Kungl. May.ts ■proposition Nr 114.

1

Nr 114.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående upprättande
av ett rasbiologiskt institut; given Stockholms
slott den 11 februari 1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

j:;- gustaf.

B. J.son Bergqvist.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.

Föredragande departementschefen, statsrådet Bergqvist anförde
härefter:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 101 Käft. (Nr 114.) 1

2

Upprättande
av ett rasbiologiskt

institut.

Kungl. Maj.is proposition Nr 114.

Under punkt 55 i bilagan åttonde huvudtiteln till årets statsverksproposition
hemställde jag, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att, i avbidan på proposition angående inrättande av ett rasbiologiskt
institut, för universitetet i Uppsala beräkna dels en höjning
av det ordinarie bestämda anslaget till nämnda universitet med
9,000 kronor, dels ock på extra stat för år 1922 ett förslagsanslag,
högst 91,000 kronor. Kungl. Maj:t biföll denna min hemställan.

I mitt anförande under nämnda punkt, vartill jag tillåter mig
hänvisa, omförmälde jag hurusom alltsedan år 1917 utgått av riksdagen
anvisade extra anslag såsom understöd åt docenten vid universitetet
i Uppsala Herman Lundborg för utförande av rasbiologiska
undersökningar. För år 1921 utgör anslaget 9,500 kronor, därav
1,500 kronor till avlönande av biträden åt Lundborg vid statistiska
bearbetningar m. m. Och för år 1922 hade universitetet bland sina
övriga riksdagspetita upptagit beredande av ett anslag av 15,000
kronor till fullföljande av omförmälda undersökningar. Kungl. Maj:ts
framställning i statsverkspropositionen giver emellertid vid handen,
att det nu är fråga om att giva de rasbiologiska undersökningarna
en bättre ekonomisk grundval och en fastare ställning än universitetets
nämnda framställning avsåg.

Uppslaget härtill har givits genom en av riksdagen i skrivelse den
22 juni 1920, nr 8 A, punkt 297 i enlighet med statsutskottets förslag
framställd anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
angående upprättandet av ett svenskt rasbiologiskt institut samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagens framställning härom var föranledd av två inom riksdagens
kamrar väckta, likalydande motioner (nr 7 i I kammaren,
nr 26 i II kammaren). Ur dessa motioner anser jag mig böra här
anföra följande utdrag:

Den rasbiologiska forskningen, som arbetar för ett högt och ädelt mål: skydd
mot släktets degeneration och främjande av goda rasegenskaper, växer sig för varje
dag allt starkare. Den utgår från den synpunkten, att det ej gives högre värden
i ett land än själva folkmaterialet, helst om detta, såsom hos oss, av gammalt är
av god beskaffenhet. Denna forsknings uppgift är att närmare utreda och klarlägga
alla de förhållanden beträffande ärftlighet och miljö, som förorsaka ett
höjande eller sänkande av ett folks inre värde. Fasta hållpunkter och direktiv
kunna först härigenom givas statsmakterna vid deras strävan att befordra folkets
och rasens utveckling i sund riktning.

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Staten består ej blott av individer utan också av familjer och släkter. Yi
känna ännu alltför litet om de olika släkternas liv och biologiska beskaffenhet.
Det är på tiden, att uppmärksamheten med energi och kraft inriktas på dessa
frågor. I första hand kräves insamlande av ett betydande material, omfattande
icke blott urartade och förkomna släkter utan också sunda och begåvade sådana,
led efter led. Endast därigenom blir det möjligt att närmare intränga i de lagar,
som ärftlighetsforskningen och rasbiologien hava till uppgift att klarlägga. Det
föreligger alltför många bevis på den stora vådan för ett folk att åsidosätta dem.
Nedgång och urartning bliva följden. Det vore emellertid oriktigt att tro, att dessa
lagar uteslutande äro stränga hämnare. Rätt förstådda och utnyttjade utgöra de
en snart sagt outtömlig källa till förädling och framåtskridande.

Utredningen av mänskliga ärftlighetsförhållanden, sjukdomars och andra
egenskapers nedärvning kräver sålunda ett mycket rikligt material, omfattande
icke blott enstaka individer utan också hela familjer och släkter. Detta material
måste i första hand insamlas ute i bygderna; i andra hand bör det sovras och
kritiskt bearbetas, innan resultat av vetenskapligt och socialt bestående värde
kunna av detsamma utvinnas. Detta kan ej ske annat än på ett för ändamålet
väl utrustat forskningsinstitut. En enstaka forskares tid och resurser räcka ej
ens tillnärmelsevis till för så krävande och tidsödande uppgifter.

Efter att hava omnämnt de förut berörda av riksdagen beviljade
extra anslagen fortsätta motionärerna:

De undersökningar, som på grund av det ovannämnda anslaget av docenten
H. Lundborg utförts, hava omfattat större grupper svenskar, norrbottensfinnar
och lappar och hava haft till mål att studera och lösa betydelsefulla problem rörande
rasblandningar, om dövstumhetens ärftlighetsförhållanden, om dispositionen för
tuberkulos, speciellt lungsot, med flera viktiga frågor. Det torde emellertid icke
kunna bestridas, att anslaget i fråga icke är för sitt ändamål tillräckligt. Statsmakterna
måste på ett vida kraftigare sätt än hittills skänka de ifrågavarande
strävandena sitt stöd. Och detta bör ske snart, innan det blir för sent.

Vi ha här i Sverige de allra bästa förutsättningar för ett verkligt framgångsrikt
arbete på rasbiologiens fält även av det skäl, att den svenska kyrkobokföringen
är oöverträffad. Det är särskilt de s. k. husförhörsböckerna, uti vilka hela familjer
(resp. hushåll) äro antecknade på ett och samma blad, som äro så ovärderliga,
då det gäller släktbiologiska undersökningar. De flesta andra länder i världen
hava ingen motsvarighet till detta. Vårt folks höga kulturståndpunkt i övrigt är
också en viktig faktor att räkna med. Allt pekar sålunda i den riktningen, att
rasbiologiska forskningar äro arbetsuppgifter, som ligga alldeles särskilt för det
svenska folket.

Den tid är möjligen i annalkande, då vi här i landet rent av kunna taga
ledningen på ett så viktigt kulturområde som detta.

Det gäller att öppna möjligheter för i första hand en allsidig undersökning
av folkmaterialet från rasbiologisk synpunkt. Det är synnerligen maktpåliggande,
att detta arbete på grundvalen av det rika material, som de svenska kyrkoböckerna
rymma, kan påbörjas snarast möjligt i full utsträckning och med utnyttjande av

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

lokalt understöd i de olika orterna. En ensam forskare kan i detta avseende
högst obetydligt uträtta. Enbart materialsamlandet är av så tidskrävande natur,
att biträde är alldeles oundgängligt. Den årsberättelse över de med statsunderstöd
hittills bedrivna undersökningarna, vilken av Lundborg ingivits till medicinska
fakulteten i Uppsala, är i detta avseende vältalig nog.

Det torde vidare böra framhållas, att framgången i arbetet i väsentlig grad
betingas av att möjligheter till samarbete mellan olika forskare kunna föreligga.
Experimentella undersökningar krävas sålunda med nödvändighet för att sprida
klart ljus över de lagbundenheter, som släktforskningarna bringa i dagen.

Och slutligen bör i detta sammanhang än en gång erinras om angelägenheten,
att de åtgärder som vidtagas komma till stånd, medan landet ännu kan
påräkna arbetets organiserande och ledning av en forskare med docenten Lundborgs
kvalifikationer. Den faran är för visso stor nog, att man i utlandet, där
intresset för hithörande ting är mångenstädes avsevärt livligare än hos oss, skall
söka tillgodogöra sig hans eminenta duglighet och arbetskraft.

