlingssekrelessen lill 50 år. Samma tid har föreslagits i promemorian. Vid remissbehandlingen har flera remiss­instanser visseriigen invänt att denna tid är för kort (se avsnitt 4.3.5 i den allmänna motiveringen). Enligt min mening finns del emellertid inte skäl atl frångå promemorian på denna punkt.

Av särskilt inlresse i detta sammanhang är de s. k. enhelsjournaler som börjat föras inom sjukvården. Denna journalform innebär atl en gemensam journal angående patienten förs för flera kliniker och vårdinrättningar. Vid länsdelssjukhus kan t. ex. patienten ha en journal där samliga kliniker och eventuell allmänläkarmottagning gör sina noteringar. På högre sjukhusni­våer, t. ex. vid länssjukhus, lorde molsvarande utveckling innebära att journalerna läggs upp och förs blockvis eller molsvarande. En variant av enhelsjournalen är den s. k. sammanslagna journalen som omfattar två eller

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 2 s   175

flera, men inte samtliga kliniker på ett sjukhus.

En konsekvens av delta journalsystem i förening med de allmänna råd som riksarkivet har utfärdat om gallring av medicinska arkiv kan bli att journalen kommer all följa en människa från vaggan till graven. Av 1 kap. 6 § följer emellertid att handlingssekrelessen för uppgift i sådan journal gäller i 50 år från del uppgiften fördes in i journalen.

2§

I denna paragraf, som motsvarar 8 kap. 2 § andra styckel promemorieför­slaget, föreskrivs vissa undantag från sekretessen enligt 1 §.

Enligt punktl gäller inte sekretess för beslut av psykiatrisk nämnd, beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda och centrala psykiatriska nämnden. Delsamma gäller enligt punkt 2 annal beslul i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller omsorger om psykiskt utveck­lingsstörda, om beslutet angår frihetsberövande ålgärd. De uppräknade nämnderna handlägger frågor om intagning och utskrivning från sjukhus m. m. och närbesläktade frågor av stor betydelse för berörda enskilda. Beslut av nämnderna bör som jag redan har framhållit alltid, liksom f n. vara offentliga. Delsamma bör gälla andra beslul i ärenden inom hälso- och sjukvården vilka angår frihetsberövande ålgärd. Härmed avses inte endasl beslul om intagning på sjukhus och om inskrivning i vårdhem eller i specialsjukhus utan också andra beslut som angår längden eller karaktären av ell frihetsberövande, såsom beslut i fråga om lillslånd alt vistas på egen hand utanför sjukhusområde, om utskrivning eller utskrivning på försök, om återtagning av försöksulskriven och om skyldighel all stanna kvar på sjukhus. Beslul om inskrivning av psykiskt utvecklingsstörd i särskola kan inte i och för sig anses vara ell beslut om frihetsberövande, däremot beslut om all särskoleelev är skyldig att bo i annat hem än det egna.

Enligt punkt 3 skall beslut enligt lagstiftningen om smittskydd vara offentligt, om beslutet angår frihetsberövande ålgärd. Ärende enligt smitl­skyddslagen kan gälla skyldighet atl inlagas eller stanna kvar på sjukhus, föreskrifter for öppen vård, t. ex. om isolering, skyldighet att inställa sig hos läkare eller smiltrening av någons bostad. Som jag tidigare har framhållit är del endasl beslul som innebär att någon berövas friheten som bör vara offentliga. I överensslämmelse med gällande rätt föreslås ett undantag från denna regel nämligen i fråga om beslut i ärenden om veneriska sjukdo­mar.

De beslul angående frihetsberövande som enligt del sagda blir offentliga är i allmänhet sådana som kan överklagas lill nämnd eller förvaltningsdomstol. Beslut som angår den löpande vården vid sjukhus eller annan anstalt faller vid sidan om den särskilda regeln om offenllighet; för att denna skall vara tillämplig skall beslulel hänföra sig till ell ärende.

Prop. 1979/80:2   Del A                               7 kap. 2   176

Medicinalväsendels ansvarsnämnd, som är knuten lill socialstyrelsen, handlägger frågor om disciplinära påföljder för medicinalpersonal för försum­melse i yrkesutövningen och om åtalsanmälan för sådan försummelse, se 43 § förordningen (1967:606) med instmktion för socialstyrelsen (omtryckt 1977:988). Nämnden handlägger också vissa behörighetsfrågor. Nämndens verksamhet torde kunna hänföras till den särskilda tillsynen över hälso- och sjukvården. Uppgifter om patienters sjukdomar m. m. åtnjuter därför sekretess hos nämnden och hos fullföljdsinslanserna enligt 1 § andra slyckel, och del oavsett om del aktuella ärendet rör den allmänna eller den enskilda sjukvården. Emellertid knyter sig ell inte oväsentligt offenlligheisinlresse lill de ifrågavarande ansvars- och behörighelsärendena. I punkt 4 föreskrivs därför atl sekretessen enligt paragrafen inte för leda till all anmälan eller beslut i sådanl ärende hålls hemligt Ofr i fråga om beslul 13 kap. 6 §). Del kan tilläggas all sekretesskyddet enligt 7 kap. 1 § över huvud taget inte gäller personalens förhållanden ulan endasl patienters och jämställdas personliga omständigheter.

Medicinalansvarskommiltén har föreslagit atl de uppgifter som f n. ankommer på medicinalväsendels ansvarsnämnd skall överföras lill en ny, i förhållande lill socialstyrelsen fristående specialinstans, hälso- och sjukvår­dens ansvarsnämnd. Vad jag har anfört om sekretessen vid den nuvarande nämnden lorde äga sin giltighet också i fråga om den nya nämnden, om kommitténs förslag genomförs.

Enligt punkt 5 gäller sekretessen inte i hälsovårdsnämnds verksamhet eller tillsyn över sådan verksamhet. Bestämmelser om hälsovårdsnämndens verksamhet m, m, finns bl, a, i hälsovårdsstadgan (1958:663), I 82 § denna stadga föreskrivs tystnadsplikt för den som har eller har hafl atl ulöva tillsyn över allmänna hälsovården angående förhållande som blivit känt för honom genom denna verksamhet, i den mån del inie är påkallat i tjänstens inlresse att yppa uppgift, I promemorian har framhållits alt det är svårt att ge en sekretessbestämmelse som i fråga om personskyddet kompletterar 1 § promemorieförslaget en sådan avgränsning atl inte handläggningen hos hälsovårdsnämnd onödigtvis undandras offentligheten. Med hänsyn härtill och då del praktiska behovet av den ifrågasatta beslämmelsen ansetts vara ganska ringa, har någon sådan bestämmelse inte tagits upp i förslagel. Jag delar uppfattningen att det inte finns något praktiskt behov av bestämmelser om sekretess i fråga om handläggning hos hälsovårdsnämnden. Som konstaterats i promemorian, föreligger del också uppenbara svårigheter all avgränsa bestämmelsen om sekretess till skydd för enskildas personliga förhållanden på hälsovårdsområdel så atl inte handläggningen hos hälso­vårdsnämnd onödigtvis undandras offentlighelen. Med den uiformning som 1 § har fött i departementsförslaget blir det emellertid nödvändigt att i förevarande paragraf la upp en beslämmelse som särskill undantar hälso­vårdsnämndens verksamhet och tillsynen över denna verksamhet från

Prop. 1979/80:2    Del A                ,,,.          7 kap. 3 §    177

sekretessen i 1 §. Jag vill tillägga att 82 § hälsovårdsstadgan till den del den skyddar yrkeshemlighet för motsvarighet i 8 kap. 7 § departementsförsla­gel.

1 betänkandet (SOU 1978:44) Kommunalt hälsoskydd har föreslagils all hälsovårdsstadgan skall upphävas och ersättas med en ny hälsoskyddslag. Förslaget innebär bl. a. att det inom varje kommun skall finnas en miljö- och hälsoskyddsnämnd som skall utöva den omedelbara tillsynen över efterlev­naden av hälsoskyddslagen. Lagförslaget innehåller en beslämmelse om tystnadsplikt (24 §). Frågan om lagstiftning på grundval av förslagel övervägs f n. i socialdepartementet.

Beslul som inte åsyftas i förevarande paragraf följer i fråga om sekretessen huvudregeln i 1 §. Det gäller t. ex. beslut om fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kasirering eller transplaniaiion och beslut som avser någons yrkande om omsorger enligt den särskilda lagen om psykiskt utvecklingsstörda.

3§

Förevarande paragraf som motsvarar 8 kap. 3 § promemorieförslaget, föreskriver för sjukvårdsområdets del etl snävt begränsat undanlag från beslämmelserna i 14 kap. 4 § om rätlen för den lill vars förmån en sekretessbestämmelse gäller all disponera över sekretessen.

F. n. gäller enligt 14 § andra stycket SekrL bl. a. all handling som omfattas av sjukvårdssekreless, i strid med huvudregeln på områdel för undanhållas den som handlingen gäller, om den angår någons intagning, vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än på anstalt och det finns grundad anledning alt anta att ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas genom hand­lingens utlämnande. 1 samma bestämmelse föreskrivs att utlämnande lill patienten kan vägras också om del finns gmndad anledning alt anla att någons personliga säkerhet sätts i fara. Sislnämnda sekretess, som inte är föranledd av hänsyn till patienten själv, behandlas emellertid inte här ulan i 6§.

Någon tystnadsplikt molsvarande den här diskuterade handlingssekre­tessen torde inte finnas i gällande rätt. Frågan i vilken utsträckning en läkare skall underlåta att lämna upplysningar till en patient av hänsyn lill dennes bästa för i stället bedömas på grundval av eliska och medicinska övervägan­den.

Enligt promemorian bör det endasl i rena undanlagsfall komma i fråga atl en myndighei under hänvisning till den enskildes bästa vägrar honom att la del av uppgifter om sig själv. Den förtroendefulla samverkan mellan medicinalpersonal och patient som bör prägla alll vård- och behandlingsar­bete kan knappast främjas av en ordning som innebär att del i inte helt obetydlig omfattning är möjligt all vägra patienten att ta del av sin egen

12 Riksdagen 1979180. I samt. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A                               7 kap. 3 if    178

behandlingsjournal. Skadeverkningar bör i stället i största möjliga utsträck­ning förebyggas genom atl den som gör anteckningar i journalen ulformar dessa med beaktande av atl patienten kan komma atl läsa dem. Enligt promemorian kan det emellertid inte uteslutas all det i undantagsfall kan föreligga ett medicinskt betingat behov av en möjlighel att låta journalsekre­tessen gälla också i förhållande till patienten själv. En sådan regel bör dock utformas mycket restriktivt.

Förslaget innebär att regeln bara skall gälla inom sådan medicinsk verksamhet som anges i 8 kap, 1 § promemorieförslaget och i sådan lillsyn över denna verksamhet som nämns i samma paragraf Del bör enligt promemorian aldrig vara möjligt all åberopa den berördes eget bästa som skäl för atl vägra en person, som t, ex, inom socialvårdens ram frivilligt eller tvångsvis vårdats på anstalt, tillgång lill joumalanleckningar som inte är hänföriiga lill sjuk- eller hälsovård i egentlig bemärkelse, Ell molsvarande ställningstagande görs för kriminalvårdens del,

I promemorian anförs vidare atl del inte finns någon anledning atl införa tystnadsplikt för medicinalpersonal gentemot en patient för uppgifter om dennes hälsotillstånd. De etiska och medicinska överväganden som ytterst måsle vara vägledande på områdel är inte av den arten all de bör komma lill uttryck i en straffsanktionerad tystnadspliktsregel. Den rättsliga regleringen på områdel bör enbart vara inriktad på atl ställa upp vissa gränser för patientens principiella rätt alt ta del av den allmänna handling som journalen utgör.

Begränsningen i patientens rätl alt bestämma om tillgången till journalen bör enligt promemorian endasl avse hans behörighet alt medge atl den utlämnas lill honom själv. Han bör däremot behålla sin rätt alt medge utlämnande lill annan. Om regleringen inte utformas på detta sätt, kan del enligt promemorian bli omöjligt t, ex, för ell sjukhus att lämna ut journal-anteckningar till en privatpraktiserande läkare som behandlar en viss patient, om anteckningarna är av sådan beskaffenhet alt de inte bör komma lill patientens egen kännedom,

Fömtsättningarna för alt journalen skall kunna undanhållas en patient har i promemorieförslaget getts en någol snävare avgränsning än enligt gällande rätt. Enligt förslaget krävs atl del är av synnerlig vikt med hänsyn till vården eller behandlingen att uppgiften inte lämnas till patienten. Dessutom gäller all del skall vara fråga om pågående vård eller behandling. En tillfrisknad person skall enligt promemorian inte kunna vägras tillgång lill sin journal med den motiveringen att kunskap om dennas innehåll skulle kunna föranleda all han insjuknade på nytt. Enligt promemorian måste det anses vara från principiell synpunkt rikligast att en person som inte är föremål för någon vård eller behandling ges rätt att själv fatta de beslut som kan ha betydelse för hans hälsotillstånd.

Vid remissbehandlingen har bestämmelsen utsatts för åtskillig kritik. De fiesla remissinstanser som yttrar sig i frågan anser alt förslagel lar alltför liten

Prop. 1979/80:2    Del A                *'           7 kap. 3 §   179

hänsyn till de problem som föreligger på vårdområdena. Enligt deras mening bör bestämmelsen utformas mera i överensstämmelse med nuvarande regler. Stadgandet bör också gälla för både sjukvården och socialvården. Flera remissinstanser anser all förslagets stadgande om "pågående vård" bör ulgå, eftersom uttrycket är oklart och en tillämpning av beslämmelsen i vissa fall skulle kunna medverka till att en patient fr del av uppgifter som föranleder återfall i sjukdom. En remissinstans ifrågasätter om beslämmelsen är grundlagsenlig.

För egen del vill jag till en början slå fasl alt 2 kap. 2 § första styckel 6 TF inte hindrar atl en sekretessregel utformas så alt den hindrar den enskilde från all la del av uppgifterom sig själv. Den angivna regeln är utformad för atl göra del möjligt för lagstiftaren att tillgodose vitt skiftande hänsyn till personliga intressen. Som framgår av redogörelsen för gällande rätt förekommer f ö. redan nu regler, som innebär all enskild kan undanhållas uppgifter om sig själv. Någon ändring på denna punkt har inte diskuterats under förarbetena lill de ändringar i TF som trädde i kraft den 1 januari 1978. Däremot bör, såsom också framhållits i promemorian, sekretessregler av del angivna slaget utformas restriktivt.

Jag delar uppfattningen i promemorian atl regeln endast bör gälla inom hälso- och sjukvårdsområdet. På socialvårdsområdet har bestämmelsen tidigare hafl begränsad betydelse, och med den uiformning som socialtjän­sten för i framtiden behövs ingen motsvarighet lill beslämmelsen på det områdel. 1 fråga om omfattningen av hälso- och sjukvårdsområdet hänvisar jag lill 1 §. Beslämmelsen gäller alltså inte bara inom den organisatoriskt självständiga hälso- och sjukvården ulan också inom den sektor av annan förvaltning, t. ex. socialvården eller kriminalvården, där hälso- och sjukvård förekommer.

Syftet med bestämmelsen är i första hand alt hindra en patient, under de förutsättningar som i övrigt gäller enligt paragrafen, från atl ta del av sin journal. Till skillnad från promemorieförslaget innebär bestämmelsen emel­lertid också att medicinalpersonalen i motsvarande mån underkastas tyst­nadsplikt. 1 och för sig har jag förståelse för de argument som i promemorian har anförts mot en sådan regel. Jag anser dock all del finns goda skäl atl här som på andra håll i sekrelesslagen samordna handlingssekrelessen och tystnadsplikten. En sådan samordning för bl. a. den praktiska konsekvensen atl t. ex. dellagarna i ett behandlingsteam kan bli skyldiga att hålla inne med uppgifter som man vid diskussion inom teamet kommit överens om att inte meddela patienten.

Beslämmelsen innebär i och för sig inte att patienten berövas sin rätt att medge att uppgift, dvs. i första hand journalen, lämnas till annan. Etl par remissinstanser har påpekat att en patient kan använda denna utväg för att själv skaffa sig kännedom om innehållet i sin journal. Skulle del i undantagsfall uppkomma misstanke om alt en patient på detla sätt försöker kringgå bestämmelsen, ger denna enligt min mening utrymme för en vägran

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 4 i    180

atl lämna ut journalen eller uppgift ur denna. Jag vill också peka på möjligheten atl ställa upp förbehåll enligt 14 kap. 9 §.

