Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
1
Nr 5.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till rättegångsbalk;
given Stockholms slott den 28 november
19H1.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till rättegångsbalk.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Förslag
till
Rättegångsbalk.
Härigenom förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall hava
följande lydelse:
FÖRSTA AVDELNINGEN.
Om domstolsväsendet.
1 KAP.
Örn. allmän underrätt.
1 §•
Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt
samt i annan stad rådhusrätt.
Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest
synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag
är häradsrättens domkrets.
Om indelning i tingslag förordnar Konungen.
2 §.
Allmän underrätt är första domstol, örn ej annat är stadgat.
3 §•
Domsaga förestås av häradshövding.
I domsaga skall, örn göromålen kräva det, finnas en eller flera biträdande
domare. Häradshövding och biträdande domare skola vara lagfarna.
För domsaga skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.
4 §.
I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock
domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
3
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn, å stället, så ock
i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.
5 §.
I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,
bestämmer Konungen deras antal.
I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Rör mål allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och förekommer i målet ej anledning,
att målsägande finnes, eller hålles syn å stället utom huvudförhandling,
vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden.
Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom är företrädd
inom nämnden.
6 §.
För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara tingsställe.
7 §.
I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen å bestämda
tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden
under häradsrättens ferier hållas varje vecka, örn ej annat föranledes av arbetet
i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Äro i tingslag flera
tingsställen, fördelas tingen mellan dem.
För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i nämnden,
skola, örn det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter. Ting må hållas
å annan ort än den, där tingsställe är.
Örn tingsordning förordnar Konungen.
8 §.
Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, åge häradshövdingen
för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt sammanträde samt
bestämma tid och ställe för sammanträdet.
9 §.
För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla sammanträde
så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och ställe för
sammanträde.
10 §.
För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän
samt, örn göromålen kräva det, en eller flera assessorer. De skola vara lagfarna.
Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.
Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.
4
Kunc/l. Maj:ts proposition nr 5.
11 §,
Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare. Ej må flera än fyra
lagfarna domare sitta i rätten. Rådhusrätt vare dock domför med en lagfaren
domare vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Rör
mål ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall
vid huvudförhandling eller syn å stället nämnd hava säte i rätten; finnes,
sedan nämnd deltagit, målet ej vara av beskaffenhet, som nu nämnts, vare
rätten dock domför med nämnd.
Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom,
vare domför med en lagfaren domare, örn målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.
12 §.
I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som Konungen
bestämmer.
I nämnd skola sitta minst sju och högst nio.
Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen.
13 §.
Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna
rättegångs dagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet
kräves.
Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, örn särskilda
skäl äro därtill, hållas å annan ort.
14 §.
•- t , -- . '' f r .
Örn särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål
gälle vad därom är stadgat.
15 §.
Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex timmar.
Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver
ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt
antal helgfria dagar i följd.
Örn den ordning, i vilken målen skola företagas, och örn uppropslista förordnar
Konungen.
16 §.
För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller
arinan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas
häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera dom
-
Kungl. Mctj.ts proposition nr 5.
5
sagor eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägenhet eller
eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdomare att före
åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande häktning.
17 §.
Närmare bestämmelser örn underrätts organisation och verksamhet samt domsagas
förvaltning meddelas av Konungen.
2 KAP.
Om hovrätt.
1 §•
Hovrätt är överrätt i mål, som fullföljas från allmän underrätt. Den äger
tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.
2 §•
Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan ämbets-
eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning
skall väckas i hovrätt.
Är i lag eller författning eljest stadgat, att mål skall upptagas omedelbart
av hovrätt, vare det gällande.
3 §•
I hovrätt skola finnas president samt hovrättsråd och assessorer. De skola
vara lagfarna.
Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar. Avdelning skall bestå
av minst fyra hovrättsråd, av dem en ordförande och en vice ordförande, samt
en eller flera assessorer. Presidenten må vara ordförande å avdelning.
Vid hovrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.
4 §■
Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten.
Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls
beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid
denna.
5 §•
Hovrätt skall sammanträda å ort, där den har sitt säte. Sammanträde må ock,
örn särskilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.
Sammanträde skall hållas så ofta det för arbetet kräves.
Hovrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom, skall
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
årligen å bestämda tider hålla hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller
vissa orter inom domkretsen för huvudförhandling i mål från den delen av
domkretsen.
6 §.
Örn antalet hovrätter och deras domkretsar är särskilt stadgat.
7 §•
Närmare bestämmelser örn hovrätts organisation och verksamhet meddelas
av Konungen.
3 KAP.
Om högsta domstolen.
1 §•
Konungens domsrätt utövas, på sätt regeringsformen stadgar, av högsta
domstolen.
2 §■
Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt.
Att i högsta domstolen talan i visst fall må föras mot beslut av advokatsamfundets
styrelse, stadgas i 8 kap. 8 §.
3 §•
Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar
eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare eller annan
ämbetsman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall
väckas i högsta domstolen.
4 §•
Högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.
Finner någon av högsta domstolens avdelningar vid överläggning till dom
eller beslut den å avdelningen rådande meningen avvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning, som förut varit antagen av högsta domstolen, må avdelningen
förordna, att målet i hela dess vidd eller, örn det prövas kunna ske, allenast viss
i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet.
Hava i särskilda, för avdelningen kända domar eller beslut mot varandra
stridande åsikter i fråga örn viss rättsgrundsats eller lagtolkning å olika tider
gjort sig gällande inom högsta domstolen, åge vad nu är föreskrivet tillämpning
allenast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika
från dom eller beslut, som senast meddelats.
Vad nu är stadgat avser ej mål, som angår häktad eller eljest enligt särskild
föreskrift fordrar skyndsamt avgörande, örn målet förekommer å sådan tid,
att det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess
helhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
7
5 §.
Då inål avgöres av högsta domstolen i dess helhet, böra, om laga hinder ej
möter, alla justitieråden deltaga i avgörandet.
6 §.
I behandling av fråga rörande tillstånd, att talan må komma under högsta
domstolens prövning, skola tre ledamöter deltaga.
Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls
beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.
7 §.
Förekomma skiljaktiga meningar, huruvida tillstånd, som sägs i 6 §, skall
meddelas, vare tillstånd beviljat, örn två ledamöter äro ense därom eller i fall,
som avses i 54 kap. 10 § 2, någon ledamot finner tillstånd böra meddelas.
8 §•
I nedre justitierevisionen skola för måls beredande till behandling i högsta
domstolen finnas revisionssekreterare. Revisionssekreterare skall vara lagfaren.
Vid nedre justitierevisionen skall ock för högsta domstolen finnas kansli, som
hålles öppet för allmänheten å bestämda tider.
Närmare bestämmelser örn nedre justitierevisionens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.
4 KAP.
Om domare.
1 §•
Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år
samt hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Ej må den utöva domarämbete, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Örn kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar
Konungen.
2 §•
President i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borgmästare och rådman utnämnas
av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen.
Örn val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.
3 §•
Assessor i hovrätt förordnas av Konungen.
Biträdande domare i domsaga förordnas av Konungen för viss tid. Finnes
behovet av biträdande domare stadigvarande, må innehavare av befattningen
utnämnas av Konungen.
Om tillsättning av assessor i rådhusrätt meddelas bestämmelser av Konungen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
4 §.
Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i
hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av Konungen.
5 §.
Nämndeman utses genom val.
Vid val av nämndemän för tingslag utgör varje kommun en valkrets. Understiger
antalet nämndemän kommunernas antal, skola angränsande kommuner
på lämpligt sätt förenas till valkretsar. Två eller flera kommuner må ock eljest
sammanföras till gemensam valkrets, örn det finnes erforderligt för att skilda
orter eller delar av tingslaget skola bliva behörigen företrädda inom nämnden.
Stad må ej med annan kommun förenas till en valkrets. Antalet nämndemän
fördelas mellan valkretsarna i förhållande till deras folkmängd; varje valkrets
skall dock utse minst en nämndeman. Indelning i valkretsar och antalet nämndemän
för varje valkrets bestämmas av rätten.
Vid val av nämndemän för stad med rådhusrätt bildar staden en valkrets.
Val förrättas på landet å kommunalstämma eller, örn kommunalfullmäktige
finnas och kommunen utgör egen valkrets, av dem. Äro flera kommuner förenade
till en valkrets, förrättas valet å gemensam kommunalstämma; rätten
bestämme, å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. I stad förrättas valet
av stadsfullmäktige eller, örn sådana ej finnas, å allmän rådstuga.
Då nämndeman skall väljas, ankomme i domsaga på häradshövdingen och i
stad med rådshusrätt på rätten att göra anmälan därom till den som har att
föranstalta om valet.
6 §•
Valbar till nämndeman är man eller kvinna, som inom valkretsen äger rösträtt
å kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige och där har sitt hemvist
samt fyllt tjugufem år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol,
åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras
talan inför rätta må ej vara nämndeman.
Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt
sextio ar eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare
ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.
7 §•
Klagan över nämndemansval skall föras hos rätten. Föres klagan, lände valet
dock till efterrättelse, örn ej rätten förordnar annat. Rätten pröve, ehuru klagan
ej föres, den valdes behörighet.
8 §•
Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämndeman
giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämndeman, som
fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar,
vare uppdraget förfallet.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
9 §.
Nämndeman, som entledigats eller eljest avgått, vare, örn han alltjämt är
valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit
till rätten, att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt
behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.
10 §.
Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens
sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, åge
rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till
nämndeman för domkretsen.
11 §.
Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:
»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som
saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges,
eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»
Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran
på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första
stycket.
Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.
12 §.
De som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller
äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller
äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
som stå i adoptivförhållande till varandra, må ej samtidigt sitta som domare
i rätten.
13 §.
Domare vare jävig att handlägga mål:
1. örn han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång
kan vänta synnerlig nytta eller skada;
2. örn han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i den släktskap,
att den ene är avkomling till den andres syskon eller att de äro syskon
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
barn, eller i det svågerlag, att deri ene är eller varit gift med den andres
syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den
andre härstammar, eller örn han står i adoptivförhållande till part;
3. örn han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta
synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;
4. örn han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller
god man för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen
för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,
som är part, eller, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet
är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den
angelägenhet målet rör;
5. örn han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har
del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i
förhållande, som avses i 4j
6. örn han är parts vederdeloman, dock ej örn parten sökt sak med honom
för att göra honom jävig;
7. örn han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,
som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit
befattning därmed;
8. örn han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part
eller vittnat eller varit sakkunnig; eller
9. örn eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i målet.
14 §.
,Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom,
vare han skyldig att självmant giva det till känna.
Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då
han första gången för talan i målet, sedan hail erhöll kännedom örn att domaren
sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, örn den omständighet,
varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom.
Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen förfallen.
Fråga örn jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med
mindre jävet i den högre rätten göres av part, som enligt vad i andra stycket
stadgats är berättigad därtill, eller talan föres mot beslut, varigenom jävet ogillats.
Ej må fråga örn jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.
15 §.
Sedan fråga örn jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast sådan
åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar
avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vidtagas,
ehuru han förklarats jävig.
Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan, särskilt
beslut däröver.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan
honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i
rätten.
5 KAP.
Om offentlighet och ordning vid domstol.
1 §•
Förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Kan det antagas, att vid förhandling skall förekomma något, som är stötande
för anständigheten och sedligheten, eller att till följd av offentligheten
något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt
för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, örn anledning
förekommer, att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skalle
röjås.
I mål örn ansvar för utpressning må rätten, örn målsäganden begär det eller
rätten eljest finner det lämpligt,^ förordna, att förhandling skall hållas inom
stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum
vid domstol, skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller
rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen.
Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda
dörrar.
År eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda
dörrar, vare det gällande.
2 §.
Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande finner skäl
därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas ej fyllt aderton år.
3 §.
Vid förhandling inom stängda dörrar må efter rättens medgivande tjänsteman
vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara
närvarande. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan
att närvara vid sådan förhandling.
4 §.
Rätten äge förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda
dörrar icke får uppenbaras.
5 §.
överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, örn rätten
ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar,
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
ina, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som Ilar
att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva
även annan att närvara vid sådan överläggning.
Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. Har förhandling hållits
inom stängda dörrar, må ock dom eller beslut avkunnas inom stängda
dörrar.
6 §.
Är part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej mäktig svenska
språket, ma tolk anlitas att biträda rätten. Är den som skall höras döv
eller stum och kan ej förhöret lämpligen ske medelst skriftligen avfattade
frågor eller svar, må ock tolk anlitas.
Finnes vid rätten allmän tolk för det språk, varom är fråga, skall han anlitas.
I annat fall förordne rätten lämplig person att i målet biträda som
tolk; rätten äge ock hos länsstyrelsen påkalla biträde för tolks erhållande.
Ej ma den anlitas som tolk, vilken till saken eller till någondera parten står
i sadant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.
Örn anställande av allmän tolk förordnar Konungen.
»
7 §•
Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som
tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra
det uppdrag, som lämnats honom.
Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad om
vittnesed är stadgat.
8 §.
Till allmän tolk utgår ersättning enligt vad därom är särskilt stadgat. Annan
tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad
och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål, vari åklagare för
talan, skall ersättningen gäldas av statsverket.
9 §.
Pa rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden
och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den
som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande
av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi tagas i
rättssalen.
Tränger sig någon, som utvisats, in i rättssalen eller åtlyder någon eljest
ej tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, äge rätten förordna,
att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där, så länge
sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
13
6 KAP.
Om domstols protokoll.
1 8.
Protokoll skall föras för varje mål särskilt.
över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänsteman
vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling eller vid måls
avgörande, vare förande av protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning,
som ej sker i samband med förhandling, erfordras ej heller protokoll.
Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,
och har den tilltalade erkänt gärningen, må i sådant mål i stället för protokoll
föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen.
2 §•
Protokollet skall föras av befattningshavare vid rätten eller lagfaren ledamot
av rätten samt undertecknas av honom. Ordföranden äge, då omständigheterna
föranleda därtill, själv föra protokollet.
Ej må den anlitas som protokollförare, vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses
förringad. Protokollförare skall hava avlagt domared.
3 §.
Protokoll skall upptaga:
1. domstolen samt tid och ställe för sammanträdet;
2. rättens ledamöter, tolk, om sådan anlitas, samt protokollföraren;
3. parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud eller biträden
och i brottmål den tilltalades försvarare;
4. rättegångsfullmakt, som givits muntligen inför rätten;
5. kort beteckning av saken;
6. då förhandling hålles inom stängda dörrar, anledningen därtill;
7. rättens beslut, som ej uppsättes särskilt; samt
8. skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten; nämndemans
skiljaktiga mening antecknas, allenast örn i häradsrätt nämnden ensam bestämt
utgången. •
4 §.
Protokollet vid muntlig förberedelse skall innehålla:
1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden
av motpartens yrkanden;
2. kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopa jämte motpartens
yttrande däröver;
3. uppgift å de bevis parterna vilja åberopa och vad de vilja styrka med
varje särskilt bevis så ock å de skriftliga handlingar och föremål, vilka företes
som bevis; samt
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
4. vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen.
Har vad enligt första stycket skall antecknas i protokollet upptagits i inlaga
eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet, skall i protokollet
allenast hänvisning ske.
Vad i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla beträffande
protokoll vid annan förhandling, dock ej huvudförhandling.
5 §.
Protokollet vid huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens
gång samt upptaga:
1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden
av motpartens yrkanden;
2. yrkanden av andra än parter samt huruvida parterna medgiva eller bestrida
dessa yrkanden; samt
3. vilka vittnen eller sakkunniga höras och vilka bevis i övrigt förebringas.
Har vad enligt första stycket 1 eller 2 skall antecknas i protokollet upptagits
i inlaga eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet,
skall i protokollet allenast hänvisning ske.
6 §.
I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran
eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den
omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten
vid syn å stället iakttager.
Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas utsaga
eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas
bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare sådan anteckning
nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.
7 §.
Vad i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling må ej antecknas
i protokollet, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Ej må i protokollet
upptagas parts utveckling av talan i rättsligt hänseende.
8§. ''
Protokollet över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig
avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra
anteckning därom.
Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, skall
den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet. Erinran,
som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej
ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas handlingarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
15
9 §.
Rätten åge förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenograf!
eller på fonetisk väg.
Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken till saken
eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet
därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 och 8 §§ är stadgat örn tolk
äge motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten.
Stadgandet i 8 § andra stycket i detta kapitel äge motsvarande tillämpning
beträffande utsaga, som upptagits genom stenograf!.
Vad enligt denna paragraf upptagits skall, så snart ske kan, återgivas i
vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.
Närmare föreskrifter örn upptagande av utsaga enligt denna paragraf meddelas
av Konungen.
10 §.
Parternas inlagor och andra handlingar i målet samt rättens protokoll skola
jämte avskrift av domen och sådant beslut, som uppsättes särskilt, sammanföras
till en akt. I akten skola ock genom anteckning å inlaga eller på annat
sätt upptagas kallelser, förelägganden eller andra beslut, som ej intagits i protokoll.
Örn rätt för part eller annan att åtel få handling, som hör till akten, förordnar
Konungen.
11 §•
Vid rätten skall över alla mål föras dagbok, utvisande tiden, då varje mål
inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande samt, då
talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder, som
vidtagits.
12 §.
Vad i detta kapitel stadgas örn protokoll, akt och dagbok i mål skall i tilllämpliga
delar gälla även beträffande ärende.
13 §.
Närmare föreskrifter om protokoll och aktbildning samt örn dagbok och andra
förteckningar meddelas av Konungen.
7 KAP.
Om åklagare och polismyndighet.
1§.
Allmänna åklagare äro:
1. justitiekanslern;
2. landsfogdar; samt
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
3. distriktsåklagare.
Hos allmän åklagare må finnas biträdande åklagare.
Instruktioner för åklagarna utfärdas av Konungen.
2 §.
Justitiekanslern är under Konungen högste åklagare och har i denna egenskap
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.
Under justitiekanslern hava landsfogdarna, envar inom sitt verksamhetsområde,
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.
3 §.
Örn utnämning av justitiekansler stadgas i regeringsformen. Landsfogde
utnämnes av Konungen. Om tillsättning av andra åklagare meddelas föreskrifter
i de för dem gällande instruktionerna.
4§.
Allmän åklagare vare
vid underrätt landsfogde eller distriktsåklagare;
vid hovrätt justitiekanslern i mål, som enligt 2 kap. 2 § första stycket
upptages omedelbart av hovrätten, och i annat mål landsfogde eller distriktsåklagare;
samt
vid högsta domstolen justitiekanslern.
Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må åklagartalan
där, efter justitiekanslerns förordnande, föras av lägre åklagare.
Närmare bestämmelser örn fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna
meddelas i de för dem gällande instruktionerna.
5 §.
Justitiekanslern så ock landsfogde må övertaga uppgift, som tillkommer
lägre åklagare. Justitiekanslern åge även förordna extra åklagare att föra
talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts allenast av enskild
part, vid högsta domstolen.
Biträdande åklagare må i den omfattning, som bestämmes i instruktion, utföra
uppgift, som tillkommer åklagare, hos vilken han är anställd. Väckande
eller fullföljande av åtal i högsta domstolen må dock ej beslutas av annan än
justitiekanslern.
6 §.
Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som
skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning
eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit å
tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst.
Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan uppskjutas.
Kunal. Maj.ts proposition nr 5.
17
Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot justitiekanslern
prövas av honom.
7 §.
Vad i detta kapitel är stadgat örn landsfogde skall i fråga om Stockholm avse
förste stadsfiskalen.
8 §.
Örn särskilda åklagare galle vad örn dem är stadgat.
Ej må annan särskild åklagare än riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman
besluta, att åtal skall väckas eller fullföljas i högsta domstolen.
9 §•
Med polismyndighet avses i denna balk, förutom åklagare, som har befattning
med polisväsendet, i stad, där polismästare finnes, polismästaren och
befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för honom
gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i annan
stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som närmast
under polischefen har inseende över polisväsendet.
Vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare åge motsvarande tillämpning beträffande
polismyndighet.
8 KAP.
Om advokater.
1 §•
För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för samfundet
fastställas av Konungen.
Advokat är den som är ledamot av samfundet.
2 §.
Till ledamot av advokatsamfundet må antagas allenast den som är svensk
medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugufem år samt avlagt för
behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och förvärvat sådan
praktisk utbildning, som föreskrives i samfundets stadgar. Han skall hava
gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva advokatverksamhet.
Ej må den antagas till ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Lagfaren domare i eller befattningshavare vid allmän domstol eller allmän
åklagare eller utmätningsman må ej antagas till ledamot; ej heller den som
eljest är anställd i statens eller kommuns tjänst eller hos annan enskild än advokat,
med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.
3 §.
Ansökan örn inträde i advokatsamfundet prövas av dess styrelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
4 §.
Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra
honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed.
Verksamhet som advokat må icke bedrivas under form av aktiebolag eller i
bolag med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver
undantag.
Det åligger advokat att hålla penningmedel och andra tillgångar, som tillhöra
hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.
5 §.
Advokat vare skyldig att, örn offentlig försvarare för misstänkt eller biträde
åt part, som åtnjuter fri rättegång, ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid
domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, mottaga förordnande som
försvarare eller biträde.
6 §.
Tillsyn över advokatväsendet utövas av advokatsamfundets styrelse; den
har att tillse, att advokat såväl vid utförande av talan inför domstol som i
sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvila honom. Advokat vare skyldig
att lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras för denna tillsyn.
Justitiekanslern äge att hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter
sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.
7 §.
Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar
oredligt, skall av advokatsamfundets styrelse uteslutas ur samfundet. Äro
omständigheterna mildrande, äge styrelsen i stället tilldela honom varning.
Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, äge
styrelsen meddela honom varning eller erinran. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må styrelsen utesluta honom ur samfundet
Upphör
advokat att vara svensk medborgare eller flyttar han ur riket eller
intrader beträffande advokat sådan omständighet, att han enligt 2 § andra
eller tredje stycket icke må antagas till ledamot av samfundet, vare han skyldig
att genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen örn hans uteslutning.
Styrelsen äge förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet,
genast skall gå i verkställighet.
8 §.
Har advokatsamfundets styrelse avslagit någons ansökan om inträde i samfundet
eller uteslutit någon därur, må han föra talan mot beslutet. Mot styrelsens
beslut i fråga, som avses i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.
Talan skall föras genom besvär till högsta domstolen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
19
9 KAP.
Om straff och vite.
1 §•
Part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål,
straffes med dagsböter.
2 §.
Föres av part mot bättre vetande talan mot dom eller beslut, dömes han till
dagsböter; är det överrätts dom eller beslut, vare straffet lägst tjugufem dagsböter.
3 §.
Söker part i tvistemål eller målsägande i brottmål genom påståenden eller
invändningar, som äro uppenbart ogrundade, eller genom innehållande av bevis
eller annan otillbörlig åtgärd förhala rättegången, straffes han med dagsböter.
Vad nu sagts örn part gälle ock intervenient, även örn han ej äger ställning av
part.
4 §.
Vad i 1—3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdare
så ock ombud eller biträde.
5 §.
Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller tager fotografi
i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till
ordningens upprätthållande, eller som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift
uttalar sig otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet,
straffes med böter.
6 §.
Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller undersökningsledarens
förordnande icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.
7 §.
Rätten äge, örn part eller annan finnes vid förhandling böra komma tillstädes
eller infinna sig personligen, förelägga vite; är särskild föreskrift örn
föreläggande meddelad, vare den gällande.
8 §.
Då enligt denna balk vite förelägges part eller annan, bestämme rätten vitet
till belopp, som med hänsyn till bans ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite
må ej bestämmas under fem kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts
och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas till högre belopp, dock
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgivas den som föreläggandet
avser.
Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt. Ej heller må vite föreläggas
kronan.
Finnes, då fråga uppkommer örn utdömande av vite, ändamålet med vitet
hava förfallit, må vitet ej utdömas.
9 §.
År i denna balk straff utsatt i böter, dock ej dagsböter, vare lägsta bötesstraff
fem kronor och högsta trehundra kronor. Böter och vitén, som ådömas
enligt denna balk, tillfalla kronan.
ANDRA AVDELNINGEN.
Om rättegången i allmänhet.
I. Om rättegången i tvistemål.
10 KAP.
Om laga domstol.
1 §•
Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist.
Är svaranden mantalsskriven å ort inom riket, anses den orten som hans
hemvist.
För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning
galle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om säte för
styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Lag
samma vare i fråga om kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet.
Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.
Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han
uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket
eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft
hemvist eller uppehållit sig.
2 §.
Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att bevaka
talan i målet, har sitt säte.
3 §.
Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalningsskyldighet
sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egendom.
må han sökas där egendomen finnes.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
21
Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där handlingen
är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. År pant
ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är.
4 §.
Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller
eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks
eller gälden uppkom.
5 §.
Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan
dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart
på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.
6 §.
Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han
mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för
sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga örn
gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad
eller dylikt.
7 §.
Tvist på grund av förmyndares eller god mans förvaltning må väckas vid
den rätt, där förmynderskapet eller godmanskapet är eller senast varit inskrivet,
eller ock vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.
Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, må tvist på grund
av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.
8 §.
Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort,
där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller uppkom
skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.
9 §.
Tvist örn arv eller testamente eller örn bodelning mellan arvingar och efterlevande
make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål
i allmänhet.
Tvist om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad, äktenskaps
återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall upptagas av den rätt,
där mannen skall svara i tvistemål i allmänhet, eller, örn mannen ej är skyldig
att i sådant mål svara vid svensk domstol, där hustrun svarar i sådant mål.
Finnes i mål, som avses i denna paragraf, ej behörig domstol enligt vad
nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
10 §.
Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, örn rätt till servitut
eller annan särskild rätt till egendomen eller örn besittning av egendomen
skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samma vare,
örn tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra
något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är örn arrende, hyra, hävd,
byggnads underhåll, nybyggnad eller annat dylikt.
Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter
under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vilken
huvuddelen ligger.
11 §•
Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:
1. tvist örn köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på
grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;
2. talan mot ägare av fast egendom örn skyldighet att personligen svara för
gäld, för vilken egendomen utgör pant, örn betalning samtidigt sökes ur egendomen;
3.
tvist örn skada eller annat intrång å fast egendom;
4. talan örn ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller
5. talan örn ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egendom.
12 §.
Som fast egendom anses även byggnad å annans grund samt gruva och för
gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning.
13 §.
Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera
ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas
vid den rätt, som först dömt i målet.
14 §.
Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av dem enligt
vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, örn det sker samtidigt
och kåremålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan, att
endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väckas
vid den rätt, där någon av dem har att svara.
Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.
Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som upptagit
huvudmålet.
15 §.
Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande,
som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.
Kunni. Maj.ts proposition nr 5.
23
16 §.
Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller framtida tvist,
härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid viss domstol eller att
för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, lände det till efterrättelse,
örn ej annat är stadgat.
17 §.
Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att upptaga.
1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild
domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän;
2.
tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författning
är ensam behörig att upptaga sådan tvist;
3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av rådhusrätt eller i dess ställe
viss häradsrätt, om tvisten väckes vid annan domstol;
4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upptagas av
domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol;
5. äktenskapsmålj
6. tvist, som angår utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling
och enligt lag skall upptagas av rätten i den ort, där egendomen finnes;
eller
7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av domstol.
Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid domstol
av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven;
vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.
Yrkande örn kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt
första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran.
18 §.
År rätten av annan grund än i 17 § sägs obehörig att upptaga tvist, som
där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, örn ej svaranden
i rätt tid gjort invändning örn domstolens behörighet eller uteblivit från första
inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med
svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaromål,
skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga domstolens
behörighet, tagas för god, örn svaranden erhållit del därav och anledning ej
förekommer, att den är oriktig.
19 §.
Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej upptagas
av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som
är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan
myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt
eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
20 g.
Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig
att upptaga mai, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.
Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,
äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan
av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.
21 §.
Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn laga domstol,
vare de gällande.
11 KAP.
Om part och ställföreträdare.
1 §•
Envar kan vara part i rättegång.
Rader ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten rättshandling, som
han ej själv äger inga, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Örn
talan på grund av skadegörande handling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap.
1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning.
2 §.
Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,
som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rättegang.
Lag samma vare i fråga örn kronan samt kommun, vägdistrikt eller
annan sådan menighet.
För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens ställföreträdare.
3 §.
Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan,
äge dock föra talan här i riket, örn han enligt svensk lag är behörig därtill.
4 8.
Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som
part eller ställföreträdare för part är behörig, må ej fordras, med mindre särskild
anledning förekommer därtill.
5 §.
Part skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen, örn
hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling
i hovrätt eller högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
25
personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt
skall part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan
antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu
nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderligt.
Vad nu sagts örn parts skyldighet att infinna sig personligen gälle och
parts ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vilken
eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han
dock skyldig att infinna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen.
År part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele
rätten förordnande därom.
12 KAP.
Om rättegångsombud.
1 §•
Parts talan må föras genom ombud.
Örn skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §.
2 §.
Såsom ombud må ej brukas annan än advokat eller den som rätten eljest
med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finner lämplig.
Ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket.
Ej må den vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
3 §.
Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol
eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med mindre Konungen
för visst mål giver lov därtill.
Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan.
4 §.
Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i
sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas som ombud i
målet. Ej heller må någon brukas som ombud, örn han tagit befattning med saken
som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för motparten.
5 §.
Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest
olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet. Är ombudet advokat,
skall rätten tillika hos advokatsamfundets styrelse göra anmälan angående örn*-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
budets förhållande; rätten må ock förordna, att i avbidan på beslut i anledning
av anmälan han icke må brukas som ombud vid den rätten. Är ombudet ej advokat,
åge rätten förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare
att brukas som ombud vid den rätten.
6 §.
Avvisas ombud, skall rätten, örn ej parten är tillstädes och själv vill föra
sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Underlåter
parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som
utebliven.
7 §.
Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom överlåtet
anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att han skall
kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för sig ställa ombud.
Underlåter han det, skall han anses som utebliven.
8 §.
Vill part föra talan genom ombud, skall han giva ombudet fullmakt muntligen
inför rätten eller ock skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt
undertecknad av parten.
9 §.
Skriftlig fullmakt skall företes i huvudskrift, när ombudet första gången
vid rätten för talan i målet.
Är, då fullmakt skall forstes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva ombudet
tid att förete den; vad nu sagts gälle ej i fråga örn vade- eller missnöjesanmälan.
Finnes uppskov olägligt, må rätten fortsätta med handläggningen
av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas fullmakt,
skall behörigheten anses innefatta vad ombudet tidigare åtgjort i rättegången.
Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må
rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande.
Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.
10 §.
Har innehållet i skriftlig fullmakt överbringats genom telegraf eller telefon
enligt vad därom är föreskrivet, vare uppteckning därav gällande som
fullmakt; fullmakten skall dock, örn rätten finner det erforderligt, företes i
huvudskrift för rätten vid påföljd att uppteckningen eljest anses ogill som
fullmakt. *
Närmare föreskrifter örn överbringande av fullmakt genom telegraf eller
telefon givas av Konungen.
11 §.
Såsom fullmakt för kronan eller kommun, vägdistrikt eller annan sådan
menighet eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
27
eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För bolag,
förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning må styrkt
utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som fullmakt.
12 §.
Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas till innehavaren.
Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part meddela
fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, skall det
angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt gälle allenast i det mål, vari den
givits.
13 §.
Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov därtill.
Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet bemyndigats,
överlåta åt annan att föra partens talan, örn ombudet givit lov
därtill.
14 §.
Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående
saken
1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även örn åtgärden ankommer å annan
myndighet än rätten;
2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande
för parten att infinna sig personligen;
3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva
svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;
4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens
yrkande;
5. ingå förlikning;
6. söka verkställighet av rättens dom; samt
7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.
Ej må på grund av fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, ombudet
väcka talan eller mottaga stämning angående sak, varom förlikning ej är tilllåten.
Avser fullmakt allenast viss domstol, åge ombudet vid den domstolen samma
behörighet, som sägs i första stycket; ombudet äge ock anmäla missnöje eller
vad mot beslut eller dom, som meddelas av domstolen.
Gäller fullmakt allenast särskilt rättegångstillfälle, äge ombudet vid det
rättegångstillfället samma behörighet, som sägs i första stycket 2—5; ombudet
åge ock anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas.
15 §.
I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt angår
ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, att
ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära par
-
28
Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.
ten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; Ilar annan inskränkning skett,
vare den utan verkan.
Har inskränkning, som är tillåten, icke skett i fullmakten, vare den ej gällande
mot rätten och motparten, innan den bragts till deras kännedom muntligen
inför rätten eller ock skriftligen.
16 §.
År rättegångs fullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten förelägga
parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten icke gälla.
17 §.
Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare utan verkan
mot parten, örn han genast gör gensaga däremot.
18 §.
Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.
Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av fullmakten
bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utförande
av sin talan.
Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande, innan
den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skriftligen.
19 §.
Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke
därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer därtill,
om rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare.
Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behörighet,
vare fullmakten dock gällande.
20 §.
Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behörighet därtill
och vare, örn han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att
rättegångshandling, som han företagit, blivit av parten godkänd eller ändock
är gällande mot parten, skyldig att ersätta motparten eller annan den kostnad,
som i rättegången uppstått genom att vad han företagit ej är bindande för parten.
Örn skyldighet att ersätta annan skada åge vad örn fullmakt i allmänhet
är stadgat motsvarande tillämpning.
21 §.
Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan, gälle i
tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd.
22 §.
Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Örn rättegångsbiträde
gälle vad i 2—5 §§ stadgats. Rättegångshandling, som biträde i partens när
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 29
varö företagit, skall anses av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga
däremot.
23 §.
Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest handhava
annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig att
föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad örn ställföreträdare
är stadgat.
24 §.
Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn behörighet att
föra annans talan, vare den gällande.
13 KAP.
Om föremål för talan och talans väckande.
1 §•
Talan örn åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas till prövning,
ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet avgöres, örn
1. fråga är örn tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av
redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan lämnat
vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är förfallen;
2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse, varom
talan väckts i målet, ej fullgöres;
3. fråga är örn ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran eller örn
annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen:
4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild anledning
förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan fullgörelse:
eller
5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.
2 §.
Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består,
må upptagas till prövning, örn ovisshet råder örn rättsförhållandet och
denna länder käranden till förfång.
Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är
stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan örn fastställelse
därav upptagas.
Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, vare
det gällande.
3 §.
Väckt talan må icke ändras. Käranden åge dock
1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då
blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, varom talan väckts;
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket; samt
3. kräva ränta eller annan tillägesförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen,
så ock eljest framställa nytt yrkande, såvitt det stöder sig på väsentligen
samma grund.
Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits till huvudförhandling,
och kan yrkandet ej utan olägenhet prövas i målet, må det avvisas.
Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.
Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak inskränker
sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till
stöd för sin talan.
4 §.
Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat.
Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför rätten
eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.
Talan skall anses väckt, då ansökan örn stämning inkom till rätten, eller, om
stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.
5 §.
Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är
saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, örn svaranden yrkar det,
målet dock prövas.
Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden, sedan
dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen utan
verkan.
6 §.
Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma
parter, upptagas till prövning.
7 §.
Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämningövertaga
kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde i rättegången
är; örn överlåtarens skyldighet att svara för rättegångskostnad gälle vad i
18 kap. 10 § stadgas.
Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i svarandens
ställe inträda i målet, örn käranden samtycker därtill.
Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vilken
överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda
som part i rättegången.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
31
14 KAP.
Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång.
1 §•
Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de handläggas
i en rättegång, örn de stödja sig på väsentligen samma grund.
2 §.
Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller flera kärande
mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en rättegång, örn de
stödja sig på väsentligen samma grund.
3 §.
Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående
samma sak eller sak, som har gemenskap med denna, eller rörande
fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, och sker det före huvudförhandlingen,
skola målen handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda
förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.
4 §.
Vill någon, som ej är part i rättegången, till gemensam handläggning väcka
talan mot båda parterna eller endera om det, varom tvistas, och sker det före
huvudförhandlingen, skola målen handläggas i en rättegång.
5 §.
Vill part, örn han tappar saken, mot tredje man framställa återgångskrav
eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt, åge han, innan målet företages
till huvudförhandling, till gemensam handläggning med det målet väcka sin
talan mot tredje man. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn tredje
man i anledning av den utgång saken kan få mellan parterna vill mot någon av
dem eller båda väcka talan angående sådant anspråk.
Örn väckande av talan mot tredje man i samband med klander av fång till
fast egendom är särskilt stadgat.
