Kungl. Maj:ts proposition nr 260

Proposition 1933:260

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Nr 260.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld; given Stockholms slott den 26 maj 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 maj 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld och anför därvid:

Enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut har tiden för den riksbanken
medgivna befrielsen från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld utsträckts till och med den 15 juni 1933. Från fullmäktige i
riksbanken föreligger nu i skrivelse den 22 maj 1933 framställning örn
ytterligare förlängning av tiden för ifrågavarande befrielse. I samband
med anmälan av detta ärende torde få till behandling upptagas frågan örn
riktlinjerna för vårt lands penningpolitik.

Härvid må till en början erinras örn vissa tidigare uttalanden i
denna fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Sr 260.

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

Då min företrädare i ämbetet den 27 september 1931 inför Kungl. Maj:!
anmälde bankofullmäktiges samma dag avlåtna framställning om befrielse
för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten och utfärdande av exportförbud
å guld, yttrade han bland annat, att lösgörandet av Sveriges
penningväsende från förbindelsen med guldet, oaktat ofrånkomliga olägenheter,
borde medföra den fördelen, att det långa och förödande prisfallet i
världen icke skulle behöva i samma utsträckning som dittills göra sitt inflytande
gällande i form av ökad arbetslöshet och i övrigt till skada för
landets näringsliv. Penningpolitiken syntes nämligen böra inriktas på
att med till buds stående medel bevara den svenska kronans inhemska
köpkraft.

I finansplanen till 1932 års statsverksproposition framhölls, att de dittills
gångna månadernas utveckling givit stöd ät uppfattningen, att fluktuationerna
i kronans värde på den inhemska marknaden, i första hand dess köpkraft i
konsumenternas händer, skulle kunna hållas inom trånga gränser. Att i
anslutning till det vid guldmyntfotens övergivande uppställda målet söka
vidmakthålla nämnda köpkraft syntes föredragande departementschefen alltjämt
böra utgöra en riktlinje för strävandena. Departementschefen framhöll
emellertid, att detta givetvis icke uteslöte vissa justeringar av priserna
i synnerhet i partihandeln.

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 februari 1932 utvecklade sedermera
fullmäktige i riksbanken sin uppfattning rörande innebörden av det sålunda
uppställda penningpolitiska programmet.

Fullmäktige framhöllo därvid, att den uttalade avsikten att bevara kronans
inhemska köpkraft ej finge erhålla den tolkningen, att fullmäktige
åsyftade att bibehålla detaljprisnivån för samtliga konsumtionsvaror i genomsnitt
oförändrad. På grund av prisstegringen å import- och exportvaror
skulle detta nämligen betyda en motsvarande nedpressning av priserna å
de egentliga hemmamarknadsvarorna, en utveckling som skulle skärpa verkningarna
av den nuvarande krisen. Riksbanken ville eftersträva att bibehålla
genomsnittet av priserna å hemmamarknadsprodukterna och å de
viktigare i konsumtionen ingående tjänsterna på en i huvudsak oförändrad
nivå. En penningpolitik efter sistnämnda riktlinjer medgåve viss stegring
av prisindex, nämligen i den mån en av växelkursstegringen och prisstegringar
i utlandet föranledd höjning av priserna å import- och exportvaror
(och av priser, som direkt sammanhängde med dessa) skulle giva upphov
därtill. Enligt fullmäktiges mening borde en penningpolitik enligt angivna
riktlinjer medföra, att levnadskostnaderna blott inom trånga gränser
komme att avvika från genomsnittet av desamma för år 1931. — Vid bedömandet
av fluktuationerna i prisnivån kunde riksbanken ej undgå att
taga hänsyn till orsakerna till de inträdda prisförskjutningarna. Det vore
nämligen av betydelse att kunna konstatera, huruvida prisrörelsernas ursprung
vore att söka exempelvis i tullförhöjningar, förändrade växelkurser
eller inflationstendenser på den inre marknaden, vilka framstode såsom primära
i förhållande till växelkurserna. Uppenbart vore slutligen, att fullmäktige
i sin strävan att åstadkomma så stabila förhållanden som möjligt
inom näringslivet toge hänsyn jämväl till andra faktorer än förändringar

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

i prisnivån, framför allt till produktivitetsförhållanden och lagerhållning
inom olika näringsgrenar.

I samband med anmälan örn verkställd granskning av riksbankens styrelse
och förvaltning gjorde fjolårets bankoutskott (i utlåtande nr 40) ett uttalande
rörande riktlinjerna för riksbankens penningpolitik. Utskottet förklarade
sig härvid anse, att strävandena att reglera kronans värde borde taga till
utgångspunkt den inhemska prisnivån och vårt eget näringslivs behov. Härav
följde emellertid icke, att det av chefen för finansdepartementet till
statsrådsprotokollet den 27 september 1931 och av bankofullmäktige angivna
programmet att med till buds stående medel bevara den svenska kronans
inhemska köpkraft ensamt kunde utgöra grundval för berörda strävanden.
Ej heller syntes nämnda program i och för sig vara av så otvetydig innebörd,
att det utan närmare utveckling skulle kunna godtagas såsom rättesnöre
för den närmaste tidens penningpolitik. Berörda program hade också
i vissa avseenden blivit föremål för olika meningar, som jämväl varit företrädda
inom utskottet. Härutinnan anförde bankoutskottet vidare följande:

Å ena sidan har kritik med en viss skärpa riktats mot riksbankens räntepolitik
och de genomförda kreditrestriktionerna, vilka ansetts medföra alltför
tunga bördor för näringslivet och tolkats såsom uttryck för en deflationistisk
prispolitik. Det har i anslutning härtill påyrkats, att riksdagen
skulle i valutafrågan giva direktiv, som innebure ett avvisande av en sådan
politik och ett förord för en viss höjning av prisnivån — vilken höjning
dock icke finge äga utpräglat inflationistisk karaktär — ävensom ett framhävande
av det önskvärda i lägre räntesatser.

Å andra sidan har man utgått från önskvärdheten att bibehålla i huvudsak
oförändrade levnadskostnader. Samtidigt har dock medgivits, att det
starka prisfall, som ägt rum, haft skadliga verkningar, och man har icke
velat motsätta sig en återhämtning av den för producenterna i främsta
rummet betydelsefulla partiprisnivån, under förutsättning att denna återhämtning
hölles inom sådana gränser, att den kunde med penningpolitiska
hjälpmedel behärskas, och icke medförde en påtaglig höjning av levnadskostnaderna.

Det vill synas, som örn de sålunda från olika sidor framförda meningarna
icke så väsentligt avvika vare sig från varandra eller från förberörda program,
särskilt sådant detta utvecklats i fullmäktiges skrivelse av den 11
februari 1932, att icke nämnda meningar skulle kunna inrymmas inom de
allmänna riktlinjer, som innefattas i programmet. Enligt utskottets uppfattning
torde också ett sådant inrymmande kunna ske under tvenne förutsättningar,
nämligen dels att fullmäktiges uttalande på det sättet kompletteras,
att hinder lika kraftigt resas mot en fortsatt deflation som mot en
ursprungligen befarad inflation, dels ock att den åsyftade återhämtningen
av priserna icke tänkes gå tillbaka till en alltför avlägset liggande prisnivå.

Örn, i enlighet med sistnämnda förutsättning, ansträngningarna icke torde
böra inriktas på att uppnå en mera väsentlig höjning av prisnivån, innebär
detta självfallet icke, att priserna i september 1931 eller under de derefter
förflutna månaderna behöva tillmätas någon särskild grad av okränkbarhet.
I detta hänseende torde det vara skäl att jämväl framhäva inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

bordén i den utveckling av riksbankens program, som fullmäktige givit i
sin nyssnämnda skrivelse den 11 februari 1932. Däri framhålles uttryckligen.
att avsikten icke varit eller är att motverka varje stegring av prisnivån,
celi fullmäktige angiva särskilt vissa faktorer, vilka böra tillåtas att
verka i prishöjande riktning utan att föranleda motverkande åtgärder. Då
utlandsvalutorna stigit i värde och därmed priserna på importvaror stegrats,
måste detta tydligen i och för sig vara ägnat att verka höjande på den
svenska prisnivån. Örn likaledes genom växelkursernas inverkan svenska
exportvaror blivit höjda i pris, blir följden densamma. En penningpolitik,
som åsyftade att bibehålla en oförändrad prisnivå, måste under sådana förhållanden
inriktas på att genom nedtryckning av andra inhemska priser
bevara den gamla jämvikten. Då en sådan politik tydligen icke åsyftas
eller kan åsyftas, måste sålunda prishöjningar av nyssnämnda båda slag
liksom även prishöjningar på grund av tullförhöjningar vara förenliga med
de av fullmäktige angivna riktlinjerna. Såsom fullmäktige framhållit,
skulle ett motverkande av dylika prisförhöjningar genom nedpressning av
priserna på de egentliga hemmamarknadsvarorna för vårt land skärpa verkningarna
av den nuvarande krisen. Men även priserna på egentliga hemmamarknadsvaror
böra uppenbarligen kunna tillåtas att stiga, försåvitt detta
icke mera kännbart påverkar levnadskostnaderna.

Det torde i detta sammanhang böra understrykas, att penningpolitiken
icke schematiskt bör bindas vid vissa indextal, något som fullmäktige icke
heller torde hava avsett. Vid strävandet att handhava penningpolitiken i
hela landets intresse måste så många faktorer spela in, att en formell och
enkel regel icke synes kunna uppställas. Med hänsyn härtill vill utskottet,
i anslutning till vad nyss framhävts rörande huvudpunkterna av det i fullmäktiges
berörda skrivelse den 11 februari 1932 angivna programmet, uttala,
att inom ramen för nämnda program bör kunna föras en penningpolitik,
som medgiver en skälig återhämtning av priserna, samtidigt med
att trygghet skapas mot de faror, vilka åtfölja en inflation i detta begrepps
vedertagna betydelse.

Men även en utveckling i riktning mot en ytterligare nedtryckning av prisnivån
synes, såsom redan antytts, böra med styrka förhindras. Såvitt utskottet
kunnat linna, har missnöjet med den hittills förda penningpolitiken
icke riktat sig mot det i omförmälda program innefattade hindret för en
mera betydande prisstegring. Vad kritiken tagit sikte på är fastmera, att
en återhämtning av priserna inom av programmet antydda gränser så långt
ifrån ägt rum, att prisnivån synts fortfarande hava varit i sjunkande, att
stegringen i vissa av växelkurserna påverkade priser kompenserats genom
nedtryckning av inhemska priser och att alltså i viss mån en sådan utveckling
ägt rum, som enligt vad fullmäktige själva yttrat vore ägnad att
skärpa verkningarna av den nuvarande krisen. I den mån nämnda utveckling
främjats eller icke hindrats av den förda ränte- och kreditpolitiken,
skulle, har det gjorts gällande, denna alltså hava haft en deflationistisk
karaktär till skada för näringslivet.