En fömtsättning för att uppgift skall fö undanhållas den vård- eller behandlingsbehövande är atl uppgiften angår hans hälsotillstånd. Som någon remissinstans anfört är detta begrepp snävt till sin omfattning. Avsikten är nämligen att endast uppgifter som direkt hänför sig lill den enskildes hälsotillstånd skall kunna sekretessbeläggas med stöd av denna regel. Det är alltså inte fråga om alt undanhålla den enskilde uppgifter av annat slag i journalen. Del bör emellertid i detla sammanhang erinras om att en ytterligare begränsning i den enskildes rätt atl ta del av uppgifter om sitt hälsotillstånd och andra personliga förhållanden följer av 6 §.

När det gäller förutsättningarna för all en uppgift skall kunna undanhållas en patient har beslämmelsen utformats så att den nära ansluter till gällande rätl. Uppgift kan alltså undanhållas den enskilde, om ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas allvariigt om uppgiften lämnades till honom.

Del bör påpekas att den angivna sekretessen till följd av reglerna i 14 kap. 5 § kan komma atl reduceras i de fall där en patienOournal åberopas i ell mål eller ärende där patienten är part.

4§

Denna paragraf som motsvarar 8 kap. 4 och 5 §§ promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om sekretessen på sociahjänstens område. Den bygger på förutsättningen alt sociallagsstifiningen reformeras i huvudsaklig överensstämmelse med socialuiredningens förslag.

Första och iredje styckena

Sekretessens tillämpningsområde är enligt första styckel sociahjänsten. Delta begrepp kan emellertid inte anses tillräckligt pregnant för all ulan en närmare beskrivning ange sekretessens omfång. En sådan beskrivning har därför tagils upp i tredje styckel. Enligt denna förslås med socialtjänst först och främst den verksamhet som avses i den kommande socialtjänstlagen. Verksamhelen behöver inte beslå i handläggning av ärende ulan kan utgöras av rent faktisk verksamhet. Sekretessen kommer sålunda bl. a. alt omfatta handlingar och uppgifter i övrigi som gäller uppsökande verksamhet, social hemhjälp, färdtjänst, kontaktverksamhet, förskole- och fritidshemsverksam­het, vård och behandling vid kommunala eller landstingskommunala institutioner såsom barn- eller ungdomshem, behandlingshem, inackorde­ringshem och ålderdomshem/servicehus samt över huvud taget social service och socialt bistånd som lämnas av socialnämnd. Enligt tredje stycket skall vidare till socialtjänsten räknas verksamhet enligt särskild lagstiftning om vård av unga utan samtycke. Härigenom inbegrips i sekretessen socialnämnds utredning och framställning om sådan vård. Atl polisens

Prop. 1979/80:2    Del A                ' r.          7 kap. 4 §   181

medverkan lill verkställighet kommer all omfattas av sekretess följer av 19 §,

I promemorian har föreslagits en särskild sekrelessreglering för handlägg­ningen vid förvaltningsdomstol. Som framgår av vad jag tidigare har anfört saknas motsvarighet till denna reglering i deparlemenisförslaget.

Till socialtjänst i paragrafens mening hänförs också arbetsuppgifter som i övrigt enligt lag åligger socialnämnd. Härmed avses nämndens befallning med l, ex, ärenden rörande fastställande av faderskap och underhåll, vårdnad, förmynderskap, namnbyte, påföljd för brott och handräckning enligt 21 kap, föräldrabalken, - Slutligen förklaras i tredje slyckel att lill socialtjänst också skall räknas annan myndighets omprövning av social nämnds beslut och den särskilda lillsyn som annan myndighei utövar över nämndens verksamhet. Att sådan handläggning hör till socialtjänst följer lill stor del redan av de tidigare i slyckel gjorda hänvisningarna till särskild lagstiftning Ofr angående lillsyn också 13 kap, 1 §), När allmän domslol prövar en ansökan eller framställning från socialnämnd är del naturiigtvis inte fråga om någon omprövning av nämndens beslut.

Med anledning av atl en remissinstans särskilt lagil upp frågan vill jag nämna all ärenden om fördelning av daghemsplalser och pensionärsbosläder också blir hänföriiga till socialtjänst i paragrafens mening. En annan sak är all någon sekretess i allmänhet inte kommer att gälla i sådana ärenden. Det kan dock förekomma vissa föriursfall av så känslig natur att sekretessregeln hindrar att uppgifter om enskilda lämnas ut. Jag tänker här närmast på sådana fall då speciella förhållanden motiverar att turordningen frångås Ofr SOU 1977:40 s, 691),

Utanför socialtjanslbegreppel kommer alt falla t, ex, handläggning som gäller personalfrågor inom socialförvaltningen.

De personer för vilka sekretessen gäller finner man givelvis i första hand i den personkrets som är anställd hos de myndigheter som ansvarar för sociahjänsten. All också uppdragstagare och likställda kan vara underkastade sekretessbestämmelsen följer av 1 kap. 7 §. Det sistnämnda förhållandel är av särskild betydelse just på socialtjänstens område. Som framgår av vad jag har anfört i anslutning till den bestämmelsen kommer ledamöterna i socialnämn­den, kontaktpersoner, hemhjälpspersonal, personer som ställt sig lill social-tiänsiens förfogande med s. k. konirakterade familjehem, samt tolkar som anlitas av sociahjänsten att vara underkastade sekretess enligt förevarande paragraf Vanliga fosterföräldrar har emellertid inte den anknytning till socialtjänsten att de blir omfattade av sekretessreglerna.

Sekretessens föremål utgörs enligt paragrafen av enskilds personliga förhållanden. Även uppgifter om någons bostadsadress och anställning är i och för sig att räkna till personliga förhållanden. Skaderekvisilet ger emellertid i regel stöd för att sådana uppgifter kan lämnas ut.

Sekretessen enligt paragrafen omfattar i och för sig också handlingar och uppgifter som är offentliga hos annan myndighet. Den gäller också beslul.

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 4 i)    182

vare sig de fattas av socialnämnd eller av överinstans. Härifrån görs dock del väsentliga undantaget all alla beslul om omhändertagande eller vård av någon utan hans samtycke är offentliga. Skaderekvisilet lorde f ö. i vissa fall medge alt också andra beslut lämnas ut.

Del bör framhållas all sekretessen enligt paragrafen i och för sig inte gäller gentemot den enskilde själv. Denne har fri tillgång även till utdrag ur register som förs vid socialnämnden. Den sekretess som trots allt måste upprätthållas också mol den berörde enskilde har angetts särskilt i 6 §, gemensamt för sjukvården och socialtjänsten.

Det är självfallel av stor vikt hur socialsekretessen i förhållande till allmänheten utformas. Fråga är emellertid om inte sekretessen i förhållandet mellan socialtjänsten och andra myndigheter spelar nästan lika slor roll för den enskildes benägenhet all vända sig lill sociahjänsten för all fö stöd och hjälp. Del är säkeriigen svårt alt skapa något verkligt förtroende för socialtjänsten, om denna fungerar - eller befaras fungera - som något av en informationscentral för andra myndigheter i deras verksamhet. I promemo­rian har sagts atl det är angelägel alt fö lill stånd en stramare reglering av informationsflödet från socialtjänsten till andra myndigheter. Denna inne­börd har också socialuiredningens förslag. Jag delar denna uppfattning.

Principen i sekrelesslagen är som jag tidigare har sagt all sekretessreglerna skall gälla såväl i förhållande till enskilda som i förhållande lill andra myndigheter Ofr avsnitt 4.4). Den föreslagna huvudregeln om sekretess inom socialtjänsten blir därför tillämplig också mellan myndigheter. Denna regel medger inom ett smalt område alt uppgifter om enskilda lämnas ut. De fall del här kan röra sig om lorde i allmänhet befinna sig i gränszonen till situationer där ell presumeral samtycke från den enskilde kan åberopas. Vad som är av intresse och som alltså kräver en närmare reglering är utlämnande av uppgifter som hos mottagaren kan komma all användas på ell sätt som den enskilde uppfattar som ofördelaktigt för honom. Också det men som består i all uppgift sprids lill en störte krets av personer, som i sin tur kan tänkas vidarebefordra dem till andra, måsle beaktas.

Enligt min mening bör del inte komma i fråga all medge utlämnande av uppgifter från socialtjänsten om enskild till annan myndighet med stöd av den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3 §.

Enligt promemorian bör utlämnande lill myndighet som inte med säkerhel är riskfritt kräva stöd i lag. I princip samma ståndpunkt har socialutredningen intagit. Kravel på lagform utesluter enligt promemorian emellertid inte att regeringen eller myndighei som regeringen besiämmer preciserar en lagregel genom verkställighelsföreskrifter. I motsats till vad utredningen förordar behöver därför enligt promemorian inte anges all uppgift får lämnas ul med stöd av bemyndigande i lag.

Av 14 kap. 1 § departementsförslaget följer all uppgift skall lämnas från en myndighei lill en annan myndighei, om del följer av lag eller förordning all uppgiften skall lämnas dit. Enligt min mening bör den beslämmelsen i princip

Prop. 1979/80:2    Del A                ,.„.:        7 kap. 4 s    183

också gälla i fråga om sekretessen på sociahjänstens område. Jag hänvisar till vad jag har anfört om molsvarande fråga i anslutning till 7 kap. I § första stycket. Regeln i 14 kap. 1 § hindrar inte atl flertalet regler om uppgiftsläm­nandet från sociahjänsten samlas i den nya sociaftjänstlagsliftningen. Något hinder föreligger inte heller mol att den sislnämnda lagstiftningen - såsom socialulredningen har förordat - utformas så atl regeringens möjlighel all meddela föreskrifter om uppgiftslämnandet skall vara beroende av bemyn­digande i lag. Med anledning av att en remissinstans kritiserat uttalandet i promemorian om verkställighelsföreskrifter vill jag påpeka atl regeringen genom sådana föreskrifter givetvis inte kan ge en lagregel ett ändrat materiellt innehåll Ofr prop. 1973:90 s. 211).

Med den av mig här förordade lösningen bör de närmare övervägandena rörande uppgiftslämnandet från socialtjänsten lill andra myndigheter göras i samband med beredningen av socialuiredningens förslag. Jag vill emellertid framhålla atl flera av de av utredningen nämnda fallen inte kräver särskild reglering utan täcks av de allmänna föreskrifterna i 1 och 14 kap. sekrelesslagen. Sålunda följerav 1 kap. 3 och 5 §§bl. a. att det inte ulgör någol sekrelessbrott att kommunicera uppgifter inom en myndighei i den mån del behövs för handläggningen av etl sociahjänsiärende. Av 14 kap. följer att uppgifter utan hinderav sekretessen kan lämnas till besvärsmyndigheter och lillsynsorgan och att uppgifter kan lämnas ut efter samtycke från den berörde.

För uppgifter som ingår i kommunernas social register gäller f n. en särskild sekretessreglering enligt lagen (1936:56) om socialregisier. Lagen anger i vilka fall uppgifter för lämnas lill annan myndighei. Socialulredningen föreslår alt socialregisierlagen skall avskaffas utan alt ersättas av någon ny. Något behov av särskilda sekretessregler för de register som alltjämt kan komma att föras inom socialtjänsten finns inte heller enligt promemorian. Jag delar denna uppfattning. Det allmänna sekretesskydd som enligt departe­mentsförslaget skall gälla för uppgifter inom socialtjänsten om enskilda bör vara till fyllest även för registeruppgifter. Härmed syftar jag också på sådana uppgifter av social natur som förekommer i vissa register hos socialstyrelsen, t. ex. i det s. k. flyktingregisiret. Någon speciell beslämmelse om regisiersek-retess inom socialvården föreslås alltså inte.

Socialregisterlagen innehåller bestämmelser om utlämnande av uppgifter för forskning och för statistik. Socialutredningen behandlar i sitt betänkande allmänt frågorna om utlämnande för dessa ändamål av uppgifter om enskilda från socialvården.

Som socialutredningen framhåller bedrivs i allmänhet den forskning för vilken uppgifter från sociahjänsten kan behövas vid någon statlig institution. För uppgifter som från socialtjänsten lämnas till sådan institution kommer lill följd av 13 kap. 3 § sekretesslagen all gälla samma sekretess vid institutionen och fördess personal som hos sociahjänsten. Utlämnande skulle, bl. a. med hänsyn härtill, åtminstone i viss utsträckning kunna stödjas på att någon risk

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 4 ii   184

för men inte föreligger. För att undanröja tvekan och slippa tvingas till en tolkning av skaderekvisilet som på andra områden skulle minska dess skyddseffekt synes man emellertid böra meddela en uttrycklig föreskrift i lag om all uppgift kan lämnas för forskningsändamål. Föreskriften kan byggas ut med vissa rekvisit för prövningen. Del är dock att märka alt mottagande institution eller funktionär i sin hantering av mottagna uppgifter kan bindas endast av sekrelesslagen.

Bestämmelser av angivet slag behöver inte föras in eller särskill omnämnas i sekrelesslagen så länge fräga endasl är om utlämnande till myndighet eller dess personal Ofr 14 kap. 1 § sekretesslagen). De kan lämpligen fö sin plats i den föreslagna sociallagstiftningen. Någon särskild föreskrift om utlämnande av uppgifter till forskare som inte är knuten lill myndighei på sätt anges i 1 kap. 7 § förefaller inte behövlig. Skaderekvisilet utesluter nämligen inte atl uppgifter kan lämnas till sådan forskare. Möjligheten enligt 14 kap. 9 § alt föreskriva tystnadsplikt m. m. för mottagaren bör f ö. regelmässigt utnyttjas i sådana fall. Slutligen kan regeringen enligt 14 kap. 8 § pröva om uppgiften för lämnas ul.

Enligt socialutredningen bör någon rutinmässig rapportering av individre-lalerade dala för statistiskt ändamål inte äga rum från socialtjänsten. En sådan rapportering kräver oavsett sekretessproblemet författningsreglering. Kommer sådan atl saknas, blir det aktuellt atl lämna ut primäruppgifter endast för särskilda statistiska projekt. Sekretessregeln i förevarande paragraf ger vissl utrymme för sådant utlämnande. Därvid är atl beakta all primär-uppgifterna hos siaiislikproducenien har ett så gott som fullständigt sekretesskydd enligt 9 kap. 4 §. Också de nyss berörda möjlighetema att lämna uppgifter för forskning kan naturiigtvis komma alt utnyttjas i sammanhanget. Inte heller i fråga om utlämnande för statistiskt ändamål föreslås alltså någon särskild bestämmelse i sekrelesslagen såvitt gäller socialsekrelessen.

Som jag har nämnt inledningsvis bygger utformningen av förevarande paragraf på förutsättningen att sociallagsliflningen reformeras i huvudsaklig överensslämmelse med socialuiredningens förslag. Paragrafen har också utformats efler samråd med socialministern. Emellertid slår det f n. inte klart huruvida den nya sekrelesslagen och den nya sociallagstiftningen kan träda i kraft samtidigt. Enligt min mening kan man därför inte bortse från alt sekretesslagen kan få tillämpas under tid då den nu gällande barnavårdslagen saml lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen (1976:381) om barnomsorg alltjämt är i krafl. Om denna situation skulle uppslå, kan del bli nödvändigt all ersätta de nu föreslagna beslämmelserna om socialsekretess med en provisorisk reglering. Denna fråga får uppmärk­sammas i samband med följdlagsliftningen till sekrelesslagen.

Prop. 1979/80:2    Del A                 v;          7 kap. 4 ii   185

Andra stycket

I andra slyckel regleras sekretessen inom den kommunala familjerådgiv­ningen. Beslämmelsen motsvarar 8 kap. 5 § promemorieförslaget.

I promemorian har föreslagils alt absolut sekretess skall gälla för uppgifter som enskild har lämnat vid konsultation hos kommunal familjerådgivning. Departementsförslagel har i allt väsentligt samma innebörd. Sekretessen omfattar också uppgifter som familjerådgivare har inhämtat med anledning av alt någon har vänt sig lill rådgivningen. Beslämmelsen hindrar emellertid inte all tjänsteman i rådgivningsverksamheten i viss utsträckning kommu­nicerar med annan inom denna verksamhet ulan hinder av sekretessen. Utrymmet härför får emellertid anses ytterst begränsat.

