Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal

Kungl. Majrts proposition nr 50 år 1971                 Prop. 1971: 50

Nr 50

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal; ven Stockholms slott den 10 mars 1971.

Kungl. Maj:l vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag tiU lag om förnyad gUtighet av vissa kollektiv­avtal.

GUSTAF ADOLF

ERIC HOLMQVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning i syfte att förbättra föratsätt­ningama för framgångsrika avtalsförhandlingar mellan parterna på ar­betsmarknaden. I propositionen föreslås en lag som ger Kungl. Maj:t möjlighet att för en tid av sex veckor frysa ned slridsålgärder som ho­tar väsenlliga medborgarintressen. Lagen är konstmerad som en full-maklslag med begränsad gUtighetstid.

1    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 50

Prop. 1971:50

Förslag till

Lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal

Härigenom förordnas som följer.

Har i konflikt om arbetstagares anställnings- eller arbetsvillkor vid­lagils slridsålgärder som hotar väsentliga medborgarintressen, får Ko­nungen förordna att koUektivavtal, som senast ägde tillämpning meUan partema i konflikten, på nytt skall äga gUtighet som sådant avtal. Förordnande kan avse en lid av högst sex veckor och gäller längst till den tidpunkt då nytt kollektivavtal träffas.

Denna lag träder i kraft omedelbart. Förordnande får ej avse tid efter den 25 april 1971.

Prop. 1971:50

Utdrag  av  protokollet  över  inrikesärenden  hållet  inför Hans  Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10 mars 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP­LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIIER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID­BOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler ef­ter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fullmakt för Kungl. Maj:t att ingripa med anledning av stridsåtgärder på arbetsmarknaden och anför.

Aktuella arbetstvister

Den 29 december förordnade Kungl. Maj:l särskild förliknings­kommission atl medla i arbelslvislen mellan statens avlalsverk, å ena, saml Statstjänstemannens riksförbund (SR), Sveriges akademikers cen­tralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisations stats­tjänstemannasektion (TCO-S), å andra sidan, om kollektivavtal. Seder­mera förordnade Kungl. Maj:t den 12 febraari 1971 ytterligare ledamot i denna förlikningskommission och uppdrog samtidigt åt den sålunda utökade kommissionen att medla även i arbelsivisl mellan statens av­talsverk, å ena, samt Statsanställdas förbund (SF), å andra sidan, om kollektivavtal.

Den 14 januari 1971 förordnade Kungl. Maj:l dels särskild förlik­ningskommission all medla i arbetstvister om koUektivavtal mellan Sven­ska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet, å ena, och till SACO anslutna organisationer, å andra sidan, dels särskild förlik­ningskommission all medla i motsvarande arbelsivisl meUan riksda­gens förvaltningskontor, å ena, samt SACO och SR, å andra sidan.

Den 29 december 1970 förordnade Kungl. Maj:t särskild förliknings­man atl medla i arbelsivisl om upprättande av nya kollektivavtal mellan domänverket. Föreningen skogsbrakels arbetsgivare. Skogs- och lant­arbetsgivareföreningen och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, å ena, saml Svenska skogsarbelareförbundet, Sveriges arbetares central­organisation - Skogsfederationen - och Riksförbundet landsbygdens folk, å andra sidan.

1*    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 50

Prop. 1971:50                                                           4

Slutligen förordnade Kungl. Maj:t den 19 februari 1971 särskild för­likningskommission för medling i förhandlingar mellan Svenska ar­betsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) om allmänna grunder för kollektivavtal inom dessa organisationers ge­mensamma avtalsområden.

Förlikningsarbetcl har ännu inle lett till resultat.

Kortfattad översikt över hittills vidtagna stridsålgärder m. m.