Utan tvivel föreligga stora svårigheter att fälla ett tillförlitligt omdöme
örn orsakerna till den utveckling, som i detta hänseende försiggått. Den
roll, ränte- och kreditpolitiken härvidlag kan spela, är omstridd, och utskottet
har icke anledning att för sin del giva uttryck åt någon bestämd
uppfattning örn den större eller mindre effektiviteten hos de penningpolitiska
medlen, då det gäller att i en situation som den nuvarande påverka
prisnivån. Utgår man emellertid ifrån, att dessa medel under alla omstän -

Kungl. May.ts proposition nr 260.

digheter måste anses höra till de betydelsefulla faktorerna, torde det icke
saknas fog för den uppfattningen, att en penningpolitik, som främst tar
sikte på att hindra uppkomsten av en befarad inflationistisk prisstegring,
gärna får en tendens att verka i pristryckande riktning.

Då det av fullmäktige angivna programmet för vår penningpolitik fått
sin ursprungliga form under intrycket av farhågorna för en inflationistisk
prisstegring, är det naturligt, att uppmärksamheten i främsta rummet inriktats
på att möta nämnda farhågor. Mot bakgrunden härav har man att
bedöma de extraordinärt höga räntesatser, som — om med tvingande skäl
må vara osagt — upprätthållits under någon tid efter guldmyntfotens frångående.
Det torde emellertid vara angeläget att lika uttryckligt fästa uppmärksamheten
på riskerna av ett fortsatt prisfall eller av åtgärder, vilka
lägga hinder i vägen för den önskvärda återhämtning av priserna, som
synes förenlig med vad utskottet här ovan närmare utvecklat. I samband
härmed vill utskottet i fråga örn räntesättningen endast framhålla, att det
uppenbarligen måste vara ett allmänt önskemål, att räntorna inom landet
hållas på den lägsta nivå, som överhuvud taget är möjlig utan att det för
penningpolitiken uppställda målet äventyras.

Bankoutskottets utlåtande i förevarande del godkändes av riksdagen. Vid
anmälan inför Kungl. Majit den 10 maj 1932 av framställning från bankofullmäktige
örn fortsatt befrielse för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten
uttalade föredragande departementschefen, att ur hans synpunkt icke
någon erinran syntes vara att göra mot de sålunda av riksdagen godtagna
riktlinjerna, vad deras allmänna syftning anginge (prop. nr 252 år 1932).

Här torde vidare få lämnas en kortfattad redogörelse för utvecklingen
av kronans yttre värde, den inhemska prisnivåns förändringar
efter guldmyntfotens övergivande samt den förda diskontopolitiken m. m.

Den omedelbara effekten av guldmyntfotens frångående blev en stark
stegring i växelkurserna. Sålunda steg pundkursen från 14.5 0 den 26 september
1931 till 17.85 den 28 i samma månad och dollarkursen från 3.7 5
till 4.8 0. Efter någon nedgång inträdde i oktober 1931 en ny kraftig kursstegring.
Handelsbalansen var starkt passiv, och dä vissa stora utbetalningar
vid denna tid måste verkställas till utlandet, uppstod en betydande
valutaefterfrågan samtidigt som fallet i kronans yttre värde framkallade en
viss obenägenhet hos innehavarna av utländska valutor att avyttra dessa.

Efter en tillfällig uppgång till 19. o o sjönk pundkursen under november 1931
åter till 18.15 och höll sig med undantag av tre dagar till utgången avår
1931 vid eller under denna nivå. Dollarkursen nådde sitt maximum den
8 december med 5.5 9 men sjönk därefter och uppgick vid utgången av 1931
till 5.2 9. Från ett minimum av 19 miljoner kronor den 21 november
ökades riksbankens valutareserv till 49 miljoner kronor vid årsskiftet
1931/1932.

Växelkursernas stegring samt vidtagna kreditrestriktioner påverkade handelsbalansen
i gynnsam riktning såtillvida som importöverskottet under
våren 1932 undergick en kontinuerlig minskning i jämförelse med föregående
år. De i mars 1932 införda engelska tullarna samt driftsinställelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

inom den svenska trämasseindustrien försämrade dock läget för vår export.
Behovet av utländska valutor var därför fortfarande stort, och då riksbankens
och affärsbankernas valutareserver voro obetydliga, kom varje extra belastning
av marknaden att vålla starka kursfluktuationer. Pundkursen hade
nått sitt minimum 17.6 6 den 5 januari 1932, men höll sig dock — även
örn tendensen var stigande bland annat på grund av stegringen i noteringen
av dollarkursen på pund — under den gamla parikursen till den 14 mars,
då den i samband med Kreugerkoncernens sammanbrott sprang upp i 18.5 0.
Samtidigt steg dollarn, som den 9 mars noterats i lägsta kurs för året, 4.8 4,
till 5.13. De efterföljande månaderna medförde stora påfrestningar för
den svenska kronan. På grund av vissa stora utbetalningar i maj, som
redan började göra sig kännbara i april månad, drevs pundkursen i höjden.
Den nådde sålunda den 19 april sitt maximum för året med 20.6 0. En
försämring av kronans värde inträdde även gentemot dollarn, som steg till

5.5 0. Så småningom inträdde emellertid en förbättring i den svenska kronans
yttre värde, och pundkursen stabiliserades i slutet av maj omkring

19.5 0. Även dollarkursen visade en nedgång, ehuru av mindre omfattning.

Under denna tid höll sig riksbanken i stort sett avvaktande. Bankofullmäktige
framhöllo i skrivelse till bankoutskottet den 14 april 1932 (se utskottets
förenämnda utlåtande nr 40), att riksbanken i stort sett avstått
från att söka åstadkomma en reglering av växelkurserna, detta beroende
dels på den obetydliga valutareserven, dels på omöjligheten att vid det
instabila läget på valutamarknaden knyta an vid någon viss valuta. Riksbanken
hade därför inskränkt sig till att genom vissa kreditrestrik tioner förhindra
en alltför stark stegring och att utjämna mindre kursrörelser samt
för övrigt inriktat sina ansträngningar på att skapa en valutareserv.

Det ansträngda läget på valutamarknaden under vintern 1931/1932 och
våren 1932 ävensom svårigheterna att skapa jämvikt i betalningsbalansen
torde vid sidan av likviditetssträvandena lia varit en kraftigt bidragande
orsak till åtstramningen på penningmarknaden under denna tid. Under
senare halvåret 1932 inträdde emellertid en avsevärd förbättring i valutaläget
oell jämsides därmed även en betydande lättnad på den inhemska penningmarknaden.

Den fortgående minskningen i importvärdet medförde en avsevärd reduktion
av importöverskottet. Den export av värdepapper, som av olika skäl
tog sin början redan på hösten 1931, fortsatte under 1932 och gav till resultat
en nettoexport på 115 miljoner kronor för året. Under förra delen
av året täcktes importöverskottet dels genom fraktinkomster och andra inkomster
från utlandet, dels ock genom dessa värdepappersförsäljningar.
Under andra halvåret fortgick exporten av värdepapper, och jämsides därmed
blev resultatet av utrikeshandeln gynnsammare. För hela året visade
riksbankens och affärsbankernas sammanlagda utländska nettotillgodohavanden
en ökning från 289.6 miljoner kronor till 428.4 miljoner kronor.
Samtidigt har en förskjutning inträtt i fråga örn fördelningen av dessa till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

gångar. Riksbankens andel av nämnda belopp utgjorde nämligen vid
årets början 49.3 miljoner kronor och vid årets slut 213.6 miljoner kronor.

Den ökning av riksbankens valutatillgångar, som sålunda inträtt, innebär
givetvis bland annat, att våra tillgodohavanden på utlandet i viss
mån ändrat karaktär och blivit mer likvida.

Den gynnsamma utvecklingen har fortsatt under innevarande år. Vid
utgången av april uppgingo riksbankens och affärsbankernas utländska
tillgodohavanden till 426.1 miljoner kronor, varav riksbanken disponerade
257.1 miljoner kronor. Under innevarande år har riksbanken därjämte
ökat sitt guldinnehav med omkring 60.3 miljoner kronor.

Denna utveckling har bland annat medfört, att riksbanken under den
senaste tiden kunnat mera kraftigt än tidigare intervenera på marknaden.
I stort sett har riksbanken sålunda uppträtt som säljare av valutor vid stigande
kurser och som köpare vid fallande kurser. Man har härvid särskilt
tagit sikte på en stabilisering av pundkursen med hänsyn till dess betydelse
för vår utrikeshandel.

Då i oktober 1932 kursen på pund i förhållande till dollar starkt försämrades,
sökte riksbanken ej längre bibehålla den kurs på omkring 19.5 o, i
vilken pundet stått sedan slutet av maj. Såsom bankofullmäktige i sin
berättelse till innevarande års riksdags bankoutskott antytt (bankoutskottets
memorial nr 1), tedde det sig nämligen ovisst, hur djupt kursfallet på pund
skulle bliva, och det ansågs därför vara alltför stor risk att vidhålla den
tidigare kursen. Örn riksbanken sökt bibehålla pundet vid 19.5 0, skulle den
svenska kronan nödgats följa pundet i förhållande till dollarn, d. v. s. man
skulle ha erhållit en mycket stark stegring av dollarkursen. Riskerna för
ogynnsamma konsekvenser härav, speciellt i handelspolitiskt hänseende, ansågos
för stora för att en dylik väg skulle väljas. Resultatet blev därför
en nedgång i pundkursen, som den 5 december nådde 18.17. Samtidigt
tilläts en viss stegring för dollarn, som den 27 oktober nådde sitt maximum
för året med 5.85. Vid årsskiftet 1932/1933 hade en mindre återgång ägt
rum beträffande pundkursen, som stigit till 18.3 2, medan dollarn fallit till
5.53. Slutresultatet av kursrörelserna under år 1932 hade sålunda blivit
en obetydlig försämring i den svenska kronans yttre värde gentemot pund
och dollar.

Under innevarande år lia kursrörelserna dominerats av faktorer, som helt
ligga på det internationella området. Förbättringen i pundets värde gentemot
dollarn medförde sålunda under de första månaderna av året en sakta
uppgång i pundkursen, medan dollarkursen legat relativt stabil med smärre
fluktuationer omkring 5.5 0. Förenta Staternas övergivande av guldmyntfoten
medförde en ny stark uppgång i pundets värde gentemot dollar. I
överensstämmelse med den politik riksbanken förde på hösten 1932, har
banken för undvikande av alltför starka kursfluktuationer sökt så avväga
kurserna på dollar och pund, att dollarn fått sjunka till omkring 5.oo,
medan pundkursen tillåtits stiga till omkring 19.50.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

De farhågor, man på hösten 1931 hyste för en fortsatt försämring av det
internationella konjunkturläget, besannades, och under förra delen av år
1932 fortsatte i guldmyntfotsländerna priserna att falla och produktionen att
minskas. Även i övriga länder undergick konjunkturläget en försämring,
även örn prisfallet i dessa länder icke fick samma omfattning eller till och
med på sina håll förbyttes i prisstegring. På sommaren 1932 inträdde emellertid
för vissa råvaror en avsevärd prisstegring, som spred sig till de flesta
länder, samtidigt som sysselsättningen inom vissa industrigrenar ökades.
Denna förbättring varade likväl ej länge. Vid årsskiftet 1932/1933 hade en
viss stabilisering i konjunkturläget inträtt, men pristendensen gick dock i
nedåtgående riktning. Även under innevarande år har detta prisfall fortgått.
Först under den senaste tiden har en omsvängning i prisrörelsen
kunnat konstateras på de internationella marknaderna med starka prisstegringar
för vissa råvaror.

