Kungl. Maj:ts proposition nr 188

Proposition 1952:188

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

1

Nr 188.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till naturskyddslag
m. m.; given Stockholms slott den 4 april
1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1. naturskyddslag; och

2. lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

GUSTAF ADOLF.

Sam. B. Norup.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Den egentliga naturskyddslagstiftningen i vårt land omfattar för närvarande
två lagar, nämligen lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker
och lagen samma dag angående naturminnesmärkens fredande. Genom propositionen
framlägges förslag till en ny naturskyddslag, som upptager delvis
ändrade regler om nationalparker och naturminnesmärken och som dessutom
innehåller åtskilliga helt nya bestämmelser till skydd för naturen.

I fråga om nationalparker medför förslaget till naturskyddslag inga egentliga
sakliga ändringar. Det samtidigt framlagda förslaget om ändring i expropriationslagen
innehåller emellertid den nyheten att mark skall kunna exproprieras
för att avsättas till nationalpark.

Beträffande naturminnesmärken föreslås bestämmelser som ge bättre
möjligheter till effektivt skydd än de nuvarande reglerna. Enligt propositionen
skall sålunda fridlysning kunna ske även utan ägares eller andra
rättsinnehavares samtycke. Å andra sidan skall den som genom fridlysning
lider intrång av mera väsentlig betydelse vara berättigad till ersättning för
skadan. Kostnaderna härför skola bestridas av staten, om cj kommuner
eller enskilda ställa medel till förfogande. I övrigt må nämnas att benämningen
naturminnesmärke föreslås skola utbytas mot beteckningen naturminne.

1 Rihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 188.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Såsom ett helt nytt institut har i förslaget till naturskyddslag upptagits
fridlysning såsom naturpark. Syftet med sådan fridlysning skall vara att
för fritidsändamål bevara områden som på grund av sin egen eller omgivningens
beskaffenhet äro särskilt ägnade att bereda befolkningen rekreation
och avkoppling genom umgänge med naturen. Om ersättning skall
gälla detsamma som vid fridlysning av naturminne.

En annan grupp nya föreskrifter syfta till skydd mot att landskapsbilden
förfulas genom grustäkt eller andra arbetsföretag eller genom vanprydande
skyltar, anslagstavlor och inskrifter.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser till skydd mot nedskräpning.
De innebära bl. a. att det vid straffansvar förbjudes att skräpa ned i naturen
med tomglas, avfall, papper eller dylikt så att därav kan uppkomma
obehag av någon betydenhet.

I fråga om organisationen av naturskyddsarbetet föreslås att denna skall
förbli i stort sett oförändrad.

Kungl. Maj. ts proposition nr 188.

3

Förslag

till

Naturskyddslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Naturen utgör en nationell tillgång, som skall skyddas och vårdas.

Envar bör i sitt umgänge med naturen visa varsamhet, så att onödig skada
ej uppkommer.

Nationalparker.

2 §.

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp
i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan tillhörig
mark avsättas till nationalpark.

3 §.

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild
nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas
över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i
övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med
nationalparken.

4 §•

Enligt 3 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan
uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna
medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än
björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla
sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning
av renhjordar.

Naturminnen.

5 §.

Område eller till fastighet hörande naturföremål, som på grund av sin
betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest
märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas, må fridlysas såsom
naturminne.

6 §•

Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. I beslutet skall grunden
till fridlysningen angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter,
som beträffande naturminnets vård och förvaltning eller i övrigt
finnas erforderliga för att Irygga ändamålet med fridlysningen.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Konungen må förordna, att vården och förvaltningen av naturminne helt
eller delvis skall omhänderhavas av myndighet.

7 §•

Medför fridlysning sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att ägaren
kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom eljest avsevärt men, är
han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits innan beslutet om fridlysningen meddelades.
Ersättning må, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas att utgå med
visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att erhålla omprövning
vid ändrade förhållanden.

Föranleder fridysningen synnerligt men vid fastighetens nyttjande, må
ägaren fordra att fastigheten löses.

8 §.

Då fråga väckts om fridlysning må länsstyrelsen för viss tid, högst tre år,
meddela förbud mot att beträffande det berörda området eller föremålet utan
länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot fridlysningens syfte.
Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen
förlängas med högst tre år.

Skulle vägran av tillstånd enligt första stycket medföra sådan inskränkning
i möjligheten att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som tidigare
skett, att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med
avseende å marken, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada
han härigenom lider. Ersättning skall bestämmas att utgå med visst årligt
belopp.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse
som sedermera kan komma att utgå jämlikt 7 §.

9 §.

Undantag från fridlysning må av länsstyrelsen medgivas för vetenskaplig
forskning eller därmed jämförligt ändamål.

Fridlysning skall av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas,

1. om det på grund av att naturminnet förstörts eller avsevärt förändrats
till sin beskaffenhet eller av annan särskild anledning framstår såsom meningslöst
eller obehövligt alt bibehålla fridlysningen eller vissa därvid meddelade
bestämmelser; samt

2. om det begäres av någon som genom expropriation förvärvat rätt till
sådant nyttjande av naturminnet som icke är förenligt med fridlysningens
syfte.

Fridlysning må av länsstyrelsen upphävas eller jämkas,

1. om fridlysningen finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större
allmän eller enskild nytta; samt

2. om fridlysningen på grund av omständigheter som ej tagits i beräkning
när fridlysningsbeslutet meddelades medför avsevärt större intrång än
då förutsatts.

10 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan fridlysning beslutas
eller beslutad fridlysning upphäves eller jämkas, må sådan verkställas
genom länsstyrelsens försorg. Därvid skall tillses, att skada å egendom såvitt
möjligt undvikes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 188.

5

11 §•

Beröres naturminne av arbetsföretag och erfordras med anledning därav
särskild undersökning av naturminnet eller särskild åtgärd för att bevara
det, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det ej på grund av särskilda
förhållanden finnes obilligt.

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så
skyndsamt som möjligt.

Naturparker.

12 §.

Område, som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av
väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen, må fridlysas
såsom naturpark.

13 §.

Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. I beslutet skall grunden
till fridlysningen angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter,
som finnas erforderliga till tryggande av områdets användning för
därmed avsett ändamål samt beträffande allmänhetens rätt att färdas över
området eller eljest vistas där ävensom angående allmän ordning i övrigt
inom området.

14 §.

Fridlysning må ej ske utan ägarens samtycke, med mindre området blivit
i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen
avsedda ändamålet.

15 §.

Vad i 7—It §§ stadgats om naturminne skall i tillämpliga delar gälla
även beträffande naturpark.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter.

16 §.

Finnes växtart med hänsyn till fara för utrotning böra skyddas på annat
sätt än genom att ett eller flera områden fridlysas såsom naturminne, äger
Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att
inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den
växer vilt.

17 §.

Föreligger beträffande djurart sådant förhållande som sägs i 16 §, äger
Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att
inom landet eller de! därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den
arten, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom, så
ock att borttaga eller skada sådant djurs ägg, rom eller bo.

Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra till
jakt eller fiske gäller vad därom särskilt stadgas.

18 §.

Förbud enligt 16 eller 17 § skall ej utgöra hinder mot avverkning av
skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden.

19 §.

Kan arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse, komma att väsentligt
ändra landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med länsarkitekten
eller den han anvisar.

20 §.

I fali som avses i 19 § äger länsstyrelsen vid vite förelägga företagaren
att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses
erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, därest frågan om företagets tillåtlighet
med hänsyn till dess inverkan på naturen enligt lag skall prövas i särskild
ordning.

21 §.

Finnes anledning antaga, att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed
jämförliga nyttigheter inom visst område skulle komma att väsentligt ändra
landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna, att sådant arbetsföretag icke
må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må förordnandet
inkräkta på rätt, som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller
genom beslut av Konungen.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att
företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller
motverkas.

Vägras tillstånd eller meddelas föreskrifter enligt andra stycket och tillskyndas
därigenom markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende
å fastigheten avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan
för den skada han lider. Ersättning må bestämmas att utgå med visst årligt
belopp, med rätt för sakägaren eller kronan att erhålla omprövning vid ändrade
förhållanden.

22 §.

Vill någon utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed
jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör
han, om anordningen på grund av sin storlek eller av annan orsak kan
komma att störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anordningen
anbringas.

23 §.

Finnes anordning som avses i 22 § vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden,
må länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens ägare eller,
om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anordningen är uppsatt, att
avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed som länsstyrelsen
finner erforderliga.

Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning
må, om särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för förlust lämnas
honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande kostnaderna för
anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

24 §.

Vad i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars tillåtlighet
skall prövas i särskild ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

7

25 §.

För område som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är
av särskilt intresse må länsstyrelsen, i den mån så finnes lämpligt för att
skydda landskapsbilden, förbjuda att anordning som avses i 22 § anbringas
utomhus annorledes än å byggnad till upplysning om på stället bedriven
affärsrörelse eller annan verksamhet.

Förbud som nu sagts skall anses innefatta jämväl förbud mot åtgärder för
att vidmakthålla dylik anordning, vilken tillkommit innan förbudet trädde
i kraft.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning.

26 §.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med glas, papper, avfall
eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan.

27 §.

Har på vass plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav
för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar
fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån
det kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller
eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa
platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan
om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Behandlingen av ersättningsfrågor.

28 §.

Har fråga väckts om åtgärd enligt denna lag, äger länsstyrelsen förelägga
den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet att
inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen,
vid påföljd att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts
skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den
som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende
å fastigheten.

29 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 7, 8 eller 21 § eller
om inlösen av fastighet och har icke den, som vill göra anspråk på ersättning
eller fordra inlösen, jämlikt 28 § första stycket förlorat sin talan, åligger
det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom
ett år från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid
påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om fridlysning jämlikt 5 eller 12 §, vid
expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de
villkor som vid fridlysning skola gälla beträffande ersättning eller inlösen.
Kommer beslut om fridlysning av det innehåll som förutsatts vid expropriationsdomstolen
icke till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom
lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

30 §.

Är fastighetsägaren enligt 7, 8 eller 21 § tilkommande ersättning bestämd
att utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett
rätten till ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan
antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade
då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen;
och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan
därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen
om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att
nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan
för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,
där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit
för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan
kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit
prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid
expropriationsdomstolen.

31 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola
bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga
delar gälla. Är fråga om inlösen av fastighet skola jämväl stadgandena i 7,
8, 10, 48, 49 och 55—60 §§ lagen om expropriation äga motsvarande tilllämpning.
Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna.

Ansvarsbestämmelser m. m.

32 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av
denna lag straffes med dagsböter.

Har någon åsidosatt stadgandet i 26 § och har förseelsen varit ägnad att
för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada
till person eller egendom, straffes med böter, högst trehundra kronor.

33 §.

Den som gjort sig skyldig till förseelse varom sägs i 32 § skall vara pliktig
att ersätta all kostnad som föranledes därav.

34 §.

Har någon vidtagit åtgärd i strid mot förbud eller föreskrift som meddelats
med stöd av 6, 8, 9, 13, 15, 21 eller 25 §, äger länsstyrelsen vid vite förelägga
honom att rätta vad olagligen skett. Överexekutor äger ock meddela
handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras av
allmän åklagare eller länsarkitekt. Begär utmätningsman att kostnad för
förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälla
enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

9

35 §.

Över länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen
genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut. Konungen äger bestämma att myndighet
eller organisation som prövas lämplig därtill må föra sådan talan för
tillvaratagande av naturskyddets intressen.

36 §.

Innefattar länsstyrelses beslut förbud enligt 8 eller 25 § eller förordnande
enligt 21 § första stycket skall förbudet lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan. Detsamma gäller beträffande myndighets beslut om förbud
enligt 16 eller 17 §.

37 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Genom lagen upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens
fredande och lagen samma dag (nr 56 s. 7) angående
nationalparker.

Beträffande nationalpark som tillkommit före nya lagens ikraftträdande
skola, till dess Konungen annat förordnar, äldre bestämmelser alltjämt äga
tillämpning.

Fridlysning som skett med stöd av lagen angående naturminnesmärkens
fredande skall fortfarande gälla. I fråga om sådan fridlysning skola nya
lagens bestämmelser tillämpas. Förmenar sakägare sig härigenom lida intrång
i sin rätt och är intrånget icke att anse såsom oväsentligt, äger han
att senast den 30 juni 1953 hos länsstyrelsen påkalla omprövning av fridlysningen.

Förbud som länsstyrelse meddelat jämlikt 11 eller 13 § lagen angående
naturminnesmärkens fredande skall äga fortsatt giltighet till dess annat
förordnas.

Vad i lag eller annan författning stadgas om naturminnesmärke skall
efter ikraftträdandet av denna lag i stället hava avseende å naturminne.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation.

Härigenom förordnas att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation
samt rubriken till 108 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Fastighet, som-----— det nödigt:

1. för befästning---- — sandflykt förebyggcs;

1 Senaslc lydelse av 1 § se SFS 1950: (503 och av 108 § jämte rubrik se SFS 1912:356.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

11. för att i kronans ägo överföra 11. för att bevara område såsom
jordområde av synnerligen märklig nationalpark eller naturminne;
naturbeskaffenhet, för dess avsättande
såsom naturminnesmärke;

12. för att----- — — för yrkesfisket.

Särskild rätt, som i avseende å
fastighet tillkommer annan än kronan,
må ock exproprieras, om Konungen
prövar det nödigt för ändamål
som nu är sagt; och må expropriation
enligt Konungens förordnande
jämväl äga rum för upphävande
av särskild rätt till område,
som år avsatt till nationalpark.

11. Särskilda bestämmelser om
expropriation av naturminnesmärke,
kulturhistoriskt märklig byggnad eller
fornlämning.

108

Fråga om att jordområde skall exproprieras
för att avsättas såsom naturminnesmärke
må väckas endast
av vetenskapsakademien.

Fråga om expropriation

Särskild rätt, som i avseende å fastighet
tillkommer annan än kronan,
må ock exproprieras, om Konungen
prövar det nödigt för ändamål, som
nu är sagt.

11. Särskilda bestämmelser om
expropriation för naturskyddsändamål
eller för att bevara kulturhistoriskt
märklig byggnad eller fast fornlämning.

§•

Expropriation för att bevara område
såsom nationalpark eller naturminne
må äga rum endast till förmån
för kronan samt, då fråga år
om naturminne, för kommun eller
sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga
uppgift är ägnad naturskydd
och som kan på ett betryggande
sätt ansvara för egendomen.

- — — för egendomen.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

11

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om införande
av en naturskyddslag m. m. och anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för jordbruksdepartementet den 27 september 1946 numera presidenten K. E.
Elliot, filosofie doktorn N. Dahlbeck, professorn C. R. Florin, ledamoten av
riksdagens andra kammare, lantbrukaren K. Hj. Gustafson, arkitekten S.
A. Lindström, numera överdirektören G. H. Nilsson samt numera överingenjören
K. J. A. Westman att verkställa utredning om lagstiftning angående
naturskyddet m. m. Åt Elliot uppdrogs att vara ordförande.

Utredningsmännen, vilka antogo benämningen naturskyddsutredningen,
ha i december 1950 avgivit betänkande med förslag till naturskyddslag m. m.
(SOU 1951: 5).

Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarkollegiet,
statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen — som
bifogat yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser — riksantikvarieämbetet,
vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, statens lönenämnd, svenska naturskyddsföreningen —
som bifogat yttranden från Göteborgs biologiska förening, Hallands naturskyddsförening,
Norrköpings biologiska förening, Skånes naturskyddsförening,
sällskapet Dvalin i Jönköping och Örebro biologiska förening — samfundet
för hembygdsvård, skid- och friluftsfrämjandet, svenska reklamförbundet,
Riksförbundet Landsbygdens folk, svenska jägareförbundet, svenska
annonsörers förening, svenska landskommunernas förbund, Sveriges
riksidrottsförbund — som bifogat yttrande från svenska orienteringsförbundet
— samt Sveriges skogsägareförbund. Vid vissa länsstyrelsers remissvar
ha fogats yttranden från myndigheter och organisationer inom länet. Sålun -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

da har länsstyrelsen i Stockholms län bifogat yttrande från länsarkitekten i
länet, länsstyrelsen i Uppsala län yttranden från länsarkitektkontoret, överlantmätaren
och länsjägmästaren i länet, länsstyrelsen i Södermanlands län
yttranden från länsarkitekten och en inom länet verksam naturvårdskommitté,
länsstyrelsen i Kalmar län yttranden från Ölands landskapsmot, styrelsen
för Kalmar läns fornminnesförening och Kalmar naturvetenskapliga
sällskap, länsstyrelsen i Kristianstads län yttrande från länsarkitekten i länet,
länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från poliskamrarna och byggnadsnämnderna
i Malmö och Hälsingborg, länsarkitekten i länet och styrelsen
för Skånes hembygdsförbund, länsstyrelsen i Hallands län yttranden från
länsarkitekten i länet och Hallands naturskyddsförening, länsstyrelsen i Skaraborgs
län yttranden från länsarkitekten och landsfogden i länet, Skaraborgs
läns naturskyddsförening och Skaraborgs läns jaktvårdsförening, samt
länsstyrelsen i Jämtlands län yttrande från föreningen Heimbygdas i Östersund
naturskyddsnämnd.

Huvuddragen i naturskyddsutredningens förslag.

Den egentliga naturskyddslagstiftningen i vårt land omfattar för närvarande
två lagar, nämligen lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens
fredande och lagen samma dag angående nationalparker. Dessutom finnas
åtskilliga bestämmelser till naturens skydd inom speciallagstiftningen,
t. ex. i vattenlagen, byggnadslagen och byggnadsstadgan, skogsvårdslagen,
väglagstiftningen samt jaktlagstiftningen och fiskelagstiftningen. Vissa
centrala uppgifter på naturskyddets område ha tillagts vetenskapsakademien,
inom vilken naturskyddsärendena behandlas av en särskild naturskyadskommitté.
Akademiens befogenheter såsom naturskyddsorgan äro emellertid
begränsade och de anslag som ställts till dess förfogande i denna dess
egenskap äro jämförelsevis små.

Naturskyddsutredningen framhåller i sitt betänkande, att naturskyddet för
att fylla de anspråk, som man i våra dagar är berättigad att ställa, icke såsom
nu i stort sett kan inskränkas till att endast avse skydd, huvudsakligen
ur vetenskaplig-kulturell synpunkt, för vissa växt- och djurarter och för
särskilda, avgränsade områden. Utvecklingen inom det svenska samhället
har fortskridit därhän, att det uppkommit ett påtagligt behov av skydd och
vård av naturen över huvud och de värden den skänker av alla slag, kulturella,
sociala och ekonomiska. För att detta behov skall bli tillgodosett fordras
enligt utredningens mening en omdaning såväl av den gällande naturskyddslagstiftningen
som av naturskyddets organisation. Vid denna omdaning
bör särskilt tillses, att de sociala synpunkterna komma mera till sin
rätt än enligt hittillsvarande ordning.

På lagstiftningens område har utredningen funnit sig böra begränsa sig
till att i huvudsak syssla med den egentliga naturskyddslagstiftningen, d. v. s.
den lagstiftning som har till ändamål att ge naturen det skydd som behövs

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

13

särskilt ur kulturell och social synpunkt. Denna lagstiftning bör enligt utredningens
mening sammanföras till en författning, benämnd naturskyddslag.
Förslag till sådan lag framlägges i betänkandet. Den speciallagstiftning
som betingas av naturskyddets betydelse ur rent ekonomisk synpunkt har
utredningen icke befattat sig med. I den mån ändringar i speciallagstiftningen
skulle visa sig påkallade böra de enligt utredningens mening vidtagas särskilt
inom de berörda områdena — jordbruk, skogsbruk, fiske, jakt o. s. v.

I fråga om naturskyddets organisation har utredningen kommit till den
slutsatsen att det bör inrättas en särskild, central myndighet, statens naturvårdsnämnd,
som har till uppgift att tillgodose naturskyddet och som är
utrustad med nödiga befogenheter och tillräckliga ekonomiska möjligheter.

Det torde måhända vara på sin plats att först ge en kort sammanfattning
av vad betänkandet innehåller och att sedermera återkomma med en något
fylligare redogörelse för de särskilda förslagen och vad de innebära. Beträffande
motiveringen för förslagen ber jag att i huvudsak få hänvisa till
betänkandet.

Förslaget till naturskyddslag upptager till en början bestämmelser om
nationalparker och om fridlysning av naturminnen, avsedda att ersätta 1909
års lagar angående nationalparker och angående naturminnesmärkens fredande.
Därjämte innehåller förslaget flera helt nya bestämmelser.

I fråga om nationalparker innebär förslaget inga egentliga sakliga
nyheter.

Beträffande naturminnesmärken eller såsom utredningen kallar dem,
naturminnen, ger förslaget bättre möjligheter till ett effektivt skydd
än de regler som nu gälla. Fridlysning skall sålunda kunna meddelas även
mot ägares eller andra rättsinnehavares vilja. En förutsättning härför skall
dock principiellt vara att vederbörande erhåller ersättning. Vården och
förvaltningen av naturminnena skall i regel ankomma på det allmänna och
omhänderhas av olika myndigheter. Såväl kostnaderna för fridlysningsförfarandet
som förvaltnings- och vårdkostnaderna skola bestridas av statsanslag,
om ej andra medel stå till förfogande för ändamålet.

Såsom ett helt nytt institut har i förslaget upptagits fridlysning såsom
naturpark. Avsikten med naturparkerna skall vara att trygga allmänhetens
tillgång till områden som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet
äro särskilt ägnade att bereda befolkningen rekreation och avkoppling
genom umgänge med naturen. Jämväl fridlysning av område såsom
naturpark skall kunna ske mot ägarens bestridande under förutsättning
att ersättning utgår till honom. Vården och förvaltningen av naturpark
skall i regel ankomma på ägaren.

En annan grupp nya bestämmelser syfta till skydd för landskapsbilden.
Sålunda föreskrives, alt planering av sådant arbetsföretag,
som kan medföra att landskapsbilden väsentligt ändras bör ske i samråd
med naturvårdsmyndigheten. Har ett dylikt arbetsföretag kommit till
stånd utan att naturskyddsintressena blivit vederbörligen beaktade, skall

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 188.

länsstyrelsen kunna ålägga företagaren att vidtaga skäliga åtgärder för att
undanröja eller minska skadorna på naturen. I fråga om vissa särskilda
slag av arbetsföretag, nämligen täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed
jämförliga nyttigheter innehåller förslaget dessutom en bestämmelse
som ger länsstyrelsen befogenhet att för begränsade områden förordna
att sådant företag icke får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Tillstånd
skall dock i regel icke kunna vägras utan att ersättning gives. I anslutning
till nu nämnda stadganden givas föreskrifter i syfte att hindra att
landskapsbilden förfulas genom reklam- och propagandaanordningar. Sådana
anordningar av bestående art — skyltar, anslagstavlor och inskrifter
— skola i regel icke få varaktigt anbringas utomhus inom synhåll från
allmän trafikled eller annan plats, till vilken allmänheten har tillträde,
med mindre tillstånd därtill lämnats av ortens byggnadsnämnd.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser som avse att skydda naturen
mot nedskräpning. Bestämmelserna innebära dels att nedskräpning
med tomglas, avfall, papper eller andra skräpande föremål förbjudes, dels
att affischer och andra reklam- eller propagandaanordningar av icke bestående
art skola borttagas sedan de förlorat sin aktualitet.

Den föreslagna nya centrala naturskyddsmyndigheten, statens naturvårdsnämnd,
föreslås skola bestå av sju ledamöter, utsedda av Kungl.
Maj :t. Nämnden skall ha ett kansli under ledning av en befattningshavare
i byråchefs tjänsteställning. Förutom denne böra enligt betänkandet hos
nämnden finnas anställda en byrådirektör samt viss kontors- och skrivpersonal.
Det förutsättes att under nämnden skola sortera ett hundratal
lokala ortsombud. Utredningen har ansett sig kunna räkna med att dessa
poster skola kunna besättas med frivilliga krafter.

Yttrandena.

Remissinstanserna ha i allmänhet antingen tillstyrkt att utredningens
förslag till naturskyddslag lägges till grund för lagstiftning eller
lämnat förslaget i huvudsak utan erinran. Icke så få understryka, att de
finna förslaget värdefullt och väl ägnat att fylla de krav som kunna ställas
på en modern naturskyddslagstiftning. Åtskilliga anmärkningar ha emellertid
framförts, huvudsakligen beträffande detaljer men i några fall också
mot vissa grundsatser och grundläggande bestämmelser.

Meningarna om förslaget att inrätta en central statlig naturvård smyndighet
äro betydligt mera delade. Remissinstanserna anse visserligen
i regel att en ny naturskyddsorganisation behövs och att denna organisation
bör ha större resurser och befogenheter än den nuvarande. Men blott
ett tjugutal remissinstanser godtaga i princip den organisation som utredningen
föreslagit och av dessa acceptera de flesta förslaget blott med tvekan
eller under förutsättning att jämkningar vidtagas däri. De övriga förorda
anknytning till någon befintlig myndighet eller organisation i den mån de
icke helt avstyrka förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

15

I några yttranden hemställes att naturskyddsutredningens förslag i sin
helhet måtte omarbetas. Denna ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Skaraborgs
län, länsstyrelsen i Västerbottens län och Riksförbundet Landsbygdens
folk. Förbundet anser, att naturskyddsutredningen gjort såväl naturskyddslagstiftningen
som den planerade naturskyddsorganisationen alltför
omfattande och att båda böra bringas ned till skälig storlek.

En närmare redogörelse för remissvarens innehåll kommer senare att lämnas
i samband med den mera utförliga behandlingen av utredningens olika
lörslag. Redan nu torde jag emellertid få återge vissa i yttrandena framförda
allmänna synpunkter och anmärkningar av principiell innebörd, huvudsakligen
avseende förslaget till naturskyddslag.

Några remissinstanser, bland dem domänstyrelsen, ha särskilt betonat
vikten av att naturskyddet vida mer än hittills inriktas på positiva, skapande
åtgärder, på vård av naturen och dess värden i stället för på enbart
skydd av densamma. Skid- och friluftsfrämjandet och skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län finna det ur denna synpunkt lämpligt att överge uttrycket
naturskydd och att i stället genomgående använda uttrycket naturvård,
vilket i sig inbegriper också naturskydd. Den föreslagna lagen bör
därför enligt dessa två remissinstansers mening kallas naturvårdslag. Samma
uppfattning uttalas av Örebro biologiska förening och Södermanlands
läns naturvårdskommitté.

Naturskyddsutredningens uttalande att naturskyddet i stort bör omfatta
skydd och vård av naturen med hänsyn till dess betydelse ur såväl kulturell
och social som ekonomisk synpunkt har vunnit anslutning eller lämnats
utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Detsamma
gäller den av utredningen tillämpade metoden att behandla det kulturella
och sociala naturskyddet i naturskyddslagen och att lämna det ekonomiska
åt speciallagstiftningen. Domänstyrelsen anmärker dock, att direktiven för
utredningen synas ge vid handen, att också de bestämmelser till naturens
skydd som finnas i speciallagstiftningen borde ha tagits upp till närmare
granskning. Styrelsen nämner 2 kap. 3 § vattenlagen såsom exempel på en
i speciallag given bestämmelse till naturens skydd som icke är tillfyllest.

Den förskjutning mot de sociala synpunkterna som den föreslagna naturskyddslagen
innebär, främst genom de däri intagna bestämmelserna om
fridlysning såsom naturpark, har väckt tillfredsställelse på åtskilliga håll.
En del remissinstanser åter äro mera kritiskt inställda. Särskilt ifrågasättes
i vissa yttranden lämpligheten av att i en naturskyddslag inrymma regler
om naturparker, i vilka det måhända kan bli svårt att skydda naturen mot
åverkan.

Reglerna att fridlysning skall kunna genomföras tvångsvis men att i så
fall ersättning skall lämnas ha i princip vunnit allmänt gillande. Hos bl. a.
statskontoret ha dessa regler emellertid väckt starka betänkligheter ur statsfiansiell
synpunkt.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Departementschefen.

1909 års naturskyddslagstiftning syftar till att bevara särskilda naturlöreteelser,
som äro av speciellt intresse huvudsakligen ur vetenskaplig och
estetisk synpunkt. Däremot ger den ej något skydd för naturen och landskapet
i allmänhet. Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning,
att en naturskyddslagstiftning med så begränsade syften och verkningar
icke är tillräcklig i dagens läge.

Den snabba utveckling som ägt rum på skilda områden har nämligen
medfört, att naturen tagits i anspråk på ett helt annat sätt än tidigare. Nätet
av kommunikationsleder har blivit tätare och befolkningen mera rörlig. De
ekonomiska värdena i naturen ha blivit föremål för en allt intensivare exploatering
och naturens estetiska värden ha rönt en ökad uppskattning, som
bl. a. tagit sig det uttrycket, att allmänheten i större utsträckning utnyttjar
naturen för friluftsliv.

Givetvis bär den antydda utvecklingen inneburit intrång på naturen. På
sina håll har naturen också utarmats och förfulats. Faran för en fortgående
förstöring minskas visserligen genom det ökade naturskyddsintresse, som
vuxit fram hos allmänheten huvudsakligen under inflytande från de ideella
organisationer, vilka genom upplysning och propaganda verkat för att stärka
intresset för naturens skydd och vård. Men detta utesluter icke behovet
av eu naturskyddslagstiftning, som bättre än den nuvarande svarar mot
tidens anspråk. Kravet på en sådan lagstiftning understrvkes också starkt
av alla dem som syssla med naturskyddsfrågor.

Det förslag till naturskyddslag som utredningen framlagt är resultatet av
omsorgsfulla utredningar och grundliga överväganden. Vid remissbehandlingen
har förslaget fått ett välvilligt mottagande. Även jag finner det väl
ägnat att, med vissa jämkningar, upphöjas till lag. Jag har intet att erinra
mot det av utredningen tillämpade förfaringssättet att i naturskyddslagen
upptaga allenast sådana bestämmelser som ha till huvudsyfte att tillgodose
de sociala och kulturella synpunkterna och att lämna åt speciallagstiftningen
att sörja för naturskydd ur mera utpräglat ekonomisk synpunkt. De nya
bestämmelser som föreslås angående naturparker och skydd för landskapsbilden
m. m. finner jag i stort sett väl avvägda, dock med det undantaget
att förslaget om reglering av utomliusreklamen synes mig alltför omständligt
och tyngande. Jag biträder också förslaget att fridlysning skall kunna
genomföras tvångsvis men att ersättning då skall utgå för uppkommande
förlust. I vissa avseenden böra emellertid enligt min mening de av utredningen
föreslagna ersättningsreglerna jämkas. I övrigt vill jag beträffande
förslaget till naturskyddslag i detta sammanhang endast tillägga, att jag i
och för sig finner visst fog för den av vissa remissinstanser framförda åsikten
att lagen borde kallas naturvårdslag. Med hänsyn till att uttrycket naturskydd
vunnit hävd torde dock övervägande skäl tala för att den av utredningen
föreslagna rubriceringen bibehålies.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Vad härefter angår frågan om naturskyddets organisation, har utredningens
förslag i denna del mött stark kritik i remissvaren. Kritiken har visserligen
ej så mycket riktats mot själva grundtanken, att det bör finnas ett
statligt organ för ledning av naturskyddsverksamheten, utan mera mot det
sätt, varpå utredningen velat realisera denna tanke. Vad som förekommit
vid remissbehandlingen synes emellertid ge vid handen att tiden ännu icke
är mogen för att tillskapa ett centralt naturskyddsorgan som ingår i eller
anknytes till statsförvaltningen. I avvaktan därpå bör enligt min mening
tillämpningen av naturskyddslagstiftningen liksom hittills i huvudsak ankomma
på länsstyrelserna under medverkan av vetenskapsakademien och
befintliga frivilliga sammanslutningar på naturskyddets och landskapsvårdens
områden. Vissa vårdande och förvaltande uppgifter synas dock böra
överlämnas till andra myndigheter. För att de frivilliga sammanslutningarna
skola kunna fullgöra sina uppgifter bör understöd av statsmedel lämnas
i större omfattning än nu.

Såsom framgått av det anförda finner jag statsmakternas åtgärder med
anledning av naturskyddsutredningens förslag för närvarande böra i stort
sett begränsas till att en ny naturskyddslag genomföres. Förslag till sådan
lag har — på grundval av utredningsförslaget — utarbetats inom jordbruksdepartementet.
Innan jag mera utförligt berör lagstiftningsspörsmålen torde
jag emellertid få upptaga organisationsfrågan till närmare behandling.
Lagtextens utformning är nämligen i viss utsträckning beroende av hur denna
fråga löses.