Att sekretessen är absolut framgår av att beslämmelsen saknar skadere­kvisit. Det föreligger alltså inte någon som helst möjlighel atl lämna ut uppgift till enskild, såvida inte den till vars förmån sekretessen gäller medger atl uppgiften lämnas ut (14 kap. 4 §). När del gäller regelns tillämplighet i förhållandet myndigheter emellan blir emellertid övriga bestämmelser i 14 kap. tillämpliga. Av 14 kap. 3 § andra stycket framgår alt den s. k. generalklausulen inte gäller i fråga om sekretess enligt förevarande stycke. Däremot innebär 14 kap. 1 § all uppgift från familjerådgivningen kan lämnas ul lill annan myndighei med stöd av särskild föreskrift i lag eller förordning. Jag har i det föregående ullalat all det inte möter någol hinder mot all flertalet regler om uppgiftslämnandet från socialtjänsten samlas i socialtjänstlagen. Huruvida uppgift skall få lämnas från familjerådgivningen lill annan myndighet bör sålunda övervägas vid utformningen av den lagen. Jag utgår ifrån atl del knappast kan bli fråga om att uppgifter skall lämnas från familjerådgivningen annal än i mycket speciella undantagsfall. Vid remiss­behandlingen har bl. a. JO pekat på etl fall som bör övervägas i detta sammanhang, nämligen frågan huruvida den som i egenskap av kommunal familjerådgivare för kännedom om barnmisshandel skall vara skyldig att anmäla denna.

1 promemorian har sekretessen undantagits också från regeringens dispensmöjlighet. Så har emellertid inte skett i departementsförslagel (se vid 14 kap. 8 §).

Med anledning av att en remissinstans ifrågasatt huruvida kyrkokom­munal familjerådgivning faller under bestämmelsen vill jag påpeka att bestämmelsen avser familjerådgivning som meddelas av kommun, lands­tingskommun, församling eller kyrklig samfällighet (se I kap. 8 § samt prop. 1975/76:160 s. 134, jfr även 36 kap. 5 § RB).

Medlare som avses i lagen (1973:650) om medling mellan sammanlevande intar en sådan ställning att de varken kan betraktas som myndigheter själva elleranses knutna till någon befintlig myndighet. Handlingarhos medlarna år därför inte allmänna, och de omfattas inte av den nya sekrelesslagen. Sekretessbehovet tillgodoses genom den i 5 § förstnämnda lag intagna lystnadspliktsregeln.

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 6 ii    186

Fjärde stycket

Enligt paragrafens fjärde stycke är liden för handlingssekretessen 50 år. I fråga om uppgifter i journaler m. m. hänvisar jag lill vad jag har anfört i anslutning lill 1 § iredje styckel.

5§

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, inne­håller bestämmelser om sekretess för uppgift om underårigs vistelseort i vissa fall.

I förslagel lill lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig har socialutredningen lagil upp en beslämmelse (14 §) om rätt för socialnämnden all föreskriva i vilken utsträckning förälder skall få umgås med underårig som beretts vård enligt lagen. Bestämmelsen motsvarar i.huvudsak 41 § andra slyckel barnavårdslagen (1960:97). För att en föreskrift i fråga om umgäng-esrätlen skall bli effektiv kan det enligt socialulredningen vara nödvändigl alt socialnämnden i vissa fall häller barnels vistelseort hemlig för föräldrarna. En beslämmelse om sådan befogenhet har därför lagits in i paragrafen.

Vid remissbehandlingen av socialutredningens förslag och promemorie­förslaget har några remissinstanser påpekat all den av socialulredningen föreslagna sekretessregeln bör tas in i sekrelesslagen. Jag delar denna uppfattning, I och för sig skulle kunna hävdas att uppgift om barns vistelseort i de angivna fallen borde kunna hemlighållas redan med stöd av 4 § första stycket. För att det inte skall råda någon tvekan om att sekretessen gäller också mot den underåriges föräldrar eller annan värdnadshavare anserjag det emellertid motiverat all la upp en särskild beslämmelse om sekretess för uppgift om barns vistelseorl i lagen.

Regeln innebär atl uppgift om underårigs vistelseort för hemlighållas också i förhållande lill den underåriges föräldrar eller annan värdnadshavare, om den underårige vårdas eller har omhändertagils enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och del är nödvändigl med hänsyn till ändamålet med omhändertagandel eller vården, Beslämmelsen bör lillämpas restriktivt. Del bör alltså endasl i undanlagsfall förekomma atl förälder eller annan värdnadshavare vägras upplysning om barns vistelseort.

Någon begränsning av handlingssekrelessen har inte angetts i paragrafen. Av ordalydelsen följer atl sekretessen upphör så snart ändamålet med bestämmelsen har lillgodoselts, dvs, senast då barnet lämnar den ort som det är fråga om,

6 §

Denna paragraf, som motsvarar 8 kap, 6 § promemorieförslaget, innehåller vissa bestämmelser lill skydd för den som lämnar uppgifter till sjuk- eller socialvårdsmyndigheler om andras förhållanden.

Prop. 1979/80:2    Del A                i-.          7 kap. 6     187

Som redan har nämnts under 3 § kan enligt 14 § andra styckel SekrL en handling som angår någons intagning, vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än på anstalt undanhållas inte bara utomstående utan också den handlingen primärt rör, om det finns grundad anledning all anla atl någons personliga säkerhel sätts i fara genom all handlingen utlämnas. Denna beslämmelse lar i första hand sikte på sjukvårdsområdet, men den gäller också i fråga om t, ex, behandling i nykterhetsvårdsanstalt. Såvitt gäller socialvårdsområdel före­skrivs vidare i samma stycke i 14 § SekrL att utbekommande av handling, som visar vem som har gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister eller vem som annars har lämnat upplysningar i sådanl ärende, får vägras, om del finns grundad anledning alt anta atl den om vilken anmälan har gjorts eller upplysningarna lämnats skulle missbmka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person. De tystnadspliktsregler som finns inom de aktuella verksamhetsområdena lorde innebära all handlingssekrelessen motsvaras av tystnadsplikt,

1 promemorian har föreslagils att sekretess skall gälla i verksamhet och tillsyn som avses i 8 kap, 1 § promemorieförslaget samt inom socialvården för uppgift om vem som har gjort anmälan eller avgelt annan utsaga om någons hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigi, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle innebära fara för någons personliga säkerhel. Det föreslagna skaderekvisilet är utformat efter mönster av den molsvarande regel på sjukvårdsområdet som återfinns i gällande rätt.

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser godtagit förslaget, 1 fiera yttranden kritiseras emellertid bestämmelsen som anses i alllför hög grad begränsa möjligheterna atl hemlighålla uppgift om vem som gjort anmälan. Några remissinstanser anser alt nuvarande regler om skydd för anmälare i bamavårds- och nykierheisvårdsärenden bör föras över lill den nya sekrelesslagen, Regeringsrällen och socialstyrelsen anser att besläm­melsen bör utformas mera i överensslämmelse med vad socialulredningen och OSK föreslagit, nämligen atl sekretess skall gälla, om det kan antas alt röjande av uppgiften skulle innebära fara för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men. Vissa remissinstanser förordar en liknande besläm­melse men med ett ännu lägre krav på skada.

För egen del anser jag att den nya sekrelesslagen liksom den nuvarande måste öppna möjlighet att ge den som har gjort anmälan t, ex, om barnmisshandel eller alkoholmissbruk eller som lill sjuk- eller socialvårds-myndighet har lämnat uppgifter om någon annans personliga förhållanden ett sekretesskydd som gäller också mot den som avses med anmälan resp, de lämnade uppgifterna. Som framhållits i promemorian kräver rättssäkerhets-intresset emellertid att ett sådant sekretesskydd inträder endasl om behovel därav är särskilt uttalat, dvs, om det behövs för atl skydda någon mot repressalier av mera allvariigt slag. De nu gällande reglerna innebär också alt

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 6 §   188

uppgifter om en anmälares eller uppgiftslämnares identitet inte kan rutin­mässigt undanhållas från den som berörs av anmälan etc.

Sekretessregeln i promemorian har emellertid enligt min mening fött en alltför snäv avgränsning. Som framhållits av flera remissinstanser är det angeläget alt allmänhelens inlresse för medverkan till att bringa t. ex. barnmisshandel lill de sociala myndigheternas kännedom inte försvagas. En lämplig avvägning mellan de iniressen som här slår mot varandra bör kunna åstadkommas genom en regel som innebär att enskilds anmälan etc. får hemlighällas för den som anmälningen gäller, om del kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvariigt men om uppgiften röjs. Med anledning av att flera remissinstanser påpekat all telefonterror eller andra trakasserier av allvarligare natur måsle kunna utgöra anledning till hemlighållande vill jag tillägga att jag anserati det i allmänhet är ell allvariigt men att bli utsatt för repressalier av detla slag. Det måste emellertid i del enskilda fallel finnas ett visst fog för antagandet att anmälaren verkligen är i behov av sekretesskydd. Ett miinmässigi hemlighållande med stöd av denna paragraf är alltså inte tillåtet.

Med hänsyn lill alt de situationer som avses med en reglering av avsett slag är ungefär desamma för både sjukvårdens och sociahjänstens del bör regleringen kunna förenklas i förhållande till gällande rätl på så sätt alt den ges samma utformning i fråga om båda dessa områden. Det finns enligt min mening inte heller någon anledning att göra skillnad mellan myndighetsut­övning och annan verksamhet.

Vid remissbehandlingen har en remissinstans påpekat atl det bör klargöras alt sekretessen enligt förevarande paragraf gäller lill skydd för anmälaren och inte den som anmälan avser. Enligt min mening tillgodoses detta önskemål med den utformning som departementsförslagel har fött.

I promemorian har anförts au förevarande regel om sekretess i förhållande till den som avses med anmälan etc. försvagas fördel fall alt uppgifter av här avsett slag skulle förekomma i etl mål ellerärende där denne är part Ofr 2 kap. 12 § promemorieförslaget). Mot detta har regeringsrätten vid remissbehand­lingen invänt alt uttrycket "synnerlig vikt" i sislnämnda bestämmelse, som faller tillbaka på den nuvarande regeln i 39 § andra slyckel SekrL, innebär att anmälan kan hemlighållas för den som avses med denna också om han är part. Regeringsrätten anser alt ell sådant hemlighållande inte bör försvåras. Med anledning därav vill jag framhålla att regleringen i 2 kap. 12 § promemorieförslaget, som i departementsförslagel motsvaras av 14 kap. 5 §,i detta avseende inte innebär någon ändring i förhållande lill gällande rän. Uppgift som här avses kan enligt 14 kap. 5 § departementsförslagel hemlig­hållas endast i den mån det av hänsyn lill allmänt eller enskilt intresse är av synneriig vikt. En jämförelse mellan 7 kap. 6 § och 14 kap. 5 § ger alltså vid handen att sekretessprövningen enligt de båda lagrummen kan utfalla olika.

Enligt paragrafens andra stycke är tiden för handlingssekretessen 50 år.

Prop. 1979/80:2    Del A                {v-,        7 kap. 7 if    189

7§

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i socialförsäkrings­ärenden vid bl. a. de allmänna försäkringskassorna.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 14 § SekrL saml om tystnadsplikt i 18 kap. 28 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (omtryckt 1977:630), 8 kap. 10 § lagen (1976:380) om arbelsskadeförsäkring (omtryckt 1977:264) och punkt 19 instruktionen 1972-12-15 för trygghetsnämnden och särskilda skiljenämnden

Promemorieförslagei: 8 kap. 7 §

Bestämmelsen föreslås bli tillämplig i första hand vid allmän försäkrings­kassa, riksförsäkringsverket och försäkringsdomstol, dvs. försäkringsrätt och försäkringsöverdomslolen. Den gäller nämnda myndigheters handläggning av ärenden enligt lagen om allmän försäkring och lagen om arbetsskadeför­säkring saml enligt annan reglering om jämförbar ekonomisk förmån för enskild. Genom sislnämnda uttryck inbegrips i sekretessen ärenden enligt bl. a. lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag (omtryckt 1973:449, ändrad senast 1978:34), lagen (1962:329) om hustmtillägg och kommunalt bostads­tillägg lill folkpension (omtryckt 1976:1014, ändrad senast 1978:31) och lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring (ändrad senast 1978:32). Sekre­tessbestämmelsen kommer all gälla också ärenden enligt annan nu gällande eller framlida reglering av samma karaktär. I sammanhanget kan således nämnas all också ärenden enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott (omtryckt 1976:277, ändrad senast 1978:35) och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd omfattas av bestämmelsen.

Bestämmelsens tillämpningsområde har inte begränsats lill de myndig­heter som nyss har nämnts. I paragrafen har angetts all sekretess också gäller hos annan myndighei som har all handlägga ärenden enligt lagstiftning som nu har nämnts. Detla innebär att sekretess gäller bl. a. ärenden angående förmåner som f n. utgår enligt de på avlal mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden gmndade iryggheisförsäkringarna. Bestämmelser om sek­retess hos myndighei som särskilt har alt handha frågor om arbetarskydd lämnas i 8 §.

Del kan tilläggas alt ärenden om beräkning och uppbörd av arbetsgivar­avgifter faller utanför paragrafens tillämpningsområde.

Det kan inte råda någon tvekan om atl ell påtagligt behov föreligger av att skydda enskildas privatsfär hos de myndigheter som handlägger ärenden om socialförsäkring m. m., främst hos de allmänna försäkringskassoma. A andra sidan knyter sig ett beaklansvärt offenlligheisinlresse särskilt till de överprö­vande instansernas lillämpning av lagstiftningen på området. Härtill kommer ell fulll legitimt inlresse för myndigheter och vissa enskilda subjekt atl få del av upplysningar från försäkringskassorna och andra myndigheter för den egna verksamhelen.

I likhet med vad som gäller enligt 14 § SekrL föreslås i promemorieförslaget

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 7 ii    190

ett skaderekvisit som villkor för sekretess. Sekretess gäller sålunda om del kan antas all den enskilde eller någon honom närstående lider men om viss uppgift röjs. Föremål för sekretessen är uppgift om enskilds personliga förhållanden; sjukdom har i sammanhanget nämnts särskilt. Att ett rakt skaderekvisit föreslagits har godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Jag har inte heller funnit anledning att gå ifrån promemorieförslaget när del gäller att använda ell rakt skaderekvisit som förutsättning för sekretess. Fastän detta innebär en presumtion för offent­lighet torde det inte behöva leda lill någon ändring av rådande praxis i fråga om t. ex. utlämnande av uppgifter från försäkringskassorna om enskildas sjukskrivningsperioder. Om den som begär uppgift härom inte vill uppge ändamålet med sin förfrågan eller uppträder anonymt, för redan detla anses visa alt sådan risk är förenad med en utlämnande att sekretess skall iakttas. Ännu klarare är det att uppgift om någons sjukskrivningsfrekvens inte skall lämnas ut till en arbetsgivare som överväger att anställa försäkringstagaren i fråga,

I fråga om de uttryck som används för alt ange vilka uppgifter om enskild som skall skyddas har jag ansett alt begreppet hälsotillstånd här, liksom på sjukvårdsområdet, är all föredra framför uttrycket sjukdom, som används i promemorian. Sekretess föreskrivs alltså gälla för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Riksförsäkringsverket har tagit upp frågan om vad som vid tillämpningen av paragrafen skall inrymmas i begreppet personliga förhållanden. Jag för här i första hand hänvisa till vad jag har sagt om detta i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,3.4). Därav framgår alt också uppgifter om en persons ekonomi kan sägas falla under begreppet personliga förhållanden. Sekretess enligt denna paragraf kan alltså, lill skillnad mol gällande rätt, komma all gälla inte bara uppgifter om sjukperioder o. d. utan också exempelvis uppgifter om sjukpenninggmn-dande inkomst och om sjukpennings storiek. Det lorde dock mera sällan kunna hävdas alt del medför men för den enskilde att lämna ul uppgifter om hans ekonomi. T. o. m. uppgift om enskilds adress kan komma alt kunna hållas hemlig, om det av någon bestämd orsak kan antas all del är menligt alt uppgiften lämnas ut Ofr avsnitt 4.3.4).

