Kungl. Maj:ts proposition nr 5

Proposition 1942:5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Nr 5.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till rättegångsbalk;
given Stockholms slott den 28 november
19H1.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till rättegångsbalk.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Rättegångsbalk.

Härigenom förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall hava
följande lydelse:

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Om domstolsväsendet.

1 KAP.

Örn. allmän underrätt.

1 §•

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt
samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest
synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag
är häradsrättens domkrets.

Om indelning i tingslag förordnar Konungen.

2 §.

Allmän underrätt är första domstol, örn ej annat är stadgat.

3 §•

Domsaga förestås av häradshövding.

I domsaga skall, örn göromålen kräva det, finnas en eller flera biträdande
domare. Häradshövding och biträdande domare skola vara lagfarna.

För domsaga skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock
domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn, å stället, så ock
i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

5 §.

I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,
bestämmer Konungen deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Rör mål allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och förekommer i målet ej anledning,
att målsägande finnes, eller hålles syn å stället utom huvudförhandling,
vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom är företrädd
inom nämnden.

6 §.

För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara tingsställe.

7 §.

I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen å bestämda
tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden
under häradsrättens ferier hållas varje vecka, örn ej annat föranledes av arbetet
i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Äro i tingslag flera
tingsställen, fördelas tingen mellan dem.

För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i nämnden,
skola, örn det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter. Ting må hållas
å annan ort än den, där tingsställe är.

Örn tingsordning förordnar Konungen.

8 §.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, åge häradshövdingen
för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt sammanträde samt
bestämma tid och ställe för sammanträdet.

9 §.

För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla sammanträde
så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och ställe för
sammanträde.

10 §.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän
samt, örn göromålen kräva det, en eller flera assessorer. De skola vara lagfarna.

Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.

Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 5.

11 §,

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare. Ej må flera än fyra
lagfarna domare sitta i rätten. Rådhusrätt vare dock domför med en lagfaren
domare vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Rör
mål ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall
vid huvudförhandling eller syn å stället nämnd hava säte i rätten; finnes,
sedan nämnd deltagit, målet ej vara av beskaffenhet, som nu nämnts, vare
rätten dock domför med nämnd.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom,
vare domför med en lagfaren domare, örn målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.

12 §.

I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som Konungen
bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio.

Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen.

13 §.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna
rättegångs dagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet
kräves.

Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, örn särskilda
skäl äro därtill, hållas å annan ort.

14 §.

•- t , -- . '' f r .

Örn särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål
gälle vad därom är stadgat.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex timmar.
Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver
ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt
antal helgfria dagar i följd.

Örn den ordning, i vilken målen skola företagas, och örn uppropslista förordnar
Konungen.

16 §.

För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller
arinan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas
häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera dom -

Kungl. Mctj.ts proposition nr 5.

sagor eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägenhet eller
eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdomare att före
åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande häktning.

17 §.

Närmare bestämmelser örn underrätts organisation och verksamhet samt domsagas
förvaltning meddelas av Konungen.

2 KAP.

Om hovrätt.

1 §•

Hovrätt är överrätt i mål, som fullföljas från allmän underrätt. Den äger
tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.

2 §•

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan ämbets-
eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning
skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest stadgat, att mål skall upptagas omedelbart
av hovrätt, vare det gällande.

3 §•

I hovrätt skola finnas president samt hovrättsråd och assessorer. De skola
vara lagfarna.

Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar. Avdelning skall bestå
av minst fyra hovrättsråd, av dem en ordförande och en vice ordförande, samt
en eller flera assessorer. Presidenten må vara ordförande å avdelning.

Vid hovrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

4 §■

Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls
beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid
denna.

5 §•

Hovrätt skall sammanträda å ort, där den har sitt säte. Sammanträde må ock,
örn särskilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

Sammanträde skall hållas så ofta det för arbetet kräves.

Hovrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

årligen å bestämda tider hålla hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller
vissa orter inom domkretsen för huvudförhandling i mål från den delen av
domkretsen.

6 §.

Örn antalet hovrätter och deras domkretsar är särskilt stadgat.

7 §•

Närmare bestämmelser örn hovrätts organisation och verksamhet meddelas
av Konungen.

3 KAP.

Om högsta domstolen.

1 §•

Konungens domsrätt utövas, på sätt regeringsformen stadgar, av högsta
domstolen.

2 §■

Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst fall må föras mot beslut av advokatsamfundets
styrelse, stadgas i 8 kap. 8 §.

3 §•

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar
eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare eller annan
ämbetsman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall
väckas i högsta domstolen.

4 §•

Högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.

Finner någon av högsta domstolens avdelningar vid överläggning till dom
eller beslut den å avdelningen rådande meningen avvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning, som förut varit antagen av högsta domstolen, må avdelningen
förordna, att målet i hela dess vidd eller, örn det prövas kunna ske, allenast viss
i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet.

Hava i särskilda, för avdelningen kända domar eller beslut mot varandra
stridande åsikter i fråga örn viss rättsgrundsats eller lagtolkning å olika tider
gjort sig gällande inom högsta domstolen, åge vad nu är föreskrivet tillämpning
allenast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika
från dom eller beslut, som senast meddelats.

Vad nu är stadgat avser ej mål, som angår häktad eller eljest enligt särskild
föreskrift fordrar skyndsamt avgörande, örn målet förekommer å sådan tid,
att det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess
helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

5 §.

Då inål avgöres av högsta domstolen i dess helhet, böra, om laga hinder ej
möter, alla justitieråden deltaga i avgörandet.

6 §.

I behandling av fråga rörande tillstånd, att talan må komma under högsta
domstolens prövning, skola tre ledamöter deltaga.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls
beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.

7 §.

Förekomma skiljaktiga meningar, huruvida tillstånd, som sägs i 6 §, skall
meddelas, vare tillstånd beviljat, örn två ledamöter äro ense därom eller i fall,
som avses i 54 kap. 10 § 2, någon ledamot finner tillstånd böra meddelas.

8 §•

I nedre justitierevisionen skola för måls beredande till behandling i högsta
domstolen finnas revisionssekreterare. Revisionssekreterare skall vara lagfaren.
Vid nedre justitierevisionen skall ock för högsta domstolen finnas kansli, som
hålles öppet för allmänheten å bestämda tider.

Närmare bestämmelser örn nedre justitierevisionens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om domare.

1 §•

Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år
samt hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Ej må den utöva domarämbete, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Örn kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar
Konungen.

2 §•

President i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borgmästare och rådman utnämnas
av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen.

Örn val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.

3 §•

Assessor i hovrätt förordnas av Konungen.

Biträdande domare i domsaga förordnas av Konungen för viss tid. Finnes
behovet av biträdande domare stadigvarande, må innehavare av befattningen
utnämnas av Konungen.

Om tillsättning av assessor i rådhusrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i
hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

5 §.

Nämndeman utses genom val.

Vid val av nämndemän för tingslag utgör varje kommun en valkrets. Understiger
antalet nämndemän kommunernas antal, skola angränsande kommuner
på lämpligt sätt förenas till valkretsar. Två eller flera kommuner må ock eljest
sammanföras till gemensam valkrets, örn det finnes erforderligt för att skilda
orter eller delar av tingslaget skola bliva behörigen företrädda inom nämnden.
Stad må ej med annan kommun förenas till en valkrets. Antalet nämndemän
fördelas mellan valkretsarna i förhållande till deras folkmängd; varje valkrets
skall dock utse minst en nämndeman. Indelning i valkretsar och antalet nämndemän
för varje valkrets bestämmas av rätten.

Vid val av nämndemän för stad med rådhusrätt bildar staden en valkrets.

Val förrättas på landet å kommunalstämma eller, örn kommunalfullmäktige
finnas och kommunen utgör egen valkrets, av dem. Äro flera kommuner förenade
till en valkrets, förrättas valet å gemensam kommunalstämma; rätten
bestämme, å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. I stad förrättas valet
av stadsfullmäktige eller, örn sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

Då nämndeman skall väljas, ankomme i domsaga på häradshövdingen och i
stad med rådshusrätt på rätten att göra anmälan därom till den som har att
föranstalta om valet.

6 §•

Valbar till nämndeman är man eller kvinna, som inom valkretsen äger rösträtt
å kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige och där har sitt hemvist
samt fyllt tjugufem år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol,
åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras
talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt
sextio ar eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare
ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

7 §•

Klagan över nämndemansval skall föras hos rätten. Föres klagan, lände valet
dock till efterrättelse, örn ej rätten förordnar annat. Rätten pröve, ehuru klagan
ej föres, den valdes behörighet.

8 §•

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämndeman
giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämndeman, som
fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar,
vare uppdraget förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Nämndeman, som entledigats eller eljest avgått, vare, örn han alltjämt är
valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit
till rätten, att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt
behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

10 §.

Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens
sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, åge
rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till
nämndeman för domkretsen.

11 §.

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som
saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges,
eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran
på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första
stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

12 §.

De som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller
äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller
äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
som stå i adoptivförhållande till varandra, må ej samtidigt sitta som domare
i rätten.

13 §.

Domare vare jävig att handlägga mål:

1. örn han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång
kan vänta synnerlig nytta eller skada;

2. örn han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i den släktskap,
att den ene är avkomling till den andres syskon eller att de äro syskon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

barn, eller i det svågerlag, att deri ene är eller varit gift med den andres
syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den
andre härstammar, eller örn han står i adoptivförhållande till part;

3. örn han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta
synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;

4. örn han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller
god man för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen
för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,
som är part, eller, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet
är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den
angelägenhet målet rör;

5. örn han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har
del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i
förhållande, som avses i 4j

6. örn han är parts vederdeloman, dock ej örn parten sökt sak med honom
för att göra honom jävig;

7. örn han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,
som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit
befattning därmed;

8. örn han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part
eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

9. örn eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i målet.

14 §.

,Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom,
vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då
han första gången för talan i målet, sedan hail erhöll kännedom örn att domaren
sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, örn den omständighet,
varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom.
Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen förfallen.

Fråga örn jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med
mindre jävet i den högre rätten göres av part, som enligt vad i andra stycket
stadgats är berättigad därtill, eller talan föres mot beslut, varigenom jävet ogillats.
Ej må fråga örn jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.

15 §.

Sedan fråga örn jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast sådan
åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar
avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vidtagas,
ehuru han förklarats jävig.

Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan, särskilt
beslut däröver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan
honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i
rätten.

5 KAP.

Om offentlighet och ordning vid domstol.

1 §•

Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas, att vid förhandling skall förekomma något, som är stötande
för anständigheten och sedligheten, eller att till följd av offentligheten
något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt
för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, örn anledning
förekommer, att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skalle
röjås.

I mål örn ansvar för utpressning må rätten, örn målsäganden begär det eller
rätten eljest finner det lämpligt,^ förordna, att förhandling skall hållas inom
stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum
vid domstol, skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller
rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda
dörrar.

År eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda
dörrar, vare det gällande.

2 §.

Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande finner skäl
därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas ej fyllt aderton år.

3 §.

Vid förhandling inom stängda dörrar må efter rättens medgivande tjänsteman
vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara
närvarande. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan
att närvara vid sådan förhandling.

4 §.

Rätten äge förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda
dörrar icke får uppenbaras.

5 §.

överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, örn rätten
ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ina, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som Ilar
att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva
även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. Har förhandling hållits
inom stängda dörrar, må ock dom eller beslut avkunnas inom stängda
dörrar.

6 §.

Är part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej mäktig svenska
språket, ma tolk anlitas att biträda rätten. Är den som skall höras döv
eller stum och kan ej förhöret lämpligen ske medelst skriftligen avfattade
frågor eller svar, må ock tolk anlitas.

Finnes vid rätten allmän tolk för det språk, varom är fråga, skall han anlitas.
I annat fall förordne rätten lämplig person att i målet biträda som
tolk; rätten äge ock hos länsstyrelsen påkalla biträde för tolks erhållande.

Ej ma den anlitas som tolk, vilken till saken eller till någondera parten står
i sadant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Örn anställande av allmän tolk förordnar Konungen.

7 §•

Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som
tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra
det uppdrag, som lämnats honom.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad om
vittnesed är stadgat.

8 §.

Till allmän tolk utgår ersättning enligt vad därom är särskilt stadgat. Annan
tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad
och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål, vari åklagare för
talan, skall ersättningen gäldas av statsverket.

9 §.

Pa rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden
och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den
som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande
av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi tagas i
rättssalen.

Tränger sig någon, som utvisats, in i rättssalen eller åtlyder någon eljest
ej tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, äge rätten förordna,
att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där, så länge
sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

6 KAP.

Om domstols protokoll.

1 8.

Protokoll skall föras för varje mål särskilt.

över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänsteman
vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling eller vid måls
avgörande, vare förande av protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning,
som ej sker i samband med förhandling, erfordras ej heller protokoll.

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,
och har den tilltalade erkänt gärningen, må i sådant mål i stället för protokoll
föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen.

2 §•

Protokollet skall föras av befattningshavare vid rätten eller lagfaren ledamot
av rätten samt undertecknas av honom. Ordföranden äge, då omständigheterna
föranleda därtill, själv föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare, vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses
förringad. Protokollförare skall hava avlagt domared.

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt tid och ställe för sammanträdet;

2. rättens ledamöter, tolk, om sådan anlitas, samt protokollföraren;

3. parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud eller biträden
och i brottmål den tilltalades försvarare;

4. rättegångsfullmakt, som givits muntligen inför rätten;

5. kort beteckning av saken;

6. då förhandling hålles inom stängda dörrar, anledningen därtill;

7. rättens beslut, som ej uppsättes särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten; nämndemans

skiljaktiga mening antecknas, allenast örn i häradsrätt nämnden ensam bestämt
utgången. •

4 §.

Protokollet vid muntlig förberedelse skall innehålla:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden
av motpartens yrkanden;

2. kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopa jämte motpartens
yttrande däröver;

3. uppgift å de bevis parterna vilja åberopa och vad de vilja styrka med
varje särskilt bevis så ock å de skriftliga handlingar och föremål, vilka företes
som bevis; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4. vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen.

Har vad enligt första stycket skall antecknas i protokollet upptagits i inlaga
eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet, skall i protokollet
allenast hänvisning ske.

Vad i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla beträffande
protokoll vid annan förhandling, dock ej huvudförhandling.

5 §.

Protokollet vid huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens
gång samt upptaga:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden
av motpartens yrkanden;

2. yrkanden av andra än parter samt huruvida parterna medgiva eller bestrida
dessa yrkanden; samt

3. vilka vittnen eller sakkunniga höras och vilka bevis i övrigt förebringas.

Har vad enligt första stycket 1 eller 2 skall antecknas i protokollet upptagits
i inlaga eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet,
skall i protokollet allenast hänvisning ske.

6 §.

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran
eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den
omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten
vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas utsaga
eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas
bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare sådan anteckning
nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

7 §.

Vad i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling må ej antecknas
i protokollet, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Ej må i protokollet
upptagas parts utveckling av talan i rättsligt hänseende.

8§. ''

Protokollet över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig
avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra
anteckning därom.

Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, skall
den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet. Erinran,
som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej
ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas handlingarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Rätten åge förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenograf!
eller på fonetisk väg.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken till saken
eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet
därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 och 8 §§ är stadgat örn tolk
äge motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta kapitel äge motsvarande tillämpning
beträffande utsaga, som upptagits genom stenograf!.

Vad enligt denna paragraf upptagits skall, så snart ske kan, återgivas i
vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Närmare föreskrifter örn upptagande av utsaga enligt denna paragraf meddelas
av Konungen.

10 §.

Parternas inlagor och andra handlingar i målet samt rättens protokoll skola
jämte avskrift av domen och sådant beslut, som uppsättes särskilt, sammanföras
till en akt. I akten skola ock genom anteckning å inlaga eller på annat
sätt upptagas kallelser, förelägganden eller andra beslut, som ej intagits i protokoll.

Örn rätt för part eller annan att åtel få handling, som hör till akten, förordnar
Konungen.

11 §•

Vid rätten skall över alla mål föras dagbok, utvisande tiden, då varje mål
inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande samt, då
talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder, som
vidtagits.

12 §.

Vad i detta kapitel stadgas örn protokoll, akt och dagbok i mål skall i tilllämpliga
delar gälla även beträffande ärende.

13 §.

Närmare föreskrifter om protokoll och aktbildning samt örn dagbok och andra
förteckningar meddelas av Konungen.

7 KAP.

Om åklagare och polismyndighet.

1§.

Allmänna åklagare äro:

1. justitiekanslern;

2. landsfogdar; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3. distriktsåklagare.

Hos allmän åklagare må finnas biträdande åklagare.

Instruktioner för åklagarna utfärdas av Konungen.

2 §.

Justitiekanslern är under Konungen högste åklagare och har i denna egenskap
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.

Under justitiekanslern hava landsfogdarna, envar inom sitt verksamhetsområde,
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.

3 §.

Örn utnämning av justitiekansler stadgas i regeringsformen. Landsfogde
utnämnes av Konungen. Om tillsättning av andra åklagare meddelas föreskrifter
i de för dem gällande instruktionerna.

4§.

Allmän åklagare vare

vid underrätt landsfogde eller distriktsåklagare;

vid hovrätt justitiekanslern i mål, som enligt 2 kap. 2 § första stycket
upptages omedelbart av hovrätten, och i annat mål landsfogde eller distriktsåklagare;
samt

vid högsta domstolen justitiekanslern.

Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må åklagartalan
där, efter justitiekanslerns förordnande, föras av lägre åklagare.

Närmare bestämmelser örn fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna
meddelas i de för dem gällande instruktionerna.

5 §.

Justitiekanslern så ock landsfogde må övertaga uppgift, som tillkommer
lägre åklagare. Justitiekanslern åge även förordna extra åklagare att föra
talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts allenast av enskild
part, vid högsta domstolen.

Biträdande åklagare må i den omfattning, som bestämmes i instruktion, utföra
uppgift, som tillkommer åklagare, hos vilken han är anställd. Väckande
eller fullföljande av åtal i högsta domstolen må dock ej beslutas av annan än
justitiekanslern.

6 §.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som
skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning
eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit å
tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan uppskjutas.

Kunal. Maj.ts proposition nr 5.

Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot justitiekanslern
prövas av honom.

7 §.

Vad i detta kapitel är stadgat örn landsfogde skall i fråga om Stockholm avse
förste stadsfiskalen.

8 §.

Örn särskilda åklagare galle vad örn dem är stadgat.

Ej må annan särskild åklagare än riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman
besluta, att åtal skall väckas eller fullföljas i högsta domstolen.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna balk, förutom åklagare, som har befattning
med polisväsendet, i stad, där polismästare finnes, polismästaren och
befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för honom
gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i annan
stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som närmast
under polischefen har inseende över polisväsendet.

Vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare åge motsvarande tillämpning beträffande
polismyndighet.

8 KAP.

Om advokater.

1 §•

För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för samfundet
fastställas av Konungen.

Advokat är den som är ledamot av samfundet.

2 §.

Till ledamot av advokatsamfundet må antagas allenast den som är svensk
medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugufem år samt avlagt för
behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och förvärvat sådan
praktisk utbildning, som föreskrives i samfundets stadgar. Han skall hava
gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva advokatverksamhet.

Ej må den antagas till ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Lagfaren domare i eller befattningshavare vid allmän domstol eller allmän
åklagare eller utmätningsman må ej antagas till ledamot; ej heller den som
eljest är anställd i statens eller kommuns tjänst eller hos annan enskild än advokat,
med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

3 §.

Ansökan örn inträde i advokatsamfundet prövas av dess styrelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra
honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke bedrivas under form av aktiebolag eller i
bolag med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver
undantag.

Det åligger advokat att hålla penningmedel och andra tillgångar, som tillhöra
hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.

5 §.

Advokat vare skyldig att, örn offentlig försvarare för misstänkt eller biträde
åt part, som åtnjuter fri rättegång, ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid
domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, mottaga förordnande som
försvarare eller biträde.

6 §.

Tillsyn över advokatväsendet utövas av advokatsamfundets styrelse; den
har att tillse, att advokat såväl vid utförande av talan inför domstol som i
sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvila honom. Advokat vare skyldig
att lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras för denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter
sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

7 §.

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar
oredligt, skall av advokatsamfundets styrelse uteslutas ur samfundet. Äro
omständigheterna mildrande, äge styrelsen i stället tilldela honom varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, äge
styrelsen meddela honom varning eller erinran. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må styrelsen utesluta honom ur samfundet Upphör

advokat att vara svensk medborgare eller flyttar han ur riket eller
intrader beträffande advokat sådan omständighet, att han enligt 2 § andra
eller tredje stycket icke må antagas till ledamot av samfundet, vare han skyldig
att genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen örn hans uteslutning.

Styrelsen äge förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet,
genast skall gå i verkställighet.

8 §.

Har advokatsamfundets styrelse avslagit någons ansökan om inträde i samfundet
eller uteslutit någon därur, må han föra talan mot beslutet. Mot styrelsens
beslut i fråga, som avses i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.
Talan skall föras genom besvär till högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 KAP.

Om straff och vite.

1 §•

Part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål,
straffes med dagsböter.

2 §.

Föres av part mot bättre vetande talan mot dom eller beslut, dömes han till
dagsböter; är det överrätts dom eller beslut, vare straffet lägst tjugufem dagsböter.

3 §.

Söker part i tvistemål eller målsägande i brottmål genom påståenden eller
invändningar, som äro uppenbart ogrundade, eller genom innehållande av bevis
eller annan otillbörlig åtgärd förhala rättegången, straffes han med dagsböter.
Vad nu sagts örn part gälle ock intervenient, även örn han ej äger ställning av
part.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdare
så ock ombud eller biträde.

5 §.

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller tager fotografi
i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till
ordningens upprätthållande, eller som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift
uttalar sig otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet,
straffes med böter.

6 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller undersökningsledarens
förordnande icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

7 §.

Rätten äge, örn part eller annan finnes vid förhandling böra komma tillstädes
eller infinna sig personligen, förelägga vite; är särskild föreskrift örn
föreläggande meddelad, vare den gällande.

8 §.

Då enligt denna balk vite förelägges part eller annan, bestämme rätten vitet
till belopp, som med hänsyn till bans ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite
må ej bestämmas under fem kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts
och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas till högre belopp, dock

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgivas den som föreläggandet
avser.

Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt. Ej heller må vite föreläggas
kronan.

Finnes, då fråga uppkommer örn utdömande av vite, ändamålet med vitet
hava förfallit, må vitet ej utdömas.

9 §.

År i denna balk straff utsatt i böter, dock ej dagsböter, vare lägsta bötesstraff
fem kronor och högsta trehundra kronor. Böter och vitén, som ådömas
enligt denna balk, tillfalla kronan.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om rättegången i allmänhet.

I. Om rättegången i tvistemål.

10 KAP.

Om laga domstol.

1 §•

Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist.

Är svaranden mantalsskriven å ort inom riket, anses den orten som hans
hemvist.

För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning
galle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om säte för
styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Lag
samma vare i fråga om kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet.

Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.

Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han
uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket
eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft
hemvist eller uppehållit sig.

2 §.

Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att bevaka
talan i målet, har sitt säte.

3 §.

Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalningsskyldighet
sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egendom.
må han sökas där egendomen finnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där handlingen
är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. År pant
ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är.

4 §.

Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller
eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks
eller gälden uppkom.

5 §.

Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan
dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart
på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.

6 §.

Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han
mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för
sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga örn
gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad
eller dylikt.

7 §.

Tvist på grund av förmyndares eller god mans förvaltning må väckas vid
den rätt, där förmynderskapet eller godmanskapet är eller senast varit inskrivet,
eller ock vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, må tvist på grund
av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

8 §.

Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort,
där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller uppkom
skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.

9 §.

Tvist örn arv eller testamente eller örn bodelning mellan arvingar och efterlevande
make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål
i allmänhet.

Tvist om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad, äktenskaps
återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall upptagas av den rätt,
där mannen skall svara i tvistemål i allmänhet, eller, örn mannen ej är skyldig
att i sådant mål svara vid svensk domstol, där hustrun svarar i sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna paragraf, ej behörig domstol enligt vad
nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

10 §.

Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, örn rätt till servitut
eller annan särskild rätt till egendomen eller örn besittning av egendomen
skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samma vare,
örn tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra
något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är örn arrende, hyra, hävd,
byggnads underhåll, nybyggnad eller annat dylikt.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter
under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vilken
huvuddelen ligger.

11 §•

Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:

1. tvist örn köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på
grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;

2. talan mot ägare av fast egendom örn skyldighet att personligen svara för
gäld, för vilken egendomen utgör pant, örn betalning samtidigt sökes ur egendomen; 3.

tvist örn skada eller annat intrång å fast egendom;

4. talan örn ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller

5. talan örn ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egendom.

12 §.

Som fast egendom anses även byggnad å annans grund samt gruva och för
gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning.

13 §.

Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera
ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas
vid den rätt, som först dömt i målet.

14 §.

Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av dem enligt
vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, örn det sker samtidigt
och kåremålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan, att
endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väckas
vid den rätt, där någon av dem har att svara.

Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.

Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som upptagit
huvudmålet.

15 §.

Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande,
som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

16 §.

Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller framtida tvist,
härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid viss domstol eller att
för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, lände det till efterrättelse,
örn ej annat är stadgat.

17 §.

Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att upptaga.

1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild
domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän; 2.

tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författning
är ensam behörig att upptaga sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av rådhusrätt eller i dess ställe
viss häradsrätt, om tvisten väckes vid annan domstol;

4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upptagas av
domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol;

5. äktenskapsmålj

6. tvist, som angår utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling
och enligt lag skall upptagas av rätten i den ort, där egendomen finnes;
eller

7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av domstol.

Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid domstol
av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven;
vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.

Yrkande örn kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt
första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran.

18 §.

År rätten av annan grund än i 17 § sägs obehörig att upptaga tvist, som
där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, örn ej svaranden
i rätt tid gjort invändning örn domstolens behörighet eller uteblivit från första
inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med
svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaromål,
skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga domstolens
behörighet, tagas för god, örn svaranden erhållit del därav och anledning ej
förekommer, att den är oriktig.

19 §.

Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej upptagas
av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som
är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan
myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt
eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 g.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig
att upptaga mai, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,
äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan
av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

21 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn laga domstol,
vare de gällande.

11 KAP.

Om part och ställföreträdare.

1 §•

Envar kan vara part i rättegång.

Rader ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten rättshandling, som
han ej själv äger inga, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Örn
talan på grund av skadegörande handling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap.
1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning.

2 §.

Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,
som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rättegang.
Lag samma vare i fråga örn kronan samt kommun, vägdistrikt eller
annan sådan menighet.

För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens ställföreträdare.

3 §.

Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan,
äge dock föra talan här i riket, örn han enligt svensk lag är behörig därtill.

4 8.

Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som
part eller ställföreträdare för part är behörig, må ej fordras, med mindre särskild
anledning förekommer därtill.

5 §.

Part skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen, örn
hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling
i hovrätt eller högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt
skall part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan
antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu
nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderligt.

Vad nu sagts örn parts skyldighet att infinna sig personligen gälle och
parts ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vilken
eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han
dock skyldig att infinna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen.

År part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele
rätten förordnande därom.

12 KAP.

Om rättegångsombud.

1 §•

Parts talan må föras genom ombud.

Örn skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §.

2 §.

Såsom ombud må ej brukas annan än advokat eller den som rätten eljest
med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finner lämplig.

Ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket.

Ej må den vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §.

Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol
eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med mindre Konungen
för visst mål giver lov därtill.

Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan.

4 §.

Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i
sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas som ombud i
målet. Ej heller må någon brukas som ombud, örn han tagit befattning med saken
som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för motparten.

5 §.

Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest
olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet. Är ombudet advokat,
skall rätten tillika hos advokatsamfundets styrelse göra anmälan angående örn*-

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

budets förhållande; rätten må ock förordna, att i avbidan på beslut i anledning
av anmälan han icke må brukas som ombud vid den rätten. Är ombudet ej advokat,
åge rätten förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare
att brukas som ombud vid den rätten.

6 §.

Avvisas ombud, skall rätten, örn ej parten är tillstädes och själv vill föra
sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Underlåter
parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som
utebliven.

7 §.

Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom överlåtet
anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att han skall
kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för sig ställa ombud.
Underlåter han det, skall han anses som utebliven.

8 §.

Vill part föra talan genom ombud, skall han giva ombudet fullmakt muntligen
inför rätten eller ock skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt
undertecknad av parten.

9 §.

Skriftlig fullmakt skall företes i huvudskrift, när ombudet första gången
vid rätten för talan i målet.

Är, då fullmakt skall forstes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva ombudet
tid att förete den; vad nu sagts gälle ej i fråga örn vade- eller missnöjesanmälan.
Finnes uppskov olägligt, må rätten fortsätta med handläggningen
av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas fullmakt,
skall behörigheten anses innefatta vad ombudet tidigare åtgjort i rättegången.

Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må
rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande.

Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.

10 §.

Har innehållet i skriftlig fullmakt överbringats genom telegraf eller telefon
enligt vad därom är föreskrivet, vare uppteckning därav gällande som
fullmakt; fullmakten skall dock, örn rätten finner det erforderligt, företes i
huvudskrift för rätten vid påföljd att uppteckningen eljest anses ogill som
fullmakt. *

Närmare föreskrifter örn överbringande av fullmakt genom telegraf eller
telefon givas av Konungen.

11 §.

Såsom fullmakt för kronan eller kommun, vägdistrikt eller annan sådan
menighet eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För bolag,
förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning må styrkt
utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som fullmakt.

12 §.

Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas till innehavaren.

Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part meddela
fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, skall det
angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt gälle allenast i det mål, vari den
givits.

13 §.

Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov därtill.

Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet bemyndigats,
överlåta åt annan att föra partens talan, örn ombudet givit lov
därtill.

14 §.

Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående
saken

1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även örn åtgärden ankommer å annan
myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande
för parten att infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva
svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens
yrkande;

5. ingå förlikning;

6. söka verkställighet av rättens dom; samt

7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ej må på grund av fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, ombudet
väcka talan eller mottaga stämning angående sak, varom förlikning ej är tilllåten.

Avser fullmakt allenast viss domstol, åge ombudet vid den domstolen samma
behörighet, som sägs i första stycket; ombudet äge ock anmäla missnöje eller
vad mot beslut eller dom, som meddelas av domstolen.

Gäller fullmakt allenast särskilt rättegångstillfälle, äge ombudet vid det
rättegångstillfället samma behörighet, som sägs i första stycket 2—5; ombudet
åge ock anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas.

15 §.

I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt angår
ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, att
ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära par -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

ten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; Ilar annan inskränkning skett,
vare den utan verkan.

Har inskränkning, som är tillåten, icke skett i fullmakten, vare den ej gällande
mot rätten och motparten, innan den bragts till deras kännedom muntligen
inför rätten eller ock skriftligen.

16 §.

År rättegångs fullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten förelägga
parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten icke gälla.

17 §.

Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare utan verkan
mot parten, örn han genast gör gensaga däremot.

18 §.

Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.

Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av fullmakten
bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utförande
av sin talan.

Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande, innan
den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skriftligen.

19 §.

Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke
därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer därtill,
om rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare.

Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behörighet,
vare fullmakten dock gällande.

20 §.

Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behörighet därtill
och vare, örn han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att
rättegångshandling, som han företagit, blivit av parten godkänd eller ändock
är gällande mot parten, skyldig att ersätta motparten eller annan den kostnad,
som i rättegången uppstått genom att vad han företagit ej är bindande för parten.
Örn skyldighet att ersätta annan skada åge vad örn fullmakt i allmänhet
är stadgat motsvarande tillämpning.

21 §.

Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan, gälle i
tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd.

22 §.

Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Örn rättegångsbiträde
gälle vad i 2—5 §§ stadgats. Rättegångshandling, som biträde i partens när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 29

varö företagit, skall anses av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga
däremot.

23 §.

Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest handhava
annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig att
föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad örn ställföreträdare
är stadgat.

24 §.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn behörighet att
föra annans talan, vare den gällande.

13 KAP.

Om föremål för talan och talans väckande.

1 §•

Talan örn åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas till prövning,
ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet avgöres, örn

1. fråga är örn tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av
redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan lämnat
vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är förfallen;

2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse, varom
talan väckts i målet, ej fullgöres;

3. fråga är örn ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran eller örn
annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen:

4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild anledning
förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan fullgörelse:
eller

5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.

2 §.

Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består,
må upptagas till prövning, örn ovisshet råder örn rättsförhållandet och
denna länder käranden till förfång.

Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är
stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan örn fastställelse
därav upptagas.

Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, vare
det gällande.

3 §.

Väckt talan må icke ändras. Käranden åge dock

1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då
blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, varom talan väckts;

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket; samt

3. kräva ränta eller annan tillägesförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen,
så ock eljest framställa nytt yrkande, såvitt det stöder sig på väsentligen
samma grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits till huvudförhandling,
och kan yrkandet ej utan olägenhet prövas i målet, må det avvisas.
Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak inskränker
sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till
stöd för sin talan.

4 §.

Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat.

Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför rätten
eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.

Talan skall anses väckt, då ansökan örn stämning inkom till rätten, eller, om
stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.

5 §.

Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är
saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, örn svaranden yrkar det,
målet dock prövas.

Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden, sedan
dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen utan
verkan.

6 §.

Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma
parter, upptagas till prövning.

7 §.

Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämningövertaga
kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde i rättegången
är; örn överlåtarens skyldighet att svara för rättegångskostnad gälle vad i
18 kap. 10 § stadgas.

Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i svarandens
ställe inträda i målet, örn käranden samtycker därtill.

Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vilken
överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda
som part i rättegången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

14 KAP.

Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång.

1 §•

Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de handläggas
i en rättegång, örn de stödja sig på väsentligen samma grund.

2 §.

Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller flera kärande
mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en rättegång, örn de
stödja sig på väsentligen samma grund.

3 §.

Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående
samma sak eller sak, som har gemenskap med denna, eller rörande
fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, och sker det före huvudförhandlingen,
skola målen handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda
förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.

4 §.

Vill någon, som ej är part i rättegången, till gemensam handläggning väcka
talan mot båda parterna eller endera om det, varom tvistas, och sker det före
huvudförhandlingen, skola målen handläggas i en rättegång.

5 §.

Vill part, örn han tappar saken, mot tredje man framställa återgångskrav
eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt, åge han, innan målet företages
till huvudförhandling, till gemensam handläggning med det målet väcka sin
talan mot tredje man. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn tredje
man i anledning av den utgång saken kan få mellan parterna vill mot någon av
dem eller båda väcka talan angående sådant anspråk.

Örn väckande av talan mot tredje man i samband med klander av fång till
fast egendom är särskilt stadgat.

6 §.

Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu sagts handläggas
i en rättegång, örn det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill,
må de åter särskiljas.

7 §.

Ej må i fall, som avses i 1—6 §§, mål förenas, med mindre målen väckts vid
samma domstol och denna är behörig samt för målen samma rättegångsform
är tillämplig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

8 §.

Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande till
motparten att anse som självständig part.

Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken,
skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till förmån för de övriga,
även örn den strider mot deras handlingar.

9 §•

Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar
han sannolika skäl för sitt påstående, åge han som interveniént å endera sidan
deltaga i rättegången.

10 §.

Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos rätten göra
ansökan därom, över ansökan skola parterna höras, örn skäl äro därtill, må
förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten meddele, så snart
ske kan, beslut över ansökan.

11 §.

Intervenient åge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han
må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot
partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.

Är pa grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och
mot intervenienten, som örn den meddelats i rättegång, däri han varit part, åge
han dock ställning av part i rättegången.

12 §.

Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången, åge han
kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.

Den, för vilken rättegång kungjorts, åge i sin ordning kungöra den för annan,
som han menar kunna inträda i rättegången.

Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt stadgat.

13 §.

Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inlagan
skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden för åtgärden
angivas.

15 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning.

1 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl
för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten genom att avvika eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att gälda
vad genom domen kan antagas komma att åläggas honom, må kvarstad läggas
å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden, eller ock, örn
det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller skingras.
Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör motparten.

Kvarstad eller skingringsförbud må även läggas å egendom, till vilken
part i rättegång påstått bättre rätt, örn han visat sannolika skäl för sin talan
och det skäligen kan befaras, att motparten undanskaffar, förstör eller väsentligt
försämrar egendomen.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man,
må denne förbjudas att utgiva egendomen.

2 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl
för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten begiver sig från riket
utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld, må förbud
meddelas honom att avresa från orten, med mindre han ställer pant eller borgen
för skulden. Reseförbud vare ej gällande utöver tre månader efter delgivningen.
Har meddelat reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest
upphört att gälla, må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid.

I beslut örn reseförbud skall angivas den ort, där den, mot vilken förbudet
gäller, skall uppehålla sig, samt erinras örn påföljden för överträdelse av förbudet.
överträdes reseförbud, äge rätten på yrkande av parten förordna, att
motparten skall återhämtas och under den tid förbudet gäller hållas i häkte.

3 §.

Har part i rättegång visat sannolika skäl för sin talan och kan skäligen
befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller
underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar
domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten,
må vid vite förbud eller annat föreläggande meddelas motparten eller förordnas
örn egendoms förvaltning av god man eller örn annan åtgärd, som finnes erforderlig
för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande,
som nu sagts, må ock meddelas, örn det i annat fall är för parten av synnerlig
vikt och det ej länder motparten till väsentligt förfång.

4 §.

Finnes i rättegång örn bättre rätt till egendom part hava egenmäktigt skilt
motparten från egendomen eller eljest själv tagit sig rätt, må förordnas, att besittning
eller annat förhållande, som rubbats, genast skall återställas.

5 §.

Beslut örn åtgärd, som avses i detta kapitel, meddelas av den rätt, där rättegången
är.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 5.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

Fråga om sådan åtgärd må upptagas allenast på yrkande av part.

Yrkande må ej bifallas, med mindre tillfälle lämnats motparten att yttra
sig däröver. Är fara i dröjsmål, må dock rätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas.

Åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 §, må ej beviljas, med mindre part, som
begärt åtgärden, hos rätten ställer pant eller borgen för skada, som kan tillskyndas
motparten. Finnes parten ur stånd att ställa sådan säkerhet och har
han visat synnerliga skäl för sin talan, må rätten befria honom därifrån. Från
ställande av säkerhet vare kronan fri. Om pant och borgen galle vad i utsökningslagen
är stadgat.

6 §.

Återkallas eller förfaller talan, för vars säkerställande åtgärd enligt 1, 2 eller
3 § meddelats, eller har, då talan avser fordran, ställts pant eller borgen eller
förekomma eljest ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten omedelbart
hävas. Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå.
Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts.

Rätten äge, när skäl äro därtill, på yrkande av part förordna, att åtgärd enligt
4 § skall gå åter.

7 §•

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår
av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele
ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen
genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, äge rätten på
yrkande av part, som begärt åtgärden, förordna god man att förvalta egendomen;
parten åligge att till bestridande av nödig kostnad för egendomens
förvaltning erlägga förskott med belopp, som bestämmes av rätten.

I övrigt galle om verkställande av åtgärd, som avses i detta kapitel, vad i
utsökningslagen är stadgat.

16 KAP.

Om omröstning.

1 §-

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning
ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt skall den yngste i rätten först
yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet
beretts av viss ledamot, säge han först sin mening. i

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild omröstning
ske. över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock röstas särskilt.
Ar beträffande samma käromål fråga örn flera omständigheter, som var för
sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaffenhet
påkallar det, uppställas till särskild omröstning, örn rättegångskostnad
skall röstas särskilt.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare omröstning.

3 §.

Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden
ense örn skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst
sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt gälle den mening, som omfattats
av mer än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften
av rösterna och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.

örn omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

4 §.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt eller överrätt flera än två meningar, utan
att någon enligt 3 § skall gälla, och är fråga om penningar eller annat, som
utgör viss myckenhet, skola rösterna för den större myckenheten sammanläggas
med rösterna för närmast mindre och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; i annat
fall gälle den mening, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, om
för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste
bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,
skall röstas därom.

6 §.

Är i tvistemål fråga även om ansvar, utdömande av vite, reseförbud eller
någons hållande i häkte, gälle örn omröstning därutinnan vad i 29 kap. är
stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

17 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas
genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer
saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är
slutligt beslut.

2 §.

Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid
förhandlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit
hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas
å vad därvid förekommit.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna
innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat.
År saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet,
som icke av part åberopats till grund för hans talan.

4 §.

Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas
över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats,
över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas allenast
i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må särskild dom
givas över det som medgivits.

5 §.

Handläggas i en rättegång talan örn fastställelse, huruvida visst rättsförhållande
består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må
särskild dom givas över fastställelsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan
av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom
givas över den talan.

Åro i mål, vari talan föres örn fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra
som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt,
att dessa frågor avgöras var för sig, må på kärandens begäran särskild
dom givas över skyldigheten att fullgöra.

Då särskild dom enligt denna paragraf givits, äge rätten förordna, att målet
i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.

6 §.

Förlikas parterna örn det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster
förlikningen, skall det ske genom dom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden;

3. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de
grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse
för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom eller söka återvinning, skall i domen
givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som tilllika
skall meddelas i hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

8 §.

Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens
medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts
dom, må utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas
av Konungen.

9 §■

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,
framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras
på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller
avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt
hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter
förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att
den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse
givas örn tiden och sättet för domens meddelande.

Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål
avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet
skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse
örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet
jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

10 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,
för varje år sammanföras till en dombok.

11 §•

Dom åge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts
den sak, varom talan väckts.

Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som
åberopats till kvittning.

Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.

Örn särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.

12 §.

Vad i 2 och 9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning i fråga
örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 7 och 10 §§ tilllämpas,
örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband
med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om
underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

13 §.

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl, varå
beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla missnöje,
skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,
give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos
rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,
skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give rätten till
känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54
kap. 14 §.

■14 §.

Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan
hinder av att den icke äger laga kraft.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast
gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat
ombud eller biträde eller ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient
deltaga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, eller förordnat
om någons hällande i häkte eller örn kvarstad, skingringsförbud eller
annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller bestämt, att förmån
av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde utsett annan, än part

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

föreslagit. Rätten åge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande
meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må verkställas utan
hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger
laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

15 §.

Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till
följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig, beslut
örn rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då
beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, om det kan ske, å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

18 KAP.

Örn rättegångskostnad.

1 §•

Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn
ej annat är stadgat.

2 §.

Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes
än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

3 §.

Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit
anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom
försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad
eller ock, örn omständigheterna föranleda därtill, vardera parten
bära sin kostnad.

Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd
för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom, må
förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.

4 §.

Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera
parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller
ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten
därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa
betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, örn parts yrkande bifalles
allenast till en del.

5 §.

Avvisas parts talan, anses parten som tappande.

Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall
han ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn ej särskilda omständigheter
föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, örn ej annat avtalats.

6 §.

Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som
rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller
bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse
föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han
skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall
bäras.

7 §•

Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller
biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet
eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, åge rätten,
även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta
kostnaden.

8 §.

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens
förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde,
såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens
rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning
av rättegången.

9 §•

Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en för alla
och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår
allenast någon av parterna, eller ock part orsakat kostnad genom vårdslöshet
eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock denna kostnad gäldas av den
parten ensam.

År någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för
båda och båda för en.

10 §.

Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han och
käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad, som uppkommit
före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter, svare han
ensam.

Den som inträtt i svarandens ställe svane ensam för rättegångskostnaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §•

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,
åge rätten, på yrkande av någon av dem, med hänsyn till omständigheterna
pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller örn någon av
dem skall vidkännas hela kostnaden.

12 §.

I fråga örn skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av part i
rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till ersättning för
sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part äga motsvarande tillämpning;
dock svare intervenienten allenast för den särskilda kostnad, som
orsakats av interventionen. Ej må den part, å vilkens sida intervenienten deltagit,
förpliktas att ersätta kostnad, som nu nämnts.

13 §.

Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå
av allmänna medel eller utgivas av parterna en för båda och båda för en, gälle
i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad vad i detta kapitel stadgas
örn rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må
förordnas, att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Har av allmänna
medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden
återgäldas av parten.

Örn återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av
att part åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

14 §.

Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen
avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden
består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit
vid samma rätt; dock må part, även örn yrkande ej framställts, erhålla ersättning
för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden
så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning
för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp
angivas.

15 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes.

Örn kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,
åge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan örn kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

II. Om rättegången i brottmål.

19 KAP.

Örn. laga domstol.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott anses
förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, örn brottet
fullbordades å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under
skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg
under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte
med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig,
behörig.

Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av rätten
i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den ort, där den
misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig.

2 §.

Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under
resa inom eller utom riket, upptages, örn ej Konungen för visst fall förordnar
annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller
av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.

3 §.

Åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, örn det sker samtidigt,
väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika
tider, ma vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen, åtal
väckas även mot den eller de övriga.

Åtal för delaktighet i brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot
gärningsmannen.

4 §•

Talan örn ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må
väckas vid den rätt, där brottet åtalats.

5 §.

över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.

Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma
rätt döma däröver, örn det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra
omständigheter finnes lämpligt.

6 §.

Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den
rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, örn denna med hänsyn
till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 5.

7 §•

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol
behörig, äge den förra domstolen, örn synnerliga skäl äro därtill, på framställning
av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den senare domstolen.
Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gällande, till
dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

8 §.

Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock i avbidan
på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke utan fara kan
uppskjutas.

9 §•

Är i lag eller författning föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av
högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt
1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet
upptagas av annan domstol. Skall fråga örn ansvar upptagas av annan myndighet
än domstol eller av särskild domstol, äge vad i detta kapitel stadgas ej
tillämpning.

Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss domstol,
vare utan verkan.

10 §.

Har lägre rätt upptagit mål, må fråga örn rättens behörighet ej upptagas
av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som
är berättigad därtill, eller ock målet skall upptagas av annan myndighet än
domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller av annan
allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.

11 §•

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig
att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,
äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan av
part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

12 §.

Vad i detta kapitel stadgas äge motsvarande tillämpning i fråga örn domstols
befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 KAP.

Om rätt till åtal och om målsägande.

1 §•

Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för
brottet väckts. Rätten åge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse
i rättegången.

2 §.

Allmän åklagare åge tala å brott, som hör under allmänt åtal, örn ej annat
är stadgat.

Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under allmänt
åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

3 §.

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna
därifrån.

År för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet
eller angivelse av målsägande, vare det gällande.

4 §.

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal,
må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt
åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt
åtal äga rum mot dem alla.

5 §.

Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet.
Har angivelse skett hos myndighet å annan ort än den, där åtal för brottet
må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.

6 §•

Allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte
är skyldig till brottet. Kan den misstänkte på grund av otillräknelighet
ej fällas till ansvar för gärningen, må åtal dock äga rum.

Att strafföreläggande må i visst fall träda i stället för åtal, stadgas i 48
kap.

7 §•

Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:

1. örn å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart,
att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 40

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat
brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott,
och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med
hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den återkallas.
Närmare föreskrifter örn eftergift av atal meddelas av Konungen.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn eftergift av åtal,
vare den gällande.

8 §.

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med
mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i
högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den som angivits eller åtalats
för brott väcka talan örn ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal.

9 §.

Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte
är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet;
han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad,
som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap örn nedläggandet,
övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter väcka atal för brottet;
örn den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats örn rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga
eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gälle icke i fråga om ämbetsbrott,
för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt.

11 §•

Äro i fråga örn samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller åtal
av en målsägande även för de övriga.

12 §.

Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva
brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal,
må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet allenast efter
angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats,
innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för brottet ej därefter äga

rum.

Kunql. Maj.ts proposition nr 5.

13 §.

Har någon genom brott blivit dödad, åge hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande
till honom samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad
eller lidit skada, åge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva
brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, örn icke av omständigheterna
framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

14 §.

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller
rättshandling, som han ej själv äger ingå, åge hans ställföreträdare angiva
brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, åge den som
har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå; har den omyndige
fyllt aderton år, åge han ock själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap.
2 5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål åge motsvarande

tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Örn rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan och har han icke biträtt
åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren, åge han rätt till ersättning och
förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16 §.

Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan enskild
än målsägande, skall han i fråga örn rätt att angiva brottet eller tala
därå samt åtal, som väckes av honom, anses som målsägande.

21 KAP.

Om den misstänkte och hans försvar.

1 §•

Den misstänkte åge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om
det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra
den som har vardnaden örn honom; denne åge ock föra talan för den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, åge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader,
moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till honom föra
talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §•

Den misstänkte skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen
i mål örn allmänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa, så ock i annat
mål, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid
huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, örn
han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekommer
till ådömande av sådant straff, så ock eljest, örn hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den
misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen
vid muntlig förberedelse, örn det kan antagas, att förberedelsen därigenom
främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna
sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig.

Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, meddele rätten förordnande
därom.

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan
föras genom ombud. Örn ombud gälle vad i 12 kap. är stadgat.

3 §.

Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av
försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte. År den misstänkte under aderton år eller
sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom.
Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.
Om försvarare åge vad i 12 kap. 2—5 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare
och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke
kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för honom.
Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, örn han begär
det, offentlig försvarare förordnas.

4 §.

Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, åge
den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan utgått,
förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.

Fråga örn förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställning
därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.

b §•

Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.
Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten brukas som rättegångsombud.

Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som är bellö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rig därtill, skall han förordnas, om ej hans anlitande skalle medföra avsevärt
ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

6 §.

Förordnande av offentlig försvarare må av rätten återkallas, örn giltigt skäl
därtill förekommer. Utser den misstänkte själv annan försvarare, skall förordnandet
återkallas, om ej därav skulle uppstå synnerlig olägenhet.

Offentlig försvarare må ej utan rättens medgivande sätta annan i sitt ställe.

7 §.

Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och
i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte
förbereda försvaret.

8 §.

Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten
göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av
den misstänktes rätt, så ock, örn målet fullföljes, biträda honom i högre rätt.

9 §.

Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sammanträffa
med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den anhållne
eller häktade; annan än advokat dock endast örn undersöknings!edaren
eller åklagaren medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för
utredningen eller för ordningen eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare så ock av den misstänkte utsedd försvarare, som uppgivits
för rätten, skola kallas till huvudförhandling eller annat rättens sammanträde
för förhandling.

10 §.

Offentlig försvarare äge av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersättning
för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ej må offentlig försvarare av den misstänkte förbehålla sig ytterligare ersättning;
har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

22 KAP.

Om enskilt anspråk i anledning av brott.

1 §•

Talan mot den misstänkte eller annan örn enskilt anspråk i anledning av
brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket i samband
med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

Grundas enskilt anspråk å brott, som bör under allmänt åtal, vare åklagaren
på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan, örn det kan ske utan olägenhet och hans
anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att anspråket upptages i samband
med åtalet, åligge honom att till undersökningsledaren eller åklagaren
anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter, varå det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,
att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, örn det kan ske, i god tid
före åtalet underrätta målsäganden därom.

3 §.

Föres i särskilt mål vid rätten talan örn enskilt anspråk i anledning av brott,
åge rätten, örn det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptagas till behandling
i samband med åtalet.

4 §.

Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för talan,
eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka talan,
som avses i 14 kap. 5 §, åge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande
tillämpning.

5 §.

Har talan örn enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med
åtalet, äge rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt
mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

6 §.

Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlorat sin
rätt att tala å brottet, förordne rätten, örn part yrkar det, att talan örn det
enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade
ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses
förfallen.

Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan motparten
ingått i svaromål, skall, örn denne yrkar det, talan dock prövas. Framställes
ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

7 §.

Föres talan örn enskilt anspråk på grund av brott i samband med åtalet och
finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i
målet.

8 §.

Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre
åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

23 KAP.

Om förundersökning.

1 §•

Förundersökning skall inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest
anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse
ej skett, förundersökning inledas, örn angivelse icke kan utan fara avvaktas;
målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han
ej då brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.

2 §•

Tinder förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas
för brottet och örn tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet
så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

3 §.

Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen
inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes
påkallat, övertaga ledningen av undersökningen.

Åklagaren åge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela anvisningar
rörande undersökningens hedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, åge han vid undersökningens verkställande
anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att
vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, örn dess beskaffenhet
tillåter det.

4 §.

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den
misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom heaktas och bevis,
som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att
ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva.
Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.

5 §•

Skall enligt 21 kap. 3 § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligge
undersökningsledaren att göra anmälan därom hos rätten.

6 §■

Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna
lämna upplysning av betydelse för utredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7 §•

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen
och överstiger ej våglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret,
och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig,
femton kilometer, må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd av
femton kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,
om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen
kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse
skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats,
som bestämts för förhöret.

8 §•

På tillsägelse av polisman vare den som är tillstädes å plats, där brott förövas,
skyldig att medfölja till förhör, som hålles omedelbart därefter. Vägrar
han utan giltig orsak, må han av polismannen medtagas till förhöret.

9 §•

Ej vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna för
förhör längre än sex timmar. Einnes det vara av synnerlig vikt, att den som
kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, vare han dock
skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,
utgått, åge han omedelbart avlägsna sig; utan synnerliga skäl må ej fordras,
att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

10 §.

Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt
vittne närvara.

Undersökningsledaren har att bestämma, huruvida annan än vittne må övervara
förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes
begäran, åge han och hans försvarare att närvara. Även vid annat
förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara tillstädes.

Är den som höres under femton år, bör, örn det kan ske utan men för utredningen,
den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren åge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke
får uppenbaras.

11 §•

Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, må han i
den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som
höres. Utan undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som är närvarande
vid förhör, därunder meddela sig med den hörde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

12 §.

Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss
riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar örn
särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.
Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta
nödig vila.

13 §.

Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet, som är av
vikt för utredningen, och är han, örn åtal väckes, skyldig att i målet vittna därom,
eller finnes eljest för utredningen erforderligt, att någon, som är skyldig
att vittna i målet, redan under förundersökningen höres som vittne, må på undersökningsledarens
begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.

Örn förhöret gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning utom huvudförhandling
är stadgat.

14 §.

Undersökningsledaren äge inhämta yttrande av sakkunnig. Finnes redan
under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren
framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande,
att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besiktning.

15 §.

Ar fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen, därförinnan
går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, må på yrkande av undersökningsledaren
eller den misstänkte rätten genast upptaga beviset. Örn beviset
gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom huvudförhandling,
är stadgat.

16 §.

Örn användande av tvångsmedel under förundersökningen gälle vad i 24—
28 kap. stadgas.

17 §.

Erfordras under förundersökningen förhör eller annan åtgärd å ort utom
undersökningsledarens tjänstgöringsområde, äge han anlita biträde av polismyndighet
å den ort, där åtgärden skall vidtagas.

18 §.

Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han, då han höres, underrättas örn misstanken. Så snart det
kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas honom och hans försvarare
att taga kännedom örn vad vid undersökningen förekommit samt att
angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta nödigt.
Ej må åtal beslutas, innan tillfälle därtill beretts dem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Begär den misstänkte, att förkor skall hållas med någon eller att annan utredning
skall förebringas, skall begäran efterkommas, örn det kan antagas, att
åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås framställningen,
skola skälen därför angivas.

19 §.

Har undersökningsledaren, ehuru han slutfört den utredning han anser erforderlig,
ej bifallit begäran, som avses i 18 § andra stycket, eller förmenar den
misstänkte, att annan brist i utredningen föreligger, må han göra anmälan därom
hos rätten.

Då anmälan inkommit till rätten, skall den, så snart ske kan, upptaga anmälan
till prövning. När skäl äro därtill, må rätten hålla förhör med den
misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad.

20 §.

Då förundersökningen avslutas, skall undersökningsledaren meddela beslut,
huruvida åtal skall väckas.

21 §■

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av
betydelse för utredningen.

Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret avslutas,
utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet.
Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen
ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet,
skall uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över
det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, åge den misstänkte eller hans försvarare på begäran
erhålla avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.

22 §.

Förundersökning enligt detta kapitel vare, örn tillräckliga skäl för åtal ändock
föreligga, ej erforderlig beträffande brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 § första eller
andra stycket. Ej heller vare förundersökning erforderlig i mål, som skall
upptagas omedelbart av högre rätt, med mindre anledning förekommer till
ådömande av frihetsstraff eller avsättning.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan att förundersökning enligt
detta kapitel ägt rum.

23 §.

Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig, gälle därom i
tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas.

Kunell. Maj.ts proposition nr 5.

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet samt örn protokoll
och anteckningar vid förundersökning meddelas av Konungen.

24 KAP.

Om häktning och anhållande.

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa,
må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning
förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Har den misstänkte
stadigt hemvist inom riket och kan å brottet icke följa svårare straff
än fängelse, må fara, att han avviker, ej anses föreligga, med mindre han gjort
förberedelse eller försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Pinnes uppenbart, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

2 §.

Den som på sannolika skäl misstänkes för brott må, oberoende av brottets
beskaffenhet, häktas, örn han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så
ock örn han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han
genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.

3 §•

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas
medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas,
att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas. Kvinna,
som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning
kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas,
med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill
den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häktning
ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

4 §.

Beslut örn häktning meddelas av rätten.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

5 §.

Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens beslut
därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det
finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages
i förvar.

Beslut örn anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

6 §.

Har den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest ej tillstädes,
då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom
göras hos anhållningsmyndigheten.

Avviker den som misstänkes för brott och förekomma skäl till hans anhållande,
må han av anhållningsmyndigheten efterlysas.

7 §•

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan
fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå frihetsstraff kan följa, å bar gärning eller
flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst
för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten;
den har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, örn
den gripne skall anhållas eller frigivas.

8 §•

Den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, sa snart ske kan,
för förhör inställas för anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken
uppdragits att hålla förhöret.

9 §•

Då någon anhålles, skall han erhålla besked örn det brott misstanken avser.
Den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola ock, så snart det kan
ske utan men för utredningen, underrättas örn anhållandet. Sådan underrättelse
må dock ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

10 §.

Förekomma ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart
frigivas.

11 §.

Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkastas
annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållan -

Kungl. Majlis proposition nr 5.

det, ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring
eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

12 §.

Anhållningsmyndigheten skall, örn ej den anhållne frigives, sist dagen
efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller då den anhållne enligt
8 § inställdes till förhör, till rätten avlåta framställning örn hans häktande.
Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig, må
med framställningen anstå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist
å femte dagen efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller den anhållne
inställdes för förhör. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne
omedelbart frigivas.

I samband med framställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar
över vad dittills förekommit under förundersökningen; med rättens
medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kort tid. Påkallas förhör med
annan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.

13 §.

Då framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och,
örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i
häktningsfragan. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan
framställningen inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra
äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

14 §.

_ Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, örn
ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall angiva de omständigheter, varå yrkandet
grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig.
Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest
anföra må utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

15 §.

Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan
avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och
utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall, örn ej rätten bestämmer annat, anhållandet
fortfara.

16 §.

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i
häktningsfrågan. Beslut örn häktning skall innehålla uppgift å det brott
misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen.

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedelbart skall
frigivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

17 §.

Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande
av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på
yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Då fråga örn häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum
inför rätten. Örn sådan förhandling gälie i tillämpliga delar vad i 14—16 §§
är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer
anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro
ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till
förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall,
så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

18 §.

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller enligt 17 § av någon,
som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan örn häktningsbesluts verkställande
inkommer, skall, örn ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt.

överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte
är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum
ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt tillse, att
utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhandling
inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma
längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

19 §.

Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller till rätten inkommit
framställning örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl
för häktning, förordne rätten omedelbart, att den häktade skall frigivas.

20 §.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn häktning, äge denna
utan förhandling besluta däröver; är den misstänkte anhållen, skall beslut meddelas
sist å fjärde dagen efter det framställning örn hans häktande inkom
till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan.
Örn sådan förhandling galle vad i 14—17 §§ är stadgat.

21 §.

Dömes den häktade för brottet, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna
grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft.
Är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Avsåg åtalet brott, varå frihetsstraff kan följa, må rätten, ehuru den misstänkte
ej dömes för brottet, förordna, att den som är häktad skall i häkte avbida,
att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till åtalets fullföljande synnerliga
skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess frågan därom prövats
av högre rätt.

22 §.

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes
det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning angående det brott,
som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras
å annan plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren rätten
förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren åge ock besluta, att den häktade, sedan han överförts
till allmänt häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats
utom häktet.

23 §.

Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anledning
av misstanke för brott hållas i förvar, även om han samtycker därtill.

Örn skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för förhör
stadgas i 23 kap.

24 §.

Örn förvaring av anhållen eller häktad så ock örn ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

25 KAP.

Om reseförbud.

1 §■

År någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och kan
med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej anledning att anhålla eller
häkta honom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu sagts, meddelas, örn skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring
eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom.

2 §•

Med reseförbud må förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider
vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

myndighet i orten så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande.

3 §.

Keseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

Fråga örn reseförbud må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes
häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet åge rätten även på
yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
må undersökningsledaren eller åklagaren ej meddela reseförbud eller hos rätten
yrka sådant förbud, med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten äge
allenast på yrkande upptaga fråga örn sådant förbud.

Väckes vid rätten fråga örn reseförbud, skall, sa snart ske kan, förhandling
därom äga rum inför rätten. Örn sadan förhandling gälle i tillämpliga
delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart
meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.

''4§.

Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser
samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig, och vad han i
övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras örn påföljden för överträdelse
av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

5 §.

Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äge den misstänkte begära rättens
prövning av förbudet. Då begäran inkommit, skall rätten, sa snart ske
kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling,
som avses i 3 §. Utsättes huvudförhandling att hallas inom en vecka,
sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling
böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

6 §■

Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, örn ej
åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna
må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat
fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

7 §•

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för
reseförbud, skall det omedelbart hävas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Om hävande av reseförbud förordnar rätten eller, om förbudet ej meddelats
eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat örn häktning åge motsvarande tillämpning beträffande
reseförbud.

8 §.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn reseförbud, åge denna
utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den
hallas, sa snart ske kan. Örn sådan förhandling galle i tillämpliga delar vad i
24 kap. 17 § är stadgat.

9 §.

överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skall den
misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, örn det ej är uppenbart, att skäl
därtill ej förekomma.

26 KAP.

Om kvarstad, och skingringsförbud.

1 §•

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan skäligen befaras, att han
genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes
undandrager sig att gälda böter, värdet av förverkad egendom eller annan
ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, må
kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden,
eller ock, örn det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller
skingras. Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör den
misstänkte.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man, må
denne förbjudas att utgiva egendomen.

2 §.

Beslut örn kvarstad eller skingringsförbud meddelas av rätten.

Fråga örn kvarstad eller skingringsförbud må upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av
målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
må undersökningsledaren eller åklagaren ej yrka kvarstad eller skingringsförbud,
med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten åge allenast på yrkande
förordna därom.

Väckes fråga örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, så snart ske kan,
förhandling därom äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling galle i till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten
omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas.

3 §.

I avbidan på rättens beslut örn kvarstad eller skingringsförbud må undersökningsledaren
eller åklagaren taga lös egendom i förvar.

Är fara i dröjsmål, må åtgärd, som nu sagts, vidtagas även av polisman;
anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos undersökningsledaren eller
åklagaren, som har att omedelbart pröva, örn egendomen skall kvarbliva i förvar.

4 §•

Har undersökningsledaren eller åklagaren tagit lös egendom i förvar eller
beslutat, att sådan egendom skall kvarbliva i förvar, skall han, så snart ske
kan, och sist å femte dagen därefter till rätten avlåta framställning örn kvarstad
eller skingringsförbud. Göres ej framställning, som nu sagts, skall egendomen
omedelbart återställas.

Då framställning inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, örn synnerligt
hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses
i 2 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan framställningen
inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum,
med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Beslutas kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej rätten bestämmer annat,
egendomen kvarbliva i myndighetens vård, till dess beslutet verkställts.

5 §.

Då rätten förordnar örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej åtal
redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må
ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

6 §•

Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
örn förlängning av tiden eller har för skulden ställts pant eller borgen
eller förekomma eljest ej längre skäl för kvarstad eller skingringsförbud, skall
åtgärden av rätten omedelbart hävas.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten
åge ock i samband med domen förordna örn åtgärd, som nu sagts.

7 §.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud åge motsvarande tillämpning
beträffande kvarstad och skingringsförbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 §.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen
genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, åge rätten förordna
god man att förvalta egendomen. Avser åtgärden målsägandens anspråk
på skadestånd eller annan ersättning, åligge målsäganden att till bestridande
av nödig kostnad för egendomens förvaltning erlägga förskott med belopp,
som bestämmes av rätten; i annat fall skall sådan kostnad utgå av allmänna
medel.

I övrigt gälle örn verkställande av kvarstad och skingringsförbud vad i utsökningslagen
är stadgat; vad där är föreskrivet om pant eller borgen skall
dock ej äga tillämpning.

27 KAP.

Om beslag.

1 §•

Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning örn brott
eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må
tagas i beslag.

Vad i detta kapitel stadgas örn föremål gälle ock, i den mån ej annat är
föreskrivet, örn skriftlig handling.

2 §.

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara
sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras
som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån
för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är örn
brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller
mellan sådana närstående inbördes.

3 §.

Brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafverkets
vård, må tagas i beslag, allenast örn å brottet kan följa straffarbete samt
försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.

4 §.

Den som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häktning,
husrannsakan eller kroppsvisitation må lägga beslag å föremål, som
därvid påträffas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Föremål, som eljest påträffas, må efter beslut av undersökningsledaren eller
åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut
åtgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga om försändelse i post- eller
telegrafverkets vård.

Yerkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har
denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som
har att omedelbart pröva, örn beslaget skall bestå.

5 §.

Rätten må förordna örn beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest
är tillgängligt för beslag.

Fråga örn beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av målsäganden
så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga örn beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom
äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad
i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna
örn beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

6 §.

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av
beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten,
så snart ske kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter
hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas
inom en vecka, sedan begäran framställdes, må dock, örn ej rätten finner särskild
förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

7 §.

Då rätten förordnar örn beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om
ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas.
Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I
annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

8 §.

Har ej inom tid, som avses i 7-§, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för
beslag, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av beslag förordnar rätten eller, örn beslaget ej meddelats eller
fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn beslag fortfarande skall bestå. Rätten
äge ock i samband med domen förordna örn beslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till
post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna,
att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess frågan örn beslag
blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den
dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förordnandet skall
intagas underrättelse, att meddelande örn åtgärden icke må utan tillstånd av
undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller
annan.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall föreståndaren
utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet; denne har att
omedelbart pröva, örn beslag skall äga rum.

10 §.

Beslagtaget föremål skall omhändertagas av den som verkställt beslaget
eller sättas i förvar under försegling; örn det kan ske utan fara och eljest
finnes lämpligt, må dock föremålet kvarlämnas i innehavarens besittning.

Kvarlämnas föremål i innehavarens besittning, skall förbud meddelas honom
att sälja eller skingra föremålet och, om det finnes erforderligt, detta genom
anslag eller på annat sätt så utmärkas, att det är uppenbart, att det tagits i
beslag. Föremålet må av innehavaren nyttjas, örn ej förbud däremot finnes
böra meddelas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl. vårdas, och noggrann tillsyn skall
hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker
därmed.

11 §•

Är den, från vilken beslag sker, ej närvarande vid beslaget, skall han utan
dröjsmål underrättas därom och huru förfarits med det beslagtagna. - Har försändelse
hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt tagits
i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren
underrätta^ och, om avsändaren är känd, även denne.

12 §.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan
sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren,
dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet
eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska
handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen,
skall den av honom förseglas.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet
i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan
men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av
handlingen ofördröjligen tillställas honom.

13 §.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad
därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis örn beslaget, innehållande
även uppgift å det brott misstanken avser.

U §.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud äge motsvarande tillämpning
beträffande beslag.

15 §.

För säkerställande av utredning örn brott må byggnad eller rum tillstängas,
tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst
föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

örn åtgärd, som nu nämnts, gäll* i tillämpliga delar vad i detta kapitel är
stadgat örn beslag.

16 §.

Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen,
att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till
och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas
komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras
avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag,
då tillståndet delgavs telef oganstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge
vad i 12 § första stycket stadgats örn undersökning och granskning av enskild
handling motsvarande tillämpning. I den mån uppteckningen innehåller något,
som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart
förstöras.

17 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare
de gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

28 KAP.

Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

1 §•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må
i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet,
som kan äga betydelse för utredning örn brottet.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan
dock företagas, allenast örn brottet förövats hos honom eller den misstänkte
gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom
rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan
utredning örn brottet vinnas.

Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans
samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

2 §•

För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas
till förhör eller till inställelse vid rätten må husrannsakan företagas hos
honom, så ock hos annan, örn synnerlig anledning förekommer, att den sökte
uppehåller sig där. *

3 §.

I lägenhet, som är tillgänglig för allmänheten eller plägar utgöra tillhåll
för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar
uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål, som sägs i 1 eller 2 §,
husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses.

4 §.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Kan husrannsakan antagas bliva av stor omfattning eller
medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, örn
ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utai^ rättens förordnande.

Fråga örn husrannsakan må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av
målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

5 §•

Utan förordnande, som sägs i 4 §, må polisman företaga husrannsakan, om
åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas
eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa
beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då
fara är i dröjsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

6 §.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställe må, örn det erfordras, öppnas med våld. Har så
skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio
eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 §•

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat
trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt biträde
av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, örn han ej är tillstädes, hans
hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så
ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles.
Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne
närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas
om den vidtagna åtgärden.

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för
att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden
eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom
örn förhållande, som därvid yppas.

8 §•

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev
eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första
stycket sägs.

9 §•

över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen
och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis därom,
innehållande även uppgift å dpt brott misstanken avser.

10 §.

För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklagaren
så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även
örn det icke är tillgängligt för allmänheten.

11 §•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för
utredning örn brottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må kroppsvisitation
dock företagas, allenast örn synnerlig anledning förekommer, att därigenom
föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning
örn brottet vinnas.

12 §.

Å den som skäligen kan misstänkas för brott, varå frihetsstraff kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas.

Vid kroppsbesiktning må, örn det erfordras, blodprov tagas så ock annan
undersökning, som kan ske utan nämnvärt men, utföras.

13 §.

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga delar
vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat örn husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må åtgärd,
som nu sagts, beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus
och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möjligt
ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov
må ej tagas eller annan mera ingående undersökning utföras av annan än
läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning å kvinna må ej verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna eller läkare.

14 §.

Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas;
han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan,
örn det erfordras för vinnande av utredning örn brott, varå frihetsstraff kan
följa.

Närmare bestämmelser örn åtgärd, som här avses, meddelas av Konungen.

15 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn husrannsakan,
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.

29 KAP.

Om omröstning.

1 §•

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall
omröstning ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.
I rådhusrätt skola i mål, vari nämnd deltager, först de lagfarna ledamöterna
säga sin mening och därefter nämndens mening inhämtas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt skall
den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava
säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

2 §.

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Är fråga örn ansvar för flera brott, skall, örn det erfordras, först i fråga örn
varje brott omröstning ske, huruvida den tilltalade är skyldig till brottet, och
därefter straff eller annan påföljd bestämmas. Uppkommer fråga, huruvida
ett eller flera brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar örn
villkorligt anstånd med straffets ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd skall
ådömas, skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje påföljd, för
vilken någon sålunda röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd, skall särskild
omröstning ske örn straffet. Vad nu sagts örn skyddsåtgärd gälle ock fråga,
huruvida den tilltalade på grund av otillräknelighet är fri från straff.

Uppkommer fråga örn villkorligt anstånd med straffs verkställande, skall,
sedan straffet bestämts, särskild omröstning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid omröstning angående
ådömande av annat straff än ungdomsfängelse skall dock den som tidigare
röstat för den tilltalades frikännande på annan grund än att den tilltalade
varit otillräknelig anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.

3 §.

Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden
ense om skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst
sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt i mål, vari nämnd deltager, gälle nämndens
mening, örn alla i nämnden äro ense örn skälen och slutet; i annat fall gälle
de lagfarna ledamöternas mening.

Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt gälle
den mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon
mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den
meningen; vid särskild omröstning, huruvida den misstänkte på grund av otillräknelighet
är fri från straff eller örn villkorligt anstånd med straffets ådömande
eller huruvida ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd skall ådömas, så ock eljest, då ej någon mening
kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av
rösterna och bland dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4 §•

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter eller i överrätt
flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster,
som äro ogynnsammast för den tilltalade, sammanläggas med de för honom
därnäst minst förmånliga och, örn det erfordras, sammanläggningen fortsättas
efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening
anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken rösterna
äro flera än för annan, eller, örn för flera meningar rösterna äro lika
många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av
dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,
skall röstas därom.

6 §.

Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången och ej avser ansvar
eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 § eller örn rättegångskostnad
gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25—28 kap., åge dock vad i detta kapitel föreskrives örn omröstning
i fråga örn ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan örn
enskilt anspråk, vare rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen
av det enskilda anspråket. Då i rådhusrätt nämnd har säte i rätten,
gälle även vid tillämpning av reglerna i 16 kap. vad i 3 § andra stycket i detta
kapitel är stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

30 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande
träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom
skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts
särskilt, är slutligt beslut.

2 §.

Dom skall, örn huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingen
förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela
huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas
å vad därvid förekommit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna
innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan örn ansvar i behörig
ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas.
Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning
eller tillämpligt lagrum.

4 §•

Handläggas i en rättegång åtal mot flera tilltalade, må dom givas beträffande
någon av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats.

5 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare; 3.

parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse
för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom, skall i domen givas till känna, vad
han därvid har att iakttaga. Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i
hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

6 §•

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas
i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

7 §•

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,
framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes
rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må
rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt hinder
möter, skriftligen avfattas och meddelas, da den tilltalade är häktad, inom
en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande.
Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas senast inom två veckor. Ävkunnas
ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas örn tiden och sättet
för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet
skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse
örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet
jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

8 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,
för varje år sammanföras till en dombok.

9 §•

Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade
för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.

Örn förändring och förening av straff så ock om särskilda rättsmedel gälle
vad därom är stadgat.

10 §•

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning i fråga
örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§
tillämpas, örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i
samband med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga.
Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas
i 54 kap. 14 §.

11 §•

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl,
varå beslutet grundas.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,
skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give
rätten till känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54
kap. 14 §.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

12 §.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast
gå i verkställighet. Yad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat
ombud, biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott
till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,
eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller bestämt,
att förmån av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde eller försvarare utsett
annan, än part föreslagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må
verkställas utan binder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger
laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

13 §.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då
beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, örn det kan ske, å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

31 KAP.

Om rättegångskostnad.

1 §•

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till
vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller
i rättegången samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets
kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig
för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller
för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den
tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Står kostnadens
belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor,
må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

Förklaras den tilltalade på grund av otillräknelighet fri från straff, vare
han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, örn och i den mån det med hänsyn
till omständigheterna finnes skäligt.

2 §■

Har åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller förekommer eljest, då
den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna i målet synnerlig an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ledning därtill, åge rätten av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för
hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och för
utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit
påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.
Avvisas eller avskrives åtal, åge den tilltalade, örn skäl äro därtill, erhålla
ersättning för kostnad, som nu sagts.

3 §.

Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att ersätta
statsverket kostnad, som avses i 1 §, så ock till statsverket återgälda vad enligt
2 § tillerkänts den tilltalade.

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må
i den omfattning, som finnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.

4 §.

Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från
rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående
eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes
genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller
eljest vållat kostnad för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad,
huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, örn åklagaren, målsäganden eller
offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för
statsverket eller den tilltalade.

5 §•

Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde
eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra
stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan
kostnad, äge rätten, även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom
att jämte parten ersätta kostnaden.

6 §.

Dömas för samma brott flera såsom gärningsmän eller delaktiga eller skola
flera målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta rättegångskostnad,
svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför
sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat
kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna
kostnad gäldas av honom ensam.

År någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de ,en för
båda och båda för en.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7 §.

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,
åge rätten på yrkande av någon av deni med hänsyn till omständigheterna pröva,
huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vidkännas
hela kostnaden.

8 §.

Vad i 2—7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller åtal eljest
ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad
under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas
statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan skäl eller eljest synnerlig
anledning förekommer därtill.

Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,
gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1—7 §§ är stadgat.

9 §.

Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rättegångskostnad,
eller vill den tilltalade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han,
innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari
kostnaden består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma rätt; dock må den tilltalade, även örn yrkande ej
framställts, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.
Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall
utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller
den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock självmant.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden.

Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva
ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas
vägnar fråga örn återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan därom göras
hos rätten.

Om återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av
att den tilltalade åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

10 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts
dom skall anses som fällande, allenast om lägre rätts dom ändras till men för
den tilltalade eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre
rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att i högre rätt talan utan skäl
fullföljts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,
äge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i elen högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.

11 §•

Örn rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, galle i tilllämpliga
delar vad i 18 kap. är stadgat.

I fråga örn skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt
åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsägande^
ersätta rättegångskostnad och örn hans rätt till ersättning för sådan kostnad
gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

12 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn kostnad I
rättegång, vare de gällande.

III. Gemensamma bestämmelser.

32 KAP.

Om frister och laga förfall.

1 §•

Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest
fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill.

2 §•

Då kallelse till förhandling eller annat rättens beslut skall delgivas genom
parts, försorg, förelägge rätten parten viss tid, inom vilken delgivning sist
skall hava skett och bevis därom skall hava inkommit till rätten.

Avser delgivningen stämning eller vade-, besvärs- eller revisionsinlaga och
har ej, då rätten företager målet, till denna inkommit bevis, att delgivning
skett inom föreskriven tid och på sätt i 33 kap. stadgas, samt ej heller motparten
inställt sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring, vare partens
talan förfallen; underrättelse härom skall intagas i rättens föreläggande.
Inkommer i annat fall än nu sagts ej inom föreskriven tid bevis örn delgivning,
äge rätten förordna örn ny delgivning.

3 §.

Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten
eller eljest fullgöra något i rättegången, ej hava erhållit skäligt rådrum
därtill eller förekomma eljest skäl till förlängning av tid, som ‘rätten föreskrivit,
utsätte rätten ny tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4 §•

Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet omständighet
föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens hållande eller för
dess genomförande i erforderlig omfattning, äge rätten bestämma ny tid för förhandlingen.

Har part erhållit kännedom örn omständighet, som nu sagts, eller finner någon,
som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att han
är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom
hos rätten.

5 §.

Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål för annan
rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres, eller möter mot
handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge rätten förordna, att
målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.

6 §.

Underlåter den som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller
eljest fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och förekommer
anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda till
påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången.

7 §.

Är i denna balk föreskrivet, att den som vill fullfölja talan skall inom viss
tid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-, besvärs- eller revisionsinlaga
eller vidtaga annan åtgärd för talans fullföljande, och visas före utgången
av den tiden laga förfall, utsätte den rätt, där åtgärden skall vidtagas,
ny tid.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga örn ansökan örn återvinning
eller återupptagande.

8 §.

Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom
eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra
giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten
vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid
ställas.

33 KÄP.

Om inlaga i rättegång och om delgivning.

1 §•

Ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift
å domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin egen och, om den är
honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga omständigheter, som
äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden vidtalat ombud
att företräda honom, skola ombudets namn och postadress uppgivas. I skriftligt
svaromål skall svaranden även uppgiva sin postadress och de övriga
omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom, samt, örn han
vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och postadress.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan
dröjsmål anmäla det till rätten.

2 §.

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge
parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske
genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare
parten ''skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som nu
sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.

3 §.

Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses
ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkommen,
då den avlämnats till rätten eller dess kansli.

4 §.

Delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg. Begär part att få
ombesörja delgivning, må det anförtros honom, örn rätten finner det kunna ske
utan olägenhet. Delgivning av tredskodom skall ske genom rättens försorg,
allenast örn parten begär det.

Har åklagare själv utfärdat stämning, skall delgivning därav ske genom
hans försorg. Åklagare åge ock ombesörja delgivning av kallelse eller föreläggande,
som utfärdats av honom.

Under förundersökning i brottmål ombesörjes delgivning av kallelse eller beslut
av den som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet.

5 §•

Delgivning genom rättens försorg skall inom riket ske genom posten, örn ej
rätten finner den böra verkställas på annat sätt.

Närmare bestämmelser örn delgivning genom posten meddelas av Konungen.

6 §•

Delgivning skall, örn ej annat stadgas, verkställas genom att handlingen i
huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning.
Vägrar han att mottaga handlingen, anses delgivning dock hava verkställts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Om överbringande av meddelande, som skall delgivas, genom telegraf eller
telefon givas föreskrifter av Konungen.

Är vid handling, som skall delgivas, fogad karta, ritning eller annan bilaga
av vidlyftig beskaffenhet, åge rätten föreskriva, att bilagan i stället för att
överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse därom
skall fogas vid handlingen.

7 §.

Ej må delgivning ske där gudstjänst pågår eller sammankomst för gemensam
andaktsövning eljest äger rum.

8 §.

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas
han ej där, må handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han
tillhör eller, örn sådan ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma
hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över
huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och
träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock handlingen å kontoret överlämnas
till där anställt biträde.

Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med
posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

9 §.

Finnes för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, med vilken delgivning skall ske, kontor, där förvaltningen föres
och någon, som för samfundet eller inrättningen äger mottaga delgivning, vanligen
har sitt arbete, och träffas ej sådan person under vanlig arbetstid å kontoret,
må handlingen å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Meddelande
örn att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med posten sändas
till samfundet eller inrättningen under dess vanliga adress.

Lag samma vare, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet, med
vilken delgivning skall ske, har kontor, där förvaltningen föres, och någon,
som för menigheten äger mottaga delgivning, ej under vanlig arbetstid träffas
å kontoret.

Har samfund, inrättning eller menighet kontor, som nu sagts, må med den
som sökes delgivning ej ske enligt 8 §.

10 §.

Delgivning enligt 8 eller 9 § skall anses hava skett, då vad i nämnda paragrafer
föreskrivits blivit fullgjort.

Den, till vilken handling enligt sagda paragrafer överlämnats, svare för att
den, så snart ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens överlämnande
skall han erinras därom.

Ej må handlingen överlämnas till någon, som i målet är motpart till den,
med vilken delgivning skall ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §•

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han å ort utom riket, må delgivningen verkställas enligt lagen å den
orten.

Skall part själv ombesörja delgivning å utrikes ort, åge han i utrikesdepartementet
påkalla biträde därmed.

12 §.

Har den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt hemvist
och kail ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, förordne
rätten, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess
kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, örn det kan
antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning.
Har delgivning med part i nu föreskriven ordning ägt rum, erfordras ej i
samma mål vid ny delgivning enligt denna paragraf med den parten, att meddelande
införes i tidning.

Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn den sökte har känt hemvist
inom riket och han eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må överlämnas,
ej träffas, samt upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte uppehåller sig.

. Delgivning skall anses hava skett, då vad ovan föreskrivits blivit fullgjort.

13 §.

Vad i 8 §, 11 § första stycket eller 12 § är stadgat gälle ej delgivning av
stämning i brottmål. Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga
rum enligt 8 § eller 12 § andra stycket, med mindre anledning förekommer, att
den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

14 §.

Har handling, />om skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses
delgivning hava skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt än ovan
stadgats.

15 §.

Meddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid rättens förhandling,
anses delgivning därav hava skett med dem som närvarit vid förhandlingen;
dock åligge rätten att på begäran genast tillhandahålla utskrift
av tillkännagivandet.

16 §.

Åro delägarna i byalag flera än tio, må delgivning med byalaget ske genom
att styrkt avskrift av handlingen överlämnas till en av delägarna att vara tillgänglig
för dem alla samt handlingen därefter, med underrättelse vilken av
delägarna bekommit avskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å
en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Tillhör gruva flera gemensamt, må delgivning med delägarna i mål angående
gruvan ske genom att handlingen överlämnas till gruvföreståndaren; han
svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å stämma eller i styrkt
avskrift överlämnas till varje delägare.

I mål angående gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd, må
delgivning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till sysslomannen;
han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å sammanträde
med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av dem.

17 §.

Delgivning med dödsbo eller konkursbo eller med bolag, förening eller annat
samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning skall ske med någon, som äger
företräda boet, samfundet eller inrättningen. Äro flera gemensamt behöriga
därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare i dödsbo dock endast
örn han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare i dödsbo, åligge honom
att utan dröjsmål underrätta övriga delägare örn delgivningen.

Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äge mottaga delgivning, ehuru boet ej
står under delägarnas förvaltning; han svare för att handlingen utan dröjsmål
överlämnas till någon, som äger företräda boet.

År ej någon behörig att företräda samfund, med vilket delgivning skall ske,
men finnes någon, som äger sammankalla dem, vilka hava att besluta i samfundets
angelägenheter, skall delgivning ske med honom.

18 §.

Delgivning med kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet skall ske
med den, på vilken det ankommer att sammankalla dem som hava att för menigheten
besluta rörande talans utförande; med landsting må delgivning ock ske
genom att handlingen överlämnas till länsstyrelsen.

19 §.

Delgivning med kronan skall ske genom att handlingen överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där domstolen är, eller ock, örn kronans talan i målet
skall bevakas av annan myndighet, till denna.

Med härad eller tingslag skall delgivning ske genom att handlingen uppläses
i kyrkorna i de församlingar, som höra till häradet eller tingslaget, samt
anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

20 §.

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som äger
för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning anmälan
avser delgivning ske med ombudet.

Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist inom
riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må endast

{lilläng lill riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets postadress
uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,
äge vad i 11 och 12 §§ är stadgat icke tillämpning å delgivning med denne,
med mindre delgivning med ombudet enligt 6 eller 8 § ej kan ske.

21 §.

Har part hos rätten uppgivit ombud i målet, bör delgivning, som ombudet
äger behörighet att mottaga, ske med ombudet.

22 §.

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,
som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,
då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan
därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom ske
genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste kända
adress.

23 §.

Har delgivning ej skett på sätt i detta kapitel sägs, äge rätten förordna örn
ny delgivning. Vill part göra erinran därom, att delgivning med honom ej
skett på behörigt sätt, skall han framställa erinran därom, så snart ske kan.

Att, då delgivning skall ske genom parts försorg, partens talan i visst fall
är förfallen, stadgas i 32 kap. 2 §.

24 §.

Underrätt förordna erforderligt antal stämningsman att, då de därför anlitas,
verkställa delgivning. Förordnande meddelas för visst kalenderår eller del
därav och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Stämningsman skall,
då han första gången förordnas, inför rätten avlägga ed, att han redligt och
utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden, som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro förordnade till stämningsman skall finnas anslagen
å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

25 §.

Intyg av stämningsman galle som fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd,
som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som meddelats
av nämndeman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller
notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans
uppdrag, så ock intyg, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser
utfärdats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av
delgivning med honom gälle ock stim fullt bevis örn delgivningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Intyg, att delgivning skett å utrikes ort, skall, om intygsgivarens behörighet
styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman,
gälla som fullt bevis, att delgivning verkställts så, som intyget innehåller.

26 §.

Kostnad för delgivning genom rättens försorg skall i underrätt utgivas av
den part, som väckt talan; är det åklagaren, skall kostnaden gäldas av statsverket.
Avser delgivningen särskild åtgärd, som påkallats av motparten,
skall dock kostnaden utgivas av honom. Föres i brottmål talan av målsäganden
jämte åklagaren, vare målsäganden skyldig att utgiva sådan kostnad, om
delgivningen föranledes av särskild åtgärd, som påkallats av honom. Skall
kostnad för bevisning, varom rätten självmant föranstaltat, utgå av allmänna
medel, skall kostnad för delgivning, som föranledes därav, gäldas av statsverket.
Kostnad för delgivning av rättens beslut örn måls återupptagande efter återförvisning
eller av annan sådan anledning skall utgå av allmänna medel; i
brottmål, vari åklagare för talan, skall kostnaden gäldas av statsverket.

Part, som har att utgiva kostnad för delgivning, vare skyldig att erlägga
förskott med belopp, som bestämmes av rätten. Underlåter den part, som
väckt talan, att erlägga förskott och betalas det ej av motparten, vare partens
talan förfallen. Är det motparten, som underlåter att erlägga förskott, vare
frågan örn delgivning förfallen.

Bestämmelserna i första och andra styckena äge motsvarande tillämpning
i fråga örn kostnad för delgivning i högre rätt; vad där föreskrivits om part,
6om väckt talan, skall avse den som i högre rätt fullföljt talan. Har talan
fullföljts av den tilltalade och är han häktad, skall dock kostnad, som eljest
skulle åligga honom, gäldas av statsverket.

Part, som i utrikesdepartementet påkallar biträde med delgivning utom riket,
vare skyldig att förskjuta för ändamålet erforderlig kostnad.

Närmare bestämmelser om delgivningskostnad och förskott meddelas av Konungen.

27 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn delgivning,
vare de gällande.

34 KAP.

Om rättegångshinder.

1 §•

Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så snart
anledning förekommer därtill.

Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, örn ej annat är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

.ViU part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att upptaga målet,
skall lian framställa invändningen, då lian första gången skall vid rätten
föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen,
skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Underlåter
part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans
rätt därtill förfallen.

3 §.

Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten, så snart
ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning örn annat rättegångshinder,
give rätten särskilt beslut däröver, örn dess beskaffenhet fordrar det.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om bevisning.

35 KAP.

Om bevisning i allmänhet.

1 §•

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra,
vad i målet är bevisat.

Vad örn verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.

2 §.

För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.

Ej heller erfordras bevis örn vad lag stadgar. Skall främmande lag lända
till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, åge dock rätten anmana
part att förebringa bevisning därom.

3 §.

Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, skall vad parten erkänt gällä mot honom. Återkallar
parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras
för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma
erkännandet.

År saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till
omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4 §•

Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra
något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga,
pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis
må tillkomma partens förhållande. ■

5 §.

År fråga örn uppskattning av inträffad skada och kan full bevisning därom
icke alls eller allenast med svårighet föras, åge rätten uppskatta skadan till
skäligt belopp.

6 §.

Det ankommer på parterna att sörja för bevisningen. Rätten åge ock, örn
det finnes erforderligt, självmant föranstalta örn bevisning. År saken sådan,
att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör
under allmänt åtal, må dock rätten ej utan framställning av part höra vittne,
som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande örn företeende
av skriftligt bevis.

7 §.

Finner rätten, att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i målet
eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bliva utan verkan,
må bevisningen ej tillåtas. Rätten åge ock avvisa erbjudet bevis, om bevisningen
finnes med avsevärt ringare besvär eller kostnad kunna förås på
annat sätt.

8 §•

. * ,

Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, örn ej, enligt
vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles
ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling,
må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.

9 §•

Då bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skola parterna kallas. År
i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erforderlig,
förordne rätten örn hans inställande. Uteblir part, må beviset dock
upptagas.

10 §.

Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk domstol, skall
rätten hos denna domstol göra framställning därom och därvid kort redogöra
för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas därmed.
Vid framställningen skall rätten, örn det finnes lämpligt och hinder ej
möter, foga akten i målet. , t;

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §.

Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och ställe för
bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet, som örn rättegången
fördes där.

Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen översända
eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den rätt, där rättegången
föres.

12 §.

Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.

13 §.

Bevis, som upptagits utom huvudförhandlingen, skall upptagas även vid
denna, örn sadant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej längre föreligger.

Har i mal, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne eller sakkunnig
eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras
ej, att beviset upptages ånyo, med mindre högre rätt finner det vara av betydelse
för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna
betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast
örn synnerliga skäl äro därtill.

Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och
andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Ej må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd
eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i anledning
av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest
utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller
rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas.

36 KAP.

Om vittne.

1 §•

Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock
målsäganden icke vittna, även örn han ej för talan.

2 §•

Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared, om han
vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det, må han höras
som vittne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3 §.

Den som med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag,
att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som står i
adoptivförhållande till part vare ej skyldig att avlägga vittnesmål.

Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu sagts, åge
han ej på grund därav undandraga sig att vittna.

4§.

Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, pröve rätten
med hänsyn till omständigheterna, örn han må höras som vittne.

5 §.

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta
offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som
vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga
tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden höras angående
något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband
därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens
förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne örn vad
för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att
det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare
skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år.

Örn tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.

6 §.

Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle
röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §, förövat brottslig
eller vanärande handling. Vittne må även vägra att avgiva utsaga, varigenom
yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer, att
vittnet höres därom.

7 §-

Är den som skall höras som vittne tillstädes vid rätten, vare han skyldig
att genast avlägga vittnesmål. I annat fall skall vittne skriftligen kallas.

I vittneskallelse skall intagas uppgift örn parterna och målet samt tid och
ställe för inställelsen ävensom i korthet angivas, vad vittnesförhöret gäller.
Tillika skall erinras örn innehållet i 20, 23 och 25 §§.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

8 §.

Rätten må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han infinner
sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret
gäller genom att granska för vittnet tillgängliga räkenskapsböcker, anteckningar
eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, örn sådant
kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.

9 §.

Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen
i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.

Åro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas utsagor
otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att vittnena höras
mot varandra, må det ske.

10 §.

Innan vittnesmål avlägges, skall rätten höra vittnet örn hans fullständiga
namn, ålder, yrke och hemvist så ock söka utröna, örn vittnet till part eller till
saken står i något förhållande, som kan vara av vikt för bedömandet av tilltron
till vittnets berättelse, eller örn eljest omständighet av betydelse i detta
hänseende förekommer.

Star vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erinras
örn att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.

11 §.

Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet med handen på den heliga
skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller
förändra.»

Säger sig vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet
mot att avlägga vittnesed, må rätten, örn betänkligheten kan antagas
vara allvarligt grundad, medgiva vittnet att i stället avgiva denna försäkran
:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela
sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk troslära, skall vittnet i stället för ed
avlägga försäkran.

12 §.

Eftergiva båda parterna ed eller försäkran och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, må vittne höras utan ed eller försäkran.

13 §.

Ed eller försäkran må ej avläggas av

1. den som är under femton år;

2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller
försäkran; eller

3. den som dömts för mened eller står under åtal för sådant brott.

Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade
närstående, som avses i 3 §.

14 §.

Innan vittne höres, erinre rätten vittnet örn hans sanningsplikt så ock, då
ed eller försäkran avlagts, örn vikten därav. När skäl äro därtill, skall vittnet
tillika erinras örn innehållet i 5 och 6 §§.

15 §.

Ed eller försäkran skall avläggas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed eller försäkran;
vittnet skall av rätten erinras örn att denna ed eller försäkran alltjämt är bindande
för honom.

16 §.

Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse må ej
åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd
för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört
inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall,
än då vittnets utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då
vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig.

17 §•

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna;
härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter
av motparten.

Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan
denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör,
örn det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom
om det, varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande
inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda
därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som
äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

18 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro av rädsla eller annan orsak
ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i hans berättelse genom
att falla, vittnet i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må
vara tillstädes under förhöret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas; parten åge
därefter ställa frågor till vittnet.

19 §.

År vittne av sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ur stånd att
infinna sig vid huvudförhandlingen eller finnes vittnes inställelse medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet, må förhör med vittnet enligt rättens beslut
äga rum utom huvudförhandlingen. Kan vittne på grund av sjukdom
ej infinna sig, skall vittnet höras där vittnet vistas.

20 §.

Uteblir vittne, som kallats, dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till
annan dag, må vittnet vid vite föreläggas att den dagen komma tillstädes.
Uteblir vittnet ånyo, dömes vittnet till utgivande av vite eller, örn vite ej förelagts,
till böter.

Vittne, som ej är tillstädes, då målet företages till handläggning, må efter
rättens beslut hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och
meddelas ej vitesföreläggande, äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas
till senare rättegångstillfälle. Då vittnet hämtats till rätten, skola böter eller
vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället ej ådömas.

21 §.

Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva
vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §,
förelägga rätten vittnet vid vite och, örn vittnet ej låter sig rätta därav, vid
äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som nu
sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall
längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte,
skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.

22 §.

I fråga om vittne, som avses i 13 § första stycket 1 eller 2, skola reglerna
i 20 och 21 §§ ej tillämpas; sådant vittne må dock hämtas till rätten.

Avstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer eljest
frågan därom att förfalla, må ej därefter enligt 20 eller 21 § straff ådömas
vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.

23 §.

Gör vittne sig skyldigt till försummelse eller tredska, som avses i 20 eller
21 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, äge rätten, även örn yrkande
därom ej framställts, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skälig,
ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten
sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av vittnet
utbekomma vad vittnet förpliktats utgiva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vad nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta parts kostnad åge motsvarande
tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

24 §.

Vittne äge rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle
samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av parten.
Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, eller är fråga örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt
åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I
annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Örn bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, gälle
vad därom är stadgat.

25 §.

Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning för kostnader
till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 §
har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att pa begäran
erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets hörande,
örn uppskov med målet därigenom skulle vållas.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

37 KAP.

Om förhör med part under sanningsförsäkran.

1 §•

I tvistemål må för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga rum
med ena parten eller med båda.

Part må påkalla förhör under sanningsförsäkran såväl med sig själv som
med motparten.

2 §.

Den som enligt 36 kap. 13 § första stycket icke må avlägga vittnesed må
ej höras under sanningsförsäkran.

3 §•

Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela
sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom örn vikten därav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4 §. ‘

Möter synnerligt hinder mot parts inställelse vid huvudförhandlingen, må
förhör med honom enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandlingen.
Kan part på grund av sjukdom ej infinna sig, må han höras där han vistas.

5 §.

Beträffande förhör med part under sanningsförsäkran skall i övrigt vad i 36
kap. 5 och 6 §§, 7 § första stycket samt 15—18 §§ är stadgat om vittnesförhör
äga motsvarande tillämpning.

38 KAP.

Om skriftligt bevis.

1 §•

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan
handling må företes i styrkt avskrift, örn det finnes tillfyllest eller huvudskriften
ej är att tillgå.

Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller
är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för
handlingen förete styrkt utdrag därav.

2 §.

Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis,
vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål
den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som
avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt
meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana
närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, må ej förete skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara sådant,
att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part,
till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete
handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig
äge motsvarande tillämpning i fråga örn innehavare av skriftlig handling, örn
dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.

Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller
annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med
mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

3 §.

År innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan
honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

annaa taga del därav, vare det gällande även i fråga om handlingens företeende
i rättegång.

4§.

År någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, åge rätten förelägga
honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den
som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan må förhör hållas med
honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så ock annan bevisning förebringas.

5 §.

Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift örn var och
huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete handlingen må genom
vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten äge ock, om det finnes
lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens
försorg.

6 §.

Möter synnerligt hinder mot upptagande av bevis genom skriftlig handling
vid huvudförhandlingen, må enligt rättens beslut beviset upptagas utom huvudförhandlingen.

7 §.

Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten tillhandahållit
skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad
rätten prövar skäligt.

Ersättning skall, örn handlingens företeende påkallats av enskild part, utgivas
av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

8 §.

Örn tillhandahållande av allmän handling, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet,
gälle vad därom är stadgat. Hava eljest avvikande bestämmelser
meddelats örn skyldighet att förete skriftlig handling, vare de gällande.

39 KAP.

Om syn.

1 §•

För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas
till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten hålla syn å stället.

Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning förekommer
därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2 §.

År med hänsyn till föremålets beskaffenhet eller av annan anledning av
synnerlig vikt, att syn hålles före huvudförhandlingen, eller kan syn eljest
ej lämpligen hållas vid huvudförhandlingen, må den enligt rättens beslut äga
rum utom huvudförhandlingen.

3 §•

Vid syn må, ehuru den äger rum utom huvudförhandlingen, även annat
bevis upptagas, om det finnes erforderligt, för att syftet med synen skall vinnas.

4 §•

Kostnaden för syn skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas
av parterna en för båda och båda för en eller, örn synens hållande påkallats
blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall kostnaden utgå
av allmänna medel.

Part, som enligt vad nu nämnts har att utgiva kostnaden för syn, vare skyldig
att erlägga förskott å ersättningen med belopp, som bestämmes av rätten.

5§.

Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan
antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för
syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den
som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet
i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig åge motsvarande tilllämpning
i fråga örn rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla
föremål för syn. Örn skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle
vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3—8 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande
föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

40 KAP.

Om sakkunnig.

1 §•

Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,
nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet
eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet
i ämnet kända personer att avgiva yttrande.

2 §.

Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i
sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3 §.

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig i frågan.
Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, örn han finnes lämplig och
hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom utse annan.

4 §.

Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som sakkunnig
eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig
att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må han
ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande. Sakkunnig vare dock
ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning förekommer,
att han yttrar sig därom.

5 §.

Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av betydelse
för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part eller annan böra
höras eller annan utredning böra förebringas inför rätten, må rätten förordna
därom. Örn upptagande av bevis gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning
utom huvudförhandling är stadgat.

Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan
flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna, att den
sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning må yrkeshemlighet
ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma därtill.

Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är skyldig
att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den sakkunnige.

6 §.

Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som verkställes
av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den sakkunniges försorg
kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans utevaro ej utgöra
hinder för förrättningens företagande.

över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid förrättningen
närvarit och vad därvid förekommit.

7 §•

örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå
med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är vedertaget.

Annan sakkunnig skall, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt utlåtande.
Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet skall
avgivas.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna
omdömet är grundat.

Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för parterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 §.

Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen, örn part
yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten
eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi
eller annat offentligt samfund, må den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande,
ej höras muntligen, med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt;
örn flera deltagit i utlåtandets avgivande, må endast en företrädare för varje
mening inkallas.

9 §.

Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, med
handen på den heliga skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag,
som lämnats mig.»

Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden därefter
jämkas.

Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom örn edens vikt.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad örn
vittnesed är stadgat.

10 §.

Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens
tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa
frågor till den sakkunnige.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro
förvirrande eller eljest otillbörliga.

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, örn rätten finner det
lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

11 §•

Vad i 36 kap. 7 § första stycket, 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§
är stadgat örn vittne skall äga motsvarande tillämpning beträffande sakkunnig.

12 §. •

Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig ursäkt att
inom förelagd- tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten förelägga honom
vid vite att avgiva utlåtande.

13 §.

Uteblir sakkunnig, som kallats till iörhör, dömes han till böter. Uppskjutes
malet till annan dag, ma den sakkunnige vid vite föreläggas att den dagen komma
tillstädes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

14 §.

Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att
avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra
sin skyldighet.

15 §.

Återkallas sakkunnigs uppdrag eller förfaller eljest frågan om hans anlitande,
må ej därefter enligt 12, 13 eller 14 § straff ådömas den sakkunnige
eller tvångsmedel användas mot honom.

16 §.

Gör sakkunnig sig skyldig till försummelse eller tredska, som avses i 12, 13
eller 14 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, åge rätten, även örn
yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkunnige att i den omfattning,
som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats
att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge
han av den sakkunnige utbekomma vad denne förpliktats utgiva.

Vad nu stadgats örn sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande
tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

17 §.

Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt
att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån särskild
föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt till ersättning
för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete
och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas av
parterna en för båda och båda för en eller, örn sakkunnigs anlitande påkallats
blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall ersättningen utgå
av allmänna medel.

18 §.

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten
prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 § har att utgiva
ersättning till den sakkunnige.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

19 §.

Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten, gälle
om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är stadgat.

Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad örn vittne är
föreskrivet; dock må, örn rätten finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt
eller delvis uppläsas.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

20 §.

År i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs hörande i visst
fall, vare den gällande.

41 KAP.

Om bevisning till framtida säkerhet.

1 §•

År fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons
rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras,
och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet bevis genom vittne, sakkunnig
eller syn eller skriftligt bevis upptagas vid underrätt. Ej må dock
enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte att vinna utredning örn brott.

2 §.

Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra ansökan
därom bos rätten.

I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med
beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till stöd för
dess upptagande, samt, örn det kan ske, den, vilkens rätt eljest kan bero därav.

3 §.

Örn bevisning till framtida säkerhet äge vad örn bevisupptagning i rättegång
utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan, utom sökandens,
annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock ej kallelse
å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att inställa
sig som vittne eller sakkunnig vid annan underrätt än den, under vilken
han har sitt hemvist.

4 §.

Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall gäldas av
sökanden.

Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter kallelse närvarit
vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för nödiga kostnader
till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Om rättegången i underrätt.

I. Om rättegången i tvistemål.

42 KAP.

Om stämning och förberedelse.

1 §•

Vill någon erhålla stämning å annan, skall han hos rätten göra skriftlig
ansökan därom.

2 §.

I stämningsansökan skall käranden uppgiva:

1. de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda efter sitt sammanhang
och, när så lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda
punkter;

2. det yrkande käranden framställer;

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna framgår
av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga
bevis, som innehavas av honom.

)

3 §.

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig,
skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen.

4 §.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består
bristen däri, att ansökan ej innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter,
varå käranden grundar sin talan, ej äro tydligt angivna, eller är
bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång,
skall ansökan avvisas.

Lag samma vare, om rätten finner uppenbart, att målet på grund av rättegångshinder
icke kan upptagas till prövning.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å
käromålet.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas svaranden.

6 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen
kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehållande:

1. de invändningar örn rättegångshinder, som svaranden vill göra;

2. bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande;

3. örn kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttrande rörande
de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angivande av de omständigheter
svaranden vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga
bevis, som innehavas av honom.

8 §.

Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter
de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De
skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa
och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan
företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig att på framställning
av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen
behandlas var för sig.

9 §•

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig
förberedelse, örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet
eljest finnes lämpligare.

10 §.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så
snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kallelse
och svaranden i stämningen.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att
komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom.
Skall part infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att
komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han
infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall föreläggas
vite.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §•

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,
som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första inställelsen
äge svaranden som svaromål åberopa av honom ingiven skrift. Finnes
vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten genom
frågor till svaranden söka avhjälpa bristen.

12 §.

Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom
särskild kallelse. Örn föreläggande för part galle vad i 10 § andra och tredje
styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å
honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

13 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,
äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge
vad i 10 och 12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet
behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där
sägs, part föreläggas vite.

14 §.

Vid skriftlig förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att till
rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall det
med därvid fogade handlingar delgivas käranden. Finnes ytterligare skriftväxling
erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter svaranden att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla
parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen
skall fortsättas genom muntlig förhandling.

15 §.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

16 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

17 §.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, bör rätten, om det finnes
lämpligt, under förberedelsen söka förlika parterna. Finnes särskild medling

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

böra ske, må parterna föreläggas att inställa sig till förlikningssammanträde
inför medlare, som förordnas av rätten.

18 §.

Under förberedelsen må meddelas tredskodom så ock, örn saken är sådan, att
förlikning därom är tillåten, dom i anledning av talan örn anspråk, som
medgivits eller eftergivits. Förlikning må ock stadfästas av rätten.

19 §.

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,
att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,
föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd
vidtages, skall beslut därom meddelas under förberedelsen.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
meddelas under förberedelsen.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos rätten.

20 §.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjligt
givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, örn hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 §
och tillika parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar, hållas i omedelbart
samband med förberedelsen.

21 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild
kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje
styckena samt 13 § sägs.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

22 §.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke uppgivit under
förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse
örn beviset och vad han vill styrka därmed.

43 KAP.

Om huvudförhandling.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter
för målets företagande till slutlig handläggning.

103

Kunni Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast genom
ombud;

2. örn vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

3. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten
finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;
eller

4. örn hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens

slut, må huvudförhandling hållas.

3 §.

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 §, må likväl förhandlingen
påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 § andra stycket kan vid
senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tillika uppdelning
av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra part, vittne eller sakkunnig,
som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.
Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat bevis
upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis, som sålunda
upptages, gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom
huvudförhandlingen, är stadgat.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,
samt äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var
för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och
erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda
uttalanden.

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skriftlig
inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur
skrift.

6 §.

Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i
målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara
framställda frågor.

Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller förekommer
eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att förklara
sig däröver.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7 §.

Vid förhandlingen skall käranden framställa sitt yrkande och svaranden
angiva, huruvida han medgiver eller bestrider det. Parterna skola vidare var
i sin ordning utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört.

Då omständigheterna föranleda därtill, må vid förhandlingens början rätten
kort redogöra för tvisteläget.

Vad part anfört under förberedelsen må icke uppläsas i annat fall, än då
hans utsaga vid förhandlingen avviker från den tidigare utsagan eller han
underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

Äger förhandling rum, ehuru ena parten icke är tillstädes, skall genom rättens
försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han
anfört.

8 §.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.

Skall part höras under sanningsförsäkran, bör förhöret, örn ej särskilda skäl
föranleda annat, äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständighet,
varom parten skall höras.

9 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

10 §.

Ändrar part uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången, eller gör
han tillägg därtill eller åberopar han omständighet eller bevis, som ej uppgivits
före huvudförhandlingens början, må vad parten sålunda andrager av
rätten lämnas utan avseende, örn det kan antagas, att partens förfarande skett
för att förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otillbörligt
syfte.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet
är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits örn nytt
viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart
lämpligen kan ske.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,
övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.
I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller
genom särskild kallelse. Örn föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

105

andra och tredje styckena samt 13 § sägs; utsattes mål till fortsatt huvudförhandling,
må i stället för föreläggande enligt 10 § andra stycket part föreläggas
att komma tillstädes vid påföljd att eljest tredskodom må meddelas
mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

12 §.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, för att
målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall ånyo
äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

44 KAP.

Om parts utevaro.

1 §•

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet
avskrivas.

2 §.

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, ena parten
från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats
honom att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas
mot honom, skall, örn den tillstädeskomne parten yrkar det, sådan dom meddelas.
Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas.

Är det svaranden, som uteblir, må dock på yrkande av käranden målet utsättas
till fortsatt muntlig förberedelse. Kommer svaranden ej heller då tillstädes,
gälle vad i första stycket stadgas.

3 §.-

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, käranden
från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats
honom att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller,
skall målet avskrivas.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, åge rätten i stället för att
förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.

4 §.

Örn parts utevaro från rättegångstillfälle för huvudförhandling galle vad
i 1 §, 2 § första stycket och 3 § sägs.

Har föreläggande meddelats part att komma tillstädes vid påföljd att eljest
tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av
hans utevaro, och meddelas ej tredskodom, åge rätten på yrkande av den tillstädeskomne
parten företaga målet till förhandling. Framställes ej sådant
yrkande, skall målet avskrivas.

5 §•

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom
vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom
ej är tillåten, åge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

6 §•

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan
hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

7 §•

Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling
av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

8 §.

Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt detta
ej medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet
är grundat.

Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna
i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och
den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen
ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår,
att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.

Domen skall betecknas som tredskodom.

9 §.

Part, mot vilken tredskodom givits, äge hos den rätt, där talan väckts, söka
återvinning inom en månad från den dag, då domen delgavs honom. Sökes ej
återvinning, skall domen stå fast i vad den gått honom emot.

Ansökan örn återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom givits un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

107

der förberedelsen, bör skriften innehålla allt vad från sökandens sida erfordras
för förberedelsens fullföljande.

10 §.

Upptages ansökan om återvinning, skall målet, i den mån återvinning sökts,
ånyo företagas i det skick, vari det förelåg före det sammanträde, då parten
uteblev.

Uteblir parten ånyo och meddelas tredskodom mot honom, vare hans rätt till
återvinning förfallen.

II. Om rättegången i brottmål.

45 KAP.

Örn. väckande av allmänt åtal.

1 §•

Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn
stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes
lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.

Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, örn åklagaren
utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade.

Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan
står under åtal.

2 §.

Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.

Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för
brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet
och andra omständigheter finner det lämpligt.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan stämning,
vare det gällande.

3 §.

Väckas samtidigt åtal mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att
hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må flera åtal handläggas i en rättegång, örn
det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna
är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.

4 §.

I stämningsansökan skall åklagaren uppgiva:

1. den tilltalade;

2. målsäganden, örn sådan finnes;

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

4. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis; samt

5. de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, örn ej denna
framgår av vad eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. väcka talan
om enskilt anspråk på grund av brottet, skall han i ansökan uppgiva anspråket
och de omständigheter, varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och
vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren.

5 §.

Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren åge dock mot samme tilltalade
utvidga åtalet att avse annan gärning, örn rätten med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot
den tilltalade väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, örn rätten
med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning
inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgivits
eller ny omständighet till stöd för åtalet.

6 §.

Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för brott eller
enligt 5 § utvidga åtalet eller vill han eller målsäganden enligt sistnämnda
paragraf väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, må det ske
muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del
därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför
rätten.

7 §.

Har förundersökning i målet ägt rum, skall åklagaren, då åtalet väckes
eller så snart sire kan därefter, tillställa rätten utskrift av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen så ock skriftliga handlingar och föremål,
som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

8 §.

Stämningsansökan skall avvisas, örn rätten finner uppenbart, att den som
väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder
icke kan upptagas till prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

109

9 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara
å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan ock därvid fogade handlingar
delgivas den tilltalade.

10 §.

I stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att muntligen eller
skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Örn inkommen uppgift
skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.

Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet antagas,
att uppgift örn bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stämningen
kalla den tilltalade till huvudförhandling.

11 §•

Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett
sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning
ej ägt rum, sådan böra företagas, åge rätten meddela åklagaren föreläggande
därom.

12 §.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos rätten.

13 §.

Finnes för prövning av fråga, som avses i 11 eller 12 §, part eller annan
böra höras, förordne rätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

14 §.

Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som ma avgöras särskilt, ma huvudförhandling
utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom
en vecka från den dag, då åtalet väcktes, örn ej till följd av åtgärd, som avses
i 11 eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans
häktande.

15 §.

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet
eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning
av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna
sig personligen, förelägga rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom
särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vite. Förekommer
anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må
förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande av tilltalad, som
är anhållen eller häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

16 §.

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas örn
stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss,
av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de
bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med
varje särskilt bevis. Finner åklagaren på grund av den tilltalades erkännande
eller annan omständighet uppenbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade
uppgivas och att ej heller annan förberedande åtgärd erfordras, må dock åklagaren
omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga
de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren
åge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.
Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas
rätten.

17 §.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut uppgivit,
skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse örn beviset
och vad han vill styrka därmed.

46 KAP.

Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter
för målets företagande till slutlig handläggning.

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2 §.

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om åklagaren icke är tillstädes;

2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att
infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant
fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;

3. örn, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är närvarande
och försvarare icke omedelbart utses;

4. örn målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är
tillstädes;

5. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och
motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;
eller

6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens

slut, må huvudförhandling hållas.

3 §•

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 § första stycket 4—6, må
likväl förhandlingen påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 §
andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling,
och tillika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet
för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra målsägande, vittne eller
sakkunnig, som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.
Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat
bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis,
som sålunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages
utom huvudförhandlingen, är stadgat.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,
samt åge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var
för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar
skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda
uttalanden.

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skriftlig
inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur
skrift.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

6 §.

Viel förhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande och den tilltalade
uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter,
varå det grundas. Sedan höres målsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och
därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens
tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter
må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning
av vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från
den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Äger huvudförhandling rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke
är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna
framläggas vad han anfört.

7 §.

Förekommer anledning, att i parts närvaro annan part av rädsla eller annan
orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättelse
genom att falla parten i talet eller annorledes, åge rätten förordna, att parten
ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts örn part galle ock målsägande,
även örn han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter förekallats, skall han
erhålla kännedom örn vad i hans frånvaro förekommit.

8 §.

Sedan målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

9 §•

Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma, eller
förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utredning förebringas
rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans levnadsomständigheter
och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av
betydelse.

10 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

11 §•

Kungl. Alaj.ts proposition nr 5.

113

ningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt
bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. År den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då
han häktats därefter, från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda
omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller
genom särskild kallelse. Örn föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 § sägs.

12 §.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten förordna
örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall
kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11—13 §§ är stadgat.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

14 §.

Underlåter målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att
infinna sig personligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, åge rätten
i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.

15 §.

Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller
kommer han tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att infinna
sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, örn saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit
tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes sa Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den
tilltalade uteblivit, även örn kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

16 §.

År, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke tillstädes,
förordne rätten, om det kan ske, någon, som är vid rätten närvarande och är
behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den tilltalade.

47 KAP.

Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari sådant åtal föres.

1 §•

Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn
stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan
inkom till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka talan
om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal, må det ske utan stämning muntligen
inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall
erhålla del därav.

2 §.

I stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:

1. den tilltalade;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa, samt de omständigheter,
varå anspråket grundas;

4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt

5. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna framgår
av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal, med mindre åklagaren
beslutat att ej åtala, skall vid ansökan fogas intyg, att sådant beslut meddelats.
Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift
foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

3 §.

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig
eller har sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts, skall
rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består
bristen däri, att den brottsliga gärningen ej är tydligt angiven, eller ar
bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång i
ansvarsfrågan, eller bar sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts,
skall ansökan avvisas.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara
å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas den tilltalade.

6 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen
kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen bör den tilltalade angiva, huruvida han erkänner eller
förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter, varå åtalet grundats,
och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter
var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra
sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett,
uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen
behandlas var för sig.

8 §.

Eörberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig förberedelse,
om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest
finnes lämpligare.

9 §.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så
snart ske kan. Är den tilltalade häktad, skall första inställelse äga rum inom
en vecka från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt. Till första inställelsen skola parterna
kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han eljest
förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen,
förelägge rätten tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Örn inställande av tilltalad, som är
häktad, förordne rätten.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

10 §.

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,
som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första inställelsen
äge den tilltalade som svaromål åberopa av honom ingiven skrift.
Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten
genom frågor till den tilltalade söka avhjälpa bristen.

11 §.

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det ej
ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av rätten.
Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Är den
tilltalade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från dagen
för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter,
från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parterna kallas
omedelbart eller genom särskild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena sägs;
finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan
sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

12 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,
äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge
vad i 9 och 11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet behandling
av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där
sägs, målsäganden föreläggas vite.

13 §.

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet
avskrivas.

14 §.

Uteblir målsäganden från sammanträde för muntlig förberedelse och har
föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att han eljest
förlorar sin rätt att tala å brottet, skall, örn den tilltalade yrkar det, förklaring
härom givas; göres ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Uteblir den tilltalade och har vite förelagts honom, äge rätten i stället för
att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen orne--delbart eller till senare dag.

15 §.

Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då föreläggande
meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge rätten i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

117

stället för att förelägga nytt vite förordna, att lian skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.

16 §.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder av att parten
kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

17 §.

Utebliva under förberedelsen båda parterna eller endera från särskilt sammanträde
för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder
därav.

18 §.

Då rätten enligt 14 § förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt att tala
å brottet, äge han hos rätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den
dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.

19 §.

Vid skriftlig förberedelse skall den tilltalade i stämningen föreläggas att
till rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall
det med därvid fogade handlingar delgivas målsäganden. Finnes ytterligare
skriftväxling erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter den tilltalade att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla
parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen
skall fortsättas genom muntlig förhandling.

20 §.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser örn skriftväxling mellan parterna
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

21 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

22 §.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka
från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

23 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild
kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena samt
12 § sägs. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant
föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande
av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat,

24 :§.

Om enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 5,
6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, åge bestämmelserna
i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser: 1.

Om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part
gälle vad i 23 § i detta kapitel är stadgat.

2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfälle för huvudförhandling,
skall målet avskrivas. Örn påföljd för målsägande, som uteblir eller underlåter
att infinna sig personligen, så ock örn måls återupptagande skola bestämmelserna
i 14—16 och 18 §§ i detta kapitel äga motsvarande tillämpning. Utebliva
båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av
rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten i stället
för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 §, förordna, att förberedelse skall ånyo
äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

48 KAP.

Om strafföreläggande.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej
dagsböter eller normerade böter, åge åklagaren, i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla.
Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd,
skall ock den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande. År
fråga om flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas, örn den misstänkte är under aderton år
eller örn andel i böterna skall tillfalla åklagaren och ej heller örn anledning
förekommer, att målsägande finnes.

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

Strafföreläggande skall avfattas skriftligen. I föreläggandet skall åklagaren
uppgiva:

1. den misstänkte;

3. det straff och den påföljd, som föreläggas den misstänkte.

Föreläggandet skall vara undertecknat av åklagaren.

3 §.

Godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen å föreläggandet
och skall innehålla, att den misstänkte erkänner gärningen och att han underkastar
sig det straff och den påföljd, som förelagts honom.

Godkännes ej föreläggandet omedelbart, skall det delgivas den misstänkte
på sätt om stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande, att han har
att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor, från dagen för delgivningen
till åklagaren återställa föreläggandet försett med godkännande vid
påföljd att åtal eljest må äga rum.

4 §.

Godkänner den misstänkte strafföreläggande, som avser böter till högre
belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet underställas prövning av den
rätt, som är behörig att upptaga åtal för brottet. Åklagaren har att ofördröjligen
till rätten överlämna föreläggandet jämte utskrift av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen, örn sådan ägt rum, samt övriga handlingar
i ärendet.

Finnes för prövning av föreläggandet den misstänkte eller annan böra höras,
åge rätten förordna därom på sätt den finner lämpligt.

överensstämmer föreläggandet med lag och är det förelagda straffet ej uppenbart
för högt eller för lågt, skall rätten fastställa föreläggandet; är straffet
uppenbart för högt, må det nedsättas. I annat fall skall föreläggandet undanröjas.
Mot rättens beslut må talan ej föras.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse
ej erfordras, godkänts av den misstänkte, gälle som dom, vilken vunnit laga
kraft.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

FEMTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i hovrätt.

49 KAP. ’

Om fullföljd av talan mot underrätts dom och beslut.

1 §•

Talan mot underrätts dom skall föras genom vad.

Den, mot vilken tredskodom givits, åge ej fullfölja talan mot domen; örn
hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten,
utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.

2 §■

Talan mot underrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas
i samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till
prövning, skall dock talan mot beslutet föras genom vad.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom
slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

3 §.

Har underrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mot domare eller invändning
örn rättegångshinder och skall ej enligt 7 § därvid förbliva, åligge
part, som vill föra talan mot beslutet, att, örn det meddelats vid sammanträde
för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll
del därav, anmäla missnöje; försummas det, åge parten ej vidare rätt till talan.
Anmäles missnöje, bestämme rätten med hänsyn till omständigheterna, örn
talan skall föras särskilt eller allenast i samband med talan mot dom eller
slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

4 §.

Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt, örn rätten 1.

avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången; 3.

förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning;

Kimot- Majlis proposition nr 5.

121

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar
för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part
eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—
28 kap.; eller

7. avslagit begäran örn fri rättegång eller förordnat, att sådan förmån skall
upphöra, eller avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i
1, 2, 3 eller 7, åligge den som vill föra talan att, örn beslutet meddelats vid
sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag,
då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare
rätt till talan. Rätten pröve genast, örn anmälan rätteligen gjorts.

5 §.

Har underrätt i samband med dom eller slutligt beslut meddelat beslut i
fråga, som avses i 4 §, och rör frågan ombud, biträde, försvarare, vittne, sakkunnig
eller annan, som ej är part eller intervenient, skall mot beslutet föras
särskild talan genom besvär. Vad nu sagts gälle ock, örn underrätt i samband
med dom eller slutligt beslut meddelat beslut örn skyldighet för åklagare att
ersätta rättegångskostnad.

Då eljest i samband med dom eller slutligt beslut meddelats beslut i fråga,
som avses i 4 §, eller beslut örn skyldighet för part eller intervenient eller statsverket
att ersätta rättegångskostnad, skall talan mot beslutet föras i samma
ordning som talan mot domen eller det slutliga beslutet.

6 §.

Menar part, att genom underrätts beslut målet onödigt uppehålles, äge han
mot beslutet föra särskild talan genom besvär.

7 §•

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot
av nämnd eller bifallit begäran örn fri rättegång, skall vid underrättens beslut
förbliva.

8 §.

Är i detta kapitel eller eljest i lag ej annat stadgat, må mot underrätts beslut
talan föras allenast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut.

Till bemötande av motpartens ändringsyrkande må part, ehuru han ej fullföljt
talan mot dom eller slutligt beslut, påkalla prövning av beslut, mot vilket
särskild talan ej må föras.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Skall ej särskild talan föras mot beslut, varigenom rätten förelagt vite eller
annan påföljd, äge den, som är missnöjd med beslutet, i samband med särskild
talan mot beslut, varigenom föreläggandet tillämpats, påkalla prövning av
dess giltighet.

9 §.

över underrätts beslut, varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller vadeeller
besvärstalan avvisats, må klagan föras genom besvär. Ej må i annat
fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest fullföljts på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, komma under hovrättens bedömande.

10 §.

Vad underrätt föreskrivit örn sättet för fullföljd av talan skall lända till
efterrättelse.

11 §.

Har part, som enligt 3 § anmält missnöje med underrätts beslut under rättegången,
hänvisats att föra särskild talan mot beslutet, skall målet vila i avbidan
på utgången av partens klagan. Finner rätten förberedelsen i målet böra
fortsättas, må dock rätten förordna därom.

Anmäles missnöje enligt 4 §, äge rätten, örn särskilda skäl föranleda därtill,
förordna, att målet skall vila i avbidan på utgången av den missnöjdes klagan.

Ej må i annat fall än nu sagts klagan över underrätts beslut under rättegången
föranleda uppehåll med målets behandling.

50 KAP.

Om vad i tvistemål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i tvistemål, skall han inom en vecka
från den dag, då domen gavs, hos underrätten anmäla vad. Rätten pröve genast,
örn anmälan rätteligen gjorts.

Part, som anmält vad, skall inom tre veckor från den dag, då domen gavs,
fullfölja vadet genom att till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2 §.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,
ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;
dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då tiden för fullföljd av
vadet utgick, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare vadetalan
förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

123

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall
den av underrätten avvisas.

4 §.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,
att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras
inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan
jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att
motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.

5 §.

Äwisas ej vadetalan. skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna
tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade
handlingar samt akten.

Framställes i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom
begäran om kvarstad eller skingringsförbud eller om hävande av sådan
åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder av att den icke
äger laga kraft, skall insändandet ske genast; till dess den i 2 § angivna
tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå vid underrätten.

6 §.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan
av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §•

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas
vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med
skriftligt genmäle.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har under?
rätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart förordna,
att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

9 §•

Genmälet skall, örn ej vadekärandens yrkande medgives, innehålla yttrande
rörande de av honom anförda grunderna för vadetalan och angivande av de
omständigheter vadesvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i
huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest, att
vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför
rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i genmälet jämte
skälen därtill. I genmälet skall svaranden ock angiva, om han vill, att motparten
skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall
yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast örn
särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages
utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages,
skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos hovrätten.

12 §.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten
därom på sätt den finner lämpligt.

13 §.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må
avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

125

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Vadekäranden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans
vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge hovrätten
tillika vite. Yadesvaranden skall, om han är skyldig att infinna sig
personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för målets handläggning
eller utredning, föreläggas vite; förelägges ej vite, skall svaranden
erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.
Parterna skola underrättas örn beslutet. Örn kallande av
vittne eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling åge i övrigt vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§ är
stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

16 §.

Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,
uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket
yrkande han framställer. Vadesvaranden skall angiva, huruvida han medgiver
eller bestrider yrkandet.

Därefter skola, örn ej hovrätten finner annan ordning lämpligare, först vadekäranden
och sedan vadesvaranden utveckla sin talan. Part skall yttra sig
över vad motparten anfört. Äger förhandling rum, ehuru svaranden icke är tillstädes,
skall genom hovrättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna
framläggas vad han anfört.

Vad tillstädeskommen part anfört under skriftväxlingen eller eljest vid
målets beredande må ej uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhandlingen
avviker från den tidigare utsagan eller han underlåter att yttra sig
eller eljest särskilda skäl äro därtill.

17 §.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas. Ägei
huvudförhandling rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall den av
honom vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det erfordras, framläggas
genom hovrättens försorg.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom
protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis
rörande samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande
samma omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

19 §.

Uteblir vadekäranden från rättegångstillfälle för Huvudförhandling, vare
hans vadetalan förfallen.

Uteblir vadesvaranden och har vite förelagts honom, åge hovrätten, då saken
är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, i stället för att förelägga nytt
vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till
senare dag. i:

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid
vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom ej är
tillåten, åge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt
sig allenast genom ombud eller uteblivit.

20 §.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge
han hos hovrätten göra ansökan om målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från
den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.

21 §.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn vadetalan
medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till femhundra
kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt
sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad
eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Mål, vari fråga är örn allenast rättstillämpningen, må på båda parternas
begäran avgöras utan huvudförhandling, örn hovrätten finner uppenbart, att
sådan ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

22 §.

Da hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,
örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling
skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne
eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

127

syn å stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den
bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske, med mindre beviset
upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga
skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Har, då tredskodom givits, den som yrkat sådan dom vädjat mot domen
och upptages av motparten gjord ansökan örn återvinning, skall målet av hovrätten
visas åter till underrätten att handläggas i samband med återvinningsmålet.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.

Vadekäranden åge ej ändra sin talan att avse annan del av underrättens
dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller
bevis, som ej tidigare förebragts, örn han kunnat åberopa omständigheten eller
beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt
syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande
örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

26 §.

''Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla,
som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, åge hovrätten,
örn skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med
hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall
hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

28 §.

Åberopas annat fel i rättegången, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrätten
undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas hava inverket
på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

29 §.

Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att underrätten
varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall
hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Om befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa måiet
till annan underrätt stadgas i 10 kap. 20 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från
underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas
till underrätten.

51 KAP.

Om vad i brottmål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i brottmål, skall han inom tre veckor
från den dag, då domen gavs, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2 §.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,
ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;
dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då vadetiden utgick,
till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare
vadetalan förfallen.

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av underrätten avvisas.

4 §.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,
att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall
hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan
skall käranden ock angiva, örn han vill, att målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

År den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Yadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.

5 §.

Avvisas ej vadetalan, skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna
tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade
handlingar samt akten.

Är den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart går i
verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller framställes
i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom begäran
örn den tilltalades häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap.,
eller örn hävande av sådan åtgärd, skall insändandet ske genast; till dess den
i 2 § angivna tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå
vid underrätten.

6 §.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan
av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

8 §.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas
vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med
skriftligt genmäle.

Har underrätten avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller
förordnat örn hävande av sådan åtgärd, åge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud,
må hovrätten ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

9 §.

Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av vadekäranden anförda grunderna
för vadetalan och angivande av de omständigheter vadesvaranden vill
anföra.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas,
skall han angiva det i genmälet jämte skälen därtill. I genmälet skall svaranden
ock angiva, om han vill, att målsägande eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud
eller, då den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall
yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om
särskilda skäl äro därtill.

11 §.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos hovrätten.

Finnes i mål örn allmänt åtal förundersökningen böra fullständigas eller,
örn förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge hovrätten meddela
åklagaren föreläggande därom.

12 §.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten
därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne hovrätten.

13 §.

År den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor
efter utgången av den i 2 § angivna tiden, om ej till följd av åtgärd, som avses
i 11 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade
häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas
från dagen för hans häktande.

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Enskild vadekärande skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att
hans vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

131

hovrätten tillika vite. Enskild vadesvarande skall, om han är skyldig att in,
finna sig personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för
målets handläggning eller utredning, föreläggas vite; är det den tilltalade och
förekommer anledning, att han ej skulle iakttaga sådant föreläggande, åge
hovrätten förordna, att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande
eller förordnande, som nu sagts, skall svaranden erinras örn att målet må avgöras
utan hinder av hans utevaro. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne hovrätten.

Skall i mål örn allmänt åtal målsägande höras i anledning av åklagarens
talan, skall han vid vite kallas att vid huvudförhandlingen infinna sig personligen.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.
Parterna skola underrättas om beslutet. Örn kallande av vittne
eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling äge i övrigt vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§
är stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna
örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall
kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 10—12 §§ i detta kapitel
stadgas.

16 §.

Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,
uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket
yrkande han framställer. Tillfälle skall lämnas vadesvaranden att yttra sig
över yrkandet.

Åklagaren eller målsäganden, då talan föres allenast av denne, skall därefter
utveckla åtalet, i den mån det erfordras för prövning av vadetalan. Har talan
fullföljts av den tilltalade, må dock, örn hovrätten finner det lämpligare, först
den tilltalade och därefter åklagaren eller målsäganden utveckla sin talan.
Part skall erhålla tillfälle att bemöta vad motparten anfört. Äger huvudförhandling
rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall genom hovrättens
försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning
av vad han anfört inför underrätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från den
tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

17 §.

Sedan parternas talan framlagts, skall bevisningen förebringas. Den vid
underrätten förebragta bevisningen skall genom hovrättens försorg, i den mån
det är av betydelse för målet i hovrätten, framläggas sådan den föreligger i

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

protokoll och andra handlingar; finner hovrätten det lämpligare och samtycka
parterna därtill, må dock bevisningen förebringas av parterna.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom
protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis rörande
samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande samma
omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

19 §.

Uteblir enskild vadekärande från rättegångstillfälle för huvudförhandling,
vare hans vadetalan förfallen.

Uteblir enskild vadesvarande och har vite förelagts honom, äge hovrätten i
stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.

Kommer enskild part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats
honom vid vite att infinna sig personligen, äge hovrätten i stället för att förelägga
nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.

Underlåter i mål örn allmänt åtal målsägande, som skall höras i anledning av
åklagarens talan, att infinna sig personligen, gälle därom vad i tredje stycket
är stadgat.

20 §.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge han
hos hovrätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från
den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.

21 §.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn talan
av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres
av den tilltalade, biträtts av motparten.

Har den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter
eller fällts till vite och förekommer ej anledning till ådömande av svårare
straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;
föres tillika talan örn annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre
talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5. 133

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

22 §.

Då hovrätten beslutat, att inål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,
örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling
skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne
eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn å stället hållits och heror avgörandet
även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens
dom i denna del ej ske annat än till den tilltalades förmån, med mindre beviset
upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga
skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.
Åklagare, som i hovrätten fört talan mot den tilltalade, äge till hans förmån
ändra sin talan.

Vadekäranden äge ej ändra sin vadetalan att gälla annan gärning än den
som avses i vadeinlagan.

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare
föres till hans förmån, ändra underrättens dom till men för den tilltalade.
Har den tilltalade av underrätten dömts för brottet, äge hovrätten dock döma
till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller
annan skyddsåtgärd eller förordna örn villkorligt anstånd med straffs ådömande
eller, då underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller
meddelat förordnande, som nu sagts, döma till annan påföljd. Är hovrätten
beträffande den tilltalades tillräknelighet av annan mening än underrätten, äge
hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.

26 §.

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla,
som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om
skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall
hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

28 §.

Finner hovrätten annat fel i rättegången hava förekommit, än som avses i 26
eller 27 §, må hovrätten undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas
hava inverkat på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas
i hovrätten.

29 §.

Örn befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa
målet till annan underrätt stadgas i 19 kap. 11 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från
underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas
till underrätten.

31 §.

Har talan mot underrätts dom fullföljts allenast såvitt angår annat än ansvar,
skall målet i hovrätten behandlas som tvistemål.

52 KAP.

Om besvär.

1 §•

Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor
från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga;
har beslut under rättegången meddelats annnorledes än vid sammanträde
för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan över beslut örn någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, vare ej inskränkt
till viss tid.

Örn skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller
4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.

2 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av underrätten avvisas.

3 §•

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

135

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller
hans ombud.

4 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall underrätten utan dröjsmål till hovrätten insända
besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller
styrkt avskrift av akten, såvitt angår den fullföljda frågan.

5 §.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 2 § sägs, må
talan av hovrätten omedelbart avvisas.

6 §.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall besvärstalan avvisas.

7 §.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att
inkomma med skriftlig förklaring.

Ej må, med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig, ändring göras
i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt.

Har underrätten i tvistemål avslagit yrkande örn kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller
i brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
örn hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, eller förordnat, att beslut må verkställas utan hinder av att det
icke äger laga kraft, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för
verkställighet ej må äga rum. Är fråga örn häktning eller reseförbud, må hovrätten
ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

8 §.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda grunderna
för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill
anföra.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vill förklarande!! åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller
hans ombud eller, då i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

9 §.

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,
äge hovrätten förordna därom. Hovrätten åge tillika meddela närmare bestämmelser
örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part
skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast
örn särskilda skäl äro därtill.

10 §.

Finnes för utredningen erforderligt, att part eller annan höres muntligen i
hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

11 §•

Sedan erforderliga åtgärder vidtagits, skall målet så snart ske kan av hovrätten
företagas till avgörande.

12 §.

Innan hovrättens slutliga beslut meddelats, må besvärstalan återkallas.

13 §.

Sedan hovrättens slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från underrätten
mottagna akten jämte avskrift av beslutet översändas till underrätten.

53 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av hovrätt.

1 §•

I tvistemål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången
vid underrätt är i 42—44 kap. stadgat motsvarande tillämpning.

2 §•

I brottmål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången
vid underrätt är i 45—47 kap. stadgat motsvarande tillämpning;
i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:

1. Hovrätten äge ej uppdraga åt åklagaren att utfärda stämning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

137

2. Hovrätten åge för målets beredande i stämningen förelägga den tilltalade
att till hovrätten inkomma med skriftligt genmäle. Genmälet skall med
därvid fogade handlingar delgivas åklagaren. Finnes för målets beredande
ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Rätten
äge tillika meddela närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även
föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

3. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 §, 46 kap. 11 § och
47 kap. 22 § är föreskriven för hållande av huvudförhandling i mål, vari den
tilltalade är anhållen eller häktad, -skall gälla en tid av två veckor.

4. Förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än böter, äge
hovrätten företaga målet till avgörande utan huvudförhandling; därom gälle
vad i 51 kap. 22 § stadgats.

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i högsta domstolen.

54 KAP.

Om fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslut.

1 §•

Talan mot hovrätts dom skall föras genom ansökan örn revision.

Den, mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; örn
hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §
och 53 kap. 1 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tilllåten,
utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.

2 §•

Talan mot hovrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas i
samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till prövning,
skall dock talan mot beslutet föras genom ansökan örn revision.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom
slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

3 §.

Vad i 49 kap. 3—5, 7 och 11 §§ är stadgat i fråga örn talan mot underrätts
beslut äge motsvarande tillämpning beträffande talan mot hovrätts beslut,

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

som ej är slutligt, i där uppkommen eller dit fullföljd fråga, som avses i
nämnda lagrum.

4 §.

Beträffande hovrätts beslut i annat fall än nu sagts gälle vad i 49 kap. 8 §
är stadgat.

5 §■

Då hovrätt ogillat yrkande örn häktning eller reseförbud eller frigivit häktad
eller hävt reseförbud, må talan mot beslutet ej föras annorledes än i samband
med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

6 §.

över beslut, varigenom hovrätt visat mål åter till underrätt, må ej klagas;
innefattar hovrättens prövning avgörande av fråga, som inverkar på målets
utgång, åge dock part utan hinder av vad nu sagts fullfölja talan däremot.

7 §•

Har hovrätt funnit underrätten behörig att upptaga mål, må talan däremot
ej föras, med mindre invändningen mot underrättens behörighet grundas å omständighet,
som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta.

8 §.

Ej må talan föras mot hovrätts beslut angående jäv mot domare i underrätt
eller i dit fullföljd fråga, som avses i 49 kap. 4 § första stycket 7 eller 6 §.

9 §.

Talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts
vid underrätt, må ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre
högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill.

Vad nu sagts gälle ej talan, som i mål örn allmänt åtal föres av justitiekanslern
eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

10 §.

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1. örn för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning
eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. örn med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till sådan
prövning.

11 §.

Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas i anledning av
talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom saken till viss
del ej upptagits till prövning och mot vilket talan fullföljes i samband med
talan mot domen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

139

Meddelas prövningstillstånd, galle det domen eller det slutliga beslutet i
dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes
i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet.

12 §.

Ej må i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, prövningstillstånd enligt 10 § 2 meddelas part, örn värdet av
vad han tappat i hovrätten uppenbart icke uppgår till ettusenfemhundra kronor.
Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas till
rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa, eller tilltalad eller honom närstående,
som sägs i 21 kap. 1 §, med mindre talan avser sådant brott eller ock annat
brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av otillräknelighet eller
erhållit anstånd med straffs ådömande eller för brottet dömts till förvaring
i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter
omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld
till vite omedelbart i penningar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts
ny minsta tid för förvaring eller internering.

13 §.

Fores i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut,
som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom
eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket
gäller även beslutet, åge vad i 9—12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning;
i anledning av talan mot beslut örn rättegångskostnad må dock prövningstillstånd
enligt 10 § 2 ej meddelas.

14 §.

Då hovrätt meddelar beslut, varemot talan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må
föras, skall hovrätten i beslutet giva det till känna.

Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens
prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give
hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det till känna.
Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till utgången
i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet
skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten örn innehållet i 11 § andra
stycket.

15 §.

Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig,
äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla

140

Kungl. Mnj:ts proposition nr 5.

prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna
i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras
i samband med frågan, örn prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande
av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas
ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma under
högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt föreskrivit örn sättet för
fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

16 §.

över hovrätts beslut, varigenom missnöjesanmälan eller revisions- eller besvärstalan
mot hovrätts dom eller beslut avvisats, må klagan föras genom besvär.
Ej må i annat fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest
fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, komma under högsta
domstolens bedömande.

17 §.

Den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut skall i hovrätten
nedsätta fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, samt lika stort belopp till
säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen kan komma att tillerkänna
motparten. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt
belopp, som nu sagts, galle det ock för de övriga. Äro i målet flera motparter
till den som fullföljer talan, vare han dock ej skyldig att nedsätta mera än
nu sagts.

Från nedsättningsskyldighet vare kronan fri så ock i brottmål åklagare samt
tilltalad, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i allmän
uppfostringsanstalt eller i anstalt för undergående av ungdomsfängelse
eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar. Annan tilltalad, som för
talan i fråga örn honom ådömt ansvar, vare fri från nedsättande av fullföljdsavgift.
Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning erfordras icke, då
enskild motpart ej finnes.

18 §.

Nedsätter den som vill fullfölja talan föreskrivet belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning men förmår han på grund av fattigdom ej tillika
nedsätta fullföljdsavgift, åge han utan hinder därav fullfölja talan, örn han
med intyg av behörig myndighet styrker, att han icke äger tillgång till gäldande
av ytterligare etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle
sakna nödtorftigt uppehälle. Kan han icke gälda ens det belopp, som skall
nedsättas till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ock utan hinder därav
fullfölja talan, örn han med intyg, som nu sagts, styrker, att han icke äger
tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav
skulle sakna nödtorftigt uppehälle.

Närmare föreskrifter om vilken myndighet äger utfärda sådant intyg och
örn intygs innehåll meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

141

19 §.

Bifalles parts ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar, förordne högsta
domstolen tillika, att parten äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift.
Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften statsverket.

Menar part, som nedsatt fullföljdsavgift, att sådan rätteligen ej skolat gäldas
av honom, åge han, till dess målet avgjorts, hos högsta domstolen yrka att
återfå avgiften.

I dom eller slutligt beslut förordne högsta domstolen, om och i vad mån
belopp, som part nedsatt till säkerhet för kostnadsersättning, må lyftas av honom
eller motparten.

55 KAP.

Om revision.

1 §•

Vill part söka revision av hovrätts dom, skall han inom fyra veckor från den
dag, då domen gavs, till hovrätten inkomma med revisionsinlaga.

2 §.

Revisionskäranden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta
stadgad fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning; nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp
till säkerhet för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid
inkomma med sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har käranden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom men
är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägge hovrätten
honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, om sådant icke är
för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts, ånyo
företages, revisionstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det ock gillt.

3 §.

Finnes revisionstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt
lid, skall den av hovrätten avvisas.

4§.

I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §
1, bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar
till stöd därför.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall
käranden uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar
käranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall käranden ock angiva, örn han
vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhanding i högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller
hans ombud.

5 §.

Avvisas ej revisionstalan, skall hovrätten efter revisionstidens utgång utan
dröjsmål till högsta domstolen insända revisionsinlagan med därvid fogade
handlingar samt underrättens och hovrättens akter i målet.

År i brottmål den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart
går i verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller framställes i revisionsinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning,
såsom i tvistemål begäran örn kvarstad eller skingringsförbud eller om hävande
av sådan åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder
av att den icke äger laga kraft, eller i brottmål begäran om den tilltalades
häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller örn hävande av sådan
åtgärd, skall insändandet ske genast.

6 §•

Föreligger mot revisionstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må
talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall högsta domstolen förelägga revisionskäranden att avhjälpa
bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för revisionstalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i högsta domstolen, skall revisionstalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma
med skriftligt genmäle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller i
brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
om hävande av åtgärd, som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart bevilja
åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att
den icke äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge högsta
domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej
må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må högsta domstolen
utan motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.

9 §.

Genmälet skall, örn ej i tvistemål revisionskärandens yrkande medgives, innehålla
yttrande rörande de av honom anförda grunderna för revisionstalan
och angivande av de omständigheter revisionssvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall svaranden
uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar
svaranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid genmälet. I genmälet skall svaranden ock angiva, örn han vill, att motparten
eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig
personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud
eller, då i brottmål den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas revisionskäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge högsta
domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela närmare
bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende
part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en
skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Erfordras prövningstillstånd, bestämme högsta domstolen, sedan skriftväxlingen
avslutats, om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl äro därtill, må
frågan upptagas, ehuru skriftväxling ej ägt rum. Innan prövningstillstånd
meddelats, må fråga, som avses i 8 § andra stycket, ej upptagas.

12 §.

Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande,
örn målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan
medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades
förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i
dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

13 §.

Part må ej i tvistemål i högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt,
att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt
eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Framställes först i högsta
domstolen yrkande örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan
prövas i målet.

14 §.

Har vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omständighet vittne eller
sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å
stället hållits och beror avgörandet även i högsta domstolen av tilltron till
den bevisningen, må i denna del ändring i hovrättens dom i tvistemål eller i
brottmål annat än till den tilltalades förmån ej ske, med mindre hovrätten,
ehuru beviset ej upptagits vid huvudförhandling i hovrätten, därutinnan gjort
ändring i underrättens dom eller ock synnerliga skäl föreligga, att bevisets
värde är annat, än hovrätten antagit.

15 §.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50
kap. 11—20 §§, 22 §, 24 § och 25 § första och andra styckena samt i brottmål
51 kap. 11—20, 22, 24, 25 och 31 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vad i 50 kap. 26—29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26—29 §§ rörande
brottmål är för hovrätt stadgat örn undanröjande av underrätts dom och örn
återförvisning skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning
i fråga örn lägre rätts dom.

16 §.

Sedan högsta domstolens dom eller slutliga beslut givits, skola de från hovrätten
mottagna akterna jämte avskrifter av domen eller beslutet översändas,
hovrättsakten till hovrätten och underrättsakten till underrätten.

56 KAP.

Om besvär.

1 §•

Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor
från den dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkomma med besvärsinlaga;
har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

145

för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande
i häkte vare ej inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, som avses
i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i 54 kap. 3 §.

2 §.

Klaganden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta stadgad
fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning;
nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp till säkerhet
för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid inkomma med
sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har klaganden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom
men är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägga hovrätten
honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, örn sådant
icke är för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts,
ånyo företages, besvärstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det
ock gillt.

3 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av hovrätten avvisas.

4 §.

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Anser klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §
1, bör han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar
till stöd därför.

Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans
ombud.

5 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall hovrätten utan dröjsmål till högsta domstolen
insända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller
styrkt avskrift av underrättens och hovrättens akter i målet, såvitt angår den
fullföljda frågan.

6 §.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må
talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 5.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7 §.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.

8 8.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom
att inkomma med skriftlig förklaring.

9 §.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda
gran derna för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden
vill anföra.

Vill förklaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller
hans ombud eller, da i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

10 §.

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,
äge högsta domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela
närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva,
i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med
mer än en skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Erfordras prövningstillstånd och har motparten hörts över besvären, bestämme
högsta domstolen, sedan skriftväxlingen avslutats, om sådant tillstånd
skall meddelas. När skäl äro därtill, må frågan upptagas, ehuru skriftväxling
ej ägt rum.

12 §.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skall i övrigt vad i 52 kap. 10—
12 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Sedan högsta domstolens slutliga beslut meddelats, skola de från hovrätten
mottagna akterna jämte avskrifter av beslutet översändas, hovrättsakten till
hovrätten och underrätts akten till underrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

147

14 §.

Vad i detta kapitel är stadgat åge motsvarande tillämpning i fråga örn besvär
mot beslut av advokatsamfundets styrelse; i dylikt mål gälle dock följande
avvikelser:

1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han
erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Bestämmelserna
i 2 § äge ej tillämpning.

2. Örn ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan föres
av justitiekanslern, även motparten höras muntligen i högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring
och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

57 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen.

1 §•

I mål, som skall upptagas omedelbart av högsta domstolen, äge vad i 53
kap. är stadgat motsvarande tillämpning.

SJUNDE AVDELNINGEN.

Om särskilda rättsmedel.

58 KAP.

Örn resning och återställande av försutten tid.

1 §•

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna
resning beviljas:

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller
ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande,
som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. örn skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om
part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit
falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat
på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade
resning beviljas:

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller
ombud, ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om
vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan
kan antagas hava inverkat på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts
eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats
eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga
skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket
han dömts, prövas ånyo; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.

3 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade resning
beviljas:

1. örn sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat och detta kan
antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts
under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. om å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som
ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava
lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt
strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4 §.

Vill någon söka resning, skall han hos högsta domstolen göra skriftlig ansökan
därom.

Ansökan örn resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §
första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

149

göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå
ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,
må tiden räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i tvistemål
på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall sökas inom
sex månader, sedan domen vann laga kraft.

5 §.

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §
första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten
eller beviset ej åberopats i rättegången.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.
'' ti

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga bevis
sökanden åberopar.

6 §.

Avvisas ej resningsansökan, skall ansökan med därvid fogade handlingar
delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig
förklaring. Finnes ansökan ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

Vad i 56 kap. 9, 10 och 12 §§ är stadgat örn besvär i högsta domstolen äge
motsvarande tillämpning beträffande resningsansökan.

Högsta domstolen äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda
föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §.

Beviljas resning, förordne högsta domstolen, att målet skall ånyo upptagas
av den rätt, som sist dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning beviljas
i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes
uppenbar, omedelbart ändra domen.

Uteblir sökanden, då målet ånyo företages till förhandling, vare resningen
förfallen; uteblir motparten, må målet avgöras utan hinder därav. I kallelse
skall intagas erinran därom. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga örn åklagare.

8 §.

Avvisas eller avslås resningsansökan, äge högsta domstolen ålägga sökanden
att ersätta motparten eller, örn åklagaren är motpart, statsverket kostnaden å
resningsärendet; har resning sökts av åklagaren, må kostnaden utgå av allmänna
medel. Bifalles ansökan, skall frågan örn kostnaden prövas i samband
med målet efter dess återupptagande.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande resning i
denna del av målet vad om resning i tvistemål är stadgat; beviljas resning i ansvarsfrågan,
må dock utan hinder av vad sålunda är föreskrivet resning
samtidigt beviljas även i målet i övrigt.

10 §.

Vad i 1—9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande
rättens beslut.

11 §•

Har någon försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut
eller för ansökan örn återvinning eller återupptagande och förelåg för hans underlåtenhet
laga förfall, som han icke kunde i rätt tid anmäla, må på ansökan
av honom den försuttna tiden återställas.

12 §.

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,
sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år, sedan tiden utgick, hos högsta
domstolen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, äge vad i 5, 6 och 8 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning.

59 KAP.

Örn besvär över domvilla.

1 §•

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen
rör, på grund av domvilla undanröjas:

1. örn målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid
fullföljd högre rätt haft att självmant beakta:

2. örn rätten ej varit domför;

3. örn domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller
fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider
förfång;

4. örn domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken
dömts; eller

5. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas
hava inverkat på målets utgång.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2 §.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall lian till den rätt, där talan mot
domen skolat fullföljas, eller, örn fullföljd ej kunnat äga rum, till högsta domstolen
inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras, örn de grundas å omständighet, som avses i 1 § 1, 2 eller
5, inom sex månader, sedan domen vann laga kraft, och, om besvären grundas å
omständighet, som avses i 1 § 3, inom sex månader, sedan klaganden erhöll
kännedom om domen. Erhöll han kännedom om domen, innan den vann laga
kraft, skall tiden räknas från den dag, då domen vann laga kraft.

3 §.

Örn besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sådant
ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning;
beträffande besvär, som skola upptagas omedelbart av högsta domstolen,
gälle dock ej bestämmelserna örn nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till
säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningstillstånd.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskrives,
vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig
eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny
handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

Om ersättning för kostnad gälle vad örn rättegångskostnad är stadgat.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning beträffande
rättens beslut.

5 §•

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej
erfordras, godkänts av den misstänkte, skall på besvär av den som föreläggandet
avser undanröjas:

1. örn godkännandet icke kan anses sorn en giltig viljeförklaring;

2. örn vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör
anses ogiltigt; eller

3. örn föreläggandet eljest ej överensstämmer med lag.

6 §.

Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hovrätt, där,
örn åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas, inkomma med
besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet
företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill,

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förordna, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet
av föreläggandet ej må äga rum. Örn besvär, som nu sagts, äge i övrigt vad i
52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens beslut må talan
ej föras.

Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

153

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 juni 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Engberg, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler processlagberedningens
betänkande den 29 november 1938 med förslag till rättegångsbalk
samt anför:

»Frågan om en reform av vårt rättegångsväsende har varit föremål för
ett ingående och omfattande utredningsarbete. Sedan processkommissionen
år 1926 framlagt sitt betänkande rörande rättegångsväsendets ombildning
och, förutom andra, lagrådet avgivit utlåtande över betänkandet, såvitt anginge
dess huvudgrunder, har i anledning av Kungl. Majlis proposition den
6 februari 1931, nr 80, riksdagen avgivit yttrande rörande huvudgrunderna
för en rättegångsreform. I överensstämmelse med de direktiv, som meddelats,
har beredningen utarbetat sitt förslag i nära anslutning till de av riksdagen
godkända riktlinjerna för reformen. Förslaget åsyftar i enlighet härmed
främst att ernå ett bättre förfarande, karakteriserat av ökad muntlighet,
koncentration och omedelbarhet samt fri bevisprövning. Ändringar i organisatoriskt
hänseende lia däremot föreslagits endast i den man sådana ansetts
betingade av det nya förfarandet.

Förslaget har nyligen varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges
domareförbund anordnat möte. Huvudpunkterna i förslaget ha därefter ingående
diskuterats vid av mig under innevarande vecka anordnade sammanträden,
till vilka inbjudits, förutom processlagberedningens och lagrådets
ledamöter, ett flertal företrädare för skilda delar av rättegångsväsendet samt
ett antal ledamöter av riksdagen. Av de sålunda hållna överläggningarna har
framgått, att förslagets huvudgrunder vunnit gillande. I fråga örn vissa
delar lia emellertid olika meningar gjort sig gällande. I sådant hänseende
må särskilt följande omnämnas.

I anledning av bestämmelserna i förslaget, att nämnd skall ha säte i rådhusrätt
vid avgörande av grövre brottmål, har från några håll ifrågasatts,
huruvida den av beredningen föreslagna sammansättningen av rådhusrätten
med tre lagfarna ledamöter och nämnd vore lämplig. För den händelse

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nämnd ansåges böra ha säte i rådhusrätt, har framförts till övervägande,
huruvida förutsättningarna för nämndens deltagande borde angivas på det
sätt som skett i förslaget.

Meningsskiljaktighet har vidare yppats huruvida, såsom processlagberedningen
föreslagit, möjlighet borde beredas att under vissa förutsättningar få
tvistemål avgjorda av hovrätt såsom första och enda instans. Från vissa
håll har man förordat förslagets bestämmelser i denna del under instämmande
i dess syfte att skapa möjlighet till anlitande av domstolsförfarande
även i sådana fall, där framför allt ett skyndsamt avgörande är av nöden
och fördenskull parterna hittills plägat föredraga att låta tvisten slitas av
skiljemän. Farhågor ha emellertid uttalats, särskilt från underrätternas sida,
att ett dylikt eninstansförfarande skulle komma att anlitas i så stor omfattning,
att underrätternas ställning därigenom skulle försvagas. Det har
även framhållits, att på denna väg vissa slag av mål kunde komma att helt
undandragas högsta domstolens prövning.

I fråga om förhållandet mellan förberedelse, respektive förundersökning,
och huvudförhandling stadgar förslaget, att dom skall grundas å vad som
förekommit vid huvudförhandlingen. Under det att man från vissa håll
starkt understrukit den principiella betydelsen av vad sålunda föreslagits
har från andra håll invänts, att under vissa omständigheter material, som
framkommit vid måls beredande, borde, även om det ej uttryckligen framförts
vid huvudförhandlingen, kunna läggas till grund för domen. Den
tanken har också framkastats, att därest vid huvudförhandlingen skulle ha
förbigåtts någon omständighet av betydelse för. målets utgång, en komplettering
av processmaterialet borde på möjligast enkla sätt kunna ske utan
att ny huvudförhandling hölles. Även i övrigt ha i fråga om förslagets
regler rörande muntligheten och koncentrationen i rättegången framställts
önskemål om jämkningar. Förslagets bestämmelser om protokollföringen
ha från vissa håll förordats medan man från andra håll i dem önskat vissa
jämkningar ur praktisk synpunkt.

Vad angår förfarandet i brottmål ha, närmast från åklagarhåll, uttalats
farhågor för att förslaget icke medgåve tillräckliga möjligheter för en effektiv
utredning. Den meningen har också under överläggningarna kommit
till uttryck, att häktningsrätt alltjämt borde tillkomma även åklagare
och ej, såsom enligt förslaget, enbart rätten.

Till det föreliggande förslaget, som är av stor omfattning och utgör resultatet
av ett mångårigt utredningsarbete, torde lagrådet nu böra taga
ståndpunkt. Lagrådet kommer tydligen vid sin granskning att, under beaktande
av bestämmelsernas inbördes sammanhang, taga ställning till de
erinringar, som framförts mot vissa delar av förslaget.

I anledning av förslaget ha till justitiedepartementet inkommit vissa framställningar;
ytterligare en del framställningar väntas inkomma under den
närmaste tiden. Förutom processlagberedningens förslag torde jämväl dessa
framställningar böra överlämnas till lagrådet för att tagas under över
vägande vid förslagets granskning.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

155

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
av processlagberedningen utarbetade förslag till rättegångsbalk måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 november
19i0.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 1 september 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 9 juni 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till rättegångsbalk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten i processlagberedningen revisionssekreteraren Tore Strandberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Arbetet på en allmän reform av vårt rättegångsväsen har med längre och
kortare avbrott pågått i etthundratrettio år. Under sitt nuvarande skede, som
daterar sig från processkommissionens tillsättande år 1911, har arbetet bedrivits
efter ett av statsmakterna fastställt program, vilket väsentligen avviker
från den hos oss eljest brukliga ordningen. Sålunda upprättades till
en början endast förslag till principer för rättegångsreformen. Detta förslag
gjordes till föremål för ett omfattande remissförfarande, varvid även lagrådets
yttrande inhämtades. Kungl. Maj :t föreläde därefter riksdagen genom
proposition år 1931 de grunder, på vilka Kungl. Majit ansåg lagstiftningen
böra byggas, och riksdagen uttalade sig om dessa. Riksdagen godkände i
allt väsentligt de framlagda principerna. Först därefter vidtog arbetet med
lagtextens författande. Processlagberedningen, som fått sig detta arbete anförtrott,
har följt de antagna grundlinjerna.

Processlagberedningens förslag har i oförändrat skick remitterats till lagrådet.
Såsom i remissprotokollet framhålles, hade förslaget dessförinnan
varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges domareförbund anordnat
möte, varjämte huvudpunkterna i förslaget ingående diskuterats vid sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

157

manträden, som anordnats av chefen för justitiedepartementet. Fullständiga
diskussionsprotokoll från mötet och sammanträdena hava tillhandahållits
lagrådet. Lagrådet har jämväl tagit del av yttranden över förslaget, vilka inkommit
från Föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för Föreningen
Sveriges stadsdomare. Därutöver hava från myndigheter, sammanslutningar
och enskilda inkommit en del framställningar, som gjorts tillgängliga
för lagrådet.

Vid sin granskning av lagförslaget har lagrådet uppenbarligen haft att
taga hänsyn till den säregna ordning, i vilken förslaget tillkommit. I 1931
års proposition och i riksdagens med anledning därav avlåtna skrivelse
uttalades väl, att i riksdagens yttrande icke finge inläggas den innebörden,
att riksdagen tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål, som vöre förknippade
med denna lagstiftningsfråga, och det framhölls, att vid det ytterligare
inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt,
kunde framkomma nya synpunkter, som påkallade beaktande. Det är emellertid
naturligt att den grundval för reformen, som tillkommit efter så ingående
överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej bör rubbas utan
synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämma också i det
väsentliga med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även
vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning
kan lagrådet obetingat ansluta sig såväl till uppfattningen att en allmän
rättegångsreform är av behovet påkallad och bör utan dröjsmål komma till
stånd som till de principer, vilka uppbära det föreliggande förslaget. Det
sätt, varpå processlagberedningen i lagtext utformat de uppdragna grundlinjerna
och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som under
det föregående arbetet lämnats åsido, förtjänar det högsta erkännande. De
erinringar lagrådet framställer röra endast frågor av jämförelsevis underordnad
betydelse.

I motsats till vad som eljest är brukligt åtföljes förslaget icke av något
förslag till promulgationslag, och förslag till de ändringar i olika författningar,
som föranledas av den nya rättegångsbalken, föreligger ej heller. Denna
uppdelning av materialet, som med hänsyn till reformarbetets omfattning
varit nödvändig, har såtillvida inverkat på lagrådets granskning att det för
lagrådet ej alltid varit möjligt att bedöma, huruvida de bestämmelser, som
vid det fortsatta arbetet visa sig erforderliga, böra få sin plats i rättegångsbalken
eller i andra lagar. Ett hithörande fall kommer att beröras vid behandlingen
av 3 kap. Ett annat fall utgör spörsmålet örn verkan av parts
konkurs å rättegång som, då beslutet om egendomsavträde meddelas, pågår
angående egendom som hör till konkursboet. Vid den nu gällande konkurslagens
tillkomst torde hava förutsatts, att detta spörsmål skulle upptagas i
samband med arbetet på rättegångsreformen. Förslaget innehåller inga bestämmelser
i ämnet, men det lärer vara avsett att frågan skall behandlas vid
det fortsatta arbetet. Därvid kan det emellertid, liksom i ytterligare andra
fall, visa sig nödvändigt att göra ändringar i rättegångsbalken.

Beträffande den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet förordar

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

beredningen, att statsmakterna, innan förslag till övergångsbestämmelser föreligger,
taga ståndpunkt till frågan örn rättegångsväsendets gestaltning.
Lagrådet kan för sin del till fullo instämma häri och vill starkt framhålla
angelägenheten av att den nya rättegångsbalken utan uppskov kommer till
stånd. Detta är önskvärt såväl för att arbetet på övergångsbestämmelser och
följdändringar skall kunna bedrivas planmässigt som för alt domare, åklagare
och advokater ävensom de studerande vid universiteten må få tid att
före ikraftträdandet tillägna sig de nya rättsreglerna.

Innan lagrådet uttalar sig om de särskilda paragraferna i det föreliggande
förslaget, vill lagrådet upptaga några spörsmål av mera allmän innebörd.

Med införande av en ny rättegångsordning äro uppenbarligen förknippade
åtskilliga frågor av organisatorisk och administrativ natur. I processlagberedningens
motiv framhålles, att det ur flera synpunkter skulle vara olämpligt,
att frågor av detta slag upptoges till fullständig behandling i rättegångsbalken.
Beredningen har utgått från att allenast de grundläggande bestämmelserna
på detta område böra hava sin plats i rättegångsbalken, medan till
särskild reglering hänvisats det närmare ordnandet av domstolarnas och
åklagarväsendets inre organisation och verksamhet. Beredningen har sålunda
icke behandlat frågorna om avlöningsförhållandena för domare och annan
domstolspersonal, sportelväsendets avskaffande, skyldighet för part att erlägga
särskild rältegångsavgift o. s. v. Mot denna beredningens allmänna
ståndpunkt kan någon erinran icke göras. Med hänsyn till att det utgör en
nödvändig förutsättning för ett lyckosamt resultat av processreformen, att
domstols- och åklagarväsendet är organiserat på ett sådant sätt, att domare
och åklagare kunna fylla de nya uppgifter, som läggas på dem, anser sig
lagrådet emellertid icke kunna underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen
att denna förutsättning lätt kan komma att brista, såvida icke vissa
organisationsändringar vidtagas i fråga om domsagoarbetet och åklagarverk
samheten.