Redan för åtskilliga år sedan yttrade en framstående engelsk rasbiolog,
professor Thomson, på tal om rasbiologiens betydelse för människan: »Vi måste
erkänna, att vi ännu nätt och jämnt börjat tillämpa biologiens resultat, och att
början sker med en tröghet, som strängt taget utgör en förolämpning mot den
mänskliga framsyntheten. Det lider intet tvivel, att det skulle löna sig för den
engelska nationen att anslå en miljon pund om året för anställande av undersökningar
gående ut på förädling av människosläktet.»

Sanningen av dessa ord framstår klart, då man tar i betraktande de enormt
stegrade och oavlåtligen stigande utgifterna för defekta, abnorma, brottsliga och
asociala människor av olika slag inom alla kulturländer.

Sett i denna belysning måste man betrakta upprättandet av rasbiologiska
institut som en absolut nödvändighet, ja rent av som ett nödvärn från staternas
sida gent emot inre fiender.

Det hör statsmakterna till att beakta dessa krav, som nu utgått från landets
ledande forskare och läkare. De hava en stark folkopinion bakom sig och kunna
ej i längden nedtystas. De vinna tvärtom hastigt genklang i allt vidare kretsar.
Folkens självbevarelsedrift säger dem, att något snart måste göras för att motarbeta
den överhand tagande degenerationen i nutiden. Rasbiologerna hava just satt
upp detta som sitt mål. Försvaret måste därför i första rummet anförtros åt
dem. Självfallet är, att de måste utrustas med tillräckliga hjälpmedel. Härförårna
kunna ej ensamma hembära seger.

Man äger rätt att hysa den fasta övertygelsen, att de folk, som i tid lära
sig inse detta och som äro villiga att lydigt underkasta sig de naturlagar, som
råda över oss människor, komma att gå segrande fram i världen och bereda väg
för en högre kultur, en vidgad och fördjupad moral samt ett lyckligare människosläkte.

Motionerna innehålla i övrigt uttalanden i ämnet av ett stort
antal vetenskapsmän samt åtföljas av vissa frågan berörande bilagor.
Statsutskottet fann det i motionerna åvägabragta spörsmålet

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

vara av synnerlig vikt från. såväl vetenskaplig som social synpunkt
och förklarade sig dela motionärernas åsikt om betydelsen av den
ifrågasatta utredningen. Utskottets utlåtande var enhälligt och kamrarna
biföllo utan diskussion utskottets förslag i ämnet.

Vid anmälan av riksdagens ovan berörda framställning anbefallde
Kungl. Maj:t dels kanslern för rikets universitet att efter vederbörandes
hörande inkomma med utredning angående upprättande av
ifrågavarande institut, innefattande jämväl beräkning av de medel,
som, i händelse ett dylikt institut ansåges böra upprättas, erfordrades
för institutet, dels ock medicinalstyrelsen att inkomma med yttrande
angående upprättande av sagda institut.

Med anledning härav har såväl universitetskanslern som medicinalstyrelsen
i skrivelser, dagtecknade respektive den 3 november
och den 25 oktober 1920, utlåtit sig i ärendet. Vid universitetskanslerns
skrivelse äro fogade yttranden av medicinska fakulteten,
drätselnämnden och det större konsistoriet vid universitetet i Uppsala,
av medicinska och filosofiska fakulteterna samt det större konsistoriet
vid universitetet i Lund ävensom av karolinska mediko-kirurgiska
institutets lärarkollegium.

De avgivna yttrandena vittna alla om ett starkt intresse för de
rasbiologiska forskningarna.

I de ovannämnda motionerna heter det: »Folkens självbevarelsedrift
säger dem, att något måste göras för att motarbeta den överhandtagande
degenerationen i nutiden.» Det förhåller sig onekligen så, att en
var, som med öppna ögon betraktar vissa förhållanden och företeelser
i den tid, vari vi leva, ej kan undgå att känna oro för kulturfolkens
framtid. Mitt ibland alla de många till människosläktets
förbättring och förädling verkande goda krafterna yppa sig beklagliga
och farliga missförhållanden, genom vilka dessa krafters arbete hotas
av underminering och omintetgörelse. Striden mellan dessa motsatta
strömningar är ej ny, men vår tid torde hava fått starkare känna
faran av att utan försök till ingrepp låta de förstörande krafterna
utföra sitt verk. Innebörden av »kulturens offerväsen» framstår
klarare i jämbredd med kulturens framsteg. Samtidigt med att
folkens välstånd, i sin helhet betraktat, förbättrats, dödligheten minskats,
medellivslängden ökats m. m., hotar dem en rasförsämring.

Departe mentschefen.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Raskraften skövlas: en alltför dyr köpeskilling för de förmåner den
högt uppdrivna materiella och andliga kulturen berett.

Redan länge har man emellertid strävat att inskrida mot ovannämnda
förstörande krafter. Man har dock hittills huvudsakligen
inriktat sig på den mera närliggande och lätt gripbara uppgiften
att förbättra människornas yttre levnadsbetingelser, den sociala miljön,
eller man har vänt sin omvårdnad till de symptom, som bristerna
i dessa levnadsbetingelser, i de sociala förhållandena, låtit
komma till synes. Med allt erkännande åt vad därutinnan gjorts
och fortfarande göres har man likväl numera fått blicken öppen
för att därmed allena intet verkligt avgörande står att vinna gent
emot det onda, man vill bekämpa. Man förlitar sig ej längre enbart
på verkan av förbättrade miljöförhållanden. Det är den kraftigt
framträdande insikten om arvets betydelse för rasens bestånd
och förbättring, som härvid gjort sig gällande. Den s. k. mendelismens
lagar hava först fastställts, såvitt växtlivet angår. I arbetet
härå har jämväl svensk forskning tagit en framstående del.
Grivetvis syftar jag härmed i främsta rummet på de banbrytande
forskningar, som utförts av professorn vid Lunds universitet H. Nilsson-Ehle.
Det torde i detta sammanhang tillåtas mig att även
bringa i erinran att genom särskilda beslut av 1917 års riksdag
anordningar vidtagits för att sätta Nilsson-Ehle i tillfälle att odelat
ägna sig åt den del av botaniken, ärftlighetslära och speciellt växtförädling,
inom vilken han verkställt sina såväl i teoretiskt som
praktiskt avseende epokgörande undersökningar. På framställning
av Kungl. Maj:t beslöt nämligen riksdagen att för Nilsson-Ehle
skulle vid Lunds universitet upprättas en personlig professur i ärftlighetslära,
varjämte genom jordupplåtelse vid Alnarps lantbruksinstitut
samt anordnande av lokaler och arbetshjälp därstädes åt
honom bereddes en ärftlighetsbiologisk institution för vetenskaplig
forskning och praktiska försök i växtförädling.

Numera är det emellertid allmänt erkänt att mendelismens
lagar gälla icke blott för växtlivet utan även för djurvärlden och
människosläktet. Att utröna huru långt denna sistnämnda tillämplighet
sträcker sig är en av de främsta forskningsuppgifterna för
den jämförelsevis unga vetenskap, som kallar sig rasbiologi. Den
vill söka lösa ärftlighetens gåta, utröna dess betydelse för hälsa
och sjukdom, anvisa vägen för de bättre rasegenskapernas bevarande

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

och tillbakahållande av de sämre. Den sysselsätter sig med »ett
av samtidens största sociala problem» (professor F. Lönn malm).

Det är ej ett närliggande, lätt vunnet mål, som rasbiologien
vill vinna. Detta framgår redan därav, att, när det gäller människomaterialet,
rasbiologiska experiment motsvarande dem, som kunna
anställas beträffande växter och djur, äro uteslutna. Här måste
andra vägar beträdas för att nå syftemålet. Många år av tålmodigt,
ihärdigt forskande, omfattande noggranna undersökningar på olika
områden förestå. Utredningen av mänskliga ärftlighetsförhållanden,
sjukdomars och andra egenskapers nedärvning kräver, såsom i motionerna
framhållits, ett mycket rikligt material, omfattande ej blott
enstaka individer utan också hela familjer och släkter, en materialsamling,
gällande ej blott vad som nu lever utan genom arkivforskning
sträckande sig bakåt till gångna tider och genom iakttagelser
fortsatt under kommande tider.