I vissl hänseende leder den föreslagna regeln lill större återhållsamhet med utlämnande av uppgifter än den nuvarande. Enligt gällande rätt är det nämligen möjligt att efter en intresseavvägning gå annan lill hända med upplysningarom enskild, även om upplysningen kan få negativa följder för den berörde. Den nya beslämmelsen medger i och för sig inte någon sådan avvägning. Prövningen är begränsad lill en ren skadebedömning. Som framgår av vad jag har anfört i del föregående (avsnitt 4.3,4), skall nämligen skada eller men anses följa på varje ålgärd som typiskt sett upplevs som en påtaglig nackdel för den berörde, även om ålgärden är fullt rättsenlig och i övrigi acceptabel.

Del sagda innebär emellertid inte att nuvarande möjligheter atl lämna

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,,:          7kap. 7i)   191

uppgifter från försäkringskassorna och riksförsäkringsverket skall slopas. Till en börian är all märka att utlämnande i åtskilliga fall ligger i den försäkrades eget inlresse eller, därför alt del har rent administrativ karaktär, i varje fall inte rimligen kan antas skada honom Ofr prop, 1973:188 s, 10 f).

I andra fall kan etl utlämnande sägas i här angiven bemärkelse bli lill men för den enskilde, men likväl vara legitimt. Är fråga om utlämnande till enskilda subjekt, bör dessa fall uttömmande anges i lag Ofr 2 kap, 2 § andra slyckel TF), I första hand bör sådana bestämmelser införas i lagen om allmän försäkring. En hänvisning till denna lagstiftning har tagits in i paragrafens andra stycke,

Belräffande uppgifter till andra myndigheter behövs i och för sig inga särskilda föreskrifter, även om utlämnandet skulle vara lill men för den enskilde. Av 14 kap, 3 § departementsförslaget följer nämligen atl myndighei efter intresseavvägning för lämna sekretessbelagd uppgift till annan myndig­het, I promemorian uttalas emellertid att hänsynen lill enskildas integritet talar för att en sådan skönsmässig avvägning inte bör äga rum vid de allmänna försäkringskassorna. Föreskrifter av den innebörden finns också intagna i promemorieförslaget. Enligt min mening bör frågan om i vilka fall försäk­ringskassa skall fö lämna sekretessbelagda uppgifter till annan myndighei huvudsakligen vara förfatlningsreglerad. Bestämmelser om upplysningar från försäkringskassa finns redan nu i 18 kap, 5 § lagen om allmän försäkring. Det bör under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om inte mer detaljerade föreskrifter kan införas. Utrymmet för att med tillämpning av generalklausulen i 14 kap, 3 § lämna ut uppgifter lorde därefter bli begränsat, Mol denna bakgrund finns inie skäl att göra undantag för generalklausulen i fråga om sekretessen hos försäkringskassa.

Sammantaget innebär vad jag nu har anfört att utrymmet för subjektiva bedömningar i sekretessfrågor minskas i förhållande lill gällande rätt. Härigenom för sekretessen på socialförsäkringsområdet en någol större fasthet,

Offenllighetsintresset tillgodoses i den föreslagna avfattningen genom skaderekvisilet och genom begränsningen av sekretessen lill uppgifter om enskilds personliga förhållanden, I promemorian föreslås dessutom atl sekretess inte skall gälla beslul av annan myndighei än allmän försäkrings­kassa. Något motsvarande undantag behövs inte i departementsförslaget. Fr. o. m. den I januari 1979 förs nämligen lalan mot beslul av allmän försäkringskassa hos försäkringsrätt. Beslämmelserna i 12 kap. om sekretess hos domstol medför atl försäkringsdomstols avgörande i regel blir offentligt. Efter ulgången av år 1978 kommer riksförsäkringsverket alUjämt att under en övergångstid som första instans handlägga vissa yrkesskadeärenden enligt äldre lagstiftning. Verket kommer vidare atl som första instans handlägga bl. a. ärenden om utbyte av livränta mot engångsbelopp Ofr prop. 1977/78:20). Skaderekvisilels uiformning torde här ge tillräcklig offentlighet åt verkels beslut.

Prop. 1979/80:2   Del A                               7 kap. 8 ij   192

8§

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess lill skydd för enskilds personliga förhållanden i ärenden om arbetarskydd m. m.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 14 § första slyckel SekrL (handlingar i ärenden rörande arbelsskadeförsäkring) samt om tystnadsplikt i de föreskrifter som anges i bilaga 5 under nr 27, 57, 89, 94 och 184

Promemorieförslaget: 8 kap. 8 §

F. n. saknas nästan helt reglerom handlingssekreless i arbelarskyddsfrågor såvitt avser skydd för arbetstagarnas förhållanden. Däremot finns enligt 19 § SekrL sekretesskydd för arbetsgivares affärs- och driftförhållanden i ärenden om bl. a. arbetarskydd. En motsvarande bestämmelse har lagils in i 8 kap. 2 § denna lag. Tystnadsplikt angående enskilds personliga förhållanden finns föreskriven för de organ som sysslar med arbetarskydd.

Det synes vara en brist i gällande sekretesslag att uppgifter om enskildas yrkessjukdomar och andra personliga förhållanden som finns hos myndig­heter som handlägger arbetarskyddsfrågor inte är sekretessbelagda annat än om de förekommer i ärenden om försäkring för arbetsskada. De lystnads­plikter som gäller på områdel bör därför fö en motsvarighet i regler om handlingssekreless. 1 promemorieförslaget har sådana regler tagits upp i 8 kap. 8 §. Förevarande paragraf har utformats i huvudsaklig överenssläm­melse med promemorieförslaget. Vid utformningen har de synpunkter av främst redaktionell art som har förts fram under remissbehandlingen beaktats.

De myndigheter hos vilka sekretess enligt denna paragraf gäller är i första hand arhetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen med biträdande kommunala tillsynsman. Dessa myndigheter och tillsynsmän utövar lillsyn enligt bl. a. arbelsmiljölagen (1977:1160), allmänna arbetstidslagen (1970:103, ändrad senast 1976:597) och lagen (1970:943) om arbetstid m. m. i husligt arbete (ändrad senast 1978:340). Tillsyn enligt strålskyddslagen (1958:110, ändrad senast 1976:245) över radiologiskt arbete utövas av statens strål­skyddsinslitut med biträde av tillsynsmän. De nu uppräknade myndighe­terna har i paragrafen betecknats som myndigheter som har till särskild uppgift att verka för arbetarskydd. Tillsynsmännen är knutna lill myndighe­ternas verksamhet på sådant sätt all de har tystnadsplikt till följd av 1 kap. 7§,

Hos de angivna myndigheterna gäller sekretess i ärenden enligt lagstift­ningen om arbetsskadeförsäkring, arbetsmiljön eller reglering av arbetstid eller annars i ärenden om arbetarskydd. På arbetarskyddets område gäller alltså sekretessen framför alll den tillsynsverksamhet som myndigheten bedriver med stöd av de nyss angivna lagarna och lagen (1973:329) om hälso-och miljöfariiga varor (ändrad senast 1976:592), Sekretessen gäller emellertid också i andra ärenden om arbetarskydd som myndigheten handlägger där det kan förekomma ömtåliga uppgifter om enskild, såsom t, ex, på del arbets-

Prop. 1979/80:2    Del A                ,,.          7 kap. 9 §   193

medicinska områdel. Här kan emellertid också bestämmelserna i 7 kap. 1 § bli tillämpliga.

Det som sekretessbeläggs är uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Med enskild åsyftas här inte bara arbetsta­gare utan även arbetsgivare. Sjukdomar och andra personliga förhåUanden hos arbetsgivare på små arbetsplatser eller i husligt arbete kan bli kända inom arbetarskyddet. Ell skaderekvisit skall vara uppfyllt för all en uppgift skall vara sekretessbelagd.

I första styckel har också tagils upp en sekretessregel som har sin motsvarighet i instmklionen (1973:847) för yrkesinspektionen (omtryckt 1977:1169, ändrad senast 1978:437). Enligt instmklionen gäller atl enskild arbetstagares anmälan om brister i arbetarskyddshänseende skall behandlas som förtrolig och alt arbetsgivare inte för upplysas om alt inspektion föranleds av sådan anmälan. Den aktuella bestämmelsen har getts en något mera generell avfattning. Någon påtaglig utsträckning av sekretessen lorde delta inte innebära. Sekretessen avses ge skydd för den enskilde arbetstagarens person. För myndighetens inspektionsverksamhet finns sekre­tessbestämmelser i 4 kap. 1 §.

Ell undantag från sekretessen enligt första slyckel avseende det fall all uppgift får lämnas ut till skyddsombud med stöd av arbetsmiljölagsliftningen föreskrivs i 14 kap. 7 §.

I andra stycket anges en lidsgräns för sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling. Gränsen är satt lill 50 år. Del överensstämmer med vad som i allmänhet gäller enligt andra sekretessregler till skydd för enskilds personliga förhållanden.

9§

I denna paragraf lämnas bestämmelser om sekretess inom utbildningsvä­sendet. Första styckel innehåller regler för det obligatoriska skolväsendet och gymnasieskolan och i andra slyckel finns regler för utbildningsväsendet i övrigt.

Gällande räu: regler om handlingssekretess i 14 § SekrL (såvitt avser skolhälsovård) samt om tystnadsplikt i 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. (också såvitt avser skolhälsovård), punkt 10 normalinstmktionen för sludievägledare vid insti­tution vid filosofisk fakultet (UKÄ 1971-01-11), punkt 11 normalinstruk-lionen för studievägledare vid sektion vid leknisk fakultet (UKÄ 1971-01-11) och 8 § normalinstmktionen för föreståndare för elevhem inom del obliga­toriska skolväsendet (SÖ 1962-11-30)

Promemorieförslagei: 8 kap. 9 §

Utanför skolhälsovården och viss studievägledning inom universitets- och högskoleväsendet saknas f n. helt sekretess på utbildningsområdet. Här fanns emellertid fram lill årsskiftet 1974/75 några av de viktigaste av de s. k.

13 Riksdagen I979IH0. 1 saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 9 if    194

oreglerade tystnadsplikterna. Såväl OSK som TK har lagt fram förslag till regler om sekretess inom utbildningsväsendet.

Del är uppenbart alt del inom utbildningsväsendet kan finnas uppgifter om elevernas och deras anhörigas personliga förhållanden som är lika skydds­värda som molsvarande uppgifter inom t. ex. samhällets hälso- eller socialvård. Del föreligger å andra sidan ell belydande allmänt inlresse av insyn i utbildningsväsendets sätt all fungera. Ett minimikrav är atl de uppgifter som uteslutande rör elevernas studiesituation alltid är offentliga. Hit hör bl. a. skolbetyg och andra uppgifter om elevernas studieresultat och prestationer i övrigi.

Den reglering som har föreslagils i promemorian avser hela utbildnings­väsendet. Barn- och ungdomsundervisningen har emellertid behandlats för sig och sekretesskyddet där gjorts särskill omfattande.

I promemorieförslagels 8 kap. 9 § finns sålunda i första slyckel en sekretessbestämmelse för del obligatoriska skolväsendel och för undervis­ningen av ungdom i gymnasieskolan. Sekretess föreslås gälla för uppgift som hänför sig lill skolans elevvårdande verksamhet eller lill ärende om disciplinärt förfarande mol elev eller om skiljande av elev från vidare studier. Uppgifter som hänför sig lill elevs studiesituation i mera begränsad bemärkelse undantas från det sekretesskyddade områdel. Med uttrycket elevvårdande verksamhet avses i promemorian elevvården i mera avgränsad mening som beteckning på skolans strävanden atl förebygga uppkomsten av skolsvårigheler och andra personliga problem för den enskilde eleven och på de särskilda ålgärder som kan vidtas för att komma till rätta med de svårigheter som ändå uppstår.

Den närmare avgränsningen av sekretessen uppnås genom skaderekvisit. I promemorian framhålls atl en stor del av de uppgifter som förekommer inom skolans elevvård lorde vara av tämligen trivial natur. För all undvika orimliga begränsningar av skolpersonalens yttrandefrihet och möjliggöra önskvärd insyn i skolans verksamhet föreslås därför i promemorian ett rakt skadere­kvisit. Sekretess skall alltså gälla, om det kan antas alt den som uppgiften rör eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs.

I 8 kap. 9 § andra stycket promemorieförslaget har lagils in en sekretessbestämmelse som avser utbildningsväsendet i övrigi. Den lar sikie på uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling och på uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, kurator eller studievägledare. Sekretessen är här starkare än vad som gäller enligt förslå stycket. Bestämmelsen i andra slyckel utgår från sekretess som huvudre­gel.

Förslagel att införa regler om sekretess på utbildningsområdet har i allmänhet tagits emot positivt eller lämnais ulan erinran av remissinstan­serna. Under remissbehandlingen har dock förts fram synpunkter i fråga om bestämmelsernas närmare utformning och om sekretesskyddels omfattning. Flera remissinstanser har således framhållit all sekreiessen på utbildnings-

Prop. 1979/80:2    Del A                 '' ■?       7 kap. 9 §   195

områdel bör vara likartad den som gäller inom hälsovården och socialljäns-len. Som skäl härför har anförts bl. a. all många uppgifter om elevs personliga förhållanden kan vara av samma ömtåliga natur som de uppgifter som finns inom t. ex. socialtjänsten. Dessutom har det anförts all del nära samarbete som sker mellan skolan, hälsovården och socialtjänsten gör del nödvändigl att man har samma sekretess hos dessa myndigheter.

För min del anser jag alt promemorieförslagets sekretessbestämmelser för ulbUdningsområdet i huvudsak bör godtas. När del gäller del sekretesskyddade området saknas del enligt min mening anledning all gå ifrån förslagel. Beträffande sekretessens styrka på del obligatoriska skolom­rådet och i gymnasieskolan anser jag att samarbetet med hälsovården och socialtjänsten i och för sig inte kräver en starkare sekretess inom skolområdet. Däremot kan del finnas andra skäl att omgärda vissa uppgifter på området med starkare sekretesskydd. Jag återkommer strax till den saken. I övrigi anser jag att förslagel bör godias med vissa redaktionella jämkningar. Departementsförslaget har ulformals i enlighel härmed.

Sekreiessen i paragrafens första stycke gäller alltså inom del obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan. Beslämmelsen omfattar således gmnd­skolan och de andra skolformer inom vilka skolplikten kan fullgöras -specialskolan och sameskolan. Bestämmelsen är tillämplig också i fråga om elevhem som skolmyndighet driver för elever i de aktuella skolformerna. Den gmndläggande regeln om sekretess inom särskolan finns i 7 kap. 1 §. Nuvarande ungdomsvårdsskolor omfattas av bestämmelserna i 7 kap. 4 §. I departementsförslaget har beteckningen gymnasieskolan ersatt det i prome­morian föreslagna uttrycket undervisningen av ungdom i gymnasieskolan. Någon ändring i sak innebär detla inte. Kommunal eller statlig vuxenutbild­ning omfattas alltså inte av paragrafens första stycke.

Utbildningen i grundskolan och gymnasieskolan utmärks bl. a. av all den fostrande verksamhelen där intar en framskjuten plats. Elevvården i vidsträckt bemärkelse - dvs. den verksamhet som avser all främja elevemas utveckling lill harmoniska människor och lill dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar - är här lika betydelsefull som uppgiften all meddela kunskaper och öva färdigheter.

Även om begreppet elevvård används i den mera avgränsade mening som föreslås i promemorian kommer del alt avse en verksamhet av belydande omfattning. Inom det obligatoriska skolväsendel och i gymnasieskolan ligger elevvårdande uppgifter på i princip alla där verksamma funktionärer. Här kan särskill nämnas skolledare, lärare och de särskilda elevvårdsfunktionärema skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator och studie- och yrkesvägled­nings- (SYO-) konsulent. Också elever och föräldrar som ingår i samarbels-nämnder eller annal organ inom skolan för anses delta i elevvården i den mån man tar befattning med elevvårdsärenden.

