Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1985/86: 1

med förslag till ny plan- och bygglag


m



Regeringen föreslår riksdagen att anta del törslaii som har lagils upp i bifogade indrag av reperingsprolokoil den 23 maj I9S5,

Pä regeringens vägnar OlofFalmc

Hans Gustafsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag om en ny plan- och bygglag, PBL. som skall ersätia bl. a. byggnadslagen (1947:385). byggnadsstadgan (1959:612) och lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.

Förslaget bygger i väsentliga delar på principerna i gällande ratt men innebär en genomgripimde systematisk omarbetning av dagens lagstiftning saml en föienkling och moLiernisering av iegcl>ysleniel. Eli genomgående drag i reformen ar decentialisering av beslntstattandet. Stor vikt har också lagts vid större iVihet och ;msvar för den enskilda människan. De viktigaste nyheterna ar följande.

Alla kommuner skall ha en översiktsplan soin omfattar kommunens hela yla. Omrädesbestaninielser skall kunna anlas. om kommunen vill säker­ställa syftet med översiktsplanen inom ett \ isst onnade. Dagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan. som kallas detaljphm. Den skall ha en genomlorandelid som begränsar byggrätten i tiden.

Nybyggnadslorhuden avvecklas. En principiell rätt införs alt äicriipp-fora byggnader som har rivits eller brunnit ned. Vidare tär t'astighets:igarc lätt all gör;i hade utviindiga och mvändiga ändringar av hyggnader, ä\en i.im byggnaderna strider mot detaljplanen. En rån all få bygglov till kom-pletteringsatgärdcr - t. ex. komplementbyggnader och mindre tillbygg­nader - iniöis beiralTande en- eller tvåbostadshtis ntanlör områden med detaljplan.

Länssiyrelsens raslsi;illelseprövning av planer slopas. Länsstyrelsen skall ha möjlighet alt i efterhand granska och upphäva detaljplaner och i     Rik.u/aucn /985!,S6. / uiiiil. i\r I


Prop,

1985/86:


Prop. 1985/86:1                                                                       2

områdesbestämmelser. Upphävande får dock beslutas endast på vissa, i lagen angivna grunder,

Medborgarinflytandet förbättras. Vid planläggning skall genom informa­tion och debatt eftersträvas ett så fullständigt beslutsunderiag som möjligt för de politiska organen. Alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall, liksom hyresgästernas organisationer, ha samma ställ­ning som sakägarna.

Tillstånd till byggande m,m, lämnas i form av bygglov, rivningslov och marklov. Förhandsbesked kan lämnas till åtgärder som kräver bygglov. Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala beslut. Kommunen skall under vissa förutsättningar kunna besluta att vissa åtgär­der inom områden utan detaljplan får utföras utan bygglov, nämligen bl, a. komplementbyggnader, mindre tillbyggnader och inre ändringar av bygg­nader. För områden med detaljplan kan kommunerna i planen besluta att enklare fritidshus och liknande byggnader får uppföras eller byggas till eller ändras på annat sätt utan lov. Andringar av befintliga industribygg­nader skall också kunna befrias från bygglovsplikt,

PBL föreslås träda i kraft den 1 januari 1987,



Prop. 1985/86:1                                                                   3

Propositionens lagförslag                                  / kap. i-8 ,<>

Förslag till Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. inledande bestämmelser

1   § Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer,

2   S Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten,

3   ii Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen. Översiktsplanen skall i stort ange hur mark- och vattenområ­den ar avsedda alt användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske.

Den närmare regleringen av markens användning och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom detaljplaner.

För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan lar områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med över­siktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m, m, tillgodoses.

Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandel av detalj­planer.

För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner an­tas,

4 S Till byggande och rivning av byggnader saml till schaklning. fyllning,
trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av hvgglov, riv-
ningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna lag.

Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked huruvi­da byggande kan tillåtas pä den avsedda platsen,

5   § Vid prövning av frågor enligt denna lag skall både allmänna och enskilda intressen beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet,

6   *j För all mark skall få användas för bebyggelse skall den vara från allmän synpunkt lämplig för ändamålet. Lämplighetsbedömningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

7   S 1 varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd, som har det närmaste inseendet över b>'ggnadsverksamheten i kommunen,

8   S Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och skall samverka med kommunerna i deras planläggning.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan- och byggnads-väsendet i riket.



Prop. 1985/86:1                                                                    4

2 kap. Allmänna intre.ssen som skall beaktas vid planläggning och vid      2 kap. -3 kap.
lokalisering av bebyggelse
                                                              /-- '

1 S Planläggning skall ske sii att den främjar en från allmän synpunkt
lämplig utveckling och ger lorulsällningar för en frän social synpunkt god
bostads-, arbets-, trafik- och frilidsmiljö. Hänsyn skall därvid tas till för­
hållandena i angränsande kommuner. Mark- och vallenområden skall an­
vändas för del eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med
hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.

Vad som anges i första stycket skall beaktas även i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

2   S Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas,

3   S Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

1,      de boendes och övrigas hälsa.

2.      jord-, berg- och grundvattenförhållandena.

3, möjligheterna all ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt
annan samhällsservice,

4. möjligheterna all förebygga vatten- och luftföroreningar samt buller­
störningar.

Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillförsel av energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energi­försörjningen och energihushållningen.

4 S Inom områden med samlad bebyggelse skall bebyggelsemiljön utfor­
mas med hänsyn till behovet av

1.   skydd mot uppkomst och spridning av brand samt mot trafikolyckor och andra cilyckshändelser,

2.   skyddsåtgärder för civilförsvaret,

3.   hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygienis­ka förhållanden,

4.   trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5.   möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför­måga alt använda området.

6.   förändringar och kompletteringar,

Ino.m eller i nära anslutning till områden med samlad bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

3 kap. Krav på byggnader m. m. Nya byggnader

1   § Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och Ull natur- och kulturvär­dena på platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg, som är lämplig för byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan,

2   S Byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt



Prop. 1985/86:1                                                                      5

medför tära eller betydande ölägenheter för omgivningen. Inverkan på       3 kap. 2-9 §§

grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas, I fråga

om byggnader som skall placeras under markytan skall dessutom i skälig

omlättning beaktas att användningen av marken över byggnaderna inte

försvåras,

3 S Byggnader skall medge god hushållning med energi, I områden där
knapphet på vatten råder eller kan befaras uppkomma skall byggnader
dessutom medge god hushållning med vatten,

1 byggnader som innehåller bostäder eller arbetslokaler skall uppvärm-ningssyslemet i skälig utsträckning utformas sä att skilda energislag som är lämpliga från allmän energisynpunkt kan användas utan omfattande änd­ringar.

En- eller iväbosladshus som i huvudsak skall värmas upp med el eller naturgas skall i skälig utsträckning utföras så att ett byte till uppvärmning med annat energislag underlättas. Sådana byggnader får förses med upp­värmningssystem för direktverkande elvärme endast om det finns särskil­da skäl,

4   § Byggnaders grundkonstruktion, stomme och andra bärande delar skall ha betryggande bärlörmåga. stadga och beständighet. Övriga bygg­nadsdelar skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfredsställande håll­fasthet,

5   ij Byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till trevnad, god hygien, en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inom-husklimat,

6   S Byggnader skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall, mot uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall skall kunna las om hand och forslas bort från byggnader på ett tillfredsställande sätt.

7 § Byggnader, som innehåller bostäder, arbetslokaler eller lokaler till
vilka allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga Ibr personer med
nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga och inrättade så all bosiäderna
och lokalerna blir tillgängliga för och kan användas av dessa personer. 1
den utsträckning som behövs med hänsyn till kravet på tillgänglighet skall
byggnader vara försedda med hiss eller annan lyfianordning.

Kravet att bostäder skall vara tillgängliga genom hiss eller annan lyftan­ordning gäller inte byggnader som har färre än tre våningsplan. Om sådana byggnader innehåller bosläder som inte nås frän marken, skall de dock Ulloras sä all hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svårighet,

1 fråga om en- eller iväbosladshus får undanlag medges från kravet pä tillgänglighet till byggnaden, om det är befogat med hänsyn till terrängen.

Beträffande byggnader som innehåller arbetslokaler får, såvitt gäller dessa lokaler, undanlag medges från första stycket, om det är befogat med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

8   § Byggnader skall ulföras med sådant material och på sådant sätt alt reparations-, underhålls- och driftkostnader begränsas.

9   § I fråga om fritidshus med högst två bosläder gäller inte bestämmel­serna i 3, 7 och 8 SS.



Prop. 1985/86:1                                                                       6

I fråga om byggnader som får uppföras ulan bygglov skall bestämmelser-      3 kap. 9-15 §§ na i 1-8 S§ tillämpas i skälig utsträckning,

10 § Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad
skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess bygg-
nadslekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga
värden las till vara.

Härutöver skall tillses att

1,  tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-8S§ och att andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

2,  ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1-8SS angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter medde­lade med stöd av denna lag,

3,  andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändring­arna i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1 -8 SS,

I detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav än vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn las till bygg­nadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmelserna i 3, 7 och 8SS.

11   § Med ombyggnad avses åtgärder som fordrar bygglov och avsevärt förlänger brukstiden för byggnaden eller en del av den. Även sådant inredningsarbete som syftar till en väsentligt ändrad användning av bygg­naden eller en del av den utgör ombyggnad,

12   S Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyg­gelse av denna karaktär får inte förvanskas,

13   S Byggnader skall underhållas så all deras egenskaper i de hänseen­den som avses i 3—7 SS i huvudsak bevaras. Anordningar som avser att tillgodose kraven i 6 och 7 SS skall hållas i stånd. Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick.

Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kultur­historisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt saml till omgivningens karaktär.

Byggnader som avses i 12S skall underhållas så alt deras särart bevaras.

Andra anläggningar än byggnader m.m.

14 § 1 fråga om anläggningar och anordningar för vilka bygglov krävs skall vad som föreskrivs om byggnader i I-13 SS tillämpas. 1 fråga om övriga anläggningar och anordningar som anges i 8 kap, skall 1-13 SS tillämpas i skälig utsträckning.

Tomter, allmänna platser m. m.

15 § Tomter som las i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett säll som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till naiur-och kulturvärdena på platsen. Dessutom skall tillses att



Prop. 1985/86:1                                                                       7

1.  naturförutsätlningarna så långt möjligt las till vara,                    3 kap. 15-18 §§-

2.  betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer,           -4 kap. 1-2 §§

3,  risken för olycksfall begränsas och betydande ölägenheter för trafiken inte uppkommer,

4,  del finns en lämpligt belägen ulfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kra­vet på framkomlighet för utryckningsfordon till och frän bebyggelsen pä tomlen,

5,  tomten, om del inte är obefogat med hänsyn till terrängen och förhål­landena i övrigt, kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienieringsförmåga,

6.      lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon i
skälig utsträckning anordnas på tomten eller i närheten av denna.

Om tomter tas i anspråk för bebyggelse som innehåller en eller fiera bosläder eller lokaler för barnsluga, skola eller annan jämförlig verksam­het, skall del finnas tillräckligt stor friyla som är lämplig för lek och utevistelse på tomten eller på utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att anordna både parkering och friyta, skall i första hand friyla anordnas.

16       S Pä bebyggda tomter får bestämmelserna i 15 S första stycket 6 samt
andra och tredje styckena tillämpas i skälig utsträckning.

Vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad skall tomten anordnas sä att den uppfyller kraven i 15 S i skälig utsträckning,

17       S Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller
inte, hällas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för
omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så alt risken för olycks­
fall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras
och att befintlig växtlighet skall bevaras.

Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 S skall hållas i stånd i skälig utsträckning.

Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas så att risken för olycksfall begränsas.

18       S I fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs om tomter i 15- 17 SS tillämpas i skälig
utsträckning.

4 kap. Översiktsplan

1 S Översiktsplanen skall utgöra underlag för beslut om användningen av
mark- och vattenområden.

Planen skall ange

1.      grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområ­
den samt riktlinjer för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse,

2,  hur   kommunen   avser  att   tillgodose   riksintressen   enligt   lagen
(0000:000) om hushållning med naturresurser m, m,

2 S Översiktsplanen består av en särskild handling samt en eller fiera
kartor. Planen skall utformas sä. all dess innebörd kan utläsas utan svårig­
het.



Prop. 1985/86:1                                                                      8

Till planen skall fogas en sådan planbeskrivning som avses i 8S och      4 kap. 2-8 §§ länsstyrelsens granskningsytlrande enligt 9S.

Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del. skall del anmär­kas i planen.

3   S Nar förslag till översiktsplan eller till ändring av planen Lipprättas. skall kommunen samråda med länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av förslaget. Andra som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

4   S Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter Under samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse och förslagets innebörd redovisas.

Resulialet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

5 S    Under samrådet åligger dei lansstyrelsen särskilt att

1.      ge rad om tillämpningen av ;! kap. och verka för all riksintressen enligt
lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m,ni. tillgodoses,

2.      verka lör alt sådana frågor om användningen av mark- och vattenom­
råden som angår två eller liera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3.      ta till vara statens intressen.

6   S Innan översiktsplanen eller en ändring av den antas, skall kommunen ställa ut planförslaget under minst två månader. Den som vill lämna syn­punkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

7   S Kungörelse om utställningen av planförslagel skall minst en vecka lore utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö­ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå var utställningen äger rum samt inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter pä förslaget skall lämnas. Avser förslaget en viss del av kommunen, skall det framgå av kungörelsen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ett exemplar av förslaget med planbeskrivning och samrådsredogörelse skall, innan förslaget ställs ut. sändas till länsstyrelsen saml till regionpla­neorgan och kommuner som berörs av förslaget,

8 S    Under uislällnmgsliden skall planförslagel åtföljas av

1.  planbeskrivning som avses i andra stycket,

2.  samrädsredogörelsen,

3.  gällande översiktsplan,

4.  sådant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse lör en bedöinning av förslaget,

I planbeskrivningen skall redovisas planeringslorulsällningarna. skälen Ull planens utformning och de åtgärder som kommunen avser au vidla för att fullfölja planen.

Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kom­munen, skall ändringens verkningar förändra delar av kommunen redovi­sas.



Prop. 1985/86:1                                                                      9

9 S    Länsstyrelsen skall under ulslällningsliden avge ett granskningsylt-      4 kap. 9-13 §§-
rande över planförslaget,
                                                                  -5 kap. 1-2 §§

Av yttrandet skall framgå om

1.   förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m, m..

2.   sädana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

3.   bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser,

10 S Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade
synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan­
de som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske,

11   S Översiktsplanen och ändringar av den anlas av kommunfullmäk­tige,

12   S Beslut alt anta eller ändra översiktsplanen gäller först sedan beslu­tet vunnit laga kraft,

13   S När kommunens beslut att anta eller ändra översiktsplanen har vunnit laga kraft, skall planen, planbeskrivningen, samrådsredogörelsen, granskningsyttrandet, utlåtandet enligt lOS och ett proiokollsutdrag med beslutet utan dröjsmål sändas till statens planverk, länsstyrelsen, region­planeorgan och kommuner som berörs.

5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser Detaljplan

1 S Prövning av markens lämplighet för bebyggelse och reglering av
bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för

1,     ny samlad bebyggelse,

2, ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på
omgivningen eller som skall förläggas inom ett område där det råder stor
efterfrågan på mark för bebyggelse, om tillkomsten av byggnaden inte kan
prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhands­
besked,

3,      bebyggelse som skall förändras eller bevaras, om regleringen behöver
ske i ett sammanhang.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om andra anläggningar än byggnader, om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap, 2 S,

Detaljplan behöver inte upprättas i den män tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser,

2 S Vid utformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn las Ull befint­
liga bebyggelse-, äganderätts- och faslighetsförhällanden som kan inverka
på planens genomförande.



Prop. 1985/86:1                                                                      10

1 de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan      5 kap. 2-7 §§ komma all tas i anspråk enligt 6 kap,  17-I9SS skall planen dessutom utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägen­heter som planen orsakar enskilda,

3 §    1 detaljplanen skall redovisas och Ull gränserna anges

1,  allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker,

2,  kvartersmark för bland annat bebyggelse, idrotts- och fritidsanlägg­ningar, begravningsplatser, anläggningar för trafik, vallen, avlopp och energi samt skydds- och säkerhetsområden,

3,  vattenområden för bland annat båthamnar och friluftsbad,

I fråga om allmänna platser för vilka kommunen är huvudman skall användningen och utformningen anges. För kvariersmark och vallenområ­den skall användningen anges,

4   § Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdel, skall del anges i detaljplanen,

5   S I detaljplanen skall anges den tid inom vilken lov skall sökas för att planen skall få genomföras (genomförandetid). Tiden skall bestämmas så att det finns rimliga möjligheter alt genomföra planen och vara minst fem och högst femton år. Tiden räknas från den dag då beslutet all anta planen vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan då någon del av planen får genomföras pä grund av förordnande enligt 13 kap, 8S andra stycket, I planen kan anges att tiden skall räknas från senare tidpunkt än den då beslutet att anta planen vinner laga kraft. För skilda områden av planen kan olika genomförandetider bestämmas.

Saknar planen bestämmelser om genomförandetid. är liden femton år från dag som anges i första stycket.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i 14S,

6   S Medger detaljplanen tillfällig användning av mark eller byggnader enligt 7S första stycket 9, skall i planen bestämmas den lid under vilken användningen får pågå. Tiden får bestämmas till högst tio år och skall räknas frän den dag som anges i 5 S första stycket. Saknar planen bestäm­melser om tiden, är denna fem är. Om förlängning av liden finns bestäm­melser i 15 S,

7   § Utöver vad som enligt 3S skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om

1,  i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 S tredje stycket, 6S första stycket 2 och 3, 8S första stycket samt 9S första och andra styckena,

2,  den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om del finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske.

3,  byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4,  placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar, anordningar och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap. 10 S tredje stycket och skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap, 12 S får meddelas.

5,  vegetation samt markytans utformning och höjdläge.



Prop. 1985/86:1                                                                     11

6,  användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen      5 kap. 7-11 §§ inte skall vara huvudman,

7,  stängsel samt utfart eller aiinan utgång mot allmänna platser,

8,  placering och utformning av parkeringsplatser samt förbud att använ­da viss mark för parkering,

9,  tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver las i anspråk för det ändamål som anges i planen.

10,    markreservai för allmänna ledningar, energianläggningar saml trafik-
och väganordningar,

11,  skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969: 387),

12,  principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemen-samhelsanläggningar,

1 detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssam­verkan enligt 6 kap, 2S, Om en detaljplan antas efter det att ett exploate­ringsbeslut enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den,

8 § 1 detaljplanen får bestämmas att bygglov inte skall lämnas till åtgär­
der som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

1,  viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning för vilken kom­munen inte skall vara huvudman har kommit till stånd,

2,  viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits, byggts om eller fått en i planen angiven ändrad användning eller utfarten eller annan utgång från fastigheten har ändrats eller

3,  beslut om antagande av en i detaljplanen förutsatt fastighetsplan har vunnit laga kraft eller fastighetsplanen får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8S andra stycket,

9 § Detaljplanen beslår av en plankarta och en särskild handling med
bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av
dessa handlingar.

Av en plankarta skall framgå hur planområdet delas upp på mark för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden.

Planhandlingarna skall utformas så att det tydligt framgår hur planen regierar miljön,

10   § Till detaljplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i 26 § och en sådan genomförandebeskrivning som anges i 6kap, I S,

11   § Före genomförandetidens utgång får mot berörda fastighetsägares bestridande detaljplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvän­digt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter genomförandetidens utgång får planen ändras eller upphävas ulan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas. Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i



Prop. 1985/86:1                                                                      12

I4S, Om förlängning av tid för lillfällig markanvändning finns besiämmel-      5 kap. 11-17  ser i 15 S,

12   S Bestämmelserna i I-10 SS skall tillämpas även när en detaljplan ändras eller upphävs.

13   S Om detaljplanen ändras eller helt eller delvis upphävs för ett områ­de som omfattas av en fastighetsplan, skall det framgå av detaljplanen i vilka delar fastighetsplanen enligt 6 kap. 11 S upphör alt gälla.

Att detaljplanen i vissa fall ändras till följd av alt en fastighetsplan antas framgår av 6 kap. 5 S.

14 S Innan genomförandetiden gått ut kan den föriängas med högst fem
år i sänder. Efter det att genomförandetiden gått ut, kan den förnyas med
högst fem är i sänder. Förlängning och förnyelse kan avse visst område av
detaljplanen.

Har under genomförandetiden åtgärder vidtagits för planens genomfö­rande såvitt gäller viss fastighet men har åtgärderna inte kunnat fullföljas på grund av omständigheter över vilka kommunen råder, skall genomfö­randetiden förlangas i skälig utsträckning för den fastigheten. Ansökan om förlängning skall göras före genomförandetidens utgång.

15 S Den lid under vilken lillfällig markanvändning får pågå kan förläng­
as med högst fem år i sänder. Den sammanlagda liden får dock inte
överstiga tjugo år.

Områdesbestämmelser

16       S För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan om­
rådesbestämmelser anlas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen
uppnås eller all ett riksintresse enligt lagen (0000: 000) om hushållning med
naturresurser m. m, tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras

1,  i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8kap. 5S första stycket, 6S första stycket I och 3, 7S, 8S andra stycket och 9S tredje stycket,

2,  grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be­byggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,

3,  största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus.

4,  placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggning­ar, anordningar eller tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser enligt 3 kap, 10 S tredje stycket och skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap, 12 S får meddelas,

5,  användning och utformning av allmänna platser,

6,  vegetation saml markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8kap, 9S tredje stycket,

7,  skyddsanordningar för att motverka störningar frän omgivningen,

8,  exploateringssamverkan enligt 6 kap, 2S.

17       § Områdesbestämmelserna och skälen till dem skall redovisas i en
särskild handling. Handlingen skall utformas så att det tydligt framgår hur
bestämmelserna regierar miljön.



Prop. 1985/86:1                                                                     13

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även när omrädesbeslämmel-      5 kap. 17-24 >i§
serna ändras eller upphävs,
                                 

Förfarandet m. m.

18   S Detaljplanen bör grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen,

19   S När förslag till detaljplan upprättas skall det, om det inte är uppen­bart onödigt, finnas en eller flera för ändamålet avsedda kartor (grund-kartal och en fastighelsförleckning. I fastighetsförteckningen skall i den mån de berörs av planen redovisas

1.  lästigheier, mark som är samfälld för fiera fasligheter och andra områden samt ägare till och innehavare av annan särskild rätt än bostads­rätt och hyresrätt i nämnda egendom,

2.  gemensamhelsanläggningar enligt anläggningslagen (1973: 1149) samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningen.

Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter förvallar samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsan-läggning skall i stället för ägare eller innehavare anges föreningen,

s

20 S När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samräda med
länsstyrelsen, läslighetsbildningsmyndighelen och kommuner som berörs
av förslaget. Sakägare och de bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende
som berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och en­
skilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd.

21 S Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Un­
der samrådet hör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse
saml de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Om det finns ett pro­
gram för planen, skall också programmet redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

22 S    Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt all

1.      ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för all riksintressen
enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m, tillgo­
doses,

2.  verka för all sådana frågor om användningen av mark- och vattenom­råden som angår två eller fiera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3.  ta till vara statens intressen,

23   S Innan detaljplanen antas, skall kommunen ställa ut planförslaget under minst tre veckor. Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

24   S Kungörel:,e om utställningen av planförslagel skall minst en vecka före iitslällningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och infö­ras i ortstidning. Av kungörelsen skall framgå

1.  var planområdel ligger,

2.  om förslaget avviker från översiktsplanen.



Prop. 1985/86:1                                                                     14

3,  vilken mark eller särskild rätt till mark som till följd av planens       5 kap. 24-27 §§ anlagande kan komma att tas i anspråk enligt 6kap. 17- I9SS,

4,  var utställningen äger rum,

5,  inom vilken tid, på vilket sätt och Ull vem synpunkter på förslaget skall lämnas,

6,  all den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på förslaget enligt 13 kap. 5S kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ett exemplar av förslaget med en planbeskrivning enligt 26S, en genom­förandebeskrivning enligt 6kap. 1 S och samrädsredogörelsen skall, innan förslaget ställs ut, sändas till länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget,

25 S Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för
kungörandet i vanligt brev sändas till

1,  kända sakägare,

2,  känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsord­ning för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsord­ning inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3,  andra som har ett väsentligt intresse av förslaget.

Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan utsedd all förvalta samfällighelens angelägenheter, får underrättelsen sän­das till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare, får underrättelsen sändas till en av delägarna för all hållas tillgänglig för alla, 1 sådant fall skall kungörelsen innehålla uppgift om hos vem underrättelsen hålls tillgänglig.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort antal personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen alt sända den till var och en av dem. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som avses i 24 S första stycket 3 skall dock alltid underrättas enligt första stycket,

26 S    Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

1,  planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen,

2,  samrådsredogörelsen,

3,  program för planen, grundkarta och fastighetsförteckning, om sådana handlingar har upprättats,

4,  annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för en bedömning av förslaget,

1 planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av illustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget avviker från översiktsplanen, skall avvikelsen och skälen till denna redovi­sas i beskrivningen.

Annat tillgängligt material som belyser förslagets innebörd, bör också ställas ut.

27 S Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade
synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtan­
de som skall fogas till handlingarna i ärendet.



Prop. 1985/86: 1                                                                     15

Utlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hälls tillgängligt skall      5 kap. 27-31 §§ för kännedom snarast möjligt i vanligt brev sändas till dem som inte fått sina synpunkter på det utställda iöisläget tillgodosedda. Onijélt stort antal personer skall underrättas, får underrättelse i stället ske genom kungörelse på det sätt som anges i 24S.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske,

28 S 1 stället för vad som föreskrivs i I8S. 20S, 21 S andra stycket samt
22-27SS får bestämmelserna i andra stycket tillämpas (enkelt planförfa­
rande), om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse, saknar
intresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen och länssty­
relsens granskningsyltrande enligt 4 kap. 9S,

Vid enkelt planförfarande skall länsstyrelsen och de som anges i 25 S första stycket beredas tillfälle till samråd. När förslag till detaljplan förelig­ger skall de underrättas om detta och, om de inte godkänner förslaget, under minst två veckor ha tillfälle att skriftligen lämna synpunkter på förslaget. Denna tid kan förkortas om alla berörda är ense om det. En sammanställning av inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett särskilt utlåtande som skall fogas till handlingarna i ärendet,

29   S Detaljplanen antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt,

30   § Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om antagande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslagstavla skall meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i vanligt brev till

1,   länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av planen,

2,   sakägare, bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende samt sådan organisation eller förening som avses i 25 S första stycket 2, om de senast under utställningstiden eller under den i 28 S andra stycket angivna tiden skriftligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodo­sedda eller om de har besvärsrätt pä grund av bestämmelsen i 13 kap, 5S andra stycket.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem, får underrättelse i stället ske genom kungörelse i ortstidning på det sätt som anges i 24S, Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt 6kap. 17-19SS skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

Kungörelse som avses i andra stycket skall införas i ortstidning samma dag som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla. Av kungörelsen skall framgå vad beslutet avser, tidpunkten för tillkännagi­vandet och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta,

31 S När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft, skall detta
kungöras i ortstidning, 1 kungörelsen skall tas in en upplysning om innehål­
let i 15kap. 4S.



Prop. 1985/86: 1                                                                     16

Snarast möjligt efter det att beslutet har vunnit laga kraft och senast en       5 kap. 31-36 §§-månad därefter skal! två exemplar av planen, planbeskrivningen och ge-       -6 kap. 1-2 §§ nomförandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen,

32   S Bestämmelserna i 18-31 SS skall tillämpas även när detaljplaner ändras eller upphävs.

33   S Bestämmelserna i 20-31 SS skall tillämpas när områdesbestäm­melser antas, ändras eller upphävs,

34   S Beslut att anta, ändra eller upphäva detaljplan eller områdesbestäm­melser gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8S andra stycket.

35   S Områdesbestämmelser upphör att gälla när det för området förelig­ger ett lagakraftvunnet beslut att anta detaljplan eller ett förordnande enligt 13 kap, 8 S andra stycket att planen får genomföras,

36   § Av 8 kap, II, 12, 17 och 18 SS följer att bygglov, rivningslov och marklov får vägras till åtgärder som strider mot detaljplan eller områdes­bestämmelser. Även åtgärder som inte kräver lov och som avser byggna­der, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras så att de inte strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbe­stämmelser.

6 kap. Plangenomförande

Genomförandebeskrivning

1 S Vid upprättandet av förslag till detaljplan skall i en särskild handling (genomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska, tekniska, ekono­miska och lästighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

Exploateringssamverkan

2 S Kommunen får besluta att exploateringssamverkan enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan får ske, om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för bebyggelse och utföra sädana anordningar som behövs för bebyg­gelsen. Sådant beslut meddelas genom detaljplan eller områdesbestäm­melser.

1 beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning samt den tid inom vilken ett exploateringsheslut enligt lagen om exploate­ringssamverkan skall meddelas. Denna tid får bestämmas till högst fem år från den dag då beslutet att anta planen eller områdesbestämmelserna vinner laga kraft eller från den dag dessförinnan dä del av planen eller av områdesbestämmelserna får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8S andra stycket. Har något exploateringsbeslut inte meddelats inom den angivna tiden, uyphör planen eller områdesbestämmelserna au gälla såvitt avser kommunens beslut om exploateringssamverkan.



Prop. 1985/86:1                                                                   17

Fastighetsplan                                                                                 6 kap. 3-10 §§

3 S 1 fastighetsplan kan för oiriråden som omfattas av detaljplan medde­
las bestämmelser om markens indelning i fastigheter och om servitut,
ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsan-
läggningar.

Fastighetsplan skall antas om

1.      det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastighe­
ter,

2.  detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastig­hetsplan.

3.  en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart onödig,

4 § Fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område. Skälig
hänsyn skall tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsför-
hällanden som kan inverka på planens genomförande.

Om planen skall reglera markens indelning i fastigheter eller om den skall ge bestämmelser om servitut och liknande särskilda rättigheter, til­lämpas 3 kap. 1 S fastighetsbildningslagen (1970: 988).

Om planen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsanläggning, tillämpas 5 och 6 SS anläggningslagen (1973: 1149), Skall den ge bestämmel­ser om ledningsrätl, tillämpas 6S ledningsrättslagen (1973: 1144),

5   S Fastighetsplanen får inte strida mot detaljplanen. Om syftet med detaljplanen inte motverkas, lär dock mindre avvikelser göras. 1 sädana fall skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av fastighets­planen.

6   S 1 den män det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i planen anges

!. områdets indelning i fastigheter,

2,  vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som skall bildas, ändras eller upphävas,

3,  de anläggningar som skall utgöra gemensamhelsanläggningar,

4,  de fastigheter som skall delta i geriiensamhctsanläggningarna och de utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

7   S I fastighetsplanen får bestämmas att planen gäller endast under förut­sättning att beslutet att anta en viss detaljplan har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8S andra stycket,

8   8 Fastighetsplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av dessa handlingar.

9   S Till fastighetsplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i I2S.

10 S Före utgången av detaljplanens genomförandetid får mot berörda
fastighetsägares bestridande fastighetsplanen ändras eller upphävas endast
om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt,
vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter utgången av detaljplanens genomförandetid får fastighetsplanen



Prop. 1985/86: 1                                                                     18

ändras eller upphävas utan alt rättigheter som uppkommit genom faslig-      6 kap. 10-19 §§ helsplanen beaktas.

11   S Om detaljplanen ändras och detta medför att fastighetsplanen strider mot detaljplanen, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som den strider mot detaljplanen. Om detaljplanen helt eller delvis upphävs, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som berörs,

12   § Fastighetsplanen upprättas i samma ordning som gäller för detalj­planen. Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen behöver dock samråd inte ske med länsstyrelsen och kommuner som berörs av förslaget. Inte heller behöver planförslaget sändas till dem,

1 planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan som fastighets­planen hänför sig till och skälen till den utformning av fastighetsplanen som har valts. Om planförslaget avviker från detaljplanen, skall avvikelsen och skälen till denna redovisas i beskrivningen,

13   § Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av nämn­den, av den som antar detaljplanen,

14   8 Bestämmelserna i 3-9, 12 och 13 SS tillämpas även när fastighets­planen ändras eller upphävs,

15   S Beslut att anta. ändra eller upphäva fastighetsplan gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13 kap, 8 S andra stycket.

16   § Av 8 kap. 11 S följer att bygglov inte får meddelas i strid mot fastighetsplan. Även åtgärder som inte kräver bygglov och som avser byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras sä att de inte strider mot planen.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författ­ningar än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Avstående av mark m. m.

17 § Kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan skall användas
för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman.

Annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande får kommunen lösa. om markens användning för avsett ända­mål inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras mark som kommunen får lösa enligt första eller andra stycket av särskild rätt, får rättigheten lösas.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa mark i vissa fall finns i 14 kap,

18    § Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser, är den som äger obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats, skyldig att utan ersättning upplåta marken, om den behövs för att kvartersmark som tillhörde honom när planen antogs skall kunna användas för avsett ändamål.

19    § På ansökan av kommunen får länsstyrelsen förordna att mark, som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detalj-



Prop. 1985/86: 1                                                                    19

plan behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman      6 kap. 19-26 §§

eller för allmänna byggnader, utan ersättning skall avstås Ull kommunen.

På ansökan av kommunen får länsstyrelsen också förordhä att mark som

skall användas för allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara

huvudman, utan ersättning skall upplåtas till huvudmannen. Antagandet

av detaljplanen skall anstå till dess ansökningen har avgjorts genom beslut

som vunnit laga kraft.

Förordnande får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter.

Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken skall avträdas eller upplåtas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål,

20 8 När fråga har väckts om tillämpning av 19S. skall byggnadsnämn­
den genast anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken. Överlåtelse av mark, som sker efter det att sådan anmä­
lan har inkommit, inverkar inte på den bedömning som skall ske enligt 19 S
andra stycket.

Skall detaljplanen ändras, får länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark som har avståtts eller skall upplåtas enligt 19 S byts ut mot annan mark. om det är lämpligt och kan ske utan olägenhet för ägaren.

21   8 Den som har avstått mark enligt 19 S skall frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt. Kan detta inte ske, är han skyldig att ersätta skada som uppkommer för den som marken har avståtts till,

22   8 I ett förordnande enligt 198 får länsstyrelsen, i den mån det är skäligt, på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara skyldig att i den ordning som länsstyrelsen bestämmer bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

23   8 Bestämmelserna i 19-22 SS om ägare gäller även exploateringssam-fällighet enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan,

24   8 Om kommunen är huvudman för allmänna platser, får kommunen efter genomförandetidens utgång lösa delar av fastigheter som tillhör olika ägare och som enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

En kommun som är huvudman för allmänna platser får efter genomfö­randetidens utgång även lösa mark. som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. Lösenrätt föreligger dock inte sä länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt, får rättigheten lösas.

25 8 Rätt att använda mark enligt 18 eller 19 S gäller framför annan rätt
till marken som uppkommit efter antagandet av detaljplanen.

Upplåtande av vissa allmänna platser m. m.

26 8 Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för
allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl till annat. Att planen skall
utvisa om kommunen inte skall vara huvudman framgår av 5 kap. 4 8,

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kom-



Prop. 1985/86:1                                                                      20

munen är huvudman så, att platserna kan användas för avsett ändamål. 6 kap. 26-32 § Före genomförandetidens utgång skall platserna upplåtas till allmänt be­gagnade inom områden som har bebyggts i enlighet med planen. Inom områden som efter genomförandelidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen färdigställs.

27   8 När gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvud­man upplåts till allmänt begagnande, skall de till bredd, höjdläge och utformning i övrigt stämma överens med detaljplanen. De skall vara ut­förda på ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser frän planen får göras, om syftet med planen inte motverkas.

28   S Om någon vill bebygga en fastighet innan den gata till vilken fastig­heten har utgång blivit iordningställd och avloppsledning anlagts, skall han anordna utfartsväg och avloppsanordning från fastigheten. Kommunen är skyldig att låta honom utan ersättning använda för ändamålet avsedd mark som kommunen äger.

29   8 Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall vad som föreskrivs om kommunens ansvar för gator i 26 8 andra stycket och 27 S i stället gälla staten.

Kostnader, som föranleds av att gatan enligt planen byggs till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn till trafiken, skall dock betalas av kommunen, om inte regeringen bestäm­mer annat.

30 8 Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra
allinänna platser som kommunen är huvudman för. Denna underhållsskyl­
dighet består även om detaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den be­gränsning som anges i 29S andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg.

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghål­lare finns bestämmelser i lagen (1939:608) om enskilda vägar och anlägg­ningslagen (1973: 1149),

Gatukostnader m. m.

31 8 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt­
ra gator och andra allmänna platser, får kommunen besluta att kostnader
för sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov
av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna
platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket för­delning skall ske. om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen,

32 8 Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbätt­
ra en gata. får kommunen besluta att kostnaden för detta skall betalas av
ägarna till de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje
fastighet tas ut en ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som



Prop. 1985/86:1                                                                     21

belöper på gatan framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar      6 kap. 32-36 §§ som normalt hör till en gata får tas, ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma överallt, får kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastig­hetsägarna efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första stycket,

33   8 Den ersättning som enligt 31 eller 32 8 belöper på varje fastighet skall jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten,

34   8 Till grund för bestämmande av ersättning enligt 31 eller 32 8 får läggas antingen de faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser,

35   8 Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. På obetalt belopp skall betalas ränta enligt 6 8 räntelagen (1975:635) från förfallodagen.

Om ersättningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens eko­nomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar säkerhet ställs. Avbetalning skall ske med minst en tiondel ärligen, Pä obetalt belopp skall betalas ränta enligt 5 S räntelagen pä varje del av ersättningen som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av ersättningen betalas eller ränta skall betalas enligt andra stycket. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för lästighelsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare bunden i samma omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen,

36 8 Innan kommunen beslutar att kostnader för gator och andra all­
männa platser skall betalas av fastighetsägare enligt 31 eller 32 8, skall
kommunen låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen
föranleder. Sakägare och de bostadsrätlshavare, hyresgäster och boende
som berörs av förslaget saml de sammanslutningar och enskilda i övrigt
som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till
samråd.

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör motiven till förslaget; planeringsunderiag av betydelse samt de viktigaste följderna av förslaget redovisas. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

Förslag i fråga om betalning av kostnader som avses i 31 S skall ställas ut under minst tre veckor efter del att kungörelse om detta har skett på tid och sätt som anges i 5 kap, 24S. Underrättelse om utställningen av förslå-



Prop. 1985/86:1                                                                     22

get skall dessutom i vanligt brev sändas till kända fastighetsägare vars rätt      6 kap. 36-39 §§-berörs av förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som      -7 kap. 1-2 §§ skriftligen har godkänt förslaget. Under utställningstiden skall förslaget åtföljas av samrådsredogörelsen. Efter utställningstidens utgång får kom­munen besluta i ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 32 8, skall de fastighetsägare vars rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas tillfälle att yttra sig över detta, innan beslut i ärendet fattas. Förslaget skall åtföljas av samrädsredogörelsen.

37   8 Mark framför fastigheter som är belägna vid torg, parker eller andra sådana allmänna platser, skall anses som gata till en bredd som motsvarar fem fjärdedelar av den enligt detaljplanen tillåtna högsta byggnadshöjden som gällde för fastigheten när gatan upplåts till allmänt begagnande,

38   8 Vad som föreskrivs i detta kapitel om fastigheter skall tillämpas även pä mark som är samfälld för fiera fastigheter. Med fastighetsägare avses därvid ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Är samfälligheten inte avsedd för bebyggelse, skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivet ändamål. Den högsta tillåtna bygg­nadshöjden antas därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastighe­ter som har del i samfälligheten.

Bestämmande av ersättning

39 8 Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 17 eller 24 8 sKall
4kap, expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Vad som sägs i 4kap. 3 8
nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum
under tiden frän dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes,

7 kap. Regionplanering

Regionplaneorgan

1 8 Behöver sådana frågor om användningen av mark- och vattenområ­
den som angår fiera kommuner utredas gemensamt eller behöver fiera
kommuners översiktliga planering samordnas och kommer utrednings- och
samordningsverksamheten inte Ull stånd på annat sätt, får regeringen utse
ett regionplaneorgan, som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om
denna verksamhet (regionplanering), 1 beslutet skall regionplaneorganets
huvudsakliga uppgifter anges.

Till regionplaneorgan kan regeringen utse ett befintligt kommunalför­bund. Regeringen kan också förordna att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund, som skall vara regionplaneorgan. För ett sådant regionplaneförbund skall lagen (1957:281) om kommunalför­bund tillämpas i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i detta kapitel.

För handläggningen av frågor om regionplanering för kommunerna i Stockholms län finns särskilda bestämmelser,

2 8 Regionplaneorgan skall inte utses om de berörda kommunerna mera
allmänt motsätter sig det.



Prop. 1985/86:1                                                                      23

3 8    Regionplaneorganet skall inom regionen bevaka regionala frågor och      7 kap. 3-8 §§-fortlöpande lämna underlag i sådana frågor för kommunernas och statliga      -8 kap. I § myndigheters planering,

Regionplaneorganet kan anta en regionplan för regionen eller en del av den. Därvid skall 4-7 SS tillämpas.

Regionen omfattar de kommuner för vilka regionplaneorganet har ut­setts.

Regionplan

4 8 Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner,
detaljplaner och områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån det har
betydelse för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och
vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anlägg­
ningar.

Bestämmelserna i 4 kap. 2S om planhandlingar och deras utformning samt om planbeskrivning skall tillämpas på regionplanen. Någon redovis­ning av åtgärder för att fullfölja planen behöver dock inte lämnas,

5   8 När förslag till regionplan eller till ändring eller upphävande av planen upprättas, skall bestämmelserna i 4kap, 3-10SS om samråd, ut­ställning, kungörande, granskningsyttrande och utlåtande tillämpas med den avvikelsen att utställningstiden skall vara minst tre månader,

6   8 Regionplanen antas av fullmäktige i det kommunalförbund eller re­gionplaneförbund som är regionplaneorgan. Även ändring och upphävande av planen beslutas av fullmäktige,

7   8 Senast dagen efter det att justering av protokollet med beslut om antagande, ändring eller upphävande av regionplanen har tillkännagivits pä anslagstavla enligt vad som anges i 11 8 lagen (1957: 281) om kommunalför­bund skall meddelande om tillkännagivandet och protokollsutdrag med beslutet sändas till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen samt till regeringen.

När beslutet har vunnit laga kraft skall planen sändas till länsstyrelserna inom regionen,

8 8 Regionplanen gäller under en tid av högst sex år räknat från utgången
av den i 12 kap, 5 8 angivna tiden eller, om regeringen har prövat beslutet
att anta planen, från dagen för regeringens beslut.

Beslut att ändra eller upphäva planen gäller från den tidpunkt som anges i första stycket. Den ändrade planen gäller endast under den tid som återstår av den ursprungliga planens giltighetstid.

8 kap. Bygglov, rivningslov och marklov

Åtgärder som kräver bygglov

Generella bestämmelser

1 8   Bygglov krävs för att

1,  uppföra byggnader,

2,  göra tillbyggnader,

3,  ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen



Prop. 1985/86:1                                                                      24

annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för       8 kap. 1-3 §§ vilket bygglov har lämnats,

4,  göra sådana ändringar av byggnader som berör konstruktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas planlösning,

5,  i byggnader installera eller väsentligt ändra eldstäder, rökkanaler eller anordningar för ventilation, vattenförsörjning eller avlopp,

6,  i byggnader installera eller väsentligt ändra hissar.

Kravet på bygglov för de åtgärder som anges i första stycket 4 och 5 gäller inte i fråga om byggnader som tillhör staten eller landstingskommu­ner.

I fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring inom områden som inte omfattas av detaljplan krävs bygglov endast för åtgärder som anges i första stycket 3.

1 4 och 10 88 finns särskilda bestämmelser för en- eller Iväbosladshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5-7 SS kan kommunen föreskriva undantag från kravet på bygglov eller längre gående krav,

2 8 I fråga om andra anläggningar än byggnader och beträffande anord­
ningar krävs bygglov för att

1.  anordna nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar med lif­tar, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor och golfbanor,

2.  anordna upplag eller materialgårdar.

3.  anordna tunnlar eller bergrum som inte är avsedda för tunnelbana eller gruvdrift,

4.  inrätta fasta cisterner eller andra fasta anordningar för hälso- och miljöfarliga varor och för varor som kan medföra brand eller andra olycks­händelser,

5.  uppföra radio- eller telemaster eller torn,

6.  uppföra vindkraftverk om vindturbinens diameter är större än tvä meter eller om kraftverket placeras på ett avstånd från gränsen som är mindre än kraftverkets höjd över marken eller om kraftverket skall läst monteras på en byggnad,

7.  uppföra murar eller plank,

8.  anordna parkeringsplatser utomhus.

9.     väsentligt ändra anläggningar eller anordningar som avses i 1 -8,
Bygglov för att inrätta eller uppföra en anordning enligt första stycket 4

eller 5 eller för att ändra anordningen krävs inte. om anordningen är avsedd för endast en viss fastighets behov. Bygglov för åtgärder enligt första stycket 8 behövs inte, om det på fastigheten finns endast ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus och parkeringsplatsen är avsedd ute­slutande för fastighetens behov eller om parkeringsplatsen anläggs med stöd av väglagen (1971:948) eller på mark som i detaljplan har avsatts till gata eller väg.

Enligt 5 5 får kommunen föreskriva undantag frän kravet på bygglov, 1 10 8 finns särskilda bestämmelser för vissa anläggningar och anordningar avsedda för totalförsvaret.

Särskilda bestämmelser för områden med detaljplan

3 8 1 områden med detaljplan krävs, utöver vad som föreskrivs i I och
2 SS, bygglov för att

I, färga om byggnader eller byta fasadbeklädnad eller taktäckningsma­terial samt för att göra sädana ändringar av byggnader som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende.



Prop. 1985/86: 1                                                                    25

2, sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar,    8 kap. 3-5 §§

3. uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för
jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring,
     -'

1 4 och 10 88 finns särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus och för vissa byggnader avsedda för totalförsvaret. Enligt 5 S tredje stycket får kommunen i fråga om vissa enklare byggnader föreskriva undantag från kravet på bygglov enligt första stycket.

Särskilda hcslämniciscr för en- eller iväbosladshus

4 8 Bestämmelserna i I-3 SS gäller inte i fråga om nedan angivna åtgär­
der beträffande en- eller tvåbostadshtis och till dem hörande fristående
uthus, garage och andra mindre byggnader (komplementbyggnader);

1,  installera eller ändra anordningar för vattenförsörjning eller avlopp, om byggnaden skall vara ansluten till en egen anläggning för vallenför­sörjning eller avlopp,

2,  göra andra invändiga ändringar, som inte innebär alt det inreds någon ytterligare bostad eller någon lokal för handel, hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av byggnadens bärande delar, eldsläder eller rökkanaler,

3,  färga om byggnader inom områden med detaljplan, om byggnadens karaktär därigenom inte ändras väsentligt,

4,  med mur eller plank anordna skyddade uleplatser i anslutning till bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter, inte sträcker sig mer än 3 meter ut från huset och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter,

5,  anordna skärmtak över sädana uleplatser som anges i 4 eller över altaner, balkonger eller entréer, om skärmtaket inte är större än 12 kva­dratmeter och inte sträcker sig närmare gränsen än 4,5 meter,

6,  uppföra högst ivå komplementbyggnader i omedelbar närhet av bo­stadshuset, om byggnadernas sammanlagda byggnadsarea inte är större än 10 kvadratmeter, laknockshöjden inte överstiger 3 meter och byggnaderna inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.

Om de grannar som berörs medger att åtgärder som avses i första stycket 4-6 utförs närmare gränsen än 4.5 meter, krävs inte bygglov. Anges i en detaljplan eller områdesbestämmelser att byggnader skall pla­ceras på ett visst avstånd från gränsen, krävs dock alltid bygglov för åtgärder som avses i första stycket 6. om de skall ulföras inom det angivna avståndet.

Enligt 6S får kommunen i ett särskilt fall föreskriva att den åtgärd som avses i första stycket 3 krävei' bygglov,

Konimunala hcslul (>ni hyi;glovsplikrens omjältuiitg

5 S Kommunen lar i områdesbestämmelser föreskriva att bygglov inte
krävs för att

1. uppföra komplementbyggnader,

2.  göra mindre tillbyggnader,

3.  utföra sådana åtgärder som avses i I S första stycket 4 och 5,

4.  utföra eller ändra anläggningar eller anordningar som avses i 2 S,

5.  bygga till eller på annat sätt ändra industribyggnader. Bestämmelser enligt första stycket 1-4 får inte meddelas, om bygglov

kinvs för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen. Inte heller får sådana bestämmelser meddelas beträffande åtgärder som avser arbetslokaler eller personalrum i andra byggnader än industribyggnader.



Prop. 1985/86:1                                                                      26

Bestämmelser enligt första stycket 5 får meddelas endast om yrkesinspek-      8 kap. 5-9 H tionen samt skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som före­träder arbetstagarna har tillstyrkt bestämmelserna.

Kommunen får i detaljplan föreskriva att enklare fritidshus, kolonistu­gor och liknande byggnader på det sätt som närmare anges i planen får uppföras, byggas till eller pä annat sätt ändras utan bygglov. Om sådan tillstyrkan föreligger som anges i andra stycket tredje meningen, får kom­munen i detaljplan föreskriva att bygglov inte krävs för att pä det sätt som närmare anges i planen bygga till eller på annat sätt ändra industribygg­nader,

6 8 Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö föreskri­
va att bygglov krävs för att

1,  inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder som avses i 3 8 första stycket 1,

2,  inom områden med detaljplan färga om en- eller tväbostadshus och komplementbyggnader,

3,  underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 8,

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl. föreskriva att bygg­lov krävs för att inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogs­bruk eller därmed jämförlig näring.

Föreskrift enligt första och andra styckena skall meddelas genom detalj­plan eller områdesbestämmelser,

I fråga om byggnader som avses i 108 får föreskrift enligt första och andra styckena inte meddelas,

7 8 Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att bygglov krävs
för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar inom områden som
ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsva­
ret, statliga flygplatser, andra flygplatser för allmänt bruk, kärnreaktorer
eller andra kärnenergianläggningar.

Åtgärder som kräver rivningslov eller markiov

8 8 Inom områden med detaljplan krävs rivningslov för att riva byggna­
der eller delar av byggnader, om inte annat har bestämts i planen.

Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att rivningslov krävs för att riva byggnader eller delar av byggnader.

Rivningslov behövs inte för att riva sådana byggnader eller delar av byggnader som får uppföras utan bygglov. Kommunen får dock föreskriva att rivningslov krävs för sådana åtgärder,

9 § Inom områden med detaljplan krävs, om inte annat har bestämts i
planen, marklov för schaktning eller fyllning som medför att höjdläget för
tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Om ett visst höjdläge
för markytan anges i planen, krävs dock inte marklov för att höja eller
sänka markytan till denna nivå.

Kommunen får i detaljplan föreskriva att marklov krävs för trädfällning eller skogsplantering.

Kommunen får i områdesbestämmelser föreskriva att marklov krävs för schaktning. fyllning, trädfällning eller skogsplantering inom områden som är avsedda för bebyggelse eller inom områden som ligger i närheten av befintliga eller planerade anläggningar för totalförsvaret, statliga fiygplat-



Prop. 1985/86:1                                                                     27

ser, andra flygplatser för allmänt bruk. kärnreaktorer, andra kärnenergian-      8 kap. 9-12 §§
läggningar eller andra anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhets­
område.
                                '                              *'

Vissa för totalförsvaret avsedda byggnader m. m.

10 8 Bestämmelserna om bygglov, rivningslov och marklov gäller inte
åtgärder med byggnader, andra anläggningar eller anordningar som är
avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur. Sådana åtgärder
skall föregås av samråd med länsstyrelsen, som på lämpligt sätt skall
underrätta kommunen om åtgärderna och var de skall utföras.

Förutsättningar för lov

Bygglov

11 8 Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan
skall bifallas om

1,  åtgärden inte strider mot detaljplanen, varvid det förhållandet att genomförandetiden löpt ut inte utgör hinder mot att bygglov lämnas,

2,  den fastighet och den byggnad pä vilken åtgärden skall utföras stäm­mer överens med detaljplanen och med den fastighetsplan som gäller för området, och

3,  åtgärden kan antas uppfylla kraven i 3 kap.

Om fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen och om ansökningen kommer in före utgången av genomförandetiden för detalj­planen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid visa att ansökan om förrättning gjorts för att genomföra den fastighetsindelning, som förutsätts i fastighetsplanen.

Beträffande sådana inre åtgärder i byggnader som anges i I S första stycket 4-6 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3 8 första stycket 1 skall bygglov lämnas även om förutsättningarna i första stycket 2 inte är uppfyllda.

Även om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov till åtgärder på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplanen eller fastighetsplanen, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen.

12 8 Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden som inte om­
fattas av detaljplan skall bifallas om åtgärden

1. uppfyller kraven i 2 kap,,

2.  inte skall föregås av detaljplaneläggning på grund av bestämmelserna i 5 kap. I S,

3.  inte strider mot områdesbestämmelser och

4.  kan antas uppfylla kraven i 3 kap.

Beträffande en- eller tväbostadshus sk.,!' ansökningar om bygglov till kompletteringsåtgärder som anges i 13 S bifallas, om åtgärden uppfyller kraven i första stycket 4 och inte strider mot sådana områdesbestämmelser som anges i 5 kap, 16S3eller4,

Bestämmelserna i andra stycket gäller även andra byggnader än en- eller tvåbostadshus, om ansökningen avser sådana inre åtgärder i byggnader som anges i I S första stycket 4-6. sädana yttre åtgärder på byggnader som



Prop. 1985/86:1                                                                     28

anges i 3 8 första stycket 1 eller underhållsåtgärder på sädana byggnader       8 kap. 12-18 §§ som avses i 3 kap, 12 S.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med be­stämmelserna,

13       8    Med kompletteringsåtgärder avses att

1,     uppföra komplementbyggnader,

2.     göra mindre tillbyggnader,

3,     utföra sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 8 första stycket
4-6 och sådana yttre åtgärder pä byggnader som anges i 3S första
stycket I,

4. utföra underhållsåtgärder på sädana byggnader som avses i 3kap.
128,

14       8 Kan bygglov inte lämnas på grund av bestämmelserna i 11 eller 12 S,
får bygglov för tillfällig åtgärd lämnas, om sökanden begär del. Sådant lov
skall lämnas, om den ansökta åtgärden har stöd i en detaljplanebestäm­
melse om tillfällig användning av byggnad eller mark.

1 ett bygglov som avses i första stycket får medges att en byggnad eller annan anläggning uppförs, byggs till eller i övrigt ändras och att en bygg­nads eller en byggnadsdels användning ändras. Lovet skall lämnas för högst tio år. Tiden kan på sökandens begäran förlängas med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo är.

15       8 Om bygglov har vägrats till en viss åtgärd på grund av att tillstånd
till expropriation har lämnats och tillståndet har upphört att gälla, får en ny
ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på samma grund förrän tio år
har förfiutit från den dag då det första tillståndet till expropriation medde­
lades.

Rivningslov och markiov

16   8 Ansökningar om rivningslov skall bifallas, om inte byggnaden eller byggnadsdelen behövs för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömäs­siga eller konstnärliga värde.

17   8 Om upprustningsåläggande enligt 2 8 bostadssaneringslagen (1973:531) har meddelats och åläggandel inte har förfallit, får rivningslov inte lämnas för den byggnad som avses med åläggandet.

Rivningslov får inte heller lämnas lör sådana byggnader som avses i 3 kap. 12 8 och som omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser.

18      8    Ansökningar om marklov skall bifallas om den sökta åtgärden inte

1,    strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser,

2,  förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning tor bebyg­gelse.

3,  medför olägenheter för användningen av sådana försvarsanläggningar eller andra anläggningar som avses i 9S tredje stycket.

4,  i annat fall medför störningar för omgivningen.

Marklov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detaljplan eller områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen eller bestämmelserna.