I förut omförmälda år 1928 avgivna yttrande av lagrådet erinrades om
att betydande anspråk måste ställas på de personliga kvalifikationerna hos
den som efter genomförande av rättegångsreformen blir satt att i mera invecklade
mål leda förhandlingarna och överläggningen till dom. Lagrådet
framhöll bland annat, att den som skulle kunna på ett tillfredsställande sätt
motsvara dessa fordringar borde besitta icke blott lyckliga naturgåvor och
loda kunskaper, utan även en genom riklig övning och omfattande erfarenlet
utbildad färdighet och slutligen hava tillfälle att med odelad kraft ägna
jg åt uppgiften. Vad lagrådet i detta sammanhang uttalade får icke lämnas
ur sikte under det förestående arbetet med domstolsorganisationens anpassning
efter det nya systemet. För att göra det möjligt att till domare förvärva
jurister, som äga den bästa utbildningen för facket och vilkas personliga
kvalifikationer väl fylla måttet, måste tillses, icke blott att arbetsförhållandena
bliva ordnade på ett tillfredsställande sätt utan även att löneförmånerna
så utmätas att de fördelar i ekonomiskt avseende, som advokatbanan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

159

eller annan enskild verksamhet kan erbjuda en dugande jurist, icke göra sig
gällande med samma styrka som för närvarande är fallet. I detta samman
hang må framhållas vikten av att åtgärder så långt sig göra låter vidtagas
för att underlätta ett yrkesutbyte mellan advokatkåren och domarkåren.
Under nu rådande ordning hava de svårigheter, som möta härutinnan, framträtt
som en kännbar brist i vårt rättsväsen, bland annat då det gällt att
söka förverkliga önskemålet att såsom ledamöter i högsta domstolen upptaga
framstående advokater.

Vad särskilt beträffar arbetsförhållandena vid underrätterna på landet har
processlagberedningen givit uttryck åt den uppfattningen att processreformen
icke kommer att medföra någon mera väsentlig förändring. En motsatt
uppfattning har emellertid hävdats i uttalanden från häradshövdingarnas
sida. Därvid har särskilt gjorts gällande, att arbetsbördan i domsagorna
kommer att väsentligt ökas och att därför en förstärkning av arbetskrafterna
är oundgängligen nödvändig. Till en del kan antagligen denna meningsskiljaktighet
förklaras därav att redan för närvarande arbetet i många domsagor
är så ordnat att häradshövdingens arbetskraft utnyttjas till bristningsgränsen.
Härför måste rådas bot. Det bör åtminstone såsom regel ankomma
på annan, av staten avlönad, befattningshavare än häradshövdingen att på
eget ansvar sköta expeditionsgöromålen och vidtaga andra åtgärder som icke
höra till de egentliga domaruppgifterna. Införes i enlighet med vad processlagberedningen
förordat en sådan ordning, torde åtskilliga av de anmärkningar
som riktats mot förslaget mista sin udd. Såsom exempel kan nämnas
kritiken mot bestämmelsen i 33 kap. 4 § att delgivning i rättegång skall ske
genom rättens försorg samt påpekandena att den arbetstid, som kommer att
åtgå för häradshövdingens deltagande i rättsförhandlingar, i framtiden
måste betydligt överstiga den tid, som för närvarande användes för sådant
ändamål. Då lagrådet vid sin granskning av förslaget ansett sig kunna i här
avsedda delar lämna det utan erinran, har lagrådet inskränkt sig till att pröva
lämpligheten av den föreslagna anordningen i och för sig samt utgått från,
såsom en självklar sak, att statsmakterna måste tillse, att de organ, som skola
handhava de nya uppgifterna, inrättas på sådant sätt, att de bliva väl skickade
härför.

Såsom processlagberedningen framhållit ställa de uppgifter, som vid ett
muntligt koncentrerat rättegångsförfarande av ackusatorisk typ tillkomma
åklagarna, stora anspråk på deras insikter, omdöme och skicklighet. Deras
uppgifter bliva ock av större omfattning. Av utomordentlig vikt är att det vid
reformens genomförande tillses, att åklagarna kunna fylla de ökade krav
sorn sålunda måste uppställas för att en tillfredsställande tillämpning av de
nya huvudprinciperna skall kunna nås.

AU den nuvarande distriktsåklagarorganisationen på landet är otillfredsställande
lärer icke behöva närmare utvecklas. Frågan har vid skilda tillfällen
varit föremål för utredning men ännu ej vunnit sin slutliga lösning. Vid
utarbetandet av det senaste förslaget i ämnet, lill vars grunder statsmak -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

terna i år tagit ställning, har valts den vägen att inom ramen för landsfiskalsorganisationen
tillgodose olika intressen. Med denna utgångspunkt har
utredningen lett fram till en organisation av väsentligen samma grundtyp
som den vi nu äga, med befattningshavare vilka inom förhållandevis små
distrikt skola handhava flera olikartade uppgifter. Det kan näppeligen undvikas
att en dylik sammankoppling av skiftande göromål medför, att den
ena eller andra verksamhetsgrenen eftersättes. Sålunda får icke påräknas
att befattningshavarna i allmänhet skola äga fallenhet för samtliga dem åliggande
uppgifter, då dessa kräva olika kvalifikationer. Vid en dylik splittring
av befattningshavarens tid och intresse må det vara förklarligt, örn just
åklagarverksamheten får till viss grad träda tillbaka till förmån för mera
tidsbundna och på grund av sin natur noga övervakade uppgifter. Och i små
distrikt är målfrekvensen — bortsett från vissa stående typer av företrädesvis
bagatellmål — ej tillräcklig för att giva åklagarna den rutin som det
nya rättegångsförfarandet i vida högre grad än det nuvarande kommer att
kräva av dem. Organisationen lider av svagheter av samma art som den nuvarande,
låt vara i mindre grad. Ehuru nyordningen innebär, att distriktsåklagarna
i gemen skola få en bättre utbildning, och jämväl har andra obestridliga
förtjänster ur åklagarsynpunkt, måste det befaras, att den nya landsfiskalsorganisationen,
under förutsättning att distriktsåkiagarna skola utöva
åklagarfunktionen i ungefärligen samma omfattning som nu, icke kan fylla
måttet i ett modernt rättegångsväsen. Om emellertid, av hänsyn till annat än
själva åklagaruppgiften, distriktsåklagarnas verksamhet kommer att ordnas
efter de riktlinjer som nu antagits, bör man taga i beräkning att det kan visa
sig nödvändigt att till landsfogdarna överföra en icke oväsentlig del av de
åklagaruppgifter som nu normalt ankomma på distriktsåkiagarna.

Efter omändringen av landsfogdetjänsterna måste landsfogdeorganisationen
anses väl ägnad för de uppgifter som den föreslagna nya rättegångsordningen
lägger på dessa åklagare. En ökning av arbetskrafterna torde
emellertid visa sig påkallad. Alldeles ofrånkomlig blir en sådan, om landsfogdarna,
såsom nyss berörts, skulle komma att få övertaga en del av
distriktsåklagarnas uppgifter.

Icke minst för justitiekanslersämbetet kommer den nya rättegångsordningen
att medföra en ökad arbetsbelastning. Processlagberedningen förutsätter
också att de arbetskrafter, som stå till justitiekanslerns förfogande,
måste förstärkas. Vad angår justitiekanslern personligen må uppmärksammas,
att hos ämbetet sammanförts ett flertal uppgifter av skilda slag och att
justitiekanslern ensam har att besluta i alla ärenden. Särskilt för verksamheten
som chef för åklagarna i riket och som övervakande myndighet är
det olägligt att justitiekanslerns tid splittras på många uppgifter och att han
tynges av ett omfattande detaljarbete. Justitiekanslern måste beredas tillfälle
att personligen på ett effektivt sätt utöva ledningen av åklagarverksamheten.
Han måste för ändamålet äga översikt över det hela samt kunna anslå erforderlig
tid för undersökningar på eget initiativ och följa lagstiftning, doktrin
och praxis. Osäkert är om det, sedan nyorganisationen av åklagarväsen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

161

det slutligt genomförts och en ny rättegångsordning trätt i tillämpning, är
möjligt att tillgodose dessa synpunkter enbart genom att biträdande personal
ställes till kanslerns förfogande. Även andra vägar synas böra undersökas.
En lösning är att från ämbetets verksamhetsområde utmönstras vissa
göromål, därvid i första hand, såsom den praktiskt betydelsefullaste, bör
komma i åtanke ämbetets funktion som remissinstans åt Kungl. Maj:t i
ärenden, vilka ej röra åklagarväsendet, jämte vad i övrigt hänför sig till
kanslerns ställning som kronjurist. En annan linje är att justitiekanslerns
beslutanderätt i viss utsträckning delegeras till honom underlydande ämbetsman.

I anslutning till vad nu uttalats vill lagrådet rörande åklagarna till sist
understryka angelägenheten av att behövliga åtgärder i tid förberedas, så
att icke till de svårigheter, som åklagarna under övergångstiden få att bekämpa
innan de hunnit göra sig förtrogna med det i grunden omlagda rättegångsförfarandet,
också sällar sig den att åklagarmyndigheterna stå organisatoriskt
mindre väl rustade för de nya uppgifterna.

I närmaste samband med frågan örn åklagarorganisationen står spörsmålet
i vilken utsträckning åklagare må kunna eftergiva åtal eller genom straffföreläggande
bestämma straff. Åklagarna få här helt nya uppgifter. Dessa
komma att huvudsakligen åvila distriktsåklagarna. Rätt att eftergiva åtal eller
meddela strafföreläggande har i förslaget tilldelats åklagarna i mycket begränsad
omfattning. Beträffande strafföreläggande torde detta i viss mån bero
därpå att många av de myndigheter och sammanslutningar, som hördes
över processkommissionens betänkande, ställde sig avvisande till institutet.
Ehuru de farhågor, som framfördes i yttrandena, torde vara överdrivna,
förefaller det — trots de beaktansvärda fördelar varmed institutet, på sätt
i processlagberedningens motiv framhålles, är förenat -—- välmotiverat att,
såsom i förslaget skett, gå fram med försiktighet vid institutets införande i
svensk rätt. Sedan erfarenhet örn dess verkningar vunnits även i vårt land,
torde böra övervägas, huruvida man ej skall gå vidare på den beträdda
vägen. Det är ej heller uteslutet, att det i framtiden skall visa sig görligt att
något öka åklagares rätt att eftergiva åtal, särskilt beträffande unga lagöverträdare.

Förslaget berör polisens verksamhet allenast såvitt den avser efterforskning
rörande begångna brott. Emellertid har polisen och i synnerhet kriminalpolisen
i fråga om brott även en annan viktig uppgift, nämligen att vara
verksam till förekommande av brott. Denna uppgift, som i Danmark (Lov
örn Rettens Pleje § 112^ uttryckligen omnämnts i processlagen, har i svensk
lagstiftning — frånsett aen tidsbegränsade lagen den 9 januari 1940 örn vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. — icke kommit till uttryck i vidare
mån än att den i 2 § lagen om polisväsendet i riket upptagna definitionen
på polisverksamhet avfattats så, att den inbegriper även verksamhet till
förekommande av brott. Den av chefen för socialdepartementet den 12 december
1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal angiver i en Bihang

till riksdagens protokoll 19A2. 1 sami. Nr 5. 11

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

lighet härmed i 3 §, att polisman är pliktig att söka förekomma sådan överträdelse
av lag eller allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer på åklagarmyndighet,
samt att även i vissa andra fall ingripa till avvärjande av angrepp
å person eller egendom. Det får icke förbises, att även för sådan förebyggande
verksamhet polisen kan hava behov av tvångsmedel, som icke kunna
tillgripas utan uttryckligt stöd i lag. Detta behov, som endast tillfälligtvis
och i begränsad omfattning fylles genom 1940 års lag, synes i längden ej
kunna lämnas obeaktat av lagstiftningen, övervägande skäl kunna väl tala
för att icke låta reglerna i ämnet inflyta i själva rättegångsbalken, men då
den lagstiftning, som erfordras, innefattar ett viktigt komplement till processlagstiftningen
och bör utarbetas i överensstämmelse med de principer, som
kommit till uttryck i förevarande förslag, synes det önskligt att frågan om
en sådan lagstiftning upptages till behandling i samband med det fortsatta
arbetet på processreformen.

Justitieråden Lawski och von Steyern:

I fråga om underrätternas organisation har förslaget i stort sett bibehållit
gällande regler. Den viktigaste avvikelsen därifrån avser rådhusrätternas
sammansättning vid behandling av brottmål. Härutinnan innehåller förslaget,
att vid huvudförhandling eller syn å stället i mål rörande ansvar för
brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, nämnd skall hava
säte i rätten. I dylika grövre brottmål skall alltså rådhusrätten bestå av tre
eller fyra lagfarna domare och sju till nio nämndemän. Rör mål allenast
ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och är brottet
sådant, att målsägande ej finnes, kan efter förordnande av Kungl. Maj :t rådhusrätt
vara domför med allenast en lagfaren domare. I övriga brottmål består
rådhusrätten av tre eller fyra lagfarna domare. Till jämförelse erinras
om att häradsrätt vid behandling av brottmål skall bestå av lagfaren ordförande
jämte sju till nio nämndemän; i nyssberörda enklare mål behöva dock
endast tre nämndemän tjänstgöra.

Spörsmålet örn lekmän överhuvud taget böra hava säte i rådhusrätt har
under lagstiftningsarbetets gång varit föremål för delade meningar. Vi äro
ense med beredningen om att nämnds medverkan är önskvärd. Däremot äro
enligt vår mening reglerna om nämnd vid rådhusrätt i vissa viktiga detaljer
icke tillfredsställande. En sådan detalj är frågan huruvida, då nämnd skall
tjänstgöra, rådhusrätten i övrigt skall bestå av samtliga de lagfarna ledamöterna
eller endast en av dem. Även i denna fråga hava meningarna gått isär
under lagstiftningsarbetets senare skede. Processkommissionen, som i tvistemål
förordade, att underdomstol (lagmansrätt) i tingslag, som omfattade
allenast stad, skulle bestå av endast en domare, föreslog för brottmålens del,
att lagmansrätten i dylikt tingslag skulle på alldeles samma sätt som lagmansrätt
på landet bestå av en lagfaren domare jämte nämnd. I sitt år 1928
avgivna utlåtande över kommissionens betänkande uttalade lagrådet, som
beträffande stadsdomstolarna i tvistemål rekommenderade ett juristkollegium

Kimot. Majlis proposition nr 5.

163

av t r e domare, att i grövre brottmål stadsdomstolarna borde bestå av e n
lagfaren domare jämte nämnd. I 1931 års proposition förordades enahanda
regler som i förevarande förslag, medan kamrarna stannade i olika beslut.
Första kammaren avstyrkte nämnd i stad, andra kammaren förordade nämnd
men lämnade öppet huruvida, då nämnd tjänstgjorde, rådhusrätten skulle
hava en eller flera lagfarna ledamöter.

Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes det — med hänsyn till
att en viss enhetlighet i fråga örn domstolstyperna i och för sig måste anses
önskvärd — ligga närmast till hands att, då rådhusrätterna i vissa brottmål
förses med nämnd efter mönster av häradsrätterna, även i övrigt låta rådhusrätt
med nämnd bliva organiserad på samma sätt som häradsrätt. Av
häradsrätternas organisation har man i vårt land de bästa erfarenheter, medan
en brottmålsdomstol, bestående av ett juristkollegium jämte nämnd, är
en hos oss oprövad organisation. Såsom skäl för den föreslagna olikheten
mellan härads- och rådhusrätt har åberopats att, örn man läte rådhusrätten
bestå av nämnd jämte ordföranden som den enda lagfarna ledamoten, detta
skulle innebära ett av omständigheterna ej påkallat försvagande av det lagfarna
elementet i domstolen. Häremot kan emellertid anföras, att brottmålen
såsom regel äro betydligt enklare än tvistemålen och att i dem de juridiska
spörsmålen sällan äro av mera komplicerad art. Vidare bör beaktas, att en
avlastning av rådhusrättsledamöternas arbetsbörda genom att två, eventuellt
tre av dem befrias från skyldigheten att sitta med vid handläggningen av
grövre brottmål mångenstädes kan bliva behövlig, örn en ökning av rådmännens
antal skall kunna undvikas. Endast örn man vore nödsakad att antaga,
att stadsdomarna under den nya organisationen i allmänhet skulle komma
att bliva mindre kvalificerade än de jurister som skola tjänstgöra såsom
ordförande i häradsrätterna, har man anledning att kräva ett flertal lagfarna
domare i rådhusrätt med nämnd. En sådan farhåga lärer emellertid till
stor del vara utesluten därigenom att enligt förslaget Kungl. Maj:t tillerkänts
inflytande även på tillsättandet av rådmansbefattningarna. Erfarenheten
har för övrigt visat, att de större städerna äro intresserade av att
försäkra sig om högt kvalificerade jurister för sina domstolar, särskilt för
borgmästarbefattningarna. Med hänsyn härtill och då det synes lämpligt, att
borgmästarna, respektive avdelningsordförandena i de största städerna såsom
regel utöva ordförandeskapet vid handläggningen av de grövre brottmålen,
torde en ordning med endast en fackdomare i dessa mål icke innebära
någon försämring av rådhusrätterna. Till sist må understrykas, att den av
processlagberedningen föreslagna organisationen i viss mån är ägnad att försvaga
lekmännens .ställning. Redan därigenom att lekmännen ställas inför
ett i allmänhet enhälligt domarkollegium torde deras möjligheter att göra sig
gällande bliva mindre än i häradsrätterna. Och då de lagfarna ledamöterna
icke äro ense, är det risk för att lekmännen skola inrikta sig endast på de
spörsmål, beträffande vilka juristerna råkat i delo, och icke tillräckligt uppmärksamma
andra, kanske viktigare frågor.

På nu angivna skäl förordas, att rådhusrätterna vid huvudförhandling och

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

syn å stället i grövre brottmål skola bestå av en lagfaren ordförande med
nämnd.

Göres en dylik ändring i rådhusrätts sammansättning, torde därav bli en
konsekvens, att ej heller mindre grova brottmål — här frånses mål vari på
grund av Kungl. Maj:ts förordnande rådhusrätt skall vara domför med en
lagfaren domare — böra handläggas av ett juristkollegium. För dessa mål
synes lämpligt, att rådhusrätt blir domför med en lagfaren ledamot och tre
nämndemän. Härigenom skulle en ytterligare lindring av stadsdomarnas arbetsbörda
vinnas. Viktigare är, att med en sådan ordning nämndemännen
skulle kunna mera regelbundet deltaga i rådhusrätternas arbete utan att därigenom
någon särskilt stor ökning av deras antal blir nödvändig. Enligt vår
mening har nämligen med rätta anmärkts att, med den föreslagna organisationen,
nämndemännen -— möjligen med undantag för storstäderna — komma
att tjänstgöra så sällan, att de icke tillnärmelsevis på samma sätt som
häradsrätternas nämndemän bliva förtrogna med domstolsarbetet. En på
lagrådets begäran upprättad, vid dess utlåtande såsom bilaga fogad statistik
rörande brottmålen i 30 städer, varest rådhusrätt förutsättes skola bibehållas,
bestyrker riktigheten av nämnda anmärkning. Enligt denna statistik
utgjorde i 18 städer under vartdera av åren 1937 och 1938 antalet mål angående
brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, lägst 4 och
högst 31, medan övriga mål om ansvar för brott, varå urbota bestraffning
kan följa, växlade mellan 13 och 77. Antalet mål, vari endast böter kunnat
ådömas, är givetvis betydande, men därutinnan är statistiken icke vägledande,
emedan dels ett stort antal av dessa mål komma att bortfalla genom
de nya reglerna om strafföreläggande, dels vissa av dem kunna förväntas
bliva avgjorda av rådhusrätt såsom enmansdomstol. Mot vad nu föreslagits
kan erinras, att rådhusrätt med tre nämndemän skulle få större kompetens
än ting med tremansnämnd. Vid en sådan invändning bör ej fästas större
avseende, då förslaget över huvud ej eftersträvar fullständig likformighet
mellan domstolsorganisationen på landet och i städerna.

Vid en ändring av rådhusrätternas sammansättning i enlighet med vad här
föreslagits bör givetvis omröstning till dom i rådhusrätt med nämnd regleras
på samma sätt som i häradsrätt.

En ingalunda betydelselös detalj i fråga om nämnd vid rådhusrätt är
spörsmålet, vilka mål som böra handläggas med den i förslaget förutsatta
nämnden. Från vissa håll har påyrkats, att nämndens kompetens skall begränsas
mera än som skett i förslaget. Mot en sådan ändring kan, därest förslaget
i övrigt bibehålies oförändrat, med allt skäl göras gällande, att nämnden
i åtskilliga städer då skulle bli så litet anlitad att nämndemännen bleve
så gott som främmande för domstolsarbetet. Större anledning finnes att under
nyssnämnda förutsättning göra en ändring i motsatt riktning. Härom
hänvisas till de förut refererade statistiska uppgifterna angående antalet
grövre brottmål i vissa städer. Av nämnda statistik synes också framgå, att
den i förslaget förutsatta nämndens kompetens utan olägenhet kan ökas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

165

att omfatta alla brott, varå straffarbete kan följa. Härigenom skulle antalet
nämndmål åren 1937 och 1938 hava ökats i Stockholm och Göteborg med
mindre än 10 %, medan i övriga städer ökningen väl procentuellt blivit
större, men örn man ser till de absoluta talen ändock blivit ganska obetydlig;
i de först berörda 18 städerna skulle ökningen — med två undantag vilka
båda avse blott ett av de år statistiken omfattar — ej ens hava uppgått till
10 mål om året.

Regleras frågan om nämnd i rådhusrätt i enlighet med vad av oss förordats,
har uppenbarligen den nu behandlade gränsdragningen mindre betydelse.
övervägande skäl tala dock för att även vid en sådan reglering kräves
stor nämnd, då domen kan gå ut på straffarbete.

Det bör påpekas, att örn lagstiftningen rörande förmögenhetsbrotten reformeras
i enlighet med det av straffrättskommittén nyligen framlagda förslaget
i ämnet, någon ökning av de brott, som kunna förskylla straffarbete
i två år eller därutöver, torde komma att inträda.

1 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Såsom i processlagberedningens motiv framhålles, är det för rättsskipningen
av stor vikt, att domsagoarbetet ordnas på sådant sätt, att häradshövdingens
arbetskraft i första hand kommer till användning för de egentliga domaruppgifterna.
Han bör därför befrias från expeditionsgöromål och andra
bestyr, som äro av mera underordnad betydelse. Huru detta arbete skall fördelas
mellan olika befattningshavare och vilka benämningar dessa skola bära
synes icke lämpligen böra bliva föremål för reglering i lag, åtminstone icke på
nuvarande stadium, då frågan örn domstolsorganisationen på landet är upptagen
till förnyad utredning. Därtill kommer, att förhållandena i de olika
domsagorna äro så skiftande, att en jämförelsevis stor rörelsefrihet torde böra
tillkomma Kungl. Majit vid behandlingen av hithörande administrativa frågor.
Lagrådet hemställer därför, att i andra stycket av förevarande paragraf
endast uttalas, att i domsaga skall, om göromålen kräva det, finnas en eller
flera biträdande domare. Vinner denna hemställan beaktande, bör 4 kap. 3 §
andra stycket innehålla, att biträdande domare i domsaga förordnas av
Konungen för viss tid samt att, där behovet av biträdande domare finnes
stadigvarande, sådan domare utnämnes av Konungen.

5 §•

Lagrådet:

Enligt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden kunna häradsrätterna å sammanträden
med tremansnämnd upptaga, bland annat, mål angående ansvar för förseelse,

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

som i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter, högst
femhundra kronor, såvida målet ej är av beskaffenhet att talan däri kan
föras av målsägande.

Innebörden av sistnämnda undantag är ej alldeles otvetydig. Å ena sidan
kan göras gällande, att alla mål rörande sådana brottskategorier, vid vilka
målsägande är tänkbar, äro uteslutna från behandling med tremansnämnd,
även om det är uppenbart att i det förevarande fallet målsägande ej finnes. Å
andra sidan kan hävdas, att undantaget gäller allenast sådana mål, i vilka
det av utredningen framgår att målsägande finnes. Sannolikt är den senare
tolkningen den i praxis vanliga.

Det remitterade förslaget har i förevarande hänseende erhållit en från
1918 års lag något avvikande lydelse, som emellertid även den lämnar rum
för olika tolkningar. Såsom förutsättning för att häradsrätt skall vara domför
med tre i nämnden angives, att brottet är sådant, att målsägande ej finnes.
Såvitt av motiven framgår har någon ändring i sak av vad nu gäller
icke avsetts. Den ändrade lydelsen torde hava ansetts påkallad av att målsägandens
åtalsrätt enligt förslaget skall vara subsidiär i förhållande till åklagarens.

Den otydlighet, som vidlåder det föreslagna stadgandet, bör undanröjas.
Därvid torde företräde böra tillerkännas den ståndpunkt, som låter omständigheterna
i det särskilda fallet vara avgörande. Det väsentliga syftet med
undantaget, nämligen att från handläggning med tremansnämnd utesluta
mål däri målsägande kan antagas komma att framställa ersättningsanspråk,
blir därigenom tillgodosett, utan att tremansnämndens kompetens kan anses
bliva alltför omfattande. Mot den nu förordade gränsdragningen skulle kunna
invändas, att om — sedan ett mål utsatts till handläggning med tre i nämnden
— en målsägande ger sig tillkänna, det blir nödvändigt att avbryta handläggningen
och utsätta den till annat sammanträde. Sådana fall torde emellertid
komma att bliva så sällsynta, att de kunna lämnas ur räkningen. Därest
efter brottmålets avgörande en målsägande framträder och vill i särskild
rättegång väcka ersättningstalan, står möjlighet därtill honom öppen. I denna
rättegång är den med tremansnämnd i brottmålet meddelade domen enligt
förslaget icke bindande. Men den omständigheten att målsägande ger sig tillkänna
medför med den nu förordade lösningen ej att brottmålsdomen kan
angripas genom domvillobesvär på grund av bristande domförhet hos rätten.

Lagrådet hemställer, att åt ifrågavarande stadgande, såvitt nu är i fråga,
gives det innehållet, att häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden, då
mål rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,
och anledning saknas till antagande att målsägande finnes. Att tillägga tremansnämnden
kompetens i de fall, då målsägande finnes men förklarat sig
ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlikning örn sitt ersättningsanspråk,
synes knappast lämpligt.

Iakttages denna hemställan, böra liknande ändringar göras i 1 kap. 11 g
andra stycket och 48 kap. 1 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15 §.

Lagrådet:

Det i första stycket upptagna förbudet mot att till samma rättegångsdag
utsätta flera mål än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av
sex timmar är otvivelaktigt välgrundat. Emellertid kan det sättas i fråga om
förbudet bör vara alldeles oeftergivligt. Undantagsvis, såsom då målen äro
av mycket enkel beskaffenhet eller för nämndens ledamöter eller ett flertal
av dem föreligger betydande svårighet att tjänstgöra ännu en dag, synes det
böra vara tillåtet att till behandling på samma dag utsätta flera mål än som
följer av den angivna regeln, särskilt örn det icke är fråga om annat än ett
mindre väsentligt överskridande av den bestämda tiden.

Lagrådet hemställer därför om sådan ändring i första punkten, att vad där
stadgas blir gällande, därest ej synnerliga skäl föranleda annat.

2 KAP.

2 §•

Justitieråden Eklund och Lawski:

Vid instansordningens utformning har processlagberedningen ansett sig
böra föreslå, alt ett nytt förfarande med allenast en instans anordnas för att
tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. Någon
närmare utredning huruvida eller i vad mån behov av en sådan anordning
är för handen förebringas icke. Beredningen nöjer sig med att konstatera,
att enligt beredningens åsikt starka skäl tala för att åt parterna lämnas tillfälle
att anlita ett eninstansförfarande vid sidan av skiljemannaförfarandet.
Att det nya förfarandet bör förläggas till hovrätt motiveras allenast med
hänsyn till domstolens sammansättning.

Den föreslagna anordningen synes icke vara ägnad att i någon större utsträckning
tillgodose de önskemål som man inom affärslivet söker förverkliga
genom att hänskjuta tvister till avgörande av skiljemän. Härutinnan må
till en början erinras om att de i kontraktsformulär för vissa branscher ofta
förekommande klausuler, enligt vilka ett fast skiljedomsinstitut skall utse
skiljemännen, ej sällan tillkommit huvudsakligen av det skälet att det ansetts
önskvärt att tvister rörande kontraktens tolkning och tillämpning avgöras
av en domstol, inom vilken såväl juridisk som teknisk sakkunskap är
representerad utan att parterna kunna inverka på domstolens sammansättning.
En sådan domstol kan icke ersättas av en hovrättsdivision. För att fylla
dess plats kräves en specialdomstol så inrättad som t. ex. So- og Handelsretten
i Köpenhamn. Lika litet kan ett förfarande med hovrätt såsom enda
instans träda i stället för den utväg som under den av världskriget framkallade
kristiden i vissa fall anlitades för att snabbt erhålla ett auktoritativt avgörande
av en då uppkommen ny rättsfråga, där utgången var av prejudicerande
betydelse för ett flertal liknande fall, nämligen att utse ledamöter av
högsta domstolen till skiljemän. En hovrättsdom i en sådan fråga får icke

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

något egentligt värde såsom prejudikat, så länge det i ett annat likartat fall
står part öppet att draga samma fråga under högsta domstolens prövning.
Ytterligare en anledning för kontrahenter i ett avtal, vilka önska säkerställa
ett snabbt slut på uppkommande tvister, att, även efter genomförandet av en
sådan anordning som här föreslås, använda skiljedomsklausul är att söka
däri att en överenskommelse om hovrätt såsom enda instans enligt förslaget
kan träffas först sedan tvist redan uppkommit.

För att vinna syftet att, utan att skäliga krav på säkerheten eftersättas,
tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden synes den
närmast till hans liggande utvägen vara att reglera skiljemannaförfarandet
på sådant sätt att största möjliga garantier för avgörandets tillförlitlighet
skapas och att med hänsyn härtill icke upprätthålla förbud för domare i någon
instans att åtaga sig skiljemannauppdrag under förutsättning att han
icke utses av den ena parten. Den närmare kontakt, som domare vid fullgörandet
av skiljemannauppdrag kan erhålla med det praktiska rättslivet,
måste vara till gagn för såväl domstolarna som rättsutvecklingen på handelsrättens
område. Härvid förutsättes, att anledning saknas att söka avskaffa
skiljedomsförfarandet; ligger en sådan tanke bakom förslaget hade den bort
klart uttalas och motiveras.

Mot nämnda förfarande kan väl anmärkas att det måste bliva dyrare än
en rättegång i en enda instans, framför allt örn någon särskild rättegångsavgift
icke skall utgå. Det kan emellertid å andra sidan ifrågasättas, om det är
försvarligt att för sådana stora invecklade mål, för vilka eninstansförfarandet
närmast är avsett, skapa en ordning, som möjliggör en billigare rättegång
än den som står andra rättssökande till buds. För att undgå en påtaglig
orättvisa synes det i varje fall vara nödvändigt att såsom villkor för
rätten att anlita eninstansförfarandet uppställa att en viss icke alltför obetydlig
rättegångsavgift erlägges. Sker det, skulle emellertid det föreslagna
förfarandet näppeligen komma att anlitas i stället för skiljemannaförfarandet.

Även om för närvarande ett visst behov av en sådan anordning som den
föreslagna kan antagas vara för handen, måste likväl detta behov åtminstone
i någon mån minskas i och med att den nya rättegångsbalken träder i kraft.
Det synes vittna om väl stor pessimism att redan på förhand utgå från att
även efter genomförandet av de moderna grundsatser, på vilka förslaget är
byggt, den normala rättegångsordningen icke kommer att fungera på ett tillfredsställande
sätt. Rent psykologiskt sett måste redan förefintligheten av
den såsom ett privilegium för vissa grupper av rättssökande upptagna bestämmelsen
verka i viss mån försvagande på underrätternas ställning. Detta
kommer åter i strid med en av grundtankarna för reformen, nämligen att
genom muntlighet, koncentration och omedelbarhet skapa större garantier
för att redan i första instans träffas ett riktigt avgörande, så att fullföljd av
talan — som i framtiden kommer att vara förenad med betydligt högre kostnader
än för närvarande — blir onödig. Anordningen kan också, i direkt
strid mot syftet med reformen, komma att verka i den riktningen, att underrätterna
betraktas såsom ett slags bagatelldomstolar. För att möjliggöra

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

169

ett särskilt snabbt avgörande i sådana fall där detta är av synnerlig vikt
erbjuder sig den utvägen att tillerkänna rättsverkan åt en utfästelse att ej
fullfölja talan i tvistemål vari förlikning är tillåten. Skulle det sedermera,
efter det att viss erfarenhet vunnits örn verkningarna av rättegångsreformen,
visa sig att det finnes en mera allmän önskan om införande av ett förfarande
med hovrätt såsom första och enda instans, kan frågan upptagas till
förnyat övervägande.

Om vad nu anförts är riktigt, skulle fog kunna finnas för antagande att
den föreslagna anordningen icke kommer att tagas i bruk i någon större utsträckning
och att alltså uttalade farhågor för mindre önskvärda verkningar
av densama borde vara överdrivna. Någon säker slutsats i den riktningen
kan emellertid icke dragas. Intet hindrar att av en eller annan anledning
vissa grupper eller typer av mål — däribland sådana för vilka anordningen
ej är avsedd t. ex. mål av enkel beskaffenhet, i vilka parterna eljest skulle
nöjt sig med underrättens dom — komma att hänskjutas till hovrätt såsom
enda instans. En sådan utveckling skulle emellertid icke vara lycklig. Enhetligheten
i rättsskipningen, som det ankommer på högsta domstolen att
genom sin verksamhet upprätthålla, skulle kunna på ett visst rättsområde
sättas i fara. Det är icke något tillfredsställande resultat att, om en och
samma rättsfråga förelegat till bedömande inom två hovrätter eller på skilda
avdelningar inom en hovrätt och målen fått olika utgång, någon möjlighet
icke förefinnes att fastställa vilken mening skall vara gällande, förrän möjligen
ett liknande fall kommer under högsta domstolens prövning. Icke heller
skulle det vara till gagn för rättsskipningen, om, såsom det kan befaras,
flertalet av de stora handelsmålen koncentrerades till några av hovrätterna
— sannolikt Svea hovrätt, hovrätten för västra Sverige och hovrätten över
Skåne och Blekinge — så att domstolarna i övrigt, däribland alltså även
högsta instansen, skulle i endast ringa utsträckning få taga befattning med
dylika mål.

Slutligen må framhållas, alt i fråga om vissa bestämmelser i förslaget gäller,
att de vid tillämpning å det föreslagna förfarandet leda till resultat, som
icke kunna anses vara helt tillfredsställande. Det kan sålunda ifrågasättas,
om det är riktigt att meddela förbud för tredje man att fullfölja talan mot
hovrättens beslut i fråga, som angår t. ex. skyldighet för honom att förete
skriftlig handling eller ersättning till vittne eller sakkunnig. Tredje mannen
har, såsom processlagberedningen själv framhåller, icke förbundit sig att låta
vid hovrättens prövning bero, och hans ställning är densamma, då han indrages
i rättegången i hovrätten, vare sig målet väckts i hovrätten eller fullföljts
dit. Att bereda tredje man möjlighet alt i dylika fall överklaga hovrättens
beslut skulle å andra sidan otvivelaktigt medföra vissa olägenheter.
Vad angår fullföljd av talan från paris sida lider regeln i 54 kap. 9 § dessutom
av en viss oklarhet. Enligt ordalagen är fullföljdsrätt utesluten endast
i sådana mål som på grund av parternas överenskommelse upptagits
omedelbart av hovrätten. Det lärer emellertid vara avsett, att detsamma skall
gälla i mål som avvisas av hovrätten t. ex. på den grund alt det icke

170

Kalml. Majlis proposition nr 5.

styrkes, att en giltig överenskommelse föreligger, eller därför att hovrätten
vid en prövning ex officio finner att tvisteföremålets värde icke överstiger
3,000 kronor eller att tvisten är sådan som avses i 10 kap. 17 § första stycket.
Örn denna lösning är riktig kan emellertid vara föremål för tvekan. I
varje fall torde det, såsom ett flertal rättsfall i fråga om skiljedomstols behörighet
utvisa, icke kunna undgås att i tvivelaktiga gränsfall frågan örn hovrättens
avvisningsbeslut äger bindande kraft eller icke dragés under annan
domstols prövning. Anmärkningsvärt är vidare att, ehuru hovrätten har alt
upptaga mål som här avses såsom första instans, part icke har skyldighet
att i samma utsträckning som vid underrätten iakttaga personlig inställelse.
Såsom en brist måste också betraktas, att bestämmelserna i 14 kap. 1—6 §§
om förening av mål i allmänhet icke kunna komma till användning i fall
som här avses.

Under åberopande av vad här blivit anfört hemställes, att bestämmelsen

1 2 kap. 2 § första stycket 2 måtte utgå.

4 §.

Justitierddet von Steyern och regeringsrådet Hjärne:

Såsom av 1 kap. 11 § framgår, skall rådhusrätt vara domför med en ledamot
vid förberedelsen i tvistemål och brottmål. Bestämmelsen innebär att
det överlämnas åt varje rådhusrätt att avgöra, huruvida en eller flera domare
skola deltaga på detta skede av rättegången. Enligt 3 kap. 6 § skall
beträffande rättegången i högsta domstolen Kungl. Majit bestämma, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av
nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna. Det skall alltså stå Kungl.
Majit fritt att förordna att förberedande åtgärder anförtros åt den revisionssekreterare,
som skall föredraga målet inför fullföljdsavdelningen. I anmärkningsvärd
motsats till dessa bestämmelser står regeln i förevarande
paragraf, enligt vilken förberedelsen i hovrätt skall handläggas av fullsutten
rätt d. v. s. fyra eller fem ledamöter; endast i fråga om ett fåtal, övervägande
expeditionella åtgärder är en ledamot behörig. Dessa åtgärder äro av
sådan art, att de förutsättas kunna efter Kungl. Majlis bestämmande överlämnas
åt en tjänsteman vid hovrätten.

Ett visst fog för att uppställa strängare krav på domförhet i hovrätt än i
underrätt kan hämtas därav att möjligheten att genom fullföljd av talan
vinna rättelse i begångna misstag är mera begränsad. Av egentlig betydelse
är detla motiv endast beträffande ringare mål och mål, som jämlikt 2 kap.

2 § första stycket 2 prorogeras till hovrätt. Mot detla skäl böra emellertid
vägas de betydande praktiska olägenheter, som måste bliva en följd av en
tvingande föreskrift om att samtliga dömande ledamöter skola deltaga i förberedelsen.
Främst kommer därvid i betraktande att vissa av de frågor, som
möta under förberedelsen i hovrätt, kräva ett grundligt inträngande i målet,
däri inbegripet det i underrättsprotokollen återgivna bevismaterialet. Detta
är nödvändigt bland annat då det skall avgöras, örn underrättsbevisningen
skall förebringas på nytt i hovrätten (35 kap. 13 §). Liknande fall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

171

uppkomma, då det gäller alt avgöra om yttrande från sakkunnig skall inhämtas
(50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §) eller om målet kan företagas utan
huvudförhandling (50 kap. 21 § och 51 kap. 21 §). Men om vid huvudförhandlingen
samtliga domare på förhand äga en ingående kännedom örn processmaterialet,
är det fara värt, att domarnas ävensom parternas och ombudens
intresse för förhandlingen slappas och att förfarandets tyngdpunkt
kommer att glida över till det skriftliga materialet. Åtskilliga av de åtgärder,
som komma i fråga vid förberedelsen, utöver de i förevarande paragraf angivna,
äro vidare av den art, att de liksom i rådhusrätt utan betänklighet
kunna anförtros åt en ledamot ensam. Såsom exempel må anföras föreläggande
för part att inbetala förskott å delgivningskostnad (33 kap. 26 §), beslut
om företeende av skriftligt bevis eller föremål eller om bevisupptagning
utom huvudförhandlingen (50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §), föreläggande
för vittne att granska räkenskaper etc. (36 kap. 8 §), beslut örn förskott till
vittne eller sakkunnig (36 kap. 25 § och 40 kap. 18 §) samt, i samråd med
ordföranden, beslut om utsättande av tid för huvudförhandling (50 kap. 13 §
och 51 kap. 13 §) och — därest lagrådets hemställan på denna punkt beaktas
— om den ordning i vilken parterna skola vid huvudförhandlingen utveckla
sin talan (50 kap. 16 § och 51 kap. 16 §). Att i dessa och andra liknande
fall, som hava sin motsvarighet i underrätts- och högsta domstolsprocessen,
obetingat fordra att minst fyra hovrättsledamöter skola deltaga, måste
leda till ett tidskrävande arbete och en onödigt dyrbar organisation.
Lämpligast synes vara att hovrätterna — såväl i fullföljda som i omedelbart
upptagna mål — i likhet med rådhusrätterna få frihet att utbilda den praxis,
som kan finnas mest ändamålsenlig.

På grund av vad nu anförts förordas, att i förevarande paragrafs första
stycke stadgas, att hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en
ledamot. En sådan regel innebär tydligen icke behörighet för en ensam ledamot
att meddela slutligt beslut, vare sig beslutet gäller avvisande av en i
själva saken fullföljd talan eller avgörande av en särskilt fullföljd rättegångsfråga.
Undantag från regeln bör emellertid uppställas så till vida, att endast
fullsutten rätt må meddela beslut i fråga örn häktning och reseförbud. Då
någon utvidgning av den i andra stycket avsedda kompetensen för hovrätts
tjänsteman ej bör komma i fråga, erfordras vid bifall till denna hemställan
en redaktionell jämkning av detta stycke.

Justitieråden Eklund och Lawski:

I likhet med justitierådet von Steyern och regeringsrådet Hjärne finna vi,
att bestämmelserna om hovrätts domförhet vid måls förberedande kunna
— även örn det bitr vara möjligt att genomföra en faktisk arbetsfördelning
—- leda till en onödig arbetsbelastning för hovrättsledamöterna, med påföljd
att organisationen blir dyrbarare än som är av nöden. Enligt vår mening
kan man emellertid icke uppdraga beslutanderätt åt enskild ledamot i så
stor utsträckning som nämnda lagrådsledamöter förordat. En exakt gränsdragning
är svår att göra innan erfarenhet vunnits, vartill kommer att sär -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skilda förhållanden kunna betinga, att en generellt fastslagen reglering icke
är önskvärd. Den lämpligaste utvägen synes därför vara att tillerkänna
Kungl. Majit rätt att i hovrätternas arbetsordningar bestämma, ej blott i vilken
utsträckning — bortsett från beslut i fråga om häktning och reseförbud
— hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en ledamot utan
även i vilken omfattning åtgärd, som avser måls beredande, må vidtagas
av tjänsteman vid hovrätt. Därvid förutsättes, dels att det kommer att lämnas
hovrätt öppet att i vissa frågor själv träffa det avgörande som betingas
av omständigheterna i det särskilda fallet, dels att hovrättstjänstemans kompetens
kommer att bestämmas i överensstämmelse med förslaget.

Vi hemställa örn en ändring av förslaget i enlighet med vad här anförts.

6 §.

Justitierådman Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:

Då Värmlands län i förslaget hänförts till hovrätten för Västra Sverige,
må erinras örn att efter tillkomsten av processlagberedningens betänkande
statsmakterna beslutat att en så benämnd hovrätt skall inrättas, omfattande
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län men icke Värmlands
län. Därefter hava icke veterligen tillkommit några omständigheter som
bragt frågan om Värmlands län i ett ändrat läge.

3 KAP.

Lagrådet:

Medan beträffande de två lägre instanserna alla organisatoriska föreskrifter,
som ansetts böra erhålla lags karaktär, upptagits i förslaget, har vad
angår högsta domstolen förutsatts, att vissa dylika föreskrifter skola meddelas
i särskild lag, vartill förslag ännu ej utarbetats. Härigenom skulle bland
annat väl underdomstolarnas men ej högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar
bliva fastslagen i rättegångsbalken. Att en bestämmelse härom
saknas är så mycket mindre tillfredsställande, som i 4 § av detta kapitel förutsättes
ett stadgande om dylik tjänstgöring. Då det icke synes vara avsett
att ett sådant skall inflyta i regeringsformen, bör lämpligen i kapitlet intagas
en bestämmelse att högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.
Därest den fortsatta utredningen skulle giva vid handen att i högsta
domstolen böra finnas president samt särskilt utsedda ordförande och vice
ordförande på avdelningarna, böra på sätt som skett i fråga örn hovrätterna
bestämmelser även härom införas i rättegångsbalken. Huruvida i övrigt den
fördelning av materialet mellan rättegångsbalken och den särskilda lagen,
som förslaget innebär, är lämplig, kan ännu ej bedömas, och lagrådet måste
därför lämna frågan härom öppen.

4 §•

Lagrådet:

Då i paragrafens sista stycke såsom hinder för vissa brådskande måls hänskjutande
till högsta domstolen i dess helhet upptagits, att målen förekomma

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

173

å tid, då alla avdelningarna ej äro samlade, innebär detta enligt lagrådets mening
en icke påkallad avvikelse från gällande bestämmelser, vilka möjliggöra
måls hänskjutande till plenum jämväl under den del av september, då endast
två avdelningar tjänstgöra, liksom i det undantagsfall att mål företages under
jul- eller påskledighet. Det hemställes därför, att såsom hinder för hänskjutande
till plenum måtte angivas, att målet förekommer å sådan tid, att
det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess
helhet.

6 §.

Lagrådet:

I befogenheten att verkställa tillståndsprövning måste anses inrymd jämväl
en rätt att vidtaga för denna prövning nödvändiga förberedande åtgärder
och att behandla frågor som eljest äga direkt samband med densamma. Utan
uttryckligt stadgande bör alltså hit höra att besluta i fall som, avses i 55 kap.
10 § och 56 kap. 10 § eller — jämlikt hänvisningen i 55 kap. 16 § — i 50
kap. 11 § och 51 kap. 11 §, ävensom att avgöra fråga örn rättegångskostnad
i det fall, att sådan fråga uppkommer i samband med att prövningstillstånd
vägras. Att, därest nuvarande bestämmelser om fri rättegång lämnas i huvudsak
oförändrade, prövning av fråga örn fri rättegång i högsta domstolen
må ske av tre ledamöter, synes uppenbart. Genom att i allmänhet icke hel
avdelning av domstolen behöver anlitas för nämnda avgöranden vinnes en
önskvärd arbetsbesparing. En ytterligare sådan skulle kunna erhållas, om
jämväl nådeärenden kunde handläggas i denna ordning. Frågan härom synes
böra tagas under övervägande i samband med utarbetandet av de förslag
till ändringar i regeringsformen, som föranledas av processreformen.

Andra stycket i förevarande paragraf innebär, att Kungl. Majit skall kunna
liksom nu genom instruktion för nedre justitierevisionen bestämma om
de åtgärder, som för målets beredande må vidtagas av revisionen eller
tjänsteman vid denna. Med den nya rättegångsordningen skulle emellertid
instruktionen i denna del, i motsats till vad som nu är fallet, komma att
beröra processuellt betydelsefulla frågor av den art, att de beträffande de
lägre instanserna ansetts böra regleras i lag. I och för sig är intet att anmärka
mot den smidiga reglering, förevarande stadgande innebär, men en
sådan reglering bör, då det gäller högsta domstolen, icke ske i administrativ
ordning. Med hänsyn härtill och då ändringar i föreskrifterna sannolikt
komma att visa sig erforderliga ganska ofta, åtminstone till en början, hemställes,
att högsta domstolen själv får meddela bestämmelser i ifrågavarande
avseende.

8 §•

Lagrådet:

Med den föreslagna ordningen för målens behandling i högsta instans kommer
det stora flertalet av dem att av revisionssekreterare föredragas för till -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ståndsprövning, och ett mycket stort antal av målen lära därvid bliva slutligt
avgjorda. Föredragningen kommer utan tvivel att liksom nu bliva mycket
krävande — lämpligen bör föredraganden jämväl avgiva betänkande —
och någon sänkning av de krav, som nu måste ställas å revisionssekreterarna,
kan ej gärna komma i fråga. Med hänsyn härtill torde revisionssekreterarna
böra bibehålla sin nuvarande ställning samt alltjämt bliva utnämnda
eller förordnade av Kungl. Maj:t. De torde ock böra omnämnas i 4 kap,
2 §, varav i sin tur följer, att i förevarande paragraf bör angivas, att i nedre
justitierevisionen revisionssekreterare skola finnas.

4 KAP.

14 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i denna paragraf skall part, som vill göra jäv mot
domare, framställa invändningen »så snart ske kan», sedan han erhöll kännedom
om att domaren sitter i rätten eller eljest täger befattning med målet
eller, örn den omständighet varå jävet grundas då ej var känd för parten,
sedan han erhöll sådan kännedom. Med denna bestämmelse har icke avsetts
någon ändring i nu gällande regler. Jäv skall således icke i något fall
behöva anmälas vid annat tillfälle än då förhandling i målet förekommer
eller i samband med att talan eljest föres däri, och örn parten — med eller
utan laga förfall — uteblivit från rätten, skall detta ej medföra att han förlorar
sin rätt att framställa jävsinvändningen. Stadgandets åsyftade innebörd
i dessa hänseenden kommer tydligare fram om det utsäges, att parten
skall framställa invändningen då han första gången för talan i målet efter
det han erhöll kännedom varom ovan nämnts.

I 34 kap. 3 § föreskrives att om part i rätt tid gjort invändning därom att
rätten icke är behörig att upptaga målet, rätten skall så snart ske kan giva
särskilt beslut däröver. En motsvarande regel bör gälla för det fall, att jävsinvändning
framställts i rätt tid, och synes lämpligen kunna upptagas såsom
en sista paragraf i 4 kap.

5 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt 12 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens må, då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande
eller yppande av yrkeshemlighet eller örn missbrukande av förebild, som avses
i 3 § andra stycket samma lag, på begäran av den, vilkens rätt förmenas
hava blivit kränkt genom den åtalade handlingen, domstolen, därest målets
offentliga handläggning prövas kunna för honom medföra ytterligare skada

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

175

i samma hänseende, förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar.
Och enligt 9 § lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska
företag och sammanslutningar äger domstol, vid vilken förekommer
mål örn ansvar för förseelse mot lagens föreskrifter, att, därest målets
offentliga handläggning finnes kunna för någon medföra skada genom yppande
av affärs- eller driftförhållande, på begäran av denne förordna, att
målet skall handläggas inom stängda dörrar. Även i andra mål än nu sagts
kan emellertid offentlig handläggning tänkas medföra skada därigenom att
yrkeshemlighet blir yppad. I förslaget har endast så till vida tagits hänsyn
härtill att i 39 kap. 1 § föreskrivits att vid syn yrkeshemlighet ej får röjas,
med mindre synnerlig anledning förekommer därtill. Framhållas må ock,
att i norsk rätt (lov om domstolene § 128 och lov örn rettergangsmaaten
for tvistemaal § 209) finnas allmänna bestämmelser som äro ägnade att i
större utsträckning än enligt förslaget kan ske förebygga att yrkeshemlighet
röjes i samband med rättegång.

Med hänvisning till det anförda hemställer lagrådet, att andra stycket av
förevarande paragraf utvidgas till att omfatta jämväl fall då det kan antagas,
att till följd av offentligheten yrkeshemlighet kan uppenbaras.

5 §.

Lagrådet:

Såsom i motiven framhålles, förekommer för närvarande att överläggning
till beslut av enkel beskaffenhet hålles i närvaro av parter, vittnen och allmänheten.
I sådana fall äger överläggningen väl icke rum inom lykta dörrar,
men den brukar föras lågmält i syfte att vad som yttras ej skall uppfattas
av andi-a än rättens ledamöter och tjänstemän. Verklig offentlig överläggning
förekommer ej i nuvarande xättegångsförfarande och synes ej böra införas.
Detta lärer ej heller vara avsett med det föreslagna stadgandet. För
att vad som åsyftas skall komma till tydligare uttryck synes emellertid en
jämkning av ordalagen vara önskvärd.

8 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad i lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande
vid domstol förutsättes utgår förslaget från att allmän tolk finnes vid vissa
domstolar. En erinran örn att anställande av sådan tolk beror av Kungl.
Maj:ts förordnande har upptagits i 6 § sista stycket av detta kapitel. Uppenbart
är att de avlöningsförmåner, som skola vara förenade med en anställning
såsom allmän tolk, komma att av statsmakterna bestämmas i vedertagen
oi-dning. Anledning synes därför icke föreligga att, på sätt i förevarande
paragraf skett, upptaga en bestämmelse örn att till allmän tolk utgår ersättning
enligt vad därom är särskilt stadgat. Ät paragrafen kan lämpligen givas
det innehållet att till den som särskilt förordnas att biträda såsom tolk
utgår av allmänna medel arvode samt gottgöi-else för kostnad och tidsspillan
efter vad lätten prövar skäligt ävensom att i brottmål, vari åklagare för talan,
ersättningen skall stanna å statsverket.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

6 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Under punkt 2 torde böra omnämnas även tolk, om sådan anlitas.

6 §•

Lagrådet:

Det i andra stycket medgivna undantaget från regeln att i protokoll skall
antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller
målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, samt vad rätten
iakttager vid syn å stället synes hava fått en något för vidsträckt omfattning,
då det gjorts tillämpligt på varje slag av förhandling i hovrätt eller högsta
domstolen, vid vilken sådant bevis upptages. Även i dessa båda instanser
bör tydligen protokollering ske, då beviset upptages före huvudförhandlingen
eller i besvärsmål vid annan förhandling än sådan, som omedelbart föregår
måls avgörande (se 52 kap. 10 och 11 §§ samt 56 kap. 12 §). Protokollet
erfordras i dessa fall för att göra beviset tillgängligt vid målets prövning i
samma instans.

Lagrådet hemställer följaktligen, att i andra stycket av förevarande paragraf
stadgas, att vid huvudförhandling eller vid annan förhandling, som
omedelbart föregår måls avgörande i hovrätt eller högsta domstolen, det ej
skall vara nödigt att i protokollet antecknas utsaga eller iakttagelse, varom
sägs i första stycket, med mindre, såvitt hovrätt angår, anteckning därav kan
antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.

8 §•

Lagrådet:

Regeln att protokollet skall under förhandlingen omedelbart avfattas i slutlig
form innebär att protokollet uppsättes under förhandlingens gång och
samtidigt med att denna fortskrider. Vad sålunda antecknas utgör det slutliga
protokollet och får alltså icke bliva föremål för någon ytterligare bearbetning.
Någon modifikation i denna regel synes önskvärd. Synegång på
marken måste ibland ske under sådana förhållanden att det blir svårt att
därunder föra anteckningar ägnade att utgöra slutligt protokoll. För syftet
med bestämmelsen bör det vara tillräckligt att efter synegången, dock innan
förhandlingen avslutats, protokollet uppsättes med stöd av minnesanteckningar.
Ett annat fall må nämnas. Då vidlyftig bevisning skall upptagas, kan
understundom den anordningen visa sig lämplig att protokollförLren under
själva bevisupptagningen i snabbhetens intresse använder memorialformen
för sina anteckningar och, efter det annan protokollförare avlöst honom,
omedelbart dikterar ned ett slutligt protokoll som före förhandlingens slut
överlämnas till rättens ordförande. Nu angivna synpunkter bliva tillgodosedda,
om i första styckets första punkt angives att protokollet över förhandling
skall före förhandlingens slut avfattas i slutlig form.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

177

I det sist angivna fallet erbjuder sig tillika för den som avger utsaga en
möjlighet att på ett mera betryggande sätt än protokollets uppläsning kontrollera
huru utsagan avfattats; han kan ostört granska utskriften medan
förhandlingen fortsätter och innan denna slutat anmäla örn han har något
att erinra mot avfattningen. Förhandlingen vinner också i friskhet och tid
sparas, om sålunda en ofta tröttsam uppläsning undvikes. Lagrådet förordar
sådan ändring av ordalagen i andra stycket att det blir tillåtet att giva den
hörde del av utsagans avfattning på annat sätt än genom uppläsning.

11 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall vid rätten över alla mål föras dagbok, utvisande bl. a.
tiden då varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets
avgörande samt, då talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit,
och de åtgärder som vidtagits. Mot förslagets innehåll i denna del finnes
intet att erinra. Däremot synes det icke vara påkallat att på sätt förslaget
innebär för varje mål kräva att anteckningarna i dagboken skola återgivas
å akten. En sådan dubbelföring tordje ej sällan vara överflödig. Frågan i vilken
omfattning akten bör förses med anteckningar om vad i målet förekommit
synes vara av sådan beskaffenhet att den lämpligen bör hänföras tili
de ämnen, örn vilka Kungl. Majit jämlikt 13 § i detta kapitel har att meddela
erforderliga föreskrifter. Det hemställes därför att vad 11 § innehåller
om anteckningar å akten måtte utgå.

7 KAP.

9 §•

Lagrådet:

I 7 kap. 6 § uppställt hinder mot att taga befattning med förundersökning
i brottmål bör självfallet gälla även polismyndighet. Då frågan örn sådan
myndighets medverkan vid förundersökning enligt förslaget regleras i
rättegångsbalken, synes även jävsbestämmelsen böra där få sin plats, förslagsvis
såsom ett andra stycke i förevarande paragraf eller under en efterföljande
paragraf, samt innehålla att vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare
skall äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet.

8 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Nu gällande stadgar för Sveriges Advokatsamfund innebära, att det tillkommer
samfundets styrelse att pröva huruvida den, mot vars ekonomi
anmärkningar framkommit, må vara ledamot av samfundet. I förslaget har
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 12

178

Kline/!. Majlis proposition nr 5.

samma ståndpunkt kommit till uttryck med den avvikelsen, att enligt andra
stycket i förevarande paragraf den, som varit i konkurstillstånd och ej visat,
att han är fri från borgenärernas krav, icke under några förhållanden får
tillhöra det allmänna advokatsamfundet. Något behov av en sådan skärpning
förefinnes näppeligen, eftersom det icke kan befaras, att en diskretionär
prövningsrätt, motsvarande den som nu tillkommer styrelsen för Sveriges
Advokatsamfund, icke skulle komma att utövas med erforderlig stränghet.
Tillika må framhållas att enligt förslaget styrelsen har prövningsrätt i
alldeles likartade fall, såsom i fråga om den, som fått till stånd ackordsförhandling
utan konkurs eller förhandling om underhandsackord. Lagrådet
hemställer därför, att berörda bestämmelse måtte få utgå.

Med hänsyn till advokatens ställning av fri yrkesutövare och hans uppgift
att stå den rättssökande allmänheten till tjänst har i förevarande paragraf
såsom allmän regel uppställts att till ledamot av advokatsamfundet ej
må antagas den som är anställd i tjänst hos staten, kommun eller annan
enskild än advokat. Uttrycket advokat lärer i detta sammanhang vara liktydigt
med den som bedriver verksamhet såsom advokat. Utövas sådan
verksamhet under form av bolag, föreligger alltså icke något hinder för den
som är anställd i bolagets tjänst att antagas till ledamot av samfundet.

Från den nu angivna regeln äger samfundets styrelse medgiva undantag.
Lagtexten innehåller icke någon antydan beträffande de grunder efter vilka
frågor om medgivande av undantag skola prövas och avgöras. I processlagberedningens
motiv framhålles, att huvudsynpunkten bör vara örn anställningen
kan antagas menligt inverka på den anställdes självständighet
såsom advokat och att detta i allmänhet ej torde kunna anses vara förhållandet
i fråga om anställning å rättshjälpsanstalt eller i fall då anställningen
icke innebär den huvudsakliga verksamheten utan endast till en
mindre del upptager den anställdes arbetskraft.

Då advokatsamfundets styrelse avslagit ansökan om inträde i samfundet
eller uteslutit någon därur, kan enligt förslaget omprövning av styrelsens
beslut påkallas på vilken grund beslutet än vilar. Likaså äger justitiekanslern
föra talan mot ett styrelsens beslut, som innebär att advokat icke skall
uteslutas ur samfundet. Härvid bör dock uppmärksammas att den dispensprövning,
varom nämnes i 2 § tredje stycket och 4 § andra stycket, helt lagts
i styrelsens händer; det lärer icke vara avsett att denna skälighetsbedömning
skall kunna bliva föremål för högsta domstolens granskning. Om i det
särskilda fallet styrelsens beslut att förvägra inträde eller utesluta någon ur
samfundet grundats därå att dispens ansetts erforderlig men icke böra beviljas,
kan den med beslutet missnöjde icke få beslutet rubbat med mindre
han visar, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att sådana förhållanden
förelegat att dispens över huvud icke erfordrats. Likaså kan ett beslut,
varigenom dispens beviljats, ej på talan av justitiekanslern ändras på
den grund att tillräckliga skäl för dispens ej förelegat.

Uppenbarligen kan det mången gång vara svårt att avgöra om en verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

179

samhet för annans räkning är att beteckna såsom tjänst eller alltså om den
är av sådan art, att en advokat icke får utöva densamma utan medgivande
av samfundets styrelse. Det är naturligt att advokat, som önskar åtaga sig
en ny arbetsuppgift, i dylika tveksamma gränsfall underställer frågan styrelsens
prövning, även om han själv anser sig av lagen oförhindrad att utan
tillstånd utöva den nya verksamheten. Om nu styrelsen vid sin prövning
kommer till motsatt uppfattning och tillika beslutar att vägra dispens, kan
advokaten enligt förslaget icke få den underställda frågan omprövad av
högsta domstolen annat än om han genom att trotsa styrelsens beslut nödgar
denna att utesluta honom ur samfundet. Det kunde ifrågasättas om icke
till undvikande av en dylik för advokatens yrkesverksamhet äventyrlig omgång
möjlighet borde beredas honom att föra saken till högsta domstolen på
ett tidigare stadium, genom besvär över styrelsens beslut i den underställda
frågan. Sannolikt skulle emellertid den tänkta klagorätten icke bliva av större
betydelse. Det kan nämligen med skäl antagas, att i omnämnda tveksamma
fall den nya arbetsuppgiften i allmänhet är av den art att styrelsen, om
den finner tjänst föreligga, saknar anledning att vägra dispens. Och där så
undantagsvis blir fallet lärer advokaten vara oförhindrad att i vanlig ordning
vid allmän domstol väcka talan rörande beslutet under åberopande att
styrelsen överskridit sin befogenhet. Med hänsyn till vad nu anförts synas
tillräckliga skäl ej föreligga att införa en klagorätt utöver den i 8 § medgivna.

Ehuru förslagets innebörd i de avseenden som här berörts icke kommit till
otvetydigt uttryck i lagtexten, anser sig lagrådet likväl icke böra hemställa
om mera uttömmande regler härutinnan. Lagrådet utgår härvid från att
Kungl. Majit kommer att tillse att, i den mån det finnes erforderligt, bestämmelser,
kompletterande lagtexten, inflyta i stadgarna för samfundet.

9 KAP.

8 §.

Lagrådet:

I motiven under denna paragraf uttalas att beträffande vite i rättegång
syntes, i likhet med vad nu i praxis torde iakttagas, böra gälla att föreläggande
för juridiska personer skall avse de fysiska personer, som äro att anse
såsom ställföreträdare eller, därest omständigheterna sådant föranleda, någon
av dem. Enligt lagrådets mening är det emellertid mest förenligt med
vitets karaktär av tvångsmedel att rätten får fritt bestämma örn föreläggandet
skall riktas omedelbart mot den juridiska personen eller mot dess ställföreträdare
eller mot båda. Valet mellan dessa vägar bör få bero på vad
som bäst lämpar sig med hänsyn främst till intresset att snabbt ernå önskad
effekt. Härvid bör bland annat uppmärksammas att, örn föreläggandet riktas
mot den juridiska personen, dennas ofta starkare ekonomiska ställning
kail beaktas vid bestämmandet av vitets storlek och att olägenheter, för -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

knippade med personväxling bland ställföreträdare, undvikas. Däremot får
naturligtvis den allmänna regeln, att utdömt vite kan vid bristande tillgång
övergå till frihetsstraff, icke någon tillämpning under angivna förutsättning.
Nämnda straffrättsliga drag hos vitet är dock icke något konstitutivt
hos detta tvångsmedel. Det saknar ju också helt betydelse där vitesbeloppet
kan uttagas, och endast i sådana fall kan överhuvud bliva tal om att
vända sig direkt mot den juridiska personen. Då åt bestämmelserna örn vite
givits en avfattning som icke hindrar en tillämpning i överensstämmelse med
den ståndpunkt lagrådet här intagit, föranleda desamma icke någon erinran.

10 KAP.

3 och 4 §§.

Lagrådet:

Ehuru det lärer vara åsyftat att bestämmelserna i dessa paragrafer skola
vara tillämpliga även å juridiska personer, har detta icke kommit till klart
uttryck vid lagtextens utformning. Ett förtydligande härutinnan synes därför
vara önskvärt.

8 §•

Lagrådet:

Den i förevarande paragraf upptagna forumbestämmelsen avser endast talan
mot den som utfört den skadegörande handlingen. Såsom av motiveringen
framgår, kan mot annan än den skadevållande talan i saken väckas vid
domstolen i gärningsorten endast om talan samtidigt föres mot den skadevållande.
Enligt 10 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik och 7 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart kan däremot tvist örn skyldighet att ersätta uppkommen
skada, även om talan riktas uteslutande mot annan än den som
företagit den skadegörande handlingen, upptagas av allmän underrätt i den
ort där olycksfallet inträffat. Starka skäl tala för att uppställa en motsvarande
forumregel i andra likartade fall, t. ex. då ersättningsanspråk jämlikt
lagen den 12 mars 1886 riktas mot järnvägs innehavare. Någon anledning
synes ej föreligga att stanna vid de fall, då tredje mans ansvarighet inträder
omedelbart på grund av lag. Även då hans ersättningsskyldighet beror
t. ex. på en tagen försäkring, bör talan mot honom kunna instämmas till
gärningsortens forum. Vad här förordats torde enklast kunna vinnas på det
sätt att i anslutning till terminologien i 22 kap. 4 § i lagtexten angives, att
varje ersättningsanspråk i anledning av skadegörande handling kan väckas
vid rätten i den ort där handlingen företogs.

Då det i vissa fall kan vara föremål för tvekan inom vilken domstols domvärjo
en skadegörande handling skall anses hava företagits, synes det vara
lämpligt att, i likhet med vad i 19 kap. 1 § första stycket föreslås, medgiva
valrätt mellan domstolen i den ort där själva handlandet ägt rum och domstolen
i den ort där den omedelbara effekten av handlandet uppkommit.

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.
13 §.

181

Lagrådet:

För det fall att två eller flera äro skyldiga att solidariskt utgiva ersättning
för rättegångskostnad föreslås i 18 kap. 11 § och 31 kap. 7 §, att rätten skall
äga befogenhet att bestämma, hur kostnaden skall av dem slutligen bäras.
Därest frågan om ersättningsskyldighetens fördelning icke prövas i samband
med avgörandet av det mål, vari kostnaden uppstått, kan särskild rättegång
föras därom. De skäl som föranleda, att en specialregel gives om forum
för tvister angående ombudsarvode eller annat dylikt anspråk på grund av
rättegång, kunna ock åberopas till stöd för att samma forumregel bör gälla i
mål örn fördelning av rättegångskostnad. Lagrådet hemställer därför, att tilllämplighetsområdet
för 10 kap. 13 § utvidgas i enlighet med vad nu sagts.

14 §•

Lagrådet:

Ehuru förslagets allmänna ståndpunkt i fråga om kvittning torde få anses
vara, att yrkande örn kvittning ej är en talan — från regeln i 13 kap.
4 § att talan skall väckas genom stämning har sålunda ej upptagits något
undantag för kvittningsyrkande — utan ett försvarsmedel, innehåller sista
stycket av förevarande paragraf en regel om forum för kvittningsyrkande,
och i kapitlets följande paragrafer behandlas sådant yrkande såsom en talan.
Tydligast framgår detta av 17 § andra stycket.

Den i 14 § sista stycket upptagna forumregeln är särskilt av intresse, såvitt
därigenom avses yrkande om kvittning med fordran, för vilken ett s. k.
absolut forum skall gälla. Den föreslagna bestämmelsen synes, bortsett
från ett speciellt fall som tillsvidare lämnas därhän, härutinnan innebära,
att kvittningsyrkandet får framställas dels vid den domstol som är absolut
forum dels ock vid en domstol som är överinstans i förhållande till denna.
Då emellertid förslagets nyssnämnda systematik medför att 17 § första stycket
är tillämpligt även på kvittningsyrkanden och sistnämnda stycke alltså
gör inskränkning även i regeln om kvittning i 14 §, lärer följden bliva att,
oaktat vad i 14 § sista stycket föreslås, kvittningsyrkande på grund av en
till ett absolut forum hörande fordran ej kan framställas annat än vid detta
forum och således ej i en överinstans till denna domstol. Detta resultat synes
också sakligt motiverat, enär den synpunkt som ligger till grund för att
lagen gör vissa fora till absoluta ej kan anses tillgodosedd, örn yrkande finge
framställas omedelbart i överinstans.

För det ovan åsyftade specialfallet, vilket är av utomordentligt ringa praktisk
vikt, skulle emellertid 14 § sista stycket hava betydelse, emedan det
innebär en längre gående inskränkning i kvittningsrätten än den 17 § uppställer.
Sistnämnda paragraf utgör nämligen ej hinder för att örn hovrätt är
absolut forum för en motfordran, denna åberopas till kvittning, då målet
efter fullföljd kommer till hovrätten. Men då hovrätten ej ägt döma över
gen k äro m al angående en sådan fordran, kan enligt 14 § sista stycket
kvittning ej yrkas i hovrätten. Huruvida ett sådant resultat är önskvärt sy -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nes diskutabelt; i varje fall bör denna ståndpunkt ej vidhållas, om den lagger
hinder i vägen för en förenkling av förslagets bestämmelser i förevarande
ämne.

Utan annan saklig ändring än den sist berörda synes en sådan förenkling
kunna ernås, om man avstår från att i detta kapitel behandla kvittning
som en talan och inskränker sig till ett stadgande av innebörd att tvist i anledning
av yrkande om kvittning ej må upptagas av domstol, som enligt
17 § första stycket ej ägt upptaga talan om utdömande av den till kvittning
åberopade fordringen. Sista stycket i 14 § skulle då utgå. Första stycket
i 17 §, vari någon ändring ej erfordras på grund av vad nu anförts,
komme ej att gälla kvittningsyrkande, vilket särskilt med avseende å punkt
7 vore en fördel. I andra stycket av 17 § skulle föreskriften att fråga om
kvittning må upptagas i högre rätt utgå; detta kan ske utan olägenhet, då
tillräckligt tydliga bestämmelser härom finnas i 50 kap. 25 § och 55 kap.
14 §. Slutligen borde såsom ett sista stycke i 17 § införas den föreslagna nya
bestämmelsen örn kvittning.

17 §.

Lagrådet:

För närvarande gälla särbestämmelser, enligt vilka Svea hovrätt är ensam
behörig att upptaga vissa tvistemål. Oberoende av om dessa bestämmelser
komma att bibehållas kan man förutse, att denna hovrätt även efter processreformens
genomförande kommer att utgöra specialforum för vissa slag av
tvistemål. Bland annat må uppmärksammas, att då enskilt anspråk på grund
av tjänstefel utan samband med åtal göres gällande mot ämbetsman för vilken
Svea hovrätt är särskilt angivet tjänsteforum, såsom vattenrättsdomare med
flera, mål härom enligt förslaget är att behandla såsom tvistemål. De fall då
sålunda viss överrätt är enligt lag ensam behörig att upptaga tvisten synas i
det hänseende varom 17 § handlar böra jämställas med sådana, i vilka viss
underrätt är ensam behörig. Enklast sker detta genom att i första stycket 2
av förevarande paragraf »underrätt» utbytes mot »domstol».

Angående innebörden av punkt 3 i 17 § första stycket uttalas i motiven att
häradsrätt, beträffande vilken förordnande meddelats enligt lagen den 4 juni
1937 örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, torde utan uttryckligt
stadgande böra i det avseende, varom här vore fråga, anses likställd med
rådhusrätt. Vad sålunda åsyftas skulle tydligare framgå av lagtexten, örn
punkt 3 angives avse det fall att tvist, som enligt lag må upptagas allenast
av rådhusrätt eller vissa häradsrätter, väckes vid annan domstol.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen att på grund av vad i detta
kapitel stadgas talan ej må väckas vid domstol av annan ordning än den
som för tvistens upptagande är i lag föreskriven har betydelse med avseende
å 13, 14 och 16 §§. Såvitt 13 § angår innebär detta att en tvist angående
ombudsarvode eller dylikt, som hänför sig till ett av hovrätt eller högsta
domstolen omedelbart upptaget mål, ej må väckas i dessa domstolar. Följden
härav kan bliva att tvisten icke kan komma under bedömande av någon

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

183

domstol som handlagt målet. För att undvika ett sådant resultat synes 13 §
böra undantagas från hänvisningen i 17 § andra stycket.

20 §.

Lagrådet:

Enligt motiven skall första stycket tolkas så, att hovrätt i anledning av
klagan över beslut, varigenom underrätt avgjort frågan om sin behörighet,
äger att förvisa målet till den underrätt, som är behörig, därest något avgörande
örn denna underrätts kompetens ej förut skett eller allenast underrätten
själv förklarat sig obehörig genom beslut, som vunnit laga kraft. Har åter
högre rätt genom beslut som äger laga kraft förklarat sistnämnda underrätt
obehörig, skall detta beslut respekteras av hovrätten, och för att vinna rättelse
måste parten antingen fullfölja talan till högsta domstolen, som då äger att
utan avseende å föreliggande lagakraftägande beslut förvisa målet till rätt
domstol, eller låta hovrättens beslut vinna laga kraft och därpå enligt paragrafens
andra stycke påkalla hänvisning hos högsta domstolen.

Att sålunda vid hovrätts prövning ett lagakraftägande beslut av överinstans
skall vara för hovrätten mera bindande än sådant beslut, meddelat av underrätt,
kan näppeligen utläsas av lagtexten. Lagrådet hemställer förty, att i
första stycket upptages föreskrift om att hovrätt ej må meddela där avsedd
hänvisning, om den rätt, som finnes behörig, av hovrätt eller högsta domstolen
förklarats obehörig.

11 KAP.

Lagrådet:

Förslaget lärer utgå ifrån att vad som stadgas om part i regel skall
gälla om ställföreträdare. I enlighet härmed kan exempelvis ställföreträdaren,
ensam eller jämte parten, höras under sanningsförsäkran, ehuru
37 kap. icke innehåller något därom. I vissa fall skola enligt särskilda bestämmelser
andra regler gälla. Sålunda skola enligt 5 § i detta kapitel,
om för part finnas flera ställföreträdare, icke samtliga i fråga om plikten
att iakttaga personlig inställelse utan vidare likställas med part. Ett liknande
fall återfinnes i 36 kap. 3 §. I andra fall kan av visst stadgande indirekt
slutas, att ställföreträdare skall behandlas på annat sätt än part. Då sålunda
i 18 kap. 7 § bestämmes, att parts ställföreträdare kan förpliktas att
ersätta motpart viss rättegångskostnad, följer därav, att ställföreträdare i allmänhet
icke är personligen ansvarig för rättegångskostnad. Av det sagda
framgår, att då i 11 kap. 5 § stadgas, att föreskrifterna om parts skyldighet
att infinna sig personligen också gälla ställföreträdaren, detta icke får betraktas
såsom en undantagsregel.

I klarhetens intresse synes förslagets allmänna ståndpunkt rörande ställföreträdares
ställning böra komma till uttryck i lagtexten. I enlighet härmed
förordas, att efter 4 § i kapitlet upptages en föreskrift om att vad i lagen
finnes stadgat örn part skall gälla även parts ställföreträdare, där ej an -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nät uttryckligen angivits eller eljest är uppenbart. Iakttages detta, föranledes
därav en ändring i 5 § andra stycket i detta kapitel, varjämte kapitlets
rubrik torde böra avfattas så, att det framgår att kapitlet handlar jämväl örn
ställföreträdare.

4 §.

Lagrådet:

I syfte att exemplifiera tillämpningen av denna paragraf anför processlagberedningen
i sina motiv, att av ombud, som uppträder för ett aktiebolag, ej
bör krävas bevis, att bolaget är registrerat och att den som utfärdat fullmakten
är därtill behörig i sådana fall då fråga är örn ett för rätten känt bolag och
om en känd firmatecknare för detta. Med exemplet torde vara avsett att
utmärka att enligt beredningens mening redan den omständigheten att ett
särskilt bildat rättssubjekt är helt okänt för rätten kan utgöra tillräckligt
skäl att kräva fullständiga legitimationshandlingar. Detta synes ock vara riktigt.
En sådan åtgärd kan alltså vara befogad utan att, såsom det heter i
lagtexten, »anledning förekommer att brist är för handen». Ett lämpligare
uttryck för den tanke som ligger till grund för förslaget i denna del synes
kunna vinnas genom att den sats, där de citerade orden influtit, utbytes mot
satsen: med mindre särskild anledning förekommer.

5 §•

Lagrådet:

I det nuvarande tvistemålsförfarandet utnyttjas endast i ringa omfattning
parternas personliga hörande inför rätta såsom medel till målens utredning.
Häri ligger otvivelaktigt en av de största svagheterna i vår civilprocess;
dess botande måste betraktas som en av reformens huvuduppgifter.

Ehuru det enligt förslaget är tillåtet att bevisfrågorna upptagas till prövning
i samtliga instanser, är det naturligt att möjligheten att förebringa ny
utredning i högsta domstolen måste bliva starkt begränsad (jfr 55 kap.
14 §); hovrättsförfarandet erbjuder, praktiskt taget, det sista tillfället att
avhjälpa brister i utredningen. Från denna utgångspunkt måste frågan om
skyldighet för part att infinna sig personligen bedömas. Sker så, lär det
svårligen kunna bestridas att det är av stor vikt att parterna, därest de äga
kunskap om de för målets prövning relevanta sakförhållandena, äro personligen
tillgängliga ej blott i underrätten utan jämväl i hovrätten.

Den beträffande underrättsförfarandet föreslagna bestämmelsen att part
skall infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, om hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för utredningen, är ur den ovan angivna synpunkten
fullt tillfredsställande. Enligt uttalande i motiven (sid. 519—20)
synes det vara avsett att samma grunder skola följas även i vadeförfarandet.
Förevarande paragraf innehåller emellertid att part skall vara skyldig
att infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt — liksom
i högsta domstolen — endast om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.
Denna regel överensstämmer i sak med vad för närvarande be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

185

träffande underrättsförfarandet stadgas i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, ett
stadgande som ju i praxis visat sig mycket ineffektivt.

Då det sålunda föreslagits att det strängare utkrävandet av parternas
skyldighet att infinna sig personligen skulle begränsas till underrätten, synes
ej hava tillräckligt beaktats den betydelsefulla uppgift, som i det nya
förfarandet skall tillkomma även hovrätten med avseende å målens utredning.
Sakligt sett tala starka skäl för att gränsen dragés ej mellan underrätt
å ena sidan och de högre instanserna å den andra utan mellan underrätt
och hovrätt å ena sidan och högsta domstolen å den andra. När enligt
förslaget inställelseplikten inskränkes redan i hovrätten, anföres såsom
skäl härför främst att parts personliga närvaro i hovrätten vållar honom
vida större kostnader och besvär än vid underrätten. Detta är i många
ehuru långt ifrån alla fall riktigt, men lärer ej kunna undgås, om man vill
bereda hovrätten erforderlig utredningsmöjlighet. Hovrätternas uppdelning
och anordningen med hovrättsting äro för övrigt ägnade att minska olägenheterna.
För att lindra inställelsekostnaderna för fattiga parter synes vidare
— jfr riksdagens skrivelse år 1937 nr 192 och beredningens motiv sid.
362 — böra övervägas att, såsom redan gäller beträffande tilltalad i brottmål,
låta förmånen av fri rättegång omfatta även kostnad för parts personliga
inställelse i hovrätt. Såsom ännu ett skäl för förslagets ståndpunkt
anföres att man torde kunna utgå från att parts personliga kännedom om
omständigheterna i målet blivit utnyttjad redan i underrätt och att jämväl
överrätterna kunna draga visst gagn därav. Därvid är dock att märka, att
parts utsaga, där den ej avgivits under sanningsförsäkran, enligt 6 kap.
7 § ej må antecknas i underrättens protokoll med mindre särskilda skäl
föranleda därtill. Och även om utsagan antecknats, är en föredragning av
protokollet ej av samma värde för hovrätten som den omedelbara tillgången
till parten. Slutligen anföres till stöd för förslaget, att målet i regel bör
i överrätten vara i det skick att domstolen av handlingarna bör kunna utröna,
om parts personliga närvaro är av nöden. Även om detta mången
gång låter sig göra, skall det säkerligen ofta visa sig, att huvudförhandlingens
förlopp icke kan på förhand beräknas och att underlåtenhet att inkalla
part kommer att leda till att viktiga omständigheter bliva ouppklarade.
En annan sak är att den begränsning av själva tvisten, som ofta inträder
vid fullföljd till högre rätt, kan göra det möjligt att avstå från parts
hörande.

Den ståndpunkt förslaget intager i denna fråga innebär alt part jämlikt
35 kap. 13 § har större möjlighet att i hovrätten framkalla nytt förhör med
vittne än med motparten, ett förhållande som knappast kan anses följdriktigt.
Särskilt anmärkningsvärt synes det vara att den mindre stränga
inställelseplikten skall gälla även i de mål, som hovrätten jämlikt 2 kap. 2 §
har att upptaga såsom första och enda instans.

På grund av vad nu anförts hemställer lagrådet, alt den för parts skyldighet
att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt föreslagna
regeln göres tillämplig även på huvudförhandling i hovrätt. Örn så -

186

Kunql. Majlis proposition nr 5.

lunda underrätt och hovrätt bliva principiellt likställda i förevarande hänseende,
kan dock förväntas att hovrätt i det fylligare material för bedömningen,
som står den till buds, oftare kan finna stöd för ett antagande att
partens personliga närvaro saknar betydelse för utredningen.

Beträffande paragrafens avfattning Synes det riktigare, att bestämmelserna
få karaktären icke endats av normer för parts skyldighet att infinna
sig utan även av regler för när domstol har att inkalla part personligen. Därigenom
skulle tydligare framgå, att det är på domstolen det ankommer att
pröva huruvida omständigheter som grunda inställelseplikt äro för handen.

Vad i sista punkten av första stycket stadgas torde såsom självklart kunna
utgå.

12 KAP.

5 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall rätten, såframt ombud visar oredlighet, oskicklighet
eller oförstånd eller eljest finnes olämplig, avvisa honom såsom ombud
i målet. Är ombudet icke advokat, kan rätten i samband med avvisningsbeslutet
för viss tid eller tills vidare förklara honom obehörig att brukas
såsom ombud vid den rätten. När åter en advokat avvisats såsom ombud,
ankommer det på advokatsamfundets styrelse, hos vilken rätten skall
göra anmälan angående ombudets förhållande, att vidtaga de åtgärder som
enligt 8 kap. 7 § må finnas påkallade. Starka skäl tala för att advokaten,
i avbidan på att styrelsen fattar beslut i anledning av anmälningen, må kunna
förklaras obehörig att uppträda såsom ombud inför den rätt som avvisat
honom. Särskilt gäller detta i sådana fall då advokaten uppsåtligen förfarit
oredligt och på den grund måste bliva utesluten ur samfundet. Lagrådet
hemställer om ändring av förslaget i angiven riktning.

11 §•

Lagrådet:

Det i andra punkten beträffande enskilda juridiska personer uppställda
kravet att protokollsuldrag skall vara styrkt av den som fört protokollet
kan i vissa fall, såsom då protokollföraren avlidit eller flyttat till annan
ort, vålla hinder eller omgång. Då protokollföraren utsetts till ombud, vilket
ej torde vara ovanligt, är det mindre lämpligt att han skall styrka utdragets
riktighet. Det hemställes förty, att någon särskild form för bestyrkandet
icke stadgas.

12 §.

Justitierådet Lawski:

I svensk praxis har, om ock utan uttryckligt stöd i lag, åtminstone sedan
1790-talet använts fullmakter ställda till innehavaren. I förslaget förbjudes
dylik fullmakt, framför allt av det skälet att den lätt kan missbrukas

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

187

genom att den kommer i händerna på någon, som parten ej önskar hava
såsom ombud. Därjämte göres gällande, att även med hänsyn till fullmaktens
återkallande fullmakt för innehavaren kan medföra olägenheter.

Därest man verkligen genom att förbjuda innehavarefullmakter skulle
kunna vinna garanti för att part aldrig företrädes av annan än av honom
själv godkänt ombud, skulle däri otvivelaktigt legat ett starkt skäl för det
föreslagna förbudet. Någon sådan garanti föreligger emellertid alls icke.
Även en till viss person ställd fullmakt, som ger ombudet substitutionsrätt,
innebär samma risk som innehavarefullmakter för att ett av parten ej önskat
ombud kommer att företräda honom. Jag frånser den möjligheten, att
en innehavarefullmakt obehörigen frånhänts rättsinnehavaren och därefter
användes av en alldeles ovidkommande person. En dylik möjlighet saknar
praktisk betydelse redan på den grund att den obehörige innehavaren
ej kan begära något arvode. Icke heller lärer man behöva i praktiken räkna
med det fall, att någon som av misstag fått fullmakten i sina händer,
»i god tro» uppträder såsom ombud. Medan sålunda någon praktisk fördel
ej vinnes genom innehavarefullmaktens avskaffande, skulle därav föranledas
vissa praktiska olägenheter. Då part i brådskande fall vill insända
en fullmakt till en advokatbyrå kan det inträffa, att den advokat, på
vilken han vill ställa fullmakten, är bortrest. Parten riskerar, örn innehavarefullmakten
ej duger, ett måhända onödigt uppskov. Möjligen kan
parten genom att lämna platsen för ombudets namn tom i en fullmakt på
en omväg vinna den fördel, som är förenad med innehavarefullmakter, men
ett dylikt kringgående kan ju ej gärna anses önskvärt. Det bör i detta sammanhang
påpekas att med hänsyn till att innehavarefullmakter äro mycket
vanliga det trots ett förbud, örn förslaget i denna del lagfästes, säkerligen
skall dröja ganska lång tid innan allmänheten kommer att iakttaga förbudet.
Uppskov komma alltså att i ej obetydlig utsträckning föranledas av
detsamma.

Vad till sist beträffar svårigheten att återkalla innehavarefullmakter synes
betydelsen därav ej böra överdrivas. Det står ju alltid part öppet att låta
återkalla fullmakten inför rätten i motpartens närvaro, även om fullmakten
ej återställes till parten.

På grund av det anförda hemställer jag, att paragrafen måtte ändras i enlighet
med vad sålunda anförts.

15 och 16 §§.

Lagrådet:

Det torde saknas anledning att förbjuda andra inskränkningar i ombuds
behörighet än sådana som äro olägliga ur processuell synpunkt. Föreskrift
av part att ombudet ej må uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad
kan ej hänföras till dessa men har likväl ej i förevarande
paragraf upptagits bland tillåtna inskränkningar. Visserligen kan enligt förslaget
från ombudets behörighet undantagas befogenheten att söka verkställighet
av rättens dom, och örn så sker, kan ombudet, såsom i motiven på -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

pekas, ej ens begära verkställighet i fråga om rättegångskostnad. Däremot
skulle parten ej kunna hindra att ombudet med för parten bindande verkan
uppbär rättegångskostnad, som motparten frivilligt betalar. Särskilt i den
mån kostnadsersättningen gäller tid innan ombudet anlitats, synes förbudet
mot att i omförmälda avseende inskränka fullmakten icke motiverat. Lagrådet
hemställer om sådan ändring av 15 § att inskränkning i ombuds behörighet
må ske jämväl såvitt angår rätten att uppbära parten tillerkänd
ersättning för rättegångskostnad.

I överensstämmelse med vad som torde kunna betraktas såsom gällande
rätt uppställer förslaget den regeln, att om en fullmakt innehåller en icke
tillåten inskränkning i ombudets befogenhet, ombudet skall anses sakna behörighet
att företräda parten. I förslaget stadgas därför, att parten i detta
fall skall erhålla föreläggande att avhjälpa felet.

Såsom beredningen påpekat, föreligga här för lagstiftaren två möjligheter,
antingen att inskränkningen betraktas såsom betydelselös eller att fullmakten
anses ogiltig. Då beredningen föredragit det senare alternativet, åberopas
i första hand såsom skäl, att det synes oegentlig! att lagen medger ombud
en behörighet, som parten icke avsett att förläna honom; därjämte
anmäldes, att svårighet kan uppstå att skilja en fullmakt med långt gående
inskränkningar från en fullmakt att vidtaga särskild åtgärd i rättegången.
Av dessa skäl är det förra uppenbarligen av rent teoretisk art. Har part
i okunnighet om lagens stadganden gjort en otillåten inskränkning i fullmakten,
är det mycket litet sannolikt, att han vill anlita det av honom valda
ombudet endast om han får göra inskränkningen i fullmakten. Praktiskt
sett kommer han därför att alltid frånfalla inskränkningen, och den föreslagna
bestämmelsen skulle därför endast bereda honom ett onödigt besvär.
Och har parten åter i syfte att vinna uppskov medvetet gjort en olaglig inskränkning,
bör lagen ej medverka till att han lyckas i sitt uppsåt. Den
svårighet, som beröres i det senare av beredningens skäl, kan näppeligen
betraktas såsom avgörande. Å andra sidan skulle, på sätt beredningen själv
antytt, vissa praktiska fördelar vinnas genom att laga verkan frånkännes
inskränkningen. Framför allt blir det då möjligt att utan uppskov fortsätta
handläggningen och avgöra målet. Vidare undkommer man den inkonsekvens,
som med förslaget skulle uppstå emellan behandlingen av sådana otilllåtna
inskränkningar, som endast hava karaktären av instruktioner, och behandlingen
av sådana, som verkligen avse att gentemot rätten och motparten
inskränka fullmaktens omfång. En viss tvekan kan också, om förslaget
godtages, uppstå om verkan av att en instruktion av nyss nämnd art kommer
till rättens eller motpartens kännedom. Att 11 § i lagen om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ej är direkt tillämplig
på rättegångsfullmakt, är otvivelaktigt. I vad mån en analogisk tillämpning
därav är tillåten, så att en inskränkning skulle gälla mot rätten och motparten,
örn de insett eller bort inse, att ombudet överskridit sin befogenhet, är måhända
ej alldeles klart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

189

I moderna processordningar har det nu behandlade spörsmålet i allmänhet
lösts så, att otillåten inskränkning förklarats vara utan verkan (se tyska
civilprocesslagen § 83, österrikiska civilprocesslagen § 32 och norska civilprocesslagen
§ 48).

Med hänsyn till det anförda föreligga enligt lagrådets mening övervägande
skäl för att låta även den svenska processlagstiftningen ansluta sig till sistnämnda
mening. Det hemställes därför, att i 15 § efter första punkten intages
föreskrift om att annan än där angiven inskränkning är utan verkan
och att vad 16 § innehåller om verkan av icke tillåten inskränkning måtte
utgå.

22 §.

Lagrådet:

Av den här givna föreskriften att om rättegångsbiträde skall gälla vad i
2—5 §§ i kapitlet stadgas måste den slutsatsen dragas, att övriga bestämmelser
i kapitlet sakna tillämpning. Detta lärer också vara riktigt, dock
med den modifikationen att grunderna för 17 § uppenbarligen måste tilllämpas.
Enligt beredningens mening är man berättigad att antaga att om
biträde i parts närvaro företar en rättegångshandling utan att parten framställer
någon erinran däremot, handlingen är att betrakta såsom godkänd av
parten och således är för honom bindande. Då det synes tvivelaktigt, örn
en sådan presumtion under alla förhållanden är möjlig utan uttryckligt
stadgande, hemställes att — i överensstämmelse med vad som skett i tyska
(§ 90) och norska (§ 51) civilprocesslagarna — i paragrafen upptages föreskrift,
att rättegångshandling, som företagits av parts rättegångsbiträde,
skall anses vara av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot.

13 KAP.

1 §•

Lagrådet:

För att talan om periodiskt återkommande prestationer skall kunna upptagas,
kräves enligt förslaget — förutom att tiden för fullgörande av någon
av dem inträtt — tillika, alt prestationsskyldigheten icke beror av redan
lämnat eller framtida vederlag. Att för alla fall uppställa ett ovillkorligt
krav på vederlagsfrihet är emellertid näppeligen påkallat. Hinder synes
sålunda icke böra möta för domstol t. ex. att på grund av avtal örn olycksfallsförsäkring
utdöma en livränta till den som efter olycksfall blivit invalid
eller att bifalla mot en arbetsgivare förd talan på fullgörelse av framtida
pensionsförmåner åt någon som efter slutad anställning äger rätt till pension.
En fullgörelsetalan som avser utgivande av livränta eller pension torde
ehuru vederlag utgått böra likställas med de fall som särskilt nämnts i motiven
till förevarande paragraf, nämligen fullgörelse av underhållsskyldighet
av familjerättslig natur eller på grund av olycksfall. Framhållas må
ock, att bestämmelsen i 13 § lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å

190

Kungl. Majda proposition nr 5.

motorfordon uppenbarligen bygger på den förutsättningen att anstalt, som
mot vederlag meddelat sådan försäkring, kan förpliktas att i form av livränta
utgiva ersättning till den som skadats i följd av trafik med motorfordon.
Det hemställes om en jämkning i enlighet med vad här sagts.

14 KAP.

7 §■

Lagrådet:

För tillämpning av de i 1—6 §§ i detta kapitel givna reglerna örn förening
av tvistemål torde det av praktiska skäl vara nödvändigt att uppställa såsom
förutsättning icke blott att — såsom det i lagtexten heter — samma domstol
är behörig utan även att målen väckts vid samma domstol. Att åt bestämmelsen
i förevarande paragraf skall givas en sådan tolkning lärer jämväl
vara avsett. I syfte att undanröja varje möjlighet till tvivel örn den rätta
tolkningen hemställer lagrådet örn ett förtydligande av lagtexten.

15 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Om överexekutor ställer under skingringsförbud lös egendom, som befinner
sig i tredje mans besittning, kan tillika enligt 180 § utsökningslagen
förbud meddelas denne att utgiva egendomen. När enligt förslaget skingringsförbud
utfärdas av rätten, bör det ock ankomma på rätten att meddela
beslut rörande sådant kompletterande förbud att utgiva egendomen varom
nu nämnts. Uttryckligt stadgande härom bör inflyta i förslaget, lämpligen
såsom ett tredje stycke i denna paragraf.

2 §.

Lagrådet:

Det är icke utslutet att, sedan reseförbud upphört att gälla, nya omständigheter
inträffa som giva fog för att sådant förbud ånyo meddelas, såsom
exempelvis då ställd säkerhet visat sig sakna värde. Av lagtexten framgår
icke fullt klart, om det är avsett att reseförbud skall kunna sålunda meddelas
mer än en gång i samma mål och huru för sådant fall den stadgade
tidsbegränsningen för reseförbud skall förstås. Lämpligen bör i sistnämnda
hänseende gälla att reseförbud icke får i samma mål räcka under längre tid
än sammanlagt tre månader. Lagrådet hemställer örn en förtydligande
jämkning av första stycket andra punkten i förevarande paragraf, förslagsvis
så att där utsäges, att reseförbud skall gälla från den dag det delgavs
motparten och att reseförbud, ändå att flera beslut därom meddelats i målet,
ej må sammanlagt gälla mer än tre månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 191

7 §■

Lagrådet:

Icke förfallen del av arrende, hyra eller ränta av fast egendom torde
såsom endast en åtföljd till egendomen icke kunna göras till föremål för
kvarstad utan stöd av uttrycklig bestämmelse. I utsökningslagen har detta
fall också särskilt redovisats med angivande av den speciella form kvarstaden
här måste få: överexekutor tillsätter en syssloman att uppbära medlen och
låter kungöra den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än
denne. Örn man vill giva även domstol befogenhet att meddela sådan kvarstad
— och det finnes ju icke någon anledning att i avseende å vad som
må läggas under kvarstad göra skillnad mellan rätten och överexekutor —
bör således uttrycklig bestämmelse härom lämnas. Det synes vara avsett
att, örn rätten beslutar kvarstad som nu nämnts, förordnandet av syssloman
skulle såsom en verkställighet av kvarstadsbeslutet tillkomma överexekutor
på grund av den hänvisning till utsökningslagen som i 7 § lämnas. Enligt
lagrådets uppfattning är det emellertid här icke fråga om en verkställighet
i egentlig mening. Såsom ovan antytts får kvarstadsbeslutet i detta speciella
fall sitt uttryck just i att syssloman förordnas; det ena kan ej skiljas
från det andra.

I enlighet med vad nu anförts hemställer lagrådet, att beträffande rättens
befogenhet i förevarande hänseende upptages en bestämmelse motsvarande
stadgandet i 184 § första punkten utsökningslagen.

Är synnerlig fara att fast egendom, som av överexekutor satts under skingringsförbud,
genom vanvård eller annorledes i större mån försämras, äger
enligt 181 § utsökningslagen överexekutor förordna syssloman att omhändertaga
och förvalta egendomen, om borgenären begär det och lämnar
förskott till bestridande av nödig kostnad för egendomens förvaltning. En
motsvarande befogenhet har icke enligt förslaget tillagts rätten; överexekutor
skulle, även när skingringsförbud meddelats av rätten, med stöd av 7 § hava
att vid behov förordna syssloman att förvalta egendomen. Icke heller i detta
fall innebär emellertid förordnandet enbart en verkställighetsåtgärd. Naturligast
synes vara att betrakta det som en utbyggnad på skingringsförbudet
till ytterligare säkerställande av den med handräckningen åsyftade effekten,
och det kan då ifrågasättas huruvida icke en uttrycklig bestämmelse erfordras,
örn man vill giva överexekutor en befogenhet att sålunda komplettera en
av rätten beslutad handräckning. Lagrådet håller emellertid före att, om
rätten meddelar skingringsförbud, det lämpligen också hör tillkomma rätten
att förordna syssloman. Allrahelst när behov samtidigt yppas att meddela
skingringsförbud och att tillsätta syssloman, skulle det medföra en
mindre tilltalande omgång om prövningen av de båda med varandra nära
förbundna frågorna lades hos skilda myndigheter. Det hemställes förty, att
en bestämmelse upptages varigenom åt rätten lämnas en befogenhet motsvarande
den som enligt vad ovan angivits tillkommer överexekutor.

De båda stadganden varom lagrådet nu hemställt torde kunna intagas i
7 §•

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

16 KAP.

2 §•

Justitierådet von Steyern:

Såsom i motiven anföres tillämpas för närvarande vid omröstning till dom
den enkla regeln att, sedan eventuellt föreliggande rättegångsfrågor avgjorts,
en enda votering äger rum, därvid varje ledamot avger ett votum innehållande
de skäl på vilka han grundar sin mening och utmynnande i det
slut målet enligt hans tanke bör få. Örn därvid visar sig att pluralitet föreligger
för en viss utgång, blir denna gällande som domslut, även om de
ledamöter, som bilda pluraliteten, stödja sig på olika grunder. Samma metod
tillämpas enligt den norska civilprocesslagen § 139. Enligt vad som
uttalats inom den danska rättsvetenskapen1 är detsamma förhållandet även
i Danmark (jfr Lov om Rettens Pleje § 216).

Enligt det remitterade förslaget däremot må, då beträffande samma käromål
är fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar
betydelse för rättegången (s. k. omedelbart relevanta rättsfakta), dessa omständigheter
efter sakens beskaffenhet uppställas till särskilda omröstningar,
därvid ledamot, som överröstats i en votering, har att deltaga i den eller de
följande. Målet avgöres därefter på grundval av det resultat, som framgått
av omröstningarna om de omedelbart relevanta rättsfakta. Eventuellt kan
därvid ytterligare omröstning erfordras t. ex. i fråga om storleken av det
belopp, som skall utdömas.

En sådan metod kan tydligen leda till att målet får en annan utgång än
som skulle blivit fallet med nuvarande förfaringssätt. Dock torde detta
endast undantagsvis bliva händelsen. Däremot kan det förutses att särskilda
omröstningar komma att erfordras i ett betydande antal mål; bland
annat de talrikt förekommande skadeståndsmålen torde giva anledning därtill.
I detta sammanhang må erinras att det — trots lagtextens avfattning —
ej kan vara avsett att domstolarna skulle äga fri valrätt mellan de båda metoderna;
meningen är tydligen att särskilda omröstningar skola äga rum,
så snart den i paragrafen angivna förutsättningen är för handen.

Ur logisk synpunkt torde den föreslagna omröstningsmetoden vara överlägsen
den nuvarande; det är onekligen mindre följdriktigt att sammanräkna
vota, som stödja sig på helt olika grunder. Men det nya förfaringssättet
är förenat med så avsevärda praktiska olämpor, att det kan sättas i fråga
om dessa icke väga tyngre än fördelen av att i det fåtal mål, där utgången
bleve en annan, erhålla ett domslut, som är logiskt oangripligt. Att proceduren
är mera omständlig, är väl i och för sig ej skäl nog att avvisa förslaget.
Men föga tilltalande är det, att en domare, som överröstats i en votering
rörande själva saken, måste deltaga i den eller de följande och därigenom
medverka till att målet får en enligt hans uppfattning oriktig utgång.

1 Munch-Petersen: Den danske Retspleje 2 uppl. I sid. 293.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

193

Förhållandet kan ej jämställas med det, som föreligger då en i en rättegångsfråga
överröstad domare bär att ingå i prövning av själva målet. Vidare
kan befaras att svårigheter ej sällan skola uppkomma vid metodens tilllämpning.
Stundom är det vanskligt att avgöra vilka omständigheter som
äro omedelbart och vilka medelbart relevanta; endast de förra få göras till
föremål för särskilda omröstningar. Ej alltid är det givet huru de särskilda
omständigheterna böra närmare bestämmas och avgränsas fran varandra.
Ofta möter ej svårighet att finna en logisk ordningsföljd, efter vilken de
olika fakta böra uppställas till omröstning; i andra fall kan detta ej ske,
och domen kan då bliva olika alltefter den ordning som väljes. Sådana
spörsmål, som de nu antydda, möta ej med nuvarande omröstningssätt.
Även örn man får hoppas, att efter förslagets genomförande voteringar om
voteringssättet ej skola bliva vanliga, lär det ej kunna undgås att åtskillig
tid kommer att spillas på diskussioner i dessa skäligen ofruktbara ämnen.
För att uppskov vid målens avgörande skall undgås, måste varje ledamot
vara på förhand beredd att, alltefter den utgång olika tänkbara omröstningar
kunna få, avgiva vota rörande alla i målet föreliggande frågor. Härigenom
förorsakas ett arbete, som mången gång blir till ingen nytta. En
betänklig svaghet hos den föreslagna ordningen är ock, att den är ägnad
att framhäva de särskilda tvistepunkterna på bekostnad av översikt och
sammanhang.

Uppenbarligen måste i förevarande hänseende ett och samma förfarande
tillämpas i alla domstolar, som bestå av flera ledamöter. Den föreslagna
metoden tar sikte på förhållandena inom ett kollegium av jurister. I en
domstol, där nämnd har säte, synes den på grund av sin tekniskt komplicerade
natur avgjort olämplig.

Vid övervägande av dessa omständigheter finner jag den föreslagna bestämmelsen
icke kunna förordas, i varje fall icke såsom en allmängiltig regel.
En möjlighet torde emellertid föreligga att giva bestämmelsen en mera
begränsad räckvidd. Detta skulle kunna ske genom att låta förfarandet få
tillämpning endast på vissa grupper av frågor, som ehuru de hos oss bruka
hänföras till realitetsspörsmålen, dock stå rättegångsfrågorna nära. Hit
höra spörsmål huruvida part genom preskription eller eljest förlorat sin
rätt till talan och huruvida part är rätt kärande eller svarande i målet. Då
det nuvarande omröstningssättet någon gång leder till otillfredsställande
resultat, torde det oftast bero på att dylika spörsmål, vilka för tanken framstå
som preliminära, indragas i den huvudsakliga voteringen. Då de nu
antydda frågorna utan svårighet kunna särskiljas från övriga materiella
frågor, bortfaller en del av de anförda betänkligheterna, om stadgandet begränsas
till att gälla endast dem.

På grund av vad nu anförts hemställer jag, att tredje punkten i andra
stycket utgår eller ersättes med ett stadgande, att särskild omröstning skall
hållas angående fråga huruvida part förlorat sin rätt till talan eller huruvida
part är rätt kärande eller svarande.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 13

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3 §•

Lagrådet:

För att nämndens mening skall gälla mot ordförandens torde enligt gällande
rätt ej vara tillräckligt att nämndemännen ena sig om ett annat domslut
än ordförandens. Därjämte fordras att nämndens ledamöter grunda sitt
domslut på samma skäl. Även förslagets ståndpunkt torde få anses vara,
att samtliga nämndemän eller den föreskrivna pluraliteten inom nämnden
måste ena sig örn både skäl och slut, för att nämndens mening skall gälla
gentemot ordförandens. Detta framgår ej klart av första styckets lydelse;
det i lagtexten använda uttrycket »mening» brukas i andra stycket och i 4 §
närmast såsom beteckning för endast domslutet. Lagtexten i första stycket
bör därför förtydligas.

, 6 §.

Lagrådet:

Enligt motiven skola reglerna för omröstning i brottmål gälla, även då
fråga är om att utdöma vite. För att undvika missuppfattning härom torde
vad sålunda är avsett böra uttryckligen stadgas. I tvistemål kan i vissa fall
bliva fråga örn att part eller annan skall tagas i häkte (5 kap. 9 §, 15 kap. 2 §
och 36 kap. 21 §). Även vid omröstning i sådan fråga liksom i fråga om någons
kvarhållande i häkte lära brottmålsreglema böra gälla. Detsamma synes
böra vara fallet, då rätten jämlikt 15 kap. 2 eller 6 § har att besluta i fråga
om reseförbud. Vid omröstning örn andra, mindre ingripande handräckningsåtgärder,
såsom kvarstad, skingringsförbud, åtgärd som omförmäles i
15 kap. 3 eller 4 § eller hämtning, synas reglerna för omröstning i tvistemål
kunna utan betänklighet användas.

Lagrådet hemställer om jämkning av paragrafen i enlighet med vad nu
anförts.

17 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Såsom exempel på fall då rättegångshinder föreligger, vilket rätten självmant
bör beakta, har i motiven till förevarande paragraf nämnts 9 § lagen
den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.
En sådan tolkning av nämnda lagrum och likartade preskriptionsregler, vilka
innefatta förlust av talerätt, torde icke kunna upprätthållas, åtminstone icke
sedan högsta domstolen numera (se N. J. A. avd. I 1939 sid. 662) förklarat
att tillämpningen av den i exemplet angivna preskriptionsbestämmelsen är
beroende av invändning från gäldenärens sida.

5 §•

Justitierådet von Steyern:

Vare sig det föreslagna stadgandet i 16 kap. 2 § andra stycket tredje punkten
behålles oförändrat eller, på sätt jag hemställt, utgår eller begränsas, be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

195

står den möjligheten att ett mål kan få olika utgång allteftersom mellandom
enligt andra stycket i förevarande paragraf gives eller ej. Att så kan bliva
fallet om ändring ej göres i 16 kap. 2 § beror på att vad enligt sistnämnda
lagrum skall bliva föremål för särskilda omröstningar är varje s. k. omedelbart
relevant rättsfaktum, under det att mellandomen gäller den generella
frågan huruvida fullgörelseskyldighet föreligger eller ej. För att undanröja
denna möjlighet till olika utgång kunde tänkas en föreskrift att även vid enhetlig
dom särskild omröstning alltid skulle hållas beträffande frågan om
skyldighet att fullgöra, så snart olika meningar yppas därom. Då sådana
meningsskiljaktigheter äro utomordentligt vanliga bland annat i det stora
antalet skadeståndsmål, skulle emellertid en sådan föreskrift i hög grad
tynga förfarandet och kan därför ej förordas.

Den nu berörda möjligheten av olika utgång vid enhetligt avgörande och
mellandom torde ej vara av större betydelse. Det kan nämligen antagas, att
mellandom endast i ett ringa antal fall kommer att visa sig ändamålsenlig.
Möjligheten innebär, att den slutliga domen kan bliva ofördelaktigare för
svaranden örn mellandom gives än eljest skulle blivit fallet. Vid sådant förhållande
torde i andra stycket böra stadgas, att sådan dom, som där avses,
ej må givas mot svarandens bestridande.

7 §•

Lagrådet:

Under 3 i första stycket föreskrives, att domen skall angiva parternas yrkanden
och invändningar samt de omständigheter, varå de grundats, jämte
motpartens yttrande däröver. Det praktiska syftet med en sådan föreskrift
torde vara, att av domen bör framgå vad som därigenom blivit prövat och
avgjort. För att tillgodose detta syfte är en så utförlig redogörelse, som i
punkten kräves, i allmänhet ej erforderlig. Tillräckligt är, att domen angiver
parternas yrkanden i sak och vad som erfordras för att individualisera dessa,
det vill i regel säga de omständigheter, varå yrkandena grundas. Till sådana
yrkanden hänföras då tydligen jämväl t. ex. kvittningsyrkanden. Däremot erfordras
ur den angivna synpunkten icke, att yrkanden av processuell art eller
invändningar eller vad som yttras i anledning av yrkanden eller invändningar
redovisas i domen. Om sådant skall upptagas i domen och på vilken
plats det då lämpligen bör ske, kan överlåtas åt domstolen att avgöra.

Vad nu förordats skulle medföra en ej oväsentlig lättnad vid domens avfattande
särskilt för underrätterna. Lagrådet hemställer om jämkning i enlighet
med vad nu anförts.

9 §•

Lagrådet:

Möter i tvistemål synnerligt hinder mot doms meddelande inom tid, som
fastställes i denna paragraf, kan rätten låta med domen anstå så länge som
påkallas av hindret. Varje gång denna möjlighet till anstånd begagnas, skall
anmälan därom med uppgift örn anledningen till uppskovet göras av underrätt
till hovrätten och av hovrätt till Kungl. Maj:t. Liknande föreskrifter örn

196

Kline)!. Maj:ts proposition nr 5.

anmälningsskyldighet återfinnas i motsvarande bestämmelse för brottmål
(30 kap. 7 §) och därjämte i 42 kap. 20 §, 45 kap. 14 §, 47 kap. 22 §, 50 kap.
13 och 22 §§, 51 kap. 13 och 22 §§ samt 53 kap. 1 och 22 §§ för sådana fall
då huvudförhandling utsättes att hållas efter utgången av viss i dessa paragrafer
angiven tidrymd.

För införande av anmälningsskyldighet i den form som sålunda föreslås
synas tillräckligt bärande skäl icke kunna åberopas. Det kan icke vara avsett,
att varje inkommen anmälan skall föranleda undersökning rörande behovet
av anstånd i det särskilda fallet, utan syftet med anordningen måste
vara att material skall samlas för att möjliggöra ett ingripande, så snart anledning
finnes att antaga att vid någon domstol tillämpas ett uppskovssystem
som står i strid mot grunderna för den nya rättegångsordningen. Sådana fall
som anmärkts i motiven till 42 kap. 20 § — nämligen då underrätt på grund
av anhopning av göromål tvingas att uppskjuta åtgärder som eljest kunnat företagas
inom behörig tid — komma säkerligen utan uttrycklig föreskrift att
bringas till hovrättens kännedom i syfte att hovrätten måtte genom förstärkning
av underrättens arbetskrafter eller annan åtgärd medverka till att arbetet
vid underrätten kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. över befarade missbruk
av den rörelsefrihet, som på detta område lämnas domstolarna, torde
tillräckligt effektiv kontroll kunna vinnas genom enklare anordningar än de
här föreslagna, vilka bland några av dem som yttrat sig över förslaget uppfattats
såsom ett oberättigat misstroende mot domarkårens goda vilja att tilllämpa
det nya processförfarandet i den rätta andan. En utväg som därvid
erbjuder sig synes vara att låta rätten i en särskild liggare över mål, i vilka
uppskov ägt rum, anteckna anledningen till uppskovet. Härutinnan erforderliga
föreskrifter synas emellertid icke vara av den natur att de böra få sin
plats i rättegångsbalken.

Numera lära i allmänhet domstolarnas sammanträdeslokaler och deras
kanslier vara inrymda i samma byggnad. Så är förhållandet i fråga om
rådhusrätterna, hovrätterna och ett stort antal häradsrätter. Åtskilliga häradsrätter
hava emellertid tingsställe och kansli på olika orter, och nedre
justitierevisionen, som utgör kansli för högsta domstolen, är förlagd till annan
byggnad än den, där högsta domstolen sammanträder. Även efter det
rättegångsreformen trätt i kraft, torde åtskilliga domstolar komma att hava
sammanträdeslokal på annan ort än kansliet. Detta kommer alltid att bliva
fallet, om vid sammanslagning av tingslag anordningen med flera tingsställen
(1 kap. 6 §) tillämpas. De i 17 kap. 9 §, 30 kap. 7 § samt 33 kap.
12 och 19 §§ föreslagna stadgandena örn anslag å rättens dörr innebära,
att i dylika fall det meddelande eller den handling, varom fråga är, kommer
att finnas å tingsstället men ej å kansliet. Det vill synas som om det skulle
vara bättre sörjt för att meddelandet eller handlingen blir känd för vederbörande,
örn anslaget i stället skedde å kansliets dörr. Att föreskriva anslag
på båda ställena torde vara onödigt. Bestämmelsen i 33 kap. 24 § andra
stycket, som innebär att förteckning å stämningsman skall icke blott vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

197

tillgänglig å kansliet utan även anslås på tingsstället eller, om flera sådana
finnas, på ett vart av dem, bör däremot behållas oförändrad.

14 §.

Lagrådet:

Av de beslut under rättegången, mot vilka talan skall förås särskilt, skola
enligt förevarande paragraf vissa uppräknade genast gå i verkställighet.
Lämpligen bör till denna grupp av beslut ytterligare hänföras beslut, varigenom
rätten förordnat, att beviljad förmån av fri rättegång skall upphöra,
eller till biträde förordnat annan än part föreslagit. Det hemställes, att ett
tillägg härom göres i andra punkten av paragrafens andra stycke. Motsvarande
tillägg bör göras i 30 kap. 12 §.

15 §.

Lagrådet:

1 rättssäkerhetens intresse synes såväl här som i 30 kap. 13 § böra föreskrivas,
att rättelse av dom eller beslut såvitt möjligt skall antecknas jämväl
å utgivna utskrifter.

19 KAP.

1 §

Lagrådet:

Då vad i sista stycket stadgas torde kunna anses innefattat i första styckets
tredje punkt och således är överflödigt, bör sista stycket utgå.

9 och 10 §§.

Lagrådet:

Hänvisningarna till 1 § torde böra ändras till att gälla 1 eller 2 §. Exempel
på en i lag given forumregel, som avviker från 2 §, utgör 328 § sjölagen, såvitt
fråga är om brott som begåtts ombord på svenskt fartyg i utländsk hamn. 11

11 §•

Lagrådet:

Samma ändring som av lagrådet föreslagits i 10 kap. 20 § torde böra vidtagas
i förevarande paragraf.

20 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Befogenhet att i högre rätt fullfölja talan till den misstänktes förmån bör
uppenbarligen tillkomma icke blott allmän åklagare utan även särskild åklagare
såsom t. ex. riksdagens justitieombudsman och riksdagens militieombudsman.
För att detta skall komma till tydligt uttryck i lagtexten synes

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

andra punkten i första stycket av denna paragraf lämpligen kunna upptagas
såsom ett tredje stycke, därvid ordet »Han» bör ersättas med »Åklagare».

6 §•

Lagrådet:

Enligt vad av motiven framgår skall allmänt åtal jämlikt förevarande paragraf
äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är straffskyldig
för gärningen. Mot den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke bör
dömas till ansvar, förutsättes alltså åtal icke skola väckas. Tydligt torde
visserligen vara, att åklagaren kan underlåta att vidtaga åtgärd endast om
det är ställt utom varje tvivel, att frihet från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
föreligger. Eljest måste förundersökning eller åtal fullföljas åtminstone
till dess det genom sådan undersökning, som avses i 6 kap. sinnessjuklagen,
blivit klarlagt, att straff icke kan komma i fråga. Men även med beaktande
härav synes inskränkningen i åtalsplikten beträffande sinnessjuk hava blivit
för omfattande. Understundom kan det nämligen vara av behovet påkallat,
att det blir fastslaget, örn en sinnessjuk har begått ett visst brott eller icke. Är
det uppenbart att den, som misstänkes för brott mot annans personliga säkerhet,
är sinnessjuk men icke ådagalagt att han begått brottet, ehuru tillräckliga
skäl till åtal föreligga, skulle sålunda den sinnessjuke rörande utskrivning
från sinnessjukhus enligt 20 § sinnessjuklagen, därest förslaget antages,
bliva underkastad lindrigare regler örn han ej förklarats hava begått brottet
än örn det skett. I andra fall kan det vara av vikt att åtal sker för att befria
en oskyldig från oberättigade misstankar. Med den avfattning, förevarande
paragraf erhållit, torde man knappast kunna räkna med att åklagarna skola,
fastän åtalsplikt ej föreligger, anse sig berättigade att åtala i de fall som här
avses. Det torde därför böra uttryckligen föreskrivas att, där den misstänkte
på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kan fällas till ansvar, åtal må äga
rum, om tillräckliga skäl föreligga att han begått gärningen och åtal av särskild
anledning finnes påkallat.

8 §•

Justitieråden Eklund och Lawski:

Åklagare är på grund av sin tjänsteplikt skyldig att med tillbörlig skyndsamhet
bedriva förberedande undersökning och väcka åtal. Målsägande är
däremot för brotts angivande eller åtals väckande ej underkastad annan
tidsbegränsning än den som följer av strafflagens bestämmelser om åtalspreskription.
För att tillgodose såväl det allmännas intresse av att ej genom
onödig tidsutdräkt processmaterialet försämras eller straffets verkställighet
uppskjutes som ock den misstänktes anspråk att inom skälig tid få
visshet huruvida målsäganden ämnar göra sak av brottet, föreslog processkommissionen,
att korta preklusionstider skulle stadgas för målsägandens
initiativ till brotts beivrande. Dessa preklusionstider skulle vara tre till
antalet och gälla dels angivelse av brott, som åklagare endast efter angivelse
må åtala, dels väckande av åtal för brott, som endast målsäganden äger

Kanal. Maj:ts proposition nr 5.

199

beivra, dels ock väckande av åtal, då åklagare beslutat att ej åtala. Preklusionstiderna
föreslogos till sex månader och skulle löpa i de båda förra
fallen från det målsäganden fick kännedom om brottet och gärningsmannen
och i det tredje fallet från det han fick kännedom om åklagarens beslut.

Av de sålunda föreslagna stadgandena har processlagberedningen endast
upptagit det, som avsåg väckande av subsidiärt målsägandeåtal. Att stanna
härvid är tydligen av jämförelsevis ringa värde för genomförande av det
ovan angivna syftet. Örn på grund av svårigheten att konstatera när malsäganden
fått kännedom om brottet och brottslingen eller av annan orsak
de andra båda preklusionsreglerna anses icke böra införas, torde tillräckliga
skäl knappast föreligga att stadga en tidsbegränsning endast för det
subsidiära målsägandeåtalet. Endast i undantagsfall kan det tänkas bliva
av någon egentlig betydelse för den, som misstänkes för ett brott, att för angivares
åtalsrätt finnes stadgad en särskild preklusionstid, räknad från det
angivaren erhållit del av åklagarens beslut att åtal ej skall äga rum. Så
länge den för brottet gällande preskriptionstiden löper, måste den misstänkte
räkna med möjligheten att åklagaren kommer att intaga en annan ståndpunkt.
Och en målsägande, som av en eller annan anledning vill utnyttja
hela preskriptionstiden, har ju endast att dröja tillräckligt länge med sin
angivelse. Å andra sidan måste den föreslagna anordningen i praktiken medföra
besvär och kostnader som icke stå i rimlig proportion till nyttan. En
följd av bestämmelsen måste nämligen bliva att det kommer att åligga åklagare
att i varje fall då en angivelse ej leder till atal icke blott anskaffa bevis
om att angivaren fått del av åklagarens beslut i anledning av angivelsen
utan även att bevara detta bevismaterial till dess preskriptionstiden för det
angivna brottet utgår. Slutligen må framhallas att, i den mån det ma asyftas
att genom stadgandet förhindra dröjsmål med angivelse, värdet härav ej är
stort; utvecklingen har redan lett därtill, att målsäganden såsom regel ej vill
påtaga sig kostnaden för en rättegång och därför skyndar sig att överlämna
åtalsfrågan åt åklagaren.

Då i 8 § såsom förutsättning för målsägandes subsidiära åtalsrätt fordias
att han skall hava angivit brottet, torde detta delvis sammanhänga med den
föreslagna preklusionsfristen, i det att åklagaren ansetts sakna anledning
att delge sitt beslut med annan målsägande än den som till honom gjort
angivelse. Bortfaller preklusionsregeln, synes kravet på angivelse knappast
motiverat.

I anledning av vad nu anförts hemställes, alt i första stycket av 8 § allenast
stadgas, att målsägande ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt
åtal, med mindre åklagaren beslutat, att sådant åtal ej skall äga rum.

14 §.

Lagrådet:

De skäl lagrådet vid 11 kap. 5 8 i fråga örn tvistemål anfört för en utvidgning
av parts skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling
i hovrätt äga giltighet även beträffande målsägande i brottmål. Iaktta -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ges lagrådets hemställan vid nämnda paragraf, ernås genom hänvisningen
i förevarande lagrum den erforderliga ändringen såvitt rörer målsägande.

Därest, på sätt lagrådet förordat, 11 kap. 5 § jämkas så, att lagrummet
kommer att reglera jämväl när rätten har att ålägga part personlig inställelse,
lärer av 45 kap. 15 och IG §§ utan vidare framgå att samma normer skola
iakttagas av åklagaren då han har att utfärda kallelser till huvudförhandling.

En jämkning av första stycket sista punkten blir erforderlig, örn vad lagrådet
hemställt under rubriken till 11 kap. iakttages.

21 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad som förordats vid 11 kap. 5 § för tvistemålens
del och vid 20 kap. 14 § beträffande målsägande torde såsom allmän
regel för den tilltalades inställelse vid huvudförhandling i hovrätt böra gälla
att han skall vara personligen tillstädes, om hans närvaro ej kan antagas
sakna betydelse för utredningen. Med en sådan regel skulle väl föreskriften
om obligatorisk personlig inställelse, då underrätten dömt till straffarbete
eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, få mindre betydelse,
men den torde dock böra bibehållas.

Liksom erinrats angående 11 kap. 5 § bör jämväl av förevarande paragraf
framgå, att rätten har att meddela beslut örn den tilltalades inkallande till
personlig inställelse.

4 §•

Lagrådet:

Behörighet att förordna offentlig försvarare för någon, mot vilken åtal
väckts, skall uppenbarligen tillkomma den domstol, vid vilken målet handlägges.
Uppkommer fråga om sådant förordnande, sedan domstolen meddelat
dom eller slutligt beslut i målet men innan tid för fullföljd av talan
genom anslutningsvad, revisionsansökan eller besvär gått till ända, synes det
vara lämpligare att frågan upptages av den domstol, som meddelat domen
eller beslutet, än av den, hos vilken fullföljd av talan i målet kan äga rum.
För att säkerställa att en sådan ordning kommer att tillämpas synes det
vara erforderligt, att en uttrycklig föreskrift i ämnet upptages i lagen.

8 §•

Lagrådet:

Försvarare, som utses av den misstänkte, har enligt förslaget väsentligen
samma ställning som ett rättegångsbiträde i tvistemål. I enlighet härmed
har också i 3 § givits samma regel om sådan försvarare, som i 12 kap.
22 § meddelats örn rättegångsbiträde. Offentlig försvarare har en likartad
ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

201

Vid 12 kap. 22 § har lagrådet hemställt om upptagande av föreskrift
att rättegångshandling, som företagits av parts rättegångsbiträde, skall anses
vara av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot. I
ansvarsfrågan lärer en dylik regel icke utan vidare kunna tillämpas å försvarare.
Denne synes nämligen åtminstone i viss utsträckning böra även
mot den misstänkte företräda hans intressen, medan å andra sidan åt ett
av försvararen i ansvarsfrågan gjort medgivande icke torde kunna tillerkännas
samma verkan som om det gjorts av den misstänkte, även örn denne
icke gjort gensaga däremot. I fråga om enskilt anspråk bör däremot den
av lagrådet beträffande rättegångsbiträde förordade regeln bliva tillämplig,
och detta torde utan särskilt stadgande bliva fallet, om lagrådets nyssberörda
hemställan iakttages.

22 KAP.

1, 3 och 4 §§.

Lagrådet:

För tvistemålens del upptager förslaget i 14 kap. 1 och 2 §§ den regeln,
att örn någon samtidigt väcker flera käromål mot samma svarande eller om
samtidigt en kärande väcker käromål mot flera svarande eller flera kärande
mot en eller flera svarande, målen skola handläggas i en rättegång, såframt
de stödja sig på väsentligen samma grund. Därutöver föreslås i 14
kap. 6 § att mål mellan samma eller olika parter även i annat fall m å
handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen. Sistnämnda
stadgande åsyftar, såsom i motiven framhålles, bland annat de fall då käromål,
som stödja sig på väsentligen samma grund, ej väckas samtidigt eller
då käromålen icke stödja sig på väsentligen samma grund men dock å likartade
grunder. Tillämpningen av 6 § ankommer på rätten, som oberoende
av parts yrkande kan förfara efter ty finnes lämpligt. En allmän förutsättning
för kumulation är enligt 7 §, att samma domstol är behörig för målen
och samma rättegångsform tillämplig. Såsom lagrådet vid sistnämnda paragraf
yttrat, torde jämväl förutsättas, att målen äro anhängiga vid samma
domstol.

I 22 kap. 1, 3 och 4 §§ regleras frågan om kumulation av talan om ansvar
och örn enskilt anspråk i anledning av brott. Av dessa stadgande!! hava
1 och 3 §§ avseende på det vanligaste fallet eller att målsäganden gör gällande
enskilt anspråk mot den tilltalade; i 4 § första stycket åter regleras
det fallet att målsäganden framställer sådant anspråk mot annan än den
tilltalade. Målsägandens talan om enskilt anspråk mot den tilltalade på
grund av brott må enligt 1 § föras i samband med åtal för brottet, och
enligt 3 § äger rätten, örn sådan talan föres i särskilt mål, förordna att
talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet. Förutsättning
för sådant förordnande är att målsäganden begär målens sammanslagning
och att rätten finner åtgärden lämplig. Enligt 4 § första stycket må, örn

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

målsägande]! vill mot annan än den tilltalade framställa anspråk på skadestånd
eller annat dylikt i anledning av brottet, talan handläggas i samband
med åtalet. Av den föreslagna lagtexten framgår ej tydligt, huruvida
stadgandet är avsett att vara ett parallellstadgande endast till 1 § eller jämväl
till 3 §. Är det senare åsyftat, lämnar avfattningen rum för tvekan huruvida
även i detta fall, likasom i 3 §, för sammanslagning av målen fordras
yrkande av målsäganden och att rätten finner åtgärden lämplig. Stadgandet
torde härutöver innefatta en forumregel, varigenom skulle beredas
tillfälle att vid brottmåisforum mot annan än den tilltalade framställa anspråk
i anledning av brottet.

Vad först angår kumulation av ansvar stalan och målsägandens enskilda
anspråk mot den tilltalade, är intet att erinra mot det i 1 § upptagna huvudstadgandet.
Likaledes torde förslagets ståndpunkt vara riktig då i 3 §
för sammanförande av en ansvarstalan och ett såsom särskilt mål väckt
enskilt anspråk ej uppställas lika tvingande föreskrifter som de, vilka enligt
14 kap. 1 och 2 §§ skola gälla för förening av tvistemål som stödja sig
på väsentligen samma grund. Den omständigheten att principiellt olika
processformer äro tillämpliga ävensom de praktiska olägenheter som kunna
föranledas av ett sammanförande utgöra hinder härför. Med hänsyn till
dels att mål om enskilt anspråk på grund av brott i och för sig skola hänföras
till tvistemål och dels att målsäganden ansetts kunna hava intresse av att
hindra en tillämpning av 29 kap. 6 § andra punkten har i förslaget ansetts
nödigt att göra den civila talans införlivande i brottmålet beroende av att
målsäganden framställer yrkande därom. Ett sådant betraktelsesätt saknar
förvisso ej berättigande, men hänsyn bör ock tagas till att såväl den tilltalade
som rätten kan hava ett välgrundat intresse av att dubbla rättegångar
undvikas. En ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synes stå att vinna,
om rätten oberoende av parts yrkande erhåller befogenhet att förordna örn
målens förening, när skäl därtill äro. Givet är att rätten därvid har att fästa
tillbörligt avseende vid parternas önskningar. Vad nu förordas står i överensstämmelse
med regeln i 14 kap. 6 § om fakultativ förening av tvistemål och
med vad som enligt 22 kap. 5 § skall gälla för särskiljande av ansvarstalan
och talan om enskilt anspråk.

Vad därefter angår det i 4 § första stycket behandlade fallet, eller att
målsäganden vill mot annan än den tilltalade framställa anspråk på skadestånd
eller annat dylikt i anledning av brott, torde samma regler böra
gälla som nyss förordats beträffande målsägandens enskilda anspråk mot
den tilltalade. Det förhållandet att en målsägande grundar sin talan icke
uteslutande på brottet utan även på någon annan omständighet t. ex. att
tredje mannen i egenskap av försäkringsgivare är ersättningsskyldig, bör
— såsom förslaget i 4 § första stycket ock innebär — icke utgöra hinder
mot kumulation.

Skola, såsom nu förordats, samma regler gälla för all kumulation av
ansvarstalan och målsägandens enskilda anspråk, oberoende av örn anspråket
riktas mot den tilltalade eller annan, kan detta enklast ernås genom

Kunpl. Maj:ts proposition nr 5.

203

att 4 § första stycket utgår samt 1 § första punkten och 3 § få en lydelse
som kommer även målsägandens talan mot tredje man att innefattas i
dessa båda stadganden. Vad som i den föreslagna lagtexten utgör hinder
häremot är uttrycket »på grund av brott». Då detta uttryck enligt förslagets
terminologi lärer innebära ett krav på att anspråket skall grunda
sig uteslutande på brottet, bör det ersättas med den i 4 § första stycket
såsom mera omfattande använda termen »i anledning av brott». En sådan
ändring skulle ock stå i samklang med lagrådets hemställan vid 10
kap. 8 §. I vad 4 § första stycket innefattar en forumregel torde denna
genom den föreslagna ändringen bliva obehövlig. Även 1 § innefattar nämligen
enahanda forumbestämmelse, och denna bleve genom ändringen tilllämplig
på målsägandens anspråk, jämväl såvitt det riktas mot tredje man.
Iakttages lagrådets vid 10 kap. 8 § gjorda hemställan, blir behovet av en
forumbestämmelse för det i 3 § avsedda fallet ock vederbörligen tillgodosett.

23 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Det ligger i sakens natur, att ju mera kvalificerad den polismyndighet är,
som handhar förundersökningen, desto mindre anledning föreligger det såsom
regel för åklagaren att övertaga ledningen av denna innan ännu någon
bestämd person framstår såsom med skäl misstänkt. Särskilt med hänsyn
till att förundersökningsarbetet i allmänhet ledes av väl kvalificerade polismän
i de städer, där åklagare- och polismyndighet ej äro förenade i en hand,
lär det endast i undantagsfall visa sig påkallat att åklagaren ingriper redan
på detta tidiga stadium. Det synes därför böra utmärkas, att åklagarens
skyldighet härtill inträder blott örn det av särskilda skäl finnes påkallat.

9 §•

Lagrådet:

I fråga om skyldigheten att kvarstanna för förhör synes i lagen böra, såsom
en grundregel, i första hand utsägas att ingen, som ej är anhållen eller
häktad, skall vara skyldig att kvarstanna längre än som är för ändamålet
oundgängligen erforderligt. Om man till säkerhet mot missbruk från myndighetens
sida vill komplettera denna allmänna regel med detaljföreskrifter,
böra dessa göras mindre stela än de förslaget innehåller. Särskilt må erinras,
hurusom bestämmelsen att inställelse till nytt förhör ej får påfordras
förrän efter viss tid kan, då den göres undantagslös, bliva till icke obetydligt
men för utredningen. Den kunde tillika alstra benägenhet hos förhörsledaren
att utnyttja den i första stycket av 9 § medgivna tiden i vidare mån
än eljest varit påkallat. Den enskildes intresse torde bliva tillbörligen beaktat,
örn det stadgas att skyldighet att kvarstanna ej må i något fall påkallas
för längre tid i följd än tolv timmar och att, därest med någon er -

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

fordras nytt förhör, det ej må utan tvingande skäl påfordras att han infinner
sig tidigare än tolv timmar efter det föregående förhör med honom
avslutats.

12 §.

Justitieråden Eklund och Lawski samt regeringsrådet Hjärne:

Bland exemplen på otillåtna förhörsmetoder hava i denna paragraf nämnts
»snärjande frågor» och »löften eller förespeglingar örn särskilda förmåner».
Innebörden av dessa uttryck är icke fullt klar. Enligt vanligt språkbruk
kunna därunder falla även åtgärder, vilka icke äro att anse såsom otillbörliga.
Med hänsyn härtill hemställes, att de citerade orden måtte utgå ur lagtexten.

14 §.

Lagrådet:

Gällande regler om undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet förutsätta,
att domstolen ej kan förordna om sådan undersökning med mindre
den anser att den tilltalade begått brottet. Endast under denna förutsättning
är det försvarligt att väsentligt förlänga häktningstiden för att få en undersökning
verkställd eller att förordna att icke häktad tilltalad skall för undersökning
intagas å sinnessjukhus. Därvid är även att beakta, att tvångsundersökning
å fängelses sinnessjukavdelning eller å sinnessjukhus för den
tilltalade kan innebära ett svårare lidande än ett frihetsstraff.

Förslagets ståndpunkt i ifrågavarande avseende är ej alldeles klar. I motiven
uttalas, att undersökningen såvitt möjligt bör vara verkställd före huvudförhandlingen
och att det i regel torde vara lämpligast, att den sker redan
under förundersökningen. Detta uttalande kan lätt tydas så, att man velat
avvika från gällande rätts ståndpunkt, men behöver ej innebära mer än
att i alla fall, i vilka det är klart att den misstänkte förövat gärningen —
och det torde vara flertalet — undersökningen bör ske före huvudförhandlingen.

I brist på ett uttryckligt uttalande örn att förslaget vill bryta med gällande
rätt anser sig lagrådet berättigat att antaga, att ej heller förslaget medger
undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet, örn ej övertygande bevisning
förebragts om att han begått gärningen. Vid sådant förhållande kan
lagrådet på denna punkt lämna förslaget utan anmärkning.

19 §.

Lagrådet:

I tvistemål och i brottmål, vari enskilt åtal föres, beredes målet till huvudförhandlingen
omedelbart under rättens ledning. Så sker väl ej i mål
vari allmän åklagare för talan, men rätten har dock även i dessa mål att,
sedan åtal väckts, kontrollera huruvida det förebragta materialet är sådant
att målet kan vid huvudförhandlingen bliva slutfört i ett sammanhang samt
vid behov förelägga åklagaren att fullständiga förundersökningen eller besluta
att yttrande av sakkunnig skall inhämtas eller annan förberedande

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

205

åtgärd vidtagas (se 45 kap. 11 och 12 §§). Ett naturligt komplement till
denna rättens förgranskning är den rätten enligt förevarande paragraf
anförtrodda uppgiften att, innan åtal väckts, upptaga och pröva
anmälan från den misstänkte därom att undersökningsledaren ej
bifallit begäran om förhör med viss person eller att utredningen eljest ej blivit
tillfredsställande. Genom att rätten ingriper redan på detta tidiga stadium
kan den utredning, som må finnas erforderlig, icke blott komma en blivande
huvudförhandling till godo utan även, och i första hand, få betydelse
för åtalsprövningen. Däremot synes den föreslagna anordningen med
anmälan hos rätten icke ändamålsenlig, när klagomålen ej avse förmenta
brister i utredningen utan den misstänkte gör gällande att annat fel förekommit
vid förundersökningen, exempelvis att olämplig förhörsmetod använts.
I sådana fall bör frågan lämpligen behandlas i den ordning som
eljest tillämpas beträffande anmälan om tjänstefel; den misstänkte får vända
sig till överordnad åklagare, som utreder fallet och vidtager den åtgärd,
vartill utredningen ger anledning. I enlighet med vad nu anförts hemställer
lagrådet, att i första stycket av 19 § orden »att eljest vid förundersökningen
ej rätteligen förfarits» måtte utbytas mot »alt utredningen eljest ej blivit tillfredsställande
vid förundersökningen» eller något liknande.

21 §.

Lagrådet:

Särskilt med hänsyn till att förhör icke sällan hålles under mindre gynnsamma
förhållanden bör det vara tillåtet att vid själva förhöret göra behövliga
anteckningar i konceptform för att sedermera — med uteslutande
av sådant som visar sig sakna betydelse för utredningen — utan omformning
av återgivna utsagor renskriva anteckningarna och i förekommande fall
sammanställa dem med andra förhörsanteckningar till ett sammanhängande
protokoll. Något annat lärer ej heller vara åsyftat. Men då avfattningen av
andra stycket i förevarande paragraf kan giva anledning till det missförståndet
att ett i alla avseenden färdigställt protokoll skall åstadkommas redan
vid förhöret, synes styckets formulering böra något jämkas. Det kan
exempelvis stadgas, att utsaga av misstänkt eller annan skall, sedan den
upptecknats, genast uppläsas, att den hörde skall tillfrågas, om han har något
att erinra mot avfattningen, att erinran, som ej föranleder ändring, skall
antecknas och att uppteckningen ej må därefter ändras.

Såframt vad lagrådet anfört i fråga om 6 kap. 8 § andra stycket föranleder
ändring av vad där stadgas, torde motsvarande ändring böra ske här.

24 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Stadgandet i sista stycket avses skola tillämpas endast då det finnes uppenbart
att den misstänkte ej kommer att dömas till annat än böter eller mist -

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

ning av befattning. Under ordalagen kommer emellertid jämväl det fall,
att av omständigheterna uppenbart framgår att viss påföljd kommer att
ådömas i stället för straff. Ett förtydligande torde böra ske.

3 §.

Justitieråden Eklund, Lawski och von Steyern:

Att starka humanitära skäl tala för att minderåriga i regel icke böra utsättas
för den påfrestning, som en häktning kan innebära, synes ej kunna förnekas.
Men enligt vår mening föra dessa skäl icke så långt att, såsom här
föreslagits, häktning av misstänkt under aderton år alltid bör ersättas med
övervakning, om det är möjligt. 1 fråga örn exempelvis den som redan undergått
frihetsstraff torde ej sällan en så mild behandling icke vara på sin
plats. Vi hemställa därför att även beträffande misstänkt som är under
aderton år häktning skall ersättas med övervakning endast örn den förra
åtgärden kan antagas medföra allvarligt men för den misstänkte.

9 §•

Lagrådet:

Den generella avfattningen av paragrafens andra och tredje punkter, vilkas
innehåll helt överensstämmer med nu gällande lag, medför, att även örn
den anhållne är minderårig underrättelse om anhållandet icke må utan hans
medgivande lämnas hans föräldrar eller annan, som har vårdnaden om
honom. Då en sådan konsekvens av föreskrifterna icke synes lämplig och
jämväl i vissa andra fall, t. ex. då den anhållne blivit såsom saknad efterlyst,
underrättelse om anhållandet synes böra lämnas även om den anhållne
ej medgiver det, hemställes om sådan ändring av paragrafen, att underrättelse
örn anhållande må lämnas den anhållnes husfolk och närmaste anhöriga
utan hans medgivande, där synnerliga skäl därtill äro.

11 §.

Lagrådet:

Såsom av 24 § framgår är det avsett att i en särskild lag sammanföra bestämmelser,
vilka röra förvaring av anhållen eller häktad. Då föreskriften i
11 § är av sådan innebörd synes den lämpligen böra infogas i denna särskilda
lag. Det hemställes förty, att paragrafen måtte utgå.

12 §.

Lagrådet:

För att rätten skall få tillfälle att före häktningsförhandlingen taga del av
utredningsmaterialet har i andra stycket av denna paragraf stadgats, att vid
häktningsframställningen skall fogas protokoll eller anteckningar över vad
dittills förekommit under förundersökningen. I den mån protokoll ej hunnit
färdigställas då framställningen avlåtes och kopia av förda anteckningar ej
finnes, kan det vara till olägenhet att åklagaren skall nödgas lämna ifrån

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

207

sig dessa anteckningar. De kunna omedelbart behövas för den fortsatta utredningen,
och protokollet i de delar anteckningarna avse kan ej uppsättas
förrän dessa återlämnats. Det får helt naturligt icke förekomma att för undvikande
av nämnda olägenheter den i första stycket medgivna fristen utnyttjas
efter det tillräcklig utredning vunnits för prövning av häktningsfrågan.
Det synes därför önskvärt att åklagaren må kunna få ett kortare
anstånd (t. ex. på en dag) med att tillhandahålla utredningsmaterialet, så
att han får möjlighet att tillställa rätten protokoll i stället för konceptanteckningar.
För rättens vidkommande lärer ett sådant anstånd icke medföra
svårigheter, om det ej göres längre än att materialet ändock blir tillgängligt
för granskning före häktningsförhandlingen. Det kan för övrigt befaras,
att anteckningarna understundom komma att vara i sådant skick att rätten
ej får mycken nytta av dem; rättens uppgift underlättas då genom ett anstånd.

Med hänsyn till vad nu anförts hemställer lagrådet om sådan jämkning
av stadgandet i andra stycket, att rätten må medgiva anstånd med utredningsmaterialets
tillhandahållande. Frågan om anstånd bör i de flesta fall
kunna ordnas telefonledes.

13 §.

Lagrådet:

Det i andra punkten föreslagna stadgandet torde innebära, att särskild
förhandling i häktningsfrågan icke behöver äga rum, örn huvudförhandling
utsättes att hållas inom en vecka efter det framställning om häktning inkom
till rätten. Huruvida åtal redan väckts eller väckes samtidigt nied
eller efter framställningen, bör vara utan betydelse. Vad här åsyftas torde
komma till riktigare uttryck, örn i punkten endast stadgas, att därest huvudförhandling
skall hållas inom en vecka efter det framställningen inkom,
erfordras ej särskild förhandling i häktningsfrågan. Liknande jämkning
bör vidtagas i 25 kap. 5 §, 26 kap. 4 § och 27 kap. 6 §.

14 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf får häktningsförhandling ej företagas
i den anhållnes frånvaro. Örn han på grund av sjukdom eller annat
hinder ej kan vara tillstädes, måste alltså med häktningsfrågans behandling
anstå tills hindret upphört. Har den anhållne drabbats av långvarig sjukdom,
kan han sålunda få finna sig i att siria anhållen under avsevärd tid,
oaktat han, örn han anser att häktningsskäl saknas, har ett berättigat intresse
att få frågan härom prövad utan dröjsmål. Och örn hindret utgöres
av sinnessjukdom och undersökning bör ske, föreligger åtminstone med nu
gällande regler örn undersökning av tilltalad ett allmänt intresse av att häktning,
örn skäl därtill föreligga, kan omedelbart äga rum. I fråga örn den
som tagits i förvar är det nämligen nödvändigt, att reglerna örn undersökning
av häktad bliva tillämpliga.

208

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Har hinder, som här avses, uppställ sedan förhandlingen i häktningsfrågan
jämlikt 15 § uppskjutits, torde det ej vara möjligt att, om den anhållne
ej begär längre uppskov än fyra dagar, förena innehållet i 15 § första stycket
med vad i 14 § första stycket föreskrives.

På grund av del anförda hemställes om sådan ändring i sistnämnda stycke,
att förhandling i häktningsfrågan må kunna ske i den anhållnes frånvaro,
om hinder för hans inställande vid rätten föreligger. Det är uppenbarligen i
sådana fall av särskild vikt att den anhållnes intresse bevakas av försvarare.

Vad här förordats föranleder jämkning även av 18 § första stycket.

22 §.

Lagrådet:

Enligt gällande lag hava domstolarna icke att taga befattning med frågor
rörande häktads förvaring. Jämlikt förslaget däremot ankommer det på
rätten att förordna örn anstånd med att till allmänt häkte överföra den som
häktats. Sedan häktad överförts till allmänt häkte, kan han för förhör eller
annan åtgärd inställas å plats utom häktet; befogenhet att besluta härom
skall tillkomma, jämte rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Som
skäl för att nyssnämnda anstånd skall beslutas av rätten åberopas att enligt
förslaget endast rätten skall äga förordna om häktning. Något sakligt
bärande skäl synes detta dock icke vara, och det har, såsom ovan angivits,
ej ansetts hindra att den häktade kan uttagas ur allmänt häkte på beslut av
undersökningsledaren eller åklagaren. Med hänsyn härtill och då det är angeläget
att domstolarna ej mer än som är nödvändigt belastas med nya uppgifter,
anser sig lagrådet böra avstyrka förslaget att rätten skall taga befattning
med här avsedda frågor. Beaktas vad sålunda uttalats, torde denna
paragraf likasom 11 § böra utgå.

26 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Paragrafen torde böra kompletteras med ett stadgande motsvarande det,
som lagrådet förordat under 15 kap. 1 §.

8 §-

Lagrådet:

Liksom i 15 kap. 7 § torde jämväl i förevarande paragraf böra upptagas
bestämmelse, varigenom åt rätten lämnas en befogenhet motsvarande den
som enligt 181 § andra punkten och 184 § första punkten utsökningslagen
tillkommer överexekutor. Det bör härvid uppmärksammas att kostnad, som
uppkommer för sysslomans förvaltning av fast egendom, bör utgå av allmänna
medel, när ej förordnandet av syssloman begärts av enskild part.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

209

27 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Enligt det föreslagna stadgandet i andra punkten må, då fråga ej är om
de grövsta brotten, hos den misstänkte eller någon honom närstående icke
läggas beslag å skriftligt meddelande mellan dem. Såsom av motiven framgår
torde härmed, liksom enligt motsvarande stadgande i 1933 års tvångsmedelslag,
avses endast meddelande mellan den misstänkte och någon av
hans anhöriga men ej meddelande mellan de anhöriga inbördes. Såsom
jämväl framgår av lagtexten och motiven, innebär förslaget vidare i förhållande
till gällande rätt en utvidgning av beslagsrätten, i det att beslag
skulle vara tillåtet om meddelandet anträffas hos annan än avsändaren eller
mottagaren.

Då 1933 års lag förbjuder beslag av meddelande mellan den misstänkte
och hans närmaste, i vems hand meddelandet än må befinna sig, har förbudet
fått en alltför vidsträckt omfattning. Att skydda meddelandet endast
då det finnes hos avsändaren eller mottagaren synes åter vara att gå
väl långt i den motsatta riktningen. De humanitära skäl, som ligga till
grund för stadgandet, torde påkalla att förbudet skall gälla, så snart meddelandet
befinner sig hos den misstänkte eller någon av de honom närstående
personer, som angivas i paragrafen.

Det synes vidare önskvärt att mot beslag fredas ej endast meddelande
mellan den misstänkte och hans närmaste utan ock meddelande mellan de
senare inbördes, såvitt det befinner sig inom den ifrågavarande kretsen. Att
i denna utsträckning tillgodose de humanitära synpunkterna torde ej innefatta
någon fara för straffrättsskipningens effektivitet.

Intet är att erinra mot att de nu förordade reglerna lida undantag, då fråga
är om grövre brott.

De nu framförda synpunkterna gälla även 38 kap. 2 §.

9 §.

Lagrådet:

Med försändelse, som inkommer till postanstalt, lärer här avses icke blott
— såsom i 12 § av detta kapitel — brev, postanvisning eller annan handling
utan även t. ex. paket som befordras med posten. De skäl, som tala för att
rätten skall kunna förordna örn kvarhållande av en försändelse av sistnämnda
slag, kunna ock åberopas till stöd för att försändelse, som avlämnas
för befordran med järnväg, buss, fartyg eller annat transportmedel, bör
efter förordnande av rätten få kvarhållas, till dess uppkommen fråga örn
beslag av försändelsen eller någon del därav blivit avgjord. Framhållas må
ock, att i 2 § lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m. någon åtskillnad i detta avseende icke gjorts mellan olika
befordringsanstalter. På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 14

210

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

att åt stadgandet i första punkten av förevarande paragraf gives en sådan
omfattning att det kommer att gälla, när anledning är, att post-, telegraf-,
järnvägs- eller annan försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till
befordringsanstalt.

16 §.

Lagrådet:

För att det tvångsmedel som här behandlas skall i tillämpningen medföra
åsyftad nytta torde det vara erforderligt att, på sätt skett i 3 § lagen den 14
oktober 1939 örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses
i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m., möjlighet öppnas för undersökningsledaren
eller åklagaren att från telefonanstalt erhålla uppgift å telefonsamtal,
utväxlade eller beställda mellan apparat, som kan antagas hava begagnats
eller komma att begagnas av den misstänkte, och annan apparat. Rätten
bör därför kunna lämna tillstånd till att sådan uppgift inhämtas under
utredningen.

Enligt lagrådets mening är det även lämpligt att — i anslutning till innehållet
i nämnda lagrum — i tredje stycket av förevarande paragraf uttala, att
sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller
eljest därvid höres, skall •—-1, ex. för tolkning av chiffermeddelanden —- kunna,
efter anvisningar av myndighet som i samma stycke avses, granska uppteckning
av telefonsamtal.

29 KAP.

2 §.

Justitieråden Eklund och Lawski samt regeringsrådet Hjärne:

I tvistemål skall enligt förslaget särskild omröstning kunna äga rum i
vida större utsträckning än enligt gällande rätt. I fråga örn brottmålen åter
— i vilka visserligen meningsskiljaktigheter, som kunna föranleda behov av
särskilda omröstningar, äro sällsynta — har ökad möjlighet till dylik omröstning
föreslagits allenast i ett fåtal fall; i huvudsak har nuvarande ordning
bibehållits. Förslaget förutsätter sålunda som regel, att i kollegial
domstol liksom nu endast en omröstning skall äga rum i brottmål. Örn vid
omröstningen någon röstar för viss skyddsåtgärd, skall emellertid frågan om
denna skyddsåtgärd upptagas till särskild omröstning; beslutas ej då skydds
åtgärd, har ledamot, som vid den första omröstningen uttalade sig därför,
att utsätta straff.

En följd av de föreslagna reglerna är att, örn de olika domstolsledamötema
för viss brottslig gärning döma till olika straff och tillika hänföra gärningen
under olika lagrum, det votum, vars straffmätning jämlikt de i 3
och 4 §§ upptagna reglerna skall följas, blir bestämmande jämväl för rubriceringen
av brottet. Därest av fem ledamöter två döma för bedrägeri till
åtta månaders straffarbete, två döma för samma brott till sex månaders
fängelse, samt den femte betraktar brottet såsom trolöshet mot huvudman

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

211

och bestämmer straffet till sex månaders straffarbete, lärer domen skola
avfattas enligt sisnämnda ledamots mening. Att sålunda i detta fall den tilltalade
— i likhet med vad som nu gäller — skall kunna dömas för trolöshet
mot huvudman, ehuru fyra av de fem domarna ansett honom skyldig till
bedrägeri, synes icke tillfredsställande. Det kan ej heller anses välmotiverat
att. då domarna hava delade meningar om brottets rubricering och straffet
alltså skall bestämmas genom sammanläggning av röster enligt 4 §, straffen
i de olika vota bliva utmätta med tillämpning av olika straffskalor.
Om av tre domare en dömer den tilltalade jämlikt 14 kap. 12 och 15 §§
strafflagen för misshandel med livsfarligt vapen till sex månaders straffarbete,
en, som anser det använda tillhygget icke vara livsfarligt, dömer den
tilltalade jämlikt 14 kap. 12 § strafflagen till åtta månaders straffarbete
och den tredje jämlikt 14 kap. 13 och 15 §§ strafflagen dömer för lindrig
misshandel med livsfarligt vapen till fem månaders straffarbete, synes i domen,
som skall avfattas efter den förste domarens mening, de övrigas bedömande
av omständigheterna icke hava tillfullo beaktats, emedan de måst
utmäta straffet inom en väsentligt lägre straffskala än den, som enligt domen
blir tillämpad. Det principiellt riktiga synes vara, att straffmätningen äger
rum först sedan det blivit klart, för vilket brott straff skall ådömas. Detta
är också vad som skall ske enligt förslaget i det fall, att fråga är om ansvar
för flera brott och domarna i skuldfrågan icke äro ense beträffande alla
brotten. Örn, i enlighet med vad här utvecklats, efter danskt och norskt
mönster omröstning, där det erfordras, anställes beträffande frågan, om den
tilltalade förövat gärningen och till vilket brott den är att hänföra, vinnes
också den fördelen, att ledamot, som vill döma till straff men överröstas av
ledamöter som anse skyddsåtgärd lämpligast -— frånsett vissa undantagsfall
— icke behöver tillkännagiva sin åsikt rörande det straff, han velat utmäta.
Det torde knappast behöva påpekas, att det avgörande, som vinnes genom
nämnda omröstning, måste innefatta jämväl avgörande av förekommande
spörsmål rörande nöd, nödvärn och straffmyndighet.

Då här förordats, att omröstningen skall gälla, icke frågan om den tilltalades
skuld utan frågan örn han förövat visst brott, är anledning därtill
att, i fall fråga uppkommer om tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen, särskild
omröstning bör äga rum jämväl rörande denna fråga. Med förslaget
lärer åsyftas, att de domare, som vid en omröstning på olika grunder
stannat i den mening, att straff eller skyddsåtgärd ej bör ådömas, skola
anses vara ense om att frikänna den tilltalade. Örn av fyra domare två
döma till straff, en förklarar den tilltalade straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
och en frikänner på grund av bristande bevisning, skall den tilltalade
frikännas och motiveringen för frikännandet bestämmas med ledning av
det votum för frikännande, sorn är det lindrigaste. Det torde få antagas,
att domen skall gå ut på frikännande på grund av bristande bevisning, till
och med örn den som röstat för frikännandet i själva verket anser, att den
tilltalade är av sinnesbeskaffenhet, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen.

Det kan vara tvivelaktigt, örn omröstningsregeln i 3 § leder till detta re -

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sultat, eftersom det icke torde vara alldeles klart, att en sinnessjukförklaring
— åtminstone örn den tilltalade förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus
— verkligen är att jämställa med ett frikännande. Men ej blott
redaktionellt utan även sakligt synes förslaget knappast tillfredsställande.
Den mening, som går ut på en straffriförklaring av den tilltalade och därigenom
på en kanske flerårig tvångsinternering å sinnessjukhus, kan näppeligen
anses behörigen beaktad vid röstberäkningen; i själva verket ligger i
de flesta fall en straffriförklaring närmare en straffdom än ett fullständigt
frikännande. Och örn majoriteten stannar för att döma till straff, är presumtionen
att den, som röstat för straffriförklaring, skall anses hava biträtt
den för den tilltalade lindrigaste meningen, knappast motiverad. Skulle
slutligen, såsom torde vara avsett, regeln i 6 § örn att rättens avgörande i
ansvarsfrågan är bindande vid prövning av enskilt anspråk, i nyssnämnda
exempel leda till det resultatet, att även ett sådant anspråk skulle ogillas
fastän utav tre av de fyra domarnas vota skadeståndsskyldighet bör följa,
blir omröstningsmetoden än mera otillfredsställande. Det torde böra erinras
örn, att den nu föreslagna anordningen är sakligt berättigad även på
den grund, att en straffriförklaring i fall, då den tilltalade funnits vara
i behov av vård å sinnessjukhus, i realiteten innebär, att den tilltalade underkastas
en skyddsåtgärd. I detta sammanhang bör framhållas, att tillräckliga
skäl icke synas föreligga för att anordna särskild omröstning beträffande
frågan om den tilltalade bör komma i åtnjutande av strafflindring
jämlikt 5 kap. 6 § strafflagen, lika litet som angående frågan, huruvida en
allmän straffskärpnings- eller strafflindringsgrund föreligger.

I ytterligare två fall, som icke beröras i förslaget, synes särskild omröstning
vara påkallad. Att sådan bör äga rum vid villkorligt anstånd med
straffets ådömande enligt den efter förslagets framläggande tillkomna lagen
den 22 juni 1939 om villkorlig dom, är uppenbart. Men vidare synes det
motiverat att utbryta frågan om åtalspreskription till särskild omröstning.
En sådan utbrytning är önskvärd redan med hänsyn till det förut berörda
stadgandet i 6 §. Ett godtagande av denna mening innebär såtillvida en försämring
i den tilltalades ställning såväl i förhållande till gällande rätt som
gentemot förslaget, att frikännande vota icke få sammanräknas med vota,
som gå ut på preskription. Med hänsyn till preskriptionsfrågans rent formella
karaktär synes emellertid den olikhet, som i förslaget härutinnan göres mellan
tvistemål och brottmål, icke böra bibehållas. Den tilltalade kan näppeligen
fordra, att den, som funnit preskription föreligga, men överröstats
därutinnan, skall anses vilja det oaktat frikänna honom, liksom den i denna
fråga överröstade domaren icke kan sägas hava anledning att undandraga
sig att deltaga i en eventuell straffmätning.

Vad här förordats innebär, att om — sedan genom särskild omröstning
blivit avgjord, alt en straffbelagd handling av visst slag förövats av den tilltalade
— mer än en ytterligare omröstning är påkallad, de särskilda omröstningarna,
i den mån så erfordras, böra behandla frågorna om preskription,
sträf frihet på grund av 5 kap. 5 § strafflagen, villkorligt anstånd med

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

213

straffs ådömande, ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd, straffmätning samt
villkorligt anstånd med ådömt straff i nu nämnd ordning.

I praktiken blir omröstningen naturligtvis icke så vidlyftig som nyss angivits;
det är otänkbart att hela detta schema kan komma att rullas upp i ett
och samma mål.

Ett spörsmål, som icke berörts i förslaget, är det som avser domens avfattande
i fall då straff och påföljder av olika slag kunna ifrågakomma på
en gång och majoriteten i de olika avseendena ej sammanfaller, t. ex. då
fråga är om frihetsstraff samt avsättning eller suspension enligt 2 kap. 18 §
strafflagen. Ej heller beröres det fall då vid ådömande av dagsböter olika
meningar förekomma örn såväl dagsböternas antal som deras belopp. Dessa
spörsmål torde hittills icke hava kommit till avgörande i något rättsfall.
Det mest tillfredsställande synes här vara, att särskild sammanräkning av
de olika meningarna sker beträffande varje ifrågasatt straff eller påföljd
respektive beträffande dagsbotsantalet och dagsbotsbeloppet. Om denna mening
ej anses utan vidare klar, är ett uttryckligt stadgande härom önsklägt.

Justitierädet von Steyern:

Jag finner de föreslagna bestämmelserna angående omröstning till dom i
brottmål i det väsentliga lämpligt avvägda. Självfallet fordras en jämkning
till följd av det efter förslagets framläggande med vår rätt införlivade institutet
villkorligt anstånd med straffs ådömande; denna jämkning bör ske på
sätt lagrådets övriga ledamöter förordat. Att vid behov särskild omröstning
skall ske om straffriförklaring enligt 5 kap. 5 § strafflagen, bör måhända jämväl
stadgas.

Då jag icke vill förorda en ytterligare uppdelning av processmaterialet vid
omröstning till dom, grundar sig min mening på väsentligen samma synpunkter,
som jag framhållit vid 16 kap. 2 §, d. v. s. att en långt driven uppdelning
leder till att sammanhang och översikt komma till korta och medför
en omständlighet och tunga i domstolarnas arbetssätt, som ej motsvaras av
nämnvärda reella fördelar. Det nuvarande omröstningssättet har icke, vare
sig i tvistemål eiler i brottmål, veterligen lett till någon avsevärd olägenhet;
det nya förfarandet innefattar intet, som påkallar ett annat omröstningssätt.
Jag finner det i och för sig riktigt, att vota, som gå ut på preskription, sammanläggas
med vota för frikännande på grund av brist på bevis. Det är sant,
att regeln i 29 kap. 6 § i sådana fall kan leda till förfång för målsägande^
enskilda anspråk. Då på grund av förundersökningsmaterialet eller huvudförhandlingen
kan antagas att röstsplittring i dylika frågor skall uppkomma,
bör ett otillfredsställande resultat undvikas genom att det enskilda anspråket
avskiljes till särskild behandling (22 kap. 5 §).

Jag instämmer i vad övriga ledamöter av lagrådet uttalat beträffande röstberäkning
i vissa fall, då straff och påföljder av olika slag sammanträffa
och då fråga är om dagsböter.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3 §■

Lagrådet:

Under diskussionen om processlagberedningens förslag hava från olika håll
anmärkningar framställts mot det föreslagna stadgandet om omröstning i
rådhusrätt med nämnd. Bakom anmärkningarna torde framför allt ligga en
önskan att i enkelhetens intresse en enhetlig omröstningsregel måtte genomföras.
Denna tanke har också kommit till uttryck i den kritik, som i lagrådets
förut berörda år 1928 avgivna utlåtande riktades mot den regel,
vilken enligt processkommissionens betänkande skulle gälla vid omröstning
i hovrättsnämnd och vilken i princip överensstämmer med den nu ifrågavarande.
I lagrådets utlåtande underströks också att denna omröstningsregel
ej vore sakligt tillfredsställande. Till belysande av den senare anmärkningen
framhölls, att det icke syntes betryggande mot olyckliga misstag, att en
friande majoritet av fackdomare överröstades av en fällande kollega i förening
med viss pluralitet i nämnden.

I vad sålunda anmärkts kan lagrådet även i sin nuvarande sammansättning
instämma. Tilläggas må, att den föreslagna omröstningsregeln blir
särskilt svår att försvara i det fall, att fyra lagfarna domare sitta i rätten
och av dessa tre äro ense. Men även då det gäller att överrösta en majoritet
av två lagfarna domare synes man kunna kräva, att nämnden är enhällig.

Med åberopande av det anförda hemställer lagrådet — under förutsättning
att föreskrifterna om rådhusrätts sammansättning, då nämnd har säte i rätten,
ej ändras på sätt två av lagrådets ledamöter förordat -— om sådan ändring
i paragrafens andra stycke att i rådhusrätt nämndens mening skall gälla
endast om alla i nämnden äro ense.

Vid tillämpning av lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom kan det i en
kollegial domstol i vissa fall bliva omöjligt att, med hjälp av regeln att den
lindrigaste meningen skall gälla, skilja mellan meningar, som erhållit lika
röstetal. Om sålunda meningsskiljaktighet uppstått huruvida den villkorligt
dömde skall förpliktas att ställa sig till efterrättelse särskilda föreskrifter av
det ena eller det andra slaget, kan det ofta ej sägas, att någon viss mening är
den för den tilltalade lindrigaste. I andra fall åter, t. ex. om meningsskiljaktigheten
avser, i vilken utsträckning prövotiden skall förlängas, möter icke någon
svårighet att tillämpa nyssnämnda regel.

Då det generellt torde böra gälla, att i fall sådana som det förstnämnda
systemet med utslagsröst skall användas, hemställer lagrådet, att föreskrift
måtte upptagas om att, därest för flera meningar avgivits lika många röster
och ej någon av dem kan anses lindrigare än den eller de andra, den mening
skall gälla, som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av
dessa meningar. En liknande ändring synes vara erforderlig i 4 §.

Under åberopande av vad lagrådet anfört vid 16 kap. 3 § första stycket
hemställes, att motsvarande jämkning vidtages i förevarande paragraf.

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7 §•

Justitieråden Eklund och Lawski:

Att nämndemän, som mot de lagfarna domarnas majoritet bestämt rättens
avgörande, icke skola ansvara för avgörandet, synes icke tillfredsställande.
Iakttages den hemställan, som av lagrådet gjorts angående omröstning i
rådhusrätt med nämnd, och blir i följd härav nämndens möjlighet att påverka
utgången icke beroende av om nämnden instämmer med en lagfaren
ledamot i rådhusrätten eller icke, föreligger enligt vår mening än mindre
skäl att icke låta nämnden bliva ansvarig för sitt beslut. Vi hemställa därför
örn erforderlig ändring i paragrafen i enlighet med vad nu anförts.

