Kungl. Maj:ts proposition nr 349 Proposition 1942:349

Tillbaka till dokumentet

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Nr 349.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.; given Stockholms
slott den 5 juni 1942.

•

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1. arbetstidslag för detaljhandeln,

2. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
örn arbetstidens begränsning samt

3. butikstängningslag.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1942.

1 sami.

Nr 349.

1052 42

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Förslag

till

Arbetstidslag för detaljhandeln.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar
anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong,
fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen arbetstagare
användes för arbetsgivares räkning till arbete av annat slag än i andra stycket
under a)—g) avses.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som
är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att
arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis
deltager i arbete, å vilket lagen äger tillämpning; samt

g) arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

2 §■

Vad nedan i denna lag stadgas äger icke tillämpning å arbetstagare, som är

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; eller

c) anställd å apotek såsom farmacevt.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars
rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, örn eller i vad mån lagen
äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen
ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har
arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller
den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Ordinarie arbetstid.

4 §■

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga
10 timmar.

Å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må dock,
därest den i första stycket stadgade begränsningen av arbetstiden för vecka
icke därigenom överskrides, arbetstiden under högst två av veckans dygn utsträckas
till 11 timmar.

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl
söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad i första och andra
styckena stadgas gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar
och för två veckor i följd 96 timmar.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda
paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes
längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet
medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller
sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare,
som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden
ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare,
i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas
till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess
början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill
sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma
i betalt brev avlämnats till posten.

7 §•

1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,
rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen,
samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna
arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst sju
timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme. Ordinarie
arbetstid och övertid enligt detta moment må tillhopa icke utan tillstånd av
arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn till
särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid,
vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor
och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses i
denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom
användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa,

8 §•

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning.
Sådan ersättning må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, såframt arbetsgivare
och arbetstagare äro ense därom.

Vill arbetstagare fordra särskild ersättning för arbete å övertid, skall han
dels inom två månader från det att arbetet utförts eller inom den kortare tid,
som genom kollektivavtal må vara bestämd, underrätta arbetsgivaren örn sitt
anspråk, dels ock inom ett år från tiden för arbetets utförande anhängiggöra
sin talan. Underlåtes det, vare arbetstagaren sin rätt förlustig.

Raster.

9 §■

1 mom. Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars
varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar
över sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen.

Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall, såframt ej
är fråga örn arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller annan oförutsedd
händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, arbetet avbrytas av en
sammanhängande rast örn minst en timme. Sådan rast må, örn arbetsgivare
och arbetstagare äro ense därom, utbytas mot två raster om sammanlagt minst
en timme 15 minuter.

Från vad i andra stycket stadgas må dock följande avvikelser göras:

a) å dag före sön- eller helgdag, under vilken tiden för öppethållande av försäljningsställe,
rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning uppgår
till högst åtta timmar, samt å dag, som infaller omedelbart före två på varandra
följande sön- eller helgdagar eller som omedelbart föregås och efterföljes av
sön- eller helgdag, må rast inskränkas till 30 minuter;

b) å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må rast

Kungl. Maj.-tp proposition nr 349.

inskränkas till 30 minuter eller ock utbytas mot ledighet för intagande av förtäring
å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet, och skall, därest rast
utbytes mot sådan ledighet, tiden för ledigheten icke frånräknas arbetstiden.

2 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna
i 1 mom.

Anteckning om arbetstid m. m.

10 §.

Arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal, upprättad
enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

Har övertid uttagits, skall anteckning härom göras i sådan övertidsjournal
senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka eller därest
då icke kan avgöras, huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas.
Arbetsrådet äger dock föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas
å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådant arbete
å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik
anteckning, där övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema,
anslaget å arbetsstället och angivande tiden för det dagliga arbetets början
och slut samt längden av raster, som avbryta arbetstiden.

Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertids journal en såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och skall journalen
eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre
år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

11 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden
förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i
arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av
landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För
var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två suppleanter, förtrogna
med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet, som
avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med
iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning
stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,
eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i
nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

Kungl. Maj:ts proportion nr 349.

12 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst
verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift i något avseende,
varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen på framställning
av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom
verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter
inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag,
att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på
framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena
påkallat undantag från lagens tillämpning.

13 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid
skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande
tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag
är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes
med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden
örn arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen
till böter från och med fem till och med femtio kronor.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § andra, tredje eller fjärde stycket åligger
honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 10 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.

16 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag
är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning
lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 augusti 1942 och i övrigt den 1 januari 1943 samt gäller till
och med den 31 december 1945. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts
under tiden för dess giltighet, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla
efter sistnämnda dag.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning
skall under tiden från och med den 1 januari 1943 till och med den
31 december 1945 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Denna lag ----här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:
a) arbete, som —--allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) sådant arbete---hans bostad.

Förslag

till

Butikstängningslag.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 §•

1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel
idkas. Såsom butik betraktas i denna lag även rakstuga, frisersalong och
fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det
enligt denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit
i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid,
samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik under affärstid eller
till kund, som nyss sagts.

3 mom. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes
än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.

Kungl. Majlis proposition nr 349.

2 §■

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad
restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning eller
försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror,
alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;

2) försäljning å apotek;

3) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av
motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe,
där andra varor ej saluföras;

4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande;

5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk
frukt eller levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;

6) försäljning av konfektyrer i förpackning eller färsk frukt från automat -apparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som
handhaves av butiksinnehavaren;

7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning
och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmanna-
eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst;

8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, örn försäljningen
sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med
annan handel;

9) försäljning, utan samband med annan handel, dels av periodiska skrifter
och dels utomhus jämväl av andra tryckta skrifter;

10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer
eller utställningslokaler eller å andra sådana platser;

11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål; samt

12) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst
ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning,
anordnas, för visning av dessa konstverk.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt därav beröres,
åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida denna lag äger tillämpning å viss
försäljning eller visst öppethållande av butik.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har
arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt av
frågan beröres, avgiva utlåtande.

Kungl. Majlis proposition nr 349.

Den vanliga affärstiden.

4 §''

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till
klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december
må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin
eller bageri- och konditorivaror, må å söckendag hållas öppen för allmänheten
jämväl mellan klockan 7.30 och klockan 8.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må
butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

5 §•

Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik, där
handel idkas huvudsakligen med mejeri varor, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror,
pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor,
må dock hållas öppen för allmänheten mellan klockan 8 och klockan 10.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas
öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

6 §•

I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna
ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driva rörelse i
butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas, att
den vanliga affärstiden skall inskränkas eller att densamma må, utan att förlängas
för vecka räknat, helt eller delvis förläggas å annan tid än den i 4 eller
5 § medgivna, å sön- eller helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för
skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer
att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag får
hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen,
där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må meddelas
för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för endast butiker
av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller flera angivna butiker.

7 §■

Örn bestämmelse enligt 6 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens
beslutanderätt.

När fråga örn sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten,
skall tillfälle beredas näringsidkare, arbetstagare och andra, som
skulle beröras av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på
annat sätt uttala sig i ärendet.

8 §''

Beslut om bestämmelse enligt 6 § skall underställas länsstyrelsen och för

Kungl. Maj:ts propositioyi nr 349.

sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten
eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet till
landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen
skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande.

9 §.

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut örn
bestämmelse enligt 6 §. Fastställt beslut skall på vederbörande kommuns bekostnad
ofördröjligen kungöras genom dess införande i länskungörelserna.
Därjämte skall genom vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande
örn kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas
i minst en tidning inom orten.

10 §.

Med avseende å ändring eller upphävande av beslut örn bestämmelse enligt
6 § skall gälla vad i 6—9 §§ är stadgat.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga.

11 §''

1 mom. Länsstyrelsen må under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar
meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten
eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest
icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Ansökning örn tillstånd skall innehålla uppgift om den tid och de varuslag,
som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka
öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är örn
öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av länsstyrelsen beredas
stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej
finnas, kommunalnämnden. Kommunens beslutande myndighet må uppdraga
åt kommunal nämnd, beredning eller styrelse att avgiva sådant yttrande.

2 mom. Tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, må ej medgivas, örn sökanden
icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller
anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten,
så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhetseller
liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skola vid prövning av ansökning
följande regler lända till efterrättelse, därvid hänsyn bland annat skall
tagas å ena sidan till det gagn för allmänheten och å andra sidan till de olägenheter
för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, produkter
av svensk frukt, levande blommor, tryckta skrifter, vykort och tändstickor,
vilken bedrives från kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe,
där under hela försäljningsdagen endast dessa varor saluhållas, må medgivas,
såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

veckodag längre än till klockan 22; sådant medgivande må ock lämnas för för
säljning av dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe, om försäljningen
icke är förbunden med handel med andra varor och i övrigt skäl
därtill anses föreligga;

2) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt och produkter
av svensk frukt ävensom periodiska skrifter från annan butik än under 1) sägs,
där under hela försäljningsdagen endast dessa varor saluhållas, må medgivas,
såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan 22;

3) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas under den utsträckta tid, som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må tillståndet i regel avse försäljning
endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat och tobaksvaror;

4) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas under
den utsträckta tid, som kan anses betingad av de resandes behov; dock må
tillståndet i regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen
samt tobaksvaror och mindre pappersartiklar;

5) försäljning utomhus av varm korv eller varm fisk samt bröd, potatis
och senap, som tillhandahållas i samband därmed, må medgivas i den utsträckning,
som anses lämplig, dock endast från fastställd plats;

6) försäljning av levande blommor samt konfektyrer, färsk frukt och produkter
av svensk frukt från annan butik än under 1) sägs, där under den
vanliga affärstiden endast dessa varor saluhållas, ävensom öppethållande av
fotografiateljé må medgivas under högst två timmar under sön- eller helgdag,
såframt icke särskilda skäl till annat föranleda;

7) öppethållande eller försäljning i andra fall må medgivas, då synnerliga
skäl därtill äro.

4 morn. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och må återkallas,
när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande
eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas.
Länsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens
anordnande, som finnas erforderliga.

Länsstyrelsen skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis
härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn
rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats
därstädes, samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver
försäljningen.

12 §.

Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande
behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för visst
tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola meddelas
de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas erforderliga.

Kungl. Majlis proposition nr 349.

Allmänna bestämmelser.

13 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss tid två med förhållandena inom lagens
tillämpningsområde förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer,
föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och
vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter
förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer,
föreslagna av landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet
ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.
För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst
två suppleanter.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med
iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning
stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning,
eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i
nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

14 §.

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten
i fall, då sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats med
stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.

Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning delgivits,
dömts för förseelse mot denna lag, må antalet dagsböter ej sättas under
fern.

Avskrift av utslag, varigenom den, som erhållit tillstånd enligt 11 §, dömts
för förseelse mot denna lag, skall utan dröjsmål översändas till länsstyrelsen.

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men
eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

16 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i
14 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare godtagit
viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens ställe.

17 §.

I fråga örn köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle
skall vad i denna lag sägs örn kommun äga motsvarande tillämpning; och må
förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen eller sam
hållet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

18 §.

Klagan över beslut av länsstyrelse enligt denna lag må föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 11 § 1 morn. sägs, skall utan
hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan vara förordnat.

19 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande
öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet,
den 1 oktober 1942 och i övrigt den 1 januari 1943 samt gäller till och
med den 31 december 1945. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts
under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att
gälla efter sistnämnda dag.

Beslut, varigenom i kommun med stöd av lagen den 30 maj 1919 om begränsning
av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse eller med
stöd av butikstängningslagen den 22 juni 1939 fastställts kortare affärstid än
den i 4 eller 5 § av denna lag medgivna, förbliver i denna del giltigt till dess
det upphävts i den ordning, som denna lag föreskriver.

Tillstånd jämlikt 11 § butikstängningslagen den 22 juni 1939, vilket avser
viss tid efter den 31 december 1942 eller som meddelats att gälla tills vidare,
förbliver giltigt intill den bestämda tidens utgång eller till dess att tillståndet
återkallats.

Beslut enligt 3, 6, 9, 11, 12 och 16 §§ av denna lag må meddelas efter den
1 oktober 1942, dock med verkan tidigast från denna lags ikraftträdande.

Kungl. Majlis proposition nr 349.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
den 30 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Bosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, frågor angående
ny arbetstidslag för detaljhandeln och ny butikstängningslag samt
anför:

Inledning.

Särskilda år 1935 tillkallade sakkunniga, den s. k. arbetstidsutredningen angående
affärs- och kontorsanställda, avgåvo den 31 december 1937 betänkande
med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag (statens
off. utredn. 1937: 55).

På grundval av nämnda betänkande samt däröver avgivna yttranden upprättade
förslag till lagar i ämnet framlades genom proposition nr 96 för 1939 års
lagtima riksdag, som med vissa mindre jämkningar antog desamma. Därefter
utfärdades den 22 juni 1939 arbetstidslag för detaljhandeln, lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning
samt butikstängningslag. Samtliga författningar erhöllo tre års giltighetstid.
Denna tid utgår den 31 december 1942.

Med hänsyn härtill torde statsmakterna innevarande år böra taga ståndpunkt
till spörsmålen, huruvida och i så fall i vilken form arbetstidslagen
för detaljhandeln och butikstängningslagen skola förnyas.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 26 september 1941 givna bemyndigande
tillkallade jag samma dag åtta sakkunniga1) med uppdrag att verkställa
skyndsam undersökning, huruvida och i vad mån ändringar borde vidtagas i
de rättsregler, som gällande arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag
innehålla, ävensom framlägga de förslag, till vilka denna undersökning
kunde föranleda. De sakkunniga hava antagit benämningen »1941 års
arbetstids- och butikstängningssakkunniga».

i) De sakkunniga hava varit chefen för arbetsrådet J. V. Nordin, ordförande, ledamoten
av riksdagens andra kammare fru Ebon Andersson, ombudsmannen i Sveriges kioskidkares
riksförbund advokaten T. Backe, vice verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund
G. Borgström, ordföranden i svenska handelsarbetareförbundet O. Friman, verkställande
direktören i aktiebolaget svenska pressbyrån majoren S. Wijkman, revisionschefen hos
kooperativa förbundet E. Wingård och ombudsmannen i tobakshandlarnas riksförbund
A. Östlund.

% Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

De sakkunniga liava, i syfte att erhålla allsidig kännedom örn verkningarna
av nu gällande arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag samt
om förefintliga önskemål i fråga örn ny lagstiftning, berett ett stort antal
organisationer på de områden, som beröras av nämnda lagar, tillfälle att inkomma
med yttrande till de Sakkunniga, De hörda organisationerna hava utgjorts
av centrala arbetsgivare och arbetstagarsammanslutningar, köpmannaoch
företagarsammanslutningar, kvinnoföreningar och husmodersföreningar
samt såsom representanter för det kommunala intresset på området svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund. Sedan därutöver viss
annan utredning införskaffats, hava de sakkunniga med skrivelse den 24
februari 1942 överlämnat av motiv åtföljda, på gällande lagar i ämnet byggda
förslag till arbetstidslag för detaljhandeln1), lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning samt butikstängningslag.

Över de sakkunnigas förslag hava, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,
kommerskollegium, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,
arbetsrådet samt Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom
ett stort antal sammanslutningar med intressen på förevarande verksamhetsområden.
Överståthållarämbetet har bifogat yttranden från Stockholms
stads slakthus- och saluhallsstyrelse samt kanslipolisintendenten i Stockholm.
Vid yttrandena från länsstyrelserna hava i åtskilliga fall fogats yttranden av
magistrater, kommunalmyndigheter, köpmannasammanslutningar m. fl. Kom
merskollegium har bifogat yttranden från handelskamrarna i riket.

Av det anförda framgår, att de sakkunniga funnit fortsatt lagstiftning på
förevarande områden erforderlig.

En av de sakkunniga, herr Borgström, har såvitt angår arbetstidslagen för
detaljhandeln i princip gjort en annan mening gällande samt i särskilt yttrande
anfört följande:

Efter krigsutbrottet på hösten 1939 har svensk handel haft att kämpa med
ständigt växande svårigheter. De statliga ransoneringsåtgärdema lia undan
för undan utvidgats och skärpts och dessa i förening med omsättningsskatternas
införande ha kraftigt bidragit till att inskränka detaljhandelns försäljningsvolym.
Omkostnaderna ha emellertid icke tillnärmelsevis i motsvarande
mån kunnat reduceras utan tvärtom i en mängd fall stigit. Bland annat må
uppmärksamheten fästas på, att detaljhandeln icke alls eller endast i obetydlig
utsträckning har möjlighet att på sätt som sker inom industrien permittera
sina anställda vid sjunkande konjunktur. Överhuvud är handeln bunden vid
fasta kostnader, vilka icke utan avsevärda olägenheter kunna nedbringas.

De principer, som följts av den statliga priskontrollen, hava vidare gjort det
ogörligt för detaljhandeln att kompensera sig för den starkt försämrade detaljhandelsmarginalen.

Samtidigt har detaljaffärernas arbetsbörda undergått en oroväckande ökning
efter ransoneringarnas och omsättningsskatternas genomförande. För detta
merarbete, som självfallet driver omkostnaderna ytterligare i höjden, får
detaljhandeln själv ingen som helst ersättning.

i) De sakkunniga hava upplyst, att direktören i handelns arbetsgivareorganisation G.
Nordholm för samråd med de sakkunniga närvarit vid de sammanträden, då frågor rörande
arbetstidslagen för detaljhandeln varit föremål för behandling.

Departe ments chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Det torde räcka med dessa korta påpekanden för att klargöra, att den sedan
1 januari 1940 gällande arbetstidslagen för detaljhandeln kommit i tillämpning
vid en från köpmännens synpunkt ytterligt olämplig tidpunkt. Denna lag har
blivit en extra tunga till alla de andra bördor, som krisen medfört för detaljhandeln.

Det riktigaste hade i angivna läge varit, att arbetstidslagen för detaljhandeln
tillsvidare hade blivit försatt ur kraft.

I det överväldigande flertalet yttranden diar vitsordats, att lagstiftning på
nu förevarande områden är behövlig samt att de nu gällande lagarna, då deras
giltighetstid utgår, böra avlösas av nya lagar. I ett antal yttranden, avgivna
i huvudsak av handelskamrar och vissa köpmannasammanslutningar,
bland andra Sveriges köpmannaförbund och handelns arbets givareor ganisation,
har dock givits uttryck åt samma synpunkter, för vilka herr Borgström
inom de sakkunniga gjort sig till tolk. — En kortare tids förlängning av
gällande lagstiftning i oförändrat skick föreslås i några yttranden, bland annat
av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Till de sakkunnigas i remissvaren allmänt understödda uppfattning, att
fortsatt lagstiftning på förevarande område är erforderlig, giver jag oförbehållsamt
min anslutning. Såsom av det följande närmare framgår har jag
emellertid, liksom de sakkunniga, funnit jämkningar i vissa hänseenden böra
vidtagas i nu gällande bestämmelser.

På grundval av de sakkunnigas förslag och de däröver avgivna yttrandena
har inom socialdepartementet upprättats förslag till dels ny arbetstidslag för
detaljhandeln och i samband därmed förslag till lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen örn arbetstidens begränsning, dels ock ny butikstängningslag.

Jag har nu för avsikt att var för sig behandla de två lagstiftningskomplex,
om vilka här är fråga. Vid behandlingen av de spörsmål, som därvid
möta, kommer redogörelse att lämnas för innehållet i de sakkunnigas utredning
och i de däröver avgivna yttrandena. Redan nu må emellertid anmärkas, att
i fråga om de olika spörsmålen i huvudsak endast sådana yttranden omnämnas,
i vilka spörsmålen i fråga uttryckligen behandlats.

Förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

Inledningsvis må i korthet redogöras för de viktigaste ändringar i förhållande
till gällande lag, som föreslås av de sakkunniga.

Det nu i 1 § första stycket föreskrivna undantaget för vissa småföretag
skall utgå och lagen göras tillämplig på varje i lagen avsedd rörelse oberoende
av det däri anställda antalet arbetstagare. Då laglig arbetstidsreglering
inom de minsta företagen kan medföra vissa svårigheter, införas vissa modifierade
bestämmelser för sådana företag dels i 4 § beträffande längsta dygnsarbetstiden
och dels i 9 § rörande inskränkning eller utbyte av rastetid. Beträffande
undantaget i 2 § f) för visst arbete i samband med hotell-, restaurang-
eller kaférörelse vidtages en omförmulering för att bringa ordalydelsen
i överensstämmelse med rådande praxis. För arbetstagare, som äro sysselsatta
vid sådana försäljningsställen, vilka på grund av butikstängningslagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 349.

bestämmelser få hållas öppna kortare eller längre tid på sön- och helgdagar,
införes i 4 § bestämmelse, att den ordinarie arbetstiden skall få beräknas i
genomsnitt på två veckor. I 8 § införes dels bestämmelse, att arbetsgivare
och arbetstagare skola äga rätt att överenskomma om att ersättning för övertidsarbete
skall utgå i form av ledighet under ordinarie arbetstid, dels ock
föreskrift, att underrättelse om utfört övertidsarbete skall lämnas arbetsgivaren
inom två månader från det att arbetet utförts eller inom den kortare
tid därefter, som bestämts genom kollektivavtal. I 9 § har, utöver vad förut
omnämnts, stadgats rätt till inskränkning av rastetid under vissa särskilt
brådskande dagar vid de stora helgerna samt under dag före sön- eller helgdag,
då butik stänges kl. 16. I lagtexten intages definition å rast samt angives, att
annan ledighet icke skall frånräknas arbetstiden. I 10 § införes stadgande örn
skyldighet för arbetsgivare att anskaffa övertids journal. Straff föreslås dock
icke för överträdelse av detta stadgande. Lagen skall gälla för en tid av tre år.

Innan departementsförslaget nu upptages till behandling paragrafvis må
omnämnas, att de i gällande lag förefintliga underrubrikerna oförändrade
upptagits i departementsförslaget, nämligen »Lagens tillämpningsområde»
i1—3 §§)> »Ordinarie arbetstid» (4 och 5 §§), »Arbete å övertid» (6—8 §§),
»Raster» (9 §), »Anteckning om arbetstid m. nx.» (10 §) samt »Allmänna bestämmelser»
(11—18 §§).

1 §■

Huvudregeln i första stycket.

Gällande bestämmelser.

Enligt första stycket äger lagen tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel
och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives
å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen
till arbete av annat slag än i andra stycket under a)—g) avses för arbetsgivares
räkning i regel användas flera än en arbetstagare. Under a)—g) uppiäknas
vissa slag av arbeten, som äro helt undantagna från lagens tillämpning. Vid
beräkning av arbetstagarantalet skall hänsyn däremot tagas även till arbetstagare,
som enligt 2 § är undantagen från lagen, d. v. s. medlem av arbetsgivarens
familj, företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning samt den, som är anställd å apotek såsom farmacevt.

A id tillkomsten av gällande lag erinrades (propositionen 96/1939 L., sid 68)
därom, att svensk lagstiftning om begränsning av arbetstiden endast omfattade
företag, som i regel sysselsatte visst minimiantal arbetstagare. Detta antal
vöre i allmänna arbetstidslagen bestämt till »flera än fyra», i lantarbetstidslagen
beträffande jordbruksarbete till »minst tre» och såvitt anginge trädgårdsarbete
till »minst en». Den svenska ståndpunkten att medgiva undantag för
mindre företag avveke från den i andra länder i allmänhet gällande och som
regel även från de internationella konventionerna på området. — Föredragande
departementschefen påpekade (sid. 84), att skäl talade såväl för som
emot undantag beträffande de minsta företagen. Under hänvisning till att
lagen avsåges skola erhålla provisorisk karaktär, föreslogs, att i densamma
skulle — liksom i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen —- införas
sådant undantag. Slutligen betonades emellertid, att, sedan erfarenhet under

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 349.

1052 42 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 349.

lagens treåriga giltighetstid vunnits rörande lämpligheten av den gränsdragning,
som därvid infördes mellan företag som folie inom och utanför lagen,
mera bestämd ståndpunkt borde kunna intagas i frågan.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hade ansett det vara av stort värde att få kännedom om
hur arbetstagarna inom detaljhandel och därmed i arbetstidslagen för detaljhandeln
jämställd rörelse fördelade sig på företag av olika storleksordning;
detta framför allt för att få uppgift örn det antal arbetstagare, som för närvarande
folie utom arbetstidsregleringen på grund av gällande undantag för småföretag.
1931 års företagsräkning hade visserligen lämnat en del siffror, som
vore av intresse ur förevarande synpunkt, men då vid företagsräkningen
grupperingen av företagen gjorts bland annat med hänsyn till hela antalet i
respektive företag sysselsatta personer, alltså inbegripet även arbetsgivaren
och dennes familjemedlemmar, vore denna undersökning icke tillräcklig för
att bedöma i vilken omfattning inom detaljhandeln anställda på grund av det
nu gällande undantaget för småföretag folie utanför laglig arbetstidsreglering.

Med hänsyn till sist nämnda omständighet ävensom med hänsjrn till att
företagsräkningen avsåge förhållanden, som läge tio år tillbaka i tiden, hade
de sakkunniga funnit påkallat att företaga en undersökning i förut angivna
hänseenden. I sådant syfte hade de sakkunniga genom medverkan av yrkesinspektionen
från landets samtliga kommuner infordrat uppgifter om antalet
detaljhandelsställen och övriga i arbetstidslagen för detaljhandeln avsedda
företag samt om antalet i varje företag sysselsatta personer — arbetsgivare,
dennes familjemedlemmar eller andra arbetstagare. Resultatet av denna undersökning
hade sammanställts i en vid utredningen fogad bilaga (II C), i det
följande intagen såsom Bilaga B.

I åtskilliga av de till de sakkunniga inkomna yttrandena har föreslagits, att
undantaget för vissa småföretag borde utgå och att lagen skulle göras tilllämplig
på varje i lagen avsedd rörelse, oberoende av det däri anställda antalet
arbetstagare.

De sakkunniga hava beträffande de skäl, som tala för och emot införandet
av laglig arbetstidsreglering även för de minsta företagen, anfört:

Införandet av laglig arbetstidsreglering även för arbetstagarna i de minsta
företagen är utan tvivel önskvärt, och enligt de sakkunnigas mening tala flera
skäl härför. Sett ur arbetarskyddssynpunkt lär en arbetstidsreglering inom de
minsta företagen ej vara mindre motiverad än inom de större. Ett undantagande
av småföretagen från arbetstidslagen innebär vidare, att dessa ur
konkurrenssynpunkt komma i ett gynnsammare läge än större företag. Den i
lagen dragna gränsen mellan företag, som falla under lagen, och sådana, som icke
omfattas av arbetstidsregleringen — »flera än en arbetstagare» -—- synes, enligt
vad som under hand inhämtats från arbetsrådet, medföra svårigheter vid tolkningen
och i praktiken giva anledning till tveksamhet vid tillämpningen. Den
av de sakkunniga företagna utredningen angående fördelningen av arbetstagarna
på företag av olika storleksordning har givit vid handen, att det är ett
avsevärt antal företag, som befinna sig i det gränsområde, där det föreligger
svårighet att avgöra, örn lagen är tillämplig eller icke. Det är givet, att detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

förhållande både för ifrågavarande näringsidkare och för myndighet, som utövar
tillsyn över lagens efterlevnad, måste medföra ett icke önskvärt osäkerhetstillstånd.

Som skäl mot ett inordnande av de minsta företagen under lagen har icke
utan fog anförts, dels att det för dessa skulle medföra särskilda olägenheter
att följa en i lag bestämd arbetstidsreglering, dels att en utökning av lagens
tillämpningsområde genom borttagande av undantaget för småföretag skulle
innebära svårigheter ur kontrollsynpunkt.

De sakkunniga hava för sin del ansett, att övervägande skäl talade för att
lagen gjordes tillämplig på alla företag oavsett arbetstagarantalet. Ur kontrollsynpunkt
torde sålunda de olägenheter, som utvidgningen av lagens tilllämpningsområde
medförde, i avsevärd omfattning uppvägas av den lättnad,
som vunnes därigenom, att gränsdragningen mellan företag, som folie under
lagen, och sådana, som vore därifrån undantagna, med de sakkunnigas förslag
helt bortfölle. Det förtjänade vidare omnämnas, att lantarbetstidslagen beträffande
självständigt bedriven trädgårdsskötsel omfattade alla företag med
minst en arbetare. Då emellertid ett införande av laglig arbetstidsreglering
inom de minsta företagen i vissa hänseenden bomme att medföra svårigheter,
hade de sakkunniga i 4 och 9 §§ föreslagit vissa modifierade bestämmelser
för sådana företag.

Slutligen hava de sakkunniga påpekat, att en följd av att lagen bomme att
omfatta alla företag vore, att arbetsgivare, som endast använde tillfällig arbetskraft
— t. ex. någon eller några dagar i veckan eller viss tid på året — måste
iakttaga lagens bestämmelser örn arbetstid m. m.

De sakkunniga hava, i anslutning till vad i det föregående anförts, föreslagit,
att första stycket i 1 § skulle erhålla följande lydelse:

Yttranden över sakkunnigförslaget.

I det övervägande flertalet yttranden tillstyrkes förslaget. Kommerskollegium
betonar, att detsamma såväl ur arbetarskydds- som konkurrensregleringssynpunkt
är rättvist och rimligt. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller,
att förslaget med hänsyn till de anställdas intressen är logiskt och
rättvist. Yad företagarna själva anginge kunde man hoppas, att de jämkningar
i fråga om arbetstid och raster, vilka de sakkunniga funnit sig böra föreslå,
.skulle mildra de ogynnsamma verkningar, som bleve en följd av förslagets
genomförande.

I detta sammanhang uttalas i många yttranden tillfredsställelse med
de uppmjukningar i 4 och 9 §§, vilka föreslagits skola utgöra kompensation
till arbetsgivarna i småföretagen för lagens utsträckning till dem.
Svenska stadsförbundet påpekar i detta sammanhang, att med den vidsträckta
omfattning, som givits det i 2 § under a) upptagna undantaget för medlem av
arbetsgivarens familj, det trots lagens’ utsträckande till småföretagare dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Departe ments chefen.

kunde befaras, att antalet personer, på vilka lagen icke skulle bliva tillämplig,
likväl kunde bliva rätt betydande.

På grund av svårigheterna för de små företagen att tillämpa lagen ställer
sig länsstyrelsen i Jämtlands län tveksam till förslaget. Med hänsyn till de
föreslagna uppmjukningarna i 4 och 9 §§ samt därtill, att lagen avses skola
erhålla endast tre års giltighetstid, efter vars utgång frågan ånyo kan prövas,
vill länsstyrelsen dock ej motsätta sig ändring.

Ändringsförslaget avstyrkes av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands
och Skaraborgs län, kommunalborgmästaren i Kumla ävensom tre handelskamrar.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att
åtgärden att under nuvarande förhållanden, då småföretagen vore synnerligen
hårt belastade, skapa ytterligare svårigheter, icke visade någon förståelse för
omfattningen av den tunga, som detaljhandeln för närvarande bure i folkhushållets
tjänst. Länsstyrelsen i Östergötlands län instämmer häri men påpekar
dock, att invändning mot förslaget måhända icke skulle kunna göras under normala
tider. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att, ehuru vissa sociala skäl
talade för likformighet, länsstyrelsen dock icke vore övertygad örn att skärpningen
av gällande bestämmelser vore lämplig, då densamma, speciellt under
nuvarande förhållanden, torde kunna skapa en viss irritation.

Ur formell synpunkt har mot förslaget i några yttranden anmärkts, att uttrycket
att arbetstagare användes i rörelsen »för arbetsgivarens räkning» bortfallit.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att lagen enligt ordalydelsen i de
sakkunnigas förslag skulle vara tillämplig jämväl å rörelse, som utövades av
rörelsens innehavare ensam eller med biträde allenast av sådan person, som
omfattades av undantagen i 1 § andra stycket. Att så ej vore avsett framginge
av föreskrifterna i lagen i övrigt. Bestämmelsen borde därför kompletteras
i anslutning till avfattningen av gällande lag. Att nyssnämnda bestämmelse
— »för arbetsgivarens räkning» — bör inskrivas i lagtexten tillstyrkes även
av handelns arbetsgivareorganisation, Skånes handelskammare och svenska
fr isor för euin g en.

Vid tillkomsten av nu gällande lag betonades, att erfarenhet under lagens
giltighetstid borde kunna vinnas rörande frågan örn den rätta gränsdragningen
mellan å ena sidan rörelser, å vilka lagen skulle vara tillämplig, samt å
andra sidan rörelser, som skulle falla utanför lagen. De sakkunniga hava nu
efter övervägande av vunna erfarenheter enhälligt funnit sig kunna föreslå,
att lagen skall bliva tillämplig å varje rörelse, i vilken överhuvud användes
arbetstagare, som icke är undantagen från lagens tillämpning. De sakkunnigas
förslag har tillstyrkts i det stora flertalet remissyttranden.

För en utvidgning av lagens tillämpningsområde av nyss angiven innebörd
tala åtskilliga skäl, i första hand sådana av arbetarskydds- och konkurrensregleringsnatur.
Mot densamma har främst anförts, att småföretagen hava särskilda
svårigheter att anpassa sig efter arbetstidslagens bestämmelser. För denna
invändning finnes otvivelaktigt fog, men den mister avsevärd del av sin vikt,
om, på sätt de sakkunniga föreslagit och jag är beredd att tillstyrka, vissa lätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

naclér för de små företagarna beredas. Då fördelarna vid ett genomförande
av de sakkunnigas förslag enligt min mening vida överväga nackdelarna, tillstyrker
jag detsamma. Lagen skall sålunda givas tillämplighet i princip i
fråga om all detaljhandel och därmed jämställd rörelse, i vilken arbetstagare
användes.