Naturskyddets organisation.

Gällande ordning.

Till grund för naturskyddsverksamheten i vårt land ligga för närvarande,
såsom redan nämnts, bl. a. 1909 års båda lagar angående nationalparker
och angående naturminnesmärkens fredande. Avsättning av visst område
till nationalpark sker genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen, och området
förvaltas därefter av vetenskapsakademien. Med avseende å naturminnesmärken
gäller, att befogenheten att förordna om fridlysning tillkommer
vederbörande länsstyrelse. Sådant förordnande får dock ej meddelas med
mindre ansökan gjorts eller tillstyrkts av vetenskapsakademien. Ej heller
får i allmänhet fridlysning upphävas utan att vetenskapsakademiens yttrande
inhämtats. Alla fridlysningsbeslut skola registreras dels hos länsstyrelserna
och dels hos vetenskapsakademien, som för ett riksregister över fridlysta
naturminnesmärken.

Utöver befattningen med nationalparker och naturminnesmärken har vetenskapsakademien
åtskilliga andra viktiga uppgifter på naturskyddets område.
I författningsfrågor som beröra naturskyddsintressena anlitas sålunda
akademien regelmässigt som remissinstans. Den föranstaltar vidare om un2
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 18S.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dersökningai- och inspektioner i naturskyddssyfte samt ombesörjer utgivandet
av två publikationsserier angående naturskydd. Med visst fog kan därför
akademien sägas intaga ställningen av centralt organ för naturskyddet i allmänhet.
Inom akademien har bildats en särskild kommitté för naturskyddsärendenas
behandling, vetenskapsakademiens naturskyddskommitté. Denna
har fem ledamöter, vilka skola utses för en tid av tre år, företrädesvis bland
akademiens ledamöter, och vilka skola företräda sakkunskap i botanik,
zoologi, geologi och fysisk geografi. Kommittén utser lämplig person till sin
sekreterare. Till avlönande av denne samt till förvaltningen av nationalparkerna
och naturskyddsverksamheten i övrigt erhåller akademien statsbidrag
från särskilt anslag å IX ht. Anslaget har under de sista åren varit uppfört
med 22 100 kronor.

På mera begränsade områden ha åtskilliga statliga verk och myndigheter
befattning med naturskyddsfrågor. Domänstyrelsen skall sålunda i viss utsträckning
biträda vetenskapsakademien med vården och förvaltningen av
nationalparkerna. Styrelsen har vidare fått såsom särskild uppgift att sörja
för skydd av naturminnesmärken på den kronomark, som styrelsen förvaltar.
Åt kammarkollegiet har uppdragits att bevaka naturskyddsintressena i
vattenmål. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har att tillse att vägarna i riket
såvitt möjligt mjukt och naturligt inpassas i landskapet och icke skada områden
av märklig naturbeskaffenhet. Byggnadsstyrelsen och länsarkitekterna
äro ansvariga för att bebyggelseplaneringen sker med tillbörlig hänsyn
till naturskyddsintresset, och fiskeristyrelsen utövar viss tillsyn över sjöar
och vattendrag bl. a. ur naturskyddssynpunkt. I övrigt må blott nämnas,
att riksantikvarieämbetet samt lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen jämte
deras underlydande myndigheter ofta i sin verksamhet få beröring med natur
skyddsspörsmål.

Natur skyddsarbete bedrives även av flera olika enskilda organisationer,
främst svenska naturskyddsföreningen och samfundet för hembygdsvård.

Svenska naturskyddsföreningens program är att bevara och om möjligt
öka skönheten i det svenska landskapet, verka för att naturtillgångarna utnyttjas
på rätt sätt utan vandalism, öka folkets kunskap om svensk natur
och svensk djur- och växtvärld, bevara orörd natur åt framtidens vetenskapliga
forskning, vårda naturen som glädje- och hälsokälla för människorna
samt lära folket att uppträda hyfsat i skog och mark. Föreningen har ungefär
5 000 medlemmar. Dessutom äro till föreningen anslutna 29 lokala naturskyddsföreningar
med tillhopa omkring 4 000 medlemmar. För att vidmakthålla
och sprida intresset för naturskydd utger föreningen bl. a. en
tidskrift, »Sveriges natur». För sin verksamhet erhåller föreningen bidrag
från ett särskilt anslag under IX ht. Detta anslag är för budgetåret 1951/52
uppfört med 12 000 kronor. Därjämte har föreningen under en följd av år
uppburit bidrag ur jaktvårdsfonden. År 1950 utgick sådant bidrag med
15 000 kronor.

Samfundet för hembygdsvård har enligt sina stadgar till uppgift att främja
den svenska hembygdsvården. Denna sin uppgift skall samfundet fylla bl. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

19

genom att verka för att natur och kulturminnen skola bevaras och vårdas
och för att behörig hänsyn skall visas landskapet och bygden, när större arbetsföretag
planeras och utföras. Samfundet har omkring 10 000 enskilda
medlemmar. Dessutom ingår däri ett betydande antal hembygdsföreningar
och andra korporationer. I allt omfattar den svenska hembygdsrörelsen omkring
100 000 medlemmar. I likhet med svenska naturskyddsföreningen har
samfundet en egen tidskrift, »Bygd och natur». Dessutom må nämnas att
hos samfundet inrättats en vägvårdsbyrå, å vilken är anställd en vägvårdskonsulent.
Denne har till huvudsaklig uppgift att tillhandagå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess lokala förvaltningar med råd och upplysningar
hur landskapsvården lämpligen skall kunna tillgodoses i samband
med olika vägbyggen. Hans verksamhet bedrives under medverkan av en
vägvårdskommitté, i vilken ingå representanter, förutom för samfundet, även
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
och svenska naturskyddsföreningen m. fl. Till bestridande av kostnaderna
för vägvårdsarbetet erhåller samfundet bidrag med 15 000 kronor
från anslag å VI ht. För samfundets övriga verksamhet utgår bidrag från
anslag å VIII ht. Detta anslag är för närvarande uppfört med 25 000 kronor.

Naturskyddsutredningens förslag.

Naturskyddsutredningen framhåller till en början, att det enligt dess mening
måste finnas ett centralt statligt organ som har att övervaka naturskyddsverksamheten
och se till att den följer de uppdragna riktlinjerna. I
detta sammanhang förklarar sig utredningen icke kunna förorda att ledningen
av naturskyddet får bli kvar hos vetenskapsakademien. Redan den omfattning
som naturskyddsuppgifterna kunna beräknas få efter den planerade
omdaningen gör det mindre lämpligt att belasta vetenskapsakademien med
dessa uppgifter. Eftersom naturskyddet enligt förslaget skall utvidgas bl. a.
så att sociala synpunkter erhålla ökat utrymme, skulle vidare akademiens
expertis med dess utpräglat vetenskapliga inriktning icke komma att täcka
hela verksamhetsområdet.

Såsom allmänna riktlinjer för utformningen av det nya centrala naturskyddsorganet
angives i betänkandet att det bör vara fast organiserat och
utrustat med tillräckliga resurser i arbetskraft och medel. Det bör ha till
uPP8ift ej blott att övervaka tillämpningen av naturskyddslagstiftningen
utan också att främja ett positivt vårdande av naturen, bl. a. med hänsyn
till dennas betydelse ur ekonomisk synpunkt. Beträffande organets ställning
inom statsförvaltningen anföres, att denna fråga tydligen kan lösas antingen
så att en helt fristående myndighet tillskapas eller ock så att anknytning
sker till något bestående centralt verk eller till ett departement. Utredningen
har för sin del kommit till den uppfattningen att den lämpligaste
utvägen är att låta organet få formen av en fristående nämnd, bestående av
företrädare för olika berörda intressen och utrustad med ett kansli med ett
begränsat antal befattningshavare för ärendenas beredning och expediering.

20

Kungl. Majrts proposition nr 188.

I enlighet härmed föreslår utredningen, såsom jag redan nämnt, att för
den centrala ledningen av naturskyddet skall inrättas en »statens naturvårdsnämnd»
som skall lyda direkt under jordbruksdepartementet. Nämnden
skall enligt förslaget bestå av sju ledamöter, varav en ordförande och en
vice ordförande, alla utsedda av Kungl. Maj :t för en tid av tre år. Till nämnden
skall vara knutet ett kansli, vars chef skall ha byråchefs ställning med
placering i lönegraden Cp 10. Det förutsättes vidare att ytterligare en högt
kvalificerad befattningshavare skall vara anställd på kansliet. Denne befattningshavare
skall ha byrådirektörs tjänsteställning och vara placerad i lönegraden
Ce 29. I övrigt skola på kansliet finnas en kontorist och ett skrivbiträde,
varjämte extra skrivhjälp och extra hjälp med budskickning skall
kunna få anlitas vid förefallande behov. Slutligen föreslås att nämnden skall
äga utse lokala ortsombud på skilda platser i landet. Utredningen räknar
med att till dylika ortsombud skola kunna förvärvas frivilliga krafter, som
åtaga sig uppdraget utan annan gottgörelse än ersättning för resor.

De årliga kostnaderna för naturvårdsnämnden ha av utredningen beräknats
till 94 200 kronor, varav 62 000 kronor för avlöningar och 32 200 kronor
för omkostnader. Såsom engångskostnad i samband med nämndens inrättande
har utredningen upptagit ett inventarieanslag å 10 000 kronor.

Utredningen förutsätter att naturvårdsnämnden skall kunna lita till svenska
naturskyddsföreningen och samfundet för hembygdsvård såom remissinstanser.
Någon förändring av dessa två organisationers ställning föreslås
icke.

Yttrandena.

Vad utredningen anfört därom, att naturskyddet bör erhålla en fastare
organisation och att ledningen av verksamheten bör ankomma på staten
har i princip vunnit anslutning i så gott som alla remissyttranden. Förslaget
att för detta ändamål inrätta en självständig myndighet, statens naturvårdsnämnd,
har däremot föranlett mycket delade meningar. De flesta remissinstanserna
kritisera förslaget ur olika synpunkter och många förorda
andra lösningar. Åtskilliga framlägga flera alternativa förslag.

Förslaget tillstyrkes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
länsstyrelsen i Västmanlands län, Ölands landskapsmot,
Kalmar naturvetenskapliga sällskap, byggnadsnämnden i Hälsingborg, länsarkitekten
i Hallands län, skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län, skogsvårdsstyrelsen
i Örebro län och Norrköpings biologiska förening.

Av dessa yttrar länsstyrelsen i Västmanlands län, att det torde vara mest
ändamålsenligt att i enlighet med utredningens förslag anförtro ledningen av
naturskyddsarbetet åt en fristående central myndighet. Länsstyrelsen ser
visserligen icke med någon större glädje att nya ämbetsmyndigheter tillskapas,
men finner det i detta fall nödvändigt att så sker för att den erforderliga
effektiviseringen av naturskyddet skall komma till stånd. Riksantikvarieämbetet
understryker likaledes, att en självständig nämnd sådan som den

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

föreslagna är mest ändamålsenlig. Ämbetet anser, att ingen besparing skulle
kunna göras genom att anknyta det centrala naturskyddsorganet till någon
bestående myndighet. Den av utredningen föreslagna organisationen är nämligen
av så liten omfattning, att den icke skulle kunna inskränkas i något
avseende genom en dylik anknytning. Enligt vad ämbetet framhåller är det
också av vikt, att den nya naturvårdsinstitutionen får utveckla sig fritt
efter sin egenart utan tryck eller påverkan från en äldre organisation med
helt andra huvuduppgifter. Länsarkitekten i Hallands län finner förslaget
om en naturvårdsnämd riktigt och anser det icke vara möjligt att anknyta
detta organ till något av våra nuvarande ämbetsverk. Han tillägger emellertid,
att det möjligen kan tänkas att naturvårdsmyndigheten skulle kunna
inrymmas i ett centralt verk för planfrågor, om ett sådant skulle komma
till stånd. Byggnadsnämnden i Hälsingborg uttalar att den administrativa
apparat som föreslås inrättad förefaller blygsam, och Norrköpings biologiska
förening förklarar sig vara synnerligen tillfreds med förslaget om en
statens naturvårdsnämnd samt tillägger, att behov av ett sådant naturvårdsinstitut
har förelegat sedan länge. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vid
sitt tillstyrkande knutit bland annat den reservationen, att naturvårdsnämnden
icke borde ta befattning med vägfrågor. Styrelsen anför att den nuvarande
anordningen med en hos samfundet för hembygsvård anställd vägvårdskonsulent,
vars arbete utföres under medverkan av en vägvårdskommitté,
innebär en smidig arbetsform, inom vilken naturskyddets intressen
kunna väl tillvaratagas på vägväsendets område. Om vägfrågorna dessutom
skulle behöva underställas naturvårdsnämnden, skulle detta medföra en
besvärande och onödig tidsutdräkt. I

I helt avstyrkande riktning uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Skaraborgs
län. Länsstyrelsen anför:

Ltredningens förslag om inrättande av en särskild naturvårdsmyndighet,
benämnd statens naturvårdsnämnd, måste länsstyrelsen avstyrka. De
beräknade^ kostnaderna för denna myndighets verksamhet äro visserligen
relativt måttliga, men tendensen att även utan tvingande skäl inrätta nya
allmänna verk och befattningar maste särskilt i nuvarande ekonomiska
läge anses förkastlig. Något påtagligt behov av att det statliga inflytandet
på naturskyddsverksamheten stärkes genom inrättande av ett nytt speciellt
organ för denna verksamhet kan länsstyrelsen icke finna föreligga och utredningens
argumentering för inrättande av ett sådant organ finner länsstyrelsen
icke övertygande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och Riksförbundet Landsbygdens folk
hemställa på liknande grunder att den organisatoriska frågan skall göras
till föremål för ny utredning.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län och Skaraborgs läns jaktvårdsförening
ifrågasätta, om icke statens naturvårdsnämnd skulle kunna undvaras
och naturskyddsärendena handläggas helt lokalt av vederbörande länsstyrelser.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Vissa andra remissinstanser ansluta sig i och för sig till tanken på en
självständig naturvårdsmyndighet men förorda uppskov med dess inrättande.

Till dessa höra länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Kalmar län
och lantbruksstyrelsen. Även statskontoret synes anse förslaget om en naturvårdsnämnd
befogat och finner personaluppsättningen jämförelsevis
måttfullt beräknad, men motsätter sig dock av statsfinansiella skäl ett omedelbart
genomförande av förslaget. Vattenfallsstyrelsen uttalar, att den för
sin del skulle hälsa tillkomsten av ett representativt officiellt naturskyddsorgan
med odelad tillfredsställelse men måste ifrågasätta, om icke det nuvarande
statsfinansiella läget kommer att lägga hinder i vägen för inrättandet
av ett sådant organ. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar,
att det ur praktisk synpunkt synes olämpligt att redan nu skapa ett
fristående ämbetsverk för naturskyddsfrågorna samt att detta möjligen kan
bli ett framtidsmål en gång då tiden är mogen att giva en mera uniform
behandling åt frågor om vården av landets naturtillgångar och kulturminnen,
då lämpligen både naturvård, kulturvård samt jakt- och fiskevård bör
kunna skapa en basis för ett sådant ämbetsverk.

I ett stort antal yttranden förordas, att frågan om en förbättrad organisation
av ledningen för naturskyddsarbetet skall lösas genom utnyttjande
av någon bestående myndighet. Denna utväg anvisas sålunda i
allmänhet som ett provisorium av de remissinstanser, som enligt vad jag
nyss sagt i princip ansluta sig till förslaget om ett fristående organ men icke
vilja tillstyrka dess omedelbara genomförande. Även på många andra håll
anses ett befintligt ämbetsverk vara att föredra framför den av utredningen
föreslagna naturvårdsmyndigheten. Såsom skäl härför åberopas, förutom
statsfinansiella hänsyn, främst farhågor för att naturvårdsnämnden icke
skall bli tillräckligt effektiv. I detta hänseende anmärkes särskilt att nämnden
enligt utredningens förslag fått en alltför svag lokal förankring för
att kunna väl fylla sina uppgifter. Denna synpunkt framhålles bl. a. av
skid- och friluftsfrämjandet och skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, vilka
avgivit så gott som likalydande yttranden. De uttala, att en organisation med
endast 100 oavlönade lokalombud lindrigt sagt är alltför blygsam för en myndighet
som skall ansvara för hela den svenska naturvården. Önskemål om
en bättre lokal representation framställas också av domänstyrelsen och Örebro
biologiska förening.

I enlighet härmed föreslå de remissinstanser, som anse ledningen av naturskyddet
böra anförtros åt någon redan befintlig myndighet, regelmässigt
att uppgiften skall överlämnas till något centralt verk med lokal administration.
I utredningens betänkande har anförts att de ämbetsverk som i första
hand kunde komma i åtanke till ställningen såsom central naturvårdsmyndighet
syntes vara domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
skogsstyrelsen och kammarkollegiet. Även vid remissbehandlingen ha
vissa av dessa verk särskilt framhållits sasom lämpliga, men också andra lösningar
ifrågasättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

23

För en förläggning till riksantikvarieämbetet av det centrala
naturskyddsarbetet uttalar sig svenska naturskyddsföreningen, vars styrelse
anser att frågan om förbättrande av naturskyddets organisation tillsvidare
lämpligen bör lösas genom att riksantikvarieämbetet utbygges med en naturskyddsinspektion
och ökat stöd gives åt befintliga frivilliga sammanslutningar.
Härom anför styrelsen följande.

Det är angeläget att för handläggning av naturskyddsärenden finnes en
central statlig myndighet med erforderlig överblick och sakkunskap. Men
det är samtidigt utomordentligt viktigt, att naturskyddsidéerna hållas verkligt
levande, och i detta hänseende är det frivilliga arbetet i föreningsform
av stor betydelse. Styrelsen befarar att den av utredningen föreslagna centrala
statliga myndigheten, med tanke på den lokala organisation som förutsättes
skola uppbyggas och de arbetsuppgifter i övrigt som tillagts densamma,
redan från början är underorganiserad. Samtidigt hyser styrelsen farhågan,
att inrättandet av den statliga myndigheten kan föranleda, att föreningen
icke får den förstärkning av sin ekonomi som under alla förhållanden är
behövlig. Det vore synnerligen olyckligt, om det i framtiden bleve så, att vi
finge en statlig myndighet och en riksförening, av vilka icke någondera
kunde fungera tillfredsställande. Styrelsen delar slutligen den av Örebro
biologiska förening och Skånes naturskyddsförening uttalade uppfattningen
att en starkare lokal organisation är nödvändig.

Av dessa skäl har styrelsen övervägt, huruvida man icke tills vidare bör
gå en något annan väg än den utredningen förordat och sikta mot anknytning
till något redan befintligt statligt verk. Styrelsen anser för sin del att
det utan tvekan bästa vore att i så fall anknyta naturskyddet till riksantikvarieämbetet.
Detta ämbetsverk har för fornvården en landsomfattande organisation
med landsantikvarier och länsföreningar, som visat påtagligt
intresse även för naturskyddet, samt med ett mycket stort antal lokala ombud
i orterna. En självständig naturskyddsmyndighet skulle för att kunna
fungera vara nödsakad att antingen försöka anlita riksantikvarieämbetets
organisation eller också uppbygga en egen. Det måste innebära en utomordentlig
arbets- och kostnadsbesparing samt tidsvinst att välja det förra
alternativet. Om detta alternativ befinnes riktigt, bör emellertid även myndigheten
själv knytas samman med riksantikvarieämbetet.

Styrelsen vill framhålla, att fornvård och naturskydd icke äro motstridiga
utan måste gå hand i hand. Riksantikvarieämbetets ämbetsområde omfattar
för övrigt som bekant icke allenast de egentliga fornminnena från
äldsta tider utan även kulturminnen från senare epoker. Bådadera ingå i en
miljö, kring vilken naturen utgör ramen, något som också riksantikvarieämbetet
har till fullo klart för sig. Vad man kallar naturen är ju också i stor
utsträckning en kulturell produkt, ett resultat av tusenårig hävd. Naturskyddet
är därför också till stor del inriktat på att bevara det under generationer
bildade kulturlandskapet. Att so det hela som en enhet är enbart
rationellt.

Enligt styrelsens mening vore tills vidare lämpligast att under riksantikvarieämbetet
ställdes en naturskyddsinspektion med tämligen vidsträckt
handlingsfrihet. Denna inspektion bör självfallet organiseras så stark som
möjligt. Om inspektionen har det större ämbetet så att säga bakom ryggen,
vinnes redan därigenom en viss elasticitct som är av värde. Måhända
bör det även nämnas, att det kan vara svårt att finna en fullt lämplig chef
för ett mycket litet ämbetsverk och att inordnandet under en större organisation
jämväl av denna anledning kan vara önskvärt.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

För överläggning i viktigare frågor bör naturskyddsinspektionen ha tillgång
till vetenskapligt skolade rådgivare på olika områden. Det mest ändamålsenliga
kan synas vara att tillskapa en särskild rådgivande nämnd.
Svenska naturskyddsföreningens styrelse kan dock eventuellt tills vidare
såsom hittills tjänstgöra såsom remissinstans. Förbättras föreningen arbetsmöjligheter,
minskas ytterligare det omedelbara behovet av en särskild
nämnd. Och styrelsen, som inom sig'' har representanter för olika grenar av
naturvetenskapen, håller före, att den skulle kunna tillföra inspektionen
erforderlig speciell sakkunskap och i övrigt biträda denna, helst om föreningen
får ekonomiska möjligheter att mot arvode anställa ett antal sakkunniga
konsulenter i olika delar av landet. För närvarande har föreningen
endast en sådan konsulent. Naturskyddskonsulenter i de olika länen — eller
för större områden — skulle även, såsom Skånes naturskyddsförening antytt,
kunna jämte länsarkitekterna och landsantikvarierna ingå i lokala
nämnder och på så sätt ge naturskyddet en väsentligt förbättrad förankring
ute i landet.

Styrelsen kan icke underlåta att understryka, att den anser livaktigheten
hos den frivilliga ideella riksföreningen vara av största vikt. Utan en fast
kärna av den art som föreningen nu strävar att vara skulle naturskyddsarbetet
riskera att sjunka samman. En statlig myndighet måste företrädesvis
bliva övervakande. Propagandan för naturskyddsidéerna bör, så som styrelsen
ser saken, lämpligen skötas av en enskild ideell förening. Svenska
naturskyddsföreningen är måhända för närvarande alltför löst organiserad,
men denna brist torde lätt kunna avhjälpas. Att öka anslutningen till föreningen
ute i landet till önskvärd omfattning är ett mera mödosamt arbete,
men bör säkert, om den ekonomiska ryggraden förstärkes, kunna lyckas.
Redan för närvarande finnes ett avsevärt antal lokala organisationer, men
organisationsarbetet kan likväl alltjämt sägas vara i sin linda.

Styrelsen vill därför framhålla det angelägna i att riksföreningen under
alla omständigheter får möjlighet att bliva fullt livsduglig. Genom förstärkning
av anslagen till föreningen kan inom en begränsad kostnadsram åstadkommas
mycken nytta.

Till förmån för riksantikvarieämbetet yttra sig även länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län och länsstyrelsen
i Norrbottens lån. Sistnämnda länsstyrelse anser visserligen, att något direkt
behov av en central naturvårdsmyndighet icke föreligger, eftersom det
redan finns åtskilliga myndigheter inom statsförvaltningen som var och en
inom sitt område skulle kunna tillvarataga naturskyddsintressena. För den
händelse det skulle anses ofrånkomligt att samla naturskyddsuppgifterna
hos ett centralorgan bör emellertid enligt länsstyrelsens mening detta ske
hos riksantikvarieämbetet. Som skäl härför anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Av historiska skäl har ämbetet, som tillkom i början av 1600-talet, till en
början varit inriktat på bevarandet av fornminnen, vilket bäst torde visas
av de insamlingar av uppgifter, som förekommo under 1600-talet. Intresset
har därefter inriktats jämväl på kulturminnesmärken. Nära sammanhängande
härmed torde vara intresset, att dessa skola återfinnas i en omgivning,
som ej vanvårdats ur naturskyddssynpunkt. Detta intresse torde helt naturligt
komma att utsträckas till ett önskemål att bevara och skydda kulturlandskapet.
Härifrån torde steget ej vara långt till att anse ämbetet skickat jämväl

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

att handlägga naturskyddsfrågor över huvud taget. Länsstyrelsen förmenar,
att ämbetet därvid skulle vara synnerligen betjänt av sin lokala organisation
ute i länen och kommunerna. Vidare är att märka, att ämbetet står i nära kontakt
med fornminnes- och hembygdsföreningar. Det synes länsstyrelsen angeläget,
att jämväl dessa föreningar i högre grad än hittills inrikta sina krafter
på naturskyddet. Det kan antagas, att naturskyddsintressena i så fall
skulle bliva levande jämväl ute i de olika bygderna. För länsstyrelsen skulle
det därför framstå som tilltalande, om organisationerna för naturskydd och
hembygdsvård kunde grunda ett ingående samarbete och eventuellt förenas
till enhetliga organisationer.

Såsom en av flera tänkbara myndigheter föreslås riksantikvarieämbetet
av länsstyrelsen i Blekinge län, länsstyrelsen i Hallands län, lantbruksstyrelsen,
länsarkitekten i Stockholms län och Skaraborgs läns naturskyddsförening.

Riksantikvarieämbetet, vilket såsom förut nämnts tillstyrker utredningens
förslag, avböjer emellertid att fungera som naturvårdsmyndighet. Med
anledning av att utredningen diskuterat möjligheten att tillägga ämbetet
denna funktion anför ämbetet bl. a.:

Riksantikvarieämbetet utgör tillsammans med statens historiska museum
ett ämbetsverk med riksantikvarien som chef, underställt vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien, i vilken akademi riksantikvarien är självskriven
sekreterare. Akademien har helt och hållet humanistisk inriktning
och saknar naturvetenskaplig kompetens.

Som i utredningen framhålles har riksantikvarieämbetet, vars huvuduppgift
är att handlägga frågor rörande skötsel och vård av landets fornminnen
och byggnadsminnen, även utfört praktiskt naturvårdsarbete. Detta arbete
har emellertid varit begränsat till de naturmiljöer, i vilka minnesmärkena
ingå. Denna form av naturvård är för ämbetsverket fullt naturlig och bör
följaktligen fortsättas. Övriga naturskydds- och naturvårdsärenden, de naturvetenskapliga
och de sociala, ligga däremot helt utanför ämbetsverkets
och akademiens intressesfär. Detta torde också vara orsaken till att utredningen
avstyrkt naturvårdsnämndens anslutning till riksantikvarieämbetet.

Två ledamöter av riksantikvarieämbetet äro av annan mening och anse att
ledningen av naturskyddsverksamheten utan olägenhet bör kunna anförtros
åt en naturvårdsbyrå inom ämbetet.

Förslag att anlita domänstyrelsen såsom centralt naturskyddsorgan
framföres av länsstyrelsen i Uppsala län och statskontoret, vilka dock
båda i princip anse, att denna lösning bör vara ett provisorium i avvaktan
på att en fristående naturvårdsmyndighet så måningom kan komma till
stånd. Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse finner också domänstyrelsen mest
lämplig, därest ett centralorgan överhuvud anses behövligt.

Såsom ett bland flera ämbetsverk, vilka böra kunna fullgöra uppgiften
som naturvårdsmyndighet nämnes domänstyrelsen av länsstyrelsen i Hallands
län, lantbruksstyrelsen, riksantikvarieämbetet och Skaraborgs läns
naturskyddsförening. Sistnämnda förening framhåller bl. a., att doinänstyrelsen
visat sig väl skickad att leda naturskyddsverksamheten genom det
synnerligen omfattande och välorganiserade arbete som styrelsen hittills

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

utfört på området. Lantbruksstyrelsen uttalar om domänstyrelsens förutsättningar
för uppgiften följande.

Vad domänstyrelsen beträffar äger detta verk förutom betydande erfarenhet
om naturskyddsfrågor även en särskild hela landet omfattande erfarenhet
om värderingar. Erinras må också, att domänstyrelsen genom samverkan
med statens fritidsnämnd i viss utsträckning utnyttjas för uppgifter
av liknande art, nämligen i fråga om dispositionen och skötseln av mark,
som användes för fritidsändamål. Domänstyrelsen representerar dessutom en
myndighet med fast uppbyggd lokal organisation.

Domänstyrelsen själv önskar emellertid ej komma i fråga. Domänstyrelsen
bör, heter det i dess yttrande, såsom centralorgan inom ett affärsdrivande
verk icke belastas med flera administrativa uppgifter än de som för
närvarande ankomma på styrelsen.

En lösning med skogsstyrelsen såsom centralorgan förordas av
skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län samt skid- och friluftsfrämjandet. De
anse, såsom redan nämnts, att den föreslagna naturvårdsnämnden skulle
komma att få för svaga lokala förankringar men att denna brist bör kunna
avhjälpas genom att nämnden anslutes till skogsstyrelsen. De anföra härom
i sina yttranden:

Det enda av nu befintliga ämbetsverk, som bör vara lämpligt att handhava
naturvårdsfrågorna, synes vara skogsstyrelsen med dess underlydande
organ ute i länen, d. v. s. skogsvårdsstyrelserna. Skogliga och därmed besläktade
frågor bör vara huvudparten av naturvårdsfrågorna. Skogsvårdsstyrelsernas
länsskogvaktare ha en mera intim kontakt än några andra, när
det är fråga om kontakt med såväl naturen som markernas ägare. Den
nuvarande skogsvårdslagen, vars efterlevnad tillses av skogsvårdsstyrelserna,
gäller nu för ca 79 procent av landets skogar.

Skulle sålunda något nytt ämbetsverk med effektiva lokala organ icke
för närvarande böra skapas, torde skogsvårdsstyrelseorganisationen vara
lämpligast att omhändertaga naturvårdsfrågorna.

Åsikten att ledningen av naturskyddet bör kunna överlämnas åt skogsstyrelsen
företrädes också av länsstyrelsen i Kronobergs län och länsstyrelsen
i Kalmar län, av vilka den sistnämnda dock anser att det vore lyckligast,
om en fristående myndighet kunde inrättas. Länsstyrelsen i Östergötlands
län och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka båda avstyrka utredningens
förslag och förorda en överarbetning därav, förklara sig likaledes finna
skogsstyrelsen i och för sig mest lämpad att handha de centrala naturskyddsuppgifterna.
Domänstyrelsen ifrågasätter om icke en lämplig lösning
skulle kunna åstadkommas genom en samordning mellan skogsstyrelsen och
en från denna fristående naturvårdsnämnd.

Skogsstyrelsen anser goda skäl tala för att ansvaret för naturvården lägges
på styrelsen och yttrar, att möjligheterna därtill borde undersökas närmare.
Styrelsen utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

Formellt sett torde ett införlivande med skogsstyrelsen av den föreslagna
byråchefsbefattningen för naturvården icke möta hinder. Såvitt av utredningens
uttalande kan förstås, skulle den nämnde befattningshavaren vara

27

Kangl. Maj:ts proposition nr 188.

eu för det speciella arbetet högt kvalificerad person. Därav följer, att de
flesta ärenden av rutinmässig natur icke komme att kräva behandling in
pleno av ämbetsverket. För ärenden av större vikt, som kräva plenarbehandling,
torde emellertid sakkunskapen inom naturvårdsområdet för närvarande
icke vara tillräckligt företrädd inom själva skogsstyrelsen. Denna
måste följaktligen kompletteras endera med nya ledamöter för naturvårdsfrågor
eller genom bildande av ett statens naturskyddsråd, naturskyddskommitté
e. d., vilket organ sidoställes skogsstyrelsen och tilldelas vissa befogenheter
vid behandling i styrelsen av naturvårdsärenden av större vikt.
Den senare utvägen synes ge möjlighet för ett större antal experter än den
förra och kunde inrymma praktiskt taget samma representation som den
föreslagna statens naturvårdsnämnd. En sådan organisation torde ställa sig
avsevärt billigare än den av utredningen föreslagna bl. a. därigenom, att
de speciella arvodena för ordförande och vice ordförande bortfalla. Kansligöromålen
kunna utföras av skogsstyrelsens befintliga kansli eventuellt med
någon utökning av biträdespersonalen.