I den elevvårdande verksamhelen inom den obligatoriska skolan och i gymnasieskolan ingår insamlandet av uppgifter om elevernas personliga

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kaii. 9 §   196

förhållanden som ell grundläggande inslag. Bland lärarnas åligganden ingår sålunda atl samla uppgifter om elevernas fysiska och psykiska förutsättningar och om deras beleende och prestationer i skola, hemmiljö och fritidsmiljö. I fråga om elever som visar tecken på skolsvårigheler och andra problem inhämtas och utbyts information bl. a. i samband med elevvårdskonferenser. Mera uttalade skolsvårigheler hos någon elev kan föranleda ingående utredningar av hans förhållanden av psykolog eller kurator. Ibland sker hänvändelse till och informationsutbyte med utomstående organ såsom socialvården och den psykiska barna- och ungdomsvården. Till elevvården räknas också självfallet mer aktiva rådgivnings- och stödåtgärder såsom t. ex. psykologisk behandling eller andra kuraliva åtgärder. Också sådana ålgärder som ullagning av elev lill stödundervisning, specialundervisning, särskild undervisning eller anpassad studiegång får anses höra till elevvården. Dylik undervisning sker ju därför all eleven har svårigheter i del vanliga skolarbetet på grund av l. ex. sjukdom, fysiskt handikapp, svag begåvning, sociala eller känslomässiga störningar eller bristande kunskaper och färdigheter. Till elevvården bör däremot inte hänföras lillrätlaförande åtgärder och inte heller intagning av elev i specialskolan eller särskolan.

1 fråga om den elevvård som sker inom ramen för skolhälsovården är bestämmelserna om sekretess i 7 kap. 1 § tillämpliga. Uppgift om elevs personliga förhållanden får därmed på delta område etl starkare sekretesskydd än vad som i övrigi föreslås gälla inom elevvården, I likhet med vad som har föreslagits för utbildningsväsendet utanför den obligato­riska skolan och gymnasieskolan bör enligt min mening uppgifter hos vissa funktionärer inom barn- och ungdomsundervisningen med särskilda uppgifter på elevvårdens område också ha ett starkare sekretesskydd än vad som bör gälla inom elevvården i övrigt. Den verksamhet som skolpsykolog och kurator bedriver på elevvårdens område har delvis en annan karaktär än den som övrig skolpersonal fullgör. Inslaget av förtrolighet kan här vara mera framträdande och de uppgifter som psykolog och kurator inhämtar gäller inte sällan elevs personliga förhållanden av myckel känslig och ömtålig natur. Intresset av all omgärda sådana uppgifter med ett starkt sekretesskydd är lika framträdande inom grundskolan och gymnasieskolan som inom utbildnings­väsendet i övrigi, hälsovården och socialtjänsten. Enligt min mening bör därför på skolområdet gälla ell omvänt skaderekvisit, dvs. en strängare sekretess, för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som finns hos psykolog och kurator. Dessa funktionärer handhar en stor del av skolans samarbete med socialtjänsten och med den psykiska barna- och ungdoms­vården, på vilka områden ju gäller den strängare sekreiessen. Även om, som framgår av vad jag tidigare har sagt, förutsättningarna för samarbete och uppgiflsullämnande myndigheter emellan inte är avhängiga av all likartad sekretess gäller, kan man dock inte bortse från all en sådan ordning kan ha vissa praktiska fördelar för de funktionärer som berörs. För uppgifter som hänför sig till psykologiska undersökningar, dvs. framför allt psykologiska

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,%, -      7 kap. 9 §   197

test av olika slag, eller till psykologisk behandling bör givetvis också den strängare sekreiessen gälla.

Bestämmelser om sekretess i enlighet med det anförda har lagits in i förevarande paragrafs första stycke första meningen.

När det gäller skolans elevvårdande verksamhet i övrigi, dvs. den elevvård som bedrivs av andra än psykolog och kurator, anserjag behovet av sekretess inte vara lika framträdande. Någon strängare sekretess behöver alltså inte uppställas. Sekreiessen för sådana uppgifter skall alltså gälla bara om del kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Paragrafens första stycke andra meningen upptar dessa bestämmelser. Med hänsyn lill intresset av insyn i skolverksamheten har i första styckel tredje meningen beslul i elevvårdsärende uttryckligen lagils undan från sekreiessen. Beslul om ullagning av elev lill exempelvis specialundervisning är alltså alllid offentligt.

I likhet med vad som har föreslagits i promemorian ligger uppgifter som hänför sig lill elevens studiesituation i mera begränsad bemärkelse utanför del sekretesskyddade området. Uppgifter om framför alll en elevs studiere­sultat eller närvaro är ju inte hänföriiga lill elevvården och uppgifterna är sålunda alltid offentliga.

Ömtåliga uppgifter om elever och deras nära anhöriga kan också före­komma i ärenden om lillrättaförande av elev. Det starka insynsintresse som föreligger i fråga om disciplinära ålgärder mol offentliga funktionärer finns knappast på del här aktuella områdel, medan å andra sidan de berörda elevernas ungdom och bristande mognad är starka skäl för ell sekretesskydd. Möjligheter till sekrelessbeläggning bör alltså finnas.

Skolförordningen (1971:235, ändrad senast 1978:730) öppnar i fråga om gymnasieskolan en viss möjlighel all skilja en elev från vidare studier. Det är här inte fråga om en lillrätlaförande ålgärd utan om en åtgärd riktad mot elever som har visat all de inte kan tillgodogöra sig undervisningen. Mol bakgrund av vad som har sagts i del föregående om att uppgifter om elevernas studieresultat alltid bör vara offentliga skulle del kunna hävdas alt uppgifter i ett ärende av här avsett slag inte bör omfattas av sekretess. Man måste emellertid beakta alt skolförordningen medger undantag från huvudregeln om när en elev skall skiljas från vidare studier, om särskilda skäl föreligger. Här kan del ofta röra sig om myckel ömtåliga uppgifter om elevens personliga situation.

Bestämmelserna om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärende om tillrältaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier har tagits in i första slyckel andra meningen. Sekreiessen är alltså här densamma som inom elevvården i övrigt. Liksom där görs undantag från sekretessen när del gäller beslut i ärende.

Sammanfattningsvis innebär det sagda alt det inom det obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan skall gälla sekretess med olika styrka beroende på vilket slag av uppgifter det gäller. För uppgifter inom skolhäl-

Prop. 1979/80:2    Dei A                             7 kap. 10 H   198

sovården Ofr 1 §) och för uppgifter hos psykolog och kurator gäller den strängare sekretessen, medan för bl. a. uppgifter som hänför sig till skolans elevvårdande verksamhet i övrigi gäller sekretess med ell rakt skaderekvi­sit.

Inom de övriga delarna av utbildningsväsendet saknas i allmänhet motsvarighet till den aktiva elevvårdsverksamhel och den omfattande elevvårdsorganisalion som förekommer inom del obligatoriska skolväsendel och i gymnasieskolan. Elevvården bedrivs där väsentligen av särskilda funktionärer som i huvudsak har rådgivande och hjälpande funktioner och vilkas verksamhet i slor utsträckning bygger på all de hjälpsökande frivilligt tar kontakt med dem. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke om sekretess utanför det obligatoriska skolväsendet och gymnasieskolan har därför, i likhet med promemorieförslaget, begränsats till all avse uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling och uppgifter om enskilds personliga förhållanden som finns hos psykolog, kurator eller studievägle­dare. Med tanke på uppgifternas många gånger ömtåliga natur bör här gälla etl omvänt skaderekvisit. Sekretess skall således gälla om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör och hans närstående lider men. Någon motsvarighet till den sekretess som enligt första stycket gäller i ärenden om tillrättaförande eller skiljande av elev från vidare studier har jag inte funnit skäl att föreslå för denna del av utbildningsväsendet. Jag har inte heller funnit tillräckliga skäl atl här föreslå sekretess i ärenden om antagning till utbildning.

I likhet med vad som gäller enligt andra sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga förhållanden är tidsgränsen för handlingssekrelessen högst 50 år.

10 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i ärenden om arbetsför­medling och andra anställningsfrämjande åtgärder för uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

GäUande räU: regler om handlingssekreless i 14,22 och 25 §§ SekrL saml om tystnadsplikl i 16 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, i arbetsordningen för arbetsmarknadsverket och i arbetsordningen för statens arbelsklinik

Promemorieförslaget: 8 kap. 10 §

1 likhet med vad som har föreslagils i promemorian regleras sekretessen i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling m. m. i två paragrafer. Bestäm­melser till skydd för enskilds personliga förhållanden ges således i denna paragraf, medan sekreiessen för uppgifter om enskilds afförs-och driftförhål­landen regleras i 8 kap. 1 §.

När del gäller sekretessen till skydd för enskilds personliga förhållanden har i promemorieförslaget gjorts skillnad mellan ärende om arbetsförmedling

Prop. 1979/80:2    Del A                 -i          7 kap. 10§   199

och yrkesvägledning, å ena sidan, och ärende om arbetsvärd, hjälp och stöd vid arbetslöshet m. m., å andra sidan. Sekretessen i ärende om arbetsförmed­ling och yrkesvägledning, som i promemorian regleras i paragrafens första stycke, har föreslagils bli absolut, dvs. något skaderekvisit har inte ställts upp som villkor för sekreiessen. Detla har i promemorian motiverats med att de situationer som avses med beslämmelsen är av utpräglad förtroendekaraktär. För övriga verksamhetsgrenar, som regleras i andra slyckel, har inslaget av myndighetsutövning ansetts vara betydande. För all tillgodose intresset av allmän insyn på dessa områden har därför sekreiessen gjorts beroende av etl rakt skaderekvisit.

Den skillnad i fråga om förutsättningarna för sekretess som sålunda har föreslagits i promemorian har berörts av flertalet av de remissinstanser som har ytlral sig över paragrafen. Även om man i allmänhet godtar uppfatt­ningen alt skillnad bör göras mellan förtroendefallen och fallen av myndig­hetsutövning har man ställt sig tveksam lill den gränsdragning som har föreslagits i promemorian. Från arbetsmarknadsstyrelsen har sålunda fram­hållits att det också inom den rent arbelsförmedlande verksamhelen förekommer inslag av myndighetsutövning, såsom t. ex. resekoslnadsersäll-ning till arbetssökande. I ärende om stödåtgärder av olika slag förekommer å andra sidan enligt styrelsen ofta förtroendesilualioner, t. ex. i arbelsvårdsfal-len. En annan invändning mol promemorieförslaget är all de olika anställ­ningsfrämjande verksamheter som avses i den föreslagna paragrafens förslå och andra stycken i praktiken har ell så starkt samband med varandra all den skillnad i sekreiesshänseende som har föreslagils inte är sakligt motive­rad.

De bestämmelser om handlingssekreless som finns inom de områden som är aktuella i förevarande paragraf (14, 22 och 25 §§ SekrL) gäller alla med samma skaderekvisit. Förutsättningarna för sekretess är med andra ord likartad i de olika ärendeslagen. Enligt min mening saknas del anledning all i den nya sekrelesslagen gå ifrån den ordning som f n. gäller. Också i fråga om den styrka med vilken sekretessen bör gälla anserjag alt nuvarande regler i SekrL bör bibehållas. Detla innebär alt ett omvänt skaderekvisit skall gälla såväl i ärende om arbetsförmedling och yrkesvägledning som i de ärendeslag som las upp i andra slyckel promemorieförslaget. Den sekretess som således skall gälla regleras i deparlemenisförslaget i paragrafens första stycke.

Som exempel på arbetsvårdsålgärder kan nämnas arbetsprövning och arbetslräning, omskolning och yrkesutbildning. Beslämmelsen innebär i denna del en viss utvidgning av det sekretesskyddade områdel i förhållande till gällande rätt. Motsvarande föreskrifter i 14 § SekrL avser nämligen endasl vissa slag av arbetsvårdsålgärder. Någon anledning all i sekreiesshänseende på detta sätt skilja ul avgränsade delar av arbelsvårdsområdet kan emellertid, som också har framhållits i promemorieförslaget, inte anses föreligga.

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 11 if    200

Bestämmelserna i 9 § andra styckel i detta kapilel om sekretess inom den del av utbUdningsväsendel som ligger utanför del obligatoriska skolväsendel och gymnasieskolan avser också arbetsmarknadsutbildningen. I förevarande paragraf regleras därför bara sekreiessen belräffande den del av myndighels verksamhet på området som avser antagning lill utbildning.

Med sådan myndighels verksamhet som avser hjälp och stöd vid arbetslöshet avses dels arbeislöshetshjälp beslående i beredskapsarbete, arkivarbele och musikerhjälp, dels olika former av stöd, bl. a. kontant arbetsmarknadsstöd. Frågor om beräkning och utbetalning av bidrag och lån handläggs i en del fall av riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskas­sorna och försäkringsdomslol. För ärende hos dessa myndigheter gäller sekretess enligt 7 § i delta kapitel. I förevarande paragraf bör därför föreskrivas alt sekretessen inte gäller i ärende hos de myndigheter som har nämnts.

Med andra ålgärder i anslällningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning lill arbetslivet avses bl. a. åtgärder enligt lagen om vissa anställningsfrämjande ålgärder. Till denna typ av ärende skall också räknas ärende enligi cirkuläret (1972:130) om anställning av straffade personer m. fl. inom statlig och statsunderstödd verksamhet, som handläggs av statens personalnämnd.

För all tillgodose intresset av allmän insyn i de fall av myndighetsutövning som förekommer anges i paragrafen generellt all sekretess inte gäller för beslul i ärendet (första stycket sista meningen).

11§

I paragrafen regleras sekreiessen inom myndighels personaladministrativa verksamhet.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 14, 25 a och 25 b §§ SekrL samt om tystnadsplikt i instmklionen för nämnden för vissa omplacerings­frågor, arbetsordningen förståtens personalnämnd och i arbetsordningen för den s. k. omslällningsenhelen inom statens personalpensionsverk

Promemorieförslaget: 8 kap. 11 §

Myndigheternas personaladministraliva verksamhet rymmer i sig förete­elser av skilda slag. I första hand avses frågor som rör t. ex. ijänsieiillsätlning, löner, rutiner vid ledighet, disciplinära ålgärder, omplacering av personal och upphörande av anställning. Hit hör emellertid också personalvårdande ålgärder i mera avgränsad bemärkelse, såsom psykologisk och social rådgivning för all främja hälsa, arbelstrivsel och effektivitet. För åtgärder av detla slag används vanligtvis uttrycket personalsocial verksamhet.

F. n. gäller sekretess inom myndigheternas personaladministraliva verk­samhet endasl i ganska begränsad omfattning. Handlingssekretess föreligger i ärenden om omplacering i samband med omlokalisering eller omorganisa­tion av statlig verksamhet (25 a § SekrL). Sådan sekretess gäller vidare i fråga

Prop. 1979/80:2    Del A                   T-      7 kap. I Iii   201

om läkarutlåtanden i ärenden om statlig personalpensionering och beträf­fande handlingar som har upprättats vid psykologisk undersökning i ärende om anställning eller upphörande av anställning hos myndighei eller i ärende om ullagning av anställd hos myndighet lill viss utbildning eller tjänstgöring (14 § SekrL). Vidare finns i 25 b § SekrL bestämmelser om sekretess för vissa handlingar med anknytning till personalsocial verksamhet hos utrikesdepar­tementet, beskickningar och konsulat.

Den reglering som har föreslagils i promemorian innebär en förstärkning av sekretesskyddet i förhållande till gällande ordning. Framför allt gäller detta inom det personalsociala områdel. Departementsförslagel har utformats i nära överensstämmelse med promemorians förslag. Detla har också fått ett i det stora hela positivt mottagande av remissinstanserna. Från några håll har man dock ifrågasatt om inte förslagel kan leda lill vissa gränsdragningspro­blem. Vidare har några remissinstanser förordat bl. a. en ytteriigare förstärk­ning av sekretessen i anställningsärenden.

Del är uppenbart all man inte kan införa en sekretessbestämmelse som träffar varje uppgift om enskilds personliga förhållanden inom myndighe-ternas personaladministraliva verksamhet. Liksom hittills bör, som också har framhållits i promemorian, en belydande öppenhet råda i varje fall inom de delar av verksamhelen som innefattar myndighetsutövning. Enligt min mening kan del således inte komma i fråga att gå ifrån promemorieförslaget om att offentiighel i princip bör råda i ijänsteiillsältnings- och disciplinären­den. Det föreligger emellertid ett betydande sekretessintresse i fråga om vissa av de uppgifter om enskildas förhållanden som f n. saknar sekretesskydd. Det viktigaste exemplet på delta är uppgifter som hänför sig lill myndighe­ternas personalsociala verksamhet.