31 KAP.

1 §■

Lagrådet:

I första stycket andra punkten talas om »den tilltalade, hans ombud, biträde
eller av honom utsedd försvarare». Då den som av den tilltalade anlitats
att biträda honom vid förberedande och utförande av hans talan i
förslaget benämnes försvarare, bör ordet biträde utgå.

32 KAP.

7 §■

Lagrådet:

Om under nu gällande ordning part rätteligen ingivit missnöjesanmälan,
revisionsinlaga eller besvär men uraktlåtit att i samband därmed vidtaga
annan åtgärd, vars underlåtenhet medför talans förlust, samt parten före
utgången av den för åtgärdens vidtagande stadgade tiden visar laga förfall,
skall enligt 30 kap. 24, 30 eller 39 § rättegångsbalken ny tid utsättas. Att
detsamma, som lärer vara avsett, skall gälla enligt förevarande paragraf,
synes ej med tillräcklig tydlighet framgå av lagtexten. Lagrådet hemställer
därför, att en uttrycklig bestämmelse i ämnet upptages i paragrafen.

33 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Förslaget lärer, vad angår här avsedda inlagor eller andra handlingar som
inkomma från svaranden, skola så förstås, att svaranden alltid är skyldig
att tillhandahålla två exemplar av sådan handling men alt, örn ytterligare
erforderliga avskrifter felas, kostnaden tor dessa skall, därest ej 26 § första
stycket andra punkten är tillämplig, jämlikt samma paragraf utgå av det
förskott som ställts av käranden. Den olikhet, som sålunda skulle råda mel -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Ian den första avskriften och andra sådana, kan knappast utläsas ur lagtexten;
vad 2 § innehåller om att svaranden skall tillhandahålla erforderliga
avskrifter passar ej heller väl ihop med att kostnad för felande avskrift
kan tagas av kärandens förskott. Enligt lagrådets mening böra samtliga avskrifter
behandlas på enahanda sätt, och med hänsyn till att kostnaden för
avskrift, som göres i samband med utskrift av originalet, är väsentligt lägre
än kostnaden för särskild utskrift av avskriften, böra avskrifter av handlingar,
som inkomma från svaranden, i första hand bekostas av honom.
Vill man nå detta resultat, måste emellertid tillses att 26 § icke blir tilllämplig
å ifrågavarande avskrifter.

Därest i enlighet med det sagda till paragrafen fogas bestämmelse att, om
part ej tillhandahåller avskrift som där sägs, rätten skall på partens bekostnad
besörja handlingens avskrivande, blir därav en följd, att något förskott
för denna kostnad ej blir stadgat; någon fara för att kostnaden ej
skall bliva ersatt, synes dock ej föreligga.

4 §•

Lagrådet:

I processlagberedningens motiv uttalas, att de i denna och nästföljande
paragraf givna bestämmelserna om delgivning i rättegång böra tillämpas
även beträffande delgivning av meddelad tredskodom. Emellertid är det ej
sällan överflödigt att tredskodom delgives den, mot vilken domen givits,
Rätten bör därför ej självmant vidtaga några åtgärder för verkställande av
sådan delgivning utan avvakta att framställning därom göres från den vinnande
partens sida. Och för sådana fall då delgivning erfordras synes det
icke heller vara av behovet påkallat att part, som önskar själv ombesörja åtgärden,
skall inhämta tillstånd därtill hos rätten. Lagrådet hemställer om
jämkning av lagtexten i enlighet med vad nu sagts.

6 §•

Lagrådet:

I förevarande paragraf likasom i 8—13 §§ användas omväxlande uttrycken
»den, med vilken delgivning skall ske», samt »den som sökes» eller
»den sökte». Innebörden av sistnämnda båda termer är enligt förslaget tydlig;
de användas för att beteckna den fysiska person, eventuellt en representant
för en juridisk person, till vilken delgivningshandlingen skall överlämnas.
Det förstnämnda uttrycket åter kan enligt förslaget avse dels den fysiska
eller juridiska person, mot vilken delgivningen är riktad, dels ock,
om denne är en juridisk person, hans ställföreträdare. Av avfattningen eller
sammanhanget framgår mer eller mindre tydligt om alla eller endast någon
eller några av dessa kategorier åsyftas. Sålunda är i 6 § uppenbarligen endast
fråga om fysiska personer, inklusive ställföreträdare för juridiska personer.
Av en jämförelse mellan 8 och 9 §§ framgår att i den förra paragrafen
uttrycket bör tolkas på samma sätt. 9 § gäller enligt sin uttryckliga
lydelse endast juridiska personer. I 10 § tredje stycket åsyftas med ut -

Kiinr/l. Maj:ts proposition nr 5.

217

trycket en fysisk eller juridisk person men ej en representant för en juridisk
person. I 11 § torde av sakliga skäl uttrycket böra fattas i sin ovan angivna
vidsträcktaste betydelse. Däremot lära i 12 § endast fysiska personer,
inklusive ställföreträdare för juridiska personer, rymmas inom termen.

Enligt lagrådets mening är det önskvärt att ernå mera stadga i den arn
vända terminologien. Åtskilligt skulle vara vunnet örn »den, som sökes för
delgivning» eller liknande uttryck kommer till användning i alla de fall,
då med förslaget avses endast fysiska personer, som i denna egenskap eller
såsom ställföreträdare för juridisk person hava att emottaga delgivning.
Härav skulle föranledas jämkningar i 6, 8 och 12 §§.

11 §■

Lagrådet:

I första punkten av denna paragraf torde såväl ett förtydligande som en
saklig jämkning böra ske. Sålunda bör, då uttrycket »vistas» knappast kan
användas om juridiska personer, tydligare angivas, att bestämmelsen har
avseende även å utländsk juridisk person. Vidare bör punkten vara tilllämplig
ej endast då det är känt att den, med vilken delgivning skall ske,
vistas å viss utrikes ort utan även då hans vistelseort är okänd men han
har känt hemvist utom riket. Då enligt 12 § delgivning genom kungörelse
ej står till buds i sistnämnda fall, skulle, om den förordade jämkningen ej
göres, det stundom bliva omöjligt att verkställa delgivning.

Bestämmelsen i andra punkten bör, till tydligare utmärkande att den icke
gäller blott när delgivning med stöd av första punkten sker enligt utländsk
lag, upptagas såsom ett särskilt stycke och angivas gälla när part själv skall
ombesörja delgivning å ort utom riket.

13 §.

Lagrådet:

Då i denna paragraf utsäges att vad i 11 § stadgas ej skall gälla delgivning
av stämning i brottmål, har uppenbarligen ej åsyftats andra punkten
i 11 §. Om denna punkt, i enlighet med vad lagrådet förordat, upptages såsom
ett särskilt stycke, kan bestämmelsen i 13 § första punkten angivas
avse 8 §, 11 § första stycket och 12 §.

17 §.

Lagrådet:

Andra punkten i första stycket innehåller bland annat att, när dödsbo
står under delägarnas förvaltning, delgivning kan ske med en av dem under
förutsättning att han sitter i boet. I sådana fall lärer det åligga den med vilken
delgivningen sker att utan dröjsmål därom underrätta de övriga. En
erinran om förefintligheten av en sådan skyldighet synes lämpligen kunna
upptagas i lagtexten.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

20 §.

Lagrådet:

Skyldighet att föra register över anmälningar varom här är fråga — något
som icke kan anses utan vidare åvila advokatsamfundets styrelse — ligger
i viss mån vid sidan av de uppgifter som böra ankomma å samfundet. Med
hänsyn härtill och då det torde vara lämpligt att anmälningarna mottagas
och registreras av någon som handlar under tjänstemannaansvar, böra anmälningarna
enligt lagrådets mening göras hos en central statsmyndighet.
Såsom ett lämpligt organ härför föreslås nedre justitierevisionen.

24 §.

Lagrådet:

I samband därmed att bestämmelserna i förordningen den 10 augusti 1877
angående stämningsmän enligt lagen den 10 juli 1899 överfördes till 11 kap.
37 och 38 §§ rättegångsbalken blev stämningsmännens behörighet utvidgad
så, att den kom att omfatta jämväl delgivning av handlingar utom rättegång.
Då det icke lärer vara avsett att på denna punkt genomföra någon ändring i
gällande rätt, synes det vara lämpligt att låta orden »i rättegång» utgå ur
den här i första punkten föreslagna lagtexten.

25 §.

Justitierådet Lawski:

Stadgandet ill kap. 38 § rättegångsbalken, att intyg av ojävig stämningsman
gäller såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget
innehåller, står i god överensstämmelse med vår härskande legala bevisrätt,
och någon tvekan kan ej råda därom, att detta såsom »fullt» angivna bevis
i likhet med varje annat sådant kan kullkastas genom vederbörlig bevisning i
motsatt riktning. I ett system med fri bevisprövning passar däremot ett
stadgande sådant som det nu berörda mindre väl. Av ordalagen i förevarande
paragraf kan man sålunda lätt frestas till det oriktiga antagandet, att
intyg eller erkännande, som där sägs, utgör bevis, som icke får motbevisas.
Till undvikande av en dylik missuppfattning synes paragrafen böra omarbetas
så att därav framgår, att vad nu avsett intyg eller erkännande innehåller
skall tagas för gott, om det ej visas, att intyget eller erkännandet är
oriktigt.

34 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det synes önskvärt, att av lagtexten framgår att med termen rättegångshinder
avses hinder för målets upptagande till prövning. Önskemålet synes
enklast kunna tillgodoses på det sätt att avfattningen av första stycket i förevarande
paragraf jämkas så att där uttalas, att fråga om hinder för målets

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

219

upptagande skall av rätten företagas så snart anledning förekommer därtill.
Att dessa ordalag omfatta även ett rättegångshinder, som består däri att målet
rör en redan avgjord sak (res judicata), synes icke kunna bliva föremål
för tvekan.

35 KAP.

1§.

Lagrådet:

Såsom en inledning till avdelningen örn bevisning ges i denna paragraf uttryck
åt den grundläggande principen örn fri bevisprövning. Av ett stadgande
härom bör framgå, att någon begränsning ej uppställes i fråga om arten
av det material eller de kunskapskällor som få användas för sanningens utletande.
Däremot är här ej platsen för bestämmelser huru bevismaterialet
skall hava bragts till rättens kännedom för att få beaktas. Denna fråga behandlas
i 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §, där det fastslås att rättens avgörande
får grundas endast å vad i målet förekommit och, örn huvudförhandling ägt
rum, ej å annat än vad som förekommit vid denna. Med den formulering nu
förevarande paragraf erhållit kan det synas som om där ånyo — ehuru det
uppenbarligen ej avsetts -— uttalades en regel i sistnämnda hänseende, delvis
avvikande från vad i nyssberörda paragrafer föreslagits. En jämkning av
ordalagen torde böra ske. Om det angives, att rätten skall efter fri och samvetsgrann
prövning avgöra vad i målet är bevisat, blir tillika en annan sida
av den fria bevisprövningen — att rätten vid värderingen av den föreliggande
bevisningen icke är bunden av legala regler — tydligare framhävd än i
förslaget.

13 §.

Lagrådet:

Bevis som upptages utom huvudförhandling skall enligt 35 kap. 13 § upptagas
även vid denna, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet
och hinder därför ej längre föreligger. Denna regel är tillämplig även i
det fall, att huvudförhandling inställts men rätten jämlikt 43 kap. 3 § andra
stycket eller 46 kap. 3 § andra stycket å den för huvudförhandlingen bestämda
dagen låter höra part, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes och
kan antagas icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kunna infinna
sig vid senare rättegångstillfälle. Därest åter bevis jämlikt 43 kap. 3 §
första stycket eller 46 kap. 3 § första stycket eller eljest upptagits vid huvudförhandling,
gäller, örn ny huvudförhandling äger rum, enligt 43 kap. 13 §
och 46 kap. 13 § en i viss mån omkastad regel, i det att beviset skall ånyo
upptagas, örn ej sådant upptagande finnes sakna betydelse i målet eller medföra
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Anledningen till att en strängare
princip kommit till tillämpning i det senare fallet är uppenbarligen, att
man velat i görligaste mån förhindra, atl ny huvudförhandling äger rum.
Emellertid synes detta skäl icke motivera en olika behandling av de båda

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

fallen. Det hemställes därför, att de regleras på enahanda sätt. Därvid torde
anledning saknas att kräva mer än att nytt upptagande finnes vara av betydelse
i målet och icke medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Genom
att orden »hinder därför ej längre föreligger» utbytas mot uttrycket
»icke medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet» vinnes också bättre
överensstämmelse med såväl vad i 36 kap. 19 § stadgas om upptagande av
vittnesmål utom huvudförhandling som vad 43 kap. 3 § andra stycket och
46 kap. 3 § andra stycket innehålla om upptagandet av där avsedda bevis,
då huvudförhandling inställts.

14 §.

Lagrådet:

I denna paragraf gives uttryck åt grundsatsen att den, som har att lämna
upplysning rörande omständighet av betydelse i rättegången, skall höras
personligen inför rätten. Syftet med bestämmelsen är framför allt att förhindra,
att i stället för hans muntliga utsaga skall kunna såsom bevis gälla
en av honom själv eller annan utom rätta gjord skriftlig uppteckning av vad
han har sig bekant. Vad sålunda åsyftas skulle enligt lagrådets mening komma
bättre till uttryck genom en regel av innehåll av skriftlig utsaga, som
avgivits i anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning
av utsaga, som någon av sådan anledning avgivit inför åklagare
eller polismyndighet eller eljest utom rätta, ej må åberopas som bevis,
med mindre det är särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omständigheter
finner, att det må tillåtas. Användes ett sådant uttryckssätt,
framgår omedelbart av texten att den icke omfattar sedvanliga prästbevis
och intyg av stämningsman — exempel som i motiven anföras till stöd för
behovet av undantagsregeln i andra stycket. Vad åter angår läkarintyg,
som jämväl upptagits bland exemplen på undantag, torde i vissa fall bevisvärde
böra kunna tillerkännas sådant intyg, även om utfärdaren icke — såsom
för tillämpning av andra stycket förutsättes — handlat på grund av
allmän tjänst eller allmänt uppdrag. Bedömandet av frågan i vilken utsträckning
läkarattester och därmed likartade intyg böra få åberopas såsom
bevis synes lämpligen kunna ske med ledning av föreskriften att en
sådan ordning är tillåten örn det är särskilt medgivet eller örn rätten på
grund av särskilda omständigheter finner fog därför. Andra stycket bör
förty utgå.

36 KAP.

1 §•

Justitieråden Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:
Huruvida målsägande kan höras såsom vittne eller ej besvaras icke i gällande
lag genom något särskilt härom givet stadgande. Att vittnesmål ej
kan avläggas av en målsägande som är part i målet betraktas såsom själv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

221

fallet. I övrigt är frågans besvarande beroende av huruvida målsäganden
drabbas av något av vittnesjäven. I allmänhet utgöra jäven för angivare
och för den, som har i saken del, eller ettdera av dessa jäv hinder mot att
målsäganden höres såsom vittne. Men örn intet jäv möter, exempelvis örn en
målsägande som ej angivit brottet avstått från anspråk på skadestånd, kan
vittnesförhör på ed i vanlig ordning äga rum (jfr N.J.A. avd. I 1928 sid.
195). De nyssnämnda jäven lida dessutom intrång genom stadgandet i 17
kap. 11 § rättegångsbalken, enligt vilket lagrum vakter och de, som Konungens
befallningshavandes bud och ärende gå, må själva edligen vittna
örn det som dem i ty fall händer så ock om det de uträttat. Med stöd av
detta stadgande höras i stor utsträckning polismän såsom vittnen i brottmål,
oaktat de vid det tillfälle, varom de vittna, blivit våldförda eller missfirmade
av den tilltalade och förty äro målsägande.

I främmande länder höres målsäganden allmänt såsom vittne. Ofta, såsom
i Norge och Danmark, sker så även när han uppträder som part i målet.
Förslaget avviker i motsatt riktning från vår gällande rätt genom att
uppställa ett undantagslöst förbud mot att målsäganden höres såsom vittne.
Denna ståndpunkt motiveras med att målsäganden framstår som den tilltalades
naturliga motpart och att det därför skulle vara att giva målsäganden
en alltför gynnad ställning, om han finge avgiva sin berättelse under
den garanti för trovärdighet, som följer med vittnesmålet. Detta betraktelsesätt
saknar ej berättigande. Å andra sidan kan den tilltalade hava ett befogat
anspråk att målsäganden skall underkastas de tvångsmedel för framkallande
av en sanningsenlig utsaga som eden och menedsansvaret utgöra.
Åt en sådan uppfattning giver förslaget i annat sammanhang uttryck, då i
37 kap. 1 § föreskrives att part i tvistemål kan påkalla förhör under sanningsförsäkran
med sin motpart. I samma riktning verkar det allmänna
rättsskipningsintresset, som kräver att varje bevismedel tillföres domstolarna
i så tillförlitlig form som omständigheterna medgiva.

Vägas dessa synpunkter mot varandra och beaktas vederbörligen den
åskådning i denna fråga, som torde råda i vårt land, synes en lämplig lösning
kunna vinnas, om man i nära anslutning till gällande rätt väljer en
medelväg mellan de båda ytterligheter som representeras av de främmande
lagarna å ena sidan och förslaget å den andra. Vår gällande rätt kan sägas
innebära att målsäganden i allmänhet ej får höras på ed men att undantag
göres för sådana fall, då det kan antagas att hans intresse i målets utgång
ej är starkt framträdande. Målsäganden bör i enlighet härmed kunna höras
som vittne på ed, då han på grund av förlikning, avstående eller eljest saknar
rätt att föra talan örn ansvar eller enskilt anspråk mot den tilltalade
och ej angivit brottet till åtal. Ett särskilt stadgande motsvarande 17 kap.
11 § rättegångsbalken torde ej erfordras; enligt gällande bestämmelser äro
polismän berättigade till ersättning för skada i tjänsten å person och kläder
och torde därför kunna antagas i allmänhet komma att avstå från anspråk
mot den tilltalade.

Huruvida en målsägande, som ej är part, i de fall då han enligt vad nu

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

förordats ej skulle få höras på ed, bör såsom förslaget innebär höras i särskild
ordning och enligt särskilda bestämmelser eller ock betraktas som
vittne är huvudsakligen en lämplighetsfråga. Någon principiell skillnad föreligger
ej mellan en sådan målsägandes berättelse och en utsaga av ett vittne,
som enligt 14 § höres utan ed. De föreslagna reglerna örn vittnesbeviset äro
samtliga väl avpassade även för målsägandens hörande, under det att förslagets
bestämmelser om målsägande, som ej är part, i vissa fall leda till
mindre tillfredsställande resultat. Sålunda synes det oegentligt att, ehuru
en sådan målsägandes utsaga jämlikt 6 kap. 6 § skall upptecknas, protokollet
ej, på sätt i 35 kap. 13 § föreslås om vittnesberättelse^ får användas vid
fullföljd till högre rätt. Ej heller kan det anses motiverat att högre rätt skall
äga större frihet att avvika från underrättens bevisbedömning i fråga örn
målsägandens i protokoll upptagna utsaga än beträffande vittnesberättelser
(jfr 51 kap. 23 § och 55 kap. 15 §). Jämväl i fråga örn förhör inför rätta
under förundersökning (23 kap. 13 §) och vägran att avgiva utsaga (36 kap.
21 och 23 §§) synes målsägande, som ej är part, böra likställas med vittne.
Olämpligt är ock, att en sådan målsägande jämlikt 46 kap. 6 § skall vid
huvudförhandlingen höras mellan de båda parternas — åklagarens och den
tilltalades — sakframställningar och att han med rättens tillstånd skall äga
ställa frågor till den tilltalade. Slutligen synes anledning saknas att i resningsavseende
icke likställa den omständigheten, att målsägande, som ej är
part, avgivit falsk utsaga, med att falsk utsaga avgivits av vittne (58 kap.
2 § 2).

Det må även erinras örn att enligt förslaget en person, som så starkt engagerat
sig i rättegången som en intervenient i tvistemål, må höras såsom
vittne och det på ed, såframt han ej undantagsvis har ställning av part i
målet.

Behandlas målsägande, som ej är part, såsom vittne, kunna förenklingar
vidtagas i 6 kap. 6 §, 20 kap. 14 § första stycket och 45 kap. 15 § första
stycket, varjämte 20 kap. 15 § kan utgå. I kapitlen om förfarandet lärer utan
vidare vara klart att där upptagna stadganden örn målsägande ej äro tilllämpliga
på den som höres såsom vittne. På grund härav erfordras ej ändring
i 46 kap. 6 § andra, tredje, fjärde och femte styckena samt 8 och 14
§§, 51 kap. 4 § andra stycket, 14 § tredje stycket, 16 § tredje stycket och
19 § fjärde stycket.

På grund av vad nu anförts hemställes, att sista satsen i 1 § utgår och
att i 14 § andra stycket bland de vittnen, som i brottmål ej må avlägga ed
eller försäkran, upptages jämväl målsägande som ej avstått från eller eljest
förlorat rätt till talan mot den tilltalade i anledning av brottet eller som
angivit det till åtal, så ock ställföreträdare för sådan målsägande.

Justitierådet Lawski:

Om man vill i större eller mindre utsträckning låta målsäganden höras
såsom vittne, måste anledningen därtill vara den, att man vill giva målsägandens
uppgifter i rättegången en mera tillförlitlig karaktär. Processlag -

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

223

beredningen har, under åberopande av att det vöre oegentligt att höra målsäganden
men ej den tilltalade såsom vittne, helt avstått från att tillåta vittnesmål
av målsäganden. Med denna mening, vilken enligt min åsikt är
väl motiverad, kan man ej gärna, om målsägandens hörande såsom vittne
åberopas till styrkande av åtalet, göra skillnad mellan det fall, att målsäganden
för talan, och det, att han ännu icke i processen angivit, örn han
vill föra talan eller icke. Eljest skulle målsägande, som vill bli hörd, alltid
kunna vänta med att framställa sitt anspråk för att vara oförhindrad att
med sina uppgifter stöda åtalet. I den mån så sker — och ett sådant tillvägagångssätt
kunde lätt bliva vanligt —- riskerar man att målsägandens
skadeståndsyrkanden framställas för sent, varav skulle föranledas uppskov
antingen med hela målet eller med handläggningen av skadeståndsfrågan.
Det synes ej heller vara mycket vunnet genom att man medgiver den tilltalade
att påkalla vittnesmål med målsägande som ej är part. En sådan
målsägande skulle nämligen alltid kunna avhöja vittnesmål genom att instämma
i åklagarens talan, och det skulle oftast komma att bliva svårt att
av ett sådant instämmande draga någon slutsats till förmån för den tilltalade.
Det sagda har uppenbarligen giltighet även om målsägande, som
ej är part, höres utan menedsansvar och i följd härav bevisvärdet av vittnesmålet
blir lägre.

Med hänsyn till det anförda saknar jag anledning att i princip frångå
förslaget. Däremot synes skäl föreligga att i vissa fall medgiva hörande på
vittnesed av personer, som endast formellt stå i målsägandeställning. Jag
syftar därvid icke på målsägande, som frivilligt avstått från rätt att föra
ansvars- och skadeståndstalan mot en kanske insolvent tilltalad, men vars
förhållande till denne i realiteten är oförändrat. Ett undantag är åter enligt
min mening befogat beträffande målsägande, som på grund av avtal eller
eljest saknar befogenhet att föra ansvarstalan och vars rätt till skadestånd
icke är beroende av målets utgång, t. ex. den som skadats vid trafik med
motorfordon men erhållit fullt skadestånd eller oavsett målets utgång kan
uttaga sådant av trafikförsäkringsanstalt. Med en dylik gränsdragning skulle
vittnesförhör kunna ske även med vissa av de vakter och andra, som nu kunna
oavsett jäv höras jämlikt 17 kap. 11 § rättegångsbalken (jfr lagen den 6
juni 1925 om ersättning till polisman för skada å kläder samt förordningen
samma dag med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension m. m., 1 § 1). Att ytterligare utvidga kretsen
av de befattningshavare, som sålunda böra kunna höras på ed, är måhända
icke behövligt.

5 §.

Log rådet:

Beträffande allmän befattningshavares tystnadsplikt nöjer sig förslaget
med en generell regel; befattningshavare får ej höras som vittne angående
något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.

■224

Kunell. Maj:ts proposition nr 5.

I vilka avseenden sådan skyldighet att iakttaga tystnad föreligger bestämmes
ej i rättegångsbalken utan skall bero av de särskilda författningar, som
reglera befattningshavarnas ställning, eller de normer som eljest kunna anses
gälla därom. Häremot är intet att erinra. Det är emellertid önskvärt
att dessa normer överses vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Troligen visar
sig någon komplettering nödvändig. Starka skäl hava exempelvis åberopats
för att stadga viss tystnadsplikt för medlare i tvister mellan makar.

I andra stycket av förevarande paragraf är någon jämkning av ordalagen
önskvärd. Föremålet för den tystnadsplikt, som det åligger advokater m. fl.
att iakttaga, synes lämpligen kunna angivas utgöra vad de på grund av
denna sin ställning i förtroende erfarit.

Enligt förslaget måste den i andra och tredje styckena föreskrivna tystnadsplikten
i allmänhet iakttagas, även om därigenom fara uppkommer att
oskyldig fälles till ansvar. Undantag göres endast för det fall att målet avser
brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Enligt
lagrådets mening blir intresset att skydda den oskyldige ej i tillbörlig utsträckning
beaktat genom undantagsbestämmelsen. Denna blir t. ex. icke
tillämplig då brottet, ehuru ej av det slag som nyss nämnts, likväl kan
komma att sonas med mångårigt straffarbete. Även beträffande mål om
mindre grova brott synes med skäl kunna ifrågasättas att göra undantag
från tystnadsplikten. I Danmark och Norge har sådant undantag gjorts
utan avseende å brottets beskaffenhet. Att gå så långt är väl icke nödvändigt
och bör måhända ej ske med hänsyn till vikten av att klienten må
kunna hysa tillit till tystlåtenheten hos den som han förtrott sig åt. Örn
sålunda skillnad göres mellan olika brott, synes det mindre lämpligt att
för gränsdragningen anknyta till gällande straffsatser för olika brottstyper,
vilket lätt leder till godtyckliga resultat. Riktigast torde vara att låta påföljden
i det aktuella fallet verka bestämmande. En rimlig avvägning mellan
de intressen, som här stå emot varandra, synes kunna nås genom ett
stadgande att utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs den som
är tystnadspliktig må höras, såframt eljest fara föreligger att oskyldig dömes
till straff, som är svårare än böter eller mistning av befattning på viss
tid, eller till skyddsåtgärd. Härjämte bör i enlighet med förslaget föreskrivas,
att vad i nyssnämnda stycken är stadgat om tystnadsplikt för annan
än försvarare ej skall gälla i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år.

Liksom redan beträffande förslagets bestämmelse om undantag från försvarares
.tystnadsplikt bör vid tillämpningen av ett sådant stadgande, som
lagrådet nu förordat, uppmärksammas att frågan om tystnadspliktigs hörande
bör prövas, sedan övrig bevisning upptagits och därigenom material
erhållits för bedömningen.

Beaktas lagrådets ändringsförslag, erhålla bestämmelserna i 27 kap. 2 §
om beslag och i 38 kap. 2 § örn editionsplikt en på motsvarande sätt ändrad
innebörd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
8 §■

225

Lagrådet:

Domstols befogenhet att förelägga den som skall höras såsom vittne att,
innan han infinner sig vid domstolen, uppliva sin kunskap örn vad vittnesförhöret
gäller genom att granska handlingar eller genom att besiktiga plats
eller föremål, är enligt förevarande paragraf inskränkt till fall då åtgärden
kan företagas utan kostnad eller avsevärt besvär för vittnet. Att gränsen
dragits så snävt som skett sammanhänger med att det lärer vara avsett att
någon ersättning icke skall utgå i anledning av sådant förberedelsearbete
varom här är fråga. För denna ståndpunkt torde emellertid tillräckligt bärande
skäl icke kunna anföras. En mera tillfredsställande lösning av frågan
kan enligt lagrådets mening vinnas, örn för rätten att meddela föreläggande
icke uppställes annat villkor än att vad föreläggandet innefattar
skall kunna utföras utan avsevärd olägenhet för vittnet. Får den här givna
regeln detta innehåll, blir därav en följd att jämlikt 24 § i detta kapitel
ersättning kan utdömas för tidsspillan och resekostnader som föranletts av
de vittnet förelagda åtgärdernas fullgörande.

11—14 §§.

Lagrådet:

För det stora flertalet av landets befolkning torde eden alltjämt framstå
såsom den självfallna formen för sanningsförsäkran av vittne. Att denna
form, såsom i förslaget skett, behandlas såsom den normala och sättes
främst, är därför i sin ordning. Därigenom får emellertid ej undanskymmas,
att försäkran på heder och samvete enligt 13 § måste betraktas såsom
en i och för sig med eden jämställd form av sanningsförsäkran. Från
rättsordningens synpunkt är valet mellan dessa båda former utan större betydelse,
för så vitt anledning ej föreligger, att ett vittne önskar undslippa
ed därför att han anser sig mindre bunden av en försäkran på heder och
samvete. I detta fall bör uppenbarligen eden ej få utbytas mot försäkran.
Stadgandet härom synes lämpligen böra avfattas så, att rätten under den
i 13 § angivna förutsättningen skall medgiva att vittne i stället för ed avgiver
försäkran, örn vittnets betänklighet mot eden ej kan antagas sakna
allvarlig grund.

Även i det fall, att vittnet icke må höras på ed, utan försäkran skall användas
(14 § sista stycket), lärer bekräftelseformen kunna eftergivas. Oavsett
huruvida ed eller försäkran avlägges eller ej, bör vittne erinras örn skyldigheten
att tala sanning. Det säger sig självt att denna erinran bör lämpas
efter omständigheterna, allteftersom vittnet avlagt ed eller försäkran
eller ej eller vittnet yttrar sig under straffansvar eller ej. I förekommande
fall bör erinran om 5 och 6 §§ göras och detta även om vittne icke avlagt
ed eller försäkran.

Iakttages vad sålunda anmärkts, synas föreskrifterna i förevarande paragrafer
lämpligen böra uppställas så, att i särskilda paragrafer upptagas

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

226

Kanal. Maj-.ts proposition nr 5.

först reglerna om avläggande av ed (11 § första stycket) och förutsättningarna
för eds utbytande mot försäkran och bekräftelseformeln vid försäkran
(13 § första stycket och 14 § sista stycket), därefter stadgande örn eftergivande
av ed eller försäkran (12 §), vidare föreskrift att vissa personer ej
må avlägga ed eller försäkran (14 § första och andra styckena) samt slutligen
bestämmelse om att varje vittne skall erinras dels om skyldigheten att
tala sanning dels ock, när skäl äro därtill, om innehållet i 5 och 6 §§ (11 §
andra stycket och 13 § andra stycket).

17 §.

Justitierådet von Steyern och regeringsrådet Hjärne:

Den för rättegångsförfarandets gestaltning betydelsefulla frågan hur vittnesförhöret
bör tillgå har varit föremål för ingående prövning under reformarbetets
gång. Skälen för de olika ståndpunkterna — domareförhör
och förhör genom parterna — ha utförligt framförts i processkommissionens
och processlagberedningens betänkanden, i de över dessa avgivna utlåtandena
och i de senare årens juridiska litteratur. Av processlagberedningens
motiv (sid. 401) framgår, att beredningen anser det lämpligast att
förhöret av vittnen, som åberopas av parterna, sker genom parternas försorg
i de mål, där dessa äro företrädda av advokater, liksom i åklagarmål,
om den tilltalade försvaras av advokat.

Vi dela till fullo denna uppfattning. Parternas bättre kännedom om vad
som skall utredas genom vittnesförhöret är i och för sig ett starkt skäl
att överlåta förhöret åt dem. Men ej mindre viktigt är, att genom en sådan
metod åt rättens ordförande beredes den ställning i rättegången, som är
den naturliga och önskvärda i ett kontradiktoriskt förfarande. Det kan
svårligen bestridas, att den nuvarande förhörsmetoden mången gång så
starkt drager in domaren i förhandlingarnas gång, att det blir svårt för
honom att lugnt överskåda processmaterialet och han kan bliva utsatt för
misstanke att taga parti för den ena eller andra ståndpunkten. Hur förhöret
än ordnas, består alltid möjligheten, att det ej ledes på bästa vis. Anförtros
förhöret åt parterna, kan rättelse ske genom att ordföranden ingriper
och vid behov övertager förhöret; mot ett otillfredsställande domareförhör
åter gives knappast något botemedel. Erfarenheten från Danmark
och Norge torde visa, att det ej behöver befaras att förhör genom parterna
kommer att leda till hårdhet mot vittnen.

Örn vi sålunda äro ense med beredningen örn hur vittnesförhöret bör vara
anordnat i det reformerade förfarandet, måste vi betvivla, att de föreslagna
lagreglerna komma att medföra det åsyftade resultatet. Så fast som domareförhöret
är rotat i det nuvarande rättegångssättet, måste det förutses, att
om förhör genom parterna göres beroende av rättens tillstånd i varje särskilt
fall, den nya ordningen kommer att under lång tid väsentligen stanna
på papperet. Vi förorda därför ett stadgande, som går ut på att, om å ömse

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

227

sidor rättsbildade personer stå till buds för förhörets genomförande, vittne
som åberopas av part skall höras av parterna, örn ej särskilda omständigheter
föranleda annat. Med rättsbildade personer böra i detta hänseende kunna
likställas icke rättsbildade åklagare. I övrigt bör gälla den föreslagna bestämmelsen
att med rättens tillstånd vittne må höras av parterna. Även
bland dem, som icke äro rättsbildade, torde nämligen åtskilliga finnas, som
besitta erforderliga förutsättningar för uppgiften.

Följes denna hemställan, torde förslaget böra kompletteras med en bestämmelse,
att rätten äger övertaga ett av part lett förhör, om detta skötes
på ett uppenbart otillfredsställande sätt. Befogenheten att avvisa olämpliga
frågor är ej alltid tillfyllest.

25 §.

Lagrådet:

Vittnes rätt att i förskott erhålla ersättning för kostnader till resa och
uppehälle har i förslaget gjorts beroende av att begäran örn sådant förskott
framställes. Enligt lagrådets mening skulle möjligheten för vittnen att i tid
utfå förskott i hög grad underlättas, om redan i vittneskallelsen rätt till för-,
skott tillerkändes vittnet samt de grunder angåves efter vilka den i förskott
utgående delen av vittnesersättningen skall beräknas. Föreskrifter härutinnan
kunna meddelas i administrativ ordning.

Beaktas vad sålunda anförts böra orden »på begäran» lämpligen utgå ur
första stycket, varjämte såsom förutsättning för tillämpning av andra stycket
bör uppställas att part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne,
underlåter att på begäran erlägga sådant förskott. Att i vittneskallelsen
angivas vissa schablonmässigt fastställda grunder för beräkning av förskott
bör icke utesluta att rätten sedermera, när i särskilt fall anledning
därtill uppkommer, efter prövning av omständigheterna till beloppet bestämmer
förskottets storlek.

37 KAP.

5 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i 36 kap. 18 § rörande rätt för domstol att förbjuda part att
vara tillstädes vid vittnesförhör i fall då anledning förekommer, att vittnet
i partens närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller
då parten hindrar vittnet i bans berättelse genom att falla vittnet i talet eller
annorledes, synes böra äga tillämpning jämväl i fråga örn medpart eller
motpart till den som höres under sanningsförsäkran. Det hemställes därför,
att den här lämnade hänvisningen till vissa paragrafer i 36 kap. utsträckes
lill att omfatta 18 §.

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

40 KAP.

11 §•

Lagrådet:

Enär det icke torde vara helt uteslutet, att fall kunna förekomma, då det
av anledning som i 36 kap. 18 § avses är önskvärt att höra sakkunnig i parts
frånvaro, hemställes, att den här givna hänvisningen till vissa bestämmelser
i 36 kap. måtte omfatta jämväl nämnda paragraf.

42 KAP.

2, 7 och 8 §§.

Lagrådet:

Enligt sista stycket i 2 § är käranden skyldig att redan i samband med
stämningsansökningen förete de av honom åberopade skriftliga bevis, som
han innehar. Om han icke gör det, lärer, ehuru det icke tydligt framgår
av 3 §, vara avsett att rätten, innan stämning utfärdas, skall förelägga honom
att ingiva dem. I allmänhet torde också käranden utan olägenhet kunna
omedelbart förete sina skriftliga bevis. Understundom kan han dock äga ett
berättigat intresse att få avvakta svaromålet innan han framlägger handlingarna.
I vissa fall kan det även ur svarandens synpunkt vara önskvärt att
med ingivandet må anstå, t. ex. när käranden i ett äktenskapsmål såsom bevismedel
innehar intim brevväxling mellan parterna men endast under förutsättning
att svaromålet går i viss riktning kan bliva nödsakad att begagna
den och därmed kasta ljus över makarnas samliv. Ovan angivna synpunkter
torde kunna beaktas, örn i 2 § sista stycket »skall» utbytes mot »bör». Med
en sådan jämkning framhäves alltjämt såsom norm att bevisen fogas vid
stämningsansökningen, men avvikelse från regeln kan av särskilda skäl
göras.

Iakttages vad nu förordats, bör en motsvarande ändring ske i 7 § sista
stycket.

Om käranden ej framlägger de i stämningsansökningen åberopade bevisen
i samband med att ansökningen göres, bör det självfallet åligga honom
att förete dem omedelbart efter det svaromålet avgivits, vid muntlig förberedelse
alltså redan vid första inställelsen, då ock svaranden skall medhava de
bevis han åberopar i svaromålet. Bestämmelsen i 42 kap. 8 § om framläggande
av skriftligt bevis tar närmast sikte på bevis som ej uppgivits redan i
stämningsansökningen eller svaromålet. Måhända bör bestämmelsen, örn
2 och 7 §§ ändras på sätt lagrådet förordat, erhålla en formulering som ger
vid handen att densamma avser även i stämningsansökningen eller i svaromålet
åberopade bevis.

Då uttrycket i 7 § första stycket att svaranden vid förberedelsen genast

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

229

skall avgiva fullständigt svaromål möjligen kan leda till att parterna
redan vid förberedelsen hålla anföranden, som böra förekomma först vid
huvudförhandlingen, hemställes, att ordet »fullständigt» måtte utgå.

En motsvarande ändring bör ske i första punkten av 8 § första stycket.

18 §.

Lagrådet:

Då i paragrafen föreslås, att under förberedelsen dom må meddelas i anledning
av talan som återkallats, syftas på det fall att, sedan käranden återkallat
sin talan, svaranden jämlikt 13 kap. 5 § yrkar att målet likväl skall
prövas. Därest av omständigheterna framgår att käranden avser att eftergiva
sitt anspråk mot svaranden, är intet att erinra mot att rätten får befogenhet
att meddela dom under förberedelsen; fallet är likartat med det som
föreligger, då svaranden medger kärandens talan. Råder däremot verklig
tvist mellan parterna, bör målet liksom andra tvistiga mål gå till huvudförhandling.
Att göra domsrätten beroende av att käranden återkallat sin talan,
synes ej erforderligt. Det torde vara tillräckligt att stadga, att dom
må meddelas under förberedelsen, om käranden eftergivit sitt anspråk.

43 KAP.

10 §.

Lagrådet:

Med denna paragraf avses att förhindra att part, i syfte som där angives,
till huvudförhandlingen uppskjuter att framföra processmaterial som bort
angivas eller förebringas under förberedelsen. I enlighet härmed bör rätten
kunna lämna utan avseende t. ex. ett kvittningsyrkande som svaranden, i avsikt
att förhala rättegången, framställer först vid huvudförhandlingen. Huruvida
den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig å ett sådant fall eller å vissa
andra därmed likartade, kan emellertid med hänsyn till de i texten använda
ordalagen vara föremål för tvekan. Ett förtydligande synes kunna
ske på så sätt att bär, likasom i 50 kap. 25 §, vid sidan av det fall, att part
åberopar nytt bevis, upptages att part åberopar omständighet, som ej uppgivits
före huvudförhandlingen.

Av part förebragt nytt material bör kunna lämnas utan avseende icke blott
då parten velat förhala rättegången eller otillbörligen överrumpla motparten,
utan även då han eljest sökt att genom materialets innehållande obehörigen
skaffa sig någon processucll fördel. Ett lämpligare uttryck för den tanke,
som ligger till grund för förslaget i denna del, kan enligt lagrådets mening
vinnas genom ett utbyte av orden »i syfte att förhala rättegången eller
att överrumpla motparten» mot det i 50 kap. 25 § använda uttrycket »i otillbörligt
syfte».

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

44 KAP.

6 §•

Lagrådet:

Om det i andra punkten reglerade fallet inträffar under förberedelsen, bör
denna kunna avslutas. Punkten bör därför jämkas till överensstämmelse
med den första.

8 §•

Lagrådet:

Därest käranden uteblivit men svaranden kommit tillstädes och yrkat tredskodom,
skall enligt första stycket i paragrafen käromålet ogillas, såvitt ej
av handlingarna uppenbart framgår, att detta är grundat. Visserligen bör,
då tredskodom yrkats, ej ifrågakomma, att en förhandling i egentlig mening
hålles. Hänsyn bör dock kunna tagas till vad som förekommer vid sammanträdet,
om därav uppenbart framgår att käromålet är grundat. Medger
den tillstädeskomna svaranden helt eller delvis käromålet, lärer vara avsett,
att dom skall kunna meddelas i enlighet med medgivandet, men detta framgår
näppeligen av lagtexten. Då det understundom kan ligga i svarandens
intresse att få ett omedelbart avgörande, även om det går honom emot, synes
lämpligt att låta käromålet gillas genom tredskodom, såvitt det medgivits av
svaranden eller uppenbart framgår, att det är grundat.

Är det svaranden som uteblivit, lärer utan vidare vara klart att en tredskodom
mot honom såsom regel ej kan meddelas i den mån käranden vid
sammanträdet själv medgiver att hans talan är ogrundad; i detta fall föreligger
väl i allmänhet en återkallelse, som bör föranleda målets avskrivande.
Emellertid kan även eljest inträffa, att det på grund av vad som förekommer
vid sammanträdet blir uppenbart, att käromålet är ogrundat. Jämväl
till sådant material torde hänsyn böra tagas.

Lagrådet hemställer, att paragrafen jämkas i enlighet med det anförda.

45 KAP.

3 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet anfört vid 14 kap. 7 § hemställes om sådan
jämkning av ordalagen i sista stycket av förevarande paragraf att av dem
tydligt framgår, att regeln icke äger tillämpning i andra fall än då åtalen
äro anhängiga vid samma domstol.

46 KAP.

7 §•

Lagrådet:

Den här föreslagna anordningen synes — i anslutning till motsvarande
bestämmelse beträffande vittnesförhör och till vad lagrådet anfört vid 37

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

231

kap. 5 § — böra kunna komma till användning, så snart anledning förekommer
att part i annan parts närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt
utsäger sanningen eller någon part hindrar annan part i hans berättelse
genom att falla denne i talet eller annorledes. Därest den hemställan, som
vid 36 kap. 1 § gjorts av tre ledamöter i lagrådet, icke iakttages, bör vad
här förordats angående part gälla även målsägande, som ej är part.

11 §.

Lagrådet:

I sista stycket av förevarande paragraf har i fråga om kallelse till upp
skjuten huvudförhandling hänvisats till bestämmelserna i 45 kap. 15 § om
kallelse till det första sammanträdet för huvudförhandling. Likasom i 42
kap. 12 och 21 §§, 43 kap. 11 § samt 47 kap. 11 och 23 §§ bör emellertid i
tydlighetens intresse utmärkas att kallelse till ett senare sammanträde kan
ske på ett enklare sätt, nämligen muntligt vid förhandling. Hänvisningen till
45 kap. 15 § kommer då att avse allenast där upptagna regler örn föreläggande.

15 §.

Lagrådet:

Under förutsättningar, som närmare angivas i tredje stycket, skulle brottmål
oberoende av brottets svårhetsgrad kunna handläggas och avgöras i
den tilltalades frånvaro och detta, ehuru han ej kallats till huvudförhandlingen.
Endast med stor försiktighet bör den i gällande rätt till ett par speciella
undantagsfall begränsade möjligheten av ett sådant förfarande vidgas.
Då i förslaget såsom en förutsättning angives att anledning förekommer att
den tilltalade avvikit, synes detta knappast tillräckligt betryggande. Det
torde böra fordras, att utredningen verkligen giver vid handen att han avvikit.
Lagrådet hemställer, att lagtexten jämkas så, att detta krav blir tillgodosett.

Beträffande tvistemål och mål, vari enskilt åtal föres, har i 44 kap. 7 §
samt 47 kap. 17 och 24 §§ föreslagits, att rättegångsfråga må avgöras utan
hinder av att båda parterna eller endera uteblivit från sammanträde som
särskilt utsatts för frågans behandling.

Någon liknande regel har ej uppställts för mål, vari allmänt åtal föres.
Härav följer att på grund av stadgandet i 46 kap. 2 § rättegångsfråga icke
kan i sådant mål behandlas i åklagarens frånvaro. Är det den tilltalade
som uteblivit eller trots föreläggande icke kommit personligen tillstädes, kan
det ske endast om något av de i 15 § andra och tredje styckena angivna
fallen föreligger. Målsägandens frånvaro kommer däremot i allmänhet ej
att hindra handläggningen.

Något skäl för denna ståndpunkt har ej anförts. Klart är emellertid att
man ej i lagtexten behöver beakta ett sådant fall som att åklagaren, för
vilken inställelse till förhandling är en tjänsteplikt, uteblir. De synpunkter,
som motivera ett strängt fasthållande vid kravet på den tilltalades närvaro

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

vid handläggningen av själva saken, göra sig icke på samma sätt gällande
i avseende å behandlingen av rättegångsfråga. Lagrådet hemställer alltså,
att i förslaget upptages en bestämmelse därom att rättegångsfråga må avgöras
utan hinder av den tilltalades utevaro.

47 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Om de av lagrådet förordade jämkningarna i 42 kap. 2 § samt i första
och tredje punkterna i 8 § första stycket samma kapitel vidtagas, bör motsvarande
ändring ske i 47 kap. 2 § sista stycket och 7 § första stycket.

3 §•

Lagrådet:

Det lärer vara avsett att, om vid stämningsansökan ej fogats i 2 § tredje
stycket omförmält intyg att åklagaren beslutat att ej åtala, rätten jämlikt
förevarande paragraf skall förelägga målsäganden att inkomma med intyget.
I tydlighetens intresse torde i 3 § böra uttryckligen angivas, att den
är tillämplig även i detta fall. Iakttages det, föranledes därav en jämkning
i 4 §.

48 KAP.

Lagrådet:

Då någon begått flera brott, för vilka han samtidigt lagföres, skall jämlikt
4 kap. strafflagen såsom regel gemensamt straff ådömas; för brott, som finnes
förskylla böter, må dock bötesstraff ådömas jämte straff för övriga
brott. Någon tvekan torde ej kunna råda därom, att åklagaren icke är berättigad
att, ehuru skäl till åtal föreligga beträffande flera brott, låta anstå
med åtal för något av brotten för att därigenom åstadkomma att för detta
brott dömes till särskilt bötesstraff. Åklagaren måste i enlighet härmed vid
tillämpning av de i förevarande kapitel upptagna stadgandena också vara
pliktig att i vanlig ordning åtala samtliga brotten, även om beträffande något
eller några av brotten strafföreläggande skulle kunnat användas, därest den
misstänktes brottslighet varit inskränkt därtill. Åklagaren bör vidare vara
skyldig att, örn han vill meddela strafföreläggande i fråga örn flera brott,
giva ett gemensamt föreläggande; genom att göra varje brott till föremål för
särskilt föreläggande skulle han eljest kunna kringgå regeln i 4 § att föreläggande,
som avser böter till högre belopp än där angivits, skall underställas
prövning av domstol. Vad sålunda enligt förslaget skall gälla har ansetts
icke behöva fastslås i lagtexten. Enligt lagrådets mening är det emellertid
önskligt, att ett uttryckligt stadgande i ämnet upptages. Ett sådant torde böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

233

hava sin plats i 1 § och innehålla, att om skäl att åtala den misstänkte för
flera brott föreligga, strafföreläggande ej må användas med mindre det sker
gemensamt för samtliga brotten. Av ett dylikt stadgande följer, att örn något
av brotten är sådant, att strafföreläggande därom ej må meddelas, det ej
heller kan ske beträffande de andra brotten.

Enligt processkommissionens betänkande skulle strafföreläggande, som avsåg
böter till högre belopp än 100 kronor, underställas domstols prövning.
Processlagberedningen har i anslutning till den kritik, som framkommit mot
kommissionens betänkande i de yttranden vilka på sin tid av bland annat
lagrådet avgåvos däröver, sänkt beloppet till 50 kronor. Även om, såsom
här förut framhållits under rubriken »förslaget i allmänhet», strafföreläggande,
intill dess erfarenhet örn det nya institutets verkningar vunnits, lämpligen
bör i stort sett begränsas på sätt som skett, synes dock med hänsyn
till vissa lagändringar, vilka ägt rum under senare tid, en höjning av nyssnämnda
belopp motiverad. Sålunda har dagsbotssystemet införts i svensk
rätt, och då i följd därav strafföreläggande ansetts icke böra ifrågakomma
beträffande brott, varå dagsböter kunna följa, kommer sådant föreläggande
i allmänhet att kunna tillämpas endast beträffande brott av enkel beskaffenhet.
Vidare har straffet för en så vanlig polisförseelse som fylleri höjts så,
att vid upprepat fylleri liksom vid fylleri i förening med förargelseväckande
beteende — en kombination vilken som bekant är synnerligen vanlig — böter
på mer än 50 kronor ofta utdömas. På grund av det anförda förordas på
denna punkt en återgång till vad kommissionen föreslagit.

49 KAP.

Lagrådet:

Förslaget innehåller ingen bestämmelse om verkan av utfästelse att ej fullfölja
talan i tvistemål, vari förlikning är tillåten — i andra mål är självfallet
en sådan utfästelse utan verkan — men av motiven (sid. 509—510) framgår,
att förslaget ansluter sig till härskande uppfattning, enligt vilken sådan utfästelse
icke är bindande. Denna uppfattning lärer vara grundad på att avtal
i processuella frågor över huvud taget anses vara ogiltiga, om ej motsatsen
uttryckligen stadgas. Vad angår utfästelse att icke överklaga en framtida
hovrättsdom föreligger tydligen en motsättning mellan förslagets ståndpunkt
på ifrågavarande punkt och bestämmelserna i 2 kap. 2 § 2. I detta sammanhang
torde böra erinras örn att redan enligt gällande rätt i skiljeavtal får
bestämmas, att parterna skola nöjas åt skiljedom.

I utländsk rätt tillerkänner man i större eller mindre utsträckning giltighet
åt utfästelse, varom nu är fråga. I Norge (lov örn rettergangsmaaten
for tvistemaal § 361) kan sådan utfästelse ske även före domen, om utfästelsen
är ömsesidig. I Danmark (Lov örn Reltens Plejc §§ 395 och 942) godkännes
sådan utfästelse, örn den skett sedan domen avsagts.

Den olikhet, som sålunda råder mellan svensk rätt å ena sidan och särskilt
norsk rätt å den andra, ger anledning till övervägande, vilken stånd -

234

Kunell. Maj:ts proposition nr 5.

punkt som är den riktiga. Då avtalsfrihet bäst överensstämmer med vad som
eljest gäller i ekonomiska angelägenheter och icke lärer innebära något åsidosättande
av offentliga intressen, torde den hos oss härskande meningen
knappast kunna försvaras med annat än farhågan, att någon skall av oförstånd
frivilligt frånsäga sig fullföljdsrätt eller tvingas därtill av en ekonomiskt
starkare medkontrahent. Att vid avtalsslut den ekonomiskt starkare
parten skulle hava något intresse att förmå medkontrahenten att nöja sig
men en framtida dom, om vars innehåll ingendera parten kan veta något, är
föga sannolikt, och sedan det en gång kommit till rättegång torde möjligheten
att framtvinga en utfästelse ej vara stor. Farhågan att utfästelse göres
av oförstånd bör däremot ej frånkännas en viss betydelse, men ett beaktande
därav leder ej längre än till ett underkännande av utfästelse, som
gjorts innan tvist uppstått och sålunda innan det varit möjligt att bedöma
utfästelsens räckvidd. Särskilt svårt är att motivera utfästelsens ogiltighet.
örn den avser en redan meddelad dom. Processlagberedningen synes också
böjd att antaga, att en viss avtalsfrihet förefinnes i sistnämnda fall. Enligt
beredningens mening skulle nämligen då ofta ett förfogande över den materiella
rätten föreligga. Det måste emellertid ifrågasättas, örn man på detta
sätt kan göra skillnad mellan utfästelser, som gjorts före och efter dom.
Även ur praktisk synpunkt är en ändring av gällande rätt motiverad: intresset
av ett snabbt avgörande synes böra tillgodoses även på annat sätt än
genom skiljedom. Visserligen har förslaget genom bestämmelserna i 2 kap.
2 § 2 velat tillgodose behovet av ett dylikt snabbt avgörande, men denna
utväg ställes ju ej till förfogande i mål, där tvisten rör lägre belopp och
kostnaden för skiljedomsförfarandet därför oftast blir oproportionerligt hög.
Och om den föreslagna rättegångsreformen genomföres, bör man kunna hysa
lika stort förtroende för de båda lägre instanserna som för skiljemän. Vad nu
anförts torde visa, att starka skäl förefinnas för att med här angivna begränsningar
godtaga en utfästelse att ej fullfölja talan; dock torde i enlighet
med norsk rätt den ytterligare begränsningen böra stadgas, att utfästelse,
som göres före domen, icke skall gälla, om den ej är ömsesidig.

Med åberopande av det sagda förordas, att i 49 och 54 kap., lämpligen
efter 2 § i ett vart av kapitlen, införes föreskrift att om part i anledning av
uppkommen tvist utfäst sig att ej fullfölja talan mot dom i mål därom och
förlikning är tillåten i målet, det skall lända till efterrättelse; dock att utfästelse,
som göres innan domen meddelats, icke är giltig, såframt ej motparten
gjort motsvarande utfästelse. Klart är, att en sådan regel ej bör
hindra användandet av extra ordinära rättsmedel. I

I förevarande kapitel givas regler för fullföljd av talan mot underrätts
avgörande i tvistemål och brottmål. Den gällande rättegångsbalken innehåller
därutöver —- i 25 kap. 2 § — ett generellt stadgande örn klagan över
underrätts slutliga utslag i ärenden, som genom ansökning eller annorledes
kommit under behandling av underrätten. Då i förslaget till ny rättegångsbalk
icke reglerats domstolsbehandlingen av frågor, som höra till den

Kungl. Majlis proposition nr 5.

235

s. k. frivilliga rättsvården, är det naturligt att däri ej heller upptagits ett
stadgande av den allmänna räckvidd som nyss nämnts. I några få hänseenden
har dock i förslaget behandlats domstols befattning med frågor som
icke avse tvistemål eller brottmål. Enligt 4 kap. 5 § ankommer det på
häradsrätten att indela tingslaget i valkretsar för nämndemansval och bestämma
antalet nämndemän för varje valkrets ävensom att, där val skall
förrättas å en för flera kommuner gemensam kommunalstämma, avgöra
å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. Vidare har underrätt enligt
7 § samma kapitel att upptaga klagan över nämndemansval och enligt
8 § att avgöra om nämndeman får avgå före valperiodens utgång. Slutligen
må erinras att enligt 33 kap. 24 § stämningsman förordnas av underrätt,
som ock, om skäl äro därtill, kan återkalla sådant förordnande. Då sålunda
underrätts befattning med dessa frågor behandlas i rättegångsbalken, synes
också lämpligen frågan om fullföljd av talan mot rättens avgöranden
böra där regleras. Likasom enligt gällande rätt bör klagan få föras. Det
hemställes förty, att i 49 kap. upptages en fullföljdsbestämmelse för nu
ifrågavarande fall. Rättens avgörande i här avsedda frågor synes böra jämställas
med slutligt beslut i mål, vilket innebär att rättsmedlet är besvär och
att om fullföljd till högsta domstolen skall gälla vad i 54 kap. stadgas beträffande
hovrätts slutliga beslut.

1 §•

Lagrådet:

Oavsett i vilken instans tredskodom meddelats är jämlikt 44 kap. 9 §
för den uteblivne rättsmedlet mot sådan dom återvinning, som skall sökas
hos den rätt, där talan väckts. I tydlighetens intresse synes lämpligt att i
förevarande paragraf angives att om återvinning efter tredskodom är stadgat
i förstnämnda lagrum. Ett liknande tillägg synes erforderligt i 54 kap. 1 §,
därvid erinringen bör avse jämväl 53 kap. 1 §.

4 §•

Lagrådet:

Beslut angående ersättning till intervenient för hans kostnader torde så
gott som undantagslöst av underrätt meddelas först i det slutliga utslaget.
Skulle ett sådant beslut givas under rättegången, kan det enligt gällande lag
(jfr 16 kap. 10 § rättegångsbalken) icke särskilt överklagas. Avgöres en
sådan ersättningsfråga i det slutliga utslaget, skall den som vill fullfölja
talan, vare sig han är part eller intervenient, använda det rättsmedel — vad
eller besvär — som är tillämpligt vid klagan i huvudsaken (jfr 25 kap. 1,
2. 4 och 5 §§ rättegångsbalken).

Huruvida med förslaget har avsetts att göra någon ändring i vad sålunda
gäller, kail måhända vara tvivelaktigt. Enligt avfattningen av 4 § första
stycket 5 skall emellertid ett under rättegången av underrätt meddelat beslut
örn ersättning till intervenient som ej är part (jfr 14 kap. 11 §) särskilt
överklagas, och detsamma skall jämlikt punkt 4 gälla örn beslut angående

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skyldighet för sådan intervenient att gottgöra i rättegången vållad kostnad.
Även då beslut i dessa frågor meddelas i samband med dom eller slutligt
beslut, skall rättsmedlet vara besvär, oavsett vilket rättsmedel eljest skall
användas mot det avgörande vari beslutet ingår (49 kap. 5 § första stycket).

En sådan anordning kan ej vara ändamålsenlig. Den innebär bland annat,
att part, som vill föra talan mot en dom med yrkande örn befrielse från
skyldighet att gälda rättegångskostnad till motparten och till en intervenient,
skulle nödgas använda två rättsmedel och att en intervenient, som vill jämte
ena parten överklaga en dom och därjämte yrka ersättning för sina kostnader,
hade att fullfölja talan både vade- och besvärsvägen.

Då regeln örn att särskild talan skall föras mot beslut under rättegången
i dessa fall — örn sådana beslut över huvud skulle förekomma — icke torde
hava något vidare värde, lärer ändring böra ske genom att det i 4 § första
stycket 4 och 5 samt 5 § första stycket för part uppställda undantaget utvidgas
till att gälla även intervenient samt att i 5 § andra stycket med part
jämställes intervenient. Genom hänvisningen i 54 kap. 3 § komma dessa ändringar
att gälla även beträffande talan mot hovrätts beslut.

5 §.

Lagrådet:

Enligt 17 kap. 14 § i förslaget äger rätten i dom förordna att den må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft. Ehuru det ej tydligt
framgår, torde ett dylikt förordnande eller ett avslag å framställning örn
ett sådant förordnande icke vara att betrakta såsom en del av själva domen
ulan lärer böra behandlas såsom ett särskilt beslut, vilket på grund av att
det meddelas i samband med domen skall däri upptagas.

Om fullföljd av talan mot sådant beslut av underrätt gäller stadgandet i
49 kap. 8 § att talan må föras allenast i samband med talan mot domen.
Att den, mot vilken förordnande om omedelbar verkställighet riktar sig,
icke bör få föra talan endast mot beslutet ligger i sakens natur. Han kan
icke äga ett berättigat intresse att få vidare verkställighet inställd annat än
om han förmenar att domen är oriktig. I det fallet åter är hans rätt väl tillgodosedd
genom bestämmelsen i 50 kap. 8 § att hovrätten kan interimistiskt
förordna därom innan tillfälle beretts motparten att inkomma med genmäle.
Och genom stadgandet i 5 § andra stycket samma kapitel är sörjt för att
hovrätten skall kunna snabbt fatta sitt beslut.

Annorlunda ligger frågan till för den i underrätten kärande parten, när
han är missnöjd över att rätten icke förordnat örn omedelbar verkställighet
av domen. Visserligen är han enligt nyssberörda stadgande i 49 kap. 8 §
i princip berättigad att föra talan däremot. Men örn underrätten helt bifallit
själva käromålet, blir han i verkligheten avstängd från möjligheten att
söka rättelse i verkställighetsbeslutet. Och örn han i annat fall finner anledning
att i någon del påkalla ändring av domen, torde hans rätt att i det
sambandet överklaga också verkställighetsbeslutet bliva utan betydelse, enär

Kungl. Majlis proposition nr 5.

237

beslutet icke kan bliva föremål för omprövning förrän hovrätten dömer i
själva målet eller alltså först vid en tidpunkt då hovrätten oberoende av örn
frågan dit fullföljts äger omedelbart med stöd av 17 kap. 14 § förordna om
verkställighet, i den mån hovrättens dom innefattar bifall till käromålet.

I vissa fall är det emellertid för det faktiska värdet av en parts rätt av
utomordentlig betydelse att den utan dröjsmål kan realiseras och alltså även
att parten kan snabbt få rättelse i beslut, vari detta intresse ej beaktats. Det
synes därför önskvärt att det i fullföljdshänseende beredes honom en bättre
ställning än som följer av förslaget. Främst bör undvikas att part skall
nödgas stå hjälplös gentemot en motpart som otillbörligen genom fullföljd
söker förhålla honom hans rätt. Möjligen kunde ifrågasättas att part, vars
begäran om omedelbar verkställighet avslagits av underrätten, skulle, om
målet föres vidare till hovrätten, kunna vinna sitt syfte genom att där påkalla
tillämpning av 15 kap. 3 §. Något tillfredsställande skydd skulle dock
ej beredas hans intresse på denna väg. Det lärer för övrigt näppeligen hava
avsetts att nämnda stadgande skulle begagnas som medel att korrigera
underinstansen. Naturligast synes vara att överinstansens bedömande av en
fråga, vari underinstansen utlåtit sig, tar formen av en omprövning av underinstansens
beslut.

Vad sålunda framhållits torde bliva beaktat, örn det införes en rätt att
— genom vad -— föra särskild talan mot att underrätt ej i samband med dom
förordnat att domen må verkställas utan hinder av att den icke äger laga
kraft samt örn åt hovrätten ges befogenhet att interimistiskt förordna örn
verkställighet. Då hovrätten härvid måste taga hänsyn till båda parternas
intressen och väga dessa mot varandra samt fästa avseende vid den större
eller mindre sannolikheten av att underrättens dom i själva saken blir
fastställd, synas några betänkligheter icke böra möta mot att interimistiskt
förordnande får meddelas. Tillika må erinras örn att processlagberedningen
i sitt förslag utgår ifrån att sådan ändring skall vidtagas i utsökningslagen
att dylikt förordnande icke kan leda till verkställighet av domen, med mindre
den vinnande ställer säkerhet för det skadestånd, vartill han kan kännas
skyldig örn domen ändras. Skulle, sedan käranden överklagat underrättens
beslut rörande verkställigheten, motparten icke anmäla vad mot domen eller
ej fullfölja anmält vad eller skulle hans vadetalan återkallas eller eljest förfalla,
behöver hovrätten självfallet ej taga vidare befattning med frågan om
verkställighet av underrättens dom.

Vad lagrådet föreslagit kan genomföras medelst tillägg i 49 kap. 5 §
andra stycket och 50 kap. 8 § andra stycket, varjämte till de i 5 § andra
stycket sistnämnda kapitel angivna exemplen lämpligen bör fogas här behandlade
fall att omedelbar verkställighet av underrättens dom påyrkas.

Nu anförda synpunkter på frågan örn fullföljd av talan mot underrätts
beslut äga giltighet jämväl beträffande fullföljd till högsta domstolen. Iakttages
lagrådets förslag, böra i 55 kap. 5 § andra stycket och 8 § andra stycket
vidtagas ändringar motsvarande dem i 50 kap. 5 och 8 §§. Genom hän -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

visningen i 54 kap. 3 § kommer tillägget i 49 kap. 5 § att gälla även beträffande
talan mot hovrätts beslut.

8 §.

Lagrådet:

I vissa lagrum, såsom 45 § sinnessjuklagen, förekomma bestämmelser örn
särskild klagan mot beslut, som meddelats under rättegången. I överensstämmelse
härmed stadgas nu i 16 kap. 8 § rättegångsbalken, att mot beslut,
som underrätt under rättegången meddelat i annat fall än i 3 § samma kapitel
sägs, särskild talan ej må förås, där ej i följande paragrafer i kapitlet
eller eljest i lag finnes annorlunda stadgat. I den mån först åsyftade lagrum
komma att bibehållas även efter det rättegångsreformen genomförts — och
detta lärer åtminstone till en del bliva fallet — torde från regeln i förevarande
paragrafs första stycke i likhet med vad som skett i gällande rätt
böra göras undantag för fall, i vilka i lag finnes annorlunda stadgat.

50 KAP.

1 §■

Lagrådet:

I förslaget har vadeanmälan bibehållits som en första åtgärd för fullföljd
av talan mot dom i tvistemål. Såsom skäl härför åberopas parts intresse att
så tidigt som möjligt erhålla visshet huruvida motparten ämnar fullfölja talan,
vilket framhålles såsom betydelsefullt med hänsyn till domens verkställighet.
Vadeanmälan har alltså tänkts skola väsentligen tjäna de syftemål
som den har enligt gällande rätt. Förslagets regler därom förete emellertid
vissa avvikelser, som icke torde vara utan betydelse. Vadepenning
skall sålunda ej erläggas, vadeanmälan kan insändas med posten och någon
motsvarighet till vad nu är stadgat om uppsägning av vad innehåller förslaget
icke. I följd av dessa avvikelser finnes ej längre något, som kan tänkas
avhålla förlorande part, vilken ej har för avsikt att fullfölja talan mot domen,
från att dock vädja. Det kan därför tänkas, att den seden kommer att insmyga
sig att part schablonmässigt anmäler vad oberoende av om han verkligen
allvarligt överväger att fullfölja, eller rent av befalis, att förlorande part
kommer att anmäla vad uteslutande för att erhålla någon tids anstånd med
verkställigheten. Härigenom skulle syftemålet med vadeanmälan väsentligen
förfelas. Det bör ej heller förbises, att part, som utan att närmare överväga
domen anmält vad, lätt nog kan känna sig frestad att fullfölja talan, ehuru
han saknar skäl därtill. Det kan visserligen icke förnekas, att de nuvarande
reglerna, sedan vadepenningens belopp i följd av myntvärdets fall blivit utan
egentlig betydelse, icke innebära något större hinder mot fullföljd i oträngt
mål. Detta är emellertid en brist, som icke bör lämnas obeaktad vid en rättegångsreform.
Enligt lagrådets mening är det nödvändigt att man söker hind -

Kungl. Majlis proposition nr 5.

239

ra, att vad anmäles i andra fall än då part allvarligt överväger att fullfölja
talan. För detta ändamål synes det lämpligaste vara att vadepenningen bibehålies,
men att dess belopp ökas. Om beloppet bestämmes till exempelvis
tio kronor, torde man kunna förvänta, att vadeanmälan åtminstone i mindre
mål kommer att verka i det avsedda syftet. Genom att vadepenning skall
utgå erhålles därjämte en yttre påtaglig form för vadeanmälan. Till sist
må framhållas, att den nu föreslagna vadepenningen torde komma att vara
tämligen obetydlig i förhållande till den rättegångsavgift, som den vädjande
bör erlägga i hovrätten.

Skall vadepenning bibehållas, böra jämväl upptagas bestämmelser motsvarande
stadgandena i andra stycket av 26 kap. 1 § rättegångsbalken, vilka
bland annat innebära att kronan och fattig part äro fria från skyldighet att
erlägga vadepenning. Däremot torde anledning saknas att förbjuda, att vadeanmälan
jämte vadepenning insändes med posten. En föreskrift om särskilda
skyldigheter för den som ej vill fullfölja vad skulle icke vara förenlig
med de nya fullföljdsreglerna.

Vadepenning torde böra tillfalla kronan. Föranleder vadetalan ändring
i domen, bör den vädjande berättigas att återfå erlagd vadepenning. Att
sålunda något högre kostnad kan drabba den, som utan tillräckliga skäl fullföljer
talan, synes välmotiverat.

Lagrådet hemställer, att förslaget på ifrågavarande punkt omarbetas i enlighet
med vad här anförts.

Justitierådet von Steyern tilläde:

Om det skulle möta betänkligheter att behålla erläggande av vadepenning
såsom form för vadeanmälan, vill jag i andra hand föreslå, att det stadgas
att vadeanmälan skall göras skriftligen. Därigenom bör motverkas att det
blir en allmän sed att ombud för part, vilkens talan helt eller delvis ogillas,
genast efter domens avkunnande och utan överläggning med parten anmäler
vad.

10 §.

Lagrådet:

I varje vademål skall enligt förslaget vadeinlaga och genmäle ingivas samt
delgivas motparten. Då i 10 § stadgas, att hovrätten äger förordna om ytterligare
skriftväxling, där det finnes erforderligt för målets beredande, lärer
härigenom en möjlighet vara öppnad för hovrätten att giva parterna tillfälle
till skriftlig argumentering i fall, då hovrätten förordnat, att målet skall avgöras
utan huvudförhandling. Enär emellertid med måls beredande torde avses
dess beredande för huvudförhandling, bör till undvikande av varje tvekan
i lagen angivas, att då hovrätt förordnat, att mål skall avgöras utan
huvudförhandling, tillfälle skall, om det erfordras, beredas parterna att skriftligen
utveckla sin talan. Vad nu sagts har motsvarande tillämpning å stadgandena
i 51 kap. 10 § och 55 kap. 10 §.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
13 §.

Lagrådet:

Enligt föreskrifter i 42 kap. 20 § och 47 kap. 22 § bör underrätt, när den
skall utsätta tid för huvudförhandling, om möjligt samråda med parterna.
Då ett sådant förfarande underlättar ombudens arbete och är ägnat att lämna
domstolen närmare upplysningar om förhandlingens sannolika omfattning,
bör det uppenbarligen tillämpas jämväl när hovrätt skall bestämma tid
för huvudförhandlingen. Lagrådet hemställer därför, att en bestämmelse
av motsvarande innehåll upptages i förevarande paragraf.

Den omständigheten att någon uttrycklig föreskrift i ämnet icke finnes i
vare sig 45 kap. 44 § eller 51 kap. 13 § bör naturligtvis icke utesluta att även
i där behandlade fall samråd med part i erforderlig utsträckning kommer
till stånd. Särskilt torde det vara angeläget att rätten samråder med landsfogden,
när allmänt åtal föres av honom.

Anses det åter lämpligare att giva regler även för sistnämnda fall, kan i 32
kap. upptagas en allmän bestämmelse i ämnet, av innehåll att rätten, innan
sammanträde för förhandling utsättes, bör, om det lämpligen kan ske, samråda
med parterna om tiden för sammanträdet.

14 §.

Lagrådet:

I motiven (sid. 519) uttalas att det i allmänhet icke är lika nödvändigt,
att vadesvaranden är tillstädes vid huvudförhandlingen som att käranden
inställer sig, men att örn hans närvaro anses erforderlig för utredningen,
hovrätten bör förmå honom att inställa sig. I enlighet härmed stadgas
(14 §), att vite må föreläggas honom och att, om vite ej förelägges, han skall
erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro. Även om
vite förelagts, kan målet vid svarandens utevaro omedelbart avgöras (19 §).
Då handläggning sker i svarandens utevaro skall, i den mån det erfordras,
genom hovrättens försorg — härvid förutsättes referenten eller en särskild
tjänsteman skola vara verksam — ur handlingarna framläggas vad svaranden
anfört ävensom den av honom vid underrätten förebragta bevisningen
(16 och 17 §§).

Ehuru sålunda en handläggning i vadesvarandens frånvaro är förutsatt,
är dock förslagets allmänna ståndpunkt, såsom av motiven framgår, att de
fördelar, som den muntliga förhandlingsmetoden medför, icke kunna helt
tillgodogöras i rättegången, om ej båda parterna inställa sig vid huvudförhandlingen.
Metoden att i svarandens frånvaro låta hans talan med ledning
av handlingarna utföras genom hovrättens försorg är tydligen en nödfallsutväg.

Från det allmännas synpunkt är denna metod förenad med vissa olägenheter.
Sålunda kan med densamma riskeras, att hovrätten från den ena eller
andra partens sida ådrager sig anmärkningar för bristande opartiskhet, vilket
kan försvaga hovrättens ställning. Denna risk är ej utesluten ens om vid

Kungl. Mattts proposition nr 5.

241

ett objektivt bedömande intet som helst kan erinras mot det sätt, varpå den
uteblivna svarandens sak framlagts. Vidare bör uppmärksammas, att den,
som skall framlägga svarandens sak, i de flesta målen måste bereda sig därpå,
ehuru detta ej sällan tidskrävande arbete i det stora flertalet fall kommer
att bliva onödigt på den grund, att svaranden inställer sig.

Emellertid synas de alternativ, som skulle kunna tänkas i stället för det
föreslagna, ännu mindre tillfredsställande. Med all rätt har beredningen sålunda
i motiven betecknat det såsom obilligt att tillämpa tredskodom mot
utebliven vadesvarande. Och att ålägga honom inställelsekostnad i alla mal,
även sådana, som han på goda grunder anser uppenbart rikligt bedömda av
underrätten, kan ej heller förordas.

Det återstår då att undersöka, huruvida man ej med godtagande i princip
av förslaget kan mildra de omnämnda olägenheterna. Det vill synas som örn
det är att fordra för litet av vadesvaranden, örn han skall vara pliktig att
inställa sig blott då hans närvaro anses erforderlig för utredningen. Man
torde väl kunna kräva, att han inställer sig även i vissa andra fall, nämligen
sådana, i vilka utgången kan vara föremål för tvekan eller det eljest icke
finnes lämpligt att svarandens sak framlägges genom rättens försorg. Därest
hovrätten förelägger vadesvaranden inställelse vid vite i alla mål, där en
sådan inställelse är av vikt för utredningen eller handläggningen, samt, såsom
det bör förutsättas, uppskov i allmänhet meddelas, om svaranden utebliver
trots vitesföreläggandet, vinnas fördelar i olika avseenden. Vitesföreläggandet
och risken att få betala kostnaden för den inställda huvudförhandlingen
komma att ytterligare påverka svaranden till inställelse, och förberedelsen
för framläggandet av svarandens sak genom hovrättens försorg
kan inskränkas till de enklare mål, vari föreläggande ej gives, samt dem,
som uppskjutas på grund av svarandens utevaro.

Lagtexten lägger ej hinder i vägen för ett sådant tillvägagångssätt men
ger ej heller någon garanti för att det blir tillämpat. Lagrådet anser sig därför
böra hemställa, att i 14 § upptages bestämmelse om att vitesföreläggande
skall meddelas svaranden i den utsträckning som ovan berörts.

Vad här förordats äger tillämpning jämväl i fråga om 51 kap. 14 §.

16 §.

Lagrådet:

Vid huvudförhandlingen i tvistemål skall enligt förslaget tvistens omfattning
först fastställas genom att underrättens dom uppläses samt vadekäranden
uppger, i vilken del domen överklagas och vilket yrkande han framställer,
och vadesvaranden anger, huruvida han medger eller bestrider yrkandet.
Därefter skola parterna, var i sin ordning, utveckla sin talan och yttra sig
över vad motparten anfört. Såsom av motiven (sid. 517) framgår åsyftas härmed,
att vadekäranden alltid skall först utveckla sin talan. För brottmålens
del upptager förslaget i 51 kap. 16 § en annan regel i det att, oavsett vem som
klagar, åklagaren eller målsäganden skall först utveckla åtalet. Denna ord Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ning motiveras (sid. 531—532) med att i brottmål bevisbördan i regel helt
åvilar åklagaren eller målsäganden.

De för tvistemål och brottmål sålunda föreslagna reglerna överensstämma,
då talan i hovrätten fullföljes av den part som varit kärande i underrätten.
Är det åter svaranden i underrätten som fullföljer talan i hovrätten, leda
reglerna till motsatta resultat. Det i motiven angivna skälet för att i brottmål
åklagaren eller målsäganden alltid skall först utveckla sin talan äger sin
giltighet även i ett stort antal tvistemål. Över huvud kan det sättas i fråga
örn det är lämpligt att reglera detta ämne genom stadganden som ej medgiva
något undantag. Säkerligen kommer det att visa sig att i brottmål den föreslagna
anordningen i det övervägande antalet fall är ändamålsenlig. Men örn
exempelvis den tilltalade fullföljer talan endast i en rättsfråga, kan det
mången gång vara naturligast att hans ombud får utveckla sina synpunkter,
innan ordet lämnas till åklagaren eller målsäganden. För tvistemålens del
torde avvikelser från förslagets anordning oftare komma att visa sig påkallade.
Särskilt torde detta bliva fallet då underrättssvaranden dragit målet i
hela dess vidd under hovrättens prövning. Den naturliga ordningen att framlägga
saken är då, såsom erfarenheten från det nuvarande överrättsförfarandet
visar, att en redogörelse för underrättskärandens ståndpunkt lämnas
först, och denna redogörelse bör i ett kontradiktoriskt förfarande givas av
underrättskäranden och icke av motparten. Vad nu sagts äger giltighet även
i fråga örn förfarandet i högsta domstolen.

Lagrådet hemställer därför örn sådan jämkning i andra stycket av förevarande
paragraf och i 51 kap. 16 § andra stycket, att hovrätten, då omständigheterna
därtill föranleda, må besluta avvikelse från den ordning förslaget
uppställer som den normala. Vid utarbetandet av arbetsordningar för hovrätterna
bör iakttagas, att i sådana fall hovrätterna ålägges att före huvudförhandlingen
underrätta parterna om den tilltänkta avvikelsen.

21 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall i tvistemål muntlig förhandling såsom regel äga
rum i hovrätten; endast i uppenbara fall, i processuella frågor samt, under
vissa förutsättningar, i mål som röra så ringa värde, att de ej kunna bära
kostnaden för en huvudförhandling, kan avgörandet ske utan en sådan.
Ehuru en dylik ordning måste innebära en betydande ökning såväl av hovrätternas
arbetsbörda som av parternas rättegångskostnader, äro dock enligt
lagrådets mening fördelarna av densamma i allmänhet så stora, att de
överväga olägenheterna. Emellertid bör ej förbises, att i vissa av de mål,
i vilka muntlig förhandling i hovrätten enligt förslaget är obligatorisk, ett
verkligt behov därav knappast föreligger. Gäller tvisten exempelvis allenast
tolkningen av ett lagstadgande eller eljest en ren rättsfråga, torde i vissa fall
muntlig förhandling icke vara av nöden. Detsamma gäller även i andra fall,
där materialet ofta ej kan göras tillgängligt eller åskådligt i muntlig form, såsom
i vissa räkenskapsmål, patentmål o. d. Vad nu anförts talar för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

243

vidga kretsen av de fall då undantag från muntlighetsgrundsatsen kan göras.
Å andra sidan måste beaktas vikten av att, i den mån undantag medgives,
reglerna härom erhålla en så snäv avfattning att någon möjlighet till extensiv
tolkning av dem ej uppstår. Härmed förenade svårigheter torde göra det
nödvändigt att begränsa undantaget till mål, i vilka en bevisprövning ej erfordras.
Enligt lagrådets mening bör i enlighet med det sagda föreskrivas,
att i mål, i vilka fråga endast är om rättstillämpningen, avgörandet skall ske
utan huvudförhandling, såframt båda parterna begärt att sådan ej skall äga
rum och hovrätten finner det uppenbart, att huvudförhandling ej är av nöden.
Lagrådet hemställer, att paragrafen ändras i enlighet med vad sålunda
anförts.

Om i ett mål på endera sidan fullföljes talan av flera parter, bör så snart
det sammanlagda värdet av det varom talan fullföljts uppgår till minst 500
kronor tillämpning av regeln i andra stycket i förevarande paragraf vara
utesluten. Då ett sådant resultat icke klart framgår av lagtexten, är ett förtydligande
av denna önskvärt.

25 §.

Lagrådet:

För vissa fall har i förslaget rätten att återkalla väckt talan begränsats
till tiden. Enligt 13 kap. 5 § får sålunda i indispositiva tvistemål återkallelse
ej utan motpartens samtycke ske sedan dom meddelats. Efter det dom
meddelats får icke heller allmänt åtal nedläggas (20 kap. 9 §). I fråga om
återkallelse av fullföljd talan hava i förevarande paragraf samt i 51 kap.
24 §, 52 kap. 12 §, 55 kap. 16 § och 56 kap. 12 § föreslagits bestämmelser
av innebörd att rätten att återkalla blir avskuren redan i och med att dom
beslutats eller slutligt beslut fattats i anledning av den fullföljda talan. Då
bärande skäl till denna skillnad ej torde föreligga och det i vissa fall kan
te sig mindre tilltalande att domstolen ej får beakta återkallelse, ehuru den
sker före det domen eller beslutet skall meddelas, hemställes om sådan
jämkning i förslaget att för rätten att återkalla fullföljd talan domens eller
beslutets meddelande blir den avgörande tidpunkten.

På sätt i 50 kap. 30 § och 51 kap. 30 § skett torde även i förevarande paragraf
och 51 kap. 24 § böra i lagtexten uppmärksammas att hovrättens avgörande
i anledning av talan, som fullföljts genom vad, kan ske i form av
slutligt beslut.

51 KAP.

5 §•

Justitieräden Eklund och Lawski samt regeringsrådet Hjärne:

Då tilltalad, som är häktad, överklagar underrättens utslag, torde hovrätten
för närvarande i allmänhet, örn ej besvären angå häktningsfrågan,
avvakta utgången av klagotiden — tjugu dagar från den dag utslaget gavs,
frånsett Gotland och vissa delar av Norrland, där liden är längre — innan
målet blir föremål för någon hovrättens åtgärd. Den tilltalade kan icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

244

genom att fullfölja talan på ett tidigt stadium påskynda målets behandling
utan måste under avsevärd tid i häkte avbida hovrättens slutliga prövning
av besvären. Då man intill klagotidens utgång måste räkna med möjligheten
att även motparten besvärar sig eller att talan ändras, kan det emellertid
icke komma i fråga att hovrätten dessförinnan avgör målet. Ett skyndsammare
avgörande är alltså ej möjligt i de fall då målet utan skriftväxling
föredrages och avgöres omedelbart efter klagotidens utgång. Där åter
skriftväxling äger rum, uppkommer en tidsutdräkt, som i många fall kunnat
minskas eller helt undvikas om besvären utställts till delgivning utan
avvaktan på klagotidens utgång.

Att målets beredning i hovrätten börjas först efter klagotidens utgång
skulle enligt förslaget bliva en lagfäst regel. Det bör emellertid uppmärksammas
att förut berörda återverkningar på häktningstiden, till följd av den
•omläggning av fullföljdsförfarandet som förslaget i övrigt innehåller, komme
att göra sig mera gällande än för närvarande. Till vadetiden på tre
veckor kommer ytterligare en vecka för anslutningsvad. Efter den tidens
utgång sändes vadeinlagan jämte akten från underrätten — här bortses
från det fall att yrkande framställts i preliminärfråga varom namnes i andra
stycket av förevarande paragraf — och först när handlingarna kommit hovrätten
tillhanda, kan målets beredande där påbörjas. Om den fullföljda talan
upptages till prövning, kan icke i något fall, såsom nu, målet omedelbart
avgöras utan skriftväxling; vadeinlagan måste alltid delgivas motparten
och denne föreläggas att inkomma med genmäle. Icke heller får man räkna
med att målet, såsom nu ofta sker, kan, sedan dess beredande avslutats,
avgöras efter föredragning. Nästan undantagslöst måste i mål om häktad
muntlig förhandling äga rum, och den får icke utsättas till tidigare dag än
att parter, vittnen och andra, vilka hava att inställa sig, få skäligt rådrum
härtill.

Med hänsyn till dessa förhållanden synes det angeläget, att de möjligheter
att förkorta häktningstiden som stå till buds också i görligaste mån
tillvaratagas. Närmast till hands är härvid, att den tilltalades vadeinlaga
jämte akten i målet översändes till hovrätten så snart inlagan inkommit
och att skriftväxlingsproceduren där igångsättes utan avbidan på vadetidens
utgång. I konsekvens härmed bör då, örn även från motsidan fullföljes
talan, med denna förfaras på enahanda sätt. I händelse skriftväxlingen
hunnit slutföras redan innan klagotiden utgått och målet i övrigt
finnes berett, såvitt beror av den talan som föranlett skriftväxlingen,
kan ytterligare tid vinnas genom att hovrätten genast bestämmer när huvudförhandlingen
skall hållas. Några betänkligheter häremot böra icke
möta, blott huvudförhandlingen utsättes att hållas efter klagotidens utgång.
Har icke ännu talan fullföljts från motsidan, bör tillika iakttagas att förhandlingen
ej utsättes att hållas så omedelbart efter nyssnämnda tidpunkt att,
om den måste uppskjutas på grund av att vadeinlaga inkommit vid klagotidens
slut, de som hava att inställa sig icke hinna i tid få underrättelse
därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

245

I viss utstickning kan syftet nied den här föreslagna ordningen för
målets beredande nås på andra vägar, framför allt genom en reglering av
frågan om avräkning av häktningstid. Men även med nuvarande regler kan
hovrätten, när den faller till straff, taga hänsyn till en lång häktningstid
genom att verkställa avräkning på straffet, och om den tilltalade klagar i
häktningsfrågan, kommer hovrätten enligt andra stycket i förevarande paragraf
i tillfälle att tidigare än eljest behandla målet. Den förstnämnda vägen
är dock icke användbar, när hovrättens dom är friande eller full avräkning
ej kan ske, och icke ens vid full avräkning av häktningstiden kan, åtminstone
med nu gällande bestämmelser, den tilltalade sägas få en verklig
kompensation i det beträffande häktade vanligaste fallet: att fällande dom
lyder på straffarbete. Angående den senare vägen må framhållas att tilltalad,
som är angelägen om ett skyndsamt avgörande i hovrätten, icke lämpligen
bör för ändamålet nödgas till en i det särskilda fallet måhända sakligt
alldeles oberättigad klagan i häktningsfrågan. Klart är i övrigt att den nu
föreslagna anordningen får sin största betydelse, då den tilltalade tidigt
inkommer med sin vadeinlaga och motparten ej överklagar eller ock även
han gör det i god tid, t. ex. i samband med genmäle. Att förtida skriftväxling
icke medför någon tidsvinst i det fall att motparten fullföljer först vid
slutet av vadetiden kan icke anses såsom ett vägande skäl mot ett förfarande,
som dock i ett säkerligen stort antal fall kan medföra en icke oväsentlig
förkortning av häktningstiden.

I det föregående har till utgångspunkt tagits att den tilltalade vädjar mot
underrättens fällande dom. Fullföljes talan mot sådan dom från motsidan
kan den tilltalade, om han är nöjd med domen, börja avtjäna straffet utan
avvaktan på hovrättens avgörande. I visst fall är detta dock ej tillåtet. Med
beaktande tillika av den utvidgade prövningsrätt som enligt förslaget tillkommer
överinstans, när åklagare eller målsägande fullföljt talan, och då
ett snabbt avgörande av mål angående häktade måste anses vara ett allmänt
intresse synes tillräcklig anledning ej föreligga att i de hänseenden varom
här är fråga göra skillnad mellan de båda fallen. En enhetlig regel förordas.

Iaktlages vad nu anförts, måste andra stycket i 51 kap. 5 § så ändras
att stadgandet alltid blir tillämpligt när den tilltalade är häktad. Föreskriften
i 8 § första stycket synes ej hindra att målets beredande börjas före
klagotidens utgång. Mera tvivelaktigt förefaller det huruvida med innehållet
i 13 § första stycket kan vara förenligt att före nyssnämnda tidpunkt
preliminärt utsätta tid för huvudförhandlingen. I tydlighetens intresse bör
måhända uttrycklig bestämmelse upptagas i båda paragraferna. Motsvarande
ändringar torde böra ske i bestämmelserna örn förfarandet i högsta
domstolen.

Vad här sagts synes äga tillämpning även då den klagande dömts till
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse och förordnandet därom skall verkställas
utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Vare sig den här föreslagna anordningen blir genomförd eller icke, synes

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

en reformering av bestämmelserna om avräkning av häktningstid vara av
nöden.

Justitierådet von Steyern:

Enligt min mening skulle de av lagrådets övriga ledamöter föreslagna
ändringarna få någon nämnvärd betydelse egentligen för det fall att en tilltalad,
som är häktad, anför vad utan att yrka att bliva försatt på fri fot,
att jämväl å motsidan vädjas och att samtliga vadeinlagor ingivas i början
av vadetiden.

Då en tilltalad, som är häktad, väl undantagslöst lärer komma att biträdas
av offentlig eller enskild försvarare, torde man knappast behöva befara, att
yrkande om att den tilltalade skall försättas på fri fot ej varder framställt,
när fog för en sådan åtgärd finnes. För övrigt har hovrätten (jfr 51 kap. 8 §)
befogenhet att självmant förordna att den häktade frigives. Den olägenhet,
som därefter återstår och som i begränsad omfattning skulle kunna motverkas
genom de föreslagna reglerna, består däri att det nya förfarandet medför
någon förlängning av häktningstiden för sådana tilltalade, som ej förtjäna
att försättas på fri fot. Denna olägenhet synes mig böra avhjälpas genom
mera rationella regler om avräkning av häktningstid.

Vid sådant förhållande finner jag det knappast motiverat att föranstalta
en särskild ordning för beredning av mål angående häktad, en ordning som
på grund av ovissheten om övriga parters hållning måste bliva ganska trevande.
Däremot har jag intet att erinra mot att 51 kap. 5 § andra stycket
kompletteras med en föreskrift att i mål angående häktad vadeinlaga tillika
med akten alltid skall insändas genast; därigenom finge hovrätten tillfälle
att utan dröjsmål självmant pröva om den häktade kan sättas på fri fot.

7 §•

Lagrådet:

Om i tvistemål eller i mål angående målsägandes ansvarstalan stämningsansökan
är ofullständig, skall jämlikt 42 kap. 3 § eller 47 kap. 3 § rätten förelägga
käranden eller målsäganden att avhjälpa bristen. Efterkommes ej
föreläggandet och är bristen så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund
för rättegång, skall jämlikt 42 kap. 4 § eller 47 kap. 4 § ansökan avvisas.
Liknande bestämmelser hava ansetts överflödiga beträffande åklagarmål
enär beredningen ansett sig kunna utgå från att dylika brister icke skola
föreligga i stämningsansökningar som uppsättas av åklagare å tjänstens vägnar.
Vad angår vadeinlaga i tvistemål hava i 50 kap. 7 § upptagits bestämmelser,
som motsvara dem som skola gälla för stämningsansökan i andra
mål än åklagarmål; hovrätten skall alltså förelägga vadekäranden att avhjälpa
brist i vadeinlagan och om föreläggandet ej efterkommes och bristen
är så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i hovrätten,
avvisa vadetalan. För de vädjade brottmålens del innehåller förslaget däremot
i förevarande paragraf endast, att hovrätten skall lämna vadekäranden
tillfälle att avhjälpa bristen. I revisionsförfarandet i högsta domstolen åter

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

247

skulle — lika för tvistemål och brottmål — gälla de principer, som förslaget
uppställer beträffande stämningsansökan av enskild kärande och vadeinlaga
i tvistemål (55 kap. 7 §). I fråga om besvär till hovrätt (52 kap. 6 §) och
högsta domstolen (56 kap. 7 §) förordas däremot för såväl tvistemål som
brottmål samma regler som för de till hovrätt vädjade brottmålen.

En nödvändig förutsättning för att processen i varje instans skall få ett
tillfredsställande förlopp är att tydliga och fullständiga uppgifter i grundläggande
hänseenden under förberedelsen lämnas av den part, som drager saken
inför domstolen. Detta krav gör sig gällande i de brottmål, som efter
vad fullföljas till hovrätt, och i besvärsmålen likaväl som i andra mål. Den
ställning, som i straffprocessen bör tillkomma den tilltalade, utesluter ej, att
hans skyldighet att medverka till att förfarandet blir ändamålsenligt genomfört
inskärpes genom ett föreläggande vid äventyr av talans förlust. En motsvarighet
föreligger i gällande förfarande då en tilltalad, som icke ställt sig
till efterrättelse ett föreläggande att inkomma med protokoll från underrätten,
förlorar sin talan. Skulle, då en bristfällig vadeinlaga inkommit, hovrätten
hava anledning antaga att den tilltalade ej själv kan bota bristen, har
hovrätten jämlikt 21 kap. 3 § att förordna försvarare för honom. Såvitt angår
en målsägande som vädjar finnes intet skäl att behandla honom mildare
än en kärande i underrätt eller en part som vädjar i tvistemål. Väl är det
berättigat att utgå från att brister ej skola förekomma i åklagares vadeinlaga,
men att med anledning härav stadga ett undantag torde vara överflödigt. Ej
heller synes det påkallat att uppställa andra regler för besvärsinlaga än de
som sålunda skulle komma att gälla för enskild kärandes stämningsansökan,
för vadeinlaga och för revisionsinlaga.

Lagrådet hemställer, att förevarande paragraf samt 52 kap. 6 § och 56
kap. 7 § ändras i överensstämmelse med vad nu förordats.

17 §■

Lagrådet:

Beträffande rättegången i hovrätten uppställer förslaget för tvistemålens
del den regeln, att den vid underrätten förebragta bevisningen skall framläggas
av parterna (50 kap. 17 §). I brottmål åter skall enligt förevarande
paragraf nämnda bevisning framläggas genom hovrättens försorg. Helt naturligt
måste brottmålens särskilda karaktär sätta sin prägel på huvudförhandlingen.
Hänsynen till den tilltalade och domstolens ställning till utredningen
i dessa mål torde i allmänhet tala för den ordning för bevisningens
framläggade som förslaget anvisar. Det kan dock understundom — naturligtvis
under förutsättning att den tilltalade biträdes av kunnig försvarare —
visa sig ändamålsenligt att, liksom i tvistemålen, bevisningen förebringas av
parterna, vilket ju i och för sig bättre ansluter sig till den ackusatoriska förhandlingsordning
som förslaget för brottmålens del gjort lill regel. Det hemställes
därför om sådan jämkning av stadgandet i första stycket av denna
paragraf, att detsamma ej kommer att innebära förbud mot att hovrätten,
när omständigheterna föranleda därtill, beslutar avvikelse från den ordning

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förslaget anvisar. Uppenbarligen är det emellertid av särskild vikt i brottmålen
att, när underrättsbevisningen framlägges av parterna, referenten
noga övervakar att parterna riktigt återgiva den. Partsföredragning synes
över huvud icke böra komma i fråga annat än när båda parterna äro tillstädes.

Beslutas avvikelse från den vanliga förhandlingsordningen i förevarande
hänseende, böra parterna underrättas därom före huvudförhandlingen. Bestämmelse
i ämnet kan upptagas i hovrätternas arbetsordningar.

25 §.

Lagrådet:

Med de i andra punkten angivna fallen bör uppenbarligen likställas villkorligt
anstånd med straffs ådömande enligt den efter förslagets framläggande
tillkomna lagen den 22 juni 1939 örn villkorlig dom.

52 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall tiden för anförande av besvär mot underrätts
beslut räknas, om beslutet meddelats vid sammanträde för muntlig förhandling,
från den dag då beslutet meddelades och eljest från den dag då klaganden
erhöll del av beslutet. Syftet härmed torde ha varit att såvitt möjligt
säkerställa att besvärstiden icke börjar löpa förrän klaganden fått kännedom
om beslutet. Av de stadganden beträffande meddelande av slutligt beslut,
som upptagits i 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 §, framgår emellertid, att parterna
i överensstämmelse med vad som föreslås beträffande dom skola underrättas
örn tiden och sättet för meddelande av dylikt beslut i fall, då beslutet
icke avkunnas vid förhandling. Vid sådant förhållande torde anledning
saknas att för besvärstid i fråga om slutligt beslut bestämma annan
utgångspunkt än dagen för beslutets meddelande. Samma regel torde böra
gälla även beträffande beslut, som meddelas i samband med dom eller slutligt
beslut. För beslut, som meddelas under rättegången, bör däremot förslagets
regel bibehållas. Lagrådet hemställer, att paragrafen omarbetas i enlighet
med det nu anförda, lakttages denna hemställan, bör motsvarande
ändring ske i 56 kap. 1 §.

53 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det lärer vara åsyftat att, om i fall som avses i 2 kap. 2 § 2 vid stämningsansökan
ej fogats sådan skriftlig överenskommelse i huvudskrift eller styrkt

Kunell Maj.ts proposition nr 5.

249

avskrift som här omförmäles, rätten skall förelägga käranden att inkomma
med handlingen. En uttrycklig föreskrift härom torde i tydlighetens intresse
böra meddelas, varjämte bör stadgas att, därest givet föreläggande ej efterkommes,
42 kap. 4 § skall äga motsvarande tillämpning.

54 KAP.

8 §•

Lagrådet:

I förslaget har rätt att fullfölja talan allenast beträffande rättegångskostnad
medgivits blott i vissa, i paragrafen angivna undantagsfall. I motsats till
vad nu gäller skall alltså i mål, som fullföljts till hovrätten, prövningstillstånd
jämlikt 11 § första stycket 1 i allmänhet icke kunna meddelas, då
fråga är om sådan talan. Och mål, vilka anhängiggjorts i hovrätten och i
vilka nu någon begränsning av fullföljdsrätten ej finnes, skola i nämnda avseende
jämställas med de fullföljda. Skälet till ändringen angives vara, att
frågor rörande enbart rättegångskostnader sällan äro av den vikt, att prövning
därav i högsta domstolen är påkallad. Enligt lagrådets mening är det
icke önskvärt, att högsta instansen beträffande någon fråga av principiell
art blir helt utesluten från möjlighet att påverka rättspraxis. I det nu föreliggande
spörsmålet bör beaktas, att förslagets stadganden angående rättegångskostnad
innefatta väsentliga nyheter gentemot gällande rätt och att,
om högsta domstolens avgöranden rörande rättegångskostnad begränsas till
mål, i vilka jämväl huvudsaken blir föremål för bedömande, vissa prejudikatfall
på ifrågavarande område — såsom när de gälla frågor om kostnadsersättning
åt tilltalad, vilken i åklagarmål frikänts men ej fått sådan
ersättning — aldrig kunna genom klagan dragas under högsta domstolens
prövning. Då fullföljd av talan i mål angående enbart rättegångskostnad,
av hittillsvarande erfarenhet att döma, icke kan antagas bliva vanlig, kan
ej heller den föreslagna ändringen betyda något för högsta domstolens arbetsbörda.
Vad särskilt beträffar fullföljd allenast rörande rättegångskostnad
i mål, som väckts i andra instans, lärer något behov av ändring i gällande
regler icke hava yppats.

På grund av det anförda förordar lagrådet, att talan mot hovrätts dom
eller beslut skall kunna fullföljas beträffande allenast rättegångskostnad men
att erforderligt prövningstillstånd må kunna meddelas endast jämlikt 11 §
första stycket 1. Medgives en dylik generell fullföljdsrätt i kostnadsfrågor,
lärer anledning saknas att göra skillnad mellan de fall, i vilka det gäller skyldighet
för annan än part eller för åklagare att ersätta rättegångskostnad, och
andra hithörande fall. Även i avseende å de förra bör prövningstillstånd
kunna meddelas endast jämlikt 11 § första stycket 1.

Lämpligen synes den förordade ändringen kunna genomföras på det sätt,
att 8 § uteslutes ur förslaget och att i 13 § upptages en föreskrift av innehåll,
att prövningstillstånd i anledning av talan beträffande rättegångskost -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nåd i fall, då sådant tillstånd ej meddelas i anledning av annan talan, må
lämnas allenast jämlikt 11 § första stycket 1.

12 §.

Lagrådet:

I samband med den efter tillkomsten av processlagberedningens betänkande
beslutade nya lagstiftningen om villkorlig dom fogades genom lag den
22 juni 1939 till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken en föreskrift av innebörd
att i momentet upptagna bestämmelser om begränsning av tilltalads
fullföljdsrätt icke skola utgöra hinder för tilltalad att söka ändring i hovrättsutslag,
varigenom han erhållit villkorlig dom innefattande anstånd med
straffs ådömande. I förevarande paragraf bör upptagas ett stadgande, gående
ut på att prövningstillstånd må meddelas tilltalad eller honom närstående
då den tilltalade erhållit villkorlig dom som nu nämnts.

17 §.

Lagrådet:

Samma rätt till befrielse från nedsättningsskyldighet, som enligt 30 kap.
19 § rättegångsbalken åtnjutes av tilltalad som i målet hålles häktad eller
enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan
å sådant intagande hålles i förvar, skall enligt 25 § lagen den 15 juni 1935
om ungdomsfängelse tillkomma den som, sedan ungdomsfängelse ådömts
honom, intagits i anstalt för att undergå straffet eller i avbidan därå tagits
i förvar. Sistnämnda bestämmelse synes lämpligen böra överföras till andra
stycket av förevarande paragraf.

55 KAP.

2 §■

Lagrådet:

Väl kan det antagas att nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till säkerhet
för motparts kostnadsersättning i allmänhet kommer att äga rum
samtidigt med att revisionsinlagan ingives. Då det emellertid skall stå käranden
öppet att jämväl utan samband därmed företaga nedsättningen eller ingiva
föreskrivet intyg, blott det sker före revisionstidens utgång, men de i
lagtexten använda ordalagen närmast angiva att en sådan ordning är utesluten,
synes en jämkning av avfattningen vara önskvärd i tydlighetens
intresse.

En motsvarande jämkning bör vidtagas i 56 kap. 2 §.

4 §.

Lagrådet:

För att erhålla prövningstillstånd behöver revisionskäranden ej inkomma
med särskild ansökan eller i revisionsinlagan framställa särskild begäran

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

251

därom. Men om han vill göra gällande, att tillstånd skall meddelas på grund
av att talans prövning är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
eller eljest har synnerlig betydelse utöver målet, då skall han
enligt andra stycket i förevarande paragraf närmare angiva de omständigheter
han vill åberopa till stöd härför. Det ligger alltid i kärandens intresse
att motivera sin ståndpunkt i frågan. Framför allt när käranden förmenar,
att prövning av hans talan har betydelse i avseende å något hans eget intresse
vid sidan om målet, är det för honom av vikt att upplysning lämnas
om detta förhållande. Om käranden emellertid ej närmare angivit sina skäl
eller om han ej ens givit tillkänna att han anser sin talan böra prövas på
någon av de nyss nämnda grunderna, är han enligt förslaget visserligen icke
rättsligt avskuren från möjligheten att få prövningstillstånd på sådan grund,
men av den ovillkorliga föreskriften i andra stycket av förevarande paragraf
jämförd med 7 § första stycket i kapitlet synes kunna utläsas, att prövningstillstånd
på sådan grund icke under några förhållanden skulle kunna beslutas
utan att käranden först förelagts att fullständiga revisionsinlagan. Mången
gång kan emellertid högsta domstolen därförutan klart se att kärandens
talan bör prövas på grund som nu nämnts. Ett föreläggande skulle då innebära
en onödig omgång. En sådan tydning av bestämmelserna, som nyss
berörts, torde kunna undvikas, om det i andra stycket av förevarade paragraf
utsäges, att käranden under där upptagna förutsättningar »bör» i revisionsinlagan
närmare angiva de omständigheter som han stöder sig på. Motsvarande
ändring torde böra ske i 56 kap. 4 § andra stycket.

Meddelas prövningstillstånd på en grund, som käranden ej åberopat, är
det önskvärt, att underrättelse därom lämnas parterna före huvudförhandlingen.
Något stadgande av sådant innehåll torde här ej erfordras.

13 §.

Lagrådet:

Innehållet i denna paragraf överensstämmer helt med motsvarande regler
i 50 kap. 22 § första och tredje styckena samt 51 kap. 22 § första och tredje
styckena. Därest i sistnämnda båda paragrafer, på sätt lagrådet i sitt yttrande
vid 17 kap. 9 § förordat, andra stycket kommer att utgå, kan därför även
förevarande paragraf utgå och i stället hänvisningarna i 55 kap. 16 § utsträckas
till att omfatta jämväl 22 § i 50 och 51 kap.

16 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf hänvisas till 51 kap. 15 § men icke till 13 § andra
stycket i samma kapitel. Härav följer att för hovrätt gällande bestämmelse
örn tiden för återupptagande av huvudförhandling i vademål, vari den tilltalade
är häktad, men icke motsvarande bestämmelse rörande den första
huvudförhandlingen får tillämpning beträffande revisionsmål i högsta domstolen.
Enligt 57 kap. skola däremot icke några liknande tidsbestämmelser
gälla i mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen. Något bärande

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skäl för denna olikhet torde icke föreligga. Då det icke lärer vara förenat
med någon olägenhet att låta de för hovrätt i förevarande hänseende gällande
bestämmelserna bliva i allo tillämpliga på förfarandet i högsta domstolen,
kan, om vad lagrådet förordat under 17 kap. 9 § vinner bifall, nödig följdriktighet
åstadkommas på det sätt att i 55 kap. 16 § hänvisning sker till
51 kap. 13 § i dess helhet och att i 57 kap. 1 § undantag ej göres från hänvisningen
till 53 kap.

58 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I den på grundval av processlagberedningens betänkande utarbetade lagen
den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel upptogs i 2 § 3 en bestämmelse
motsvarande punkt 3 i förevarande paragraf men med ett något avvikande
innehåll. Någon anledning att nu frångå 1939 års lagstiftning i
denna del torde ej föreligga.

4 §.

Justitierådet von Steyern:

I den mån tid förflyter sedan ett mål blivit avgjort genom laga kraft ägande
dom, växa betänkligheterna mot att rubba domens rättskraft. Dessa
betänkligheter äro delvis av processuell art; bevismaterialet blir mera otillförlitligt,
och faran ökas att den nya domen kommer att vila på ett sämre
underlag än den gamla. Därjämte framträda med allt större styrka olägenheterna
av att omdana de materiella rättsverkningar, som inträtt på grund
av den en gång givna domen.

Förslaget, liksom 1939 års lag örn särskilda rättsmedel, innehåller endast
för ett speciellt fall — resning i tvistemål på grund av oriktig rättstillämpning
— ett stadgande som medför hinder mot att resning sökes längre tid
efter domen. Såvitt brottmålen angår synes en sådan ståndpunkt kunna
godtagas. Den som dömts till ansvar för ett brott bör, i allt fall om brottet
är någorlunda allvarligt, icke förmenas möjligheten till rättelse endast med
hänsyn till de ökade svårigheterna för en ny utredning. Och då fråga uppstår
om resning till men för den tilltalade, lära stadgandena örn preskription
av åtalsrätt i 5 kap. strafflagen kunna anses tillämpliga även på resningsansökning,
varigenom en åtminstone någorlunda tillfredsställande garanti
får anses vunnen mot olägenheterna av uppskjuten rättegång och
straffverkställighet.

För tvistemålens del framträder, vid sidan av den processuella synpunkten,
med styrka den ovan berörda önskvärdheten att ej ingripa i det rättsläge
med verkningar i olika hänseenden, som utvecklats i förlitande på den
en gång givna domens orubblighet. Oftast lär det väl för rättskänslan framstå
såsom föga tilltalande, då någon med stöd av en skriftlig handling eller
något annat bevismedel som kommit i hans händer söker omkullkasta en för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 253

längesedan given dom, vilken gått honom eller någon av hans företrädare
emot.

Huruvida den föreslagna lydelsen av 1 § lämnar möjlighet för högsta
domstolen att vägra resning vid längre tids förlopp, ehuru någon av de i paragrafen
angivna resningsgrunderna är för handen, kan måhända vara tvivelaktigt.
I varje fall komma med stor sannolikhet parter och allmänheten
att uppfatta de i förslaget upptagna resningsfallen såsom grundande en
ovillkorlig rätt till resning. Därest lagstiftarens avsikt är, att en i övrigt motiverad
resningsansökan skall kunna avslås på grund av en längre tids förlopp,
bör för att resningsmyndigheten skall skyddas mot misstanke för godtycke,
denna avsikt komma till tydligt uttryck i lagen.

Detta kan ske genom att såsom i vissa främmande lagar stadga en frist för
ansökan om resning, räknad från den dag då domen vann laga kraft. Fristens
längd har i de norska och tyska lagarna satts till fem år och i den österrikiska
till tio; för vårt vidkommande torde den måhända böra bestämmas
till tio år. Med tanke på vissa fall, som kunna uppkomma särskilt i mål om
äktenskaplig börd och dylikt, bör tillfälle lämnas för resningsmyndigheten
att undantagsvis bevilja resning, även om ansökan inkommit efter fristens
utgång. En annan möjlighet är att i 1 § upptaga ett stadgande av den innebörden,
att resning ej må beviljas, då den med hänsyn till den tid, som förflutit
från det domen vann laga kraft, kan anses obillig mot annan än den
som sökt resning. Vilkendera av dessa vägar än följes blir det möjligt för
högsta domstolen att bevilja resning, då detta på grund av ond tro hos
motparten eller annat förhållande måste anses mest tilltalande för rättskänslan.

59 KAP.

1 §•

Lagrådet:

I likhet med vad som skett i 58 kap. 1—3 §§ bör lämpligen i förevarande
paragraf angivas att stadgandet avser dom som vunnit laga kraft. Sista
stycket i 2 § kan då utgå.

Justitierådet Lawski:

Vid granskningen av den mot förevarande paragraf svarande 12 § i det
förslag, som ligger till grund för den nu gällande lagen om särskilda rättsmedel,
anförde jag bland annat:

»I fråga örn domvilla har ej upptagits någon motsvarighet till de beträffande
resning föreslagna bestämmelserna örn inskränkning i parts rätt
att göra gällande nya omständigheter eller bevis på grund av underlåtenhet
att åberopa dem vid målets behandling eller genom fullföljd till högre rätt.
Då det nämligen, yttrar proceslagberedningen härom, främst åligger rätten
att tillse att rättegången försiggår i laga former, bör det icke läggas parten

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

till last att han icke kommit till insikt örn det förelupna rättegångsfelet å
sådan tid, att talan i vanlig ordning kunnat fullföljas.

Av detta uttalande lärer framgå att det, såvitt angår de i denna paragraf
under 1, 2 och 5 omnämnda grunderna, närmast tagits sikte på sådana fall
då rätten icke — åtminstone icke på ett för parten synligt sätt — uppmärksammat
den omständighet varom fråga är. Det anförda resonemanget äger
då sitt fulla berättigande. Har rätten åter prövat ett under rättegången aktualiserat
processuellt spörsmål och däri träffat uttryckligt avgörande, torde
anledning saknas att bereda möjlighet till omprövning av detta avgörandes
riktighet i annan ordning och under andra förutsättningar än som
i allmänhet gälla för överklagande av rättens beslut. Stadgandets sålunda
begränsade innebörd bör komma till uttryck i lagtexten, varigenom skulle
undvikas att part i vissa fall skulle kunna påkalla förnyad prövning av
högsta domstolens beslut rörande processuella spörsmål av mera omstridd
art.»

Denna hemställan som icke vann beaktande anser jag mig böra i det
väsentliga vidhålla. Jag vill i detta sammanhang särskilt belysa förslagets
innebörd i det fall att svaranden vid underrätten gjort invändning örn ett
rältegångshinder, t. ex. om att tvistefrågan redan blivit genom laga kraft
ägande dom prövad och att sålunda res judicata föreligger. Därest underrätten
ogillar denna invändning, kan svaranden ej blott på vanligt sätt
fullfölja talan mot domen, utan det står honom också öppet att inom sex
månader från det domen vann laga kraft i hovrätten fullfölja sin talan genom
domvillobesvär. Ogillas hans invändning även av hovrätten, då talan
där fullföljts i vanlig ordning, och kan eller vill han icke erhålla prövningstillstånd,
har han dock möjlighet att inom sex månader från det hovrättens
dom vann laga kraft föra domvillobesvär. Därest svaranden erhåller prövningstillstånd,
men även i högsta domstolen får sin invändning ogillad,
återstår honom alltjämt att inom sex månader från dagen för högsta domstolens
dom genom domvillobesvär påkalla förnyad prövning av invändningen
å en annan av högsta domstolens avdelningar.

Det tillägg till lagtexten, som enligt min mening bör göras, bör gå ut på
att besvär ej må bifallas på grund av förhållande, som avses i förevarande
paragraf under 1, 2 eller 5, om förhållandet tidigare åberopats i målet.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

255

Bilaga.

Statistisk utredning rörande de av vissa rådhusrätter, polisdomstolar
och poliskamrar med domsrätt under åren 1937 och 19:18 genom slutligt
utslag avgjorda brottmål, vari talan om ansvar förts.

Ledamoten av processlagberedningen, revisionssekreteraren T. Strandberg
har i egenskap av föredragande hos lagrådet för dess räkning hemställt, att
statistiska centralbyrån ville verkställa utredning rörande fördelningen ur
viss synpunkt av de utav rådhusrätterna, polisdomstolarna och poliskamrarna
med domsrätt i 30 angivna städer under åren 1937 och 1938 genom slutligt
utslag avgjorda brottmål, vari talan om ansvar förts.

De angivna städerna äro följande: Stockholm, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna,
Linköping, Norrköping, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad,
Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Varberg,
Göteborg, Uddevalla, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle,
Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå.

Målen skulle fördelas å 4 grupper allteftersom i dem talan förts örn ansvar
för 1. brott varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver; 2. brott
varå kan följa straffarbete, dock ej i två år eller därutöver; 3. brott varå
kan följa fängelse men ej svårare straff; samt 4. brott varå ej kan följa svårare
straff än böter.

Till grund för utredningen har i första hand lagts dels uppgifter från
domstolarna enligt form. 3 a till rättsstatistiken och dels — vad angår mål,
örn vilka uppgifter till kriminalstatistiken rörande de olika slagen av brott
erhållas ur saköreslängderna eller från generaltullstyrelsen — vissa i statistiska
centralbyrån för kriminalstatistiken uppgjorda arbetstabeiler.

Ur nämnda arbetstabeiler kunna visserligen icke omedelbart hämtas upplysningar
om antalet brottma/ av visst angivna slag, enär tabellerna avse antalet
brott, för vilka sakfällning i målen ägt rum, samt antalet personer,
som sakfällts för dessa brott. Med stöd av jämförelser mellan arbetstabellerna
och de summariska uppgifterna om antalet brottmål i processtatistiken för
åren 1937 och 1938 har emellertid kunnat approximativt beräknas de nu
ifrågavarande målens fördelning efter brottens strafflatituder. Detta förfaringssätt
har ansetts vara att föredraga framför direkt bearbetning av saköreslängderna
och det hos generaltullstyrelsen förefintliga materialet, enär
en sådan bearbetning skulle blivit synnerligen tidsödande utan at* likväl
kunna — på grund av den ofta återkommande svårigheten att i saköreslängderna
särskilja de olika målen — leda till nämnvärt exaktare resultat.
Härvid har icke förbisetts, att arbetstabellernas specifikation av brott och
personer efter de förstnämndas art beträffande vissa kategorier är något
mindre detaljerad än det statistiska primärmaterialets.

Den approximativa beräkningen har utförts på följande sätt. Hela antalet
brottmål av beskaffenhet, att uppgifter örn dem skola för kriminalstatistiken
hämtas ur saköreslängderna eller generaltullstyrelsens handlingar, har för
varje domstol erhållits ur det processtatistiska materialet. Hela antalet tilltalade
personer, varom uppgifter för kriminalstatistiken hämtas ur nyssnämnda
källor, har för varje domstol erhållits ur förenämnda arbetstabeiler.
Det procentuella förhållandet mellan antalet mål och motsvarande antal

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

personer har uträknats. Personerna lia för varje domstol med stöd av arbetstabellerna
fördelats efter de på personerna tillämpade strafflatituderna.
Förhållandet mellan antalet brottmål och antalet personer har för varje
därvid erhållen grupp antagits vara lika med den för domstolen, enligt vad
förut sagts, uträknade relationen mellan hela antalet mål och hela antalet
personer.

I likhet med vad som sker i processtatistiken har här såsom regel räknats
med ett mål för varje nummer i domboken. Den nyss antydda svårigheten
att i saköreslängderna särskilja de olika målen föranledes av den vid flera
domstolar tillämpade metoden att under ett och samma domboksnummer
sammanföra flera mål, vilka av domstolen handlagts vart för sig (t. ex. särskilda
mål rörande olika personers ansvar för fylleri). För sådana fall har
undantag gjorts från nyssnämnda regel.

De brott, för vilka ansvar yrkats, äro icke alltid i materialet så noggrant
angivna till sin beskaffenhet, att man med ledning därav kunnat fördela
målen på de av lagrådet angivna fyra grupperna. Det har därför i åtskilliga
fall varit nödvändigt att räkna med alternativa möjligheter. Matematiskt
sett skulle målen för varje domstol, om man utgår från nämnda gruppers
kännetecken, kunna tänkas bilda 16 (=24) olika massor enligt följande
schema:

Massa	nr	1	med endast	lia	gruppens kännetecken
2>		2	»		2:a
		3	$		3:e		>
»	»	4		»	4:e		»	»
2>	»	5	»	alternativt lia	och	2:a	gruppernas kännetecken
»	>/	6			l:a	2>	3:e	» j-
5>	y>	7	■»		l:a	»	4:e
2>		8		»	2:a	2>	3:e	» »
		9			2:a	»	4:e	» »
»		10	»		3:e	»	4:e
	»	11			lia,	2:a	och	3:e gruppernas kännetecken
	»	12			l:a,	2:a		4:e » »
	2>	13	>		l:a,	3:e		4:e » j
		14		»	2:a,	3:e		4:e » »
»	»	15		2>	l:a,	2:a,	3:e	och 4:e gruppernas kännetecken
Var och	16 en	2> av	samtliga mål femte t. o. m.	femtonde massorna skulle alltså utgöras

mål, bestämda av alternativa kännetecken till ett antal av 2, 3 eller 4. Det
har visat sig, att det för en fullständig fördelning av målen, såsom de ur här
ifrågavarande synpunkt kunnat bestämmas, i första hand varit nödvändigt
att utöver de av lagrådet angivna 4 grupperna taga i anspråk 9 grupper, motsvarande
de förenämnda massorna nr 5—11 samt nr 14 och 15.

Den av lagrådet angivna gruppindelningen hänför sig till maxima i de
för de särskilda brotten stadgade strafflatituderna. Avgörande för ett visst
brottmåls klassificering är sålunda, att talan i målet gått ut på ansvar enligt
en sträf latitud, vars maximum utgör 1. straffarbete i två år eller därutöver,
2. straffarbete under två år, 3. fängelse eller 4. böter. Där i ett och samma
mål talan förts om ansvar efter flera olika latituder, är den av dessa, som
har det högsta maximum, avgörande för målets placering. Avsättning och
suspension ha jämställts med fängelsestraff.

Vid klassificeringen har måst särskilt uppmärksammas givna stadganden
om straffskärpnings- och straffminskningsgrunder, d. v. s. omständigheter
som skola medföra, att en brottslig gärning av viss art bestraffas efter en

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

257

strängare respektive lindrigare strafflatitud än den som skall tillämpas, då
dessa omständigheter icke föreligga.

Någon allmän sträf f s kär pläng sorund, avseende samtliga brottsarter, finnes
ej föreskriven. De allmänna straffminsknmpsgrunderna, vilka äro minderårighet
(SL 5: 2), saknad av förståndets fulla bruk (SL 5: 6) samt nödvärn
(SL 5: 9 och 10), ha icke sådan inverkan å straffmaxima, att de behöva tagas
med i räkningen här.

Av de för vissa brottsarter stadgade speciella straffskärpnings- och straffminskningsgrunderna
ha endast de, som verka höjande eller sänkande på
maxima, behövt uppmärksammas. I de fall då dessa speciella straffmätningsgrunder
i lagen angivits i allmänna ordalag — såsom »försvårande», »synnerligen
försvårande», »mildrande», »synnerligen mildrande» omständigheter
eller liknande uttryck — ha vederbörande brottsarts olika strafflatituder,
den ordinära och den eller de extraordinära, tillsammans betraktats såsom en
enda. Maximum i denna tänkta latitud bär sålunda bestämt gruppen för
mål om ansvar för brottsliga gärningar av ifrågavarande art, vilkas straff
man haft att utmäta inom hela eller en större eller mindre del av sagda
latitud. Av lagen till den närmare beskaffenheten angiven speciell straffmätningsgrund,
som har den verkan, att maximum skall höjas (t. ex.
SL 11: 10 p. 2; 14: 21 st. 1 p. 2) eller sänkas (t. ex. SL 14: 27 st. 1 in fine),
har vid klassificeringen alltid ansetts konstituera särskild brottsart, vars
straffskala icke tänkts sammanfogad med det ordinära brottets till en enhet.

Huru målen fördela sig på de 13 grupper, som i första hand måste tagas
i anspråk för klassificeringen, framgår av kol. 3—15 i den bifogade tabellen.
Av de i kol. 7—15 redovisade målen angå de, som upptagits i
kol. 7, exempelvis brott efter SL 14: 27 andra stycket;
kol. 8, mestadels rattfylleri;

kol. 9, mestadels överträdelser av vägtrafikstadgan;
kol. 10, exempelvis brott efter SL 10: 5, 20: 12 eller 14: 21;
kol. 11, mestadels brott efter 1 § lagen angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;

kol. 12, mestadels brott efter SL 22: 14;

kol. 13, mestadels olovlig varuinförsel, brott mot tullförfattningarna, olovlig
befattning med spritdrycker och vin samt brott mot brännvinstillverkningsförordningen,
allt utan närmare specifikation;

kol. 14, mestadels brott efter SL 22: 12 eller 30 § brännvinstillverkningsförordningen;
samt

kol. 15, exempelvis överträdelser av bestämmelserna örn skattefri sprit.
De i kol. 7—15 upptagna målen lia uppskattningsvis fördelats å grupperna
1—4. Härvid har tillgått så, att för var och en av kol. 7—11 och kol. 13—
15 målen fördelats efter proportionen mellan talen i kol. 3—6, till vilka senare
tal respektive delsummor därefter adderats, samt att talen i kol. 12 adderats
till motsvarande tal i kol. 3.

Det slutliga resultatet av utredningen framgår av kol. 16—19 i den bifogade
tabellen. Dessa kolumner utvisa sålunda för var och en av här ifrågavarande
domstolar antalet under åren 1937 och 1938 genom slutligt utslag
avgjorda brottmål, vari talan örn ansvar förts, med ungefärlig fördelning på
de av lagrådet angivna grupperna.

Stockholm den 10 januari 1940.

ERNST HÖIJER.

Sverker Groth.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 5.

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Av vissa stadsdomstolar genom slutligt utslag avgjorda brottmål, vari talan örn

1	2	3	4	5	6	7	8
				Approximativ fördelning eftersom talan
			Hela
	Domstolar		antalet mål	(= s. a. i 2 år eller där-	2 (= s. a. under 2 år)	3 (= fäng-else)	4 (= böter)	1 eller 2	2 eller 3
				utöver)
1 2	Stockholms rådhusrätt	(1937 (1938	3-443 4,000	m	39 51	Ul	39I	2 6	67 48
3	> polisdom-	(1937	18,526	3	f -	43° 401	11,200	—	—
4	stol......	(1938	20,189	1	—	12,824	—	—
5	Summa	(1937	21,969	558	39	973	»>,504	2	67
6	(1938	24,189	665	51	1,032	13,222	6	48
7 8	Södertälje rådhusrätt..	(1937 (1938	lil	II 15	7 5	lo4	192 245	_	I
9 10	Uppsala >	1937 11938	1,037 1,022	11	12 7	S	700 752	_	8 3
11 12	Eskilstuna >	(1937 (1938	43 59	17 18	4	6 21	2 3	—	I 1
13	» poliskam-	(1937	682	—	—	IO	537	—	- •
14	mare......	[1938	672	—	—	12	490	—	—
IS	Summa	(1937	725	17	4	l6	539	—	I
16	(1938	731	18	—	33	493	—	1
17 18	Linköpings rådhusrätt	(1937 11938	836 863	26 29	t	33 48	567 582	—	3 2
19 20	Norrköpings »	(1937 (1938	332 393	47 71	8 6	44 42	11	—	2 6
21	> poiisdom-	(1937	640	—	—	—	401	—	—
22	stol1 ....	(1938	624	—	—	—	401	—	—
23 24	Summa	(1937 (1938	972 1,017	47 71	8 6	44 42	435 436	—	2 6
25 26	Jönköpings rådhusrätt	(1937 1938	74° 1,085	26 24	ii	42 40	476 670	I	5 0
27 28	Kalmar >	(1937 (1938	^36	•9 27	6 4	28 33	356 485	I	1 2
29 30	Karlskrona >	(1937 11938	WL	27 26	3 2	22 20	242 255	_	3 1
31 32	Kristianstads >	(1937 [1938	669 860	12 20	2	34 3o	387 451	_	2 1
33 34	Malmö >	1937 [1938	IA59 1,089	149 192		88 108	ÖO 42	1	2 9
35 36	» polisdomstol ..•	1937 1938	5,981 5,455	I	1	128 143	4,074 3,448	—	—
37 38	Summa ■	(1937 [1938	7,140 0,o44	150 192	\i	216 251	4,134 3,490	1	2 9
39 40	Lunds rådhusrätt	1937 [1938	528 522	21 25	1 2	3« 24	337 318	_	2 9
41 42	Landskrona >	1937 [1938	438 503	>7 20	2 2	22 22	253 240	_	1 1

1 Ar 1937 poliskammare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

259

ansvar förts, fördelade efter maxima 1 brottens strafflatituder, åren 1937 och 1938.

1 9	10	t 11	12	1 13	14	1 15	16	17	1 I»	1 18	1 1]
forts om ansvar	för brott med straffmaximum		På uppskattning grundat sam-mandrag av kol. 3—15: antal mål, vari talan förts örn ansvar för brott med straffmaximum
3 eller 4	1 eller 3	1,2 eller 3	1 eller 4	1,2,3 eller 4	2 eller 4	2,3 elier 4
1	2	3	4
1,017	151	8	5	744	6	2	928	64	1,617	834	1
1,460	64	5	10	652	10	1	964	75	1,840	1,121	2
6,8oo	93	—	—	—	—	—	4	—	774	17,748	3
6,861	102	—	—	—	—	—	1	—	711	19,477	4
7.8i7	244	8	5	744	6	2	932	64	2,391	18,582	5
8,321	166	5	10	652	10	1	965	To	2,551	20,598	6
187	—	—		45	2	—	13	8	69	389	7
202	—	—	—	37	—	—	17	6	37	464	8
214	—	—	—	3	I	—	43	13	79	902	9
157	2	—	1	6	2	—	45	7	63	907	10
13	—■	—	—	—	—	—	17	4	17	5	11
16	—	—	—	—	—	—	18		36	5	12
135	—	—		—		—	—	—	12	670	13
170	—	—		—	—	—	—	—	16	656	14
148	—	—	—■	—	—	—	•7	4	29	675	15
186	—	—	—	—	—	—	18	—	52	661	16
196	4	—	I	2	—	—	29	4	49	754	17
194	1	—	—	2	—	—	29	5	66	763	18
119	3	—	I	74	—	—	76	12	139	105	19
127	4	—	—	99	3	—	120	11	144	118	20
239	—	—	—	—	—	—	—	—	—	640	21
223	—	—	—	—	—	—	—	—	—	624	22
358	3	—	I	74	—	—	76	12	139	745	23
350	4	—	—	99	3	—	120	11	144	742	24
179	5	—	—	—	I	—	29	6	64	641	25
324	2	—	1	1	4	—	26	14	64	981	26''
109	3	—	2	59	3	—	26	7	43	511	27''
150	4	—	1	28	2	—	31	4	49	652	28
170	5	—	—	5	—	—	3i	3	41	402	29''
92	1	—	1	7	—	—	29	2	28	346	30
219	5	—	—	8	—	—	13	2	59	595	11
349	1	—	—	3	—	—	20	—	62	778	32
358	6	—	5	469	2	6	382	36	438	303	33
452	12	—	3	246	11	—	337	26	520	206	34
•.775	3	—	—	—	—	—	I	—	185	5,795	35
1,852	11	—	—	—	—	—	—	1	228	5,226	86
2.133	9	—	5	469	2	6	383	3*5	623	6,oq8	17
2,304	23	—	3	246	11	—	337	27	748	5,432	38
123	5	1	—	—	—	—	23	I	$6	448	39
141	1	—	1	—	1	—	27	3	42	450	40
112	4	—	I	24	—	—	21	2	.36	379	41
213	—	—	—	3	2	—	20	2	41	440	42

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

1	2	3 i	4 i	5	6	‘ 1	8
						Approximativ fördelnin	g eftersom talan
				Hela	1 ,= s. a. i 2 år eller där-		I
	Doms	t o 1 a r		antalet mål	2 (= s. a. under 2 år)	3 (= fäng-else)	4 , = böter)	1 eller 2	2 eller 3
utöver)
1	Hälsingborgs rådhus-	f 1937	455	74	8	53	29	__	8
2		rätt....	(1938	476	75	10	63	29	—	6
3	>	polisdom-	(1937	i,s''oo	—	—	57	892	—	—
4		stol ....	(1938	1,641	1	—	59	1,219	—	—
5		Summa	(1937	L955	74	8	IIO	921	—	8
6		11938	2,117	76	10	122	1,248	—	6
7 8	Ystads	rådhusrätt	(1937 (1938	328 318	9 20	—	19 24	179 155	—	—
9 10	Trelleborgs	>	(1937 (1938	379 328	4 18	I 1	13 7	273 230	—	1 2
11	Halmstads		11937	661	38	4	28	311	—	2
12	>	(1938	784	34	9	43	359	—	2
13	Varbergs		11937	317	12	—	17	173	—	—
14	>	(1938	483	11	1	17	244	—	—
	Göteborgs		11937	1,720	384	34	259	281	—	58
16		(1938	1,572	396	46	242	247	—	45
17 18	> polisdomstoljigjjg	8,083 7,743	I	_	222 205	5-945 5,867	—	_
19		Summa	(1937	9,803	385	34	481	6,220	—	58
20		(1938	9,315	396	46	447	6,114	—	45
: 21 22	Uddevalla rådhusrätt	(1937 (1938	643 622	14 11	1 2	36 32	316 412	—	1 2
23	Borås		(1937	1,029	52	10	58	688	—	7
24		(1938	1,139	64	15	67	671	1	3
25 26	Karlstads	>	(1937 (1938	1,251 1,652	5° 44	t	73 72	687 1,088	I	3 2
27	Örebro		(1937	1,077	42	8	57	703	2	5
28		(1938	916	43	7	54	671	—	5
29	Västerås		(1937	1,172	40	9	62	54°	I	5
30		(1938	986	38	11	77	559	—	1
31	Falu		(1937	363	9	I	l6	26;	—	—
32		(1938	395	12	3	18	268	—	—
33	Gävle		(1937	1,113	3Z	4	44	635	—	2
34		(1938	1,064	38	6	53	611	1	3
35	Sundsvalls		(1937	1,233	.30	6	98	807	—	1
36	»	(1938	1,300	41	7	69	831	—	2
37 38	Östersunds	>	11937 (1938	681 817	l6 22	1 2	3° 26	•580 493	—	2 4
39	Umeå		(1937	692	24	6	23	39°	—	2
40		(1938	692	20	7	15	439	—	—
41	Luleå		(1937	299	11	3	16	169	—	—
42		(1938	366	22	3	15	164	—	39

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

261

I 9	10	11	12	13	14	15	1C	17	18	19	1
forts om	ansvar för brott med straffmaximum		På uppskattning grundat sam-


							mål, vari talan förts örn ansvar
3	1	1,2	1	1,2,3	2	2,3	för brott med straffmaximum
eller	eller	eller	eller	eller	eller	eller
4	3	3	4	4	4	4
							1	2	3	4
201	7	I	I	6l	12		107	15	213	120	1
214	5	—	4	70	—	—	112	15	242	107	2
55i	—	—	—	—	—	—	—	—	90	i,410	3
362	—	—	—	—	—	—	1	—	76	1,564	4
752	7	I	I	6l	12	—	107	»5	303	1,530	5
576	5	—	4	70	—		113	15	318	1,671	6
101	4	_	—	l6	_	—	II	—	33	284	7
113		—	—	6	—	—	20	—	40	258	8
78	I	—	—	8	—	—		I	19	355	9
62	2	—	—	6	—	—	20	1	12	29o	10
226	6	—	—	44	2	—	45	5	55	556	11
295	3	—	1	27	11	—	38	9	82	655	12
97	—	—	—	17	I	—	13	—	27	277	13
192	—	—	—	16	2		12	1	30	440	14
357	z4	46	3	233	40	I	521	55	572	572	15
339	12	38	7	197	3	—	516	6b	518	472	16
1,898	17	—	—	—	—	—	I	—	307	7,775	17
1,654	17	—	—	—	—	—	—	—	278	7,465	18
2,255	41	46	3	233	40	I	522	55	879	8,347	19
1,993	29	38	7	197	3	—	516	66	796	7,937	20
269	I	_	—	3	I	I	H	I	65	563	21
148	1	—	—	14	—	—	11	2	47	562	22
189	I	—	1	6	2	15	53	II	82	883	23
306	2	—	3	4	2	1	69	16	99	955	24
367	4	2	1	56	2	I \|	59	4	ug	1,069	25
388	5	1	—	38	7	3	48	4	104	1,496	26
2j''3	2	—	3	—	I	I	48	9	81	939	27
132	4			—	—	—	45	8	70	793	28
4>4	6	I	—	90	—	4	48	II	123	99°	29
271	1	—	1	27	—		41	11	115	819	30
66	3	_	—	3	—	—	IO	I	22	33°	31
86		—	—	7	1	—	12	3	24	356	32
301	2	I	2	84	6	—	39	4	73	997	33
264	1	1	—	77	8	1	43	8	85	928	34
209	4	—	_	68	IO	—	33	7	132	1,061	35
306	3	—	—	39	2	—	44	7	99	1,150	36
246	2	—	—	I	—	3	17	I	51	612	37
234	3	—	—	33	—		24	2	46	745	38
203	I	—	—	42	—	I	27	7	38	620	39
185	1	1	—	23	1	—	23	7	22	640	40
66	_	—	—	34	—	—	13	3	25	258	41
105	1	1	—	15	1	—	26	10	57	273	42

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning nied statsrådets samtliga ledamöter fråga om processlagberedningens
fortsatta verksamhet till förberedande av rättegångsväsendets
reformering.

Föredraganden anför:

»Lagrådet har den 8 november 1940 avgivit utlåtande över processlagberedningens
den 9 juni 1939 till lagrådet remitterade förslag till rättegångsbalk.
I utlåtandet har lagrådet uttalat, att lagrådet kunde obetingat ansluta
sig till de principer, vilka uppbära förslaget, och hyste den uppfattningen att
en allmän rättegångsreform är av behovet påkallad och bör utan dröjsmål
komma till stånd.

Med anledning av de erinringar lagrådet framställt mot olika stadganden i
förslaget har detta inom justitiedepartementet undergått överarbetning. I
samband därmed har utarbetats motivering till lagförslaget sådant det utformats
vid departementsbehandlingen.»

Efter redogörelse för det lagförslag, som sålunda föreligger och som jämte
lagrådets utlåtande finnes fogat vid statsrådsprotokollet såsom bilaga1, anför
föredraganden vidare:

»På grund av det läge, vari vissa av tidsomständigheterna föranledda, inom
finansdepartementet pågående besparingsutredningar för närvarande befinna
sig, anser jag mig förhindrad att hemställa, att förslaget till rättegångsbalk
nu förelägges riksdagen. Enligt vad jag inhämtat lära emellertid dessa
utredningar komma att bedrivas på sådant sätt, att deras resultat i den
mån det berör processreformens finansiella följder kommer att föreligga
före detta års utgång. I den plan, som uppgjorts för genomförandet av en

1 Den till bilagan hörande lagtexten, som är lika lydande med det vid propositionen fogade
lagförslaget, har här uteslutits liksom även lagrådets utlåtande, vilket återfinnes å sid. 156 o. f.
Av bilagan återgives sålunda i det följande (sid. 264—580) endast motiveringen till förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

263

ny rättegångsbalk, har beräknats, att några år skulle komma att ligga mellan
tidpunkten för lagtextens slutgiltiga antagande och dess ikraftträdande. Under
dessa år skulle det omfattande och detaljerade arbete slutföras, som erfordras
för att infoga en ny rättegångsbalk i vår rättsordning. En nödvändig
följd av det uppskov med lagförslagets framläggande för riksdagen, som
nu uppstår, behöver under dessa förhållanden icke bli ett dröjsmål med
rättegångsreformens genomförande under förutsättning att erforderliga riktlinjer
meddelas för förberedelsearbetets fortgång.

Sedan processlagberedningen avgivit sitt betänkande och lagförslag, har
beredningen påbörjat utarbetandet av förslag till de följdförfattningar och
de ändringar i gällande lagar, som sammanhänga med en ny rättegångsbalks
ikraftträdande. För att detta lagstiftningsarbete skall kunna fullföljas
är det av vikt att, ehuru något statsmakternas samfällda beslut rörande rättegångsreglernas
närmare utformning icke nu kan åstadkommas, processlagberedningen
likväl erhåller den ledning för arbetets fortsatta bedrivande,
som ligger däri att Kungl. Majit godkänner det inom justitiedepartementet
utarbetade förslaget såsom grundval för beredningens verksamhet under den
närmaste tiden.

Med anledning härav får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte godkänna
detta lagförslag såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet,
intill dess förslag till rättegångsbalk blivit antaget av Kungl. Majit
och riksdagen.

Tillika hemställer jag, att processlagberedningen måtte bemyndigas att vid
sitt fortsatta utredningsarbete från ämbetsverk och övriga myndigheter infordra
de uppgifter och yttranden, som kunna erfordras för arbetet, ävensom
att efter samråd med departementschefen anlita särskilda sakkunniga
inom de lagstiftningsområden som bliva föremål för utredning.»

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen och förordnar tillika att
utdrag av protokollet i detta ärende må offentliggöras.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Departementschefens yttrande den 14 februari 1941.

Tidigare reformer och reformförslag.

Såsom jag tidigare erinrat har frågan om en reform av vårt rättegångsväsen
varit föremål för ett ingående och omfattande utredningsarbete. Reformarbetet
påbörjades redan år 1810 och utgjorde ett led i den allmänna
revision av 1734 års lag, som då uppdrogs åt den för detta ändamål tillsatta
lagkommittén. Efter att år 1815 ha framlagt ett betänkande örn underdomstolarnas
och hovrätternas antal och organisation behandlade lagkommittén
rättegången i tvistemål och avgav förslag härutinnan år 1822. Förslaget
ingick i reviderat skick såsom rättegångsbalkens första avdelning i lagkommitténs
år 1826 publicerade förslag till allmän civillag. Förslag till allmän
kriminallag, innefattande senare avdelningen av rättegångsbalken (om
rättegången i brottmål), avgavs år 1832. Reviderad upplaga av civillagförslaget
utkom år 1838 och av kriminallagförslaget år 1839.

För granskning av lagkommitténs förslag tillsattes år 1841 en lagberedning.
Lagberedningen framlade år 1842 utlåtande angående domstolarnas
organisation och år 1849 förslag till rättegångsbalk.

Lagkommitténs och lagberedningens förslag ledde endast till vissa begränsade
reformer, företrädesvis på domstolsorganisationens område.

Arbetet på en allmän processreform upptogs åter år 1880, då nya lagberedningen
fick upptaga behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Enligt
en av Kungl. Majit godkänd plan för arbetets bedrivande skulle först
utarbetas ett principbetänkande, innefattande dels en allmän utredning av
frågan i hela dess omfattning, dels ock en framställning av huvuddragen
i det system, vilket beredningen ansåg sig böra förorda till antagande i av -

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

265

seende å domstolsorganisationen och det processuella förfarandet, varemot
med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå till dess de allmänna
grunderna undergått vederbörlig prövning. År 1884 avgavs principbetänkandet,
uppdelat i fyra delar, behandlande domstolsorganisationen, rättegångsordningen
i tvistemål, rättegångsordningen i brottmål m. m. samt plan
för rikets judiciella indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten. I fråga
örn ärendets vidare behandling föreslog beredningen, att reformen av rättegångsväsendet
efter en på förhand fastställd plan skulle genomföras styckevis;
att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas,
skulle göras färdiga och, i den mån de erhölle sanktion, träda i kraft
såsom gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del
av lagstiftningsarbetet blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående
delarna undergått den granskning eller förberedande behandling,
som ansåges lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett
organiskt helt i ett fullständigt kodifierat lagförslag. Vad beredningen sålunda
föreslagit gillades av Kungl. Majit, och det uppdrogs åt en med ett betydande
antal lekmannarepresentanter utvidgad beredning att med föranledande
av principbetänkandet avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för
en ny rättegångsordning. Denna s. 1c. förstärkta lagberedning avgav sitt yttrande
år 1887. I huvudsak tillstyrktes nya lagberedningens principer om ock
med åtskilliga modifikationer och under betydande meningsskiljaktigheter
på många punkter.

I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan förstärkta
lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av
lagförslag inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de
närmaste åren. Samtliga av beredningen utarbetade förslag framlades för
riksdagen, men riksdagens godkännande vanns endast beträffande två av
förslagen, nämligen om ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål
(1886) och örn skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen.

Vid denna tid övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet.
Detta kom till uttryck, då Kungl. Majit år 1889 gav nya lagberedningen
uppdrag att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan
i överrätt och hos Kungl. Majit samt därvid föreskrev, att förslaget borde
vara grundat på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna
och förfarandet därstädes bibeliölles huvudsakligen oförändrade.

Under den följande tiden vidtogos åtskilliga partiella reformer på rättegångsväsendets
område. Här må endast erinras örn de viktigaste av de sålunda
tillkomna lagarna. År 1899 tillkom en lag, varigenom bestämmelserna
örn stämning reviderades, och 1901 en lag med regler örn fullföljd av talan
till hovrätt och till Konungen samt i samband därmed örn behandlingen
av invändningar i rättegång. På slraffprocessens område genomfördes år
1906 en lag örn rättegångsbiträde åt häktad. Med anledning av den stora
tillströmningen av mål till högsta domstolen och den därmed förenade långsamheten
i rättsskipningen i högsta instans vidtogos vissa åtgärder. Bland

266

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

annat antogs år 1915 lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
varigenom rätten att fullfölja talan till högsta domstolen begränsades. För
påskyndande av rättsskipningen vid underrätt å landet, särskilt i avseende
å orter med mera sammanträngd befolkning, tillkom år 1918 en lag örn särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Förvaltningen
av domsagorna ordnades genom en samma år i administrativ väg
utfärdad stadga, vilken jämväl innehöll bestämmelser örn domsagas kansli.
Nya författningar i ämnet utfärdades 1920, 1925 och 1933. År 1919 genomfördes
en lag om fri rättegång, i samband varmed lagen örn rättegångsbiträde
åt häktad reviderades. Slutligen må nämnas, att år 1922 tillkom en lag örn
tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Processkommissionens förslag.

Arbetet på en allmän rättegångsreform återupptogs år 1911, då riksdagen
beviljade medel för en förberedande utredning angående en dylik reform.
Syftet med denna utredning var att lämna en allsidig belysning av de särskilda
processuella frågor, vilka måste upptagas till övervägande, ävensom
att anvisa den eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lösande under de
i vårt land givna förhållandena.

Utredningsarbetet uppdrogs åt en för ändamålet tillsatt kommission (processkommissionen).
Tillika tillkallades en representant för lantdomarna och
en för stadsdomarna ävensom ett antal företrädare av skilda lekmannaintressen
att med kommissionen överlägga om principerna för den blivande domstolsorganisationen
och de allmänna grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform
borde byggas.

Processkommissionen avslutade sitt arbete 1926. Det då avgivna betänkandet
(Statens off. utredn. 1926: 31—33) innefattar tre delar behandlande
domstolsförfattningen, rättegången i brottmål och rättegången i tvistemål.
Kommissionen förordade en allmän reform av rättegångsväsendet. I enlighet
med de givna riktlinjerna har kommissionen ej utarbetat förslag till lagtext,
utan betänkandet utgör en resonerande framställning angående de grunder,
som enligt kommissionens tanke böra läggas till grund för en allmän
processreform. Betänkandet är inom de olika avdelningarna uppdelat i kapitel,
och varje kapitel avslutas med en punktvis gjord sammanställning av
kommissionens förslag. Vid betänkandet äro fogade yttranden av de för
överläggningar tillkallade domstolsrepresentanlerna och lekmännen.

Förtjänster och brister i nuvarande rättegångsväsen.

I inledningen till sitt betänkande lämnar processkommissionen en redogörelse
för de viktigaste bristerna i vårt rättegångsväsen. Kommissionen erinrar
därvid om att man vid ett angivande av de allmänna krav, som böra ställas
på en god rättegångsordning, plägar säga, att den skall garantera rättsskipningens
säkerhet, skyndsamhet och billighet. Till en viss grad äro emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

267

lertid dessa krav stridande mot varandra. Om man i största möjliga mån
tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång. Det
gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot varandra. Kommissionen
anför vidare bland annat:

Den brist i vår nuvarande rättsskipning, som låter sig mest kännas av den
rättssökande allmänheten och som därför mest överklagats, torde vara dess
långsamhet. Vid underrätten behandlas i regel varje mål vid upprepade
rättegångstillfällen, och målens avgörande blir därigenom ofta fördröjt. Skall
målet sedan fullföljas till hovrätt och högsta domstolen, uppkommer ofta ytterligare
dröjsmål av ett eller flera år. Att konstatera, huruvida rättsskipningen
lider av bristande säkerhet, möter större svårighet. I den mån osäkerhet
i rättsskipningen förspörjes, kan detta i större eller mindre mån bero
på bristfällighet i den materiella (civila eller kriminella) lagstiftningen. Ett
närmare övervägande torde dock visa, att vårt rättegångsväsen lider av vissa
fel, som medföra, att domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och
mindre tillförlitligt material. Dessa fel hänföra sig både till organisationen
och till förfarandet. Däremot kan i stort sett den anmärkningen ej riktas
mot vårt rättegångsförfarande, att det är för dyrt för parterna, örn ock rättegången
vid underrätten med dess upprepade förhandlingar vid särskilda rättegångstillfällen
medför utgifter, som skulle kunna undgås, om förhandlingen
vöre mera koncentrerad.

Underrätterna på landet äro så organiserade, att skötseln av ärendena i deras
helhet inom varje domsaga i princip ankommer på den ordinarie domaren.
Oaktat göromålen till sin art äro ganska olika, har någon uppdelning av
dem på olika befattningshavare icke gjorts. Häradshövdingen har ansvaret
för dem alla, han skall såväl utöva den egentliga rättsskipningen på tingen
som behandla de ärenden, vilka tillhöra den s. k. frivilliga rättsvården. Han
skall ock svara för protokollen i alla mål och ärenden, vilket med den i rättegången
rådande muntligt-protokollariska metoden medför, att hans göromål
till stor del komma att bestå i uppsättande eller justerande av protokollen.
Emellertid är det i de allra flesta domsagor icke möjligt för en person att ens
med anlitande av biträden uppfylla de fordringar ämbetet sålunda ställer
på honom. Häradshövdingen måste allt emellanåt taga ledigt, och utövandet
av hans göromål i deras helhet eller till viss del överlämnas då åt en vikarie,
som ofta är ung och oerfaren. Detta vikariatsystem har tagit en mycket stor
omfattning. En sådan ordning medför stora olägenheter. Genom domsagosfadgan
har man väl vunnit en bättre ordning, men då en mera genomgripande
omorganisation icke kunnat företagas, har förbättringen icke blivit så
omfattande som önskligt varit. I avseende å häradsrätterna må anmärkas, att
lekmannaelemenlet på grund av flera omständigheter icke äger det inflytande,
som bör tillkomma det. Detta beror i främsta rummet på förfarandets
natur, i det alt uppskovsväsendet och materialets antecknande i protokoll för
lekmännen försvåra behärskandet av materialet vid målets prövning. Men
det beror också delvis på organisationen av domstolarna. Nämndens betydelse
har mångenstädes kommit att försvagas i samband nied de sammanslagningar
av flera tingslag till ett, som under de senare åren i stor omfattning
iigt rum. Då nämndemännens antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits
oförändrat, har en sådan arbetsfördelning mellan dem icke sällan
gjorts, att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid eif måls avdömande
tjänstgörande nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets handläggning.
Men som lekmännens uppfattning av elt mål huvudsakligen måste
grundas på den omedelbara iakttagelsen av vad vid rätten förekommit, medför
nämnda omständighet en väsentlig minskning av möjligheten för nämn -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

den att utöva inflytande på prövningen. Samma olägenhet uppstår ofta jämväl
med en nämnd av tolv nämndemän därav, att av de tolv nämndemännen
endast sju nödvändigtvis måste vara tillstädes, i följd varav samma nämndemän
ofta ej äro närvarande vid alla de tillfällen, då ett och samma mål handlägges.
Ett svårt hinder för ett skyndsamt avgörande av rättegångarna vid
häradsrätterna ligger i de långa mellanrum mellan dessa domstolars sammanträden,
som alltjämt i betydande omfattning förekomma. Den omständigheten,
att häradsrätternas sammanträden äro fåtaliga, medför ock, att vid
varje sammanträde ett synnerligen stort antal mål måste behandlas. Men
detta föranleder åter stor svårighet för domstolen att ägna varje mål den
grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt mycken
olägenhet och besvär för den rättssökande allmänheten, som icke kan beräkna,
vid vilken tid på dagen ett mål skall komma före ulan därför ofta måste
förspilla lång tid i avvaktan på att det uppropas.

Genom sammansättningen av rådhusrätterna i de större och medelstora
städerna, vilka bestå av minst tre rättsbildade domare, har man sökt skapa
garanti för att målen skola erhålla en allsidig juridisk prövning. Det torde
dock kunna ifrågasättas, om icke anordningen är för stor och dyrbar, åtminstone
såvitt angår det stora flertalet av målen. Såsom en brist får jämväl anses,
att vid dessa domstolar lekmäns deltagande i rättsskipningen är okänt,
med undantag för handläggning av vissa speciella arter av mål. I de minsta
städerna består rådhusrätten i allmänhet av en lagfaren ordförande och två
eller flera illitterata rådmän. Då dessa städer icke kunna anslå mer än en
skäligen blygsam avlöning åt borgmästaren, kunna de icke erhålla särdeles
högt kvalificerade personer till ämbetets beklädande. Till följd av det ringa
antal mål av någon betydenhet, som förekommer vid dessa rådhusrätter, kan
borgmästaren icke heller genom sin verksamhet därstädes vinna ökad utbildning
utan måste snarare förväntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper.
De illitterata rådmännen kunna på grund av sin ställning icke göra den insats
i rättsskipningen, som man med ett lekmannaelement avser att erhålla. Den
år 1924 genomförda lagstiftningen örn stads läggande under landsrätt har
blivit föga effektiv. I fråga om alla rådhusrätter gäller, att deras juridiskt
bildade ledamöter, liksom häradshövdingarna, på grund av den muntligtprotokollariska
metoden för rättegångens utförande få större delen av sid
arbete förlagt till uppsättning eller justering av protokoll.

Vad angår de överordnade domstolarnas organisation synes otvivelaktigt,
att de större hovrätternas jurisdiktionsområden äro för stora. Med den nuvarande
rent skriftliga proceduren i hovrätterna äro olägenheterna härav dock
ej så kännbara. Även i hovrätterna har vikariatsystemet fått en alltför stor
omfattning. Anmärkas kan ock, att lekmäns deltagande i prövningen är fullständigt
okänt även i brottmålen och detta oaktat ifrågavarande domstolar
pröva målen i hela deras vidd.

Vårt land har länge måst umbära den viktiga insats i rättsskipningen, som
en god advokatkår kan göra. Alltjämt kan så gott som vem som helst uppträda
såsom sakförare, och från det allmännas sida har icke gjorts något för
att organisera en advokatkår. Sedan en enskild sammanslutning av rättsbildade
advokater, Sveriges advokatsamfund, 1887 bildais, ha väl förhållandena
väsentligt förbättrats, men bristen på en statlig reglering av advokatverksamheten,
särskilt med hänsyn till advokaternas deltagande i rättsskipningen,
gör sig dock alltjämt kännbar.

Stora brister vidlåda ock vårt åklagarväsen. Till allra största delen äro
åklagarna icke rättsbildade. Detta gäller i regel såväl om landsfiskalerna som
om stadsfiskalerna. Hos landsfogdarna förutsättes juridisk utbildning, men
det är endast ett begränsat antal mål, med vilka de taga befattning. Att så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

269

lunda icke rättsbildade åklagare lia att såväl verkställa förberedande undersökning
som utföra åtal jämväl beträffande grova brottmål ävensom att besluta
om tvångsåtgärder, såsom häktning, husrannsakan och beslag, är uppenbarligen
ägnat att äventyra en tillfredsställande rättsskipning och kan
innebära en stor fara ur rättssäkerhetens synpunkt. Härtill kommer att landsfogdarna
och framför allt landsfiskalerna tillika äro överhopade med andra
göromål av administrativ art, vadan de icke kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet
åt sina åklagargöromål. En stor brist i organisatoriskt hänseende är,
att samtliga åklagarna icke äro sammanslutna i en kår under ledning av en
högste chef. Åklagarväsendet saknar därför önsklig fasthet och sammanhang.

I fråga örn själva processen har vår underrättsprocedur det företräde framför
de främmande ländernas procedur, sådan denna i allmänhet var före de
senaste nydaningarna, att skriftligheten icke blivit driven till samma ytterlighet
som i sagda länder. Materialet framlägges vid en kontradiktorisk förhandling
mellan parterna inför den dömande domstolen, och denna förhandling
är offentlig. Parternas anföranden kunna väl lia skriftlig form och ha
det ofta, men i regel förekommer dock en muntlig förhandling. Även bevisningen
förebringas vanligen inför den dömande domstolen. Domaren står
således icke under sakens handläggning alldeles främmande för saken utan
har möjlighet att utöva processledande verksamhet.

Det kan förefalla, som om ordningen vöre tillfredsställande, men detta är
långt ifrån fallet. Vi sakna föreskrifter om en sådan förberedande behandling
av målen, som allmänt förekommer i den moderna utländska processen och
som möjliggör, att själva huvudförhandlingen kan koncentreras och materialet
därvid i god ordning framföras. I tvistemålen och de brottmål, som anhängiggöras
av enskild part, förekommer ingen annan förberedelse, än att käranden
uttager en stämning, som delgives svaranden. Denna stämning är ofta
synnerligen ofullständig. Även örn den skulle någorlunda klart upptaga kärandens
yrkanden och grunden därför, innehåller den i allt fall i regel icke
något om den bevisning käranden tänker använda. Av svaranden har icke före
det första rättssammanträdet avgivits något yttrande. När förhandlingen vid
rätten tager sin början, är därför vardera parten i allmänhet okunnig om den
andres ståndpunkt, om de angrepps- och försvarsmedel han ämnar använda.
Parterna kunna därför icke inför rätta uppträda vederbörligen rustade. Härav
följer nödvändigheten av uppskov. Ställningen är väsentligen densamma i de
åtal för mindre brott, som anställas av allmän åklagare. När fråga är örn ett
något grövre brott, som skall utgöra föremål för allmän åklagares beivran,
hålles däremot vanligen, innan åtal anställes, en förberedande undersökning,
vilken företages av åklagar- eller polismyndighet. Angående sådan undersökning
saknas emellertid så gott som fullständigt legala regler, vilket bland andra
olägenheter medför ovisshet örn undersökningsförrätlarens befogenheter. Därmed
följer ock, att undersökningen stundom ej är fullständig. Vad beträffar
mål angående häktade, är det ofta icke heller möjligt att åstadkomma en fullständig
förundersökning på den korta tid, inom vilken målet enligt lag skall
företagas vid domstolen. I följd härav inträffar det även i nu ilrågavarande
mål ofta, att det för domen erforderliga materialet icke kan framläggas redan
vid första rättegångstillfäilet; uppskov blir nödvändigt. Rättens handläggning
får sådan karaktär, att den motsvarar både elen förberedande undersökningen
och huvudförhandlingen i den moderna utländska stratfprocesscn.

Praxis har utvecklat ett uppskovsväsen, som visat sig synnerligen menligt.
Parterna eller deras sakförare ägna alltför ringa intresse åt en skyndsam behandling
av målen. Och oaktat lagen ger domaren anvisning att stikå förekomma
onödiga uppskov, bar i praxis domarens verksamhet i sådant syfte
blivit ganska obetydlig. Följden därav har blivit, att rättegångarna ofta dragas

270

Kunni. Maj.is proposition nr 5.

ut på tiden vida längre än erforderligt vore. Det inträffar sålunda ej sällan,
att svaranden å inställelsedagen icke är beredd att avgiva sitt svaromål utan
begär och erhåller uppskov för sådant ändamål. Nästa gång begär käranden
uppskov för att bemöta det svaromål, som då avgives. Så erhålla bägge parterna
uppskov för att förebringa bevisning. Slutligen skola parterna var för
sig lia uppskov för att yttra sig angående bevisningen, för att avgiva slutpåstående
o. s. v. De uppskov, som sålunda både i tviste- och brottmål talrikt
förekomma, äro ofta rätt långa. Det följer, vad landsbygden angår, redan
därav, att rätten icke sammanträder annat än med ganska långa mellantider.
En annan anledning till uppskovens långvarighet ligger däri, att ett förnyat
företagande av ett mål svårligen kan äga runi, förrän det protokoll över förhandlingen,
som, enligt vad i det följande sägs, skall uppsättas, blir färdigt.
Och när slutligen förhandlingen mellan parterna är till ända och målet överlämnat
till dom, fordras ytterligare ett uppskov, för att domstolen må få tid
att studera handlingarna och fatta sitt beslut.

Sedan kommissionen till belysning i omförmälda hänseende anfört vissa
siffror, fortsätter kommissionen:

Det är emellertid icke nog med att sålunda behandlingen av målen dragés
långt ut på tiden, det råder ock brist på reda och planmässighet i rättegångens
utförande. Det inträffar ofta, att parterna icke från början noga precisera
sin ståndpunkt, utan att detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid
ej sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något försök att samla bevisningen
förekommer i allmänhet icke, utan vid ett tillfälle framtages ett vittne,
vid ett följande tillfälle ett annat, en tredje gång ett kontrakt o. s. v. På grund
härav möter det stor svårighet för domaren att överskåda materialet; han kan
därför icke genom sin processledande verksamhet uträtta så mycket för att
bringa reda och ordning som möjligt vore, örn förhandlingen vore mera koncentrerad.
Ställningen försämras ytterligare, vad häradsrätterna angår, genom
den förut omnämnda ständiga växlingen i domarpersonalen, som gör, att sällan
samma domare handlägger ett mål i dess helhet, och att det kan hända,
att den domare, som skall avgöra ett mål, icke någonsin förut tagit befattning
med detsamma.

En prövning omedelbart på grund av det för domstolen enligt nu angivna
ordning förebragta materialet skulle vara omöjlig. I fall en domare, som har
att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål, icke varit tillstädes vid alla de
föregående rättegångstillfällena, skulle han uppenbarligen icke vara i stånd
att döma omedelbart på grund av det vid dessa tillfällen förebragta materialet.
Med avseende å den långa tid, varunder en rättegång i allmänhet pågår,
och det oordnade skick, vari materialet för domstolen förebringas, skulle han
icke kunna hålla i sitt minne vad som förekommit så, att han omedelbart
därpå skulle kunna grunda en dom. Det blir sålunda nödvändigt, att allt vad
som förekommer upptecknas i ett protokoll, och att detta protokoll blir grundvalen
för den blivande domen. Denna ordning utgör det s. k. muntligt-protokollariska
systemet. I motsats häremot utmärkes den på den rena muntligheten
och omedelbarheten grundade rättegångsordningen därav, att materialet
i rättegången skall i muntlig form förebringas omedelbart inför den dömande
domstolen, och att domen skall grundas på det sålunda förebragta
materialet. Oavsett de nackdelar, som det muntligt-protokollariska systemet
i och för sig måste medföra och vilka processkommissionen senare skall behandla,
ligger en svaghet i det sätt, varpå det hos oss i regel tiliämpas. Protokollet
göres vanligen icke färdigt genast vid ett måls handläggning utan uppsättes
någon tid därefter på grund av memorialanteckningar, som gjorts vid
handläggningen. Dessa göras ofta icke av domaren utan av en notarie. Som

Kungl. Majlis proposition nr 5.

271

grund för det slutliga protokollet måste dessa anteckningar icke sällan vara
behäftade med brister, vilka i sin ordning återverka på protokollets tillförlitlighet.

Av vad nu anförts framgår, att förfarandet vid våra underrätter lider av
svagheter, som ej blott bidraga till långsamheten i rättsskipningen utan ock
kunna vara en fara för dess säkerhet. Målens handläggning erbjuder icke garantier
för en fullständig och allsidig behandling, och det kan därför icke undvikas,
att målen icke sällan avgöras utan att vara fullständigt utredda. Då prövningen
av ett mål uteslutande sker på grund av de däri förda protokollen,
måste de brister, av vilka dessa lida, menligt inverka på prövningen och
kunna leda till domar, som endast bristfälligt svara mot vad som är det materiellt
riktiga.

På senaste tiden har en rörelse uppstått i syfte att utan lagändring verka
till en förbättrad ordning för målens behandling i underrätten. Då domstolarna
enligt gällande lag icke sakna medel att genomföra vissa sådana förbättringar,
särskilt till vinnande av en mera koncentrerad behandling av målen,
kan utan tvivel åtskilligt vinnas genom en sålunda ändrad praxis. Att
de mera omfattande bristerna i vår rättegångsordning icke kunna utan lagändring
botas, synes dock processkommissionen uppenbart.

Processen i de högre domstolarna är icke sådan, att förhandlingen mellan
parterna ger anledning till liknande tidsutdräkt som vid underrätterna. Förfarandet
är rent skriftligt, och skriftväxlingen avslutas ganska snabbt. Om
ny bevisning genom vittnen skall förekomma vållas väl därav något uppskov,
men detta är icke av större betydelse. I de högre instanserna föranledes
emellertid dröjsmål därav, att arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att
medgiva en skyndsam behandling av målen.

Efter att med siffror ur rättsstatistiken lia belyst den tid, som i de högre
instanserna åtgick från det mål inkommo till dess dom meddelades, anför
kommissionen vidare:

Själva proceduren är, såsom nämnts, rent skriftlig. Materialet är allenast
de av parterna växlade skrifterna jämte protokollen över vad som förekommit
vid underrätten. Såsom en följd därav förekommer ej heller någon offentlighet.
Förfarandet lider i hög grad av alla de olägenheter, som den
fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan
från domstolens sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade
att medföra. Genom 1901 års lagändring beredes väl möjlighet för
domstolen att anordna muntligt förhör med parterna. Men med sådant förhör,
som blott skall avse att vinna upplysning om viss av domstolen angiven
omständighet, är, enligt vad erfarenheten visar, föga att vinna, och det medför
dessutom stor omgång. Möjligheten att anställa sådant förhör begagnas
därför endast i ringa omfattning.

En allvarlig svaghet i vår rättegångsordning beror därpå, att denna alltjämt
i väsentlig omfattning kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt. Denna
har visserligen genom praxis kommit alt så småningen undergå betydliga
jämkningar, men det muntligt-protokollariska systemet i underrätterna och
i än högre grad det skriftliga förfarandet i överrätterna försvåra likväl den
fullständiga frigörelsen från den legala bevisteorien. I flera viktiga hänseenden
upprätthålles också teorien ännu tillfullo. De synnerligen vittgående
reglerna örn vittnesjäv medföra en avsevärd begränsning av det bevismaterial,
som må brukas till domstolens övertygande. Även örn denna begränsning i
grövre brottmål göres mindre kännbar därigenom, att jäviga personer där
kunna höras upplysningsvis, medför den dock i övrigt betänkliga hinder fölen
materiellt riklig rättsskipning. Det är utom allt tvivel, att i synnerhet i

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tvistemålen parter icke sällan av vittnesjäven utestängas från möjligheten att
vid domstol få sin rätt. I samma riktning verka i dessa mål också de i många
hänseenden olämpliga reglerna om utnyttjande av parts egen utsaga för sanningens
utforskande. Bristen på regler örn parts plikt att förete skriftliga
handlingar, som av honom innehas och som kunna tjäna som bevis i en rättegång,
har likaledes i praxis visat sig leda till en begränsning av bevisningsmöjligheterna,
som illa stämmer med en god rättsskipnings fordringar. Andra
brister vidlåda också vår rättegångsordnings bevissystem. Sålunda saknas
tillfredsställande regler örn sakkunnigbeviset och örn möjligheten att företaga
besiktning av omstridda föremål och dylikt.