Några remissinstanser ifrågasätta att byggnadsstyrelsen skall få
ställningen av huvudorgan för naturskyddsfrågor. Länsstyrelsen i Västmanlands
län, som i första hand tillstyrker utredningens förslag, framhåller
sålunda att byggnadsstyrelsen redan fullgör vissa naturskyddsuppgifter och
därjämte har erforderlig lokal representation genom länsarkitekterna. Länsstyrelsen
vill därför som ett alternativ till en fristående statens naturvårdsnämnd
i andra hand förorda anknytning till byggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen
i Västerbottens län anser likaså att byggnadsstyrelsen bör kunna fungera
som naturvårdsmyndighet om den förstärkes med särskild sakkunskap
i dithörande ämnen. Länsarkitekten i Stockholms län anför att en tänkbar
lösning av frågan om naturskyddets organisation synes vara att förlägga
ledningen till byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå eller till dess stadsplanebyrå.
Samma ståndpunkt intages av kammarkollegiet, som anför:

Därest det statliga naturskyddet erhåller den omfattning och utformning,
som utredningen förordat, torde den föreslagna organisationen vara i knappaste
laget och krav på personalökning äro troligen snart att förvänta, särskilt
som det synes bli svårt att inom ramen för den föreslagna personalen
erhålla sakkunskap, som behärskar naturskyddets olika grenar. Speciellt
torde frågor rörande naturparkerna komma att kräva personal med utbildning
och erfarenhet i planläggningsarbete. Detta måste även bli fallet med
vissa grupper av ärenden, som röra skyddet för landskapsbilden. Dessa mera
ömtåliga och svårbemästrade uppgifter komma att stå i nära samband med
den i byggnadslagstiftningen ordnade planeringsverksamheten, som handhaves
av länsarkitekter och byggnadsstyrelsen, vilka förfoga över den erforderliga
sakkunskapen i dessa frågor. Att inordna naturvårdsmyndigheten
i byggnadsstyrelsen synes därför vara förtjänt av övervägande. En sådan
anordning förutsätter dock bibehållande av vetenskapsakademiens naturskyddslcommitté
som en sakkunnig remissmyndighet, något som för kollegiets
del under sagda förutsättning förefaller oundgängligt.

Byggnadsstyrelsen själv ställer sig emellertid avvisande till tanken att styrelsen
skulle ställas i spetsen för naturskyddsarbetet. Styrelsen förordar
alt frågan om naturskyddets organisation får vila till dess att statsmak -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

terna tagit ställning till verkställda och pågående utredningar rörande planväsendets
organisatoriska utformning. I styrelsens yttrande anföres sålunda:

Styrelsen vill erinra om att flera organisationsfrågor inom områden, som
hava en viss anknytning till naturvården, för närvarande utredas eller vänta
på sin lösning. Sålunda har utredningen om planväsendets uppgifter och
organisation nyligen framlagt ett betänkande, vari utredningen visserligen
diskuterat inrättandet av ett centralt verk för planfrågor men stannat för att
föreslå, att dessa frågor tills vidare omhänderhavas av en omorganiserad
planbyrå inom byggnadsstyrelsen. Vidare har utredningen om näringslivets
lokalisering för kort tid sedan avlämnat förslag, vilket bl. a. innebär, att en
särskild lokaliseringsnämnd skulle inrättas. Slutligen pågår genom särskilda
sakkunniga en utredning angående omorganisation av byggnadsstyrelsen.
Styrelsen, som i princip anser att inrättande av nya verk eller myndigheter
om möjligt bör undvikas, finner för sin del, att ett slutligt ställningstagande
till naturvårdsmyndighetens organisation bör ske först i samband
med statsmakternas behandling av ovan berörda utredningar.

Den av naturskyddsutredningen berörda möjligheten att lägga ansvaret
för naturvården på lantbruksstyrelsen har föranlett förslag i denna
riktning endast av länsstyrelsen i Blekinge län och två ledamöter i riksantikvarieämbetet.
Utredningens diskussionsvis gjorda uttalande, att uppgiften
i fråga eventuellt skulle kunna anförtros åt kammarkollegiet,
har ej vunnit anslutning i något yttrande.

Skånes naturskyddsförening förordar, att ledningen av naturskyddsarbetet
får ankomma på jordbruksdepartementet. Föreningen anser,
att huvudvikten bör läggas på den lokala verksamheten och att handläggningen
av de centrala uppgifterna icke bör behöva kräva större personal
än en eller två tjänstemän i departementet.

Från flera håll uttalas den åsikten, att vetenskapsakademien
bör kunna bibehållas som centralt naturskyddsorgan. Länsstyrelsen i Kristianstads
län förordar sålunda att den allmänna tillsynen på naturskyddets
olika områden alltjämt får utövas av akademiens naturskyddskommitté,
eventuellt förstärkt med någon i sociala naturskyddsfrågor sakkunnig person.
Kammarkollegiet yrkar, att utredningens lagförslag skall i vissa avseenden
modifieras, och anser att om så sker, ingen anledning finnes att ändra
den nuvarande ordningen med vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
såsom ledande organ. Kommittén bör dock enligt kollegiets mening omorganiseras
något och få till sitt förfogande heltidsanställd statsavlönad personal
i erforderlig omfattning. (För den händelse lagförslaget skulle genomföras
oförändrat ifrågasätter kollegiet, som jag redan nämnt, att ledningen av
naturskyddet skall övertagas av byggnadsstyrelsen.) Skogsvårdsstyrelsen i
Jämtlands län gör i första hand gällande, att intet centralorgan erfordras,
men förordar för det fall, att ett sådant organ skulle anses behövligt, att uppgiften
anförtros åt vetenskapsakademien. Poliskammaren i Malmö, svenska
landskommunernas förbund, länsstyrelsen i Jämtlands län och länsstyrelsen
i Malmöhus län förorda likaledes vetenskapsakademien som naturvårdsmyndighet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län utvecklar sin ståndpunkt på följande
sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

29

Länsstyrelsen kan för sin del icke finna, att den omständigheten, att
akademien är en vetenskaplig institution, skulle hindra densamma att syssla
med frågor av förevarande art. Vidare torde av statsfinansiella skäl en särskild
organisation för detta ändamål icke böra för närvarande tillskapas.
Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, att naturskyddet även i fortsättningen
till större delen bör utövas lokalt.

Enligt länsstyrelsens mening bör naturskyddet tills vidare lyda under
vetenskapsakademien och anknyta till den nuvarande organisationen, enär
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté har en grundlig erfarenhet att
bygga på. Med hänsyn till, att de frågor, som uppstå, ofta beröra även riksantikvarieämbetet,
förutsätter länsstyrelsen, att ett intimt samarbete äger
rum med denna myndighet. Beträffande naturskyddsarbetet i landets olika
delar anser länsstyrelsen det vara synnerligen viktigt, att det effektiva stöd,
som naturskyddsföreningarna utgöra, tillvaratages och att kontakt därjämte
sökes med för saken intresserade lärare vid universitet och högskolor, museiintendenter
och landsantikvarier. Till akademien såsom naturvårdsmyndighet
bör knytas en kvalificerad heltidsanställd föreståndare, vilken bör
förfoga över den biträdespersonal, som visar sig vara oundgängligen nödvändig.

Vetenskapsakademien anser sig emellertid själv icke lämpad att fullgöra
alla de åligganden, som enligt utredningen böra ankomma på ett centralt
naturskyddsorgan. Akademien yttrar i detta ämne:

Akademien har den 5 juni 1946 i underdånig skrivelse framhållit, att den
nuvarande organisationen av det statliga naturskyddet icke kunde på tillfredsställande
sätt fylla sina uppgifter, då dessa vuxit och komplicerats på
ett sätt, som ej kunnat förutses vid organisationens tillkomst. Detta förhållande
har ställts i än skarpare relief genom utvecklingen under de fem år,
som förflutit sedan skrivelsen i fråga blev ingiven. Framförallt ha sjöregleringar
och andra omfattande tekniska projekt medfört problem, som kräva
omfattande undersökningar i naturen och ingående överväganden för att naturskyddsmyndigheten
skall kunna erhålla nödig grund för sitt ställningstagande.
Svagheterna hos organisationen i dess nuvarande form drabba
ingalunda enbart naturintressena, de medföra också allvarliga olägenheter
för de nationalekonomiskt viktiga företag, som kunna komma i motsättning
till dessa intressen och som ha rätt att kräva all grundlighet från
naturskyddsmyndighetens sida i fullgörandet av dess värv.

Akademien anser det därför nödvändigt, att det statliga naturskyddet erhåller
en ny, fastare och med större resurser försedd organisation.

'' På några håll anses den lämpligaste lösningen av organisationsfrågan vara,
att svenska naturskyddsföreningen får fullgöra huvudparten
av de uppgifter utredningen velat tilldela statens naturvårdsnämnd. Förslag
av denna innebörd framlägges sålunda av skogsvårdsstijrelsen i Jönköpings
lön, som i samband därmed yttrar, att föreningen skulle kunna rustas för
uppgiften genom utökade statsanslag och att Kungl. Maj :t i gengäld skulle
kunna tillsätta en eller flera ledamöter i föreningens styrelse. Skogsvårdsstyrelsen
förklarar sig tro alt naturskyddsarbetet skulle kunna skötas både
smidigare och billigare efter eu sådan linje än efter den som utredningen
föreslagit. Länsstyrelsen i Stockholms lön anlägger liknande synpunkter.
Skånes liembydsförbund anser att huvudvikten bör läggas vid arbetet i de

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

lokala naturskyddsföreningarna och att de centrala uppgifterna tillsvidare
böra kunna skötas av en ensam befattningshavare. Denne bör enligt förbundets
uppfattning vara knuten till svenska naturskyddsföreningen.

Det ifrågasättes också om icke åtminstone en del av de befogenheter, som
den föreslagna naturvårdsnämnden avsctts skola erhålla, i stället skulle
kunna tilldelas samfundet för hembygdsvård. Önskemål härom
framställes av samfundet, som anför följande.

Den avdelning inom samfundet, som skapats närmast för vägvården och
därmed sammanhängande frågor, har med åren vuxit ut till en rådgivande
byrå för landskapsvård med en rad olika arbetsuppgifter; utom vägarna
med deras skiftande problem (vägens inkomponerande i landskapet med
hänsyn till landskapets karaktär och bebyggelse; detaljutformning av bergskärningar
och slänter; förslag till ordnande av rast- och parkeringsplatser;
planteringar vid grustag, brobankar, garagen; vård av vägträd och alléer

o. s. v.) handläggas även andra ärenden t. ex. behandling av terrängen i
samband med kraftverksbyggen och sjöregleringar (på uppdrag av bl. a.
kammarkollegiet) landskapsreservat, gränsmärken, ordnandet av planteringar
kring bygdegårdar, skolor, kyrkor etc. Dessutom bedrives en omfattande
upplysningsverksamhet vid kurser och föreläsningar, genom tidskriften
Bygd och Natur och andra skrifter och sedan ett år genom samfundets
numera statsunderstödda folkhögskola i Markaryd, där naturskydd och
landskapsvård ha en särskilt framskjuten plats på schemat. När det gäller
vägvården och närliggande lanskapsvårdande frågor har samfundet att tillgå
en särskild vägvårdslcommitté, tillsatt enligt direktiv av Kungl. Maj :t
och med representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, samfundet för hembygdsvård,
svenska naturskyddsföreningen och föreningen för dendrologi
och parkvård. Denna kommitté fungerar f. n. som ett slags naturskyddsråd.
Det har visat sig vara en smidig och ur ekonomisk synpunkt fördelaktig anordning.
Ett intimt samarbete sker dessutom i alla vägfrågor med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Denna väg- och landskapsbyrå, som samfundet ämnar utöka med en särskild
sektion för naturupplysning bör alltså vara ägnad att kunna utöva en
stor del av den verksamhet, som i betänkandet avses. Det skulle också kunna
ske till en jämförelsevis ringa kostnad.

Slutligen påyrka åtskilliga remissinstanser med växlande inställning till
frågan om ett centralorgan för naturskyddet, att åtgärder skola vidtagas för
att förbättra den lokala behandlingen av naturskyddsärenden.
Länsarkitekten i Uppsala län, som anser att naturskyddsarbetet bör ha sin
tyngdpunkt på länsplanet, föreslår sålunda, att till länsstyrelserna skola
knytas särskilda naturskyddsråd, i vilka inom länet verksamma tjänstemän
med naturskyddsuppgifter samt andra av naturskyddet särskilt intresserade
personer skola ingå. För dylika naturskyddsråd — eller rådgivande nämnder
— uttala sig också länsstijrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, skogsvårdsstyrelsen i samma län, svenska naturskyddsföreningen,
Skånes naturskyddsförening och samfundet för hembygdsvård. Av
remissyttrandena framgår, att det inom Göteborgs och Bohus, Malmöhus
och Södermanlands län redan finnes rådgivande nämnder, vilka tillkommit
på frivillig väg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

31

Svenska naturskyddsföreningen och samfundet för hembggdsvård föreslå
dessutom, att för det lokala arbetet skall anställas ett lämpligt antal
särskilda naturvårdskonsulenter.

Departementschefen.

Av den redogörelse jag nu lämnat för remissyttrandena i organisationsfrågan
har framgått, att tanken på att tillskapa ett statligt centralorgan
för ledning och övervakning av naturskyddsverksamheten i princip vunnit
så gott som allmän tillslutning. Däremot har enighet icke kunnat ernås
om hur ett sådant organ lämpligen bör vara beskaffat. På denna punkt gå i
stället meningarna starkt isär. Utredningens förslag om en fristående naturvårdsnämnd
har biträtts av endast ett fåtal remissinstanser. I övrigt
har det blivit föremål för allvarlig kritik ur flera synpunkter. På många håll
anses det vara alt föredra att anförtro uppgiften som central naturvårdsmvndighet
åt något redan bestående ämbetsverk. Även mot en sådan lösning
ha emellertid riktats anmärkningar, delvis av principiell natur. Därtill
kommer att åsikterna om, vilket ämbetsverk som främst borde komma
i fråga, äro mycket växlande och att de myndigheter, som utpekats såsom
lämpliga, i allmänhet själva ställt sig avvisande. Jag vill också erinra, att
några remissinstanser funnit det olämpligt eller onödigt att inrätta något
centralorgan samt i stället förordat, att huvudviken skall läggas på lokal
verksamhet och åtgärder inom särskilda grenar av naturvården.

Vad sålunda förekommit ger enligt min uppfattning tydligt vid handen
att liden icke är mogen för att förverkliga planerna på ett statligt centralt
naturvårdsorgan som skulle svara för ledningen och övervakningen av naturskyddsarbetet
i alla dess olika faser. Tills vidare torde därför naturskyddsverksamheten
få organiseras på i huvudsak samma sätt som hittills.
Vissa förändringar och förbättringar torde dock kunna genomföras. Beaklansvärda
uppslag i detta avseende ha framkommit både under utredningsarbetet
och vid remissbehandlingen.

Befogenheten att meddela beslut i ärenden enligt den nya naturskyddslagen
bör, såsom ock utredningen föreslagit, i allmänhet tillkomma
vederbörande länsstyrelse. Härifrån bör dock göras det undantaget att
frågor om visst områdes avsättande till nationalpark skola avgöras av Kungl.
Maj :t och riksdagen. Dessutom böra vissa ärenden angående fridlysning av
växt- och djurarter prövas av Kungl. Maj :t. Jag förutsätter att länsstyrelserna
vid handläggningen av naturskyddsärenden komma att i erforderlig
utsträckning inhämta yttranden från sakkunniga institutioner. Såsom jag
strax skall närmare utveckla böra enligt min uppfattning för detta ändamål
främst anlitas vetenskapsakademien, svenska naturskyddsföreningen och
samfundet för hembygdsvård. Det förefaller mig också i hög grad önskvärt
att hos länsstyrelserna allmänt inrättas sadana naturskyddsråd som redan
finnas i vissa län. Några föreskrifter härom torde emellertid ej lämpligen
böra meddelas, utan det bör få ankomma på varje särskild länsstyrelse att

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

undersöka huruvida behov av och intresse för en sådan organisation föreligger
inom länet. En nära till hands liggande utväg att få till stånd ett
naturskyddsråd synes vara att låta det bestå av länsarkitekten och landsantikvarien
samt en representant för naturskyddsföreningen i länet och
en för hembygdsrörelsen. Naturligtvis kunna dock även andra sammansättningar
tänkas, och den lösning bör väljas som länsstyrelsen i det särskilda
fallet finner lämpligast.

Vården och förvaltningen av naturskyddsobjekt ombesörjes
för närvarande beträffande nationalparkerna av vetenskapsakademien, beträffande
naturminnesmärken på annan kronomark av den myndighet som
har marken under sin förvaltning och beträffande naturminnesmärken på
enskild mark av vederbörande ägare. Utredningen har i detta avseende föreslagit
de ändringarna, att vården av nationalparkerna skall överflyttas till
domänstyrelsen samt att naturminnen på enskild mark skola ställas under
förvaltning av vederbörande skogsvårdsstyrelse, såvida ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar. Till detta förslag kan jag ansluta mig. Vad först beträffar
nationalparkerna lär det vara önskvärt att skötseln av dem i högre grad
än hittills inriktas på positiva, vårdande åtgärder. För denna uppgift torde
domänverket äga större resurser än vetenskapsakademien. Domänverket
har också sedan länge biträtt vid vården av nationalparkerna och har dessutom,
enligt särskilt bemyndigande, i stor utsträckning ordnat med fredning
av skyddsvärda områden på de marker som stå under verkets förvaltning.
Till följd härav finnes tillgång till personal med praktisk erfarenhet
av naturvårdsarbete både i domänstyrelsen och i dess lokalförvaltningar.
I fråga om naturminnen på enskild mark vill jag framhålla, att säkra
garantier för en god skötsel ej torde kunna vinnas utan att det allmänna
övertager ansvaret för förvaltningen. Vilka organ som därvid skola anlitas
kan vara tveksamt, men de starkaste skälen torde tala för skogsvårdsstyrelserna,
vilkas personal redan nu rätt ofta torde komma i beröring med
naturskyddsfrågor vid sin tillsyn Över skötseln av de enskilda skogarna.
Av remissyttrandena framgår också att skogsvårdsstyrelserna själva i allmänhet
icke ha något att erinra mot att påtaga sig nu ifrågavarande förvaltningsuppgift.
Råd och anvisningar för verksamheten kunna vid behov
utfärdas av skogsstyrelsen. I likhet med utredningen anser jag därför att
som huvudregel bör gälla att förvaltningen av naturminnen på enskild mark
skall handhavas av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Länsstyrelsen bör
emellertid också äga möjlighet att anförtro förvaltningen åt markägaren
eller annan enskild person eller sammanslutning som har förutsättningar
för att sköta naturminnet på ett tillfredsställande sätt. Skulle det sedermera
visa sig att skötseln försummas, bör förvaltningen överflyttas till skogsvårdsstyrelsen.
Så bör också ske, om den som erhållit uppdraget begär att
bli befriad därifrån.

Den vetenskapsakademien nu tillkommande uppgiften att föra riksregister
över naturminnen torde böra överflyttas till domänstyrelsen.
Det må anmärkas att domänstyrelsen redan för register över naturföremål
och områden som styrelsen själv förklarat fredade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

33

En synnerligen viktig del av naturskyddsarbetet är den som innefattar
utrednings- och rådgivningsverksamhet. Denna del av
arbetet torde liksom hittills i huvudsak böra ombesörjas av vetenskapsakademien
och olika frivilliga sammanslutningar. Bland de senare torde framför
allt svenska naturskyddsföreningen med därtill anslutna lokalföreningar
och ortsombud böra regelmäsigt tagas i anspråk som rådgivare åt myndigheterna.
Även med samfundet för hembygdsvård bör samråd äga rum,
främst på landskapsvårdens område. I ärenden angående fridlysning av
visst område såsom naturpark torde yttrande böra inhämtas från statens
fritidsnämnd.

Vad närmare beträffar vetenskapsakademiens framtida ställning inom
naturskyddet vill jag nämna, att utredningen avsett att akademiens befattning
med naturskyddsfrågor skulle upphöra och övertagas av den nya statliga
naturvårdsmyndigheten. Om, såsom jag förutsatt, någon sådan myndighet
icke kommer till stånd, synes vetenskapsakademien böra bibehållas som
sakkunnigt rådgivande naturskyddsorgan. Dess uppgifter i detta avseende
torde emellertid böra begränsas och anpassas efter den vetenskapliga inriktning
soin kännetecknar akademien. Behov av vetenskaplig expertis torde
framför allt göra sig gällande, då fråga är om fredning av större områden
t. ex. nationalparker. Jag förutsättter därför att akademien skall medverka
bl. a. vid utformningen av reglementen och ordningsföreskrifter för nationalparkerna.
Som allmän regel bör gälla att akademien skall höras i alla större
naturskyddsfrågor där det kan antagas vara av vikt att vetenskapliga synpunkter
bli beaktade. I övrigt räknar jag med att akademien liksom hittills
skall bli i stånd att föranstalta om vetenskapliga undersökningar av märkliga
naturföreteelser och ta initiativ till skyddsåtgärder.

Ställningen såsom allmänt sakkunnig naturskyddsinstitution torde böra
övertagas av svenska naturskyddsföreningen, som enligt min uppfattning
bör få tillfälle att i högre grad än nu öva inverkan på naturskyddets gestaltning.
Föreningen torde sålunda regelmässigt böra höras i fridlysningsärenden
och andra aktuella naturskyddsfrågor av någon betydenhet. Såsom
jag redan nämnt synes det mig vidare lämpligt att, i den mån naturskyddsråd
inrättas hos länsstyrelserna, i dessa få ingå representanter för de till
svenska naturskyddsföreningen anslutna lokalföreningarna. Dessa lokalföreningar
ävensom riksföreningens ortsombud torde också på annat sätt
böra anlitas för att biträda länsstyrelserna, t. ex. för att verkställa undersökningar
på platsen. Slutligen synes det böra ankomma på svenska naturskyddsföreningen
att i främsta rummet svara för propaganda och upplysning
på naturskyddets område samt att ta initiativ till åtgärder av olika
slag. Enligt vad jag inhämtat är föreningen beredd att, efter måttet av de
resurser som komma att stå till dess förfogande, påtaga sig de uppgifter
jag nu antytt.

Samfundet för hembygdsvård torde böra utnyttjas såsom rådgivande organ
beträffande den gren av naturskyddsverksamheten som brukar betecknas
med ordet landskapsvård. I enlighet härmed bör enligt min mening

3 Ililiang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 188.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

samfundet anlitas som remissinstans företrädesvis i ärenden som röra tilllämpning
av den nya naturskyddslagens bestämmelser till skydd för landskapsbilden.
Det arbete som bedrives inom samfundets vägvårdsbyrå torde
böra fortsättas i samma former som hittills. Enligt vad jag erfarit har
samfundet planer på att utvidga området för byråns verksamhet till att
omfatta, förutom vägväsendet, även vattenföretag av olika slag. Mot en
sådan utveckling har jag intet att erinra. Vad jag nyss anfört om lämpligheten
av, att svenska naturskyddsföreningen genom sina lokalföreningar
blir representerad i de naturskyddsråd, som må komma att inrättas hos
länsstyrelserna, samt att dessa lokalföreningar även eljest anlitas för att
biträda länsstyrelserna, äger motsvarande tillämpning i fråga om samfundet
och dess hembygdsföreningar. Jag anser också önskvärt att samfundet,
i likhet med svenska naturskyddsföreningen, bedriver propaganda och upplysningsarbete
samt tar de initiativ, till vilka samfundet finner anledning.
Därvid förutsätter jag att denna verksamhet väsentligen begränsas till landskapsvårdens
område. Jag har genom överläggningar med representanter
för samfundet övertygat mig om, att samfundet är villigt att i mån av tillgängliga
resurser medverka i naturvårdsarbetet i enlighet med nu angivna
riktlinjer.

Jag har för avsikt att föreslå ökade statsbidrag till det frivilliga naturskyddsarbetet.
Till denna fråga torde jag få återkomma.

Förslaget till naturskyddslag.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Utredningens förslag inledes i 1 § med vissa allmänna stadganden,
som åsyfta att angiva huvudprinciperna för naturskyddet. Sålunda
föreslår utredningen en bestämmelse att naturen skall med hänsyn till sin
allmänna betydelse ur kulturell, social och ekonomisk synpunkt vårdas
som en nationell tillgång. Utredningen anför att lagförslaget närmast tar
sikte på naturskyddets kulturella och sociala syften men att i samband med
deras beaktande naturligtvis måste anläggas även ekonomiska synpunkter.
Detta har utredningen ansett böra komma till direkt uttryck i lagen. Vidare
angives i förslaget att vården av naturen skall ske under iakttagande av att
markägares och andra rättsinnehavares enskilda intressen tillbörligen beaktas.
I ett ytterligare principstadgande föreskrives att envar i sitt umgänge
med naturen bör visa varsamhet, så att onödig skada ej uppkommer.

I 2 § av utredningens förslag stadgas, att »naturvårdsmyndigheten» skall
utöva den allmänna tillsynen över skyddet och vården av naturen, och i
3 § angives, att närmare bestämmelser om naturvårdsmyndigheten och angående
lagens tillämpning i övrigt skola meddelas i administrativ ordning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 188.

35

I några yttranden ifrågasattes om de av naturskyddsutredningen
föreslagna principstadgandcna böra intagas i lagtexten. Kammarkollegiet
anser, att grundsatserna för lagstiftningen böra framgå tillräckligt klart av
de särskilda lagbuden. Att dessutom återge dem i mera allmän formulering
kan vålla svårigheter såväl vid lagtillämpningen som i andra avseenden.
Länsstyrelsen i Norrbottens lön yttrar, att den i 1 § upptagna programförklaringen
visserligen utgör ett vackert uttalande, men att befogade anmärkningar
likväl kunna framföras mot dess innehåll. Länsstyrelsen framhåller
särskilt, att den finner det tveksamt om sociala synpunkter verkligen böra
omnämnas i en lag som har till ändamål att bereda naturen skydd och
vård. Svenska naturskyddsföreningen finner det tveksamt om naturskyddets
grundsatser lämpligen kunna sammanträngas i den föreslagna formeln.
Däri ges icke någon antydan om att landskapet liksom djur- och växtlivet
har så att säga ett egenvärde som är förtjänt av respekt och skydd. En utarmning
av djur- och växtliv kan enligt föreningens mening vara beklaglig
även om den icke synes utgöra någon direkt förlust ur kulturell, social eller
ekonomisk synpunkt. Mot den föreslagna lagtexten kan också anmärkas,
att den enligt sin ordalydelse visar alltför litet hän på det vetenskaliga intresset
och på intresset att tillvarataga naturens estetiska värden. Vad utredningen
kallar den kulturella synpunkten kan icke anses utan vidare omfatta
också den estetiska. Om utredningens formel således i dessa hänseenden
kan sägas vara för snäv, går den, enligt vad föreningen vidare anför,
kanske å andra sidan utöver den lämpliga ramen för en naturskyddslag, då
den ställer den ekonomiska synpunkten vid sidan av den kulturella och den
sociala. Samfundet för hembygdsvård är också av den uppfattningen, att den
kulturella synpunkten icke kan anses innefatta den estetiska, och föreslår
alt ordet »kulturell» skall utbytas mot »vetenskaplig och estetisk». Domänstyrelsen
anser, att naturens ekonomiska betydelse ej bör nämnas i detta
sammanhang men att däremot behovet av naturskydd ur vetenskaplig synpunkt
bör komma till direkt uttryck. Länsstyrelsen i Stockholms län finner
det knappast motiverat att i naturskyddslagens inledande paragraf såsom
grund för naturskyddet särskilt hänvisa även till naturens betydelse ur
ekonomisk synpunkt.

Departementschefen. Om naturskyddsverksamheten skall bli effektiv, lär
den icke kunna begränsas till ingripanden enligt naturskyddslagen. Minst
lika viktigt är alt allmänheten med hjälp av upplysning och propaganda
fostras att ta allt större hänsyn till naturen och dess värden. För organisationer
och andra som ägna sig åt sådan upplysnings- och propagandaverksamhet
torde det bli av värde att kunna åberopa ett lagbud, i vilket naturskyddets
grundläggande idéer sammanfattas i en kort och lättillgänglig formel.
Bland annat av denna anledning delar jag utredningens uppfattning
alt naturskyddslagen lämpligen bör inledas med en allmänt hållen paragraf,
där principerna för naturskyddet angivas. Emellertid förefaller det mig som
om utredningens förslag i denna del icke är alldeles tillfredsställande ut -

36

Kungl. lMaj.ts proposition nr 188.

format. Såsom några remissinstanser framhållit, torde tvekan kunna uppstå
om den rätta innebörden av uttrycket, att utgångspunkten för naturskyddsarbetet
skall vara »naturens allmänna betydelse ur kulturell, social
och ekonomisk synpunkt». Det synes mig också onödigt att i detta sammanhang
särskilt understryka, att hänsyn skall tagas till markägares och andra
rättsinnehavares intressen. Enligt min mening bör därför paragrafen blott
innehålla en förklaring att naturen skall skyddas och vårdas såsom en nationell
tillgång och en uppmaning till alla och envar att visa varsamhet i sitt
umgänge med naturen. Departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

På grund av mitt ställningstagande i organisationfrågan ha de stadganden
angående »naturvårdsmyndigheten» som finnas i 2 och 3 §§ av utredningens
förslag ej medtagits i departementsförslaget. De bestämmelser i övrigt
som utredningen upptagit i 3 § återfinnas i departementsförslaget i 36 §.

Nationalparker.

2—4 §§.

Gällande rätt. Lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker stadgar,
att det inom område som blivit avsatt till nationalpark skall vara förbjudet
att vidtaga vissa i lagen närmare angivna åtgärder såsom att förstöra eller
skada naturföremål, att bearbeta mineralfyndighet eller bortföra mineral,
att fälla eller skada växande träd, att jaga och fiska, att medföra hund, att
bygga, odla mark eller beta kreatur och att i annonseringssyfte uppsätta
tavla, plakat eller annan störande anordning. Enligt en särskild bestämmelse
i lagen kan Konungen också, där så finnes lämpligt, meddela förbud
mot att nationalpark beträdes. Det föreskrives emellertid tillika, att
lagens förbud icke skola leda till inskränkning i redan uppkommen enskild
rätt eller i de rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som inom vissa
områden av riket äro särskilt medgivna för lapparna. Vidare kan Konungen
beträffande varje särskild nationalpark i reglemente eller i annan ordning
föreskriva de undantag från lagens bestämmelser som må finnas nödiga
för parkens bevakning och skyddande mot fara, för vetenskapliga forskningar,
för resors underlättande och resandes härbärgerande samt för utövande
av den jakt och det fiske, som prövas utan olägenhet kunna medgivas,
så ock för annat ändamål, om det är förenligt med det med nationalparken
avsedda syftet eller synnerliga skäl därtill äro.

Utredningen erinrar till en början att den gällande lagen icke innehåller
någon antydan om vilka skäl som böra ligga till grund för ett beslut
om visst områdes avsättande till nationalpark. Enligt utredningens mening
måste detta i viss mån betraktas såsom en brist, som nu bör undanröjas
bl. a. för att möjliggöra en klarare gränsdragning mellan begreppen nationalpark
och naturminne. Syftet med nationalparker bör enligt utredningen
vara att åt samtid och eftervärld skydda större sammanhängande områden,
utgörande karakteristiska prov på ursprungliga eller av kulturinflytelser

37

Kungi. Maj:ts proposition nr 188.

relativt oberörda landskapstyper med tillhörande växt- och djurvärld. Nationalparkerna
böra vidare, med de begränsningar som föranledas av hänsynen
till naturens bevarande, stå öppna såsom fritidsområden till befordrande
av kännedomen om och kärleken till vårt lands natur. Detta innebär
att en nationalpark alltid bör ha minst sådan storlek att möjligheter finnas
för allmänheten att idka friluftsliv. Därest fråga uppkommer att skydda ett
område som ej uppfyller detta storlekskrav, bör det enligt utredningens
mening ej avsättas till nationalpark utan i stället fridlysas som naturminne.
Utredningen räknar med att, liksom hittills, endast kronomark skall kunna
avsättas till nationalpark, men föreslår samtidigt att kronan skall få
möjlighet att genom expropriation förvärva enskild mark för ändamålet.

I enlighet med det anförda stadgas i 4 § av utredningens förslag att
kronan tillhörig mark kan avsättas till nationalpark för bevarande av större
sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd
eller i väsentligen oförändrat skick som en nationell tillgång öppen för alla.

I övrigt anför utredningen att det nuvarande systemet att i lagen räkna
upp de åtgärder, som skola vara förbjudna inom nationalparks område, är
behäftat med vissa olägenheter. Å ena sidan medför ett sådant förfarande
att bestämmelserna i vissa fall bli onödigt stränga och å andra sidan är det
svårt att få förbudsbestämmelserna att täcka alla tänkbara fall. Därtill kommer
att olika nationalparker fordra olika behandling. Utredningen anser därför
mest ändamålsenligt att Kungl. Maj :t får för varje park meddela de bestämmelser
som finnas erforderliga för den parken. Rätten att meddela dylika
bestämmelser bör av Kungl. Maj :t kunna delegeras till underordnad
myndighet. En sådan ordning skiljer sig enligt vad utredningen framhåller i
sak föga från den nu gällande, som ger Kungl. Maj :t befogenhet att i reglemente
eller annorledes medgiva undantag från lagens förbudsstadganden.