6 §.
Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu sagts handläggas
i en rättegång, örn det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill,
må de åter särskiljas.
7 §.
Ej må i fall, som avses i 1—6 §§, mål förenas, med mindre målen väckts vid
samma domstol och denna är behörig samt för målen samma rättegångsform
är tillämplig.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
8 §.
Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande till
motparten att anse som självständig part.
Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken,
skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till förmån för de övriga,
även örn den strider mot deras handlingar.
9 §•
Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar
han sannolika skäl för sitt påstående, åge han som interveniént å endera sidan
deltaga i rättegången.
10 §.
Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos rätten göra
ansökan därom, över ansökan skola parterna höras, örn skäl äro därtill, må
förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten meddele, så snart
ske kan, beslut över ansökan.
11 §.
Intervenient åge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han
må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot
partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.
Är pa grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och
mot intervenienten, som örn den meddelats i rättegång, däri han varit part, åge
han dock ställning av part i rättegången.
12 §.
Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången, åge han
kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.
Den, för vilken rättegång kungjorts, åge i sin ordning kungöra den för annan,
som han menar kunna inträda i rättegången.
Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt stadgat.
13 §.
Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inlagan
skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden för åtgärden
angivas.
15 KAP.
Om kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning.
1 §•
Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl
för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten genom att avvika eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
33
genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att gälda
vad genom domen kan antagas komma att åläggas honom, må kvarstad läggas
å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden, eller ock, örn
det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller skingras.
Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör motparten.
Kvarstad eller skingringsförbud må även läggas å egendom, till vilken
part i rättegång påstått bättre rätt, örn han visat sannolika skäl för sin talan
och det skäligen kan befaras, att motparten undanskaffar, förstör eller väsentligt
försämrar egendomen.
Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man,
må denne förbjudas att utgiva egendomen.
2 §•
Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl
för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten begiver sig från riket
utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld, må förbud
meddelas honom att avresa från orten, med mindre han ställer pant eller borgen
för skulden. Reseförbud vare ej gällande utöver tre månader efter delgivningen.
Har meddelat reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest
upphört att gälla, må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid.
I beslut örn reseförbud skall angivas den ort, där den, mot vilken förbudet
gäller, skall uppehålla sig, samt erinras örn påföljden för överträdelse av förbudet.
överträdes reseförbud, äge rätten på yrkande av parten förordna, att
motparten skall återhämtas och under den tid förbudet gäller hållas i häkte.
3 §.
Har part i rättegång visat sannolika skäl för sin talan och kan skäligen
befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller
underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar
domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten,
må vid vite förbud eller annat föreläggande meddelas motparten eller förordnas
örn egendoms förvaltning av god man eller örn annan åtgärd, som finnes erforderlig
för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande,
som nu sagts, må ock meddelas, örn det i annat fall är för parten av synnerlig
vikt och det ej länder motparten till väsentligt förfång.
4 §.
Finnes i rättegång örn bättre rätt till egendom part hava egenmäktigt skilt
motparten från egendomen eller eljest själv tagit sig rätt, må förordnas, att besittning
eller annat förhållande, som rubbats, genast skall återställas.
5 §.
Beslut örn åtgärd, som avses i detta kapitel, meddelas av den rätt, där rättegången
är.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 5.
3
34
Kunni. Maj.ts proposition nr 5.
Fråga om sådan åtgärd må upptagas allenast på yrkande av part.
Yrkande må ej bifallas, med mindre tillfälle lämnats motparten att yttra
sig däröver. Är fara i dröjsmål, må dock rätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas.
Åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 §, må ej beviljas, med mindre part, som
begärt åtgärden, hos rätten ställer pant eller borgen för skada, som kan tillskyndas
motparten. Finnes parten ur stånd att ställa sådan säkerhet och har
han visat synnerliga skäl för sin talan, må rätten befria honom därifrån. Från
ställande av säkerhet vare kronan fri. Om pant och borgen galle vad i utsökningslagen
är stadgat.
6 §.
Återkallas eller förfaller talan, för vars säkerställande åtgärd enligt 1, 2 eller
3 § meddelats, eller har, då talan avser fordran, ställts pant eller borgen eller
förekomma eljest ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten omedelbart
hävas. Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå.
Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts.
Rätten äge, när skäl äro därtill, på yrkande av part förordna, att åtgärd enligt
4 § skall gå åter.
7 §•
Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår
av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele
ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.
Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen
genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, äge rätten på
yrkande av part, som begärt åtgärden, förordna god man att förvalta egendomen;
parten åligge att till bestridande av nödig kostnad för egendomens
förvaltning erlägga förskott med belopp, som bestämmes av rätten.
I övrigt galle om verkställande av åtgärd, som avses i detta kapitel, vad i
utsökningslagen är stadgat.
16 KAP.
Om omröstning.
1 §-
Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning
ske.
I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.
Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt skall den yngste i rätten först
yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet
beretts av viss ledamot, säge han först sin mening. i
Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
35
2 §.
Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.
Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild omröstning
ske. över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock röstas särskilt.
Ar beträffande samma käromål fråga örn flera omständigheter, som var för
sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaffenhet
påkallar det, uppställas till särskild omröstning, örn rättegångskostnad
skall röstas särskilt.
Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare omröstning.
3 §.
Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden
ense örn skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst
sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.
Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt gälle den mening, som omfattats
av mer än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften
av rösterna och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.
örn omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.
4 §.
Yppas vid omröstning i rådhusrätt eller överrätt flera än två meningar, utan
att någon enligt 3 § skall gälla, och är fråga om penningar eller annat, som
utgör viss myckenhet, skola rösterna för den större myckenheten sammanläggas
med rösterna för närmast mindre och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; i annat
fall gälle den mening, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, om
för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste
bland dem som röstat för någon av dessa meningar.
5 §.
Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,
skall röstas därom.
6 §.
Är i tvistemål fråga även om ansvar, utdömande av vite, reseförbud eller
någons hållande i häkte, gälle örn omröstning därutinnan vad i 29 kap. är
stadgat.
7 §.
Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.
36
Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.
17 KAP.
Om dom och. beslut.
1 §•
Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas
genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer
saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är
slutligt beslut.
2 §.
Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid
förhandlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit
hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas
å vad därvid förekommit.
Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna
innehålla och eljest förekommit i målet.
3 §.
Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat.
År saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet,
som icke av part åberopats till grund för hans talan.
4 §.
Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas
över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats,
över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas allenast
i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må särskild dom
givas över det som medgivits.
5 §.
Handläggas i en rättegång talan örn fastställelse, huruvida visst rättsförhållande
består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må
särskild dom givas över fastställelsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan
av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom
givas över den talan.
Åro i mål, vari talan föres örn fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra
som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt,
att dessa frågor avgöras var för sig, må på kärandens begäran särskild
dom givas över skyldigheten att fullgöra.
Då särskild dom enligt denna paragraf givits, äge rätten förordna, att målet
i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.
6 §.
Förlikas parterna örn det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster
förlikningen, skall det ske genom dom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
37
7 §.
Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;
2. parterna samt deras ombud eller biträden;
3. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de
grundats;
4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt
5. domslutet.
Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse
för lägre rätts dom.
Äger part fullfölja talan mot dom eller söka återvinning, skall i domen
givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som tilllika
skall meddelas i hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.
8 §.
Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens
medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts
dom, må utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas
av Konungen.
9 §■
Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,
framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.
Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras
på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller
avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt
hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter
förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att
den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse
givas örn tiden och sättet för domens meddelande.
Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål
avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.
Avgöres eljest mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet
skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse
örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.
Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet
jämte meddelande av fullföljdshänvisning.
10 §.
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,
för varje år sammanföras till en dombok.
11 §•
Dom åge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts
den sak, varom talan väckts.
Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som
åberopats till kvittning.
Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.
Örn särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.
12 §.
Vad i 2 och 9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning i fråga
örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 7 och 10 §§ tilllämpas,
örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband
med dom, skall det upptagas i domen.
Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om
underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.
13 §.
Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl, varå
beslutet grundas.
Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla missnöje,
skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,
give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos
rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.
Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,
skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give rätten till
känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.
Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54
kap. 14 §.
■14 §.
Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan
hinder av att den icke äger laga kraft.
Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast
gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat
ombud eller biträde eller ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient
deltaga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, eller förordnat
om någons hällande i häkte eller örn kvarstad, skingringsförbud eller
annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller bestämt, att förmån
av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde utsett annan, än part
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
39
föreslagit. Rätten åge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande
meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må verkställas utan
hinder av att det icke äger laga kraft.
Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger
laga kraft, må verkställas, vare den gällande.
15 §.
Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till
följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig, beslut
örn rättelse.
Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då
beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, om det kan ske, å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.
18 KAP.
Örn rättegångskostnad.
1 §•
Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn
ej annat är stadgat.
2 §.
Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes
än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
3 §.
Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit
anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom
försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad
eller ock, örn omständigheterna föranleda därtill, vardera parten
bära sin kostnad.
Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd
för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom, må
förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.
4 §.
Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera
parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller
ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten
därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa
betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, örn parts yrkande bifalles
allenast till en del.
5 §.
Avvisas parts talan, anses parten som tappande.
Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall
han ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn ej särskilda omständigheter
föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.
Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, örn ej annat avtalats.
6 §.
Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som
rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller
bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse
föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han
skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall
bäras.
7 §•
Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller
biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet
eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, åge rätten,
även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta
kostnaden.
8 §.
Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens
förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde,
såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens
rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning
av rättegången.
9 §•
Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en för alla
och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår
allenast någon av parterna, eller ock part orsakat kostnad genom vårdslöshet
eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock denna kostnad gäldas av den
parten ensam.
År någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för
båda och båda för en.
10 §.
Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han och
käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad, som uppkommit
före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter, svare han
ensam.
Den som inträtt i svarandens ställe svane ensam för rättegångskostnaden.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
11 §•
Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,
åge rätten, på yrkande av någon av dem, med hänsyn till omständigheterna
pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller örn någon av
dem skall vidkännas hela kostnaden.
12 §.
I fråga örn skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av part i
rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till ersättning för
sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part äga motsvarande tillämpning;
dock svare intervenienten allenast för den särskilda kostnad, som
orsakats av interventionen. Ej må den part, å vilkens sida intervenienten deltagit,
förpliktas att ersätta kostnad, som nu nämnts.
13 §.
Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå
av allmänna medel eller utgivas av parterna en för båda och båda för en, gälle
i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad vad i detta kapitel stadgas
örn rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må
förordnas, att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Har av allmänna
medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden
återgäldas av parten.
Örn återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av
att part åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.
14 §.
Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen
avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden
består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit
vid samma rätt; dock må part, även örn yrkande ej framställts, erhålla ersättning
för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.
Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden
så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning
för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp
angivas.
15 §.
Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes.
Örn kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,
åge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.
Återförvisas mål, skall frågan örn kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.
42
Kunni. Maj:ts proposition nr 5.
II. Om rättegången i brottmål.
19 KAP.
Örn. laga domstol.
1 §•
Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott anses
förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, örn brottet
fullbordades å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under
skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg
under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte
med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig,
behörig.
Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av rätten
i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den ort, där den
misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig.
2 §.
Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under
resa inom eller utom riket, upptages, örn ej Konungen för visst fall förordnar
annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller
av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.
3 §.
Åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, örn det sker samtidigt,
väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika
tider, ma vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen, åtal
väckas även mot den eller de övriga.
Åtal för delaktighet i brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot
gärningsmannen.
4 §•
Talan örn ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må
väckas vid den rätt, där brottet åtalats.
5 §.
över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.
Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma
rätt döma däröver, örn det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra
omständigheter finnes lämpligt.
6 §.
Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den
rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, örn denna med hänsyn
till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
Kungl. Mctj:ts proposition nr 5.
43
7 §•
Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol
behörig, äge den förra domstolen, örn synnerliga skäl äro därtill, på framställning
av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den senare domstolen.
Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gällande, till
dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.
8 §.
Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock i avbidan
på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke utan fara kan
uppskjutas.
9 §•
Är i lag eller författning föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av
högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt
1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet
upptagas av annan domstol. Skall fråga örn ansvar upptagas av annan myndighet
än domstol eller av särskild domstol, äge vad i detta kapitel stadgas ej
tillämpning.
Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss domstol,
vare utan verkan.
10 §.
Har lägre rätt upptagit mål, må fråga örn rättens behörighet ej upptagas
av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som
är berättigad därtill, eller ock målet skall upptagas av annan myndighet än
domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller av annan
allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.
11 §•
Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig
att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.
Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,
äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan av
part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.
12 §.
Vad i detta kapitel stadgas äge motsvarande tillämpning i fråga örn domstols
befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
20 KAP.
Om rätt till åtal och om målsägande.
1 §•
Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för
brottet väckts. Rätten åge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse
i rättegången.
2 §.
Allmän åklagare åge tala å brott, som hör under allmänt åtal, örn ej annat
är stadgat.
Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under allmänt
åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.
Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.
3 §.
Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna
därifrån.
År för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet
eller angivelse av målsägande, vare det gällande.
4 §.
Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal,
må sådant åtal äga rum även för de övriga.
Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt
åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt
åtal äga rum mot dem alla.
5 §.
Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet.
Har angivelse skett hos myndighet å annan ort än den, där åtal för brottet
må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.
6 §•
Allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte
är skyldig till brottet. Kan den misstänkte på grund av otillräknelighet
ej fällas till ansvar för gärningen, må åtal dock äga rum.
Att strafföreläggande må i visst fall träda i stället för åtal, stadgas i 48
kap.
7 §•
Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:
1. örn å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart,
att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 40
2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat
brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott,
och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med
hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.
Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den återkallas.
Närmare föreskrifter örn eftergift av atal meddelas av Konungen.
Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn eftergift av åtal,
vare den gällande.
8 §.
Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med
mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.
Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i
högre rätt fullfölja talan.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må den som angivits eller åtalats
för brott väcka talan örn ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal.
9 §.
Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.
Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte
är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet;
han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad,
som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap örn nedläggandet,
övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter väcka atal för brottet;
örn den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.
10 §.
Vad i 8 och 9 §§ stadgats örn rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga
eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gälle icke i fråga om ämbetsbrott,
för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt.
11 §•
Äro i fråga örn samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller åtal
av en målsägande även för de övriga.
12 §.
Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva
brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal,
må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet allenast efter
angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats,
innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för brottet ej därefter äga
rum.
46
Kunql. Maj.ts proposition nr 5.
13 §.
Har någon genom brott blivit dödad, åge hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande
till honom samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.
Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad
eller lidit skada, åge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva
brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, örn icke av omständigheterna
framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet.
14 §.
Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller
rättshandling, som han ej själv äger ingå, åge hans ställföreträdare angiva
brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, åge den som
har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå; har den omyndige
fyllt aderton år, åge han ock själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap.
2 5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål åge motsvarande
tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.
Örn rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.
15 §.
Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan och har han icke biträtt
åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren, åge han rätt till ersättning och
förskott enligt vad om vittne är stadgat.
16 §.
Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan enskild
än målsägande, skall han i fråga örn rätt att angiva brottet eller tala
därå samt åtal, som väckes av honom, anses som målsägande.
21 KAP.
Om den misstänkte och hans försvar.
1 §•
Den misstänkte åge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om
det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra
den som har vardnaden örn honom; denne åge ock föra talan för den omyndige.
Har den misstänkte avlidit, åge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader,
moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till honom föra
talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen.
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
2 §•
Den misstänkte skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen
i mål örn allmänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa, så ock i annat
mål, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid
huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, örn
han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekommer
till ådömande av sådant straff, så ock eljest, örn hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den
misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen
vid muntlig förberedelse, örn det kan antagas, att förberedelsen därigenom
främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna
sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig.
Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, meddele rätten förordnande
därom.
Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan
föras genom ombud. Örn ombud gälle vad i 12 kap. är stadgat.
3 §.
Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av
försvarare.
Försvarare utses av den misstänkte. År den misstänkte under aderton år eller
sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom.
Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.
Om försvarare åge vad i 12 kap. 2—5 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.
Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare
och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke
kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för honom.
Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, örn han begär
det, offentlig försvarare förordnas.
4 §.
Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, åge
den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan utgått,
förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.
Fråga örn förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställning
därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.
b §•
Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.
Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten brukas som rättegångsombud.
Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som är bellö -
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
rig därtill, skall han förordnas, om ej hans anlitande skalle medföra avsevärt
ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.
6 §.
Förordnande av offentlig försvarare må av rätten återkallas, örn giltigt skäl
därtill förekommer. Utser den misstänkte själv annan försvarare, skall förordnandet
återkallas, om ej därav skulle uppstå synnerlig olägenhet.
Offentlig försvarare må ej utan rättens medgivande sätta annan i sitt ställe.
7 §.
Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och
i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.
Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte
förbereda försvaret.
8 §.
Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten
göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av
den misstänktes rätt, så ock, örn målet fullföljes, biträda honom i högre rätt.
9 §.
Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sammanträffa
med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den anhållne
eller häktade; annan än advokat dock endast örn undersöknings!edaren
eller åklagaren medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för
utredningen eller för ordningen eller säkerheten å förvaringsplatsen.
Offentlig försvarare så ock av den misstänkte utsedd försvarare, som uppgivits
för rätten, skola kallas till huvudförhandling eller annat rättens sammanträde
för förhandling.
10 §.
Offentlig försvarare äge av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersättning
för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.
Ej må offentlig försvarare av den misstänkte förbehålla sig ytterligare ersättning;
har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
22 KAP.
Om enskilt anspråk i anledning av brott.
1 §•
Talan mot den misstänkte eller annan örn enskilt anspråk i anledning av
brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket i samband
med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
49
2 §.
Grundas enskilt anspråk å brott, som bör under allmänt åtal, vare åklagaren
på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan, örn det kan ske utan olägenhet och hans
anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att anspråket upptages i samband
med åtalet, åligge honom att till undersökningsledaren eller åklagaren
anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter, varå det grundas.
Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,
att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, örn det kan ske, i god tid
före åtalet underrätta målsäganden därom.
3 §.
Föres i särskilt mål vid rätten talan örn enskilt anspråk i anledning av brott,
åge rätten, örn det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptagas till behandling
i samband med åtalet.
4 §.
Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för talan,
eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka talan,
som avses i 14 kap. 5 §, åge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande
tillämpning.
5 §.
Har talan örn enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med
åtalet, äge rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt
mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.
6 §.
Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlorat sin
rätt att tala å brottet, förordne rätten, örn part yrkar det, att talan örn det
enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade
ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses
förfallen.
Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan motparten
ingått i svaromål, skall, örn denne yrkar det, talan dock prövas. Framställes
ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.
7 §.
Föres talan örn enskilt anspråk på grund av brott i samband med åtalet och
finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i
målet.
8 §.
Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre
åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.
4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
23 KAP.
Om förundersökning.
1 §•
Förundersökning skall inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest
anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats.
Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse
ej skett, förundersökning inledas, örn angivelse icke kan utan fara avvaktas;
målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han
ej då brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.
2 §•
Tinder förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas
för brottet och örn tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet
så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.
3 §.
Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen
inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes
påkallat, övertaga ledningen av undersökningen.
Åklagaren åge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela anvisningar
rörande undersökningens hedrivande.
Då förundersökningen ledes av åklagaren, åge han vid undersökningens verkställande
anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att
vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, örn dess beskaffenhet
tillåter det.
4 §.
Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den
misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom heaktas och bevis,
som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att
ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.
Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva.
Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.
5 §•
Skall enligt 21 kap. 3 § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligge
undersökningsledaren att göra anmälan därom hos rätten.
6 §■
Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna
lämna upplysning av betydelse för utredningen.
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
7 §•
Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen
och överstiger ej våglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret,
och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig,
femton kilometer, må han hämtas till förhöret.
Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd av
femton kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,
om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen
kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse
skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.
Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats,
som bestämts för förhöret.
8 §•
På tillsägelse av polisman vare den som är tillstädes å plats, där brott förövas,
skyldig att medfölja till förhör, som hålles omedelbart därefter. Vägrar
han utan giltig orsak, må han av polismannen medtagas till förhöret.
9 §•
Ej vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna för
förhör längre än sex timmar. Einnes det vara av synnerlig vikt, att den som
kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, vare han dock
skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.
Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,
utgått, åge han omedelbart avlägsna sig; utan synnerliga skäl må ej fordras,
att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.
10 §.
Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt
vittne närvara.
Undersökningsledaren har att bestämma, huruvida annan än vittne må övervara
förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes
begäran, åge han och hans försvarare att närvara. Även vid annat
förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara tillstädes.
Är den som höres under femton år, bör, örn det kan ske utan men för utredningen,
den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret.
Undersökningsledaren åge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke
får uppenbaras.
11 §•
Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, må han i
den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som
höres. Utan undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som är närvarande
vid förhör, därunder meddela sig med den hörde.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
12 §.
Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss
riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar örn
särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.
Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta
nödig vila.
13 §.
Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet, som är av
vikt för utredningen, och är han, örn åtal väckes, skyldig att i målet vittna därom,
eller finnes eljest för utredningen erforderligt, att någon, som är skyldig
att vittna i målet, redan under förundersökningen höres som vittne, må på undersökningsledarens
begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.
Örn förhöret gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning utom huvudförhandling
är stadgat.
14 §.
Undersökningsledaren äge inhämta yttrande av sakkunnig. Finnes redan
under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren
framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande,
att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besiktning.
15 §.
Ar fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen, därförinnan
går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, må på yrkande av undersökningsledaren
eller den misstänkte rätten genast upptaga beviset. Örn beviset
gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom huvudförhandling,
är stadgat.
16 §.
Örn användande av tvångsmedel under förundersökningen gälle vad i 24—
28 kap. stadgas.
17 §.
Erfordras under förundersökningen förhör eller annan åtgärd å ort utom
undersökningsledarens tjänstgöringsområde, äge han anlita biträde av polismyndighet
å den ort, där åtgärden skall vidtagas.
18 §.
Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han, då han höres, underrättas örn misstanken. Så snart det
kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas honom och hans försvarare
att taga kännedom örn vad vid undersökningen förekommit samt att
angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta nödigt.
Ej må åtal beslutas, innan tillfälle därtill beretts dem.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
53
Begär den misstänkte, att förkor skall hållas med någon eller att annan utredning
skall förebringas, skall begäran efterkommas, örn det kan antagas, att
åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås framställningen,
skola skälen därför angivas.
19 §.
Har undersökningsledaren, ehuru han slutfört den utredning han anser erforderlig,
ej bifallit begäran, som avses i 18 § andra stycket, eller förmenar den
misstänkte, att annan brist i utredningen föreligger, må han göra anmälan därom
hos rätten.
Då anmälan inkommit till rätten, skall den, så snart ske kan, upptaga anmälan
till prövning. När skäl äro därtill, må rätten hålla förhör med den
misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad.
20 §.
Då förundersökningen avslutas, skall undersökningsledaren meddela beslut,
huruvida åtal skall väckas.
21 §■
Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av
betydelse för utredningen.
Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret avslutas,
utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet.
Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen
ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet,
skall uppteckningen biläggas handlingarna.
I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över
det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, åge den misstänkte eller hans försvarare på begäran
erhålla avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.
22 §.
Förundersökning enligt detta kapitel vare, örn tillräckliga skäl för åtal ändock
föreligga, ej erforderlig beträffande brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 § första eller
andra stycket. Ej heller vare förundersökning erforderlig i mål, som skall
upptagas omedelbart av högre rätt, med mindre anledning förekommer till
ådömande av frihetsstraff eller avsättning.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan att förundersökning enligt
detta kapitel ägt rum.
23 §.
Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig, gälle därom i
tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas.
54
Kunell. Maj.ts proposition nr 5.
24 §.
Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet samt örn protokoll
och anteckningar vid förundersökning meddelas av Konungen.
24 KAP.
Om häktning och anhållande.
1 §•
Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa,
må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning
förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Har den misstänkte
stadigt hemvist inom riket och kan å brottet icke följa svårare straff
än fängelse, må fara, att han avviker, ej anses föreligga, med mindre han gjort
förberedelse eller försök därtill.
Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.
Pinnes uppenbart, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.
2 §.
Den som på sannolika skäl misstänkes för brott må, oberoende av brottets
beskaffenhet, häktas, örn han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så
ock örn han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han
genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.
3 §•
Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas
medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas,
att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas. Kvinna,
som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning
kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas,
med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill
den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häktning
ske.
Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.
4 §.
Beslut örn häktning meddelas av rätten.
55
Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.
5 §.
Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens beslut
därom anhållas.
Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det
finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages
i förvar.
Beslut örn anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.
6 §.
Har den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest ej tillstädes,
då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom
göras hos anhållningsmyndigheten.
Avviker den som misstänkes för brott och förekomma skäl till hans anhållande,
må han av anhållningsmyndigheten efterlysas.
7 §•
Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan
fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.
Träffas den som begått brott, varå frihetsstraff kan följa, å bar gärning eller
flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst
för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten;
den har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, örn
den gripne skall anhållas eller frigivas.
8 §•
Den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, sa snart ske kan,
för förhör inställas för anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken
uppdragits att hålla förhöret.
9 §•
Då någon anhålles, skall han erhålla besked örn det brott misstanken avser.
Den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola ock, så snart det kan
ske utan men för utredningen, underrättas örn anhållandet. Sådan underrättelse
må dock ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.
10 §.
Förekomma ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart
frigivas.
11 §.
Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkastas
annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållan
-
56
Kungl. Majlis proposition nr 5.
det, ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring
eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.
12 §.
Anhållningsmyndigheten skall, örn ej den anhållne frigives, sist dagen
efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller då den anhållne enligt
8 § inställdes till förhör, till rätten avlåta framställning örn hans häktande.
Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig, må
med framställningen anstå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist
å femte dagen efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller den anhållne
inställdes för förhör. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne
omedelbart frigivas.
I samband med framställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar
över vad dittills förekommit under förundersökningen; med rättens
medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kort tid. Påkallas förhör med
annan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.
13 §.
Då framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och,
örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i
häktningsfragan. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan
framställningen inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra
äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
14 §.
_ Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, örn
ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.
Den som yrkat häktning skall angiva de omständigheter, varå yrkandet
grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig.
Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest
anföra må utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.
15 §.
Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan
avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och
utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.
Uppskjutes förhandlingen, skall, örn ej rätten bestämmer annat, anhållandet
fortfara.
16 §.
Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i
häktningsfrågan. Beslut örn häktning skall innehålla uppgift å det brott
misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen.
Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedelbart skall
frigivas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
57
17 §.
Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande
av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på
yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.
Då fråga örn häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum
inför rätten. Örn sådan förhandling gälie i tillämpliga delar vad i 14—16 §§
är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer
anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro
ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till
förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.
Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall,
så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.
18 §.
Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller enligt 17 § av någon,
som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan örn häktningsbesluts verkställande
inkommer, skall, örn ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt.
överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte
är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum
ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt tillse, att
utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhandling
inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma
längre tids mellanrum.
Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.
19 §.
Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller till rätten inkommit
framställning örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl
för häktning, förordne rätten omedelbart, att den häktade skall frigivas.
20 §.
Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn häktning, äge denna
utan förhandling besluta däröver; är den misstänkte anhållen, skall beslut meddelas
sist å fjärde dagen efter det framställning örn hans häktande inkom
till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan.
Örn sådan förhandling galle vad i 14—17 §§ är stadgat.
21 §.
Dömes den häktade för brottet, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna
grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft.
Är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
Avsåg åtalet brott, varå frihetsstraff kan följa, må rätten, ehuru den misstänkte
ej dömes för brottet, förordna, att den som är häktad skall i häkte avbida,
att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till åtalets fullföljande synnerliga
skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess frågan därom prövats
av högre rätt.
22 §.
Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes
det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning angående det brott,
som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras
å annan plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren rätten
förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren åge ock besluta, att den häktade, sedan han överförts
till allmänt häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats
utom häktet.
23 §.
Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anledning
av misstanke för brott hållas i förvar, även om han samtycker därtill.
Örn skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för förhör
stadgas i 23 kap.
24 §.
Örn förvaring av anhållen eller häktad så ock örn ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktad är särskilt stadgat.
25 KAP.
Om reseförbud.
1 §■
År någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och kan
med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej anledning att anhålla eller
häkta honom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu sagts, meddelas, örn skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring
eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom.
2 §•
Med reseförbud må förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider
vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polis
-
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
myndighet i orten så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande.
3 §.
Keseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.
Fråga örn reseförbud må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes
häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet åge rätten även på
yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.
I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
må undersökningsledaren eller åklagaren ej meddela reseförbud eller hos rätten
yrka sådant förbud, med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten äge
allenast på yrkande upptaga fråga örn sådant förbud.
Väckes vid rätten fråga örn reseförbud, skall, sa snart ske kan, förhandling
därom äga rum inför rätten. Örn sadan förhandling gälle i tillämpliga
delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart
meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.
''4§.
Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser
samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig, och vad han i
övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras örn påföljden för överträdelse
av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat villkor.
Beslutet skall delgivas den misstänkte.
5 §.
Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äge den misstänkte begära rättens
prövning av förbudet. Då begäran inkommit, skall rätten, sa snart ske
kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling,
som avses i 3 §. Utsättes huvudförhandling att hallas inom en vecka,
sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling
böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
6 §■
Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, örn ej
åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna
må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat
fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades.
Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.
7 §•
Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för
reseförbud, skall det omedelbart hävas.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
Om hävande av reseförbud förordnar rätten eller, om förbudet ej meddelats
eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.
Vad i 24 kap. 21 § är stadgat örn häktning åge motsvarande tillämpning beträffande
reseförbud.
8 §.
Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn reseförbud, åge denna
utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den
hallas, sa snart ske kan. Örn sådan förhandling galle i tillämpliga delar vad i
24 kap. 17 § är stadgat.
9 §.
överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skall den
misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, örn det ej är uppenbart, att skäl
därtill ej förekomma.
26 KAP.
Om kvarstad, och skingringsförbud.
1 §•
Är någon skäligen misstänkt för brott och kan skäligen befaras, att han
genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes
undandrager sig att gälda böter, värdet av förverkad egendom eller annan
ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, må
kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden,
eller ock, örn det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller
skingras. Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör den
misstänkte.
Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man, må
denne förbjudas att utgiva egendomen.
2 §.
Beslut örn kvarstad eller skingringsförbud meddelas av rätten.
Fråga örn kvarstad eller skingringsförbud må upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av
målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.
I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
må undersökningsledaren eller åklagaren ej yrka kvarstad eller skingringsförbud,
med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten åge allenast på yrkande
förordna därom.
Väckes fråga örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, så snart ske kan,
förhandling därom äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling galle i till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
61
lämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten
omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas.
3 §.
I avbidan på rättens beslut örn kvarstad eller skingringsförbud må undersökningsledaren
eller åklagaren taga lös egendom i förvar.
Är fara i dröjsmål, må åtgärd, som nu sagts, vidtagas även av polisman;
anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos undersökningsledaren eller
åklagaren, som har att omedelbart pröva, örn egendomen skall kvarbliva i förvar.
4 §•
Har undersökningsledaren eller åklagaren tagit lös egendom i förvar eller
beslutat, att sådan egendom skall kvarbliva i förvar, skall han, så snart ske
kan, och sist å femte dagen därefter till rätten avlåta framställning örn kvarstad
eller skingringsförbud. Göres ej framställning, som nu sagts, skall egendomen
omedelbart återställas.
Då framställning inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, örn synnerligt
hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses
i 2 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan framställningen
inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum,
med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
Beslutas kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej rätten bestämmer annat,
egendomen kvarbliva i myndighetens vård, till dess beslutet verkställts.
5 §.
Då rätten förordnar örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej åtal
redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må
ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.
Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.
6 §•
Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
örn förlängning av tiden eller har för skulden ställts pant eller borgen
eller förekomma eljest ej längre skäl för kvarstad eller skingringsförbud, skall
åtgärden av rätten omedelbart hävas.
Då målet avgöres, pröve rätten, örn åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten
åge ock i samband med domen förordna örn åtgärd, som nu sagts.
7 §.
Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud åge motsvarande tillämpning
beträffande kvarstad och skingringsförbud.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
8 §.
Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår
av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele
ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.
Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen
genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, åge rätten förordna
god man att förvalta egendomen. Avser åtgärden målsägandens anspråk
på skadestånd eller annan ersättning, åligge målsäganden att till bestridande
av nödig kostnad för egendomens förvaltning erlägga förskott med belopp,
som bestämmes av rätten; i annat fall skall sådan kostnad utgå av allmänna
medel.
I övrigt gälle örn verkställande av kvarstad och skingringsförbud vad i utsökningslagen
är stadgat; vad där är föreskrivet om pant eller borgen skall
dock ej äga tillämpning.
27 KAP.
Om beslag.
1 §•
Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning örn brott
eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må
tagas i beslag.
Vad i detta kapitel stadgas örn föremål gälle ock, i den mån ej annat är
föreskrivet, örn skriftlig handling.
2 §.
Beslag må ej läggas å skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara
sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras
som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån
för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är örn
brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller
mellan sådana närstående inbördes.
3 §.
Brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafverkets
vård, må tagas i beslag, allenast örn å brottet kan följa straffarbete samt
försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.
4 §.
Den som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häktning,
husrannsakan eller kroppsvisitation må lägga beslag å föremål, som
därvid påträffas.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Föremål, som eljest påträffas, må efter beslut av undersökningsledaren eller
åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut
åtgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga om försändelse i post- eller
telegrafverkets vård.
Yerkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har
denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som
har att omedelbart pröva, örn beslaget skall bestå.
5 §.
Rätten må förordna örn beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest
är tillgängligt för beslag.
Fråga örn beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av målsäganden
så ock självmant upptaga fråga därom.
Väckes vid rätten fråga örn beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom
äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad
i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna
örn beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.
6 §.
Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av
beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten,
så snart ske kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter
hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas
inom en vecka, sedan begäran framställdes, må dock, örn ej rätten finner särskild
förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
7 §.
Då rätten förordnar örn beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om
ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas.
Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I
annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.
Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.
8 §.
Har ej inom tid, som avses i 7-§, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för
beslag, skall det omedelbart hävas.
Om hävande av beslag förordnar rätten eller, örn beslaget ej meddelats eller
fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.
Då målet avgöres, pröve rätten, örn beslag fortfarande skall bestå. Rätten
äge ock i samband med domen förordna örn beslag.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
9 §.
Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till
post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna,
att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess frågan örn beslag
blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.
Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den
dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förordnandet skall
intagas underrättelse, att meddelande örn åtgärden icke må utan tillstånd av
undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller
annan.
När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall föreståndaren
utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet; denne har att
omedelbart pröva, örn beslag skall äga rum.
10 §.
Beslagtaget föremål skall omhändertagas av den som verkställt beslaget
eller sättas i förvar under försegling; örn det kan ske utan fara och eljest
finnes lämpligt, må dock föremålet kvarlämnas i innehavarens besittning.
Kvarlämnas föremål i innehavarens besittning, skall förbud meddelas honom
att sälja eller skingra föremålet och, om det finnes erforderligt, detta genom
anslag eller på annat sätt så utmärkas, att det är uppenbart, att det tagits i
beslag. Föremålet må av innehavaren nyttjas, örn ej förbud däremot finnes
böra meddelas.
Föremål, som tagits i beslag, skall väl. vårdas, och noggrann tillsyn skall
hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker
därmed.
11 §•
Är den, från vilken beslag sker, ej närvarande vid beslaget, skall han utan
dröjsmål underrättas därom och huru förfarits med det beslagtagna. - Har försändelse
hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt tagits
i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren
underrätta^ och, om avsändaren är känd, även denne.
12 §.
Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan
sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren,
dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet
eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska
handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen,
skall den av honom förseglas.
Kungl. Majlis proposition nr 5.
65
Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet
i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan
men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av
handlingen ofördröjligen tillställas honom.
13 §.
över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad
därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.
Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis örn beslaget, innehållande
även uppgift å det brott misstanken avser.
U §.
Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud äge motsvarande tillämpning
beträffande beslag.
15 §.
För säkerställande av utredning örn brott må byggnad eller rum tillstängas,
tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst
föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.
örn åtgärd, som nu nämnts, gäll* i tillämpliga delar vad i detta kapitel är
stadgat örn beslag.
16 §.
Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen,
att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till
och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas
komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras
avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.
Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag,
då tillståndet delgavs telef oganstaltens föreståndare.
Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge
vad i 12 § första stycket stadgats örn undersökning och granskning av enskild
handling motsvarande tillämpning. I den mån uppteckningen innehåller något,
som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart
förstöras.
17 §.
Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare
de gällande.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
28 KAP.
Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.
1 §•
Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må
i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet,
som kan äga betydelse för utredning örn brottet.
Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan
dock företagas, allenast örn brottet förövats hos honom eller den misstänkte
gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom
rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan
utredning örn brottet vinnas.
Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans
samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.
2 §•
För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas
till förhör eller till inställelse vid rätten må husrannsakan företagas hos
honom, så ock hos annan, örn synnerlig anledning förekommer, att den sökte
uppehåller sig där. *
3 §.
I lägenhet, som är tillgänglig för allmänheten eller plägar utgöra tillhåll
för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar
uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål, som sägs i 1 eller 2 §,
husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses.
4 §.
Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Kan husrannsakan antagas bliva av stor omfattning eller
medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, örn
ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utai^ rättens förordnande.
Fråga örn husrannsakan må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av
målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.
5 §•
Utan förordnande, som sägs i 4 §, må polisman företaga husrannsakan, om
åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas
eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa
beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då
fara är i dröjsmål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
67
6 §.
Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt.
Rum eller förvaringsställe må, örn det erfordras, öppnas med våld. Har så
skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.
Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio
eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.
7 §•
Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat
trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt biträde
av sakkunnig eller annan.
Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, örn han ej är tillstädes, hans
hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så
ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles.
Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne
närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas
om den vidtagna åtgärden.
Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för
att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden
eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom
örn förhållande, som därvid yppas.
8 §•
Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev
eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första
stycket sägs.
9 §•
över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen
och vad därvid förekommit.
Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis därom,
innehållande även uppgift å dpt brott misstanken avser.
10 §.
För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklagaren
så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även
örn det icke är tillgängligt för allmänheten.
11 §•
Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för
utredning örn brottet.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må kroppsvisitation
dock företagas, allenast örn synnerlig anledning förekommer, att därigenom
föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning
örn brottet vinnas.
12 §.
Å den som skäligen kan misstänkas för brott, varå frihetsstraff kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas.
Vid kroppsbesiktning må, örn det erfordras, blodprov tagas så ock annan
undersökning, som kan ske utan nämnvärt men, utföras.
13 §.
Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga delar
vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat örn husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må åtgärd,
som nu sagts, beslutas av polisman.
Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus
och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möjligt
ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov
må ej tagas eller annan mera ingående undersökning utföras av annan än
läkare.
Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning å kvinna må ej verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna eller läkare.
14 §.
Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas;
han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan,
örn det erfordras för vinnande av utredning örn brott, varå frihetsstraff kan
följa.
Närmare bestämmelser örn åtgärd, som här avses, meddelas av Konungen.
15 §.
Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn husrannsakan,
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.
29 KAP.
Om omröstning.
1 §•
Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall
omröstning ske.
I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.
I rådhusrätt skola i mål, vari nämnd deltager, först de lagfarna ledamöterna
säga sin mening och därefter nämndens mening inhämtas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
69
Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt skall
den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava
säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.
Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.
2 §.
Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.
Är fråga örn ansvar för flera brott, skall, örn det erfordras, först i fråga örn
varje brott omröstning ske, huruvida den tilltalade är skyldig till brottet, och
därefter straff eller annan påföljd bestämmas. Uppkommer fråga, huruvida
ett eller flera brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.
Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar örn
villkorligt anstånd med straffets ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd skall
ådömas, skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje påföljd, för
vilken någon sålunda röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd, skall särskild
omröstning ske örn straffet. Vad nu sagts örn skyddsåtgärd gälle ock fråga,
huruvida den tilltalade på grund av otillräknelighet är fri från straff.
Uppkommer fråga örn villkorligt anstånd med straffs verkställande, skall,
sedan straffet bestämts, särskild omröstning därom företagas.
Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid omröstning angående
ådömande av annat straff än ungdomsfängelse skall dock den som tidigare
röstat för den tilltalades frikännande på annan grund än att den tilltalade
varit otillräknelig anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.
3 §.
Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden
ense om skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst
sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.
Vid omröstning i rådhusrätt i mål, vari nämnd deltager, gälle nämndens
mening, örn alla i nämnden äro ense örn skälen och slutet; i annat fall gälle
de lagfarna ledamöternas mening.
Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt gälle
den mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon
mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den
meningen; vid särskild omröstning, huruvida den misstänkte på grund av otillräknelighet
är fri från straff eller örn villkorligt anstånd med straffets ådömande
eller huruvida ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd skall ådömas, så ock eljest, då ej någon mening
kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av
rösterna och bland dem ordförandens.
Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
4 §•
Yppas vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter eller i överrätt
flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster,
som äro ogynnsammast för den tilltalade, sammanläggas med de för honom
därnäst minst förmånliga och, örn det erfordras, sammanläggningen fortsättas
efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening
anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken rösterna
äro flera än för annan, eller, örn för flera meningar rösterna äro lika
många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av
dessa meningar.
5 §.
Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,
skall röstas därom.
6 §.
Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången och ej avser ansvar
eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 § eller örn rättegångskostnad
gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25—28 kap., åge dock vad i detta kapitel föreskrives örn omröstning
i fråga örn ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan örn
enskilt anspråk, vare rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen
av det enskilda anspråket. Då i rådhusrätt nämnd har säte i rätten,
gälle även vid tillämpning av reglerna i 16 kap. vad i 3 § andra stycket i detta
kapitel är stadgat.
7 §.
Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.
30 KAP.
Om dom och. beslut.
1 §•
Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande
träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom
skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts
särskilt, är slutligt beslut.
2 §.
Dom skall, örn huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingen
förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela
huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas
å vad därvid förekommit.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna
innehålla och eljest förekommit i målet.
3 §.
Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan örn ansvar i behörig
ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas.
Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning
eller tillämpligt lagrum.
4 §•
Handläggas i en rättegång åtal mot flera tilltalade, må dom givas beträffande
någon av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats.
5 §.
Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;
2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare;
3.
parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats;
4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt
5. domslutet.
Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse
för lägre rätts dom.
Äger part fullfölja talan mot dom, skall i domen givas till känna, vad
han därvid har att iakttaga. Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i
hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.
6 §•
Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas
i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.
7 §•
Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,
framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.
Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes
rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må
rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt hinder
möter, skriftligen avfattas och meddelas, da den tilltalade är häktad, inom
en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande.
Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas senast inom två veckor. Ävkunnas
ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rät
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
tens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas örn tiden och sättet
för domens meddelande.
Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet
skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse
örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.
Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet
jämte meddelande av fullföljdshänvisning.
8 §.
Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.
Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,
för varje år sammanföras till en dombok.
9 §•
Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade
för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.
Örn förändring och förening av straff så ock om särskilda rättsmedel gälle
vad därom är stadgat.
10 §•
Vad i 2 och 7 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning i fråga
örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§
tillämpas, örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i
samband med dom, skall det upptagas i domen.
Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga.
Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas
i 54 kap. 14 §.
11 §•
Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl,
varå beslutet grundas.
Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla missnöje,
skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,
give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos
rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.
Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,
skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give
rätten till känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.
Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54
kap. 14 §.
Kunni. Maj.ts proposition nr 5.
73
12 §.
Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast
gå i verkställighet. Yad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat
ombud, biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott
till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,
eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller bestämt,
att förmån av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde eller försvarare utsett
annan, än part föreslagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må
verkställas utan binder av att det icke äger laga kraft.
Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger
laga kraft, må verkställas, vare den gällande.
13 §.
Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till
följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig,
beslut örn rättelse.
Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då
beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, örn det kan ske, å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.
31 KAP.
Om rättegångskostnad.
1 §•
Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till
vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller
i rättegången samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets
kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig
för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller
för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den
tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Står kostnadens
belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor,
må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.
Förklaras den tilltalade på grund av otillräknelighet fri från straff, vare
han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, örn och i den mån det med hänsyn
till omständigheterna finnes skäligt.
2 §■
Har åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller förekommer eljest, då
den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna i målet synnerlig an
-
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
ledning därtill, åge rätten av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för
hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och för
utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit
påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.
Avvisas eller avskrives åtal, åge den tilltalade, örn skäl äro därtill, erhålla
ersättning för kostnad, som nu sagts.
3 §.
Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att ersätta
statsverket kostnad, som avses i 1 §, så ock till statsverket återgälda vad enligt
2 § tillerkänts den tilltalade.
Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må
i den omfattning, som finnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.
4 §.
Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från
rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående
eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes
genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller
eljest vållat kostnad för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad,
huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.
Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, örn åklagaren, målsäganden eller
offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för
statsverket eller den tilltalade.
5 §•
Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde
eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra
stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan
kostnad, äge rätten, även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom
att jämte parten ersätta kostnaden.
6 §.
Dömas för samma brott flera såsom gärningsmän eller delaktiga eller skola
flera målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta rättegångskostnad,
svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför
sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat
kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna
kostnad gäldas av honom ensam.
År någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de ,en för
båda och båda för en.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
75
7 §.
Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,
åge rätten på yrkande av någon av deni med hänsyn till omständigheterna pröva,
huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vidkännas
hela kostnaden.
8 §.
Vad i 2—7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller åtal eljest
ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad
under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas
statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan skäl eller eljest synnerlig
anledning förekommer därtill.
Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,
gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1—7 §§ är stadgat.
9 §.
Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rättegångskostnad,
eller vill den tilltalade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han,
innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari
kostnaden består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma rätt; dock må den tilltalade, även örn yrkande ej
framställts, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.
Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall
utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller
den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock självmant.
Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden.
Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva
ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas
vägnar fråga örn återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan därom göras
hos rätten.
Om återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av
att den tilltalade åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.
10 §.
Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts
dom skall anses som fällande, allenast om lägre rätts dom ändras till men för
den tilltalade eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre
rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att i högre rätt talan utan skäl
fullföljts av åklagaren.
Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,
äge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i elen högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.
11 §•
Örn rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, galle i tilllämpliga
delar vad i 18 kap. är stadgat.
I fråga örn skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt
åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsägande^
ersätta rättegångskostnad och örn hans rätt till ersättning för sådan kostnad
gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.
12 §.
Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn kostnad I
rättegång, vare de gällande.
III. Gemensamma bestämmelser.
32 KAP.
Om frister och laga förfall.
1 §•
Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest
fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill.
2 §•
Då kallelse till förhandling eller annat rättens beslut skall delgivas genom
parts, försorg, förelägge rätten parten viss tid, inom vilken delgivning sist
skall hava skett och bevis därom skall hava inkommit till rätten.
Avser delgivningen stämning eller vade-, besvärs- eller revisionsinlaga och
har ej, då rätten företager målet, till denna inkommit bevis, att delgivning
skett inom föreskriven tid och på sätt i 33 kap. stadgas, samt ej heller motparten
inställt sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring, vare partens
talan förfallen; underrättelse härom skall intagas i rättens föreläggande.
Inkommer i annat fall än nu sagts ej inom föreskriven tid bevis örn delgivning,
äge rätten förordna örn ny delgivning.
3 §.
Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten
eller eljest fullgöra något i rättegången, ej hava erhållit skäligt rådrum
därtill eller förekomma eljest skäl till förlängning av tid, som ‘rätten föreskrivit,
utsätte rätten ny tid.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
77
4 §•
Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet omständighet
föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens hållande eller för
dess genomförande i erforderlig omfattning, äge rätten bestämma ny tid för förhandlingen.
Har part erhållit kännedom örn omständighet, som nu sagts, eller finner någon,
som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att han
är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom
hos rätten.
5 §.
Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål för annan
rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres, eller möter mot
handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge rätten förordna, att
målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.
6 §.
Underlåter den som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller
eljest fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och förekommer
anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda till
påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången.
7 §.
Är i denna balk föreskrivet, att den som vill fullfölja talan skall inom viss
tid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-, besvärs- eller revisionsinlaga
eller vidtaga annan åtgärd för talans fullföljande, och visas före utgången
av den tiden laga förfall, utsätte den rätt, där åtgärden skall vidtagas,
ny tid.
Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga örn ansökan örn återvinning
eller återupptagande.
8 §.
Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom
eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra
giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat.
Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten
vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid
ställas.
33 KÄP.
Om inlaga i rättegång och om delgivning.
1 §•
Ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift
å domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
I stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin egen och, om den är
honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga omständigheter, som
äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden vidtalat ombud
att företräda honom, skola ombudets namn och postadress uppgivas. I skriftligt
svaromål skall svaranden även uppgiva sin postadress och de övriga
omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom, samt, örn han
vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och postadress.
Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan
dröjsmål anmäla det till rätten.
2 §.
Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge
parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske
genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare
parten ''skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som nu
sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.
3 §.
Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses
ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkommen,
då den avlämnats till rätten eller dess kansli.
4 §.
Delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg. Begär part att få
ombesörja delgivning, må det anförtros honom, örn rätten finner det kunna ske
utan olägenhet. Delgivning av tredskodom skall ske genom rättens försorg,
allenast örn parten begär det.
Har åklagare själv utfärdat stämning, skall delgivning därav ske genom
hans försorg. Åklagare åge ock ombesörja delgivning av kallelse eller föreläggande,
som utfärdats av honom.
Under förundersökning i brottmål ombesörjes delgivning av kallelse eller beslut
av den som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet.
5 §•
Delgivning genom rättens försorg skall inom riket ske genom posten, örn ej
rätten finner den böra verkställas på annat sätt.
Närmare bestämmelser örn delgivning genom posten meddelas av Konungen.
6 §•
Delgivning skall, örn ej annat stadgas, verkställas genom att handlingen i
huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning.
Vägrar han att mottaga handlingen, anses delgivning dock hava verkställts.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
79
Om överbringande av meddelande, som skall delgivas, genom telegraf eller
telefon givas föreskrifter av Konungen.
Är vid handling, som skall delgivas, fogad karta, ritning eller annan bilaga
av vidlyftig beskaffenhet, åge rätten föreskriva, att bilagan i stället för att
överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse därom
skall fogas vid handlingen.
7 §.
Ej må delgivning ske där gudstjänst pågår eller sammankomst för gemensam
andaktsövning eljest äger rum.
8 §.
Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas
han ej där, må handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han
tillhör eller, örn sådan ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma
hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över
huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och
träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock handlingen å kontoret överlämnas
till där anställt biträde.
Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med
posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.
9 §.
Finnes för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, med vilken delgivning skall ske, kontor, där förvaltningen föres
och någon, som för samfundet eller inrättningen äger mottaga delgivning, vanligen
har sitt arbete, och träffas ej sådan person under vanlig arbetstid å kontoret,
må handlingen å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Meddelande
örn att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med posten sändas
till samfundet eller inrättningen under dess vanliga adress.
Lag samma vare, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet, med
vilken delgivning skall ske, har kontor, där förvaltningen föres, och någon,
som för menigheten äger mottaga delgivning, ej under vanlig arbetstid träffas
å kontoret.
Har samfund, inrättning eller menighet kontor, som nu sagts, må med den
som sökes delgivning ej ske enligt 8 §.
10 §.
Delgivning enligt 8 eller 9 § skall anses hava skett, då vad i nämnda paragrafer
föreskrivits blivit fullgjort.
Den, till vilken handling enligt sagda paragrafer överlämnats, svare för att
den, så snart ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens överlämnande
skall han erinras därom.
Ej må handlingen överlämnas till någon, som i målet är motpart till den,
med vilken delgivning skall ske.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
11 §•
Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han å ort utom riket, må delgivningen verkställas enligt lagen å den
orten.
Skall part själv ombesörja delgivning å utrikes ort, åge han i utrikesdepartementet
påkalla biträde därmed.
12 §.
Har den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt hemvist
och kail ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, förordne
rätten, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess
kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, örn det kan
antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning.
Har delgivning med part i nu föreskriven ordning ägt rum, erfordras ej i
samma mål vid ny delgivning enligt denna paragraf med den parten, att meddelande
införes i tidning.
Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn den sökte har känt hemvist
inom riket och han eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må överlämnas,
ej träffas, samt upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte uppehåller sig.
. Delgivning skall anses hava skett, då vad ovan föreskrivits blivit fullgjort.
13 §.
Vad i 8 §, 11 § första stycket eller 12 § är stadgat gälle ej delgivning av
stämning i brottmål. Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga
rum enligt 8 § eller 12 § andra stycket, med mindre anledning förekommer, att
den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.
14 §.
Har handling, />om skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses
delgivning hava skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt än ovan
stadgats.
15 §.
Meddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid rättens förhandling,
anses delgivning därav hava skett med dem som närvarit vid förhandlingen;
dock åligge rätten att på begäran genast tillhandahålla utskrift
av tillkännagivandet.
16 §.
Åro delägarna i byalag flera än tio, må delgivning med byalaget ske genom
att styrkt avskrift av handlingen överlämnas till en av delägarna att vara tillgänglig
för dem alla samt handlingen därefter, med underrättelse vilken av
delägarna bekommit avskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å
en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
81
Tillhör gruva flera gemensamt, må delgivning med delägarna i mål angående
gruvan ske genom att handlingen överlämnas till gruvföreståndaren; han
svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å stämma eller i styrkt
avskrift överlämnas till varje delägare.
I mål angående gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd, må
delgivning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till sysslomannen;
han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å sammanträde
med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av dem.
17 §.
Delgivning med dödsbo eller konkursbo eller med bolag, förening eller annat
samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning skall ske med någon, som äger
företräda boet, samfundet eller inrättningen. Äro flera gemensamt behöriga
därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare i dödsbo dock endast
örn han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare i dödsbo, åligge honom
att utan dröjsmål underrätta övriga delägare örn delgivningen.
Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äge mottaga delgivning, ehuru boet ej
står under delägarnas förvaltning; han svare för att handlingen utan dröjsmål
överlämnas till någon, som äger företräda boet.
År ej någon behörig att företräda samfund, med vilket delgivning skall ske,
men finnes någon, som äger sammankalla dem, vilka hava att besluta i samfundets
angelägenheter, skall delgivning ske med honom.
18 §.
Delgivning med kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet skall ske
med den, på vilken det ankommer att sammankalla dem som hava att för menigheten
besluta rörande talans utförande; med landsting må delgivning ock ske
genom att handlingen överlämnas till länsstyrelsen.
19 §.
Delgivning med kronan skall ske genom att handlingen överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där domstolen är, eller ock, örn kronans talan i målet
skall bevakas av annan myndighet, till denna.
Med härad eller tingslag skall delgivning ske genom att handlingen uppläses
i kyrkorna i de församlingar, som höra till häradet eller tingslaget, samt
anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.
20 §.
Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som äger
för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning anmälan
avser delgivning ske med ombudet.
Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist inom
riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må endast
{lilläng lill riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 5.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets postadress
uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.
Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,
äge vad i 11 och 12 §§ är stadgat icke tillämpning å delgivning med denne,
med mindre delgivning med ombudet enligt 6 eller 8 § ej kan ske.
21 §.
Har part hos rätten uppgivit ombud i målet, bör delgivning, som ombudet
äger behörighet att mottaga, ske med ombudet.
22 §.
Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,
som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,
då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan
därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom ske
genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste kända
adress.
23 §.
Har delgivning ej skett på sätt i detta kapitel sägs, äge rätten förordna örn
ny delgivning. Vill part göra erinran därom, att delgivning med honom ej
skett på behörigt sätt, skall han framställa erinran därom, så snart ske kan.
Att, då delgivning skall ske genom parts försorg, partens talan i visst fall
är förfallen, stadgas i 32 kap. 2 §.
24 §.
Underrätt förordna erforderligt antal stämningsman att, då de därför anlitas,
verkställa delgivning. Förordnande meddelas för visst kalenderår eller del
därav och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Stämningsman skall,
då han första gången förordnas, inför rätten avlägga ed, att han redligt och
utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden, som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.
Förteckning å dem som äro förordnade till stämningsman skall finnas anslagen
å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.
25 §.
Intyg av stämningsman galle som fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd,
som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som meddelats
av nämndeman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller
notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans
uppdrag, så ock intyg, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser
utfärdats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av
delgivning med honom gälle ock stim fullt bevis örn delgivningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
83
Intyg, att delgivning skett å utrikes ort, skall, om intygsgivarens behörighet
styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman,
gälla som fullt bevis, att delgivning verkställts så, som intyget innehåller.
26 §.
Kostnad för delgivning genom rättens försorg skall i underrätt utgivas av
den part, som väckt talan; är det åklagaren, skall kostnaden gäldas av statsverket.
Avser delgivningen särskild åtgärd, som påkallats av motparten,
skall dock kostnaden utgivas av honom. Föres i brottmål talan av målsäganden
jämte åklagaren, vare målsäganden skyldig att utgiva sådan kostnad, om
delgivningen föranledes av särskild åtgärd, som påkallats av honom. Skall
kostnad för bevisning, varom rätten självmant föranstaltat, utgå av allmänna
medel, skall kostnad för delgivning, som föranledes därav, gäldas av statsverket.
Kostnad för delgivning av rättens beslut örn måls återupptagande efter återförvisning
eller av annan sådan anledning skall utgå av allmänna medel; i
brottmål, vari åklagare för talan, skall kostnaden gäldas av statsverket.
Part, som har att utgiva kostnad för delgivning, vare skyldig att erlägga
förskott med belopp, som bestämmes av rätten. Underlåter den part, som
väckt talan, att erlägga förskott och betalas det ej av motparten, vare partens
talan förfallen. Är det motparten, som underlåter att erlägga förskott, vare
frågan örn delgivning förfallen.
Bestämmelserna i första och andra styckena äge motsvarande tillämpning
i fråga örn kostnad för delgivning i högre rätt; vad där föreskrivits om part,
6om väckt talan, skall avse den som i högre rätt fullföljt talan. Har talan
fullföljts av den tilltalade och är han häktad, skall dock kostnad, som eljest
skulle åligga honom, gäldas av statsverket.
Part, som i utrikesdepartementet påkallar biträde med delgivning utom riket,
vare skyldig att förskjuta för ändamålet erforderlig kostnad.
Närmare bestämmelser om delgivningskostnad och förskott meddelas av Konungen.
27 §.
Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn delgivning,
vare de gällande.
34 KAP.
Om rättegångshinder.
1 §•
Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så snart
anledning förekommer därtill.
Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, örn ej annat är stadgat.
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
2 §.
.ViU part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att upptaga målet,
skall lian framställa invändningen, då lian första gången skall vid rätten
föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen,
skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Underlåter
part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans
rätt därtill förfallen.
3 §.
Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten, så snart
ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning örn annat rättegångshinder,
give rätten särskilt beslut däröver, örn dess beskaffenhet fordrar det.
TREDJE AVDELNINGEN.
Om bevisning.
35 KAP.
Om bevisning i allmänhet.
1 §•
Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra,
vad i målet är bevisat.
Vad örn verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.
2 §.
För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.
Ej heller erfordras bevis örn vad lag stadgar. Skall främmande lag lända
till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, åge dock rätten anmana
part att förebringa bevisning därom.
3 §.
Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, skall vad parten erkänt gällä mot honom. Återkallar
parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras
för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma
erkännandet.
År saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till
omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
85
4 §•
Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra
något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga,
pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis
må tillkomma partens förhållande. ■
5 §.
År fråga örn uppskattning av inträffad skada och kan full bevisning därom
icke alls eller allenast med svårighet föras, åge rätten uppskatta skadan till
skäligt belopp.
6 §.
Det ankommer på parterna att sörja för bevisningen. Rätten åge ock, örn
det finnes erforderligt, självmant föranstalta örn bevisning. År saken sådan,
att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör
under allmänt åtal, må dock rätten ej utan framställning av part höra vittne,
som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande örn företeende
av skriftligt bevis.
7 §.
Finner rätten, att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i målet
eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bliva utan verkan,
må bevisningen ej tillåtas. Rätten åge ock avvisa erbjudet bevis, om bevisningen
finnes med avsevärt ringare besvär eller kostnad kunna förås på
annat sätt.
8 §•
. * ,
Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, örn ej, enligt
vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles
ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling,
må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.
9 §•
Då bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skola parterna kallas. År
i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erforderlig,
förordne rätten örn hans inställande. Uteblir part, må beviset dock
upptagas.
10 §.
Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk domstol, skall
rätten hos denna domstol göra framställning därom och därvid kort redogöra
för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas därmed.
Vid framställningen skall rätten, örn det finnes lämpligt och hinder ej
möter, foga akten i målet. , t;
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
11 §.
Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och ställe för
bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet, som örn rättegången
fördes där.
Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen översända
eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den rätt, där rättegången
föres.
12 §.
Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.
13 §.
Bevis, som upptagits utom huvudförhandlingen, skall upptagas även vid
denna, örn sadant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej längre föreligger.
Har i mal, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne eller sakkunnig
eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras
ej, att beviset upptages ånyo, med mindre högre rätt finner det vara av betydelse
för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna
betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast
örn synnerliga skäl äro därtill.
Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och
andra handlingar rörande bevisupptagningen.
14 §.
Ej må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd
eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i anledning
av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest
utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller
rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas.
36 KAP.
Om vittne.
1 §•
Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock
målsäganden icke vittna, även örn han ej för talan.
2 §•
Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared, om han
vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det, må han höras
som vittne.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
87
3 §.
Den som med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag,
att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som står i
adoptivförhållande till part vare ej skyldig att avlägga vittnesmål.
Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu sagts, åge
han ej på grund därav undandraga sig att vittna.
4§.
Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, pröve rätten
med hänsyn till omständigheterna, örn han må höras som vittne.
5 §.
Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta
offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som
vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga
tystnad.
Ej heller må advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden höras angående
något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband
därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens
förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.
Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne örn vad
för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att
det må yppas.
Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare
skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år.
Örn tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.
6 §.
Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle
röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §, förövat brottslig
eller vanärande handling. Vittne må även vägra att avgiva utsaga, varigenom
yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer, att
vittnet höres därom.
7 §-
Är den som skall höras som vittne tillstädes vid rätten, vare han skyldig
att genast avlägga vittnesmål. I annat fall skall vittne skriftligen kallas.
I vittneskallelse skall intagas uppgift örn parterna och målet samt tid och
ställe för inställelsen ävensom i korthet angivas, vad vittnesförhöret gäller.
Tillika skall erinras örn innehållet i 20, 23 och 25 §§.
88
Kunni. Maj.ts proposition nr 5.
8 §.
Rätten må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han infinner
sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret
gäller genom att granska för vittnet tillgängliga räkenskapsböcker, anteckningar
eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, örn sådant
kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.
9 §.
Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen
i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.
Åro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas utsagor
otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att vittnena höras
mot varandra, må det ske.
10 §.
Innan vittnesmål avlägges, skall rätten höra vittnet örn hans fullständiga
namn, ålder, yrke och hemvist så ock söka utröna, örn vittnet till part eller till
saken står i något förhållande, som kan vara av vikt för bedömandet av tilltron
till vittnets berättelse, eller örn eljest omständighet av betydelse i detta
hänseende förekommer.
Star vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erinras
örn att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.
11 §.
Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet med handen på den heliga
skrift avlägga denna ed:
»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller
förändra.»
Säger sig vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet
mot att avlägga vittnesed, må rätten, örn betänkligheten kan antagas
vara allvarligt grundad, medgiva vittnet att i stället avgiva denna försäkran
:
»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela
sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»
Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk troslära, skall vittnet i stället för ed
avlägga försäkran.
12 §.
Eftergiva båda parterna ed eller försäkran och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, må vittne höras utan ed eller försäkran.
13 §.
Ed eller försäkran må ej avläggas av
1. den som är under femton år;
2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller
försäkran; eller
3. den som dömts för mened eller står under åtal för sådant brott.
Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade
närstående, som avses i 3 §.
14 §.
Innan vittne höres, erinre rätten vittnet örn hans sanningsplikt så ock, då
ed eller försäkran avlagts, örn vikten därav. När skäl äro därtill, skall vittnet
tillika erinras örn innehållet i 5 och 6 §§.
15 §.
Ed eller försäkran skall avläggas av varje vittne för sig.
Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed eller försäkran;
vittnet skall av rätten erinras örn att denna ed eller försäkran alltjämt är bindande
för honom.
16 §.
Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse må ej
åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd
för minnet.
Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört
inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall,
än då vittnets utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då
vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig.
17 §•
Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna;
härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter
av motparten.
Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan
denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör,
örn det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom
om det, varom vittnet yttrat sig.
Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande
inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda
därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som
äro förvirrande eller eljest otillbörliga.
18 §.
Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro av rädsla eller annan orsak
ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i hans berättelse genom
att falla, vittnet i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må
vara tillstädes under förhöret.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas; parten åge
därefter ställa frågor till vittnet.
19 §.
År vittne av sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ur stånd att
infinna sig vid huvudförhandlingen eller finnes vittnes inställelse medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet, må förhör med vittnet enligt rättens beslut
äga rum utom huvudförhandlingen. Kan vittne på grund av sjukdom
ej infinna sig, skall vittnet höras där vittnet vistas.
20 §.
Uteblir vittne, som kallats, dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till
annan dag, må vittnet vid vite föreläggas att den dagen komma tillstädes.
Uteblir vittnet ånyo, dömes vittnet till utgivande av vite eller, örn vite ej förelagts,
till böter.
Vittne, som ej är tillstädes, då målet företages till handläggning, må efter
rättens beslut hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och
meddelas ej vitesföreläggande, äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas
till senare rättegångstillfälle. Då vittnet hämtats till rätten, skola böter eller
vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället ej ådömas.
21 §.
Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva
vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §,
förelägga rätten vittnet vid vite och, örn vittnet ej låter sig rätta därav, vid
äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som nu
sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall
längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte,
skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.
22 §.
I fråga om vittne, som avses i 13 § första stycket 1 eller 2, skola reglerna
i 20 och 21 §§ ej tillämpas; sådant vittne må dock hämtas till rätten.
Avstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer eljest
frågan därom att förfalla, må ej därefter enligt 20 eller 21 § straff ådömas
vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.
23 §.
Gör vittne sig skyldigt till försummelse eller tredska, som avses i 20 eller
21 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, äge rätten, även örn yrkande
därom ej framställts, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skälig,
ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten
sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av vittnet
utbekomma vad vittnet förpliktats utgiva.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
91
Vad nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta parts kostnad åge motsvarande
tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.
24 §.
Vittne äge rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle
samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.
Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av parten.
Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, eller är fråga örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt
åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I
annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.
Örn bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, gälle
vad därom är stadgat.
25 §.
Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning för kostnader
till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 §
har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.
Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att pa begäran
erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets hörande,
örn uppskov med målet därigenom skulle vållas.
Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.
37 KAP.
Om förhör med part under sanningsförsäkran.
1 §•
I tvistemål må för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga rum
med ena parten eller med båda.
Part må påkalla förhör under sanningsförsäkran såväl med sig själv som
med motparten.
2 §.
Den som enligt 36 kap. 13 § första stycket icke må avlägga vittnesed må
ej höras under sanningsförsäkran.
3 §•
Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:
»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela
sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»
Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom örn vikten därav.
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
4 §. ‘
Möter synnerligt hinder mot parts inställelse vid huvudförhandlingen, må
förhör med honom enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandlingen.
Kan part på grund av sjukdom ej infinna sig, må han höras där han vistas.
5 §.
Beträffande förhör med part under sanningsförsäkran skall i övrigt vad i 36
kap. 5 och 6 §§, 7 § första stycket samt 15—18 §§ är stadgat om vittnesförhör
äga motsvarande tillämpning.
38 KAP.
Om skriftligt bevis.
1 §•
Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan
handling må företes i styrkt avskrift, örn det finnes tillfyllest eller huvudskriften
ej är att tillgå.
Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller
är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för
handlingen förete styrkt utdrag därav.
2 §.
Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis,
vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål
den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som
avses i 36 kap. 3 §.
Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt
meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana
närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, må ej förete skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara sådant,
att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part,
till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete
handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig
äge motsvarande tillämpning i fråga örn innehavare av skriftlig handling, örn
dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.
Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller
annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med
mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.
3 §.
År innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan
honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
93
annaa taga del därav, vare det gällande även i fråga om handlingens företeende
i rättegång.
4§.
År någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, åge rätten förelägga
honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den
som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan må förhör hållas med
honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så ock annan bevisning förebringas.
5 §.
Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift örn var och
huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete handlingen må genom
vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten äge ock, om det finnes
lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens
försorg.
6 §.
Möter synnerligt hinder mot upptagande av bevis genom skriftlig handling
vid huvudförhandlingen, må enligt rättens beslut beviset upptagas utom huvudförhandlingen.
7 §.
Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten tillhandahållit
skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad
rätten prövar skäligt.
Ersättning skall, örn handlingens företeende påkallats av enskild part, utgivas
av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.
8 §.
Örn tillhandahållande av allmän handling, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet,
gälle vad därom är stadgat. Hava eljest avvikande bestämmelser
meddelats örn skyldighet att förete skriftlig handling, vare de gällande.
39 KAP.
Om syn.
1 §•
För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas
till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten hålla syn å stället.
Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning förekommer
därtill.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
2 §.
År med hänsyn till föremålets beskaffenhet eller av annan anledning av
synnerlig vikt, att syn hålles före huvudförhandlingen, eller kan syn eljest
ej lämpligen hållas vid huvudförhandlingen, må den enligt rättens beslut äga
rum utom huvudförhandlingen.
3 §•
Vid syn må, ehuru den äger rum utom huvudförhandlingen, även annat
bevis upptagas, om det finnes erforderligt, för att syftet med synen skall vinnas.
4 §•
Kostnaden för syn skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas
av parterna en för båda och båda för en eller, örn synens hållande påkallats
blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall kostnaden utgå
av allmänna medel.
Part, som enligt vad nu nämnts har att utgiva kostnaden för syn, vare skyldig
att erlägga förskott å ersättningen med belopp, som bestämmes av rätten.
5§.
Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan
antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för
syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den
som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet
i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig åge motsvarande tilllämpning
i fråga örn rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla
föremål för syn. Örn skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle
vad i 38 kap. 2 § är stadgat.
Vad i 38 kap. 3—8 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande
föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.
40 KAP.
Om sakkunnig.
1 §•
Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,
nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet
eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet
i ämnet kända personer att avgiva yttrande.
2 §.
Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i
sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
95
3 §.
Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig i frågan.
Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, örn han finnes lämplig och
hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom utse annan.
4 §.
Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som sakkunnig
eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig
att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må han
ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande. Sakkunnig vare dock
ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning förekommer,
att han yttrar sig därom.
5 §.
Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av betydelse
för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part eller annan böra
höras eller annan utredning böra förebringas inför rätten, må rätten förordna
därom. Örn upptagande av bevis gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning
utom huvudförhandling är stadgat.
Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan
flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna, att den
sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning må yrkeshemlighet
ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma därtill.
Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är skyldig
att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den sakkunnige.
6 §.
Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som verkställes
av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den sakkunniges försorg
kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans utevaro ej utgöra
hinder för förrättningens företagande.
över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid förrättningen
närvarit och vad därvid förekommit.
7 §•
örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå
med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är vedertaget.
Annan sakkunnig skall, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt utlåtande.
Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet skall
avgivas.
Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna
omdömet är grundat.
Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för parterna.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
8 §.
Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen, örn part
yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten
eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi
eller annat offentligt samfund, må den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande,
ej höras muntligen, med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt;
örn flera deltagit i utlåtandets avgivande, må endast en företrädare för varje
mening inkallas.
9 §.
Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, med
handen på den heliga skrift avlägga denna ed:
»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag,
som lämnats mig.»
Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden därefter
jämkas.
Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom örn edens vikt.
Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad örn
vittnesed är stadgat.
10 §.
Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens
tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa
frågor till den sakkunnige.
Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro
förvirrande eller eljest otillbörliga.
Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, örn rätten finner det
lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.
11 §•
Vad i 36 kap. 7 § första stycket, 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§
är stadgat örn vittne skall äga motsvarande tillämpning beträffande sakkunnig.
12 §. •
Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig ursäkt att
inom förelagd- tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten förelägga honom
vid vite att avgiva utlåtande.
13 §.
Uteblir sakkunnig, som kallats till iörhör, dömes han till böter. Uppskjutes
malet till annan dag, ma den sakkunnige vid vite föreläggas att den dagen komma
tillstädes.
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
14 §.
Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att
avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra
sin skyldighet.
15 §.
Återkallas sakkunnigs uppdrag eller förfaller eljest frågan om hans anlitande,
må ej därefter enligt 12, 13 eller 14 § straff ådömas den sakkunnige
eller tvångsmedel användas mot honom.
16 §.
Gör sakkunnig sig skyldig till försummelse eller tredska, som avses i 12, 13
eller 14 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, åge rätten, även örn
yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkunnige att i den omfattning,
som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats
att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge
han av den sakkunnige utbekomma vad denne förpliktats utgiva.
Vad nu stadgats örn sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande
tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.
17 §.
Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt
att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån särskild
föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt till ersättning
för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete
och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.
Ersättningen skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas av
parterna en för båda och båda för en eller, örn sakkunnigs anlitande påkallats
blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall ersättningen utgå
av allmänna medel.
18 §.
Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten
prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 § har att utgiva
ersättning till den sakkunnige.
Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.
19 §.
Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten, gälle
om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är stadgat.
Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad örn vittne är
föreskrivet; dock må, örn rätten finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt
eller delvis uppläsas.
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.
7
98
Kungl. Majlis proposition nr 5.
20 §.
År i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs hörande i visst
fall, vare den gällande.
41 KAP.
Om bevisning till framtida säkerhet.
1 §•
År fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons
rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras,
och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet bevis genom vittne, sakkunnig
eller syn eller skriftligt bevis upptagas vid underrätt. Ej må dock
enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte att vinna utredning örn brott.
2 §.
Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra ansökan
därom bos rätten.
I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med
beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till stöd för
dess upptagande, samt, örn det kan ske, den, vilkens rätt eljest kan bero därav.
3 §.
Örn bevisning till framtida säkerhet äge vad örn bevisupptagning i rättegång
utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan, utom sökandens,
annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock ej kallelse
å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att inställa
sig som vittne eller sakkunnig vid annan underrätt än den, under vilken
han har sitt hemvist.
4 §.
Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall gäldas av
sökanden.
Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter kallelse närvarit
vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för nödiga kostnader
till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
99
FJÄRDE AVDELNINGEN.
Om rättegången i underrätt.
I. Om rättegången i tvistemål.
42 KAP.
Om stämning och förberedelse.
1 §•
Vill någon erhålla stämning å annan, skall han hos rätten göra skriftlig
ansökan därom.
2 §.
I stämningsansökan skall käranden uppgiva:
1. de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda efter sitt sammanhang
och, när så lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda
punkter;
2. det yrkande käranden framställer;
3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt
4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna framgår
av vad eljest anföres.
Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.
Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga
bevis, som innehavas av honom.
)
3 §.
Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig,
skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen.
4 §.
Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består
bristen däri, att ansökan ej innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter,
varå käranden grundar sin talan, ej äro tydligt angivna, eller är
bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång,
skall ansökan avvisas.
Lag samma vare, om rätten finner uppenbart, att målet på grund av rättegångshinder
icke kan upptagas till prövning.
5 §.
Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å
käromålet.
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas svaranden.
6 §.
Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.
Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen
kan slutföras i ett sammanhang.
7 §.
Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehållande:
1. de invändningar örn rättegångshinder, som svaranden vill göra;
2. bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande;
3. örn kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttrande rörande
de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angivande av de omständigheter
svaranden vill anföra; samt
4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.
Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga
bevis, som innehavas av honom.
8 §.
Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter
de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De
skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa
och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan
företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig att på framställning
av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.
Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen
behandlas var för sig.
9 §•
Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig
förberedelse, örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet
eljest finnes lämpligare.
10 §.
Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så
snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kallelse
och svaranden i stämningen.
Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att
komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom.
Skall part infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.
Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att
komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han
infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall föreläggas
vite.
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
11 §•
Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,
som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första inställelsen
äge svaranden som svaromål åberopa av honom ingiven skrift. Finnes
vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten genom
frågor till svaranden söka avhjälpa bristen.
12 §.
Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det
ej ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av
rätten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas.
Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom
särskild kallelse. Örn föreläggande för part galle vad i 10 § andra och tredje
styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å
honom ske utan sådant föreläggande.
Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.
13 §.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,
äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge
vad i 10 och 12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet
behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där
sägs, part föreläggas vite.
14 §.
Vid skriftlig förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att till
rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall det
med därvid fogade handlingar delgivas käranden. Finnes ytterligare skriftväxling
erforderlig, äge rätten förordna därom.
Underlåter svaranden att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla
parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen
skall fortsättas genom muntlig förhandling.
15 §.
Rätten äge meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.
16 §.
Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.
17 §.
Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, bör rätten, om det finnes
lämpligt, under förberedelsen söka förlika parterna. Finnes särskild medling
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
böra ske, må parterna föreläggas att inställa sig till förlikningssammanträde
inför medlare, som förordnas av rätten.
18 §.
Under förberedelsen må meddelas tredskodom så ock, örn saken är sådan, att
förlikning därom är tillåten, dom i anledning av talan örn anspråk, som
medgivits eller eftergivits. Förlikning må ock stadfästas av rätten.
19 §.
Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,
att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,
föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd
vidtages, skall beslut därom meddelas under förberedelsen.
Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
meddelas under förberedelsen.
Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos rätten.
20 §.
Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjligt
givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.
Huvudförhandlingen må, örn hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 §
och tillika parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar, hållas i omedelbart
samband med förberedelsen.
21 §.
Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild
kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje
styckena samt 13 § sägs.
Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.
22 §.
Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke uppgivit under
förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse
örn beviset och vad han vill styrka därmed.
43 KAP.
Om huvudförhandling.
1 §•
Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter
för målets företagande till slutlig handläggning.
103
Kunni Maj.ts proposition nr 5.
2 §.
Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:
1. om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast genom
ombud;
2. örn vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;
3. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten
finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;
eller
4. örn hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.
Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens
slut, må huvudförhandling hållas.
3 §.
Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 §, må likväl förhandlingen
påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 § andra stycket kan vid
senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tillika uppdelning
av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.
Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra part, vittne eller sakkunnig,
som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.
Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat bevis
upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis, som sålunda
upptages, gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom
huvudförhandlingen, är stadgat.
4 §.
Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,
samt äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var
för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och
erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda
uttalanden.
5 §.
Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skriftlig
inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur
skrift.
6 §.
Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i
målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara
framställda frågor.
Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller förekommer
eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att förklara
sig däröver.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
7 §.
Vid förhandlingen skall käranden framställa sitt yrkande och svaranden
angiva, huruvida han medgiver eller bestrider det. Parterna skola vidare var
i sin ordning utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört.
Då omständigheterna föranleda därtill, må vid förhandlingens början rätten
kort redogöra för tvisteläget.
Vad part anfört under förberedelsen må icke uppläsas i annat fall, än då
hans utsaga vid förhandlingen avviker från den tidigare utsagan eller han
underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.
Äger förhandling rum, ehuru ena parten icke är tillstädes, skall genom rättens
försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han
anfört.
8 §.
Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.
Skall part höras under sanningsförsäkran, bör förhöret, örn ej särskilda skäl
föranleda annat, äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständighet,
varom parten skall höras.
9 §.
Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.
10 §.
Ändrar part uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången, eller gör
han tillägg därtill eller åberopar han omständighet eller bevis, som ej uppgivits
före huvudförhandlingens början, må vad parten sålunda andrager av
rätten lämnas utan avseende, örn det kan antagas, att partens förfarande skett
för att förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otillbörligt
syfte.
11 §•
Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet
är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits örn nytt
viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart
lämpligen kan ske.
Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,
övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.
I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.
Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller
genom särskild kallelse. Örn föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 §
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
105
andra och tredje styckena samt 13 § sägs; utsattes mål till fortsatt huvudförhandling,
må i stället för föreläggande enligt 10 § andra stycket part föreläggas
att komma tillstädes vid påföljd att eljest tredskodom må meddelas
mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.
12 §.
Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, för att
målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall ånyo
äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.
13 §.
Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.
Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.
44 KAP.
Om parts utevaro.
1 §•
Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet
avskrivas.
2 §.
Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, ena parten
från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats
honom att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas
mot honom, skall, örn den tillstädeskomne parten yrkar det, sådan dom meddelas.
Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas.
Är det svaranden, som uteblir, må dock på yrkande av käranden målet utsättas
till fortsatt muntlig förberedelse. Kommer svaranden ej heller då tillstädes,
gälle vad i första stycket stadgas.
3 §.-
Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, käranden
från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats
honom att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller,
skall målet avskrivas.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, åge rätten i stället för att
förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.
4 §.
Örn parts utevaro från rättegångstillfälle för huvudförhandling galle vad
i 1 §, 2 § första stycket och 3 § sägs.
Har föreläggande meddelats part att komma tillstädes vid påföljd att eljest
tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av
hans utevaro, och meddelas ej tredskodom, åge rätten på yrkande av den tillstädeskomne
parten företaga målet till förhandling. Framställes ej sådant
yrkande, skall målet avskrivas.
5 §•
Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom
vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom
ej är tillåten, åge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
6 §•
Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan
hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.
7 §•
Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling
av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.
8 §.
Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt detta
ej medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet
är grundat.
Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna
i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och
den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen
ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår,
att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.
Domen skall betecknas som tredskodom.
9 §.
Part, mot vilken tredskodom givits, äge hos den rätt, där talan väckts, söka
återvinning inom en månad från den dag, då domen delgavs honom. Sökes ej
återvinning, skall domen stå fast i vad den gått honom emot.
Ansökan örn återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom givits un -
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
107
der förberedelsen, bör skriften innehålla allt vad från sökandens sida erfordras
för förberedelsens fullföljande.
10 §.
Upptages ansökan om återvinning, skall målet, i den mån återvinning sökts,
ånyo företagas i det skick, vari det förelåg före det sammanträde, då parten
uteblev.
Uteblir parten ånyo och meddelas tredskodom mot honom, vare hans rätt till
återvinning förfallen.
II. Om rättegången i brottmål.
45 KAP.
Örn. väckande av allmänt åtal.
1 §•
Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn
stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes
lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.
Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, örn åklagaren
utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade.
Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan
står under åtal.
2 §.
Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.
Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för
brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet
och andra omständigheter finner det lämpligt.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan stämning,
vare det gällande.
3 §.
Väckas samtidigt åtal mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att
hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång.
Även i annat fall än nu sagts må flera åtal handläggas i en rättegång, örn
det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.
Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna
är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.
4 §.
I stämningsansökan skall åklagaren uppgiva:
1. den tilltalade;
2. målsäganden, örn sådan finnes;
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
3. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;
4. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis; samt
5. de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, örn ej denna
framgår av vad eljest anföres.
Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. väcka talan
om enskilt anspråk på grund av brottet, skall han i ansökan uppgiva anspråket
och de omständigheter, varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och
vad han vill styrka med varje särskilt bevis.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.
Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren.
5 §.
Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren åge dock mot samme tilltalade
utvidga åtalet att avse annan gärning, örn rätten med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter finner det lämpligt.
Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot
den tilltalade väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, örn rätten
med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning
inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgivits
eller ny omständighet till stöd för åtalet.
6 §.
Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för brott eller
enligt 5 § utvidga åtalet eller vill han eller målsäganden enligt sistnämnda
paragraf väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, må det ske
muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del
därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför
rätten.
7 §.
Har förundersökning i målet ägt rum, skall åklagaren, då åtalet väckes
eller så snart sire kan därefter, tillställa rätten utskrift av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen så ock skriftliga handlingar och föremål,
som åklagaren ämnar åberopa som bevis.
8 §.
Stämningsansökan skall avvisas, örn rätten finner uppenbart, att den som
väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder
icke kan upptagas till prövning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
109
9 §.
Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara
å åtalet.
Stämningen skall jämte stämningsansökan ock därvid fogade handlingar
delgivas den tilltalade.
10 §.
I stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att muntligen eller
skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Örn inkommen uppgift
skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.
Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet antagas,
att uppgift örn bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stämningen
kalla den tilltalade till huvudförhandling.
11 §•
Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett
sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning
ej ägt rum, sådan böra företagas, åge rätten meddela åklagaren föreläggande
därom.
12 §.
Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,
att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,
föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd
vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.
Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
utan dröjsmål meddelas.
Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos rätten.
13 §.
Finnes för prövning av fråga, som avses i 11 eller 12 §, part eller annan
böra höras, förordne rätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.
14 §.
Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som ma avgöras särskilt, ma huvudförhandling
utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom
en vecka från den dag, då åtalet väcktes, örn ej till följd av åtgärd, som avses
i 11 eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt.
110 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans
häktande.
15 §.
Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet
eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning
av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna
sig personligen, förelägga rätten honom vite.
Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom
särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vite. Förekommer
anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må
förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande av tilltalad, som
är anhållen eller häktad, förordne rätten.
Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.
16 §.
Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas örn
stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.
I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss,
av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de
bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med
varje särskilt bevis. Finner åklagaren på grund av den tilltalades erkännande
eller annan omständighet uppenbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade
uppgivas och att ej heller annan förberedande åtgärd erfordras, må dock åklagaren
omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.
Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga
de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren
åge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.
Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.
Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas
rätten.
17 §.
Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut uppgivit,
skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse örn beviset
och vad han vill styrka därmed.
46 KAP.
Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres.
1 §•
Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter
för målets företagande till slutlig handläggning.
lil
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
2 §.
Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:
1. om åklagaren icke är tillstädes;
2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att
infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant
fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;
3. örn, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är närvarande
och försvarare icke omedelbart utses;
4. örn målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är
tillstädes;
5. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och
motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;
eller
6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.
Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens
slut, må huvudförhandling hållas.
3 §•
Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 § första stycket 4—6, må
likväl förhandlingen påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 §
andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling,
och tillika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet
för utredningen.
Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra målsägande, vittne eller
sakkunnig, som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.
Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat
bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis,
som sålunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages
utom huvudförhandlingen, är stadgat.
4 §.
Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,
samt åge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var
för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar
skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda
uttalanden.
5 §.
Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skriftlig
inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur
skrift.
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
6 §.
Viel förhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande och den tilltalade
uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.
Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter,
varå det grundas. Sedan höres målsäganden.
Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och
därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens
tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter
må frågor ställas av försvararen.
Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning
av vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från
den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.
Äger huvudförhandling rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke
är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna
framläggas vad han anfört.
7 §.
Förekommer anledning, att i parts närvaro annan part av rädsla eller annan
orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättelse
genom att falla parten i talet eller annorledes, åge rätten förordna, att parten
ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts örn part galle ock målsägande,
även örn han ej för talan.
Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter förekallats, skall han
erhålla kännedom örn vad i hans frånvaro förekommit.
8 §.
Sedan målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.
9 §•
Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma, eller
förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utredning förebringas
rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans levnadsomständigheter
och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av
betydelse.
10 §.
Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.
11 §•
Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet
är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas, med
mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handlägg
-
Kungl. Alaj.ts proposition nr 5.
113
ningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt
bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. År den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då
han häktats därefter, från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda
omständigheter längre uppskov är nödvändigt.
Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,
övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas. I
annat fall skall ny huvudförhandling hållas.
Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller
genom särskild kallelse. Örn föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 § sägs.
12 §.
Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten förordna
örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall
kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11—13 §§ är stadgat.
13 §.
Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.
Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.
14 §.
Underlåter målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att
infinna sig personligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, åge rätten
i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.
15 §.
Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller
kommer han tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att infinna
sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, örn saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit
tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.
Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes sa
Bihang
till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.
8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
ken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den
tilltalade uteblivit, även örn kallelse ej delgivits honom.
Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.
16 §.
År, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke tillstädes,
förordne rätten, om det kan ske, någon, som är vid rätten närvarande och är
behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den tilltalade.
47 KAP.
Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari sådant åtal föres.
1 §•
Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn
stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan
inkom till rätten.
Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka talan
om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal, må det ske utan stämning muntligen
inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall
erhålla del därav.
2 §.
I stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:
1. den tilltalade;
2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;
3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa, samt de omständigheter,
varå anspråket grundas;
4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt
5. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna framgår
av vad eljest anföres.
Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.
Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal, med mindre åklagaren
beslutat att ej åtala, skall vid ansökan fogas intyg, att sådant beslut meddelats.
Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift
foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.
3 §.
Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig
eller har sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts, skall
rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen.
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
4 §.
Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består
bristen däri, att den brottsliga gärningen ej är tydligt angiven, eller ar
bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång i
ansvarsfrågan, eller bar sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts,
skall ansökan avvisas.
5 §.
Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara
å åtalet.
Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas den tilltalade.
6 §.
Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.
Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen
kan slutföras i ett sammanhang.
7 §.
Vid förberedelsen bör den tilltalade angiva, huruvida han erkänner eller
förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter, varå åtalet grundats,
och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter
var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra
sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett,
uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas.
Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen
behandlas var för sig.
8 §.
Eörberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig förberedelse,
om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest
finnes lämpligare.
9 §.
Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så
snart ske kan. Är den tilltalade häktad, skall första inställelse äga rum inom
en vecka från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt. Till första inställelsen skola parterna
kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.
Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han eljest
förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen,
förelägge rätten tillika vite.
Den tilltalade skall föreläggas vite. Örn inställande av tilltalad, som är
häktad, förordne rätten.
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
10 §.
Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,
som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första inställelsen
äge den tilltalade som svaromål åberopa av honom ingiven skrift.
Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten
genom frågor till den tilltalade söka avhjälpa bristen.
11 §.
Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det ej
ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av rätten.
Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Är den
tilltalade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från dagen
för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter,
från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parterna kallas
omedelbart eller genom särskild kallelse.
Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena sägs;
finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan
sådant föreläggande.
Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.
12 §.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,
äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge
vad i 9 och 11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet behandling
av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där
sägs, målsäganden föreläggas vite.
13 §.
Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet
avskrivas.
14 §.
Uteblir målsäganden från sammanträde för muntlig förberedelse och har
föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att han eljest
förlorar sin rätt att tala å brottet, skall, örn den tilltalade yrkar det, förklaring
härom givas; göres ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.
Uteblir den tilltalade och har vite förelagts honom, äge rätten i stället för
att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen orne--delbart eller till senare dag.
15 §.
Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då föreläggande
meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge rätten i
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
117
stället för att förelägga nytt vite förordna, att lian skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.
16 §.
Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder av att parten
kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.
17 §.
Utebliva under förberedelsen båda parterna eller endera från särskilt sammanträde
för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder
därav.
18 §.
Då rätten enligt 14 § förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt att tala
å brottet, äge han hos rätten göra ansökan örn målets återupptagande.
Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den
dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.
19 §.
Vid skriftlig förberedelse skall den tilltalade i stämningen föreläggas att
till rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall
det med därvid fogade handlingar delgivas målsäganden. Finnes ytterligare
skriftväxling erforderlig, äge rätten förordna därom.
Underlåter den tilltalade att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla
parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen
skall fortsättas genom muntlig förhandling.
20 §.
Rätten äge meddela närmare bestämmelser örn skriftväxling mellan parterna
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.
21 §.
Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.
22 §.
Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjligt
givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.
Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka
från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
23 §.
Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild
kallelse.
Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena samt
12 § sägs. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant
föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande
av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.
Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat,
24 :§.
Om enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 5,
6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, åge bestämmelserna
i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:
1.
Om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part
gälle vad i 23 § i detta kapitel är stadgat.
2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfälle för huvudförhandling,
skall målet avskrivas. Örn påföljd för målsägande, som uteblir eller underlåter
att infinna sig personligen, så ock örn måls återupptagande skola bestämmelserna
i 14—16 och 18 §§ i detta kapitel äga motsvarande tillämpning. Utebliva
båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av
rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.
3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten i stället
för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 §, förordna, att förberedelse skall ånyo
äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.
48 KAP.
Om strafföreläggande.
1 §•
Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej
dagsböter eller normerade böter, åge åklagaren, i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla.
Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd,
skall ock den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande. År
fråga om flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.
Strafföreläggande må ej användas, örn den misstänkte är under aderton år
eller örn andel i böterna skall tillfalla åklagaren och ej heller örn anledning
förekommer, att målsägande finnes.
119
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
2 §.
Strafföreläggande skall avfattas skriftligen. I föreläggandet skall åklagaren
uppgiva:
1. den misstänkte;
2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga; samt
3. det straff och den påföljd, som föreläggas den misstänkte.
Föreläggandet skall vara undertecknat av åklagaren.
3 §.
Godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen å föreläggandet
och skall innehålla, att den misstänkte erkänner gärningen och att han underkastar
sig det straff och den påföljd, som förelagts honom.
Godkännes ej föreläggandet omedelbart, skall det delgivas den misstänkte
på sätt om stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande, att han har
att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor, från dagen för delgivningen
till åklagaren återställa föreläggandet försett med godkännande vid
påföljd att åtal eljest må äga rum.
4 §.
Godkänner den misstänkte strafföreläggande, som avser böter till högre
belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet underställas prövning av den
rätt, som är behörig att upptaga åtal för brottet. Åklagaren har att ofördröjligen
till rätten överlämna föreläggandet jämte utskrift av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen, örn sådan ägt rum, samt övriga handlingar
i ärendet.
Finnes för prövning av föreläggandet den misstänkte eller annan böra höras,
åge rätten förordna därom på sätt den finner lämpligt.
överensstämmer föreläggandet med lag och är det förelagda straffet ej uppenbart
för högt eller för lågt, skall rätten fastställa föreläggandet; är straffet
uppenbart för högt, må det nedsättas. I annat fall skall föreläggandet undanröjas.
Mot rättens beslut må talan ej föras.
5 §.
Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse
ej erfordras, godkänts av den misstänkte, gälle som dom, vilken vunnit laga
kraft.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
FEMTE AVDELNINGEN.
Om rättegången i hovrätt.
49 KAP. ’
Om fullföljd av talan mot underrätts dom och beslut.
1 §•
Talan mot underrätts dom skall föras genom vad.
Den, mot vilken tredskodom givits, åge ej fullfölja talan mot domen; örn
hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §.
Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten,
utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.
2 §■
Talan mot underrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas
i samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till
prövning, skall dock talan mot beslutet föras genom vad.
Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom
slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.
3 §.
Har underrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mot domare eller invändning
örn rättegångshinder och skall ej enligt 7 § därvid förbliva, åligge
part, som vill föra talan mot beslutet, att, örn det meddelats vid sammanträde
för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll
del därav, anmäla missnöje; försummas det, åge parten ej vidare rätt till talan.
Anmäles missnöje, bestämme rätten med hänsyn till omständigheterna, örn
talan skall föras särskilt eller allenast i samband med talan mot dom eller
slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.
4 §.
Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt, örn rätten
1.
avvisat ombud, biträde eller försvarare;
2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången;
3.
förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning;
Kimot- Majlis proposition nr 5.
121
4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar
för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part
eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;
5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;
6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—
28 kap.; eller
7. avslagit begäran örn fri rättegång eller förordnat, att sådan förmån skall
upphöra, eller avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.
Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i
1, 2, 3 eller 7, åligge den som vill föra talan att, örn beslutet meddelats vid
sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag,
då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare
rätt till talan. Rätten pröve genast, örn anmälan rätteligen gjorts.
5 §.
Har underrätt i samband med dom eller slutligt beslut meddelat beslut i
fråga, som avses i 4 §, och rör frågan ombud, biträde, försvarare, vittne, sakkunnig
eller annan, som ej är part eller intervenient, skall mot beslutet föras
särskild talan genom besvär. Vad nu sagts gälle ock, örn underrätt i samband
med dom eller slutligt beslut meddelat beslut örn skyldighet för åklagare att
ersätta rättegångskostnad.
Då eljest i samband med dom eller slutligt beslut meddelats beslut i fråga,
som avses i 4 §, eller beslut örn skyldighet för part eller intervenient eller statsverket
att ersätta rättegångskostnad, skall talan mot beslutet föras i samma
ordning som talan mot domen eller det slutliga beslutet.
6 §.
Menar part, att genom underrätts beslut målet onödigt uppehålles, äge han
mot beslutet föra särskild talan genom besvär.
7 §•
Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot
av nämnd eller bifallit begäran örn fri rättegång, skall vid underrättens beslut
förbliva.
8 §.
Är i detta kapitel eller eljest i lag ej annat stadgat, må mot underrätts beslut
talan föras allenast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut.
Till bemötande av motpartens ändringsyrkande må part, ehuru han ej fullföljt
talan mot dom eller slutligt beslut, påkalla prövning av beslut, mot vilket
särskild talan ej må föras.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Skall ej särskild talan föras mot beslut, varigenom rätten förelagt vite eller
annan påföljd, äge den, som är missnöjd med beslutet, i samband med särskild
talan mot beslut, varigenom föreläggandet tillämpats, påkalla prövning av
dess giltighet.
9 §.
över underrätts beslut, varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller vadeeller
besvärstalan avvisats, må klagan föras genom besvär. Ej må i annat
fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest fullföljts på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, komma under hovrättens bedömande.
10 §.
Vad underrätt föreskrivit örn sättet för fullföljd av talan skall lända till
efterrättelse.
11 §.
Har part, som enligt 3 § anmält missnöje med underrätts beslut under rättegången,
hänvisats att föra särskild talan mot beslutet, skall målet vila i avbidan
på utgången av partens klagan. Finner rätten förberedelsen i målet böra
fortsättas, må dock rätten förordna därom.
Anmäles missnöje enligt 4 §, äge rätten, örn särskilda skäl föranleda därtill,
förordna, att målet skall vila i avbidan på utgången av den missnöjdes klagan.
Ej må i annat fall än nu sagts klagan över underrätts beslut under rättegången
föranleda uppehåll med målets behandling.
50 KAP.
Om vad i tvistemål.
1 §•
Vill part vädja mot underrätts dom i tvistemål, skall han inom en vecka
från den dag, då domen gavs, hos underrätten anmäla vad. Rätten pröve genast,
örn anmälan rätteligen gjorts.
Part, som anmält vad, skall inom tre veckor från den dag, då domen gavs,
fullfölja vadet genom att till underrätten inkomma med vadeinlaga.
2 §.
Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,
ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;
dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då tiden för fullföljd av
vadet utgick, till underrätten inkomma med vadeinlaga.
Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare vadetalan
förfallen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
123
3 §.
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall
den av underrätten avvisas.
4 §.
I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:
1. den dom, mot vilken talan föres;
2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt
3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.
Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,
att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras
inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan
jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att
motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.
5 §.
Äwisas ej vadetalan. skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna
tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade
handlingar samt akten.
Framställes i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom
begäran om kvarstad eller skingringsförbud eller om hävande av sådan
åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder av att den icke
äger laga kraft, skall insändandet ske genast; till dess den i 2 § angivna
tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå vid underrätten.
6 §.
Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan
av hovrätten omedelbart avvisas.
7 §•
Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.
8 §.
För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas
vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med
skriftligt genmäle.
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har under?
rätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart förordna,
att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.
9 §•
Genmälet skall, örn ej vadekärandens yrkande medgives, innehålla yttrande
rörande de av honom anförda grunderna för vadetalan och angivande av de
omständigheter vadesvaranden vill anföra.
Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i
huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest, att
vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför
rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i genmälet jämte
skälen därtill. I genmälet skall svaranden ock angiva, om han vill, att motparten
skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud.
10 §.
Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.
Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall
yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast örn
särskilda skäl äro därtill.
11 §•
Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages
utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages,
skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.
Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos hovrätten.
12 §.
Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten
därom på sätt den finner lämpligt.
13 §.
Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må
avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
125
14 §.
Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.
Vadekäranden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans
vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge hovrätten
tillika vite. Yadesvaranden skall, om han är skyldig att infinna sig
personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för målets handläggning
eller utredning, föreläggas vite; förelägges ej vite, skall svaranden
erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.
Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.
Parterna skola underrättas örn beslutet. Örn kallande av
vittne eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.
15 §.
Örn huvudförhandling åge i övrigt vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§ är
stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.
16 §.
Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,
uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket
yrkande han framställer. Vadesvaranden skall angiva, huruvida han medgiver
eller bestrider yrkandet.
Därefter skola, örn ej hovrätten finner annan ordning lämpligare, först vadekäranden
och sedan vadesvaranden utveckla sin talan. Part skall yttra sig
över vad motparten anfört. Äger förhandling rum, ehuru svaranden icke är tillstädes,
skall genom hovrättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna
framläggas vad han anfört.
Vad tillstädeskommen part anfört under skriftväxlingen eller eljest vid
målets beredande må ej uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhandlingen
avviker från den tidigare utsagan eller han underlåter att yttra sig
eller eljest särskilda skäl äro därtill.
17 §.
Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas. Ägei
huvudförhandling rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall den av
honom vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det erfordras, framläggas
genom hovrättens försorg.
Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom
protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis
rörande samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande
samma omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.
18 §.
Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
19 §.
Uteblir vadekäranden från rättegångstillfälle för Huvudförhandling, vare
hans vadetalan förfallen.
Uteblir vadesvaranden och har vite förelagts honom, åge hovrätten, då saken
är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, i stället för att förelägga nytt
vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till
senare dag. i:
Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid
vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom ej är
tillåten, åge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt
sig allenast genom ombud eller uteblivit.
20 §.
Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge
han hos hovrätten göra ansökan om målets återupptagande.
Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från
den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.
21 §.
Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn vadetalan
medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.
Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till femhundra
kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt
sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad
eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.
Mål, vari fråga är örn allenast rättstillämpningen, må på båda parternas
begäran avgöras utan huvudförhandling, örn hovrätten finner uppenbart, att
sådan ej erfordras.
För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.
22 §.
Da hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,
örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.
Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling
skall äga rum.
23 §.
Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne
eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
127
syn å stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den
bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske, med mindre beviset
upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga
skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.
24 §.
Har, då tredskodom givits, den som yrkat sådan dom vädjat mot domen
och upptages av motparten gjord ansökan örn återvinning, skall målet av hovrätten
visas åter till underrätten att handläggas i samband med återvinningsmålet.
25 §.
Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.
Vadekäranden åge ej ändra sin talan att avse annan del av underrättens
dom än den som uppgivits i vadeinlagan.
Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller
bevis, som ej tidigare förebragts, örn han kunnat åberopa omständigheten eller
beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt
syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande
örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan prövas i målet.
26 §.
''Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla,
som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.
Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, åge hovrätten,
örn skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.
Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med
hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.
27 §.
Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall
hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.
28 §.
Åberopas annat fel i rättegången, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrätten
undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas hava inverket
på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.
29 §.
Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att underrätten
varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall
hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Om befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa måiet
till annan underrätt stadgas i 10 kap. 20 §.
30 §.
Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från
underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas
till underrätten.
51 KAP.
Om vad i brottmål.
1 §•
Vill part vädja mot underrätts dom i brottmål, skall han inom tre veckor
från den dag, då domen gavs, till underrätten inkomma med vadeinlaga.
2 §.
Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,
ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;
dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då vadetiden utgick,
till underrätten inkomma med vadeinlaga.
Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare
vadetalan förfallen.
3 §.
Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av underrätten avvisas.
4 §.
I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:
1. den dom, mot vilken talan föres;
2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt
3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.
Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,
att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall
hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan
skall käranden ock angiva, örn han vill, att målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
År den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.
129
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
Yadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.
5 §.
Avvisas ej vadetalan, skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna
tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade
handlingar samt akten.
Är den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart går i
verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller framställes
i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom begäran
örn den tilltalades häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap.,
eller örn hävande av sådan åtgärd, skall insändandet ske genast; till dess den
i 2 § angivna tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå
vid underrätten.
6 §.
Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan
av hovrätten omedelbart avvisas.
7 §.
Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.
8 §.
För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas
vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med
skriftligt genmäle.
Har underrätten avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller
förordnat örn hävande av sådan åtgärd, åge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud,
må hovrätten ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.
9 §.
Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av vadekäranden anförda grunderna
för vadetalan och angivande av de omständigheter vadesvaranden vill
anföra.
Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest,
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.
9
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas,
skall han angiva det i genmälet jämte skälen därtill. I genmälet skall svaranden
ock angiva, om han vill, att målsägande eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.
Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud
eller, då den tilltalade är svarande, hans försvarare.
10 §.
Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.
Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall
yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om
särskilda skäl äro därtill.
11 §.
Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages
utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut
därom utan dröjsmål meddelas.
Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos hovrätten.
Finnes i mål örn allmänt åtal förundersökningen böra fullständigas eller,
örn förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge hovrätten meddela
åklagaren föreläggande därom.
12 §.
Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten
därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne hovrätten.
13 §.
Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må
avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.
År den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor
efter utgången av den i 2 § angivna tiden, om ej till följd av åtgärd, som avses
i 11 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade
häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas
från dagen för hans häktande.
14 §.
Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.
Enskild vadekärande skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att
hans vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
131
hovrätten tillika vite. Enskild vadesvarande skall, om han är skyldig att in,
finna sig personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för
målets handläggning eller utredning, föreläggas vite; är det den tilltalade och
förekommer anledning, att han ej skulle iakttaga sådant föreläggande, åge
hovrätten förordna, att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande
eller förordnande, som nu sagts, skall svaranden erinras örn att målet må avgöras
utan hinder av hans utevaro. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne hovrätten.
Skall i mål örn allmänt åtal målsägande höras i anledning av åklagarens
talan, skall han vid vite kallas att vid huvudförhandlingen infinna sig personligen.
Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.
Parterna skola underrättas om beslutet. Örn kallande av vittne
eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.
15 §.
Örn huvudförhandling äge i övrigt vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§
är stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.
Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna
örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall
kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 10—12 §§ i detta kapitel
stadgas.
16 §.
Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,
uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket
yrkande han framställer. Tillfälle skall lämnas vadesvaranden att yttra sig
över yrkandet.
Åklagaren eller målsäganden, då talan föres allenast av denne, skall därefter
utveckla åtalet, i den mån det erfordras för prövning av vadetalan. Har talan
fullföljts av den tilltalade, må dock, örn hovrätten finner det lämpligare, först
den tilltalade och därefter åklagaren eller målsäganden utveckla sin talan.
Part skall erhålla tillfälle att bemöta vad motparten anfört. Äger huvudförhandling
rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall genom hovrättens
försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.
Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning
av vad han anfört inför underrätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från den
tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.
17 §.
Sedan parternas talan framlagts, skall bevisningen förebringas. Den vid
underrätten förebragta bevisningen skall genom hovrättens försorg, i den mån
det är av betydelse för målet i hovrätten, framläggas sådan den föreligger i
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
protokoll och andra handlingar; finner hovrätten det lämpligare och samtycka
parterna därtill, må dock bevisningen förebringas av parterna.
Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom
protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis rörande
samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande samma
omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.
18 §.
Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.
19 §.
Uteblir enskild vadekärande från rättegångstillfälle för huvudförhandling,
vare hans vadetalan förfallen.
Uteblir enskild vadesvarande och har vite förelagts honom, äge hovrätten i
stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.
Kommer enskild part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats
honom vid vite att infinna sig personligen, äge hovrätten i stället för att förelägga
nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.
Underlåter i mål örn allmänt åtal målsägande, som skall höras i anledning av
åklagarens talan, att infinna sig personligen, gälle därom vad i tredje stycket
är stadgat.
Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt
sig allenast genom ombud eller uteblivit.
20 §.
Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge han
hos hovrätten göra ansökan örn målets återupptagande.
Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från
den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.
21 §.
Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn talan
av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres
av den tilltalade, biträtts av motparten.
Har den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter
eller fällts till vite och förekommer ej anledning till ådömande av svårare
straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;
föres tillika talan örn annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre
talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 5. 133
För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.
22 §.
Då hovrätten beslutat, att inål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,
örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.
Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling
skall äga rum.
23 §.
Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne
eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn å stället hållits och heror avgörandet
även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens
dom i denna del ej ske annat än till den tilltalades förmån, med mindre beviset
upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga
skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.
24 §.
Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.
Åklagare, som i hovrätten fört talan mot den tilltalade, äge till hans förmån
ändra sin talan.
Vadekäranden äge ej ändra sin vadetalan att gälla annan gärning än den
som avses i vadeinlagan.
25 §.
Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare
föres till hans förmån, ändra underrättens dom till men för den tilltalade.
Har den tilltalade av underrätten dömts för brottet, äge hovrätten dock döma
till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller
annan skyddsåtgärd eller förordna örn villkorligt anstånd med straffs ådömande
eller, då underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller
meddelat förordnande, som nu sagts, döma till annan påföljd. Är hovrätten
beträffande den tilltalades tillräknelighet av annan mening än underrätten, äge
hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.