Prop. 1985/86:1                                                                  29

Handläggningen av lovärenden                                                        8 kap. 19-24 §§

Generella hesläniiiiclser

19 8 Byggnadsnämnden prövar ansökningar om bygglov, rivningslov
och marklov.

Ansökningar om lov skall göras hos nämnden. Ansökningarna skall vara skriftliga. Beträffande enkla åtgärder får ansökan dock göras muntligen.

Bestämmelser om prövning av bygglov eller marklov utan ansökan finns i IO kap. 19 8 andra stycket.

20 8 När ansökan görs. skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter i
övrigt liimnas in som behövs för prövningen.

Ar ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden föreläg­ga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte föreläggan­det, får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen avvisas.

Följs inte ett föreläggande enligt 11 S andra stycket, får ärendet avgöras i befintligt skick.

Förelägganden som avses i andra och tredje styckena skall innehålla en upplysning om verkan av att föreläggandet inte följs,

21 S Även om en åtgärd med byggnader, andra anläggningar, anordning­
ar eller mark inte kräver lov enligt 1 -9 SS, skall byggnadsnämnden, om det
begärs, pröva frågan om lov till åtgärden.

Bestämmelserna i denna lag om lov skall tillämpas i ärenden enligt första stycket.

22 8 Innan lov lämnas, skall byggnadsnämnden genom underrättelse be­
reda kända sakägare och de kända bostadsrätlshavare, hyresgäster och
boende som berörs saml sådan känd organisation eller förening som anges
i 5 kap, 25 8 första stycket 2 tillfälle att yttra sig över ansökningen, om
åtgärden

1. innebär en avvikelse från detaljplan eller områdesbestämmelser eller

2. skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan och åtgärden
inte är en komplelleringsåtgärd och inte heller är reglerad i områdesbe­
stämmelser.

I det fall som avses i 5 kap, 25 S tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Ärenden om lov får inte avgöras ulan att sökanden underrättats om del som tilHorls ärendet genom andra än honom själv och tillfälle beretts honotn att yttra sig över det. Byggnadsnämnden lär dock avgöra ett ärende ulan alt så skett, om det är uppenbart onödigt alt sökanden yttrar sig,

23   8 Begärs tillstånd att expropriera den byggnad eller mark som en ansökan om lov avser eller påbörjas arbete för alt anta, ändra eller upphä­va detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan som berör bygg­naden eller marken, får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgö­randet om lov till dess att ärendet om exproprialionslillslåndet avgjorts eller planarbetet avslutats. Om kommunen inte avgjort planärendet inom tvä äi från del att ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden, skall dock ansökningen avgöras utan dröjsmål,

24   S Begärs upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen (1973: 53 I) beträffande den byggnad som en ansökan om rivningslov avser.



Prop. 1985/86:1                                                                     30

skall byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till       8 kap. 24-30 §§ dess att ärendet om upprustningsåläggande! avgjorts.

25   8 Om byggnadsnämnden finner anledning anta att en åtgärd som kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet, skall nämnden upplysa sökanden om detta,

26   8 Beslut varigenom ett ärende om lov avgörs, skall innehålla skälen till beslutet i enlighet med vad som föreskrivs i 17 8 förvaltningslagen (1971:290).

Beslut varigenom lov lämnas, skall ange

1,  lovets giltighetstid,

2,  de anmälningar och besiktningar som behövs för tillsyn och kontroll enligt 9 kap, och

3,  de villkor och upplysningar i övrigt som behövs,

27 8 Sökanden och den som har beretts tillfälle att yttra sig enligt 22 8
och som inte fått sina synpunkter tillgodosedda skall av byggnadsnämnden
omedelbart underrättas om innehållet i beslut varigenom ett ärende om lov
avgörs. Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även
underrättas om vad han har all iaktta vid överklagande av beslutet och om
skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Under­
rättelse får ske genom delgivning,

1 det fall som avses i 5 kap. 25 S tredje stycket första meningen får underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning. Sökanden skall dock alltid underrättas enligt första stycket.

28 8 Om förordnande enligt 12kap, 4 8 meddelats, skall byggnadsnämn­
den genast sända sådana beslut om lov och förhandsbesked som omfattas
av förordnandet till länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om bygglov

29 8 Byggnadsnämnden får anpassa sin granskning av ritningar och övri­
ga handlingar till den sökta åtgärdens art och omfattning och till byggher­
rens kvalifikationer.

Nämnden skall i beslutet om bygglov fastställa de ritningar och övriga handlingar som har legat till grund för lovet. Nämnden skall godta typgod­kända material, konstruktioner och anordningar i de avseenden som typ­godkännandet gäller.

1 beslutet om bygglov eller senare kan nämnden bestämma att konstruk­tionshandlingar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan arbe­tena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av nämnden. Byggherren skall underrättas om resultatet av granskningen,

1 beslutet om bygglov kan nämnden även bestämma att handlingar som beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in till nämnden, när arbetena har avslutats.

30 8 Bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksam­
heter där arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning får
lämnas endast om

1,     yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighet från arbets­
miljösynpunkt och

2,     om det av yttrandet framgåratt skyddsombud, skyddskommitté eller



Prop. 1985/86:1                                                                     31

organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över      8 kap. 30-34 §§-
ansökningen.
                        .                                                          -9 kap. 1-2 §§

Första stycket 2 gäller endasi orh det är känt för vilket slag av verksam­het arbetslokalen är avsedd.

Bygglov som avser byggnader med tillfälliga personalbostäder för sam­manlagt minst tio boende får lämnas endast om organisation som företrä­der arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

31   8 Om en organisation av hyresgäster motsätter sig att sädana åtgärder som avses i 2aS andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531) vidtas, får bygglov lämnas endast om hyresnämnden medger det,

32   8 I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator eller andra allmänna platser eller ställt säkerhet för ersättningen.

Om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har utförts, lär i beslutet om lov föreskrivas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs, I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändring­arna skall vara utförda.

Giltighetstiden för lov

33 8 Bygglov, rivningslov och marklov upphör att gälla, om åtgärden
inte har påbörjats inom två är och avslutats inom fem är från dagen för
beslutet om lov.

Bestämmelser om bygglov för tillfälliga åtgärder finns i 14 8,

Förhandsbesked

34 8 Pä ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.

Meddelas det sökta tillståndet, skall nämnden bestämma en viss tid från dagen för beslutet, högst två år. inom vilken ansökan om bygglov skall göras samt föreskriva de villkor i övrigt som behövs. Tillståndet är bin­dande vid prövning av ansökan om bygglov som görs inom den bestämda tiden.

Görs inte ansökan om bygglov inom den bestämda tiden, upphör tillstån­det alt gälla, I beslutet om förhandsbesked skall tas in en upplysning om detta. Sökanden skall också upplysas om att tillståndet inte medför rätt att påbörja den sökta åtgärden.

Bestämmelserna i 19-23 samt 25-28SS skall tillämpas i fråga om för­handsbesked.

9 kap. Byggnadsarbeten, tillsyn och besiktning

1   8 Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivnings-eller markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt be­stämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har medde­lats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

2   8 Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhei så alt personer och egendom inte skadas och sä att minsta möjliga obehag uppkommer.



Prop. 1985/86:1                                                                      32

3 8    För arbeten som kräver lov skall det finnas en ansvarig arbetsledare       9 kap. 3-6 §§
som har utsetts av byggherren. Om arbetena är av mindre omlättning, kan

dock byggnadsnämnden bestamma alt ansvarig arbetsledare inte skall utses. För skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare utses. En av dem skall samordna deras uppgifter.

Till ansvarig arbetsledare får utses endast den som har fåll godkännande (riksbehörighet) av den myndighet som regeringen bestämmer eller den som byggnadsnämnden godkänner för ett visst arbete. Riksbehörighet lär meddelas för visst slag av arbete och får begränsas till viss tid.

Den ansvarige arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena sä att de utförs på föreskrivet sätt. Han skall vara närvarande vid byggnadsnämndens besiktningar.

Om byggnadsnämnden finner att den ansvarige arbetsledaren har åsido­satt sina skyldigheter, lär nämnden la ifrån honom ledningen av arbetet. Om han grovt har åsidosatt sina skyldigheter, kan nämnden besluta att han under viss lid inte får vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Nämn­den skall anmäla sådana beslut till den myndighet som avses i andra stycket. Om en ansvarig arbetsledare med riksbehörighet grovt har åsido­satt sina skyldigheter, får myndigheten återkalla godkännandet av honom.

4 8 När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras, byggas till
eller på annat sätt ändras eller när den skall rivas och åtgärden kräver
bygglov eller rivningslov, skall den ansvarige arbetsledaren göra anmälan
till byggnadsnämnden innan arbetena påböijas och när de har slutförts.
Om ansvarig arbetsledare inte harblivit utsedd, skall anmälningarna göras
av byggherren. Nämnden får medge befrielse helt eller delvis från anmäl­
ningsskyldigheten.

Utöver vad som följer av första stycket skall anmälan göras vid de tilllällen som byggnadsnämnden bestämmer i beslutet om lov.

5   S När till byggnadsnämnden har inkommit en anmälan enligt 4 8 första stycket att en byggnad skall uppföras eller byggas till eller att annan anläggning skall utföras eller väsentligt ändras, skall nämnden skyndsamt låta utstaka byggnaden, tillbyggnaden eller anläggningen och utmärka dess höjdläge, om detta är motiverat med hänsyn till förhållandena pä platsen och omständigheterna i övrigt. Ar byggnaden eller anläggningen till sitt läge direkt beroende av gränsen mot en grannes fastighet, skall grannen kallas till uistakningen.

6   8 Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträckning besikta arbeten som kräver bygglov. Slutbesiktning skall göras, om det inte är uppenbart onödigt, och skall alllid göras, om byggherren eller yrkesinspektionen begär det. Skall en byggnad besiktas av någon annan myndighet än nämn­den, skall nämnden verka för att den besiktningen pä ett lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar.

Byggnadsnämnden får, om byggnaders och andra anläggningars egen­skaper och funktioner inte på en enkelt sätt kan iakttas och bedömas vid näinndens besiktningar, begära att byggherren skall förete bevis av sak­kunnig om att egenskaperna och funktionerna uppfyller kraven i 3 kap.

Byggnadsnämnden skall utfärda skriftligt bevis över vad som förekom­mit vid nämndens besiktningar.



Prop. 1985/86: 1                                                                  33

10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. ni.      /(/ kap. 1-5 H

Inledande bestämmelser        :,  .                           }'

1 8 Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om påföljd eller ingripande
enligt detta kapitel så snarl det finns anledning att anta alt en överträdelse
har sken av bestämmelserna oni byggande i denna lag eller av någon
föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av dessa bestäm­
melser.

Nar en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov har vidta­gits utan lov, skall byggnadsnämnden se till att del som har utförts blir undanröjt eller på annat sätt rättat, om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand.

2 8 Om någon begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftlig upplys­
ning om det beträlTande en viss byggnad, annan anläggning eller anordning
har vidtagits någon åtgärd som föranleder ingripande enligt detta kapitel.

Förbud att fortsätta byggnadsarbeten m.m.

3 8 Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings- eller
markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om det är uppenbart all arbetet
eller åtgärden strider mot denna lag eller mot nägon föreskrift eller något
besliH som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts, även om de förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligt första eller andra stycket far förenas med vite.

Beslut enligt denna paragraf galler omedelbart.

Avgifter

4 S Utför någon utan lov en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller
marklov, skall byggnadsavgift tas ut.

Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt taxa, fastställd med stöd av 11 kap. 5S, skulle ha betalats om lov till samma äigärd hade meddelats. Byggnadsavgiften skall dock bestammas till minst 500 kronor. När avgiften bestäms pä grundval av taxan, skall hänsyn inte tas till sådana höjningar eller sänk­ningar av normalbeloppel som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det särskilda fallet. Hänsyn skall inte heller tas till belopp som avser kostnader för nybyggnadskarta, utstakning eller lageskontroll av byggnad eller andra mälningslekniska åtgärder.

Är överträdelsen ringa, far byggnadsavgiften bestämmas till ett lägre belopp än som loljei' av andra stycket eller heli efterges.

5 S Byggnads;ivgift skall inte tas ut. om rättelse sker innan frågan om
påföljd eller ingripande enligt detta kapitel tas upp till överläggning vid
sammanträde med byggnadsnämnden, Byggnadsavgift skall inte heller las
ut, om åtgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits

1, med stöd av lag eller annan förtällning eller annars varit nödvändig lör
att avvälja eller begränsa omfattande sk;ida pä annan egendom eller

2. därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats genom eldsvåda
eller nägon annan liknande händelse.

:     Rikstlii.fii /9,S'.V',W. / saml. Nr 1



Prop. 1985/86:1                                                                      34

6 8    Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4 8 första       10 kap. 6-9 §§
stycket, en överträdelse sker genom att

1.  arbete utförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot bestämmelserna i 9kap, 3 8,

2.  någon underlåter att göra sädana anmälningar till byggnadsnämnden som avses i 9 kap, 4 8 eller

3.  arbete utförs i strid mot något beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt denna lag.

Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 1 000 kronor. Är överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte las ut,

7 8 1 sådana fall som avses i 4 S första stycket skall förutom byggnadsav­
gift även tilläggsavgift tas ut, om åtgärden innebär all

1.  en byggnad uppförs,

2.  en tillbyggnad görs,

3.  en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden eller byggnadsdelen senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats eller

4.  en byggnad rivs.

Tilläggsavgift skall inte las ul i de fall som anges i 5 8, Tilläggsavgift skall inte heller tas ul, om den olovliga åtgärden omfattar ett utrymme vars brulloarea inie överstiger lio kvadratmeter.

Tilläggsavgiften skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för varje kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. När brul-toarean beräknas skall dock lio kvadratmeter frånräknas.

Avgiften får bestämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket eller helt efterges, om föreläggande om rättelse har meddelats enligt 14 S, om rättelse har skett genom handräckning eller på annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl,

8 8 Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnads­
nämnden.

Finner byggnadsnämnden att förutsättningar föreligger att ta ut tilläggs­avgift pä grund av bestämmelserna i 7 8 första och andra styckena, skall nämnden anmäla förhällandet till allmän åklagare.

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av åklagaren. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har gjort anmälan enligt andra stycket. 1 fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rätte­gångsbalken om åtal förbrott på vilket inte kan följa svårare straffan böter och om kvarstad i brottmål.

9 8 Byggnadsavgiften skall tas ul av den som när överträdelsen begicks
var ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller anordning som den
olovliga åtgärden avsåg. Den särskilda avgiften skall tas ut av den som
begick överträdelsen.

Tilläggsavgiften skall tas ut av

1, den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den
olovliga åtgärden avsäg,

2.  den som begick överträdelsen,

3.  den i vars ställe denne var,

4, den som har beretts vinning genom överträdelsen.



Prop. 1985/86:1                                                                     35

10   8    Var två eller fiera ägare av den fastighet, byggnad, anläggning eller      10 kap. 10-16 §§ anordning som den olovliga åtgärden avsåg, svarar de solidariskt för bygg­nadsavgift och tilläggsavgift som påförs dem i deras egenskap av ägare.

11   8 Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen nedsätta eller helt efterge byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har beslutat. Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt 13 kap, 2 8 över nämndens beslut.

Ingripanden för att åstadkomma rättelse m. m.

12 8   Tingsrätten får meddela handräckning så alt rättelse sker när nägon

1,  utan lov har vidtagit en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov,

2,  har vidtagit en åtgärd med stöd av bygglov, rivningslov eller marklov, om lovet har ändrats eller upphävts genom ett beslut som har vunnit laga kraft.

3.  i annat fall än som avses i I har vidtagit en åtgärd som strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen.

4.  har underlåtit att utföra arbete eller vidta en åtgärd som har förelagts honom enligt 15 8. 16 8 första stycket eller 17 S.

13   8 Ansökningar om handräckning får göras av byggnadsnämnden. Be­stämmelser om sådan handräckning finns i 17 8 handräckningslagen (1981:847),

14   8 I de fall som avses i 12 8 1-3 får byggnadsnämnden, i stället för att ansöka om handräckning, förelägga ägaren av den fastighet, byggnad, anläggning eller anordning som frågan gäller att inom viss tid vidta rättelse. Följs inte föreläggandet, får byggnadsnämnden begära handräckning.

Avser ett föreläggande enligt första stycket en åtgärd som har utförts utan bygglov, där sådant krävs, får byggnadsnämnden i föreläggandet förbjuda att åtgärden åter utförs.

Beviljas bygglov, rivningslov eller marklov efter det att föreläggande har meddelats, upphör föreläggandet att gälla.

15   8 Om någon underlåter att utföra arbete eller vidta någon annan åtgärd som åligger honom enligt denna lag eller enligt nägon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förelägga honom an inom en viss tid vidta åtgärden,

16   8 Om en byggnad, annan anläggning eller anordning är förtällen eller om den är skadad till väsentlig del och inte sätts i stånd inom skälig tid, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom en viss tid riva byggnaden, anläggningen eller anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning har brister som kan äventyra säkerheten för dem soin uppehåller sig i eller i närheten av den, får byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen. Förbudet får allt efter omständigheterna riktas mot ägaren, mot den som har nyttjanderätt till egendomen eller mot båda.

Beslut om användningsförbud gäller omedelbart och till dess byggnads­nämnden bestämmer annat.



Prop. 1985/86:1                                                                      36

17 8    Om en byggnad, annan anläggning eller anordning inom område      10 kap. 17-21 §§
med detaljplan har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerhe­
ten på grund av att förhållandena har ändrats, får byggnadsnämnden före­
lägga ägaren att ta bort den eller att vidta någon annan åtgärd med den.

Beträffande byggnader får dock sådant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

Inom områden med detaljplan får byggnadsnämnden, om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten, förelägga ägaren av en fastighet eller en byggnad att anordna stängsel eller ändra utlärt eller annan utgång mot gator eller vägar.

Om en byggnad, annan anläggning eller anordning för industriändamål inte längre används, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att anordna stängsel kring den, om det behövs till skydd mot olycksfall,

18 8 Föreläggande enligt 14 8 första stycket, 15 8, 16 8 första stycket eller
17 8 får förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggan­
det inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på
den försumliges bekostnad. Förbud enligt 14 8 andra stycket och 16 8 andra
stycket får förenas med vite.

Följs inte ett föreläggande som innebär att åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens försorg, skall nämnden, om det inte finns skäl till annat, besluta att åtgärden skafl utföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden se till att oskäliga kostnader inte uppstår,

I beslut om föreläggande enligt första stycket eller beslut enligt andra stycket får förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut enligt andra stycket skall kunna genomföras,

19 8 Har en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov vidta­
gits ulan sådant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas
till åtgärden, skall byggnadsnämnden, innan handräckning begärs eller
föreläggande meddelas, bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om
lov.

Om ansökan inte inkommer inom föreskriven lid, får byggnadsnämnden trots detta pröva frågan om lov till ålgärden. Nämnden får därvid på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet.

20 8 Finner byggnadsnämnden all det föreligger brister i fråga om under­
hållet av en byggnad eller annan anläggning, får nämnden uppdra åt en
sakkunnig person alt på ägarens bekostnad utreda behovet av underhålls­
åtgärder.

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m.

21 8 Har ett föreläggande enligt 14 8 första stycket, 15 8, 168 första
stycket eller 178 eller ett förbud enligt 148 andra stycket eller 168 andra
stycket meddelats nägon i egenskap av ägare Ull en viss fastighet och
övergår äganderätten till fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandet eller
förbudet i stället mot denne. Har i förläggandet eller förbudet utsatts
löpande vite enligt 4 8 lagen (1985:206) om viten och har fastigheten
överlåtils genom köp, byte eller gåva. gäller vitet mot den nye ägaren
räknat frän tidpunkten för äganderälisövergången, under förutsättning att
anteckning om viiesföreläggandel dessförinnan gjorts enligt 22 8, Löpande



Prop. 1985/86:1                                                                     37

vite som avser viss period får endast tas ut av den som var ägare vid       10 kap. 21-27 §§
periodens början. Annat vite gäller inte mot den nye ägaren, men bygg­
nadsnämnden får sätta ut vite för déririe,
            " >'

Första stycket gäller även när ett föreläggande eller förbud har medde­lats någon i egenskap av tomträttshavare eller eljest som ägare av en byggnad på mark som tillhör nägon annan. Vad som sägs om löpande vite gäller dock endast i fråga om föreläggande eller förbud som har meddelats någon i egenskap av tomträttshavare,

1 ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första eller andra stycket skall bestämmelserna i rättegångsbalken om verkan av att iviste-föremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

22   8 Den myndighet som meddelar ett föreläggande eller förbud som avses i 21 S skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomtsrättsboken. Har i föreläggandet eller förbudet utsatts löpande vite, skall även detta antecknas. Inskriv­ningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteck­ningen, om denne inte är föreläggandets eller förbudets adressat,

23   8 Återkallas ett föreläggande eller förbud som har antecknats enligt 22 S, skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndighe­ten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört att gälla, eller har föreläggandet följts, skall byggnadsnämnden, så snart nämnden har fått vetskap om delta, anmäla förhällandet till inskrivningsmyndigheten för anteckning,

24   8 Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23 §, skall länsstyrelsen göra sådan anmälan, om någon vars rätt berörs ansöker om det.

Övriga bestämmelser

25   8 Överiåts egendom på vilken har utförts en åtgärd som avses i 4§ första stycket, mot ersättning och skall rättelse vidtas på grund av beslut enligt detta kapitel, skall 4kap, 12 8 jordabalken tillämpas, om inte överlä-laren vid överlåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till denna,

26   8 Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen. Till-läggsavgifter tillfaller staten.

27   8 Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 4 8 första stycket inte tagits upp till överläggning vid sammanträde med byggnads­nämnden inom tio år från det att överträdelsen begicks, får byggnadsavgift eller tilläggsavgift inte las ut. Delta gäller också i fråga om särskild avgift. Därvid skall dock i stället för lio år gälla en tid av tre är.

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12 S 1-3 vidtogs, får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta om föreläggande enligt 14 8 första stycket.



Prop. 1985/86:1                                                      38

28 8    Beslut eller domar varigenom någon påförs avgift enligt detta kapi-      10 kap. 28-30 §§-
tel skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länssty-      -// kap. 1-3 §§
rdsen inom två månader frän det att beslutet eller domen vann laga kraft.

En upplysning om detta skall tas in i beslutet eller domen,

29 § Betalas inte avgiften inom den tid som anges i 28 5, får avgiften
tillsammans med en restavgift, beräknad enligt 58 8 1 mom, uppbördslagen
(1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indriv­
ning av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran,

30 8 Vite som har förelagts med stöd av detta kapitel får inte förvandlas
Ull fängelse.

11 kap. Byggnadsnämnden

1 §    Utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt övriga föreskrifter i
denna lag skall nämnden

1,  verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskaps­miljö.

2,  uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning, byggande och fastighetsbildning,

3,  samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda vilkas arbe­te och intressen berör nämndens verksamhet,

4,  lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet,

5,  övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen medde­lade föreskrifter och beslut.

Byggnadsnämnden skall ta tillvara de möjligheter lagen ger att förenkla och underlätta ärenden för enskilda och bör därvid verka för att lagens föreskrifter om begränsning av bygglovsplikten vinner tillämpning,

2 §   Om någon begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftliga upp­
lysningar om planläggning, byggande och fastighetsbildning.

Behövs nybyggnadskarta för prövningen av en fråga om bygglov inom områden med samlad bebyggelse, skall byggnadsnämnden tillhandahålla sådan karta, om sökanden begär det,

3 §    Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) skall till-
lämpas i fråga om byggnadsnämnden

2 8 om antalet ledamöter m,m,,

3 8 första stycket om valbarhet m, m.,

4 8 om rätt till ledighet från anställning,

5 8 första stycket om mandattid,

5S tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 8 om ordförande och vice ordförande,

7 8 om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman­träde,

8 8 om suppleants tjänstgöring m, m,,

9 8 första stycket om beslutsförhet,

108 om beslulsförfarande och protokoll m, m,, 11 8 om delgivning m, m,.



Prop. 1985/86:1                                                       39

12 § om reglemente och delegation,                               // kap. 3-5 §§-

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap, 5 8 första stycket och 68      ~ '2 kap. I -2 §§

kommunallagen. Delegationsuppdrag enligt 3 kap, 12 8 andra stycket kommunallagen får

inte omfatta befogenhet att

1,    avgöra ärenden som är av principiell natur eller i övrigt av större vikt,

2,  meddela förelägganden eller förbud vid vite utom i sädana fall som avses i lOkap, 3 8 och 168 andra stycket eller meddela förelägganden med föreskrift att en åtgärd kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg pä den försumliges bekostad eller

3,  avgöra frågor om avgift enligt 10 kap.

Utan hinder av 282 förvaltningslagen (1971:290) skall 4 och 5 88 nämnda lag tillämpas i samtliga ärenden hos byggnadsnämnden.

4   8 Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande säll,

5   8 Byggnadsnämnden får la ut avgift i ärenden angående lov och för­handsbesked samt i andra ärenden som föranleder upprättande av nybygg­nadskarta, rilningsgranskning, besiktning, framställning av arkivbestän­diga handlingar eller andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.

Lämnas bygglov för uppförande, tillbyggnad eller ombyggnad av en byggnad eller annan anläggning inom område med detaljplan eller om­rådesbestämmelser som har antagits eller ändrats enligt denna lag, får byggnadsnämnden dessutom la ut en planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som enligt denna lag erfordras för att upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner. Planavgift får las ut endast om fastighetsägaren har nytta av planen eller bestämmel­serna.

Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgif­terna skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

Avgifterna tas ul av sökanden och får tas ut i förskött.

12 kap. Statlig kontroll beträfTande områden av riksintresse m. m.

1 8 Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att
beslutet innebär att

1,   ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturre­surser m m, inte tillgodoses,

2,   regleringen av sädana frågor om användningen av mark- och vatten­områden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

3,   en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser,

2 8 Länsstyrelsen skall inom tre veckor från den dag då kommunens
beslut kom in till länsstyrelsen besluta huruvida prövning enligt 1 8 skall
ske eller ej.



Prop. 1985/86:1                                                                     40

3   8 Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut i dess helhet, om 12 kap. 3-7 §i>-något förhållande som avses i 1 8 föreligger. Om kommunen har medgeit -13 kap. 1-2 §§ det, får beslutet upphävas i en viss del,

4   8 Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller regeringen för ett visst område förordna att 1-3 88 skall tillämpas pä beslut att lämna lov eller förhandsbesked.

Om länsstyrelsen, efter det alt ett förordnande enligt första stycket har meddelats, beslutar att ett lov eller förhandsbesked skall prövas, får läns­styrelsen förordna att lovet eller förhandsbeskedet inte skall gälla förrän frågan om prövning har slutligt avgjorts,

5 8 Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag
dä beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast
frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000:000) om
hushållning med naturresurser ni,m.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del,

6   8 Regeringen får förelägga kommunen att inom en viss lid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser (planföreläg­gande), om del behövs för alt tillgodose sädana intressen som avses i I 8 I och 2,

7   8 Om kommunen inte följer ett planföreläggande, får regeringen pä kommunens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs saml anta, ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därvid skall länsstyrelsen ombesörja ärendets beredning.

13 kap. Överklagande

1 8    Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som
föreskrivs för kommunalhesvär. nämligen

1,  kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan.

2,  kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt en kommunal nämnd alt anta, ändra eller upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser eller att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare alt betala kostnader för gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning,

3,  kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut att inte anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastig­hetsplan,

4,  kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om villkoren för sådan betalning,

5,  kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden samt

6,  kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan,

2 8 Andra beslut enligt denna lag av kommunfullmäktige och kommunala
nämnder än de som anges i 1 8 får överklagas genom besvär hos länsstyrel­
sen.



Prop. 1985/86:1                                                                     41

Sädana beslut får dock inte överklagas till den del de avser frågor som      13 kap. 2-5 §§ redan är avgjorda genom detaljplan, omrädesbesiämmelser eller förhands­besked,

3 8 Beslut som anges i 2 8 första stycket överklagas genom all en be­
svärshandling ges in till länsstyrelsen, I besvärshandlingen skall anges
vilket beslut som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla, I fråga om andra beslut av kommunala nämnder än beslut angående detaljplan, områdesbestämmelser eller fas­tighetsplan räknas dock besvärstiden från den dag dä klaganden fick del av beslutet.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till kommunen, skall besvären ändå las upp till prövning. Besvären skall också tas upp till prövning, om besvärshandlingen har kommit in för sent till länsstyrelsen och detta beror på alt underrättelsen om vad som skall iakttas vid överkla­gande av beslutet har innehållit en oriklig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans,

4 8 Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap, 2S huruvida prövning skall ske
eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap, 4 8 första stycket
saml länsstyrelsens beslut enligt 12 kap, 4 8 andra stycket att lov eller
förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.

Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än de som anges i första stycket får överklagas genom besvär hos kammarrätten om beslutet avser

1,  bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,

2,  bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av detaljplan och besvären avser frågan om åtgärderna utgör kompletterings­åtgärder enligt 8kap, 13 8, uppfyller kraven i 3 kap, eller strider mot om­rådesbestämmelser,

3,  rivningslov eller marklov och besvären avser frågan om åtgärderna strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser,

4,  förordnanden enligt 6kap, 19 eller 208 att avstå eller upplåta mark eller enligt 6 kap, 22 8 om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp,

5,  ingripanden mot försumlig arbetsledare enligt 9kap, 3 8 fjärde stycket,

6,  påföljder och ingripanden enligt lOkap.,

7,      debitering av avgifter som anges i 11 kap, 5 8
samt genom besvär hos regeringen i övriga fall,

5 8 Beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestäm­
melser eller en fastighetsplan får överklagas endast av den som senast
under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte blivit
tillgodosedda. Om bestämmelserna för enkelt planförfarande har tilläm­
pats, får beslutet överklagas endast av den som enligt 5 kap, 28 8 har
framfört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda.

Om ett planförslag efter utställningen eller, när bestämmelsema om enkelt planförfarande tillämpats, efter det att underrättelse skett enligt 5 kap. 28 S andra stycket ändras till nackdel för nägon, får han, utan hinder av bestämmelserna i första stycket av denna paragraf, överklaga beslutet. Bestämmelserna i första stycket utgör inte heller hinder mot att överklaga beslutet pä den grunden att det inte har tillkommit i laga ordning.



Prop. 1985/86:1                                                                      42

6 8 Bostadshyresgäster och boende som inte är bostadsrätlshavare får 13 kap. 6-8 §§-
inte överklaga ett beslut om bygglov Ull sädana åtgärder på fastigheten som -14 kap. 1-2 §§
en organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har

medgett enligt 2a8 andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531),

7 § Ett beslut i fråga om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds-
dier säkerhetsområden som avses i 8 kap. 9 8 tredje stycket får överklagas
av luftfartsverket, om beslutet berör en civil flygplats, av tillsynsmyndig­
heten, om beslutet berör en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning,
och av överbefälhavaren eller den myndighet han bestämmer i övriga fall.

Avser etl beslut om bygglov eller förhandsbesked sådana arbetslokaler eller personalrum som avses i 8 kap, 30 8, får beslutet överklagas av huvud­skyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsombud inom verksamheten. Finns inget skyddsombud, får beslutet i stället överklagas av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över ansök­ningen,

8 8 Den myndighet som har att pröva besvär över ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastig­
hetsplan skall antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om
kommunen har medgett det, får dock beslutet upphävas i en viss del eller
ändras på annat sätt. Utan kommunens medgivande får ändringar av ringa
betydelse göras.

På kommunens begäran kan myndigheten förordna att det överklagade beslutet, utan hinder av att besvären inte har slutligen avgjorts, får genom­föras i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av besvären. Sädana förordnanden får inte överklagas.

14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning Ersättning och inlösen utan kvalificerad skada

1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för
vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall
användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa,
om fastighetsägaren begär det, Mark som enligt planen skall användas för
allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är
väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan
särskild rätt, om fastighetsägaren begär det, Väghållaren får bestämma om
förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den lid då sådan använd­ning får pågå,

1 fråga om mark som är belägen inom etl samverkansområde enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

2 § Finns det i en detaljplan bestämmelser att mark som är avsedd för
enskilt bebyggande, skall användas även för en allmän trafikanläggning,
för en trafikanläggning som är gemensam för flera fasligheter eller för en
allmän ledning, skall den som skall vara huvudman för anläggningen för­
värva nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs
för ändamålet, om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestäm­
ma vilken rätt förvärvet skall avse.



Prop. 1985/86:1                                                                    43

3 8    Har byggnadsnämnden med stöd av 10 kap. 17 8 meddelat förelag-      14 kap. 3-8 §§
gande att en byggnad, annan anläggning eller anordning skall las bort eller

bli föremal för annan åtgärd eller all en utfart eller annan utgång skall ändras, har ägaren rätt till ersättning av kommunen för den skada han lider,

4   8 Blir ett område, som enligt detaljplan har varit avsetl för allmän samfärdsel, vid genomförandel av en ny plan helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sill höjdläge och uppstår härigenom skada för ägaren av en fastighet som ligger intill området eller för den som innehar särskild rätt Ull fastigheten, har han rätt till ersättning av väghål­laren för den skada han lider.

5   8 Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens ut­gång, har ägaren av en fastighet och innehavare av särskild rätt Ull fastig­heten rätt Ull ersättning av kommunen för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid användningen av en faslighet, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det.

Ändras eller upphävs en detaljplan efter genomförandetidens utgång skall första och andra styckena tillämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång,

6   8 Har skada uppkommit till följd av åtgärder som avses i 16 kap, 7S, har den skadelidande rätt till ersättning för skadan av kommunen eller, om åtgärden har vidtagits pä uppdrag av en statlig myndighet, av staten,

7   8 Om ersättning har betalats för gatukostnader enligt 6 kap, 31 eller 32 S eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, är kommunen skyldig att betala tillbaka ersättningen, i den mån skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten så som förutsattes när ersättningen togs ut.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 8 räntelagen (1975:635) frän den dag fastighetsägaren betalade ersättningen.

Ersättning och inlösen vid kvalincerad skada

8 8 Ägare och innehavare av särskild rätt till fasligheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av alt

1.  bygglov vägras till all ersätta en riven eller på annat sätt förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,

2.  rivningslov vägras med stöd av 8 kap 168,

3.  skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap, 12 8 meddelas i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4.  föreskrifter om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sädana områden som avses i 8 kap, 98 tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,

5.  marklov vägras med stöd av 8 kap, 18 8 första stycket 2 eller 3,

Rätt till ersättning föreligger, i fall som avses i första stycket 1-3, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörda delar av fastighe­ten och, i fall som avses i första stycket 4 och 5. om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras.



Prop. 1985/86:1                                                                     44

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer      14 kap. 8- 10 §§-vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa läslighe-       -15 kap. 1-3 § ten, om ägaren begär del.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket och som har meddelats inom tio år före det senaste beslutet.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap, 6S beslutat skyddsbe­stämmelser som avses i första stycket 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m,m., är staten skyldig alt ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen, I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har besluiais skyldig alt ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Bestämmande av ersättning

9 8 Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 1-8 SS skall 4 kap.
expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den män inte annat följer av
108, Vad som sägs i 4 kap, 3 8 nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om
värdeökning som ägt rum under liden från dagen tio år före den då talan om
inlösen väcktes.

10 8 Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som
avses i 3 8, 4 8, 5 8 första stycket eller 8 8 första stycket skall bestämmas
som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet
eller den åtgärd som avses i 4 §, Härvid skall bortses från förväntningar om
ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada i fall som avses i 8 8 första stycket 1-3 skall minskas med elt belopp som motsvarar vad som på grund av 8 8 andra stycket skall tålas ulan ersättning.

15 kap. Domstolsprövning m. m.

1 8 I den män avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag, skall,
utöver vad som följer av 6 kap, 398 och 14 kap, 98, expropriationslagen
(1972: 719) tillämpas i mål om

1,     inlösen enligt 6 kap, 17 eller 248.

2. ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt i fall som avses i 14 kap. I-8 88,

2   § Talan om inlösen enligt 6 kap. 17 8 får väckas även om beslutet att anta detaljplanen inie har vunnit laga kraft,

3   8 Talan om inlösen enligt 6 kap. 24 8 andra stycket skall väckas inom Ire år efter genomförandetidens utgång.

Har ansökan gjorts om förlängning av genomförandetiden eller har kom­munen väckt fråga om förnyelse av genomförandetiden, skall målet förkla­ras vilande till dess alt ärendet slutligt har avgjorts. Förlängs eller förnyas genomförandetiden, förfaller kommunens talan.

Bestämmelserna i andra stycket om vilandeförklaring gäller även i fall då talan har väckts om inlösen enligt 6 kap. 24 8 första styckel och ansökan



Prop. 1985/86:1                                                                     45

gjorts om fastighetsbildning i överensstäinmelse med fastighetsplanen,       15 kap. 3-8 §(i Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen, förtäller kom­munens talan.

När kommunen har väckt talan om inlösen enligt 6 kap, 24 8 första stycket, skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om det Ull faslighelsbildningsmyndigheten.

4 8 I fall som avses i 14 kap, 3, 5, 7 eller 8 8 skall talan väckas inom två år
från del att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft,

1 fall som avses i 14 kap, 4 eller 6 8 skall talan väckas inom två är från del att den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena, om skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid,

5 8 Ersättning för skada enligt 14 kap. 3-6 eller 8 8 skall bestämmas i
pengar all betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med etl
visst årligt belopp. Ändras förhållandena, skall det årliga beloppet omprö­
vas, om kommunen, fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till
fastigheten begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen förordna att ersättning enligt 14 kap, 8 8 första stycket 2 eller 3 skall betalas ul först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Vad som i fråga om ersättning har avtalals eller uppenbarligen förutsalls gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild räll till fastigheten skall gälla även mot ny ägare av fastigheten eller ny innehavare av den särskilda rätlen,

6   8 Ogillas i mål enligt 1 8 talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, skall tillämpas vad i rätte­gångsbalken är föreskrivet om skyldighet att ersätta motparten hans rätte­gångskostnad i tvistemål. Om han har haft skälig anledning alt fä sin talan prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förordna att kommunen skall ersälla honom hans rällegångskostnader eller att var­dera parten skall bära sina kostnader,

7   § Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har nedsatts på del säll som föreskrivs i expropriationslagen (1972:719) skall följande gälla. Om någon som är berättigad till ersättning begär del, skall den väckta frågan om avstående av mark förfalla såvitt den rör hans rätt, under förutsättning all marken inte har tillträtls eller övergäll enligt 6 kap. 10 S expropriationslagen,

8   8 Tvist om ersättning för gatukostnader och kostnader för andra all­männa platser enligt 6 kap, 31 eller 32 8 samt tvist om betalningsvillkor enligt 6 kap, 35 8 prövas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

1 mål som avses i första stycket skall bestämmelserna i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål tillämpas. Förlorar fastighetsägaren målet, men har han haft skälig anledning all fä tvisten prövad av domstol, kan domstolen dock efter omständigheterna förordna alt kommunen skall er­sätta honom hans rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sina kostnader.



Prop. 1985/86:1                                                                  46

16 kap. Bemyndiganden m.m.

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­
dela de föreskrifter om krav på byggnader m.m, som utöver bestämmel­
serna i 3 kap, behövs

1,      till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa.

2.      för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller
anordningar samt tomter och allmänna platser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i fråga om 3 kap, 7 8, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3 kap.

2 8 Efter ansökan kan prövas huruvida vissa slag av material, konstruk­
tioner eller anordningar får användas i byggnader eller andra anläggningar
(frivilligt typgodkännande).

Om det behövs till skydd för liv. personlig säkerhet eller hälsa, får regeringen föreskriva att material eller annat som anges i första stycket får användas i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (obligatoriskt typgodkännande).

Vid meddelande av typgodkännande får bestämmas alt fortlöpande kon­troll skall utföras,

3 8 Typgodkännande som avses i 2 8 meddelas av den myndighet som
regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för typgodkännande,

4   8 Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhål­landen som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig byggnadsverksamhet i övrigt skall kunna ske,

5   8 Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträtts-havaren eller tomträtten, dock att tomträttshavare ej är skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna platser,

6   8 Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag anses som egendomens ägare.

7   § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har byggnadsnämnd och länsstyrelse samt den som pä deras uppdrag utför arbetet rätt att få Ullträde till fastigheter, byggnader och andra anläggningar samt att där vidta de åtgärder som behövs för arbetets fullgörande.

Rätt som avses i första stycket tillkommer även den som i annat fall än som där avses utför kartläggning för samhällets behov. Polismyndigheterna skall lämna det biträde som behövs.


16 kap. 1-7 §§



Prop. 1985/86:1                                                                  47

17 kap. Övergångsbestämmelser                                             17 kap. 1-7 §§

Ikraftträdande m.m.                                                v

1 8    Denna lag träder i kraft den I januari 1987.

Genom lagen upphävs, med de begränsningar som följer av detta kapitel, byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612),

lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m, m, och lagen (1976: 296) om kriskoppling,

2 8 Varje kommun skall före den I januari 1990 ha antagit en översikts­
plan enligt 4 kap.

Generalplaner m. m.

3 8 Generalplaner skall i den mån de är fastställda gälla som områdesbe­
stämmelser enligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 8 byggnadslagen (1947:385) skall, i andra fall än som avses i 15S andra stycket detta kapitel, väckas före utgången av år 1987, 1 sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas. Stomplaner skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet. Beslut enligt 3 8 lagen (0000:000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m,m, i vissa kommuner skall gälla som områdes­bestämmelser enligt denna lag.

Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner m. m.

4 8 Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947: 385) el­
ler sladsplanelagen (1931: 142), sådana äldre planer och bestämmelser som
anges i 79 och 83 8S sistnämnda lag samt avstyckningsplaner, till den del de
inte omfattas av förordnande enligt 168 S byggnadslagen, skall gälla som
detaljplan enligt denna lag, Avstyckningsplaner, till déri del de omfattas av
förordnande som nyss har angetts, skall upphöra att gälla vid ikraftträdan­
det,

1 fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter utgången av är 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap, 5 8 vara tio är räknat från den dag då beslutet an fastställa planen vann laga kraft, I fråga om övriga planer och bestämmelser som avses i första stycket skall genom­förandetiden anses ha gått ul.

5 8 Under liden till utgången av år 1990 gäller inte bestämmelserna i
14 kap, 1 S inom områden som omfattas av stadsplan. Under denna tid skall
i stället 48 8 första och tredje styckena byggnadslagen (1947: 385) tillämpas.

Bestämmelserna i 6 kap, 24 8 andra stycket gäller inte i fråga om sådana planer för vilka genomförandetiden enligt 4 8 andra stycket skall anses ha gått ul.

6   8 Bestämmelserna i 6 kap, 26 8 första stycket gäller inte inom områden som omfattas av byggnadsplan eller avstyckningsplan.

7   8 Bestämmelserna i 8 kap, II § fjärde stycket gäller inte inom områden som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan.



Prop. 1985/86:1                                                                     48

8 8    Om en plan eller bestämmelse, vars genomlorandelid enligt 4 8 skall      17 ka/>. S-15§§
anses ha gått ut, upphävs eller ändras, är kommunen på fastighetsägarens

begäran skyldig att lösa mark som

1,  på grund av ett långvarigt förbud enligt 35 eller 109 8 byggnadslagen (1947: 385) inie har kunnat bebyggas i enlighet med planen,

2,  är belägen inom ett område som till större del är bebyggt i huvudsak i enlighet med planen och

3,  efter upphävandet eller ändringen inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

Talan om inlösen enligt första stycket skall väckas före utgången av år 1996.

1 mål om inlösen skall bestämmelserna i 14 kap, 9 8 samt 15 kap, I och 6S8 tillämpas.

9 8 1 fråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har antagits men inte
har lästställts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas be­
träffande såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Regionplaner

10 8 Regionplaner som har fastställts efter utgången av år 1981 skall gälla som regionplan enligt denna lag, dock längst till den dag då sex år har förflutit från det att planen fastsiälldes. 1 övrigt skall regionplaner upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

Tomtindelningar

11    8 Tomtindelningar enligt byggnadslagen (1947: 385) eller stadsplanela­gen (1931: 142) samt sädana äldre tomtindelningar som anges i 808 sist­nämnda lag skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag,

12    8 1 fråga om tomtindelningar som har antagits men inte har fastställts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas beträffande såväl föifarandet som ärendenas prövning i sak.

Nybyggnadsförbud

13   § Med de undantag som anges i 14 och 16 88 skall förbud mot nybygg­nad och förbud mot rivning som har utfärdals med stöd av byggnadslagen (1947: 385) upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

14   8 Har förbud mot nybyggnad utfärdats med stöd av 110 8 andra stycket byggnadslagen (1947: 385), skall förbudet gälla som bestämmelse i planen enligt 5 kap, 8 8 I denna lag.

15   8 Förbud enligt 17 S byggnadslagen (1947:385) mot schaktning. fyll­ning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall fortsätta alt gälla, dock längst till utgången av år 1989.

Talan om ersättning eller inlösen enligt 22 8 byggnadslagen med anled­ning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av är 1990. 1 sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser lillämpas.



Prop. 1985/86:1                                                                      49

16 8    För områden där förbud mot nybyggnad m.m, råder enligt 818      17 kap. 16-21 M
byggnadslagen (1947:385) eller har utfärdats med stöd av 828 samma lag

skall förordnande om prövning som avses i 12 kap. 4 8 anses ha utfärdats i fräga om beslut om bygglov, marklov och förhandsbesked.

Inom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54S I mom, tredje stycket byggnadsstadgan (1959:612) skall skyldighet föreligga all enligt 8 kap. 7 8 söka bygglov för att sälta upp eller väsentligt ändra ljusanord­ningar och all enligt 8 kap, 9 S söka marklov för schaktning eller fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen med anledning av förbud som anges i första stycket skall väckas före utgången av år 1987. 1 sådana mål skall beträffande prövningen i sak äldre bestämmelser tillämpas,

17 8 Inom områden där förbud med stöd av 40S andra stycket dier MOS
fjärde stycket byggnadslagen (1947:385) har utfärdats mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall skyldighet
föreligga att enligt 8 kap, 9 5 söka marklov för sädana åtgärder.

Andra beslut enligt byggnadslagen

18   8 Har undantag från förbud mot nybyggnad enligt byggnadslagen (1947:385) eller byggnadsstadgan (1959:612) medgelts genom beslut som har vunnit laga kraft efter utgången av är 1985 och har byggnadslov till den åtgärd som medgivandet avser inte meddelats före ikraftlrädandet. skall medgivandet gälla som förhandsbesked. Medgivandel upphör dock att gälla, om inte ansökan om bygglov görs inom två år från den dag beslutet om medgivandet vann laga kraft, 1 övriga fall upphör beslut om undantag all gälla,

19   S Förordnande enligt 70 och 113 SS byggnadslagen (1947:385) om skyl­dighet alt avstå eller upplåta mark skall gälla som förordnande enligt 6kap, 19 8 denna lag. Föreskrifter som avses i 73 5 byggnadslagen skall gälla som förordnande enligt 6 kap, 22 S denna lag.

Särskilda krav på befintliga byggnader

20 8 Byggnader som har uppförts före den Ijuli 1960 eller för vilka
byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall, om det behövs, vara
försedda med anordningar för uppstigning på taket och anordningar till
skydd mot olycksfall genom nedsiörining frän taket,

1 fråga om byggnader som har uppförts före den Ijuli 1974 eller för vilka byggnadslov har sökts före nämnda dag skall porlar och liknande anord­ningar vara utförda sä att risk för olycksfall inte uppkommer.

Till byggnader som har uppförts före den Ijuli 1977 eller för vilka byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall höra sådana anordningar som skäligen kan fordras för att åstadkomma godtagbara arbetsförhållan­den för dem som hämtar avfall frän byggnaden.

Krav enligt första-tredje styckena får inte påtagligt avvika från vad som kan krävas enligt motsvarande äldre bestämmelser,

21 8 Bestämmelserna i 82 a 8 tredje styckel byggnadsstadgan (1959:612)
om handikappanpassning av vissa byggnader skall fortfarande tillämpas.



Prop. 1985/86: 1                                                                    50

22 8    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer lär. i de      17 kap. 22-27 §§ avseenden som anges i 20 och 21 SS. meddela de ytterligare bestämmelser som behövs

1,  till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,

2,  för en lämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar saml tomter och allmänna platser.

Påföljder m. m.

23 8 För överträdelser som har begåtts före ikraftträdandet skall bestäm­melserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. tillämpas vid målens prövning i sak. Bestämmelserna i 10kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan (1959:612) eller lagen (0000:000) om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m,m. i vissa kommuner skall bestämmelserna i 10kap, tillämpas vid målens prövning! sak.

Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 136a8 byggnadslagen (1947: 385). skall bestämmelserna i 4kap. 68 lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m, tillämpas.

Gatukostnader m. m.

24 8 Äldre bestämmelser om skyldighet att betala ersättning för gatu-mark och gatubyggnadskostnad skall tillämpas när gatubyggnadsarbeten har påbörjats före ikraftträdandet.

Pågående mål och ärenden m. m.

25       8 Beträffande ärenden enligt byggnadslagen (1947:385) eller bygg­
nadsstadgan (1959:612) som byggnadsnämnden har avgjort före ikraftträ­
dandet skall äldre bestämmelser lillämpas i fråga om såväl förfarandet som
ärendenas prövning i sak.

Beträffande mål enligt byggnadslagen om ersättning eller inlösen i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser lillämpas i fråga om målens prövning i sak,

26   8 Bestämmelserna i 60-64 88 byggnadsstadgan (1959:612) skall Ull-lämpas i fräga om byggnadsarbeten till vilka byggnadslov har meddelats enligt byggnadsstadgan,

27   8 Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om stadsplan skall i stället avse detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som föreskrivs om byggnadsplan skall avse detaljplan, inom vilken annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som föreskrivs om byggnadslov skal! - beroende på arten av den åtgärd som avses med lovet - i stället gälla bygglov, rivningslov eller marklov.



Prop. 1985/86:1                                                                    51

Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET
                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-05-23

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1, Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peter­son, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R, Carisson, Holm­berg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Proposition med förslag till ny plan- och bygglag

Inledning                                                                                        Inledning

Byggnadslagen (1947: 385, omtryckt 1981:872), BL. innehåller grundläg­gande bestämmelserom fysisk planläggning och byggande. Byggnadsstad­gan (1959:612, omtryckt 1981:873), BS, innehåller föreskrifter som närma­re reglerar bl, a, planläggning och byggande.

Bygglagutredningen', som i mars 1968 tillkallades för att se över bygg­nadslagstiftningen, avlämnade i april 1974 principbetänkandet (SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande.

Bygglagutredningens belänkande sändes ut på en bred remiss. Bl, a, för att bredda underlaget för debatt i ärendet beslutades att de inkomna remissvaren skulle ställas samman och publiceras i en särskild volym. Remissammanställningen utgavs i juni 1975 i SOU-serien (SOU 1975: 17). Sedan dess har det i olika former bedrivits ett fortsatt arbete med en reform av byggnadslagstiftningen.

Den 16 november 1978 bemyndigade regeringen chefen för bostadsde­partementet att tillkalla en särskild utredare- med uppgift att utforma förslag till en ny byggnadslagstiftning mot bakgrund dels av bygglagutred­ningens förslag och remissbehandlingen därav, dels av det arbete som dittills hade utförts av en särskild arbetsgrupp inom bostadsdepartementet.

Utredningen, som antog namnet PBL-utredningen, avlämnade i septem­ber 1979 betänkandet (SOU 1979:65 och 66) Ny plan- och bygglag, 1 betänkandet föresläs alt bl, a. byggnadslagen och byggnadsstadgan skall

' Dåvarande landshövdingen Gösta Netzén. ordförande, riksdagsledamoten Bertil Lidgard, dåvarande riksdagsledamöterna Astrid Bergegren, Inge Hörlén, Jan-Ivan Nilsson och Erik Tobé samt kommunslyrelseordföranden Yngve Lauritz, - Dåvarande statssekreteraren Kari Gustaf Scherman.



Prop. 1985/86:1                                                                     52

ersättas av en plan- och bygglag (PBL), Dessutom föreslås följdändringar i      Inledning en ljugotal föiiäiiningar.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan­serna och en sammanställning av deras yttranden gavs ul i februari 1982 (SOU 1982:9),

I PBL-uiredningens förslag till plan- och bygglag finns bl, a. bestämmel­ser om exploateringssamverkan (11 kap. 22 S), som är avsedd alt utgöra elt medel att genomföra bebyggelseplaner, samt bestämmelser med de rikt­linjer om användningen av mark och vatten som riksdagen har beslutat inom ramen för den fysiska riktsplaneringen (3kap.). Den förra regeringen tog upp båda dessa frågor till särskild behandling. Under våren 1982 lades sålunda fram elt förslag till lag om exploateringssamverkan m.m, (prop, 1981/82: 221), och den 9 september samma år beslöt regeringen om remiss till lagrådet av en förslag till lag om hushållning med mark- och vattenom­råden av riksintresse. Pä förslag av mig återkallade regeringen propositio­nen och lagrädsremissen genom beslut den 21 oktober resp, den 4novem­ber 1982.

Genom beslut den 20 oktober 1983 remitterade regeringen till lagrådet ett förslag till ny plan- och bygglag (PBL) samt vissa delar av ett inom bosladsdepartemenlet upprättat förslag till lag om exploateringssamver­kan. Ikraftträdandet för lagarna angavs till den I januari 1987,

1 samband med behandlingen av remissen av PBL-förslaget logs även upp den s, k, vaiienplaneringsuiredningens belänkande (SOU 1980: 39 och 40) Vallenplanering saml vissa förslag beträffande kraven vid ombyggnad i departementspromemorian (Ds Bo 1983: 2) Bättre bostäder - elt lO-ärigi förnyelse- och underhållsprogram (del s,k, ROT-programmet), Samman­ställningar av remissvaren över dessa förslag finns tillgängliga i förevaran­de lagstiftningsärende (Dnr R 1930/79).

Lagslijtningsarhetel efter remissen av PBL-jörslagel

Under tiden efter beslutet att remittera PBL-förslaget till lagrådet har inom bostadsdepartementet utarbetats vissa lagförslag som är föranledda av PBL-förslagel eller på annat sätt har ett nära samband med delta. Lagförslagen har redovisats i följande promemorior:

1. Exproprialionsersälining (Ds Bo 1984:2) - Ändringar i expropria­
tionslagen (1972:719) som föranleds av förslaget till ny plan- och bygglag
m. m,

2.   Förslag till lag om hushållning med naturresurser m,m.
(Ds Bo 1984: 3).

3.     PM med förslag till ändringar i gatukostnadsbesiämmelserna i försla­
get till ny plan- och bygglag m. m. Denna promemoria grundades pä den
karlläggning av tillämpningen av nu gällande gatukostnadsbestämmelser
som har redovisats i promemorian (Ds Bo 1984: 9) Gatukostnader,

Med undantag av Ds Bo 1984:9 har samtliga dessa promemorior remiss-



Prop. 1985/86: I                                                                    53

behandlats. Sammanställningen av remissvaren på den under 3 först an-      Inledning givna promemorian finns tillgänglijg i förevarande lagstiftningsärende (Dnr R 1930/79),

På grundval av promemorian Ds Bo 1984: 3 beslöt regeringen den 6de-cember 1984 all remiltera elt förslag till lag om hushållning med naturre­surser m, m. (NRL) till lagrådet. Detta lagförslag bygger i stor utsträckning på de av riksdagen beslutade riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen.

Genom beslut den 13 december 1984 remitterade regeringen till lagrådet dels elt förslag till ändring i expropriationslagen, grundat pä den nyss nämnda promemorian Ds Bo 1984: 2, dels elt förslag till ändring i över­gångsbestämmelserna i PBL-förslagel av den innebörden alt PBL skall träda i kraft den 1 januari 1986, dvs, elt år tidigare än vad som hade föreslagils i lagrådsremissen den 20oktober 1983.

