Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969 (Proposition 1969:25)

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken, m. in.; given Stockholms slott
den li februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680),

15) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26
maj 1954 (nr 521),

16) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt,

17) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås myndighetsåldern sänkt från 21 till 20 år. Vidare
föreslås att ungdomar i ålder 18—20 år i flera hänseenden skall få en mera
självständig ställning än f. n. Sålunda skall den som har fyllt 18 år själv
få ta upp och förfoga över studiemedel och statliga bosättningslån. Han
skall också utan förmyndarens samtycke kunna hyra bostad för eget bruk.
Den behörighet att ingå sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushållningen
m. m. som redan nu tillkommer gift underårig föreslås utvidgad
till alla underåriga som har eget hushåll.

Som en konsekvens av att myndighetsåldern sänks föreslås motsvarande
ändring av åtskilliga andra 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden.
Principen vid prövning av olika åldersgränser har varit att en anpassning
till den föreslagna myndighetsåldern skall ske överallt där det inte finns
speciella skäl för annat. Bland 21-årsgränser som behålls kan nämnas de
som finns inom påfölj dssystemet för unga lagöverträdare.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

1) Förslag
till
Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 5 och 10 §§, 6 kap. 1, 3 och 12 §§,
8 kap. 7 §, 9 kap. 1 och 2 §§, 10 kap. 1 § samt 20 kap. 28 § föräldrabalken^
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 9 kap. samma
balk skall införas två nya paragrafer, 2 a och 3 a §§, av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Utan eget—------------

Den som ej fyllt tjuguett år må
ej adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Moderns samtycke skall hava
lämnats sedan hon hunnit tillräckligt
återhämta sig efter nedkomsten.
Är endera av föräldrarna sinnessjuk,
sinnesslö, utan del i vårdnaden
eller å okänd ort, vare hans samtycke
ej erforderligt. År sådant fall
för handen beträffande båda föräldrarna,
skall i stället förmyndarens
samtycke inhämtas.

Den som---------

---han tillfrågas.

Den som ej fyllt tjugu år må ej
adopteras utan föräldrarnas samtycke.
Moderns samtycke skall hava
lämnats sedan hon hunnit tillräckligt
återhämta sig efter nedkomsten.
År endera av föräldrarna sinnessjuk,
sinnesslö, utan del i vårdnaden eller
å okänd ort, vare hans samtycke ej
erforderligt. År sådant fall för handen
beträffande båda föräldrarna,
skall i stället förmyndarens samtycke
inhämtas.

--— förmyndarens samtycke.

Adoptivförhållandet varde ock, sedan
barnet fyllt tjuguett år, efter ansökan
hävt, såframt adoptanten och
adoptivbarnet äro ense därom. Den
som är förklarad omyndig skall hava
förmyndarens samtycke till överenskommelsen.

§•

Adoptivförhållandet varde ock, sedan
barnet fyllt tjugu år, efter ansökan
hävt, såframt adoptanten och
adoptivbarnet äro ense därom. Den
som är förklarad omyndig skall hava
förmyndarens samtycke till överenskommelsen.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 5 § se 1968:164 och av 6 kap. 3 § se 1966: 308.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

Barn i äktenskap står under föräldrarnas
vårdnad enligt vad nedan
sägs till dess det fyllt tjuguett år
eller ingått äktenskap.

Föräldrarna skola----—--

Barn utom äktenskap står under
moderns vårdnad till dess det fyllt
tjuguett år eller ingått äktenskap.
Äro föräldrarna ense, att fadern skall
träda i moderns ställe, varde han, på
anmälan, av rätten förordnad att
övertaga vårdnaden om barnet, om
han är lämplig därtill. Finnes modern
ej vara lämplig att utöva vårdnaden,
eller dör hon, skall rätten på
ansökan av fadern eller barnavårdsmannen
eller på anmälan av allmän
åklagare eller barnavårdsnämnd
överflytta vårdnaden å fadern eller
särskilt förordnad förmyndare. Vad
i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende
å vårdnad om barn i äktenskap
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande barn utom äktenskap.

§•

Barn i äktenskap står under föräldrarnas
vårdnad enligt vad nedan
sägs till dess det fyllt tjugu år eller
ingått äktenskap.

§•

----övriga omständigheter.

Om rätt för underårig, som har
fyllt aderton år, att själv hyra bostad
för eget bruk stadgas i 9 kap.

§•

Barn utom äktenskap står under
moderns vårdnad till dess det fyllt
tjugu år eller ingått äktenskap. Äro
föräldrarna ense, att fadern skall
träda i moderns ställe, varde han, på
anmälan, av rätten förordnad att
övertaga vårdnaden om barnet, om
han är lämplig därtill. Finnes modern
ej vara lämplig att utöva vårdnaden,
eller dör hon, skall rätten på
ansökan av fadern eller barnavårdsmannen
eller på anmälan av allmän
åklagare eller barnavårdsnämnd
överflytta vårdnaden å fadern eller
särskilt förordnad förmyndare. Vad
i 2—4 och 10 §§ stadgas med avseende
å vårdnad om barn i äktenskap
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande barn utom äktenskap.

8 KAP.

7 §•

Uppdraget att vara barnavårds- Uppdraget att vara barnavårdsman
upphör, när barnet fyller ader- man upphör, när barnet fyller aderton
år. Om särskild anledning där- ton år. Om särskild anledning därtill
föreligger, må nämnden förlänga till föreligger, må nämnden förlänga

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

uppdraget, dock ej längre än till dess uppdraget, dock ej längre än till dess
barnet fyllt tjuguett år. barnet fyllt tjugu år.

Finnes behov-----------skall upphöra.

9 KAP.

Den som är under tjuguett år (u nderårig)
är omyndig och äger icke
själv råda över sin egendom eller
åtaga sig förbindelser i vidare mån
än som följer av vad som skall gälla
på grund av lag eller villkor vid förvärv
genom gåva eller testamente.

Om rätt

§•

Den som är under tjugu år (u nderårig)
är omyndig och äger icke
själv råda över sin egendom eller
åtaga sig förbindelser i vidare mån
än som följer av vad som skall gälla
på grund av lag eller villkor vid förvärv
genom gåva eller testamente.

§•

Underårig, som har fyllt aderton
år, får själv hyra bostad för eget
bruk. Om den underårige ej kan betala
hyran med medel över vilka han
själv råder eller om hänsyn till hans
uppfostran eller välfärd kräver det,
kan förmyndaren med överförmyndarens
samtycke uppsäga hyresavtalet
att upphöra omedelbart. Innan
samtycke meddelas, skall överförmyndaren
bereda den underårige
tillfälle att yttra sig. Har hyresavtal
uppsagts av förmyndaren, får den
underårige därefter ej själv sluta nytt
hyresavtal.

---6 kap.

2 a §.

Underårig med eget hushåll får
för den dagliga hushållningen eller
uppfostran av barn, som tillhör hushållet,
själv ingå sådana rättshandlingar,
som sedvanligen företagas för
dessa ändamål.

Rättshandling som avses i första
stycket är dock ej bindande för den
underårige, om den med vilken rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

handlingen slöts insåg eller bort inse,
att det som anskaffades genom
rättshandlingen ej var erforderligt.

Missbrukar den underårige behörighet,
som tillkommer honom enligt
första stycket, kan rätten på ansiökan
av förmyndaren frånkänna
honom behörigheten. Sådant beslut
kan upphävas på ansökan av förmyndaren
eller den omyndige, om ändrade
förhållanden inträtt.

Rättens beslut enligt tredje stycket
skall ofördröjligen kungöras i allmänna
tidningarna och tidning inom
orten.

3 a §.

Underårig, som har fyllt aderton
år, får själv upptaga statligt lån,
som syftar till att bereda honom
hjälp till utbildning eller bosättning.
Han får själv råda över medel, som
uppburits på grund av sådant lån
eller såsom statligt bidrag till hans
utbildning. Detsamma gäller avkastningen
av sådana medel och vad som
trätt i deras ställe. I fråga om rätt
för förmyndaren att omhändertaga
egendomen äger 3 § andra stycket
motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller ej studiehjälp
enligt studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr 402).

10 KAP.

1 §•

Den som fyllt tjuguett år skall av Den som fyllt tjugu år skall av
rätten förklaras omyndig: rätten förklaras omyndig:

1. om han på grund av sinnessjukdom, — -— — samtycker därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

Ansökan om förmyndares förordnande
eller entledigande eller om
annan rättens åtgärd med avseende
å förmynderskap må, såframt fråga
ej är om ärende, varom i 29 § stadgas,
göras, förutom av överförmyndaren
och förmyndare, jämväl av
barnavårdsman och den omyndige
själv, om han fyllt sexton år, så ock
av hans make och närmaste fränder.
Förmyndare, som gjort sig skyldig
till försummelse i vårdnaden om underårig,
må entledigas jämväl på ansökan
av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd.
Frågor som avses i
denna paragraf skall ock rätten, när
anledning är därtill, upptaga utan
att särskild ansökan blivit gjord.

Mot rättens — ----------

Mot beslut, —---------- —

§•

Ansökan om förmyndares förordnande
eller entledigande eller om
annan rättens åtgärd med avseende
å förmynderskap må, såframt fråga
ej är om ärende, varom i 9 kap. 2 a §
eller i 29 § stadgas, göras, förutom
av överförmyndaren och förmyndare,
jämväl av barnavårdsman och
den omyndige själv, om han fyllt
sexton år, så ock av hans make och
närmaste fränder. Förmyndare, som
gjort sig skyldig till försummelse i
vårdnaden om underårig, må entledigas
jämväl på ansökan av allmän
åklagare eller barnavårdsnämnd.
Frågor som avses i denna paragraf
skall ock rätten, när anledning är
därtill, upptaga utan att särskild ansökan
blivit gjord.

---är sagt.

---—av vitet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Har barnavårdsman med stöd av äldre bestämmelser förordnats för tid
efter det att barnet fyllt tjugo år, skall uppdraget upphöra när barnet uppnår
denna ålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

2) Förslag
till
Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 § samt 5 kap. 12 och 13 §§ giftermålsbalken1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

2 §•

Den, som är under tjuguett år och Den, som är under ljugo år och
ej förut varit gift, må ej ingå äk- ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap
utan föräldrarnas samtyc- tenskap utan föräldrarnas samtycke.
ke.

Är den---—--------anmälan förordnar.

I fråga-------------------barn, makarna.

5 KAP.
12

En var av makarna äge att för
den dagliga hushållningen eller barnens
uppfostran med förpliktande
verkan jämväl för den andra maken
ingå sådana rättshandlingar, som
sedvanligen företagas för dessa ändamål.
Rättshandlingen skall anses
vara ingången i syfte att förplikta
jämväl andra maken, såvida ej annat
framgår av omständigheterna.
Make, som är omyndig på grund av
sin ålder, äge utan hinder därav ingå
rättshandling, varom nyss är sagt.

Rättshandling, varom i första stycket
sägs, vare ej förpliktande för

§•

Rättshandling, varom i första
stycket sägs, vare ej förpliktande

Senaste lydelse av 2 kap. 2 § se 1949: 383 samt av 5 kap. 12 och 13 §§ se 1924: 324.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse)
andra maken, om den, med vilken
rättshandlingen slöts, insåg eller bort
inse, att det, som anskaffades genom
rättshandlingen, ej var erforderligt.
Var i fall, som nu är sagt,
make, som ingick rättshandlingen,
omyndig, vare den ej heller för honom
bindande.

Vad sålunda—-—---------

(Föreslagen lydelse)
för andra maken, om den, med vilken
rättshandlingen slöts, insåg eller
bort inse, att det, som anskaffades
genom rättshandlingen, ej var
erforderligt.

leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt
12 § tillkommande behörighet,
må han kunna på yrkande av andra
maken av rätten förklaras behörigheten
förlustig. Är han omyndig, må
behörigheten frånkännas honom på
yrkande jämväl av förmyndaren.

Sådant beslut varde av rätten upphävt,
om makarna och, när den beslutet
avser är omyndig, jämväl förmyndaren
enas därom eller förändradje|
förhållanden visas hava inträtt.

Om rättens----------—

Missbrukar make den honom enligt
12 § tillkommande behörighet,
må han kunna på yrkande av andra
maken av rätten förklaras behörigheten
förlustig.

Sådant beslut varde av rätten upphävt,
om makarna enas därom eller}
förändrade förhållanden visas
hava inträtt.

inom orten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Har underårig make enligt 5 kap. 13 § i dess äldre lydelse frånkänts
behörighet som avses i 12 § samma kapitel, skall beslutet gälla som om det
meddelats även enligt 9 kap. 2 a § föräldrabalken.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

3) Förslag
till
Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § och 9 kap. 1 § ärvdabalken skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

8 KAP.

Lämnar arvlåtaren efter sig barn,
vars uppfostran icke är avslutad, och
kan det ej av sitt arv eller annorledes
njuta uppehälle och utbildning
efter vad med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, äger barnet,
innan arv eller testamente må
tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag
till underhållet med ett belopp
en gång för alla, dock ej för tiden efter
det barnet fyllt tjuguett år. Hava
flera barn denna rätt och förslår ej
kvarlåtenskapen till deras underhåll,
skall dem emellan sådan jämkning
ske som med hänsyn till deras behov
och förhållandena i övrigt finnes
skäligt.

Bidrag, varom-----------

(Föreslagen lydelse)

Lämnar arvlåtaren efter sig barn,
vars uppfostran icke är avslutad,
och kan det ej av sitt arv eller annorledes
njuta uppehälle och utbildning
efter vad med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt, äger
barnet, innan arv eller testamente
må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå
bidrag till underhållet med ett belopp
en gång för alla. Hava flera
barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen
till deras underhåll,
skall dem emellan sådan jämkning
ske som med hänsyn till deras behov
och förhållandena i övrigt finnes
skäligt.

■— av underhållsplikt.

9 KAP.

Den som fyllt tjuguett år må genom
testamente förordna om sin
kvarlåtenskap. Testamente må ock
göras av underårig, som är eller varit
gift eller som efter fyllda sexton

Den som fyllt tjugo år må genom
testamente förordna om sin kvarlåtenskap.
Testamente må ock göras
av underårig, som är eller varit gift
eller som efter fyllda sexton år vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

år vill förordna om egendom, över förordna om egendom, över vilken
vilken han äger själv råda. han äger själv råda.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Har arvlåtaren avlidit före
lagens ikraftträdande, tillämpas 8 kap. 1 § i dess äldre lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

4) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av
havandeskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Innan prövning sker huruvida havandeskap
må avbrytas, bör, när skäl
därtill äro, tillfälle till yttrande beredas
det väntade barnets fader
samt, om kvinnan är under tjuguett
år den som har vårdnaden om henne,
om hon är omyndigförklarad förmyndaren,
om hon är gift hennes
man, och om hon är intagen å allmän
anstalt dennas läkare och föreståndare.

I övrigt-------------—

(Föreslagen lydelse)

§•

Innan prövning sker huruvida havandeskap
må avbrytas, bör, när
skäl därtill äro, tillfälle till yttrande
beredas det väntade barnets fader
samt, om kvinnan är under tjugu år
den som har vårdnaden om henne,
om hon är omyndigförklarad förmyndaren,
om hon är gift hennes
man, och om hon är intagen å allmän
anstalt dennas läkare och föreståndare.

—- — kvinnans medgivande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

5) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 18 § lagen den 25 maj 1962 om allmän
försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

18 §.

På framställning---—--moderskapspenning, barnets nytta.

Beträffande moderskapspenning,
som tillkommer kvinna vilken ej
uppnått tjuguett års ålder, må försäkringskassan
på framställning av
barnavårdsnämnd besluta om utbetalning
till annan enligt vad i första
stycket sägs.

Är kvinna---— ----—• •--—

Beträffande moderskapspenning,
som tillkommer kvinna vilken ej
uppnått tjugu års ålder, må försäkringskassan
på framställning av
barnavårdsnämnd besluta om utbetalning
till annan enligt vad i första
stycket sägs.
och barnets nytta.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

6) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 4, 7 och 8 §§ brottsbalken skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

Har någon
Detsamma skall gälla, om någon
som fyllt aderton år har könsligt
umgänge med annan av samma kön
som ej fyllt aderton år eller ock,
under omständigheter som angivas
i första stycket, med annan av samma
kön som är under tjugoett år.

Om någon vanemässigt eller för
att bereda sig vinning främjar eller
utnyttjar annans otuktiga levnadssätt
eller om någon förleder den
som är under tjugoett år till sådant
levnadssätt, dömes för koppleri
till fängelse i högst fyra år.

Är brottet----------

Om någon för---------

fyra år.

Detsamma skall gälla, om någon
som fyllt aderton år har könsligt
umgänge med annan av samma kön
som ej fyllt aderton år eller ock,
under omständigheter som angivas i
första stycket, med annan av samma
kön som är under tjugo år.

§•

Om någon vanemässigt eller för
att bereda sig vinning främjar eller
utnyttjar annans otuktiga levnadssätt
eller om någon förleder den som
är under tjugo år till sådant levnadssätt,
dömes för koppleri till
fängelse i högst fyra år.

--— utnyttjat annan.

-----sex månader.

6 KAP.
4 S.

8 §•

Den som genom att utlova eller Den som genom att utlova eller
giva ersättning skaffar eller söker giva ersättning skaffar eller söker
skaffa sig tillfällig könsförbindelse skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med någon som är under aderton med någon som är under aderton år

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse)
år eller, om han är av samma kön,
under tjugoett år, dömes för förförelse
av ungdom till böter
eller fängelse i högst sex månader.

(Föreslagen lydelse)
eller, om han är av samma kön, under
tjugo år, dömes för förförelse
av ungdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

7) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom förordnas, att 8, 9 och 11 §§ lagen den 20 mars 1964 med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Brottmål, vari--------

Finnes i mål mot den som ej fyllt
tjugoett år, att förhandlingens offentlighet
är till uppenbar olägenhet
till följd av den uppmärksamhet
för vilken den underårige kan antagas
bliva föremål, äger rätten förordna
att målet skall handläggas
inom stängda dörrar. Anses sådant
förordnande böra meddelas och är
jämväl någon som fyllt tjugoett år
tilltalad i målet, skall rätten, om
det finnes kunna ske utan att utredningen
avsevärt försvåras, handlägga
åtalet mot den underårige såsom
särskilt mål.

Utan hinder ------------ ■—

(Föreslagen lydelse)

§•

--sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot den som ej fyllt
tjugoett år, att förhandlingens offentlighet
är till uppenbar olägenhet
till följd av den uppmärksamhet
för vilken den tilltalade kan antagas
bliva föremål, äger rätten förordna
att målet skall handläggas
inom stängda dörrar. Anses sådant
förordnande böra meddelas och är
jämväl någon som fyllt tjugoett år
tilltalad i målet, skall rätten, om
det finnes kunna ske utan att utredningen
avsevärt försvåras, handlägga
åtalet mot den som är under
tjugoett år såsom särskilt mål.

- övervara handläggningen.

Ej må den som icke fyllt tjugoett
år dömas till fängelse, skyddstillsyn
eller ungdomsfängelse, med mindre
den som har vårdnaden om honom,
där så lämpligen kunnat ske, blivit
hörd i målet. Har i sådant mål per -

§•

Ej må den som icke fyllt tjugo år
dömas till fängelse, skyddstillsyn eller
ungdomsfängelse, med mindre
den som har vårdnaden om honom,
där så lämpligen kunnat ske, blivit
hörd i målet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse)
sonundersökning ägt rum, skall ock
personundersökaren höras, om skäl
äro därtill.

Saknar i fall, som sägs i 10 §,
den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom,
om det icke på grund av sakens
beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart,
att försvarare ej erfordras.

(Föreslagen lydelse)

Innan någon som är under tjugoett
år dömes till påföljd som avses i
första stycket skall den som utfört
personundersökning i målet höras,
om skäl äro därtill.

Saknar i fall, som sägs i 10 §,
den tilltalade försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom,
om det icke på grund av sakens
beskaffenhet eller eljest finnes
uppenbart, att försvarare ej erfordras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

8) Förslag
till
Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 25, 27, 28, 32, 42 och 67 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Barnavårdsnämnd har -— ---— -

b) om någon, som ej fyllt tjugoett
år, på grund av brottslig gärning,
sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet
att efter förmåga ärligen försörja
sig, missbruk av rusdrycker eller
narkotiska medel eller av annan
jämförlig anledning är i behov av
särskilda tillrättaförande åtgärder
från samhällets sida.

Har någon----------

(Föreslagen lydelse)

§•

---—--honom samt

b) om någon, som ej fyllt tjugo
år, på grund av brottslig gärning,
sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet
att efter förmåga ärligen försörja
sig, missbruk av rusdrycker eller
narkotiska medel eller av annan jämförlig
anledning är i behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder från
samhällets sida.

--— — hans tillrättaförande.

27 §.

Föreskrift rörande — —--------även meddelas.

På barnavårdsnämnd---------denna samtycker.

Föreskrift upphör att gälla senast Föreskrift upphör att gälla sedå
den underårige fyller tjugoett år. nast då den underårige fyller tjugo

år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden —-----lämplig person.

Övervakaren har — •— — —-----för honom.

Övervakning skall — -— — —-----denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills Beslut om övervakning gäller tills
vidare men skall omprövas med vidare men skall omprövas med
högst ett års mellanrum. Övervak- högst ett års mellanrum. Övervak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning upphör senast då den underårige
fyller tjugoett år.

Beslut angående--------

Sådant beslut förfaller även, om
det icke börjat verkställas innan den
underårige fyllt aderton år eller, i
fall som avses i 25 § b), innan han
fyllt tjugoett år.

ning upphör senast då den underårige
fyller tjugo år.

§•

— — laga kraft.

Sådant beslut förfaller även, om
det icke börjat verkställas innan den
underårige fyllt aderton år eller, i
fall som avses i 25 § b), innan han
fyllt tjugo år.

42 §.

Barnavårdsnämnden skall-----

Samhällsvården skall upphöra senast
då den omhändertagne fyller
aderton år eller, om han omhändertagits
enligt 29 § efter det att
han fyllt femton år, senast tre år
efter omhändertagandet.

Finner nämnden

----föranleda annat.

Samhällsvården skall upphöra senast
då den omhändertagne fyller
aderton år eller, om han omhändertagits
enligt 29 § efter det att lian
fyllt femton år, senast tre år efter
omhändertagandet. Har omhändertagandet
skett med stöd av 25 § a), får
samhällsvården dock ej i något fall
bestå sedan den omhändertagne fyllt
tiuqo år.

--25 § b).

Elev skall-------— —

Utskrivning skall ske senast när
eleven fyller tjugoett år eller, om
han omhändertagits för samhällsvård
efter det att han fyllt aderton
år, senast tre år efter omhändertagandet.

§•

----i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när
eleven fyller tjugo år eller, om han
omhändertagits för samhällsvård
efter det att han fyllt sjutton år,
senast tre år efter omhändertagandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser om utskrivning
från ungdomsvårdsskola tillämpas dock i fråga om den som omhändertagits
för samhällsvård före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

9) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet

Härigenom förordnas, att 1, 5 och 6 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

Om någon som fyllt tjugoett år
underlåter att efter förmåga söka
försörja sig hederligt samt för ett
sådant asocialt liv att uppenbar fara
föreligger för allmän ordning eller
säkerhet, må han intagas i arbetsanstalt
enligt denna lag.

Förekommer anledning att någon,
som fyllt tjugoett år, för ett sådant
asocialt liv som avses i 1 §, må förundersökning
inledas för utredning
rörande alla omständigheter av betydelse
för sakens bedömande. Under
förundersökningen skall i erforderlig
utsträckning samråd ske med
arbetsförmedling, nykterhetsnämnd,
socialnämnd, barnavårdsnämnd och
övervakningsnämnd.

Den som avses---------

Den som skall —- —------

(Föreslagen lydelse)

l §•

Om någon som fyllt tjugo år underlåter
att efter förmåga söka försörja
sig hederligt samt för ett sådant
asocialt liv att uppenbar fara
föreligger för allmän ordning eller
säkerhet, må han intagas i arbetsanstalt
enligt denna lag.

§•

Förekommer anledning att någon,
som fyllt tjugo år, för ett sådant asocialt
liv som avses i 1 §, må förundersökning
inledas för utredning rörande
alla omständigheter av betydelse
för sakens bedömande. Under
förundersökningen skall i erforderlig
utsträckning samråd ske med
arbetsförmedling, nykterhetsnämnd,
socialnämnd, barnavårdsnämnd och
övervakningsnämnd.

— — psykiskt utvecklingsstörda.

— — hans inställande.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1967: 944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(■Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

År någon, som fyllt tjugoett år,
skäligen misstänkt att föra ett sådant
asocialt liv som avses i 1 §,
må han anhållas. Polisman äger ej
med stöd av denna lag utan beslut
av anhållningsmyndigheten gripa
den mot vilken skäl till anhållande
förekomma.