26 §.
Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla,
som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.
Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om
skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.
Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med
hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.
27 §.
Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall
hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
28 §.
Finner hovrätten annat fel i rättegången hava förekommit, än som avses i 26
eller 27 §, må hovrätten undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas
hava inverkat på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas
i hovrätten.
29 §.
Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att underrätten
varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall
hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.
Örn befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa
målet till annan underrätt stadgas i 19 kap. 11 §.
30 §.
Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från
underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas
till underrätten.
31 §.
Har talan mot underrätts dom fullföljts allenast såvitt angår annat än ansvar,
skall målet i hovrätten behandlas som tvistemål.
52 KAP.
Om besvär.
1 §•
Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor
från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga;
har beslut under rättegången meddelats annnorledes än vid sammanträde
för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan över beslut örn någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, vare ej inskränkt
till viss tid.
Örn skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller
4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.
2 §.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av underrätten avvisas.
3 §•
I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:
1. det beslut, mot vilket talan föres;
2. grunderna för besvärstalan; samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
135
3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.
Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.
Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller
hans ombud.
4 §.
Avvisas ej besvärstalan, skall underrätten utan dröjsmål till hovrätten insända
besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller
styrkt avskrift av akten, såvitt angår den fullföljda frågan.
5 §.
Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 2 § sägs, må
talan av hovrätten omedelbart avvisas.
6 §.
Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall besvärstalan avvisas.
7 §.
Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att
inkomma med skriftlig förklaring.
Ej må, med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig, ändring göras
i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt.
Har underrätten i tvistemål avslagit yrkande örn kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller
i brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
örn hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, eller förordnat, att beslut må verkställas utan hinder av att det
icke äger laga kraft, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för
verkställighet ej må äga rum. Är fråga örn häktning eller reseförbud, må hovrätten
ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.
8 §.
Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda grunderna
för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill
anföra.
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Vill förklarande!! åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.
Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller
hans ombud eller, då i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.
9 §.
Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,
äge hovrätten förordna därom. Hovrätten åge tillika meddela närmare bestämmelser
örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part
skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast
örn särskilda skäl äro därtill.
10 §.
Finnes för utredningen erforderligt, att part eller annan höres muntligen i
hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.
11 §•
Sedan erforderliga åtgärder vidtagits, skall målet så snart ske kan av hovrätten
företagas till avgörande.
12 §.
Innan hovrättens slutliga beslut meddelats, må besvärstalan återkallas.
13 §.
Sedan hovrättens slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från underrätten
mottagna akten jämte avskrift av beslutet översändas till underrätten.
53 KAP.
Om mål, som upptages omedelbart av hovrätt.
1 §•
I tvistemål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången
vid underrätt är i 42—44 kap. stadgat motsvarande tillämpning.
2 §•
I brottmål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången
vid underrätt är i 45—47 kap. stadgat motsvarande tillämpning;
i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:
1. Hovrätten äge ej uppdraga åt åklagaren att utfärda stämning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
137
2. Hovrätten åge för målets beredande i stämningen förelägga den tilltalade
att till hovrätten inkomma med skriftligt genmäle. Genmälet skall med
därvid fogade handlingar delgivas åklagaren. Finnes för målets beredande
ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Rätten
äge tillika meddela närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även
föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.
3. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 §, 46 kap. 11 § och
47 kap. 22 § är föreskriven för hållande av huvudförhandling i mål, vari den
tilltalade är anhållen eller häktad, -skall gälla en tid av två veckor.
4. Förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än böter, äge
hovrätten företaga målet till avgörande utan huvudförhandling; därom gälle
vad i 51 kap. 22 § stadgats.
SJÄTTE AVDELNINGEN.
Om rättegången i högsta domstolen.
54 KAP.
Om fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslut.
1 §•
Talan mot hovrätts dom skall föras genom ansökan örn revision.
Den, mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; örn
hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §
och 53 kap. 1 §.
Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tilllåten,
utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.
2 §•
Talan mot hovrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas i
samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till prövning,
skall dock talan mot beslutet föras genom ansökan örn revision.
Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom
slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.
3 §.
Vad i 49 kap. 3—5, 7 och 11 §§ är stadgat i fråga örn talan mot underrätts
beslut äge motsvarande tillämpning beträffande talan mot hovrätts beslut,
138 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
som ej är slutligt, i där uppkommen eller dit fullföljd fråga, som avses i
nämnda lagrum.
4 §.
Beträffande hovrätts beslut i annat fall än nu sagts gälle vad i 49 kap. 8 §
är stadgat.
5 §■
Då hovrätt ogillat yrkande örn häktning eller reseförbud eller frigivit häktad
eller hävt reseförbud, må talan mot beslutet ej föras annorledes än i samband
med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.
6 §.
över beslut, varigenom hovrätt visat mål åter till underrätt, må ej klagas;
innefattar hovrättens prövning avgörande av fråga, som inverkar på målets
utgång, åge dock part utan hinder av vad nu sagts fullfölja talan däremot.
7 §•
Har hovrätt funnit underrätten behörig att upptaga mål, må talan däremot
ej föras, med mindre invändningen mot underrättens behörighet grundas å omständighet,
som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta.
8 §.
Ej må talan föras mot hovrätts beslut angående jäv mot domare i underrätt
eller i dit fullföljd fråga, som avses i 49 kap. 4 § första stycket 7 eller 6 §.
9 §.
Talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts
vid underrätt, må ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre
högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill.
Vad nu sagts gälle ej talan, som i mål örn allmänt åtal föres av justitiekanslern
eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.
10 §.
Prövningstillstånd må meddelas allenast
1. örn för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning
eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller
2. örn med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till sådan
prövning.
11 §.
Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas i anledning av
talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom saken till viss
del ej upptagits till prövning och mot vilket talan fullföljes i samband med
talan mot domen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
139
Meddelas prövningstillstånd, galle det domen eller det slutliga beslutet i
dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes
i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet.
12 §.
Ej må i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, prövningstillstånd enligt 10 § 2 meddelas part, örn värdet av
vad han tappat i hovrätten uppenbart icke uppgår till ettusenfemhundra kronor.
Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas till
rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.
Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa, eller tilltalad eller honom närstående,
som sägs i 21 kap. 1 §, med mindre talan avser sådant brott eller ock annat
brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av otillräknelighet eller
erhållit anstånd med straffs ådömande eller för brottet dömts till förvaring
i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter
omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld
till vite omedelbart i penningar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts
ny minsta tid för förvaring eller internering.
13 §.
Fores i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut,
som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom
eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket
gäller även beslutet, åge vad i 9—12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning;
i anledning av talan mot beslut örn rättegångskostnad må dock prövningstillstånd
enligt 10 § 2 ej meddelas.
14 §.
Då hovrätt meddelar beslut, varemot talan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må
föras, skall hovrätten i beslutet giva det till känna.
Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens
prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give
hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det till känna.
Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till utgången
i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet
skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten örn innehållet i 11 § andra
stycket.
15 §.
Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig,
äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla
140
Kungl. Mnj:ts proposition nr 5.
prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna
i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras
i samband med frågan, örn prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande
av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas
ny bevisning.
Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma under
högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt föreskrivit örn sättet för
fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.
16 §.
över hovrätts beslut, varigenom missnöjesanmälan eller revisions- eller besvärstalan
mot hovrätts dom eller beslut avvisats, må klagan föras genom besvär.
Ej må i annat fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest
fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, komma under högsta
domstolens bedömande.
17 §.
Den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut skall i hovrätten
nedsätta fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, samt lika stort belopp till
säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen kan komma att tillerkänna
motparten. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt
belopp, som nu sagts, galle det ock för de övriga. Äro i målet flera motparter
till den som fullföljer talan, vare han dock ej skyldig att nedsätta mera än
nu sagts.
Från nedsättningsskyldighet vare kronan fri så ock i brottmål åklagare samt
tilltalad, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i allmän
uppfostringsanstalt eller i anstalt för undergående av ungdomsfängelse
eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar. Annan tilltalad, som för
talan i fråga örn honom ådömt ansvar, vare fri från nedsättande av fullföljdsavgift.
Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning erfordras icke, då
enskild motpart ej finnes.
18 §.
Nedsätter den som vill fullfölja talan föreskrivet belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning men förmår han på grund av fattigdom ej tillika
nedsätta fullföljdsavgift, åge han utan hinder därav fullfölja talan, örn han
med intyg av behörig myndighet styrker, att han icke äger tillgång till gäldande
av ytterligare etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle
sakna nödtorftigt uppehälle. Kan han icke gälda ens det belopp, som skall
nedsättas till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ock utan hinder därav
fullfölja talan, örn han med intyg, som nu sagts, styrker, att han icke äger
tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav
skulle sakna nödtorftigt uppehälle.
Närmare föreskrifter om vilken myndighet äger utfärda sådant intyg och
örn intygs innehåll meddelas av Konungen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
141
19 §.
Bifalles parts ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar, förordne högsta
domstolen tillika, att parten äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift.
Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften statsverket.
Menar part, som nedsatt fullföljdsavgift, att sådan rätteligen ej skolat gäldas
av honom, åge han, till dess målet avgjorts, hos högsta domstolen yrka att
återfå avgiften.
I dom eller slutligt beslut förordne högsta domstolen, om och i vad mån
belopp, som part nedsatt till säkerhet för kostnadsersättning, må lyftas av honom
eller motparten.
55 KAP.
Om revision.
1 §•
Vill part söka revision av hovrätts dom, skall han inom fyra veckor från den
dag, då domen gavs, till hovrätten inkomma med revisionsinlaga.
2 §.
Revisionskäranden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta
stadgad fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning; nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp
till säkerhet för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid
inkomma med sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.
Har käranden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom men
är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägge hovrätten
honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, om sådant icke är
för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts, ånyo
företages, revisionstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det ock gillt.
3 §.
Finnes revisionstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt
lid, skall den av hovrätten avvisas.
4§.
I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:
1. den dom, mot vilken talan föres;
2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt
3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §
1, bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar
till stöd därför.
Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall
käranden uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar
käranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall käranden ock angiva, örn han
vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhanding i högsta domstolen.
Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.
Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller
hans ombud.
5 §.
Avvisas ej revisionstalan, skall hovrätten efter revisionstidens utgång utan
dröjsmål till högsta domstolen insända revisionsinlagan med därvid fogade
handlingar samt underrättens och hovrättens akter i målet.
År i brottmål den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart
går i verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller framställes i revisionsinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning,
såsom i tvistemål begäran örn kvarstad eller skingringsförbud eller om hävande
av sådan åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder
av att den icke äger laga kraft, eller i brottmål begäran om den tilltalades
häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller örn hävande av sådan
åtgärd, skall insändandet ske genast.
6 §•
Föreligger mot revisionstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må
talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.
7 §.
Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall högsta domstolen förelägga revisionskäranden att avhjälpa
bristen.
Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för revisionstalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i högsta domstolen, skall revisionstalan avvisas.
8 §.
För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma
med skriftligt genmäle.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
UZ
Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller i
brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
om hävande av åtgärd, som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart bevilja
åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att
den icke äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge högsta
domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej
må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må högsta domstolen
utan motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.
9 §.
Genmälet skall, örn ej i tvistemål revisionskärandens yrkande medgives, innehålla
yttrande rörande de av honom anförda grunderna för revisionstalan
och angivande av de omständigheter revisionssvaranden vill anföra.
Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall svaranden
uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar
svaranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid genmälet. I genmälet skall svaranden ock angiva, örn han vill, att motparten
eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig
personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.
Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud
eller, då i brottmål den tilltalade är svarande, hans försvarare.
10 §.
Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas revisionskäranden.
Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge högsta
domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela närmare
bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende
part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en
skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.
11 §•
Erfordras prövningstillstånd, bestämme högsta domstolen, sedan skriftväxlingen
avslutats, om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl äro därtill, må
frågan upptagas, ehuru skriftväxling ej ägt rum. Innan prövningstillstånd
meddelats, må fråga, som avses i 8 § andra stycket, ej upptagas.
12 §.
Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande,
örn målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan
medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades
förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.
144 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.
Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i
dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.
13 §.
Part må ej i tvistemål i högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt,
att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt
eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Framställes först i högsta
domstolen yrkande örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan
prövas i målet.
14 §.
Har vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omständighet vittne eller
sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å
stället hållits och beror avgörandet även i högsta domstolen av tilltron till
den bevisningen, må i denna del ändring i hovrättens dom i tvistemål eller i
brottmål annat än till den tilltalades förmån ej ske, med mindre hovrätten,
ehuru beviset ej upptagits vid huvudförhandling i hovrätten, därutinnan gjort
ändring i underrättens dom eller ock synnerliga skäl föreligga, att bevisets
värde är annat, än hovrätten antagit.
15 §.
Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50
kap. 11—20 §§, 22 §, 24 § och 25 § första och andra styckena samt i brottmål
51 kap. 11—20, 22, 24, 25 och 31 §§ äga motsvarande tillämpning.
Vad i 50 kap. 26—29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26—29 §§ rörande
brottmål är för hovrätt stadgat örn undanröjande av underrätts dom och örn
återförvisning skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning
i fråga örn lägre rätts dom.
16 §.
Sedan högsta domstolens dom eller slutliga beslut givits, skola de från hovrätten
mottagna akterna jämte avskrifter av domen eller beslutet översändas,
hovrättsakten till hovrätten och underrättsakten till underrätten.
56 KAP.
Om besvär.
1 §•
Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor
från den dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkomma med besvärsinlaga;
har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
145
för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande
i häkte vare ej inskränkt till viss tid.
Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, som avses
i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i 54 kap. 3 §.
2 §.
Klaganden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta stadgad
fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning;
nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp till säkerhet
för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid inkomma med
sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.
Har klaganden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom
men är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägga hovrätten
honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, örn sådant
icke är för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts,
ånyo företages, besvärstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det
ock gillt.
3 §.
Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av hovrätten avvisas.
4 §.
I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:
1. det beslut, mot vilket talan föres;
2. grunderna för besvärstalan; samt
3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.
Anser klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §
1, bör han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar
till stöd därför.
Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.
Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans
ombud.
5 §.
Avvisas ej besvärstalan, skall hovrätten utan dröjsmål till högsta domstolen
insända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller
styrkt avskrift av underrättens och hovrättens akter i målet, såvitt angår den
fullföljda frågan.
6 §.
Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må
talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.
Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 5.
10
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
7 §.
Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.
8 8.
Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom
att inkomma med skriftlig förklaring.
9 §.
Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda
gran derna för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden
vill anföra.
Vill förklaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.
Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller
hans ombud eller, da i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.
10 §.
Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,
äge högsta domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela
närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva,
i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med
mer än en skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.
11 §•
Erfordras prövningstillstånd och har motparten hörts över besvären, bestämme
högsta domstolen, sedan skriftväxlingen avslutats, om sådant tillstånd
skall meddelas. När skäl äro därtill, må frågan upptagas, ehuru skriftväxling
ej ägt rum.
12 §.
Beträffande rättegången i högsta domstolen skall i övrigt vad i 52 kap. 10—
12 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.
13 §.
Sedan högsta domstolens slutliga beslut meddelats, skola de från hovrätten
mottagna akterna jämte avskrifter av beslutet översändas, hovrättsakten till
hovrätten och underrätts akten till underrätten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
147
14 §.
Vad i detta kapitel är stadgat åge motsvarande tillämpning i fråga örn besvär
mot beslut av advokatsamfundets styrelse; i dylikt mål gälle dock följande
avvikelser:
1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han
erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Bestämmelserna
i 2 § äge ej tillämpning.
2. Örn ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan föres
av justitiekanslern, även motparten höras muntligen i högsta domstolen.
3. Tillfälle skall lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring
och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.
57 KAP.
Om mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen.
1 §•
I mål, som skall upptagas omedelbart av högsta domstolen, äge vad i 53
kap. är stadgat motsvarande tillämpning.
SJUNDE AVDELNINGEN.
Om särskilda rättsmedel.
58 KAP.
Örn resning och återställande av försutten tid.
1 §•
Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna
resning beviljas:
1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller
ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande,
som kan antagas hava inverkat på målets utgång;
2. örn skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om
part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit
falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat
på utgången;
3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller
148 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.
Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.
2 §.
Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade
resning beviljas:
1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller
ombud, ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;
2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om
vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan
kan antagas hava inverkat på utgången;
3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts
eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats
eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga
skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket
han dömts, prövas ånyo; eller
4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.
3 §.
Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade resning
beviljas:
1. örn sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat och detta kan
antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts
under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller
2. om å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som
ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava
lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt
strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.
Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.
4 §.
Vill någon söka resning, skall han hos högsta domstolen göra skriftlig ansökan
därom.
Ansökan örn resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §
första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
149
göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå
ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,
må tiden räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i tvistemål
på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall sökas inom
sex månader, sedan domen vann laga kraft.
5 §.
I resningsansökan skall sökanden uppgiva:
1. den dom ansökan avser;
2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt
3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis.
Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §
första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten
eller beviset ej åberopats i rättegången.
Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.
'' ti
Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga bevis
sökanden åberopar.
6 §.
Avvisas ej resningsansökan, skall ansökan med därvid fogade handlingar
delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig
förklaring. Finnes ansökan ogrundad, må den dock omedelbart avslås.
Vad i 56 kap. 9, 10 och 12 §§ är stadgat örn besvär i högsta domstolen äge
motsvarande tillämpning beträffande resningsansökan.
Högsta domstolen äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda
föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.
7 §.
Beviljas resning, förordne högsta domstolen, att målet skall ånyo upptagas
av den rätt, som sist dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning beviljas
i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes
uppenbar, omedelbart ändra domen.
Uteblir sökanden, då målet ånyo företages till förhandling, vare resningen
förfallen; uteblir motparten, må målet avgöras utan hinder därav. I kallelse
skall intagas erinran därom. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga örn åklagare.
8 §.
Avvisas eller avslås resningsansökan, äge högsta domstolen ålägga sökanden
att ersätta motparten eller, örn åklagaren är motpart, statsverket kostnaden å
resningsärendet; har resning sökts av åklagaren, må kostnaden utgå av allmänna
medel. Bifalles ansökan, skall frågan örn kostnaden prövas i samband
med målet efter dess återupptagande.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
9 §.
Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande resning i
denna del av målet vad om resning i tvistemål är stadgat; beviljas resning i ansvarsfrågan,
må dock utan hinder av vad sålunda är föreskrivet resning
samtidigt beviljas även i målet i övrigt.
10 §.
Vad i 1—9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande
rättens beslut.
11 §•
Har någon försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut
eller för ansökan örn återvinning eller återupptagande och förelåg för hans underlåtenhet
laga förfall, som han icke kunde i rätt tid anmäla, må på ansökan
av honom den försuttna tiden återställas.
12 §.
Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,
sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år, sedan tiden utgick, hos högsta
domstolen göra skriftlig ansökan därom.
Beträffande ansökan, som nu sagts, äge vad i 5, 6 och 8 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning.
59 KAP.
Örn besvär över domvilla.
1 §•
Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen
rör, på grund av domvilla undanröjas:
1. örn målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid
fullföljd högre rätt haft att självmant beakta:
2. örn rätten ej varit domför;
3. örn domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller
fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider
förfång;
4. örn domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken
dömts; eller
5. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas
hava inverkat på målets utgång.
151
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
2 §.
Vill någon besvära sig över domvilla, skall lian till den rätt, där talan mot
domen skolat fullföljas, eller, örn fullföljd ej kunnat äga rum, till högsta domstolen
inkomma med besvärsinlaga.
Besvär skola föras, örn de grundas å omständighet, som avses i 1 § 1, 2 eller
5, inom sex månader, sedan domen vann laga kraft, och, om besvären grundas å
omständighet, som avses i 1 § 3, inom sex månader, sedan klaganden erhöll
kännedom om domen. Erhöll han kännedom om domen, innan den vann laga
kraft, skall tiden räknas från den dag, då domen vann laga kraft.
3 §.
Örn besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sådant
ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning;
beträffande besvär, som skola upptagas omedelbart av högsta domstolen,
gälle dock ej bestämmelserna örn nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till
säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningstillstånd.
Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskrives,
vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.
Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig
eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny
handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.
Om ersättning för kostnad gälle vad örn rättegångskostnad är stadgat.
4 §.
Vad i 1—3 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning beträffande
rättens beslut.
5 §•
Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej
erfordras, godkänts av den misstänkte, skall på besvär av den som föreläggandet
avser undanröjas:
1. örn godkännandet icke kan anses sorn en giltig viljeförklaring;
2. örn vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör
anses ogiltigt; eller
3. örn föreläggandet eljest ej överensstämmer med lag.
6 §.
Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hovrätt, där,
örn åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas, inkomma med
besvärsinlaga.
Besvär skola föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet
företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill,
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
förordna, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet
av föreläggandet ej må äga rum. Örn besvär, som nu sagts, äge i övrigt vad i
52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens beslut må talan
ej föras.
Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
153
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 juni 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Engberg, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler processlagberedningens
betänkande den 29 november 1938 med förslag till rättegångsbalk
samt anför:
»Frågan om en reform av vårt rättegångsväsende har varit föremål för
ett ingående och omfattande utredningsarbete. Sedan processkommissionen
år 1926 framlagt sitt betänkande rörande rättegångsväsendets ombildning
och, förutom andra, lagrådet avgivit utlåtande över betänkandet, såvitt anginge
dess huvudgrunder, har i anledning av Kungl. Majlis proposition den
6 februari 1931, nr 80, riksdagen avgivit yttrande rörande huvudgrunderna
för en rättegångsreform. I överensstämmelse med de direktiv, som meddelats,
har beredningen utarbetat sitt förslag i nära anslutning till de av riksdagen
godkända riktlinjerna för reformen. Förslaget åsyftar i enlighet härmed
främst att ernå ett bättre förfarande, karakteriserat av ökad muntlighet,
koncentration och omedelbarhet samt fri bevisprövning. Ändringar i organisatoriskt
hänseende lia däremot föreslagits endast i den man sådana ansetts
betingade av det nya förfarandet.
Förslaget har nyligen varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges
domareförbund anordnat möte. Huvudpunkterna i förslaget ha därefter ingående
diskuterats vid av mig under innevarande vecka anordnade sammanträden,
till vilka inbjudits, förutom processlagberedningens och lagrådets
ledamöter, ett flertal företrädare för skilda delar av rättegångsväsendet samt
ett antal ledamöter av riksdagen. Av de sålunda hållna överläggningarna har
framgått, att förslagets huvudgrunder vunnit gillande. I fråga örn vissa
delar lia emellertid olika meningar gjort sig gällande. I sådant hänseende
må särskilt följande omnämnas.
I anledning av bestämmelserna i förslaget, att nämnd skall ha säte i rådhusrätt
vid avgörande av grövre brottmål, har från några håll ifrågasatts,
huruvida den av beredningen föreslagna sammansättningen av rådhusrätten
med tre lagfarna ledamöter och nämnd vore lämplig. För den händelse
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
nämnd ansåges böra ha säte i rådhusrätt, har framförts till övervägande,
huruvida förutsättningarna för nämndens deltagande borde angivas på det
sätt som skett i förslaget.
Meningsskiljaktighet har vidare yppats huruvida, såsom processlagberedningen
föreslagit, möjlighet borde beredas att under vissa förutsättningar få
tvistemål avgjorda av hovrätt såsom första och enda instans. Från vissa
håll har man förordat förslagets bestämmelser i denna del under instämmande
i dess syfte att skapa möjlighet till anlitande av domstolsförfarande
även i sådana fall, där framför allt ett skyndsamt avgörande är av nöden
och fördenskull parterna hittills plägat föredraga att låta tvisten slitas av
skiljemän. Farhågor ha emellertid uttalats, särskilt från underrätternas sida,
att ett dylikt eninstansförfarande skulle komma att anlitas i så stor omfattning,
att underrätternas ställning därigenom skulle försvagas. Det har
även framhållits, att på denna väg vissa slag av mål kunde komma att helt
undandragas högsta domstolens prövning.
I fråga om förhållandet mellan förberedelse, respektive förundersökning,
och huvudförhandling stadgar förslaget, att dom skall grundas å vad som
förekommit vid huvudförhandlingen. Under det att man från vissa håll
starkt understrukit den principiella betydelsen av vad sålunda föreslagits
har från andra håll invänts, att under vissa omständigheter material, som
framkommit vid måls beredande, borde, även om det ej uttryckligen framförts
vid huvudförhandlingen, kunna läggas till grund för domen. Den
tanken har också framkastats, att därest vid huvudförhandlingen skulle ha
förbigåtts någon omständighet av betydelse för. målets utgång, en komplettering
av processmaterialet borde på möjligast enkla sätt kunna ske utan
att ny huvudförhandling hölles. Även i övrigt ha i fråga om förslagets
regler rörande muntligheten och koncentrationen i rättegången framställts
önskemål om jämkningar. Förslagets bestämmelser om protokollföringen
ha från vissa håll förordats medan man från andra håll i dem önskat vissa
jämkningar ur praktisk synpunkt.
Vad angår förfarandet i brottmål ha, närmast från åklagarhåll, uttalats
farhågor för att förslaget icke medgåve tillräckliga möjligheter för en effektiv
utredning. Den meningen har också under överläggningarna kommit
till uttryck, att häktningsrätt alltjämt borde tillkomma även åklagare
och ej, såsom enligt förslaget, enbart rätten.
Till det föreliggande förslaget, som är av stor omfattning och utgör resultatet
av ett mångårigt utredningsarbete, torde lagrådet nu böra taga
ståndpunkt. Lagrådet kommer tydligen vid sin granskning att, under beaktande
av bestämmelsernas inbördes sammanhang, taga ställning till de
erinringar, som framförts mot vissa delar av förslaget.
I anledning av förslaget ha till justitiedepartementet inkommit vissa framställningar;
ytterligare en del framställningar väntas inkomma under den
närmaste tiden. Förutom processlagberedningens förslag torde jämväl dessa
framställningar böra överlämnas till lagrådet för att tagas under över
vägande vid förslagets granskning.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
155
Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
av processlagberedningen utarbetade förslag till rättegångsbalk måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av detta protokoll.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 november
19i0.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 1 september 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 9 juni 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till rättegångsbalk.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten i processlagberedningen revisionssekreteraren Tore Strandberg.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Förslaget i allmänhet.
Lagrådet:
Arbetet på en allmän reform av vårt rättegångsväsen har med längre och
kortare avbrott pågått i etthundratrettio år. Under sitt nuvarande skede, som
daterar sig från processkommissionens tillsättande år 1911, har arbetet bedrivits
efter ett av statsmakterna fastställt program, vilket väsentligen avviker
från den hos oss eljest brukliga ordningen. Sålunda upprättades till
en början endast förslag till principer för rättegångsreformen. Detta förslag
gjordes till föremål för ett omfattande remissförfarande, varvid även lagrådets
yttrande inhämtades. Kungl. Maj :t föreläde därefter riksdagen genom
proposition år 1931 de grunder, på vilka Kungl. Majit ansåg lagstiftningen
böra byggas, och riksdagen uttalade sig om dessa. Riksdagen godkände i
allt väsentligt de framlagda principerna. Först därefter vidtog arbetet med
lagtextens författande. Processlagberedningen, som fått sig detta arbete anförtrott,
har följt de antagna grundlinjerna.
Processlagberedningens förslag har i oförändrat skick remitterats till lagrådet.
Såsom i remissprotokollet framhålles, hade förslaget dessförinnan
varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges domareförbund anordnat
möte, varjämte huvudpunkterna i förslaget ingående diskuterats vid sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
157
manträden, som anordnats av chefen för justitiedepartementet. Fullständiga
diskussionsprotokoll från mötet och sammanträdena hava tillhandahållits
lagrådet. Lagrådet har jämväl tagit del av yttranden över förslaget, vilka inkommit
från Föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för Föreningen
Sveriges stadsdomare. Därutöver hava från myndigheter, sammanslutningar
och enskilda inkommit en del framställningar, som gjorts tillgängliga
för lagrådet.
Vid sin granskning av lagförslaget har lagrådet uppenbarligen haft att
taga hänsyn till den säregna ordning, i vilken förslaget tillkommit. I 1931
års proposition och i riksdagens med anledning därav avlåtna skrivelse
uttalades väl, att i riksdagens yttrande icke finge inläggas den innebörden,
att riksdagen tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål, som vöre förknippade
med denna lagstiftningsfråga, och det framhölls, att vid det ytterligare
inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt,
kunde framkomma nya synpunkter, som påkallade beaktande. Det är emellertid
naturligt att den grundval för reformen, som tillkommit efter så ingående
överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej bör rubbas utan
synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämma också i det
väsentliga med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även
vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning
kan lagrådet obetingat ansluta sig såväl till uppfattningen att en allmän
rättegångsreform är av behovet påkallad och bör utan dröjsmål komma till
stånd som till de principer, vilka uppbära det föreliggande förslaget. Det
sätt, varpå processlagberedningen i lagtext utformat de uppdragna grundlinjerna
och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som under
det föregående arbetet lämnats åsido, förtjänar det högsta erkännande. De
erinringar lagrådet framställer röra endast frågor av jämförelsevis underordnad
betydelse.
I motsats till vad som eljest är brukligt åtföljes förslaget icke av något
förslag till promulgationslag, och förslag till de ändringar i olika författningar,
som föranledas av den nya rättegångsbalken, föreligger ej heller. Denna
uppdelning av materialet, som med hänsyn till reformarbetets omfattning
varit nödvändig, har såtillvida inverkat på lagrådets granskning att det för
lagrådet ej alltid varit möjligt att bedöma, huruvida de bestämmelser, som
vid det fortsatta arbetet visa sig erforderliga, böra få sin plats i rättegångsbalken
eller i andra lagar. Ett hithörande fall kommer att beröras vid behandlingen
av 3 kap. Ett annat fall utgör spörsmålet örn verkan av parts
konkurs å rättegång som, då beslutet om egendomsavträde meddelas, pågår
angående egendom som hör till konkursboet. Vid den nu gällande konkurslagens
tillkomst torde hava förutsatts, att detta spörsmål skulle upptagas i
samband med arbetet på rättegångsreformen. Förslaget innehåller inga bestämmelser
i ämnet, men det lärer vara avsett att frågan skall behandlas vid
det fortsatta arbetet. Därvid kan det emellertid, liksom i ytterligare andra
fall, visa sig nödvändigt att göra ändringar i rättegångsbalken.
Beträffande den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet förordar
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
beredningen, att statsmakterna, innan förslag till övergångsbestämmelser föreligger,
taga ståndpunkt till frågan örn rättegångsväsendets gestaltning.
Lagrådet kan för sin del till fullo instämma häri och vill starkt framhålla
angelägenheten av att den nya rättegångsbalken utan uppskov kommer till
stånd. Detta är önskvärt såväl för att arbetet på övergångsbestämmelser och
följdändringar skall kunna bedrivas planmässigt som för alt domare, åklagare
och advokater ävensom de studerande vid universiteten må få tid att
före ikraftträdandet tillägna sig de nya rättsreglerna.
Innan lagrådet uttalar sig om de särskilda paragraferna i det föreliggande
förslaget, vill lagrådet upptaga några spörsmål av mera allmän innebörd.
Med införande av en ny rättegångsordning äro uppenbarligen förknippade
åtskilliga frågor av organisatorisk och administrativ natur. I processlagberedningens
motiv framhålles, att det ur flera synpunkter skulle vara olämpligt,
att frågor av detta slag upptoges till fullständig behandling i rättegångsbalken.
Beredningen har utgått från att allenast de grundläggande bestämmelserna
på detta område böra hava sin plats i rättegångsbalken, medan till
särskild reglering hänvisats det närmare ordnandet av domstolarnas och
åklagarväsendets inre organisation och verksamhet. Beredningen har sålunda
icke behandlat frågorna om avlöningsförhållandena för domare och annan
domstolspersonal, sportelväsendets avskaffande, skyldighet för part att erlägga
särskild rältegångsavgift o. s. v. Mot denna beredningens allmänna
ståndpunkt kan någon erinran icke göras. Med hänsyn till att det utgör en
nödvändig förutsättning för ett lyckosamt resultat av processreformen, att
domstols- och åklagarväsendet är organiserat på ett sådant sätt, att domare
och åklagare kunna fylla de nya uppgifter, som läggas på dem, anser sig
lagrådet emellertid icke kunna underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen
att denna förutsättning lätt kan komma att brista, såvida icke vissa
organisationsändringar vidtagas i fråga om domsagoarbetet och åklagarverk
samheten.
I förut omförmälda år 1928 avgivna yttrande av lagrådet erinrades om
att betydande anspråk måste ställas på de personliga kvalifikationerna hos
den som efter genomförande av rättegångsreformen blir satt att i mera invecklade
mål leda förhandlingarna och överläggningen till dom. Lagrådet
framhöll bland annat, att den som skulle kunna på ett tillfredsställande sätt
motsvara dessa fordringar borde besitta icke blott lyckliga naturgåvor och
loda kunskaper, utan även en genom riklig övning och omfattande erfarenlet
utbildad färdighet och slutligen hava tillfälle att med odelad kraft ägna
jg åt uppgiften. Vad lagrådet i detta sammanhang uttalade får icke lämnas
ur sikte under det förestående arbetet med domstolsorganisationens anpassning
efter det nya systemet. För att göra det möjligt att till domare förvärva
jurister, som äga den bästa utbildningen för facket och vilkas personliga
kvalifikationer väl fylla måttet, måste tillses, icke blott att arbetsförhållandena
bliva ordnade på ett tillfredsställande sätt utan även att löneförmånerna
så utmätas att de fördelar i ekonomiskt avseende, som advokatbanan
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
159
eller annan enskild verksamhet kan erbjuda en dugande jurist, icke göra sig
gällande med samma styrka som för närvarande är fallet. I detta samman
hang må framhållas vikten av att åtgärder så långt sig göra låter vidtagas
för att underlätta ett yrkesutbyte mellan advokatkåren och domarkåren.
Under nu rådande ordning hava de svårigheter, som möta härutinnan, framträtt
som en kännbar brist i vårt rättsväsen, bland annat då det gällt att
söka förverkliga önskemålet att såsom ledamöter i högsta domstolen upptaga
framstående advokater.
Vad särskilt beträffar arbetsförhållandena vid underrätterna på landet har
processlagberedningen givit uttryck åt den uppfattningen att processreformen
icke kommer att medföra någon mera väsentlig förändring. En motsatt
uppfattning har emellertid hävdats i uttalanden från häradshövdingarnas
sida. Därvid har särskilt gjorts gällande, att arbetsbördan i domsagorna
kommer att väsentligt ökas och att därför en förstärkning av arbetskrafterna
är oundgängligen nödvändig. Till en del kan antagligen denna meningsskiljaktighet
förklaras därav att redan för närvarande arbetet i många domsagor
är så ordnat att häradshövdingens arbetskraft utnyttjas till bristningsgränsen.
Härför måste rådas bot. Det bör åtminstone såsom regel ankomma
på annan, av staten avlönad, befattningshavare än häradshövdingen att på
eget ansvar sköta expeditionsgöromålen och vidtaga andra åtgärder som icke
höra till de egentliga domaruppgifterna. Införes i enlighet med vad processlagberedningen
förordat en sådan ordning, torde åtskilliga av de anmärkningar
som riktats mot förslaget mista sin udd. Såsom exempel kan nämnas
kritiken mot bestämmelsen i 33 kap. 4 § att delgivning i rättegång skall ske
genom rättens försorg samt påpekandena att den arbetstid, som kommer att
åtgå för häradshövdingens deltagande i rättsförhandlingar, i framtiden
måste betydligt överstiga den tid, som för närvarande användes för sådant
ändamål. Då lagrådet vid sin granskning av förslaget ansett sig kunna i här
avsedda delar lämna det utan erinran, har lagrådet inskränkt sig till att pröva
lämpligheten av den föreslagna anordningen i och för sig samt utgått från,
såsom en självklar sak, att statsmakterna måste tillse, att de organ, som skola
handhava de nya uppgifterna, inrättas på sådant sätt, att de bliva väl skickade
härför.
Såsom processlagberedningen framhållit ställa de uppgifter, som vid ett
muntligt koncentrerat rättegångsförfarande av ackusatorisk typ tillkomma
åklagarna, stora anspråk på deras insikter, omdöme och skicklighet. Deras
uppgifter bliva ock av större omfattning. Av utomordentlig vikt är att det vid
reformens genomförande tillses, att åklagarna kunna fylla de ökade krav
sorn sålunda måste uppställas för att en tillfredsställande tillämpning av de
nya huvudprinciperna skall kunna nås.