Processkommissionen har icke lämnat någon sammanfattande framställning
av de förtjänster, som tillkomma vårt nuvarande rättegångsväsen. Kommissionen
uttalar emellertid, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande
rättegångsväsen, icke får förspillas: institutioner och former, som
äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av
dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas Såsom ett förtjänstfullt
drag hos vårt rättegångsväsen framhåller kommissionen den starka, på folkets
förtroende grundade ställning, som våra underrätter intaga; för att bevara
denna avvisar kommissionen den annorstädes vanliga uppdelningen av
underrätterna på skilda domstolar för viktigare saker och för bagatellmål.
Lekmannadeltagandet i form av nämnd och ej, på sätt i utlandet är vanligt,
såsom jury har vunnit kommissionens livliga anslutning. Även organisationen
av mellaninstansen bygger på de nuvarande hovrätterna, liksom självfallet
högsta domstolen behålles. Med avseende å förfarandet betraktar kommissionen
offentligheten vid underrätterna och den muntlighet och omedelbarhet,
som alltjämt i viss grad präglar förhandlingen i första instans, såsom
en värdefull tillgång och föreslår åtgärder i syfte att utveckla rättegångssättet
i denna riktning. Även på många andra punkter av mindre principiell
betydelse upptagas nuvarande institutioner och former.

Några principfrågor i kommissionens förslag.

För de förut angivna bristernas avhjälpande erfordras enligt processkommissionens
tanke, att rättegångsväsendet underkastas en allmän revision, och
kommissionen uppdrager ganska utförliga riktlinjer för en sådan reform.
Redogörelsen för förslaget torde lämpligen inledas med en framställning av
kommissionens ståndpunkt till vissa av de grundläggande problemen.

Muntlighet och koncentration.

Kommisionens förslag avser främst att på ändamålsenligt sätt ordna själva
förfarandet. Därmed vill kommissionen uppnå, att det erforderliga processmaterialet
vid domens beslutande skall föreligga för domarna i bästa möjliga
skick samt att förutsättningar skapas för en verklig processledning och sanningsforskning.

I båda dessa hänseenden utgör enligt kommissionen uppskovsväsendet för
närvarande ett allvarligt hinder. En följd av uppskoven är, att domarna

Kunell. Mnj:ts proposition nr 5.

273

vid målens avgörande äro hänvisade till den kunskap om sakförhållandet,
som står att hämta ur protokollen. Dessa återgiva emellertid i fråga om muntliga
anföranden och utsagor endast vad som enligt protokollförarens eller
ordförandens mening är anförandets eller utsagans väsentliga innehåll. Och
oftast ha de tillkommit i en ordning, som innebär föga säkerhet mot missuppfattningar.
Även om möjlighet förefunnes att stenografiskt eller på annat
sätt uppteckna allt som yttrats, ger skriften endast en matt och färglös
bild av händelseförloppet. Läsaren därav får ej samma intryck som den,
vilken omedelbart iakttagit vad som förekommit. Vissa moment måste helt
lämnas åsido. Sålunda, säger kommissionen vidare, är det för uppskattningen
av ett vittnesmåls värde ofta av avgörande betydelse att se och höra
hur vittnesmålet avlägges och att få en på omedelbar iakttagelse grundad uppfattning
av vittnets person. Likaledes kan man ofta av en målsägandes eller
tilltalads hela uppträdande få en god ledning för bedömande av vilken trovärdighet
man skall tillerkänna hans utsaga. Ett förfarande, som tillhandahåller
utredningen endast i form av protokoll, innebär därför, att domarna
icke bliva i stånd att vid sitt avgörande beakta alla omständigheter, som äro
av betydelse i bevisningsavseende.

Ett förbättrat domsgrundlag vill kommissionen vinna genom att sätta domarna
i stånd att döma omedelbart på vad parter, vittnen och andra muntligen
anföra inför domstolen. Förutsättningen härför måste till en början vara,
att partsframställningar och bevisutsagor avgivas muntligen inför den dömande
rätten och ej tillföras denna genom skriftliga inlägg, attester eller
annan domstols protokoll. Skrift må sålunda ej uppläsas eller ingivas. Dock
äger part naturligen begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Sitt
förslag i denna del motiverar kommissionen med att uppläsningen av inlagor
berövar förhandlingen dess naturlighet och friskhet. Processledningen hämmas
och möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens kärna försvåras.
Särskilt för lekmän är en uppläsning av långa inlagor svår att följa
med oförminskat intresse. Förhandlingen skall alltså vara genomfört muntlig.
Men ej nog härmed. För att minnet av vad muntligen framställes skall
vid domens beslutande stå levande för domarna får någon längre tid ej förflyta
mellan förhandling och överläggning till dom. Härav föranledes kommissionen
till kravet på förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,
vid vars slut överläggning örn domen skall äga rum. Förfarandet skall
vara ej blott muntligt utan även koncentrerat; först därigenom uppnås den
eftersträvade omedelbarheten hos domsmaterialet. Fördelen av det muntliga
koncentrerade förfarandet ser kommissionen ej enbart i den bättre form,
vari utredningen ställes till domstolens förfogande. Processmaterialets samtidiga
tillgänglighet gör det möjligt att utöva en verksammare processledning,
snabbheten i rättsskipningen främjas, och lekmannabisittarna i rätten
bliva i stånd att följa förhandlingen och tillgodogöra sig processmaterialet.

För möjliggörande av förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,
huvudförhandlingen, vid vilken parterna muntligen utföra sin
talan och förebringa bevisningen och som ensam utgör grundlag för domen,

Piliang till riksdagens protokoll 19i‘2. 1 sami. Nr 5.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

föreslås, att denna skall föregås av ett förberedande förfarande. Dettas uppgift
är att utreda vilka ståndpunkter parterna å ömse sidor intaga och vilka
bevismedel de ämna förebringa. Därigenom hoppas man undvika överraskningar
vid huvudförhandlingen och därav motiverade uppskov. Koncentrationen
skall ock främjas genom en föreskrift av innebörd, att part, vittne eller
annan, som genom att utebliva eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar uppskov i rättegången, skall vara pliktig att vidkännas därigenom
uppkomna kostnader. I samma riktning skulle också verka en av muntlighetsgrundsatsen
och kommissionens önskan att beskära förhandlingsprotokollen
betingad regel att, om uppskov av längre varaktighet blir nödvändigt
under huvudförhandlingen, denna skall inställas eller, till den del den redan
företagits, upprepas.

Kommissionen förbiser icke, att svårigheter äro förbundna med genomförandet
av dessa grunder för förfarandet. Såsom en svårighet räknar kommissionen
det nyssnämnda tvånget att upprepa förhandlingen, då trots allt
ett längre uppskov ej kunnat undgås, och en upprepning är också föreskriven,
då ombyte av ledamot äger rum under huvudförhandlingen. Vidare
har hänsyn måst tagas till att förhör vid huvudförhandlingen med ett vittne
kan vara uteslutet på grund av vittnets sjukdom, bortresa eller annan orsak
eller i allt fall förenat med oskäliga kostnader eller besvär. I sådant fall må
enligt förslaget vittnet höras utom huvudförhandlingen och dess utsaga tillföras
domstolen genom föredragning av det vid förhöret hållna protokollet.

Än större svårigheter framträda med avseende å förfarandet i de högre
instanserna. Grundtanken i förslaget, nämligen att en muntlig och omedelbar
förhandling ger ett säkrare underlag för domen än skrifter och förhandlingsprotokoll,
vill kommissionen, såvitt möjligt, genomföra även i rättsmedelsförfarandet.
Från denna utgångspunkt borde förfarandet i hovrätt och
högsta domstolen gestaltas såsom en fullt ny förhandling med muntlig partsframställning
och förnyat avhörande av parter och vittnen. Att i full utsträckning
genomföra detta skulle likväl vålla orimliga kostnader och besvär.
Kommissionen har därför i de högre instanserna föreslagit väsentliga modifikationer.

Vad först hovrättsproceduren angår finner kommissionen parternas närvaro,
personligen eller genom ombud, vara av det värde för utredningen, att
förfarandet alltid bör inrättas såsom en muntlig förhandling, vid vilken parterna
äro tillstädes och utföra sin talan. Part skall ock — även om han anlitar
ombud — vara skyldig att inställa sig till personligt förhör, när sådant
påfordras. Med avseende å vittnen och sakkunniga upprätthålles i grövre
brottmål muntlighetskravet i samma utsträckning som i underrätten. I dessa
mal, till vilka räknas de, där fråga är om brott, som är belagt med svårare
straff än fängelse i sex månader, skall alltså en fullständigt ny förhandling
komma till stånd. I övriga brottmål liksom i tvistemålen har däremot större
hänsyn ansetts böra tagas till kostnadssynpunkterna. Vid handläggningen
av dessa mal skall i allmänhet vittnes- och sakkunnigbevisning kunna föras
genom protokoll, som upptages vid förhandlingen i underrätten. Vittnet

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

275

eller den sakkunnige skall likväl vara skyldig att infinna sig till förhör i hovrätten,
om det påkallas av part eller hovrätten.

De med en muntlig förhandling förbundna svårigheterna stegras än mera
i högsta instansen. Kommissionen har ansett kostnaderna utesluta att påbjuda
muntlig förhandling i högsta domstolen ens i den omfattning, att
parterna skola själva eller genom ombud vara tillstädes. Denna ståndpunkt
innebär, enligt kommissionens åsikt, att högsta domstolen komme att sakna
ett lika tillförlitligt underlag för bevisspörsmålens bedömande som stått de
lägre instanserna till buds. Kommissionen har härav dragit den slutsatsen,
att frågan om vad som skall anses bevisat i rättegång ej må fullföljas till
högsta domstolen. Rättsmedlet mot hovrätternas domar skall vara av den
typ, som brukar benämnas revision, och endast avse rättsliga spörsmål och
vad därmed äger samband. Anordningen vilar på den förutsättningen, att
hovrätten i sin dom noga angiver vad den anser bevisat, varefter det blir
högsta domstolens uppgift att pröva, om rättens regler blivit av hovrätten
riktigt tillämpade på det bevisade sakförhållandet. Kommissionen anser
sitt förslag örn fullföljdsrättens begränsning i och för sig vara till rättsskipningens
fördel, då dess genomförande skulle bereda högsta domstolen tillfälle
att ägna mera tid åt sin väsentligaste uppgift, att vårda rättsenheten i
landet. Kommissionen antager, att i domstolens arbetsbörda skulle uppkomma
en sådan minskning, att de nuvarande inskränkningarna i fullföljdsrätten
(lagstiftningen örn den s. k. summa revisibilis) kunna upphävas.

Bevisningen.

I fråga örn bevisningsrätten föreslår kommissionen genomgripande förändringar,
som enligt kommissionens mening göra behovet av ett muntligt, koncentrerat
förfarande än starkare. Kommissionen framhåller, att den legala
bevisteorien — vilken innebär, att vissa såsom otillförlitliga betraktade bevis
uteslutas från användande, under det att andra äro underkastade reglering
med hänsyn till sitt bevisvärde, och att domaren sålunda är begränsad i
sin prövning av vad i målet skall hållas för sant — är stridande mot sakens
natur och ägnad att motverka rättsskipningens uppgift att nå det materiellt
sanna. De legala bevisreglerna äro visserligen uttryck för långa tiders allmänna
erfarenhet örn de olika bevismedlens värde för sanningens utletande, men
de taga icke hänsyn till den rika växlingen i de förhållanden, under vilka
bevisningen kan förekomma, och kunna därför tvinga domaren att godtaga
något, som han icke anser vara sant, eller förneka något, varom han är övertygad.
Ett fullständigt underkännande av vissa bevismedel måste alltid bliva
mer eller mindre godtyckligt och komma att från beaktande utesluta bevis,
som under vissa omständigheter kunna vara pålilligare än de som tillåtas.

Den fria bevisprövningen synes däremot enligt kommissionen bereda bevisningen
en naturlig ställning. Den innebär, att bevisning för sanningen av
en faktisk omständighet får föras med varje medel, som kan lämna upplysning
därom. Allt som kan vara ägnat att inverka på domarens övertygelse

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

i saken får förebringas och skall beaktas av honom. När han bildar sin övertygelse
om sanningen i målet, är han bunden endast av den regeln, att övertygelsen
skall vila på allmänt giltiga grunder, icke på subjektivt förgottfinnande.
Enligt kommissionens mening är det icke tvivel underkastat, att en
genomgripande reform av vårt rättegångsväsen måste innebära de ännu återstående
legala bevisreglernas ersättande med principiellt fri bevisprövning.
I enlighet härmed har kommissionen föreslagit, att nu gällande regler för
uppskattning av den bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel,
skola upphöra att gälla. Främst innebär detta, att vittnes jäven skola avskaffas.

Parts sanningsplikt.

En tillämpning av den fria bevisprövningens grundsatser leder till att även
partens utsaga kan tjäna som bevismedel. Här möter frågan örn paris sanningsplikt
och över huvud hans förpliktelse att medverka till målets utredning.
Med avseende å tvistemålen vilar reformförslaget på den uppfattningen,
att part har sanningsplikt icke endast i den meningen, att han är
skyldig att i sina utsagor hålla sig till sanningen, utan även i så måtto, att
han vid påfordran har att yttra sig för sakens upplysning och alltså positivt
bidraga till utredningen. Kommissionen förordar, att denna parts sanningsplikt
fastslås i lagen. Några tvångsmedel för att utkräva sanningsplikten föreslås
i allmänhet ej, utan kommissionen håller före, att den möjlighet, som
den fria bevisprövningen lämnar domstolarna att bedöma partens sätt att
förhålla sig, skall giva tillräcklig vägledning. Att parts personliga avhörande
skall påkallas i vida högre grad än nu för att få sakförhållandet upplyst,
följer emellertid av den ändrade anordningen av förfarandet. Såsom ett medel
att vid behov göra sanningsplikten effektiv förordar kommissionen, att
i tvistemål rätten skall, sedan övrig utredning förebragts, kunna förordna, att
förhör, förenat med straffansvar i händelse av falsk utsaga, skall anställas
med endera eller båda parterna angående viss omständighet.

Parternas och rättens verksamhet för utredningen.

Till frågan om parternas och rättens verksamhet för utredningens åvägabringande
i tvistemål intager förslaget för övrigt en ståndpunkt, som ej synnerligen
mycket avviker från det nuvarande förfarandet. Utredningen skall
i första hand åstadkommas genom parternas försorg och rättens verksamhet
vara av supplerande art. Avsett är emellertid, att rätten skall utöva en mera
effektiv processledning än nu ofta är fallet bland annat för att undanröja
oklarhet i parternas framställningar, en uppgift, som främst får betydelse,
då part för sin talan själv utan biträde av advokat. Sålunda skall domstolen
genom frågor till parterna eller påpekanden kunna föranleda dem att i rättegången
åberopa de faktiska omständigheter, som de vilja göra gällande, och
förete den erforderliga bevisningen. Men domstolen skall ej äga till grund
för domen lägga en omständighet, som part ej åberopat. I fråga om bevisningen
reglerar förslaget domstolens initiativ så, att en skillnad göres mellan

Kuriol. Maj.ts proposition nr 5.

277

olika bevismedel. Domstolen skall kunna självmant besluta syn eller sakkunnigs
hörande eller inkalla part till förhör. Vittnesförhör skall däremot
domstolen ej kunna föranstalta av eget initiativ. Dessa regler gälla de vanliga
tvistemålen, där parterna äga förfoga över tvistens föremål; i andra tvistemål
äro rättens befogenheter med avseende å bevisningen mera vidsträckta.

Vad angår frågan om domstolens och parternas verksamhet för utredningen
av sakförhållandet inom straff processen har man av ålder brukat skilja
mellan inkvisitorisk och ackusatorisk process. I den inkvisitoriska processen
är det domstolen, som har att utreda målet; den äger självmant upptaga undersökning
angående ett förövat brott och fullfölja denna för att slutligen
fälla dom eller tillsvidare inställa undersökningen. Någon åklagare erfordras
ej; den misstänkte har ej ställning av part med de rättigheter, som därav
kunna följa, utan är ett medel för undersökningen. Den ackusatoriska rättegången
åter förutsätter tillvaron av två parter, som inför domstolen föra sin
talan, å ena sidan en allmän åklagare eller målsägande och å den andra den
för brottet tilltalade. Dessas rättsliga ställning är reglerad. Utan åtal täger
domstolen ej befattning med brottet. På parterna, och naturligen främst åklagaren
eller målsäganden, ankommer att utreda saken. Domstolens uppgift
är väsentligen begränsad till att döma i målet på den förebragta utredningen.
I den mån åtal skola utföras genom allmän åklagare, måste för hans information
en förundersökning äga rum. Genom denna samlas det material, som
sedan förelägges rätten.

Det nuvarande förfarandet i brottmål är, framhåller kommissionen, såtillvida
ackusatoriskt, att processen i allmänhet förutsätter tillvaron av två parter,
å ena sidan en åklagare eller målsägande och å den andra den tilltalade.
Men flera omständigheter, främst åklagarväsendets svaghet och, såvitt häktade
angår, den korta tid, inom vilken förhandlingen inför rätta skall företagas,
ha medverkat till att målen ofta komma till rätten i ett ofullständigt
förberett skick och att en betydande verksamhet fordras av domaren för
sanningens utforskande. Förhandlingen, särskilt i mål angående grövre brott,
får karaktären av en av domaren ledd rannsakning med den tilltalade, syftande
till att framkalla bekännelse. På det hela taget torde vårt rättegångsskick
förete mera inkvisitoriska drag än annorstädes numera är vanligt. Det
plägar ock betecknas såsom inkvisitoriskt i ackusatoriska former.

Kommissionen framhåller, att då utvecklingen medfört reformer av straffprocessen
i ackusatorisk riktning — en strömning, som även hos oss kunnat
förnimmas —- detta haft sin grund i insikten örn att den inkvisitoriska processen
ålägger domaren uppgifter, som svårligen låta sig förenas, och tenderar
till en behandling av den för brottet misstänkte, som illa svarar mot humanitetens
krav. Av en och samma person kan ej förväntas, att han skall tillgodose
det allmännas intresse av att förövaren av brottet blir uppdagad och
befordrad lill straff och samtidigt lämna erforderligt bistånd åt den, på vilken
en misstanke örn brottet fallit, samt slutligen opartiskt döma i målet.
Erfarenheten visar, all den förstnämnda uppgiften gärna träder i förgrunden,
enär domaren, ställd inför uppgiften att utreda saken, ogärna vill

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

stanna vid ett negativt resultat. Den misstänktes skäliga anspråk på skydd
vid undersökningen blir däremot tillbakasatt, och domaren kommer på grund
av sitt arbete med sakens utredning lätt att bliva så fången i ett därvid av
honom uppställt antagande om brottet, att hans möjlighet att döma fullt
objektivt sättes på spel.

En sådan farlig anhopning av oförenliga uppgifter i domarens person
undvikes i den ackusatoriska processen. Funktionerna fördelas mera naturligt
mellan åklagare, försvarare och domare. Undersökningen bedrives smidigare
och mer effektivt, om den handhaves av särskilda, därför avsedda
organ än om den skall bedrivas av den dömande rätten, den misstänktes
rättsskydd blir bättre tillgodosett, och domaren står helt opartisk inför avgörandet.
Att man likväl allestädes finner de ackusatoriska grundsatserna
genomförda endast med åtskilliga modifikationer beror främst på att det
allmännas intresse i utredningen av allvarliga brottsfall framträder så starkt,
att domarens medverkan vid denna ej kan helt undvaras. Om domaren finner
brister föreligga i den av åklagare och försvarare åvägabragta utredningen,
tillåter man honom att ingripa för att få saken upplyst. En rättegångsordning,
byggd på strängt genomförda ackusatoriska principer, skulle
också kräva stora kostnader för en fullgod organisation av åklagarmakt
och försvararinstitution.

Dessa överväganden ha föranlett kommissionen att eftersträva en fortsatt
utveckling av vår straffprocess i ackusatorisk riktning. Det initiativ i fråga
om upptagande av undersökning angående grövre brott, som lagen tillägger
domstol men som redan nu i praxis så gott som förlorat all betydelse,
skall bortfalla och mål endast på talan av åklagare eller målsägande bliva
föremål för handläggning av domstol. I mål, där allmän åklagare för talan,
skall åtalet föregås av en fullständig, av åklagaren ledd förundersökning,
vid vilken den misstänkte har rätt att låta sig biträdas av försvarare och
jämväl i övrigt åtnjuter rättigheter såsom part. Domstolens befattning med
förundersökningen inskränker sig till en viss kontroll huvudsakligen i den
misstänktes intresse. Vid domsförhandlingen ankommer det i första hand
på parterna att förebringa utredning, men rättens ordförande skall tillse,
att målet blir allsidigt och uttömmande behandlat, och rätten äger föranstalta
örn bevisnings införskaffande, därest den av parterna åberopade ej är
tillfyllest. Såsom ett led i förhandlingen ingår alltjämt ett förhör med den
tilltalade. Denne är emellertid ej skyldig att avgiva svaromål, och snärjande
frågor eller andra sådana medel för att framkalla bekännelse få ej komma
till användning.

Förutsättningarna för att straff processen i tillämpningen skall gestalta sig
så som kommissionen avser måste vara, att åklagarväsendet och försvararinstitutionen
förbättras, så att partsuppgifterna bliva mera tillfredsställande
utförda än nu ofta är händelsen. Betänkandet innefattar också förslag
i detta syfte.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

279

Lekmäns deltagande i rättsskipningen.

I sitt betänkande upptager processkommissionen till undersökning de omständigheter,
som tala för eller mot lekmäns användande som domare. Kommissionen
framhåller, att för vårt vidkommande denna fråga ej bör bedömas
ur politiska synpunkter utan uteslutande med hänsyn till det värde lekmännens
deltagande i rättsskipningen i och för sig kan ha.

En fördel av sådant deltagande är — anför kommissionen — att folkets
förtroende för rättsskipningen därigenom underhålles och stärkes. Folket
betraktar icke rättsskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet
utan känner sin samhörighet med den. Kunskap örn rätten samt vördnad
för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår rot bland
folket. Ur dessa synpunkter har häradsnämnden varit en styrka. Mindre
vikt är kommissionen benägen att tillmäta en annan, eljest hos oss ofta
framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillföra domstolen personoch
ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som förutsättes bliva
förebragt i en efter moderna principer anordnad process, antages denna omständighet
ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten bör däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten,
huruvida ett lekmannadeltagande kan antagas bereda ökade förutsättningar
för en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattar i allmänhet
två moment, först en prövning av vad som skall anses bevisat i fråga örn de
faktiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedan en tilllämpning
av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande.
Prövningen av sakfrågan ■—• yttrar kommissionen — är, om fri bevisprövning
gäller, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme, och här kunna
lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet de representera
göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan är däremot
enligt kommissionens mening lekmännens medverkan ej av lika stort värde,
då de sakna den kännedom om rätten och den vana vid dess tillämpning,
som härtill erfordras. En viss uppgift menar kommissionen att lekmännen
likväl kunna fylla vid denna sida av den dömande verksamheten. Juristdomaren
har ett uppövat sinne för kontinuiteten i rättsskipningen; han beaktar
särskilt vikten av att lika fall behandlas lika. Lekmannen däremot
är böjd att fästa mest avseende vid de individuella omständigheterna i det
föreliggande fallet. Visserligen beaktar ämbetsmannadomaren i allmänhet
tillbörligen även dessa omständigheter, men hans rutin kan göra honom benägen
att underskatta deras betydelse till förmån för generaliseringssynpunkten,
och då kan lekmäns deltagande vara av värde. Många bestämmelser
i nyare lagar överlämna ett ganska fritt spelrum åt domarens beaktande
av de individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementct framhåller kommissionen en benägenhet
att tillgodose individualiseringssynpunktcr i större utsträckning än
lagen medgiver eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

resultat, som överensstämmer med lekmannens uppfattning om billighet.
Särskilt i upprörda tider kan också befaras, att lekmännen ej visa samma
motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade ämbetsmannen.

Kommissionen framhåller till sist, att värdet av lekmannadeltagandet i rättsskipningen
otvivelaktigt är större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra är
bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål, som möta,
ej sällan sådana, att de väl ägna sig för lekmännens uppfattningsförmåga. Deras
insats vid straffmätningen brukar anses värdefull. För att bevara och
stärka förtroendet för rättsskipningen är det av vikt att just i de grövre brottmålen
försäkra sig om lekmännens medverkan. I utlandet tagas också lekmän
i bruk för brottmålsrättsskipningen i vida större utsträckning än för tvistemålen.

Efter att ha erinrat om att lekmäns deltagande i rättsskipningen förekommer
i två skilda former, antingen såsom jury eller såsom meddomare, samt
utförligt behandlat de olika systemens fördelar och olägenheter, har kommissionen
kommit till den slutsatsen, att den bästa formen för lekmäns medverkan
är den, som återfinnes i meddomarsystemet.

Från nu angivna utgångspunkter förordar kommissionen, att lekmän skola
deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen av
nämnd och att, såvitt domkretsar bestående av landsbygd angår, nämnden
skall deltaga i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s. både i
brottmål och tvistemål.

I fråga örn städerna utgår kommissionen — som förutsätter, att staten övertager
rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av de medelstora
bland dem icke längre få bilda egna domkretsar utan komma att i
rättsskipningshänseende införlivas med angränsande landsbygd. I dessa städer,
liksom i de städer, vilka redan lyda under häradsrätt, anser kommissionen
förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande i samma omfattning
som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och delvis av
stad bestående domkretsar medverka både i brottmål och tvistemål.

I de större städerna åter, vilka enligt kommissionens förslag skulle bilda
egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga, antager
kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande i rättsskipningen
äro betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande finnes ej
här, och hos inbyggarna torde i allmänhet saknas tillräckligt intresse för rättsskipningens
gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas som ett
offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande i viktigare
brottmål även i de större städerna vore av stor betydelse för rättsskipningen,
stannar kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer lekmän i form
av nämnd skola sitta i rätten vid avgörandet av brottmål, dock att Kungl. Maj:t
skall äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål) skola behandlas utan
nämnd.

Såsom redan framhållits skola enligt kommissionens förslag hovrätterna,
liksom nu, äga pröva målen i hela dess omfattning. Den i brottmålen meren -

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

281

dels dominerande bevisfrågan skall här få sitt slutliga bedömande. Kommissionen
har på grund härav ansett, att lekmän böra i viktigare brottmål deltaga
i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål skulle
däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom i underrätt
äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de rättsliga
frågorna.

Organiserandet av det lagfarna elementet i underrätt.

Kommissionen förordar, att det lagfarna elementet i underrätt såväl i stad
som på landet alltid skall utgöras av en enda domare. Vid huvudförhandlingen
i underrätt, vars område innefattar uteslutande landsbygd eller landsbygd
jämte en eller flera städer, skall rätten alltså bestå av en lagfaren domare
med nämnd; underrätt, vars jurisdiktion endast omfattar en stad, skall vara
domför i tvistemål med en lagfaren domare ensam och i brottmål med en lagfaren
domare och nämnd. Har förordnande givits om polismåls handläggning
utan nämnd, utövas denna rättsskipning av en lagfaren ensamdomare.

Kommissionen har alltså ställt sig avvisande till en organisation av underrätterna
i form av juristkollegier. Denna ståndpunkt har kommissionen grundat
på följande överväganden.

Den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare ökar utsikten
för att icke någon omständighet av vikt i fråga om saksammanhanget blir
förbisedd eller missuppfattad. Rådplägningen vid besluts fattande, det ömsesidiga
växlandet av skäl och motskäl leder till ett djupare och mångsidigare
skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium
är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet.

För en ensamdomare åter går arbetet i allmänhet snabbare. Förfarandet
kan inför en sådan domare gestalta sig enklare och mindre bundet av former.
Den omständigheten, att domaren ensam representerar lagfarenheten, stärker
känslan av det ansvar, som vilar på honom. Han drives därför att söka
fördjupa sin uppfattning, att söka skärskåda sakerna så allsidigt som möjligt;
därigenom utvecklas den skarpsinnighet, som må finnas hos honom.

En rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system,
ställer större anspråk på domstolen än ett skriftligt förfarande. Det kan med
hänsyn härtill vara av värde, att domstolen innefattar ett domarkollegium.
Denna invändning försvagas dock i viss mån, örn man tillåter part att i alla
mål fullfölja talan mot underrättens dom i hela dess vidd till en högre domstol.
Denna domstol, där det gäller att överpröva underdomstolens beslut, bör
enligt sakens natur vara kollegial. Genom att tillåta appell ger man således
parten alltid möjlighet att skjuta sin sak under en kollegial domstol.

Särskilt avseende fäster kommissionen vid kostnadssynpunkten. Tydligen
drager det större anlalet domare i en kollegial organisation högre kostnader
än om enmanstypen väljes. Detta är i och för sig en stor olägenhet ur statsekonomisk
synpunkt men kan ytterligare medföra det för rättsskipningen
betänkliga förhållandet att domarnas löner bliva nedpressade, varigenom

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

utsikterna att för domarbanan förvärva goda krafter minskas och domstolens
värde sjunker. En ensamdomare av framstående kvalitet bör tillerkännas
företrädet framför ett kollegium av mindre framstående ledamöter.

Om man — anför kommissionen vidare — avvisar tanken på olika sammansatta
underrätter för olika mål, skulle det vara en överorganisation
att använda kollegiala domstolar för huvudmassan av målen, vilka äro av
enkel beskaffenhet. De svårare målen kunna få en tillfredsställande behandling
utan att kollegiala domstolar inrättas, om man blott sörjer för att dessa
mål omhändertagas av högt kvalificerade domare. Detta skulle bliva fallet
med kommissionens förslag till arbetsfördelning inom domsagorna, vilket
bygger på en fördelning av målen alltefter dessas betydenhet emellan högre
och lägre kvalificerade domare. Häradsrätterna gå nu väl i land med att
pröva även de största och svåraste saker. Vidare hänvisas till att parterna
enligt kommissionsförslaget skulle kunna avtala, att tvistemål omedelbart
upptagas i hovrätt. Därigenom få parterna möjlighet att redan från början
skjuta saken under kollegial domstols skärskådande.

Då juristkollegier nu finnas i de större städerna, upptager kommissionen
därefter till dryftande frågan, huruvida, trots kommissionens allmänna sympatier
för domstolstypen med endast en lagfaren domare, kollegier likväl
borde behållas i de städer, som skola bilda egen domkrets. Därvid uttalas
först den meningen, att målen i de större städerna i genomsnitt icke kräva
handläggning av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets
på landet med tät befolkning och livlig handel och industri. Såsom
redan anförts bör enligt kommissionens tanke nämnd även i dessa städer
i allmänhet deltaga vid behandlingen av brottmål. Men en domstol sammansatt
av tre jurister och nämnd vore en onödigt stor och vidlyftig organisation.
För de övriga brottmålen (polismålen) vore ett juristkollegium än
mindre behövligt.

Beträffande tvistemålen, där ju i dessa städer nämnd ej skulle deltaga,
medger kommissionen, att en organisation med endast en lagfaren domare
kan te sig såsom medförande en fara för rättsskipningens säkerhet. Kommissionen
har därför övervägt att behålla juristkollegierna i tvistemål. Den omständigheten
att lekmän ej anses behövliga i tvistemål bör dock, enligt kommissionens
uppfattning, ej medföra en så betydande ändring, att man för
dessa mål inrättade ett juristkollegium. Vidare åberopar kommissionen kostnadssynpunkten
och det förhållandet, att flertalet tvistemål äro av den enkla
beskaffenhet, att ett kollegium av jurister är obehövligt. Om man besätter
underrätten i dessa städer med tre jurister, kan det sättas i fråga, örn det
domföra antalet ledamöter i hovrätt kan begränsas till tre. Slutligen anföres,
att en stor del av de viktigare målen, särskilt de i dessa städer talrikt förekommande
handelsmålen, antagligen icke komme att behandlas vid underrätten
utan anhängiggöras omedelbart i hovrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

283

Huvuddragen av processkommissionens förslag i övrigt.

Processkommissionens förslag avser en allmän reform av rättegångsväsendet,
omfattande såväl domstolsorganisationen, åklagarväsendet och advokatväsendet
som förfarandet i tvistemål och brottmål. Utsökningsprocessen
och konkursförfarandet beröras däremot ej i annan mån än att vid behandlingen
av domstolsorganisationen föreslås, att överexekutorsgöromålen skola
överflyttas från länsstyrelser och magistrater till underrätterna.

Domstolsorganisationen enligt förslaget ansluter sig nära till den nuvarande
organisationen. Domstolarna skola ordnas i tre instanser, lagmansätter,
hovrätter och högsta domstolen.

Lagmansrätterna utgöra de allmänna underrätterna, vilka i regel äro första
domstol i alla mål utan avseende å deras beskaffenhet. Kommissionen avvisar
sålunda tanken att inrätta särskilda bagatelldomstolar för handläggning
av enklare och mindre viktiga mål. Den nu bestående skillnaden mellan
land och stad med hänsyn till rättsskipningen i första instans upphäves, och
staten övertar därmed rättsskipningen också i städerna. Underrätternas domkretsar
— tingslag — kunna därför ordnas så, att de innefatta både landsbygd
och stad eller endast landsbygd eller endast stad.

Lagmansrätten i tingslag, som omfattar landsbygd och stad eller endast
landsbygd, består av lagfaren ordförande och nämnd. Antalet nämndemän,
som skola sitta i lagmansrätt, är fem, vilkas rösträtt bestämmes så, att örn
fyra äro ense om en mening, skall den gälla men eljest den lagfarne domarens.
I tingslag, som omfattar endast stad, består lagmansrätten i tvistemål
av en lagfaren domare och i brottmål av domare och nämnd, sammansatt
enligt samma regler som i övriga domkretsar. Kungl. Maj:t kan dock för viss
domkrets förordna, att mindre brottmål (polismål) skola handläggas utan
nämnd. Processkommissionen utgår från att städer med minst 14- till 15,000
invånare skola bilda eget tingslag. Om båda de olika grupperna av tingslag
gäller emellertid, att nämnden icke skall deltaga i behandlingen av inskrivnings-
eller de flesta andra ansökningsärenden eller i måls förberedande
behandling eller i andra rättens åtgärder utom själva huvudförhandlingen i
målen.

Varje tingslag skall i regel bilda egen domsaga. Dock skall företrädesvis
i de mindre tätt befolkade delarna av landet eller där domsaga utgöres av
större stad med angränsande landsbygd, domsaga kunna vara fördelad i två
tingslag med var sin lagmansrätt. Enligt processkommissionens approximativa
beräkning skulle i stället för dåvarande 119 domsagor och 88 rådhusrätter
komma omkring 100 domsagor. Indelningen i domsagor bör ske i nära
anslutning till nuvarande tingslagsindelning, men vid indelningen bör i regel
tillses, att domsagan bereder en arbetsbörda, som är så stor, att den kan fördelas
på flera domarkrafter inom domsagan. Processkommissionen avser nämligen
att öppna möjlighet för genomförande av en fördelning efter kvalitativa
grunder av en domsagas arbetsbörda. Enligt förslaget skall i regel i

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

varje domsaga finnas tre eller två domare, mellan vilka domargöromålen
skola fördelas. Den främste kallas lagman och är ordförande i den eller de
lagmansrätter, som finnas i domsagan. Han skall handlägga företrädesvis
de viktigare tviste- och brottmålen och skall leda arbetets fördelning inom
domstolen. I domsagan anställas därjämte en eller flera lagfarna rådmän att
med lagmannen dela tjänstgöringen som ordförande i lagmansrätten. De
skola handha inskrivnings- och andra ansökningsärenden samt mindre viktiga
mål. Beträffande arbetets fördelning mellan rådmännen anser kommissionen
lämpligast, att inskrivningsärendena förläggas hos en av dem och att
bestyret såsom överexekutor handhaves av denne, medan de smärre tvisteoch
brottmålen samlas hos en domare. I de mera arbetstyngda domsagorna,
såsom de större städerna, skola finnas flera domare och sålunda vid lagmannens
sida finnas en eller flera vice lagmän, som med honom dela de viktigare
målen, och likaså ett större antal rådmän.

De lagfarna domarna skola tillsättas av Kungl. Maj :t. Någon motsvarighet
till de nuvarande borgmästar- och rådmansvalen bibehålies icke.

Antalet nämndemän bestämmes särskilt för varje tingslag och beror på
det antal domstolssammanträden under året, vid vilka nämnd skall närvara,
och den arbetsbörda, som anses kunna krävas av varje nämndeman. Med
utgångspunkt från att varje nämndeman bör tjänstgöra femton dagar om
året har beräknats, att i en genomsnittlig domsaga antalet nämndemän skulle
bliva omkring fyrtiofem. I de största städerna torde antalet bliva större,
oaktat nämnden där icke skall deltaga i andra mål än brottmål, som icke
undantagas för behandling av lagfaren domare ensam.

Lagmansrätt skall sammanträda så ofta det kräves med hänsyn till arbetet.
För huvudförhandling i de egentliga rättegångsmålen skall i allmänhet hållas
ett regelbundet sammanträde i varje vecka. I vissa domkretsar, såsom i de
större städerna, fordras vida flera regelbundna sammanträden; i vissa andra
domkretsar åter måste antalet minskas. Som allmän grundsats för anordnandet
av arbetet vid domstolssammanträdena uppställes, att till handläggning
å en tingsdag icke skola utsättas flera mål än att de kunna beräknas bliva
slutförda på dagen med en arbetstid av omkring sex timmar, och att varje
mål skall utsättas till visst klockslag på dagen.

För varje domkrets skall finnas ett fast tingsställe. Därjämte kunna emellertid
anordnas bitingsställen, där rätten jämväl skall hålla sammanträden,
utan att därmed förenas någon uppdelning av domkretsen i skilda tingslag.

Som andra instans tjäna liksom nu hovrätterna. Det muntliga förfarandet
i hovrätterna påkallar åtgärder i syfte att göra dessa domstolar lättare tillgängliga
för parter och andra, som skola komma tillstädes vid förhandlingar.
Av denna anledning föreslås en uppdelning av de nuvarande hovrätterna till
ett sammanlagt antal av minst sju, högst nio. Processkommissionen förmodar,
att med det förra alternativet hovrätternas förläggningsorter lämpligen torde
bliva Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall eller Härnösand
samt Umeå eller Luleå, samt att, örn antalet ökas till nio, en hovrätt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

285

Karlskrona och en i Örebro torde tillkomma. Hovrätterna skola kunna hålla
sammanträden även å andra orter inom domkretsen än där de ha sitt säte.

Hovrätt består av president och ett antal hovrättsråd samt är domför med
tre ledamöter. I brottmål, vari fråga kan uppstå örn den tilltalades dömande
till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månades, skall vid de lagfarna
domarnas sida nämnd ha säte i hovrätten. Denna består av fem nämndemän,
vilkas rösträtt bestämmes på följande sätt. Om nämndens alla ledamöter förena
sig om annan mening än den, som gäller bland de lagfarna ledamöterna,
och denna nämndens mening ej är strängare, skall nämndens mening gälla.
Likaså skall, om bland de lagfarna ledamöterna äro olika meningar och fyra
av nämndens ledamöter biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat, denna
mening gälla. I andra fall skall såsom rättens beslut anses den mening,
som enligt allmänna omröstningsregler är gällande bland de lagfarna ledamöterna.

I de hovrätter, beträffande vilka Kungl. Maj:t så bestämmer, skola inrättas
särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål. Å sådan avdelning skola
döma två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter,
av vilka var och en har en röst. Denna anordning får sin huvudsakliga betydelse
därigenom, att enligt processkommissionens förslag överlämnats åt
parterna att med vissa undantag avtala om att i hovrätt som första instans
anhängiggöra tvistemål. Mål, som rör penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, får ej omedelbart upptagas i hovrätt, därest sakens värde
understiger 1,500 kronor.

I högsta domstolens organisation föreslås endast några obetydliga jämkningar,
påkallade av domstolens förändrade uppgift och av möjligheten att
anordna muntlig förhandling. Sålunda räknar kommissionen med någon
nedsättning av antalet justitieråd. I spetsen för domstolen ställes en president,
och på varje avdelning förordnas en ordförande. Avdelningarna sammanträda
alltid med fem ledamöter. Plenarsammanträden hållas efter samma
regler som nu.

Processkommissionen föreslår, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas
från länsstyrelsen, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmansrätten.
Därigenom komma både lagsökningsförfarandet och exekutionsväsendet
att höra till lagmansrätterna.

För åklagarväsendet genomföres en ny organisation. I spetsen för denna
ställes justitiekanslern, som med erforderligt biträde tillika bestrider åklagarfunktionerna
vid högsta domstolen. Nästa led i organisationen äro hovrätternas
åklagare, advokatfiskalerna, en vid varje hovrätt och även de försedda
med biträden i mån av behov. För åklagaruppgifterna vid underrätterna avses
de båda sista leden i organisationen, statsåklagare för grövre brott och
under dem underåklagare för lindrigare brott, d. v. s. brott, som ej äro belagda
med högre straff än fängelse i sex månader, ävensom för första resan

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

enkel stöld. För de båda kategorierna av underrättsåklagare skall landet indelas
i distrikt. Sålunda skall i varje län finnas i allmänhet en, i några länsdistrikt
flera statsåklagare. För underåklagarna, som tänkas utgöras av de
nuvarande lands- och stadsfiskalerna, behålles i allmänhet nuvarande distriktsindelning.
Vid sjdan av åtals utförande i underrätt ha stats- och underåklagare
att bedriva förundersökning angående brott. Statsåklagare och
advokatfiskaler skola uteslutande tagas i anspråk för åklagarverksamhet.
Underåklagarna beräknas liksom nu lia andra tjänsteåligganden, ehuru någon
lindring i detta avseende bör eftersträvas. Alla åklagare utom underåklagarna
skola vara rättsbildade.

Processkommissionen utgår från att de yrkesutövare, som äro i besittning
av erforderliga kvalifikationer såsom rättegångsombud, böra bilda en särskild
kår, som å ena sidan erhåller en i viss mån privilegierad ställning i
fråga om utövande av ombudsmannaskap men å andra sidan är underkastad
särskild disciplinär kontroll. Något tvång för part att anlita advokat har icke
föreslagits beträffande något skede av rättegången. Part är alltid behörig att
själv föra sin talan. Örn part vill anlita ombud, är han däremot i hovrätt
och i högsta domstolen bunden att anlita advokat, men vid lagmansrätt får
han begagna också annat ombud. För varje domstol utser Kungl. Majit ett
lämpligt antal advokater att i brottmål tjänstgöra såsom offentliga försvarare
efter domstolens förordnande för varje särskilt fall.

I samband härmed föreslår kommissionen en offentligrättslig organisation
av de yrkesutövare, som skola betraktas som advokater med dessas
rättigheter och skyldigheter. Denna organisation utgöres av en förening, till
vilken alla, som vilja erkännas som advokater, skola ansluta sig. Tillträde
till denna sammanslutning är fritt för envar, som uppfyller vissa fordringar.
Främst kräves att ha avlagt för domarämbetets utövning föreskrivna kunskapsprov
och därefter erhållit viss praktisk utbildning. En ansökan om att
antagas till advokat må emellertid avslås, ej blott när sökanden gjort sig
skyldig till brott av viss beskaffenhet, utan ock örn omständighet eljest föreligger,
som utmärker, att sökanden ej fört en redbar vandel.

Advokatföreningen, som själv väljer sin styrelse, har att främja sakförarväsendets
utveckling men ock att övervaka medlemmarnas verksamhet och
öva disciplinär kontroll över dem. Denna kontroll sker genom styrelsen.
Försummelse eller fel, vartill advokat i sin yrkesutövning gör sig skyldig,
kan sålunda av styrelsen bestraffas med varning, förbud mot utövande av
advokatverksamhet under högst ett år eller uteslutning ur föreningen. Mot
beslut, varigenom någotdera av de två senare straffen ådömes, kan talan föras
i högsta domstolen. Domare, tjänstemän och allmänna åklagare vid de
allmänna domstolarna samt polistjänstemän må ej vara advokater.

Processkommissionen föreslår avskaffande av det nu särskilt i häradsrätterna
och hovrätterna florerande vikariatsystemet. I underrätterna skall finnas
ett tillräckligt antal fasta domarbeställningar, och det förutsättes, att hov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

287

rättsledamöterna icke med bibehållande av sina fullmakter för längre tid förordnas
till annan verksamhet. Vikariat skall sålunda i allmänhet endast förekomma,
när semester, sjukdom och liknande omständigheter påkalla det.

Vad angår förfarandet åsyftar kommissionen som redan berörts att bereda
domstolarna tillgång till ett fullständigt och tillförlitligt material såsom
grundval för domen. I detta syfte vill kommissionen skapa en muntlig och
koncentrerad huvudförhandling och införa ett obligatoriskt förberedande förfarande.

I underrättsprocessen skola parterna vid huvudförhandlingen muntligen
utföra sin talan. Yrkande må uppläsas ur skrift men eljest får skriftligt anförande
ej användas. Dock äger part begagna skriftliga anteckningar till
stöd för minnet. Förhandlingen inledes med att parterna angiva sina ståndpunkter
och därefter, var i sin ordning, utveckla sin talan, såvitt möjligt i
ett sammanhang. De skola därvid anföra de omständigheter, på vilka de
grunda sin talan, samt förklara sig över vad motparten anfört. Därefter förebringas
den bevisning genom vittnen eller sakkunniga, som parterna vilja
åberopa. Skriftliga bevis uppläsas. Det ankommer främst på parterna att
förebringa utredningen i målet. Är part icke själv i stånd härtill och har
han ej hjälp av kunnigt biträde, skall rätten dock giva honom erforderlig
vägledning till förebyggande av fel eller försummelse i utförandet av hans
talan. Handläggningen av ett mål skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till
dess målet är färdigt till avdömande. Uppskov med påbörjad handläggning
må ej beviljas, med mindre särskilda skäl därtill äro för handen. Kan målet
ej företagas till fortsatt handläggning senast å sjunde dagen efter den, då
handläggningen avbröts, skall hela handläggningen upprepas. Har protokoll
förts rörande bevisning, som upptagits vid den föregående handläggningen,
må protokollet användas som bevis, såvida ej rätten finner nödvändigt, att
bevisningen ånyo upptages, och detta kan ske. Kan vid början av förhandlingen
förutses, att ett längre uppskov skall bliva nödvändigt, skall förhandlingen
i allmänhet ej påbörjas utan inställas och målet utsättas till annan dag.

De sålunda givna reglerna örn handläggningens upprepande äro enligt
kommissionens mening ägnade att motverka uppkomsten av ett uppskovssystem.
I detta syfte har även föreslagits skyldighet för part, vittne eller
annan, som genom försummelse vållar uppskov, att bära de kostnader, som
härigenom uppkomma. Sålunda stadgas, att om part genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett onödigt uppskov i målet, han skall, oavsett huru angående
kostnaderna i övrigt förordnas, vidkännas de genom försummelsen å
ömse sidor uppkomna rättegångskostnaderna. Likaså föreslås, att vittne eller
sakkunnig, som behörigen kallats men utan giltig anledning uteblivit eller
som eljest genom sin försummelse vållar onödig processuell åtgärd, skall
kunna åläggas att helt eller delvis bära de kostnader, som uppstått härigenom.

Det förberedande förfarandet inledes genom skriftlig ansökan av käranden
örn stämning å motparten. Stämningsansökningen skall vara så avfattad.
att den skall kunna vara en tjänlig utgångspunkt för rättegången. Först

288

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

och främst skola kärandens yrkande och grunden därför angivas. Vidare
bör givas en framställning av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandet
grundas, uppställda efter tidsföljd och inbördes sammanhang, samt, när så
lämpligen kan ske, i särskilda med nummer försedda punkter. För varje
punkt i kärandens faktiska framställning bör därjämte om möjligt lämnas
uppgift å de bevismedel han åberopar och vad han avser att styrka med varje
särskilt bevismedel, såvida icke käranden har anledning antaga, att bevisning
ej erfordras. Stämningsansökan skall inlämnas till lagmansrätten,
som, om ansökan icke motsvarar vad nu sagts, skall genom erinran till käranden
söka föranstalta, att bristerna avhjälpas. Om icke ansökan av vissa
formella skäl avvisas, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara
å käromålet. Under den förberedande förhandlingen skall vardera parten
angiva sina yrkanden och motparten giva till känna i vad mån dessa medgivas
eller bestridas.

Parterna skola vidare var för sig sanningsenligt och fullständigt angiva de
faktiska omständigheter de åberopa och yttra sig angående de omständigheter
motparten åberopar. I den mån det icke redan skett, skola de också uppgiva
de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje
särskilt bevismedel, men bevisningens förebringande skall i regel ske först
vid huvudförhandlingen. Skriftliga handlingar, som åberopas, böra dock redan
under förberedelsen ingivas. Vill part, att motpart eller annan, som
innehar skriftlig handling, skall enligt den honom åliggande editionsplikten,
vars omfattning senare beröres, åläggas att förete handlingen, skall detta
kunna genomföras redan under förberedelsen.

För ernående av dessa förberedelsens syften äro två alternativa former för
förfarandet anordnade, muntlig eller skriftlig förberedelse, och det tillkommer
domstolen att, främst med ledning av stämningsansökningen, träffa valet
mellan dessa. I stämningen skall rätten förelägga svaranden antingen att
å viss dag tillstädeskomma inför rätten för muntlig förhandling eller, där
sådant med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ändamålsenligare, att
inom viss tid avgiva skriftligt genmäle å stämningen. Den muntliga förberedelsen
sker alltid inför lagfaren domare utan nämnd. Förberedelsen kan
i vissa fall uppskjutas från ett sammanträde till ett annat och i vidlyftiga
mål kanske ytterligare en eller flera gånger. Ett mål, som utsatts till muntlig
förberedelse, kan visa sig bliva bättre berett skriftligen. Rätten bör då
förordna om skriftväxling. Har från början den skriftliga förberedelseformen
valts, ankommer det på rätten att leda skriftväxlingen mellan parterna
och avsluta den, när den fyllt sitt syfte. Finner rätten lämpligt att övergå
till muntlig förberedelse, bör den förordna därom.

Förberedelsens huvudsakliga ändamål är icke, att materialet skall förebringas
för målets avgörande, utan att parternas ståndpunkter skola klargöras,
så att parterna med ledning därav kunna utföra sin talan och anskaffa
den bevisning de anse erforderlig. Bevisningen skall därefter förebringas
vid huvudförhandlingen, och på grund av vad därvid förekommer skall målet
avgöras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

289

I synnerhet av det skälet, att någon särskild enklare form för behandlingen
av bagatellmål icke upptagits, äro emellertid vissa möjligheter öppnade
att redan under förberedelsen även döma i klara och enkla mål. Dom skall
genast meddelas, om i mål, däri parterna äga förfoga över tvistens föremål,
svaranden vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling eller i
ingiven skrift medgiver käromålet. Vid förberedelsesammanträde må domstolen
också eljest i vissa fall upptaga målet till avgörande. Detta är möjligt
dels när bägge parterna äro ense därom och de till sammanträdet medtagit
all den bevisning de vilja förebringa, och dels när rätten finner uppenbart,
att vad käranden åberopat till stöd för sin talan enligt lagens regler icke kan
medföra bifall därtill. I båda fallen har rätten emellertid också att pröva,
om det är lämpligt, att målet sålunda upptages till avgörande. Likaså kan,
då endera parten uteblir från muntlig förberedande förhandling, på yrkande
av den tillstädeskomna parten vid denna förhandling meddelas tredskodom
mot den uteblivne.

Den förberedande förhandling inför domaren, som nu berörts, har sin
största betydelse i tvistemål och sådana brottmål, där åtalet utföres av målsägande.
I åklagarmålen skall den för koncentrationens genomförande erforderliga
förberedelsen väsentligen komma att försiggå vid en av åklagaren
ledd, före målets anhängiggörande bedriven förberedande undersökning, motsvarande
den s. k. polisundersökning, som redan nu äger rum. Rörande
denna förberedande undersökning föreslås utförliga regler.

Finnes anledning antaga, att brott förövats, skall förberedande undersökning
verkställas av statsåklagare eller polismyndighet. I allmänhet åligger
det i första hand polismyndighet att företaga undersökningen, och är brottet
sådant, att det kan åtalas av underåklagare, kan denne även fullfölja och avsluta
undersökningen. Är det åter fråga om ett grövre brott, skall anmälan
göras hos statsåklagaren, så snart sådan utredning vunnits, att undersökningen
riktats mot viss person som misstänkt. Statsåklagaren skall därefter vaka
över att undersökningen behörigen utföres och därvid hålla sig noga underrättad
om undersökningens förlopp samt, örn så erfordras, lämna anvisningar
om undersökningens förande eller själv vidtaga nödiga åtgärder eller i viktigare
fall själv övertaga undersökningen.

Den förberedande undersökningen måste enligt sakens natur till stor del
bestå i förhör med personer, vilka kunna antagas ha kännedom om något,
som kan lända till upplysning i saken. Förhör med den misstänkte är därvid
av särskild betydelse. Är fråga om förhör inför statsåklagare, är, oberoende
av brottets beskaffenhet, envar, som anlages kunna lämna upplysning
örn brottet och som befinner sig i den stad eller eljest inom visst mindre
avstånd från den ort, där förhöret hålles, skyldig att på kallelse inställa sig.
I fråga örn förhör inför polismyndighet är tvånget åter väsentligen begränsat
till den misstänkte och till grövre brott. För förhör med den misstänkte givas
föreskrifter åsyftande att förhindra, att han göres till föremål för en
olämplig behandling. Vid förhör med den misstänkte må ej för framkallan Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sorni. Nr 5.

290

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 5.

de av bekännelse snärjande frågor framställas eller löften, förespeglingar,
hot eller tvångsmedel användas. Tillfälle skall, senast innan undersökningen
avslutas, beredas den misstänkte att taga del av det mot honom förebragta
materialet och yttra sig över detsamma samt att redan på detta stadium framföra
sådan utredning, som må vara till hans förmån. Begär han viss utredning
åvägabragt men avslås denna begäran, kan han göra anmälan därom
hos domstolen, som äger besluta om den åtgärd, som må finnas påkallad.

Den ställning, som under den förberedande undersökningen eller under
rättegången angående brott tillkommer den misstänkte eller tilltalade, är
noggrant reglerad. Särskilt föreslås bestämmelser, som bereda möjlighet för
honom att redan under den förberedande undersökningen, innan ännu åtal
anställts, erhålla biträde av försvarare. Så snart någon blivit för brott anhållen
eller häktad, skall, örn han det begär eller han finnes icke förmå själv
behörigen utföra sin talan, offentlig, av allmänna medel gottgjord försvarare
för honom förordnas. Denne skall äga utan vittne meddela sig med honom.

Här må nämnas, att kommissionen föreslår en ändring i fråga om åtalsrätten.
I mål, där allmän åklagare har åtalsrätt, äger målsäganden föra talan
örn ansvar allenast om allmän åklagare beslutat att ej anställa åtal mot
den, som av målsäganden angivits för brottet, eller om allmän åklagare nedlägger
av honom väckt åtal.

I samband med frågan örn förundersökning i brottmål står spörsmålet om
sträffprocessuella tvångsmedel. Även i detta hänseende innehåller förslaget
utförliga bestämmelser.

Beträffande de omständigheter, under vilka häktning kan ske, avviker förslaget
endast föga från nu gällande regler. En med rättegångens allmänna
byggnad sammanhängande förändring består däri, att häktningen endast utgör
en förberedande tvångsåtgärd, vilken icke som nu samtidigt innebär
åtals anställande. Nya stadganden äro föreslagna om den för häktning förberedande
åtgärd, som anhållandet innebär, och förfarandet vid prövningen
av häktningsfrågan är förändrat. Även om fullt tillräckliga skäl för omedelbart
häktande av misstänkt person ej föreligga, utan för sådan åtgärds vidtagande
ytterligare utredning är av nöden, kan likväl statsåklagare eller polismyndighet
förordna om den misstänktes anhållande, därest det finnes vara
av synnerlig vikt, att han tages i förvar i avvaktan på utredningens fullständigande.
Polisman må i brådskande fall gripa den misstänkte men skall därefter
av behörig myndighet begära beslut om hans anhållande. När någon
blivit anhållen, skall anmälan därom inom viss kort tid, som föreslås till tre
eller fyra dagar, göras hos rätten, varvid tillika skall överlämnas protokoll
över vad dittills under den förberedande undersökningen förekommit. Rätten
skall därefter så snart ske kan hålla sammanträde för behandling av frågan
om den anhållne skall häktas. Endast rätten äger besluta häktning.

På detta stadium av förfarandet är den förberedande undersökningen i
regel ingalunda avslutad, och den tid, som härför återstår, är ytterst olika
i olika fall. Å andra sidan strider det mot den föreslagna processens natur

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

291

att upptaga mål till huvudförhandling inför rätten, innan den förberedande
undersökningen är färdig. Det har därför uppdragits åt rätten att, då den
beslutar häktning, tillika bestämma viss tid, inom vilken undersökningen
skall avslutas och den häktade skall instämmas till rätten eller frigivas.
För att möjliggöra kontroll från rättens sida över undersökningens förlopp
skall vidare, örn nyssnämnda tid bestämmes längre än till fjorton dagar,
rätten senast å fjortonde dagen och sedermera var fjortonde dag, så länge
den misstänkte är häktad, hålla nytt sammanträde för att pröva, om den
misstänkte fortfarande skall hållas häktad, och tillse, att undersökningen ej
utdrages längre än som är oundgängligen nödigt.

Under vissa omständigheter kan anhållande eller häktning ersättas av reseförbud.
Förutsättningarna för anställande av hus- eller kroppsrannsakan äro
också närmare reglerade. Husrannsakan må under noga angivna förutsättningar
hållas för eftersökande av den misstänkte eller av föremål av betydelse
för utredningen eller av spår efter brottet och kan hållas både hos
den misstänkte själv och hos annan, men förutsättningarna äro i senare fallet
strängare.

Sedan den förberedande undersökningen är avslutad, har åklagaren att
avgöra, om han skall åtala eller icke. Beslutar han åtal, skall han utfärda
stämning å den han vill åtala, vilken stämning skall inlämnas till rätten.
Rätten har därefter att, sedan den tilltalade förelagts att angiva, vilken bevisning
han ämnar å sin sida förebringa, utsätta tid för huvudförhandlingen
och att till denna kalla åklagaren, den tilltalade, försvararen, om sådan
finnes, målsäganden, örn hans närvaro erfordras, samt vittnen och sakkunniga.

I fråga om bevisningen föreslår kommissionen, såsom redan framhållits,
att nu gällande legala bevisregler avskaffas. Rätten äger sålunda att efter
övervägande av allt som förekommit i målet bedöma vad som skall anses
bevisat. Vidare innebär detta, att vittnesjäven försvinna. Envar, som ej är
part i målet, kan höras såsom vittne. Målsägande må dock ej höras i denna
ordning, även om han ej för talan i målet. Vissa närmare anhöriga till part
må icke mot sitt bestridande avfordras vittnesmål. Även i vissa andra fall
kan vittne undandraga sig att avgiva utsaga. Vittne skall höras på ed eller
efter avgivande av försäkran på heder och samvete. Vittnesattest får i regel
ej åberopas; däremot må naturligen vittne till stöd för sitt minne anlita
skriftliga anteckningar. I mål, där parterna äga förfoga över tvistens föremål,
skall vad part inför rätten erkänner gälla mot honom, örn icke rätten
finner uppenbart, att saken förhåller sig annorlunda. I annat mål skall
grundsatsen örn fri bevisprövning tillämpas även vid bedömande av parts
erkännande. För vinnande av sanningsenlig utredning äger rätten höra part
personligen och för sådant ändamål kalla part att personligen inställa sig.
Finnes i tvistemål, efter det övrig bevisning blivit förebragt, att ytterligare
upplysning erfordras örn visst sakförhållande, må rätten förordna, att förhör
under straffansvar skall hållas därom med endera parten eller bägge. Har

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rätten förordnat om sådant förhör med ena parten, äger den andre påkalla,
att förhör anställes även med honom. Innan förhör med part under straffansvar
hålles, skall parten avgiva försäkran på heder och samvete, att han
skall hålla sig till sanningen. Rätten äger enligt den allmänna regeln om
fri bevisprövning bedöma, vilken verkan må tilläggas parts under straffansvar
avgivna utsaga eller den omständigheten, att part undandrager sig förhör
eller vägrar att besvara viss fråga. För falsk utsaga vid dylikt förhör
stadgas straff. Beträffande mål angående faderskap till barn utom äktenskap
tages i övervägande, huruvida parts ed bör bibehållas. Eljest skall
parts ed ej förekomma vare sig i tvistemål eller brottmål. Om det finnes
nödigt att för prövning av viss fråga inhämta yttrande av sakkunnig, äger
rätten uppdraga åt myndighet eller annan att avgiva yttrande i frågan. Till
sakkunnig må ej utses någon, som lill saken eller någondera parten står
i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad. Något tvång
för sakkunnig att åtaga sig uppdrag skall ej införas. Den sakkunnige skall
i regel avge skriftligt utlåtande. Muntligt förhör med honom skall i tvistemål
hållas endast om part yrkar det eller rätten finner det nödigt. I brottmål
skall däremot den sakkunnige i allmänhet, oaktat han avgivit skriftligt
utlåtande, inkallas för att höras vid huvudförhandlingen. Även sakkunnig
skall i regel höras på ed eller under förklaring på heder och samvete.
Närmare regler givas om besiktning och syn samt örn upptagande av bevisning
till framtida säkerhet. Åberopar i tvistemål part såsom bevis skriftlig
handling, som finnes i motpartens besittning, skall denne vara skyldig att
på rättens anmaning förete handlingen, om den kan antagas innehålla upplysning,
som är av betydelse för målet. Även för tredje man föreligger editionsplikt
beträffande dylik handling. Då part, som åberopar handlingen,
saknar materiell rätt att den hålles honom tillhanda, är dock editionsplikten
betingad av att partens rätt finnes väsentligen beroende på att handlingen
företes och av att innehavaren ej kan åberopa sig på vissa legitima skäl mot
att utlämna handlingen. Då rätten finner part vara berättigad till skadestånd
men fullständig utredning angående skadans storlek icke förebragts,
äger rätten bestämma skadeståndet till belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt.

Med avseende å protokollens omfattning innebära förslagets regler en
ganska fullständig protokollering vid sammanträden under förberedelsen.
Vid huvudförhandlingen däremot skall protokollet vara långt mindre fullständigt
än nu är fallet. Protokollet vid huvudförhandlingen skall utvisa ramen
för förfarandet och förfarandets yttre förlopp. I enlighet härmed skall i protokollet
antecknas, bland annat, framställda yrkanden och invändningar, ändringar
däri samt i tvistemål medgivanden av motpartens anspråk, vidare vilka
vittnen och sakkunniga, som höras, och vilken bevisning i övrigt förebringas.
Vad parterna anföra vid huvudförhandlingen antecknas ej, med mindre särskild
vikt ligger på anförandets ordalydelse. Innehållet i vittnens berättelser
antecknas regelmässigt ej. Dock skall så ske a) när särskild vikt ligger på

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

293

ordalydelsen, b) när det kan antagas, att målet måste uppskjutas mer än sju
dagar samt att nytt förhör med vittnet icke kan äga rum eller skulle medföra
i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen
oskäliga kostnader eller besvär och c) när det kan antagas, att målet
kommer att fullföljas till hovrätten och att underrättens protokoll över utsagan
kommer att i hovrätten tjäna som bevis i målet. Sistnämnda regel anknyter
till grunderna för hovrättsprocessen, enligt vilka i mål angående brott,
varå kan följa fängelse i sex månader eller strängare straff, förnyat avhörande
av vittnen i allmänhet skall äga rum men i övriga brottmål och i
tvistemål vittnesbevisning må föras medelst av underrätten upptaget protokoll,
dock att även i dessa mål vittne skall höras inför hovrätten, om denna
eller part påkallar det. I tvistemål och lindrigare brottmål överlämnas det
alltså åt underrätten att bedöma dels sannolikheten för att målet kommer att
fullföljas till hovrätt och dels huruvida i sådant fall det är antagligt, att nytt
förhör kommer att påkallas med vittnet. Om protokollering av sakkunnigs utsaga
skall gälla detsamma som om vittnesberättelse. — Sammanfattningsvis
kan örn den regelmässiga verkan av de föreslagna protokolleringsreglerna sägas,
att partsframställningarna och parternas berättelser vid personliga förhör
ej komme att protokolleras, att detsamma bleve fallet med vittnens och
sakkunnigas utsagor i grövre och mellansvåra brottmål, men att i lindriga
brottmål och tvistemål sannolikt uppteckning av vittnesmål och sakkunnigutsagor
bleve ganska allmän.

Kommissionen har alltså låtit sin ståndpunkt till frågan om protokollering
vid huvudförhandlingen i huvudsak bestämmas väsentligen av behovet av
protokoll vid målets handläggning i högre instans. Synpunkten att underrättens
domare i större mål kunna hava behov av anteckningar till stöd för sitt
minne har däremot icke ansetts böra medföra föreskrift om protokollering.
För detta ändamål hänvisar kommissionen till de privata anteckningar, som
det står varje domare fritt att föra.

Till skillnad från vad nu är vanligt skall protokollet uppsättas i fullständigt
skick och justeras omedelbart vid förhandlingen.

Då domstolen skall fälla sin dom i målet endast på grund av vad som förekommit
vid huvudförhandlingen, är det nödvändigt, att inga andra domare
deltaga i avgörandet än de, som övervarit hela huvudförhandlingen, och att
domstolen skrider till överläggning till dom omedelbart efter det huvudförhandlingen
avslutats. Den möjlighet, som protokollsväsendet nu öppnar att
efter omständigheterna dröja med avgörandet, blir stängd. Domaren har
vanligen också i förväg kunnat med ledning av förberedelsen i målet sätta
sig in i uppkomna juridiska spörsmål, som kunna erbjuda svårigheter. Emellertid
kan naturligtvis ett mål vara så invecklat, att vid överläggningen rådrum
för beslutets fattande eller domens uppsättande finnes oundgängligen
erforderligt. Med domens beslutande och avkunnande men icke med överläggningen
skall då kunna anstå någon kortare tid.

294

Kunni. Mcij:ts proposition nr 5.

I överensstämmelse med nu gällande grundsatser skall talan mot dom eller
beslut av domstolen i första instans i regel kunna föras i hovrätt, och dess
prövning skall kunna omfatta domen eller beslutet i hela dess vidd. För sådan
talan inrättas två olika ordinära rättsmedel, av vilka det ena, som kallas vad,
avser talan mot dom i själva saken och det andra, besvär, avser talan mot
vissa beslut i bifrågor, såsom då domstolen skilt målet från sig utan prövning
av själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen
fråga. För begagnande av dessa rättsmedel förutsättes alltid, att part
fullföljer talan i högre rätt, varvid i enlighet med åklagarorganisationens allmänna
byggnad talan i brottmål å åklagarsidan endast kan fullföljas av åklagaren
i hovrätten, advokatfiskal!.

Vadeproceduren inledes med en skriftlig vadeinlaga. Denna inlämnas till
lagmansrätten och icke som nu omedelbart till hovrätten. Tillsammans med
akten i målet, vilken utgöres av stämningen, under den förberedande behandlingen
inför rätten förda protokoll eller ingivna skrifter, lagmansrättens protokoll
vid huvudförhandlingen och dess dom samt åberopade skriftliga bevis
ävensom i brottmål anteckningar från förberedande undersökning, sändes
därefter denna inlaga till hovrätten, som först företager en viss formell prövning
och genom anordnande av skriftväxling mellan parterna förbereder
huvudförhandlingen.

I formen för hovrättens prövning av saken kommer en av rättegångsreformens
mest genomgripande ändringar till synes. Prövningen skall i likhet med
vad som gäller för lagmansrätten ske på grund av vad som förekommer vid
en muntlig förhandling inför hovrätten. Huvudförhandlingen där måste sålunda
gestalta sig som en förnyad förhandling i målet, vid vilken parterna
intaga samma ställning som vid lagmansrätten och ha att styrka sin talan.
Bevisningen skall således återupprepas för hovrätten. Emellertid måste av
praktiska skäl åtskilliga jämkningar göras i denna allmänna grundsats. Har
i lagmansrätten förts protokoll över utsaga av vittne, sakkunnig eller målsägande,
som hörts i bevisningssyfte, kan detta protokoll få begagnas i hovrätten
i stället för att förhöret där upprepas. Detta tillätes naturligtvis, om nytt
förhör är omöjligt eller möjligt endast med orimliga kostnader eller besvär,
och är dessutom alltid tillåtet i tvistemålen och i de mindre brottmålen. Även
i mål, där lagmansrättens protokoll sålunda användas som bevis i hovrätten,
gestaltar sig förhandlingen i övrigt dock som en muntlig förhandling, vid vilken
dessa som bevis åberopade protokoll skola föredragas av parterna.

Förfarandet i besvärsmålen är annorlunda ordnat. De frågor, som där prövas,
kunna i regel bedömas på grund av de i målet tillgängliga handlingarna,
som föredragas för hovrätten av en av domstolens ledamöter. Förfarandet
blir sålunda likartat den nuvarande hovrättsprocessen. Erfordras förhör med
parterna eller bevisnings upptagande, kan hovrätten dock förordna därom,
och förfarandet blir då offentligt.

Mot hovrätts domar och beslut kan talan fullföljas i högsta domstolen. Härför
äro två olika rättsmedel anordnade, det ena, revision, för talan mot domar

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 29j

i själva saken och det andra, besvär, motsvarande samma rättsmedel från lagmansrätten.

Beträffande det förra äro särskilt tvenne viktiga förändringar föreslagna i
förhållande till motsvarande rättsmedel nu. Talan kan grundas endast på,
att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets
behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens bedömande av vad som skall
anses bevisat i målet kan sålunda icke dragas under högsta domstolens prövning.
Den andra ändringen består däri, att nu gällande regler, enligt vilka
vissa mål ej må fullföljas till högsta domstolen, bortfalla.

Förfarandet vid revision inledes med inlämnandet av skriftlig revisionsinlaga,
varefter skriftväxling mellan parterna äger rum. I regel sker högsta
domstolens prövning av målet på grund av föredragning av handlingarna i
målet, vilken verkställes av en revisionssekreterare. Dessa handlingar utgöras
av, förutom inlagorna till högsta domstolen, akten från lagmansrätten
samt de i hovrätten nytillkomna handlingarna, såsom parternas skrifter samt
hovrättens protokoll och dom. Föredragningen skall i olikhet mot nu ske i
offentlig session. Muntlig förhandling, vid vilken parterna utföra sin talan
och på grund av vilken domstolen dömer, skall dock äga rum, örn part framställer
begäran därom eller högsta domstolen beslutar det.

När högsta domstolens prövningsuppgift begränsas såsom nyss nämnts,
medför detta, att domstolen, om den ogillar hovrättens dom, dock icke alltid
är i stånd att själv meddela en ny dom i stället. I vissa fall nödgas högsta
domstolen återförvisa målet till hovrätten. Några fasta regler om när återförvisning
sålunda bör ske kunde dock enligt kommissionens mening icke givas;
det borde få bero på högsta domstolen att efter omständigheterna besluta
härom.

Utlätanden över processkommissionens betänkande.

över processkommissionens betänkande lät Kungl. Majit inhämta yttranden.
Sålunda anbefalldes rikets hovrätter att efter hörande av domhavande,
rådhusrätter, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, överexekutorer
och magistrater inkomma med utlåtanden över betänkandet, såvitt
avsåge dess huvudgrunder. Vidare infordrades utlåtanden från justitiekanslersämbetet
och kommerskollegiet, vartdera i vad anginge dess ämbetsområde
och kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar
inom näringslivet, vilka kollegiet kunde finna lämpligt anmoda
om yttrandes avgivande. Tillfälle lämnades de juridiska fakulteterna,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
Advokatsamfund och svenska stadsförbundet att inkomma med yttranden.
Av de juridiska fakulteterna inkom emellertid endast den i Lund
med utlåtande, därvid professorn Kallenberg avgav särskilt yttrande. Från
häradshövding- och stadsdomarföreningarna liksom från styrelsen för advokatsamfundet
inkomino utlåtanden. Stadsförbundets styrelse anmälde, att
förbundet i avvaktan på resultatet av vissa pågående undersökningar för det

296

Kimot. Maj.-ts proposition nr 5.

dåvarande avstode från att inkomma med yttrande. De avgivna yttrandena
befordrades till trycket (Statens off. utredn. 1927: 15 och 1929: 25). Jämväl
föreningen Sveriges landsfiskaler inkom med yttrande.

Sedan yttranden inkommit i den omfattning nu angivits, förordnade Kungl.
Maj:t den 23 september 1927, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över
kommissionens betänkande, såvitt anginge betänkandets huvudgrunder. Lagrådets
utlåtande avgavs den 3 juli 1928 (Statens off. utredn. 1928: 19).

Allmänna omdömen örn processkommissionens förslag.

I de avgivna utlåtandena ha uttalats mycket olika omdömen om processkommissionens
förslag. Redan i fråga om förtjänster och brister i vårt nuvarande
rättegångsväsen ha mycket delade meningar gjort sig gällande. Flera
av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i likhet med kommissionen
framhållit, att vårt rättegångsväsen lider av betydande brister.

Svea hovrätt finner sig icke kunna såsom obefogade avvisa kommissionens
anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke erbjuder garantier
för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssystemet hindrar
erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan behövlig
utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokollsmaterial,
den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att
överrättsförfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga
saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva
processledning och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet
på grund av varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part
från möjlighet att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer
för sin uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsendet
stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt material
samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska
rättsskipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten
särskilt, att domarbesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalitativt
ej fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet.
I fråga om den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten
som orsaker dels bristande processledning, beroende i fråga om häradsrätterna
på bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda
den med långa mellanrum successivt sammanbragta utredningen samt på
personväxlingar å ordförandeposten, som dessutom ej sällan beklädes av
alltför oerfarna krafter, dels frånvaron av effektiva regler, som kunde positivt
främja koncentration, reda och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens
bristande tillförlitlighet och dels slutligen beträffande brottmålen
åklagarväsendets tillstånd. Vidare erinras beträffande överrättsprocessen om
den stelhet i hovrättsförfarandet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling,
samt vidkommande rättegångsordningen i dess helhet om den

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

allvarliga svaghet, som inskränkningarna i den fria bevisprövningen medföra.

Skånska hovrätten angiver särskilt såsom en brist uppskovsväsendet och
den bristande koncentrationen av förfarandet, som föranleder långsamhet
och äventyrar målens behöriga utredning.

Stadsdomarföreningen, som anser klagomålen över den nuvarande rättsskipningen
i flera avseenden överdrivna, framhåller såsom den allvarligaste
bristen långsamheten i överrättsförfarandet Därjämte kunde dock ej sällan
med skäl anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda
vid processmalerialets framförande och upptagande i protokollet. Härtill
bidroge bland annat svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning
utöva erforderlig processledning ävensom åklagar- och advokatväsendets
tillstånd. Rörande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar
föreningen kommissionens uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den meningen, att kommissionen
icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga
brister. I fråga om rättsskipningens kostsamhet för parterna vöre det
ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr
i små mål, relativt dyrare ju mindre målet vore, och icke särdeles billig i de
stora, överrättsproceduren och där gällande kostnadsregler medförde åter,
att det ställde sig ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst, men ganska
billigt för den, som onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren
vore med andra ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig,
där den borde draga högre kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna
rätten ofta bleve illusorisk till följd av rättsskipningens långsamhet. Denna
långsamhet, som jämväl vidlådde processen i underrätt, vore ingalunda en
fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag processledning
från domarens sida — även örn dessa fel i viss mån inverkade fördröjande
— utan sammanhängde intimt med vårt förfarandes och vår domstolsorganisations
allmänna grunder och kunde alltså ej bortarbetas utan
verklig omläggning av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet
vore vidare, vid sidan av skriftligheten och ödesdigra inskränkningar
i bevisrätten, en huvudorsak till att i det viktigaste av alla hänseenden,
nämligen rättsskipningens säkerhet, det bruste långt mer än i allmänhet erkändes
och långt mer än vad som vore rimligt och försvarligt.

Häradshövdingföreningen har visserligen föga inlåtit sig på att diskutera
rådande bristfälligheter och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande
stycke som av den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga
djupt ingripande ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana,
är det tydligt, att dessa bristfälligheter enligt föreningens mening äro
högst betydande.

Lagrådet framhåller, att — vid sidan av tidsutdräkten — den bristande
säkerheten framträder såsom det allvarsammaste onda. Såvitt underrätterna
angår grundar sig denna enligt lagrådets mening ej minst på saknaden
av koncentration, och lagrådet påvisar, hurusom uppskovsväsendet på olika

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sätt medför svårigheter för sanningens utforskande och domarens processledning.
Även andra omständigheter angivas, som äventyra processledningen,
såsom växlingarna på ordförandeplatsen, hopandet av mål på tingen och, i
de små städerna, ordförandenas bristande övning och förmåga. Ännu ett
hinder för utredningen finner lagrådet i bevisförings- och bevisprövningsreglernas
föråldrade skick. Med avseende å brottmålen, särskilt de grövre,
tramhåller lagrådet åklagarväsendets och den förberedande undersökningens
behov av reformering. Slutligen anmärkes, att protokollen, som tjäna till
grund för domen, ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Beträffande
de högre instanserna betonar lagrådet, att de brister i utredning och
protokoll vid underrätt, som äro ägnade att förrycka resultatet av dennas
arbete, med så gott som oförminskad styrka göra sig gällande även i högre
rätt, då det skri! (liga förfarandet i regel gör det omöjligt att komplettera
utredningen. De högre domstolarna äro bundna vid protokoll över förhandlingar,
som deras ledamöter ej övervarit.

Samtidigt som förslagets granskare sålunda angivit bristerna hos vårt nuvarande
rättegångsväsen, ha de med styrka framhållit, att den bestående
ordningen även har betydande förtjänster. Det göres gällande, att vårt rättegångsväsen
i stort sett vilar på väl avvägda och efter vårt lands förhållanden
lyckligt anpassade grunder. Organisation och förfarande ha uppvuxit
under en långvarig tradition och vunnit rotfäste hos befolkningen. Den form
för lekmäns deltagande i rättsskipningen, som genom nämndemansinstitutionen
vunnit hävd i vårt land, har icke blott ur reell synpunkt visat sig funktionsduglig
och nyttig utan äger även den ideella fördelen av befolkningens
förtroendefulla och intresserade anslutning, överhuvud framhålles, att rättsskipningen
äger folkets förtroende och att domarna åtnjuta anseende för
oväld och skicklighet. Förfarandet är, särskilt i de högre instanserna, billigt
för allmänheten.

En del av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia sammanfattat
sina utlåtanden i ett omdöme, huruvida kommissionens förslag är ägnat
att läggas till grund för lagstiftning eller ej, och man har därvid funnit
än att så ej är fallet och än att förslaget, ehuru med angivna modifikationer,
lämpar sig såsom utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Svea hovrätt uttalar, att rättegångsväsendets brister påkalla ganska väsentliga
ändringar i gällande rättegångsordning, som emellertid på samma gång
bär väsentliga förtjänster och — såsom i det hela uppburen av långvarig tradition
och allmänhetens förtroende — icke bör underkastas onödiga rubbningar.
Göta hovrätt anser kommissionens betänkande kunna tjäna till utgångspunkt
för det fortsatta reformarbetet först sedan det blivit omarbetat
i de mycket väsentliga delar, i fråga om vilka hovrätten framställt erinringar.
Skånska hovrätten förklarar sig icke kunna tillstyrka, att betänkandet utan
genomgripande omarbetning lägges till grund för en ombildning av rättegångsväsendet,
och förordar en reform, som går ut på att med bibehållande i
stort sett av det nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

299

avseenden, vari detsamma brister. Häradshövdingföreningen finner förslaget
kunna bliva utgångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande, om vissa
delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar däri vidtagas i syfte att
vinna närmare anslutning till hos oss bestående förhållanden. Stadsdomarföreningen
förklarar betänkandet icke böra läggas till grund för rättegångsväsendets
omdaning och förordar mera partiella förbättringar enligt av föreningen
antydda riktlinjer. Advokatsamfundet åter hemställer, att förslag till
rättegångsväsendets ombildning måtte utarbetas på i huvudsak de grunder
processkommissionen framlagt och med beaktande av de erinringar och förslag
samfundet framställt. Slutligen uttalar lagrådet såsom sin mening, att
arbetet på en allmän rättegångsreform bör utan uppskov fullföljas samt att
processkommissionens betänkande synes väl ägnat att därvid tjäna såsom
grundval, dock med iakttagande av de delvis rätt väsentliga jämkningar,
som lagrådet förordar.

Yttranden över förslagets huvuddrag.

Koncentration.

Till själva grundtanken i förslaget med avseende å underrättsförfarandet,
eller att uppskovsväsendet skall avskaffas och ersättas av en såvitt möjligt
till ett enda sammanträde koncentrerad muntlig förhandling, ställa sig förslagets
granskare åtminstone i princip välvilliga. Samtliga hovrätter, professorn
Kallenberg, häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet
uttala sig för åtgärder i detta syfte, örn också stundom under antydan,
att strävandet efter koncentration måhända drivits väl långt. Särskilt har
förslaget att huvudförhandlingen skall inställas eller upprepas, om uppskov
varat mer än sju dagar, rönt ganska allmänna gensagor såsom alltför betungande
för domstolen, parter och vittnen. Anmärkning av sådan innebörd
framställes av, bland andra, hovrätterna och häradshövdingföreningen. Även
lagrådet anser ett större utrymme att laga efter lägligheten kunna medgivas
domstolarna. Allmänt gillande har däremot mött kommissionens förslag att
såsom medel för koncentrationens åvägabringande införa ersättningsskyldighet
för part eller annan, som genom förfallolös utevaro eller eljest obehörigen
vållar uppskov i rättegång.

Förberedelse.

Då kommissionen såsom det förnämsta medlet för förhandlingens koncentrering
förordar förfarandets uppdelning på en förberedande behandling
och en huvudförhandling, har även denna anordning vunnit allmänt gillande
utom från stadsdomarföreningen, som förordar, att målen liksom nu
skola omedelbart gå till förhandling inför fullsutten rätt och uppskovens
antal sedan nedbringas genom en tvistefrågorna utredande skriftväxling mellan
parterna. Professorn Kallenberg anser förberedande behandling ej böra
vara obligatorisk.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Såsom redan berörts har kommissionen tänkt sig den förberedande förhandlingen
väsentligen såsom ett medel för den efterföljande huvudförhandlingens
koncentrering och därför endast i snävt begränsade undantagsfall
tillåtit, att mål avgöras på detta skede. Ett av dessa undantag, nämligen då
parterna i tvistemål äro ense om att målet avgöres under förberedelsen och
medtagit all erforderlig bevisning, avstyrkes av Svea hovrätt såsom ägnat
att sätta häradsnämnden ur spelet. I andra yttranden åter, såsom häradshövdingföreningens
och advokatsamfundets, påyrkats vidsträcktare möjligheter
för måls avgörande under förberedelsen, detta i syfte att få till stånd
ett enkelt och billigt bagatellförfarande och på det att nämndens tjänstgöring
ej må bliva för tung. Lagrådet betonar i denna fråga vikten av att den
förberedande förhandlingens karaktär av förberedelse till den verkliga förhandlingen
fasthålles och att endast undantagsvis dess sålunda begränsade
uppgift i någon avsevärd mån överskrides.

En fråga, som tillvunnit sig ett betydande intresse i de avgivna utlåtandena,
är huruvida vad under förberedelsen förekommit och återfinnes i då
upptagna protokoll eller växlade skrifter skall få utgöra grundval för domen,
oberoende av huruvida sådant material framföres vid den muntliga
förhandlingen eller ej. Kommissionen har i syfte att hindra parterna att
förlägga rättegångens tyngdpunkt till det förberedande förfarandet besvarat
denna fråga nekande; endast vad som muntligen förebringats vid huvudförhandlingen
får läggas till grund för domen. Svea och Göta hovrätter samt
häradshövdingföreningen anse däremot akten från förberedelsen böra betraktas
såsom processmaterial och motivera sin ståndpunkt särskilt med att
den av kommissionen uppställda grundsatsen vore skäligen formalistisk och
skulle ställa för stora anspråk på parterna, varjämte åberopas, att det vore
för rättskänslan stötande om domstolen nödgades bortse från sådant, som
av förbiseende ej kommit att omnämnas vid huvudförhandlingen. Kommissionen
har däremot vunnit stöd för sin mening hos ett antal reservanter i
Svea hovrätt samt hos advokatsamfundet och lagrådet, vilka liksom kommissionen
hänvisa till, bland annat, domarens processledande verksamhet
såsom en tillräcklig garanti för att intet väsentligt processmaterial blir förbigånget
vid huvudförhandlingen och framhålla vikten av att grundsatsen
upprätthålles för att ej huvudförhandlingen skall förlora sin dominerande
betydelse och det nuvarande uppskovsväsendet återkomma i annan form.
Emellertid har särskilt lagrådet varnat för en pedantisk tillämpning utan
naturliga modifikationer. En ståndpunkt, som på sätt och vis representerar
en medelväg, företrädes av andra reservanter i Svea hovrätt, vilka påyrka,
att huvudförhandlingen inledes med en av rättens ordförande verkställd
kort sammanfattning av vad som förekommit vid förberedelsen. Lagrådet,
som avstyrker även detta uppslag såsom ägnat att förlägga förfarandets
tyngdpunkt till förberedelsen, hyser för sin del ej tvekan örn att parterna
och deras ombud skola vara i stånd att nöjaktigt framlägga tvisten för
rätten vid huvudförhandlingen och finner deras uppgift härvidlag snarare
försvårad, om den reduceras till att fullständiga eller rätta domarens framställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

301

Processkommissionens förslag, att den förberedande behandlingen skall,
alltefter domarens beprövande, kunna anordnas antingen såsom ett eller
flera sammanträden med muntlig förhandling eller såsom skriftväxling och
att förberedelse, som inletts i den ena formen, skall kunna övergå i den
andra, har i allmänhet lämnats utan erinran. Advokatsamfundet, med understöd
av lagrådet, uttalar den förmodan, att förberedande behandlingen lämpligen
alltid bör inledas med ett sammanträde för muntlig förhandling.

Förundersökning i brottmål.

Vad angår förslaget om förundersökning i brottmål tillstyrkes allmänt,
att förundersökningen skall ledas av åklagaren. En avvikande ståndpunkt
intager dock justitiekansler sämb etet, som förordar rättslig förundersökning
under ledning av en domare eller, om detta ej skulle bifallas, att undersökningen
får ankomma på polismyndighet under mera ingående domstolskontroll.
Från flera av de granskare — bland andra Göta hovrätt, skånska hovrätten
och häradshövdingföreningen — som biträda kommissionens principståndpunkt,
göres den erinran, att åklagaren, särskilt statsåklagaren, bör
äga större självständighet med avseende å häktning och andra straffprocessuella
tvångsmedel än förslaget medgiver och sålunda rättens kontroll
inskränkas. Lagrådet anser domstolskontrollens omfattning böra bero på hur
kvalificerad åklagarkåren blir och vilka garantier kunna erhållas för att en
duglig och nitisk uppsättning av försvarsadvokater är att tillgå samt erinrar
om frågans samband med de blivande reglerna om försvarares frihet att
följa undersökningen och konferera med den misstänkte.

Hu v udförh andlingen.

Örn sålunda den grundtanken i processkommissionens förslag, att förfarandet
bör koncentreras och såsom medel härför en förberedande förhandling
införas, på det hela mottagits välvilligt, har mera kritik väckts till liv
av de föreslagna reglerna beträffande huvudförhandlingens närmare utformning.
Såsom förut erinrats innebär förslaget bland annat, att parterna skola
muntligen utföra sin talan. Skrift må ej ingivas eller uppläsas, part likväl
obetaget att uppläsa sina yrkanden och att vid sin muntliga sakframställning
begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet, när så erfordras.

Svea hovrätt synes ej lia något att erinra mot vad sålunda föreslagits. Göta
hovrätt däremot finner parterna väl böra muntligen framställa saken men
ej vara uteslutna från möjligheten att hänföra sig till skrifter. Skånska
hovrätten anser part böra få uppläsa skriftligt anförande. I samma riktning
uttalar sig häradshövdingföreningen; skrift bör ej utan vidare fa ingivas
och biläggas handlingarna, men det bör stå i parts skön att uppläsa
skritt eller redogöra för dess innehåll och sedan få skriften räknad till processmaterialet.
Uppläsning bör dock endast förekomma undantagsvis. Professorn
Kallenberg betonar, att denna punkt i underrättsförfarandet kanske
är den, där reformbehovet gör sig starkast gällande, och påyrkar otvetydiga,

302

Kungl. Majlis proposition nr 5.

skarpt och bindande formulerade lagbestämmelser, som ej medgiva undantag
för annat fall än då sakens beskaffenhet oundgängligen fordrar det.
Även advokatsamfundet avråder från att tillåta skriftliga partsinlägg, och
lagrådet ansluter sig på denna punkt till kommissionsförslaget. Såsom skäl
för yrkandet, att parterna skola få uppläsa skriftliga inlagor framhålles i
allmänhet, att den muntliga framställningen utan andra hjälpmedel än anteckningar
till stöd för minnet skulle ställa alltför stora krav på parterna.
Man befarar, att det i regel skulle bliva dem omöjligt att själva föra sin talan
och att — som det uttryckes i flera utlåtanden — ett faktiskt advokattvång
skulle komma att råda.

Protokoll.

För kommissionens ståndpunkt till förhandlingsprotokollen har förut utförligt
redogjorts. Här må erinras, att kommissionen principiellt avvisar protokollering
av parternas sakframslällning, deras utsagor vid förhör liksom
vittnens och sakkunnigas berättelser, men medgiver åtskilliga undantag.
Viktigast bland dessa är, att vittnes- och sakkunnigutsagor skola tagas till
protokollet, när det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten
och att protokollet där kommer att användas till bevis. Detta undantag
hänför sig till reglerna för hovrättsprocessen, enligt vilka i grövre brottmål
förnyad bevisföring skall äga rum men i tvistemål och lindrigare brottmål
vittnes- och sakkunnigbevisning må föras genom uppläsning av underrättens
protokoll, dock med rätt för part eller hovrätten att i stället påfordra
nytt förhör.

Allmänt, på något enstaka undantag när, har i utlåtandena ansetts, att
kommissionen gått för långt i att beskära förhandlingsprotokollet. Sålunda
påyrka alla hovrätterna, professorn Kallenberg och de båda domarföreningarna
protokollering av vittnesförhör och sakkunnigutsagor i alla mål. Parternas
sakuppgifter anses böra protokolleras, i allt fall såvitt de innefatta
ändring i eller tillägg till vad som innehålles i akten från den förberedande
förhandlingen. Vad parterna anföra till närmare utveckling av sin talan
ävensom deras rättsdeduktioner anses däremot överflödigt att uppteckna. Häradshövdingföreningen
berör särskilt parts utsaga vid förhör och finner
uppenbart, att den bör tagas till protokollet. Såsom skäl mot den föreslagna
beskärningen av protokollet framhålles risken av att i vidlyftiga eller invecklade
mål domstolarnas ledamöter icke utan stöd av ett protokoll kunna
sammanhålla vad som förekommer vid förhandlingen; kommissionens hänvisning
till domarens privata anteckningar anses ej vara tillfyllest. Vidare
göres gällande, att saknaden av protokoll utesluter längre rådrum för domens
övervägande och därför kan befaras framtvinga förhastade avgöranden,
att protokollen innebära en kontroll för domstolen, parterna och dem,
som höras inför rätta, på att vad de yttrat blivit rätt uppfattat, att med ett
fullständigt protokoll kan undgås den tyngande regeln om förhandlingens
upprepning vid uppskov, att ett bevis kan gå förlorat för de högre instanserna,
om uppteckning ej skett i underrätten, att en utsaga ofta framkom -

Kung/. Maj.ts proposition nr 5.

303

mer i försämrat skick, när den upprepas, att rättsmedelsförfarandet kan anordnas
enklare och billigare, om fullständiga protokoll från underrätten föreligga,
att domen kan avfattas mindre utförligt, örn protokoll föras, samt att
protokoll erfordras för prövning av frågor om resning, nåd, villkorlig frigivning
och åtal för falsk utsaga. Stundom — så professorn Kallenberg —
framföras dessa erinringar under erkännande av det värde, som ligger i en
fullt muntlig och koncentrerad förhandling, varvid då hävdas, att nyttan
av en sådan ordning ej förspilles genom att protokoll samtidigt fores.

Advokatsamfundet däremot ansluter sig i huvudsak till kommissionsförslagets
ståndpunkt i fråga om protokolleringens omfattning. Samfundet befarar,
att en utförlig protokollsföring skulle tynga förhandlingen, inbjuda
till uppskov och, om protokollet tillerkändes avgörande betydelse i målet,
förkväva muntlighet och omedelbarhet.

Lagrådet, som i likhet med häradshövdingföreningen erinrar, att även
kommissionens regler sannolikt skulle medföra en vittgående protokollering
av vittnesutsagor i tvistemål och mindre brottmål, biträder för sin del yrkandet
på protokollering i alla mål av vittnesmål och partsförhör. Parternas
eller deras ombuds sakframställningar anser lagrådet däremot ej böra föras
till protokollet utan gör gällande, att privata anteckningar här äro till fyllest;
nödiga relationer av saksammanhanget lämnas naturligare i domen utan
föregående nedteckning i rättsprotokollet. Lagrådet framhåller också det
vanskliga i att särskilja sakframställning och plädering. Likväl ifrågasättes,
att måhända uteslutandet av sakframställningarna från protokollering ej
borde göras så kategoriskt, som kommissionen tänkt sig, utan ett visst utrymme
lämnas åt domarens bestämmande.

Processkommissionens förslag, alt protokollet skall uppsättas och justeras
vid förhandlingen, har fått allmän anslutning, någon gång med den modifikationen,
att med protokollets färdigställande bör kunna få anstå men endast
en helt kort tid.

Domen.

Kommissionens förslag, att överläggning till dom skall äga rum omedelbart
efter huvudförhandlingens slut och att domen skall avkunnas antingen genast
efter överläggningen eller inom viss kort i lagen bestämd tid, har på sina
håll väckt den farhågan, att i invecklade mål erforderlig tid att överväga
domen ej skulle komma att stå domarna till buds. Uttalanden i denna riktning
fällas särskilt av hovrätterna. Häradshövdingföreningen däremot finner
de föreslagna bestämmelserna knappast giva större skäl till invändning
men ifrågasätter, huruvida ej en något mindre skarp formulering vore tillrådlig.

Bevisningen.

Vad betänkandet innehåller om bevisning och särskilt om upphävandet av
vittnesjäven och andra binder för fri bevisföring har allmänt tillstyrkts stundom
under polemik mot kommissionens påstående, att den fria bevisprövningen
vore oförenlig med annat rättegångssätt än det rent muntliga.

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen, att i tvistemål rätten —
sedan all annan utredning förebragts — skulle kunna förordna, att endera
eller båda parterna skulle i fritt förhör efter avläggande av högtidlig försäkran
höras om viss omständighet, har i några utlåtanden frågan örn realiserandet
av parternas sanningsplikt upptagits till behandling. Sven hovrätts
pluralitet tillstyrker därvid den föreslagna anordningen med subsidiärt förhör
under straffansvar. En minoritet inom hovrätten liksom advokatsamfundet
förorda i stället, att det straffsanktionerade partsförhöret skall komma till
användning som ett primärt bevismedel, och att part skall hava en ovillkorlig
rätt att bliva sålunda hörd. Häradshövdingföreningen uttalar sig för en allmän
kriminalisering av parts osanna utsaga efter förebild av det ur bruk fallna
stadgandet i 14 kap. 8 § rättegångsbalken.

Förfarandet i hovrätt.

Vad angår den dominerande frågan med avseende å rättsskipningens utövande
i hovrätterna eller huruvida dessa domstolar liksom nu böra pröva
målen på grundval av underrättens protokoll och av parterna ingivna skrifter
eller örn en muntlig förhandling, eventuellt förbunden med upprepande
av bevisningen skall komma till stånd, märkes, att förslaget om obligatorisk
muntlig förhandling vunnit anslutning av Svea hovrätts pluralitet, häradshövdingföreningen,
advokatsamfundet och lagrådet. Även professorn Kallenberg
biträder förslaget så till vida, att han anser, att en offentlig föredragning
bör äga rum med rätt för parterna att komma tillstädes och yttra sig och att
i grövre brottmål en verklig förhandling bör vara obligatorisk. En minoritet
inom Svea hovrätt finner muntlig förhandling böra äga rum endast om part
yrkar det eller hovrätten finner det erforderligt; dock borde möjligen stadgas,
att ändring i underrättens dom ej finge ske utan muntlig förhandling. Även
skånska hovrätten förordar muntlig förhandling allenast då part yrkar det
eller hovrätten anser det påkallat. Göta hovrätt intar en mera reserverad
ståndpunkt: muntlig förhandling skulle anordnas dels på parts anhållan, om
hovrätten ej finner uppenbart, att intet därmed står att vinna, och dels när
hovrätten självmant finner sådan förhandling lämplig. — Såsom skäl mot
införande av obligatorisk muntlig förhandling i hovrätt framhålles, att en
dylik ordning icke vore påkallad i rättssäkerhetens intresse samt att den skulle
fördröja målens avgörande och tillskynda parterna betydande kostnader.

Den muntliga förhandlingen bör enligt en mening, som omfattas av Svea
hovrätt, skånska hovrätten, professorn Kallenberg och häradshövdingföreningen,
inledas med en referentföredragning, varefter parterna skulle få tillfälle
att yttra sig. Advokatsamfundet och lagrådet avvisa däremot en sådan
anordning av förfarandet och giva sitt förord åt den av kommissionen anbefallda
partsföredragningen. Även Göta hovrätt anser underrättsproceduren
böra tagas till förebild. I fråga om bevisningen antager Svea hovrätt, att om
parters och vittnens utsagor bliva protokollerade i underrätten, nytt förhör
i hovrätten bomme att äga rum mera sällan än enligt kommissionens förslag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

305

men förordar rätt för part att utan särskilt angivna skäl påkalla vittnes hörande
inför hovrätten. I de grövre brottmålen antager hovrätten, att detta
bleve det vanliga. Göta hovrätt förordar, såsom nämnts, att underrättsförfarandet
tages till förebild för den muntliga förhandlingen i hovrätt. Professorn
Kallenberg anser ny bevisning böra framställas omedelbart i hovrätten.
Häradshövdingföreningen finner underrättens protokoll i regel böra utgöra
material för hovrättens omprövning men medger, att det möjligen beträffande
grövre brottmål i vissa fall kan befinnas önskligt att ånyo förebringa
den i underrätten åberopade bevisningen, dock icke tillnärmelsevis i
den omfattning som följer av kommissionsförslaget.

Fullfölj dsrätten till högsta domstolen.

Processkommissionens förslag att begränsa högsta domstolens uppgift till
att avgöra, huru det faktiska sakläge, som hovrätten funnit vara för handen,
bör i rättsligt avseende bedömas, har icke vunnit understöd i utlåtandena.
Man åberopar, att enligt svensk uppfattning bevisfrågans prövning i högsta
instansen innefattar ett sådant värde, att dess upphävande skulle betraktas
som ett allvarligt försvagande av rättsskipningen. Det befaras, att bevisfrågornas
undantagande skulle komma att förläna domstolens rättsskipning en
formalistisk och verklighetsfrämmande prägel. Domstolens tid skulle — erinras
det — i betänklig mån komma att upptagas av spörsmål, huruvida de
förhållanden, som parterna lägga till grund för sitt överklagande av hovrätternas
domar, böra anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revisionsprincipen
förbundna nödvändigheten av en fullständig redogörelse i hovrättens
dom för saksammanhanget befaras komma att i hög grad belasta hovrätterna
med arbete. Slutligen framhålles att högsta domstolen ofta skulle nödgas återförvisa
målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny doms meddelande
ej komme att förefinnas i hovrättsdomens sakrelation. Dylika överväganden
ha föranlett hovrätterna, professorn Kallenberg, domarföreningarna och advokatsamfundet
att avstyrka, att bevisfrågan undantages från fullföljdsrätten
till högsta domstolen. Därvid uttalas också ofta den meningen, att lagstiftningen
örn summa revisibilis är ett vida lämpligare medel att begränsa domstolens
arbetsbörda. Med erkännande av att högsta domstolens bevisprövning
måste anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse jämfört med
domstolens insats i rättsliga spörsmål ifrågasätter emellertid Svea hovrätt ett
lagstadgande av innebörd, att, när fråga är om annat än rättsgrundsats eller
lagtolkning, ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas
vara uppenbart oriktig. Lagrådet, som ägnar det förevarande problemet en
utredande dryftning, slutar med att såsom sin mening uttala, att ganska betydande
modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och påkallade.
Det bör enligt lagrådets tanke övervägas, huruvida det är lämpligt att uppställa
någon positiv begränsning i fullföljdsrätten eller örn det icke är bättre
att blott giva ett stadgande av innebörd, att vid hovrättens prövning av bevisningen
rörande de faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet bero,

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 20

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa angivna
undantag, eller om den icke hellre bör förklaras gälla, endast försåvitt ej
särskilda skäl giva anledning till avvikelse. De nu lagstadgade inskränkningarna
i fullföljdsrätten anser lagrådet ej böra upphävas. En ledamot av
lagrådet betvivlar, att andra restriktioner beträffande omfattningen av domstolens
prövningsrätt böra stadgas än att frågor örn straffmätning inom föreskriven
latitud uteslutas och, möjligen, att i regel nya bevis ej må gälla. En
annan ledamot framställer till övervägande ett alternativt förslag i frågan.

Skyldighet att anlita biträde.

Förslaget att endast rättsbildade advokater skola få anlitas såsom rättegångsombud
i hovrätt och högsta domstolen har i allmänhet lämnats utan
erinran. Svea hovrätt, häradshövdingföreningen och advokatsamfundet uttala
uttryckligen sin anslutning. Göta hovrätt föreslår beträffande hovrättsförfarandet,
att regeln endast skulle gälla vid muntlig förhandling, som ju
enligt denna hovrätts tanke mera sällan skulle ifrågakomma. Å andra sidan
saknas ej röster för att strängare regler borde uppställas för de icke rättsbildade
ombudens befogenhet att föra talan i underrätt. Flera häradshövdingar,
till vilka en ledamot i Svea hovrätt ansluter sig, förorda domstols
auktorisation. Advovaktsamfundet påyrkar advokatmonopol knutet vid huvudförhandlingen
i underrätt med övergångsbestämmelser avseende att tillgodose
det i vissa orter ännu förefintliga behovet av illitterata ombud ävensom
nuvarande yrkesutövares intresse. Det av kommissionen föreslagna förbudet
för vissa tjänstemän, däribland statsåklagare, att uppträda såsom ombud
anses av Svea hovrätt och advokatsamfundet böra utsträckas till underåklagare
och utmätningsmän.

Kommissionen har vunnit allmänt stöd i de avgivna utlåtandena därutinnan,
att treinstanssystemet med underrätter, hovrätter och högsta domstolen
bör bibehållas, att skilda domstolar för brottmål och tvistemål ej böra inrättas
liksom ej heller för bagatellmål och viktigare mål, att lekmannadeltagande
i rättsskipningen, där sådant bör ifrågakomma, skall äga rum i form
av nämnd och icke såsom jury samt att landsbygdens underrätter alltjämt i
alla mål böra bestå av en rättsbildad domare med nämnd. Endast justitiekanslersåmbetet
förordar brottmålens fördelning på olika sammansatta domstolar
och framhåller vissa företräden hos juryn. Stadsdomarföreningen och
professorn Kallenberg uttala rent principiella sympatier för kollegiala underrätter
både i stad och på landsbygden.

Underrätterna.

Statens övertagande av rättsskipningen i städerna tillstyrkes allmänt. Endast
stadsdomarföreningen är såtillvida av motsatt mening, att föreningen
— ehuru ej enhälligt — håller före, att stad i allmänhet ej bör utan sitt samtycke
kunna berövas sin egen jurisdiktion. Professorn Kallenberg biträder

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

307

i princip förslaget men förklarar, att om processreformen begränsas på sätt
han tillstyrker, rättsskipningens förstatligande ej vore något trängande reformkrav.
Rådhusrätterna i smärre städer borde dock avskaffas. Skånska
hovrätten och lagrådet framhålla de stora svårigheter, som möta vid genomförandet,
och anse, att rättegångsreformen bör kunna förverkligas utan avbidan
på den slutliga lösningen av nämnda fråga, dock att rättsskipningen i
de mindre städerna — enligt lagrådet de som vid en domkretsindelning icke
äro tillräckligt stora att bilda eget tingslag — ovillkorligen måste övertagas
av staten före eller i samband med revisionen av förfarandet. — Vad särskilt
domarvalen beträffar framhålla Svea hovrätt, advokatsamfundet och
lagrådet med styrka de vådor för rättsskipningen, som äro förbundna därmed.
Stadsförbundet yttrar, att därest ändring av grunderna för tillsättande
av borgmästare och rådmän funnes erforderlig, det torde låta sig göra att

— med bibehållande av kommunalt inflytande å dessa tjänsters tillsättande
— skapa garantier för en god rekrytering.

Däremot har förslaget att organisera underrätten i stad, som bildar egen
domsaga eller eget tingslag, såsom en enmansdomstol, i brottmål förstärkt
med nämnd, blivit föremål för en ganska enstämmig opposition till förmån
för bevarande av städernas kollegiala juristdomstolar utan nämnd. Härvid
har framhållits, att en enmansdomstol vöre otillfredsställande med hänsyn
till de viktiga och svårlösta tvistemål, som ofta förekomme i de större städerna.
De självständiga stadsdomstolarna borde därför vara sammansatta
av tre lagfarna ledamöter. I denna riktning yttra sig hovrätterna, professorn
Kallenberg och stadsdomarföreningen. Även lagrådet är av samma mening
men anser — med undantag av en ledamot — brottmål, då fråga är örn verkligt
allvarsamma förbrytelser, böra handläggas av en fackdomare med nämnd.
Häradshövding föreningen tillråder, att i de ifrågavarande städerna bildas
kollegier av (två eller) tre av de i domsagan anställda domarna eller rättsbildade
biträdena. En helt skiljaktig ståndpunkt intager advokatsamfundet,
som förordar domstol av typen enmansdomare med nämnd även för tvistemål.
Förslaget att, särskilt i de stora städerna, mindre brottmål (polismål)
skulle kunna avgöras av en ensamdomare har ej mött gensaga.

Mycket delade meningar ha yppats angående kommissionens förslag om
en fördelning av arbetet i domsagorna alltefter dess mer eller mindre krävande
beskaffenhet mellan flera domare av högre och lägre kvalifikationer samt

— för att skapa det nödiga underlaget för arbetsfördelningen — en domsagoindelning
med i allmänhet avsevärt större domsagor än de nuvarande. Tanken
har vunnit obetingat understöd av häradshövding föreningen, advokatsamfundet
och lagrådet. Emellertid utvisa de av enskilda häradshövdingar
avgivna yttrandena, att betydande meningsskiljaktigheter i denna fråga förefinnas
inom lantdomarkåren. Även Göta hovrätt tillstyrker under erinran,
att domsagorna likväl ej böra göras för stora. Skånska hovrätten finner det
önskligt, att häradshövdingen befrias från ansökningsärendena, men anser
domsagorna ej böra göras så stora, att de förlora sin nuvarande karaktär.
Professorn Kallenberg framhåller vikten av att häradshövdingen icke av ar -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

bete med ärenden och de enklare rättegångsmålen hindras från att ägna full
kraft och odelat intresse åt de ansenligare rättegångsmålen. Svea hovrätt
ställer sig i princip avvisande till förslaget och gör gällande, att domsagorna
i allmänhet böra förbliva vid sin nuvarande storlek; i vissa fall kunde sammanslagning
av domsagor eller stads införlivande med domsaga vara motiverat,
men å andra sidan borde de större domsagorna delas. Såsom norm
förordar hovrätten, att domsagorna ej göras större än att häradshövdingen
kan handlägga alla mål och fatta beslut i inskrivningsärenden samt kontrollera
protokollsföring och anteckningar i fastighetsböckerna. Själva protokollsuppsättningen
och utfärdandet av gravationsbevis ävensom expeditionsgöromålen
skulle däremot ankomma på en i domsagan förordnad sekreterare
och en eller två notarier. I större domsagor skulle självständig inskrivningsdomare
vara anställd. Stadsclomarföreningen och stadsförbundet avstyrka
kvalitativ arbetsfördelning.

Den kritik, som framkommit mot processkommissionens förslag örn domsagoreglering
och arbetsfördelning i domsagorna, synes till en del bero på
farhåga, att rättsskipningen genom indragning av tingsställen och domarkanslier
skulle bliva mindre lätt tillgänglig för allmänheten. Med invändningar
hava även gjorts ur synpunkten, att förslaget vore ägnat att ödelägga
vissa betydande värden, som ansetts vara förbundna med de mindre domkretsarna.
Det befaras sålunda, att de stora domstolarna med ett flertal domare
skola i viss mån förlora kontakten med folket och att deras rättsskipning
kan komma att få en byråkratisk prägel. Särskilt göres gällande, att
den förnämste domaren, örn han, såsom förslaget avser, ej hade att taga befattning
med inskrivningsväsendet och andra ansökningsärenden, skulle sakna
tillfälle att förvärva den kännedom örn domsagans förhållanden, som
häradshövdingen nu besitter. En annan synpunkt, som Svea hovrätt kraftigt
understryker, är att nämndens ställning kan försvagas, örn domkretsen
blir större och därtill det domföra antalet nämndemän minskas. Hovrätten
fäster särskilt avseende vid att under handläggningen av varje mål en representant
för orten bör ha säte i nämnden; därigenom tillföres rätten orts- och
personkännedom, och närvaron av en ortsrepresentant i rätten förmenas utöva
ett hälsosamt inflytande på parter och vittnen och bidraga till att stärka
förtroendet för rättsskipningen. Hovrätten befarar ock, att svårighet skall
yppas att förvärva personer, som vore villiga att stanna på de befattningar,
vilkas innehavare företrädesvis skulle syssla med de föga intresseväckande
inskrivningsgöromålen.

Processkommissionens förslag att nedsätta antalet i häradsrätten deltagande
nämndemän till fem och låta domaren överröstas av fyra eniga nämndemän,
har av professorn Kallenberg och lagrådets pluralitet ansetts kunna
utan våda godtagas. Även advokatsamfundet lämnar förslaget utan erinran.
Eljest gå uttalandena till förmån för bibehållande av nuvarande bestämmelser
eller i allt fall en mindre nedsättning i nämndemännens antal samt omröstningsregler,
som mera närma sig det gällande kravet på enhällighet inom
nämnden. För status quo uttala sig ledamöter i Svea hovrätt. Två ledamö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

309

ter av lagrådet förorda kollektiv rösträtt och nuvarande antal eller, om
tjänstgöringen bleve för betungande, minimiantalets nedsättning till fem.
Den ene av dessa ledamöter förklarar sig likväl ej hysa några allvarligare
betänkligheter mot kommissionsförslaget. Svea hovrätts pluralitet förordar
nio ledamöter, av vilka åtta, om de äro ense, skulle kunna överrösta domaren.
Häradshövdingföreningen, med instämmande av skånska hovrätten, förmenar,
att det nuvarande domföra antalet helst bör bibehållas, och att örn antalet
nedsättes till fem, kollektiv rösträtt bör fordras. Skulle yrkandet om
kollektiv rösträtt ej vinna gehör, borde det domföra antalet ej sättas lägre
än till sju, därav sex skulle vara ense för att överrösta domaren. Göta hovrätt
anser, att nämnden bör behålla sin nuvarande karaktär och icke bliva
så fåtalig, som kommissionen föreslagit; den borde endast kollektivt kunna
överrösta domaren. Även stadsdomarföreningen förordar en stor nämnd
och vidhåller kravet på enhällighet. — De framförda erinringarna bero till
en del på uppfattningen, att ökat inflytande för lekmannaelementet skulle
vara ägnat att medföra våda för rättsskipningen, eller i allt fall, att kommissionen
gått längre än försiktigheten bjuder. Vad särskilt nedsättningen av
antalet angår göres också gällande, att den lokalkännedom, som nämnden
anses böra företräda, därigenom sättes på spel.

Förslaget om den nuvarande tingsordningens ersättande med tätare sammanträden
har vunnit allmän anklang hos de granskare, som yttrat sig i
denna fråga. Svea hovrätt förmodar emellertid, att av hänsyn till nämnden
det normala bör vara, att ting hålles endast var fjortonde dag. Häradshövdingföreningen
tillstyrker en anordning med tätare tingssammanträden och
begränsad daglig arbetstid samt erinrar, att kommissionsförslaget förutsätter,
att hänsyn skall tagas till förhållandena på varje särskild ort. Liksom
advokatsamfundet understryker föreningen kraftigt de olägenheter, som vidlåda
den nuvarande ordningen.

Hovrätterna.

Den av kommissionen förordade uppdelningen av hovrätterna till ett antal
av sju å nio har blivit olika bedömd. Allmänt är man ense örn att hovrätternas
antal måste ökas, men på de flesta håll anser man, att kommissionen
drivit uppdelningen längre än lämpligt. Intagandet av ståndpunkt i denna
fråga har naturligtvis blivit till stor del beroende på olika uppfattningar örn
den utsträckning, i vilken muntlig förhandling och omedelbar bevisföring
bör förekomma i hovrätt, liksom om lämpligheten av att hovrätterna, på
sätt kommissionen förordat, delvis utöva sin rättsskipning på ting i orterna.

Svea hovrätt, som — under förutsättning att anordningar träffas för utseende
av en hovrättsnämnd, som förfogar över orts- och personkännedom
— ansluter sig till tanken på hovrättsting, förmodar, att inrättandet av en
ny hovrätt för de fyra nordligaste länen skall vara tillräckligt. Göta hovrätt,
som likväl avstyrker hovrättstingen, är av samma mening i fråga örn antalet
hovrätter. Skiljaktiga meningar ha uttalats inom Svea hovrätt till förmån

310

Kungl. Marits proposition nr 5.

för sex och inom Göta hovrätt för sju och för fem hovrätter. Skånska hovrätten
antager, att även om muntlig förhandling ej blir obligatorisk, utflyttning
bör ske i den omfattning processkommissionen föreslagit. Häradshövdingföreningen
förklarar, att muntligt förfarande i hovrätt förutsätter, att
nya hovrätter inrättas, men uttalar sig ej om antalet. Advokatsamfundet var-,
nar för att göra hovrätterna för små; de böra ej bestå av mindre än två divisioner.
Lagrådet slutligen håller före, att det skall befinnas lämpligt att stanna
vid eller till och med under det av kommissionen föreslagna minimiantalet,
och förutser, att anordningen med hovrättsting för grövre brottmål,
vilken lagrådet i och för sig betecknar som mycket tilltalande, av arbetsbesparingshärisyn-
måhända måste få en mera begränsad användning.

Processkommissionens förslag, att hovrättsavdelning skall vara domför
med tre, i regeln ordinarie ledamöter, tillstyrkes av Svea hovrätts flertal, en
minoritet inom Göta hovrätt, håradshövding föreningen och professorn Kallenberg.
Göta hovrätts flertal förordar nuvarande regler om 4 eller 5 ledamöter,
vid muntlig förhandling alltid 5. Sedan de ekonomisakkunniga föreslagit
det domföra antalet till fyra ledamöter, varvid som fjärde ledamot
kunde anlitas en extraordinarie befattningshavare, har detta förslag vunnit
anslutning av häradshövdingföreningen, skånska hovrätten och advokatsamfundet.

Nämnds deltagande i hovrätt, som föreslagits av processkommissionen
med avseende å brottmål, där fråga kan uppkomma örn att döma den tilltalade
till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, tillstyrkes
av Svea hovrätt, under förutsättning att nämnden utses så, att garanti vinnes
för att den inom sig innesluter orts- och personkännedom. Häradshövdingföreningen
avråder; åtminstone bör användningen begränsas. Avstyrkande
utlåtanden föreligga från de båda sydliga hovrätterna och professorn Kallenberg.
Lagrådet däremot finner anordningen förtjäna att införlivas med
vårt rättegångsväsen, ehuru man bör stanna vid en betydligt snävare gräns
än kommissionen tänkt sig. En lagrådsledamot avstyrker.

Vad processkommissionen föreslagit om rätt för parterna att anhängiggöra
tvistemål i hovrätt såsom första instans och om inrättande i vissa hovrätter
av handelsavdelningar bestående av fackdomare och handelskunniga
bisittare för prövning i första eller andra instans av handels- och sjörättsmål
har i allmänhet ej vunnit understöd i utlåtandena. Förslagen avstyrkas av
samtliga hovrätter och domarföreningarna. Ej heller lagrådet ger förslagen
sitt förord. En minoritet i Svea hovrätt är för förslagen både om prorogation
och handelsavdelningar. Några ledamöter i Göta hovrätt ha röstat för prorogation
enbart, och till samma resultat har advokatsamfundet kommit,
under förutsättning att högsta domstolen får pröva sakfrågan. Professorn
Kallenberg tillstyrker handelsavdelningar och prorogation men vill begränsa
denna till handels- och sjörättsmål. Kommerskollegiet, som endast yttrar
sig i fråga om handelsdomstolar, tillstyrker för sin del, att handelsavdelningar
inrättas i hovrätterna i de två eller tre största städerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

311

Åklagarväsendet.

I utlåtandena vitsordas allmänt, på något undantag när, det nuvarande
åklagarväsendets bristfällighet, och huvudlinjerna för reformen tillstyrkas.
Kritik riktas av bland andra de båda sydliga hovrätterna mot anställandet
av advokatfiskaler för utförande av åklagartalan i hovrätt; i stället förordas,
att statsåklagarna få fullfölja målen till hovrätterna. Även lagrådet finner
detta böra övervägas. Göta hovrätt anser statsåklagarna böra utföra åtal
även i högsta domstolen. Advokatsamfundet förordar, att åklagarväsendet
vid underrätt i sin helhet ombesörjes av ett tillräckligt antal rättsbildade
statsåklagare och att dessa jämväl föra talan i hovrätt.

Advokatväsendet.

Processkommissionens förslag, att en offentlig sammanslutning av samtliga
rättsbildade advokater skall komma till stånd med uppgift, bland annat, att
utöva disciplinär kontroll över advokatkåren, dels genom viss befogenhet att
avvisa moraliskt mindervärdiga inträdessökande och dels genom att utöva
bestraffningsrätt över medlemmarna, har i allmänhet ej föranlett några uttalanden
men tillstyrkes av advokatsamfundet, stadsdomarföreningen och
Svea hovrätt, som emellertid hemställer, att även domstol tillerkännes
disciplinär avvisningsbefogenhet gentemot advokat.

Överexekutorsgöromålen.

Förslaget, att överexekutorsgöromålen skulle överflyttas till underrätterna,
har framkallat delade meningar. Hovrätterna avstyrka, Göta hovrätt dock
väsentligen på grund av bristande utredning. Däremot tillstyrka häradshövdingföreningen
och lagrådet, dock med den reservation, att den disciplinära
uppsikten och kontrollen över underexekutorernas verksamhet ej bör överflyttas
till domstolarna.

Allmän reform eller partiella reformer.

Slutligen må framhållas, att flera av de hörda myndigheterna inlåtit sig
på frågan, huruvida en allmän rättegångsreform bör komma till stånd eller
om — såsom det uttryckes — de partiella reformernas väg bör beträdas. Kommissionen
själv yttrar härom, att de allvarliga och djupgående brister, som
vidlåda vårt rättegångsväsen, icke kunna avhjälpas genom smärre, partiella
reformer. Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning
en ingående granskning och revision står, enligt kommissionens mening,
en verklig förbättring att vinna. En av kommissionens lekmannarepresentanter
förklarar sig däremot anse, att en så genomgripande reform som den
föreslagna icke kan anses vara trängande, utan att fastmera de partiella reformernas
väg bör beträdas.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Svea hovrätts utlåtande torde utgå från den uppfattningen, att en allmän
reform tarvas och att denna i huvudsak bör genomföras i ett sammanhang.
Göta hovrätt däremot håller före, att det icke låter sig göra att i ett sammanhang
omdana vårt rättegångsväsen och ansluter sig till nya lagberedningens
på sin tid uttalade tankegång att, sedan grundlinjerna för en reform blivit
uppdragna och vunnit allmän anslutning, arbetet med dess genomförande bör
äga rum genom partiella lagstiftningsåtgärder. Skånska hovrätten förordar,
såsom tidigare framhållits, att reformen bör gå ut på att med bibehållande i stort
sett av det nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden,
vari detsamma brister, och anser detta arbete lämpligen böra genomföras
på de partiella reformernas väg. Professorn Kallenberg finner, att bristerna
i vårt rättegångsväsen ej kunna avhjälpas med smärre reformer utan
att en ganska genomgripande omarbetning av processlagstiftningen erfordras.
Häradshövdingföreningen uttalar som sin mening, att reformarbetet bör utföras
med varsamhet och lämpligen på de partiella reformernas väg. Stadsdomarföreningen
hävdar, att reformen bör inskränkas till mera partiella förbättringar.
Av annan mening är advokatsamfundet, som anser bristerna i det
nuvarande rättegångsväsendet vara så djupt liggande och så intimt sammanhängande,
att de icke kunna bortarbetas på de partiella reformernas väg. Ett
tillfredsställande rättegångsväsen — yttrar samfundet — kan vinnas endast
genom en enhetlig och grundlig omarbetning av hela systemet. Lagrådet,
slutligen, fäster uppmärksamheten på att här egentligen möta två spörsmål,
som böra noga åtskiljas. Det ena av dessa gäller reformarbetets allmänna
inriktning eller med andra ord huruvida vår nuvarande rättsskipning är behäftad
med så allvarsamma brister och huruvida dessa stå i ett sådant inbördes
sammanhang, att reformarbetet måste från början inriktas på en
grundlig omdaning av förfarande och organisation såsom slutmål, eller man
kan äga grundad förhoppning att åstadkomma en tillfredsställande förbättring
genom att ingripa på ett antal enskilda punkter. Det andra spörsmålet
däremot, som får egentlig aktualitet endast om man bestämmer sig för en
genomgripande reform, gäller huruvida denna bör genomföras i ett slag eller
i skilda etapper, sålunda att först vidtagas förberedande åtgärder, som träda
i funktion innan den allmänna reformen sättes i verket, och å andra sidan
med vissa i det allmänna programmet ingående led får anstå till dess reformen
i övrigt genomförts. I den förra av dessa frågor uttalar lagrådet, att
utredningen bekräftat riktigheten av processkommissionens åsikt, att det är
nödvändigt att gripa sig an med en allmän rättegångsreform och att försök
att genom upplappning och modernisering i enskilda delar råda bot för befintliga
missförhållanden äro dömda att väsentligen misslyckas och endast
kunna förhala det angelägna verket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

313

Reformfrågans behandling vid 1931 års riksdag.

Redan vid planläggningen av processkommissionens arbete hade förutsatts,
att huvudgrunderna för en rättegångsreform skulle före lagtextens utarbetande
underställas statsmakternas övervägande. Vid anmälan i statsrådet den
6 februari 1931 av frågan om en dylik reform anförde dåvarande chefen för
justitiedepartementet, att han ansåge en allmän reform av vårt rättegångsväsen
vara av behovet påkallad samt att en sådan borde, i huvudsaklig överensstämmelse
med vissa av honom närmare angivna riktlinjer, så snart sig göra
läte, komma till stånd. För detta ändamål borde enligt departementschefens
mening arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad
därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas. Med hänsyn till denna lagstiftnings
å olika områden djupt ingripande betydelse syntes lämpligt, såsom
ock tidigare ifrågasatts, att riksdagen dessförinnan sattes i tillfälle att yttra
sig över de tillämnade huvudgrunderna för reformen. Att i ett sådant yttrande
icke finge inläggas den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig
ståndpunkt till de olika spörsmål, som vore förknippade med denna lagstiftningsfråga,
läge i öppen dag. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som
lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt, kunde framkomma nya synpunkter,
som påkallade beaktande. Emellertid vore det av stor vikt att redan på detta
stadium klarhet vunnes, huruvida huvudgrunderna för reformen uppbures
av en mera allmän åskådning inom riksdagen och den i sinom tid färdigställda
lagstiftningen alltså kunde väntas då vinna riksdagens godkännande.
Skulle den sålunda antydda förutsättningen visa sig icke föreligga, torde
tanken på att skrida till ett lagstiftningsarbete av den omfattning, varom här
vore fråga, böra övergivas.

Genom proposition den 6 februari 1931 (nr 80) lämnade Kungl. Majit riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande angående de av departementschefen angivna
huvudgrunderna för en rättegångsreform. Propositionen och i anledning
därav väckta motioner hänvisades till ett särskilt utskott, som avgav
utlåtande (nr 1) däröver. I utlåtandet anförde utskottet — efter att ha yttrat
sig rörande de av departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform
— att utskottet ansåge en i vissa hänseenden genomgripande
reform av vårt rättegångsväsen böra komma till stånd. Med hänsyn härtill
borde såsom departementschefen uttalat arbetet med ny lagstiftning angående
rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas.
Dessförinnan syntes emellertid riksdagen böra yttra sig över de tillämnade
huvudgrunderna för reformen. På sätt departementschefen anfört
finge i ett sådant yttrande icke inläggas den innebörden, att riksdagen därmed
tagit slutlig ståndpunkt till de i nämnda lagstiftningsfråga ingående
spörsmålen. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som betingades av lagstiftningsarbetet,
kunde nya synpunkter framkomma, som påkallade beaktande.
Riksdagen borde således, då utarbetade förslag framlades, äga att
upptaga dessa till förutsättningslös prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte såsom eget yttrande angående de genom propositionen framlagda

314

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

huvudgrunderna för en rättegångsreform åberopa vad utskottet i sitt utlåtande
anfört.

Vid frågans behandling i riksdagen godkändes i huvudsak utskottets utlåtande;
på vissa punkter stannade dock kamrarna i olika beslut.

I det följande lämnas en redogörelse för innehållet i propositionen samt
för utskottets och riksdagens uttalanden.

Propositionen.

I propositionen anförde departementschefen till en början, att bland de
mångskiftande uppgifter, som åvila samhället, torde icke någon intaga en
mera central ställning än rättsvården. Efter att ha framhållit, att en första
och oavvislig förutsättning för rättsskipningens säkerhet vore en domarkår,
utmärkt genom såväl oväld, skicklighet och erfarenhet som förståelse för
samhällslivet, fortsatte departementschefen:

Säkerhet i rättsskipningen vinnes emellertid ej endast därigenom, att tillgång
finnes till en högt kvalificerad domarkår. Rättegångsförfarandet måste
vara så ordnat, att domaren erhåller ett tillförlitligt underlag för sina avgöranden.
I varje rättstvist gäller det i regel först att fastställa det sakförhållande,
varom i målet är fråga, och därefter att på detta sakförhållande
tillämpa den gällande rättens regler. På detta sätt ställes domaren i allmänhet
inför två skilda frågor, den ena: vad skall i målet anses för sant? och den
andra: vad skall i målet anses för rätt? Dessa frågor kunna var för sig vara
av synnerligen svårlöst beskaffenhet, men det är utan vidare tydligt, att
svaret på den första frågan är av avgörande betydelse för rättstvistens riktiga
lösning. Utan ett korrekt klarläggande av saksammanhanget kan materiell
rättvisa icke ernås. Med hänsyn härtill framstår sanningsprövningens
tillförlitlighet som en nödvändig förutsättning för säkerhet i rättsskipningen.

Av stor vikt för statens rättsskipande verksamhet är även, att domstolarna
vid fullföljande av sin uppgift åtnjuta allmänhetens förtroende. Endast under
denna förutsättning kunna de förvärva erforderlig auktoritet. Detta mål
främjas i hög grad, därest domstolarnas verksamhet står öppen för allmänheten,
såväl på det sätt, att deras förhandlingar äro offentliga, som därigenom,
att lekmän deltaga i den dömande verksamheten. Tack vare offentligheten
är det möjligt för envar att följa rättsskipningen och själva bilda sig
ett omdöme därom, och genom lekmännens deltagande kommer folket att
känna sin samhörighet därmed och sitt ansvar för rättsordningens upprätthållande.
Rättsskipningen måste alltså för att kunna rätt fylla sin uppgift
äga en stark folklig anknytning.

På en god rättsskipning pläga ytterligare två krav uppställas: den skall
vara snabb och ur kostnadssynpunkt billig. För en part, vilkens anspråk bifalles,
är det gynnsamma avgörandet ej sällan av ringa värde, därest han nödgas
länge vänta på sin rätt. I straffprocessen är det av stor betydelse såväl
att straffet snabbt följer på brottet som att den oskyldige snarast möjligt får
en frikännande dom. Parternas kostnader i rättegången böra stå i rimligt
förhållande till processens föremål. Därest förfarandet medför betungande
kostnader, leder detta lätt till att möjligheten för de mindre bemedlade att
söka domstolarnas hjälp i hög grad beskäres. Vid förfarandets anordnande
bör alltså skälig hänsyn tagas till båda de nu antydda kraven. Tydligt är
emellertid, att vid tillgodoseendet av dessa krav rättegångens viktigaste egenskap,
dess säkerhet, icke får äventyras.

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

En reform av ett lands rättegångsväsen är i allmänhet en omfattande och
i hög grad invecklad fråga. Detta omdöme gäller ej minst det svenska rättegångsväsendet,
som på grund av sin ålder och sina traditioner kanske i högre
grad än något annat lands, med undantag av Englands, är knutet vid folkets
vanor och föreställningsliv och beträffande vilket en reform alltså icke
kan undgå att beröra viktiga intressen. Att en sådan reform icke bör genomföras
med mindre den påkallas av ett verkligt behov, ligger i öppen dag. För
att erhålla en fast utgångspunkt för bedömandet av denna fråga torde det
vara nödvändigt att objektivt skärskåda det nuvarande rättegångssystemet
med dess förtjänster och brister samt därefter undersöka, huruvida dessa
brister kunna avlägsnas och något bättre sättas i stället utan att det beståendes
förtjänster äventyras. Att utsträcka reformens syfte utöver den sålunda
angivna ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den varsamhet,
som lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller i samhällslivet
djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma.

Utgångspunkter för en rättegångsreform.

Domstolarna.

Departementschefen övergick härefter till en redogörelse för det nuvarande
rättegångssystemets förtjänster och brister. I fråga örn domstolarna framhöll
departementschefen såsom ett för vårt rättegångsväsen utmärkande drag
den olikhet, som beträffande underdomstolarna består mellan land och stad.
Den bärande grunden för häradsrätternas organisation vöre ovtivelaktigt den
gamla germanska och särskilt svenska uppfattningen, att folket har att deltaga
ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande.
Lekmannen kallas i domstolen att taga del i ett av de ansvarsfullaste
värv, som kunde åläggas en medborgare, att skipa rätt. Den betydelse, som
detta förhållande haft och alltjämt hade för den svenska rättsordningens
styrka, sträckte sig förvisso långt utöver det rent judiciella området.

Nämndens deltagande i rättsskipningen vore — framhöll departementschefen
— av största värde för häradsrätternas verksamhet. Främst komme därvid
i åtanke den del av densamma, som hänförde sig till sanningsprövningen.
I äldre tid hade ock denna, åtminstone i vissa fall, uteslutande tillkommit
nämnden. Även om förhållandena numera i viss mån ändrats, torde dock
ingen vilja bestrida, att nämnden med den stora människokännedom och
livserfarenhet, som i allmänhet rymdes därinom, å detta område alltjämt
hade en viktig uppgift att fylla. Nämndens betydelse vöre emellertid icke
begränsad till bevisprövningen. Jämväl vid tillämpning av gällande lag vore
dess medverkan av värde. Med sin friare, av erfarenheten mer omedelbart
påverkade uppfattning hade nämnden otvivelaktigt starkt medverkat till att
åt vår rättsskipning ge ett mera konkret och realistiskt drag, en anda av skälighet
och billighet, som torde fördelaktigt känneteckna den svenska rättsskipningen
framför vissa främmande länders. Då det från många håll gjordes
gällande, att nämndens insats i rättsskipningen numera vore väsentligt
mindre än tidigare, kunde detta påstående icke helt gendrivas. Till detta förhållande
torde i hög grad ha bidragit den omläggning av rättegångsförfa -

316

Kungl. Majj:ts proposition nr 5.

randet, som ägt rum under 1700-talet och därefter. Det vore utan vidare tydligt,
att nämndens möjlighet att göra sig gällande väsentligen berodde därav,
att förhandlingen inför domstolen skedde i muntlig form och icke medelst
skrifter, som måhända utan uppläsning bifogades protokollet, samt att
målets behandling såvitt möjligt fullföljdes och avslutades vid ett enda rättegångstillfälle,
då vad som förekommit ännu vore i friskt minne. Med nuvarande
uppskovssystem inträffade understundom, att helt andra nämndemän
deltoge i målets avgörande än de, som övervarit förhandlingen. Och även örn
så ej vore fallet, kunde det knappast begäras, att nämnden skulle hålla i
minnet alla omständigheter från den ofta årslånga, vid ett flertal tillfällen
avbrutna förhandlingen. Under sådana förhållanden läge det nära till hands,
att nämndens intresse för sin uppgift alltmer slappades.

Departementschefen anförde vidare, att det torde ligga i sakens natur och
ej kunde göras till föremål för någon berättigad invändning, att ordförandeplatsen
i häradsrätten intoges av en för sin uppgift särskilt utbildad juristdomare.
I själva verket saknades ej anhängare av den åsikten, att juristelementet
i häradsrätten vore alltför svagt företrätt samt att underrätten på
landet borde organiseras såsom ett kollegium av ämbetsdomare. En sådan
förändring skulle enligt departementschefens mening innebära ett avsteg från
en obruten tradition i fråga om våra häradsrätters sammansättning och borde
redan av denna anledning icke förordas utan synnerliga skäl.

I fråga örn häradsrätterna framhöll departementschefen vidare, att då ordföranden
vore den enda av domstolens ledamöter, som besutte skolad juridisk
insikt, det uppenbarligen vore av stor betydelse, att han härutinnan
motsvarade högt ställda krav. Genom skärpta villkor för befordran på lantdomarbanan
hade under senare tid ytterligare garantier skapats för att till
häradshövding finge ifrågakomma endast person med beprövad juridisk insikt
och skicklighet. Slutligen anmärktes, att det vid häradsrätterna tillämpade
extraordinariesystemet visserligen icke numera hade samma omfattning
som tidigare men att en väsentlig del av rättsskipningen dock alltjämt ombesörjdes
icke av häradshövdingen utan av rättsbildade biträden.

Vad angår rådhusrätterna erinrade departementschefen bland annat därom,
att rådhusrätten redan i äldre tid i egenskap av magistrat utgjorde stadens
egentliga styrelse och alltjämt — örn ock numera i väsentligt begränsad
omfattning — intoge samma ställning. Rådhusrättens ledamöter hade sålunda
allt fortfarande att handlägga åtskilliga ärenden av kommunal och allmän
förvaltningsnatur. I den mån vidgad erfarenhet och ökat intresse för
allmänna angelägenheter på detta sätt tillfördes domstolen och dess auktoritet
därigenom stärktes, syntes häremot ur rättsskipningens synpunkt intet
vara att invända. Emellertid torde det starka statliga intresse, som vore knutet
vid rättsskipningen, icke vara på ett betryggande sätt tillgodosett genom
den gällande ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter. Denna
ordning hade bland annat i stor utsträckning haft till följd en helt annan
befordringsgång än den som gällde för andra domarbefattningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

317

Mot stadsdomstolarnas förmåga att fullgöra sin uppgift hade — yttrade
departementschefen vidare — icke veterligen framställts någon anmärkning,
som hänförde sig till organisationen såsom sådan. Frågan om enmans- eller
flermansdomstolar vore enligt departementschefens förmenande icke ett principiellt
utan huvudsakligen praktiskt spörsmål. I de fall, där den ena eller
andra organisationsformen uppbures av en ännu livskraftig tradition, borde
den icke utan synnerliga skäl övergivas. Till stöd för rådhusrättens nuvarande
sammansättning av tre ledamöter borde också framhållas, att vid
ett system med fri bevisprövning det måhända icke kunde anses betryggande
att anförtro denna uppgift åt allenast en person. Därest en sådan organisationsform
skulle väljas, torde väl följdriktigheten kräva, att jämväl i
städerna vid den juridiskt utbildade domarens sida ställdes en nämnd. En
sådan anordning saknade emellertid i fråga örn stadsdomstolarna all hävd.
Huruvida nämnd borde anlitas i vissa slag av mål, såsom de grövre brottmålen,
där skälen för lekmännens deltagande i rättsskipningen gjorde sig
särskilt starkt gällande, skulle senare upptagas till behandling.

Departementschefen framhöll vidare, att ehuru några berättigade erinringar
sålunda icke kunde riktas mot stadsdomstolarnas organisationsform,
en allmän mening dock rådde därom, att rådhusrätterna i de mindre städerna
icke erbjöde fullgoda garantier för en tillfredsställande rättsskipning.
Svårigheter hade yppats för dessa städer att erhålla för sitt värv fullt kompetenta
domare. Domstolens arbetsuppgifter vore allt för obetydliga och fåtaliga
för att hos domarna kunna vidmakthålla intresse för rättsskipningen
och erforderliga juridiska kunskaper. Gjorda försök att i de minsta städerna
bringa den egna jurisdiktionen att upphöra hade stött på segt motstånd från
städerna. Tydligt vore emellertid, att det i fall varom här vore fråga icke
borde tillkomma staden att förhindra en reform av dess rättsskipning, av
vilken dock jämväl andra än stadens invånare vore beroende. Att på denna
punkt förelåge missförhållanden av den art, att en eljest berättigad hänsyn
till en livskraftig tradition måste vika, torde stå utom tvivel.

I fråga om hovrätterna framhöll departementschefen, att de genom sina
ledamöters juridiska insikt samt den noggrannhet och omsorg, som utmärkt
hovrätternas arbete, i hög grad bidragit att skapa en fast och säker rättstillämpning.
Särskilt framträdande vore hovrätternas betydelse med hänsyn
till den utbildning och juridiska skolning, som de meddelat de unga domaraspiranterna.
Denna utbildning hade kommit till nytta å statsförvaltningens
olika områden, i det att hovrätternas arbetskrafter i stor utsträckning tagits
i anspråk jämväl för administrativa uppgifter och lagstiftningsuppdrag — ett
förhållande som emellertid medfört den för hovrätternas egen verksamhet
mindre önskvärda följden, att vikariatsystemet fått ett betydande insteg jämväl
i hovrätterna. Mot hovrätterna hade riktats den anmärkningen, att deras
prövning bure en i allt för hög grad formell prägel. Denna anmärkning sammanhängde
med det i underrättens protokoll återgivna materialets bristfällighet
samt hovrättsprocedurens skriftlighet och avsaknad av offentlighet.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Allmänheten hade därigenom kommit att i viss mån stå främmande för hovrätternas
verksamhet, vartill jämväl bidragit dessa domstolars starkt centrala
förläggning.

Beträffande högsta domstolen anförde departementschefen, att dess betydelse
särskilt för rättstillämpningens enhet vore allmänt erkänd men att
ej heller denna domstol torde ha kunnat helt undgå de menliga verkningarna
av isoleringen från den rättssökande allmänheten.

Den framställning av det nuvarande domstolsväsendets förtjänster och
brister, som sålunda lämnats, sammanfattade departementschefen på följande
sätt: Våra underrätter ägde, främst i sin folkliga anknytning och nied
den rika livserfarenhet, som vore företrädd bland domstolens ledamöter, bestående
förtjänster. Den nu tillämpade förhandlingsordningen vid häradsrätterna
försvårade emellertid nämndens deltagande i rättsskipningen och
minskade dess betydelse. Befogade anmärkningar kunde riktas jämväl mot
det rådande vikariatsystemet vid häradsrätterna. Den gällande ordningen för
tillsättande av rådhusrätternas ledamöter kunde icke anses trygga en god
rekrytering. Allvarliga betänkligheter kunde resas mot rättsskipningen i de
mindre magistratsstäderna. överrätterna lede av allt för stark isolering och
bristande folklig anknytning.

Förfarandet.

Efter att ha lämnat en historisk översikt över rättegångsförfarandets utveckling
i vårt land och därvid påvisat, hurusom den ursprungliga muntliga
och koncentrerade förhandlingsformen alltmer undanträngts av skriftligheten,
framhöll departementschefen, att de båda systemens inbördes skiljaktighet
i första hand bomme till synes i det sätt, varpå domstolen tillgodogjorde
sig det i rättegången förebragta materialet för sin sanningsprövning. Vid ett
muntligt förhandlingssystem vore det detta material — parternas uppgifter,
utsagor av vittnen och andra, som höras inför domstolen, samt domstolens
egna iakttagelser — sådant det omedelbart framträdde för domstolen, som
utgjorde grundvalen för dess sanningsprövning. Det muntliga systemet vore,
såsom det plägade uttryckas, grundat på omedelbarhetsprincipen. I det skriftliga
förhandlingssystemet vore det däremot icke detta material i och för sig
utan den i skrift verkställda uppteckningen därav, som vore av betydelse. Vad
som icke upptagits i domstolens protokoll lämnades vid denna prövning utan
beaktande; domstolen hade varken skyldighet eller rätt att taga hänsyn därtill.

Departementschefen anförde vidare:

Denna principiella olikhet i utgångspunkter framträder i all sin skärpa i de
konsekvenser, vartill de båda förhandlingssystemen leda. Vid ett skriftligt förhandlingssystem
är det ej någon oeftergivlig fordran, att samma domare, som
övervarit själva förhandlingen inför domstolen, skola avdöma målet. Allt,
vartill domstolen vid sin prövning av målet har att taga hänsyn, finnes nämligen
återgivet i protokollet. Det är ej heller någon sällsynthet i vår nuvaran -

Kunell. Maj:ts proposition nr 5.

319

de rättegång, att under ett måls handläggning personerna växla såväl å ordförandeplatsen
som, kanske ännu oftare, bland rättens bisittare. Ej heller
möter något ovillkorligt hinder mot att förhandlingen uppdelas på ett flertal
rättegångstillfällen. Det är ju hos oss tvärtom regel. Slutligen är det utan betydelse,
om domen följer omedelbart efter förhandlingens avslutande eller
därmed anstår längre eiler kortare tid. För att draga ut konsekvensen till det
yttersta kan det tili och med sägas, att det för sakprövningen är likgiltigt när
denna företages.

Vid ett skriftligt förhandlingssystem måste uppenbarligen ställas de största
krav å protokollets fullständighet och tillförlitlighet. Protokollet måste irmehålla
hela det inför domstolen förebragta materialet, såvitt det är av någon
betydelse för domstolens prövning, då ju i annat fall förutsättningen för dess
riktiga resultat undanrycka. Som känt är nedlägges också vid våra underrätter
mycken möda å protokollens uppsättning.

De konsekvenser, vartill det muntliga förhandlingssystemet leda, äro av
annan och helt motsatt natur. Då grundvalen för domen här är det omedelbart
iakttagna, följer, att målet från början till slut måste handläggas och
avdömas av samma domare. Eljest skulle hos den domare, som skall döma
i målet, föreligga en lucka, i det att hans prövning skulle komma att grunda
sig på allenast en del av det förebragta materialet. Det är därför angeläget,
att hela förhandlingen försiggår vid ett och samma tillfälle. Men denna koncentration
av förhandlingen är än mera nödvändig ur en annan synpunkt.
Då domarens omedelbara intryck av förhandlingen utgör grundvalen för domstolens
prövning, är det oeftergivligt, att detta intryck vid prövningen ännu
är friskt och levande. Därest förhandlingen uppdelas på flera tillfällen med
mera betydande mellanrum, komma förhandlingens olika delar att vid den
efterföljande prövningen för domaren framträda med olika styrka och sålunda
den faran föreligga, att de nytillkomna intrycken undantränga eller
i varje fall försvaga de i tiden mera avlägsna. Vid den muntliga förhandlingen
är det därför av stor vikt, att hela materialet framlägges för domstolen i såvitt
möjligt oavbruten följd.

Vid den nu lämnade redogörelsen för de båda systemens natur och konsekvenser
har utgångspunkten för jämförelsen varit deras betydelse för s^anningsprövningen
eller med andra ord för bedömandet av vad som i målet
skall anses bevisat. Det torde ligga i öppen dag, att motsatsen deni emellan
icke är lika framträdande i fråga om rättsprövningen. Huruvida parternas
synpunkter å själva rättsfrågan förebringas i den ena eller andra formen,
kan icke tilläggas samma avgörande betydelse. Vid ett muntligt förfarande
faller det sig emellertid helt naturligt, att också denna del av förhandlingen,
den s. k. pläderingen, sker i muntlighetens form.

Departementschefen övergick härefter till frågan om de båda systemens inbördes
företräde med hänsyn till rättsskipningens säkerhet och framhöll, att
denna fråga innefattade jämväl den större, huruvida en mera djupgående
reform av vårt rättegångsväsen vore av behovet påkallad och alltså överhuvud
taget borde ifrågasättas. Han yttrade vidare i denna fråga:

Mot det muntliga förfarandet pliigar i främsta rummet anföras, att det
talade ordet ej har det skrivnas fasthet och varaktighet samt att det förflyktigas
och blir utan verkan, örn det ej genast upptages i medvetandet. Givet
är, att muntligheten ställer mycket stora anspråk på domarens förmåga att
hastigt och säkert uppfatta. Ilan kan ej i likhet med domaren i den skriftliga
processen, som ju har materialet i skriftlig uppteckning tillgängligt, i
lugn och ro genom läsning av protokoll eller annan skrift inhämta eller upp -

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

liva minnet av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom utan
han måste bevara det i minnet till dess han skall träffa sitt avgörande. Å
andra sidan framliålles, att muntligheten erbjuder betydande fördelar. Sålunda
yttrar en av dennas främste förkämpar i vårt land, framlidne presidenten
Afzelius: ’Det är en erfarenhet, som på livets alla områden bekräftas,
att det skrivna ordet aldrig kan ersätta det talade, att det omedelbara intrycket
är livligare, fullständigare och därför också riktigare, än det medelbara
som den skriftliga uppteckningen giver. Lika litet som en beskrivning
eller till och med en fotografiskt tagen bild kan ersätta den egna åskådningen,
lika litet kan det skrivna ordet träda i stället för det talade, ty uppteckningen
kan icke medtaga allt det som sagts. Och även om detta skulle
vara möjligt — stenografin giver numera därtill en utväg — kan den icke
återgiva det sätt, på vilket det yttrats; vid en sådan transformering förloras
ovillkorligt mycket, som för yttrandets rätta uppfattning är av beydelse. —

--Erkänner man, att domaren bör för sakens bedömande få använda

allt vad till upplysning kan tjäna, bör man icke hänvisa honom till ett protokoll,
som endast ofullständigt kan återgiva detta.’

De argument, som sålunda framförts för eller mot den muntliga, koncentrerade
förhandlingen, hänföra sig till själva väsensskillnaden mellan det
skrivna och det talade ordet. Med denna sin allmänna läggning torde de
icke i och för sig ge något uttömmande svar på den uppställda frågan. Härför
kräves en undersökning av deras bärighet i förhållande till de särskilda
uppgifter, som åvila domaren, något som ock antydes i slutorden av det citerade
uttalandet. Vid en sådan undersökning bör, såsom redan framhållits,
det huvudsakliga intresset inriktas å de spörsmål, som sammanhänga med
sanningsprövningen eller med andra ord bevisningen och dess värdering.

Departementschefen framhöll, att bevisningens uppgift vore att förskaffa
domstolen det material, på grundval varav dess sanningsprövning skulle äga
rum. Här mötte en mängd skiftande, var för sig viktiga spörsmål såsom
angående beskaffenheten av de bevismedel, som finge tillåtas, samt sättet
för bevisningens upptagande och dess värdering.

Den bärande grundtanken i det system av bevisregler, som från äldre tider
kommit att bliva rådande och som fortfarande, om ock i modifierad
form, behärskade vår bevisningsrätt, den s. k. legala bevisteorien, vore —
yttrade departementschefen — att domaren vid uppskattning av bevisningen
ej ägde följa sin ur fri och allsidig prövning framsprungna övertygelse utan
vore bunden av vissa regler, av vilkas tillämpning berodde det mått av bevisvärde,
som i varje särskilt fall borde tillerkännas ett bevismedel. En
konsekvens av denna teori vore, att från användning som bevis helt utestängdes
sådana bevismedel, som med hänsyn till sin natur framstode som
mindre pålitliga. Denna uppfattning komme till uttryck uti de i vår lag
upptagna stadgandena örn vittnesjäv. Med den uppfattning, varå den legala
bevisteorien vore uppbyggd, vore det icke förenligt att tillägga partens egen
utsaga något som helst bevisvärde; partens större eller mindre trovärdighet
vore följaktligen icke av betydelse för bevisprövningen. Allenast i två fall
hade utsaga av part tillagts bevisverkan och då såsom fullt bevis, nämligen
i fråga om partseden och parts erkännande.

Departementschefen framhöll vidare, att den legala bevisteorien sedan
gammalt blivit utdömd såväl av det praktiska rättslivets som av den juri -

Kunni. Mctj:ts proposition nr 5.

321

diska vetenskapens män. Man hade insett, att en sådan reglering, som denna
teori sökte genomföra, vore stridande mot sakens natur och att ett bevismedels
värde vore alltför skiftande för att kunna mätas efter en på förhand
uppgjord och för varje tänkbart fall fastställd beräkningsgrund. Domaren
borde icke vara bunden av annat än sin egen på objektiva grunder förvärvade
övertygelse. I 1734 års lag hade den legala bevisteorien icke erhållit
samma logiska tillspetsning som i många samtida, främmande rättsordningar.
Med utgångspunkt från de undantag, som redan lagen medgåve, hade dess
system i rättstillämpningen alltmera genombrutits. Dock kvarstode alltjämt
de hinder för en fri bevisprövning, som de ännu gällande vittnesjäven innefattade.

Departementschefen anförde vidare, att därest bevisvärdet icke reglerades
efter vissa allmängiltiga normer utan värderingen i stället överlämnades åt
domarens fria bevisprövning, förelåge icke längre någon anledning att från
beaktande utesluta något bevismedel på grund av den misstro, som vore förenad
med detsamma. Även om vissa omständigheter såsom släktskap med
part eller ekonomiskt intresse i en tvist kunde vara ägnade att i allmänhet
nedsätta en persons trovärdighet, kunde dock en sådan persons utsaga i ett
visst fall framträda under förhållanden, som gjorde den förtjänt av tilltro
särskilt vid dess sammanställning med annat bevismaterial. Att utesluta
dessa personers hörande kunde icke leda till annat än att det material, varpå
domstolen hade att verkställa sin sanningsprövning, bleve ofullständigt
och missvisande. De nuvarande vittnesjäven utestängde i mångå fall domstolen
från upplysningar just av de personer, som bäst kände till saken. En
fri bevisprövning innebure, att uppskattningen av bevisvärdet skedde individuellt
och med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.
Även vid en sådan uppskattning komme uppenbarligen de gamla
vittnesjäven, som ju i stort sett måste anses grunda sig på erfarenhetens rön,
att bibehålla en faktisk betydelse, i det att ett sådant förhållande alltid utgjorde
en omständighet — låt vara icke den enda — vartill domstolen i varje
särskilt fall hade att taga hänsyn vid sitt bedömande av bevisvärdet. Ett
övervägande av samtliga förekommande omständigheter kunde emellertid
leda till att ett vittne, som enligt nu gällande regler vore att anse som jävigt,
godtoges som fullt bevis, under det att jämväl motsatsen kunde inträffa
eller att ett nu ojävigt vittne frånkändes bevisvärde. Vid fri bevisprövning
förelåge ej heller något skäl att i varje fall frånkänna parternas
utsagor bevisvärde. Enligt den legala bevisteorien måste ett påstående för
att förtjäna tilltro styrkas med det mått av bevis, som lagen kräver. Det
lage i öppen dag, att en sådan grundsats minst av allt vore ägnad att inskärpa
den sanningsplikt, som inför domstolen borde åvila parterna, samt
alt den i stället beredde jordmånen för alla slag av undanflykter, halvsanningar
och grundlösa bestridanden, något som enligt mångas mening vore
cn av det nuvarande rättegångsväsendets allra allvarligaste brister. Ofta
kunde det sätt, på vilket en parts utsaga avgåves eller av motparten bemöttes,
eller utsagans sammanhang med övriga i målet styrkta förhållanden in Bihang

lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

nefatta tillräckliga skäl tor domaren att känna sig övertygad om uttalandets
sanning. Överhuvud taget vore det för den fria bevisteorien utmärkande,
att intet bevismedel redan på förhand uteslötes som odugligt, att fullgiltig!
bevis kunde åstadkommas på vad sätt som helst samt att det ankomme på
domaren ensam att avgöra, vilket värde ett bevis skulle anses äga. Naturligen
finge emellertid domarens övertygelse rörande vad i målet skulle anses
för sant icke stanna vid hans mer eller mindre subjektiva förmodan eller
en viss grad av sannolikhet. Hans uppfattning måste vara objektivt grundad;
den borde jämväl för andra omdömesgilla iakttagare framstå som riktig.

I fråga om sambandet mellan förhandlingsform och bevisteori yttrade departementschefen
:

Redan tidigare har jag antytt den inre samhörighet, som föreligger mellan
den legala bevisteorien, å den ena, och den skriftliga förhandlingsprincipen,
å den andra sidan, ett förhållande, som också historiskt bestyrkes
därav, att de i allmänhet framträtt gemensamt. Det ligger också i öppen
dag, att i ett bevissystem, där det icke tillkommer domaren att bilda sig en
egen uppfattning om parters eller vittnens trovärdighet, utan där bevisuppskattningen
måste ske efter en allmängiltig, en gång för alla fastställd norm
och utan hänsyn till det särskilda fallet, något behov av ett muntligt förfarande
knappast kan anses föreligga. För en sådan prövning torde till och
med den skriftliga uppteckningen erbjuda vissa fördelar, förutsatt att denna
verkligen upptager alla de faktiska uppgifter, som framkommit. På grundval
av denna uppteckning erbjuder det ingen svårighet att riktigt utmäta det
bevisvärde, som tillkommer varje utsaga, och med ledning härav fastställa
resultatet. Det är här närmast fråga om en räkneoperation, för vars noggrannhet
det endast kan vara till gagn, att materialet föreligger i skrift.

Helt annorlunda gestalta sig förhållandena vid ett system med fri bevisprövning.
Vad som kan återgivas i ett protokoll är i allmänhet allenast ett
färdigt omdöme, såsom att ett vittne visat sig ostadigt i sin utsaga eller att
han avgivit densamma under inre strid, men de skiftande och ofta komplicerade
intryck, vilka bibringat domstolen en sådan uppfattning, kunna
endast sällan fångas i skrift. Och även om så skulle vara möjligt, komme
protokollet härigenom att erhålla en omständlighet och en vidlyftighet, som
i hög grad skulle försvåra dess uppsättande under själva förhandlingen och
föranleda dennas uttänjande i det oändliga. Att åt en uppteckning, som
verkställes först efter förhandlingens slut, tillmäta något värde i detta hänseende,
låter sig uppenbarligen icke göra. För den domare, som icke själv
övervarit förhandlingen eller, örn han så varit, ej längre har densamma i
friskt minne, blir protokollet i varje fall blott döda bokstäver. En fri bevisprövning
i ett skriftligt förfarande tenderar därför av omständigheternas
egen makt att nedsjunka till en, visserligen ej av lag, men av vissa schematiska
regler bunden prövning. Den fria bevisprövningen förlorar härigenom
sitt egentliga innehåll.

Mot den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, har framhållits, att
vi i vår nuvarande, till stor del skriftliga rättegång i rättstillämpningen genomfört
fri bevisprövning i betydande omfattning samt att resultatet därav
icke kan betecknas som annat än tillfredsställande. Att den omläggning av
vår bevisningsrätt, som å rättstillämpningens väg sålunda kommit till stånd,
utgör ett betydande framsteg, torde ingen bestrida. Emellertid är det tydligt,
att den nuvarande skriftliga förhandlingen icke erbjuder det utrymme

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

323

åt den fria bevisprövningen, som måste anses önskvärt. På denna punkt
torde den nuvarande rättegångens kanske största svaghet vara att söka. Att
olägenheterna av skriftligt förfarande bliva än mera framträdande, om
i enlighet med den fria bevisprövningens grundsatser vittnesjäven borttagas
och partsutsagan inordnas bland bevismedlen, torde icke kunna betvivlas.

De fördelar i avseende å en på fri bevisteori grundad sanningsprövning, som
den muntliga, koncentrerade förhandlingen erbjuder, sammanhänga i främsta
rummet med den intensitet och livaktighet samt det rikare utbyte, som
måste antagas komma att känneteckna en förhandling, där alla, som ha något
att meddela i saken, såväl parter som vittnen, äro samtidigt tillstädes
och, var och en i sin ordning, deltaga i förhandlingarna. Spörsmålen träda
härigenom i skarpare belysning. Parters och vittnens uttalanden komma
i omedelbar följd. Det sålunda vunna materialet kan sammanställas och
jämföras. Skiljaktigheter i uppgifter kunna granskas och göras .till föremål
för närmare skärskådan. Under förhandlingens hela förlopp äro domstolens
ledamöter i tillfälle att göra sina iakttagelser om parters och vittnens uppträdande
samt deras sätt att bemöta framställda anmärkningar eller besvara
till dem riktade frågor. Det är på grundval av dessa på en gång samlade
intryck av hela förhandlingen, som bevisprövningen skall äga rum.

Förhandlingens koncentration utgör redan i och för sig ett verksamt
medel för sanningens utforskande. Partens benägenhet att genom oriktiga
eller eljest vilseledande uppgifter påverka domstolens uppfattning minskas
uppenbarligen i hög grad i den mån dessa kunna omedelbart gendrivas av
vittnen eller andra, som samtidigt övervara förhandlingen, och något rådrum
icke lämnas för ytterligare undanflykter. Materialet vinner i tillförlitlighet.
Genom framläggandet av detta material i ett sammanhang inför
domstolen erhåller denna en fast grund för sin sanningsprövning. För att
denna fördel skall kunna helt tillgodogöras måste domstolen äga att taga
hänsyn till varje omständighet, som finnes vara av betydelse för sanningens
utletande, liksom å andra sidan rättegångens koncentration och muntlighet
utgöra förutsättningar för att syftet med en fri bevisprövning skall kunna
nås.

På denna punkt föreligger enligt min mening det avgörande skälet för
ett koncentrerat muntligt förfarande. Det torde vara allmänt erkänt, att en
reformering av vår bevisningsrätt ej längre kan undanskjutas. För en dylik
reform lia ej minst från riksdagens sida vid olika tillfällen ådagalagts starka
sympatier. Det skriftliga förfarandet kan icke anses vara i stånd att fylla de
krav, som med hänsyn till bevisningsresultalets tillförlitlighet måste ställas
på en fri bevisprövning. Redan med den begränsade fria bevisprövning, som
nu allmänt tillämpas av våra domstolar, torde detta omdöme vara berättigat,
och det blir det uppenbarligen i än högre grad vid den utvidgning av
den fria bevisprövningen, som av sakens egen natur måste anses påkallad.

Departementschefen sammanfattade den lämnade redogörelsen för den
rådande förhandlingsordningen sålunda: Förhandlingen, som från äldre
tid bibehållit vissa inslag av omedelbarhet och muntlighet, hade särskilt i
tvistemål alltmera övergått till ett skriftligt förfarande. I samband därmed
hade ett uppskovssystem vunnit insteg. Härigenom hade allmänhetens intresse
för rättsskipningen försvagats och lekmännens deltagande däri försvårats.
Vår bevisningsrätt kvarstode alltjämt i betydande utsträckning på
den legala bevisteoriens grund. Den sanningsplikt, sorn borde åvila parterna,
utkrävdes endast i ringa omfattning. I samma mån som bevisprövningen

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

frigjordes och överlämnades åt domstolen till fritt övervägande, framträdde
det skriftliga förfarandets oförmåga att härför skapa de nödvändiga förutsättningarna.

Huvudgrunder för en rättegångsreform.

Förfarandet.

Departementschefen övergick härefter till spörsmålet, huru en förhandlingsordning,
grundad på förhandlingens koncentration och muntlighet,
skulle anordnas och inpassas i vårt nuvarande rättegångssystem. Därvid
framhölls till en början, att här uppenbarligen mötte ej obetydliga svårigheter
men att å andra sidan dessa svårigheter icke borde överskattas. Det
finge ej förglömmas att vi — till skillnad från många främmande länder,
som genomfört en muntlig, koncentrerad rättegång — ägde en inhemsk
tradition att bygga på samt att det sålunda i främsta rummet gällde att
vinna anknytning till denna, som i folkets allmänna uppfattning aldrig
förlorat sin livskraft. Vidare betonades, att åt principerna om rättegångens
muntlighet, omedelbarhet och koncentration icke borde tillmätas ett absolut
herravälde så att varje avvikelse därifrån vore bannlyst. De förhållanden,
varunder rättsskipningen hade att fullfölja sin uppgift, vore alltför
skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer.
Dessa principer ställdes i särskilda fall inför verklighetens krav på hänsynstagande
jämväl till andra faktorer. Det vore då principen, som måste
vika, för att i det särskilda fallet ge rum för en annan ordning, som prövades
lämpligare. Ty principen vore ej självändamål utan ett hjälpmedel för
en god rättegång. Å andra sidan finge det förhållandet, att principen ej
kunde helt genomföras, icke tagas till intäkt för att den vore oriktig och
därför borde övergivas. En rättegångsordning måste alltid uppbyggas å
vissa principiella grunder, men det borde tillkomma de praktiska behoven
att bestämma den närmare utformningen.

Den förordade förhandlingsordningen innebure — yttrade departementschefen
vidare — att processmaterialet skulle framläggas för domstolen i
muntlig form. Det vore alltså i regel icke tillåtet för part att till rätten
ingiva skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller att uppläsa sådana inlagor.
En dylik uppläsning berövade förhandlingen dess naturlighet och
rörlighet samt försvårade för domaren uppgiften att utan onödig omgång
tränga fram till sakens kärna. Särskilt för lekmännen vore en uppläsning
av långa inlagor tröttsam och svår att följa med oförminskat intresse. Uppenbarligen
förelåge intet hinder för parten att till stöd för minnet begagna
anteckningar rörande för målet betydelsefulla sakförhållanden eller för att
underlätta inblick i målet förete kartor, ritningar eller andra handlingar, ej
heller att såsom bevis åberopa skriftliga dokument såsom skuldebrev, kontrakt
eller redovisningsräkningar. Den uttalade farhågan, att den muntliga
framställningen skulle ställa alltför stora krav å parterna och att dessa för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

325

sin talans utförande skulle bliva beroende av yrkesadvokater, varigenom
— om ej på grund av lag så dock till följd av omständigheternas makt —
advokattvång skulle komma att bliva rådande, ansåge departementschefen
vara ogrundad. Den muntliga förhandlingen borde icke äga karaktären av
mer eller mindre retoriskt lagda anföranden utan av ett meningsutbyte under
ordförandens ledning. För den part, som utan omsvep och undanflykter
ville för domstolen framlägga sin sak, torde det icke möta någon svårighet
att fullgöra denna uppgift. Något krav å framställningens formella fulländning
borde ej rimligen göras gällande. Överhuvudtaget torde den ej sällan
förekommande uppfattningen om det muntliga förfarandets stora krav
å parterna vara i hög grad överdriven. Det funnes icke någon anledning
antaga, att förhållandena härutinnan skulle gestalta sig annorlunda än i
de särskilt å landsbygden ej sällsynta fall, där parterna redan nu inför domstolen
själva muntligen utföra sin talan. Emellertid torde intet hinder möta
att för de säkerligen sällsynta fall, då skälig hänsyn till parten krävde det,
tillåta part som själv utförde sin talan att härför begagna av honom författad
skrift.