Föreligga sannolika---------

Är någon, som fyllt tjugo år, skäligen
misstänkt att föra ett sådant
asocialt liv som avses i 1 §, må han
anhållas. Polisman äger ej med stöd
av denna lag utan beslut av anhållningsmyndigheten
gripa den mot vilken
skäl till anhållande förekomma.

-----han häktas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

10) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 20 mars 1964 om verkställighet
av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Uppkommer fråga om förvandling
av böter, som ådömts någon för gärning
varom förmäles i 15 § andra
stycket lagen om nykterhetsvård
eller för sådan gärning jämte annat
brott, och har den bötfällde blivit
dömd för minst tre under de två
senast förflutna åren begångna gärningar
som nyss sagts, skall åklagaren,
innan talan anhängiggöres om
böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden
eller, om den bötfällde
ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden
göra anmälan om förhållandet.
Har ej inom två månader
därefter nykterhetsnämnden ansökt
bos länsstyrelsen om den bötfälldes
intagning å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden
ansökt hos socialstyrelsen
om intagning av honom för
samhällsvård i ungdomsvårdsskola,
skall åklagaren föra talan om böternas
förvandling.

Blir på------—---

§•

Uppkommer fråga om förvandling
av böter, som ådömts någon för
gärning varom förmäles i 15 § andra
stycket lagen om nykterhetsvård eller
för sådan gärning jämte annat
brott, och har den bötfällde blivit
dömd för minst tre under de två
senast förflutna åren begångna gärningar
som nyss sagts, skall åklagaren,
innan talan anhängiggöres om
böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden
eller, om den bötfällde
ej fyllt tjugo år, hos barnavårdsnämnden
göra anmälan om förhållandet.
Har ej inom två månader
därefter nykterhetsnämnden ansökt
hos länsstyrelsen om den bötfälldes
intagning å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden
ansökt hos socialstyrelsen
om intagning av honom för
samhällsvård i ungdomsvårdsskola,
skall åklagaren föra talan om böternas
förvandling.

---böternas förvandling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

11) Förslag
till
Lag

om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 51 § skollagen den 6 juni 1962 skall erhalla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Mottages i skola, som ej enligt
denna lag eller särskilda föreskrifter
står under statlig myndighets
inseende eller inspektion, elever under
21 års ålder, äger den centrala
statsmyndighet, till vars arbetsområde
skolan närmast hör, inspektera
skolan, om särskild anledning därtill
förekommer.

Finnes vid — —------

(Föreslagen lydelse)

§•

Mottages i skola, som ej enligt
denna lag eller särskilda föreskrifter
står under statlig myndighets inseende
eller inspektion, elever under
20 års ålder, äger den centrala statsmyndighet,
till vars arbetsområde
skolan närmast hör, inspektera skolan,
om särskild anledning därtill
förekommer.

— —--fortsatt verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

12) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

5 KAP.

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Tillträde till offentlig förhandling
må, när rättens ordförande finner
skäl därtill, vägras den som enligt
vad är känt eller må antagas ej fyllt
tjuguett år.

Tillträde till offentlig förhandling
må, när rättens ordförande finner
skäl därtill, vägras den som enligt
vad är känt eller må antagas ej
fyllt tjugu år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

13) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Vid förhör inför länsstyrelsen skola
förhandlingarna vara offentliga.
Länsstyrelsen äger dock avvisa åhörare,
som enligt vad känt är eller
antagas må ej fyllt tjuguett år. När
den som ansökningen avser det begär,
så ock eljest, när länsstyrelsen
finner omständigheterna föranleda
därtill, skall handläggningen äga
rum inom stängda dörrar, därvid
länsstyrelsen likväl må medgiva hans
anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro
kan förväntas bliva till nytta
under förhöret, att övervara detsam -

(Föreslagen lydelse)

Vid förhör inför länsstyrelsen
skola förhandlingarna vara offentliga.
Länsstyrelsen äger dock avvisa
åhörare, som enligt vad känt är
eller antagas må ej fyllt tjugo år.
När den som ansökningen avser det
begär, så ock eljest, när länsstyrelsen
finner omständigheterna föranleda
därtill, skall handläggningen
äga rum inom stängda dörrar, därvid
länsstyrelsen likväl må medgiva
hans anhöriga ävensom andra, vilkas
närvaro kan förväntas bliva till
nytta under förhöret, att övervara
detsamma.

---är närvarande.

— vid förhöret.

--förhöret förekommer.

ma.

Länsstyrelsen må

Konsulent eller---—-— ------ —

Protokoll skall

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

14) Förslag
till
Lag

om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 5 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(■Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Kloster må---------Konungen föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster, Ej må någon upptagas i kloster,
förr än han fyllt tjuguett år. förr än han fyllt tjugo år.

Åsidosättes vid----------återkalla tillståndet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

15) Förslag
till

Förordning

om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 18—20 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Rusdrycker må ej utminuteras till Rusdrycker må ej utminuteras till
den som kan antagas ej hava fyllt den som kan antagas ej hava fyllt
tjuguett år. tjugu år.

Utminutering må------—--— förteckning (spärrlista).

På spärrlista------------eller fylleri.

Spärrlista skall----------- — varje månad.

Om upptagande----------sex månader.

19 §.

Rusdrycker må ej utlämnas--—---tillhandahållas någon.

Rusdrycker må ej inköpas genom Rusdrycker må ej inköpas genom
ombud som kan antagas ej hava ombud som kan antagas ej hava
fyllt tjuguett år. fyllt tjugu år.

Föreligger beträffande-------— rusdrycker vägras.

20 §.

Ej må någon såsom ombud eller
på därmed jämförligt sätt med anskaffande
av rusdrycker tillhandagå
den som kan antagas ej hava
fyllt tjuguett år eller missbruka alkoholhaltiga
drycker eller vara berörd
av sådana drycker eller annat
berusningsmedel eller den som enligt
18 § må vägras utminutering.

Ej må någon såsom ombud eller
på därmed jämförligt sätt med anskaffande
av rusdrycker tillhandagå
den som kan antagas ej hava fyllt
tjugu år eller missbruka alkoholhaltiga
drycker eller vara berörd av sådana
drycker eller annat berusningsmedel
eller den som enligt 18 §
må vägras utminutering.

1 Senaste lydelse av 18 och 20 §§ se 1963: 221 och av 19 § se 1957: 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ej må någon genom —--------av rusdrycker.

Det är---------på utminuteringsställe.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

16) Förslag
till

Förordning

om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 28 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt
och gåvoskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 §.

Arvs- eller---------6 000 kronor.

Tillfaller lott barn, styvbarn eller
avkomling till avlidet barn eller styvbarn
och har vid tiden för skattskyldighets
inträde mottagaren av
lotten ej fyllt 21 år, skall vid skattens
bestämmande från lotten såsom
skattefritt avräknas ett belopp av
2 000 kronor för varje helt år eller
del därav, som då återstod till dess
sagda ålder uppnås.

Efterlevande make-----------— från skatt.

I fråga---—--—-----— tidigare tidpunkt

Skattefri är------—-------- 1 000 kronor.

Vid tillämpning---------med skyldskap.

I övrigt --------------enligt denna

Tariff.

Tillfaller lott barn, styvbarn eller
avkomling till avlidet barn eller
styvbarn och har vid tiden för skattskyldighets
inträde mottagaren av
lotten ej fyllt 20 år, skall vid skattens
bestämmande från lotten såsom
skattefritt avräknas ett belopp av
2 000 kronor för varje helt år eller
de! därav, som då återstod till dess
sagda ålder uppnås.

För skattelott,

av återstoden.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969. Har skattskyldighet inträtt
dessförinnan tillämpas dock äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse av 28 § se 1967: 389.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

17) Förslag
till

Förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Har skattskyldig hemmavarande
barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst
icke uppgår till minst 100 kronor,
den skattskyldige taxeras jämväl för
barnets förmögenhet. I den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet
inbegripes i sådant fall jämväl barnets
förmögenhet.

(Föreslagen lydelse)

§■

Har skattskyldig hemmavarande
barn, som icke fyllt 20 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst
icke uppgår till minst 100 kronor,
den skattskyldige taxeras jämväl för
barnets förmögenhet. I den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet
inbegripes i sådant fall jämväl barnets
förmögenhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser tilllämpas
dock i fråga om 1969 års taxering och eftertaxering för år 1969 eller
tidigare år.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1955:124.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
10 januari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Erig Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om sänkning av
myndighetsåldern m. m. och anför.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande i december 1964 tillkallade jag
sakkunniga för att verkställa en översyn av förmynderskapslagstiftningen.
De sakkunniga1, förmynderskapsutredningen, bedriver sitt arbete i samråd
med motsvarande finländska och norska kommittéer samt med representant
för det danska justitiedepartementet.

I januari 1967 avlämnade förmynderskapsutredningen en promemoria
angående myndighetsåldern och olika former av omyndighet (Stencil
Ju 1967: 1). Promemorian innehöll bl. a. förslag om sänkning av myndighetsåldern
från 21 till 20 år.

Efter remiss har yttranden över promemorian såvitt avser myndighetsåldern
avgetts av Svea hovrätt, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, dåvarande
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, Lunds domkapitel, skolöverstyrelsen,
centrala studiehjälpsnämnden, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings
och Hallands län, Stockholms stads överförmyndarnämnd, familjerättskommittén,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges överförmyndare, Målsmännens riksförbund, Sveriges elevers
centralorganisation, Centerns, Folkpartiets och Högerns ungdomsför -

1 F. d. hovrättspresidenten Joel Laurin, ordf., riksdagsledamöterna Astrid Bergegren, Einar
Gustafsson, Per Hilding och Bo Martinsson, kommunalrådet Gunnar Hejdeman, advokaten
Magnus Lindahl och kanslichefen Tuve Lundgren; direktiv se riksdagsberättelsen 1966: Ju 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

bund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt Fredrika-Bremer-förbundet.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren
i Malmö samt länsåklagarna i Hallands och Skaraborgs län, centrala studiehjälpsnämnden
yttrande från studiemedelsnämnden i Stockholm, länsstyrelsen
i Jönköpings län yttranden från barnavårdsnämnderna i Jönköping,
Vetlanda och Ander storp samt socialvårdskonsulenten i fjärde distriktet
och länsstyrelsen i Hallands län yttranden från drätselkammaren
och socialnämnden i Halmstad samt drätselkammaren i Falkenberg.

Förmynderskapsutredningen har sedermera i april 1968 avlämnat en promemoria
med förslag till följdändringar på andra rättsområden vid en sänkning
av myndighetsåldern till 20 år (Stencil Ju 1968: 9).1

Yttranden över denna promemoria såvitt avser författningsändringar
som kräver riksdagens medverkan har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, försäkringsdomstolen,
riksförsäkringsverket, riksskattenämnden, skolöverstyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden,
länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings och Hallands län,
Lunds domkapitel, 1965 års abortkommitté, kommittén för anstaltsbehandling
inom kriminalvården, kapitalskatteberedningen, alkoholpolitiska utredningen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska
försäkringsbolags riksförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och
stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges överförmyndare,
Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Målsmännens
riksförbund, Centerns, Folkpartiets och Högerns ungdomsförbund samt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Riksåklagaren har bifogat
yttranden från överåklagaren i Malmö samt länsåklagarna i Hallands och
Skaraborgs län, länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden från drätselkammaren
och barnavårdsnämnden i Jönköping samt socialvårdskonsulenten
i fjärde distriktet och länsstyrelsen i Hallands län yttranden från drätselkamrarna
och barnavårdsnämnderna i Halmstad, Falkenberg och Varberg.

I Island har myndighetsåldern den 1 januari 1968 sänkts från 21 till
20 år. Vid möte i Köpenhamn den 18 december 1967 enades justitieministrarna
i övriga nordiska länder om att föreslå motsvarande sänkning
av myndighetsåldern i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Propositioner
i ämnet har under hösten 1968 lagts fram i Danmark och Norge. Den finländska
propositionen kan väntas under våren 1969.

I enlighet med det sagda anhåller jag att nu få ta upp frågan om sänkning
av myndighetsåldern och följdändringar som kräver riksdagens medverkan.
I det senare hänseendet vill jag erinra om att 1968 års riksdag som

1 I arbetet med promemorian har utredningens samtliga ledamöter utom advokaten Magnus
Lindahl deltagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

vilande antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid riksdagsval från
året efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år (prop. 1968: 92, KU 20, rskr
279). Som skäl för förslaget åberopade jag bl. a. den förebådade sänkningen
av myndighetsåldern. I samband med behandlingen av grundlagsförslaget
beslöts också om motsvarande sänkning av rösträttsåldern vid kommunala
val. Jag vill vidare påpeka att riksdagen nyligen antagit förslag till sänkning
av den manliga äktenskapsåldern från 21 till 18 år (prop. 1968: 136,
1LU 49, rskr 394). Rösträttsåldern och äktenskapsåldern kommer därför
inte att behandlas i det följande.

Gällande rätt m. m.

Myndighetsåldern

Den som är under 21 år betecknas i föräldrabalken som underårig och
är enligt 9 kap. 1 § omyndig. Den som har fyllt 21 år kan under vissa

1 10 kap. 1 § angivna förutsättningar förklaras omyndig av domstol, och
det finns också möjlighet att förordna att underårig skall förbli omyndig
sedan han uppnått myndighetsåldern (10 kap. 2 §). Omyndig får i princip
inte själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser av ekonomisk
natur (9 kap. 1 §). Sådana åtgärder ankommer i stället på förmyndaren
eller kräver i varje fall dennes samtycke. I vissa fall måste förmyndaren
inhämta tillstånd från överförmyndaren eller rätten. Förmyndare för underårig
är vanligen föräldrarna (11 kap. 1 §).

Under särskilda förutsättningar har omyndig viss rätt att själv sköta
sina ekonomiska förhållanden. Så kan vara fallet på grund av villkor
vid förvärv av egendom genom gåva eller testamente. Förmyndaren har
emellertid möjlighet att ta hand om sådan egendom (9 kap. 4 §). Vidare
får underårig enligt 9 kap. 3 § sj älv råda över vad han har förvärvat genom
eget arbete efter det att han har fyllt 16 år. Detsamma gäller avkastning av
sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe. Också i dessa
fall kan dock förmyndaren ta hand om egendomen. Vidare får den omyndige
inte sätta sig i skuld med betalningsrätt i den självförtjänta egendomen.
Den som är över 16 år och med vederbörligt tillstånd driver näring får
däremot ingå alla rättshandlingar som faller inom området för rörelsen,
alltså även åta sig förbindelser. Undantag gäller bara för vissa förfoganden
över fast egendom (9 kap. 5 §).

Bland regler utanför föräldrabalken av betydelse i detta sammanhang
förtjänar nämnas att underårig, som är gift, enligt 5 kap. 12 § giftermålsbalken
får företa sedvanliga rättshandlingar för den dagliga hushållningen
eller barnens uppfostran. Sådan rättshandling blir bindande både för den
omyndige själv och för hans make. Domstol kan dock frånta den omyndige
nämnda behörighet, om den missbrukas (5 kap. 13 - §).

Har omyndig ingått avtal utan vederbörligt samtycke från förmyndaren

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

kan motparten frånträda avtalet så länge detta inte har blivit godkänt eller
behörigen fullgjort. Om motparten kände till omyndigheten och inte hade
anledning att anta att den omyndige ändå var behörig att sluta avtalet, blir
han dock bunden under den tid som behövs för att få avtalet godkänt (9
kap. 6 § föräldrabalken). Om ett avtal som underårig har slutit utan erforderligt
samtycke inte blir gällande, skall vardera parten lämna tillbaka vad
han har mottagit eller ersätta dess värde. Den underårige är emellertid i princip
ersättningsskyldig bara i den mån vad han har mottagit har använts
till hans skäliga underhåll eller i övrigt medfört nytta för honom (9 kap.
7 §).

Myndigheten är av betydelse inte bara för möjligheterna att företa
rättshandlingar utan också i vissa andra hänseenden, bl. a. för behörigheten
att inneha uppdrag av skilda slag. Sålunda kan den som är omyndig
inte vara rättegångsombud (12 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken)
eller konkursförvaltare (42 § andra stycket konkurslagen). Vidare gäller
att stiftare av aktiebolag samt styrelseledamot, verkställande direktör, revisor
och lilcvidator i sådant bolag måste vara myndig (4 § första stycket,
79 §, 107 § 1 mom. första stycket och 149 § första stycket lagen den 14 september
1944, nr 705, om aktiebolag). Motsvarande regler finns i lagstiftningen
om bank- och försäkringsrörelse samt om ekonomiska föreningar.

Här kan vidare nämnas att den som utses till ledamot av riksdagen måste
ha fyllt 23 år och vara myndig (26 och 27 §§ riksdagsordningen). I samband
med det tidigare nämnda förslaget om sänkning av rösträttsåldern
har 1968 års riksdag som vilande antagit ett grundlagsändringsförslag enligt
vilket 23-årsgränsen slopas, medan kravet på myndighet bibehålls.
Samtidigt har riksdagen beslutat om motsvarande ändringar i kommunallagstiftningen,
vilka avses träda i kraft samtidigt med grundlagsändringen.

Utländska regler om omyndighet kan få betydelse för svensk del i internationella
rättförhållanden. Bestämmelser härom finns i lagen den 8 juli
1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption. 4 kap. i denna lag, som handlar om
förmynderskap för underåriga, bygger på nationalitetsprincipen och innebär
att frågan om en person är omyndig på grund av underårighet bedöms enligt
lagen i det land där han är medborgare. I princip skall förmynderskap anordnas
där, men i andra hand kan förmynderskap komma i fråga i det land
där den underårige har sitt hemvist. Till skydd för tredje man föreskrivs
i 5 § andra stycket, att rättshandling som en underårig utlänning utan
behörighet har företagit här i landet likväl blir bindande för honom, om
han var behörig enligt svensk lag och medkontrahenten var i god tro.

Reglerna i 1904 års lag gäller inte i förhållande till de andra nordiska
länderna utan ersätts där av förordningen den 31 december 1931 (nr 429)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och
förmynderskap. Förordningen bygger på en konvention den 6 februari

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

samma år (SÖ 1931: 19, jfr 1954: 2). De nordiska reglerna utgår från domicilprincipen
och innebär i huvudsak att förmynderskap skall anordnas
i hemvistlandet och att där gällande rätt skall tillämpas.

Nuvarande myndighetsålder har för män gällt alltsedan 1734 års lag
och för kvinnor sedan år 1884. Också i övriga nordiska länder har myndighetsåldern
sedan länge varit 21 år. Som jag nämnde inledningsvis har åldersgränsen
i Island emellertid nyligen sänkts till 20 år. I andra västeuropeiska
länder är myndighetsåldern 21 år utom i Schweiz, som tillämpar
en 20-årsgräns. I Sovjetunionen och övriga östeuropeiska stater uppnås
myndighet vid 18 års ålder.

Frågan om sänkning av myndighetsåldern för svensk del har under
senare år vid flera tillfällen behandlats i riksdagen.

Vid 1962 års riksdag hemställdes i en motion (1:289) om utredning av
förutsättningarna för en sänkning av myndighetsåldern. På förslag av
första lagutskottet avslog riksdagen motionen. Utskottet anförde, att det
inte med fog kunde påstås att gällande regler var förknippade med några
påtagliga olägenheter, och framhöll vidare, att myndighetsåldern utomlands
i allmänhet var 21 år (1LU 10). Förslag om utredning rörande sänkning
av myndighetsåldern väcktes på nytt i motioner till 1963 års riksdag (I: 533,
11:642 och 643). Även dessa motioner avslogs. Första lagutskottet ansåg
inte att det hade tillkommit sådana vägande skäl som kunde ge utskottet
anledning att ändra sitt föregående år gjorda ställningstagande (1LU 18).

Vid 1964 års riksdag framställdes återigen motioner med förslag om utredning
av frågan om sänkning av myndighetsåldern. I ett par av dem preciserades
förslaget att avse en sänkning till 18 år (I: 342 och II: 383), medan
i andra någon bestämd åldersgräns inte angavs (I: 588 och II: 547). Första
lagutskottet, som avstyrkte motionerna, erinrade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (1LU 31) om vad som hade förekommit vid frågans tidigare
behandling och hänvisade vidare till den förestående översynen av förmynderskapslagstiftningen.
Motionsvis framförda förslag om sänkning av myndighetsåldern
har även under åren 1965—1968 avslagits under hänvisning
till förmynderskapsutredningens arbete (1LU 1965:5, 1966:7, 1967:7 och
1968:8).

Andra 21-årsgränser

Vid sidan av de regler som direkt anknyter till myndigheten finns ett stort
antal bestämmelser i lag och annan författning som tillmäter 21-årsåldern
rättslig betydelse. Dessa redovisas i den andra av utredningens båda promemorior.
Jag skall beröra dem som har tillkommit med riksdagens medverkan.

Inom den familj erättsliga lagstiftningen finns flera bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

som är av intresse i detta sammanhang. Här kan först nämnas den allmänna
regeln i 6 kap. 1 § föräldrabalken om att barn i äktenskap står under
föräldrarnas vårdnad tills barnet har fyllt 21 år eller ingått äktenskap. 1
vissa fall tillkommer vårdnaden bara den ene av föräldrarna eller särskilt
förordnad förmyndare. Vårdnaden om barn utom äktenskap utövas i allmänhet
av modern (6 kap. 12 §).

Vårdnaden innefattar i huvudsak omsorger om barnets personliga angelägenheter
(6 kap. 2 §). Häri ingår bl. a. rätten att bestämma över barnets
arbetskraft. På denna punkt gäller emellertid vissa specialregler. Enligt
6 kap. 4 § får sålunda den som har fyllt 18 år själv ingå arbetsavtal. Har
han fyllt 16 år och med vårdnadshavare^ samtycke tagit anställning, som
ger honom möjlighet att försörja sig, kan han själv säga upp anställningen
och sluta avtal om annat arbete av liknande slag. Vårdnadshavaren har
emellertid alltid rätt att häva arbetsavtal som den underårige har ingått,
om det anses behövligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd.
Är barnet över 18 år krävs dock samtycke av domstol.

I den familjerättsliga lagstiftningen finns vidare vissa särskilda bestämmelser,
som nära anknyter till förmynderskaps- och vårdnadsreglerna. Den
som inte har fyllt 21 år får enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken
inte adopteras utan föräldrars eller förmyndares samtycke. Sedan adoptivbarn
har fyllt 21 år kan adoptivförhållandet enligt 10 § samma kapitel
hävas, om barnet och adoptanten är ense därom. Uppdrag att vara barnavårdsman
upphör enligt 8 kap. 7 § föräldrabalken normalt när barnet
fyller 18 år. Om särskild anledning föreligger kan barnavårdsnämnd förlänga
uppdraget, dock inte längre än till dess barnet har fyllt 21 år. I 9 kap.
1 § ärvdabalken föreskrivs att den som liar fyllt 21 år får föror dna om sin
kvarlåtenskap genom testamente. Samma rätt tillkommer underårig som är
eller har varit gift eller som efter fyllda 16 år vill förordna om egendom
som han själv råder över. Enligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken får den som
är under 21 år och inte har varit gift tidigare inte gifta sig utan samtycke
av giftoman, dvs. vanligen föräldrarna.

I anslutning till nu angivna regler kan nämnas ett par andra bestämmelser.
Innan ansökan om avbrytande av havandeskap prövas bör enligt
5 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318) i ämnet kvinnans vårdnadshavare få
tillfälle att yttra sig, om det finns skäl därtill och kvinnan är under 21
år. När moderskapspenning tillkommer kvinna som är under 21 år kan
enligt 3 kap. 18 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta att beloppet
skall betalas ut till annan än kvinnan själv.

Reglerna om underhållsbidrag in. m. innehåller flera bestämmelser
som tillmäter 21-årsgränsen betydelse. I 8 kap. 1 § ärvdabalken finns
regler om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Sådant bidrag skall utgå till
barn efter den avlidne, vars uppfostran inte är avslutad och som inte av

Kiingl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

sitt arv eller på annat sätt kan få medel till uppehälle och utbildning efter
vad som får anses skäligt. Bidraget skall utgå som ett engångsbelopp före arv
och testamente men får inte avse tid efter det att barnet har fyllt 21 år.
Motsvarande bestämmelser fanns i 8 kap. 1 § lagen den 8 juni 1928 (nr 279)
om arv. Det ursprungliga förslaget till denna lagregel innehöll inte någon
åldersgräns, utan denna infördes under riksdagsbehandlingen på förslag
av första lagutskottet (1LU 1928:21 s. 24). Eftersom någon legal underhållsplikt
inte fanns mellan syskon inbördes, kunde det enligt utskottet
knappast anses skäligt att de till förmån för det ännu inte uppfostrade
barnet skulle vidkännas minskning i sina arvslotter även för utbildning
efter uppnådd myndig ålder. Utskottet påpekade också att det främst var
för tiden dessförinnan som barnet hade behov av bidrag för sin uppfostran.

Enligt lagen den 10 december 1965 (nr 723) om erkännande och verkställighet
av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till
barn är lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga gällande här i landet, om
det har meddelats i stat som är ansluten till en i Haag den 15 april 1958
avslutad konvention i ämnet. Enligt 3 § gäller avgörandet dock inte i fråga
om underhåll för tid efter det att den som underhållet avser har fyllt
21 år.