För vårt lands vidkommande medförde guldmyntfotens övergivande en
stabilisering av prisnivån och ett hejdande av det tidigare prisfallet. Kommerskollegii
partiprisindex, som i september 1931 stod i 107, steg under de
närmast följande månaderna, så att det för december utgjorde lil. Därefter
förekommo smärre fluktuationer i bägge riktningarna med tendens till prisfall
under försommaren 1932. En stegring inträdde åter, så att index i
september och oktober utgjorde 110. Därefter har det kontinuerligt sjunkit;
i april 1933 utgjorde det 105, d. v. s. något under den lägsta siffran för
år 1931. Den av riksbanken sedan hösten 1931 upprättade konsumtionsprisindex,
som avser att ge ett mått på kronans köpkraft i konsumenternas
händer, har företett en hög grad av stabilitet. Under år 1932 har den sålunda
endast varierat mellan 100.1 och 101.8. Sedan november 1932 har
den i likhet med partiprisindex visat en fallande tendens, som fortsatt till
mediet av april, då index utgjorde 98.8. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex
har visat en liknande utveckling och utgjorde i april 1933 153 mot
156 i oktober 1932 och 158 i oktober 1931.

Inom ramen för dessa jämförelsevis obetydliga svängningar i indextalen
lia betydande prisförskjutningar ägt rum, speciellt mellan å ena sidan
de varor, som gå i utrikeshandeln och vilkas priser äro beroende dels av
växelkursförändringarna, dels av prisläget i utlandet, och å andra sidan de
rena hemmamarknadsvarorna. Priserna å sistnämnda varor höllö sig så gott
som oförändrade fram till mediet av år 1932 men ha därefter dragits med
i den nedåtgående tendensen. Priserna å importvaror ha på grund av växelkursernas
stegring undergått en betydande ökning sedan september 1931
(enligt Svenska Handelsbankens index från 80 i september 1931 till 99 i
september—oktober 1932). Till följd av prisfallet i guldmyntfotsländerna
har dock stegringen blivit mindre än som på grundval av växelkursförskjutningarna
kunnat väntas. Sedan hösten 1932 ha även priserna å importvaror
undergått en icke obetydlig nedpressning; index utgjorde sålunda
i april 1933 91. De svenska exportpriserna ha å andra sidan fallit trots

Kungl. Mciy.ts proposition nr 260.

höjda växelkurser — enligt Svenska Handelsbankens index från 113 i
februari 1932 (september 1931 lil) till 104 i mars 1933. Stegringen i
priserna å importvaror motväges sålunda under den första perioden fram
till hösten 1932 av prisfallet på exportvarorna, som har sin grund i förhållandena
på de utländska marknaderna, medan hemmamarknadsvarornas
priser legat i stort sett oförändrade, möjligen något under den i september
1931 rådande nivån. Sedan hösten 1932 har prisindex för samtliga varugrupper
sjunkit, om än prisfallet under de senaste månaderna varit mindre
utpräglat. I april har emellertid den fallande tendensen avbrutits; det vill
dock synas, som örn denna förbättring i prisläget väsentligen skulle ha
kommit hemmamarknads- och exportvarorna till godo, medan priserna å
importvaror fortsatt att sjunka.

Den prisutveckling, för vilken här redogjorts, visar, att de farhågor man
vid guldmyntfotens övergivande hyste för en försämring av kronans köpkraft
icke besannats. Tvärtom har prisfallet icke helt avstannat, och än
mindre har den i 1932 års bankoutskotts utlåtande åsyftade återhämtningen
av priserna kommit till stånd. Den internationella krisens skärpning och
hänsynen till de utländska växelkurserna ha efter allt att döma varit viktiga
orsaker till att en sådan återhämtning ej inträtt, trots en under senare
delen av 1932 och den gångna delen av 1933 fortgående förbättring av
penningmarknadens läge och trots de låga räntesatserna.

Konjunkturläget inom landet har därför i likhet med vad fallet varit i
övriga länder undergått en försämring, som speciellt drabbat exportindustrierna,
medan vissa hemmamarknadsindustrier och sådana industrigrenar,
vilkas produkter konkurrera med importerade varor, kunnat bättre stå emot
depressionen. Byggnadsverksamheten, som under större delen av år 1932
kunde upprätthållas i avsevärd omfattning, har under senaste halvåret betydligt
inskränkts och ligger för närvarande på grund av arbetskonflikter
så gott som helt nere. Arbetslösheten har under dessa förhållanden kraftigt
ökats. Procenttalet arbetslösa i fackförbunden, som i december 1931 utgjorde
26.5, var i december 1932 31.o. Den säsongmässiga minskningen av
arbetslösheten har bringat ned denna siffra till 27.6 för februari och 28.i
för mars 1933 i jämförelse med 23.8 för februari och 24.1 för mars 1932.
Antalet hos arbetslöshetskommissionen anmälda arbetslösa, som i oktober
1931 utgjorde 57,000, hade vid 1932 års utgång stigit till 161,000 och utgjorde
vid utgången av mars 1933 186,000 samt vid utgången av april
1933 177,000, allt i runda tal.

I samband med guldmyntfotens övergivande företogo bankofullmäktige
från och med den 28 september 1933 en höjning av diskontot från 6 till 8
procent. Det framhölls härvid, att denna diskontohöjning finge anses såsom
ett bevis för riksbankens avsikt att bevara den svenska kronans köpkraft.
Den 8 oktober 1931 kunde en sänkning till 7 procent företagas, då fullmäktige
funno sig kunna konstatera, att några tendenser till spekulativa

10 Kungl. Marits proposition nr 260.

varuköp eller till allmän prisstegring ej längre förefunnos. Härefter sänktes
diskontot ytterligare den 19 oktober 1931 till 6 procent, den 19 februari
1932 till 5 V2 procent och den 3 mars 1932 till 5 procent. På grund av
Kreugerkoncernens sammanbrott och dess konsekvenser för penningmarknaden
kunde Sverige icke följa med i den hastiga utveckling mot lägre
räntesatser, som under vårmånaderna ägde rum i England och Förenta
Staterna. Först den 17 maj vidtogs en sänkning till 4 V2 procent. Genom
ytterligare två nedsättningar med vardera en halv procent, företagna den
3 juni och den 31 augusti, bringades diskontot ned till 3 i/s procent, vilken
räntesats ännu är gällande.

De den 17 maj och den 31 augusti 1932 vidtagna diskontosänkningarna
Ängö dock ej full effektivitet i fråga örn affärsbankernas räntesatser, i det
att dessa banker vid ifrågavarande tillfällen endast ändrade diskontot för
varuväxlar. Vid årsskiftet 1932/1933 vidtogo emellertid affärsbankerna, i
samband med sänkning av postsparbankens och de enskilda sparbankernas
inlåningsräntor, en jämkning nedåt av sina utlåningsräntor.

I november 1931 hade läget på valutamarknaden föranlett riksbanken att
upptaga underhandlingar med affärsbankerna örn vissa kreditrestriktioner.
Dessa underhandlingar ledde till att svenska bankföreningen den 21 november
till sina medlemmar avlät en promemoria, innehållande riktlinjer för
vissa kreditinskränkningar. Riktlinjerna avsågo att åstadkomma ett ökat
utbud av exportvalutor samt ett förhindrande av spekulation i valutor och
varor. I samband med räntesänkningen den 19 februari 1932 frambo!In bankofullmäktige,
att ifrågavarande kreditrestriktioner fortfarande borde iakttagas.
Vid följande diskontosänkningar har detta uttalande icke upprepats. Enligt
vad bankofullmäktige i sin förenämnda berättelse till 1933 års bankoutskott
anfört, har detta haft sin grund i att bankerna av omsorg örn sin likviditet
självmant iakttagit så stor försiktighet i sin utlåning, att restriktiva åtgärder
från riksbankens sida ansetts onödiga. Kreditrestriktionerna upphävdes
formellt i augusti 1932, men i samband härmed framhöll riksbanken
att viss återhållsamhet alltjämt vore påkallad beträffande kreditgivningen.
Några kreditrestriktioner torde numera ej tillämpas från affärsbankernas
sida.

De för penningmarknaden utmärkande likviditetssvårigheterna under
hösten 1931 hade på nyåret 1932 börjat något minskas, då Kreugerkrisen
kom och ytterligare skärpte bankernas strävanden att förbättra sin likviditet.
Så småningom inträdde dock en märkbar lättnad. Affärsbankernas
rediskontering, som ännu i juni 1932 uppgick till 233 miljoner kronor, har
sålunda under andra halvåret 1932 och de fyra första månaderna 1933
snabbt minskats och utgjorde vid april månads utgång endast 40 miljoner
kronor. Samtidigt ha affärsbankernas tillgodohavanden i riksbanken avsevärt
ökats; de uppgingo vid sistnämnda tidpunkt till 106 miljoner kronor. Bankernas
strävan att hålla en mycket likvid ställning torde bero bland annat på en

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

viss förändring av inlåningens karaktär, i det att i denna för närvarande
torde ingå betydande tillgodohavanden, vilka äro att betrakta som tillfälliga
reserver och ej utgöra sparmedel i egentlig betydelse. Även sparbankernas
kassareserver lia stigin vilket framgår därav, att deras å-vista-tillgodohavanden
hos affärsbankerna ökats från 35 miljoner kronor vid 1931 års
utgång till 79 miljoner kronor den 30 april 1933.

I sin nu föreliggande skrivelse den 22 maj 1933 hava fullmäktige i riksbanken
anfört följande:

»Den nu gällande befrielsen för riksbanken från skyldigheten att med
guld inlösa av banken utgivna sedlar utgår den 15 juni 1933. Under rådande
förhållanden är en förlängning därav nödvändig. Vid behandling
av denna fråga anse fullmäktige i riksbanken sig böra i korthet ingå på
frågan örn riktlinjerna för vårt lands penningpolitik.

Fullmäktige få till en början erinra örn innebörden av det av 1932 års
riksdag godkända programmet för penningpolitiken. Huvudpunkterna i
detsamma, vilka innefattas i bankoutskottets utlåtande nr 40 vid nämnda
riksdag, torde kunna angivas sålunda.

Såsom utgångspunkt för strävandena att reglera kronans värde borde
tagas den inhemska prisnivån och det svenska näringslivets behov. Hinder
borde lika kraftigt resas mot en fortsatt deflation som mot den inflation,
vilken befarades vid guldmyntfotens frånträdande. En viss återhämtning
av partipriserna vore önskvärd. Härvid åsyftades dock ej en återgång
till en alltför avlägset liggande prisnivå. Ej blott export- och importpriser
utan även priserna på hemmamarknadsvaror borde kunna tilllåtas
att stiga, för så vitt detta ej mera kännbart påverkade levnadskostnaderna.
En penningpolitik med detta syfte borde, enligt vad utskottet
framhöll, kunna föras inom ramen av det penningpolitiska program, som
av fullmäktige framlades i skrivelse till Konungen den 11 februari 1932,
sedan detta program av utskottet i vissa avseenden förtydligats.