Det lärer då vara att hoppas för mycket om man tilltror den
rasbiologiska forskningen förmågan att inom den närmaste framtiden
lösa de invecklade spörsmål den vill förelägga sig. Man kan ej
vänta, att samhället redan nu eller ens inom en nära framtid vid
sin kamp mot individernas degeneration skall kunna av den rashygieniska
vetenskapen erhålla bestämda direktiv för ett framgångsrikt
fullföljande av denna kamp. För att söka oskadliggöra vissa till
rasens förfall verksamma faktorer torde man tillsvidare få nöja sig
med de rashygieniska strävanden, som redan nu tagit sig uttryck i
det sociala reformarbetet. Jag erinrar exempelvis om vissa bestämmelser
i den nya äktenskapslagen, lagstiftningen mot de smittosamma
sjukdomarna, särskilt könssjukdomarna, nykterhetsrörelsen m. m.

Aven med denna uppfattning vore det oriktigt att modlöst
släppa tanken på de vinningar till mänsklighetens bästa rashygienen
strävar att ernå, att lita enbart till verkan av miljöförbättringar
eller stanna vid de ansatser på det sociala reformarbetets område,
som blivit gjorda med eller utan medveten inverkan av rashygieniska
principer. Alla synas vara ense om den utomordentliga betydelse,
som rasbiologien kan komma att äga vid samhällets strid mot
degenerationsfaran, om än de flesta till en mer eller mindre avlägsen
framtid förlägga den tidpunkt, då rasbiologien kan vara i stånd att
lämna de segerrika vapnen till stridens förande.

Om man alltså är övertygad om verkligheten av de faror för

8

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

folkens bestånd, som i det föregående framhållits, och erkänner, att
rasbiologien besitter möjlighet att anvisa medlen till dessa farors
motverkande, synes man icke böra låta avhålla sig från att ofördröjligen
stödja den rasbiologiska vetenskapen, ehuru densamma
först långt fram i tiden kan komma att i större omfattning fylla de
praktiska uppgifter den förelagt sig. De krafter, som hota att förgifta
rasen, upphöra icke att verka och denna verkan kommer att
efterhand bliva allt starkare. Ju förr motgifterna kunna bliva beredda,
desto värdefullare bliva de.

I betraktande av allt vad jag nu anfört samt de i ärendet avgivna
yttrandena, ur vilka jag hämtat en del av min framställning, tvekar
jag ej att ansluta mig till den enhälliga meningen i dessa yttranden,
att man bör lämna den rasbiologiska vetenskapen ett kraftigt stöd
för dess fortsatta utveckling. Den hjälp, samhället hittills berett sin
blivande hjälp vid självbevarelsen, kan ej göra tillfyllest. Det är
ej nog med att tillfälligt, mer eller mindre tillräckligt statsunderstöd
lämnas åt enskilda vetenskapsmän; det fordras ett fast organiserat
forskningsarbete under samverkan av väl kvalificerade krafter.
Uppgiftens omfattning och mångsidighet kräva detta.

Vid en stor mängd utländska universitet och högskolor finnas
redan inrättade professurer och institutioner i ärftlighetslära och
rashygien samt därmed besläktade ämnen. Vad vårt land beträffar
har, såsom ovan nämnts, hittills under några år utgått anslag å extra
stat till docenten Lundborg såsom understöd vid utförandet av rasbiologiska
undersökningar. I de motioner, som ligga till grund för
nu förevarande ärende, har man framhållit nödvändigheten av att
inrätta ett för sitt ändamål väl utrustat rasbiologiskt institut.

Under den åvägabragta utredningen hava emellertid skiljaktiga
meningar gjort sig gällande. Inom karolinska institutets lärarkollegium
har en stark minoritet — 11 av 23 vid kollegiets sammanträde
närvarande medlemmar — röstat för upprättande vid institutet
av en personlig professur i rasbiologi och ärftlighetsforskning för
docenten Lundborg. Såsom ett alternativ i andra rummet har universitetskanslern
uttalat sig härför. I första hand har emellertid
kanslern anslutit sig till den mening, som omfattats av vederbörande
vid universiteten i Uppsala och Lund samt majoriteten av lärarkollegiet
vid karolinska institutet, nämligen att ett statsinstitut för
rasbiologi bör upprättas. I detta sammanhang torde böra nämnas,

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

att förslag varit framställt om upprättande av ett nobelinstitut för
rasbiologi, men att frågan härom förfallit, enär sådant icke ansetts
förenligt med bestämmelserna i grundstadgarna för nobelstiftelsen. —-Vad medicinalstyrelsen beträffar har densamma inskränkt sig till
att framhålla önskvärdheten av att den rasbiologiska forskningen på
det kraftigaste understödes helt eller delvis genom statsmedel.

Deras uppfattning, som föredragit inrättandet av en personlig
professur framför anordnandet av ett forskningsinstitut, torde bäst
framgå genom återgivandet av ett yttrande av professorerna J. E.
Johansson och E. Muller, bilagt lärarkollegiets vid karolinska institutet
protokoll den 7 oktober 1920. Åt dessa professorer jämte professorerna
F. Lennmalm och B. Gadd ius hade lärarkollegiet vid ett
föregående sammanträde uppdragit att avgiva förberedande utlåtande
i anledning av den till kollegiet utgångna remissen av riksdagens
ovannämnda skrivelse.

Johanssons och Mullers yttrande är av följande innehåll:

Att den medicinska ärftlighetsläran eller rasbiologien, som bör omfatta ett
studium av människans ärftliga anlag och egenskaper samt dessas förhållande
till omgivningen, numera äger sådana förutsättningar för en utveckling till en
självständig vetenskapsgren, att den bör upptagas bland de medicinska ämnena,
därom synes man vara fullt enig. Däremot kunna meningarna vara delade angående
formen för denna representation.

Vetenskapernas utveckling har hittills i allmänhet ägt rum på det sättet,
att, då en ny kunskapsgren uppstått, denna i universitetsorganisationen erhållit
sin särskilda representant, som av statsmakterna utrustats med de behövliga medlen
för att kunna verka i forskning och undervisning. Vid sidan av detta förfaringssätt
hava i enstaka fall särskilda inrättningar grundats i form av anstalter
för enbart vetenskaplig forskning. Det har i sådana fall varit fråga om att fylla
alldeles särskilda behov: staten har behöft forskningsanstalter för bestämda praktiska
ändamål t. ex. uppfinning och beredning av vissa läkemedel, eller har behovet
att på ett centralställe samla och lämna en översikt av en viss grupp naturföremål
lett till grundande av särskilda naturhistoriska museer och till dem
knutna forskningshärdar. Att det första av dessa förfaringssätt för vetenskapernas
utveckling varit av ojämförligt större betydelse än den senare, därom råder intet
tvivel. Vetenskapliga institutioner, där forskning och undervisning förenats till
ett organiskt helt, bilda framförallt de verksiäder, vid vilka den vetenskapliga
odlingen är knuten. Däremot kunna exempel framdragas, som visa, att institut
för rent vetenskaplig forskning ofta lämna mindre goda resultat, ja, understundom
rent av stannat i utveckling. Orsaken till den förra linjens företräde framför den
senare ligger säkerligen däri, att undervisningen till anstalten drager ett levande
material av åhörare, ur vilket just de adepter framgå, som sörja för den vetenskapliga
utvecklingens fortbestånd och framåtskridande.

Bihang till riksdagens protokoll 1.921. 1 samt. 101 käft. (Nr 114.)