Enligt 21 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
har barn till avliden försäkringstagare rätt till viss livränta t. o. m. den
månad då barnet fyller 19 år. Denna åldersgräns tillkom genom lag den
15 december 1967 (nr 916). Tidigare hade gränsen legat vid 16 år. Höjningen
motiverades med önskemålet att uppnå samma gräns som gäller
för barnpension inom tilläggspensioneringen (2LU 1967:68 s. 56). Om
barnet efter fyllda 19 år till följd av sjukdom eller annan sådan orsak är ur
stånd att försörja sig, skall livränta utgå så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan består, dock längst t. o. m. den månad då
barnet fyller 21 år. Bestämmelser av motsvarande innehåll finns i 7 §
3 mom. militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261). Lagen
om yrkesskadeförsäkring innehåller också i 9 § regler om en åldersgräns
vid 21 år. Paragrafen anger hur den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall
beräknas om skadan inträffar innan han har fyllt 25, 21 eller 18 år.

Även inom skattelagstiftningen finns ett par bestämmelser som
tillmäter 21-årsåldern betydelse. I 28 § förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) föreskrivs att
arvs- eller testamentslott, som tillfaller barn, styvbarn eller avkomling
till avlidet barn eller styvbarn, är skattefri om dess värde inte överstiger
6 000 kr. Var mottagaren under 21 år vid tiden för skattskyldighetens inträde,
skall vid skattens beräkning från lotten avräknas ett belopp av 2 000 kr.
för varje helt år eller del därav som då återstod tills mottagaren skulle fylla
21 år. Denna regel kom till genom ändring den 21 november 1958 (nr 562)
i arvsskatteförordningen. Dessförinnan var beloppet 1 000 kr. och ålders -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

gränsen 18 år. Som motiv för skattefriheten åberopades det samhälleliga intresset
av att underårigs arvs- eller testamentslott förbehölls honom för
hans uppfostran och utbildning (prop. 1941:192 s. 130).

Enligt 8 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
skall skattskyldig med hemmavarande barn under 21 år taxeras
även för barnets förmögenhet, om barnets till statlig inkomstskatt beräknade
beskattningsbara inkomst inte uppgår till minst 100 kr.

Vad härefter beträffar det straffrättsliga området kan till en
början nämnas vissa av bestämmelserna om sedlighetsbrott i 6 kap. brottsbalken.
Om någon har könsligt umgänge med annan av samma kön, som
är under 21 år och står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan
inrättning eller i övrigt står under hans vård eller lydnad, skall gärningsmannen
enligt 6 kap. 4 § straffas för otukt med ungdom. Detsamma gäller
när sådant könsumgänge i annat fall sker under utnyttjande av den underåriges
beroende ställning. Enligt 8 § skall den som genom att utlova eller
lämna ersättning skaffar sig eller försöker skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med annan av samma kön som är under 21 år dömas för förförelse
av ungdom. I fråga om gärningar av nu nämnt slag som riktas mot person
av motsatt kön upphör straffbar heten vid 18 års ålder. I 6 kap. 7 § straffbeläggs
som koppleri att vanemässigt eller för att bereda sig vinning
främja eller utnyttja annans otuktiga levnadssätt samt att förleda den som
är under 21 år till sådant levnadssätt.

Brottsbalken innehåller vidare särskilda regler om val av påföljd för
unga lagöverträdare. Enligt 26 kap. 4 § andra stycket får den som är mellan
18 och 21 år dömas till fängelse bara när detta påkallas främst av hänsyn
till allmän laglydnad eller fängelse av annan anledning bedöms som lämpligare
än annan påföljd. Den mera långvariga frihetsberövande påföljd
som i första hand är avsedd att användas för denna åldersgrupp är ungdomsfängelse.
Enligt 29 kap. 1 § kan ungdomsfängelse ådömas den som
är mellan 18 och 21 år, om sådan fostran och utbildning som avses med
ungdomsfängelse anses lämplig för honom. Även den som är mellan 21 och
23 år kan dömas till ungdomsfängelse, men härför krävs att denna påföljd
finnes vara uppenbart lämpligare än annan påföljd.

Lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt innehåller
i 68 § 4) och 71 § vissa särbestämmelser som begränsar möjligheterna att
tillgripa inneslutning i enrum som disciplinär åtgärd mot omhändertagen
under 21 år.

I lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare finns vissa föreskrifter om handläggningen av brottmål
mot sådana personer. Brottmål mot den som är under 21 år skall, när på
brottet kan följa svårare straff än böter, om möjligt utsättas till handläggning
i sådan ordning att målet inte tilldrar sig uppmärksamhet. Domstolen
kan förordna om handläggning inom stängda dörrar, om förhand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

lingens offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet
den unge kan antas bli föremål för (8 §). Den som är under 21 år
får inte dömas till fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse utan att
vårdnadshavaren har hörts i målet, om detta lämpligen kan ske. Även personundersökare
skall höras när det finns skäl därtill (9 §). Om det finns
anledning att döma till annan påföljd än böter bör för tjänstgöring i nämnden
anlitas företrädesvis nämndemän som har insikt och erfarenhet beträffande
vård och fostran av barn och ungdom (10 §). Offentlig försvarare
skall förordnas om det inte är uppenbart obehövligt (11 §). Mål mot den
som är under 21 år skall alltid behandlas skyndsamt (12 §).

Ett visst samband med de straffrättsliga reglerna har bestämmelserna i
barnavårdslagstiftningen. Förutsättningarna för att barnavårdsnämnd
skall kunna ingripa med åtgärder mot en person anges i 25 §
lagen den 29 april 1960 (nr 97) om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslagen). I denna paragraf föreskrivs under a, att nämnden
skall ingripa, om någon som är under 18 år misshandlas i hemmet eller
i övrigt behandlas på sådant sätt där att hans kroppsliga eller själsliga
hälsa utsätts för fara eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas
eller annan fostrares olämplighet eller bristande förmåga att
fostra honom. Vidare föreskrivs under b, att nämnden skall ingripa, om
någon som inte bär fyllt 21 år på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt,
underlåtenhet att efter förmåga försörja sig på ärligt sätt, missbruk
av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning
är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.
De åtgärder som kan komma i fråga är dels s. k. förebyggande åtgärder,
dels omhändertagande för samhällsvård. Förebyggande åtgärder består av
hjälpåtgärder, förmaning och varning, föreskrifter rörande den underåriges
levnadsförhållanden samt övervakning (26 §). Föreskrift kan riktas till den
underårige själv, hans föräldrar eller annan fostrare. Föreskrifter och
övervakning upphör att gälla senast när den unge fyller 21 år (27 och
28 §§). Den som omhändertas för samhällsvård placeras i enskilt hem eller
i lämplig anstalt. Har omhändertagandet skett enligt 25 § b kan placering
i ungdomsvårdsskola komma i fråga (36 §). Beslut om omhändertagande
förfaller enligt 32 § om det inte har börjat verkställas innan den underårige
har fyllt 18 år eller, i fall som avses i 25 § b, 21 år. Samhällsvården upphör
senast när den omhändertagne fyller 18 år eller, om han har omhändertagits
efter fyllda 15 år, senast tre år efter omhändertagandet (42 §). Är
den omhändertagne placerad i ungdomsvårdsskola gäller dock vissa särskilda
regler (45 §). Elev i ungdomsvårdsskola skall sålunda skrivas ut
från skolan senast när han fyller 21 år eller, om han har omhändertagits
för samhällsvård efter fyllda 18 år, senast tre år efter omhändertagandet
(67 §). Beslut om utskrivning innebär att samhällsvården upphör. Om
den tid som samhällsvården får pågå enligt 42 § inte har gått till ända

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

vid utskrivningen, kan dock i samband därmed förordnas att samhällsvården
skall bestå (68 §).

Under förarbetena till gällande barnavårdslag avvisade barnavårdskommittén
tanken att möjliggöra ingripande från barnavårdsnämnd mot den
som hade uppnått myndig ålder. Det var enligt kommitténs mening inte
någon uppgift för samhällets barna- och ungdomsvård att ta sig an och
försöka tillrättaföra myndigblivna personer som hade hemfallit åt asocialt
leverne (SOU 1956:61 s. 114). Kommitténs inställning överensstämde med
den ståndpunkt som intogs vid behandlingen av ett av 1948 års lösdriveriutredning
framlagt förslag om utvidgning av möjligheterna till ingripande
enligt barnavårdslagen (prop. 1950:90 s. 48).

I detta sammanhang kan också nämnas att åklagare i vissa fall skall
göra anmälan hos barnavårdsnämnd innan han väcker talan om förvandling
av böter som har ådömts någon som är under 21 år för fylleri och
liknande brott (12 § första stycket lagen den 20 mars 1964, nr 168, om
verkställighet av bötesstraff).

Lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet
är tillämplig bara på personer som fyllt 21 år. Vid lagens tillkomst
förutsattes att barnavårdslagen liksom dittills skulle gälla för asociala
personer under nämnda ålder (prop. 1964: 128 s. 95).

Inom utbildningsområdet finns några bestämmelser som är av
intresse i detta sammanhang. I 51 § skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)
föreskrivs att central statsmyndighet får inspektera och i vissa fall förbjuda
verksamhet vid skola, som hör till dess arbetsområde och mottar elever under
21 år men inte enligt skollagen eller särskild föreskrift står under statlig
myndighets inseende eller inspektion. Enligt 24 § lagen den 15 december
1967 (nr 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda är
sådan person särskolpliktig, om han kan tillgodogöra sig undervisning men
inte är i stånd att följa undervisningen inom det allmänna skolväsendet.
Särskolplikten består så länge eleven behöver undervisning, dock längst
t. o. m. vårterminen det år då han fyller 21 år. Om synnerliga skäl föreligger
kan den förlängas ytterligare två år. Som motiv för dessa bestämmelser
åberopades vid lagens tillkomst de utvecklingshämmades försenade mognad
och den längre utbildning som de ofta behövde (SOU 1966: 9 s. 130).

Statligt studiestöd utgår i två olika former, som studiemedel eller som
studiehjälp. Regler om studiemedel finns i studiemedelsförordningen den
4 juni 1964 (nr 401) och regler om studiehjälp i studiehjälpsreglementet
samma dag (nr 402). Studiemedel utgår för studier på eftergymnasial nivå,
medan studiehjälp är avsedd för studier vid gymnasium, yrkesskola, fackskola,
folkhögskola o. d.

Studiemedel utgår i princip med 70 % av basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring. För första läsåret beviljas sådana medel utan särskild
prövning av sökandens studielämplighet, men för rätt att i fortsättningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

uppbära dem krävs i princip att den studerande kan påvisa vissa studieresultat.
Rätten till studiemedel kan påverkas av att den studerande eller
hans make har egen inkomst och förmögenhet, men däremot tas inte någon
hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förhållanden. Viss del av studiemedlen
utgör bidrag, medan återstoden skall återbetalas. Detta belopp löper i
princip utan ränta men är indexreglerat genom anknytning till basbeloppet.
Återbetalning skall ske genom årliga avgifter, vilka är maximerade med
hänsyn till den återbetalningsskyldiges ekonomiska förhållanden.

Bestämmelserna om studiehjälp är olika utformade beroende på om eleven
har börjat studierna före det år då han fyller 21 år eller senare. I det förra
fallet utgår enligt 4 § studiehjälpsreglementet dels studiebidrag (75 kr.
i månaden), dels tillägg till sådant bidrag, dels ock studielån. Till äldre studerande
utgår förhöjt studiebidrag (175 kr. i månaden) samt studielån.
Rätten till vissa tillägg och till studielån är beroende av den studerandes
ekonomi. I fråga om studerande inom den yngre gruppen tas vid prövningen
hänsyn även till föräldrarnas eller makes ekonomiska förhållanden (12 och
20 §§). Med föräldrar avses enligt 26 § bl. a. fader och moder som har vårdnaden
eller, i fråga om studerande som har fyllt 21 år, senast haft vårdnaden
om den studerande.

Centrala studiehjälpsnämnden har i framställning till Kungl. Maj :t
den 25 januari 1968 föreslagit ändrade regler i fråga om gränsdragningen
mellan äldre och yngre elever i studiehjälpssystemet. Nämnden förordar
övergång till en strikt åldersgräns så att alla elever, som under det kalenderår
läsåret eller kurstiden börjar fyller 21 år eller mera, oberoende av när studierna
påbörjades skall betraktas som äldre elever och alltså få studiehjälp
utan hänsyn till föräldrarnas ekonomi. 1968 års studiemedelsutredning
har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 19 november 1968 anslutit sig till
nämndens ståndpunkt och lagt fram de förslag till ändringar i 4 § studiehjälpsreglementet
som föranleds därav. I skrivelsen anför utredningen vidare
att starka skäl talar för att åldersgränsen i paragrafen anpassas till
en sänkt myndighetsålder.

Inom trafik lagstift ningen finns några bestämmelser med anknytning
till 21-årsåldern. Enligt 30 § 1 mom. vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) fordras för att övningskörning skall få äga
rum bl. a. att körningen sker under uppsikt av person, som har fyllt 21 år
och sedan minst tre år har körkort för sådant fordon som övningskörningen
avser. För att en person skall kunna godkännas som föreståndare, lärare
eller instruktör vid trafikskola krävs enligt 36 § 3 mom. att han har uppnått
21 års ålder. Samma ålderskrav uppställs i 27 § 3 mom. förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. för rätt att få trafikkort. Enligt 32 § 6 mom. samma förordning får
den som är under 21 år inte föra hyrd tyngre lastbil eller buss.

Riksdagen har år 1967 godkänt vissa av Kungl. Maj :t redovisade rikt2*
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 25

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 ur 1969

linjer för en reform av reglerna om körkort (prop. 1967: 55, 3LU 31, rskr
209). Reformen innebär att det införs fem skilda slag av körkort, avsedda
för olika typer av fordon. Minimiåldern för körkort växlar mellan de olika
typerna. Den högsta åldersgränsen gäller buss och är 21 år. Vissa körkort
skall utan särskild prövning ge rätt att föra fordonet i yrkesmässig trafik.
I andra fall krävs en kompletterande prövning. Dessa regler skall ersätta
bl. a. de nuvarande bestämmelserna om trafikkort i förordningen om yrkesmässig
trafik. Beslut om när reformen skall genomföras kommer att
fattas först sedan den år 1967 tillsatta körkortsutredningen (riksdagsberättelsen
1968: K 54) har slutfört sitt arbete.

I ru sdryck sförsäljningsförordningen den 26 maj 1954
(nr 521) föreskrivs att rusdrycker inte får utminuteras till den som kan antas
inte ha fyllt 21 år (18 § första stycket), att sådana drycker inte får köpas
genom ombud som kan antas vara under denna ålder (19 § andra stycket)
samt att det är förbjudet att tillhandagå person som kan antas vara under
denna ålder med anskaffande av rusdrycker (20 § första stycket).

Vid förordningens tillkomst framhöll föredragande departementschefen
(prop. 1954: 151 s. 307), att de problem som sammanhänger med ungdomens
alkoholvanor i första hand borde angripas med andra medel än begränsningar
i inköpsrätten. Om det förbehölls åt de äldre att köpa sprit,
syntes däri ligga en särskild anledning för de unga att betrakta spriten
som något eftersträvansvärt. Det torde därför vara olyckligt att ha en särskild
högre myndighetsålder för spritinköp. En sådan skulle f. ö. inte
stämma överens med den större självständighet som kommit ungdomen
till del i andra hänseenden.

Vad angår övriga bestämmelser, som tillmäter 21-årsgränsen
betydelse, kan först nämnas 3 § lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap. Enligt detta lagrum kan utlänning, som är född i Sverige
och oavbrutet har haft sitt hemvist här, bli svensk medborgare genom
anmälan hos länsstyrelsen efter det att han fyllt 21 men innan han fyller
23 år. Den lägre åldersgränsen valdes för att begränsa antalet fall av dubbelt
medborgarskap. I åtskilliga länder gällde nämligen att förvärv av utländskt
medborgarskap genom anmälan inte medförde förlust av tidigare
medborgarskap, när anmälan gjorts före 21 års ålder (prop. 1950: 217 s.
30). I sammanhanget kan nämnas att den som är statslös eller som visar
att han skulle förlora sitt utländska medborgarskap om han blev svensk
medborgare kan göra anmälan enligt 3 § redan vid fyllda 18 år.

Enligt 5 kap. 2 § rättegångsbalken kan den som är eller får antas vara
under 21 år vägras tillträde till offentlig domstolsförhandling. Motsvarande
gäller vid förhör i ärende angående tvångsintagning på alkoholistanstalt
(28 § lagen den 27 juli 1954, nr 579, om nvkterhctsvård).

Enligt 2 § förordningen den 5 juni 1959 (nr 312) om förbud mot innehav
av vissa stiletter m. m. får springstilett och springkniv inte förvärvas eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

innehas av den som är under 21 år och inte heller överlåtas eller upplåtas
till sådan person. Vid förordningens tillkomst berördes frågan om totalförbud
mot innehav av nämnda vapen. En sådan ordning skulle emellertid
kräva ytterligare utredning. Frågan ställdes därför på framtiden (prop.
1959:158 s. 16).

Religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680) innehåller i 5 § andra
stycket en bestämmelse om att ingen får upptas i kloster förrän han har
fyllt 21 år.

Utredningen

Myndighetsåldern

Utredningen framhåller till en början alt myndighetsåldern måste bestämmas
efter en avvägning mellan å ena sidan behovet av att skydda de
unga mot att deras bristande erfarenhet utnyttjas till skada för dem själva
och å andra sidan önskemålet om att den tidpunkt då en person får full
rättslig handlingsförmåga inte skjuts upp i onödan. Som skäl för att sänka
myndighetsåldern har i olika sammanhang åberopats att den biologiska och
sociala mognaden hos barn numera inträder tidigare än förut. Utredningen
vitsordar detta såvilt gäller den biologiska mognaden men är mera tveksam
i fråga om den sociala. Det är vidare inte givet att en tidigare biologisk
och social mognad medför ökad insikt i ekonomiska angelägenheter. Utredningen
ser ingen möjlighet att åstadkomma någon på objektiva fakta grundad
undersökning av denna fråga.

Utredningen påpekar att de unga numera frigör sig från föräldrarnas
ekonomi tidigare än förut. En orsak härtill är att de omedelbart efter avslutad
skolgång ofta kan få väl avlönade arbeten. Härigenom får de tidigt
vänja sig vid att handskas med pengar i en omfattning som inte var tänkbar
förr i tiden. Många av dem som fortsätter sin utbildning efter den obligatoriska
skolgångens slut gör detta vid företag och får lön under utbildningstiden.
De som bedriver studier vid universitet och andra fristående
utbildningsanstalter har genom det nya studiesociala systemet fått vidgade
möjligheter att finansiera sina studier själva. Detta har bl. a. inneburit
att de fått sätta sig in i skuldsättningens problem. Vidare har den ofta intensiva
debatten i privatekonomiska och samhällsekonomiska frågor bidragit
till att öka ungdomens intresse för och förtrogenhet med sådana frågor.

En sänkning av myndighetsåldern skulle främst få betydelse för möjligheterna
att fritt köpa på kredit och ta upp lån. Bl. a. skulle förfarandet
vid finansieringen av högre studier förenklas. Vidare skulle det bli lättare
för dem som gifter sig tidigt att anskaffa kapitalvaror och varaktiga konsumtionsvaror
för familjens behov. Antalet unga äktenskap har ökat under
senare år, bl. a. som följd av de ändrade ekonomiska förutsättningarna. När
det gäller statliga studielån och bosättningslån utgör prövningen för erhål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

lande av lån och återbetalningsreglernas konstruktion en garanti mot betungande
skuldsättning. Vad gäller andra än statliga lån för dessa ändamål
innebär lånemarknadens konstruktion en viss spärr mot onödig eller betungande
skuldsättning.

Beträffande, annan skuldsättning, särskilt sådan som sker för inköp av
konsumtionsvaror, har i skilda sammanhang betonats att ungdomen i dag
i större utsträckning än tidigare bearbetas av en intensiv propaganda och
reklam, som det fordras en hög grad av mognad för att motstå. Utredningen
finner denna synpunkt beaktansvärd men påpekar samtidigt att de unga,
som fr. o. m. 16 års ålder fritt disponerar över sin arbetsförtjänst, kan antas
ha fått en viss erfarenhet i dessa avseenden redan innan de uppnår myndig
ålder. I den allmänna diskussionen bar framför allt avbetalningsköp och
andra kreditköp skjutits i förgrunden. Därvid har framhållits att den
köpare som ingått ett avtal av obetänksamhet inte har någon möjlighet att
frånträda detta. Denna olägenhet drabbar emellertid alla köpare, och frågan
bör därför lösas genom ändring av reglerna om ingående av kreditavtal.
Däremot bör bedömningen av om myndighetsåldern skall sänkas inte
påverkas härav. Risker för onödig och betungande skuldsättning ger visserligen
anledning till försiktighet vid frågans bedömning men utgör inte
något avgörande skäl mot en sänkning av myndighetsåldern.

För den begränsade grupp av unga som har fått egendom av större
värde genom arv, gåva eller testamente skulle en sänkning av myndighetsåldern
innebära att de kan tillträda sin förmögenhet tidigare. Helt allmänt
kan sägas att det fordras ett större mått av erfarenhet och omdöme för
att sköta en betydande förmögenhet än ett mindre kapital. En sänkning
av myndighetsåldern kan enligt utredningen leda till att förmyndare för
förmögna myndlingar i ökad utsträckning försöker utverka beslut av domstol
att omyndigheten skall bestå efter uppnådd myndighetsålder. Redan
nu är det vanligt att den som skänker en gåva till en omyndig föreskriver
att denne inte får förvalta gåvan själv förrän viss tid efter myndighetsålderns
inträde, t. ex. vid 25 års ålder.

Utredningen behandlar ganska utförligt frågan om betydelsen av att
myndighetsåldern i Sverige överensstämmer med vad som gäller i andra
länder. Eftersom nationalitetsprincipen tillämpas i förhållande till länder
utom Norden, skulle en sänkning av myndighetsåldern i Sverige inte påverka
här bosatta personer som tillhör sådana länder. Skulle Sverige gå
över till att tillämpa domicilprincipen kunde emellertid komplikationer
uppstå.

För svensk medborgare i utlandet gäller svensk rätts regler om myndighet.
En svensk med hemvist i ett land som tillämpar domicilprincipen kan
dock komma att behandlas enligt det landets lag. Om den svenska myndighetsåldern
är lägre än den utländska kan detta innebära att en person
som är myndig enligt svensk rätt likväl betraktas som omyndig i det land

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

där han vistas. Även länder som tillämpar nationalitetsprincipen kan på
grund av hänsyn till ordre public tänkas vägra att beakta en svensk myndighetsålder
som väsentligt understiger den i landet gällande. Skiljaktiga
regler om myndighetsålder kan vidare leda till att förvärvad myndighet
går förlorad vid byte av nationalitet. De nu anförda synpunkterna talar
enligt utredningens mening för att frågan om sänkning av myndighetsåldern
bör behandlas varsamt.

I förhållandet mellan de nordiska länderna tillämpas enligt 1931 års
konvention och förordning domicil principen. Anledningen härtill är den
nära överensstämmelse som råder mellan dessa länders lagstiftning. Om
den svenska myndighetsåldern sänks utan att motsvarande ändring genomförs
i övriga nordiska länder skulle det krävas en särskild bestämmelse av
innebörd att svensk medborgare som har uppnått myndig ålder enligt
svensk rätt och därefter bosätter sig i annat land inte förlorar sin myndighet
på grund av att han är underårig enligt lagen i det landet. Myndigheten
får nämligen anses vara en rättighet som, när den väl har förvärvats, inte
kan förloras utan att förutsättningarna för omyndighetsförklaring föreligger.
Att på detta sätt ge svenska medborgare en särställning torde inte vara
önskvärt. En svensk myndighetsålder som avviker från de andra nordiska
ländernas skulle också stämma dåligt med strävandena mot ökad nordisk
gemenskap på olika områden. Utredningen bedömer en sådan konsekvens
som synnerligen olycklig. Hänsynen till nordiskt lagsamarbete och nordisk
samhörighet över huvud taget kräver att myndighetsåldern är lika i de
nordiska länderna.

Sammanfattningsvis säger sig utredningen ha kommit till den uppfattningen
att en sänkning av myndighetsåldern är väl motiverad men att reformen
bör göras med viss varsamhet. Utredningen föreslår därför att
myndighetsåldern sänks med ett år till 20 år. En sådan reform bör kunna
vinna anslutning i alla de nordiska länderna.