Genom beslut den 25 april 1985 remitterade regeringen till lagrådet för­slag till ändringar i ett flertal författningar. Ändringarna rör huvudsakligen författningar som avhandlar markanvändningsfrågor och innebär att en anknytning skapas mellan dessa författningar, å ena sidan, samt PBL, lagen om exploateringssamverkan och NRL, å den andra. Jag återkommer senare med etl förslag om all remiss Ull lagrådet sker av ytterligare förslag Ull följdändringar i annan lagstiftning.

Frågor som nu tas upp

Lagrådet avlämnade den 25 mars 1985 yttranden över dels PBL-försla­get, dels remitterade delar av förslaget Ull lag om exploateringssamverkan och dels slutligen förslaget till ändring i expropriationslagen saml i över­gångsbestämmelserna i PBL-förslaget,

Jag vill nu la upp förslaget till PBL, Jag vill därvid också behandla ett förslag om bygglovsprövning av byggnader med tillfälliga personalbostä­der, som har lämnats av statens institut för byggnadsforskning i rapporten Tillfälligt boende för byggnadsarbetare och andra långpendlare, som över­lämnades den 18 december 1984. Vidare behandlar jag ett förslag, som rör säkerhetsrisker vid övergivna industrianläggningar och som har framförts av induslrisaneringsutredningen i betänkandet (SOU 1982: 10) Sanering efter industrinedläggningar. Slutligen tar jag upp del tidigare berörda för­slaget till ändring i PBL-förslagets galukostnadsbestämmelser.

Något yttrande av lagrådet har inte inhämtats beträffande de tre sist­nämnda förslagen. På grund av att frågorna från juridisk synpunkt är okomplicerade skulle nämligen lagrådels hörande enligt min mening sakna betydelse.

För att få en belysning av PBL-förslagets kostnadsmässiga konsekven­ser beslöt regeringen den 14 maj 1981 att ge statskontoret i uppdrag att biträda bosladsdepartemenlet i lagstiftningsarbetet i vad gäller organisato­riska och administrativa frågor samt att därvid särskilt belysa de kostnads­mässiga och finansiella aspekterna på utformningen och genomförandet av



Prop. 1985/86:1                                                                     54

lagförslaget. Sialskonlorel, som har följt arbetet med både lagrädsremis-      Inledning sen och därefter med propositionen, har den 22 april 1985 lämnat en preli­minär rapport, vari statskontoret har gjort en sammanfattande bedömning av det nu framlagaa förslaget.

Kommande lagförslag

Jag avser att senare denna dag ta upp förslaget Ull lag om exploaterings­samverkan. Beträffande förslaget till NRL samt förslaget till ändringar i expropriationslagen och övriga berörda författningar återkommer jag till regeringen i annat sammanhang.

Bilagor till protokollet i delta ärende

Med anledning av det nu anförda bör som bilagor till protokollet i delta ärende fogas

1,  en sammanfattning av PBL-utredningens betänkande (bilagal)

2,  PBL-utredningens förslag till plan- och bygglag (bilaga 2)

3,  en sammanfattning av vattenplaneringsutredningens betänkande Vat­tenplanering (bilaga 3)

4,  en sammanfattning av promemorian (Ds Bo 1983: 2) Bättre bosläder -ett 10-årigt förnyelse- och underhållsprogram (bilaga4)

5,  författningsförslaget och specialmotiveringen i promemorian under punkt 4 såvitt nu är av intresse (bilaga 5)

6,  det till lagrådet den 20oktober 1983 remitterade förslaget till plan- och bygglag (bilaga6)

7,  de till lagrådet den 13december 1984 remitterade förslagen Ull ändring i expropriationslagen och i det tidigare remitterade förslaget till plan- och bygglag (bilaga 7)

8,  departementspromemorian (Ds Bo 1984:9) Gatukostnader- -Tillämp­ningen av bestämmelserna om gatukostnader i byggnadslagen m,m. (bi­laga 8)

9,  författningsförslaget i PM med förslag till ändringar i gatukostnads-bestämmelserna i förslaget till ny plan- och bygglag m, m, (bilaga9)

10,  lagrådets yttrande över förslaget till plan- och bygglag (bilaga 10)

11,  lagrådets yttrande över förslaget till ändring i expropriationslagen och i övergångsbestämmelserna i plan- och bygglagen (bilaga 11)

12,  statskontorels rapport den 22 april 1985 (bilaga 12),

Lagrådets bedömning i ston av lagförslaget

Lagrådet har avgett elt omfattande yttrande över PBL-förslaget, Även om lagrådet har framfört erinringar mot förslaget i vissa delar, noterar jag med tillfredsställelse den i grunden positiva inställning till reformen som lagrådet ger uttryck för i det inledande avsnittet i sitt yttrande. Lagrådet anför där bl, a, följande (yttrandet s, 2):



Prop. 1985/86:1                                                                     55

Såväl byggnadslagen som byggnadsstadgan är efter åtskilliga ändringar Inledning och tillägg svåröverskådliga. Byggnadsstadgan har dessutorh svagheten att ha ömsom bestämmelser av lags karaktär ömsom regler som hör hemma i en förordning. Det är tillfredsställande att regeringen nu lagt fram ett förslag till ny byggnadslagstiftning som innefattar en genomgripande och systematisk bearbetning av dagens splittrade regler. Självfallet är det för­knippat med svårigheter att i ett sammanhang genomföra en så omfattande lagstiftning. Med hänsyn till den snabba utvecklingen i samhället är det svårt att hålla lagstiftningen aktuell. Det är också nästan ogöriigl att fullständigt överblicka konsekvenserna av varje bestämmelse. Om riksda­gen antar förslaget till PBL, får man räkna med alt en översyn av olika detaljer kan bli nödvändig efter en tids ertärenheter. Lagrådet vill emeller­Ud framhålla att det valda tillvägagångssättet att i etl sammanhang refor­mera byggnadslagstiftningen ur lagstiflningsteknisk synpunkt är all föredra framför försök att genom partiella reformer komma till rätta med bristerna i nuvarande lagsliftning.

Efter en redovisning av vissa enligt lagrådets mening i sak förtjänstfulla nyheter i förslaget yttrar lagrådet följande (yttrandet s, 2):

Vid granskningen av hur förslaget förhäller sig till rättssäkerhetens krav har lagrådet funnit anledning till vissa erinringar. Dessa bör dock kunna beaktas inom ramen för det framlagda förslaget. Dispositionen av del omfattande och komplexa lagtextmaterialel går i stort sett fri från invänd­ningar. Sådant förslaget är utformat bör det minska de lillämpningssvärig-heter som i dag möter inom detta lagstiftningsområde.

Utifrån synpunkter som lagrådet har att anlägga ser lagrådet det sålunda som en vinning att en ny Plan- och bygglag i huvudsaklig överensstäm­melse med det framlagda förslaget föreläggs riksdagen. Alt lagrådet i del följande framför erinringar och anmärkningar både i vissa övergripande frågor och beträffande enskildheter får inte skymma bilden av lagrådets i grunden positiva inställning till förslaget i sak.

Lagrådet har alltså framfört erinringar och anmärkningar i vissa övergri­pande frågor. Jag återkommer strax till en av dessa, näinligen frågan om plansystemels förenlighet med regeringsformens normbegrepp (avsnitt 4), Jag avser att senare i min allmänna motivering återkomma till de övriga frågor av principiell beskaffenhet som lagrådet har tagit upp. På det sättet kan lagrådets anmärkningar bli bättre belysta än om jag redan nu skulle gå närmare in på dem. Det gäller frågorna om principerna för kompensation till fasiigheisägare m.fl. (avsnitt 18), inlösenskyldighel enligt övergångs­bestämmelserna vid ändring eller upphävande av äldre planer (avsnitt 19), besvärsreglernas förenlighet med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (avsnitt 17) saml byggherrens och byggnadsnämn­dens ansvar för att byggnader och annat utförs i enlighet med gällande bestämmelser (avsnitt 14), Redan nu vill jag förulskicka att jag beträffande kompensations- och inlösenprinciperna avser att göra sådana ändringar av förslaget som tillgodoser lagrådets synpunkter. Även i fråga om ansvars­fördelningen mellan byggherren och byggnadsnämnden gör jag belydande



Prop. 1985/86:1                                                                     56

justeringar på grund av vad lagrådet har yttrat. När det gäller besvärsreg-      Inledning lernas utformning i det nu berörda avseendet har lagrådet inget ändringsyr­kande, men jag kommer ändå att kommentera lagrådets resonemang i den delen.

Lagrådet framför vidare pä åtskilliga punkter mer delaljbelonad krilik mol vad som har föreslagils i remissen och föreslår andra lösningar eller en annan lagteknisk utformning. Redan nu vill jag anmäla all jag med några undanlag finner lagrådets förslag i dessa delar välgrundade. Jag kan därför i alll väsentligt biträda ändringsförslagen. Detta medför emellertid inte att några avgörande förändringar görs i del remitterade lagförslaget, 1 sak kommer det förslag som jag nu lägger fram att nära ansluta till det remitie-rade. Jag kommer därtör att i min allmänna motivering till PBL i alll väsentligt vidhålla vad jag anförde i samband med lagrädsremissen. Lagrå­dets synpunkter tar jag upp i anslutning till min behandling av de olika sakfrågorna och de enskilda paragraferna i lagförslaget.

Jag vill i delta sammanhang också nämna att jag - utöver de justeringar som föranleds av lagrådets påpekanden - kommer att föreslå vissa andra förändringar som föranleds av att jag har funnit skäl all göra nya övervä­ganden i vissa frågor, bl, a, på grund av de erfarenheler som har vunnits vid den försöksverksamhet som ett antal kommuner under tiden för lag­rådsbehandlingen har bedrivit i samverkan med slalens planverk.

Innan jag redovisar hur PBL enligt min mening bör utformas, vill jag ange några av de allmänna utgångspunkterna för förslaget.



Prop. 1985/86: 1                                                                 57

Allmän motivering

I    Grundläggande frågor                                                                 / Grundläggande

frågor

Den fysiska miljön utgör ramen för mänskligt liv och mänsklig verksain-het, I ett samhälle som präglas av en demokratisk grundsyn och av solida­ritet människor emellan mäsle både sainhällets organ och de enskilda människorna ha ett ansvar för all den fysiska miljön utformas, vårdas och används så att goda sociala levnadsvillkor kan uppnäs för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. I deila ligger också elt krav pä att förutsättningar skapas för jämlikhet och för jämslälldhel mellan män och kvinnor. För att dessa mål skall nås behövs en fysisk planering som bör bedrivas under ledning av organ som väljs i demokratisk ordning. De avvägningar som därvid måste göras mellan motstridiga intressen bör ske med beaktande av de grundläggande strävandena efter solidaritet och jämlikhet. En självklar utgångspunkt är därvid alt gemensamma och lång­siktiga intressen bör väga tyngre än privata och kortsiktiga.

Fysisk planering - dvs. den planering som avser användningen av mark och vatten - ingår bland de medel som samhället bör råda över för all en lämplig samhällsutveckling skall åstadkommas. Planer på säväl översiktlig som delaljerad nivå bör därför redovisa en handlingsinriklning som är ägnad alt skapa goda betingelser för fungerande sociala miljöer. Planering­en enligt PBL skall alliså fogas in i det mönster av rättsregler och ekono­miska styrmedel som den samlade samhällsplaneringen har all tillgå.

Den fysiska planeringen skall också sältas i relation till samhällsplane­ringen i vidare mening. Det innebär att de fysiska planerna skall utformas mot bakgrund av de sektorövergripande bedömningar som görs av kom­munen och som vanligen redovisas bl. a. i verksamhetsplan och olika typer av planeringsprogram. De fysiska planerna upprättas med beaktande av markanspråk och önskemål om miljöutformning som kommer fram genom olika sekioriella utredningar. Sådana anspråk konkurrerar ibland med var­andra. Beslut om fysiska planer innefattar i sådana fall en konfliktlösning. Delta ställer krav på all underlaget för planbeslui är allsidigt och noggrant belysl genom samråd med olika parter bäde inom och ulorn kommunen.

Den planeringsprocess som jag nu har lalai om leder fram till att planer antas. Det är denna procedur som brukar benämnas planläggning och som mäsle beskrivas och regleras i PBL,

En av syftena med planläggningen är att främja utvecklingen av ett samhälle som kan tillgodose olika behov för människorna i dagens samhäl­le och för kommande generationer. Deila kan ske enbart om grundläggan­de sociala slrävanden beakias och om hänsyn las till behovet alt hushälla med naturresurser och energi samt att långsiktigt bevara värdefulla natur-och kulturvärden. För deila krävs an man - mol bakgrund av vad som



Prop. 1985/86:1                                                                      58

läggs fast av riksdagen i lag - i planer på olika nivåer anger villkoren för      / Grundläggande förändring av miljön och kraven pä skydd och vård av det som bör     .fi'ågor bevaras.

Bebyggelsefrågorna måste sältas in i elt vidare sammanhang, så att del blir möjligt alt bedöma och beakta olika effekter av byggandet, t, ex, beträffande vägar, va-ledningar, skolor och arbetstillfällen. För all övervä­ganden av delta slag skall kunna göras på ett meningsfullt sätt krävs det normalt alt marken planläggs. Genom planläggning av bebyggelsen skapas förutsättningar för all marken utnyttjas pä ett rationellt säll för olika ändamål och för all all de allmänna intressena tillgodoses på elt tillfreds­ställande sätt.

Inte minst gäller detta för bostadsbyggandet. Målet för bostadsförsörj­ningen är alt hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostna­der. Trivseln i ett bostadsområde beror Ull stor del på närmiljön och den service som finns. Välordnade samhällen kan inte åstadkommas utan att bebyggelsen föregås av ingående överväganden.

En ändamålsenlig markanvändning och en lämplig utformning av bebyg­gelsemiljöer och byggnader kan emellertid inte garanteras enbart genom lagstiftning. Kunskaper, samverkan mellan olika intresserade parter och politisk vilja är av största betydelse. Vissa grundfrågor måste likväl lösas lagstiftningsvägen.

Vid utformandet av en ny lag bör beaktas att flera av de principer, på vilka den nuvarande lagstiftningen vilar, alltjämt är aktuella. Enligt min mening bör tankarna bakom gällande ordning i stor utsträckning tas till vara och föras över till PBL, låt vara i omarbetad form. Jag anser det därför lämpligt att kort redogöia för huvuddragen i gällande byggnadslag­stiftning och hur den har växt fram (avsnitt 2), Därefter kommer jag att peka på de inslag i dagens system där det finns behov av reformer (av­snitt 3), Jag kommer därvid all i korthet även ange hur milt förslag tillgo­doser dessa reformbehov. I den delen kan min redogörelse ses som en sammanfattning av hela förslaget. Efter ett resonemang om plansystemels förenlighet med regeringsformens normbegrepp (avsnitt 4) lar jag upp vissa lagtekniska frågor och frågan om PBL:s räckvidd (avsnitt 5),



Prop. 1985/86:1


59



2    Tillkomsten av och huvuddrag i gällande byggnadslagstiftning

Dagens byggnadslagstiftning har växl fram genom ell långvarigl reform­arbete i mänga etapper. Under delta har successivt utvecklats de all­männa grundsatser, som bär upp nu gällande besläminelser om fysisk planläggning och byggande. Den lagsliftning på plan- och byggområdet som tillkom år 1947 har därvid haft särskild betydelse. Det torde vara en allmän uppfattning all de bärande principerna bakom denna reform var för sin lid myckel framsynia och alt de i stora delar alltjämt är hållbara, Ell karakteristiskt drag var föreningen av under lång tid utvecklade och beprö­vade metoder för bebyggelsereglering med nya tankegångar- som inspire­rats bl, a. från anglosachsiskl håll - om en av sociala välfärdsideal styrd planläggning som ell viktigt medel all skapa goda levnadsförhållanden och god miljö. Byggnadslagen och byggnadsstadgan av är 1947 kan därigenom sägas ha bidragit till att lägga en grund för efterkrigstidens svenska mark-och bostadspolitik.

Dessa förtättningar har emellertid undergått omfattande ändringar efter 1947, Bl, a, överfördes författningssloffet vad gäller förfarandet vid plan­läggning och regleringen av byggandet år 1959 till en ny byggnadsstadga, som i sin tur har reviderats vid många tillfällen. Bestämmelserna om påföljder mm. vid olovligt byggande bröts år 1976 ut ur byggnadslagen och byggnadsstadgan till en frislående lag. Byggnadslagen har också i andra hänseenden omarbetats i väsentliga hänseenden genom olika delre­former. Frågan om det är möjligt alt fortsätta på delreformernas väg eller om en reform nu bör resultera i en helt ny lag för hela plan- och byggområ­det kommer jag att diskutera i del följande (avsnilt 3.7), Eftersom många av de principer på vilka dagens byggnadslagsliftning vilar, alltjämt är aktuella, finner jag det emellertid motiverat all dessförinnan redogöra för vissa huvudtankar i de författningar som föregick 1947 års lagstiftning, vad man avsåg att uppnå med den och vissa större ändringar av principiell betydelse, som har vidtagits sedan dess.


2 Tillkomsten av och huvuddrag i gällande bygg­nadslagstiftning

2-2.1


2.1  Etapper i rättsutvecklingen före 1947

Den första förtällningen på plan- och byggområdet med riksgillighet var 1874 års byggnadsstadga, som avlöste ell syslem av lokala byggnadsord­ningar. I stadgan slogs för första gången fast ett allmänt plankrav. För varje stad skulle finnas en plan för stadens ordnande och bebyggande. Det skulle vara förbjudet alt bygga i strid mot planen. Byggandet skulle under­lättas genom att byggbara tomter bildades, Utföriiga föreskrifter gavs om hur byggnader skulle vara utformade och beskaffade. Stadgan ledde till en omlältande sladsplaneläggning. Den fick också stor pedagogisk betydelse för all höja kvaliteten i byggandet inom planlagda områden.



Prop. 1985/86:1


60



Stadgans rättsliga effekter begränsades dock av dess karaktär av admini­strativ förordning. Först genom 1907 års lag om stadsplan och tomiindel-ning fick stadsbyggandet etl civilrätlsligi underlag. Staden gjordes uttryck­ligen till huvudman för anläggandet och underhållei av galor och andra allmänna platser och fick rätt samt med viss begränsning även skyldighet all lösa mark för ändamålet, med möjlighet att fä markersättning av tomt­ägarna. Regleringssystemet var inriktat på bebyggelse i stad. medan lands­bygdens förhållanden i stort sett lämnades utanför.

En anpassning av 1874 års byggnadsstadga till stadsplanelagen kom all dröja till 1931, då en efter tidens nya krav utformad byggnadsstadga antogs som komplement Ull en ny och kraftigt utbyggd sladsplanelag av samma år. Tyngdpunkten i regleringen låg alltjämt på den stadsmässiga bebyggel­sen, för vilken gavs utförliga bestämmelser om hänsyn till olika standard­krav. Också den glesare bebyggelsen fick emellertid regleringsinstrumeni genom en ny planform, byggnadsplanen, och utomplansbestämmelser. Stadsplanelagen introducerade vidare en särskild planform för översiktlig planläggning, stomplanen, som ett medel att förbereda framtida planlägg­ning med möjlighet till marklösen för kommande trafikleder etc, och med byggnadsförbud som kontrollinstrument.

Trots att 1931 års stadsplanelag och byggnadsstadga betecknade bely-delsefulla framsteg, som möjliggjorde en långt mer effektiv styrning än Udigare författningar på området, visade de sig snart oUllräckliga för att bemästra de nya krav som utvecklingen under mellankrigstiden ställde när det gällde att åstadkomma välordnade bebyggelseförhällanden och en god samhällsmiljö. Eftersom exploateringen av mark för tätbebyggelse var i princip fri, kunde samhällsbildningar inte hindras atl uppkomma pä platser som saknade förutsättningar för ändamålet. Genom en olämplig föriägg-ning och spridning kunde bebyggelsen förorsaka det allmänna onödigt stora kostnader för service av olika slag. Eftersom kommunerna inte heller kunde påverka den tidsföljd i vilken olika exploateringsområden logs i anspråk, uppstod många gånger en gles och otrivsam bebyggelse och ofullständigt utbyggda samhällsbildningar. Stomplanen visade sig inte mot­svara förväntningarna, eftersom fasisiällandel av en sådan plan kunde medföra omfatlande skyldighet för kommunerna atl lösa mark utan möjlig­het att välja lämplig lidpunkt för det.

För byggnadsplaner saknades i 1931 års lag bestämmelser som gav rätt till ersättning för intrång, vilket ofta föranledde mindre lämpliga planlös­ningar för att man skulle undvika olägenheter för markägare. Om en landskommun önskade införa stadsplan under kommunalt huvudmanna­skap, kunde detta endast ske genom municipalbildning. vilket innebar ölägenheter i form av dubbelbeskattning av samhällets innevånare och en kostsam överorganisation.


2 Tillkomsten av och huvuddrag i gällande bygg­nadslagsliftning

2.1



Prop. 1985/86:1                                                                     61

-I -. .n.-, °     u    j i     .T. •                                                             2 Tillkomsten av

2.2 1947 ars bygsnadslagstiitnmg                                                     , ,       ,,

och huvuddrag i

nadslagsliftiiing 2.2

Lagstiftningen frän år 1931 visade sig vid tillämpningen vara behäftad            gällande hygg-

även med andra brister. Stadsplanelagen och byggnadsstadgan från detta år ersattes därför efter en omfattande utredning av 1947 års ännu gällande byggnadslag och 1947 års byggnadsstadga. Den nya lagstiftningen innebar väsentliga förändringar främst i förhällandet mellan samhällets organ och de enskilda markägarna. Tidigare gällande lagsliftning hade lillerkänt en­var markägare en i princip fri räll atl exploatera sin mark lör bebyggelse, dock med sädana inskränkningar som det allmänna, med respekterande av den enskildes rätt till mark, föreskrivit i lag som oundgängligen erforder­liga frän allmän synpunkt. Stadsplanelagen hade visserligen gen samhällei möjlighel atl reglera tätbebyggelse som förväntades uppkomma inom visst område men hade inte kunnat anvisa medel att bestämma var och när sådan bebyggelse borde få äga rum.

Den ändring som vidlogs 1947 i den enskildes räll atl bebygga sin mark innebar att det slogs fast i lag att endast sådan mark som vid planläggning prövats lämplig för tätbebyggelse fick användas för detta ändamål. Sådan bebyggelse definierades som en samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Annan bebyggelse betecknades som glesbebyggelse och lämnades i princip fri.

Frågan om ett visst område överhuvud skulle fä las i anspråk för tätbe­byggelse borde enligt den nya lagstiftningen i första hand prövas i samband med översiktlig planläggning. För ändamålet infördes två nya planformer, regionplan för gemensam planläggning för två eller flera kommuner, och generalplan för att ange grunddragen för markens användning inom de enskilda kommunerna. Medan regionplan alltid skulle fastställas men en­dast tillades mycket begränsade rättsverkningar, kunde kommunerna för sin egen inomkommunala översiktsplanering välja mellan all upprätta och anta en generalplan ulan alt söka la den fastställd och all efter anlagande underslälla den Kungl. Maj:ls faslställelseprövning. Antagen generalplan medförde inga rättsverkningar ulan skulle endasi tjäna Ull ledning för kommunens efterföljande delaljplanearbete. Fastställd generalplan med­förde förbud alt bygga i strid mot planen och gav under vissa förutsättning­ar kommunen rätt atl lösa mark.

Stadsplan bibehölls för deialjplaneläggning men bestämmelserna om innehåll och verkningar byggdes iii. Även landskommuner skulle nu fä använda stadsplan utan krav på mtmicipalbildning. Rätlen att lösa mark för att genomföra stadsplaner vidgades nägot. Byggnadsplanen behöll sin ka­raktär av medel för länsstyrelsen att reglera bebyggelsen på landsbygden utan medverkan av kommunen. Genomförandet av byggnadsplaner under­lättades genom att vägförening enligt lagen om enskilda vägar anvisades som huvudman med viss rätt till tvångsförvärv av allmän plats. Det var avsett atl byggnadsplanen i princip skulle ersätia den år 1926 i fastighets-



Prop. 1985/86:1                                                                     62

nadslagstiftning 2.2-2.3.1

bildningslagarna införda planformen avstyckningsplan, vars svagheter som 2 Tillkomsten av
planinstrumenl blivit uppenbara. Denna planiyp utmönstrades däiför, men "ch huvuddrag i
på grund av svårigheten att inom rimlig tid ersätta det myckel stora antalet
       gällande hygg

avstyckningsplaner som tillkommit under de föregående årtiondena med­gavs dock alt äldre avstyckningsplaner alltjämt skulle gälla. De tillades också i vissa hänseenden verkan som byggnadsplan, trots att de tillkommil ulan lämplighetsprövning av markanvändningen. Denna verkan kunde dock neutraliseras genom beslut av länsstyrelsen. Del förutsattes vid lag­stiftningens tillkomst alt överstora detaljplaner genom revidering skulle begränsas till lämplig storlek och atl inaktuella detaljplaner skulle kunna upphävas. Vidare förutsattes att de avstyckningsplaner som ansågs böra behållas omarbetades till byggnadsplaner. För alla nya detaljplaner inför­des ett aktualitetskrav, dvs, att en plan inte får ges större omfattning än all den kan väntas bli genomförd inom nära förestående lid.

Också utomplansbestämmelser behölls i systemet främst som elt medel all bevaka all glesbebyggelsen uianför planlagda områden inte utformades på elt olämpligt sätt. Ulomplansbesiämmelserna kunde ges ett skiftande innehåll för alt anpassas till lokala förhållanden. Med utomplansbestäm­melser följde liksom tidigare skyldighet att söka byggnadslov.

Lagstiftningen av är 1947 medförde en belydande inskränkning av mark­ägarnas tidigare befogenheter att använda sin mark för bebyggelse. Av den grundläggande principen för reformen all mark inte fick användas för tätbebyggelse utan lämplighetsprövning ansågs följa att ersättning inte borde utgå om en markägare hindrades att exploatera sin mark för sådan bebyggelse, eftersom han ju saknade befogenhet till detta ulan myndighets godkännande i plan eller genom dispens. Denna begränsning av tälbebyg-gelseräiien skulle iakitas också vid tillämpning av annan lagstiftning, t, ex, expropriationslagen. Marken skulle värderas med beaktande av de in­skränkningar som följde av byggnadslagen. Undantag gjordes för värde­stegring som inträtt före byggnadslagens ikraftträdande.

Även 1947 års byggnadslag upptog regler som till sitt syfte motsvarade bestämmelserna i 1907 och 1931 års lagarom ivångsförvärv av byggnads­mark men gav kommunen något större befogenhet alt ingripa, bl, a, genom möjligheter till två olika former för zonexpropriaiion.

2.3 Förhållandena efter 1947

2.3.1   Markpnlitiska åtgärder

Kommunens möjligheter atl bedriva en aktiv markpolitik ökade avsevärt är 1949, när regler infördes i expropriationslagen om rätt alt tvångsvis förvärva mark som behövdes för tätbebyggelse. Denna nya möjlighet kom alt få en betydligt större användning än byggnadslagens lösenregler, som ansågs vara svära all tillämpa. Dessa regler ändrades därför redan år 1953, närmast med anledning av planerna i Stockholm på en omfattande omda-



Prop. 1985/86:1                                                                     63

nadslagstiftning 2.3.1-2.3.3

ning av Nedre Norrmalm. De två formerna av zonexpropriaiion samman- 2 Tillkomsten av
fördes dä till en, som kunde användas när ett lälbebyggl bthråde befanns och huvuddrag i
med hänsyn Ull den allmänna samfärdseln och kravel på en ändamålsenlig
        gailanae hygg

bebyggelse vara i behov av en genomgripande ombyggnad, som inte lämp­ligen kunde genomföras annat än i ett sammanhang. För mindre omfat­tande exproprialionsbehov infördes en annan form av tvångsförvärv, toml-expropriation,

2.3.2 1959 års reform
Redan några år efter tillkomsten av 1947 års lagstiftning framkom önske­
mål om en större översyn, särskill av byggbestämmelserna, som ansågs
alltför detaljerade och därmed hindersamma för byggandel. Man påtalade
också ölägenheterna av lokala särbestämmelser, som var olägliga för bygg­
företag med riksomfattande verksamhet. Efter en omfattande utredning
ersattes därför 1947 års byggnadsstadga med en ny år 1959, i samband
varmed åtskilliga ändringar vidlogs också i byggnadslagen.

Reformen år 1959 innebar inie någon mera genomgripande förändring av de bärande principerna i 1947 års lagstiftning vad gäller förhållandel mellan del allmänna och markägarna eller i fråga om plansystemet. Den väsentli­gaste betydelsen låg i en förenkling och begränsning av författningssloffet beträffande själva byggandet och en överföring av den tekniska detaljreg­leringen till särskilda tillämpningsföreskrifter.

Byggnadsstadgan från år 1959 införde också en långtgående utjämnning av olikheterna i byggföreskrifter mellan stad och landsbygd. Beslutande-rätlen överfördes i stor utsträckning till de lokala byggmyndigheterna. Byggnadsordningar skulle inie längre finnas,

I fråga om planväsendel vidlogs genom reformen vissa förändringar i avsikl all decentralisera beslutsfattandet och öka kommunernas inflytan­de. Bestämmelserna om generalplan pä landet omarbetades till större likhet med vad som gällde för städerna. Fastställandet av stadsplaner överfördes i huvudsak till länsstyrelserna med möjlighet för dem atl under­ställa planer av större allmän betydelse Kungl, Maj:ts prövning. Tidigare detaljerade uppräkning av vad en stadsplan skulle innehålla ersattes med mera allmänna bestämmelser av ramkaraktär, Byggnadsplaneläggningen överfördes från länsstyrelserna till kommunerna, Ulomplansbesiämmel­serna förenklades avsevärt till sill innehåll och fick formen av standardise­rade föreskrifter som logs in i byggnadsstadgan. Det tillkom dock fortfa­rande kommunerna atl bestämma om införande av utomplansbestäm­melser,

2.3.3    Förberedelser till en ny översyn av byggnadslagstiftningen
De stora förändringarna i samhällsbyggandets villkor, som följde med

efterkrigstidens strukturförändringar i näringslivet och omlokalisering av befolkningen ställde nya krav på byggnadslagstiftningen. Den hade utveck-



Prop. 1985/86:1                                                                     64

lats för atl i första hand möta behov av styrning och vägledning inom      2 Tillkomsten av

städer och andra tätorter. Nu framkom i växande omfattning behov av att       och huvuddrag i

lösa konflikter om markens användning uianför tätorterna. Till delta bi-  gällande bygg-

,       , ,       ,,....,,      • .   r 11               -ro           ,      ..     .   ,       nadslagstiftning

drog bl,a, torandrmgar i befolkningens vanor j fråga om bosättning och      -, , ,

rekreation och i transportsystemet, särskilt genom bilismens starka ut­veckling. Miljöstörningar som följde med tillkomsten av nya tekniska anläggningar med stor omgivningspåverkan blev vanligare,

Elt ökande intresse uppkom för miljöfrågor och bevarande av naturre­surser. Man ställde alltmer krav på att planfrågor behandlades ur etl vidare perspektiv än tidigare. Byggnadslagens former för översiktlig planläggning visade sig därvid vara otillräckliga, och nya planerings- och utredningsme­toder utvecklades vid sidan om dem som reglerades i lag.

Erfarenheterna från flera uppmärksammade markanvändningskonflikter under 1960-talet i samband med förläggningen av några storindustrier och andra störande anläggningar väckte intresse för att utveckla nya former för samordnad behandling av sådana lokaliseringsproblem. Även motsättning­ar i samband med ny bostadsbebyggelse på jordbruksmark och den ökade användningen av kustområden för fritidsbebyggelse bidrog till att skapa efterfrågan på nya planeringsformer. Som en följd härav påbörjades förar­beten år 1967 för en fysisk riksplanering. Arbetet utmynnade i förslag till allmänna riktlinjer för användningen av vissa mark- och vattenområden. Riktlinjerna godkändes av riksdagen år 1972, och fortsatt arbete med att utbygga dessa riktlinjer har därefter bedrivits i flera etapper under samver­kan mellan staten och kommunerna.

Parallellt med arbetet pä en fysisk riksplanering startades år 1968 förbe­redelser för en totalrevision av byggnadslagstiftningen i syfte att anpassa den till de nya tendenserna i samhällsbyggandel.

För att få genomslag för de nya av riksdagen antagna riktlinjerna för markanvändning vad gäller den kommunala planeringen och byggnadslill-synen vidtogs år 1971 vissa ändringar i byggnadslag och byggnadsstadga. Avsikten var atl fä Ull slånd en mera enhetlig och något strängare tillämp­ning av planläggningskravet. Detta skedde genom att tätbebyggelsebegrep­pet justerades så, alt del fick en mera framåtsyftande innebörd. Vidare utvidgades byggnadslovsplikten till att gälla hela landet, och i ulomplans­besiämmelserna gjordes ell tillägg som gav byggnadsnämnderna en vidare möjlighet att pröva bebyggelsens lämplighet även i sädana fall då den inie behövde föregås av planläggning.

Denna reform fullföljdes år 1972 i samband med beslulet om den fysiska riksplaneringen genom ändringar som avsåg atl göra generalplanen Ull ell mera användbart redskap all styra markanvändningen i känsliga områden. En befogenhet infördes nämligen för Kungl. Maj:t att förordna att en viss kommun skall upprätta och låta fastställa generalplan med visst innehåll beträffande särskilda områden av betydelse från rikssynpunkt. Förbud mot bebyggelse i avvaktan på tillkomsten av en sådan plan kan knytas till förordnandet.



Prop. 1985/86:1                                                                     65

En annan viktig ändring som vidlogs vid deila Ullfälle var utvidgningen            2 Tillkomsten av

;iv lämplighetsprövningen till alla slag av byggnadsföretag.-säledes även            '"'' huvuddrag i

ulesbebyggelse. Denna prövning behöver inte ske genom detaljplan utan           .sallandi    \gg-

",                         u     j       j u      j ,                    f              u       nadslagsujnung

kan göras även i samband med byggnadslovsprovnmg. Detta innebar i         -,  }_-> j

praktiken en upplösning av tätbebyggelsebegreppet, som i praxis fått en lör allmänheten alltmer svårförståelig innebörd. Som stöd för byggnads­nämnderna ulvidgades lämplighelskravel i ulomplansbesiämmelserna yt­terligare, och dessa bestämmelser ulslräckles alt gälla ulan kommunalt beslut i hela landet. Motsvarande ändringar vidlogs i fastighetsbildningsla-gen för atl samordna fastighetsbildning och byggnadslovsprövning, Etl visst skydd föi' fastighetsägarens rätt att Ibrtsätta pågående markanvänd­ning infördes genom en ändring i ersättningsreglerna, och övergången till den härdare byggkontrollen mildrades nägot genom en tidsbegränsad er­sättningsmöjlighet i övergångsbestämmelserna.

En viktig nyhet var den möjlighet att pröva nyanläggning och utvidgning av vissa industrier med stor omgivningspåverkan som samtidigt infördes i en ny paragraf, 136a 8, i byggnadslagen, Etl av syftena var att samordna bedömningen enligt byggnadslagen med prövningen av omgivningspåver­kan enligt den är 1969 antagna nya miljöskyddslagen.

2.3.4   Ändringar efter 1972

Under åren efter 1972 har vidtagits ytlerligare ändringar i byggnadslag­stiftningen vid etl tiotal tillfällen, de flesta av ganska begränsad omfattning men några av stor principiell betydelse. Mest ingripande var utbrytandet av påföljdsbestämmelserna till en särskild lag om påföljder och ingripan­den vid olovligt byggande m,m, är 1976. Lagen innebär en belydande förstärkning av byggnadsnämndens möjligheter alt beivra överträdelser. Bestämmelserna om straff ersattes med elt syslem av avgifter och möjlig­heterna alt fä olovligt utförda åtgärder undanröjda eller pä annal sätt lättade förstärktes avsevärt.

Ett försök atl förena den vidgade kontrollen av tätbebyggelse pä lands­bygden med minskade krav pä deialjplaneläggning gjordes år 1977 genom att begreppet tätbebyggelse av mindre omfattning infördes. Om sädan bebyggelse föreligger, kan lämplighetsbedömning ske ulan planläggning i samband med prövningen av ansökan om byggnadslov.

En reform av vikt lör koinmunerna när det gäller atl få bättre täckning lor sina kostnader för alt genomföra planer vidtogs år 1981, när nya jjatukosinadsregler infördes i byggnadslagen. Av övriga efter är 1972 vid­tagna ändringar kan nämnas beslämmelserna om handikappanpassning, rivningsförbud, anordningar för all förbättra sophämtningspersonalens ar-betsförhållunden och lättnader i byggnadslovstvängel lor vissa mindre hyganadsälgärder.

Många av de principer på vilka dagens lagsliftning vilar är enligt min mening alltjämt aktuella och så väsentliga att de bör behållas i en ny \    Riksdagen 1985/86. I xaiiil. Nr I



Prop. 1985/86:1                                                                      66

lagstiftning. Dagens system har emellertid också påtagliga brister. En av      2 Tillkomsten av

orsakerna Ull del är all utvecklingen pä många områden har lett till att      <>ch huvuddrag i

lagstiftningen - åtminstone i sina äldre delar - inte fyller nutida krav, Jau      ffclamde bygg-

.     ...o.     ,    ...           ,.      .-        ,        r,      nadslagstiftning

kan bara peka pa alt praxis vid både planläggning och provning av lov till      ,  .

bebyggelse har gäll i en riktning som inte förutsattes när föifaitningarna

kom till. Del finnsdärtör belydande reformbehov. Innanjag går närmare in

pä mina förslag vill jag redogöra förde reformbehov som enligl min mening

är de mesl angelägna och hur de lämpligen bör tillgodoses.



Prop. 1985/86:1                                                                  67

3    Reformbehoven och lagförslagets huvudsakliga inriktning           3 Reformbehoven

och lagförslagets

huvudsakliga
Sammantattning
                                                                             .    .,.   .

"                                                                                 mnklning

O Alla kommuner skall ha en aktuell översiktsplan som omfattar kommu­nens hela yla. Översiktsplanen kan ändras och fördjupas för olika del­områden. Omrädesbesiämmelser skall kunna anlas, om kommunen vill säkerställa syftet med översiktsplanen inom begränsade områden eller en lämplig användning av områden som är av riksintresse enligt NRL, Dagens stadsplan och byggnadsplan ersälls av en enda plan, som kallas detaljplan, Regionplan skall kunna användas för samordning av flera kommuners planläggning (s, 69)

c Nybyggnadsförbuden avvecklas. En principiell rätt införs atl äterupp-föra byggnader som har rivits eller brunnit ned. Detaljplaner skall ha en genomförandelid som begränsar byggrätten i tiden. Efter genomförande­tidens utgång skall kommunen ha rätt att lösa in fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen. Om en byggnad strider mot detaljplanen, får fastighetsägaren ändå göra både yttre och invändiga ändringar av byggnaden. En rätt till kompletteringsåtgärder införs beträffande en- eller tväbostadshus utanför områden med detalj­plan (s, 73)

o Länsstyrelsens fastställdseprövning av planer slopas. Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs vid samrådet. Länsstyrelsen skall ha möjlig­het atl i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbe­stämmelser. Upphävande får beslutas endasi på vissa, i lagen angivna grunder, nämligen om kommunens beslut

-      kan medföra all elt riksintresse enligt NRL inte tillgodoses,

-      innebär att regleringen av sådana frågor om användningen av mark och vallen som angår tvä eller flera kommuner inte har samordnats på etl lämpligt sätt,

-      innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mol olyckshändelser

Översiktsplaner skall inte prövas av länsstyrelsen, som dock skall avge elt yttrande under utställningen, varvid länsstyrelsen skall redovisa vilka anmärkningar som finns mot planen i nu nämnda hänseenden (s. 76)

o Medborgarinflytandet förbättras. Vid planläggning skall genom informa­tion och debatt eftersträvas ell sä fullständigt beslutsunderlag som möj­ligt för de poliliska organen (s. 79)

j Alla boende som berörs av en plan eller ell beslut om tillstånd skall, liksom hyresgästernas organisationer, ha samma ställning som sak­ägarna (s, 79)

c Tillstånd Ull byggande m, m, lämnas i form av bygglov, rivningslov och



Prop. 1985/86: 1                                                                    68

huvudsakliga iiirikining

marklov. Förhandsbesked kan lämnas beträffande åtgärder som kräver      3 Reformhehoven
bygglov (s. 80.)
                                                                            '' lagförslagels

o Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala be­slut.  Kommunen skall under vissa förutsättningar kunna besluta atl vissa åtgärder inom omrädenutan detaljplan tär utföras ulan bygglov, nämligen bl,a, komplemenlbyggnader, mindre tillbyggnader och inre ändringar av byggnader. För områden med detaljplan kan kommunerna i planen besluta att enklare fritidshus, kolonistugor och liknande byggna­der på det säll som anges i planen fär uppföias eller byggas till eller ändras pä annat säll ulan lov (s. 80) o Ansvarei för atl byggnader m.m, uppfyller PBL:s krav läggs i slörre utsträckning än i dag på byggherren. Byggnadsnämnden behöver inie detaljgranska konstruktionsrilningar m,m, (s, 81), c PBL föreslås ersätta bl, a, byggnadslagen, byggnadsstadgan och lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m,m, (s, 85). Innanjag går över till atl beskriva de mest angelägna reformbehoven, vill jag i några korta punkter lägga fast de övergripande poliliska syftena bakom hela mitt förslag, nämligen

o all decentralisera ansvar för planläggning och lokal miljö till kommuner­na genom atl begränsa statens kontroll, o all ge bällre lorulsällningar för de boende att deila i planeringen och

påverka utformningen av närmiljön, c  all ge större frihet och ansvar för den enskilda människan, o all ge den fysiska riksplaneringens riktlinjer ett lagfäst stöd i de kommu­nala planerna, C" ((// forenkla och modernisera plansystemet,

o all ge en starkare ställning för sociala och ekonomiska hänsyn i plane­ring och byggande, o all avskaffa de långvariga nybyggnadsförbuden och ge möjligheter för

kommunerna att upphäva eller ändra inaktuella detaljplaner, c alt ge bättre förutsättningar för planering av stadsförnyelse och andra förbättringar i befintliga områden.

Jag har vall atl sammanföra de olika reformbehoven till några frågor, som jag avser att här la upp i följande ordning, nämligen förenkling och modernisering av plansystemei. obligatorisk översiktsplan som kan för­enas med områdesbestäinmelser. nybyggnadsförbuden avvecklas och de­taljplanernas byggrätter tidsbegränsas, decentralisering av beslutsfattan­det, förbättring av medborgarinflytandet samt förenklingar i PBL som har betydelse för den enskilda människan.

Ordningsföljden skall inte ses som en rangordning av frågornas beiydel-se. Jag har vall denna disposition uteslutande därför atl resonemanget blir lällasl atl föra. om delfrågorna kan behandlas i denna följd. Det faller sig naturligt all först ta upp plansystemels utformning.



Prop. 1985/86:1


69



3.1  Förenkling och modernisering av plansy.stemet

Milt förslag: Alla kommuner skall en en aktuell översiktsplan som omfattar kommunens hela yla. Översiktsplanen kan ändras och fördju­pas för olika delområden. Områdesbestämmelser skall kunna anlas, om kommunen vill säkerställa syftet med översiktsplanen inom begränsade områden eller en lämplig användning av områden som är av riksintresse enligl NRL, Dagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan, som kallas detaljplan, Regionplan skall kunna användas för sam­ordning av flera kommuners planläggning.


3 Rejonnhehoven

och lagförslagets

huvudsakliga

inriktning

3.1


I grova drag ser dagens plansystem ut på följande säll. Generalplan skall ange grunddragen för markens användning Ull olika ändamål, t, ex, till tätbebyggelse, friluftsliv, viktigare trafikleder och andra allmänna platser (9 5 BL), På framställning av kommunen kan generalplanen fastställas av länsstyrelsen. Den får dä vissa rättsverkningar som inte finns hos en generalplan som bara är antagen av kommunen. Stadsplan skall upprättas i den män del genom kommunens utveckling behövs för den närmare regle­ringen av bebyggelsen (24 5 BL). Kommunerna har ansvaret för att gator byggs och underhålls inom områden med stadsplan. Om tätbebyggelse har uppkommit eller om sådan bebyggelse kan väntas uppkomma i ett område och stadsplan inte anses böra upprättas, skall byggnadsplan upprättas i den män sädan plan anses behövlig för reglering av bebyggelsen (107 8 BL), Inom områden med byggnadsplan är det de enskilda fastighetsägarna som ansvarar för plangenomförandel. Både stadsplan och byggnadsplan skall för alt bli gällande fastställas av länsstyrelsen. Båda planformerna ger en viss s,k. byggrätt - dvs, åtgärder som är förutsatta i planen kan i princip inte vägras.

De problem som finns med dagens plansyslem skulle mycket kort kunna beskrivas på följande sätt.

Den översiktliga planform för inomkommunal planering som anvisas i byggnadslagen, generalplan, används mycket sällan, 1 vart fal! brukar kommunerna inte låta generalplaner fastställas. Den översiktliga plane­ringen har i stället - som jag snarl skall belysa - kommit alt ta sig andra former än de som anges i lagen. Kommunerna arbetar med kommunöver-sikier, områdesplancr m.m,. som inte regleras i byggnadslagstiftningen. Här finns det ett behov att modernisera lagen så all den kommer alt erbjuda sådana former för den översiktliga planeringen som fyller kraven pä medborgarinflylande och på statlig medverkan.

Det finns inte längre några bärande skäl atl ha kvar två olika planformer för den mer detaljerade planläggningen, stadsplan och byggnadsplan, Ell allmänt önskemål är alt dessa slås ihop till en planform, inte minst därför all de har kommit att användas för likartade syften och för områden av



Prop. 1985/86:1                                                                     70

inrikining 3.1

ungefär samma karaktär. Vidare ligger del en stort problem i att byggrät-       .? Reformbehoven terna enligt stadsplaner och byggnadsplaner formellt inte har någon be-       <'('' lagjörslageis="" gränsning="" i="" tiden.="" kommunerna="" iakttar="" stor="" försiktighet="" med="" all="" upphäva     ="" huvudsakliga="" eller="" ändra="" dessa="" planer,="" även="" sådana="" som="" har="" blivit="" föråldrade,="" 1="" stället="" har="" nybyggnadsförbud="" utfärdals="" för="" planområdel.="" dessa="" förbud="" har="" i="" sin="" lur="" blivit="" långvariga.="" på="" del="" sället="" har="" det="" uppställ="" en="" ""ond="" cirkel"="" som="" nu="" måsie="">

Gällande byggnadslagstiftning är i hög grad inriktad pä reglering av ny bebyggelse och exploatering av mark. Urbanisering och tätoristillväxl har nu av olika skäl minskal i betydelse som planläggningsproblem, 1 stället träder frågor om resurshushållning, friluftslivets markbehov, byggnadsun­derhåll samt social och teknisk förnyelse av våra tätorter i förgrunden för planeringsintressel,

Plansystemei bör ha sin funktion som en länk mellan, å ena sidan, de bestämmelser i lagen om lämplig markanvändning, bebyggelsemiljö- och byggnadsutformning som jag senare kommer att föreslå (kravbestämmel­serna) och, å andra sidan, reglerna om lov, som kan sägas utgöra en kontroll av att kraven efterievs. Man kan med andra ord se det så att planerna innehåller den tolkning och precisering av kravbestämmelserna som kan utgöra ett beslutsunderlag vid den byggandes projektering och samhällets prövning av lov.

Planeringsuppgifterna kommer sannolikt att växla genom åren. Det är därför nödvändigt att många olika typer av planläggningsproblem kan lösas med hjälp av plansystemei. Detta bör därför utformas med en hög grad av flexibilitet och allmängiltighet. Detta förutsätter bl, a, att de bestämmelser som reglerar planernas innehåll ges en ganska allmän utformning. Däremot bör bestämmelserna om förfarandet när planer upprättas och antas på ett tydligt sätt anpassas till de verkningar för offentliga organ och enskilda som planerna får,

1 lagen bör därför föreskrivas de demokratiska beslutsformerna samt det obligatoriska och det möjliga innehållet för varje planform. Med detta synsätt finns det inget skäl att i PBL skapa flera olika planformer med likartad verkan. En viktig utgångspunkt är också att plansystemet så nära som möjligt anknyter till den praxis som råder i dag, Mol denna bakgrund anser jag alt plansystemei i grova drag bör beslå av följande delar: 1) Obligatorisk översiktsplan med mål och riktlinjer för en lämplig bebyg­gelseutveckling för kommunens hela yta. Planen skall inte ha någon bin­dande verkan mol enskilda. Den utgör etl beslutsunderlag för detaljplan och vid prövningen av ansökningar om lov. Översiktsplanen kan ändras och fördjupas för olika delområden. För begränsade områden och i vissa bestämda avseenden kan översiktsplanens riktlinjer befästas i form av områdesbestämmelser med bindande verkan för enskilda och myndighe­ter. Sådana bestämmelser grundar dock ingen byggrätt, 1 vissa fall kan de leda till sådana inskränkningar för fastighetsägare att ersättning aktualise­ras när bestämmelserna hävdas.



Prop. 1985/86:1                                                                     71

2)         Detaljplan för den närmare regleringen av markens användning, bebyg-       .? Reformhehoven

gelse och andra anläggningar. Planen som är en sammanslagning av da-       "''' lagförslagels

gens stadsplan och byggnadsplan, medför rätt att bygga i enlighet med       huvudsakliga

mnklning planbestämmelserna. Planen skall i princip ha bindande verkan mot enskil-      j / _:; 7

da vid prövningen av ansökningar om lov och grunda ersättningsrätl i vissa

fall.

3)         Regionplan för frivillig samordning av flera kommuners planläggning.
Jag återkommer inom kort med en något fylligare presentation av över­
siktsplanen och detaljplanen. Först vill jag emellertid la upp frågan om
planformernas inbördes samband.

PBL-ulredningen föreslår alt de olika planformerna skall vara knutna till varandra på så säll all de översiktliga planerna skall tjäna till ledning för de mera detaljerade. Flera remissinstanser har pålalat denna bundenhet som olämplig och hävdat att den leder till ett stelt och omständligt system. Utredningens konstruktion utgår från tanken att ändringar i markanvänd­ningen är kända långt i förväg och därför kan förutses och behandlas i de översiktliga planerna.

Jag anser alt del finns fog för kritiken, Plansystemei måste både ha framåtsyftande. offensiva inslag och ge möjlighel alt snabbt behandla uppkommande nya situationer. Vid ställningstaganden till nya projekt används normalt tillgängliga planer pä alla nivåer tillsammans med andra kunskaper om fysiska, ekonomiska och sociala förhållanden som underlag för att bedöma lämpligheten och nå bästa möjliga helhetslösning. Plansys­temet måste i denna situation fungera som hjälpmedel och inte som ett svårforcerat hinder, byggt på felaktiga eller tidigare okända förutsättning­ar. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att några tvingande bindningar mellan planerna inte bör finnas,

3.2 Obligatorisk översiktsplan som kan förenas med områdesbestämmelser

Redan i direktiven är 1968 till bygglagutredningen efteriystes en starkare ställning för kommunernas översiktliga planer. De planer som enligl bygg­nadslagen ar avsedda för översiktlig planläggning är inte obligatoriska för kommunerna. De är inte heller anpassade till dagens behov. De har bundit upp markanvändningen i länga lidsperspektiv ulan all ge tillräcklig flexibi-litel inför ändrade förutsättningar. Reglerna för att ge generalplaner rätts­verkan är alltför omständliga och medför onödig tidsutdräkt. Sedan år 1947 har bl. a, därför endasi något tjugotal sådana planer fastställts. Andra former av översiktsplaner har i anslutning till den fysiska riksplaneringen vuxil fram i slällel för de planer som byggnadslagen anvisar. För att skapa en grund för de planmässiga överväganden som numera skall göras också för spridd bebyggelse introducerade sålunda planverket kommunöversik-lerna i en cirkulärskrivelse är 197i. Kommunöversikterna avsägs innehålla riktlinjer för byggnadslovsprövningen och fastighetsbildningen utanför de-laljplanelagda områden i kommunen.



Prop. 1985/86:1                                                                     72

inrikining 3.2

Nägol krav på kommunerna an upprätta kommunöversikler har aldrig      3 Rejörmhehovcn införts. Trots detta fanns redan efter några år sådana översikter i nästan      och lagjörslageis alla Sveriges kommuner. Till deras starka genomslagskraft har bidragit att      huvudsakliga de, ulan att definitivt binda den framtida markanvändningen, har geli kommunerna en handlingsberedskap inför olika initiativ som innebär an­språk pä förändrad markanvändning i olika områden. De har också kunnat ge kommuninvånarna information om kommunens inställning till olika byggprojekt. En annan viktig funktion hos kommunöversikterna är an de utgör en dokumenlalion av den löpande dialogen mellan staten och kom­munerna i den fysiska riksplaneringen. Pä senare år har även områdes-planer för lokala områden blivit allt vanligare. Områdena omfaltar mark som av någon anledning har bedömts lämplig all studera i ett sammanhang, och planerna kan ha många olika syften i praktiken, 1 regel handläggs områdesplaner enligt bestämmelserna om anlagen generalplan, men de har ingen rättsverkan för enskilda fastighetsägare.

PBL-utredningen har föreslagit all de översiktliga planformer som har vuxit fram vid sidan av byggnadslagen blir lagreglerade och alt de ges en viss betydelse som beslulsunderlag vid prövning av tillstånd till bebyggelse och andra markanvändningsåtgärder. 1 likhet med en närmast enig remiss­opinion delar jag i stort sett utredningens uppfattning på denna punkt.

En lagfäst skyldighet för kommunerna att bedriva översiktlig fysisk planering som omfaliar hela kommunens område framslär nu som nödvän­dig. En sädan reform kan sägas ha tvä syften, nämligen dels atl kommunen gentemot staten skall klargöra hur områden av riksintresse enligl NRL bör användas och hur problem som kräver mellankommunal samordning skall lösas, dels atl kommunen i demokratiska former skall kunna ge riktlinjer för en lämplig bebyggelseutveckling i olika delar av kommunen.

Jag föreslår säledes att det nu ställs krav på att alla kommuner skall ha en översiktsplan som omfattar kommunens hela område. Översiktsplanen bör kunna fördjupas och ändras för begränsade områden. Därmed bort­faller enligt min mening behovet av bestämmelser om en särskild planform som fyller de syften som de informella områdesplanerna f. n. har.

Översiktsplanen skall ange grunddragen i den avsedda markanvändning­en och riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. Jag kommer att föreslå atl i princip all ny bebyggelse, liksom f.n,, skall prövas lämplig ur allmän synpunkt. Denna prövning bör som nu ske vid planläggning eller i samband med prövning av lov. Genom översiktsplanen uttalar kommunfullmäktige sin mening om vilka allmänna intressen som finns inom olika delområden. På det sättet utgör översiktsplanen elt beslutsunderlag för byggnadsnämn­den när den har atl vid del fortsatta beslutsfattandet göra avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen. Översiktsplanen — som inte kan överklagas annat än genom kommunalbesvär - kan däremot inte ges någon bindande verkan vid prövningen av enskilda ärenden om lov. Infö­randel av en obligilorisk översiktsplan, som kan utgöra underlag för den



Prop. 1985/86:1


73



allmänna lämplighelsprövningen av bebyggelse ulanförde delaljplanelagda områdena, innebär också all tätbébyggdsebegreppel käri utmönstras ur lagstiftningen. Detta betraktar jag som en central fräga i hela reformen. Jag återkommer snart till den (avsnill 3,7),

1 de områden i kommunen där rättsverkan är nödvändig för all säkcrsläl-la syftet med översiktsplanen skall områdesbestämmelser kunna beslulas. Områdesbestämmelser bör kunna användas även för alt fastställa en lämp­lig användning av områden av rinsintresse. Med områdesbestämmelser, som kan överklagas, skall kommunen kunna uppnå en bindande verkan gentemot bl, a, fastighetsägarna i frågor som rör t, ex. markens användning för olika ändamål saml bebyggelsens lokalisering och utformning. Någon byggrätt för fastighetsägarna eller inlösenrätl för kommunen uppkommer dock inte pä grund av områdesbestämmelser.