SACO-omitldet

Den 8 januari 1971 strandade SACO de kommunala förhandUngarna och utfärdade samtidigt konfliktvarsel mol Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Varslet omfattade ca 2 500 SACO-medlemmar inom förvaltningen i 25 kommuner och sju landsting. Den 1 februari 1971 utiöste SACO den sålunda varslade konflikten. Den 18 febmari 1971 hänsköl Svenska kommunförbundet till kommunal-tjänstenämndens prövning frågan om vidtagna slridsålgärder vid so­ciala förvaltningar var all anse som samhällsfariiga. Nämnden fann med fem röster mol en att konflikten vid socialförvaltningar otUlbörligl stör­de viktiga samhällsfunktioner om inle dispenser medgavs i den omfatt­ning som oundgängligen fordrades för handläggning av akuta social­vårdsfall.

Den 28 januari varslade SACO om konfliktåtgärder även beträffande bl. a. veterinärer vid kommunala kötlbesiklningsbyråer. Frågan om den­na konflikt otillbörligt skuUe störa samhäUsviktiga funktioner hänsköls därefter till kommunalljänstenämnden som med fyra röster mot två för­klarade konflikt på detta område vara all anse som samhällsfarlig.

Med anledning av de vidtagna åtgärderna på arbetstagarsidan varsla­de Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet om lockout, omfattande ca 5 700 SACO-medlemmar inom förvaltningen i samtliga kommuner och landsting. Denna lockout trädde i tillämpning i mitten av februari.

Den 28 januari 1971 varslade SACO om strejk fr. o. m. den 5 februa­ri 1971 omfattande ca 3 000 medlemmar på del statliga området. Strejkvarslet berörde centrala myndigheter, rättsväsendel, länsorgan och lokala organ, bl. a, byggnadsstyrelsen, kommerskollegium, luftfartsver­ket, statens centrala frökontrollanstalt, länsstyrelser, besiktningsveteri-närorganisalionen och kronofogdemyndigheterna. Statens avtalsverk be­gärde med anledning av delta varsel alt stalsljänstenämnden skulle prö­va om strejk för vissa av de varslade grupperna, bl. a. besiktningsve-lerinärer och SACO-medlemmar vid frökontrollanstalten och tjänstemän med beslutanderätt i utbetalningsärenden, skulle otillbörligt störa vikti­ga samhällsfunktioner. SACO återkaUade då varslet beträffande des­sa grapper, Strejken i övrigl började den 5 februari 1971, Samtidigt vars-

Prop. 1971: 50                                                    5

lade SACO på nytt om strejk fr, o, m, den 13 februari beträffande de grupper som hade hänskjutils till stalsljänstenämnden.

Den 17 februari uttalade sig stalsljänstenämnden med fem röster mot tre för atl strejk vid frökontrollanstalten ej var atl anse som sam­hällsfarlig. Två dagar senare förklarade nämnden med fyra röster mot tre och en nedlagd röst atl inle heller strejk bland tjänslemän med be­slutanderätt i utbetalningsärenden var att anse samhällsfarlig, Samma dag uttalade nämnden med sju röster mol en alt strejk bland besiktnings-veterinärer var atl anse som samhäUsfarlig, Den 22 februari sattes strejken i fråga om huvuddelen av dessa grapper i kraft.

Den 3 februari 1971 beslutade statens avtalsverk om lockout mol ca 28 000 SACO-medlemmar i statiig tjänst. Den avsåg framför allt lärare i grundskolor, gymnasier och fackskolor, statliga skolor för vuxna, privatskolor, universitet och högskolor, lärarutbildningsanstaller och yr­kesskolor. Den 10 februari 1971 hänsköl SACO frågan om lärarlock-oulens samhällsfarlighet till statsljänstenämnden. Nämnden förklarade den 18 februari med sju röster mol en atl lockouten på lärarområdet inte var atl anse som samhällsfariig. Den 19 februari trädde denna lock­out i kraft.