I överensstämmelse med förslag i några yttranden anser jag, att — i viss
anslutning till gällande lag — i den nya lagen uttryckligen bör angivas, att
den är tillämplig å rörelse, varom i lagen är fråga, »för såvitt i rörelsen arbetstagare
användes för arbetsgivares räkning till arbete av annat slag än i andra
stycket under a)—g) avses».

Undantaget under f) i andra stycket.

Gällande bestämmelser.

I 1 § andra stycket uppräknas, såsom förut nämnts, under a)—g) vissa arbeten,
som äro helt undantagna från lagens tillämpning, därav under f) sådant
arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren
uteslutande sysselsättes med nämnda arbete.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava anfört, att arbetsrådet ansett sig böra tolka gällande
bestämmelser under f) så, att exempelvis en i en konditorirörelse anställd
servitris, som endast vid särskilda tillfällen, t. ex. någon timme örn dagen
under butiksbiträdes måltidsrast, sysselsattes med försäljning av varor till
allmänheten, vore undantagen från lagens tillämpning. Då de sakkunniga
funnit en dylik tolkning ur praktisk synpunkt vara tillfredsställande, hade
föreslagits en omformulering av bestämmelsen i syfte att bringa ordalydelsen
i överensstämmelse med rådande praxis. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
förutsättningen för undantag av det under f) omförmälda arbetet vara, att
»arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endast undantagsvis
deltager i annat arbete».

Den omformulering av undantaget i 1 § andra stycket under f), som föreslagits
för att vinna överensstämmelse mellan lag och nu tillämpad praxis,
synes mig böra med allenast viss formell jämkning vidtagas.

Fråga om särskilt undantag för arbete, som har till ändamål
att bereda undervisning lii. lii.

Gällande bestämmelser.

Från tillämpning av allmänna arbetstidslagen undantages, bland annat,
arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller
undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov.

Något motsvarande undantag finnes för närvarande icke i arbetstidslagen
för detaljhandeln.

Departe ments* cliefen.

Departe ments* chefen.

Departe ments chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava omnämnt, att det ifrågasatts, om icke ett undantag av
nyss angivna innebörd borde upptagas i detaljhandelslagen. Framför allt
syntes man hava avsett sådan inom detaljhandeln förekommande undervisning,
som bestode i att de anställda efter den egentliga arbetstidens slut för egen
utbildning finge deltaga i skyltning och dylikt eller att de vid av arbetsgivaren
ordnade s. k. butikssamtal erhölle undervisning i försäljningsteknik m. m.

De sakkunniga hava icke funnit någon särskild undantagsbestämmelse i
förevarande hänseende erforderlig. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore
dylik undervisning, i den mån den vore av teoretisk natur, icke att betrakta
som arbete för arbetsgivarens räkning och syntes på den grund icke omfattas
av lagens regler. Inginge emellertid produktivt arbete för arbetsgivarens räkning
som ett avsevärt moment i undervisningen, syntes lagens bestämmelser
böra gälla. I tveksamma fall kunde utlåtande inhämtas från arbetsrådet.

I likhet med de sakkunniga anser jag icke någon undantagsbestämmelse av
angiven innebörd erforderlig.

Fråga om tillämpning ay den s. k. delprincipen.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava i sammanhang med behandlingen av 1 § anfört:

Ett spörsmål rörande lagens tillämpningsområde, som — mera ur teoretisk
än praktisk synpunkt — tilldragit sig visst intresse, är huruvida en arbetstagare,
som huvudsakligen är sysselsatt inom en av en arbetsgivare driven
rörelse, som faller under den allmänna arbetstidslagen, men vid vissa tillfällen
användes i ett samme arbetsgivare tillhörigt företag, fallande under arbetstidslagen
för detaljhandeln, skall hava hela sin arbetstid reglerad enligt den
allmänna arbetstidslagen eller örn hans arbetstid inom den förra rörelsen bör
regleras av den allmänna lagen och hans arbetstid inom den senare rörelsen
av arbetstidslagen för detaljhandeln. Frågan sammanhänger i viss mån med
det vid tolkningen av den allmänna arbetstidslagen uppkomna spörsmålet,
hur lagen skall tillämpas beträffande arbetstagare, som hos en och samme
arbetsgivare har att utföra dels arbete, som faller under lagen, och dels arbete,
som enligt särskild bestämmelse är därifrån undantaget. Arbetsrådet har i
sistnämnda hänseende sedan många år följt den s. k. delprincipen, som innebär,
att lagen skall tillämpas å den förra delen av arbetet men icke å den
senare delen därav. — De sakkunniga, som hysa den uppfattningen, att jämväl
beträffande nu ifrågavarande spörsmål delprincipen i regel bör vinna tillämpning,
anser emellertid, att det bör få ankomma på arbetsrådet att, då fråga
därom uppstår, i det enskilda fallet träffa avgörande härutinnan.

Jag ansluter mig till den av de sakkunniga uttalade åsikten örn tillämpningen
av den s. k. delprincipen.

2 §■

Gällande bestämmelser.

I 2 § föreskrives, att vad i följande paragrafer i lagen stadgas icke äger tillämpning
å arbetstagare, som är a) medlem av arbetsgivarens familj, b) företagsledare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning eller c) anställd
å apotek som farmacevt.

Kungl. Maj.ts proposition nr S49.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava, utan särskild motivering, upptagit gällande bestämmelser
oförändrade i sitt lagförslag.

I särskilt yttrande av herr Borgström har behandlats det under b) omförmälda
undantaget.

I nu förevarande sammanhang må emellertid först nämnas, att herr Borgström
inledningsvis framhållit, att, då man ej velat vara med örn att tills vidare
sätta arbetstidslagen för detaljhandeln ur kraft, med desto större skäl måste
hävdas det berättigade i att lagen i varje fall till sina verkningar väsentligt
mildrades och anpassades efter rådande förhållanden inom detaljhandeln. De
förslag, som de sakkunnigas majoritet framlagt, kunde icke anses motsvara
de önskemål, som köpmännen i sådant syfte med fog kunde uppställa. Icke
heller hade de sakkunniga vid förslagets utformning i tillräcklig utsträckning
beaktat de erinringar mot lagen, vilka -—- utan att äga direkt samband med
krisläget -— gjorts från köpmannahåll.

Såvitt nu närmast är fråga har herr Borgström framhållit, att överordnad
befattningshavare i 2 § under b) definierats efter mönster av arbetsledarebegreppet
inom industrien. En arbetsledarefunktion på detaljhandelns område
kunde emellertid icke bedömas efter samma synpunkter som i en
fabrik. Denna funktion kunde icke för detaljhandelns vidkommande bindas
vid de snäva bestämningar, som vore utslagsgivande i industriföretagen. Hade
man icke nu velat medverka till en omprövning av arbetsledarebegreppet efter
detaljhandelns särskilda betingelser, borde åtminstone den ändringen hava
skett, att butiksföreståndarna, oavsett om de regelmässigt deltoge i expedieringsarbetet
eller icke, generellt undantagits från lagens tillämpning.

Även herr Friman har avgivit särskilt yttrande, vari han förklarat sig icke
kunna biträda sakkunnigmajoritetens uppfattning, att 2 § borde förbliva oförändrad.
Det rimliga borde vara, att man undantoge företagsledare eller andra
befattningshavare i överordnad ställning, där det ansåges uppenbart, att vederbörande
i sin tjänsteutövning hade sådana befogenheter, som möjliggjorde för
honom själv att undgå en orimligt utsträckt arbetstid. Bland annat hade i
lagen örn förenings- och förhandlingsrätt utformats en definition på begreppet
arbetsledare, som syntes kunna ligga till grund även i detta fall. I sistnämnda
lag stadgades, att med arbetsledare förstodes den, som vore anställd att såsom
arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket
utfördes av honom underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis
själv deltoge. Innebörden av begreppet befattningshavare i överordnad
ställning skulle bliva betydligt klarare genom en sådan bestämmelse
även i arbetstidslagen för detaljhandeln.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Beträffande undantaget under a) för medlem av arbetsgivarens
familj göres direkt uttalande endast av svenska frisörföreningen, som anför:

Inom frisöryrket och helt säkert inom en hel del andra näringar är det
mycket vanligt, att i rörelsen sysselsättas såväl make som barn och andra

Kungl. Maj:ts -proposition nr 349.

släktingar, och en hel del tveksamhet har uppstått, huru långt de senare skola
sortera under lagen. Därtill kommer, att såväl barn som andra släktingar till
arbetsgivaren enligt gällande kollektivavtal äro skyldiga tillhöra sin fackförening,
därest de äro anställda hos en föreningens medlem. Föreningen förordar
därför ett förtydligande av paragrafen, så att därav klart framgår, att
med »medlem av arbetsgivarens familj» avses endast familjemedlemmar i rätt
tipp- eller nedstigande led samt arbetsgivarens make. Helst skulle föreningen
dock se, att 2 § a) helt slopades, då bestämmelsen i sin tillämpning skapar
orättvisa konkurrensförhållanden.

I fråga om undantaget under b) för företagsledare eller annan
befattningshavare i överordnad ställning tillstyrkes herr Borgströms
särskilda yttrande och främst hans förslag, att butiksföreståndare generellt
skulle undantagas från lagens tillämpning, av åtskilliga köpmannasammanslutningar,
bland andra Sveriges köpmannaförbund, fyra lokala köpmannaförbund,
handelns arbetsgivareorganisation, åtta handelskamrar, Sveriges konditorförening
och Sveriges företagares riksförbund men även av bland andra
svenska arbetsgivareföreningen och länsstyrelsen i Gotlands län.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att avgörande vikt fästes vid örn
befattningshavaren i överordnad ställning deltoge i arbetet inom butiken eller
icke. Inom detaljhandeln kunde emellertid en befattningshavares karaktär av
»överordnad» icke bedömas enligt denna grund. Även en överordnad befattningshavare
deltoge ofta i butiksarbetet. Även i stora detaljhandelsföretag
deltoge chefen vanligen i försäljningsarbetet. Förhållandena inom industri
och detaljhandel vore alltså i nu berörda hänseende mycket skiljaktiga. Lagtexten
borde utformas med hänsyn därtill. Butiksföreståndare borde, även’
om de deltoge i butiksarbetet, alltid undantagas från arbetstidslagens tilllämpning.

Sistnämnda undantag borde, enligt handelns arbetsgivareorganisations
mening, fastslås genom ett uttalande i motiven eller ett tillägg till lagtexten.
Förmansställningen syntes i detta fall uppenbar, oavsett örn butiksföreståndaren
normalt deltoge i expedieringsarbetet eller icke. Skulle i övrigt arbetsledarebegreppets
exakta definiering stöta på svårigheter, torde man med fördel
kunna överlåta åt arbetsrådet att med beaktande av detaljhandelns speciella
betingelser göra gränsdragningen.

Kooperativa förbundet framhåller — närmast gentemot herr Frimans förslag
— att den av honom föreslagna definitionen torde täcka begreppet arbetsledare
inom industrien men att den på intet sätt vore tillämplig inom detalj*
handeln, där motsvarande förtroendemannagrupp — butiksföreståndare, av
delningschefer etc. — i stor utsträckning mer eller mindre regelbundet deltoge
i expedieringsarbetet samt dessutom ledde och fördelade arbetet för övriga
anställda inom butiken eller avdelningen. Det avgörande skälet för att butiksföreståndaren
skulle betraktas som företagsledare vore, att vederbörande bure
det direkta ansvaret för varuvärden samt för butikens skötsel och ekonomi
överhuvud taget, d. v. s. att butiksföreståndaren personligen helt ansvarade
för personalen gentemot arbetsgivaren i fråga om redovisningen för såväl
varorna som kassorna.

Kungl. Majda proposition nr 349. 25

I flertalet yttranden framställes emellertid icke någon erinran mot sakkunnigförslaget.
Ett direkt uttalande örn att gällande bestämmelser böra bibehållas
göres av kommerskollegium, som framhåller, att åtskilliga skäl visserligen
talade för det av bland annat flera handelskamrar uttalade önskemålet,
att butiksföreståndare och filialföreståndare skulle undantagas från arbetstidsregleringen,
men att, då dessa föreståndare i ett stort antal fall icke kunde
anses vara företagsledare, kollegium icke kunde biträda förslaget örn utvidgning
av undantagsbestämmelsen.

Daco avstyrker herr Borgströms förslag samt förordar för sin del en mera
restriktiv tolkning av begreppet befattningshavare i överordnad ställning än
den för närvarande tillämpade. I motiveringen borde preciseras, i vilka fall
en sådan befattningshavare skulle anses undantagen från lagens tillämpning.

Landsorganisationen i Sverige anser, att de kvalifikationer, som borde föranleda
undantag, borde bringas till tydligare uttryck än vad som skett genom
nuvarande vaga formulering. Örn den av herr Friman föreslagna, från lagen
om förenings- och förhandlingsrätt upptagna definitionen icke ansåges möjlig
att acceptera med hänsyn till de speciella förhållandena på förevarande arbetsområde,
syntes dock åtminstone kravet på befattningshavarens egenskap av
arbetsgivarens ställföreträdare böra angivas, t. ex. genom en sådan formulering
av bestämmelsen i 2 § under b), att undantaget komme att avse företagsledare
eller annan överordnad befattningshavare, vilken vore att anse såsom
arbetsgivarens ställföreträdare.

I likhet med de sakkunnigas majoritet har jag icke funnit skäl föreslå
någon ändring av 2 §. Yad särskilt beträffar det från köpmannahåll framställda
yrkandet, att butiksföreståndare under alla förhållanden skulle vara
undantagen från lagens tillämpning, vill jag erinra därom, att förhållandena
mången gång äro sådana, att butiksföreståndarens arbete endast obetydligt
skiljer sig från det, som vanliga arbetstagare inom detaljhandeln utföra. Å
andra sidan är jag icke heller beredd att — såsom jämväl yrkats — skärpa
bestämmelserna i motsatt riktning. — Gränsdragningen mellan personer, som
falla under lagens bestämmelser, och sådana, som ej beröras av lagen, kan
uppenbarligen icke i detalj angivas vare sig i lagtexten eller i motiveringen
till densamma, utan det måste överlåtas åt arbetsrådet att i huvudsaklig
överensstämmelse med hittills tillämpad praxis med hänsyn till föreliggande
omständigheter träffa avgörande från fall till fall.

3 §■

3 § i gällande lag, beträffande vilken paragraf ändringsförslag icke framställts
vare sig av de sakkunniga eller i remissyttrandena, har utan ändring
upptagits i departementsförslaget.

4 §.

Gällande bestämmelser.

Denna paragraf innehåller huvudbestämmelser rörande ordinarie arbetstid.
Däri stadgas, att arbetsgivare icke får använda arbetstagare till arbete under

Departe ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 349.

längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan samt att arbetstiden icke
något dygn får överstiga 10 timmar.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava erinrat därom, att en utvidgning av lagen till att omfatta
även de minsta företagen torde komma att medföra vissa svårigheter för
dessa företag att följa lagens bestämmelser. En viss för nämnda företag av
sedd uppmjukning av arbetstidsbestämmelserna syntes därför, åtminstone
under den tid av de tre år, för vilken lagen —- på sätt franninge i det följande
—- vore föreslagen att gälla, vara berättigad. Beträffande innebörden av uppmjukningen,
som utformats i ett nytt andra stycke i paragrafen, hava de sakkunniga
anfört:

För de företag, som hava endast en arbetstagare anställd, synes framför
allt den nu gällande begränsningen av den ordinarie arbetstiden till 10 timmar
för dygn komma att medföra olägenheter. Det har anförts, att mycket skulle
vara vunnet, om arbetstiden finge utsträckas till 11 timmar för dygn några
gånger i veckan. Därigenom skulle nämligen möjligheterna att ordna med
avbytare för den anställde underlättas. Dylik avlösning i arbetet skulle då icke
behöva ske varje dag utan kunna koncentreras till en eller ett pär dagar i
veckan. Då det i dessa minsta företag i de flesta fall torde förhålla sig så,
att avlösning kan ske genom medverkan av affärsinnehavaren själv eller någon
medlem av dennes familj, synes möjligheten att vissa dagar utsträcka den ordinarie
arbetstiden till 11 timmar medföra, att behov av att för avlösning anställa
ny arbetskraft i regel icke uppkommer. De sakkunniga hava med hänsynstagande
härtill i ett nytt andra stycke i paragrafen intagit en bestämmelse om
att den ordinarie arbetstiden skall kunna få utsträckas till 11 timmar under
högst två dagar i veckan å arbetsställen, där i regel icke användas flera än en
arbetstagare.

Beträffande tolkningen av det nya andra stycket i paragrafen hava de sakkunniga
yttrat:

De sakkunniga hava med undantagsbestämmelsen framför allt åsyftat de
småföretag, som för närvarande äro undantagna från lagen. Emellertid har
man ansett sig böra gå ett steg längre, och förslaget innebär sålunda, att bestämmelsen
skall tillämpas även på andra arbetsställen, där i regel ej mer än
en arbetstagare är sysselsatt; det blir här framför allt fråga om filialaffärer,
som falla under nu gällande lag därför att arbetstagarantalet i rörelsen i dess
helhet är så stort, att lagen blir tillämplig. Det har ansetts, att samma skäl
— svårigheten att ordna med avlösning — gör sig gällande i fråga örn sådana
filialer, särskilt örn de äro belägna på långt avstånd från huvudaffären. —
Tolkningen av uttrycket »arbetsställe» torde i praktiken icke medföra särskilda
besvärligheter; det må framhållas, att uttrycket i fråga redan finnes i 10 § av
gällande lag.

De sakkunniga äro medvetna örn att det vid tillämpningen i vissa fall kan
möta svårigheter att avgöra örn ett företag är av den storleksordningen, att
den här föreslagna regeln örn 11 timmars dygnsmaximum är tillämplig. Det
är emellertid att märka, att den gränsdragning, som det här blir fråga örn,
icke har lika stor praktisk betydelse som då det gäller att avgöra, örn ett visst
företag med hänsyn till arbetstagarantalet faller under lagen eller icke. De
sakkunniga hava ansett, att fördelarna av att samtliga företag enligt de sakkunnigas
förslag inordnas under lagen uppväga de olägenheter, som äro förenade
med den därav nödvändiggjorda uppmjukningen av arbetstidsbestämmelserna
för de minsta företagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

I ett nytt tredje stycke hava de sakkunniga för en viss grupp av arbetstagare
föreslagit en modifiering i arbetstidsbestämmelserna, innebärande att
den ordinarie arbetstiden skall få beräknas i genomsnitt på två veckor. Det
gäller här arbetstagare, som äro sysselsatta vid . sådana försäljningsställen,
vilka på grund av butikstängningslagens bestämmelser få hållas öppna kortare
eller längre tid på sön- och helgdagar, exempelvis mjölkaffärer, brödbutiker,
konditorier och kiosker.

Till motivering av detta undantagsstadgande hava de sakkunniga anfört:

Det förekommer ofta, att arbetstagare vid ifrågavarande försäljningsställen
tjänstgöra varannan sön- eller helgdag, varigenom arbetstiden under den ena
veckan i en fjortondagarsperiod kommer att överskrida 48 timmar, medan den
i den andra veckan genom inskjuten ledighet under söckendagar i motsvarande
mån förkortas. I vissa fall är det möjligt att förlägga nämnda ledighet till den
vecka, under vilken söndagsarbetet utförts, i andra fall låter detta sig icke
göra. För att lagen på denna punkt skall möjliggöra en smidigare anpassning
till den praktiserade arbetstidsförläggningen hava de sakkunniga velat förorda,
att arbetstiden för ifrågavarande kategori av arbetstagare begränsas till
96 timmar för två veckor i följd. Begränsningen av arbetstiden för dygn till
10 timmar har bibehållits. — Det må i detta sammanhang erinras örn att 4 §
1 mom. b) lantarbetstidslagen innehåller en i viss män liknande bestämmelse
örn genomsnittsberäkning av arbetstiden för två veckor beträffande en inom
jordbruket förekommande grupp av arbetstagare, vilkas arbete är av den
natur, att det måste fortgå även på sön- och helgdagar.

Enligt förslaget har den nyssnämnda modifierade arbetstidsbestämmelsen
inskränkts till att gälla »försäljningsställe». De sakkunniga hava härigenom
velat anknyta till begreppet butik i egentlig mening enligt butikstängningslagen,
d. v. s. försäljningsställe där detaljhandel idkas. — I fråga örn arbetstagare
i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé och badinrättning synes behov
av liknande genomsnittsberäkning av arbetstiden knappast föreligga.

Enligt sakkunnigförslaget skulle 4 § erhålla följande lydelse:

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster
oräknade, än 48 timmar i veckan med högst 10 timmar för dygn.

Å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må dock,
därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides,
arbetstiden under högst två av veckans dygn utsträckas till 11 timmar.

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles öppet såväl
söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad nu sagts gälla, att arbetstiden
icke må överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i följd 96 timmar.

I det särskilda yttrandet av herr Borgström har framhållits, att de av de
sakkunniga föreslagna jämkningarna givetvis i och för sig vore tacknämliga,
men därjämte har tillagts följande:

Man har icke alls velat tillgodose önskemålet, att detaljhandelsfirmorna i
säsongbranscherna icke skola behöva vara bundna av den snäva arbetstidsberäkningen
per kalendervecka. Gång på gång har det visat sig, att denna
beräkningsmetod förorsakar avsevärda besvärligheter för säsongföretagen. I
arbetstidsutredningens angående affärs- och kontorsanställda enhälliga betänkande
hade man förordat, att ordinarie arbetstiden skulle utgöra 48 timmar
i veckan i genomsnitt för varje åttaveckor speriod. Den kungl, propositionen
till 1939 års riksdag övergav utan vidare detta förslag och följde linien örn
arbetstidens reglering inom kalenderveckans ram. Detta var en av de från

Kungl. Maj:ts proposition nr 341).

köpmannasynpunkt ödesdigraste ändringarna i kommittéförslaget, helst som
redan åttaveckorsperioden för arbetstidens beräkning syntes för knappt tillmätt
och ansågs böra utsträckas till 13 veckor. I nuvarande krisläge tala ännu
starkare skäl än förut för 13-veckorsperiodens upptagande i lagen. Det är beklagligt,
att detta önskemål icke vunnit de sakkunnigas beaktande.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Beträffande spörsmålet örn arbetstiden skall regleras för vecka
eller längre tidsperiod har herr Borgströms reservation i princip tillstyrkts
av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län,
rikets handelskamrar, Sveriges köpmannaförbund, fyra lokala köpmannaförbund,
handelns arbetsgivareorganisation, svenska arbetsgivareföreningen,
kooperativa förbundet, Sveriges bageriidkareförening, Stockholms bageriidkar
eförening, Stockholms bageriindustriför enklg, blomsterdekoratörers riksförbund
och kommunalborgmästaren i Kumla. Handelns arbetsgivareorganisation
anför, att, sedan arbetstidslagen för detaljhandeln trädde i kraft den 1
januari 1940, icke någonting inträffat, varigenom köpmännens och den första
sakkunnigutredningens ställningstagande i förevarande hänseende kommit att
framstå som mindre befogat. Den praktiska erfarenheten hade i stället till
fullo ådagalagt olägenheterna av att inom detaljhandeln reglera arbetstiden
efter industriellt mönster, och dessa olägenheter hade med särskild styrka
framträtt i rådande krissituation. Den ordinarie arbetstiden borde fastställas
till 48 timmar för vecka i medeltal per trettonveckorsperiod. Sveriges köpmannaförbund
framhåller, att det nuvarande krisläget med dess militärinkallelser
och därav föranledd brist på rutinerad butikspersonal underströke
de redan förut starka skälen för en trettonveckorsperiod. I varje fall borde
den av arbetstidsutredningen föreslagna åttaveckorsperioden, ehuru den inom
handeln ansåges vara för kort, kunna accepteras. Särskilt för detaljhandelsfirmor
i säsongbranscherna skulle en dylik modifikation i bestämmelserna
örn den ordinarie arbetstiden vara till gagn. Kooperativa förbundet anser,
att den ordinarie arbetstiden borde fastställas till i medeltal 48 timmar i
veckan för åttaveckorsperioder, varigenom den ökning av omkostnaderna, som
arbetstidsregleringen medförde, i viss utsträckning skulle kunna hållas tillbaka.
Gotlands köpmannaförbund påpekar, att, såsom de sakkunnigas förslag
vore utformat, arbetsgivaren nödgades att så gott som omedelbart tillgripa
övertid för sådant ordinarie arbete som julskyltning, årsinventering och övriga
säsongföreteelser inom handeln. För de speciella säsongföretagen förorsakade
den snäva arbetstidsbegränsningen per kalendervecka stora svårigheter.

I flertalet yttranden har emellertid de sakkunnigas förslag att bibehålla
huvudbestämmelsen i gällande lag oförändrad blivit tillstyrkt. Länsstyrelsen
i Kronobergs län framhåller, att det icke vore lämpligt att utöver de undantagsbestämmelser,
som de sakkunniga själva föreslagit, upptaga en bestämmelse
örn en genomsnittlig arbetstid av 48 timmar för varje åttaveckors- eller
trettonveckorsperiod, då därigenom den allmänt vedertagna grundsatsen örn
48 timmars arbetsvecka kunde göras illusorisk. Därtill komme, att arbetsrådet
jämlikt 5 § i förslaget alltid ägde befogenhet att efter framställning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 349. 29

särskilt fall och under förutsättning att skäl därför anfördes medgiva annan
fördelning av arbetstiden än den huvudregeln anvisade.

Undantaget i andra stycket rörande viss utsträckning av dygnsarbetstiden
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sveriges köpmannaförbund
och några liandelskamrar föreslå emellertid, att undantaget, som i och för sig
vore tacknämligt, borde utsträckas till att avse alla företag. Stockholms
handelskammare framhåller, att, då förslaget borttoge den tidigare bestämmelsen,
att lagen icke skulle äga tillämpning å företag med endast en arbetstagare,
det förefölle mindre tillfredsställande att annorstädes i lagen återinföra
en gränsdragning mellan dessa företag och större företag. Denna gränsdragning
hade nämligen i praktiken visat sig svårutförbar. Örn det ansåges
erforderligt att för de småföretag, som nu för första gången lades under lagen,
medgiva vissa uppmjukningar av densamma, talade därför praktiska synpunkter
starkt för att dessa lättnader komme alla av lagen omfattade företag
till del. — Kommerskollegium anför däremot, att det icke funnes skäl att
ytterligare utvidga den föreslagna föreskriftens tillämplighetsområde, då densamma
innefattade en lindring, jämfört med nuvarande lag, till företagens förmån.
Handelskammaren i Gävle framhåller, att det förnyade särskiljande av
småföretagen från de större, som skedde i den förevarande undantagsbestämmelsen,
dock syntes kunna godtagas, då lagens giltighetstid avsåges bliva tre
år. Efter denna tid borde dock de skiljaktiga bestämmelserna upphävas.

Mot den föreslagna undantagsbestämmelsen i tredje stycket
framställes icke någon erinran i yttrandena.

Vid tillkomsten av gällande lag var frågan örn rätt till viss överflyttning
av ordinarie arbetstid föremål för ivrig diskussion. Då — liksom nu — framfördes
förslag örn reglering av arbetstiden för längre tidrymd än en vecka.
Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda hade föreslagit
åttaveckorsperioder, men förslag framställdes även örn tolv- eller trettonveckorsperioder.
I propositionen nr 96 till 1939 års lagtima riksdag framhöll
föredragande departementschefen, som för sin del tillstyrkte reglering av den
ordinarie arbetstiden per vecka, bland annat, att säsongpåfrestningar icke
kunde anses vara något för detaljhandeln särskilt utmärkande. Sådana förekomme
i stor utsträckning även inom den allmänna arbetstidslagens giltighetsområde.
Eör att bemästra den vid säsong uppkommande anhopningen
av arbete borde i första hand tillgripas den just för detta ändamål avsedda
s. k. allmänna övertiden, vilken finge uttagas av arbetsgivaren, då det ansåges
erforderligt, utan tillstånd av arbetsrådet. Skulle detta visa sig otillräckligt,
kunde efter tillstånd av rådet ytterligare övertid få utnyttjas. Eör övertidsarbete
skulle emellertid utgå övertidsersättning, vilket torde vara den viktigaste
orsaken till att överflyttning av arbetstid från arbetsgivarsynpunkt
syntes fördelaktigare. Ett viktigt skäl mot rätten till överflyttning av arbetstid
vore vidare, att genom en bestämmelse därom kontrollen över lagens efterlevnad
försvårades. Att märka vore även, att rätten till överflyttning icke
syntes vara i praktiken oundgängligen nödvändig. I det då gällande riks -

Departe ments ehefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 349.

avtalet mellan köpmännens garantiförening och handelsarbetareförbundet
stadgades nämligen 48-timmars arbetsvecka utan någon genomsnittlig beräkning
för längre period. Ett annat skäl vore även, att det för de anställda måste
vara av betydelse, att arbetstiden regelmässigt vore begränsad på sådant sätt,
att den på förhand tryggade en viss bestämd fritid. Medgivande av rätt till
överflyttning föranledde slutligen även föreskrift. örn journalföring av all
arbetstid, ej blott övertid. Yad sålunda anfördes vid tillkomsten av gällande
lag synes fortfarande i huvudsak äga giltighet. Jag finner därför ej skäl att
i fråga -örn huvudbestämmelserna rörande den ordinarie arbetstiden föreslå
ändring av nu gällande stadganden.

Den av de sakkunniga i ett andra stycke av 4 § föreslagna uppmjukningen
av regeln örn en högsta dygnsarbetstid av 10 timmar för arbetsställen, där i
regel icke användas flera än en arbetstagare, synes böra upptagas i
lagen. Möjlighet beredes därigenom att under två av veckans dygn utsträcka
arbetstiden till 11 timmar. Ehuruväl vissa svårigheter att avgränsa de mindre
arbetsställena från de större därigenom komma att kvarstå, synes dock någon
anledning icke föreligga att av det skälet utsträcka undantagsbestämmelsen
till alla arbetsställen.

Jag finner mig även kunna tillstyrka de sakkunnigas i yttrandena utan
erinran lämnade förslag rörande den ordinarie arbetstidens beräkning för tvåveekorsperioder
i fråga örn arbetstagare å försäljningsställe, som i regel hålles
öppet såväl söckendag som sön- och helgdag. Att märka är. att samtidig tillämpning
av såväl andra som tredje stycket ej kan ifrågakomma.

5 §.

Gällande bestämmelser.

Jämväl 5 § innehåller — i tre moment — vissa bestämmelser örn ordinarie
arbetstid. I förevarande sammanhang må allenast omnämnas 1 morn., enligt
vilket arbetsrådet, när skäl därtill äro, äger medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i sistnämnda
paragraf sägs.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava omnämnt, att handelns arbetsgivareorganisation i skrivelse
till de sakkunniga — under åberopande av att det enligt arbetsrådets
praxis för bifall till framställning om överflyttning av arbetstid från sommaren
till tiden för julhandeln eller till inventeringstiden fordrats, att överenskommelse
därom träffats mellan arbetsgivare och arbetstagare — anfört, att dylik
överflyttning i förekommande fall borde medgivas, även örn sådan överenskommelse
icke förelåge. I anledning därav hava de sakkunniga framhållit, att
lagrummet icke upptoge krav på dylik överenskommelse samt att det enligt
de sakkunnigas mening icke förelåge något hinder att i det särskilda fallet
lämna tillstånd till sådan överflyttning av arbetstid, därest skäl därtill förebragtes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Yttrande i anledning av sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att det tills vidare och så
länge kristiden varade med dess skyldighet för detaljhandeln att i stor utsträckning
bära tungan av de talrika ransoneringarnas genomförande och
redovisning vore skäligt, att jämväl de handelsanställda uti de av ransoneringarna
berörda branscherna i någon utsträckning finge vidkännas en förlängd
arbetstid för fullgörande av detta samhälleligt nödvändiga arbete, som
ålagts detaljhandeln. Länsstyrelsen ansåge, att möjlighet borde skapas för
företag inom de av ransoneringarna berörda branscherna att efter arbetsrådets
hörande och godkännande med viss tidrymd per vecka utsträcka arbetstiden
för personalen för att fullgöra av kristiden föranlett extraarbete för företaget.

Att i lagen införa särskilda regler rörande ordinarie arbetstid för fullgörande Departeav
kristidsarbete i detaljhandeln synes mig icke lämpligt. Det må nämnas, chefen.
att enligt arbetsrådets praxis arbete med sortering av ransoneringskuponger
och deras uppklistring i kartor, i den mån det för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, är att
hänföra till förberedelse- eller avslutningsarbeten, som avses i 7 § 1 mom.
Detsamma är fallet beträffande arbeten inom detaljhandelsföretag, föranledda
av omsättningsskattens genomförande, såsom sortering och klassificering av
kontantverifikationer och följ dsedlar i avseende å skattefria och skattepliktiga
försäljningar, utskrivande av dagsrapporter för deklaration och redovisning av
skatter och därmed jämförliga arbetsuppgifter.

I övrigt föranleder vad under denna paragraf anförts icke något yttrande
från min sida.

6 §■

Denna paragraf i gällande lag har, i överensstämmelse med förslag av de
sakkunniga, mot vilket erinran icke framställts i yttrandena, med allenast
mindre formell jämkning upptagits i departementsförslaget.

7 §.

Gällande bestämmelser.

7 § reglerar huru arbetstagare — utöver nödfallsarbete, varom stadgas i 6 §

— må användas till arbete å övertid. Paragrafen innehåller fyra moment; redogörelse
synes nu böra lämnas allenast för innehållet i 1 och 2 mom. I 1 mom.
stadgas, att till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal,
rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen,
samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens
ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna
arbetstiden, nödigt antal arbetstagare få användas på övertid under högst sju
timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme. Ordinarie
arbetstid och övertid enligt 1 mom. få tillhopa icke utan tillstånd av
arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar. — Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda
arbetstagare till arbete å övertid, är han enligt 2 mom. därtill berättigad

Departe ments chefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår.

De sakkunnigas utredning.