Utskottet ville ej förorda en penningpolitik, som avsåge att snarast möjligt
åter anknyta kronan till guldet vid den gamla pariteten. En anknytning
av kronan vid det engelska pundet ansåg utskottet ej heller äga sådan
aktualitet, att ett närmare övervägande härav vore påkallat. Vid
strävandet att handhava penningpolitiken i hela landets intresse måste
så många faktorer spela in, att en formell och enkel regel för penningpolitiken
ej syntes kunna uppställas. Utskottet underströk därför, att
penningpolitiken icke schematiskt borde bindas vid vissa indextal.

Slutligen framhöll utskottet, att det måste vara ett allmänt önskemål, att
räntorna inom landet liöllos på den lägsta nivå, som överhuvudtaget vore
möjligt, utan att det för penningpolitiken uppställda målet äventyrades.

Det synes fullmäktige påkallat att med stöd av det gångna årets erfarenhet
söka belysa möjligheterna att förverkliga de av 1932 års riksdag
sålunda framställda önskemålen.

Alla torde vara eniga om att det är synnerligen angeläget, att prisfallet
hejdas och att en måttlig prisstegring måtte inträda. Vid en uppgång av
priserna på världsmarknaden bör vårt land därför ej genom penningpolitiska
åtgärder söka förhindra en prisstegring även hos oss, så länge levnadskostnaderna
ej mera kännbart påverkas diirav. Möjligheterna att i
ett litet land .sorn Sverige, vilket därtill är i hög grad beroende av sin utrikeshandel,
genom penningpolitiken åstadkomma en självständig och vederbörligen
reglerad prisstegring äro däremot enligt fullmäktiges mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

mycket begränsade. Denna uppfattning bör ej förhindra, att de åtgärder
vidtagas, som kunna bereda näringslivet lättnad och befrämja återhämtningen
av priserna. Men förutsättningen är, att åtgärderna äro sådana,
att de ej medföra menliga verkningar på längre sikt. Framförallt böra
sådana åtgärder ej tillgripas, som rubba förtroendet för statens finanser
eller för den svenska valutan.

Vissa länder hava i syfte att åstadkomma en intern prisstegring och
vinna fördelar för sin export avsiktligt försämrat den egna valutans notering
i främmande mynt. Fullmäktige anse det vara av vikt att framhålla,
att en dylik valutadepreciering möjligen under en kortare tid kan bereda
vissa grenar av näringslivet en fördel men i varje fall i längden torde
kunna medföra betänkliga verkningar såväl för det egna landet som
internationellt. Här må endast erinras, att i ett land, som begagnar sig
av nämnda utväg, krav på ytterligare depreciering snart nog framträda,
framförallt på grund av konkurrensen med länder, som på enahanda sätt
sökt finna en väg ur svårigheterna. En konkurrens med valutadepreciering
såsom vapen motverkar direkt strävandena efter en internationell
stabilisering.

Förutsättningen för en förbättring av de ekonomiska förhållandena i
världen torde kunna angivas sålunda, att förtroendet till möjligheterna
att driva en lönande verksamhet allmänt återställes inom näringslivet,
företagaren måste finna, att han åter kan uppgöra hållbara kalkyler.
Härför erfordras framförallt stabilitet inom penningväsendet såväl inom
de enskilda länderna som internationellt. En återgång till guldmyntfoten
bör i det nuvarande läget ej äga rum. Ej heller är en faktisk anknytning
till någon av de ledande valutorna för närvarande att tillråda.
Fullmäktige vilja emellertid uttala deli förhoppningen, att den ekonomiska
världskonferensen särskilt i detta avseende måtte leda till en så avsevärd
förbättring av de internationella förbindelserna, att förutsättningar
skapas för en faktisk stabilisering snarast möjligt av det inbördes
förhållandet mellan de viktigaste valutorna. När en sådan åstadkommits,
har därigenom åvägabragts ett utgångsläge för en mera allmän stabilisering
av valutorna.

Det är ett önskemål, att räntorna inom landet hållas pä den lägsta
nivå, som är möjlig med hänsyn till de kapitaltillgångar, som finnas
till förfogande. Fullmäktige hava under det gångna året strävat att
åstadkomma en nedsättning av ränteläget i landet. Strävandena i denna
riktning fortgå. Låga räntor minska svårigheterna för företagen
och skapa i sin mån ökad möjlighet att bibehålla nuvarande och igångsätta
ny produktion. Under i övrigt gynnsamma förutsättningar torde
de stimulera till en ökad företagsamhet, som eljest icke skulle hava kommit
till stånd.

Såsom ovan berörts uttalade bankoutskottet vid 1932 års riksdag, att
penningpolitiken icke schematiskt borde bindas vid vissa indextal. En
dylik formell och enkel regel såsom norm för penningpolitiken vore icke
möjlig. Enligt fullmäktiges mening bär erfarenheten bekräftat riktigheten
av denna uppfattning. Ett prisindex giver genomsnittet av vissa
priser. Utvecklingen av dessa kan vara i hög grad divergerande. Eftersom
prisbildningen sker i ett ojämnt tempo, kunna verkningarna av de
olika faktorer, som påverka landets näringsliv, understundom mycket
sent utläsas ur ett dylikt index. Ett oförändrat generalindex utesluter
ej, att avsevärda förändringar kunna lia inträtt i fråga örn landets eko-;
nomiska förhållanden. Här må exempelvis erinras örn den förskjut -

Kungl. Majlis proposition nr 260.

ning, som kail inträda mellan priserna å export- oell importvaror oell
som för landets ekonomi kan vara betydelsefull, Biksbanken måste
taga hänsyn även till andra förhållanden, som belysa tillståndet inom
näringslivet, exempelvis uppgifter om produktivitet och lagerhållning
inom olika näringsgrenar. Enbart indexberäkningar av olika priser
kunna därför ej användas som norm för penningpolitiken.

Av vad fullmäktige ovan anfört torde bland annat framgå, att enligt
fullmäktiges mening riksbanken bör befrias från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld. Det synes fullmäktige lämpligt, att
befrielsen tills vidare meddelas för tiden till och med utgången av september
månad detta år.»

Bankofullmäktige hava följaktligen hemställt, att riksbanken för tiden
till och med den 30 september 1933 måtte erhålla fortsatt befrielse
från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld enligt
deras lydelse.

Över bankofullmäktiges framställning har utlåtande den 24 maj 1933
avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka förklarat sig ej hava
något att erinra mot bifall till framställningen. Bankofullmäktiges uttalanden
angående landets penningpolitik, vilka synts riksgäldsfullmäktige
Amra väl avvägda, hava ej heller givit riksgäldsfullmäktige anledning till
någon erinran.

För att erhålla tillfälle att vid beredning av frågan örn riktlinjerna för
vårt lands penningpolitik samråda med representanter för näringslivet och
personer med praktisk och teoretisk sakkunskap på penningväsendets område
utverkade jag den 21 april 1933 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla
högst tolv sakkunniga att stå till chefens för finansdepartementet förfogande
för överläggning och biträde i övrigt vid behandling av penningpolitiska
spörsmål. Med stöd av detta bemyndigande har jag såsom sakkunniga tillkallat
professorn Gustav Cassel, direktören i aktiebolaget Gasaccumulator
Gustaf Dalén, direktören i Korsnäs sågverks aktiebolag Wilhelm Ekman,
professorn Eli Heckscher, direktören i Svenska cellulosaaktiebolaget T.
Hérnod, ordföranden bland fullmäktige i riksgäldskontoret Karl Hildebrand,
direktören i Finspångs metallverks aktiebolag Ivar Olsson, överdirektören
i aktiebolaget Svenska kullagerfabriken Björn Prytz, riksbankschefen Ivar
Booth, bankdirektören Helmer Stén, agronomen H. Sylvan, Svalöv, och
bankdirektören Jacob Wallenberg. Såsom sekreterare vid de sakkunnigas
arbete har tjänstgjort filosofie doktorn Karin Kock.

Efter ingående överläggningar hava de sakkunniga enat sig örn ett den
22 maj 1933 avgivet yttrande rörande riktlinjerna för Sveriges penningpolitik.
Biksbankscliefen Booth har dock under hänvisning till sin ställning
såsom förste deputerad i riksbanken ansett sig icke böra deltaga i yttrandet.

De sakkunnigas yttrande är av följande lydelse:

»Då det gäller att i nuvarande läge utforma direktiv för vår penningpolitik,
bar man först att överväga, huruvida dessa direktiv närmast skola

Kungl. Majlis proposition nr 260.

avse kronans inhemska köpkraft eller dess utlandsvärde. I full överensstämmelse
med de officiella uttalanden som gjordes såväl vid Sveriges övergång
till pappersmyntfot i september 1931 som vid sistlidna riksdag äro
sakkunniga av den uppfattningen, att politiken fortfarande bör taga sikte
på en för det svenska näringslivet gynnsam reglering av kronans inhemska
köpkraft och en i överensstämmelse därmed fortgående anpassning av valutans
utlandsvärde. En därav oberoende nedpressning av den svenska
kronans utländska värdering, i syfte att vinna handelspolitiska fördelar, bör
Sverige enligt de sakkunnigas bestämda mening icke inlåta sig på.

En för det svenska näringslivet gynnsam utveckling av kronans inhemska
köpkraft skulle sannolikt lättast och fördelaktigast komma till stånd genom
en stegring av världsprisnivån. Sverige bör därför åsyfta att följa med i
en sådan utveckling ävensom vid den stundande ekonomiska världskonferensen
giva sin anslutning åt strävanden med detta syftemål. Örn en
stabilisering av de viktigaste växelkurserna kommer till stånd i samband
med en åsyftad stegring av världsprisnivån, bör det icke möta någon betänklighet
för vårt land att binda sina växelkurser och sålunda låta utlandsvärdet
ånyo bliva normerande för landets penningväsende.

I den mån åter förutsättningarna för anslutning till en internationell
utveckling av penningväsendet saknas, har Sverige att även i fortsättningen
fullfölja en självständig penningpolitik. I så fall gäller det till en början
och framför allt att hejda och utjämna den tendens till prisfall, som har
framträtt i vårt land under det senaste halvåret. Men därutöver bör som
mål för en självständig svensk penningpolitik — i likhet med vad som skett
i officiella uttalanden i andra länder, bland annat inom det brittiska riket —
sättas en måttlig stegring av den inhemska partiprisnivån. Då i levnadskostnaderna
till stor del ingå av partiprisstegringen oberoende kostnadselement
och detaljpriserna endast långsamt följa partiprisernas ändringar*
bör det kunna förväntas, att ingen kännbar stegring skall inträda i levnadskostnaderna
som en helhet betraktade.