Den 4 februari 1971 varslade SACO och Sveriges läkarförbund om strejk fr. o. m, den 15 februari för omkring 5 000 medlemmar i statlig (4 000) och kommunal (1 200) tjänst, bl, a, anställda vid vissa lotsplat­ser och inom undervisningssektorn ca 2 000 läkare och 400 tandläkare. Även för riksdagens förvaltningskontor utfärdades slrejkvarsel. Den 15 februari utlöstes strejken i fråga om tandläkarna. Sedan frågan huru­vida strejk som drabbar läkaratbildningen kan anses samhällsfarlig hän­skjutils lill stalsljänstenämnden, som den 18 febmari förklarade all så inte kunde anses vara fallet, utiöstes strejk beträffande läkarna den 1 mars.

Statens avtalsverk varslade den 23 februari om utvidgad lockout till den 4 mars 1971 för bl. a. ca 1 000 SACO-anslulna forskare som är anställda på forskningsrådsanslag.

SR-området

SR varslade den 28 januari 1971 om strejk fr.o.m, den 5 februari 1971 för ca 1 000 medlemmar, Slrejkvarslel berörde statens järnvägar, tullverket, byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län. Strej­ken utiöstes den 5 febraari. Med anledning av SR:s varsel besluta­de statens avtalsverk den 3 febraari 1971 om lockout mol ca 2 500 SR-medlemmar i statiig tjänst. Lockouten trädde i tillämpning den 19 februa­ri. Därefter varslade statens avlalsverk den 23 februari om utvidgad lockout lill den 4 mars för bl, a, ca 3 000 SR-anslulna officerare inom försvaret och ca 400 SR-medlemmar anställda vid domänverket, sjöfarts­verket, televerket och statens vägverk.

Prop. 1971:50                                                                        6

TCO-oinrådct

Den 30 december 1970 varslade TCO-S om arbetsinställelse fr, o, m, den 11 januari 1971 för ca 17 000 medlemmar. Bl, a, berörs ca 2 000 anställda vid postbanken vilka tjänstgör inom driftsektionens girobok­föring och postgirokontorets datacentral 1 och 2, Frågan huravida en strejk på sistnämnda områden skulle vara ägnad att störa vikliga sam­hällsfunktioner hänsköls den 10 januari 1971 av statens avlalsverk till stalsljänstenämnden. Statstjänstenämnden förklarade sig den 26 ja­nuari 1971 inte kunna avge något utiåtande i saken, eftersom majori­tet för en ståndpunkt i saken inte hade kunnat nås bland nämndens le­damöter, TCO-S strejk varsel har inte utiösts.

Departementschefen

Den svenska arbclsfredshigstiflningen bygger på att parterna på ar­betsmarknaden själva skall reglera sina förhållanden genom frivilliga överenskommelser. I den mån överenskommelse föreUgger är avtals­parterna bundna av fredsplikt enligt 4 § lagen (1928:253) om koUek­tivavtal. Om däremot något gällande kollektivavtal inle existerar, finns i svensk lagstiftning bestämmelser i syfte all trygga arbetsfreden meddela­de endasl i form av föreskrifter om medling i arbetstvister. 1 stort sett torde man vara ense om att denna ordning inte har varit till någon olägenhet utan tvärtom bidragit till atl hos parterna på arbetsmarknaden skapa en samförständsvilja och en känsla av ömsesidigt ansvar för alt upprätthålla arbetsfreden.

I några speciella situationer har statsmakterna emellertid ansett sig inte böra stå overksamma inför risken atl en fredlig lösning av upp­kommen arbetstvisl inte kunde nås. lag syftar på 1947 års polis­konflikt, 1951 års sjuksköterskekonflikl och 1955 års sjöbefälskonflikt. Faran för atl ett stort antal av landets polismän skulle, på grand av oenighet om anställningsvillkoren, lämna polistjänsten med därav föl­jande risk för störningar i den allmänna ordningen och säkerheten föranledde sålunda år 1947 statsmakterna atl införa en särskUd form av tjänsteplikt för polisens del. Bestämmelserna härom gavs i lagen (1947: 536) om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall. Denna lag, som gällde t.o.m. den 30 juni 1948, behövde dock aldrig tillämpas. Nödvändigheten alt upprätthålla sjukvården var anledning tUl att Kungl. Maj:t i prop. 1951: 212 föreslog riksdagen att anta etl förslag lill lag om särskUda åtgärder för upprätthållande av viss sjukvårdande verksamhet. Den föreslagna lagstiftningen var ut­formad i första hand som en lagstiftning om obligatorisk skiljedom i den aktuella tvisten. Denna löstes emellertid innan riksdagen hade ta­git ståndpunkt till förslagel, varför propositionen återkallades av Kungl. Maj:t. Inför hotet av en öppen konflikt mellan redarna och sjöbefälet