Vad sålunda anförts har föranlett utredningen att i 5 § av sitt förslag upptaga
ett stadgande att Konungen eller myndighet som Konungen förordnar
äger meddela de särskilda bestämmelser beträffande rätten att färdas över
nationalpark eller att eljest där uppehålla sig ävensom angående ordningen
i övrigt inom området, som finnas erforderliga till tryggande av nationalparkens
syfte. Utredningen anför att stadgandet är avsett att lämna befogenhet
att reglera färdsel ej blott på marken genom nationalparks område
utan även i luften över området. I 6 § har i anslutning till gällande rätt
föreskrivits, att bestämmelser som meddelas med stöd av 5 § ej skola lända
till inskränkning i redan uppkommen enskild rätt eller i vissa lapparna tillkommande
rättigheter.

Vid remissbehandlingen ha bestämmelserna om nationalparker
berörts endast i ett fåtal yttranden. Några remissinstanser ha uttryckligen
förklarat sig icke ha något att invända mot utredningens förslag i denna del.
Från andra håll ha däremot vissa erinringar framställts. Med anledning avvad
utredningen anfört om att nationalparkerna böra stå till allmänhetens
förfogande såsom fritidsområden yttrar sålunda vetenskapsakademien, att
man icke under några omständigheter bör tillgodose allmänhetens intressen

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

på bekostnad av naturskyddet inom nationalparkerna. Akademien tillägger
att allmänheten har möjlighet att röra sig helt fritt på de mycket stora områden
i Lapplands fjälltrakter, som icke äro nationalparker, och att det därför
saknas anledning att uppmjuka skyddsbestämmelserna för nationalparkerna.
Även svenska naturskyddsföreningen understryker angelägenheten att
de nuvarande skyddsbestämmelserna icke luckras upp. I anslutning därtill
anför föreningen att det icke synes lämpligt att vid angivande av de ändamål
för vilka nationalpark skall kunna inrättas medtaga något om att nationalpark
skall vara öppen för alla. Samma anmärkning göres av skogsvårdsstyrelsen
i Skaraborgs län samt av kammarkollegiet, som även i övrigt finner
den föreslagna definitionen av nationalparksbegreppet alltför obestämd och
anser att den bör utgå. Länsstyrelsen i Norrbottens län synes hysa tvekan,
huruvida det är förenligt med grundlagen att helt överlämna åt Kungl. Maj :t
att bestämma vad som skall vara tillåtet och förbjudet inom nationalpark.
Länsstyrelsen ifrågasätter nämligen om icke grunder för förvaltningen av
nationalparkerna böra jämlikt § 77 regeringsformen fastställas av riksdagen.
Slutligen anmärker länsstyrelsen i Malmöhus län att det föreslagna
stadgandet om befogenhet för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser bl. a.
om rätten att färdas över nationalpark knappast torde kunna tolkas så vidsträckt
som utredningen avsett. Enligt gängse språkbruk torde med uttrycket
»färdas över visst område» förstås att taga sig fram över området
gående, åkande, ridande eller med farkost. Vill man inbegripa även trafiken
i luften, lär man därför enligt länsstyrelsens uppfattning vara nödsakad att
redigera om stadgandet.

Departementschefen. För min del ansluter jag mig till utredningens uppfattning
att i lagen bör i korthet anges för vad ändamål avsättning till nationalpark
må komma i fråga. Såsom utredningen anfört erhålles därigenom
bl. a. bättre vägledning för avgörandet, huruvida i det särskilda fallet önskat
skydd för ett visst område lämpligen bör åstadkommas genom att området
avsättes till nationalpark eller genom att det fridlyses som naturminne. Jag
kan också i stort sett godtaga utredningens förslag till lagtext på denna
punkt. I likhet med vissa remissinstanser finner jag emellertid mindre lämpligt
att i definitionen av nationalparksbegreppet medtaga uttrycket »öppen
för alla». Mot detta uttryck kan bl. a. invändas att det icke står i överensstämmelse
med den föreslagna regeln om befogenhet för Kungl. Maj :t att
stadga inskränkningar i rätten att vistas inom nationalpark.

I övrigt innefattar utredningens förslag beträffande nationalparker i huvudsak
endast den nyheten att de föreskrifter, med vilkas hjälp nationalparkernas
karaktär av naturreservat skall tryggas, icke längre skola meddelas
i lag utan på administrativ väg. Häremot har jag för min del ingenting
att erinra. Med en sådan ordning blir det möjligt att smidigare anpassa
reglerna för nationalparkernas skötsel efter förhållandena i varje särskilt
fall. En annan fördel är, att behovet av positiva vårdande åtgärder kan tillgodoses
bättre än om man alltjämt skall vara bunden vid mer eller mindre
stela detaljbestämmelser i lagen. Jag vill framhålla att en ram beträffande

Kungl. \Maj:ts proposition nr 188.

39

skyddsföreskrifternas innehåll kommer att finnas i det nya stadgandet om
vad som skall vara ändamålet med inrättande av nationalparker. Därest
detta stadgande godkännes av riksdagen, torde därför något ytterligare beslut
från riksdagens sida angående grunderna för nationalparkernas förvaltning
icke vara erforderligt. Avfattningen av stadgandet i fråga utgör också
en garanti för att någon olämplig uppluckring av de nuvarande skyddsreglerna
icke skall komma till stånd.

I enlighet med det anförda ha 4—6 §§ i utredningsförslaget i stort sett
oförändrade upptagits såsom 2—4 §§ i departementsförslaget. Med anledning
av vad länsstyrelsen i Malmöhus län yttrat om innebörden av uttrycket »färdas
över» nationalpark vill jag framhålla att, även om detta uttryck närmast
leder tanken till färdsel på land eller med båt, intet hinder synes föreligga
därunder inbegripa jämväl lufttrafik. Någon omredigering på denna
punkt är därför enligt min uppfattning icke behövlig.

Naturminnen.

Bestämmelserna i denna avdelning äro avsedda att träda i stället för lagen
den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande. Däri stadgas,
att såsom naturminnesmärke må fridlysas område eller till fastighet hörande
naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets
natur eller på grund av märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra skyddas
för framtiden. Fridlysningsförklaring meddelas av länsstyrelsen i det län,
där området eller föremålet finnes. Ansökan kan göras av vem som helst som
är beredd att betala kostnaderna för förfarandet hos länsstyrelsen och övriga
kostnader för fridlysningen, inbegripet vården och förvaltningen av naturminnesmärket.

För att ansökan om fridlysning skall kunna upptagas till prövning fordras,
att fastighetens ägare är sökande eller skriftligen medgivit ansökningen.
Är detta villkor uppfyllt, skall ansökningen kungöras till underrättelse för
möjligen befintliga andra rättsinnehavare i fastigheten. Skulle sådan rättsinnehavare
bestrida ansökningen, får den icke bifallas om vederbörande
skulle lida intrång genom fridlysningen och intrånget icke är att anse såsom
oväsentligt. Vetenskapsakademien skall höras i alla ärenden, i vilka
akademien ej själv uppträder såsom sökande, och om akademien icke tillstyrker
ansökningen kan någon fridlysning ej komma till stånd. Ej heller
får fridlysningsbeslut meddelas, förrän sökanden styrkt, att han låtit utmärka
och inhägna naturminnesmärket enligt länsstyrelsens anvisningar.
Fridlysningsbeslut skall innehålla de särskilda bestämmelser som finnas
nödiga för att freda naturminnesmärket.

Utredningen — som till en början förordar att beteckningen »naturminnesmärke»
skall utbytas mot »naturminne» — framhåller i sitt betänkande
att det ur allmän synpunkt måste anses otillfredsställande att möjligheterna
till fridlysning såsom naturminne helt skola vara beroende av
ägares och andra rättsinnehavares samtycke. I enlighet härmed föreslår

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

utredningen att den nya lagen skall utformas så, att fridlysning kan ske
även mot sakägares bestridande. Om så sker, skall enligt förslaget ersättning
utgå till vederbörande, dock endast för avsevärt men. Ringare olägenheter
skall han vara skyldig att tåla utan ersättning.

En annan nyhet i utredningsförslaget är, att kostnaderna för genomförandet
av ett fridlysningsförfarande ej längre skola åvila sökanden utan
bestridas av det allmänna. Det förutsättes också att staten i mån av behov
skall svara för vården och förvaltningen av naturminnena.

Slutligen må nämnas att utredningens lagförslag icke innehåller någon
motsvarighet till de föreskrifter angående förfarandet i fridlysningsärenden
som finnas i den nuvarande lagen. Sådana föreskrifter av i stort sett samma
innebörd avses i stället skola utfärdas i administrativ ordning.

5 §.

I denna paragraf, som motsvarar 7 § i utredningens förslag, angives vilka
objekt som må kunna bli föremål för fridlysning som naturminne. Härom
stadgas, i överensstämmelse med vad utredningen föreslagit, att såsom naturminne
må fridlysas område eller till fastighet hörande naturföremål, som
på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet,
egenart eller eljest märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas. Angående
innebörden av detta stadgande har utredningen anfört att fridlysning
bör kunna ske för att skydda ur vetenskaplig, allmänt kulturell eller
estetisk synpunkt värdefulla områden och bildningar, växt- eller djursamhällen,
lokaler för enstaka växt- eller djurarter och dylikt. Utredningen har
tillagt att även ett område med helt vanlig natur bör kunna fridlysas om
det ur nämnda synpunkter är av intresse. Dessa uttalanden föranleda ingen
erinran från min sida.

I några remissyttranden har utredningens förslag i denna del blivit föremål
för anmärkningar. Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar sålunda att
större klarhet skulle vinnas, om i lagtexten gåves några exempel på områden
och föremål som må hänföras till naturminnen. Samfundet för hembygdsvård
anser det böra utsägas, att naturföremål av historisk betydelse
skola kunna fridlysas som naturminnen, och Svenska jägareförbundet, Skaraborgs
läns naturskyddsförening och Skaraborgs läns jaktvårds f örening finna
det tveksamt, om stadgandet medgiver fridlysning av områden som användas
till rastplatser av sträckande tranor eller andra flyttfåglar.

Vad sålunda förekommit vid remissbehandlingen har icke givit mig anledning
att företaga någon jämkning i utredningsförslaget. Detta synes mig
vara väl avvägt och fylla alla rimliga anspråk på klarhet. Någon tvekan om
att rastplatser för sträckande tranor och dylikt skola kunna fridlysas som
naturminnen bör enligt min mening ej behöva uppkomma. Ingen lär väl
vilja förneka, att sådana platser ha betydelse för kännedomen om landets
natur.

41

Kungl. iMaj:ts proposition nr 188.

6 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 8 § i utredningsförslaget och
föreskriver i huvudsak att beslut om fridlysning skall meddelas av länsstyrelsen,
som har att i samband med beslutet meddela erforderliga bestämmelser
till tryggande av fridlysningens syfte samt angående naturminnets
vård och förvaltning. I anslutning därtill stadgas i paragrafen att
Konungen må förordna, att vården och förvaltningen av naturminne helt
eller delvis skall omhänderhavas av myndighet.

Vad angår sistnämnda stadgande vill jag erinra, att utredningen förutsatt
att förvaltningen av naturminne på enskild mark i allmänhet skulle
anförtros åt vederbörande skogsvårdsstyrelse. Även åtskilliga remissinstanser
tillstyrka en sådan lösning. Andra ställa sig mera tveksamma, och i några
yttranden anföres att länsstyrelserna böra ha fria händer att ordna förvaltningen
efter vad som finnes lämpligast i varje särskilt fall. Beträffande min
inställning till spörsmålet torde jag få hänvisa till vad jag förut anfört vid
behandlingen av frågan om naturskyddets organisation.

I fråga om remissbehandlingen torde jag vidare få nämna att svenska
naturskyddsföreningen på förevarande punkt anmärkt, att det icke gjorts
klart i vad mån fridlysning av naturminne skall utgöra hinder mot t. ex.
företag enligt vattenlagen. Med anledning härav vill jag framhålla, att innebörden
av gällande rätt torde få anses vara att ett vattenföretag icke får
genomföras om det skulle leda till förstöring av ett fridlyst naturminnesmärke.
Något skäl att tolka förslaget på annat sätt föreligger tydligen icke.
Jag erinrar emellertid att både den nuvarande lagen och förslaget öppna
möjlighet att upphäva fridlysning om den är till hinder för företag av större
allmän eller enskild nytta.

7 §•

Förevarande paragraf motsvarar 9 § i utredningens förslag, som ger uttryck
åt den nya grundsatsen att fridlysning får ske även utan berörda rättsägares
samtycke men att i så fall dessa i princip skola vara berättigade till
ersättning.

Stadgandena härom ha i utredningsförslaget utformats så, att
därest genom fridlysning markens ägare eller annan rättsinnehavare med
avseende å fastigheten tillskyndas avsevärt men, må fridlysningen ej ske
utan hans samtycke, med mindre skälig ersättning därför gives. Kan till
följd av fridlysningen fastigheten nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde skall, om ägaren så fordrar, inlösen
av fastigheten ske.

I motiveringen framhåller utredningen att eu fridlysning regelmässigt
måste medföra inskränkningar i möjligheten att nyttja den fridlysta marken.
Framför allt torde det ofta vara nödvändigt att i samband med fridlysningsbeslut
meddela förbud mot uppodling, avverkning, grustäkt eller
andra liknande företag. Mången gång kan emellertid det skydd som åsyftas
med fridlysningen vinnas genom åtgärder som innebära blott obetydligt in -

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

trång för markägaren och andra rättsinnehavare. Sådana ringare olägenheter
böra vederbörande enligt utredningens mening vara skyldiga att tåla
ulan ersättning. Denna grundsats gäller i viss utsträckning redan enligt nuvarande
bestämmelser på området. Dessa medge nämligen att — såvitt angår
andra rättsinnehavare än ägaren — ett oväsentligt intrång får göras
även utan samtycke. Också i byggnadslagstiftningen har, enligt vad utredningen
framhåller, den principen genomförts att ersättning utgår endast för
skada och intrång av mera väsentlig beskaffenhet.

Utredningen anför vidare att den vid utformningen av sitt förslag till föreskrifter
om ersättningsrätt tagit till förebild bestämmelserna i 86 och 122 §§
byggnadslagen den 30 juni 1947. Enligt dessa lagrum äger Konungen respektive
länsstyrelsen förordna att inom område, som finnes böra särskilt skyddas
på grund av naturskönhet eller av vissa andra likartade skäl, nybyggnad
icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Det föreskrives emellertid
tillika att sådant tillstånd ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas
markens ägare, utan att skälig ersättning gives. Utredningen framhåller
att uttrycket avsevärt men förekommer även i 135 § byggnadslagen. I
betänkandet erinras emellertid tillika att det för flertalet av de fall, då skada
uppkommer genom åtgärd enligt byggnadslagen, gäller en ersättningsregel av
annan typ. Denna regel, som återfinnes t. ex. i 22 § byggnadslagen, innebär
att ersättning skall utgå, om den ifrågavarande marken till följd av åtgärden
kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess
tidigare värde. Att den av utredningen föreslagna ersättningsbestämmelsen
icke utformats i anslutning till stadgandet i 22 § byggnadslagen utan i stället
i enlighet med 86 och 122 §§ samma lag förklaras av utredningen därmed,
att förstnämnda paragraf uteslutande tar sikte på skada orsakad genom inskränkning
i byggnadsrätten, medan genom fridlysning även annan skada
kan tänkas uppstå.

Angående den närmare innebörden av utredningsförslagets ersättningsbestämmelse
anföres i betänkandet, att frågan, huruvida i det särskilda fallet
uppkommande men skall anses såsom avsevärt, får bedömas efter omständigheterna.
Enligt utredningens mening är det dock tydligt, att därest fridlysningen
innefattar förbud mot bebyggelse, ersättning kan utgå endast i den
mån även glesbebyggelse hindras genom förbudet. Såsom skäl härför anför
utredningen att jämlikt den i 5 § byggnadslagen fastslagna principen, enligt
vilken för tätbebyggelse av viss mark förutsättes att marken vid planläggning
godkänts för ändamålet, någon ersättning för skada, orsakad av att
marken ej får tätbebyggas icke kan ifrågakomma.

Beträffande den föreslagna inlösningsregeln yttrar utredningen att liknande
stadganden finnas i 21 § byggnadslagen, 24 § lagen om allmänna vägar
och 12 § expropriationslagen. Vid utformningen av utredningsförslaget
har 21 § byggnadslagen tjänat såsom förebild.

Slutligen anför utredningen, att den icke ansett nödvändigt att i lagtexten
utsäges vem som skall betala ersättningen eller, då fråga är om inlösning,
lösenbeloppet. Utredningen räknar med att kommuner eller enskilda sam -

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

manslutningar mången gång skola vara villiga att åtaga sig betalningsskyldigheten.
I viss utsträckning bör dessutom enligt utredningens mening statsanslag
beviljas för ändamålet. I betänkandet framhålles att det bör åligga
länsstyrelsen att tillse att erforderliga medel finnas tillgängliga innan beslut
om fridlysning meddelas. Det förutsättes att bestämmelser därom skola meddelas
i administrativ ordning.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i denna del
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Kristianstads
län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, skogsstyrelsen, Örebro biologiska
förening, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län samt skid- och friluftsfrämjandet
uttala, att möjlighet att tvångsvis få fridlysning till stånd måste finnas,
om skyddet av naturminnen skall bli effektivt. Även kammarkollegiet
anser, att fridlysning i allmänhet bör kunna genomföras med tvång men
finner det tveksamt om denna grundsats bör äga obegränsad giltighet. Kollegiet
ifrågasätter sålunda, om fridlysning av naturminne inom område, som
enligt plan är avsatt för bebyggelse, industri eller trafikändamål, bör få ske
utan samtycke av markägaren och plansamhället. Kollegiets tveksamhet
gäller även naturminne inom tomt eller trädgård utanför planlagt område.

Vissa andra remissinstanser uttala — utan att formligen avstyrka förslaget
— betänkligheter mot detsamma ur statsfinansiell synpunkt. Statskontoret
erinrar om att det redan under förarbetet till 1909 års naturskyddslagstiftning
framställdes yrkande om att fridlysning skulle medges utan sakägares
samtycke. Tanken därpå avvisades emellertid av föredragande departementschefen.
I propositionen i ämnet uttalade departementschefen som
motivering för sitt ställningstagande, att ett bifall till ett sådant yrkande
skulle kunna komma att medföra kostnader, lika avsevärda som oöverskådliga.
Enligt statskontorets mening äger detta uttalande alltjämt giltighet.
Länsstyrelsen i Blekinge län, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen uttala
sig på ungefär samma sätt som statskontoret.

I fråga om den närmare utformningen av den föreslagna ersättningsregeln
anför kammarkollegiet att denna regel synes alltför snäv. Kollegiet ifrågasätter
om icke ersättning bör utgå för varje olägenhet av någon betydelse
som kan visas föreligga. Även länsstyrelsen i Uppsala län anser att all verklig
skada i princip bör ersättas. Två ledamöter av byggnadsstyrelsen uttala,
att enligt deras mening byggnadslagens princip att ersättning ej utgår för
hinder att använda mark för tätbebyggelse, icke bör äga tillämpning då
fråga är om fridlysning enligt naturskyddslagen. Skogsvårdsstyrelsen i
Skaraborgs län betonar, att full ersättning bör gäldas till sakägarna i alla
de fall då dessa på grund av naturskyddsåtgärd hindras att sköta sin skog
efter ekonomiska principer. I övrigt må nämnas, att Örebro biologiska förening
anfört att fridlysning av naturminne i regel är ett riksintresse och att
kostnaderna för sådan fridlysning därför böra betalas av staten. Denna
grundsats bör enligt föreningens mening komma till uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Om man vill bereda ett effektivt skydd åt landets
naturminnen, torde det vara ofrånkomligt att öppna möjlighet till fridlys -

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

ning även i sådana fall, där rättsägare av en eller annan orsak vägrar att
lämna sitt samtycke till åtgärden. Jag biträder därför förslaget att fridlysning,
om så erfordras, skall kunna genomföras mot vederbörandes bestridande.
Att — såsom kammarkollegiet ifrågasatt -— därvid göra undantag
för naturminnen på mark, som vid planläggning avsatts för bebyggelse eller
redan tagits i anspråk till tomt eller trädgård torde icke vara lämpligt. Det
är icke uteslutet att man också på dylik mark kan vilja fridlysa t. ex. ett
märkligt träd eller något annat enstaka naturföremål. En sådan åtgärd lär
i regel ej behöva medföra något nämnvärt intrång, men det är därför ingalunda
säkert att markägaren kan förmås att lämna sitt samtycke till åtgärden.

Såsom utredningen framhållit måste en fridlysning regelmässigt föranleda
vissa olägenheter för markägaren och andra rättsinnehavare med avseende
å fastigheten. Ersättning bör i princip utgå för detta intrång. Några
remissinstanser ha uttryckt farhågor för att förslaget på grund härav kunde
komma att få menliga och oberäkneliga följder ur statsfinansiell synpunkt.
Dessa farhågor förlora emellertid sitt berättigande om man fasthåller vid
ul redningens ståndpunkt att beslut om fridlysning, som kan ge upphov till
ersättningsanspråk, icke får meddelas med mindre länsstyrelsen förvissat
sig om att medel för ersättningens gäldande finnas tillgängliga. Statens utgifter
för ändamålet kunna då ej överstiga vad riksdagen finner skäl att
bevilja i anslag.

Vad beträffar den närmare utformningen av ersättningsbestämmelserna
delar jag utredningens uppfattning, att gottgörelse bör utgå endast för intrång,
som är av någon mera väsentlig betydelse. I övrigt vill jag framhålla,
att det tydligen är önskvärt att överensstämmelse så långt möjligt åvägabringas
mellan naturskyddslagen och den lag om förbud mot bebyggelse
inom vissa strandområden som för närvarande är under förberedelse inom
justitiedepartementet. Enligt vad jag erfarit är avsikten att i sistnämnda lag
stadga ersättningsrätt för sådana fall då byggnadsförbud medför att därav
berörd mark kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde. Detta är samma princip som gäller i flertalet
fall enligt byggnadslagen, och det ligger tydligen nära till hands att tillämpa
den även eljest då begränsningar i rätten att bebygga mark föreskrivas till
främjande av allmänna intressen. Såsom utredningen framhållit kan emellertid
fridlysning av naturminne mången gång lända fastighetsägaren och
andra rättsinnehavare till men jämväl på annat sätt än genom att byggnadsrätten
inskränkes. I själva verket torde i det övervägande antalet fall skada
i form av minskad möjlighet till bebyggelse komma att spela en underordnad
roll i förhållande till annat intrång. I fråga om sådant intrång lämpar
sig en ersättningsregel av nyss angivna innebörd mindre väl. Till belysning
härav torde det vara tillräckligt att framhålla, att om t. ex. en liten skogsdunge
fridlyses, marken kan förlora hela det värde den tidigare haft för
ägaren. Denne skulle då, under åberopande av uppenbart missförhållande,
kunna göra anspråk på ersättning, även om förlusten i och för sig vore praktiskt
taget betydelselös.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

45

På grund av vad sålunda anförts förordar jag att reglerna om ersättning
vid fridlysning av naturminne utformas så, att man beträffande skada genom
byggnadsförbud tillämpar principen om uppenbart missförhållande
mellan markens värde före och efter förbudet men i övrigt följer utredningens
förslag att rätt till ersättning skall föreligga vid avsevärt men.

I fråga om skada till följd av byggnadsförbud har utredningen förutsatt
att gottgörelse aldrig skulle kunna utgå för tätbebyggelsevärde. Enligt min
mening bör sådan gottgörelse lämnas, om fridlysning med byggnadsförbud
genomföres beträffande mark som vid planläggning enligt byggnadslagen
prövats lämpad för tätbebyggelse. I praktiken lär emellertid detta knappast
komma att inträffa. Ej heller utanför planlagda områden torde man för
övrigt behöva räkna med att fridlysning skall komma att avse mark som
skäligen kan anses ha något tätbebyggelsevärde. Frågan om ersättning för
tätbebyggelsevärde torde följaktligen sakna praktisk betydelse för naturskyddslagens
del.

Vid sidan av ersättningsbestämmelsen upptar utredningens förslag även
ett stadgande att i vissa fall, då fastighet helt eller delvis fridlyses, ägaren
må påfordra att fastigheten inlöses. Som förutsättning härför angives i förslaget
att fastigheten till följd av fridlysningen kan nyttjas allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Även enligt
min mening bör möjlighet att påfordra inlösning förefinnas. Det är emellertid
av flera skäl angeläget att inlösning kan undvikas i största möjliga utsträckning.
Ur denna synpukt är enligt min mening utredningens förslag
ägnat att väcka betänkligheter. Enligt förslaget skulle t. ex. inlösning alltid
kunna framtvingas därest fastighetens värde väsentligt nedsattes genom ett
byggnadsförbud på mark som kunnat utnyttjas till sportstugeområde, detta
även om fastigheten fortfarande utan olägenhet kunde användas för jordbruk.
Ett sådant resultat synes mig icke rimligt. Jag förordar därför att såsom
förutsättning för inlösningsrätt uppställes att fridlysningen medför
synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten. Ett motsvarande stadgande
finnes i 24 § lagen om allmänna vägar.

Utredningen har ansett, att i lagtexten icke bör utsägas något om vem
som i förekommande fall skall betala ersättning eller lösa fastigheten. Även
jag räknar med, att kommuner och enskilda sammanslutningar i viss utsträckning
skola vara villiga att åtaga sig kostnaderna. Gentemot sakägaren
torde dock kronan böra stå såsom ansvarig för ersättningens gäldande. Detta
bör enligt min mening komma till uttryck i lagtexten.

Såsom jag förut framhållit bör beslut om fridlysning som kan medföra
ersättnings- eller inlösningsskyldighet icke meddelas utan att länsstyrelsen
förvissat sig om att medel till betalning av ersättningen eller lösesumman
finnas tillgängliga. Detta förutsätter tydligen att länsstyrelsen har kännedom
om, huruvida och i så fall i vilken omfattning sakägare gör anspråk
på gottgörelse. Det bör därför åligga sakägare, som vill påfordra ersättning
eller inlösning, att efter föreläggande av länsstyrelsen framställa sitt anspråk
inom tid, som angivits i föreläggandet, vid påföljd att talerätten el -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

jest går förlorad. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits i 28 § i
departementsförslaget.

Om anspråk på gottgörelse framställes och ej finnes böra omedelbart avvisas,
bör länsstyrelsen söka träffa överenskommelse med sakägaren om
skäligt belopp. Kan uppgörelse ej ske, får länsstyrelsen efter skälighetsprövning
fastställa vilken gottgörelse som skall utgå och hur den skall betalas.
Ersättning bör i regel bestämmas att utgå på en gång. Om fridlysningen
kan väntas komma att bestå endast under begränsad tid — t. ex.
därför att naturminnet icke är beständigt — eller andra särskilda skäl föreligga,
bör dock kunna föreskrivas att ersättning skall gäldas i form av årliga
belopp med rätt för båda parter att erhålla omprövning vid ändrade
förhållanden. En föreskrift härom har intagits i förevarande paragraf. I
paragrafen har dessutom, efter mönster av vissa stadganden i byggnadslagen
och lagen om allmänna vägar, meddelats bestämmelse att vad i fråga
om ersättning eller inlösning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kronan och sakägare skall gälla även mot den som förvärvat
sakägarens rätt med avseende å fastigheten.

Om sakägare ej åtnöjes med länsstyrelsens beslut i fråga om ersättning
eller inlösning bör han kunna, efter stämning å kronan, få frågan
prövad vid expropriationsdomstol. Bestämmelse härom meddelas i 29 § i
departementsförslaget. Om expropriationsdomstolen helt eller delvis bifaller
hans talan, uppkommer tydligen ett icke förutsatt medelsbehov. Det kunde
därför ifrågasättas att för dylika fall medge omprövning av fridlysningsbeslutet.
Ett sådant förfarande förefaller dock ej tilltalande. Det kunde
också leda till krav på ersättning från sakägarens sida för den tid fridlysningen
ägt bestånd, med påföljd att en ny ersättningsprocess uppkomme.
Det synes därför lämpligast att sakägarens rätt enligt expropriationsdomstolens
dom icke skall kunna rubbas genom återkallelse av fridlysningsbeslutet.
Utdömt belopp får betalas av staten om annan ej är villig att åtaga
sig betalningsskyldighet. Jag vill emellertid framhålla att sådana fall som
de nu avsedda ej torde bli ofta förekommande. Merendels torde uppgörelse
kunna träffas under hand. Skulle detta ej lyckas står möjlighet öppen för
länsstyrelsen att hänskjuta frågan om gottgörelse till domstol innan fridlysning
beslutas. Enligt 29 § i departementsförslaget skall nämligen frågan
om ersättning eller inlösning kunna underställas expropriationsdomstolen
ej blott av sakägare utan även av kronan. Och enligt 8 § skall länsstyrelsen
ha rätt att då fråga om fridlysning väckts meddela interimistiskt beslut i
avvaktan på ärendets slutliga avgörande. Sådant beslut skall kunna gälla
för upp till sex år, och denna tid bör vara mer än tillräcklig för att ett
domstolsavgörande skall hinna ske innan slutligt beslut i fridlysningsfrågan
meddelas.

Vad beträffar behovet av statsmedel för nu förevarande ändamål vill jag
framhålla, att därest fråga uppkommer att genomföra en fridlysning som föranleder
gottgörelse med mera avsevärda belopp, särskild framställning torde
böra göras till riksdagen om erforderlig medelsanvisning. För mötande av

Kungl. Maj. ts proposition nr 188.

47

sådana oförutsedda utgifter som nyss nämnts samt betalning av andra
mindre ersättnings- eller lösenbelopp torde lämpligen böra anvisas ett årligt
anslag. Till denna fråga återkommer jag senare.

8 §.

I utredningens betänkande framhålles, att det är angeläget att,
då fråga väckts om fridlysning, ha möjlighet att, i avbidan på slutligt beslut
i ärendet, hindra åtgärder genom vilka skada kan tillfogas det för fridlysning
avsedda området eller föremålet eller eljest fridlysningens syfte kan
bli förfelat. Länsstyrelsen bör därför ha rätt att för bestämd tid meddela
förbud mot att vidtaga sådana åtgärder utan länsstyrelsens tillstånd. Emellertid
bör enligt utredningens mening i lagen utsättas viss längsta tid, för
vilken sådant förbud må meddelas. Denna måste vara så lång, att fridlysningsärendet,
även om det skulle fullföljas i högre instans, kan hinna bli
avgjort. Utredningen anser att tre år i regel bör vara tillräckligt. Möjlighet
bör dock finnas att förlänga förbudets giltighetstid med ytterligare tre år,
om så påkallas av särskilda skäl. Meddelat förbud bör omedelbart lända till
efterrättelse.

I detta sammanhang anför utredningen vidare, att den som lider skada
genom ett förbud av nu ifrågavarande slag synes böra erhålla viss rätt till
gottgörelse. Denna bör dock enligt utredningens mening begränsas till sådana
fall då avsevärt men uppkommer till följd av att marken ej kan nyttjas
på samma sätt som tidigare skett. Ersättning bör sålunda väl kunna påfordras
för t. ex. utebliven skogsavkastning men däremot icke för förlust på
grund av att ett område, som användes för jordbruk, icke får exploateras för
sportstugebebyggelse.

Bestämmelser i enlighet med vad sålunda anförts ha upptagits i 10 § i utredningsförslaget.

Under remissbehandlingen ha dessa bestämmelser särskilt berörts endast
av kammarkollegiet, som anser föreskrift böra meddelas om att ersättning
till följd av interimistiskt förbud skall avräknas från gottgörelse som sedermera
må komma att bestämmas vid definitiv fridlysning.

Denna kammarkollegiets hemställan torde böra beaktas. I övrigt har jag
ej funnit anledning till erinran mot utredningens förslag.

9 §•

Enligt 1909 års lag om naturminnesmärkens fredande äger vetenskapsakademien
medgiva undantag från fridlysning för vetenskapliga forskningar.
Dessutom föreskrives i lagen att fridlysning i vissa fall skall upphävas,
om det påyrkas av sakägare. Ett dylikt fall är, att naturminnesmärket undergått
sådan förändring att dess bibehållande som naturminnesmärke synes
ändamålslöst. Ett annat är, att tillstånd givits till expropriation av marken
för något ändamål som icke kan fullföljas utan att naturminnesmärket skadas.
Slutligen m å enligt lagen länsstyrelsen förklara fridlysning upphävd

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 188.

bl. a. om naturminnesmärket finnes hindra eller avsevärt försvåra företag
av större allmän eller enskild nytta.