Jag vill här anmäla en belyddsefull skillnad mellan lagrådsremissen och del nu föreliggande förslaget, 1 lagrådsremissen föreslog jag att områdes­bestämmelser skall kunna användas bl, a, för atl avsätta mark som frilufts­områden. Jag har numera efter samråd med jordbruksministern kommit till den uppfattningen att denna fräga inte bör regleras i PBL ulan genom en ändring i naturvårdslagen. Jag återkommer med ett utförligare resonemang i den delen (avsnitt 5.4,3),


3 Reformbehoven och lagförslagets huvudsakliga inrikining 3.2-3.3.1


3.3 Nybyggnadsförbuden avvecklas och detaljplanernas byggrätter tidsbe­gränsas

Min förslag: Nybyggnadsförbuden avvecklas. En principiell rätt införs alt åleruppföra byggnader som har rivits eller brunnit ned. Detaljplaner skall ha en genomförandetid som begränsar byggrätten i tiden. Efter genomförandetidens utgång skall kommunen ha ratt att lösa in fastighe­ter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen. Om en byggnad strider mol detaljplan får fastighetsägaren ändå göra både yttre och invändiga ändringar av byggnaden. En rätt till komplel-teringsåtgärder införs beträffande en- eller tväbostadshus utanför områ­den med detaljplan.

3.3.1 Avveckling av nybyggnadsförbuden

Kommunerna har enligl dagens ordning rätt att ensamma bestämma när och var detaljplan skall upprättas. Den principen bör givelvis ligga bakom även en ny lag. När en detaljplan väl har upprättats, kan dock kommunen f, n, inte vägra nybyggnadsåtgärder som stämmer överens med planen och med byggnadslagstiftningens övriga materiella krav.

De formellt sett obegränsade giltighetstiderna för detaljplaner har skapat avsevärda problem. För många fastigheter finns det nämligen byggrätter som i vissa fall kan vara mycket olämpliga med hänsyn till den önskvärda



Prop. 1985/86:1                                                                      74

huvudsakliga

inrikining

3.3.1

samhällsutvecklingen. Det kan röra sig om sädana outnyttjade byggrätter i       3 Reformhehoven centrala stadsomräden som ter sig alltför omfattande enligl nutida synsätt       ocli lagförslagets eller omfattande byggrätter, utlagda för villor och fritidshus i gamla planer frän 1940-och 50-talen,

Samhällels medel alt fä kontroll över utvecklingen i sädana fall har varit all belägga planomrädena med nybyggnadsförbud i avvaktan på planänd­ring. Resurser att upprätta och genomföra nya planer har dock ofta sak­nats, varför förbuden har förlängts och ibland blivit gällande i flera decen­nier, trots atl del ursprungligen var avsett atl förbuden skulle fä gälla högst några år. Kommunerna är ofta inte heller beredda atl la ställning Ull en planläggning, därför alt del råder osäkerhet om det fi-amtida rnarkulnyli-jandel. Tidpunkten för en omdaning av del aktuella området kan vara olämplig med hänsyn till kommunens utveckling. Dessa förhållanden gäller också områden som saknar detaljplan men som kan ha en betydande bebyggelse. För all samhället skall behålla en önskvärd handlingsfrihet hindras i dag fastighetsägaren genom nybyggnadsförbud alt vidta nybygg-nadsälgärder på sin fastighet. Begreppet nybyggnad är ganska vittgående och omfattar en hel del åtgärder även med befintliga byggnader. Den enskildes uppoffringar för att hälla samhället med handlingsfrihet blir mol denna bakgrund många gånger orimliga, i varje fall när det gäller den stora mängd småhus som berörs av nybyggnadsförbuden.

Den "döda hand" som ligger över förbudsomrädena kan leda till etl dåligt resursutnyttjande och i vissa fall rentav till risk för förslumning. Del är i många fall sannolikt ett bättre resursutnyttjande atl låta småhusägarna utveckla och förbättra sitt boende genom vardehöjande byggnadsåtgärder, även om del i viss män kan försvära en framlida omdaning av områdena. En sådan tanke finns med redan i direktiven till bygglaguiredningen.

En förutsättning för all de nybyggnadsförbud som gäller i avvaklan på planändring skall kunna avvecklas är emellertid alt ur samhällets synpunkt inaktuella och olämpliga byggrätter samtidigt kan avvecklas. Förutsäll-ningarna för planers genomförande förändras över liden på sådant sätt all det måste vara möjligt för samhället att göra sådana ändringar i inaktuella planer att outnyttjade och inte längre lämpliga byggrätter utsläcks även mot fastighetsägarnas vilja. Byggrätternas giltighet måste därför kunna begränsas i liden. Administrativa nybyggnadsförbud behöver dä inte längre tillgripas för alt stoppa genomförandel av inaktuella planer,

1 linje med direktiven från 1968 har PBL-utredningen lagt fram förslag i de avseenden som jag nu har berört, Ulredningen har sålunda föreslagil en rätt för fastighetsägarna att utan hinder av samhällets planer få lov till sädana åtgärder som kan anses utgöra en fortsättning av den pågående markanvändningen. Vidare har utredningen föreslagit atl detaljplaner skall åsältas en genomförandetid på 5- 15 år och att den tiden skall ha avgöran­de betydelse för byggrättens värde.

Remissutfallet i dessa delar är i stort sett positivt, och jag anser att



Prop. 1985/86:1                                                                     75

inrikining 3.3.1-3.3.2

förslagen är val varda att la fasta pä. Nar det först gäller utredningens      3 Reformbehoven förslag alt fastighetsägarna bör få rätt att utföra åtgärder inom ramen för      '"''' lagjörslageis pågående markanvändning, är remisskritiken ganska stark beträffande den       uniidsu/

3.3.2 Räll lill återiippförande. genomförandelid för detaljplaner ocli räll lill kompletterliigsålgärder

Utredningen har föreslagit en principiell rätt för fastighetsägare att fä lov till äleruppförande av rivna eller brandskadade byggnader. Jag anser den­na tanke vara helt riklig och förordar en princip som ligger i linje med utredningens förslag. Av skäl som jag senare skall redovisa (avsnill 12,3,2) anser jag dock inte all förslagei bör ulformas som en räll all få bygglov ulan i slällel som en rätt att få ersättning, om bygglov vägras.

Inom områden med detaljplan skall i princip endast åtgärder som stäm­mer överens med planen fä vidtas, .Mindre avvikelser kan dock medges, Etl undanlag frän principen om planenlighet utgör yttre och inre ändringar av byggnader. Även om en byggnad används på ett sätt som strider mot ändamålsbestämningen i en detaljplan, fär fastighetsägaren rätt att göra både yttre och inre andringar.

Som jag nyss anförde bör del införas en möjlighet an begränsa giltighe­ten i tiden av detaljplaner. Som utredningen har föreslagit bör delta åstad­kommas genom att kommunen bestämmer en lid, inom vilken lov till de i planen medgivna åtgärderna skall sökas (genomförandetid). Fastighets­ägarens rättsliga ställning skall vara stark under genomförandetiden. En­dast om det är nödvändigt pä grund av nya förhållanden av stor allmän vikt. vilka inte har kunnat förutses vid planläggningen, skall planen då kunna upphävas eller ändras till fastighetsägarens nackdel. 1 sädana fall skall kommunen vara skyldig atl betala ersättning för värdet av förlorad byggrätt. Efter det atl genomförandetiden har löpt ut, skall kommunen kunna upphäva eller ändra planen utan att rättigheter som har uppkommit genom planen beaktas, 1 sädana fall skall kommunen inte ha någon skyldig­het atl betala ersättning till fastighetsägarna. Vidare skall kommunen efter genomförandelidens utgång ha rätt alt lösa in fastigheter som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen.

Det skal) finnas en principiell rätt till kompletteringsåtgärder pä fastighe­ter med en- eller iväbosladshus som inte omfattas av detaljplan. Prövning­en av ansökningar om bygglov till kompletteringsätgärder skall avse enbart kraven på detaljplaceringen på tomten samt på utformningen, dvs, uiseen-defrågorna. och utförandel - den tekniska konstruktionen, Nägon allmän lämplighetsprövning av åtgärdens lokalisering skall alltså inte göras. Med kompletteringsätgärder avses

I, uppförande av komplementbyggnader.



Prop. 1985/86:1


76



2.      mindre tillbyggnader,

3,      inre ändringar av byggnader,

4.      ytire åtgärder pä byggnader, såsom uibyle av fasadbeklädnad eller
takläckningsmalerial och

5,      bygglovspliktiga underhållsälgärder.

Genom de nu redovisade reformerna blir gränsdragningen mellan sam­hällets och fastighetsägarnas befogenheter klarare än i dag. Samhällets möjligheter alt se till alt planerna verkligen blir genomförda förstärks, samtidigt som fastighetsägarna får slörre trygghet i förfogandel över sina fastigheter.


3 Reformhehoven och lagförslagcis huvudsakliga inriktning 3.3.2-3.4


3.4 Decentralisering av beslutsfattandet

Mat förslag: Länsstyrelsens faslställelseprövning av planer slopas. Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs vid samrådet. Länsstyrel­sen skall ha möjlighel att i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser. Upphävande fär beslutas endast pä vissa, i lagen angivna grunder, nämligen om kommunens beslut

-      kan medföra att ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses,

-      innebär att regleringen av sädana frågor om användningen av mark och vallen som angår två eller flera kommuner inte har samordnats pä etl lämpligt sätt,

-      innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av av skydd mot olyckshändelser.

Översiktsplaner skall inte prövas av länsstyrelsen, som dock skall avge ett yttrande under utställningen, varvid länsstyrelsen skall redovi­sa vilka anmärkningar som finns mol planen i nu nämnda hänseenden.

Den nuvarande regleringen av förhållandet mellan staten och kommu­nerna på byggnadslagstiftningens område har i stor utsträckning utformats under en tid då den kommunala organisationen och kompetensen var en helt annan än den är i dag. Kommunerna har sedan dess blivit slörre, och deras förvaltningsorganisation har byggts ut. Tillgången Ull kvalificerad sakkunskap pä olika områden har ökat. Behovet av statlig tillsyn och kontroll över kommunernas såtl atl fullgöra sina uppgifter har därmed allmänt sen minskal. Under en följd av är har statsmakterna som en konsekvens av denna utveckling strävat efter att i olika sammanhang decentralisera beslutsfattandet tiil kommunerna.

Statsmakterna har det övergripande ansvaret för samhällets utveckling och måste därför ange ramarna för de regionala och kommunala organens befogenheter. Statlig tillsyn och kontroll kan mot den bakgrunden inte helt undvaras. Den måste emellertid utformas med beaktande av atl den kom-



Prop. 1985/86:1                                                                     77

munala självstyrelsen har grundläggande belydelse för vårt lands styrelse-       3 Reformbcliovcn
skick.
                                                                                              och lagförslagets

huvudsakliga

3.4.1    Kommunerna hör själva heslula om markanvändning och bvggande        "" """

3.4.1-3.4.3 En förskjutning av ansvarei lill kommunerna bör kunna ske i betydande

utsträckning även när det gäller beslut om markanvändning och byggande. 1 likhet med ulredningen och del helt övervägande antalet remissinstanser anser jag all planer skall bli gällande genom att kommunens antagandebe-slui vinner laga kraft. Antagandebeslulel kan överklagas lill länsstyrelsen och länsslyrelsen kan också självmant ingripa pä del sätt jag strax åter­kommer lill.

En begränsning av del statliga inflytandet förutsätter inte bara en formell ändring av själva plansystemei ulan även all slalens roll i olika frågor preciseras pä elt tydligare säll än f. n. Statens möjligheter att ingripa i fräga om innehållet i planer bör enligl min uppfattning - borisen från den bevakning av enskilda intressen som sker vid besvärsprövning - huvud­sakligen begränsas till frågor av nationell betydelse och lill vissa frågor som rör den mellankommunala samordningen av planläggningen. Detta bör medföra bl.a, atl de statliga myndigheterna prioriterar arbetet med översiktliga frågor inom den fysiska planeringen på bekostnad av detaljfrå­gor och frågor av lokal betydelse, i vilka kommunernas beslut bör ges ökad genomslagskraft.

3.4.2    Tyngdpunkten i länsstyrelsens arbete läggs vid samrådet

Jag delar också utredningens uppfattning att den statliga kontrollen, som enligt gällande lag är en efterhandsgranskning, i största möjliga utsträck­ning bör ersättas av medverkan i förhand genom information och samråd under pågående planering. Redan nu är samrådsförfarandet av större prak­tisk belydelse än fastställelseprövningen. Även i fortsättningen blir samrå­det etl viktigt instrument för all behandla sädana frågor där statliga och kommunala intressen kommer i beröring med varandra och där konflikter kan tänkas uppstå, I vissa fall torde emellertid samrådet inte leda fram lill samstämmighet i de statliga och kommunala uppfattningarna. Frågan är då vem som skall ha del slutliga avgörandet i sin hand, staten eller kom­munen,

3.4.3    Länsstyrelsens roll vid efterhandsgranskningen

Ulredningen har föreslagit att den obligatoriska statliga fasisiällelse-prövningen av alla planer slopas och ersälls med elt system där länsslyrel­sen pä vissa i lagen preciserade grunder skall kunna underställa de kommu­nala besluten regeringens prövning.

Den ansvarsfördelning mellan staten och kommunerna som PBL-utred­ningens förslag ger ullryck för är enligl min mening i stort sett lämplig. Den innebär bl, a. att staten självmani skall kunna ingripa mol kommunala



Prop. 1985/86:1                                                                     78

beslut om planer, endast om vissa i lagen angivna intressen inte har blivit       3 Reformbehoven

tillgodosedda, l,ex, riksintressen,  1 likhet med mänga remissinstanser      ocfi lagförslagets

anser jag att tyngdpunkten i beslulsfallandel inom det statliga området inte        mvudsakliga

,.       ,                          o ,           ,                        o                     inriktning

bör hgga hos regeringen utan pa lansstyrelserna. Jag anser således an det       , 

bör ankomma på länsstyrelsen all pröva om en viss plan ftän slalens

synpunkl kan godlas eller inie. En sådan reform är av slörsla belydelse

även frän effektivitetssynpunkt. Det ligger givetvis påtagliga lidsvinsier i

en planprocess som den nu beskrivna. Genom all pä delta sätt lägga

besluten närmare dem som berörs förstärks också det demokratiska infly-

landel.

Som jag tidigare nämnde bör statens möjligheter atl självmant ingripa mot kommunala planbeslui huvudsakligen begränsas lill frågor av naiionell eller mellankommunal betydelse.

Länsstyrelsen bör ha skyldighet atl inom tre veckor frän den dag dä kommunens beslul kom länsslyrelsen till hända besluta om prövning av beslut all anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestäm­melser, om del kan befaras alt det kommunala beslutet

1,  innebär all ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses,

2,  innebär alt regleringen av sädana frågor om användningen av mark och vatten som angår tvä eller Hera kommuner inte har samordnats pä elt lämpligt sätt eller

3,  innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Beträffande översiktsplanerna skall länsslyrelsen kunna genom elt granskningsyttrande i anslutning till utställningen ange i vilka hänseenden del finns erinringar mol planen. Översiktsplanen skall utgöra underlag för fortsatt beslutsfattande som rör användningen av mark och vatten. Läns­styrelsens yttrande utgör därvid en del av beslutsunderlaget. Några möjlig­heter till ingripande mol beslut om översiktsplaner behövs enligl min mening inte. Del bör vara tillräckligt om länsslyrelsen kan bevaka fortsatta beslul bl, a, inom områden där det råder ivisl mellan staten och kommunen om den lämpliga markanvändningen.

Om det behövs för alt tillgodose ett riksintresse inom ett visst område eller ett mellankommunalt intresse, bör regeringen kunna utfärda ett plan­föreläggande, dvs. förelägga kommunen atl anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller omrädesbesiämmelser.



Prop. 1985/86:1


79



3.5 Förbättring av medborgarinflytandet

Min förslag: Medborgarinflytandet förbättras. Vid planläggning skall genom information och debatt eftersträvas ett så fullständigt beslulsun­derlag som möjligt för de politiska organen.

.Alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall, liksom hyresgästernas organisationer, ha samma ställning som sak­ägarna.


3 Reformhehoven

och lagförslagels

huvudsakliga

inriktning

3.5


Att människorna är intresserade av samhällsfrågor och all de deltar i samhällsdebatten är grunden för demokratin. De senare årens debaii i miljöfrågor, frågor om stadsförnyelse och andra planeringsfrågor har fäsi uppmärksamheten på alt medborgarnas insyn och inflytande måste förstär­kas i olika led av den kommunala planerings- och beslutsprocessen, 1 dagens lagstiftning är markägarna inom det område som berörs av plan­läggning sakägare vid upprättande och ändring av planer. Det innebär också atl de har rätt all föra sina åsikter vidare genom all överklaga planbesluien. Till sakägarna räknas i första hand fastighetsägare och arren-dalorer. Särställningen för fastighetsägare har inte ansetts svara mot de­mokratins anspråk pä allmänhetens deltagande. Del har frän bl, a, hyres­gäströrelsen rests anspråk på att de boende inom ell område som berörs av planläggning skall ha samma möjligheter som fastighetsägarna, PBL-utred­ningen har föreslagil all sakägarkretsen vidgas lill att omfatta även hyres­gäster och bostadsrätlshavare.

Enligt min mening gäller det att bygga upp beslutssystemet i en ny lag så att det blir så öppet som möjligt för påverkan. Det behövs alltså regler som garanterar kommunmedlemmarna insyn och inflytande. Givetvis kan det inte komma i fråga att ge kommunmedlemmarna möjlighet all ingripa i den formella beslutanderätt som de förtroendevalda utövar genom den repre­sentativa demokratin. Strävan bör enligt min mening vara att genom infor­mation och debatt få fram ett sä fullständigt beslutsunderlag som möjligt för de politiska organen.

Jag ställer mig positiv lill en utvidgning av den krets som bör ges en särskilt stark ställning i belutsprocessen men anser att detta måste vägas mol önskemålet att handläggningen inte blir avsevärt mer komplicerad än i dag. Alla möjligheter alt minska den byråkratiska hanteringen måste tas lill vara. Målet måste vara att kommunernas arbetsuppgifter enligt den nya lagen skall kunna klaras med nuvarande personalresurser. Eftersom den utökade inlressentkretsen också bör ha besvärsräll, blir även statliga myn­digheter berörda av mitt förslag i denna del.

Jag anser att en något annorlunda lösning av dessa frågor bör väljas än den som ulredningen har föreslagil. Med utredningens konstruktion blir del enbart innehavaren av hyresrätten eller bostadsrätten som blir sak-



Prop. 1985/86:1


80



ägare och tillförsäkras rätt alt lä information, alt avge synpunkter och att överklaga besluten. En sädan begränsning är enligl min mening inte befo­gad. Den eftersträvade utvidgningen av medborgarinflylandel böromfaiia alla hushällsmedlenimar. För en sådan lösning talar även jämställdhelsas-pekter. Den som tecknar hyi"eskontraktet eller bostadsrätten är ofta den manliga parlen i hushållet. Utredningsförslaget skulle därför kunna leda till att mänga kvinnor inte får formella möjligheter att påverka beslutstäitan-det. Enligl min mening bör därftir alla boende som berörs av etl planförslag ha samma ställning som sakägarna.

Med anledning av lagrådets Förslag (yttrandet s, 28 0 föreslår jag emel­lertid nu en annan lagteknisk lösning av inflytandefrågan än i lagrådsremis­sen, som innehöll en s. k. legaldefiniiion av begreppet sakägare (I kap, 8 8 i del remitterade lagförslaget). Jag anser alt lagtexten inte bör uppta nägon bestämning av sakägarbegreppet, 1 stället bör i förfarandereglerna anges vilken ställning de olika kategorierna av intressenter skall ha. Därvid bör de boende i princip jämställas med den mer traditionella gruppen av sakägare.

Föran inie handläggningen skall bli orimligl komplicerad mäsle kallelse­förfarandet när del gäller den på detta sätt vidgade kretsen vara enkelt. Kungörelse i ortstidning bör vara tillräckligt. För att garantera de boende möjligheter till en god information bör också hyresgästernas organisationer ha samma ställning som sakägiirna med rätt alt i likhet med fastighets­ägarna beredas tillfälle till samråd och fä kallelse Ull utställning av plan­förslag. Därigenom betonas också betydelsen av den samlade uppfattning­en bland berörda boende. Det är dock inte fräga om att ta ifrån den enskilda hyresgästen rätten att framföra synpunkter vare sig hon eller han är ansluten till en hyresgästorganisation eller inte.

Information och samråd i anslutning till planläggningen bör givetvis rikta sig även till kommunmedlemmarna i allmänhet och till berörda intressenter i övrigt, t. ex, olika organisaUoner, För att stärka medborgarnas och de förtroendevaldas inflytande över planeringen bör programarbetet upp­märksammas som etl viktigt moment i planprocessen. Kommunerna bör utnyttja möjligheten att föra diskussioner med berörda medborgare i pro­gramarbetet.


3 Rcformhe/iovcn och lagförslagels hiiviidsakliga inriktning 3.5-3.6


3.6 Förenklingar i PBL som har betydelse för den enskilda människan

Min förslag: Tillstånd till byggande m, ni. lämnas i form av bygglov, rivningslov och marklov. Förhandsbesked kan lämnas beträffande ål-gärder som kräver bygglov.

Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala beslut. Kommunen skall under vissaförutsättningar kunna besluta all vissa åtgärder inom områden utan detaljplan fär ulföras utan bygglov, nämligen bl. a   komplementbyggnader, mindre tillbyggnader och inre



Prop. 1985/86:1


81



ändringar av byggnader. För områden med detaljplan kan kommunerna i planen besluta all enklare fritidshus, kolonistugor och liknande bygg­nader på det säll som anges i planen fär uppföras eller byggas lill eller ändras pä annal säll ulan lov,

Ansvarei för alt byggnader m, m. uppfyller PBL:s kiav läggs i större utsträckning än i dag på byggherren. Byggnadsnämnden får möjlighel att underlåta att detaljgranska konstruktionsritningar m, m.


3 Rejönnhehoven

och lagförslagels

huvudsakliga

inrikining

3.6


Beslut som angår miljöförändringar och samhällsutveckling bör läggas så nära de berörda människorna som möjligl. Förslagen om decentralise­ring av beslutanderätten lill kommunerna och om förstärkning av de boendes möjligheter atl själva delta och utöva inflytande i planeringen skall ses som uttryck för denna princip. Hela reformen bör dessutom präglas av ökad frihet för den enskilda människan. Det är en så viktig princip alt den bör återfinnas redan i lagens inledande paragraf. Del är således angeläget atl överväga om inte ansvarei också i byggprocessen kan läggas direkt hos den enskilda människan i en betydligt större utsträckning än vad som är fallet i dag. Del väcker frågan vilka byggnadsåtgärder som behöver prövas i förväg och därför skall kräva lov av byggnadsnämnden och vilka som bör kunna ulföras av den enskilde pä eget ansvar.

Jag har redan framhållit att i princip all bebyggelse bör prövas lämplig frän allmän synpunkt innan den får komma till. Ägandet av mark skall således inte i sig grunda nägon rätt att vidta åtgärder som förändrar miljön. Men även med utgångspunkt i en sådan grundläggande princip finns ett belydande utrymme för atl överlåta beslul och ansvar åt den enskilde.

Prövning genom samhällets organ har tvä syften. Vid prövningen av lov skall sålunda bevakas alt den tilltänkta åtgärden är lämpligt lokaliserad, utformad och utförd med hänsyn till samhällets intressen, Ålgärden skall också vara lämplig sett från grannarnas synpunkt. Det bör alltså vara möjligt att avstå från prövning, när varken samhällets intressen eller gran­nars rätt träds för när, Atl på elt meningsfullt sätt uttömmande beskriva dessa situationer direkt i lagen är inte möjligt. Enligt min mening skulle en sädan lösning inte heller vara lämplig. Det är kommunerna med sill ansvar för den lokala miljön som har de bästa möjligheterna att bedöma när dessa situationer är för handen. Kommunerna bör därför ges en stor frihet att bestämma vilka åtgärder som kan undantas frän förhandsprövning genom bygglov m, m.

Jag anser alt det i lagen bör anges en krets av åtgärder som normalt skall kräva lov men att det skall vara möjligt för kommunerna atl besluta om lättnader i denna lovplikt. Om vi skall kunna slå vakt om de värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer som finns i vårt land, är del emellertid nödvändigt att kommunerna i detta syfte får möjligheter alt i vissa områ­den också vidga den krets av åtgärder som skall kräva lov.



Prop. 1985/86: 1                                                                     82

inrikining 3.6-3.6.1

En viktig förändring jämfört med lagrädsremissen, som jag vill nämna       J Reformhehoven här, är all jag nu föreslär all bygglovsplikl för jordbrukets och liknande       och lagförslagcis näringars ekonomibyggnader skall gälla bara inom områden med detaljplan       huvinlsakliga och där kommunen genom omrädesbesiämmelser beslutar att infiira pröv-ningsplikl, I sistnämnda fall krävs särskilda skäl.

Lovprövningen bör lämpligen delas in i några olika former som systema­tiskt kan hällas isar pä ell enkelt säll. Jag har funnit atl de begrepp som Ulredningen rör sig med är ändamålsenliga, dvs, bygglov, rivningslov och marklov. Beträffande de åtgärder som kräver bygglov bör det vidare kunna meddelas etl principtillslånd i lokaliseringsfrågan, vilket - i enlighet med lagrådets förslag - bör benämnas förhandsbesked. Genom förhandsbeske­det skall sökanden pä grundval av enkla handlingar och i ett tidigt skede kunna få ett bindande beslut om att han senare kommer att få bygga, om det då visar sig atl kraven pä byggnaders utformning och utförande kan uppfyllas. Förhandsbeskedet ger alltså en projekieringstrygghel, som är svår all uppnå med dagens regelsystem,

-,6./  Slörre möjligheter all vidta åtgärder ulan bygglov BygglovsbeJriade åtgärder med småhus

När det gäller skyldigheten att söka bygglov för åtgärder med en- eller tvåbostadshus är del lill all börja med självklart all de lättnader som finns i dag skall finnas även i fortsättningen, F, n, är följande åtgärder med en-eller tväbostadshus undantagna frän kravel pä byggnadslov, nämligen

1,     att inrätta eller ändra anordningar för vatten eller avlopp i byggnader
med egen va-anläggning,

2,  alt göra ändringar i byggnadens inre,

3,  alt omfärga byggnadens fasad,

4,  all anordna en skyddad uteplats med hjälp av mur eller plank,

5,  att sätta upp skärmtak över en uteplats, balkong, altan eller entré,

6,  atl uppföra högst två uthus med en sammanlagd byggnadsarea om högst tio kvadratmeter,

I byggnadsstadgan ställs upp vissa förutsättningar för att åtgärderna skall vara befriade frän kravet på byggnadslov. Även dessa förutsättningar bör i huvudsak gälla fortsättningsvis, F, n, gäller bl. a, alt åtgärderna under punkterna 4-6 inte utan lov fär utföras närmare tomtgränsen än 4,5 meter och att uthus som avses under punkt 6 inte får vara avsedda för bostadsän­damål. Jag anser dock att något lov inte skall behövas, om två grannar kommer överens om att åtgärderna fär ulföras närmare gränsen än 4.5 me­ter. Jag anser också att det nu gällande kravet an uthusen inte får vara avsedda för bostadsändamål kan slopas.

Kommunala beslut om befrielse från bygglov

De möjligheter som kommunerna bör ha alt bestämma om lättnader i skyldigheten att söka lov anser jag i första hand bör inriktas pä åtgärder



Prop. 1985/86: 1                                                                    83

med anknytning lill en- eller tväbostadshus. Det innebär inte att jag anser       3 Reformhehoven

atl det skall vara uteslutet med lätinader för flerbosladshuiiens del, men       och lagförslagels

här har de samhälleliga intressena ofta en sådan betvdelse alt utrymmet för        'uvudsakliga

inrikininti
lättnader ar begränsat.
                                                                     61 —h?

Kommunen bör enligl min mening för begränsade områden, som inte

ingår i detaljplan, kunna besluta atl vissa åtgärder fär utföras ulan bygglov,

under förutsällning all del kan ske ulan olägenhet för grannar och för

allmänna intressen. De åtgärder som under dessa förutsättningar kan få

ulföras ulan bygglov är

1,  all uppföra komplemenlbyggnader, l,ex. garage, uthus, växthus o,d,.

2,  att göra mindre tillbyggnader,

3,  att utföra invändiga ändringar och

4,  all ulföra vissa anläggningar och anordningar.

Eftersom flerbosladshus regelmässigt ligger inom områden med detalj­plan, kommer möjligheterna att införa lättnader i bygglovspliklen att hu­vudsakligen avse en- eller tvåbostadshusen.

Del bör vidare vara möjligt för kommunen atl i en detaljplan bestämma att enklare fritidshus, kolonistugor och liknande byggnader fär uppföras eller byggas lill och ändras pä annat säll utan bygglov inom planområdel. På del sättet kan kommunerna skapa bebyggelseomräden där del mesta överlåts lill fastighetsägarna att utföra ulan nägon konlroll i förväg från samhällels sida. Förutsättningarna för byggandet har då preciserats i till­räcklig omfattning i planen.

Redan här vill jag vidare anmäla atl jag beträffande industribyggnader föreslär att en möjlighet införs för kommunerna alt genom detaljplan eller omrädesbesiämmelser befria vissa åtgärder från kravet på bygglov - en möjlighet som inte står öppen enligl lagrädsremissen. Jag återkommer till denna fräga (avsnitt 12,1,5),

3.6.2 Förhällrade möjligheter atl få bygglov

Lagförslaget bör inte bara innehålla ökade möjligheter att utföra vissa åtgärder utan bygglov. Lättnader bör införas även när del gäller möjlighe­terna atl fä bygglov i vissa fall.

Som jag tidigare nämnde avskaffas nybyggnadsförbuden i och med all PBL träder i kraft, vilket bl, a, innebär atl de hinder som i dag finns för fastighetsägare att vidmakthålla sina byggnader undanröjs, Samlidigl in­förs bestämmelser som innebär atl fastighetsägaren normalt skall kunna utgå frän alt han får bygglov till vissa åtgärder, under förulsältning atl åtgärderna uppfyller nödvändiga byggnadstekniska krav, i,ex, krav pä hälltästhet. skydd mot brand, olycksfall o.d. Jag syftar pä rätten till kompleileringsålgärder på en- eller tväbostadshus uianför områden med delaljplan, de förbättrade möjligheterna lill inre ombyggnadsälgärder för all bebyggelse och skyddet i fräga om byggnader som rivils eller brunnit



Prop. 1985/86:1                                                                     84

ned. Jag hänvisar här till den redovisning som jag tidigare lämnade för      3 Reformbehoven

reformen i dessa delar,                                                                     och lagförslagels

Sammanfattningsvis kan beträffande de nu avhandlade förslagen sägas      huvudsakliga
,    .       i ..   ,       I     .   r. I      
            <>                         , ., .           inrikinine

3.6.2-3.6.3

an de innebar belydande förbättringar for den enskilde atl vidmakthålla

och förbäiira den bebyggelse han en gäng har fått lov all uppföra.

3.6.3 Förenklingar in. m. i byggprocessen Byggherrens ansvar

PBL bör alliså grundas bl, a, pä den principen all slörre ansvar kan överlåtas pä byggherren än enligt gällande regler. Delta bör gälla även beträffande själva byggprocessen. Det huvudsakliga ansvaret för atl bygg­nader eller andra anläggningar uppfyller gällande bestämmelser bör såle­des kunna läggas på byggherren. Byggnadsnämndens granskning av ansök­ningar om lov bör kunna begränsas till att omfatta vad som är av belydelse frän plansynpunki samt till att pröva om det finns förutsättningar för alt ålgärden kan komma alt uppfylla tekniska och funktionella krav. Gransk­ningens omfattning bör kunna anpassas lill den samlade kompetens som i del enskilda fallet finns hos byggherren och anlitade projektorer och entre­prenörer samt till byggnadsobjektets art. Någon fullständig ritnings­granskning skall byggnadsnämnden således inte vara skyldig att göra.

Byggnadsnämndens service

En av byggnadsnämndens viktigaste uppgifter är att vara elt serviceor­gan för den enskilde. Nämnden skall ge råd samt upplysa om och förklara de regler som den byggande måste följa.

Inriktningen pä service bör givetvis prägla nämndens hela verksamhet, även den där nämnden har en myndighetsfunktion. Nämnden skall slå till förfogande för den granskning som den byggande begär men inte ställa krav på ritningar och andra handlingar i vidare omfattning än vad som verkligen behövs med hänsyn till det som skall byggas. Jag har den upp-failningen att dagens praxis bör kunna förenklas i detta avseende. Jag vill 1, ex. erinra om den möjlighet som f. n, finns - och som bör finnas även i fortsättningen - att göra muntliga ansökningar om lov när det gäller enklare åtgärder.

En annan för den enskilde viktig fråga är givetvis de kostnader som i dag är förknippade med kravet pä byggnadslov. Bortsett från kostnader för ritningar m. m, skall sökanden betala byggnadslovsavgift samt ev, avgifter för nybyggnadskarta, utstakning och besiktningar. Avgifter av detta slag kan uppgå lill betydande belopp för den som vill bygga. Jag anser del angeläget att enkelhet eftersträvas även i de nu berörda avseendena. Del är t, ex. rimligt att krav på nybyggnadskarta ställs endast i de fall dä sädan karta verkligen behövs och att besiktningsverksamheien och därmed sam­manhängande åtgärder är anpassade till de konirollbehov som skall tillgo­doses. Byggnadsnämnden bör t, ex, kunna underlåta besiktningar och ut-



Prop. 1985/86:1


85



sättningar som fördyrar projektet för den enskilde utan alt de svarar mot nägot angeläget samhälleligt behov. Obligatorisk anmälningsiskyldighet be­träffande bygglovspliktiga åtgärder behöver bara föreligga för igångsätt­ning av arbetena och när de slutförts. Bestämmelserna bör öppna möjlighe­ter alt integrera byggherrens egen kontrollverksamhet med byggnads­nämndens, så alt kostsamt dubbelarbete kan undvikas.

Kostnaderna för byggnadsnämndens arbete med granskning och besikt­ning bör täckas genom avgifter. De bör dock kunna hällas nere för den enskilde genom förenklingar av det slag som jag nu har berört.


3 Reformbehoven och lagförslagels huvudsakliga inriktning 3.6.3-3.7


3.6.4 Byggnormerna

Även när det gäller de krav som i lagsUflningen bör slällas pä byggnader­nas och bebyggelsemiljöns egenskaper finns möjlighel lill vissa förenkling­ar. Huvuddelen av dagens normer anser jag emellertid nödvändiga. De enhetliga slandardkraven har till syfte alt underlätta för en industriell byggproduktion som kan begränsa produktionskostnaderna. Framför alll skall dock kraven utgöra etl skydd för svaga konsumenter, vilkas anspråk inte blir tillgodosedda på en marknad, baserad på tillgäng och efterfrågan. Krav i lagstiftningen för all l,ex, tillgodose anspråken från handikappade och äldre kan således inte avvaras. Kraven är en förulsältning för deras deltagande i samhällslivet.

Förenklingar i byggnormeringen anser jag främst bör åstadkommas ge­nom mindre detaljrika normer än de som gäller i dag.

Jag vill i detta sammanhang påpeka alt jag även föreslår ett längre gående ansvar för den enskilde atl underhålla bebyggelsen än i dag. Detta ansvar bör i princip innebära en skyldighet för ägaren atl se lill att byggna­dens funktioner i huvudsak vidmakthålls under byggnadens brukstid. Ett sådant krav får särskild belydelse för hyresfastigheter, där hyresgästernas intressen är berörda.

3.7 Några principiella synpunkter på lagreformen

Milt förslag: PBL föresläs ersätta bl, a, byggnadslagen, byggnadsstad­gan och lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m, m.

Del nu redovisade förslaget till ny plan- och bygglag vilar på samma grundsyn pä det samhälleliga, demokratiska inflytandet över bebyggelseut­vecklingen som ligger bakom den gällande byggnadslagstiftningen. Med hjälp av byggnadslagen och byggnadsstadgan har den kraftiga bebyggel­seutvecklingen under 50-, 60- och 70-talen kunnat regleras genom en fysisk planering i samhällels regi. Vissa av de viktigaste reformbehoven som föranledde lillsältandei av bygglagutredningen 1968 har blivit tillgodo­sedda genom reformerna åren 1971 och 1972, Del finns därför anledning all



Prop. 1985/86:1                                                                     86

huvudsakliga

inriktning

3.7

ställa frågan om inte även kvarstående reformbehov kan tillgodoses genom       3 Reformheliovcn delreformer. Jag har emellertid funnit detla vara en olämplig lösning av       "<'' lagförslagets="" främst="" följande="">

Genom den stora mängd delreformer som ägi rum sedan den gällande lagstiftningen först antogs av riksdagen är 1947 har byggnadslagstiftningen blivit etl svåröverskådligt lappverk, som är svårt att förstå för såväl all­mänheten som förtroendevalda med uppdrag i staten och kommunerna.

Jag vill särskilt peka pä del för lagsystematiken viktiga tätbébyggdsebe­greppel. För tätbebyggelse kravs i princip planläggning. Genom den ut­vidgning av vad som skall innefattas i täibebyggelse som genomfördes år 1971 har innebörden av delta begrepp ytterligare fjärmats från vad som i allmänt språkbruk menas med tätbebyggelse. Begreppet fick då en framåt­syftande karaktär och har därigenom kommit att innefatta praktiskt taget alla områden där det finns efterfrågan på byggnadsmark. Del har oivivel-akligi varit svårt atl fä förståelse för avslag på ansökningar om byggnads­lov som har motiverats med att byggnadsprojektet utgör tätbebyggelse, trots alt sökanden kanske inte har etl enda hus inom synhåll från den aktuella byggnadsplatsen. Här måste uppenbarligen ske en förändring som ökar förståelsen för lagens syfte och uppbyggnad.

Från demokratiska utgångspunkter och även från rättssäkerhetssyn­punkt är det enligt min mening angeläget alt de grundläggande lagreglerna är utformade sä att de kan förstås även av andra än en begränsad krets av experter, Lägsystemaliken behöver därför ses över i sin helhet. För en sådan lösning talar även den omständigheten atl del långt utdragna utred­ningsarbetet med offentlig redovisning av olika reformförslag har lett till att man i den kommunala planeringen i viss utsträckning redan har anpas­sat sig till de förvänlningar pä innehällel i en ny lag som därigenom väckls. Genom att i en samlad reform tillgodose de angelägna reformbehov som jag nyss har redovisat fär allmänheten och de tillämpande myndigheterna i ell sammanhang en helhetsbild av del nya systemet,

1 likhet med utredningen anser jag således att frågor om både planlägg­ning och byggande - med tanke pä del starka samband som råder mellan frågorna — bör föras samman i en enda lag som bör benämnas plan- och bygglagen (PBL). Den bör ersätta byggnadslagen, byggnadsstadgan och lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPl), Som jag inledningsvis nämnde anser även lagrådet att det valda tillvägagängssället atl i elt sammanhang reformera byggnadslagstiftningen ur lagstiftningsteknisk synpunkt är att föredra framför försök att genom partiella reformer komma lill rätta med bristerna i nuvarande lagstiftning.

1 en sådan samlad lagreform bör självfallet tas till vara de avgörande framsteg vad gäller det samhälleliga inflytandet över beslut om bebyggel­seutvecklingen som vunnits genom 1947 års byggnadslag och senare re­former av byggnadslagstiftningen. Jag vill här särskilt peka på den utvidg­ning av den allmänna lämplighelsprövningen av bebyggelse som genomför­des år 1972,



Prop. 1985/86:1                                                                     87

4 Plansystemels

4    Plansystemets förenlighet niéd risgeringsformens noiitnbegrepp förenliglwi med

regeringsformens

normhcgrepp

Lagrådel behandlar ratt utförligt frågan hur PBL: s reglering av kommu­nernas planläggning förhåller sig lill bestämmelserna om normgivning i regeringsformen (RF).

Som en allmän bakgrund kan följande anföras. Enligt 8 kap. 3 5 första stycket RF skall föreskrifter om förhällandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag, dvs, i föreskrifter beslutade av riksdagen. Frågor om användningen av mark- och vattenområden och om bebyggelse hör till det lagstiftningsom-räde som avses i nämnda lagrum. Med stöd av 8 kap, 7 5 första stycket 3 kan riksdagen ulan hinder av 3 8 i lag bemyndiga regeringen alt genom förordning meddela föreskrifter om "utformning av byggnader, anlägg­ningar och bebyggelsemiljö". Denna rätt atl delegera normgivning i fråga om byggande tillkom genom en ändring av RF är 1976. Ändringen (prop. 1975/76: 209s. 1620 motiverades av behovet alt kunna la in byggnadsstad­gans mera detaljbetonade regler om byggande saml föreskrifterna i Svensk byggnorm 1975 i en eller flera regeringsförfatlningar. En motion med yrkande om avslag pä propositionen under hänvisning till all etl för de enskilda människorna cenlrall område skulle komma all undandras riksda­gens lagsliftning avstyrktes av konstitulionsutskoitet. Utskottet erinrade om alt riksdagen vid begagnande av den föreslagna delegationsmöjlighelen kunde och borde närmare precisera de befogenheter regeringen skulle få och all avsikten självfallet inte varan delegeringen skulle omfafta annat än befogenheter all meddela detaljbetonade föreskrifter (KU 1975/76:56 S.41).

Om riksdagen med stöd av 8 kap, 7 8 RF bemyndigar regeringen alt meddela föreskrifter, kan riksdagen också enligl 8 kap, 11 8 medge rege­ringen att överlåta ät förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet, s, k, subdelegation. Riksdagen kan inte delegera sin normgivningsmakt direkt lill en förvaltningsmyndighet - här bortses från vissa undanlag som saknar intresse i detta sammanhang (se I, ex, 8 kap, 9 8 andra stycket RF) - eller lill en kommun ulan måste gå via regeringen. Riksdagen kan inte avhända sig sin normgivningsmakt pä annal sätl än det som föreskrivs i 8 kap, RF,

Med det normbegrepp på vilket 8 kap, RF vilar avses enligt propositio­nen med förslag till nyRF (1973:90 s, 203 0 rättsregler. Dessa känneteck­nas i princip av atl de är bindande för myndigheter och enskilda. De kännetecknas vidare av all de inte avser bara ett visst konkret fall utan har generell giltighet. Det sistnämnda kravet fär enligl propositionen anses uppfyllt om föreskriften avser exempelvis situationer av etl visst slag eller



Prop. 1985/86:1                                                                     88

vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till eller på annat sätl       4 PUinsysteiuets
berör en i allmänna termer bestämd krets av personer,
                    förenlighet med

normbegrepp

Det har i såväl doktrin som praxis rätt en viss osäkerhet i frågan huruvi- legenngsjornens da "riktlinjer", "rekommendationer" och "anvisningar" är normer i RF:s mening. Lagstiftaren har haft att la ställning lill frågan bl. a. när del gällt att avgöra vilka lagar och förordningar som skall kungöras enligt 8 kap. 19 8 andra stycket RF, 1 I 5 andra stycket lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra förfatlningar sädanl lagrummet lyder enligl en nyligen vidtagen ändring (SFS 1984:211) skall med författningar i nämnda lag förslås "lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap, regeringsfor­men betecknas som föreskrifter". Definitionen som sädan säger väl inte så myckel om innebörden av begreppet föreskrift i RF men den har sin intresse såsom ett försök från lagstiftarens sida all få en klarare gräns mellan bindande och icke-bindande regler i författningar beslutade av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under rege­ringen eller riksdagen. Ursprungligen hänförde kungörandelagen (prop, 1975/76: 112) till författning inte bara bindande regler utan även sådana icke-bindande anvisningar som hade till syfte att främja en enhetlig rätts-lillämpning eller alt bidra till atl utveckla praxis i en viss riktning. Däremot borde regler som anvisade hur en person lämpligen kunde förfara i vissa hänseenden men som lämnade honom fritt atl välja en annan väg för atl nä det önskade resultatet inte anses om författningar. Ändringen av kungö­randelagen är 1984 innebar all begreppet författning reserverades för bin­dande regler och att rekommendationer av typen anvisningar lämnades utanför. Ell syfte med ändringen var (prop, 1983/84:119 s. 130 alt få kungörandelagen i bättre överensstämmelse med RF och dess förarbeten.

Lagrådet konstaterar mot den nu beskrivna bakgrunden att PBL: s regler om rält för kommunerna atl reglera markanvändning och alt besluta om utformning av byggnader m, m, är grundlagsenliga endast under förut­sällning att regleringen inte utgör normer i RF:s mening. Kommunernas rätt enligt PBL atl meddela beslul om utformning av byggnader, anlägg­ningar och bebyggelsemiljö grundar sig nämliggen inte på nägon delegation ulan följer direkt av vissa i PBL givna lagregler, Lagrådel diskuterar härefter ingående huruvida riktlinjer i översiktsplaner och föreskrifter i detaljplaner och områdesbestämmelser kan anses utgöra normer. Lagrå­dets resonemang utmynnar i ett konstaterande alt lagrådsremissens argu­ment — uttalade eller underförstådda - för att kommunernas planläggning enligl PBL-förslaget inte lill någon del innefattar normgivning inte är invändningsfria,

Lagrådel kommer nämligen Ull den slutsatsen att översiktsplanens rikt­linjer under vissa speciella betingelser i realiteten kan bli bindande för de tillämpande myndigheterna. Lagrådet ifrågasätter också om inte områdes­bestämmelser och detaljplaner i vissa fall uppfyller del krav på generell giltighet som kännetecknar föreskrifter i RF: s mening, eftersom bestäm-



Prop. 1985/86:1                                                                     89

melserna eller planerna kan beröra ell ston antal fastighetsägare och fä 4 Plansvsiemeis

betydelse för många människors boende- och arbetsmiljö ochderas möjlig-        förenlighet med

heter lill rekreation och friluftsliv,                                                     regeringsformens

Lagrådet yttrar härefter följande (yttrandet s, 9):                         normbegrepp

Någon tvekan om förslagets grundlagsenlighet hade inte behövt upp­komma om 8 kap, 7 5 första stycket 3 RF ändrats så all bemyndigandet enligl lagrummet kommit all avse föreskrifter om markanvändning och byggnadsföreskrifter av annal än detaljbelonat slag saml om kommunernas kompelens pä området reglerats i överensstämmelse med delegalionsföre-skrifterna i 8 kap. Del undandrar sig lagrådets bedömande vilka förutsätt­ningar som kan finnas för atl vidla sädana ändringar. Lagrådet har över­vägt möjligheterna all på andra vägar nä en säker övercnsslämmelse med regeringsformen, Detla skulle emellertid medföra en revision av grundläg­gande delar av förslaget. Vid en sädan revision kommer man in på värde­ringar och ställningstaganden som det inte tillkommer lagrådel all göra, Lagrådel nödgas konsialera att förslaget i vad avser kommunernas befo­genheter atl i planbestämmelser reglera markanvändning och bebyggelse knappast torde vara förenligt med grundlagen.

Jag vill till atl börja med erinra om atl jag redan i samband med lagråds­remissen (s,34) tog upp grundlagsfrågan. Eftersom den har avgörande betydelse för möjligheten atl utan ändring av RF införa ett plansystem med den uppbyggnad som jag nu föreslår, anser jag del angeläget att närmare redovisa min uppfattning.

Som jag snarl skall närmare utveckla bygger del nu föreslagna plansyste­mei i allt väsentligt pä det system som nu råder och som gällde även när den nya regeringsformen infördes är 1974, Avskaffandet av länsstyrelsens faslställelseprövning. som är den principiella skillnaden, har ingen inver­kan pä frågan om planerna är normer eller inte. Avgörande betydelse måste därför tillmätas den inställning till planbeslui enligt byggnadslagstift­ningen som kan antas ligga bakom regleringen i 8 kap, RF.

Något uttryckligt besked på den punkten slår inte att finna i förarbetena till RF, Man får därför söka ledning i syftena bakom grundlagsreformen. En övergripande syfte var givetvis att skapa garantier för det demokratis­ka styrelseskicket samt att stärka och förankra folksiyrei genom all den praxis som vuxit fram bl. a. beträffande parlamentarismen gavs uttryck också i grundlagen. Detta kan sägas prägla även bestämmelserna om normgivningsmakten i 8 kap,

1809 års RF byggde på en uppdelning av statsmaktens funktioner. Den lagstiftande maklen utövades delvis gemensamt av riksdagen och Konung­en och delvis av Konungen ensam. Som ett resultat av den utveckling frän maktdelning till parlamentarism som växte fram genom konstitutionell praxis under 1809 års RF:s länga giltighetstid kom lagstiftningsiippgiften alt alltmer förskjutas i riktning mot riksdagen.

Den nya regeringsformen utgår frän grundsynen alt vad som skall beslu­tas av riksdagen är i första hand del som anses vara av särskilt stor



Prop. 1985/86: 1                                                                     90

regeringsformens normhegrepp

betydelse för medborgarna och för samhällslivet i övrigt. Folket bör med 4 Plansysiemets andra ord genom sina representanter fatta beslut om bl, a. de normer som förenlighet med föreskriver inskränkningar i n-.edborgarnas frihet eller rätt lill egendom. Ell kiav som utmärker rättsstaten är atl medborgarna skall behandlas normmässigt. Av det kravel följer all rältsregler skall vara generella, dvs. de skall rikta sig lill alla eller älminsione Ull en personkreis som inte är närmare bestämd. Riksdagen skall inte kunna gripa in i handläggningen av enskilda fall. Av flera skäl sattes vid tillkomsten av RF också en gräns Ibr miijiigheierna atl delegera normgivning från riksdagen. De bästa möjlighe­terna lill offentlig redovisning, öppen debatt och elt meningsutbyte ansågs ligga i riksdagsbehandlingen. Saken kan också uttryckas så all de mesl belydelsefulla poliliska beslulen skall fallas av det organ som bäst avspeg­lar opinionerna inom befolkningen. När en norm väl är utfärdad ankommer det pä domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ all tillämpa den i konkreta fall.

Del bör framhållas att det vid RF:s Ullkomsi ansågs atl den kompetens­fördelning beträffande normgivningsmakten som inom olika rättsområden hade utbildats i praxis ansågs vara i stort sett ändamålsenlig och att den därför kunde i huvudsak läggas lill grund för RF: s fördelning av normgiv-ningskompetensen. Avsikten var alltså inte alt normbegreppel skulle un­dergå några mer betydande förändringar genom RF: s införande (prop, 1973:90s, 203 f och 207, se även KU 1979/80: 50 s, 87),

Mol denna bakgrund är del knappast realistiskt att anta att avsikten kan ha varit all RF: s bestämmelser om normgivningsmakten skulle ha den konsekvensen att byggnadslagstiftningens sedan länge beprövade besluts­system - som genom del kommunala planmonopolet vilar pä den kommu­nala demokratins grund - skulle i vissa delar sättas ur spel och ersättas av en ordning där kommunala markanvändningsplaner skulle behöva beslutas av riksdagen. Den slutsats som ligger närmast till hands är alt planbeslui enligl dagens byggnadslagstiftning skall ses som en form av rättstillämp­ning, som enligt grundlagen inte är förbehållen riksdagen.

Denna uppfattning om planbeslutens karaktär kan anses bekräftad ge­nom att riksdagen beslutat anta prop, 1975/76: 112 med förslag till lag om kungörande av lagar och andra författningar, 1 sin anförande lill proposi­tionen (s,63fO diskuterade dåvarande justitieministern de gränsdrag­ningssvårigheter som möter i fall där en bindande föreskrift avser ett mycket litet lokall område, kanske bara en eller flera bestämda fastigheter. Han slog till en början fast att ett lokalt begränsat beslul hade karaktären av författning, om det helt eller främst riktar sig lill medborgama i gemen såsom exempelvis etl förbud att ta bort eller skada en växt av viss art där den vä.xer vilt. Däremot kunde den generella naturen starkt ifrågasättas när fräga var om lokall begränsade föreskrifter avsedda att begränsa hand­lingsfriheten för ägarna till vissa bestämda fasligheter eller vissa därmed jämförliga rättsinnehavare. Delta gällde även om föreskrifterna band inte



Prop. 1985/86:1                                                                     91

normbegrepp

bara den akluelle ägaren eller rättsinnehavaren ulan även framlida sådana, 4 Plansysieineis I enlighet härmed och med åbei-opande av den praxis som följts vid jörenlighei med tillämpningen av 3 8 andra styckel 2 förvaltningslagen (1971: 290) i ärenden regeringsformens om läsiställelse av delaljplan ansåg justitieministern att bl. a, beslut om bebyggelseplaner enligt byggnadslagstiftningen, beslut om förhud mot byg­gande, schaktning m, m, enligt samma lagstiftning och beslut om naturre­servat eller nalurvårdsområde enligl naturvårdslagen inte borde hänföras lill författning. Däremot borde föreskrifter som riktade sig lill jordägare eller liknande personkategorier inom elt slörre område, t, ex, etl län. anses ha sä generell karaktär att de borde bedömas höra till kategorin författning­ar.

Justitieministerns uttalanden lämnades ulan erinran av riksdagen (KU 1975/76:51. rskr 362).

Enligt min uppfattning finns det inte några helt nya element i PBL:s plansystem som kan medföra en principiellt ändrad syn på planbeslulens konstitutionella karaktär. Besluten måste alllsä betraktas antingen som förvaltningsbeslut (detaljplan och områdesbestämmelser) eller enbart som beslutsunderlag (översiktsplan) inför kommande rättstillämpning.

Beträffande detaljplaner är parallellen med dagens bebyggelseplaner helt klar. De är avsedda att omfatta lokalt begränsade områden och deras rättsverkningar träffar en bestämd personkreis. Inte heller blir fler perso­ner än i dag rent faktiskt berörda av planbesluten.

Skillnaderna mellan detaljplaner och områdesbestämmelser enligt PBL är helt marginella i fråga om regleringsmöjlighelerna. Områdesbestäm­melser kan visseriigen användas också för att avsätta mark som friluftsom­råden. Eftersom liknande beslul enligt naturvårdslagen anses vara förvalt­ningsbeslut, bör utan tvivel även områdesbestämmelser räknas lill samma kategori. Områdesbestämmelserna har stora likheter med dagens general­planer, som enligt min mening - med hänsyn till den utformning som de har fått i praktiken - måste anses vara förenliga med RF, Att områdesbe­stämmelser kan användas för att reglera markanvändningen inom områden av riksintresse förändrar givetvis inte bilden. Inte heller i dessa fall får områdesbestämmelserna läcka annat än begränsade områden. För atl del inie skall råda nägon tvekan om mina avsikter på den punkten anser jag att det av lagtexten tydligt bör framgå att områdesbestämmelser får antas för begränsade områden av kommunen. Del finns för övrigi inie nägot prak­tiskt behov av att med områdesbestämmelser skydda alla nationella intres­sen, eftersom skyddet följer direkt av lagbestämmelser,

I del nyss nämnda lagsiiftningsärendel om kungörandelagen behand­lades inte beslut av den karaktär som översiktsplanen har. Därför är det befogal alt jag närmare motiverar min ståndpunkt beträffande översikts­planen.

Jag vill till att börja med erinra om atl del i PBL föreskrivs bl, a, all byggnadsnämnden som en specialreglerad myndighet skall svara för hand-



Prop. 1985/86: 1                                                                     92

normhegrepp

läggningen av bygglovsarcnden. 1 PBL föruisälls vidare att kommunerna i 4 Plansysiemets ell slörre sammanhang skall utreda vilka allmänna intressen som bör förenlighet med hävdas bl, a, vid prövningen av bygglovsärenden och inom vilka olika regeringsformens områden som del finns skäl alt beakta dessa intressen. Den form som PBL tillhandahåller för delta är översiktsplanen. Den skall utgöra ell instrumeni för kommunfullmäklige alt på elt samlat säll uttrycka kommunens princi­piella uppfailning om vilka av de i lag angivna allmänna intressena som inom olika områden framstår som aktuella att vägas mot de enskilda intressena vid bl, a, tillståndsprövning. Delta syfte kunde lika väl uppnås genom alt fullmäktige i varje uppkommande ärende redovisade sina över­väganden i elt yttrande lill byggnadsnämnden. En sädan ordning torde vara helt invändningsfri från grundlagssynpunkl men är naturiigtvis av flera skal otänkbar. De praktiska olagenheterna skulle bli mycket stora och dessutom skulle kommunerna knappast kunna tillfredsställa kraven på enhetlighet, konsekvens och god framförhållning. Även lagrådet har som en av de förtjänstfulla nyheterna i reformen nämnt atl varje kommun åläggs alt ha en i lag reglerad översiktsplan som skall omfatta hela kom­munen och hållas aktuell.