7 § i gällande lag har av de sakkunniga i oförändrat skick upptagits i deras
lagförslag.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Sveriges bageriidkare!örerling, Stockholms bageriidkareförening och Stockholms
bageriindustriförening framhålla, att det arbete, som avsåges i 7 § 1
morn., riktigt avgränsat, till sin natur icke vore annat än expeditens ordinarie
arbete. Svårigheter hade under den tid lagen varit i kraft yppat sig att inrangera
detta arbete i det ordinarie arbetstidsschemat. Att å andra sidan
karakterisera arbetet ifråga som övertidsarbete vore icke rimligt eller riktigt.
Den rätta lösningen vore att enligt gammal hävd inom handeln å den ordinarie
arbetstiden medgiva en marginal för nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands län yrkar, att förberedelsetid
skall utsträckas att omfatta minst två timmar per dygn. Hittills gjorda
erfarenheter talade vidare för en utsträckning av det i 2 mom. angivna tidsmåttet
för visst övertidsarbete från 48 till 72 timmar under loppet av fyra
kalenderveckor.

Skäl synas mig icke föreligga att vidtaga någon ändring av 7 §.

8 §■

Gällande bestämmelser.

Enligt första stycket är arbetsgivare pliktig att för arbete å övertid utgiva
särskild ersättning.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han jämlikt andra stycket
dels inom två månader från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren
om sitt anspråk, dels ock inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin
talan. Underlåtes det är arbetstagaren sin rätt förlustig.

Ur förarbetena till gällande lag må erinras, att arbetstidsutredningen angående
affärs- och kontorsanställda i sitt betänkande den 31 december 1937
föreslagit, dels att övertidsersättning skulle vara på det sättet bestämd, att
den skulle vara minst 25 procent högre än den vanliga lönen för motsvarande
arbete under ordinarie arbetstid, dels ock att övertidsersättningen skulle få
utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, minst en fjärdedel längre än övertiden,
såframt arbetsgivare och arbetstagare vore ense därom; dylik ledighet
skulle lämnas senast inom åtta veckor efter det att övertidsarbetet utfördes.
I propositionen i ämnet (nr 96) föreslogos de bestämmelser, som sedermera
inflöto i lagen. Gentemot förslaget om rätt att kompensera övertidsarbete
med ledighet under ordinarie arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid
efter det att övertidsarbetet utförts, anfördes, att, på sätt i flera yttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 349. 33

påvisats, kontroll av lagens efterlevnad därigenom skulle bliva ytterligt försvårad.

De sakkunnigas utredning.

Beträffande första stycket hava de sakkunniga anfört:

Enligt vad de sakkunniga inhämtat hava inom arbetsrådet olika meningar
gjort sig gällande, huru första stycket skall tolkas. Det har sålunda varit
oklart i vilken utsträckning bestämmelsen ifråga varit av tvingande natur.
Detta gäller särskilt frågan örn huruvida övertidsersättning kan utgå i form
av ledighet från arbetet under ordinarie arbetstid, ett spörsmål, som har ej
ringa praktisk betydelse. Av vissa av arbetsrådet i nämnda spörsmål avgivna
utlåtanden torde framgå, att rådet med stöd av vissa uttalanden under förarbetena
till lagen ansett, att en mellan arbetsgivare och arbetstagare efter
övertidsarbetets utförande träffad överenskommelse örn att ersättning för övertidsarbete
skall utbytas mot ledighet under ordinarie arbetstid är för arbetstagaren
bindande. Däremot har rådet med hänsyn till andra uttalanden under
förarbetena icke funnit en dylik överenskommelse, som träffats före övertidsarbetets
utförande, t. ex. vid ett anställningsavtals ingående, vara bindande
för arbetstagaren. De sakkunniga hava för sin del från rent praktiska utgångspunkter
funnit det önskvärt att lämna parterna full avtalsfrihet på detta område.
Det torde sålunda mången gång för båda parterna vara värdefullt att i
förväg kunna träffa uppgörelse örn i vilken form ett väntat övertidsarbete skall
ersättas. En effektiv kontroll av efterlevnaden av bestämmelsen, såsom den
nu tolkas, torde vidare knappast vara möjlig att genomföra. Med hänsyn härtill
hava de sakkunniga föreslagit, att arbetsgivare och . arbetstagare skola äga
att — före eller efter det övertidsarbete utförts — överenskomma om att ersättning
för dylikt arbete skall utgå i form av ledighet under ordinarie arbetstid.
Enligt de sakkunnigas uppfattning bör sådan överenskommelse kunna
träffas jämväl i kollektivavtal.

I fråga örn preskriptionsbestämmelserna i andra stycket hava de sakkunniga
yttrat:

Från arbetsgivarhåll har anförts, att det mellan handelns arbetsgivareorganisation
och svenska handelsarbetareförbundet träffade riksavtalet, som
ligger till grund för flertalet kollektivavtal inom handelns område, i vissa fall
ur ordningssynpunkt stadgar, att anmälan örn övertidsarbete skall göras inom
väsentligt kortare tid än i lagen föreskrives; det gäller här sådana fall, då
arbetsgivarens möjlighet att kontrollera uttagen övertid eljest skulle väsentligen
försvåras. De sakkunniga hava ansett det värdefullt, att i lagen införes
en bestämmelse, som möjliggör tillämpning av en dylik kortare preskriptionstid,
och därför i sitt förslag upptagit föreskrift örn att underrättelse örn utfört
övertidsarbete skall lämnas arbetsgivaren inom två månader från det att
arbetet utförts eller inom den kortare tid därefter, som genom kollektivavtal
må vara bestämd. En mellan arbetsgivare och arbetstagare träffad enskild
överenskommelse om tillämpning av kortare preskriptionstid bör däremot icke
anses giltig.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle 8 § erhålla följande lydelse:

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning. Sådan
ersättning må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, såframt arbetsgivare
och arbetstagare äro därom ense.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han dels inom två månader från
det att arbetet utförts eller inom den kortare tid därefter, som genom kollektiv Rihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 349.

1052 42

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

avtal må vara bestämd, underrätta arbetsgivaren örn sitt anspråk, dels ock inom
ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin talan. Underlåtes det, vare arbetstagaren
sin rätt förlustig.

I det särskilda yttrandet av herr Borgström har framhållits, att det varken
i allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen funnes någon''motsvarighet
till bestämmelsen i 8 § första stycket att särskild ersättning skulle utgå
för arbete på övertid. En sådan bestämmelse vore överflödig även i handelsarbetstidslagen.
Det vore principiellt oriktigt, att staten inblandade sig i lönebildningen
j>å den privata arbetsmarknaden. I längden gagnades alla mest,
örn parterna själva finge göra upp i lönefrågorna, och därvid hade man icke
anledning att göra undantag för övertidsersättningen.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Till den av herr Borgström uttalade uppfattningen, att bestämmelser
örn övertidsersättning icke böra finnas intagna i lagen, ansluta sig
bland andra länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands och Örebro län, handelns
arbetsgivareorganisation, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund,
åtskilliga handelskamrar och lokala köpmannaförbund. Handelns
arbetsgivareorganisation anför, att genom ifrågavarande bestämmelser avtalsfrihetens
princip uppluckrades till skada både för statsintresset och för organisationsväsendets
utveckling. Bestämmelserna vore icke blott av nu anförda
skäl olämpliga utan även ur social skyddssynpunkt onödiga med hänsyn till
den fasta förankring, som arbetsmarknadsorganisationerna numera vunnit
inom handeln. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar tveksamhet rörande
lämpligheten av bestämmelser örn övertidsersättning i lagen. I flertalet yttranden
tillstyrkes emellertid de sakkunnigas förslag.

Handelns arbetsgivareorganisation anför ytterligare, att, därest bestämmelserna
skulle bibehållas i lagen, de åtminstone borde kompletteras med en föreskrift,
att det endast vore övertidsarbete, som utfördes på arbetsgivarens anmodan,
vilket särskilt skulle ersättas. I gällande riksavtal hade detta uttryckligen
angivits. Erfarenheten hade visat, att nämnda föreskrift vore
praktiskt värdefull, då den bland annat vore ägnad att undanröja tvisteanledningar.
Liknande synpunkter anföras av Skånes handelskammare.

I detta sammanhang må återgivas följande uttalande av Sveriges företagares
riksförbund:

Det synes orimligt, att detaljhandeln skall genom lag tvingas att utgiva
övertidsersättning för sådant arbete, som står i samband med den av staten
ålagda ransoneringen och som icke utan anställande av extra arbetskraft kan
utföras under ordinarie arbetstid. Enär detaljhandlarna icke erhålla någon
som helst ersättning för det merarbete, som ransoneringen medför, utan tvärtom
i många fall genom statlig prismaximering fått sin ordinarie handelsvinst
beskuren, kan det icke anses rättvist, att de — och därtill med förhöjt pris —
skola betala ålagt arbete för det allmännas bästa. Förbundet föreslår därför,
att i 8 § intages bestämmelse, som tillåter detaljhandlare att hos arbetsrådet
erhålla befrielse från övertidsersättning för det antal arbetstimmar, som med
hänsyn till ransoneringsarbetets omfattning i varje särskilt fall kan vara berättigat.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 349. 35

Med detta uttalande må jämföras länsstyrelsens i Västernorrlands län
under 5 § återgivna förslag.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna rörande utbyte av övertidsersättning
mot ledighet å ordinarie arbetstid har erinran icke framställts
i yttrandena.

Vad angår föreslagen ändring av preskriptionsbestämmelserna
framhåller socialstyrelsen, att ändring knappast syntes erforderlig. Intet
hinder förelåge nämligen enligt gällande lag för att överenskommelse örn en
kortare preskriptionstid träffades i kollektivavtal. Kommunalborgmästaren i
Kumla anser, att även en enskild överenskommelse örn tillämpning av kortare
preskriptionstid är giltig. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår
den ändringen av stadgandena i andra stycket, att bestämmelser i kollektivavtal
örn preskriptionstid för anspråk å övertidsersättning alltid skola
följas och tvåmånaderstiden alltså iakttagas blott örn dylik bestämmelse saknades
i kollektivavtalet. Med den nuvarande formuleringen skulle kollektivavtalets
bestämmelser iakttagas endast om tiden understege två månader -—-vilket syntes vara regel — men annars icke. Detta kunde skapa en viss
oklarhet.

Beträffande den i lagen nu inskrivna principen, att särskild ersättning skall
utgå för arbete å övertid, har i en reservation samt i vissa yttranden påyrkats,
att bestämmelser därom borde utgå. Örn bestämmelser i ämnet ej inflyta i
lagen, synes emellertid kunna riskeras, att åtminstone för vissa slag av övertidsarbete
särskild ersättning mången gång icke kommer att utgivas. De farhågor
för skadliga verkningar av bestämmelse örn övertidsersättning, vilka
uttalats i vissa yttranden, torde vara överdrivna. Jag anser mig därför sakna
anledning föreslå, att bestämmelserna skola utgå ur lagen. Någon tvekan torde
icke råda därom, att det endast är sådant övertidsarbete, som utföres på arbetsgivarens
anmodan, som skall särskilt ersättas. Jämkning av första punkten i
första stycket synes dock icke böra vidtagas.

Erfarenheten har visat, att det av praktiska skäl är lämpligt att medgiva,
att ersättning för utfört övertidsarbete skall få utbytas mot ledighet under
ordinarie arbetstid, givetvis dock under förutsättning att parterna äro ense
därom. Överenskommelse i saken bör, såsom de sakkunniga föreslagit, vara
bindande, oavsett örn den träffats före eller efter det att övertidsarbetet
utförts. Överenskommelse måste givetvis anses föreligga, även örn avtal ej
träffats direkt mellan parterna utan bestämmelse i ämnet finnes intagen i det
kollektivavtal, som reglerar arbetstagarens anställning.

I förarbetena till gällande lag har såväl av lagrådet som föredragande departementschefen
betonats, att bestämmelserna i 8 § andra stycket äro av
tvingande natur. Stipulerandet i avtal av kortare preskriptionstid för anmälan
till arbetsgivaren av anspråk på övertidsersättning kan sålunda icke
bryta lagens bestämmelse. Under den tid lagen varit gällande har det emellertid
visat sig, att en, i vissa fall avsevärt, kortare preskriptionstid för anmälanav
ifrågavarande slag är lämplig. I enlighet med förslag av de sakkunniga

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

föreslår jag därför en bestämmelse därom, att en sådan förkortning av tvåmånaderspreskriptionstiden,
örn vilken överenskommelse träffats i kollektivavtalets
form, skall vara giltig. Så bör däremot med hänsyn till bevissvårigheter
icke vara fallet i fråga örn en enskild överenskommelse i ämnet. Anledning
att låta tvåmånaderspreskriptionstiden kunna förlängas genom kollektivavtal
synes mig ej föreligga.

Ej heller finner jag anledning tillstyrka förslaget att i lagen införa en bestämmelse
rörande rätt för arbetsrådet att medgiva befrielse från skyldigheten
att utgiva övertidsersättning för arbete, som har samband med de statliga
ransoneringarna.

9 §■

Gällande bestämmelser.

Första stycket i 9 § innehåller huvudregeln angående raster under arbetet.
Fortgår arbetstagares arbete under minst sex timmar av dygnet skall, såframt
ej är fråga om arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller
annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, under arbetstiden
infalla en sammanhängande rast örn minst en timme. Örn arbetsgivare
och arbetstagare äro ense därom, får sådan rast utbytas mot två raster
om sammanlagt minst en timme 15 minuter.

I andra stycket stadgas, att arbetsrådet, när skäl därtill äro, äger medgiva
undantag från föreskrifterna i första stycket.

Det må i detta sammanhang erinras därom, att 1912 års lag örn arbetarskydd
i 5 § i) innehåller en allmän regel av innebörd, att ett arbete bör,
där dess natur medgiver det, avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda
raster av tillräcklig varaktighet.

De sakkunnigas utredning-.

De sakkunniga hava icke föreslagit ändring av huvudregeln men däremot
förordat undantag från densamma i två hänseenden. I första hand har
anförts:

Av uppgifter, som inhämtats från arbetsrådet, framgår, att enskilda näringsidkare
i många fall begärt och erhållit dispens från rastbestämmelsen. Detta
har givetvis sin grund i de skiftade förhållanden, som råda inom det område
lagen omspänner. Det kan också mången gång ur arbetstagarens synpunkt
te sig fördelaktigare att i stället för rast erhålla en sammanhängande ledighet
en gång i veckan. Arbetsrådet har vidare i åtskilliga fall ansett sig böra bifalla
kollektiva ansökningar örn dispens, som berört en betydande del av
landets näringsidkare inom detaljhandeln. Sådana ansökningar hava inkommit
från Sveriges köpmannaförbund, handelns arbetsgivareorganisation
och kooperativa förbundet samt avsett till nämnda organisationer anslutna
medlemmar. Det har härvid varit fråga örn tillstånd att under vissa särskilt
brådskande dagar vid de stora helgerna eller under de helgdagsaftnar, då
butikerna ej få hålla öppet längre än till kl. 16, få befrielse från bestämmelserna
örn rast eller få rasten inskränkt till 30 minuter. Från köpmannaorganisationer
hava vidare exempelvis inkommit kollektiva framställningar,
innebärande ansökan örn rätt att sommartid under lördagar, då butikerna efter
lokal överenskommelse stängas kl. 16, inskränka rasten till 30 minuter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

De sakkunniga hava för sin elei funnit, att det behov av förkortad rast
visssa dagar, som kommit till uttryck i nyss nämnda kollektiva dispensansökningar,
av praktiska skäl lämpligen borde tillgodoses genom en direkt
lagbestämmelse av innebörd, att rasten under nämnda dagar skulle få förkortas
till 30 minuter.

Vid behandlingen av 1 § hava de sakkunniga framhållit, att i fråga örn de
minsta företagen viss uppmjukning vore av behovet påkallad jämväl i fråga
om rastbestämmelserna. Härom har anförts:

I de minsta företagen, d. v. s. sådana, som i regel icke sysselsätta flera än en
arbetstagare, uppstå särskilda svårigheter att ordna med avlösning dagligen
under det ordinarie biträdets måltidsrast. Däremot möter det ofta intet hinder
att en dag i veckan lämna en sammanhängande längre ledighet. Med hänsyn
till de speciella förhållanden, som härutinnan göra sig gällande inom de
minsta företagen, hava de sakkunniga föreslagit en särskild undantagsbestämmelse.
Denna innebär i första hand, att rasttiden får förkortas till 30 minuter,
örn det av en eller annan anledning icke låter sig göra att anordna rast,
åligger det arbetsgivaren att i stället bereda arbetstagaren nödig ledighet för
intagande av förtäring och dylikt. Det må i anslutning härtill anföras, att
arbetsrådet vid meddelande av kollektiva dispenser, som inneburit befrielse
från rastbestämmelsen, såsom villkor för eftergiften föreskrivit, att arbetstagarna
skulle beredas erforderlig ledighet under arbetstiden för intagande
av förtäring.

Nu ifrågavarande undantag har ansetts böra gälla icke blott de minsta företagen
utan varje särskilt arbetsställe, där i regel icke användas flera än en
arbetstagare. Beträffande motiveringen härför hava de sakkunniga hänvisat
till vad som anförts under 4 §.

Med hänsyn till att de sakkunniga i av dem föreslagna bestämmelser gjort
skillnad på rast och ledighet för intagande av förtäring å arbetsplatsen eller
dylikt hava de sakkunniga funnit nödvändigt att i paragrafen intaga en definition
på begreppet rast. De sakkunniga hava i anslutning till av arbetsrådet
härutinnan avgivna utlåtanden ansett, att med rast borde förstås ett sådant avbrott
i arbetstiden, vars varaktighet vore på förhand bestämd och under vilket
arbetstagaren fritt förfogade över sin tid och icke vore skyldig att kvarstanna
på arbetsplatsen. Sådan ledighet som nyss nämnts innebure däremot enligt de
sakkunnigas förslag ett uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren visserligen
avbröte arbetet men icke fritt förfogade över sin tid utan vöre skyldig
att kvarstanna på arbetsplatsen eller i dess närhet för att vid behov återupptaga
arbetet.

De sakkunniga hava slutligen erinrat därom, att raster enligt 4 § icke skulle
inräknas i arbetstiden. Däremot skulle enligt arbetsrådets praxis i arbetstiden
inräknas andra mer eller mindre tillfälliga uppehåll i arbetet, under
vilka arbetstagaren måste kvarstanna å arbetsplatsen eller eljest icke fritt
förfogade över sin tid, d. v. s. vad de sakkunniga betecknat som ledighet från
arbetet. De sakkunniga hade velat framhålla skillnaden i detta avseende mellan
rast och sådan ledighet därigenom, att i lagtexten utsädes, att dylik ledighet
icke skulle frånräknas arbetstiden. Arbetsrådets erfarenhet om lagens tilllämpning
hade, enligt vad som inhämtats, givit vid handen, att ett uttryckligt
stadgande därom vore erforderligt.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle 9 § erhålla följande ändrade lydelse:

1 mom. Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet
är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över
sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen.

Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall, såframt ej
är fråga örn arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller annan oförutsedd
händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, arbetet avbrytas av en sammanhängande
rast örn minst en timme. Sådan rast må, örn arbetsgivare och arbetstagare
äro ense därom, utbytas mot två raster örn sammanlagt minst en timme 15
minuter.

Från vad ovan stadgats må dock följande avvikelser göras:

a) å dag, då försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning
stannes klockan 16 eller tidigare eller å dag, som infaller omedelbart före
två på varandra följande sön- eller helgdagar eller som omedelbart föregås och
efterföljes av sön- eller helgdag, må rast inskränkas till 30 minuter;

b) å arbetsställe, där i regel icke användas flera än en arbetstagare, må rast
inskränkas till 30 minuter eller ock utbytas mot ledighet för intagande av förtäring
å arbetsplatsen eller dylikt. Därest rast utbytes mot ledighet som nu sagts,
skall tiden för ledigheten icke frånräknas arbetstiden.

2 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva undantag från vad ovan
i 1 mom. stadgats.

I det särskilda yttrandet av herr Borgström har erinrats därom, att rastbestämmelserna
icke hade någon motsvarighet i de andra arbetstidslagarna.
Det vore utan tvivel till fördel, örn principaler och anställda sinsemellan finge
överenskomma örn, hur rasterna skulle regleras. Köpmännen, som ginge sida
vid sida med sina anställda i butiksarbetet, hade säkerligen icke mindre förståelse
än industriens och jordbrukets företagare för de anställdas behov av
rimlig ledighet under arbetsdagen. Vid sådant förhållande funnes icke heller
någon anledning att lägga hinder i vägen för arbetsgivare och arbetstagare
inom detaljhandeln att gemensamt ordna rasternas längd och förläggning med
hänsyn till vad som i varje särskilt fall kunde vara mest lämpligt från bägge
parternas synpunkter. Stadgandena örn raster borde därför utgå ur handelsarbetstidslagen.
De mindre jämkningar, som föreslagits av sakkunnigmajoriteten,
syntes icke vara tillfyllest.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Herr Borgströms principiella inställning, att bestämmelser rörande
raster borde utmönstras ur lagen, omfattas bland annat av länsstyrelserna
i Gotlands och Örebro län, Sveriges köpmannaförbund, handelns arbetsgivareorganisation,
svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges konditorförbund,
blomsterdekoratörernas riksförbund samt åtskilliga handélskamrar och lokala
köpmannasammanslutningar. Handelns arbetsgivareorganisation anför:

Vid arbetet i detaljaffärerna gå principaler och medhjälpare sida vid sida i
arbetet och mellan dem utvecklas mera personliga relationer än mellan chefer
och anställda i ett storindustriellt företag. För trivseln på arbetsplatsen är
det därför nödvändigt, att köpmannen och hans personal i görligaste mån söka
anpassa sig efter varandras individuella önskemål. Icke minst gäller detta
beträffande ett sådant spörsmål som rasternas anordnande. Det är organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

tionens bestämda övertygelse, att denna angelägenhet regleras vida bättre av
parterna än medelst lagstadganden. Parterna kunna vid rasternas förläggning
och fördelning taga hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall i fråga om
avståndet till den anställdes hem, kundfrekvensens växlingar olika dagar, personalens
intresse av längre sammanhängande ledighet viss veckodag o. s. v.
Det är visserligen riktigt, att arbetsgivare och arbetstagare kunna erhålla
arbetsrådets dispens att organisera rasterna på annat sätt än lagen stipulerar,
därest de så önska. Men varför skall överhuvud myndighets tillstånd erfordras
härför. Ingens intressen trädas för nära, örn köpmännen och deras medhjälpare
fritt få ordna rasterna efter vad de själva finna mest ändamålsenligt.
Det har icke heller ansetts nödigt att intaga rastföreskrifter i allmänna arbetstidslagen
eller i lantarbetstidslagen. Stadgandet i 5 § i) arbetarskyddslagen
har uppenbarligen ansetts tillfyllest. Det synes vara ännu mindre av behovet
påkallat att därutöver införa särskilda föreskrifter i handelsarbetstidslagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län är tveksam örn lämpligheten av att hava
bestämmelser örn raster intagna i lagen. I flertalet yttranden tillstyrkes
emellertid de sakkunnigas förslag.

Beträffande huvudregeln örn raster synas ett par särskilda yttranden
böra återgivas. Daco framhåller det olämpliga i att arbetsgivaren medgives
rätt att förlägga rasten till valfri del av arbetstiden. Det hade sålunda förekommit,
att vissa arbetsgivare för en del av sin personal förlagt rasten med
början 15 minuter efter arbetsdagens början. Ur arbetshygieniska synpunkter
vore det påkallat att införa en föreskrift örn rastens förläggning någorlunda
mitt på dagen, t. ex. icke förrän en fjärdedel av arbetstiden förflutit och icke
senare än att en fjärdedel av densamma återstode. Enahanda synpunkter hava
anförts av systembolagens personalförening. Svenska städernas förhandlingsorganisation
anser det icke erforderligt att fastställa rast till en timmes längd
vid exempelvis en arbetstid av 7 timmar, vilken på flera ställen i fråga örn
badhus tillämpades under veckans fem första söckendagar. Badfrekvensen
vore nämligen före kl. 16 i regel icke större än att måltider mycket väl kunde
intagas under avbrott i arbetet utan att särskilda avlösare behövde anställas,
vilket däremot vore nödvändigt, om personalen finge lämna arbetsplatsen
under en timmes tid.

I fråga örn det i 1 mom. tredje stycket under a) upptagna undantaget
göras erinringar i några yttranden. Sveriges köpmannaförbund anför:

De sakkunniga synas hava utgått från att de företag, varom är fråga, öppna
sina lokaler kl. 8 och stänga dem kl. 16 eller tidigare. Beträffande ett flertal
detaljhandelsföretag gäller emellertid, att de icke öppna sina lokaler förrän
kl. 9. Dessa företag pläga sommartid på lördagar stänga kl. 17. Arbetsrådet
har i ett antal fall beviljat sådana affärer tillstånd att på lördagar förkorta
rasten till 30 minuter. Dessa företag hava alltså erhållit samma dispens som
de företag, vilka öppna kl. 8 och stänga kl. 16. Samma bestämmelse som den
av de sakkunniga föreslagna borde gälla för butiker, som öppna kl. 9 och
stänga kl. 17. Detta kan ernås, örn i lagen stadgas, att försäljningslokal, vars
affärstid på lördagar uppgår till högst 8 timmar, må inskränka den i lagen
föreskrivna rasten till 30 minuter.

Departe ments* chefen.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 349.

Liknande synpunkter hava anförts av Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare, Medelpads köpmannaförbund, systembolagens personalförening
och svenska städernas förhandlingsorganisation.

Beträffande det föreslagna undantaget i 1 mom. tredje stycket
under b) framhålla Sveriges köpmannaförbund och några handelskamrar, att
detsamma borde utvidgas att omfatta alla företag. Endast därigenom kunde
undgås de svårigheter, som en kategoriklyvning i praktiken visat sig medföra.
Handelskammaren i Gävle anser, att förslaget nu bör godtagas men att undantagsbestämmelsen
bör upphävas efter utgången av lagens treåriga giltighetstid.

Vid tillkomsten av gällande arbetstidslag för detaljhandeln ansågos vissa
bestämmelser örn raster för de av lagstiftningen berörda erforderliga till deras
skydd. Av anförda skäl befanns det lämpligt att upptaga ifrågavarande bestämmelser
i arbetstidslagen och icke i arbetarskyddslagen, där de rätteligen
hörde hemma. Av en reservant inom de sakkunniga samt i åtskilliga yttranden
har nu yrkats, att rastbestämmelserna måtte utmönstras ur arbetstidslagen,
därvid det betonats, att berörda spörsmål bättre reglerades genom avtal
mellan parterna än genom lagstadganden. Vad sålunda anförts synes mig
emellertid icke böra föranleda ett frångående av den ståndpunkt, som statsmakterna
intogo för tre år sedan. Då i lagen intagna rastbestämmelser i vissa
fall otvivelaktigt kunna vara av värde för de anställda utan att de samtidigt
kunna anses vara alltför besvärande för arbetsgivarna, synas sådana bestämmelser
fortfarande böra finnas i lagen.

De sakkunniga hava emellertid i syfte att för vissa fall underlätta tillämpningen
av lagen, med bibehållande av gällande huvudregler, föreslagit uppmjukning
av rastbestämmelserna i två hänseenden. Därvid hava de sakkunniga
enligt min mening funnit lämpliga anordningar för att tillgodose det praktiska
livets krav. Jag kan såvitt angår undantaget för sådana arbetsställen, där
i regel icke användas flera än en arbetstagare, helt samt beträffande undantaget
i fråga örn dag före sön- eller helgdag med förkortad arbetstid eller dag i
viss anslutning till två sön- eller helgdagar med viss jämkning godtaga de sakkunnigas
förslag. I flera yttranden har påpekats, att möjligheten till avsteg
från huvudreglerna rörande raster å dag före sön- eller helgdag med förkortad
arbetstid borde anknytas icke enbart till stängningstiden utan till längden av
tiden för öppethållandet. Jag finner vad sålunda anförts riktigt och tillstyrker
ändring av de sakkunnigas förslag i enlighet därmed. I undantagsregeln torde
emellertid »försäljningslokal» böra utbytas mot »försäljningsställe». Nu ifrågavarande
undantagsregel blir något mera omfattande än vad de sakkunniga torde
hava tänkt sig, i det att den kommer att gälla även trettondagsafton, dagen före
Marie bebådelsedag, skärtorsdagen, valborgsmässoaftonen samt dagen före
Kristi himmelfärdsdag, allt givetvis under förutsättning att tiden för öppethållandet
uppgår till högst åtta timmar. Att undantagsregeln får denna innebörd
synes emellertid lämpligt för att ernå en enhetlig reglering.

Att i lagen utsäges vad som avses med rast samt i vad mån kräkning eller
ej av ledighet och rast i arbetstiden skall äga rum synes mig lämpligt i tyd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

lighetens intresse. Beträffande förläggningen av rast under arbetstiden kan
jag i sak instämma i vad Daco anfört. Det synes mig dock icke erforderligt
att i lagtexten införa detaljbestämmelser härutinnan. Enligt min mening kan
emellertid placeringen av en rast kort stund efter arbetets början eller före
arbetstidens slut icke stå i överensstämmelse med föreskriften i 5 § i) arbetarskyddslagen,
att raster skola vara »lämpligt förlagda».

10 §.

Gällande bestämmelser.

Denna paragraf innehåller detaljerade bestämmelser om arbetsgivares
skyldighet att verkställa anteckning örn övertid i journal, upprättad enligt av
arbetsrådet fastställt formulär, m. m. (första stycket), örn arbetstagares rätt
att taga del av övertidsjournal (andra stycket) samt örn förvaring av journal
m. m. (tredje stycket).

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava anfört, att bestämmelserna i första stycket, enligt vad
av arbetsrådet avgivna utlåtanden gåve vid handen, tolkats så, att arbetsgivaren
icke utan vidare vore pliktig att anskaffa och å arbetsplatsen förvara
övertidsjournal utan att skyldighet härtill förelåge endast örn övertid uttagits.
Från yrkesinspektionens sida hade framhållits, att denna tolkning — som
otvivelaktigt hade stöd i lagrummets avfattning — försvårade möjligheten till
en effektiv kontroll över lagens efterlevnad samt att den omständigheten att
övertidsjournal saknades på arbetsplatsen ej sällan ledde till att uttagen övertid
icke antecknades. Det hade vidare anförts, att arbetsrådets kungörelse med
formulär till övertidsjournal ävensom de i bokhandeln förekommande tryckta
övertids journalerna innehölle av arbetsrådet givna anvisningar för journalens
förande. Om anskaffandet av övertidsjournal gjordes obligatoriskt för alla
arbetsgivare, skulle härigenom kännedomen örn bestämmelserna på hithörande
område vinna ökad spridning. De sakkunniga hade, även med beaktande
av de betänkligheter, som härutinnan gjorde sig gällande, med hänsyn
till det nyss anförda ansett sig böra föreslå skyldighet för arbetsgivare att
anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal. De sakkunniga holle före,
att blotta tillvaron av en dylik bestämmelse skulle vara av stort värde ur ordningssynpunkt,
och ansåge sig icke böra föreslå straffansvar för underlåtenhet
att följa bestämmelsen. Med hänsyn därtill hade föreslagits en ändring i 15 §.
I anslutning härtill hava de sakkunniga framhållit, att arbetsgivare icke nödvändigtvis
behövde anskaffa tryckt övertidsjournal. Han kunde sålunda med
ledning av arbetsrådets formulär själv iordningställa en sådan journal.

I paragrafens andra stycke (motsvarande nuvarande första stycket) hade —
för att vinna överensstämmelse med vad som gällde enligt den allmänna arbetstidslagen
och lantarbetstidslagen — intagits stadgande örn att, därest anteckning
om övertid icke kunde göras första söckendagen i näst därpå följande
kalendervecka av den anledningen att då ännu ej kunde bedömas, huruvida
övertid förelåge, dylik anteckning skulle göras så snart det kunde ske.

Departe ments chefen.

Kungl. Martts proposition nr 349.

10 § skulle enligt de sakkunnigas förslag erhålla följande lydelse:

Det åligger arbetsgivaren att anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal,
upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

Har övertid uttagits, skall anteckning härom göras i ovannämnda journal senast
den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka eller, därest då icke
kan avgöras, huruvida övertid uttagits, så snart sådant kan bedömas. Nämnda
myndighet äger dock föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas
å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga örn sådant arbete å övertid,
som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning,
där övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället
och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut samt längden
av raster, som infalla under arbetstiden.

Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran
erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan hand
ling, däri anteckning enligt andra stycket skall göras, och skall journalen eller
handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat
beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen gjordes
däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Förslaget om obligatoriskt anskaffande av övertidsjournal avstyrkes endast
i två yttranden. Riksförsäkringsanstalten framhåller, att, om det skulle vara
någon mening med en föreskrift av angiven innebörd, denna borde förknippas
med straffansvar. Detta syntes dock icke gärna kunna ifrågakomma under
förevarande omständigheter. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att
bestämmelsen, örn straffpåföljd för underlåtenhet att efterfölja densamma icke
stadgas, i stor utsträckning torde komma att stanna på papperet och alltså
bliva skäligen meningslös.

Betänkligheter kunna givetvis, på sätt riksförsäkringsanstalten framhållit,
anföras däremot, att i lagen införes en föreskrift, vars överträdande icke lämpligen
torde kunna förbindas med straffansvar. Å andra sidan måste det otvivelaktigt
anses vara av värde, att övertidsjournal finnes tillgänglig, där arbetstidslagen
för detaljhandeln skall tillämpas, så att, örn övertidsarbete oförmodat
blir erforderligt, i lagen föreskriven anteckning därom kan göras i
stadgad ordning. Jag tillstyrker med hänsyn till vad sålunda anförts sådan
ändring av 10 §, att i ett första stycke föreskrives, att varje arbetsgivare bör
anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal. I övrigt tillstyrker jag
ändring av 10 § i saklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

11 §■

Gällande bestämmelser.