AU den nuvarande distriktsåklagarorganisationen på landet är otillfredsställande
lärer icke behöva närmare utvecklas. Frågan har vid skilda tillfällen
varit föremål för utredning men ännu ej vunnit sin slutliga lösning. Vid
utarbetandet av det senaste förslaget i ämnet, lill vars grunder statsmak
-
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
terna i år tagit ställning, har valts den vägen att inom ramen för landsfiskalsorganisationen
tillgodose olika intressen. Med denna utgångspunkt har
utredningen lett fram till en organisation av väsentligen samma grundtyp
som den vi nu äga, med befattningshavare vilka inom förhållandevis små
distrikt skola handhava flera olikartade uppgifter. Det kan näppeligen undvikas
att en dylik sammankoppling av skiftande göromål medför, att den
ena eller andra verksamhetsgrenen eftersättes. Sålunda får icke påräknas
att befattningshavarna i allmänhet skola äga fallenhet för samtliga dem åliggande
uppgifter, då dessa kräva olika kvalifikationer. Vid en dylik splittring
av befattningshavarens tid och intresse må det vara förklarligt, örn just
åklagarverksamheten får till viss grad träda tillbaka till förmån för mera
tidsbundna och på grund av sin natur noga övervakade uppgifter. Och i små
distrikt är målfrekvensen — bortsett från vissa stående typer av företrädesvis
bagatellmål — ej tillräcklig för att giva åklagarna den rutin som det
nya rättegångsförfarandet i vida högre grad än det nuvarande kommer att
kräva av dem. Organisationen lider av svagheter av samma art som den nuvarande,
låt vara i mindre grad. Ehuru nyordningen innebär, att distriktsåklagarna
i gemen skola få en bättre utbildning, och jämväl har andra obestridliga
förtjänster ur åklagarsynpunkt, måste det befaras, att den nya landsfiskalsorganisationen,
under förutsättning att distriktsåkiagarna skola utöva
åklagarfunktionen i ungefärligen samma omfattning som nu, icke kan fylla
måttet i ett modernt rättegångsväsen. Om emellertid, av hänsyn till annat än
själva åklagaruppgiften, distriktsåklagarnas verksamhet kommer att ordnas
efter de riktlinjer som nu antagits, bör man taga i beräkning att det kan visa
sig nödvändigt att till landsfogdarna överföra en icke oväsentlig del av de
åklagaruppgifter som nu normalt ankomma på distriktsåkiagarna.
Efter omändringen av landsfogdetjänsterna måste landsfogdeorganisationen
anses väl ägnad för de uppgifter som den föreslagna nya rättegångsordningen
lägger på dessa åklagare. En ökning av arbetskrafterna torde
emellertid visa sig påkallad. Alldeles ofrånkomlig blir en sådan, om landsfogdarna,
såsom nyss berörts, skulle komma att få övertaga en del av
distriktsåklagarnas uppgifter.
Icke minst för justitiekanslersämbetet kommer den nya rättegångsordningen
att medföra en ökad arbetsbelastning. Processlagberedningen förutsätter
också att de arbetskrafter, som stå till justitiekanslerns förfogande,
måste förstärkas. Vad angår justitiekanslern personligen må uppmärksammas,
att hos ämbetet sammanförts ett flertal uppgifter av skilda slag och att
justitiekanslern ensam har att besluta i alla ärenden. Särskilt för verksamheten
som chef för åklagarna i riket och som övervakande myndighet är
det olägligt att justitiekanslerns tid splittras på många uppgifter och att han
tynges av ett omfattande detaljarbete. Justitiekanslern måste beredas tillfälle
att personligen på ett effektivt sätt utöva ledningen av åklagarverksamheten.
Han måste för ändamålet äga översikt över det hela samt kunna anslå erforderlig
tid för undersökningar på eget initiativ och följa lagstiftning, doktrin
och praxis. Osäkert är om det, sedan nyorganisationen av åklagarväsen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
161
det slutligt genomförts och en ny rättegångsordning trätt i tillämpning, är
möjligt att tillgodose dessa synpunkter enbart genom att biträdande personal
ställes till kanslerns förfogande. Även andra vägar synas böra undersökas.
En lösning är att från ämbetets verksamhetsområde utmönstras vissa
göromål, därvid i första hand, såsom den praktiskt betydelsefullaste, bör
komma i åtanke ämbetets funktion som remissinstans åt Kungl. Maj:t i
ärenden, vilka ej röra åklagarväsendet, jämte vad i övrigt hänför sig till
kanslerns ställning som kronjurist. En annan linje är att justitiekanslerns
beslutanderätt i viss utsträckning delegeras till honom underlydande ämbetsman.
I anslutning till vad nu uttalats vill lagrådet rörande åklagarna till sist
understryka angelägenheten av att behövliga åtgärder i tid förberedas, så
att icke till de svårigheter, som åklagarna under övergångstiden få att bekämpa
innan de hunnit göra sig förtrogna med det i grunden omlagda rättegångsförfarandet,
också sällar sig den att åklagarmyndigheterna stå organisatoriskt
mindre väl rustade för de nya uppgifterna.
I närmaste samband med frågan örn åklagarorganisationen står spörsmålet
i vilken utsträckning åklagare må kunna eftergiva åtal eller genom straffföreläggande
bestämma straff. Åklagarna få här helt nya uppgifter. Dessa
komma att huvudsakligen åvila distriktsåklagarna. Rätt att eftergiva åtal eller
meddela strafföreläggande har i förslaget tilldelats åklagarna i mycket begränsad
omfattning. Beträffande strafföreläggande torde detta i viss mån bero
därpå att många av de myndigheter och sammanslutningar, som hördes
över processkommissionens betänkande, ställde sig avvisande till institutet.
Ehuru de farhågor, som framfördes i yttrandena, torde vara överdrivna,
förefaller det — trots de beaktansvärda fördelar varmed institutet, på sätt
i processlagberedningens motiv framhålles, är förenat -—- välmotiverat att,
såsom i förslaget skett, gå fram med försiktighet vid institutets införande i
svensk rätt. Sedan erfarenhet örn dess verkningar vunnits även i vårt land,
torde böra övervägas, huruvida man ej skall gå vidare på den beträdda
vägen. Det är ej heller uteslutet, att det i framtiden skall visa sig görligt att
något öka åklagares rätt att eftergiva åtal, särskilt beträffande unga lagöverträdare.
Förslaget berör polisens verksamhet allenast såvitt den avser efterforskning
rörande begångna brott. Emellertid har polisen och i synnerhet kriminalpolisen
i fråga om brott även en annan viktig uppgift, nämligen att vara
verksam till förekommande av brott. Denna uppgift, som i Danmark (Lov
örn Rettens Pleje § 112^ uttryckligen omnämnts i processlagen, har i svensk
lagstiftning — frånsett aen tidsbegränsade lagen den 9 januari 1940 örn vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. — icke kommit till uttryck i vidare
mån än att den i 2 § lagen om polisväsendet i riket upptagna definitionen
på polisverksamhet avfattats så, att den inbegriper även verksamhet till
förekommande av brott. Den av chefen för socialdepartementet den 12 december
1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal angiver i en
Bihang
till riksdagens protokoll 19A2. 1 sami. Nr 5. 11
162
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
lighet härmed i 3 §, att polisman är pliktig att söka förekomma sådan överträdelse
av lag eller allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer på åklagarmyndighet,
samt att även i vissa andra fall ingripa till avvärjande av angrepp
å person eller egendom. Det får icke förbises, att även för sådan förebyggande
verksamhet polisen kan hava behov av tvångsmedel, som icke kunna
tillgripas utan uttryckligt stöd i lag. Detta behov, som endast tillfälligtvis
och i begränsad omfattning fylles genom 1940 års lag, synes i längden ej
kunna lämnas obeaktat av lagstiftningen, övervägande skäl kunna väl tala
för att icke låta reglerna i ämnet inflyta i själva rättegångsbalken, men då
den lagstiftning, som erfordras, innefattar ett viktigt komplement till processlagstiftningen
och bör utarbetas i överensstämmelse med de principer, som
kommit till uttryck i förevarande förslag, synes det önskligt att frågan om
en sådan lagstiftning upptages till behandling i samband med det fortsatta
arbetet på processreformen.
Justitieråden Lawski och von Steyern:
I fråga om underrätternas organisation har förslaget i stort sett bibehållit
gällande regler. Den viktigaste avvikelsen därifrån avser rådhusrätternas
sammansättning vid behandling av brottmål. Härutinnan innehåller förslaget,
att vid huvudförhandling eller syn å stället i mål rörande ansvar för
brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, nämnd skall hava
säte i rätten. I dylika grövre brottmål skall alltså rådhusrätten bestå av tre
eller fyra lagfarna domare och sju till nio nämndemän. Rör mål allenast
ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och är brottet
sådant, att målsägande ej finnes, kan efter förordnande av Kungl. Maj :t rådhusrätt
vara domför med allenast en lagfaren domare. I övriga brottmål består
rådhusrätten av tre eller fyra lagfarna domare. Till jämförelse erinras
om att häradsrätt vid behandling av brottmål skall bestå av lagfaren ordförande
jämte sju till nio nämndemän; i nyssberörda enklare mål behöva dock
endast tre nämndemän tjänstgöra.
Spörsmålet örn lekmän överhuvud taget böra hava säte i rådhusrätt har
under lagstiftningsarbetets gång varit föremål för delade meningar. Vi äro
ense med beredningen om att nämnds medverkan är önskvärd. Däremot äro
enligt vår mening reglerna om nämnd vid rådhusrätt i vissa viktiga detaljer
icke tillfredsställande. En sådan detalj är frågan huruvida, då nämnd skall
tjänstgöra, rådhusrätten i övrigt skall bestå av samtliga de lagfarna ledamöterna
eller endast en av dem. Även i denna fråga hava meningarna gått isär
under lagstiftningsarbetets senare skede. Processkommissionen, som i tvistemål
förordade, att underdomstol (lagmansrätt) i tingslag, som omfattade
allenast stad, skulle bestå av endast en domare, föreslog för brottmålens del,
att lagmansrätten i dylikt tingslag skulle på alldeles samma sätt som lagmansrätt
på landet bestå av en lagfaren domare jämte nämnd. I sitt år 1928
avgivna utlåtande över kommissionens betänkande uttalade lagrådet, som
beträffande stadsdomstolarna i tvistemål rekommenderade ett juristkollegium
Kimot. Majlis proposition nr 5.
163
av t r e domare, att i grövre brottmål stadsdomstolarna borde bestå av e n
lagfaren domare jämte nämnd. I 1931 års proposition förordades enahanda
regler som i förevarande förslag, medan kamrarna stannade i olika beslut.
Första kammaren avstyrkte nämnd i stad, andra kammaren förordade nämnd
men lämnade öppet huruvida, då nämnd tjänstgjorde, rådhusrätten skulle
hava en eller flera lagfarna ledamöter.
Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes det — med hänsyn till
att en viss enhetlighet i fråga örn domstolstyperna i och för sig måste anses
önskvärd — ligga närmast till hands att, då rådhusrätterna i vissa brottmål
förses med nämnd efter mönster av häradsrätterna, även i övrigt låta rådhusrätt
med nämnd bliva organiserad på samma sätt som häradsrätt. Av
häradsrätternas organisation har man i vårt land de bästa erfarenheter, medan
en brottmålsdomstol, bestående av ett juristkollegium jämte nämnd, är
en hos oss oprövad organisation. Såsom skäl för den föreslagna olikheten
mellan härads- och rådhusrätt har åberopats att, örn man läte rådhusrätten
bestå av nämnd jämte ordföranden som den enda lagfarna ledamoten, detta
skulle innebära ett av omständigheterna ej påkallat försvagande av det lagfarna
elementet i domstolen. Häremot kan emellertid anföras, att brottmålen
såsom regel äro betydligt enklare än tvistemålen och att i dem de juridiska
spörsmålen sällan äro av mera komplicerad art. Vidare bör beaktas, att en
avlastning av rådhusrättsledamöternas arbetsbörda genom att två, eventuellt
tre av dem befrias från skyldigheten att sitta med vid handläggningen av
grövre brottmål mångenstädes kan bliva behövlig, örn en ökning av rådmännens
antal skall kunna undvikas. Endast örn man vore nödsakad att antaga,
att stadsdomarna under den nya organisationen i allmänhet skulle komma
att bliva mindre kvalificerade än de jurister som skola tjänstgöra såsom
ordförande i häradsrätterna, har man anledning att kräva ett flertal lagfarna
domare i rådhusrätt med nämnd. En sådan farhåga lärer emellertid till
stor del vara utesluten därigenom att enligt förslaget Kungl. Maj:t tillerkänts
inflytande även på tillsättandet av rådmansbefattningarna. Erfarenheten
har för övrigt visat, att de större städerna äro intresserade av att
försäkra sig om högt kvalificerade jurister för sina domstolar, särskilt för
borgmästarbefattningarna. Med hänsyn härtill och då det synes lämpligt, att
borgmästarna, respektive avdelningsordförandena i de största städerna såsom
regel utöva ordförandeskapet vid handläggningen av de grövre brottmålen,
torde en ordning med endast en fackdomare i dessa mål icke innebära
någon försämring av rådhusrätterna. Till sist må understrykas, att den av
processlagberedningen föreslagna organisationen i viss mån är ägnad att försvaga
lekmännens .ställning. Redan därigenom att lekmännen ställas inför
ett i allmänhet enhälligt domarkollegium torde deras möjligheter att göra sig
gällande bliva mindre än i häradsrätterna. Och då de lagfarna ledamöterna
icke äro ense, är det risk för att lekmännen skola inrikta sig endast på de
spörsmål, beträffande vilka juristerna råkat i delo, och icke tillräckligt uppmärksamma
andra, kanske viktigare frågor.
På nu angivna skäl förordas, att rådhusrätterna vid huvudförhandling och
164 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
syn å stället i grövre brottmål skola bestå av en lagfaren ordförande med
nämnd.
Göres en dylik ändring i rådhusrätts sammansättning, torde därav bli en
konsekvens, att ej heller mindre grova brottmål — här frånses mål vari på
grund av Kungl. Maj:ts förordnande rådhusrätt skall vara domför med en
lagfaren domare — böra handläggas av ett juristkollegium. För dessa mål
synes lämpligt, att rådhusrätt blir domför med en lagfaren ledamot och tre
nämndemän. Härigenom skulle en ytterligare lindring av stadsdomarnas arbetsbörda
vinnas. Viktigare är, att med en sådan ordning nämndemännen
skulle kunna mera regelbundet deltaga i rådhusrätternas arbete utan att därigenom
någon särskilt stor ökning av deras antal blir nödvändig. Enligt vår
mening har nämligen med rätta anmärkts att, med den föreslagna organisationen,
nämndemännen -— möjligen med undantag för storstäderna — komma
att tjänstgöra så sällan, att de icke tillnärmelsevis på samma sätt som
häradsrätternas nämndemän bliva förtrogna med domstolsarbetet. En på
lagrådets begäran upprättad, vid dess utlåtande såsom bilaga fogad statistik
rörande brottmålen i 30 städer, varest rådhusrätt förutsättes skola bibehållas,
bestyrker riktigheten av nämnda anmärkning. Enligt denna statistik
utgjorde i 18 städer under vartdera av åren 1937 och 1938 antalet mål angående
brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, lägst 4 och
högst 31, medan övriga mål om ansvar för brott, varå urbota bestraffning
kan följa, växlade mellan 13 och 77. Antalet mål, vari endast böter kunnat
ådömas, är givetvis betydande, men därutinnan är statistiken icke vägledande,
emedan dels ett stort antal av dessa mål komma att bortfalla genom
de nya reglerna om strafföreläggande, dels vissa av dem kunna förväntas
bliva avgjorda av rådhusrätt såsom enmansdomstol. Mot vad nu föreslagits
kan erinras, att rådhusrätt med tre nämndemän skulle få större kompetens
än ting med tremansnämnd. Vid en sådan invändning bör ej fästas större
avseende, då förslaget över huvud ej eftersträvar fullständig likformighet
mellan domstolsorganisationen på landet och i städerna.
Vid en ändring av rådhusrätternas sammansättning i enlighet med vad här
föreslagits bör givetvis omröstning till dom i rådhusrätt med nämnd regleras
på samma sätt som i häradsrätt.
En ingalunda betydelselös detalj i fråga om nämnd vid rådhusrätt är
spörsmålet, vilka mål som böra handläggas med den i förslaget förutsatta
nämnden. Från vissa håll har påyrkats, att nämndens kompetens skall begränsas
mera än som skett i förslaget. Mot en sådan ändring kan, därest förslaget
i övrigt bibehålies oförändrat, med allt skäl göras gällande, att nämnden
i åtskilliga städer då skulle bli så litet anlitad att nämndemännen bleve
så gott som främmande för domstolsarbetet. Större anledning finnes att under
nyssnämnda förutsättning göra en ändring i motsatt riktning. Härom
hänvisas till de förut refererade statistiska uppgifterna angående antalet
grövre brottmål i vissa städer. Av nämnda statistik synes också framgå, att
den i förslaget förutsatta nämndens kompetens utan olägenhet kan ökas till
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
165
att omfatta alla brott, varå straffarbete kan följa. Härigenom skulle antalet
nämndmål åren 1937 och 1938 hava ökats i Stockholm och Göteborg med
mindre än 10 %, medan i övriga städer ökningen väl procentuellt blivit
större, men örn man ser till de absoluta talen ändock blivit ganska obetydlig;
i de först berörda 18 städerna skulle ökningen — med två undantag vilka
båda avse blott ett av de år statistiken omfattar — ej ens hava uppgått till
10 mål om året.
Regleras frågan om nämnd i rådhusrätt i enlighet med vad av oss förordats,
har uppenbarligen den nu behandlade gränsdragningen mindre betydelse.
övervägande skäl tala dock för att även vid en sådan reglering kräves
stor nämnd, då domen kan gå ut på straffarbete.
Det bör påpekas, att örn lagstiftningen rörande förmögenhetsbrotten reformeras
i enlighet med det av straffrättskommittén nyligen framlagda förslaget
i ämnet, någon ökning av de brott, som kunna förskylla straffarbete
i två år eller därutöver, torde komma att inträda.
1 KAP.
3 §•
Lagrådet:
Såsom i processlagberedningens motiv framhålles, är det för rättsskipningen
av stor vikt, att domsagoarbetet ordnas på sådant sätt, att häradshövdingens
arbetskraft i första hand kommer till användning för de egentliga domaruppgifterna.
Han bör därför befrias från expeditionsgöromål och andra
bestyr, som äro av mera underordnad betydelse. Huru detta arbete skall fördelas
mellan olika befattningshavare och vilka benämningar dessa skola bära
synes icke lämpligen böra bliva föremål för reglering i lag, åtminstone icke på
nuvarande stadium, då frågan örn domstolsorganisationen på landet är upptagen
till förnyad utredning. Därtill kommer, att förhållandena i de olika
domsagorna äro så skiftande, att en jämförelsevis stor rörelsefrihet torde böra
tillkomma Kungl. Majit vid behandlingen av hithörande administrativa frågor.
Lagrådet hemställer därför, att i andra stycket av förevarande paragraf
endast uttalas, att i domsaga skall, om göromålen kräva det, finnas en eller
flera biträdande domare. Vinner denna hemställan beaktande, bör 4 kap. 3 §
andra stycket innehålla, att biträdande domare i domsaga förordnas av
Konungen för viss tid samt att, där behovet av biträdande domare finnes
stadigvarande, sådan domare utnämnes av Konungen.
5 §•
Lagrådet:
Enligt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden kunna häradsrätterna å sammanträden
med tremansnämnd upptaga, bland annat, mål angående ansvar för förseelse,
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
som i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter, högst
femhundra kronor, såvida målet ej är av beskaffenhet att talan däri kan
föras av målsägande.
Innebörden av sistnämnda undantag är ej alldeles otvetydig. Å ena sidan
kan göras gällande, att alla mål rörande sådana brottskategorier, vid vilka
målsägande är tänkbar, äro uteslutna från behandling med tremansnämnd,
även om det är uppenbart att i det förevarande fallet målsägande ej finnes. Å
andra sidan kan hävdas, att undantaget gäller allenast sådana mål, i vilka
det av utredningen framgår att målsägande finnes. Sannolikt är den senare
tolkningen den i praxis vanliga.
Det remitterade förslaget har i förevarande hänseende erhållit en från
1918 års lag något avvikande lydelse, som emellertid även den lämnar rum
för olika tolkningar. Såsom förutsättning för att häradsrätt skall vara domför
med tre i nämnden angives, att brottet är sådant, att målsägande ej finnes.
Såvitt av motiven framgår har någon ändring i sak av vad nu gäller
icke avsetts. Den ändrade lydelsen torde hava ansetts påkallad av att målsägandens
åtalsrätt enligt förslaget skall vara subsidiär i förhållande till åklagarens.
Den otydlighet, som vidlåder det föreslagna stadgandet, bör undanröjas.
Därvid torde företräde böra tillerkännas den ståndpunkt, som låter omständigheterna
i det särskilda fallet vara avgörande. Det väsentliga syftet med
undantaget, nämligen att från handläggning med tremansnämnd utesluta
mål däri målsägande kan antagas komma att framställa ersättningsanspråk,
blir därigenom tillgodosett, utan att tremansnämndens kompetens kan anses
bliva alltför omfattande. Mot den nu förordade gränsdragningen skulle kunna
invändas, att om — sedan ett mål utsatts till handläggning med tre i nämnden
— en målsägande ger sig tillkänna, det blir nödvändigt att avbryta handläggningen
och utsätta den till annat sammanträde. Sådana fall torde emellertid
komma att bliva så sällsynta, att de kunna lämnas ur räkningen. Därest
efter brottmålets avgörande en målsägande framträder och vill i särskild
rättegång väcka ersättningstalan, står möjlighet därtill honom öppen. I denna
rättegång är den med tremansnämnd i brottmålet meddelade domen enligt
förslaget icke bindande. Men den omständigheten att målsägande ger sig tillkänna
medför med den nu förordade lösningen ej att brottmålsdomen kan
angripas genom domvillobesvär på grund av bristande domförhet hos rätten.
Lagrådet hemställer, att åt ifrågavarande stadgande, såvitt nu är i fråga,
gives det innehållet, att häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden, då
mål rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,
och anledning saknas till antagande att målsägande finnes. Att tillägga tremansnämnden
kompetens i de fall, då målsägande finnes men förklarat sig
ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlikning örn sitt ersättningsanspråk,
synes knappast lämpligt.
Iakttages denna hemställan, böra liknande ändringar göras i 1 kap. 11 g
andra stycket och 48 kap. 1 § andra stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
15 §.
Lagrådet:
Det i första stycket upptagna förbudet mot att till samma rättegångsdag
utsätta flera mål än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av
sex timmar är otvivelaktigt välgrundat. Emellertid kan det sättas i fråga om
förbudet bör vara alldeles oeftergivligt. Undantagsvis, såsom då målen äro
av mycket enkel beskaffenhet eller för nämndens ledamöter eller ett flertal
av dem föreligger betydande svårighet att tjänstgöra ännu en dag, synes det
böra vara tillåtet att till behandling på samma dag utsätta flera mål än som
följer av den angivna regeln, särskilt örn det icke är fråga om annat än ett
mindre väsentligt överskridande av den bestämda tiden.
Lagrådet hemställer därför om sådan ändring i första punkten, att vad där
stadgas blir gällande, därest ej synnerliga skäl föranleda annat.
2 KAP.
2 §•
Justitieråden Eklund och Lawski:
Vid instansordningens utformning har processlagberedningen ansett sig
böra föreslå, alt ett nytt förfarande med allenast en instans anordnas för att
tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. Någon
närmare utredning huruvida eller i vad mån behov av en sådan anordning
är för handen förebringas icke. Beredningen nöjer sig med att konstatera,
att enligt beredningens åsikt starka skäl tala för att åt parterna lämnas tillfälle
att anlita ett eninstansförfarande vid sidan av skiljemannaförfarandet.
Att det nya förfarandet bör förläggas till hovrätt motiveras allenast med
hänsyn till domstolens sammansättning.
Den föreslagna anordningen synes icke vara ägnad att i någon större utsträckning
tillgodose de önskemål som man inom affärslivet söker förverkliga
genom att hänskjuta tvister till avgörande av skiljemän. Härutinnan må
till en början erinras om att de i kontraktsformulär för vissa branscher ofta
förekommande klausuler, enligt vilka ett fast skiljedomsinstitut skall utse
skiljemännen, ej sällan tillkommit huvudsakligen av det skälet att det ansetts
önskvärt att tvister rörande kontraktens tolkning och tillämpning avgöras
av en domstol, inom vilken såväl juridisk som teknisk sakkunskap är
representerad utan att parterna kunna inverka på domstolens sammansättning.
En sådan domstol kan icke ersättas av en hovrättsdivision. För att fylla
dess plats kräves en specialdomstol så inrättad som t. ex. So- og Handelsretten
i Köpenhamn. Lika litet kan ett förfarande med hovrätt såsom enda
instans träda i stället för den utväg som under den av världskriget framkallade
kristiden i vissa fall anlitades för att snabbt erhålla ett auktoritativt avgörande
av en då uppkommen ny rättsfråga, där utgången var av prejudicerande
betydelse för ett flertal liknande fall, nämligen att utse ledamöter av
högsta domstolen till skiljemän. En hovrättsdom i en sådan fråga får icke
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
något egentligt värde såsom prejudikat, så länge det i ett annat likartat fall
står part öppet att draga samma fråga under högsta domstolens prövning.
Ytterligare en anledning för kontrahenter i ett avtal, vilka önska säkerställa
ett snabbt slut på uppkommande tvister, att, även efter genomförandet av en
sådan anordning som här föreslås, använda skiljedomsklausul är att söka
däri att en överenskommelse om hovrätt såsom enda instans enligt förslaget
kan träffas först sedan tvist redan uppkommit.
För att vinna syftet att, utan att skäliga krav på säkerheten eftersättas,
tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden synes den
närmast till hans liggande utvägen vara att reglera skiljemannaförfarandet
på sådant sätt att största möjliga garantier för avgörandets tillförlitlighet
skapas och att med hänsyn härtill icke upprätthålla förbud för domare i någon
instans att åtaga sig skiljemannauppdrag under förutsättning att han
icke utses av den ena parten. Den närmare kontakt, som domare vid fullgörandet
av skiljemannauppdrag kan erhålla med det praktiska rättslivet,
måste vara till gagn för såväl domstolarna som rättsutvecklingen på handelsrättens
område. Härvid förutsättes, att anledning saknas att söka avskaffa
skiljedomsförfarandet; ligger en sådan tanke bakom förslaget hade den bort
klart uttalas och motiveras.
Mot nämnda förfarande kan väl anmärkas att det måste bliva dyrare än
en rättegång i en enda instans, framför allt örn någon särskild rättegångsavgift
icke skall utgå. Det kan emellertid å andra sidan ifrågasättas, om det är
försvarligt att för sådana stora invecklade mål, för vilka eninstansförfarandet
närmast är avsett, skapa en ordning, som möjliggör en billigare rättegång
än den som står andra rättssökande till buds. För att undgå en påtaglig
orättvisa synes det i varje fall vara nödvändigt att såsom villkor för
rätten att anlita eninstansförfarandet uppställa att en viss icke alltför obetydlig
rättegångsavgift erlägges. Sker det, skulle emellertid det föreslagna
förfarandet näppeligen komma att anlitas i stället för skiljemannaförfarandet.
Även om för närvarande ett visst behov av en sådan anordning som den
föreslagna kan antagas vara för handen, måste likväl detta behov åtminstone
i någon mån minskas i och med att den nya rättegångsbalken träder i kraft.
Det synes vittna om väl stor pessimism att redan på förhand utgå från att
även efter genomförandet av de moderna grundsatser, på vilka förslaget är
byggt, den normala rättegångsordningen icke kommer att fungera på ett tillfredsställande
sätt. Rent psykologiskt sett måste redan förefintligheten av
den såsom ett privilegium för vissa grupper av rättssökande upptagna bestämmelsen
verka i viss mån försvagande på underrätternas ställning. Detta
kommer åter i strid med en av grundtankarna för reformen, nämligen att
genom muntlighet, koncentration och omedelbarhet skapa större garantier
för att redan i första instans träffas ett riktigt avgörande, så att fullföljd av
talan — som i framtiden kommer att vara förenad med betydligt högre kostnader
än för närvarande — blir onödig. Anordningen kan också, i direkt
strid mot syftet med reformen, komma att verka i den riktningen, att underrätterna
betraktas såsom ett slags bagatelldomstolar. För att möjliggöra
Kunni. Maj.ts proposition nr 5.
169
ett särskilt snabbt avgörande i sådana fall där detta är av synnerlig vikt
erbjuder sig den utvägen att tillerkänna rättsverkan åt en utfästelse att ej
fullfölja talan i tvistemål vari förlikning är tillåten. Skulle det sedermera,
efter det att viss erfarenhet vunnits örn verkningarna av rättegångsreformen,
visa sig att det finnes en mera allmän önskan om införande av ett förfarande
med hovrätt såsom första och enda instans, kan frågan upptagas till
förnyat övervägande.
Om vad nu anförts är riktigt, skulle fog kunna finnas för antagande att
den föreslagna anordningen icke kommer att tagas i bruk i någon större utsträckning
och att alltså uttalade farhågor för mindre önskvärda verkningar
av densama borde vara överdrivna. Någon säker slutsats i den riktningen
kan emellertid icke dragas. Intet hindrar att av en eller annan anledning
vissa grupper eller typer av mål — däribland sådana för vilka anordningen
ej är avsedd t. ex. mål av enkel beskaffenhet, i vilka parterna eljest skulle
nöjt sig med underrättens dom — komma att hänskjutas till hovrätt såsom
enda instans. En sådan utveckling skulle emellertid icke vara lycklig. Enhetligheten
i rättsskipningen, som det ankommer på högsta domstolen att
genom sin verksamhet upprätthålla, skulle kunna på ett visst rättsområde
sättas i fara. Det är icke något tillfredsställande resultat att, om en och
samma rättsfråga förelegat till bedömande inom två hovrätter eller på skilda
avdelningar inom en hovrätt och målen fått olika utgång, någon möjlighet
icke förefinnes att fastställa vilken mening skall vara gällande, förrän möjligen
ett liknande fall kommer under högsta domstolens prövning. Icke heller
skulle det vara till gagn för rättsskipningen, om, såsom det kan befaras,
flertalet av de stora handelsmålen koncentrerades till några av hovrätterna
— sannolikt Svea hovrätt, hovrätten för västra Sverige och hovrätten över
Skåne och Blekinge — så att domstolarna i övrigt, däribland alltså även
högsta instansen, skulle i endast ringa utsträckning få taga befattning med
dylika mål.
Slutligen må framhållas, alt i fråga om vissa bestämmelser i förslaget gäller,
att de vid tillämpning å det föreslagna förfarandet leda till resultat, som
icke kunna anses vara helt tillfredsställande. Det kan sålunda ifrågasättas,
om det är riktigt att meddela förbud för tredje man att fullfölja talan mot
hovrättens beslut i fråga, som angår t. ex. skyldighet för honom att förete
skriftlig handling eller ersättning till vittne eller sakkunnig. Tredje mannen
har, såsom processlagberedningen själv framhåller, icke förbundit sig att låta
vid hovrättens prövning bero, och hans ställning är densamma, då han indrages
i rättegången i hovrätten, vare sig målet väckts i hovrätten eller fullföljts
dit. Att bereda tredje man möjlighet alt i dylika fall överklaga hovrättens
beslut skulle å andra sidan otvivelaktigt medföra vissa olägenheter.
Vad angår fullföljd av talan från paris sida lider regeln i 54 kap. 9 § dessutom
av en viss oklarhet. Enligt ordalagen är fullföljdsrätt utesluten endast
i sådana mål som på grund av parternas överenskommelse upptagits
omedelbart av hovrätten. Det lärer emellertid vara avsett, att detsamma skall
gälla i mål som avvisas av hovrätten t. ex. på den grund alt det icke
170
Kalml. Majlis proposition nr 5.
styrkes, att en giltig överenskommelse föreligger, eller därför att hovrätten
vid en prövning ex officio finner att tvisteföremålets värde icke överstiger
3,000 kronor eller att tvisten är sådan som avses i 10 kap. 17 § första stycket.
Örn denna lösning är riktig kan emellertid vara föremål för tvekan. I
varje fall torde det, såsom ett flertal rättsfall i fråga om skiljedomstols behörighet
utvisa, icke kunna undgås att i tvivelaktiga gränsfall frågan örn hovrättens
avvisningsbeslut äger bindande kraft eller icke dragés under annan
domstols prövning. Anmärkningsvärt är vidare att, ehuru hovrätten har alt
upptaga mål som här avses såsom första instans, part icke har skyldighet
att i samma utsträckning som vid underrätten iakttaga personlig inställelse.
Såsom en brist måste också betraktas, att bestämmelserna i 14 kap. 1—6 §§
om förening av mål i allmänhet icke kunna komma till användning i fall
som här avses.
Under åberopande av vad här blivit anfört hemställes, att bestämmelsen
1 2 kap. 2 § första stycket 2 måtte utgå.
4 §.
Justitierddet von Steyern och regeringsrådet Hjärne:
Såsom av 1 kap. 11 § framgår, skall rådhusrätt vara domför med en ledamot
vid förberedelsen i tvistemål och brottmål. Bestämmelsen innebär att
det överlämnas åt varje rådhusrätt att avgöra, huruvida en eller flera domare
skola deltaga på detta skede av rättegången. Enligt 3 kap. 6 § skall
beträffande rättegången i högsta domstolen Kungl. Majit bestämma, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av
nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna. Det skall alltså stå Kungl.
Majit fritt att förordna att förberedande åtgärder anförtros åt den revisionssekreterare,
som skall föredraga målet inför fullföljdsavdelningen. I anmärkningsvärd
motsats till dessa bestämmelser står regeln i förevarande
paragraf, enligt vilken förberedelsen i hovrätt skall handläggas av fullsutten
rätt d. v. s. fyra eller fem ledamöter; endast i fråga om ett fåtal, övervägande
expeditionella åtgärder är en ledamot behörig. Dessa åtgärder äro av
sådan art, att de förutsättas kunna efter Kungl. Majlis bestämmande överlämnas
åt en tjänsteman vid hovrätten.
Ett visst fog för att uppställa strängare krav på domförhet i hovrätt än i
underrätt kan hämtas därav att möjligheten att genom fullföljd av talan
vinna rättelse i begångna misstag är mera begränsad. Av egentlig betydelse
är detla motiv endast beträffande ringare mål och mål, som jämlikt 2 kap.
2 § första stycket 2 prorogeras till hovrätt. Mot detla skäl böra emellertid
vägas de betydande praktiska olägenheter, som måste bliva en följd av en
tvingande föreskrift om att samtliga dömande ledamöter skola deltaga i förberedelsen.
Främst kommer därvid i betraktande att vissa av de frågor, som
möta under förberedelsen i hovrätt, kräva ett grundligt inträngande i målet,
däri inbegripet det i underrättsprotokollen återgivna bevismaterialet. Detta
är nödvändigt bland annat då det skall avgöras, örn underrättsbevisningen
skall förebringas på nytt i hovrätten (35 kap. 13 §). Liknande fall kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
171
uppkomma, då det gäller alt avgöra om yttrande från sakkunnig skall inhämtas
(50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §) eller om målet kan företagas utan
huvudförhandling (50 kap. 21 § och 51 kap. 21 §). Men om vid huvudförhandlingen
samtliga domare på förhand äga en ingående kännedom örn processmaterialet,
är det fara värt, att domarnas ävensom parternas och ombudens
intresse för förhandlingen slappas och att förfarandets tyngdpunkt
kommer att glida över till det skriftliga materialet. Åtskilliga av de åtgärder,
som komma i fråga vid förberedelsen, utöver de i förevarande paragraf angivna,
äro vidare av den art, att de liksom i rådhusrätt utan betänklighet
kunna anförtros åt en ledamot ensam. Såsom exempel må anföras föreläggande
för part att inbetala förskott å delgivningskostnad (33 kap. 26 §), beslut
om företeende av skriftligt bevis eller föremål eller om bevisupptagning
utom huvudförhandlingen (50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §), föreläggande
för vittne att granska räkenskaper etc. (36 kap. 8 §), beslut örn förskott till
vittne eller sakkunnig (36 kap. 25 § och 40 kap. 18 §) samt, i samråd med
ordföranden, beslut om utsättande av tid för huvudförhandling (50 kap. 13 §
och 51 kap. 13 §) och — därest lagrådets hemställan på denna punkt beaktas
— om den ordning i vilken parterna skola vid huvudförhandlingen utveckla
sin talan (50 kap. 16 § och 51 kap. 16 §). Att i dessa och andra liknande
fall, som hava sin motsvarighet i underrätts- och högsta domstolsprocessen,
obetingat fordra att minst fyra hovrättsledamöter skola deltaga, måste
leda till ett tidskrävande arbete och en onödigt dyrbar organisation.