Inom varje myndighei bedrivs någon form av personalsocial verksamhet. Varie chef kan sägas ha en personalvårdande funktion. Vidare finns vid åtskilliga myndigheter särskilda personalkonsulenter och andra befattnings­havare anställda för all syssla med personalsociala frågor. Vidare ligger omfattande personalsociala uppgifter på vissa särskilda myndigheter som sysslar med personaladministraliva frågor för hela den statliga förvaltningens räkning, t. ex. statens personalnämnd och statens personalpensionsverk.

Den personalsociala verksamheten kan ibland bestå enbart av samtal med t. ex. personalkonsulent. 1 andra fall kan det visa sig nödvändigl med interna kontakter med t. ex. arbetsledare. I ytteriigare andra fall kan kontakt behöva tas med någon annan myndighet med särskilda personalsociala uppgifter som statens personalnämnd eller statens personalpensionsverk eller med någon helt utomstående myndighei, t. ex. länsarbetsnämnd, försäkringskassa eller myndighet inom socialvården eller sjuk- och hälsovården.

De uppgifter om enskilda anställda som inhämtats i den nu nämnda verksamheten kan uppenbariigen ofta vara av mycket ömtålig natur. Av denna anledning har i paragrafen lagils in regler om sekretess för sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill myndighe-

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. II ii   202

temas personalsociala verksamhet. Dessa regler är tillämpliga både i fråga om myndigheternas rent interna personalsociala verksamhet och belräffande sådan personalsocial verksamhet som bedrivs av statens personalnämnd och statens personalpensionsverk eller inom en överordnad myndighei med avseende på personalen vid underordnade myndigheter, t. ex. utrikesdepar­tementets verksamhet i fråga om personalen vid utlandsmyndigheterna. Beslämmelserna gäller självfallet också för personalsocial verksamhet avse­ende anställda inom försvarsmakten. Sekreiessen i motsvarande verksamhet avseende värnpliktiga regleras däremot i 12 §.

Beslämmelsen i paragrafens första stycke har utformats i anslutning till de regler på utbildningsväsendets område som har tagits upp i 9 § första styckel första meningen och andra styckel, Beslämmelsen ställer sålunda upp ett skydd för uppgifter som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling eller som finns hos någon av den offentliga förvaltningens särskilda personalvårdsfunktionärer. Vidare föreskrivs att sekretess skall gälla, om det inte står klart att uppgiften kan röjas ulan alt den som uppgiften rör och hans närstående lider men, Ell omvänt skaderekvisit gäller alltså, Sekreiessen kommer därigenom all få samma styrka som t, ex, sekreiessen inom företagshälsovården.

Beträffande övriga uppgifter inom myndighels personalsociala verksamhet finns i andra styckel en regel som innebär att sådana uppgifter inte får röjas, om del kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Här gäller alltså strängare villkor för sekretess än enligt paragrafens första stycke. Bestämmelsen är tillämplig t, ex, på uppgifter som hänför sig till sådan personalsocial verksamhet som chefer på olika nivåer utövar. Vissa uppgifter som kommer fram vid s, k, planeringssamlal kan således sekretessbeläggas enligt detta stycke,

I tredje stycket har lagits in bestämmelser om sekretess inom vissa andra delar av myndighets personaladministraliva verksamhet, I huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget föreskrivs sålunda generella regler om sekretess för uppgifter om enskilds hälsotillstånd och för sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill ärenden om omplacering eller pensionering av anställda. En förutsättning för denna sekretess ar liksom enligt andra slyckel att del kan antas all den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Del insynsiniresse som föreligger på de berörda områdena tillgodoses vidare genom en regel som lar undan myndighets beslut från sekretessen,

Sekreiessen för uppgift om hälsotillstånd kommer att bli tillämplig främst på uppgifter som myndighei inhämtar i samband med anställds sjukledighet. Såvitt gäller sekreiessen i ärenden rörande omplacering av anställd innebär bestämmelsen all sekreiessen skall avse all omplacering, Detla har sin grund i bedömningen att sekrelessbehovel i princip är detsamma vare sig omplace­ringen orsakas av all verksamheten inom anställningsmyndigheten skall föriäggas till annan ort eller omorganiseras eller den beror på förhållanden

Prop. 1979/80:2    Del A                  , ; .,     7 kap. 12 if   203

som kan hänföras till befattningshavaren. Också i de fall där omplacering övervägs t, ex, som ell alternativ till sjukpensionering har den enskilde ett berättigat krav på alt de uppgifter om personliga förhållanden som föreligger i ärendet skyddas mot insyn.

Någon motsvarighet lill den handlingssekretess som f n, gäller i fråga om psykologiska undersökningar i bl, a, anslällningsärenden har inte föreslagils i promemorian. Användningen av sådana undersökningar i samband med anställning i offentlig civil Oänst synes numera förekomma i ytterst begränsad omfattning, I de fall där psykologiska test förekommer i sådana sammanhang handhas dessutom dessa i regel inte av myndigheten utan av utomstående enskilda organ. Del lorde därför inte finnas någol behov av atl låta sekreiessen på det personaladministraliva områdel omfatta också psykologiska undersökningar.

Som jag tidigare har sagt är det uppenbart all man inte kan införa en sekretessbestämmelse som täcker varje uppgift om anställds personliga förhållanden inom myndigheternas personaladministraliva verksamhet. Med den begränsning som har gjorts i departementsförslagel kan man, såsom också har framhållits under remissbehandlingen, knappasl helt undvika atl del någon gång kan uppslå tvekan om huruvida viss uppgift hänför sig lill personalsocial verksamhet eller till personaladministrativ verksamhet i övrigi. Jag är dock övertygad om all delta i praktiken inte bör leda lill svårigheter. En annan sak som också har berörts under remissbehandlingen är den att det t, ex, i ett omplaceringsärende kan förekomma uppgifter som tidigare har lämnats lill personalkonsulent. Sådana uppgifter åtnjuter ju i omplaceringsärendet inte längre samma sekretesskydd som tidigare, I omplaceringsärendet gäller den svagare sekretessen enligt paragrafens iredje stycke för alla uppgifter. Lämpligheten av en sådan ordning har salts i fråga. Härom vill jag säga all detta inte är unikt för det område som här är aktuellt. Förslaget till sekretesslag bygger på den principen all sekreiessen inte skall följa uppgiften som sådan utan behovet av sekretess för uppgiften skall i stället bedömas utifrån del sammanhang vari uppgiften förekommer,

I enlighel med vad jag tidigare har sagt bör del inte råda någon sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden i anställnings- och disciplin­ärenden. I paragrafens fjärde stycke har del därför också uttryckligen angetts atl bestämmelserna i iredje stycket inte gäller i sådana ärenden. En annan sak är all det i t. ex. disciplinärenden kan gälla sekretess på grund av regler lill skydd för andra iniressen eller på grund av föreskrifterna i 13 kap. 2 § om överföring av sekretess. I vissa anslällningsärenden kan sekretess gälla enligt bestämmelserna i 7 kap. 10 §.

12§

I paragrafens första stycke ges bestämmelser om sekretess i ärende om ullagning av värnpliktig för Oänslgöring och ärende som har samband med

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 12 §   204

sådan ullagning. Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om sekretess i personalsocial verksamhet avseende värnpliktiga.

GäUande räu: regler om handlingssekreless i 14 § SekrL (såvitt avser psykologiska undersökningar i samband med inskrivning av värnpliktig), saml om tystnadsplikt i 12 § instruktionen (1966:431) för vapenfrinämnden, 12 § instruktionen(1966:434)förvärnpliktsnämndenoch i 19 § instruktionen (1971:356) för bislåndsulbildningsnämnden

Promemorieförslaget: 8 kap. 12 §

I promemorian har föreslagils atl sekretessen i första slyckel skulle gälla fyra slag av ärenden: inskrivning av värnpliktiga, befrielse från eller anstånd med värnpliklsljänslgöring, vapenfri Oänst saml antagning till bistånds- och kataslrofutbildning.

Under remissbehandlingen har bl. a. värnpliktsverkel och värnplikts-nämnden anfört atl promemorieförslaget inte i tillräcklig utsträckning ger stöd för sekretess inom myndigheternas verksamhetsområde. Del framhålls att bl. a. ärenden om frikallelse från värnplikt, undantagande från tjänstgö­ringsskyldighet under erforderlig lid och ärenden om ändrad ullagning eller tillhörighet inte har lagits med i förslaget trots alt del i dessa ärendelyper också kan förekomma känsliga uppgifter om enskilds personliga förhållan­den.

Enligt min mening finns det skäl både för all vidga del sekretessbelagda områdel jämfört med vad som föreslås i promemorian och för all utesluta en del ärendelyper som är sekretessbelagda enligt promemorieförslaget.

Vad först gäller ärende angående inskrivning av värnpliktig är del i regel inskrivningsnämnd som fattar beslut. Den provningsverksamhet som försiggår vid inskrivning omfattar medicinsk undersökning av hälsotillstånd och fysiska kvalifikationer i övrigt. Dessutom sker psykologisk undersök­ning. Vissa myndigheter är ålagda all lämna uppgifter som behövs vid inskrivningen. Dessa uppgifter rör delvis iniegrilelskänsliga förhållanden, t. ex. vård i anstalt (se 15-17 §§ kungörelsen/1969:379/ om inskrivning och redovisning av värnpliktiga, 15-17 §§ ändrade senast 1976:423).

F. n. gäller handlingssekreless bara i fråga om psykologiska undersök­ningar i samband med inskrivning av värnpliktiga. Någon särskild lystnads­plikt angående inskrivningsförrällningar är inte föreskriven, utom så till vida alt t. ex. tystnadsplikten för läkare omfattar också vad denne har erfarit vid förrättningen. Däremot gäller tystnadsplikt hos värnpliktsnämnden, som prövar bl. a. besvär över vissa beslul om inskrivning.

Departementsförslagels 7 kap. 1 § är i och för sig tillämplig på bl. a. medicinska undersökningar av del slag som förekommer vid inskrivning av värnpliktiga. Någon motsvarighet lill den generella beslämmelsen i LAH om sekretess för psykologiska undersökningar har inte tagits upp i departements-förslaget. Skälen härtill redovisas i motiveringen till 7 kap. 13 §. All del finns etl behov av sekretess för sådana undersökningar som görs i samband med inskrivning är uppenbart. Genom beslämmelserna i förevarande paragrafs

Prop. 1979/80:2    Del A               ,;:          7 kap. 12 if   205

första stycke åstadkoms sekretess bl. a. i fråga om psykologiska undersök­ningar, motsvarande den handlingssekreless som nu gäller. För psykologiska undersökningar som sker inom ramen för personalsocial verksamhet avse­ende värnpliktig gäller sekretess enligt paragrafens andra stycke. Som nämndes förut lämnar bl. a. vårdmyndigheter känsliga uppgifter om värn­pliktiga till militära myndigheter. Dessa uppgifter omfattas av sekretess hos urspmngsmyndigheterna. De bör inte vara offentliga, när de förekommer i ärende om inskrivning av värnpliktig. Starka skäl talar därför för en sekretessbestämmelse som lar sikte på ömtåliga uppgifter över huvud taget i detta sammanhang. Det intresse av allmän insyn som finns i dessa ärenden kan tillgodoses genom att besluten undantas från sekretess men också i viss mån genom att bestämmelsen förses med skaderekvisit.

Värnpliktsverkel har framhållit alt vissa aspiranler lill fasl anställning vid försvaret före antagningen går igenom särskilda prövningar, som omfattar såväl psykologiska prov som medicinska och andra undersökningar. Verket anser att sekretess bör gälla i dessa ärenden i samma utsträckning som i ärenden om inskrivning av värnpliktiga. Jag delar denna uppfattning.

Enligt beslämmelserna i 3 § vämpliktslagen (1941:967, omtryckt 1969:378, 3 § ändrad senast 1975:555) skall den som av medicinska skäl är oduglig lill krigsOänst frikallas från värnpliktens fullgörande. Är värnpliktig av medi­cinska skäl tillfälligt oduglig till krigsOänst eller om det vid inskrivningsför-rälining befinns att den värnpliktiges förutsättningar för fullgörande av Oänst säkrare kan bedömas vid senare tidpunkt skall den värnpliktige enligt 4 § värnpliktslagen undantas från Oänsigöringsskyldighet under erforderiig lid. Någon handlingssekretess gäller f n. inte och tystnadsplikt föreligger endasl för värnpliklsnämnden. 1 promemorian har inte föreslagits någon sekretess för dessa slag av ärenden.

Som har framhållits vid remissbehandlingen är det uppenbart att det i ärenden av det slag som det här är fråga om kan förekomma skyddsvärda uppgifterom enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden. Den nuvarande tystnadsplikten hos värnpliktsnämnden bör därför ges motsva­righet i förevarande paragraf Sekreiessen bör gälla också för uppgifter i allmänna handlingar och vid de andra myndigheter som handlägger dessa ärenden. För all tillgodose insynsinlressel bör beslut i ärendena vara offentliga.

Såsom inledningsvis har nämnts har i promemorian sekretess föreslagits gälla i ärenden om befrielse från vämpliklsOänstgöring och om anstånd med sådan Oänslgöring. Liksom i ärende om frikallelse gäller inte någon handlingssekreless i dessa ärenden. Endasl hos värnpliktsnämnden finns regler om tystnadsplikt.

1 ärenden om anstånd med vämpliklsOänstgöring kan det utan tvekan förekomma för den enskilde ömtåliga uppgifter, t. ex. rörande hälsotillstånd eller familjesociala förhållanden. Sådana uppgifter bör kunna sekre­lesskyddas, om del finns risk för all den som uppgiften rör lider men om

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 12 §   206

uppgiften röjs. Sekreiessen bör också gälla hos alla de myndigheter som handhar ansländsärenden.

När del sedan gäller ärenden om befrielse från värnpliktstjänstgöring synes behovel av sekretess för där förekommande uppgifter inte vara lika framträdande som i exempelvis anståndsärendena. Befrielse från vämplikls­Oänstgöring enligt 5 § vämpliktslagen (5 § ändrad senast 1975:555) kan nämligen komma i fråga huvudsakligen på formell grund. Någon motsva­righet lill promemorians förslag lill sekretess i denna del bör därför inte las upp i departemenisförslaget.

Vapenfri Oänst i stället för vämpliklsOänstgöring kan komma i fråga, om del kan antas all bruk av vapen mol annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvariiga personliga övertygelse att han inte kommer all göra värnplikten, 1 § lagen (1966:413)om vapenfri Oänst (ändrad senast 1978:524). Ärenden om vapenfri Oänst prövas av vapenfrinämnden med regeringen som överinstans. I dessa ärenden kan komma all redovisas uppgifterom enskilds politiska eller religiösa uppfattning eller psykiska problem. Enligt gällande rätl saknas handlingssekreless i fråga om ärenden om vapenfri Oänst. Däremot föreskrivs tystnadsplikt hos vapenfrinämnden. OSK ansåg med viss tvekan alt intresset av offentlig insyn i vapenfriärenden väger över behovel av skydd för den enskilde. Någon handlingssekreless pä området föreslogs därför inte. De remissinstanser som handhar ärenden om vapenfri Oänst riktade kritik mol OSK:s ställningslagande. Mol promemorieförslaget har däremot inte rests några invändningar under remissbehandlingen.

För min del anser jag all den tystnadsplikt som redan gäller hos vapenfrinämnden bör bibehållas i sak. Det finns också, som har framhållits i promemorian, starka skäl som talar för att införa handlingssekretess i ärenden om vapenfri Oänst. I dessa ärenden kan tämligen ingående redovisas uppgifter om enskilds personliga förhållanden. Uppenbariigen kan det röra sig om uppgifter som för den enskilde är myckel känsliga och som skulle åtnjuta sekretesskydd i annat sammanhang. Del inlresse av oflentlig insyn i ärendena, som obestridligen föreligger, synes mig kunna tillgodoses främst genom atl besluten undantas från sekreiessen. Med hänsyn lill del anförda delar jag uppfattningen i promemorian all sekretess bör gälla också i ärenden om vapenfri ijänst.