En av utredningens ledamöter, advokaten Magnus Lindahl, reserverar
sig mot förslaget att sänka myndighetsåldern och förordar att gällande regler
bibehålls. Dessa har enligt reservanten inte visats vara förknippade med
några olägenheter. De överensstämmer med vad som gäller i större delen
av Västeuropa och Förenta staterna. Med hänsyn till den ökande bosättningen
av svenskar utomlands och av utlänningar i Sverige måste det vara
önskvärt att största möjliga likformighet föreligger mellan myndighetsåldern
i vårt land och i andra länder. En sänkning till 20 år skulle vidare försvaga
det skydd de unga nu har mot att deras bristande erfarenheter utnyttjas
till skada för dem särskilt i samband med kreditköp och lån. Ungdomen
kan inte anses bättre skickad att bedöma innebörden av en skuldsättning
nu än för några decennier sedan. Härtill kommer att ungdomen i dag utgör
en köpkraftskategori som är föremål för särskild bearbetning från handelns
sida, innebärande rikliga tillfällen att genom skuldsättning tillgodose

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

olika behov. En tidig skuldsättning medför allvarlig risk för att gäldenären
under lång tid får kämpa med dålig ekonomi. Det är därför enligt reservantens
mening angeläget att 20-åringarna får beliålla det skydd som gällande
regler ger dem.

Andra 21-årsgränser

I sin andra promemoria anför utredningen som allmän utgångspunk
t, att en sänkning av myndighetsåldern till 20 år i regel bör medföra
motsvarande sänkningar på andra områden. Somliga 21-årsgränser
har emellertid bestämts efter helt andra hänsyn än dem som har varit avgörande
för myndighetens inträde. Utredningen bär därför på vissa punkter
stannat för att inte föreslå någon ändring av gällande regler.

Bestämmelserna i den f a in i 1 j e r ä 11 s 1 i g a lagstiftningen om vårdnaden,
samtycke till adoption, hävande av adoptivförhållande, barnavårdsmannauppdrag,
rätt att göra testamente och samtycke till äktenskap bör
enligt utredningen följa myndighetsåldern om denna sänks. Detsamma bör
gälla föreskrifterna om yttrande från vårdnadshavare i abortärenden samt
om Utbetalning av moderskapspenning enligt lagen om allmän försäkring.

Som en naturlig konsekvens av en sänkt myndighetsålder bör också
åldersgränsen i 8 kap. 1 § ärvdabalken för underhållsbidrag ur
kvarlåtenskap nedsättas.

Den 21-årsgräns som finns i lagen om erkännande och verkställighet av
vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn grundar
sig på bestämmelser i en konvention som Sverige har anslutit sig till. Regeln
kan inte ändras så länge konventionen gäller för svensk del. Utredningen
anser sig därför nu inte böra föreslå någon ändring i nämnda lag.

Den övre åldersgränsen för livränta till efterlevande barn enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen bör naturligen
anpassas till eu sänkt myndighetsålder. Eftersom livränta alltid skall
utgå till 19 år innebär detta förslag att möjligheten till förlängning kommer
att avse bara ett år. Med hänsyn härtill antyder utredningen att 19-årsgränsen skulle kunna höjas till 20 år. Någon anledning att ändra reglerna
om beräkning av årlig arbetsförtjänst i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring
föreligger enligt utredningens mening inte.

Vad härefter angår skattelagstiftningen kan bestämmelsen
i 28 § arvsskatteförordningen om viss skattefrihet för barn under 21 år
jämföras med bestämmelsen i 8 kap. 1 § ärvdabalken om barns rätt till
underhåll ur avlidens kvarlåtenskap. I det senare lagrummet betingas
emellertid 21-årsgränsen av hänsyn till äldre syskons rätt till arv, medan
åldersgränsen i arvsskatteförordningen har bestämts med hänsyn till statens
skatteintresse. Det är därför inte nödvändigt att ändra båda bestämmelserna
på samma sätt. Utredningen förutsätter dock att också regeln

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

i arvsskatteförordningen får följa myndighetsåldern. Regeln i 8 § förordningen
om statlig förmögenhetsskatt angående beskattning av hemmavarande
barns förmögenhet bygger på att barn efter uppnådd myndig ålder
själv får förvalta sin förmögenhet och förfoga över avkastningen. Det synes
klart att bestämmelsen bör anpassas till en sänkt myndighetsålder.

I fråga om de straffrättsliga bestämmelser om sedlighetsbrott som
innehåller en 21-årsgräns tar utredningen inte bestämd ståndpunkt. Utredningen
anser det tveksamt om en sänkning av mydighetsåldern bör föranleda
ändring i dessa bestämmelser. Möjligen kan det vara skäl att sänka
21-årsgränserna i 6 kap. 4 och 8 §§, som avser att skydda ungdom mot
homosexuell otukt och förförelse. Däremot torde det enligt utredningen
finnas mindre anledning att ändra bestämmelsen om koppleri i 7 §. Denna
syftar nämligen inte bara till att skydda unga mot att bli sexuellt unyttjade
utan också till att underlätta ingripande mot sutenörer och andra som
förleder unga till prostitution.

Beträffande reglerna i brottsbalken om påföljder för unga lagöverträdare
framhåller utredningen, att de är flexibla och grundar sig främst på
kriminalpolitiska överväganden. Uppfattningen om en genomsnittlig mognad
och utveckling hos ungdomen inverkar bara i andra hand. Utredningen
anser det därför naturligt att en sänkning av myndighetsåldern inte skall
påverka ifrågavarande åldersgränser. Detsamma gäller reglerna i lagen om
behandling i fångvårdsanstalt. De särskilda regler om handläggning av
brottmål som finns i 1964 års lag om unga lagöverträdare bör däremot anpassas
till en sänkt myndighetsålder.

Utredningen anser det i och för sig önskvärt att myndighetsåldern även
i fortsättningen utgör övre gräns för tillämpningen av barnavårdslagen.
Det är från principiella synpunkter betänkligt att medge ingripande
enligt nämnda lag mot myndiga personer. Emellertid måste man också
inom detta område ta tillbörlig hänsyn till kriminalpolitiska överväganden.

Med utgångspunkt i dessa allmänna uttalanden framhåller utredningen
att ingripande enligt 25 § a barnavårdslagen grundas på vårdnadshavare^
olämplighet som fostrare och inte på misskötsamhet hos den underårige.
Eftersom vårdnaden föreslås skola upphöra när den unge fyller 20 år,
bör samhällsvård, övervakning eller lydnadsföreskrifter, som har beslutats
med stöd av 25 § a, upphöra senast när den unge uppnår nämnda ålder.

I fråga om ingripande enligt 25 § b är läget enligt utredningen däremot
ett annat. Denna föreskrift förutsätter för sin tillämplighet misskötsamhet
från den underåriges sida, exempelvis genom missbruk av rusdrycker eller
narkotika. Särskilt för behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare
i 20-årsåldern anser utredningen att barnavårdsanstalterna erbjuder den
bästa vårdformen. Ungdomsvårdsskoleorganisationen är sålunda mer differentierad
för detta klientel än kriminal- eller nykterhetsvården och har

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

dessutom större resurser. Både från rehabiliteringssynpunkt och av hänsyn
till samhällsskyddet synes det därför vara värdefullt att barnavårdsnämnden
även efter en sänkning av myndighetsåldern kan ingripa enligt 25 § b
barnavårdslagen mot den som har fyllt 20 år. Utredningen föreslår därför
att åldersgränsen i nämnda lagrum och därtill anknutna bestämmelser får
stå kvar oförändrad. Eftersom barnavårdslagen utgår från att åtgärder
enligt lagen kan komma i fråga bara mot underåriga, dvs. omyndiga, kräver
förslaget emellertid ett flertal redaktionella jämkningar i andra paragrafer.

Med den ståndpunkt utredningen intagit i fråga om åldersgränsen
i 25 § b barnavårdslagen bör 21-årsgränsen i 12 § lagen om verkställighet
av bötesstraff lämnas orubbad. Detsamma gäller lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet.

Vad angår lagstiftningen på utbildningsområdet föreslår utredningen
att åldersgränsen i 51 § skollagen om inspektion av vissa skolor
m. m. sänks till 20 år vid en motsvarande sänkning av myndighetsåldern. Utredningen
erinrar om att den förlängda skolplikt, som gäller enligt lagen angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, beror på dessa elevers
försenade mognad och angelägenheten av att ge dem så god yrkesutbildning
som möjligt. Med hänsyn härtill bör 21-årsgränsen i nämnda
lag stå kvar. En sänkning av åldersgränsen skulle f. ö. antagligen bara
leda till att den möjlighet som nu finns att ytterligare förlänga skolplikten
utnyttjades i ökad utsträckning. I fråga om reglerna för studiehjälp, som
nu är olika beroende på om studierna har påbörjats före eller efter 21 års
ålder, anser utredningen en anpassning till en sänkt myndighetsålder vara
naturlig. Om centrala studiehjälpsndmndens förslag om en strikt åldersgräns
genomförs, bör också denna gräns sammanfalla med myndighetsåldern.

De 21-årsgränser, som finns itrafik lagstiftning en, har tillkommit
främst med hänsyn till kravet på trafiksäkerhet. På grund härav och
då hithörande frågor f. n. är föremål för undersökning föreslår utredningen
ingen ändring i bestämmelserna.

Under hänvisning till uttalanden vid tillkomsten av rusdrycksf örsäljningsförordningen
förordar utredningen att nuvarande samordning
mellan förordningens minimiålder för inköp av rusdrycker och
myndighetsåldern får bestå.

I fråga om övriga bestämmelser av betydelse i förevarande sammanhang
erinrar utredningen om att åldersgränsen 21 år i 3 § medborgarskapslagen
bestämts främst för att förebygga dubbelt medborgarskap. Detta
skäl äger alltjämt giltighet. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen
får stå kvar oförändrad.

Utredningen förordar att föreskrifterna i rättegångsbalken och lagen om

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

nykterhetsvård angående tillträde till offentlig förhandling anpassas till en
sänkt myndighetsålder.

Förbudet för den som är under 21 år att inneha springstilett eller springkniv
torde enligt utredningen lika litet som ett totalförbud kunna betraktas
som något större intrång i ett mera beaktansvärt intresse. Med hänsyn
härtill kan väl anses att en sänkning av myndighetsåldern till 20 år inte
nödvändigtvis behöver medföra att åldersgränsen här sänks på motsvarande
sätt. Utredningen anser dock att det inte föreligger särskilda skäl att avstå
från en sådan sänkning och föreslår därför att den genomförs.

Eftersom inträdet av full myndighet bör omfatta även frihet för individen
att själv ta ståndpunkt i religiösa angelägenheter bör religionsfrihetslagens
åldersgräns för rätt att träda i kloster anpassas till en sänkt myndighetsålder.

Remissyttrandena

Myndighetsåldern

Förslaget om sänkning av myndighetsåldern till 20 år tillstyrks eller
godtas av bl. a. Svea hovrätt, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, Lunds domkapitel,
centrala studiehjälpsnämnden, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings
och Hallands län, Stockholms stads överförmyndarnämnd, familjerättskommittén,
Svenska sparbanksföreningen, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges överförmyndare, Fredrika-Bremer-förbundet
och en minoritet inom socialstyrelsen. Många av dessa remissinstanser förutsätter
att myndighetsåldern sänks också i övriga nordiska länder.

I några yttranden framförs tanken på en längre gående sänkning av myndighetsåldern
än utredningen har föreslagit. Centerns, Folkpartiets och
Högerns ungdomsförbund förordar sålunda att myndighetsåldern bestäms
till 18 år. Även Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att en
sänkning av myndighetsåldern under 20 år bör övervägas. Förbundet erinrar
om att det i sitt allmänna handlingsprogram kräver bl. a. att myndighetsåldern
sänks till 18 år.

Utredningens förslag avstyrks av socialstyrelsen (majoriteten), medicinalstyrelsen,
Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Sveriges advokatsamfund.

Några remissinstanser, nämligen skolöverstyrelsen, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Målsmännens riksförbund och Sveriges elevers centralorganisation,
tar inte bestämd ställning till förslaget.

Flera av de remissinstanser som förklarar sig kunna godta utredningens
förslag utvecklar inte närmare skälen för denna ståndpunkt. Vissa,
däribland länsstyrelsen i Uppsala län, Stockholms stads överförmyndar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

nämnd och Svenska sparbanksföreningen, ansluter sig uttryckligen till
utredningens allmänna motivering. Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar
sig i likhet med utredningen anse ett i förhållande till gällande
rätt tidigare inträde av fullständig civilrättslig handlingsförmåga väl motiverat.
Samhällsutvecklingen har medfört en alltmer självständig ställning
för ungdomen. De ungas ekonomiska köpkraft har påtagligt förstärkts.
Deras förtrogenhet med och intresse för ekonomiska problem är i växande.
På grund härav synes den befarade negativa verkan av en sänkt myndighetsålder
för den underåriges ställning i ekonomiskt avseende inte böra
tillmätas avgörande betydelse. Antydda verkan utgör emellertid ett skäl
att stanna för en måttlig sänkning av myndighetsåldern. Den av utredningen
föreslagna sänkningen till 20 år finner länsstyrelsen lämplig. Socialstyrelsens
minoritet påpekar att de omyndiga redan nu får förvalta sina arbetsinkomster
själva och att bara en mycket begränsad del av ungdomen
liar egendom som förvärvats på annat sätt. Denna ungdom har i regel goda
möjligheter att få råd och hjälp med förvaltningen. Behovet av skydd mot
skuldsättning bedöms som ringa. Det skydd som till äventyrs kan vara
påkallat bör skapas genom att reglerna för ingående av kreditavtal ändras.

Flera remissinstanser uttalar — utan att likväl vilja motsätta sig förslaget
— viss tveksamhet rörande lämpligheten och behovet av den föreslagna
reformen. Svea hovrätt säger sig finna de av utredningen anförda
skälen för en sänkning av myndighetsåldern i och för sig beaktansvärda.
Hovrätten fäster sig särskilt vid att de ungas biologiska mognad inträder
tidigare än förut och att samhällsutvecklingen har medfört att ungdomen
numera i allmänhet har större insikter i sociala, politiska och ekonomiska
frågor. En sänkning av myndighetsåldern skulle främst få betydelse för
de ungas möjligheter att köpa på kredit och ta upp lån. Detta skulle innebära
en viss lättnad i ekonomiskt avseende för dem som ingår äktenskap innan
de bär fyllt 21 år och en förenklad finansiering av studierna för dem som
fortsätter sin yrkesutbildning. En sänkt myndighetsålder medför emellertid
också att de unga tidigare berövas ett ekonomiskt skydd. Hovrätten
ifrågasätter om gällande regler är förknippade med några mera påtagliga
olägenheter och säger sig sammanfattningsvis anse att det knappast föreligger
något trängande behov av att sänka myndighetsåldern. Även Föreningen
Sveriges stadsdomare anför att den föreslagna reformen inte tillhör
de särskilt angelägna. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att de unga
visserligen torde ha större ekonomisk erfarenhet nu än förr men att det
ekonomiska livet numera ställer större krav på den enskildes ekonomiska
omdöme och att lockelserna, särskilt för de unga, att ge sig in på äventyrliga
ekonomiska transaktioner är avsevärt större nu än tidigare. Länsstyrelsen
ställer sig därför något tveksam till förslaget att sänka myndighetsåldern.
Riksåklagaren påpekar att vidgade möjligheter för unga att fritt

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

köpa på kredit och ta upp lån kan medföra risk för att deras brist på ekonomiskt
sinne missbrukas. Detta gäller särskilt inom handeln med begagnade
motorfordon. Riksåklagaren anser inte att de skäl som utrediiingen
har anfört för en sänkning av myndighetsåldern är helt övertygande.
Vad som enligt hans uppfattning främst talar för en sådan reform
är önskemål om samordning med rösträttsåldern. Liknande synpunkter
anförs av länsåklagaren i Skaraborgs län och överåklagaren i Malmö. Den
senare förklarar att de inblickar i ungdomens ekonomiska oförstånd som
åklagare ofta har tillfälle att göra framkallar en inte obetydlig tveksamhet
angående lämpligheten av att sänka myndighetsåldern. Lunds domkapitel
uttalar sig på liknande sätt. Domkapitlet finner det tveksamt om värdet
av reformen utan vidare uppväger olägenheten av att vissa ekonomiska
fördelar, som bl. a. både de statliga och de enskilda försäkringssystemen
knyter till gällande myndighetsålder, skulle avkortas med ett år. Domkapitlet
anser sig dock från de synpunkter domkapitlet har att företräda sakna
anledning att motsätta sig förslaget.

Stockholms stads överförmyndarnämnd tillstyrker att myndighetsåldern
sänks men anser att man i samband därmed bör öka möjligheterna att
anordna ekonomisk tillsyn efter myndighetsdagen genom att ändra reglerna
i 18 kap. 3 § föräldrabalken om förordnande av god man så afl sadant
förordnande kan grundas även på vederbörandes oerfarenhet.

I åtskilliga yttranden betonas vikten av att enhetliga regler om myndighetsåldern
gäller i alla de nordiska länderna, och på flera håll anförs också
att hänsyn bör tas även till förhållandena utanför Norden. Flera remissinstanser,
däribland Svea hovrätt och riksåklagaren, anser det vara
eu förutsättning för att den föreslagna sänkningen av myndighetsåldern
skall kunna godtas att enighet uppnås härom mellan de nordiska länderna.
Enligt Föreningen Sveriges stadsdomare bör någon reform inte genomföras
förrän en bindande nordisk överenskommelse i frågan har träffats. Länsstyrelsen
i Hallands län säger sig trots vissa betänkligheter inte vilja motsätta
sig utredningens förslag, om en sänkning av myndighetsåldern är
nödvändig för att uppnå nordisk rättslikhet. Lunds domkapitel uttalar sig
på liknande sätt och tillägger, att vårt land saknar anledning att gå i spetsen
för en reform, som förefaller föga angelägen och skulle vålla komplikationer
i ett större internationellt sammanhang.

Familjerättskommittén uppehåller sig närmare vid de problem som skulle
uppstå om Sverige ensamt sänkte myndighetsåldern. Enligt 1931 års
konvention och förordning om internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, adoption och förmynderskap skall domicilprincipen tillämpas
beträffande nordiska medborgare med hemvist i Norden. Det får anses
uteslutet att man skulle återgå till nationalitetsprincipen. Om t. ex. Finland
behöll 21-årsregeln, medan Sverige sänkte myndighetsåldern till 20
år, skulle alltså finska 20-åringar med hemvist här behandlas som myndiga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

medan svenska 20-åringar med hemvist i Finland behandlades som omyndiga.
Kommittén anser det inte tilltalande att införa en så brokig ordning
i Norden och påpekar dessutom att det inte är så lätt att avgöra, när hemvist
föreligger i internationellträttslig mening. Kommittén understryker
därför — inte minst med tanke på de livliga förbindelserna mellan Sverige
och Finland — angelägenheten av att myndighetsåldern är lika i de nordiska
länderna. Om bara Sverige sänker myndighetsåldern måste enligt
kommitténs mening 1931 års nordiska konvention och förordning ändras
åtminstone så att motsvarighet införs till 4 kap. 5 § andra stycket i 1904
års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption. Bestämmelsen innehåller att rättshandling, som
företas av den som är omyndig enligt den tillämpliga främmande lagen,
trots detta blir bindande för honom, om han varit behörig att företa rättshandlingen
enligt svensk lag och medkontrahenten var i god tro. Kommittén
påpekar vidare att nationalitetsprincipen är tillämplig beträffande växel
och check enligt 1932 års lagstiftning i dessa ämnen, vilket ytterligare
komplicerar förhållandena de nordiska länderna emellan om Sverige sänker
myndighetsåldern utan att motsvarande ändring sker i övriga nordiska
länder. Även i förhållande till länder utom Norden kommer enligt kommitténs
mening den föreslagna ändringen att medföra beaktansvärda olägenheter.
Kommittén anför härom följande.

Svenska medborgare med hemvist utomlands får finna sig i att efter
uppnådda 20 år alltjämt behandlas som omyndiga i hemvistlandet, om detta
tillämpar domicilprincipen och drar gränsen vid 21 år. För att någon där
skall kunna handla på den underåriges vägnar måste förmynderskap ordnas.
Man frågar sig då hur en rättshandling som en 20-åring företar i hemvistlandet
skall bedömas här i riket. Skall vi behandla den svenska medborgaren
som myndig trots det förmynderskap som ordnats i hemvistlandet?
Frågan torde sannolikt böra besvaras jakande med hänsyn till den
nationalitetsprincip som ligger till grund för 4 kap. i 1904 års lag. Härav
följer emellertid, att konflikter kan uppkomma mellan förmyndarens och
hans myndlings dispositioner liksom oklarhet om sådana dispositioners
verkan i ena eller andra landet. Ännu mer komplicerad kan situationen
bli om myndlingen eller förmyndaren företar rättshandling i ett tredje
land. I fråga om utländsk medborgare med hemvist här i Sverige som enligt
sin nationella lag blir myndig först vid 21 år skulle frågan om giltigheten
av rättshandlingar som han företagit efter fyllda 20 år bli beroende
av tredje mans goda eller onda tro enligt 4 kap. 5 § andra stycket i 1904
års lag. En sådan ordning kan tänkas bli besvärande.

Som skäl för att myndighetsåldern bör sänkas till 18 år framhåller
Högerns ungdomsförbund särskilt att de unga blir ekonomiskt oberoende
av föräldrarna tidigare nu än förr och att allt flera bildar familj
före 21 års ålder. Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund anför att det
med hänsyn till den samhällsinformation som skolan och massmedia ger är

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

motiverat att tala om en tidigare social mognad hos ungdomen nu än förr.
Folkpartiets ungdomsförbund anser att det bör vara en självklar utgångspunkt
vid varje diskussion om sänkning av myndighetsåldern att denna
bör sättas så lågt som möjligt.

Betydelsen för den enskilde av gemensam myndighetsålder inom Norden
och Europa i övrigt har enligt Högerns ungdomsförbund överbetonats av
utredningen. Det antal personer som kan komma att beröras av olikheter
i myndighetsåldern måste enligt förbundet vara försvinnande litet. Om den
som är myndig enligt svenska regler behandlas som omyndig utomlands,
innebär detta bara att han får finna sig i samma behandling som sina jämnåriga
i det land där han vistas. Så torde vara förhållandet även i andra sammanhang
när det gäller utlänningar. Vid ett svenskt ställningstagande kan
man enligt förbundets mening i huvudsak bortse från förhållandena i andra
länder. Den nordiska rättslikheten synes visserligen i och för sig önskvärd
men långtifrån nödvändig. Förbundet påpekar också att man i Finland
och Island länge har haft delvis annan myndighetsålder än i det övriga
Norden genom de regler som gäller där om att underårig blir myndig
när han ingår äktenskap. Även Centerns och Folkpartiets ungdomsförbund
anser att hänsyn till de andra nordiska länderna inte bör hindra Sverige
från att sänka myndighetsåldern till 18 år.

Enligt Folkpartiets ungdomsförbund bör ett självständigt svenskt handlande
kunna påskynda åtgärder i samma riktning i övriga nordiska länder.
Vad beträffar förhållandet till utomnordiska länder anför Centerns ungdomsförbund
att det är den omständigheten att en avvikelse över huvud
taget föreligger som skapar olägenheter, medan avvikelsens storlek har
mindre betydelse. Hänsynen till internationella förhållanden bör därför inte
hindra att myndighetsåldern sänks till 18 år i stället för till 20 år. Förbundet
påpekar också att denna myndighetsålder tillämpas i de östeuropeiska
länderna och att våra förbindelser med dessa länder ökar.

Enligt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund bör visserligen värdet
av det skydd som tillkommer den omyndige i vissa situationer inte underskattas.
Det är dock enligt förbundets mening inte befogat att sträcka
detta skydd längre än till 20 år. Snarare torde det vara möjligt att överväga
ytterligare sänkning.

De remissinstanser som avstyrker utredningens förslag betonar
alla vikten av internationell enhetlighet i fråga om myndighetsåldern.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anför att den nordiska rättslikheten
på området är angelägen men att man inte kan begränsa frågan
till Norden. En vidare internationell rättslikhet är i dagens läge av allt större
vikt med hänsyn till den ökande rörlighet på arbetsmarknaden som är en
följd av bl. a. olika integrationssträvanden länderna emellan. Liknande synpunkter
anförs av Svenska bankföreningen. Socialstyrelsens majoritet fin -

54 Kungl. Majrts proposition nr 25 år 1969

ner det önskvärt att myndighetsåldern så långt möjligt är densamma i de
västeuropeiska länderna.

Socialstyrelsen (majoriteten) påpekar vidare att den svenska rättsordningen
i avsevärd utsträckning har inrättat sig efter nu gällande myndighetsålder.
För att en så relativt sett obetydlig ändring som den föreslagna
skall genomföras torde därför böra fordras att avsevärda nackdelar är förenade
med gällande regler. Så synes emellertid inte vara fallet. Tvärtom
talar flera skäl mot en sänkning. Bl. a. nämns de ungas behov av skydd mot
skuldsättning och mot risken att av oförstånd förslösa i första hand egendom
som har förvärvats på annat sätt än genom eget arbete. Enligt styrelsens
mening bör 21-årsåldern behållas inom flera angränsande rättsområden,
vilket också talar mot en sänkning av myndighetsåldern.