9

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Då således nu rasbiologien skall beredas plats bland övriga medicinska discipliner,
gäller det att bestämma den form, i vilken detta bör ske. Man synes härvidlag
från intresserat håll i första hand hava tänkt sig upprättandet av ett institut
för ren forskning. Några bestämda skäl för att leda utvecklingen i denna riktning
synas visserligen icke hava förebragts. Då emellertid första stegen inom den
rasbiologiska forskningen måste utgöras av omfattande släktstudier, synes man
hava kommit till den uppfattningen, att det härvid behöves inrättningar av väsentligen
annan art än dem, som äro brukliga vid den vanliga vetenskapliga utvecklingen.
Den nya anstalten för rasbiologi skulle vara ett centralställe, som i
avseende å resurser: penningmedel och arbetskrafter, fordrade en helt annan
organisation än våra vanliga universitetsinrättningar. Man synes mera tänka sig
upprättandet av ett vetenskapligt ämbetsverk än en vanlig naturvetenskaplig
institution.

Vi kunna icke ansluta oss till en dylik uppfattning. Såsom särskilt framgår
av de riktlinjer för en rasbiologisk forskning, som utkastats af professor Gadelius,
gäller det här en vetenskapsgren av principiellt samma innehåll som naturvetenskapen
och medicinen i allmänhet. I den utforskning av den ärftliga konstitutionen,
som är rasbiologiens uppgift, intaga varken materialet för undersökningen
eller metoderna en sådan särställning, att de fordra en avvikning från den väg,
på vilken den vetenskapliga odlingen i allmänhet fortskrider. De resor och expeditioner,
som rasbiologen eventuellt måste företaga för att på ort och ställe studera
de släkter och familjer, vilkas ärftlighetsanlag äro föremål för hans undersökningar,
äro naturligen till art och väsen alldeles desamma, som geologen eller
zoologen företager för att anskaffa sitt studiematerial. Det har således i ingen
mån påvisats, att här föreligger ett behov att upprätta ett enbart forskningsinstitut.
Enligt vår mening bör man därför, då det nu gäller att tillgodose rasbiologiens
krav att bliva vetenskapligt representerad, gå tillväga på samma sätt som
vid andra universitetstjänsters inrättande. Låt vara, att under första tiden den
vetenskapliga forskningen dominerar över undervisningen. Helt och hållet kunna
emellertid fordringarna på en vetenskaplig undervisning icke uteslutas. Om en
psykiater eller annan klinisk forskare skall ägna sig åt utforskandet av en särskild
uppgift i rasbiologi eller ärftlighetslära, måste han ovillkorligen behärska den
teoretiska ärftlighetslärans innehåll. Denna har sedan århundradets början vuxit
till en fullt självständig biologisk disciplin av icke ringa omfattning. Det är
uppenbart, att en begåvad medicinsk forskare genom självstudier kan inhämta de
nödiga kunskaperna och erfarenheterna. Men det finnes naturligtvis icke spår
till anledning, varför man icke här som i andra ämnen skall förfara ekonomiskt
och låta honom spara tid och krafter genom att åtnjuta andra förut i ämnet bevandrade
forskares undervisning. Skall därför en medicinsk ärftlighetslära och
rasbiologi kunna utvecklas till en verkligt fruktbärande disciplin, så är det nödvändigt,
att den inrättas så, att forskning och undervisning gå hand i hand.
Den blivande anstalten bör vara av den art, att en vetenskaplig undervisning
jämsides med forskningen må kunna meddelas. Därmed erhåller man det säkraste
kriteriet för en lyckosam utveckling. Motsatta förfarandet, att först upprätta
ett särskilt rasbiologiskt forskningsinstitut och sedan möjligen bliva tvungen

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

att i den medicinska fakulteten upprätta särskilda lärostolar i ämnet, innebär ett
så uppenbart slöseri med allmänna medel, att det icke torde ifrågakomma.

På grund av det anförda kunna vi icke omfatta den meningen, att ett särskilt
institut endast avsett för forskning i rasbiologi bör inrättas. Utvecklingen
bör ske enligt samma riktlinjer som i andra ämnen. Då landet nu äger på området
en framstående specialist, docent Lundborg, som redan åtnjuter statsunderstöd
för sin verksamhet, synes oss lämpligast att inslå på den redan började
vägen. Frågan löses alltså enklast på det sättet, att Lundborg erhåller en personlig
professur i den fakultet, han redan tillhör, och att han där utrustas med
en institution, som sätter honom i stånd att fortsätta sin forskargärning. Så har
det ju tillgått vid grundläggandet av den institution för ärftlighetslära, vid vilken
vår utmärkta ärftlighetsforskare Nilsson-Ehle är bunden.

I bredd med detta yttrande torde böra tagas i övervägande
även vissa uttalanden i en skrivelse av Lennmalm och Gradelius,
vilken jämväl är fogad vid nyssnämnda protokoll den 7 oktober
1920. Det heter i denna skrivelse bland annat:

Lika litet som ur ett rasbiologiskt forskningsinstitut skulle kunna utvecklas
något slags rådgivande ämbetsverk, som direkt kan vägleda statsmyndigheterna vid
behandlingen av sådana sociala problem, som stå i samband med den fysiologiska
och patologiska ärftligheten, lika litet kan man tänka sig, att ärftlighetsforskningen
för närvarande kan bli föremål för sådan undervisning, som meddelas åt medicine
studerande vid deras utbildning till läkare. Det är här fråga om en vetenskap under
utveckling och i betraktande av dess utomordentliga vikt för medicinska och sociala
framsteg vore det i hög grad önskvärt, att det vetenskapliga arbetet vid detta institut
ej bleve distraherat av någon dess föreståndare tillkommande undervisningsskyldighet.
Givetvis skall handledning vid det rasbiologiska institutet lämnas åt de
unga forskare, som vilja bidraga till lösningen av de många ärftlighetsproblemen;
för någon elementär undervisning åt studenterna är tiden törhända ännu ej mogen
och något större behov i denna riktning kan väl knappast sägas vara förhanden.

Det har under diskussionen angående ett rasbiologiskt institut framkastats,
att hela frågan kunde lösas genom att göra en personlig professur åt docenten
Lundborg i Uppsala. Emellertid skulle detta vara en lösning, som på intet
sätt motsvarar frågans verkliga vikt och betydelse, ehuru givetvis Lundborg
sedan lång tid tillbaka kan anses synnerligen värd denna utmärkelse. Riksdagen
har ju begärt en utredning om behovet af ett rasbiologiskt institut och eu sådan
utredning skulle väl ha ansetts fullkomligt onödig, om saken från början kunnat
förenklas därhän, att det blott gällde en professur åt en förtjänt vetenskapsman.
Här är det dock fråga om något helt annat. Med öppen blick för ärftlighetsforskningens
stora betydelse nu och allt framgent för hela vårt folk har man
velat åt denna vetenskap — ej åt någon viss vetenskapsman — tillförsäkra en
tryggad tillvaro. Och vad som nödvändiggör ett verkligen stabiliserat forskningsinstitut
är det sätt, varpå hithörande forskning måste bedrivas. Det är ej tillräckligt
att enskilde forskare söka på mera historisk väg utröna föregående släktleds
hälso- och sjukdomsförhållanden; det är nödvändigt att skapa en kontinuitet

12

Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 114.

i detta arbete genom att organisera ett institut, vars forskningsmetoder och forskningsresultat
möjliggöra för den ena generationen av läkare efter den andra att
alltjämt fortsätta och fullständiga föregående generationers forskningar: undersökningsmaterialet
är den fortlöpande serien av människor, följda från släkte till
släkte. Att ett sådant arbete icke kan tryggas med tillsättandet av en personlig
professur åt en person som ej kan påräkna fullföljare av sitt arbete, ligger i
sakens natur. Att föreslå inrättandet av en personlig professur är visserligen en
reverens för vetenskapsmannen i fråga, men är på samma gång ett underkännande
av frågans hela betydelse.

Det står sålunda för undertecknade klart, att ett forskningsinstitut i ordets
egentliga mening måste komma till stånd, och att en vanlig för de studerande
avsedd universitetsinstitution med undervisningsskyldighet för dess föreståndare
ej skulle motsvara det önskade ändamålet.