Enligt 9 § 1 morn. allmänna arbetstidslagen består arbetsrådet av minst sju
ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj :t-. Av ledamöterna skola två utses bland
personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt två bland personer,
föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna
minst 50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning
utses minst dubbelt så många suppleanter. — Övriga ledamöter i arbetsrådet
skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller
arbetarintressen. — Enligt 6 mom. i 9 § få ärenden, som behandlas av arbetsrådet,
avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro ense örn beslutet.
Flera än sju ledamöter få ej deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.
Vidare föreskrives, bland annat, att vid besluts fattande lika antal representanter
för arbetsgivare och arbetare skola närvara.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i
arbetstidslagen för detaljhandeln, utser Kungl. Majit jämlikt 11 § för viss
tid två med detaljhandelns förhållanden förtrogna ledamöter. En ledamot
skall utses bland personer, som kunna anses företräda arbetsgivarna, och vid
tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag
av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer,
som kunna anses företräda arbetstagarna, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet
ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.
För var och en av ledamöterna utses minst två suppleanter, förtrogna
med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet, som avses i
arbetstidslagen för detaljhandeln.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i sistnämnda lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. allmänna arbetstidslagen stadgas, närvara
båda de ledamöter, vilka utsetts i nyss nämnd ordning, eller för dem utsedda
suppleanter. X övrigt skola bestämmelserna i nämnda paragraf i till
lämpliga delar äga motsvarande giltighet.

Partsrepresentanter vid behandling av ärenden, som avses i lantarbetstidslagen,
utses enligt 9 § nämnda lag bland personer, föreslagna av svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, respektive landsorganisationen i Sverige.

De sakkunnigas utredning.

I de sakkunnigas lagförslag har 11 § i gällande lag upptagits i oförändrat
skick.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Arbetsrådet, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation
samt landsorganisationen i Sverige föreslå, att vid utseende av partsrepresentanter
enligt arbetstidslagen för detaljhandeln skulle gälla enahanda
bestämmelser som enligt lantarbetstidslagen, d. v. s. att en ledamot skulle
utses bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd,
och en ledamot bland personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige. För en dylik ordning talade — utöver önskvärdheten att åstadkomma
en likformighet mellan arbetstidslagarna — den omständigheten, att på
såväl arbetsgivarsidan som arbetstagarsidan inom detaljhandelns område
funnes organisationer, som numera intoge en dominerande ställning och som
vore nära förbundna med respektive svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.

Departe ments chefen.

Kungl. Majda proposition nr 349.

Besparingsberetlningens förslag.

I den förut denna dag anmälda propositionen angående anslag till arbetsrådet
m. m. har omnämnts, att besparingsberedningen i avgiven promemoria
framställt förslag till, bland annat, vissa ändringar i arbetsrådets sammansättning.
Enligt förslaget skulle högst fem ledamöter få deltaga i arbetsrådet vid
besluts fattande. Över promemorian hava yttranden avgivits av myndigheter
och sammanslutningar. På sätt närmare framgår av nämnda proposition har
jag funnit mig icke kunna tillstyrka ändring av gällande lagregler i det hänseende,
varom sålunda varit fråga.

I anslutning till vad som anförts i några yttranden föreslår jag den ändring
i de sakkunnigas förslag, att partsrepresentanter för deltagande i arbetsrådet
vid behandlingen av ärende enligt arbetstidslagen för detaljhandeln skola
utses, en bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och en bland personer, föreslagna av landsorganisationen i
Sverige. Besparingsberedningens förslag synes, i enlighet med vad nyss
anförts, icke böra föranleda ändring i förevarande lag.

12-14 §§.

Dessa paragrafer i gällande lag, i fråga örn vilka ändringsförslag icke framställts
vare sig av de sakkunniga eller i yttrandena, hava utan ändring upptagit®
i departementsförslaget.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § åligger hönö]», straffas han enligt 15 §
första stycket med dagsböter.

I 15 § andra stycket föreskrives, att arbetsgivare, som mot bättre vetande
lämnat oriktig uppgift i anteckning, som avses i 10 §, skall straffas med dagsböter
ej under fem.

I första stycket av 15 § hava de sakkunniga föreslagit ändring av innebörd
att straffbestämmelsen icke skall gälla underlåtenhet att anskaffa övertidsjournal.

De sakkunnigas förslag synes mig böra med allenast en formell jämkning
i andra stycket upptagas i departementsförslaget.

16 §.

Förseelse mot arbetstidslagen för detaljhandeln åtalas enligt 16 § första
stycket vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Jämlikt andra stycket skola böter, som ådömas enligt lagen, tillfalla kronan.

De sakkunniga hava icke föreslagit ändring beträffande denna paragraf.

Magistraten i örebro, som erinrar om att bestämmelser sådana som de i
första stycket upptagna återfunnes även i en del andra lagar och författningar,
anför, att det funnes poliskammare, vilka icke hade domsrätt.

Då det numera icke finnes någon poliskammare med domsrätt i riket, synes
jämkning av ordalagen i första stycket böra vidtagas.

Kungl. Majlis proposition nr 349.

17 och 18 §§.

Dessa paragrafer i gällande lag, i fråga om vilka ändringsförslag icke framställts
vare sig av de sakkunniga eller i yttrandena, hava utan ändring upptagits
i departementsförslaget.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

Gällande bestämmelser.

1939 års lag trädde i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 1939 och i övrigt den 1 januari 1940 samt gäller,
såsom förut nämnts, till och med den 31 december 1942. Lagen skulle dock
icke i fråga, som avses i 8 §, verka rubbning i sådant före den 1 juni 1939
träffat skriftligt avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gällde för
viss, den 1 januari 1940 ännu icke tilländalupen tid. Beträffande förseelse
mot lagen, som begåtts under tiden för dess giltighet, skall vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla efter den 31 december 1942.

De sakkunnigas utredning.

Med hänsyn till att nu gällande lag, varigenom infördes den första lagliga
arbetstidsregleringen pä detaljhandelns område, varit i kraft endast omkring
två år (de sakkunnigas utredning avlämnades i februari 1942) och då på
grund härav tillräcklig erfarenhet örn lagens verkningar i vissa avseenden ej
hunnit vinnas, hava de sakkunniga föreslagit, att jämväl den nya lagen skall
erhålla provisorisk giltighet, förslagsvis under en tid av tre år. Den i övergångsbestämmelsen
till gällande lag intagna föreskriften, att lagen i fråga
som avses i 8 § icke skall verka rubbning i vissa avtal, har enligt de sakkunnigas
mening icke längre synts behöva bibehållas.

De sakkunniga hava med hänsyn härtill föreslagit, att den nya lagen skall
träda i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet, den
1 juli 1942 och i övrigt den 1 januari 1943 samt gälla till och med den 31
december 1945.

De sakkunnigas förslag, mot vilket erinran icke framställts i yttrandena,
synes böra godtagas med allenast den jämkningen, att tidpunkten den 1 juli
flyttas till den 1 augusti.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av
1 § allmänna arbetstidslagen.

För att något gemensamt tillämpningsområde för nu gällande arbetstidslag
för detaljhandeln och den allmänna arbetstidslagen icke skulle uppkomma
förordnades genom lag den 22 juni 1939 (nr 288), att 1 § j) i lagen den 16 maj
1930 om arbetstidens begränsning från och med den 1 januari 1940 till och
med den 31 december 1942 skulle hava ändrad lydelse, innebärande att från
tillämpningen av den allmänna arbetstidslagen undantoges arbete, varå
arbetstidslagen för detaljhandeln ägde tillämpning.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Departe ments ehefen.

I överensstämmelse med förslag av de sakkunniga, mot vilket erinran icke
framställts i yttrandena, har jag funnit mig böra föreslå motsvarighet till nyssnämnda
lag av den 22 juni 1939 av den innebörd, att 1 § j) i allmänna arbetstidslagen
från och med den 1 januari 1943 till och med den 31 december 1945
skall hava ändrad lydelse.

Förslaget till butikstängningslag.

I fråga örn butikstängningslagen hava de sakkunniga föreslagit mera omfattande
ändringar i förhållande till nu gällande bestämmelser än i arbetstidslagen
för detaljhandeln. De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak
följande.

Den vanliga affärstiden skall å söckendag i regel sluta klockan 18, medan
enligt nuvarande lag öppethållande medgives till klockan 19. Butik, där handel
idkas huvudsakligen med tobaksvaror, konfektyrer och periodiska skrifter skall
dock få hållas öppen till klockan 19. Den enligt 5 § andra stycket i gällande
lag medgivna rätten för kommuner att bestämma örn utsträckt affärstid i vissa
fall har icke bibehållits. I dess ställe har införts dels bestämmelse att butik,
där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin eller bagerioch
konditorivaror, å söckendag skall få hållas öppen mellan klockan 7.30 och
klockan 8, dels ock ett stadgande i 11 § 3 mom. under 6), enligt vilket särskilt
tillstånd att hålla öppet två timmar under sön- eller helgdag skall kunna lämnas
blomsterhandel, kombinerad konfektyr-, frukt- och blomsterhandel eller fotografiateljé.
— Åt en central myndighet —- arbetsrådet — skall uppdragas att
träffa avgöranden och avgiva utlåtanden angående lagens tillämpning. Befogenheterna
att fastställa beslut örn kommunala avvikelser från den vanliga affärstiden
samt att fatta beslut örn särskilt tillstånd till annan affärstid än den
vanliga skall överflyttas från de nuvarande tillståndsmyndigheterna till arbetsrådet.
Vid arbetsrådets handläggning av butikstängningsärende skola, utöver
de tre av Kungl. Majit utan förslag utsedda ledamöter, som tjänstgöra vid behandlingen
av ärenden enligt samtliga arbetstidslagar, deltaga sex av Kungl.
Majit särskilt utsedda ledamöter, representerande olika intressen inom butikstängningslagens
tillämplighetsområde. — 111 § 1 mom. har införts en bestämmelse
av innehåll, att stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige eller kommunalnämnd
skall äga uppdraga åt nämnd, beredning eller styrelse att avgiva yttrande
i butikstängningsärende. Beträffande 11 § 3 mom. hava, utöver det att förut
omnämnt tillägg gjorts, vissa jämkningar, huvudsakligen av formell art, vidtagits.

Innan jag övergår till behandling paragrafvis av departementsförslagets bestämmelser
må nämnas, att de i gällande lag förefintliga underrubrikerna i
enlighet med förslag av de sakkunniga oförändrade upptagits i departementsförslaget,
därvid de dock delvis omfatta andra paragrafer än i gällande butikstängningslag.
Underrubrikerna äro »Lagens tillämpningsområde m. m.»
(1—3 §§), »Den vanliga affärstiden» (4 och 5 §§), »Kommunala avvikelser»
(6—10 §§), »Särskilt tillstånd till annan affärstid an den vanliga» (11 och 12 §§)
samt »Allmänna bestämmelser» (13—18 §§).

Kungl. Majlis proposition nr 349.

1 §■

Gällande bestämmelser.

Med butik förstås enligt 1 mom. försäljningsställe, där detaljhandel idkas.
Såsom butik betraktas i lagen även rakstuga, frisersalong och fotografiateljé.

Butik får enligt 2 mom. första stycket hållas öppen för allmänheten endast
under tid, då det är medgivet enligt butikstängningslagen (affärstid). I
andra stycket av samma moment föreskrives, att — utan hinder av bestämmelserna
i lagen — kund dock får betjänas, som inkommit i försäljningslokal,
rakstuga, frisersalong eller fotografiatelje å affärstid, samt vara utlämnas eller
försändas, som sålts i butik å tid, då försäljning lagligen kunnat ske.

Slutligen föreskrives i 3 morn., att yrkesmässig försäljning till allmänheten
av viss vara annorstädes än i butik får ske endast å affärstid för handel
med dylik vara.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava i 2 mom. andra stycket föreslagit en ändring av närmast
redaktionell innebörd, nämligen att uttrycket »å tid, då försäljning lagligen
kunnat ske» skulle utbytas mot uttrycket »under affärstid eller till kund,
som nyss sagts». Av sistnämnda formulering skulle framgå, att vara, som per
telefon eller på annat sätt beställts i butik utom affärstid, icke finge utlämnas
eller försändas förrän å tid, då butiken åter finge hållas öppen.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Beträffande 1 mom. framhåller magistraten i Askersund, att föga anledning
funnes att till butik räkna fotografiateljé, som ju i regel ej expedierade
varorna samtidigt med beställningen, varför det egentliga arbetet företoges
å tid, som icke berördes av affärens öppethållande. Liknande synpunkter hava
såvitt angår fotografiateljé, där försäljning av fotografiska artiklar icke sker,
anförts av slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm. Kanslipolisintendenten
i Stockholm yrkar, att betydelsen av ordet butik klarlägges på ett sätt,
som ej kan vålla missförstånd.

Ångermanlands köpmannaförbund anser, att bestämmelserna rörande utlämning
av telefonbeställda varor i andra stycket av 2 mom. säkerligen komme
att medföra vissa svårigheter vid lagens tillämpning i praktiken. Det vore
önskvärt, att lagen icke lade hinder för detta slag av försäljning, då den förekomme
i synnerligen ringa omfattning och endast vid oundgängliga behov.

Fotografiateljéema infördes år 1938 i butikstängningslagen, sedan förslag
därom biträtts praktiskt taget enhälligt i då avgivna yttranden. Tillräckliga
skäl att nu undantaga dem finner jag icke föreligga. Det synes emellertid
böra påpekas, att förbudet i lagen gäller öppethållandet av lokalerna, däremot
ej utförande av fotografiarbete, t. ex. i hemmen.

Att i lagtexten närmare än vad redan är gjort utforma innebörden av ordet
butik synes mig icke lämpligt. Därest, såsom jag i det följande föreslår, frågor
rörande lagens tillämpningsområde hädanefter skola avgöras av arbetsrådet,
kommer säkerligen snart en fast praxis att utbildas.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Mot den av de sakkunniga föreslagna ändringen i 2 mom. andra stycket
har jag intet att erinra.

2 §■

Gällande bestämmelser.

I 2 § finnas i 12 punkter uppräknade de fall, då butikstängningslagen icke
alls äger tillämpning å viss butik eller viss försäljning. Endast punkterna 1),

3), 6), 7) och 9) synas mig böra närmare omförmälas i nu förevarande sammanhang.

Under punkten 1) upptages försäljning, som bedrives under utövning av
eller i samband med ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt
därvid till avhämtning eller försändning icke försäljas andra varor än lagad
mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta skrifter. -—
I punkten 3) omförmäles försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra
för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker
från upplagsställe, där andra varor ej saluföras. — Punkten 6) upptager försäljning
av konfektyrer i förpackning eller färsk frukt från automatapparat,
som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves
av butiksinnehavaren. — Punkten 7) undantager från lagens tillämpning försäljning,
som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning
och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmanna- eller
trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst. — Slutligen är i punkten 9)
undantagen försäljning, utan samband med annan handel, av periodiska
skrifter eller av dylika eller andra tryckta skrifter, där försäljningen sker
utomhus.

De sakkunnigas utredning.

Beträffande 2 § hava de sakkunniga allenast föreslagit en omformulering
av punkten 9) i syfte att uttryckligen framhäva, att undantaget, även i vad
det avser utomhusförsäljning, gäller endast för försäljning, som sker utan
samband med annan handel. Enligt sakkunnigförslaget skulle punkten erhålla
följande lydelse:

9) försäljning, utan samband med annan handel, dels av periodiska skrifter
och dels utomhus jämväl av andra tryckta skrifter.

I särskilt yttrande av herr Wingård har anförts:

Försäljningen av varor från automatapparater på annan tid än butikstid
begränsades i 1939 års lag till att gälla endast konfektyrer i förpackning samt
färsk frukt. Bestämmelsen har bibehållits oförändrad i de sakkunnigas lagförslag.

Den inskränkning, som företogs i 1939 års butikstängningslag, torde främst
ha betingats av en sådan syn på automathandeln, som utgick från att denna
vore ett avsteg från detaljhandelns önskvärda utveckling i bland annat sanitärt
avseende. Därjämte påverkades inställningen till automathandeln även
av hänsyn till konkurrensförhållandena med butikshandeln samt av vissa
sociala synpunkter, såsom t. ex. att automaterna vore ägnade att motverka ungdomens
fostran till sparsamhet och att de i vissa fall utgjorde anledning till
brottsliga handlingar av minderåriga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Denna allmänna syn på automathandeln anser jag mig icke kunna dela.
Vad beträffar de sanitära vådor, vilka skulle kunna föreligga vid varuförsäljning
genom automat, äro påtagligen dessa begränsade till livsmedel eller i
allmänhet för förtäring avsedda varor, och det är synbarligen ur denna synpunkt
inkonsekvent att i en lagstiftning tillåta automathandel endast för vissa
slag av just sådana varor men förbjuda den för alla övriga. Det finnes påtagligen
en hel del artiklar, som väl lämpa sig för automatförsäljning utan
att några som helst sanitära vådor kunna påvisas vid en sådan försäljningsform,
t. ex. tekniska och kosmetiska artiklar, såsom munvatten, tandkräm, hårvatten
etc.; tandborstar och rakblad i förpackningar; fotografisk film; brevpapper,
skosnören, näsdukar och vissa andra standardiserade ekiperingsartiklar
etc. De sanitära vådorna för automatförsäljning av livsmedel kunna
säkerligen i hög grad begränsas genom användning av lämpliga förpackningar.
Med den rikedom på moderna förpackningsmaterial, som finnes — såsom
t. ex. plåt, glas, papp, cellofan etc. — behöver på intet sätt den sanitära risken
eller faran för kvalitetsförsämring bli större än vid vanlig butikshandel, vare
sig det gäller varor i originalförpackningar eller på annat sätt omsorgsfullt
förpackade varor för förtäring. I betraktande av den snabba utveckling, i
vilken tillverkningen av automater för närvarande befinner sig i tekniskt avseende,
kan man också förvänta, att automaternas konstruktion stadigt förbättras
i syfte att förebygga sådan varuförsämring, som kan tänkas ske genom
damm, nederbörd eller särskilt häftiga temperaturväxlingar.

En annan invändning, vilken riktats mot automathandeln och som torde
lia varit medverkande vid tillkomsten av de inskränkande bestämmelserna
rörande denna, är att den skulle föranleda en ojämn konkurrens med butikshandeln
och därigenom i viss mån motverka dennas möjligheter att utveckla
sig affärsmässigt rationellt. Jag vill i detta avseende hänvisa till ett påpekande,
som gjordes av kooperativa förbundets styrelse i dess år 1941 avgivna
yttrande över 1938 års tobakshandelsutrednings betänkande. Detta betänkande
hade särskilt funnit varuutlämningen genom kiosker utgöra ett
hinder för en affärsmässigt rationell utveckling inom tobakshandeln. Styrelsen
framhöll, huru den grundläggande missuppfattningen hos utredningen på
denna punkt syntes vara, att den i alltför hög grad föreställde sig den enda
möjliga formen av rationalisering inom varudistributionen som en koncentration,
d. v. s. som en minskning eller ett tillbakahållande av försäljningspunkternas
antal och en motsvarande ökning av deras företagsstorlek. Helt visst
kan en för folkhushållct nyttig rationalisering inom varudistributionen ske
även på detta sätt, men endast när det gäller härför lämpade varubranscher
samt under förutsättning, att inköpsförhållanden och varuvägar inom dessa
äro sådana, att koncentrationen betyder en nämnvärd förenkling och förkortning
av varuvägen, räknad i hela dess sträckning från producent till konsument.
Rör det sig å andra sidan örn dagliga behovsvaror, där en långt driven
standardisering genomförts redan inom produktionen och mellanstadierna på
vägen till detaljdistributören i praktiken eliminerats, behöver varans tillhandahållande
i ett mycket stort antal försäljningspunkter ingalunda vara ett
kriterium på en mindre långt framskriden rationalisering än örn försäljningspunkterna
äro färre, allt tinder förutsättning att de totala förmedlingskostnaderna
kunna hållas relativt små. Skulle ett övervägande antal av våra dagliga
behovsartiklar, framhöll styrelsen, komma att tillhandahållas i hållbara
och hygieniska förpackningar av tillverkare med stadgat anseende för omsorg
örn kvaliteten, synes distributionen till den konsumerande allmänheten
också kunna komma att ske genom en detaljhandelsapparat av i huvudsak
helt annat utseende och med väsentligen andra funktioner än nu och beträffande,
vilken en mer eller mindro mekaniserad utlämning i ett stort antal

Bihang till riksdagens protokoll 1912. I sami. Nr 349. 105242 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

försäljningspunkter, motsvarande konsumenternas berättigade anspråk på bekvämlighet
måste antas bli ett av de dominerande dragen.

Dessa synpunkter, vilka i det anförda sammanhanget särskilt avsågo
kioskhandeln, ha enligt min åsikt visst berättigande även beträffande automathandeln.
Inom alla delar av varuproduktionen försöker man i ständigt
stigande utsträckning att genom ökad mekanisering underlätta och förbättra
tillverkningen för att härigenom nedbringa kostnaden för varuframställningen.
Dessa rationaliseringssträvanden omfatta också, både när det gäller livsmedel
och andra varor, framställning av varor i direkt till kunderna färdigställda
förpackningar. Dessa strävanden, vilka hunnit betydligt längre i andra
länder än i vårt, men som även hos oss omfatta en växande mängd av de dagliga
förnödenheterna, avse just att genom en mekanisering av själva distributionssättet
kunna tillhandahålla varorna på ett billigare sätt än vad nu är
fallet. Örn handelns utövare äro så fångna i uppfattningen örn behovet av
skydd för sina respektive näringsgrenar, att de på allt sätt söka förhindra en
utveckling, som står helt i överensstämmelse med den moderna tiden, bör
dock en lagstiftning, som avser att reglera handeln även i konsumenternas
och folkhushållets intressen, icke ens oavsiktligt skänka ett stöd åt
dylika tendenser. Liksom fallet varit på andra områden, där man med stöd
av liknande betraktelsesätt sökt förhindra eller fördröja en rationalisering, är
även motståndet mot en i möjligaste mån mekaniserad varuutlämning inom
handeln uttryck för en kortsynt blick på utvecklingen hos näringsidkarna
själva. Det är redan sedan lång tid tillbaka påtagligt, huru genom originalförpackningarnas
utbredning inom t. ex. livsmedelsproduktionen och handeln
expedieringsarbete inom den vanliga butikshandeln kunnat på ett vinstgivande
sätt rationaliseras, vilket i andra länder, främst i Förenta staterna,
lett till uppkomsten av en i vittomfattande utsträckning automatiserad butikshandel,
de s. k. självexpedieringsbutikerna. I växande utsträckning omlägga
i Förenta staterna framåtgående företagare inom detaljhandeln, små likaväl
som stora, sitt försäljningssätt efter de här vunna erfarenheterna. Det synes
under sådana förhållanden helt ligga i butikshandelns eget intresse att främja
i stället för att motsätta sig en sådan utveckling av varuutlämningen, vilken
måste bidraga till att antalet för standardiserad varuutlämning lämpade förpackningar
stadigt ökas, detta så mycket mera som butikshandelns utövare
ligga närmast till att själva omhänderha och draga nytta av en vidgad automatförsäljning.

Såsom ett av de förnämsta skälen mot automathandelns utveckling har
vidare anförts, att den bidragit till en ökning av ungdomsbrottsligheten. Utan
att på något sätt vilja förringa den sociala betydelsen av att alla de åtgärder
vidtagas, som kunna förebygga eller begränsa en sådan ökning, vill jag dock
uttala, att jag finner det i hög grad tvivelaktigt, huruvida det verkliga botemedlet
mot en tilltagande ungdomsbrottslighet ligger i ett förbud eller en begränsning
av vissa former av varuutlämning, vilka förutsättas innebära särskilda
frestelser för ungdomen, beroende på att varor och pengar äro särskilt
lättåtkomliga.

Den av centralförbundet för socialt arbete tillsatta kommittén för utredningen
av ungdomsbrottsligheten har nyligen i en redogörelse framhållit, att de
främsta kriminalitctsalstrande faktorerna för ungdomen äro tillgrepp av motorfordon
och cyklar samt frestelser till stölder i konfektautomater, konfektyrkiosker
och varuhus. Kommittén framhåller dock samtidigt, att motåtgärderna
för att minska frestelsetillfällena icke få drivas så långt, att de verka
hämmande på den tekniska samhällsutvecklingen. Att cyklar äro begärligt
tjuvgods kan enligt kommitténs mening sålunda inte tagas till intäkt för rigorösa
åtgärder, som försvåra för gemene man att få ut den största möjliga prak -

Kungl. Majlis proposition nr 349. 51

tiska nytta av detta färdemedel, och att förbjuda de öppna diskarna i varuhusen
kan naturligtvis ej heller komma i fråga endast av den orsaken, att det
finns folk, för vilka en öppen och obevakad disk kan bli en frestelse till
tjufnad. Konfektautomaterna anser kommittén utgöra en allvarlig brottsorsak
för mångå ungdomar, enär godsakerna fresta ungdomen mer än de
aldre. Ehuru jag icke delar uppfattningen, att man ens i fråga örn konfektautomaterna
bör tillgripa förbud, synes det mig likväl ur de synpunkter, som
kommittén anfört, vara i slående grad inkonsekvent att i lagen upprätthålla
en bestämmelse, som förbjuder all slags automatförsäljning utom just den,
vilken enligt uppgift innebär den största frestelsen för ungdomen, nämligen
.A. '' ock g°dsaksförsäljningen. Vore det så, att inskränkningen i rätten att
sälja varor från automatapparater hade sitt starkaste motiv i önskemålet att
förebygga en ökning av ungdomsbrottsligheten, borde val nämligen konfektautomaterna
vara de, som i första hand drabbades av förbudet.

Ej heller torde man genom förbud mot eller begränsning av automatförsäljning
av varor — vare sig dessa utgöra frukt, godsaker eller andra särskilt
begärliga artiklar — effektivt kunna skydda yngre eller andra särskilt
©förständiga personer mot att slösa bort sina tillgångar på dylika varor. Eli
dessa ej längre åtkomliga i automater, står det ju vederbörande fritt att inköpa
dem i butikshandeln och det enda medlet att effektivt reglera sådana
inköp vore då absolut förbud mot försäljning av vissa varor till barn under
viss ålder eller också införande av en ordnad ransonering med hithörande
administrativa anordningar. Något dylikt torde dock ej på något håll ha
ifrågasatts.

Undertecknad har därför för sin del ansett önskvärt, att bestämmelsen i
det framlagda lagförslaget ändras därhän, att från butikstängningslagens
giltighetsområde undantages försäljning från automatapparater av sådana
paketeiade laroy vilkas tillhandahallande på dylikt sätt icke är på grund av
bestämmelse i annan lag inskränkt eller förbjudet eller som på grund av
hygieniska skäl kan befinnas vara olämplig.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

I fråga om punkten 1) anföra Sveriges bageriidkare!örerling, Stockholms
bageriidkare!förening och Stockholms bageriindustrifförening:

Eöi en ingarna mäste betona vikten av att en riktig och rimlig gränsdragning
sker mellan å ena sidan restauranger, kaféer och konditorier såsom befriade
från butikstängningslagens föreskrifter samt å den andra bageributiker
såsom underkastade bestämmelserna i lagen. Var gränsen skall dragas för
»ordnad» dylik rörelse har visat sig svårt att klarlägga, varav följden blivit,
att en omfattande osund konkurrens bedrives av företag, vilka genom att placera
ett eller ett pär bord med stolar i försäljningslokalen menat sig uppfylla
lagens fordringar på »ordnad» rörelse. Arbetstidsutredningen angående affärsoch
kontorsanställda framhöll vid lagens tillkomst, att endast verkliga restauiangel,
kaféer och konditorier vore ämnade att befrias från butikstängningslagens
reglering. Departementschefen uttalade emellertid vid samma tillfälle,
att förutsättning för undantaget skulle vara, bland annat, att serveringsi
grelsen skulle vara ordnad, d. v. s. i första hand flit bord och stolar funnes,
där gästerna kunde serveras. Synbarligen är det på detta uttalande, som den
osunda konkurrensen består. En skärpning av lagens fordringar i överensstämmelse
med de sakkunnigas verkliga mening torde böra ske på så sätt, att
uttrycket »ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse» ersättes med »verklig
serveringsrörelsc» eller i varje fall att »ordnad» ersättes med »verklig».
Det torde vidare böra klart uttalas, att för verklig sådan rörelse minst erfordras

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 349.

s. k. kafékök, d. v. s. kök för tillagning av i dylik rörelse vanligen förekommande
drycker, jämte särskild serveringslokal eller servering av aen omfattning
att densamma erfordrar särskild servitris. — De möjligheter, vilka tor
närvarande föreligga att kringgå lagen, hava bidragit till en ur många synpunkter
föga önskvärd utveckling för detta område.

Beträffande punkten 3) har bensindistributörers riksförbund yrkat, att
det nuvarande däri upptagna undantaget måtte utgå ur lagen. Lagen borde
inbegripa även utminuteringsställen för motorbränsle, smörjoljor och andra
för framförande av motorfordon nödvändiga varor, men dock med sådan
undantagsbestämmelse, att öppethållning kunde anordnas genom jouitjänst
på »övriga tider å dygnet» samt å sön- och helgdagar. Den ekonomiska bördan
av en obegränsad öppethållningstid på besinstationerna bures ej av oljebolagen
utan av de mindre välsituerade bensindistributörerna.

Beträffande punkten 6) må nämnas, att de sakkunnigas förslag i allmänhet
tillstyrkes i yttrandena. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det
med hänsyn till bland annat svårigheterna för kunderna att kontrollera beskaffenheten
av varor, som försåldes från automat, och även ur ordningssynpunkt
vore välbetänkt, att automathandeln icke lämnades frihet att utveckla
sig mer än vad som redan skett.

För herr Wingårds reservation uttala sig bland andra medicinalstyrelsenr
Överståthållarämbetet, kooperativa förbundet, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare samt kommunalnämnden i Nacka. Överståthållarämbetet
framhåller, att butikstängningslagen, som ursprungligen varit avsedd
att tillvarataga de i detaljhandeln anställdas intressen, icke borde få förändras
till en lagstiftning, som av konkurrenshänsyn lade hinder i vägen for ett utnyttjande
inom detaljhandeln av den moderna tekniken.

Slakthus- och saluhalls styr elsen i Stockholm anmärker i förevarande sammanhang,
att det utom de i lagen uttryckligen reglerade automaterna funnes
ett antal friliggande automater, som dreves av särskilda företag. Då någia
direkta föreskrifter icke funnes för dessa automater, hade det ansetts, att
lagens bestämmelser örn affärstid skulle äga tillämpning för all handel från
dem. Med hänsyn till de ganska betydande kapitalinvesteringar, som gjorts
för automaternas anskaffande, hade för Stockholms del hittills icke vidtagits
några mera genomgripande åtgärder för reglering av denna handel. Innehavare
av dylika apparater hade meddelats tillstånd att till utgången a\ åi
1941 på oförändrade villkor bedriva försäljning från dylik automat. Det
syntes önskvärt, att frågan om de friliggande automaterna i detta sammanhang
klarlades. ...

Å andra sidan göras flera uttalanden för helt borttagande av undantaget toi
automathandeln. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att det kunde hava
varit större skäl att medgiva försäljning från automat av paketerade nödvändighetsvaror
än av de nu tillåtna lyxvarorna. Socialstyrelsen förordar for
sin del förbud mot automathandel över huvud (försäljning av t. ex. frimärken
eller perrongbiljetter åsyftades dock icke), främst ur barnavårdens och ungdomsskyddets
synpunkt. Kommunalborgmästarna i Karlskoga och Kumla uttala
sig i samma riktning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 349.

Vad angår punkten 7) anför landsfiskalen i Karlskoga distrikt, med vilken
kommunalborgmästaren i Karlskoga instämmer, att stadgandet torde innebära,
att exempelvis torghandel med de i punkten angivna varorna är undantagen
från butikstängningslagen, örn försäljningen bedrives av lantbrukare,
trädgårdsodlare eller fiskare, men däremot icke undantagen örn torghandeln
idkas i andra hand med samma slags varor. En dylik kategoriklyvning av
torghandelns utövare vore knappast lycklig, helst som avsevärda svårigheter
att kontrollera, örn försäljningen skedde direkt av producenten eller icke,
givetvis måste uppstå.

I fråga om punkten 9) har intet uttalande gjorts i yttrandena.

Beträffande det i förevarande paragraf under 1) stadgade undantaget
från lagens tillämpning för försäljning, som bedrives under utövning
av eller i samband med restaurang-, kafé- eller konditorirörelse,
gäller såsom förutsättning, dels att rörelsen är »ordnad» och dels
att överhuvud icke — alltså ej under någon del av dagen — andra varor säljas
till avhämtning eller försändning än lagad mat, bageri- och konditorivaror,
alkoholfria drycker eller tryckta skrifter. Till konditorivaror räknas även konfektyrer.
De sakkunniga hava icke föreslagit någon ändring av detta undantagsstadgande.
Från bageriidkaresammanslutningarnas sida har emellertid
framhållits, att bestämmelsen, att rörelsen skulle vara »ordnad», icke vore tillräcklig,
varför strängare föreskrifter påyrkades, helst ett stadgande att »verklig
serveringsrörelse» skulle föreligga för att undantagsbestämmelsen skulle
vara tillämplig. »Verklig» vore endast sådan rörelse, i vilken åtminstone s. k.
kafékök förefunnes och särskild servitris erfordrades.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå ändring i gällande,
av de sakkunniga godtagna bestämmelser.

Vad angår undantaget under 3) för försäljning av varor, erforderliga
för framförande av motorfordon, må omnämnas, att de spörsmål,
som bensindistributörers riksförbund berört i sitt yttrande, behandlades
redan vid tillkomsten av gällande lag. Statsmakterna togo då ställning i
saken och funno ett undantag erforderligt. Jag finner ej skäl att nu frångå den
ståndpunkt, som då intogs. Emellertid vill jag erinra därom, att i 1939 års
proposition i ämnet påpekades, att en bestämmelse i lagen om undantag från
densamma för försäljning av nu ifrågavarande slag naturligtvis icke utgjorde
hinder för frivilliga överenskommelser örn jourtjänst eller annan anordning
för att undvika, att samtliga försäljare på grund av konkurrensen holle öppet
även under kvällar och nätter.