Prop. 1971:50                                                                       7

framlades prop. 1955: 197 med förslag lill lag om skiljedom i viss arbelsivisl. Motiveringen för förslagel var, att en konflikt på della om­råde skulle komma atl praktiskt taget lamslå sjöfarten med svenska fartyg med synnerligen allvarliga återverkningar för vårt lands eko­nomiska liv som följd. Även sistnämnda proposition återkallades med anledning av att tvisten löstes genom frivUUg uppgörelse.

Den 1 januari 1966 infördes förhandlingsrätt för statens och kom­munernas tjänstemän enligt i princip samma regler som gäller för and­ra arbetstagare (prop. 1965: 60). Lön och övriga ekonomiska villkor för de offentligt anställda tjänstemännen regleras efter denna tidpunkt ge­nom kollektivavtal. Lockout och strejk erkänns som tillåtna stridsme­del i intresselvister mellan stat och kommun, å ena, saml Ijänste-mannaorganisationerna, å andra sidan.

1 fråga om samhällsfariiga konflikter gäller de huvudavlal som sta­ten och kommunförbunden har träffat med de offentiiga tjänstemän­nens huvudorganisationer. Enligt dessa huvudavtal får part som an­ser atl viss konflikt är ägnad atl otiUbörligt störa viktiga samhällsfunk­tioner påkalla förhandlingar med motparten i syfte att undvika, begrän­sa eller häva konflikten. Kan enighet inte nås mellan parterna, får part hänskjuta till en särskUd nämnd - stalsljänstenämnden på del statliga området och kommunalljänstenämnden på det kommunala - atl pröva om konflikten är samhäUsfarlig. Huvudregeln är atl nämnden skall av­ge sitt utiåtande inom två veckor från del fråga har hänskjuiits dit, men nämnden kan om del behövs förordna om en veckas uppskov med alt avge utiåtande. FredspUkl råder medan nämnden prövar frågan. Nämndens ullålande är inle bindande för parterna.

Nämndernas möjligheter atl lösa problemen med samhällsfariiga konflikter är av olika skäl begränsade. Delta beror inle endast på all nämnderna ej kan avgöra dit hänskjutna frågor med bindande ver­kan. Det beror även i hög grad på all systemet är sådani att de inle har tillräckliga möjligheter all bedöma den samlade verkan av flera samtidigt pågående stridsålgärder. Del är också svårt för dem alt ta erforderlig hänsyn lill stridsåtgärders verkningar i ett längre tidsperspek­tiv.

Vid införandet av stals- och kommunaltjänstemannalagarna har man utgått från att systemet med nämnder som prövar stridsåtgärders sam­hällsfarlighet inte under alla förhållanden erbjuder de nödvändiga ga­rantierna för tredje man. Statsmakterna har ytleisl ansvaret för att vi­tala samhällsintressen inte skadas genom stridsålgärder. Föredragande departementschefen konstaterade också alt ingen ifrågasätter Kungl. Maj:ls och riksdagens rätt atl tillgripa lagstiftning till skydd för vitala samhällsintressen (prop. 1965: 60 s. 109). Han framhöll också att intet hindrade statsmakterna all i ett tvångsläge tillgripa tjänslepliktslagslifl-ning. Han konstaterade vidare, att det offentliga tjänstemannaområdet