Departementschefen anförde vidare, att det för en koncentrerad förhandling
vore av vikt, att samtliga — parter, vittnen och andra — som skulle
höras i målet, på en gång vore tillstädes för att deltaga i förhandlingen.
Skyldigheten att på kallelse iakttaga inställelse inför domstolen måste inskärpas
genom därför lämpade påföljder i högre grad än nu vore fallet.
Vore den kallade av laga förfall hindrad att närvara, borde det åligga honom
att så skyndsamt som möjligt därom göra anmälan hos domaren. Hade
vittne eller annan, vars hörande påkallats, ej kommit tillstädes, borde det
ankomma på domstolen att efter omständigheterna avgöra, huruvida förhandlingen
borde inställas eller, om det funnes lämpligare, förhandling ändå
äga rum. I senare fallet borde förhandlingen för den eller de uteblivnas
hörande fortsättas inom kortast möjliga tid och då uppenbarligen inför samma
domare, som deltagit i den tidigare förhandlingen.

En koncentration av förhandlingen krävde emellertid — yttrade departementschefen
vidare -— jämväl andra åtgärder. Till förberedande av rättsförhandlingen
hade parterna, var å sin sida, alt sörja för att utredning och
bevisning erhölle nödig fullständighet. Den ena partens åtgöranden härutinnan
vore i hög grad beroende av den andres. Ett påstående kunde av motparten
lämnas obestritt. För sådant fall erfordrades i allmänhet icke någon
bevisning från den part, som framställt det. Men även då motparten med
visshet kunde antagas bestrida påståendet, kunde läget vara i hög grad oklart.
För vardera parten inställde sig bär den frågan, vilken bevisning den andra
parten ämnade åberopa. Svaret härå vore uppenbarligen av stor betydelse
för omfattningen och beskaffenheten av den utredning han själv ansåge
sig böra förebringa. Därest parterna skulle skrida lill förhandling
inför domstolen ulan någon föregående kännedom örn varandras inställning
till tvistefrågan, skulle denna deras bristande kännedom leda till antingen

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

att den utredning, som av endera förebragtes, komme att bliva mera omfattande
än som betingades av den andres ståndpunkt, eller ock att en part
helt oförberett såge sig försatt i det läget, att hans utredning med hänsyn till
den, som framförts av motparten, vore otillräcklig. I det förra fallet skulle
ändamålslösa kostnader åläggas parterna och i det senare skulle följden
bliva ett eljest onödigt uppskov med förhandlingen. I själva verket utgjorde
det redan under nuvarande rättegångsförfarande en kännbar brist, att icke
den egentliga rättsförhandlingen föreginges av någon förberedande förhandling
mellan parterna, varigenom stridigheterna dem emellan kunde klarläggas.
Parterna komme nu ofta till domstolen okunniga om varandras
ställning till säken. Det läge i öppen dag, att detta förhållande medförde
stora olägenheter i riktning av rättegångens uttänjande genom ideliga uppskov.
Dessa olägenheter skulle vid ett koncentrerat förfarande stegras till
ett avgjort hinder för varje ordnad förhandling. Den egentliga rättsförhandlingen,
huvudförhandlingen, borde alltså för att syftet med densamma
skulle kunna vinnas föregås av en förberedande förhandling eller s. k. förberedelse.

Beträffande förberedelsen anförde departementschefen vidare:

Förberedelsens ändamål är, såsom redan antytts, icke att utgöra en del av
själva rättsförhandlingen ulan att skapa förutsättningar för dennas koncentration
genom ett närmare klarläggande av parternas ståndpunkter, deras
angrepps- och försvarsmedel. Lämpligast är, att denna förberedelse försiggår
inför och under ledning av en opartisk person. Då förberedelsen icke
ingår som ett led i själva rättsförhandlingen, synes det icke vara nödvändigt,
att domstolen som sådan ålägges denna uppgift.

Vid förberedelsen bör till en början käranden lämna motparten en redogörelse
för sina yrkanden och de faktiska omständigheter, på vilka varje särskilt
yrkande stöder sig. Svaranden har därefter att angiva, huruvida och
på vilken grund yrkandet av honom bestrides. Är sålunda fråga örn klander
av en redovisning, som omfattar olika poster, genomgås varje post och parterna
lämnas tillfälle att uttala sig därom. På detta sätt utskiljes vad mellan
parterna är ostridigt från de egentliga tvistepunkterna. Vad ide sistnämnda
angår återstår därefter frågan örn de bevis, envar har att åberopa, och
vad han avser att styrka med varje bevismedel. Jämväl härom åligger det
parterna att meddela upplysningar. För part, som åsidosätter sin skyldighet
härutinnan, bör stadgas som påföljd att han -—- även för det fall, att han
vinner målet — har att vidkännas och alltså jämväl ersätta motparten de
kostnader, som vållas av hans underlåtenhet t. ex. genom ett därav föranlett
uppskov med rättsförhandlingen.

_ Det är utan vidare uppenbart, vilken lättnad en förberedelse, anordnad på
sätt nu antytts, innebär för parterna. Ett tillfälle erbjuder sig därjämte
för domaren att på ett tidigt stadium av tvisten söka sammanjämka parternas
ståndpunkter, avlägsna förekommande missförstånd och så bringa saken
till förlikning. Särskilt för en part, som personligen utför sin talan, torde
förberedelsen vara av stort värde. Det är nämligen att vänta, att domaren,
med bibehållande av sin opartiska ställning, härvid genom lämplig handledning
sörjer för att parten sättes i stånd att bevaka sin talan.

Då med förberedelsen icke avses, att den skall ersätta rättsförhandlingen
eller någon del av denna, bör något upptagande av vittnesbevisning vid densamma
i regel icke förekomma. Ej heller bör något avgörande av målet

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

327

äga rum på detta skede. Ett undantag härifrån kan och bör uppenbarligen
ske, då svaranden medger käromålet eller då, vid svarandens uteblivande, någon
egentlig rättsförhandling icke är erforderlig. Däremot äro meningarna
delade, huruvida jämväl i andra fall ett avgörande, eventuellt efter upptagande
av bevis, må tillåtas vid förberedelsen. På denna punkt torde stor
försiktighet vara på sin plats. Eljest föreligger fara, att rättsskipningen i
större utsträckning kommer att överflyttas från huvudförhandlingen till förberedelsen.
En dylik utveckling skulle förringa värdet av rättegångens offentlighet
och framför allt minska lekmännens möjlighet att deltaga i rättsskipningen.

Vad därefter angår sättet för förberedelsen kan denna under domarens ledning
anordnas antingen såsom en förberedande muntlig förhandling mellan
parterna eller såsom skriftväxling. Intet hindrar, att förfarandet efter omständigheterna
övergår från den ena av dessa former till den andra. Avgörandet
härutinnan bör tillkomma domaren och göras beroende av målens
olika karaktär. I en del fall och särskilt sådana, där det kan förväntas att
parten personligen för sin talan, torde den muntliga formen vara att föredraga.
Då så äger rum, bör över vad som förekommer föras protokoll för
att, örn behov därav yppas, kunna av parterna åberopas vid huvudförhandlingen.

En fråga, vid vars besvarande meningarna gå starkt isär, är den, vilken
betydelse förberedelsen bör äga för huvudförhandlingen. Såtillvida råder
dock samstämmighet att, såsom jag redan antytt, en part äger att åberopa
sig å förberedelsen såsom bevis t. ex. för medgivanden, gjorda av andra parten.
Vad meningsskiljaktigheten avser är huruvida domstolen har skyldighet
att självmant beakta vad som förekommit vid förberedelsen. Det synes
mig som örn med denna inställning frågan icke vore av större praktisk betydelse.
För parterna torde det framstå som självklart, att det resultat, som
vunnits vid förberedelsen, skall bilda utgångsläge för huvudförhandlingen.
Skulle någondera vid denna intaga en annan ståndpunkt, bör det vara domarens
uppgift att därå fästa parternas uppmärksamhet. Uppenbarligen får
emellertid till grund för domen icke läggas något material, som ej förebragts
vid huvudförhandlingen. I annat fall kan den avgörande förhandlingen lätt
komma att överflyttas till förberedelsen och huvudförhandlingen komma att
nedsjunka till ett tomt sken. Härigenom skulle såsom redan berörts de intressen
motverkas, som äro förknippade med rättegångens offentlighet och
lekmännens deltagande i rättsskipningen.

Departementschefen erinrade vidare, att av det förut anförda framginge,
att vid huvudförhandlingen materialet skulle föreläggas domstolen i muntlig
form samt att det vore å domstolens omedelbara uppfattning av vad sålunda
förekommit, som domen skulle byggas. Denna uppfattning skulle alltså icke
såsom nu förmedlas av ett över förhandlingen eller någon del därav fört
protokoll. En konsekvens av denna ståndpunkt vore att i fråga om sådana
bevismedel, där, såsom vid vittnesbevisningen, bevisvärdet vore knutet till
själva utsagan, denna utsaga alltid skulle avgivas vid huvudförhandlingen
och inför den domstol, som hade att döma i saken. Ett fasthållande av
detta krav vore uppenbarligen av den största vikt vid ett bevissystem, som
vore grundat å fri uppskattning av bevisningen. Tyvärr vore det dock jämväl
på denna punkt oundgängligt att göra vissa av tvingande praktiska skäl
påkallade avvikelser från omedelbarhetsprincipen. Det kunde sålunda in -

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

träffa, att ett vittne på grund av sjukdom, bortresa eller annan orsak icke
vore i stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen eller att vittnets inställelse
vid denna skulle vara förenad med oskäliga kostnader. Ett strängt vidhållande
av omedelbarhetsprincipen skulle här kunna leda till att en part
ginge helt miste om sin kanske allra värdefullaste bevisning och ett resultat
alltså framtvingas, som stöde i direkt strid med det egentliga syftet med all
rättegång, främjandet av det materiellt riktiga. I rättssäkerhetens eget intresse
måste i sådana fall stå parten öppet att få vittnet avhört utom huvudförhandlingen,
eventuellt vid annan domstol. Protokollet över vittnesförhöret
borde då kunna åberopas som bevis vid huvudförhandlingen. Liksom i
allmänhet tillkomme det därvid domstolen att efter fri prövning uppskatta
den sålunda återgivna utsagans bevisvärde. Att domstolen för en sådan uppskattning
icke ägde lika goda utgångspunkter som då utsagan avgåves omedelbart
inför domstolen, läge emellertid i öppen dag. De sålunda antydda
undantagen borde, därest syftet med förhandlingens omedelbarhet icke skulle
äventyras, icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingades av förhållandena.
Detta omdöme gällde särskilt förhandlingen vid underrätten, där
på grund av sakens egen natur tyngdpunkten i bevisupptagningen och sanningsprövningen
alltid måste vila. Vad anginge överrättsförfarandet komme
otvivelaktigt jämväl andra synpunkter i beaktande.

I detta sammanhang behandlade departementschefen frågan örn protokollen
och framhöll, att dessa vid en på omedelbarhetsprincipen vilande förhandling
icke längre komme att utgöra grundval för domen. Strängt taget
skulle — yttrade departementschefen — därav följa, att protokollen såsom
förmedlare av domstolens iakttagelser bleve helt överflödiga. Emellertid tillkomme
jämväl på denna punkt vissa praktiska hänsyn, som verkade i annan
riktning. Sålunda hade framhållits, att en uppteckning i protokoll av
bevisningen skulle särskilt i vidlyftiga och invecklade mål underlätta för
domstolen att sammanhålla materialet och utgöra en kontroll för såväl domstolen
som parterna, att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbigåtts
vid prövningen, att vid fullföljd av målet till högre instans det ur bevisprövningens
synpunkt vore av betydelse att äga tillgång till en autentisk uppteckning
av innehållet i de utsagor, som avgivits vid underrätten, att protokoll
jämväl erfordrades vid prövning av frågor om resning, nåd, villkorlig
frigivning och åtal för falsk utsaga samt att avsaknaden av protokoll skulle
i stor utsträckning medföra en återupprepning av bevisningen i överrätterna
jämväl i sådana fall, då något behov därav eljest icke förelåge. De sålunda
anförda skälen för bevisningens upptagande i protokoll måste enligt departementschefens
mening anses äga berättigande, även om därigenom ett tyngande
moment infördes i förhandling och processledning. Särskilt ur parternas
synpunkt vore det uppenbarligen av vikt, att utsagor, som tjänade som
bevismedel, upptecknades och detta ej minst vid fullföljd till högre instans.
Ett återupprepande av bevismaterialet i hela dess omfattning vore alltid
förknippat med vanskligheter. Under den mellantid, som förflutit, kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

329

ett vittnes hågkomst av vad som tilldragit sig ha fördunklats och hans uppfattning
påverkats. Genom dödsfall eller andra omständigheter kunde ett
bevismedel ha gått helt förlorat. Med hänsyn till de stora svårigheter och
kostnader, som vore förenade med en förnyad bevisupptagning i överinstansen,
torde någon ovillkorlig skyldighet att upprepa bevisningen icke i allmänhet
böra åläggas parterna. Detta förhållande inskärpte uppenbarligen i än
högre grad vikten av att sanningsprövningen vid underrätten skedde med all
möjlig omsorg och tillförlitlighet. Underrättens avgörande i bevisfrågan borde
i regel vara utslagsgivande, såvida ej omständigheter tillkomme, som rubbade
tilltron. Protokollen hade härutinnan en ej ringa betydelse ur kontrollsynpunkt.
Departementschefen hade därför stannat vid den uppfattningen,
att utsagor, som avgåves under straffansvar, skulle antecknas i protokoll.
Jämväl i andra fall kunde emellertid, särskilt med hänsyn till överrättens
bevisprövning, en utsaga eller en domstolens egen iakttagelse vara
av den betydelse, att uppteckning därav borde äga rum. Däremot borde
protokollet under inga förhållanden belastas med parternas anföranden, i
vad de avsåge närmare utveckling av parternas påståenden eller värdesättning
av bevisning eller rättsliga spörsmål. Departementschefen betonade vidare,
att intet borde underlåtas, som vore ägnat att lätta den börda protokollföringen
otvivelaktigt medförde för domstolen. Detta vore så mycket angelägnare
som det nu tillämpade sättet i fråga örn protokollens uppsättande understundom
lång tid efter själva förhandlingen och med stöd av ofta knapphändiga
minnesanteckningar måste, såsom alltför osäkert, bringas att upphöra
och protokollet färdigställas vid själva förhandlingen. Endast härigenom
kunde vinnas den kontroll, som vöre protokollets huvudsyfte.

I fråga om parterna och deras ombud anförde departementschefen, att
det icke torde kunna bliva föremål för delade meningar, att den av ålder
gällande grundsatsen om rätt för part att utan anlitande av ombud inför
alla domstolar, såväl lägre som högre, själv utföra sin talan borde bibehållas
i en ny rättegångsordning. Framför ombudet ägde parten det företrädet,
att han i allmänhet av egen erfarenhet kände de faktiska förhållanden, varå
han grundade sin talan. Hans brist i rättsliga insikter kunde och borde efter
omständigheterna ersättas av en klok och taktfull vägledning från domaren.

Departementschefen erinrade vidare därom, att för närvarande part ägde
rätt att, bortsett från de grövre brottmålen, i rättegången företrädas av ombud.
Vid val av ombud vore stor frihet inrymd åt parten. Det torde ej kunna
förnekas, framhöll departementschefen, att förhållandena å detta område
icke vore i allo tillfredsställande, även örn en förbättring under de senaste
årtiondena gjort sig märkbar. Ombudets uppgift vore i främsta rummet att
tillvarataga partens intressen, och han fyllde illa denna sin uppgift, om han
invecklade parten i en rättegång, som han insåge eller borde inse vara utsiktslös.
Det vore ej allenast parterna, som härigenom tillskyndades förfång;
ur allmän synpunkt vore det ingalunda likgiltigt, örn domstolarna på detta
sätt betungades och statsverket härigenom åsamkades ändamålslösa kost -

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

naclér. Å ombudet måste vidare ställas den fordran, att han ägde förmåga
och vilja att tillvarataga partens rätt, så att rättsförlust ej åsamkades denne
genom ombudets försumlighet eller bristande insikter. Det kunde ej heller
anses som obilligt att, då lagen tilläte part att begagna sig av ombud, den
härmed förknippade villkor, som vore ägnade att främja en god rättsskipning.
Ur nu antydda synpunkter läge det nära att för rätt att gå parter tillhanda
såsom rättegångsombud uppställa kravet på juridisk utbildning. Departementschefen
ville emellertid icke ansluta sig till detta krav, såvitt angille
underrätterna, och detta av det huvudskälet, att bland de icke rättsbildade
rättegångsombuden otvivelaktigt funnes betrodda och allmänt aktade
personer, som på ett oklanderligt sätt fyllde sin uppgift vid förhandlingarna
i underrätten, och att dessutom en dylik åtgärd måhända skulle,
särskilt för landsbygden, medföra vissa olägenheter och ett alltför starkt
intrång i gamla sedvänjor. Dessa hänsyn torde emellertid icke med tillnärmelsevis
samma styrka göra sig gällande i fråga om förfarandet i överrätterna.
Härtill komme, att i dessa instanser de rättsliga momenten i rättegången
intoge en mera framskjuten plats samt att kravet å fullgod juridisk
utbildning hos ombuden alltså avsevärt vunne i styrka. Hur detta krav lämpligen
borde tillgodoses, syntes böra bliva föremål för ingående överväganden
vid utarbetande av lagstiftning i ämnet.

Departementschefen framhöll vidare, att i nära samband med frågan örn
partens rätt att låta sig företrädas av ombud stöde den om skyldighet för
part att på kallelse infinna sig inför domstolen för att medverka till sakens
utredning. Den befogenhet, som enligt gällande lag tillkomme domstol att
kalla parten till personlig inställelse, hade i praktiken förlorat sin betydelse.
I en rättegångsordning, vilken satte som sitt mål att för sanningens utforskande
anlita varje hjälpmedel, som stöde till buds, kunde något undantag icke
göras för parten. Jämväl å honom vilade skyldigheten att bidraga till den
materiella rättens förverkligande, och det vore allenast på denna grund han
ägde att påkalla rättsordningens skydd. Denna uppfattning ledde följdriktigt
till uppställande av kravet på sanningsplikt ej allenast för vittnen och andra,
som utan att vara parter hördes inför domstol, utan jämväl för parterna.

Departementschefen övergick härefter till vissa med bevisupptagning och
bevisvärdering sammanhängande frågor av mera speciell natur. Därvid framhölls
till en början såsom en av den fria bevisprövningens viktigaste grundsatser
att domstolen icke vore utestängd från någon kunskapskälla med hänsyn
till dennas särskilda natur samt att domstolen vid sin sanningsprövning
sålunda hade att taga i övervägande allt som förekommit i målet och kunde
vara av betydelse för utgången. Uppenbarligen ägde dock domstolen ej grunda
sin dom på upplysningar, som ej förebragts vid förhandlingen inför domstolen
utan allenast härledde sig från någon eller några domstolsledamöters
enskilda kännedom. Det skulle förvisso innebära en stor fara för rättssäkerheten,
om domstolen skulle äga att taga hänsyn till material, som framkommit
först vid en enskild överläggning mellan domstolens ledamöter och så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

331

lunda ej varit utsatt för parternas granskning. Däremot borde det icke anses
utgöra något hinder för domstolen att tillgodogöra sig den särskilda erfarenhet
eller sakkunskap eller den ortskännedom, som någon av domstolens
ledamöter kunde äga, eller att beakta omständigheter, som vore allmänt veterliga
och vilkas riktighet icke rimligen kunde ifrågasättas.

Beträffande de särskilda bevismedlen framhöll departementschefen, att i
ett fritt bevissystem, enligt vilket varje omständighet av vad beskaffenhet
som helst kunde tjäna som bevismedel, icke förelåge samma behov av bevisregler
som i de äldre, på den legala bevisteoriens grund vilande bevissystemen.
Emellertid kunde sådana regler, särskilt i fråga om bevisningens upptagande,
icke helt undvaras. Vad anginge partsutsagan och de medel som borde
användas för att inskärpa partens sanningsplikt kunde olika alternativ
väljas. Närmast komme otvivelaktigt i fråga att belägga varje falsk utsaga,
som av part avgåves vid huvudförhandlingen, med straffansvar. Därest denna
utväg skulle stöta på alltför starka betänkligheter, återstode till övervägande
ett särskilt förhör med parten, vid vars företagande förhörets karaktär
uttryckligen skulle tillkännagivas. Då det gällde att bestämma det straff,
som borde åsättas den falska partsutsagan, syntes icke obilligt att hänsyn toges
till den kollision, som här förelåge mellan å ena sidan partens sanningsplikt
och å andra sidan hans med rättegången förknippade intresse. Straffet
borde alltså icke givas fullt samma stränghet som straffet för falsk vittnesutsaga.
Den nämnda intressekonflikten borde leda till att partsförhör under
straffansvar allenast finge äga rum i tvistemål.

Beträffande vittnesbevisningen anförde departementschefen, att den fria
bevisprövningen innebure ett avskaffande av samtliga nu gällande vittnesjäv.
Envar, som ej vore part i målet, finge höras som vittne. I allmänhet
ägde icke en till vittne åberopad person rätt att undandraga sig vittnesmål.
I vissa fall kunde emellertid ur billighetssynpunkt starka skäl föreligga fölen
eftergift. Sålunda skulle det framstå som en knappast försvarlig hårdhet,
om den tilltalades maka, hans föräldrar, barn eller syskon skulle göra sig
förfallna till mened för det de förtegat omständigheter, genom vilkas yppande
den tilltalade skulle komma att ådömas straff. I sådana fall syntes det
böra bero av den till vittne åberopade, huruvida vittnesmål finge honom
avkrävas eller ej; och han borde i intet fall vara skyldig att meddela något,
som skulle utsätta honom själv eller en nära anhörig för åtal. Departementschefen
ansåg tillräckliga skäl icke föreligga till avvikelse från gällande lags
regel, att vittne skall bekräfta sin utsaga med ed. Rätt för den, som på grund
av sin religiösa övertygelse ansåge sig förhindrad att fullgöra edgång, att
utbyta eden mot en högtidlig försäkran på heder och samvete borde emellertid
i lag fastställas; prövningen härav borde icke såsom för närvarande
tillkomma Kungl. Maj:t utan till undvikande av omgång och tidsutdräkt
överlämnas åt den domstol, vid vilken vittnet skulle höras.

I fråga örn bevisning genom sakkunniga framhöll departementschefen
bland annat, alt medan uppgiften att förebringa bevisning i regel tillkomme
parterna, frågan huruvida domstolen för sin dömande verksamhet vore i be -

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

hov av särskild sakkunskap rörande ett visst ämne uppenbarligen i första
hand måste vara beroende av domstolens uppfattning härutinnan. I allmänhet
borde därför gälla, att uppdrag som sakkunnig meddelades av domstolen,
part dock obetaget att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig. I fråga örn
sättet för bevisningens upptagande förelåge en väsentlig skillnad mellan vittne
och sakkunnig. Då resultatet av den sakkunniges undersökning i allmänhet
hade formen av ett skriftligt utlåtande, kunde icke å sakkunnigbeviset,
i samma utsträckning som i fråga om vittnesbeviset, uppställas den fordran,
att det skulle i muntlig form framläggas inför domstolen. Ett sådant krav
kunde beträffande ämbetsmyndigheter och offentliga institutioner redan på
grund av sakens natur i allmänhet icke tillmötesgås. Uppenbart vore även,
att värdesättningen av ett sakkunnigutlåtande väsentligen vore beroende av
helt andra faktorer än dem, som gjorde sig gällande beträffande utsaga av
part eller vittne. För klarläggande av innebörden av ett avgivet utlåtande
kunde det dock i många fall vara av vikt, att den sakkunnige hördes inför
domstolen. I sådant fall borde möjlighet därtill förefinnas antingen parten
framställde yrkande därom eller domstolen eljest funne det böra äga rum.
Behov av sakkunnigs tillkallande kunde yppas under alla skeden av förfarandet.
Ur synpunkten av rättegångens koncentration vore det dock av
stor betydelse, att denna fråga såvitt möjligt vunne sin lösning redan under
förberedelsen. Hade förordnande då meddelats om inhämtande av sakkunnigs
yttrande, borde tillfälle lämnas parterna att redan före huvudförhandlingen
taga del av detsamma för att fatta ståndpunkt till frågan, huruvida
de å sin sida ville påkalla förhör med den sakkunnige eller förebringa särskild
sakkunnigbevisning. 1 annat fall läge den faran nära, att för detta ändamål
uppskov med huvudförhandlingen bleve nödvändigt.

Beträffande skriftliga bevis anförde departementschefen:

Då i 1734 års lag beträffande skriftliga bevis stadgades att, om någon företer
sådana bevis att sin talan därmed styrka, domaren har att noga pröva
deras beskaffenhet och riktighet så ock vad vitsord och verkan de i saken
äga, innebar denna föreskrift en för den tiden påfallande avvikelse från den
legala bevisteorien. Den fria bevisprövning, som sålunda redan gäller, bör
bibehållas. Däremot saknar vår nu gällande lag allmänna bestämmelser om
editionsplikt i fråga om skriftlig handling eller med andra ord om skyldighet
för den, som innehar sådan handling, att inför domstol förete den på yrkande
av någon, som vill åberopa handlingen som bevis. Att en dylik editionsplikt
föreligger jämväl enligt gällande svensk rätt, är allmänt erkänt, även om
meningarna äro delade angående dess omfattning. I vissa fall kan editionsplikten
grundas å ett materiellt-rättsligt förhållande mellan den, som påyrkar
handlingens utgivande, och handlingens innehavare, såsom i fråga om gäldenär
rätt att återfå ett av honom inlöst skuldebrev. I andra fall är anspråket
på handlingens utbekommande av rent processuell natur; ett dylikt anspråk
är då ett utflöde av den allmänna skyldighet, som åligger varje medborgare
att lämna sitt bistånd till rättens förverkligande, och står alltså vittnesplikten
nära. Om den skriftliga handlingen är i motpartens besittning, synes en mera
ovillkorlig skyldighet att förete handlingen kunna föreskrivas. Ur principiell
synpunkt torde ej möta något hinder att göra editionsplikt gällande också
mot en utom rättegången stående person, därest det kan antagas vara av vikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

333

för sanningens utforskande och innehavarens berättigade intressen ej därigenom
kränkas. Utfallet är här närmast beroende på en avvägning av de intressen,
som sålunda stå emot varandra.

I en på koncentration och omedelbarhet byggd rättegång är det uppenbarligen
angeläget, att spörsmålet, huruvida i ett visst fall editionsplikt föreligger
eller ej, kan avgöras på ett förberedande stadium så att den handling,
varom är fråga, kan företes vid huvudförhandlingen. För att detta syfte skall
kunna nås erfordras vissa, från den allmänna förhandlingsordningen avvikande
regler. Sålunda måste det tillkomma domaren att redan under förberedelsen
träffa ett avgörande härutinnan. Att i detta sammanhang intaga någon
definitiv ståndpunkt till dessa frågor, torde icke vara erforderligt.

Departementschefen framhöll vidare, att den tidigare lämnade redogörelsen
i fråga om förfarandet i främsta rummet hade avsett tvistemålen men att de
därvid angivna grunderna uppenbarligen ägde tillämpning jämväl å rättegången
i brottmål. Med hänsyn till brottmålens beskaffenhet och särskilt det
offentliga intresse, som knöte sig till dessa mål, krävdes dock på åtskilliga
punkter andra anordningar än för tvistemålens del.

I fråga om de principer, varå straffprocessen borde grundas, anförde departementschefen,
att den ackusatoriska principen, enligt vad numera vore
allmänt erkänt, borde tillerkännas företräde framför den inkvisitoriska. Vid
tillämpning av den ackusatoriska principen hade domstolen lättare att bevara
sin opartiskhet och därigenom tryggades tilliten till rättsskipningens auktoritet.
Uppgiften att samla bevismaterialet lades på andra organ, som vore
bättre ägnade härför än domstolen. Departementschefen yttrade vidare:

Vid en ackusatorisk process är rättegången anordnad som en förhandling
mellan två parter, den ena — där åtalsrätten ej tillkommer målsäganden —
åklagaren såsom statens representant och den andra den tilltalade. Åklagarens
ställning i rättegången bestämmes av den uppgift han såsom representant
för statsintresset har att fullfölja. Han har att verka för att den brottslige
och endast han blir dömd till straff och till ett straff, som svarar mot hans
brott. Han har sålunda att göra gällande ej allenast omständigheter, som tala
mot den misstänkte, utan också sådana, som kunna anföras till hans förmån.
Ur rättsordningens synpunkt är det lika viktigt, måhända ännu viktigare, att
ej den oskvldige utsättes för straff som att den skyldige drabbas av det straff
han förtjänar.

I förhållande till åklagaren bör den tilltalade, som ju ännu ej är övertygad
örn någon brottslighet, intaga en fullt likaberättigad ställning. Han äger alltså
begagna sig av de rättigheter, som tillkomma part, få del av den bevisning,
som förebragts mot honom, själv förebringa utredning och bevisning, närvara
vid förhandlingen och där yttra sig ävensom företaga de rättshandlingar,
såsom användande av rättsmedel, som i allmänhet stå en part till buds. Med
den tilltalades partsställning följer också förpliktelsen att medverka till sakens
utredning. Han är skyldig att, i den mån det erfordras, personligen infinna
sig vid domstolen, han äger icke undanhålla bevisning eller på annat sätt
försvåra utredningen. I den mån fara föreligger, att den tilltalade söker undandraga
sig dessa förpliktelser, kunna tvångsåtgärder tillgripas mot honom.
Enligt nutida uppfattning är i ett hänseende den tilltalades ställning till och
med förmånligare än partens i en civil rättegång. Den intressekollision, som
i en straffprocess föreligger mellan å ena sidan den tilltalades sanningsplikt
och å den andra hans mänskligt sett fullt förklarliga strävan att undgå straff,

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

föranleder ur skälighets- och billighetssynpunkt, att den tilltalade icke mot sin
vilja göres till bevismedel mot sig själv. På denna punkt föreligger en bestämd
avvikelse från den äldre inkvisitoriska processen, i vilken den tilltalade icke
betraktades som part i egentlig mening utan mera som ett medel för domaren
att vinna utredning i målet.

Den likställighet mellan åklagare och tilltalad ur partssynpunkt, som jag
nu antytt, kräver för att icke för den tilltalade bliva allenast ett tomt sken,
att han åtminstone i svårare fall utrustas med en rättskunnig försvarare. Den
tilltalades rätt att anlita försvarare, som är en av hans viktigaste partsrättigheter,
bör uttryckligen fastslås i lagen. Men i rättsordningens eget intresse
är det uppenbarligen angeläget, att den tilltalade för det fall, att han på grund
av svag ekonomi eller av annan orsak icke själv kan anskaffa försvarare,
genom statens försorg erhåller nödigt biträde. Denna grundsats bär på senare
tid vunnit erkännande jämväl i vår lagstiftning. Sålunda är enligt gällande
lag häktad, som äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och
säger sig ej själv kunna anskaffa biträde, berättigad att erhålla av länsstyrelsen
eller domstolen förordnat biträde; i vissa fall kan domstolen av eget
initiativ förordna biträde.

Det torde icke vara föremål för tvekan, att den väg, på vilken lagstiftningen
sålunda slagit in, är den, som säkrast leder till målet, straffrättsskipningens
säkerhet, och att denna väg bör följas i en ny rättegångsordning. Vad som
här närmast kommer i fråga är ett stärkande av de institutioner, som handha
åtalet å ena sidan och försvaret å den andra.

En allvarlig brist i vår nuvarande rättegångsordning vore — anförde departementschefen
— att förundersökningen i brottmål icke gjorts till föremål
för reglering i lag. Detta förhållande sammanhängde därmed att vid tillkomsten
av 1734 års lag lagstiftningen ännu stod kvar på inkvisitionsprincipens
ståndpunkt och i överensstämmelse med denna ansåg domstolens uppgift
omfatta målets utredning i dess helhet och sålunda jämväl den förberedande
undersökningen. Med den övergång till ackusatorisk förhandling, som
efter hand ägt rum, hade behovet av en förberedande, från domstolsförhandlingen
skild undersökning gjort sig allt starkare gällande. En sådan hade också
utbildat sig vid sidan av lagen. Bestämmelser härom hade vid skilda tidpunkter
influtit i instruktioner för åklagar- och polisväsendet. Dessa bestämmelser
avsåge dock huvudsakligen frågan om de myndigheter, som hade
att verkställa undersökningen, mindre själva förfarandet vid undersökningen.
Det vore tydligt, att en allmän reglering av detta ämne icke kunde undvaras i
en ny rättegångsordning. Departementschefen anförde ytterligare:

Förundersökningens uppgift är att bereda åklagaren tillfälle att avgöra,
huruvida åtal bör ske, samt att sätta honom i stånd att väl utföra sin talan.
För vinnande av en koncentrerad huvudförhandling är det av stor vikt, att
förundersökningen blir så fullständig som möjligt och att sålunda förhör
hålles med alla, som ha sig något bekant i saken. Själva bevisupptagandet bör
emellertid vara förbehållet domstolen. De skäl, som för tvistemålens del anförts
mot ett undanskjutande av domstolsförhandlingen till förmån för
förberedelsen, göra sig uppenbarligen gällande med ännu större styrka
i fråga örn brottmålen. Det undersökningsförfarande, som för närvarande
tillämpas såväl å landsbygden som i flertalet städer, har kännetecknats
som ett av åklagaren i egenskap av polismyndighet lett förfarande. Till
stöd för denna anordnings bibehållande har framhållits den intima salm

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

335

verkan mellan polispersonalen och den åtalsbeslutande myndigheten, som ur
utredningssynpunkt måste anses i hög grad önskvärd. A andra sidan har mot
densamma åberopats, att anordningen med åklagare eller polismyndighet
som undersökningsledare kan innebära en viss tara för den misstänktes rättssäkerhet.
Ur denna synpunkt har i stället förordats ett system, enligt vilket
förundersökningen, sedan det egentliga spaningsarbetet vore avslutat och
misstankarna riktats mot en bestämd person, skulle stå under ledning av en
särskild förhörsdomare.

Det torde icke kunna bestridas, att den nu tillämpade ordningen är behäftad
med allvarliga brister, såsom att förhörsledaren ofta saknar erforderlig
kompetens, att förhören i allt för hög grad ledas efter inkvisitoriska
grundsatser, alt den misstänkte saknar rätt att anlita försvarare samt att
någon utväg att omedelbart påkalla rättelse i fall, då förhörsledaren överskrider
sin befogenhet, icke står den misstänkte till huds. Det torde dock icke
ligga utom räckhåll att jämväl med bibehållande i huvudsak av den nuvarande
ordningen i dessa hänseenden åvägabringa mera betryggande förhållanden.
Sålunda torde det vara allmänt erkänt, att redan med hänsyn till
åklagarens uppgift i fråga örn anställande och utförande av åtal hans kompetens
behöver stärkas. Särskilt i fråga om de grövre brottmålen torde å
åklagaren böra uppställas krav å en juridisk utbildning, som ej i allt för
hög grad skiljer sig från domarens. Vad angår den misstänktes ställning bör
rätt tillerkännas honom att redan å detta skede anlita försvarare. Förbud
bör meddelas mot olämpliga, inkvisitoriskt lagda förhörsmetoder och överhuvudtaget
mot en behandling, som utsätter den misstänkte för en alltför
stark psykisk eller fysisk påfrestning. Slutligen bör det stå honom öppet att
i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, påkalla omedelbar rättelse
hos domaren. Med nu antydda garantier torde ur synpunkten av den misstänktes
rättssäkerhet alla skäliga anspråk vara tillgodosedda. Härtill kommer
med den nuvarande ordningen den fördelen, att åklagaren sättes i tillfälle att
redan på ett tidigt skede följa utredningen, pröva dess värde och draga försorg
om erforderliga kompletteringar — uppgifter, som på det närmaste höra
samman nied åtalet och dess utförande. Anordningen med förhörsdomare kan
ej undgå att ur organisatorisk synpunkt träffas av den anmärkningen, att
väsentligen samma eller närliggande uppgifter komma att uppdelas å två
särskilda tjänstemannakategorier. Dessutom föreligger alltid den faran, att
förhörsdomarens befattning med undersökningen blir av mera formell beskaffenhet
samt att den verkliga ledningen till skada för utredningens opartiskhet
kommer att glida över å polismyndigheten och sålunda handhavas av
personer, som i allmänhet äga mindre juridisk kompetens än åklagaren. .Tåg
har alltså ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att i princip frångå
den nu gällande ordningen även örn såsom redan berörts vissa förändringar i
densamma äro påkallade.

En fråga, sorn i brottmål är av stor betydelse och direkt inverkar på huvudförhandlingens
karaktär, är den, huruvida dc protokoll, som förts vid den
förberedande undersökningen, må läggas till grund för huvudförhandlingen.
Svaret torde icke kunna bliva annat än alt så ej må ske. Det vid våra
underrätter nu i allmänhet tillämpade förfarandet, att förhandlingen inledcs
med en uppläsning av förhörsprotokoll, varefter den tilltalade tillfrågas örn
han vitsordar protokollets riktighet, synes innebära sådana vådor för säkerheten
i rättsskipningen, att det snarast bör avskaffas. Den förberedande
undersökningens egentliga uppgift är, såsom förut framhållits, att sätta åklagaren
i tillfälle att att taga ståndpunkt lill frågan, huruvida skäl förefinnas
för åtal, ävensom att vid huvudförhandlingen förebringa den bevisning, som
står lill bilds, däremot i intet fall att i oell för sig utgöra ett bevismedel, som

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

inå åberopas mot den tilltalade. I överensstämmelse med de principer, som
tidigare utvecklats, har domstolen att taga hänsyn till allenast vad som förekommer
vid huvudförhandlingen och den bevisning, som där omedelbart
framföres. Tillfälle bör alltså lämnas den tilltalade ävensom vittnen och
andra, som höras, att fritt och utan föregående erinran om protokollets uppgifter
avgiva sina utsagor.

I fråga om de sträffprocessuella tvångsmedlen framhöll departementschefen,
att det med hänsyn till det starka samhällsintresse, som vore knutet
särskilt till de grövre brottens beivrande, vöre ofrånkomligt, att dessa tvångsmedel
komme att innebära ingrepp i rättigheter, som för den enskilde vore
av högsta värde, såsom den personliga friheten, hans rätt till hemfrid och
kroppslig integritet.

Departementschefen erinrade vidare om de vid tiden för propositionens
framläggande gällande bestämmelserna örn häktning samt framhöll, att vid
sidan av lagen i praxis utbildats ett förfarande med den misstänktes anhållande
såsom förberedande åtgärd för häktning. Att i samband med en ny
processlagstiftning detta ämne borde upptagas lill laglig reglering, läge enligt
departementschefens mening i öppen dag.

Vad angår de grundsatser, som vid en dylik reglering borde vinna tillämpning,
torde, yttrade departementschefen, någon meningsskiljaktighet icke råda
därom, att varje åtgärd, som medförde förlust av den personliga friheten under
någon mera avsevärd tid, borde underställas domstolens eller domarens
prövning. Detta torde böra gälla även i fråga om den mildare form av frihetsförlust,
som anhållandet innebure. Visserligen läge det i sakens natur
att själva anhållandet måste anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna,
därest ej syftet med detta tvångsmedel skulle helt förfelas, men frågan örn
den misstänktes kvarhållande utöver viss kortare tid borde icke bero av dessa
myndigheters avgörande. Särskilt vad anginge häktning måste fasthållas,
att i de fall, då domstolsförhandlingen icke följde inom en viss kort tid, frågan
om den misstänktes kvarhållande i häkte alltid underställdes domstolens
eller domarens prövning. Uppenbarligen borde det stå den misstänkte öppet
att oberoende härav påkalla prövning av häktningsfrågan.

Departementschefen förordade vidare, att med vår straffprocess införlivades
ett nytt tvångsmedel, reseförbud, som innebure en väsentligt mindre inskränkning
i den personliga friheten än anhållandet och häktningen samt
i vissa fall torde vara i stånd att ersätta dessa. Befogenhet att meddela reseförbud
kunde enligt departementschefens mening anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna
med rätt dock för den misstänkte att påkalla domarens
prövning. Ytterligare borde i samband med genomförandet av en ny rättegångslag
frågan om andra tvångsmedel, såsom beslag eller skingringsförbud
å föremål av betydelse som bevismedel samt husrannsakan och kroppsvisitation
göras till föremål för reglering.

I fråga om instansordningen erinrade departementschefen därom att det
ej sällan ifrågasatts, att vi här i landet — efter förebild av vad som ägt rum
i många främmande länder — borde införa en allmän mindre kvalificerad

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

337

första instans för de obetydligare målen, de s. k. bagatellmålen. En annan
jämkning i instansordningen, som haft förespråkare, vore alt vissa viktigare
mål, där kraven å domstolens högre kompetens och rättsskipningens snabbhet
vore särskilt framträdande, borde med förbigående av underrätten kunna
anliängiggöras i överrätten såsom första instans. Mot dessa förslag
torde — yttrade departementschefen — i främsta rummet böra riktas
den anmärkningen, att de icke stöde i god överensstämmelse med den helt
visst djupt rotade åskådning, som för närvarande uppbure vår domstolsorganisation.
En anordning, sådan som den nu antydda, hade i varje fall
skenet emot sig att innebära ett missgynnande av parten, allenast därför att
hans sak vore ringa — för honom kunde den dock vara nog sa betydelsefull
— och framstode därför lätt som ett avsteg från grundsatsen om allas
likhet inför lagen. Tvingande praktiska skäl kunde nödvändiggöra vissa
avvikelser från den i allmänhet gällande instansordningen, såsom också tidigare
ägt rum i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen.
Denna avvikelse borde dock icke kunna tagas till intäkt för den långt mera
genomgripande åtgärden att jämväl i fråga om den första instansen genomföra
en klassificering av målen. Vad särskilt anginge hovrätten såsom första
instans för vissa grupper av viktigare mål kunde väl till stöd för en dylik
ståndpunkt otvivelaktigt åberopas beaktansvärda skäl. Dessa skäl gjorde
sig starkast gällande beträffande de framkomna förslagen örn inrättande
vid hovrätterna eller vissa av deni av särskilda avdelningar för handels- och
sjörättsmål med sakkunniga bisittare. Uppenbarligen borde dock på denna
punkt den största varsamhet iakttagas. Undandragande av vissa viktigare
mål från de allmänna underrätterna vore i hög grad ägnat att minska dessa
domstolars kompetens och rubba den starka och auktoritativa ställning, som
våra underrätter för närvarande intoge och vilken otvivelaktigt utgjorde en
av vårt domstolsväsens värdefullaste tillgångar.

Departementschefen anförde vidare, att någon meningsskiljaktighet knappast
torde råda därom, att tillfälle alltjämt borde stå öppet att draga underrättens
avgöranden under mellaninstansens, hovrättens, prövning. Vad angår
de grunder, som borde vinna tillämpning i fråga örn fullföljdsrätten till
högsta domstolen, erinrade departementschefen örn det framställda förslaget
att begränsa högsta domstolens prövning till rättsfrågor och frågor om
målens formella behandling samt anförde:

Enligt min mening är frågan örn begränsning i rätten alt fullfölja talan
i första hand beroende av den uppgift, som anses i instansordningen böra
tillkomma högsta domstolen. För den, sorn ser denna uppgift uteslutande
eller huvudsakligen i att främja en enhetlig rättstillämpning, mindre i att
vaka över att de avgöranden, som i varje särskilt fall träffas, motsvara det
materiellt riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu
antydda förslaget. Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas,
huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt
är för den allmänna uppfattningen ganska främmande och örn den icke i
särskilda fall kan leda till resultat, som te sig för rättskänslan stötande. Säkert
är att en dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida
rätt till fullföljd vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 22

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

däri, att överrätten är hänvisad till det i underrättens protokoll återgivna
bevismaterialet och sålunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse
grundad bevisprövning, torde vara att söka i den varsamhet, som överrätten
alltid har att ålägga sig i fråga örn en rubbning av den bevisvärdering, vartill
underrätten kommit. Äga de nu framhållna synpunkterna i allmänhet
sitt berättigande i fråga om bevisupptagning i överrätt, måste uppenbarligen
särskild betydelse tilläggas dem i fråga örn bevisningen i högsta domstolen.
Goda skäl synas mig därför tala för att, såsom föreslagits, i rättegångslagen
upptages en uttrycklig bestämmelse, att vid hovrättens bevisprövning skall
i allmänhet bero, örn ej synnerliga skäl föreligga för avvikelse. Förefintligheten
av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till att parterna
avhölle sig från att i oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen.

Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra
en alltför stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Erfarenheten
har visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogos år 1915, icke
äro tillfyllest. Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet
därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig partsförhandling
i högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga
härmed, böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål
för ingående utredning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida
en begränsning i tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd
av vissa grupper av mål.

Beträffande förfarandet i överrätt framhöll departementschefen, att en av
de anmärkningar och tillika den mest vägande, som framställts mot den nuvarande
överrättsproceduren, avsåge domstolens isolering från den rättssökande
allmänheten. Denna isolering vore en följd av den vid överrätterna
tillämpade skriftliga förhandlingsmetoden. De skäl, som tidigare anförts till
förmån för rättegångens offentlighet och muntlighet i allmänhet, ägde sin
fulla styrka jämväl i fråga om överrätterna. Departementschefen ville som
allmän princip fastställa, att rättegången i överrätterna, liksom i underrätterna,
borde vara offentlig och muntlig. En konsekvens av rättegångens
muntlighet vore, att parterna eller deras ombud hade att inställa sig inför
domstolen och där ingå i muntlig förhandling. De regler, som tidigare utvecklats
angående det muntliga förfarandet i allmänhet, ägde uppenbarligen
tillämpning jämväl i fråga örn överrätterna. Också i fråga örn överrättsförfarandet
vore av stor vikt att förhandlingen koncentrerades till ett enda
rättegångstillfälle. För detta ändamål borde före huvudförhandlingen äga
rum en förberedelse, vilken för att ej ådraga parterna onödiga kostnader
borde kunna ske genom utbyte av skrifter. Vad anginge förhandlingens omedelbarhet
innebure denna jämväl för överrättens del att domstolen hade att
grunda sin dom å vad som förekomme vid den muntliga förhandlingen.
Denna regel, konsekvent tillämpad, ledde till att parter och vittnen skulle
avhöras ånyo och att sålunda hela förfarandet måste upprepas, uppenbarligen
dock med den begränsning, som kunde följa därav, att partens ändringssökande
avsåge ej målet i dess helhet utan allenast en viss del av målet
eller en särskild fråga.

Departementschefen ansåg emellertid, att vissa ganska betydelsefulla un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

339

dantag från de angivna grundsatserna kunde ifrågasättas. Ett sådant torde
påkallas redan i fråga om skyldigheten för klaganden eller hans ombud att
för utförande av klagandens talan inställa sig vid förhandlingen. Enligt de
regler, som föreslagits i fråga om klagandens utevaro från den muntliga
förhandlingen, skulle denne i sådant fall lia förlorat sin talan mot underrättens
dom; därest klaganden komme tillstädes men motparten utebleve,
hade förutsatts, att domstolen ändock skulle upptaga målet till saklig prövning.
Det kunde enligt departementschefens mening ifrågasättas, huruvida
icke härvid den muntliga partsförhandlingens konsekvenser utdragits längre
än som överensstämde med skälig hänsyn till parterna. I mindre mål, där
tvisteföremålets värde vore obetydligt eller där fråga vore örn allenast bötesstraff,
skulle en ovillkorlig inställelseplikt för klaganden ofta framstå såsom
obillig med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. För den part,
som ville söka ändring i underrättens dom, skulle fullfölj dsrätten lätt bliva
utan värde, och jämväl den i underrätten vinnande parten skulle kunna
i alltför hög grad betungas. Om sakens beskaffenhet så fordrade, borde
domstolen dock alltid äga förordna om partens hörande. Ej heller borde
något förbud stadgas för part, som så önskade, att själv eller genom ombud
komma tillstädes för utförande av sin talan. Var gränsen skulle dragas för
de fall, då ovillkorlig inställelseplikt icke åvilade klagande, kunde bliva föremål
för delade meningar. Då klagande icke hade att komma tillstädes, måste
tillfälle beredas honom att skriftligen framföra sina påståenden, och föredragning
borde som nu äga rum genom domstolens försorg.

Vidare framhöll departementschefen, att spörsmålet om begränsning i den
muntliga partsförhandlingen i högsta domstolen i viss mån vore beroende
av den ställning man intoge till fullföljdsrätten. En till rättsfrågan begränsad
fullföljdsrätt gjorde uppenbarligen icke i lika hög grad en muntlig
partsförhandling i högsta domstolen nödvändig. Rättsfrågans klarläggande
kunde i allmänhet utan större olägenhet ske genom parternas skrifter, även
om den muntliga förhandlingens företräde jämväl på denna punkt vore
omisskänneligt. Utsträcktes däremot, såsom av departementschefen förordats,
fullföljden till en överprövning jämväl av bevisningen, framträdde behovet
av partsförhandling starkare. De spörsmål, som kunde tänkas framkomma
vid en dylik överprövning, vore av den art, att för deras besvarande
behovet av parternas eller deras ombuds närvaro vid förhandlingen gjorde
sig i hög grad gällande. Till förmån för muntlig partsförhandling i högsta
domstolen kunde till sist framhållas, att det onekligen skulle innebära en
brist på följdriktighet, om i en rättegångsordning, som byggde på muntlig
partsförhandling såsom allmän princip, denna förhandlingsform skulle helt
utestängas från den högsta instansen. Därest man överhuvud vore beredd
att ge sitt erkännande åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att öka
rättsskipningens säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, vore det uppenbart,
att denna förhandlingsform borde komma till användning jämväl
i den högsta instansen. Mot muntlig partsförhandling i högsta domstolen
kunde väl göras gällande enahanda synpunkter som de vilka riktats mot

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ett undantagslöst införande av muntlig partsförhandling i mellaninstansen.
Förhållandena i de båda fallen vore emellertid väsentligen olikartade. Anmärkningen
mot obligatorisk partsförhandling i hovrätten jämväl i mindre
mål avsåge dock, att tillfälle borde beredas part att utan oskäliga kostnader
få sin sak prövad åtminstone i två instanser. Ej heller kunde i fråga örn
fullföljd till högsta instansen kostnaderna tilläggas samma betydelse som
beträffande^ förfarandet i mellaninstansen. Den med muntlig förhandling i
högsta domstolen följande kostnadsökningen torde vara ofrånkomlig, örn
man, utan att begränsa fullföljden till rättsfrågan, ville i högsta instans skapa
ett förfarande, som erbjöde tillräckliga garantier tor rättsskipningens säkerhet
och samtidigt undgå en ej önskvärd utökning av antalet ledamöter i
högsta domstolen. En mellanståndpunkt, som ifrågasatts, vöre den, att muntlig
förhandling skulle förekomma allenast i fall, då part framställt begäran
därom eller domstolen toge initiativ därtill. Mot denna ståndpunkt kunde
ur organisatorisk synpunkt göras vissa invändningar, och det vore i varje
fall uppenbart, att den skulle leda till en stark beskärning av den muntliga
förhandlingen.

Vad angår omedelbarhetsprincipen framhöll departementschefen, att denna
icke borde i fråga örn överrättsförfarandet uppehållas i hela sin stränghet.
Härom anförde departementschefen:

Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för bevisupptagning och
sanningsprövning äro gynnsamare i underrätten än i överrätterna. Det material,
som förebringas redan i underrätten, har i högre grad omedelbarhetens
prägel. Parters och vittnens utsagor framträda där i större ursprunglighet.
Den fria bevisprövningens resultat är beroende av så många skiftningar, att
ett troget återgivande av dessa en andra eller en tredje gång alltid är i hög grad
osäkert. Mot ett sådant återgivande möter ej sällan hinder av faktisk natur.
Den anmärkning, som riktats mot överrätlens på underrättens protokoll
grundade bevisprövning, eller att överrätten dömer på ett sämre material än
underrätten, kan därför ej undgå att träffa jämväl en muntlig upprepning
av bevisningen i överrätt. Härtill komma jämväl praktiska hänsyn. En
obligatorisk upprepning av bevisningen i överrätt skulle i många fall oskäligt
betunga parterna. Äro dessa synpunkter riktiga följer därav, att tyngdpunkten
i bevisupptagning och bevisprövning förlägges till förfarandet i underrätten.

Med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, kommer överrättens uppgift
i fråga örn bevisningen i första hand att avse en överprövning av underrättens
verksamhet härutinnan. Underrättens bevisningsresultat kvarstår, i
den mån ej genom den i överrätten förebragta bevisningen tilltron till detsamma
rubbats. Därest överrättens uppgift i fråga örn bevisningen på detta
sätt begränsas, göra sig icke samma betänkligheter gällande att såsom bevis
i överrätten åberopa protokollen över bevisupptagningen i underrätten. Den
bevisprövning, som sker på grundval av protokollen, träder icke i stället för
underrättens bevisprövning och protokollen tillägges icke samma primära
betydelse för bevisprövningen som det i underrätten omedelbart förebragta
materialet.

Helt visst råder icke mer än en mening därom, att det i varje fall bör stå
parten öppet att i mellaninstansen förebringa sin bevisning ånyo, alltså på
nytt låta där avhöra sina vittnen ävensom fullständiga sin tidigare bevisning.
Denna partens rätt bör dock icke tillika vara en skyldighet. Vill pär -

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ten av kostnadsskäl eller av annan anledning icke föranstalta om ny bevisupptagning,
bör han icke vara avstängd från att såsom bevis åberopa protokollet
angående den vid underrätten framförda bevisningen. Det bör, åtminstone
i tvistemål, i första liand bero av parten, huruvida han anser en
förnyad bevisupptagning erforderlig och om han vill underkasta sig de
kostnader, som äro förknippade därmed. Skulle omständigheter förekomma,
som rubba tilltron till den i protokollet återgivna bevisningen eller eljest
göra ett förnyat bevisupptagande önskvärt, måste dock denna hänsyn
till parten vika, och domstolen bör av eget initiativ äga att förordna örn bevisningens
förnyande i erforderliga delar. Den bör i intet fall kunna försättas
i det läge, att den ser sig nödsakad att döma på ett material, om vars
tillförlitlighet domstolen hyser en grundad misstanke. Denna synpunkt gör
sig enligt sakens natur starkare gällande i brottmålen än i tvistemålen. Den
torde också böra leda till, att i de grövre brottmålen all bevisning, som är
av betydelse för målet i dess fullföljda skick, oberoende av parts yrkande
därom ånyo förebringas.

Vad angår bevisupptagning i högsta domstolen synes en sådan redan med
hänsyn till den tidsutdräkt, som därav skulle vållas i högsta domstolens arbete,
endast i undantagsfall böra ifrågakomma. Det kan ej heller förbises,
att allvarliga olägenheter möta jämväl i andra hänseenden. En bevisning,
som förebringades i högsta domstolen, skulle i regel komma att sakna ursprunglighet.
Skulle i något fall ett mera framträdande behov av vittnens
förnyade avhörande göra sig gällande, torde detta lämpligare tillgodoses genom
målets återförvisning till hovrätten eller underrätten.

I samband med förfarandet behandlade departementschefen frågan örn
processkostnaderna och framhöll därvid, att man vid utformandet av en
rättegångsordning icke uteslutande kunde inrikta strävandena på att göra
förfarandet så fulländat och ändamålsenligt som möjligt utan även måste beakta,
att anlitandet av domstolarna icke åsamkade parterna otillbörliga kostnader.
Departementschefen erinrade örn att såsom en av de största förtjänsterna
hos vår nuvarande rättegångsordning brukade framhållas dess
billighet för parterna och att det vid behandlingen av frågan om en rättegångsreform
ej sällan givits uttryck åt den farhågan, att det föreslagna rättegångssättet
komme att äventyra denna förmån för de rättssökande. Särskilt
hade med avseende på underrättsprocessen anmärkts, att kostnaderna komme
att ökas därigenom att parterna ej längre skulle förmå att själva föra
sin talan utan nödgas anlita advokater.

Departementschefen ansåg denna farhåga i hög grad överdriven. Till en
början kunde med skäl ifrågasättas, huruvida det nuvarande förfarandet
vore så billigt som vanligen antoges. I fråga örn underrättsförfarandet hade
sålunda från sakkunnigt håll framhållits, att rättegången i stora, omfattande
mål för närvarande vore ganska billig, ehuru icke i den grad, som man i allmänhet
föreställde sig, varemot till följd av förfarandets stela likformighet
och brist på koncentration rättegången vöre jämförelsevis dyr i små mål
och relativt dyrare ju mindre målet vore. Anmärkningen örn nödvändigheten
för part att för sin talans utförande begagna sig av ombud hade departementschefen
i annat sammanhang avvisat sorn i stort sett ogrundad. Ej
heller i övrigt torde det nya förfarandet innehålla några moment, sorn vore

342

Kungli. Maj:ts proposition nr 5.

ägnade att stegra kostnaderna i underrätten. Däremot förelåge omständigheter,
som borde verka i motsatt riktning. Åtgärderna för förfarandets koncentration
borde medföra, att antalet inställelser —- förberedelsen inräknad
— bleve mindre än nu. Framför allt vore förberedelsen och ett effektivt utkrävande
av parternas sanningsplikt, såsom erfarenheten från andra länder
utvisade, ägnade att förenkla rättegången och göra den billigare. Tvistepunkter
bortfölle på grund av förlikning eller medgivande, medvetandet om
att kunna nödgas offentligen bekräfta lämnade uppgifter dämpade hos parterna
lusten att mot bättre vetande bestrida faktiska förhållanden, och parterna
vunne redan från början en översikt över stridsläget, som satte dem
i stånd att bedöma vilken bevisning verkligen erfordrades. Allt detta bidroge
till att begränsa bevisföringen och nedbringa kostnaderna. En beräkning av
rätlegångsavgifterna till staten, som mera anslöte sig till värdet av tvistens
föremål, borde i sin mån medverka till att dessa avgifter bleve mindre kännbara
i de små målen. Beträffande överrätterna komme otvivelaktigt införandet
av muntlig partsförhandling att innebära en kostnadsökning för parterna.
Parts inställelse personligen eller genom kvalificerat ombud måste draga
större kostnader än det nu brukliga inlämnandet av skrifter. Ytterligare
tillkomme nya kostnader i den mån vittnesförhör komme att äga rum inför
hovrätten. Detta förhållande hade ock vunnit beaktande dels på det sätt, att
upprepande av vittnesbevisning i överrätterna i allmänhet icke gjorts obligatoriskt,
och dels därutinnan att i vissa mål, där hänsyn till kostnaderna
gjorde sig särskilt starkt gällande, någon ovillkorlig inställelseplikt icke skulle
stadgas. Ej heller borde förbises, att den förbättring av underrätternas
rättsskipning, som genom reformen åsyftades, minskade behovet av fullföljd.
Av det anförda framginge, att i det större antalet mål, där rättegången
vöre avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast torde snarare
komma att understiga än överskrida vad nu vore vanligt, samt att i de mål,
som fullföljdes till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komme att om ock
ej i alltför hög grad överstiga de nuvarande. I själva verket torde en dylik
kostnadsökning vara ofrånkomlig vid anordnande av ett förfarande, som
toge nödig hänsyn till rättsskipningens säkerhet.

Domstol sorganisationen.

Departementschefen övergick härefter till behandling av domstolsorganisationen
och därmed sammanhängande spörsmål samt anförde härutinnan
till en början, att de brister, som för närvarande vidlådde vårt rättegångsväsen,
mindre vore att söka i själva organisationen än i rättegångens inre
gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet. Om man därför läte reformen
i första hand gälla förfarandet och så att säga ske inifrån, begränsades
såsom en följd härav de organisatoriska åtgärderna till sådana, som
kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet och vore ägnade
att bereda erforderligt utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna. En dylik
begränsning vore desto mera önskvärd som de organisatoriska förändringar,
vilka ifrågasatts, vore av den omfattande och på olika områden djupt ingri -

Kanal. Maj.ts proposition nr 5.

343

pande beskaffenhet, att deras genomförande med all sannolikhet skulle komma
att undanskjuta reformförslagens förverkligande till en oviss framtid.
Ur olika synpunkter vore en sådan utveckling i hög grad att beklaga. Det nuvarande
förfarandets brister vore dock så djupgående och av den betydelse
för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap, dess säkerhet, att med en reform
icke borde anstå längre än som nödvändigt betingades av förhållandena.
Mot att nu skrida till en mera vittgående omläggning av organisationen
talade också, att lämpligheten av en sådan omläggning alltid måste te sig
som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande de nya arbetsuppgifter,
som komme att åvila domstolarna. Därest man från dessa utgångspunkter
uppställde frågan, huruvida den nuvarande domstolsorganisationen
vore skickad att uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande, syntes svaret
icke behöva bliva alltför ogynnsamt.

I fråga om underdomstolarna på landet, häradsrätterna, framhöll departementschefen,
att någon rubbning i deras sammansättning numera icke torde
ifrågasättas. Häradsrätten borde allt framgent som hittills bestå av en lagfaren
domare och nämnd.

Beträffande förhållandet mellan häradshövdingen och nämnden erinrade
departementschefen om att i riksdagen vid upprepade tillfällen förslag väckts
om utvidgning av nämndens inflytande. Denna fråga, som från slutet av
1800-talet sammankopplats med frågan örn vår bevisningsrätts reformering,
hade i allmänhet haft den innebörden, att kravet på nämndens enhällighet
för att överrösta häradshövdingen skulle uppgivas och i stället införas bestämmelse
om att den mening skulle bliva rådande, varom tre fjärdedelar
av antalet nämndemän förenade sig. Denna ståndpunkt hade vid flera tillfällen
biträtts av andra kammaren, varemot inom första kammaren majoritet
för densamma icke kunnat ernås. Departementschefen anförde vidare:

Förhållandet mellan häradshövding och nämnd torde så gott som undantagslöst
vid våra häradsrätter vara det allra bästa, och de fall, då några verkliga
slitningar förekommit, äro helt visst lätt räknade. Häradshövdingen sätter
stort värde å nämndens uppfattning särskilt i bevisningsfrågor och praktiska
spörsmål. Det är därför ingalunda ovanligt, att häradshövdingen som sin
upptager en åsikt, som framkommit inom nämnden och som biträdes av det
övervägande flertalet inom denna. A andra sidan åtnjuter häradshövdingen i
allmänhet nämndens odelade förtroende. På detta sätt åvägabringas mellan
häradshövdingen och nämnden ett fritt utbyte av synpunkter och en samverkan
till rättsskipningens fromma, som präglas av ömsesidig hänsyn. För
denna samverkan är lagens omröstningsregel icke av någon egentlig betydelse;
nämndens inflytande sträcker sig i verkligheten vida längre än som omedelbart
framgår av lagen.

För den, som lägger huvudvikten å denna av alla formföreskrifter obundna,
förtroendefulla samverkan mellan domare och nämnd, kommer frågan om
lagstiftningens ingripande å detta område icke att erhålla samma principiella
betydelse, som av mången tillägges densamma. Oavsett den ståndpunkt man
intager till själva principfrågan delar jag emellertid den uppfattningen, att
nu gällande lag icke ger ett riktigt uttryck åt nämndens ställning inom häradsrätten
och den betydelse för rättsskipningen, som nämnden redan nu äger

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

och allt framgent bör äga. Jag kan icke heller se någon fara för rättsskipningens
säkerhet däri, att i samband med en rättegångsreform nämndens
ökade inflytande lagfästes. Genom förhandlingens muntlighet och koncentration
skapas större förutsättningar för nämnden att följa förhandlingarna och
erhålla ett säkrare utgångsläge för ett riktigt omdöme. Detta gäller ej minst
bevisprövningen, vid vilken nämndens medverkan är särskilt betydelsefull.
Hur nämndens inflytande skall i lag utmätas, kan uppenbarligen bliva föremål
för delade meningar. För min del anser jag övervägande skäl tala
för den av andra kammaren tidigare intagna ståndpunkten. Denna skulle,
med ett fastställande av det domföra antalet nämndemän till åtta, innebära,
att nämndens röst skulle gälla mot domarens i fall, då en majoritet av sex
nämndemän förefunnes. I detta sammanhang må framhållas vikten av att
olika folkgrupper bliva företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga anknytning
blir så allsidig som möjligt.

Efter att härefter ha berört den gällande ordningen med avseende å arbetsfördelningen
mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden framhöll
departementschefen, att den brukliga arbetsfördelningen lämnade rum
för åtskilliga anmärkningar, Sålunda kunde det icke anses tillfredsställande,
att rättsskipningen vid häradsrätterna i den utsträckning, som alltjämt ägde
rum, anförtroddes åt yngre, jämförelsevis oerfarna krafter. Detta missförhållande
skulle bliva än mer framträdande med de krav, som en muntlig, koncentrerad
förhandling ställde å domstolens ordförande. För att syftet med
en sådan förhandling icke skulle gå till spillo, fordrades hos ordföranden
stor omsorg och vana som ledare av förhandlingen. Bevisupptagningen och
bevisprövningen förutsatte hos domstolens ordförande stor livserfarenhet och
mognad i omdömet. För att den fria bevisprövningen skulle bliva det verksamma
medel till sanningens utforskande, som därmed åsyftades, vore det
en oeftergivlig fordran att den komme att handhavas av domare, som vore
fullt vuxna denna sin uppgift. Dessa synpunkter gjorde sig med samma
styrka gällande i alla mål, där bevisningen vore av någon större betydelse.
Alt på denna punkt inrymma någon undantagsställning åt de med hänsyn
till tvisteföremålets värde eller ur andra synpunkter mindre viktiga målen
och mera allmänt överlämna dessa måls handläggning åt domare med mindre
erfarenhet och kvalifikationer i övrigt förefölle ur rättssäkerhetens synpunkt
föga tilltalande. De mindre målen kunde i allmänhet icke bära de kostnader,
som föranleddes av en förnyad omedelbar bevisupptagning i hovrätten. Den
missgynnade ställning, som dessa mindre mål på grund av sakens egen natur
måste antagas komma att intaga i fullföljdshänseende, skulle än mer skärpas,
om de redan i underrätterna skulle inordnas i särklass. Enligt departementschefens
mening talade alltså starka skäl för att organisation och arbetsfördelning
ej så anordnades, att dessa mål som regel undandroges från häradshövdingens
handläggning. Vad sålunda yttrats borde uppenbarligen icke
anses utgöra hinder för att vissa enklare mål, för vilkas avgörande icke tarvades
någon vidlyftigare handläggning eller utredning, såsom vissa kravmål
och mindre brottmål, kunde överlämnas till yngre domare.

Därest sålunda — yttrade departementschefen vidare — handläggningen av

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rättegångsmålen borde i så stor utsträckning som möjligt förbehållas den
ordinarie domaren, måste å andra sidan denne helt frigöras från bestyr, som
för den egentliga rättsvården vore av mera underordnad betydelse. Handhavandet
av expeditionsgöromålen borde överflyttas å en vid domstolen anställd
sekreterare, som under eget ansvar hade att föreslå det egentliga kansliarbetet.
Åt denne borde ock i den omfattning, som betingades av arbetsbördan
i domsagan, anförtros handhavandet av inskrivningsärenden. För
kontinuiteten i arbetet vore det uppenbarligen av vikt, att sekreteraren erhölle
en mera stadigvarande anställning. Han borde tillika äga sådan utbildning,
att han vid häradshövdingens semesterledighet eller vid annat mera
kortvarigt förfall för häradshövdingen kunde inträda som dennes vikarie.
Det ytterligare behov av juridiskt biträde, som kunde föreligga inom domsagan,
syntes som nu kunna tillgodoses genom notarier med mera tillfällig
anställning.

Departementschefen anförde vidare, att en organisation sådan som den
ifrågasatta med all sannolikhet torde låta sig väl förena med den nuvarande
domsagoindelningen. Det förelåge icke någon anledning till antagande, att
häradshövdingen — särskilt sedan föreslagen förenkling av inskrivningsförfarandet
blivit genomförd — skulle komma att ställas inför en alltför betungande
arbetsbörda. Med hänsyn till domsagornas i hög grad växlande
storlek komme uppenbarligen jämkningar att visa sig nödvändiga. I fråga om
de mindre domsagorna talade starka skäl för ett fortskridande på den redan
inslagna vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar. För vissa
av de större domsagorna torde, såsom för närvarande vore fallet, särskilda
anordningar böra vidtagas för arbetskrafternas förstärkande. Däremot borde
enligt departementschefens mening någon mera allmän omreglering av domsagorna
icke förknippas med rättegångsreformens genomförande. Med denna
ståndpunkt ställdes frågan om den med hänsyn till reformen lämpligaste
domsagoindelningen på framtiden, och den slutliga lösningen gjordes beroende
av den erfarenhet, som vunnes angående reformens verkningar.

I fråga om tingsordningen för häradsrätterna framhöll departementschefen,
att gällande förhållanden, med relativt fåtaliga sammanträden om året
och stor anhopning av mål på varje sammanträde, utgjorde ett av de allvarligaste
hindren för en tillfredsställande utredning av målen. Att leda förhandlingarna
bleve för ordföranden utomordentligt tröttande och hans uppmärksamhet
slappades. För att de å uppropslistan upptagna målen skulle
medhinnas bcdreves handläggningen ofta med större skyndsamhet än som
vore förenlig med en grundlig utredning. Den långa väntan vid tingen vore
till stort hinder för vittnen och parter; därav föranleddes parternas huvudombud
att i sitt ställe skicka ersättare, som endast ofullständigt behärskade
målen. Dessa olägenheter vore så i ögonen fallande, att någon tvekan cj gärna
kunde råda örn nödvändigheten av en förändring. Departementschefen förutsatte
därför, att dc bestämmelser, som den blivande lagen komme att upptaga
i detta ämne, skulle avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal
mål på varje sammanträde. Tingsordningen borde uppenbarligen lämpas efter

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förhållandena och behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn borde tagas
jämväl till att nämnden ej oskäligt betungades. Ur denna synpunkt torde,
för möjliggörande av lämplig arbetsfördelning inom nämnden och komplettering
vid förfall, det antal nämndemän som skulle utses för tingslaget alltid
böra sättas ej obetydligt högre än det domföra antalet.

Beträffande rättsskipningen i städerna borde enligt departementschefens
mening i första hand övervägas, huruvida den nuvarande organisationen av
rådhusrätterna kunde anses i stånd att utan väsentliga förändringar uppbära
ett muntligt, koncentrerat förfarande. Om man från denna utgångspunkt till
en början skärskådade frågan om statens övertagande av rättsskipningen i
städerna, kunde det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argumentet
om rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet icke tilläggas
sådan betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig förutsättning
för processreformens genomförande. Innan man toge ståndpunkt till
denna fråga, borde närmare undersökas, vilka olägenheter vore förknippade
med den nuvarande ordningen och huruvida dessa vore av den art, att de
icke på annan väg läte sig avhjälpas. Enligt departementschefens mening
kunde det icke i och för sig anses utgöra en svaghet, att rådhusrätternas ledamöter
vore i tillfälle att hämta sin erfarenhet jämväl från den kommunala
förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter, som härutinnan åvilade
dem, icke inkräktade på eller förtoge deras intresse för domarkallet. De kommunala
och allmänna förvaltningsbestyr, som numera åvilade städernas
magistrater, torde icke vara av den omfattning, att grundad anledning till
farhåga härutinnan kunde anses föreligga. Däremot syntes en annan anmärkning,
som framställts mot rådhusrätterna och som avsåge sättet för domartjänsternas
tillsättande, vara långt mera vägande. Med de stora anspråk, som
ett muntligt koncentrerat förfarande ställde på domstolens ledamöter ej
minst å dess ordförande, vore det en oeftergivlig fordran, att urvalet till dessa
befattningar skedde med den största omsorg. De grunder, som nu gällde i
fråga örn städernas domarval, innebure obestridligen icke fullgoda garantier
för en tillfredsställande rekrytering. Detta sammanhängde i främsta rummet
med att den korporation, åt vilken valet vore anförtrott, i allmänhet icke ägde
tillräcklig kännedom örn de sökande eller erforderlig sakkunskap för att
rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare. Visserligen hade vad anginge
borgmästarvalen det statliga inflytandet tillmätts ett visst utrymme vid
utnämningen, men detta inflytande inskränkte sig till det förslag, som framgått
ur valet, och vore därför av tämligen begränsad räckvidd. Även om den
nu gällande ordningen icke medfört alltför oroväckande konsekvenser, vore
det dock å andra sidan omisskänneligt, att vid dessa val ovidkommande hänsyn
ej sällan spelade in samt att utgången understundom berodde av slumpen
eller av en lyckad kupp. Stadsdomarna hade i allmänhet icke varit i tillfälle
att förvärva den mera allsidiga utbildning, som följde med tjänstgöringen
i olika domstolsinstanser och som för befordringsgången å lantdomarbanan
med rätta ansåges vara av stor vikt. Å andra sidan vore lantdomarna och

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

347

överrättsdomarna i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i
en större rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning
betydelsefulla rättsområden.

De nu antydda bristerna kunde visserligen — yttrade departementschefen
vidare — te sig som så svårartade och så oskiljaktiga från varje på kommunal
grund uppbyggt domstolsväsen, att för deras avhjälpande ett förstatligande
av rättsskipningen i städerna framstode som oundvikligt. De svårigheter
av organisatorisk och annan art, som härvid mötte, bjöde dock,
att jämväl en annan utväg foges under övervägande. Enligt departementschefens
mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone tillsvidare kunna
vinnas genom en långt mindre genomgripande ordning, nämligen en reform
av ordningen för stadsdomarnas tillsättande. En sådan reform
måste uppenbarligen i första hand taga sikte på att vid valet endast
finge ifrågakomma sökande, som med hänsyn till skicklighet och erfarenhet
ägde för tjänsten erforderliga kvalifikationer. För ernående av detta syfte
borde valrätten begränsas inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna
befordringsgrunder vunne beaktande i högre grad än nu vore fallet. En förutsättning
för ernående av den cirkulation mellan stadsdomstolarna och övriga
domstolar, som borde eftersträvas, vore att stadsdomarnas löneförhållanden
ordnades efter i stort sett samma grunder som gällde för motsvarande
befattningar i andra domstolar. I varje fall måste tillses, att stadsdomarna
ej komme att intaga en i förhållande till övriga domare mindre gynnsam
ställning, varigenom en fullgod rekrytering av stadsdomarkåren skulle i hög
grad äventyras.

Departementschefen anförde vidare, att örn med statens övertagande av
rättsskipningen i städerna sålunda tillsvidare borde anstå och denna fråga
upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommunala
synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, måste härför
uppställas en ganska väsentlig begränsning. De mindre rådhusrätternas
otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsuppgifter vore redan under
rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera framträdande inför
de större krav, som det nya förfarandet ställde på domstolarna. Orsaken
härtill läge i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och botemedlet måste alltså
vara att söka i större domkretsar. Vid sådant förhållande borde dessa städer
förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga, varvid intet hinder
mötte, att staden, örn den vore av tillräcklig storlek, bildade eget tingslag.
För sistnämnda fall kunde komma under övervägande att åt domstolen giva
en sådan sammansättning, att den jämte häradshövdingen såsom ordförande
bestode av två lagfarna rådmän med en ställning motsvarande rådhusrättens
bisittare. Var gränsen skulle dragas mellan å ena sidan de fall, då
staden skulle bibehålla sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana,
där staden skulle ingå i omgivande lantdomsaga, kunde helt visst göras
till föremål för delade meningar. Den bestämmande synpunkten härvid
syntes böra vara, att den kommunala rättsskipningen bibehölles i de städer,
som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra om -

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig
styrka, under det att övriga städer, i likhet med många, till en del
ganska betydande städer och samhällen, som redan nu icke ägde egen domstol,
finge genom statens försorg sin rättsskipning ombesörjd på enahanda
sätt som i fråga örn landsbygden.

I fråga örn rådhusrätternas sammansättning anförde departementschefen,
att därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehölles såsom
en stadens angelägenhet, någon anledning icke förelåge att rubba den
nuvarande sammansättningen av rådhusrätterna i dessa städer. Under denna
förutsättning borde rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den
form för lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit,
hade i de ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknade för
dessa städer all betydelse. Samtliga ledamöter borde därför, såsom nu i allmänhet
vore fallet, vara lagfarna. Detta uteslöte emellertid icke, att lekmän,
om ock på annat sätt, borde i vissa fall medverka jämväl i rådhusrätterna.
Härom yttrade departementschefen:

De fördelar, som ur rättsskipningens synpunkt äro förenade med lekmäns
deltagande, äro i hög grad beroende av det intresse, varmed ett sådant deltagande
omfattas, och styrkan av den tradition, som uppbär detsamma. I
fall, där dessa förutsättningar saknas, kan det befaras, att svårigheter skulle
möta att erhålla för uppdraget lämpliga personer, som tillika vore villiga
att åtaga sig detsamma. Skulle lekmän medverka i alla vid rådhusrätten
förekommande mål, komme ett sådant deltagande att särskilt i de större
städerna för den enskilde bliva i hög grad betungande. Ä andra sidan skulle
lekmannadomaren, därest till förebyggande av denna olägenhet tjänstgöringen
fördelades å ett större antal personer och en var sålunda komme att
deltaga allenast vid ett fåtal sammanträden, helt visst känna sig främmande
inför de mångskiftande spörsmål, som förekomma vid en stadsdomstol. De
nu antydda synpunkterna synas leda till, att lekmännens deltagande tillsvidare
endast bör omfatta en sådan mera enhetlig grupp av mål, som är ägnad att
i högre grad tilldraga sig allmänhetens intresse och där deras medverkan
jämväl ur rättsskipningens synpunkt är .särskilt önskvärd, nämligen de grövre
brottmålen. De skäl, som jag tidigare framhållit i fråga om rättsskipningens
folkliga anknytning, äga beträffande dessa mål sin fulla tillämpning.
Rättsskipningen i de grövre brottmålen rör medborgarens mest oförytterliga
rättigheter. I intet fall är det mera angeläget, att allmänheten genom sina
målsmän tar del i dömandets ansvar och så erhåller förtroende till det sätt.
varpå domstolen fullgör denna sin maktpåliggande och ömtåliga uppgift.

Ett spörsmål, som här inställer sig, är det om sättet för lekmannaelementets
införlivande med domstolen. En utväg är att följa förebilden från häradsrätterna
och alltså låta rådhusrätten bestå av en lagfaren ledamot som ordförande
med en nämnd av åtta personer, varvid jämväl för omröstning till
dom skulle gälla samma regler som för häradsrätten. Mot en sådan lösning
kan emellertid med fog anföras, att den skulle innebära ett av omständigheterna
icke påkallat försvagande av det lagfarna elementet i domstolen. Ett
beaktande av denna synpunkt leder till att jämväl vid handläggning av nu
ifrågavarande mål rådhusrätten bör utgöras av tre lagfarna ledamöter jämte
nämnd. För sådant fall synes beträffande omröstningen böra gälla, att allenast
enhällig nämnd må fälla utslaget gentemot de lagfarna domarnas enhälliga
votum. Till stöd för denna avvikelse från de regler, som förordats

Kungl. Maj.ts proposition m 5.

349

beträffande häradsnämnden, torde vara nog att framhålla den ökade garanti
för rättssäkerheten, som måste anses följa därav, att det lagfarna elementet
är starkare företrätt i rådhusrätten. Måhända bör härtill i fråga om brottmål
fogas det förbehållet, att örn den mening, som omfattas av samtliga fackdomare,
är mildare, denna mening alltid skall bliva gällande. Skulle däremot
skiljaktighet föreligga mellan de lagfarna ledamöterna, kommer omröstningsfrågan
i ett annat läge. Den mening, som omfattas av majoriteten
bland ämbetsdomarna, framträder ej längre med samma auktoritet, och det
förefaller som om tillräckliga skäl icke föreligga att i ett sådant fall frånkänna
det för häradsrätt föreslagna flertalet av sex nämndemän betydelse
för utgången. Därest detta flertal ansluter sig till den bland fackdomarna
skiljaktiges mening, bör denna alltså bliva utslagsgivande.

Vad angår hovrätterna erinrade departementschefen örn att redan under
nuvarande rättegångsordning förslag väckts om uppdelning av de båda större
hovrätterna i syfte att sätta hovrätternas ledamöter i stånd att inhämta närmare
kännedom om de förhållanden, varunder rättsskipningen i landets olika
delar verkade, och på detta sätt skapa ökad förståelse för de särskilda synpunkter,
som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom hovrätternas
större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning skulle stärkas.
Om dessa skäl -— yttrade departementschefen ■— jämväl under nuvarande,
rent skriftliga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstode
det vid ett system med muntlig förhandling, där parterna i regel hade att
själva eller genom ombud komma tillstädes, som så mycket angelägnare,
att anstalter vidtoges för att denna skyldighet ej skulle bliva alltför betungande.
Upptagande av bevisning komme också särskilt i grövre brottmål att
äga rum inför hovrätten. Med hänsyn såväl till den enskildes som det allmännas
kostnader vore det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad
än nu vore fallet erhölle en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen
borde fullföljas, vore uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra
förhållanden. Det läge i sakens natur, att varje hovrätt måste omfatta ett
mera betydande antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter
skulle eljest icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet.
Ej heller borde hovrättens domarbestånd bliva alltför fåtaligt utan
lämna tillfälle till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor
mellan ett större antal ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som
sattes att en längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden,
förelåge alltid faran av en viss ensidighet och begränsning. Från dessa utgångspunkter
borde antalet hovrätter icke överstiga sju eller sättas lägre än
fem. Departementschefen utgick härvid från att ur Svea hovrätt borde utbrytas
åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt
inrättades i Göteborg. Den ytterligare uppdelning, som kunde ifrågakomma,
borde uppenbarligen i främsta rummet avse de norrländska länen.

Departementschefen anförde vidare:

Med ett mindre antal hovrätter och jämförelsevis stora hovrättsdomkretsar
uppstår frågan om andra anstalter för att minska olägenheten av hovrättens
avlägsenhet. I delta syfte har förslag framställts örn anordnande av

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

särskilda hovrättsting inom domkretsens från förläggningsorten mera avlägsna
delar. Det kan ej förnekas, att skäl tala för en sådan anordning ej
minst med hänsyn till den större folkliga anknytning, som rättsskipningen
i överrätterna härigenom skulle vinna. I viss mån innebär förslaget ett återupplivande
av gamla svenska traditioner. Behovet av hovrättens större lätttillgänglighet
gör sig särskilt gällande i de grövre brottmålen. I dessa mål
förekommer ofta en vidlyftig utredning genom vittnen, som äro bosatta i
orten, ävensom personlig inställelse av den tilltalade. Därest, såsom jag i
det följande kommer att förorda, nämnd skall medverka i de grövre brottmålen,
ligger jämväl häri ett skäl att giva förslaget sin anslutning i denna
del. Huruvida jämväl i andra mål anordningen med hovrättsting kan visa
sig lämplig, är ej lätt att nu överblicka. Svaret på denna fråga beror i ej
ringa grad på det antal, till vilket hovrätterna bestämmas. Skulle detta begränsas
till fem, torde särskilt för de norrländska länen behovet av hovrättsting
vara uppenbart. För sådant fall bör det tillkomma hovrätten att med
hänsyn till ett måls beskaffenhet och övriga omständigheter själv avgöra,
huruvida målet skall handläggas i vanlig ordning eller vid hovrättsting.

Beträffande hovrätternas sammansättning erinrade departementschefen, att
hovrätt för närvarande vore domför med fyra ledamöter, om Ire av dem
vore ense om domslutet, men att, örn sådan enighet ej kunde uppnås, handlingarna
överlämnades till en femte ledamot, som efter granskning av dessa
avgå ve sitt votum. Denna anordning kunde tydligen ej bibehållas vid en
på omedelbarhet grundad muntlig förhandling. Vid denna måste de domare,
som deltoge i avgörandet, samtliga ha övervarit förhandlingen. Att på denna
grund fastställa det domföra antalet till fem syntes dock icke vara erforderligt.
Å andra sidan syntes ett antal av allenast tre vara väl lågt särskilt
med hänsyn till att de kollegiala stadsdomstolarna skulle vara besatta med
ett lika antal domare. Härtill komme att vid förfall för någon av de ordinarie
ledamöterna och inträdet av en tillfällig ledamot i domstolen dess sammansättning
skulle bliva alltför svag. Sattes antalet till fyra, torde det finnas
större utsikt att upprätthålla det i hög grad beaklansvärda kravet, att i
alla mål minst tre ordinarie ledamöter skulle deltaga i avgörandet. Departementschefen
hade därför stannat vid, att det domföra antalet ledamöter i
hovrätt sattes till fyra.

Rörande frågan om deltagande av nämnd i hovrätt hänvisade departementschefen
till vad han i detta ämne anfört i fråga örn rådhusrätterna. De
synpunkter, som därvid framhållits för en begränsning av nämndens medverkan
till de grövre brottmålen, vore emellertid för hovrätternas del i än
högre grad framträdande. Sålunda kunde med hänsyn till olägenheter och
kostnader det knappast på allvar ifrågasättas att i hovrätt låta nämnd deltaga
i alla mål. Med den ståndpunkt departementschefen intagit i fråga
om bevisprövningen såsom en i främsta rummet underrätten åliggande uppgift
gjorde sig ock behovet av nämnd i överinstansen mindre starkt gällande.
Ett undantag härifrån bildade de grövre brottmålen, i vilka liksom vid underrätten
bevisningen alltid skulle omedelbart förebringas inför domstolen.
Vad anginge nämndens sammansättning torde, liksom i fråga örn rådhusrätterna,
övervägande skäl tala för att de för häradsnämnd förordade grunder -

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

351

na, med vissa jämkningar, skulle lända till efterföljd. Det domföra antalet
borde alltså sättas till åtta. Beträffande hovrättsnämndens ställning och omröstning
till dom borde i huvudsak de regler, som föreslagits i fråga örn rådhusrätterna,
äga tillämpning.

Någon mera ingripande förändring i högsta domstolens sammansättning
ansåg departementschefen icke föranledas av rättegångsreformen, under förutsättning
att sådana anstalter träffades i fråga om målens fullföljd till högsta
domstolen, att icke därav påkallades en bland annat ur rekryteringssynpunkt
icke önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta domstolen. Vad däremot
anginge målens föredragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjdes
av revisionssekreterare, komme — yttrade departementschefen —
denna att i stor utsträckning ersättas av den muntliga partsförhandlingen.
Med hänsyn härtill bleve ett bibehållande av nedre justitierevisionen med dess
nuvarande uppgifter icke längre erforderligt. Uppenbarligen förelåge jämväl
efter rättegångsreformens genomförande behov av ett högsta domstolens
kansli liksom ock av juridiskt utbildad personal för biträde vid målens handläggning
samt föredragning av vissa mål och ärenden ävensom för notariegöromål.
Departementschefen ansåg sig dock icke i detta sammanhang böra
ingå på de rent organisatoriska spörsmål, som härutinnan mötte.

Såsom brister i åklagarväsendet framhöll departementschefen åklagarnas
otillräckliga utbildning och den organisatoriska svaghet, som läge däri, att
särskilt i fråga örn landsbygdens åklagare med åklagaruppgiften i betydande
omfattning sammankopplats andra, för densamma främmande göromål.
Departementschefen anförde vidare:

Att för genomförande av ett muntligt, koncentrerat förfarande i brottmål
ett starkande av åklagarinstitutionen är nödvändigt, torde icke kunna bestridas.
^ Ett dylikt förfarande ställer helt andra anspråk på åklagaren än det
nu radande. Vad som brister i utredningens fullständighet kan nu i någon
man botås genom de tillfällen till uppskov, som stå åklagaren till buds. Domarens
råd och anvisningar kunna ock ersätta en ur rättslig svnpunkt otillfredsställande
utveckling av åtalet. Ett sådant tillvägagångssätt måste dock
betecknas som principiellt oriktigt. Det ger förfarandet en inkvisitorisk prägel,
som kan menligt inverka på domarens ställning eller i allt fall hos den
tilltalade och andra rubba tilltron till domarens opartiskhet. Med åtalsmyndighetens
svaghet är förenad en annan måhända ännu allvarsammare fara.
Straffrättsskipningen förfelar lätt sitt syfte, ett säkert och verksamt beivrande
av brottsligheten. De för samhället skadliga verkningarna härav äro så
patagliga, att de icke behöva närmare utvecklas. De förslag, som framställts
lill en reform av åklagarväsendet, utgå i allmänhet från att åklagaruppgifterna
böra fördelas å olika tjänstemannakategorier allt efter de åtalade brottens
svarhetsgrad, så att i fråga örn lindrigare brott åtalsbefogenheten i stort
sett som nu skulle tillkomma stads- och landsfiskalerna, under det att för de
medelsvåra och grövre brotten denna befogenhet skulle tilldelas en väsentligt
mera kvalificerad kår av åklagare med fullgod juridisk utbildning, de
s. k. statsaklagarna. En sådan anordning överensstämmer i viss män med
de synpunkter, sorn tidigare gjort sig gällande i fråga örn organisationen av
åklagarväsendet å landsbygden.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vid en reform av åklagarväsendet gäller det uppenbarligen i första hand
att taga ståndpunkt till det nu antydda spörsmålet om göromålens fördelning
på skilda slag av befattningshavare. Till stöd för en dylik uppdelning har
framhållits, att de medelsvåra och grövre brottmålen med hänsyn till förundersökningen
och åtalets utförande ställa särskilt stora anspråk a aklagarens
juridiska insikter, hans omdöme och erfarenhet samt att utredningen av
dessa mål i allmänhet vore av invecklad beskaffenhet. Häremot har visserligen
invänts, att samma förhållanden ej sällan förelage i mal, som rörde sig
om förseelser eller mindre brott. Även med erkännande av det i viss mån
berättigade i denna anmärkning är det dock uppenbart, att de intressen, varom
särskilt i de grövre brottmålen är fråga, äro av den vikt ur såväl den enskildes
som samhällets synpunkt, att kravet å åklagarens högre kompetens
här gör sig gällande med en helt annan styrka. Helt visst skulle det vara
önskvärt örn samma kompetensvillkor kunde uppställas för samtliga åklagarbefattningarna;
ett bestämt hinder härför torde emellertid möta med hänsyn
såväl till möjligheten att tillfredsställande rekrytera en så stor kår som
ock till kostnaderna.

Departementschefen berörde vidare ett framkommet förslag att avägabringa
en lämpligare arbetsfördelning mellan de nuvarande landsfiskalerna
genom att å skilda befattningshavare överflytta å ena sidan åklagar- och polisgöromålen
och å den andra landsfiskalens övriga åligganden. Framkomligheten
av denna väg vore enligt departementschefens mening väl förtjänt
av en närmare undersökning. Till frågan, örn för anställning som underåklagare
borde uppställas som villkor att ha avlagt juridisk examen, ansåge
sig departementschefen icke i detta sammanhang böra intaga ståndpunkt.

Beträffande frågan om det inbördes förhållandet mellan åklagarmyndigheten
och polismyndigheten anförde departementschefen, att denna fråga
för närvarande saknade praktisk betydelse, då aklagaren tillika vore polismyndighet.
Denna anordning borde enligt departementschefens mening
alltjämt bibehållas såvitt anginge underåklagarna. Däremot kunde — yttrade
departementschefen — meningarna vara delade, huruvida den vore lämplig
i fråga om statsåklagarna. De betänkligheter, som härvid gjorde sig gällande,
sammanhängde i främsta rummet därmed, att deras verksamhet som
åklagare skulle komma att alltför mycket nedtyngas av göromål, som icke
ägde något omedelbart samband med deras egentliga uppgift, samt att särskilt
med hänsyn till det större antal statsåklagare, som för sådant fall skulle
visa sig erforderligt, svårigheter skulle möta för en tillfredsställande rekrytering
av dessa tjänster. Vad sålunda framhållits borde vid frågans fortsatta
behandling ingående övervägas. Även om ett sådant övervägande, såsom
sannolikt vore, gåve till resultat, att statsåklagaren i allmänhet icke tillika
borde vara polismyndighet, måste dock mellan honom och polismyndigheten
vara rådande en nära samverkan, övervägande skäl talade för att, sedan
det på polismyndigheten ankommande spaningsarbetet avslutats, statsåklagaren
i regel själv under eget ansvar övertoge ledningen av den fortsatta undersökningen
i de mål. däri han hade att utföra åtalet. Att polismyndigheten
vore skyldig härvid lämna erforderligt bistånd, läge i sakens natur.

I fråga om åklagare vid hovrätt framhöll departementschefen, att med

Kungl. Majlis proposition nr 5.

353

elen muntliga partsförhandlingen jämväl i hovrätterna uppkomma vid fullföljd
av mål till hovrätten behov av åklagarens personliga inställelse vid
denna domstol. Härvid kunde olika utvägar komma i fråga. Sålunda hade
föreslagits att vid hovrätterna inrättades en särskild åklagarkår med uppgift
såväl att besluta om fullföljd av ett vid underrätt anhängiggjort åtal
som ock att inför hovrätten utföra åklagartalan i de av åklagaren eller dennes
motpart fullföljda målen. Ett annat förslag vöre att låta såväl frågan
om fullföljden som ock förhandlingen i hovrätten ankomma på samma
åklagare, som utfört åtalet i underrätten. Slutligen hade ifrågasatts en
mellanståndpunkt, innebärande att beträffande de mål, i vilka statsåklagare
fört talan i underrätten, det skulle anförtros åt denne att företräda
åtalet jämväl i hovrätten, under det att i fråga om övriga mål en hovrättsåklagare
skulle inträda i åklagarens ställe. Till stöd för det förstnämnda
förslaget hade framhållits, förutom vissa rent organisatoriska förhållanden,
olämpligheten av att frågan om åtalets fullföljande komme att bero av
samme åklagare, som fört talan i underrätten. Denne skulle vara alltför
benägen att underskatta det befogade i den lägre instansens dom och där
komma att fullfölja talan i oträngt mål, varemot en överordnad åklagare
hade lättare att objektivt besluta i denna fråga. Genom den ifrågasatta anordningen
med särskild hovrättsåklagare skulle alltså vinnas en besparing
i hovrättens tid och arbetskraft. Å andra sidan hade hävdats, att den åklagare,
som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhandlingen
i underrätten, med hänsyn till den kännedom han sålunda
vunnit om målet vöre bättre skickad för åtalets utförande jämväl i hovrätten.
De sålunda först framhållna synpunkterna kunde enligt departementschefens
mening icke frånkännas avgörande betydelse i fråga om de mål, i
vilka underåklagare fört talan i den lägre instansen. Mot en anordning,
varigenom i dessa, det stora flertalet mål, åt underåklagarna skulle överlämnas
att fullfölja och utföra åtalet i hovrätten, talade för övrigt, att en sådan
skulle bliva alltför tyngande och kostsam samt medföra alltför stor rubbning
med hänsyn till de löpande göromålen. Däremot ansåg departementschefen
dessa skäl icke äga samma vikt i fråga om de mål, i vilka åtalet
utförts av statsåklagare. I dessa mål vore det med hänsyn till deras beskaffenhet
och i allmänhet större omfattning av särskild betydelse, att ett ombyte
å åklagarsidan om möjligt undvekes. Farhågan att statsåklagarna
skulle missbruka sin fullföljdsrätt och därigenom ådraga överrätterna en
onödig arbetsbörda vore med all sannolikhet överdriven. Jämväl ur organisatorisk
synpunkt kunde, särskilt vad anginge de grövre brottmålen, skäl
anföras för statsåklagarnas bibehållande såsom åtalsmyndighet. Dessa mål
komme att i de fall, då det med hänsyn till avstånd och andra förhållanden
funnes lämpligt, handläggas av hovrätten å ort inom det län, till vilket
underrätten, som meddelat det överklagade utslaget, hörde och där
också statsåklagaren i allmänhet hade sin förläggningsort. Någon större
kostnad eller omgång vållades alltså icke genom statsåklagare^ inställelse
vid förhandlingen. Huruvida statsåklagaren borde föra talan i hovrätten
Bihang lill riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 5.

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

jämväl i de medelsvåra brottmålen, kunde vara mera tveksamt. Vi besvarandet
av denna fråga borde uppenbarligen komma i betraktande andra
omständigheter av organisatorisk art, såsom statsåklagarnas arbetsbelastning,
hovrättens arbetsindelning och dylikt.

Departementschefen anförde vidare, att då åtal i hovrätt skulle fullföljas
av annan än statsåklagare, härför erfordrades särskilda, i hovrätten
anställda åklagare. I fråga om dessa hade föreslagits, att i spetsen för dem
skulle ställas en advokatfiskal, som ägde att utöva uppsikt och förmanskap
jämväl över underrätternas åklagare. En sådan organisation skulle måhända
vara nödvändig, därest åtalets utförande i hovrätt uti samtliga mål skulle
ankomma på annan än underrättsåklagaren. Valdes åter den av departementschefen
förordade utvägen, att åtminstone i de grövre brottmålen lata
åtalet i hovrätten bevakas av statsåklagaren, syntes organisationen bliva
alltför omfattande. För sådant fall torde vara lämpligare att åt den statsåklagare,
förslagsvis benämnd förste statsåklagare, som vöre förlagd till
hovrättsstaden, inrymma förmansställning för övriga statsåklagare under
hovrätten ävensom för de åklagare, hovrättsfiskaler, som hade att utföra
åldagartalan i de mål, där ombyte av åklagare skulle äga rum.

Vad angår åtalets utförande i högsta domstolen ansåg departementschefen
någon förändring uppenbarligen icke böra äga rum i gällande ordning,
enligt vilken fullföljdsrätt tillkommer allenast justitiekanslern och, i viss
omfattning, justitieombudsmannen och militieombudsmannen. Däremot
bleve förhållandena annorlunda i fråga örn de mål, i vilka talan fullföljdes
av den tilltalade. I dessa mål bevakades nu åtalet i högsta domstolen av
åklagaren vid underrätten. Med muntlig partsförhandling i högsta domstolen
kunde denna anordning enligt departementschefens mening icke bibehållas,
utan jämväl i dessa fall borde åtalet utföras av justitiekanslern, eventuellt
justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, eller någon hos
honom anställd, därtill behörig tjänsteman. Justitiekanslern borde intaga
ställningen av åklagarväsendets närmast Kungl. Majit högste målsman och
chef.

Beträffande advokatväsendet framhöll departementschefen, att i ett koncentrerat,
muntligt förfarande ökade anspråk ställdes a parternas ombud.
Visserligen kunde ett dylikt förfarande ej sägas giva en annan karaktär åt
de uppgifter, som åvilade ombuden. De hade liksom nu att förbereda malens
handläggning, att inför rätten förebringa det material, som huvudmannen
ville åberopa, samt att framlägga sin uppfattning rörande det faktiska
och rättsliga bedömandet därav. Tydligt vore emellertid, att ett koncentrerat,
muntligt förfarande krävde av ombuden en sorgfällig förberedelse,
fullständig överblick över processmaterialet samt förmåga att framlägga
och belysa detsamma. Med hänsyn härtill vore det nödvändigt, att tillgång
funnes till en kår av väl utbildade personer, vilka i sin verksamhet för den
rättssökande allmänhetens betjänande ägde såväl förmåga som vilja att
främja en god rättegång. Efter införande av en på ackusatorisk grund byggd

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

355

straffprocess måste även, för vinnande av allsidig utredning och för tillvaratagande
av den tilltalades berättigade intressen, stora anspråk ställas
på de personer, vilka förordnades såsom försvarare åt anhållna eller häktade.
Alt vårt nuvarande advokatstånd i stort sett ägde förutsättningar att
fylla dessa krav, torde icke kunna betvivlas. Sålunda hade under den senaste
mansåldern en betydande förbättring av advokatståndets rekrytering
ägt rum. Det kunde ock antagas, att ett reformerat förfarande, med de rikare
möjligheter det erbjöde för ombuden att verksamt bidraga till målens
utredning och ett riktigt avgörande, komrne att medverka till en höjning
av advokatens intresse för sin uppgift. En utveckling i denna riktning skulle
i hög grad främjas, därest erfarna, framstående advokater kunde i särskilda
fall ifrågakomma till domarbefattningar. Även om advokatyrket såsom hittills
borde äga karaktär av en fri verksamhet, där det nödvändiga urvalet i
främsta rummet borde ske genom inbördes tävlan och med hänsyn till det
förtroende, som den enskilde advokaten kunde genom sin duglighet förvärva,
borde dock medel icke saknas för ett inskridande i fall, då ett sådant
ur rättsskipningens synpunkt framstode såsom angeläget. Hur denna
kontroll lämpligen borde anordnas kunde vara föremål för delade meningar.
Vid ett närmare övervägande av denna fråga borde undersökas, huruvida
skyldighet borde föreskrivas för dem, som uppfyllde vissa kompetenskrav
och yrkesmässigt uppträdde som ombud, att vara sammanslutna
i en förening med uppgift att främja en god anda inom kåren och med rätt
att utöva disciplinär kontroll över sina medlemmar. Möjlighet borde emellertid
finnas även för domstolarna att inskrida mot ombud, som icke ägde
erforderliga kvalifikationer för sin uppgift.

Departementschefen berörde även den i samband med processreformen
väckta frågan örn en överflyttning av överexekutorsgöromdlen å de allmänna
underrätterna samt framhöll, att detta spörsmål ägde ett nära samband
med frågan om förstatligandet av rättsskipningen i städerna. Skulle ett allmänt
förstatligande äga rum och magistraten i dess nuvarande sammansättning
försvinna, torde någon annan utväg icke stå till buds än att överfly tfa
överexekutorsgöromålen i de städer, som komme att utgöra egen domsaga, å
domstolen. Att för ifrågavarande städer förlägga dessa göromål till länsstyrelserna
kunde uppenbarligen icke ifrågakomma. Bibehölles däremot den
kommunala rättsskipningen, ägde skälen för en överflyttning icke längre
samma styrka. Någon större olägenhet av att överexekutorsgöromålen för
sådant fall liksom hittills tillkomme dessa städers magistrater torde väl
knappast kunna påvisas. Beträffande åter landsbygden och de städer, som
redan nu lydde eller framdeles komme att läggas under landsrätt, vore förhållandena
visserligen i någon mån annorlunda. Något större behov av en
förändring torde icke i detta fall föreligga. En sådan förändring skulle otvivelaktigt
medföra ganska avsevärda omläggningar i fråga örn såväl häradsrätterna
som länsstyrelserna. Även med erkännande av det principiellt berättigade
i kravet å överexekutorsgöromålens överflyttning till domstolarna tor -

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

de tillräckliga skäl sålunda knappast föreligga att redan nu, då jämväl andra
spörsmål, som ägde samband med denna fråga, såsom uppbördsreformen,
stöde på dagordningen, härutinnan skrida till en mera genomgripande reform.
Då det dessutom syntes angeläget att icke fördröja rättegångsreformens
genomförande genom vittgående organisatoriska ingrepp, som icke omedelbart
påkallades av det nya förfarandet, borde jämväl med åtgärder på
detta område tillsvidare anstå. Vid lagstiftningsarbetets fullföljande kunde
emellertid uppenbarligen komma under omprövning att från överexekutor
överflytta vissa grupper av ärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet
vöre i högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet.

I fråga om utbildnings- och befordringsgången på domarbanan yttrade departementschefen,
att den nya rättegångsordningen nödvändiggjorde ganska
väsentliga avvikelser från vad nu vore vanligt. Detta sammanhängde i främsta
rummet därmed, att de egentliga domarbefattningarna icke kunde i samma
utsträckning som nu tagas i anspråk för aspiranternas utbildning. Detta
gällde särskilt i de fall, då domstolen, såsom häradsrätten, bestode allenast
av en lagfaren domare och å denne alltså måste uppställas särskilt stora
krav å juridisk insikt och erfarenhet. I fråga om de kollegiala domstolarna,
rådhusrätterna och hovrätterna, gjorde sig betänkligheter mot anlitande av
bisittarplatserna i utbildningssyfte mindre gällande, även om det vore uppenbart,
att jämväl härvid stor återhållsamhet måste iakttagas.

Departementschefen angav vissa riktlinjer för utbildnings- och befordringsgången.
Liksom för närvarande borde domaraspirantens första utbildning
vara förlagd till underrätten och avse att ge honom en inblick i dess olika
arbetsuppgifter. Han komme där i första hand att biträda sekreteraren och
häradshövdingen i deras göromål. Därefter borde det kunna anförtros honom
att vid ledighet för sekreteraren upprätthålla dennes befattning, dock
utan befogenhet att såsom ordförande i häradsrätten handlägga rättegångsmål.
Efter denna första tjänstgöring, som helst borde uppdelas å häradsrätt
och rådhusrätt och som beräknades taga en tid av tre år, skulle övergång ske
till hovrätt. Den första tjänstgöringen i hovrätten borde avse biträde vid
hovrättens protokoll och å hovrättens olika expeditioner samt vid uppsättande
av promemorior åt hovrättens referenter i mål, i vilka tjänstemannaföredragning
ägde rum. Efter någon tid kunde åt aspiranten överlämnas
föredragning inför hovrätten av sådana mål och efter hand utförande såsom
fiskal av åklagartalan i enklare brottmål. Tjänstgöringen i hovrätten, som
borde omfatta en tid av minst ett år, borde äga karaktären av ett prov, varigenom
hans lämplighet för domarkallet närmare utröntes. Genomgången
härav borde berättiga honom till förordnande som sekreterare vid häradsrätt.
Sådant förordnande borde i allmänhet avse en tid av minst tre år. Såsom
sekreterare vid häradsrätten hade han att förestå kansliets expedition,
deltaga i eller på eget ansvar förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål
samt efter häradshövdingens anvisning biträda honom vid beredandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

357

av mål och ärenden. Dessutom borde han kunna erhålla förordnande att
handlägga enklare mål och ärenden ävensom vid semesterledighet eller mera
kortvarigt förfall för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt mottaga förordnande
som dennes vikarie. Väl vitsordad sekr eter ar tjänstgöring borde berättiga
till förordnande att under längre tid uppehålla befattning i hovrätt
såsom föredragande eller fiskal samt att, till en början mera kortvarigt,
inträda som ledamot i hovrättsråds ställe. Efter något års förlopp borde
under förutsättning av aspirantens lämplighet följa utnämning som assessor.
Genom denna utnämning skulle aspiranten definitivt vara godkänd för domarbanan,
och den skulle för honom medföra behörighet till mera stadigvarande
förordnande såsom vikarie för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt
eller hovrätt ävensom till ordinarie domarbefaltning i underrätt och
hovrätt. Departementschefen framhöll, att vad sålunda anförts om domaraspiranternas
tjänstgöring uppenbarligen endast vore ett förslag, som icke
gjorde anspråk på att innefatta någon definitiv lösning av frågan. Såtillvida
ansåge sig departementschefen dock böra intaga en bestämd ståndpunkt,
att den huvudsakliga utbildningen borde äga rum vid underrätterna men att
domaraspirantens tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid borde vara
förlagd till överrätt. Vid detta ämnes närmare reglering borde hänsyn ock
tagas till den utbildning, som kunde erhållas genom tjänstgöring hos statsåklagare
eller advokat.

Jämväl i fråga om de ordinarie domartjänsterna ansåg departementschefen,
att en viss cirkulation mellan underrätt och överrätt borde eftersträvas.
Att ordförande- och vice ordförandeposterna å hovrätternas avdelningar
borde bliva sluttjänster syntes ur olika synpunkter önskvärt. Däremot borde
vid utarbetande av löneplan övervägas, huruvida icke skäl förelåge för en
sådan läggning av densamma, å ena sidan att häradshövdingbeställningarna
liksom ordförandeplatserna i rådhusrätterna bleve lockande för de yngre hovrättsledamöterna
samt å den andra att till ordförande- och eventuellt vice
ordförandeposterna i hovrätt kunde påräknas sökande ur underrättsordförandenas
krets. Härigenom skulle vinnas, att å varje hovrättsavdelning förtrogenheten
med och traditionerna från underrättsförfarandet alltid skulle vara
väl företrädda, på samma gång som vid underrätterna den ökade juridiska
skolning, som hovrättsarbetet vore ägnat att bibringa, skulle komma till sin
rätt.

Departementschefen framhöll vidare, att en utbildnings- och befordringsplan
enligt sakens natur endast kunde angiva den allmänna gången samt att
i särskilda fall jämväl andra synpunkter borde vinna beaktande. Sålunda
läge det nära till hands alt åt åklagare och advokater bereddes ett visst utrymme
vid befordran å domarbanan.

Reformens genomförande.

I propositionen behandlade departementschefen slutligen frågan hur rättegångsreformen
lämpligen borde sättas i verket. Därest reformen — yttrade
departementschefen — begränsades till att huvudsakligen taga sikte på för -

358

Kungl. Majlis proposition nr 5.

farandet och dess genomförande icke gjordes beroende av andra förändringar
i organisationen än sådana, som påkallades av att domstolar och andra organ
skulle bliva i stånd att uppbära ett förbättrat förfarande, vore det tydligt, att
ett successivt genomförande av reformen icke vore möjligt. Förfarandets olika
delar hörde så nära samman, att det skulle vara förenat med betydande
svårigheter att låta någon särskild del träda i kraft för sig. Främst ville departementschefen
erinra om det så gott som oskiljaktiga samband, som bestode
mellan bevisningen och en på muntlighet, koncentration och omedelbarhet
grundad förhandlingsordning. Skulle någon del av förfarandet sättas
i tillämpning före övriga delar, förelåge risk, att den nya ordningen komme
att utveckla sig i ej önskvärd riktning. Emellertid vore det av vikt, att sedan
grunderna för det nya förfarandet blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder
vidtoges, som kunde förmedla övergången till den nya ordningen. Under det
att arbetet med den allmänna rättegångsreformen påginge, borde alltså till
övervägande och avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer,
som vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tilllika
kunde utan olägenhet inpassas i den nu bestående ordningen. Bland de
förslag, vilka borde upptagas till slutlig behandling före den nya lagstiftningens
antagande, stöde i förgrunden spörsmålen om vissa städers läggande
under landsrätt, reglering av domsagor, reform av inskrivningsväsendet, fördelning
av nämndemännens tjänstgöring vid häradsrätterna och ordningen
för målens handläggning vid tingen, reform av åklagarväsendet samt uppdelning
av hovrätterna. Departementschefen angav närmare de riktlinjer, efter
vilka ifrågavarande partiella reformer borde genomföras.

Riksdagens yttrande.

Såsom redan nämnts behandlades propositionen och i anledning därav
väckta motioner av ett särskilt utskott, som avgav utlåtande däröver. I enlighet
med utskottets hemställan åberopade riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maja den 29 maj 1931 (nr 308) såsom yttrande över de av departementschefen
angivna huvudgrunderna för rättegångsreformen vad utskottet anfört
i sitt utlåtande, dock att på vissa punkter kamrarna stannat i olika beslut,
i följd varav riksdagen angående de i dessa punkter omförmälda frågorna
icke kunde avgiva något yttrande. De punkter, på vilka kamrarna stannat i
olika beslut, angivas närmare i det följande.

Behovet av en rättegångsreform.

Utskottet lämnade till en början en redogörelse för den nuvarande rättegångsordningens
brister. Härutinnan framhöll utskottet, att en av de största
svagheterna i det gällande rättegångsskicket otvivelaktigt vore bristen på koncentration
i underrättsförfarandet. Denna brist, som främst hade sin grund
i det rådande uppskovsväsendet, icke blott minskade snabbheten i rättsskipningen,
den innebure även en fara för rättsskipningens säkerhet. Kravet på

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

359

säkerhet innebure, att domen i största möjliga utsträckning skulle utgöra ett
materiellt riktigt avgörande. För vinnande härav vore det nödvändigt, att förfarandet
vore så anordnat, att domaren erhölle ett tillförlitligt och fullständigt
underlag för sin sanningsprövning. Att i detta hänseende åtskilligt bruste
i det nu tillämpade förfarandet, hade med skärpa framhållits av lagrådet.
Utskottet åberopade följande uttalande av lagrådet:

Handläggningen är i de mera krävande målen regelmässigt, i de enklare
ej sällan styckad på en rad sessioner, mången gång skilda av långa uppehåll.
Huruvida och i vilken omfattning verklig förhandling och bevisföring vid ett
visst tillfälle kommer till stånd, är för domstolen i regel, för parten och hans
ombud esomoftast svårt eller omöjligt att på förhand bedöma. Detta förhållande
bidrager direkt och indirekt till att i talrika fall varken parten eller
hans med saken verkligen förtrogna huvudombud företräder inför rätten.
Parterna eller den ena av dem representeras då i stället av — ofta blott tillfälligt
anlitade — underombud, av vilka upplysningar, som från motsidan
eller av domstolen äskas, icke stå att erhålla. Framställda frågor få därför
än helt förfalla, än skola de enligt åtagande bäras vidare till parten eller det
verkliga ombudet, varefter svar — om ej saken helt får bero — lämnas vid
en senare session, ofta i skriftlig form genom samma eller ny mellanhand,
och ofta ofullständigt, undvikande eller behäftat med missförstånd av frågan.
Parternas sakframställningar givas i växande utsträckning skriftligt successivt
och växelvis vid skilda sessioner; även örn föredragning äger rum, är
vinsten härav mången gång ringa. Dels kunna nämligen på grund av redan
berörda förhållanden kompletterande förklaringar ejler upplysningar om
motpartens ställning till det föredragna inlägget ej erhållas. Dels medför ofta
detta inläggs tunga form och utförlighet att närmare övervägande av dess
innebörd både för domarens och motpartens del får anstå till dess tillfälle
heretts till ett närmare studium därav, desto hellre som innehållet ofta hänför
sig till vad på ett långt tidigare stadium av rättegången förekommit och
vars detaljer för tillfället ej stå tillräckligt klara i minnet. Vittnesbeviset kan
ofta ej vederbörligen tillgodogöras, enär vittnena ej höras i parternas personliga
närvaro och vittnen om samma tilldragelse inkallats till olika sessioner.
Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas sakframställning
föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda vittnesmål föranleder
ofta part att vid ett senare rättegångstillfälle jämka, förklara eller
komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i vittnesmålen komma
i följd av allt detta att kvarstå, viktiga uppgifter, som skulle stått till buds,
komma ej fram och möjligheten att kontrollera trovärdigheten minskas avsevärt.
Redan av det nu sagda följer, att domarens möjligheter att genom sin
processledning främja utredningen äro starkt beskurna. I samma riktning
verka talrika andra omständigheter. Från början är domaren alltför litet förtrogen
med målet för att på ett tidigt stadium kunna leda in förhandlingen
på riktigt spår. Senare liro växlingar på ordförandeposten under målets långvariga
förlopp ej sällsynta, särskilt på landsbygden med där rådande vikariatsystem.
Häradshövdingens stora börda av protokolls-, registrerings- och
expeditionsgöromål hindrar honom ofia att ägna handläggningen vid domstolen
erforderligt förberedande arbete, och arbetsbradskan under tingsdagarna
med deras hopade mål av oviss omfattning och tidsutdräkt torde ock
spela en roll.

Utskottet anförde vidare, att vad sålunda anförts gällde, såsom lagrådet
jämväl påpekat, främst tvistemålen och ägde icke i samma grad tillämpning
å brottmålen. I dessa vore i regel förfarandet — särskilt då förberedande un -

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

dersökning verkställts genom polis- och åklagarmyndigheternas försorg —-mera koncentrerat. Beträffande dessa mål gjorde sig emellertid andra olägenheter
gällande. Förundersökningen och användningen av de i samband därmed
stående tvångsmedlen, såsom häktning, anhållande och husrannsakan,
vöre endast delvis reglerade genom lag. Avsaknaden av bestämmelser i dessa
ämnen medförde visserligen för polis och åklagare möjlighet till ett smidigt
tillvägagångssätt men innebure samtidigt en viss fara. A ena sidan kunde
bristen på fasta gränser för myndigheternas befogenhet medföra vådor för
den enskildes säkerhet och utredningens opartiskhet. Dessa vådor bleve än
större därigenom, att det vid förundersökningen upprättade protokollet stundom
lades till grund för protokollföringen vid domstolen och därmed även
för domstolens på protokollen grundade avgörande i målet. Å andra sidan
kunde saknaden av lagbestämmelser försvåra ett verksamt efterspanande
och beivrande av brott. Märkas borde även, att handläggningen vid domstol
av grova brottmål ej sällan ägde ett så starkt inkvisitoriskt drag, att domstolens
opartiskhet eller i allt fall allmänhetens tilltro till domarens objektivitet
råkade i fara.

Vidare yttrade utskottet:

I nära sammanhang med uppskovsväsendet står det vid underrätterna tilllämpade
protokollariska systemet, enligt vilket till grund för domen lägges
allenast vad som influtit i domstolens protokoll. Ofta kan protokollet giva endast
en ofullständig bild av det verkliga händelseförloppet. Detta gäller särskilt
beträffande viktiga delar av bevismaterialet. Härtill kommer såsom lagrådet
påpekat, att protokollen, vilka understundom uppsättas lång tid efter
handläggningen och utan att parterna äga möjlighet att verksamt kontrollera
protokollföringen, ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Stundom
kan visserligen den i protokollen intagna redogörelsen fullständigas genom
domarens minnesbild av processens förlopp, men denna möjlighet står i regel
ej öppen i de fall, då lång tid förflutit mellan handläggningen och domen,
och är helt utesluten, då domaren ej själv övervarit den handläggning protokollet
avser.

Ett viktigt hinder för vinnande av fullständig och tillförlitlig utredning inför
rätta möter vidare i de bestämmelser, som gälla rörande bevisningen. Visserligen
har en del av den legala bevisteoriens regler genom rättstillämpningen
satts ur kraft, men de alltjämt gällande föreskrifterna om vittnesjäv
begränsa i hög grad det bevismaterial, som får förebringas. Beträffande de
grova brottmålen är denna begränsning av mindre betydelse, då jäviga vittnen
där pläga höras upplysningsvis, men i andra mål medföra vittnesjäven
ej sällan, att domstolen är förhindrad att höra de personer, som sitta inne
de bästa upplysningarna i saken. Härmed sammanhänger, att i dessa
mål förhör med part i alltför ringa utsträckning anlitas för sanningens utforskande.
Parterna kallas endast sällan att komma personligen tillstädes,
och verksamma medel saknas att förmå dem att i sina utsagor hålla sig till
sanningen. Förebringandet av fullständig bevisning försvåras vidare genom
bristen på bestämmelser örn skyldighet för part eller annan att förete skriftlig
handling, som äger betydelse för utredningen. Den i många fall tillämpade
ordningen för inhämtande av sakkunnigas yttrande kan icke anses trygga
opartiskhet och tillförlitlighet. Tillkallade sakkunniga fatta ej sällan såsom
sin uppgift att biträda den part, som åberopat dem.

De anmärkningar, som sålunda kunna riktas mot rättegången vid underdomstolarna,
äga i stor utsträckning giltighet även beträffande förfarandet i

Kungl. Maj.-ts proposition nr 5.

3G1

överrätterna. Visserligen kan det icke med fog göras gällande, att överrättsproceduren
i och för sig är långsam — även om skriftväxlingstiden måhända
kunde något förkortas. Den tidsutdräkt, som tidigare vållats i hovrätterna och
för närvarande uppstår i högsta domstolen, har sin grund i uppkommen arbetsbalans.
Men de brister beträffande utredningens tillförlitlighet, som vidlåda
förfarandet i första instansen, framträda än skarpare i överrätterna, vilka
äro helt hänvisade till det i underrättsprotokollen och parternas inlagor
återgivna materialet. Till följd av förfarandets skriftlighet saknar domstolen
praktiskt taget möjlighet att i nödig omfattning komplettera utredningen,
och även för parterna erbjuder det i regel betydande svårigheter att genom
förebringande av nytt material giva en annan bild av saksammanhanget.
Frånvaron av muntlighet och offentlighet är ägnad att framkalla den föreställningen,
att överdomstolarnas rättsskipning bär en alltför formell prägel.
Förbises får ej heller, att tvånget för överdomstolarna att döma på det i protokollet
återgivna materialet medför obenägenhet hos underrätterna att i sina
avgöranden taga hänsyn till annat än det, som kan direkt utläsas ur protokollet.

Det nu sagda har företrädesvis avsett själva rättegångsförfarandet. Även i
fråga om organisationen förefinnas emellertid vissa brister, vilka äro ägnade
att försvåra en god rättsskipning.

Vad först angår häradsrätterna märkes, att den arbetsbörda, som åvilar
häradshövdingen, mångenstädes är alltför stor. Genom expeditionsgöromål,
arbete med inskrivningsärenden m. m. hindras häradshövdingen ej sällan att
ägna erforderlig tid åt den dömande verksamheten. 1 stor utsträckning tages
hans arbetskraft i anspråk för avfattande av domstolens protokoll eller övervakande
av protokollens uppsättande. En betänklig svaghet utgör även det
rådande vikariatsystemet. De unga vikarierna sakna i regel nödig erfarenhet
och rutin. I allt fall omfattas icke deras verksamhet av allmänhetens odelade
förtroende, och de täta ombytena på ordförandeposten mäste bliva till
skada för handläggningen. Lekmännens inflytande på rättsskipningen kan
ej i önskvärd mån göra sig gällande. Härtill bidrager främst det nu tilllämpade
förfarandet, som genom bristen på koncentration och muntlighet
minskar nämndemännens möjlighet att överblicka processmaterialet.
I denna riktning verka även vissa drag i organisationen. De regler, som
tillämpas för nämndemännens tjänstgöring, medföra på vissa håll — särskilt
i tingslag, där nämndemännens antal överstiger tolv — att flertalet
av de i avgörandet av ett mål deltagande nämndemännen endast delvis övervarit
målets handläggning. Såsom organisatoriska svagheter måste även räknas
de i många tingslag långa mellanrummen mellan sessionerna, rättegångsdagarnas
sammanförande till sammanträden, utsättandet till de särskilda dagarna
av alltför många mål och den olämpliga ordningen för målens upptagande
till handläggning.

Jämväl i fråga om städernas domstolar kunna vissa anmärkningar framställas.
Dessa avse främst ordningen för domstolsledamöternas tillsättande.
Det gällande valsystemet kan icke anses i erforderlig män trygga en god rekrytering.
I regel sakna väljarna möjlighet att bedöma de sökandes kvalifikationer
för domaruppgiften, och erfarenheten har visat, att vid valen ovidkommande
hänsyn ej sällan spela in. Den särskilda ordning, sorn gäller för
tillsättande av städernas domare, har även medfört en skarp gräns mellan
dessa domare och den statliga domarkåren och därigenom förhindrat en ur
olika synpunkter önskvärd cirkulation inom domarståndet. En viss svaghet
vidlåder även rådhusrätterna i de små städerna. Ej .sällan möter svårighet att
för dessa domstolar förvärva framstående domarkrafter, och de på rådhusrätten
vilande domaruppgifterna äro för obetydliga för att kunna vidmakthålla
insikter och erfarenhet.

362

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

Vidkommande överrätternas organisation kan framhållas, att Svea och
Göta hovrätters jurisdiktionsområden äro för stora. Visserligen är denna omständighet
med hänsyn till det nu tillämpade rent skriftliga förfarandet av
ringa betydelse för den rättssökande allmänheten, men den försvårar fullgörandet
av den hovrätterna åliggande uppsikten över underdomstolarna. Jämväl
i hovrätterna tillämpas i stor utsträckning vikariatsystem.

Det nuvarande förfarandet i brottmål lägger som redan antytts viktiga
befogenheter i åklagarnas hand. Emellertid äro dessa tjänstemän ej alltid
vuxna de uppgifter, som tillkomma dem. En stor del åklagare såväl på
landet som i städerna saknar erforderlig utbildning. Beträffande de högre
åklagarna på landet, landsfogdarna, hos vilka kräves juridisk examen, gäller,
att de taga befattning med allenast ett ringa antal mål. Landsfogdarnas
och i ännu högre grad landsfiskalernas arbete splittras genom göromål av
olika slag, som hindra dem att i erforderlig mån ägna tid och intresse åt
åklagaruppgif terna.

Beträffande sättet för avhjälpande av de anmärkta bristerna i vårt rättegångsväsen
vöre — fortsatte utskottet — meningarna i hög grad delade. Å
ena sidan hade framhållits, att dessa brister vöre av så allvarlig art och
stöde i så nära sammanhang med rättegångsväsendets grunder, att en genomgripande
reform omfattande såväl domstolsförfarandet som organisationen
måste vidtagas. På denna uppfattning vilade processkommissionens förslag.
Å andra sidan hade, såsom i vissa motioner, gjorts gällande, att vårt
rättegångsväsen i sina grunder vore sunt och att reformarbetet borde avse
att med bevarande i huvudsak av dessa grunder genom partiella reformer
avhjälpa de påtagliga bristerna. Det genom propositionen framlagda förslaget
innebure i viss mån en medelväg mellan nämnda ståndpunkter. Departementschefen
hade visserligen förordat en allmän reform av vårt rättegångsväsen
men hade samtidigt begränsat reformens omfattning. Enligt
departementschefens mening borde reformen främst avse att genomföra en
förbättring av själva förfarandet. I denna del innebure reformen i huvudsak
ett återupptagande av de grundsatser, på vilka vårt rättegångsväsen av ålder
vilat. Ändringarna i organisationen hade förordats endast i den mån de
befunnits erforderliga för att skapa förutsättningar för tillämpning av ett
förbättrat förfarande. Ett val mellan de sålunda föreliggande alternativen
— vilket i viss mån vore beroende på den mening man inlade i uttrycken
allmän reform och partiella reformer — kunde enligt utskottets mening icke
träffas innan ställning tagits till spörsmålet, hur ett förbättrat rättegångsväsen
borde utformas. Tydligt vore emellertid, att hur valet än utfölle reformarbetet
måste bedrivas med största varsamhet. Rättegångsväsendet ingrepe
så starkt i samhällslivet och berörde så viktiga intressen, att allenast
sådana ändringar borde vidtagas, som påkallades av ett verkligt behov.
Fasthållas borde även, att vårt rättegångsväsen ägde betydande förtjänster
och i sina grunddrag anknöte till en stark inhemsk tradition. Den nuvarande
ordningen vore fast rotad i folkets föreställningsliv och uppbures i
stort sett av allmänhetens förtroende. Det vore av största vikt, att vid genomförande
av reformer dessa värden icke tillspillogåves.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3C3

Huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Av den lämnade redogörelsen franninge — yttrade utskottet vidare — att
de brister, som vidlådde det nuvarande rättegångsväsendet, i huvudsak avsåge
rättegångens inre gestaltning. Med hänsyn härtill syntes reformarbetet
främst böra inriktas på åstadkommande av ett förbättrat förfarande. Ändringar
i organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för
att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd alt uppbära ett dylikt
förfarande.

Förfarandet.

Beträffande förfarandet anförde utskottet, att såsom ett av de viktigaste
önskemålen framstode att, med avskaffande av det nuvarande uppskovssystemet,
införa koncentration i målens handläggning. Genomförande av en
dylik ordning, vilken icke vore möjlig med mindre processmaterialet framlades
muntligen och omedelbart för den domstol, som hade att döma i målet,
innebure i själva verket endast ett upptagande av de grundsatser, som
tidigare tillämpats vid våra domstolar och som i viss mån, framför allt i
de grova brottmålen, alltjämt behållit sin livskraft. Ett koncentrerat, muntligt
förfarande ägde i vida högre grad än det nu i flertalet mål tillämpade
systemet förmåga att befordra snabbhet i rättsskipningen och giva domstolen
ett tillförlitligt underlag för dess prövning. Därest processmaterialet i
ett sammanhang framlades för domstolen, ökades möjligheten att erhålla
inblick i det verkliga saksammanhanget. Parter, vittnen och andra, som hade
sig något i saken bekant, kunde höras mot varandra, lämnade uppgifter kunde
omedelbart kontrolleras och uppkomna missförstånd undanröjas. Möjlighet
funnes för domaren att effektivt leda förhandlingen och vinna upplysning
rörande dunkla punkter. Frestelsen för parter eller andra att genom
osanna eller eljest vilseledande uppgifter söka påverka domstolen minskades
avsevärt av vetskapen att framställningen komme att omedelbart belysas
av andras utsagor. Behovet av ett koncentrerat, muntligt förfarande
bleve än starkare, därest i enlighet med grundsatsen örn fri bevisprövning
genom vittnesjävens avskaffande och partsutsagans upptagande bland bevismedlen
tillfälle öppnades att i processen införa material, vars värdering förutsatte
den mest omsorgsfulla prövning av alla omständigheter i målet. Ett
koncentrerat, muntligt förfarande erbjöde även större förutsättningar särskilt
för lekmännen att följa förhandlingen och att bilda sig en på egna iakttagelser
grundad uppfattning om sanningen i målet.

Utskottet framhöll vidare, att det för vinnande av en koncentrerad förhandling
inför domstolen vore nödvändigt såväl att ledaren av förhandlingen
vore väl insatt i målet som att parterna eller deras ombud ägde kännedom
örn den ståndpunkt motparten intoge och de bevis han ämnade åberopa.
På grund härav borde såsom departementschefen framhållit i alla tvistemål
och sådana brottmål, däri talan fördes allenast av enskild målsägande,
huvudförhandlingen föregås av ett förberedande förfarande. Bestämmelse
härom borde meddelas i lag. Att låta det bliva beroende på domarens av -

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

görande, huruvida ett sådant förfarande skulle komma till stånd, vore ej
lämpligt, då denne i regel icke kunde med ledning av stämningen bedöma
behovet av förberedelse.

Utskottet anslöt sig helt till departementschefens uttalande att förberedelsen
icke borde ingå såsom ett led i rättsförhandlingen utan endast avse att
skapa förutsättningar för en koncentration av denna genom ett klarläggande
av parternas ståndpunkter, deras angrepps- och försvarsmedel. I enlighet
med denna uppfattning fann utskottet angeläget, att sådana åtgärder vidtoges,
att icke rättegångens tyngdpunkt glede över från huvudförhandlingen
lill förberedelsen. En dylik utveckling skulle kunna leda till att uppskovsväsendet
återkomme i en sämre form än den nuvarande samt att huvudförhandlingen
bomme att nedsjunka till en formalitet och lekmännens möjlighet
att taga del i rättsskipningen i hög grad minskades. Med hänsyn härtill
syntes upptagande av bevisning vid förberedelsen böra förekomma endast
i undantagsfall, då särskilda skäl därtill förekomme. Likaså borde snäva
gränser uppställas för möjligheten att under förberedelsen meddela dom
i målet. I varje fall torde det dock vara lämpligt, att målet avgjordes på förberedelsens
stadium, då endera av parterna utebleve och förutsättningarna
för tredskodom förelåge, liksom då svaranden medgåve käromålet. Vid ett
avgörande av denna fråga måste beaktas å ena sidan behovet av enkelhet
och snabbhet i förfarandet och å den andra olägenheten av att vad anginge
häradsrätterna lekmännens deltagande i rättsskipningen i viss mån minskades.

Utskottet framhöll vidare, att med den uppfattning rörande förberedelsens
syfte, åt vilken utskottet sålunda givit uttryck, överensstämde i huvudsak
ett i vissa motioner gjort uttalande att förberedelsen icke finge undanskjuta
huvudförhandlingen. Till grund för domen finge endast läggas vad
som förebragtes vid huvudförhandlingen, och i den mån part ville till stöd
för sin talan åberopa material från förberedelsen måste detta material ånyo
framläggas, då målet upptoges till huvudförhandling. Däremot kunde uppenbarligen
icke den vid förberedelsen framlagda utredningen bilda processmaterial
i den meningen, att den skulle läggas till grund för domstolens avgörande,
även då den icke förebragtes vid huvudförhandlingen. En sådan
anordning skulle stå i bestämd strid med förberedelsens ändamål och komma
parterna att vid utförande av sin talan lägga huvudvikten vid förberedelsen.
Härigenom skulle huvudförhandlingen kunna komma att förvandlas
till ett tomt sken. Faran för att part skulle underlåta att inför domstolen
åberopa någon för avgörandet betydelsefull omständighet, som framkommit
under förberedelsen, torde vara mycket ringa, och i de fall, då någon dylik
omständighet förbiginges, torde rättens ordförande icke försumma att fästa
uppmärksamheten därå. Ej heller syntes det lämpligt, att huvudförhandlingen
inleddes med en av ordföranden lämnad redogörelse för det vid förberedelsen
aberopade materialet. En sadan redogörelse skulle i regel försvåra
ett naturligt framläggande av saken från parternas sida och lätt kunna föranleda
konflikter mellan domaren och parterna eller deras ombud. Vad nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

365

sagts hindrade naturligen icke, att ordföranden för att underlätta uppfattandet
av den följande partsframställningen vid huvudförhandlingens början
kort angåve det genom förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten. I många
fall torde en dylik sammanfattning särskilt för lekmännen i rätten vara av
värde.

Enligt utskottets mening borde det förberedande förfarandet i regel äga
rum inför en domstolens ledamot, företrädesvis ordföranden. Möjlighet borde
dock finnas att, när särskilda skäl föranledde därtill, hålla förberedelse
inför fullsutten rätt. Beaktas borde att det i vissa fall kunde vara lämpligt
att förberedelsen skedde i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen.

Beträffande formen för det förberedande förfarandet fann utskottet i likhet
med departementschefen lämpligt, att det lades i domarens hand att avgöra,
huruvida muntlig eller skriftlig förberedelse skulle användas. Härvid
borde domaren taga hänsyn ej blott till målens beskaffenhet utan jämväl
till de särskilda förhållanden, som rådde i olika delar av landet. Överhuvud
syntes det lämpligt, att förberedelsen icke bundes av stela föreskrifter. Det
borde stå domaren öppet att välja den form, som med minsta besvär och
kostnader för parterna bäst främjade förberedelsens ändamål. Antagligen
komme det emellertid i många fall — särskilt då parterna utförde sin talan
utan hjälp av rättsbildade biträden — att visa sig ändamålsenligt att i förberedelsen
inginge en muntlig överläggning med parterna.

Utskottet framhöll, att ett förberedande förfarande, anordnat i enlighet
med de sålunda angivna principerna, torde bliva av stort värde även därigenom,
att det i många fall öppnade möjlighet till förlikning. Därest förberedelsen
leddes med insikt och förståelse, torde ej sällan missförstånd mellan
parterna kunna undanröjas och överenskommelse rörande kvarstående
tvistepunkter träffas. Härvid borde emellertid stor varsamhet iakttagas, så
att icke parterna utsattes för obehörig påtryckning eller domaren inblandades
i tvisten på sådant sätt, att tilltron till hans opartiskhet rubbades. I en
del fall kunde det befinnas lämpligt, att domaren hänvisade parterna att
sammanträda inför en särskild förlikningsman — t. ex. en ledamot av nämnden
— för att om möjligt träffa förlikning.

För att grundsatsen örn rättegångens koncentration skulle kunna genomföras,
erfordrades vidare — yttrade utskottet — bestämda föreskrifter till
förhindrande av uppskov med huvudförhandlingen. Eljest förelåge fara att
det nuvarande uppskovsväsendet åter vunne insteg. Samtidigt måste emellertid,
på sätt i en motion framhållits, tillses, att uteblivande av vittnen,
sakkunniga och parter ej finge utgöra hinder för uppskov i syfte
att möjliggöra utnyttjande av upplysande processmaterial. Ett tillgodoseende
av båda dessa önskemål erbjöde betydande svårigheter. Visserligen torde redan
ett muntligt, koncentrerat förfarande i och för sig medföra, att parterna
funne med sin förde! förenligt att vid förhandlingen komma personligen tillstädes
och därvid medföra all den bevisning de ville åberopa, men det torde
dock vara erforderligt, att allvarliga påföljder stadgades för part — liksom
för vittne eller annan — som genom förfallolös utevaro eller på annat sätt

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förorsakade uppskov. Härvid borde bland annat komma under övervägande
att ålägga den försumlige skyldighet att gälda alla genom uppskovet föranledda
kostnader. Vidare borde föreskrivas, att envar, som kallats till huvudförhandling
och bleve hindrad att komma tillstädes, skulle ofördröjligen
underrätta domaren härom. Därest det kunde ske utan olägenhet, borde i
dylikt fall huvudförhandlingen uppskjutas till dag, då samtliga kallade kunde
inställa sig. Större svårigheter mötte vid uppställande av föreskrifter för
det fall, att vid huvudförhandlingens början funnes uppenbart, att handläggningen
på grund av parts, vittnes eller annans utevaro icke kunde slutföras
vid samma rättegångstillfälle. Frågan huruvida i dylikt fall huvudförhandlingen
borde i sin helhet uppskjutas eller det tillgängliga materialet
upptagas torde icke kunna lösas genom en allmän regel. I flertalet fall torde
det visserligen vara lämpligt, att handläggningen uppskötes, men beaktande
måste skänkas åt de tillstädeskomnas intresse att icke betungas med
onödiga kostnader och besvär. Likartade synpunkter gjorde sig gällande vid
bedömande av spörsmålet huruvida, då längre uppskov blivit nödvändigt,
handläggningen i dess helhet skulle göras om. En föreskrift örn upprepande
av förhandlingen torde vara ett av de verksammaste medlen att trygga koncentration
i förfarandet. I båda de berörda hänseendena torde viss frihet
böra medgivas domstolarna att förfara på lämpligaste sätt.

Utskottet uttalade vidare, att i nära samband med frågan om koncentration
i förfarandet stöde spörsmålet örn skyldighet för parterna att muntligen
utföra sin talan. Utan att muntlighet genomfördes vore det icke möjligt att
ernå ett koncentrerat förfarande. Utskottet erinrade örn departementschefens
förslag, att det i regel icke borde vara tillåtet för part att till rätten ingiva
skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller att uppläsa sådana inlagor, men
att hinder ej borde möta att i fall, då skälig hänsyn till part krävde det, tilllåta
den som själv utförde sin talan att härför begagna av honom författad
skrift. I vissa motioner hade förordats sådan begränsning av plikten för
part att muntligen utföra sin talan, att rätten att uppläsa skriftliga inlagor
icke borde betagas honom i de fall, då detta för handläggningens reda kunde
vara lämpligt. Enligt utskottets mening borde rätten för parterna att föredraga
skrifter hållas inom mycket snäva gränser. Uppläsning av skriftliga
inlagor försvårade i hög grad en verksam processledning och minskade
domstolens möjligheter att bilda sig en uppfattning om sanningen i målet.
Ett åberopande av skriftligt yttrande framtvingade även lätt behov av uppskov
för bemötande av däri lämnade uppgifter. Farhågan att den muntliga
förhandlingen skulle ställa alltför stora krav på parterna och nödga dem
att därvid anlita rättsbildade biträden torde vara i huvudsak ogrundad. Det
borde såsom lagrådet erinrat ej förbises, att genom den förberedande förhandlingen
tvisteläget så klarlagts och förenklats, att det i flertalet mål ej
erbjöde någon svårighet för parten, som i regel bäst kände till de faktiska
omständigheterna i målet, att själv muntligen framlägga sin sak. Emellertid
kunde undantagsvis fall förekomma, då part, som själv utförde sin talan,

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

367

borde äga möjlighet att hänföra sig till en av honom uppsatt skriftlig framställning.
Utskottet anslöt sig sålunda på denna punkt till departementschefens
uppfattning och uttalade vidare, att kravet på muntlig förhandling
naturligen ej borde hindra part att uppläsa sina yrkanden och ej heller att
åberopa skriftligt bevismaterial eller att förete handlingar, som kunde underlätta
för domstolen att uppfatta saken.

Vidare anförde utskottet, att med fordran på muntlighet i förfarandet sammanhängde
kravet att rättsskipningen skulle vara offentlig. Grundsatsen om
offentlighet i rättegången hade städse hävdats vid våra underrätter och borde
alltjämt tillämpas. Offentligheten icke blott ökade rättssäkerheten, den
bidroge även i hög grad att stärka allmänhetens förtroende för rättsskipningen.

En förutsättning för vinnande av en koncentrerad, muntlig förhandling
vore — uttalade utskottet — att processmaterialet framlades inför den domstol,
som hade att döma i målet, och att domen grundades omedelbart på det
sålunda förebragta materialet. På sätt departementschefen anfört vore det
emellertid av praktiska skäl oundgängligt att göra avvikelser från omedelbarhetsprincipen.
I vissa fall måste möjlighet finnas att upptaga bevisning,
främst vittnesmål, utom huvudförhandlingen, eventuellt vid annan domstol,
samt att därefter åberopa det vid bevisupptagningen förda protokollet såsom
bevis i huvudförhandlingen. De antydda undantagen borde emellertid såsom
departementschefen framhållit icke sträcka sig längre än som nödvändigt
betingades av förhållandena.

I fråga örn protokollet framhöll utskottet, att genomförandet av grundsatserna
örn muntlighet och omedelbarhet vore av direkt betydelse för frågan
om protokollets omfattning och innehåll. Tydligt vore, att protokollet
vid huvudförhandling borde innehålla uppgifter om förfarandets yttre form
och förlopp samt lämna en kort redogörelse för förhandlingens gång, återgivande
framställda yrkanden, invändningar och medgivanden samt domstolens
under rättegången meddelade beslut. Svårare vore att bestämma, huruvida
och i vad mån protokollet borde innehålla redogörelse för det övriga
processmaterialet, främst utsagor av parter, vittnen och sakkunniga. Efter
att ha erinrat örn de olika meningar, som i denna fråga uttalats av processkommissionen
och av departementschefen samt i vissa motioner, yttrade utskottet: Enligt

utskottets mening bör stor varsamhet iakttagas vid varje ökning
av protokollets omfattning. Det kan icke undgås, att protokollföringen — särskilt
då det ur andra synpunkter är önskvärt att protokollet i huvudsak
färdigställes redan vid förhandlingen — i viss mån verkar tyngande på handläggningen
och försvårar en verksam processledning. En vidlyftig protokollföring
kan även leda till införande av uppskovsväsen och därigenom
sätta rättegångens koncentration och muntlighet i fara. Å andra sidan får
det ej förbises, att ett antecknande i protokoll av viktigt processmaterial
medför betydande fördelar. Särskilt i vidlyftigare mål kan det för domstolen

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

vara av värde att lia en autentisk och godkänd uppteckning av gjorda utsagor.
Av än större betydelse är protokollet för ordnande av ett enkelt och
billigt förfarande i överrätterna. Behov av protokoll föreligger även för
prövning av vissa utanför det egentliga rättegångsförfarandet liggande frågor,
såsom om resning, nåd, villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga.

hänsyn härtill bör spörsmålet örn protokollets omfattning göras till
föremål för sorgfälligt övervägande. Härvid synas de av departementschefen
angivna riktlinjerna kunna i huvudsak godtagas. Utsagor av vittnen och
sakkunniga böra antecknas i protokollet. Detsamma bör gälla örn partsutsagor,
som avgivas under straffansvar. Parternas eller deras ombuds redogörelser
för sakläget torde däremot i allmänhet icke behöva protokollföras. Dessa
redogörelser föreligga i regel dokumenterade i protokollet från förberedelsen
eller därvid växlade skrifter. Emellertid torde det böra överlämnas åt domaren
att avgöra, huruvida en utsaga — liksom en domstolens iakttagelse -— är
av den betydelse, att uppteckning därav bör ske. Vid reglering av denna fråga
bör bland annat beaktas, att i brottmål partsförhör icke äger rum under
straffansvar och att med hänsyn härtill behov kan föreligga att i viss utsträckning
upptaga parts utsaga i protokollet. I den mån det ej av särskilda
hänsyn finnes påkallat böra icke parternas närmare utveckling av sin talan,
liksom ej heller deras värdesätfning av bevisningen eller utläggning av rättsliga
spörsmål, upptagas i protokollet.

Beträffande sättet för protokollets förande ansluter sig utskottet till departementschefens
uttalande att intet bör underlåtas, som är ägnat att för domstolen
^ underlätta protokollföringen. Detta är såsom departementschefen
framhållit så mycket angelägnare, som protokollet bör i huvudsak färdigstäHas
vid själva förhandlingen. För vinnande av detta syfte torde det vara
nödvändigt, att rättens ordförande befrias från bestyret med protokollföringen
och detta anförtros åt en vid rätten anställd sekreterare. För denne lärer
'' särskilt örn han besitter färdighet i stenografi — vara möjligt att under
handläggningen åstadkomma ett sammanträngt referat av det material,
som bör protokollföras. Att ett sådant referat icke i fråga om den språkliga
formen och materialets ordnande kan mäta sig med ett först efter förhandlingens
slut avfattat protokoll, torde på sätt Svea hovrätt påpekat uppvägas
därav, att det bättre följer förhandlingens ofta en smula oregelbundna förlopp.
Det uppsatta referatet bör omedelbart uppläsas och, sedan parter och
vittnen haft tillfälle att yttra sig däröver, genast justeras.

Utskottet anförde vidare, att i ett reformerat förfarande stor vikt måste
läggas vid parts personliga medverkan i rättegången. Även om i brottmål
skyldighet icke borde åläggas den tilltalade att bidraga till vinnande av upplysning
i saken, måste dock krävas, att han, där så erfordrades, vore personligen
närvarande vid rätten. I tvistemål borde parts plikt att medverka
sträcka sig vida längre; han borde vara skyldig att bidraga till utredningen
av sanningen i målet. Parts medverkan finge i dessa mål ett särskilt innehåll,
då han på grund av civilprocessens natur i regel ägde disponera ej blott
över tvisteföremålet utan även i viss mån över rättegångens gestaltning. Med
hänsyn till det anförda måste partens personliga hörande i många fall vara
av den största betydelse. Domstolen borde därför ha icke blott befogenhet
utan även plikt att, där det funnes lämpligt, kalla part att personligen infinna
sig vid rätten, och parts skyldighet att komma tillstädes och bidraga
till målets utredande borde göras effektiv genom därför lämpade medel.

Kunni. Majlis proposition nr 5.

369

Lika med departementschefen ansåg utskottet, att den nu tillämpade
grundsatsen örn rätt för part att utan anlitande av ombud inför alla domstolar
själv utföra sin talan jämväl framdeles borde gälla. Införande av
advokattvång, vilket skulle stå i strid med den i vårt land hävdvunna uppfattningen,
vöre enligt utskottets mening icke påkallat av något verkligt behov.

I fråga örn villkoren för behörighet att uppträda såsom rättegångsombud
anförde utskottet alt till stöd för den av departementschefen intagna ståndpunkten,
att i överrätt borde få användas endast rättsbildat ombud, hade
inom utskottet framhållits, att den förordade nya rättegångsordningen komme
att ställa stora krav på ombudens förmåga såväl att förbereda rättegången
som att inför domstolen framlägga och belysa det erforderliga processmaterialet.
Det finge ej förbises, att de icke rättsbildade sakförarna
stundom på grund av bristande juridiska insikter saknade förmåga att tillfredsställande
utföra annans talan. Denna brist gjorde sig särskilt gällande
i överrätt, där i regel de juridiska frågorna vore av större betydelse. Såsom
en modifikation kunde tänkas, att ett icke rättsbildat ombud, som fört parts
talan i underrätt, kunde erhålla befogenhet att i fall, då ■— enligt vad senare
i utskottets utlåtande komme att närmare utvecklas — referentföredragning
i hovrätten ägde rum, företräda parten jämväl i andra instans. Utskottet
anförde vidare:

Enligt utskottets uppfattning skulle det ifrågasatta kravet på juridisk utbildning
hos ombuden i överrätt understundom kunna medföra olägenheter.
I vissa delar av landet finnes endast ringa tillgång till juridiskt bildade sakförare,
och då parternas talan vid underrätt i följd härav ofta föres av andra
personer, skulle parterna i åtskilliga mål nödgas att vid fullföljd till högre
instans byta ombud. En dylik anordning skulle kunna bliva till skada för
utredningen och tillskynda parterna ökade kostnader. Ej sällan torde parts
talan även i överrätt kunna på tillfredsställande sätt utföras av person utan
juridisk examen, som äger kännedom örn de särskilda förhållanden, varur
målet härrör. Viss fara föreligger även, att införande av monopol för de
rättsbildade ombuden skulle komma att medföra en allmän stegring av processkostnaderna.
Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig böra förorda,
att det medgives part att jämväl i högre instans anlita det ombud, även utan
juridisk examen, för vilket han har förtroende. Detta innebär icke någon
eftergift från de krav, som måste ställas på ombuds förmåga att utföra sin
huvudmans talan. Ombudet bör sålunda icke blott vara väl insatt i målet
utan även äga förmåga att fullständigt och koncentrerat redogöra för huvudmannens
uppfattning rörande sakläget och belysa de rättsliga frågor, som
kunna uppkomma. Kommissionärer utan kännedom örn målet böra, vare sig
de avlagt juridisk examen eller icke, hindras att uppträda. Särskilt stora
krav böra ställas på ombuden i de fall, då det tillåtes dem att utan föregående
referentföredragning framlägga sina huvudmäns talan. Dessa synpunkter
göra sig framför allt gällande i fråga om högsta domstolen, där höga
anspråk måste ställas på ombudens kompetens. I regel torde på grund av
överrättsprocessens karaktär parterna komma alt finna med sin fördel förenligt
att i överrätterna inställa sig genom rättsbildade ombud. Med hänsyn
till såväl det allmännas som parternas intresse måste vidare vidsträckt befogenhet
givas domstolarna att inskrida mot ombud, som icke äga erforder Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 samt. Nr 5. 24

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

liga kvalifikationer för sin uppgift. Domstol bör sålunda kunna icke blott
avvisa olämpligt ombud utan även betaga sådant ombud rätten att vidare
föra annans talan.

Beträffande bevisningen förordade utskottet, att fri bevisprövning infördes
såväl i den meningen, att allt material, som kunde bidraga till sanningens
utforskande, skulle få förebringas och av domaren beaktas, som därutinnan,
att han vid värderingen av den framförda bevisningen skulle äga att obunden
av legala regler följa sin på allmängiltiga grunder stödda övertygelse.
Sålunda borde vittnesjäven borttagas och de av rättstillämpningen redan
åsidosatta bestämmelserna örn inskränkning i domarens rätt att fritt uppskatta
bevisningen även formellt sättas ur kraft.

I ett på fri bevisprövning grundat rättegångssystem borde — yttrade utskottet
— bland bevismedlen inordnas även utsaga av part. Partens utsaga
torde i många fall vara det verksammaste medlet för sanningens utletande.
Vid partsförhörets anlitande som bevismedel syntes skillnad böra göras mellan
brottmål och tvistemål. I tvistemål borde parts plikt att hålla sig till
sanningen inskärpas genom därför lämpade medel. Den av departementschefen
förordade anordningen, enligt vilken i detta syfte falsk partsutsaga
borde beläggas med straff, hade bestämt avstyrkts i vissa motioner. Utskottet
ansåge emellertid de av motionärerna anförda skälen föga bärkraftiga.
Deras uppgift att det vöre för svensk rätt fullständigt främmande att
stadga straff för falsk utsaga måste bero på ett förbiseende av den i 14 kap.
8 § rättegångsbalken givna regeln örn straff för den som inför rätta skriver
eller talar det han ej vet sant vara, och påståendet, att part i vissa fall kunde
äga ett berättigat intresse att ej omtala hela händelseförloppet, syntes utgå
från den synnerligen betänkliga principen att en part hade rätt att förneka
för honom ogynnsamma omständigheter. Att straff ej borde ifrågakomma,
då part av misstag lämnade oriktiga uppgifter, läge i öppen dag. Till frågan
under vilka villkor och på vilket skede i rättegången förhör med part under
straffansvar skulle användas ansåge sig utskottet i förevarande sammanhang
icke behöva taga ställning. Dock ville utskottet framhålla, att förhör med part
torde böra anlitas som bevismedel ej blott, såsom processkommissionen föreslagit,
då genom övrig bevisning tillförlitlig upplysning ej kunnat vinnas, utan
även såsom primärt bevismedel. Rörande formen för parternas hörande under
ansvar syntes de av departementschefen ifrågasatta alternativen — antingen
att belägga varje falsk utsaga vid huvudförhandlingen med straffansvar eller
att anordna ett särskilt förhör, vid vars företagande förhörets karaktär skulle
uttryckligen angivas — böra vid det fortsatta arbetet bliva föremål för närmare
utredning. Härvid borde även frågan örn straffet för falsk partsutsaga
upptagas till behandling. Avgivandet av dylik utsaga syntes icke böra jämställas
med mened utan beläggas med ett mindre strängt straff.

Beträffande bevisning genom vittnen framhöll utskottet, att den fria bevisprövningen
innebure, att de nuvarande vittnesjäven skulle upphöra. Envar,
som icke vore part i målet eller intoge ställning av målsägande, syntes kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

371

höras som vittne. Därvid borde emellertid domstolen taga hänsyn till varje
omständighet, som kunde inverka på vittnets trovärdighet, och sålunda även
beakta de förhållanden, som nu grundade jäv.

Enligt utskottets mening borde från den allmänna principen örn skyldighet
för en var, som iakttagit något av betydelse för en rättegång, att på
kallelse infinna sig vid domstolen och meddela vad han hade sig bekant i
saken stadgas viktiga undantag. Sålunda borde på sätt departementschefen
antytt parts make, föräldrar, barn eller syskon icke kunna mot sitt bestridande
förpliktas att avlägga vittnesmål. Ej heller borde vittne vara skyldigt
att yppa något, varav skulle framgå, att vittnet eller någon av dess
närmare anförvanter begått brottslig eller vanärande handling. Eftergift från
vittnesplikten borde även göras för vissa befattningshavare beträffande sådant,
som de på grund av sin tjänsteplikt ej borde få uppenbara. Det syntes
även böra övervägas, huruvida icke, åtminstone i brottmål, befrielse från
vittnesplikt kunde stadgas beträffande omständigheter, som meddelats i förtroende.
En ovillkorlig skyldighet att yppa även förtroliga meddelanden
skulle vara ägnad att störa sammanlevnaden och stundom ställa den enskilde
inför svåra inre konflikter.

Utskottet biträdde departementschefens mening, att vittne i allmänhet
borde bekräfta sin utsaga med ed samt att domstolen i vissa fall borde
kunna medgiva edens utbytande mot försäkran på heder och samvete, men
uttalade, att denna regel icke borde tillämpas utan undantag. Såsom motionsvis
framhållits kunde starka betänkligheter resas mot att höra parts närmaste
anförvanter under edsansvar. Att vare sig i tvistemål eller brottmål
tillåta parts make, föräldrar, barn eller syskon att avlägga vittnesed eller försäkran
och sedermera i händelse av falsk utsaga utkräva straff för mened
syntes icke lämpligt. Däremot torde hinder icke möta att i tvistemål utan ed
eller försäkran höra dylik person under straffansvar i likhet med vad ifrågasatts
beträffande part; i brottmål borde sådan person höras upplysningsvis.

Vidare uttalade utskottet, att av grundsatsen om muntlighet i rättegången
följde, att vittne skulle avgiva sin berättelse muntligen. Hinder borde dock
icke möta för att vittne till stöd för sitt minne anlitade anteckningar eller
andra handlingar. Därest skriftlig uppteckning — exempelvis i polisförhörsprotokoll
— förelåge av vad vittnet hade sig bekant, borde denna icke
få läggas till grund för förhöret.

Rörande den närmare utformningen av reglerna om vittnesförhörets anordnande
hade — yttrade utskottet — olika uppfattningar gjort sig gällande.
Inom utskottet hade sålunda uttalats, att det borde ankomma på parterna
eller deras ombud att handha vittnesförhöret. Härigenom skulle domaren
lättare kunna bevara sin opartiska ställning och bibehålla översikten över förhandlingen.
Det kunde i regel antagas, att parterna bättre än domaren kände
till vad vittnet hade sig bekant i saken. Förstnämnda synpunkt gjorde sig
särskilt gällande i brottmålen, där domaren genom att utfråga vittnena lätt
kunde få sken av att främst vilja få den tilltalade fälld. I kraft av sin processledning
borde domaren hindra olämplig behandling av vittnena, liksom han

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

genom ytterligare frågor kunde söka vinna utredning om oklara punkter.
Mot den föreslagna anordningen kunde emellertid enligt utskottets mening
vägande anmärkningar framställas. Därest förhöret leddes av parterna eller
deras ombud, förelåge en viss fara att vittnena genom snärjande frågor eller
på annat sätt skulle bringas ur fattningen. Tillika minskades möjligheterna
att erhålla en objektiv och fullständig redogörelse för vad vittnena hade sig
bekant i saken. Metoden torde även i stor utsträckning komma att leda till
att parterna icke kunde själva utföra sin talan utan nödgades anlita ombud.
Vittnena borde därför höras av rättens ordförande. Det borde emellertid stå
denne öppet att, när han ansåge det lämpligt, överlämna åt part eller ombud
att utfråga vittne. Jämväl eljest borde parter och ombud äga att, sedan
domaren avslutat sitt förhör, framställa de frågor de ansåge påkallade. Dessa
frågor borde få rikta sig direkt till vittnet och behövde sålunda icke förmedlas
av ordföranden. Domaren borde naturligen under förhöret avvisa frågor,
som uppenbarligen ej hörde till saken eller som vore förvirrande eller eljest
otillbörliga.

Beträffande utredning genom sakkunniga framhöll utskottet, att garantier
såvitt möjligt borde skapas för utredningens opartiskhet. I allmänhet borde
därför såsom departementschefen uttalat uppdrag såsom sakkunnig meddelas
av domstolen. Innan denna utsåge sakkunnig, borde tillfälle lämnas parterna
att framföra sina önskemål rörande valet av sakkunnig. Därest parterna
enade sig örn viss person, borde, åtminstone i tvistemål och sådana
brottmål, där talan fördes endast av målsägande, den sålunda föreslagne böra
utses. Möjlighet borde även finnas för part att å sin sida tillkalla särskild
sakkunnig. Den omständigheten, att sakkunnig utsåges av domstolen, borde
självfallet icke leda till att kostnaden för hans tillkallande i tvistemål och
därmed jämställda brottmål skulle bestridas av det allmänna. Denna kostnad
borde i regel bäras av part. Det torde i allmänhet vara lämpligt, att där
parterna vore ense att överlämna tillkallande av sakkunnig åt rättens ordförande,
denne under förberedelsen fattade beslut härom. I annat fall syntes
frågan böra hänskjutas till rätten.

Vad angår skriftliga bevis uttalade utskottet, att jämväl beträffande dessa
borde såsom departementschefen anfört den fria bevisprövningens grundsatser
gälla. Ett annat spörsmål med avseende å dylika bevis, som borde bliva
föremål för uppmärksamhet, vore frågan om skyldighet att förete handling,
vars innehåll kunde antagas vara av betydelse såsom bevismedel. Dylik editionsplikt
syntes böra gälla ej blott då handlingens innehavare hade en i den
materiella rätten grundad skyldighet att utlämna handlingen utan även då
dess företeende påkallades enbart av processuella grunder. Editionsplikt borde
föreligga såväl för part som ock — ehuru i mera begränsad omfattning —
för annan. Särskilt frågan om editionsplikt för annan än part erbjöde betydande
svårigheter, och rätten att av dylik person påfordra handlingens utgivande
borde omgärdas med sådana föreskrifter, att dennes berättigade intressen
icke träddes för nära.

Kiinc/l. Maj:ts proposition nr 5.

373

Utskottet uttalade vidare, alt domstolens dom borde grundas allenast på
det vid huvudförhandlingen framlagda materialet. För ett fullt tillgodogörande
av detta material borde överläggningen till dom hållas i omedelbar anslutning
till huvudförhandlingen. Huruvida domen även borde avkunnas omedelbart
efter överläggningen syntes böra bliva beroende på omständigheterna
i varje särskilt mål. I regel torde domen kunna avsägas omedelbart, men möjlighet
borde ej saknas att bereda ett kortare rådrum för närmare övervägande
av det föreliggande materialet och domens utformande.

Beträffande de särskilda bestämmelser, som erfordrades för brottmålens
del, anslöt sig utskottet helt till departementschefens mening, att straffprocessen
borde bygga på den ackusatoriska principen. I den ackusatoriska processen
— yttrade utskottet — kunde domstolen under målets utredning intaga
den värdiga och återhållsamma ställning, som vore ägnad att trygga dess
opartiskhet vid avgörandet och stärka den allmänna tilliten till rättsskipningens
effektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet lades på organ, som ur
olika synpunkter vore bättre lämpade härför än domstolen. Detta borde dock
icke utesluta, att domaren, om han funne ett mål ofullständigt utrett, ingrepe
för att fullständiga vad som bruste. Den ackusatoriska processen beredde
också den tilltalade en annan ställning. Han vore i princip likaberättigad
med åklagaren och ägde utöva de rättigheter, som i allmänhet tillkomme
part. I enlighet härmed finge han icke utsättas för inkvisitoriskt förhör i syfte
att förmå honom till bekännelse, liksom han icke mot sin vilja kunde göras
till bevismedel mot sig själv. Såsom departementschefen framhållit borde
den tilltalades rätt att anlita försvarare uttryckligen fastslås i lag. Åtminstone
då det gällde svårare brott, borde dessutom staten sörja för att den tilltalade,
om han på grund av sin ekonomiska ställning eller andra orsaker icke vöre
i stånd att själv anskaffa försvarare, erhölle nödigt biträde.

Utskottet framhöll vidare, att redan en tillämpning av den ackusatoriska
principen förutsatte, att i brottmål anordnades en förberedande undersökning
i syfte att bereda åklagaren material för bedömande, örn åtal skall anställas
eller ej. Behovet av en dylik förundersökning gjorde sig än starkare gällande
i den mån domstolsförhandlingen i högre grad byggde på muntlighet
och koncentration. Uppenbarligen måste i samband med genomförandet av
en ny rättegångsordning hithörande förhållanden göras till föremål för närmare
reglering i lag. Beträffande spörsmålet vilken myndighet skulle leda
förundersökningen anslöt sig utskottet till departementschefens mening, enligt
vilken denna undersökning skulle, såsom hittills i allmänhet varit fallet,
stå under ledning av åklagaren. Att såsom ifrågasatts inskränka åklagarens
verksamhet till utförandet av själva åtalet och överlämna ledningen av förundersökningen
till en särskild förhörsdomare syntes ur olika synpunkter
mindre lämpligt. En samverkan mellan åklagare och polis under förundersökningen
torde, därest nämnda myndigheter erhölle en tillfredsställande
organisation, erbjuda fullgoda garantier för undersökningens effektivitet och
den misstänktes säkerhet. En viktig förutsättning för vinnande av ett gott

374

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

resultat vore att åklagarnas kompetens stärktes. Rörande själva tillvägagångssättet
vid förundersökningen måste garantier skapas för att misstänkt
person icke utsattes för inkvisitoriska eller eljest olämpliga förhörsmetoder
eller överhuvud taget för en behandling, som medförde alltför stark psykisk
eller fysisk påfrestning. Den misstänkte borde ha rätt att redan på förundersökningens
stadium anlita försvarare, och möjlighet borde beredas
honom att påkalla ingripande av domstol, därest förhörsledaren överskrede
sin befogenhet eller den tilltalade eljest ansåge, att vid förundersökningen ej
rätteligen förfarits.

Utskottet sade sig vidare dela departementschefens mening att det vid
underrätterna ofta tillämpade förfarandet att inleda förhandlingen med
uppläsning av protokoll från förundersökningen och därefter tillfråga den
tilltalade, om han vitsordade protokollets riktighet, icke borde bibehållas.
Huvudförhandlingens frigörande från nämnda protokoll vore bland annat
av betydelse för undvikande att förhör med den tilltalade erhölle en alltför
inkvisitorisk prägel. Jämväl förhör med vittnen och andra, som kunde lämna
upplysningar i saken, borde ske utan föregående erinran örn protokollets
uppgifter. Att domstolen vid sitt avgörande hade att taga hänsyn allenast
till vad som förekomme vid huvudförhandlingen och den bevisning, som där
framfördes, vöre uppenbart.

Vad angår tvångsmedlen i brottmål uttalade utskottet, att det läge i öppen
dag, att frågan om anhållande och häktning borde i samband med en ny
processlagstiftning upptagas till laglig reglering. Utskottet kunde även ansluta
sig till de grundsatser, som departementschefen ansett böra vinna tilllämpning
vid en dylik reglering. Sålunda borde varje åtgärd, som medförde
förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid underställas
prövning av domstol eller domare; detta borde gälla även anhållandet.
Även om befogenheten att anhålla eller häkta anförtroddes åt polis- och
åklagarmyndigheter, borde alltså, då frihetsförlusten överstege viss kortare
tid, frågan om den misstänktes kvarhållande underkastas domstols eller domares
prövning. Tillika borde det stå den misstänkte öppet att oberoende
härav påkalla prövning av denna fråga. Vissa fördelar syntes kunna vinnas
genom införlivande med vår rätt av reseförbudet, ett tvångsmedel som,
utan att innebära samma kraftiga ingrepp i den misstänktes personliga frihet
som anhållande och häktning, i många fall torde kunna ersätta dessa.
Uppenbarligen borde jämväl detta tvångsmedel omgärdas med garantier mot
missbruk. Även frågan om andra straffprocessuella tvångsmedel, såsom beslag,
skingringsförbud, husrannsakan och kroppsvisitation borde, såsom departementschefen
framhållit, i samband med genomförandet av en ny rättegångsordning
göras till föremål för närmare reglering.

Beträffande förfarandet i hovrätt anslöt sig utskottet till departementschefens
mening, att det alltid borde stå part öppet att draga underrättens
avgörande under mellaninstansens, hovrättens, prövning. Visserligen kunde
skäl anföras för den uppfattningen att beträffande mål av mindre bety -

Kunkil. Maj:ts proposition nr 5.