Lämpligast synes vara att hovrätterna — såväl i fullföljda som i omedelbart
upptagna mål — i likhet med rådhusrätterna få frihet att utbilda den praxis,
som kan finnas mest ändamålsenlig.
På grund av vad nu anförts förordas, att i förevarande paragrafs första
stycke stadgas, att hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en
ledamot. En sådan regel innebär tydligen icke behörighet för en ensam ledamot
att meddela slutligt beslut, vare sig beslutet gäller avvisande av en i
själva saken fullföljd talan eller avgörande av en särskilt fullföljd rättegångsfråga.
Undantag från regeln bör emellertid uppställas så till vida, att endast
fullsutten rätt må meddela beslut i fråga örn häktning och reseförbud. Då
någon utvidgning av den i andra stycket avsedda kompetensen för hovrätts
tjänsteman ej bör komma i fråga, erfordras vid bifall till denna hemställan
en redaktionell jämkning av detta stycke.
Justitieråden Eklund och Lawski:
I likhet med justitierådet von Steyern och regeringsrådet Hjärne finna vi,
att bestämmelserna om hovrätts domförhet vid måls förberedande kunna
— även örn det bitr vara möjligt att genomföra en faktisk arbetsfördelning
—- leda till en onödig arbetsbelastning för hovrättsledamöterna, med påföljd
att organisationen blir dyrbarare än som är av nöden. Enligt vår mening
kan man emellertid icke uppdraga beslutanderätt åt enskild ledamot i så
stor utsträckning som nämnda lagrådsledamöter förordat. En exakt gränsdragning
är svår att göra innan erfarenhet vunnits, vartill kommer att sär
-
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
skilda förhållanden kunna betinga, att en generellt fastslagen reglering icke
är önskvärd. Den lämpligaste utvägen synes därför vara att tillerkänna
Kungl. Majit rätt att i hovrätternas arbetsordningar bestämma, ej blott i vilken
utsträckning — bortsett från beslut i fråga om häktning och reseförbud
— hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en ledamot utan
även i vilken omfattning åtgärd, som avser måls beredande, må vidtagas
av tjänsteman vid hovrätt. Därvid förutsättes, dels att det kommer att lämnas
hovrätt öppet att i vissa frågor själv träffa det avgörande som betingas
av omständigheterna i det särskilda fallet, dels att hovrättstjänstemans kompetens
kommer att bestämmas i överensstämmelse med förslaget.
Vi hemställa örn en ändring av förslaget i enlighet med vad här anförts.
6 §.
Justitierådman Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:
Då Värmlands län i förslaget hänförts till hovrätten för Västra Sverige,
må erinras örn att efter tillkomsten av processlagberedningens betänkande
statsmakterna beslutat att en så benämnd hovrätt skall inrättas, omfattande
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län men icke Värmlands
län. Därefter hava icke veterligen tillkommit några omständigheter som
bragt frågan om Värmlands län i ett ändrat läge.
3 KAP.
Lagrådet:
Medan beträffande de två lägre instanserna alla organisatoriska föreskrifter,
som ansetts böra erhålla lags karaktär, upptagits i förslaget, har vad
angår högsta domstolen förutsatts, att vissa dylika föreskrifter skola meddelas
i särskild lag, vartill förslag ännu ej utarbetats. Härigenom skulle bland
annat väl underdomstolarnas men ej högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar
bliva fastslagen i rättegångsbalken. Att en bestämmelse härom
saknas är så mycket mindre tillfredsställande, som i 4 § av detta kapitel förutsättes
ett stadgande om dylik tjänstgöring. Då det icke synes vara avsett
att ett sådant skall inflyta i regeringsformen, bör lämpligen i kapitlet intagas
en bestämmelse att högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.
Därest den fortsatta utredningen skulle giva vid handen att i högsta
domstolen böra finnas president samt särskilt utsedda ordförande och vice
ordförande på avdelningarna, böra på sätt som skett i fråga örn hovrätterna
bestämmelser även härom införas i rättegångsbalken. Huruvida i övrigt den
fördelning av materialet mellan rättegångsbalken och den särskilda lagen,
som förslaget innebär, är lämplig, kan ännu ej bedömas, och lagrådet måste
därför lämna frågan härom öppen.
4 §•
Lagrådet:
Då i paragrafens sista stycke såsom hinder för vissa brådskande måls hänskjutande
till högsta domstolen i dess helhet upptagits, att målen förekomma
Kunni. Maj.ts proposition nr 5.
173
å tid, då alla avdelningarna ej äro samlade, innebär detta enligt lagrådets mening
en icke påkallad avvikelse från gällande bestämmelser, vilka möjliggöra
måls hänskjutande till plenum jämväl under den del av september, då endast
två avdelningar tjänstgöra, liksom i det undantagsfall att mål företages under
jul- eller påskledighet. Det hemställes därför, att såsom hinder för hänskjutande
till plenum måtte angivas, att målet förekommer å sådan tid, att
det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess
helhet.
6 §.
Lagrådet:
I befogenheten att verkställa tillståndsprövning måste anses inrymd jämväl
en rätt att vidtaga för denna prövning nödvändiga förberedande åtgärder
och att behandla frågor som eljest äga direkt samband med densamma. Utan
uttryckligt stadgande bör alltså hit höra att besluta i fall som, avses i 55 kap.
10 § och 56 kap. 10 § eller — jämlikt hänvisningen i 55 kap. 16 § — i 50
kap. 11 § och 51 kap. 11 §, ävensom att avgöra fråga örn rättegångskostnad
i det fall, att sådan fråga uppkommer i samband med att prövningstillstånd
vägras. Att, därest nuvarande bestämmelser om fri rättegång lämnas i huvudsak
oförändrade, prövning av fråga örn fri rättegång i högsta domstolen
må ske av tre ledamöter, synes uppenbart. Genom att i allmänhet icke hel
avdelning av domstolen behöver anlitas för nämnda avgöranden vinnes en
önskvärd arbetsbesparing. En ytterligare sådan skulle kunna erhållas, om
jämväl nådeärenden kunde handläggas i denna ordning. Frågan härom synes
böra tagas under övervägande i samband med utarbetandet av de förslag
till ändringar i regeringsformen, som föranledas av processreformen.
Andra stycket i förevarande paragraf innebär, att Kungl. Majit skall kunna
liksom nu genom instruktion för nedre justitierevisionen bestämma om
de åtgärder, som för målets beredande må vidtagas av revisionen eller
tjänsteman vid denna. Med den nya rättegångsordningen skulle emellertid
instruktionen i denna del, i motsats till vad som nu är fallet, komma att
beröra processuellt betydelsefulla frågor av den art, att de beträffande de
lägre instanserna ansetts böra regleras i lag. I och för sig är intet att anmärka
mot den smidiga reglering, förevarande stadgande innebär, men en
sådan reglering bör, då det gäller högsta domstolen, icke ske i administrativ
ordning. Med hänsyn härtill och då ändringar i föreskrifterna sannolikt
komma att visa sig erforderliga ganska ofta, åtminstone till en början, hemställes,
att högsta domstolen själv får meddela bestämmelser i ifrågavarande
avseende.
8 §•
Lagrådet:
Med den föreslagna ordningen för målens behandling i högsta instans kommer
det stora flertalet av dem att av revisionssekreterare föredragas för till
-
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
ståndsprövning, och ett mycket stort antal av målen lära därvid bliva slutligt
avgjorda. Föredragningen kommer utan tvivel att liksom nu bliva mycket
krävande — lämpligen bör föredraganden jämväl avgiva betänkande —
och någon sänkning av de krav, som nu måste ställas å revisionssekreterarna,
kan ej gärna komma i fråga. Med hänsyn härtill torde revisionssekreterarna
böra bibehålla sin nuvarande ställning samt alltjämt bliva utnämnda
eller förordnade av Kungl. Maj:t. De torde ock böra omnämnas i 4 kap,
2 §, varav i sin tur följer, att i förevarande paragraf bör angivas, att i nedre
justitierevisionen revisionssekreterare skola finnas.
4 KAP.
14 §.
Lagrådet:
Enligt andra stycket i denna paragraf skall part, som vill göra jäv mot
domare, framställa invändningen »så snart ske kan», sedan han erhöll kännedom
om att domaren sitter i rätten eller eljest täger befattning med målet
eller, örn den omständighet varå jävet grundas då ej var känd för parten,
sedan han erhöll sådan kännedom. Med denna bestämmelse har icke avsetts
någon ändring i nu gällande regler. Jäv skall således icke i något fall
behöva anmälas vid annat tillfälle än då förhandling i målet förekommer
eller i samband med att talan eljest föres däri, och örn parten — med eller
utan laga förfall — uteblivit från rätten, skall detta ej medföra att han förlorar
sin rätt att framställa jävsinvändningen. Stadgandets åsyftade innebörd
i dessa hänseenden kommer tydligare fram om det utsäges, att parten
skall framställa invändningen då han första gången för talan i målet efter
det han erhöll kännedom varom ovan nämnts.
I 34 kap. 3 § föreskrives att om part i rätt tid gjort invändning därom att
rätten icke är behörig att upptaga målet, rätten skall så snart ske kan giva
särskilt beslut däröver. En motsvarande regel bör gälla för det fall, att jävsinvändning
framställts i rätt tid, och synes lämpligen kunna upptagas såsom
en sista paragraf i 4 kap.
5 KAP.
1 §•
Lagrådet:
Enligt 12 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens må, då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande
eller yppande av yrkeshemlighet eller örn missbrukande av förebild, som avses
i 3 § andra stycket samma lag, på begäran av den, vilkens rätt förmenas
hava blivit kränkt genom den åtalade handlingen, domstolen, därest målets
offentliga handläggning prövas kunna för honom medföra ytterligare skada
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
175
i samma hänseende, förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar.
Och enligt 9 § lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska
företag och sammanslutningar äger domstol, vid vilken förekommer
mål örn ansvar för förseelse mot lagens föreskrifter, att, därest målets
offentliga handläggning finnes kunna för någon medföra skada genom yppande
av affärs- eller driftförhållande, på begäran av denne förordna, att
målet skall handläggas inom stängda dörrar. Även i andra mål än nu sagts
kan emellertid offentlig handläggning tänkas medföra skada därigenom att
yrkeshemlighet blir yppad. I förslaget har endast så till vida tagits hänsyn
härtill att i 39 kap. 1 § föreskrivits att vid syn yrkeshemlighet ej får röjas,
med mindre synnerlig anledning förekommer därtill. Framhållas må ock,
att i norsk rätt (lov om domstolene § 128 och lov örn rettergangsmaaten
for tvistemaal § 209) finnas allmänna bestämmelser som äro ägnade att i
större utsträckning än enligt förslaget kan ske förebygga att yrkeshemlighet
röjes i samband med rättegång.
Med hänvisning till det anförda hemställer lagrådet, att andra stycket av
förevarande paragraf utvidgas till att omfatta jämväl fall då det kan antagas,
att till följd av offentligheten yrkeshemlighet kan uppenbaras.
5 §.
Lagrådet:
Såsom i motiven framhålles, förekommer för närvarande att överläggning
till beslut av enkel beskaffenhet hålles i närvaro av parter, vittnen och allmänheten.
I sådana fall äger överläggningen väl icke rum inom lykta dörrar,
men den brukar föras lågmält i syfte att vad som yttras ej skall uppfattas
av andi-a än rättens ledamöter och tjänstemän. Verklig offentlig överläggning
förekommer ej i nuvarande xättegångsförfarande och synes ej böra införas.
Detta lärer ej heller vara avsett med det föreslagna stadgandet. För
att vad som åsyftas skall komma till tydligare uttryck synes emellertid en
jämkning av ordalagen vara önskvärd.
8 §.
Lagrådet:
I överensstämmelse med vad i lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande
vid domstol förutsättes utgår förslaget från att allmän tolk finnes vid vissa
domstolar. En erinran örn att anställande av sådan tolk beror av Kungl.
Maj:ts förordnande har upptagits i 6 § sista stycket av detta kapitel. Uppenbart
är att de avlöningsförmåner, som skola vara förenade med en anställning
såsom allmän tolk, komma att av statsmakterna bestämmas i vedertagen
oi-dning. Anledning synes därför icke föreligga att, på sätt i förevarande
paragraf skett, upptaga en bestämmelse örn att till allmän tolk utgår ersättning
enligt vad därom är särskilt stadgat. Ät paragrafen kan lämpligen givas
det innehållet att till den som särskilt förordnas att biträda såsom tolk
utgår av allmänna medel arvode samt gottgöi-else för kostnad och tidsspillan
efter vad lätten prövar skäligt ävensom att i brottmål, vari åklagare för talan,
ersättningen skall stanna å statsverket.
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
6 KAP.
3 §•
Lagrådet:
Under punkt 2 torde böra omnämnas även tolk, om sådan anlitas.
6 §•
Lagrådet:
Det i andra stycket medgivna undantaget från regeln att i protokoll skall
antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller
målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, samt vad rätten
iakttager vid syn å stället synes hava fått en något för vidsträckt omfattning,
då det gjorts tillämpligt på varje slag av förhandling i hovrätt eller högsta
domstolen, vid vilken sådant bevis upptages. Även i dessa båda instanser
bör tydligen protokollering ske, då beviset upptages före huvudförhandlingen
eller i besvärsmål vid annan förhandling än sådan, som omedelbart föregår
måls avgörande (se 52 kap. 10 och 11 §§ samt 56 kap. 12 §). Protokollet
erfordras i dessa fall för att göra beviset tillgängligt vid målets prövning i
samma instans.
Lagrådet hemställer följaktligen, att i andra stycket av förevarande paragraf
stadgas, att vid huvudförhandling eller vid annan förhandling, som
omedelbart föregår måls avgörande i hovrätt eller högsta domstolen, det ej
skall vara nödigt att i protokollet antecknas utsaga eller iakttagelse, varom
sägs i första stycket, med mindre, såvitt hovrätt angår, anteckning därav kan
antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.
8 §•
Lagrådet:
Regeln att protokollet skall under förhandlingen omedelbart avfattas i slutlig
form innebär att protokollet uppsättes under förhandlingens gång och
samtidigt med att denna fortskrider. Vad sålunda antecknas utgör det slutliga
protokollet och får alltså icke bliva föremål för någon ytterligare bearbetning.
Någon modifikation i denna regel synes önskvärd. Synegång på
marken måste ibland ske under sådana förhållanden att det blir svårt att
därunder föra anteckningar ägnade att utgöra slutligt protokoll. För syftet
med bestämmelsen bör det vara tillräckligt att efter synegången, dock innan
förhandlingen avslutats, protokollet uppsättes med stöd av minnesanteckningar.
Ett annat fall må nämnas. Då vidlyftig bevisning skall upptagas, kan
understundom den anordningen visa sig lämplig att protokollförLren under
själva bevisupptagningen i snabbhetens intresse använder memorialformen
för sina anteckningar och, efter det annan protokollförare avlöst honom,
omedelbart dikterar ned ett slutligt protokoll som före förhandlingens slut
överlämnas till rättens ordförande. Nu angivna synpunkter bliva tillgodosedda,
om i första styckets första punkt angives att protokollet över förhandling
skall före förhandlingens slut avfattas i slutlig form.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
177
I det sist angivna fallet erbjuder sig tillika för den som avger utsaga en
möjlighet att på ett mera betryggande sätt än protokollets uppläsning kontrollera
huru utsagan avfattats; han kan ostört granska utskriften medan
förhandlingen fortsätter och innan denna slutat anmäla örn han har något
att erinra mot avfattningen. Förhandlingen vinner också i friskhet och tid
sparas, om sålunda en ofta tröttsam uppläsning undvikes. Lagrådet förordar
sådan ändring av ordalagen i andra stycket att det blir tillåtet att giva den
hörde del av utsagans avfattning på annat sätt än genom uppläsning.
11 §•
Lagrådet:
Enligt förslaget skall vid rätten över alla mål föras dagbok, utvisande bl. a.
tiden då varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets
avgörande samt, då talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit,
och de åtgärder som vidtagits. Mot förslagets innehåll i denna del finnes
intet att erinra. Däremot synes det icke vara påkallat att på sätt förslaget
innebär för varje mål kräva att anteckningarna i dagboken skola återgivas
å akten. En sådan dubbelföring tordje ej sällan vara överflödig. Frågan i vilken
omfattning akten bör förses med anteckningar om vad i målet förekommit
synes vara av sådan beskaffenhet att den lämpligen bör hänföras tili
de ämnen, örn vilka Kungl. Majit jämlikt 13 § i detta kapitel har att meddela
erforderliga föreskrifter. Det hemställes därför att vad 11 § innehåller
om anteckningar å akten måtte utgå.
7 KAP.
9 §•
Lagrådet:
I 7 kap. 6 § uppställt hinder mot att taga befattning med förundersökning
i brottmål bör självfallet gälla även polismyndighet. Då frågan örn sådan
myndighets medverkan vid förundersökning enligt förslaget regleras i
rättegångsbalken, synes även jävsbestämmelsen böra där få sin plats, förslagsvis
såsom ett andra stycke i förevarande paragraf eller under en efterföljande
paragraf, samt innehålla att vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare
skall äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet.
8 KAP.
2 §•
Lagrådet:
Nu gällande stadgar för Sveriges Advokatsamfund innebära, att det tillkommer
samfundets styrelse att pröva huruvida den, mot vars ekonomi
anmärkningar framkommit, må vara ledamot av samfundet. I förslaget har
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 12
178
Kline/!. Majlis proposition nr 5.
samma ståndpunkt kommit till uttryck med den avvikelsen, att enligt andra
stycket i förevarande paragraf den, som varit i konkurstillstånd och ej visat,
att han är fri från borgenärernas krav, icke under några förhållanden får
tillhöra det allmänna advokatsamfundet. Något behov av en sådan skärpning
förefinnes näppeligen, eftersom det icke kan befaras, att en diskretionär
prövningsrätt, motsvarande den som nu tillkommer styrelsen för Sveriges
Advokatsamfund, icke skulle komma att utövas med erforderlig stränghet.
Tillika må framhållas att enligt förslaget styrelsen har prövningsrätt i
alldeles likartade fall, såsom i fråga om den, som fått till stånd ackordsförhandling
utan konkurs eller förhandling om underhandsackord. Lagrådet
hemställer därför, att berörda bestämmelse måtte få utgå.
Med hänsyn till advokatens ställning av fri yrkesutövare och hans uppgift
att stå den rättssökande allmänheten till tjänst har i förevarande paragraf
såsom allmän regel uppställts att till ledamot av advokatsamfundet ej
må antagas den som är anställd i tjänst hos staten, kommun eller annan
enskild än advokat. Uttrycket advokat lärer i detta sammanhang vara liktydigt
med den som bedriver verksamhet såsom advokat. Utövas sådan
verksamhet under form av bolag, föreligger alltså icke något hinder för den
som är anställd i bolagets tjänst att antagas till ledamot av samfundet.
Från den nu angivna regeln äger samfundets styrelse medgiva undantag.
Lagtexten innehåller icke någon antydan beträffande de grunder efter vilka
frågor om medgivande av undantag skola prövas och avgöras. I processlagberedningens
motiv framhålles, att huvudsynpunkten bör vara örn anställningen
kan antagas menligt inverka på den anställdes självständighet
såsom advokat och att detta i allmänhet ej torde kunna anses vara förhållandet
i fråga om anställning å rättshjälpsanstalt eller i fall då anställningen
icke innebär den huvudsakliga verksamheten utan endast till en
mindre del upptager den anställdes arbetskraft.
Då advokatsamfundets styrelse avslagit ansökan om inträde i samfundet
eller uteslutit någon därur, kan enligt förslaget omprövning av styrelsens
beslut påkallas på vilken grund beslutet än vilar. Likaså äger justitiekanslern
föra talan mot ett styrelsens beslut, som innebär att advokat icke skall
uteslutas ur samfundet. Härvid bör dock uppmärksammas att den dispensprövning,
varom nämnes i 2 § tredje stycket och 4 § andra stycket, helt lagts
i styrelsens händer; det lärer icke vara avsett att denna skälighetsbedömning
skall kunna bliva föremål för högsta domstolens granskning. Om i det
särskilda fallet styrelsens beslut att förvägra inträde eller utesluta någon ur
samfundet grundats därå att dispens ansetts erforderlig men icke böra beviljas,
kan den med beslutet missnöjde icke få beslutet rubbat med mindre
han visar, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att sådana förhållanden
förelegat att dispens över huvud icke erfordrats. Likaså kan ett beslut,
varigenom dispens beviljats, ej på talan av justitiekanslern ändras på
den grund att tillräckliga skäl för dispens ej förelegat.
Uppenbarligen kan det mången gång vara svårt att avgöra om en verk -
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
179
samhet för annans räkning är att beteckna såsom tjänst eller alltså om den
är av sådan art, att en advokat icke får utöva densamma utan medgivande
av samfundets styrelse. Det är naturligt att advokat, som önskar åtaga sig
en ny arbetsuppgift, i dylika tveksamma gränsfall underställer frågan styrelsens
prövning, även om han själv anser sig av lagen oförhindrad att utan
tillstånd utöva den nya verksamheten. Om nu styrelsen vid sin prövning
kommer till motsatt uppfattning och tillika beslutar att vägra dispens, kan
advokaten enligt förslaget icke få den underställda frågan omprövad av
högsta domstolen annat än om han genom att trotsa styrelsens beslut nödgar
denna att utesluta honom ur samfundet. Det kunde ifrågasättas om icke
till undvikande av en dylik för advokatens yrkesverksamhet äventyrlig omgång
möjlighet borde beredas honom att föra saken till högsta domstolen på
ett tidigare stadium, genom besvär över styrelsens beslut i den underställda
frågan. Sannolikt skulle emellertid den tänkta klagorätten icke bliva av större
betydelse. Det kan nämligen med skäl antagas, att i omnämnda tveksamma
fall den nya arbetsuppgiften i allmänhet är av den art att styrelsen, om
den finner tjänst föreligga, saknar anledning att vägra dispens. Och där så
undantagsvis blir fallet lärer advokaten vara oförhindrad att i vanlig ordning
vid allmän domstol väcka talan rörande beslutet under åberopande att
styrelsen överskridit sin befogenhet. Med hänsyn till vad nu anförts synas
tillräckliga skäl ej föreligga att införa en klagorätt utöver den i 8 § medgivna.
Ehuru förslagets innebörd i de avseenden som här berörts icke kommit till
otvetydigt uttryck i lagtexten, anser sig lagrådet likväl icke böra hemställa
om mera uttömmande regler härutinnan. Lagrådet utgår härvid från att
Kungl. Majit kommer att tillse att, i den mån det finnes erforderligt, bestämmelser,
kompletterande lagtexten, inflyta i stadgarna för samfundet.
9 KAP.
8 §.
Lagrådet:
I motiven under denna paragraf uttalas att beträffande vite i rättegång
syntes, i likhet med vad nu i praxis torde iakttagas, böra gälla att föreläggande
för juridiska personer skall avse de fysiska personer, som äro att anse
såsom ställföreträdare eller, därest omständigheterna sådant föranleda, någon
av dem. Enligt lagrådets mening är det emellertid mest förenligt med
vitets karaktär av tvångsmedel att rätten får fritt bestämma örn föreläggandet
skall riktas omedelbart mot den juridiska personen eller mot dess ställföreträdare
eller mot båda. Valet mellan dessa vägar bör få bero på vad
som bäst lämpar sig med hänsyn främst till intresset att snabbt ernå önskad
effekt. Härvid bör bland annat uppmärksammas att, örn föreläggandet riktas
mot den juridiska personen, dennas ofta starkare ekonomiska ställning
kail beaktas vid bestämmandet av vitets storlek och att olägenheter, för
-
180
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
knippade med personväxling bland ställföreträdare, undvikas. Däremot får
naturligtvis den allmänna regeln, att utdömt vite kan vid bristande tillgång
övergå till frihetsstraff, icke någon tillämpning under angivna förutsättning.
Nämnda straffrättsliga drag hos vitet är dock icke något konstitutivt
hos detta tvångsmedel. Det saknar ju också helt betydelse där vitesbeloppet
kan uttagas, och endast i sådana fall kan överhuvud bliva tal om att
vända sig direkt mot den juridiska personen. Då åt bestämmelserna örn vite
givits en avfattning som icke hindrar en tillämpning i överensstämmelse med
den ståndpunkt lagrådet här intagit, föranleda desamma icke någon erinran.
10 KAP.
3 och 4 §§.
Lagrådet:
Ehuru det lärer vara åsyftat att bestämmelserna i dessa paragrafer skola
vara tillämpliga även å juridiska personer, har detta icke kommit till klart
uttryck vid lagtextens utformning. Ett förtydligande härutinnan synes därför
vara önskvärt.
8 §•
Lagrådet:
Den i förevarande paragraf upptagna forumbestämmelsen avser endast talan
mot den som utfört den skadegörande handlingen. Såsom av motiveringen
framgår, kan mot annan än den skadevållande talan i saken väckas vid
domstolen i gärningsorten endast om talan samtidigt föres mot den skadevållande.
Enligt 10 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik och 7 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart kan däremot tvist örn skyldighet att ersätta uppkommen
skada, även om talan riktas uteslutande mot annan än den som
företagit den skadegörande handlingen, upptagas av allmän underrätt i den
ort där olycksfallet inträffat. Starka skäl tala för att uppställa en motsvarande
forumregel i andra likartade fall, t. ex. då ersättningsanspråk jämlikt
lagen den 12 mars 1886 riktas mot järnvägs innehavare. Någon anledning
synes ej föreligga att stanna vid de fall, då tredje mans ansvarighet inträder
omedelbart på grund av lag. Även då hans ersättningsskyldighet beror
t. ex. på en tagen försäkring, bör talan mot honom kunna instämmas till
gärningsortens forum. Vad här förordats torde enklast kunna vinnas på det
sätt att i anslutning till terminologien i 22 kap. 4 § i lagtexten angives, att
varje ersättningsanspråk i anledning av skadegörande handling kan väckas
vid rätten i den ort där handlingen företogs.
Då det i vissa fall kan vara föremål för tvekan inom vilken domstols domvärjo
en skadegörande handling skall anses hava företagits, synes det vara
lämpligt att, i likhet med vad i 19 kap. 1 § första stycket föreslås, medgiva
valrätt mellan domstolen i den ort där själva handlandet ägt rum och domstolen
i den ort där den omedelbara effekten av handlandet uppkommit.
Kunni. Maj:ts proposition nr 5.
13 §.
181
Lagrådet:
För det fall att två eller flera äro skyldiga att solidariskt utgiva ersättning
för rättegångskostnad föreslås i 18 kap. 11 § och 31 kap. 7 §, att rätten skall
äga befogenhet att bestämma, hur kostnaden skall av dem slutligen bäras.
Därest frågan om ersättningsskyldighetens fördelning icke prövas i samband
med avgörandet av det mål, vari kostnaden uppstått, kan särskild rättegång
föras därom. De skäl som föranleda, att en specialregel gives om forum
för tvister angående ombudsarvode eller annat dylikt anspråk på grund av
rättegång, kunna ock åberopas till stöd för att samma forumregel bör gälla i
mål örn fördelning av rättegångskostnad. Lagrådet hemställer därför, att tilllämplighetsområdet
för 10 kap. 13 § utvidgas i enlighet med vad nu sagts.
14 §•
Lagrådet:
Ehuru förslagets allmänna ståndpunkt i fråga om kvittning torde få anses
vara, att yrkande örn kvittning ej är en talan — från regeln i 13 kap.
4 § att talan skall väckas genom stämning har sålunda ej upptagits något
undantag för kvittningsyrkande — utan ett försvarsmedel, innehåller sista
stycket av förevarande paragraf en regel om forum för kvittningsyrkande,
och i kapitlets följande paragrafer behandlas sådant yrkande såsom en talan.
Tydligast framgår detta av 17 § andra stycket.
Den i 14 § sista stycket upptagna forumregeln är särskilt av intresse, såvitt
därigenom avses yrkande om kvittning med fordran, för vilken ett s. k.
absolut forum skall gälla. Den föreslagna bestämmelsen synes, bortsett
från ett speciellt fall som tillsvidare lämnas därhän, härutinnan innebära,
att kvittningsyrkandet får framställas dels vid den domstol som är absolut
forum dels ock vid en domstol som är överinstans i förhållande till denna.
Då emellertid förslagets nyssnämnda systematik medför att 17 § första stycket
är tillämpligt även på kvittningsyrkanden och sistnämnda stycke alltså
gör inskränkning även i regeln om kvittning i 14 §, lärer följden bliva att,
oaktat vad i 14 § sista stycket föreslås, kvittningsyrkande på grund av en
till ett absolut forum hörande fordran ej kan framställas annat än vid detta
forum och således ej i en överinstans till denna domstol. Detta resultat synes
också sakligt motiverat, enär den synpunkt som ligger till grund för att
lagen gör vissa fora till absoluta ej kan anses tillgodosedd, örn yrkande finge
framställas omedelbart i överinstans.
För det ovan åsyftade specialfallet, vilket är av utomordentligt ringa praktisk
vikt, skulle emellertid 14 § sista stycket hava betydelse, emedan det
innebär en längre gående inskränkning i kvittningsrätten än den 17 § uppställer.
Sistnämnda paragraf utgör nämligen ej hinder för att örn hovrätt är
absolut forum för en motfordran, denna åberopas till kvittning, då målet
efter fullföljd kommer till hovrätten. Men då hovrätten ej ägt döma över
gen k äro m al angående en sådan fordran, kan enligt 14 § sista stycket
kvittning ej yrkas i hovrätten. Huruvida ett sådant resultat är önskvärt sy
-
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
nes diskutabelt; i varje fall bör denna ståndpunkt ej vidhållas, om den lagger
hinder i vägen för en förenkling av förslagets bestämmelser i förevarande
ämne.
Utan annan saklig ändring än den sist berörda synes en sådan förenkling
kunna ernås, om man avstår från att i detta kapitel behandla kvittning
som en talan och inskränker sig till ett stadgande av innebörd att tvist i anledning
av yrkande om kvittning ej må upptagas av domstol, som enligt
17 § första stycket ej ägt upptaga talan om utdömande av den till kvittning
åberopade fordringen. Sista stycket i 14 § skulle då utgå. Första stycket
i 17 §, vari någon ändring ej erfordras på grund av vad nu anförts,
komme ej att gälla kvittningsyrkande, vilket särskilt med avseende å punkt
7 vore en fördel. I andra stycket av 17 § skulle föreskriften att fråga om
kvittning må upptagas i högre rätt utgå; detta kan ske utan olägenhet, då
tillräckligt tydliga bestämmelser härom finnas i 50 kap. 25 § och 55 kap.
14 §. Slutligen borde såsom ett sista stycke i 17 § införas den föreslagna nya
bestämmelsen örn kvittning.
17 §.
Lagrådet:
För närvarande gälla särbestämmelser, enligt vilka Svea hovrätt är ensam
behörig att upptaga vissa tvistemål. Oberoende av om dessa bestämmelser
komma att bibehållas kan man förutse, att denna hovrätt även efter processreformens
genomförande kommer att utgöra specialforum för vissa slag av
tvistemål. Bland annat må uppmärksammas, att då enskilt anspråk på grund
av tjänstefel utan samband med åtal göres gällande mot ämbetsman för vilken
Svea hovrätt är särskilt angivet tjänsteforum, såsom vattenrättsdomare med
flera, mål härom enligt förslaget är att behandla såsom tvistemål. De fall då
sålunda viss överrätt är enligt lag ensam behörig att upptaga tvisten synas i
det hänseende varom 17 § handlar böra jämställas med sådana, i vilka viss
underrätt är ensam behörig. Enklast sker detta genom att i första stycket 2
av förevarande paragraf »underrätt» utbytes mot »domstol».
Angående innebörden av punkt 3 i 17 § första stycket uttalas i motiven att
häradsrätt, beträffande vilken förordnande meddelats enligt lagen den 4 juni
1937 örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, torde utan uttryckligt
stadgande böra i det avseende, varom här vore fråga, anses likställd med
rådhusrätt. Vad sålunda åsyftas skulle tydligare framgå av lagtexten, örn
punkt 3 angives avse det fall att tvist, som enligt lag må upptagas allenast
av rådhusrätt eller vissa häradsrätter, väckes vid annan domstol.
Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen att på grund av vad i detta
kapitel stadgas talan ej må väckas vid domstol av annan ordning än den
som för tvistens upptagande är i lag föreskriven har betydelse med avseende
å 13, 14 och 16 §§. Såvitt 13 § angår innebär detta att en tvist angående
ombudsarvode eller dylikt, som hänför sig till ett av hovrätt eller högsta
domstolen omedelbart upptaget mål, ej må väckas i dessa domstolar. Följden
härav kan bliva att tvisten icke kan komma under bedömande av någon
Kunni. Maj:ts proposition nr 5.
183
domstol som handlagt målet. För att undvika ett sådant resultat synes 13 §
böra undantagas från hänvisningen i 17 § andra stycket.
20 §.
Lagrådet:
Enligt motiven skall första stycket tolkas så, att hovrätt i anledning av
klagan över beslut, varigenom underrätt avgjort frågan om sin behörighet,
äger att förvisa målet till den underrätt, som är behörig, därest något avgörande
örn denna underrätts kompetens ej förut skett eller allenast underrätten
själv förklarat sig obehörig genom beslut, som vunnit laga kraft. Har åter
högre rätt genom beslut som äger laga kraft förklarat sistnämnda underrätt
obehörig, skall detta beslut respekteras av hovrätten, och för att vinna rättelse
måste parten antingen fullfölja talan till högsta domstolen, som då äger att
utan avseende å föreliggande lagakraftägande beslut förvisa målet till rätt
domstol, eller låta hovrättens beslut vinna laga kraft och därpå enligt paragrafens
andra stycke påkalla hänvisning hos högsta domstolen.
Att sålunda vid hovrätts prövning ett lagakraftägande beslut av överinstans
skall vara för hovrätten mera bindande än sådant beslut, meddelat av underrätt,
kan näppeligen utläsas av lagtexten. Lagrådet hemställer förty, att i
första stycket upptages föreskrift om att hovrätt ej må meddela där avsedd
hänvisning, om den rätt, som finnes behörig, av hovrätt eller högsta domstolen
förklarats obehörig.
11 KAP.
Lagrådet:
Förslaget lärer utgå ifrån att vad som stadgas om part i regel skall
gälla om ställföreträdare. I enlighet härmed kan exempelvis ställföreträdaren,
ensam eller jämte parten, höras under sanningsförsäkran, ehuru
37 kap. icke innehåller något därom. I vissa fall skola enligt särskilda bestämmelser
andra regler gälla. Sålunda skola enligt 5 § i detta kapitel,
om för part finnas flera ställföreträdare, icke samtliga i fråga om plikten
att iakttaga personlig inställelse utan vidare likställas med part. Ett liknande
fall återfinnes i 36 kap. 3 §. I andra fall kan av visst stadgande indirekt
slutas, att ställföreträdare skall behandlas på annat sätt än part. Då sålunda
i 18 kap. 7 § bestämmes, att parts ställföreträdare kan förpliktas att
ersätta motpart viss rättegångskostnad, följer därav, att ställföreträdare i allmänhet
icke är personligen ansvarig för rättegångskostnad. Av det sagda
framgår, att då i 11 kap. 5 § stadgas, att föreskrifterna om parts skyldighet
att infinna sig personligen också gälla ställföreträdaren, detta icke får betraktas
såsom en undantagsregel.
I klarhetens intresse synes förslagets allmänna ståndpunkt rörande ställföreträdares
ställning böra komma till uttryck i lagtexten. I enlighet härmed
förordas, att efter 4 § i kapitlet upptages en föreskrift om att vad i lagen
finnes stadgat örn part skall gälla även parts ställföreträdare, där ej an
-
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
nät uttryckligen angivits eller eljest är uppenbart. Iakttages detta, föranledes
därav en ändring i 5 § andra stycket i detta kapitel, varjämte kapitlets
rubrik torde böra avfattas så, att det framgår att kapitlet handlar jämväl örn
ställföreträdare.