Del ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen all handha och besluta om vapenfri Oänsteplikiigs Oänslgöring. Denna Oänslgöring kan ske hos bl. a. statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighei. Med anledning av vad vapenfrinämnden har anfört därom vill jag framhålla att arbetsmark­nadsstyrelsens och andra myndigheters befattning med saken för anses vara sådan alt sekretessen i vapenfriärendet bör gälla också hos dessa myndighe­ter.

En beslämmelse om sekretess i ärende om antagning till bistånds- och kataslrofutbildning har föreslagits i promemorian. Sådan utbildning kan genomgås inte bara inom ramen för värnplikten och den vapenfria Oänsten

Prop. 1979/80:2    Del A                 ■;.-.,;.  7 kap. 13 H   207

Ulan också helt frivilligt. Även kvinnor kan antas lill sådan utbildning. Antagningen lill utbildningen föregås av en särskild urvalsprövning genom bislåndsutbildningsnämndens försorg. Ingen handlingssekretess gäller, men tystnadsplikl inom nämnden är föreskriven för uppgift om enskilds person­liga förhållanden. Enligt min mening är behovel av sekretess för sådana uppgifter inte tillräckligt för all motivera en sekretessregel.

Som tidigare har nämnts har det under remissbehandlingen framhållits att uppgifter som rör enskilds personliga förhållanden kan förekomma också i ärenden om ändrad ullagning eller tillhörighet, dvs. bl. a. ärenden där värnpliktig av olika skäl begär all fö Oänsigöra på annan ort eller vid annal förband än som fömt har bestämls. Man har därför föreslagit atl sekreiessen enligt paragrafens första stycke skulle omfatta även dessa ärendeslag. De uppgifter som enskild lämnar i dessa ärenden för enligt min mening i allmänhet anses vara sådana all del inte finns någol framträdande sekretess-behov för uppgifterna. Inte heller för övriga uppgifter som kan förekomma i sådana ärenden anser jag det påkallat med någon sekretessbestämmelse.

Vid remissbehandlingen har från bl. a. civilförsvarsstyrelsen framhållits behovet av sekretess för uppgifter om civilforsvarspliktigas personliga förhållanden. Inte heller här synes behovel tillräckligt för att motivera en sekretessbestämmelse.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighel med del anförda. De uppgifter som sålunda sekretessbeläggs är sådana som avser enskilds personliga förhållanden och vilkas röjande kan antas medföra men för den enskilde elier någon honom närslående. Beträffande innebörden av begreppet personliga förhållanden får jag hänvisa lill den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.4). Andra uppgifter om ekonomiska förhållanden än sådana som hänför sig till den enskildes personliga förhållanden kan således inte sekretessbeläggas. I enlighel med vad jag tidigare har sagt undantas beslut i ärende från sekreiessen.

Bestämmelser om sekretess i den personalsociala verksamhet som avser myndigheternas anställda återfinns i 7 kap. 11 §. Dessa bestämmelser gäller som redan har nämnis också för de anställda inom l.ex. förvarsmakien. Inom denna bedrivs emellertid också en omfattande personalsocial verksamhet inriktad på de värnpliktiga. Här föreligger uppenbarligen ell sekrelessbehov av i huvudsak samma slag som inom myndigheternas personalsociala verksamhet och inom undervisningsväsendels elevvård. Sekreiessnivån bör vara densamma som på dessa områden. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighel härmed. Beslämmelsen överensstämmer i sak med promemorieförslaget.

13 §

Denna paragraf tar upp bestämmelser om sekretess rörande psykologisk undersökning som utförs för forskningsändamål. Paragrafen har med en

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 14 i   208

redaktionell jämkning utformats i enlighet med promemorieförslaget.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 14 § SekrL

Promemorieförslaget: 8 kap. 13 §

OSK föreslog ell generellt skydd för psykologiska undersökningar. Med en sådan reglering kan emellertid tvekan uppkomma om detla generella sekretesskydd skall tillämpas i stället för den sekretessbestämmelse som avser ett visst verksamhetsområde, i. ex. yrkesvägledning, arbetsvärd eller omskolning. Därför är det lämpligare att låta sekretessregler för särskilda verksamhetsområden - utbildningsväsendet, arbetsmarknadsåtgärder, stat­lig eller kommunal personalvård etc. - omfatta också psykologiska under­sökningar inom dessa sektorer. Vid sidan av sådana sekretessregler behövs del bara en särskild beslämmelse om sekretess belräffande psykologiska undersökningar för forskningsändamål. Mol den beslämmelse härom som har föreslagits i promemorian har det inte förts fram några invändningar under remissbehandlingen.

Mol den nu angivna bakgmnden föreskrivs i paragrafens första stycke sekretess för uppgift hänföriig till psykologisk undersökning som utförs för forskningsändamål. Frånsett att sekretessen inbegriper tystnadsplikt, över­ensstämmer bestämmelsen i alll väsentligt med gällande rätt. Eftersom det rör sig om fall där offenllighetsintresset är obetydligt och ett slags förtroen­desilualion föreligger, krävs, liksom enligt gällande rätt, för att en uppgift skall få lämnas ut att det står klart att röjandet kan ske ulan men för den som uppgiften rör och hans närstående. Någon ändring i kretsen av skyddade personer medför inte beslämmelsen.

1 paragrafens andra stycke anges en lidsgräns för sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling. 1 likhet med vad som har föreskrivits i molsva­rande fall i övrigi i departementsförslagel är gränsen satt till 50 år räknat från handlingens tillkomst.

14 §

I paragrafen meddelas bestämmelser till skydd för utlänningar.

Gällande räu: regler om handlingssekreless i 14 § SekrL

Promemorieförslaget: 8 kap. 14 §

Enligt 14 § SekrL råder en ganska långtgående handlingssekretess i ärenden om utiänningskontroll för enskilds personliga förhållanden. Sekre­tessen omfattar dock inte myndighets beslut.

Som framhålls i promemorian bör sekretesskyddet för utlänningar förhindra all röjande av uppgift om utlänning leder lill skada som just hänger samman med hans särskilda förhållanden som utlänning. Typexemplet är att röjande av uppgifterom politisk flykting här i landet leder till repressalier mot flyktingen eller hans anhöriga i hemlandet. Skadan kan också ha sin upprinnelse i motsättningar mellan olika invandrargrupper. 1 huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget häri paragrafens första stycke

Prop. 1979/80:2    Del A                •    i       7 kap. 14 §   209

tagits in en bestämmelse som syftar lill ett sekretesskydd med nu angiven innebörd. Förslaget har på den här punklen i allmänhet tagits emot positivt av remissinstanserna.

Bestämmelsen är tillämplig inom hela den offentliga förvaltningen, låi vara alt den lorde fö sin största betydelse för invandrarverket, polismyndighe­terna, utrikesförvaltningen och kommunernas invandrarbyråer. Endasl relativt allvarlig skada, "övergrepp eller annal allvarligt men", skall leda lill sekretess. Del kan å andra sidan inte krävas någon högre grad av sannolikhet för sådan skada för att sekretessen skall gälla. Redan en beaktansvärd skaderisk är tillräcklig. Skadans särskilda samband med utlänningens ställning har i beslämmelsen uttryckts så alt skadan skall vara föranledd av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stal eller myndighet eller organisalion av utlänningar. Med utlänning avses både utländsk medborgare och statslös.

Behovet av sekretesskydd för utlänningar kan emellertid inte anses tillgodosett genom den nu berörda föreskriften. Inom ramen för utlännings­kontrollen får främst invandrarverket och polismyndigheterna ingående kännedom om utlänningars och deras anhörigas personliga förhållanden. Dessa uppgifter skall åtnjuta sekretesskydd av samma art som gäller i andra liknande sammanhang. Liksom i promemorieförslaget finns en bestämmelse härom i paragrafens andra stycke.

Med hänvisning lill del belydande offenlligheisinlresse som föreligger i utlänningsärenden har i promemorian föreslagils ell rakt skaderekvisit som förutsättning för sekretessen enligt andra styckel. Några remissinstanser, däribland statens invandrarverk och utlänningslagkommiilén (A 1975:04), har förordat att nuvarande sekretesskydd i 14 § SekrL med ett omvänt skaderekvisit behålls. Atl införa en presumtion för offentlighet har ansetts vara djupt olyckligt med hänsyn både till utlänningen och till möjligheterna för utlänningsmyndigheterna att nå fram lill riktiga avgöranden i ären­dena.

Den myndighetsutövning som sker i utlänningsärenden rör inte sällan frågor som är av stor betydelse för utlänningen. Redan detta gör att intresset av insyn i ärendena är framträdande. Härtill kommer ett allmänt intresse av insyn i invandrarpolitikens praktiska lillämpning.

Mol del offenlligheisinlresse som således finns i fråga om utlännings­ärenden måste dock ställas det obestridliga behov av sekretess som föreligger för de uppgifter om enskilds personliga förhållanden som kommer fram. Vissa uppgifter, om t. ex. hälsotillstånd, religiös och politisk uppfattning, är sådana att de också i ett annal sammanhang skulle åtnjuta etl starkt sekretesskydd. Andra uppgifter som hos oss normall kan anses som tämligen harmlösa kan för den som kommer från ett annat land uppfattas som ytterst ömtåliga och sådana att deras röjande skulle kunna fö menliga följder för utlänningen eller för hans närstående i hemlandet. Detla är något som man också måste la hänsyn lill vid utformningen av sekretessbestämmelserna på

14 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2   Del A                              7 kap. 15 if   210

området.

Som förut har nämnts gäller f n. i ärenden om utiänningskontroll handlingssekretess enligt 14 § SekrL med ett omvänt skaderekvisit, dvs. utlämnande av handling för ske endast om trygghet kan anses vara för handen alt del kan ske ulan risk för skada förden enskilde. Vid avvägningen mellan de motstående intressen som måste beaktas har jag funnit all den sekrelessnivå som i dag gäller inte bör ändras. Sekretessen enligt paragrafens andra stycke skall alltså gälla med omvänt skaderekvisit.

I enlighet med vad som har föreslagits i promemorian undantas dock myndighets beslut från sekreiessen. Dessa beslul kan emellertid ibland ges skydd enligt paragrafens första stycke, som också i övrigi kan fö aktualitet för ärenden om utlänningskontroll jämsides med föreskrifterna i andra slyckel. Sekretessen gäller enskilds personliga förhållanden, men kommer härigenom indirekt all skydda vissa uppgifter om utlänningens ekonomiska omständig­heter Ofr avsnitt 4.3.4).

Sekretessbestämmelsen i andra stycket är tillämplig i verksamhet för kontroll över utlänningar. Härmed avses inte bara förvaltningsärenden om t, ex, visering, bosäliningslillslånd, arbetstillstånd, avvisning, förpassning eller utvisning ulan också kontrollåtgärder eller annan löpande lillsyn. Till verksamhet för kontroll över utlänningar kan däremot inte räknas domstols handläggning i brottmål av fråga om förvisning och inte heller ärenden om svenskt medborgarskap.

Tidsgränsen för handlingssekretessen enligt denna paragraf har i prome­morian satts lill 50 år. Delta överensstämmer med vad som har föreslagits i andra sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga förhållanden. Jag har inte funnit skäl all gå ifrån den lidsgräns som har föreslagits.

15 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess för uppgifter inom folkbokföringen.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 13 § första styckel SekrL och om tystnadsplikt i 83 § folkbokföringskungörelsen (1967:495, 83 § ändrad senast 1975:777)

Promemorieförslaget: 8 kap, 15 §

I promemorian har föreslagits bestämmelser som innebär atl hemlighål­lande av uppgifterom enskilds personliga förhållanden inom folkbokföringen kan ske såväl i fråga om uppgifter av särskilt ömtålig art som, pä grund av speciella omständigheter, i fråga om normall harmlösa uppgifter. Förslaget, som torde slå i överensstämmelse med gällande rätt beträffande handlings­sekrelessen på områdel, har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Liksom hittills bör huvudregeln vara atl uppgifter om namn, adress, personnummer, civilstånd eller nationalitet skall vara offentliga. Att förhindra all detta leder till obehörig ADB-registrering ankommer på

Prop. 1979/80:2    Del A                 "          7 kap. 15 §   211

datalagstiftningen. I sammanhanget förtjänar erinras om alt TF inte ger någon rätt atl från myndighei erhålla uppgifter på maskinläsbart medium. Vidare kan hänvisas till det särskilda förbudet att lämna ut uppgift som kan antas bli använd för ADB-behandling i strid med datalagen (se 7 kap. 16§).

1 vissa undanlagsfall kan det emellertid vara påkallat all - ulöver vad som följer av del sagda - hindra atl uppgift som regelmässigt antecknas inom folkbokföringen lämnas ut. Anledning saknas all bryta med den praxis på området som har utvecklats. I enlighel med vad som har föreslagits i promemorian föreskrivs därför i förevarande paragraf all uppgift som förekommer inom folkbokföringen skall kunna hållas hemlig om del av särskild anledning kan antas atl den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. En sådan särskild anledning kan vara atl uppgifter begärs om utlänningar med viss nationalitet. Tyder omständighe­terna på alt utlämnande av en dylik förteckning kan leda lill aktioner mol invandrarna som dessa uppfattar som hotande eller påtagligt obehagliga bör utlämnande av det begärda urvalet vägras Ofr vad som sagts om skadebe­dömningen vid s. k. massullag i avsnitt 4.3.4). I nu avsedda fall kan f ö. också en tillämpning av den särskilda sekretessbestämmelsen i 7 kap. 14 § om skydd för utlänningar få aktualitet. Även i andra fall dä enstaka uppgift av harmlöst slag begärs utlämnad kan det finnas särskild anledning att vägra utlämnande, såsom t. ex. då en adress har blivit spärtad på grund av befarad personförföljelse.

Paragrafen är givelvis tillämplig också på de mer ömtåliga uppgifter om personliga förhållanden som kan förekomma, såsom framför allt uppgifter om ändrad könstillhörighet men i vissa fall också på uppgifter om börd, omyndighet m. m.

Sekreiessen gäller först och främst den egentliga folkbokföringen. Vad som avses dänmed följer av 1 § folkbokföringsförordningen (1967:198). Även länsregislreringen enligt 74 § folkbokföringskungörelsen och av riksskatte­verket i egenskap av central folkbokföringsmyndighet förda register omfattas naturiigtvis också av uttrycket verksamhet som avser folkbokföringen. Sekreiessen inom den egentliga folkbokföringen bör emellertid inte kunna kringgås genom all uppgifterna för en vidsträcktare offentlighet i andra register som omfattar befolkningen. Den gäller därför också annal befolk­ningsregister som baserar sig på uppgifter från folkbokföringsmyndighelema, t. ex. del ADB-baserade centrala statliga person- och adressregister, SPAR, vars inrättande riksdagen beslutade i december 1976. Det register över befolkningen som rikspolisstyrelsen för på mikrofiche, riksförsäkringsver­kets register över befolkningen och statistiska centralbyråns register över totalbefolkningen, s. k. RTB-register, träffas också av sekre­tessbestämmelsen i förevarande paragraf Anmärkas bör atl i de två sistnämnda fallen gäller sekretess också enligt andra bestämmelser i lagen (se 7 kap. 7 § resp. 9 kap. 4 §). Frågan om utlämnande av uppgift ur registret

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 16 if   212

måste   i   sådant   fall   prövas   i   första  hand   enligt  den   andra  sekre­tessbestämmelsen.

Även om etl befolkningsregister inte omfattar hela landet utan bara befolkningen i etl vissl område, t. ex. ett landstingsområde, blir sekre­tessbestämmelsen tillämplig på sådanl register. Däremot avses bestäm­melsen inte gälla register som omfattar vissl begränsat urval av befolkningen, såsom register hos exempelvis centrala siudiesiödsnämnden, central­nämnden för fastighetsdata och liknande.

16§

Denna paragraf innehåller bestämmelserom förbud i vissa fall atl lämna ut personuppgifter i personregister.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 13 § andra styckel SekrL

Promemorieförslaget: 8 kap, 16 § iredje stycket

Beslämmelserna i 8 kap, 16 § första och andra styckena promemorieför­slaget om sekretess hos datainspektionen och vissa andra myndigheter har tagits in i 9 kap, 6 resp. 7 §§.