Även Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund
ifrågasätter om gällande ordning är förenad med några större olägenheter.
Enligt bankföreningen torde skyldigheten för omyndig att inhämta
förmyndarens tillstånd vid upptagande av lån i praktiken knappast uppfattas
som allvarligt besvärande. Inte sällan är f. ö. förmyndaren inkopplad
på låneärendet även av annan anledning, nämligen som borgensman. Föreningen
anför vidare att både fördelarna och riskerna med en sänkning av
mydighetsåldern skulle bli ganska obetydliga om sänkningen inskränktes
till ett år. Enligt riksförbundet bör visserligen risken för onödig skuldsättning
eller förslösande av tillgångar inte överdrivas. Förbundet har dock
inte blivit övertygat om att skyddet häremot bör upphöra vid 20 års ålder.
Mot den större förtrogenhet med ekonomiska problem och kanske tidigare
allmänna mognad som dagens ungdom besitter kan ställas det ökade tryck
på ungdomen som de friare kreditmöjligheterna och frestelserna på konsumtions-
och kapitalvarumarknaderna skapar. Från försäkringsområdet
erinrar förbundet om att många unga själva är ägare till kapitalförsäkringar
som oftast har bekostats av föräldrarna och som barnen vid myndig
ålder kan förfoga över genom bl. a. belåning och återköp. Riskerna för
obetänksamt spolierande av försäkringsskydd och sparande ökar om myndighetsåldern
sänks.

Medicinalstyrelsen hänvisar till ett yttrande av styrelsens vetenskapliga
råd i barnpsykiatri, professorn Sven Ahnsjö. Denne instämmer med utredningen
i att den biologiska mognaden inträder tidigare nu än förr, medan
det är mera tveksamt hur det förhåller sig med den sociala mognaden och
i vilken mån en tidigare biologisk och social mognad även medför ökad insikt
i ekonomiska ting. Enligt Ahnsjö skulle en jämförande undersökning
av 20- och 21-åringar sannolikt inte visa så avgörande skillnader mellan
dessa åldersgrupper att därav kunde dras slutsatser av praktisk betydelse
i detta sammanhang. Skillnaderna mellan olika individer inom åldersgrupperna
är av allt att döma av helt annan storleksordning. Ahnsjö anser inte
att utredningen har framfört tillräckligt bärande skäl för en sänkning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

myndighetsåldern. Styrelsen säger sig för egen del inte heller kunna finna
att en sänkning av myndighetsåldern f. n. är påkallad.

Sveriges advokatsamfund åberopar den reservation som ledamoten Lindahl
har avgett mot utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som inte tar bestämd ståndpunkt
till utredningens förslag framhåller Föreningen Sveriges häradshövdingar
att myndighetsåldern med hänsyn till det ekonomiska skyddet för både
de unga själva och tredje man måste bero av den mognad som de unga
i allmänhet på objektiva skäl kan antas besitta vid viss ålder. Föreningen
beklagar att någon på fakta grundad undersökning härav inte har utförts.
Föreningen betonar vikten av internationell enhetlighet och anser
att det under inga omständigheter bör komma i fråga att sänka den svenska
myndighetsåldern utan att motsvarande sänkning samtidigt genomförs i
de andra nordiska länderna.

Enligt Målsmännens riksförbund torde den praktiska erfarenhet i ekonomiska
ting som de unga hinner skaffa sig före 20 års ålder ofta vara begränsad
till ganska snäva områden. Förbundet framhåller att stora grupper
ungdom i framtiden kommer att fortsätta sina studier upp till och över
20-årsåldern. Detta möjliggörs inte bara genom de statliga studiesociala
åtgärderna utan också genom att många hem har fått bättre ekonomiska
resurser och är beredda att under längre tid medverka till barnens fortsatta
utbildning. Det finns alltså en tendens till ett i tiden utsträckt föräldrastöd
i ekonomiska angelägenheter. För den som saknar sådant stöd kan emellertid
en sänkt myndighetsålder vara av värde, t. ex. när det gäller att ta
upp lån. Med hänsyn härtill talar vissa skäl för att myndighetsåldern sätts
lägre än utredningen har föreslagit. Förbundet anser det emellertid också
önskvärt att nuvarande skydd för ungdom under 21 år bibehålls. Förbundet
finner det vidare önskvärt att myndighetsåldern anknyts till rösträttsåldern
men påpekar samtidigt att ett flertal medborgerliga rättigheter och
skyldigheter redan nu inträder före 21 års ålder och att det trots detta inte
har gjorts gällande att myndighetsåldern borde anknytas till dem.

Sveriges elevers centralorganisation betonar behovet av undersökningar
angående ungdomens ekonomiska mognad och framhåller att några sådana
undersökningar inte har redovisats av utredningen.

I ett par yttranden behandlas frågan om underårig som ingår
äktenskap bör bli myndig i samband därmed. Enligt
Lunds domkapitel skulle en sådan regel kunna tänkas som ett alternativ
till en allmän sänkning av myndighetsåldern. Högerns ungdomsförbund
anser att det finns anledning att överväga en regel av detta slag, om sänkningen
av myndighetsåldern stannar vid 20 år. Förbundet påpekar att det
särskilt är de gifta som får olägenheter av att inte själva kunna köpa kapitalvaror.
Enligt Fredrika-Bremer-förbundet bör kvinna som är underårig
men har uppnått den legala äktenskapsåldern bli myndig när hon gifter sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

I sådana fall då någon önskar gifta sig före den legala äktenskapsåldern
bör det i dispensärendet särskilt övervägas, om den underårige lämpligen
bör bli myndig i samband med äktenskapet.

Centrala studiehjälpsnämnden ifrågasätter i sitt yttrande om det inte
finns skäl att slopa kravet på förmyndares samtycke vid uttagande av studiemedel.
Nämnden påpekar att den studerande inom studiemedelssystemet
behandlas som ekonomiskt fristående från sina föräldrar. När
det gäller omyndiga studerande kan föräldrarna emellertid utöva ett faktiskt
inflytande inte bara på valet av studiebana utan också på frågan om
den omyndige över huvud taget skall ägna sig åt högre studier. De kan nämligen
vägra att samtycka till att den omyndige ansöker om studiemedel eller
förklara att de samtycker bara under förutsättning att han bedriver sådana
studier som de önskar. Enligt nämndens erfarenhet har sådana fall förekommit.
Nämnden har emellertid den principiella inställningen att avgörandet
i frågor om fortsatta studier och om val av studiebana bör tillkomma
den studerande ensam. När det är fråga om studier för vilka studiemedel
kan utgå är den studerande regelmässigt minst 18 år gammal. Vid denna
ålder har en omyndig enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken rätt att utan föräldrarnas
samtycke ingå avtal om tjänst eller annat arbete. Det förefaller rimligt
att ge de omyndiga motsvarande rätt i fråga om studiemedelsberättigande
studier. I fråga om studiehjälpssystemet är läget annorlunda genom
att alla omyndiga studerande där anses tillhöra föräldrarnas ekonomiska
hushållning. I enlighet härmed är studiehjälpsförmånerna i dessa fall att
anse som ett bidrag till föräldrarna och utgör ett led i familjepolitiken. En
stor del av förmånerna är inkomstprövade eller behovsprövade mot föräldrarnas
ekonomi. Förmånerna är sålunda avvägda med hänsyn till det stöd
som den studerande kan beräknas få från sina föräldrar. Under sådana
förhållanden går det enligt nämndens mening knappast att låta den omyndige
ensam avgöra frågan om fortsatta studier och dessas inriktning. Även
Högerns ungdomsförbund anser att kravet på förmyndarens samtycke för
uttagande av studiemedel bör slopas.

Andra 21 -årsgränser

I yttrandena över utredningens andra promemoria uttalar många remissinstanser
sin anslutning till utredningens allmänna ståndpunkt
att en sänkning av myndighetsåldern till 20 år i regel bör medföra motsvarande
sänkning av andra 21-årsgränser. Enligt rikspolisstyrelsen talar utom
grundsynen på ungdomens allmänna mognad även praktiska skäl för en
sådan ordning. Det måste anses eftersträvansvärt att i största möjliga utsträckning
undvika en uppspaltning på flera olika åldersgränser inom
skilda delar av lagstiftningen. Föreningen Sveriges häradshövdingar och
stadsdomare påpekar att den enskilde medborgaren torde uppfatta rättshandlingsförmågan
som grunden för inträde av både rättigheter och skyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

digheter på skilda områden. För den enkelhet och enhetlighet som är av
vikt för lagens tillämpning och efterlevnad bör det eftersträvas att samma
åldersgräns gäller för rättsverkningar i olika hänseenden. Föreningen anser
därför att de åldersgränser som f. n. anknyter till myndighetsåldern
inte utan mycket tungt vägande skäl bör skiljas därifrån om myndighetsåldern
sänks. Socialstyrelsen (majoriteten) säger sig anse att bara speciellt
starka skäl bör kunna föranleda att 2l-årsgränsen behålls. En minoritet
påpekar emellertid att ett skäl för att behålla en 21-årsgräns kan vara att
andra hänsyn än myndighetsåldern har varit avgörande vid bestämmelsens
tillkomst. Ett annat skäl kan vara att en sänkning kan befaras leda till konsekvenser
som inte är önskvärda. I så fall bör gällande åldersgräns behållas
även om den ursprungligen har varit knuten till myndighetsåldern. Också
andra remissinstanser, exempelvis Svea hovrätt och länsstyrelsen i Uppsala
län, understryker att en automatisk anpassning till myndighetsåldern
inte bör ske i sådana fall där åldersgränsen har bestämts efter andra grunder
än som är avgörande i fråga om myndighetsåldern.

Några av de remissinstanser som är kritiska mot tanken att sänka myndighetsåldern
framhåller i sina yttranden över utredningens andra promemoria
att de där framlagda förslagen ger stöd åt deras inställning. Svenska
bankföreningen anser att de vittgående konsekvenser som en sådan
ändring rimligen måste få i många skiftande och för samhällslivet högst
betydelsefulla sammanhang ökar betänkligheterna mot reformen. Svenska
försäkringsbolags riksförbund uttalar sig på liknande sätt och påpekar att
det på vissa områden skulle komma att finnas dubbla och mycket närliggande
»myndighetsgränser», vilket måste vara ägnat att skapa oreda och
förvirring hos allmänheten och i den praktiska tillämpningen. På andra områden
synes önskemålet om enhetlighet utgöra det enda eller åtminstone
det huvudsakliga motivet för en ändring, medan sakskälen inte har tagits
upp till närmare granskning. Lunds domkapitel anser att utredningens andra
promemoria ganska väl illustrerar de svårigheter som uppstår när det gäller
att bedöma konsekvenserna av en sänkning av myndighetsåldern. När i
vissa fall särskilda skäl anses tala för en högre åldersgräns än 20 år kommer
bibehållandet av just 21-årsgränsen att te sig något nyckfullt. Samma skäl
kunde i vissa fall lika väl tala för en ännu högre åldersgräns. Som ett allmänt
omdöme om förslaget uttalar domkapitlet att det är svårt att undgå
intrycket att utredningen i stor utsträckning har förordat sänkning av åldersgränser
i sådana fall då detta innebär ökad frihet och större rättigheter
för den unge men tvekat inför sänkningar som skulle innebära krav på
ökat ansvar för handlandet.

Utredningens förslag till ändring i de familjerättsliga reglerna
om vårdnaden, samtycke till adoption, hävande av adoptivförhållande, barnavårdsmannauppdrag,
rätt att göra testamente och samtycke till äktenskap
godtas av samtliga remissinstanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Förslaget att sänka åldersgränsen i 5 § lagen om avbrytande av havandeskap
har inte heller mött några invändningar. Svea hovrätt anför emellertid
att vissa skäl i och för sig talar för en längre gående sänkning av
åldersgränsen, nämligen till 18 år. Ett skäl är att kvinnorna nu ofta frigör
sig från föräldrahemmet långt före myndighetsåldern. Vidare är abort
en högst privat och personlig angelägenhet. Det kan därför anses rimligt
att en kvinna som har fyllt 18 år själv får besluta i frågan utan inblandning
av vårdnadshavaren. Skydd mot förhastade ställningstaganden finns
i lagens regler om läkarutlåtande. Ett tredje skäl, som nära anknyter till
det förra, är att en kvinna som har fyllt 18 år kan ha ett berättigat intresse
av att få hemlighålla sin graviditet och en abort för sin vårdnadshavare.
Slutligen bör beaktas att den allmänna synen på hithörande frågor har
ändrats sedan lagen kom till. Det är numera —- förutom kvinnans egen inställning
— medicinska och sociala synpunkter som är vägledande, mindre
vad en vårdnadshavare kan anse. Ju äldre kvinnan är, desto mindre angeläget
synes det vara att höra vårdnadshavarens uppfattning. Det kan därför
ifrågasättas om yttrande från vårdnadshavaren i en sådan fråga bör
inhämtas beträffande kvinna som har fyllt 18 år. Hovrätten förutsätter
att detta problem kommer att beaktas i anslutning till den pågående översynen
av abortlagstiftningen. 1965 års abortkommitté upplyser att kommittén
kommer att behandla frågan om yttrande i abortärenden från bl. a.
kvinnans vårdnadshavare.

Även förslaget till ändring av reglerna om utbetalning av moderskapspenning
har godtagits vid remissbehandlingen. Riksförsäkringsverket upplyser
att möjligheten att betala ut moderskapspenning till annan än modern
tillämpas mycket sällan för mödrar över 20 år.

Utredningens förslag om sänkning av åldersgränsen för underhållsbidrag
ur kvarlåtenskap samt för livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
och militärersättningsförordningen godtas av flertalet remissinstanser.
Svea hovrätt påpekar att en ändring av myndighetsåldern visserligen
inte ökar barnens försörjningsmöjligheter. Det får dock anses naturligt
att gränsen för rätt till understöd anpassas till en sänkt myndighetsålder.
Liknande uttalande görs av socialstyrelsen. Här kan anmärkas att
dåvarande socialstyrelsen i yttrande över utredningens första promemoria
förklarade sig anse att rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap borde
bestå fram till 21 års ålder.

Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget såvitt rör underhållsbidrag
ur kvarlåtenskap under hänvisning till att barnens försörjningsmöjligheter
inte förbättras genom en sänkning av myndighetsåldern. Samma synpunkt
anförs av länsstyrelsen i Uppsala län och Svenska försäkringsbolags
riksförbund, som båda avstyrker förslaget även i fråga om livränta enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen. Riksförbundet
framhåller i detta sammanhang att de föreslagna ändringarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

otvivelaktigt skulle medföra en stark press i sänkande riktning i fråga om
åldersgränser för förmåner av underhålls- och livräntekaraktär även inom
andra områden än dem som direkt berörs av förslagen. På skadeståndsområdet
skulle de exempelvis sannolikt få direkt verkan. Skadeståndslivränta
till efterlevande barn kan enligt dagens domstolspraxis utgå utöver den
ålder (16—18 år) då underhållsbidrag till barn normalt brukar upphöra.
Förutsättningen är att detta anses skäligt med hänsyn till föräldrarnas villkor
och barnets anlag. Domstolarna kan sägas ha visat viss liberalitet vid
denna prövning. Fn absolut tidsgräns har dock i praxis satts vid den tidpunkt
då barnet fyller 21 år, vilket uppenbarligen sammanhänger med
myndighetsålderns inträde. Skulle denna ålder bestämmas till 20 år, kan
det alltså antas att rättstillämpningen även på denna punkt anpassar sig
efter den nya gränsen. De underhållsberättigade skulle därmed gå miste
om ett års underhåll trots att något sakligt motiv för en sådan inskränkning
av rätten till ersättning inte har tillkommit. Det synes riksförbundet
tvivelaktigt om 20-årsgränsen i de ifrågavarande författningarna kan anses
vara en naturlig konsekvens av en sänkt myndighetsålder. Ett ställningstagande
i denna fråga — liksom till frågan vilken utveckling som kan
vara riktig på skilda avtalsområden, inklusive försäkringsområdet, samt
inom skadeståndsrätten —■ skulle kräva undersökningar med direkt sikte
på ungdomens försörjningssituation och behov i olika åldrar i dagens utbildningssamhälle.
I avsaknad av sådana undersökningar avstyrker förbundet
förslagen.

Förslaget att sänka åldersgränserna för livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
och militärersättningsförordningen avstyrks också av försäkringsdomstolen
och riksförsäkringsverket, som båda framhåller att
dessa gränser inte har sådant samband med myndighetsåldern att de bör påverkas
av att denna sänks.

Riksförsäkringsverket avvisar också utredningens tanke att barnlivränta
alltid skulle utgå till 20 års ålder och framhåller att nu gällande gräns
vid 19 år har valts för att åstadkomma överensstämmelse med reglerna
för barnpension inom tillläggspensioneringen. Länsåklagaren i Skaraborgs
län ställer sig däremot positiv till tanken på att avskaffa 19-årsgränsen.
Som skäl anförs att det inte kan anses rimligt att behålla ett prövningsförfarande
för så kort tid som ett år och att den ifrågasatta förenklingen kan
ses som en kompensation för den förkortade ersättningstiden. Drätselkammaren
och barnavårdsnämnden i Varberg uttalar sig på liknande sätt.

Förslaget att 21-årsgränserna i 3 § lagen om erkännande och verkställighet
av vissa utländska domar och beslut angående underhållsbidrag till
barn samt i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring skall stå kvar orubbade har
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Vad härefter beträffar de skatterättsliga bestämmelserna har
den föreslagna ändringen i arvsskatteförordningen i allmänhet godtagits

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

av remissinstanserna. Förslaget avstyrks emellertid av Sveriges advokatsamfund
och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Advokatsamfundet
anför att något samband inte har kunnat spåras mellan den aktuella åldersgränsen
och myndighetsåldern. De nuvarande reglerna om skattefrihet för
barns arvslott har motiverats med att dödsbobeskattningen bör avvägas så
att man i görlig mån tillgodoser barnfamiljernas intressen. Dessa intressen
gör sig — bl. a. med hänsyn till längre skolgång och utbildningstider —
starkare gällande i dag än när reglerna infördes och kolliderar inte med
annat intresse än det staten har att öka sitt skatteuttag. Även riksförbundet
erinrar om de motiv som bär anförts för de gällande reglerna och påpekar
vidare att skattefriheten har utvidgats i olika etapper. Mot denna bakgrund
ter sig utredningens förslag att sänka åldersgränsen överraskande. Förbundet
hänvisar också till att frågan omfattas av kapitalskatteberedningens
uppdrag. Kapitalskatteberedningen framhåller för egen del att anknytningen
till myndighetsåldern som sådan inte är det primära utan att bestämmelsen
har utformats med hänsyn till önskemålet att avväga arvsbeskattningen
på ett lämpligt sätt för barnfamiljer. Förslaget innebär en viss skatteskärpning
för dessa grupper, och för att inte det skydd som lagstiftaren
har velat åstadkomma skall försämras kan det bli aktuellt att höja de skattefria
bottenbeloppen. I och för sig föreligger enligt beredningens mening
inte något hinder mot att den föreslagna ändringen genomförs. Huruvida
den nuvarande gränsdragningen får motsvarande betydelse för beskattningen
i framtiden kan inte överblickas f. n. Det sist sagda gäller även förslaget
till ändring i förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Beredningen påpekar
att åldersgränsen där motiveras med att barn efter uppnådd myndig
ålder själva får förvalta sina tillgångar. För dessa fall kommer förslaget
att innebära en skattelättnad genom att barnen tidigare blir självständiga
skattesubjekt.

Utredningens förslag till sänkning av åldersgränsen i 8 § förmögenhetsskatteförordningen
har inte heller i övrigt mött några invändningar under
remissbehandlingen.

Kapitalskatteberedningen påpekar att övergångsbestämmelser behövs till
de ifrågasatta ändringarna i skattelagstiftningen. De nya bestämmelserna i
arvsskatteförordningen bör bli tillämpliga i fråga om arv efter den som
har avlidit efter dagen för ikraftträdandet. Ändringarna i förmögenhetsskatteförordningen
kan förses med övergångsbestämmelser av sedvanligt
innehåll, innebärande att de nya reglerna skall tillämpas fr. o. m. visst års
taxering jämte eftertaxering för samma eller senare år.

Svenska försäkringsbolags riksförbund tar upp en annan skatterättslig
bestämmelse. Enligt 46 § 2 mom. 3 kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) föreligger rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen bl. a.
för premier för vissa försäkringar som ägs av den skattskyldige, hans make
eller hans omyndiga barn. En sänkning av myndighetsåldern till 20 år skulle,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

om denna bestämmelse inte ändras, automatiskt medföra en inskränkning
av avdragsrätten. Riksförbundet kan — i vart fall i avsaknad av en utredning
om ungdomens försörj ningsfrågor — inte anse en sådan inskränkning
motiverad men vill, om den trots detta genomförs, framhålla att övergångsbestämmelser
synes oundgängliga. Ett försäkringsskydd planeras och
ordnas enligt den vid varje tidpunkt gällande lagstiftningen. En lagstiftning
som skulle rubba förutsättningarna för redan ingångna avtal bör uppenbarligen
inte omfatta dessa utan bara sådana avtal som har slutits efter
lagens ikraftträdande.

Av de remissinstanser som uttalar sig angående de straffrättsliga
bestämmelserna om sedlighetsbrott anser flertalet att 21-årsgränsen i samtliga
tre aktuella paragrafer bör sänkas i samband med en sänkning av myndighetsåldern.
Denna ståndpunkt intar sålunda riksåklagaren, länsåklagarna
i Hallands och Skaraborgs län, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen (majoriteten),
drätselkammaren och barnavårdsnämnden i Varberg, kommittén
för anstaltsbehandling inom kriminalvården, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund samt Svenska kommunförbundet.
I flera av dessa yttranden hänvisas till att de allmänna
överväganden i fråga om ungdomens mognad som har ansetts motivera att
myndighetsåldern sänks också talar för en sänkning av nu ifrågavarande
åldersgränser. Vidare framhålls att den tidigare biologiska mognaden innebär
tidigare mognad även i sexuellt hänseende. Rikspolisstyrelsen erinrar
om att strafflagberedningen i motiven till bestämmelsen om homosexuell
otukt i 6 kap. 4 § brottsbalken framhöll att man i fråga om dem som hade
uppnått myndig ålder hade rätt att räkna med en mera allmän både fysisk
och psykisk mognad med förmåga att självständigt bestämma över sitt
sexuella liv. Vad beträffar 6 kap. 4 § påpekar styrelsen också att grövre fall
av det slag som avses där kan bestraffas som frihetskränkande otukt enligt
6 kap. 2 §. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården hänvisar
i sammanhanget till synpunkter som framfördes i riksdagsdebatten
vid tillkomsten av 6 kap. 4 §, bl. a. om risken för utpressning vid ett för
långt gående straffskydd.

I fråga om 6 kap. 7 § framhålls från åtskilliga håll att önskemålet om
att kunna ingripa mot sutenörer och prostituerade inte är tillräckligt skäl
för att behålla 21-årsgränsen. Riksåklagaren påpekar att då personer mellan
20 och 21 år utnyttjas i sexuellt hänseende detta oftast torde ske vanemässigt
eller i vinningssyfte. I så fall kan paragrafen tillämpas oavsett den
utnyttjades ålder.

Svea hovrätt förordar att åldersgränserna i 6 kap. brottsbalken får bestå
oförändrade. Enligt hovrätten kan det, åtminstone i åtskilliga fall, antas
att en 20-åring som ger sig in i ett homosexuellt förhållande saknar den
mognad som man genomsnittligt vill tillerkänna dagens 20-åring och därför
i sin psykiska utveckling befinner sig under vuxen ålder. Skyddet mot ho -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

mosexuell otukt och förförelse behövs då alltjämt. Beträffande 6 kap. 7 §
hänvisar hovrätten också till intresset av att underlätta ingripanden mot
sutenörer och prostituerade. Även överåklagaren i Malmö samt drätselkammaren
och barnavårdsnämnden i Jönköping anser att 21-årsgränserna i
6 kap. brottsbalken bör stå kvar.

En minoritet inom socialstyrelsen förordar att 21-årsgränserna i 4 och
8 §§ sänks men att 7 § lämnas oförändrad. Det finns ingen anledning för
samhället att genom en lagändring försvåra ingripanden mot sutenörer
och andra som förleder unga till prostitution. Även Högerns ungdomsförbund
anser det lämpligt och följdriktigt att sänka åldersgränserna i 4 och
8 §§, medan det föreligger mindre skäl att ändra 7 §. Länsstyrelsen i Jönköpings
län förordar att 21-årsgränsen i 7 § får stå kvar. Vad beträffar
4 och 8 §§ ifrågasätter länsstyrelsen om det över huvud taget finns anledning
att gå över 18 år och ha olika åldersgränser i fråga om heterosexuella
och homosexuella förbindelser. Möjligen kan detta vara befogat i 4 §, som
bl. a. skyddar elever i ungdomsanstalter, eftersom omhändertagande med
stöd av barnavårdslagen enligt förslaget skall kunna ske upp till 21 års
ålder. Länsstyrelsen kan därför ansluta sig till tanken att bibehålla 21-årsgränsen
i 4 §. I 8 § bör däremot gränsen inte sättas högre än 20 år och
åtskilligt talar för att man bör ha en enhetlig gräns vid 18 år. Länsstyrelsen
i Uppsala län förordar sänkning av åldersgränserna i 7 och 8 §§ till
20 år men anser på liknande skäl som länsstyrelsen i Jönköpings län att
21-årsgränsen i 4 § bör stå kvar.