I utredningens förslag har under 11 § upptagits ett allmänt
stadgande att undantag från fridlysningsbestämmelser med avseende å naturminne
må medgivas av naturvårdsmyndigheten. I 12 § första stycket meddelas
bestämmelser om upphävande av fridlysning. Härom stadgas att fridlysning
skall upphävas dels om fridlysning^ ej längre erfordras för det
därmed avsedda syftet, dels om expropriation medgivits för ändamål som
ej är förenligt med fridlysningens syfte. Vidare in å fridlysning upphävas —
förutom efter medgivande av naturvårdsmyndigheten — även eljest om fridlysningen
finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större allmän eller
enskild nytta eller förutsättningarna för fridlysningen väsentligt ändrats
och fridlysningen till följd därav medför avsevärt större intrång än som
kunnat förutses då fridlysningen skedde. Andra stycket av 12 § innehåller
en bestämmelse att vad i första stycket stadgats om upphävande av fridlysning
skall äga motsvarande tillämpning å ändring av meddelade fridlysningsbestämmelser,
där ändringen är av beskaffenhet att icke lända markens
ägare eller annan rättsinnehavare till men.

Utredningen framhåller att dess förslag i stort sett anknyter till gällande
rätt samt att den huvudsakliga nyheten är stadgandet att fridlysning må
upphävas om förutsättningarna för fridlysningen väsentligt förändrats och
fridlysningen till följd därav medför avsevärt större men för markägaren
eller annan rättsinnehavare än som från början kunnat förutses. Till motivering
av detta stadgande anför utredningen följande.

Det fall, som avses med sistberörda stadgande, kan visserligen i fråga om
naturminnen tänkas inträffa ytterst sällan. Emellertid har utredningen ansett
det lämpligt, att bestämmelserna om naturminnen så långt det går utformas
så, att de kunna vinna tillämpning även å naturparker. Angående
dessa stadgas i 15—18 §§. I sistnämnda paragraf hänvisas till bland annat
den nu förevarande paragrafen. Och då det gäller naturparker är den
här angivna grunden för omprövning av ett fridlysningsbeslut icke utan
praktisk betydelse. Såsom exempel må nämnas det fallet, att ett område
fridlysts såsom naturpark för att tillgodose behovet av friluftsliv för ett
därintill beläget industriföretags anställda och deras familjer. Sedan bygges
kring detta företag ut ett större samhälle, vars befolkning också söker
sig ut i naturparken. Intrånget för dennas ägare och brukare kan givetvis
härigenom bli av en helt annan och större omfattning än som förutsatts,
då fridlysningen skedde. Det är rimligt att i dylikt fall efter framställning
av vederbörande intressenter fridlysningsbeslutet kan tagas upp till förnyad
prövning och de bestämmelser, som böra gälla i händelse av fridlysningens
fortsatta bestånd, bli föremål för översyn. Någon risk att stadgandet
skall kunna missbrukas torde ej föreligga. Stadgandet öppnar ej någon
ovillkorlig rätt för vederbörande sakägare att få fridlysning upphävd. Men
det bereder länsstyrelsen tillfälle att rätta till uppenbara missförhållanden,
om sådana visas ha uppkommit.

I några remissyttranden göres gällande att förslaget om obegränsad
rätt för naturvårdsmyndigheten att medge undantag från fridlysning
synes gå alltför långt, t övrigt må nämnas, att Hallands naturskyddsförening

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

anser, att fridlysning ej bör kunna upphävas till förmån för företag som
medför endast enskild nytta. Kammarkollegiet ifrågasätter i sitt yttrande,
om icke upphävande av fridlysning bör medföra skyldighet för den, som
har fördel därav, att återbetala ersättning vilken utgått med anledning av
fridlysningen. Härom anför kollegiet följande.

Någon återbetalning av lämnad ersättning för det fall att fridlysning upphäves
synes icke ha avsetts skola ifrågakomma. Det torde dock stundom
kunna framstå som oskäligt, att erlagd ersättning ej återbetalas till exempel
i fall, då ersättning med större belopp betalats av enskild sammanslutning
för att möjliggöra fridlysning av visst område och fridlysningen därefter
upphäves av den anledningen, att den hindrar företag av större allmän eller
enskild betydelse. Föreskrifter innebärande, att markägare eller annan, som
av fridlysnings upphävande har ekonomisk nytta, skulle kunna förpliktas
att vid fridlysningens upphävande gälda belopp uppgående högst till den
ersättning, som utbetalats med anledning av fridlysningen, synas förtjänta
att övervägas. Regler torde också erfordras rörande dispositionen av sådana
ersättningsmedel i syfte att säkerställa att de på lämpligt sätt komma naturskyddsintressena
till godo.

Departementschefen. Enligt min mening bör undantag från fridlysning
kunna beviljas endast för vetenskaplig forskning och därmed jämförliga ändamål.
Befogenheten att medge sådana undantag torde lämpligen böra anförtros
åt länsstyrelsen.

Vad härefter angår frågan om upphävande av fridlysning biträder jag
— med det undantag som föranledes av min inställning till spörsmålet om
inrättande av en naturvårdsmyndighet — i sak utredningens förslag i denna
del. Jag har emellertid låtit företaga en överarbetning av förslaget i redaktionellt
avseende.

Med anledning av att kammarkollegiet ansett det böra övervägas att stadga
skyldighet för den, som haft ekonomisk nytta av fridlysnings upphävande,
att helt eller delvis återgälda sådan ersättning som utgått i samband med
fridlysningen, vill jag erinra, att någon dylik skyldighet ej föreligger i likartade
fall enligt annan lagstiftning, t. ex. då vägrätt upphör på grund av
att allmän väg indrages. Jag anser mig därför icke böra förorda några
bestämmelser av den innebörd kammarkollegiet ifrågasatt.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer motsvara med någon jämkning 13 och 14 §§ i utredningsförslaget,
vilka i remissyttrandena lämnats utan erinran. Beträffande
motiveringen till de föreslagna bestämmelserna torde jag få hänvisa till betänkandet.

Naturparker.

Såsom jag inledningsvis nämnt föreslår utredningen alt i naturskyddslagcn
skola meddelas bestämmelser om ett nytt slags reservat, kallade naturparker.
Euligt utredningsförslaget skall såsom naturpark kunna fridlysas
område som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av
väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 188.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Frågan om att trygga allmänhetens möjligheter att idka friluftsliv inom
därför lämpade områden har varit föremål för uppmärksamhet i flera olika
sammanhang. Bl. a. avgav fritidsutredningen den 28 november 1938 ett betänkande
med förslag angående reglering av strandbebyggelsen in. in. och
den 31 maj 1940 ytterligare ett betänkande om inrättande av fritidsreservat.
Beträffande strandbebyggelse har numera utfärdats en tillfällig förbudslag,
och en definitiv lag med i stort sett samma innehåll är för närvarande under
förberedelse i justitiedepartementet. Någon lagstiftning på grundval av betänkandet
om inrättande av fritidsreservat har däremot icke kommit till
stånd.

Den gällande byggnadslagstiftningen innehåller emellertid åtskilliga bestämmelser
som mer eller mindre direkt åsyfta att tillgodose allmänhetens
behov av fritidsområden. Enligt byggnadslagen skall marks användning för
bebyggelse i stor utsträckning föregås av planläggning. Grunddragen för
marks användning inom kommun eller samhälle skola angivas i generalplan
och den närmare regleringen av bebyggelsen sker genom stadsplan,
byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. För samordning av flera kommuners
eller samhällens planläggning kan upprättas regionplan. Sådan plan
skall upprättas, om gemensam planläggning finnes böra i ett eller flera hänseenden
äga rum beträffande grunddragen för markens användning för
olika ändamål, t. ex. i fråga om fritidsområden. Därvid skall enligt föreskrift
i byggnadsstadgan tillses, att strandområden och sådana andra områden
som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden
äro särskilt tilltalande, såvitt möjligt skyddas och bevaras mot olämplig användning.
Vad beträffar generalplan framhölls under förarbetet till byggnadslagen,
att i sådan plan mark kunde reserveras bl. a. såsom fritidsområde
eller naturskyddsområde. I fråga om stadsplan och byggnadsplan meddelas
i byggnadsstadgan uttryckliga föreskrifter om att vid dylik plans upprättande
särskilt bör tillses bl. a., att platser som på grund av växtlighet eller
säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande så långt möjligt skyddas
och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas. Jag torde
dessutom få erinra om de förut berörda stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen,
enligt vilka Konungen respektive länsstyrelsen äger förordna att
nybyggnad inom vissa ur naturskyddssynpunkt eller historisk synpunkt värdefulla
områden icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med den nya byggnadslagstiftningen genomfördes vissa ändringar
i jorddelningslagen. Sålunda har i 19 kap. 13 § 2 mom. upptagits
stadgande av innehåll att avstyckning inom område, för vilket gäller fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller andra särskilda byggnadsbestämmelser,
ej må verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas. Finnes
regionplan, skall också denna beaktas. I 3 mom. samma paragraf stadgas
att om inom visst område tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta
inom nära förestående tid eller eljest avstyckning av flera lägenheter fram -

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

deles kan förväntas, avstyckning icke må, innan stadsplan eller byggnadsplan
blivit fastställd, verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller lämplig planläggning av området eljest motverkas.
För tillämpningen av detta stadgande äger länsstyrelsen meddela erforderliga
anvisningar. Denna befogenhet har i viss utsträckning begagnats för
att förhindra att avstyckning sker i strid mot fritidsintresset.

Na turskydds utredningen anför i sitt betänkande, att frågan
om allmänhetens behov att äga tillgång till lämplig natur för vistelse under
fritiden otvivelaktigt måste betraktas som ett naturskyddsspörsmål. Enligt
utredningens mening vore det ett felaktigt inriktat naturskydd, som icke beaktade
vikten av att tillräckliga, estetiskt tilltalande och ur fritidssynpunkt
lämpliga områden hållas öppna för allmänheten. Utredningen tillägger att
naturskyddet icke är ett självändamål utan att det är det bakomliggande
syftet som skänker naturskyddssträvandena deras berättigande.

Vidare yttrar utredningen, att det måhända kunde förefalla som om behovet
av socialt naturskydd vore tillräckligt tillgodosett genom reglerna
om nationalparker och naturminnen samt nyss omförmälda bestämmelser i
byggnadslagstiftningen och den särskilda lagstiftningen angående bebyggelse
inom strandområden. Så är emellertid enligt utredningens mening icke
fallet. Vad särskilt angår byggnadslagstiftningen anföres i betänkandet, att
avsättande av mark som fritidsområde med anlitande av något av byggnadslagstiftningens
planinstitut praktiskt taget förutsätter, om skyddet skall bli
effektivt, att marken inlöses. Förfarandet blir då så kostsamt att det får förhållandevis
ringa värde såsom ett led i mera omfattande naturskyddssträvanden.
Även stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen anses av utredningen
otillräckliga som hjälpmedel för tillgodoseende av de sociala naturskyddsbehoven.
De äga nämligen tillämpning endast i fråga om mark som
kan anses vara i särskilt behov av skydd på grund av naturskönhet, växtlighet
eller andra speciella naturförhållanden. Men ur social synpunkt kan det
enligt vad utredningen framhåller vara önskligt att skydda även helt vanlig
natur. Därtill kommer att stadgandena i fråga endast taga sikte på byggnadsföretag
men däremot icke lämna möjlighet att hindra andra ur social
naturskyddssynpunkt olämpliga åtgärder såsom uppsättande av stängsel,
anordnande av upplag, schaktning och trädfällning.

Slutligen framhåller utredningen att den omständigheten att vissa områden
äro särskilt lämpliga och eftersökta som utflyktsmål för allmänheten
gör det angeläget icke blott all alltjämt kunna bevara dem för detta ändamål
utan hinder av markägares eller andra rättsinnehavares åtgärder utan
även att kunna skydda naturen inom områdena mot slitage och skador från
allmänhetens sida. Det kan sålunda vara önskvärt att kunna begränsa den
s. k. allemansrätten i syfte att hindra att den utnyttjas på ett mindre lämpligt
sätt. Jämväl på grund härav föreligger enligt utredningens mening behov
av ett nytt fridlysningsförfarande beträffande områden som äro av mera
betydande intresse ur fritidssynpunkt.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Utredningen tillägger att ett sådant fridlysningsförfarande också möjliggör
ökat skydd för områden, som redan finnas avsatta — till exempel av
kommuner eller industriföretag — såsom reservat för befolkningens friluftsliv.
I fridlysningsbestämmelser kunna nämligen närmare förhållningsregler
uppställas för allmänhetens vistelse inom reservaten i fråga. Härigenom
skapas förutsättningar såväl att bevara naturen i det skick, som kräves
för att reservaten skola fylla sitt syfte, som även att främja trivseln inom
desamma. Samtidigt erhållas genom fridlysningen garantier för att områdena
för framtiden behålla sin karaktär av reservat och icke genom ensidigt
beslut av ägaren tagas i bruk för annat ändamål.

I remissutlåtandena har förslaget om fridlysning av naturparker
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Uttryckliga uttalanden
till förmån för förslaget förekomma bl. a. i de yttranden som avgivits
av länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen
i Gävleborgs län, riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, samfundet
för hembygdsvård, överlantmätaren i Uppsala län, Kalmar naturvetenskapliga
sällskap, länsarkitekten i Halmstad, skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs
län, svenska orienteringsförbundet, Örebro biologiska förening, skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län samt skid- och friluftsfrämjandet. Örebro
biologiska förening framhåller särskilt, att även naturskyddet i betydelsen
skydd mot skada på naturen kan främjas genom inrättande av fritidsområden,
samt anför härom följande.

På sina håll hyser man kanske den åsikten att naturskydd ej går att förena
med stadsbefolkningens behov av fritidsområden utan att skador på
växt- och djurliv måste uppkomma, när det nyfikna naturintresset hos stora
befolkningsgrupper släpps lös inom de avsatta områdena. Föreningen tror
ej att detta skall behöva bliva fallet utan att tvärtom dessa båda syften mycket
väl kunna vandra hand i hand. Såsom exempel härpå kan nämnas det av
Örebro stad år 1943 avsatta fågelreservatet vid Oset. Genom enkla stängsel,
stigar och gångbroar ledes besökaren här till platser, där fågellivet utan störningar
kan studeras, och det är betecknande att Oset, trots att för varje
år allt större skaror söka sig dit, under denna tid fått sitt fågelbestånd avsevärt
ökat. Den ökade förståelse för naturen och dess värden, som allmänheten
förvärvar genom besök i sådana reservat är ovärderlig; man får upp
ögonen för att ett försiktigt och hänsynsfullt uppträdande i markerna ger
det bästa utbytet, man lär sig att inte skövla träd och buskar och man kanske
sedan som övertygad naturvän kan föra sina erfarenheter vidare till
andra. Alla förstå dock tyvärr ej att på rätt sätt uppträda i naturen, och en
naturpark utan fridlysningsbestämmelser kan därför snart nog bli vandaliserad.

Några remissinstanser avstyrka emellertid förslaget med motivering att
frågan om tillskapandet av naturparker icke hör hemma i naturskyddslagen
utan bör lösas genom annan lagstiftning eller, utan lagstiftning, genom
att kommuner och industrier köpa eller arrendera lämpliga fritidsområden.
Sveriges skogsägareförbund förklarar sålunda, att förbundet visserligen i
och för sig till fullo behj ärtar behovet av fritidsområden. Men trots detta
kan förbundet icke biträda utredningens förslag att genom naturskyddslagstiftningen
tillskapa sådana områden. Även om aldrig så noggranna och väl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

53

menande ordningsföreskrifter utfärdas, kan det icke undgås att naturen
inom naturparkerna kommer att fara illa genom den intensiva trafiken av
besökande allmänhet. Behovet av fritidsområden bör därför enligt förbundets
mening tillgodoses i en helt annan ordning än genom fridlysningsåtgärder
i en naturskyddslag. Det oavvisliga behovet av fritidsområden bör
beräknas i samband med regionplaneringen och lämpliga områden därvid
utläggas. Det bör ankomma på de kommuner eller industrier, vilkas befolkning
eller arbetarstam skall använda sig av fritidsområdena, att bära kostnaderna
och ansvaret för skötseln av områdena. Liknande synpunkter anföras
av kammarkollegiet, Riksförbundet Landsbygdens folk, domänstgrelsen,
skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län och skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen understryker
särskilt, att utredningen torde ha underskattat de nackdelar som
måste uppstå genom fridlysningen av naturpark och som särskilt torde komma
att drabba skogsbruket. Stj7relsen anför härom:

I de flesta fall torde det bliva skogsområden som komma i fråga vid bildandet
av naturparker. Därjämte torde, om så är möjligt, framför allt sökas
områden med övervägande äldre skog, där modern och ekonomiskt inriktad
skogsskötsel icke i större grad präglat landskapsbilden. Det är då givetvis
en livlig önskan att områdets karaktär icke förändras. Ett beslut i sådan
riktning genom fridlysningsbestämmelser behöver visserligen icke vid tillfället
i fråga innebära någon nämnvärd nedsättning av det ekonomiska utnyttjandet
i förhållande till gången tid men komme däremot att förhindra
cn övergång till normalt ekonomiskt skogsbruk. Att sådant skogsbruk skulle
kunna bedrivas inom en naturpark med åtföljande hyggen, genomhuggningar,
bränningar och sist men icke minst huggningsavfall utan att allmänheten,
som åt sig fått området upplåtet, anmäler missnöje, förefaller otroligt
och stämmer ej överens med erfarenheten på området.

■Svenska naturskyddsföreningen och två skiljaktiga ledamöter av riksantikvarieämbetet
ifrågasätta — utan att direkt avstyrka utredningens förslag
-—- om icke det lämpligaste sättet att tillgodose behovet av fritidsområden
är att erforderlig mark förvärvas genom köp. Ur föreningens yttrande i ämnet
torde jag få återgiva följande.

Det är av stort intresse, att allmänheten får tillgång till lämpliga områden,
där den kan söka vederkvickelse. Föreningen vill emellertid framhålla,
att det i förevarande del av förslaget snarare är fråga om upplåtelse av
mark för allmänt begagnande än om fridlysning. Det kan icke vara lämpligt
att använda sistnämnda term för förstnämnda syfte. Hittills ha erforderliga
områden anskaffats genom att kommuner eller enskilda företag förvärvat
mark med äganderätt.

Måhända kan det vara lämpligt att tillskapa en särskild form av servitut,
som skulle kunna användas för ändamålet. Emellertid är det mycket svårt
att överblicka, hur stor olägenhet som kan komma att åsamkas eh markägare
genom att hans mark avsättes till fritidsområde, och ersättningen för
ett sådant servitut som nyss nämnts måste därför antagligen bliva hög.
Styrelsen vill därför ifrågasätta, om det i praktiken lönar sig att använda
annan form än äganderättsförvärv.

I anledning av vad Örebro biologiska förening anfört vill styrelsen understryka,
att det bör finnas möjlighet att ur naturskyddssynpunkt meddela
ordningsföreskrifter och liknande för vissa områden även utan att de be -

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

höva fridlysas som naturminne. Befogenhet härutinnan bör tillkomma länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Hallands län och länsstyrelsen
i Västerbottens län uttala, att frågan om naturparkers bildande icke
bör avgöras förrän i samband med den definitiva regleringen av skyddet för
strandområdena.

Departementschefen. Allmänhetens behov av att kunna idka friluftsliv
tillgodoses för närvarande främst genom den frihet som anses föreligga att
överallt beträda och åtminstone tillfälligt uppehålla sig på mark som ej kan
skadas därav och som icke är att hänföra till tomt eller plantering. Denna
s. k. allemansrätt är av utomordentligt stor betydelse, men dess praktiska
värde är ytterst beroende av att områden där den kan utövas stå till förfogande
på rimligt avstånd från tätorterna. Den största faran för att så ej
blir fallet ligger i den ständigt fortskridande bebyggelsen, varigenom förut
tillgänglig mark förvandlas till tomter. Det är därför naturligt att strävandena
att bevara möjligheten för alla till fritidsvistelse i naturen hittills i
främsta rummet inriktats på att hindra en planlös exploatering för bebyggelse.
Ett betydelsefullt steg i detta avseende togs genom 1947 års byggnadslagstiftning,
och arbetet bär sedermera fullföljts genom den provisoriska
lagen om byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Möjligheten att röra sig fritt på ett visst område är emellertid ur rekrealionssynpunkt
av föga värde, om icke förhållandena där äro sådana att trevnad
och vederkvickelse erhålles. Frågan om att bereda befolkningen tillfälle
till friluftsliv kan därför ej lösas tillfredsställande enbart genom åtgärder
till skydd för allemansrätten. Det är dessutom önskvärt att kunna
hindra att lämpliga och eftersökta fritidsområden förlora sitt värde såsom
sådana till följd av kalavverkning, stenbrytning, grustäkt eller dylikt. Beträffande
sådana områden kan det också vara av intresse att kunna tillåta
att de få utnyttjas för friluftsliv i större utsträckning än allemansrätten
medger, t. ex. för s. k. långtidscamping. Samtidigt kan, såsom utredningen
framhållit, även föreligga behov av att kunna inskränka allemansrätten,
exempelvis genom förbud mot tillfällig tältslagning annat än på vissa anvisade
platser.

I några remissyttranden har gjorts gällande att behovet av särskilda fritidsområden
lämpligast kunde tillgodoses genom att erforderlig mark för
ändamålet inköptes av staten eller av kommuner och industriföretag. Emellertid
är det ingalunda säkert att i det särskilda fallet möjlighet står öppen
till dylikt förvärv på rimliga villkor. I icke så få fall torde för övrigt de
ingrepp som behöva göras i markägarens dispositionsrätt vara så pass obetydliga,
att han hellre åtnöjes med ersättning för skadan än avstår från
äganderätten till fastigheten. Därtill kommer att ett äganderättsförvärv ej
medför befogenhet att genomföra sådana begränsningar i allemansrätten
som, på sätt jag nyss antytt, kunna vara önskvärda ur trevnads- och naturskyddssynpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

55

På grund av vad sålunda anförts ansluter jag mig, i likhet med flertalet
remissinstanser, till utredningens förslag om införande av ett särskilt fridlysningsförfarande
för tillskapande av fritidsreservat. Syftet med förfarandet
bör, såsom utredningen anfört, i första hand vara att skydda naturen
inom ett ur fritidssynpunkt värdefullt område mot skadegörande åtgärder
från såväl markägarens som allmänhetens sida. Med hänsyn härtill synes
mig ingen befogad erinran kunna framställas vare sig mot att i detta sammanhang
använda termen fridlysning eller mot att bestämmelserna i ämnet
upptagas i naturskyddslagen. Måhända kommer det nya förfarandet att få
sin största betydelse såsom en utväg att säkerställa naturskyddet inom fritidsområden
som redan i annan ordning avsatts för sitt ändamål.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i utredningens förslag.

I motiven till utredningsförslaget anföres, att det för att ett område skall
kunna fridlysas som naturpark bör fordras att området är av väsentlig betydelse
för befolkningens umgänge med naturen. Detta bör emellertid icke
innebära att naturen inom området skall vara särskilt utmärkt för skönhet
eller eljest av märklig beskaffenhet. Även andra synpunkter böra enligt
utredningens mening beaktas. Bl. a. kunna vissa områden, t. ex. utsiktsplatser
behöva skyddas icke på grund av sin egen natur utan på grund av
det intresse den omgivande naturen erbjuder.

Vid remissbehandlingen har länsstyrelsen i Malmöhus län anmärkt, att
termen naturpark icke syntes alldeles lämplig. En del av de områden som
kunde tänkas bli föremål för fridlysning hade sannolikt sådan belägenhet
och karaktär att benämningen park skulle verka främmande. Länsstyrelsen
i Östergötlands län och länsstyrelsen i Västerbottens län ha anfört att enligt
deras mening förutsättningarna för att fridlysning skall få ske blivit alltför
obestämt angivna i utredningsförslaget.

För min del har jag emellertid funnit den av utredningen föreslagna formuleringen
kunna godtagas.

13 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 16 § i utredningsförslaget.

Såsom jag framhållit redan vid behandlingen av spörsmålet om naturskyddets
organisation anser jag, i likhet med utredningen, lämpligast att
befogenheten att förordna om fridlysning såsom naturpark anförtros åt
vederbörande länsstyrelse. Ett stadgande härom har upptagits i första stycket.
Det bör enligt min mening åligga länsstyrelsen att innan fridlysningsbeslut
meddelas samråda med statens fritidsnämnd och, i den mån så lämpligen
kan ske, jämväl med naturskyddsorganisationer och representanter för
de kommuner som kunna antagas främst ha intresse av frågan. Närmare
föreskrifter härom samt om förfarandet i övrigt torde få meddelas i administrativ
ordning.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

I andra stycket av paragrafen stadgas skyldighet för länsstyrelsen att i
samband med fridlysningsbeslut meddela de särskilda bestämmelser som
finnas erforderliga såväl för att trygga områdets användning för därmed
avsett ändamål som beträffande allmänhetens rätt att färdas över området
eller eljest uppehålla sig där ävensom angående allmän ordning i övrigt
inom området. Stadgandet ansluter sig till vad som i 6 § andra stycket
föreskrivits beträffande naturminnen.

Däremot saknas motsvarighet till den i 6 § tredje stycket föreslagna bestämmelsen
att Konungen må förordna att vården och förvaltningen av naturminne
helt eller delvis skall omhänderhavas av myndighet. Utredningen
har i detta avseende anfört att meningen med en naturpark ju oftast är att
den på det hela taget skall kunna brukas och nyttiggöras på samma sätt som
före fridlysningen och att det därför torde vara mest ändamålsenligt att förvaltningen
får stanna kvar hos den som förut omhänderhaft densamma.
Skulle i ett särskilt fall förvaltningen finnas böra anförtros åt myndighet
bör enligt utredningens mening särskild överenskommelse därom träffas
eller också området inlösas. Mot dessa uttalanden har Sveriges skogsägareförbund
erinrat att markägarna knappast torde komma att visa sig villiga
att själva ha hand om vården och förvaltningen av naturparker. För min
del är jag emellertid av samma uppfattning som utredningen.

14 §.

I utredningens betänkande anföres att uppgiften att disponera
mark för fritidsändamål i princip torde böra lösas i samband med
planläggning enligt byggnadslagen. Med hänsyn till att en mera omfattande
dylik planläggning måste bli en fråga på ganska lång sikt anser utredningen
likväl att hinder icke bör föreligga att utan föregående planläggning fridlysa
ett område såsom naturpark, under förutsättning att ägaren samtycker
därtill. För att sådan fridlysning skall få företagas mot ägarens vilja
bör däremot enligt utredningens mening fordras en så grundlig och förutsättningslös
utredning till klarläggande av områdets behövlighet, lämplighet
och betydelse för det med fridlysningen avsedda ändamålet, att den
knappast kan ske annat än i samband med en allmän planlösning d. v. s.
företrädesvis genom upprättande av region- eller generalplan.

I enlighet med det sålunda anförda har i 17 § första stycket i utredningsförslaget
stadgats att fridlysning såsom naturpark ej må ske utan ägarens
samtycke, med mindre området blivit i plan enligt byggnadslagen avsatt för
det med fridlysningen avsedda ändamålet. I motiveringen anföres utöver vad
nyss sagts att förutom regionplan och generalplan även stadsplan och byggnadsplan
bör kunna läggas till grund för fridlysningsbeslut. Vidare yttrar
utredningen angående innebörden av sitt förslag, att det beträffande generalplan
ej kräves att den är fastställd utan att det är tillräckligt att planen
antagits.

Knngl. Maj.ts proposition nr 188.

57

I andra och tredje styckena i 17 § i utredningens förslag meddelas bestämmelser
angående rätt för sakägare att med anledning av fridlysningen påfordra
ersättning eller inlösning. Dessa bestämmelser överensstämma med
vad utredningen i samma hänseende föreslagit beträffande naturminnen.

Vid remissbehandlingen har länsstyrelsen i Kristianstads län
förklarat sig vara tveksam, om fridlysning i något fall bör få ske utan ägarens
samtycke. Länsstyrelsen finner det stötande, att en markägare mot sin
vilja skall kunna underkastas de avsevärda inskränkningar i fråga om markens
användning, som dess ianspråktagande för fritidsändamål med nödvändighet
kommer att medföra. I varje fall borde ett tvångsförfarande icke
komma till användning utan särskilt starka skäl. Länsstyrelsen i Östergötlands
län ifrågasätter om icke villkoret för fridlysning utan föregående planläggning
bör skärpas därhän, att det kräves samtycke från samtliga sakägare
i fastigheten och således ej blott av fastighetens ägare. Som skäl härför
anföres att fridlysning kan orsaka ägaren ringa olägenhet men annan
rättsinnehavare avsevärt men. Länsstyrelsen i Kronobergs län, länsstyrelsen
i Jämtlands län och samfundet för hembygdsvård anse å andra sidan att
något krav på planläggning icke bör uppställas, oavsett om samtycke föreligger
eller ej. Sistnämnda båda länsstyrelser framhålla, att planläggning
enligt byggnadslagen är en så omständlig och tidsödande åtgärd, att reglerna
om fridlysning såsom naturpark torde komma att förlora sin effekt,
om planläggning skall vara förutsättning för deras tillämpning. Byggnadsstyrelsen
ifrågasätter om det är lämpligt i detta sammanhang att knyta
rättsverkningar till generalplan som icke är fastställd utan blott antagen.
Länsarkitekten i Kristianstads län ställer sig också tveksam till förslaget
därom.

Departementschefen. De skäl som utredningen framfört för sitt förslag,
att fridlysning såsom naturpark icke skall kunna ske mot ägarens vilja med
mindre området vid planläggning avsatts för fritidsändamål, äro enligt min
mening förtjänta att beaktas. Farhågorna för att det nya fridlysningsinstitutet
genom en sådan regel kommer att förlora sin effekt torde vara överdrivna.
Såsom jag redan nämnt torde i icke så få fall fridlysning såsom naturpark
endast obetydligt inverka på möjligheterna att nyttja fastigheten,
och det bör då icke vara omöjligt att utverka ägarens samtycke till åtgärden.
Jag anser vidare, i likhet med utredningen, att något krav på samtycke
även från andra rättsinnehavare än ägaren icke behöver uppställas. I allmänhet
torde man nämligen kunna räkna med att brukningen av en fridlyst
fastighet kommer att kunna fortgå tämligen ostört samt att följaktligen
nyttjanderätts- eller servitutshavare ej komma att lida något mera väsentligt
intrång. Däremot kan jag icke biträda utredningens åsikt att rättsverkan
i förevarande avseende bör tillerkännas även generalplan som icke
blivit fastställd utan endast antagits. Enligt departementsförslaget medgives
följaktligen fridlysning såsom naturpark utan samtycke av ägaren allenast
beträffande område som i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatts
för det med fridlysningen avsedda ändamålet.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Vad härefter angår frågan om rätt för sakägare att göra anspråk på ersättning
eller påfordra att fastigheten inlöses torde anledning saknas att
tillämpa andra grundsatser vid fridlysning såsom naturpark än vid fridlysning
av naturminne. Departementsförslaget har avfattats i enlighet härmed.
Beträffande den närmare innebörden av förslaget hänvisar jag till vad
jag anfört vid behandlingen av 7 §.

15 §.

Även de bestämmelser rörande naturminnen som meddelas i 8—11 §§ i
departementsförslaget torde böra äga motsvarande tillämpning i fråga om
naturparker. Ett stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf,
som motsvarar 18 § i utredningens förslag.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter.

16—18 §§.

Enligt 11 § i 1909 års lag om naturminnesmärkens fredande äger länsstyrelsen
på framställning av vetenskapsakademien att till skydd för sällsynt
djur, vars fångande eller dödande icke är att hänföra till jakt eller
fiske, eller för sällsynt växt meddela förbud för envar att å område, vartill
han ej har äganderätt eller nyttjanderätt, avsiktligt borttaga eller skada sådant
djur eller sådan växt.

Naturskyddsut redningen anför i sitt betänkande att möjligheten
till dylik generell fridlysning bör bevaras i den nya lagen. Den bör
emellertid enligt utredningens mening utvidgas, så att skydd kan beredas så
snart fara uppkommer för utrotning av viss djur- eller växtart, d. v. s. även
innan utrotningen fortskridit så långt att arten blivit sällsynt. Vidare anser
utredningen att sådan fridlysning, varom nu är fråga bör gälla även mot
markägare och med dem jämställda. Därifrån bör dock stadgas det undantaget
att fridlysning icke skall utgöra hinder mot avverkning av skog eller
eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande. I övrigt framhåller utredningen
att fridlysning av djurart bör kunna utsträckas till att omfatta förbud att
skada eller borttaga ägg, rom eller bo men att å andra sidan sådan fridlysning
naturligtvis icke bör gälla vid angrepp av djur mot person eller egendom.
Slutligen anföres att befogenheten att förordna om fridlysning av nu
åsyftat slag synes böra överflyttas från länsstyrelserna till naturvårdsmyndigheten.