Bland de medel riksbanken har till sitt förfogande för att tillgodose de
nu angivna målen bör diskonto- och över huvud kreditpolitiken i främsta
rummet framhållas. Därtill komma vidare de möjligheter riksbanken äger
att aktivt ingripa i samma syfte. Örn mot förmodan en isolerad svensk
prisstegring skulle taga större omfattning än avsett är, böra de nu nämnda
medlen användas i motsatt riktning för att behärska den svenska kronans
värde.

Syftet med den penningpolitik som här förordas skulle i väsentlig grad
befordras, örn bättre jämvikt kunde åstadkommas såväl mellan priserna på
olika produktionsfaktorer som mellan dessa och produktpriserna.

Vid finansieringen av statens och kommunernas utgifter i anledning av
arbetslösheten liksom för andra ändamål bör hänsyn tagas till att syftet
med en effektiv kreditpolitik efter förmåga befordras och icke motarbetas.
Framför allt måste det undvikas, att sparandet genom sättet för finansie -

Kungl. Majlis proposition nr 260.

ringen dragés från den enskilda produktionen och att till skada för näringslivet
stramhet skapas på kapitalmarknaden. Detta resultat förutsätter bland
annat, att statens utgifter icke onödigtvis springa i höjden.

Riksbanken bör icke erhålla något annat penningpolitiskt direktiv än det
som består i att penningpolitikens mål fastslås. Valet av medlen till detta
mål bör helt och hållet ligga i riksbankens hand, och riksbanken bör äga
härför nödig handlingsfrihet. Gent emot statsfinansiella krav på riksbanken
bör dess fulla självständighet upprätthållas.

Framgången av olika åtgärder i det nuvarande svåra läget beror i hög
grad av att de ske i samförstånd mellan alla därav berörda offentliga och
enskilda institutioner.

Det bör till sist understrykas, att det nu framlagda programmet för Sveriges
penningpolitik endast har kunnat taga sikte på läget sådant det för
närvarande ter sig. Förändringar i världsläget kunna snart nödga Konung
och riksdag att taga landets penningpolitik under ny omprövning.»

Utöver detta yttrande hava de sakkunniga godkänt följande sammanfattning
av de meningar, som kommit till uttryck vid de sakkunnigas överläggningar
örn hithörande frågor:

Den första fråga, som de sakkunniga ha diskuterat, har varit den, huruvida
normen för penningpolitiken alltjämt i överensstämmelse med tidigare
givna direktiv skall vara kronans inhemska köpkraft eller huruvida det
kunde anses mer önskvärt att anknyta penningpolitiken till kronans yttre
värde. I samband härmed har debatterats frågan om en primär sänkning
av detta yttre värde, vidtagen i syfte att åstadkomma dels en prisstegring
inom landet, dels vissa handelspolitiska fördelar.

Det har emellertid framhållits, att det i nuvarande läge icke är lämpligt,
att kronan knytes fast vid en viss valuta. Vår utrikeshandel är ej ensidigt
inriktad på ett land, och det är därför nödvändigt att taga hänsyn
till kursutvecklingen på ett flertal länder. Med de häftiga fluktuationerna
i växelkurserna för närvarande bör riksbanken operera från dag till dag i
avsikt att uppnå största möjliga stabilitet för den svenska kronan, vilket
anses vara av särskild betydelse för näringslivet. Riksbanken anses därför
böra ha fria händer att påverka växelkurserna alltefter förändringarna i
den internationella situationen med hänsyn till de penningpolitiska direktiven
och näringslivets behov.

I den händelse det skulle lyckas att vid den världsekonomiska konferensen
uppnå en stabilisering av växelkurserna eller om en partiell överenskommelse
i detta syfte träffas mellan England och Förenta Staterna, inträder
en ny situation, till vilken man då måste taga ställning. Hänsyn måste
därvid tagas till den kurs, som fixeras mellan pund och dollar. Den kurs,
vid vilken den svenska kronan bör bindas, anses även vara beroende av
prisutvecklingen. I birsta hand anses endast en de-facto-stabilisering av
kronan böra komma till stånd.

Det har betonats fran flera håll, att en sänkning av kronans yttre
värde i förhållande till dess värde inom landet skulle medföra större olägenheter
än fördelar. Erfarenheten har nämligen visat, att fördelarna för exporten
oftast blivit mindre än man väntat, enär andra länder vidtagit motåtgärder
för att möta konkurrensen. En dylik depreciering från ett lands
sida leder lätt till en kapplöpning medelst liknande åtgärder från konkurre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

rande länder. Svårigheter kunna uppstå att kontrollera växelkurserna utan
tillgripande av stränga valutarestriktioner. Tanken på införandet av valutarestriktioner
har enhälligt avvisats av de sakkunniga. Därtill kommer att
avtalsförhandlingar med andra länder försvåras och att det inför den världsekonomiska
konferensens sammankallande vore olyckligt, örn Sverige gåve
sig in på en väg, som under förberedelserna till konferensen skarpt ogillats.

Det har i detta sammanhang också påpekats, att man har att vänta en
stegring av priset på vissa importerade varor även vid oförändrade växelkurser
och stabila internationella priser på grund av den spänning, som är
rådande mellan dessa varors importpris och priset på den svenska marknaden.
En stegring av växelkurserna skulle sålunda för dessa varors vidkommande
betyda en kumulering av två prisstegringstendenser.

Från håll, där man anser att ovannämnda farhågor för konsekvenserna
av en sänkning i kronans utlandsvärde icke lia den dominerande betydelse,
att de kunna utgöra det huvudsakliga skälet för att en dylik åtgärd icke
bör tillgripas, har framhållits, att den största olägenheten och risken ligger
i, att man för åstadkommande av en viss prisstegring skulle behöva höja
växelkurserna i högre grad än som motsvarar den önskade prisstegringen.
En utveckling som leder till motsatt resultat, d. v. s. en mindre sänkning
av kronans yttre värde än av dess värde inom landet, anses mer önskvärd.
Det betonas emellertid från vissa håll att en begränsad höjning av växelkurserna,
i samband med att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en
inhemsk prisstegring, skulle kunna få en icke oväsentlig betydelse för prisnivån
inom landet. Dels skulle nämligen en sådan höjning direkt komma
att underlätta möjligheterna för vissa med utlandet på den svenska marknaden
konkurrerande näringsgrenar att höja sina priser och dels skulle en
viss växelverkan mellan kursstegringarna och de direkta åtgärderna för
prisnivåns höjande kunna uppkomma, som gåve ett verksamt stöd åt dessa
senare åtgärders effektivitet.

Ä andra sidan har man framhållit att hänsynen till exportindustriernas
ställning och nödvändigheten att åstadkomma en prisstegring inom landet
motivera en sänkning av kronans yttre värde. Då farhågorna för de ogynnsamma
verkningarna härav ansetts överdrivna, har man ansett sig ej behöva
hysa betänkligheter mot en sakta, måttlig höjning av växelkurserna som en
primär åtgärd. De som förordat en dylik politik lia ej heller ansett att
den skulle kunna ge de med Sverige konkurrerande länderna anledning att
vidtaga liknande åtgärder. Det har också av några påpekats, att Sverige
ej har skyldighet att taga någon större hänsyn till internationella förpliktelser
av närmast ideell natur med avseende på omvårdnaden av världens
penningväsen, så länge andra länder ej göra detsamma.

De sakkunniga ha dock i denna fråga enat sig örn det uttalande, som
gjorts i deras gemensamma yttrande.

De sakkunniga lia därefter övergått att diskutera målet för penningpolitiken.

Utsikterna för prisutvecklingen på de internationella marknaderna anses
mycket ovissa. Vissa tecken på en omsvängning lia visat sig i Förenta
Staterna, och det är möjligt att man där kan få till stånd en allmän prisstegring,
som kan väntas sprida sig till andra länder, främst England. Det
tinnes också en möjlighet att den ekonomiska världskonferensen kan komma
att fatta sådana beslut, som kunna bidraga till en återhämtning av priserna.

Örn en stegring av världsprisnivån skulle inträda och denna stegring
icke skulle taga omåttliga proportioner, har den allmänna meningen bland

Kungl. Majlis proposition nr 260.

de sakkunniga varit, att Sverige så bör driva sin penning- oell valutapolitik,
att den inhemska prisnivån följer med i denna utveckling. Vid den världsekonomiska
konferensen bör Sverige även understödja strävanden i denna
riktning.

Örn de internationella priserna emellertid skulle fortsätta att falla eller
örn en viss stabilitet inträder och någon prisstegring sålunda ej kommer
till stånd, har frågan framstått såsom mer komplicerad.

Enhälligt har framhållits betydelsen av att den tendens till fortsatt prisfall,
som på senaste halvåret gjort sig gällande i vårt land, brytes och utjämnas
samt att alla ansträngningar inriktas härpå. I allmänhet har man
även ansett, att det vore i och för sig önskvärt, örn oberoende av utvecklingen
i utlandet en inhemsk stegring av partiprisnivån kunde åstadkommas
för erhållande av bättre räntabilitet för näringslivet, för lättande
av jordbrukets och industriens skuldbörda och för befrämjande av förverkligandet
av det för närvarande viktigaste önskemålet, en minskning av arbetslösheten.

Från olika håll har dock betonats, att en penning- och valutapolitik, som
tar sikte på detta mål, erbjuder stora svårigheter på grund av de hinder,
som i nuvarande läge resa sig mot målets förverkligande, och de konsekvenser
i olika hänseenden, som en dylik politik kan föra med sig. Man
måste därför noga överväga de medel, som skola komma till användning,
så att ej de därmed förknippade olägenheterna bliva så stora, att de överstiga
prisstegringens fördelar.

De, som ansett en inhemsk prisstegring möjlig att åvägabringa oberoende
av utvecklingen utom landet, lia förutsatt att den ej drives så långt, att
levnadskostnaderna kännbart påverkas. Det har emellertid framhållits, att
en partiprisstegring på 10—15 procent för råvaror och jordbruksprodukter
ej behöver nämnvärt stegra levnadskostnaderna. Vad särskilt partipriserna
för de animaliska livsmedlen beträffar, anses de kunna undergå en ännu
kraftigare höjning utan någon större effekt på levnadskostnaderna, enär de
utgöra en relativt obetydlig del av budgeten. Åsikterna om hur långt prisstegringen
kan gå, utan att ogynnsamma konsekvenser uppstå, lia varit
skiftande. Det har bland annat ansetts, att man endast borde eftersträva
en återgång till läget på sensommaren 1932. Från annat håll har ovanstående
siffra på 10—15 procent ansetts önskvärd som maximum med hänsyn
till levnadskostnadernas stabilitet, medan andra ej hyst betänkligheter
mot en något högre prisstegring. Önskemål lia även uttalats örn en återgång
till 1928/1929 års nivå.

Det har uttryckts farhågor att man, örn en prishöjning åstadkommes
genom ett aktivt ingripande, skulle utsätta sig för den risken, att prisstegringen
tar en sådan omfattning, att man förlorar kontrollen över densamma.
Häremot har genmälts, att riksbanken torde lia medel i sin hand att förhindra
en dylik utveckling. De penningpolitiska hjälpmedlens effektivitet
anses av många vara större under en uppåtgående prisrörelse än under en
nedåtgående.