Enligt den föreslagna laglexten har översiktsplanen en enda funktion, nämligen att utgöra ett underlag för kommande beslut, 1 beslämmelserna i 8 kap, om prövningsgrunder för bygglov har i enlighet härmed inte gjorts nägon anknytning till översiktsplanen. Den rättsliga grunden för prövning­en är uteslutande beslämmelserna i 2 och 3 kap, PBL saml beslämmelserna i naturresurslagen. Översiktsplanens funktion vid bygglovsprövningen är atl för skilda områden i kommunen närmare belysa de allmänna intressena och atl ange vad som för resp, område bör beakias till följd av de krav som i lag har bestämts av riksdagen. Rättsläget för den enskilde skulle alltså i själva verket kunna gestaltas pä precis samma sätt, även om inte översikts­planen fanns med i beslutssystemet, Detla styrker ytterligare min uppfatt­ning att översiktsplanen inie utgör en norm.

Lagrådels slutsats att planen - i vissa delar - i realiteten blir bindande för de tillämpande myndigheterna synes Ull en del grundas på ett exempel där utgångspunkten är att översiktsplanen inom etl visst område innefailar en avvägning av samtliga intressen, allmänna och enskilda, och entydigt anger fullmäktiges mening hur marken skall användas. Enligt lagrådet är del i ett sådant fall knappast tänkbart atl kommunstyrelsen eller byggnads­nämnden detaljplanerar området i strid mot planen eller att byggnads­nämnden beviljar etl bygglov som är oförenligt med planen.

Det kan till all börja med ifrågasaltas om del i prakUken kan vara sä atl samtliga enskilda intressen som kan uppkomma under planens gillighels-lid, är kända när planen upprällas. Dessa intressen växlar ofta "över liden", t. ex, pä grund av utvecklingen i kommunen eller helt enkelt pä grund av atl fastigheter byter ägare. När det gäller byggnadsnämndens och kommunstyrelsens bundenhet av översiktsplanen, hör det lill bilden all



Prop. 1985/86:1                                                                     93

regeringsformens normhegrepp

rätten att anta detaljplaner och omrädesbesiämmelser tillkommer fullmäk- 4 Plansysieineis lige, som har rätt all delegera vissa beslutsbefogenheter lill.kömmunstyrel- förenlighet med sen eller byggnadsnämnden. Frän konstitutionell synpunkt torde det inte finnas hinder för alt fullmäktige i sitt delegationsbeslut ger närmare före­skrifter till kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden om hur och under vilka förutsättningar den delegerade beslutanderätten fär användas. Be­stämmelserna i PBL utgör dock inte något hinder mol atl t, ex, byggnads­nämnden antar en delaljplan som strider mot översiktsplanen, om nämn­den finner all de allmänna lagreglerna om lämplig ulveckling i kommunen bör leda till detta. Det är tvärtom förutsatt alt så kan ske (5 kap. 11 8 första stycket i del remitterade förslaget).

En parallell Ull översiktsplanens riktlinjer är enligt min mening de rikt­linjer som konsumentverket utarbetar lill ledning för tillämpningen av konsumentkreditlagen. Vid sin granskning av förslaget lill konsumenikre-diilag framhöll lagrådel (prop. 1976/77:123 s,349fO att vid marknadsdom­stolens bedömning av konsumeniverkels riktlinjer blir del avgörande inie om avvikelse skett från riktlinjerna utan om näringsidkarens handlande strider mot lag,

1 sin ytlrande över PBL-förslaget anför lagrådel alt del ligger i sakens natur att en domstol vid en sädan bedömning står friare i förhållande till riktlinjerna än vad en kommunal nämnd gör i förhällande till översikts­planen. Enligt lagrådet blir planen till den del den innehåller bestämda och preciserade direktiv i realiteten bindande för de tillämpande myndigheter­na.

Jag kan inte ställa mig bakom ett sädanl betraktdsesäli. Genom de nyss älergivna beslämmelserna om översiktsplanen och genom beslutssyste­mels uppbyggnad i övrigt har de rättsliga relationerna mellan kommunfull­mäktige och de tillämpande myndigheterna bestämis på ett tydligt sätt. Lagrådet synes i sill resonemang utgå från att dessa myndigheter kan "uppfatta" relationerna till fullmäktige pä etl annat sätt än del som laglex­ten ger uttryck för. Ett sådant antagande utgör enligt min mening knappast någon hållbar grund för slutsatsen atl översiktsplanen i vissa situationer skulle vara bindande. Givetvis kan man inte bortse frän att det kommer att träffas avgöranden enligt PBL som av en eller annan anledning är felaktiga. Sådana avgöranden - t. ex, ett beslut varigenom byggnadsnämnden utan atl beakta det enskilda intresset avslår en ansökan om lov enbart med en hänvisning till översiktsplanens riktlinjer - kan emellertid rättas till av överinstanserna, Atl länsstyrelserna och regeringen - inte bara formellt utan även faktiskt - står fria gentemot kommunfullmäklige torde vara obestridligt.

Sammanfattningsvis anser jag således i motsats till lagrådel att del nu föreslagna plansystemei i alla delar är förenligt med beslämmelserna om lagar och andra föreskrifter i 8 kap, RF,



Prop. 1985/86:1                                                                  94

5    Lagtekniska frågor och lagstiftningens räckvidd Sammanfattning

o PBL föresläs iräda i kraft den I januari 1987 (s, 94)

o Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, bemyndi­gas alt meddela föreskrifter lill byggbestämmelserna i PBL (s. 98)

c Planer enligt PBL skall i första hand behandla bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt redovisa hushållningskraven inom mark- och vattenområden av riksintresse, 1 planerna kan emellertid även behandlas andra frågor om användning av mark och vallen. Planer­na skall påverka även lillätlighelsprövning enligt annan lagsliftning än PBL(s. 101).


5 Laglekniska frågor och lagslifl-ningcns räckvidd 5.1-5.2.1


5.1  PBL träder i kraft den 1 januari 1987

Mitt förslag: PBL föreslås träda i kraft den I januari 1987,

Jag nämnde inledningsvis att regeringen genom beslut den 13 december 1984 remitterade til! lagrådet bl, a. etl förslag som innebär att PBL skall träda i kraft den I januari 1986. Beslutet grundades på att en riksdagsbe­handling av PBL-förslaget skulle kunna slutföras under innevarande vår. Del saknas numera förutsätlningar för detta. Jag föreslär därför all PBL skall träda i kraft den 1 januari 1987. Det bör innebära att kommuner och statliga myndigheter, enskilda, sammanslutningar och andra i samhället som berörs av reformen ges god tid atl sätta sig in i den nya lagstiftningen, innan den träder i kraft.

5.2 SystemaUken i PBL

5.2.1 PBL:s disposition

Del jag hillills har nämni om reformbehoven och lagens inriktning inne­bär i korthet atl i PBL huvudsakligen bör tas in regler i följande avseenden.

1 lagen bör anges vissa materiella bestämmelser om innehällel i fysiska planer, eller med andra ord beslämmdser om förändring och bevarande av den fysiska miljön. Sådana bestämmelser behandlar alliså vad som fär beslutas enligl lagen, Eft nödvändigt komplement till denna lyp av besläm­mdser är en reglering av de inslrumenl med vilka man skall åstadkomma den önskade utvecklingen och en väl fungerande beslutsprocess. Jag tänker då på regler om de olika planlyperna, om avvägningen mellan olika anspråk och iniressen vid markanvändningsbeslulen och pä regler om förfarandet när sädana beslut skall fattas.



Prop. 1985/86:1                                                                      95

5.2.1

Av stor betydelse blir hur gränsen dras i befogenhels- och ansvarsfrågor      5 Laglekniska mellan det allmänna och de enskilda inlressenlerna. Sedan denna gräns har     frågor och lagstift-dragits upp, behöver man lägga fast hur elt rationellt beslutsfattande skall      'J'>'_''"-' räckvidd komma till stånd frän samhällets sida, dvs. närmast hur befogenheterna skall fördelas mellan staten och kommunerna. I lagen måste anges inte bara vem som i sista hand skall besluta utan även hur besluten skall förberedas så atl planer verkligen kommer lill stånd när det behövs och alt delta sker på ell sätl som ger alla intressenler ell rimligt inflytande.

Den allmänna uppbyggnad av lagverket som utredningen har föreslagil anser jag vara i huvudsak ändamålsenlig. Lagrådet har fört fram en del förslag lill ändringar i dispositionen som jag ansluter mig till. Det innebär bl, a. att jag inte vidhåller förslaget att föra samman lagens kapitel i avdel­ningar enligt modellen i lagrådsremissen. Jag föreslår nu följande kapitelin­delning i PBL,

1  kap. Inledande bestämmelser

2  kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid

lokalisering av bebyggelse

3  kap. Krav pä byggnader m,m,

4  kap. Översiktsplan

5  kap. Detaljplan och områdesbestämmelser

6  kap. Plangenomförande

7  kap. Regionplanering

8  kap. Bygglov, rivningslov och marklov

9 kap. Byggnadsarbeten, tillsyn och besiktning
10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m, m,

12  kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m. m,

13  kap. Överklagande

14  kap. Skyldighet an lösa mark och utge ersättning

15  kap. Domstolsprövning m,m,

16  kap.  Bemyndiganden m, m,

17  kap. Övergångsbestämmelser Den mest framträdande skillnaden i förhällande till utredningens lagför­slag finns i de inledande kapitlen. 1 utredningsförslaget omfattar andra avdelningen fem kapitel, nämligen 2 kap, med allmänna riktlinjer för plan­läggning och tillståndsprövning, 3kap, om riksintressen, 4kap, med sär­skilda bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning, 5 kap, med särskil­da bestämmelser om placeringen inom tomt och utformningen av byggna­der m,m, saml 6 kap, med särskilda krav beträffande vissa befintliga byggnader, underhåll m. m.

Mänga remissinstanser har ställt sig frågande till det inbördes sambandet mellan dessa kapitel. Man har bl, a, hävdat att det förekommer mänga upprepningar och att en reglering med i stort sett samma innehåll borde kunna åstadkommas med hjälp av färre bestämmelser.

Kritiken är enligt min mening befogad och har - som framgår av vad jag



Prop. 1985/86:1                                                                      %

ningens räckvidd 5.2.1-5.2.2

nyss anförde - gett mig anledning all föreslå en annan kapilelindelning.      5 Laglekniska Jag vill i anslutning lill delta göra en del klarlägganden av bestämmelsernas      frågor och lagsiifi-funkiion och om samspelet mellan kapitlen.

Först vill jag erinra om atl de bestämmelser som utredningen log in i 3 kap, om riksintressen i stor utsträckning återfinns i det förslag lill NRL som regeringen remitterade till lagrådet den 6 december 1984, Nägon mot­svarighet till 3kap. i utredningsförslaget finns därför inte i del lagförslag som jag nu lägger fram,

5.2.2 Funktionen av 2 kap.

i 2 kap, föreslår jag en rad allmänna bestämmelser av övergripande natur. Syftet med dem är att ge vägledning i fråga om mål och inrikining vid bäde planläggning och prövning av lov, Beslämmelserna bör ses som ell uttryck för de samlade krav som statsmakterna riktar på kommunerna i samband med markanvändningsbeslulen. Beslämmelserna har sin motsva­righet i 9, 12 och 29 SS byggnadsstadgan. Tillämpningen av beslämmelser­na bör i hög grad vara en kommunal angelägenhet. Avsikten är atl del här skall finnas ell brett spelrum för lokala bedömningar.

Funktionen av bestämmelserna i 2 kap. kan också beskrivas på följande sätl. Jag föreslår, som tidigare har framgått, en lagfäst princip om atl mark som skall användas för bebyggelse först måste prövas vara lämplig från allmän synpunkl för detta ändamål. Den lämplighetsprövningen skall ske i förslå hand vid planläggning men kan även göras i samband med bygglovs­prövningen. Meningen är all 2 kap, skall läggas till grund för lämplighels­prövningen. J 2 kap, räknas alltså upp en rad allmänna intressen som skall beakias av kommunerna vid beslul om planläggning och prövning av lov. Jag kommer senare atl föreslå all en hänvisning till NRL skall tas in i 2 kap, Pä grund härav kommer även den lagen all utgöra en grund för beslul enligl PBL om planer och lov.

Planerna kan alltså sagas innebära en tolkning och precisering för olika delområden i kommunen av bestämmelserna i 2kap. och NRL, När det galler detaljplaner och områdesbestämmelser skall även en avvägning med eventuella motstående enskilda intressen göras. Översiktsplaner däremot beskriver enbari vilka allmänna intressen som finns i olika områden och ibland också hur starka dessa iniressen är. Någon avvägning mot enskilda intressen görs emellertid inte ( översiktsplanen. Det sker i slällel i de enskilda bygglovsärendena, varvid den rättsliga grunden för prövningen titesluiarde är bestämmelserna i 2 och 3 kap. PBL saml bestämmelserna i NRL,

Eftersom 2 kap, inverkar på planernas innehåll och planerna föreslås få viss betydelse för beslul även enligt annan markanvändningslagstifining, får 2 kap. - åtminstone de bestämmelser som ger kommunerna ledning vid bestämmandel av den lämpliga markanvändningen inom ett område - indi­rekt en viss effekt även utanför PBL:s ram.



Prop. 1985/86:1                                                                     97

5.2.2-5.3.1

Vissa grundläggande bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning      5 Laglekniska bör också tas in i 2 kap. Dessa bestämmelser, som motsvarar 4 kap, i      frågor och lagsiifi-ulredningsförslagel, har samma allmänna karaktär som övriga nu föreslag-      n"i.i,t'Ms nnkvuld na bestämmelser i 2 kap. Genom att sammanföra de allmänna bestämmel­serna i ett kapitel undviks en del dubbleringar och systemet blir mera sammanhållet,

1 övrigt har 2 kap. den viktiga funktionen att del utgör en grund för länsstyrelsens synpunkter under samrådet. På det sattet blir bestämmel­serna i 2 kap, etl betydelsefullt slöd för den allmänna debatten i planfrågor. De kan alltså bidra till att stärka medborgarinflytandet.

5.2.3 Funktionen av 3 kap.

1 3kap,, som motsvarar 5 kap. och delar av 6kap, i utredningsförslaget, bör tas in de egenskapskrav som enligt statsmakterna skall ställas pä enskilda byggnader och andra anläggningar saml pä lomler och allmänna plalser. Del är enligt min mening naturligt atl bestämmelser av detla slag samlas i ett enda kapitel. Det blir tillämpligt när kommunen med slöd av 2 kap. har gjort de planmässiga övervägandena och funnit atl etl visst markområde är lämpat t, ex, för bebyggelse. Med stöd av 3 kap, avgörs därefter var de enskilda byggnaderna skall placeras i detalj och hur de skall estetiskt utformas och tekniskt utföras,

5.3 Förordning och myndighetsföreskrifter till PBL

5.3.1 Bestämmelser i regeringsjbrmen

Som jag tidigare har nämnt skall föreskrifter om förnällandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigi avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, med­delas genom lag (8 kap. 3 8 RF), Hit hör bl. a, betydande delar av den reglering som rör byggandet. Även föreskrifter om kommunernas befogen­heter och om deras åligganden kräver lagform.

Efter bemyndigande av riksdagen kan emellertid regeringen genom för­ordning meddela föreskrifter som avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Regeringen kan också bemyndigas att meddela föreskrifter i vissa angivna ämnen, bl, a, i fräga om utformning av byggnader, anlägg­ningar och bebyggelsemiljö (8 kap, 7 8 RF). Ett sädanl bemyndigande kan förenas med ett medgivande för regeringen att överlåta ät förvaltningsmyn­dighet eller kommun alt meddela bestämmelser i ämnei (8 kap. 11 5 RF).

Ulan särskilt bemyndigande kan regeringen - med vissa begränsningar - i förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet av lag, dels föreskrifter i sädana ämnen där regeringsformen inte primärt förbehåller riksdagen beslutanderätten. Regeringen får vidare i förordning överlåta ål underordnad myndighet all meddela bestämmelser i ämnet (8kap, 13 5 RF). 4    Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr I



Prop. 1985/86:1


98



Med föreskrifter om verkställighet av lag förstås i första hand tillämp­ningsföreskrifter av rent administrativ karaktär, 1 viss utsträckning torde regeringen emellertid, med stöd av sin behörighet att besluta verkställig-heisföreskrifter, kunna i materiellt hänseende "fylla ul" en lag. En förut­sättning för delta är dock alt den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad atl regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. 1 verkställighetsföreskriftens form får således inte beslutas om nägot som kan uppfattas som etl nyil åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som elt tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Del fär såle­des inte komma i fräga att riksd.agen beslutar mycket allmänt hållna lagreg­ler och att dessa sedan fylls ul och får sitt reella innehåll genom de verkställigheisföreskrifter som regeringen eller någon underlydande myn­dighet beslutarlse prop, 1973:90, s,211).


5 Laglekniska frågor och lagslijt-ningens räckvidd 5.3.1-5.3.2


5.3.2 Kompletterande föreskrifter

Mitt förslag: Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestäm­mer, bemyndigas alt meddela föreskrifter till byggbestämmelserna i PBL,

Helt naturligt finns del behov av föreskrifter i förordning eller myndig-hetsförfaltning som kompletterar bestämmelserna i PBL, I allt väsentligt är emellertid behovet av föreskrifter koncentrerat till byggsidan. Enligt min mening bör nämligen några föreskrifter inte utfärdas till 2 kap. med dess bestämmelser om allmänna intressen som skall beaktas vid planlägg­ning och vid lokalisering av bebyggelse. Även när det gäller övriga kapitel bedömer jag behovet av kompletterande föreskrifter som mycket begrän­sat. Frågan om sådana föreskrifter rör således i huvudsak enbart 3 kap, om krav på byggnader m,m,, 8kap, om bygglov, rivningslov och marklov, såvitt avser förfarandereglerna och 9 kap. om byggnadsarbeten, tillsyn och besiktning.

De krav som enligt dagens ordning skall ställas på byggnader m, m, finns som jag tidigare har nämnt i by.ggnadsstadgan. Flertalet av bestämmelser­na härom är förhållandevis detaljerade. Byggnadsstadgan kompletteras ändå av föreskrifter i Svensk byggnorm som utfärdas av statens planverk. Enligt 76 8 I mom. byggnadsstadgan fär planverket meddela föreskrifter om bl, a, konstruktion och utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar, om vilka bestämmelser finns i stadgan. Föreskrifter, som är av icke oväsentlig betydelse, skall dock för att bli gällande fastställas av regerinjen. Detsamma gäller i fråga om föreskrifter som av annan orsak är av större vikt. 1 76 § 2 mom. föreskrivs vidare atl planverket i anslutning till föreskrifterna ger exempel på lösningar och metoder som uppfyller kraven



Prop. 1985/86:1                                                                     99

i dessa och de allmänna råd i övrigi som behövs för tillämpningen av      5 Lagtekniska
byggnadsstadgan,
                                                                           frågor och lagstift-

5.3.2

Erfarenheterna visar enligt min mening all del särskill i fråga om byg- nmjens nicvu c gandel finns behov av en delaljbelonad reglering, Etl undanlagslösl krav på lagform framstår därför inte som ändamålsenligt. För den detaljbetona­de regleringen av byggandet torde det i många fall inte heller föreligga något egentligt behov av alt kräva riksdagens medverkan. Jag anser därför alt byggbeslämmelserna i PBL bör utformas så an de anger vilka grundläg­gande krav som gäller. Bestämmelserna bör inte vara sä detaljerade all de hindrar en anpassning till samhällsutvecklingen och lill förändrade ekono­miska förutsättningar eller nya tekniska lösningar, PBL kommer därmed inte alltid alt ge uttömmande svar på vilka krav som samhället ställer på enskilda byggnader, andra anläggningar eller tomter, Lagens bestämmel­ser kommer inte heller alt vara tillräckligt preciserade för alt alltid kunna Ullgodose att samhällets intentioner uppfylls, I praktiken är del dessutom ofta först i samband med utarbetandet av de närmare föreskrifterna som de ekonomiska konsekvenserna av en lagregel blir lydliga. Det är nämligen i detta skede som en avvägning mellan kostnad och kvalitet kan utföras på ett tillföriitligt sätt.

Därmed uppkommer frågan om enbart verkställighetsföreskrifter kan utgöra etl komplement till de allmänt hållna bestämmelserna i PBL. Som jag nyss nämnde fär i verkställighetsföreskrifternas form inte beslulas något som kan uppfattas som ett nytt åliggande för enskilda eller något som kan betraktas som elt Udigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Beträffande byggbestämmelserna ligger det i sakens natur att gränsen mänga gånger kan vara flytande mellan materiella bestämmelser och vad som är att anse som verkställigheisföre­skrifter. Regeringen torde visserligen inte helt sakna möjlighet att i materi­ellt hänseende fylla ul bestämmelsema i PBL genom verksiällighetsföre-skrifter. Utgångspunkten är emellertid att de lagbestämmelser som måste kompletteras med verksiällighetsföreskrifter inte fär tillföras något väsent­ligt nytt genom en verksiällighetsföreskrift, Mol denna bakgrund anser jag det nödvändigt atl regeringen får möjlighet att meddela även föreskrifter som inte är av ren verkställighelskaraktär.

Jag nämnde tidigare atl riksdagen kan bemyndiga regeringen atl meddela föreskrifter bl, a. om utformning av byggnader, anläggningar och bebyggel­semiljö. 1 sill av riksdagen godkända betänkande (KU 1975/76:56 s,4l) underströk konstilutionsutskotiet att riksdagen, när den utnyttjar denna delegalionsmöjlighei, kan och bör närmare precisera de befogenheter som regeringen skall erhålla. Utskottet framhöll vidare att det självfallet inte är meningen att delegeringen skall omfatta annat än befogenheter att meddela detaljbetonade föreskrifter. Jag vill framhålla alt denna delegationsmöj­lighet, som hittills inte har utnytljats. infördes just med tanke pä arbetet med den nya byggnadslagstiftningen.



Prop. 1985/86:1                                                                     100

ningens räckvidd 5.3.2-5.3.3

Jag föreslär nu att regeringen begär riksdagens bemyndigande all få 5 Laglekniska meddela de föreskrifter om krav på byggnader m, m. som utöver bestäm- .frågor och lagsiijt-melserna i 3 kap, behövs för en iämplig utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar saml tomter och allmänna platser. Rege­ringen bör även begära ett motsvarande bemyndigande att meddela de föreskrifter som behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Bemyndigandena bör ge regeringen möjlighet all delegera befogenheten att meddela föreskrifter till underordnad myndighet. Jag återkommer till dessa frågor i specialmoUveringen (I6kap. I 8),

Dessutom bör regeringen få rätt all meddela föreskrifter i fräga om typgodkännande av byggprodukter m, m, och om avgifter för sådan verk­samhet. Även dessa frågor tar jag närmare upp i specialmotiveringen (l6kap,2och 3 58),

Slutligen bör regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om vissa avvikelser frän PBL i krig eller liknande situationer. Jag återkommer även till den frågan i specialmotiveringen (16kap. 48),

5.3.3 Svensk byggnorm

I anslutning lill PBL bör en ny Svensk byggnorm utarbetas. Regeringen har därför enligl beslul den 22 november 1984 uppdragit åt statens planverk atl lägga fram förslag lill de föreskrifter som - oavsett om de skall medde­las av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av planverket -kan behövas i anslutning till bestämmelserna i 3, 8 och 9 kap, samt 15 kap, 20 8 i del till lagrådet remitterade förslaget lill ny plan- och bygglag. Uppdraget är i fråga om 8 och 9 kap, begränsat till atl avse verkställighets-föreskrifter om förfarandet m, m,

Samlidigl med förslaget till föreskrifter skall planverket även redovisa förslag lill de allmänna råd som ar oundgängligen nödvändiga för förståel­sen av föreskrifterna eller som behövs för att byggnadsnämndernas be­dömningar skall bli lika i frågor där en sädan likformighet är väsentlig.

Reglerna skall utformas enkelt och tydligt och med beaktande av de riktlinjer för förenkling av myndigheternas regler som har angetts i prop, 1983/84: 119 (KU 25, rskr245).

Regeringsbeslutet vilar bl, a, på den grunden att det kan förutsättas att den tekniska kompetensen hos både de byggande och byggnadsnämnderna har ökat betydligt i förhållande till vad som gällde när den nuvarande byggnadslagstiftningen infördes. Samhällets reglering bör därför, enligt uppdragsmotiven, inriktas främst pä målen för byggandel och lämna störs­ta möjliga frihet i fräga om de medel och metoder som utnyttjas för atl förverkliga målen.

De föreskrifter som styr byggandet bör alltså så långt möjligt uttryckas som funktionskrav. Planverkets rådgivningsverksamhet bör riktas in på all pröva och värdera nya metoder och lösningar och att aktivt förmedla sina erfarenheter från detta arbete.



Prop. 1985/86:1


101



Inom översynsarbelet förutsätts vidare en noggrann prövning av beho­vet av tvingande regler inom de skilda områden där krav nu ställs i byggnadsstadgan eller Svensk byggnorm. Ett grundläggande mål är att kostnaderna i byggandet skall kunna sänkas utan några avgörande förlus­ter i välfärd, hälsa och säkerhet.

På grund av den betydelse som en byggnorm får för samhällsresursernas användning bör därför enligt min mening bestämmelserna i kungörelsen (1970:641) om begränsning i myndighets rätt atl utfärda föreskrifter, anvis­ningar och råd, den s, k, begränsningskungörelsen, lillämpas även på före­skrifter och allmänna råd som meddelas lill PBL, Enligl kungörelsen skall som regel bl, a. ett normlorslags kostnadsmässiga konsekvenser utredas av myndigheten, som även skall höra företrädare för dem som kan förutses slutligt få bära de ökade kostnaderna för ändrade normer. Enligt min mening bör vidare gälla att föreskrifter i byggnormen som rör verksam­hetsområdet även för en annan myndighet än den som utarbetar föreskrif­terna skall meddelas efter samråd med den myndigheten.

Frånsett regeringens begäran om bemyndigande all meddela materiella bestämmelser innebär vad jag nu förordat inte några formella avvikelser frän dagens normgivningssystem på byggsidan.


5 Laglekniska frågor och lagstift­ningens räckvidd 5.3.3-5.4.1


5.4 PBL:s räckvidd

Min förslag: Planer enligt PBL skall i första hand behandla bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt redovisa hushäll-ningskraven inom mark- och vattenområden av riksintresse. I planerna kan emellertid även behandlas andra frågor om användning av mark och vatten. Planerna skall påverka även lillätlighelsprövning enligt annan markanvändningslagstiftning än PBL.

5.4.1 PBI:s planer reglerar I förslå hand bebyggelsen och markanvänd­ningen inom områden av riksintresse

PBL innehåller en reglering av förfarandet vid den kommunala planlägg­ningen. Den innehåller också de allmänna bestämmelser som statsmak­terna ställer sig bakom och som avses tjäna till vägledning för innehållet i planerna. Vidare finns det i PBL krav pä byggnaders och andra anläggning­ars placering, utformning och utförande i olika avseenden. Planerna får effekter i första hand för åtgärder som kräver lov enligl PBL, De får emellertid betydelse även för åtgärder för vilka lov inte behövs och som avser byggnader eller andra anläggningar saml tomter och allmänna plaiser. Inte heller dessa åtgärder får utföras i strid mot delaljplan eller områdesbestämmelser. Detta sammanhänger med all egenskapskraven i 3 kap, i princip gäller även för icke bygglovspliktiga åtgärder.



Prop. 1985/86:1                                                                    102

5.4.1-5.4.1

Planer enligl PBL skall alltså i första hand behandla frågor om bebyggel-       5 Laglekniska se och därmed sammanhängande anordningar. Därutöver skall översikts-      .ftågor och lagsiiji-planen innehålla en redovisning av hushällningskraven inom mark- och       mngens rackvuld vallenområden av riksintresse. Något hinder för kommunerna att i över­siktsplanen behandla även markanvändningsfrägor i etl vidare perspektiv skall inte finnas. Det bör således vara möjligt all gå vidare på den väg som redan är anträdd i markdispositionsplaner och liknande och göra planen lill del dokument som visar kommunens uppfattning om markreservalioner för t.ex, vägar, ledningar, naturreservat, takter och gruvor. Planen får i sädana delar utgöra underlag för tillståndsprövning enligt olika specialla­gar,

5.4.2 PBL:s planer reglerar i vissa fall även vallenfrågor

Vattenplaneringsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1980:39 och 40) Vattenplanering föreslagit tre former för vattenplanering - vatlenöversikt. vattenhushållningsplan och valtenfördelningsförrätlning. En vattenöver­sikt bör enligt ulredningen finnas för varje kommun och täcka hela kom­munen. Översikten bör i enkel form redovisa tillgången pä vatten, använd­ningen, rådande och förväntade konflikter samt riktlinjer för den framtida vattenanvändningen. För områden - ett helt eller delar av etl avrinnings­område - med begränsade vattentillgångar och konkurrens om användning­en föreslås att regeringen får möjlighet atl föreskriva att berörda kom­muner skall upprätta en plan för hushållning med och fördelning av till­gångarna mellan olika iniressen, en s, k, vattenhushållningsplan. Genom en vattenfördelningsförrättning skall inom mindre områden med lokala konflikter vattnet kunna fördelas mellan ett antal intressenter.

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser delar utredningens uppfattning om behovet av vattenplanering. Flertalet remissinstanser till­styrker även de former för vattenplanering som avses med förslagen om vattenöversikt och vattenhushållningsplan. Några delar dock inte vaiien­planeringsuiredningens uppfattning atl valtenöversikten bör vara obligato­risk. Härvid åberopas framför allt hänsynen till kommunernas ekonomi. Flera remissinstanser, däribland naturvärdsverket och planverket, anser att vattenplanering bör helt integreras med annan fysisk planering och att vattenplaneringen därför inte bör utmynna i särskilda plandokument för vattenfrågorna utan kunna ske inom ramen för de planformer för markan­vändningen i övrigt som finns och kommer att finnas i byggnadslagstift­ningen. Flertalet remissinstanser tillstyrker även utredningens förslag till vattenfördelningsförrättning. Några remissinstanser är dock starkt kritiska till förslaget i denna del och pekar särskilt på svårigheterna att lagtekniskt placera in förrättningen i prövningssystemen i vattenlagen och miljö­skyddslagen.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för jordbruksdepartemen­tet framhålla följande. 1 likhet med vattenplaneringsulredningen och flerta-



Prop. 1985/86:1                                                                    103

5.4.2

lel remissinstanser anser jag att vattenfrågor hittills har uppmärksammals i       5 Laglekniska alltför liten utsträckning i samhällsplaneringen. Jag finner det därt'ör ange-      frågor och lagsilfi-läget atl vattenfrågorna förs in pä etl mer aktivt sätl i denna planering,       "jy'"> räckvidd framför alll i den kommunala fysiska planeringen. Elt slörre hänsynstagan­de lill vallenfrägorna måste enligt min bedömning resultera i elt från resurssynpunkt bättre utnyttjande av vattnet saml minskade risker för konflikter mellan olika användningsändamål.

Enligt PBL skall kommunerna ha det huvudsakliga ansvaret för den fysiska planeringen. Eftersom vattnet utgör en del av den fysiska miljön, anser jag i likhet med vattenplaneringsulredningen och den övervägande delen av remissinstanserna att del är naturligt att kommunerna också fär del huvudsakliga ansvarei för vattenplaneringsfrågor. En förutsättning för att vattenfrågorna skall få önskvärd tyngd och allsidig behandling torde dessutom vara att de behandlas genom en planeringsverksamhet med tillräcklig politisk förankring.

Trots de skillnader i förutsättningar som i skilda hänseenden föreligger mellan vattenplanering och planering av markens användning, anser jag att man sä långt som möjligt bör försöka få till stånd en samordning av kommunernas olika planeringsfunktioner när det gäller den fysiska miljön. Härigenom kommer vattenfrågorna att kunna behandlas på ett likartat sätt som markfrågorna, och de ömsesidiga konsekvenserna av markanvänd­ningen och vattenanvändningen kommer lättare att kunna beaktas. Olika former av planering som bedrivs åtminstone delvis parallellt kan dessutom lätt försvära möjligheterna att fä den samlade bild av utvecklingen som planeringen är avsedd att ge. Därtill är det enligt min uppfattning rationellt och kostnadsbesparande att flertalet av de frågor som rör den fysiska miljön, i vilken jag inbegriper vattenmiljön, kan behandlas inom PBL:s plansystem.

Jag anser därför all man skall integrera vattenplaneringen med annan fysisk planering och sä långt som möjligt inordna den i PBL:s regelsystem. Jag bedömer atl denna lösning väl tillgodoser de syften som ligger bakom valtenplaneringsutredningens förslag till vattenöversikt och vattenhushåll­ningsplan.

När del gäller utredningens förslag lill vattenfördelningsförrättning an­ser jag atl förrättningar av detta slag inte har någon plats i PBL- systemet. De i nya vattenlagen intagna bestämmelserna om bevaltningssamfällighe-ter torde åtminstone delvis Ullgodose syftet med vattenfördelningsförrätt-ningar.

Jag avser senare (avsnitten 7 och 8) att återkomma med närmare förslag till PBL:s plansystem och jag kommer där också att redovisa hur jag ser på möjligheterna att låta planerna omfatta även kommunernas vattenområ­den.



Prop. 1985/86:1                                                                    104

5 Laglekniska
5.4.3 Reglering av bebyggelse in. m. I naturvårdslagen och väglagen
     frågor och lagsiift-

Både naturvårdslagen (1964:822) och väglagen (1971:948) innehåller i       "ingens räckvidd

5 4 dag bestämmelser som reglerar bebyggelse m,m, PBL-utredningen har

föreslagil alt sirandskyddsbestämmelserna flyttas från naturvårdslagen lill PBL, Av detta följer lill en början att befogenheten atl utvidga eller inskränka strandskyddel generellt förs över från länsstyrelserna till kom­munerna. Vidare blir följden att byggnadsnämnden vid sin normala bygg­lovsprövning skall tillämpa även reglerna om strandskydd och alltså ha möjlighet att ge dispens från del förbud som ligger i sirandskyddsbestäm­melserna.

Jag har viss förståelse för tanken på etl enhetligt förfarande. Inte minst frän sökandens synpunkl är del naturliglvis en fördel atl ansökningen prövas ur alla aspekter av samma myndighet. Jag anser emellertid att allemansrätten, som ju ligger bakom strandskyddel, är en tillgång som del ligger i hela landels intresse att slå vakt omkring och att länsstyrelserna på del stora hela har skön denna uppgift mycket bra. Strandskyddet är numera ett begrepp som har vunnit insteg i det allmänna rättsmedvetandet. Enbart den åtgärden att flytta reglerna bort från naturvårdslagen skulle kunna uppfattas som en förändring av strandskyddets styrka. Delta skulle enligt min mening vara olyckligt. Jag anser således atl övervägande skäl talar för att sirandskyddsbestämmelserna skall vara kvar i naturvårdslagen och att länsstyrelsen i princip skall fatta beslut i strandskyddsfrågor. Den möjlighet att delegera beslutanderätten till kommunerna som finns redan i dag i naturvärdslagen bör behållas, 1 denna fråga har jag samrått med chefen för jordbruksdeparlemenvet.

Utredningen föreslog alt kommunerna skall ges möjlighet att inom ra­men för PBL upprätta markförordnanden, motsvarande dagens naturreser­vat, för att tillgodose friluftslivets intressen. Detta har väckt en viss re­misskritik, bl. a. frän naturvärdsverket och Svenska naturskyddsförening­en. Man kan sammanfalla kritiken på så sätl atl remissinstanserna finner del olämpligl atl dra upp en gräns mellan friluftslivels och den velenskapli-ga naturvårdens intressen, likaså mellan vilka frågor som skall vara en kommunal och vilka som skall vara en statlig angelägenhet. Man har också framhållit att det av PBL-utredningen föreslagna förbudet alt inrätta ett naturreservat för ett område med markförordnande skulle vara olämpligl bl.a, med hänsyn Ull de skillnader i motiv som kan ligga bakom valet av olika skyddsformer för ell vissl område.

Jag är beredd alt insiämma i denna kritik. Problemen kan naturligtvis lösas genom att möjligheterna inom PBL:s ram utvidgas att gälla även en del av de naturvårdsfrägor som kan regleras enligt naturvårdslagen. Denna lösning har förordats av bl, a, naturvårdsverket och planverket. En bällre och enklare lösning anser jag dock vara atl vidga kommunens möjligheter atl använda de medel som redan i dag finns i naturvårdslagen. Kommuner-



Prop. 1985/86:1                                                                     105

na bör med andra ord ges möjlighel atl inrätta kommunala naturreservat      5 Laglekniska
och naturvärdsområden med stöd äv bestämmelserna i naturvårdslagen,
          J>'agor och lagsiiji-

Delta förslag innebär en väsentlig förändring i förhällande lill det remit- l"ft" ''" terade förslaget. Jag föreslog nämligen i lagrådsremissen alt områdesbe­stämmelser skall kunna användas för att avsätta mark som friluftsområden och alt marklovsplikt skall kunna införas så att kommunerna inom dessa områden kan pröva bl. a, ansökningar om trädfällning och skogsplanering. Tanken var - även om det inte tydligt framgår av förslaget (se dock lagrådsremissen s, 233) - att möjligheten att införa områdesbestämmelser av detta slag skulle vara begränsad till friluftsområden som utgör bebyggel­sekomplement, dvs, sädana som ligger i anslutning till bebyggelseomrä­den. Förslaget gick ut på att kommunen genom områdesbestämmelser skall kunna reglera marklovspliktiga åtgärder inom friluftsområden intill samma kvalifikationsgräns som gäller för staten vid förordnande om natur­vårdsområde enligt naturvårdslagen. Regleringen skulle med andra ord inte få vara så ingripande alt den pågående markanvändningen avsevärt försväras. Behövs en mer ingripande reglering skall kommunen kunna inrätta ett naturreservat för det aktuella friluftsområdet enligt det förslag till ändringar i naturvärdslagen som har remitterats till lagrådet genom beslut den 25 april 1985,

Vad jag föreslog beträffande PBL innebär en begränsning av de möjlig­heter att avsätta mark som friluftsområden som dagens byggnadslagstift­ning ger. Genom fastställda generalplaner kan ju markanvändningen be­stämmas lill friluftsliv (98 andra stycket BL), varvid bl, a, trädfällning inte får ske utan prövning av länsslyrelsen (17 8 BL), Genom fastställd general­plan kan regleringen av skogsbruket göras mer eller mindre ingripande. Inget hindrar dock att del meddelas föreskrifter som är så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller t,o. m, att synnerligt men uppkommer vid användningen av en fastighet. För sådana fall finns regler om ersättning eller inlösen (22 8 BL), Det bör även framhållas att det i dagens ordning inte finns något krav på att dessa friluftsområden skall ha någon anknytning till bebyggelse.

Emellertid har det visat sig att den i lagrådsremissen föreslagna begräns­ningen av kommunernas regleringsmöjligheter har skapat oklarhet beträf­fande mina avsikter, bl, a. hos skogsintressenterna. För att syftet med regleringen skall framgå på ett tydligare sätt än i det remitterade förslaget har jag efter samråd med jordbruksministern funnit det vara en bättre lösning all kommunernas behov av att kunna skapa lokala friluftsområden tillgodoses genom en ändring i naturvårdslagen. Institutet naturvårdsområ­de i den lagen (19 8) har nämligen tillkommit bl, a, i syfte att möjliggöra för länsstyrelsen att skapa lokala friluftsområden. Jag återkommer till rege­ringen med förslag till denna ändring i samband med att jag lägger fram förslag till följdlagsliftning till bl. a, PBL. Ändringen bör innebära alt kommunerna med slöd av delegation frän länsstyrelserna skall kunna fatta



Prop. 1985/86:1                                                                     106

ningens räckvidd 5.4.3

beslut om inrättande av naturvärdsområden heh enligl de regler som redan      5 Lagtekniska gäller för länsstyrelsens beslut i sädana frågor. Detta innebär bl. a. alt      frågor och lagsiifi-regleringen av t, ex, plantering och avveckling inte får vara så ingripande all pågående markanvändning avsevärt försväras.

Denna lösning ligger väl i linje med del tidigare framlagda förslaget all kommunerna bör ges möjlighel atl iiiralia kommunala naturreservat med slöd av beslämmelserna i naturvårdslagen. Systematiskt hör ocksä dessa frågor bättre hemma i naturvärds- än i byggnadslagstiftningen. Ett vikiigi skäl som har bidragil lill min ändrade inställning är att man bör undvika alt skapa nya beslutsformer när det redan finns sådana för samma ändamål. Alt naturvårdsfrågorna samlas i naturvärdslagen i stället för att vara splitt­rade i flera lagar har också den fördelen alt man slipper ha flera lillsyns-och överprövningsmyndigheter. Den enskilda markägaren kan överklaga de kommunala beslulen till länsslyrelsen, Slalens kontrollmöjligheter när del gäller 1, ex, skogshushållningen blir fullgoda genom all systemet bygger pä delegation frän länsstyrelserna.

Gränsdragningen mellan PBL och naturvärdslagen vill jag i korthet ange på så sätl att områdesbestämmelser bör få användas av kommunen för erforderlig bebyggelsereglering, medan naturvårdslagens bestämmelser om nalurvårdsområde och naturreservat bör användas om kommunen vill avsätta mark för friluftsändamål.

1 väglagen finns flera bestämmelser som innebär förbud mot alt uppföra byggnader, sälla upp skyilar, ljusanordningar och liknande i närhelen av allmänna vägar.

PBL-ulredningen har vall att låta föreskrifterna om byggnader finnas kvar i väglagen men föreslagit att reglerna om skyltar, reklamanordningar och liknande skall upphävas och all sädana frågor i fortsättningen skall regleras endasi genom PBL. Utredningens förslag i den här delen har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Vägverket samt vissa länsstyrel­ser och vägförvaltningar anser emellertid att också beslämmelserna om skyltar bör behällas i väglagen. Kommunförbundet och några kommuner hävdar att även bestämmelserna om byggnader bör föras till PBL,

Enligt min mening finns det ingen anledning att ändra på de regler som gäller åtgärder inom ett vägområde, som väghållaren råder över med vägran. Det betyder ait t, ex, bestämmelserna i 48 8 med förbud i vissa fall atl uppföra byggnader inom vägområden bör vara kvar i väglagen. Beträf­fande tavlor, skyltar o,d. finner jag det inte sakligt motiverat att föra över tillståndsprövningen lill PBL. Med andra ord bör bestämmelserna i 45 och 4685 finnas kvar i väglagen. Det finns anledning atl se annorlunda pä byggnader och en rad andra anläggningar och anordningar som bör vara generellt prövningspliktiga enligt förslaget till PBL. När det gäller ansök­ningar om alt fä uppföra byggnader m.m. ankommer del enligt PBL pä byggnadsnämnderna atl göra en allsidig prövning av tillåtlighet och lokali­sering, där säledes även trafiksäkerhetsaspekter skall beaktas.  Mänga



Prop. 1985/86:1                                                                   107

5.4.3-5.4.4

kommuner är i dag väghållare enligt väglagen, och allmänt har kommuner-      5 Lagtekniska na god kunskap om trafik- ochlrafiksakerhelsfrägor. I ärenden hos bygg-      frågor och lagsiifi-nadsnämnden som kan beröra allmän väg är dessulom vägverkel sakägare      "'".'i 'äckvidd och kan bevaka att sådana frågor får en tillfredsställande lösning.

I översiktsplanen kommer säväl genomförda som planerade allmänna vägar atl vara redovisade. Jag ser del ocksä som självklart att kommuner­na i översiktsplanen redovisar de särskilda restriktioner i fråga om bebyg­gelse som bör gälla i anslutning lill allmänna vägar eller vägreserval. Om det behövs, kan översiktsplanens syfte säkerställas genom atl områdesbe­stämmelser anlas efter samråd med vägverkel.

Del finns enligl min mening inie nägon anledning att tro annat än atl vägverket fär gehör för sina synpunkter pä trafiksäkerhetsfrågor vid be­handlingen av översiktsplaner och områdesbestämmelser. Mot den här bakgrunden anser jag att utredningens skäl för att behålla dubbelprövning­en av nya byggnader och vissa anordningar inte är tillräckligi starka. Kraven i väglagen på tillstånd av länsslyrelsen för alt uppföra byggnader och andra anordningar intill eller i närhelen av allmänna vägar bör därför upphävas i den mån det råder bygglovsplikl enligt PBL, Jag har i denna fråga samrätt med chefen för kommunikalionsdepartemenlet. Jag återkom­mer till dessa frågor i milt blivande förslag till ändringar i annan lagstift­ning,

5.4.4 Duhbelprövning och enbari specialprövning

Jag har i övrigt inte för avsikt alt föreslå några stora förändringar av nu rådande förhållanden i fråga om samordningen mellan byggnadslagstift­ningen och annan lagstiftning. Det kommer alltså även i fortsättningen att finnas bäde markanvändningsätgärder som lillståndsprövas uteslutande enligt någon annan lag än PBL -1, ex, vägar - och byggnader som dubbel-prövas - t, ex, en industri som skall ha tillstånd enligt såväl byggnadslag­stiftningen som miljöskyddslagen.

Det bör redan här framhållas att varken en detaljplan eller etl bygglov avses innebära något slutligt besked från samhället om att det inte finns några hinder mot atl bygga eller vidta andra åtgärder. Trots atl etl tillstånd har meddelats enligl PBL, kan alltså ett projekt inte påbörias förrän sökan­den har inhämtat även andra behövliga tillstånd. Som ett exempel kan nämnas regleringen av fasta fornlämningar i fornminneslagen (1942:350), Det ligger pä sökanden att iaktta dessa regler, även om han har fått bygglov. En bestämmelse bör dock införas om all byggnadsnämnden som en serviceätgärd upplyser sökanden om de övriga tillstånd som eventuellt kan behövas.

Alt markanvändning alltså även i fortsättningen skall tillåtlighetsprövas enligl flera andra lagar, samtidigt som man vill låta planläggning enligt PBL få vissa verkningar på andra tillstånd, medför att en del ingrepp i andra lagar behöver göras. Som jag närmare kommer atl utveckla senare (avsnitt



Prop. 1985/86:1                                                                    108

ningens räckvidd 5.4.4-5.4.5

21) avser jag atl i annat sammanhang föreslå att det i en rad lagar som rör       5 Laglekniska markanvändningen införs ell krav pä alt planerna enligt PBL på vissa sätt      frågor ocli lagsiift-skall beakias vid tillsländsbesluien.

Den fulla räckvidden av planerna enligt PBL kommer således alt framgå inte enbari av PBL i sig utan även genom den reglering av kopplingen mellan planerna och en rad spedalförtätiningar som jag senare skall åter­komma lill regeringen med förslag om, 1 stora delar kommer denna regle­ring all slamma överens med vad som gäller i dag i fräga om sambandet mellan planer enligl byggnadslagen och specialförfatiningarna,

5.4.5 Planernas räckvidd

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört kan alltså konslateras att planbe­sluten enligt PBL får betydelse för följande slag av åtgärder:

1, Åtgärder som behöver lillståndsprövas uteslulande enligt PBL.

2, Åtgärder som behöver lillståndsprövas både enligt PBL och enligt
nägon speciallag, t, ex, uppförande av en industribyggnad som behöver
tillstånd enligl miljöskyddslagen. Även i dessa fall sker den planmässiga
bedömningen i samband med bygglovsprövningen.

3.    Åtgärder som skall prövas enbari enligt någon speciallag, t, ex, byggan­de av vägar. Här skall planerna på visst sätt beaktas vid tillståndspröv­ningen i enlighet med det förslag om följdlagsliftning till PBL som jag senare avser att lägga fram.

4.    Åtgärder för vilka tillstånd inte behövs vare sig enligt PBL eller enligt nägon speciallag och som avser byggnader eller andra anläggningar samt tomter och allmänna platser, Atl även sådana åtgärder skall vara planenliga innebär att det ankommer pä den som utför åtgärden att utan förhandsprövning följa planens reglering.



Prop. 1985/86:1


109



6    Principer för planläggning och prövning av bygglov m. m.

Sammanfattning

o PBL skall innehålla etl kapitel om de allmänna intressen som skall beakias vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse (s, 109)

o Kapitlet om allmänna intressen skall inledas med en grundläggande bestämmelse alt planläggning och beslut om lov skall främja en frän allmän synpunkt lämplig utveckling och skapa förutsätlningar för en god bostads-, arbels-, irafik- och fritidsmiljö (s. 111)

o Lagen om hushållning med naturresurser m,m, (NRL) skall tillämpas vid beslut enligt PBL (s, 113)

o På samma sätl som enligt dagens lagstiftning skall särskilda krav uppfyl­las för atl mark skall fä användas för bebyggelse. Vid lämplighetspröv­ningen skall bl, a, kommunalekonomiska bedömningar ges stor tyngd, Dessulom skall energifrågorna i större utsträckning än i dag beaktas vid lokalisering av bebyggelse (s, 115),


6 Principer för planläggning och prövning av bygg­lov m. m. 6.1


6.1 Behovet av bestämmelser om allmänna intressen vid markanvändnings­beslut enligt PBL

Min förslag: PBL skall innehålla ett kapitel om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse.

Som jag har anfört tidigare (avsnitt 3,2) bör PBL inriktas på kommuner­nas styrning av bebyggelseutvecklingen i vid mening. Jag har också fram­hållit att en grundläggande princip bör vara att mark skall prövas frän allmän synpunkt lämplig för ändamålet för att den skall få användas för bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt för vissa an­läggningar. Sådan prövning skall göras vid planläggning enligt PBL, Utan­för områden med detaljplan eller områdesbestämmelser och där delaljplan inte är en nödvändig förutsättning för lämplighetsbedömningen, sker den­na bedömning i samband med prövningen av ansökningar om bygglov eller förhandsbesked. Översiktsplanen utgör då etl planmässigt beslutsunder­lag,

1 likhet med vad som gäller i dagens byggnadslagstiftning bör således planmässiga överväganden föregå sådana förändringar av markens an­vändning som kan få betydelse för utvecklingen i det område som berörs av förändringen. Detta innebär i sig en garanti för att markanvändningsför­ändringar av betydelse föregås av noggranna överväganden om vad som är en frän allmän synpunkt lämplig utveckling,

I byggnadslagstiftningen har sedan lång tid ställts upp bestämmelser som skall gälla för planläggning och tillståndsprövning. 1 nuvarande lagstiftning



Prop. 1985/86:1                                                                    110

finns dessa bestämmelser främst i 9, 12 och 29 SS byggnadsstadgan. De       6 Principer Jör

ganska vida allmänna beslämmelserna i 98 om de krav som skall gälla för      planläggning och

planläggning ulgör den viktigasie grunden för prövning av markanvänd-      picm"' a\   }gg-

lor m. m. ningsförändringar. Dessa beslämmelser ligger lill grund säväl för dispens-       .

prövning av lälbebyggelse uianför delaljplan som för prövning av glesbe-

hyggelse och tätbebyggelse av mindre omfattning; man bmkar tala om atl

all prövning av bebyggelse sker på planmässiga grunder,

Enligl 98 första stycket byggnadsstadgan skall planläggning ske så att den främjar en ur allmän synpunkt lämplig ulveckling inom det område som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn skall också tas lill förhållandena inom angränsande områden, liksom till den allmänna samfärdselns, energi­hushållningens, det millilära försvarels, civilförsvarets och andra för lan­det gemensamma behov,

1 paragrafens andra stycke har angetts ett antal faktorer som särskilt skall beaktas när mark skall exploateras.

Såväl bygglagutredningen sorn PBL-utredningen har föreslagit alt en blivande lag skall innehålla allmänna riktlinjer för planläggning och till­ståndsprövning. Båda utredningarnas förslag i de här avseendena utgår från nuvarande regler i 98 byggnadsstadgan. De föreslagna reglerna har emellertid getts en vidare syftning i fråga om synen på samhällsutbyggna-den och mer inriktats på resurshushållning, I PBL-utredningens förslag kan lagregleringen av riktlinjerna, i den fysiska riksplaneringen ses som etl utflöde av denna vidgade syn på samhällsutbyggnad och resurshushåll­ning,

PBL-utredningens förslag att ge beslämmelser som innehåller allmänna riktlinjer för planläggning och tillståndsprövning en sammanhållen central plats i lagen har inte mött några erinringar frän remissinstanserna. Där­emot har eftertVägats bättre belysning av vissa frågor som bör ligga till grund för planering och tillståndsprövning. Detta gäller bl, a, frågorna kring hushållning med naturresurser och en ekologisk grundsyn vid föränd­ringar av markanvändningen, hur energihushållningen skall beakias och kollektivtrafikfrägornas ställning vid överväganden om markanvändning­en. Många remissinstanser har även pekat pä atl frågan om en god social miljö bör få en mer framträdande plats.

I likhet med utredningarna anser jag atl PBL bör innehålla ell särskilt kapitel om vilka allmänna iniressen som skall beaktas vid markanvänd­ningsförändringar som regleras i PBL, Mot bakgrund av atl förändringar i princip skall föregås av planläggning, blir bestämmelserna i första hand att uppfatta som krav vid planläggning. Utredningen har ocksä föreslagit att kraven på en lämplig samhällsutveckling och en god miljö (2kap, 1 och 2 88) skall tillämpas enbart vid planläggning.

Lämpligheten av bebyggelse och tillståndspliktiga åtgärder i övrigi skall som jag nyss nämnde kunna bedömas i samband med prövningen av ansökningar om lov. Sådana enskilda lovärenden kan inte ses isolerat som



Prop. 1985/86:1                                                                    III

lov in. ni. 6.1-6.2.1

om de saknade belydelse för samhällsutvecklingen i stort.  Elt enskilt       6 Principer för bygglov, sen som enstaka beslut, piverkar kanske inte bebyggelsestruk-       planläggning ocli turen i kommunen, men sammantaget kan mänga enskilda bygglov fa      prövning av hygg-omfatlande konsekvenser. Jag anser därt"ör att bestämmelserna i kapitlet om allmänna intressen bör vara tillämpliga även pä enskilda ärenden, Alla åtgärder skall m, a, o, piövas utifrån planmässiga grunder.

Av naturliga skäl blir beslämmelser av delta slag allmänt hållna och kan synas svåra atl tillämpa i praktiken. Det är emellertid knappasl möjligl all i lagtexten ange de allmänna utgångspunkterna för planering och bebyggel­seutveckling pä etl mera preciserat sätt. Avsikten är ju all dessa utgångs­punkter skall läggas till grund för en planerad ulveckling som del ankom­mer på kommunens företrädare att besluta om. i första hand genom att anta planer som lägger fast den lokala tillämpningen av bestämmelserna, men också genom beslut i enskilda fall om bygglov och förhandsbesked. Del vore enligl min mening också olyckligt att genom bindande regler mera i detalj styra utvecklingen i kommunerna. Det kan därför knappast vara lämplig! att utfärda tillämpningsföreskrifter Ull bestämmelserna om plan­läggning. Däremot är det naturligtvis av stor betydelse att nya rön om planering kommer besluisfatlarna till del. Delta sker bäst genom att kom­munerna har tillgång lill välutbildad personal på planeringsområdet. Av stor betydelse är dessulom att ny kunskap sprids till kommunerna. De allmänna råd om planering som statens planverk utfärdar har här stor betydelse,

6.2 Allmänna intressen

6.2.1 En lämplig samhällsutveckling m. m.

Min förslag: Kapitlet om allmänna intressen skall inledas med en grundläggande bestämmelse att planläggning och beslul om lov skall främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling och skapa förutsätt­ningar för en god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö.