Enligt undantaget under 6) äger butikstängningslagen icke tillämpning
å försäljning av konfektyrer i förpackning eller färsk frukt från
au t o mat apparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras,
och som handhaves av butiksinnehavaren. Annan försäljning från automatapparat
faller däremot under lagens bestämmelser. Vad åtminstone Stockholm
beträffa]- får enligt meddelade dispensbeslut försäljning av nyss omnämnda
varor från friliggande automater ske praktiskt taget dygnet runt.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 349.

De sakkunnigas majoritet har icke föreslagit ändring beträffande nu ifrågavarande
undantag; en reservant bland de sakkunniga har emellertid framlagt
förslag rörande avsevärd utvidgning av möjligheterna för handel från automatapparater.

Åtskilliga skäl tala enligt min mening för mindre restriktiva bestämmelser
än de för närvarande gällande i fråga örn handeln från automatapparater såväl
med hänsyn till omfattningen av de varuslag, som skola få försäljas, som med
hänsyn till de för detta slags handel i övrigt gällande bestämmelserna, å
andra sidan vill jag medgiva, att mot ifrågavarande slags handel med visst fog
kan anföras, att densamma är ägnad att medföra vissa ur sociala och andra
synpunkter mindre tillfredsställande förhållanden.

A id övervägande av vad som anförts för och emot automathandeln har jag
stannat för att nu icke föreslå någon ändring av gällande bestämmelser.

Yad i några yttranden framhållits mot undantaget under 7) rörande
försäljning av egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller
fisk av egen fångst är enligt min mening icke av beskaffenhet att böra
föranleda ändring av nämnda undantag.

Beträffande slutligen undantaget under 9) för försäljning i viss
ordning av tryckta skrifter synes de sakkunnigas förslag, mot vilket
erinran icke framställts i yttrandena, böra godtagas.

3 §■

Denna jjaragraf, som saknar motsvarighet i gällande butikstängningslag,
reglerar arbetsrådets befattning med frågor rörande tillämpningen av butikstängningslagen.
Paragrafen har i de sakkunnigas förslag avfattats i nära överensstämmelse
med motsvarande lagrum (3 §) i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln.

Enligt sakkunnigförslaget skulle paragrafen, som däri upptagits såsom 13 §,
hava följande lydelse:

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första stycket
förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant äskar
eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen ej meddelas,
förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stjmket avses har
arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare eller den, vars rätt av
frågan beröres, avgiva utlåtande.

I detta sammanhang må omnämnas, dels att beslut enligt 5 § i gällande lag
örn kommunal avvikelse jämlikt 7 § skall underställas vederbörande länsstyrelse,
dels ock att i 11 §, som innehåller bestämmelser örn tillstånd i vissa fall
för näringsidkare att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes
idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med
bestämmelserna i lagen, beträffande tillståndsmyndighet stadgas, att tillstånd
meddelas för Stockholm av Överståthållarämbetet, för övriga städer av

Kungl. Maj:ts ''proposition nr. 349. 55

magistrat eller, där sådan ej finnes, av kommunalborgmästare och för landet
av länsstyrelse.

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda föreslog på
sin tid, att endast länsstyrelserna skulle vara tillståndsmyndigheter enligt 11 §. I
propositionen nr 96 till lagtima riksdagen 1939 föreslogs, med hänsyn till länsstyrelsernas
arbetsbörda, att polismyndigheterna i orterna skulle vara tillståndsmyndigheter.
Med polismyndighet avsågs därvid i Stockholm Överståthållarämbetet,
i annan stad, där poliskammare funnes, denna, i övriga städer
magistrat eller, där sådan ej funnes, kommunalborgmästare samt å landet
polischefen i orten (landsfiskalen). Riksdagen antog emellertid de bestämmelser
i ämnet, som sedan intogos i lagen.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava i sin utredning, under rubriken »Allmänna bestämmelser»,
förordat, att frågor örn lagens tillämjmingsområde skola avgöras av
en central myndighet, arbetsrådet, samt att arbetsrådet jämväl skall fungera
som tillståndsmyndighet vid prövning av ansökningar enligt 11 § i lagen. Med
hänsyn till önskvärdheten av att en och samma myndighet finge handlägga
samtliga ärenden enligt butikstängningslagen, hava de sakkunniga tillika föreslagit,
att beslut örn kommunala avvikelser skola underställas arbetsrådet.

Det har synts mig lämpligt att redan vid nu förevarande paragraf i ett sammanhang
behandla nämnda spörsmål örn den centrala myndigheten enligt
butikstängningslagen.

De sakkunniga hava härom anfört:

Av de till de sakkunniga inkomna yttrandena framgår, att bestämmelserna
örn lagens omfattning och räckvidd — särskilt de i 2 § intagna undantagsstadgandena
— vållat betydande svårighet och ojämnhet vid den praktiska
tillämpningen. Detta synes sammanhänga med den osäkerhet, som på många
håll råder angående innebörden av nyssnämnda bestämmelser. Detta torde i
sin tur framför allt bero på svårigheten att med nuvarande ordning erhålla
en någorlunda fast, för hela landet enhetlig praxis på ifrågavarande område.
För närvarande gäller, att den myndighet, som utövar tillsyn över lagens
efterlevnad, d. v. s. vederbörande polismyndighet, har att vid förment förseelse
mot lagen anställa åtal vid polisdomstol, poliskammare eller allmän
underrätt. Utslag i dylika mål torde i regel icke dragas under högre rätts
prövning, och det kan därför dröja länge, kanske åratal, innan det föreligger
några prejudicerande avgöranden från den högsta instansen.

Enligt de sakkunnigas mening är det av stort allmänt intresse att finna en
väg, som möjliggör att dessa spörsmål kunna lösas genom ett enklare förfarande
än som för närvarande är fallet, utan att dock rättssäkerheten därigenom
äventyras. De sakkunniga hava från dessa utgångspunkter funnit, att frågorna
örn lagens tillämpningsområde lämpligen borde avgöras i
samma ordning som gäller för motsvarande spörsmål enligt arbetstidslagarna,
d. v. s. av en central myndighet, i vars beslut deltaga representanter förde
intressen, sorn äro berörda av butikstängningslagens regler. Genom en
dylik ordning skulle åtskilliga fördelar vinnas. Näringsidkare, åklagare eller
annan, som har intresse av att en fråga örn lagens tillämpning löses, kan
genom ett enkelt ansökningsförfarande erhålla ett avgörande härutinnan. Då
det på grund liärav kan förväntas, att den centrala myndigheten får ett rola -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 349.

tivt stort antal spörsmål för bedömande, kan inom ganska kort tid utbildas
en fast praxis. Genom att representanter för de inom området förefintliga
intressegrupperna deltaga i ärendenas avgörande åstadkommes vidare, att
den centrala myndigheten tillförsäkras erforderlig sakkunskap.

Då det synts de sakkunniga särskilt viktigt att representanter för berörda
intressen med beslutanderätt deltaga i avgörandena, anse de sakkunniga, att
handläggningen av nu ifrågavarande ärenden bör överlämnas åt en myndighet,
som är organiserad efter samma grunder som exempelvis arbetsdomstolen,
arbetsrådet eller försäkringsrådet. Efter övervägande hava de sakkunniga
för sin del funnit det ligga närmast till hands att anförtro dessa uppgifter åt
arbetsrådet. Det är två omständigheter, som framför allt tala härför. Arbetsrådet
har sålunda redan nu att taga befattning med arbetstidslagen för detaljhandeln,
som har nära samband med butikstängningslagen. Bestämmelserna
i sistnämnda lag innebära, från arbetstagarnas sida sett, en i lag reglerad förläggning
av den i arbetstidslagen för detaljhandeln medgivna arbetstiden. Det
möter vidare inga särskilda svårigheter att inom ramen för arbetsrådets nuvarande
organisation låta rådet fungera som central myndighet vid handläggningen
av ärenden enligt butikstängningslagen; de ledamöter, som representera
arbetsgivare respektive arbetare vid behandlingen av ärenden enligt allmänna
arbetstidslagen, skulle därvid ersättas av representanter för de intressegrupper,
som göra sig gällande inom området för detaljhandeln och därmed
i butikstängningslagen jämställd verksamhet.

Bestämmelser i nu ifrågavarande ämne skulle enligt de sakkunnigas förslag
upptagas i en ny 13 § i lagen.

Beträffande tillståndsmyndigheten enligt 11 § — för medgivanden
till öpjjethållande eller försäljning utom vanlig affärstid — hava de sakkunniga
utöver vad nyss anförts framhållit, att det nu gällande systemet med
särskilda tillståndsmyndigheter icke fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt.
Detta sammanhängde enligt de sakkunnigas mening med att antalet tillståndsgivande
myndigheter vore så stort, att en ganska betydande ojämnhet vid tilllämpningen
av lagens regler knappast kunde undvikas. Från skilda håll hade
sålunda framhållits, att ansökningar, som avsett väsentligen enahanda förhållanden,
bedömts på ett sätt av en tillståndsmyndighet och på ett annat sätt
av en annan. Därigenom hade ett visst osäkerhetstillstånd uppkommit. Det
hade vidare anförts, att den nu gällande ordningen i många fall medförde alltför
stor tidsutdräkt vid behandlingen av hithörande ärenden.

De sakkunniga hava funnit övervägande skäl tala för att handläggningen
av nämnda ärenden överlämnades åt en central myndighet. Därigenom skulle
framför allt vinnas en önskvärd enhetlighet vid tillämpningen av paragrafen.
Inom en ej alltför lång tid efter den nya lagens ikraftträdande torde nämligen
en relativt stadgad praxis hava hunnit utbildas. Detta system skulle vidare
medföra en lättnad i de nuvarande tillståndsmyncligheternas, särskilt länsstyrelsernas,
av andra arbetsuppgifter starkt betungade verksamhet. Såsom
central myndighet borde arbetsrådet fungera. Då det vore givet, att arbetsrådet
i regel icke kunde fatta beslut i ärende av nu angivet slag utan att hava
tillgång till nöjaktig utredning, hava de sakkunniga föreslagit en särskild bestämmelse
av innebörd, att till arbetsrådet inkommen ansökning skulle överlämnas
till vederbörande polismyndighet i orten, som hade att verkställa ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

redning i ärendet. Vid arbetsrådets behandling av ärendet kunde det visa sig
nödvändigt att företaga ytterligare utredning genom hörande av organisationer
på området, genom förnyad polisundersökning, genom infordrande av yttrande
från sökanden, genom direkt undersökning från arbetsrådets sida av
förhållandena på ort och ställe etc. Sådan utredning kunde uppenbarligen
företagas av arbetsrådet, utan att något särskilt stadgande därom behövde införas
i lagen.

De sakkunniga hava vidare anfört, att, örn ett överflyttande av tillståndsgivningen
till arbetsrådet skulle medföra en tillfällig anhopning av ansökningsärenden
i samband med den nya lagens ikraftträdande, rådet hade möjlighet
att undgå därmed förenade olägenheter genom att bevilja provisoriska
tillstånd, som ägde giltighet till dess slutliga beslut fattats.

Yad slutligen angår underställningsmyndighet rörande beslut
om kommunala avvikelser (7 § i gällande lag) hava de sakkunniga föreslagit,
att arbetsrådet skulle i stället för länsstyrelse, som nu är fallet, fungera
såsom sådan. Därigenom skulle enligt de sakkunnigas mening vinnas enhetlighet
vid tillämpningen och en välbehövlig avlastning av länsstyrelsernas
arbetsbörda.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Till en början må återgivas Arad yttrandena innehålla angående spörsmålet
örn central myndighet för avgörande av frågor örn lagens t i 11-lämpningsområde. Förslaget härutinnan tillstyrkes i det stora flertalet
yttranden, bland annat av socialstyrelsen, som anser, att detta förslag motiverats
med bärande skäl. Osäkerhet hade rått i fråga om tillämpningen av
särskilt de i lagens 2 § intagna undantagsreglerna och behovet av en enhetlig
praxis hade gjort sig gällande på detta område. Det f bref olle också
vara lämpligt, att frågor om butikstängningslagens tillämpning avgjordes av
den myndighet, som vore behörig i fråga om tillämpningen av arbetstidslagen
för detaljhandeln. Arbetsrådet framhåller beträffande dess funktioner
överhuvud enligt förslaget, att en central handläggning av ifrågavarande ärenden
skulle medföra betydande fördelar. Ett överflyttande av ifrågavarande
ärenden till arbetsrådet innebure å andra sidan, att rådet finge sig ålagt
arbetsuppgifter, som åtminstone delvis läge vid sidan av dess nuvarande
ämbetsbefattning. En dylik anordning komme vidare att medföra en icke
oväsentlig ökning av rådets arbetsbörda och ställa krav på utökning av personalen.
Med hänsyn emellertid till de fördelar, som stöde att vinna med de
sakkunnigas förslag, och då butikstängningslagen i vissa avseenden, särskilt
i fråga örn tillämpningsområdet, stöde i nära samband med arbetstidslagen
för detaljhandeln, ansåge arbetsrådet, att övervägande skäl talade för de sakkunnigas
förslag. Magistraten i Askersund gör den invändningen såvitt anginge
arbetsrådets förhållande till domstol, att rådet icke borde få träffa avgörande
utan endast avgiva yttrande.

Förslaget — såvitt angår 13 § — avstyrkes av länsstyrelserna i Södermanlands
och Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom av kommunalborgmästaren
i Kumla. Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

Kungl. Majda proposition nr 349.

Om vid tillämpningen av 1939 års butikstängningslag några ojämnheter
av betydelse förekommit, torde dessa närmast hava berott på den jämförelsevis
korta tid lagen varit gällande. Ett alltför strängt fasthållande vid kravet
P^.. ^köttighet kan aven innebära, att befogade lokala önskemål åsidosättas.
Möjligheten att anföra besvär synes utgöra tillräcklig garanti mot befarade
ojämnheter i lagtillämpningen.

Ijåns styr elsen i Malmöhus län framhåller, att, då länsstyrelsen icke kunde
tillstyrka överflyttning till arbetsrådet av ärenden enligt 7 och 11 §§, länsstyrelsen
icke heller kunde biträda förslaget, att arbetsrådet skulle tilldelas
vissa uppgifter i avseende å tillämpningen av butikstängningslagen.

Härefter redogöres för innehållet i yttrandena såvitt angår arbetsrådet
såsom tillståndsmyndighet för medgivande till öppethållande
eller försäljning utom vanlig affärstid m. m. Härutinnan äro meningarna
mycket delade. De sakkunnigas förslag tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av bland andra Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stochholms,
Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, örebro
och Västerbottens län, arbetsrådet, kommerskollegium, sex handelskamrar,
Daco, Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet och tobakshandlarnas
riksförbund. Länsstyrelsen i örebro län yrkar emellertid tillägg av en föreskrift,
att länsstyrelsens yttrande skulle inhämtas, då anledning förefunnes att
ordnings- eller säkerhetssynpunkt kunde bliva avgörande för ärendets prövning,
och bifall till ansökan borde ej kunna lämnas av arbetsrådet mot länsstyrelsens
avstyrkande. Att länsstyrelsens yttrande skall inhämtas föreslås även
av länsstyrelsen i Kronobergs län.

Svenska stadsförbundet förklarar sig hysa stark tvekan örn lämpligheten av
centralisering av butikstängningsärendenas prövning.

I avstyrkande riktning uttala sig länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län, socialstyrelsen, tre handelskamrar,
kioskägarnas riksförbund, Sveriges frukt- och konfektyrhandlareförbund samt
åtskilliga kommunala myndigheter. I de avstyrkande yttrandena har anförts
följande olika skäl emot de sakkunnigas förslag:

Det vöre helt naturligt, att under den första tiden av tillämpningen av en
ny lag, i vilken vissa föreskrifter icke vore fullt exakta, önskvärd konsekvens
de olika tillståndsmyndigheterna emellan icke förelåge. Det kunde emellertid
ifrågasättas, huruvida olägenheterna verkligen varit så stora med hänsyn
till att samma praxis dock tillämpats inom varje stad och inom varje läns
landsbygd. Förekommande divergenser kunde för övrigt äga sin naturliga
förklaring, då varje fall måste bedömas med hänsyn till bland annat hälsovårds-,
ordnings-, säkerhets- eller liknande lokalbetonade synpunkter. I fortsättningen
kunde i varje händelse icke någon mera betydande olägenhet på
grund av att tillståndsmyndigheterna vore många väntas framträda. En fast
praxis bomme nämligen att utbilda sig tämligen snart, grundad främst på
prejudicerande utslag från Kungl. Majit. Möjligheten att anföra besvär syntes
för övrigt utgöra tillräcklig garanti mot befarade ojämnheter i lagtillämpningen.

Kungl. Marits proposition nr 349.

En överflyttning av tillståndsgivningen till central myndighet skulle icke
föranleda någon snabbare handläggning av förekommande ärenden utan
snarare tvärtom. Dröjsmålet för närvarande med ärendenas handläggning vore
i de flesta fall beroende på det föreskrivna remissförfarandet. Viss möjlighet
till förenkling därav hade emellertid föreslagits av de sakkunniga. Det torde
icke kunna undvikas, att ärendenas behandling inom arbetsrådet toge längre
tid i anspråk än behandlingen hos de nuvarande tillståndsmyndigheterna. Enbart
sändandet av ansökningar och rapporter fram och tillbaka till Stockholm
komme att kräva åtskillig tid, som nu icke ifrågakomme. Skulle arbetsrådet
göra undersökning på ort och ställe skulle åtgå ännu mera tid. Det
komme att bliva en massanhopning av ärenden hos arbetsrådet. Nuvarande
tillståndsmyndigheter kunde lättare än rådet genom telefonsamtal med polisoch
kommunalmyndigheter inhämta kompletterande upplysningar; själva hade
de dessutom tillgång till handels- och näringsregistren.

Det vore av särskilt stor vikt, att den myndighet, som hade avgörandet i
sin hand, kunde på grund av kännedom örn ortsförhållandena bilda sig ett
självständigt omdöme i förekommande frågor. Örn den prövande myndigheten
vore hänvisad att bygga på de kommunala myndigheternas och polismyndigheternas
inställning, förelåge risk för att denna bleve avgörande, med påföljd
att den enhetlighet, som åsyftats, bleve mera av formell än av reell art. Det
vore emellertid av stor betydelse, att de lokala synpunkterna vunne beaktande.
Särskilt kioskhandeln och annan försäljning utomhus måste bedömas jämväl
ur trafik- och ordningssynpunkt i varje särskilt fall.

Hithörande ärenden vore ofta av obetydlig art, t. ex. ansökning av korvhandlare
om försäljningstillstånd eller ansökning örn utsträckt försäljningstid
vid tillställning eller idrottstävling viss angiven dag; det förefölle onödigt,
att en central myndighet i huvudstaden skulle behöva taga befattning
med desamma.

Allmänhetens möjlighet att personligen inför tillståndmyndigheten muntligen
framföra sina synjmnkter och bekymmer i samband med ansökningsärenden
— vilket då och då förekomme — skulle praktiskt taget omöjliggöras.

Att sökanden icke skulle hava rätt att överklaga tillståndsmyndighetens
beslut innebure en princip, som hittills varit i stort sett främmande för svensk
statsförvaltning.

En centralisering skulle föranleda ganska betydande kostnader, bland annat
på grund av erforderlig väsentlig utökning av arbetsrådets personal.

Intressemotsättningarna inom arbetsrådet vid behandling av hithörande
ärenden måste bliva mycket stora.

Att länsstyrelsernas arbetsbörda lindrades kunde visserligen vara av behovet
påkallat, men det borde lämpligare ske på andra vägar.

Ändring av tillståndsmyndighet enligt 11 § stöde slutligen icke i något .
nödvändigt sammanhang med den föreslagna bestämmelsen om arbetsrådet
såsom avgörande instans i fråga örn lagens tillämpningsområde.

I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län föreslagit, att prövningen av
ärenden enligt 11 § även för städernas vidkommande borde överflyttas till
länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att det, för
att säkerställa en allsidig belysning av ärendena, i lagen kunde föreskrivas,
att de olika parternas organisationer skulle höras, innan beslut fattades. En
snabb behandling kunde underlättas genom föreskrift, att ansökan skulle in -

Kungl. Majlis proposition nr 349.

givas till landsfiskal, magistrat eller kommunalborgmästare, som hade att
efter utredning överlämna ansökningen till länsstyrelsen med rapport över
utredningen och eget yttrande.

Kooperativa förbundet anser, att, örn arbetsrådet bleve tillståndsmyndighet,
prövning av tillstånd till tillfällig försäljning av varor, t. ex. vid idrottstävlingar,
basarer etc., dock borde kunna överlämnas åt polismyndigheten i
orten.

Såvitt angår frågan örn arbetsrådet såsom underställningsmyndighet
rörande beslut örn kommunala avvikelser tillstyrkes de
sakkunnigas förslag av bland andra Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Västmanlands
och Västerbottens län, kommerskollegium, arbetsrådet, Sveriges köpmannaförbund,
flera lokala köpmannaförbund, åtskilliga handelskamrar samt
Daco.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att, därest arbetsrådet skulle
bliva tillståndsmyndighet enligt 11 §, rådet också borde bliva underställningsmyndighet
enligt 7 §.

Förslaget avstyrkes av bland andra länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län,
socialstyrelsen och tre handelskamrar. Härvid åberopas åtskilliga av de
skäl, som anförts mot förslaget att överflytta tillståndsgivning enligt 11 §
till arbetsrådet. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller vidare, att hithörande
ärenden vore tämligen fåtaliga, varför enhetlighetssynpunkten icke
torde hava så stor betydelse. Dét förefölle också mindre lämpligt att förlägga
beslutanderätten i underställningsärendena till annan myndighet än den som
hade att i besvärsväg pröva de kommunala beslut, vilka underställningsförfarandet
gällde. Länsstyrelsen i Älvsborgs län fäster uppmärksamheten på
att kommunala avvikelser i viss utsträckning förekomma i de s. k. torghandelsstadgorna.
Dessa innehölle i allmänhet bestämmelser, som fastställdes av
länsstyrelserna jämlikt ordningsstadgan för rikets städer. Understundom
innehölle de bestämmelser, som innebure förläggning av torghandelstiden å
annan tid än den vanliga affärstiden. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
en torghandelsstadga, som innehölle sådana bestämmelser, behöva fastställas,
förutom av länsstyrelsen, jämväl av arbetsrådet.

Dcpartc- Av utredningen i ärendet framgår, att nu gällande ordning för avgörandet
chefen". av spörsmål, som hava avseende å lagens omfattning och räckvidd, icke kan
anses tillfredsställande. Lösningen av sådana spörsmål måste nämligen nu
sökas domstolsvägen. Det skulle otvivelaktigt vara förenat med avsevärda
fördelar, örn berörda frågor kunde, såsom de sakkunniga föreslagit,
avgöras av arbetsrådet. Då arbetsrådet enligt gällande bestämmelser har att
taga befattning med motsvarande spörsmål på arbetstidslagens för detaljhandeln
område, skulle rådet, örn de sakkunnigas förslag genomfördes, icke

Kungl. Maj-.ts proposition nr 349.

ställas inför någon för detsamma främmande uppgift. Sakkunnigförslaget
tillstyrkes i det stora flertalet yttranden och jag ansluter mig till detsamma.
Bestämmelser i ämnet, vilka av de sakkunniga upptagits bland allmänna
bestämmelser i en ny 13 §, synas dock böra hava sin plats i den avdelning
av butikstängningslagen, som handlar örn lagens tillämpningsområde
m. m. Jag föreslår därför, att nu ifrågavarande bestämmelser intagas såsom 3 §
i lagen, avfattad i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Till frågan
örn arbetsrådets sammansättning vid behandling av spörsmål, som tillhöra
butikstängningslagens tillämpningsområde, återkommer jag i det följande.

De sakkunniga hava vidare, sedan arbetsrådet sålunda i ett hänseende införts
såsom myndighet i butikstängningslagen, föreslagit, att åt arbetsrådet
järnvä! skulle anförtros att vara underställningsmyndighet i fråga om beslut
rörande kommunala avvikelser samt tillståndsmyndighet för medgivanden till
öppethållande eller försäljning utom vanlig affärstid. Huvudskälet för detta
förslag har för de sakkunniga varit, att — på grund av underställnings- och
tillståndsmyndigheternas stora antal -—- viss ojämnhet vid tillämpningen av
lagens regler förekommit. Såsom framgår av den i det föregående lämnade
redogörelsen hava i fråga om dessa spörsmål meningarna i remissyttrandena
varit delade. Efter övervägande av vad från ömse sidor anförts har jag
för egen del icke blivit övertygad örn att det skulle vara fördelaktigt med en
överflyttning till arbetsrådet av befogenheterna såsom ensam underställningsoch
tillståndsmyndighet i butikstängningslagen. Det må anmärkas, att
en sådan överflyttning ingalunda kan anses stå i något nödvändigt sammanhang
med att, på sätt nyss anförts, i lagen upptagas bestämmelser örn arbetsrådet
såsom den myndighet, vilken har att avgöra frågor rörande lagens tilllämpningsområde.
Av redogörelsen för innehållet i remissyttrandena framgå
klart de skäl, som tala emot att arbetsrådet upptages såsom underställnings- och
tillståndsmyndighet. Jag vill hänvisa till den gjorda sammanfattningen av
dessa skäl och därvid, med hänsyn till tidsläget, särskilt påpeka, att ett realiserande
av de sakkunnigas förslag otvivelaktigt skulle förorsaka avsevärt ökade
kostnader för det allmänna. Med avstyrkande av sakkunnigförslaget föreslår
jag därför, att länsstyrelserna fortfarande skola vara underställningsmyndiglieter
beträffande beslut om kommunala avvikelser. Även beträffande tillståndsgivningen
enligt 11 § tillstyrker jag, att nu gällande bestämmelser bibehållas
i huvudsak oförändrade. Till vissa modifikationer beträffande tillståndsmyndigheterna
enligt 11 § återkommer jag emellertid vid behandlingen av nämnda
paragraf.

4 §■

Denna paragraf motsvarar 3 § i såväl gällande lag som sakkunnigförslaget.

Gällande bestämmelser.

I 3 § första stycket föreskrives, att butik å söckendag får hållas öppen för
allmänheten från kl. 8 till kl. 19. Under tiden från och med den 10 till och
med den 23 december får dock tiden för öppethållandet utsträckas till kl. 20.

Kungl. Majda proposition nr 349.

Enligt andia stycket i 3 § får butik ej hållas öppen för allmänheten efter
kl. 16 å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton.

De sakkunnigas utredning.

Öppning stid en.

De sakkunniga hava omnämnt, att de tre kvinnoorganisationer, som avgivit
yttranden till de sakkunniga, ansett det vara ett önskemål, att mjölkaffärerna
kunde öppna tidigare än kl. 8, detta med hänsyn till vikten av att husmödrarna
erhölle möjlighet att inköpa mjölk till barnen, innan dessa begåve sig till
skolan. Gällande lag medgåve visserligen möjlighet (i 5 §) att efter kommunalt
beslut hålla här avsedda butiker öppna mellan kl. 7 och kl. 8. De sakkunniga
hade likväl med hänsyn till det stora allmänna intresse, som här gjorde sig
gällande, ansett sig böra föreslå, att i förevarande paragraf såsom ett andra
stycke skulle införas en bestämmelse, att butik, där handel idkades huvudsakligen
med mejeri varor, ägg, margarin eller konditorivaror, å söckendag finge
hållas öppen jämväl mellan kl. 7.30 och kl. 8.

Det vore enligt de sakkunnigas mening klart, att, örn inom viss ort något
behov av dylik tidigare öppningstid icke skulle vara för handen eller behov
därav skulle göra sig gällande endast under viss tid på året, möjlighet förelåge
att genom kommunalt beslut förlägga öppningstiden till annan tid, exempelvis
kl. 8.

Stängningstiden.

De sakkunniga hava upplyst, att i yttranden till de sakkunniga det önske
målet framställts, att den allmänna stängningstiden för affärer skulle fastställas
till kl. 18. Utvecklingen under de senare åren syntes även allt mera hava gått
i riktning mot en allmän 18-stängning, huvudsakligen åstadkommen på frivillighetens
väg genom lokala överenskommelser mellan affärsmännen. Belysande
för utvecklingen på området vöre en jämförelse mellan den av affärerna
år 1936 i allmänhet tillämpade stängningstiden och den, som för närvarande
vanligen tillämpades. Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda
hade år 1936 företagit en undersökning hos de till Sveriges köpmannaförbund
anslutna köpmannaföreningarna, vilken undersökning utvisat,
att för handelsbodar i allmänhet något över 3U av föreningarna angivit den
vanliga stängningstiden till kl. 18 och något över Vs till kl. 19. Kommittén
hade upplyst, att under år 1937 en förskjutning i riktning mot genomförande
av stängning kl. 18 visat sig, samt understrukit det önskvärda i en utveckling
i denna riktning.

De sakkunniga hava genom medverkan av Sveriges köpmannaförbund inhämtat
uppgifter örn affärstiderna inom detaljhandeln och närstående verksamhetsgrenar
från 321 till förbundet anslutna köpmannaföreningar. Resultatet
av undersökningen har sammanställts i följande tabell:

Kungl. Majlis proposition nr 349. 63

Butikernas stängningstid enligt uppgift från 321 köpmannaföreningar.

	Måndag—torsdag		Fredag			Lördag
	före kl. 18	kl. 18	efter kl. 18	före kl. 18	kl. 18	efter kl. 18	före kl. 17	kl. 17	efter kl. 17
Handelsbodar i allmänhet. .	28	217	2	28	208	ii	13	137	97
Diverseaffärer..............	17	107	4	17	99	12	8	69	51
Speceriaffärer..............	29	140	—	29	130	10	11	101	57
Charkuteriaffärer..........	30	lil	—	30	133	8	17	101	53
Mjölkbodar................	64	123	8	64	119	12	35	87	73
Bageriaffärer..............	ii	98	50	11	88	60	7	44	108
Konfektyraffärer ..........	3	35	50	3	31	54	1	15	72
Fruktaffärer ..............	8	64	30	8	57	37	4	36	62
Blomsteraffärer............	13	128	2	13	119	11	5	64	74
Manufakturaffärer ........	20	152	2	20	144	10	7	92	75
Järnaffärer................	27	141	—	27	137	4	17	91	60
Tobaksaffärer..............	6	57	90	6	49	98	—	18	135
Herr- och damfriseringar ..	1	81	90	1	61	110	2	10	160
Fotografiateljéer ..........	10	87	18	10	84	21	3	25	87

Siffrorna avse det antal köpmannaföreningar, som uppgivit i tabellen upptagen stängningstid
som den vanliga inom vederbörande köpmannaförenings område.

Vidare hava de sakkunniga från länsstyrelserna införskaffat uppgifter om de
kommunala beslut angående avvikelser, som bestämts med stöd av gällande
butikstängningslag eller som fastställts enligt 1919 års butikstängningslag och
ännu vore gällande. Av denna utredning framginge, att beslut örn 18-stängning
fattats i 194 kommuner. Enligt uppgift av arbetstidsutredningen angående
affärs- och kontorsanställda gällde år 1936 kommunala beslut om inskränkning
av affärstiden till kl. 18 i 46 kommuner. — De angivna siffrorna gåve visserligen
vid handen, att det endast vore ett jämförelsevis ringa antal kommuner,
som fattat beslut örn 18-stängning, men visade i varje fall, att tendensen otvetydigt
ginge i riktning mot sådan tidigare stängning. Det kunde även framhållas,
att det vore i de större kommunerna, som en sådan begränsning av
affärstiden införts.

De sakkunniga hava härefter anfört:

De sakkunniga hava för sin del funnit övervägande skäl tala för att nu införa
som allmän regel, att den vanliga affärstiden å söckendagar skall sluta
kl. 18. Denna regel innebär närmast ett lagfästande av den redan tillämpade
stängningstiden. Genom en allmän 18-stängning tillgodoses vidare de butiksanställdas
enligt de sakkunnigas uppfattning berättigade krav på att få arbetsdagen
avslutad i någorlunda god tid. Även för butiksinnehavarna själva torde
en bestämmelse örn allmän 18-stängning i många fall vara av värde.

Den år 1939 införda arbetstidslagen för detaljhandeln gör det ur affärsmännens
synpunkt önskvärt, att den vanliga affärstiden förkortas så att den
bringas i så nära överensstämmelse som möjligt med den enligt arbetstidslagen
medgivna ordinarie arbetstiden. Detta önskemål får än större betydelse, örn
de sakkunnigas förslag, att arbetstidslagen skall göras tillämplig även på de
företag, som sysselsätta endast en arbetstagare, vinner bifall.

De sakkunniga hava förklarat, att de vore medvetna örn att införande av
18-stängning kunde medföra vissa olägenheter för den köpande allmänheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Olägenheterna med nämnda stängningstid syntes emellertid i stort sett icke
gälla butikshandeln i allmänhet utan företrädesvis handeln med vissa speciella
varor, såsom tobak, frukt, konfektyrer, bageri- och konditorivaror samt liknande
varor. I de fall, då genom kommunala beslut bestämts eller frivilligt
mellan affärsmännen överenskommits örn allmän 18-stängning, hade i regel
åt tobaksaffärerna medgivits rätt att hålla öppet till kl. 19. Med hänsyn därtill
föresloge de sakkunniga i ett tredje stycke i 3 §, att butik, där handel idkades
huvudsakligen med tobaksvaror, konfektyrer och periodiska skrifter, å söckendag
skulle få hållas öppen till kl. 19. Anledningen till att de sakkunniga upptagit
konfektyrer bland de tillåtna varorna vore den, att man med de egentliga
tobaksaffärerna velat likställa sådana kiosker och andra försäljningsställen,
som saluförde tobak och följde den vanliga affärstiden; tobaksvaror och konfektyrer
torde här utgöra den huvudsakliga varusorteringen.