Bestämmelser i enlighet med vad sålunda anförts ha upptagits i 19—21 §§
i utredningsförslaget.

I de flesta remissyttrandena har utredningens förslag i denna
del tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Från några håll ha emellertid
anmärkningar framställts.

Svenska naturskyddsföreningen hemställer sålunda att skyddet för djuroch
växtvärlden skall ytterligare utbyggas bl. a. genom stadganden om förbud
mot systematiskt genomsökande av naturområden för fotografering av

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

fåglar. Därjämte anmärker föreningen att utredningens förslag, liksom den
gällande lagen, tillåter förbud endast mot avsiktlig skadegörelse. Föreningen
framhåller att det är oklart vad detta skall anses innebära ur rättslig synpunkt.
Enligt föreningens mening bör ordet »avsiktligt» utgå ur lagtexten
och åt rättstillämpningen överlämnas att enligt vanliga regler bedöma vilket
slag av uppsåt eller vårdslöshet som fordras för att straff skall kunna
inträda. Slutligen finner föreningen betänkligt att enligt förslaget fridlysning
ej skall utgöra hinder mot t. ex. skogsavverkning och skogsplantering.
Föreningen hemställer att förslaget i denna del omarbetas, så att fridlysning
får större verkan mot markägare utan att fördenskull dessas berättigade intressen
åsidosättas.

Även samfundet för hembygdsvård anser det vara en svaghet att avverkning
eller plantering av skog ej skall kunna hindras. Samfundet hetonar att
dylika åtgärder under vissa omständigheter kunna åstadkomma avsevärd
skada på sådant djur- och växtliv varom nu är fråga.

Skånes naturskyddsförening yttrar, att eftersom de föreslagna bestämmelserna
angående fridlysning av djur kunna få tillämpning endast på reptiler,
amfibier och evertebrater något undantag ej bör behöva göras för åtgärder
som ske till försvar mot angrepp på person eller egendom. Av samma
skäl anser föreningen vidare att formuleringen av den nya regeln om
förbud att borttaga eller skada ägg, rom eller bo icke är biologiskt försvarbar.
Enligt föreningens mening borde stadgandet ändras till att avse förbud
mot att skada eller borttaga utvecklingsstadier eller eljest störa de ifrågavarande
djurens fortplantning.

Slutligen må nämnas, att åtskilliga remissinstanser anse rätten att besluta
om fridlysning böra tillkomma Kungl. Maj :t eller länsstyrelserna.

Departementschefen. För min del finner jag utredningens förslag i denna
del väl avvägt. Jag kan alltså icke biträda de önskemål om skärpning av de
föreslagna bestämmelserna som framställts i vissa remissyttranden. Ej heller
de mera formella anmärkningar som gjorts av Skånes naturskyddsförening
ha föranlett mig att vidtaga någon ändring i förslaget. Vad särskilt beträffar
stadgandet att fridlysningen ej skall gälla vid angrepp av djur på
person eller egendom vill jag framhålla att det visserligen torde komma att
få ganska ringa praktisk betydelse men dock ej kan betraktas som helt
överflödigt.

Såsom förut i flera sammanhang berörts förutsätter jag att någon nalurvårdsmyndighet
ej skall komma till stånd. Vid sådant förhållande synes det
mig lämpligast att befogenheten att besluta om fridlysning av nu ifrågavarande
slag anförtros åt Kungl. Maj :t med rätt för Kungl. Maj :t att delegera
beslutanderätten till underordnad myndighet. Utredningens förslag har
därför ändrats i enlighet härmed. Dessutom har jag, såsom svenska naturskyddsföreningen
hemställt, låtit ordet »avsiktligt» utgå ur lagtexten.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden.

b rågan om beredande av skydd för landskapsbilden i samband med anläggningar
och företag av olika slag har på senare år tilldragit sig allt större
uppmärksamhet. Bestämmelser med detta syfte ha också meddelats i lagar
och författningar på vissa specialområden t. ex. vattenlagen och vägstadgan.
Generella föreskrifter som äro ägnade att främja en ändamålsenlig
landskapsvård finnas däremot icke.

Naturskyddsutredningen förordar nu att vissa sådana föreskrifter
skola intagas i den nya naturskyddslagen, nämligen dels angående
större arbetsföretag och dels angående skyltar, anslagstavlor och dylikt.

Under remissbehandlingen ha länsstyrelsen i Kronobergs län,
länsstyrelsen i Malmöhus län, svenska naturskyddsföreningen och tre skogsvårdsstyrelser
hemställt att dessutom skola meddelas bestämmelser till
skydd för vårdträd och alléer. Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar i denna
fråga.

I förevarande sammanhang torde böra erinras om det karakteristiska
skönhetsvärde i landskapsbilden, som förekomsten av enstaka samt ibland
grupp- eller allévis växande äldre lövträd utgör. Till följd av växtplatsernas
belägenhet i anslutning till bebyggelsen åtnjuta dessa träd endast sällan
skogsvårdslagens skydd. Härigenom har, till skada främst för landskapets
karaktär och skönhet under generationer, den skövling av gamla ekträd
och ekbestånd, som otvivelaktigt på många håll under senaste decenniet
på grund av de höga priserna förekommit, kunnat försiggå utan möjlighet
till prohibitiva ingripanden. Utredningen har ej berört denna fråga,
som, ehuru svårlöst, väl synes förtjänt av att tagas upp till särskild behandling.
De nya bestämmelserna om naturminnen, enligt vilka fridlysning
kan ske även utan markägarens samtycke, äro här ej tillfyllest.

Från andra håll har gjorts gällande att landskapsvårdens intressen icke
kunna lillbörligen tillgodoses utan ändring i skogsvårdslagen. Denna uppfattning
hyses bl. a. av länsstyrelsen i Malmöhus län, som anför:

Enligt 16 § skogsvårdslagen är en fastighetsägare skyldig att plantera
skog all skogsmark, som ej kan användas till jordbruk. Med skogsmark
lörstås jämlikt föreskrift i 2 § samma lag för skogsproduktion lämplig
mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. I 19 och
20 §§ hava stadgats regler för lagens efterlevnad i denna del. Emellertid är
det ganska vanligt att mellan skogen och åkrarna ligga områden, som varken
kunna karakteriseras som skog eller som rationellt bete. I många fall
giva dessa områden en särprägel åt landskapsbilden. För den händelse här
ovan omförmälda bestämmelser skulle strängt tillämpas, skulle sådana
områden komma att planteras med skog och landskapsbilden undergå en
väsentlig förändring i en ur naturskyddssynpunkt icke önskad riktning.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län, svenska naturskyddsföreningen och
samfundet för hembygdsvård framhålla också att skogsvårdslagens bestämmelser
kunna få till följd att vissa gamla vackra landskapstyper försvinna.
Samfundet yttrar att det är ett allmänt önskemål bland naturvänner och
andra att skogsvardslagen bringas i bättre samklang med de legitima na -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 61

turvårdsintressen som tagit sig uttryck i naturskyddsutredningens betänkande.

Departementschefen. För min del anser jag i likhet med utredningen att
de nya bestämmelserna om skydd för landskapsbilden utan olägenhet kunna
begränsas till att avse utförandet av större arbetsföretag och uppsättandet av
reklamanordningar. Att meddela generella föreskrifter angående skydd för
vårdträd och alléer bör enligt min mening ej lämpligen komma i fråga. I
den män sådana objekt ha särskilt värde på grund av ålder eller ovanlig
skönhet kommer möjlighet att finnas att fridlysa dem såsom naturminnen.
Ej heller är jag beredd att föreslå några ändringar i skogsvårdslagen för att
tillgodose estetiska intressen.

19 och 20 §§.

I utredningens betänkande framhålles, att det uppenbarligen är lättare
för naturskyddsintressena att göra sig gällande under ett tidigt stadium av
ett företags igångsättande än senare, då företagaren kanske låst fast sina
dispositioner i tekniskt avseende eller offrat så stora belopp på planeringsarbetet
att detta icke rimligen kan läggas om. Det är därför ett önskemål
att redan då ett företag först planeras samråd äger rum med företrädare för
naturskyddet. Enligt utredningens mening kan det dock uppenbarligen ej
komma i fråga att söka få till stånd ett sådant samråd beträffande varje
arbetsföretag som berör naturen utan man måste begränsa sig till de fall då
en väsentlig ändring av landskapsbilden är att förutse. För dessa fall anser
utredningen en bestämmelse om samråd böra meddelas men denna bör enligt
utredningens åsikt icke vara tvingande utan endast innehålla en rekommendation.

I överensstämmelse med det sålunda anförda stadgas i 22 § i utredningsförslaget
att därest planerat arbetsföretag kan komma att väsentligt ändra
landskapsbilden, bör innan företaget utföres samråd ske med naturvårdsmyndigheten.
Stadgandet skall emellertid enligt sin lydelse icke äga tillämpning
å byggnadsföretag och ej heller å annat företag inom område som ingår
i stadsplan eller byggnadsplan.

Att byggnadsföretag undantagits motiveras av utredningen bl. a. därmed,
att sådana företag av större betydelse i förevarande hänseende redan äro
underkastade kontroll genom byggnadslagstiftningen. Enligt 135 och 143 §§
byggnadsstadgan skall nämligen fråga om nybyggnad av hotell, sjukhus,
fabrik eller annan industriell anläggning underställas länsstyrelsen som
bl. a. har att pröva att byggnaden ej medför skada å mera väsentliga naturvärden.

Till motivering av förslaget att dessutom undantaga även andra företag
inom område som ingå i stadsplan eller byggnadsplan anför utredningen
följande.

Då det gäller landskapsvården intaga tätbebyggelseområden en i viss
mån annan ställning än övriga delar av landskapet. Nämnda områden äro

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

nämligen redan genom planläggning godkända för bebyggelse och anläggningar
av olika slag. För att tätbebyggelse skall få ske fordras enligt byggnadslagen
att stadsplan eller byggnadsplan upprättats. Inom område, som
omfattas av sådan plan, blir varje anläggning innan den påböi’jas föremål
för byggnadsnämndens prövning. Med hänsyn till den särskilda karaktär,
som sålunda stadsplane- och byggnadsplaneområden ha ur naturskyddssynpunkt,
och den prövning, som inom dem äger rum enligt byggnadslagstiftningens
föreskrifter, synas dylika områden böra vara undantagna.

I detta sammanhang framhåller utredningen vidare, att eftersom bestämmelsen
om samråd icke gjorts tvingande, skyldighet ej heller lämpligen kan
föreskrivas att, om samråd ägt rum, ovillkorligen ställa sig därvid lämnade
rekommendationer till efterrättelse. Det kommer därför att stå företagaren
fritt att själv bestämma i vad mån han vill följa dessa rekommendationer.
Detta nödvändiggör enligt utredningens mening att möjlighet öppnas att i
annan ordning tillrättalägga uppenbara missförhållanden. Detta anser utredningen
böra ske på så sätt att länsstyrelserna få befogenhet att vid vite
ålägga ägare av företag och anläggningar att vidtaga de åtgärder som må anses
erforderliga för att begränsa eller motverka skada på naturen. Ett stadgande
härom har upptagits i 23 § i utredningsförslaget. Därvid har emellertid
rätten till tvångsingripande begränsats i flera avseenden.

Sålunda skall vitesföreläggande kunna meddelas allenast beträffande sådant
företag som avses i 22 § i förslaget. Detta innebär för det första att
det måste vara fråga om ett företag som har väsentlig inverkan på landskapsbilden.
Av hänvisningen till 22 § följer därjämte, att vitesföreläggande
ej kan ifrågakomma vid byggnadsföretag eller eljest vid företag inom
område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

En ytterligare förutsättning för stadgandets tillämpning är att icke enligt
lag frågan om företagets tillåtlighet med hänsyn till därmed förenad skada
å naturen skall prövas i särskild ordning. Med denna bestämmelse åsyftas
främst att undantaga sådana företag som enligt vattenlagen ej få utföras
utan att tillstånd lämnats av vattendomstolen. I fråga om sådana företag
bör enligt utredningens mening vattendomstolen ensam vara behörig alt
pröva i vad mån företagaren skall vara skyldig att vidtaga särskilda åtgärder
i naturskyddssyfte.

Slutligen skall enligt förslaget ett föreläggande icke få avse åtgärd som
är oskäligt betungande för företaget.

Utredningen anför att bestämmelserna i fråga äro avsedda att kunna
tillämpas jämväl i fråga om fullbordade anläggningar, detta även om de tillkommit
före den nya lagens ikraftträdande.

Vid remissbehandlingen har utredningsförslaget i denna del så
gott som genomgående mottagits med gillande. I den mån kritik förekommer
avser den delvis att förslaget icke är tillräckligt långtgående.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön, byggnadsstyrelsen, samfundet för hembygdsvård,
länsarkitekten i Halmstad och Örebro biologiska förening anse
sålunda att bestämmelsen om samråd med företrädare för naturskyddet innan
större arbetsföretag utföras bör göras tvingande. De framhålla att en

Kungl. Maj.ts proposition nr ISS.

63

företagare eljest kan utan sådant samråd göra ingrepp i naturen, vilka icke
kunna rättas till i efterhand genom ett vitesföreläggande.

Svenska landskommunernas förbund anser att bestämmelserna i såväl 22
som 23 § i förslaget böra äga tillämpning även inom områden som ingå i
stadsplan eller byggnadsplan. Förbundet yttrar att det ej synes finnas någon
anledning att göra skyddet för landskapsbilden sämre i detaljplanerade
områden än på annat håll. Svenska naturskyddsföreningen bar samma uppfattning.
I dess yttrande anföres att det ej torde behöva uppkomma någon
olägenhet av att tillerkänna länsstyrelsen, som redan har befattning med
byggnadsväsendet, befogenhet att vid behov ingripa med åtgärder enligt naturskyddslagen
jämväl inom området för stadsplan eller byggnadsplan. Liknande
uttalanden göras av samfundet för hembygdsvård och Skaraborgs läns
naturskyddsförening.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker för vägväsendets del bestämt
den föreslagna bestämmelsen om samråd med naturvårdsmyndigheten.
Styrelsen erinrar att vägväsendets naturskyddsfrågor för närvarande
lösas genom samarbete med vägvårdskonsulenten i samfundet för
hembygdsvård. Detta samarbete, som pågått i 12 år, har löpt smidigt och
effektivt och bör få fortsätta. Samfundet för hembygdsvård ifrågasätter likaledes
om icke samfundets vägvårdskonsulent bör få träda i stället för naturvårdsmyndigheten
i frågor som röra vägvården och närliggande problem.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län, länsstyrelsen i Norrbottens län och kammarkollegiet
anse att såsom samrådsmyndighet bör anvisas vederbörande länsstyrelse.

Beträffande förslaget angående befogenhet för länsstyrelserna att genom
vitesföreläggande framtvinga landskapsvårdande åtgärder från företagarnas
sida anför kammarkollegiet att bestämmelserna härom enligt kollegiets mening
äro alltför generellt avfattade. Samfundet för hembygdsvård anmärker
att det kan bli svårt att i de enskilda fallen avgöra i vad mån åtgärder till
naturens skydd skola anses oskäligt betungande eller ej. Länsstyrelsen i
Hallands län uttalar tvekan, huruvida vitesföreläggande bör kunna meddelas
beträffande företag som tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Enligt min mening innefattar utredningens förslag i
denna del cn lycklig avvägning mellan de olika intressen som här stå mot
varandra. I och för sig vore det naturligtvis önskvärt att man kunde skapa
garantier för alt varje arbetsföretag, som kan öva inverkan på landskapsbilden,
före utförandet bleve underkastat kontroll ur naturskyddssynpunkt.
Detta skulle emellertid knappast kunna åstadkommas på annat sätt än genom
alt ett allmänt tillståndstvång infördes, och en sådan åtgärd kan av
praktiska skäl uppenbarligen ej komma i fråga. Ej heller lär det vara möjligt
att genomföra en ordning med obligatorisk förhandskontroll för alla
fall då landskapsbilden påverkas mera avsevärt men icke för företag i övrigt.
Det torde nämligen möta oöverstigliga svårigheter att i lagtext meddela
så klara regler angående gränsdragningen, som måste fordras för att straff

64:

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

eller annan påföljd skulle kunna stadgas för företagare, som icke anmälde
sitt företag för kontroll. Man får därför nöja sig med att söka få till stånd
en förhandsgranskning på frivillighetens väg.

Därmed kan man emellertid, såsom utredningen framhållit, ej lämpligen
stanna. Därest en företagare åsidosätter råd och anvisningar som meddelats
honom i samband med förhandsgranskning, bör viss möjlighet finnas att
tvångsvis åstadkomma rättelse. Och om samråd i förväg över huvud ej ägt
rum samt företaget på grund därav kommit att medföra skador på naturen,
som rimligen bort kunna undvikas, bör företagaren också kunna tvingas
medverka till att missförhållandena avhjälpas. I likhet med utredningen anser
jag att dessa önskemål lämpligast kunna förverkligas genom att länsstyrelsen
får befogenhet att meddela vitesförelägganden. Sådant föreläggande
kan dock naturligtvis icke få avse vilka åtgärder som helst. En begränsning
måste göras, och det synes mig lämpligt att därvidlag följa utredningens
förslag enligt vilket åtgärderna ej få vara oskäligt betungande. Huruvida så
är fallet får avgöras enligt allmänna ekonomiska principer. I några remissyttranden
ha uttalats betänkligheter mot att göra bestämmelserna om vitesföreläggande
tillämpliga även på företag som tillkommit före den nya lagens
ikraftträdande. Något hinder däremot kan dock enligt min uppfattning icke
anses föreligga.

Vad angår detaljerna i förslaget erfordras tydligen ändring av föreskriften
att samråd bör sökas med »naturvårdsmyndigheten». Jag utgår ju från
att någon sådan myndighet icke skall inrättas. Vid övervägande av frågan
vilken institution som i stället bör anvisas såsom samrådsorgan har jag funnit
den lämpligaste utvägen vara, att hänvändelse får ske till länsarkitekten.
Jag bär under hand förvissat mig om att byggnadsstyrelsen icke har något
att erinra mot en sådan lösning. Länsarkitekterna ha på grund av sin utbildning
och sitt sysslande med bebyggelseplanering och dylikt goda förutsättningar
för att tjänstgöra som rådgivare i frågor angående landskapsvård
och torde i allmänhet själva kunna lämna vederbörande företagare
de anvisningar som erfordras. I vissa fall torde det dock kunna vara lämpligt
att länsarkitekten hänvisar företagaren till annan sakkunnig myndighet
eller institution. Departementsförslaget har därför avfattats så att samråd
bör ske med länsarkitekten eller den han anvisar.

Såsom flera remissinstanser anmärkt torde det vidare icke finnas tillräcklig
anledning att från tillämpningen av nu ifrågavarande bestämmelser
undantaga företag inom områden som ingå i stadsplan eller byggnadsplan.
Det lär icke vara uteslutet att behov att ingripa med vitesföreläggande av
länsstyrelsen kan uppkomma även inom sådant område. Också på denna
punkt har därför ändring skett.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot utredningens förslag.

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

21 §.

Såsom jag anfört vid behandlingen av 19 och 20 §§ anser jag det uteslutet
att införa tillståndsprövning beträffande varje arbetsföretag som kan
ha ur naturskyddssynpunkt ogynnsamma verkningar. Detta hindrar dock
icke att sadan tillståndsprövning bör kunna föreskrivas i fråga om vissa
slags företag, som visat sig medföra särskild fara för skada på landskapsbilden,
nämligen företag som avse täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed
jämförliga nyttigheter. Bestämmelser härom ha upptagits i förevarande
paragraf, som motsvarar 24 § i utredningsförslaget.

Frågan om åtgärder från det allmännas sida beträffande sand- och grustäkter
ha vid flera tillfällen under senare år varit föremål för statsmakternas
behandling. Fn redogörelse för vad som därvid förekommit lämnas å
s. 125—127 i naturskyddsutredningens betänkande.

Utredningen erinrar till en början att vissa bestämmelser till skydd
mot grustäkt och därmed jämförliga åtgärder redan finnas, nämligen i
byggnadslagstiftningen. Enligt 40 § byggnadslagen får inom område, som
ingår i stadsplan, icke vidtagas schaktning, fyllning, trädfällning eller annan
därmed jämförlig åtgärd, såvitt den uppenbarligen är av beskaffenhet
att kunna väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål. Och
enligt 110 § samma lag äger länsstyrelsen att beträffande område, som ingår
i byggnadsplan meddela likartat förbud. Motsvarande bestämmelser gälla
enligt 17 och 102 §§ i fråga om områden, som ingå i fastställd generalplan.

Utredningen framhåller emellertid att dessa bestämmelser i första hand
taga sikte på andra intressen än naturskyddets och följaktligen ha jämförelsevis
begränsat värde. Utredningen föreslår därför att länsstyrelserna
skola få befogenhet att för vissa områden meddela förbud mot att verkställa
täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter utan
länsstyrelsens tillstånd. Såsom förutsättning härför skall enligt förslaget
gälla, att landskapsbilden inom området kan komma att väsentligt förändras,
om företag av nu åsyftat slag kommer till stånd, samt att området ej
ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Därjämte föreskrives att förbudsförordnande
icke må inkräkta på rätt som erhållits genom inmutning enligt
gruvlagen eller genom koncession eller annat beslut av Kungl. Maj :t. Det
föreslås vidare att länsstyrelsen vid meddelande av tillstånd skall kunna
därtill foga sådana bestämmelser att skadan på naturen såvitt möjligt begränsas
eller genom särskilda anordningar motverkas. Som exempel på sådana
bestämmelser nämner utredningen åläggande att icke börja ett grustag
från en sida, som är synlig från allmän trafikled, att dölja ingreppet i
naturen genom trädplantering eller att under företagets gång eller sedan
det avslutats verkställa avplaning av skarpa kanter och terrassering av branta
stup. Slutligen stadgas att tillstånd cj må vägras eller bestämmelser som
nyss sagts meddelas, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare
eller annan rättsinnehavare, utan att skälig ersättning gives. Någon föreskrift
om vem som skall betala ersättningen har ej upptagits i förslaget.

De flesta remissinstanserna ha tillstyrkt förslaget eller lämnat

5 Dihang till riksdagens protokoll 1952. I samt. Nr ISS.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

det utan erinran. I flera yttranden kominer en starkt positiv inställning till
uttryck. Kalmar naturvetenskapliga sällskap anför t. ex. att förslaget är
synnerligen välkommet och särskilt kan få betydelse för Öland, där den
oreglerade grustäkten på många ställen förfulat landborgsåsarna och anställt
andra skador.

Viss kritik mot förslaget förekommer emellertid också. Riksantikvarieämbetet
uttalar sålunda som allmänt omdöme, att förslaget icke kommer att
medföra något effektivt skydd för grusåsarna. Svenska naturskyddsföreningen
yttrar, att förslaget tyvärr ej löser de spörsmål, som där behandlas.
Föreningen anser någon form av planering av hushållningen med här
ifrågavarande naturtillgångar ofrånkomlig. Vidare åberopar föreningen
vissa uppgifter, som sällskapet Dvalin i sitt yttrande lämnat om malmbrytning
på Taberg, och förordar med stöd därav, att totalförbud skall kunna
meddelas mot täkt av grus, sten o. s. v., då den ekonomiska vinningen är
ringa .

Byggnadsstyrelsen anför, att om den föreslagna bestämmelsen skall bli
effektiv, måste länsstyrelsen antingen generellt förordna om tillståndstvång
eller också göra en inventering för att få fram vilka områden, som äro särskilt
känsliga, och sedan förordna om tillståndstvång för dem. I båda fallen
kommer anordningen med tillståndstvång att medföra ett icke obetydligt
arbete för länsstyrelsen och för allmänheten. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter,
om man möjligen skulle kunna ge grusåsarna det åsyftade skyddet
på annat sätt än genom tillståndstvång. Man kunde tänka sig att den som
ville företaga täkt av här ifrågavarande slag skulle vara skyldig att anmäla
denna avsikt för länsstyrelsen — eller möjligen byggnadsnämnden och
att täkten sedan ej skulle få påbörjas förrän viss tid förflutit från det anmälan
gjorts. En dylik anmälningsskyldighet borde emellertid icke avse
varje täkt utan endast täkt utöver ägarens eget behov.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar om att enligt förslaget tillstånd
icke skall kunna vägras utan att ersättning utgår till rättsägare som lider
avsevärt men. Länsstyrelsen understryker, att vid sådant förhållande medel
måste finnas tillgängliga, om lagstiftningen skall få avsedd verkan. Det
kan komma att röra sig om avsevärda belopp, eftersom grustakterna ofta
äro av betydande ekonomiskt värde.

I övrigt rör kritiken mest detaljfrågor.

Länsstyrelsen i Uppsala län påyrkar, att täkt av lera — på grund av lerans
särskilda ekonomiska betydelse — skall uttryckligen nämnas i lagtexten

Väq- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärker, att det icke torde vara möjligt
för länsstyrelsen att utan sakkunnigt biträde utforma de särskilda bestämmelser
som förutsatts skola meddelas i samband med tillstandsgivnmg.

Svenska landskommunernas förbund, svenska naturskyddsföreningen,
samfundet för hembygdsvård och Skaraborgs läns naturskyddsförening anse

det vara en betänklig svaghet hos förslaget att förbudsförordnande ej skulle
kunna meddelas för område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan

Byggnadsstyrelsen synes däremot vara av den uppfattningen att forsla -

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

gets tillämpningsområde bort ytterligare begränsas med hänsyn till byggnadslagens
bestämmelser om förbud mot schaktning m. in. Styrelsen framhåller
nämligen att sådana förbud kunna — enligt 40 § andra stycket och
110 § byggnadslagen — gälla redan i avbidan på detaljplan. Och skyldighet
att söka byggnadslov för schaktning m. m. föreligger inom stad och stadsliknande
samhälle oavsett om detaljplan finnes.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och länsarkitekten i samma län ifrågasätta,
om icke de föreslagna bestämmelserna borde få sin plats i byggnadslagen.
Detta skulle enligt länsarkitektens mening kunna ske på det sättet att
bestämmelserna upptoges i 86 och 122 §§ byggnadslagen.

Överlantmätaren i Uppsala län, anser förslaget böra föranleda ändring i
jorddelningslagen. Överlantmätaren anför härom:

Vid de icke minst i detta län så aktuella förvärven av grustag och lertäkter
bör en köpare redan innan eller i samband med avstyckningen kunna få
besked om under vilka villkor han får uttnyttja området. I en av de i betänkandet
citerade riksdagsmotioner, som legat till grund för dessa bestämmelsers
utformande, har särskilt påtalats hur delar av Uppsalaåsen
förstörts genom olämplig exploatering. Det torde också, om lagförslaget går
igenom, vara en angelägen uppgift att se till att framtida ingrepp i t. ex.
denna ås göras på ett sätt som ej onödigt förfular landskapet. En exploatör
måste ta med kostnaden för skyddsåtgärder i sin kalkyl och storleken av
dessa kostnader kan utöva ett avgörande inflytande på ett eventuellt markförvärv
och därmed också på avstyckningen av detsamma.

Det är alltså uppenbart, att förslaget till naturskyddslag bör inverka på
fastighetsbildningsåtgärder, som ha beröring med de områden, som lagen
vill skydda. Ehuru jag trott mig finna viss möjlighet att med stöd av 19
kap. 2 § jorddelningslagen och kanske även 19 kap. 13 § 2 mom. samma lag
vägra avstyckning, som ej överensstämmer med bestämmelser, som meddelats
enligt naturskyddslagen, anser jag dock att detta bör tydligare komma
fram antingen genom en komplettering av jorddelningslagen eller åtminstone
genom ett tydligt motivuttalande.

Departementschefen. Jag har redan nämnt att jag i likhet med utredningen
anser, att företag som avse grustäkt och dylikt böra vara underkastade
särskild kontroll. Även bland remissinstanserna råder enighet härom. De
mera principiella anmärkningar som riktats mot utredningsförslaget avse
alla att regleringen ej gjorts tillräckligt effektiv.

För min del är jag icke beredd att förorda längre gående åtgärder än dem
utredningen föreslagit. Dessa torde också i praktiken kunna medföra goda
resultat. Visserligen torde det av ekonomiska hänsyn icke bli möjligt att i
någon större utsträckning vägra tillstånd till företag av nu ifrågavarande
slag, men mycket kan vinnas genom att länsstyrelsen utnyttjar möjligheten
att vid meddelande av tillstånd ge särskilda föreskrifter angående företagets
utförande. Biträde vid utformningen av dylika föreskrifter torde i mån av
behov kunna erhållas från svenska naturskyddsföreningen och den byrå för
väg- och landskapsvård som finnes inrättad hos samfundet för hembygdsvård.

Också vad angår detaljerna finner jag utredningens förslag i stort sett väl
avvägt. Enligt min mening bör dock förbudsförordnande kunna meddelas

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

även för område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Härför talar
framför allt den omständigheten att byggnadslagens stadganden angående
förbud mot schaktning och därmed jämförliga åtgärder inom sådana områden
åtminstone delvis äro avfattade så, att de knappast kunna anses erbjuda
tillräcklig säkerhet mot åtgärder som stå i strid mot naturskyddsintresset.
Som exempel må nämnas att upptagandet av ett grustag icke nödvändigtvis
behöver försvåra områdets användande för bebyggelse men att
åtgärden ändock kan vara i hög grad olämplig ur naturskyddssynpunkt, om
det kan förutses att någon bebyggelse icke kommer till stånd förrän i en
mer eller mindre avlägsen framtid. I de fall då önskat resultat kan uppnås
genom förbud enligt byggnadslagen bör tydligen denna utväg användas
i första hand.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt remissyttrande erinrat att
frågan om ersättning åt sakägare i detta sammanhang är av stor betydelse
ur statsfinansiell synpunkt eftersom grustag ofta ha högt värde. Med anledning
härav vill jag framhålla att länsstyrelsen lika litet i nu före\arande
fall som då fråga är om fridlysning av naturminne bör kunna vidtaga åtgärd
som ger upphov till ersättningsanspråk utan att ha på förhand förvissat
sig om att medel till betalning av ersättningen finnas tillgängliga.
Även i övrigt bör angående ersättning i tillämpliga delar gälla detsamma
som vid fridlysning av naturminnen. Härom hänvisar jag till vad jag yttrat
vid behandlingen av 7 §.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad jag nu anfört.
Tillräckliga skäl att med anledning av förslaget göra ändring i jorddelningslagen
äro enligt min uppfattning icke för handen. Jag erinrar att frågan om
en revision av jorddelningslagen är föremål för utredning genom särskilda
sakkunniga.

22—25 §§.

Ett missförhållande som ej sällan förekommer är att landskapsbilden
förfulas genom skyltar och andra anordningar för reklam eller propaganda.
Frågan om skydd häremot har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet
från det allmännas sida, och den gällande rätten ger också vissa möjligheter
att ingripa mot friluftsreklam.

Enligt 13 § lagen angående naturminnesmärkens fredande kan sålunda
länsstyrelsen genom särskilda föreskrifter sörja för att områden, som genom
märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet äro av särskilt intresse,
hållas fria från olämpliga reklamanordningar. Länsstyrelsen äger nämligen
förbjuda, att inom sådant område tavla, plakat, inskrift eller annan störande
anordning i annonseringssyfte uppsättes eller anbringas i det fria annat
än på byggnad där människor bo eller affär är inrymd. Meddelas dylikt
förbud, skall det anses innefatta även förbud mot åtgärder för att vidmakthålla
anordning som tillkommit innan förbudet trädde i kraft.

Även lagen om allmänna vägar innehåller, i 39 §, ett stadgande varigenom
landskapsbilden skyddas mot förfulande reklamanordningar. Enligt detta

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

stadgande, som närmast tillkommit av trafiksäkerhetsskäl, får annonstavla,
reklamskylt eller dylikt ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed
vag på mindre avstånd än 50 meter från vägbanans mitt. Förbudet avser
dock icke tavla, skylt eller dylikt på byggnad inom tättbebyggt område och
ej heller anordning, som annorstädes uppsatts på byggnad till upplysning
om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Dessutom undantagas
från förbudet anslagstavlor för meddelanden rörande kommunala
angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Anordning
som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig
omständighet skulle komma att falla under förbudet må bibehållas orubbad,
om ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för fastighetens ägare att
borttaga anordningen. För skada som uppkommer genom sådant föreläggande
skall väghållaren gälda ersättning. Ersättningens belopp bestämmes
av vägsynenämnden.