Byggnadsstadgans planformer och krav pä planläggning är inriktade på utvecklingen inom avgränsade bebyggelseomräden i kommunen. Utveck­lingen under 1970-lalet har visat ett behov av en tolalsyn på utvecklingen inom en kommun sä alt också glesbygdsfrågor behandlas i planeringen. Det är också mot den bakgrunden som jag har förordat att kommunerna skall ha en heltäckande översiktsplan för kommunen och atl den skall hållas aktuell.

1 likhet med PBL-utredningen anser jag att del i en bestämmelse bör slås fast alt planläggning skall främja en från allmän synpunkl lämplig utveck­ling. Mol bakgrund av att PBL i första hand är inriktad på bebyggelseut­vecklingen bör det också föreskrivas atl planläggningen enligt PBL skall ge



Prop. 1985/86:1                                                                    112

förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik-       6 Principer för
och ftilidsmiljö,
                                                                                 planläggning och

En bestämmelse om an planläggning skall främja en frän allmän syn- P'(>vning a\ ngg-punkl lämplig utveckling innebär bl, a. att långsiktiga och gemensamma (,2 1 intressen skall beaktas och tillvaratas. Enskilda intressen bör inte fä hindra en ulveckling som från allmän synpunkt bedöms vara betydelsefull. Av särskild vikt är att ekonomiskt svaga intressen beträffande markanvänd­ningen inte missgynnas i förhållande till exploateringsintressen som drivs av ekonomiskt starka grupper i samhället. Att planera för en lämplig ulveckling innebär att sammanjämkningar måste göras mellan intressen frän olika sektorer i samhället. Det är därför av särskild vikt alt den fysiska planeringen i kommunerna samordnas med annan planeringsverksamhet.

Det är naturligt att kommunerna i sin översiktliga planering tar ställning till de stora linjerna i kommunens bebyggelsestruktur. 1 det sammanhanget bör understrykas jämsiälldhetsfrågornas betydelse för bedömningen av en lämplig samhällsutveckling. En utspridd och i förhållande till arbetsmark­nader, kollektivtrafik och service illa lokaliserad bebyggelse kan avsevärt försvåra för kvinnor och män att på jämlika villkor förvärvsarbeta och delta i samhällslivet.

När jag nu förordar att i PBL skall tas in en bestämmelse om att planläggning skall skapa förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och frilidsmiljö, är det ett uttryck för atl dessa miljöaspekter och samordningen mellan dem är av särskild betydelse för den strävan i riktning mot goda sociala och jämlika levnadsvillkor som ulgör grunden för lagsUftningen.

1 fräga om vad som bör inrymmas i en från social synpunkt god miljö vill jag anknyta till följande uttalande av departementschefen i propositionen (1979/80: 1) om socialtjänsten:

Socialutredningen har föreslagit att socialtjänstens företrädare i sitt arbete med planeringsfrågorna för nya bostadsområden och vid sanering av gamla skall verka för att följande delmål uppfylls:

-    en allsidigt sammansatt social struktur;

-    en planering av närmiljön som främjar kontakt och gemenskap;

-    möjligheter till differentierade kultur- och fritidsaktiviteter för alla;

-    ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service;

-    en lokalisering av lämpliga arbetsplatser och andra verksamheter som bidrar till att ge bostadsområdena ett mångsidigt socialt liv;

-    väl utbyggda kollektiva resmöjligheter som tillgodoser även de handi­kappades behov;

-    ett bostadsutbud som tillgodoser också speciella sociala bostadsbehov i icke segregerade former;

-    offentliga platser och byggnader sä utformade att de blir tillgängliga för alla;

-    differentierade sysselsättnings- och utbildningsmöjligheter för grupper med behov av särskilda insatser;



Prop. 1985/86:1


113



- en aktiv konsumentverksamhet med inrikining i förslå hand på att stödja

resurssvaga grupper.

Jag ansluter mig till socialutredningens förslag till delmål, vilka har tillstyrkts praktiskt tagel enhälligt av remissinstanserna. - Enligt min mening svarar delmålen väl mol de krav som man bör ställa på en god bostadsmiljö för olika kategorier av boende.


6 Principer för planläggning och prövning av bygg­lov m.m. 6.2.1-6.2.2


För flertalet delmål som här ställts upp utgör PBL ett viktigt genomfö­randeinstrument. Jag kan helt ställa mig bakom de slrävanden som social­utredningens förslag innehåller och jag anser alt de uppställda delmålen kan utgöra grund för tillämpningen av den nu föreslagna bestämmelsen om att förutsättningar skall skapas för en god miljö.

1 detta sammanhang vill jag ocksä betona vikten av att bestående sam­verkansformer mellan berörda samhällsorgan utvecklas i enlighet med intentionerna bakom socialtjänstlagen (1980:620) och hälso- och sjuk­vårdslagen (1982:763). Enligt socialtjänstlagen (5 8) hör det till socialnämn­dens uppgifter att medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med bl, a, andra samhällsorgan främja goda miljöer i kommunen. Enligt hälso-och sjukvårdslagen (8 8) har landstingskommunen getts motsvarande an­svar att samverka med andra samhällsorgan.

6,2,2 Naturresurser m.m.

Milt förslag: Lagen om hushållning med naturresurser m, m, (NRL) skall tillämpas vid beslut enligt PBL,

För att man skall få till stånd den lämpliga samhällsutveckling som jag har talat om, är det av särskild vikt att behovet av en långsiktig hushållning med våra naturresurser beaktas vid beslut som rör markanvändning, PBL-utredningen hänförde den frågan till kravet på att planläggning skall främja en lämplig samhällsutveckling. Naturresurshushållning som krav för plan­läggning och tillståndsprövning enligt PBL behandlades ganska kortfattat av utredningen. Som jag nämnde tidigare har många remissinstanser efter­lyst en bredare belysning av hushållningsfrågorna.

Fysisk planläggning utgör ett viktigt led i tillämpningen av en naturre­surslag. Mitt förslag till PBL bygger på atl även NRL antas. Ett kapitel om krav på planläggning och tillståndsprövning enligt PBL bör innehålla en bestämmelse om att även NRL skall tillämpas.

Genom denna hänvisning till NRL kommer det att åligga kommunerna och deras byggnadsnämnder atl vid all planläggning och prövning av lov enligt PBL se till bl. a. alt områden av riksintresse används på etl lämpligt sätt. Åsidosätter en kommun detta, kan och bör staten ingripa mot kom­munen.

Hänvisningen innebär vidare att även de grundläggande hushållnings­kraven i lagen skall tillämpas vid planläggning och vid prövning av ansök-



Prop. 1985/86:1                                                                     114

prövning av hvi;g-

lo\- III. III.

6.2.2

ningar om bygglov och förhandsbesked. Jag vill här kort erinra om vissa      6 PrinciperJor
inslag i det till lagrådet remitterade förslaget till NRL.
                        planläggning ocli

1 en inledande bestämmelse i förslaget lill NRL anges atl marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigi skall användas sä att en från ekologiska, sociala och samhällsekonomiska synpunklei' god hushållning främjas. Beslämmelserna i NRL syftar till all landels försörjning med naturresurser skall Iryggas, god natur- och kuluirmiljö bevaras saml etl ändamälsenligi samhällsbyggande främjas.

Markanvändningsfrågor utgör naturiigtvis ett centralt led i nalurresurs-hushällningen. Därför har i NRL lagils in grundläggande hushållningsbe-slämmdser som lill övervägande dd motsvarar 9 8 byggnadsstadgan och de nuvarande s.k. verksamhetsanknutna riktlinjerna i den fysiska rikspla­neringen, NRL innehåller därför bestämmelser om sådana intressen som det finns särskild anledning att värna om. Föreskrifter finns sålunda om hänsynstagande på olika sätt till de areella näringarnas intressen. Vidare finns bestämmelser om hänsyn lill naturvärdens, kuliurminnesvårdens och friluftslivets iniressen. Inom områden som av olika skäl är av riksintresse är skyddet särskill starkt.

Bestämmelsen i 9 8 byggnadsstadgan om alt mark skall användas fördel ändamål för vilket den är mest lämpad med hänsyn lill beskaffenhet, läge och föreliggande markanvändningsbehov är av sådan central belydelse för planläggning alt en motsvarighet bör tas in även i PBL,

NRL innehåller ocksä ett kapitel med särskilda hushällningsbestäm-melser för vissa områden i landel, som ersätter de s, k, geografiska riktlin­jerna i den fysiska riksplaneringen. Dessa områden är i sin helhet av riksintresse.

Vidare finns i NRL beslämmelser om förutsättningar för exploaterings-företag inom olika områden.

De krav som i nu redovisade avseenden kommer att tas in i NRL kommer säledes att få stor betydelse för planläggning och prövning av sädana exploateringsförelag som lovprövas enligt PBL,

En fråga som har aktualiserats efter del att lagrådsremissen beslutades angående PBL - främst med anledning av civilförsvarsstyrelsens remiss­yttrande över förslaget till NRL - är hur totalförsvarels iniressen skall vägas in dels vid ställningstaganden till lokaliseringen av ny bebyggelse och dels vid beslut som rör utformningen av bebyggelsemiljön inom områ­den som har befunnits lämpliga alt bebygga. Jag vill Ull en början erinra om alt kommunerna enligl beslut av riksdagen skall med början under budget­året 1984/85 ta över ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och för den planläggning i fred som hänger samman härmed (prop, 1981/82: 102 bil. 2, FöU 18, rskr374). Riksdagen beslöt vid 1982/83 års riksmöte att övergången till kommunal ledning och planlägg­ning skall genomföras under perioden 1984/85-1986/87 (prop. 1982/83: 100 bil,6,FöU9, rskr271),



Prop. 1985/86: 1


115



För att dessa riksdagsbeslut skall kunna genomföras har regeringen i prop, 1984/85:49 förelagt riksdagen förslag till bl. a. ändringar j civilförsvarsla­gen (1960: 74), som innebär att kommunerna skall upprätta och anta vissa planer däribland skyddsplaner. Bland de aspekter som skall belysas i skyddsplaner anges tillgången pä och behovet av skydd, de älgärder som behövs för omflyltning, ulrymning m, m, saml i vissa fall även behovel av skyddsrum med hänsyn till befintlig och planerad bebyggelse.

Del är naturiigtvis angeläget att kommunerna har möjlighet alt i den fysiska planeringen integrera sädana ställningstaganden som har kommit fram vid försvarsplaneringen i vid mening. Frän civilförsvarssynpunkt t. ex, finns det behov atl kunna påverka lokaliseringen så att bostäder och anläggningar inte uppförs i närheten av sådana verksamheter som bedöms kunna bli utsatta för angrepp i krig. Grunddokumentet för skyddsplanen är en skyddsanalys, som bl, a, beskriver var riskområden av olika slag finns. Denna analys bör ocksä kunna utgöra underlag för beslut om lokalisering i kommunernas fysiska planering.

De nu beskrivna försvarsintressena blir enligt min mening fullt tillgodo­sedda genom del förslag till PBL som jag nu lägger fram och förslaget till NRL, Jag nämnde tidigare atl PBL avses innehålla en bestämmelse om alt NRL skall lillämpas vid planläggning och vid beslul om bl. a, bygglov. Förslaget till NRL i sin tur innehåller en bestämmelse som innebär att mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret sä långt möjligl skall skyddas mol åtgärder som kan pätagligi motverka lolalförsva-rels intressen. Genom anknytningen mellan PBL och NRL blir del alllsä möjligt atl t, ex. förhindra ny bebyggelse i närheten av tänkbara bekämp­ningsmål.

Jag återkommer i det följande (avsnill 6,4) till frågan om civilförsvarels intressen i bebyggelsemiljön.


6 Principer för planläggning och prövning av bygg­lov m. ni. 6.2.2-6.3.1


6.3 Särskilda krav för att mark skall få användas för bebyggelse

Min förslag: På samma sätt som enligl dagens lagstiftning skall särskil­da krav uppfyllas för att mark skall fä användas för bebyggelse. Vid lämplighetsprövningen skall bl. a. kommunalekonomiska bedömningar ges stor tyngd. Dessulom skall energifrågorna i större utsträckning än i dag beaktas vid lokalisering av bebyggelse.

6.3.1 Koinmunalekonomiska frågor m. in.

1 9 8 andra styckel byggnadsstadgan finns angivna vissa speciella krav av teknisk och hygienisk natur som skall ställas pä mark som skall användas för bebyggelse. Sålunda föreskrivs allmänt att terräng och grundförhållan­dena skall vägas in vid prövningen av marks användning lill olika ändamål och atl mark inie får avses för bebyggelse om den inte ur sundhetssyn-



Prop. 1985/86:1                                                                     116

lov in. in. 6.3.1-6.3.2

punkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna att ordna vatlenför-       6 Principer för
sörjning och avlopp, faran för vattenförorening eller eljest ur allmän syn-      planläggning och
punkt är lämpad för bebyggelseändamäl,
                                           prövning av hygg-

Som också har föreslagils av PBL-ulredningen bör PBL innehålla en bestämmelse som i stort sett motsvarar de nu redovisade kraven i bygg­nadsstadgan. Dessa krav kan sagas sammanfatta basförutsällningarna för marks användning för bebyggelse.

PBL-utredningens motiv lill bestämmelsen om de nu redovisade kraven har kritiserats av många remissinstanser, av vilka åtskilliga har framhållit att den enskildes skäl för att fä använda mark för bebyggelse har getts en alltför stark ställning. Flera remissinstanser anser att det av motiven bör framgå, att större hänsyn skall tas till kommunal- och samhällsekonomiska aspekter.

Jag delar uppfattningen all de kommunal- och samhällsekonomiska frå­gorna bör tillmätas stor betydelse när frågan om marks användning för bebyggelse skall avgöras, 1 värt samhälle är det en självklarhet all alla skall kunna komma i åtnjutande av samhällsservice av olika slag. Det är dä naturligt alt kommunerna som närmast ansvariga för samhällsservicen bör ha beslutanderätten om var man anser sig ha möjlighel att erbjuda sådan service.

Som jag tidigare har anfört bör bestämmelserna i kapitlet om allmänna iniressen lillämpas säväl vid planläggning som vid prövning av lov. Kom­munalekonomiska bedömningar kan på sä satt göras direkt i enskilda ärenden, vilket självfallet är nödvändigt med tanke bl, a, på vad jag nyss anförde (avsnitt 6,1) om den samlade effekten av många enskilda bygglov, som vart för sig kan ha marginell betydelse på t, ex, kommunalekonomin. Jag återkommer lill dessa frågor när jag närmare går in på bygglovspröv­ningen (avsnitt 12,2,5),

6.3.2 Energiförsörjning och energihushållning

När det galler bebyggelse och energianvändning har intresset varit i hög grad inriktat på teknik och utformning av byggnader, I 98 byggnadsstad­gan finns en föreskrift om alt tillbörlig hänsyn skall tas till energihushåll­ningens behov. Det är således möjligt att väga in energihushållning vid planläggning, PBL-utredningen har föreslagit att möjligheterna atl ordna bl, a, energiförsörjning särskilt skall beaktas vid planläggning och till­ståndsprövning.

Mänga remissinstanser anser att energihushållningsfrågorna har försum­mats i PBL-betänkandet,

Energifrågorna i gällande lagstiftning är i hög utsträckning inriktade pä byggnaders utformning och i viss mån på deras placering på tomten. Det finns enligt min mening anledning att ge ökad vikt åt energifrågorna vid lokaliseringsprövning av i första hand samlad bebyggelse. En möjlighel att väga in energifrågor även vid lokaliseringsprövning av enstaka byggnader bör emellertid också finnas.



Prop. 1985/86:1                                                                   117

Genom lagen (1977:439. ändrad senasl 1981:601) om kommunal energi-       6 Principer för

planering åläggs kommunerna etl planeringsansvar pä energiområdet. En-       planläggning och

ligt lagen skall kommunerna i sin planering främja hushållningen med       pnnning av   ygg-

                                 lov m. m.

energi och verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Kommunerna        j 7

åläggs också alt vid planeringen undersöka föruisältningarna att genom samarbete med annan kommun eller betydande intressent på energiområ­det gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Finns sådana förutsättningar skall de tas till vara i planeringen.

Vad kommunerna ålagts är således all inom ramen för den planering som de normalt bedriver ta särskild hänsyn till den aspekt som energihushåll­ningen och en säker och tillräcklig tillförsel av energi utgör.

Självklart bör PBL innehålla sådana bestämmelser all bebyggelse- och energiplaneringen kan samordnas. Att kommunerna i sin planläggning skall reservera mark för energianläggningar av olika slag följer av de allmänna utgångspunkterna för planläggning och bygglovsprövning, som jag tidigare har redogjort för. Det gäller exempelvis mark för olika typer av energiomvandlingsanläggningar, tänkbara lägen för vindkraftverk och vat­tenkraftverk liksom mark för ledningar etc. Jag anser dessutom att det i kapitlet om allmänna intressen bör finnas en särskild bestämmelse om atl byggnader och andra anläggningar, som för alt fungera tillfredsställande är beroende av energianvändning, skall lokaliseras sä atl energiförsörjnings-och energihushållningsfrågorna tillgodoses på etl lämpligt sätt.

En sådan bestämmelse bör leda till att energiförsörjningsfrågorna ges ökad tyngd i den fysiska planeringen. Valet av uppvärmningsform är en betydelsefull del av den energipolitiska planeringen. Del torde i framtiden bli nödvändigt att kommunerna för olika planområden med samlad bebyg­gelse tar ställning lill uppvärmningsformerna. Detta gäller även vid ändring av befintliga bebyggelseplaner för förtätning eller förnyelse av områdena. Lokaliseringen och även utformningen i stort av bebyggdeomräden har t, ex. stor betydelse för möjligheterna alt använda värmeverk för centrali­serad försörjning. Lokalisering och utformning har även stor betydelse när det gäller användning av centraliserade värmesystem i mindre, någoriunda täta bebyggelsegrupper.

En bestämmelse med det nu föreslagna innehållet bör också leda till att man, när lokalisering av bebyggelse prövas, tar ökad hänsyn till de klima­tologiska förhållandena. Man vet t, ex, i dag att energiförbrukningen i likadana hus kan skilja med 20 procent beroende på var husen ligger inom samma ort. En betydande forskning har gjorts och görs i fräga om lokalkli­matets betydelse för energihushållningen. Lika väl som landskapsstruk­turen i sig ger upphov till värmeöar och kalluftssjöar. kan nytillkommen, täi bebyggelse ge upphov till en värmeö. Del är av stor belydelse atl den forskning som görs på det här området las till vara i den fysiska planering­en.



Prop. 1985/86:1                                                                    118


6.4 Bebyggelsemiljöns utformning

Beslämmelser om egenskaper hos bebyggelsemiljön finns på flera slällen

6 Principer jör planläggning och prövning av hygg-

i byggnadslagen och byggnadssitadgan (se t,ex, 5, 6, 9 och 25 85 BL saml 9,       - 12. 29, 38, 39, 46 och 53 85 BS), En del av bestämmelserna avser all planläggning, medan andra är kopplade till ett vissl planinslilui eller lar sikte enbart på byggnadslovsprövning. PBL-ulredningen har i sill förslag i 4 kap, tagit in särskilda bestämtnelser om bebyggelsemiljöns utformning.

Flera remissinstanser är emellertid starkt kritiska till utredningsförsla­get. De anser all de föreslagna särskilda beslämmelserna om bebyggelse­miljöns utformning i 4 kap, i flera avseenden är en upprepning av de allmänna riktlinjerna i 2 kap, i utredningsförslaget. Bestämmelserna anses dessutom vara alltför vaga, och definitioner, begrepp och formuleringar anses ibland vara oklara. Det finns dock remissinstanser som tillstyrker den helhetssyn som utredningsförslaget innehåller om bebyggelsemiljöns utformning.

Som jag återkommer till i del följande (avsnill 11) bör PBL innehålla ell särskilt kapitel (3 kap,) med bestämmelser om krav på byggnader m, m. De krav som där anges med avseende på de enskilda byggnaderna och på tomter och allmänna plalser motsvarar i stora delar de krav som enligt förslaget skulle kunna ställas på utformningen av bebyggelsen i dess hel­het.

Många av de krav som gäller i fråga om de enskilda byggnadernas egenskaper är avsedda att säkra att en byggnad kommer att fungera pä ett sätt som är lämpligt i förhällande till omgivningen och till behoven hos dem som bor eller arbetar inom området. Hur kraven skall tillämpas på den enskilda byggnaden blir beroende av en allmän lämplighelsbedömning, där också den omgivande bebyggelsens egenskaper las med i bedömningen. Sådana lämplighelsbedömningar förutsätts normall ske genom delaljplan eller områdesbestämmelser. Vid sin prövning av de krav som i samband med bygglov skall ställas på den enskilda byggnaden har byggnadsnämn­den att utgå frän de bestämmelser för bebyggelsen i området som anges i sädana plandokumenl,

Mol denna bakgrund är det enligt min mening nödvändigt att övergri­pande krav på bebyggelsemiljön tas in i 2 kap.

Huvudansvaret för utformningen av bebyggelsen ligger hos kommuner­na. En av PBL:s uppgifter är atl ge kommunerna de inslrumenl som behövs för atl styra utformningen av miljön, men ocksä atl ge de villkor som bör gälla i fräga om hur dessa inslrumenl används. De bestämmelser som rör kraven pä bebyggelsemiljön riktar sig i första hand till kommuner­na såsom ansvariga för den lokala fysiska planeringen. Kraven gäller emellertid även när någon - vare sig del är kommunerna eller annan -avser alt genomföra åtgärder som berör bebyggelsemiljön.

De grundläggande materiella kraven på egenskaper hos bebyggelsemil-



Prop. 1985/86:1                                                                   119

jön bör vara generella i den meningen atl de skall iakitas bäde vid planlägg-       6 Principer för

prövning av bygg­lov m. III. 6.4

ning och vid prövning av enskilda'ärenden om lov. Bestämmelserna bör      planläggning och

vara tillämpliga såväl vid utformningen av ny bebyggelse som vid ändring

eller komplettering av befintliga bebyggelsemiljöer. De bör emellertid inte

kunna lillämpas annal än i områden med samlad bebyggelse. Del innebär

bl, a, alt bestämmelserna inte blir tillämpliga vid prövningen av lov lill

enstaka byggnader som inte placeras i anslutning till annan bebyggelse.

De aspekter beträlTande vilka del finns anledning att ställa krav inte bara pä de enskilda byggnaderna ulan även på utformningen av bebyggelsen som helhet bör enligl min mening anges genom en uppräkning direkt i lagen. Den bör avse vissa grundläggande krav pä säkerhet och skydd mot olyckshändelser, hushållningen med energi och vallen, anpassning Ull lokala klimat- och hygienibrhållanden, en tillfredsställande trafikförsörj­ning, tillgängligheten inom området, möjlighelerna till lek. motion och annan utevistelse samt tillgängen till samhällsservice och kommersiell service.

Med anledning av vad jag tidigare (avsnitt 6,2,2) anförde om totalförsva­rets intressen vill jag nu föreslå det tillägget i förhällande lill lagrädsremis­sen atl även behovel av sådana skyddsåtgärder som behövs med hänsyn till civilförsvaret skall beaktas vid bebyggelsemiljöns utformning.

Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen. Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen vill jag emellertid redan nu la upp frågan om kollektivtrafik.

Enligt min mening bör bestämmelserna om bebyggelsemiljön innebära bl, a, atl kommunerna skall göra en sammanvägd helhetsbedömning så att skilda trafikantgruppers behov beaktas. Del ligger då i sakens natur att kollektivtrafiken ges goda förutsättningar. Tillgängliga bedömningar tyder nämligen på att kollektivtrafiken framöver kommer atl öka i omfattning på bekostnad av biltrafiken. För att kommunerna skall kunna skapa förutsätt­ningar för en effektiv kollektivtrafik genom l,ex, en rationell linjesträck­ning med gena färdvägar krävs atl trafiken pä elt tidigt stadium beaktas i den fysiska planeringen. Lokaliseringen och utformningen av bostads-, service- och arbetsplatsomräden av desamma påverkar i hög grad kostna­derna för kollektivtrafiken.

Runt om i landel finns det exempel på bostadsområden där kollektivtra­fikintressena inte tillräckligt har beaktats. 1 studier som bl, a, genomförts med kollektivtrafikberedningens stöd har det konstaterats atl bristfällig samplanering med kollektivtrafikens företrädare lett till onödigt höga drift­kostnader för trafikförelagen.

Kommunerna har redan i dag möjligheter atl i början av planeringen av ell bostadsområde lägga upp en plan för genomförande och finansiering, Detla kan ske genom atl kommunerna genom exploateringsavtal eller genom särskilda investeringsbidrag frän t, ex, länshuvudmän täcker in hela investeringskostnaden eller delar av den för all Ullgodose kollektivtrafi-



Prop. 1985/86:1                                                                    120

kens intressen. Enligt min mening bör fortsättningsvis samverkan med       6 Principer för

ansvariga organ för kollektivtrafiken inledas på ett tidigt stadium så att alla      planläggning och

förutsättningar och krav kan vägas samman, när kommunen gör sin hel-      P>o\ning av   ygg-

luv in. ni.
hetsbedömnmg av tratikförsörjningen för en visst område,
           >



Prop. 1985/86:1


121



7    Översiktsplan

Sammanfattning

o Byggnadslagens generalplan saml kommunöversikt, markdisposilions-plan, områdesplan och andra av dagens informella planer läggs lill grund för PBL:s översiktsplan. Den bör samordnas med andra planer och program som anger kommunens avsedda utveckling (s, 121)

o Översiktsplanen skall ange grunddragen i användningen av mark- och vattenområden i hela kommunen. Planen skall ange riktlinjer som under­lag för prövningen av lov lill bebyggelse och annan markanvändning. Planen skall ocksä redovisa hur kommunen avser alt tillgodose riks­intressen enligt NRL (s, 124)

o Översiktsplanen innefattar bäde helhetsöverblick och fördjupade rikt­linjer för avgränsade områden. Planen består av en särskild handling och en eller flera kartor. Till planen skall höra en beskrivning, dar bl, a, motiven till planen skall redovisas. Planen skall antas av kommunfull­mäklige (s, 129)

o När översiktsplanen upprättas eller ändras skall kommunen samråda med bl, a, länsstyrelsen och andra intressenter. Samrådet syftar lill utbyte av information och synpunkter under pågående planarbele och har stor betydelse för all fördjupa den lokala demokratin. Resulialet av samrådet skall redovisas i en samrådsredogörelse (s. 135)

o Länsstyrelsen skall under samrådet ge råd om planens utformning samt verka för att områden av riksintresse fär en lämplig användning och för atl mellankommunala intressen tillgodoses. Styrelsen skall ocksä sam­ordna statliga myndigheters synpunkter på förslaget och ta till vara statens intressen. Vid utställningen skall länsstyrelsen redovisa sina kvarstående synpunkter i ett granskningsyttrande som skall fogas till planen (s, 138),


7 Översiktsplan 7.1


1.1  Översiktsplanens syfte och funktion I den samlade kommunala plane­ringen

Min förslag: Byggnadslagens generalplan samt kommunöversiki, markdispositionsplan, områdesplan och andra av dagens informella planer läggs till grund för PBL:s översiktsplan. Den bör samordnas med andra planer och program som anger kommunens avsedda ulveckling.

Jag har nyss redovisat plansystemets uppbyggnad (avsnilt 3,1 och 3.2) och de allmänna beslämmelser som jag anser skall läggas till grund för planläggningen (avsnill 6). Jag skall här la upp den närmare innebörden av dessa förslag.



Prop. 1985/86: 1                                                                    122

Dagens informella översiklliga planer lagreglcras                                7 Översiktsplan

7.1

För alt ange grunddragen i markens användning m. m. anvisar byggnads-lagen institutet generalplan. Planen kan antas av kommunen som riktlinjer för den närmare planläggningen och, om kommunen begär det, fastställas av länsstyrelsen, varigenom planen fär vissa rättsverkningar.

Jag har förut sagt alt del i den praktiska planeringen har utvecklats översiktliga planformer vid sidan av reglerna i byggnadslagen. Del finns hos dessa planer några gemensamma drag. De uttrycker alla riktlinjer för en lämplig utveckling av markanvändning, byggande eller den fysiska miljön i övrigi. De handläggs i de flesta fall också enligt reglerna för antagen generalplan när det gäller samråd, utställning och anlagande av kommunfullmäklige.

PBL-utredningen har särskill framhållit all en starkt ökad vikt måste läggas vid den översiktliga planeringen för all kraven pä kvalitet och effektivitet skall kunna tillgodoses. 1 princip bör enligt ulredningen alla övergripande bedömningar göras vid översiktlig planering eller rnoi bak­grund av en översiktlig plan.

Jag delar utredningens uppfattning. En effektiv översikllig planering är också nödvändig, om kommunerna skall kunna följa de allmänna krav som jag har föreslagil att staten skall ställa upp genom PBL. I likhet med Ulredningen har jag valt alt ta fasta på de gemensamma egenskaperna hos dagens översiktsplaner för en lagreglering i PBL, Dessa egenskaper är all de

ö är fysiska planer, dvs, rör markanvändning och utformning av miljön o är strategiska, programmässiga och anger riktlinjer för kommande plan­läggning och tillståndsprövning utan alt de har bindande verkan för eftertöljande beslul c handläggs i öppna och ordnade former med full insyn för berörda intres­senter samt o antas av kommunfullmäktige.

Markens användning och riktlinjer för bebyggelseutvecklingen har stor betydelse för olika verksamheters funktion och möjligheter att utvecklas. Ju härdare marken utnyttjas eller belastas med miljöstörningar, desto färre och dyrare blir vanligen möjligheterna att förändra markanvändningen, Beslul om markens användning måste som jag tidigare framhållit (avsnitt 6,2,1) alltid fattas med hänsyn till vad som på läng sikt bedöms vara från allmän synpunkt lämpligt. Jag föreslår av bl, a, dessa skäl att kommunerna åläggs all bedriva en översiktlig fysisk planering och all denna skall kom­ma till uttryck i en översiktsplan. Planen bör ha de huvudsakliga egenska­per som jag nyss angav.

Benämningen översiktsplan ger enligt min mening en klar upplysning om planens karaktär. Jag ansluter mig på denna punkl till den uppfattning som har framförts av Tekniska nomeaklaturcentralen. Därmed blir PBL:s kom­munala planformer enkelt och pedagogiskt benämnda översiktsplan och detaljplan.



Prop. 1985/86:1                                                                   123

Överslklsplanens syfte                                                                     7 Översiktsplan

När del gäller behovel och inriktningen av översiktsplanen kan jag helt - ställa mig bakom utredningens förslag. Översiktsplanen bör således be­handla de långsiktiga, strategiska frågorna för markanvändning och byg­gande och närmast vara av programmässig och vägledande art. Planens uppgift bör vara alt ge en samlad information om hur kommunfullmäktige anser alt bestämmelserna i 2 kap. om allmänna iniressen i princip bör tillgodoses inom kommunen. För att den frän allmän synpunkl lämpliga utvecklingen skall kunna bedömas fordras en helhetssyn på markanvänd­nings- och bebyggelsefrägorna som endasi kan uppnås i översiktsplanens form. Planen bör därior vara ett viktigt inslrumenl för kommunen all omsätta sitt politiska program i riktlinjer för planläggning och tillkomsten av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Med riktlinjer avser jag här rekommendationer som kan bilda underlag för senare beslut, I likhet med utredningen föreslär jag vidare alt översiktsplanen skall vara det medel som används för alt redovisa hur kommunen för sin del avser att tillgodose riksintressena vid efterkommande planläggning och prövning av lov. En översiktlig planläggning av här beskriven art är ocksä en förutsäll­ning för att statens inflytande på detaljplanernas utformning skall kunna begränsas. Självfallet måste en sådan planläggning ske i öppna och demo­kratiska former.

Översiktsplanens syften anser jag sålunda i korthet bör vara all med ledning av PBL:s beslämmelser om allmmänna intressen ange grunddragen i användningen av mark- och vattenområden samt rikt­linjer för bebyggelseutvecklingen som en del i och en fömlsätlning för den övergripande, långsiktiga kommunplaneringen atl redovisa behandlingen av områden som är av riksintresse - särskilt som grund för samråd mellan staten och kommunen om markanvänd­ningen och tillståndsprövningen alt där det behövs ge närmare riktlinjer för kommande planläggning, be­byggelseutveckling och andra miljöförändringar an ge kommuninvånare, sakägare och andra intressenter information om markanvändningen i stort samt inriktningen för avsedda miljöföränd­ringar, 1 PBL bör alltså tas in beslämmelser om en sådan översiktlig planlägg­ning. För alt svara mot de nyss angivna syftena ligger del i sakens natur att översiktsplanen mäsle svara mot kommunens rådande uppfattning, dvs, planen måste vara aktuell, Elt förhällande som inie är så vanligt att det behöver lagfästas är översiktsplanens följsamhet lill en regionplan. Enligt min mening följer del av kravet atl översiktsplanen skall hållas aktuell all kommunen inom skälig tid måste redovisa hur riktlinjerna i regionplanen skall tillgodoses. Eftersom kommunen har haft möjlighet atl följa region-planearbetet, bör en redovisning av dess konsekvenser för den egna över­siktsplanen normalt kunna ske inom elt år.



Prop. 1985/86:1


124



Översiktsplanens lilläinpningsområde hesläiiis yllersl av bcstuiniuclserna i 2kap.

De allmänna bestämmelsernas uppbyggnad ger som jag sagi tidigare allsidiga utgångspunkter att lägga till grund för översiktsplanen. Bestäm­melserna får naturiigtvis olika styrka i olika delar av landet beroende på skilda lokala förutsättningar. Del ar meningen alt dessa skilda förutsätt­ningar skall komma till uttryck i översiktsplanen. Bestämmelserna syftar lill alt kommunen skall lägga övergripande sociala, ekonomiska och natur­ligtvis fysiska aspekter till grund för planens utformning.

Översiktsplanen bör med andra ord samordnas med andra övergripande program och planer inom kommunen. Jag tänker då främst pä de sociala programmen för bostadsförsörjning, utbildning, barntillsyn, äldreomsorg och social omvårdnad. Likaså är del viktigt all de kommunala ambitioner­na när det gäller markpolitik, energihushållning, varuförsörjning och tra­fikförsörjning beaktas och fär genomslagskraft i den fysiska översikts­planen. Som en gemensam grund ligger naturligtvis de lokala förhållandena i fräga om kvinnors och mäns sysselsättning, om näringsliv och, som en följd av det, skattekraften och den kommunala ekonomin, 1 denna samord­ningsprocess skall översiktsplanen behandla mark- och vallenresurserna och bebyggelsefrågorna i vid mening.'

Del är nödvändigl att anlägga ett brett perspektiv på användningen av mark och vatten för atl lämpliga avvägningar och prioriteringar skall kunna göras inom ramen för en helhetssyn. Planen bör däriör grundas pä en sammanställning av de anspråk och intressen som finns på såväl bevarande som förändring av markanvändning och miljö. Vidare bör som underlag för planen uppgifter sammanställas om de områden som är av riksintresse om länsplaneringen och om andra statliga riktlinjer av betydelse för kommu­nens översiktliga planering.


7 Översiktsplan 7.1-7.2


7.2 Översiktsplanens innehåll

Milt förslag: Översiktsplanen skall ange grunddragen i användningen av mark- och vattenområden i hela kommunen. Planen skall ge rikt­linjer som underlag för prövningen av lov till bebyggelse och annan markanvändning. Planen skall ocksä redovisa hur kommunen avser all tillgodose riksintressen enligt NRL,

Bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar

1 översiktsplanen skall kommunen alltid behandla de fiågor som direkt har anknytning till de primära kommunala angelägenheterna. Enligt gällan­de byggnadslag är planläggningen avgränsad till främst mark för bebyggel­se, friluftsliv, viktigare trafikleder och andra allmänna plalser. Även annan markanvändning kan emellertid behandlas, framför alll sådan som har



Prop. 1985/86:1                                                                   125

anknylning till lälorlsfunklioner eller friluftsliv. Detta bör gälla även fort-       7 Översiktsplan
sältningsvis,
                            .    .                                                '■■

Jag kommer senare att föreslå all skyldigheien an söka lov utökas i PBL till alt omfatta även andra anläggningar än byggnader, såsom idrotts- och fritidsanläggningar, bergrum, tunnlar m,m. Avsikten är all utöka den kommunala tillsynen över sädana förändringar i markanvändningen som behöver prövas från planmässiga utgångspunkter eller med hänsyn till anläggningarnas miljöpåverkan, I de avseenden som anläggningar av den här typen har betydelse för den långsiktiga markanvändningen i kom­munen skall de givetvis också behandlas i översiktsplanen.

Naturresurser och hushållning med mark och vallen

Den kommunala planeringen har i ökad utsträckning tagit upp frågor om naturresurser och hushällningsaspekter när det gäller natur- och kulturmil­jön. Skälen till delta är flera. Jag har tidigare nämnt den fysiska riksplane­ringen som i mycket hög grad handlat just om sädana frågor. Planeringen för rekreation och friluftsliv har utvecklats. Brist på vissa naturresurser, som l, ex. vatten och grus. har ställt krav på planering för hushållning.

På senare är har energiförsörjningsfrågor aktualiserat en diskussion om övergång till inhemska energiresurser och utnyttjande av lokala energikäl­lor. Delta är frågor som i hög grad berör naturresursernas användning. Omsorgen om sysselsättningen på landsbygden berör ocksä de långsiktiga produktionsmöjligheterna i jord- och skogsbruket. Det finns alltså klara motiv till atl kommunerna ägnat större uppmärksamhet åt mark och vatten som långsiktig produktionsresurs.

Som jag tidigare har föreslagit bör bland beslämmelserna i 2 kap, las in en föreskrift om alt NRL skall tillämpas vid planläggning och beslul om lov enligl PBL. Kommunens översiktsplan måste därför utformas med beak­tande av de naturresurs- och hushällningsaspekter som kommer lill ullryck i den lagen.

Vallenanvändning

Mänga beslul om markanvändning påverkar i hög grad de framtida möjligheterna all uinyltja vattenområden eller grundvaitentillgängar för olika ändamål. Omvänt kan ibland ulnyltjandei av ett vattenområde eller en grundvatientillgång medföra begränsningar i möjlighelerna att utnyttja omgivande mark. En vallenanvändning kan ocksä till följd av dess inver­kan på kvantiteten eller kvalilen omöjliggöra eller i vart fall begränsa vattnets användning för etl annal ändamål. Med hänsyn lill bl,a, denna ömsesidiga påverkan mellan mark- och vatlenanvändning är det väsentligt atl man i planeringen gör klart för sig vilket beroende som i del särskilda fallet finns mellan mark- och vattenanvändning. En konsekvens härav är atl planeringen av mark och planeringen av vallen inie bör ses som av varandra oberoende uppgifter. Planeringen av mark och vatten måste i



Prop. 1985/86:1                                                                    126

stället så långt som möjligt integreras och arbetet hela tiden bedrivas sä atl       7 Översiktsplan de förutsättningar och begränsningar kan beaktas som föranleds av denna       ' ' ömsesidiga påverkan. Del förefaller mig däiför praktiskt och lämpligt att översiktsplanen ocksä skall omfatta användningen av vattenområdena i kommunen.

Som jag tidigare framhöll (avsnitt 5,4,2) bör huvudparten av de frågor som enligt vattenplaneringsutredningen (SOU 1980:39 och 40) skulle be­handlas i en särskild s,k. vatlenöversikt kunna behandlas i kommunens översiktsplan, Planarbetel bör allså även omfatta vattenområdena. Del kan ske på i princip samma säll som för markområdena. Det innebär att en redovisning vid behov skall kunna ske av tillgängen på ytvatten och dess kvalitet, de intressen som gör anspråk på vattnet samt konflikter dem emellan. Vidare bör översiktsplanen kunna ge de riktlinjer för prioritering och avstämning mellan skilda intressen som förhållandena kräver. Jag vill dock peka på att det ofta kan krävas mellankommunal samverkan när ett sammanhängande vattensystem behandlas. På ett likartat sätt skall havs­områden kunna behandlas i översiktsplanen. Effekten av översiktsplanens innehåll i dessa avseenden återkommer jag till i det följande (avsnitt 21),

Riktlinjer för prövning av bebyggelse in. m.

Översiktsplanen bör således ange de stora dragen i användningen av mark- och vattenområden saml rikllinjer för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Riktlinjerna skall naturligtvis avspegla hur en lämplig utveckling i dessa avseenden bör se ut. Grundinställningen bör dä vara att översiktsplanens riktlinjer ger vägledning ät verkställande organ och enskilda om hur kom­munen bedömer den från allmän synpunkl lämpliga utvecklingen. Planen bör alltså ge generella råd och konkreta ulgångspunkler för dem som har att pä olika sätt se till att de allmänna intressena i 2 kap, tillgodoses,

I vissa områden måste riktlinjerna för att trygga en lämplig användning i ett visst avseende innebära etl ställningstagande för restriktioner i utnytt­jandet i andra avseenden. Del är bl. a, konflikter av detta slag som en demokratiskt förankrad planläggning är till för an lösa. Sålunda kan t, ex, restriktioner mot enskilt byggande vara motiverade i områden som reser­veras för framtida angelägna samhällsändamål eller i områden där miljö­störningar gör atl bebyggelse är olämplig eller skulle äventyra verksam­heter i grannskapet. En långsiktig hushållning med produktionsresurser kan just föranleda ett ställningstagande för restriktiva riktlinjer i översikts­planen. Jag återkommer i specialmotiveringen (8 kap, 12 8) med exempel på hur olika riktlinjer i översiktsplanen kan inverka på tillståndsprövnin­gen.



Prop. 1985/86:1                                                                    127

Områden av riksintresse                                                                  7 Översiktsplan

Jag nämnde nyss atl de hänsynsregler m, m, som gäller hushållning med naiurresurser skall lillämpas vid kommunens planläggning och prövning av lov. De uppgifter som kommunerna hillills har löst med hjälp av kommun­översikter, markdispositionsplaner och omrädesplaner, nämligen all ge riktlinjer för hur kommunen avser atl slå vakt om en lämplig slå vakt om en lämplig användning av områden av riksintresse, anser jag skall tillhöra översiktsplanens obligatoriska del, Detla bör därför komma lill uttryck genom en särskild bestämmelse i PBL.

Ulredningsförslagel, som har en liknande inrikining, har mön remisskri­tik från framför allt statligt håll där man hävdar all marköversikten inte kan eller bör göras så delaljerad alt riksintressena kan belysas tillräckligt tydligt. Det förslag till översiktsplan som jag nu lägger fram ger kommuner­na goda möjligheter atl redovisa och beakta dessa iniressen med den grad av precision som förhållandena i varje särskilt fall kräver. Samtidigt vill jag dock framhålla att de statliga organen inte bör ställa långtgående krav på detaljerade redovisningar i översiktsplanen för att de skall kunna ta ställ­ning lill behandlingen av de områden som är av riksintresse. Planeringsin­satsen måste anpassas till styrkan av det aktuella intresset, till de hoi som föreligger, kommunens planeringsresurser och övriga omsländigheler, Detla är särskilt angelägel när den förslå översiklsplanen upprättas och när nytillkommande nationella intressen behandlas.

Översiktsplan skall jlnnas för hela kommunen, men rikllinjer behövs inie öveialli

Kravet atl översiktsplan skall finnas för hela kommunens yta är en följd av bestämmelsen om att all bebyggelse m.m. i princip skall prövas vara lämplig från allmän synpunkt. Givelvis avser jag inte med den bestämmel­sen att kommunen i förväg måste uttrycka en uppfattning om alla länkbara och mer eller mindre realistiska önskemål om ändrad eller bevarad an­vändning av mark och vallen som kan göra sig gällande inom olika delar av kommunen. Som utredningen har konstaterat finns i de flesta kommuner områden där inga särskilda planeringsöverväganden av långsiktig art behö­ver göras och där heller inga riktlinjer behövs. Av planen bör det framgå i vilka delar av kommunen denna situation råder. Det är av stor vikt för översiktsplanens tydlighet både vad gäller dess behandling av de områden som är av riksintressen och dess informationsvärde för allmänheten.

Utredningen har föreslagil all, om det inte har angetts hur ett visst område skall användas, betydande förändringar av markens användning inte skall få ske inom området. Syftet med en sädan bestämmelse är all marköversikten skall hållas aktuell och behandla alla slörre förändringar av markanvändningen. Flera remissinstanser har reagerat negativt pä den­na bestämmelse. Den anses ge elt alltför läst hierarkiskt system samt medföra onödigt stort administrativt arbete för att ta ställning till en kanske



Prop. 1985/86:1                                                                    128

i och för sig angelägen och lämplig användning som aktualiseras med korl       7 Översiktsplan
varsel,
                                                                                             7,2

Även jag anser del angelägel alt plansystemet inte uppfattas som ell hinder utan snarare som en hjälp att fä fram bästa möjliga beslutsunderlag för ställningstaganden till aktuella markanvändningsfrägor. Med den ställ­ning som jag vill ge översiktsplanen är det givetvis nödvändigl all dess rikllinjer fullföljs eller ändras i de former som PBL föreskriver. Som jag senare ålerkommer lill har emellertid samhällsintressena och de strukturel­la aspekterna olika vikt i skilda delar av en kommun, 1 översiktsplanen skall de viktigasie och kända inlressena behandlas. De kommer då all beröra vissa delar i kommunen och omläiias av olika rikllinjer, I sädana områden som inte omfattas av några riktlinjer måste prövningen av nya önskemål ske utan del underlag som finns beträffande den allmänna lämp­ligheten inom områden, som omfattas av konkreta och välgrundade mål och rikllinjer. Jag anser således atl PBL inte skall innehålla nägon spärre­gel av den art som ulredningen har föreslagil. Den här frågan har ocksä samband med översiktsplanens rättsliga status, dess redovisning och kra­vet pä aktualitet. Jag återkommer snart till dessa frågor.

Utvecklad kommunöversiki räcker som översiktsplan

En utgångspunkt för mina förslag är atl kommunerna i sin översiktliga planläggning enligl PBL bör kunna i stor utsträckning bygga vidare på del planmaterial som redan finns. Alltför höga krav bör inte ställas i del inledande skedet.

En del kommuner har påbörjat en revidering av sin kommunöversiki med elt ökat inslag av markanvändningsstudier som underlag. Denna dd av översiktsplanen - den långsiktiga markanvändningen - är enligt min uppfattning del mest krävande arbetet med den första översiktsplanen. 1 det längre perspektivet finns del många osäkra faktorer alt beakta i plane­ringen. Osäkerheten minskar enligt min mening inte behovet av planering, snarare tvärtom. Alternativa studier finns ofta ocksä i form av omrädes­planer och andra översiktliga planuiredningar. Jag ar medvelen om atl en del frågor till en början kan få en ganska schematisk behandling i översikls­planen, I de flesta fall bör det emellertid vara tillräckligt all lägga kommun­översikten och aktuella områdesplaner till grund för översiktsplanen.

En hel del kommuner har ocksä på försök studerat vattenfrågorna. En mer systematisk sådan försöksplanering pågår bl,a. med slöd av havsre-sursdelegalionen. Även på delta område finns det ell vissl planmaterial som kan bilda utgångspunkt för översiktsplanen.

Jag kommer senare (avsnitt 19,5,1) atl föreslå en övergångsbestämmelse som innebär all kommunerna före den Ijanuari 1990 skall ha antagit sin översiktsplan. Under tiden fram till dess fär kommunerna tillfälle atl i samlad form överväga sill översiktliga planmaterial. Mänga av de plando­kumenl som finns kan fortfarande anses gälla och de bör ganska lätt kunna



Prop. 1985/86:1


129



sammanställas och kompletteras på elt sädanl sätt atl kommunen fär en översiktsplan. Denna bedömning bygger pä min kännedom om all kommu­nerna redan i dag bedriver en konlinuerlig fysisk översikisplanering som i siora delar uppfyller de krav som slälls i PBL.

En del remissinslanser befarar all en marköversikl enligl utredningens förslag blir för omfatlande och ambitiös saml alt insatserna inie skulle svara mol nyttan, Pä den punkten vill jag framhålla att översiktsplanen självklart skall utformas utifrån de olika uppgifter som skall tillgodoses med planen. Jag förutsätter all dessa - liksom i dagens planering -varierar avsevärt mellan olika kommuner med skiftande planeringsbehov och resurser. Enligt min mening bör planens innehåll av den anledningen inte delaljregleras i PBL, Därigenom bör del finnas goda möjligheter lill en successiv förbättring av planläggningens arbetsmetoder och planernas in­nehåll, I detla ligger all kraven på den första översiklsplanen i kommunen inte bör slällas för högl.


7 Översiktsplan 7.2-7.3


7.3 Översiktsplanens redovisning och handläggning

Min förslag: Översiklsplanen innefailar bäde helhelsöverblick och för­djupade rikllinjer för avgränsade områden. Planen beslår av en särskild handling av en eller flera kartor. Till planen skall höra en beskrivning, där bl. a, motiven lill planen skall redovisas. Planen skall anlas av kommunfullmäklige.

Redovisning och förjäranderegler skall garantera inforination och möjlig­het alt påverka planulformiiingen

Den fråga som har avgörande belydelse när man bestämmer hur ingåen­de man behöver reglera förfarandet vid planläggningen är vilka olika intressen som gör sig gällande i beslutsprocessen och som kräver ett skydd i form av lagstiftning.

Om man ser jnbart till kommunens eget intresse av all på lämpligt sätt skaffa sig elt allsidigt och användbart beslutsunderlag, finns del knappast någon anledning alls till lagreglering av redovisningen eller förfarandet. Det kan förutsättas alt kommunerna ändå genom sin förvaltning inhämtar den kunskap som anses behövlig och utför den granskning och värdering av olika alternativ som leder till ett politiskt beslul.

Här som i andra planläggningssammanhang finns del dock intressenter utanför den kommunala organisationen som måste kunna föra fram sina synpunkter. Givetvis kommer detla som regel att kunna ske p°i elt helt informellt säll. men möjligheten atl utöva inflytande anser jag i likhet med utredningen ändå i sista hand mäsle garanteras genom riiltsregler. En av anledningarna lill all det mäste skapas en formaliserad behandlingsproce­dur är att kravet pä medborgarinflylande skall tillgodoses. En annan lika 5    Riksdagen 1985/86. I saml. Nr /



Prop. 1985/86:1                                                                     130

viktig anledning är att det mäste beredas formella möjligheter till avstäm-       7 Översiktsplan

ning mellan statliga m,fl, scktorintressen och kommunens intentioner,      "-

Länsslyrelsen mäste kunna bevaka hur områden av riksintresse avses bli

behandlade i den kommunala planeringen. Även grannkommuner kan ha

synpunkter som mäste fä komma fram i sammanhanget. Vid utformningen

av bestämmelser om förfarandet anser jag alt de nu angivna intressenterna

mäsle garanteras insyn och påverkan genom en lagreglering.

Utredningens förslag lill områdesplan

Som utredningen har påpekat kan markanvändningen behöva studeras mer ingående i vissa delar av kommunen vid marköversiktens utformning. Detta kan t. ex. gälla tätorter, förändrings- eller förnyelseomräden, beva­randeområden, friluftsområden eller områden för större anläggningar av strukturell betydelse. Det kan också gälla studier av alternativ markan­vändning i samband med de mer strategiska ulvecklingsbeslulen,

Ulredningen har föreslagil områdesplan som ett medel för kommunen atl detaljera ("förtala, fördjupa") marköversikien som allemativ till alt göra motsvarande ändring av marköversikien. Förslaget ger helt enkelt valfrihet alt använda tvä på del hela taget likvärdiga planformer.

Områdesplanen har föreslagits i systemet bl, a, för att den är en i prakti­ken vanligen förekommande informell planiyp. Utredningen har ansett det angeläget all skapa regler för medborgarinflytande även för denna plan­form. Områdesplanen skall också enligt ulredningen kunna användas som dokument för uppgörelser mellan staten och kommunen när det gäller behandlingen av områden av riksintresse och mellankommunala frågor. Planen har dock inie getts någon formell verkan pä tillståndsprövningen vare sig enligt PBL eller enligt annan lagstiftning. Enligt ulredningsförsla­gel medför en områdesplan att länsstyrelsen inom fem är inte skall kunna ifrågasätta kommunens beslut att fullfölja områdesplanens intentioner.

Remissinstanserna är myckel delade i fråga om utredningens förslag till en sädan områdesplan. En grupp anser verkningarna vara för svaga för atl motivera en lagreglering. Man anser att del finns andra och för medbor­garna viktigare frågor (service, barntillsyn, äldreomsorg etc) där det vore mer angeläget med ett lagreglerat inflytande. Man anser att områdesplanen skall behällas som ett informellt och obundet samrådsinstrumenl. Den andra gruppen hävdar att områdesplanen är den viktigasie och mest kon­kreta planeringsformen för samordning och medborgarinflytande. Man anser atl lagregleringen bör slärkas och all planen skall tilläggas slörre verkningar.

Översiktsplanen läcker de uppgifter som utredningen föreslagil för mark-översik' och områdesplan

För egen del finner jag skälen vara svaga att som särskild planform lagreglera områdesplanen i PBL, Jag ser del pä följande sätt.



Prop. 1985/86: 1                                                                   131

1  praxis har omrädesplaner visat sig vara en användbar och ibland       7 Översikisplaii

7.3

nödvändig insats för all ge underlag för en fortsalt detaljplanering. Även i andra sammanhang har områdesplanen varil användbar för all ge underlag för vidare beslut om slörre bevarande-, förnyelse- eller förändringsomrä-den där älgärder kan förvarnas inom de närmaste åren.

Den översiklliga planeringen bedrivs i själva verkel pä flera nivåer inom varje kommun. Viss planläggning sker med hela kommunen som utgångs-punkl. Del gäller t. ex. kommunöversikterna, planläggning av lälorlsslruk-luren, kommunikationsnäten och vissa lokaliseringsfrägor. I särskild form planläggs ofta de större täiorlerna. Här kan del dels gälla översikter över hela tätorten för atl klariägga utbyggnadsriktning, omvandlingsomräden eller försörjning med service. Denna nivå motsvaras av byggnadslagens generalplan. För de områden där större förändringar avses, t, ex, en ny stadsdel eller en större hamnutbyggnad, görs vanligen en områdes- eller dispositionsplan. Därefter tar detaljplanen vid. Del kan alllsä röra sig om upp till fyra olika skalor pä planläggningsuppgiflerna.

En sådan arbetsmetod anser jag kan vara både riktig och lämplig, 1 själva verkel behövs den ömsesidiga påverkan som finns mellan nivåerna för alt åstadkomma en realistisk och bra planutformning. Att bedöma helheten mot delarna och atl dra nytta av delstudierna för helheten bör enligl min uppfattning kunna ge etl bra beslutsunderlag. Jag är alltså inte emot en sädan arbelsteknik. Av skäl som jag nyss har redovisat finns del emellertid inte anledning att som särskilda planformer lagreglera alla dessa typer av planer i PBL,

Av min redogörelse följer att översiktsplanen utgörs av de aktuella översiklliga fysiska planerna, alltså bäde för helhet och delområden. Mitt förslag innebär i formell mening alt planer för delområden skall betraktas som ändringar av den för kommunen gällande översiktsplanen. På detta säll kan erforderliga nyanseringar göras av föreslagen markanvändning och rikllinjer inom begränsade områden. Den av mig föreslagna översikls­planen anser jag på detla sätt väl fyller de uppgifter som omrädesplanen enligl utredningsförslaget skall tillgodose. Därmed kan också plansystemei förenklas, vilket är av stort pedagogiskt och prakiiskl värde. Man kommer ifrån utredningens syslem med två olika planformer för samma syften.

Lagrådel (yttrandet s,43f) har ansett det önskvärt att jag klargör min inställning till frågan om kommunernas möjligheter att anta informella planer vid sidan av PBL- systemet, I den frågan vill jag helt korl konstalera all behovel av sådana planer framdeles lorde bli myckel lilei på grund av översiktsplanens flexibiliiei, Nägot förbud mol att informella planer ular-belas och anlas kan självfallel inie föreskrivas i lagen. Del värde som underiag vid fortsalla beslut som sådana planer fär måste dock bli ytterst begränsat.