I detta sammanhang hava de sakkunniga omnämnt, att bestämmelserna i
11 § av gällande lag om särskilt tillstånd till utsträckt affärstid för försäljning
av vissa i paragrafen särskilt angivna varor enligt de sakkunnigas förslag skulle
bibehållas i stort sett oförändrade.

Det kunde invändas, att den av de sakkunniga föreslagna allmänna 18-stängningen i vissa fall kunde medföra svårigheter för allmänheten även vid
inköp av livsmedel. På vissa orter, där stängning kl. 18 införts genom kommunalt
beslut eller efter frivillig överenskommelse mellan affärsmännen, förekomme
sålunda, att undantag gjorts för livsmedelsbutikerna, som fått hålla
öppet till kl. 19 antingen varje söckendag eller en viss dag i veckan, i regel
fredagen. Skulle inom viss kommun förefinnas oundgängligt behov av sådant
öppethållande, syntes detta lämpligen kunna tillgodoses genom ett kommunalt
beslut örn annan förläggning av affärstiden än den vanliga. De sakkunniga
vore därför av den uppfattningen, att något behov av att i lagen införa en
bestämmelse, att livsmedelsbutikerna skulle få hållas öppna till kl. 19, knappast
förelåge.

Det nuvarande andra stycket i 3 § har i de sakkunnigas förslag oförändrat
upptagits såsom fjärde stycket.

I det särskilda yttrandet av herr Wingård har anförts:

Tillkomsten av såväl den första butikstängningslagen 1909 som lagen av
1919 förestavades i främsta rummet av sociala hänsyn. Man avsåg framför
allt att åstadkomma en reglering av den i många fall orimligt långa arbetstid,
som då i vidsträckt omfattning tillämpades för de liandelsanställda. I och
med tillkomsten av arbetstidslagen inom detaljhandeln år 1939 kom emellertid
de anställdas arbetstid att regleras efter principen om 48-timmars arbetsvecka.
Därmed hade i stort sett en av de viktigaste av de ursprungliga förutsättningarna
för butikstängningslagen avlägsnats, men av vissa andra skäl -—
hänsyn till butiksinnehavarna själva och synpunkter beträffande allmän ordning,
reglering av trafik etc. —- ansågs alltjämt motiverat, att lagen fanns kvar,
och den fastställdes därför i sitt nuvarande skick av 1939 års riksdag.

Utgångsläget för 1939 års butikstängningslag var sålunda étt helt annat
än vad tidigare varit fallet. Med hänsyn till att de anställdas arbetstid blivit
reglerad genom arbetstidslagen kunde redan då ifrågasättas, huruvida icke den
nya butikstängningslagen bort innehålla bestämmelser, som i fråga örn butiks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

tiden vore friare än dem, vilka tidigare varit gällande. Från att i realiteten lia
varit en arbetstidsregleringslag borde icke butikstängningslagen få karaktären
av en lag för reglering av försäljningstiden för vissa speciella distributionsformer
i förhållande till andra företagsformer samt ej heller avse att ge anvisningar
om, vilka varor av det ena eller andra slaget, som borde få tillhandahållas
inom de olika företagen. I den mån så skedde komme nämligen lagen
påtagligen att ganska djupt ingripa i konkurrensförhållandena inom detaljhandeln,
varvid det ej kunde undgås, att en företagsform eller en bransch
bleve, låt vara oavsiktligt, gynnad eller tillbakasatt i förhållande till andra
företagsformer eller branscher.

Vad särskilt angår önskemålet örn att undgå en ytterligare åtstramning av
butikstiden, sedan arbetstiden inom butiksarbetet blivit reglerad, framfördes
vissa synpunkter i det yttrande, som kooperativa förbundets styrelse år 1938
avgav över det då föreliggande lagförslaget. Därvid framhölls speciellt att en
större frihet beträffande butikstiden är av särskild betydelse för husmödrarna,
vilka i allt större utsträckning fått sitt arbete förlagt utanför hemmet och därför
många gånger lia svårigheter att ordna hemmets varuinköp på ett tillfredsställande
sätt. De synpunkter, som 1938 framfördes från konsumentkooperativt
håll, äga ännu större aktualitet när det gäller att utforma den nya butiksstängningslagen.
Sedan 1938 har nämligen alldeles säkert antalet husmödrar och
självförsörjande kvinnor, vilka ha sitt arbete förlagt borta från hemmet, avsevärt
ökats. Att under sådana förhållanden stadga en rambestämmelse, vilken
ytterligare inskränker tiden för butikernas öppethållande, kan ej annat än
förefalla betänkligt, även örn denna generella inskränkning i någon mån kan
anses vara kompenserad genom det tillägg, som gjorts i 3 §, andra stycket,
med avseende på öppningstiden för mjölk- och brödbutikerna.

Härtill komma dock även en del andra omständigheter, som ytterligare
bidraga till att öka tveksamheten örn huruvida det kan anses vara önskvärt
och av behovet påkallat att nu företaga en allmän lagändring i fråga örn
butikernas stängningstid.

Som det mest bärande motivet för att i lagen nu införa en allmän regel
örn butikstängning kl. 18 å söckendagar har av de sakkunniga anförts, att 18-stängningen är så allmänt genomförd på frivillighetens väg, att bestämmelsen
närmast avser ett lagfästande av den nu tillämpade stängningstiden. Det förhållandet,
att 18-stängningen är vanligt förekommande, synes likväl i och för
sig ej böra utgöra ett tillräckligt skäl för en motsvarande lagstiftning, vilken
ju medför, att varje avsteg från allmän regel innebär ett lagbrott och därigenom
en kriminell handling. Det förefaller snarare väl motiverat att icke
tillgripa en mera restriktiv lagstiftning än förut på en punkt, där något behov
av skärpning, enligt vad de sakkunnigas majoritet själva synas anse ådagalagt,
icke i egentlig mening förefinnes.

Ur den konsumerande allmänhetens synpunkt skulle även i andra avseenden
generella bestämmelser om 18-stängning medföra så många olägenheter,
att det icke heller av sakkunnigas majoritet ansetts möjligt att föreslå ett
oinskränkt lagfästande härav. Av det skälet föreslås därför, att sådan butik,
där handel idkas huvudsakligen med tobaksvaror, konfektvrer och periodiska
skrifter, får hållas öppen till kl. 19.

Mot önskemålet att tobaks-, tidnings- och konfektyraffärerna skulle få
hållas öppna till kl. 19 har jag icke haft något att invända. Att likväl i lagstiftningen
ställa dessa butiker i en säi-ställning gentemot all annan butikshandel,
förefaller mig i hög grad betänkligt, detta så mycket mora som de erfarenheter,
man synes ha av tidigare undantagslagstiftning på detta område, knappast
varit ägnade att uppmuntra till fortsatta försök i samma riktning. I detta samband
ber jag att få hänvisa till vad arbetstidsutredningen angående affärs- och

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 349. 105242 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 849.

kontorsanställda härom anfört i sitt år 1937 avgivna betänkande, där särskilt
åberopas klagomålen från övriga branscher, örn hurusom tobaks- och tidningshandeln,
vilken enligt 1909 års lag intog en särställning, ansågs utnyttja denna
för att utvidga sitt varusortiment och sålunda begagna den utsträckta tiden
för att i ökad grad sälja andra varor i ett särskilt gynnat konkurrensläge. Det
förefaller rätt sannolikt, att om en dylik undantagsbestämmelse nu återinfördes
—■ såsom föreslås i 3 § tredje stycket — detta mycket snart skulle föranledabestämda
krav på en noggrann sortimentsuppdragning för tobaks- och tidningsaffärerna,
förenade med vittgående meningsskiljaktigheter örn den närmare
beskaffenheten av denna sortimentsuppdragning och hithörande omfattande
svårigheter vid lagbestämmelsens tillämpning.

Det har visserligen uppgivits, att några större svårigheter hittills icke förekommit
i sådana fall, där man genom kommunala bestämmelser om stängning
kl. 18 gjort undantag för tobakshandeln. Det är därvid dock att märka, att det
i de flesta fall torde ha rört sig örn städer eller större samhällen, där i allmänhet
en större specialisering av sortimenten inom de olika branscherna redan
nu är genomförd och där särskilt tobaks- och tidningshandeln har mera utpräglad
karaktär av specialhandel än vad fallet är på landsbygden — ehuru
i städerna denna karaktär endast mycket sällan är undantagslöst genomförd.
Detta framgår särskilt av den specialutredning, som utfördes i samband med
1938 års tobakshandelsutredning och som visade, att av samtliga undersökta
1,909 tobaksaffärer över hela landet 226 hade en omsättning, som till mindre än
50 procent utgjordes av tobaksvaror och tobaksutensilier; i 210 affärer svarade
tobaken med tillbehör för 50—60 procent, i 397 för 60—70 procent, i 625 för
70—80 procent och i 84 affärer för mer än 90 procent av omsättningen. Den
berörda specialutredningen påvisade, att tobaksaffärernas specialhandelskaraktär
var mest utpräglad i Stockholm — där dock i alla fall 8,3 procent av
omsättningen utgjordes av andra varor än tobaksvaror, tobaksutensilier, tidningar
och tidskrifter — medan redan Göteborg och Malmö visade en betydligt
mindre utpräglad specialhandelskaraktär för tobaksaffärerna och den typ av
tobaks- och tidningsaffär, där avsevärd vikt lägges vid försäljningen av allehanda
övriga varor, betecknades som mycket vanlig blanc! landsbygdens tobaksaffärer.

En specificering av vilka varor, som skulle få föras av de genom undantagsbestämmelsen
med senare stängningstid gynnade affärerna, torde därför
i likhet med vad som tidigare skett för kioskernas vidkommande bli en tämligen
omedelbar följd av undantagsbestämmelsen. Därmed hade genom butikstängningslagen
ytterligare ett steg tagits för att åstadkomma den indelning
av handeln i olika branschgrupper, som ursprungligen icke avsetts i denna
lag och som heller icke ur näringsfrihetens synpunkt kan anses önskvärd. Det
torde också kunna starkt ifrågasättas, huruvida en sådan specificering — vilken
säkerligen av övriga handelsbranscher skulle påkrävas så snäv som möjligt —
i längden skulle kunna medföra något särskilt gagn för tobaksaffärerna själva,
inom vilka, såsom redan påpekats, utvecklingen synes gå mot en vidgad varusortering
(detta även om tobaksvaruförsäljningens andel i totalomsättningen
år 1938, enligt vad den nämnda specialundersökningen visade, var något högre
än under det andra jämförelseåret, lågkonjunkturåret 1933) och vilka sålunda
för en ekonomisk drift äro beroende av att deras varuurval icke onormalt
beskäres.

Med utgångspunkt från den allmänna principiella inställningen, att detaljhandeln
liksom handeln i allmänhet bör ges största möjliga frihet att under
konkurrens mellan olika företagsformer utveckla sig, anser jag det därför
önskvärt, att 3 § i nu gällande butikstängningslag bibehålies oförändrad i förslaget
till ny butikstängningslag med tillägg av andra stycket i sakkunnigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

förslag, vilket innehåller bestämmelse örn att butik, där handel idkas huvudsakligen
med mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror,
söckendag må hållas öppen för allmänheten jämväl mellan kl. 7.30 och kl. 8.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Det föreslagna undantaget från den allmänna öppnings t iden
— kl. 8 — för butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg,
margarin eller konditorivaror tillstyrkes i det stora flertalet yttranden.

Sveriges köpmannaförbund vill icke motsätta sig förslaget örn att nyssnämnda
affärer skola få öppna kl. 7.30 men anför:

Endast i ett fåtal fall hava kommunerna begagnat sig av den rätt de nu hava
att medgiva öppethållande av mjölkbutiker mellan kl. 7 och kl. 8. Detta tydde
på att behov av tidigare öppethållande i allmänhet icke varit för handen. Då
från ett flertal kvinnoorganisationer framställningar inkommit örn att lagen
måtte medgiva mjölkbutiker att öppna kl. 7.30, ville förbundet ej motsätta sig
en bestämmelse härom. Därest en kommun skulle finna, att inom dess område
något behov av tidigare öppethållande av mjölkbutik ej skulle föreligga, har
den enligt 5 § möjlighet besluta, att mjölkbutiker skola öppna först kl. 8. Förbundet
förutsätter, att åtskilliga kommuner komma att begagna sig av denna
möjlighet.

Uttalanden till förmån för tidigare öppningstid — kl. 7 — göras i yttranden
av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Jönköpings och Malmöhus län, kanslipolisintendenten i Stockholm, Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare samt högerns centrala kvinnoråd.
Överståthållarämbetet påpekar, att många husmödrar, som hava arbetsanställning,
måste lämna sina hem redan före kl. 7.30 för att hinna till arbetet
i tid. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller emellertid, att frågans betydelse
kanske icke vore så stor med hänsyn till att barnens skolgång vore förlagd
till den kallare delen av året, då mjölken utan större olägenhet kunde inköpas
föregående dags afton.

Allmän föreskrift örn stängning kl. 18 tillstyrkes eller lämnas utan
erinran av bland andra Överståthållarämbetet och det stora flertalet länsstyrelser,
kommerskollegium och flertalet handelskamrer, Sveriges köpmannaförbund,
handelns arbetsgivareorganisation, tobakshandlarnas riksförbund,
svenska företagares riksförbund, svenska stadsförbundet och åtskilliga kommunala
myndigheter samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. I allmänhet
framhålles, att affärerna redan nu i allmänhet stänga kl. 18. I rån åtskilliga
håll vitsordas visserligen, att en sådan stängningstid kan medföra
olägenheter särskilt för landsbygdens befolkning; dessa olägenheter vore dock
icke av den storleksordning, att de borde få förhindra lagändring. Länsstyrelsen
i Jönköpings län betonar i detta sammanhang, att, därest svårigheterna
å vissa platser likväl skulle visa sig alltför stora, möjlighet funnes för
vederbörande kommun att enligt 5 § påkalla annan förläggning av affärstiden.
Svenska landskommunernas förbund framhåller, att det bland annat genom
landsbygdens avfolkning och brist på kvinnlig arbetskraft i hushållen icke
alltid vore lätt att före kl. 18 bereda sig tillfälle till resa i och för uppköp i
den icke sällan på långt avstånd från hemmet belägna handelsboden. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

hänsyn till de olägenheter, som föranleddes därav, vore det av synnerlig vikt,
att bestämmelserna örn kommunala avvikelser icke gåves en alltför snäv tilllämpning.
Kommerskollegium erinrar därom, att kollegium vid tillkomsten
av nu gällande lag motsatte sig obligatorisk 18-stängning. Efter den utredning,
som numera förebragts angående utbredningen av den frivilliga 18-stängningen,
samt med hänsyn till de möjligheter förslaget innehölle till kommunala
beslut örn avvikelser, där behov kunde anses föreligga, funne sig kollegium
numera kunna godtaga principen örn 18-stängning. Svenska stadsförbundet
motsätter sig ej förslaget, då 18-stängning i praktiken redan blivit
genomförd i stor utsträckning, men understryker starkt behovet av en generell
bestämmelse örn längre affärstid på fredagarna. Svenska företagares riksförbund
framhåller, att mot en allmän stängning redan kl. 18 på fredagar, som
vore avlöningsdagar för de veckoavlönade, talade erfarenheten från de flesta
branscher, som hade sin verksamhet i städer och industricentra. En timmes
utsträckt försäljningstid på fredagar vore därför ett allmänt önskemål.

Högerns centrala kvinnoråd är tveksamt örn lämpligheten av att redan nu
införa 18-stängning.

Förslaget örn 18-stängning avstyrkes och stängning kl. 19 tillstyrkes av
socialstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, kooperativa förbundet, tre
handelskamrar, kanslipolisintendenten i Stockholm och några kommunalmyndigheter.

Socialstyrelsen anför bland annat följande:

Om en laglig arbetstidsreglering för detaljhandeln genomföres utan att
något undantag göres för de minsta företagen, torde det i det liela vara befogat
att medgiva en större frihet i fråga örn tiden för affärernas öppethållande.
Medgivandet av den senare stängningstiden, kl. 19, borde då utan vidare kunna
godtagas. Arbetarskyddssynpunkten har nämligen blivit behörigen tillgodosedd,
och den särskilda hänsyn till konkurrensförhållandena, som skulle ha
kunnat påkalla en bestämmelse örn en tidigare allmän stängningstid, bortfaller
likaledes, örn arbetstidslagen för detaljhandeln icke gör undantag för småföretag.
Det vill förefalla som örn butikstängningslagens nuvarande medgivande
av en senare stängningstid härmed snarast skulle komma att bli bättre
motiverat än hittills, ehuru de sakkunniga synas lia velat göra en motsatt
mening gällande. Med hänsyn till den handlande allmänhetens önskemål är
utan tvivel medgivandet av en senare stängningstid att föredraga, låt vara
att det i viss utsträckning också har kunnat visa sig lämpligt att stänga butiker
redan kl. 18. Synpunkten att en senare stängningstid kan lia stor betydelse
med hänsyn till det stora och växande antalet utanför hemmet arbetande husmödrar
och självförsörjande kvinnor med eget hushåll, som kunna ha svårt
att anpassa sina varuinköp efter en tidigare butikstängning, synes även vara
väl värd att beaktas. Att de sakkunniga funnit det vara nödvändigt att föreslå
en undantagsbestämmelse för den handel, som huvudsakligen avser tobaksvaror
jämte tidningar m. m., måste betecknas som ytterligare en ogynnsam
konsekvens av förslaget örn 18-stängning för butiker i allmänhet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller, att anslutningen
till frivilliga överenskommelser örn 18-stängning vore långt ifrån total.
Handelskammaren funne det principiellt oriktigt, att lagstiftningen skulle

Kungl. May.ts proposition nr 349.

skynda utvecklingen i förväg med inskränkande bestämmelser på detta område.
Allmänhetens intressen främjades icke härigenom, och den ambitiöse
företagaren hindrades i sina strävanden att tillgodose kunderna. Med särskild
styrka gjorde dessa argument sig gällande beträffande livsmedelshandeln. Det
sammanhängde med näringsfriheten, att den regel, som hade den vidare innebörden,
borde vara den grundläggande. Då de sakkunniga hänvisade till möjligheten
av en utsträckning av tiden genom kommunalt beslut toges icke hansjon
till de praktiska svårigheterna att vinna ett resultat på denna väg.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhäver särskilt svårigheterna med
18-stängning såvitt angår livsmedelshandeln. I detta sammanhang må nämnas,
att länsstyrelsen i Jämtlands lån, som icke gör erinran mot 18-stängning, dock
ifrågasätter, om icke i lagen borde införas en direkt bestämmelse att livsmedelsbutiker
eller vissa slag av sådana skulle få hållas öppna till kl. 19. Länsstyrelsen
i Malmöhus län påyrkar 19-stängning för mjölkbutiker. Även Överståthållarämbetet
tillstyrker senare stängning för mejeributiker.

Medicinalstyrelsen framhåller särskilt olägenheterna med 18-stängning för
många husmödrar och självförsörjande personer samt anser, att större frihet
borde lämnas och att tiden för stängningen borde bestämmas till senast kl. 20.

Förslaget rörande särskild, senare stängningstid för tobaksaffärer
under förutsättning att 18-stängning införes som allmän regel är
föremål för direkta uttalanden i ett antal yttranden. Sveriges köpmannaförbund
tillstyrker förslaget men förklarar sig förutsätta, att myndigheterna noga
övervakade, att undantagsbestämmelsen endast komme att tillämpas på sådana
tobaksaffärer, som huvudsakligen sålde tobaksvaror. Affärer, vilka, ehuru de
benämndes tobaksaffärer, hade ett så blandat varusortiment, att försäljningen
huvudsakligen omfattade andra varor än tobaksvaror, borde givetvis stänga
kl. 18. Detsamma hava även handelskammaren i Karlstad och V ärmlands-Dalslands
köpmannaförbund anfört. Tobakshandlarnas riksförbund framhåller, att
undantaget icke finge missbrukas till förmån för affärer, i vilka tobaksvaror,
konfektyrer och periodiska skrifter enbart undantagsvis försåldes. Förbundet
vore berett att för sina medlemmar framhålla vikten av att sortimentet vid
dylikt öppethållande överensstämde med det i lagförslaget förutsatta. Skaraborgs
läns drätselkammarförbund anför, att i vissa fall svårigheter komme att
föreligga att avgöra, huruvida ej andra varor, som inginge i försäljningen, vida
överstege i värde de tobaksvaror, som inginge i omsättningssumman. Även örn
detta med fog kunde invändas mot undantagsbestämmelsen, vore den likväl
betingad av den konkurrens, som tobaksaffärerna vore föremål för vid försäljning
av tobak i kiosker, kaféer m. fl. försäljningsställen. Skånes handelskammare
förordar, att undantaget för tobakshandeln begränsades till affärer, där
handel idkades uteslutande med tobaksvaror och periodiska skrifter. Åtskilliga
tobaksaffärer saluförde — utom tobaksvaror —- pappersartiklar, tvålar, kosmetiska
artiklar samt ibland även manufakturvaror och herrekiperingsartiklar.
Det vore fara värt, att sådana affärer skulle ytterligare öka sina varusortiment
och därigenom utvidga sin rörelse på andra branschers bekostnad. Svenska
stadsförbundet anser, att undantagsbestämmelsen bör gälla endast affärer, som

Departe ments* chefen.

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 349.

tillhandahålla enbart tobaksvaror, konfektyrer och periodiska skrifter. Samma
ståndpunkt intager Sveriges färghandlares riksförbund. Handelskammaren i
Göteborg framhåller, att en undantagsbestämmelse av angivet slag borde kompletteras
på sådant sätt, att därav berörda, affärer mellan kl. 18 och kl. 19
endast skulle ha rättighet att försälja tobak, tidningar och konfektyrer. Om
en dylik begränsning med hänsyn till svårigheterna att övervaka dess efterlevnad
icke ansåges kunna genomföras, borde undantagsbestämmelse för
tobaksaffärerna icke upptagas i den nya lagen. I anslutning härtill förklarar
kommerskollegium, att en begränsning av försäljningsrätten till vissa varuslag
vore mindre tilltalande på grund av den irritation, som kunde vållas hos den
köpande allmänheten genom att i butiken tillgängliga varor icke finge försäljas
efter viss tid. Det erbjöde givetvis också stora svårigheter att effektivt
övervaka eventuella förbudsbestämmelsers efterlevnad. Kollegium tillstyrkte
de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län är betänksam mot undantaget för butik, där
handel idkas huvudsakligen med tobaksvaror, konfektyrer och periodiska
skrifter. Undantag från den ordinarie stängningstiden syntes nämligen böra
medgivas endast där särskilda skäl talade därför; sådana skäl syntes icke i allmänhet
föreligga beträffande nu avsedd handel. Frågan örn senare stängning
för dessa affärer kunde därför måhända lämpligare lösas, liksom föreslagits i
fråga örn livsmedelsbutiker, icke genom en särskild undantagsbestämmelse
utan genom beslut, fattade av vederbörande kommun.

Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen avstyrka undantagsbestämmelser för
tobakshandeln, därvid sistnämnda styrelse särskilt framhåller de svårigheter,
som kunna uppkomma rörande varusortimentets lämpliga begränsning. Även
kooperativa förbundet avstyrker, under åberopande av samma skäl som herr
Wingård anfört i sitt särskilda yttrande, undantagsbestämmelse beträffande
tobaksaffärerna.

I fråga örn bestämmelsen rörande stängning kl. 16 å vissa lielgdagsaftnar
framhåller kanslipolisintendenten i Stockholm, att densamma
av myndigheterna tillämpats på olika sätt. Meningen syntes hava varit, att
inköp överhuvud taget icke borde ske efter kl. 16, utan att helgfrid då skulle
råda för alla, för vilka detta möjligen på något sätt kunde ordnas. På sina håll
hade man emellertid ansett, att föreskriften örn den inskränkta tiden endast
avsett de egentliga butikerna, medan kiosker och andra försäljningsställen
utomhus ej skulle drabbas av inskränkningen. För att undvika missförstånd
borde därför föreskriften förtydligas antingen i lagtexten eller i kommentaren
till densamma.

Mot de sakkunnigas förslag att bibehålla tidpunkten klockan 8 såsom
allmän öppningstid för butiker synes icke vara något att erinra. Jag
finner mig även kunna godtaga sakkunnigförslaget att överflytta bestämmelserna
örn tidigare öppethållande av mjölkaffärer pa söckendagai
från stadgandena rörande kommunala avvikelser till förevarande paiagiaf. Enligt
min mening tala visserligen åtskilliga skäl för att öppningstiden för nyssnämnda

Kungl. Maj.ts proposition nr 349.

slag av butiker borde bestämmas till klockan 7. Med hänsyn till vad i ärendet
förekommit vill jag dock icke föreslå ändring av sakkunnigförslaget härutinnan.
Det må emellertid erinras därom, att öppningstiden genom kommunalt beslut
kan förskjutas från klockan 7.30 till klockan 7. En förutsättning därför är
dock, att inskränkning sker beträffande öppethållandet under annan tid. Å
andra sidan kan givetvis genom kommunalt beslut tiden för öppnandet förläggas
till senare tidpunkt, t. ex. klockan 8.

Yad den allmänna stängningstiden angår synes utvecklingen otvivelaktigt
gå mot stängning klockan 18. Så tidig stängning är dock ännu icke helt
genomförd på frivillighetens väg. I varje fall hålla några slags butiker, främst
tobaksaffärer men även i ganska stor utsträckning frisersalonger, bageri- och
konfektyraffärer samt blomsteraffärer, ofta öppet till klockan 19. De sakkunniga
hava nu föreslagit allmän 18-stängning, varvid dock gjorts undantag för butiker,
där handel idkas huvudsakligen med tobaksvaror, konfektyrer och periodiska
skrifter, vilka skulle få hålla öppet till klockan 19. För allmän 18-stängning
talar visserligen dels att sådan stängning i avsevärd omfattning redan införts
på frivillighetens väg, dels att därigenom anpassningen efter arbetstidslagens
för detaljhandeln bestämmelser om de anställdas arbetstid skulle underlättas
och dels att det för butiksinnehavarna och de anställda kunde vara tillfredsställande
att få arbetsdagen tidigare avslutad. Å andra sidan synes
konsumenternas intresse att efter egen arbetstids slut kunna göra inköp böra
föranleda senare stängning. Sedan arbetstidslagen för detaljhandeln utsträckts
till att gälla även de minsta företagen motivera arbetarskyddssynpunkter icke
tidigare stängning. Genom 19-stängning skulle även vissa under utredningen
närmare berörda svårigheter, vilka ur konkurrenssynpunkt olika affärer emellan
anmäla sig, bliva eliminerade. Jag avser härvid särskilt de menliga konsekvenser,
som kunna följa av undantagsregler om senare stängning än den
allmänna för vissa slags affärer.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag, att i lagen stadgas allmän
stängning klockan 19. Särskilt undantag för tobaks- och eventuellt även livsmedelsaffärer
blir därigenom onödigt. Det må emellertid erinras därom, att
bestämmelser enligt min mening böra bibehållas i lagen örn möjlighet att
genom kommunalt beslut inskränka tiden för öppethållandet, ävensom att
hinder givetvis icke möta för affärsidkarna att, liksom i stor utsträckning för
närvarande är fallet, frivilligt överenskomma örn lämplig inskränkning av
affärstiden.

Första stycket i 3 § av gällande lag bör sålunda oförändrat upptagas såsom
ett första stycke i 4 §. Andra stycket torde böra avfattas i enlighet med sakkunnigförslaget,
tredje stycket i sistnämnda förslag kan utgå såsom obehövligt
och dess fjärde stycke, vilket överensstämmer med nuvarande andra stycket i 3 §,
synes böra bilda tredje stycket i 4 § av departementsförslaget. Beträffande
sist omförmälda stycke må erinras, att däri upptagna bestämmelser om stängning
klockan 16 å vissa helgdagsaftnar gälla för alla slags försäljningsställen,
i den mån icke avvikelse från bestämmelserna medgivits med stöd av stadgande
i lagen.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 349.

5 §■

Denna paragraf är lika lydande med 4 § i såväl gällande lag som sakkunnigförslaget.

Gällande bestämmelser.

I första stycket föreskrives som huvudregel, att butik ej må hållas öppen
för allmänheten å sön- eller helgdag. Butik, där handel idkas huvudsakligen
med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria
drycker, färsk frukt eller levande blommor, får dock hållas öppen för
allmänheten mellan klockan 8 och klockan 10.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, får enligt andra stycket rakstuga eller
frisersalong hållas öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8
och klockan 10.

De sakkunnigas utredning.

Förslag till ändring av denna paragraf har icke framställts av de sakkunniga.

Yttrande över de sakkunnigas utredning.

Svenska företagares riksförbund föreslår, att ordet »huvudsakligen» i första
stycket skall utgå, varigenom de tillåtna varuslagen skulle exakt angivas. Därigenom
skulle förebyggas, att sådana affärer, som enligt lag finge hålla öppet
på sön- och helgdagar, otillbörligt inkräktade på annan handel, som saknade
sådan förmån.

Av praktiska skäl synes ändring icke böra ske av gällande bestämmelser.
Den nuvarande ordningen är fördelaktig från allmänhetens synpunkt och synes
knappast vara till något egentligt men i konkurrenshänseende.

6 §■

Denna paragraf motsvarar 5 § i gällande lag och samma paragraf i sakkunnigförslaget.

Gällande bestämmelser.

5 § i gällande lag innehåller huvudbestämmelserna örn kommunala avvikelser
från eljest stadgade affärstider.

Enligt första stycket må i kommun, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt
och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen,
som driva rörelse i butik, eller för företag, som driva sådan rörelse
av visst slag, bestämmas, att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller
helt eller delvis förläggas till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna,
å sön- eller helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

Kungl. May.ts proposition nr 349.

Andra stycket har följande lydelse:

Utsträckning av den vanliga affärstiden må, under i första stycket angivna
villkor, medgivas i följande omfattning:

1) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin eller
bageri- och konditorivaror, må å söckendag hållas öppen mellan klockan 7 och
klockan 8;

2) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin,
bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor,
må å sön- eller helgdag hållas öppen mellan klockan 10 och klockan 11 samt därutöver
under högst 2 timmar å tid, då högmässogudstjänst icke hålles; samt

3) fotografiateljé må hållas öppen å sön- eller helgdag under högst två timmar,
dock ej under högmässogudstjänst.

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för
skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer
att göra inköp å fritid, får enligt tredje stycket bestämmas, att butik å
sön- eller helgdag får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under
högmässogudstjänst.

Slutligen stadgas i fjärde stycket, att bestämmelse,'' varom förmäles i 5 §,
skall gälla hela kommunen, där ej synnerliga skäl föranleda till annat. Olika
bestämmelser få meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser få även
meddelas för endast butiker av visst slag men få däremot icke begränsas till
en eller flera angivna butiker.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava från länsstyrelserna införskaffat vissa uppgifter örn
nu gällande kommunala avvikelser från den vanliga affärstiden enligt butikstängningslagen.
En sammanställning därav utvisar följande:

Kommunala avvikelser fastställda enligt 1939 års butikstäugningslag.

Antal kommuner..........

Förkortning av affärstiden

Förlängning av affärstiden

18-

stängning

lunch-

stängning

annan

förkort-

ning

5 8 1)

I 5 §

5 § 2) 5 § 3) 1 tredje

1 stycket

60 lil 1

Ännu gällande kommunala avvikelser enligt 1919 års butikstängningslag.

	Förkortning av affärstiden å
	vardagar	sön- och helgdagar
	18-stängning	annan förkortning	förkortning	beslut om stängning
Antal kommuner ..........	96	45	19	i

Till en början hava de sakkunniga framhållit, att, även om den vanliga
affärstiden — såsom de sakkunniga förordat — i allmänhet inskränktes med

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

en timme, nu gällande bestämmelser i 5 §, som innebure möjlighet att genom
kommunalt beslut ytterligare förkorta affärstiden, borde bibehållas.

Likaså borde kommun fortfarande hava rätt att besluta örn sådan omläggning
av affärstiden, som inom kommunen eller för vissa företagsformer inom
densamma kunde vara påkallade. Enligt gällande lag syntes en dylik omläggning
av affärstiden endast kunna ske på det sätt, att den för öppethållande
medgivna tiden inom samma dygn förlädes till annan tid än vad som enligt
reglerna i 3 eller 4 § vore tillåtet. De sakkunniga hade emellertid — bland
annat med hänsyn till förslaget om allmän 18-stängning — ansett, att viss
ytterligare frihet borde lämnas kommunerna vid bestämmandet av annan förläggning
av affärstiden. Såsom under 3 § i sakkunnigförslaget anmärkts kunde
det exempelvis inom vissa kommuner vara önskvärt, att livsmedelsbutikerna
finge hålla öppet till klockan 19 å fredagar. Ett bibehållande av nu gällande
ordning skulle medföra, att vid kommunalt beslut örn dylikt öppethållande
samtidigt måste bestämmas, att ifrågavarande affärer skulle öppna först klockan
9 eller hålla stängt en timme mitt på dagen. Då en dylik inskränkning av
tiden för öppethållandet å fredagar i regel torde vara mindre lämplig, hava de
sakkunniga ansett, att lagen borde medgiva rätt för kommun att kompensera
den förlängda affärstiden å viss dag t. ex. fredag genom motsvarande förkortning
under annan dag i samma vecka t. ex. lördag.

Ett av svenska fotografernas förbund framfört önskemål örn senare stängningstid
än den vanliga för fotografiateljéer hava de sakkunniga likaledes
funnit, böra tillgodoses genom kommunalt beslut örn ändrad affärstid. De sakkunniga
hava vidare erinrat om att intet hinder torde föreligga att kommunalt
besluta örn sådan omläggning av affärstiden, att stängning skedde senare än
klockan 16 å de i 3 § av sakkunnigförslaget angivna helgdagsaftnarna.