4 §.
Lagrådet:
I syfte att exemplifiera tillämpningen av denna paragraf anför processlagberedningen
i sina motiv, att av ombud, som uppträder för ett aktiebolag, ej
bör krävas bevis, att bolaget är registrerat och att den som utfärdat fullmakten
är därtill behörig i sådana fall då fråga är örn ett för rätten känt bolag och
om en känd firmatecknare för detta. Med exemplet torde vara avsett att
utmärka att enligt beredningens mening redan den omständigheten att ett
särskilt bildat rättssubjekt är helt okänt för rätten kan utgöra tillräckligt
skäl att kräva fullständiga legitimationshandlingar. Detta synes ock vara riktigt.
En sådan åtgärd kan alltså vara befogad utan att, såsom det heter i
lagtexten, »anledning förekommer att brist är för handen». Ett lämpligare
uttryck för den tanke som ligger till grund för förslaget i denna del synes
kunna vinnas genom att den sats, där de citerade orden influtit, utbytes mot
satsen: med mindre särskild anledning förekommer.
5 §•
Lagrådet:
I det nuvarande tvistemålsförfarandet utnyttjas endast i ringa omfattning
parternas personliga hörande inför rätta såsom medel till målens utredning.
Häri ligger otvivelaktigt en av de största svagheterna i vår civilprocess;
dess botande måste betraktas som en av reformens huvuduppgifter.
Ehuru det enligt förslaget är tillåtet att bevisfrågorna upptagas till prövning
i samtliga instanser, är det naturligt att möjligheten att förebringa ny
utredning i högsta domstolen måste bliva starkt begränsad (jfr 55 kap.
14 §); hovrättsförfarandet erbjuder, praktiskt taget, det sista tillfället att
avhjälpa brister i utredningen. Från denna utgångspunkt måste frågan om
skyldighet för part att infinna sig personligen bedömas. Sker så, lär det
svårligen kunna bestridas att det är av stor vikt att parterna, därest de äga
kunskap om de för målets prövning relevanta sakförhållandena, äro personligen
tillgängliga ej blott i underrätten utan jämväl i hovrätten.
Den beträffande underrättsförfarandet föreslagna bestämmelsen att part
skall infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, om hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för utredningen, är ur den ovan angivna synpunkten
fullt tillfredsställande. Enligt uttalande i motiven (sid. 519—20)
synes det vara avsett att samma grunder skola följas även i vadeförfarandet.
Förevarande paragraf innehåller emellertid att part skall vara skyldig
att infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt — liksom
i högsta domstolen — endast om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.
Denna regel överensstämmer i sak med vad för närvarande be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
185
träffande underrättsförfarandet stadgas i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, ett
stadgande som ju i praxis visat sig mycket ineffektivt.
Då det sålunda föreslagits att det strängare utkrävandet av parternas
skyldighet att infinna sig personligen skulle begränsas till underrätten, synes
ej hava tillräckligt beaktats den betydelsefulla uppgift, som i det nya
förfarandet skall tillkomma även hovrätten med avseende å målens utredning.
Sakligt sett tala starka skäl för att gränsen dragés ej mellan underrätt
å ena sidan och de högre instanserna å den andra utan mellan underrätt
och hovrätt å ena sidan och högsta domstolen å den andra. När enligt
förslaget inställelseplikten inskränkes redan i hovrätten, anföres såsom
skäl härför främst att parts personliga närvaro i hovrätten vållar honom
vida större kostnader och besvär än vid underrätten. Detta är i många
ehuru långt ifrån alla fall riktigt, men lärer ej kunna undgås, om man vill
bereda hovrätten erforderlig utredningsmöjlighet. Hovrätternas uppdelning
och anordningen med hovrättsting äro för övrigt ägnade att minska olägenheterna.
För att lindra inställelsekostnaderna för fattiga parter synes vidare
— jfr riksdagens skrivelse år 1937 nr 192 och beredningens motiv sid.
362 — böra övervägas att, såsom redan gäller beträffande tilltalad i brottmål,
låta förmånen av fri rättegång omfatta även kostnad för parts personliga
inställelse i hovrätt. Såsom ännu ett skäl för förslagets ståndpunkt
anföres att man torde kunna utgå från att parts personliga kännedom om
omständigheterna i målet blivit utnyttjad redan i underrätt och att jämväl
överrätterna kunna draga visst gagn därav. Därvid är dock att märka, att
parts utsaga, där den ej avgivits under sanningsförsäkran, enligt 6 kap.
7 § ej må antecknas i underrättens protokoll med mindre särskilda skäl
föranleda därtill. Och även om utsagan antecknats, är en föredragning av
protokollet ej av samma värde för hovrätten som den omedelbara tillgången
till parten. Slutligen anföres till stöd för förslaget, att målet i regel bör
i överrätten vara i det skick att domstolen av handlingarna bör kunna utröna,
om parts personliga närvaro är av nöden. Även om detta mången
gång låter sig göra, skall det säkerligen ofta visa sig, att huvudförhandlingens
förlopp icke kan på förhand beräknas och att underlåtenhet att inkalla
part kommer att leda till att viktiga omständigheter bliva ouppklarade.
En annan sak är att den begränsning av själva tvisten, som ofta inträder
vid fullföljd till högre rätt, kan göra det möjligt att avstå från parts
hörande.
Den ståndpunkt förslaget intager i denna fråga innebär alt part jämlikt
35 kap. 13 § har större möjlighet att i hovrätten framkalla nytt förhör med
vittne än med motparten, ett förhållande som knappast kan anses följdriktigt.
Särskilt anmärkningsvärt synes det vara att den mindre stränga
inställelseplikten skall gälla även i de mål, som hovrätten jämlikt 2 kap. 2 §
har att upptaga såsom första och enda instans.
På grund av vad nu anförts hemställer lagrådet, alt den för parts skyldighet
att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt föreslagna
regeln göres tillämplig även på huvudförhandling i hovrätt. Örn så
-
186
Kunql. Majlis proposition nr 5.
lunda underrätt och hovrätt bliva principiellt likställda i förevarande hänseende,
kan dock förväntas att hovrätt i det fylligare material för bedömningen,
som står den till buds, oftare kan finna stöd för ett antagande att
partens personliga närvaro saknar betydelse för utredningen.
Beträffande paragrafens avfattning Synes det riktigare, att bestämmelserna
få karaktären icke endats av normer för parts skyldighet att infinna
sig utan även av regler för när domstol har att inkalla part personligen. Därigenom
skulle tydligare framgå, att det är på domstolen det ankommer att
pröva huruvida omständigheter som grunda inställelseplikt äro för handen.
Vad i sista punkten av första stycket stadgas torde såsom självklart kunna
utgå.
12 KAP.
5 §•
Lagrådet:
Enligt denna paragraf skall rätten, såframt ombud visar oredlighet, oskicklighet
eller oförstånd eller eljest finnes olämplig, avvisa honom såsom ombud
i målet. Är ombudet icke advokat, kan rätten i samband med avvisningsbeslutet
för viss tid eller tills vidare förklara honom obehörig att brukas
såsom ombud vid den rätten. När åter en advokat avvisats såsom ombud,
ankommer det på advokatsamfundets styrelse, hos vilken rätten skall
göra anmälan angående ombudets förhållande, att vidtaga de åtgärder som
enligt 8 kap. 7 § må finnas påkallade. Starka skäl tala för att advokaten,
i avbidan på att styrelsen fattar beslut i anledning av anmälningen, må kunna
förklaras obehörig att uppträda såsom ombud inför den rätt som avvisat
honom. Särskilt gäller detta i sådana fall då advokaten uppsåtligen förfarit
oredligt och på den grund måste bliva utesluten ur samfundet. Lagrådet
hemställer om ändring av förslaget i angiven riktning.
11 §•
Lagrådet:
Det i andra punkten beträffande enskilda juridiska personer uppställda
kravet att protokollsuldrag skall vara styrkt av den som fört protokollet
kan i vissa fall, såsom då protokollföraren avlidit eller flyttat till annan
ort, vålla hinder eller omgång. Då protokollföraren utsetts till ombud, vilket
ej torde vara ovanligt, är det mindre lämpligt att han skall styrka utdragets
riktighet. Det hemställes förty, att någon särskild form för bestyrkandet
icke stadgas.
12 §.
Justitierådet Lawski:
I svensk praxis har, om ock utan uttryckligt stöd i lag, åtminstone sedan
1790-talet använts fullmakter ställda till innehavaren. I förslaget förbjudes
dylik fullmakt, framför allt av det skälet att den lätt kan missbrukas
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
187
genom att den kommer i händerna på någon, som parten ej önskar hava
såsom ombud. Därjämte göres gällande, att även med hänsyn till fullmaktens
återkallande fullmakt för innehavaren kan medföra olägenheter.
Därest man verkligen genom att förbjuda innehavarefullmakter skulle
kunna vinna garanti för att part aldrig företrädes av annan än av honom
själv godkänt ombud, skulle däri otvivelaktigt legat ett starkt skäl för det
föreslagna förbudet. Någon sådan garanti föreligger emellertid alls icke.
Även en till viss person ställd fullmakt, som ger ombudet substitutionsrätt,
innebär samma risk som innehavarefullmakter för att ett av parten ej önskat
ombud kommer att företräda honom. Jag frånser den möjligheten, att
en innehavarefullmakt obehörigen frånhänts rättsinnehavaren och därefter
användes av en alldeles ovidkommande person. En dylik möjlighet saknar
praktisk betydelse redan på den grund att den obehörige innehavaren
ej kan begära något arvode. Icke heller lärer man behöva i praktiken räkna
med det fall, att någon som av misstag fått fullmakten i sina händer,
»i god tro» uppträder såsom ombud. Medan sålunda någon praktisk fördel
ej vinnes genom innehavarefullmaktens avskaffande, skulle därav föranledas
vissa praktiska olägenheter. Då part i brådskande fall vill insända
en fullmakt till en advokatbyrå kan det inträffa, att den advokat, på
vilken han vill ställa fullmakten, är bortrest. Parten riskerar, örn innehavarefullmakten
ej duger, ett måhända onödigt uppskov. Möjligen kan
parten genom att lämna platsen för ombudets namn tom i en fullmakt på
en omväg vinna den fördel, som är förenad med innehavarefullmakter, men
ett dylikt kringgående kan ju ej gärna anses önskvärt. Det bör i detta sammanhang
påpekas att med hänsyn till att innehavarefullmakter äro mycket
vanliga det trots ett förbud, örn förslaget i denna del lagfästes, säkerligen
skall dröja ganska lång tid innan allmänheten kommer att iakttaga förbudet.
Uppskov komma alltså att i ej obetydlig utsträckning föranledas av
detsamma.
Vad till sist beträffar svårigheten att återkalla innehavarefullmakter synes
betydelsen därav ej böra överdrivas. Det står ju alltid part öppet att låta
återkalla fullmakten inför rätten i motpartens närvaro, även om fullmakten
ej återställes till parten.
På grund av det anförda hemställer jag, att paragrafen måtte ändras i enlighet
med vad sålunda anförts.
15 och 16 §§.
Lagrådet:
Det torde saknas anledning att förbjuda andra inskränkningar i ombuds
behörighet än sådana som äro olägliga ur processuell synpunkt. Föreskrift
av part att ombudet ej må uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad
kan ej hänföras till dessa men har likväl ej i förevarande
paragraf upptagits bland tillåtna inskränkningar. Visserligen kan enligt förslaget
från ombudets behörighet undantagas befogenheten att söka verkställighet
av rättens dom, och örn så sker, kan ombudet, såsom i motiven på
-
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
pekas, ej ens begära verkställighet i fråga om rättegångskostnad. Däremot
skulle parten ej kunna hindra att ombudet med för parten bindande verkan
uppbär rättegångskostnad, som motparten frivilligt betalar. Särskilt i den
mån kostnadsersättningen gäller tid innan ombudet anlitats, synes förbudet
mot att i omförmälda avseende inskränka fullmakten icke motiverat. Lagrådet
hemställer om sådan ändring av 15 § att inskränkning i ombuds behörighet
må ske jämväl såvitt angår rätten att uppbära parten tillerkänd
ersättning för rättegångskostnad.
I överensstämmelse med vad som torde kunna betraktas såsom gällande
rätt uppställer förslaget den regeln, att om en fullmakt innehåller en icke
tillåten inskränkning i ombudets befogenhet, ombudet skall anses sakna behörighet
att företräda parten. I förslaget stadgas därför, att parten i detta
fall skall erhålla föreläggande att avhjälpa felet.
Såsom beredningen påpekat, föreligga här för lagstiftaren två möjligheter,
antingen att inskränkningen betraktas såsom betydelselös eller att fullmakten
anses ogiltig. Då beredningen föredragit det senare alternativet, åberopas
i första hand såsom skäl, att det synes oegentlig! att lagen medger ombud
en behörighet, som parten icke avsett att förläna honom; därjämte
anmäldes, att svårighet kan uppstå att skilja en fullmakt med långt gående
inskränkningar från en fullmakt att vidtaga särskild åtgärd i rättegången.
Av dessa skäl är det förra uppenbarligen av rent teoretisk art. Har part
i okunnighet om lagens stadganden gjort en otillåten inskränkning i fullmakten,
är det mycket litet sannolikt, att han vill anlita det av honom valda
ombudet endast om han får göra inskränkningen i fullmakten. Praktiskt
sett kommer han därför att alltid frånfalla inskränkningen, och den föreslagna
bestämmelsen skulle därför endast bereda honom ett onödigt besvär.
Och har parten åter i syfte att vinna uppskov medvetet gjort en olaglig inskränkning,
bör lagen ej medverka till att han lyckas i sitt uppsåt. Den
svårighet, som beröres i det senare av beredningens skäl, kan näppeligen
betraktas såsom avgörande. Å andra sidan skulle, på sätt beredningen själv
antytt, vissa praktiska fördelar vinnas genom att laga verkan frånkännes
inskränkningen. Framför allt blir det då möjligt att utan uppskov fortsätta
handläggningen och avgöra målet. Vidare undkommer man den inkonsekvens,
som med förslaget skulle uppstå emellan behandlingen av sådana otilllåtna
inskränkningar, som endast hava karaktären av instruktioner, och behandlingen
av sådana, som verkligen avse att gentemot rätten och motparten
inskränka fullmaktens omfång. En viss tvekan kan också, om förslaget
godtages, uppstå om verkan av att en instruktion av nyss nämnd art kommer
till rättens eller motpartens kännedom. Att 11 § i lagen om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ej är direkt tillämplig
på rättegångsfullmakt, är otvivelaktigt. I vad mån en analogisk tillämpning
därav är tillåten, så att en inskränkning skulle gälla mot rätten och motparten,
örn de insett eller bort inse, att ombudet överskridit sin befogenhet, är måhända
ej alldeles klart.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
189
I moderna processordningar har det nu behandlade spörsmålet i allmänhet
lösts så, att otillåten inskränkning förklarats vara utan verkan (se tyska
civilprocesslagen § 83, österrikiska civilprocesslagen § 32 och norska civilprocesslagen
§ 48).
Med hänsyn till det anförda föreligga enligt lagrådets mening övervägande
skäl för att låta även den svenska processlagstiftningen ansluta sig till sistnämnda
mening. Det hemställes därför, att i 15 § efter första punkten intages
föreskrift om att annan än där angiven inskränkning är utan verkan
och att vad 16 § innehåller om verkan av icke tillåten inskränkning måtte
utgå.
22 §.
Lagrådet:
Av den här givna föreskriften att om rättegångsbiträde skall gälla vad i
2—5 §§ i kapitlet stadgas måste den slutsatsen dragas, att övriga bestämmelser
i kapitlet sakna tillämpning. Detta lärer också vara riktigt, dock
med den modifikationen att grunderna för 17 § uppenbarligen måste tilllämpas.
Enligt beredningens mening är man berättigad att antaga att om
biträde i parts närvaro företar en rättegångshandling utan att parten framställer
någon erinran däremot, handlingen är att betrakta såsom godkänd av
parten och således är för honom bindande. Då det synes tvivelaktigt, örn
en sådan presumtion under alla förhållanden är möjlig utan uttryckligt
stadgande, hemställes att — i överensstämmelse med vad som skett i tyska
(§ 90) och norska (§ 51) civilprocesslagarna — i paragrafen upptages föreskrift,
att rättegångshandling, som företagits av parts rättegångsbiträde,
skall anses vara av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot.
13 KAP.
1 §•
Lagrådet:
För att talan om periodiskt återkommande prestationer skall kunna upptagas,
kräves enligt förslaget — förutom att tiden för fullgörande av någon
av dem inträtt — tillika, alt prestationsskyldigheten icke beror av redan
lämnat eller framtida vederlag. Att för alla fall uppställa ett ovillkorligt
krav på vederlagsfrihet är emellertid näppeligen påkallat. Hinder synes
sålunda icke böra möta för domstol t. ex. att på grund av avtal örn olycksfallsförsäkring
utdöma en livränta till den som efter olycksfall blivit invalid
eller att bifalla mot en arbetsgivare förd talan på fullgörelse av framtida
pensionsförmåner åt någon som efter slutad anställning äger rätt till pension.
En fullgörelsetalan som avser utgivande av livränta eller pension torde
ehuru vederlag utgått böra likställas med de fall som särskilt nämnts i motiven
till förevarande paragraf, nämligen fullgörelse av underhållsskyldighet
av familjerättslig natur eller på grund av olycksfall. Framhållas må
ock, att bestämmelsen i 13 § lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å
190
Kungl. Majda proposition nr 5.
motorfordon uppenbarligen bygger på den förutsättningen att anstalt, som
mot vederlag meddelat sådan försäkring, kan förpliktas att i form av livränta
utgiva ersättning till den som skadats i följd av trafik med motorfordon.
Det hemställes om en jämkning i enlighet med vad här sagts.
14 KAP.
7 §■
Lagrådet:
För tillämpning av de i 1—6 §§ i detta kapitel givna reglerna örn förening
av tvistemål torde det av praktiska skäl vara nödvändigt att uppställa såsom
förutsättning icke blott att — såsom det i lagtexten heter — samma domstol
är behörig utan även att målen väckts vid samma domstol. Att åt bestämmelsen
i förevarande paragraf skall givas en sådan tolkning lärer jämväl
vara avsett. I syfte att undanröja varje möjlighet till tvivel örn den rätta
tolkningen hemställer lagrådet örn ett förtydligande av lagtexten.
15 KAP.
1 §•
Lagrådet:
Om överexekutor ställer under skingringsförbud lös egendom, som befinner
sig i tredje mans besittning, kan tillika enligt 180 § utsökningslagen
förbud meddelas denne att utgiva egendomen. När enligt förslaget skingringsförbud
utfärdas av rätten, bör det ock ankomma på rätten att meddela
beslut rörande sådant kompletterande förbud att utgiva egendomen varom
nu nämnts. Uttryckligt stadgande härom bör inflyta i förslaget, lämpligen
såsom ett tredje stycke i denna paragraf.
2 §.
Lagrådet:
Det är icke utslutet att, sedan reseförbud upphört att gälla, nya omständigheter
inträffa som giva fog för att sådant förbud ånyo meddelas, såsom
exempelvis då ställd säkerhet visat sig sakna värde. Av lagtexten framgår
icke fullt klart, om det är avsett att reseförbud skall kunna sålunda meddelas
mer än en gång i samma mål och huru för sådant fall den stadgade
tidsbegränsningen för reseförbud skall förstås. Lämpligen bör i sistnämnda
hänseende gälla att reseförbud icke får i samma mål räcka under längre tid
än sammanlagt tre månader. Lagrådet hemställer örn en förtydligande
jämkning av första stycket andra punkten i förevarande paragraf, förslagsvis
så att där utsäges, att reseförbud skall gälla från den dag det delgavs
motparten och att reseförbud, ändå att flera beslut därom meddelats i målet,
ej må sammanlagt gälla mer än tre månader.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 191
7 §■
Lagrådet:
Icke förfallen del av arrende, hyra eller ränta av fast egendom torde
såsom endast en åtföljd till egendomen icke kunna göras till föremål för
kvarstad utan stöd av uttrycklig bestämmelse. I utsökningslagen har detta
fall också särskilt redovisats med angivande av den speciella form kvarstaden
här måste få: överexekutor tillsätter en syssloman att uppbära medlen och
låter kungöra den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än
denne. Örn man vill giva även domstol befogenhet att meddela sådan kvarstad
— och det finnes ju icke någon anledning att i avseende å vad som
må läggas under kvarstad göra skillnad mellan rätten och överexekutor —
bör således uttrycklig bestämmelse härom lämnas. Det synes vara avsett
att, örn rätten beslutar kvarstad som nu nämnts, förordnandet av syssloman
skulle såsom en verkställighet av kvarstadsbeslutet tillkomma överexekutor
på grund av den hänvisning till utsökningslagen som i 7 § lämnas. Enligt
lagrådets uppfattning är det emellertid här icke fråga om en verkställighet
i egentlig mening. Såsom ovan antytts får kvarstadsbeslutet i detta speciella
fall sitt uttryck just i att syssloman förordnas; det ena kan ej skiljas
från det andra.
I enlighet med vad nu anförts hemställer lagrådet, att beträffande rättens
befogenhet i förevarande hänseende upptages en bestämmelse motsvarande
stadgandet i 184 § första punkten utsökningslagen.
Är synnerlig fara att fast egendom, som av överexekutor satts under skingringsförbud,
genom vanvård eller annorledes i större mån försämras, äger
enligt 181 § utsökningslagen överexekutor förordna syssloman att omhändertaga
och förvalta egendomen, om borgenären begär det och lämnar
förskott till bestridande av nödig kostnad för egendomens förvaltning. En
motsvarande befogenhet har icke enligt förslaget tillagts rätten; överexekutor
skulle, även när skingringsförbud meddelats av rätten, med stöd av 7 § hava
att vid behov förordna syssloman att förvalta egendomen. Icke heller i detta
fall innebär emellertid förordnandet enbart en verkställighetsåtgärd. Naturligast
synes vara att betrakta det som en utbyggnad på skingringsförbudet
till ytterligare säkerställande av den med handräckningen åsyftade effekten,
och det kan då ifrågasättas huruvida icke en uttrycklig bestämmelse erfordras,
örn man vill giva överexekutor en befogenhet att sålunda komplettera en
av rätten beslutad handräckning. Lagrådet håller emellertid före att, om
rätten meddelar skingringsförbud, det lämpligen också hör tillkomma rätten
att förordna syssloman. Allrahelst när behov samtidigt yppas att meddela
skingringsförbud och att tillsätta syssloman, skulle det medföra en
mindre tilltalande omgång om prövningen av de båda med varandra nära
förbundna frågorna lades hos skilda myndigheter. Det hemställes förty, att
en bestämmelse upptages varigenom åt rätten lämnas en befogenhet motsvarande
den som enligt vad ovan angivits tillkommer överexekutor.
De båda stadganden varom lagrådet nu hemställt torde kunna intagas i
7 §•
192
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
16 KAP.
2 §•
Justitierådet von Steyern:
Såsom i motiven anföres tillämpas för närvarande vid omröstning till dom
den enkla regeln att, sedan eventuellt föreliggande rättegångsfrågor avgjorts,
en enda votering äger rum, därvid varje ledamot avger ett votum innehållande
de skäl på vilka han grundar sin mening och utmynnande i det
slut målet enligt hans tanke bör få. Örn därvid visar sig att pluralitet föreligger
för en viss utgång, blir denna gällande som domslut, även om de
ledamöter, som bilda pluraliteten, stödja sig på olika grunder. Samma metod
tillämpas enligt den norska civilprocesslagen § 139. Enligt vad som
uttalats inom den danska rättsvetenskapen1 är detsamma förhållandet även
i Danmark (jfr Lov om Rettens Pleje § 216).
Enligt det remitterade förslaget däremot må, då beträffande samma käromål
är fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar
betydelse för rättegången (s. k. omedelbart relevanta rättsfakta), dessa omständigheter
efter sakens beskaffenhet uppställas till särskilda omröstningar,
därvid ledamot, som överröstats i en votering, har att deltaga i den eller de
följande. Målet avgöres därefter på grundval av det resultat, som framgått
av omröstningarna om de omedelbart relevanta rättsfakta. Eventuellt kan
därvid ytterligare omröstning erfordras t. ex. i fråga om storleken av det
belopp, som skall utdömas.
En sådan metod kan tydligen leda till att målet får en annan utgång än
som skulle blivit fallet med nuvarande förfaringssätt. Dock torde detta
endast undantagsvis bliva händelsen. Däremot kan det förutses att särskilda
omröstningar komma att erfordras i ett betydande antal mål; bland
annat de talrikt förekommande skadeståndsmålen torde giva anledning därtill.
I detta sammanhang må erinras att det — trots lagtextens avfattning —
ej kan vara avsett att domstolarna skulle äga fri valrätt mellan de båda metoderna;
meningen är tydligen att särskilda omröstningar skola äga rum,
så snart den i paragrafen angivna förutsättningen är för handen.
Ur logisk synpunkt torde den föreslagna omröstningsmetoden vara överlägsen
den nuvarande; det är onekligen mindre följdriktigt att sammanräkna
vota, som stödja sig på helt olika grunder. Men det nya förfaringssättet
är förenat med så avsevärda praktiska olämpor, att det kan sättas i fråga
om dessa icke väga tyngre än fördelen av att i det fåtal mål, där utgången
bleve en annan, erhålla ett domslut, som är logiskt oangripligt. Att proceduren
är mera omständlig, är väl i och för sig ej skäl nog att avvisa förslaget.
Men föga tilltalande är det, att en domare, som överröstats i en votering
rörande själva saken, måste deltaga i den eller de följande och därigenom
medverka till att målet får en enligt hans uppfattning oriktig utgång.
1 Munch-Petersen: Den danske Retspleje 2 uppl. I sid. 293.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
193
Förhållandet kan ej jämställas med det, som föreligger då en i en rättegångsfråga
överröstad domare bär att ingå i prövning av själva målet. Vidare
kan befaras att svårigheter ej sällan skola uppkomma vid metodens tilllämpning.
Stundom är det vanskligt att avgöra vilka omständigheter som
äro omedelbart och vilka medelbart relevanta; endast de förra få göras till
föremål för särskilda omröstningar. Ej alltid är det givet huru de särskilda
omständigheterna böra närmare bestämmas och avgränsas fran varandra.
Ofta möter ej svårighet att finna en logisk ordningsföljd, efter vilken de
olika fakta böra uppställas till omröstning; i andra fall kan detta ej ske,
och domen kan då bliva olika alltefter den ordning som väljes. Sådana
spörsmål, som de nu antydda, möta ej med nuvarande omröstningssätt.
Även örn man får hoppas, att efter förslagets genomförande voteringar om
voteringssättet ej skola bliva vanliga, lär det ej kunna undgås att åtskillig
tid kommer att spillas på diskussioner i dessa skäligen ofruktbara ämnen.
För att uppskov vid målens avgörande skall undgås, måste varje ledamot
vara på förhand beredd att, alltefter den utgång olika tänkbara omröstningar
kunna få, avgiva vota rörande alla i målet föreliggande frågor. Härigenom
förorsakas ett arbete, som mången gång blir till ingen nytta. En
betänklig svaghet hos den föreslagna ordningen är ock, att den är ägnad
att framhäva de särskilda tvistepunkterna på bekostnad av översikt och
sammanhang.
Uppenbarligen måste i förevarande hänseende ett och samma förfarande
tillämpas i alla domstolar, som bestå av flera ledamöter. Den föreslagna
metoden tar sikte på förhållandena inom ett kollegium av jurister. I en
domstol, där nämnd har säte, synes den på grund av sin tekniskt komplicerade
natur avgjort olämplig.
Vid övervägande av dessa omständigheter finner jag den föreslagna bestämmelsen
icke kunna förordas, i varje fall icke såsom en allmängiltig regel.
En möjlighet torde emellertid föreligga att giva bestämmelsen en mera
begränsad räckvidd. Detta skulle kunna ske genom att låta förfarandet få
tillämpning endast på vissa grupper av frågor, som ehuru de hos oss bruka
hänföras till realitetsspörsmålen, dock stå rättegångsfrågorna nära. Hit
höra spörsmål huruvida part genom preskription eller eljest förlorat sin
rätt till talan och huruvida part är rätt kärande eller svarande i målet. Då
det nuvarande omröstningssättet någon gång leder till otillfredsställande
resultat, torde det oftast bero på att dylika spörsmål, vilka för tanken framstå
som preliminära, indragas i den huvudsakliga voteringen. Då de nu
antydda frågorna utan svårighet kunna särskiljas från övriga materiella
frågor, bortfaller en del av de anförda betänkligheterna, om stadgandet begränsas
till att gälla endast dem.
På grund av vad nu anförts hemställer jag, att tredje punkten i andra
stycket utgår eller ersättes med ett stadgande, att särskild omröstning skall
hållas angående fråga huruvida part förlorat sin rätt till talan eller huruvida
part är rätt kärande eller svarande.
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 13
194 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
3 §•
Lagrådet:
För att nämndens mening skall gälla mot ordförandens torde enligt gällande
rätt ej vara tillräckligt att nämndemännen ena sig om ett annat domslut
än ordförandens. Därjämte fordras att nämndens ledamöter grunda sitt
domslut på samma skäl. Även förslagets ståndpunkt torde få anses vara,
att samtliga nämndemän eller den föreskrivna pluraliteten inom nämnden
måste ena sig örn både skäl och slut, för att nämndens mening skall gälla
gentemot ordförandens. Detta framgår ej klart av första styckets lydelse;
det i lagtexten använda uttrycket »mening» brukas i andra stycket och i 4 §
närmast såsom beteckning för endast domslutet. Lagtexten i första stycket
bör därför förtydligas.
, 6 §.
Lagrådet:
Enligt motiven skola reglerna för omröstning i brottmål gälla, även då
fråga är om att utdöma vite. För att undvika missuppfattning härom torde
vad sålunda är avsett böra uttryckligen stadgas. I tvistemål kan i vissa fall
bliva fråga örn att part eller annan skall tagas i häkte (5 kap. 9 §, 15 kap. 2 §
och 36 kap. 21 §). Även vid omröstning i sådan fråga liksom i fråga om någons
kvarhållande i häkte lära brottmålsreglema böra gälla. Detsamma synes
böra vara fallet, då rätten jämlikt 15 kap. 2 eller 6 § har att besluta i fråga
om reseförbud. Vid omröstning örn andra, mindre ingripande handräckningsåtgärder,
såsom kvarstad, skingringsförbud, åtgärd som omförmäles i
15 kap. 3 eller 4 § eller hämtning, synas reglerna för omröstning i tvistemål
kunna utan betänklighet användas.
Lagrådet hemställer om jämkning av paragrafen i enlighet med vad nu
anförts.
17 KAP.
3 §•
Lagrådet:
Såsom exempel på fall då rättegångshinder föreligger, vilket rätten självmant
bör beakta, har i motiven till förevarande paragraf nämnts 9 § lagen
den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.
En sådan tolkning av nämnda lagrum och likartade preskriptionsregler, vilka
innefatta förlust av talerätt, torde icke kunna upprätthållas, åtminstone icke
sedan högsta domstolen numera (se N. J. A. avd. I 1939 sid. 662) förklarat
att tillämpningen av den i exemplet angivna preskriptionsbestämmelsen är
beroende av invändning från gäldenärens sida.
5 §•
Justitierådet von Steyern:
Vare sig det föreslagna stadgandet i 16 kap. 2 § andra stycket tredje punkten
behålles oförändrat eller, på sätt jag hemställt, utgår eller begränsas, be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
195
står den möjligheten att ett mål kan få olika utgång allteftersom mellandom
enligt andra stycket i förevarande paragraf gives eller ej. Att så kan bliva
fallet om ändring ej göres i 16 kap. 2 § beror på att vad enligt sistnämnda
lagrum skall bliva föremål för särskilda omröstningar är varje s. k. omedelbart
relevant rättsfaktum, under det att mellandomen gäller den generella
frågan huruvida fullgörelseskyldighet föreligger eller ej. För att undanröja
denna möjlighet till olika utgång kunde tänkas en föreskrift att även vid enhetlig
dom särskild omröstning alltid skulle hållas beträffande frågan om
skyldighet att fullgöra, så snart olika meningar yppas därom. Då sådana
meningsskiljaktigheter äro utomordentligt vanliga bland annat i det stora
antalet skadeståndsmål, skulle emellertid en sådan föreskrift i hög grad
tynga förfarandet och kan därför ej förordas.
Den nu berörda möjligheten av olika utgång vid enhetligt avgörande och
mellandom torde ej vara av större betydelse. Det kan nämligen antagas, att
mellandom endast i ett ringa antal fall kommer att visa sig ändamålsenlig.
Möjligheten innebär, att den slutliga domen kan bliva ofördelaktigare för
svaranden örn mellandom gives än eljest skulle blivit fallet. Vid sådant förhållande
torde i andra stycket böra stadgas, att sådan dom, som där avses,
ej må givas mot svarandens bestridande.
7 §•
Lagrådet:
Under 3 i första stycket föreskrives, att domen skall angiva parternas yrkanden
och invändningar samt de omständigheter, varå de grundats, jämte
motpartens yttrande däröver. Det praktiska syftet med en sådan föreskrift
torde vara, att av domen bör framgå vad som därigenom blivit prövat och
avgjort. För att tillgodose detta syfte är en så utförlig redogörelse, som i
punkten kräves, i allmänhet ej erforderlig. Tillräckligt är, att domen angiver
parternas yrkanden i sak och vad som erfordras för att individualisera dessa,
det vill i regel säga de omständigheter, varå yrkandena grundas. Till sådana
yrkanden hänföras då tydligen jämväl t. ex. kvittningsyrkanden. Däremot erfordras
ur den angivna synpunkten icke, att yrkanden av processuell art eller
invändningar eller vad som yttras i anledning av yrkanden eller invändningar
redovisas i domen. Om sådant skall upptagas i domen och på vilken
plats det då lämpligen bör ske, kan överlåtas åt domstolen att avgöra.
Vad nu förordats skulle medföra en ej oväsentlig lättnad vid domens avfattande
särskilt för underrätterna. Lagrådet hemställer om jämkning i enlighet
med vad nu anförts.
9 §•
Lagrådet:
Möter i tvistemål synnerligt hinder mot doms meddelande inom tid, som
fastställes i denna paragraf, kan rätten låta med domen anstå så länge som
påkallas av hindret. Varje gång denna möjlighet till anstånd begagnas, skall
anmälan därom med uppgift örn anledningen till uppskovet göras av underrätt
till hovrätten och av hovrätt till Kungl. Maj:t. Liknande föreskrifter örn
196
Kline)!. Maj:ts proposition nr 5.
anmälningsskyldighet återfinnas i motsvarande bestämmelse för brottmål
(30 kap. 7 §) och därjämte i 42 kap. 20 §, 45 kap. 14 §, 47 kap. 22 §, 50 kap.
13 och 22 §§, 51 kap. 13 och 22 §§ samt 53 kap. 1 och 22 §§ för sådana fall
då huvudförhandling utsättes att hållas efter utgången av viss i dessa paragrafer
angiven tidrymd.
För införande av anmälningsskyldighet i den form som sålunda föreslås
synas tillräckligt bärande skäl icke kunna åberopas. Det kan icke vara avsett,
att varje inkommen anmälan skall föranleda undersökning rörande behovet
av anstånd i det särskilda fallet, utan syftet med anordningen måste
vara att material skall samlas för att möjliggöra ett ingripande, så snart anledning
finnes att antaga att vid någon domstol tillämpas ett uppskovssystem
som står i strid mot grunderna för den nya rättegångsordningen. Sådana fall
som anmärkts i motiven till 42 kap. 20 § — nämligen då underrätt på grund
av anhopning av göromål tvingas att uppskjuta åtgärder som eljest kunnat företagas
inom behörig tid — komma säkerligen utan uttrycklig föreskrift att
bringas till hovrättens kännedom i syfte att hovrätten måtte genom förstärkning
av underrättens arbetskrafter eller annan åtgärd medverka till att arbetet
vid underrätten kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. över befarade missbruk
av den rörelsefrihet, som på detta område lämnas domstolarna, torde
tillräckligt effektiv kontroll kunna vinnas genom enklare anordningar än de
här föreslagna, vilka bland några av dem som yttra