Utredningens ståndpunkt att en sänkning av myndighetsåldern inte bör
påverka åldersgränserna inom kriminalvården biträds eller lämnas utan
erinran av det stora flertalet remissinstanser. Bl. a. riksåklagaren framhåller
att 21-årsgränserna här tydligen kommit till under inflytande av
den civilrättsliga myndighetsåldern men att de dock främst grundar sig
på rent kriminalpolitiska överväganden. Svea hovrätt påpekar att det visserligen
kan synas logiskt att i samband med en sänkning av myndighetsåldern,
som främst motiveras med den tidigare mognaden hos dagens ungdom,
göra samma sänkning i de nu aktuella bestämmelserna. Hovrätten
anser dock inte att det på grundval av nu föreliggande utredningsmaterial
finns skäl för en sänkning av åldersgränserna. Liknande synpunkter anförs
av rikspolisstyrelsen. Hovrätten framhåller vidare att erfarenheten visar
att en 20-årig lagöverträdare ofta är försenad i sin utveckling och att detta
har medverkat till hans brottslighet. En sådan 20-åring bör trots att han
har uppnått den föreslagna civilrättsliga myndighetsåldern därför betraktas
som icke vuxen. Socialstyrelsens minoritet anser att det skulle vara
olyckligt om det differentierade påföljdssystem som står till buds för unga
lagöverträdare inte skulle kunna användas i fråga om 20-åringar och om
det skulle bli möjligt att behandla dem strängare än nu under intagning
i fångvårdsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Folkpartiets ungdomsförbund anser inte att övertygande skäl har anförts
mot en sänkning av de aktuella åldersgränserna. Reglerna om påföljder
för unga lagöverträdare stämmer emellertid avsevärt bättre överens med
förbundets inställning i kriminalpolitiska frågor än de regler som gäller
för vuxna. Med hänsyn härtill ser förbundet ingen anledning att förorda
någon annan lösning än utredningen.

Kommittén för ansialtsbehandling inom kriminalvården förordar att 21-årsgränsen i 26 kap. 4 § och 29 kap. 1 § brottsbalken anpassas till myndighetsåldern.
Kommittén säger sig vara ense med utredningen om att en sänkning
av myndighetsåldern inte bör påverka de åldersgränser som gäller
inom kriminalvården i den mån dessa betingas av kriminalpolitiska skäl.
Syftet med brottsbalkens påfölj dsregler är att den unge skall ådömas den
för honom lämpligaste påföljden. De kriminalpolitiska överväganden som
ligger till grund för bestämmelserna synes närmast vara att den unge lagöverträdare
som ännu kan tillgodogöra sig utbildning och uppfostran skall
få möjlighet till det. I fråga om dem som döms till ungdomsfängelse har
man velat ge vissa garantier för att tiden för omhändertagandet inte blir
så kort att syftet med behandlingen förfelas. Det ansågs svårt att fastställa
någon viss åldersgräns från kriminalpolitisk synpunkt, och det tedde sig
då naturligt att välja 21 år, dvs. den civila myndighetsåldern. Principen
att inte utan särskilda skäl frångå den betydelsefulla gränslinje som myndighetsålderns
inträde utgör för de flesta medborgare tillgodosågs samtidigt
som de kriminalpolitiska synpunkterna beaktades. Om man sänker den
civilrättsliga myndighetsåldern till 20 år, inställer sig frågan om de kriminalpolitiska
skälen är tillräckligt starka för att motivera att 21-årsgränsen
bibehålls i nu aktuella lagrum. Möjligheten att döma till ungdomsfängelse
upp till 23 års ålder, om sådan påföljd finnes »uppenbart lämpligare»
än annan påföljd, bör enligt kommitténs åsikt stå kvar. En sänkning av
21-årsgränsen till 20 år skulle innebära den förändringen i jämförelse med
nuvarande förhållanden att domstolarna även beträffande 20-åringar fick
pröva lämpligheten av ungdomsfängelse på samma sätt som de f. n. gör
för 21- och 22-åringar. Redan nu torde domstolarna anse att starka skäl
bör föreligga för att de skall döma en 20-åring till ungdomsfängelse. En
sänkning av åldersgränsen kan därför knappast få någon större verkan.
Yad beträffar 21-årsgränsen i lagstiftningen om behandling i fångA''årdsanstalt
avstår kommittén från att ta ställning under hänvisning till att
den kommer att behandla frågan ingående vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag.

Socialstgrelsen (majoriteten) anser att samtliga åldersgränser inom kriminalvården
bör anpassas till en sänkt myndighetsålder. En sådan anpassning
kan inte anses innebära tillräckliga nackdelar för att motivera undantag
från huvudprincipen att andra 21-årsgränser i möjligaste mån bör följa
myndighetsåldern. Påföljden ungdomsfängelse har inte så uppenbara för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

delar framför vanligt fängelse när det gäller 20-åringar att man bör ha kvar
dess företrädesställning. Det blir f. ö. alltjämt möjligt att döma till ungdomsfängelse
när denna påföljd anses lämpligast. Styrelsens ståndpunkt
delas av bl. a. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare samt
Sveriges advokatsamfund. De framhåller att även de nu aktuella åldersgränserna
har bestämts efter en bedömning av ungdomens mognad på
liknande sätt som i fråga om den civilrättsliga myndighetsåldern, och de
anser inte att utredningen har anfört tillräckliga skäl för sin ståndpunkt.

Även länsåklagaren i Hallands län och Lunds domkapitel ställer sig tveksamma
till utredningens förslag. Domkapitlet hävdar att de äldsta intagna
utgör en allvarlig belastning på ungdomsfängelserna med hänsyn till det
inflytande som de kan utöva där på grund av sin ålder och erfarenhet. En
sänkning av åldersgränsen skulle säkerligen underlätta arbetet bland ungdomen
i de lägre åldersgrupperna.

Utredningens förslag till sänkning av 21-årsgränsen i lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare har godtagits av samtliga remissinstanser
utom rikspolisstyrelsen. Styrelsen finner det visserligen klart att
hörande av vårdnadshavare inte kan komma i fråga beträffande tilltalad
som uppnått myndig ålder. Föreskrifterna i 9—It §§ i lagen angående
hörande av personundersökare, nämndens sammansättning och offentlig
försvarare torde emellertid främst syfta till att ge domstolen bättre möjligheter
att välja den mest ändamålsenliga påföljden inom det rikt differentierade
system som står till buds beträffande unga lagöverträdare. Även
bestämmelserna om handläggningen i 8 och 12 §§ har kriminalpolitiskt
motiv. Med hänsyn härtill bör åldersgränserna stämma överens med dem
som gäller enligt lagstiftningen om brottspåföljder. Detta innebär att 21-årsgränserna i 8 §, i 9 § såvitt gäller hörande av personundersökare samt
i 11 och 12 §§ bör stå kvar om utredningens förslag i fråga om de straffrättsliga
åldersgränserna följs. Om förslaget rörande barnavårdslagstiftningen
godtas bör även 21-årsgränsen i 10 § behållas.

Vad gäller barnavårdslagstiftningen har några invändningar
inte riktats mot utredningens förslag i de delar där det innebär anpassning
till en sänkt myndighetsålder. Däremot har förslaget att 21-årsåldern skall
behållas som övre gräns för ingripande enligt 25 § b barnavårdslagen fått
ett blandat mottagande. Till dem som tillstyrker eller godtar utredningens
förslag hör Svea hovrätt, riksåklagaren, socialstyrelsens minoritet, de tre
hörda länsstyrelserna, kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården
och Målsmännens riksförbund.

Riksåklagaren påpekar att 21-årsgränsen i 25 § b barnavårdslagen grundas
på liknande överväganden som den straffrättsliga 21-årsgränsen. En
sänkning skulle enligt hans mening allvarligt begränsa möjligheterna att
bereda lämplig vård åt exempelvis alkohol- och narkotikamissbrukare i
20-årsåldern. Socialstyrelsens minoritet anför liknande synpunkter och på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969 65

pekar att även möjligheterna att ingripa mot prostituerade 20-åringar skulle
minska. Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården anser det
betydelsefullt att ungdomsvårdsskolorna även i fortsättningen skall kunna
ta hand om alkohol- och narkotikamissbrukare i 20-årsåldern. Härigenom
undgår detta unga klientel att stämplas som kriminellt. Länsstyrelsen i
Hallands län finner det visserligen principiellt önskvärt att barnavårdslagens
åldersgränser stämmer överens med myndighetsåldern. Frågan sammanhänger
emellertid med frågan om motsvarande åldersgräns i bestämmelserna
om behandlingen av unga lagöverträdare. Länsstyrelsen, som inte har funnit
anledning till erinran mot att sistnämnda åldersgräns lämnas orubbad, vill
inte motsätta sig att kriminalpolitiska överväganden får bli avgörande
även när det gäller barnavårdslagen. Eftersom frågan rör en ganska begränsad
kategori av 20-åringar bör de principiella invändningarna få vika
för vårdsynpunkterna. Länsstyrelsen erinrar om att även enligt nuvarande
bestämmelser samhällsvård kan fortgå efter 21 års ålder. Det är visserligen
olägligt att vederbörande 20-åring berövas det stöd av sina vårdnadshavare
som han kan ha. Detta bör dock inte i och för sig vara tillräckligt
skäl att sänka åldersgränsen. Det bör emellertid enligt länsstyrelsens mening
övervägas att införa regler om att barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande
av den som är myndig alltid skall underställas länsstyrelsen.

Svea hovrätt vitsordar utredningens påstående att alkohol- och narkotikamissbrukare
i 20-årsåldern kan beredas bättre vård inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
än genom kriminal- och nykterhetsvården. Detta kan
emellertid sägas också om dem som har fyllt 21 år. Det rör sig ju ofta om
unga med försenad mognad. Enligt hovrätten bör man i lämpligt sammanhang
överväga att — med bibehållande av myndighetsåldern som principiell
gränslinje — försöka genom särskild lagstiftning skapa andra möjligheter till
återanpassning för alkohol- och narkotikamissbrukande ungdom som har
uppnått myndig ålder.

Rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen (majoriteten), drätselkamrarna och
barnavårdsnämnderna i Falkenberg och Varberg, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet,
Högerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund anser att åldersgränsen för ingripande enligt 25 § b barnavårdslagen
bör anpassas till en sänkt myndighetsålder. Som skäl för
denna ståndpunkt åberopas att det framstår som principiellt olämpligt
att ingripande enligt barnavårdslagen skall kunna ske mot den som är
myndig. Denna invändning väger över de skäl som utredningen har åberopat
som grund för att nuvarande åldersgräns bör bibehållas. Rikspolisstyrelsen
påpekar att antalet personer över 20 år som tas in i ungdomsvårdsskola
är mycket litet. År 1967 uppgick det till 28, vilket bör sättas i relation
till en total årlig intagning av ungefär 1 000 personer. De intagna 20-åringarna är nästan uteslutande alkohol- eller narkotikamissbrukare och
3—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

har bara sekundärt kriminell belastning. Med utgångspunkt från dessa
uppgifter är styrelsen inte övertygad om att det kriminalpolitiska behovet
av att behålla denna vårdform för 20-åringar är så stort som utredningen
synes ha förutsatt. Styrelsen menar att klientelet utan risk för påtaglig
försämring av behandlingsresultatet kan beredas vård i andra former, främst
nykterhetsvård. Även Svenska kommunförbundet anför att tillfredsställande
vård för 20-åringar bör kunna anordnas inom nykterhetsvårdens ram. Förbundet
påpekar vidare att narkotikamissbruk är vanligt och ett allvarligt
problem även i åldersgrupperna närmast över 21-årsgränsen. De båda barnavårdsnämnderna
framhåller bl. a. att samarbetet med vårdnadshavaren
är av stor vikt för barnavårdsnämndens arbete. Detta talar för att ingripande
inte bör få ske sedan vårdnaden har upphört. De påpekar vidare
att vårdnadshavaren f. n. har rätt och plikt att bevaka den underåriges
intressen. Skall barnavårdsnämnd kunna ingripa även sedan vårdnaden
har upphört förlorar den unge detta stöd, vilket inger betänkligheter från
rättssäkerhetssynpunkt. Om utredningens förslag genomförs, bör barnavårdsnämnd
vara skyldig att alltid underställa länsstyrelsen beslut om omhändertagande
av den som har uppnått myndig ålder.

Länsåklagaren i Hallands län och Lunds domkapitel ställer sig tveksamma
till utredningens förslag. Domkapitlet anser att de äldsta intagna skapar
svårigheter för behandlingen vid ungdomsvårdsskolorna.

Vissa av de remissinstanser som förordar sänkning av åldersgränsen i
25 § b barnavårdslagen anför att motsvarande sänkning bör göras i lagen
om samhällsfarlig asocialitet och lagen om verkställighet av bötesstraff,
medan remissinstanser som ansluter sig till utredningens förslag i fråga
om barnavårdslagen intar motsatt ståndpunkt.

Vad gäller utbildningsområdet har förslaget att sänka åldersgränsen
i 51 § skollagen godtagits av alla remissinstanser utom länsstyrelsen
i Uppsala län, som ifrågasätter om det finns något bärande skäl för
att begränsa inspektionsrätten på föreslaget sätt. Mot utredningens ståndpunkter
i fråga om särskolplikt och studiehjälp har någon invändning inte
gjorts.

De allra flesta remissinstanserna har också godtagit utredningens förslag
rörande trafiklagstiftningen. Riksåklagaren anser det visserligen
tveksamt om 21-årsgränsen bör bibehållas. Han vill dock inte avstyrka
förslaget och hänvisar bl. a. till att den som utövar uppsikt över övningskörning
måste ha körkort sedan minst tre år tillbaka och att körkort för
bil kan erhållas först vid 18 års ålder. Socialstyrelsen och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund förordar däremot att åldersgränserna sänks
till 20 år i samband med motsvarande sänkning av myndighetsåldern. Enligt
styrelsen saknas det anledning att över huvud taget behålla någon 21-årsgräns
i trafiklagstiftningen. Vad man vill ha garantier för när det gäller
övningslärare och innehavare av trafikkort är att de har viss trafikrutin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Detta kan inte anses hänga samman med åldern, utan kravet bör ges uttryck
i lagtexten på annat sätt. Ungdomsförbundet anför liknande synpunkter.

Förslaget att sänka 21-årsgränsen i rusdrycksf örsälj ningsf
örordningen tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan alla remissinstanser.
I flera yttranden betonas härvid vikten av att denna åldersgräns
inte sätts högre än den allmänna myndighetsåldern.

En minoritet inom socialstgrelsen avstyrker den föreslagna sänkningen.
Därvid anförs att vissa grupper av ungdom i mycket stor utsträckning
koncentrerar sitt intresse till att de en viss dag har rätt till inköp och införsel
av rusdrycker. Att även andra rättigheter inträder samma dag har
med all sannolikhet inte någon avgörande betydelse för dem. Samhällets
problem med ungdomsalkoholism har ökat i inte obetydlig omfattning under
senare år. Tidig alkoholdebut kan i många fall utgöra en inkörsport
till narkotikamissbruk. Det råder ett klart samband mellan ungdomsbrottslighet
samt alkohol- och narkotikamissbruk. De unga torde framför allt
komma över alkohol genom att äldre kamrater köper åt dem. Det kan inte
anses önskvärt att underlätta detta genom att sänka inköpsåldern. Även
tänsåklagarna i Hallands och Skaraborgs län ifrågasätter om inte nuvarande
åldersgräns bör bibehållas med hänsyn till det rådande alkoholmissbruket
bland ungdomen.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund erinrar om sin i olika sammanhang
framförda uppfattning att utskänknings- och utminuteringsåldrarna
bör samordnas och fastställas till 18 år.

Vad slutligen angår övriga bestämmelser har utredningens
ställningstagande i fråga om medborgarskapslagstiftningen inte mött någon
kritik under remissbehandlingen. Detsamma gäller reglerna om tillträde
till offentlig förhandling och om rätt att träda i kloster.

Förslaget i fråga om rätt att inneha stiletter m. m. godtas av flertalet remissinstanser.
Socialstgrelsen (majoriteten) tillstyrker förslaget under hänvisning
till att praktiska skäl talar för en anpassning till myndighetsåldern.
En minoritet inom styrelsen hävdar emellertid motsatt uppfattning och
framhåller att förbudet har en kriminalpolitisk aspekt och att det kan vara
av värde att inte försvåra polisens möjligheter att begränsa ungas innehav
av ifrågavarande vapen. Utredningsförslaget avstyrks även av länsåklagaren
i Skaraborgs län.

Riksåklagaren anser det tveksamt om man utan stöd av närmare utredning
bör anknyta åldersgränsen till en sänkt myndighetsålder. Det kan snarare
ifrågasättas att höja gränsen till 25 år så att förbudet omfattar alla de
åldersgrupper som brukar avses när man talar om ungdomsbrottslighet.
Man synes också kunna överväga att helt slopa åldersgränsen och införa
totalförbud mot innehav av springstilett och springkniv. Också länsstyrelsen
i Uppsala län ifrågasätter om inte ett totalförbud bör övervägas med
hänsyn till de ökande våldstendenserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Departementschefen

Myndighetsåldern

Den nuvarande myndighetsåldern, 21 år, har gammal hävd i vårt land
och överensstämmer med vad som sedan länge gäller i en rad andra europeiska
länder. Under senare år har emellertid i olika sammanhang gjorts
gällande att åldersgränsen är onödigt hög. Förmynderskapsutredningen har
föreslagit att myndighetsåldern skall sänkas till 20 år.

Förslaget har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Flera remissinstanser har dock ifrågasatt lämpligheten och behovet
av en sänkning av myndighetsåldern. De politiska ungdomsorganisationerna
vill å andra sidan gå längre än utredningen har föreslagit och förordar en
sänkning till 18 år.

I diskussionen om lämplig myndighetsålder har påpekats att den biologiska
mognaden hos ungdomen numera inträder tidigare än förut. Utredningen
och åtskilliga remissinstanser anser det tveksamt om det förhåller sig på
samma sätt med den sociala mognaden. Jag finner det föga fruktbart att ta
upp denna fråga till närmare diskussion, eftersom det är svårt att ställa upp
några objektivt giltiga kriterier på social mognad. Överväganden av detta
slag synes mig därför inte ägnade att läggas till grund för ett avgörande om
myndighetsåldern skall ändras.

Eu sänkning av myndighetsåldern skulle främst få betydelse i fråga om
behörigheten i ekonomiska angelägenheter. Nu för tiden förvärvar de unga
i allmänhet avsevärda erfarenheter i sådana frågor redan före 21 års ålder.
De som beger sig ut i förvärvslivet kan som regel få anställningar som gör
det möjligt för dem att försörja sig själva. För den växande grupp av unga
som bedriver studier vid högre läroanstalter innebär det för några år sedan
införda studiesociala systemet att de inte har behov av något ekonomiskt bistånd
från föräldrarnas sida för finansieringen av sina studier. Dessa och
andra faktorer leder till att de unga i allmänhet kan frigöra sig från den
ekonomiska gemenskapen med föräldrarna redan innan de blir myndiga.
Många gifter sig och bildar egna hem före 21 års ålder. Hittills har visserligen
krävts tillstånd av länsstyrelsen för att en man som är under 21 år
skall få ingå äktenskap. Sådant tillstånd har dock i praxis så gott som alltid
beviljats när mannen har fyllt 18 år och fått sina föräldrars samtycke till
äktenskapet (se prop. 1968: 136 s. 73), och fr. o. in. den 1 juli 1969 sänks åldersgränsen
till vad som redan nu gäller för kvinna, nämligen 18 år.

Nu anförda förhållanden talar för att myndighetsåldern bör sänkas. Ungdomsorganisationernas
uppfattning att man bör gå längre än utredningen
har föreslagit och sänka myndighetsåldern till 18 år har enligt min mening
vissa skäl för sig. Många har redan vid 18 år frigjort sig från det ekonomiska
beroendet av föräldrarna och lever ett självständigt liv. De är bosatta utanför
föräldrahemmet, har eget hushåll och försörjer sig själva genom eget arbete

Kunc/l. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

eller bedriver studier som finansieras genom statliga studiemedel. De unga
som har förvärvsarbete har redan enligt gällande bestämmelser rätt att förfoga
över sin arbetsinkomst. Det finns emellertid också många 18-åringar,
som inte alls har så självständig ställning i förhållande till sina föräldrar.
Vidare måste beaktas att omyndigheten medför ett skydd för de unga mot
förhastade åtgärder på det ekonomiska området. Lockelserna för ungdomen
till sådana transaktioner är i dagens samhälle avgjort mera framträdande
än tidigare med hänsyn bl. a. till de vidgade möjligheter till avbetalningsköp
och lån i olika former som numera står till buds för enskilda. Lockelserna
förstärks väsentligt genom den intensiva reklamen för inköp av konsumtionsvaror
som riktar sig inte minst till ungdomen.

Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på att myndighetsåldern
hittills har varit densamma i hela Norden. En enhetlig ordning
är otvivelaktigt av värde med hänsyn till de nära förbindelser som råder
mellan de nordiska länderna. Frågan om sänkning av myndighetsåldern
har behandlats vid nordiska överläggningar och man har härvid lyckats nå
enighet om att åldersgränsen bör sänkas till 20 år. I Island har en sådan
ändring redan genomförts. Motsvarande ändringsförslag har nyligen lagts
fram i Danmark och Norge och kan inom kort väntas också i Finland.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om man inte — med eller utan
kombination med en sänkning av myndighetsåldern till 20 år — borde införa
en regel om att underårig som ingår äktenskap skall bli myndig i samband
därmed. Samma tanke togs upp av Stockholms stads överförmyndarnämnd
i yttrande över familjerättskommitténs betänkande, vilket bl. a.
innehöll förslag om sänkning av äktenskapsåldern (prop. 1968: 136 s. 24).
Regler om sådan s. k. emancipation finns i en del främmande länder, bl. a.
Finland och Island. Dessa regler ger uttryck åt den i och för sig riktiga
tanken att unga som faktiskt har släppt de ekonomiska banden med föräldrarna
och bildat ett eget hem bör vara självständiga i ekonomiskt hänseende.
Emellertid är det inte bara de gifta som på detta sätt står fria i förhållande
till sina föräldrar, utan detsamma gäller många andra. Det synes
mig därför inte lämpligt att placera de gifta i någon särställning när det
gäller tidpunkten för myndighetens inträde.

Mina överväganden i frågan har fört mig till den slutsatsen att myndighetsåldern
i enlighet med utredningens förslag bör sänkas till 20 år och vara
lika för alla. Som jag inledningsvis nämnde har 1968 års riksdag som vilande
antagit förslag om sänkning av rösträttsåldern vid riksdagsval från året
efter fyllda 20 år till året efter fyllda 19 år. Om detta förslag blir slutligt
antaget och myndighetsåldern sänks till 20 år kommer den relation som
nu råder mellan myndighetsålder och rösträttsålder att bestå även i fortsättningen.

Som redan har framgått har jag förståelse för de synpunkter som ligger
bakom förslagen om en längre gående sänkning av myndighetsåldern och

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

om en emancipationsregel. Vid beredningen av förevarande lagstiftningsärende
i justitiedepartementet har det befunnits, att man i stor utsträckning
kan tillgodose dessa synpunkter genom att vidga behörigheten för dem
som ännu inte har uppnått myndig ålder. Utvidgningarna tar sikte bl. a.
på den underåriges rätt att bestämma över sin vistelseort och sina studier
samt hans rätt att företa vissa vardagliga rättshandlingar.

Enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken får den som har fyllt 18 år själv sluta
arbetsavtal. Föräldrarnas behörighet i detta hänseende inskränker sig till
en möjlighet att med domstols samtycke häva avtal som är till skada för
den omyndige. En 18-åring förfogar alltså i princip själv över sin arbetskraft.
Enligt min mening bör motsvarande bestämmanderätt tillkomma
honom när det gäller att välja om han skall ägna sig åt förvärvsarbete eller
studier och vad han i så fall skall studera. Det statliga studiemedelssystemet
ger var och en möjlighet att bedriva studier på eftergymnasial nivå
utan att vara beroende av föräldrarnas ekonomiska förhållanden. Vid prövning
av ansökan om studiemedel tas nämligen inte någon hänsyn till föräldrarnas
inkomst och förmögenhet, oavsett om den studerande har uppnatt
myndig ålder eller inte. Eftersom upptagande av studiemedel innebär
eu skuldsättning måste emellertid den som är omyndig ha förmyndarens
samtycke till en sådan åtgärd. Förmyndaren har alltså en formell möjlighet
att genom att vägra samtycke hindra den unge från att ägna sig åt de
studier han önskar. Detta strider mot den princip jag nyss anförde, nämligen
att den som har fyllt 18 år själv bör få avgöra om han skall ägna
sig åt förvärvsarbete eller studier, och det rimmar inte heller med den syn
på den studerande som självständig i förhållande till föräldrarna vilken
reglerna om studiemedel bygger på.