Av vikt i detta sammanhang äro vidare de bestämmelser i ordningsstadgan
för rikets städer som ge de kommunala myndigheterna i städer och vissa
stadsliknande samhällen möjlighet att besluta om särskilda föreskrifter
i åseende å allmänna ordningen. Åtskilliga lokalstadgor som tillkommit
med stöd av dessa bestämmelser innehålla föreskrifter angående skyltning
och affischering.

Slutligen kan i byggnadsordning, som med stöd av byggnadsstadgan utfärdas
for stad, köping, municipalsamhälle eller område på landet med fastställd
stadsplan, föreskrivas att skyltar och dylikt ej få uppsättas utan byggnadsnämndens
lov. I sådan byggnadsordning kunna därjämte intagas föreskrifter
om hur skyltar skola vara beskaffade för att ej störa eatu- eller
stadsbilden.

Det har i olika sammanhang varit på tal att införa mera allmängiltiga bestämmelser
till skydd mot störande reklam i det fria. Åtskilliga förslag med
detta syfte ha framförts men intet av dem har hittills föranlett någon

lagstiftning. En redogörelse för vad som förekommit lämnas å s. 131_

142 i naturskyddsutredningens betänkande.

Under hänvisning till denna redogörelse anför n a t u r s k y d d s u tredningen
att det synes vara en tämligen allmänt utbredd mening att generella
bestämmelser i syfte att reglera användningen av skyltar, affischer
och dylikt äro påkallade, samt att utredningen förbehållslöst ansluter sig
till denna uppfattning. Vid utformningen av bestämmelserna bör man enligt
utredningens mening beakta, att reklamanordningarna med hänsyn
till sin inverkan på naturen kunna indelas i två huvudgrupper, nämligen
å ena sidan anslagstavlor, skyltar och andra anordningar som ha bestående
karaktär och å andra sidan affischer och dylikt av mera tillfällig natur.
Anordningar av sistnämnda slag kunna visserligen ofta inverka störande
i naturen men skadan på landskapsbilden blir tämligen snabbt övergående.
Olägenheterna av en ohämmad affischering ligga enligt vad utredningen
framhåller på ett annat plan och sammanhänga huvudsakligen därmed,
att affischer få sitta kvar så länge att de bli sönderslitna eller på annat sätt

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

fördärvade och därigenom orsaka osnygghet i naturen. Vad beträffar affischer
och dylikt anser utredningen därför lagstiftningen böra begränsas
till att avse förhindrande av sådan osnygghet som nyss sagts. Bestämmelser
i detta syfte ha upptagits i det avsnitt av utredningsförslaget som
handlar om nedskräpning av naturen. I fråga om anordningar av bestående
art krävas däremot enligt utredningens mening längre gående åtgärder. I
betänkandet framhålles att sådana anordningar kunna åstadkomma betydligt
allvarligare skador på landskapsbilden än affischer. En skylt kan t. ex.
bryta en konturlinje i landskapet och en målad inskrift på en bergvägg
kan för lång tid fördärva intrycket av ett vackert naturparti. Med hänsyn
till vad sålunda anförts föreslår utredningen att lagbestämmelserna i denna
del skola få formen av ett generellt förbud mot anordningar av nu ifrågavarande
slag men att möjlighet skall finnas att hos vederbörande byggnadsnämnd
erhålla dispens från förbudet.

I detta sammanhang anför utredningen vidare att skyltar, tavlor och inskrifter
i naturen tydligen kunna verka störande även om de ej kunna hänföras
till reklamanordningar utan tjäna något annat ändamål. Enligt utredningens
mening skulle det dock föra för långt att under förbudsstadgandet
inbegripa alla slags skyltar och därmed jämförliga anordningar oavsett
deras syfte. Emellertid anser utredningen att med reklamanordningar böra
jämställas anordningar i propagandasyfte.

Härjämte framhålles i betänkandet att en anordning stundom kan vara
av tillfällig karaktär även om den är utförd av jämförelsevis beständigt
material. Som exempel nämner utredningen sådana tavlor och träställningar
med påklistrade affischer som bruka uppsättas i samband med val. Dylika
anordningar böra ej omfattas av förbudsstadgandet, och detta bör däiföi
utformas så att för dess tillämpning kräves ej blott att det är fråga om en
anordning av bestående art utan även att anordningens anbringande är att
beteckna såsom varaktigt.

Slutligen yttrar utredningen att lagstiftningens tillämplighet bör begränsas
till mark som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Även områden
som omfattas av sådan plan kunna visserligen behöva skyddas mot olämpliga
reklam- och propagandaanordningar men detta bör enligt utredningens
uppfattning ske genom att reglerande bestämmelser intagas i vederbörande
byggnadsordning.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts i betänkandet stadgas i 25 §
första stycket i utredningsförslaget, att inom område, som ej ingår i stadsplan
eller byggnadsplan, tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning
av bestående art, vars syfte är hänförligt till reklam eller propaganda,
icke må utan byggnadsnämndens tillstånd finnas varaktigt anbragt
utomhus inom synhåll från allmän trafikled eller från annan plats till x ilken
allmänheten har tillträde. Det föreskrives vidare att vid prövning av
fråga om tillstånd anordningens inverkan på landskapsbilden skall särskilt
beaktas samt att tillstånd må meddelas för högst fem år i sänder.

I andra stycket av samma paragraf göras emellertid vissa undantag från

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

den ifrågavarande förbudsregeln. Denna skall sålunda enligt förslaget icke
äga tillämpning å anordning, vars uppsättande enligt 39 § lagen om allmänna
vägar är beroende av länsstyrelsens tillstånd. Ej heller skall den
gälla anordning till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller
annan verksamhet.

Angående sistnämnda undantagsregel anför utredningen att den tillkommit
efter förebild av motsvarande bestämmelse i 39 § lagen om allmänna
\ägar men att det icke ansetts lämpligt att bibehålla den i väglagen stadgade
begränsningen till anordning som uppsatts på byggnad. Till närmare
belysning av vad utredningsförslaget på denna punkt innebär yttrar utredningen
vidare:

Utredningen har stannat för att föreslå, att anordningar till upplysning
om affärsrörelse eller annan verksamhet skola vara undantagna från tillståndstvång
oberoende av om de anbringas å byggnad, tomtstängsel eller
annorledes, under förutsättning att de placeras inom det område, som
användes för verksamheten eller inom vilket verksamheten eljest bedrives.
I lagtexten har detta uttryckts så att anordningen skall tjäna till upplysning
om på stället bedriven verksamhet. Rörelsereklam blir alltså tillåten
överallt inom det egentliga rörelseområdet. Reklam för till exempel en verkstadsrörelse
får fritt förekomma inom verkstadsområdet men däremot ej
å en angränsande, av verlcstadsinnehavaren disponerad bostadstomt. Reklam
för exempelvis en handelsträdgård tår, om den fastighet, där rörelsen drives,
användes även för andra ändamål, anbringas var som helst inom de
delar av fastigheten, som ha samband med trädgårdsdriften, men ej å områden,
som icke äga sådant samband. Gränsen kan naturligtvis på detta
sätt understundom bil flytande. Tillämpningssvårigheterna torde dock ej
bli så stora eller så ofta förekommande, att hinder av sådan anledning möter
mot förslagets genomförande.

Genom att anordning till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet sålunda generellt undantagits från det föreslagna
tillståndstvånget kommer enligt vad som framhålles i betänkandet en viss
risk för störande ingrepp i landskapsbilden alltjämt att kvarstå. På grund
härav har i 25 § tredje stycket i utredningsförslaget upptagits en regel som
ger möjlighet att i efterhand rätta till uppkomna missförhållanden. Där
stadgas sålunda att om anordning, som anbragts med stöd av nyssnämnda
undantagsbestämmelse, finnes vara uppenbart vanprydande i landskapet,
länsstyrelsen äger förbjuda dess bibehållande. För förlust som därigenom
tillskyndas anordningens ägare eller innehavare skall gottgörelse utgå av
allmänna medel, därest ej omständigheterna föranleda till annat. Ersättning
skall dock ej kunna krävas med högre belopp än som motsvarar kostnaderna
för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

Så som den föreslagna regeln om tillståndstvång avfattats skulle den enligt
sin ordalydelse bii tillämplig även på anordning som tillkommit före
den nya lagens ikraftträdande. Enligt en övergångsbestämmelse skall emellertid
sådan anordning ej behöva borttagas förrän efter särskilt föreläggande
av byggnadsnämnden. Meddelas sådant föreläggande, skall anordningen
vara borttagen senast två år därefter, vid påföljd att länsstyrelsen föreläg -

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

ger vite eller föranstaltar om anordningens borttagande på den försumliges
bekostnad.

De remissinstanser som behandlat den nu förevarande frågan
ha alla utom en anslutit sig till åsikten att skärpta bestämmelser mot vanprydande
utomhusreklam böra införas.

Det enda undantaget är svenska annonsörers förening, som finner ny lagstiftning
på området obehövlig och förordar att det i stället skall överlämnas
åt reklamorganisationerna och företagarna att i samarbete få till stånd
en frivillig sanering. Föreningen yttrar att exempel finnas på att dylika
saneringar kunnat genomföras på frivillighetens väg med tillfredsställande
resultat.

Till jämförelse må nämnas att svenska reklamförbundet i huvudsak tillstyrker
utredningens förslag med motivering att förbundet icke vill motsätta
sig naturskyddets välförståeliga intressen. Förbundet säger sig emellertid
med skärpa vilja understryka, att det icke är rättvist att ta för givet
att reklamen är en förfulande faktor i landskapsbilden. Den kan ibland
tvärtom vara av värde ur estetisk synpunkt.

Beträffande frågan hur ingående regleringen på området bör vara äro
meningarna mera delade.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar att reklam praktiskt taget aldrig borde
få förekomma i det fria. Enligt länsstyrelsens mening borde därför ett
bestämt förbud utfärdas mot all sådan reklam. Enstaka undantag borde
visserligen få göras men en restriktiv tillämpning av möjligheten att meddela
dispens borde inskärpas i lagtext eller tillämpningsföreskrifter.

Svenska naturskyddsföreningen yttrar däremot att det av utredningen
föreslagna systemet med generellt förbud och tillståndsprövning förefaller
väl tungrott. Det bör vara tillfyllest att utrusta någon myndighet med befogenhet
att ålägga vederbörande att taga bort anordningar som befinnas
vanprydande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län är likaledes tveksam om lämpligheten av
att införa generellt tillståndstvång samt förordar i stället en annan ordning
med rätt för länsstyrelserna att utfärda lokala förbud gällande för visst
område där särskilt skydd för landskapsbilden befunnits erforderligt. Dispens
från sådant förbud borde kunna meddelas av länsstyrelsen.

Vad härefter angår detaljerna i utredningens förslag anmärkes till en
början i flera yttranden, att de motiv som föranlett utredningen att från
förbudsregelns tillämpningsområde undantaga mark som ingår i stadsplan
eller byggnadsplan icke äro hållbara. Mest fullständigt utvecklas kritiken
i detta avseende av länsarkitektkontoret i Uppsala län som anför följande.

Beträffande bestämmelserna i 25 § om skylt o. d. bör framhållas att denna
§ fått en i vissa avseenden olycklig formulering. Enligt byggnadslagstiftningen
regleras nämligen frågan om huruvida byggnadslov skall erfordras
för anbringande av skylt inom stad, köping eller stadsliknande samhällen
i vederbörande byggnadsordning, vilken återigen gäller inom hela stadens

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

73

respektive samhällets område oberoende av huruvida området ingår i stadsplan
eller ej. I de fall då enligt byggnadsordningen lov erfordras för skylt
o. d. innebär formuleringen alltså för icke stadsplanelagd del en dubbellagstiftning
och i de fall då lov icke erfordras återigen en strängare reglering
utanför stadsplanen utan att ett sakligt motiv därför förefinnes.

Bestämmelserna i samma § synas — om än syftet i och för sig är behjärtansvärt
— även ur andra synpunkter innehålla vissa oformligheter. I
vad avser landsbygd där ej stadsplan fastställts innebär sålunda paragrafen
att inom byggnadsplaneområde byggnadslov för skylt o. d. ej erfordras
under det att inom utomplansområde byggnadslov erfordras för skyltar o. d.
men däremot ej för ur landskapsbildens synpunkt i vissa fall lika störande
anordningar som en del av de vilka angivas i byggnadsstadgans 76 § men ej i
dess 135 §. För landsbygden i övrigt återigen innebär det att den enda åtgärden
för vilken byggnadslov skulle erfordras vore uppsättande av skyltar
o. d. Vidare innebär det ett betänkligt komplicerande av byggnadsnämndernas
arbete att lov i skyltfrågor i vissa fall skall beviljas jämlikt byggnadslagstiftningen
i andra jämlikt naturskyddslagen t. ex. i landskommun
med för viss del fastställd stadsplan. Lämpligast torde vara att överföra
bestämmelserna i 25 § till byggnadslagstiftningen varvid även en utökning
ur landskapsvårdande synpunkt av byggnadslovspliktiga objekt i stadgans
135 § kunde övervägas. Någon nackdel av ett sådant överförande torde ej
uppkomma då hithörande spörsmål redan i viss mån regleras genom byggnadslagen
(t. ex. 86 och 122 §§).

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Kristianstads län och
länsarkitekten i samma län. Även byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens
län, länsarkitekten i Hallands län och byggnadsnämnden i Malmö
ha i sina remissvar framhållit, att utredningsförslaget på nu åsyftade punkt
ej går väl ihop med byggnadslagstiftningen.

Olika meningar råda vidare angående förslaget att tillståndsprövningen
skall ankomma på byggnadsnämnderna. Förslaget tillstyrkes av länsarkitekten
i Stockholms län, byggnadsnämnden i Hälsingborg och länsstyrelsen
i Östergötlands län. Däremot ställa sig byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län tveksamma. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten
av att anförtro byggnadsnämnderna uppgifter vid sidan av byggnadslagstiftningen
och länsstyrelsen anser det osäkert om alla byggnadsnämnder
på landet ha erforderlig kompetens. Bestämt avstyrkande uttala
sig länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Uppsala län, samfundet för
hembygdsvård och Kalmar läns fornminnesförening. De förorda, att tillståndsprövningen
får verkställas av länsstyrelsen. Svenska annonsörers förening
anser — med hänsyn hl. a. till att utomhusreklamen ofta bedrives i
serier som gå ut över hela landet — att det vore lyckligt med en mera centraliserad
handläggning av tillståndsärendena.

Slutligen ha vissa erinringar riktats mot de bestämmelser i förslaget som
röra åläggande att borttaga redan uppsatt anordning. Länsstyrelsen i Östergötlands
län anser sålunda att befogenheten att meddela förbud mot bibehållande
av vanprydande anordning, som på grund av sitt ändamål kunnat
uppsättas utan föregående tillståndsprövning, icke bör förbehållas länsstyrelsen
utan i stället tillkomma byggnadsnämnden. Svenska naturskyddsför -

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

cningen yttrar att den föreslagna regeln om ersättning med anledning av sådant
förbud går alltför långt. Den skada som förorsakas genom att en vanprydande
skylt eller dylikt ej får vara kvar torde i regel ej vara större än
att ägaren bör få finna sig i den utan gottgörelse. Ersättning bör därför enligt
föreningens åsikt utgå endast om alldeles särskilda billighetsskäl tala därför.
Domänstgrelsen har samma uppfattning som svenska naturskyddsföreningen.
Statskontoret anser också att särskild gottgörelse knappast är
påkallad i nu åsyftade fall. I stället för att lämna ersättning borde man
bereda vederbörande skälig övergångstid för att ta bort den vanprydande
anordningen. Svenska annonsörers förening och svenska reklam förbundet
finna det otillfredsställande, att ägare till sådana reklamanordningar som
redan äro uppsatta, när naturskyddslagen träder i kraft, skola kunna tvingas
att borttaga anordningarna inom så kort tid som två år efter erhållet föreläggande
utan att få någon gottgörelse. Respittiden bör enligt de båda remissinstansernas
mening rimligen sättas till fem år, såvida icke skälig ersättning
bjudes. Blir detta fallet, kan respittiden sänkas till ett år.

Departementschefen. Genom bestämmelserna i byggnadslagstiftningen
och ordningsstadgan för rikets städer stå redan nu tämligen goda möjligheter
till buds att hindra störande utomhusreklam i städer och stadsliknande
samhällen. Behovet av skydd mot sådan reklam gör sig emellertid starkast
gällande inom områden av ren landsbygdskaraktär. I fråga om sådana områden
är man för närvarande i huvudsak hänvisad att lita till bestämmelserna
i 13 § lagen angående naturminnesmärkens fredande och 39 § lagen
om allmänna vägar. Intetdera av dessa lagrum erbjuder ett fullgott skydd.
Stadgandena i 13 § lagen angående naturminnesmärkens fredande avse endast
områden som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet
äro av särskilt intresse. Och reglerna i 39 § väglagen, som främst tillkommit
av trafiksäkerhetsskäl, ha i praktiken visat sig icke kunna medföra någon
mera avsevärd minskning av antalet skyltar utmed vägarna. Skyltarna ha
visserligen flyttats längre ut i terrängen, men de ha i stället ofta fått större
format och därigenom blivit ännu mera störande än förut. Enligt min mening
är det därför ofrånkomligt att en mera generell lagstiftning på området
kommer till stånd. Jag delar också utredningens uppfattning att lagstiftningsåtgärderna
framför allt böra taga sikte på anordningar av varaktig
natur. Affischer och liknande tillfälliga anordningar äro, såsom utredningen
framhållit, av jämförelsevis underordnad betydelse ur landskapsvårdens
synpunkt. För deras del ligger faran huvudsakligen däri, att nedskräpning
uppkommer, om de få sitta kvar så länge att de slitas i trasor.

Emellertid kunna enligt min mening vägande invändningar göras mot
utredningens förslag att lösa den föreliggande lagstiftningsfrågan. Ett system
med generellt tillståndstvång synes mig alltför tungrott och omständligt.
Med hänsyn till de undantag från tillståndstvånget som utredningen av praktiska
skäl funnit nödvändigt att föreslå kan det också ifrågasättas, om förbudsregeln
skulle få någon större självständig betydelse. Enligt min uppfattning
är huvudsaken att det allmänna får möjlighet att tillse att uppen -

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

bart vanprydande anordningar avlägsnas. Och beträffande större delen av
vår landsbygd bör detta också vara tillräckligt. För vissa särskilt känsliga
områden bör emellertid, liksom hittills, förbud kunna meddelas mot fristående
reklamanordningar över huvud. Såväl befogenheten att ingripa mot
vanprydande anordningar som rätten att meddela särskilda förbudsförordnanden
för vissa områden synes lämpligen böra anförtros åt länsstyrelserna.

Det sagda får icke uppfattas så, som om jag skulle vilja förneka önskvärdheten
av att naturskyddssynpunkterna få tillfälle att göra sig hörda
redan innan en större anordning för utomhusreklam uppsättes. Jag finner
tvärtom synnerligen angeläget att man söker verka för att en sådan ordning
genomföres på frivillighetens väg. I anslutning till vad jag föreslagit i
fråga om arbetsföretag torde därför böra meddelas föreskrift, att om anordning
varom nu är fråga kan på grund av sin storlek eller av annan orsak
komma att störa landskapsbilden, samråd bör ske med länsarkitekten innan
anordningen anbringas.

Enligt utredningens förslag skulle regeln om tillståndstvång gälla endast
beträffande anordning vars syfte är att hänföra till reklam eller propaganda.
I betänkandet har framhållits att genom denna begränsning uteslutits
bl. a. anslagstavlor för meddelanden angående kommunala angelägenheter
eller för tidtabeller över kommunikationer och dylikt. Emellertid är
det tydligen även beträffande sådana anordningar önskvärt att de fylla rimliga
estetiska krav, och om lagstiftningen utformas i enlighet med vad jag
nyss föreslagit, torde det ej heller möta något avgörande hinder att likställa
dem med reklamskyltar. Jag förordar därför att de nya bestämmelserna få
avse tavlor, skyltar, inskrifter och därmed jämförliga anordningar för reklam,
propaganda eller annat liknande ändamål.

Å andra sidan vill jag framhålla att det icke torde vara nödvändigt att —
såsom förutsatts i utredningens förslag — ett ingripande mot en vanprydande
anordning alltid skall ha formen av ett förbud mot anordningens bibehållande.
Det lär stundom kunna vara tillräckligt att ändringar vidtagas
i fråga om anordningens storlek, form, färg eller utstyrsel i övrigt i syfte att
få den att bättre smälta in i landskapsbilden. Den lämpligaste utvägen synes
mig därför vara, att länsstyrelsen får vid vite förelägga anordningens ägare
antingen att avlägsna anordningen eller att vidtaga de särskilda åtgärder
därmed som länsstyrelsen finner påkallade. Kan upplysning ej vinnas om
vem anordningen tillhör, bör föreläggandet i stället kunna riktas mot ägaren
av den mark där den är uppsatt.

Någon anledning att begränsa rätten till ingripande mot vanprydande anordningar
genom att stadga undantag för reklam på själva rörelsestället föreligger
tydligen icke. Däremot skulle det lätt kunna te sig stötande om sådant
ingripande gjordes mot en anordning som godkänts vid prövning enligt
39 § väglagen eller uppsatts med stöd av byggnadslov enligt byggnadslagstiftningen.
En föreskrift torde därför lämpligen böra meddelas, att ingripande
av länsstyrelsen icke må äga rum beträffande anordning vars tillåtlighet
prövats i särskild ordning.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Frågan, huruvida den som ålägges att borttaga eller ändra en vanprydande
anordning skall vara berättigad till ersättning, bör enligt min mening i allmänhet
besvaras nekande. Såvida åläggandet avser allenast ändringsarbeten,
torde sålunda någon rätt till ersättning aldrig böra medgivas. Kostnaderna
för sadana arbeten lära nämligen icke i något fall bli större än att vederbörande
bör vara skyldig att tåla förlusten. Därest anordningen måste helt
borttagas kan saken ställa sig annorlunda. Om anordningen tillkommit efter
den nya lagens ikraftträdande och vederbörande underlåtit att på förhand
söka samråd med länsarkitekten eller åsidosatt vid sådant samråd
meddelade anvisningar, bör han tydligen få skylla sig själv. Men i andra fall
kunna billighetsskäl tala för att gottgörelse lämnas. Framför allt torde så
kunna vara fallet, om anordningen tillkommit redan innan den nya lagen
trätt i kraft. Även då torde det dock stundom kunna vara berättigat att vägra
ersättning, åtminstone om föreläggandet utformas så, att anordningen ej
behöver borttagas förrän efter viss respittid.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde det böra stadgas att ersättning
för förlust genom föreläggande att avlägsna vanprydande anordning må
utgå, om särskilda skäl föranleda därtill. Ersättningens belopp får bestämmas
med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter såsom anordningens
ålder, dess värde i nedmonterat skick o. s. v. Det bör dock ej kunna
sättas högre än till vad som motsvarar kostnaderna för anordningens anskaffande,
anbringande och borttagande. Någon gottgörelse för förlust i form
av minskad försäljning eller motsvarande bör ej komma i fråga. Det torde
knappast vara möjligt att konstatera, huruvida sådan förlust verkligen inträder.

Vad slutligen angår fragan om meddelande av särskilda förbudsförordnanden
för vissa speciellt känsliga områden torde reglerna därom böra utformas
i nära anslutning till bestämmelserna i 13 § lagen angående naturminnesmärkens
fredande. Enligt nämnda lagrum må förbud ej gälla anordning
på byggnad där människor bo eller affär är inrymd. Ett motsvarande
undantag torde fortfarande böra göras. Därvid torde emellertid en
''iss begränsning böra ske, så att undantaget — i överensstämmelse med vad
som stadgas i 39 § väglagen — kommer att avse allenast sådan anordning
På byggnad som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse
eller annan verksamhet. Att, såsom utredningen föreslagit, eftergiva kravet
på placering å byggnad skulle enligt min mening icke vara lämpligt i nu
åsyftade fall.

Förbud varom nu är fråga bör lika litet som för närvarande medföra
skyldighet att genast borttaga anordning som tillkommit innan förbudet
trädde i kraft. Underhållsåtgärder å sådan anordning böra dock icke få företagas.
Dessutom bör självfallet länsstyrelsen lika väl inom förbudsområde
som eljest kunna ingripa mot anordning som finnes uppenbart vanprydande.
Detta bör gälla vare sig anordningen tillkommit före förbudets ikraftträdande
eller med stöd av den särskilda undantagsregel jag nyss nämnt.

Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med vad jag sålunda
anfört.

Kungl. ftlaj. ts proposition nr 188.

77

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning.

26 och 27 §§.

Allteftersom allmänheten, och i synnerhet stadsbefolkningen, i ständigt
ökad utsträckning börjat ägna sin fritid åt utflykter och friluftsliv ha också
klagomålen över att naturen skräpas ned vuxit i styrka. Krav på lagstiftning
mot detta missförhållande ha framställts vid flera tillfällen, och vissa
förslag i ämnet ha utarbetats av olika kommittéer. Dessa förslag ha dock
hittills ej föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida. En översiktlig
redogörelse för utvecklingen i frågan lämnas å s. 154—160 i naturskyddsutredningens
betänkande.

För egen del anför naturskyddsutredningen att vissa grövre
tormer av nedskräpande torde kunna bestraffas såsom förargelseväckande
beteende eller såsom skadegörelse eller åverkan. Förbud mot nedskräpning
förekomma vidare allmänt i lokala ordningsföreskrifter, som meddelats
med stöd av ordningsstadgan för rikets städer. I vidare mån än nu sagts
finnes icke någon möjlighet att ingripa mot den som osnyggar eller skräpar
ned i naturen.

Utredningen framhåller också att ur flera synpunkter betänkligheter kunna
resas mot att i lagstiftningen intaga en allmän bestämmelse mot nedskräpning
av naturen. Med hänsyn till den vårdslöshet som befolkningen
enligt samstämmiga uppgifter från skilda delar av landet alltför ofta visar
under sin vistelse i det fria finner utredningen dock uppenbart att behov
av en sådan bestämmelse föreligger. Utredningen yttrar att den funnit skälen
för lagstiftning i ämnet så starka att avgörande vikt icke kan tilläggas
de erinringar som må vara att rikta däremot.

Enligt utredningens mening erfordras bestämmelser mot nedskräpning i
två hänseenden, nämligen dels riktade mot alla dem, som färdas eller
eljest uppehålla sig i naturen, och dels med sikte på den nedskräpning
som orsakas genom arbetsföretag av olika slag. Vidare anser utredningen,
såsom i annat sammanhang framhållits, föreskrifter böra meddelas till skydd
mot det osnyggande som sker därigenom, att affischer och dylikt få kvarsitta
lång tid efter det att de upphört att ha någon betydelse, eller i varje
fall så länge att de regelmässigt blivit mer eller mindre förstörda.

I fråga om de bestämmelser som skola rikta sig mot envar yttrar utredningen,
att något direkt förbud mot nedskräpning ej lämpligen kan
meddelas eftersom det givetvis icke alltid kan undvikas att naturen skräpas
ned under uppehåll där. Syftet med bestämmelserna bör i stället vara
att förmå den som skräpat ned att ställa i ordning efter sig, så att glas,
papper, avfall och dylikt icke lämnas kvar utan omhändertages och undanskaffas.
Det anföres dessutom att en föreskrift av denna innebörd
icke kan riktas mot all slags nedskräpning utan måste begränsas att avse
vissa grövre former. Enligt utredningens mening bör det fordras att nedskräpningen
ägt rum under förhållanden som äro ägnade att för allmän -

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

heten medföra vantrevnad eller risk för skada till person eller egendom.
Nedskräpning som medför vantrevnad eller skaderisk uteslutande för markägare
eller nyttjanderättshavare och deras husfolk anses av utredningen
falla utanför området för naturskyddslagstiftningen.

I enlighet med vad sålunda anförts i betänkandet stadgas i 26 § första
stycket i utredningsförslaget att den som färdas eller eljest uppehåller sig
i naturen skall tillse att han ej kvarlämnar glas, avfall, papper eller andra
skräpande föremål under förhållanden som äro ägnade att för allmänheten
medföra vantrevnad eller risk för skada till person eller egendom. Den som
bryter mot denna föreskrift skall enligt 31 § i förslaget straffas med böter,
högst 300 kronor.

Utöver straffpåföljd bör emellertid enligt vad utredningen yttrar också
finnas möjlighet att få ett nedskräpat område iordningställt på den försumliges
bekostnad. Utredningen tillägger att behov av en sådan möjlighet
föreligger även beträffande arbetsföretag. I fråga om vissa sådana är visserligen
detta behov åtminstone delvis redan tillgodosett genom speciallagstiftning
men något allmänt stadgande i ämnet finnes icke. För arbetsföretagens
del anser utredningen dessutom önskvärt att åtgärder kunna framtvingas
som förhindra eller motverka en upprepning av det inträffade.

På grund av det anförda förordar utredningen att länsstyrelserna skola få
befogenhet att, om naturen osnyggats eller eljest skräpats ned, vid vite
ålägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen att iordningställa
området samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för
framtiden. Ett stadgande av denna innebörd har upptagits i 27 § i utredningens
lagförslag. Såsom förutsättning för dess tillämplighet angives i förslaget
att nedskräpningen skett under förhållanden som äro ägnade att för
allmänheten medföra vantrevnad eller risk för skada till person eller egendom.
Med hänsyn till att vissa företag äro underkastade speciallagstiftning
i förevarande hänseende föreskrives därjämte, att stadgandet icke skall äga
tillämpning, om frågan enligt lag skall prövas i särskild ordning. I övrigt
må nämnas att enligt stadgandets lydelse föreläggande ej må avse åtgärd
som är oskäligt betungande.

I 28 § i utredningsförslaget meddelas slutligen bestämmelser till skydd
mot nedskräpning i samband med affischering. Enligt paragrafens första
stycke skall den som utomhus, inom synhåll från allmän trafikled eller
från annan plats, till vilken allmänheten har tillträde, anbragt eller låtit
anbringa affisch eller annan därmed jämförlig anordning av icke bestående
art, vars syfte är hänförligt till reklam eller propaganda, vara skyldig att
avlägsna anordningen inom en månad efter det den tilldragelse förevarit,
som åsyftats med anordningen, och senast fyra månader efter det anordningen
anbragts. Befrielse från denna skyldighet må dock, enligt andra
stycket, medgivas av polismyndigheten om särskilda skäl äro därtill. Vidare
stadgas i tredje stycket att första styckets regel över huvud ej skall gälla
anordning till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan
verksamhet. Ej heller skall den vara tillämplig om anordningen anbragts

Kungl. ilIaj:ts proposition nr 188.

79

å anslagstavla eller dylikt, som uppsatts efter byggnadsnämndens eller länsstyrelsens
tillstånd eller efter godkännande av naturvårdsmyndigheten.

Jag vill nämna att alla de nu redovisade bestämmelserna rörande nedskräpning
och affischering föreslås icke skola äga tillämpning inom sådana
i stadsplan eller byggnadsplan ingående områden där ordningsstadgan för
rikets städer är tillämplig. Till motivering härav anför utredningen att den
omständigheten att ordningsstadgan gäller inom ett område visserligen icke
i och för sig utgör tillräcklig grund att undantaga området från de allmänna
nedskräpningsbestämmelserna, eftersom någon säkerhet ej föreligger för
att skyddsbestämmelser grundade på ordningsstadgan verkligen komma till
stånd. Därest området tillika ingår i stadsplan eller byggnadsplan bör emellertid
enligt utredningens mening den skyddsmöjlighet ordningsstadgan erbjuder
vara tillräcklig. Områden för vilka sådan plan upprättats äro nämligen
avsedda för bebyggelse och naturskyddsbehovet där är följaktligen icke
lika utpräglat som annorstädes.

I de flesta remissyttrandena har utredningens förslag i nu förevarande
del tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Åtskilliga remissinstanser
ha dock avstyrkt de föreslagna bestämmelserna eller uttalat betänkligheter
mot vissa av dem.

Obetingat tillstyrkande yttranden ha avgivits av länsstyrelsen i Uppsala
län, länsarkitekten i Stockholms län, länsarkitekten i Hallands län och
skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län.

Däremot avstyrkes förslaget i sin helhet av länsstyrelsen i Hallands län
och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka båda anse, att bestämmelser till
skydd mot nedskräpning icke höra hemma i naturskyddslagen. Riksförbundet
motiverar sin inställning med att nedskräpningen bör betraktas dels som
en uppfostringsfråga och dels som en kommunal fråga. Varje kommun har,
förklarar förbundet, ett intresse att hålla snyggt inom sitt område. Vad som
erfordras är att kommunerna, både i stad och på landet, utrustas med sådana
befogenheter att de kunna tillgodose detta intresse.