Prop. 1985/86: 1                                                                    132

Aktiuilileteii kräver periodisk saminanslällniiig oc/i avvägning i helhels-       j Översiktsplan
perspektiv
                                                                                         y j

Sedan den första översiklsplanen har anlagils kommer säväl utveckling­en som poliliska ambitioner att sialla krav pä förändringar av planen. Jag Ibrutsäller alt översiktsplanen pä det sällcl successivt kommer all revide­ras och förändras. Vanligtvis kommer revideringen all beröra endasi en begränsad del av kommunen. En sädan revidering bör givetvis slå i sam­klang med en för kommunen god helheislösning. Del ligger ocksä i kom­munens eget intresse. För atl säkerställa atl del sker anser jag emellertid att en uttrycklig bestämmelse bör tas in om atl kommunen vid utställning av sädanl ändringsförslag skall redovisa i vad män ändringen har betydelse tor andra delar av kommunen.

Efter några är har översiklsplanen reviderats för sä mänga områden all det kan vara sväri alt fä en samlad upplänning om hur kommunens utveck­ling ler sig. Detta är enligl min uppfattning till nackdel bäde för kommu­nens egna organ och för allmänheten, näringslivet och de statliga organ som vill ta del av den information och vägledning som översiktsplanen avses ge. Det kan dä vara skäl alt sammanställa och komplettera tillgäng­ligt material lill en kommuntäckande redovisning och ett förnyat antagande av kommunen. Beroende på de lokala förhållandena kan detta behov uppstå olika snabbi och lör olika stora delar av kommunen. Jag anser inte atl det behövs nägra särskilda bestämmelser om hur ofta sådana redovis­ningar bör ske. Ett riktmärke kan vara två mandatperioder, dvs, efter sex är, vilket lorde motsvara den tid som de nuvarande kommunöversikterna har ansetts vara aktuella.

Grunddragen i markens användning kan redovisas schemaliskl

Angivelsen av markens användning bör i översiktsplanen givetvis vara ganska schematisk. Del är viktigt att egenskapen av översiktsplan renodlas sä att det just är överblicken över de slörre sammanhangen, den långsik­liga strukturen, som redovisas i planen. Det hindrar inte alt ändamålet ibland kan vara precist både till innehåll och avgränsning. Ofta lorde slora områden emellertid kunna anges med den användning som marken faktiskt har, om det inte finns nägot speciellt allmänt intresse som gör sig gällande inom området. Av planen bör emellertid framgå om den avser o större förändring av markanvändningen o ett aktivt bevarande av befintliga förhållanden o en gradvis förändring och förnyelse i huvudsak inom ramen för den

markanvändning som redan etablerats o ett område av strategisk belydelse för den framtida bebyggelseutveck­lingen där handlingsfriheten skall behällas eller o att den markanvändning som pågår kan fortgå i stort sett oförändrad därför att det inte finns några uttalade allmänna intressen. Utredningens lagförslag innehåller en uttrycklig bestämmelse om en



Prop. 1985/86:1                                                                   133

sådan indelning av redovisningen av markanvändningen. Enligt förslaget 7 Översiktsplan skall dessutom redovisningen av förändrad markanvändning delas upp i '•-' vad som är nära förestående och vad som avser rikllinjer i ell långsikligl perspektiv. Några remissinstanser har pålalat svårigheten med all avgrän­sa områden enligl utredningens förslag. För egen del anser jag atl det är viktigt alt översiktsplanen hälls principiell i sin redovisning och inte tyngs med detaljer, Etl sådant synsätt torde också ha legat bakom utredningens förslag. Det kan emellertid onödigt försvära en lämplig ulveckling av översiktsplanens redovisningsformer, om man lagreglerar innehållet på det säll ulredningen föreslär. Jag förordar därför en mer generellt utformad bestämmelse om redovisning av översiktsplanens innehåll.

Beslut som har fattats i annan ordning kan redovisas i översiklsplanen

En hel del bestämmelser i och beslut som har fatlats enligt annan lagsliftning kan ha väsentligl intresse för bebyggelseutvecklingen och markanvändningen. Givetvis skall sädanl ingå i del underlag som kom­munen bör ha vid upprättandet av översiktsplanen. En del av delta bör också med fördel kunna redovisas i planen. Jag länker pä nalurreservat, sirandskyddeis omfattning och viktiga förordnanden av olika slag till skydd för något speciellt intresse, t, ex, byggnadsfria zoner kring kraftled­ningar eller fornminnen. Även älvsträckor som är tänkbara för utbyggnad av vattenkraften till följd av den av riksdagen antagna planen för vatten-kraflsulbyggnad bör redovisas i översiktsplanen.

Kommunens ställningstagande om förbud mol besprutning i skogsområ­den enligt lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark, beslut enligt bosiadsanvisningslagen (180:94), samt beslut om skyddsrumsorter och skyddsrumsområden enligt skyddsrumsförord­ningen (1979: 90) kan också ha intresse för markanvändning och byggande. Jag vill här vidare peka pä de beslut som mänga kommuner har fattat med stöd av 38 8 byggnadsstadgan för att avgränsa bevarandevärda områden där särskild hansyn krävs med hänsyn till bebyggelsens egenart. Syftet med sädana redovisningar i översiktsplanen är enbari alt planen skall bli informativ och ge medborgare, fastighetsägare, myndigheter och andra ett så bra underlag som möjligt för sina egna åtgärder. Nägon bestämmelse om detla behövs dock inte i PBL,

Översiktsplanen heslår av en särskild handling sann en eller flera kartor ined planbeskrivningen som elt viktigt kompleinenl

I likhet med ulredningen anser jag an översiklsplanen skall vara redovi­sad i en särskild handling med riktlinjer saml en eller flera kartor. Jag ställer mig också bakom förslaget att en beskrivning skall fogas lill planen på samma sätt som nu sker i fråga om stadsplaner. Jag vill emellertid stryka under den större vikt som beskrivningen bör fä när det gäller översiklsplanen.



Prop. 1985/86:1                                                                    134

Till hela sin karaklär är översiklsplanen en redovisning av de mål och 7 Översiktsplan rikllinjer som kommunen vill ställa upp. Den beskrivande lexien med sina '3 argument och nyanseringar anser jag är ett vikiigi komplement till planen, 1 PBL bör därior föreskrivas alt beskrivningen skall ange skälen till pla­nens utformning. Rikllinjer som är korta och generellt formulerade pä kartan, mer för atl avgränsa ett område där de skall tillämpas, kan ofta i beskrivningen vara motiverade och exemplifierade pä ett sätt som ökar förståelsen av planen. Ofta redovisas i beskrivningen sammanfattningar av utgångspunkter och underiag av väsentlig belydelse för planens utform­ning. Sådana planeringsförutsättningar bör liksom de politiska direktiven kortfattat redovisas i beskrivningen. Det förekommer ibland alternativa markdispositioner som återgår på 1. ex, alternativa befolkningsprognoser i underlaget. Beskrivningen med sina illustrationer, tabeller och diagram kan göra planen begripligare i dess uppgift alt ge upplysningar och vägled­ning.

En viktig del i beskrivningen till översiklsplanen är redovisningen av arbetsprogrammet för den närmast aktuella detaljplaneläggningen, 1 så­dana områden bör översiktsplanen endast ge mer principiella riktlinjer för den framlida markanvändningen, som ju avses bli behandlad mer ingående i de följande planerna. Beskrivningen bör ocksä innehålla upplysningar om kommunen avser alt anta områdesbestämmelser eller begära förordnanden enligt speciallagstiftning. Programmet för fortsatt planläggning skall enligt min mening tillsammans med riktlinjer för prövning av lov och tillämpning av speciallagstiftning ge en god uppfattning om hur kommunen avser all fullfölja översiktsplanens intentioner. Därför bör del i PBL föreskrivas atl avsedda åtgärder av detta slag för alt fullfölja planen skall redovisas i planbeskrivningen. Nägol krav pä en speciell genomförandebeskrivning (avsnitt 10,2) som ulredningen har föreslagil anser jag däremot inte be­hövs.

För atl undvika missförstånd vill jag framhålla atl innehällel i program för följande planarbete liksom andra åtgärder som kan finnas redovisade i översikiplanens beskrivning givetvis är sådant som kommunen själv har rådighet över, Nägra direkta utfästelser - vare sig gentemot staten eller mot enskilda - kan sådana redovisningar inte anses ha.

Översiklsplanen skall vara tydlig och antas av koininunfiillmäkiige

Utredningens förslag om lättillgänglig och tydlig redovisning av plan­handlingarna, presentation av planeringsunderlaget samt övriga förfaran­den om samråd, uisiällning och antagande har i stort sen vunnit remissin­stansernas gillande. Milt förslag i dessa delar, som jag lar upp i specialmo­Uveringen (4 kap, 2-13 85). grundar sig därför i huvudsak på utredningens förslag.

Från en del håll finns emellertid ocksä kritik mol utredningens förslag i dessa delar. Kritiken gäller bl.a, de ökade ambitioner i förhällande till



Prop. 1985/86:1


135



dagens ordning som förslaget anses medföra. Framför alll är man negaliv till förslaget alt bristf;r i planhandlingarnas tydlighet kan utgöra besvärs-grund. Jag ålerkommer senare till besvärsmöjligheterna (avsnitt 17.5,1), Redan nu vill jag emellertid framhålla att jag ansluter mig till utredningens förslag om att planhandlingar skall vara informativa. Däremot anser jag del ligga i sakens natur att brister i detta avseende bör kunna föranleda atl översiktsplanen upphävs efter kommunalbesvär, endasi om planhandling­arna är så obegripliga att de saknar informationsvärde,

1 likhet med utredningen finner jag del självklart att översiklsplanen skall antas av kommunfullmäktige. Någon möjlighet Ull delegation bör inte finnas. Förfarandereglerna i övrigi bör på lämpligt säll anpassas till de syften som ligger bakom förvaltningslagen (1971:290) i motsvarande fäll,

I några hänseenden föreslär jag ändringar i förhållande till utredningsför­slaget av en mer principiell innebörd, varför jag vill ta upp dem redan nu. Det gäller dels samrådet, dels länsstyrelsens agerande under samrådet och utställningen.


7 Översiktsplan 7.3-7.4


7.4 Samrådet skall ge berörda information och kommunen ett bra underlag för beslut

Milt förslag: När översiktsplanen upprällas eller ändras skall kom­munen samråda med bl, a, länsslyrelsen och andra intressenter. Samrå­det syftar till utbyte av information och synpunkter under pågående planarbete och har stor betydelse för att fördjupa den lokala demokra­tin. Resultatet av samrådet skall redovisas i en samrådsredogörelse.

Samrådet är vikiigi för kommunens kontakt med myndigheter, allmänhet ocli Intressenler

En planförslag utformas successivt med stöd av läkta, analyser och en alltmer ökad kunskap om olika förhållanden inom planområdel. Genom olika värderingar av underlagsmaterialet saml inflytande från förtroende­män och olika intressenter under planprocessen utformas det planförslag som las upp i kommunfullmäktige för anlagande. En stor del av kunskaper­na om planområdel inhämias genom samråd med olika inlressenler, vilkas synpunkter pä planens utformning sä långt som möjligt bör Ullgodoses,

Den från praktisk synpunkt viktigaste offentliga behandlingen för atl under planeringsprocessen nå dessa syften är samrådet innan planförslagel färdigställs. 1 likhet med utredningen anser jag att samrådet bör intensi­fieras i förhållande till det som gäller enligt 14 § byggnadsstadgan. Det aren följd av förslaget om en förbättrad ställning i beslutsprocessen för bl. a, de boende som jag Udigare berört och del vidgade medborgarinflytandet i övrigt (avsnitt 3,5). 1 klarhetens intresse vill jag skjuta in att dessa båda förslag inte ändrar pä det grundläggande förhällandet att det är de repre-



Prop. 1985/86:1                                                                    136

sentativa demokratiska organen som har ansvaret och fattar beslulen om       7 Översiktsplan
planerna.
                                                                                        7.4

I PBL bör las in en bestämmelse om krav på obligatoriskt samråd med sådana myndigheter och organ som har en ansvarsslällning i planproces­sen. Del gäller alllid för länsslyrelsen. Om regionplanering pägär, bör samråd också ske med regionplaneorganel. Även angränsande kommuner som berörs av förslaget anser jag bör ingå i den krets av offentliga organ som alltid skall omfattas av samrådet. Därutöver bör en bestämmelse säkerställa att andra som kan ha etl väsentligt intresse av planförslagel skall beredas tillfälle Ull samråd.

Med dessa beslämmelser blir krelsen av inlressenler naturligtvis beroen­de på om planförslaget avser elt stort område, kanske hela kommunen, eller ell mer begränsat område. Det blir också av betydelse om förslaget innebär stora förändringar eller endast mindre justeringar av en plan som redan gäller.

Utredningens förslag, som jag säledes ställer mig bakom, har kritiserats frän flera häll. Viss kritik skjuter in sig på den vidlyftiga samrädsskyldighe-ten, medan andra hävdar att den är för snäv, Etl stort antal statliga organ och affärsdrivande verk har sålunda i sina remissvar begärt atl bli om­nämnda i samrådsbestämmelsen. Enligt min mening bör del emellertid ankomma på länsstyrelsen att svara för de samlade statliga intressena i det löpande plansamrådet med kommunerna. Jag vill i sammanhanget ocksä hänvisa till den skyldighet som länsstyrelserna har enligt förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete att verka för att statlig, kommu­nal och landstingskommunal verksamhet samordnas och anpassas till må­len lör länets utveckling.

Samrådet skall syfta till utbyte av inforination och synpunkter under planarbetel

1 likhet med utredningen anser jag an samrådet bör syfta lill att få lill slånd en bred debalt pä ett tidigt stadium, när det ännu ofta finns stora praktiska möjligheter lill påverkan. Del ligger i sakens natur atl del blivan­de planområdet och planens effekter inte alltid kan bestämmas i delta tidiga skede. Därmed kan inte heller krelsen av inlressenler avgränsas på en slutgiltigt sätl.

Samrådet kan delas upp i flera steg som ansluter till olika stadier i planarbetet. Alla samrädsparler behöver dä inte höras eller beredas tillfälle atl ge synpunkter i varje sådant steg. Självfallet måste samrådels omfatt­ning och inriktning anpassas till den planeringsuppgift som skall lösas vid varje tillfälle. Det hindrar inte att plansamrädet ibland kan beröra frågor som inie löses med planläggning enligt PBL. Detla torde bli vanligt, fram­för allt när det gäller översiktsplanens utformning för mer begränsade delar av kommunen. Jag anser det vara en fördel om samrådet på detla sätt kan medverka lill an fördjupa den lokala demokratin.



Prop. 1985/86:1                                                                    137

1 PBL bör del därför las in.en bestämmelse om atl samrådet skall ske      7 Översiktsplan under arbelel med planen och syfta lill ell utbyle av information och      7,4 synpunkter mellan kommunen och dem som berörs av planförslagel.

Under samrådet skall planförslagets innebörd klargöras

Utredningens förslag innebär att beskrivningen lill en plan (7kap. 4 5) bl. a. skall redovisa olika konsekvenser av planen. Förslagen har väckt krilik frän en del remissinstanser som bl. a. menar att del är svårt för den ena parten i planprocessen, kommunen, att fullt ut förutse konsekvenserna av planen för de andra parterna, allmänheten, intressenler och myndighe­ter. Jag finner kritiken befogad och föreslår därför inte något krav på atl beskrivningen skall ha en sädan konsekvensredovisning.

Till sitt syfte menar jag emellertid att utredningens förslag pä den här punkten är en viktig del av informationen lill olika parter i planprocessen. Planens effekter i olika avseenden bör i stället redovisas muntligt vid samrådet. Detta är just till för att informera om planens innebörd i olika avseenden. Därigenom bör kommunen fä bästa möjliga beslutsunderlag, samtidigt som allmänhet och myndigheter inte skall behöva rikta invänd­ningar mot planen lill följd av missförstånd om planens innehåll eller innebörd. Avsikten är naturligtvis att man sä långt som möjligl skall komma överens om en lämplig utformning av planen. Särskilt gäller det i sådana avseenden som synpunkter kan Ullgodoses utan nägra olägenheter av betydelse. Självfallet är det inte meningen alt något samförstånd om planen behöver uppnås i alla avseenden. För atl samrådet skall tjäna dessa syften bör det i bestämmelsen tas in ett krav på att det under samrådet skall lämnas en redovisning av motiven till planförslaget, planeringsunder­lag av betydelse samt förslagets innebörd.

Resultatet av samrådet skall redovisas i en samrådsredogörelse

Formerna för samrådet under planarbetet bör enligt min mening inte lagregleras. De bör anpassas lill förutsättningarna som råder i olika plane­ringssituationer. Eftersom samrådet bedrivs genom successiva kontakter med myndigheter och andra som berörs av planen, kan det för viktigare planärenden ofta vara praktiskt att avsluta samrädsfasen med en förhands­remiss där sä många som möjligt av de berörda bereds tillfälle att ge synpunkter på del sammanvägda planförslaget. Det är betydelsefullt att planförslagel vid den efterföljande utställningen är utformat med all den hänsyn till olika synpunkter som kommunen anser sig kunna ta. Därige­nom slipper man i de flesta fall att göra väsentliga ändringar efter utställ­ningen, något som kan medföra behov av en förnyad utställning av det ändrade förslaget. En annan sak är att kommunen genom en tidig utställ­ning av ett preliminärt planförslag eller alternativa sådana, kan väcka debati och engagemang kring planförslaget. En sädan arbelsteknik kan givetvis användas utan att kommunen behöver följa de formkrav pä utställ­ning som ställs upp i PBL,



Prop. 1985/86:1                                                                     138

7.4-7.5

Resultatet av samrådet skall — oavsett hur det har bedrivits — redovisas      7 Översiktsplan av kommunen i en särskild samrådsredogörelse. Jag ansluter mig här lill utredningens slåndpunkt som heller inte mött nägon remisskritik. Av sam­rädsredogörelsen bör särskill framgå vilka synpunkter som inte kunnat beaktas vid utformningen av översiktsplanen och skälen till detta.

7.5 Länsstyrelsens påverkan på översiktsplanens utformning

Milt förslag: Länsstyrelsen skall under samrådet ge räd om planens utformning samt verka för att områden av riksintresse fär en lämplig användning och för att mellankommunala iniressen Ullgodoses. Styrel­sen skall också samordna statliga myndigheters intressen. Vid utställ­ningen skall länsslyrelsen redovisa sina kvarstående synpunkter i etl granskningsyltrande som skall fogas lilll planen.

Länsstyrelsen bör ställa underlag till kommunens förfogande

Länsstyrelsen har lång erfarenhet och många uppgifter inom samhälls­planeringens område. Inom länsstyrelsens planeringsavdelning och de fri­stående länsorganen - vägförvallningen. lantbruksnämnden, skogsvärds-styrelsen, länsskolnämnden m,n, - finns företrädare för olika fackområ­den som sammantagna ger staten en mycket bred kompetens i planerings­frågorna pä länsnivån. Inom vissa områden, där staten sedan gammall har belydande uppgifter, har länsstyrelserna och länsorganen sakkunskap som saknas inom många kommuner. Det kan t. ex, gälla vägtrafik, civilförsvar och miljöskydd. Även naturvård och kulturminnesvård är områden där kommunerna i många fall inte förfogar över egna specialister. Inom läns­styrelserna har dessulom en betydande kunskap byggts upp om förhållan­den inom länets kommuner som är av slort intresse för planläggningen. När det gäller länssslyrelsens befallning med energifrågor avser jag att ta upp dem i det följande.

Liksom f, n, bör länsstyrelsen ha hand om tillsynen över plan- och byggnadsväsendet i länet. Jag kommer att beskriva länsstyrelsens tillsyns­funktion i specialmoliveringen (I kap, 8 8). 1 detta sammanhang vill jag emellertid framhålla, att det i tillsynsuppgiften bör ingå en skyldighet för länsslyrelsen att tillhandahälla allt tillgängligt material som kan bilda un­deriag för kommunernas planarbele. Det bör f, ö, ligga i länsstyrelsens intresse att på ett tidigt stadium beskriva de övergripande materiella intres­sen som styrelsen har alt bevaka i sin verksamhet. Av särskild vikt är att kommunerna tidigt får besked om länsstyrelsens inställning till hur områ­den av riksintresse lämpligen bör användas, till mellankommunala samord­ningsbehov och till bebyggelseutvecklingen med hänsyn lill hälsoskyddet. Utöver vad jag anförde i lagrådsremissen vill jag efter samråd med statsrådet Dahl anföra följande när del gäller energifrågornas behandling i



Prop. 1985/86:1                                                                    139

översiklsplanen. Riksdagen kommer inom korl all la ställning till rikllinjer      7 Översiktsplan

för energipolitiken och en strategi för avvecklingen av kärnkraften (prop,

1984/85: 120). Riktlinjerna bygger bl, a. pä förutsättningen att kommunerna

genom den fysiska planeringen medverkar till att energipolitikens mål skall

kunna genomföras. Del bör ske i nära samverkan med den kommunala

energiplaneringen.

Till skillnad mol vad som gäller för naturvärd, miljöskydd, försvar m, m, har länsslyrelsen och till länsslyrelserna knutna länsexperter ingel direkt ansvar för energiförsörjningsfrågor. Detta skapar en speciell situation vid samråden när översiktsplanen skall upprättas eller ändras som bör upp­märksammas särskilt. Som exempel på energiförsörjningsfrågor av natio­nell karaktär som kan komma att påverkas av översiktsplanen märks överväganden angående vattenkraftverk samt lägen för större kravtverk, i första hand kraflvärmeverk. Därutöver kan nämnas atl mer omfattande torvförekomster och ledningskorridorer för kraftledningar och rörlednin­gar kan vara av riksintresse frän energiförsörjningssynpunkl.

Detta gör atl del slälls speciella krav på länsstyrelserna vid bedömningar av energiförsörjningsfrågor i samband med samråden med kommunerna. Jag förutsätter att det i många fall torde erfordras samråd med slalens energiverk föran det skall vara möjligt att från energiförsörjningssynpunkt bedöma konsekvenserna av översiktsplanerna. Vid mina fortsatta övervä­ganden avseende informationsförsörjningen för tillämpningen av PBL och NRL avser jag däri'ör all särskilt uppmärksamma dessa frågor.

Ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna Jörulsätler ell ökat och effektivt samråd

När det gäller befogenhetsfördelningen mellan staten och kommunerna har jag tidigare (avsnill 3,4) angett som grundprincip all staten bör ägna sig ät de övergripande frågorna av nationellt och mellankommunalt intresse och naturligtvis företräda sakägarsynpunkter, där stålen har väsentliga genomförande- och drifisuppgifter inom samhällsbyggandet. Detaljkon­trollen i efterhand av kommunernas åtgärder bör minska och ersättas med konstruktiv rådgivning i tidiga skeden. Av såväl demokrati- som rationali­tetsskäl bör en ökad decentralisering eftersträvas.

Jag föreslår därför att översiktsplanen inte skall kunna överprövas av länsstyrelsen. Det innebär samtidigt att kommunen inte kan fä någon formell garanti mol statliga ingrepp när kommunen fullföljer översiktspla­nens intentioner genom atl t, ex, anta en detaljplan eller områdesbestäm­melser. Med hjälp av beslut som har rättsverkan, dvs, områdesbestäm­melser, delaljplan eller beslut om lov bör kommunerna däremot kunna åstadkomma en uppgörelse med länsstyrelsen som i praktiken bör leda till atl kommunen får en garanti mot alt länsstyrelsen på egei iniiialiv ingriper mot efterföljande beslut. Jag kommer att närmare utveckla statens kon­trollfunktioner i del följande (avsnitt 16).



Prop. 1985/86:1                                                                     140

För översiktsplanen innebär detla atl statens inflytande i allt väsentligl      7 Översiktsplan r.iåsle utövas under samrädsskedet. Av det skälet anser jag det nödvändigt      - att länsstyrelsens uppgifter vid samrådet kommer till uttryck i en särskild bestämmelse.

De kommunala översiktsplanerna har alllid varit föremål för stort intres­se frän statens sida. Det är naturligt, eftersom de berör viktiga allmänna intressen där staten i många fall har elt övergripande tillsynsansvar och ibland ett verkställighetsansvar. Förslaget om obligatorisk översiktsplan och att kommunen - som jag senare återkommer till - självständigt verkställer intentionerna bl, a. genom detaljplaneläggning utan stallig fasl­ställelseprövning, ställer särskilda krav på ett välutvecklat samråd.

Som en första uppgift anser jag att länsstyrelsen skall ställa del underlag Ull kommunens förtogande som har betydelse för planens utformning. Det är särskilt betydelsefullt att underlag förmedlas inom områden där länssty­relsen genom sin ordinarie verksamhet förfogar över lämpligt material, t, ex. rörande områden av stor betydelse i ell nationellt perspektiv, syssel­sättning och arbetsmarknad, miljöskydd och civilförsvar. Det är också angeläget atl länsstyrelserna inom ramen för sina resurser medverkar med underlag när nya planeringsfrågor, t. ex, energiförsörjning, vattenområden eller friluftsområden, skall behandlas i kommunens översiktsplan.

Länsstyrelsens rådgivning skall således omfatta all den kunskapsför­medling som tjänar detta syfte. Att länsstyrelsens bedömning även av frågor med mer lokal räckvidd, t. ex. bebyggelsestrukturen eller natur­värds- och miljöfrågor, finns med i och därmed berikar beslutsunderlaget måste vara värdefullt. Inte minsl för allmänheten under utställningstiden bör det vara intressant att känna till vad den statliga expertisen anser om ett planförslag. Jag är övertygad om alt kommunerna som regel anser sig ha haft nytta av denna del av samrådet i nuvarande praxis och även i fortsättningen kommer att beakta länsstyrelsens synpunkter, om länssty­relsen med sin erfarenhet och kompetens kan medverka lill an planerna blir bättre och planarbetet påskyndas. Kontakterna med länsstyrelsen bör alltså under samrådet ha en informell och konstruktiv karaktär.

Regleringen i NRL av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen gör all flera statliga organ än de som är företrädda på länsnivån fär ett väsentligt intresse av översiktsplanen. Preciseringen och tillämpningen av NRL:s beslämmelser på kommunal nivå kommer att utgöra en av grunderna på vilka staten kan angripa kommunens planbeslui. Del bör ankomma på länsslyrelsen alt svara för att berörda centrala myndigheter underrättas om att förslag till översiktsplan är föremål för samråd, Länsslyrelsen bör också i övrigt bistå myndigheterna i de avseenden som behövs för att de skall kunna engagera sig i planärendet. Formerna för informalions- och erfarenhetsutbytet mellan länsstyrelsen och de centrala myndigheterna bör det ankomma pä regeringen att närmare reglera.

En annan uppgift vid samrådet är att länsstyrelsen, pä samma sätt som i



Prop. 1985/86:1                                                                   141

andra frågor, bör verka för en lämplig samordning mellan olika kommuner,      7 Översiktsplan Om ell regionplaneorgan finns, bör dock delta organs synpunkter pä den      '• mellankommunala samordningen tillmätas stor betydelse.

Länsstyrelsen har även en samordnande roll inom den statliga länsför­valtningen. Del är en fördel för kommunerna om denna samordning kan inbegripa de ställiga länsorganen. 1 de inledande skedena av samrädel anser jag all länsstyrelsens uppgift bör vara alt till kommunen förmedla de olika fackenheternas och länsorganens synpunkter och se lill alt alla berör­da kommer lill tals. Då bör samrådet vara ell frili meningsulbyle om planens utformning. I de sena samrädsskedena bör del åligga länsstyrelsen atl samordna de statliga myndigheternas synpunkter och göra de avväg­ningar mellan skilda statliga uppfattningar som behövs för kommunens planläggning, Mol slutet måste också länsstyrelsen klart skilja pä sädana synpunkter som är att betrakta som råd och sådana som innebär påpekan­den om att riksintressen inom ell vissl område eller mellankommunala intressen eller hälsoskydds- och säkerhetsintressen inte har lillgodoselts. All sådana påpekanden kommer lill ell klart uttryck är viktigt. Därigenom blir kommunen uppmärksammad pä att länsstyrelsen kan komma atl för­ordna om statlig prövning av t. ex, efterföljande detaljplaner som innebär atl översiktsplanens riktlinjer fullföljs, 1 specialmotiveringen länker jag ta upp en del viktiga praktiska frågor i anslutning lill samrådet (4 kap. 5 S).

Länsslyrelsen skall avge ell samrådsylirande

Med den vikt som jag fäster vid samrådet anser jag att länsstyrelsens synpunkter på förslagei normall bör sammanställas i ett samrådsyttrande. Som lagrådet (yttrandet s, 47) har påpekat kan man utgä frän att länsstyrel­sen delger kommunen resultatet av sina överväganden ulan atl nägra bestämmelser härom införs. Till yttrandet bör också fogas eventuella syn­punkter frän länsorganen. En sädan ordning lorde väl ansluta till den praxis som på de flesta häll redan har utbildat sig. För alt kommunens beslutande organ skall fä del av yttrandet bör detla normalt fogas till handlingarna vid den fortsatta beredningen av planärendet i kommunen.

Vid  utställningen   skall  länsstyrelsen framföra   sina   synpunkter  i  ell granskning sy ti rande

Innan översiktsplanen antas skall förslaget - i likhet med vad som nu gäller - ställas ul för offentlig granskning. När ett förslag läggs fram för beslul om utställning anser jag atl det skall finnas en skriftlig redovisning -en samrådsredogörelse - av alla de synpunkter som i olika former har framförts under samrådsskedet. Redogörelsen bör även innefatta summe­rande protokollsanteckningar från offentliga möten, 1 första hand skall redovisas sådana önskemål som inte har kunnat Ullgodoses i förslagei. Redogörelsen bör ulformas sä all den förmedlar den överblick över aren-



Prop. 1985/86:1                                                                    142

..1

del och dess handläggning som bl, a. länsslyrelsen behöver för sitt slutliga      7 Översiktsplan ställningstagande under ulslällningsliden.

Om kommunen släller ul etl planförslag som inte lillgodoser de krav som länsstyrelsen har framfört under samrädel, bör länsslyrelsen till all börja med överväga vilka invändningar som fortfarande har den lyngden all slyrelsen enligl sin Ullsynsfunktion är skyldig all pälala dem. Avgränsning­en av dessa frågor återkommer jag lill (avsnill 16.2 och 16,3,2), Syftei med an föra fram dessa synpunkler är att kommunen redan i samband med översiktsplanen om möjligt skall få besked om vilka delar av planen som enligt länsstyrelsens uppfattning inte bör fullföljas. Under utställningen bör därför länsstyrelsen granska om

1,      sädana områden som enligl NRL är av riksintresse fär en användning
som inie strider mol bestämmelserna i den lagen

2,  markanvändningsfrågor som angår tvä eller flera kommuner har sam­ordnats pä ett lämpligt säll saml

3,  bebyggelsen blir lämplig med hänsyn lill de boendes och övrigas hälsa samt till behovel av skydd mot olyckshändelser.

Det aren naturlig följd av det ansvarssystem som jag föreslår alt länssty­relsen vid utställningen klargör för kommunen i vilka avseenden staten har kvarstående erinringar mot planförslagel. Dessa erinringar skall samman­ställas i ett granskningsyttrande till kommunen, 1 de delar länsslyrelsen inte har haft några invändningar skall kommunen säledes kunna påräkna att översiktsplanens intentioner fär fullföljas utifrån de aspekter länsslyrel­sen har att beakta.

Om kommunen antar en plan, mol vilken länsslyrelsen har riktal krilik i sin granskningsyttrande, bör myndigheter, allmänhet m, fl. som har intres­se av planen få reda pä att del råder olika meningar om hur allmänintresset skall tillgodoses inom etl vissl område. Med hänsyn bl, a, härtill anser jag det befogat att länsstyrelsens yttrande över det utställda förslaget fogas till planen. En bestämmelse om detla bör således införas i PBL,

Översiktsplanens värde som underlag för efterföljande beslut avser jag att återkomma UlUavsnitlen 12,2.3, 12,2,4 och 21,3,2),



Prop. 1985/86:1                                                                    143

8    Detaljplan och områdesbestämmelser

Sammanfattning

- Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan­form, kallad detaljplan. Planproceduren utformas sä atl den lokala de­mokratin fördjupas (s. 144)

' Detaljplanekiavei, som anger i vilka siiualioner delaljplan skall anlas, har formulerats med ulgängspunkl i atl just detaljplanen i den berörda silualionen skall vara den mesl lämpade besluisform.en för all garantera en god miljö. I översiklsplanen kan kommunen ange var delaljplan behövs (s, 148)

O Prövning av markens lämplighet för bebyggelse saml reglering av bebyg­gelsemiljöns uiformning skall ske genom detaljplan för

1.     ny samlad bebyggelse,

2. ny enstaka byggnad vars användning fär betydande inverkan pä
omgivningen eller som skall förlaggas inom ett område med stor efterfrå­
gan pä mark för bebyggelse, om tillkomsten av byggnaden inte kan prövas i
samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked.

3. befintlig bebyggelse som skall förändras eller bevaras pä sädanl säll
all detla behöver närmare regleras i ell sammanhang.

Detaljplan behövs inte om Ullräcklig reglering har skett genom områdes­bestämmelser (s, 150),

c: 1 varje detaljplan skall de olika områdenas huvudändamål anges, dvs, allmänna plalser, kvariersmark och vattenområden. Kommunen skall normalt vara huvudman för gator och andra allmänna platser, 1 planen skall anges utformningen och användningen av dessa. För kvarlersmar-ken skall också användningssättet anges. I planen skall bestämmas en genomförandetid på 5-15 år (s. 154) o Detaljplanens tillämpningsområde vidgas så atl även andra inslag i mil­jön än byggnader kan regleras, l,ex, idrolts- och rekreationsanläggning­ar, parkeringar och anläggningar under mark. Skyldigheten atl söka lov kan ökas eller minskas genom planbestämmelser. För bebyggelse med särskilt bevarandevärde kan skyddsbestämmelser meddelas. Även vikti­gare inslag i den offentliga miljön kan regleras. Ombyggnadsstandard kan varieras med hänsyn lill byggnadernas eller områdets förutsättning­ar (s, 160) o Planhandlingarna skall ulformas sä tydligt all alla under samrådet och utställningen fär en klar uppfattning om vilken reglering av bebyggelse­miljön som planen medför. Kravet pä tydlighet skall inte hindra all flexibel delaljplan i vissa fall kan användas (s, 165) o Vid planläggning skall skälig hänsyn tas lill befinlliga förhållanden inom och i anslulning till planområdel. Hänsynen skall avse säväl befintlig bebyggelse som rådande äganderätts- och fastighetsförhållanden (s, 167)


8 Detaljplan och

områdes-

hcsiämmelser



Prop. 1985/86:1


144



O Delaljplan skall anlas av kommunfullmäktige som dock får uppdra ål kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden all anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigi av större vikl (s, 170)

o Under genomförandeliden får en delaljplan mot de berörda faslighels-ägarnas vilja ändras eller upphävas endasi om det är nödvändigl pä grund av nya förhållanden av stor allmän vikl, som inte kunnat förutses vid planläggningen. Ändras planen, lär fastighetsägarna rätt Ull ersätt­ning för förlorad byggrätt. Genomförandetiden skall förlängas om fastig­hetsägare har försökt genomföra planen men hindrats att göra detla av omständigheter som kommunen råder över. Efter genomförandetidens slut gäller planen tills den ändras eller upphävs. Ändring eller upphävan­de får ske utan att rättigheter som uppkommit genom planen beakias och ger inte fasiighelsägarna någon rätt till ersättning för förlorad byggrätt (s. 173)

o Samma förfarande som stadgas för dagens stadsplaner skall i huvudsak också lillämpas för detaljplaner. Planarbetet bör grundas pä ett program. Samrådet och utställningen blir vikUga moment. Detaljplaner av begrän­sad betydelse och utan intresse för allmänheten kan ofta upprättas genom etl enklare förfarande (s, 177),

o För begränsade områden och i vissa bestämda avseenden kan översikts­planens syfte eller ett riksintresse enligl NRL säkerställas pä ett bin­dande säll i form av områdesbestämmelser, Beslämmelserna får inte avse områden med detaljplan (s. 180)

ij Områdesbestämmelser kan utgöra bindande bestämmelser om använd­ningen av mark- och vattenomiråden saml om bebyggelsemiljön. Någon byggrätt för enskilda eller lösenrätl lill mark för kommunen uppstår inte genom omrädesbesiämmelser (s, 182),

o Områdesbestämmelser skall antas av kommunfullmäktige som dock får uppdra ål kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden alt anta planer som inte ar av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt (s, 186)


8 Detaljplan ocli områdes­bestämmelser 8.1.1


8.1 Allmänna utgångspunkter

Mitt förslag: Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda planform, kallad detaljplan. Planproceduren utformas sä att den lokala demokratin fördjupas.

8.1.1 Byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av PBL:s de­laljplan

Utredningen har konstaterat att dagens stads- och byggnadsplaner i många avseenden fungerar bra. Det framhålls också som en fördel, om plansystemei i PBL kan inrymma etablerade detaljplanerutiner med de



Prop. 1985/86:1                                                                     145

8.1.1-8.1.2

justeringar som utvecklingen motiverar. Förslaget atl föra samman stads-      ,S' Detaljplan och planen och byggnadsplanen lill en enda planform, benämnd delaljplan,      oiiirådes-som ulformas med ulgängspunkl i gällande regler om sladsplan har i sina      be.stämmel.ser huvuddrag tillstyrkts av remissinstanserna, Nägra anser dock att utred­ningens förslag är svagt motiverat och menar all fastighetsägarnas engage­mang vid genomförandel av byggnadsplaner medför en delaktighet som har stora fördelar.

Enligl min mening är utredningens förslag till detaljplan i alll väsentligt bra och det bör i sina huvuddrag ingå i PBL, Fastighetsägarnas och brukarnas medverkan vid planens genomförande och den fortsatta förvalt­ningen av olika gemensamma anläggningar är lika angelägen i alla sorlers planområden. Moderna stadsplaner som innehåller storkvarter där bru­karna har ansvar för friylor, gator, parkeringsplatser och gemensamhetslo-kaler skiljer sig vad gäller ansvaret för de gemensamma anordningarna heller inte mycket från förhållandena i ett område med byggnadsplan. Detaljplanen enligt PBL bör ha en sådan spännvidd i innehåll och detalje-ringsgrad atl den i dessa avseenden täcker de båda nuvarande planfor­merna. Det är dessutom viktigt att genom olika bestämmelser försöka stärka detaljplanens realism och aktualitet även när det gäller den fortlö­pande förvaltningen av området. Av bl, a, dessa skäl bör elt effektivare genomförande av detaljplanen eftersträvas. Rätlen att ändra markens an­vändning bör i detla syfte begränsas i tiden, vilket bör leda lill detaljplaner som ofta är direkt samordnade med det faktiska byggandet. Sådana regler bör sammantagna stärka möjligheterna atl beakta genomförande- och för-vallningsfrägorna,

8.1.2 Detaljplanen skall tillgodose bäde lokala och nationella mål

Jag har tidigare (avsnitt 6) angett de allmänna egenskaper som jag anser viktiga atl uppnå vid lämplighetsprövningen av markens användning. Plan­läggning bör också ta upp utformningen av bebyggelsen enligl principer som jag snarl återkommer till (avsnitt 11), Detaljplanen bör ge möjlighet alt för ett visst område precisera lagens allmänna egenskapskrav och göra de avvägningar mellan motstridiga intressen som kan behövas, 1 likhet med ulredningen vill jag understryka atl detaljplanen ocksä skall ge möjlighet alt förverkliga kommunens sociala ambitioner att t, ex, integrera olika boende- och upplätelseformer eller genom blandning av olika slags mark­användning och bebyggelsetyper skapa en stimulerande och livfull miljö. Detaljplanen skall självfallet vara ett instrument för kommunen atl för­verkliga den lokala bebyggelsepolitiken.

Den lokala planeringen måste givetvis också inriktas på att uppfylla angelägna nationella mål såsom de kommer till uttryck i PBL:s bestämmel­ser om allmänna intressen och i NRL, Bland de nationella målen vill jag särskilt framhålla två som bör komma till uttryck vid detaljplaneläggning­en. Det ena är kravet på en långsiktig hushållning med mark och med den



Prop. 1985/86:1                                                                    146

hesläniiiiclser 8.1.2-8.1.3

byggda miljön. Del andra är kravel pä hushållning med energi, vilkei bl. a. 8 Delaljplan och älerverkar på bebyggelsens placering, utformning, utförande och val av områdes-uppvärmningssystem. Jag är medveten om att flera av dessa frågor inie slutgiltigt kan beaktas förrän i samband med bebyggelsens projektering och vid bygglovsprövningen. Del är emellertid angelägel all bestämmelser­na om detaljplan utformas så all förutsättningar kan skapas för goda lösningar i dessa avseenden.

En del remissinslanser hävdar all de krav som från olika häll slälls pä atl stads- och byggnadsplanerna skall främja en rationell produktion har fäll en alliför lillbakaskjulen plats i utredningens förslag. Utredningen har dock (s,328) berört detaljplanen som en integrerad del i byggprocessen, där planen ulgör resultatet av etl kontinuerligt samarbete mellan markäga­re, byggherie och kommunen.

Med den lugnare lätortsiillväxt som kännetecknar dagens samhällsbyg­gande blir sannolikt slörre samlade nyexploateringar alltmer sällsynta, Kravel på ralionalitel och ekonomi gör sig emellertid lika starkt gällande för en produktion i mindre enheter liksom vid förtätning och förnyelse av äldre stadsområden. Del är angeläget att söka motverka kostnadsslegring-en inom byggnadsverksamheten utan att för den skull göra avkall pä grundläggande standardkrav. En noggrann avvägning måste därför i vaije enskilt projekt göras mellan de kvalilativa kraven och kostnaderna. En koslnadsdel utgörs l.ex, av kommunalteknisk service. Enligt min uppfatt­ning bör PBL i detta och andra Sivseenden erbjuda större möjligheter lill lokal anpassning än vad dagens bestämmelser gör. Sålunda bör de krav som skall slällas vid ombyggnader inom vissa gränser utgä från lokala förhållanden. Detaljplanen bör vara ett av de styrmedel som kommunen kan använda i deila syfte för all främja en ekonomisk och ralionell bygg-produklion. Detla bör också ta sig uttryck i bestämmelser för alt trygga plangenomförandet. Jag anser inte att det därutöver behövs nägon själv­ständig bestämmelse med innebörden att detaljplanen skall främja en eko­nomisk och rationell produktion,

8.1.3 Detaljplanen bör vara uilöinmande jör en bedöinning av lillållighe-len av bebyggelse men inte jör dess exakta utformning och utförande

De allmänna beslämmelserna som bör finnas i 2 och 3 kap, för planlägg­ning och för lokalisering och uiformning av bebyggelse kommer all vara myckel allmäni hållna. När en detaljplan anlas för ell visst område, skall dessa beslämmelser preciseras för att ge besked om hur bebyggelsen lämpligen skall placeras, utformas och bevaras inom området. Man kan uttrycka det så alt detaljplanen på förhand ger uttryck för väsentliga allmänna egenskaper som den kommande eller befinlliga bebyggelsen skall uppfylla. Planen ulformas innan man med säkerhet vet vilka projekt som kommer alt aktualiseras inom området. Detaljplanens funktion inför bygg­lovsprövningen ser jag dä på följande sätt.



Prop. 1985/86:1                                                                     i 47

oinrådes-

hcstäinmclser

8.1.3-8.1.4

Markens lämpliga användning och bebyggelsemiljöns uiformning i slort      < detaljplan="">

bör kommunen ha tagil ställning till vid planens antagande. Planen ger anvisningar för hur fastighetsägaren bör utforma sitt projekt. En bygglovs­ansökan som inte strider mot planen och är förenlig med sådana planbe-slämmelser som är tvingande, bör inte kunna vägras sä länge planen gäller, Atl åtgärderna för atl fä ulföras skall uppfylla eventuella andra bestämmel­ser än de som finns i PBL, t,ex, föreskrifter i bosiadssaneringslagen, fornminneslagen och miljöskyddslagen, behöver inte närmare kommente­ras här. Del är normall varken möjligl eller lämpligt atl detaljplanen är uttömmande när del gäller bebyggelsens uiformning eller utförande. Vid prövningen av bygglovet skall därför sådana aspekter i de allmänna kraven som har aktualilei för projeklet och platsen i fråga, av byggnadsnämnden läggas till detaljplanens reglering som grund för prövningen av lovet. En konsekvens av detta synsätt är att ju mer detaljerad kommunen gör detalj­planen, desto färre av PBL:s beslämmelser om allmänna iniressen kan byggnadsnämnden åberopa vid bygglovsprövningen.

När detaljplanens innehåll avgörs skall naturligtvis regleringen avpassas sä atl de frågor kan lösas som har motiverat alt en delaljplan upprättas, A andra sidan bör, bl, a, med hänsyn lill fastighetsägarnas behov av valfrihet, regleringen inte göras mer detaljerad än vad som i varje situation behövs för alt nå syftet med planen, 1 PBL bör tas in en bestämmelse av denna innebörd.

Vid min genomgäng tidigare av plansystemets uppbyggnad (avsnilt 3,1) har jag beskrivit detaljplanens huvudsakliga syften för att systemet som helhet skall få en enkel och ändamålsenlig utformning, 1 likhet med ulred­ningen anser jag atl detaljplanen i dess egenskap av dokument med rätts­verkningar skall skapa betingelser och garantier för atl miljön skall få vissa kvaliteter. Detaljplanen måste av dessa skäl reglera de grundläggande fysiska egenskaperna inom planområdel, Beslämmelser bör därför införas om vilka frågor som alllid mäsie vara behandlade i en detaljplan, dvs, planens minsta innehåll.

8.1.4 Planeringen som procedur bör ny g ga de berördas delaktighet och fördjupa demokratin

Planläggningen berör många intressenter. Den arbetsprocedur som leder fram till en detaljplan måste garantera dessa intressenter insyn och med­verkan saml ell lämpligt mått av inflytande över planen. Planprocessen innebär etl konlinuerligl utbyle av informalioner, åsikter och fakta. Samti­digt som planarbetel successivt tillförs ell bredare beslulsunderlag byggs en Slörre kunskap om planområdet upp hos intressenterna. Del är min uppfattning atl ett omsorgsfullt bedrivet planarbete pä detla sätl resulierar dels i en bällre plan, dels i mer förstående och ansvarskännande intressen­ler.

Under planprocessen måste ett lämpligt underiagsmaterial presenteras i



Prop. 1985/86:1


148



begriplig form och i bestämda skeden för olika intressenter, Deialjplane-läggningen bör på detla sätt kunna vara elt sätt atl fördjupa den lokala demokratin. PBL bör därför innehålla bestämmelser om det material och den procedur som skall leda fram till en delaljplan, Beslämmelserna om förfarandet bör enligt min mening huvudsakligen inriktas på relationerna mellan kommunen och de enskilda intressenterna samt mellan kommunen och statliga myndigheter. Däremot bör kommunen ges så stor frihet som möjligl all organisera sitt eget interna arbete med detaljplanen.


8 Delaljplan och oinrådcs-hesiäinmelser 8.1.4-8.2.1


8.2 Skyldigheten för kommunen att anta detaljplan (detaljplanekravct)

Min förslag: Detaljplanekravet, som anger i vilka situationer delaljplan skall anlas, har formulerats med utgångspunkt i att just detaljplanen i den berörda situationen skall vara den mest lämpade beslutsformen för atl garantera en god miljö, 1 översiklsplanen kan kommunen ange var detaljplan behövs.

8.2.1  Ulgångspunkler Gällande räll

För atl mark skall få användas för bebyggelse krävs atl den har prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. 1 fräga om tätbebyggelse skall denna prövning i princip göras i detaljplan (5 5 BL och 56 5 1 mom. tjärde styckel BS), Byggnadslagens detaljplanekrav knyts till begreppet tätbe­byggelse, dvs, sädan samlad bebyggelse som nödvändiggör eller kan vän­tas fordra särskilda anordningar för att tillgodose gemensamma behov (6 5 BL), 1 begreppet innefattas också bebyggelse som är att vänta.

Utredningens förslag

Utredningen har (s. 330 fO fört en ingående diskussion om behovel av ell lagstadgat deialjplanekrav saml om en detaljplans verkningar för pågående resp, förändrad markanvändning. Förslaget återfinns i utredningens 9 kap. 1 8 där det föreskrivs an en detaljplan skall, om det inte i särskill fall är omotiverat, upprättas för områden där

1,     en samlad bebyggelse av betydelse eller en anläggning av betydelse
avses komma till stånd

2,     en samlad bebyggelse eller en anläggning avses undergå förändring av
betydelse.

Med uttrycket samlad bebyggelse har utredningen som riktmärke angelt tio till tjugo enbostadshus eller ett par mindre flerbosladshus. För andra åtgärder än bostadshus skall verksamhetens omgivningspåverkan och be­hovet att samordna fysiska förhållanden vara utslagsgivande.

Utredningen har vidare föreslagit att en sankiionsmöjlighei skall knytas



Prop. 1985/86:1                                                                   149

lill delaljplanekravei. Staten skall nämligen kunna ingripa mot kommunala      8 Detaljplan och
beslut som innebär en uppenbar avvikelse frän detaljplanekravet.
    område.'

bestämmelser 8.2.1

Remisskritiken

En del remissinslanser godtar förslaget, Elt stort antal instanser anför emellertid invändningar mol utredningens förslag på den här punkten. Kritiken går i korthet ut pä följande,

1,   Detaljplanekravet är för lågt ställt, vilket t. ex. medger alt den ordina­rie bosladsproduklionen på mänga håll i landel kommer all ske ulan detaljplan. Etl sä lågt plankrav leder till brister i den allmänna lämplighets­prövningen, i samråd och allmänhetens insyn samt i behandlingen av sakägarna. Del ger sämre betingelser att skapa goda miljöer. Det medför ocksä atl statens tillsynsfunktion kraftigt försvagas, framför alll när del gäller all beakia riksintressena,

2,   Behovet av etl lagstadgat krav riktat mot kommunerna ifrågasätts. Kommunerna bör själva få avgöra när detaljplan behövs,

3,   Delaljplanekravei bör preciseras ytterligare, eftersom det anses få stor betydelse i prövningssystemel. Om kommunen underlåter alt göra detaljplan, finns del inte något beslut atl angripa.

Del finns också andra invändningar som mer anknyter till bl. a, vissa begränsningar som utredningen har föreslagit av möjlighelerna att anta detaljplaner,

Behovel av ett lagstadgat detaljplanekrav

Detaljplanen bör enligt min mening ha tvä huvudsyften. Del ena är att reglera förändringar av markanvändning och bebyggelse. Det andra är att mera varaktigt reglera bevarande av vissa byggnader och bebyggelsemil­jöer eller reglera föruisättningar för förnyelse och ombyggnad av befintliga bebyggelseomräden, 1 båda fallen handlar det om atl för varje faslighet precisera rättigheter och skyldigheter för att man i miljöhänseende skall uppnå en god helhetsverkan och en lämplig samhällsutveckling. Det är också viktigt alt dessa preciseringar sker i former som ger medborgarna och intressenterna information och möjligheteratt påverka beslutet. Dessa båda skäl - helhetssyn pä lämplighetsfrågan och intressenternas inflytan­de - anser jag tala för att ett detaljplanekrav införs i PBL,

Man kan också uttrycka detaljplanens uppgifter på så sätt att planen är avsedd atl ge den helhetsbedömning av miljön som behövs för ställningsta­gande till olika ärenden om lov inom området. Planen avgör ocksä - inom givna gränser - omfattningen av samhällets konlroll av miljöförändringar inom områdel, 1 denna mening är planen elt sätt atl rationalisera prövning­en av kommande enskilda ärenden om lov.

Med de möjligheter som detaljplanen sålunda erbjuder att påverka den lokala miljön, rationalisera prövningen av lov m.m. ligger det enligt min mening i hög grad i kommunens eget intresse atl använda detaljplan.



Prop. 1985/86: 1


150



Planläggning är emellertid en relativt tids- och kostnadskrävande process. Den färdiga planen för ocksä i allmänhet med sig ekonomiska åligganden och andra skyldigheter för kommunen. Del är därior inte sjalvklari till kommunerna av eget intresse alltid kommer att upprätta detaljplaner i tillräcklig utsträckning. Jag anser därför att det bör införas beslämmelser med krav på all detaljplan skall anlas i vissa situaUoner, Kravels efterlev­nad bör inie konirolleras genom en slailig prövning ulan skötas genom samråd mellan kommunen och länsstyrelsen, eller i vissa sällsynta fall genom planföreläggande som jag återkommer lill (avsnill 16,4),

8.2.2 Delaljplanekravets utformning


8 Delaljplan oc/i onirådes-hesläinnielser 8.2.1-8.2.2


Min förslag: Prövning av markens lämplighel för bebyggelse saml reglering av bebyggelsemiljöns uiformning skall ske genom detaljphm för

1.   ny samlad bebyggelse.

2.  ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen eller som skall förläggas inom ell område med stor efter­frågan på mark för bebyggelse, om tillkomsten av byggnaden inte kan prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhands­besked.

3.  befintlig bebyggelse som skall förändras eller bevaras pä sädanl sätt alt delta behöver närmare regleras i ett ammanhang.

Detaljplan behövs inte om tillräcklig reglering har sken genom om­rädesbesiämmelser.

Förändringar av betydelse kräver i regel detaljplan

Till att börja med anser jag i likhet med utredningen atl delaljplanekravei bör hävdas för områden där en samlad bebyggelse eller anläggningsverk­samhet av betydelse skall komma till slånd eller undergå större förändring­ar. Här behöver ofta flera av detaljplanens regleringsmöjligheler användas. När det däremot gäller bedömningen av vad som är samlad bebyggelse vill jag ge remisskritiken rätt. Avgörande för frågan när delaljplan skall använ­das bör enligt min mening främst vara: O omfattningen och arten av befintlig bebyggelse inom och i anslutning lill

det aktuella området o efterfrågan på mark för bebyggelse i områdel, dvs, bebyggelsetryckets

styrka o förekomsten av motstridiga markanvändningsiniressen inom områdel,

om inte frågorna härom har lösts genom områdesbestämmelser o allmänhetens intresse av vad som skall hända i området liksom antalet

berörda sakägare och andra enskilda intressenter c regleringsbehov för bebyggelsen som inte har beaktats i översiktsplanen

eller i områdesbestämmelser



Prop. 1985/86:1                                                                    151

bestämmelser 8.2.2

-" anspråken på kommunens medverkan vid genomförandet av bebyggel-      8 Delaljplan och
ijn
                                                                                                områdes-

Del är således en rad olika lokala förhållanden som bör tas lill utgångs­punkt lor all avgöra när delaljplanekrtivel skall hävdas. Det ligger i sakens natur att bedönmingen ocksä bör innefatta en framlidsaspeki, eftersom planläggning jusi syftar lill all behandla den framlida lämpliga miljöulform-ningen.

Slad.sförnyelse och bevarande kan kräva detaljplan

Även mindre förändringar som berör mänga inlressenler eller avser särskilda bevarandeinlressen kan behöva regleras genom detaljplan. Del är angeläget att kommunerna får effektiva instrument för stadsförnyelsen. Med de goda möjligheter Ull plangenomförande åtgärder som jag senare kommer att föreslå, bör detaljplanen kunna få stor användning vid stads­förnyelsen. Här gäller del vanligen an ändra befinlliga stadsplaner eller komplettera äldre sädana med nya beslämmelser.

Intresset för bevarandefrågorna har ocksä ökat, 1 dessa avseenden bör detaljplanen ge bällre möjligheter än i dag atl slå vakt om olika miljövär­den. 1 en hel del fall kommer det atl krävas att detaljplan anlas för alt gentemot sakägarna på ell likvärdigt sätt kunna hävda sådana intressen, l.ex. beträffande underhäll. Jag vill här emellertid peka på de möjligheter som ocksä kommer atl finnas att bevara miljön genom områdesbestäm­melser.