Då den personliga professur, vars upprättande ifrågasatts, skulle
tillkomma docenten Lundborg, lärer det vara av största intresse att
höra hans egen uppfattning i nu förevarande spörsmål. I en uppsats,
införd i allmänna svenska läkartidningen, skriver Lundborg, efter
att hava angivit de uppgifter, som enligt hans mening tillkomma
rasbiologien, följande:

Ingen vetenskapsman kan emellertid behärska allt detta. Härtill kommer,
att det rasbiologiska primärmaterialet ofta måste samlas långt ute i bygderna och
omfatta tusentals individer. Det är otänkbart, att en enda forskare med några
oerfarna och dåligt avlönade hjälpkrafter skall kunna gå i land med så krävande
uppgifter eller ens med eu ringa bråkdel därav. Samarbete och organisation
måste ovillkorligen komma till stånd, vilket jag framhållit vid många tillfällen
under senare år. Motionärerna vid årets riksdag ge också kraftigt uttryck häråt,
liksom landets sakkunniga myndigheter. Dessa betona livligt behovet och vikten
av ett dylikt samarbete mellan olika forskare, och framhålla, att det ej kan ske
annat än genom att upprätta ett verkligt forskningsinstitut.

Sedan Lundborg därefter anfört Lennmalms och Gradelius’ uttalanden
till förmån för upprättandet av ett rasbiologiskt institut,
fortsätter han:

Detta är också enligt min mening den enda framkomliga vägen. En minoritet
inom karolinska institutet, vars talan förts av professorerna Johansson
och Muller, har trots alla uttalanden i annan riktning försökt hävda, att saken
skulle vara hjälpt genom att inrätta eu personlig professur åt mig jämte en universitetsinstitution
av mindre omfång. Det är minst sagt underligt, att förslagsställarna
ansett sig kunna göra detta, ehuru de bort veta genom mina skrifter
och diskussioner i ämnet, att jag ej lcomme att skänka ett dylikt projekt mitt
stöd, såsom varande alldeles otillräckligt.

Deras förslag är ingenting annat än en halvmesyr rätt och slätt, som ej i
någon högre grad gagnar den rasbiologiska forskningen. En personlig professur

13

•Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

vore visserligen en heder för mig. Jag skulle därigenom sättas i stånd att kunna
leva ekonomiskt någorlunda tryggad och redan nu övergå till mitt otium, vilket
jag emellertid anser för tidigt och därför ej önskar. Rasbiologien skulle ganska
säkert bli lidande. Då försakar jag hellre äran, än jag lämnar forskningen i
sticket. Om herrar Muller och Johansson hade satt sig i förbindelse med mig i
tid, hade de ej behövt framkomma med ett så odugligt förslag.

Det är ej för att få en sådan lösning till stånd, som jag arbetat och försakat
under åratal.

Vid övervägande av vad sålunda från olika synpunkter anförts
har jag naturligen måst lämna tanken på upprättandet av en personlig
professur för Lundborg å sido. Hans uttryckliga avböjande
av planen härpå ger i berörda avseende intet val.

Återstår sålunda frågan om upprättande av ett svenskt rasbiologiskt
institut. De erinringar, som framförts däremot, hava icke
förefallit mig avgörande. Måhända hade de ej heller gjorts gällande,
om de, som framfört dem och som ingalunda synas vilja draga rasbiologiens
framtid i tvivelsmål, haft kännedom om Lundborgs ställning
till tanken på den ifrågasatta personliga professuren. De anmärka,
att man i fråga om rasbiologiens inrangerande bland de
medicinska ämnena icke bör frångå den vanliga gången i sådana fall.
Frånsett att rasbiologien ej synes vilja betrakta sig såsom en enbart
medicinsk vetenskap, kan man invända, att här är fråga ej om ett
vanligt, utan om ett utomordentligt fall. Det gäller här att söka
finna botemedlen mot rasens kroppsliga och andliga försämring. En
svensk vetenskapsman (professor N. H. Nilsson-Ehle) yttrar:» I den
mån vetenskapens uppgift och betydelse ligger i att befordra människans
timliga lycka kan rasbiologien ej överskattas. Man kan till
och med ej undgå att ställa sig den frågan, vilken annan vetenskap
som i detta hänseende egentligen skulle kunna överträffa densamma».
Det är, som sagt, ett för oss ovanligt steg, som ifrågasättes, men
den viktiga frågan kan göra anspråk på att ej behandlas med vanliga
mått. Den omständigheten, att rasbiologiens mål synes ligga
fjärran från vår tid, bör, såsom redan framhållits, ej befria oss från
skyldigheten att raskt skrida till verket att förse densamma med
hjälpmedel till dess utveckling.

Professorerna Johanssons och Mullers erinringar torde i övrigt
väsentligen basera sig på förutsättningen, att det rasbiologiska institutet
skulle bliva avsett endast för forskning. Det är möjligt, att
de förutnämnda motionernas avfattning ger anledning till en sådan

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

förutsättning. Den överensstämmer i allt fall ej med min tankegång.
Antydningar om det omfång, i vilket undervisning må kunna förekomma
vid institutet, äro givna i professorerna Lennmalms och
Gradelius’ uttalanden. Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala
har såsom sin mening uttalat, att institutets medel och arbetskrafter
icke böra användas till populär vetenskaplig upplysning om
rashygien, utan dess föreståndare bör erhålla i uppdrag att årligen
hålla offentliga vetenskapliga föreläsningar, dock endast i sådant
omfång, att de icke avsevärt inkräkta på hans verksamhet i övrigt.
Vidare bör vid institutet beredas tillfälle för lämpligt kvalificerade
personer att genom deltagande i där pågående arbeten vetenskapligt
utbilda sig i rasbiologi och därigenom kunna i framtiden fullfölja
det forskningsarbete, som igångsättes.

Jag ansluter mig till fakultetens sistberörda uttalande. Att
nämnda deltagare i institutets arbeten böra åtnjuta lämplig handledning
av institutets personal synes mig givet. Det är av vikt, att
institutet ej uppstår grundat på en enda mans vetenskapliga kompetens
och verksamhet för att, när han träder tillbaka, falla ihop
av brist på andra krafter, i stånd att uppbära detsamma. Vad institutets
föreläsningsverksamhet i övrigt beträffar vill jag ej här
närmare yttra mig i fråga härom; dock synes mig klart, att universitetsundervisning
i vanlig utsträckning ej bör ifrågakomma. Det
bör emellertid framhållas att i undervisning ligger en mycket betydelsefull
sporre för vetenskaplig verksamhet.

Vid upprättandet i Sverige av nya institutioner och inrättningar
frågar man sig naturligen gärna huru det i motsvarande avseende
är anordnat i utlandet. Det vill då synas som om utifrån ej kan
hämtas någon direkt förebild för vårt tillämnade institut. Sverige bör
emellertid ej av sådan anledning dröja med att upprätta det rasbiologiska
institutet och därigenom i viss män självt bilda ett föredöme.
Det finnes, har eu framstående utländsk vetenskapsman(Baur)
sagt, knappt något annat land, vilket så väl lämpar sig för rasbiologiska
studier som Sverige med dess sedan många generationer fasta
lantbefolkning, dess långt tillbaka gående väl förda kyrkoböcker
och dess högt stående folkbildning. Vad särskilt kyrkoböckerna beträffar
vill jag erinra, att dessa ofta innehålla anteckningar, som
äro av värde för rasbiologiska forskningar; en del egendomliga sjuk -

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

domsfall äro upptecknade, ofta äro även egendomliga karaktärsdrag
hos vissa personer anförda.

Det ifrågasatta institutet för rasbiologi bör naturligen sätta som
sitt allmänna mål att efter sin förmåga deltaga i det livligt pågående
forskningsarbetet på den mänskliga ärftlighetslärans område.
Förutom kravet på en möjligast fullständig utredning av nedärvningen
av olika kropps- och själsegenskaper, vare sig normala eller
sjukliga, möta här sådana viktiga problem som analysen av de komplicerade
företeelser, som benämnas konstitution, sjuklig disposition
m. m., utforskandet av de biologiska lagbundenheter, som ligga till
grund för ett folks framåtskridande eller urartning, ävensom besvarandet
av frågan, i vad mån de fenomen, som innefattas i begreppet
degeneration, betingas av miljöinflytanden eller ärftlighet.