Vad prisstegringens betydelse för olika näringsgrenar beträffar, har enhälligt
betonats vikten för jordbruket av en prisstegring för dess produkter.
Man får dock erinra sig de prisregleringar, som vidtagits för vissa jordbruksprodukter
och som sålunda ställa dessa utanför det område, inom
vilket här åsyftade åtgärder skulle öva någon verkan. Emellertid har den
uppfattningen framförts, att priserna på de animaliska livsmedlen, som utgöra
större delen av vårt jordbruks produktion och som liro av särskild
betydelse för de mindre jordbrukarna, skulle påverkas i stigande riktning
Bihang till riksdagens protokoll 1933. t sunil. Nr 2H0. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

av ökad sysselsättning och stegrade inkomster inom industrien. En dylik
stegring anses visserligen ej enbart vara tillräcklig för jordbruket, men
anses vara av mycket stor betydelse som ett stöd för andra på organisatorisk
och lagstiftningsväg företagna åtgärder.

Förhållandena inom trävaru- och cellulosaindustrien anses ligga annorlunda
till än inom andra exportindustrier på grund av den stora outnyttjade
kapaciteten och de ringa utsikterna till en ökning i efterfrågan. En
måttlig prisstegring, som medför en höjning i växelkurserna på 5—10 procent,
skulle visserligen knappast få annat än gynnsamma konsekvenser, då
man ej som följd härav torde behöva befara någon utvidgning av produktionen.
Risk anses dock förefinnas för att man ej skall kunna hålla prisstegringen
och växelkursförskjutningen inom denna gräns. Starkt stegrade
växelkurser skulle emellertid enligt denna uppfattning medföra liknande
åtgärder från med oss konkurrerande länder. De vinster, som genom kurshöjningen
skulle tillfalla producenterna, skulle framdriva en produktionsökning
och en pristryckande konkurrens på de utländska marknaderna,
vilken skulle få allvarliga konsekvenser för dessa industrier.

Det har emellertid från annat håll påpekats, att en måttlig kursstegring
knappast kan giva de konkurrerande exportländerna någon anledning till
en liknande aktion, så länge det icke är fråga örn att höja kurserna så
mycket att man genom en sänkning av priserna, i utländsk valuta räknat,
vill skapa förutsättningar för att öka vårt lands andel i den ifrågavarande
totala exportkvantiteten. På grund av denna industrigrens stora betydelse
för vår handelsbalans har från detta håll betonats nödvändigheten av att
man vid valutapolitikens liandhavande icke alltför starkt begränsar de fördelar,
som skulle följa med en höjning av växelkurserna.

Prisstegringens inverkan på produktionskostnaderna, speciellt lönerna, har
diskuterats, och det har uttalats farhågor för att en prisstegring skulle
komma att fastlåsa den nuvarande lönenivån, eventuellt även medföra stegrade
arbetslöner. En dylik konsekvens skulle vara synnerligen olycklig,
enär man då ej erhölle den balans mellan produktpriser och produktionskostnader,
som är nödvändig för industriens räntabilitet och som man avser
att åstadkomma genom prisstegringen. Det har dessutom betonats, att en
ur ekonomisk synpunkt lämpligare metod för förbättring av industriens
räntabilitet vore att sänka produktionskostnaderna, d. v. s. främst löner och
räntor, och att en dylik anpassning verksamt skulle bidraga till en höjning
av partiprisnivån. Varje åtgärd som förhindrar en anpassning måste ur
denna synpunkt framstå som betänklig, och starka tvivel lia uttalats örn
lämpligheten av att man eftersträvar en prisstegring med användande av
medel, vilka verka hindrande på anpassningen av produktionskostnaderna,
utan att man har säkerhet för att den önskade balansen mellan produktpriser
och produktionskostnader verkligen erhålles.

Från annat håll har betonats, att anpassningen mellan produktionskostnader
och produktpriser hellre bör åstadkommas genom en prisstegring än
genom en lönesänkning. Det har även påpekats att en prisstegring, som
ej kännbart påverkar levnadskostnaderna, vid nuvarande löneläge ej kan
motivera höjda löner.

Det har under diskussionen framhållits, att det vid nuvarande läge på
valutamarknaden är svårt att på förhand säga, vilken inverkan en inhemsk
prisstegring kan få på växelkurserna. I den mån prisstegringen ej medför
en motsvarande sänkning av kronans yttre värde, skulle exportindustriernas
intresse av att prisstegringen får sin fulla effekt på växelkurserna — den
enda väg på vilken en inhemsk prisstegring kan få för dem gynnsamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

verkningar — icke bli tillgodosett. Det vore i så fall av vikt, att riksbanken
i sin valutapolitik medverkade till en anpassning av växelkurserna
efter den inhemska prisstegringen.

Å andra sidan har den åsikten framförts, att man för närvarande ej kan se
något särskilt skäl för att prisnivåförändringarna och förskjutningarna i växelkurserna
ej skulle komma att förlöpa parallellt. En måttlig stegring i växelkurserna,
som endast kompenserar prisstegringen, har ej heller ansetts möta
betänkligheter med hänsyn till våra handelspolitiska förhållanden. Det har
dessutom påpekats, att då prisstegringen ingalunda torde komma att medföra
en proportionell höjning av exportindustriernas produktionskostnader —
bland annat utgöra de importerade materialen inom träproduktindustrierna en
så ringa del av produktionskostnaderna, att den genom kursstegringen vållade
kostnadsökningen ej anses ge anledning till betänkligheter — böra dessa
industrier ur denna synpunkt kunna vara förnöjda med en mindre stegring
i växelkurserna än som skulle motsvara minskningen av kronans inhemska
köpkraft.

Det har uttryckts farhågor för att ett uttalande örn önskvärdheten av en
prisstegring — i den händelse detta uttalande skulle inge allmänheten den
uppfattningen, att en omläggning av penningpolitiken vore förestående —
skulle kunna väcka misstro till den svenska kronan och framkalla kapitalflykt.

Gentemot detta har invänts, att erfarenheterna från de sista åren, efter
guldmyntfotens övergivande, visa att riskerna för en kapitalflykt ej äro så
stora, men häremot har genmälts, att en programförklaring av den art, som
ovan angivits, skulle betyda, att en helt ny situation uppstode, som gjorde
alla jämförelser med tidigare perioder ohållbara. Riksbankens ställning
anses dock f. n. vara så stark, att den har medel i sin hand att möta en
spekulation i stigande växelkurser och att därigenom förhindra en så kraftig
sänkning av den svenska kronans yttre värde som skulle kunna framkalla
en mer omfattande kapitalflykt. Att utländska placeringar skulle kunna
dragas tillbaka i oroväckande utsträckning finns det ingen anledning att
befara. De osäkra förhållandena på valutamarknaden, vårt lands i förhållande
till de flesta andra länders gynnsamma ekonomiska läge och utsikterna
för att en prisstegring möjligen skall komma till stånd även i Förenta Staterna
och England anses också ägnade att minska tendenserna till kapitalflykt.

Det har ävenledes framhållits, att skäl för det antagandet föreligga, att
ett penningpolitiskt program för krisens lindrande kan få en förtroendestärkande
inverkan i stället för motsatsen. En inaktiv resignation inför
läget anses kunna innebära större risker för stigande missmod och minskat
förtroende till framtiden än ett aktivt handlingsprogram. Vad som däremot
anses kunna medföra en större fara för rubbat förtroende från kapitalplacerarnas
sida, vore om statsmakternas allmänna finanspolitik i övrigt skulle
ge anledning till farhågor. I samband härmed har uttalats vikten av att
statsmakterna visa sin bestämda vilja att iakttaga nödig försiktighet i sin
utgiftspolitik, ett önskemål som ur andra synpunkter framförts från flera håll.

I fråga örn medlen för genomförandet av ett program, som uppställer en
inhemsk prisstegring som sitt mål, lia de sakkunniga diskuterat riksbankens
normala penningpolitiska hjälpmedel, diskontot och »open märket operations»,
d. v. s. ingripanden på penning- och kapitalmarknad. Dessutom har
även diskuterats, vilken inverkan igångsättandet av offentliga arbeten för
arbetslöshetens lindrande kan få ur prisbildningssynpunkt samt vilka syn -

Kutic/l. May.ts proposition nr 260.

punkter som med hänsyn till de penningpolitiska direktiven kunna läggas
pä finansieringen av dessa arbeten.

Enhälligt har betonats önskvärdheten i nuvarande situation av låga bankräntor.
Även om en sänkning ej skulle få någon större, direkt inverkan
på efterfrågan pä bankkrediter, får den nämligen indirekt effekt dels genom
att sänka kostnaderna för de gamla lallen, varigenom företagens räntabilitet
förbättras, dels genom att underlätta andra åtgärder i prisstegrande syfte.
En sänkning av sparbankernas inlåningsräntor anses utgöra en förutsättning
för en reduktion av affärsbankernas utlåningsräntor.

I fråga örn den effekt en diskontosänkning skulle få på obligationsmarknaden
bar det påpekats, att även örn en sänkning av obligationsräntan blir
följden, är det på grund av faktiska förhållanden knappast troligt, att
i nuvarande situation de enskilda företagen skulle nämnvärt stimuleras till
ökad emissionsverksamhet för konverteringsändamål eller för nyinvesteringar.

På grund av den stora indirekta betydelse låga räntor lia för det penningpolitiska
programmets genomförande bar nian betonat vikten av att åtgärder
ej vidtagas, som verka räntestegrande eller som förhindra en räntesänkning
och därigenom motverka syftemålet. Som isolerad åtgärd anses en diskontosänkning,
även under förutsättning av full effektivitet, dock ej vara tillräcklig
för åstadkommande av en prisstegring.

Det har framhållits, att möjligheterna för riksbanken att påverka penningmarknaden
genom inköp och försäljningar av statspapper äro mycket
små, enär kortfristiga statspapper för närvarande ej finnas i marknaden. Tillgången
på långfristiga statsobligationer är mycket liten, vilket förhindrar
operationer i större skala. Vid vissa tillfällen har riksbanken emellertid i
penningpolitiskt syfte övertagit statspapper såväl direkt från riksgäldskontoret
som i marknaden. Utländska valutor kunna i viss utsträckning ersätta
obligationer i detta hänseende, enär inverkan på penningmarknaden
anses vara densamma av valuta- som av obligationsköp. Riksbanken bardock
i det förra fallet ej fullt samma möjlighet att taga initiativet som i
det senare. Det har även påpekats att obligationsköp från riksbankens
sida, örn ej andra åtgärder vidtagas, på grund av den bristande efterfrågan
på pengar och penningmarknadens likviditet, knappast skulle få annat
resultat än att de på detta sätt utsläppta betalningsmedlen bomme att beskriva
en cirkelgång tillbaka till riksbanken.