Prop. 1971:50                                                           8

var speciellt ömtåligt för sådana stridsålgärder som lockout och strejk. Dels var den offentliga tjänsteverksamheten till sin natur sådan atl arbetskonfUkter inom densamma i särskilt hög grad drabbade utomståen­de. Dels kunde fackliga aktioner riktade mol elt fåtal nyckelposler inom den offentiiga tjänsten mer eller mindre lamslå hela verksamhetsfält; risken för sådana aktioner, som inle behövde medföra stora ekono­miska påfrestningar för organisationerna, kunde vara större än risken för arbetsinställelse som omfattade ell stort antal arbetstagare. Frågan vUka begränsningar i rätlen all vidtaga stridsåtgärder som med hän­syn till dessa omständigheter borde övervägas utgjorde, enligt departe­mentschefen, en del av del problemkomplex som brukade sammanfat­tas i spörsmålet om skydd mol s. k. samhällsfariiga konflikter. Han framhöll vidare, all statens och kommunernas verksamhet uppenbarli­gen inle kunde tillålas all bli försall ur spel och all samhället måste äga medel all värja sig mol konflikter, som skulle kunna äventyra rikels säkerhet eUer medborgamas trygghet till liv och egendom, vården av sjuka, omhändertagna och andra behövande eller medföra allvarli­ga rabbningar i samhällsekonomien eller folkförsörjningen (prop. 1965: 60 s. 107-108).

Beträffande de nu pågående konflikterna på den offentliga sektorn är det uppenbart atl mycket allvarliga verkningar redan kan skön­jas. Sysselsättningen inom industrin hotas på olika sätt, bl. a. genom inskränkningarna i godstrafiken på järnvägarna och genom utebliven handläggning av olika ärenden som rör industriförelag hos statliga och kommunala myndigheter. Bostadsproduktionen försenas och fördyras av att plan- och byggnadsärenden inle kan prövas och avgöras hos kom­muner och länsstyrelser. Arbetsnedläggelser bland offentligt anställda ingenjörer och arkitekter kan komma att försena och fördyra kraft­verksbyggen och andra stora byggnadsprojekt med ofrånkomliga följder för sysselsättningen. Etl betydande antal arbetstagare har redan fri­ställts på gmnd av konflikterna och del är risk för all tusentals arbets­tagare inom olika näringsgrenar kommer att bli permitterade inom kort.

Konfliktåtgärderna på det sociala området innebär, även om man beaktar hittiUs medgivna dispenser, att många kommuner kommer alt få svårt att klara handläggningen av socialvårdsärenden. Härtill kominer all permitteringar på grund av övriga konfliktåtgärder kan komma alt ställa ökade krav på socialvården. För enskilda människor som är be­roende av t. ex. barnavårdens, nyklerhetsvårdens och socialhjälpens in­satser förvärras situationen snabbt ju längre konflikten drar ut på ti­den.

Inom utbildningsväsendet berörs omkring 700 000 elever av konflik­ten. Under en utdragen konflikt minskar effektiviteten i de självstudier, som hittills kunnat bedrivas, med allvarliga rubbningar i studieprogram-

Prop. 1971:50                                                          9

men som följd. Särskilt utsatta är de vuxenstuderande, inte minst ge­nom att förseningar i studierna kan få ekonomiska konsekvenser. Jag vill framhålla atl den strejk inom den medicinska ulbildningsseklorn som SACO och Sveriges läkarförbund utiöst, om den får fortsätta, kan leda till en kännbar begränsning av sjukvårdsresurserna.

Under strejken vid statens jordbruksnämnd har de överläggningar som påbörjats mellan nämnden, konsumentdelegationen och jordbrakets förhandlingsdelegation legal nere eftersom kalkyler och annat under­lag för överläggningar inte kunnat presteras. Den nu gällande prisregle­ringen på jordbruksprodukter avser innevarande budgetår. För tiden dfirefler måste vårriksdagen således fastställa nya grunder för bestäm­melser för prisregleringen.