Att den som är över 18 år utan förmyndarens samtycke skall få åta sig
den förbindelse som upptagande av studiemedel innebär har förordats i
centrala studiehjälpsnämndens yttrande över utredningens förslag. Enligt
min mening kan några betänkligheter av hänsyn till omsorgen om den
omyndiges bästa inte möta mot en sådan reform. Studiemedel beviljas av
statlig myndighet. De är maximerade till visst belopp och kan i regel inte utgå
under mer än ett år ulan att den studerande kan påvisa vissa studieresultat.
Den del av studiemedlen som utgör lån löper utan annan ränta än den som
kan sägas ligga i indexregleringen, och amorteringsbestämmelserna är gynnsamma
för låntagaren. Från administrativ synpunkt skulle ett slopande av
kravet på förmyndarens samtycke innebära en viss lättnad.

Efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet
Moberg har jag kommit till följande uppfattning.

Underårig som har fyllt 18 år bör få ta upp studiemedel utan samtycke
av förmyndaren. Han bör också själv få råda över uppburna medel samt
avkastning därav och vad som har trätt i medlens ställe. I likhet med vad
som enligt 9 kap. 3 § andra stycket gäller i fråga om arbetsinkomst bör emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

lertid förmyndaren ha rätt att med överförmyndarens samtycke ta hand
om medlen, i den mån det behövs av hänsyn till den omyndiges uppfostran
och välfärd.

Det kan förefalla naturligt att låta samma regler gälla i fråga om studiehjälp
enligt studiehjälpsreglementet. Detta tar emellertid sikte på skolformer
där de flesta eleverna är under myndig ålder, och för dessa elever är rätten
till både vissa tillägg och studielån beroende av föräldrarnas ekonomi.
Reglerna om studiehjälp kan alltså sägas bygga på den tanken att föräldrarna
i mån av förmåga skall bidra till kostnaderna för barnens studier
vid sådana skolor som åsyftas i reglementet. Den statliga studiehjälpen
till omyndiga är utformad som ett stöd åt barnfamiljerna, och syftet med
de inkomstprövade förmånerna är att stärka den ekonomiska ställningen
för familjer i låga inkomstlägen så att barn från sådana hem skall få möjlighet
att skaffa sig utbildning utöver den som ges i den obligatoriska skolan.
Mot denna bakgrund vill jag inte förorda några inskränkningar i förmyndarens
befogenheter med avseende på studiehjälpsförmånerna.

De bestämmelser i 9 kap. föräldrabalken som föranleds av det nu anförda
bör utformas så att de blir tillämpliga — förutom på studiemedel enligt
studiemedelsförordningen — även på sådana lån till studier och yrkesutbildning
som kan lämnas ur riksbankens avbetalningslånefond. Däremot
bör de, i enlighet med vad nyss sagts, inte gälla studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet.

Genom en ändring år 1966 (nr 308) i 15 kap. 14 § föräldrabalken infördes
en regel om undantag från kravet på överförmyndarens samtycke för
upptagande av bl. a. statligt lån som syftar till att bereda omyndig hjälp
till utbildning. Efter den föreslagna ändringen i 9 kap. blir denna undantagsregel
tillämplig dels på lån enligt studiehjälpsreglementet dels på annat
statligt studielån som skall tas upp för den som är under 18 år eller omyndigförklarad.

Vid 1966 års ändring i 15 kap. 14 § jämställdes med statligt lån för utbildning
sådant lån för bosättning. Härmed avses i första hand lån som
enligt kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 570) om statliga bosättningslån
(omtryckt 1953:330, ändrad senast 1967:200) utgår ur statens bosättningslånefond.
Sådant lån kan beviljas för inköp av möbler, andra bosättningsföremål
m. m. till ett belopp av högst 5 000 kr. Ansökan om lån prövas
av riksbanken, som bl. a. skall beakta om lånet är tillrådligt med hänsyn
till sökandens egna villkor och intressen. Lånet löper med ränta och
skall amorteras på viss tid. Uppskov kan medges med amorteringen, och
i ömmande fall kan fordran på återbetalning efterskänkas. Lån till bosättning
kan utgå även ur riksbankens avbetalningslånefond. Liksom när
det gäller studiemedel skulle ett slopande av kravet på förmyndarens medverkan
vid upptagande av statligt bosättningslån medföra administrativa
förenklingar utan att vara förenat med några bealctansvärda risker för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

omyndige. De underåriga det här är fråga om är i allmänhet gifta. Även
om så inte är fallet torde de vara i hög grad lösgjorda från den ekonomiska
samhörigheten med föräldrarna, och det synes principiellt riktigt att det
skall vara en angelägenhet enbart mellan dem och det lånebeviljande organet
om de skall få statligt lån till bosättningen. Jag förordar därför att statligt
lån till bosättning även i nu aktuellt hänseende jämställs med statligt
studielån.

En fri bestämmanderätt för underårig som har fyllt 18 år i frågor om
förvärvsarbete och studier förutsätter att den unge också har frihet att
själv välja sin vistelseort. Redan nu torde det vara mycket vanligt att förvärvsarbetande
och studerande ungdom sluter hyresavtal för egen räkning
utan förmyndarens direkta medverkan. I sådana fall kan dock i regel
dennes samtycke antas föreligga. Det synes mig emellertid rimligt att den,
som har fyllt 18 år, får rättsliga möjligheter till självständighet i detta hänseende.
Jag föreslår därför att sådan underårig får rätt att själv hyra bostad
för eget bruk. Regeln bör gälla bara hyresavtal, inte förvärv av bostadsrätt,
vilket i allmänhet är en från ekonomisk synpunkt alltför ingripande disposition
för att den skall få företas utan förmyndarens medverkan. I likhet med
vad som enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken gäller i fråga om arbetsavtal bör
förmyndaren ha rätt att med myndighets medgivande bringa hyresavtal som
den omyndige har slutit att upphöra omedelbart om det behövs med hänsyn
till dennes uppfostran eller välfärd. Förmyndaren bör alltså kunna ingripa
exempelvis om den omyndige bosätter sig i en miljö där han kan utsättas för
skadligt inflytande eller om han hyr en bostad som är oskäligt dyrbar med
hänsyn till hans behov och ekonomiska möjligheter. Den föreslagna regeln
är givetvis avsedd främst för de unga som försörjer sig själva genom eget
arbete eller finansierar sitt uppehälle med hjälp av statliga studiemedel.
Den omyndige svarar för avtalets fullgörande med hela sin förmögenhet,
alltså även sådan egendom som han inte själv råder över. Om han inte kan
betala hyran med medel som han själv disponerar bör emellertid förmyndaren
kunna utverka att avtalet får sägas upp under hänvisning härtill. Förmyndaren
bör inte vara tvungen att mot sin vilja använda medel som står
under hans förvaltning till att betala hyra för bostad som den omyndige
själv har hyrt. Har ett hyresavtal sagts upp av förmyndaren bör den omyndige,
likaledes i enlighet med vad som gäller för arbetsavtal, inte ha rätt att
utan förmyndarens samtycke träffa nytt sådant avtal.

En regel om rätt för den omyndige att själv hyra egen bostad ingriper i
både vårdnadshavare^ och förmyndarens befogenheter. Rätten att bestämma
om den underåriges vistelseort ligger inom ramen för vårdnaden,
medan ingående av hyresavtal är ett sådant förmögenhetsrättsligt förfogande
som tillhör förmynderskapet. Jag föreslår att regeln om rätt att hyra
bostad placeras i 9 kap., som behandlar omyndighetens rättsverkningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969 73

och att en erinran om bestämmelsen införs i 6 kap., som handlar om vårdnaden.

Den föreslagna regeln om behörighet för den som är över 18 år att själv
hyra bostad för eget bruk får anses innebära att ungdom över denna ålder
i princip har rätt att bryta sig ur hushållsgemenskapen med föräldrarna och
bilda eget hushåll. Med föräldrarnas tillstånd kan även den som är under
18 år göra detta. En underårig som har eget hushåll, vilket givetvis kräver att
han också har medel för sin dagliga försörjning, torde vanligen ha ett stort
mått av ekonomisk självständighet. Det synes därför naturligt att han också
skall ha ganska stor frihet att företa sådana rättshandlingar som har samband
med den dagliga hushållningen. Enligt gällande rätt tillerkänns den som
är gift viss behörighet i detta hänseende. Bestämmelser härom finns i 5 kap.
12 och 13 §§ giftermålsbalken. 12 § innehåller regler om rätt för make att
med förpliktande verkan även för den andra maken ingå rättshandlingar
som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen och barnens uppfostran.
I paragrafen föreskrivs emellertid också att make som är underårig
får ingå rättshandlingar av detta slag utan hinder av att han är omyndig.
Genom denna bestämmelse har emancipationstanken vunnit visst erkännande
i svensk rätt. Enligt min mening finns emellertid inte anledning
att begränsa behörigheten till dem som är gifta. Varje underårig som har
eget hushåll bör ha rätt att själv ingå rättshandlingar av det slag som avses
i 5 kap. 12 § giftermålsbalken.

På grund av det nu anförda föreslår jag att de nämnda reglerna om omyndigs
behörighet i 5 kap. giftermålsbalken överflyttas till föräldrabalken och
görs tillämpliga även på underårig som har eget hushåll utan att vara gift.
Det kan givetvis uppstå tvekan om vilken innebörd som skall läggas i
rekvisitet att den underårige har eget hushåll. Några oöverkomliga svårigheter
för rättstillämpningen behöver dock inte befaras. Inte heller föreligger
risk för att den nya behörighetsregeln skall ge upphov till ett stort
antal processer. De bestämmelser som nu finns i 5 kap. 12 § giftermålsbalken
är redan de mycket vagt utformade men de har ändå inte föranlett
några särskilda problem i den praktiska tillämpningen.

Föräldrabalkens regler i ämnet bör innehålla att underårig som har eget
hushåll får ingå sådana rättshandlingar som sedvanligen företas för den
dagliga hushållningen och för uppfostran av barn som tillhör hushållet.
I enlighet med vad som gäller enligt giftermålsbalken bör vidare föreskrivas
att rättshandling som den omyndige företar inte skall vara bindande om
motparten insåg eller bort inse att det som anskaffades genom rättshandlingen
inte var behövligt. Enligt 5 kap. 13 § giftermålsbalken kan den som
missbrukar sin behörighet enligt 12 § berövas denna genom beslut av domstol.
Motsvarande bör gälla enligt föräldrabalken. Ansökan härom bör, liksom
enligt nuvarande bestämmelser i giftermålsbalken, kunna göras av

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1969

förmyndaren. Domstolens förordnande bör kunna upphävas på ansökan
av förmyndaren eller den omyndige själv om ändrade förhållanden har inträtt.
Domstolens beslut bör, i likhet med vad som föreskrivs i giftermålsbalken,
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar samt i ortstidning.

Om bestämmelser av den innebörd jag nu har angett införs i föräldrabalken
bör, som jag nyss framhöll, motsvarande regler i giftermålsbalken
kunna utgå. Någon ändring i sak för gift underårig innebär detta inte. Underårig
som är gift och har eget hushåll tillsammans med sin make blir enligt
föräldrabalken behörig att ingå rättshandlingar för den dagliga hushållningen
och barnens uppfostran. Av 5 kap. 12 § giftermålsbalken följer då att han
också kan ingå sådana rättshandlingar med förpliktande verkan för andra
maken. Skulle behörigheten enligt föräldrabalken ha tagits ifrån honom
saknar han även behörighet enligt giftermålsbalken.

Reglerna om underårigs rätt att sluta hyresavtal bör införas i ett nytt
första stycke i 9 kap. 2 § föräldrabalken. En hänvisning till denna bestämmelse
bör göras i ett nytt andra stycke i 6 kap. 3 §. Reglerna om rättshandlingar
för den dagliga hushållningen och om lån för utbildning och
bosättning bör tas upp i två nya paragrafer i 9 kap., benämnda resp. 2 a
och 3 a §. Den nya 2 a § föranleder en mindre jämkning i 20 kap. 28 §.

Några skäl att nu utvidga den behörighet som tillkommer omyndigförklarade
personer på motsvarande sätt som föreslås i fråga om underåriga
föreligger enligt min mening inte.

De föreslagna nya reglerna synes mig i allt väsentligt tillgodose de synpunkter
som ligger till grund för förslagen att sänka myndighetsåldern till
18 år och att införa en regel om emancipation för underåriga som ingår
äktenskap. Samtidigt skyddas den underårige mot förhastade ekonomiska
transaktioner. Sammanfattningsvis innebär förslaget att underårig, som
liar fyllt 18 år, inte bara som f. n. själv kan ta anställning och disponera
över sin arbetsinkomst. Han får också ökade möjligheter att själv fritt välja
mellan förvärvsarbete och studier. Han får vidare rätt att skaffa sig egen
bostad utan föräldrarnas medverkan. Nuvarande möjlighet för underårig,
som är gift, att oavsett ålder företa sådana rättshandlingar, som krävs för
den dagliga hushållningen, vidgas till att omfatta alla underåriga som har
eget hushåll. Förmyndarens befogenheter inskränks till att gälla i huvudsak
ingående av kreditavtal — med vissa undantag — samt förfogande över egendom
som inte utgörs av arbetsinkomst eller av statliga medel som tillhandahållits
för bosättning eller för högre studier. Dessutom får förmyndaren
möjlighet att ingripa om den underårige missbrukar sin handlingsfrihet.

Sänkningen av myndighetsåldern och övriga nu behandlade lagändringar
bör träda i kraft den 1 juli 1969. Några särskilda övergångsbestämmelser
torde inte behövas mer än på en punkt. Om domstol med stöd av 5 kap.
13 § giftermålsbalken har tagit ifrån make hans behörighet enligt 12 § bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

detta beslut i fortsättningen gälla som om det hade meddelats enligt den
nya 2 a § i 9 kap. föräldrabalken.

Den av mig förordade ändringen av myndighetsåldern innebär, som jag
tidigare har påpekat, att den nordiska rättslikheten i detta hänseende kommer
att bestå. Vad angår övriga europeiska länder gäller redan nu delvis
olika myndighetsåldrar. I Östeuropa är åldersgränsen 18 år, i Schweiz 20
år och i andra västeuropeiska länder 21 år. I England har emellertid nyligen
föreslagits en sänkning av myndighetsåldern till 18 år. Vid europeiskt justitieministermöte
i juni 1968 ställde sig ytterligare ett antal länder positiva
till tanken på en sänkning av gällande 21-årsgräns.

En sänkning av åldersgränsen för svensk del med ett år medför enligt
min mening inte sådana komplikationer i internationellt privaträttsligt
hänseende att det finns anledning att nu överväga ändring i gällande regler
på delta område. Inte heller de nya bestämmelser jag föreslår i fråga om
omyndighetens rättsverkningar synes mig kräva några sådana ändringar.

Stockholms stads överförmyndarnämnd har i sitt yttrande över förmynderskapsutredningens
förslag tagit upp en fråga om ändring av reglerna
om förordnande av god man i 18 kap. 3 § föräldrabalken. Enligt
nämndens mening bör i samband med en sänkning av myndighetsåldern
införas möjlighet att förordna god man för den som på grund
av oerfarenhet behöver biträde med sina ekonomiska angelägenheter. Jag
är inte beredd att ta upp detta förslag nu utan anser att frågan bör behandlas
i samband med den allmänna översyn av förmynderskapslagstiltningen
som förmynderskapsutredningen f. n. är sysselsatt med.

Andra 21-årsgränser

Vid sidan av de regler som direkt anknyter till myndighetsåldern finns
bestämmelser om eu åldersgräns på 21 år i åtskilliga andra författningar som
har tillkommit med riksdagens medverkan. Ofta har 21-årsgränsen valts
för att få överensstämmelse med myndighetsåldern. Ibland har emellertid
andra motiv varit avgörande eller i vart fall inverkat på bedömningen. När
det gäller att avgöra om en sänkning av myndighetsåldern med ett år skall
påverka andra åldersgränser bör den principiella utgångspunkten enligt min
mening vara att en anpassning nedåt bör ske överallt där den nuvarande
åldersgränsen i väsentlig grad influerats av den nuvarande myndighetsåldern.
På områden där det finns speciella skäl att behålla en 21-årsgräns
bör någon konsekvensändring däremot inte göras.

21-årsgränser finns i författningar på vitt skilda rättsområden. Beträffande
de ändringar som kan bli aktuella i andra författningar än sådana
som tillhör justitiedepartementets verksamhetsområde har jag i varje särskilt
fall samrått med vederbörande statsråd.

Beträffande den familjerättsliga lagstiftningen är det tydligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

att reglerna i föräldrabalken om vårdnadens upphörande, samtycke till
adoption, hävande av adoptivförhållande och längsta tid för barnavårdsmannauppdrag,
i ärvdabalken om behörighet att upprätta testamente samt
i giftermålsbalken om giftomans samtycke till äktenskap alla har nära samband
med myndighetsåldern. Åldersgränserna bör därför, såsom utredningen
har föreslagit, i samtliga dessa fall anpassas till en sänkt myndighetsålder.

På en punkt torde särskild övergångsbestämmelse behövas, nämligen i
fråga om reglerna angående barnavårdsmannauppdrag. Sedan de nya bestämmelserna
har trätt i kraft, bör barnavårdsman inte finnas för den som
är över 20 år. Om sådant uppdrag dessförinnan har meddelats för tid efter
fyllda 20 år, bör därför uppdraget upphöra vid lagens ikraftträdande, om
barnet då är 20 år, och annars när barnet uppnår denna ålder.

Om vårdnaden skall upphöra vid 20 år, kan abortlagens 21-årsgräns för
hörande av kvinnans vårdnadshavare i abortärende inte stå kvar oförändrad.
Svea hovrätt har ansett vissa skäl tala för att åldersgränsen sätts till
18 år. Eftersom abortlagstiftningen f. n. är föremål för en allmän översyn
är jag inte nu beredd att förorda en längre gående sänkning än till 20 år.

Jag biträder utredningens förslag att föreskrifterna i lagen om allmän
försäkring rörande utbetalning av moderskapspenning anpassas till en sänkt
myndighetsålder.

I 8 kap. 1 § ärvdabalken föreskrivs en högsta åldersgräns vid 21 år för rätt
till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Detsamma gäller för barns
rätt till livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen.
Utredningen föreslår att även dessa åldersgränser anpassas
till en sänkt myndighetsålder. Förslaget har kritiserats av några remissinstanser,
som påpekat att en sänkning av myndighetsåldern inte i och för
sig ökar de ungas försörjningsmöjligheter. Som ytterligare argument mot
förslaget har anförts att en sänkning skulle kunna få konsekvenser för beräkningen
av exempelvis livräntor i skadeståndsmål och att det kan ifrågasättas
om en sådan utveckling är önskvärd.

Bestämmelserna om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap bör enligt min
mening ses i samband med reglerna i 7 kap. 1 § föräldrabalken om föräldrars
skyldighet att bekosta sina barns uppehälle och utbildning. I detta lagrum
anges en nedre åldersgräns vid 16 år, före vilken underhållsskyldigheten
aldrig upphör. Någon motsvarande övre gräns finns inte, utan underhållsplikten
består till dess att barnet har fått den utbildning som kan anses
tillbörlig med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag. Som
motiv för en övre åldersgräns för underhållsbidrag ur kvarlåtenskap anfördes
vid regelns tillkomst bl. a., att syskon inte var underhållsskyldiga
mot varandra och att det därför inte var rimligt att till förmån för ett barn
som hade uppnått myndig ålder minska de andra barnens arvslotter. Någon
underhållsplikt gäller emellertid inte heller i förhållande till underåriga
syskon, och de sålunda anförda skälen innebär alltså inte någon nödvändig

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

sammankoppling med myndighetsåldern. Det mest naturliga är att rätten
till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap i likhet med vad som gäller underhållsbidrag
enligt föräldrabalken inte inskränks genom någon absolut tidsgräns.
Jag föreslår därför att den nuvarande 21-årsgränsen i 8 kap. 1 §
ärvdabalken slopas.

Den av mig föreslagna ändringen innebär att frågan i vad mån underhållsbidrag
skall utgå ur kvarlåtenskap får bedömas efter dels vilka utbildningskostnader
som är skäliga med hänsyn till boets förhållanden och barnets
anlag, dels vilket behov barnet har av bidrag till dessa kostnader. Med hänsyn
inte minst till de goda studiefinansieringsmöjligheter som numera står
till buds torde bedömningen bara i undantagsfall leda till att bidrag skall
utgå för tid efter det att barnet har uppnått myndig ålder, dvs. enligt förslaget
20 år.

De nya reglerna i 8 kap. 1 § ärvdabalken bör inte tillämpas på kvarlåtenskap
efter den som har avlidit innan lagändringen träder i kraft. Jag föreslår
en övergångsbestämmelse härom.

Reglerna om livränta till efterlevande barn inom yrkesskadeförsäkringen
ändrades senast år 1967, varvid bl. a. den ålder till vilken sådan livränta
alltid skall utgå höjdes från 16 till 19 år. Detta innebar en anpassning till
vad som gäller om barnpension enligt lagen om allmän försäkring. Mellan
19 och 21 år kan livränta utgå om det är motiverat av särskilda i lagen angivna
skäl. Mot denna bakgrund framstår det inte som motiverat att ändra
19-årsgränsen. Inte heller vill jag förorda en sänkning av 21-årsgränsen.
Detta skulle för vissa fall försämra det skydd som yrkesskadeförsäkringen
f. n. ger. I konsekvens med dessa ställningstaganden bör också motsvarande
regler i militärersättningsförordningen bibehållas oförändrade.

I likhet med utredningen anser jag att det inte finns någon anledning att
i detta sammanhang föreslå ändring aAr reglerna i 9 § lagen om yrkesskadeförsäkring
angående beräkningen av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.

Lagen om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och
beslut angående underhåll till barn bygger på en internationell konvention
i ämnet. Jag delar utredningens uppfattning att det inte är möjligt att i
detta sammanhang göra någon ändring i den lagen.

På det skatterättsliga området finns två bestämmelser som tillmäter
21-årsgränsen betydelse för beskattningen. Den ena är 28 § arvsskatteförordningen,
som medger viss lindring i arvsbeskattningen för barn under
21 år. Den andra är 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt, enligt
vilken föräldrar i viss omfattning beskattas för förmögenhet som tillhör
deras barn under 21 år. Utredningen föreslår att dessa båda åldersgränser
anpassas till en sänkt myndighetsålder. Vad beträffar förmögenhetsskatten
framstår en sådan sänkning som en naturlig konsekvens av att den ålder
då barnen själva disponerar över sin förmögenhet sänks. Förslaget i denna
del, som innebär en viss skattelindring, har inte heller mött några erin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

ringar under remissbehandlingen, och jag förordar att det genomförs.

Regeln i 28 § arvsskatteförordningen ingår i ett delvis ganska komplicerat
regelsystem, som syftar till att åstadkomma en rimlig avvägning mellan
olika kategorier skattskyldiga. Utredningens förslag till sänkning av 21-årsgränsen har under remissbehandlingen kritiserats från några håll. Därvid
har hävdats att den skattehöjning som förslaget innebär skulle strida
mot den allmänna tendensen att i ökad utsträckning tillgodose barnfamiljernas
intressen.

Jag vill erinra om att den särskilda skattelindring, som gäller om arveller
testamentstagaren inte fyllt 21 år, har tillkommit för att tillgodose
underårigas behov av medel för uppfostran och utbildning. Det finns enligt
min mening inte anledning att i arvsskatteförordningen ha någon generell
regel om särskild skattelindring med anknytning till en högre åldersgräns
än myndighetsåldern. Den påtalade skatteskärpningen blir i regel
obetydlig. Jag föreslår därför att åldersgränsen sänks till 20 år.

Under remissbehandlingen har väckts ytterligare en fråga rörande skattelagstiftningen.
Enligt bestämmelse i kommunalskattelagen får avdrag
vid inkomstbeskattningen göras bl. a. för premier för vissa försäkringar
som ägs av den skattskyldiges omyndiga barn. En sänkning av myndighetsåldern
medför automatiskt en begränsning av denna avdragsrätt. Svenska
försäkringsbolags riksförbund har under hänvisning till att en sådan ändring
skulle rubba förutsättningarna för redan ingångna avtal hävdat, att
särskilda övergångsbestämmelser är påkallade. Jag kan inte biträda denna
uppfattning. Den omständigheten att en person har slutit ett långtidsavtal
under den förutsättningen att avtalet skulle medföra vissa gynnsamma
verkningar för honom i skattehänseende kan inte betraktas som ett tillräckligt
motiv för att vid en ändring i civilrättslig lagstiftning, som återverkar
på skattereglerna, ändå låta honom åtnjuta de sålunda beräknade fördelarna.