Vid studiet av de mänskliga ärftlighetsförhållandena kan forskaren
i många fall få ett värdefullt stöd av experimentella undersökningar
å andra organismer. Det har därför, såsom det synes på
goda grunder, av universitetsmyndigheterna i Lund ifrågasatts, att
det rasbiologiska institutet skulle ställas i nära förbindelse med ett
redan förefintligt experimentellt biologiskt forskningsinstitut eller
också — och helst — självt inrymma en experimentell biologisk avdelning.
På grund av de dryga kostnader den sistnämnda anordningen
skulle medföra och i betraktande av att tillräckligt omfattande
och särdeles viktiga arbetsuppgifter föreligga, för vilkas lösning kontrollexperiment
på växter eller djur icke anses erforderliga, finner
jag, lika med medicinska fakulteten i Uppsala, inrättandet av en
experimentell avdelning kunna anstå och det blivande institutets verksamhet
tillsvidare böra koncentreras på problem av nyssnämnda art.

Såsom en särskild avdelning av det rasbiologiska institutet har
även nämnts en antropologisk avdelning, omfattande även kriminalantropologien.
Det har emellertid ansetts att med denna, liksom
den experimental-biologiska avdelningen, tills vidare kan anstå och
att upprättandet av en medicinsk-genealogisk avdelning utgör en
lämplig början.

Institutet skall planmässigt utforska det svenska folkets biologiska
egenskaper. En sådan forskning förutsätter ofta individuella
undersökningar av ett antal personer i olika delar av landet, tillräckligt
stort för dragande av allmängiltiga slutsatser. Dessa under -

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

sökningar lära i regel fordra medicinsk sakkunskap. I fråga om
vissa uppgifter av mera speciell art kan forskningsmaterial mot
skälig ersättning insamlas genom annorlunda kvalificerade personer,
t. ex. präster och lärare.

Förutom direkta undersökningar å nu levande personer skola
värdefulla upplysningar rörande tidigare släktled kunna vinnas dels
från den muntliga traditionen, dels ock framför allt, såsom redan
sagts, ur kyrkoböcker och andra arkivalier. Vid insamlandet och
den första bearbetningen av dylikt genealogiskt material måste arbetskrafter
med nödiga insikter och praktisk erfarenhet i släktforskning
stå till buds.

Det insamlade forskningsmaterialet måste ordnas och på betryggande
sätt förvaras i institutets arkiv samt fortgående kompletteras.
Såsom jag redan nämnt kan institutet ej väntas lösa sin
uppgift blott genom forskningsmaterial från närvarande eller gången
tid: kommande släkten måste i sinom tid lämna bidrag till vinnande
av det stora målet.

Den vetenskapliga bearbetningen av undersökningsmaterialet bliver
både omfattande och maktpåliggande. Huvudsakligen statistiska
och genealogiska metoder lära därvid komma till användning. Biträde
av en statistiker kan därför ej undvaras. Olika åsikter hava
framförts i fråga om en statistikers anställande, i ty att från Uppsala
universitets sida gjorts gällande, att ständigt biträde av en fullt
utbildad statistiker ej kunde undvaras, medan man i Lund ansett,
att, då mera ingående statistisk bearbetning av ett material vore
nödvändig, en statistiker kunde anlitas såsom tillfälligt biträde. Jag
har trott mig i den mera preliminära kostnadsberäkning jag uppgjort
böra följa Uppsala-fakulteten; det har synts mig sannolikt, att
detta bliver såväl mest effektivt som även det ur ekonomisk synpunkt
fördelaktigaste.

Den fullständigaste utredningen rörande det rasbiologiska institutets
organisation har lämnats av medicinska fakulteten i Uppsala
och till denna utredning har från andra håll hänvisats. Jag skall
därför här låta inflyta vissa av nämnda fakultet i berörda avseende
gjorda uttalanden.

Av här förebragta utredning angående arten och omfånget av det blivande
institutets verksamhet framgår å ena sidan, att dess arbetskrafter såväl som dess
materiella resurser icke få tillmätas alltför knappt, om det verkligen skall kunna

17

Kungl. Maj:ts proposition Kr 114.

fylla det avsedda ändamålet, å andra sidan att stora krav måste ställas på den
person, åt vilken ledningen av detsamma skall anförtros. Av största betydelse
är det, att i Sverige verkligen finnes en vetenskapsman, fullt kompetent att åtaga
sig ett dylikt uppdrag; att söka en sådan i utlandet kan icke ifrågasättas, då en
ingående kännedom om vårt land och folk och full förtrogenhet med här rådande
förhållanden måste betraktas såsom eft oeftergivligt kompetensvillkor. Det är därför
synnerligen lyckligt, att vi i docenten Herman Lundborg äga en person med
bästa möjliga vetenskapliga utbildning, vilken redan under mer än två decennier
med outtröttlig energi och hängivet intresse ägnat sig åt rasbiologiska forskningar
i olika delar av landet, och vars vetenskapliga arbeten på detta område
enligt sakkunnigas omdöme måste betecknas som banbrytande och utgörande eu
heder för vårt land. Då i Sverige ingen annan forskare finnes, som genom
självständiga undersökningar eller utgivna arbeten på rasbiologiens område ens
tillnärmelsevis kan mäta sig med Lundborg, har fakulteten vid uppgörandet av
organisationsplanen för det blivande institutet ansett sig berättigad att utgå från
den förutsättningen, att han blir den självskrivne förste chefen för detsamma.

Efter att hava berört frågan om förläggningsorten för det nya
institutet fortsätter fakulteten;

Under förutsättning, att staten ensam åtager sig kostnaderna för upprättandet
och underhållet av ett institut för rasbiologi, anser fakulteten lämpligast, att detsamma
icke organiseras såsom en underavdelning av ett ämbetsverk eller som en
universitetsinstitution, utan att det göres till en fristående statsinstitution under
en av Kungl. Maj:t tillsatt styrelse av 5 eller högst 7 personer, i vilken plats bör
beredas åt representanter för medicinska vetenskaper, för statistik och biologi,
varjämte chefen för det blivande institutet bör hava säte och stämma i densamma.

Med hänsyn till arbetsuppgifternas stora omfattning och önskvärdheten, att
institutet snarast möjligt med full kraft må kunna gripa sig an med sin verksamhet,
anser fakulteten nödvändigt, att redan från början institutets behov av
arbetskrafter blir tillbörligt tillgodosett. Förutom chefen, som måste äga medicinsk
utbildning och bör hava professors titel och kompetens, bör finnas en vetenskapligt
utbildad statistiker, som tillika ansvarar för arkivet och i chefens frånvaro är
hans ställföreträdare. För alla sådana rasbiologiska undersökningar, för vilka
medicinsk sakkunskap erfordras, bör chefen kunna påräkna hjälp av en vid institutet
fast anställd läkare. Vidare behövs för bedrivande av forskning i kyrkböcker
och arkiv en med dylikt arbete förtrogen genealog; akademisk utbildning
synes ej nödvändigt böra fordras av denne. Ett kvinnligt biträde för maskinskrivning,
räkning, korrekturläsning m. m. samt en vaktmästare, som även bör
kunna biträda med enklare skrivarbeten, torde knappast kunna undvaras. För
samtliga här uppräknade funktionärer förutsättes, att hela deras arbetskraft kommer
att ägnas åt institutet.

I och för materialinsamlingen i landets olika delar och likaledes för den
vetenskapliga bearbetningen behövas vid säkerligen ofta återkommande tillfällen
extra arbetskrafter, såsom fotografisk hjälp, biträde vid vissa undersökningar, hjälp

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 101 käft. (Kr 114.) 3

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

vid mera speciella matematiska beräkningar m. m. Vissa enklare utredningar,
speciellt genealogiska, kunna såsom ovan antytts stundom anförtros åt lämpliga
personer ute i bygderna. Till ersättning för dylikt arbete måste ett tillräckligt
anslag »för extra arbetskrafter» finnas tillgängligt.