Då de normala penningpolitiska hjälpmedlen i nuvarande läge knappast
äro fullt effektiva för åstadkommande av en ökad kreditefterfrågan, har den
tanken framkommit, att ökade statsutgifter, närmast föranledda av
offentliga arbeten för arbetslöshetens bekämpande, utöver sin socialpolitiska
uppgift även skulle erhålla en penningpolitisk uppgift i syfte att göra
riksbankens politik mer effektiv. Även de, som ej vilja ge de offentliga
arbetena denna uppgift inom penningpolitiken, lia ansett, att dessa arbetens
finansiering få en penningpolitisk verkan och att denna fråga därför ligger
inom ramen för den penningpolitiska diskussionen. Från visst håll har dock
framhållits, att samma penningpolitiska verkan skulle kunna uppnås utan
stegring av utgifterna genom en sänkning av skatterna.

Frågan, huruvida de offentliga arbetenas karaktär och omfattning skulle
upptagas till behandling av de sakkunniga, har besvarats olika. Det har
ifrågasatts, huruvida arbetenas karaktär, speciellt i fråga örn lönesättningen,
kan undgå att öva verkan på prisbildningen. Arbetenas omfattning har

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

även ansetts vara av betydelse för finansieringen. Då medlen i betydande
utsträckning måste upplånas, bli verkningarna på kapitalmarknaden och
ränteläget beroende på det belopp, som behöver anskaffas, och effekten i
penningpolitiskt hänseende olika alltefter programmets omfattning. Det har
också betonats, att en diskussion av verkningarna av arbetenas igångsättande
och finansieringens ordnande ej får tolkas som en rekommendation för
arbetsprogrammet.

Å andra sidan har det i allmänhet ansetts, att de sakkunniga i sin diskussion
örn de penningpolitiska medlen böra förutsätta, att offentliga arbeten
komma till stånd i viss omfattning av skäl, som ligga utanför det penningpolitiska
området. Diskussionen har därför huvudsakligen begränsats till
vilken verkan dessa arbeten kunna väntas få på prisnivån och hur finansieringen
lämpligast bör läggas, örn man önskar uppnå en prisstegring utan
att olägenheter uppstå, vilka eventuellt kunna motverka vad man vill åstadkomma.

Det har från flera håll betonats, att man ej med säkerhet kan vänta någon
större effekt på priserna av arbetenas igångsättande, även örn man väljer
en finansieringsmetod, som åstadkommer en verklig köpkraftsökning. Resultatet
skulle endast bli en ökning i sysselsättningen, som i och för sig är
synnerligen önskvärd och som utgör huvudmotivet för arbetsprogrammet.
För vissa industrigrenar anses ökad sysselsättning vara av minst lika stor
betydelse som en höjning av priserna. Orsaken till denna bristande inverkan
på priserna skulle vara att söka i den outnyttjade produktionskapacitet,
som förefinnes, samt den stora mängden sysslolös arbetskraft,
vilket gör företagarna så angelägna att öka sin försäljning, att de acceptera
oförändrade priser. Man skulle därför ej erhålla någon prisstegring, förrän
kapaciteten vore normalt utnyttjad och arbetskraften bättre sysselsatt.

Det har dock framhållits, att förhållandena i detta avseende äro mycket
olika inom olika näringsgrenar, och att nian därför på vissa områden torde
få en snabbare återverkan på priserna än på andra. Man skulle även genom
arbetenas igångsättande kunna skapa förutsättningar för en allmän prisstegring
på ett tidigare stadium än annars bleve fallet.

Oavsett örn man tror på möjligheten av att på detta sätt åstadkomma en
prisstegring eller betvivlar densamma, är det dock av stor betydelse att
klargöra de penningpolitiska verkningarna av de olika finansieringsmetoderna.
Det har nämligen ansetts nödvändigt att finansieringen ordnas på
sådant sätt, att man ej riskerar en återverkan på sysselsättningen inom det
enskilda näringslivet genom en eventuell minskning i kapitalförsörjningen
och en höjning av räntesatserna. I fråga örn finansiering av de offentliga
arbetena genom höjda skatter har framhållits den stora vikten av att
dessa skatter ej inkräkta på det enskilda näringslivets kapitalförsörjning.
Beträffande upplåningen lia följande metoder huvudsakligen diskuterats:
långfristig upplåning, korta lån på tre månader till två år mot skattkammarväxlar
eller obligationer samt direkt upplåning hos riksbanken. Härtill
har som ett fjärde upplåningssätt nämnts en av riksgäldskontoret i
affärsbankerna öppnad kredit i likhet med sättet för kristidskommissionernas
finansiering.

Beträffande den långfristiga upplåningen har framhållits att i den mån
som det vid nuvarande ränteläge föreligger ett verkligt placeringsbehov, vilket
ej kan tillfredsställas av det enskilda näringslivet, detta bör utnyttjas genom
emission av långfristiga obligationer.

I fråga örn placering av kortfristiga papper bar allmänt ansetts att utsikterna
äro gynnsamma. Med hänsyn till förändringen i inlåningens karaktär

Kungl. Majlis proposition nr 260.

anse bankerna sig i nuvarande läge nödsakade att hålla sig synnerligen likvida.
Det har därför uttryckts farhågor för att en överflyttning av deras medel
från riksbanksgiro till skattkammarväxlar skulle kunna påverka bankernas
kreditgivning och verka åtstramande på penningmarknaden. Då emellertid
från bankhåll uppgivit^, att bankerna jämställa riksbanksgiro och skattkammarväxlar,
vilka kunna rediskonteras eller belånas, som alternativa
former för reservens placering, anses någon risk härför ej föreligga. Penningmarknaden
skulle därför ej nämnvärt komma att påverkas av bankernas köp
av skattkammarväxlar. Ur prisbildningssynpunkt skulle en dylik transaktion
få samma omedelbara effekt, som örn riksbanken själv övertagit växlarna,
d. v. s. man skulle erhålla en ökning av köpkraften i statens händer utan
någon minskning på annat håll. Det anses även möjligt att utnyttja det kortfristiga
placeringsbehovet hos sparbanker och eventuellt andra kapitalplacerare,
varigenom en intensivare användning av förefintliga betalningsmedel skulle
åstadkommas. Det har från affärsbankshåll uttalats, att skattkammarväxlar
torde i betydande omfattning kunna placeras hos banker och andra större
kapitalplacerare utan att man därigenom skulle förhindra en räntesänkning.

Den tredje formen av upplåning består i direkt försäljning av statspapper
från riksgäldskontoret till riksbanken. Enighet tycks råda därom, att en
dylik finansieringsmetod under normala förhållanden vore absolut förkastlig.
Men det har tillika från flera håll uttalats den åsikten, att i den mån de
normala penningpolitiska medlen visa sig ineffektiva, detta tillvägagångssätt
kan vara berättigat som en extraordinär åtgärd i nuvarande situation,
då det gäller att hejda en deflation samt att om möjligt åstadkomma ökad
sysselsättning och prisstegring genom en utvidgning av köpkraften.

Det har framhållits, att en dylik finansieringsmetod ej kan undgå att påverka
priserna, enär de nyskapade betalningsmedlen ledas ut till kretsar,
där de komma att användas till ökad efterfrågan på varor. Denna köpkraftsökning
kommer att spridas i allt vidare ringar örn än med betydande
försvagning av effekten.

Å andra sidan har det från visst håll påpekats, att nian i dessa kretsar
genom ianspråktagande av sparmedel, arbetslöshetsunderstöd, bidrag från
fackföreningar m. m. redan har en viss inkomst. Den genom statens upplåning
i riksbanken nyskapade köpkraften skulle sålunda endast ersätta en
del av dessa inkomster, och den slutliga köpkraftsökningen skulle därför
bli avsevärt mindre än upplåningen. Det har från samma håll även uttalats
den åsikten, att en upplåning av de behövliga medlen hos riksbanken
skulle minska möjligheterna för kapitalplacerarna att köpa statsobligationer,
vilket skulle medföra ökade bankinsättningar och en återströmning av sedlar
till riksbanken. Enligt denna uppfattning kan man därför ej vänta sig någon
större effekt i prisbildningshänseende av statens direkta upplåning i riksbanken.

Det har uttalats farhågor för att den ökning i betalningsmedlen, som på
denna väg skulle åstadkommas, skulle kunna skapa en latent köpkraft, som
längre fram skulle kunna framkalla en häftig prisstegring. Gentemot detta
har framhållits dels att riksbanken har medel i sin hand att hejda en dylik
utveckling, dels att läget för närvarande är så allvarligt, att man måste
handla även med risk för ogynnsamma konsekvenser längre fram. Extraordinära
åtgärder måste tillgripas, men man måste samtidigt se till, att
man ej anlitar dem annat än örn det är oundgängligen nödvändigt.

Man har även ansett, att denna latenta köpkraft skulle kunna leda till en
osund börsspekulation, som ej har något underlag i de faktiska förliållan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

demi oell som därför snart skulle efterträdas av en reaktion, i likhet nied
vad fallet varit upprepade gånger i Förenta Staterna. Från annat håll har
man dock ansett risken härför i nuvarande situation vara obetydlig.

De, som förorda riksbankens direkta medverkan vid finansieringen, lägga
särskild vikt vid den inverkan statens lånebehov kan få på kapitalmarknaden
och därmed på ränteläget. Det anses nämligen, att man vid upptagande
av större belopp med användande av de två förut nämnda låneformerna
löper den risken, att man inkräktar på det enskilda näringslivets
kapitalförsörjning, antingen genom att staten drar till sig medel, som annars
skulle sökt och funnit placering i enskilda företag, eller genom att bankerna
få sina likvida medel tagna i anspråk i så stor utsträckning, att de ej anse
sig kunna tillfredsställa en eventuell ökning i kreditefterfrågan. Örn bankerna
i en dylik situation äro obenägna att rediskontera eller örn riksbanken ej
anser sig kunna möta den ökade efterfrågan utan att höja sitt diskonto,
skulle resultatet bli, att företagarna finge betala högre räntor och att man
endast finge en överflyttning av köpkraft från ett håll till ett annat, d. v. s.
varken sysselsättning eller priser skulle stiga, utan man skulle snarast få
en verkan i konjunkturförsämrande riktning.

Å andra sidan lia betänkligheter uttalats mot direkt upplåning i riksbanken.
Genom att bryta med de traditionella metoderna kan en dylik
finansieringsmetod väcka misstroende till statens finanspolitik, vilket kan
medföra kapitalflykt och ogynnsamma konsekvenser för kapitalmarknaden.
Vikten av att man ej på detta område gör radikala förändringar, speciellt
i en situation som den närvarande, då läget är synnerligen labilt, har betonats.
Riksbanken bör endast anlitas för temporära lånebehov. Örn riksbanken
i stor utsträckning köper statsobligationer, kunna betydande förlustrisker
uppstå. Riksbanken kan dessutom komma i den situationen, att
övermättnad uppstår och att man måste sälja obligationer. Skulle riksgäldskontoret
samtidigt behöva uppträda som låntagare på marknaden, skulle
man erhålla en dubbel belastning av denna. Häremot har emellertid invänts,
att en dylik situation knappast kan behöva uppstå, enär riksbankens
försäljningar av obligationer böra vara motiverade av hänsyn till penningmarknad
och prisnivå och sålunda ej behöva äga rum, annat än örn läget
kräver en åtstramning.