Den enligt nu gällande lag medgivna rätten för kommuner att bestämma
örn utsträckt affärstid i vissa i paragrafens andra stycke närmare angivna fall
har icke bibehållits i de sakkunnigas lagförslag. De sakkunniga hava nämligen
ansett, att behovet av dylik utsträckt affärstid kunde tillgodoses på
annat sätt. Härom hava de sakkunniga anfört:

Under förutsättning av bifall till de sakkunnigas under 3 § upptagna förslag,
att butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin
eller bageri- och konditorivaror, må öppnas kl. 7.30 å söckendagar, synes
något behov att bibehålla den nu förefintliga möjligheten till kommunal avvikelse
enligt 5 § andra stycket 1) icke föreligga.

De sakkunniga föreslå vidare, att punkt 2) i nyssnämnda stycke, som
huvudsakligen avser mjölkbutiker, bageriaffärer samt frukt-, konfektyr- och
blomsteraffärer och som gäller öppethållande å sön- eller helgdag, icke upptages
i den nya lagen. I fråga örn mjölkbutiker och bageriaffärer anse de
sakkunniga, att allmänhetens intresse är i tillräcklig grad tillgodosett genom
bestämmelsen i 4 §, att nämnda affärer å sön- eller helgdag få hållas öppna
mellan kl. 8 och kl. 10. Beträffande frukt-, konfektyr- och blomsteraffärer
ställer sig emellertid saken annorlunda. Det torde icke kunna förnekas, att
åtminstone på vissa orter ur konsumentsynpunkt starka skäl tala för att dessa
affärer få hålla öppet några timmar mitt på dagen å sön- eller helgdag. Emellertid
medgiver redan gällande lag enligt 11 § 3 mom. 2) möjlighet för fruktoch
konfektyrhandlare att erhålla särskilt tillstånd till annan affärstid än den

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

vanliga. Då de sakkunniga ej hava för avsikt att föreslå någon ändring härutinnan,
synes allmänhetens intresse på denna punkt vara tillgodosett. Nu
nämnda möjlighet föreligger emellertid icke för blomsterhandel eller för
kombinerad konfektyr-, frukt- och blomsterhandel. För att butiker, som föra
allenast dessa varor, icke skola komma i sämre läge än vad för närvarande är
fallet, föreslå de sakkunniga under 11 §, att särskilt tillstånd att hålla öppet
två timmar å sön- eller helgdag skall kunna lämnas.

Fotografiateljéer kunna enligt 5 § andra stycket 3) i gällande lag efter
kommunalt beslut hållas öppna två timmar å sön- eller helgdag. Att helt borttaga
möjligheten till sådant öppethållande synes knappast tillrådligt. De sakkunniga
föreslå därför, att i 11 § — i likhet med vad som nyss förordats i
fråga örn frukt-, konfektyr- och blomsterhandel — införes bestämmelse örn
att fotografiateljé efter särskilt tillstånd får hållas öppen högst två timmar å
sön- eller helgdag.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Svenska stadsförbundet förklarar sig icke hava någon invändning att göra
mot den lättnad i kommunernas handläggning av de besvärliga frågorna örn
butikstängningen, som innefattades däri, att ärenden rörande utsträckning
av den ordinarie affärstiden för vissa slag av butiker överflyttades från 5 §
(i sakkunnigförslaget) till 11 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår, med hänsyn till gjorda erfarenheter
vid handläggning av frågor örn fastställelse av beslut örn kommunala
avvikelser, att bestämmelserna i 5 § måtte avfattas på sådant sätt, att det
klart framginge, att även den konsumerande allmänhetens intressen hörde
till dem, som borde beaktas vid avvikelser från den vanliga affärstiden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förklarar sig icke vara övertygad örn
lämpligheten av att frågan örn utsträckt affärstid å sön- och helgdagar för
butik, där handel idkades med frukt, konfektyrer och levande blommor,
ävensom för fotografiatelje hädanefter skulle regleras genom individuella
tillstånd och ej genom för hela kommunen gemensamt beslut. Både för förhållandet
mellan företagarna inbördes och för den köpande allmänheten förefölle
det att vara ett intresse av vikt, att all egentlig butikshandel (alltså ej
kioskhandel), reglerades genom enhetliga bestämmelser. Därigenom vunnes,
att alla företagare bleve lika behandlade och att alla butiker inom samma
bransch hölles öppna å gemensamma bestämda tider. Yad nu sagts funne
länstyrelsen analogivis gälla jämväl för fotografiateljéer. Sveriges bageriidkar
e för euin g, Stockholms bageriidkareförening och Stockholms bageriindustriföraning
framhålla, att den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen
i de hittills i lagen givna möjligheterna för bageributiker att hålla
öppet under söndagar vore synnerligen olycklig.

Socialstyrelsen anför följande:

De sakkunniga hava förordat en förändring, sorn innebär eu åi snörning av
detaljhandelns nuvarande relativa rörelsefrihet i vissa hänseenden, i det att
den i gällande lag medgivna möjligheten att genom kommunalt beslut erhålla
en utsträckning av affärstiden i vissa angivna fall icke bibehållits i förslaget.

bet må erinras om att den butikstängningslag, som gällde före den nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

gällande lagen, innefattade avsevärt större möjligheter än denna till en utsträckning
av affärstiden genom kommunala beslut. Socialstyrelsen föreslog
år 1938 bibehållandet i det väsentliga av dessa möjligheter och hänvisade
därvid särskilt till den omständigheten, att blott ett mindre tal av
härom tillsporda myndigheter såväl som personal- och köpmannaföreningar
hade förordat någon ändring i de gällande föreskrifterna. Några avgörande
betänkligheter med hänsyn till de anställdas arbetstidsförhållanden skulle
upprätthållandet av dessa stadganden icke heller behöva ge upphov till efter
genomförandet av en särskild arbetstidslag för detaljhandeln. Dessa erinringar
synas alltjämt äga giltighet och lära i varje fall kunna anses motivera
bibehållandet av de avsevärt mindre vittomfattande föreskrifter örn rätt till
utsträckning av affärstiden, som sedermera upptoges i den nya lagen efter
härom framställt förslag av Kungl. Majit. Det bör efter styrelsens mening
i synnerhet icke förbises, att butikstängningslagens förut hävdade betydelse
att vara jämväl en regulator av arbetstidsförhållandena icke längre är aktuell.
Bevarandet av ett visst mått av rörelsefrihet i fråga örn affärstidens reglering
torde vara väl på sin plats såväl ur denna synpunkt som med hänsyn till
önskvärdheten av att affärslivet må kunna i viss mån anpassas efter de intressen
och behov, som på olika håll kunna göra sig gällande.

Gällande lag ger möjlighet till kommunal avvikelse i fråga örn bland annat
arbetstiden på vardagar vid mjölkbutiker och bageriaffärer. Bibehållandet
av denna särskilda bestämmelse bleve givetvis av mindre betydelse, om förslaget
örn rätt att öppna sådana butiker tidigare på vardagar genomfördes.
Enligt förslaget skulle öppningstiden dock icke kunna bestämmas tidigare
än till kl. 7.30, under det att den gällande föreskriften om utsträckning av
affärstiden genom kommunalt beslut tillåter, att öppningstiden blir kl. 7.
Något rimligt skäl att borttaga detta medgivande synes heller icke ha förebragts
i betänkandet.

Vad angår mjölkbutikernas och bageriernas tillåtna affärstid på söndagar,
som normalt är fastställd till tiden mellan kl. 8 och kl. 10 (4 §), medgiver
gällande lags 5 §, att de genom kommunala beslut må kunna hållas öppna
jämväl mellan kl. 10 och kl. 11 samt i övrigt högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst
icke hålles. Denna rättighet skulle ävenledes borttagas
enligt de sakkunnigas förslag. I betänkandet förklaras allmänhetens intressen
vara tillräckligt tillgodosedda genom att mjölkbutikerna och bageriaffärerna
på söndagarna få hållas öppna mellan kl. 8 och kl. 10. Denna uppfattning
synes icke vara tillfyllest motiverad. Det må erinras örn att den före år
1940 gällande butikstängningslagen medgav, att ifrågavarande slag av butiker
öjDpnades kl. 7 på söndagar såväl som på vardagar. Den nuvarande lagens
bestämmelse (5 §) medgiver deras öppnande vid samma tid på söndagar
genom kommunalt beslut. Allmänhetens rättmätiga önskemål torde knappast
ha tillbörligt uppmärksammats i förslaget örn en ändring på denna punkt.

Efter styrelsens mening föreligger icke något skäl att borttaga nu gällande
bestämmelser i fråga om rätten till kommunala avvikelser från butikstängningslagens
föreskrifter vare sig i nyss berörda eller i vissa andra angivna
fall.

De nya föreskrifter med avseende på konfektyr-, frukt- och blomsteraffärer
samt fotografiateljéer, som enligt de sakkunnigas förslag skulle inpassas
i lagens 11 § —• innehållande stadganden om särskilt tillstånd till
annan affärstid än den vanliga i vissa fall -—- såsom en oundgänglig kompensation
för försvinnandet av de nuvarande föreskrifterna med avseende på
rätten till kommunala avvikelser i fråga om dessa särskilda slag av affärer,
skulle givetvis bliva obehövliga i och med att samtliga föreskrifter om kommunala
avvikelser bibehölles. Jämväl denna omständighet synes tala för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

ingen ändring i gällande bestämmelser i detta hänseende göres. Det torde
nämligen icke vara önskvärt, att de redan förut delvis hårt arbetstyngda myndigheter
som äro behöriga i fråga örn tillståndsgivning enligt lagens nyss berörda
11 §, belastas med ytterligare en grupp av ärenden.

De sakkunnigas förslag till huvudregler rörande kommunala avvikelser
skiljer sig, såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen, i vissa hänseenden
från vad som nu gäller. Särskilt torde böra uppmärksammas, att de
möjligheter, som enligt andra stycket i gällande lag förefinnas till utsträckning
av affärstiden, föreslås skola utgå ur lagen.

Ehuru viss tveksamhet kan råda rörande lämpligheten av vad de sakkunniga
sålunda föreslagit, synas med hänsyn till de möjligheter till utsträckning
av affärstiden, som dock fortfarande skulle förefinnas enligt lagen, de
föreslagna bestämmelserna böra upptagas i lagen. Det bör påpekas, att
utsträckning av tiden för öppethållande på sön- och helgdagar kan ske genom
kommunalt beslut — jämlikt den nya lydelsen av första stycket — under förutsättning
att affärstiden under annan eller andra dagar med motsvarande tid
inskränkes, t. ex. genom stängning under lunchtid.

Länsstyrelsens i Malmöhus län önskemål hava tillmötesgåtts genom ändring
i 7 §.

7 §.

Denna paragraf motsvarar 6 § i gällande lag och samma paragraf i sakkunnigförslaget.

Gällande bestämmelser.

I 6 § första stycket stadgas, att örn bestämmelse enligt 5 § (i gällande lag)
den myndighet beslutar, som utövar kommunens beslutanderätt. När fråga örn
sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall enligt
andra stycket tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle beröras
av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt
uttala sig i ärendet.

De sakkunnigas utredning.

I andra stycket av förevarande paragraf hava de sakkunniga föreslagit ändring
av innebörd att, då fråga örn ändrad affärstid väckts hos den kommunala
myndigheten, tillfälle att uttala sig i ärendet skulle beredas ej blott — såsom
för närvarande gällde — näringsidkare och arbetstagare utan även andra, vilkas
intressen skulle beröras av beslutet. De sakkunniga hade härmed närmast
åsyftat, att representanter för den konsumerande allmänheten, t. ex. husmodersorganisationer,
innan kommunalt beslut fattats, skulle äga möjlighet
att framlägga sina synjjunkter i ärendet.

De sakkunnigas förslag, mot vilket erinran icke framställts i yttrandena,
synes mig böra godtagas.

Departe ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 349.

Departe ments chefen.

8 §■

Denna paragraf motsvarar 7 § i såväl gällande lag som sakkunnigförslaget.

Gällande bestämmelser.

I 7 § av gällande lag föreskrives, att beslut örn bestämmelse enligt 5 §
(gällande lag) skall underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas,
där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten eller kommunalborgmästare
och beträffande kommun å landet till landsfiskalen i orten.
Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen skall insända beslutet
till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan tillfälle beretts dem, vilkas rätt
beröres av beslutet, att avgiva yttrande över detsamma. I Stockholm skall
sådant tillfälle beredas av Överståthållarämbetet.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava, såsom förut vid 3 § omnämnts, föreslagit, att arbetsrådet
skulle bliva ensam underställningsmyndighet.

Yad angår detalj föreskrifter i nuvarande 7 § hava de sakkunniga beträffande
bestämmelsen att, innan kommunalt beslut prövas av underställningsmyndiglieten,
tillfälle skall beredas dem, vilkas rätt beröres av beslutet, att avgiva
yttrande över detsamma, framhållit, att densamma utan olägenhet kunde utgå,
enär jämlikt den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i 6 § tillfälle
redan före det kommunala beslutets fattande skall hava beretts de av beslutet
intresserade att uttala sig om detsamma.

På skäl för vilka jag förut redogjort föreslår jag, att de nuvarande underställningsmyndigheterna
bibehållas. I överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag synas de nuvarande bestämmelserna angående inhämtande av yttranden
av dem, som beröras av beslutet, kunna utgå. Föreskrifter rörande infordrande
av yttranden lämnas i 7 § av departementsförslaget. Underställningsmyndigheten
kan emellertid, utan särskilt lagstadgande därom, infordra nytt
yttrande eller verkställa annan utredning, därest det anses erforderligt.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 8 § i såväl gällande lag som sakkunnigförslaget.

Gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen äger enligt 8 § att helt eller delvis ''fastställa eller ock ogilla
beslut örn bestämmelse enligt 5 § (gällande lag). Fastställt beslut skall ofördröjligen
allmängöras genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte
föreskrives att genom vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande
om kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga innehåll skall
införas i minst en tidning inom orten, varförutom beträffande landskommun
tillkännagivande örn kungörelsen skall ske i kyrkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga kava ansett det lämpligt, att fastställt beslut om kommunal
avvikelse även i fortsättningen införes i vederbörande länskungörelser. För
undanröjande av tvekan örn vem, som skall svara för kostnaderna för kungörandet,
hava de sakkunniga, som ansett dessa kostnader böra åvila kommunerna,
föreslagit, att ett stadgande av denna innebörd upptages i lagtexten.

Paragrafen skulle enligt de sakkunnigas förslag erhålla följande lydelse:

Arbetsrådet äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut om bestämmelse
enligt 5 §. Fastställt beslut skall på vederbörande kommuns bekostnad
ofördröjligen allmängöras genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte
skall genom vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande om
kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst en tidning
inom orten, varförutom beträffande landskommun tillkännagivande örn kungörelsen
skall ske i k3''rkan.

De sakkunnigas förelag synes mig böra godtagas. Den nu gällande föreskriften
örn kungörande i kyrka torde dock kunna utgå.

10 §.

9 § i gällande lag, mot vilken erinran icke framställts vare sig av de sakkunniga
eller i remissyttrandena, har utan saklig ändring upptagits såsom 10 §
i departementsförslaget.

U §■

Denna paragraf motsvarar paragrafen med samma nummer i gällande butikstängningslag.

Gällande bestämmelser.

11 § butikstängningslagen har för närvarande följande lydelse:

1 moni. Under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar må tillstånd
meddelas näringsidkare att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes
idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna
i denna lag.

Tillstånd, varom i första stycket förmäles, meddelas för Stockholm av Överståthållarämbetet,
för övriga städer av magistrat eller, där sådan ej finnes, av kommunalborgmästare
och för landet av länsstyrelse (tillståndsmyndighet).

Ansökning örn tillstånd skall innehålla uppgift örn den tid och de varuslag, som
framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållandet
eller försäljningen avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är örn
öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av tillståndsmyndigheten
beredas stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej finnas,
kommunalnämnden.

2 marn. Ansökning om tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, skall avslås, örn
sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet,
eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten,
så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller
liknande synpunkt.

Departe ments chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 349.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skall tillståndsmyndigheten pröva,
om det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas, därvid tillbörlig
hänsyn skall tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra
sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.

Tillstånd, varonj i 1 mom. sägs, må endast givas, om synnerliga skäl därtill äro,
med mindre ansökningen avser något av nedannämnda fall. I sådan händelse skola
följande regler lända till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor,
tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd, bord eller annat
sådant försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast dessa varor
saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet
dock icke någon veckodag längre än till kl. 22; sådant medgivande må
ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe,
örn försäljningen icke är förbunden med handel med andra varor och i
övrigt skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt och periodiska
skrifter från annan butik än under 1) sägs, där under hela försäljningsdagen
endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till kl. 22;

3) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller
dylikt må medgivas i den utsträckning, som med hänsyn till förhållandena anses
erforderlig; dock må tillståndet i regel avse försäljning endast av de under 1)
nämnda varuslagen samt lagad mat och tobaksvaror;

4) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller
för iner betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas i den utsträckning,
som kan anses betingad av de resandes behov; dock må tillståndet i''
regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat,
tobaksvaror och mindre pappersartiklar;

5) försäljning utomhus av varm korv samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas
i samband med korven, må medgivas i den utsträckning, som anses
lämplig, dock endast från fastställd plats.

4 mom. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och må återkallas,
när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande eller
försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas. Tillståndsmyndigheten
äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens
anordnande, som finnas erforderliga.

Tillståndsmyndigheten skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis
härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn rörelsen
drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats därstädes, samt
i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver försäljningen.

5 mom. Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas av magistrat
eller kommunalborgmästare, må föras hos länsstyrelsen i den ordning, som
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas av Överståthållarämbetet
eller länsstyrelse, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement
i den ordning, som nyss sagts.

Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 1 mom. sägs, skall utan hinder
av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava i sin utredning återgivit en sammanställning av uppgifter,
som inhämtats från länsstyrelser, magistrater och kommunalborg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 349. 81

mästare, rörande tillstånd, meddelade med stöd av 11 § butikstängningslagen.
Sammanställningen utvisar följande:

Antal tills tån

Summa

11 §

3 moni. 1)

11 §

3 morn. 2)

11 8

3 morn. 3)

11 8

3 mom. 4)

11 8

3 morn. 5)

11 § 3 mom.
»synnerliga
skäl»

335

740

738

182

360

457

293

176

425

120

1,075

757

542

750

601

184

Uppgifterna avse, med undantag för vad nedan angives, förhållandena vid
slutet av år 1941. Siffrorna torde, åtminstone vad gäller tillstånd enligt 11 §
3 mom. 1), komma att gestalta sig annorlunda under innevarande år med hänsyn
till att den i butikstängningslagen stadgade övergångstiden av två år utgick den
31 december 1941.

Uppgifterna under 11 § 3 mom. 3) avse samtliga sedan 1 januari 1940 meddelade
tillstånd.

Uppgifter rörande antalet kiosker i landet och antalet i kioskrörelse
sysselsatta personer framgå av den vid detta protokoll fogade Bilagan B.

De sakkunniga hava därefter i fråga om förevarande paragraf framlagt
följande förslag.

1 mom. I ett första stycke — motsvarande första och andra styckena i
gällande lag — har stadgats, att arbetsrådet skall vara tillståndsmyndighet.
Andra stycket överensstämmer med tredje stycket i gällande lag. I tredje
stycket har, såsom förut omnämnts, föreskrivits, att arbetsrådet skall införskaffa
erforderlig utredning från vederbörande polismyndighet.

De sakkunniga hava funnit övervägande skäl tala för ett bibehållande av
nu gällande bestämmelse att tillståndsmyndigheten skall — utom i vissa fall
— bereda vederbörande kommunala myndighet tillfälle att avgiva yttrande
över inkommen ansökan, därvid det ur praktiska synpunkter befunnits lämpligt,
att inhämtandet av sådant yttrande skedde genom den polismyndighet,
som hade ansökningsärendet under utredning. — Som en andra punkt i
tredje stycket har upptagits en bestämmelse av innehåll, att stadsfullmäktige,
kommunalfullmäktige eller kommunalnämnd äga uppdraga åt nämnd, beredning
eller styrelsesätt avgiva här avsett yttrande. Denna bestämmelse avsåge
dels att möjliggöra en snabbare behandling av ifrågavarande ärenden och dels
att förebygga, att den kommunala representationen, särskilt i de större
städerna, onödigtvis betungades med dylika ärenden.

I 2 mom. har föreslagits endast en mindre redaktionell ändring av
gällande lydelse.

3 morn., som innehåller paragrafens centrala bestämmelser om de olika
fall, då utsträckt affärstid kan medgivas, överensstämmer enligt sakkunnigförslaget
i sak i stort sett med samma moment i gällande lag. Enligt momentets
nuvarande lydelse hade såsom huvudregel angivits, att för tillstånd
fordrades »synnerliga skäl», under det att de fall, då en mildare bedömningsgrund
skulle tillämpas, upptagits såsom undantag under punkterna 1)—5).

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 349. losa 42 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Med hänsyn bland annat till att denna utformning gjort momentet svårläst
och understundom förorsakat missförstånd — man hade sålunda på sina håll
förmenat, att jämväl för tillstånd enligt punkterna 1)—5) skulle erfordras
»synnerliga skäl» — hava de sakkunniga föreslagit en omformulering av momentet.
— I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att uttrycket
»olägenheter för annan handel» enligt de sakkunnigas mening avsåge sådan
handel, som dreves i närheten av den i ansökningen avsedda platsen och som
vore direkt berörd i konkurrenshänseende.

Beträffande de olika fall, då tillstånd till utsträckt affärstid kunde medgivas,
hava de sakkunniga anfört följande:

Punkterna 1) och 2) överensstämma med motsvarande stadganden i nu
gällande lag.

I punkt 3) har föreslagits den ändringen, att uttrycket »i den utsträckning,
som» utbytts mot »under den utsträckta tid, som». De sakkunniga hava härigenom
velat framhålla, att tillståndsmyndigheten endast hade att med hänsyn
till omständigheterna bestämma, under vilken tid försäljning finge ske,
men däremot icke borde göra någon inskränkning i det tillåtna varusortimentet;
detta senare med hänsyn till att en enhetlig behandling av här ifrågavarande
ansökningar såvitt möjligt borde eftersträvas.

I punkt 4) hava de sakkunniga av samma skäl som nyss angivits förordat,
att orden i »den utsträckning, som» ersättes med »under den utsträckta tid,
som». De sakkunniga hava vidare från de tillåtna varorna uteslutit »lagad
mat». Enligt vad de sakkunniga inhämtat förekomme det ej, att i denna punkt
avsedda försäljningsställen, de s. k. trafikkioskerna, saluförde nämnda vara.

Punkt 5) har i oförändrat skick upptagits från nu gällande lag.

Under en ny punkt 6) hava de sakkunniga föreslagit, att tillstånd till utsträckt
affärstid skall kunna medgivas butiker i egentlig mening för försäljning
av konfektyrer, färsk frukt och levande blommor. Förutsättning för tillstånd
vore, att endast nu uppräknade varor saluhölles, och tillstånd skulle
kunna lämnas endast för högst två timmar å sön- eller helgdag. De sakkunniga
hade ansett sig böra införa denna bestämmelse med hänsyn till att de sakkunniga,
såsom förut angivits, i 5 § uteslutit nu gällande bestämmelse, enligt
vilken butik, varom här vore fråga, efter kommunalt beslut kunde få hållas
öppen två timmar å sön- eller helgdag. — Av samma skäl hava de sakkunniga
föreslagit, att tillstånd skall kunna lämnas att hålla fotografiateljé öppen två
timmar å sön- eller helgdag. Rent formellt sett borde denna punkt möjligen
i lagtexten hava placerats efter punkt 2). Att så icke skett berodde på att de
sakkunniga icke utan tvingande skäl velat omkasta ordningen på de nu
gällande punkterna lj—5).

Under en ny punkt 7) har slutligen angivits, att öppethållande eller försäljning
må medgivas, då synnerliga skäl därtill föreligga. Denna punkt hade
karaktären av ett slags reservbestämmelse, som kunde tillgripas i sådana fall,
som icke inrymdes under någon av punkterna 1)—6) men i vilka dock alldeles
speciella skäl kunde åberopas för bifall till ansökningen. Vid tillämpningen
av motsvarande bestämmelse i nu gällande lag syntes en viss tveksamhet hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

yppats rörande bestämmelsens innebörd. Det skulle med hänsyn härtill enligt
de sakkunnigas mening givetvis vara önskvärt, örn det kunde närmare angivas,
vad som avsåges med »synnerliga skäl». Det syntes emellertid bland annat
på grund av de vitt skiftande förhållandena inom detaljhandel och därmed
jämställd verksamhet knappast vara möjligt att i detta hänseende uppdraga
några allmänna riktlinjer. Det läge emellertid i sakens natur, att bestämmelsen
borde tolkas snävt och endast i undantagsfall komma till användning,
så att icke alltför stort avbräck vållades annan handel, särskilt sådan handel,
som måste iakttaga den vanliga affärstiden.

De sakkunniga hava härom vidare anfört:

Det är givet, att tillståndsmyndigheten har att vid bedömandet av huruvida
»synnerliga skäl» föreligga taga i betraktande alla de omständigheter,
som kunna åberopas för tillämpning av lagrummet. Redan av inledningen
till 3 mom. framgår, att bland annat konsumenternas intresse bör beaktas.
Det är sålunda — för att taga ett exempel — tänkbart, att på vissa platser
synnerliga skäl kunna tala för att medgiva tillstånd till försäljning av de under
punkt 4) angivna varorna, om allmänhetens berättigade krav på att utom den
vanliga affärstiden kunna inköpa tidningar och tidsskrifter icke kan nöjaktigt
tillgodoses på annat sätt än genom en dylik kombination av saluhållna varor.
Det från fotografernas håll framförda önskemålet att erhålla möjlighet att
utom butikstid i ateljéerna utföra fotografering i samband med bröllop eller
liknande synes vidare kunna beaktas genom tillämpning av denna punkt. Men
även andra omständigheter än den konsumerande allmänhetens intresse
kunna komma i betraktande. Sålunda synes i förekommande fall hänsyn
böra tagas till ömmande personliga omständigheter hos sökanden, även örn
bifall till ansökningen skulle medföra visst intrång i annan handel. I nyssnämnda
fall torde dock i möjligaste mån böra tillses, att tillstånd icke medgives
person, som endast uppträder som bulvan för annan person, som själv
icke kan åberopa »synnerliga skäl». — De sakkunniga vilja slutligen framhålla
det önskvärda i att den ifrågasatta centrala tillståndsmyndigheten erhåller
tämligen fria händer vid prövning av ärenden, som här avses.

I 4 mom. hava de sakkunniga endast föreslagit de formella ändringar, som
betingats därav, att arbetsrådet skulle vara tillståndsmyndighet.

5 mom. har föreslagits skola utgå.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Beträffande spörsmålet örn arbetsrådet såsom tillståndsgivande
myndighet hänvisas till vad som anförts under 3 §.

De sakkunnigas förslag i 1 mom. tredje stycket andra punkten
angående yttranden av kommunala myndigheter tillstyrkes i så
gott som alla yttranden. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter dock,
huruvida icke stads- och kommunalfullmäktige borde helt befrias från befattningen
med ifrågavarande ansökningsärenden samt föreskrift lämnas, att yttranden
skulle avgivas i stad av drätselkammaren och å landet av kommunalnämnden.
Magistraten i örebro föreslår, att, förutom polismyndighet, även
hälsovårdsnämnd obligatoriskt borde höras i ärenden enligt 11 §. Länsstyrelsen
i- Kronobergs län anser, att, örn arbetsrådet bleve tillståndsmyndighet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

länsstyrelsen borde beredas tillfälle att yttra sig i sådant ärende. Landsfiskalen
i Karlskoga distrikt anser erforderligt, att det närmare angives, vad som avsåges
med polismyndighet.

Angående de särskilda bestämmelserna om »kioskhandeln» i 3
mom. 1) erinras i vissa yttranden därom, att föredragande departementschefen
i propositionen nr 96/1939 L framhållit, att spörsmålet örn att i lagen
inskriva rätt att giva tillstånd till tobakshandel i kiosker då icke kunde upptagas
till prövning, enär utredning påginge inom 1938 års tobakshandelsutredning.
Utredningen hade avgivit betänkande den 16 december 1940 (statens off.
utredn. 1940:34), vari anförts, att den lösning frågan om kioskhandeln med
tobaksvaror erhöll år 1939 — nämligen att andra kiosker än trafikkiosker i
regel måste antingen helt avstå från tobakshandel eller ock iakttaga den för
butikshandeln stadgade stängningstiden — obetingat måste betecknas såsom
tillfredsställande. Det syntes lika litet med hänsyn till tobakskonsumenternas
intressen som ur statsfinansiell synpunkt kunna vara lämpligt, att betingelser
skapades för en ökning av kioskernas andel i tobaksförsäljningen och därmed
förutsättningarna för en butikshandel med tobaksvaror av god standard
minskades.

Kanslipolisintendenten i Stockholm gör den mera allmänna reflektionen,
att det ur ordnings-, trafik- och hälsovårdssynpunkt vore en fördel, örn kioskhandeln
och ali annan försäljning utomhus kunde begränsas. Den egentliga
butikshandeln utgjorde otvivelaktigt en högre och socialt sett mera kvalificerad
art av affärsverksamhet än försäljningen utomhus.

De sakkunnigas förslag, enligt vilket nu gällande bestämmelser bibehållas,
tillstyrkes i flertalet yttranden. För ett upptagande av tobaksvaror bland de
i 3 mom. 1) uppräknade kioskvarorna göras uttalanden i tre yttranden. Socialstyrelsen
framhåller, att den köpande allmänhetens intressen borde träda i
förgrunden vid prövning av förevarande spörsmål. Det syntes ovedersägligt,
att allmänhetens tillgång till tobaksvaror på annan tid än vanlig affärstid
minskades genom 1939 års lag, då från början avsedd ersättning genom automathandeln
icke kom till stånd. Det vore därför rimligt, att tobak upptoges
bland kioskvarorna. Svenska tidningsutgivareföreningen anför, att tobaken
normalt vore den största kioskvaran och en vara, som till sin natur vore en
s. k. fritidsvara. Kioskägarnas riksförbund anser, att ett hänsynstagande till
såväl allmänhetens intressen som sociala och statsfinansiella skäl bort föranleda
till en bestämmelse, som klart angåve, att tobaksvarorna skulle hänföras
till kioskvarorna, eftersom de måste anses som typiska »impulsvaror». Skulle
ej detta önskemål bifallas, borde dock tobaksvaror få försäljas i kioskerna
under vanlig butikstid med rätt för kioskägarna att det oaktat hålla öppet för
försäljning av övriga kioskvaror å såväl kvällar som å sön- och helgdagar.
Vidare borde fotografisk film och vykort få försäljas i kioskerna. Dessa vore
också »impulsvaror» och efterfrågades ofta i kioskerna.

Beträffande dispensbestämmelserna i 3 mom. 2) framhåller Sveriges
frukt- och konfektyrhandlareförblind, att de sakkunnigas förslag innebure, att
försäljarna av frukt- och konfektyrvaror i större utsträckning än hittills bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

hänvisade till att söka utsträckt affärstid enligt 3 moni. 2). Förslaget rörande
3 mom. 6) komme nämligen icke att få någon praktisk betydelse för den
bransch, som förbundet företrädde, utan förmodligen blott för rena blomsteraffärer.
Förbundet yrkar vidare, till säkerställande av kårens lagenliga rätt
och till förebyggande av en oriktig begränsning av varusortimenten, en omformulering
och utvidgning av bestämmelserna i 3 mom. 2). De varor, som
skulle få försäljas efter den ordinarie affärstiden, borde uppräknas på sådant
sätt, att icke någon som helst tvetydighet uppstode örn varans karaktär och
sammansättning, varigenom en enhetlig praxis möjliggjordes. Förbundet föresloge,
att stadgandet i 3 mom. 2) skulle omfatta konfektyrer, kex, alkoholfria
drycker, safter och extrakter, färsk frukt, nötter, fikon och sådana övriga
frukter, vilka regelmässigt konsumerades utan att dessförinnan tillagas, samt
produkter av svensk frukt ävensom periodiska skrifter. Förbundet har särskilt
framhållit, att produkter av svensk frukt av skilda skäl skulle medtagas
i uppräkningen.

Magistraten i Askersund anser, att i 3 mom. 2) borde upptagas samma varuslag
som i 3 mom. 1).

Sveriges företagares riksförbund yrkar i fråga örn dispensbestämmelsen
i 3 mom. 4) en snävare begränsning av begreppet trafikkiosk. Tillstånd
borde endast få medgivas försäljningsställen i direkt anslutning till station
för järnvägs- och lufttrafik; försäljning borde få ske endast till personer,
som genom uppvisande av vederbörlig trafikbiljett styrkte sig vara resenär.
Sådana försäljningsställen, som stöde i anslutning till sjö-, spårvägs- eller
busstrafik borde däremot icke medgivas utsträckt affärstid, då något verkligt
behov därav från allmänhetens sida näppeligen förelåge.

Då korvförsäljning, varom förmäldes i den i 3 mom. 5) upptagna dispensbestämmelsen,
med hänsyn till nuvarande förhållanden börjat ersättas
med försäljning av strömming, vore det enligt slakthus- och saluhallsstyrelsens
i Stockholm mening måhända lämpligt att angiva, att försäljning
även kunde avse »annan lämplig varm vara», avsedd att konsumeras på
platsen.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna nya bestämmelserna i 3
mom. 6) hänvisar socialstyrelsen till vad som anförts under 6 §. Sldkthusoch
saluhallsstyrelsen i Stockholm framhåller, att på grund av de sakkunnigas
förslag i fråga örn blomsterhandeln på sön- och helgdagar hädanefter komme
att tillämpas dispensbestämmelser i 11 § i stället för beslut örn kommunala
avvikelser. Detta innebure dock i sak icke någon större förändring. Anledning
till erinran mot förslaget förelåge därför icke. Styrelsen gör emellertid
det påpekandet, att då föreskrifter om utsträckning av butikstiden på söndagar
för försäljning av konfektyrer och färsk frukt funnes i 3 mom. 2), första
delen av 3 mom. 6) syntes kunna begränsas till att avse försäljning av levande
blommor. Sveriges konditor förening framhåller, att bageri- och konditori
valör borde upptagas i 3 mom. 6), och magistraten i Askersund anser, att i sist
nämnda punkt borde upptagas samma varuslag som i 3 mom. 1). Slutligen

Departe ments chefen.