Alla viktigare och mera krävande undersökningar och en del arkivstudier
å andra orter måste emellertid utföras av institutets egna forskare, och då undersökningarna
stundom måste förläggas till avlägsna och svårtillgängliga delar av
landet, måste ett relativt stort anslag för resekostnader även stå till förfogande.

För lokalhyra, bränsle och lyse, för materialier, underhåll av instrument, inköp
av böcker, tidskrifter och kartor samt slutligen för tryckning av från institutet
utgående vetenskapliga arbeten, släkttavlor, tabeller o. d. erfordras likaledes
årligen disponibla medel.

Vid institutets upprättande måste dessutom såsom engångskostnader beräknas
anslag till inköp av möbler, antropologiska instrument, fotografisk utrustning,
skriv- och räknemaskiner, böcker, kartor och vissa tidskriftsserier.

Medicinska fakulteten i Uppsala har i enlighet med dess ovanomförmälda
uttalanden framlagt följande:

Kostnadsförslag för ett statsinstitut för rasbiologi.

Årliga utgifter.

Löner: Chef (professor)..................kronor 9,000: —

Statistiker (tillika arkivarie och souschef) » 6,800: —

Assistent (läkare)................. » 5,800: —

Genealog....................... » 4,000: —

Kvinnligt biträde (2:a lönegraden)..... » 2,000: —

Vaktmästare .................... » 1,900: —

Extra arbetskrafter.................... » 14,000: —

Resekostnader......................... » 12,000: —

Materialier, böcker, kartor................ » 8,000: —

Tryckning av publikationer............... » 8,000: —

Hyra............................... » 7,000: —

Bränsle och lyse m. m............... » 4,000: —

Summa kronor 82,500: —
Engång slcostna der.

Möbler............................. kronor 15,000: —

Instrument, skriv- och räknemaskiner, fotografisk
utrustning.................... » 10,000: —

Böcker och kartor..................... » 15,000: —

Summa kronor 40,000: —

Vid uppgörande av förslaget säger sig fakulteten hava haft
ledning av senast fastställda stat för statens meteorologisk-hydrogra -

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

fiska anstalt och. Sveriges geologiska undersökning, vilka båda, med
hänsyn till sina uppgifter och sitt arbetssätt — insamlande av vetenskapligt
material från olika delar av landet, bearbetning av detta
material och publicerande av resultaten, användande av extra arbetskrafter
o. s. v. — ansetts erbjuda vissa likheter med det föreslagna
rasbiologiska institutet.

Innan jag för min del yttrar mig om ovanstående kostnadsförslag,
torde frågan om institutets förläggning böra upptagas till prövning.
Bn var av de tre högskolor, som uttalat sig i förevarande
ämne, synes vilja förorda, att institutet förlägges till den stad, där
högskolan själv är belägen. Vad karolinska institutet angår har man
erinrat, att i Stockholm finnas dels stora sjukhus och hospital, dels
stora försörjningsanstalter, asyler, fängelser och andra dylika anstalter,
där ett rikt människomaterial för rasbiologiska forskningar är
samlat. Man har framhållit ärftlighetsforskningens ingripande betydelse
för att lära känna orsakerna till ett stort antal sjukdomstillstånd
av somatisk och psykisk art samt att enda utvägen att kraftigt
bekämpa en del mycket vanliga kroniska sjukdomar, däribland
det mesta av det som kommer under begreppet degeneration, är att
finna medel till dessa sjukdomars förebyggande. För den medicinska
vetenskapens och forskningens skull borde det föreslagna institutet
därför förläggas till Stockholm och karolinska institutet.

Från Lunds universitet har man särskilt framhållit den förutnämnda
önskvärdheten av det nya institutets förbindelse med ett
experimentellt biologiskt ärftlighetsinstitut och erinrat om befintligheten
i Lund av det ärftlighetsbiologiska institut, som är förenat
med professor Nilsson-Ehles personliga professur. Likaledes har
anmärkts, att landsarkivet i Lund är, i fråga om leveransen av material
från de lokala arkiven, fullständigare än landsarkivet i Uppsala,
enär Kungl. Maj:t åt ett beaktansvärt antal socknar beviljat
rättighet att hos sig framgent bevara sina kyrkoarkiv i stället för
att insända dem till sistnämnda landsarkiv, vari fördenskull luckor
uppstått på det område, där arbetsfält funnes för det rasbiologiska
institutet.

Jag anser emellertid, att institutet åtminstone till en början bör
hava sin plats i Uppsala — att vid valet av plats endast universitetsstäderna
eller Stockholm böra komma i betraktande synes vara

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

allas uppfattning, enär för den medicinska sidan av arbetet samband
med medicinska forskningsanstalter är önskligt, det genealogiska
arbetet bäst utföres med omedelbar tillgång till vederbörliga arkivhandlingar
samt det experimentellt biologiska arbetet befrämjas genom
grannskap med annan biologisk forskning. När jag sålunda
till plats för institutet vid dess första upprättande föreslår Uppsala,
sker detta till en del på den grund, att, såsom i ärendet anförts, denna
stads centrala läge bör ge densamma ett företräde med avseende å
institutets verksamhet i bygderna samt därför att fullständigheten
av kyrkoböckerna för äldre tider är större i mellersta Sverige än i
övriga delar av landet. Härtill kommer även, att med anledning
av Lundborgs med statsmedel understödda rasbiologiska undersökningar
en liten rasbiologisk institution under hans ledning redan
finnes i Uppsala. Universitetet har till densamma upplåtit några
rum i den av staten till universitetets disposition ställda f. d. folkskoleseminariebyggnaden.
Ett par av de fem mm, som för ändamålet
avsetts, torde visserligen först efter några år bliva disponibla,
men de tre andra äro fullt utrustade, och nödigt tillskott till utrymmet
torde tillsvidare kunna erhållas genom förhyrande av lokal.
Berörda institutions nuvarande rum få i allt fall genast övertagas
av det rasbiologiska institutet vid dess tillkomst, vilket minskar institutets
kostnad för hyra. — Vidare torde institutets personal hava
lättare att utan stora kostnader få bostäder i Uppsala än i Stockholm,
som ju näst Uppsala kunde ifrågakomma såsom plats för institutet.
Och slutligen väntar Lundborg — och det är ju alltjämt
med hans namn som det nya institutet förbindes — att i Uppsala
bättre än i Stockholm kunna vinna nödig arbetsro för den första
tidens organisationsarbete och krafternas samlande för de uppgifter,
som vänta institutet.

Förr eller senare torde emellertid institutet lämpligen böra förläggas
till Stockholm eller dess omedelbara granskap.

Jag återkommer nu till det framlagda kostnadsförslaget. Det
har synts mig olämpligt att redan nu å ordinarie stat bevilja medel
till samtliga årliga utgifter. Endast chefens avlöning bör för närvarande
uppföras å ordinarie stat. Vad det föreslagna beloppet
angår har fakulteten satt detsamma lika med nuvarande avlöningen
för överdirektören och chefen vid statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt, 9,000 kronor, därav lön 5,700 kronor, tjänstgöringspenningar

21

Kungl. May.ts proposition Nr 114.

2,500 kronor och ortstillägg 800 kronor. Detta innebär, att man
med hänsyn till den nye chefens tillämnade ställning anser honom
böra uppbära högre avlöning än nuvarande fasta avlöningsförmåner
för universitetsprofessor (7,500 kronor jämte ett ålderstillägg å 600
kronor). Jag finner mig böra biträda förslaget, dock att så länge
institutet är förlagt till Uppsala ortstillägget med det för civila befattningshavare
i allmänhet nu gällande avlöningssystemet naturligtvis
bortfaller. På ordinarie stat kräves sålunda ett belopp av
8,200 kronor. Härutöver bör institutets chef givetvis komma i åtnjutande
av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg enligt enahanda
regler, som kunna komma att gälla för andra, med honom
jämförliga befattningshavare i statens tjänst. Chefen för institutet
skall bära professors namn och åtnjuta pension lika med civila befattningshavare
med motsvarande avlöningsförmåner. Han skall
vara skyldig att om så ifrågakommer förlägga sin verksamhet till
annan ort, i händelse institutet förflyttas.