Vad härefter beträffar det straffrättsliga området märks till en
början vissa paragrafer i 6 kap. brottsbalken, som handlar om sedlighetsbrott.
Detta kapitel innehåller en rad bestämmelser som straffbelägger
sexuella handlingar mot barn och ungdom. Utmärkande är bl. a. att homosexuella
handlingar behandlas strängare än motsvarande heterosexuella
handlingar. Två av de 21-årsgränser som förekommer i kapitlet rör just
homosexuella handlingar. Enligt 4 § straffas den, som har könsligt umgänge
med annan av samma kön under 21 år, för otukt med ungdom, om gärningen
sker under utnyttjande av den unges beroende ställning. I 8 § föreskrivs
straff för förförelse av ungdom i fråga om den som genom att utlova
eller lämna ersättning skaffar eller försöker skaffa sig tillfällig könsförbindelse
med annan av samma kön under 21 år. Beträffande motsvarande gärningar
som är riktade mot person av motsatt kön upphör straffskyddet vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

18 års ålder. En ytterligare 21-årsgräns finns i 7 §, där det bl. a föreskrivs att
den som förleder någon som är under 21 år till otuktigt levnadssätt skall
straffas för koppleri. Denna regel är inte begränsad till homosexuella förhållanden.

Utredningen tar inte bestämd ståndpunkt i frågan om de nu nämnda 21-årsgränserna skall anpassas till en sänkt myndighetsålder men framhåller,
att skälen för en sänkning synes starkare i fråga om 4 och 8 §§ än beträffande
7 §, som bl. a. syftar till att underlätta ingripanden mot dem som
förleder unga till prostitution. Bland remissinstanserna uttalar sig majoriteten
för att samtliga tre åldersgränser sänks.

Enligt min mening kan det ifrågasättas om det i fortsättningen finns anledning
att i brottsbalken skilja mellan homosexuella och heterosexuella
handlingar. Det är emellertid en fråga som jag inte kan ta upp i detta sammanhang.
Den får utredas särskilt. Jag begränsar mig här till att föreslå
att 21-årsgränserna i samtliga tre aktuella paragrafer sänks till 20 år. Beträffande
bestämmelsen i 7 § om straff för koppleri vid förledande av unga
till otuktigt levnadssätt vill jag framhålla att den inte torde ha någon större
självständig betydelse för möjligheterna att ingripa mot sutenörer och andra
som förleder unga till prostitution. I regel torde nämligen, som riksåklagaren
har framhållit, gärningsmannen i sådana fall också utnyttja den unge
vanemässigt eller i vinningssyfte, och straffansvar föreligger då enligt paragrafen
oavsett den utnyttjades ålder.

Inom det straffrättsliga påföljdssystemet utgör 21-årsåldern en betydelsefull
gräns. Den som fyllt 18 men inte 21 år får enligt 26 kap. 4 § andra
stycket brottsbalken dömas till fängelse bara om frihetsstraff är påkallat
främst av hänsyn till den allmänna laglydnaden eller om fängelse annars
anses lämpligare än annan påföljd. Den mera långvariga frihetsberövande
påföljd som i första hand bör komma i fråga för ungdom mellan 18 och
21 år är ungdomsfängelse. Även den som är mellan 21 och 23 år kan enligt
29 kap. 1 § andra stycket dömas till ungdomsfängelse, om det anses uppenbart
lämpligare än annan påföljd.

Utredningen förordar att de nämnda åldersgränserna i brottsbalken lämnas
orubbade vid en sänkning av myndighetsåldern och framhåller, att de
i första hand har bestämts efter kriminalpolitiska hänsyn och bara i andra
hand påverkats av sådana överväganden rörande ungdomens genomsnittliga
mognad som ligger till grund för bestämningen av myndighetsåldern.
Utredningens ståndpunkt delas av många remissinstanser, men det finns
en ganska stark opinion för att även här en anpassning till myndighetsåldern
bör ske. Som skäl härför åberopas bl. a. att ungdomsfängelse inte har så
uppenbara fördelar framför vanligt fängelse i fråga om 20-åringar att dess
företrädesställning bör bestå efter en sänkning av myndighetsåldern. Vidare
påpekas att en nedsättning av åldersgränsen inte skulle innebära något

Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1969

absolut hinder mot att en myndig person döms till ungdomsfängelse, eftersom
det finns en möjlighet att tillämpa denna påföljd ända upp till 23 års
ålder.

För min del vill jag framhålla att det nuvarande straffrättsliga påfölj dssystemet
är resultatet av en lång utveckling, som bl. a. har inneburit att
reglerna om behandlingen av unga lagöverträdare har blivit mer differentierade
och att utrymmet för fängelse som brottspåföljd för denna åldersgrupp
har inskränkts. De åldersgränser som nu gäller på området har bestämts
främst på grundval av kriminalpolitiska överväganden. Som Svea
hovrätt framhåller torde 20-åriga lagöverträdare ofta nog vara försenade
i sin utveckling. De överväganden som ligger till grund för en sänkning av
den allmänna myndighetsåldern bör därför inte vara avgörande för det
straffrättsliga området. För min del ansluter jag mig till utredningens förslag
att 21-årsgränsen behålls inom området för brottsbalkspåföljderna.

De bestämmelser i lagen om behandling i fångvårdsanstalt som inskränker
möjligheterna att tillgripa inneslutning i enrum som disciplinär åtgärd
mot intagen under 21 år har visst samband med påföljdsreglerna. Med hänsyn
härtill och då behandlingslagen f. n. är föremål för översyn anser jag i
likhet med utredningen att behandlingslagens bestämmelser om isolering
inte nu bör ändras.

I lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns åtskilliga
föreskrifter om handläggningen av brottmål mot den som är under 21
år. Sådana mål skall handläggas skyndsamt och, när svårare straff än böter
kan komma i fråga, om möjligt i sådan ordning att de inte tilldrar sig uppmärksamhet.
Under vissa förutsättningar kan domstolen förordna om handläggning
inom stängda dörrar. Vidare finns särskilda bestämmelser om
hörande av vårdnadshavare och personundersökare samt om förordnande
av offentlig försvarare. I nämnden bör tjänstgöra nämndemän som har insikt
och erfarenhet i ungdomsvård.

Utredningen föreslår att 21-årsgränserna i den nu nämnda lagen genomgående
sänks till 20 år. Detta förslag godtas av alla remissinstanser utom
rikspolisstyrelsen, som anser att de flesta av de aktuella föreskrifterna är
kriminalpolitiskt motiverade och därför inte bör ändras om påföljdsreglerna
i brottsbalken lämnas oförändrade. Jag anser rikspolisstyrelsens synpunkter
beaktansvärda. Föreskriften om hörande av vårdnadshavare kan visserligen
inte tillämpas efter det att vårdnaden har upphört, vilket enligt mitt förslag
skall ske vid 20 års ålder. Bestämmelsen att personundersökare skall höras
tjänar emellertid till att ge domstolen bättre underlag för valet av påföljd
bland de alternativ som står till buds. Reglerna om offentlig försvarare och
om tjänstgöringen i nämnden fyller en liknande funktion. Föreskrifterna
om snabbhet och diskretion i handläggningen bidrar till att brottmålsförfarandet
utformas så skonsamt som möjligt för den unge. Samtliga dessa bestämmelser
bygger alltså på kriminalpolitiska hänsyn. De skäl som talar

Kiingl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

för att brottsbalkens påföljdsregler inte bör påverkas av att myndighetsåldern
sänks är alltså tillämpliga även på dem. Jag föreslår därför att 21-årsgränserna
i den nu behandlade lagen lämnas orubbade med undantag för
bestämmelsen om att vårdnadshavare skall höras. Eftersom lagen på ett par
ställen använder uttrycket underårig som beteckning för den som är under
21 år men detta uttryck får ändrad innebörd genom att myndighetsåldern
sänks, måste dessutom ett par redaktionella jämkningar göras i lagen.

Ett område där 21-årsgränsen är av stor betydelse är barnavård slagstiftningen.
Ingripande med stöd av barnavårdslagen kan grundas
på två skilda slag av motiv, nämligen dels olämplighet hos fostraren
eller i hemmiljön (25 § a barnavårdslagen), dels misskötsamhet hos den
unge själv (25 § b). I den förra typen av fall kan ingripande inte företas
sedan den unge har fyllt 18 år, medan motsvarande åldersgräns i de senare
fallen är 21 år. Vidtagna åtgärder skall i princip upphöra senast när den
unge fyller 21 år. Om någon har omhändertagits för samhällsvård efter
fyllda 18 år gäller emellertid att vården skall upphöra eller, om den unge
placerats i ungdomsvårdsskola, utskrivning ske senast tre år efter omhändertagandet.

Utredningen föreslår att åtgärder, som har beslutats med stöd av 25 § a
barnavårdslagen, skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Detta förslag,
som har godtagits under remissbehandlingen, framstår som en naturlig
konsekvens av en sänkning av myndighets- och vårdnadsåldern. Jag vill
därför ansluta mig till det.

21-årsgränsen i 25 § b barnavårdslagen och därtill anknutna bestämmelser
skall däremot enligt utredningsförslaget stå kvar oförändrad. Som skäl
härför åberopar utredningen främst intresset av att alkohol- och narkotikamissbrukare
i 20-årsåldern också i fortsättningen skall kunna omhändertas
för vård inom ungdomsvårdsskoleorganisationen.

För egen del anser jag, i likhet med åtskilliga remissinstanser, att det är
principiellt otillfredsställande att möjliggöra ingripande inom barnavårdens
ram mot personer, som har uppnått myndig ålder. Jag vill erinra om att
tidigare förslag i sådan riktning har avvisats. Det råder inte några delade
meningar om det angelägna i att alkohol- och narkotikamissbrukare kommer
under lämplig behandling. Vårdbehovet för myndiga missbrukare bör emellertid
tillgodoses på annat sätt än genom barnavårdsnämndens försorg.
Intagning i ungdomsvårdsskola kommer redan nu bara i undantagsfall i
fråga för den som fyllt 20 år.

I enlighet med vad jag nu har anfört bör samtliga 21-årsgränser i barnavårdslagen
ändras till 20 år. Därutöver krävs vissa ytterligare ändringar
i lagen. I 42 § föreskrivs bl. a. som huvudregel att samhällsvård skall upphöra
senast när den omhändertagne fyller 18 år. I fråga om den som har
tagits om hand efter fyllda 15 år gäller emellertid att vården skall upphöra
senast tre år efter omhändertagandet. Eftersom åtgärder som grundas på
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

ingripande enligt 25 § a inte skall kunna bestå efter det att vårdnaden har
upphört, bör, som utredningen har föreslagit, i 42 § tas in en särskild regel
om att samhällsvården i sådant fall aldrig skall bestå efter det att den omhändertagne
fyller 20 år. Enligt 67 § skall utskrivning från ungdomsvårdsskola
ske senast när eleven fyller 21 år eller, om han har omhändertagits
för samhällsvård efter fyllda 18 år, senast tre år efter omhändertagandet.
En sänkning av den förra åldersgränsen till 20 år bör medföra att även den
senare åldersgränsen sänks med ett år.

De föreslagna nya bestämmelserna medför att föreskrifter och övervakning
enligt barnavårdslagen för den som är över 20 år när lagen träder i
kraft skall upphöra omedelbart. Detsamma gäller samhällsvård som grundas
på 25 § a barnavårdslagen. Däremot påverkas inte tiden för samhällsvård
i fråga om den som har omhändertagits med stöd av 25 § b men inte
placerats i ungdomsvårdsskola. Vad gäller elev i sådan skola medför de
nya reglerna inte heller någon ändring, om omhändertagandet har skett
efter fyllda 18 år. I så fall skall både enligt gällande lydelse av 67 § och
enligt förslaget utskrivning ske senast tre år efter omhändertagandet. Den
som har omhändertagits tidigare skall enligt nuvarande regler skrivas
ut senast vid 21 års ålder. Paragrafens nya lydelse innebär däremot att utskrivning
skall ske senast när eleven fyller 20 år eller, om han omhändertagits
efter det att han fyllde 17 år, senast tre år efter omhändertagandet.
De nya reglerna skulle i sådana fall kunna leda till att vården måste avbrytas
vid en icke förutsedd tidpunkt, vilket kan medföra olämpliga konsekvenser
från vårdsynpunkt. För att detta skall undvikas bör i en övergångsbestämmelse
föreskrivas att äldre regler om utskrivning från ungdomsvårdsskola
skall tillämpas beträffande den som har omhändertagits
för samhällsvård före lagens ikraftträdande.

Som en följd av ändringarna i barnavårdslagen bör åldersgränsen för
tillämpning av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet sänkas från
21 till 20 år. Vidare bör föreskriften i 12 § lagen om verkställighet av bötesstraff
angående meddelande till barnavårdsnämnd i fall då fråga uppkommer
om bötesförvandling jämkas på motsvarande sätt.

Vad gäller utbildningsområdet finns inte någon särskild anledning
att behålla 21-årsgränsen i 51 § skollagen rörande inspektion av
privatskolor m. m. Jag föreslår att åldersgränsen sänks till 20 år. Den särskolplikt
till 21 år, som gäller enligt 1967 års lag angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda, grundas på den försenade mognaden hos
sådana personer. Jag föreslår att den nuvarande åldersgränsen behålls.

Studiehjälpsreglementet innehåller ett par 21-årsgränser. Proposition beträffande
vissa ändringar i detta reglemente kommer att föreslås senare i vår.
Frågan om en eventuell anpassning av reglementets 21-årsgränser till den
nya myndighetsåldern får prövas i detta sammanhang.

Inom trafiklagstiftningen förekommer 21-årsgränser dels i
vägtrafikförordningens föreskrifter om övningskörning och trafikskolor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969 83

dels i bestämmelserna om trafikkort och vissa andra regler i förordningen
om yrkesmässig trafik. Dessa åldersgränser betingas främst av trafiksäkerhetshänsyn.
Riksdagen har nyligen genom ett principbeslut godkänt vissa
riktlinjer för en reform av gällande regler om körkort. Riktlinjerna innebär
bl. a. att det nuvarande trafikkortet slopas och att det införs fem skilda
typer av körkort med olika regler om minimiålder samt att minimiåldern i
ett fall, körkort för buss, skall vara 21 år. Med hänsyn till den reform som
sålunda förestår förordar jag att några ändringar i fråga om 21-årsgränserna
i trafiklagstiftningen inte företas nu.

Rusdrycksförsäljningsförord ningen innehåller bestämmelser
som innebär att rusdrycker inte får säljas till den som är under 21
år. Vid förordningens tillkomst ansågs det av flera skäl naturligt att anknyta
åldersgränsen till den allmänna myndighetsåldern. Under hänvisning härtill
föreslår utredningen att åldersgränsen sänks till 20 år. Förslaget har så
gott som genomgående godtagits vid remissbehandlingen. Från ett par håll
uttalas dock farhågor för att en sänkt inköpsålder skulle leda till ökat alkoholmissbruk
hos ungdomen. I ett yttrande hävdas å andra sidan att åldersgränsen
bör samordnas med minimiåldern vid utskänkning av rusdrycker,
vilken är 18 år. Enligt min mening finns det inte tillräckliga skäl att nu
bryta sambandet mellan myndighetsåldern och inköpsåldern. Jag biträder
därför utredningens förslag.

Vad angår övriga bestämmelser som är aktuella i detta sammanhang
är jag ense med utredningen om att man inte nu bör ändra 3 §
medborgarskapslagen.

Jag ansluter mig till utredningens förslag om sänkning av åldersgränserna
i rättegångsbalkens och nykterhetsvårdslagens bestämmelser om tillträde
till offentlig förhandling.

Också religionsfrihetslagens minimiålder för rätt att bli upptagen i kloster
bör anpassas till en sänkt myndighetsålder.

Mot utredningens förslag att sänka åldersgränsen för rätt att inneha
springstilett och springkniv har anförts betänkligheter från några remissinstansers
sida. Utredningen har också själv varit något tveksam på denna
punkt. Enligt min mening ter det sig från allmän synpunkt inte befogat
att utvidga möjligheterna till innehav av sådana vapen. Snarare kan, som
ett par remissinstanser påpekar, ifrågasättas att höja åldersgränsen eller
införa totalförbud. En sådan reform kräver emellertid vissa ytterligare
överväganden. Frågan bör tas upp på nytt vid lämpligt tillfälle. Jag föreslår
atL 21-årsgränsen tills vidare får stå kvar oförändrad.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 ma j 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20 mars 196b (nr 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den b juni 196b (nr b50) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20 mars 196b (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli 195b (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680),

15) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26
maj 195b (nr 521),

16) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 19bl (nr bl6) om
arvsskatt och gåvoskatt,

17) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 19b7 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga.l

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1)—14) upptagna
lagförslagen inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Bilagan, som frånsett vissa redaktionella ändringar är likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen, har uteslutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 februari 1969.

Närvarande:
justitierådet Nordström

regeringsrådet Walberg

justitierådet Westerlind

lagmannen Ulveson

Enligt lagrådet den 31 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
10 januari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
inhämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av
bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
och

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680).

Förslagen, som är bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Anders Knutsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen

Justitieråden Nordström och Westerlind:

Vi lämnar förslaget utan erinran.

Regeringsrådet Wålberg och lagmannen Ulveson:

Barnavårdslagen kan sägas bygga på den principen att samhället övertar
vårdnadshavare^ befogenheter och skyldigheter helt eller delvis, när vårdnadshavaren
icke vill eller förmår ge en underårig lämplig vård och fostran.
Från denna synpunkt kan det synas följdriktigt att i allo låta sänkningen
av myndighetsåldern leda till en motsvarande sänkning av barnavårdslagens
21-årsgränser till 20 år. När i remissprotokollet föreslagits ändringar av
denna innebörd, synes också den nu antydda principiella synpunkten ha
varit avgörande.

Lagen har emellertid viktiga funktioner att fylla utanför vad som sålunda
kan sägas vara dess egentliga område. Ingripande sker nämligen enligt
25 § första stycket b) mot asociala eller kriminella ungdomar, oavsett
om det kan konstateras att vårdnadshavaren brustit i fråga om vilja eller
förmåga att tillrättaföra den unge. Under senare år har samhällsvård enligt
barnavårdslagen, med eller utan intagning på ungdomsvårdsskola, i växande
utsträckning använts för att komma till rätta med missbruk av alkohol eller
narkotika. Det torde vara allmänt erkänt, att barnavården och i synnerhet
ungdomsvårdsskoleorganisationen — trots vissa bristfälligheter — innebär
bättre vårdmöjligheter än dem som står till buds för närmast högre åldersgrupper,
i första hand nykterhetsvården och mentalsjukvården. En allmän
upprustning kan väntas inom mentalsjukvården. Det torde dock komma
att dröja, innan man där får sådana resurser att vårda unga missbrukare
att de kan jämföras med dem som nu finns inom barna- och ungdomsvården.

Av det sagda torde framgå, att den föreslagna lagändringen kommer att
innebära en försämring i möjligheterna att vårda alkohol- och narkotikamissbrukare
i den åldersgrupp det här gäller. Mot bakgrund av den allvarliga
stegring av narkotikamissbruket bland ungdom som skett under senare
år måste förslaget inge betänkligheter. Det kan också förtjäna framhållas
att den samtidigt föreslagna sänkningen av den lägsta åldern för inköp av
rusdrycker — en fråga som icke underställts lagrådet — måste antagas
medföra en viss ökning av alkoholmissbruket bland 20-åringar.

Verkningarna av den föreslagna lagändringen torde icke bli begränsade
till de omkring 30 ungdomar mellan 20 och 21 år som nu årligen inskrives
i ungdomsvårdsskola. Andra ungdomar i samma ålder ställs under övervakning.
Man får vidare räkna med att myndigheterna är återhållsamma,
när det gäller att ingripa mot ungdom som närmar sig den i lagen angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

övre åldersgränsen. Den föreslagna sänkningen av gränsen för ingripande
enligt 25 § första stycket b) får därför sannolikt även den effekten, att antalet
ingripanden mot ungdomar mellan 19 och 20 år kommer att minska.

Av dessa skäl anser vi inte tillrådligt att för närvarande sänka 21-årsgränsen
i barnavårdslagen annat än då ingripande företagits med stöd av
25 § första stycket a). Sistnämnda ingripanden grundas i allmänhet på
brister hos vårdnadshavaren och får inte företagas efter det den underårige
fyllt 18 år. Vi hemställer, att ändringarna i barnavårdslagen begränsas på
detta sätt.

Den här förordade mera begränsade lagändringen bör så mycket mindre
väcka betänkligheter från systematisk synpunkt som barnavårdslagen redan
nu medger att vård på ungdomsvårdsskola fortsätter efter fyllda 21 år.
Såsom påpekats under frågans beredning är för övrigt den här aktuella 21-årsgränsen också jämförlig med de åldersgränser som brottsbalken uppställer
för olika påföljder. Det kan ytterligare erinras om att socialutredningen
har i uppdrag att företaga en allmän översyn av barnavårdslagen.
Nu företagna ändringar torde på grund härav kunna väntas bli provisoriska.

Lagtekniskt kan de här förordade ändringarna lämpligen genomföras på
följande sätt. I 1 § införes ett nytt andra stycke av innehåll att vad i lagen
stadgas om underårig i tillämpliga delar även skall gälla den som fyllt 20
men ej 21 år. Genom en sådan avfattning torde bl. a. klargöras, att lagens
bestämmelser om föräldrar eller andra vårdnadshavare eller fostrare inte
skall tillämpas, när den unge uppnått 20 år och således inte längre står under
någons vårdnad (jfr även 9 § tredje stycket). Vidare bör 27 § tredje stycket
avfattas så, att föreskrift upphör att gälla senast då den underårige fyller
20 eller, i fall som avses i 25 § b), 21 år. På samma sätt bör i 28 § fjärde
stycket andra punkten föreskrivas, att övervakning upphör senast då den
underårige fyller 20 eller, i fall som avses i 25 § b), 21 år. Någon ändring
erfordras inte i 32 §. Däremot bör 42 § ändras i enlighet med det remitterade
förslaget. Den föreslagna ändringen i 67 § och den därtill knutna övergångsbestämmelsen
blir överflödiga, likaså ändringarna i lagen om åtgärder vid
sambällsfarlig asocialitet och lagen om verkställighet av bötesstraff.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14
februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslagen till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändring i giftermålsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap,

5) lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

6) lag om ändring i brottsbalken,

7) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,

8) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

10) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

11) lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319),

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,

14) lag om ändring i religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Två av lagrådets ledamöter har avstyrkt förslaget att sänka 21-årsgränsen
i 25 § b barnavårdslagen och därtill anknutna bestämmelser. Som skäl
för denna ståndpunkt har de anfört att en sådan ändring skulle försämra
möjligheterna att vårda alkohol- och narkotikamissbrukare i den åldersgrupp
det här gäller och att detta mot bakgrund av den allvarliga stegring
av narkotikamissbruket bland ungdom som skett under senare år måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

inge betänkligheter. Efter samråd med chefen för socialdepartementet och
statsrådet Odhnoff får jag anföra följande. Såsom jag framhöll vid remissen
till lagrådet råder det inte några delade meningar om det angelägna i att alkohol-
och narkotikamissbrukare kommer under lämplig behandling. Vad de
håda ledamöterna av lagrådet anfört ger mig inte anledning att frångå min
uppfattning att vårdbehovet i fråga om dem som har nått myndig ålder bör
tillgodoses utanför barnavårdens ram. Jag vill erinra om att socialstyrelsen
nyligen har lagt fram förslag om vissa ändringar i lagen den 16 juni 1966
(nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. De föreslagna
ändringarna syftar till att skapa klarare förutsättningar för vården av narkotikamissbrukare.
Av betydelse i detta sammanhang är också den inventering
av vårdresurserna på det psykiatriska området som socialstyrelsen
nu gör i samråd med sjukvårdens huvudmän. I anslutning till denna inventering
undersöks möjligheterna att öka resurserna för vård av narkotikamissbrukare.

Vissa redaktionella jämkningar bör vidtas i de remitterade förslagen.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,
dels de vid statsrådsprotokollet den 10 januari 1969 fogade förslagen till

15) förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen den 26
maj 195b (nr 521),

16) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 19bl (nr bl6) om
arvsskatt och gåvoskatt,

17) förordning om ändring i förordningen den 26 juli 19b7 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1969

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 2

Lagförslag .................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 10 januari 1969 ................ 31

Inledning .................................................... 31

Gällande rätt in. in........................................... 33

Myndighetsåldern .......................................... 33

Andra 21-årsgränser ........................................ 35

Utredningen ................................................ 43

Myndighetsåldern .......................................... 43

Andra 21-årsgränser ........................................ 46

Remissyttrandena ............................................ 49

Myndighetsåldern .......................................... 49

Andra 21-årsgränser ........................................ 56

Departementschefen .......................................... 68

Myndighetsåldern .......................................... 68

Andra 21-årsgränser ........................................ 75

Hemställan .................................................. 83

Utdrag av lagrådets protokoll den 10 februari 1969 .................. 85

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 februari 1969 ................ 88

ESSELTE AB. STHLM 69
914004