86 Kungl. May.ts proposition nr 349.

må hänvisas till vad Sveriges frukt- och konfektyr handlareförbund anfört
under 3 mom. 2).

I fråga örn de nya bestämmelserna i 3 mom. 7) framhåller kommunalborgmästaren
i Kumla, att någon exemplifiering av »synnerliga skäl» till ledning
för bedömandet hade varit önskvärd. Då de sakkunniga med hänsyn till
de vitt skiftande förhållandena icke ansett sig kunna exemplifiera vad som
avsåges med nyssnämnda uttryck, anser länsstyrelsen i Västernorrlands län
ett lagfästande av stadgandet i 3 mom. 7) med nödvändighet förutsätta ärendenas
prövning av en tillståndsmyndighet. I annat fall komme givetvis tilllämpningen
av detta stadgande att bliva ytterst växlande. Yad angår nu
ifrågavarande punkt må ytterligare hänvisas till Sveriges kioskägares riksförbunds
i det följande vid övergångsbestämmelserna återgivna yttrande.
Slutligen anför tobakshandlarnas riksförbund:

De sakkunniga anföra, att vid prövningar av ansökningar örn tillstånd, i
vilka åberopas »synnerliga skäl», hänsyn i förekommande fall synes böra
tagas »till ömmande personliga omständigheter örn sökanden, även örn bifall
till ansökningen skulle medföra visst intrång i annan handel». Enligt förbundets
mening bör detta uttalande icke tolkas så, att tillstånd till försäljning
utöver det regelmässigt tillåtna i större utsträckning skulle medgivas personer,
som kunna styrka vissa sociala eller ekonomiska skäl som stöd för sin
ansökan. Där verkligt ömmande omständigheter föreligga, Ilar förbundet
intet att erinra mot att dylika tillstånd lämnas även i fortsättningen, i den
mån detta varit medgivet enligt nu gällande övergångsbestämmelser, d. v. s.
när rörelsen bedrivits sedan den 1 juli 1937. Men de sakkunnigas uttalande
bör icke tolkas så, att en viss lägre inkomst eller sociala och ekonomiska omständigheter
regelmässigt skulle kunna berättiga till särskilda förmåner beträffande
butikstider och varusortiment. Det bör beaktas, att också tobaksbranschen
har sina åldringar och sjuka. Enligt de nu gällande övergångsbestämmelserna
ha särskilda medgivanden i många fall lämnats personer, som
ha haft betydligt större inkomster än exempelvis butiksinnehavare inom
specialtobaksliandeln. Det kan emellertid med skäl frågas, varför just försäljningen
av tobak skall användas som ett medel till att bispringa personer,
som äro i behov av understöd i en eller annan form. Marje sådan försäljningsrättighet
kan icke undgå att få sina konsekvenser för specialtobakshandeln.
Att märka är även att praktiskt taget samtliga innehavare av tobaksaffärer
också äro försörjningspliktiga och därför äro beroende av sina affärsrörelser.
När sociala och humanitära skäl åberopas för kioskhandeln, bör
det icke glömmas, att samma sociala och humanitära skäl, ehuru ofta med
större styrka, kunna anföras för att kioskinnehavare icke skola beredas förmåner
på butikshandelns bekostnad. Förbundet hänvisar i detta sammanhang
till det kända nödläge, som specialtobakshandeln för närvarande befinner
sig i, och vilket föranlett överväganden om särskilda hjälpåtgärder åt denna
form av butikshandel.

Vidkommande 11 § 4 mom. anför magistraten i Askersund, att, för den
händelse arbetsrådet skulle bliva beslutande myndighet, momentet borde
kompletteras med skyldighet för arbetsrådet att delgiva sitt beslut med polismyndigheten
i orten.

Vad först angår bestämmelserna örn tillståndsmyndighet i 1 mom. har jag,
på sätt tidigare vid 3 § framhållits, icke funnit mig kunna tillstyrka, att arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

rådet skulle bliva ensam sådan myndighet. För att dock öka möjligheterna
att få en enhetlig tillämpning av lagen synas, på sätt några länsstyrelser föreslagit,
de befogenheter, som för närvarande tillkomma magistrater och kommunalborgmästare,
utan större olägenhet kunna överflyttas på länsstyrelserna.
Andra stycket i gällande lag torde med hänsyn härtill kunna utgå. Att Överståthållarämbetet
jämställes med länsstyrelse har icke ansetts böra särskilt
angivas. I tredje stycket, som motsvarar nuvarande fjärde stycket, torde, då
arbetsrådet ej skall vara tillståndsmyndighet, uttrycklig föreskrift örn utredning
genom vederbörande polismyndighets försorg ej vara erforderlig. I
huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag synes böra stadgas,
att kommunens beslutande myndighet skall äga uppdraga åt nämnd, beredning
eller styrelse att avgiva yttrande i tillståndsärende. Däremot synes icke
i lagen böra inflyta någon bestämmelse örn att hälsovårdsnämnd obligatoriskt
skall höras.

I fråga om 2 mom. finner jag anledning till erinran mot de sakkunnigas
förslag icke föreligga.

Den omformulering av B morn., som de sakkunniga föreslagit för att göra
momentet mindre svårläst, synes mig lämplig.

Punkten 1) i detta moment avser den egentliga kioskhandeln. Den fråga,
som härvid påkallar uppmärksamhet, är givetvis den, huruvida tobaksvaror —
i motsats till vad nu gäller — skola upptagas bland de varor, som skola få
säljas i vanlig kiosk efter den eljest gällande affärstiden. Från konsumenternas
synpunkt sett skulle det givetvis vara önskvärt, att tillgång till en sådan »impulsvara»
som tobak funnes i kioskerna efter den tidpunkt, då tobaksaffärerna
stängas. Förevarande spörsmål sammanhänger emellertid intimt med frågan
örn reglering av tobaksförsäljningen överhuvud. 1938 års tobakshandelsutrednings
betänkande med däröver avgivna yttranden är fortfarande föremål för
prövning i finansdepartementet. På grund härav och då under den tid, som
nu närmast följer, med hänsyn till knappheten på tobaksvaror mindre anleda
ning än eljest synes föreligga att vidtaga ändring av nuvarande bestämmelser,
torde desamma, i överensstämmelse med sakkunnigförslaget, böra fortfarande
gälla även under den nu föreslagna lagens treåriga giltighetstid. — Tillräckliga
skäl att utöka de vanliga kioskernas varusortiment med fotografisk film
synes mig icke föreligga. Däremot torde produkter av svensk frukt, på skäl
som under punkten 2) närmare omförmälas, ävensom vykort böra upptagas
bland de tillåtna varorna.

Icke heller i fråga om punkten 2) hava de sakkunniga föreslagit någon ändring
av gällande lag. Sveriges frukt- och konfektyrhandlareförbund har emellertid
hemställt dels örn viss utvidgning av gällande bestämmelser såvitt angår
de varuslag, som skulle få försäljas av butiker med stöd av tillstånd enligt
förevarande punkt, och dels örn närmare precisering i lagtexten av varusortimentet.
Med hänsyn till nuvarande försörjningsläge anser jag, att i lagtexten
den utvidgningen av sortimentet bör kunna göras, att där införes »produkter
av svensk frukt», varmed avses fruktmos, fruktkonserver och dylikt. Däremot
synas kex, extrakter, essenser, fikon och russin icke böra upptagas bland de

Departe ments chefen.

88 Kungl. Maj:ts -proposition nr 349.

tillåtna varorna. Nötter och dadlar torde däremot vara tillåtna redan på grund
av gällande lags bestämmelse, att färsk frukt får försäljas. Utöver vad nyss anförts
finner jag ej skäl föreslå ändring av punkten 2).

Beträffande punkterna 3) och 4) finner jag ej skäl till ändring av de sakkunnigas
förslag.

På sätt slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm föreslagit synes i nuvarande
försörjningsläge genom ändring av punkten 5) möjlighet böra beredas
till försäljning utomhus av varm fisk.

Med hänsyn till de ändringar, som vidtagits i 5 § av gällande lag (6 § i
departementsförslaget) synes anledning till erinran icke förefinnas mot vad
de sakkunniga föreslagit under punkten 6). I överensstämmelse med det i
punkten 2) gjorda tillägget torde dock »produkter av svensk frukt» böra upptagas
även i punkten 6). För ytterligare ifrågasatta ändringar härutinnan synas
mig tillräckliga skäl icke föreligga.

Även reservbestämmelsen i punkten 7) har synts mig böra godtagas. Ett
närmare angivande av innebörden i uttrycket »synnerliga skäl» torde icke
lämpligen kunna inskrivas i lagtexten. Tillämpningen av denna punkt kan
emellertid, då tillståndsmyndigheternas antal är relativt stort, bliva i viss mån
skiftande.

Bestämmelserna i 4 mom. av gällande lag hava, med allenast erforderliga
formella jämkningar, upptagits i departementsförslaget.

Klagan över beslut av länsstyrelse enligt denna paragraf får givetvis, liksom
klagan över länsstyrelses beslut enligt 8 §, föras hos Kungl. Maj :t i vederbörande
statsdepartement. Särskilt stadgande härom har upptagits såsom en
ny 18 § i lagförslaget.

12 §.

Är eftergift från vad i butikstängningslagen stadgas påkallad av särskilt
trängande behov, äger jämlikt 12 § gällande lag Kung], Majit förordna, att
sådan eftergift må tillgodonjutas för visst tillfälle, viss plats eller visst slag
av rörelse. I förordnandet skola meddelas de närmare föreskrifter, som i samband
med eftergiften finnas erforderliga.

De sakkunniga hava icke föreslagit någon ändring.

Denna paragraf beröres i yttrandena endast av länsstyrelsen i Örebro län,
som anför, att ett sådant medgivande, som paragrafen avsåge, kunde vara påkallat
i extraordinära situationer, exempelvis vid större anhopningar av militärmanskap
och plötslig kraftig förstärkning av beredskapen. Frågan örn
beviljandet av sådant tillstånd vore då mycket brådskande. Det kunde därför
ifrågasättas, huruvida icke den behörighet, som paragrafen avsåge, borde delegeras
åt underordnad lokal myndighet.

Då det i princip synes böra förbehållas Kungl. Majit att fatta beslut i sådana
fall, örn vilka i paragrafen är fråga, samt då förordnande av Kungl. Majit
jämväl i sådana situationer, vilka länsstyrelsen i Örebro län åsyftat, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 349. 89

kunna meddelas utan nämnvärd omgång, finner jag ej anledning föreslå ändring
av nu ifrågavarande bestämmelser.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i de sakkunnigas förslag men saknar motsvarighet
i gällande lag.

De sakkunnigas utredning.

Enligt de sakkunnigas förslag skola bestämmelser örn arbetsrådets sammansättning
och arbetssätt vid handläggning av ärenden enligt butikstängningslagen
sammanfattas i en paragraf av följande lydelse:

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i denna
lag, utser Konungen för viss tid sex med förhållandena inom denna lags verksamhetsområde
förtrogna ledamöter. Två ledamöter skola utses bland personer, som
kunna anses företräda näringsidkare inom den egentliga butikshandeln, en ledamot
utses bland personer, som kunna anses företräda näringsidkare inom kioskhandeln,
en ledamot bland personer, som kunna anses företräda de anställda inom
detaljhandeln, en ledamot bland personer, som kunna anses företräda konsumenternas
intressen, samt en ledamot bland personer, som kunna anses företräda
tidningsutgivarna. För var och en av dessa ledamöter, som vid tjänstgöring i
arbetsrådet skola ersätta de ledamöter, som jämlikt lagen örn arbetstidens begränsning
den 16 maj 1930 utsetts efter förslag av arbetsgivare och arbetarsammanslutningar,
skola utses minst två suppleanter.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola närvara
minst fyra av de jämlikt bestämmelserna i denna lag utsedda ledamöterna eller
för dem utsedda suppleanterna samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som
jämlikt 9 § lagen örn arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 utsetts utan
förslag. I övrigt skola bestämmelserna i nyssnämnda paragraf, med undantag av
vad i 6 mom. stadgas, i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet. Vad i 8
mom. sägs skall äga tillämpning å beslut, som jämlikt 11 § 3 mom. 3) denna lag
ankommer på arbetsrådet.

Beträffande skälen för ifrågavarande förslag hava de sakkunniga anfört:

Antalet särskilda ledamöter har föreslagits till sex för att i möjligaste mån
tillgodose de olika intressen, som göra sig gällande på butikstängningslagens
område. Med hänsyn till att den egentliga butikshandeln intager en dominerande
ställning inom detaljhandeln har det ansetts naturligt, att denna form av
detaljhandel blir representerad med två ledamöter i arbetsrådet. Kioskhandeln,
vars intressen beröras särskilt vid handläggningen av tillståndsärenden enligt
11 §, synes böra vara företrädd av en ledamot. De sakkunniga hava vidare an-,
sett lämpligt, att arbetstagarna inom detaljhandeln, som hava intresse ej blott
av arbetstidens längd utan jämväl av den i butikstängningslagen i viss mån
reglerade förläggningen av arbetstiden, erhålla en representant i arbetsrådet.
Jämväl den köpande allmänheten synes böra bliva företrädd genom en ledamot,
därvid det ur flera synpunkter torde vara lämpligt att härtill utses en kvinna.
De sakkunniga hava slutligen ansett, att tidningsutgivarna böra erhålla en
representant i rådet. Dessa hava nämligen, särskilt när det gäller beviljandet
av tillstånd enligt 11 §, intresse av att försäljning av tidningar, som äger rum
i samband med annan handel, kommer att ske under förhållanden, som både
från tidningarnas och allmänhetens synpunkt äro tillfredsställande.

Övriga ledamöter i arbetsrådet vid handläggningen av nu ifrågavarande
ärenden skulle utgöras av de tre av Konungen utan förslag utsedda ledamöter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

som tjänstgöra vid behandlingen av ärenden enligt samtliga de arbetstidslagar,
med vilka arbetsrådet har att taga befattning.

I fråga örn arbetsrådets organisation och arbetssätt har — i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln — föreslagits en hänvisning till 9 § i allmänna arbetstidslagen,
som i tillämpliga delar skall äga giltighet. Med hänsyn till att arbetsrådet
enligt de sakkunnigas förslag vid behandlingen av ärenden enligt butikstängningslagen
kommer att bestå av lägst fem och högst nio ledamöter, har
vid hänvisningen till bestämmelserna i nyss nämnda paragrafer i allmänna
arbetstidslagen föreslagits, att stadgandena i 6 mom. av paragrafen ej skola
vinna tillämpning. — Då ansökningar örn tillstånd enligt 11 § 3 mom. 3) i vissa
fall kunna vara av mycket brådskande natur, har föreslagits, att arbetsrådets
ordförande, liksom fallet är beträffande brådskande övertidsärenden enligt
arbetstidslagarna, skall kunna fatta beslut mellan sammanträdena. Dylikt beslut
skall för att erhålla fortsatt giltighet konfirmeras av rådet vid nästföljande
sammanträde.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

I åtskilliga yttranden har den föreslagna sammansättningen av arbetsrådet
kritiserats.

Arbetsrådet anser, att antalet representanter i arbetsrådet för de olika intressegrupperna
inom detaljhandelns område utan olägenhet kunde sänkas,
förslagsvis till fyra. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att, då arbetsrådets
utan förslag utsedda ledamöter finge anses hava en särskild skyldighet
att tillse, att konsumenternas intresse av att kunna bekvämt göra sina inköp
icke träddes för nära, särskild representant för konsumentintresset icke behövde
tillsättas. Med hänsyn bland annat till att de sakkunniga föresloge, att
en ledamot skulle utses bland personer, som kunde anses företräda näringsidkare
inom kioskhandeln, ifrågasatte föreningen, huruvida särskild representant
för tidningsutgivarna behövde utses. Landsorganisationen i Sverige anser
speciell representant för tidningsutgivarna överflödig, och behov syntes ej
heller föreligga av mer än en representant för näringsidkare inom den egentliga
butikshandeln. Dåvö påpekar, att enligt förslaget arbetsgivarna erhölle fyra
representanter mot endast en för arbetstagarna. De anställda borde genom
sina organisationer få utse två ledamöter. Tobakshandlarnas riksförbund
framhåller, att, särskilt i betraktande av att kioskidkarna skulle företrädas av
lika många representanter som butikshandeln, en av butikshandelns två representanter
borde företräda specialtobakshandeln. Sveriges kioskägares riksförbund
och svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen anse, att i stället
för en av den egentliga butikshandelns representanter borde insättas en representant
för chokladindustrin. Sveriges frukt- och konféktyrhandlareförbund
yrkar att bliva representerat inom arbetsrådet. Representationsrätten kunde
lämpligen ordnas så, att vid behandling av ansökningar enligt 11 § 3 mom. 2)
i butikstängningslagen butikshandelns ena representant utbyttes mot en företrädare
för frukt- och konfektyrhandeln, utsedd av förbundet. Å andra sidan
framhåller Skånes handelskammare, att arbetsrådet icke tillfördes den erforderliga
sakkunskapen inom detaljhandelsområdet, därest endast två ledamöter
skulle företräda den egentliga butikshandeln. Lämpligen borde olika före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

tagsformer inom detaljhandeln, bland annat varuhus och lanthandel, erhålla
representation i rådet liksom även hantverket. Däremot funnes icke behov av
representant för tidningsutgivareintresset. Sveriges köpmannaförbund finner
det anmärkningsvärt, att kioskhandeln beretts lika stor representation som
butikshandeln. Då man kunde utgå från att representanten för arbetstagarna
inom detaljhandeln komme att hämtas från arbetstagarnas organisation, borde
enligt handelns arbetsgivareorganisations mening även arbetsgivarna på motsvarande
sätt hava blivit representerade i rådet.

Liksom i arbetstidslagen för detaljhandeln hava i en första paragraf under
allmänna bestämmelser upptagits stadganden rörande arbetsrådets sammansättning.
Då arbetsrådet enligt departementsförslaget icke skall bliva underställnings-
eller tillståndsmyndighet utan dess befattning med lagen skall inskränka
sig till att avgöra frågor rörande lagens tillämpningsområde, synas
regler örn dess sammansättning i enlighet med de sakkunnigas förslag icke
erforderliga. Jag föreslår i stället bestämmelser i förevarande hänseende nära
överensstämmande med de i 11 § arbetstidslagen för detaljhandeln föreslagna.

14—16 §§.

Dessa paragrafer motsvara 15—17 §§ i sakkunnigförslaget och 13 15 §§

i gällande lag.

Gällande lag innehåller i 13 § straffbestämmelser, i 14 § föreskrifter örn
forum och böter samt i 15 § stadgande angående straffansvarets överflyttning
på butiksföreståndare m. fl.

I sakkunnigförslaget föreslås i dessa paragrafer endast de ändringar, som
betingats av de sakkunnigas förslag att arbetsrådet skulle utöva vissa funktioner
enligt lagen.

Bestämmelserna i gällande lag hava upptagits i departementsförslaget med
allenast formell jämkning i 14 § samt ändring i 15 § första stycket med hänsyn
därtill, att det numera icke finnes någon poliskammare med domsrätt i riket.

17 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i såväl gällande lag som de sakkunnigas
förslag.

Gällande bestämmelser.

10 § i gällande lag innehåller den bestämmelsen, att i fråga örn köping, som
icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle vad i lagen sägs örn kommun
skall äga motsvarande tillämpning; av kommunen enligt lagen fattat
beslut får därför ej gälla köpingen eller samhället.

Yrkanden i yttrandena över sakkunnig utredningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker, att föreskiifteina i 10 §
borde intagas under »Allmänna bestämmelser», då i annat fall tvekan kunde

Departe ments chefeu.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 349.

uppstå exempelvis angående vilken kommunal myndighet, som skulle yttra sig
enligt 11 § 1 mom. över ansökan örn tillstånd till utsträckt affärstid inom
köping, som ej utgör egen kommun, eller municipalsamhälle. Anmärkning av
samma innebörd framställes även av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Kommunalfullmäktige i Solna anföra:

Köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle skola enligt
de sakkunnigas förslag äga besluta örn avvikelser från butikstängningslagens
bestämmelser samt avgiva yttranden örn tillstånd till annan affärstid än den
vanliga, medan kommunen skall äga besluta i vad rör icke municipala områden.
Syftet med lagstiftningen bör vara att, där icke synnerliga skäl föranleda till
annat, få enhetliga bestämmelser till stånd inom varje kommun. Splittrandet
av beslutande- och yttranderätten i dessa frågor på olika organ inom en och
samma kommun kan föranleda, att av förhållandena icke påkallade varierande
bestämmelser bliva tillämpliga inom olika områden av kommunen, vilket blir
till nackdel för såväl allmänhetens som näringsidkarnas förståelse för bestämmelserna.
Inom kommuner med flera municipalsamhällen kunna bestämmelserna
bliva olika för varje municipalsamhälle och för de icke municipala
delarna med därav följande svårigheter för övervakningsmyndigheterna. Kommunalfullmäktige
vilja därför föreslå, att beslutanderätten i dessa frågor icke
skall tillkomma köping, som icke utgör egen kommun, och municipalsamhälle.

Gällande bestämmelser synas böra bibehållas i lagen. De hava emellertid
ansetts böra erhålla plats under rubriken allmänna bestämmelser, då deras placering
under rubriken kommunala avvikelser kunnat föranleda missförstånd.
Med anledning av vad kommunalfullmäktige i Solna anfört må påpekas, att
det vid prövningen av kommunala beslut ankommer på länsstyrelsen att tillse,
att ogynnsamma verkningar av förevarande bestämmelser i det hänseende
kommunalfullmäktige påpekat icke inträda.

18 §.

Denna paragraf, som i viss mån motsvarar 11 § 5 mom. i gällande lag, innehåller
bestämmelser örn rätt att föra klagan över beslut av länsstyrelse enligt
butikstängningslagen.

19 §.

Denna paragraf är likalydande med 10 § i gällande lag och 18 § i de sakkunnigas
förslag.

1kraftträdelse och övergångsbestämmelser.

Gällande stadganden.

I ett första stycke föreskrives, att nuvarande lag gäller under tre år till och
med den 31 december 1942 samt att beträffande förseelse mot lagen, som
begåtts under tiden för dess giltighet, vad i lagen är stadgat dock skall fortfara
att gälla även efter sistnämnda dag.

Genom andra stycket upphäves lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av
tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats

Kungl. Maj:ts proposition nr 349. 93

med stöd av nämnda lag. Det föreskrives emellertid att därvid skall iakttagas
följande:

1) beslut, varigenom i kommun fastställts kortare affärstid än den i 3 eller 4 §
av nya lagen medgivna, förbliver i denna del giltigt till dess det upphävts i den
ordning, som nya lagen förskriver;

2) näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd av 15 § lagen
den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid av dygnet än nya lagen medgiver
och som drivit sådan rörelse sedan den 1 juni 1937, må utan särskilt tillstånd
fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till den 1 januari 1942; och må tillståndsmyndigheten,
när det gäller näringsidkare, som på grund av sjuklighet, invaliditet
eller hög ålder eller som eljest för sin egen och sin familjs försörjning
har särskilt stort behov av att även i fortsättningen få bedriva rörelsen utan ändring,
efter särskild prövning kunna giva tillstånd härtill utan hinder av de i 11 §i
av nya lagen uppställda villkoren, dock endast för ett år i sänder. Yad nu sagts
örn näringsidkare, gäde ock dennes efterlevande make.

I tredje stycket stadgas slutligen, att vissa beslut enligt nya lagen skulle
få meddelas före dagen för dess ikraftträdande men med verkan tidigast från
nämnda dag.

De sakkunnigas utredning.

De sakkunniga hava med hänsyn till den korta tid, som förflutit sedan 1939
års butikstängningslag trädde i kraft, och med hänsyn till de föreslagna nya
bestämmelserna ansett, att den nya lagen borde erhålla endast provisorisk
giltighet, samt föreslagit, att densamma skall gälla för en ny treårsperiod.

I överensstämmelse med vad som stadgats i andra stycket under 1) i övergångsbestämmelserna
till gällande lag föreslås, att med stöd av nämnda eller
1919 års butikstängningslag fattade kommunala beslut fortfarande skola äga
giltighet i den plån därigenom fastställts kortare affärstid än som är medgivet
enligt 3 eller 4 § i den av de sakkunniga föreslagna nya lagen.

De sakkunniga hava icke funnit skäl att i sitt lagförslag upptaga den i andra
stycket under 2) stadgade bestämmelsen om särskilt tillstånd till utsträckt
affärstid för viss kategori av näringsidkare. Enligt de sakkunnigas åsikt kunde
ifrågavarande undantagsbestämmelse utan större olägenhet undvaras, framför
allt örn medgivande av tillstånd enligt 11 § överlämnades till en central myndighet,
där bedömningen skedde efter för hela landet enhetliga grunder. Övergångsbestämmelsernas
syfte nåddes nämligen genom en tillämpning av punkten
7) i 11 § 3 morn., som toge hänsyn till ifrågavarande kategori av näringsidkare.

I tredje stycket hava de sakkunniga föreslagit ett stadgande — motsvarande
föreskrifterna i sista stycket av övergångsbestämmelserna till 1939 års lag —
vilket möjliggjorde för arbetsrådet och de kommunala myndigheterna att fatta
beslut redan före den nya lagens ikraftträdande.

Slutligen hava de sakkunniga anfört, att de av de nuvarande tillståndsmyndigheterna
meddelade tillstånden enligt 11 § i de flesta fall torde gälla till
och med den 31 december 1942. För sådana tillstånd, som lämnats för viss
tid efter sistnämnda dag eller som meddelats att gälla tills vidare, hade över^
gångsbestämmelser icke föreslagits. Det syntes nämligen med hänsyn till att

Kungl. Maj-.ts proposition nr 349.

tillståndsgivningen överlämnats till en central myndighet, arbetsrådet, vara
lämpligast, att även dessa tillstånd upphörde att gälla vid samma tidpunkt
som nuvarande lag. Därigenom vunnes att arbetsrådet redan från början finge
taga befattning med samtliga tillståndsfrågor och den olägenheten undvekes,
att rådet efter den nya lagens ikraftträdande saknade kännedom om vissa
ännu gällande tillstånd.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker förslaget om upphörande av den
i övergångsbestämmelserna till gällande lag upptagna bestämmelsen, enligt
vilken tillståndsmyndigheten i visst fall ägde medgiva särskilt tillstånd utan
hinder av de i 11 § uppställda villkoren. Tillämpningen av nämnda bestämmelse
hade vållat mycket trassel och talrika överklaganden. Något behov att
bibehålla stadgandet förelåge så mycket mindre som genom 11 § 3 mom. 7):
möjlighet beretts att tillgodose de näringsidkares intressen, varom vore fråga.

Sveriges kioskägares riksförbund framhåller, i anledning av de sakkunnigas
uttalande, att övergångsbestämmelsernas syfte nåddes genom tillämpning av
11 § 3 mom. 7), att varken formuleringen av nämnda punkt eller kommentarerna
till densamma gåve klart uttryck åt den meningen, att tankeinnehållet
i de nuvarande övergångsbestämmelserna skulle respekteras. Förbundet
yrkade därför, antingen att övergångsbestämmelserna skulle kvarstå eller att
i kommentaren uttalades, att det förutsattes, att tillstånd att bedriva rörelsen
utan ändring skulle beviljas näringsidkare, som på grund av sjuklighet, in-v
validitet eller hög ålder eller som eljest för sin egen och sin familjs försörjning
hade särskilt stort behov därav och som bedrivit rörelsen sedan den
1 juni 1937.

I detta sammanhang må även hänvisas till tobakshandlarnas riksförbundd
under 11 § 3 mom. 7) återgivna yttrande.

Slutligen anför länsstyrelsen i Västernorrlands län, att de sakkunnigas uppi
fattning, att de av de nuvarande tillståndsmyndigheterna meddelade tillstånden
enligt 11 § i de flesta fall gällde till och med den 31 december 1942, åtminstone
i vad avsåge Västernorrlands län vore felaktig. Det avgjort övervägande
antalet tillstånd, som utfärdats med stöd av nämnda lagrum, hade av
länsstyrelsen givits tills vidare och så länge länsstyrelsen icke funne skäl återkalla
tillståndet. Därest arbetsrådet bleve tillståndsmyndighet, borde samtliga
tillstånd omprövas. Enär allmänheten icke torde inse, att av länsstyrelsen
givna tillstånd upphörde att gälla i och med att 1939 års butikstängningslags
giltighetstid utginge, borde i övergångsbestämmelserna till den nya lagen ett
påpekande göras därom.

Departementschefen.

Den nya butikstängningslagen synes, liksom arbetstidslagen för detaljhandeln,
böra erhålla provisorisk karaktär med en giltighetstid av tre år, räknade
från och med den 1 januari 1943.

Kommunalt beslut jämlikt 1919 eller 1939 års lagar, varigenom fastställts
kortare affärstid än den i den nya lagen som huvudregel föreslagna, böra för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

bliva giltiga till dess att de upphävts i den ordning den nya lagen föreskriver.
Andra kommunala beslut, t. ex. sådana som fattats enligt 5 § andra stycket
under 1), 2) eller 3) i 1939 års lag, komma däremot, då undantagsbestämmelse
beträffande dem icke synes böra givas, att förlora sin giltighet i och med det)
att 1939 års lag upphör att gälla.

Tillstånd enligt 11 § i 1939 års lag, vilket enligt sin lydelse gäller även för
tid efter den 31 december 1942 — vare sig detta uttryckligen föreskrivits eller
tillståndet meddelats att gälla tills vidare — synes böra fortfarande äga giltighet.
Ett stadgande härom synes böra upptagas i övergångsbestämmelserna.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att motsvarighet till de i andra
stycket under 2) av övergångsbestämmelserna till 1939 års lag upptagna stadgandena
icke erfordras i den nya lagen, då hänsyn till de fall, som där reglerats,
kan tagas genom tillämpning av 11 § 3 mom. 7) i nya lagen. Därvid
bör tillstånd att bedriva sin rörelse utan ändring beviljas näringsidkare, som
på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder eller som eljest för sin
egen eller sin familjs försörjning har särskilt stort behov av att få bedriva
rörelsen utan ändring och som bedrivit sin rörelse sedan den 1 juni 1937.

Slutligen tillstyrker jag den av praktiska skäl i sista stycket föreslagna bestämmelsen,
att vissa beslut enligt den nya lagen skola kunna fattas redan
före själva ikraftträdandet.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över de
inom socialdepartementet upprättade förslagen till
arbetstidslag för detaljhandeln,

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn
arbetstidens begränsning samt
butikstängningslag,

av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

i Denna bilaga, som frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur är lika lydande
med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Bilaga B.

Antalet arbetsställen inom detaljhandeln och därmed jämställd verksamhet,
grupperade nied hänsyn till örn däri sysselsättas a) endast innehavare
och familjemedlemmar, b) en arbetstagare eller c) flera än
en arbetstagare, samt antalet arbetstagare i
dessa grupper (b) och d)).

		0—1 arbetstagare	Flera än en	arbetstagare
		a)	b)	c)	d)
		antalet arbets-	antalet arbets-	antalet arbets-ställen med flera än en arbetstagare
		ställen med endast innehavare eller familje-medlemmar	ställen med en arbetstagare = antalet arbetstagare	antalet arbetstagare
	landsbygden	8,712	6,618	6,532	23,295
Butiker	städerna. . . .	8,192	10,132	17,867	80,649
	summa ....	16,904	16,750	24,399	103,944
	landsbygden	570	411	153	328
Kiosker	städerna. .. .	1,004	430	326	810
	summa ....	1,574	841	479	1,138
	landsbygden	885	661	247	587
Frisersalonger	städerna. . . .	1,389	1,678	1,344	3,801
	summa ....	2,274	2,339	1,581	4,388
Fotografi- ateljéer	landsbygden	194	88	31	79
städerna. . . . summa ....	190 384	203 291	268 299	1,046 1,125

Badinrätt ningar -

landsbygden
städerna. . . .
summa

405

422

119

205

249

1,091

1,340

Uppgifterna, som avse förhållandena vid årsskiftet 1941—42, hava genom yrkesinspektionens
medverkan införskaffats från de kommunala tillsynsorganen inom landet. Av tillfrågade
2,622 kommunala tillsynsorgan hava uppgifter inkommit från 2.423 d. v. s. från
drygt 92 % av tillsynsorganen. En höjning av de i tabellen angivna siffrorna med 8 %
torde därför måhända giva en riktigare bild av läget

Utredningen har givit vid handen, att antalet innehavare och familjemedlemmar, som
äro sysselsatta å de med undersökningen avsedda arbetsplatserna, för landsbygdens del
uppgår till 29,300. För städernas del saknas motsvarande siffra.

Av tekniska skäl har i utredningen varje arbetsställe redovisats för sig i stället för
varje företag, vilket hade varit riktigare. Detta förhållande torde dock vara av ganska
underordnad betydelse.

Kungl. Majis •proposition nr 349.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den
2 juni 1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 28 maj 1942 tillliandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30
april 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

arbetstidslag för detaljhandeln,

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning samt

butikstängning slag.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven
Björkholm.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1942.

1 sami. Nr 349.

1052 42 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 349.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den
5 juni 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets
den 2 juni 1942 avgivna utlåtande över de den 30 april 1942 till
lagrådet remitterade förslagen till
arbetstidslag för detaljhandeln,

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning samt
butikstängning slag.

Föredraganden hemställer, att förslagen, vilka av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte efter viss redaktionell jämkning jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

Stockholm 1942. K. L. Beck ninus Boktryckeri.