Enligt 13 § andra stycket SekrL råder f n. i två fall generellt förbud att lämna personuppgift från persondaiaregister. Dels för uppgift inte lämnas ul om del finns anledning anla all den skall användas för ADB-behandling i strid med datalagen. Dels får den inte lämnas ul om del kan antas atl den blir föremål för ADB-behandling utomlands och att detla medför oiillböriigt inlrång i personlig integritet. I det senare fallel ankommer del på datainspek­tionen atl pröva frågan om utlämnande. Regler av molsvarande innebörd för annan registeransvarig än myndighei finns i 11 § datalagen.

Promemorieförslaget innebär all de angivna beslämmelserna i SekrL i sak förs över lill den nya sekrelesslagen. Mol förslagel har i allmänhet inte förts fram några invändningar under remissbehandlingen. För egen del ansluter jag mig lill promemorieförslaget. Förevarande paragraf har därför ulformals i huvudsaklig överensslämmelse med motsvarande bestämmelser i promemo­rian.

I paragrafen används, liksom i andra paragrafer, uttrycket sekretess "gäller för... uppgift". Vid en riklig lillämpning av skaderekvisiten leder bestäm­melserna dock inte lill någon tystnadsplikt i vanlig mening. Risk för skada som anges i bestämmelserna aktualiseras nämligen i praktiken bara vid massullag i någon form av uppgifter från registret.

När del gäller del i andra styckel stadgade förbudet att lämna ut uppgift om det kan befaras alt denna används för ADB-behandling i utlandet på sätt som innebär oiillböriigt inlrång i personlig integritet bör här framhållas att beslämmelsen inte är avsedd alt hindra uppgiflsullämnande lill utländsk myndighet med stöd av bestämmelser i författning. Som framgår av del som har sagts i motiven till 1 kap. 3 § är den nya sekretesslagen inte direkt tillämplig i fråga om utbyte av uppgifter mellan svensk och utländsk

Prop. 1979/80:2    Del A                  .:'        7 kap. 17 §   213

myndighet. Utlämnande av hemlig uppgift lill myndighei i utlandet eller lill mellanfolklig organisalion för alltså ske på i huvudsak samma sätt som hittills. Del sagda innebär alt myndighet, såsom t. ex. rikspolisstyrelsen, som har en förfatlningsreglerad skyldighet att lill utländsk myndighet redovisa vissa registeruppgifter kan göra detta ulan hinder av förevarande besläm­melse.

Beslämmelserna i denna paragraf gäller såväl uttag på maskinläsbart medium som uttag pä lista eller vanlig handling. Beslämmelserna måste därför också las in i sekretesslagen. Förordnande som bara innebär begräns­ning av möjligheten all lämna ut ADB-upplagning på maskinläsbart medium eller genom linjeanslutning lill dator eller terminal utgör nämligen, som framgår av 2 kap, 13 § TF, inte någon begränsning i rätten all få ul allmänna handlingar. Del är inte heller i övrigt atl se som etl beslul om sekretess. Datainspektionens befogenhet enligt datalagen all besluta sådana begräns­ningar behöver därför inte stöd i sekrelesslagen. Angående datainspektio­nens möjlighel all ge föreskrift om utlämnande-även på konventionell väg-av annars hemlig personuppgift från myndighets ADB-register till annan myndighei finns en beslämmelse i 14 kap, 3 § andra slyckel departements­förslagel,

17 och 18 §§

I förevarande paragrafer behandlas sekreiessen för uppgifter som finns i vissa särskilda register. Del rör sig i huvudsak om uppgifter som har anknytning till brott.

Gällande räu: regler om handlingssekreless i 11 § och 12 § fjärde slyckel SekrL och om tystnadsplikt i 10 § lagen (1965:94) om polisregister m, m,

Promemorieförslaget: 8 kap, 17 och 18 §§

17§

Beslämmelsen i första slyckel, som svarar mol 11 § första stycket SekrL, föreskriver sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister. Promemorieförslaget har i denna del i allmänhet lämnais ulan erinran under remissbehandlingen. Paragrafens första stycke har också utformats i huvudsaklig överensslämmelse med promemorieförslaget.

Med allmänt kriminalregister förstås här register som avses i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister (ändrad senast 1977:1031) och med polisregister register enligt lagen om polisregister m. m. Sekreiessen gäller både hos den registerförande myndigheten, vanligen rikspolisstyrelsen, och hos andra myndigheter som kan göra uttag ur registret, t. ex. lokala polismyndigheter med terminaler anslutna lill rikspolisstyrelsens datoran­läggning. Med den valda avfattningen är även uppgifter som har förts av ur

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 18 ff   214

registret sekretessbelagda. Lämnas en registemppgifl ul lill myndighei följer sekretessen uppgiften dit bara i den mån delta följer av beslämmelserna om överföring av sekretess i bl. a. 13 kap.

Föreskrifter om utlämnande av uppgifter från register lill myndighei och enskild finns i de nyss nämnda lagama och i förordningar som har stöd i dessa, dvs. kriminalregisterkungörelsen (1973:58, ändrad senast 1977:1104), polisregislerkungörelsen (1969:38, omtryckt 1977:1105, ändrad senast 1978:147) och personalkonirollkungörelsen (1969:446, ändrad senast 1976:110). I promemorieförslagels första stycke anges alt i fråga om utlämnande av uppgift gäller, utöver 2 kap. sekrelesslagen, de föreskrifter som nu har nämnis. Från beslämmelserna i 2 kap. görs dock vissa undanlag.

Enligt min mening är del mest ändamålsenligt att låta frågan om utlämnande av uppgift ur register regleras uteslutande i de särskilda registerförfallningarna. Bestämmelserna i 14 kap. departementsförslagel, som svarar mol 2 kap. promemorieförslaget, bör alltså inte vara tillämpliga i fråga om sekretessen enligt förevarande paragraf Departementsförslagel har ulformals i enlighet med det anförda. De ändringar i registerförfallningarna som är nödvändiga får göras i samband med följdlagsliftningen till den nya sekrelesslagen. Därvid får övervägas om det bör införas en motsvarighet till den föreskrift i promemorieförslaget som innebär att den registrerade har rätt all ta del av registeruppgift om sig själv bara på sådanl sätt att han inte kommer atl förfoga över något bevis om registrets innehåll.

18§

I denna paragraf ges bestämmelser som svarar mot 11 § andra och delvis fjärde styckena SekrL. Paragrafen avser alltså sekretess i annan verksamhet, som avser förande av eller uttag ur register angående brott m. m., än som regleras i 17 §.

I promemorian föreslås sekretess för uppgifter i rättsväsendets informa­tionssystem, för belastningsuppgifl i körkortsregislrel och för uppgift i särskilt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller Oänsieförseelse. Promemorieförslaget har i allmänhet lämnais ulan erinran under remissbehandlingen. En viss utvidgning av del sekretessbelagda området har dock förordats. För min del har jag dock inte funnit skäl atl i sak frångå promemorieförslaget. Föreskriften om att den s. k. generalklausulen inte gäller saknar dock motsvarighet i departementsförsla­gel. Utrymmet för tillämpning av denna klausul torde emellertid bli mycket begränsat.

Punkt 1 rör sekretess för uppgifter i rättsväsendets informationssystem. .Sekretessen gäller hos rikspolisstyrelsen. Uppgifter som har lämnais lill allmänt kriminalregister eller polisregister men som ännu inte har tillförts registret omfattas av sekretess enligt denna punkt. Till myndighet kan

Prop. 1979/80:2    Del A                 -U--      7 kap. 18§   215

uppgift lämnas med stöd av kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem (omtryckt 1971:825, ändrad senast 1978:367), strafföre­läggandekungörelsen (1970:60, ändrad senast 1977:411) och ordningsbots­kungörelsen (1968:199, ändrad senast 1977:38),

I punkt 2 finns bestämmelser om sekretess för belastningsuppgifter som har tillförts körkortsregislrel. Till sådana uppgifter hör dels uppgifter om vissa åtgärder som har samband med brott och nyklerhelsvård, dels vissa medicinska uppgifter. Bestämmelser om utlämnande lill myndighei finns i förordningen (1976:807) om utlämnande av belastningsuppgifler ur körkorts­registret (ändrad senast 1977:1111), Utlämnande till enskild, dvs, till den som uppgiften rör, kommer framdeles all regleras av beslämmelserna i 14 kap, 4 § Ofr också regeringens dispensbefogenhet enligi 14 kap, 8 § i fräga om utlämnande till annan enskUd),

Den kategori av register som avses i punkt 3 beskrivs i 11 § fjärde slyckel SekrL som "särskilt register som hos myndighet föres angående straff och tillrättavisningar som ådömis eller tilldelats underlydande personal". Ett sådant register är militärt straffregister, ur vilket uppgifter för lämnas till myndighei och enskild enligt kungörelsen (1948:691) angående den militära rättsvården (ändrad senast 1976:920), Liksom i närmast föregående punkt kommer framdeles utlämnande lill enskild av uppgift ur del militära siraffregisirel alt regleras av beslämmelserna i denna lag. En viss ändring i kungörelsen är nödvändig såvitt gäller regeringens befogenhet atl medge tillstånd till utlämnande av uppgift lill myndighei och enskild Ofr 61 § andra stycket, ändrad senast 1975:1301), En förutsättning för all sekretess skall gälla för uppgift i register som avses i denna punkt är att registret förs författningsenligt. Genom delta krav blir det möjligt all fö kännedom om vilka register som förs och vilka uppgifter som registreras. Med anledning av ell påpekande under remissbehandlingen vill jag tillägga all beslämmelsen i denna punkt givetvis också tar sikte på register som förs centralt för viss förvaltning,

I paragrafens andra stycke har tagils in en beslämmelse som saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Den innebär att de uppgifter som finns hos rikspolisstyrelsen i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot inte omfattas av sekreiessen enligt första stycket 1 Ofr 9 kap, 18 § första styckel 2), Undantagsbestämmelsen lar sikte på de handlingar i ärendet som finns hos rikspolisstyrelsen, såsom l, ex. godkännanden som har kommit in dit från de misstänkta. Molsvarande uppgifter i rättsväsendets informationssystem berörs däremot inte av beslämmelsen.

117 och 18 §§ saknas motsvarigheter till de sekretessregler som finns i 11 § tredje och delvis fjärde styckena saml i 12 § fjärde stycket SekrL.

Bestämmelsen i 11 § iredje stycket SekrL om vissa domar avseende straff som ådömis svensk medborgare i utlandet torde sakna självständig betydelse vid sidan av föreskrifterna om sekreiessen i fråga om allmänt kriminalregisier och polisregister m. m. Liksom promemorieförslaget saknar därför departe-

Prop. 1979/80:2    Del A                        7 kap. 19-20 iiif   216

menlsförslagel en direkt motsvarighet lill bestämmelsen.

111 § Oärde styckel SekrL behandlas bl. a. sekreiessen för uppgifter i det av riksskatteverket förda siraffregisirel rörande fylleri och vissa andra brott. De bestämmelser som reglerade förande av detta register och utiämnande av uppgifter därur - förordningen (1955:513) om register rörande vissa alkohol-brott m. m. - upphörde att gälla vid ulgången av år 1977 (SFS 1977:995). Registret skall förstöras efter ulgången av år 1982. Någon regel i den nya sekrelesslagen behövs därför inte. Däremot bör sekretess alUjämt gälla för de uppgifter som tidigare har insamlats. En beslämmelse därom har tagits in i punkt 5 i övergångsbestämmelserna.

I 12§ fjärde styckel SekrL finns bestämmelser om sekretess för bl. a. uppgifterom den som häktats eller dömts för brott när uppgifterna har tillförts av kriminalvårdsstyrelsen fört register inom rättsväsendets informationssys-lem. Sekreiessen för sådana uppgifter regleras i 7 kap. 21 § departementsför­slagel.

19 och 20 §§

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om sekretess inom polisvä­sendet för sådan verksamhet som ligger vid sidan om den rent brottsföre­byggande.

Gällande rätt: regler om tystnadsplikt i 13 § polisinstruklionen (1972:511)

Promemorieförslaget: 8 kap. 19 §

Verksamhelen inom polisväsendet är utomordentligt vittförgrenad. Åtskilliga av de sekretessbestämmelser som las upp i den nya sekrelesslagen har betydelse också för uppgifter inom polisväsendet. Här kan nämnas de bestämmelser som avser rikets säkerhel (2 kap. 1 § andra slyckel och 2 §), förundersökning, brottsförebyggande verksamhet m. m.(5kap. 1 § och 9 kap.

17  §), säkerhels- och bevakningsålgärder (5 kap. 2 §), åtgärder med ändamål alt förhindra rymning eller fritagning (5 kap. 4 §), utlänningar (7 kap. 14 §) samt bestämmelser om uppgifter som har tillförts register (7 kap. 17 och

18  §§). I förevarande paragrafer regleras den sekretess för polisväsendets del som härutöver behövs.

F. n. föreligger inom polisväsendet en allmän tystnadsplikt utan motsva­rande handlingssekreless. 1 13 § polisinstruklionen föreskrivs således all polisman inte obehörigen får yppa vad han har föll veta i tjänsten om del är av sådan beskaffenhet atl det av hänsyn till allmänna eller enskilda iniressen inte bör komma till utomståendes kännedom.

Intresset av allmän insyn görsig uppenbariigen gällande i särskilt hög grad i fråga om verksamhet av det slag som bedrivs av polisen. Del är därför inte lämpligl alt behålla en sekretess molsvarande den som finns i 13 § polisinstruklionen. Delta gälleräven om sekreiessen bara skulle ha formen av tystnadsplikt. Del kan f ö. erinras om att en regel om enbart tystnadsplikt är

Prop. 1979/80:2    Del A                            7 kap. 19 ii   217

besväriig att tillämpa i de fall där de åsyftade uppgifterna också kan förekomma i allmänna handlingar.

Som har nämnis i det föregående tillgodoses sekretessbehovet för polisvä­sendet i stor utsträckning av andra bestämmelser i departementsförslagel. För att de enskilda som berörs av polisens verksamhet skall fö ett tillfredsställande sekretesskydd krävs emellertid en kompletterande reglering i fråga om vissa särskilda polisuppgifler. Bestämmelser härom tas upp i förevarande paragrafer. Med anledning av de synpunkter som har kommit fram under remissbehandlingen har del sekretesskyddade områdel vidgats någol (19 § första stycket 2 och 3 samt 20 §).

19 §

Av 2 § polisinstruklionen följer att polisen som ell led i sin skyldighel att upprätthålla allmän ordning och säkerhel skall lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Polisen skall också enligt 3 § fortlöpande samarbeta med bl. a. socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan myndighei när polisen för kännedom om förhållanden som bör föranleda åtgärd av myndigheten.

Den uppgift till hjälp för enskilda som polisen sålunda har sträcker sig över vida områden och har stor betydelse. Polisens möjligheter atl fylla sin hjälpande funktion förbättras uppenbariigen om de enskilda som berörs kan påräkna diskretion. Samtidigt är intresset av insyn rörande den enskildes förhållanden på detla område i regel begränsat. Bestämmelsen i punki I är utformad med utgångspunkt häri.

För sekretess krävs att del är fråga om verksamhet som har ren hjälp- eller biståndskaraktär. Del kan exempelvis galla all avväga ett självmord eller all hjälpa någon till sjukvård, Etl annal exempel är atl kontakt förmedlas med social myndighei för alt möjliggöra hjälpverksamhet från dennas sida. Sekretessbestämmelsen kan vara tillämplig även när hjälpverksamhet har visst samband med en åtgärd som har karaktär av myndighetsutövning. Sekretess enligt punkt 1 gäller sålunda i fråga om uppgifter som hänför sig lill hjälpålgärder av det slag som avses i 7 § andra stycket lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m, m.

Som framgår av vad som redan har sagts är meningen inte att bestäm­melsen i punkt 1 skall hindra polisen från alt i hjälpsyfte ta kontakt med andra myndigheter, I de fall där ett uttryckligt medgivande från den hjälpbehö-vandes sida inte föreligger torde reglerna i 14 kap, 3 § första stycket ge tillräckligt stöd för all vidarebefordra uppgifter av del slag som avses i beslämmelsen. Ibland kan kontakten sannolikt tas utan att någon sekre­tessbelagd uppgift över huvud laget behöver röjas,

1 åtskilliga författningar finns föreskrifter om skyldighet för polisen att lämna handräckning åt annan myndighei för verkställighet av myndighetens beslul. Av särskild betydelse är härvid polisens verksamhet beträffande

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 21 §   218

administrativa frihelsbe