Jag skall inte fullfölja denna genomgång. Vad jag sagt i saken mås-le ses mol bakgrunden av alt konflikterna på den offentiiga sektorn kan väntas dra ut åtskiUigt på liden om statsmakterna inle ingriper. Om konflikten fortsätter ytterligare i flera veckor, kommer svårighe­terna för enskilda människor som inle är indragna i konflikten all snabbi förvärras. Jag vill också erinra om atl de verkningar av konflik­terna som drabbar tredje man med särskild kraft träffar dem som även i andra sammanhang är mest utsatta. Den minskade sysselsättningen in­om industri- och bostadsproduktionen går i första hand ut över dem som har den sämsta anställningstryggheten. Den inställda persontra­fiken på järnvägarna skapar störst svårigheter för familjer med låga in­komster och utan tillgång lill bU. Störningar i samhällets sociala servi­ce upplevs starkast av låginkomsttagare och andra som i särskilt hög grad är beroende av denna service. Skolkonfliklens verkningar är mest kännbara för familjer där föräldrama har minst möjligheter att själva la sig an barnen och ordna för dem.

Det framgår av min skildring av lägel all statsmakterna inle längre kan stå overksamma. Tidpunkten har kommit då regering och riksdag måste ingripa med lagstiftningsåtgärder för att hindra ytterligare skade­verkningar för tredje man. Därvid är att märka all de nu pågående kon­flikterna äger rum i ett skede då förhandlingarna på arbetsmarkna­den är långt ifrån avslutade. Det kan beräknas dröja minst en må­nad innan parterna är framme i slutskedet.

Vid utformningen av den nu aktuella lagstiftningen bör beaktas atl lagen inte görs mer ingripande än som är absolut nödvändigt. Man bör undvika all ingripa på elt sätt som innebär en principiell begräns­ning av stals- och kommunalljänslemännens strejkrätt. Del finns inte anledning all i detta sammanhang ompröva 1965 års lagstiftning på området.

Vad som behövs är en lag som gör del möjligt för statsmakterna all se lill att de slridsålgärder som pågår inställs tills vidare och alt förhandlingar mellan parterna kan fortsätta under gynnsammare be-

Prop. 1971:50                                                                        10

lingelser än hittills. Lagen bör ha en klar undanlagskaraklär med en kort giltighetstid.

Vid övervägande av de olika möjligheter som slår tUl buds har jag stannat för att lagen bör konstrueras som en fullmaktslag, som ger Kungl. Maj:l möjlighet all för en lidrymd som lämpligen kan bestäm­mas till sex veckor, förlänga de kollektivavtal som senast gäUdc på' de områden som berörs av stridsålgärder. Av en sådan konslraktion. följer bl. a. alt parterna blir bundna av fredsplikt enligt 4 § kollektiv-. avtalslagen. Förordnandet bör ej kunna avse lid efter den 25 april.

Bl. a. på grand av sambandet mellan avtalsrörelserna på olika delar av arbetsmarknaden bör lagen i princip gälla alla kollektivavtalsområden. Del är emellertid uppenbart atl lagen föranleds av de nu pågående stridsåtgärdema. På de delar av arbetsmarknaden som inte i dag be­rörs av öppna konflikter pågår förhandUngar i sedvanlig ordning och jag räknar inte med all del skall bli aktuellt att stoppa slridsålgärder på nya områden. Del bör understrykas all föratsättningarna för förordnande atl ålemppliva utgångna kollektivavtal bör vara alt part på arbetsmark­naden har tillgripit stridsålgärder som hotar väsentiiga medborgarin­tressen. Alt della rekvisit är uppfyllt beträffande dagens öppna konflik­ter framgår av vad jag tidigare sagt.

I enlighet med del anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag till lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal.

Hemställan

Under åberopande av del anförda hemsläller jag atl Kungl. Maj:l ge­nom proposition föreslår riksdagen all antaga förslagel till lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal.

Med bifall liU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:l Konungen atl tUl riksdagen skall avlålas proposition av den ly­delse bilaga liU detta protokoll ulvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

FSSELTe TRYCK, STHLM 71       712104