375

delse fullföljdsrätten borde kunna i någon mån begränsas, men det finge ej
förbises, att även i dessa mål en förnyad prövning kunde vara i rättssäkerhetens
intresse påkallad. En inskränkning i möjligheten att åtminstone i en
instans fullfölja talan mot underrättens avgörande skulle stå i bestämd strid
med den i vårt land härskande uppfattningen.

Enligt utskottets mening borde principerna örn muntlighet, omedelbarhet
och offentlighet, i den utsträckning det lämpligen läte sig göra, läggas
till grund för förfarandet även i hovrätterna. En tillämpning av dessa principer
skulle innebära bland annat, att parterna eller deras ombud skulle
vara skyldiga att infinna sig i hovrätten och där muntligen utföra sin talan
samt att, då domstolen skulle grunda sitt avgörande omedelbart på det förefintliga
bevismaterialet, detta måste, i den mån det vore av betydelse för
målet i fullföljda delar, ånyo framläggas för hovrätten. Emellertid torde ett
undantagslöst tillämpande i hovrätt av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna
icke vara möjligt. En dylik ordning skulle bland annat i alltför
hög grad fördyra rättsmedelsförfarandet och därigenom i många fall
betaga parterna möjligheten att fullfölja talan mot underrätternas avgöranden.
Delade meningar hade emellertid kommit till synes rörande omfattningen
av de undantag, som med hänsyn härtill borde uppställas.

Beträffande först undantag från regeln om skyldighet för parterna att
infinna sig i hovrätten till muntlig förhandling erinrade utskottet om departementschefens
uttalande, att i mindre mål, där tvisteföremålets värde vore
obetydligt eller där fråga vore om allenast bötesstraff, en ovillkorlig inställelseplikt
ofta skulle framstå såsom obillig med hänsyn till de därmed förbundna
kostnaderna. I dessa fall borde alltså skriftligt förfarande kunna
ifrågakomma, men domstolen skulle alltid kunna förordna om parts hörande,
liksom part som så önskade ägde att själv eller genom ombud komma
tillstädes för utförande av sin talan. I motsats till departementschefen hade
flera motionärer gjort gällande, att hovrätt i regel borde kunna utan muntlig
förhandling avgöra dit fullföljda mål, dock att, örn hovrätten på parts
yrkande eller eljest så funne erforderligt, muntlig förhandling skulle äga
rum. Utskottet yttrade i detta hänseende:

Enligt utskottets mening böra undantagen från parternas skyldighet att
inställa sig till muntlig förhandling hållas inom snäva gränser Det muntliga
förfarandet erbjuder sådana fördelar framför allt för vinnande av säkerhet
i rättsskipningen, att detsamma, såvitt det utan olägenhet kan ske, bör
tillämpas även i andra instans. Först genom anordnande av muntligt förfarande
kan offentligheten i hovrätt bliva av verklig betydelse, och därest
hovrättsförfarandet, genom införande av muntlighet, i viss mån frigöres från
underrättens protokoll, kunna underrätterna i större utsträckning taga hänsyn
lill omständigheter, som ej kunna återgivas i protokollen. Ett bibehållande
i större omfattning av det nuvarande skriftliga förfarandet i hovrätt
skulle innebära en betydande fara för att underrättsförfarandet komme
att urarta. Å andra sidan måste beaktas, att såsom redan berörts hänsyn till
parternas kostnader lägger hinder i vägen för ett fullständigt genomförande
av muntlighetsgrundsatsen. En tillfredsställande lösning av detta svåra problem
synes utskottet stå att vinna enligt de av departementschefen angivna

376

Kungl. Mctj:ts proposition nr 5.

riktlinjerna. Härigenom ernås i princip muntligt förfarande i andra instans
men öppnas samtidigt möjlighet att i de mål, som icke kunna bära kostnaderna
för en förnyad muntlig handläggning, därförutan erhålla en överprövning
av underrättens avgörande. Att såsom i nyssnämnda motioner föreslagits
lämna åt hovrätten att avgöra, huruvida muntlig förhandling skall
äga runi, torde icke vara tillfyllest. Erfarenheterna från tillämpningen av
nu gällande föreskrifter om muntligt förhör i hovrätt giva skäl till antagande,
att vid bifall till detta förslag muntlig partsförhandling alltför sällan
skulle komma att anlitas. Inom utskottet har den meningen uttalats, att det
snarare borde undersökas, huruvida skäl föreligger för meddelande av föreskrift,
att hovrätten icke bör göra ändring i underrättens bevisprövning med
mindre dylik förhandling ägt rum.

Vad angår frågan om det sätt, varpå processmaterialet skulle framläggas
i hovrätt anförde utskottet, att detta ofta torde ske bäst genom parterna eller
deras ombud. Farhågan att dessa icke skulle vara i stånd att klart och fullständigt
redogöra för målet torde vara ogrundad. I de mål, där muntlig förhandling
icke ägde rum, måste dock redogörelse för målet lämnas av någon
hovrättens ledamot eller där anställd tjänsteman. Det syntes även böra övervägas,
huruvida icke jämväl i andra fall en föredragning borde äga rum genom
hovrättens försorg. Behov av ämbetsmannaföredragning torde särskilt
föreligga då klagandens vederpart utebleve och sådana omständigheter icke
vore för handen, att han borde hämtas eller annorledes tvingas att komma
tillstädes. Med hänsyn härtill borde, då ett mål inkommit till hovrätten, någon
befattningshavare vid denna utses att taga sådan kännedom om handlingarna
att han sedan förberedelsen slutförts kunde, där så erfordrades, vid
huvudförhandlingen föredraga målet. Efter föredragningen borde tillstädeskommen
part ha möjlighet att från sin synpunkt utfylla den lämnade redogörelsen
och framföra den ytterligare redogörelse han ville åberopa. Emellertid
borde det stå parterna eller deras ombud öppet att själva framlägga
målet. Detta torde särskilt komma att ske, då parterna inställde sig genom
rättsbildade ombud. Genom den sålunda förordade anordningen torde processkostnaderna
i andra instans kunna hållas nere och samtidigt trygghet
skapas för en tillfredsställande föredragning av målen. Tillika öppnades
möjlighet att med varandra jämföra två olika processtyper och att vinna erfarenhet
rörande deras fördelar och olägenheter.

Beträffande bevisningen i överrätt framhöll utskottet, att de skäl, som
främst åberopats mot införande av obligatorisk muntlig förhandling i alla
mål, nämligen hänsyn till parternas kostnader, gjorde sig än starkare gällande
i fråga örn upprepande av bevisningen. Ett förnyat framläggande av
bevismaterialet vore i regel förenat med avsevärda kostnader. Härtill komme
att förutsättningarna för bevisupptagning, såsom departementschefen utvecklat,
vore gynnsammare i underrätt än i överrätt och att en upprepad bevisning
i regel lede av betydande brister. Mot departementschefens mening
— att part alltid borde äga att i andra instans förebringa bevisning genom
protokollet över den vid underrätten framförda bevisningen, att det dock
borde stå part öppet att där förebringa sin bevisning, varjämte domstolen

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

377

.skulle äga att av eget initiativ förordna om bevisningens förnyande i erforderliga
delar, samt att i de grövre brottmålen all bevisning, som vore av betydelse
för målet i dess fullföljda skick, borde oberoende av parts yrkande
därom ånyo förebringas — hade i olika motioner gjorts gällande dels att
jämväl i de grövre brottmålen förnyad bevisupptagning borde äga rum allenast
då part gjorde framställning därom eller domstolen eljest funne det
påkallat, och dels att, då i hovrätt erfordrades förnyat upptagande av bevisningen,
målet lämpligen kunde återförvisas till hovrätten. Lika med departementschefen
funne utskottet riktigt, att i hovrätt bevisningen finge förebringas
genom åberopande av det i underrätten förda protokollet samt ali
domstolen allid borde äga förordna, att bevisningen skulle i erforderliga delar
ånyo omedelbart förebringas. Däremot kunde utskottet icke förorda, att
rätt tillerkändes part att under alla förhållanden åter förebringa sin bevisning.
Därigenom skulle part erhålla möjlighet att i onödan framtvinga ett
upprepande av underrättsförfarandet med därav följande tidsförlust och
kostnader ej blott för det allmänna utan även för motparten, vittnen med
flera. Det borde därför läggas i domstolens hand alt pröva, huruvida behovav
förnyad bevisupptagning förelåge. Dessa regler borde gälla även för de
grövre brottmålen. En förnyad bevisupptagning i dylika mål skulle ofta
utan att medföra någon egentlig nytta tynga domstolens arbete och medföra
betydande kostnader för statsverket. Jämväl i dessa mål borde det därför
bliva beroende på domstolens avgörande, huruvida bevisningen skulle framläggas
omedelbart eller förmedlas genom protokoll. Att för bevisupptagning
återförvisa mål till underrätten torde i regel vara mindre lämpligt.

Utskottet anförde vidare, att även i hovrätt grundsatsen örn offentlighet
i hovrätten borde tillämpas. Detta borde gälla vare sig muntlig förhandling
ägde rum eller icke. En sådan ordning torde vara ägnad att bryta hovrätternas
nuvarande isolering och stärka förtroendet till deras rättsskipning.

Vid behandlingen i riksdagen av utskottets utlåtande såvitt angår förfarandet
i hovrätt godkände andra kammaren utlåtandet. Jämväl i första
kammaren godkändes utlåtandet, dock med den ändring som föranleddes av
att kammaren godkände följande uttalande: »parter i vissa mål böra ej enligt
författningen mot sin vilja alltid tvingas att inställa sig till muntlig plädering
med åtföljande omkostnader.»

1 fråga örn fullföljdsrätten lill högsta domstolen anslöt sig utskottet till
departementschefens mening, att den av processkommissionen föreslagna begränsningen
av högsta domstolens prövning till rättsfrågan vore mindre lämplig.
En sådan begränsning, varigenom den enskildes intresse att erhålla ett
rättvist avgörande i viss mån finge träda tillbaka för önskemålet att bevara
rättsenheten, skulle enligt utskottets mening i många fall, särskilt i brottmål,
kunna leda till stötande resultat och torde vara främmande för den i vårt
land härskande rättsuppfattningen. Med hänsyn lill svårigheten alt uppdraga
en bestämd gräns mellan rätts- och bevisfråga skulle antagligen högsta
domstolen i ej ringa omfattning nödgas syssla med det rent formella spärs -

378

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

målet huruvida parts fullföljda talan finge upptagas till prövning. Trygghet
mot den fara, som läge däri, att högsta domstolen vid sitt avgörande
vöre hänvisad till det i underinstansernas protokoll återgivna bevismaterialet
borde, såsom departementschefen framhållit, sökas i den varsamhet, som
högsta domstolen säkerligen komme att ålägga sig vid vidtagande av ändring
i hovrättens avgörande i bevisfrågan, vare sig denna varsamhet erhölle stöd
i en uttrycklig bestämmelse i lag eller icke. Särskilda anordningar syntes
dock vara nödvändiga för att förhindra en alltför stark tillströmning av mål
till högsta domstolen. Denna fråga borde vid det fortsatta arbetet bliva
föremål för närmare utredning.

Om förfarandet i högsta domstolen ansåg utskottet böra gälla i huvudsak
samma regler som enligt utskottets mening borde tillämpas i hovrätt. Muntlig
förhandling skulle sålunda i regel äga rum. Parterna eller deras ombud
borde ha möjlighet att, där de så önskade, själva framlägga saken. Därest
denna möjlighet ej begagnades, borde föredragning verkställas av tjänsteman
— revisionssekreterare — med rätt för parterna att därefter utveckla
sin talan. När högsta domstolen funne det erforderligt, borde bevisningen
upprepas inför domstolen. Jämväl i högsta instans borde offentlighelsgrundsatsen
vinna tillämpning. Utskottet kunde således icke biträda ett i vissa motioner
gjort uttalande, att förfarandet i högsta domstolen borde fortgå efter
i huvudsak samma grunder som för närvarande.

Domsto Isorganisationen.

Utskottet anförde vidare att, på sätt utskottet tidigare framhållit, den föreslagna
reformen främst borde avse rättegångsförfarandet och organisatoriska
förändringar vidtagas endast i den mån de vore nödvändiga för att skapa underlag
för ett förbättrat förfarande. Särskilt då det gällde att genomföra ändringar
i organisationen vore det nödvändigt att framgå med stor försiktighet.
Organisatoriska ändringar läte sig i allmänhet icke genomföra utan betydande
tidsutdräkt och ökade kostnader. Svårigheter mötte att bilda sig en mening
om den lämpligaste organisationen, innan erfarenhet vunnits angående
omfattningen av de arbetsuppgifter, som genom ett reformerat förfarande
komme att påläggas de olika organen. Härtill komme, att den nuvarande
domstolsorganisationen i hög grad uppbures av gammal tradition och införlivats
med befolkningens åskådningssätt. Ä andra sidan vore det tydligt, att
de ändringar, som erfordrades för att domstolar och andra organ skulle
kunna uppbära ett ombildat förfarande, måste vidtagas. Eljest kunde det nya
förfarandet från början komma att utvecklas i ej önskvärd riktning. Vid genomförande
av dessa ändringar borde, såsom i en motion framhållits, huvudvikten
läggas på underrätternas organisation. Hos dessa domstolar måste
på grund av sakens natur rättsskipningens tyngdpunkt ligga, och genom skapandet
av starka underrätter minskades i hög grad behovet att fullfölja talan
till högre instans.

Departementschefens förslag att det nuvarande treinstanssystemet skulle
bibehållas och att de allmänna underrätterna skulle liksom nu vara behö -

Kungl. Metias proposition nr 5.

379

riga att upptaga såväl tvistemål som brottmål vann anslutning från utskottets
sida. Utskottet anförde emellertid, att inom utskottet uttalats sympati för
tanken att vissa anordningar borde vidtagas för att i särskilda fall ombesörja
rättsskipningen i de grova brottmålen.

Beträffande häradsrätternas sammansättning uttalades i en motion, att
i rättssäkerhetens intresse kollegiala domstolar av tre rättskunniga ledamöter
borde införas även på landsbygden; tillika borde ett lekmannaelement
medverka. Utskottet anförde emellertid, att för bibehållande av de nuvarande
häradsrätterna kunde icke blott åberopas en månghundraårig tradition.
Häradsrätterna hade även visat sig äga förmåga att på tillfredsställande
sätt handha rättsskipningen och åtnjöte i hög grad allmänhetens förtroende.
Utskottet ansåge därför, i likhet med departementschefen, att häradsrätten
borde som nu bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Rörande frågan om nämndemännens antal och det inflytande, som borde
tillerkännas nämnden, vore, anförde utskottet, meningarna i hög grad delade.
Under det att för närvarande det domföra antalet nämndemän vore sju och
endast enhällig nämnd kunde överrösta den lagfarne ordföranden, hade
processkommissionen föreslagit att antalet nämndemän skulle bestämmas till
fem samt att, därest fyra nämndemän förenade sig om en mening, denna
mening skulle gälla. Departementschefen hade ansett, att det domföra antalet
nämndemän borde fastställas till åtta samt att nämndens röst skulle gälla
mot ordförandens i fall, då en majoritet av sex nämndemän förefunnes. I
vissa motioner hade förordats bibehållande av gällande regler om nämndens
rösträtt. Av andra motionärer hade gjorts gällande, att nämndens ställning
icke borde undergå någon väsentlig förändring. Slutligen hade en motionär
förklarat, att han icke ville motsätta sig en sänkning av det domföra antalet
till fem, om det av praktiska skäl kunde befinnas nödigt, men däremot ansåge
bestämmelsen att blott enhällig nämnd skulle kunna överrösta ordföranden
borde bibehållas, i all synnerhet örn det domföra antalet sänktes.

Utskottet yttrade, att till stöd för förslaget att genom ändringar beträffande
nämndens rösträtt öka lekmännens inflytande hade inom utskottet
bland annat erinrats, att en dylik ökning, som ansetts ägnad att stärka allmänhetens
förtroende för rättsskipningen, flera gånger begärts av riksdagens
andra kammare. Det hade vidare framhållits, att det nu tillämpade kravet
på enhällighet inom nämnden medfört, att det ofta vore svårt för lekmännen
att göra sin mening gällande. Därest ökat inflytande tillerkändes nämndemännen,
konime de antagligen att starkare känna sitt ansvar för domstolens
avgörande och med större intresse deltaga i dess verksamhet. Genom införande
av en koncentrerad muntlig förhandling skapades också ökade förutsättningar
för nämndemännen att bilda sig en på egna iakttagelser grundad
uppfattning i saken.

Ä andra sidan kunde — fortsatte utskottet —- starkt ifrågasättas, huruvida
behov förelåge att genom ändrade omröstningsregler giva nämnden en
annan ställning. Lekmännens synpunkter kunde i allmänhet göra sig gäl -

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lande under förtroendefull samverkan med ordföranden, och nämndens
inflytande syntes såsom departementschefen framhållit i verkligheten sträcka
sig vida längre än som omedelbart framginge av lagen. Ej heller kunde avgörande
vikt tillmätas synpunkten, att nämnden borde erhålla en starkare
ställning för att kunna mot ämbetsdomarens mera formella bedömande hävda
den materiella rättvisans krav. Behov av starkare kon Iroll i detta avseende
kunde näppeligen anses förefinnas. Vidare måste beaktas, att den
nuvarande ordningen bestått sedan lång tid tillbaka och att några olägenheter
av densamma icke försports. Det kunde även tänkas, att ett uppgivande
av kravet på enhällighet skulle komma att sänka nämndens anseende.
En dom, som grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden, skulle
icke äga samma karaktär av ett fullödigt uttryck för den folkliga rättsuppfattningen
och kunde icke erhålla samma pondus som ett avgörande, dikterat
av en enhällig nämnd. Helt kunde ej heller bortses från faran, att
genom ändrade omröstningsregler politiska eller andra ovidkommande hänsyn
kunde vinna insteg vid nämndens avgöranden. En dylik utveckling vöre
ur många synpunkter att beklaga och skulle säkerligen i hög grad rubba förtroendet
till nämnden. Erinras kunde slutligen, att den föreslagna ändringen
icke vore erforderlig för genomförande av ett förbättrat förfarande och sålunda
folie utom den ram, som uppställts för de organisatoriska förändringarna.
Av de sålunda anförda skälen funne sig utskottet böra förorda, att
nu gällande regler rörande nämndens rösträtt bibehölles oförändrade. Vid
sådant förhållande torde anledning ej föreligga att frångå den nuvarande
bestämmelsen, att sju nämndemän utgjorde domfört antal. Frågan, huru
många nämndemän borde närvara vid handläggningen, borde göras till föremål
för särskild undersökning. Detta antal borde vara så stort, att även
vid tillfälligt förfall rätten vore domför. Då vid ett reformerat förfarande
antalet rättegångsdagar flerstädes måste bliva avsevärt större än nu, torde
det för att icke tjänstgöringen skulle bliva alltför betungande vara nödvändigt,
att för åtskilliga tingslag antalet nämndemän ökades.

Utskottet erinrade vidare om att departementschefen framhållit vikten av
att olika folkgrupper bleve företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga
anknytning bleve så allsidig som möjligt. Med anledning härav hade i en motion
uttalats, att det icke borde föreskrivas i lag, att nämndemän skulle
utses bland olika folkgrupper. Mot departementschefens nämnda uttalande
vore enligt utskottets mening intet att erinra. Det vore naturligen ett önskemål,
att olika synpunkter och kännedom örn olika befolkningsgruppers levnadsförhållanden
bleve representerade inom nämnden. Emellertid torde det
icke hava varit departementschefens avsikt, att detta syfte skulle vinnas genom
direkta författningsbestämmelser.

Mot utskottets uttalande beträffande nämndemännens antal och rösträtt
avgavs reservation av, bland andra, tio ledamöter av utskottet, vilka anförde
i huvudsak följande: Till stöd för förslaget att genom ändringar beträffande
nämndens rösträtt öka lekmännens inflytande kunde anföras starka skäl.
För att lekmännen skulle kunna göra den insats i rättsskipningen, som vöre

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

381

önskvärd, borde de erhålla ökat inflytande på målens avgörande. Det
nu tillämpade kravet på enhällighet i nämnden hade medfört, att det
ofta vore svårt för lekmännen att göra sin mening gällande. Särskilt
framträdde detta i sådana fall, då någon av nämndens ledamöter redan
till följd av sin allmänna läggning över huvud kände sig förhindrad
att avvika från den rättsbildade ordförandens uppfattning. Därest ökat
inflytande tillerkändes nämndemännen, komme de säkerligen att starkare
känna sitt ansvar för domstolens avgörande och med större intresse
deltaga i dess verksamhet. Genom införande av en koncentrerad,
muntlig förhandling skapades även ökade förutsättningar för nämndemännen
att bilda sig en på egna iakttagelser grundad uppfattning i saken. Särskilt
i brottmål kunde det vara av värde, att lekmännen kunde mot ämbetsdomarens
juridiska bedömande hävda mera allmäntmänskliga synpunkter. Ett
vidgat inflytande för lekmännen skulle fördenskull säkerligen bidraga till att
öka allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Erinras kunde slutligen,
att riksdagens andra kammare upprepade gånger uttalat, att nämndens betydelse
borde stärkas och att en ändring i detta hänseende vore en förutsättning
för införande av fri bevisprövning. På grund av det anförda och då
några olägenheter av ett ökat lekmannainflytande näppeligen vore att befara,
men tanken att varje nämndeman skulle erhålla en röst och målen
avgöras efter enkel pluralitet icke stöddes av någon allmännare uppfattning,
anslöte sig reservanterna till den av andra kammaren tidigare förordade, av
departementschefen nu upptagna tanken, att därest tre fjärdedelar av nämnden
förenade sig om en mening, denna mening skulle bliva rättens dom. Vad
anginge det antal nämndemän, vars närvaro borde krävas för att rätten skulle
vara domför, måste å ena sidan beaktas, att vid ett reformerat förfarande
antalet rättegångsdagar flerstädes måste bliva avsevärt större än nu och att

— för att icke nämndemännen i alltför stor utsträckning skulle tagas i anspråk

— antalet tjänstgörande nämndemän därför borde hållas lågt. I denna riktning
verkade även kostnadshänsyn. A andra sidan borde nämnden icke vara
mindre än att dess mening kunde anses vara uttryck för en allmän rättsuppfattning.
Härtill komme intresset att inom nämnden erhålla företrädare
för skilda folkgrupper och för domkretsens olika delar. En lämplig avvägning
mellan dessa synpunkter kunde enligt reservanternas mening vinnas
genom departementschefens förslag att bestämma antalet nämndemän till
åtta. Därest vid uppskov i ett mål en av de åtta nämndemän, som närvarit
från början, skulle få förfall, kunde det emellertid vara praktiskt att rätten
vore domför med återstående sju nämndemän. Vare sig sju eller åtta nämndemän
närvore vid målets avgörande, skulle enligt nyssnämnda omröstningsregel
erfordras, att sex nämndemän enades örn en mening för alt kunna
överrösta domaren. I de fall, då såsom av utskottet i annat sammanhang
förordats i nämnden blott sutte tre nämndemän, borde uppenbarligen fordras
enhällighet hos nämnden för att den skulle kunna överrösta ordföranden. Med
hänsyn till ökningen i antalet rättegångsdagar torde för åtskilliga tingslag
böra väljas flera nämndemän än för närvarande och en rationell fördelning

382

Kunpl. Maj:ts proposition nr 5.

av deras tjänstgöringsskyldighet åvägabringas, så att varje enskild nämndeman
icke komme att över hövan betungas av sin tjänstgöring.

Vid behandlingen i riksdagen av utskottets utlåtande på denna punkt stannade
kamrarna i olika beslut, i det att första kammaren godkände utlåtandet
men andra kammaren biföll reservationen.

Beträffande frågan örn arbetsfördelning mellan häradshövdingen och hans
rättsbildade biträden anslöt sig utskottet till departementschefens uttalande på
denna punkt och framhöll, att den föreslagna anordningen syntes vara ägnad
att avhjälpa nu bestående missförhållanden på detta område. Häradshövdingen
torde erhålla större möjlighet att ägna sig åt de egentliga rättegångsmålen och
rådande vikariatsystem komma att upphöra. Efter inrättande av sekreterartjänster
torde behovet av särskilda biträdande domare komma att minskas.
I en del domsagor torde emellertid vara erforderligt, att tillgång funnes till
biträde, som vid sidan av häradshövdingen och sekreteraren på eget ansvar
fullgör vissa domaruppgifter.

I fråga örn domsagoindelningen anförde utskottet, att det såsom departementschefen
framhållit icke torde vara erforderligt att för genomförande av
en rättegångsreform verkställa en allmän omreglering av domsagorna. Den
nuvarande indelningen syntes böra i stort sett äga bestånd. Antagligen komme
emellertid vissa förändringar att bliva erforderliga. Av betydelse i detta hänseende
vöre, att ett stort antal städer efter hand borde införlivas med häradsrätternas
domkretsar. Beträffande de mindre domsagorna torde liksom hittills
en successiv reglering av deras områden vara påkallad. Härvid borde
naturligen stor varsamhet iakttagas och tillbörlig hänsyn ägnas befolkningens
berättigade intressen. I fråga om de största domsagorna torde särskilda åtgärder
vara erforderliga för arbetskrafternas förstärkande. Arten av dessa
åtgärder borde bestämmas i varje särskilt fall. Att, såsom motionsvis ifrågasatts,
nu förorda en uppdelning av dessa domsagor vore enligt utskottets
mening icke lämpligt. Slutlig ställning till frågan om domsagornas storlek
kunde för övrigt icke tagas, förrän erfarenhet vunnits rörande den arbetsbörda,
som genom ett reformerat förfarande komme att åläggas häradsrätterna.

Vad angår häradsrätternas tingsordning anslöt sig utskottet till departementschefens
mening, att en förändring på detta område borde avse tätare
tingssammanträden med ett mindre antal mål på varje sammanträde. Departementschefens
uttalande, att tingsordningen uppenbarligen borde lämpas
efter förhållandena och behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn borde
tagas jämväl till att nämnden ej oskäligt betungades, hade ytterligare understrukits
i en motion, vari anförts, att vid utfärdande av bestämmelser angående
antalet ting det allra största avseende borde fästas vid ortsbefolkningens
behov och önskningar. Utskottet hade intet att erinra mot departementschefens
uttalande, vilket torde på ett väl avvägt sätt tillgodose de i nämnda mo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

383

tion anförda synpunkterna. Vid det fortsatta arbetet borde enligt utskottets
mening även undersökas, huruvida i en reformerad tingsordning någon motsvarighet
kunde skapas till de nuvarande tremanstingen eller på annat sätt
tillgång till rättsskipning på platsen kunde beredas städer eller andra större
samhällen, vilka icke utgjorde häradsrättens vanliga tingsställe.

I fråga om rättsskipningen i städerna framhöll utskottet, att någon meningsskiljaktighet
icke torde råda därom att rättsskipningens ordnande och
bekostande vore en statens angelägenhet ävensom att de samhällsförhållanden,
som i äldre tid motiverade, att städerna i judiciellt hänseende intogo en
särställning, numera bortfallit. Utskottet kunde därför i princip ansluta
sig till det i en motion gjorda uttalandet, att rättsskipningen i städerna borde
övertagas av staten. Däremot kunde utskottet icke biträda motionärens uppfattning,
att en dylik förändring borde genomföras i samband med den nu
ifrågasatta rättegångsreformen. Det kunde enligt utskottets mening näppeligen
med fog göras gällande, att städernas domstolar i allmänhet skulle
komma att sakna förmåga att handha ett förbättrat förfarande och att med
hänsyn därtill ett förstatligande av rättsskipningen vore nödvändigt. På sätt
departementschefen framhållit borde i första hand undersökas, huruvida
de olägenheter, som vidlådde den särskilda stadsjurisdiktionen, vore av den
art, att de icke kunde avhjälpas på annan väg. Såsom en svaghet hos den
nuvarande anordningen hade anförts, att den — utom i de största städerna
— förekommande sammankopplingen av rättsskipning och förvaltning lände
till skada för rättsväsendet. Även örn denna anmärkning ägde ett visst berättigande,
torde det ej vara erforderligt att med hänsyn härtill genomföra
en avlösning av den särskilda stadsjurisdiktionen. Mera vägande vore de
erinringar, som framställts mot den nu tillämpade ordningen för tillsättande
av städernas domare. Denna anordning kunde icke anses i erforderlig
mån trygga en god rekrytering och lade hinder i vägen för skapande av ett
enhetligt domarstånd. Emellertid torde såsom departementschefen framhållit
det icke vara nödvändigt att för undanröjande av dessa brister förstatliga
rättsskipningen i städerna. En tillfredsställande lösning kunde, åtminstone
tillsvidare, vinnas genom en reform av ordningen för stadsdomarnas
tillsättande.

Utskottet anslöt sig emellertid till departementschefens uppfattning, att
åtgärder i syfte alt till staten överföra rättsskipningen i de mindre städerna
vöre nödvändiga. Ett bibehållande av dessa städer såsom självständiga jurisdiktionsområden
kunde enligt utskottets mening icke anses tillfredsställande.
Även örn vid tillsättande av domartjänsterna i dessa städer sökande
med erforderlig kompetens kunde påräknas, måste det befaras, att på grund
av göromålens ringa omfattning domarna icke skulle vara i stånd att vidmakthålla
sin förmåga och sitt intresse för rättsskipningen. I allt fall kunde
de icke i sitt arbete förvärva den erfarenhet och vana vid handläggning, som
vore önskvärda. Det måste även anses vara misshushållning med kraft och
penningmedel att för de fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

små städerna bibehålla särskilda domstolar. En ändring i dessa förhållanden
kunde icke vinnas utan en ökning av domkretsarnas omfång. I detta
sylte borde de mindre städerna förenas nied kringliggande landsbygd till en
domsaga. Denna uppfattning hade redan godkänts av statsmakterna vid antagande
av 1924 års lag om stads läggande under landsrätt. Där det med
hänsyn till stadens storlek funnes påkallat, borde staden — eventuellt tillsammans
med angränsande landsbygd — kunna bilda eget tingslag inom
domsagan. Beaktande borde även skänkas förslaget att låta häradsrätten i
stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen såsom ordförande, två lagfarna
rådmän. Ett genomförande av detta förslag syntes emellertid erbjuda
vissa praktiska svårigheter. I fråga om var gränsen skulle dragas mellan de
städer, som kunde behålla sin nuvarande jurisdiktion, och dem, som borde
bilda gemensam domsaga med kringliggande landsbygd, anslöt sig utskottet
till departementschefens uppfattning. Den bestämmande synpunkten borde
sålunda vara, att den särskilda rättsskipningen bibehölles allenast i de städer,
som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra
omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning avtillräcklig
styrka. Vid bedömande av denna fråga kunde naturligen avgörande
vikt icke tillmätas den omständigheten, att stad för närvarande hade
eller vore beredd att bestrida kostnaden för en rådhusrätt, som fyllde detta
anspråk.

Vidare uttalade utskottet, att därest rättsskipningen i de större och medelstora
städerna sålunda bibehölles såsom en stadens angelägenhet, anledning
syntes, på sätt departementschefen anfört, saknas att föreslå ändring
beträffande rådhusrätternas organisation, såvitt anginge antalet juristdomare.
I rådhusrätt borde sålunda tre lagfarna domare ha säte.

I fråga örn tillsättandet av städernas domare ansåg utskottet allvarliga
anmärkningar kunna framställas mot den gällande ordningen härutinnan.
Vare sig valrätten tillkomme stadsfullmäktige eller stadens röstberättigade
invånare, vore väljarna i regel urståndsätta att bedöma de sökandes kvalifikationer
såsom domare. Ej sällan kunde vid valen obehöriga hänsyn göra
sig gällande. Den utnämningsrätt, som bland annat vid tillsättande av
borgmästare ankomme på Kungl. Majit, erbjöde ej tillräcklig garanti för att
till dessa befattningar erhölles lämpliga personer. En ogynnsam verkan av
den gällande ordningen vore även, att en skiljelinje uppkommit mellan den
statliga domarkåren och städernas domare. I följd härav saknade i regel
stadsdomarna den mera allsidiga utbildning, som erhölles genom tjänstgöring
i olika domstolsinstanser, under det att de statliga domarna endast
undantagsvis förvärvat den erfarenhet, som kunde vinnas genom arbete i
en större rådhusrätt. För undanröjande av dessa olägenheter syntes, såsom
departementschefen föreslagit, valrätten böra begränsas inom ett förslag, vid
vars uppsättande allmänna befordringsgrunder skulle vinna beaktande.
Emellertid torde, såvitt anginge befattning, som tillsättes av Kungl. Majit,
förslaget icke böra vara ovillkorligt bindande utan till befattningen kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

385

i särskilt fall utses person utom förslaget, som förordats av staden och enligt
allmänna befordringsgrunder borde jämte de på förslaget uppsatta kunna
ifrågakomma till befattningen. Den föreslagna anordningen syntes på
ett lämpligt sätt trygga det statliga inflytandet på domarnas tillsättande.

Vad angår förslaget örn införande av nämnd i rådhusrätt uttalades i en
motion, att förslaget härom syntes kunna godkännas, under förutsättning
att allenast enhällig nämnd tillätes fälla utslag mot de lagfarna domarna,
vare sig dessa vore ense eller av skiljaktig mening. Andra motionärer ansågo
förslaget om nämnd i rådhusrätt icke böra biträdas, under det att i
ytterligare en motion uttalades viss tvekan rörande behovet av sådan nämnd.
För egen del avstyrkte utskottet inrättande av nämnd vid rådhusrätterna
och anförde härom:

Till stöd för förslaget att införa nämnd i rådhusrätterna ha inom utskottet
åberopats de skäl, som ansetts i allmänhet tala för lekmäns anlitande
i rättsskipningen. Sålunda har framhållits, att nämndemännen kunde
antagas komma att tillföra domstolen ökad livserfarenhet och personkännedom.
Deras i vissa fall friare uppfattning skulle kunna på ett lyckligt
sätt komplettera ämbetsdomarnas mera juridiska synpunkter, och framför
allt skulle lekmännens deltagande vara ägnat att stärka den allmänna tillliten
till rättsskipningen. Dessa hänsyn framträdde särskilt i fråga örn brottmålen.
De där förekommande spörsmålen, bland vilka bevisnings- och
andra omdömesfrågor intoge ett betydande rum, lämpade sig i hög grad
för lekmännens deltagande och ägde stor förmåga att fånga deras intresse.
Med hänsyn till de grannlaga avgöranden, som äro förenade med straffrättsskipningen,
vöre det särskilt angeläget att på detta område stärka allmänhetens
förtroende för rättsväsendet.

Mot införande av nämnd i rådhusrätterna kunna emellertid framställas
vägande anmärkningar. Förutsättningarna för ett verksamt lekmannadeltagande
äro avsevärt sämre i de större städerna än annorstädes i landet.
Hos städernas invånare kan icke påräknas samma intresse för rättsskipningen
som bland landsbygdens befolkning, och det är antagligt, att tjänstgöringen
vid domstolen bomme att uppfattas allenast som en betungande
plikt. I motsats till häradsnämnden saknar nämnden i städerna stöd av
all tradition, och det kan befaras, att den icke skulle komma att åtnjuta
samma anseende och förtroende som nämnden på landsbygden. Betydande
svårigheter möta, då det gäller att inordna nämnden i en kollegialt sammansatt
domstol; därom vittna även de föga tillfredsställande omröstningsreglcrna.
Härtill kommer, att något behov att införa nämnd i städerna icke
gjort sig gällande. Det torde icke kunna bestridas, att rådhusrätterna i de
städer, varom nu är fråga, även i sin nuvarande sammansättning på ett
tillfredsställande sätt fylla sin uppgift och att de jämväl i stort sett omfattas
av allmänhetens förtroende. Efter övervägande av nu anförda omständigheter
har utskottet ansett sig böra avstyrka inrättande av nämnd vid
rådhusrätterna. Detta utesluter naturligen icke att i särskilda grupper av
mål tillfälle kan beredas lekmän att medverka vid rättsskipningen i stadsdomstolarna.
Vid behandlingen av denna fråga synes böra undersökas,
huruvida icke ökade möjligheter böra skapas att i mål rörande brott, förövade
av personer under aderton år, utnyttja den sakkunskap, som finnes
inom barnavårdsnämnderna eller hos andra organ för ungdoms- och barnavård.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sand. Nr 5. 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

På denna punkt avgåvo tio av utskottets ledamöter reservation. Enligt
reservanternas mening förtjänade de mot tanken på införande av nämnd i
rådhusrätterna framställda anmärkningarna så till vida beaktande, att det
icke borde komma i fråga att i samma utsträckning som på landet låta lekmän
medverka i rättsskipningen i städerna. Att helt utesluta lekmannadeltagande
i stadsdomstolarna torde emellertid icke vara välbetänkt. Lekmännen
tillförde domstolen ökad livserfarenhet och personkännedom. Deras i
vissa fall friare uppfattning kompletterade på ett lyckligt sätt ämbetsdomarnas
mera juridiska synpunkter, och framför allt vöre lekmännens deltagande
ägnat att stärka den allmänna tilliten till rättsskipningen. Lekmännens deltagande
vore av särskilt värde i brottmålen. Med hänsyn till de grannlaga
avgöranden, som vore förenade med straffrättsskipningen, vore det särskilt
angeläget att på detta område trygga allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Härtill komme, att i dessa mål möjligheterna för ett verksamt deltagande
från lekmännens sida vore betydligt större än i andra mål. Saksammanhanget
vore i regel enklare och av mera allmänt intresse; bevisningsoch
andra omdömesspörsmål intoge ofta ett betydande rum, och särskilt
straffmätningsfragorna ägnade sig väl för lekmännens medverkan. På grund
av vad sålunda anförts ansåge reservanterna, att jämväl vid rådhusrätterna
nämnd borde deltaga i handläggningen av brottmål. Dock syntes, såsom
departementschefen även torde ha avsett, nämnds medverkan kunna undvaras
i fråga om ringare brottmål. Var gränsen skulle dragas borde bliva föremål
för ytterligare undersökning. Särskilt angelägen syntes medverkan av
Jekmän vara då fråga vore örn brott, förövat av person under aderton år.
Vad anginge sättet för nämndens infogande i stadsdomstolarna ansåge reservanterna
det vid sidan om den av departementschefen föreslagna anordningen
jämväl böra undersökas, huruvida icke nämnden borde träda i stället för
de båda rättsbildade bisittarna, så att rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning
motsvarande häradsrättens.

Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren utskottets
utlåtande, varemot andra kammaren biföll reservationen.

Beträffande hovrätterna framhöll utskottet, att en nödvändig förutsättning
för anordnande av muntlig förhandling i andra instans vore, att hovrätterna
bleve lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Enighet torde ock
rada därom, att i detta syfte en uppdelning borde ske av de båda större hovi
ätterna. Däremot hade delade meningar kommit till synes rörande fråsan
huru långt denna uppdelning borde fullföljas. Medan processkommissionen
ansett lämpligast, att hovrätternas antal bestämdes till lägst sju och högst
nio, borde enligt departementschefens förslag antalet icke överstiga sju eller
sattas lägre än fem. I en motion hade förordats, att antalet hovrätter bestämdes
till mo. Enligt utskottets mening borde för vinnande av önskemålet om
o vrätternas lättillgänglighet antalet hovrätter vara jämförelsevis stort. Härigenom
underlättades även den hovrätterna åliggande uppsikten över rättsskipningen
vid underrätterna. En alltför stark uppdelning av hovrätterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

387

vöre dock förenad med vissa olägenheter. Kostnaderna för ett stort antal
hovrätter skulle bliva högst betydande. Vidare borde hovrätternas jurisdiktionsområden
vara så stora, att arbetsuppgifterna bleve tillräckligt allsidiga
och intresseväckande. Genom att hovrätterna icke gjordes alltför små undvekes
den fara för ensidighet och begränsning, som följde av tvånget att under
små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla krets av kolleger,
och underlättades en god rekrytering. Med ett mindre antal hovrätter ökades
även möjligheterna att bevara enheten i rättstillämpningen. Efter övervägande
av sålunda anförda omständigheter hade utskottet ansett sig kunna
biträda departementschefens mening, att antalet hovrätter borde bestämmas
till lägst fem och högst sju. Vid en uppdelning av hovrätterna borde emellertid
stor försiktighet iakttagas och deras antal icke sättas högre än som oundgängligen
påkallades. Uppenbarligen måste en hovrätt inrättas i Norrland,
och starka skäl syntes även tala för att en hovrätt förlädes till Göteborg.

I fråga örn departementschefens förslag om hovrättsting ansåg utskottet
beaktansvärda skäl tala för att möjlighet bereddes hovrätt att sammanträda
å annan plats än förläggningsorten. Vid handläggning av stora mål med omfattande
vittnesbevisning torde det ofta underlätta utredningen och medföra
en avsevärd besparing, att hovrätten sammanträdde å ort, där parter och vittnen
funnes. Behov härav torde särskilt framträda i de grövre brottmålen, när
hovrätten funne bevisningens upprepande erforderligt för målets avgörande.

Vad angår antalet ledamöter på varje avdelning i hovrätt anslöt sig utskottet
till departementschefens förslag, att det domföra antalet holde sättas till
fyra. Utskottet framhöll angelägenheten, att även i hovrätterna vikariatsystemets
tillämpning begränsades. I anledning av vad departementschefen
yttrat rörande förslaget att vid hovrätterna eller vissa av dem inrätta särskilda
avdelningar för handels- och sjörättsmål med sakkunniga bisittare
samt att låta hovrätten såsom första instans upptaga vissa grupper av viktiga
mål, uttalade utskottet — som fann uppslaget att göra hovrätterna till
första instans beträffande vissa mål icke böra fullföljas — att det dock syntes
böra övervägas, huruvida inom hovrätterna någon längre gående specialisering
än den nu förekommande kunde vara önskvärd.

I anledning av departementschefens förslag om införande av nämnd i hovrätt
i de grövre brottmålen anförde utskottet, att på denna fråga kunde i huvudsak
anläggas de synpunkter, som tidigare berörts vid behandling av spörsmålet
om nämnd i rådhusrätt. Mot införande av hovrättsnämnd kunde dessutom
åberopas vissa ytterligare invändningar av såväl principiell som praktisk
art. Att närmare ingå härpå ansåge utskottet emellertid icke vara erforderligt.
Då utskottet avstyrkt anordnande av nämnd i rådhusrätt, kunde inrättande
av nämnd i andra instans icke tillstyrkas.

På denna punkt avgåvo elva av utskottets ledamöter reservation, i vilken
uttalades, att de skäl, som anförts för deltagande av nämnd i rådhusrätt vid
handläggning av brottmål, kunde åberopas även för anlitande av nämnd i
hovrätt, när fråga vore örn en förnyad bevisprövning på grundvalen av inför

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

hovrätten omedelbart upptagen vittnesbevisning. På grund av de praktiska
svårigheter, som vore förbundna med nämnds medverkan i hovrätt, syntes
denna emellertid allenast böra förekomma i grövre brottmål. Särskilt vid de
föreslagna hovrättstingen i orterna torde det befinnas lämpligt att förstärka
hovrätten med nämnd. I fråga om hovrättsnämndens inflytande syntes böra
övervägas, huruvida det icke borde föreskrivas, att endast det votum, som biträddes
av en enhällig nämnd, borde gälla mot den mening, som uttalades av
ämbetsdomarna, dock att ämbetsdomarnas enhälliga mening borde gälla när
denna vore mildare.

Vid frågans behandling i riksdagen godkändes utskottets utlåtande av
första kammaren, medan andra kammaren biföll reservationen.

I fråga om högsta domstolen uttalade utskottet, att på sätt departementschefen
framhållit, någon mera ingripande förändring i domstolens sammansättning
icke föranleddes av rättegångsreformen. Då enligt departementschefens
förslag den föredragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjdes av
revisionssekreterare, skulle i stor utsträckning ersättas av muntlig partsförhandling,
bleve ett bibehållande av nedre justitierevisionen med dess nuvarande
uppgifter icke erforderligt. Med den ställning utskottet intagit till frågan
om förfarandet i högsta domstolen bleve läget härutinnan ett annat. För
genomförande av ett förfarande enligt de av utskottet angivna riktlinjerna
torde komma att erfordras tillgång till ett icke obetydligt antal revisionssekreterare.

Beträffande åklagarväsendet yttrade utskottet, att de nuvarande åklagarmyndigheterna
ej alltid vore vuxna de dem åvilande uppgifterna samt att
behovet av en förbättrad åklagarorganisation bleve än starkare efter genomförande
av ett på moderna principer grundat brottmålsförfarande. Med
hänsyn härtill syntes det angeläget, att en reform av åklagarväsendet snarast
möjligt komme till stånd. Rörande riktlinjerna för detta reformarbete kunde
utskottet med hänsyn till pågående utredningar för närvarande icke uttala sig.

Vad angår advokatväsendet framhöll utskottet, att ehuru utskottet icke
funnit sig böra förorda, att rätten att föra annans talan i någon instans begränsades
till rättsbildade personer, utskottet ansåge synnerligen angeläget,
att tillgång funnes till en kår av väl utbildade advokater, vilka ägde förmåga
och vilja att främja en god rättsskipning. Behovet av ett gott advokatstånd
bleve än starkare efter införande av ett på koncentration och muntlighet byggt
förfarande. Visserligen borde, på sätt departementschefen anfört, advokatverksamheten
alltjämt äga karaktär av ett fritt yrke, där det naturliga urvalet
finge göra sig gällande, men möjlighet borde dock finnas för ingripande,
då ett dylikt påkallades för tillgodoseende av rättsskipningens intresse.

Beträffande det väckta förslaget att överflytta överexekutorsgöromålen från
länsstyrelser och magistrater till de allmänna underrätterna anslöt sig ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

389

skottet till vad departementschefen anfört och framhöll, att frågan om överexekutorsgöromålens
handläggning icke syntes stå i det nära sammanhang
med en reform av rättegångsväsendet, att den nu behövde upptagas till prövning.

Utskottet anförde vidare, att de föreslagna organisatoriska förändringarna,
främst begränsningen av vikariatsystemet, medförde, att en omläggning måste
ske av utbildningsgången för de unga jurister, som ville ägna sig åt domarbanan.
Den av departementschefen i detta hänseende skisserade planen vöre
emellertid icke avsedd att innefatta någon slutgiltig lösning av spörsmålet.
Redan med hänsyn härtill ansåge sig utskottet icke böra göra något närmare
uttalande angående det framtida ordnandet av hithörande förhållanden.
Emellertid ville utskottet framhålla, att en god utbildning och rekrytering
av domarkåren vöre en av de viktigaste förutsättningarna för vinnande av en
god rättsskipning och att vid ett blivande reformarbete stor uppmärksamhet
borde ägnas denna fråga. Med departementschefen vore utskottet ense därom,
att den huvudsakliga utbildningen borde vara förlagd till underrätterna. Av
värde syntes vara, att tillfälle bereddes domaraspiranterna att i större utsträckning
än vad för närvarande vore fallet tjänstgöra vid städernas underdomstolar.
Såsom departementschefen framhållit borde såsom ett led i utbildningen
ingå viss tids tjänstgöring i hovrätt. Då enligt vad utskottet förordat
referentföredragning i hovrätt skulle äga rum i större omfattning än
departementschefen förutsatt, vunnes härigenom ett värdefullt tillskott till
utbildningsmöjligheterna. Vid meddelande av bestämmelser rörande juristutbildningen
syntes böra övervägas att såsom villkor för tjänstgöring på
domarbanan uppställa kravet på färdighet i stenograf. I likhet med departementschefen
ansåg utskottet, att jämväl i fråga om de ordinarie domartjänsterna
en viss cirkulation mellan underrätt och överrätt borde eftersträvas.
Till spörsmålet om rekryteringen av ordförande- och viceordförandeposterna
i hovrätten ansåg sig utskottet dock icke böra för närvarande taga
ställning.

Reformens genomförande.

Beträffande slutligen frågan huru den föreslagna rättegångsreformen skulle
sättas i verket anslöt sig utskottet till departementschefens uttalande att med
den förordade begränsningen av reformen ett successivt genomförande därav
icke vöre möjligt. Förfarandets olika delar sammanhängde så nära, att det
skulle vara förenat med betydande svårigheter att låta någon särskild del
träda i kraft för sig. Däremot syntes det vara av stor betydelse att, sedan
enighet vunnits om grunderna för ett reformerat förfarande, åtgärder snarast
vidtoges för att förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att
arbetet med den allmänna reformen påginge, borde därför såsom departementschefen
anfört till övervägande och avgörande upptagas sådana förslag
till partiella reformer, som vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets
införande och tillika kunde utan olägenhet inpassas i den nu be -

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

stående ordningen. Mot departementschefens uttalande angående de frågor,
som i detta syfte borde upptagas till bedömande, hade utskottet intet att erinra.

Reformarbetet efter riksdagsbehandlingen.

Vid anmälan i statsrådet den 12 juni 1931 av riksdagens skrivelse i ämnet
anförde chefen för justitiedepartementet, att såsom riksdagen framhållit arbetet
med utarbetande av lagstiftning borde omedelbart igångsättas. Vid
detta arbete borde de av riksdagen biträdda riktlinjerna för reformen följas.
Att de nya synpunkter, som kunde framkomma under arbetets bedrivande,
borde beaktas läge i sakens natur och överensstämde även med riksdagens
uttalande. Enligt den uppfattning, som kommit till uttryck i propositionen
och till vilken jämväl riksdagen anslutit sig, borde reformen främst avse förfarandet
och den därmed sammanhängande frågan om bevisningsrätten. Med
hänsyn härtill borde dessa spörsmål i första hand upptagas till behandling.

Sedan Kungl. Maj:t bemyndigat departementschefen dels att tillkalla högst
tre sakkunniga att inom departementet utarbeta förslag till lagbestämmelser
angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde ävensom att
förordna sekreterare hos de sakkunniga dels ock att utse högst åtta personer
att vid arbetet tillhandagå de sakkunniga med råd i förekommande frågor,
tillkallades den 18 juni 1931 professorn, juris doktorn Th. Engströmer och
hovrättsrådet, numera justitierådet P. Santesson att inom departementet utarbeta
förslag till lagbestämmelser i ämnet, varjämte till sekreterare hos de
sakkunniga förordnades assessorn, numera revisionssekreteraren T. Strandberg.
Tillika utsågos följande personer att tillhandagå de sakkunniga med
råd, nämligen presidenten K. Schlyter, borgmästaren G. Bissmark, advokaten
E. Löfgren, häradshövdingen C. Arhusiander, ledamöterna av riksdagens
första kammare P. Gustafsson i Benestad och E. Jonsson i Lycksele samt
ledamöterna av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen A. Lindqvist
och G. Persson i Falla.

På hemställan av chefen för justitiedepartementet beslöt Kungl. Majit den
30 september 1932, att ifrågavarande lagstiftningsarbete skulle överlämnas
åt en beredning, processlagberedningen, bestående av ordförande och två
ledamöter jämte sekreterare samt utsåg samtidigt till ordförande f. d. justitierådet
N. Gärde, till ledamöter Engströmer och Santesson samt till sekreterare
Strandberg. Vid sidan av denna beredning skulle den förut tillkallade
nämnden fortfarande tillhandagå med råd i förekommande frågor. I beredningens
sammansättning ägde sedermera rum den förändringen, att Kungl.
Majit den 31 december 1934 förordnade Strandberg att med bibehållande av
sin sekreterarbefattning vara ledamot i beredningen.

Beredningen avgav den 29 november 1938 betänkande med förslag till
rättegångsbalk jämte tillhörande motiv och bilagor (statens off. utredn. 1939:
43 och 44). Vid betänkandet fogades ett av ledamöterna i den rådgivande
nämnden avgivet yttrande rörande förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

391

Partiella reformer.

Under det att arbetet på den allmänna reformen pågått inom processlagberedningen
lia, på sätt förordats i 1931 års proposition och av riksdagen,
vissa partiella reformer genomförts på rättegångsväsendets område. De viktigaste
av dessa må här i korthet beröras.

Den år 1924 antagna lagen om stads läggande under landsrätt ersattes år
1932 med en lag om stads och landsbygds förenande i
Enligt denna lag äger Kungl. Majit på framställning av stadsfullmäktige eller
eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och
staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad, i vars
rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren
endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, må Kungl. Majit, när
borgmästartjänsten är ledig, även utan stadsfullmäktiges samtycke under vissa
förutsättningar meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande och
stadens förenande med domsaga.

År 1932 genomfördes en reform av inskrivningsväsendet, innebärande
bland annat att handläggningen av inskrivningsärenden överflyttades från
rätten till inskrivningsdomaren samt att ärendenas behandling förenklades.

Den sedan 1925 gällande domsagostadgan ersattes 1933 med en ny sådan
stadga. Enligt denna har vikariatsystemet i häradsrätterna ytterligare begränsats
genom inskränkningar i häradshövdingarnas rätt till ledighet och
bestämmelser i syfte att häradshövdingen skall handhava alla domargöromål
av större vikt, varjämte kraven på vikaries kompetens skärpts.

Frågan örn håradsnämndens tjänstgöring reglerades genom en lag år 1932.
Häri stadgas bland annat, att häradshövdingen skall efter samråd med nämnden
fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen och att fördelningen bör
ske så, att erforderlig ortskännedom blir företrädd inom nämnden samt att
ändring i nämndens sammansättning under ett och samma måls handläggning
och avgörande i regel ej kommer att äga rum.

I syfte att undvika tidsödande väntan för parter och vittnen vid häradsrätts
och rådhusrätts sammanträden utfärdades 1933 en kungörelse angående
uppropslista vid underdomstolarna.

År 1935 genomfördes en lag med vissa bestämmelser örn häradsting, som
innebar en utökning av antalet årliga tingssammanträden med häradsrätterna.
Lagen innehåller även ändrade regler om tid för doms avkunnande i
häradsrätt. Bestämmelser i sistnämnda hänseende med avseende å rådhusrätt
meddelades genom en lag 1938.

Utsökningslagens bestämmelser om lagsökning samt 1907 års lag om handräckning
för fordrans ulfående ersattes 1937 av en lag örn lagsökning och
handräckning för fordran, som bland annat innebar, att ifrågavarande ärenden
överflyttades från överexekutorerna till de allmänna domstolarna, där
ärendena handläggas av särskild lagsökningsdomare.

Frågan örn en uppdelning av de större hovrätterna har delvis vunnit sin
lösning. Sedan processlagberedningen anbefallts att verkställa utredning rö -

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rande uppdelning av Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Maj:t inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, avgav beredningen
den 22 december 1934 yttrande och förslag örn uppdelning av Svea hovrätt,
innebärande att för de fyra nordligaste länen skulle inrättas två hovrätter,
en för Norrbottens och Västerbottens län samt en för Västernorrlands och
Jämtlands län. 1 yttrandet anmärktes, att utredningen angående uppdelning
av Göta hovrätt då ännu ej slutförts. Enligt beslut vid 1935 års riksdag inrättades
därefter en hovrätt för de två nordligaste länen med säte i Umeå, vilken
hovrätt trädde i verksamhet den 1 oktober 1936. Under ärendets behandling
förutsattes, att en hovrätt för nedre Norrland framdeles skulle komma
lill stånd. Efter det beredningen sedermera anbefallts att till förnyat övervägande
upptaga frågan, i vilken ordning uppdelningen av de större hovrätterna
borde fullföljas, samt inkomma med förslag rörande jurisdiktionsområde
och förläggningsort för den hovrätt, som ansåges först böra upprättas,
avgav beredningen den 15 oktober 1938 yttrande i ämnet. Beredningen
hänvisade däri till sitt tidigare förslag örn inrättande av en hovrätt för nedre
Norrland och anförde, att tillräckliga skäl icke för närvarande torde föreligga
för inrättande därutöver av någon hovrätt inom Svea hovrätts nuvarande
jurisdiktionsområde. Beträffande uppdelning av Göta hovrätt föreslog
beredningen, att i Göteborg skulle inrättas en hovrätt omfattande Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Värmlands län, samt förordade,
att därest hinder ansåges möta mot inrättande i ett sammanhang av de föreslagna
nya hovrätterna, den som avsåges skola förläggas till Göteborg borde
först komma till stånd. Vid 1939 års riksdag beslöts inrättande av en
hovrätt för västra Sverige, omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Älvsborgs län. Denna hovrätt har emellertid ännu ej kommit till stånd.

År 1936 genomfördes vissa ändringar i rättegångsbalken åsyftande ökad
användning av muntliga förhör i hovrätt.

På straffprocessens område genomfördes 1933 viss lagstiftning rörande
tvångsmedlen, varigenom infördes dels bestämmelser om rätt för åklagare
och polismyndighet att i avbidan på häktningsbeslut kvarhålla för brott misstänkt
person och dels bestämmelser örn beslag och skingringsförbud samt
hus- och kroppsrannsakan.

Frågan om bevisning genom sakkunnig reglerades år 1934 genom en lag
i detta ämne.

En på grundval av processlagberedningens förslag utarbetad lag örn särskilda
rättsmedel, innefattande bestämmelser om resning, återställande av
försutten tid och besvär över domvilla, antogs vid 1939 års lagtima riksdag
och trädde i kraft den 1 januari 1940.

Slutligen må nämnas, att frågan örn åklagarväsendets organisation varit
föremål för statsmakternas beslut. Sålunda genomfördes 1936 en omorganisation
av landsfogdetjänsterna. Vid 1940 års lagtima riksdag godkände
riksdagen i huvudsak ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag rörande huvudgrunderna
för en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningama.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

393

Processlagberedningens förslag.

I det följande torde jag få lämna en redogörelse för det väsentliga innehållet
i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk.

Förslaget är avsett att ersätta rättegångsbalken i 1734 års lag. Såsom denna
reglerar förslaget den allmänna processen i tvistemål och brottmål, varemot
olika former av specialprocess, såsom processen i jorddelningsmål, vattenmål,
krigsrättsmål och tryckfrihetsmål, icke upptagas till behandling.
Beredningen har i överensstämmelse härmed ej ansett sig böra taga ställning
till frågan, huruvida en specialprocess inom visst område, t. ex. den
militära straffrättsskipningen, borde bibehållas. I särskilda lagar förekomma
beträffande vissa slag av mål föreskrifter angående domstolens sammansättning
eller det processuella förfarandet utan att någon specialprocess i
egentlig mening kan anses föreligga. Förslaget upptager ej heller dessa avvikelser
från den allmänna processen till behandling. Beredningen omnämner
i detta sammanhang särskilt rättegången i äktenskapsmål och, vad straffprocessen
angår, förfarandet vid åtal mot unga personer. Det ligger emellertid,
framhåller beredningen, i sakens natur, att en lag, som avser den allmänna
processen, äger stor betydelse även för regleringen av de särskilda
processformerna; blir beredningens förslag antaget som lag, måste därför
närmare undersökas, vilka ändringar påkallas därav i de författningar, som
gälla de särskilda processformerna.

Beredningen framhåller vidare, att bestämmelser, som röra den allmänna
processen, nu förekomma, förutom i rättegångsbalken, i andra lagar och författningar.
Redan tidigt ha ändringar eller tillägg till rättegångsbalkens bestämmelser
skett genom fristående lagar eller författningar. Ofta torde härtill
ha bidragit svårigheten att rent formellt inordna dem inom rättegångsbalkens
ram. Som exempel från senare tid anför beredningen 1934 års lag
om bevisning genom sakkunniga och 1935 års lag med vissa bestämmelser
om häradsting. Att i antydda fall bestämmelserna böra upptagas i den nya
rättegångsbalken, anser beredningen ligga i öppen dag. I andra fall är frågan
icke lika lätt att besvara. Bestämmelser om laga domstol upptagas icke
blott i 10 kap. R.B. och i författningar, som direkt anknyta till bestämmelserna
i nämnda kapitel, utan ock i ett stort antal författningar reglerande
särskilda rättsinstitut. En överflyttning av forumbestämmelser av sistnämnda
slag till rättegångsbalken skulle enligt beredningens mening möta stora
svårigheter, även om vissa teoretiska skäl kunna anföras härför. Ur praktisk
synpunkt kan framhållas, att en speciell forumbestämmelse, t. ex. 19 §
patentförordningen, liksom den i 20 § samma förordning upptagna regeln
örn domstolens sammansättning, ofta äger ett mycket nära samband med det
ämne, som den särskilda författningen behandlar. Frågan ställer sig i viss
mån annorlunda, örn forumbestämmelsen icke avser något visst mål ulan mål
i allmänhet. Frånsett sistnämnda fall har beredningen av praktiska skäl
ansett sig böra i stort sett bibehålla den nuvarande ordningen.

394

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

I fråga om den fria rättegången har beredningen, med hänsyn lill att den
nuvarande lagen i detta ämne avser ej blott allmänna rättegångsmål utan
ock mål vid specialdomstolarna, ansett detta ämne som hittills böra vara
underkastat särskild lagstiftning. Beredningen framhåller emellertid, att det
nya förfarandet, särskilt vad överrätterna angår, uppenbarligen kan påkalla
vissa ändringar i lagen om fri rättegång, en fråga som bör upptagas till
övervägande före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Den närliggande
frågan om parts skyldighet att bidraga till statens kostnader för domstolsväsendet
har hos oss reglerats i samband med de allmänna bestämmelserna
om stämpelavgift, vilka icke äro av lags natur. Beredningen framhåller,
att i den mån man med partens avgiftsskyldighet vill ernå även vissa processuella
syften, det ligger nära till hands, att åtminstone grunderna för densamma
regleras i rättegångsbalken. Å andra sidan anser beredningen någon
olägenhet icke följa därav att frågan, som dock övervägande är av beskattningsnatur,
behandlas särskilt. Beredningen har därför icke upptagit den
till behandling i rättegångsbalken.

Bestämmelser, som röra straffprocessen, återfinnas även i promulgationslagen
till strafflagen. I sistnämnda lag upptagas bl. a. frågorna örn allmän
åklagares åtalsrätt och om häktning. Att stadgandena härom som ock om
vissa andra tvångsmedel i brottmål, nu reglerade genom 1933 års lag om vissa
tvångsmedel i brottmål, äga sin plats i rättegångsbalken, har beredningen
tunnb uppenbart. Beträffande vissa andra frågor, som sammanhänga med
straffprocessen, kan enligt beredningens mening tvekan råda, örn de böra behandlas
i strafflagen eller i rättegångsbalken, såsom frågorna örn åtalspreskription
och om målsäganderätt. Beredningen har även på denna punkt
följt den gränsdragning, som ägt rum i gällande lagstiftning, och alltså lämnat
dem utanför reglering i rättegångsbalken. Däremot har i denna upptagits
ett för vår rätt i stort sett nytt institut, eftergift av åtal, varjämte däri
införts vissa begränsningar av målsägande^ åtalsrätt.

Den nuvarande rättegångsbalkens bestämmelser avse i vissa fall även domstolsbehandlingen
av frågor, som höra till den s. k. frivilliga rättsvården
(jurisdictio voluntaria). I stor utsträckning äro dock dessa frågor reglerade
genom särskild lagstiftning, såsom 1932 års lag angående handläggning av
inskrivningsärenden. I beredningens förslag har detta ämne helt uteslutits
från behandling. I vilken omfattning den allmänna processens regler lämpa
sig för olika slag av frivillig rättsvård, kräver särskild undersökning, och
beredningen har med hänsyn till dessa frågors speciella natur icke ansett
sig böra ingå på en sådan.

Vidare har beredningen ansett, att lagstiftningen angående lagsökning och
handräckning för fordran bör bibehålla sin nuvarande karaktär av speciallagstiftning
och alltså icke inarbetas i rättegångsbalken.

Beredningen framhåller vidare, att de frågor, som sammanhänga med tilllämpningen
av en rättegångsordning, i stor utsträckning äro av organisatorisk
och administrativ natur. Ur flera synpunkter skulle det vara olämpligt,
att frågor av detta slag upptoges till fullständig behandling i rättegångsbal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

395

ken. Detta gäller särskilt domstolsväsendet. Beredningen har utgått från att
de grundläggande bestämmelserna å detta område böra upptagas i rättegångsbalken
men till särskild reglering hänvisat det närmare ordnandet av
domstolarnas samt åklagarväsendets inre organisation och verksamhet. Beredningen
har icke ingått på frågorna om avlöningsförhållandena för domare
och annan till domstolsväsendet hörande personal, sportelväsendets avskaffande
och tingshusbyggnadsskyldigheten. Dessa frågor äro, erinrar beredningen,
i vissa delar föremål för särskilda utredningar.

Den nya rättegångsbalkens införande förutsätter sålunda ett omfattande
arbete å olika lagstiftnings- och författningsområden. Enligt beredningens
åsikt är detta arbete dock icke av den vikt för bedömandet av beredningens
förslag, att det behöver föreligga färdigt i samband med förslaget till rättegångsbalk.
Starka praktiska skäl tala enligt beredningens mening för att
statsmakterna först taga ståndpunkt till frågan örn rättegångsväsendets gestaltning.
Beredningen föreslår därför, att de övergångsbestämmelser, som
erfordras för nya rättegångsbalkens ikraftträdande, meddelas i särskild lag.

Beredningens förslag överensstämmer i sina huvudgrunder med de riktlinjer,
som uppdragits av riksdagen; dessa ansluta sig även nära till 1931
års proposition. I enlighet härmed har till grund för förslaget lagts den uppfattningen,
att reformarbetet främst borde inriktas på åstadkommande av
ett förbättrat förfarande samt att ändringar i organisationen borde vidtagas
endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle
bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande.

Domstolsväsendet.

Allmän underrätt.

De allmänna underrätterna äro enligt förslaget som nu häradsrätter och
rådhusrätter. Häradsrätt är första domstol på landet och i stad, som hör till
domsaga, rådhusrätt i övriga städer. Huruvida stad äger egen jurisdiktion
eller ej, besvaras icke i rättegångsbalken. Av reglerna om rådhusrätts domförhet
följer dock, att i rådhusrätt skola sitta minst tre lagfarna ledamöter.
Denna ståndpunkt överensstämmer med propositionen och riksdagens uttalanden.
Enligt dessa borde den särskilda stadsrättsskipningen bibehållas
allenast i städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden
och andra omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning
av tillräcklig styrka, och förordades, att i rådhusrätt tre lagfarna
ledamöter skulle lia säte. Denna uppfattning ligger ock till grund för 1932
års lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Beredningen
framhåller, att med stor sannolikhet torde även vid rättegångsbalkens införande
finnas städer, i vilkas rådhusrätter icke finnas tre lagfarna ledamöter.
I samband med beslutet om rättegångsbalkens ikraftträdande torde
alltså böra regleras, huru rättsskipningen i dessa städer skall ordnas, kämp -

396 Kungl. Maj :ts proposition nr 5.

ligt synes beredningen vara, att rådhusrätten i sådan stad bibehålies under
någon övergångstid.

I beredningens förslag upptagas icke några bestämmelser om domsagoindelningen.
Frågan örn uppdelning eller sammanslagning av domsagor förutsättes
komma att behandlas som hittills. Reformens genomförande kommer
alltså icke att ha någon omedelbar inverkan på den då bestående indelningen
i domsagor. Enligt beredningens mening bör dock, såsom framhållits
i propositionen och även understrukits i riksdagens uttalande, beträffande
de mindre domsagorna en successiv reglering av deras områden äga rum.

Domsaga förestås av häradshövding. Beträffande den personal, som erfordras
till biträde i domsagans förvaltning, meddelas icke andra bestämmelser
i förslaget än att i domsaga skall finnas sekreterare; dock har med
hänsyn till de mindre domsagorna denna bestämmelse icke kunnat göras
undantagslös. Om göromålen kräva det, skall ock som biträdande domare
finnas en eller flera assessorer. Beträffande sekreterares och biträdande domares
arbetsuppgifter förutsättes, att bestämmelser skola meddelas av Kungl.
Maj :t.

På landet är nu domsagan, då den ej är delad i tingslag, häradsrättens
domkrets. Omfattar domsagan två eller flera tingslag, är tingslaget häradsrättens
domkrets, och antalet häradsrätter i domsagan motsvarar alltså antalet
tingslag. Beredningens förslag innefattar på denna punkt en avvikelse
från vad nu gäller, i det att häradsrättens domkrets som regel kommer att
sammanfalla med domsagan. Den nuvarande ordningen medför, framhåller
beredningen, en uppdelning av häradshövdingens dömande verksamhet å
flera häradsrätter. Olämpligheten härav blir särskilt framträdande med den
nya ordningen för målens handläggning. Vid den förberedande behandlingen
av målen liksom i vissa andra fall är häradsrätten domför med häradshövdingen
ensam. Huruvida målet härrör från den ena eller andra delen av domsagan,
är för denna behandling ej av betydelse annat än då det gäller valet
av lämplig plats för sammanträde med parterna, en fråga som bör bedömas
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Vad angår de allmänna
tingen kan ock domsagans uppdelning å olika tingslag utgöra hinder för att
tingssammanträdena med varje tingslags häradsrätt bliva så talrika som ur
rättsskipningens synpunkt eljest vore erforderligt. Genom tingslagsindelningen
tillgodoses visserligen behovet dels av nämndens ortskännedom och dels,
med hänsyn till belägenheten av tingsstället, av lämplig plats för målens
handläggning. Dessa önskemål kunna emellertid beaktas på annat sätt. Beredningens
förslag avser icke ett avskaffande av de olika tingsställena. I
vilken omfattning så lämpligen kan ske, bör för varje fall undersökas. I en
domsaga kunna alltså liksom hittills finnas ett eller flera tingsställen. Ett
måls behandling vid det ena eller andra tingsstället bör bestämmas av häradshövdingen
efter lämplighet. Vad angår nämndens ortskännedom upptager
förslaget bestämmelse om att fördelningen av nämndens tjänstgöringsskyldighet
bör ske så, att erforderlig ortskännedom blir företrädd inom nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

397

Förslaget intar icke ståndpunkt till frågan, om och i vilka fall tingslaget fortfarande
bör bibehållas som enhet för tingshusbyggnadsskyldigheten.

Regeln om att domsaga utgör häradsrättens domkrets har dock icke gjorts
helt undantagslös. Beredningen erinrar, att i utskottets utlåtande förutsattes,
att stad, som ingår i domsaga, kan bilda särskild domkrets, och att processkommissionen
ansett tingslagsindelningen böra bibehållas även i vissa
andra fall, såsom då domsaga är av särskilt stor omfattning. Enligt beredningens
förslag har det därför överlämnats åt Kungl. Majit att, då domsaga
är mycket vidsträckt eller eljest synnerliga skäl förekomma till domsagas
indelning i tingslag, förordna därom.

Häradsrätten består liksom nu av häradshövding och nämnd. I vissa
fall är, som redan antytts, häradsrätten domför utan nämnd. Dessa fall avse
huvudsakligen måls beredande och annan handläggning, som faller utanför
huvudförhandlingen. Det domföra antalet nämndemän har i förslaget bestämts
till lägst sju och högst nio. Det högre antalet har tillkommit för att
rätten ej till följd av en eller annan nämndemans förfall under pågående
handläggning skall förlora sin domförhet. Vad angår nämndens rösträtt har
beredningen bibehållit kravet på nämndens enhällighet för det fall, att i
nämnden ej sitta flera än sju. Äro i nämnden flera än sju, har däremot ej
den omständigheten, att det eljest domföra antalet överskridits, ansetts böra
leda till att enhällighet fordras beträffande samtliga. Om sju nämndemän biträda
samma mening, skall enligt förslaget denna gälla mot ordförandens
även för det fall, att i nämnden sitta flera än sju.

Enligt 1918 års lag om särskilda tingssammanträden för handläggning av
vissa mål och ärenden är häradsrätten i vissa fall domför med allenast tre i
nämnden. Vid de s. k. tremanstingen kunna upptagas, förutom vissa ansök -ningsärenden, mål angående ansvar för vissa bötesbrott, växel- och checkmål
ävensom andra mål angående penningfordran, som ej avser skadestånd,
örn grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt
angivits i stämningen eller i bilagd räkning. Med de bestämmelser, som
upptagits i förslaget om meddelande av tredskodom mot utebliven part redan
under förberedelsen och måls avgörande vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen — i de nu åsyftade fallen är häradsrätten
enligt förslaget domför utan nämnd — har vad angår tvistemålen det
behov, som ligger till grund för lagen, ansetts vara tillgodosett. I viss mån
annorlunda äro förhållandena i fråga om de mindre brottmålen, särskilt då
i domsaga ingår stad eller större samhälle. Beredningen har ansett, att vid
handläggningen av dessa mål häradsrätten bör som nu vara domför med
allenast tre i nämnden. Till mål, varom nu är fråga, har hänförts åtal för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, örn brottet är sådant, att
målsägande ej finnes.

Då antalet nämndemän, som böra utses för tingslag, uppenbarligen måste
väsentligt överstiga det domföra antalet för att ej tjänstgöringen för varje
nämndeman skall bliva allt för betungande, har beredningen föreslagit ett

398

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

antal av aderton med rätt för Kungl. Majit att, om det erfordras, höja detta
antal.

Häradsrätternas rättsskipning är till övervägande del förlagd till de allmänna
tingen. I beredningens förslag bibehålies i princip den nu rådande
ordningen. Som allmän regel stadgas, att i tingslag allmänna ting skola med
undantag för tiden under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat
föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter.
Från den allmänna regeln kan alltså avvikelse ske i båda riktningarna.
Antalet ting kan med hänsyn till rättsskipningens behov och omständigheterna
i övrigt såväl ökas som minskas. Beredningen anför, att vid prövningen
av denna fråga måste, såsom vid riksdagsbehandlingen framhållits, stor vikt
tilläggas förhållandena i varje särskild domsaga. I de mera glest befolkade
delarna av landet måste antalet ting sättas avsevärt lägre än vad förslaget
förordar som allmän regel. Liksom nu är överlämnat åt Kungl. Majit att bestämma,
å vilka tider allmänna ting skola hållas och, då i domsagan äro flera
tingslag eller tingsställen, hur tingen skola fördelas mellan dem. Sammanträden
med tremansnämnd skola liksom nu hållas vid sidan av de allmänna
tingen. Det tillkommer Kungl. Majit att förordna om tid och ort för dessa
sammanträden. I olikhet med de allmänna tingen kunna de hållas å annan
ort än tingsställe.

Då anordningen med ting huvudsakligen påkallas av hänsyn till nämnden,
följer härav, att dessa avse huvudförhandling. Är häradsrätten domför
nied häradshövdingen utan nämnd, har någon anledning icke ansetts finnas
att inordna denna handläggning i tingsordningen. Sammanträde för sådan
handläggning bör hållas så ofta det erfordras, och häradshövdingen har att
bestämma tid och ställe för sammanträde.

Enligt beredningens förslag kan häradshövdingen såväl i tvistemål som i
brottmål utsätta särskilt sammanträde för huvudförhandling, då det erfordras
för arbetets jämna gång eller av annan anledning, såsom att målet kräver
särskild skyndsamhet. Kostnaden för sådant sammanträde stannar enligt
förslaget å statsverket. Sammanträde kan hållas å annan ort än tingsställe.

I stad med rådhusrätt är staden rådhusrättens domkrets. Såsom redan
framhållits är rådhusrätt enligt förslaget domför med tre lagfarna ledamöter.
För att rådhusrätten icke vid förfall för någon lagfaren ledamot under pågående
handläggning av ett mål skall förlora sin domförhet, kunna emellertid i
rätten samtidigt sitta fyra lagfarna ledamöter. Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, ävensom i tvistemål vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen, är rådhusrätten domför med
allenast en ledamot.

För avdömande av mindre brottmål, de s. k. polismålen, äro för närvarande
i vissa städer inrättade polisdomstolar, som äro domföra med en lagfaren
ledamot. Enligt beredningens förslag skola polisdomstolarna upphöra och
deras arbetsuppgifter övertagas av rådhusrätt. Behovet av en enklare sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

399

mansättning av domstolen vid handläggning av de nu åsyftade målen kvarstår
emellertid för de större städerna. Beredningen föreslår därför, att rådhusrätt
efter Konungens förordnande därom är domför med en lagfaren domare,
om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och brottet är sådant, att målsägande ej finnes.

Beträffande frågan örn nämnds medverkan i rådhusrätternas rättsskipning
— i vilken fråga riksdagens kamrar som förut nämnts stannade i olika beslut
— har beredningen kommit till samma uppfattning, som uttalats i propositionen,
eller att nämnd skall medverka i de grövre brottmålen och alltså
rådhusrätten i dessa mål bestå av tre lagfarna domare och nämnd. Beredningen
framhåller, att lekmäns medverkan i första instans vid handläggningen
av grövre brottmål är av betydelse med hänsyn såväl till lekmännens
särskilda erfarenhet i frågor, som äro av vikt för straffrättsskipningen, som
ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning. Det synes ock naturligt
att denna medverkan sker på samma sätt som i häradsrätten, genom
deltagande av nämnd. Någon anledning till avvikelse från den sammansättning,
som nämnden äger i häradsrätten, har beredningen icke ansett föreligga.

Beredningen erinrar, att det i den av andra kammaren bifallna reservationen
ifrågasatts, att rådhusrätten, då nämnd deltager, skulle bestå av ordföranden
såsom den ende lagfarne ledamoten. Enligt beredningens mening
skulle, såsom framhållits i propositionen, en sådan anordning medföra ett av
omständigheterna ej påkallat försvagande av det lagfarna elementet i domstolen,
och beredningen har därför icke ansett sig kunna biträda detta förslag.
Den närmare bestämningen av de mål, vari nämnd skall deltaga, har
beredningen ansett böra ske på det sättet, att å brottet skall kunna följa
straffarbete i två år eller därutöver. Är brottets straffmaximum i straffskalan
lägre än straffarbete i två år, är alltså nämnd utesluten.

Vid omröstning inom rådhusrätt med nämnd skall enligt förslaget, för att
nämndens mening skall gälla mot de lagfarna ledamöternas, då dessa ärp
ense, alltid fordras enhällighet inom nämnden. Enligt beredningens mening
gör sig, såsom ock framhållits i propositionen, kravet på nämndens enhällighet
icke lika starkt gällande, då bland de lagfarna ledamöterna föreligger
någon skiljaktig mening. Biträdes den av minst sju i nämnden, skall, även
om flera sitta i nämnden, denna mening gälla.

Antalet nämndemän i stad med rådhusrätt bestämmes av Kungl. Majit.

Uti såväl utskottets utlåtande som den nyssnämnda reservationen har framhållits
angelägenheten av nämnds medverkan, då fråga vore örn brott, begångna
av unga personer. Beredningen har, såsom tidigare nämnts, icke tagit
ställning till frågan örn rättegången mot unga förbrytare men förutsätter,
alt särskild utredning härom kommer till stånd.

Beträffande rådhusrätts sammanträden upptager förslaget den bestämmelsen,
att varje vecka skall för huvudförhandling hållas en eller flera allmänna
rättegångsdagar samt att i övrigt sammanträde skall hållas så ofta det med
hänsyn till arbetet kräves. Närmare bestämmelser örn rådhusrätts sammanträden
skola enligt förslaget upptagas i arbetsordningarna.

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Hovrätt.

Hovrätternas ställning är enligt förslaget i allt väsentligt densamma som
nu. Hovrättens huvuduppgift är att vara fullföljdsinstans i fråga örn mål från
allmän underrätt. Dessutom äro åt hovrätt anförtrodda vissa förvaltningsuppgifter
beträffande de domstolar, som lyda under hovrätten. Till hovrätt
har ock enligt förslaget förlagts ett eninstansförfarande i vissa mål, varjämte
hovrätt som hittills har att upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på
grund av ämbetsbrott av underrättsdomare och vissa andra ämbets- och
tjänstemän. Även hovrätts organisation ansluter sig nära till den nuvarande.

Vad angår frågan örn nämnds medverkan i hovrätt i grövre brottmål framhåller
beredningen, att det i propositionen framlagda förslaget härutinnan
sammanhängde med den föreslagna anordningen, att i sådana mål bevisningen
skulle omedelbart upptagas i hovrätten och att målet sålunda i fullföljda
delar skulle företagas till helt ny handläggning. Enligt beredningens uppfattning
är nämndens medverkan icke av samma betydelse i andra som i första
instans. Med de regler, som beredningen föreslår i fråga om förfarandet i
andra instans, föreligger icke något ovillkorligt krav på omedelbar bevisupptagning
eller fullständigt ny handläggning i andra instans ens för de
grövre brottmålens del. Då nämnden har sin största betydelse vid uppskattning
av den bevisning, som förebringas omedelbart, förfaller enligt beredningens
mening i viss mån härmed ett av huvudskälen för nämndens medverkan.
På grund härav och med hänsyn till de stora praktiska olägenheter,
som äro förenade med nämnds medverkan i hovrätt, har beredningen icke
ansett sig böra framlägga förslag härom.

Förslaget upptager som huvudregel, att hovrätt är domför med fyra ledamöter.
I fråga om ett av reservanter i utskottet, liksom tidigare av processkommissionen,
framställt förslag, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt
skulle bestämmas till tre, framhåller beredningen, att hovrätterna enligt beredningens
förslag komma att få ökad betydelse ej minst till följd av de begränsningar
av högsta domstolens befattning med fullföljda mål, som beredningen
föreslår. Dessa begränsningar förutsätta, att hovrätternas rättsskipning
äger en hög grad av tillförlitlighet. Ur denna synpunkt är enligt beredningens
mening ett högre antal än tre påkallat. Beredningens ståndpunkt
överensstämmer ock med vad i propositionen och av riksdagen uttalats. Bestämmande
av det domföra antalet till fyra leder till att, då två röster stå mot
två, i tvistemål den meningen kommer att gälla, som biträdes av den äldste
ledamoten, varemot i brottmål den mildare meningen blir utslagsgivande.
Väl skulle det, framhåller beredningen, ur denna synpunkt varit önskvärt,
om i nu antydda fall det domföra antalet kunnat sättas till fem. Det nu tilllämpade
förfarandet att vid lika röstetal en femte ledamot tillkallas för att
deltaga i målets avgörande later sig emellertid icke förena med rättegångens
muntlighet och omedelbarhet. Att i tvistemål vid lika röstetal den äldste
ledamoten erhåller utslagsröst, synes icke kunna betecknas som oegentligt
eller framstå som stötande, lika litet som att i brottmål i nu antydda fall
avgörandet utfaller till den tilltalades förmån. För att vid större måls hand -

Kunell. Majlis proposition nr 5.

401

läggning hovrätten icke till följd av uppkommet förfall för någon ledamot
under pågående handläggning skall förlora sin domförhet, föreslår emellertid
beredningen, att utöver de fyra ytterligare en ledamot må sitta i rätten.
I nu angivna fall kunna alltså i avgörandet komma att deltaga fem ledamöter.

I fråga om hovrätts organisation föreslår beredningen, att i hovrätt skola
finnas president samt hovrättsråd och assessorer. Hovrätt skall vara delad i
två eller flera avdelningar, och varje avdelning skall bestå av minst fyra hovrättsråd,
av dem en ordförande och en vice ordförande, samt en eller flera
assessorer. Presidenten kan vara ordförande å avdelning. Särskilt med hänsyn
till ordnandet av hovrättens arbete under ledamöternas ferier och deras
bortovaro vid tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten, bl. a. vid de av
beredningen föreslagna hovrättstingen, har beredningen ansett nödvändigt,
att hovrätten består av minst två avdelningar. Förslaget förutsätter, att ordförande-
och vice ordförandetjänsterna skola utgöra självständiga befattningar
med en i förhållande till övriga ledamöter högre ställning och avlöning.
För att hovrätterna skola motsvara de stora anspråk, som måste ställas
å dessa domstolar, är, yttrar beredningen, särskilt angeläget att för ordförande-
och vice ordförandetjänsterna kunna påräknas personer med framstående
skicklighet och stor erfarenhet.

Vad angår de befattningshavare, som utöver den egentliga domarpersonalen
böra vara anställda i hovrätterna, upptager förslaget icke några bestämmelser.
Denna fråga förutsättes skola liksom nu regleras i administrativ ordning.
Enligt beredningens åsikt krävas dock ej i detta avseende några mera
väsentliga förändringar.

Beredningen föreslår, att i riket skola vara inrättade sex hovrätter, nämligen
— förutom Svea och Göta hovrätter, hovrätten för Skåne och Blekinge
samt hovrätten för Övre Norrland — en hovrätt för västra Sverige, omfattande
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län, samt
en hovrätt för nedre Norrland, omfattande Västernorrlands och Jämtlands
län.

Enligt förslaget må hovrätt, om särskilda skäl föreligga därtill, sammanträda
å annan ort än förläggningsorten. Förslaget upptager dessutom mera
regelbundna sammanträden, s. k. hovrättsting, å annan ort för huvudförhandling
i mål från viss del av domkretsen. Det har överlämnats åt Kungl.
Majit att bestämma såväl huruvida inom en viss hovrätt hovrättsting skola
hållas som ock, då behov därav anses föreligga, å vilka orter och tider tingen
skola hållas.

Högsta domstolen.

De grundläggande bestämmelserna om högsta domstolens ställning, organisation
och verksamhet upptagas för närvarande i regeringsformen. Beredningen
ifrågasätter icke någon mera väsentlig förändring i dessa bestämmelser.
Enligt § 22 1 mom. regeringsformen kunna i högsta domstolen ringare
mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, örn alla fyra äro
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ense om slutet; över viktigare saker skola däremot minst sju döma. Flera än
åtta ledamöter få ej på en gång deltaga i prövningen av något mål, dock med
undantag för de s. k. plenimålen. Beredningen framhåller, att uppdelningen
av målen i ringare och viktigare numera har mycket liten betydelse och synes
utan olägenhet kunna försvinna. Ej heller torde det numera inträffa, att högsta
domstolen i något fall är besatt med färre ledamöter än fem eller, örn plenimålen
undantagas, med flera än sju. Enligt beredningens mening bör § 22
1 mom. ändras i nu antydd riktning.

Bestämmelser örn högsta domstolens behandling av ansökan om tillstånd
att hos Kungl. Majit fullfölja talan i vissa mål (s. k. dispens) meddelas för
närvarande i 1915 års lag angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.
Enligt dessa ankommer det på en särskild avdelning av högsta domstolen,
bestående av tre ledamöter, att pröva och avgöra sådan ansökan. Med
hänsyn till den av beredningen föreslagna ordningen för målens fullföljd i
högsta domstolen, som innebär, att i allmänhet för alla fullföljda mål kräves
prövningstillstånd, kommer regeln om högsta domstolens domförhet i nu
antydda fall att erhålla långt större betydelse än nu är fallet. I beredningens
förslag har denna regel liksom bestämmelserna i 1920 års stadga om måls
handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet erhållit plats i
rättegångsbalken. Däremot förutsättes, att de närmare bestämmelserna om
högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar liksom nu meddelas i särskild
lag.

Stadgandet i § 24 regeringsformen, enligt vilket uti nedre justitierevisionen
ärendena beredas till föredragning och avgörande i högsta domstolen, bör
enligt beredningens mening med någon jämkning av ordalagen bibehållas.
Visserligen kommer enligt förslaget vid huvudförhandling i tvistemål någon
föredragning icke att äga rum. Enligt de regler, som beredningen föreslår
om prövningstillstånd såsom villkor för att ett mål må komma under högsta
domstolens bedömande, förutsättes dock föredragning av tjänsteman. Tjänstemannaföredragning
skall ock i viss utsträckning äga rum i brottmål.

Domstols kansli.

Vid samtliga domstolar skola enligt förslaget kanslier finnas inrättade,
som hållas öppna för allmänheten å bestämda tider. För högsta domstolen
har nedre justitierevisionen bibehållits som kansli. För domsaga skall liksom
nu finnas gemensamt kansli, även om domsagan består av flera tingslag.
Finnes sekreterare i domsagan, förutsättes att den omedelbara ledningen
av kansliarbetet åvilar honom. Närmare bestämmelser om domstols kansli
samt de där anställda befattningshavarna och deras åligganden skola meddels
av Kungl. Majit. Beredningen utgår från att de nuvarande kommissionärsbefattningarna
bibehållas och att sådana inrättas även vid de domstolar,
där kommissionär nu icke finnes anställd. Enligt förslaget må inlaga eller
annan handling alltid insändas med posten i betalt brev, ett stadgande som
avser såväl underrätt som hovrätt och högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

403

Domares tillsättande.

I fråga om de ordinarie domarbefattningarna innebär förslaget, att president
i hovrätt, hovrättsråd och häradshövding liksom nu utnämnas av Kungl.
Majit. Då rådhusrätt skall bibehålla sin dubbla funktion av domstol och ett
stadens förvaltningsorgan, följer därav att staden måste bibehållas vid ett
visst inflytande vid tillsättande av borgmästare och rådmän. Enligt beredningens
mening bör stadsdomarnas tillsättande liksom för närvarande regleras
genom särskild lagstiftning. Beredningen har därför i förslaget till
rättegångsbalk icke upptagit annan bestämmelse i detta ämne, än att borgmästare
och rådman utnämnas av Kungl. Majit, samt till särskild lagstiftning
hänvisat frågan om val av borgmästare och rådman. I förhållande till
den nuvarande ordningen innebär förslaget den avvikelsen, att även rådman
skall utnämnas av Kungl. Maj :t. På denna punkt bygger förslaget på den förutsättningen,
att liksom beträffande borgmästare det genom val framkomna
förslaget skall upptaga tre personer. Beredningens förslag avser allenast lagfarna
ledamöter. Under en övergångstid komma i ett flertal rådhusrätter att
sitta även icke lagfarna rådmän; beträffande dessa torde enligt beredningens
mening den nuvarande ordningen i stort sett böra bibehållas. Vad angår rådhusrätternas
assessorer anser beredningen lämpligast att de, såsom nu i allmänhet
äger rum, utses av magistraten; bestämmelser om deras tillsättande
skola enligt förslaget liksom nu meddelas i administrativ ordning.

I förslaget upptagas icke några bestämmelser om ledighet för de lagfarna
domarna och förordnande av vikarie utan hänvisas dessa frågor till behandling
i administrativ ordning. Uppenbart är emellertid, framhåller beredningen,
att det för rättsskipningens behöriga handhavande är av synnerlig vikt,
att de ordinarie domarna i största möjliga utsträckning själva utöva sina
ämbeten liksom att de vikarier, som vid ledighet komma att tjänstgöra, fylla
skäliga anspråk på erfarenhet och skicklighet.

Beträffande val av nämndemän gäller enligt förslaget, att dessa val liksom
nu äro majoritetsval. Valet förrättas på landet av kommunalfullmäktige,
om sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige. För tryggande av ett
lämpligt val har beredningen ansett denna ordning vara att föredraga framför
den nu gällande, enligt vilken valet förrättas å kommunalstämma eller
allmän rådstuga.

Åklagare.

Enligt förslaget äro de allmänna åklagarna indelade i tre grupper, justitiekanslern
såsom chef för åklagarväsendet och under honom landsfogdar och
distriktsåklagare, till vilken sisnämnda grupp hänföras landsfiskaler och
stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt. För Stockholm träder i stället för
landsfogden förste stadsfiskalen. Allmän åklagare är vid underrätt distriktsåklagare
eller landsfogde, vid hovrätt justitiekanslern i mål, som upptages
omedelbart av hovrätt, och i annat mål landsfogde eller distriktsåklagare
samt vid högsta domstolen i regel justitiekanslern.

404

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Beredningen framhåller, att den omorganisation av landsfogdetjänsterna,
som ägt rum sedan riksdagen 1931 uttalade sig angående huvudgrunderna
för rättegångsreformen, torde i sina grundprinciper väl ägna sig för dessa
åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning. Beträffande organisationen av
underåklagarna har beredningen under hänvisning till pågående utredning
ansett sig icke i detta sammanhang böra ingå därpå.

Enligt förslaget skall något ombyte å åklagarsidan i regel icke — såsom i
propositionen förordats — äga rum vid fullföljd av brottmål till hovrätt. Denna
grundsats om kontinuitet å åklagarsidan har ansetts böra tillämpas även i
fråga örn förundersökning och åtal. Beredningen framhåller, att olägenheterna
av ett ombyte framträda starkast i fråga om de större och mera invecklade
målen. Beträffande de mindre målen äro dessa olägenheter väl icke
så stora, och till stöd för särskilda hovrättsåklagare i dessa mål kunna otvivelaktigt
anföras vägande praktiska skäl. Då muntlig förhandling i mindre
brottmål enligt förslaget icke föreskrivits som regel, torde emellertid enligt
beredningens mening kunna antagas, att antalet inställelser å åklagarsidan
ej blir alltför stort. I varje fall har beredningen icke ansett erforderligt att
för de mål, varom nu är fråga, särskilda hovrättsåklagartjänster inrättas.

Beträffande den närmare fördelningen av uppgifterna mellan de olika
åklagarna upptagas icke några bestämmelser i förslaget, utan denna fråga
hänvisas till reglering i administrativ ordning. I de fall, då enligt förslaget
talan må föras av såväl landsfogde som distriktsåklagare, bör, framhåller
beredningen, uppenbarligen tillses, att de mera krävande uppgifterna tillkomma
landsfogde. Var gränsen skall dragas mellan den enes och den andres
åtalsbefogenhet beror på den kompetens som distriktsåklagarna komma
att äga.

Advokater.

I förslaget har advokatväsendet underkastats rättslig reglering. Beredningen
säger sig icke hysa någon tvekan örn att advokatståndet bör, med hänsyn
till sin betydelse för rättsskipningen, erhålla en offentligrättslig ställning.
För de rättssökande är, yttrar beredningen, av stor vikt, att de i sina rättsliga
angelägenheter kunna söka råd och hjälp hos personer, om vilka de
kunna äga visshet, att de besitta härför nödiga kvalifikationer. Att också
det allmännas intresse härigenom befrämjas ligger i öppen dag. Utan ansvarsmedvetna
och kunniga ombud försvåras domstolarnas uppgift. Deras
avgöranden komma ofta att vila på ett ofullständigt material, och rättsfrågorna
erhålla ej den allsidiga belysning, som är påkallad för deras riktiga
bedömande. Rättegångens koncentration och muntlighet ställa också större
anspråk på ombuden med hänsyn till ett omsorgsfullt förberedande av partens
talan och deras förmåga av klar och redig framställning. Den första
och viktigaste förutsättningen för att det nu antydda syftet skall nås är, att
advokatkåren organiseras som ett offentligrättsligt samfund och att benämningen
advokat må användas allenast av den som tillhör denna sammanslutning.
De grundläggande bestämmelserna om villkoren för inträde, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

405

advokats skyldigheter, om tillsyn över advokatväsendet och om disciplinära
åtgärder mot advokat, som åsidosätter sin plikt, lia erhållit plats i rättegångsbalken.

För att vinna inträde i samfundet skall sökanden finnas lämplig att utöva
advokatverksamhet. Han skall ha gjort sig känd för redbarhet; med
hänsyn till vikten av att advokaten intar en självständig ekonomisk ställning
må ej till ledamot antagas den, som är i konkurstillstånd eller varit i konkurstillstånd
och ej visat, att han är fri från borgenärernas krav. I fråga
örn teoretisk utbildning fordras, att han avlagt de kunskapsprov, som föreskrivas
för lagfaren domare. Slutligen skall sökanden genom väl vitsordad
praktisk tjänstgöring ha förvärvat sådan erfarenhet och kännedom om advokatens
uppgifter, att han kan anses skickad att utöva advokatverksamhet.
Tillsyn över advokatväsendet skall i första hand utövas av samfundets styrelse.
Styrelsen har att vaka över att advokat i sin verksamhet nitiskt och
redbart fullgör honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttar god advokatsed.
Åsidosätter advokat sina plikter, åligger det styrelsen att ingripa mot den
felande genom att''tilldela honom erinran eller varning och i svårare fall
genom att utesluta honom ur samfundet. De allmänna intressen, som äro
förknippade med advokaternas verksamhet, äro av den vikt, att de ansetts
böra äga en målsman utanför advokaternas egen krets. Denna uppgift har
beredningen ansett lämpligen böra förenas med de åligganden, som redan
nu tillkomma justitiekanslern i fråga örn tillsyn över domstolsväsendet. I förslaget
stadgas därför, att justitiekanslern skall äga hos styrelsen påkalla åtgärd
mot advokat, som åsidosätter sin plikt, samt att styrelsens beslut må
av justitiekanslern överklagas hos högsta domstolen. Den, vars begäran om
inträde avslagits eller som uteslutits ur samfundet, kan ock i högsta domstolen
föra talan mot beslutet.

Genomförandet av förslaget i fråga om advokatorganisationen torde enligt
beredningens mening kunna ske på det sätt, att den nuvarande sammanslutningen
Sveriges advokatsamfund frivilligt beslutar de ändringar i sin organisation,
som erfordras för att bringa den i överensstämmelse med lagens
föreskrifter; de sålunda ändrade stadgarna böra fastställas av Kungl. Maj:t.

Förslaget uppställer som allmän regel, att part alltid äger att själv utföra
sin talan inför alla domstolar, såväl högre som lägre. Å andra sidan äger part
i tvistemål oavsett målets beskaffenhet samt i viss utsträckning även i brottmål
rätt att låta sin talan föras genom ombud. Beträffande villkoren för att
få användas som rättegångsombud framhåller beredningen, att av en på beredningens
föranstaltande verkställd statistisk undersökning, varav ett sammandrag
fogats vid beredningens betänkande, framgår, att användningen av
rättsbildade ombud under de sista årtiondena alltmera stegrats. Detta förhållande
har enligt beredningens mening sin grund ej endast i en mera utbredd
insikt hos de rättssökande om betydelsen av att rättsbildade ombud
användas utan även i den ökade tillgången på sådana ombud. Beredningen
anser dock, att, såsom utskottet antytt, vissa svårigheter skulle möta, om
som allmänt krav uppställdes, alt ombuden skulle vara rättsbildade. Till -

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

gången på advokater är störst i städerna, och ur denna synpunkt skulle införande
av advokatmonopol i fråga om mål, som väckas vid rådhusrätt med
tre lagfarna ledamöter, icke vara ägnat att inge betänkligheter. Beredningen
har dock icke ansett sig böra föreslå en sådan partiell lösning av denna
fråga. Den i propositionen, liksom tidigare av processkommissionen, förordade
utvägen att begränsa fordran på rättslig utbildning till ombud i överrätt
skulle, som utskottet framhållit, medföra vissa olägenheter, och beredningen
har, med hänsyn till den ställning riksdagen på denna punkt intagit,
icke ansett sig böra fullfölja densamma.

Det företräde, som förslaget bereder advokaterna, ligger i främsta rummet
i ensamrätten till advokatnamnet. Beredningen framhåller, att genom
denna ensamrätt kommer det förtroende, som varje enskild advokat
lyckas förvärva sig, advokaterna samfällt till godo, och att de därigenom
erhålla ett starkt intresse att vidmakthålla en god anda inom kåren och
därifrån avlägsna olämpliga element. Advokat äger vidare att utan någon
föregående prövning av domstol uppträda som rättegångsombud, medan i
fråga om annan än advokat den domstol, där ombudet- uppträder, har att
undersöka, om ombudet med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet
finnes lämplig. Ombud, som ej är advokat, kan, örn han visar sig olämplig,
av rätten förklaras obehörig som ombud ej endast i ett visst mål utan ock
för viss tid eller tills vidare. Advokat kan väl av rätten avvisas som ombud
i ett visst mål, men han är beträffande påföljder i övrigt underkastad ej domstolens
utan advokatsamfundets disciplinära myndighet. Som offentlig försvarare
i brottmål kan förordnas endast den som är advokat.

Grundsatser i fråga om förfarandet.

I fråga om förfarandet bygger förslaget på grundsatserna om rättegångens
muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa grundsatser skola tilllämpas
i alla instanser. Rättegångens muntlighet innebär, att processmaterialet
skall vid den förhandling, som utgör grundval för domen, framläggas för
domstolen i muntlig form. Det är å vad sålunda muntligt framlägges, som målets
avgörande omedelbart skall grundas. För att detta skall kunna ske fordras,
att förhandlingen kan slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i
varje fall vid rättegångstillfällen, som ligga varandra så nära i tiden, att domstolens
uppfattning om vad som förekommit ännu är ogrumlad, då målet avgöres.
Förhandlingens koncentration och omedelbarhet äro av särskild betydelse
med hänsyn till bevisningen. I fråga om denna skall enligt förslaget
tillämpas den fria bevisprövningen. Denna medför bl. a., att de nuvarande
vittnesjäven bortfalla och att bevisvärde kan tilläggas parternas egna utsagor.
Om parters och vittnens utsagor avgivas vid ett och samma rättegångstillfälle,
har, framhåller beredningen, domstolen helt andra möjligheter att
bedöma utsagornas tillförlitlighet; frestelsen för den som höres att avvika
från sanningen motverkas av att han ställes inför utsikten, att utsagan omedelbart
kommer att belysas av vad andra lia att meddela. Den på muntlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

407

het, koncentration och omedelbarhet grundade förhandlingen skapar på detta
sätt väsentligt större trygghet, att den fria bevisprövningen fyller sin uppgift.
En förutsättning för bevisbedömningens tillförlitlighet är ock, att bevisningen
om möjligt upptages omedelbart vid förhandlingen inför den domstol,
som dömer i målet, och ej förebringas genom protokoll över bevisupptagning
utom förhandlingen. Kravet på bevisningens omedelbarhet framträder
särskilt starkt i fråga om bevismedel, där, såsom vid vittnesbeviset och partsförhöret,
bevisvärdet är knutet vid själva den muntliga utsagan.

Beredningen framhåller, att förfarandets karaktär i hög grad inverkar på
domarens ställning i processen. Att domaren bör intaga en objektiv och i
förhållande till båda parterna fullt opartisk ställning, ligger i sakens natur.
Under rättegången bör han avhålla sig från allt, som är ägnat att rubba tilltron
till hans opartiskhet. Domarens uppfattning om hos vilken part rätten
ligger skall komma till uttryck först efter avslutad förhandling, i domen.
Denna självklara grundsats leder dock icke till att domaren tilldelas
en passiv roll i rättegången. Ett av den muntliga processens största företräden
framför den skriftliga är, att den lämnar domaren tillfälle till en
verksam processledning. Han har i första hand att vaka över att i fråga
om rättegångens förlopp lagens föreskrifter iakttagas och, om part eller annan
handlar i strid däremot, tillämpa de påföljder, som äro stadgade. Han
har särskilt att tillse, att principerna örn förhandlingens muntlighet, koncentration
och omedelbarhet förverkligas. För en lämplig anordning av förhandlingen
kan han förordna, att skilda frågor eller delar av målet behandlas
var för sig, och han har att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som saknar betydelse. Genom frågor
till parterna har domaren att söka utreda dunkla punkter eller motsägelser
i deras framställningar. Vad angår rättegångens materiella sida måste
rättegångsordningen bygga på parternas egen verksamhet som den huvudsakliga.
Denna grundsats gäller för såväl tvistemål som brottmål. Det grundläggande
även för rättegången i brottmål är en förhandling mellan två parter,
å ena sidan åklagaren eller målsäganden och å den andra den tilltalade.
Straffprocessen bygger alltså i stort sett liksom civilprocessen på förhandlingsprincipen;
den är ackusatorisk och ej, som i äldre tider, inkvisitorisk.
Vad angår domarens ställning till processen föreligga dock vissa olikheter.
I civilprocessen äger rätten icke döma över annat än vad parten i föreskriven
ordning yrkat. Ej heller må i mål, där förlikning är tillåten, domen grundas
å omständighet, som ej av part åberopats som grund för hans talan. Beträffande
straffprocessen har denna regel sin motsvarighet i bestämmelsen,
att domen ej må avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i
behörig ordning förts; rätten är däremot obunden av yrkande om brottets
rättsliga rubricering eller tillämpligt lagrum liksom beträffande straff eller
annan påföljd, som bör följa å gärningen.

Den för såväl tvistemål som brottmål gemensamma regeln, att det i första
hand är parterna, som lia att sörja för utredning och bevisning, utesluter icke,
att det även tillkommer rätten att föranstalta därom. Rätten har alltid att

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

inom de gränser, som lagen utstakar, verka för att den materiella grundvalen
för domen blir tillförlitlig och fullständig. Beträffande sådana tvistemål, där
förlikning är tillåten, är rättens befogenhet att införa bevisning begränsad,
i det att rätten ej, utan yrkande av part, må höra vittne, som ej förut hörts
på parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt
bevis. Med de dispositiva tvistemålen ha i detta hänseende enligt förslaget
likställts de brottmål, i vilka talan om ansvar må föras endast av målsägande.

Bland de upplysningskällor, av vilka rätten alltid har befogenhet att begagna
sig för utredningen, är parternas hörande den viktigaste. För att denna
upplysningskälla skall komma till sin rätt, böra parterna vara personligen
tillstädes. Förslaget innebär i förhållande till gällande rättstillämpning en
väsentlig utvidgning av parts skyldighet att infinna sig personligen. Rätten
kan, som enligt gällande rätt, av eget initiativ hålla syn och tillkalla sakkunnig.

Av den muntliga processen följer förhandlingens offentlighet. Denna
grundsats har av ålder tillämpats vid underrätterna. I överrätterna är däremot
för närvarande med hänsyn till förfarandets övervägande skriftliga
karaktär offentligheten i regel utesluten. Då enligt förslaget även överrättsprocessen
skall bliva muntlig, följer härav, att även överrätternas förhandlingar
i allmänhet bliva offentliga.

Förfarandet i första instans.

Tvistemål.

I tvistemål inledes rättegången som nu genom ansökan örn stämning å svaranden.
Ansökan, som ställes till rätten, skall innehålla uppgift å de omständigheter,
varå käranden grundar sin talan, och det yrkande han framställer.
De skriftliga bevis, som käranden innehar, skola i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid ansökningen. Ansökan underkastas, så snart den
inkommit, en förberedande granskning av rätten, som i detta fall är domför
med häradshövdingen ensam eller, beträffande rådhusrätt, med en lagfaren
ledamot. Ansökan kan omedelbart avvisas, om rätten finner uppenbart, att
målet på grund av rättegångshinder ej kan upptagas till prövning. Är ansökan
ofullständig, kan rätten förelägga käranden att komplettera den.
Rätten utfärdar därefter stämning å svaranden att svara å käromålet.

Handläggningen av ett tvistemål är uppdelad å två olika stadier, förberedelsen
och huvudförhandlingen. Förberedelsens syfte är i främsta rummet,
att målet under denna skall så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan
slutföras i ett sammanhang. I första hand skola vid förberedelsen parternas
ståndpunkter klarläggas; tillika skall bevisupptagningen vid huvudförhandlingen
förberedas. Parterna ha var å sin sida att uppgiva den bevisning de
ämna förebringa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevismedel. Erfordras
för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,
att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

409

föremål tillhandaliålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd
vidtages, skall rätten meddela beslut därom under förberedelsen. Part,
som vill att sådan åtgärd vidtages, skall så snart ske kan göra framställning
därom lios rätten.

För säkerställande av den rätt, som käranden gör gällande i målet, kunna
vissa provisoriska åtgärder vidtagas redan under förberedelsen. Sålunda
kan, då talan avser fordran, kvarstad läggas å gäldenärens lösa egendom eller
skingringsförbud meddelas å lös eller fast egendom; är fara, att gäldenären
begiver sig från riket, kan reseförbud meddelas. I rättegång om bättre
rätt till lös eller fast egendom kan rätten förordna om kvarstad eller skingringsförbud.
Örn domstols befogenhet i nu antydda fall saknas för närvarande
bestämmelser i lag. Även om domstolarna ansett sådan befogenhet
i viss utsträckning tillkomma dem, är dock, uttalar beredningen, allmänt
erkänt, att en parts rätt ofta göres värdelös genom obehöriga förfoganden
av motparten. Med hänsyn härtill har i förslaget upptagits en allmän bestämmelse
om att, då det skäligen kan befaras, att motparten genom sitt
förhållande söker hindra eller försvåra verkställande av den kommande
domen eller väsentligt förringa dess värde för parten, rätten kan vid vite
meddela motparten förbud att utöva viss verksamhet eller företaga viss
handling ävensom, då det erfordras, vid vite förelägga honom att företaga
viss handling t. ex. för underhåll av omtvistad egendom. Rätten kan även
förordna örn egendoms förvaltning av god man eller om annan åtgärd, som
finnes erforderlig för säkerställande av partens rätt. Är det för parten av
synnerlig vikt och länder det ej motparten till väsentligt förfång, kan ock
före domen ske en provisorisk reglering av det mellan parterna omtvistade
förhållandet.

Den allmänna regeln är, att ett mål, sedan förberedelsen slutförts, utsättes
till huvudförhandling. Förberedelsens uppgift är begränsad till målets beredande
till huvudförhandling, och någon ytterligare behandling av själva
sakfrågan kan alltså icke äga rum under förberedelsen. Ej heller kan rörande
denna fråga bevis upptagas i andra fall än då det av särskilda skäl är
medgivet. Däremot kan ett avgörande av processuella frågor ske under förberedelsen,
såsom måls avvisande på grund av rättegångshinder, föreläggande
för part eller annan att förete skriftlig handling eller föremål; för prövning
av dylik fråga kan ock bevisning upptagas vid förberedelsen. I vissa
särskilt angivna fall kan ett avgörande av själva saken ske; detta avgörande
grundar sig emellertid då icke å någon materiell prövning i egentlig mening.
De nu åsyftade fallen äro tredskodom, stadfästelse av förlikning samt dom
i anledning av talan, som medgivits eller återkallats.

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten kan dock förordna örn skriftlig
förberedelse, örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet
eljest skulle finnas lämpligare.

Vid muntlig förberedelse kallas parterna till förhandling, den s. k. första
inställelsen. Allt efter målets beskaffenhet föreläggas parterna härvid på -

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

följder av olika slag. I mål, vari förlikning är tillåten, är påföljden av parts
utevaro, att tredskodom kan meddelas mot den uteblivne. Om det kan antagas,
att förberedelsen därigenom främjas, skall part åläggas att infinna sig
personligen. Härvid utsättes vite. Förhandlingen skall vara muntlig; svaranden
må dock som svaromål vid första inställelsen åberopa av honom ingiven
skrift. Uppskov med förhandlingen kan äga rum, dock ej längre än
oundgängligen påkallas. Rätten äger förordna, att förberedelsen skall fortsättas
genom skriftväxling.

Vid den skriftliga förberedelsen utsättes viss tid för svaranden att avgiva
skriftligt svaromål. Någon påföljd för svaranden förekommer i detta fall
icke. Inkommer han ej med svaromål, skall rätten genast övergå till muntlig
förberedelse för att, om han uteblir från denna, kunna meddela tredskodom
mot honom. Mellan parterna kan skriftväxlingen fortgå medelst nya
skrifter, varvid rätten äger att föreskriva, i vilket avseende part skall yttra
sig.

Sedan förberedelsen avslutats, utsättes huvudförhandling. Angående tiden
för denna gäller den allmänna regeln, att part eller annan, som skall
infinna sig, skall erhålla skäligt rådrum. Utsättes huvudförhandling att hållas
senare än fyra veckor efter förberedelsens slut, skall rätten göra anmälan
därom till hovrätten med uppgift om anledningen till uppskovet. Huvudförhandling
kan ock under vissa förutsättningar hållas i omedelbart samband
med förberedelsen.

Huvudförhandlingens uppgift är att bilda grundval för domen. Vid huvudförhandlingen
skall allt det processmaterial, som må läggas till grund för
domen, förebringas: parternas yrkanden, invändningar och medgivanden,
deras utveckling av sin talan i rättsligt och faktiskt hänseende samt bevisningen.
Vad som förekommit vid förberedelsen ingår icke utan vidare i processmaterialet.
Detta innebär emellertid icke, att materialet från förberedelsen
är utan betydelse för huvudförhandlingen. Väl får som regel protokollet
eller parternas skrifter vid förberedelsen icke uppläsas vid huvudförhandlingen,
men part äger vid huvudförhandlingen, om anledning därtill förekommer,
åberopa ett av motparten gjort medgivande eller ett erkännande
av en omständighet, som är av betydelse i målet. Örn parts utsaga avviker
från hans utsaga vid förberedelsen eller han underlåter att yttra sig vid
huvudförhandlingen eller eljest särskilda skäl förekomma, må vad parten
anfört under förberedelsen uppläsas.

Förhandlingen skall vara muntlig. Vad angår själva partsförhandlingen
innefattas häri, att part icke får åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga eller
annat skriftligt anförande; dock må yrkanden uppläsas ur skrift. Att part
vid utförande av sin talan får använda sig av minnesanteckningar, ligger
i öppen dag.

Vid huvudförhandlingen skall part sanningsenligt redogöra för de omständigheter,
som han åberopar, och uttala sig om de av motparten anförda
omständigheterna samt besvara framställda frågor. För att denna partens
sanningsplikt skall bliva av verklig betydelse är i regel av vikt, att parterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

411

äro personligen tillstädes. Part skall föreläggas att infinna sig personligen,
om ej hans närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen. Parts underlåtenhet
att efter rättens föreläggande infinna sig eller att eljest fullgöra
vad rätten förelagt honom till utredning i målet eller att besvara framställd
fråga kan läggas honom till last i bevishänseende.

För att huvudförhandlingen skall kunna slutföras vid ett och samma rättegångstillfälle
böra alla, som skola höras i målet, då vara tillstädes. Med hänsyn
härtill måste parts eller annans underlåtenhet att inställa sig vara förenad
med en allvarlig påföljd. För part är påföljden i dispositiva tvistemål, liksom
vid förberedelsen, i allmänhet tredskodom; skall han infinna sig personligen,
förelägges vite. Part, som uteblir från rätten eller ej iakttager rättens föreläggande
att infinna sig personligen, ådrager sig skyldighet att ersätta motparten
den kostnad, som därigenom uppkommit för honom. Vittne eller
sakkunnig, som kallats men uteblir, dömes till böter, högst 300 kronor; han
kan dessutom ådraga sig ersättningsskyldighet. Rätten äger förordna, att vittne
skall hämtas till rätten. Har vittne eller sakkunnig uteblivit, kan föreläggande
meddelas honom vid vite att komma tillstädes vid senare rättegångstillfälle.
Finner någon, som kallats att infinna sig, att han icke kan hörsamma
kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom hos rätten.

Då målet påropas till huvudförhandling, har rätten att undersöka, om något
hinder föreligger för att huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.
Infinner sig part ej personligen, ehuru föreläggande därom meddelats, utan
allenast genom ombud eller uteblir vittne eller sakkunnig, har rätten att med
hänsyn till föreliggande omständigheter pröva, om hans närvaro erfordras för
utredningen; partens personliga närvaro utgör ej någon nödvändig förutsättning
för målets behandling. En annan omständighet, som kan utgöra hinder för
målets slutförande i ett sammanhang, är att part vill anföra nytt viktigt skäl
eller åberopa ny bevisning och motparten finnes vara i behov av anstånd
t. ex. för förebringande å sin sida av bevisning. Kan det antagas, att partens
förfarande skett i syfte att förhala rättegången eller överrumpla motparten,
kan vad parten sålunda anför eller åberopar lämnas utan avseende. Även om
sålunda en part icke i allmänhet utestänges från att vid huvudförhandlingen
åberopa nya omständigheter och bevis, inträder skyldighet för parten, om
hans förfarande skett av vårdslöshet eller försummelse, att ersätta motparten
den kostnad, som därigenom vållats.

Örn rätten vid sin undersökning finner, att på grund av någons utevaro
eller av annan anledning hinder möter för målets företagande till slutlig
handläggning, äger rätten att inställa huvudförhandlingen och utsätta den
till annan dag. Rätten har samtidigt att meddela nya förelägganden om pariers
och andras inställelser å den sålunda utsatta dagen. Emellertid kan det
inträffa, att svårighet möter för någon, som är tillstädes vid rätten, att
infinna sig ånyo å den bestämda tiden. Kan det antagas, att part, vittne
eller sakkunnig, som kommit tillstädes, icke kan utan oskälig kostnad eller
synnerlig olägenhet infinna sig vid senare rättegångstillfälle, må rätten höra
honom. Är av synnerlig vikt för utredningen, att samtidigt även annan be -

412

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

visning upptages eller annan handläggning sker, äger rätten föranstalta därom.
Bevis, som sålunda upptagits, kan vid den huvudförhandling, som senare
hålles, åberopas enligt reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandlingen.

Ehuru hinder finnes föreligga för målets slutliga handläggning, kan rätten
under vissa förutsättningar upptaga målet till huvudförhandling. Dessa förutsättningar
äro, att det kan antagas, att målet kan återupptagas till slutlig
handläggning inom två veckor efter den första förhandlingens slut och att
vid målets senare handläggning ej annan domare har säte i rätten. Dessutom
fordras, att uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet
lör utredningen. En sådan olägenhet kan vara, att bevis och motbevis rörande
samma omständighet icke lämpligen böra upptagas vid skilda rättegångstillfällen.

Även om huvudförhandlingen påbörjats i tanke att målet då skall slutbehandlas,
kunna under själva förhandlingen förekomma omständigheter,
som lägga hinder i vägen härför. En utväg vore visserligen, framhåller beredningen,
att rätten lämnade sådana omständigheter utan beaktande och
på det redan föreliggande materialet avgjorde målet. Denna lösning skulle
emellertid innebära den faran, att rättens avgörande icke överensstämde med
det materiellt riktiga. Väl bör rätten icke för utredning rörande omständigheter,
som icke äro av avgörande betydelse för målet, lämna parterna tillfälle
till uppskov; man skulle då lätt återkomma till det tidigare uppskovssystemet.
Åberopas emellertid under handläggningen nya viktiga skäl och bevis eller
yppas därunder annat förhållande, som gör ett uppskov oundgängligt, är
saken annorlunda. En sadan situation skall enligt förslaget bedömas enligt
väsentligen samma regler som gälla i fråga örn hinder för huvudförhandlingen.
Det ena alternativet är, att helt ny huvudförhandling hålles, varvid
den tidigare förhandlingen endast har betydelse som bevisupptagning utom
huvudförhandlingen, och det andra, att förhandlingen fortsättes vid ett senare
rättegångstillfälle. Även i detta fall kan en fortsatt förhandling endast
äga rum för den händelse, att målet återupptages till slutlig handläggning
inom två veckor efter den första förhandlingens slut och tillika rättens sammansättning
är oförändrad.

Såsom framgår av det anförda föreligga vid uppskov två olika utvägar,
fortsatt huvudförhandling och ny huvudförhandling. Den fortsatta huvudförhandlingen
utgör, som namnet anger, en omedelbar fortsättning av den
tidigare förhandlingen, och processmaterialet från båda förhandlingarna
utgör i detta fall grundval för domen. Vid ny huvudförhandling skall målet
företagas till fullständig handläggning och domen får grundas endast å vad
vid denna nya förhandling förekommit. Har bevis upptagits vid den tidigare
förhandlingen, skall beviset upptagas ånyo, om ej sådant upptagande finnes
sakna betydelse i målet eller medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.
Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom protokoll
och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Efter huvudförhandlingens slutförande har rätten att besluta dom i målet.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

413

En följd av omedelbarhetsprincipen är, att domen bör meddelas i så nära
tidssammanhang som möjligt med huvudförhandlingen. Enligt förslaget skall
samma dag som huvudförhandlingen avslutas eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas. Örn möjligt skall ock då domen beslutas och avkunnas.
Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande
eller avfattande, kan rätten besluta anstånd; domen skall dock, om ej synnerligt
hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor. Meddelas
ej domen inom denna tid, skall anmälan därom göras hos hovrätten
och därvid uppgivas anledningen till uppskovet. Då dom meddelas i omedelbart
samband med huvudförhandlingen, skall domen alltid avkunnas muntligen.
Meddelas ej domen vid huvudförhandlingen, kan den avkunnas vid
annat rättens sammanträde. För detta fall är emellertid muntligt avkunnande
ej ovillkorligt; domen kan ock meddelas genom att hållas tillgänglig å
rättens kansli. Vid huvudförhandlingen skall alltid underrättelse lämnas
örn tiden och sättet för domens meddelande.

Avgörande av ett mål sker — även om däri förekomma flera yrkanden
eller flera frågor — i regel i ett sammanhang och genom samma dom. Förslaget
medger emellertid under vissa förutsättningar skilda avgöranden.
Handläggas i ett mål t. ex. flera i fråga om grunden fristående yrkanden,
kunna dessa olika delar av målet utan olägenhet särskiljas, och det kan vara
av betydelse särskilt för käranden att de avgöras var för sig. Föres i samma
mål talan, huruvida ett rättsförhållande består eller icke består, en s. k. fastställelsetalan,
och tillika talan, vars prövning beror därav, kan särskild dom
givas över fastställelsetalan. Ett i viss mån likartat fall föreligger, då vid en
talan om fullgörelse såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens stor
lek äro mellan parterna stridiga. Beredningen framhåller, att det för käranden
ofta är av stort intresse att först erhålla ett avgörande i fråga om skyldigheten,
innan han föranstaltar om en omfattande och kanske dyrbar utredning
angående fullgörelsens storlek. Ur processuell synpunkt kan ett avgörande
av målet genom skilda domar medföra avsevärda fördelar. Särskild
huvudförhandling kan utsättas att äga rum rörande den del av målet eller
den fråga, som skall avgöras för sig. Uppskov kan härigenom undvikas och
kraven på förhandlingens koncentration och omedelbarhet lättare tillgodoses.

Brottmål.

Förfarandet i brottmål har enligt förslaget ordnats efter samma allmänna
grundsatser som förfarandet i tvistemål. Vissa med hänsyn till straffprocessens
särskilda natur påkallade avvikelser ha dock gjorts. De rättsförhållanden,
som i civilprocessen bliva föremål för behandling, äro med vissa undantag,
som särskilt röra familjerätten, underkastade parternas avtalsfrihet; de
rättsregler, som avse samhällets reaktion mot brott, äro däremot i regel
tvingande. Denna skillnad har i flera hänseenden återverkan å förfarandet.

Parterna i ett brottmål äro å ena sidan åklagaren eller målsäganden och å
den andra sidan den tilltalade. Vissa i lagen angivna brott kunna åtalas endast
av målsägande, andra höra först efter angivelse av målsägande under

414

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

allmänt åtal, medan övriga brott omedelbart äro föremål för allmänt åtal.
Enligt gällande rätt äga såväl åklagare som målsägande rätt att tala å brott,
som hör under allmänt åtal. Med hänsyn till de större garantier, som vid
en av åklagaren väckt talan måste anses föreligga i fråga om utredningens
fullständighet och åtalets utveckling, har beredningen ansett, att åtalsrätten i
fråga om brott, som omedelbart eller efter angivelse höra under allmänt åtal,
i första hand bör tillkomma åklagaren och målsägandens åtalsbefogenhet
begränsas till sådana fall, då åklagaren beslutat att ej väcka åtal eller nedlagt
av honom väckt åtal. Den subsidiära åtalsrätt, som sålunda skulle tillkomma
målsäganden, får sin betydelse främst som kontroll å åklagarnas
verksamhet.

Allmän åklagare är enligt gällande rätt skyldig att åtala brott, som hör
under allmänt åtal, om mot den misstänkte föreligga sådana skäl, alt de
kunna antagas leda till hans fällande, och åklagaren äger alltså icke att avstå
från åtal på den grund, att vissa lämplighetsskäl, såsom den tilltalades
ungdom eller personliga förhållanden, tala däremot. Beredningen har i sitt
förslag bibehållit den s. k. legalitetsprincipen. Det åligger åklagaren som
tjänsteplikt att åtala, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig
till brottet. I denna huvudregel föreslår emellertid beredningen viss jämkning
i fråga örn ringare brott. Eftergift av åtal kan enligt förslaget ifrågakomma
dels vid bötesbrott, örn det är uppenbart, att den misstänktes lagföring
ej är påkallad ur allmän synpunkt, och dels i visst fall vid sammanträffande
av brott, då en lagföring för något av brotten skulle ur straffsynpunkt
vara utan nämnvärd betydelse. Enligt förslaget kan i vissa fall ett
av åklagaren meddelat strafföreläggande träda i stället för åtal.

Innan allmänt åtal anställes, skall i regel förundersökning äga rum. Denna
överensstämmer till sitt ändamål i viss mån med förberedelsen i tvistemål.
Målet skall vid förundersökningen så beredas, att bevisningen kan vid
huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang. För förundersökningen
tillkommer emellertid ytterligare en viktig uppgift. Under det att vid förberedelsen
i regel icke upptages någon utredning angående själva saken,
skall vid förundersökningen utredas, vem som skäligen kan misstänkas för
brottet och örn tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom. Förundersökningen
utgör alltså den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut.

Enligt förslaget skall förundersökningen i regel inledas av polismyndighet
och stå under dennas ledning så länge ett mera förberedande spanings- och
efterforskningsarbete äger rum och innan misstanke för brottet kan riktas
mot någon viss person. Örn förundersökningen inletts av polismyndighet,
skall åklagaren så snart han finner det påkallat och senast då någon skäligen
kan misstänkas för brottet övertaga ledningen av undersökningen. Som
representant för det allmänna har han att tillse, att undersökningen sker på
ett objektivt och opartiskt sätt. Ej blott de omständigheter, som tala mot
den misstänkte, utan" även sådana, som äro gynnsamma för honom, skola
beaktas. Bevis, som äro att tillgå, skola tillvaratagas, även om de äro till
den misstänktes förmån. Är den misstänkte anhållen eller häktad, har den

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

415

misstänkte, om han begär det, rätt att erhålla offentlig försvarare. Även i
andra fall kan offentlig försvarare förordnas, om på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest den misstänktes rätt icke finnes kunna utan biträde
tillvaratagas. Förordnande av offentlig försvarare ankommer på rätten. Härtill
skall förordnas lämplig advokat, företrädesvis någon som vid rätten brukas
som rättegångsombud. Hinder föreligger icke, att den misstänkte själv
utser försvarare.

Ett viktigt led i förundersökningen utgöra förhören med den misstänkte
och andra, som antagas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen.
I förslaget har en viss befogenhet tillagts undersökningsledaren att
låta hämta person till dylikt förhör. Hämtningsrätt föreligger dock i regel
endast sedan kallelse ej hörsammats och ej i något fall beträffande den som
har sin bostad eller uppehåller sig å större våglängd än 15 kilometer från
den plats, där förhöret skall hållas. För förhör å annan ort kan undersökningsledaren
anlita biträde av polismyndighet å den orten. Vid förhör må ej
i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas medvetet
oriktiga uppgifter, snärjande frågor, löften eller förespeglingar örn särskilda
förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Den
som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig
vila. Vid förhör skall såvitt möjligt närvara ett av undersökningsledaren
anmodat trovärdigt vittne. Undersökningsledaren har att bestämma, om
även annan må övervara förhör. Då förundersökningen fortskridit så långt,
att någon skäligen kan misstänkas för brottet, skall han, då han höres,
underrättas om misstanken. Åklagaren är skyldig att, så snart det kan ske
utan men för utredningen och i varje fall innan åtal beslutas, lämna den
misstänkte och hans försvarare tillfälle att taga kännedom om vad vid undersökningen
förekommit samt att ange den utredning, som de å sin sida anse
önskvärd. Begäran därom skall av åklagaren efterkommas, om det kan
antagas att utredningen är av betydelse. Vid förhör, som hålles på den
misstänktes begäran, äger den misstänkte och hans försvarare alltid vara tillstädes.
Även vid annat förhör må, om det kan ske utan men för utredningen,
försvarare vara tillstädes. Är den misstänkte anhållen eller häktad, må
hans försvarare ej förvägras att sammanträffa med honom.

Ett ingripande från rättens sida under förundersökningen kan äga rum
på framställning av såväl undersökningsledaren som den misstänkte. Den
förre äger hos rätten begära förordnande av sakkunnig samt föreläggande
för annan att förete skriftlig handling eller tillhandahålla föremål för besiktning.
Finnes för utredningen erforderligt, att redan under förundersökningen
någon höres som vittne, kan vittnesförhör med honom äga rum inför
rätten. Undersökningsledaren eller den misstänkte äger ock hos rätten göra
framställning om upptagande av bevis, då fara föreligger, att beviset före
huvudförhandlingen går förlorat eller då endast med svårighet kan föras.
Till säkerställande av en objektiv utredning av de omständigheter, som äga
samband med åtalsfrågan, upplages i förslaget bestämmelse örn att, då undersökningsledaren
avslagit den misstänktes begäran örn förebringande av

416

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

viss utredning, denne äger göra anmälan därom hos rätten. Sådan anmälan
kan ock ske, om den misstänkte eljest förmenar, att vid förundersökningen
ej rätteligen förfarits. Rätten kan i anledning av anmälan hålla förhör med
den misstänkte eller annan och, om anmälan finnes befogad, vidtaga den
åtgärd, som erfordras för rättelse.

Förundersökningen avslutas med att undersökningsledaren meddelar beslut,
huruvida åtal skall anställas eller icke.

Förundersökning äger icke rum vid enskilt åtal och detta oberoende av
örn åtalet avser ett målsägandebrott i egentlig mening, d. v. s. ett brott, som
endast målsägande må åtala, eller ett brott under allmänt åtal, där målsägandens
åtalsrätt enligt förslaget är subsidiär. Det ankommer alltså i detta
fall på målsäganden att själv draga försorg om den utredning, som han anser
erforderlig för väckande av åtal. För det beredande av målet, som bör
föregå huvudförhandlingen, gälla i allt väsentligt samma regler som för förberedelse
i tvistemål.

I förslaget ha de straffprocessuella tvångsmedlen underkastats ingående
reglering. De i förslaget upptagna tvångsmedel, som innebära frihetsförlust,
äro anhållande och häktning. Beslut örn anhållande meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. Häktningsrätt tillkommer enligt förslaget allenast
domstol. Med hänsyn till såväl den enskildes rättssäkerhet som beskaffenheten
av prövningen — i många fall innebär denna ett diskretionärt avvägande
mellan olika intressen — har beredningen ansett denna ordning vara
att föredraga framför den nu gällande. Däremot har av praktiska skäl och
då det alltid är domstol, som har att besluta häktning, tiden för anhållandet
ansetts kunna i vissa fall något utsträckas. För den misstänkte kan det ofta
vara av betydelse, att han, sedan åklagaren beslutat göra framställning om
häktning, erhåller rådrum för beredande av sitt försvar. Senast å femte dagen
efter anhållandet skall anhållningsmyndigheten till rätten avlåta framställning
örn den misstänktes häktning; i annat fall skall han omedelbart frigivas. Sedan
framställningen inkommit, skall rätten så snart ske kan och, om synnerligt
hinder ej möter, senast å fjärde dagen därefter hålla förhandling i
häktningsfrågan. Har åtal redan väckts eller väckes samtidigt åtal för brottet,
kan dock med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen, om denna
hålles inom en vecka därefter. Vid häktningsförhandling är rätten domför
med en lagfaren domare. Vid förhandlingen skola den som yrkat häktning
och den anhållne vara tillstädes. Uppskov med förhandlingen får ej äga
rum, med mindre synnerliga skäl förekomma därtill och, om den misstänkte
ej begär längre uppskov, ej utöver fyra dagar. Prövningen sker på grundval
av förhandlingen och vad som förekommit vid förundersökningen. Därutöver
må utredning ej förebringas, såvida ej särskilda skäl äro därtill. Beslutas
häktning, innebär detta icke som enligt gällande rätt, att åtal därmed
inletts. I allmänhet torde häktning ske under förundersökningen och alltså
innan åtalsbeslut ännu föreligger. I detta fall skall rätten i samband med
häktningsbeslutet utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Överstiger
den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

417

och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling.
Rätten skall därvid tillse, att utredningen bedrives så skyndsamt
som möjligt. Är det uppenbart, att förhandling inom den angivna tiden skulle
vara utan betydelse, kan dock rätten besluta längre tids mellanrum. Efter
åtalets väckande äger rätten liksom nu att av eget initiativ upptaga fråga om
den tilltalades''häktande.

De i förslaget upptagna häktningsgrunderna överensstämma i huvudsak
med gällande rätt. Häktning kan förekomma till förebyggande av fara för
att den misstänkte avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller
straff eller för att han undanröjer bevis. Därutöver har i förslaget såsom
häktningsgrund införts, att anledning förekommer, att den misstänkte fortsätter
sin brottsliga verksamhet.

I överensstämmelse med gällande rätt .kan häktning i regel icke förekomma
annat än då frihetsstraff kan följa å brottet. Häktning föreskrives ej i
något fall ovillkorligt. Kan å brottet ej följa lindrigare straff än straffarbete
i två år, skall dock häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill
saknas. Beträffande person, som har stadigt hemvist inom riket, föreligger,
örn å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse, den begränsning
av häktningsrätten, att fara för hans avvikande icke skall anses föreligga,
med mindre han gjort förberedelse eller försök därtill. I visst fall kan enligt
gällande rätt häktning ske även vid brott, varå allenast böter kunna följa,
nämligen då den misstänkte är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann.
Enligt förslaget har häktningsrätten vid bötesbrott utvidgats att avse även
det fall, att den misstänkte saknar hemvist inom riket och det skäligen kan
befaras, att han genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring
eller straff. Bestämmelsen har betydelse för beivrande av brott, begångna
av utlänningar, som mera tillfälligt uppehålla sig här i riket.

I vissa fall kan enligt förslaget reseförbud träda i stället för häktning.
Föreligger mot den misstänkte icke annan anledning till häktning än fara
att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff, kan
förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort.
Oberoende av brottets beskaffenhet kan reseförbud meddelas, om skäligen
kan befaras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager
sig lagföring eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning
till målsägande. Reseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äger den misstänkte
begära rättens prövning av förbudet.

Till säkerställande av det allmännas anspråk på böter eller annan ersättning
eller målsägandes fordran på skadestånd och dylikt kan enligt förslaget
rätten förordna örn kvarstad eller skingringsförbud å egendom, tillhörig den
misstänkte. I avbidan på rättens beslut må undersökningsledaren eller åklagaren
och i vissa fall även polisman taga lös egendom i förvar. Frågan härom
skall dock inom viss kort tid hänskjutas till rättens prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sand. Nr 5.

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

De i förslaget upptagna bestämmelserna om beslag och om husrannsakan
samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning innehålla icke någon mera
väsentlig principiell avvikelse från den härutinnan gällande lagstiftningen.
Beslut om dessa tvångsmedels användning fattas i regel av åklagaren, undersökningsledaren
eller polismyndighet och i vissa fall av polisman. Den
som drabbas av åtgärden står i allmänhet öppet att påkalla rättens prövning.
Sedan åtal väckts, kan ock rätten självmant upptaga fråga därom.

Allmänt åtal inledes enligt förslaget i regel genom stämning å den som
skall tilltalas. Ansökan om stämning skall göras hos rätten; rätten äger
dock i den omfattning, som finnes lämplig, uppdraga åt åklagaren att själv
utfärda stämning. I olikhet med gällande rätt erfordras stämning även då
den tilltalade själv är tillstädes vid rätten eller är häktad. Utan stämning
kan enligt förslaget väckas åtal för rättegångsförseelse ävensom under vissa
förutsättningar för brott, som någon begår inför rätten vid dess sammanträde.

I stämningsansökan skall åklagaren bl. a. uppgiva den brottsliga gärningen
med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga
omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de
lagrum, som äro tillämpliga. Åklagarens uppgift om gärningen är av särskild
betydelse. Rättens prövning må nämligen ej avse annan gärning än
den, för vilken ansvar av åklagaren yrkats. Däremot är, såsom förut framhållits,
rätten ej bunden av åklagarens yrkande beträffande brottets rättsliga
beteckning eller tillämpligt lagrum. Ansökan skall vidare innehålla uppgift
å de bevis åklagaren vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. Utfärdas stämning av åklagaren, skola motsvarande uppgifter
intagas i stämningen. Har förundersökning ägt rum, skall åklagaren tillställa
rätten utskrift av undersökningsprotokollet med de skriftliga handlingar
och föremål, som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

I regel innefattar stämningen allenast ett föreläggande för den tilltalade
att svara i målet jämte en anmodan att muntligen eller skriftligen hos rätten
uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han
vill styrka med varje särskilt bevis. Kan på grund av den tilltalades erkännande
eller annan omständighet antagas, att uppgift om bevis ej erfordras,
äger rätten att omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.
Före huvudförhandlingen har rätten att vidtaga sådana förberedande
åtgärder som inhämtande av yttrande av sakkunnig, meddelande av
föreläggande om företeende av skriftlig handling eller föremål och upptagande
av bevis utom huvudförhandlingen. Huvudförhandlingen skall hållas
så snart ske kan och, om den tilltalade är anhållen eller häktad, i regel
inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes.

Vid huvudförhandlingen skall den tilltalade infinna sig personligen, om
straffarbete kan följa å brottet och i annat mål, om hans närvaro ej kan
antagas sakna betydelse för utredningen. Föreläggande härom skall med -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

419

delas honom vid vite; rätten kan ock under vissa förutsättningar förordna
om hans hämtning. Är han anhållen eller häktad, förordnar rätten örn hans
inställande. Om målsägandens hörande erfordras, kan vite föreläggas honom.

Liksom vid huvudförhandling i tvistemål har rätten, då målet påropas,
att undersöka, huruvida hinder möter mot målets företagande till slutlig
handläggning. Beträffande huvudförhandlingens inställande samt fortsatt
och ny huvudförhandling gälla i stort sett samma regler som för tvistemålens
del. Vad angår den tilltalades utevaro eller underlåtenhet att trots föreläggande
infinna sig personligen utgör detta förhållande i olikhet med vad
som gäller i tvistemål i regel hinder för huvudförhandlingen. Under vissa
förutsättningar kan dock målet avgöras det oaktat. Dessa förutsättningar
äro, att saken finnes kunna nöjaktigt utredas samt tillika att å brottet icke
kan följa svårare straff än fängelse eller anledning förekommer, att den tilltalade
avvikit. Den dom, som sålunda meddelas mot den tilltalade, är icke
en tredskodom i teknisk mening utan ett avgörande efter materiell prövning.
Vid huvudförhandlingen skall alltid åklagaren vara närvarande och,
om offentlig försvarare förordnats, denne. Uteblir den sistnämnde, kan dock
rätten förordna annan att försvara den tilltalade.

Förhandlingen inledes med att åklagaren framställer sitt yrkande, varefter
den tilltalade uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar
gärningen. Den tilltalades erkännande medför visserligen icke, såsom i
dispositiva tvistemål, den verkan, att den erkända omständigheten skall anses
bevisad, och fritager ej heller åklagaren från skyldigheten att vidare
utveckla åtalet, men det är uppenbart, att erkännandet är av betydelse med
hänsyn till åtalets utveckling och bevisföringen. Sedan åklagaren utvecklat
åtalet, höres målsäganden. Den tilltalade skall därefter uppmanas att i
ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren
och målsäganden anfört. Någon skyldighet för den tilltalade att yttra
sig föreligger icke. Hans vägran att yttra sig kan emellertid, örn ock ej i
lika hög grad som i tvistemål, läggas honom till last vid bevisprövningen.
Med rättens tillstånd kunna åklagaren och målsäganden ställa frågor till
honom; frågor må ock ställas av försvararen. Sedan målsäganden och den
tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

I likhet med vad i propositionen och av riksdagen uttalats intar förslaget
den ståndpunkten, att protokollen från förundersökningen icke må läggas
till grund för huvudförhandlingen. Enligt förslaget må vid förhör med
målsägande eller den tilltalade eller med vittne skriftlig uppteckning av vad
han anfört tidigare inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall än då hans utsaga vid förhöret avviker från den
tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Angående rättens överläggning och dom gälla i stort sett samma regler
som i tvistemål. Den tid, inom vilken dom skall meddelas beträffande häktad,
är dock i regel begränsad till en vecka; den får ej i något fall överstiga två
veckor.

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Enskilt åtal inledes liksom allmänt åtal genom stämning å den som skall
tilltalas. Örn målets beredande till huvudförhandling gälla i huvudsak samma
regler som i tvistemål. För huvudförhandlingen äga bestämmelserna om
huvudförhandling i brottmål tillämpning. Påföljd för målsägande, som uteblir
från sammanträde för muntlig förberedelse eller från huvudförhandling, är,
om den tilltalade yrkar det, att målsäganden förlorar sin rätt att tala å brottet.
Har förklaring härom meddelats, äger dock målsäganden inom viss tid hos
rätten göra ansökan om målets återupptagande.

För att ett brottmål skall anses föreligga är enligt förslaget en förutsättning,
att talan föres om ansvar. Talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk,
som grundar sig å brott, är, om den väckes utan samband med åtal för brottet,
att anse som tvistemål. Hinder föreligger icke, att det enskilda anspråket
prövas i samband med åtalet, varvid målet i dess helhet behandlas som brottmål.
När skäl föreligga därtill, kan dock rätten hänvisa det enskilda anspråket
till handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen. Beträffande brott,
som hör under allmänt åtal, är enligt förslaget åklagaren på målsägandens
begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens
talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes
ogrundat. Stadgandet har till syfte att i de mål, där särskild utredning om
målsägandens enskilda anspråk ej erfordras eller utan olägenhet kan åstadkommas
i samband med åtalet, bespara målsäganden de kostnader, som utförande
av självständig talan skulle medföra eventuellt genom anlitande av
ombud. Då åklagaren sålunda för talan för målsäganden, sker det icke som
ombud utan på grund av tjänsteplikt. Enligt förslaget må åklagare ej brukas
som ombud.

Behandlingen av mindre mål.

Beredningen framhåller såsom en viktig fordran på en rättegångsordning,
att den äger tillräcklig smidighet för att lämpa sig för behandlingen av såväl
mera svårutredda eller eljest invecklade mål som ock mål, i vilka rättsskipningsuppgiften
är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Då denna ofta mer
eller mindre påverkas av de intressen, varom målet rör sig, kunde ifrågasättas
att för vissa mindre mål inrätta ett särskilt s. k. bagatellförfarande. Uppenbart
är dock, yttrar beredningen, att betänkligheter möta att mera allmänt eftergiva
de rättsliga garantierna för prövningen allenast på den grund, att tvisteföremålet
har ett relativt mindre värde eller målet rör allenast ett ringare brott;
detta ger icke alltid ett riktigt uttryck åt den betydelse målet kan äga för
parterna. Särskilt framträda dessa betänkligheter i fråga om förfarandet i
första instans. Av denna anledning har beredningen — i överensstämmelse
med den ståndpunkt, som intagits i 1931 års proposition och av riksdagen —
icke ansett sig böra beträffande handläggningen i första instans göra någon
allmän uppdelning av målen. Detta utesluter emellertid icke sådana förenklingar
i det allmänna förfarandet, som med hänsyn till rättsskipningsuppgif -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

421

tens natur i det särskilda fallet kunna visa sig ändamålsenliga. Enligt förslaget
kan också, såsom framgår av det föregående, i viss mån en sådan anpassning
ske.

Sålunda kan redan under förberedelsen i tvistemål vid någondera partens
utevaro ett avgörande av målet ske genom tredskodom, liksom dom kan meddelas,
då talan medgivits eller återkallats; detta gäller dispositiva tvistemål.
Såsom under förberedelsen i allmänhet är härvid häradsrätt domför utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren ledamot. Även då parterna komma
tillstädes, kan under vissa förutsättningar ett mål avgöras omedelbart i samband
med förberedelsen. Förutsättningar äro, att antingen båda parterna
samtycka till huvudförhandling omedelbart eller ock saken finnes uppenbar.
Huvudförhandling äger då rum genast efter förberedelsens slut och inför
samma domare, som handlagt förberedelsen. Genom denna anordning beredes
tillfälle till ett snabbt och föga kostsamt avgörande av enklare mål liksom
av mål, vari på grund av erkännande eller andra omständigheter någon ovisshet
icke föreligger örn utgången.

Även för behandlingen av mindre brottmål medger förslaget vissa lättnader
i förfarandet. Då erkännande av den misstänkte föreligger, kan i vissa fall
rättegång undvikas och i stället strafföreläggande komma till användning.
Detta kan ske, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter, dagsböter
och normerade böter undantagna. Enligt beredningens mening torde kunna
förväntas, att strafföreläggande kommer till stor användning vid de s. kpolismålen.
Beträffande bötesmål i allmänhet erfordras enligt förslaget ej
förundersökning, utan åtal kan ske omedelbart. Rätten kan ock, då åtal väckts,
utsätta brottmål omedelbart till huvudförhandling utan föreläggande för den
tilltalade att inkomma med bevisuppgift. I vissa fall utgör ej heller den
tilltalades utevaro hinder för ett brottmåls avgörande. Kan å brottet icke följa
svårare straff än fängelse, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet
ändock avgöras. Med dessa bestämmelser åsyftas särskilt sådana fall, då ett
bestridande av gärningen från den tilltalades sida med hänsyn till vad tidigare
förekommit kan anses uteslutet; uppskov skulle i dessa fall vålla såväl den
tilltalade som det allmänna onödiga kostnader. Även domstolens sammansättning
är vid behandling av mindre brottmål förenklad. Från gällande rätt
har beredningen upptagit, att bötesmål kunna handläggas av häradsrätt med
allenast tre i nämnden, och vid vissa rådhusrätter, som Konungen bestämmer,
är rätten vid behandling av bötesmål domför med en lagfaren ledamot.

Bevisningen.

Såsom redan framhållits bygger förslaget på grundsatsen om fri bevisprövning.
Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit
i målet, avgöra vad däri är bevisat. Som grund för domarens prövning
kan alltså tjäna ej endast vad som förebringas genom de i lagen upptagna
särskilda bevismedlen, viltnesbevis, parisförhör under sanningsförsäkran,
skriftligt bevis, syn och sakkunnigbevis, utan överhuvud taget varje örn -

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ständighet, som är ägnad att påverka domarens övertygelse. Det nu sagda
gäller även partens förhållande i rättegången. Undandrager han sig att enligt
rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången
eller att besvara för utredningen framställd fråga, har rätten att med hänsyn
till allt, som förekommit i målet, pröva bevisverkan av partens förhållande.
Parts erkännande av viss omständighet gäller i dispositiva mål i allmänhet
mot parten; i andra mål är erkännandets bevisvärde underkastat fri bevisprövning.

Bevisningen skall, såsom framgår av det föregående, i regel upptagas vid
huvudförhandlingen. Då hinder skulle möta mot bevisets upptagande vid
huvudförhandlingen eller detta skulle erbjuda svårighet, tillätes dock bevisupptagning
utom huvudförhandlingen vid samma rätt eller vid annan domstol.
Är vittne eller sakkunnig, som skall höras muntligen, på grund av
sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ej i stånd att infinna sig
vid huvudförhandlingen eller skulle hans inställelse vid denna medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet, kan han höras utom huvudförhandlingen.
Skall part höras under sanningsförsäkran, kan, om synnerligt hinder
möter mot hans inställelse vid huvudförhandlingen, förhöret äga rum
utom huvudförhandlingen. Motsvarande regler gälla i fråga om upptagande
av bevisning genom skriftlig handling och genom syn. Då bevis sålunda upptages
utom huvudförhandlingen, förebringas det vid huvudförhandlingen genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. I detta
fall föreligger en av praktiska skäl nödvändig avvikelse från principen om
bevisningens omedelbarhet. Rätten har emellertid att upptaga beviset ånyo
vid huvudförhandlingen, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i
målet och hinder därför ej längre föreligger.

En följd av den fria bevisprövningen är, att de nuvarande vittnesjäven
bortfalla. Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål
må dock ej målsäganden vittna och detta oavsett, om han för talan i målet
eller ej. Vad angår part upptager förslaget bestämmelser om att han i tvistemål
må höras under sanningsförsäkran. I brottmål har en sådan skyldighet
icke ansetts böra åläggas den tilltalade eller målsäganden. Förslaget
överensstämmer i denna del med riksdagens uttalande.

Vad angår vittnesplikten innebär förslaget, att parts nära anhöriga icke
mot sitt bestridande äro skyldiga att vittna. Vidare äger vittne vägra att
yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet eller
någon nära anhörig till vittnet förövat brottslig eller vanärande handling.
I vissa fall är i det offentligas intresse tystnadsplikt föreskriven för ämbetseller
tjänstemän eller dem som eljest lia att förrätta offentligt tjänsteärende
eller utöva allmän befattning; de kunna då ej höras som vittnen angående
något, varom de sålunda lia att iakttaga tystnad. Örn och i vilken utsträckning
sådan tystnadsplikt föreligger, beror av de särskilda bestämmelser, som
äro meddelade eller eljest kunna anses gälla i fråga örn varje särskild befatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

423

ning. Beträffande statsanställda upptagas föreskrifter härom i vissa fall i de
för ämbetsverken utfärdade instruktionerna. I dylika fall kan efter prövning
ett eftergivande av tystnadsplikten ske av Kungl. Majit. I andra fall
är, såsom beträffande juryman, tystnadsplikt föreskriven i lag. Beredningen
har på grund av de därmed förenade stora praktiska svårigheterna icke upptagit
detta ämne till närmare reglering i rättegångsbalken. En annan grupp
av personer, för vilka tystnadsplikt bör gälla, äro de som intaga särskild
förtroendeställning i förhållande till allmänheten såsom präst, advokat, läkare
och barnmorska samt deras biträden. Vad angår tystnadsplikt för präst
meddelas därom för närvarande bestämmelser i kyrkolagen, och beredningen
har ansett övervägande skäl tala för att denna fråga alltjämt regleras av den
kyrkliga lagstiftningen. Däremot ha i rättegångsbalken upptagits föreskrifter
om den tystnadsplikt, som åligger advokat, läkare och barnmorska,
liksom rättegångsombud, biträde eller försvarare. Enligt förslaget må advokat,
läkare, barnmorska eller deras biträden ej höras angående något, som
på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de därvid erfarit, såvitt
det ej är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller,
samtycker därtill. Beträffande ombud, biträde eller försvarare, som ej
är advokat, har tystnadsplikten begränsats till upplysningar, som förtrotts
honom för uppdragets fullgörande. Från den nu behandlade tystnadsplikten
för advokater m. fl. har dock med hänsyn till viklen av straffrättsskipningens
säkerhet gjorts det allmänna undantaget, att den icke gäller i mål
angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år;
försvarares skyldighet att vittna är dock inskränkt till det fall, att fara eljest
föreligger att oskyldig fälles till ansvar.

Som enligt gällande rätt skall vittnesmålets avläggande i regel föregås av
ed. Det nuvarande edsformuläret har emellertid undergått viss jämkning.
Mot edens slutord »så sant mig Gud hjälpe till liv och själ» har vid flera tillfällen
framställts den anmärkningen, att i dem skulle kunna inläggas den innebörden,
att vittnet, örn han beginge mened, avstode från Guds nåd och
hjälp för evig tid, samt att en sådan uppfattning av eden icke stöde i överensstämmelse
med den kristna läran. Den av beredningen föreslagna eden
innefattar ett löfte och en försäkran inför Gud och vid hans heliga ord, att
vittnet skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.
Den som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser allvarligt
grundad betänklighet mot avläggande av ed, äger efter rättens tillstånd utbyta
eden mot försäkran på heder och samvete. Vittnets betänklighet kan
grunda sig ej allenast å en annan religiös uppfattning av eden utan ock å
en livsåskådning, som ej tillägger eden någon betydelse.

Enligt gällande lag är en förutsättning för ådömande av ansvar för mened,
att vittnet bekräftat utsagan med laga edgång. Med edgång likställes försäkran
på heder och samvete, liksom eftergivande av ed, då det är tillåtet. I vissa
fall är enligt förslaget edgång utesluten av den anledningen, att ansvar för
mened icke anses böra ifrågakomma. Är den som höres under femton år
eller finnes han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubb -

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ning av själsverksamheten sakna erforderlig insikt om edens betydelse, må
han ej avlägga vittnesed. Det nu sagda gäller ock den som dömts för mened
eller står under åtal för sådant brott. Ej heller må i brottmål vittnesed avläggas
av sådan nära anhörig till den tilltalade, som enligt vad förut nämnts
ej är skyldig att avlägga vittnesmål. Även då den nära anhörige samtycker
till att avlägga vittnesmål, skall med hänsyn till den kollision, som särskilt
i ett grövre brottmål föreligger mellan hans sanningsplikt och hans helt naturliga
önskan att skydda den tilltalade från straff, hans utsaga icke avgivas
under menedsansvar. Av riksdagen uttalades, att denna regel borde gälla även
nära anhörig, som hördes som vittne i tvistemål. Enligt beredningens åsikt
bör, vad angår tvistemål, den som ej vill avlägga ett för den närstående parten
ofördelaktigt vittnesmål begagna sig av sin rätt att vägra vittnesmål. Avlägger
han vittnesmål, är han enligt förslaget i likhet med part, som höres
under sanningsförsäkran, bunden av sin sanningsplikt.

Beträffande vittnesförhöret gäller nu den regeln, att det är domaren, som
hör vittnet, med rätt för parterna att genom domaren framställa frågor till
vittnet. Som förut nämnts förordade utskottet 1931, till vars ståndpunkt riksdagen
anslöt sig, bibehållande i princip av den nuvarande ordningen; dock
borde det stå domaren öppet att, när han ansåge det lämpligt, överlämna åt
part eller ombud att utfråga vittnet liksom part eller ombud borde äga att,
sedan domaren avslutat sitt förhör, direkt och utan förmedling av domaren
framställa frågor till vittnet. Enligt beredningens mening kunna starka skäl
anföras till stöd för den uppfattningen, att förhöret bör handhavas av parterna.
För en sådan anordning talar främst, att den part, som åberopar vittnet,
bäst äger kännedom om de omständigheter, varom vittnet skall höras.
Med domaren som förhörsledare måste denna kännedom förmedlas till honom
av parten, något som nu ej sällan sker därigenom, att parten till ledning för
förhöret framlämnar en skriftlig vittnesattest eller uppställning rörande de
frågor, varom vittnet skall höras. Att förhöret härigenom lätt blir mindre
verksamt, torde icke kunna bestridas. Å andra sidan, yttrar beredningen,
ställer vittnesförhörets handhavande av parterna eller deras ombud stora
anspråk å dessa. För att vittnesförhöret ej skall erhålla en alltför ensidig
inriktning fordras, att också motparten eller hans ombud är i stånd att genom
frågor till vittnet framdraga sådana omständigheter, som förbigåtts eller ofullständigt
belysts vid partens förhör med vittnet. Förutsättningarna för vittnens
avhörande genom parterna äro därför väsentligt gynnsammare, då parterna
äro företrädda av advokater eller då i brottmål talan föres av högre åklagare
och den tilltalade biträdes av försvarare, som är advokat. Med den ståndpunkt
förslaget intagit till frågan örn parts skyldighet att låta sig företrädas
av advokat, har det icke synts möjligt att upptaga en allmän regel om vittnesförhörets
handhavande av parterna. Däremot har beredningen ansett en
tillfredsställande lösning kunna nås i den riktning, som utskottet angivit. Enligt
beredningens åsikt bör det tillkomma rätten att med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall pröva, huruvida förhöret bör handhavas av
domaren eller av parterna eller deras ombud. I överensstämmelse härmed

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

425

upptager förslaget bestämmelse om att vittne höres av rätten men att rätten
må överlämna förhöret åt parterna. Uppenbart är, att rätten har att tillse,
att vittnet ej utsättes för otillbörlig pressning, samt att rätten har att avvisa
frågor, som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Av stor vikt för huvudförhandlingens slutförande i ett sammanhang är att
vittne, som då skall höras, kommer tillstädes. Vittne, som uteblir, kan enligt
förslaget drabbas av såväl ansvar som andra påföljder. För underlättande av
vittnets inställelse har tillfälle bereus vittne att i förskott uppbära ersättning
för kostnader till resa och uppehälle. Underlåter part, som är skyldig att utgiva
förskott till vittne, att erlägga sådant förskott, kan parten ej sedermera
påkalla vittnets hörande, örn därav skulle föranledas uppskov med målet.

Förhör med part under sanningsförsäkran kan enligt förslaget, som redan
framhållits, äga rum endast i tvistemål. Förhöret inledes med en av parten på
heder och samvete avgiven försäkran, att han skall säga hela sanningen och
intet förtiga, tillägga eller förändra. Beträffande förhöret gälla i stort sett
samma regler som för vittnesförhör. Förhör kan äga rum med båda parterna.
Part kan som bevis åberopa sådant förhör såväl med sig själv som
med motparten; rätten kan ock självmant förordna om förhör med part. Mot
part, som vägrar att avgiva försäkran eller utsaga, stå i olikhet med vad som
gäller om vittne ej några tvångsmedel till buds. Sådan vägran kan däremot
läggas parten till last i bevishänseende. Förhör med part under sanningsförsäkran
är, såsom det anordnats enligt förslaget, ett primärt bevismedel. Dess
användning är alltså icke beroende av att annan bevisning ej är att tillgå. Beträffande
den ordning, i vilken beviset skall förebringas, upptager förslaget
den bestämmelsen, att det i allmänhet bör ske före vittnesbevisningen.

Beträffande skriftliga handlingar såsom bevis upptager förslaget inga bestämmelser
örn sådan handlings bevisvärde. Liksom enligt gällande rätt är
frågan om den skriftliga handlingens äkthet och dess bevisvärde överlämnad
åt domstolens fria prövning. Däremot har frågan om skyldighet för part eller
annan, som innehar skriftlig handling, att i rättegången förete den gjorts till
föremål för närmare reglering. Förslaget är i denna del byggt på den principen,
att skyldighet härtill föreligger i samma omfattning som skyldighet för
part eller annan att avgiva muntlig utsaga. I brottmål kan sådan skyldighet
icke göras gällande mot den tilltalade eller sådan närstående, som äger att
vägra vittnesmål; för dessa fall kan under vissa förutsättningar ett ingripande
ske genom husrannsakan och beslag. Vad angår skyldighet i tvistemål för
part att förete skriftlig handling har av partens sanningsplikt ansetts böra
följa, att han har skyldighet att förete av honom innehavd skriftlig handling.
Närstående till part har i detta hänseende, ehuru viltnesplikt för honom ej
föreligger, likställts med part. Härigenom förhindras, alt part genom att överlämna
en av honom innehavd handling till närstående kan undandraga sig
dess företeende. Till skydd för förtroligheten i brev eller andra meddelanden
mellan parten och hans närstående har från denna regel gjorts det undan -

426

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

taget, att parten eller den närstående icke är skyldig att förete ett sådant meddelande.
De begränsningar, som upptagits i fråga om vittnespliktens omfattning,
gälla i övrigt även beträffande företeende av skriftlig handling. Sålunda
äger befattningshavare eller annan ej förete handling, om dess innehåll
kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom. Innehas
sådan handling av den part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, är
ej heller han skyldig att förete handlingen. Innehåller skriftlig handling något,
vars yppande skulle röja, att innehavaren av handlingen eller honom
närstående förövat brottslig eller vanärande handling, är han ej skyldig att
förete den. Ett allmänt undantag från skyldigheten att förete skriftlig handling
är det i förslaget upptagna stadgandet, att skyldighet att förete minnesanteckning
eller annan sådan uppteckning, som uteslutande är avsedd för
personligt bruk, ej föreligger, med mindre rätten finner synnerlig anledning
förekomma till dess företeende.

Skriftlig handling skall i allmänhet företes i huvudskrift, om sådan är att
tillgå. Innehåller handlingen även sådant, som innehavaren ej äger eller är
skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, får i stället för handlingen
styrkt utdrag därav företes.

Vid sidan av den processuella editionsplikten föreligger i vissa fall på
grund av den materiella rättens regler skyldighet för innehavare av skriftlig
handling att tillhandahålla den för annan. Denna skyldighet är icke begränsad
till en viss rättegång utan gäller vid varje tillfälle, då handlingens
företeende är motiverat av ett rättsligt intresse. I förslaget Ilar intagits en
erinran om denna editionsplikt.

Av den tidigare redogörelsen för förfarandets allmänna förlopp framgår,
att frågan om skyldighet för part eller annan att i rättegång förete skriftlig
handling som bevis bör redan under målets beredande till huvudförhandling
klarläggas. En förutsättning för denna skyldighet är att den, mot vilken ett
påstående härom riktas, innehar handlingen. För utrönande härav kan under
målets beredande särskild förhandling äga rum och bevisning förebringas.
Part kan höras under sanningsförsäkran och annan än part som vittne
enligt de regler, som gälla om dessa bevismedel. Sedan det blivit ådagalagt
vem som innehar handlingen, äger rätten meddela honom föreläggande att
förete handlingen. Vägrar han, har rätten att pröva, örn sådan skyldighet
föreligger. För föreläggandets fullgörande kan vite utsättas; rätten kan ock
i stället för vite förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens
försorg. Innan huvudförhandling hålles, bör handlingen vara
tillgänglig så att uppskov ej av denna anledning behöver äga rum.

Som särskilt bevismedel upptages i förslaget rättens syn. I viss mening
grundar sig varje rättens kunskap örn ett faktum å dess iakttagelse i vidsträckt
bemärkelse. Till syn hänföres dock endast sådan rättens iakttagelse,
som ej förmedlas av något annat bevismedel. Rättens syn kan avse såväl
fastighet som lösa föremål. Är fråga om syn å fastighet eller föremål, som
ej lämpligen kan flyttas, eller av plats, där viss händelse tilldragit sig, hålles

427

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

synen å stället. För att kunna fullgöra sin uppgift äger rätten erhålla tillträde
till den fastighet, varå synen skall äga rum. Vad angår parts eller annans
skyldighet att för syn tillhandahålla rätten lösa föremål ha enligt förslaget
samma begränsningar gjorts som beträffande företeende av skriftligt
bevis. Sålunda kan sådan skyldighet icke i brottmål åläggas den misstänkte
eller nära anhörig till honom. Även i övrigt gälla i fråga örn tillhandahållande
av föremål för syn samma regler som beträffande skriftliga bevis.

Beträffande bevisning genom sakkunnig ha i förslaget följts de principer,
på vilka 1934 års lag i detta ämne bygger.

Protokoll.

I fråga om domstolens protokoll bygger förslaget på de grundsatser, som
angivits i propositionen och godkänts av riksdagen. Den allmänna regeln
är, att i protokoll över förhandling skall antecknas utsaga, som avgives av
vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han
höres i anledning av åklagarens talan, i den omtattning utsagan kan antagas
vara av betydelse i målet. Anteckning skall ock ske av vad rätten vid
syn å stället iakttager. Vad part i övrigt anför eller eljest förekommer vid
förhandling får ej antecknas i protokollet, med mindre särskilda skäl förekomma
därtill. I protokollet får ej i något fall upptagas parts utveckling
av sin talan i rättsligt hänseende. Till den grupp av fall, i vilka det beror
av rättens prövning, huruvida anteckning bör ske, höra upplysningar angående
faktiska förhållanden, som lämnas av den tilltalade i brottmål, liksom
rättens iakttagelser i annat sammanhang än vid syn å stället. Från regeln
om obligatorisk anteckning av vissa utsagor har gjorts undantag i fråga om
förhandling i hovrätt och högsta domstolen. Anteckning av ifrågavarande
utsagor har sin väsentliga betydelse vid fullföljd till högre rätt. Detta skäl
bortfaller i fråga om utsagor, som avgivas i högsta domstolen eller i hovrätt
i de fall, då fullföljd ej är tillåten eller kan antagas ej äga rum rörande den
fråga, som utsagan avser. I nu antydda fall har överlämnats åt domstolen
att avgöra, huruvida anteckning bör ske.

I överensstämmelse med vad som uttalats i propositionen och av riksdagen
stadgas i förslaget, att protokollet över förhandling skall omedelbart avfattas
i slutlig form. Utsaga, som skall antecknas i protokollet, skall genast uppläsas
och den hörde tillfrågas, om han har något alt erinra mot avfattningen.
Framställes sådan erinran och finnes den befogad, verkställes omedelbart
ändring. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter får
protokollet ej ändras.

För att rättens ordförande skall kunna överblicka förhandlingen och utöva
sin processledning har ansetts nödvändigt, att han i regel icke belastas
med protokollföringen ulan att denna anförtros åt särskild befattningshavare
eller lagfaren ledamot av rätten. Färdigställande av protokollet vid själva
förhandlingen nödvändiggör, att utsagorna, allt efter som de avgivas, omedel -

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

bart antecknas. Beredningen framhåller, att ett på detta sätt tillkommet protokoll
tydligen icke kan fylla samma krav på språklig behandling och formell
fulländning, som de nu efter memorialanteckningar utarbetade protokollen.
Den omedelbara protokollföringen har emellertid den fördelen, att
protokollet på ett mera verklighetstroget sätt återger förhandlingens förlopp.
Det är dock enligt beredningens mening obestridligt, att en uppteckning under
förhandlingens gång i vissa fall kan, särskilt i vidlyftiga mål med omfattande
vittnesbevisning, bereda svårigheter och leda till tidsutdräkt, även
om dylika svårigheter föreligga i viss mån redan nu vid förandet av ett mera
utförligt memorial. Till underlättande av protokollföringen ha med hänsyn
härtill i förslaget upptagits bestämmelser, åsyftande att ersätta den skriftliga
uppteckningen med upptagande genom stenograf! eller på fonetisk väg genom
diktafon eller annan liknande anordning. Sådant upptagande kan såväl i
tvistemål som i brottmål ske oberoende av parts yrkande. Vid fonetisk upptagning
har kostnaden ansetts böra likställas med andra domstolskostnader
och sålunda ej åläggas parterna. Sker uppteckningen genom stenograf, skall
i allmänhet ersättningen till stenograf bäras av parterna; i brottmål, vari
åklagaren för talan, skall dock ersättningen gäldas av statsverket.