Kommunens medverkan vid genomförande av bebyggelse kräver ojla de­laljplan

Behovet av kommunens medverkan vid genomförandet av bebyggelsen har enligt min mening inte i tillräcklig grad uppmärksammats av utredning­en. För egen del ser jag det som naturligt atl kommunerna pä olika säll engagerar sig vid tillkomsten av bebyggelse och andra anläggningar. Kom­munen har bl, a, som en följd av skyldigheten atl pröva bygglov en viktig rådgivningsfunktion. Kommunen har vidare omfattande uppgifter när det gäller service och teknisk försörjning med l,ex, gator, parker, vatten och avlopp samt värme. Kommunen bör ocksä enligl min mening tilläggas ökade befogenheter när del gäller att bestämma lämpligheten av olika administrativa åtgärder, l,ex, fastighetsbildning, gemensamhelsanlägg­ningar och former för exploateringens genomförande. Detaljplanen bör här vara den naturiiga beslutsformen. Genomförandel av en aktualiserad be­byggelse kan säledes förutsätta kommunens medverkan, nägot som därför ocksä bör beaktas när behovet av detaljplan skall bedömas.

Hänsynen till grannar kan kräva delaljplan

Detaljplan skall alltså användas när den erbjuder de bäsla möjlighelerna an pröva lämpligheten och omfattningen av en exploatering, förnyelse



Prop. 1985/86:1                                                                    152

områdes­bestämmelser 8.2.2-8.2.3

eller elt bevarande. Om detaljplaneläggning underläts, kan det bl, a, få till      8 Delaljplan ocli

följd all medborgarna och sakägarna undanhålls insyn och inflyiande, all markägare får osäkrare ulgångspunkler för byggande och förvaltning, att prövningen av lov blir osäkrare, exempelvis i fräga om miljöulformningen. samt alt gemensamma behov, såsom service, va-försörjning, rekreations-möjligheter m.m, inte får en tillfredsställande bevakning. För säväl sak­ägare och andra intressenler som medborgare i gemen kan det alltså finnas beaktansvärda iniressen av alt planläggning sker, där situationen sä krä­ver.

Uppgiften atl planlägga för en lämplig samhällsutveckling bör givetvis inte ses i ett snävl kommunalt perspektiv. Att kravet uppfylls anser jag också är av stort grannerättsligt intresse. Även den aspekten bör innefattas i delaljplanekravei ulan atl det behöver särskilt lagregleras.

Utformningen av delaljplanekravei

Det är uppenbarligen förenat med svårigheter att i gränsfall avgöra om en detaljplan mäste upprättas eller inte. Detaljplanekravet mäste med nödvändighet bli allmänt hållet. Innebörden av kravet bör emellertid vara att detaljplan skall antas för områden där samlad bebyggelse skall komma till stånd. Kravet bör också gälla för enstaka byggnad vars användning får belydande inverkan på omgivningen eller som skall ligga där efterfrågan på mark är stor, 1 vissa fall bör dock lämplighetsbedömningen av sädana enstaka byggnader kunna göras i samband med prövningen av bygglov eller förhandsbesked. Jag föreslär därför en viss "uppmjukning" av detalj­planekravet i förhållande till vad jag anförde i lagrådsremissen (s, 103), Likaså bör krav på detaljplan gälla när befintlig bebyggelse skall förändras eller bevaras pä sådant sätt atl den behöver regleras i ett sammanhang. Motsvarande bör gälla även i fråga om idrotts- och fritidsanläggningar m. fl. åtgärder som fordrar lov,

1 förhållande Ull lagrådsremissen föreslår jag vidare den ändringen att behovet av kommunal medverkan vid bebyggelsens genomförande inte skall utgöra ett självständigt detaljplanekrav, I denna fråga ansluter jag mig således till lagrådets uppfattning (yttrandet s, 51),

I specialmotiveringen avser ja.g alt bl, a, genom exempel närmare belysa delaljplanekravets tillämpning,

8.2.3 Kommunen avgör när delaljplan behövs

Detaljplanekravet är riktat till kommunen. Det blir alltså kommunen som - i likhet med vad som nu gäller - avgör när detaljplan behövs. Behovet av detaljplan skall ses mot bakgrund dels av att det förutsätts en obligatorisk översiktsplan, vars riktlinjer i betydande utsträckning kan ge underlag för lämplighelsbedömning av bebyggelse, dels av att översikts­planens riktlinjer kan göras tvingande genom att områdesbestämmelser antas.



Prop. 1985/86:1                                                                     153

områdes­bestäinmelser 8.2.3

Som jag Udigare förordade (avsnill 7.1) skall kommunen i översikts-      8 Detaljplan och

planen bl, a, kunna definiera de områden där närmare beslämmelser för markanvändning, byggande m,m, behövs i form av delaljplan. När över­siktsplanen upprällas eller anlas, kan länsslyrelsen och de enskilda inlres­senlerna påverka kommunens bedömning av hur delaljplanekravei skall lillämpas. Om länsslyrelsen inie är nöjd med översiklsplanen i deila avse­ende, bör del framgå av styrelsens samrådsylirande lill kommunen. Som jag senare ålerkommer till (avsnitt 16,4) bör PBL innehålla beslämmelser som möjliggör för staten atl i vissa fall förelägga kommunen att upprätta detaljplan. Därigenom kan en lämplighetsprövning genom delaljplan för att trygga riksintressen inom vissa områden enligl NRL och mellankommunal samordning i sista hand åsladkommas.

Sakägare och andra intressenter, som anser atl delaljplan behövs inom elt vissl område, kan givelvis begära atl kommunen upprättar plan. Väljer dä kommunen all ändå pröva lämplighelen av byggnadsprojekt inom områ­det vid ansökan om bygglov, kan sakägarna och andra behöriga intressen­ter överklaga bygglovsbeslulen, 1 förtydligande syfte vill jag - utöver vad jag anförde i lagrådsremissen (s, 104) - nu tillägga all överklaganden i sådana fall givelvis kan leda till alt bygglovsbesluten upphävs. Någon plan kan emellertid inte tvingas fram annat än i de speciella fall där regeringen kan utfärda planföreläggande. Det är naturligtvis också möjligt att överkla­ga ett beslut om antagande av detaljplan och därvid hävda att det inte behövs någon plan. Några ytterligare sanktions- eller kontrollbestäm­melser för atl garantera detaljplanekravets tillämpning anser jag inie be­hövs i PBL, Frågorna om besvär och planföreläggande återkommer jag till senare (avsnilt 17,7 resp, 16,4),

I överensstämmelse med vad jag anförde i lagrådsremissen tar jag nu upp den av utredningen aktualiserade frågan om kommunen skall kunna hindra åtgärder som innebär ändring av markens användning med hänvis­ning lill att deialjplaneläggning först mäsle ske, 1 de fall där delaljplan enligl vad jag nyss har sagt skall upprättas finns del ett behov av den sammanvägning av olika krav som deialjplaneläggning innebär, 1 likhet med ulredningen anser jag all del inte kan komma i fråga all kommunen i sädana situationer skall kunna tvingas in i en argumentation om en viss bebyggelses tillåtlighet innan en sammanvägning genom planläggning har hunnit göras. Om nägon av de Udigare angivna förutsättningarna förelig­ger, bör kommunen alltså kunna åberopa behovet av deialjplaneläggning som enda skäl för avslag. Följdfrågan om den enskilde i ett sådant läge skall kunna tvinga kommunen till planläggning måste generellt sett besva­ras med nej. Tidpunkten för planläggningen måste kommunen fritt kunna bestämma.



Prop. 1985/86:1


154



8.3 Detaljplanens innehåll och redovisning

8.3.1 Detaljplanens obligaloriska innehåll


8 Detaljplan och oinrådes-hesluinmelser 8.3.1


Min förslag: I varje detaljplan skall de olika områdenas huvudändamål anges, dvs, allmänna plalser, kvartersmark och vaitenomräden. Kom­munen skall normall vara huvudman för gator och andra allmänna plalser, I planen skall anges utformningen och användningen av dessa. För kvarlersmarken skall ocksä användningssältei anges, 1 planen skall skall beslämmas en genomförandelid på 5- 15 år.

Få obligatoriska bestämmelser, men vida möjligheter lill reglering

1 likhet med ulredningen anser jag alt det i PBL bör finnas bestämmelser som anger dels vissa grundläggande krav på vad en delaljplan alllid skall innehålla, dels de förhållanden som därutöver/År regleras i en delaljplan. Vid avvägningen mellan vilka beslämmelser som alltid mäsle uppfyllas och vilka som frivilligt kan tillämpas är del främst två aspekter som spelar in. Om man vill uppnå det resultatet atl detaljplanerna i hela landel skall vara jämförbara och likartade, mäsle de bestämmelser som reglerar det frivilliga innehållet vara fä. Om man däremot lägger större vikl vid detaljplanens användning för en mängd olikartade planeringsuppgifter, bör krelsen av frivilliga bestämmelser vara stor, 1 båda fallen mäsle detaljplanen ha ett vissl minsta tillåtna innehåll för att man skall kunna tillägga den rättsverk­ningar ocksä för enskilda.

Övervägande skäl talar enligl min mening för atl de obligatoriska be­stämmelserna bör vara fä och all del bör finnas relaiivi vida möjligheler alt använda sädana beslämmelser som behövs för en närmare reglering i skilda situationer. Därmed bör detaljplanen kunna fylla kraven pä mångsi­dighet och funklionsanpassning, vilket jag anser viktigt. Likaså ger en sådan uppbyggnad möjlighet för kommuner med skilda planeringsambi­tioner all ulforma delaljplanerna med hänsyn lill de aktuella planeringssi-lualionerna.

Kommunen kan ocksä inom en viss ram välja vilka frågor man önskar lösa pä detaljplanestadiet och vilka man anser bör hällas öppna för ställ­ningstagande i samband med prövningen av lov. Denna valfrihet är viktig eftersom kunskapen om de projekt som detaljplanen skall reglera varierar beroende på arten av den planerade markanvändningen och hur nära föreslående ell genomförande är. Valfriheten medger också för kommunen en viss anpassning lill de resurser man förfogar över för planläggning resp. prövning av lov. Beslämmelserna i PBL bör alllsä enligl min uppfailning ulformas sä all detaljplanen fyller de här beskrivna kraven på anpassbar­het.

Jag anser vidare att detaljplanen bör ge slörre möjligheter än dagens



Prop. 1985/86:1                                                                    155

områdes-

heslämmelser

8.3.1

stads- och byggnadsplaner all styra den yttre miljöns utformning liksom      8 Detaljplan och

ingrepp i markskiklel och undermarken. Detla kan ibland ledti till att rätt detaljerade planer behövs i situationer som i dag inie kan regleras med detaljplan. Samtidigt vill jag emellertid understryka att detui inte lar leda till generellt sett mer komplicerade planer i ordinära situationer. Reglering­ens omfattning bör inte vara slörre och delaljeringsgraden bör inie vara högre än vad som behövs i varje enskill fall.

Användningen av olika områden bör alllid regleras i delaljplan

När jag nu går in på de obligaloriska kraven på deialjplanens innehåll vill jag börja med redovisningen av markens användning. Del är av grundläg­gande belydelse all delaljplanen klart anger inte bara de ändamål för vilka olika områden skall användas utan ocksä gränserna för områdena. Del innebär lill all börja med alt del mäste framgå om elt vissl område ulgör allmän plats som är disponibel för allmänheten eller kvariersmark som markägaren i princip råder över eller vattenområde. Något mer utvecklat skall dessa tre huvudkategorier enligt min mening omfatta följande: o mark för allmänna platser, såsom gator, torg, vägar, parker och grön­områden r  kvariersmark som bl. a, innefailar dels områden lör enskill bebyggande och för allmänt ändamål, dels dagens specialområden utom vägmark och vattenområden, t, ex, områden för järnvägs-, luft- och sjötrafik, idrolls-och fritidsanläggningar, begravningsplatser samt skydds- och säkerhets­områden o vattenområden. I, ex, hamn, badplats.

Inom dessa tre huvudkategorier bör en ytterligare specificering av mark­användningen kunna göras med stöd av PBL, Jag återkommer i specialmo­tiveringen ull detta (5 kap. 3 8). För kvarlersmarken bör dock gälla som elt minimikrav att användningssättet framgår.

Dagens specialområden bör utgå

Vad jag nu har förordat innebär att jag i stort ansluter mig till utredning­ens förslag atl kategorierna byggnadskvarter och specialområden skall sammanföras under beteckningen kvartersmark. Motiven lill detla är dels all de skillnader som Udigare har funnils mellan dessa kategorier i stor utsträckning inte längre gäller, dels all medborgarinflytandet gör sig lika starkt gällande för specialområdena vars uiformning därför bör redovisas tydligt. Eftersom förslaget ogillats av en del remissinstanser, vill jag något kommentera detla.

En skillnad i dag mellan specialområden och byggnadskvarter i bygg­nadslagen avser planens deialjeringsgrad och bebyggelseregleringen. Spe­cialområdena är inte avsedda för bebyggelse och ges därior inte några byggnadsreglerande beslämmelser. Dagens irafikanUiggningar rymmer emellertid en hel del byggnader för skilda ändamål. Del gör också rekrea-



Prop. 1985/86:1                                                                     156

områdes-

besiäminelser

8.3.1

lions- och idrollsområden. 1 likhel med ulredningen anser jag all special-       Delaljplan oc/i

områdena i delta avseende nu bör jämställas med byggnadskvarier och kunna förses med bestämmelser som reglerar uiformning och utförande ;iv byggnader och andra anläggningar inom sädana områden.

En annan skillnad har tidigare gällt inlösenfrågan. Att ett specialområde anges för t. ex. trafikanläggning med annan huvudman än kommunen med­för inte skyldighet för kommunen atl efter stadsplanens faslsiällelse lösa in marken. Bestämmelsen hindrar byggnadsnämnden alt ge lov Ull älgärder som försvårar områdets användning för avsett ändamål. Vidare inträder en lösenrätl för att genomföra anläggningen. Sådana trafikanläggningar som ligger i anslutning till bebyggelse och närmare behöver regleras i sladsplan brukar som regel utredas och diskuteras med sakägarna i annan ordning, innan sladsplan för området antas. Vanligen föreligger också avttil om rätt till erforderliga markförvärv. Ett vägföretag i statlig regi är ofta förberett genom säväl en lokaliseringsutredning som en arbetsplan enligt väglagen. Områden för hamn, järnvägstrarik och flygfält är också sädana som utreds i annan ordning och där frågan om rätt till marklösen enligl sladsplan inte har någon större betydelse. Specialområdena skiljer sig alllsä inte i detta iivseende från kvartersmark för allmänt ändamål. Någon skillnad mellan kvariersmark och specialområde behöver inte heller av detta skäl upprätt­hållas.

Byggnadskvarter och specialområde utgör skilda,/(i.'>n'i,/7i'r.'ii(iif,'i//j,'o be­grepp, varvid byggnadskvarter förutsätts bli lomtindelai innan del byggs. I praxis sker dock numera fastighetsbildningen inom byggnadskvarter näs­tan regelmässigt utan tomlindelning enligl byggnadslagen. När del gäller lästighetsregisireringen finns emellertid vissa skillnader. Jag anser emel­lertid inte dessa vara av sådan art all del enbari av det skalet är befogal all behålla en åtskillnad mellan byggnadskvarier och specialområde.

Jag ansluter mig alltså i stort lill utredningens förslag i detla avseende. På en punkt vill jag dock föreslå ett förtydligande, och del gäller vägmark och friytor som sköts av staten eller enskild väghållare. Sådan mark bör i delaljplan redovisas som mark tor allmän plats. Jag återkommer till deila när jag behandlar bestämmelserna om inlösen av mark (avsnitt 10,5), Det sagda innebär atl andra trafikområden, l.ex, hamnområden, järnvägsom­råden, terminaler och flygplalser, som omfallas av delaljplan, sä långl som möjligt bör redovisas med samma deialjeringsgrad som områden för be­byggelse.

Vallenområden skall anges särskill

1 specialområden enligt byggnadslagen ingår också vattenområden. Om ell område avsätts som vallenområde i siads- eller byggnadsplan, innebär del atl området skall behållas som vattenområde. Vissa beslämmelser om tillåten utfyllnad och rätt att överbygga vattnet med bryggor m.m, kan



Prop. 1985/86:1                                                                   157

oinrådes-

heslåmmelser

8.3.1

också meddelas. Verkan av etl sädanl specialområde i sladsplan är i slorl      8 Delaljplan och

sen alt andra störande ingrepp i vattehomrädet inie tillåts.

Inom vattenområdena sker i dag ett starkt ökat utnyttjande som bl, a. tar sig uttryck i fasta anordningar i olika former för atl nyttja marina produk­tionsresurser och läkler, s.k, vallenbruk. Jag har Udigare i allmänna ordalag berört vatlenfrågornas behandling i PBL (avsnill 5,4,2), Vatlenom-rädena bör som jag nyss förordade utgöra en särskild omrädeskalegori i delaljplaneomräden. Skälen är dels de mer komplicerade lillsiåndsfrågorna som ofta kräver dubbelprövning, dels den annorlunda läsligheisrällsliga slalus som vallenomrädena har och dels att detaljplanens effekter mäste bli annoriunda bl. a. i fråga om genomförandemedlen.

Jag kommer senare an föreslå all del skall införas skyldighet att söka bygglov för bl, a, idrotts- och fritidsanläggningar, båthamnar, torn och vissa vindkraftverk. Detta ställer ocksä kiav på att sådana anläggningar skall kunna regleras i detaljplan. Del kan givetvis gälla säväl den fysiska utformningen som skyddsområden för sädana anläggningar belägna i vat­ten. Detaljplanen bör i dessa avseenden reglera vattenområdets lämpliga användning och därmed hindra åtgärder som strider mol avsedd använd­ning. Vid tillståndsprövning till olika åtgärder enligt vaitenlagen bör själv­fallel ytterligare krav och villkor kunna ställas för åtgärder som i och för sig är förenliga med detaljplanen. Jag återkommer senare lill frågan om sådan dubbelprövning (avsnitt 21). Klart står emellertid att vattenområden av nyss angivna skäl bör redovisas särskilt i detaljplaner enligt PBL,

Detaljplaner skall ha en bestämmelse om genoiiiförandetid

Av min tidigare redogörelse för reformbehovet (avsnitt 3.3) framgick alt principen om tidsbegränsad exploateringsräll i delaljplan ingår bland de mest angelägna förslagen i PBL. De viktigaste skälen till utredningens förslag lill principen med genomförandetid är i korthet följande (s. 191, 201 och 345 fO.

Planläggning av mark har skett sedan läng Ud tillbaka på grundval av den lagsliftning som gällt vid skilda tider. Ett genomgående drag i planerna har varit atl precisera markägarnas rättigheter att ulnytUa marken för bebyg­gelse m, ni. Dessa rättigheter har representerat ekonomiska värden, vilkas utnyttjande i stor utslriickning har styrts av marknadsekonomiska förhål­landen. Mänga rättigheter har utnyttjats, men del finns också många äldre planer som genom samhällsutvecklingen blivit otidsenliga eller där förut­sätlningar all genomföra planen av andra skäl saknas. På detla säll har del successivt tillkommit en mängd byggrätter, som nu i många fall är orealis­tiska eller i vart fall inte förenliga med en lämplig samhällsutveckling,

1 områden med bebyggelsetryck har sädana olämpliga planer t,o,m, utgjort ell hot mot samhällsutvecklingen och den befinlliga miljön. Lång­variga byggnadsförbud har dä resulterat i förslumning och oklara förhållan­den för fasiighelsägarna. På detla sätt har planläggning för äldre tiders



Prop. 1985/86:1                                                                    158

beslämmelser 8.3.1

behov kommit all blockera möjligheterna till ett föränderligt och progres- 8 Detaljplan och sivt samhällsbyggande. Utredningens slulsals av sm analys är alt rätten lill områdes-ändrad mtnkanvändning i delaljplan måste vara kopplad lill till del finns möjligheler att genomföra planen. Medgiven exploateringsrätt i plan bör säledes tidsbegränsas genom en bestämmelse om genomförandelid. Efter den liden skall planen forlsälia all gälla men kunna omprövas föruisäil-ningslösl i sädana delar där den inie blivit genomförd, utan till deila skall grunda nägon räll lill ersällning för fastighetsägarna.

Förslaget om genomförandetid tillstyrks av flertalet remissinslanser, Nägra anser emellertid an förslagei är för svagl som påtryckningsmedel för plangenomförandel, och andra efterlyser en siarkare slällning för samhäl­lei efter genomförandelidens slut, Elt fåtal remissinstanser avstyrker för­slaget bl, a. pä grund av befarade rätisföriusier för fasiighelsägarna.

Den krilik som riktats mol förslagei grundar sig Ull en del på del förslag av ulredningen som innebär atl fastighetsägaren skall ha räll all fortsätta och utveckla den pågående markanvändningen inom planområdel. Som jag förut anförde (avsnitt 3,3,1) kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag pä denna punkl. Remisskritiken torde i alll väsentligl bli tillgodo­sedd med den lösning jag i stället har förordat. De rättsförluster som enligt vissa remissinstanser kan uppkomma är knutna till de villkor som skall uppfyllas för atl fastighetsägaren skall kunna få genomförandetiden för­längd. Slutligen menar kritikerna att principen strider mol regeln om lika­behandling av faslighetsägarna. Den invändningen har jag dock svårt all förstå, Alla fastighetsägare har enligt förslaget samma rättigheter under genomförandetiden, nämligen all genomföra planen. Under genomföran­deliden bör planen ha stadga. Alla berörda mäsle kunna utgå frän att planen skall realiseras och kunna anpassa sin egen planering därefter. Däremot medför ju planen i sig olika räitigheter för skilda fasiigheier. Den som genomfört delaljplanen har fullgjort sin "överenskommelse" med kommunen när planen antogs. Den som inte har gjort det får ta upp en förnyad diskussion med kommunen om möjligheten alt bebygga sin läslig-het. Jag har svårt atl betrakta detla som nägon räilsföriusl.

Jag ansluter mig i huvudsak lill utredningens förslag. Det bör alltså ligga i kommunens hand att bestämma inom vilken lid en ny plan skall vara genomförd. När sn delaljplan upprällas skall kommunen i en särskild planbeslämmelse ange den lid - genomförandetiden - inom vilken bygg­lov lill de i planen medgivna älgärderna skall sökas (ör Ml fasiighelsägarna skall ha en garaniij'ör all planen skall fä genomtoras. Genomförandetiden skall alllsä beslämmas i samband med att planen anlas. Under genomfö­randetiden bör planen endast i undanlagsfall kunna ändras eller upphävas mol fastighetsägarens bestridande. Efter genomförandetiden skall kom­munen kunna besluta om ändring eller upphävande av planen utan alt rättigheter som har uppkommit genom planen behöver beaktas. Etl skäl till att bestämma en genomförandetid är som jag nyss nämnde all detaljplanen



Prop. 1985/86: 1                                                                   159

bör vara nära anknulen till det aktuella byggandel. Jag återkommer snart      8 Detaljplan och
lill cITekterna av bestämmelsen.om.genomlorandelid (tivsnill 8.6).
   områdes-

beslämmelser 8.3.1

Genomjörandclidcn skall sintas till lägst .i ocii högst 15 år

1 likhet med utredningen anser jag del lämpligt att loreskrivti all genom­förandetiden skall bestämmas till lägst 5 och högst 15 är. Den bör kunna varieras för olika områden inom en och stimma phin. Det bör också vara möjligt all läla tiden börja löptt en viss lid efter den Udpunkl dä planen har vunnit laga kraft. Tiden skall avvägas med hänsyn till förutsätlningarna all genomföra planen och övriga omständigheter som är av belydelse för frågan. En plan för förnyelse av innersladsfasiigheier kan exempelvis kräva en förhållandevis lång genomlorandelid med hänsyn till de kompli­kationer i fräga om lästighetssamverkan, evakuering, finansiering, m.m. som vanligtvis uppstår i sädana situationer. Man bör sannolikt också ofta sätta en ganska läng genomförandelid för industriområden och kanske även för frilidshusområden och villaområden för enskill bebyggande. Des­sa områden är nämligen ofta avsedda all las i anspråk i takt med en osäker efterfrågan.

Jag återkommer i specialmotiveringen (5 kap, 5 8) med ett mer utförligt resonemang om genomförandetid, varvid jag ocksä bemöter en del kritiska anmärkningar av lagrådel (yttrandet s, 55 fO,

Som jag strax återkommer lill bör del vara möjligl all i delaljplan beslämma all mark, som inte omedelbart behöver tas i anspråk för sill avsedda ändamål, lillfälligl fär användas till nägot annat. Sädan tillfällig markanvändning får naturliglvis inte hindra all planen genomförs med sitt angivna slutliga ändamål, 1 sådana planer där lillfällig markanvändning medges bör därior planen alltid reglera den tid under vilken den tillfälliga användningen lär pägä.

Inom detaljplan skall kommunen ansvara för genomförandet a\- galor och andra allmänna platser om inte annal besläms i planen

En detaljplans genomförande är beroende av samverkan mellan många inlressenler. Det är därför vikiigi att genomförandefrägorna behandlas noggrant och på elt samlat sätt. Jag kommer senare (avsnilt 10.2) att redovisa mina förslag i detla avseende, Pä nägra punkter återverkar dessa förslag på deialjplanens obligaloriska innehåll. De viktigaste är följande.

En av skillnaderna mellan stadsplan och byggnadsplan är ansvaret för genomförande och underhäll av galor, vägar och andra allmänna plalser. I Sladsplan vilar deila ansvar pä kommunen. 1 byggnadsplan ankommer del på fiistighetsägarna. Valet av planform avgör därior denna uppgiftsfördel­ning. Ulredningen har föreslagil att huvudmannaskapet för allmänna platser skall las upp som en obligalorisk bestämmelse i varje detaljplan. Del är som jag ser del en mer nalurlig ulgängspunkl all förutsätta all kommunen lar delta ansvar vid genomförandel av detaljplaner. Jag före-



Prop. 1985/86:1


160



slår därior en bestämmelse som innebär atl kommunen i detaljplaner mäsle ange om kommunen inie avser all vara huvudman för gator och andra allmänna platser. I sådana fall hör del av den genomförandebeskrivning, som jtig senare (avsnitt 10,2) kommer atl föreslå skall fogas lill planen, framgå vem som skall ha huvudmannaskapet.

Kostnaderna för atl anlägga gator och andra allmänna plalser skall i princip bäras av dem som har nytia av dessa, dvs, fasiighelsägarna inom området. Faslighetsägarna bör därför i samband med planutformningen lä klart för sig vilken utformning och användning som galor och andra all­männa platser avses få. Även detla bör alllsä vara en obligalorisk besiam-melse i delaljplanen.


8 Delaljplan och oinrådes-beslämmclser 8.3.2


8.3.2 Frivilliga regleringsmöjligheler I delaljplan

Min förslag: Deialjplanens Ullämpningsomräde vidgas så all även and­ra inslag i miljön än byggnader kan regleras, l.ex. idrotts- och rekrea-lionsanläggningar, parkeringar och anläggningar under mark. Skyldig­heten alt söka lov kan ökas eller minskas genom planbestämmelser. För bebyggelse med särskilt bevarandevärde kan skyddsbestämmelser meddelas. Även viktigare inslag i den offentliga miljön kan regleras. Ombyggnadsstandard kan varieras med hänsyn lill byggnadernas eller områdets förutsättningar.

Skyldigheien all söka bygglov, markiov eller rivningslov

1 överensstämmelse med utredningsförslaget anser jag atl skyldigheien all söka lov bör kunna begränsas eller vidgas genom beslämmelser i dettiljplan. Det innebär l.ex, att bygglovsplikl skall kunnti införas för underhållsälgärder på byggnader inom kullurhisloriskl eller miljömässigl särskilt värdefulla omräden. Beslämmelser skall ocksä kunna meddelas om all vissa åtgärder inte behöver lov, l.ex. uppförande och ändring av enklare fritidshus och kolonistugor som följer detaljplanens bestämmelser, ändringar av befinlliga industribyggntider, rivning av byggnader saml schaktning och fyllning.

Byggrälten och hehyggclsemiljöns utformning

Detaljplanens beslämmelser bör kunna preciseras i en rad olika avseen­den. Elt av de viktigaste är enligl min upplänning byggrättens omfattning. Det råder också stor enighet bland remissinsttmserna pä den punkten. Även tilläten byggrätt under mark måste kunna regleras.

1 förhällande till gällande rätt finns del enligt min mening anledning att utöka regleringsmöjlighelerna nägol. Stadsplanens byggrätt har hillills va­rit en yttre ram inom vilken fastighetsägaren kan utforma sill projekt. Av olika skäl är del inte alltid lönsammast alt utnyttja hela den medgivnti



Prop. 1985/86:1                                                                    161

bestämmelser 8.3.2

byggrätten. Del förekommer l,ex. alt man bygger tvåvånings radhus i      8 Delaljplan och mycket centrala lätortslägen där stadsplanen medger bäde tre och fyra      områdes-våningar. Alt utfärda tvingande bestämmelser är i gällande räll möjligl bara i myckel speciella fall och dä av estetiska skäl. Denna möjlighel bör enligl min mening nu vidgas.

Inom ramen för arbetet med stadsförnyelsen finns en rad olika motiv för all införa beslämmelser i del nu berörda avseendet. Ett viktigt skäl är behovet att hushålla med markresurserna, vilket leder lill krav på atl man verkligen utnylljar de omräden effektivt som har förutsätlningar atl ta emot ny exploatering. Av bl, a, dessa skäl bör det vara möjligt att införa bestämmelser i detaljplan som anger i vilken minsta omfattning marken får bebyggas. Sådana beslämmelser bör kunna införas om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller lill miljön,

I likhet med utredningen anser jag det viktigt atl i delaljplan också skall kunna las in bestämmelser om lämplig lägenhelssammansätining.

Pä samma säll som kan ske i dag bör delaljplan enligt PBL vidare kunna innehålla de bestämmelser som behövs om byggnadernas läge, byggnads­sätt, utformning och utförande. Delta bör också gälla andra anläggningar än byggnader. PBL bör med andra ord innehålla bestämmelser av samma innebörd som delar av 12 och 13 55 byggnadsstadgan. Den praxis som utbildat sig i de nu berörda avseendena fungerar i stort sett bra och bör med en del justeringar, som jag strax återkommer lill, föras vidare i PBL,

Miljö- och energifrågor saml omhyggnadssiandard

Till de tekniska bestämmelser om byggnader som det har blivit alltmer angelägel all kunna behandla pä ett samlat sätt i detaljplan hör de som berör tillgängligheten, värmeförsörjningen och undermarkskonstruktio-nerna. Enligt min uppfattning är detta frågor som kräver ökad uppmärk­samhet vid planläggningen och som dessulom kan väntas ha aktualitet under en längre tid framöver. Av dessa skäl bör i PBL tas in beslämmelser om all man i detaljplan kan behandla hur kravet på energiförsörjning skall tillgodoses och hur man skall förebygga risker för geolekniska och hydro­logiska olägenheter för omgivningen. Hur kravel pä tillgänglighet skall uppfyllas med hänsyn till lerrängförulsättningar och bebyggelsens art är också sådant som lämpligen kan behandlas i detaljplanen,

Sladsförnyelsearbetet kommer att beröra många olika typer av områ­den, byggda med olika tiders sed i fråga om yttre miljö och byggnadsstan­dard. Som jag skall redovisa senare (avsnitt 11,2,1) bör det vara möjligt alt i vissa avseenden anpassa de krav som skall ställas på ombyggnader Ull de berörda byggnadernas förutsättningar och till egenskaperna hos andra liknande byggnader inom området, I likhel med vad jag senare kommer atl föreslå beträffande områdesbestämmelserna (avsnitt 8,8,2) bör ombygg-nadsslandarden i sådana fall kunna regleras i delaljplan,

6   Riksdagen 1985/86. I saml. Nr I



Prop. 1985/86: 1                                                                   162

Bestämmelser för atl bevara bein-ggelsemiljöer                               g Detaljplan och

Utredningen har föreslagil beslämmelser (5 kap. 14 8) som avser an ge  områdes­
kommunerna möjlighel all genom planbeslut införa skyddsbestämmelser
' * amme sei

8.3.2

för historiskt, kulturhistoriskt, miljömässigl eller frän konstnärlig syn­punkl värdefulla byggnader eller bebyggelsemiljöer. Avsikten med försla­get är att kommunerna skall kunna skydda "lokala byggnadsminnen" på likartade grunder som staten kan göra enligt lagen om byggnadsminnen. Förslaget i denna del innebär vidare att fastighetsägare under vissa förul-sällningar skall ha rätt till ersättning för skada lill följd av sädana skydds­bestämmelser.

Remissinstanserna har i stort sett godtagit syftet med utredningens för­slag. Jag återkommer med förslag angående särskilt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer (avsnitt 11,2,2 och 3 kap. 12 8).

Mänga kommuner har med stöd av bebyggelseinventeringar, s. k. kuliur-minnesvårdsprogram och fastigheisekonomiska utredningar, engagerat sig i bevarandefrågor. Utredningarna bedrivs i former som väl ansluter lill förfarandet vid planläggning, Pä delta sätt har man i nära kontakt med fastighetsägare och andra berörda konkretiserat tillämpningen av 38 5 byggnadsstadgan. Enligt min uppfattning är del angeläget att dessa slrä­vanden kan föras vidare med stöd av PBL:s bestämmelser,

1 förslå hand bör frågorna kunna behandlas i översiktsplanen. En detalj­plan bör bl. a, kunna reglera bebyggelsens uiformning och underhäll, och innehålla bestämmelser om skyldighel atl söka lov för åtgärder som rör byggnaders yitre och deras anpassning till miljön. Det bör emellertid också vara möjligt atl utfärda bindande bestämmelser i detaljplan för särskilt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer (3 kap. 12 8), Skyddsbestäm­melser av detla slag bör utformas efter förebild av beslut om byggnads-minnesförklaring. Ett rivningsförbud bör alltså automatiskt följa av skyddsbestämmelserna och dessutom bör dessa kunna innehålla bestäm­melser om byggnaders uiformning och underhåll. De ersättningsbestäm­melser som bör knytas Ull skyddsbestämmelser av delta slag återkommer jag till (avsnitt 18,2,2),

Dt' allmänna egenskapskraven gäller också mark för allmän plats

Som jag närmare skall utveckla senare (specialmotiveringen till 3 kap, 18 8) föreslär jag atl vissa krav skall gälla i fräga om mark för allmän plats. Bland dessa krav kan jag här nämna hänsynen lill stads- eller landskapsbil­den och lill natur- och kulturvärdena pä platsen. Ett annat krav är tillgäng­lighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

På den här punkten ansluter jag mig till de remissinstanser som anser det vara en brist i ulredningsförslagel atl den kollekliva miljön lämnas i stort sett utan krav på utformning m, m. Jag föreslår alltså alt den fysiska utformningen av det offentliga rummet skall kunna regleras genom besläm­melser i detaljplan, varvid de nyss berörda kraven skall läggas till grund för



Prop. 1985/86:1                                                                    163

bestämmelser 8.3.2

bestämmelserna. Däremot anser jag inte, som en del remissinslanser tycks 8 Delaljplan och förorda, atl efterlevnaden av bestämrhelserna behöver kontrolleras genom omrades-tillständsprövning. Oftast är del ju kommunen själv som är huvudman för allmänna plalser. Jag anser inte heller att denna typ av reglering skall bli något ordinarie inslag i detaljplanerna. Regleringsbehov lorde uppkomma främsi i centrala stadsomräden som irafiksaneras och där det sker en omfatlande omvandling av marken för allmänna platser. Även i bevaran-deomräden kan det finnas behov att uppställa vissa krav på allmänna platser. Jag föreslår alltså att bestämmelser skall kunna meddelas i detalj­plan om uiformning, utförande och användningssäll i fiåga om galor, parker och andra allmänna platser.

Parkeringsplatser och vegetation

Parkering utgör regelmässigt ett vikiigi inslag i planarbetel. Biluppställ­ningsplatser är ytkrävande och har betydelse för tillgänglighet, säkerhet och miljön i bebyggelseområdena, 1 stadsförnyelsearbelet ulgör parke­ringsfrågorna ett viktigt inslag. För att dessa frågor skall kunna behandlas planmässigt kommer jag senare att föreslå bygglovsplikl för att ta i anspråk mark för parkeringsplatser (avsnilt 12,1,3) samt möjligheter atl ställa krav på fastighetsägarna när det gäller parkeringsmöjligheterna i den befintliga bebyggelsen. Detaljplanen bör behandla bebyggelsemiljön som helhet och på ett integrerat sätt. Därför anser jag att bestämmelser i detaljplan skall kunna behandla utformningen av den yttre miljön även när det gäller parkeringsplatser.

1 likhet med utredningen anser jag också atl det skall vara möjligt atl meddela beslämmelser om schaklning, fyllning, trädfällning och skogs­plantering. Det bör dä ocksä vara möjligt att bl. a, utfärda beslämmelser som avser alt skydda viss värdefull vegetation.

Tillfällig markanvändning kan tillåtas i plan

Vid planläggning kan aktualiteten variera för planens genomförande i olika delar. Myckel vanligt är alt ett område utgör elt reservat för någon framtida trafikanläggning eller något annat allmänt ändamål. Sådana delar av samhällets struktur måste planläggas så långl i förväg, att det kan ta både 10 och 20 år innan verkställigheten aktualiseras. Under mellantiden måste marken användas pä något meningsfullt säll. Det kan t, ex, vara lämpligt all anlägga en bollplan eller uppföra en mindre byggnad. Dagens provisoriska byggnadslov kan lämnas bara för tre år, varefter de förlängs mer eller mindre rutinmässigt. Utredningen har föreslagit atl i detaljplan skall kunna tas in bestämmelser om tillfällig markanvändning i dessa fall. Jag ställer mig - i likhet med flera remissinstanser - bakom förslaget att en sädan regleringsmöjlighel öppnas i PBL.



Prop. 1985/86:1                                                                    164

Skyddsområden och (>ingivning:Jiygieii                                            8 Detaljplan och

De omgivningshygieniska frågorna har pä senare är trän i förgrunden      omiaaes-
,   „ .  ,
       ,   • ,       ,        r     i_       , ,                    _i    ,      ,        bestämmelser

också 1 den prakliska planeringen. Uel hänger bi.ti. samman med okande      o ? )

slörningar från olika verksamheter och en generellt sett öktid belastning på miljön i olika avseenden. Den medicinska kunskapen om dessa förhållan­dens effekter på människan ökar ocksä. Det är givetvis angelägel alt samhällets styrmedel för atl hindra och motverka slörningar i miljön ut­vecklas för atl dessa problem skall kunna bemästras, LagsUftningen som reglerar miljöskydd, produklkontroll, arbetarskydd och övriga driflsför-hällanden i vid mening har ocksii utvecklats på senare år.

Den fysiska miljöns uiformning kan enligl min mening verksamt bidra lill atl förebygga att omgivningshygieniska problem uppslår. Genom bygglov binds markens användning för siycket lång tid. Lovet prövas med hänsyn lill de omständigheter som vid tillfället rader och kan förutses på den aktuella platsen. Det är rimligt att elt meddelat lov kan resullera i en miljö som har viss varaktighet. Bestämmelserna i PBL om allmanna intressen bör med andra ord lillämpas med beaktande av etl forivarighelslillslånd. Vid valet av placering för vissti slörningskänsliga verksamheler bör del därför vara möjligl att säkerställa viktiga miljöegenskaper i området för framUden,

Enligt min mening bör PBL ge utrymme för att i detaljplan meddela bestämmelser i detta syfte. När det gäller atl tillgodose kraven pä brand­skydd eller säkerhet i grannskapet lill försvars- och alomenergianläggning-ar samt trafikanläggningar innehåller byggnadslagen bestämmelser som bör överföras till PBL. Dessa är lill för att skapa skydd och säkerhet bl. a, vid verksamheler som kan vara störande för omgivningen.

Vid planläggningen tar detta sig ullryck dels i skydds- och säkerhetsom-riiden runt anläggningarna, dels i form av skyddsanordningar eller plante­ringar. Skydds- och säkerhetsområdena fyller sin uppgift främst genom att i beslämmelser för områdena kan regleras tillällighet och teknisk utform­ning av bebyggelse och andra anläggningar. En sädan reglering anser jag skall vara möjlig att åstadkomma genom detaljplan. Likaså bör det vara möjligt att reservera mark för ertorderliga skyddsanordningar och atl reg­lera utformningen av dessa, 1 de nu berörda avseendena bör alltså de möjligheter till reglering som finns redan i dag föras vidare i PBL,

Jag anser del emellertid befogat att nu vidga dessa regleringsmöjligheter till atl omfatta störningar även från andra typer av verksamheter som kan komma att rikta sig mot ett visst område. En detaljplan skall med andra ord kunna trygga en lämplig miljö i framtiden för den markanvändning som planen tillåter. Det bör således vara möjligl all genom bestämmelse i delaljplan förena viss angiven markanvändning med beslämmelse om högsia tillåtna värden för sädana störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annal som prövas enligl miljöskyddslagen (1960:387). 1 planer bör dä ocksä övervägas behovel av bestämmelser för att reglera



Prop. 1985/86:1


165



erforderligt skyddsområde, byggnadslekniskl utförande eller skyddsan­ordningar.

Effekten av en sådan bestämmelse bör vara dels all byggnadsnämnden har att beakia den vid sin prövning av lov i grannskapet, dels atl konces­sion m. m. inte fär meddelas i strid mot bestämmelsen.

Som förutsättning för alt bestämmelser av detta slag skall få tas in i en delaljplan anser jag all det skall finnas särskilda skäl till regleringen. Sädana skäl kan vara all delaljplanen avser särskill slörningskänslig verk-samhel eller all delaljplaneområdels lokalisering lalar för all man på detta sätt bör ange en gränsnivä för den framlida miljöbelastning som i elt visst avseende kan tillåtas för planområdet. Det bör emellertid inte komma i fr;°iga att för bostadsbebyggelse eller för vård- och undervisningslokaler genom detaljplan meddela längre gående krav vad gäller vägtrafikbuller och flygtrafikbuller än de riktlinjer som riksdagen godkänt (prop, 1980/81: 100 bil, 9, TU 23, rskr 257 och prop, 1981/82:98, TU 28, rskr 3.39), Jag förutsätter ocksä all kommunen genom riktlinjer i översiklsplanen beaktar behovet av utvecklingsmöjligheter för trafikanläggningar, såsom vägar, flygplalser och järnvägsområden. Det ligger i sakens natur att sådana samhällsinvesteringar bör nyttjas på ett långsiktigt sätt.


8 Detaljplan och områdes­bestämmelser 8.3.2-8.3.3


Beslämmelser om vissa villkor för bygglov

Enligt gällande beslämmelser kan som villkor för byggnadslov under vissa förutsättningar föreskrivas att en viss byggnad skall rivas, byggas om eller ändras (58 5 2 mom. BS), Dessa möjligheter alt villkora elt lov bör i PBL utökas till alt omfatta även möjligheten atl i detaljplan kräva all en viss byggnad skall ges en ändrad användning,

Beslämmelserna i 1105 byggnadslagen om byggnadsförbud i avvaktan på alt vägar, vallen och avlopp har ordnats i etl planområde har också karaklär av villkor för alt lov skall få lämnas. Utredningen har föreslagit att bestämmelser med sådana villkor för lov skall kunna meddelas i delaljplan. Jag ansluter mig till utredningens förslag och anser således att PBL bör erbjuda denna möjlighet.

Med tanke på att gemensamma anläggningar av olika slag sannolikt kommer atl bli en viktig del av den kollekliva försörjningen i bebyggelse­miljöerna, bör del i delaljplan också kunna bestämmas att etl villkor för lov skall vara atl sådana anläggningar har kommit lill stånd. Även vissa andra villkor bör kunna föreskrivas. Jag ålerkommer till delta i del följande (specialmotiveringen till 5 kap, 8 5).

8.3.3  Utformning av planhandlingarna

Mitt förslag: Planhandlingarna skall utformas så tydligt all alla under samrådet och utställningen får en klar uppfattning om vilken reglering av bebyggelsemiljön som planen medför. Kravet pä tydlighet skall inte hindra atl flexibel detaljplan i vissa fall kan användas.



Prop. 1985/86:1


166



Medborgarinflylande ställer krav på tydlighet

Allmänhetens intresse för och möjligheter lill delaktighet i planärendena är i stor utsträckning beroende av handlingarnas utförande och informatio­nens innehåll. Ju högre preciseringsgrad planerna får, ju mer begripliga blir konsekvenserna och desto närntiare den enskilde kommer de, 1 samma grad ökar benägenheten att delta i planeringsdebatten. För den enskilde är planläggningen närmast före byggandet det skede där intresset att medver­ka vanligen är starkast. Detaljplanen måste därför utformas på ell sädanl sätl att medborgarinflytandet verkligen kan få en reell innebörd, dvs. kan göra sig gällande innan förutsättningarna för bebyggelseutformningen i praktiken är låsta,

Beslämmelser som pä detta sätl lägger grunden för medborgarinflytan­det bör alltså som utredningen föreslår las in i PBL, Bestämmelserna har ett pedagogiskt värde och bör syfta till att de handlingar som skall ligga till grund för den offentliga behandlingen, nämligen samrådet och utställning­en, blir lättillgängliga och begripliga för mottagaren. En del remissinstan­ser anser att sådana bestämmelser kan skapa förvirring, är subjektiva och i vissa fall orealistiska eller t, o, m, olämpliga för exempelvis militära anlägg­ningar. Man befarar ocksä alt beslämmelserna kan medföra många över­klaganden.

Remisskritiken anser jag vara överdriven. Trots att gällande bestämmel­ser inte innehåller nägra krav i detla avseende uppfylls redan i dag i betydande utsträckning de krav som jag nu föreslär. Det är emellertid angeläget atl genom uttryckliga beslämmelser markera viklen av atl ambi­tionsnivån i detta avseende inte sjunker. Bestämmelserna bör innehålla ett krav på atl planhandlingarna, dvs, plankartan och planbestämmelserna, utformas sä att del lydligt framgår hur planen reglerar miljön. Ytterligare bestämmelser som verkar i samma riktning bör ta upp krav på planbeskriv­ning och illustrationsmaterial.


8 Detaljplan och områdes­bestämmelser 8.3.3


Flexibel detaljplan får användas restriktivt

Utredningen har föreslagit atl de krav på tydlighet, fattbarhel och åskåd­lighet som bör ställas på planerna medför atl miljöns utformning skall anges relativt entydigt och klart i detaljplanen. Jag ansluter mig i princip till utredningens förslag. Ett flertal remissinstanser har dock påtalat behovet av att man vid större nyexploateringar kan behålla systemet med en mer schematisk (flexibel) plan som följs av en entreprenadtävling där den närmare miljöutformningen ingår som etl viktigt tävlingsmoment. Jag har förståelse för dessa synpunkler. Tävlingar av detta slag gynnar kreativilel, produktutveckling och priskonkurrens. Jag anser därför att möjligheten till flexibel plan i vissa avseenden bör finnas kvar.

En flexibel detaljplan anger områdesgränser och användningen för varje område samt en maximal exploateringsrätt, som emellertid skall vara identifierbar för varje enskild faslighet inom området. Planen anger ofta



Prop. 1985/86:1


167



högsia tillåtna väningsantal och om det skall vara sammanbyggda eller fristående hus. En flexibel delaljplan som på detla säll anger ramar för byggrälien behöver enligl min mening inte vara delaljerad i fräga om ulformningen av bebyggelsen för alt etl meningsfullt dellagande frän all-mänheien ändå skall kunna ske, I etl flertal fall bör del därior vara möjligt alt, utan alt kravet på tydlighet åsidosätts, använda flexibel plan även framdeles. En fömlsätlning bör därvid vara all bebyggelsens avsedda karaklär framgår av planen, 1 specialmoliveringen (5 kap, 9 5) skall jag något utveckla detta.

Behovet av inflyiande för sakägare och andra intressenler är delvis beroende av hur det aktuella området ligger i förhållande till befintlig bebyggelse. Flexibel delaljplan för ett område som gränsar lill redan be­byggda områden måste i gränszonen redovisas med sådan tydlighet ati grannarna kan bedöma planens konsekvenser. Graden av omgivningspå­verkan avgör hur bred en sådan gränszon bör vara i de enskilda fallen. För tyngre exploatering bör zonen vara nägot hundratal meter för att garantera atl grannar får en rimlig insyn i utformningen. Del gäller också för störande idrotts- och fritidsanläggningar m, m. En flexibel delaljplan med erforderiig lydlighet i gränszonen mot berörda grannar bör ge god trygghet för bygg­herrens projektering.

Med det sagda har jag gjort klart att en flexibel detaljplan inte bör användas i det enda syftet atl säkerställa en god planberedskap för mark­användning som saknar aktualitet. Det är enligt min uppfattning också olämpligl alt använda flexibel detaljplan i samband med stadsförnyelse. Miljöförändringar berör här så många intressenter att detaljplanen så lyd­ligt som möjligl bör återspegla och illustrera de aktuella förtätningsprojek­ten. Även för något större, samlade projekt pä områden som är helt kringgärdade av äldre bebyggelse torde flexibel detaljplan sällan vara lämplig. Möjligheten att i vissa fall redovisa byggrätten i delaljplan sche­maliskl bör alltså användas restriktivt och endast dä förhållandena i det enskilda fallet medger atl så sker med hänsyn till sakägarnas och övriga iniresseniers iniressen.


8 Detaljplan och områdes­bestämmelser 8.3.3-8.4.1


8.4 Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen

Min förslag: Vid planläggning skall skälig hänsyn tas till befintliga förhållanden inom och i anslutning till planområdel. Hänsynen skall avse såväl befintlig bebyggelse som rådande äganderätts- och fastig-hetsförhällanden.

8.4.1 Gällande rätt

Vid sin tillsyn av den kommunala planläggningen har staten hittills kontrollerat att säväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen beaktats.



Prop. 1985/86:1                                                                    168

beslämmelser 8.4.1-8.4.3

Statens konlroll sker i dag under samrådet och slutligen vid faslsiällelse-      8 Delaljplan och prövningen.  Ett inslag i denna är alltså bevakningen av att planernas      omrades-bestämmelser inte på en oacceptabelt sätt inkräktar på enskilda intressen. Genom den statliga fastställelsen får alltså ytterligare en instans möjlighet att göra avvägningar mellan det allmännas behov och den enskildes önske­mål, när dessa går i olika riktning.

Det utökade krav som PBL ställer på kommunerna all självständigt ansvara för planläggningen innefailar givelvis ocksä ell mer slulligt ansvar för avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Del aktualiserar frågan om rältssäkerhetsaspekten vid planläggning,

8.4.2    Bevakningen av enskilda iniressen sker genom besvär Mitt förslag innebär som jag tidigare nämnt (avsnitt 3,4,3) att den obliga­toriska fastställelseprövningen slopas. Den prövning som länsstyrelsen i vissa fall självmant skall företa och som i nägon män ersätter fastställelsen skall i huvudsak avse enbari frågan om en viss plan frän statens synpunkt kan godtas eller inte. Prövningen ger inte något utrymme för länsstyrelsen all beakia de enskilda intressena annat än när del gäller väsentliga hälso-och säkerhetsaspekter. Detta innebär atl de enskilda själva måste bevaka de avvägningar mellan olika iniressen som kommunen beslutar om i pla­nerna och att de vid missnöje har titt överklaga besluten. Huruvida detta är en godtagbar lösning bör bedömas bl, a, mol bakgrund av de verkningar för enskilda som delaljplanen avses fä,

8.4.3    Detaljplanens rättsverkningar blir i ston sett desamma som stads­planens

I stor utsträckning avses detaljplanen få samma rättsverkningar som stadsplanen har i dtigens system, F.n del av de föreslagna bestämmelserna i PBL kan dock sägas ge utökade rättsverkningar. Till en början kan konsta­teras att PBL:s tillämpningsområde utvidgar den fysiska planeringens upp­gifter en del, Detla medför emellertid inga principiellt annorlunda rätts­verkningar än vad stadsplanen redan har. Däremot kan flera älgärder än f, n. träffas av planbestämmelser, l,ex, idrotts- och fritidsanläggningar, undermarksbyggande och utformningen av mark för allmän plats. Vidare kan delaljplan med beslämmelser om bevarande och underhåll av värde­fulla byggnader medföra skyldighel för ägarna att vid underhåll tillämpa en kostnadskrävande teknik eller använda dyra material. För sädana och liknande fall finns dock kompensationsregler.

Frän rättssäkerhetssynpunkt är del emellertid detaljplanens föreslagna expropriaiiva effekter som kräver särskild uppmärksamhet. De fall där en detaljplan åberopas som grund för expropriation enligt expropriationslagen (1972:719) behöver inte närmare kommenteras här, eftersom jag inte avser att föreslå någon ändring av expropriationsgrunderna. Däremot skall de­taljplaner - som jag senare redogör för (avsnilt 10,5.1) - medföra dels rätt



Prop. 1985/86:1                                                                    169

bestämmelser 8.4.3

att lösa mark för gator och andra allmänna platser, dels räll att efter     8 Delaljplan och genomförandetiden lösa mark som inte har bebyggts i huvudsaklig över-      områdes-ensslämmdse med detaljplanen,. Den sist nämnda lösningsrätten saknar en direkt motsvarighet i dagens lagstiftning,

Elt annal nytt inslag som bör beakias i detta sammanhang är de effekter som följer av det förslag till lag om exploateringssamverkan, som jag senare återkommer lill. Detaljplaner som skall genomföras i exploaterings­samverkan får nämligen expropriaiiva effekter för fastighetsägare som inte skall delta i samverkansföretaget. Deltagande i samverkan är visserligen frivilligt, men de fastighetsägare inom planområdel som avböjer dellagan­de kan bli utsatta för inlösen från de deltagande fastighetsägarnas sida. Inlösen kan t, ex, avse mark som enligt planen fär användas för enskilt bebyggande, men när löseskillingen för marken bestäms skall hänsyn inte tas till den inverkan som planen kan ha haft på markens värde.

Dessa förhållanden ställer naturligtvis krav pä att kommunen utformar detaljplanen så atl minsta möjliga olägenheter uppkommer för fastighets­ägare som inte skall delta i samverkan. Del släller också krav på alt dessa fastighetsägare blir uppmärksammade på de konsekvenser planen kan ha för dem. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (6 kap, 1 5). Av­vägningar av detta slag är emellertid inte nägot principiellt nylt för kommu­nerna, eftersom dagens detaljplaner också har vissa expropriaiiva effekter.

Till bilden hör också att PBL skall innehålla ett flertal bestämmelser som har till syfte att fördjupa kontakterna under planarbetet och medverka till atl eventuella olägenheter av planen blir så små som möjligt och till att planförslagets avsedda reglering och effekter i olika avseenden blir tydliga. Jag tänker främst på bestämmelserna om samråd, planhandlingarnas tyd­lighet och att det skall finnas en särskild genomförandebeskrivning som bl, a, bör belysa frågor om marklösen. Som lagrådet har föreslagit (yttran­det s, 520 bör det dessutom i lagen föreskrivas att planen i de delar som den medför inlöseneffekter skall utformas så att de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som den åsamkar enskilda.

Redan i första instans, dvs, i den kommunala handläggningen, skall det således precis som i dag ske en nyanserad avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Man kommer naturligtvis aldrig ifrån att kommunen har den besvärliga dubbla rollen av beslutsfattare och intressent. Min uppfatt­ning är ändå atl kommunerna numera är kompetenta att pröva frågor av detta slag så att den enskilde kan få sin sak omsorgsfullt behandlad redan från början.

Frågan bör till sist också ses i belysning av att rättstillämpningen har utvecklats på det sättet att länsstyrelserna enligt dagens system praktiskt tagel aldrig självmant går in pä sådana avvägningsproblem som det här gäller. Med andra ord krävs det regelmässigt att den sakägare som anser sina intressen kränkta anmärker mot planförslaget. Yrkanden av det slaget kan väckas både under den kommunala behandlingen och i anslulning till



Prop. 1985/86:1


170



lästslälldseprövningen. Jag vill med deila framhålla all del i verklighelen redan nu beror på den enskildes akUvitet, om hans sak skall piövas av högre instans, även om del naturliglvis formellt är fräga om en s,k. officialprövning, F.ö, är del sä att länsstyrelsen eller regeringen ganska sällan finner anledning all ändra kommunala beslul om planer på den här grunden. Detta tyder på att kommunerna i regel visar stor förståelse för synpunkler frän sakägarna,