Det har även framhållits det principiellt oriktiga i att man genom införande
av en dylik finansieringsmetod i alltför hög grad underlättar statens
möjligheter att genom upplåning finansiera sina utgifter.

Bland dem som förorda en direkt medverkan från riksbankens sida ha
delade meningar varit rådande örn, i vilken omfattning detta bör äga rum.
Det har från flera håll understrukits, att man bör tillgripa denna utväg,
först då det visar sig, att en hänvändelse till öppna marknaden ej kan ske
utan risk för höjda räntesatser. Betydande belopp anses kunna mobiliseras
på marknaden och genom ianspråktagande av bankernas och riksgäldskontorets
tillgodohavanden hos riksbanken, och det skulle därför kunna dröja,
innan riksbankens medverkan bleve nödvändig.

Å andra sidan har det framhållits, att riksbanken bör genom att övertaga
statsobligationer och öka betalningsmedelsförsörjningen hålla penningmarknaden
lätt och därigenom underlätta upplåningen. Det har ansetts vara
synnerligen olämpligt, örn man först skulle utnyttja alla möjligheter på
den öppna marknaden, innan man vände sig till riksbanken.

Enighet har däremot varit rådande örn att man ej på förhand kan avgöra,
i vilken utsträckning de olika vägarna skola begagnas. I detta avse -

Departements chefen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.

ende måste man pröva sig fram under hänsynstagande till penningmarknadens
läge och de penningpolitiska direktiven.

Enligt samtliga de sakkunnigas mening bör finansieringen av statens utgifter
läggas så, att näringslivets behov av kapitalinvestering och låga räntor
icke tillbakasättes för statsupplåningen utan tvärtom betraktas såsom en
ur statens synpunkt ytterligt viktig angelägenhet. I de sakkunnigas yttrande
har punkten härom enligt riksgäldskontorets representants mening
fått en så stark formulering, att det från hans sida framhållits nödvändigheten
av att det borde stå riksgäldskontoret fritt att med iakttagande av
fastställda direktiv för landets penningpolitik anpassa upplåningsformerna
efter penningmarknadens läge i varje särskilt fall, såsom här ovan säges,
givetvis i samråd med riksbanken och efter grundlig undersökning även i
övrigt av penningtillgång och näringslivets behov. Denna uppfattning har
godkänts av övriga sakkunniga.

Det har även allmänt ansetts, att riksbankens medverkan ej kan göras
beroende av ett förständigande från riksdagen örn att riksbanken skall
ställa medel till förfogande utan skall framgå ur sedvanliga underhandlingar
mellan riksgäldskontoret och riksbanken örn deltagande i låneoperationerna.
I vilken utsträckning riksbanken skall medverka genom övertagande
av skattkammarväxlar eller obligationer blir i sådant fall beroende
på fullmäktiges avgörande från fall till fall.

Det har också påpekats, att såsom förut berörts ett direkt samarbete
med affärsbankerna skulle kunna ordnas genom en av riksgäldskontoret i
dessa banker öppnad kredit.

Emellertid har flertalet av de sakkunniga önskat understryka vikten
av positiv medverkan främst från riksbankens och riksgäldskontorets
sida men över huvud från alla offentliga och enskilda institutioner i syfte
att förverkliga det uppställda programmet.

Likaledes har flertalet velat framhålla angelägenheten av snar handling
oell av att samtliga åtgärder, som kunna inverka på detta program,
utan dröjsmål anpassas efter detsamma.

Intet borde enligt flertalets mening underlåtas för att örn möjligt utan
dröjsmål göra vårt land delaktigt i en förbättring av det ekonomiska
världsläget, varpå vissa tecken under de senaste veckorna lia kunnat anses
tyda.

Det har dock framhållits önskvärdheten av att aktiva åtgärder endast
vidtagas efter noggrant övervägande, huruvida de hava utsikt att befrämja
det uppställda programmets syfte. I annat fall riskeras att penning-
och valutamarknaderna oroas oell förtroendet rubbas ävensom att
andra för näringslivet skadliga återverkningar uppstå.

I likhet med bankofullmäktige och de särskilt tillkallade sakkunniga anser
jag det för närvarande uteslutet att binda den svenska kronan i ett
fast förhållande till någon främmande valuta, vare sig till en guldvaluta
eller till någon av de fria valutorna. Så länge erforderliga förutsättningar
för en återgång till de utländska växelkurserna som normerande
för vår penningpolitik icke föreligga, bör den svenska kronans värde
fortfarande regleras närmast med hänsyn tagen till dess inhemska köpkraft
och till det svenska näringslivets behov. Kronans yttre värde torde
sålunda böra i stort sett få anpassa sig efter dess inhemska köpkraft. I

Kungl. Marits proposition nr 260.

överensstämmelse med vad såväl bankofullmäktige som de sakkunniga
betonat anser jag icke rådligt att oberoende av denna inre köpkraft
söka nedpressa kronans utlandsvärde för vinnande av handelspolitiska
fördelar.''

Denna ståndpunkt är väl förenlig med vad bankontskottet vid 1932 års
riksdag uttalade och vad bankofullmäktige i sin nu ingivna skrivelse understrukit,
nämligen att penningpolitiken icke kan schematiskt bindas
vid vissa indextal. Över huvud taget synes man vid nu ifrågavarande
övervägande av vår penningpolitik kunna anknyta till de av 1932 års
riksdag godtagna riktlinjerna. Det yttrande av särskilt tillkallade sakkunniga,
som nu föreligger, utgör icke heller någon brytning med dessa
riktlinjer. Men det får anses innehålla en klarare utformning av tankegången
i nämnda riktlinjer och ger framför allt en önskvärd och behövlig
precisering av de medel, som stå till buds för att uppnå syftet med
1932 års direktiv likaväl som med det nu avsedda programmet, nämligen
att vinna an lättnad i den svåra depressionen genom en måttlig stegring
av den inhemska partiprisnivån.

Liksom det nu förefaller tydligt, att man vid upphävandet av guldmyntfoten
hösten 1931 underskattade styrkan av de pristryckande tendenserna
i den allmänna världskonjunkturen och därför inriktade hela
sin uppmärksamhet på att förebygga en befarad inflation, torde man ännu
på våren 1932 ha varit bunden av föreställningen, att man endast behövde
lätta något på ett med penningpolitiska medel utövat tryck för att se en
viss återhämtning hos priserna inträda. I bankoutskottets förenämnda uttalande
har i överensstämmelse med denna tankegång framhållits, att en
dylik återhämtning borde tillåtas. Den följande utvecklingen har givit
vid handen, att diskontosänkningar och lättnader å kapitalmarknaden
icke i och för sig äro tillräckliga för att åvägabringa en höjning av priserna.
Denna erfarenhet synes ligga bakom vad bankofullmäktige i sin
nu föreliggande skrivelse anfört därom, att möjligheterna skulle vara
mycket begränsade att i ett land som vårt förverkliga önskemålet örn en
måttlig prisstegring.

Av de sakkunnigas gemensamma yttrande och ännu mer av den förut
återgivna sammanfattningen av vid de sakkunnigas överläggningar
framförda uppfattningar synes man kunna draga den slutsatsen, att
även de sakkunniga äro böjda för att i nuvarande svåra depression
anse de vanliga diskonto- och kreditpolitiska medlen otillräckliga för att
hejda ett pågående prisfall eller för att åstadkomma en höjning av prisnivån.
De sakkunniga erinra emellertid örn att riksbanken icke saknar
möjligheter att mera aktivt ingripa och anknyta därvid till de olika utvägar,
som erbjuda sig vid finansieringen av offentliga arbeten till motverkande
av arbetslösheten. Med beaktande av vad de sakkunniga härutinnan
anfört finner jag för min del, att möjligheterna att utöva ett väsentligt
inflytande på gestaltningen av den inhemska prisnivån torde vara

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 260.

Kungl. May.ts proposition nr 260.

större än bankofullmäktige antytt. Dessa möjligheter böra utnyttjas i
all den utsträckning, som kan erfordras för att nå det förut angivna målet,
nämligen en måttlig stegring i den inhemska partiprisnivån.

Då jag här starkt betonat angelägenheten av att med till buds stående
penningpolitiska medel ernå en återhämtning av priserna, vill jag emellertid
icke underlåta att också understryka sakens motsatta sida, vilken
icke heller förbisetts av de sakkunniga, nämligen att uppmärksamheten
även måste vara inriktad på att förhindra en prisstegring utöver de åsyftade
gränserna. Örn man, såsom förut antytts, på hösten 1931 avgjort underskattade
de pristryckande tendenserna, är det icke omöjligt, att man
nu frestas att ej tillräckligt beakta de tendenser i inflationistisk riktning,
som ett omslag i den allmänna världskonjunkturen skulle kunna lösgöra.

Det är naturligt, att de sakkunniga ansett sig icke kunna på ett mera
noggrant sätt än som i yttrandet skett angiva gränserna för den prisstegring,
som bör eftersträvas. Liksom skedde i bankoutskottets uttalande vid
1932 års riksdag, torde det vara tillräckligt örn begränsningen nttryckes
så, att den åsyftade prisstegringen icke bör mera kännbart påverka levnadskostnaderna.

De sakkunniga hava betonat, att framgången av åtgärder i syfte att förverkliga
det uppställda programmet i hög grad beror av att dessa åtgärder
vidtagas i samförstånd mellan därav berörda offentliga och enskilda
institutioner. För min del vill jag understryka detta yttrande. Självfallet
är en positiv medverkan från riksbankens och riksgäldskontorets
sida den första förutsättningen för programmets genomförande. I anslutning
till vad flertalet bland de sakkunniga yttrat vill jag också betona
angelägenheten av att åtgärder, som kunna främja det uppställda programmets
förverkligande, utan dröjsmål vidtagas.

De mål för vår penningpolitik, som i det föregående angivits, taga sikte
på den närmaste framtiden och ha utformats utifrån förutsättningen, att
vårt lands penningpolitik måste föras utan anknytning till en på internationella
överenskommelser grundad utveckling av penningväsen och prisnivå
i världen. Örn däremot det läge skulle inträda, som de sakkunniga
i början av sitt yttrande åsyfta, då de uttala sig örn en stegring av världsprisnivån,
måste tydligen frågan örn vår penningpolitik upptagas från
nya utgångspunkter. Det torde icke löna sig att i detta ögonblick göra
några mera bestämda eller långtgående uttalanden i denna fråga än dem,
som innehållas såväl i de sakkunnigas yttrande som i bankofullmäktiges
skrivelse. Jag delar sålunda den uppfattningen, att det icke bör möta
någon betänklighet för vårt land att ånyo binda sina växelkurser vid de
viktigaste främmande valutorna, därest dessa inbördes stabiliseras och
samtidigt förutsättningar skapas för ett hejdande av deflationen och en
återhämtning av priserna.

Med åberopande av vad i det föregående anförts och då jag icke har
något att erinra mot den av bankofullmäktige föreslagna tiden för den

Kungl. Majlis proposition nr 26U.

fortsatta befrielsen, för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, får
jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att riksbanken må för tiden från och med den IG
juni till och med den 30 september 1933 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att, örn förhållandena därtill giva
anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet.
R. Borgström.