Utöver de nu behandlade anteckningarna av vissa utsagor skall protokollet
upptaga vissa uppgifter av processuell beskaffenhet. Sålunda skola antecknas
domstolen samt tid och ställe för sammanträde, rättens ledamöter samt
protokollförare, parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud
eller biträden och i brottmål den tilltalades försvarare. Yppas inom rätten
vid omröstning skiljaktiga meningar, skola dessa antecknas. Vid muntlig
förberedelse skall i protokollet upptagas kort redogörelse för de omständigheter
parterna åberopa jämte motpartens yttrande däröver. Protokollet vid
huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens gång
samt tillika upptaga parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri
samt medgivanden av motpartens yrkanden, yrkanden av andra än parter och
huruvida parterna medgiva eller bestrida dessa yrkanden samt vilka vittnen
eller sakkunniga, som höras, och vilka bevis i övrigt förebringas. Förekomma
uppgifter, som sålunda skola antecknas, i inlaga eller annan handling
eller i tidigare protokoll, skall allenast hänvisning ske.

Av vad förut anförts örn protokollets innehåll framgår, att handlingar, som
ingivits i målet, icke skola intagas i protokollet. De skola enligt förslaget
tillika med rättens protokoll jämte avskrift av domen sammanföras till en
akt. Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.
I akten skola genom anteckning å inlaga eller på annat sätt upptagas
kallelser, förelägganden och andra beslut, som ej intagits i protokollet. Vid
rätten skall dessutom över alla mål föras dagbok utvisande tiden, då varje
mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande
samt, då talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder,
som vidtagits. Motsvarande anteckning skall göras å akten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

429

Instansordning och fullföljd.

Allmän underrätt är enligt förslaget första domstol. Såsom för närvarande
skola, om ej annat är stadgat, tvistemål och brottmål väckas vid allmän underrätt
som första instans. Från denna huvudregel upptager förslaget de redan
nu gällande undantagen, att hovrätt är första instans för upptagande av
åtal mot vissa ämbets- och tjänstemän samt att i några fall åtal för ämbetsbrott
skall upptagas omedelbart av högsta domstolen.

Dessutom har enligt förslaget för avgörande av vissa tvister anordnats ett
förfarande med allenast en instans. Detta förfarande har till syfte att, utan
att skäliga krav på säkerhet eftersättas, tillgodose särskilt affärslivets behov
av skyndsamma avgöranden. För detta behov står nu till buds skiljemannaförfarandet,
men ett sådant förfarande torde enligt beredningens mening med
hänsyn till garantierna för avgörandets tillförlitlighet i många fall vara underlägset
ett domstolsförfarande. Starka skäl ha ansetts tala för att parterna
vid sidan av skiljemannaförfarandet lämnas tillfälle att anlita ett eninstansförfarande.
Då någon fullföljd i detta fall icke skall äga rum har — särskilt
med hänsyn till domstolens sammansättning — förfarandet ansetts böra förläggas
till hovrätt. En förutsättning för måls omedelbara upptagande är, att
parterna skriftligen överenskommit, att målet skall upptagas av hovrätt och
att vid hovrättens prövning skall bero. Sådan avtalsfrihet föreligger naturligen
icke beträffande brottmål liksom ej heller i fråga örn mål, för vilka
absolut forum är anvisat, såsom äktenskapsmål och fastighetsmål. För att
en alltför stor arbetsbelastning av hovrätterna skall undvikas, har stadgats,
att om tvisten rör penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, tvisteföremålets
värde skall överstiga 3,000 kronor.

Från underrätt kan i alla mål talan fullföljas till hovrätt, och hovrätternas
avgöranden kunna under vissa villkor dragas under högsta domstolens prövning.
För de båda överinstanserna äro rättsmedlen anordnade enligt väsentligt
samma grunder, innebärande en prövning av såväl rätts- som bevisfrågorna.
Förslaget överensstämmer i dessa delar med propositionen och riksdagens
ståndpunkt.

Förfarandet i hovrätt.

Rättegången i hovrätt bygger enligt förslaget — i överensstämmelse med
vad som förordats i propositionen och i utskottets utlåtande — å samma
processrättsliga grundsatser, rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet,
som ligga till grund för underrättsförfarandet. Från denna huvudregel
ha dock vissa undantag gjorts. Ur processuell synpunkt kan, framhåller
beredningen, som motiv anföras, att överrättsförfarandet i viss mån äger
en annan karaktär än underrättsförfarandet. Underrättsförfarandets uppgift
ligger i samlandet av det material, som skall ligga till grund för avgörandet.
överrättens verksamhet är, även örn det är tillåtet att åberopa nya
omständigheter och bevis, i stort sett begränsad till det material, som förebragts
redan i underrätten. Vad särskilt angår den muntliga bevisningen in -

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tar underrätten i förhållande till överrätten såtillvida en förmånligare ställning,
som detta material förebringas inför underrätten i ett mera ursprungligt
skick än som kan ske vid dess upprepande i överrätten. Slutligen göra
sig kostnadssynpunkterna med större styrka gällande beträffande överrättsförfarandet.

I fråga örn den närmare gestaltningen av hovrättsförfarandet har beredningen
i sitt förslag i stort sett följt de i propositionen och utskottets utlåtande
angivna riktlinjerna. I regel skall alltså hovrätten, då fullföljden avser
den materiella tvistefrågan eller i brottmål ansvarsfrågan, hålla muntlig förhandling,
huvudförhandling. Beredningen framhåller, att den muntliga förhandlingen
innebär en större garanti för avgörandets tillförlitlighet också i
hovrätten, vartill kommer att det för förhållandet mellan instanserna är av
stor vikt, att förfarandet i samtliga instanser ordnas efter i stort sett samma
grunder. Ett skriftligt förfarande i överrätt leder lätt till ett undergrävande
av muntligheten och omedelbarheten i underrättsförfarandet. Sker avgörandet
i hovrätten på det skriftliga materialet från underrätten, ligger den
faran nära, att också underrätten vid sitt dömande lägger huvudvikten på
den skriftliga uppteckningen. För säkerställande av muntligheten och omedelbarheten
i underrätt är därför angeläget, att dessa principer också tilllämpas
i fråga om överrättsförfarandet.

Vad angår parternas inställelseskyldighet vid huvudförhandlingen innebär
förslaget, att sådan skyldighet i princip åligger parterna. Enligt beredningens
mening är det för sådana undantagsfall, då parts medverkan vid förhandling
icke kan anses erforderlig, riktigare att i stort sett bibehålla det nuvarande
skriftliga förfarandet. En annan sak är, att en parts utevaro från förhandlingen
icke under alla förhållanden utgör hinder för målets prövning och
avgörande. Vid underrätt kan i tvistemål i regel, då parten uteblir, tredskodom
meddelas mot honom; även i brottmål kan i vissa fall ett avgörande
ske, ehuru den tilltalade uteblivit. Beredningen har ansett starka skäl tala
för att i överrätt upprätthålla kravet pa den klagande partens närvaro vid
förhandlingen; uteblir han från förhandlingen, skall därför enligt förslaget
hans fullföljda talan förklaras förfallen. Da en sadan i hans utevaro meddelad
förklaring i viss mån är att likställa med tredskodom, har han dock liksom
vid tredskodom i underrätt erhållit tillfälle att efter ansökan inom viss
tid få målet återupptaget. Vad angår klagandens motpart, svaranden i överrätten,
har någon ovillkorlig skyldighet att inställa sig i hovrätt icke föreskrivits.
Beredningen framhåller, att, med hänsyn till hovrättsförfarandets
uppgift att i första hand utgöra en överprövning av underrättens avgörande,
betänkligheter icke synas möta att i större utsträckning än som kan ske i underrättsförfarandet
tillåta en materiell prövning vid hans utevaro. Huruvida
ett materiellt avgörande i hans utevaro kan ske, har enligt förslaget överlämnats
åt hovrättens eget bedömande. För hans utevaro inträder icke i något
fall påföljd av tredskodom; han är den i underrätten vinnande parten, och
ett rubbande av resultatet av underrättens prövning har ansetts icke vara till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

431

räckligt motiverat allenast av en procession försummelse från hans sida. I
dylika fall föreligger icke något hinder att trots partens utevaro på materiella
grunder avgöra målet. För utkrävande av svarandens inställelseskyldighet
kan hovrätten använda tvångsmedel, främst vite.

I syfte att särskilt för parterna nedbringa kostnaderna har i fråga om
behandlingen av vissa mindre mål i förslaget anordnats ett enklare förfarande.
Mål av detta slag kunna avgöras utan huvudförhandling; hovrätten
äger dock, om huvudförhandling finnes erforderlig, förordna om sådan. Äro
i tvistemål båda parterna ense örn att målet skall behandlas vid huvudförhandling,
skall hovrätten alltid efterkomma begäran därom. Till den grupp
av mål, varom nu är fråga, ha i förslaget hänförts tvistemål, då den fullföljda
talan avser allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
och värdet av det, varom talan fullföljes, uppenbart icke uppgår till 500
kronor, samt brottmål, då den tilltalade frikänts eller fällts till böter eller
vite och anledning ej heller förekommer till ådömande av svårare straff eller
annan påföljd. Beredningen har undersökt, huruvida det ock i andra fall
borde överlämnas åt hovrätten att bestämma, om huvudförhandling erfordrades.
En sådan anordning har övervägts .särskilt för det fall, att den fullföljda
talan avser allenast rättsfrågan. Emellertid torde enligt beredningens
mening muntligheten och omedelbarheten vara av stor betydelse även vid parternas
utveckling av de rättsliga synpunkterna. Såsom framgår av reglerna
örn protokollet skall i detta ej antecknas parternas utveckling i rättsligt hänseende.
Ett särskiljande av rätts- och bevisfråga möter dessutom stora svårigheter.
Beredningen har därför ej ansett sig böra för nu åsyftade fall föreslå
något undantag från huvudregeln. Däremot har undantag gjorts för vissa
andra fall, då huvudförhandling uppenbart icke är påkallad. Sålunda erfordras
ej huvudförhandling för det fall, att i tvistemål den fullföljda talan
medgivits eller den redan av handlingarna finnes uppenbart ogrundad; ej
heller i brottmål, örn talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån
eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

Även om enligt förslaget muntlig partsförhandling i regel skall äga rum i
hovrätten, har därav icke ansetts med nödvändighet böra följa, att det i underrätten
förebragta bevismaterialet skall ånyo upptagas i hovrätten och att
ej protokollet över den bevisupptagning, som ägt rum vid huvudförhandlingen
i underrätten, får åberopas. En allmän regel om skyldighet för hovrätten
att ånyo upptaga sådan bevisning har beredningen i likhet med vad utskottet
framhållit icke ansett lämplig. Hovrätten torde enligt beredningens mening
för sin uppgift att granska underrättens bevisprövning i många fall äga tillräckligt
underlag i protokollet och vad parterna vid den muntliga förhandlingen
i hovrätten anföra i detta hänseende. A andra sidan kunna förhållandena
vara sådana, att en förnyad bevisupptagning är påkallad. Ett sådant
förhållande föreligger, då hovrätten anser sig äga anledning att beträffande
tilltron till en utsaga, som vid huvudförhandlingen i underrätt avgivits av
vittne eller sakkunnig, eller till en iakttagelse, som rätten gjort vid syn å stället,
frångå underrättens uppfattning. I förslaget har upptagits bestämmelse

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

om att hovrätten i regel icke äger att av nu antydd anledning göra ändring
i underrättens dom, med mindre beviset upptages ånyo. Även i andra fall
äger hovrätten, om den finner det vara av betydelse för utredningen, att upptaga
beviset ånyo. Någon ovillkorlig rätt att påkalla bevisningens förnyande
tillkommer icke parterna. Enligt förslaget äger hovrätten avvisa framställning
örn förnyat avhörande av vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran
eller hållande av syn å stället, om bevisets upptagande i hovrätten
finnes sakna betydelse.

Beträffande sättet för processmaterialets framläggande i hovrätten framhåller
beredningen, att skäl kunna anföras för såväl referentföredragning
som parternas eget framläggande av materialet, även det i underrätten förebragta.
Referentföredragningens företräde ligger främst däri, att hovrätten
därigenom lättare erhåller en överskådlig och pålitlig bild av läget i underrätten
vid dess avgörande av målet. Å andra sidan är referentföredragningen
— särskilt om den skall avse föredragning av målet i dess helhet — ägnad
att skjuta parternas medverkan i utredningen alltför mycket åt sidan och
iörtager dem lätt intresset av förhandlingen. Enligt beredningens mening bör
därför föredragning genom referent, då den kommer till användning, begränsas
att avse allenast bevismaterialet vid underrätten. Med denna anordning
kvarstår för parterna skyldigheten att före bevisningens framläggande utveckla
sina ståndpunkter och efter bevisningen slutföra sin talan. Till stöd
för att åt parterna överlämna framläggande av processmaterialet framhåller
beredningen, att denna anordning är en naturlig följd av förhandlingsprincipen;
den har den fördelen framför referentföredragningen, att förhandlingen
redan från början med större skärpa inriktas på de mellan parterna stridiga
punkterna. Processmaterialet kan härigenom begränsas. Mot den anmärkning
för bristande objektivitet och fullständighet, som riktats mot partsframställningen,
framhåller beredningen, att rätten alltid har att tillse, att
målet blir uttömmande behandlat, samt påpeka oriktigheter i parternas framställning.
För det fall, att förhandling äger rum, ehuru klagandens motpart
ej är tillstädes, bör vad den uteblivne anfört i målet framläggas genom hovrättens
försorg. Då kännedom därom alltid kan antagas föreligga hos den
ledamot av hovrätten, som haft att draga försorg om målets beredande, eller
den tjänsteman, som biträtt honom, torde särskilda anordningar för föredragningen
icke behöva vidtagas.

Beredningen har i sitt förslag upptagit referentföredragning i brottmål, anordnad
på sätt nyss antytts, men i tvistemål överlämnat åt parterna att själva
framlägga även den i underrätten förebragta bevisningen. Till förmån för
referentföredragning i brottmål talar enligt beredningens mening, förutom
domstolens ställning till utredningen i allmänhet i dessa mål, särskilt hänsynen
till den tilltalade. För denne måste det innebära större trygghet, att
bevisningen från underrätten framlägges genom hovrättens försorg än att
detta sker av åklagaren eller målsäganden. Det senare alternativet torde förutsätta,
att varje tilltalad i hovrätten utrustades med försvarare. Härav skulle
emellertid uppkomma betydande kostnader för det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

433

I fråga om parts rätt att i hovrätten åberopa nya omständigheter och bevis
har med hänsyn till straffrättsskipningens karaktär någon begränsning i detta
hänseende icke ansetts kunna ske i brottmål. I tvistemål kan enligt förslaget
redan underrätten lämna utan avseende bevisning, som ej uppgivits före
huvudförhandlingens början, om det kan antagas, att partens förfarande
skett i syfte att förhala rättegången eller överrumpla motparten. En begränsning
av parts rätt att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis har,
framhåller beredningen, sin återverkan på underrättsförfarandet, då en sådan
begränsning uppenbarligen medför, att parterna redan i underrätten
nedlägga större omsorg å utredningen. Detta har till följd, att underrättens
avgöranden erhålla större tillförlitlighet och att behovet av fullföljd i många
fall bortfaller. Emellertid måste härvid enligt beredningens mening stor försiktighet
iakttagas. Ett fullständigande av processmaterialet framstår i många
fall som fullt berättigat. En ovillkorlig skyldighet för part att redan i underrätten
åberopa den bevisning, till vilken han har tillgång, eller anföra alla
de omständigheter, som kunna tänkas ha betydelse, skulle lätt leda till onödig
vidlyftighet. Av parten bör icke krävas mera än att han i underrätten
åberopar allt, som från hans sida kan antagas vara erforderligt för frågans
bedömande. Finner underrätten de åberopade omständigheterna eller bevisen
ej tillräckliga, bör han ej vara förhindrad att i hovrätten fullständiga utredningen.
Från denna utgångspunkt har beredningen föreslagit, att part ej
må i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som
ej tidigare förebragts, örn han kunnat åberopa omständigheten eller beviset
vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte
eller av grov vårdslöshet.

De rättsmedel, som enligt gällande rätt stå till buds mot underrätts avgöranden,
äro — frånsett de extra ordinära rättsmedlen — vad och besvär. Av
dessa kommer vad i regel till användning vid fullföljd av talan mot underrätts
slutliga utslag i tvistemål. Ändring i underrätts slutliga utslag i brottmål
sökes genom besvär. Mot underrätts beslut under rättegången fullföljes i de
fall, då särskild talan mot beslutet är tillåten, talan genom besvär.

Förslagets fullföljdssystem är uppbyggt på den olika karaktären av rättens
avgöranden. Rättens prövning av den materiella fråga, som är rättegångens
föremål, saken, sker genom dom. Annat rättens avgörande benämnes
i förslaget beslut. Under beslut faller avgörandet av processfrågor av
olika slag, vare sig sådant beslut meddelas under rättegången eller i samband
med domen. Beslut kan vara slutligt; rätten skiljer sig då, såsom vid rättegångshinder,
från saken utan någon materiell prövning. Mot rättens dom är
rättsmedlet i såväl tvistemål som brottmål vad; mot slutligt beslut fullföljes
i regel talan, oavsett målets art, genom besvär. Besvär komma ock till användning
i fråga örn beslut, som meddelas under rättegången, i de fall, då
särskild talan mot sådant beslut är tillåten.

Till stöd för att rättsmedlen anordnas efter avgörandets karaktär och ej
med hänsyn till målets art framhåller beredningen, att förfarandet i över Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 28

434

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

rätten, liksom i underrätten, måste gestaltas efter väsentligt samma grunder,
vare sig fullföljden avser det ena eller andra slaget av mål. Riktar sig den
fullföljda talan mot ett underrättens materiella avgörande, bör förfarandet
anpassas därefter; i detta fall komma de förut utvecklade grundsatserna om
rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet till användning.
Rör den fullföljda talan däremot ej själva saken, göra sig ej samma kravgällande
i nu nämnda hänseenden, utan förfarandet kan väsentligt förenklas
och detta oberoende av örn den fullföljda frågan härrör från ett tvistemål
eller ett brottmål.

Vad mot underrätts dom i tvistemål anmäles enligt förslaget till rätten inom
viss tid, en vecka från dagen för domen; erläggande av vadepenning upptages
icke som villkor för vad. Part, som vädjat, skall inom tre veckor från domens
dag till underrätten inkomma med vadeinlaga. I brottmål upptages icke någon
motsvarighet till vadeanmälan. Sådan anmälan är i tvistemål motiverad
av partens intresse att så tidigt som möjligt erhålla visshet, huruvida motparten
ämnar fullfölja talan — något som är av betydelse särskilt med hänsyn
till domens verkställighet. Detta intresse gör sig icke med samma styrka
gällande i brottmål. Den som vill vädja i brottmål har därför allenast att
inom den angivna tiden av tre veckor till underrätten inkomma med vadeinlaga.
För såväl tvistemål som brottmål gäller regeln, att då ena parten vädjat,
motparten kan i anslutning till den sålunda fullföljda talan också å sin
sida inom viss tid föra talan mot domen. Anslutningsvadet motiveras därav,
att i de fall, då en dom är till såväl fördel som nackdel för parten, hans ståndpunkt
till fullföljdsfrågan kan vara beroende av om andra parten fullföljer.
En följd härav är, att om den första vadetalan återkallas eller förfaller, också
anslutningsvadet förfaller.

De åtgärder, som åligga part för talans fullföljande, skola företagas vid
underrätten och ej i den hovrätt, som har att pröva den fullföljda talan. För
en sådan anordning talar enligt beredningens mening särskilt, att underrättelse,
huruvida talan fullföljts eller ej, alltid kan lämnas av underrätten. Underrätten
har ock att pröva, om vadetalan fullföljts på föreskrivet sätt och
inom rätt tid. Fråga därom kan ej komma under hovrättens bedömande
annat än för det fall, att underrätten avvisat partens talan såsom icke rätteligen
fullföljd. Avvisas ej vadetalan av underrätten, skall vadeinlagan jämte
underrättens akt översändas till hovrätten.

Förfarandet i vademål inledes med skriftväxling mellan parterna. I vadeinlagan
skall klaganden, i förslaget benämnd vadekäranden, uppgiva — förutom
den dom, mot vilken talan föres — grunderna för vadetalan med angivande,
i vilket avseende underrättens domskäl anses oriktiga samt i vilken
del domen överklagas och den ändring i domen han påyrkar. Vadekäranden
äger ej sedan ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom eller
i brottmål annan gärning än som uppgivits i vadeinlagan. Vadeinlagan skall
delgivas moparten, vadesvaranden, som därvid av hovrätten förelägges att
inkomma med genmäle. Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av
vadekäranden anförda grunderna för vadetalan och angivande av de om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

435

ständigheter vadesvaranden vill anföra. Hovrätten äger förordna om ytterligare
skriftväxling, om det erfordras, och därvid särskilt angiva, i vilket avseende
part skall yttra sig; mer än ytterligare en skrift från vardera sidan
får dock icke växlas, om ej särskilda skäl föreligga till annat. Finnes för
målets beredande erforderligt, att part eller annan höres muntligen, äger hovrätten
meddela bestämmelse därom. I målets beredande ingår i hovrätten liksom
i underrätten inhämtande av yttrande av sakkunnig, föreläggande för
part eller annan att förete skriftligt bevis eller föremål, upptagande av bevisning
utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd. Under
målets beredande äro parterna skyldiga att uppgiva de nya bevis de vilja
åberopa i hovrätten. Beträffande den redan i underrätten förebragta bevisningen
föreligger uppgiftsskyldighet allenast för det fall, att parten vill, att
vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför
hovrätten eller syn å stället hållas. Han skall i detta fall angiva skälen för
sin begäran. Part skall ock uppgiva, om han vill, att motparten skall höras
personligen.

Sedan målets beredande avslutats, utsättes, örn huvudförhandling skall hållas,
tid för denna, varjämte parter och andra, som skola infinna sig, kallas.
Vadekäranden i tvistemål skall liksom enskild vadekärande i brottmål alltid
föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans vadetalan eljest förfaller.
Skall han infinna sig personligen, utsättes därjämte vite. Vadesvaranden
i tvistemål och enskild vadesvarande i brottmål kan föreläggas vite.
Skall han infinna sig personligen, skall föreläggandet avse hans personliga
inställelse; är det den tilltalade, som skall inställa sig personligen, kan hovrätten
omedelbart förordna om hans hämtande. Är uppenbart, att svarandens
inställelse är påkallad ej i motpartens utan i hans eget intresse, erfordras
ej, att särskild påföljd utsättes; det är tillräckligt, att svaranden i kallelsen
erinras örn att målet kan avgöras utan hinder av hans utevaro. Enligt förslaget
är den tilltalade skyldig att vid huvudförhandlingen infinna sig personligen,
om han blivit dömd till straffarbete för brottet eller anledning förekommer
till ådömande av sådant straff samt i andra fall om hovrätten finner
det erforderligt. Är den tilltalade anhållen eller häktad, har hovrätten att
förordna örn hans inställande. Som redan framhållits utgör svarandens utevaro
ej hinder för förhandling och målets avgörande; hovrätten kan emellertid
söka framtvinga hans inställelse genom högre vite och i vissa fall förordnande
örn hans hämtande. Vadekärandens utevaro medför alltid förlust
av vadetalan. Inställer han sig genom ombud, ehuru personlig inställelse
förelagts honom, anses han emellertid ej som utebliven. Rätten kan då antingen
avgöra målet eller ock utdöma vitet och förelägga högre vite; i vissa
fall kan hämtning ske. De ifrågavarande påföljderna äga icke tillämpning
å åklagaren; hans inställelse är en honom åliggande tjänsteplikt, och hans
utevaro utgör alltid hinder för förhandlingen.

Huvudförhandlingen i hovrätt är i övrigt i allt väsentligt ordnad efter samma
grunder som huvudförhandlingen i underrätt. Förhandlingen inledes med
att underrättens dom uppläses samt vadekäranden uppgiver, i vilken del

436

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

domen överklagas och vilket yrkande han framställer, varefter vadesvaranden
anger, om han medgiver eller bestrider yrkandet. Parterna utveckla därefter
var i sin ordning sin talan. Sedan följer förebringande av bevisningen.
I brottmål skall, som redan anförts, den vid underrätten förebragta bevisningen
framläggas genom hovrättens försorg. Denna bevisning bör, även då
den framlägges av parterna, förebringas före de bevis, som skola upptagas
omedelbart i hovrätten. Efter bevisningen äga parterna slutföra sin talan.

I de fall, då mål avgöres utan huvudförhandling, lämnas parterna icke
någon underrättelse om målets företagande till prövning utan denna prövning
försiggår på i stort sett samma sätt som enligt nu gällande ordning. I
detta fall utgöra handlingarna från underrätten och skrifterna i hovrätten
den omedelbara grundvalen för hovrättens avgörande. Målet föredrages av
någon ledamot eller tjänsteman i hovrätten.

Såsom förut utvecklats är vad rättsmedlet mot underrättens domar. Rättsmedlet
mot andra underrättens avgöranden, mot vilka särskild talan är tilllåten,
är däremot i regel besvär. Besvärsförfarandet har med hänsyn till beskaffenheten
av de frågor, som fullföljas genom besvär, kunnat ordnas såsom
ett i stort sett skriftligt förfarande. Klaganden har att till underrätten inom
viss tid inkomma med besvärsinlaga. Sedan besvärsinlagan översänts till
hovrätten, kan hovrätten, om det finnes erforderligt, infordra förklaring från
motparten. Utan att motparten erhållit tillfälle att förklara sig må hovrätten
i allmänhet ej göra ändring i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt. Om
det för utredningen är erforderligt, kan hovrätten hålla muntligt förhör med
part eller annan. Hovrättens avgörande sker på grundval av vad handlingarna
innehålla samt vad eljest förekommit i målet. I förslaget förutsättes,
att föredragning av målet ombesörjes av tjänsteman i hovrätten.

Förfarandet i högsta domstolen.

Vad angår fullföljdsrätten till högsta domstolen framhåller beredningen att,
även om någon legal begränsning till rättsfrågan icke bör ske, det ligger i sakens
natur att högsta domstolens prövning av dit fullföljda mål i främsta
rummet har sin betydelse i fråga om rättsliga spörsmål. Högsta domstolens
uppgift i instansordningen är i synnerhet att tillvarataga rättsenheten, och
domstolens avgöranden i dessa spörsmål äro av utomordentlig vikt såsom
vägledande för rättsskipningen. Vad bevisprövningen angår, har denna regel
icke samma allmänna betydelse. Härtill kommer, att om man bortser från
skriftliga bevis, bevisningens förebringande genom omedelbart upptagande av
densamma beträffande högsta domstolen är förenat med stora svårigheter,
särskilt ur kostnadssynpunkt. Beredningen har på denna grund i sitt förslag
upptagit den bestämmelsen, att bevis genom vittne, sakkunnig, part under
sanningsförsäkran eller syn å stället icke må upptagas ånyo i högsta domstolen,
med mindre synnerliga skäl förekomma därtill. Med hänsyn till omedelbarhetens
betydelse för bevisprövningen följer emellertid härav, att högsta
domstolen i regel icke bör ingå i prövning av värdet av sådan bevisning, om
ej synnerliga skäl föreligga, att detta är annat än den lägre rätten antagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

437

Även bestämmelse härom har upptagils i förslaget. En annan konsekvens av
högsta domstolens nyss angivna ställning i fullföljdssystemet är, att rätten
att i högsta domstolen åberopa omständigheter och bevis, som ej förebragts
redan i lägre instans, bör göras mera begränsad än i hovrätt. Beredningen
föreslår på denna punkt, att part, för att han skall äga att i högsta domstolen
åberopa ny omständighet eller nytt bevis, skall göra sannolikt, att han
icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det, en regel som dock icke ansetts böra
gälla i brottmål. De nu angivna bestämmelserna medgiva enligt beredningens
mening en anpassning av prövningsrättens omfattning med hänsyn till vad ur
rättssäkerhetens synpunkt kan anses påkallat i varje särskilt fall samtidigt
som de hos parterna inskärpa vikten av att redan i de lägre instanserna utredningen
göres så fullständig som möjligt.

Beredningen framhåller vidare, att även om vad sålunda föreslås kan antagas
leda till någon nedgång i antalet fullföljda mål liksom beträffande de
fullföljda målen till minskning i högsta domstolens arbete, det åsyftade resultatet
dock ej torde kunna nås enbart på denna väg. Härför äro enligt beredningens
mening med visshet även andra åtgärder erforderliga. Vad först
angår de inskränkningar i fullföljdsrätten, som upptagits i 1915 års lagstiftning,
har beredningen ansett dessa böra i princip bibehållas. Nära till hands
ligger, framhåller beredningen, att genom höjning av summa revisibilis öka
denna lagstiftnings effektivitet. Av vissa statistiska uppgifter, som beredningen
införskaffat, framgår emellertid, att höjningen för att medföra åsyftad verkan
måste tilltagas ganska stor. Sålunda torde en effektiv begränsning av fullföljden
i tvistemål kunna vinnas först vid ett tvisteföremålsvärde av 5,000
kronor. Även i fråga om brottmål torde en ytterligare begränsning i fullföljdsrätten
vara påkallad. Mot en höjning av summa revisibilis framhåller beredningen,
att ett av de huvudskäl, som åberopats för denna lagstiftning, nämligen
nödvändigheten av att processkostnaderna stöde i rimligt förhållande
till processföremålets värde, väsentligt förlorar i styrka vid en mera betydande
höjning av summa revisibilis. Att med hänsyn till brottets art eller
straffets svårhet ytterligare begränsa fullföljdsrätten i brottmål torde enligt
beredningens mening ej heller vara lämpligt. Beredningen har därför ansett
sig böra avvisa tanken på ytterligare fullföljdsinskränkningar i den riktning,
som angives i 1915 års lagstiftning.

Beredningen har även undersökt frågan, huruvida från fullföljd kunde
uteslutas vissa grupper av mål, i vilka behovet av fullföljd icke gjorde sig
starkare gällande. En sådan avgränsning av målen skulle emellertid enligt
beredningens mening framstå som godtycklig, och vinsten av densamma bleve
helt säkert obetydlig.

De svårigheter, som sålunda möta vid att — i vidare mån än som redan
skett i gällande lagstiftning — göra fullföljdsrätten beroende av det omtvistades
värde eller andra omständigheter, som omedelbart hänföra sig till den
fullföljda talan eller målets beskaffenhet, ha bibragt beredningen den uppfattningen,
att de fullföljdsbegränsningar, som nu kunna komma i fråga,

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

böra givas en mera allmän innebörd och principiellt äga tillämpning oavsett
målets beskaffenhet. Även med denna utgångspunkt inställa sig, framhåller
beredningen, olika alternativ till övervägande. En utväg, som varit under diskussion
redan i samband med 1915 års lagstiftning, är att fullföljdsrätten
göres beroende av det i hovrätten träffade avgörandets karaktär. Är detta avgörande
samstämmigt med underrättens, skulle fullföljd ej tillåtas; i annat
fall stöde det parten öppet att fullfölja. Hovrättsavgörandets egenskap av konformt
eller difformt i förhållande till underrättens skulle sålunda vara bestämmande.
Till grund för denna tanke ligger, att ett hovrättens konforma
avgörande innebär större garanti för ett riktigt bedömande än ett difformt
avgörande, varav följer att behovet av fullföljd är mindre vid de konforma
än vid de difforma avgörandena. Beredningen framhåller, att detta förhållande
också i viss mån bestyrkes av rättsstatistiken; ändring i de konforma
mål, som fullföljas till högsta domstolen, förekommer i mindre antal fall än
i de difforma. Om de konforma målen uteslutas från fullföljd, skulle därigenom
antalet fullföljda mål kunna nedbringas till omkring en tredjedel av
det nuvarande antalet; anordningen skulle alltså vara i hög grad effektiv.

Beredningen framhåller, att den s. k. konformitetsprincipen som grund för
fullföljdsbegränsning helt visst innebär stora fördelar. Mot densamma talar
enligt beredningens mening framför allt den, enligt vad rättsstatistiken utvisar,
även i konforma mål ganska stora ändringsprocenten. Även om det
må antagas att denna med ett förbättrat förfarande i de lägre instanserna
kommer att nedbringas, kvarstår dock ur rättssäkerhetens synpunkt den anmärkningen,
att konformiteten är en alltför osäker omständighet för att läggas
till grund för en så ingripande åtgärd som målets utestängande från fullföljd.
Tydligt är, att denna princip i sin tillämpning måste kompletteras med
ett dispensförfarande, som medger fullföljd åtminstone i de fall, då det är
av vikt med hänsyn till enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Beredningen
har övervägt, huruvida icke den till grund för konformitetsprincipen
liggande tanken, att fullföljdsrätten borde göras beroende av den större eller
mindre utsikten till ändring i hovrätternas avgöranden, kunde på ett smidigare
och efter förhållandena i varje särskilt fall mera anpassbart sätt komma till
användning vid fullföljdsreglernas utformning. Därvid har beredningen stannat
vid en anordning, enligt vilken i varje fullföljt mål högsta domstolens
prövning skall bero av särskilt tillstånd. Vad beredningen från denna utgångspunkt
föreslår innebär i huvudsak följande.

I mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må talan mot hovrättens dom
eller slutliga beslut icke komma under högsta domstolens prövning, med
mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Vid behandlingen
av sådan fråga är högsta domstolen domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd
må meddelas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana
upptagas dels att för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning det är av synnerlig
vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans
prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet,
och dels att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till

Kunf/1. Maj.ts proposition nr 5.

439

sådan prövning. Den första grunden motsvarar den nuvarande prejudikatoch
intressedispensen, och den andra äger sin motsvarighet i ändringsdispensen.
Frågan, örn prövningstillstånd skall meddelas, beror enligt sistnämnda
grund i första hand på den större eller mindre utsikten för parten att erhålla
ändring i hovrättens dom, vare sig av den anledningen att hovrättens rättstillämpning
är oriktig eller på grund av att ett felbedömande föreligger i fråga
om bevisningen. Vad angår bevisningen kommer härvid i beaktande, att
tidigare förebragt muntlig bevisning allenast i undantagsfall får upptagas
ånyo i högsta domstolen och att i tvistemål nya omständigheter och bevis i
regel ej få åberopas. Ehuru sålunda enligt den ifrågavarande grunden meddelandet
av prövningstillstånd i första hand beror av utsikten till ändring i
hovrättens avgörande, uteslutas dock icke sådana fall, då en prövning från
högsta domstolens sida kan anses påkallad av andra skäl, såsom då stora
meningsskiljaktigheter förekommit i de lägre instanserna eller, såsom i grövre
brottmål, målets utgång är av synnerlig vikt ur allmän eller enskild synpunkt.

I förslagets bestämmelser rörande prövningstillstånd ha inarbetats de nu
gällande reglerna rörande inskränkningar i fullföljdsrätten. I överensstämmelse
härmed må i sådant tvistemål, där motgångsvärdet icke uppgår till
1,500 kronor, prövningstillstånd meddelas allenast på grund av avgörandets
betydelse utöver det föreliggande målet; samma är förhållandet i fråga om
de brottmål, som redan nu äro underkastade fullföljdsbegränsning.

För effektiviteten av den sålunda föreslagna anordningen, i vad den berör
mål, som ej drabbas av nu gällande fullföljdsbegränsningar, är, framhåller
beredningen, i första hand avgörande, i vilken utsträckning prövningstillstånd
kan beräknas komma att meddelas. Vid en sådan beräkning kan ledning
i viss mån hämtas ur den nu förefintliga ändringsprocenten uti de från
hovrätten fullföljda målen. Av tillgängliga rättsstatistiska uppgifter framgår,
att denna för de konforma målen eller omkring två tredjedelar av det
sammanlagda antalet mål är i medeltal 15—17 procent och för det difforma
omkring dubbelt så stor. Beräknad på sammanlagda antalet fullföljda mål
uppgår alltså ändringsprocenten i konforma mål till omkring 10 och i difforma
mål likaledes till omkring 10 eller för båda grupperna tillsammans till
20. Det bör emellertid antagas, att prövningstillstånd kommer att meddelas
i större utsträckning än som motsvaras av ändringsprocenten, vartill komma
fall, då tillstånd meddelas enbart på grund av avgörandets betydelse utöver
det föreliggande målet. Tages hänsyn även till dessa omständigheter, torde
man enligt beredningens mening böra räkna med att prövningstillstånd kan
komma att beviljas i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål.

För bedömande av den arbetsbörda, som enligt förslaget uppkommer för
högsta domstolen, måste, framhåller beredningen, beaktas såväl den arbetskraft,
som tages i anspråk för tillståndsprövningen, som den, som erfordras
för målets fortsatta behandling. Tillståndsprövningen omfattar alla från
hovrätten fullföljda mål, som väckts i underrätt. Till grund för densamma lig -

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ger parternas skriftväxling, som enligt förslaget tillika utgör förberedelse av
målet i högsta domstolen för de fall, då prövningstillstånd meddelas. Härtill
komma protokoll och handlingar från målets behandling i de lägre domstolarna.
Beredningens förslag utgår ifrån att detta material, i vad det är av
betydelse för tillståndsprövningen, föredrages av revisionssekreterare. I de
fall, då fråga är om prövningstillstånd på grund av omständigheterna i målet,
förutsättes en materiell prövning. I regel torde denna icke taga i anspråk
samma tid som vid ett slutligt avgörande av målet. I förhållande till prövningen
vid måls avgörande ligger ock en väsentlig arbetsbesparing däri, att
högsta domstolen vid tillståndsprövningen är domför med tre ledamöter.
Med ganska stor sannolikhet torde man enligt beredningens mening kunna
utgå ifrån att den arbetsbelastning, som tillståndsprövningen medför, ej kommer
att uppgå till hälften av högsta domstolens hela arbetskapacitet.

Vad angår målets fortsatta behandling i de fall, då prövningstillstånd beviljas,
framhåller beredningen att frågan, huruvida huvudförhandling skall
äga rum eller målet skall avgöras på handlingarna, i viss mån kommit i annat
läge genom förslaget om prövningstillstånd. Enligt detta kommer en materiell
prövning att äga runi av flertalet fullföljda mål. Denna prövning sker på
handlingarna. Vägras tillstånd, innebär detta i själva verket, att skäl till
ändring i hovrättens avgörande ej förekommer. De mål, som kvarstå, sedan
denna utgallring skett, äro i allmänhet sådana, i vilka en avvikelse från hovrättens
avgörande kan komma i fråga. Att i dessa mål muntlig förhandling
är av stor betydelse och detta såväl då den fullföljda talan angår rättsfrågan
som då den avser bevisningen, torde enligt beredningens mening vara obestridligt.
Genom anordningen med prövningstillstånd uppdrages alltså en naturlig
gräns mellan de fall, då ett avgörande bör kunna äga rum på handlingarna,
och de fall, då den muntliga förhandlingen bör äga företräde. Beredningen
framhåller vidare, att stort avseende naturligen måste fästas vid de
särskilda förhandlingsformernas inverkan på högsta domstolens arbetsbörda.
Skulle införande av muntlig förhandling i högsta domstolen medföra, att
högsta domstolens ledamotsantal måste utökas, ligger häri ett starkt skäl
mot detta förhandlingssätt. Med de föreslagna anordningarna torde dock
enligt beredningens mening någon fara i detta hänseende icke kunna anses
föreligga. De mål, i vilka tillstånd meddelas, utgöra allenast en mindre del
av antalet fullföljda mål, och det torde, särskilt med de begränsningar, som
förslaget innehåller i fråga om upptagande av bevisning i högsta domstolen,
kunna beräknas, att för muntlig förhandling i dessa mål tiden skall visa sig
tillräcklig. Beredningen föreslår alltså, att huvudförhandling skall med några
mindre undantag äga rum i samtliga mål, i vilka tillstånd meddelas.

Vad angår rättsmedlens anordning ansluter sig förslaget nära till vad beredningen
förordat i fråga om fullföljden till hovrätt. Rättsmedlen äro revision
mot hovrätts avgöranden av själva saken, dess domar, samt mot hovrätts
andra avgöranden, i den mån de få överklagas, i regel besvär. Part,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

441

som vill söka revision av hovrätts dom, i förslaget benämnd revisionskäranden,
skall inom fyra veckor från dagen för hovrättens dom till hovrätten
inkomma med revisionsinlaga. Det åligger honom samtidigt att nedsätta fullföljdsavgift
och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning
eller vid inlagan foga intyg om fattigdom. Hovrätten har att avvisa
talan, om den ej fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. Något särskilt
dispensförfarande för det fall, att part på grund av fattigdom icke förmår
nedsätta belopp till säkerhet för kostnadsersättning, upptages icke i förslaget.
Intyg om fattigdom befriar även från nedsättande av sådant belopp;
huruvida prövningstillstånd skall meddelas, är att bedöma enligt de allmänna
reglerna. Någon anslutningsrätt från andra partens sida i anledning av den
fullföljda talan föreligger icke såsom beträffande vadetalan i hovrätt. Revisionsinlagan
och därvid fogade handlingar skola jämte akterna från lägre
rätt översändas till högsta domstolen. Inlagan skall delgivas motparten, revisionssvaranden,
som har att avgiva genmäle.

Beträffande innehållet i revisionsinlaga och genmäle meddelas i förslaget
i stort sett motsvarande bestämmelser som för vadeinlaga och genmäle i hovrätt.
Revisionsinlagan innefattar enligt förslaget tillika ansökan om prövningstillstånd.
Något omnämnande härav erfordras ej. Anser revisionskäranden,
att prövningstillstånd bör meddelas på grund av målets prejudikatintresse
eller med hänsyn till betydelsen av talans prövning utöver det föreliggande
målet, skall han i revisionsinlagan närmare angiva omständigheterna
till stöd härför. Frågan om prövningstillstånd upptages i regel först
sedan skriftväxlingen avslutats.

Beträffande huvudförhandling och parts inställelse vid denna gälla samma
regler som för hovrätt. I tvistemål framlägga parterna själva allt materialet,
även bevisningen från underdomstolama; i brottmål däremot förebringas denna
genom domstolens försorg.

Besvärsförfarandet är ordnat efter samma grunder som besvärsförfarandet
i hovrätt. Högsta domstolen är dock oförhindrad att även utan motpartens
hörande göra ändring i hovrättens avgörande. Beträffande nedsättande av
fullföljdsavgift och säkerhet för kostnadsersättning gälla samma regler som
för revisionsmål. Även här sker tillståndsprövningen i regel sedan skriftväxlingen
avslutats. Målet avgöres efter föredragning på handlingarna; liksom
i hovrätt kan, örn det erfordras, muntligt förhör äga rum inför högsta
domstolen.

Särskilda rättsmedel.

I förslaget upptagas slutligen bestämmelser rörande särskilda rättsmedel:
resning, återställande av försutten tid samt domvilla. Såsom i det föregående
framhållits lia dessa bestämmelser legat till grund för den år 1939 genomförda
lagstiftningen i detta ämne. Med hänsyn härtill torde någon redogörelse
för förslagets innehåll i denna del här icke erfordras.

442

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Förslagets uppställning.

Beredningens förslag till rättegångsbalk är indelat i sju avdelningar. Att
reglerna om domstolsväsendet erhållit sin plats i första avdelningen överensstämmer
med rättegångsbalkens nuvarande uppställning. Dessa regler äro
gemensamma för tvistemål och brottmål, även om på vissa punkter bestämmelserna
avvika med hänsyn till målens natur. De följande avdelningarna
avse rättegången. Beträffande grupperingen av denna del av ämnet har
huvudsynpunkten varit, huruvida bestämmelserna äro av mera allmän betydelse
för rättegången eller om de särskilt hänföra sig till rättegången i en
viss instans. I andra avdelningen behandlas, med särskilda underavdelningar
för tvistemål och brottmål, rättegången i allmänhet, varjämte i en särskild
underavdelning sammanförts vissa för båda slagen av mål gemensamma bestämmelser.
Till rättegången i allmänhet borde, framhåller beredningen, ur
den nyss angivna synpunkten ha hänförts även bevisrätten; med hänsyn till
dess ställning och omfattning har dock denna upptagits i en särskild huvudavdelning,
den tredje. Fjärde avdelningen avser rättegången i underrätt och
har uppdelats i särskilda underavdelningar för tvistemål och brottmål. Femte
och sjätte avdelningarna behandla överrättsprocessen, och i sjunde avdelningen
regleras de särskilda rättsmedlen.

Beredningen har haft under övervägande att i likhet med vad processkommissionen
förordat och såsom även skett i flera utländska lagar till två
särskilda huvudgrupper sammanföra alla bestämmelser rörande rättegången
i tvistemål och brottmål. I länder, där domstolsorganisationen är en annan
i tvistemål än i brottmål, synes en sådan gruppering vara naturlig. För
svenska förhållanden torde däremot enligt beredningens mening ett fullständigt
genomförande av denna indelningsgrund leda till olägenheter. Beträffande
vissa partier, såsom bevisningen, rättegången i överrätt och de särskilda
rättsmedlen, äro skiljaktighelerna mellan de båda rättegångsformerna
icke större än att behandlingen lämpligen kan sammanföras; en fristående
behandling skulle i nu antydda fall leda till omfattande upprepning.
I de fall, då olikheterna äro mera djupgående, ha, såsom i fråga om
rättegången i allmänhet och rättegången i underrätt, detta förhållande vunnit
beaktande på det sätt, att särskilda underavdelningar anvisats för behandlingen;
beträffande rättegången i hovrätt ha särskilda kapitel upptagits för
vad i tvistemål och vad i brottmål.

Beträffande vissa av de ämnen, som upptagits under rättegången i allmänhet,
kan såsom i fråga örn omröstning samt dom och beslut en viss tvekan
råda, huruvida de icke, särskilt ur sammanhangets synpunkt, bort upptagas
under rättegången i underrätt och i fråga om överrätterna ersättas genom
hänvisning. Beredningen har dock med hänsyn till dessa ämnens allmänna
innebörd och även de formella svårigheter, som i detta fall äro förenade
med hänvisning, funnit en sådan anordning mindre lämplig.

Vad angår innehållet i processlagberedningens förslag i den mån det ej berörts
i mitt yttrande får jag hänvisa till beredningens betänkande.

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

443

Departementschefens yttrande.

Reformfrågans nuvarande läge.

Innan jag tager ståndpunkt till den föreliggande lagstiftningsfrågan, torde
vara lämpligt att jag något uppehåller mig vid det läge, vari reformarbetet
nu kommit. Det förslag till rättegångsbalk, om vars framläggande för riksdagen
jag ämnar göra hemställan, behöver ej vara åtföljt av förslag till övergångsbestämmelser
och följdförfattningar. Så är ej heller fallet med processlagberedningens
förslag. Detta reglerar den allmänna processen i tvistemål
och brottmål, men härutöver erfordras icke blott ändrade regler rörande olika
slag av specialprocess, såsom processen i jorddelningsmål, vattenmål och
krigsrättsmål, utan även ändringar i de författningar, som innehålla bestämmelser
angående domstolens sammansättning och det processuella förfarandet
i särskilda till den allmänna processen hörande mål. Vidare torde
den nya rättegångsbalken nödvändiggöra ändrade bestämmelser bland annat
örn fri rättegång, om parts skyldighet att bidraga till statens kostnader för
domstolsväsendet och örn domstolsbehandlingen av frågor hörande till den
s. k. frivilliga rättsvården. Slutligen påkallas nya författningar, till större
delen av administrativ natur, rörande domstolarnas inre organisation och
verksamhet. Beredningen har framhållit, att enligt dess åsikt det ytterligare
lagstiftningsarbete, som sålunda vore nödvändigt, innan reformen
kunde sättas i kraft, icke vore av den vikt för det framlagda förslagets bedömande,
att det behövde föreligga färdigt i samband med förslaget till rättegångsbalk.
Starka praktiska skäl talade för att statsmakterna först toge
ståndpunkt till frågan om rättegångsväsendets gestaltning. Lagrådet har uttalat,
att lagrådet för sin del kunde till fullo instämma häri och ville starkt
framhålla angelägenheten av att den nya rättegångsbalken utan uppskov
komme till stånd. Detta vore önskvärt såväl för att arbetet på övergångsbestämmelser
och följdförfattningar skulle kunna bedrivas planmässigt som
för att domare, åklagare och advokater ävensom de studerande vid universiteten
måtte få tid att före ikraftträdandet tillägna sig de nya rättsreglerna.

Jag delar den uppfattning, som sålunda uttalats av lagrådet. Det synes
angeläget att den nya rättegångsbalken snarast möjligt förelägges riksdagen
och därigenom skapas en fastare grundval för det fortsatta arbetet. Då förslag
till erforderliga övergångsbestämmelser och följdförfattningar om ett
antal år föreligga i färdigt skick, lia statsmakterna att taga ställning till
dessa. Först vid denna tidpunkt kan bestämmas, när rättegångsbalken skab
träda i tillämpning. Angående rättegångsbalkens ikraftträdande innehåller
därför beredningens förslag allenast, att Konungen med riksdagen har att
förordna därom. Vid bedömandet av den lämpliga tidpunkten härför måste
ske ett övervägande med hänsyn till då rådande allmänna läge. I detta sam -

444

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

manhang kunna ock komma under övervägande sådana ändringar i organisatoriskt
hänseende, som kunna nedbringa statsverkets kostnader.

Behovet av en rättegångsreform.

Det svenska rättegångsväsendet vilar alltjämt i stort sett på de grunder,
som fastställts genom rättegångsbalken i 1734 års lag. Beträffande särskilda
delar ha visserligen lagändringar kommit till stånd, men dessa ändringar lia
icke rubbat grunddragen i vårt rättegångsväsen. Att processordningen i viktiga
hänseenden är behäftad med bristfälligheter torde numera knappast
vara föremål för delade meningar. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
har ock frågan om en allmän rättegångsreform i olika sammanhang
ingående dryftats. Då förslag om tillsättandet av en processkommission för
omarbetning av rättegångsbalken och därtill hörande författningar först framlades
för 1909 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen bland
annat, att den huvudsakliga orsaken till reformarbetets avstannande i slutet av
1800-talet måste sökas däri, att det beståendes brister då ännu icke nog
allmänt och livligt uppfattats och att man i allt fall torde föreställt sig, att
de kunde genom mindre radikala åtgärder undanröjas; i båda dessa hänseenden
torde de gångna årens erfarenheter ha åstadkommit en väsentlig
förändring. Visserligen avslogs förslaget av riksdagen, som ansåg det olämpligt
att vid sidan av lagberedningen tillsattes ytterligare en omfattande institution
för lagarbetet, men riksdagen förklarade sig icke kunna annat än
instämma i den av departementschefen uttalade uppfattningen, att för vinnande
av ökad säkerhet och snabbhet i rättsskipningen en genomgripande
reform av vårt rättegångsväsen vore högeligen av behovet påkallad. Vid 1911
års riksdag, då frågan återkom och ledde till positivt beslut från riksdagens
sida, framhöll statsutskottet ytterligare vikten av att en dylik reform inom
den närmaste framtiden komme till stånd. Processkommissionen uttalade
efter en ingående utredning, att de allvarliga och djupgående brister, som
vidlådde rättegångsväsendet, icke kunde avhjälpas genom smärre reformer.
Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning en
ingående granskning och revision stöde en verklig förbättring att vinna. I
de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena av domstolar
och andra myndigheter samt enskilda sammanslutningar ha allmänt framhållits
bristerna i gällande rättegångsordning och betonats vikten av att en
reform på detta område komme till stånd. Särskilt starkt har detta kommit
till uttryck i advokatsamfundets yttrande, vari framhållits, att det för närvarande
i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens säkerhet,
bruste långt mer än i allmänhet erkändes och långt mer än som vore
rimligt och försvarligt. Från rättsvetenskapligt håll har uttalats, att bristerna
vore av den art, att de måste föranleda en omfattande omarbetning av vår
rättegångslag, och att denna måste gälla även talrika andra processrättens
delar än dem, som stå i omedelbar förbindelse med handläggning, bevisning
och organisation. Lagrådet framhöll 1928, att det vore nödvändigt att gripa

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

445

sig an med en allmän rättegångsreform och att försök att genom upplappning
och modernisering i enskilda delar råda bot för befintliga missförhållanden
ovillkorligen vore dömda att väsentligen misslyckas och endast kunde
förhala det angelägna verket; arbetet på en allmän reform borde därför
utan uppskov fullföljas. I 1931 års proposition angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform framhöllos, efter en ingående granskning, bristerna
i nuvarande rättegångsordning. På hemställan av det särskilda utskott, till
vilket propositionen hänvisats, uttalade riksdagen, att en i vissa hänseenden
genomgripande reform av vårt rättegångsväsen borde komma till stånd samt
att med hänsyn därtill arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet
och vad därmed sammanhänger borde utan dröjsmål upptagas. I sitt
utlåtande över processlagberedningens förslag har lagrådet uttalat, att lagrådet
även vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning
kunde obetingat ansluta sig till uppfattningen, att en allmän
rättegångsreform vöre av behovet påkallad och borde utan dröjsmål komma
till stånd.

Den omfattande utredning angående bristerna i gällande rättegångsordning,
som under det långvariga arbetet på en processreform åvägabragts, ger vid
handen, att de allvarligaste bristfälligheterna vidlåda själva förfarandet i de
olika instanserna. Vad angår processen i underrätt är otvivelaktigt bristen på
koncentration en av de största svagheterna. Denna brist, som sammanhänger
med det rådande uppskovsväsendet, bidrager till långsamheten i rättsskipningen
och utgör framför allt en fara för rättsskipningens säkerhet.
Kravet på säkerhet innebär, att domen skall i så stor utsträckning, som
överhuvud är möjligt, vara ett uttryck för det materiellt och icke blott
formellt rätta i saken. Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet
är, såsom lagrådet tidigare framhållit, att förfarandet är anordnat på sådant
sätt, att domstolen erhåller en möjligast fullständig, överskådlig och
verkligheten motsvarande bild av det rättsligt relevanta saksammanhanget.
Härför erfordras en uttömmande utredning, som klart belyser sakuppgifternas
verkliga innebörd och räckvidd samt de förebragta bevisens tillförlitlighet.
Det nuvarande förfarandet kan icke anses fylla detta krav.
Handläggningen är, särskilt i de större målen, uppdelad på ett flertal rättegångstillfällen,
ofta skilda av lång lids mellanrum. Detta föranleder en ofta
godtycklig uppdelning av förhandling och bevisföring. Materialet förelägges
domstolen styckevis, och det råder brist på reda och planmässighet i
rättegångens utförande. Ofta precisera parterna icke från början noga sin
.ståndpunkt utan detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid ej
sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något samlande av bevisningen
till ett och samma tillfälle förekommer vanligen icke. Särskilt i fråga
örn vittnesbevisningen medför detta, såsom framhållits i lagrådets yttrande
1928, allvarliga olägenheter. Vittnen örn samma tilldragelse inkallas ofta till
olika sammanträden och höras ej sällan utan att parterna äro personligen
närvarande. Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas
sakframställning föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

vittnesberättelser kan ofta föranleda part att vid senare rättegångstillfälle
jämka, förklara eller komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i
vittnesmålen komma i följd härav att kvarstå, viktiga uppgifter som skulle
stått till buds komma ej fram, och möjligheten att kontrollera trovärdigheten
minskas avsevärt. Den bristande koncentrationen samt den omständigheten,
att parternas sakframställningar och deras närmare utveckling av sin talan
ofta sker i skriftlig form, medför stora svårigheter för domaren att överskåda
materialet och förhindrar en verksam processledning från hans sida.
Lekmännens deltagande i rättsskipningen blir också i hög grad försvårat.

De nu angivna bristerna i förfarandet gälla i främsta rummet tvistemålen
och göra sig icke i samma grad kännbara med avseende å brottmålen. I
dessa är förfarandet, särskilt beträffande mål angående grövre brott, där en
förberedande undersökning ägt rum genom polis- och åklagarmyndigheternas
försorg och där den tilltalade är häktad, i allmänhet mera koncentrerat.
Jämväl i dylika mål är emellertid handläggningen understundom fördelad på
flera rättegångstillfällen, vilket förhållande sammanhänger med gällande bestämmelser
om tiden för hållande av rannsakning med häktad. Även andra
olägenheter göra sig gällande med avseende å brottmålen. Den förberedande
undersökningen är endast högst ofullständigt reglerad i lag. Såsom riksdagen
uttalat medför avsaknaden av bestämmelser i detta ämne visserligen
för polis och åklagare möjlighet till ett smidigt tillvägagångssätt men innebär
samtidigt en viss fara. Å ena sidan kan bristen på fasta gränser för myndigheternas
befogenhet medföra vådor för den enskildes säkerhet och utredningens
opartiskhet. Dessa vådor bliva än större därigenom, att det vid förundersökningen
upprättade protokollet stundom lägges till grund för protokollföringen
vid domstolen och därmed även för domstolens avgörande i målet.
Å andra sidan kan saknaden av lagbestämmelser försvåra ett verksamt efterspanande
och beivrande av brott. Handläggningen vid domstol av de grova
brottmålen äger ej sällan ett så starkt inkvisitoriskt drag, att domstolens opartiskhet
eller i allt fall allmänhetens tilltro till domarens objektivitet råkar i
fara.

En prövning omedelbart på grund av det material, som enligt nyss angivna
grunder förebringas inför domstolen, är tydligen icke möjlig. I de ej sällsynta
fall, då en domare, som har att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål,
icke varit tillstädes vid alla de föregående rättegångstillfällena, är en dylik
omedelbar prövning uppenbarligen utesluten. Men även i andra fall kan med
hänsyn till den långa tid, som en rättegång ofta pågår, och det oordnade
skick, vari materialet förelägges domstolen, domaren icke hålla i sitt minne
vad som förekommit, så att han omedelbart därpå kan grunda sin dom.
I följd härav måste processmaterialet återgivas i ett protokoll, och det är uteslutande
vad som influtit i protokollet som lägges till grund för domen. Såsom
uttalats av riksdagen kan emellertid protokollet giva endast en ofullständig
bild av det verkliga händelseförloppet; detta gäller särskilt viktiga
delar av bevismaterialet. Härtill kommer, att protokollen, vilka understundom
upprättas lång tid efter handläggningen och utan att parterna äga möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 447

lighet att verksamt kontrollera protokollföringen, ej sällan brista i fullständighet
och korrekthet.

En allvarlig brist i det nuvarande rättegångsföi-farandet utgör vidare det
föråldrade skick, vari våra bevisförings- och bevisprövningsregler befinna
sig. I princip gäller alltjämt den legala bevisteorien, enligt vilken vissa såsom
otillförlitliga betraktade bevis uteslutas från användande, under det att
andra äro underkastade reglering med hänsyn till sitt bevisvärde. Domaren
är sålunda begränsad i sin prövning av vad i målet skall hållas för sant. Visserligen
har en del av den legala bevisteoriens regler genom praxis så småningom
kommit att undergå betydande jämkningar, men de alltjämt kvarstående
föreskrifterna örn vittnesjäven avskära i stor utsträckning domstolen
från upplysningar just från deras sida, som bäst känna de faktiska omständigheterna
i saken. Den i många fall ytterst värdefulla kunskapskälla, som
parternas personliga avhörande utgör, kommer i alltför ringa utsträckning
till användning såsom medel till sanningens utforskande. Med undantag för
de grövre brottmålen kallas parterna endast sällan att komma personligen tillstädes.
Verksamma medel saknas ock att förmå dem att i sina utsagor hålla
sig till sanningen. En brist med avseende på bevisningen är även, alt bestämmelser
saknas om skyldighet för part eller annan att i rättegång förete
skriftliga handlingar, som äga betydelse för utredningen.

De brister, som sålunda vidlåda underrättsförfarandet, göra sig i än högre
grad kännbara beträffande rättegången i överrätterna. Visserligen har den
långsamhet, som tidigare kännetecknat överrättsprocessen och som haft sin
grund i uppkommen arbetsbalans, numera väsentligen avhjälpts. Men de
brister i fråga om utredningens tillförlitlighet, som föreligga beträffande första
instansen, framträda än skarpare i överrätterna. Förfarandet är i hovrätterna
vanligen och i högsta domstolen alltid rent skriftligt. Överrätterna äro
för sitt bedömande av målen i regel helt hänvisade till det i underrättsprotokollen
och parternas inlagor återgivna materialet. Domstolen har sålunda föga
möjlighet att i nödig omfattning komplettera utredningen, och även för parterna
erbjuder det ofta betydande svårigheter att genom förebringande av
nytt material giva en annan bild av saksammanhanget. De högre instansernas
domare måste grunda sina intryck och slutsatser på protokoll över förhandlingar,
som de ej själva övervarit. På sätt framhållits av såväl lagrådet som
riksdagen återverkar detta även på underrätterna såtillvida, att det medför
obenägenhet hos dessa att i sina avgöranden taga hänsyn till annat än det
som kommit till tydligt uttryck i protokollet.

Förutom i fråga om de nu antydda bristerna i förfarandet framträder behovet
av en reform även beträffande andra till processrätten hörande områden.
Det torde vara allmänt erkänt, att vår nu mer än tvåhundra år gamla
rättegångsbalk icke tillgodoser de nya behov, som sedan dess tillkomst framträtt.
Vissa institut, såsom laga domstol, rättegångsombud, tredje mans deltagande
i rättegång, omröstning, rättegångskostnad och tredskodom äro endast
ofullständigt reglerade; å andra områden saknas helt bestämmelser, såsom
i fråga örn säkerhetsåtgärder i rättegång.

448

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Reformens omfattning.

Att för avhjälpande av de nu antydda bristerna en reform av vårt rättegångsväsen
är nödvändig och icke kan undanskjutas, kan enligt min mening
icke vara föremål för tvekan. Rörande omfattningen av en sådan reform ha
under utredningsarbetets gång olika meningar gjort sig gällande.

Processkommissionen ansåg, att bristerna i rättegångsväsendet hänförde
sig såväl till organisationen av domstolarna och övriga rättsskipningsorgan
som till själva förfarandets gestaltning samt att reformen därför borde omfatta
såväl organisationen som proceduren. I fråga om domstolsorganisationen
innebar kommissionens förslag bland annat, att rättsskipningen i städerna
skulle förstatligas och att för underrätterna, som kunde vara gemensamma
för land och stad, skulle anordnas så stora jurisdiktionsområden, att
inom domstolen kunde genomföras en fördelning av arbetet efter dess beskaffenhet.
Underrätten, i förslaget benämnd lagmansrätt, skulle i tingslag,
som omfattade landsbygd och stad eller endast landsbygd, bestå av lagfaren
ordförande och nämnd. I tingslag, som omfattade endast stad, skulle lagmansrätten
i tvistemål utgöras av en lagfaren ensamdomare och i brottmål
av en domare och nämnd, dock att mindre brottmål i vissa fall skulle handläggas
utan nämnd. De nuvarande hovrätterna skulle uppdelas å ett antal
av sju till nio, förlagda till olika orter inom landet. Det domföra antalet ledamöter
i hovrätt skulle utgöra tre. Vid handläggning och avgörande av grövre
brottmål skulle jämväl i hovrätten nämnd medverka.

Enligt 1931 års proposition skulle däremot reformen erhålla en mera begränsad
omfattning. Sålunda framhöll departementschefen, att bristerna i
vårt nuvarande rättegångsväsen mindre vore att söka i själva organisationen
än i rättegångens inre gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet.
Om man läte reformen i första hand gälla förfarandet och så att säga ske
inifrån, begränsades såsom en följd härav de organisatoriska åtgärderna till
sådana, som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet
och vore ägnade alt bereda erforderligt utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna.
Enligt de i propositionen framlagda huvudgrunderna för rättegångsreformen
lämnades domstolsorganisationen i det väsentliga oberörd. Till
stöd för en dylik begränsning av reformen åberopades också, att de organisatoriska
förändringar, som tidigare ifrågasatts, vore av den omfattande och
på olika områden djupt ingripande beskaffenhet, att deras genomförande
med all sannolikhet skulle komma att undanskjuta reformförslagens förverkligande
till en oviss framtid. En sådan utveckling vore ur olika synpunkter
i hög grad att beklaga. Bristerna i det nuvarande förfarandet vore dock så
djupgående och av den betydelse för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap,
dess säkerhet, att med en reform icke borde anstå längre än som nödvändigt
betingades av förhållandena. Mot att nu skrida till en mera vittgående
omläggning av organisationen talade också, att en sådan omläggning
alltid måste te sig som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande
de nya arbetsuppgifter, som komme att åvila domstolarna.

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

449

Riksdagen anslöt sig till departementschefens uppfattning och framhöll,
att med hänsyn därtill, att de brister, som vidlåda det nuvarande rättegångsväsendet,
i huvudsak avsåge rättegångens inre gestaltning, reformarbetet
främst borde inriktas på åstadkommande av ett förbättrat förfarande. Ändringar
i organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för
att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd att uppbära ett dylikt
förfarande. Särskilt då det gällde att genomföra organisatoriska ändringar
vore det nödvändigt att framgå med stor försiktighet. Sådana ändringar läte
sig i allmänhet icke genomföra utan betydande tidsutdräkt och ökade kostnader.
Svårigheter mötte att bilda sig en mening örn den lämpligaste organisationen,
innan erfarenhet vunnits angående omfattningen av de arbetsuppgifter,
som genom ett reformerat förfarande komme att påläggas de olika
organen. Härtill komme, att den nuvarande domstolsorganisationen i hög
grad uppbures av gammal tradition och införlivats med befolkningens åskådningssätt.
Å andra sidan vore det tydligt, att de ändringar, som erfordrades
för att domstolar och andra organ skulle kunna uppbära ett ombildat förfarande,
måste vidtagas. Eljest kunde det nya förfarandet från början komma
att utvecklas i ej önskvärd riktning.

I processlagberedningens förslag ha de sålunda antagna grundlinjerna för
reformens omfattning följts. Förslaget bibehåller sålunda i stort sett den nuvarande
domstolsorganisationen oförändrad men innebär en genomgripande
omläggning av förfarandet.

Mot den nu angivna begränsningen av rättegångsreformens omfattning
ha några anmärkningar icke framställts. Även enligt min mening hänföra
sig bristerna i gällande rättegångsordning huvudsakligen till själva domstolsförfarandet.
Med hänsyn härtill delar jag den uppfattningen, att reformen
främst bör inriktas på att genom förändringar i fråga om förfarandet
söka avhjälpa dessa brister. Däremot böra icke andra organisatoriska
förändringar vidtagas än sådana, som med någon större grad av visshet kunna
anses betingade av det nya förfarandet. För en sådan begränsning av
reformen talar också, på sätt i riksdagens yttrande framhållits, svårigheten
att innan erfarenhet vunnits om det nya förfarandets verkningar bedöma den
lämpligaste organisationen. Även ur ekonomisk synpunkt tala starka skäl
för att reformen begränsas på nu angivet sätt.

Grunderna för reformen.

De bärande grundtankarna i det föreslagna nya rättegångsförfarandet innefattas
i rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Dessa
grundsatser skola principiellt tillämpas i alla instanser. Rättegångens muntlighet
innebär, att processmaterialet skall vid den förhandling, som ligger till
grund för domen, framläggas för domstolen i muntlig form. Målets avgörande
skall omedelbart grundas å vad sålunda muntligen framlägges.
För möjliggörande härav är nödvändigt att förhandlingen kan slutföras vid
ett enda rättegångstillfälle eller i värjo fall vid rättegångstillfällen, som ligga

Rihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

450

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

varandra så nära i tiden, att domstolens uppfattning om vad som förekommit
ännu är ogrumlad. I fråga om bevisningen skall grundsatsen om den fria
bevisprövningen tillämpas. Denna innebär såväl att någon begränsning ej
uppställes i fråga om de kunskapskällor, som få användas för sanningens utletande,
som ock att domaren vid värderingen av den föreliggande bevisningen
icke är bunden av legala regler. Mellan denna grundsats och de nyss antydda
principerna för förhandlingen råder ett intimt samband. Genomförande
av den fria bevisprövningen förutsätter ett koncentrerat, muntligt förfarande.

De nu berörda grundsatserna för förfarandet och deras närmare utformning
ha under utredningsarbetet varit föremål för ingående överväganden. I
stort sett torde numera råda enighet i dessa frågor. Riksdagen har, såsom
framgår av det föregående, anslutit sig till förslaget om genomförande av
ett på nämnda grundsatser byggt förfarande. I processlagberedningens förslag
ha principerna närmare utformats. Lagrådet har i sitt utlåtande över
förslaget anfört, att den grundval för reformen, som tillkommit efter så ingående
överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej borde rubbas
utan synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämde också
med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även vid den nu
verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning kunde lagrådet
obetingat ansluta sig till de principer, vilka uppbära det föreliggande
förslaget.

Vid övervägande av de sålunda framställda grundsatserna för förfarandet
har även jag kommit till den uppfattningen, att de i allt väsentligt böra godtagas.
I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla, att genomförandet av
dessa grundsatser ingalunda innebär någon nyhet för svenskt rättsväsen. I
äldre tider var all rättegång muntlig. Parter och andra, som skulle avgiva
utsagor, företrädde och yttrade sig muntligen inför den menighet eller de
andra lekmän, som utgjorde den dömande rätten. Förhandlingens muntlighet
och koncentration ha varit förhärskande långt in i nyare tid. Först så
småningom, genom utvecklingen av en kår av juridiskt bildade ämbetsmannadomare,
rättsmedlens organiserande och ett därmed följande vidsträcktare
bruk av dem, inträdde en brytning med de äldre principerna; det muntliga
anförandet ersattes alltmer av skriftliga framställningar, och en följd härav
var koncentrationens uppgivande. En anordning av domstolsförfarandet i
enlighet med grundsatserna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet och
koncentration innefattar sålunda en anknytning till äldre svenska rättstraditioner.

Lagrådet har i sitt utlåtande över processlagberedningens förslag givit sitt
erkännande åt det sätt, varpå beredningen i lagtext utformat de uppdragna
grundlinjerna och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som
under det föregående arbetet lämnats åsido. Som allmänt omdöme kan jag
ansluta mig till detta uttalande av lagrådet. I samband med behandlingen
av de anmärkningar, som lagrådet på vissa punkter framställt, skall jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

451

återkomma till frågan om ändringar i förslaget. Redan nu anser jag mig dock
böra angiva min ståndpunkt till vissa särskilda spörsmål, rörande vilka viss
meningsskiljaktighet uppkommit och som av mig även berörts vid förslagets
remitterande till lagrådet.

Vissa särskilda frågor.

Förberedelse och huvudförhandling i mål mellan enskilda parter.

Genomförandet av en koncentrerad förhandling inför domstolen förutsätter,
såväl att ledaren av förhandlingen är väl insatt i målet som att parterna
eller deras ombud äga kännedom om den ståndpunkt motparten intager och
de bevis han ämnar åberopa. På grund härav måste huvudförhandlingen i
målet föregås av ett förberedande förfarande. Enligt förslaget skall i tvistemål
och sådana brottmål, däri talan föres allenast av målsägande, förberedelse
äga rum inför rätten, som i detta fall är domför häradsrätt med häradshövdingen
ensam och rådhusrätt med en lagfaren domare. Förberedelsens
syfte är i främsta rummet, att målet under denna skall så beredas, att det vid
huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang. I första hand skola
vid förberedelsen parternas ståndpunkter klarläggas; parterna skola angiva
de omständigheter de vilja åberopa till stöd härför samt i vad mån de bestrida
motpartens uppgifter. Tillika skall bevisupptagningen vid huvudförhandlingen
förberedas. Parterna ha att uppgiva den bevisning de ämna
åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Vidare skola
åtgärder vidtagas för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid
huvudförhandlingen; så skall t. ex. i erforderliga fall sakkunnig förordnas
under förberedelsen och beslut meddelas örn skyldighet att förete skriftlig
handling. Däremot utgör vad som förekommit vid förberedelsen icke utan
vidare underlag för domen. Det är den efter förberedelsen följande huvudförhandlingens
uppgift att bilda grundval för domen. Vid denna förhandling
skall allt material framläggas: parterna skola framlägga sina påståenden
och fullständigt utveckla sin talan samt all bevisning förebringas. Domen
skall grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit. Materialet från
förberedelsen får sålunda läggas till grund för avgörandet endast om och i
den mån det ånyo förebringas vid huvudförhandlingen.

Mot förslaget i denna del har riktats den anmärkningen, att rättsskipningens
säkerhet sattes i fara genom bestämmelsen om vad som är processmaterial.
Vad som framkommit under förberedelsen borde få utgöra grundval
för domen, även om det icke uttryckligen åberopats och förebringats vid huvudförhandlingen.
Särskilt stötande vöre, örn någon omständighet, som part
under förberedelsen berört och som upptagits i protokollet eller vid skriftlig
förberedelse intagits i skrift men som till följd av förbiseende ej omnämnts
vid huvudförhandlingen, ej skulle få beaktas. Därest vid förberedelsen åberopats
t. ex. en ingående rättshistorisk utredning eller ett vidlyftigt sakkunnigutlåtande,
borde vid avgörandet hänsyn till detta material få tagas, även
örn det icke muntligen föredragits vid huvudförhandlingen.

452

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Enligt min mening skulle ett stadgande av innebörd, att vad vid förberedelsen
förekommit vore processmaterial i den meningen, att det utan att införas
vid huvudförhandlingen kunde läggas till grund för domen, innebära
en allvarlig fara för processen och i hög grad äventyra vad man eftersträvar
att vinna med det koncentrerade förfarandet. En sådan bestämmelse skulle
lätt föranleda parterna att vid utförande av sin talan lägga huvudvikten
vid förberedelsen och där förebringa allt material, varmed de ville
övertyga domstolen. Huvudförhandlingen skulle härigenom, såsom ock riksdagen
uttalat, kunna komma att förvandlas till ett tomt sken. Även lekmännens
deltagande i rättsskipningen skulle i hög grad försvåras. Då vid förberedelsen
rätten i regel består av endast en domare, skulle de övriga domare,
som deltaga i huvudförhandlingen, nödgas döma på ett material, som
endast medelbart bringas till deras kännedom. Jag kan därför icke förorda
ett stadgande av nu antytt innehåll. Faran för att part skulle underlåta att
vid huvudförhandlingen åberopa någon för avgörandet betydelsefull omständighet
synes mig vara mycket ringa, och i de fall, då någon dylik omständighet
förbigås, har rätten att fästa uppmärksamheten därå. Enligt uttryckligt
stadgande i förslaget har rätten att tillse, att målet blir uttömmande behandlat,
och att genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet och
ofullständighet i gjorda uttalanden. Det torde vara tydligt, att vid huvudförhandlingen
icke varje vid förberedelsen ingiven handling behöver uppläsas i
sin helhet eller varje ostridigt faktum åter omnämnas. Om sålunda målet
rör tolkningen av viss bestämmelse i ett skriftligt kontrakt, som ingivits vid
förberedelsen, och parterna vid huvudförhandlingen föredraga endast den
omtvistade bestämmelsen, föreligger intet hinder att rätten vid sin redogörelse
för saken i domen upptager också andra bestämmelser däri, om
vilka tvist ej råder, även örn dessa ej uttryckligen nämnts vid huvudförhandlingen.
I fråga om vidlyftiga sakkunnigutlåtanden, som inkommit under förberedelsen
och varav parterna tagit del, kan i många fall vara tillräckligt,
att den sakkunniges slutsatser uppläsas vid huvudförhandlingen. Skulle däremot
göras gällande, att den sakkunniges redogörelse för de faktiska omständigheterna
är oriktig eller ofullständig, bör redogörelsen i denna del uppläsas,
så att parterna få tillfälle att yttra sig däröver. Överhuvud bör, såsom
lagrådet 1928 yttrat, vid huvudförhandlingen få refereras till vidlyftiga
specialutredningar, framlagda dokument o. dyl. från förberedelsen utan att
ett fullständigt muntligt återgivande behöver äga rum. Så snart en dylik
handling vid huvudförhandlingen ställts under diskussion mellan parterna,
skall den uppenbarligen få läggas till grund för avgörandet. Likaså torde
vara uppenbart, att om vid förberedelsen vissa omständigheter blivit ostridiga
och parterna, då de utveckla sin talan vid huvudförhandlingen, utgå
från dessa omständigheter såsom kända, rätten även kan beakta desamma.
örn målet t. ex. rör ett omfattande kontokurantförhållande och vid förberedelsen
ingivits en kontokurant, omfattande alla parternas mellanhavanden,
behöva vid huvudförhandlingen icke alla siffror i denna föredragas, utan
förhandlingen kan begränsas till de stridiga posterna och rätten dock i sin

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

453

dom taga hänsyn även till kontokuranten i övrigt. Då en tolkning av förslagets
ifrågavarande bestämmelse i enlighet med vad nu anförts låter sig
väl förena med bestämmelsens avfattning, har jag ansett mig icke böra föreslå
någon ändring däri. Förslaget har ock på denna punkt lämnats utan
erinran av lagrådet.

Förundersökning och huvudförhandling i åklagarmåi.

I brottmål, vari åklagare för talan, skall enligt förslaget icke äga rum någon
sådan förberedelse inför rätten som nyss nämnts. I stället skall, innan
åtal anställes, förundersökning verkställas genom polis- och åklagarmyndigheterna.
Till sitt ändamål överensstämmer denna i viss mån med förberedelsen
i tvistemål. Vid förundersökningen skall målet så beredas, att bevisningen
kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang. Därjämte
skall under förundersökningen utredas, vem som skäligen kan misstänkas
för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom. I
samband med att åtal väckes skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar
från förundersökningen. Dessa handlingar få emellertid ej läggas
till grund för huvudförhandlingen, och domen skall grundas endast å
vad vid huvudförhandlingen förekommit. Beträffande sistnämnda fråga
hänvisar jag till vad ovan anförts rörande förhållandet mellan förberedelsen
i tvistemål och huvudförhandlingen.

Mot förslagets bestämmelser rörande brottmålsförfarandet ha anmärkningar
framställts från varandra motsatta utgångspunkter. Sålunda har å
ena sidan från advokathåll gjorts gällande, att förslaget icke erbjöde tillräckligt
skydd för den misstänkte mot maktmissbruk och rättsförluster under
förundersökningen samt att förfarandet vöre alltför inkvisitoriskt. Enligt
denna mening stöde förslaget härutinnan icke i överensstämmelse med de
av statsmakterna tidigare godkända principerna. Å andra sidan har, närmast
från åklagarhåll, uttalats farhågor för att förslaget icke medgåve tillräckliga
möjligheter för en effektiv utredning.

De i förstnämnda avseende gjorda anmärkningarna gå bland annat ut på
följande. Den misstänktes rätt att under förundersökningen biträdas av försvarare
vore icke vederbörligen tillgodosedd. Ofta saknade den misstänkte
på grund av ekonomiska och andra förhållanden möjlighet att vidtaga åtgärder
för att själv skaffa sig försvarare. Härtill komme de talrika fall, då
den misstänkte icke vore i stånd att bedöma situationen och därför icke heller
insåge behovet av en kompetent försvarare. De föreslagna bestämmelserna
örn hans rätt att få kännedom om vad vid förundersökningen förekommit
vore otillfredsställande. I normalfallen vore det undersökningsledaren
som skulle taga initiativ till anskaffande av offentlig försvarare, och det vore
beroende på hans bedömande, örn sakens beskaffenhet vore sådan, att behov
av dylik försvarare förelåge. Värdet av den rätt, som förslaget medgåve den
misstänkte och hans försvarare att närvara vid förhör under förundersökningen,
neutraliserades i väsentlig mån genom bestämmelsen örn att de icke

454

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

finge framställa frågor till den som hördes i annan ordning än den som undersökningsledaren
bestämde. Slutligen medförde förslagets bestämmelser
om förundersökningsprotokollet i realiteten, att protokollet komme att läggas
till grund för huvudförhandlingen och avgörandet.

De sålunda framställda anmärkningarna synas väsentligen grunda sig på
missförstånd rörande förslagets verkliga innebörd i berörda hänseenden.
Någon avvikelse från de i 1931 års proposition angivna och av riksdagen
godtagna huvudgrunderna för brottmålsförfarandet innebär icke förslaget.
Dess bestämmelser ansluta sig ock nära till vad processkommissionen på sin
tid föreslagit på dessa punkter. Enligt beredningens förslag äger den misstänkte
under förundersökningen anlita biträde av försvarare, så snart undersökningen
fortskridit så långt, att den kan anses riktad mot honom såsom
skäligen misstänkt för brottet. På detta stadium skall den misstänkte, då
han höres, underrättas om misstanken, och han får därigenom anledning
att söka anskaffa försvarare. Om han ej själv vill eller kan utse försvarare,
har såväl undersökningsledaren som rätten att beakta, att hans behov av
biträde tillgodoses, och detta även för det fall, att någon begäran därom från
den misstänktes sida ej föreligger. Förutsättning härför är, att på grund
av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke finnes kunna utan biträde
tillvaratagas. Å andra sidan torde icke rimligen kunna ifrågasättas
att medgiva den misstänkte en oinskränkt rätt härtill, hur obetydligt brottet
än är. Om den misstänkte är anhållen eller häktad, har han emellertid
ovillkorlig rätt att få offentlig försvarare. Det åligger undersökningsledaren
såsom en tjänsteplikt att hos rätten göra anmälan, då behov av
försvarare föreligger. Naturligen står det den misstänkte öppet att själv hos
rätten begära förordnande av försvarare. Rätten har att omedelbart företaga
sådan begäran till prövning. Denna prövning skall alltså icke, såsom förslaget
synes ha uppfattats, anstå till dess åtal anhängiggjorts. Av bestämmelserna
om domförhet framgår, att rätten vid handläggning av sådant
ärende, liksom då fråga är örn ett rättens ingripande under förundersökningen,
är domför med en lagfaren domare. Det synes mig icke med fog
kunna göras gällande att den misstänktes rätt att erhålla rättskunnigt biträde
icke härigenom skulle vara i möjligaste mån tillgodosedd. I fråga örn
den misstänktes rätt att erhålla del av föl-undersökningsmaterialet stadgas i
förslaget, att tillfälle skall lämnas den misstänkte och hans försvarare att
taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit. De ha sålunda möjlighet
att allteftersom förundersökningen fortskrider erhålla del av det förebragta
materialet. Uppenbarligen skulle det emellertid ofta kunna inträffa,
att utredningen äventyrades, örn den misstänkte på ett tidigt stadium finge
kännedom därom och på grund därav bleve i stånd att undanskaffa bevis
eller eljest försvåra utredningen. Det måste därför tillkomma undersökningsledaren
att bedöma, när tillfälle att taga del av vad vid förundersökningen
förekommit kan utan men för utredningen lämnas den misstänkte och försvararen.
Ett viktigt skydd för den misstänkte utgör bestämmelsen, att åtal
icke får beslutas, innan sådant tillfälle bereus dem. Så snart åtal beslutats,

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

455

äger den misstänkte eller hans försvarare rätt att erhålla avskrift av förundersökningsprotokollet.
Det torde sålunda vara väl sörjt för att den misstänkte
före huvudförhandlingen erhåller kännedom om det material åklagaren
ämnar åberopa. I de fall, då den misstänkte eller hans försvarare är närvarande
vid förhör, äger han framställa frågor till den som höres. Att denna
befogenhet såtillvida begränsas, att frågor få framställas blott i den ordning
undersökningsledaren bestämmer, torde vara nödvändigt för att förhöret
skall kunna fullföljas på ett ändamålsenligt sätt och störande avbrott
undvikas. Vad angår protokollet från förundersökningen stadgar förslaget,
att utskrift därav skall, då åtalet väckes eller så snart ske kan därefter,
tillställas rätten. Såsom motiv för denna bestämmelse anför beredningen, att
protokollet måste vara tillgängligt för att rätten skall kunna bedöma, vilken
bevisning som erfordras, och utfärda kallelser i enlighet härmed. Särskilt
vöre protokollet av betydelse för avgörande av huruvida sakkunnig skall anlitas.
Rättens ordförande borde även taga del av protokollet, så att han
kunde på lämpligt sätt ordna och leda huvudförhandlingen. I vad mån han
eller andra ledamöter av rätten borde närmare studera materialet från förundersökningen,
borde bliva beroende av domarens eget omdöme. Kännedom
om materialet möjliggjorde för honom att i förväg sätta sig in i de rättsliga
spörsmål, som förekomme i målet. Ä andra sidan finge han icke bliva så
bunden av detta material, att han grundade sitt avgörande härå eller ginge
till huvudförhandlingen med förutfattad mening. Liknande synpunkter
ha anförts av processkommissionen. I förslaget stadgas vidare, att skriftlig
uppteckning av utsaga, som någon avgivit inför åklagare eller polismyndighet,
icke får åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet
eller rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det
må medgivas. Detta stadgande avser det fall, att den som avgivit utsagan
icke är närvarande vid förhandlingen. Det angivna undantaget från förbudet
gäller dels då huvudförhandling hålles, ehuru målsäganden eller den
tilltalade icke kommit tillstädes, och dels då annan, som hörts vid förundersökningen,
är död eller svårigheter möta för hans inställelse vid rätten eller
hans hörande skulle onödigt fördyra rättegången eller parterna vitsorda uppteckningens
riktighet. Då målsäganden eller den tilltalade höres vid huvudförhandlingen,
får enligt förslaget uppteckning av hans utsaga vid förundersökningen
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret inför
rätten avviker från den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att
yttra sig. Liknande bestämmelse gäller beträffande vittne. Slutligen innebär
förslaget, som redan nämnts, att domen får grundas endast å vad vid huvudförhandlingen
förekommit. Vid min granskning av förslaget i denna del har
jag lika litet som lagrådet funnit anledning till någon principiell erinran mot
detsamma.

De närmast från åklagarliåll uttalade farhågorna för att förslagets regler
i nu förevarande ämne icke medgåve tillräckliga möjligheter för en effektiv
utredning måste enligt min mening anses överdrivna. Enligt förslaget er -

456

Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.

hålla undersökningsmyndigheterna i många fall ökade befogenheter i förhållande
till vad nu gäller. Sålunda regleras befogenheten att till förhör hämta
personer, vilkas hörande är erforderligt för utredningen, ett ämne varom för
närvarande bestämmelser saknas. Att vissa begränsningar härutinnan måste
uppställas, liksom ock i fråga om den tid, under vilken den hörde är skyldig
att stå till förfogande för ändamålet, synes mig uppenbart. De bestämmelser,
som i förslaget upptagits om den misstänktes rätt att anlita försvarare och
att före huvudförhandlingen taga del av förundersökningsmaterialet, torde
vara nödvändiga för att bereda den misstänkte erforderligt skydd och kunna
icke anses obehörigen inkräkta på myndigheternas rörelsefrihet. Beredningens
förslag i nu angivna hänseenden står ock i överensstämmelse med de av
riksdagen antagna grunderna för rättegångsreformen, och jag saknar anledning
att i någon väsentligare mån frångå förslaget härutinnan. På vissa
punkter kunna dock jämkningar ifrågasättas; jag återkommer härtill vid
behandlingen av de anmärkningar lagrådet framställt angående de särskilda
paragraferna i förslaget.

Från såväl domar- som advokathåll har slutligen den meningen kommit
till uttryck, att häktningsrätt alltjämt borde tillkomma även åklagare och ej,
såsom enligt förslaget, enbart rätten. I anledning härav må framhållas, att
denna fråga sammanhänger därmed, att häktning enligt förslaget icke såsom
för närvarande innebär anställande av åtal utan reglerats såsom ett i förhållande
till åtalet självständigt institut. För ernående av koncentration av domstolsförfarandet
måste förundersökningen som regel vara avslutad före åtalets
väckande; i följd härav kan häktningen ofta komma att bestå under jämförelsevis
lång tid, innan målets behandling vid rätten vidtager. Det torde
icke råda någon meningsskiljaktighet därom att vid sådant förhållande häktningsfrågan
bör på ena eller andra sättet underkastas rättens prövning. Såsom
beredningen erinrat äro härvid olika möjligheter tänkbara: antingen att
låta häktningsbeslut ankomma på åklagare, varefter beslutet inom viss kortare
tid underställes rättens prövning, eller att stadga, att beslut örn häktning
alltid skall meddelas av rätten. Enligt beredningens mening förelåge
icke någon mera väsentlig skillnad mellan dessa båda anordningar; det av
beredningen föreslagna systemet innebure icke heller någon större saklig
olikhet mot vad för närvarande gäller. Med hänsyn till den ingripande betydelse
en häktningsåtgärd har för den misstänkte, har beredningen ansett det
för honom medföra större trygghet att beslut därom ankomme på rätten.
Beredningen har såsom obefogad avvisat den stundom uttalade farhågan, att
rätten vid målets behandling skulle känna sig bunden av ett tidigare meddelat
häktningsbeslut. Jag har icke ansett mig ha anledning att frångå förslaget,
som ock på denna punkt av lagrådet lämnats utan erinran.

Hovrätt som första instans i vissa mål.

Beredningens förslag bibehåller liksom tidigare förslag i princip den nuvarande
ordningen med tre instanser. Huvudregeln är alltså beträffande alla

Kunal. Maj:ts proposition nr 5.

457

mål, att målet skall väckas i allmän underrätt, att mot underrättens avgörande
talan må fullföljas i hovrätt och att beträffande hovrättens avgörande
fullföljd kan äga rum till högsta domstolen. Från denna huvudregel
givas redan nu vissa undantag och begränsningar; i detta sammanhang skall
jag icke uppehålla mig vid dem. Under reformarbetet har i olika sammanhang
uppkommit fråga om en förenkling av instansordningen beträffande
vissa grupper av tvistemål. Processkommissionen föreslog, att för behandlingen
av handels- och sjörättsmål vid hovrätterna skulle inrättas särskilda avdelningar,
vilka skulle bestå av lagfarna domare och sakkunniga lekmän,
ävensom att vissa grupper av tvistemål skulle upptagas av hovrätt som första
instans, om parterna överenskommit, att målet skulle där anhängiggöras.
I båda nu angivna fall skulle talan kunna fullföljas i högsta domstolen. Vid
granskningen av kommissionens betänkande framkom inom lagrådet stor
tvekan om lämpligheten av kommissionens förslag, vilket möttes av starkt
motstånd från underrättsdomamas sida och ej heller vann större anslutning
bland handelns målsmän. I 1931 års proposition framhölls, att till stöd för
kommissionens förslag kunde åberopas beaktansvärda skäl och att dessa
gjorde sig starkast gällande beträffande förslaget om inrättande vid hovrätterna
av särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål med sakkunniga
bisittare. Då undantagande av vissa viktiga mål från de allmänna underrätterna
vore i hög grad ägnat att rubba underrätternas auktoritet, borde dock
på denna punkt iakttagas största varsamhet.

I beredningens förslag har frågan återupptagits. Beredningen förordar,
att hovrätt skall som första instans äga upptaga vissa tvistemål, örn parterna
skriftligen överenskommit, att tvisten upptages omedelbart av hovrätt.
I de fall, då tvisten rör penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
fordras, att värdet av det varom tvistas överstiger 3,000 kronor.
Undantagna äro ytterligare sådana mål, för vilka ett absolut forum är föreskrivet,
såsom äktenskapsmål och mål angående fast egendom. I olikhet
med vad processkommissionen föreslagit skall hovrätt tillika utgöra enda
instans; någon fullföljd i ordinär väg mot hovrättens avgörande har ej
medgivits. Enligt beredningens uppfattning skulle det föreslagna eninstansförfarandet
ha till uppgift att, utan att skäliga krav på rättssäkerhet eftersattes,
tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden.
För detta behov stöde nu till buds skiljemannaförfarandet, men ett sådant
förfarande vore med hänsyn till garantierna för avgörandets tillförlitlighet
i många fall underlägset ett domstolsförfarande; starka skäl talade enligt
beredningens uppfattning för att parterna vid sidan av skiljemannaförfarandet
ägde tillgång till ett domstolsförfarande. Då någon fullföljd icke
skulle äga rum, ansåg beredningen, att — särskilt med hänsyn till domstolens
sammansättning — förfarandet borde förläggas till hovrätt.

Mot beredningens förslag lia anmärkningar framställts särskilt från underrättsdomarnas
sida. Sålunda framhåller föreningen Sveriges häradshövdingar,
att det syntes uppenbart, att en sådan anordning skulle i ogynnsam
riktning återverka på underrätterna och deras anseende. Förbudet

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

mot fullföljd till högsta domstolen komme ej att minska institutets användning,
då ett dylikt förbud ur mångas synpunkt utgjorde en fördel med hänsyn
till möjligheten av ett snabbare avgörande. Samma synpunkter utvecklas
av föreningen Sveriges stadsdomare. Sannolikt vore enligt denna förenings
åsikt, att parterna i många mål, som nu passerade två eller tre instanser,
komme att begagna sig av det föreslagna eninstansförfarandet.
Hovrätternas arbetsbörda skulle väsentligt ökas allt under det att underrätterna
undandroges åtskilliga mål. Ur allmän synpunkt skulle vara att beklaga,
om underrätternas ställning rubbades och förtroendet för dem
minskades. I varje fall borde tillfälle beredas parterna att genom överenskommelse
åvägabringa ett eninstansförfarande även vid underrätt.

Vid förslagets granskning inom lagrådet ha två av lagrådets ledamöter
lämnat förslaget utan erinran. De båda andra ledamöterna ha däremot avstyrkt
förslagets genomförande. Till stöd för sin uppfattning ha dessa ledamöter
framhållit bland annat, att den föreslagna anordningen syntes icke
vara ägnad att i någon större utsträckning tillgodose de önskemål, som man
inom affärslivet sökte förverkliga genom att hänskjuta tvister till avgörande
av skiljemän; motiven till ett sådant hänskjutande vore ofta, att det
ansetts önskvärt, att tvisten avgjordes av en domstol, inom vilken såväl
juridisk som teknisk sakkunskap vore representerad. I de fall, då det vore
av vikt att snabbt erhålla ett auktoritativt uttalande i en prejudicerande
rättsfråga, vore ock den anvisade utvägen icke till fyllest, så länge det i ett
annat likartat fall stöde part öppet att draga samma fråga under högsta
domstolens prövning. Även om för närvarande ett visst behov av en sådan
anordning som den av beredningen föreslagna kunde antagas vara för handen,
måste enligt dessa ledamöters uppfattning likväl detta behov minskas
genom den nya rättegångsbalkens ikraftträdande; anordningen måste ock
i viss mån verka försvagande på underrätternas ställning. För att möjliggöra
ett särskilt snabbt avgörande erbjöde sig ock utvägen att tillerkänna
rättsverkan åt en utfästelse att ej fullfölja talan i sådana tvistemål, vari
förlikning är tillåten.

De skäl, som sålunda anförts mot beredningens förslag i denna del, hänföra
sig i huvudsak till de allmänna intressen, som äro förknippade med
instansordningens upprätthållande. Mot dessa intressen bryta sig ej sällan
för den enskilde viktiga rättsskyddsintressen, vilka också de äro av betydelse
ur allmän synpunkt. Uppenbart möta stora svårigheter att i sådana
fall nå fram till en tillfredsställande lösning. Av de två lagrådsledamöter,
som avstyrkt beredningens förslag, har särskilt framhållits avsaknaden av
teknisk sakkunskap inom den av beredningen föreslagna instansen. Dessa
ledamöter ha ock anvisat utvägen med en reglering av skiljemannaförfarandet
på sådant sätt, att största möjliga garantier vunnes för avgörandets
tillförlitlighet, och även uttalat som önskvärt, att domstolarnas lagfarna
ledamöter kunde åtaga sig skiljemannauppdrag; förbud häremot borde icke
uppställas för domare i någon instans. En annan lösning är den, som anvisats
av processkommissionen och som innebär förläggande till hovrätt av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

459

en handels- och sjörättsdomstol med sakkunniga bisittare. Beredningen har
i sitt förslag icke tagit ståndpunkt till frågan om de särskilda, från den allmänna
rättegångsordningen avvikande processformer, som redan nu föreligga
i fråga om vissa grupper av mål, bland dessa handelsmål. Det är alltså
att motse, att denna fråga upptages till behandling vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Med hänsyn härtill och då även enligt min mening vägande
anmärkningar kunna göras mot beredningens förslag i den utformning,
vari det nu föreligger, anser jag, att det icke för närvarande bör upptagas
i lagstiftningen.

Till frågan, huruvida utfästelse att ej fullfölja talan bör tillerkännas
rättsverkan, återkommer jag i samband med en av lagrådet i detta ämne
vid 49 kap. gjord erinran.

Lekmäns deltagande i rättsskipningen.

Under reformarbetets gång har, som framgår av vad redan anförts, i
olika sammanhang starkt framhållits betydelsen av lekmäns deltagande i
rättsskipningen. Utgångspunkten för dessa uttalanden har varit den nuvarande
organisationen av våra häradsrätter med en lagfaren domare, häradshövdingen,
som rättens ordförande och en vid hans sida ställd folkvald
nämnd. Som den alltjämt bärande grunden för denna domstolsform har,
såsom i 1931 års proposition, framhållits den urgamla svenska uppfattningen,
att folket hade att deltaga ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande
och upprätthållande. Att nämndens deltagande i häradsrättens verksamhet
varit av det största värde erkännes allmänt. Nämndens deltagande
har fast förankrat rättsskipningen i folkets förtroende, och nämnden har
med sin av erfarenheten mera omedelbart påverkade uppfattning bidragit
till att åt den svenska rättsskipningen ge ett drag av skälighet och billighet,
som torde fördelaktigt känneteckna den i förhållande till många främmande
länders. Som särskilda utskottet framhållit, torde ock enighet råda därom,
att lekmännens deltagande i rättsskipningen vid häradsrätt bör ske genom
nämnd.

Vad däremot angår nämndens sammansättning och inflytande ha meningarna
gått mera isär. Det domföra antalet nämndemän är för närvarande
lägst sju, högst tolv, och endast enhällig nämnd kan överrösta den lagfarne
domaren. Processkommissionen hade nedsatt antalet ledamöter i nämnden
till fem; därest fyra nämndemän förenade sig om en mening, skulle denna
gälla. I 1931 års proposition hade förordats, att antalet fastställdes till åtta
och att nämndens röst skulle gälla mot den lagfarne domarens, då en majoritet
av sex nämndemän förelåge. Vid propositionens behandling inom utskottet
framkommo olika meningar. Majoriteten inom utskottet ansåg, att gällande
regler om nämndens rösträtt borde bibehållas och fann ej heller anledning
till avvikelse från den nuvarande bestämmelsen, att sju nämndemän
utgjorde domfört antal. I en till utskottets betänkande avgiven reservation
uttalade flera utskottsledamötcr sin anslutning till propositionens omröst -

460

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ningsregler. Beträffande domförheten förordades, att nämnden borde vara
domför med sju nämndemän; vare sig sju eller åtta nämndemän närvore vid
målets avgörande, borde, om sex av nämnden enades om en mening, denna
gälla. Vid behandlingen i riksdagen stannade kamrarna vid olika beslut.
Första kammaren biträdde utskottets hemställan, medan andra kammaren
anslöt sig till reservationen.

Beredningen har i sitt förslag upptagit det domföra antalet ledamöter i
nämnden till lägst sju, högst nio. Det högre antalet har, i anslutning till vad
som framförts inom utskottet, tillkommit med tanke på att domstolen ej till
följd av en eller annan nämndemans förfall under pågående handläggning
skulle förlora sin domförhet. Vad angår nämndens rösträtt har beredningen
ansett sig böra bibehålla kravet på nämndens enhällighet för det fall, att i
nämnden ej sitta flera än sju. Om sju nämndemän biträda samma mening,
skall denna alltså enligt beredningens förslag gälla mot ordförandens, även
om i nämnden sitta flera än sju. Beträffande val av nämndemän bibehåller
förslaget i allt väsentligt nu gällande regler. Antalet nämndemän, som skola
utses för varje tingslag, har av beredningen satts till aderton; dock äger
Kungl. Majit, om det erfordras, beträffande visst tingslag höja detta antal.

Mot beredningens ståndpunkt till de nu behandlade frågorna ha vissa gensagor
framkommit. Uti sitt till Kungl. Majit avgivna yttrande har föreningen
Sveriges häradshövdingar gjort gällande, att med beredningens förslag
nämndens ställning skulle väsentligt förändras; mer eller mindre klart skattade
beredningen åt föreställningen om nämnden som jury. Främst har föreningen
riktat sin kritik mot fastställande av antalet nämndemän, som skola
utses för varje tingslag, till aderton; föreningen har ock ifrågasatt, huruvida
det kunde vara riktigt att det utan i lagen angivna direktiv överlämnades åt
Kungl. Maj :t att höja detta antal. Med de täta tingssammanträden, som förutsattes
i förslaget, skulle enligt föreningens uppfattning nämnden avsevärt betungas;
det läte sig icke göra att med en så utsträckt tjänstgöring för nämndemansuppdraget
erhålla, såsom för närvarande, ortens mest betrodda män.
Föreningen hemställer, att antalet nämndemän bestämmes till lägst tjugufyra
för varje tingslag och att det överlämnas åt rätten att, om det visar sig erforderligt,
höja detta antal. Föreningen riktar sig vidare emot att det högsta
antalet för domförhet begränsats till nio; i vissa fall förelåge för en rationell
representation behov av tolv nämndemän. Beträffande nämndens rösträtt
ansluter sig föreningen till kravet på enhällighet inom nämnden. Slutligen
ifrågasättes, om ej val till nämnden borde förrättas på en gång för hela tingslaget;
vid nämndemans avgång skulle fyllnadsval ske för den återstående tiden
av valperioden.

Vad först angår nämndens ställning och uppgifter anser jag mig helt kunna
giva min anslutning till den uppfattning, som kommit till uttryck i såväl
1931 års proposition som särskilda utskottets utlåtande. Rättsskipningens
folkliga anknytning är en av det svenska samhällets ursprungligaste och
bästa traditioner. Att nämnden i våra häradsrätter alltjämt har att fylla en
viktig rättsskipningsuppgift, torde icke mötas av gensaga från något håll. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

461

det muntliga och omedelbara förfarande, som nu föreslås, framträder denna
uppgift om möjligt ännu skarpare än tidigare; genom det muntliga, koncentrerade
förfarandet erhåller nämnden större möjligheter att följa förhandlingen
än nu i allmänhet är fallet. Detta förhållande är uppenbart ägnat
att stärka nämndens ställning; att härav draga den slutsatsen, att nämnden
komme att fullgöra en med juryinstitutionen likartad uppgift, synes mig
dock icke befogat. Nämndens uppgifter inom häradsrätten äro enligt förslaget
oförändrade. Jag är likaledes av den uppfattningen, att nämndens
sammansättning och reglerna för dess domförhet enligt beredningens förslag,
som i denna del nära ansluter sig till särskilda utskottets uttalanden, äro
väl avvägda. Den begränsning av det domföra antalet till nio, som beredningen
förordat, synes motiverad med hänsyn till angelägenheten att, såvitt
möjligt, begränsa det antal nämndemän, som skola utses för varje tingslag,
och möjliggöra en lämplig arbetsfördelning mellan de sålunda utsedda —-synpunkter, som även berörts i häradshövdingföreningens yttrande. En sådan
begränsning, som torde motsvara vad redan nu allmänt iakttages, är
ock önskvärd med hänsyn till statsverkets utgifter för nämndemännens
tjänstgöring.

Beredningens förslag om nämndens rösträtt innebär en sammanjämkning
av de uppfattningar, som på denna punkt framträtt inom riksdagen; den
torde som sådan böra godtagas.

Häradshövdingföreningen har i sitt yttrande tillagt frågan om antalet
nämndemän för varje tingslag och dess bestämmande i vissa fall av Kungl.
Maj:t viss principiell betydelse. Anledning torde ej föreligga att betrakta
detta spörsmål ur sådan synpunkt. Enligt lagen den 13 maj 1932 om häradsnämnds
tjänstgöring tillkommer det Kungl. Maj:t, då i tingslag erfordras
flera än tolv nämndemän, att bestämma deras antal. Det är alltså ej fråga
om införandet av någon ny princip, och någon anledning att frångå förslaget
på denna punkt synes mig icke föreligga.

Vad slutligen angår frågan, huruvida val till nämndemän böra ske på en
gång för tingslaget i dess helhet eller successivt i mån av uppkomna ledigheter,
har beredningen på skäl, som närmare utvecklats i dess betänkande,
ansett successiv förnyelse vara att föredraga ur synpunkten av kontinuitet
inom nämnden, och jag finner ej heller på denna punkt anledning att frångå
förslaget, som i denna del ock lämnats utan erinran av lagrådet.

I detta sammanhang torde böra upptagas ett annat spörsmål, som i viss mån
även berörts i häradshövdingföreningens yttrande. Det har gjorts gällande,
att det nya förfarandet skulle medföra en i förhållande till nuvarande förhandlingsordning
väsentlig utvidgning av nämndens tjänstgöring. Tydligt är
att den tid, som åtgår för huvudförhandling i ett mål, kommer att ej obetydligt
överstiga den tid, som handläggningen vid ett rättegångstillfälle nu kräver.
Huruvida tiden för sådan huvudförhandling kommer att överstiga tiden för
samtliga de rättegångstillfällen, som nu föregå ett måls avgörande, torde
däremot vara ovisst. Härtill kommer, att förslagets anordning med förberedelse,
vid vilken nämnd ej medverkar, är ägnad att förkorta huvudförhand -

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lingen med nämnd; i ej ringa utsträckning utgör för närvarande det första
och i vissa fall även senare rättegångstillfällen inför häradsrätten i själva
verket en sådan förberedelse. Vidare må framhållas, att enligt förslaget i vissa
fall tvistemål kunna slutbehandlas redan vid förberedelsen. Vid denna kan
mål avvisas på grund av rättegångshinder, tredskodom meddelas, förlikning
ingås ävensom ett materiellt avgörande ske, om parterna samtycka därtill
eller saken finnes uppenbar. Efter denna utgallring kvarstå för huvudförhandling
endast de mål, där saken är av tvistig beskaffenhet. Häradshövdingföreningen
har till stöd för sin mening, att nämndens tjänstgöring komme att
ökas, särskilt åberopat, att under tingsperioden häradsrätten i regel skulle
hålla ting varje vecka. Regeln är emellertid icke undantagslös. Längre liksom
kortare mellanrum kan bestämmas, om så finnes påkallat av arbetet i domsagan,
antalet tingslag eller andra omständigheter; om flera tingsställen finnas
i tingslaget, skola tingen fördelas mellan dem. Som beredningen framhållit,
måste vid tingsordningens utformning stor vikt tilläggas förhållandena i varje
särskild domsaga och i de mera glest befolkade delarna av landet antalet
sättas avsevärt lägre än vad förslaget förordat som allmän regel. Emellertid
torde i många fall, då nu varje tingssammanträde pågår två eller flera dagar
i följd, en uppdelning kunna genomföras utan större olägenhet för nämnden
och detta särskilt i sådana fall, då nämndens sammansättning å de olika
dagarna redan nu ej är densamma.

Lekmäns medverkan i rådhusrätternas rättsskipning har varit föremål för
delade meningar. Frågan upptogs till behandling av processkommissionen,
som kom till den uppfattningen, att det icke skulle vara välbetänkt att alltjämt
hålla lekmannaelementet utanför rättsskipningen i städerna. Även lagrådet
anslöt sig vid sin granskning av kommissionens betänkande till denna ståndpunkt;
denna upptogs ock i 1931 års proposition. Vid behandlingen inom utskottet
framkom meningsskiljaktighet. Utskottets majoritet avstyrkte inrättande
av nämnd vid rådhusrätterna, och denna ståndpunkt biträddes av
första kammaren. Andra kammaren anslöt sig däremot till en vid utskottets
utlåtande fogad reservation, vari förordades, att i rådhusrätterna nämnd
borde deltaga i handläggning av brottmål, dock ej i ringare brottmål. Beredningen
har i sitt förslag förordat nämnd i grövre brottmål, och denna
ståndpunkt har i princip lämnats utan erinran av lagrådet vid dess granskning
av förslaget.

Obestridligt läge det nära till hands att i fråga om lekmannadeltagandet
i rådhusrätt anknyta till den organisation, som rådhusrätterna i vårt land tidigare
ägt med en lagfaren domare som ordförande samt ett mindre antal
lekmän, rådmän, såsom bisittare. Den form för lekmannadeltagande, som
rådmansinstitutionen inneburit, har emellertid alltmera kommit ur bruk och
saknar numera för de större och medelstora städerna all betydelse. Denna utveckling
torde tyda på att ur de synpunkter, som lekmannadeltagandet är av
vikt, rådmansinstitutionen icke motsvarat sin uppgift. Med lagrådet och beredningen
är jag därför ense, att lekmannadeltagandet i rådhusrätt bör, örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

463

det anses överhuvud taget skola där införas, ske genom nämnd med en i huvudsak
likartad sammansättning som i häradsrätt.

Till stöd för sin ståndpunkt i fråga örn behovet av nämnd i rådhusrätt har
beredningen framhållit, att lekmäns deltagande vid handläggningen i första
instans av grövre brottmål vore av betydelse med hänsyn såväl till lekmännens
särskilda erfarenhet i frågor, som vore av vikt för straffrättsskipningen,
som ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning. Uti sitt yttrande
över beredningens förslag har föreningen Sveriges stadsdomare gjort
sig till tolk för en annan uppfattning. I anslutning till sin redan tidigare intagna
ståndpunkt har föreningen framhållit, att förutsättningar för nämnds
medverkan i rådhusrätternas rättsskipning icke förelåge. Någon av folkmeningen
uppburen tradition funnes icke i städerna, och någon önskan om
införande av nämnd i rådhusrätt hade veterligen icke framkommit från städernas
sida. Stora olägenheter och avsevärd tidsspillan skulle säkerligen
uppkomma, om förslaget genomfördes. Sålunda skulle medverkan av nämnd
verka tyngande och fördröjande på rådhusrätternas arbete. Det vore ej heller
tänkbart att i städerna uppbringa tillräckligt stort antal personer, som år
efter år vore villiga att ställa sig till förfogande för att mot ingen eller ringa
ersättning deltaga i förhandlingar, vilka en eller flera dagar i veckan komme
att pågå i många timmar. Skulle åter antalet nämndemän i en stad bestämmas
till ett stort antal för att för varje särskild nämndeman göra tjänstgöringen
mindre betungande, bleve följden, att intresset för och erfarenheten
av domstolsarbetet ginge förlorade.

Även beträffande den omfattning, i vilken nämnd skall deltaga, och rådhusrättens
sammansättning i detta fall ha olika meningar framförts. Enligt
processkommissionens betänkande borde nämnd i allmänhet medverka i
brottmål, dock med undantag för mindre brottmål (polismål). Rådhusrätten
skulle, liksom i allmänhet enligt processkommissionens förslag, även då
nämnd deltoge bestå av en lagfaren domare. Lagrådet uttalade vid sin granskning
av kommissionens betänkande, att nämndens medverkan borde åtminstone
tillsvidare och till dess anordningen hunnit prövas någon tid i praktiken
begränsas till verkligt allvarsamma förbrytelser, och det vore lämpligt
att ordföranden ensam representerade fackdomarelementet. En ledamot av
lagrådet fann dock, att då enligt lagrådets mening rådhusrätt i allmänhet
skulle bestå av tre lagfarna ledamöter, det vore oegentligt att låta de grova
brottmålen avdömas av endast en lagfaren domare. I 1931 års proposition
förordades nämnd endast i grövre brottmål, och rådhusrätten skulle liksom
i andra mål vara domför med tre lagfarna ledamöter. Enligt beredningens
förslag skall nämnd deltaga i huvudförhandling och syn å stället, då målet
rör ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver; även
då nämnd medverkar, skall rådhusrätt vara domför med tre lagfarna domare.
''

Beträffande frågan angående omfattningen av nämndens medverkan framhåller
beredningen, att det uppenbart vöre förenat med svårigheter att på
ett tillfredsställande sätt uppdela brottmålen med hänsyn till behovet av

464

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

nämndens medverkan. Deltagande av nämnd i alla förekommande brottmål
skulle enligt beredningens uppfattning särskilt för de större städerna icke
vara genomförbart. Därest å andra sidan medverkan av nämnd begränsades
till de grövsta brotten, komme i ett flertal rådhusrätter nämnden att endast
i mycket ringa omfattning tagas i anspråk, och det kunde befaras, att
den komme att sakna den förtrogenhet med rättsskipningen, som i fråga
om häradsnämnden ansetts vara av stor betydelse. Beredningen erinrar tilllika
om att även vid behandlingen av medelsvåra brott kunde förekomma
frågor, däri nämndens medverkan vore av särskilt värde, såsom vid bedömande
av frågor rörande tillräknelighet, villkorlig dom, tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse eller förvaring.

I fråga om det antal mål, i vilka enligt beredningens förslag nämnd kan
beräknas komma att deltaga, må här hänvisas till en vid lagrådets utlåtande
fogad statistisk sammanställning från rådhusrätter och polisdomstolar i vissa
angivna större eller medelstora städer, hänförande sig till brottmål avgjorda
under 1937 och 1938. Av statistiken framgår, att angivna är nämnd skulle i
medeltal för år deltagit uti vid Stockholms rådhusrätt omkring 950 mål,
vid rådhusrätten i Göteborg omkring 520 mål, vid rådhusrätten i Malmö omkring
360 mål samt i de medelstora städernas rådhusrätter omkring 50 mål
eller därunder.

Inom lagrådet har beredningens förslag lämnats utan erinran av två ledamöter;
de båda andra ledamöterna ha däremot ansett sig böra anvisa en
annan väg för frågans lösning. Enligt sistnämnda ledamöters åsikt talade
främst önskvärdheten av enhetlighet i fråga om domstolstyperna för att, då
rådhusrätt i vissa mål försåges med nämnd efter mönster av häradsrätterna,
även i övrigt låta rådhusrätt med nämnd bliva organiserad på samma sätt
som häradsrätt; rådhusrätt borde alltså vid handläggning med nämnd bestå
av allenast en lagfaren domare. Dessa ledamöter framhålla, att en konsekvens
härav vore, att ej heller mindre grova brottmål borde handläggas av ett
juristkollegium; för dessa mål syntes lämpligt, att rådhusrätt sammansattes
med en lagfaren ledamot och tre nämndemän. Dessutom ha samma ledamöter
förordat en sådan utvidgning av de fall, då fulltalig nämnd skall deltaga,
att därunder komme alla mål angående brott, varå straffarbete kan
följa.

Vid vägande av de skäl, som sålunda anförts å ena sidan till förmån för
medverkan av nämnd i rådhusrätt och å den andra för bibehållande av den
nuvarande ordningen, har jag för min del ansett skälen för anordningen med
nämnd böra få verka avgörande. Till stöd för denna ståndpunkt, som
biträtts av lagrådet, talar enligt min mening främst den betydelse, som nämndens
medverkan måste antagas äga vid straffrättsskipningen. Denna betydelse
framträder särskilt med den inriktning, som straffrätten under senare
tid erhållit med avseende å påföljdernas och reaktionernas bestämmande, då
en individualisering alltmera erbjuder sig. Att i dylika frågor lekmannaomdömet
är av stort värde, torde icke kunna jävas. Vid en avgränsning av
området för nämndens medverkan möta, som beredningen ock framhållit,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

465

otvivelaktigt stora praktiska svårigheter. Att beredningen funnit en i stort
sett tillfredsställande medelväg bestyrkes i viss mån av de statistiska uppgifterna.
Tydligt är att en utvidgning av nämndens medverkan i den omfattning,
som förordats av två av lagrådets ledamöter, skulle erbjuda stora
praktiska svårigheter, särskilt för de större rådhusrätternas del. Även om i
dessa ledamöters yttrande får inläggas den innebörden, att medverkan av
nämnd skulle ifrågakomma endast i mål angående brott, varå frihetsstraff
kan följa, medför dock, såsom statistiken utvisar, förslaget en utökning till
minst det dubbla av antalet mål, vari nämnd skall deltaga; den lättnad, som
förslaget avser att bereda genom begränsning av nämndemännens antal i
mål angående mindre grovt brott, torde icke uppväga de med anordningen
förenade olägenheterna. För behovet av densamma ur straffrättsskipningens
synpunkt ha ej heller anförts några särskilda skäl; den synes huvudsakligen
ha föranletts av rent organisatoriska synpunkter. Jag anser mig alltså icke
kunna biträda det framförda förslaget. Även med denna utgångspunkt kvarstår
frågan om rådhusrättens sammansättning. Vid denna frågas bedömande
måste beaktas, att rådhusrätt i sin vanliga sammansättning består av flera
lagfarna ledamöter; avvikelsen från häradsrättens sammansättning föreligger
redan i detta förhållande. Några sakliga skäl för ett försvagande av det
lagfarna elementet i domstolen särskilt vid behandlingen av de grövre brottmålen
torde knappast föreligga. Jag ansluter mig alltså även i denna del till
beredningens förslag.

I detta sammanhang torde också böra upptagas frågan om nämndens
ställning i förhållande till det lagfarna elementet i domstolen. Enligt beredningens
förslag kräves, såsom framgår av 29 kap. 3 §, enhällighet inom
nämnden för det fall, att nämndens mening ej omfattas av någon av de lagfarna
ledamöterna; har däremot nämnden anslutit sig till samma mening,
som uttalats av någon av de lagfarna ledamöterna, gäller som för häradsrätt,
att en majoritet av sju nämndemän är tillräcklig. Mot detta stadgande
har lagrådet framställt erinringar. Med åberopande av lagrådets yttrande
över en motsvarande bestämmelse i processkommissionens förslag framhåller
lagrådet, att det icke syntes betryggande mot olyckliga misstag, att en friande
majoritet av fackdomare överröstades av en fällande kollega i förening med
viss pluralitet i nämnden. Även från andra håll har som ett önskemål framhållits,
att en enhetlig omröstningsregel måtte genomföras. På sätt lagrådet
hemställt anser jag, att i rådhusrätt alltid bör krävas enhällighet inom nämnden
för att dess mening skall gälla.

Även beträffande överrätterna har fråga uppkommit om lekmäns deltagande.
Processkommissionen framhöll i sitt betänkande, att ur praktisk
synpunkt mötte avsevärda svårigheter att ordna ett lekmannadeltagande i
samma omfattning som i underrätterna; kostnaderna skulle ock bliva betydande.
Med hänsyn härtill ansåg processkommissionen, att lekmäns deltagande
i hovrätternas rättsskipning borde begränsas till brottmål, vari fråga
kunde uppkomma om den tilltalades fällande till straffarbete eller till fäng li

i hauf/ till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

466

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

else i mer än sex månader. Vid sin granskning av kommissionens betänkande
framhöll lagrådets flertal, att då det i detta fall vore fråga om något nytt och
alldeles oprövat, borde man åtminstone tillsvidare stanna vid en avsevärt
snävare gräns än kommissionen tänkt sig; en av lagrådets ledamöter avstyrkte
helt kommissionens förslag. I 1931 års proposition erinrades, att
med den ståndpunkt propositionen intagit i fråga om bevisprövningen såsom
en i främsta rummet underrätten åliggande uppgift behovet av nämnd i
överinstansen gjorde sig mindre starkt gällande. Ett undantag härifrån utgjorde
dock de grova brottmålen, i vilka propositionen förordade alt liksom
vid underrätten bevisningen alltid skulle omedelbart förebringas inför domstolen.
Även i fråga om nämnds medverkan i hovrätt stannade riksdagens
kamrar vid olika beslut. Första kammaren biträdde utskottets avstyrkande
hemställan, medan andra kammaren anslöt sig till en till förmån för propositionen
avgiven reservation.

I beredningens förslag upptages icke för något fall medverkan av nämnd
i hovrätt. Till stöd för sin uppfattning framhåller beredningen, att nämndens
medverkan icke vore av samma betydelse i andra som i första instans.
Propositionens ståndpunkt, att i grova brottmål bevisningen alltid skulle
förebringas omedelbart, hade icke vunnit anslutning vid riksdagens behandling
av denna fråga, och beredningens förslag upptoge ej heller någon skillnad i
detta hänseende mellan grova brottmål och andra mål. Uå nämnden hade
sin största betydelse vid uppskattning av den bevisning, som förebringades
omedelbart, förfölle därmed enligt beredningens mening i viss mån ett av
huvudskälen för nämndens medverkan. På grund härav och med hänsyn till
de stora praktiska olägenheter, som vore förenade med nämnds medverkan
i hovrätt, har beredningen ansett sig icke böra framlägga förslag därom. Beredningens
ståndpunkt till denna fråga har lämnats utan erinran av lagrådet,
och även jag finner, särskilt ur kostnadssynpunkt, övervägande skäl
tala för densamma.

Till frågan om nämndemans rätt till ersättning återkommer jag vid behandlingen
av rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser.

Jag kommer härefter in på frågan om

Reformens ekonomiska verkningar.

Allmänna utgångspunkter.

Denna fråga har tidigare i olika sammanhang varit föremål för behandling.
I anledning av processkommissionens förslag tillkallades enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 8 april 1927 särskilda sakkunniga för undersökning
rörande kostnaderna för processreformens genomförande. Utredningsmännen,
ekonomisakkunniga, avgåvo betänkande den 29 augusti 1928
(statens offentl. utredn. 1928:20). Betänkandet innefattade en ingående utredning
i ämnet. Bland annat hade upprättats detaljerade förslag beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

467

antalet erforderliga domar- och åklagarbefattningar jämte annan personal
vid domstolarna och åklagarväsendet ävensom löneplaner. Yttranden över
betänkandet inhämtades från ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
Även i 1931 års proposition upptogs därefter frågan om rättegångsreformens
ekonomiska konsekvenser till behandling.

Beträffande ekonomisakkunnigas undersökningar är att beakta, att de utgingo
från en i väsentliga avseenden annan organisation av domstols- och
åklagarväsendet än som nu kommer i fråga. Sålunda förutsattes, att rättsskipningen
i städerna skulle förstatligas; stad skulle härvid ingå i domsaga
eller i vissa fall bilda egen domsaga. Vidare skulle domsagorna omregleras,
så att domkretsarna bleve större och antalet domsagor, oaktat i dessa skulle
ingå samtliga städer, nedbringades. I övrigt förutsattes bland annat, att överexekutorsgöromålen
skulle överflyttas å domstolarna, att åklagarväsendet
i städerna skulle förstatligas, att en särskild kår av statsåklagare skulle inrättas
för utförande av åtal vid underrätt rörande grövre brott, att särskilda
liovrättsåklagare skulle utföra åtal i alla till hovrätt fullföljda mål samt att
föredragningen i högsta domstolen, där partsförhandling skulle förekomma
endast i begränsad omfattning, skulle i viss utsträckning liksom nu ombesörjas
av revisionssekreterare. Från nu angivna utgångspunkter kommo ekonomisakkunniga
vid sina beräkningar till det resultatet att, engångsutgifter
oräknade, det allmännas kostnader — därunder inbegripna även städernas
utgifter till domstols- och åklagarväsen — för det dåvarande uppginge till
ett belopp av 11,994,400 kronor samt att detta belopp i den nya organisationen
skulle nedbringas till 10,946,300 kronor. Därest beräkningen verkställdes
med hänsyn allenast till statsverkets dåvarande och framtida kostnader, framginge
såsom dåvarande kostnader ett belopp av 8,329,200 kronor och såsom
framtida kostnader 10,946,300 kronor, motsvarande en ökning av omkring
2,620,000 kronor. Härifrån borde emellertid avgå vissa ersättningar från städerna
i anledning av att rättsskipningen därstädes skulle förstatligas, varför
den verkliga utgiftsökningen beräknades stanna vid i runt tal 800,000 kronor.

I 1931 års proposition ifrågasattes vissa ändringar beträffande åklagarväsendets
organisation, bland annat inrättande av en kår av statsåklagare.
Sådana organisatoriska förändringar i övrigt, som enligt vad nyss antytts
förordats av ekonomisakkunniga, hade däremot icke upptagits i propositionen.
Föredragande departementschefen framhöll, att närmare beräkningar rörande
kostnaderna för en rättegångsordning i enlighet med vad i propositionen
förordats icke i dåvarande läge syntes möjliga eller behövliga. Däremot
borde utrönas, huruvida reformens genomförande kunde antagas medföra en
sådan kostnadsökning, att denna i och för sig utgjorde ett vägande skäl mot
reformen. I sådant avseende uttalade sig departementschefen närmare bland
annat örn personalbehovet vid domstolarna och åklagarväsendet ävensom angående
de löneförmåner, som borde tillkomma skilda befattningshavare; till
vissa av dessa uttalanden torde jag få anledning återkomma i annat sammanhang.
Sammanfattningsvis anförde departementschefen, att domstolsorgamsationen
efter reformen sannolikt icke komme att i förhållande till den nuva -

468

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rande medföra någon mera avsevärd kostnadsökning, varvid dock hänsyn
icke tagits till vissa engångskostnader för nya domstolslokaler. I fråga om
åklagarväsendet vore däremot, främst med hänsyn till förslaget om inrättande
av en kår av statsåklagare, en ej obetydlig utgiftsstegring ofrånkomlig. Enligt
verkställda överslagsberäkningar, vid vilka något avdrag dock icke skett
i anledning därav, att landsfogdarna förutsattes skola befrias från åklagargöromålen,
torde hela den av reformen föranledda årliga kostnadsökningen
sannolikt icke komma att för statsverkets del överstiga en miljon kronor.

Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag erinrade, att utskottet förordat
vissa jämkningar i departementschefens förslag, vilka vore av beskaffenhet
att inverka på kostnadsberäkningarna. Med hänsyn härtill och då utskottet
ej tagit ställning till frågan om åklagarväsendets organisation, ansåge sig utskottet
icke böra göra något uttalande beträffande rättegångsreformens ekonomiska
verkningar eller ingå på de olika därmed sammanhängande lönefrågor
och andra spörsmål, som departementschefen berört. Enligt utskottets
åsikt torde ställning till dessa problem icke kunna tagas, förrän utarbetade
förslag och därpå grundade kostnadsberäkningar förelåge. Vad utskottet
sålunda anfört godkändes av riksdagen.

Processlagberedningens betänkande med förslag till rättegångsbalk innefattar
icke någon utredning örn det nya rättegångsväsendets statsekonomiska
verkningar. Beredningen uttalar, att de organisatoriska förändringar, som
kunde vara önskvärda t. ex. beträffande åklagarväsendet, vore väsentligen
påkallade redan av nu rådande förhållanden. Detsamma syntes gälla den
ytterligare uppdelning av hovrätterna, som förslaget förutsatte. Huruvida
det nya rättegångsväsendet bomme att medföra ökat personalbehov vore, enligt
vad beredningen vidare uttalar, ytterst vanskligt att bedöma. Enligt beredningens
uppfattning torde arbetsförhållandena vid underrätterna icke
undergå någon mera väsentlig förändring. Mera oviss ställde sig frågan för
hovrätterna. De för rättegången i högsta domstolen föreslagna bestämmelserna
torde ej leda till någon ökning av dess arbetsbörda. Beträffande åklagarväsendet
framhåller beredningen, att den nyligen genomförda omorganisationen
av landsfogdetjänsterna syntes i sina grundprinciper väl ägna sig för
dessa åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning.

Domstols- och åklagarorganisationen.

Bland omkostnaderna för rättegångsväsendet äro utgifterna för domstolsoch
åklagarpersonalen de utan jämförelse mest betydande. Jag skall därför
närmast uppehålla mig vid frågan om förslagets inverkan på dessa utgifter.

Domstolarna.

Vad då först angår förslagets inverkan i allmänhet å domarpersonalens
löneförhållanden anser jag, att förslagets genomförande icke kan äga något
inflytande på dessa frågor. Oberoende av rättegångsordningens gestaltning
krävas för rättsskipningens behöriga handhavande personer, som med hän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

469

syn till kunskaper, erfarenhet och personliga förutsättningar i övrigt äro
skickade att fylla sin domaruppgift. Enligt min mening finnes det ej någon
anledning antaga, att våra nuvarande domare ej motsvara dessa krav och
att avlöningsförhållandena av sådan orsak skulle vara i behov av omläggning.

Som redan nämnts åsyftar det nu föreliggande förslaget i motsats till tidigare
förslag huvudsakligen endast en omläggning av förfarandet. Några
ändringar i domstolarnas organisation förutsättas icke; det enda undantaget
härifrån utgör införande av nämnd i rådhusrätterna vid behandlingen
av grövre brottmål. Vad som i detta sammanhang kräver ett närmare övervägande
är under dessa omständigheter allenast frågan örn det nya rättegångssättets
inverkan på domstolarnas personalbehov.

Beträffande underrätterna framhölls i 1931 års proposition, att det knappast
behövde antagas, att arbetsbördan därstädes komme att ökas i nämnvärd
mån. Därvid finge beaktas, att handläggningen komme att koncentreras
och att förfarandet erhölle en lämpligare anordning. I samma riktning
uttalar sig processlagberedningen i sitt betänkande. Under diskussionen rörande
processlagberedningens förslag har däremot gjorts gällande, att förslaget
medförde sådan ökning i häradshövdingarnas arbetsbörda, att viss
personalförstärkning bleve påkallad, önskemål ha i anslutning härtill framställts
örn anställande av ordinarie domare vid häradshövdingens sida i större
utsträckning än beredningen förutsatt. Från stadsdomarna ha motsvarande
farhågor icke gjorts gällande.

Att skilda åsikter sålunda framkommit om den nya ordningens inverkan
på häradshövdingarnas arbetsbörda är förklarligt, då med hänsyn till den
olika karaktären hos denna rättegångsordning och den nuvarande en jämförelse
erbjuder vissa svårigheter.

Otvivelaktigt leda de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden till en
arbetsbesparing. Vad angår förfarandet i rättegångsmål måste anordningen
med ett förberedande förfarande och en muntlig koncentrerad huvudförhandling
innebära stora möjligheter till förenkling i förhållande till gällande
ordning. I detta sammanhang må framhållas, att i stor utsträckning tvistemål
kunna bringas till avgörande redan under förberedelsen och i enkla former.
Av betydelse är härvid, att mindre tvister ofta torde komma att biläggas
vid den förberedande förhandlingen och att tredskodom kan meddelas
mot utebliven part även under förberedelsen. I de fall, då huvudförhandling
skall förekomma, innebär förslaget, att vid denna en fullständig handläggning
av målet skall äga rum och att domen skall meddelas inom kort tid
därefter. Med denna ordning är att jämföra den nuvarande, enligt vilken
målen ofta handläggas vid flera, ej sällan med lång tids mellanrum förekommande
rättegångstillfällen och domen först därefter meddelas. Tydligt är, att
förarbetet från domarens sida för målets handläggning vid de olika rättegångstillfällena
tager en avsevärt längre tid än då det, såsom enligt beredningens
förslag, i stort sett kan koncentreras till ett enda rättegångstillfälle.
Härtill kommer, att det enligt nuvarande ordning, särskilt i häradsrätt, ej

470

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sällan inträffar att i ett och samma mål växling äger rum i fråga om rättens
ordförande och att sålunda flera personer nödgas genom inläsning av handlingarna
förbereda handläggningen av samma mål. Uppenbart är, att den
nya ordningen sålunda bereder tillfälle till en långt mera rationell arbetsfördelning.
En högst avsevärd arbetsbesparing måste även uppkomma därigenom,
att rättens ordförande, eller i rådhusrätt annan ledamot av rätten,
befrias från det nuvarande bestyret med uppsättande av dombok efter förhandlingen.
Bland andra lättnader i anledning av förslaget må framhållas,
att bestämmelserna om strafföreläggande innebära att i åtskilliga fall, där
åtal nu skall prövas av rätten, ett enklare extrajudiciellt förfarande kan anlitas.

Å andra sidan tillkomma enligt förslaget vissa uppgifter, som föranleda
ökat arbete för underrätterna och personalen därstädes. Domstolen kommer
sålunda att i större utsträckning än för närvarande taga befattning med
handräckning i tvistemål och tvångsmedel i brottmål, särskilt häktning. En
annan nytillkommande uppgift är den ordning för delgivning av handlingar,
som föreslås. I allmänhet skall delgivningen ske genom postverket; rätten har
emellertid att träffa de härför nödiga anstalterna. Ur mera allmän synpunkt
innebär anordningen en väsentlig förenkling av det nuvarande delgivningsförfarandet
och en minskning av delgivningskostnaderna för såväl enskilda
parter som det allmänna; tydligt är dock, att bestyret med delgivningen i någon
mån kommer att belasta kansliarbetet.

Med hänsyn till det anförda torde vara riktigast att söka mot varandra
väga å ena sidan de uppgifter, som nu ankomma på underrätterna med avseende
å rättegångsmålens handläggning, och å andra sidan motsvarande
uppgifter enligt förslaget. En dylik avvägning synes med stor visshet giva
vid handen, att den sammanlagda arbetsbördan vid underrätterna icke ökas
genom rättegångsreformen. Enligt min mening har man alltså att utgå från
att behovet av arbetskrafter vid våra underrätter i stort sett även efter reformens
genomförande är att bedöma ur samma synpunkter, som redan nu
göra sig gällande, eller med andra ord antalet mål och dessas mera eiler
mindre svårutredda beskaffenhet.

I detta sammanhang må omnämnas, att lagrådet vid sin granskning av
förslaget till rättegångsbalk uttalat, att arbetet i många domsagor för närvarande
vore så ordnat, att häradshövdingens arbetskraft utnyttjades till
bristningsgränsen. Om denna uppfattning visar sig vara riktig, böra tydligen,
oberoende av rättegångsreformen, erforderliga åtgärder vidtagas i syfte att
underlätta arbetet i domsagorna. Ett förslag, syftande till en mera rationell
anordning av domsagornas personalorganisation, har också nyligen framlagts
i ett av domsagoutredningen den 22 september 1939 avgivet betänkande
(statens offentl. utredn. 1939:29). Enligt detta förslag borde en avsevärd
förstärkning åvägabringas beträffande den icke rättsbildade personalen
vid domsagorna, varemot antalet notarier skulle kunna nedbringas. I
fråga om sekreterare och biträdande domare i domsagorna föreslås ingen
nämnvärd förändring i förhållande till gällande ordning. Ett genomförande

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

471

av domsagoutredningens förslag, som i övrigt förutsätter en lönereglering
för häradshövdingarna, grundad på sportelsystemets avskaffande, skulle medföra
en årlig kostnadsökning, vilken av domsagoutredningen uppskattats till
ej fullt 400,000 kronor. Denna kostnadsökning beror, såsom utredningen
framhållit, nästan helt på ökade löneförmåner åt den underordnade personalen.
De sammanlagda löneförmåner för häradshövdingarna, som skola
utgå enligt förslaget, understiga häradshövdingarnas genomsnittliga nettoinkomster,
beräknade för åren 1934—1938, med över 200,000 kronor. Domsagoutredningens
förslag är för närvarande föremål för behandling inom
vederbörande departement. Då detta förslag avser redan nu föreliggande
behov, är det tydligt, att det är utan betydelse för bedömande av rättegångsreformens
ekonomiska konsekvenser för statsverket.

Enligt förslaget till rättegångsbalk skall rådhusrätt bibehållas allenast i
stad, i vars rådshusrätt finnas tre lagfarna ledamöter. Tydligen kunna vid
stads läggande under landsrätt vissa ändringar i domsagornas personalorganisation
vara erforderliga. Emellertid innebär förslaget i denna del allenast
ett fullföljande av den uppfattning, som ligger till grund för lagen den 17
juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Med
hänsyn till att avvecklingen av de mindre städernas rådhusrätter torde böra
fullföljas oberoende av rättegångsreformen och då det är avsett, att ifrågavarande
omläggning skall fortgå successivt, såsom hittills, under en ganska
lång övergångstid, lär i detta sammanhang icke behöva tagas hänsyn till de
kostnader, som kunna uppkomma i nu berörda avseende.

Jag övergår härefter till hovrätterna. Dessa arbeta på avdelningar, divisioner.
Hela antalet divisioner är för närvarande femton, därav åtta i Svea
hovrätt, fyra i Göta hovrätt, två i hovrätten över Skåne och Blekinge och en
i hovrätten för Övre Norrland. För varje division ha i staterna som regel beräknats
fem hovrättsråd; antalet hovrättsrådsbefattningar är sammanlagt 76.
Inberäknat hovrätternas presidenter, finnas alltså nu i hovrätterna 80 ordinarie
domarbefattningar. Dessutom äro inrättade fem extra ledamotsbefattningar,
en dock endast för viss del av året. Presidenterna i skånska och
norrländska hovrätterna deltaga mera regelbundet i arbetet på divison.

De nuvarande kostnaderna för hovrätternas presidenter och ledamöter
kunna, bortsett från rörligt tillägg, beräknas uppgå till 1,199,445 kronor,
därvid samtliga löner beräknats efter högsta löneldass å I-ort. Härvid har
emellertid hänsyn icke tagits till den personalförstärkning, som påkallas av
inrättande av den beslutade hovrätten för Västra Sverige ävensom den hovrätt
som, enligt vad statsmakterna förutsatt, bör tillkomma för Nedre Norrland.
Därest hänsyn tages även härtill, kan den sammanlagda kostnaden beräknas
uppgå till 1,262,445 kronor.

För att tjänstgöra som vikarier för hovrättsråd ävensom för att uppehålla
de extra ledamotsbefattningarna äro i hovrätterna anställda assessorer och
andra adjungerade ledamöter. Deras avlöning hestrides av anslagen för hovrätternas
ordinarie och extra ledamöter. I övrigt finnas i hovrätterna fiska -

472

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

ler och aspiranter, vilka biträda med föredragning, respektive protokollföring
m. m., ävensom särskild personal för handhavande bland annat av
kansligöromålen. Endast ett begränsat antal av fiskalerna åtnjuter arvode
såsom fiskaler. Antalet fiskalsarvoden är sammanlagt 39. Även aspirantarvodenas
antal är begränsat, för närvarande till 22.

Vid tidigare undersökningar har förutsatts, att den nya ordningen bör föranleda
en viss förstärkning av antalet ledamöter i hovrätterna. Även för
bedömande av denna fråga torde böra anställas en jämförelse mellan de
arbetsuppgifter, som för närvarande tillkomma hovrätterna, och motsvarande
uppgifter enligt den nya ordningen.

I fråga örn fullföljda mål skiljes enligt gällande rätt mellan vademål —
d. v. s. huvudsakligen sådana tvistemål, som i underrätten anhängiggjorts
genom stämning — samt civila och kriminella besvärsmål. Målen avgöras
efter föredragning inför hovrätten. Föredragningen ankommer beträffande
vademål som regel på ledamot och i fråga örn besvärsmål på fiskal. Föredraganden
har att bereda målet till föredragning och därvid upprätta en
föredragningspromemoria. Efter föredragningen granskas handlingarna i
målet av de ledamöter, som deltaga i avgörandet.

Även förslaget till rättegångsbalk skiljer mellan vademål och besvärsmål.
Härvid gälla dock andra grunder än för närvarande. Sålunda hänföras till
vademål sådana rättegångsmål, däri talan föres mot underrätts avgörande
av själva sakfrågan, och till besvärsmål de mål, däri talan föres mot underrätts
avgörande av processuell karaktär. Med hänsyn härtill komma, förutom
tvistemål, även flertalet fullföljda brottmål att framdeles räknas såsom
vademål. Till besvärsmål torde i övrigt komma att hänföras vissa grupper
av mål, vilka ej äro att betrakta såsom egentliga rättegångsmål.

Nu gängse ordning för målens föredragning kommer enligt förslaget att
bibehållas i vissa mål. Detta är till en början fallet med besvärsmål. Även
åtskilliga vademål kunna emellertid avgöras i enahanda ordning. I tvistemål
är sålunda huvudförhandling icke erforderlig, om vadetalan medgivits
eller av hovrätten finnes uppenbart ogrundad. Rör vadetalan endast
penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och uppgår det värde,
varom tvistas i hovrätten, uppenbart icke till 500 kronor, kan målet avgöras
utan huvudförhandling, såvitt ej båda parterna begära sådan förhandling.
Slutligen kan enligt en ändring i beredningens förslag, varom jag ämar
hemställa, tvistemål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, på parternas
begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart,
att sådan ej erfordras. Brottmål kan avgöras utan huvudförhandling,
örn talan av åklagaren föres endast till den tilltalades förmån eller talan, som
föres av den tilltalade, biträtts av motparten. Detsamma gäller, örn den tilltalade
av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller vite och
anledning ej förekommer till ådömande av svårare straff än böter eller annan
påföljd än vite.

I andra fall än som nu berörts skall huvudförhandling hållas. Vid denna
skall alltid vadekäranden vara tillstädes; i vad mån svaranden behöver in -

Kungl Maj:ts proposition nr 5.

473

ställa sig är beroende av huruvida föreläggande därom meddelats av hovrätten.
Vid huvudförhandling i tvistemål ankommer på parterna att, själva
eller genom ombud, utföra sin talan och förebringa sin bevisning. Enär förslaget
medgiver, att förhandling får äga rum, ehuru svaranden icke är tillstädes,
är emellertid för sådant fall föreskrivet, att genom hovrättens försorg
skall, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad svaranden
anfört ävensom den av honom vid underrätten förebragta bevisningen. I
stort sett gäller vad nu sagts även i brottmål, dock att det i regel skall ankomma
på hovrätten att ur protokoll och andra handlingar framlägga den
vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det är av betydelse för
målet i hovrätten.

Enligt denna ordning bortfaller alltså i regel i vademål av tvistemåls beskaffenhet
det nuvarande arbetet med upprättandet av föredragningspromemoria.
Å andra sidan måste före huvudförhandlingen någon av hovrättens
ledamöter taga kännedom örn handlingarna och vidtaga de åtgärder,
som erfordras för förberedelsen. I stort sett torde, såvitt angår här ifrågavarande
mål, arbetsuppgifterna för målets beredande till slutlig handläggning
enligt nuvarande ordning, å ena sidan, och förslagets, å den andra,
kunna sägas uppväga varandra. Emellertid tillkommer den omständigheten,
att för huvudförhandling måste krävas mera tid än som nu i motsvarande
fall åtgår för målets föredragning. Detta behov torde i viss mån kunna tillgodoses
genom en utsträckning av sessionstiden från nuvarande fyra till sex
timmar. Därutöver torde dock även krävas, att sessionernas antal ökas.
Med hänsyn till det arbete, som åligger hovrätternas ledamöter mellan sessionerna,
kan denna ökning knappast åstadkommas på det sätt, att de enskilda
ledamöterna bliva ålagda att tjänstgöra vid session flera dagar i veckan
än nu är vanligt. Under dessa omständigheter återstår endast att i erforderlig
mån öka antalet avdelningar eller eventuellt antalet ledamöter på
vissa avdelningar.

Detaljerade undersökningar rörande det erforderliga antalet ledamöter i
hovrätterna vid genomförd muntlig förhandlingsordning verkställdes på sin
tid av ekonomisakkunniga. Jag torde i korthet få redogöra för de därvid
utförda beräkningarna.

Till en början må anmärkas, att de sakkunniga i fråga om fullföljdsförfarandets
anordnande utgingo från processkommissionens förslag, enligt vilket
huvudförhandling skulle hållas i samtliga mål, däri sakfrågan dragits
under hovrättens prövning.

De sakkunnigas undersökningar avsågo två alternativ, det ena omfattande
sju hovrätter, det andra en indelning med fem hovrätter. Under antagande
att antalet fullföljda mål efter reformen skulle förbliva i stort sett detsamma
som i genomsnitt under vissa år före utredningens verkställande, uträknades
till en början antalet mål, som framdeles kunde väntas inkomma till varje
hovrätt. Härvid skildes mellan vademål och besvärsmål under beaktande
att, enligt vad nyss antytts, icke blott mål, som nu fullföljas efter vad, utan
även flertalet nuvarande besvärsmål enligt processkommissionens förslag

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skulle fullföljas efter vad. Med ledning av vissa erfarenheter från utlandet
och överväganden inom processkommissionen ansågo sig de sakkunniga vidare
kunna räkna med att under en sessionsdag, som utsträcktes från nuvarande
fyra till sex timmar, skulle kunna medhinnas i genomsnitt två vademål.
Genom att dela det beräknade antalet vademål med två erhölls alltså
uppgift å antalet sessionsdagar, som i varje hovrätt erfordrades för huvudförhandling
i vademål.

Då hovrätterna utom vademål skulle ha att handlägga även besvärsmål
— låt vara att antalet sådana mål enligt processkommissionens förslag kunde
väntas bliva jämförelsevis obetydligt och att handläggningen skulle ske
under enklare former — utgingo de sakkunniga från att varje ledamot borde
tjänstgöra vid huvudförhandling i vademål endast tre dagar i veckan eller,
under 40 arbetsveckor, sammanlagt 120 dagar årligen. Under förutsättning
att hovrätt skulle vara domför med fyra ledamöter, kunde de sakkunniga
härefter rent matematiskt uträkna det erforderliga antalet ledamöter för
varje hovrätt.

Beräkningarna gåvo vid handen, att sammanlagt 119 ledamöter erfordrades
enligt båda de förutnämnda alternativen. Utöver dessa 119 ledamöter
skulle tillkomma vissa ledamöter för tjänstgöring å föreslagna särskilda avdelningar
för handels- och sjörättsmål ävensom i vattenöverdomstolen. Det
förutsattes att, med undantag för Svea hovrätt, hovrätternas presidenter skulle
tjänstgöra som ordförande å division.

De sakkunnigas slutliga organisationsplaner upptogo emellertid ett något
större antal ledamotsbefattningar än som framgår av det nu anförda, beroende
på att divisionerna enligt de sakkunnigas mening i viss utsträckning borde
omfatta flera ledamöter än fyra. Den jämnaste arbetsfördelningen skulle
sålunda enligt de sakkunnigas åsikt vinnas med en division, sammansatt av
sex ledamöter, därav en divisionsordförande och tre hovrättsråd samt två
assessorer eller assessorsaspiranter. Ordföranden och hovrättsråden skulle
deltaga i tre sessioner i veckan och var och en av assessorerna eller assessorsaspiranterna
i två sessioner i veckan. I vissa fall kunde vara lämpligare att
inrätta divisioner, bestående endast av ordförande, två hovrättsråd och en
assessor eller assessorsaspirant. Sådan division skulle sammanträda blott
tre dagar i veckan. I sina organisationsplaner räknade de sakkunniga med
en kombination av bägge slagen av divisioner, varvid antalet ledamöter skulle
uppgå till 132. Inberäknat presidenten i Svea hovrätt samt ledamöterna
a avdelningarna för handels- och sjörättsmål och i vattenöverdomstolen
skulle hela antalet domarbefattningar i hovrätterna utgöra 143.

Av olika anledningar torde vid genomförande av det nu föreliggande förslaget
antalet ledamotsbefattningar icke behöva bliva så stort som ekonomisakkunniga
antagit. Enligt förevarande förslag kunna, såsom förut framhållits,
åtskilliga vademål, såväl tvistemål som brottmål, avgöras utan huvudförhandling;
för handläggningen av dylika mål torde icke åtgå längre tid
än som för närvarande är fallet. Ekonomisakkunniga hade vidare i anslutning
till processkommissionens förslag räknat med att bevis genom vittnen

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

475

m. m. som regel skulle upptagas i hovrätten. Handläggningen måste under
sådana förhållanden bliva mera tidsödande än enligt nu ifrågavarande förslag,
som medgiver att bevisning i allmänhet kan förebringas genom underrättens
protokoll. Ytterligare må framhållas, att ekonomisakkunniga utgått
från att de nuvarande civila besvärsmålen som regel skulle fullföljas efter
vad. Enligt vad jag inhämtat har processlagberedningen emellertid beträffande
vissa grupper av förevarande mål ansett sig böra ifrågasätta, att de alltjämt
skola fullföljas genom besvär. Detsamma gäller för övrigt även vissa
mål, som nu fullföljas efter vad och som av ekonomisakkunniga därför hänförts
till vademål.

En viktig omständighet är slutligen, att fullföljdsfrekvensen sedan ekonomisakkunniga
verkställde sin utredning undergått betydande förändringar.
De sakkunniga utgingo vid sina kalkyler från det antal mål, som i medeltal
inkommit till hovrätterna under vart och ett av åren 1921—1925. Medeltalssiffrorna
för dessa år voro för samtliga hovrätter 3,925 vademål, 1,760 civila
besvärsmål och 1,954 kriminella besvärsmål eller tillhopa 7,639 fullföljda
mål. Antalet vademål har emellertid sedermera successivt nedgått till omkring
hälften av det tal, varmed ekonomisakkunniga räknade. Även antalet
civila besvärsmål har minskat avsevärt. Å andra sidan ha de kriminella besvärsmålen
ökat med ungefär en tredjedel. Det sagda må belysas med följande
siffror, hämtade ur den officiella statistiken.

Antalet inkomna vademål utgjorde för vart och ett av åren 1934—1938
respektive 2,648, 2,360, 2,108, 1,952 och 1,877 eller i medeltal för år 2,189.
Antalet inkomna civila besvärsmål utgjorde för samma tid respektive 1,555,
1,446, 1,306, 1,232 och 1,256 eller i medeltal 1,359. Härtill komma emellertid
för åren 1935—-1938 genom besvär fullföljda ägodelningsmål, utgörande
respektive 36, 163, 152 och 127 eller i medeltal för åren 1936—1938 147 mål.
Antalet kriminella besvärsmål slutligen utgjorde för åren 1934—1938 respektive
3,185, 3,126, 2,950, 3,013 och 3,227 eller i medeltal 3,100. Hela antalet
fullföljda mål utgjorde sålunda, bortsett från ägodelningsmålen, i medeltal
för åren 1934—1938 6,648 eller alltså omkring 1,000 mål mindre än i genomsnitt
för åren 1921—1925.

Om hänsyn i möjligaste mån tages till samtliga här antydda ändringar i
utgångsläget för beräkningarna men i övrigt tillämpas ungefär samma grunder
som vid ekonomisakkunnigas undersökningar, skulle enligt verkställda
beräkningar det erforderliga antalet ledamotsbefattningar kunna uppskattas
till omkring etthundra. Härvid har antagits, att varje ledamot under tid,
då hovrätten ej har ferier, skall tjänstgöra tre dagar i veckan och att vid
varje session i genomsnitt kunna medhinnas, då huvudförhandling erfordras,
två mål samt eljest tre å fyra mål. Med det angivna antalet ledamotsbefattningar
skulle hovrätterna kunna arbeta på 20 avdelningar med i regel fem
ledamöter på varje avdelning. Tydligt är, att antalet avdelningar kan begränsas,
örn flera ledamöter indelas till tjänstgöring på varje avdelning.

Preliminärt torde kunna räknas med sju avdelningar i Svea hovrätt, tre
avdelningar i Göta hovrätt, skånska hovrätten och hovrätten för Västra Sve -

476

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

rige samt två avdelningar i de båda norrländska hovrätterna. Med fyra hovrättsråd
och en assessor på varje avdelning skulle erfordras 80 hovrättsråd
och 20 assessorer. Emellertid torde presidenterna i hovrätterna utom Svea
hovrätt böra tjänstgöra som avdelningsordförande; antalet hovrättsråd skulle
med hänsyn härtill icke behöva bliva högre än 75.

Kostnaderna för denna organisation kunna beräknas uppgå till 1,398,200
kronor. Därvid har hänsyn icke tagits till rörligt tillägg. Lönerna ha beräknats
enligt nu gällande grunder, dock att i samtliga fall räknats med lön i
högsta löneklass å I-ort. Kostnaderna för den nuvarande organisationen
kunna, enligt vad jag förut uppgivit, beräknas till 1,262,445 kronor. Merkostnaden
i anledning av reformen skulle sålunda utgöra 135,755 kronor.
Emellertid torde denna siffra få anses något för hög, om hänsyn tages till
att lönerna beräknats efter högsta dyrortsgrupp, vilket måste lända beräkningen
av de framtida kostnaderna till last. Den verkliga merkostnaden torde
sålunda kunna beräknas utgöra omkring 132,000 kronor.

Det nu anförda har avseende endast å hovrätternas presidenter och ledamöter.
Beträffande övriga befattningshavare torde någon nämnvärd kostnadsökning
dock icke föranledas av rättegångsreformen. I fråga om de
göromål, som nu ankomma på fiskaler och aspiranter, äro vissa förändringar
att emotse. De belopp, som nu utgå i fiskals- och aspirantarvoden, böra emellertid
förslå till arvoden åt de tjänstemän, som framdeles skola anlitas för
de uppgifter, varom här är fråga.

I detta sammanhang torde ock något böra beröras frågan örn de besparingar
beträffande kostnaderna för hovrätternas verksamhet, som rådande
statsfinansiella läge kan nödvändiggöra. Härvid torde i första hand ifrågakomma
en ändring av reglerna örn hovrätts domförhet. En nedsättning av
det domföra antalet, nu fyra och i vissa fall fem, till tre har vid flera tillfällen
varit under övervägande; processkommissionen förordade ett antal av
tre ledamöter. Att en sådan nedsättning, om den ur ekonomiska synpunkter
finnes nödvändig, låter sig genomföra även inom den nya rättegångsordningens
ram torde vara tydligt; betänkligheterna mot densamma bliva icke andra
eller större än de, som göra sig gällande redan under det nuvarande förfarandet.
En beräkning av kostnaderna enligt detta alternativ giver vid handen,
att merkostnaden i anledning av reformen skulle utgöra 67,785 kronor, vilket
belopp emellertid bör något reduceras med hänsyn till att lönerna beräknats
efter högsta dyrortsgrupp.

Vad härefter angår högsta domstolen utgöres denna av 24 justitieråd. Tre
av dessa äro emellertid vanligen upptagna av tjänstgöring i lagrådet. Arbetet
i högsta domstolen bedrives vissa veckor på tre avdelningar, andra på två
avdelningar och någon tid på en avdelning. Ansökningar om fullföljdstillstånd
prövas av en särskild avdelning, bestående av tre justitieråd.

De mål, som skola avgöras av högsta domstolen, beredas till föredragning
i nedre justitierevisionen. Föredragningen ankommer på revisionssekreterare.

Kunql. Maj:ts proposition nr 5.

477

För närvarande finnas 27 ordinarie revisionssekreterare, av vilka en är ordförande
i nedre revisionen. Då åtskilliga revisionssekreterare äro tjänstlediga
för fullgörande av andra uppdrag, tjänstgör i deras ställe ett motsvarande
antal tillförordnade revisionssekreterare. Dessutom finnas ytterligare några
tjänstemän, som förordnats att fullgöra revisionssekreterargöromål, vanligen
fyra. Hela antalet tjänstgörande revisionssekreterare kan sålunda beräknas
uppgå till 31. Varje revisionssekreterare anses i regel böra föredraga omkring
21 dagar årligen.

Målen avgöras för närvarande efter föredragning inför högsta domstolen.
Som nyss antytts ankommer föredragningen på revisionssekreterare. Efter
föredragningen granskas handlingarna i målet av de justitieråd, som deltaga
i avgörandet.

Förslaget åsyftar en genomgripande omläggning av förfarandet i högsta
domstolen. I fullföljda mål kommer sålunda förfarandet att uppdelas på två
stadier, avseende det ena en förberedande prövning, huruvida skäl till fullföljande
av målet föreligga, och det andra målets upptagande till materiellt
avgörande. Den första prövningen, som sker efter föredragning av revisionssekreterare,
åvilar en avdelning av tre justitieråd. Den senare prövningen
ankommer på fulltalig avdelning; avgörandet sker i detta fall efter muntlig
huvudförhandling. Förutsättning för att den senare prövningen skall få äga
rum är, att prövningstillstånd meddelats parten. Sådant tillstånd kan meddelas
dels örn det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig
vikt, att den fullföljda talan prövas av högsta domstolen, eller ock parten
visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål,
varom är fråga, dels då med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma
till att talan prövas av högsta domstolen. Sistnämnda grund för tillstånds
beviljande avser närmast det fall, då skäl anses föreligga att ändra
hovrättens avgörande. I fråga om mål, som drabbas av nu gällande fullföljdsinskränkningar,
kan prövningstillstånd meddelas endast på någon av de båda
förstnämnda grunderna.

Innan jag ingår på frågan örn den verkan de sålunda föreslagna ändringarna
kunna väntas utöva på högsta domstolens arbetsbörda, torde jag något
få uppehålla mig vid det sätt, på vilket arbetet i högsta domstolen för närvarande
är ordnat. Av de tre avdelningarna tjänstgör en under hela året med
avbrott endast för tre veckor vid jul och två veckor vid påsk. Arbetet bedrives
alltså under 47 veckor; antalet sessionsdagar är 231. På denna avdelning
tjänstgöra sju ledamöter. Av de övriga avdelningarna, båda med fem ledamöter,
arbetar den ena 39 veckor och den andra 28 veckor; antalet sessionsdagar
är respektive 191 och 137. Sessionerna pågå fyra timmar örn dagen,
vanligen under fem dagar i veckan. Hela an (alet sessionsdagar i högsta domstolen
är 559. Utöver arbetet på de dömande avdelningarna tillkommer tjänstgöring
å dispensavdclningen. Omfattningen av denna tjänstgöring beror på
antalet dispensansökningar. Enligt uppgift från nedre justitierevisionen bär
dispensföredragningen under 1940 dragit en tid liv sammanlagt 101 timmar.
Förutom tjänstgöring på sessionsrummet kräves för ledamöterna ett högst

478

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

betydande hemarbete. Justitieråden tjänstgöra omväxlande å de olika avdelningarna
efter en för varje år uppgjord plan, varvid ett visst antal justitieråd
turvis äro befriade från tjänstgöring å session och indelade till suppleanttjänstgöring.
De till sådan tjänstgöring indelade ledamöterna ha att vid
förfall för annan ledamot inträda i tjänstgöring å sessionsrummet. Dispensprövningen
torde även i allmänhet ankomma på sådana ledamöter, som för
tillfället äro indelade till suppleanttjänstgöring.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare framhålla, att det nya förfarandet
synes påkalla en viss omläggning av arbetsorganisationen i högsta domstolen.
Såsom processlagberedningen uttalat torde erfordras, att åt högsta domstolens
avdelningar gives en fastare organisation än för närvarande; bland annat bör
ledamöternas indelning på avdelningar avse en längre tidsperiod i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som tillämpas i fråga om tjänstgöringen i
hovrätt. Jag utgår från att antalet avdelningar även framdeles skall vara tre.
Under förutsättning att i högsta domstolen alltjämt tjänstgöra 21 justitieråd,
möjliggöres härigenom en indelning med sju ledamöter på varje avdelning.
Enligt vad beredningen förordat skulle varje avdelning vid huvudförhandling
vara domför i alla mål med fem, högst sju ledamöter. Bland avdelningens
ledamöter kunna alltså några turvis befrias från tjänstgöring vid sådan handläggning.
Som jag redan erinrat skall fråga om prövningstillstånd avgöras
av tre ledamöter; för denna prövning kan alltså varje avdelning uppdelas i
två grupper.

Processlagberedningen har med stöd av visst statistiskt material rörande
ändringsfrekvensen i högsta domstolen ansett sig böra utgå från att vid genomförande
av den föreslagna ordningen prövningstillstånd komme att beviljas
i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål. För en beräkning av
det antal mål, som framdeles kan komma att fullföljas, synes man, i överensstämmelse
med tillvägagångssättet vid ekonomisakkunnigas undersökningar
rörande hovrätternas arbetsbörda, kunna utgå från det genomsnittliga
antalet mål, som inkommit under en viss tidsperiod. Härvid torde hänsyn
böra tagas icke blott till fullföljda mål utan även till dispensansökningar,
varvid dock, till undvikande av dubbelräkning, bör göras avdrag för bifallna
dispensansökningar. Antalet fullföljda mål, som inkommit under vart och ett
av åren 1934—1938, utgjorde i medeltal 1,156. Häri ingå dock även mål, som
upptagits omedelbart av hovrätten. Då huvudförhandling endast sällan lär
ifrågakomma i sådana mål och de icke heller skola bliva föremål för tillståndsprövning,
torde dessa mål icke böra medräknas i detta sammanhang.
Med anledning härav kan antalet fullföljda mål uppskattas till omkring 1,050.
Under nyssnämnda tid inkommo i medeltal årligen 236 dispensansökningar.
Antalet beviljade dispenser torde kunna uppskattas till 66, vadan återstå 170
dispensansökningar. Hela antalet mål, som nu komma i betraktande, skulle
alltså utgöra 1,220.

I enlighet med processlagberedningens antagande, att prövningstillstånd
komme att beviljas i 30 procent av antalet fullföljda mål, kan, om sistnämnda
antal uppskattas till 1,220, beräknas att sådant tillstånd kommer att meddelas

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

479

i omkring 366 av de under ett visst år inkomna målen. Under ett år skulle
alltså huvudförhandling hållas i 366 mål.

Förfarandet vid huvudförhandling i högsta domstolen är i stort sett detsamma
som i hovrätt. Tidigare förebragt muntlig bevisning skall dock endast
i undantagsfall upptagas i högsta domstolen, och i tvistemål få nya omständigheter
och bevis i regel ej åberopas. Ehuru dessa förhållanden äro ägnade att
göra huvudförhandlingen i högsta domstolen mindre tidsödande än i hovrätt,
torde dock, liksom för hovrätterna, böra räknas med att under en sessionsdag
i högsta domstolen kan i genomsnitt medhinnas huvudförhandling i två mål.
Med hänsyn härtill skulle under ett år för huvudförhandling i högsta domstolen
erfordras 183 sessionsdagar. Då jag förutsatt, att högsta domstolen vid
handläggning, som ankommer på fulltalig avdelning, skall arbeta på tre avdelningar,
skulle alltså på varje avdelning belöpa 61 dagar för huvudförhandling.

Utöver arbetet med mål, som skola företagas till huvudförhandling, tillkommer
handläggningen av frågor om prövningstillstånd. Denna prövning
omfattar alla från hovrätt fullföljda mål, som väckts i underrätt. Till grund
för densamma ligga parternas skriftväxling samt protokoll och handlingar
från målets tidigare handläggning. Detta material skall, i den mån det är av
betydelse för tillståndsprövningen, föredragas av revisionssekreterare. I de
fall, då fråga är om prövningstillstånd på grund av omständigheterna i målet,
förutsättes en materiell prövning av liknande beskaffenhet som nu beträffande
ansökan om s. k. fattigdispens. Denna prövning torde i allmänhet icke
taga samma tid i anspråk som vid ett slutligt avgörande.

Enligt från nedre justitierevisionen inhämtade uppgifter hade under år
1940 avgjorts 189 dispensansökningar. Då härför åtgått 101 timmar, hade
under varje timme i genomsnitt medhunnits nära två mål. Omräknas den
använda tiden i dagar med tjänstgöring fyra timmar dagligen, belöper på
varje dag 7 V2 mål. Då det gäller att bedöma, huru många mål, som kunna
medhinnas per dag vid tillståndsprövning enligt förslaget, torde denna siffra
dock icke böra godtagas utan en viss reduktion. Beaktas får nämligen, att
ett materiellt bedömande förhållandevis oftare kräves vid tillståndsprövningen
än nu i fråga om dispensansökningar. Med iakttagande härav torde man
emellertid kunna antaga, att minst fyra mål om dagen kunna medhinnas
vid tillståndsprövning. För handläggning av det antal fullföljda mål, varmed
i det föregående räknats, eller 1,220, skulle alltså erfordras omkring
305 sessionsdagar. Dessa dagar äro att fördela på sex avdelningar för tillståndsprövning,
varvid på varje avdelning belöper omkring 50 sessionsdagar.

Som redan anmärkts har vid beräkningen av antalet fullföljda mål avdrag
skett för mål, som upptagits omedelbart i hovrätt. Antalet mål av sistnämnda
beskaffenhet har därvid uppskattats till ett hundratal. Jag utgår
från alt i allmänhet tre sådana mål kunna avgöras under en sessionsdag.
För ifrågavarande mål skulle alltså erfordras omkring 30 sessionsdagar eller
10 för en var av tre avdelningar.

I högsta domstolens arbete ingår slutligen handläggning av ansökningar örn

480

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nåd, resning och återställande av försutten tid. Antalet nådeansökningar
uppgick i medeltal för åren 1934—1938 till nära 1,100. Motsvarande antal
ansökningar om resning m. m. uppgick till omkring 50. Antalet inkomna
resningsansökningar under 1940, det första år under vilket den särskilda
rättsmedelslagen varit i tillämpning, uppgick till inemot 100. En tillförlitlig
beräkning rörande den tid, som åtgått för avgörandet av dessa ansökningar,
torde icke kunna åstadkommas, enär handläggningen av dylika ärenden
är uppdelad på de allmänna sessionsdagarna. I stort sett torde kunna
antagas, att för ansökningarna krävas 75 sessionsdagar, varav för ansökningar
om nåd 50 och för resningsansökningar 25 sessionsdagar. Det torde kunna
ifrågasättas, örn icke nådeansökningar, i den mån de ej framställts i samband
med fullföljd av mål, som skall prövas vid huvudförhandling i högsta
domstolen, framdeles böra avgöras av de för tillståndsprövningen inrättade
tremannaavdelningarna. Därest en sådan reform genomföres, skulle av hela
antalet sessionsdagar omkring 8 sessionsdagar belöpa på varje tremannaavdelning.
Av antalet sessionsdagar för resningsärendenas behandling komma
på varje sjumannaavdelning att belöpa likaledes 8 sessionsdagar.