Vad övriga årliga utgifter beträffar böra de tillsvidare uppföras
å extra stat. Ett slutligt fixerande av posterna torde först efter
vunnen erfarenhet på förslag av chefen höra äga rum. När jag
därför med ledning av medicinska fakultetens i Uppsala förslag angiver
de särskilda poster, vartill medel böra beredas, är det ej min
mening att de — likväl med undantag för avlöningsmedel — skola vara
ovillkorligen bindande. På Kungl. Maj:t må ankomma att i övrigt efter
framställning av vederbörande inom slutsumman besluta om höjning
eller sänkning av de särskilda posternas belopp. Fakultetens förslag
är i fråga om posterna för hyra, bränsle och lyse uppgjort för den
händelse institutet kommer att förläggas till huvudstaden. I anledning
av att det nu skulle upprättas i Uppsala har jag nedsatt dessa
poster. Av samma anledning, vilken medför .bortfallande av ortstillägg,
och med sedvanlig minskning, ungefär motsvarande pensionsavgifter
för ordinarie befattningshavare, hava lägre belopp än fakulteten
föreslagit uppförts för tjänstemännen och det kvinnliga biträdet.
Ersättning till vaktmästaren har jag ansett kunna sammanslås
med posten till extra arbetskrafter. Posterna till materialicr,
böcker och kartor samt tryckning av publikationer har jag trott
kunna begränsas.

De årliga utgifter, för vilka medel tillsvidare skulle beredas
allenast å extra stat, och själva anslagsbeloppen skulle alltså bliva:

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 114.

Arvoden:

1 statistiker, tillika arkivarie och chefens ställföreträdare.....kronor 6,000: —

1 assistent (läkare) ................................. » 5,200: —

1 genealog....................................... » 3,600: —

1 kvinnligt biträde................................. » 1,750: —

extra arbetskrafter, vaktmästare....................... » 15,500: —

Övriga utgifter:

resekostnader.................................. . . . . » 12,000: —

materialier, böcker, kartor............................ » 5,000: —

tryckning av publikationer........................... » 5,000: —

hyra............................................ » 2,000: —

bränsle, lyse m. m................................. » 2,500: —

Omförmälda arvodesmedel å extra stat utgöra tillhopa 32,050
kronor; de egentliga driftkostnaderna tillhopa 26,500 kronor. Av
avlöningen för ovannämnda fyra särskilda befattningshavare vid institutet,
respektive 6,000, 5,200, 3,600 och 1,750 kronor, böra respektive
2,000, 1,800, 1,500 och 500 kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar.
Aven dessa arvodestagare böra komma i åtnjutande av
tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg enligt de allmänna regler,
som kunna komma att framdeles bliva gällande.

I fråga om de föreslagna beloppen av engångskostnaderna kan
jag, i saknad av detaljerade beräkningar — och sådana torde ej vara
lätt att på förhand uppgöra, lika litet som det kunnat ske beträffande
de egentliga årliga . driftkostnaderna —- ej hava någon bestämd
uppfattning. Posten för möbler är av medicinska fakulteten i Uppsala
upptagen till 15,000 kronor, under förutsättning av institutets
förläggning till Stockholm. Med hänsyn till lokalfrågans ordnande
vid institutets förläggande till Uppsala har jag tänkt mig ett
belopp av 4,000 kronor. Aven vad de övriga såsom engångskostnader
upptagna posterna beträffar har jag funnit mig kunna föreslå en
nedsättning så till vida, att posten böcker och kartor för närvarande
begränsas till 10,000 kronor. Engångskostnaderna skulle alltså utgöra:

för möbler..............................kronor 4,000: —

» instrument, skriv- och räknemaskiner, fotografisk

utrustning............................ » 10,000: —

» böcker och kartor............... » 10,000: —

Tillhopa kronor 24,000: —

De belopp, som enligt mina nu gjorda beräkningar skulle krävas
för det rasbiologiska institutets första år, 1922, utgöra tillhopa
90,750 kronor (8,200+32,050 + 26,500 + 24,000). De belopp, vilka

23

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 114.

Kungl. Maj:t under punkt 55 i bilagan åttonde huvudtiteln till årets
statsverksproposition föreslagit riksdagen att beräkna i avbidan på
den proposition, om vars avlåtande till riksdagen jag nu går att
framlägga förslag, uppgå sammanlagt till 100,000 kronor.

Det återstår att bestämma det rasbiologiska institutets plats
inom statsförvaltningen. Kungl. Maj:ts ovannämnda för riksdagen
framlagda förslag innebär dess anknytande till Uppsala universitet.
Jag är fortfarande av den mening, att, så länge institutet är förlagt
till Uppsala, en förbindelse mellan institutet och universitetet bör
upprätthållas. Vid övervägande huru denna förbindelse bör åvägabringas
har jag omsider stannat vid att detta ej bör ske genom inrangerande
av institutet inom ramen för den egentliga staten för
universitetet, utan att man bör under Uppsala universitet i riksstaten
såsom en särskild anslagsgrupp under rubriken: institut för
rasbiologi uppföra dels ett särskilt ordinarie förslagsanslag, högst, för
chefen-professorns avlöning, dels ock de för institutet erforderliga
extra anslagen. ^s

Berörda förbindelse skulle vidare få uttryck däri, att i den styrelse
för institutet, som i enlighet med vederbörandes förslag bör
av Kungl. Maj:t tillsättas, lämpligt antal platser beredes representanter
för den medicinska och biologiska forskningen vid Uppsala
universitet. Chefen-professorn bör vara medlem av styrelsen.

Stadgar för institutet böra, efter förslag av universitetskanslern,
fastställas av Kungl. Maj:t.

Åberopande vad jag i det föregående anfört tillstyrker jag, att
Eders Kungl. Maj:t behagade föreslå riksdagen att

I. besluta inrättandet av ett under särskild
av Kungl. Maj:t förordnad styrelse ställt rasbiologiskt
institut med syftemål och verksamhet i
huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i
det föregående angivits; samt

II. för ändamålet i riksstaten under Uppsala
universitet såsom en särskild anslagsgrupp under
rubriken: institut för rasbiologi

ej mindre till avlöning åt en chef för nämnda
institut uppföra ett bestämt ordinarie anslag å 8,200
kronor, därav lön 5,700 kronor och tjänstgöringspenningar
2,500 kronor;

24

Kungl. Maj.is proposition Nr 114.

än även till upprätthållande av institutets
verksamhet under år 1922 samt dess utrustande
anvisa på extra stat för sagda år följande belopp,
att utgå såsom ett gemensamt förslagsanslag, högst,
å 82,550 kronor nämligen:

till arvode åt en statistiker, tillika arkivarie och

chefens ställföreträdare......

därav 2,000 kronor skola anses
motsvara tjänstgöringspennin-gar;

kronor

6,000: —

till arvode åt en assistent (läkare)
därav 1,800 kronor skola anses
motsvara tjänstgöringspennin-gar;

5,200:

till arvode åt en genealog.....

därav 1,500 kronor skola anses
motsvara tjänstgöringspennin-gar;

3,600: —

till arvode åt ett kvinnligt biträde
därav 500 kronor skola anses
motsvara tjänstgöringspennin-gar;

y>

1,750: —

till arvoden åt extra arbetskrafter

»

15,500: —

till driftkostnader för institutet
till kostnader för institutets första

26,500: —

utrustning

24,000: —

sistnämnda båda anslagsposter att enligt Kungl.
Maj:ts bestämmande användas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående av mig
föreslagits.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Breitholtz.

Stockholm 1921, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

210429