Av det anförda framgår, att för varje sjumannaavdelning skulle erfordras
61 sessionsdagar för huvudförhandling, 10 sessionsdagar för handläggning
av sådana fullföljda mål, som upptagits omedelbart i hovrätt, och 8 sessionsdagar
för ansökningar örn resning m. m. Vidare skulle för varje tremannaavdelning
erfordras 50 sessionsdagar för avgörandet av frågor om prövningstillstånd
och 8 sessionsdagar för handläggning av nådeansökningar. Då de
till en och samma avdelning hörande tremannaavdelningarna tänkas tjänstgöra
samtidigt, skulle alltså antalet dagar, under vilka en var av sjumannaavdelningarna
årligen hade att tjänstgöra å sessionsrummet, kunna beräknas
uppgå till 137, eller för de tre avdelningarna sammanlagt 411 dagar.
Till jämförelse må erinras att, bortsett från dispensavdelningen, de nuvarande
tre avdelningarna tjänstgöra å sessionsrummet respektive 231, 191
och 137 dagar eller tillhopa 559 dagar. Härtill kommer den tid, som åtgår
för prövning av dispensansökningar, beräknad till 25 dagar.

Den nu verkställda jämförelsen giver närmast vid handen, att en avsevärd
minskning kan komma att inträda i högsta domstolens arbetsbörda. Emellertid
måste i detta sammanhang beaktas, att högsta domstolens ledamöter, utöver
deltagandet i sessionerna, förutsättas komma att medverka vid målens
beredande, varvid de skola biträdas av revisionssekreterare. Även om hänsyn
tages till detta förhållande, synes högsta domstolens arbetsbörda snarare
komma att minskas än ökas genom rättegångsreformen. Huruvida detta förhållande
i framtiden kan föranleda minskning i justitierådens antal torde
vara vanskligt att nu bedöma. Med en viss sannolikhet torde kunna antagas,
att det förbättrade förfarandet i såväl underrätt som hovrätt skall leda
till att fullföljdsfrekvensen för högsta domstolens del kommer att nedgå.
Jag utgår emellertid från att antalet justitieråd tillsvidare skall förbliva oförändrat.

Vad åter beträffar revisionssekreterarna kan med säkerhet förutsägas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

481

en viss minskning av antalet revisionssekreterarbefattningar blir möjlig. För
prövning av samtliga mål och ärenden, vilka skola avgöras efter föredragning,
har i det föregående beräknats åtgå sammanlagt 402 sessionsdagar. Då
viss föredragning genom revisionssekreterare regelmässigt skall förekomma
även vid huvudförhandling i brottmål och under vissa omständigheter vid
huvudförhandling i tvistemål, böra emellertid härtill läggas förslagsvis 90
sessionsdagar för huvudförhandling, vadan hela antalet föredragningsdagar
kan uppskattas till i runt tal 500. Som jag redan omnämnt anses varje revisionssekreterare
nu i allmänhet böra föredraga omkring 21 dagar årligen.
En ökning av antalet föredragningsdagar bör emellertid kunna ske med hänsyn
till de förändringar i arbetsuppgifterna, som förslaget medför. Den väsentliga
delen av revisionssekreterarnas arbete kommer att avse målens föredragning
för prövning av fullföljdsfrågan. Förberedande till sådan föredragning
torde i många fall kräva väsentligt mindre tid än som nu åtgår för att
bereda målet till slutlig handläggning i högsta domstolen. I detta samband
får också beaktas, att upprättande såsom nu av fullständiga promemorior
icke torde behöva ifrågakomma såsom grundval för föredragningen. Ur nu
antydda synpunkter och med beaktande att revisionssekreterarna i viss omfattning
skola biträda även vid målens beredande, synes skäligt att av varje
revisionssekreterare utkräva omkring 28 föredragningsdagar om året. För
föredragning under nyssnämnda 500 dagar skulle alltså erfordras omkring
18 revisionssekreterare.

Vad angår den besparing, som härigenom skulle vinnas, kunna de nuvarande
kostnaderna, bortsett från rörligt tillägg, beräknas uppgå till 411,000
kronor, därav 364,500 kronor utgörande lön åt 27 ordinarie revisionssekreterare
efter 33 löneklassen, 1,500 kronor utgörande tilläggsarvode åt ordföranden
i nedre revisionen och 45,000 kronor motsvarande avlöning till tjänstemän,
som förordnats att fullgöra revisionssekreterargöromål. De framtida
kostnaderna för 18 ordinarie revisionssekreterare jämte tilläggsarvode åt
nedre revisionens ordförande, beräknade efter enahanda grunder, uppgå till
244,500 kronor. Besparingen skulle alltså utgöra 166,500 kronor.

I fråga om övriga befattningshavare vid nedre justitierevisionen torde någon
kostnadsökning i anledning av rättegångsreformen icke vara att förvänta.
Snarare lära besparingar kunna åstadkommas. Därest promemorieskrivningen
förenklas, torde sålunda den personal, som nu sysselsättes med
utskrift av promemorior, kunna väsentligt reduceras. I

I anslutning till domstolarnas personalkostnader torde få beröras vissa
andra utgifter, sammanhängande med domstolsväsendet och rättegången.
De utgifter, som härvid komma i beaktande, äro dels vissa sådana, som bestridas
av anslaget för ersättning åt domare, vittnen och parter, dels ersättningar
åt nämndemän, dels ock reseersättningar åt domare med biträden.
Såsom ekonomisakkunniga framhållit torde icke vara möjligt att beträffande
de utgiftsposter, varom nu är fråga, genomföra någon siffermässig beräkning
av det belopp, vartill dessa poster kunna komma att uppgå efter rätte Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. lil

482

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

gångsreformens genomförande i förhållande till deras nuvarande storlek. I
det följande skola emellertid framhållas några allmänna synpunkter.

Vad angår anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter bestridas
därav bland annat vissa vittnes- och biträdesersättningar. Beträffande de
förra gäller enligt lag den 4 juni 1886 att den, som av åklagare eller domstol
inkallats såsom vittne i brottmål, däri åklagaren å tjänstens vägnar för talan,
äger av allmänna medel uppbära viss ersättning för resa och uppehälle. Enahanda
rätt till ersättning tillkommer, enligt särskilda lagstadganden, i vissa
andra mål — särskilt på familjerättens område — den som av domstolen inkallats
såsom vittne.

Förslagets bestämmelser rörande av vem ersättning till vittne skall gäldas
överensstämma i huvudsak med vad sålunda nu är stadgat. Beträffande underrättsförfarandet
kan icke anses uteslutet, att den nya rättegångsordningen
visar sig leda till en minskning av de utgifter, varom här är fråga. Härutinnan
må framhållas, att åklagaren genom förundersökningen bättre än nu
sättes i stånd att i förväg bedöma vilka vittnen böra höras inför rätten. I äktenskapsmål
och andra därmed jämställda mål gives för domstolen motsva^
rande möjlighet genom det förberedande förfarandet. I den mån vittnen skola
höras i högre rätt kan däremot en kostnadsökning uppkomma. Detta förhållande
har emellertid beaktats vid förslagets utarbetande, i det att en viss
begränsning föreslagits i fråga om vittnesbevisning i överrätt; i högsta domstolen
skall sådan bevisning endast undantagsvis upptagas. De nya bestämmelserna
om hovrättsting äro ock ägnade att i vissa fall möjliggöra en avsevärd
besparing i detta hänseende.

I fråga om biträdesersättning gäller enligt lag den 19 juni 1919 angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad, att biträde, som förordnats enligt
lagen, skall av allmänna medel åtnjuta arvode för utfört arbete jämte ersättning
för utgifter och tidsspillan. Enligt förslaget skall motsvarande ersättning
av allmänna medel tillkomma offentlig försvarare. Med hänsyn därtill,
att offentlig försvarare kan förordnas redan under förundersökningen,
torde någon utgiftsökning vara att emotse i denna del.

Rörande ersättning till nämndemän gäller enligt kungörelse den 21 maj
1931, att nämndeman vid resa för tjänstgöring vid allmänt tingssammanträde,
lagtima ting eller särskilt sammanträde för tings avslutande äger åtnjuta
resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet. Samma rätt
till ersättning tillkommer nämndeman vid resa för tjänstgöring vid rannsak*
ning med häktad person å urtima ting eller extra rättegångsdag under lagtima
ting; i visst fall äger nämndeman vid sådan tjänstgöring rätt även till
dagtraktamente. För inställelse vid sammanträde, som avses i lagen den 7
maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål
och ärenden, äger nämndeman enligt lagen rätt till resekostnadsersättning.

Frågan om nämndemans rätt till ersättning har vid flera tillfällen varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet; bland annat hemställde 1937 års
riksdag i skrivelse till Kungl. Majit om utredning i ämnet. Tydligt är, att i
den mån en allmän höjning av ersättningarna till nämndemän framdeles an1

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

483

ses böra genomföras, denna icke bör räknas rättegångsreformen till last. Vad
angår nu gällande stadgande!! i ämnet kräves, såsom processlagberedningen
anmärkt, en viss omarbetning i anledning av förslagets bestämmelser av innebörd,
att ersättning som regel skall utgå för tjänstgöring vid rätten. Någon
nämnvärd förändring i fråga örn statsverkets kostnader för nu ifrågavarande
ändamål torde icke behöva inträda i anledning av rättegångsreformen.
Härvid är att framhålla, att målens förberedande sker utan medverkan
av nämnd och att målen ofta torde komma att avgöras under förberedelsen'';
sammanträden med nämnd komma sålunda att erfordras endast för ett begränsat
antal mål. Såsom beredningen uttalat torde nämndeman i stad böra
äga rätt till ersättning enligt samma grunder som komma att gälla beträffande
nämndemän i häradsrätt. Denna ersättning bör utgå av stadens medel.

Beträffande resekostnader till domare m. fl. är i riksstaten för häradsrätterna
upptagen en anslagspost, avsedd bland annat till bestridande av sådan
resekostnads- och traktamentsersättning, som enligt särskilda kungörelser
den 22 juni 1920 utgår till domare och protokollförare vid extra sammanträden
för rannsakning med häktade personer. I anledning av förslagets bestämmelser
kan ifrågakomma att utvidga antydda ersättningsrätt till att avse
även vissa andra särskilda sammanträden än sådana, som erfordras för huvudförhandling
rörande häktade. Om resa erfordras för förhandling rörande
häktning eller annat straffprocessuellt tvångsmedel, torde sålunda ersättning
kunna ifrågakomma liksom för närvarande vid rannsakning. Någon nämnvärd
kostnadsökning torde dock icke föranledas i nu berörda avseenden.
Härvid är att beakta, att förslaget utgår från att domsagas häkte som regel
skall vara förlagt å kansliorten samt att möjlighet föreligger att förordna
särskild häktningsdomare, då sådant påkallas med hänsyn till häktets belägenhet.

Även under anslaget till hovrätternas omkostnader finnes upptagen en
mindre post, avseende reseersättningar. En förhöjning av denna post är att
emotse med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om hovrättsting. Då
det enligt dessa bestämmelser ankommer på Kungl. Maj:t att avgöra dels
huruvida hovrättsting överhuvud skola hållas inom viss hovrätts domkrets,
dels ock, då behov av en sådan anordning anses föreligga, å vilka orter och
tider hovrättsting skola äga rum, saknas för närvarande hållpunkter för en
beräkning av kostnaderna i detta hänseende. Man torde böra utgå från att
hovrättsting kunna bliva erforderliga åtminstone inom områdena för de
båda norrländska hovrätterna och Svea hovrätt. Då kostnaderna inskränka
sig till rese- och traktamentsersättning åt domfört antal ledamöter av hovrätten
jämte protokollförare, kan uppenbarligen icke bliva fråga om någon betydande
utgiftsökning. Såsom redan antytts får också beaktas, att anordningen
med hovrättsting är ägnad att medföra en avsevärd besparing i fråga om
statsverkets utgifter för vittnesersättningar i brottmål och mål, däri fri rättegång
beviljats.

484

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

A klagarväsendet.

En genomgripande reform av åklagarväsendet har länge stått på dagordningen.
Kravet härpå har föranletts av djupgående brister i åklagarorganisationen,
vilka redan under nuvarande rättegångsordning gjort sig starkt
gällande. Väsentligen ha dessa olägenheter, där de framträtt, varit att hänföra
till bristfällig utbildning för åklagaruppgiften samt splittring i arbetet,
beroende på att med åklagargöromålen förenats åtskilliga andra, för desamma
främmande tjänsteåligganden. Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag
erinrade i detta hänseende, att åklagarna ej alltid vore vuxna de uppgifter,
som tillkomme dem enligt gällande ordning. En stor del åklagare
såväl på landet som i städerna saknade erforderlig utbildning. Beträffande
de högre åklagarna på landet, landsfogdarna, hos vilka krävdes juridisk
examen, gällde, att de toge befattning med allenast ett ringa antal mål.
Landsfogdarnas och i ännu högre grad landsfiskalernas arbete splittrades
av göromål av olika slag, som hindrade dem att i erforderlig mån ägna tid
och intresse åt åklagaruppgiften.

För avhjälpande av nu antydda brister ha olika utvägar föreslagits. Bland
annat har förordats en fördelning av åklagargöromålen vid underrätt mellan
skilda befattningshavare, så att åtalsbefogenheten tillkomme lands- och
stadsfiskaler beträffande lindrigare brott men vad anginge medelsvåra och
grövre brott tilldelades en särskild kår av väsentligt mera kvalificerade åklagare,
de s. k. statsåklagarna. Förslag örn en uppdelning av landsfiskalernas
arbetsuppgifter mellan olika befattningshavare, så att på en hand komme
polis- och åklagargöromål, å en annan befattningen med indrivnings- och
utsökningsväsendet m. m., ha ock i olika sammanhang framförts.

I viss mån ha de framställda reformkraven numera vunnit sin lösning.
Enligt beslut av statsmakterna år 1935 genomfördes under 1936 en omorganisation
av landsfogdebefattningarna. Denna reform innebär, att
landsfogdarna, som tidigare haft att fullgöra även åtskilliga andra göromål
av rent administrativ natur, i huvudsak ha att ägna sig enbart åt åklagaroch
polisuppgifterna. I de län, där landsfogden med hänsyn till göromålens
omfattning är i behov av rättsbildat biträde, äger Kungl. Majit förordna,
att hos landsfogden skall finnas landsfogdeassistent. Denne kan under angivna
villkor förordnas att i viss omfattning på eget ansvar fullgöra poliseller
åklagaruppgifter, som eljest skulle ankomma på landsfogden.

Även beträffande de lägre åklagarna på landet samt städernas åklagare
ha statsmakterna träffat anstalter för avhjälpande av missförhållandena
Vid 1940 års lagtima riksdag fattades sålunda ett principbeslut angående
omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna. Såsom
framgår av vad chefen för socialdepartementet anfört under femte huvudtiteln
punkt 165 i 1941 års statsverksproposition, är avsett, att förslag
skall underställas riksdagen om genomförande av nämnda omorganisation
från och med den 1 juli 1941. Denna reform innebär bland annat, att

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

485

biträden komma att i erforderlig utsträckning ställas» till landsfiskalernas
förfogande. I mera arbetstyngda distrikt skola anställas landsfiskalsassistenter,
vilka kunna förordnas att på eget ansvar i viss utsträckning utföra
landsfiskals åligganden. Landsfiskalerna, som med hänsyn till rådande föråldrade
avlöningssystem varit hänvisade även till inkomster av privat verksamhet,
skola efter genomförd lönereglering ha att ägna sig helt åt sina
tjänsteåligganden. Väsentligt ökade krav komma att ställas på de blivande
landsfiskalernas utbildning. Beträffande städernas åklagare åsyftar reformen
bland annat, att särskilda stadsfiskalsbefattningar skola bibehållas endast
i större och medelstora städer, varemot övriga släder skola ingå i
landsfiskalsdistrikt. Köpingsåklagarnas åtalsrätt skall upphöra.

Processlagberedningens förslag beträffande åklagarväsendet ansluter sig,
i motsats till tidigare framställda förslag, i organisatoriskt hänseende huvudsakligen
till den ordning, som efter reformen av landsfogdebefattningarna
blivit genomförd. De förändringar, som föreslås beträffande åklagarorganisationen,
avse väsentligen endast åklagaruppgifternas fördelning mellan
de olika befattningshavarna. Allmän åklagare vid underrätt är distriktsåklagare
eller landsfogde; till de förstnämnda äro att hänföra lands- och
stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt. Vid hovrätt utföres allmänt åtal
av justitiekanslern i mål, sorn upptages omedelbart i hovrätt, och i annat
mål av landsfogde eller distriktsåklagare. Allmän åklagare i högsta domstolen
är i regel justitiekanslern. Hos allmän åklagare kan finnas biträdande
åklagare.

Med reformen av landsfogdetjänsterna förfalla de tidigare framställda
kraven på en särskild statsåklagarorganisation. Såsom vitsordats av såväl
beredningen som lagrådet torde denna nya organisation väl fylla de anspråk,
som det nya förfarandet kommer att ställa å denna grupp av åklagare.
En utökning av antalet assistentbefattningar torde dock bliva nödvändig.
I viss mån torde en sådan utökning påkallas redan av nu rådande
förhållanden.

Vad därefter angår distriktsåklagarna ha visserligen inom lagrådet framkommit
farhågor, att den nyligen beslutade organisationen icke skulle motsvara
de krav, som en modern straffprocess ställde på dessa åklagare. Lagrådet
har i detta hänseende givit företräde åt den tidigare angivna organisationslinjen
med en uppdelning av landsfiskalernas nuvarande åligganden
å två tjänster. Med den lösning, som denna organisationsfråga erhållit genom
statsmakternas beslut, torde en omorganisation efter de av lagrådet
angivna riktlinjerna numera icke vara möjlig. Den antagna organisationen
torde ock, med den väsentligen förbättrade utbildning, som distriktsåklagarna
skola erhålla, och den förstärkning av arbetskrafterna, som den nya
organisationen innebär, enligt min mening kunna förväntas tillgodose de
krav, som komma att ställas på dessa åklagare. Måhända påkallas någon
omgruppering av åtalsuppgifterna, så att de viktigare av dessa i större omfattning
än nu är fallet anförtros åt landsfogdarna. Huru denna fråga för

486

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

framtiden skall närmare regleras, får emellertid bero av den erfarenhet,
som vinnes sedan organisationen genomförts och det nya förfarandet trätt
i tillämpning.

För justitiekanslersämbetets del påkallas av förslaget en viss personalförstärkning,
närmast såsom en följd av de uppgifter, som skola tillkomma
ämbetet med avseende å åtal i hovrätt och högsta domstolen. I detta sammanhang
bör erinras, att advokatfiskalerna icke längre bibehållas såsom
åklagare i hovrätt. Även om en viss besparing härigenom kan vinnas, är
uppenbart att denna icke uppväger vad som erfordras för förstärkning av
arbetskrafterna hos justitiekanslersämbetet. I detta avseende torde ifrågakomma
anställande av förslagsvis tre befattningshavare med lön i 30 lönegraden.
Lämpligen kunna härför anlitas revisionssekreterare, som icke
längre bliva behövliga för arbetet i högsta domstolen. Kostnaden för dessa
befattningshavare skulle, örn lön beräknas efter 33 löneklassen, utgöra
40,500 kronor. En mindre utgiftsökning kan härutöver vara att emotse för
förstärkning av justitiekanslersämbetets kanslipersonal; denna personalförstärkning
torde emellertid komma att uppvägas av en motsvarande minskning
i nedre justitierevisionens arbetskrafter.

Förslagets bestämmelser om åklagartalans utförande i hovrätt torde komma
att medföra ökade resekostnader. Att på förhand verkställa en någorlunda
tillförlitlig uppskattning av dessa kostnader, torde icke vara möjligt.
Såsom ägnade att nedbringa resekostnaderna må framhållas anordningen
med hovrättsting ävensom den omständigheten, att huvudförhandling
i hovrätt som regel ej skall hållas i ringare brottmål.

Processkostnaderna.

Vad därefter angår frågan om processkostnaderna enligt det nya förfarandet
är uppenbart, att i stort sett samma synpunkter göra sig gällande
som i fråga örn domstolskostnaderna. I 1931 års proposition framhölls, att
vid utformandet av en rättegångsordning kunde strävandena icke uteslutande
inriktas på att förfarandet bleve så fulländat och ändamålsenligt som
möjligt; tillika måste beaktas, att anlitandet av domstolarna icke åsamkade
parterna otillbörliga kostnader. Rättegångsväsendet motsvarade ej sin uppgift,
om kostnaderna för en rättegång avhölle den berättigade från att göra
sin rätt gällande eller tvingade honom till eftergift för ogrundade anspråk.
. Vikten av att processkostnaderna kunna hållas inom skäliga gränser
framträder särskilt starkt i fråga om underrättsförfarandet. Enligt den åsikt,
som advokatsamfundet uttalat i sitt yttrande över processkommissionens förslag,
vore i fråga om rättsskipningens kostsamhet för parterna det för närvarande
ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt
dyr i små mål, relativt dyrare ju mindre målet vöre, och ej heller
särdeles billig i de stora målen. Till denna uppfattning ansluter sig ock 1931
års proposition. Enligt denna borde förfarandets koncentration medföra att

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

487

antalet inställelser — förberedelsen inräknad — bleve mindre än för närvarande.
Förberedelsen medförde ock, att'' rättegången förenklades; tvistepunkter
bortfölle genom förlikning eller medgivande, och parterna vunne
redan från början översikt över tvisteläget. Det torde ock enligt min mening
vara tydligt, att det nuvarande förfarandet med inställelse för parterna vid
ett flertal rättegångstillfällen ofta vållar stora kostnader. Dessa kunna genom
rättegångens koncentration väsentligt nedbringas. Den tidsutdräkt och
det arbete, som genom uppskoven vållas parterna och deras ombud, medför
uppenbart stora olägenheter.

Att särskilt i mindre mål processkostnaderna vid underrätterna nedbringas
är av stor betydelse ur statsekonomisk synpunkt i de fall, då part
åtnjuter fri rättegång. För förbilligande av rättegången i sådana mål ha i
förslaget vidtagits särskilda anordningar. Beredningen har i denna del framhållit,
att ehuru beredningen icke ansett sig böra föreslå något särskilt bagatellförfarande,
denna ståndpunkt likväl icke uteslöte sådana förenklingar
i det allmänna förfarandet, som med hänsyn till rättsskipningsuppgiftens
natur i det särskilda fallet kunde visa sig ändamålsenliga. Särskilt erinrar
beredningen i detta sammanhang om förberedelsens betydelse. Vid denna
kan i tvistemål målet vid någondera partens utevaro avgöras genom tredskodom.
Även då parterna komma tillstädes, kan under vissa förutsättningar ett
mål avgöras omedelbart i samband med förberedelsen. Förutsättningar härför
äro att antingen båda parterna samtycka till huvudförhandling omedelbart
eller ock saken finnes uppenbar. Huvudförhandling äger då rum genast
efter förberedelsens slut och inför samma domare som handlagt förberedelsen.
Beredningen har uttalat, att genom denna anordning bereddes
tillfälle till ett snabbt och föga kostsamt avgörande av enklare mål liksom
av mål, vari på grund av erkännande eller andra omständigheter någon
ovisshet icke förelåge om utgången. I detta sammanhang bör beaktas förberedelsens
betydelse för åvägabringande av förlikning. Enligt förslaget åligger
det rätten att vid förberedelsen, örn det finnes lämpligt, söka förlika
parterna; för detta ändamål kan särskild medlare förordnas. Med hänsyn
till de friare former, varunder förberedelsen äger rum, synes den ock väl
lämpad för denna uppgift.

Även för behandling av mindre brottmål medgiver förslaget vissa lättnader.
Särskilt må här erinras om förslagets bestämmelser om strafföreläggande.

I 1931 års proposition har även dryftats frågan, huruvida processkostnaderna
Romme att ökas därigenom att parterna med det nya förfarandet
ej längre skulle förmå att själva föra sin talan utan nödgas anlita advokater.
I propositionen hade denna anmärkning avvisats som i stort sett ogrundad.
Förslaget bibehåller den i vårt land av ålder gällande grundsatsen, att
part i alla instanser äger själv föra sin talan; ej heller införes genom förslaget
något advokatmonopol. Som i propositionen framhållits äger parten
framför ombudet det företrädet, att han i allmänhet känner de faktiska
förhållanden, varom i rättegången är fråga, och det ligger i sakens natur,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

att förfarandets muntlighet snarare underlättar än försvårar hans ställning
i rättegången.

Att överrättsförfarandet i viss mån kräver ökad inställelseskyldighet
av parterna liksom att i de fall, då sådan inställelseskyldighet föreligger,
kostnaderna komma att i viss mån stiga, är obestridligt. Ytterligare
tillkomma nya kostnader i den mån vittnesförhör kommer att äga rum.
Även detta förhållande har, såsom framgår av vad jag förut anfört, vunnit
beaktande vid förslagets utarbetande. Upptagandet av vittnesbevisning i överrätt
har begränsats; i högsta domstolen skall sådant upptagande förekomma
endast i undantagsfall. Skyldighet för part att inställa sig personligen har
för överrätterna gjorts mindre omfattande än för underrätterna. Slutligen
har i vissa fall, då hänsyn till kostnaderna göra sig starkt gällande, inställelseskyldighet
för parterna, personligen eller genom ombud, icke föreskrivits;
målet skall i dessa fall i regel avgöras på handlingarna.

Sammanfattningsvis har om förfarandets inverkan på processkostnaderna
i 1931 års proposition anförts, att i det större antalet mål, där rättegången
är avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast snarare komme
att understiga än överstiga vad nu vore vanligt samt att i de mål, som fullföljas
till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komme att, om ock ej i alltför
hög grad, överstiga de nuvarande. Till detta uttalande kan jag ansluta mig,

Vid den granskning, som förslaget undergått inom justitiedepartementet,
har detsamma, huvudsakligen i anledning av lagrådets anmärkningar, överarbetats
i vissa delar. Jag skall nu i den mån det ej redan skett lämna en
redogörelse för min ståndpunkt till de frågor, som sålunda uppkommit,
och för därav föranledda ändringar i förslaget.

Ändringar i lagtexten.

1 kap.

De ändringar, som lagrådet förordat i 3, 5, 11 och 15 §§, ha vidtagits.

2 kap.

Vid 2 § ha två av lagrådets ledamöter hemställt, att stadgandet i första
stycket punkt 2 bör uteslutas. Som jag tidigare utvecklat, har jag ansett
mig böra efterkomma denna hemställan. Härav föranledes någon jämkning
av avfattningen i övrigt.

Enligt 4 § är hovrätt domför med fyra, högst fem ledamöter; det tillkommer
dock enligt beredningens förslag ledamot ensam att meddela förer

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

489

läggande om fullständigande av inlaga, förordna om delgivning, inhämta
yttrande från myndighet samt fatta beslut, som rör skriftväxling mellan
parterna. Dessutom äger enligt andra stycket, i den omfattning Kungl.
Maj:t bestämmer, även tjänsteman vid hovrätten vidtaga sådan åtgärd. Två
av lagrådets ledamöter ha förordat, att det skulle tillkomma en ledamot att
i allmänhet besluta i förberedande frågor, med vissa undantag. Lagrådets
två övriga ledamöter lia hemställt om sådan ändring av lagrummet, att del
skulle tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma, i vilken omfattning ledamot
ensam skulle äga besluta i fråga, som rör måls beredande. Även enligt min
mening är den av beredningen föreslagna domförhetsregeln alltför snäv. Den
skulle, såsom inom lagrådet framhållits, kunna motverka en lämplig arbetsfördelning
mellan avdelningens ledamöter och leda till onödiga kostnader.
Å andra sidan möta betydande svårigheter att i hovrättsförfarandet särskilja
frågor, som avse måls beredande, från andra frågor. För att regeln
icke skall bliva alltför obestämd och vittgående synes det nödvändigt, att den
anknytes till de särskilda förberedelseåtgärdernas beskaffenhet. Med hänsyn
härtill och då en sådan regel lämpligen även bör anpassas efter skiftande
förhållanden, har jag funnit övervägande skäl tala för att åt Kungl.
Majit överlämnas att förordna i ämnet. Utan uttryckligt stadgande torde
vara tydligt, att häktning och reseförbud icke böra innefattas i frågor, vari
allenast en ledamot äger besluta. I överensstämmelse med det nu anförda
har 4 § ändrats, varvid, såsom inom lagrådet förordats, bestämmelsen inarbetats
i paragrafens andra stycke.

Uti 6 § upptagas bestämmelser örn hovrätternas antal, benämning och
domkretsar. Tre av lagrådets ledamöter ha förordat att — i överensstämmelse
med statsmakternas beslut i fråga örn inrättande av en västsvensk
hovrätt — Värmlands län bibehålies under Svea hovrätt. Enligt min mening
tala starka skäl för att ej i detta sammanhang upptaga till diskussion
frågan om de olika hovrätternas domkretsar. Denna fråga sammanhänger
nära med frågan om de nya hovrätternas organisation, vilken ännu ej upptagits
till slutligt övervägande. Med hänsyn härtill och då frågan om hovrätternas
antal bör, ehuru någon meningsskiljaktighet därom icke torde föreligga,
avgöras i samband med frågan om domkretsarna, har jag ansett
lämpligt, att samtliga dessa spörsmål regleras i särskild lag. Bestämmelserna
i 6 § ha med hänsyn härtill ersatts med en hänvisning till särskild lagstiftning.

3 kap.

Bestämmelser örn högsta domstolens ställning, organisation och domförhet
upplagas för närvarande icke i rättegångsbalken. De i dessa ämnen
grundläggande stadgandena ha sin plats i regeringsformen, särskilt § 17
mom. 1 och § 22 mom. 1. I förstnämnda lagrum har justitierådens antal
bestämts till lägst tolv; detta antal må ej överskridas, såframt ej högsta
domstolen skall arbeta på avdelningar. Denna fråga liksom ock frågan örn

490

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

justitierådens antal för det fall, att högsta domstolen skall arbeta på avdelningar,
och ärendenas fördelning mellan avdelningarna hänvisas i § 17 till
särskild lagstiftning. I dessa ämnen äro bestämmelser meddelade i lagen
den 14 maj 1915 angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.

Lagrådet har vid detta kapitel framhållit att, medan beträffande de två
lägre instanserna alla organisatoriska föreskrifter, som ansetts böra äga lags
karaktär, upptagits i förslaget, hade vad högsta domstolen angår förutsatts,
att vissa dylika föreskrifter skulle meddelas i särskild lag, samt uttalat, att
föreskriften om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar borde införas
i rättegångsbalken. Denna hemställan torde böra efterkommas; stadgandet
bör erhålla plats som första stycke i 4 §. Till frågan huruvida ytterligare
föreskrifter om högsta domstolens organisation böra upptagas i rättegångsbalken
torde, som lagrådet framhållit, det icke vara möjligt att för närvarande
intaga slutlig ståndpunkt; i viss mån sammanhänger den med de ändringar
i regeringsformen, som kunna finnas påkallade i anledning av rättegångsreformen.

I anledning av lagrådets hemställan vid 4 § har avfattningen av tredje
stycket något jämkats.

Vid 6 § har lagrådet hemställt om sådan ändring av andra stycket att
det skulle tillkomma högsta domstolen i stället för, såsom beredningen föreslagit,
Kungl. Majit att meddela bestämmelse i fråga, som där avses. Med
hänsyn till att för närvarande bestämmelse i ämnet utfärdas av Kungl.
Majit och då det även framdeles torde komma att iakttagas, att högsta domstolens
mening inhämtas, har jag ansett att stadgandet bör bibehållas oförändrat.

Då i anledning av lagrådets hemställan örn uteslutning av vissa paragrafer
i 54 kap. paragrafföljden i sistnämnda kapitel torde undergå ändring,
har, i överensstämmelse med den nya numreringen, i 7 § hänvisning skett
till 54 kap. 10 § 2 i stället för 11 § första stycket 2 i samma kapitel.

Lagrådets hemställan vid 8 § har jag ansett böra vinna beaktande.

4 kap.

1 anledning av lagrådets anmärkning vid 3 kap. 8 § har till 2 § första
stycket i detta kapitel fogats bestämmelsen, att revisionssekreterare utnämncs
eller förordnas av Kungl. Majit.

1 3 § har med hänsyn till den ändrade lydelse, som 1 kap. 3 § på lagrådets
hemställan erhållit, stadgandet om förordnande av sekreterare i domsaga
uteslutits ävensom viss annan jämkning vidtagits. I 6 och 9 §§ har avfattningen
något jämkats. Dessutom ha i 14 och 15 §§ efter lagrådets hemställan
förtydliganden ägt rum.

5 kap.

Vid 1 § har lagrådet hemställt, att andra stycket av paragrafen utvidgas
till att omfatta även fall, då det kan antagas att till följd av offentligheten

Klingl. Moj:ts proposition nr 5.

491

yrkeshemlighet kan uppenbaras. Med iakttagande av denna hemställan bär
till andra stycket fogats en föreskrift av angivet innehåll. Dessutom ha redaktionella
jämkningar vidtagits i 1 § andra och tredje styckena.

Lagrådets erinringar vid 5 och 8 §§, vilka uteslutande äro av redaktionell
natur, lia icke ansetts påkalla någon ändring av lagtexten; i 8 § har i
förtydligande syfte vidtagits någon jämkning.

6 kap.

I 3 § punkt 2 har, på lagrådets hemställan, till de uppgifter örn rättens
ledamöter samt protokollförare, som protokollet skall upptaga, lagts även
uppgift om tolk, då sådan anlitas. Med hänsyn till den av mig redan behandlade
ändringen i fråga om omröstning i rådhusrätt i mål, vari nämnd deltager,
har avfattningen av punkt 8 i 3 § undergått jämkning. I 4 § har en huvudsakligen
formell ändring vidtagits, i det att punkterna 3 och 4 sammanförts
och till de uppgifter, som i nämnda punkter avses, hänförts även uppgift
å föremål, vilka företes som bevis. Punkt 5 har som följd härav erhållit
nummer 4.

Lagrådet har vid 6 § erinrat, att det i andra stycket upptagna undantaget
fått en något för vidsträckt omfattning, då det gjorts tillämpligt på varje
slag av förhandling i hovrätt eller högsta domstolen, samt hemställt om sådan
ändring, att det komme att omfatta endast huvudförhandling eller annan
förhandling, som omedelbart föregår måls avgörande. Som framgår av lagrådets
yttrande åsyftas i detta sammanhang med annan förhandling förhör,
som i besvärsmål hålles i hovrätt eller högsta domstolen (52 kap. 10 § och
56 kap. 12 §). Den lättnad i protokollföringen, som stadgandet avser att bereda,
torde äga sin huvudsakliga betydelse för huvudförhandlingen. Med
hänsyn härtill och då, vad angår nyssnämnda förhör, förslaget icke innehåller
någon föreskrift om att målets avgörande skall följa omedelbart på
förhöret, har jag ansett stadgandet böra begränsas till att avse allenast huvudförhandling.
I detta sammanhang må framhållas, att det även enligt beredningens
förslag tillkommer domstolen att pröva, huruvida upptagning i
protokoll kan anses erforderlig eller ej. En mindre jämkning har vidtagits
i 7 §.

Enligt 8 §, i den avfattning beredningen givit åt detta lagrum, skall protokoll
över förhandling omedelbart under förhandlingen avfattas i slutlig form.
Som lagrådet framhållit innebär denna föreskrift, att protokollet uppsättes
under förhandlingens gång och samtidigt med att denna fortskrider. Enligt
lagrådets mening vore någon modifikation i denna regel önskvärd. Sålunda
kunde vid synegång på marken möta svårigheter alt avfatta protokollet i
slutlig form. Även vid upptagande av vidlyftigare vittnesbevisning kunde det
bereda lättnad i arbetet, att utsagorna antecknades i memorial samt att först
därefter utskrift i slutlig form ägde rum. I sådana fall borde enligt lagrådets
mening ej uppställas annan fordran än att protokollet före förhandlingens
slut vore avfattat i slutlig form. I detta sammanhang har lagrådet föror -

492

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

dat viss ändring av andra stycket. Enligt det däri intagna stadgandet skall
utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokoll, genast uppläsas och den
hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot avfattningen. Med den av
lagrådet förordade anordningen, att utsagan först antecknas i memorial, beredes
möjlighet att, medan förhandlingen fortsättes, låta verkställa slutlig
utskrift av det antecknade och för genomläsning överlämna utskriften till
den hörde; denne erhåller därigenom tillfälle att, innan förhandlingen avslutas,
anmäla, om han har något att erinra mot avfattningen. Härigenom
skulle enligt lagrådets mening tid sparas och en tröttsam uppläsning undvikas.

De synpunkter, som lagrådet sålunda framhållit, äro enligt min mening
värda allt beaktande. Från domarhåll har gjorts gällande, att protokollföring
i slutlig form under förhandlingens gång i vissa fall skulle leda till onödig
tidsuldräkt samt inverka störande på förhandlingen och, särskilt i vidlyftiga
mål, för domaren försvåra ledningen av förhandlingen. Såsom även
beredningen framhållit böra därför vidtagas alla åtgärder, som äro ägnade
att underlätta protokollföringen utan att därmed kravet på uppteckningens
tillförlitlighet åsidosättes. En åtgärd i denna riktning synes mig innefattas
i lagrådets förslag. I sådana fall, då omständigheterna försvåra en omedelbar
uppteckning under förhandlingens gång, torde memorial böra komma
lill användning. För att protokollets tillförlitlighet ej härigenom skall förringas,
torde dock böra uppställas som villkor att, då den hördes granskning
av uppteckningens innehåll grundar sig å memorialet, detta bevaras.
Därest åter memorial kommer till användning uteslutande som hjälpmedel
för slutlig anteckning i protokollet och det är denna anteckning som blir föremål
för granskning, har memorialet icke samma självständiga betydelse; något
krav på dess bevarande synes i detta fall icke böra uppställas. Att i varje
fall protokollet, vare sig memorial använts eller icke, bör vid förhandlingens
slut föreligga i slutlig avfattning synes oeftergivligt. På denna punkt
har ock lagrådet biträtt beredningens förslag. Uppenbart är, att med förhandling
i detta sammanhang åsyftas förhandlingen i målet; ett kortare avbrott
i förhandlingen vid ett och samma rättegångstillfälle medför däremot
icke, att protokollet över den del av förhandlingen, som föregått avbrottet,
måste färdigställas för sig.

Från de utgångspunkter, som jag nu angivit, har åt första stycket, i överensstämmelse
med vad lagrådet förordat, givits den ändrade lydelsen, att
protokoll över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig
avfattning. Därjämte ha i andra stycket upptagits bestämmelser dels att
sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, uppteckningen
skall uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
och dels att, då utsagan först efter uppteckningens granskning
antecknats i protokollet, uppteckningen skall biläggas handlingarna. Med
hänsyn till de sålunda vidtagna ändringarna har avfattningen även i övrigt
något jämkats.

Runvi. Mcij:ts proposition nr 5.

493

I 9 § fjärde stycket har den jämkning ägt rum, att uppteckning, som där
avses, skall biläggas ej protokollet utan handlingarna.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har i 11 § sista punkten uteslutits.

7 kap.

I 1 och 8 §§ ha vidtagits smärre jämkningar.

På sätt lagrådet hemställt vid 9 § har som andra stycke i denna paragraf
upptagits bestämmelse om att de för åklagare enligt 6 § gällande jäven
även skola äga tillämpning beträffande polismyndighet.

8 kap.

Enligt 2 § skall den, som må antagas till ledamot av advokatsamfundet,
ha gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva
advokatverksamhet. Därjämte uppställes ett ovillkorligt förbud mot att till
ledamot antages den, som är omyndig eller i konkurstillstånd eller som varit
i konkurstillstånd och ej visat, att han är fri från borgenärernas krav. Enligt
3 § tillkommer det advokatsamfundets styrelse att pröva fråga om inträde
i samfundet. Lagrådet har mot det i 2 § intagna förbudet för den, som varit
i konkurstillstånd, att bliva ledamot av samfundet, innan han visat att han
vore fri från borgenärernas krav, erinrat, att någon motsvarande bestämmelse
icke nu funnes upptagen i gällande stadgar för Sveriges advokatsamfund
och för sin del funnit något behov av en sådan skärpning i villkoren för inträde
knappast föreligga, eftersom det icke kunde befaras, att den diskretionära
prövningsrätt, som tillkomme styrelsen, icke skulle komma att utövas med
erforderlig stränghet. Uppenbart är av största vikt för att advokatkåren skall
kunna bibehålla allmänhetens förtroende, att advokat kan väntas komma
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina ekonomiska åtaganden. Det
torde emellertid kunna motses, att i advokatkårens eget intresse dessa synpunkter
komma att beaktas vid prövningen av frågor örn inträde i samfundet
liksom vid den tillsyn å advokatverksamheten, som enligt 6 § åligger
styrelsen. Med hänsyn härtill har jag ansett mig kunna biträda lagrådets
hemställan och alltså låtit den anmärkta bestämmelsen utgå ur förslaget.
Vad lagrådet i övrigt yttrat vid 2 § föranleder icke någon erinran från min
sida.

9 kap.

Vid 8 § har lagrådet som sin mening uttalat, att föreläggande av vite
även kunde avse juridisk person. Då åt lagrummet givits en avfattning, som
icke hindrade en sådan tillämpning, har lagrådet lämnat förslaget i denna
del utan erinran. Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning.

10 kap.

Vid 3 och 4 §§ har lagrådet hemställt om sådan jämkning av avfattningen,
att därav tydligt framginge, att dessa lagrum vore tillämpliga även å juri -

494

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

diska personer. Detta syfte torde lämpligen kunna nås på det sätt, att 1 och
2 §§ underkastas omformulering; regeln örn hemvistet som bestämmande
för forum torde böra göras omedelbart tillämplig även å juridiska personer.
I stället för att, såsom skett i 2 § första stycket, styrelsens säte eller annan
jämförlig ort angives såsom den, där den juridiska personen skall sökas,
bör från nyss angivna utgångspunkt denna ort anses gälla som den juridiska
personens hemvist. Med en sådan lydelse torde första stycket i 2 § lämpligen
böra erhålla plats i 1 §, dit även med något ändrad avfattning bör överföras
andra stycket i 2 §, varefter som 2 § kvarstår det nuvarande tredje stycket.

De ändringar, som lagrådet förordat vid 8, 13, 14 och 17 §§ ha vidtagits,
varjämte 10, 17 och 19 §§ undergått vissa mindre jämkningar.

Vid 20 § har lagrådet hemställt om ett förtydligande tillägg till första
stycket av innehåll, att hovrätt ej må hänvisa mål till underrätt, som enligt
hovrätts eller högsta domstolens beslut funnits obehörig. Då denna begränsning
torde gälla utan särskilt stadgande, har jag funnit det föreslagna tilläg-r
get icke vara erforderligt.

11 kap.

Som lagrådet förordat bör rubriken till detta kapitel innehålla även ställföreträdare;
sådan jämkning har därför vidtagits.

Enligt vad lagrådet framhållit utgår förslaget från den uppfattningen, att
vad som stadgats örn part i regel skall gälla även ställföreträdare för part.
Lagrådet har ansett, att denna förslagets allmänna ståndpunkt borde komma
till uttryck i lagtexten samt förordat, att efter 4 § upptages föreskrift om
att vad i lagen finnes stadgat om part skall gälla även parts ställföreträdare,
örn ej annat uttryckligen angivits eller eljest är uppenbart. Till vad lagrådet
sålunda anfört må framhållas, att ställföreträdarens ställning i förhållande
till parten kommit till uttryck i 1 och 2 §§, då där stadgas, att för den, som
saknar processförmåga eller som är juridisk person, talan föres av partens
ställföreträdare. Av dessa stadganden torde följa, att i fråga om processuella
rättigheter och förpliktelser ställföreträdaren intar den ställning, som, därest
parten själv ägt processförmåga, skulle intagits av parten. Ställföreträdaren
äger alltså för parten vidtaga alla dispositioner, som erfordras i rättegången,
såsom utfärdande av fullmakt, ingående av förlikning. Han är ock underkastad
enahanda processuella förpliktelser; påföljden vid utevaro är densamma
som för part och han kan liksom parten höras under sanningsförsäkran,
däremot ej som vittne. Vad åter angår rättigheter och förpliktelser
av materiell innebörd är förhållandet ett annat. Sålunda regleras genom domen
uteslutande rättsförhållandet mellan parterna, och även de skyldigheter
i övrigt, som äga samband därmed, t. ex. skyldigheten att betala rättegångskostnad,
åvila, om ej annat är stadgat, uteslutande parten. Då den allmänna
ståndpunkt, som förslaget sålunda intagit, torde framgå av 1 och 2 §§ och
den av lagrådet förordade bestämmelsen ej synes ägnad att lämna ytterligare
vägledning, har jag ansett, att förslaget i denna del bör bibehållas oförändrat.

Den av lagrådet vid 4 § förordade jämkningen har vidtagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

495

Vid 5 § har lagrådet framställt vissa erinringar dels av mera principiell
innebörd och dels av huvudsakligen formell beskaffenhet. I sistnämnda hänseende
har i förtydligande syfte förordats, att i bestämmelserna om skyldighet
för part eller ställföreträdare att infinna sig personligen jämväl angives,
att prövningen av denna fråga tillkommer domstolen. 1 överensstämmelse
med denna erinran, som jag ansett mig böra biträda, har som sista stycke
i 5 § upptagits stadgande av innehåll att, då part eller ställföreträdare är
skyldig att inställa sig personligen, domstolen har att meddela förordnande
därom.

Vad angår den mera principiella fråga, som vid 5 § framförts av lagrådet,
rör denna i vilken omfattning personlig inställelse skall åligga part vid
huvudförhandling i hovrätt. Beredningen har föreslagit, att vid huvudförhandling
i hovrätt liksom i högsta domstolen part är skyldig att infinna sig
personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen, medan
enligt lagrådets uppfattning sådan skyldighet borde, såsom i underrätt, åligga
honom redan då hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Som motiv för sin ståndpunkt har beredningen framhållit, att behovet
av parts personliga inställelse icke gjorde sig gällande med samma
styrka i fråga örn huvudförhandling i de till överrätt fullföljda målen som
beträffande huvudförhandling i underrätt. Man torde enligt beredningens
åsikt kunna utgå ifrån att parts personliga kännedom örn omständigheterna
i målet blivit tillgodogjord redan i underrätt och att även överrätlerna kunde
draga visst gagn därav. Slutligen borde i regel målet i överrätten vara i det
skick, att domstolen av handlingarna borde kunna utröna, om parts personliga
närvaro vore av nöden. Även ur processekonomisk synpunkt vore enligt
beredningens uppfattning förhållandena annorlunda än vid underrätt, i det
att personlig närvaro vid överrätterna i allmänhet vållade vida större kostnader
och besvär för parten. Beredningen har emellertid tillika erinrat, att det
också för överrätterna ofta vore av största betydelse för utredningen, att parterna
inställde sig personligen; enligt beredningens åsikt borde regeln i sin
tillämpning leda till en långt vidsträcktare inställelseskyldighet för part i hovrätt
än i högsta domstolen. Mot de skäl, som beredningen sålunda anfört, har
lagrådet huvudsakligen gjort gällande, att partsutsaga, som ej avgivits under
sanningsförsäkran, enligt 6 kap. 7 § ej skall antecknas i protokollet med
mindre särskilda skäl föranleda därtill samt att, även om utsagan antecknats,
en föredragning ur protokollet ej hade samma värde som den omedelbara tillgången
till parten. Även om det i flera fall läte sig göra att av handlingarna
utröna, om parts personliga närvaro vore erforderlig, skulle det enligt lagrådets
uppfattning säkerligen ofta visa sig, alt huvudförhandlingens förlopp
icke kunde på förhand beräknas och att underlåtenhet att inkalla part komme
att leda till att viktiga omständigheter bleve ouppklarade. Vad angår de ekonomiska
konsekvenserna anför lagrådet, att dessa ej torde kunna undgås, örn
man ville bereda hovrätten erforderlig utredningsmöjlighet. Enligt lagrådets
åsikt talade alltså starka skäl för att gränsen droges ej mellan underrätt, å ena

496

Kanal. Maj:ts proposition nr 5.

sidan, och de högre instanserna, å den andra, utan mellan de två lägre instanserna,
å den ena, och högsta domstolen å den andra sidan.

Den nu avhandlade frågan står, som ock antytts av lagrådet, i nära samband
med frågan om hovrättsförfarandets gestaltning och uppgifter i allmänhet.
Som framgår av åtskilliga uttalanden är utgångspunkten för beredningens
förslag, att rättegångens tyngdpunkt alltjämt skall ligga i underrättsförfarandet
samt att i underrätten målet skall erhålla en såvitt möjligt allsidig
och uttömmande behandling; överrättsförfarandets uppgift vore i första hand
att utgöra en överprövning av underrättens avgörande. Denna ståndpunkt har
i beredningens förslag kommit till uttryck i olika hänseenden. Sålunda ha
vissa grupper av fullföljda mål helt undantagits från huvudförhandling liksom
i de mål, vari huvudförhandling skall äga rum, vissa lättnader genomförts
i fråga om skyldighet för den fullföljande partens motpart att överhuvud
taget iakttaga inställelse. Beredningens avväganden i dessa frågor ha bestämts
av såväl ekonomiska som rent processuella synpunkter. Med denna principiella
uppläggning synes mig ock beredningens ståndpunkt i fråga om
parts personliga inställelse vid huvudförhandling i hovrätt stå i god överensstämmelse.
Någon meningsskiljaktighet torde icke föreligga om det processuella
värdet av parts personliga inställelse även i hovrätt. Tydligt är
dock, att hovrätten bör, innan föreläggande om personlig inställelse gives,
med ledning av handlingarna i målet bilda sig en uppfattning om, huruvida
behov därav kan anses föreligga. Ej minst med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenserna såväl för parterna som — i fall, då fri rättshjälp åt part kan
ifrågakomma — för statsverket, är enligt min mening en sådan undersökning
påkallad. Lagrådet har ock själv anslutit sig till samma tanke, då lagrådet
yttrar, att det kunde förväntas, att hovrätt i det fylligare material för
bedömningen, som stöde den till buds, oftare än underrätten kunde finna stöd
för antagande, att partens personliga närvaro saknade betydelse för utredningen.
Med detta uttalande synes mig skillnaden mellan beredningens och
lagrådets ståndpunkter icke vara av mera principiell innebörd. Då emellertid
hovrättens undersökningsskyldighet kommer bättre till uttryck i beredningens
avfattning, har jag ansett förslaget böra bibehållas oförändrat.

12 kap.

Vad lagrådet hemställt vid 5 och 11 §§ har iakttagits Dessutom ha ordalagen
i 4 och 14 §§ något jämkats.

1 likhet med lagrådet finner jag någon betänklighet icke möta mot att i
15 § bland tillåtna fullmaktsinskränkningar upptaga även förbud för ombudet
att uppbära parten tillerkänd rättegångskostnadsersättning; ett tillägg av
detta innehåll har därför införts i nämnda lagrum.

1 fråga örn 15 och 16 §§ har lagrådet hemställt om sådan ändring att, då
fullmaktsinskränkning, som ej är tillåten, ägt rum, inskränkningen skall
vara utan verkan; enligt beredningens förslag skall, såsom framgår av 16 §, i
sådant fall fullmakten icke gälla med mindre felet avhjälpes. Ehuru bered -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

497

ningens ståndpunkt principiellt sett torde vara grundad, synas dock vissa
praktiska skäl tala för den lösning, som lagrådet förordat. Att märka är
emellertid att, då inskränkningen är av den omfattning eller innebörd, att den
kan anses betaga fullmakten dess egenskap av rättegångsfullmakt, fullmakten
ej bör gälla; i sådant fall bör parten med stöd av 9 § föreläggas att förete
ny fullmakt. Lagrådets hemställan har alltså iakttagits på det sättet, att i
15 § i anslutning till första punkten införts bestämmelse örn att annan inskränkning
än de förut angivna är utan verkan, varjämte avfattningen av
andra punkten något jämkats samt ur 16 § uteslutits vad där stadgas om verkan
av icke tillåten inskränkning.

På lagrådets hemställan har till 22 § fogats en uttrycklig bestämmelse örn
att rättegångshandling, som rättegångsbiträde företagit i partens närvaro,
skall anses hava godkänts av parten, örn han ej genast gör gensaga däremot.

13 kap.

Vid 1 § har lagrådet beträffande punkt 1 framhållit, att det icke, såsom
skett i beredningens förslag, vore påkallat att för alla fall uppställa ett ovillkorligt
krav på vederlagsfrihet; en fullgörelse, som avsåge livränta eller pension,
torde, ehuru vederlag utgått, böra likställas med de av beredningen
avsedda vederlagsfria fallen. Enligt min mening synes en skillnad böra
göras mellan fall, då vederlagsskyldigheten redan är fullgjord, och sådana då
livränte- eller pensionstagaren alltjämt har att för åtnjutande av livräntan
eller pensionen fullgöra motprestationer; i sistnämnda fall torde åläggande
av betalningsskyldighet böra avse allenast förfallna belopp. Med hänsyn
härtill torde det av lagrådet förordade tillägget böra avse fullgörelser, vilka
på grund av redan lämnat vederlag utgå som pension eller livränta.

14 kap.

Det förtydligande av lagtexten, varom lagrådet hemställt vid 7 §, har ägt
rum.

15 kap.

Vid 1 och 7 §§ har lagrådet hemställt, att vissa bestämmelser, motsvarande
stadganden i 180, 181 och 184 §§ utsökningslagen, intagas även i förevarande
kapitel. Denna hemställan, som torde böra efterkommas, har föranlett
omarbetning av 1 och 7 §§. Dessutom har likaledes på hemställan av lagrådet
i förtydligande syfte jämkning ägt rum i 2 § första stycket.

16 kap.

Uti 2 § meddelas bestämmelser om särskild omröstning. Sådan skall liksom
enligt gällande rätt äga rum över fråga, som hör lill rättegången. Likaledes
skall, då i saken äro flera käromål eller då fråga är örn fordran, som
åberopats till kvittning, röstas särskilt örn sådant käromål eller sådan fordran.
Även i delta hänseende torde förslaget överensstämma med gällande

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 32

498

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rätt. Däremot innebär det ett avsteg i förhållande till rådande rättstillämpning,
då i förslaget föreskrives särskild omröstning även för det fall, att beträffande
samma käromål föreligger fråga om flera omständigheter, som
var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången. Enligt nu gällande omröstningsordning
avger varje ledamot ett i saken fullständigt votum, upptagande
såväl skälen som slutet; röstningens utgång bestämmes efter det slut,
valtin de flesta kommit, även om de stödja delta slut på helt olika grunder.
Enligt förslaget skall, om det erfordras, omröstning ske örn varje sådan grund
och efter utgången av denna omröstning slutet bestämmas. Även den, som
tidigare blivit överröstad, är skyldig att deltaga i senare omröstning och till
grund för sitt votum i denna lägga utgången vid den tidigare omröstningen.
Av lagrådets ledamöter lia tre lämnat förslaget i denna del utan anmärkning,
varemot en ledamot hemställt, att det nu berörda stadgandet måtte utgå eller
ersättas med stadgande, att särskild omröstning skall hållas allenast angående
fråga, huruvida part förlorat sin rätt till talan eller part är rätt kärande
eller svarande.

Till stöd för förslaget har beredningen huvudsakligen åberopat, att för en
riktig dom måste fordras, att majoritet förelåge även beträffande de grunder,
å vilka slutet stödde sig; vid bestämmande av utgången måste det anses oriktigt
att tillägga grunderna mindre betydelse än slutet. Den nu gällande regeln,
att utgången omedelbart bestämdes efter slutet, medförde, enligt vad beredningen
yttrar, att ej alla ledamöter bomme att ingå i prövning av samtliga
de spörsmål, som vore av betydelse för utgången; i domen kunde ock
komma att upptagas grunder, som omfattades blott av en minoritet bland de
röstande. Beredningen har vidare framhållit, att särskild omröstning borde
ske endast i fråga om rättsfakta, som vore av omedelbar betydelse för målets
utgång; däremot icke angående särskilda frågor, som avsåge bevisprövningen.
Som exempel på fall, där särskild omröstning borde äga rum, har
beredningen anfört: i mål örn skadeståndsskyldighet fråga om dylik skyldighet
föreligger och om skadeståndets belopp, i mål om fordran fråga örn
fordringens uppkomst och örn preskription eller betalning, i mål om testamentsklander
fråga örn giltigheten av bevakning och örn testator förmåga
att upprätta testamente.

I den nyssnämnda erinran, som en av lagrådets ledamöter framfört, framhålles,
att det onekligen vore mindre följdriktigt att såsom nu ägde rum sammanräkna
vota, som stödde sig på helt olika grunder, men att det nya förfaringssättet
vore förenat med så avsevärda praktiska olämpor, att det kunde
sättas i fråga, om dessa icke vägde tyngre än fördelen av alt i det fåtal mål,
där utgången bleve en annan, erhålla ett domslut, som vöre logiskt oangripligt.
Såsom bevis på olägenheter, som vore förknippade med det föreslagna
omröstningssättet, ha framhållits svårigheten att bestämma och avgränsa de
omständigheter, som vore av omedelbar betydelse, från andra, ovissheten om
ordningsföljden mellan olika omröstningar, ökat arbete för ledamöterna genom
skyldigheten att på förhand fatta ståndpunkt till olika frågor, som allt
efter utgången av tidigare omröstning kunde tänkas bliva föremål för örn -

Kunal. Maj:ts proposition nr 5.

499

röstning. Enligt denne ledamot vore det ock föga tilltalande, att en domare,
som överröstats i en votering rörande själva saken, måste deltaga i den eller
de följande och därigenom medverka till att målet finge en enligt hans uppfattning
oriktig utgång. Därjämte har samme ledamot framhållit, att i en
domstol, där nämnd hade säte, det föreslagna omröstningssättet vore avgjort
olämpligt. På nu anförda skäl har han icke kunnat förorda detta omröstningssätt
som allmän regel. Som en utväg anvisas av honom emellertid att
giva bestämmelserna en mera begränsad räckvidd. Härvid komme främst i
åtanke fråga om preskription och vissa andra frågor, som stöde rättegångsfrågorna
nära.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen förekomma i vissa fall till
avgörande i samma mål frågor, som var för sig äro av omedelbar betydelse
för utgången men som sins emellan äro fristående. Det nuvarande omröstningssättet
lämnar icke någon befogenhet för en domstol att uppställa varje
sådan fråga till särskilt avgörande. Om sålunda vid krav på grund av fordran
två av rättens ledamöter, bland dem ordföranden, anse att någon rättsgiltig
fordran icke uppkommit och på denna grund ogilla kravet, två bifalla kravet,
då de anse fordringens uppkomst styrkt, och en ledamot ogillar kravet
på den grund, att han anser preskription ha inträtt, skall domen bestämmas
enligt den mening, som ordföranden biträtt, ehuru av omröstningen framgått,
att denna mening icke biträdes av majoriteten bland de röstande; dessas
mening grundar sig på den uppfattningen, att en giltig fordran föreligger.
Därest i ett annat alldeles likartat mål fråga om preskription ej väckts,
skulle ock utgången blivit den motsatta, ehuru beträffande fordringens uppkomst
meningarna varit identiskt desamma som i förra målet. Enligt min
mening måste ett dylikt resultat anses mindre tillfredsställande. Självklart
måste det utgöra en ej oviktig garanti för domslutets riktighet, att domstolens
samtliga ledamöter, i den mån det erfordras, deltaga i prövningen av
alla i målet förekommande frågor. Det synes mig icke kunna med fog göras
gällande, att skyldigheten för den tidigare överröstade att deltaga i senare
omröstning skulle innebära något obehörigt tvång på denne. Som beredningen
framhållit består skyldigheten allenast däri, att domaren ej får undandraga
sig att under en förutsättning, som majoriteten ansett vara för
handen, uttala sin åsikt i en senare fråga; för majoritetens mening har han;
icke något ansvar. Tydligt är, att vissa svårigheter äro förenade med beredningens
omröstningsregel. Å andra sidan torde vid den överläggning, som
enligt beredningens förslag alltid skall följa inom viss kort tid efter huvudförhandlingen,
det rättsliga läget ha klarlagts och de frågor, i vilka särskild
omröstning kan komma att påkallas, ha belysts. Med all sannolikhet torde
efter överläggningen endast i undantagsfall komma att kvarstå frågor, varom
särskild omröstning visar sig erforderlig. Jag har ock svårt att föreställa
mig, att svårigheterna skulle bliva större i domstolar med nämnd än
i andra domstolar. Med hänsyn lill det nu anförda har jag ansett mig böra
ansluta mig till beredningens ståndpunkt; i förtydligande syfte har dock
avfattningen något jämkats.

500

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vad lagrådet hemställt i fråga om avfattningen av 3 § första stycket och
6 § har iakttagits. Dessutom har jämkning ägt rum i 7 §.

17 kap.

Uti 5 § behandlas de fall, då s. k. mellandom må meddelas. Enligt andra
stycket får sådan dom på kärandens begäran meddelas, då i mål, vari talan
föres om fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens storlek
äro stridiga och rätten tillika med hänsyn till utredningen finner lämpligt,
att dessa frågor avgöras var för sig; särskild dom kan då givas över
skyldigheten att fullgöra. Har sådan mellandom meddelats, äger rätten förordna,
att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft. Förslaget
har i denna del lämnats utan anmärkning av tre av lagrådets ledamöter,
varemot en ledamot i anslutning till den mening, som av honom
framförts vid 16 kap. 2 §, hemställt, att mellandom i nu åsyftade fall icke
finge givas mot svarandens bestridande. Till stöd för sin ståndpunkt har
denne ledamot anfört att — även om omröstningsregeln i 16 kap. 2 § behölles
oförändrad — den möjligheten förelåge, att ett mål kunde erhålla
olika utgång allt efter som mellandom enligt andra stycket i 5 § meddelades
eller ej. Detta berodde enligt samme ledamots uppfattning på att vad enligt
16 kap. 2 § skulle bliva föremål för omröstning vore varje s. k. omedelbart
relevant rättsfaktum, under det att mellandomen gällde den mera generella
frågan huruvida fullgörelseskyldighet förelåge. Enligt min mening torde en
sådan tolkning av stadgandet i 16 kap. 2 § icke överensstämma med detta
lagrums innebörd. Väl är det riktigt, att särskild omröstning enligt nyssnämnda
lagrum skall avse huruvida den omständighet, som käranden åberopar,
faktiskt föreligger, men omröstningen innefattar även frågan om
denna omständighets rättsliga betydelse; över båda dessa frågor skall röstas
i ett sammanhang. Om sålunda käranden som grund för skadestånd åberopat
skadegörande handling, skall genom omröstningen fastställas ej blott om
svaranden företagit handlingen utan ock huruvida detta förhållande är av
den rättsliga beskaffenhet, att det utgör grund för skadestånd. Omröstningsresultalet
blir alltså detsamma vare sig mellandom meddelas eller ej. Grunden
för den framställda anmärkningen torde med den nu angivna tolkningen
alltså förfalla. Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra frångå
förslaget i denna del.

Vid 7 § har lagrådet hemställt om en förenkling av stadgandet i första stycket
tredje punkten, enligt vilket det åligger rätten att i domen upptaga förutom
parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats, även invändningar
samt parternas yttranden över framställda yrkanden och invändningar;
stadgandet borde enligt lagrådets mening begränsas att avse allenast
parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats. Med hänsyn
till domens betydelse för parterna och då domen för dessa i stor utsträckning
torde komma att ersätta det nuvarande protokollet, anser jag mig icke kunna
tillstyrka en så långt gående begränsning. Däremot synes ur redogörelsen en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

501

ligt denna punkt kunna uteslutas parternas yttranden över framställda yrkanden
och invändningar. Åt denna punkt har alltså givits den av mig nu
antydda avfattningen.

De anmärkningar, som lagrådet framställt vid 9, 14 och 15 §§, har jag
ansett mig böra efterkomma; i 9 § har uttrycket »å rättens dörr» utbytts mot
»å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet». I anslutning till en av lagrådet
vid 49 kap. 4 § framställd erinran ha i 14 § de beslut angående ersättning
eller förskott, som omedelbart må gå i verkställighet, begränsats att avse
den, som ej är part eller intervenient. Vidare har i 15 § andra stycket intagits
föreskrift, att dagen, då anteckning om rättelse göres, skall angivas.

19 kap.

Vad lagrådet hemställt vid 1, 9 och 10 §§ har iakttagits. Dessutom ha i 3
och 10 §§ jämkningar ägt rum.

Beträffande lagrådets erinran vid 11 § har densamma på skäl, som jag
angivit vid 10 kap. 20 §, ej efterkommits.

20 kap.

Enligt lagrådets hemställan har avfattningen av 2 § något jämkats.

Vid 6 § första stycket har lagrådet hemställt om att uttrycklig föreskrift
borde meddelas, att då den misstänkte på grund av otillräknelighet icke
kunde fällas till ansvar, åtal dock finge äga rum, om tillräckliga skäl förelåge,
att han begått gärningen och åtal av särskild anledning funnes påkallat.
Denna hemställan har vunnit beaktande genom ett tillägg till nämnda
stycke.

Enligt 8 § första stycket i beredningens förslag må målsäganden ej väcka
åtal för brott, med mindre han angivit brottet till åtal och åklagaren beslutat,
att åtal ej skall äga rum; för sådant fall skall han väcka åtalet inom en
tid av sex månader sedan han erhöll del av åklagarens beslut. Två av lagrådets
ledamöter ha i fråga om detta stadgande förordat sådan ändring, att
detsamma allenast bomme att innehålla, att målsäganden ej må väcka åtal
för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre åklagaren beslutat, att
sådant åtal ej skall äga rum. Den av dessa ledamöter framställda erinran
avser dels den av beredningen föreslagna preklusionsfristen av sex månader
och dels det för målsägande^ åtalsrätt uppställda villkoret, att angivelse
hos åklagaren skall ha ägt rum. Införandet av en särskild preklusionsfrist
har sin egentliga betydelse som ett skydd för den misstänkte i så måtto, att
det angrepp från målsägandens sida, som angivelsen innebär, måste inom
en viss begränsad tid av målsäganden fullföljas genom väckande av åtal. Av
lagrådsledamöterna har framhållits, att detta skydd endast i undantagsfall
kunde tänkas bliva av någon betydelse, då den misstänkte, så länge den
för brottet gällande preskriptionstiden löpte, måste räkna med möjligheten
att åklagaren komme att intaga en annan ståndpunkt. Enligt dessa leda -

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

möters uppfattning medförde den föreslagna anordningen dessutom besvär
och kostnader, som icke stöde i rimlig proportion till nyttan. Sålunda ålåge
det åklagaren att i varje fall, då en angivelse ej ledde till åtal, icke blott
anskaffa bevis örn att angivaren fått del av åklagarens beslut utan även att
bevara detta bevismaterial till dess preskriptionstiden för det angivna brottet
utgått.

Enligt min mening torde det icke kunna bestridas, att den av beredningen
förordade preklusionsfristen i vissa fall kan vara av betydelse som skydd
för trakasserier från målsägandens sida. Det kan, som beredningen framhållit,
ej heller anses obilligt mot en målsägande, som drivit saken så långt,
att han gjort angivelse och påkallat beslut av åklagaren, att målsäganden
inom skälig tid fattar sitt beslut i åtalsfrågan. Emellertid är det uppenbart,
att anordningen med delgivning är förenad med avsevärda praktiska olägenheter.
Med hänsyn härtill har jag ansett övervägande skäl tala för att preklusionsfristen
bör utgå. Vad angår samma lagrådsledamöters hemställan i
fråga om uteslutande ur förslaget av angivelse som villkor för målsägandes
åtalsrätt vid brott, som höra under allmänt åtal, ställer jag mig däremot
tveksam. Syftet med detta villkor är, att målsäganden, innan åklagaren fattar
sitt beslut i åtalsfrågan, skall lia på ett oförtydbart sätt tillkännagivit
sin avsikt att få ett åtal till stånd; vid de brott, som först efter angivelse må
åtalas av åklagaren, utgör sådan angivelse en förutsättning för åklagarens
åtalsrätt. Det ligger ock i sakens natur, att åklagaren före sitt beslut i åtalsfrågan
bör erhålla del av målsägandens bevismaterial. För villkorets uteslutande
ha ifrågavarande lagrådsledamöter anfört allenast att, om preklusionsregeln
bortfölle, kravet på angivelse knappast syntes motiverat. Ett sådant
samband mellan dessa båda frågor torde dock icke föreligga. Jag anser alltså,
att kravet på angivelse bör bibehållas. I överensstämmelse med vad nu
anförts har åt första stycket i 8 § givits den lydelsen, att målsäganden ej
må väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit
brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

I anledning av den ändring, som vidtagits ifråga örn kapitelrubriken i 11
kap., har i 14 § hänvisningen till 11 kap. jämkats. Då jag icke ansett mig
böra biträda lagrådets vid 11 kap. 5 § gjorda hemställan om vidgad inställelseskyldighet
för part personligen vid huvudförhandling i hovrätt, följer
härav att även i fråga örn målsägande förslaget i denna del bibehålies oförändrat.

21 kap.

I 1 och 3 §§ ha mindre jämkningar ägt rum.

Vid 2 § har lagrådet i överensstämmelse med sin hemställan i fråga om
part i tvistemål och målsägande i brottmål förordat, att även den tilltalade
borde i större utsträckning än beredningen föreslagit kunna åläggas personlig
inställelse i brottmål. På skäl, som jag utvecklat vid 11 kap. 5 §, anser
jag mig icke böra biträda denna hemställan; i denna del har ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

503

varande lagrum alltså bibehållits oförändrat. Däremot har i anledning av
annan, likaledes vid 11 kap. 5 § gjord hemställan som andra stycke i förevarande
paragraf införts stadgande, att då den misstänkte är skyldig att infinna
sig personligen, rätten skall meddela förordnande därom. Det nuvarande
andra stycket har därvid, med en mindre jämkning, erhållit plats som
tredje stycke.

På lagrådets hemställan vid 4 §, enligt vilken rätten har att förordna offentlig
försvarare, har till första stycket fogats det tillägg, att då rätten
skilt saken från sig, den äger tills talan av den misstänkte fullföljts eller tiden
för sådan talan utgått förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.
Att det tillkommer den rätt, där målet handlagts, att i nu angivna fall förordna
försvarare i högre rätt, är av särskild betydelse med hänsyn till det
behov av försvarare, som kan uppkomma vid förberedande av målets fullföljande
från den misstänktes sida.

22 kap.

Beträffande 1, 3 och 4 §§ har lagrådet förordat viss, huvudsakligen formell
omarbetning, innefattande upptagande i 1 § av stadgandet i 4 § första
stycket. Denna hemställan torde böra vinna beaktande på det sätt, att 1 §
angives omfatta talan mot den misstänkte eller annan i anledning av brott
samt att i 4 § första stycket uteslutes. I anledning av den ändrade lydelsen
av 1 § har även kapitelrubriken jämkats.

I fråga örn 3 § har lagrådet ansett, att rätten oberoende av målsägandens
begäran skall äga befogenhet att förordna om förening av mål, vari talan
föres örn ansvar, och mål örn enskilt anspråk. Ehuru ur principiell synpunkt
skäl tala för den av beredningen upptagna förutsättningen, att målsäganden
begärt målens förening, torde dock de av lagrådet framhållna praktiska
synpunkterna få anses överväga. Lagrådets hemställan har alltså efterkommits;
dessutom har i denna paragraf en mindre jämkning ägt rum.

23 kap.

Den jämkning, varom lagrådet hemställt vid 3 §, har vidtagits.

I fråga om skyldighet att kvarstanna för förhör meddelas bestämmelser
i 9 §. Enligt första stycket är i allmänhet ej någon, som icke är anhållen
eller häktad, skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex timmar. Ett
undantag härifrån utgör det fall, att den hörde kan misstänkas för brottet;
han är då, om det finnes vara av synnerlig vikt, skyldig att kvarstanna ytterligare
sex timmar. Enligt andra stycket äger den hörde, sedan förhöret
avslutats eller tiden, under vilken han är skyldig att kvarstanna, utgått, omedelbart
avlägsna sig, och han är ej skyldig att infinna sig till nytt förhör
tidigare än tolv timmar därefter. Lagrådet har vid detta lagrum anfört, att
i fråga örn skyldigheten att kvarstanna för förhör syntes i lagen böra såsom
en grundregel i första hand upptagas, all ej någon, som ej vore anhållen
eller häktad, vore skyldig att kvarstanna längre än som för ändamålet ound -

504

Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.

gängligen erfordrades. Om man till säkerhet mot missbruk från myndighetens
sida ville komplettera denna allmänna regel med detaljföreskrifter,
borde dessa göras mindre stela än de förslaget innehölle. Särskilt har lagrådet
erinrat, hurusom bestämmelsen att inställelse till nytt förhör ej finge
påfordras förrän efter viss tid kunde, då den gjordes undantagslös, bliva
till icke obetydligt men för utredningen. Den enskildes intresse torde enligt
lagrådets mening bliva tillbörligen beaktat, om det stadgades, att skyldighet
att kvarstanna ej finge i något fall påkallas för längre tid i följd än tolv
timmar och att, därest med någon erfordrades nytt förhör, det ej finge utan
tvingande skäl påfordras, att han infunne sig tidigare än tolv timmar efter
det föregående förhör med honom avslutats.

Uppenbart är det ett allmänt intresse, att den utredning, som förundersökningen
avser att åvägabringa, blir så tillförlitlig och fullständig som möjligt.
För att detta syfte skall nås fordras förutom annat, att envar, som antages
kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen, oberoende av
om han misstänkes för brottet eller ej, är skyldig att inställa sig till förhör.
Bestämmelser härom lia upptagits i 6—8 §§; genom dessa avhjälpes en ej
oväsentlig brist i gällande lagstiftning, som lämnat detta ämne oreglerat. Beträffande
den, som misstänkes för brottet, kan för nu angivna syfte under
vissa förutsättningar även anhållande äga rum. De i 9 § behandlade inskränkningarna
i skyldigheten att kvarstanna för förhör avse endast den,
som ej är anhållen eller häktad. Tydligt är det en ej oviktig garanti för
rättssäkerheten, att denna skyldighet närmare bestämmes till sin omfattning.
Ett kvarhållande för förhör skulle eljest kunna utsträckas under så lång tid,
att det bleve likställt med anhållande, ehuru de lagliga förutsättningarna
för dylik tvångsåtgärd ej förelåge. En begränsning är än mer påkallad beträffande
den, som står utanför varje misstanke i fråga om brottet. Ur nu
antydda synpunkter bör man därför icke, såsom lagrådet synes ifrågasätta,
stanna vid en allmän regel, att kvarhållande för förhör ej finge ha längre varaktighet
än som för ändamålet oundgängligen erfordrades; längden av denna
tid skulle helt komma att bero av undersökningsledarens egen uppfattning.
Den grundsats, varå det av lagrådet föreslagna stadgandet bygger, har för
övrigt kommit till uttryck redan i 4 §, då där föreskrives, att undersökningen
bör så bedrivas, att ej någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet,
ett stadgande som uppenbart åsyftar även nu ifrågavarande fall. I likhet med
beredningen anser jag alltså ett närmare bestämmande av skyldighetens omfattning
böra äga rum; att därvid skillnad göres mellan den, som kan misstänkas
för brottet, och den, mot vilken sådan misstanke ej kan riktas, synes
mig fullt naturligt. Vad lagrådet anfört synes mig därför icke påkalla annan
ändring i beredningens förslag än att skyldigheten att infinna sig till
nytt förhör bör göras något mera omfattande än enligt beredningens förslag.
I överensstämmelse härmed har åt andra stycket i 9 § givits det innehållet,
att sedan förhör avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,
utgått, undersökningsledaren ej må utan synnerliga skäl fordra, att den hörde
infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 5.

505

Vid 12 § ha tre av lagrådets ledamöter hemställt, att de bland exemplen
på otillåtna förhörsmetoder upptagna »snärjande frågor» och »löften eiler
förespeglingar om särskilda förmåner» måtte utgå. Som beredningen framhållit
har lagrummet tillkommit i syfte att förhindra, att alltför inkvisitoriskt
lagda förhörsmetoder komma till användning. Med hänsyn till den
oklarhet, som vidlåder uttrycket »snärjande frågor», synes mig detta böra
utgå. Detta innebär emellertid icke, att en frågemetod, som åsidosätter tillbörlig
hänsyn till den misstänktes intressen, får komma till användning.
Sålunda böra frågor, vilka genom sin avfattning äro ägnade att vilseleda
den misstänkte om frågans rätta innebörd och därigenom inveckla honom i
motsägelse, anses otillbörliga. Vad åter angår »löften eller förespeglingar örn
särskilda förmåner» avses härmed sådana lättnader beträffande den misstänktes
behandling, som i det läge, vari han befinner sig, kunna innebära
en lockelse för honom att eftersätta sitt eget försvar. Under sistnämnda uttryck
faller däremot uppenbart icke ett framhållande för den misstänkte av
sannolikheten, att han erhåller mildare straff i händelse av bekännelse.
Då en missuppfattning av uttrycket i nu antydd riktning icke torde vara
att befara, har jag ansett, att lagrummet i nu angivna del bör bibehållas
oförändrat.

Till lagrådets utveckling av innebörden i 14 §, som avser inhämtande under
förundersökningen av yttrande av sakkunnig, uttalar jag min anslutning;
undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet bör ej äga rum innan
övertygande bevisning förebragts om att han förövat den gärning, som lägges
honom till last.

Vad lagrådet anfört vid 19 § torde böra leda till den ändring av första
stycket, att uttrycket »eljest vid förundersökningen ej rätteligen förfarits»
utbytes mot »annan brist i utredningen föreligger».

Beträffande protokoll under förundersökning lia bestämmelserna i 21 §
undergått omarbetning i syfte att bringa dem i överensstämmelse med den
ändrade lydelsen av 8 § i 6 kap.

Slutligen ha i 10, 15, 19 och 21 §§ smärre formella jämkningar vidtagits.

24 kap.

Den av lagrådet i fråga om 1 § sista stycket förordade jämkningen bar
vidtagits.

Enligt 3 § må häktning ej ske av den som är under aderton år eller är
så sjuk, att häktning kan antagas medföra allvarligt men för honom, örn
sådan övervakning kan anordnas, att anledning till hans häktning ej längre
föreligger. Tre av lagrådets ledamöter ha framhållit, att starka humanitära
skäl visserligen talade för att minderåriga i regel icke borde utsättas för den
påfrestning, som en häktning kunde innebära, men att enligt deras mening
dessa skäl icke förde så långt, att häktning av misstänkt under aderton år
alltid borde ersättas med övervakning, örn det vore möjligt; i fråga om den,
som redan undergått frihetsstraff, torde en så mild behandling icke all -

506

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

tid vara på sin plats. Med hänsyn härtill lia dessa ledamöter hemställt, att
även beträffande misstänkt, som är under aderton år, häktning borde ersättas
med övervakning endast örn häktningen kunde antagas medföra allvarligt
men för den misstänkte. Jag delar denna uppfattning; i undantagsfall
bör häktning kunna äga rum av misstänkt, som är under aderton år, även
örn betryggande övervakning skulle kunna ordnas. Med iakttagande härav
synes mig å andra sidan undantaget från häktning icke ovillkorligt böra
begränsas till åldern under aderton år. Det torde under den av lagrådet
angivna förutsättningen utan olägenhet kunna utsträckas till yngre personer
i allmänhet; den friare prövningsrätt, som sålunda skulle tillkomma
domstolen som häktningsmyndighet, torde icke vara ägnad att möta betänklighet.
I överensstämmelse med vad jag nu yttrat har första stycket
första punkten erhållit den avfattningen, att om på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning kan antagas medföra allvarligt
men för honom och sådan övervakning finnes kunna ordnas, att skäl till
hans häktning ej längre föreligga, han ej må häktas.

I 6 § andra stycket har ett förtydligande ägt rum. Vad lagrådet hemställt
under 9 § har föranlett jämkning av avfattningen.

I 11 § av förslaget ha upptagits bestämmelser om anhållens förvaring,
motsvarande 29 punkten första stycket i 19 § förordningen om strafflagens
införande i dess lydelse enligt lag den 12 maj 1933. Lagrådet har under
hänvisning till 24 § förevarande kapitel, enligt vilken bestämmelser om anhållens
eller häktads förvaring skola meddelas i särskild lag, hemställt, att
lagrummet borde infogas i den särskilda lagen. Enligt min mening synas
dock övervägande skäl tala för att det grundläggande stadgandet om den
frihetsinskränkning, som anhållandet innebär, liksom övriga bestämmelser
om detta tvångsmedel erhålla plats i rättegångsbalken samt att den särskilda
lagen begränsas till de ytterligare föreskrifter örn den anhållnes behandling,
som anses erforderliga. Jag anser alltså, att lagrummet bör bibehållas.

I anledning av lagrådets erinringar vid 12, 13 och 14 §§ lia vissa jämkningar
vidtagits i nämnda lagrum ävensom i 18 § första stycket.

Enligt 22 § skall den som är häktad utan dröjsmål förås till allmänt
häkte. Från denna huvudregel medger dock lagrummet vissa undantag. I
samband med häktningsbeslutet äger rätten på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren förordna, att med överförandet skall tillsvidare anstå,
om det finnes vara av synnerlig vikt för utredning angående det brott,
som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes. Sedan
den häktade överförts till allmänt häkte, kan han ock mera tillfälligt
uttagas ur häktet och inställas å annan plats, om det erfordras för förhör
eller annan åtgärd. Beslut härom må meddelas, förutom av rätten, även
av undersökningsledaren eller åklagaren. Ifrågavarande lagrum motsvaras
i nu gällande lag av 14 punkten i 19 § förordningen om strafflagens införande
i dess lydelse enligt lag den 12 maj 1933. Enligt sistnämnda bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

507

melse må häktningsmyndigheten, vilken enligt 9 punkten i samma lagrum
utgöres av länsstyrelse samt vissa åklagar- och polismyndigheter, besluta
om anstånd med överförandet under enahanda förutsättningar, som angivas
i beredningens förslag. Sådant anstånd må dock ej fortfara längre än till
första rannsakningen. Någon föreskrift örn den misstänktes uttagande ur
häktet efter hans överförande finnes nu icke i lag meddelad.

Vid 22 § i förevarande kapitel har lagrådet anmärkt, att enligt gällande
lag domstolarna icke hade att taga befattning med frågor rörande häktads
förvaring samt med hänsyn härtill och på vissa andra skäl hemställt, att
paragrafen måtte utgå. Som jag redan anfört i fråga örn anhållande synes
mig även beträffande häktning böra gälla, att dess frihetsinskränkande innebörd
angives i rättegångsbalken. Att den nu gällande huvudregeln, att den
häktade utan dröjsmål skall föras till allmänt häkte, bör upprätthållas
torde vara uppenbart; undantag från denna huvudregel bör endast ifrågakomma
i fall, då sådant påkallas av vägande utredningsskäl. Att märka är
ock, att enligt gällande lag häktningsmyndighetens befogenhet i detta hänseende
begränsats till första rannsakningen. Vid granskningen av det lagförslag,
som ledde till 1933 års lagstiftning, framhölls inom lagrådet, att
som villkor för undantag från denna huvudregel borde uppställas, att anstånd
med överföringen vore av synnerlig vikt för utredningen, ävensom att
sådant anstånd borde avse allenast tiden till första rannsakningen, då från
och med denna domstolen vore att anse som häktningsmyndighet. Dessa
erinringar Indes till grund för bestämmelsernas avfattning. Då enligt beredningens
förslag, som i denna del lämnats utan erinran av lagrådet, domstolen
alltid är häktningsmyndighet, är, såsom beredningen framhållit, det
mest följdriktigt, att också befogenheten att besluta om anstånd tillkommer
domstolen; någon svårighet för rätten att i samband med häktningsförhandling
pröva denna fråga synes mig icke föreligga. Jag har därför ansett förslaget
i denna del böra bibehållas. Vad angår den misstänktes mera tillfälliga
uttagande ur häktet för förhör eller av annan tillfällig anledning, torde
visserligen bestämmelse härom kunna upptagas i den särskilda lagstiftning
om förvaring av häktad, som förutsättes i 24 §; å andra sidan synes det ej
vara förenat med någon olägenhet, att bestämmelsen bibehålies på sin nuvarande
plats. Lagrummet har alltså bibehållits oförändrat.

25 kap.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan vid 24 kap. 13 §, som lett
till jämkning av avfattningen av sistnämnda lagrum, har motsvarande ändring
vidtagits i 5 § av delta kapitel.

2G kap.

De erinringar, som lagrådet framställt vid 1 och 8 §§, lia vunnit beaktande.
Dessutom bär i anslutning till av lagrådet förordad jämkning i 24 kap. 13 §
motsvarande jämkning ägt ruin i 4 § av detta kapitel.

508

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
27 kap.

I överensstämmelse med vad lagrådet anfört vid 2 § synes mig, i fråga örn
skriftligt meddelande, sådant böra, då fråga ej är örn de grövsta brotten, vara
undantaget från beslag, ej blott då det växlats mellan den misstänkte och
närstående till honom, som avses i 36 kap. 3 §, utan ock mellan sådana närstående
inbördes; undantaget från beslag bör likaledes vara beroende av att
meddelandet befinner sig inom den ifrågavarande kretsen. Vad sålunda bör
gälla torde påkalla tillägg till andra punkten av innebörd att där avsedda
skriftliga meddelanden skola omfatta sådana såväl mellan den misstänkte
och någon honom närstående som ock mellan sådana närstående inbördes.

I anslutning till de jämkningar, som vidtagits i 24 kap. 13 §, 25 kap. 5 §
och 26 kap. 4 §, har motsvarande ändring införts även i 6 § av detta kapitel.

Vid 9 § har lagrådet hemställt, att kvarhållande av försändelse må kunna
äga rum ej allenast å post- eller telegrafanstalt utan även å järnvägs- eller
annan befordringsanstalt. Då denna erinran enligt min mening bör vinna
beaktande, har tillägg av detta innehåll skett i paragrafens första stycke.
Tydligt är, att ett förordnande om kvarhållande icke bör komma till den
misstänktes eller annan utomståendes kännedom. I de fall, då anstaltens
föreståndare, såsom i fråga örn post- eller telegrafverket, intar ställning som
statstjänsteman, kan en överträdelse av denna tystnadsplikt beivras enligt 25
kap. strafflagen. Med den nu förordade utvidgningen av kvarhållandet till
andra befordringsanstalter, torde komma att inträffa, att en överträdelse av
tystnadsplikten ej skulle bliva straffbar. Med hänsyn härtill synes en sådan
tystnadsplikt böra uttryckligen föreskrivas; dess åsidosättande kommer då
att falla under straffbestämmelsen i 9 kap. 6 §. Jag har därför ansett, att
andra stycket i 9 § bör kompletteras med en bestämmelse, att i förordnande
om kvarhållande skall intagas underrättelse, att meddelande om åtgärden
icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren,
mottagaren eller annan.

Som konsekvens av den utvidgning av rätten till kvarhållande, som ägt
rum i 9 § första stycket, har motsvarande ändring vidtagits i 11 §.

I 16 § behandlas frågan örn rätt för åklagare eller polismyndighet att i utredningssyfte
taga del av telefonsamtal. Lagrummet vilar på den uppfattningen,
att innehållet i telefonmeddelanden, liksom i brev eller telegram, åtnjuter
rättsligt skydd och att detta skydd endast genom lag kan begränsas
eller upphävas. Tydligt är, att viktiga samhällsintressen kunna påkalla ett
ingripande även i nu berörda fall. Enligt beredningens förslag är ingripandet
begränsat till de grövsta brotten. Anledningen härtill har bland annat
varit den, att ett sådant ingripande skall kunna äga rum även i fråga örn
sådana förtroliga meddelanden mellan närstående, som, då de ske i skrift, i
regel äro undantagna från beslag. I mera vidgad omfattning har ifrågavarande
institut kommit till användning i lagen den 14 oktober 1939 om särskilda
tvångsmedel vid utredning rörande brott, som avses i 8 eller 19 kap.
strafflagen m. m., samt i lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

509

krig eller krigsfara m. m. Båda dessa lagar, som påkallats av rådande utomordentliga
förhållanden, äro tidsbegränsade. Lagrådet, som icke haft något
alt erinra mot upptagande av ifrågavarande tvångsmedel eller de för dess
användning uppställda förutsättningarna, har emellertid hemställt, att på
sätt som skett i 3 § av 1939 års lag möjlighet borde beredas undersökningsledaren
eller åklagaren att från telefonanstalt erhålla uppgift å telefonsamtal,
växlade eller beställda mellan apparat, som kan antagas ha begagnats
eller komma att begagnas av den misstänkte, och annan apparat. Enligt lagrådets
åsikt borde därför rätten kunna lämna tillstånd till att sådan uppgift
inhämtades under utredningen. I beredningens förslag har detta slag av ingripande
icke behandlats; anledningen härtill torde ha varit att det icke
ansetts som ett hävande av det rättsskydd, som tillkommer meddelandets
innehåll. Det torde ock vara uppenbart, att en dylik åtgärd till sin natur
icke är att jämställa med ett ingripande av det slag, varom i lagrummet är
fråga. Med hänsyn härtill torde betänklighet icke möta att, såsom beredningen
förutsatt, frågan om sådan åtgärd regleras i administrativ ordning.
Jag har alltså ansett, att något tillägg av antytt innehåll icke bör göras uti
förevarande lagrum.

Vad lagrådet hemställt i fråga om avfattningen av tredje stycket i 16 § har
beaktats.

* 29 kap.

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna behandla omröstning i brottmål.
Som framgår av 6 § skola i vissa fall även i brottmål tillämpas de omröstningsregler,
som gälla för tvistemål, detta särskilt beträffande enskilt
anspråk, som handlägges i samband med åtalet. Vad angår föremålet för omröstningen
är, liksom i tvistemål, huvudregeln att i ett sammanhang omröstning
skall ske om samtliga i målet förekommande frågor; av stadgandet i 6 §
följer dock att över enskilt anspråk alltid skall, örn det erfordras, röstas särskilt.
Uti 2 § upptagas vissa fall, då i ansvarsfrågan särskild omröstning skall
äga rum. Enligt andra stycket skall särskild omröstning företagas, då fråga
är om ansvar för flera brott. I viss mån har stadgandet sin motsvarighet i
den för tvistemål gällande bestämmelsen att, om i saken äro flera käromål,
särskild omröstning skall ske om varje käromål. Med hänsyn till den för sammanträffande
av brott efter 1938 års lagändring gällande huvudregeln, enligt
vilken, då någon skall dömas för flera brott, gemensamt straff skall ådömas,
har dock denna omröstning uppdelats så, att omröstning, om det erfordras,
först skall äga rum om den tilltalades skuld till varje brott och att därefter
påföljden skall bestämmas. Förutom vid sammanträffande av brott kan
enligt förslaget särskild omröstning icke äga rum om grunderna för påföljdens
bestämmande. Däremot kan meningsskiljaktighet rörande arten av den
påföljd, som skall tillämpas, föranleda särskilda omröstningar. Dessa fall
behandlas i tredje och fjärde styckena av 2 §.

Inom lagrådet ha tre av dess ledamöter framhållit alt, medan förslaget
medgivit särskild omröstning i tvistemål i vida större utsträckning än gäl -

510

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lande rätt, hade i fråga om brottmålen ökad möjlighet till sådan omröstning
föreslagits allenast i ett fåtal fall; som regel skulle liksom nu endast en örn
röstning äga rum i brottmål. Enligt dessa ledamöters åsikt vore det principiellt
riktiga, att straffmätningen ägde rum först sedan det blivit klart, för
vilket brott straff skulle ådömas; detta hade ock iakttagits i förslaget för det
fall, att fråga vore om flera brott. Lagrådets flertal har dessutom ansett, att
även fråga örn sträf frihet på grund av otillräknelighet eller örn åtalspreslcription
borde göras till föremål för särskild omröstning. En av lagrådets ledamöter
har funnit de föreslagna bestämmelserna angående omröstning till
dom i brottmål i det väsentliga lämpligt avvägda; ett stadgande, att vid behov
särskild omröstning skulle ske om straffriförklaring på grund av otillräknelighet,
borde dock måhända upptagas.

Otvivelaktigt kunna i viss mån de skäl, som åberopats till grund för särskild
omröstning i tvistemål, då fråga är om flera omständigheter, som var
för sig äro av omedelbar betydelse för målets utgång, anföras även till stöd
för motsvarande omröstningssätt i brottmål. Emellertid föreligga även olikheter.
Den i brottmål sedan gammalt gällande regeln att i tveksamma fall utgången
skall bestämmas efter den för den tilltalade mildare meningen torde
i allmänhet utesluta särskild omröstning, då en majoritet inom domstolen
frikänner den tilltalade, örn ock på olika grunder. Inom lagrådet har ock
rått enighet örn att särskild omröstning icke borde äga rum över förekommande
spörsmål rörande nöd, nödvärn, stråffmyndighet, strafflindring eller
straffskärpning. Enligt den åsikt, som uttalats av lagrådets flertal, intoge i
detta hänseende frågorna om otillräknelighet och preskription en särställning.
Vad den förra av dessa angår har inom lagrådet framhållits, att en
straffriförklaring på grund av otillräknelighet ofta innebure en kanske flerårig
internering å sinnessjukhus och att en sådan förklaring i flertalet fall
läge närmare en straffdom än ett fullständigt frikännande; i realiteten vore
den att likställa med skyddsåtgärd. Även vid bedömande av frågan om skadeståndsskyldighet
kunde den nuvarande ståndpunkten, att straffriförklaring
likställdes med frikännande, leda till otillfredsställande resultat. Riktigheten
av vad lagrådet sålunda anfört torde icke kunna bestridas. Till frågan om
särskild omröstning över fråga om åtalspreskription ställer jag mig däremot
mera tveksam. De skäl, som tala för särskild omröstning angående otillräknelighet,
äga i detta fall icke någon motsvarighet. Ett frikännande på grund av
preskription har i straffrättsligt hänseende icke annan innebörd än ett frikännande
äger i andra fall. Överensstämmelsen är här större med de strafffrihetsgrunder,
som enligt lagrådets mening ej böra göras till föremål för
särskild omröstning. Med hänsyn härtill och då särskild omröstning över
preskriptionsfrågan kan leda till ett för den tilltalade ogynnsammare resultat
än nu gällande omröstningsregler, anser jag mig icke böra frångå förslaget
på denna punkt.

Lagrådets flertal har på skäl, som jag nyss återgivit, förordat särskild omröstning
även över frågan om den tilltalade förövat gärningen och till vilket
lagrum den är att hänföra. Enligt dessa ledamöters åsikt borde straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

511

mätningen äga ruin först sedan det blivit klart, för vilket brott straff skulle
ådömas; det nu tillämpade förfarandet ledde till att olika ledamöter vid meningsskiljaktighet
angående brottsrubriceringen utmätte straffet efter olika
straffskalor. Vad detta förhållande angår torde emellertid enligt min mening
böra uppmärksammas, att även med den av lagrådet förordade omröstningsregeln
en dylik situation ej alltid kan undgås. Såsom även inom lagrådet
framhållits bör särskild omröstning icke äga rum om straffskärpnings- eller
strafflindringsgrunder. Huruvida förhandenvaron av en sådan grund lett till
att gärningen i strafflagen hänförts till en särskild brottstyp, torde i många
fall ha berott på rent praktiska synpunkter. Härtill kommer, att vid bedömande
av den tilltalades straffvärdighet intresset i främsta rummet knyter
sig till frågan om arten och graden av den reaktion, som med hänsyn till den
tilltalades person och andra omständigheter för varje domare framstår som
lämpligast; vid detta bedömande är spörsmålet, om gärningen är att hänföra
till en viss brottstyp, oftast beroende av olika åsikter i bevisfrågan. Skiljaktigheter
i sistnämnda fråga torde icke lämpligen böra göras till föremål för särskild
omröstning. Vad lagrådets flertal anfört därom, att även enligt beredningens
förslag särskild omröstning i skuldfrågan skall äga rum vid sammanträffande
av brott, torde i detta hänseende icke få tilläggas avgörande betydelse.
Som jag redan antytt är i detta fall i själva verket fråga örn olika käromål.
På grund av det nu anförda har jag ansett tillräckliga skäl icke föreligga
att på denna punkt biträda den gjorda hemställan.

Den särskilda omröstning, som även enligt min mening bör äga rum om
straffriförklaring på grund av otillräknelighet, torde böra ordnas på samma
sätt som särskild omröstning vid bestämmande av påföljden enligt 2 § tredje
stycket. Straffriförklaring bör härvid, som ock inom lagrådet antytts, ur
omröstningssynpunkt likställas med skyddsåtgärd. Detta innebär, att i fall,
då någon eller några av rättens ledamöter vid den första omröstningen i sakfrågan,
som i regel bör omfatta såväl skuldfrågan som påföljden, röstat för
straffriförklaring, ny omröstning skall, om det erfordras, äga rum i tillräknelighetsfrågan.
Komma vid denna de som röstat för straffriförklaring i minoritet,
skola de därefter deltaga i påföljdens slutliga bestämmande. Då vid
sammanträffande av brott särskild omröstning skall äga rum i skuldfrågan,
skall med den angivna utgångspunkten, att straffriförklaring skall likställas
med skyddsåtgärd, i denna omröstning icke ingå tillräknelighetsfrågan:
denna bör tagas upp till omröstning först vid bestämmande av påföljden. Det
ändrade innehåll, som 2 § i nu angivna delar bör erhålla, torde lämpligen
böra komma till uttryck på det sätt, att dels i tredje stycket som sista punkt
intages all vad där sagts om skyddsåtgärd även skall gälla fråga, huruvida
den tilltalade på grund av otillräknelighet är fri från straff, och dels i sista
stycket föreskrives, att den, som röstat för frikännande på annan grund än
att den tilltalade varit otillräknelig, skall anses lia biträtt den för den tilltalade
lindrigaste meningen. I samband härmed har avfattningen av andra stycket
något jämkats.

512

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I anledning av den efter förslagets avlämnande tillkomna lagen den 22
juni 1939 om villkorlig dom lia tredje och fjärde styckena i 2 § undergått
jämkning på sätt lagrådet hemställt.

Vad lagrådet uttalat om särskild röstsammanräkning i fall, då straff och
påföljder av olika slag kunna sammanträffa eller då vid ådömande av dagsböter
olika meningar förekomma örn såväl dagsböternas antal som deras
belopp, föranleder ej erinran från min sida; något uttryckligt stadgande härom
synes icke påkallat.

Vid 3 § har lagrådet hemställt om sådan ändring i andra stycket, att i rådhusrätt
nämndens mening skall gälla endast för det fall, att alla i nämnden
äro ense. På skäl, som jag i annat sammanhang utvecklat, har jag ansett
mig böra biträda denna hemställan. I anledning av den jämkning, som vidtagits
i 16 kap. 3 § första stycket, har motsvarande ändring införts i första
stycket av förevarande paragraf.

Enligt tredje stycket i 3 § skall vid lika röstetal i kollegiala domstolar såsom
huvudregel gälla, att den lindrigaste meningen är utslagsgivande. Undantag
från denna huvudregel har ägt rum allenast, då fråga är om särskild
omröstning angående ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd; i nu angivna fall skall liksom i tvistemål
gälla den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.
Lagrådet har i fråga om innehållet i tredje stycket framhållit, att
det i en kollegial domstol i vissa fall bleve omöjligt att med hjälp av regeln,
att den lindrigaste meningen skulle gälla, skilja mellan meningar, som erhållit
lika röstetal, samt hemställt om upptagande av ett mera allmänt stadgande
att, därest för flera meningar avgivits lika många röster och ej någon av
dem kunde anses lindrigare än den eller de andra, den mening skulle gälla,
som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av dessa meningar.
Den av lagrådet angivna synpunkten torde lämpligen böra tillgodoses
på det sätt, att till de i lagtexten angivna fallen, där ordföranden äger
utslagsröst, läggas även frågor om straffriförklaring vid otillräknelighet och
villkorligt anstånd med straffs ådömande samt att detta stadgande fullständigas
med bestämmelse, att samma regel skall gälla även i andra fall, då ej
någon mening kan anses som lindrigare. Som lagrådet erinrat erfordras
ock ett tillägg till 4 §, vari avhandlas det fall, att flera än två meningar föreligga
utan att någon av dem enligt 3 § skall gälla. I beredningens förslag är
jämkningsregeln i 4 § begränsad till det fall, att fråga är örn adömande av
annat straff än ungdomsfängelse. Denna begränsning synes böra bortfalla
och tillika bör, på sätt som skett i 3 §, intagas en regel för det fall, att ej
någon mening kan anses som lindrigare. I överensstämmelse med vad nu
angivits har 4 § erhållit ändrad avfattning.

Vid 7 § ha två av lagrådets ledamöter erinrat, att då i rådhusrätt nämnden
mot de lagfarna domarnas majoritet bestämt rättens avgörande, de nämndemän,
som bidragit till utgången, alltid skola ansvara för denna, oberoende
av huruvida samma mening gjorts gällande av en minoritet bland de lagfarna.
För att denna uppfattning skall komma till uttryck, har avfattningen
av 7 § något jämkats.

513

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

30 kap.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan vid 17 kap. 9 § har i 7 §
förevarande kapitel ur första stycket uteslutits bestämmelsen om anmälningsskyldighet
i anledning av uppskov med domens meddelande; likaledes har
uttrycket »å rättens dörr» även här ersatts med »å en för allmänheten tillgänglig
plats i kansliet». De av lagrådet vid 17 kap. 14 och 15 §§ förordade
ändringarna ha lett till motsvarande ändringar i 12 och 13 §§ i förevarande
kapitel; i sistnämnda paragraf har ock införts bestämmelse, att dagen, då
anteckning om rättelse göres, skall angivas.

31 kap.

Den av lagrådet vid 1 § förordade jämkningen har vidtagits.

32 kap.

Avfattningen av 2 § har i förtydligande syfte undergått viss jämkning.

I förtydligande syfte har, såsom lagrådet förordat, avfattningen av 7 § något
jämkats.

33 kap.

De av lagrådet vid 2 och 4 §§ framställda erinringarna ha beaktats.

Vid 6 § har lagrådet framhållit, att i denna paragraf liksom i 8—13 §§ omväxlande
användas uttrycken »den, med vilken delgivning skall ske» samt
»den som sökes» eller »den sökte», samt att sistnämnda båda uttryck uppenbart
betecknade den fysiska person, till vilken delgivningshandlingen skulle
överlämnas, varemot det förstnämnda uttrycket enligt förslaget avsåge dels
den fysiska eller juridiska person, mot vilken delgivningen vore riktad, dels
ock, om denna vore juridisk person, hans ställföreträdare. Lagrådet har ansett
önskvärt att ernå större stadga i den använda terminologien samt förordat,
att »den som sökes för delgivning» eller liknande uttryck komme till
användning i alla fall, där förslaget avsåge fysiska personer, som i denna
egenskap eller såsom ställföreträdare för juridisk person hade att mottaga
delgivning. I anledning av denna erinran, som torde böra efterkommas, har
i 6, 8 och 12 §§ uttrycket »den, med vilken delgivning skall ske» utbytts mot
»den som sökes för delgivning». Däremot har förstnämnda uttryck bibehållits
i 9 §, där fråga är om delgivning med juridisk person, liksom i 11 §; i
sistnämnda lagrum avses emellertid med uttrycket ej blott juridisk person
utan även fysisk person, eventuellt ställföreträdare för juridisk person.

Enligt 11 § kan, om den, med vilken delgivning skall ske, vistas å ort utom
riket, delgivningen verkställas enligt lagen å den orten. I fråga om detta
stadgande har lagrådet anmärkt, att det borde tydligare angivas, att bestämmelsen
hade avseende även å utländsk juridisk person, samt dessutom att
det borde äga tillämpning ej endast då det vore känt, att den, med vilken
delgivning skulle ske, vistades å viss utrikes ort utan även, då hans vistelseort
vore okänd men han hade känt hemvist utom riket. Med vistelseort torde

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

514

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

i beredningens förslag, liksom i gällande stadgande i 11 kap. 9 § R.B., ha
åsyftats ej blott den söktes uppehållsort utan även hans hemvist, och delgivning
kan alltså, om den utländska lagen medger det, ske i hemvistet, även örn
uppehållsorten är en annan. Till förtydligande av denna innebörd har sådan
jämkning ägt rum, att hemvistet likställts med vistelseorten. Med den avfattning,
som 10 kap. 1 § erhållit, kommer den ändrade lydelsen av förevarande
stadgande att avse även juridisk person.

Lagrådets hemställan, att andra punkten i 11 § bör upptagas som ett särskilt
stycke, har beaktats.

I anslutning till lagrådets hemställan vid 17 kap. 9 § har i 12, 16 och 19 §§
förevarande kapitel uttrycket »å rättens dörr» utbytts mot »en för allmänheten
tillgänglig plats i rättens kansli»; dessutom har jämkning ägt rum i
24 § andra stycket.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har hänvisningen i 13 § något
jämkats.

I 15 § har en mindre jämkning vidtagits i syfte att bringa till tydligt uttryck,
att utskrift, som där avses, skall på begäran tillhandahållas genast.

I anledning av lagrådets hemställan har i 17 § första stycket införts bestämmelse
om att, då delgivning skett med delägare i dödsbo, det åligger honom
att utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Enligt 20 § kan den som äger hemvist inom riket hos advokatsamfundets
styrelse anmäla ombud, som äger för honom mottaga stämning eller annan
handling; i den omfattning, som avses i sådan anmälan, må delgivning ske
med ombudet. Har anmälan av ombud gjorts, må delgivning med huvudmannen
icke ske på grund av 11 § enligt lagen å den utrikes ort, där han vistas,
och ej heller på grund av 12 § genom kungörelse i allmänna tidningarna. Som
beredningen framhållit bör anmälan av antydd beskaffenhet ske centralt för
hela riket. Lagrådet har vid denna paragraf framhållit, att skyldighet att föra
register över anmälningar, varom här vöre fråga, läge i viss mån vid sidan av
de uppgifter, som borde ankomma på advokatsamfundet. Som ett lämpligt
organ har lagrådet förordat nedre justitierevisionen. Även enligt min mening
synes denna utväg vara att föredraga; därav påkallad jämkning har vidtagits.
Dessutom har i förtydligande syfte tillagts, att en förutsättning för att delgivning
med huvudmannen ej må verkställas på sätt i 11 och 12 §§ föreskrives
är, att delgivning med ombudet kan ske enligt 6 eller 8 §.

Den av lagrådet förordade jämkningen i 24 § första stycket har ägt rum.
Slutligen har till 26 § första stycket fogats ett tillägg av innehåll, att kostnad
för delgivning av rättens beslut om måls återupptagande efter återförvisning
eller av annan sådan anledning skall förskjutas av allmänna medel samt att
i brottmål, vari åklagare för talan, dylik kostnad skall stanna å statsverket.

34 kap.

I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt har avfattningen av 1 §
första stycket undergått någon jämkning.

515

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

35 kap.

Som grundläggande princip för den fria bevisprövningen upptages i 1 §,
att rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit i målet,
avgöra vad däri är bevisat. Stadgandet innebär, såsom beredningen framhållit,
å ena sidan att någon begränsning ej uppställes i fråga om de kunskapskällor,
som få användas för sanningens utletande, samt å andra sidan, att värdet av
bevismaterialet bestämmes av domarens på samvetsgrann prövning grundade
övertygelse och icke av legala regler. Däremot behandlas, såsom ock lagrådet
erinrat, ej uti förevarande lagrum, huru och när detta material för att kunna
beaktas skall ha införts i rättegången; denna fråga regleras i andra lagrum,
särskilt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §. Lagrådet har anmärkt, att med den formulering
lagrummet erhållit kunde synas som om där ånyo — ehuru det uppenbarligen
ej avsetts — uttalades en regel i sistnämnda hänseende, och bland
annat av denna anledning föreslagit viss jämkning av avfattningen. Då någon
feltolkning av lagrummet i dess nuvarande avfattning icke synes vara att befara,
har detsamma med en mindre jämkning bibehållits. I anledning av
jämkningen i 1 §, har en motsvarande jämkning företagits även i 4 §.

I 7 § har vidtagits en uteslutande redaktionell jämkning.

Till lagrådets hemställan vid 13 §, vilken icke synes böra föranleda ändring
i nämnda lagrum, återkommer jag vid 43 kap. 13 §.

De av lagrådet i 14 § första stycket förordade jämkningarna ha vidtagits;
i anslutning härtill har, såsom lagrådet föreslagit, andra stycket fått utgå.

36 kap.

Enligt 1 § i detta kapitel må envar, som icke är part i målet, höras som
vittne. Någon motsvarighet till de nuvarande vittnesjäven återfinnes icke i
förslaget; dock må i brottmål vittnesmål ej avläggas av målsägande, även
om han ej för talan. I de fall, då målsägande ej intar ställning som part, är
han emellertid, såsom framgår av 20 kap. 14 § och den i sistnämnda lagrum
förekommande hänvisningen till 11 kap. 5 §, skyldig att vid huvudförhandling
komma personligen tillstädes i underrätt, om hans närvaro ej kan antagas
sakna betydelse för utredningen, och i hovrätt och högsta domstolen, om hans
närvaro finnes erforderlig för utredningen; i sådant fall äger målsäganden
enligt 20 kap. 15 § rätt till ersättning och förskott enligt vad örn vittne är
stadgat.

Lagrådet har vid 1 § i förevarande kapitel upptagit till granskning förslagets
ståndpunkt till frågan om målsägandes vittnesförhet. Tre av lagrådets ledamöter
ha därvid förordat, att målsägande, som ej är part, skall behandlas
som vittne; sådan målsägande må dock enligt dessa ledamöters åsikt höras på
ed allenast såframt han på grund av förlikning, avstående eller eljest saknar
rätt att föra talan om ansvar eller enskilt anspråk mot den tilltalade och han
ej angivit brottet till åtal. En av lagrådets ledamöter har uttalat, att han saknade
anledning att i princip frångå förslaget.

Som skäl för sin ståndpunkt till denna fråga har beredningen anfört i

516

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

huvudsak följande. Målsäganden framstode som den tilltalades naturliga
motpart, och då man icke ville, att den tilltalade skulle höras som vittne,
skulle det vara oegentligt att låta målsäganden avlägga vittnesberättelse; genom
att tillåta honom att avgiva sin berättelse under den garanti för trovärdighet,
som följde med vittnesmålet, skulle han i förhållande till den tilltalade
få en alltför gynnad ställning.

Lagrådets flertal har i sitt yttrande först erinrat, att enligt gällande rätt
jäven för angivare och för den, som har i saken del, i allmänhet utgjorde
hinder mot att målsägande för närvarande hördes som vittne. Under åberopande
av ett av högsta domstolen avgjort rättsfall (N.J.A. Avd. I 1928 sid.
195) har emellertid samtidigt framhållits, att då målsägande, som ej angivit
brottet, avstått från anspråk på skadestånd, han i vanlig ordning kunde på ed
höras som vittne. Enligt främmande rätt kunde, såsom lagrådet erinrat, målsägande
allmänt höras som vittne och detta ofta, såsom i Norge och Danmark,
även när han uppträdde som part. Enligt samma ledamöters åsikt saknade
visserligen icke beredningens betraktelsesätt berättigande men å andra sidan
kunde den tilltalade ha ett befogat anspråk, att målsäganden skulle underkastas
de tvångsmedel för framkallande av en sanningsenlig utsaga, som eden
och menedsansvaret medförde; en medelväg borde i detta fall följas. Gällande
rätt kunde sägas innebära, att målsäganden i allmänhet ej finge höras under
ed men att undantag gjordes för sådana fall, då det kunde antagas, att hans
intresse i målets utgång ej vore starkt framträdande. Från dessa utgångspunkter
har lagrådets flertal ansett sig böra göra skillnad mellan de fall, då
målsägande, som ej är part, genom avstående eller eljest förlorat sin talerätt,
och de fall, då han fortfarande ägde föra talan, ehuru sådan ännu ej anställts;
endast i först nämnda fall borde han få höras på ed.

Den av lagrådets ledamöter, som anslutit sig till beredningens ståndpunkt,
har framhållit, att det vore oegentligt att göra skillnad mellan det fall, att
målsäganden förde talan, och det, att han ännu icke i processen angivit, om
han ville föra talan eller ej; en målsägande, som ville bliva hörd som vittne,
kunde alltid vänta med att framställa sitt anspråk för att vara oförhindrad
alt med sina uppgifter stödja anspråket. Enligt denne ledamots uppfattning
vore ej heller mycket vunnet genom att medgiva den tilltalade att påkalla
vittnesmål med målsägande, som ej är part; en sådan målsägande kunde alltid
avböja vittnesmål genom att instämma i åklagarens talan.

Vid bedömande av den föreliggande frågan om målsägandens ställning i
rättegången synes mig, såsom beredningen framhållit, i första hand böra beaktas
förhållandet till den tilltalade. Att, såsom skett i Danmark och Norge,
tillåta vittnesförhör med målsägande, som är part i målet, skulle uppenbart
vara ägnat att till nackdel för den tilltalade rubba jämvikten dem emellan,
och en sådan lösning har lagrådet ej heller ansett sig kunna förorda. Ej heller
bör enligt lagrådets flertal målsäganden höras på ed och alltså under
straffansvar i annat fall än då hans intresse i målets utgång ej är starkt framträdande,
något som kunde anses vara förhållandet, då målsäganden avstått
från talan. Det torde emellertid vara tveksamt, om ett dylikt avstående i och

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

517

för sig är ägnat att skänka målsägandens uppgifter större trovärdighet än
de därförutan skulle ägt. Att märka är att avståendet väl i allmänhet kommer
att äga rum, sedan åtal mot den tilltalade redan inletts; avståendet saknar
i detta fall betydelse för en målsägande, som vill ernå en fällande dom i
ansvarsfrågan. Uppenbart är, att den omständigheten, att målsäganden ej
höres som vittne, icke utesluter, att bevisvärde tillägges hans uttalanden.
Domstolen har i detta fall, liksom beträffande utsagor av den tilltalade, fri
bevisprövning. Med den fria bevisprövningens grundsatser synes mig ock en
sådan individuell prövning stå i bättre överensstämmelse än den av lagrådet
föreslagna uppdelningen av målsägandena. En sådan uppdelning torde, såvitt
mig är bekant, icke äga motsvarighet i främmande lagstiftning. Till stöd
för sin ståndpunkt har lagrådet även hänvisat till förut anmärkta rättsfall;
i detta sammanhang må dock erinras, att rättspraxis tidigare gått i annan
riktning (N. J. A. Avd. I 1893 sid. 263, 1906 sid. 358). Jag anser mig alltså
böra biträda beredningens ståndpunkt till denna fråga, en ståndpunkt, som
tidigare intagits även av processkommissionen.

1 samband med sin anmärkning i fråga om målsägandens ställning i rättegången
har lagrådets flertal anfört, att förslagets bestämmelser om målsägande,
som ej är part, i vissa fall ledde till mindre tillfx-edsställande resultat.
Sålunda syntes oegentligt att, ehuru en sådan målsägandes utsaga skulle
upptecknas, protokollet ej, på sätt i 35 kap. 13 § föresloges om vittnesberättelse^
finge användas vid fullföljd till högre rätt. Enligt min mening torde
här föreligga en missuppfattning av förslagets innebörd på denna punkt.
Väl får enligt 51 kap. 16 § vid förhör med målsäganden i regel ej uppläsas
skriftlig uppteckning av vad han anfört inför underrätten, men det är uppenbart,
att det förebringande av bevisningen vid underrätten, varom stadgas
i 17 § första stycket sistnämnda kapitel, även omfattar målsägandens
i protokollet antecknade berättelse vid underrätten. Vidare ha samma ledamöter
framhållit, att det icke kunde anses motiverat, att högre rätt skulle
äga större frihet att avvika från underrättens bevisbedömning i fråga om
målsägandens i protokollet upptagna utsaga än beträffande vittnesberättelser
(51 kap. 23 § och 55 kap. 15 §); även i fråga om förhör inför rätta under
förundersökningen (23 kap. 13 §) och vägran att avgiva utsaga (36 kap.
21 och 23 §§) syntes målsägande, som ej är part, böra likställas med vittne.
Detta borde även vara fallet i resningshänseende (58 kap. 2 § 2). Vad lagrådets
flertal sålunda uttalat grundar sig å den uppfattningen, att en skillnad
bör göras i målsägandens ställning allt efter som lian för talan i målet
eller ej. Då, såsom jag redan framhållit, en sådan skillnad ej torde vara motiverad,
synes mig därmed lagrådets ifrågavarande erinringar väsentligen
lia förlorat sin betydelse. Slutligen bar erinrats, att det vore olämpligt att en
målsägande, som ej vore part, enligt 46 kap. 6 § hördes mellan åklagaren
och den tilltalade samt att han nied rättens tillstånd skulle äga ställa frågor
till den tilltalade. Mot den av beredningen föreslagna ordningen i dessa fall
bar lagrådets flertal icke framställt någon erinran, då målsäganden intager

518

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

partsställning. Även dessa erinringar grunda sig alltså på den av lagrådets
flertal hävdade skillnaden i målsägandens ställning. Med hänsyn till det nu
anförda synes mig någon ändring i de här förut angivna lagrummen icke
böra vidtagas.

I 5 § av förevarande kapitel behandlas frågan om vittnes tystnadsplikt.
Beträffande allmän befattningshavares tystnadsplikt upptagas betämmelser
i första stycket. Sådan befattningshavare må ej höras som vittne angående
något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.
I vilka fall sådan skyldighet föreligger beror enligt förslaget av de särskilda
författningar, som reglera befattningshavarens ställning, eller de regler, som
eljest kunna anses gälla därom. Lagrådet har uttalat, att det icke hade något
att erinra häremot. I lagrummets andra och tredje stycken upptagas bestämmelser
om tystnadsplikt för vissa grupper av personer, som i sitt förhållande
till allmänheten intaga en särskild förtroendeställning. Hit ha av beredningen
hänförts advokater, läkare och barnmorskor jämte deras biträden
ävensom rättegångsombud, rättegångsbiträde och i brottmål försvarare. Ej
heller mot dessa stadganden har lagrådet haft något att erinra i princip.
Lagrådet har allenast förordat en jämkning av ordalagen i andra stycket; i
anledning härav har förtydligande ägt rum.

Enligt beredningens förslag är den i andra och tredje styckena föreskrivna
tystnadsplikten icke ovillkorlig; den kan alltid eftergivas av den till vars
förmån tystnadsplikten i det särskilda fallet gäller. Även i lag kan för särskilda
fall tystnadsplikten inskränkas. Dessutom har i fjärde stycket gjorts
ett mera allmänt undantag. Tystnadsplikten gäller icke i mål angående brott,
varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år; dock må försvarare
ej höras, med mindre eljest fara föreligger, att oskyldig fälles till
ansvar. Lagrådet har beträffande den omfattning, vari undantag sålunda
gjorts från tystnadsplikten, framhållit, att enligt lagrådets mening intresset
att skydda den oskyldige ej därigenom bleve i tillbörlig utsträckning beaktat.
Därest brottet icke vore av den grova beskaffenhet, som angåves i fjärde
stycket, skulle tystnadsplikten gälla, ehuru brottet kunde komma att sonas
med mångårigt straffarbete. Även beträffande mål om mindre grova brott
syntes med skäl kunna ifrågasättas att göra undantag från tystnadsplikten.
Lagrådet har erinrat, att i Danmark och Norge sådant undantag gjorts utan
avseende å brottets beskaffenhet. Att gå så långt vöre enligt lagrådets uppfattning
väl icke nödvändigt och borde måhända ej ske med hänsyn till vikten
av att klienten kunde hysa tillit till tystlåtenheten hos den, åt vilken han
förtrott sig. Gjordes skillnad mellan olika brott, syntes det emellertid lagrådet
mindre lämpligt att för gränsdragningen anknyta till gällande straffsatser
för olika brottstyper; det vore riktigare att låta påföljden i det aktuella
fallet vara bestämmande. Från denna utgångspunkt föreslår lagrådet, att
den som enligt andra eller tredje stycket är skyldig att iakttaga tystnad
ändock må höras, såframt eljest fara föreligger, att oskyldig dömes till straff,
som är svårare än böter eller mistning av ämbete på viss tid, eller till skydds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

519

åtgärd. Dessutom borde det av beredningen föreslagna längre gående undantaget
från tystnadsplikten bibehållas i mål angående grovt brott.

Den av lagrådet behandlade frågan berör två, var för sig ur samhällelig
synpunkt viktiga intressen: å ena sidan rättsskipningens säkerhet och å den
andra vikten av att hjälpsökande i frågor, som röra deras personliga förhållanden,
med förtroende kunna vända sig till personer, som med hänsyn till
utbildning och ställning i övrigt ha till uppgift att lämna dem bistånd. Redan
för närvarande intaga i detta hänseende läkare och rättegångsombud
en särställning. Enligt allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930,
§ 60, må ej läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende
meddelat, och enligt 17 kap. 7 § R. B. må ej fullmäktig vittna örn det
som hans huvudman under rättegången förtrott honom. I beredningens förslag
har skett en utvidgning av tystnadsplikten till vissa närstående yrkesgrupper
samtidigt som tystnadsplikten begränsats att i regel icke gälla mål
om grovt brott. Mot förslaget i denna del torde icke i och för sig vara något
att erinra. Som en betydelsefull fråga kvarstår emellertid, örn icke ytterligare
inskränkningar i tystnadsplikten böra göras. Enligt lagrådets uppfattning
bör tystnadsplikten vika även vid mindre svåra brott, dock uteslutande
i fall, då det kan anses påkallat i den tilltalades intresse och till förebyggande
av en fällande oriktig straffdom. I sådant fall, då den tystnadsplikt,
som hindrar avgivande av utsaga, gäller till förmån för den tilltalade, är
uppenbart, att denne genom sitt samtycke själv kan frigöra vittnet från hans
tystnadsplikt; vittnet blir då skyldigt att avgiva utsaga. Det torde ock inträffa,
att tystnadsplikten gäller i förhållande till tredje person, och det är
för detta fall, som det av lagrådet föreslagna stadgandet är av betydelse.
Otvivelaktigt äro de skäl, som lagrådet anfört, vägande. Emellertid torde
frågan kunna betraktas även ur en annan synpunkt. En förutsättning för
lagrådets förslag måste anses vara, att någon, om ock ringa ovisshet örn
den tilltalades skuld till brottet föreligger. Tydligt är att i enstaka fall denna
ovisshet kan undanröjas genom den tystnadspliktiges hörande. I många
fall torde emellertid ovissheten kvarstå. Uppenbart är, att i dessa fall frikännande
dom bör meddelas. Därest beredningens förslag bibehålies och
den tystnadspliktige alltså ej höres, måste konsekvensen härav bliva densamma.
En sådan lösning av den föreliggande konfliktsituationen torde vara att
föredraga framför en till sin omfattning ganska svårberäknelig inskränkning
av tystnadsplikten. Det torde ej heller kunna bestridas, att lagrådets
förslag är förenat med mycket stora praktiska svårigheter. En sådan svårighet
möter redan vid bedömande av vilken påföljd brottet i det särskilda
fallet kan anses förskylla. En annan och ej mindre svårighet är att avgöra,
huruvida och när läget i rättegången är sådant, att faran för en oriktig straffdom
föreligger. Lagrådet har i detta hänseende framhållit, att frågan örn
den tystnadspliktiges hörande borde prövas, sedan övrig bevisning upptagits
och därigenom material erhållits för bedömningen. Att märka är emellertid,
att ändringen även, på sätt lagrådet ock erinrat, återverkar på innebörden
av andra lagrum, särskilt 27 kap. 2 § örn beslag. I sistnämnda fall är det i

520

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

regel ej rätten utan undersökningsledaren eller åklagaren, som har att verkställa
den av lagrådet angivna prövningen. På grund av det nu anförda har
jag funnit tillräckliga skäl icke föreligga för upptagande i förslaget av bestämmelse
med den av lagrådet angivna innebörden. De synpunkter, som
jag nu framhållit, synas mig böra leda till att ej heller vid grova brott försvarare
undantages från tystnadsplikt. Enligt gällande rätt torde något sådant
undantag icke vara för handen; även i detta fall bör ovissheten om
den tilltalades skuld komma honom till godo. I överensstämmelse härmed
har åt fjärde stycket givits ändrad avfattning, varjämte annan jämkning vidtagits.

Lagrådets hemställan vid 8 § har beaktats.

Vid 11—14 §§ har lagrådet förordat, att stadgandet om rätt för vittne att
utbyta ed mot försäkran borde avfattas så, att rätten ägde lämna medgivande
därtill, örn vittnets betänklighet mot eden ej kan antagas sakna allvarlig
grund, medan enligt beredningens förslag utbyte må ske allenast, om betänkligheten
kan antagas vara allvarligt grundad. Jag anser icke tillräckliga skäl
föreligga att på denna punkt frångå beredningens förslag. Vad lagrådet i
övrigt hemställt vid dessa lagrum innebär i huvudsak allenast en omgruppering
av innehållet; lagrådets hemställan i denna del har beaktats.

Enligt 17 §, som reglerar vittnesförhöret, skall vittne höras av rätten. Med
rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna, därvid vittnet höres först
av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten. Sedan vittnets
berättelse avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Rätten
skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande
eller eljest otillbörliga. Vid denna paragraf ha två av lagrådets ledamöter
förordat ett stadgande av innebörd, att om å båda sidor rättsbildade
personer stöde till buds för förhörets genomförande, vittne, som åberopades
av part, skulle höras av parterna, om ej särskilda omständigheter
föranledde annat. Som dessa ledamöter erinrat har frågan om vittnesförhörets
anordnande varit föremål för ingående prövning under reformarbetets
gång och skälen för de olika ståndpunkterna — domareförhör eller förhör
genom parterna — ha utförligt utvecklats. Beredningen har i sitt betänkande
framhållit, att de till stöd för förhör genom parterna anförda skälen
vore i hög grad beaktansvärda, men även uttalat, att en allmän regel
härom icke vore lämplig. Det borde enligt beredningens åsikt tillkomma rätten
att ordna vittnesförhöret på det i varje fall lämpligaste sättet; därigenom
vunnes ock erfarenheter rörande de olika metodernas företräden och olägenheter.
Jag ansluter mig till denna ståndpunkt; lagrummet torde alltså böra
bibehållas i sin avfattning enligt beredningens förslag.

Vad lagrådet hemställt vid 25 § har iakttagits. Dessutom ha i 16 och 23 §§
mindre jämkningar ägt rum.

37 kap.

I 1 och 2 §§ ha vissa jämkningar vidtagits.
Lagrådets hemställan vid 5 § har beaktats.

521

Kunpl. Maj:ts proposition nr 5.

38 kap.

I första stycket av 2 § har vidtagits en redaktionell jämkning.

I anslutning till den ändrade avfattning, som i överensstämmelse med lagrådets
hemställan givits åt 27 kap. 2 §, har motsvarande ändring skett i 2 §
andra stycket förevarande kapitel. I 5 § har vidtagits en uteslutande redaktionell
jämkning.

39 kap.

I 5 § första stycket har en uteslutande formell jämkning vidtagits.

40 kap.

Den i 1 § vidtagna jämkningen är av redaktionell karaktär.

På lagrådets hemställan har i 11 § hänvisning skett till 36 kap. 18 §. I
16 § har vidtagits en mindre jämkning i avfattningen.

41 kap.

De i 2, 3 och 4 §§ vidtagna jämkningarna äro uteslutande redaktionella.

42 kap.

I anledning av lagrådets erinringar vid 2, 7 och 8 §§ ha dessa lagrum
undergått vissa jämkningar. En jämkning har även ägt rum i fråga örn
av fattningen av 12 §. Vad lagrådet erinrat vid 18 § har vunnit beaktande.
Dessutom ha jämkningar ägt rum i 20 och 21 §§; i 20 § har i likhet med
vad som skett i motsvarande fall sista stycket uteslutits.

43 kap.

I 3 § andra stycket har avfattningen något jämkats.

I anslutning till den av lagrådet vid 10 § framställda erinran har lagrummet
erhållit ändrad avfattning. En redaktionell jämkning har ägt rum i 11 §.

Enligt 13 § skall vid ny huvudförhandling målet företagas till fullständig
handläggning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset
upptagas ånyo, om ej sådant upptagande finnes sakna betydelse i målet eller
medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Vid 35 kap. 13 § har
lagrådet erinrat, att enligt sistnämnda lagrum för återupptagande av bevis
i där åsyftade fall uppställdes den fordran, att sådant upptagande funnes
vara av betydelse, samt hemställt, att avfattningen i båda lagrummen bleve
densamma. Vad lagrådet anfört synes mig böra föranleda, att avfattningen
av 13 § i förevarande kapitel bringas i överensstämmelse med 13 § i 35 kap.

44 kap.

Vad lagrådet hemställt vid 6 och 8 §§ har vunnit beaktande. Dessutom
har i förtydligande syfte intagits i 2 § första stycket, att detta stadgande

522

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

avser mål, vari förlikning angående saken är tillåten, och i 3 § första stycket,
att i detta lagrum är fråga örn mål, vari förlikning angående saken ej
är tillåten; i anslutning härtill har avfattningen av 3 § andra stycket jämkats.

45 kap.

Lagrådets hemställan vid 3 § har lett till ett förtydligande på sätt lagrådet
förordat.

I anslutning till lagrådets erinran vid 17 kap. 9 § har tredje stycket i 14 §
fått utgå.

46 kap.

I 3 § andra stycket har en uteslutande redaktionell jämkning ägt rum.

Vad lagrådet hemställt vid 7 och 11 §§ har beaktats.

I anledning av lagrådets erinran vid 35 kap. 13 §, som påkallat ändring
i 43 kap. 13 §, har motsvarande ändring skett i 13 § förevarande kapitel.

Enligt 15 §, som avser den tilltalades utevaro från huvudförhandling, utgör
den tilltalades närvaro vid denna, i vissa fall personligen, i allmänhet
en nödvändig förutsättning för målets prövning. Vissa undantag från denna
huvudregel äro dock, såsom framgår av andra och tredje styckena, medgivna.
Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må enligt andra
stycket, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet ändock avgöras
och enligt tredje stycket må, om anledning förekommer, att den tilltalade
avvikit, sedan stämning delgivits honom, ett avgörande ske i den tilltalades
utevaro även vid svårare brott. Lagrådet har vid denna paragraf erinrat, att
endast med stor försiktighet borde den i gällande rätt till ett par speciella
undantagsfall begränsade möjligheten av ett sådant förfarande vidgas. Då i
förslaget såsom en förutsättning angåves, att anledning förekomme, att den
tilltalade avvikit, syntes detta enligt lagrådets mening knappast tillräckligt
betryggande; det torde böra fordras, att utredningen verkligen gåve vid handen,
att han avvikit. Jag delar denna uppfattning. I överensstämmelse härmed
bör som villkor angivas, att den tilltalade avvikit.

Lagrådet har vid 15 § i ett annat hänseende förordat någon utvidgning
av möjligheten till avgörande i den tilltalades frånvaro, nämligen beträffande
rättegångsfråga. Även härutinnan synes lagrådets hemställan böra beaktas.
Som sista stycke i paragrafen har därför införts, att rättegångsfråga må
avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

47 kap.

I anledning av lagrådets erinringar vid 2 och 3 §§ ha jämkningar ägt
rum i 2, 3 och 7 §§; något behov av jämkning även i 4 § torde icke föreligga.
Dessutom ha i 11, 16, 19, 22 och 23 §§ vissa uteslutande redaktionella
ändringar vidtagits; i 22 § har såsom skett i motsvarande fall sista stycket
utgått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

523

48 kap.

Enligt beredningens förslag skall strafföreläggande, som avser böter till
högre belopp än femtio kronor, underställas domstolens prövning. Lagrådet
har under hänvisning till processkommissionens förslag ansett beloppet böra
höjas till etthundra kronor. Jag har ansett mig böra tillmötesgå lagrådets
hemställan; sådan ändring har därför införts i 4 §. På sätt lagrådet vidare
förordat, synes ett förtydligande av lagtexten böra äga rum i fråga om
strafföreläggande, då flera brott föreligga. Bestämmelse härom har intagits
i 1 § första stycket. I anslutning till lagrådets hemställan vid 1 kap. 5 § har
åt andra stycket i 1 § givits något ändrad avfattning.

49 kap.

Vid detta kapitel har lagrådet upptagit frågan om verkan av utfästelse
att ej fullfölja talan i tvistemål, vari förlikning om saken är tillåten. Något
allmänt stadgande härom bär icke influtit i beredningens förslag. Av vissa
uttalanden i beredningens motiv torde dock framgå, att enligt beredningens
uppfattning kunde en sådan utfästelse, om den avgivits efter domens meddelande,
tillerkännas rättsverkan. I detta sammanhang må ock framhållas,
att enligt beredningens förslag vissa mål skulle upptagas i hovrätt som första
och enda instans, då parterna träffat överenskommelse därom. Som jag i
annat sammanhang utvecklat har jag ansett ett sådant institut icke böra för
närvarande ingå i rättegångsbalken. Oberoende av denna fråga har lagrådet
ansett, att utfästelse att ej fullfölja talan bör i viss omfattning äga rättsverkan,
samt förordat ett stadgande härom av innebörd, att då part i anledning
av uppkommen tvist utfäst sig att ej fullfölja talan mot dom i mål,
vari förlikning är tillåten, det skall lända till efterrättelse, dock att utfästelse,
som gjorts innan domen meddelats, icke är giltig, såframt ej motparten
gjort motsvarande utfästelse. Jag biträder denna ståndpunkt. En föreskrift
av angivet innehåll bär upptagits som tredje stycke i 1 §.

Lagrådet har vid 49 kap. även erinrat, att i förslaget till rättegångsbalk
reglerats allenast fullföljden i tvistemål och brottmål men att i några få
hänseenden dock även i förslaget behandlats domstols befattning med frågor,
som icke avsåge tvistemål eller brottmål; lämpligt vöre, att då också
i rättegångsbalken behandlades frågan om fullföljd i dessa fall. Rättens avgörande
i dylika frågor borde jämställas med slutligt beslut och rättsmedlet
alltså vara besvär. Lagrådet har hemställt, att bestämmelse härom infördes
i 49 kap.

De avgöranden, som av lagrådet åsyftats, hänföra sig till vissa frågor av
övervägande förvaltningsrättslig karaktär. Enligt 4 kap. 5 § ankommer det
på häradsrätten att indela tingslaget i valkretsar för nämndemansval och bestämma
antalet nämndemän för varje valkrets ävensom att, där val skall
förrättas å en för flera kommuner gemensam kommunalstämma, avgöra å

524

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

vilken kommuns stämma valet skall förrättas. Underrätt har dessutom enligt
7 § samma kapitel att upptaga klagan över nämndemansval och enligt
8 § att pröva fråga om nämndemans avgång. Vidare tillkommer det enligt
33 kap. 24 § rätten att förordna stämningsman ävensom att återkalla sådant
förordnande. Det torde icke råda någon tvekan om att talan mot rättens
avgöranden i dessa fall bör kunna fullföljas till hovrätt, vilken instans .jämte
sin rent judiciella funktion även utgör tillsynsmyndighet över underrätterna.
Mera tveksam ställer sig frågan om och till vilken myndighet fullföljd
bör äga rum mot hovrätts beslut. Med en reglering av frågan om fullföl
iden mot underrätts beslut i dessa fall synes enligt min mening kunna
utan olägenhet anstå; den torde böra ingå i den lagstiftning, som skall innehålla
bestämmelser örn rättegångsbalkens ikraftträdande.

Enligt lagrådets hemställan vid 1 § har till andra stycket fogats ett tillägg
rörande återvinning vid tredskodom.

Vad lagrådet hemställt vid 4 § har iakttagits; de ändringar, som påkallas,
ha införts i 4 och 5 §§.

Enligt 17 kap. 14 § äger rätten i dom förordna, att den må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft. Som lagrådet erinrat är ett sådant
förordnande, liksom avslag å framställning därom, att anse som ett särskilt
beslut, och om fullföljd av talan mot sådant beslut gäller stadgandet i
49 kap. 8 §, att talan må föras allenast i samband med talan mot domen.
Den part, mot vilken ett sådant förordnande meddelats, äger alltså överklaga
förordnandet endast för det fall, att han yrkar ändring i domen. Part,
vars yrkande om omedelbar verkställighet avslagits men erhållit bifall till
sin talan i själva saken, kan ej heller föra särskild talan mot beslutet. Lagrådet
har ansett, att i sistnämnda fall fullföljdsrätt borde tillerkännas parten
och till stöd härför särskilt framhållit den utomordentliga betydelse det
kunde äga för parten, att hans rätt utan dröjsmål kunde realiseras; det borde
enligt lagrådets mening främst undvikas att en part skulle nödgas stå
hjälplös gentemot en motpart, som otillbörligen genom fullföljd sökte förhålla
honom hans rätt. Mot vad lagrådet sålunda anfört torde ur principiell
synpunkt icke något vara att invända. Å andra sidan måste beaktas, att frågan
om omedelbar verkställighet varit föremål för underrättens prövning
samt att underrätten därvid, ehuru den bifallit partens talan, dock ansett
förutsättningarna för omedelbar verkställighet icke föreligga. Det torde under
nu angivna förhållanden endast i undantagsfall vara att förvänta, att
hovrätten, innan den intager slutlig ståndpunkt till den av motparten fullföljda
talan, skall finna skäl föreligga för ett preliminärt förordnande om
verkställighet. Någon praktisk betydelse torde den av lagrådet förordade
fullföljdsrätten med hänsyn härtill knappast äga. Tydligt är, att något hinder
icke föreligger för den i underrätten vinnande parten att i hovrätten, i
samband med talan som vadesvarande, framställa yrkande om omedelbar
verkställighet av hovrättens dom eller för hovrätten att i samband med sin
slutliga prövning av målet bifalla detta yrkande. På grund av det nu anför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 525

da har jag ansett tillräckliga skäl icke föreligga för frånträdande av förslaget
i denna del.

Vad lagrådet hemställt vid 8 § har vunnit beaktande.

50 kap.

Vid 1 § har lagrådet erinrat, att i förslaget vadeanmälan bibehållits som
en första åtgärd för fullföljd av talan mot dom i tvistemål samt att vadeanmälan
tänkts skola väsentligen tjäna samma syfte som enligt gällande rätt.
Emellertid hade förslaget i fråga om vadeanmälan infört vissa lättnader,
som enligt lagrådets mening kunde medföra, att vad komme att anmälas i
väsentligt större omfattning än för närvarande; syftet med vadeanmälan
skulle härigenom väsentligen förfelas. Som motvikt häremot har lagrådet
förordat, att vadepenningen, som enligt förslaget skulle bortfalla, borde bibehållas
och dess belopp ökas, förslagsvis till tio kronor. En av lagrådets
ledamöter har för det fall, att betänkligheter skulle möta mot bibehållande
av vadepenning, föreslagit, att vadeanmälan skulle göras skriftligen.

Enligt min mening torde den återhållande verkan, som ett bibehållande
av vadepenningen skulle utgöra, icke komma att äga någon egentlig betydelse,
såframt ej vadepenningen sättes till ett mera betydande belopp än lagrådet
ansett sig kunna förorda. Mot en sådan ökning tala dock starka skäl;
det skulle icke överensstämma med förslagets huvudsyften, om ett hinder
av detta slag uppställdes för parter, som ville föra talan mot underrätts
dom. Ej heller synes mig anledning föreligga att i olikhet med vad redan
nu gäller binda vadeanmälan vid skriftlig form. Jag anser alltså, att förslaget
i denna del bör bibehållas oförändrat.

En mindre jämkning har ägt rum i 9 § första stycket.

Vid 10 §, som behandlar skriftväxling mellan parterna, har lagrådet framhållit,
att i fall, då mål skall avgöras utan huvudförhandling, stadgandet
öppnade möjlighet för hovrätten att giva parterna tillfälle till skriftlig argumentering.
Till undvikande av tveksamhet på denna punkt har lagrådet ansett
en uttrycklig föreskrift härom erforderlig. Ett stadgande av denna innebörd
synes mig böra upptagas i 22 §.

I överensstämmelse med vad tidigare iakttagits vid 17 kap. 9 § 42 kap.
20 §, 45 kap. 14 § och 47 kap. 22 § har i 13 § förevarande kapitel andra
stycket uteslutits.

Lagrådet har vid 13 § erinrat, att rätten borde, när den skall utsätta tid
för huvudförhandlingen, samråda med parterna på sätt också i förslaget
föreskrivits vid utsättande av huvudförhandling i fall, som behandlades
i 42 kap. 20 § och 47 kap. 22 §. Enligt lagrådets mening borde den omständigheten,
att någon uttrycklig föreskrift icke funnes vare sig i 45
kap. 14 § rörande huvudförhandling i underrätt i mål örn allmänt åtal eller
i 51 kap. 13 § beträffande huvudförhandling i ett genom vad fullföljt brottmål,
icke utesluta, att även i där behandlade fall samråd med part komme till
stånd. Lagrådet har till sist ifrågasatt, att i 32 kap. upptoges en allmän be -

526

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

stämmelse i ämnet. Enligt min mening är det visserligen önskvärt, att innan
huvudförhandling i hovrätt utsättes, parterna lämnas tillfälle att framföra
sina önskemål om tiden för denna. Att i detta syfte bestämmelser upptagits
i förslaget för huvudförhandling i underrätt torde ha berott därpå, att i dessa
fall förberedelsen i allmänhet är muntlig och att tillfälle till sådant samråd
därvid i regel erbjuder sig. Som lagrådet erinrat beträffande vissa andra
fall, torde även utan uttryckligt stadgande av parterna framförda önskemål
i detta hänseende, i den mån det låter sig göra, komma att beaktas. Lagrummet
har alltså i denna del bibehållits oförändrat.

Enligt 14 § skall vid huvudförhandling i hovrätt vadekäranden alltid iakttaga
inställelse personligen eller genom ombud. Som beredningen närmare
utvecklat har en lika ovillkorlig inställelseplikt icke ansetts böra föreskrivas
för vadesvaranden; det tillkommer hovrätten att i varje särskilt mål pröva
huruvida sådan skyldighet bör fordras. Lagrådet har i princip anslutit sig till
denna uppfattning men hemställt om ett sådant förtydligande av lagrummet,
att inställelse vid vite skall föreläggas svaranden i alla mål, där en sådan
inställelse kan anses vara av vikt för målets handläggning eller utredning.
I anledning av denna hemställan har föreskrift av nu angiven innebörd införts
i andra stycket av förevarande lagrum.

Vad lagrådet vid 16 § hemställt i fråga om förhandlingsordningen torde
böra iakttagas; därav föranledd ändring i andra stycket har vidtagits. Dessutom
har en mindre redaktionell jämkning ägt rum i tredje styckets avfattning.

I överensstämmelse med vad förut ägt rum i fråga örn 47 kap. 16 § har
jämkning skett i 19 § fjärde stycket i förevarande kapitel.

I 21 § behandlas de fall, då mål må avgöras utan huvudförhandling. Lagrådet
har förordat någon utvidgning av dessa. Enligt lagrådets mening borde
huvudförhandling icke göras obligatorisk, då till bedömande förelåge en ren
rättsfråga. Hade båda parterna begärt, att målet skulle avgöras utan huvudförhandling
och hovrätten tillika funne uppenbart, att sådan förhandling
ej erfordrades, borde målet avgöras på handlingarna. Jag delar denna uppfattning;
stadgande härom har införts som tredje stycke i 21 §. Dessutom
bär på lagrådets hemställan andra stycket förtydligats.

Om den ändring, som vidtagits i 22 § första stycket, hänvisas till vad nyss
anförts vid 10 §.

I överensstämmelse med vad tidigare iakttagits för motsvarande fall har
andra stycket i 22 § uteslutits.

Den av lagrådet vid 25 § gjorda erinran har efterkommits.

51 kap.

Enligt 5 § skall underrätten, örn vadetalan ej avvisas, efter utgången av
den i 2 § angivna fullföljdstiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan
med därvid fogade handlingar samt akten i målet. Framställes i
vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, skall dock enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

527

andra stycket insändandet ske genast. Som exempel å sådana fall angives,
att i vadeinlagan begärts den tilltalades häktande eller, om han är häktad,
hans frigivande. Syftet med det omedelbara insändandet är att sätta
hovrätten i tillfälle att omedelbart företaga den sålunda fullföljda frågan till
prövning. Lagrådets flertal har vid denna paragraf framhållit, att då fråga
vore om mål mot häktad person, det vore av vikt för häktningstidens förkortande,
att målets beredande genom skriftväxling kunde inledas utan avvaktan
på vadetidens utgång, vilket skulle möjliggöra, att målet kort därefter
upptoges till huvudförhandling. För ett genomförande av denna ordning
fordrades, att i mål, vari den tilltalade vore häktad, handlingarna skulle
insändas så snart vadeinlaga inkommit. Enligt dessa ledamöters åsikt hindrade
ej föreskriften i 8 § första stycket, som avser vadeinlagans delgivning
med vadesvaranden, att målets beredande börjades före klagotidens utgång.
Det vore däremot mera tvivelaktigt huruvida föreskriften i 13 § första
stycket, vari behandlas bestämmande av tid för huvudförhandling, medgåve
att tid härför utsattes före klagotidens utgång; i tydlighetens intresse
borde måhända bestämmelse därom meddelas. En av lagrådets ledamöter
har ansett, att i förslaget icke borde göras annan ändring än som lagrådets
flertal förordat i fråga om avfattningen av andra stycket i 5 §. Jag
ansluter mig till de gjorda uttalandena om önskvärdheten av att såvitt möjligt
förkorta häktningstiden. För vinnande av detta ändamål bör i 5 § andra
stycket införas bestämmelse, att då den tilltalade är häktad, handlingarna
skola insändas genast och detta oberoende av huruvida talan i häktningsfråga
fullföljts. Som lagrådets flertal framhållit, lägger stadgandet i 8 § ej
hinder för att förberedelsen därefter omedelbart vidtager. Sedan förberedelsen
avslutats, kan ock enligt 13 § huvudförhandling omedelbart utsättas;
att denna ej bör hållas före utgången av den i 2 § angivna fullföljdstiden
ligger i öppen dag. I överensstämmelse härmed har jag ansett, att förslaget
i denna del icke bör undergå annan ändring än att nyssnämnda föreskrift
upptages i 5 § andra stycket; i samband därmed har även annan inom
lagrådet förordad jämkning ägt rum.

Lagrådets hemställan vid 7 § har vunnit beaktande.

I anslutning till den ändring, som för motsvarande fall vidtagits i vissa
andra lagrum, bör 13 § sista stycket utgå. Dessutom har andra stycket i 14 §
fullständigats på sätt tidigare skett i fråga om motsvarande stadgande i
50 kap. 14 §. I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt vid 50 kap.
16 § har det överlämnats åt hovrätten att vid huvudförhandling i brottmål
göra avvikelse från den sedvanliga förhandlingsordningen. Bestämmelse härom
har införts i 16 § andra stycket förevarande kapitel.

Beträffande huvudförhandling i brottmål stadgas i 17 §, med avvikelse
från motsvarande bestämmelse för tvistemål, alt den vid underrätten förebragta
bevisningen skall framläggas genom hovrättens försorg. Som lagrådet
framhållit torde hänsynen till den tilltalade och domstolens ställning till
utredningen i dessa mål i allmänhet tala för den ordning för bevisningens
framläggande, som förslaget anvisar. I vissa fall, då den tilltalade biträdes

528

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

av kunnig försvarare, kunde det enligt lagrådets mening emellertid visa sig
ändamålsenligt att, liksom i tvistemålen, bevisningen förebringades av parterna.
Med hänsyn härtill har lagrådet hemställt om sådan jämkning av
ifrågavarande stadgande, att möjlighet lämnades öppen för en dylik anordning.
Även enligt min mening torde i vissa fall vara lämpligt att bevismaterialet
från underrätten framlägges av parterna. För en sådan avvikelse från
den sedvanliga ordningen synes dock böra krävas parternas samtycke. Det
av lagrådet ifrågasatta stadgandet har därför avfattats så, att örn hovrätten
finner det lämpligare och parterna samtycka därtill, bevisningen vid underrätten
må förebringas av parterna.

Såsom för motsvarande fall förut ägt rum har avfattningen av 19 § femte
stycket jämkats.

I stadgandet i 22 § första stycket har tillägg gjorts på sätt tidigare skett
i 22 § uti 50 kap., varjämte andra stycket uteslutits.

I anslutning till lagrådets erinran vid 50 kap. 25 § har motsvarande jämkning
vidtagits i 24 § förevarande kapitel.

Den av lagrådet vid 25 § framställda erinran har iakttagits.

52 kap.

Vad lagrådet erinrat vid 1 § har beaktats.

I anslutning till lagrådets anmärkning vid 51 kap. 7 § har motsvarande
ändring skett i 6 § förevarande kapitel.

Den i 11 § vidtagna jämkningen är av redaktionell natur.

På sätt, som tidigare iakttagits vid 50 kap. 25 § och 51 kap. 24 §, har jämkning
ägt rum i 12 § förevarande kapitel.

53 kap.

Enligt 1 § skola i fråga om tvistemål, som upptages omedelbart av hovrätt,
gälla samma regler som för rättegången vid underrätt; dock föreskrivas
vissa avvikelser. Bland dessa har under punkt 1 upptagits tid för utsättande
av huvudförhandling och anmälan i vissa fall till Konungen. I överensstämmelse
med vad för motsvarande fall iakttagits i fråga om underrätt,
bör detta stadgande utgå. Även den under punkt 2 upptagna avvikelsen blir
överflödig med hänsyn till den ändrade avfattning 2 kap. 2 § erhållit. I 2 §,
som avser brottmål, torde någon jämkning böra vidtagas i punkt 3, varjämte
andra stycket i denna punkt bör utgå.

54 kap.

I 1 § bör, på sätt som skett i 49 kap. 1 §, upptagas dels i andra stycket
en hänvisning till reglerna om återvinning och dels som tredje stycke stadgande
om verkan av utfästelse att ej fullfölja talan mot hovrätts dom.

Vad lagrådet hemställt vid 8 § torde böra iakttagas; denna paragraf har
alltså uteslutits ur förslaget. Som följd av den i 2 kap. 2 § vidtagna änd -

529

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ringen bör ock 9 § utgå. I anledning av dessa båda paragrafers uteslutning
har paragrafföljden ändrats. Som 8 § har upptagits andra stycket i 7 § i
beredningens förslag, varjämte 10 § erhållit nr 9, 11 § första stycket nr 10
samt de båda återstående styckena i sistnämnda paragraf nr 11. Av omnumreringen
ha föranletts ändrade hänvisningar i 12—15 §§ i detta kapitel ävensom
i vissa andra lagrum. I överensstämmelse med vad lagrådet erinrat vid
12 § har bland de i sista stycket angivna påföljderna upptagits även anstånd
med straffs ådömande.

Dessutom har i anledning av lagrådets erinran vid 8 § i beredningens förslag
av lagrådet förordat tillägg gjorts till 13 §. Vad lagrådet hemställt vid
17 § har iakttagits.

55 kap.

På sätt lagrådet hemställt har avfattningen av 2 § jämkats. I 4 § har i
anledning av ändrad paragrafföljd i 54 kap. hänvisningen till sistnämnda kapitel
ändrats, varjämte såsom lagrådet hemställt avfattningen jämkats. På
sätt tidigare ägt rum i fråga om 51 kap. 5 § andra stycket har ändring skett
i 5 § andra stycket förevarande kapitel. Den i 9 § företagna jämkningen
motiveras av den ändring, som skett i avfattningen av 50 kap. 9 §. I överensstämmelse
med lagrådets hemställan har 13 § uteslutits ur förslaget och
ersatts med hänvisning till 50 kap. 22 § och 51 kap. 22 §. De följande paragraferna
ha till följd härav erhållit ändrad numrering. I 15 §; sorn
motsvarar 16 § i beredningens förslag, har till följd av tidigare vidtagna
andringar hänvisning kunnat ske till 50 kap. 13 § och 51 kap. 13 §. Dessutom
har 18 § i förevarande kapitel ersatts med hänvisning till 51 kap. 31 §.

56 kap.

Den ändring, sorn vidtagits i 52 kap. 1 §, föranleder motsvarande ändring
i i § förevarande kapitel. I 2 § har jämkning vidtagits på sätt som tidigare
skett i 55 kap. 2 §. I 4 § har hänvisningen till 54 kap. ändrats; avtattnmgen
har i övrigt jämkats i överensstämmelse med vad som ägt rum i
55 kap. 4 §. Stadgandet i 7 § har avfattats i överensstämmelse med den lydelse
6 § i 52 kap. erhållit. J

57 kap.

Såsom lagrådet hemställt vid 55 kap. 16 § torde något undantag från

lanvisningen till 53 kap. icke böra göras; detta undantag har därför uteslutits
ur lagtexten.

58 kap.

Lagrådets erinran vid 2 § punkt 3, som föranletts av lydelsen av motsvarande
stadgande i den 1939 antagna rättsmedelslagen, har vunnit beaktande.

Vid 4 § har en av lagrådets ledamöter upptagit frågan om en mera allmän
begränsning av ratten att söka resning. Denna fråga har övervägts vid tillBihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

530

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

kornsten av rättsmedelslagen, och förslaget överensstämmer i denna del med
sistnämnda lag. Då några nya skäl, som bragt frågan i annat läge, icke anförts,
har jag ansett förslaget i denna del böra bibehållas oförändrat.

59 kap.

Vad lagrådet hemställt vid 1 § har vunnit beaktande; till följd härav har
sista stycket i 2 § uteslutits.

Vid 1 § har en av lagrådets ledamöter framhållit, att i förslaget ej i fråga
om domvilla upptagits någon motsvarighet till de beträffande resning föreslagna
bestämmelserna örn inskränkning i parts rätt att göra gällande nya
omständigheter eller bevis på grund av underlåtenhet att åberopa dem vid
målets behandling eller genom fullföljd till högre rätt. Enligt denne ledamot
vore den uppfattning, på vilken förslaget vilade, riktig, då rätten ej på ett
för parten synligt sätt uppmärksammat den omständighet, varom vore fråga,
däremot ej, då rätten i frågan träffat ett uttryckligt avgörande; för detta
fall borde parten vara hänvisad till fullföljd i vanlig ordning. Från denna
utgångspunkt har förordats ett tillägg till 1 § av innehåll, att besvär över
domvilla ej må bifallas på grund av förhållande, som avses i punkten 1, 2
eller 5, om förhållandet tidigare åberopats i målet. De synpunkter, som
sålunda framhållits, ha tidigare varit under övervägande vid rättsmedelslagens
tillkomst utan att då leda till upptagandet av en sådan bestämmelse. I
detta sammanhang må framhållas, att, såsom ock erinrats i beredningens
motiv, domvilloinstitutet är avsett att komma till användning i fråga om
vissa hovrättsavgöranden, beträffande vilka fullföljdsprövning i vanlig ordning
icke står öppen för parten. Det till 1 § föreslagna tillägget skulle icke
stå i överensstämmelse med denna förslagets ståndpunkt. Med hänsyn härtill
och då den omständigheten, att frågan tidigare prövats i vanlig fullföljdsväg,
alltid kan beaktas vid prövningen av domvillobesvåren, har jag ansett
övervägande skäl tala för att förslaget på denna punkt bibehålies oförändrat.

I 3 och 5 §§ ha vidtagits vissa jämkningar av redaktionell innebörd.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

531

Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementetsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 november 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

PEHRSSON-!! RAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, ERIKSSON,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om rättegångsväsendets
reformering samt anför därvid:

Den 29 november 1938 avlämnade processlagberedningen sitt betänkande
med förslag till rättegångsbalk, utarbetat i anslutning till de riktlinjer för
en reform av vårt rättegångsväsende, som godkänts av 1931 års riksdag i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande huvudgrunderna för en
sådan reform. Sedan processlagberedningens förslag varit föremål för ingående
överläggningar, bland annat vid av mig anordnade sammanträden
med, förutom processlagberedningens och lagrådets ledamöter, företrädare
för skilda delar av rättegångsväsendet samt ett antal ledamöter av riksdagen,
beslöt Kungl. Maj:t den 9 juni 1939 alt inhämta lagrådets utlåtande över
förslaget. Lagrådet avgav utlåtande den 8 november 1940, varvid lagrådet
förklarade, att lagrådet kunde obetingat ansluta sig såväl till uppfattningen
att en allmän rättegångsreforin vore av behovet påkallad och utan dröjsmål
borde komma till stånd som till de principer, vilka uppbure det till lagrådet
remitterade förslaget. Erinringar framställdes emellertid mot olika
stadganden däri. Med anledning härav företogs inom justitiedepartementet
en överarbetning av förslaget, varefter det av mig anmäldes i statsrådet den
14 februari 1941. Därvid lämnade jag en utförlig redogörelse och motivering
för förslaget sådant det utformats vid departementsbehandlingen. Jag anförde
vidare att jag på grund av det läge, vari vissa av tidsomständigheterna
föranledda, inom finansdepartementet pågående besparingsutredningar befunne
sig, ansåge mig förhindrad att hemställa, att förslaget förelädes 1941
års riksdag, men uttalade tillika att dessa utredningar komme att bedrivas
på sådant sätt, att deras resultat i den mån det berörde processreformens
finansiella följder skulle komma att föreligga före 1941 års utgång. Då det
finge beräknas, att några år komme att ligga emellan tid]) link t en för lagtextens
slutgiltiga antagande och dess ikraftträdande, samt under dessa år
det omfattande arbete skulle slutföras, som erfordrades för att infoga en ny

532

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rättegångsbalk i vår rättsordning, behövde ett uppskov med lagförslagets
framläggande för riksdagen icke föranleda dröjsmål med rättegångsreformens
genomförande under förutsättning att erforderliga riktlinjer bleve meddelade
för förberedelsearbetets fortgång. Det vore därför av vikt, att processlagberedningen
erhölle den ledning för arbetets fortsatta bedrivande, som
läge däri att Kungl. Majit godkände det framlagda förslaget såsom grundval
för beredningens verksamhet under den närmaste tiden. Kungl. Majit
beslöt därefter på min hemställan att godkänna lagförslaget såsom grundval
för processlagberedningens fortsatta verksamhet, intill dess förslag till
rättegångsbalk blivit antaget av Kungl. Majit och riksdagen.

De nämnda ekonomiska utredningarna ha numera slutförts. Med skrivelse
den 20 november 1941 har besparingsberedningen överlämnat yttrande av
dess delegation för bland annat andra huvudtiteln, vari delegationen anmält,
att den vid sitt övervägande kommit till det resultatet att de merkostnader,
vilka skola visa sig stå i samband med en ny rättegångsordnings genomförande,
icke äro av den storleksordning ali det föreligger anledning att av
statsfinansiella skäl avråda från förslagets framläggande till slutlig behandling,
därest detta av andra skäl anses vara av stor betydelse. Besparingsberedningen
har för sin del anfört, att beredningen funnit vad i ärendet förekommit
icke giva anledning till ytterligare undersökningar från dess sida.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att de juridiska fakulteterna i Uppsala
och Lund samt stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms
högskola i underdånig skrivelse den 3 november 1941 uttalat såsom sin uppfattning,
att det ur allmänna rättsvårdssynpunkter vore synnerligen angeläget
att frågan om rättegångsväsendet snarast vunne sin lösning. Genom antagande
i huvudsak av processlagberedningens förslag skulle man enligt fakulteternas
mening verksamt bidraga till botande av de väsentliga, allmänt kända
bristerna i vår rättegångsordning samt överhuvud taget förskaffa vårt land
en tidsenlig och effektiv processordning. I skrivelsen har slutligen anförts,
att den förevarande reformfrågans svävande läge medförde betydande olägenheter
för den juridiska forskningen och för utbildningen av de unga
juristerna.

Föredraganden hemställer härefter, att det ifrågavarande, av Kungl. Majit
den 14 februari 1941 såsom grundval för processlagberedningens fortsatta
verksamhet godkända förslaget till rättegångsbalk måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

533

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.................................................................... i

Förslag till rättegångsbalk .................................................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 juni 1939 ........................ 153

Utdrag av lagrådsprotokollet den 8 november 1940 .................... 156

Statistisk utredning rörande brottmål vid stadsdomstolarna (bilaga till lagrådsprotokollet) 255

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 februari 1941.................... 262

Departementschefens yttrande den 14 februari 1941 (bilaga till statsrådsprotokollet)
......................................... 264

Tidigare reformer och reformförslag...................................... 264

Processkommissionens förslag ................................... 266

Förtjänster och brister i nuvarande rättegångsväsen......................... 266

Några principfrågor i kommissionens förslag ..............................;....... 272

Muntlighet och koncentration................................. 272

Bevisningen...................................................... ....... 275

Parts sanningsplikt ..................... 276

Parternas och rättens verksamhet för ntredningen ........................... 276

Lekmäns deltagande i rättsskipningen.............................''......... 279

Organiserandet av det lagfarna elementet i underrätt............. 281

Huvuddragen av processkommissionens förslag i övrigt ............ 283

Utlåtanden över processkommissionens betänkande................— 295

Allmänna omdömen örn processkommissionens förslag................................ 296

Yttranden över förslagets huvuddrag ............................. 299

Koncentration.................................... 299

Förberedelse....................................................... 299

Förundersökning i brottmål................................................ 301

Huvudförhandlingen ...................................................... 301

Protokoll ................................................................ ''302

Domen .................................................. 303

Bevisningen..................................................... 303

Förfarandet i hovrätt .................................................... 304

Fnllföljdsrätten till högsta domstolen............................. 305

Skyldighet att anlita biträde.............................................. 306

Underrätterna................................ 306

Hovrätterna.................................................... 309

Åklagarväsendet........................................................... 311

Advokatväsendet.......................................................... 311

Överexckutorsgöromålen .................................................. 311

Allmän reform eller partiella reformer ............................................ 311

534

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Sid.

Reformfrågans behandling vid 1981 års riksdag .......... 313

Propositionen .................................................................. 314

Utgångspunkter för en rättegångsreform .................................. 315

Domstolarna.............................................................. 315

Förfarandet.............................................................. 318

Huvudgrunder för en rättegångsreform .................................... 324

Förfarandet.............................................................. 324

Domstolsorganisationen.................................................... 342

Reformens genomförande.................... 357

Riksdagens yttrande ............................................................ 358

Behovet av en rättegångsreform............................................ 358

Huvudgrunderna för en rättegångsreform.................................. 363

Förfarandet.............................................................. 363

Domstolsorganisationen.................................................... 378

Reformens genomförande.................................................. 389

Reformarbetet efter riksdagsbehandlingen................................ 390

Parnelia reformer .............................................................. 391

Processlagberedningens förslag.................................................... 393

Domstolsväsendet .......................................................... 395

Allmän nnderrätt ........................................................ 395

Hovrätt.................................................................. 400

Högsta domstolen ....................... 401

Domstols kansli.......................................................... 402

Domares tillsättande...................................................... 403

Åklagare ................................................................ 403

Advokater................................................................ 404

Grundsatser i fråga örn förfarandet ...................................... 406

Förfarandet i första instans .............................................. 408

Tvistemål................................................................ 408

Brottmål ................................................................ 413

Behandlingen av mindre mål.............................................. 420

Bevisningen................................................................ 421

Protokoll .................................................................. 427

Instansordning och fullföljd .............................................. 429

Förfarandet i hovrätt .................................................... 429

Förfarandet i högsta domstolen............................................ 436

Särskilda rättsmedel........................................................ 441

Förslagets uppställning......................................«.............. 442

Departementschefens yttrande.............................................. 443

Reformfrågans nuvarande läge.................................................... 443

Behovet av en rättegångsreform.................................................. 444

Reformens omfattning............................................................ 448

Grunderna för reformen.......................................................... 449

Vissa särskilda frågor .......................................................... 451

Förberedelse och huvudförhandling i mål mellan enskilda parter .......... 451

Förundersökning och huvudförhandling i åklagarmål ...................... 453

Hovrätt som första instans i vissa mål ........................... 456

Lekmäns deltagande i rättsskipningen...................................... 459

Kungl. Majlis proposition nr 5.

535

Reformens ekonomiska verkningar ........

Allmänna utgångspunkter..........

Domstols- och åklag ar organisationen
Domstolarna

Åklagarväsendet.........................................

Processkostnaderna .......................................

Ändringar i lagtexten...........................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 november 1941

Sid.

466

468

484

486

488

531