I den mån kritik eljest förekommer avser den endast särskilda delar av
förslaget. Som regel är det fråga om detaljanmärkningar men även principiella
erinringar framställas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser sålunda, att bestämmelsen i 26 § om
förbud att vid vistelse i naturen kvarlämna skräpande föremål bör, jämte
tillhörande straff stadgande, helt utgå. Länsstyrelsen anför härom:

Länsstyrelsen inser till fullo vikten av att naturen skyddas mot nedskräpning.
Däremot kan länsstyrelsen icke finna att de överträdelser, som omförmälas
i denna paragrafs första stycke, böra kriminaliseras. Det torde bli
utomordentligt svårt att kunna beivra dylika överträdelser, eftersom möjligheterna
att förebringa bevisning torde bli synnerligen begränsade. Från
kriminalpolitisk synpunkt lärer det vara mindre välbetänkt att införa en
bestämmelse, som kan överträdas utan större risk för straffsanktion. Man
synes i stället böra inrikta sig på att genom upplysning och propaganda för
allmänheten inskärpa betydelsen av att naturen icke nedskräpas eller eljest
osnyggas.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Liknande betänkligheter mot förslaget i denna del anföras av länsstyrelsen
i Malmöhus län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, samfundet för hembygdsvård
och poliskammaren i Malmö. Poliskammaren uttalar, att om förslaget
rörande åläggande att iordningställa nedskräpat område genomföres,
detta torde bli tillfyllest för att komma till rätta med nedskräpningen.

Å andra sidan anmärkes i flera yttranden att det omförmälda stadgandet
i 26 § är för snävt såtillvida att någon påföljd icke kan inträda om nedskräpningen
vållar obehag eller risk endast för markägaren och andra närboende.
Ändring härutinnan påyrkas av länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen
i Östergötlands län, länsstyrelsen i Hallands län, länsstyrelsen i Norrbottens
län, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, kammarkollegiet, länsarkitekten
i Hallands län och Sveriges skogsägareförbund samt av byggnadsstyrelsen,
som utvecklar sin mening på följande sätt.

Det måste särskilt för markägaren kännas högst otillfredsställande att
han, som är nödgad att utan ersättning tillåta allmänheten att nyttja hans
mark för t. ex. förströelse eller rekreation, icke skall i den första lagstiftning,
som tillkommer till skydd mot naturens nedskräpning, tillerkännas
samma rättsskydd som allmänheten själv. Tager man det drastiska exemplet,
att samma person är ägare till såväl ett markområde, som allmänheten
nyttjar till camping, som ett från detta campingområde med häck avgränsat
trädgårdsområde, skulle de campande utan påföljd kunna kasta det
skräp, som de enligt 26 § icke få kvarlämna å platsen, in i ägarens trädgård,
givetvis under förutsättning att nedskräpningen ej kunde karakteriseras
som skadegörelse. 26 § kan nämligen icke tillämpas i ett dylikt fall, då
nedskräpningen icke medför vantrevnad för allmänheten själv; insyn i trädgården
saknas ju. Att det i lag fastsloges, att även markägaren i denna sin
egenskap äger ett visst rättsskydd mot nedskräpning synes över huvud vara
ägnat att underlätta strävandena att uppfostra allmänheten att med omtanke
och varsamhet umgås med naturen.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att det med hänsyn till avfattningen
av 26 § förefaller tveksamt, huruvida paragrafen kan användas för
att stävja det ofta förekommande ofoget att lastbilar stjälpa av allehanda
sopor och skräp längs landsvägarna varhelst det faller sig.

I fråga om stadgandena i 27 § angående rätt för länsstyrelserna att meddela
förelägganden om iordningställande av nedskräpade områden framställes
i ett par remissyttranden den anmärkningen, att paragrafen icke är
tillräckligt tydligt avfattad. Svenska naturskyddsföreningen yttrar sålunda,
att med paragrafen enligt motiven åsyftas att länsstyrelsen skall kunna ingripa
mot olämpliga avskrädeshögar och vanprydande upplag av allehanda
slag. Detta borde framhävas bättre i lagtexten. Föreningen ifrågasätter
vidare, om det icke vore skäl att införa en särskild bestämmelse — måhända
i hälsovårdsstadgan — om att soptippar och dylikt ej få uppläggas utan
förhandstillstånd. Sällskapet Dvalin finner det tveksamt, huruvida paragrafen
kommer att bli tillämplig mot den nedskräpning som sker genom att
avfall kvarlämnas vid skogshuggning. Det skulle en och annan gång kunna
vara av värde om så vore fallet.

Vad slutligen beträffar bestämmelserna om affischering i 28 §, anse någ -

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

ra remissinstanser att dessa böra skärpas. Länsstyrelsen i Malmöhus län
förordar sålunda, att den som vill sätta upp affisch eller liknande anordning
skall vara skyldig anmäla detta för polismyndigheten och därvid uppgiva
sitt namn och när han tänker anbringa affischen. Affischen bör enligt
länsstyrelsens mening icke utan särskilt tillstånd få sitta uppe mer än sammanlagt
högst tre veckor, därav högst en vecka efter det den tilldragelse ägt
rum, som kungöres på affischen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska
naturskyddsföreningen, Skånes naturskyddsförening, Örebro biologiska förening
och samfundet för hembygdsvård föreslå också förkortning av den
tid inom vilken affisch skall avlägsnas.

I övrigt må nämnas att svenska naturskyddsföreningen och sällskapet
Dvalin hemställa om uteslutande av föreskrifterna att nedskräpnings- och
affischeringsbestämmelserna ej skola äga tillämpning inom område som
ingår i stadsplan eller byggnadsplan och där tillika ordningsstadgan för
rikets städer är gällande. De båda remissinstanserna framhålla att det är
långt ifrån säkert att vederbörande samhälle utnyttjar möjligheten att utfärda
skyddsbestämmelser med stöd av ordningsstadgan. Om så ej sker, blir
området utan skydd.

Departementschefen. Såsom framgått av den redogörelse jag lämnat för
remissyttrandena råder på många håll tvekan om lämpligheten av att straffbelägga
sådant nedskräpande av naturen med glas, papper, avfall och dylikt
som tyvärr alltför ofta förekommer i samband med allmänhetens vistande
i naturen. Jag förstår för min del väl denna tvekan och jag erkänner
gärna att den ej saknar berättigande. Mest tilltalande vore om man kunde
göra straffbestämmelser överflödiga genom att medelst upplysning och propaganda
bibringa allmänheten ökad känsla för ansvar och hänsynstagande
vid idkandet av friluftsliv. Ett beaktansvärt arbete i sådant syfte bedrives
redan nu av olika organisationer och det bör såvitt möjligt intensifieras. I
likhet med utredningen anser jag emellertid icke sannolikt att detta arbete
inom rimlig tid skall leda till målet om det ej vinner stöd av bestämmelser
i lag. På icke så få människor torde påverkan genom upplysning vara praktiskt
taget bortkastad så länge de kunna åberopa att lagen icke stadgar
något straff och att det påtalade förfarandet följaktligen måste anses fullt
tillåtligt. Enligt min mening tala därför så starka skäl för att vid straffansvar
förbjuda nedskräpning i skog och mark att betänkligheterna häremot
måste vika. Jag inser väl att det på grund av bevissvårigheter icke
torde bli möjligt att i någon större utsträckning ingripa med åtal mot de
missförhållanden varom nu är fråga. Men detta torde icke vara nödvändigt
och skulle för övrigt ej heller vara önskvärt. Redan blotta vetskapen om
tillvaron av ett lagstadgande i ämnet torde vara ägnad att fördelaktigt påverka
allmänhetens inställning.

De anmärkningar som vid remissbehandlingen riktats mot avfattningen
av utredningens förslag i denna del kunna emellertid enligt min mening
icke frånkännas berättigande. Förslaget torde därför böra omarbetas. Den
bästa utvägen synes mig vara, alt stadgandet helt enkelt formuleras så att
(» Biliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. ATr 188.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

envar skall tillse att han ej skräpar ned naturen med glas, papper, avfall
eller annat så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för andra. Därmed
vinnes bl. a. att skyddet blir gällande även för markägare samt att det
blir fullt klart att under stadgandet inbegripas även sådana förfaranden som
att med lastbil köra ut sopor och annat bråte på landsbygden och där vräka
av det i någon skogsbacke vid vägen.

överträdelse av nedskräpningsförbudet bör som jag redan framhållit i
princip vara belagd med ansvar. Det bör emellertid enligt min mening ej
lämpligen komma i fråga att låta straff följa på varje än så obetydlig förseelse.
Man bör nöja sig med att inskrida mot sådana förfaranden som
mera allmänt bedömas som förkastliga. I enlighet härmed förordar jag att
för inträde av straff skall krävas att den ifrågavarande åtgärden varit ägnad
att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för
skada till person eller egendom. Någon risk för att verkan av straffbudet
härigenom skall försvagas kan enligt min åsikt icke anses föreligga. Straffet
bör, såsom utredningen föreslagit, vara penningböter.

Till förslaget, att den som vållar eller eljest är ansvarig för att ett visst
område skräpats ned skall kunna genom vite tillhållas att ställa området i
ordning, kan jag i huvudsak ansluta mig. Även för detta fall torde emellertid
böra krävas att det är fråga om ett mera påtagligt missförhållande. Enligt
min mening bör — i viss anslutning till vad jag föreslagit beträffande straff
för nedskräpning — såsom villkor för ingripande uppställas, att för närboende
eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar fara för
skada till person eller egendom. Tillräcklig anledning att göra undantag för
områden som ingå i stadsplan eller byggnadsplan synes mig ej vara för
handen.

Däremot kan jag ej biträda utredningens förslag i fråga om affischer
och dylikt. De bestämmelser som föreslås på denna punkt äro enligt min
mening alltför rigorösa och skulle i praktiken stundom kunna medföra
orimliga resultat. Särskilt i fråga om sådana anordningar, som ej hänföra
sig till någon viss tilldragelse utan röra förhållanden av mera permanent
natur, skulle en skyldighet att avlägsna dem viss tid efter uppsättandet
mången gång kunna framstå som meningslöst betungande. Som exempel
vill jag erinra om de tryckta anslag i litet format som bruka finnas uppsatta
vid busshållplatser och liknande ställen på landsbygden för att lämna
upplysningar angående bilstationer, damfriseringar och dylikt i närbelägna
tätorter. Dessa anslag äro ofta tillverkade av ganska stadig kartong och äro
därför jämförelsevis hållbara. Och om de falla sönder eller på annat sätt
fördärvas, blir olägenheten därav ytterst obetydlig. Det skulle därför vara
föga rimligt att tvinga företagaren att byta ut dem var fjärde månad. Beträffande
affischer som avse en viss tilldragelse äro nackdelarna av utredningens
förslag måhända icke lika framträdande. Det lär i allmänhet ej
kunna anses för mycket begärt att t. ex. en festarrangör efter festens slut
avlägsnar de affischer som han låtit sätta upp för att locka folk och därigenom
bereda sig förtjänst. Av betänkandet framgår emellertid, att utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

83

ningen till anordningar med reklam- eller propagandasyfte hänför även sådana
tillkännagivanden om sammanträden, möten och tillställningar av olika
slag som sättas upp av föreningar och andra sammanslutningar. Och
med hänsyn till den ideella föreningsverksamhetens stora sociala betydelse
är det tydligen angeläget att den icke utan starka skäl betungas med
besvär och utgifter. I övrigt må anmärkas att det torde stå fritt för vem som
helst att riva ned en affisch om en viss tilldragelse så snart tilldragelsen ägt
rum och affischen följaktligen upphört att fylla någon funktion. Jag vill
också framhålla att den nedskräpning som vållas genom trasiga affischer
och anslag icke är artskild från den som kan uppkomma på annat sätt. Det
torde följaktligen saknas anledning att underkasta affischeringen en speciell
reglering.

På grund av vad jag sålunda anfört ha några särskilda regler rörande
affischer och därmed jämförliga anordningar ej upptagits i departementsförslaget.
I den mån kvarlämnade och söndertrasade affischer kunna anses
orsaka obehag av betydenhet kan emellertid ingripande ske enligt de allmänna
bestämmelserna mot nedskräpning.

Behandlingen av ersättningsfrågor.

28—31 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om i vilken ordning ersättningsfrågor
skola avgöras. En redogörelse för det väsentligaste av paragrafernas
innehåll har lämnats vid behandlingen av 7 §. Härutöver må nämnas att
28, 30 och 31 §§ med vissa jämkningar motsvara 29 och 30 §§ i utredningsförslaget,
vilka vid remissbehandlingen i stort sett lämnats utan erinran.
I 29 § i departementsförslaget ha upptagits vissa bestämmelser till skydd för
inteckningshavare då intrång å fastighet sker enligt naturskyddslagen. Paragrafen,
som avfattats efter mönster av 23 och 137 §§ byggnadslagen samt
20 och 21 §§ lagen om allmänna vägar, stadgar bl. a. att inteckningshavare
kan föra särskild ersättningstalan mot kronan, om han lidit förlust genom
att intrångsersättning blivit för lågt beräknad vid uppgörelse mellan kronan
och markägaren. Enligt 30 § skall sådan talan väckas vid exproprialionsdomstolen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

32 §.

Departementsförslaget innehåller icke mer än ett omedelbart förbudsstadgande,
nämligen regeln om förbud mot nedskräpning. I övrigt förutsätles
att de reglerande bestämmelser som erfordras i samband med fridlysning
eller annan åtgärd skola meddelas från fall till fall av den myndighet som
beslutar om åtgärden.

överträdelse av nedskräpningsförbudet är att betrakta som en ordningsförseelse,
och straffet för sådan överträdelse bör därför som jag redan nämnt

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

bestämmas till böter omedelbart i penningar. Förseelse mot bestämmelser
som meddelats med stöd av lagen torde däremot, såsom utredningen ock
föreslagit, böra straffas med dagsböter.

33 och 34 §§.

Om skadegörelse sker på ett naturminne eller en naturpark, kan det
stundom vara nödvändigt att vidtaga åtgärder av olika slag för att så långt
möjligt bota den uppkomna skadan. Det synes tveksamt, huruvida enligt
allmänna skadeståndsregler, den felande kan förpliktas att ersätta kostnaderna
för sådana åtgärder såvitt de ske uteslutande i syfte att återställa ett
ideellt värde. I 33 § i departementsförslaget har därför upptagits en föreskrift
att den som övertygas om förseelse mot lagen eller med stöd därav
meddelad bestämmelse skall vara skyldig att ersätta all kostnad som föranledes
av förseelsen. En regel av samma innebörd finnes i 16 § lagen om
fornminnen.

Därest i fall som nyss sagts den felande själv har förvaltningen av den
mark där skadegörelsen skett, blir enligt allmänna rättsgrundsatser möjligheten
att vidtaga åtgärder till skadans botande beroende av att han lämnar
sitt tillstånd därtill. Detta kan uppenbarligen icke vara lämpligt, utan det
allmänna måste, om han vägrar, kunna tvångsvis genomdriva de åtgärder
som erfordras. Närmast till hands ligger att låta länsstyrelsen för detta ändamål
förelägga vite. Man bör också kunna anlita den utvägen att överexekutor
meddelar handräckning. Rätt att ansöka om handräckning synes
lämpligen böra tillkomma allmänne åklagaren och länsarkitekten i länet.
Förutom vid överträdelse av skyddsbestämmelse för naturminne eller naturpark
torde vitesföreläggande och handräckning böra medgivas även då provisoriska
skyddsbestämmelser för område, som är avsett till naturminne
eller naturpark, blivit åsidosatta samt då någon överträtt länsstyrelses förbud
mot att inom visst område taga grus eller dylikt eller uppsätta reklamanordning.

Ett stadgande av nu angiven innebörd har upptagits i 34 § i dcpartementsförslaget.
Stadgandet har utformats efter mönster av 148 § byggnadslagen.

35 §.

Enligt departementsförslaget skall länsstyrelsen ha beslutanderätt i åtskilliga
frågor. Talan mot länsstyrelsens beslut bör tydligen som vanligt
få fullföljas hos Kungl. Maj :t. Det synes lämpligt att besvär skola kunna
anföras även av företrädare för naturskyddsintresset. I utredningsförslaget
hade också besvärsrätt tillagts naturvårdsmyndigheten. I departementsförslaget
föreslås i stället att Kungl. Maj :t skall äga bemyndiga lämplig myndighet
eller organisation att föra talan å naturskyddsintressets vägnar.

Besvär i mål om naturminnesmärkens fredande skola enligt 2 § 11 :o)
sjunde stycket regeringsrättslagen prövas av regeringsrätten. Naturskyddsutredningen
anser att besvär i mål enligt den nya lagen böra upptagas av
Kungl. Maj :t i statsrådet utom såvitt angår mål om föreläggande av vite.
Som skäl härför anföres följande.

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Den främsta anledningen är att enligt utredningens förslag fridlysning
såsom naturminne kan, i motsats till vad nu gäller, "föranleda ersättning till
markägare eller annan sakägare. Detsamma är enligt förslaget fallet vid
fridlysning såsom naturpark. En av de viktigaste frågorna i dylika fridlysningsärenden
torde ofta bli huruvida fridlysningen skall anses vara av beskaffenhet
att motivera ersättning av allmänna medel. Det är med hänsyn
härtill lämpligt, att frågan huruvida över huvud taget fridlysning skall ske
eller icke får i händelse av besvär i sista hand avgöras av Kungl. Maj :t
i statsrådet.

Vidare må till jämförelse erinras, att tillstånd till expropriation meddelas
av Kungl. Maj :t i statsrådet. Frågor om inskränkning i äganderätt eller
annan rätt genom fridlysning av beskaffenhet att föranleda ersättning till
sakägare äro till sin innebörd besläktade med expropriationsärenden. Det
förefaller naturligt, att de slutligt prövas i enahanda ordning som dessa.
Den omständigheten, att i samband med fridlysning kunna meddelas allehanda
begränsningar i allmänhetens rörelsefrihet, synes också tala för att
besvär över fridlysningsbeslutet upptagas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Utredningen föreslår alltså att stadgandet i 2 § 11 :o) sjunde stycket regeringsrättslagen
utgår.

Ärenden rörande fridlysning av växt- och djurarter enligt 19—21 §§ förslaget
till naturskyddslag omfattas ej av regeringsrättslagen. Även besvär
i sådana ärenden komma alltså att gå till Kungl. Maj :t i statsrådet. Härigenom
vinnes viss likformighet med den prövning, som äger rum vid fridlysning
och bestämmande av jakttider i fråga om djurslag, som ej falla under
naturskyddslagen; beslut i dylika frågor fattas direkt av Kungl. Maj :t.

Enahanda blir förhållandet vid besvär över beslut, som länsstyrelsen
meddelar enligt naturskyddslagens 24 §. I viss mån likartade ärenden, nämligen
besvär över länsstyrelsens beslut i anledning av ansökan om tillstånd
att företaga nybyggnad utan hinder av gällande nybyggnadsförbud, äro,
jämlikt 2 § 16 :o) regeringsrättslagen, uttryckligen undantagna regeringsrättens
prövning.

Vad åter angår besvär över länsstyrelsens beslut enligt 23 eller 27 § naturskyddslagen
komma sådana jämlikt regeringsrättslagens 2 § 17 :o) nionde
stycket att tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Med hänsyn
till önskvärdheten av enhetlighet i fråga om besvärsförfarande i naturskyddsärenden,
oberoende av dessas art, kunde det övervägas att befria
regeringsrätten från befattningen med även de ärenden, det här gäller.
Emellertid torde alldeles särskilda skäl fordras för att till Kungl. Maj:t i
statsrådet hänskjuta avgörandet av beslut, vilka, i likhet med beslut enligt
23 och 27 §§ naturskyddslagen, innefatta vitesföreläggande. Någon avvikelse
från den beträffande besvär över sådana beslut i allmänhet gällande
regeln enligt nyssnämnda stadgande i regeringsrättslagen torde därför ej
böra göras.

Jag biträder utredningens åsikt. Frågan om ändring i regeringsrättslagen
kommer att anmälas i annat sammanhang.

36 §.

I de tillämpningsföreskrifter som enligt denna paragraf skola meddelas
av Kungl. Maj :t skall bland annat regleras förfarandet vid fridlysning av
naturminne och naturpark.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

övergångsbestämmelser.

Den föreslagna naturskyddslagen torde böra träda i kraft den 1 januari
1953. Därvid böra 1909 års lagar angående nationalparker och angående naturminnesmärkens
fredande upphöra att gälla. Enligt förslaget skola de
skyddsbestämmelser som erfordras för nationalparkerna framdeles meddelas
i form av reglementen och ordningsföreskrifter utfärdade på administrativ
väg. Det torde vara osäkert huruvida sådana reglementen och ordningsföreskrifter
hinna utfärdas för alla nu befintliga nationalparker innan den
nya lagen träder i kraft. I en övergångsbestämmelse synes därför lämpligen
böra stadgas att för nationalpark som tillkommit dessförinnan skola, intill
dess Kungl. Maj :t annat förordnar, äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning.
I den mån beslut om fridlysning samt förbud mot borttagande eller
skadande av sällsynta djur och växter eller mot uppsättande av reklamanordningar
meddelats med stöd av lagen angående naturminnesmärkens fredande
böra de tydligen äga fortsatt giltighet. Beträffande fridlysning bör
därvid av praktiska skäl gälla detsamma som om den skett enligt nya lagen.
Detta innebär att sakägare kan bli underkastad längre gående inskränkningar
än förut, bl. a. såtillvida att förvaltningen kan fråntagas honom och
överlämnas åt myndighet samt att det blir svårare att få fridlysningen upphävd.
Med hänsyn härtill synes möjlighet böra beredas sakägare att hos
länsstyrelsen påkalla omprövning av fridlysningsbeslutet. Som villkor härför
torde dock böra uppställas, att det intrång han lider ej är att anse såsom
oväsentligt, och vidare bör rätten att påkalla sådan omprövning vara begränsad
till viss kortare tid, förslagsvis sex månader, från nya lagens ikraftträdande.

I vissa lagar och författningar, t. ex. vattenlagen finnas bestämmelser angående
fridlyst naturminesmärke. Sådana bestämmelser böra uppenbarligen
efter nya lagens ikraftträdande i stället ha avseende å naturminne.

I övrigt torde några särskilda övergångsstadganden icke vara erforderliga.

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen.

Enligt 1 § första stycket 11. expropriationslagen må mark exproprieras för
att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig beskaffenhet
för dess avsättande som naturminnesmärke. Fråga om expropriation för
sådant ändamål må enligt 108 § första stycket väckas endast av vetenskapsakademien.
I 1 § andra stycket andra meningen stadgas att expropriation
jämväl må äga rum för upphävande av särskild rätt till område som är avsatt
till nationalpark. Någon möjlighet att expropriera mark för att avsätta
den till nationalpark finnes däremot icke.

Naturskyddsutredningen anser, som jag redan nämnt, att expropriationsrätt
för sistnämnda ändamål nu bör införas. Samtidigt fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

87

håller utredningen emellertid, att det endast i undantagsfall torde kunna
bli aktuellt att utnyttja denna rätt. Utredningen förutsätter att fråga om
expropriation av mark för dess avsättande till nationalpark skall få väckas
endast av naturvårdsmyndigheten.

Beträffande expropriation av mark för att avsätta den till naturminne
anför utredningen, att det möjligen kunde ifrågasättas om behov därav kommer
att föreligga därest statsmakterna bifalla förslaget att fridlysning skall
kunna ske även mot ägarens vilja. Utredningen anser dock för sin del att de
nya fridlysningsbestämmelserna ej behöva medföra att expropriationsmöjligheten
blir utan betydelse. Skälen för denna uppfattning utvecklas närmare
å s. 176 i utredningens betänkande. Emellertid böra enligt utredningens
mening vissa ändringar göras i stadgandena om expropriation för nu ifrågavarande
ändamål. Befogenheten att väcka fråga om expropriation bör sålunda
överflyttas från vetenskapsakademien till naturvårdsmyndigheten.
Dessutom bör, i anslutning till vad som gäller om kulturhistoriskt märklig
byggnad och fast fornlämning, expropriation av område som naturminne
kunna beviljas till förmån ej blott för kronan utan också för kommun samt
för förening eller stiftelse vars huvudsakliga uppgift är ägnad naturskydd
och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i regel lämnats
utan erinran. Några remissinstanser ha emellertid uttalat tvekan om förslagets
lämplighet eller ställt sig avvisande. Länsstyrelsen i Kristianstads län
anför, att expropriation av område för dess avsättande såsom nationalpark
självfallet endast bör komma i fråga i sådana fall där en allsidig och förutsättningslös
undersökning givit vid handen, att ett behov av expropriationsrätt
för dylikt ändamål föreligger. Skogsstyrelsen förutsätter att expropriation
för nämnda ändamål skall komma i fråga endast i yttersta fall av
särskilt hög angelägenhetsgrad. Sveriges skogsägareförbund finner det tveksamt
om expropriation alls bör få användas för att utvidga nationalparker
och kammarkollegiet anser att detta ej bör komma i fråga.

Departementschefen. För min del har jag intet att erinra mot utredningens
förslag. Vid det förhållandet att jag icke räknar med någon särskild
naturvårdsmyndighet förfaller emellertid tanken på att låta beslut om expropriation
av mark till nationalpark eller naturminne bli beroende på framställning
från ett sådant organ. Det kunde då övervägas att i stället fordra
ansökan från vetenskapsakademien, övervägande skäl synas mig emellertid
tala för att någon begränsning beträffande rätten att väcka fråga om expropriation
för nu avsedda ändamål över huvud icke skall föreskrivas. Jag vill
tillägga att jag ej heller anser behövligt eller lämpligt att bibehålla den nuvarande
regeln om att expropriation för avsättning till naturminne må avse
allenast jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet. Förutsättningarna
för expropriation synas böra vara desamma som för fridlysning.

Lagtekniskt torde de av mig förordade ändringarna böra genomföras så,
att det nuvarande stadgandet it § It. expropriationslagen ersättes med en

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

bestämmelse att expropriation må äga rum för att bevara område såsom
nationalpark eller naturminne. I samband därmed kan andra meningen 1 §
andra stycket utgå. Expropriation av särskild rätt till område som är avsatt
till nationalpark kommer nämligen då att kunna ske redan med stöd av stadgandet
i styckets första mening. Härjämte bör vad som nu är stadgat i 108 §
första stycket utgå och i stället i lagrummet föreskrivas att expropriation
för att bevara område såsom nationalpark eller naturminne må äga rum
endast till förmån för kronan samt, då fråga är om naturminne, för kommun
eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift är ägnad
naturskydd och som kan på ett betryggande sätt ansvara för egendomen.
Härav föranledes ändring jämväl i rubriken till 108 §.

Ett härmed överensstämmande förslag till lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation har upprättats inom jorbruksdepartementet.

Anslagsberäkningar.

I min föregående framställning har jag i skilda sammanhang haft anledning
att beröra frågan om kostnaderna för naturskyddet efter den nya lagstiftningens
genomförande. Jag torde nu avslutningsvis få lämna en sammanhängande
redogörelse för denna fråga.

I årets statsverksproposition (IX ht p. 215) har Kungl. Maj :t på min hemställan
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1952/53 beräkna dels till Bidrag till vetenskapsakademien för
förvaltning av nationalparker och naturskyddsärenden ett anslag av 22 100
kronor, dels ock till Bidrag till svenska naturskyddsföreningen ett anslag
av 12 000 kronor. Till bidrag till samfundet för hembygdsvård föreslås i
statsverkspropositionen (VIII ht p. 339) ett anslag av 25 000 kronor för
nästkommande budgetår. Därjämte föreslås (VI ht p. 30) ett särskilt bidrag
av 15 000 kronor till bestridande av kostnaderna under budgetåret för av
samfundet bedriven verksamhet i vägvårdande syfte.

1. Vetenskapsakademien (skr. 31/8 1951) har äskat anslag för naturskyddsändamål
för budgetåret 1952/53 med 27 520 kronor. Av detta belopp
äro 10 975 kronor avsedda för nationalparkernas vård, 16 200 kronor till naturskyddsärendenas
förvaltning samt 345 kronor för bevakning av den fridlysta
naturparken Borga Hage i Repplinge socken av Kalmar län.

2. Svenska naturskyddsföreningen (skr. 4/9 1951) har äskat höjning av
föreningens anslag, 12 000 kronor, till sådant belopp att föreningen för budgetåret
1952/53 erhåller ett bidrag som tillhopa med föreningens anslag från
jaktvårdsfonden uppgår till 34 000 kronor. För den händelse föreningen
skulle anförtros ökade arbetsuppgifter i samband med den nya naturskyddslagstiftningens
genomförande, hemställes att föreningens anslag avpassas
med hänsyn därtill.

3. Samfundet för hembygdsvård har under hand hemställt om bidrag från

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

89

anslag å nionde huvudtiteln dels till samfundets verksamhet i allmänhet i
anledning av att samfundet vid den nya naturskyddslagens ikraftträdande
avsåges få ökade uppgifter, dels ock till samfundets vägbyrå, vilken enligt
en av samfundet framlagd plan borde utbyggas till en särskild avdelning för
landskapsvård med en vägbyrå och en byrå för vattenfrågor.

4. Naturskyddsutredningen har i sitt betänkande föreslagit, att till förvaltningen
av naturs k yddsobjekt skulle anslås ett avrundat
belopp för år räknat av 24 000 kronor att av naturvårdsnämnden disponeras
enligt följande beräkning:

a. till domänstyrelsen för förvaltning av nationalparker 9 100 kronor;

b. till länsstyrelsen i Kalmar län för förvaltningen av naturparken Borga
Hage 300 kronor;

c. till skogsvårdsstyrelserna för förvaltningen av naturminnen på enskild
mark 12 500 kronor; samt

d. för förvaltningen av naturminnen, som ej äro belägna på kronomark
och ej stå under skogsvårdsstyrelses tillsyn 2 000 kronor.

5. Naturskyddsutredningen har vidare föreslagit, att ett särskilt reservationsanslag,
benämnt Bidrag till särskilda naturskyddsåtgärder,
å 50 000 kronor skulle anvisas att av naturvårdsnämnden användas
för att gälda ersättning till sakägare, som åsamkas skada genom
fridlysning eller annan naturskyddsåtgärd.

Departementschefen.

1. Till vetenskapsakademien bör enligt min mening utgå bidrag för första
hälften av budgetåret med (5 500 -f- 7 000 + 400 =) i avrundat tal 13 000
kronor. För senare hälften, då den nya naturskyddslagen beräknas ha trätt
i kraft, bör bidraget reduceras något med hänsyn till den då inträdande begränsningen
i akademiens naturskyddsuppgifter. Bidraget bör för nämnda
tid beräknas efter ett årligt medelsbehov av 10 000 kronor (därav för publikationstryck
2 500 kronor, för naturskyddsverksamhet i allmänhet 7 000

kronor och för diverse kostnader 500 kronor) d. v. s. till =) 5 000

kronor. För hela budgetåret bör alltså anvisas ett belopp av 18 000 kronor.

2. Bidrag till svenska naturskyddsföreningen torde efter den nya lagstiftningens
genomförande tills vidare böra utgå med ett årligt belopp av 30 000
kronor. Som jag icke är beredd att biträda föreningens hemställan om en
uppräkning av bidraget för tiden dessförinnan, förordar jag att såsom bidrag
till svenska naturskyddsföreningen för budgetåret 1952/53 skall anslås

ett belopp av (L2 000 + 30000 = ) 21 000 kronor.

2 2

3. Samfundets för hembygdsvård hemställan om särskilt bidrag från anslag
å nionde huvudtiteln kan jag icke förorda. Då det torde komma att
dröja någon tid innan verkningarna av den nya naturskyddslagstiftningen
göra sig gällande, synes vidare någon höjning av det till samfundet under
åttonde huvudtiteln utgående bidraget icke erfordras för budgetåret 1952/53.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

4. Till domänstyrelsen torde ej böra utgå särskild ersättning för dess förvaltning
av naturskyddsobjekt utan kostnaderna därför böra bestridas ur
domänverkets driftsmedel. På grund härav bör posten a. i naturskyddsutredningens
beräkning falla bort. Anslag för posten b. har beräknats under 1.
I fråga om posten c. anser jag tillräcklig anledning icke föreligga att i förevarande
sammanhang upptaga några medel för detta ändamål. Jag torde få
erinra om att vid äskandet av bidragsanslaget till skogsvårdsstyrelsernas
omkostnader för nästa budgetår ett belopp av 350 000 kronor upptagits för
att täcka omkostnader vilka ej beräknats i staterna för skogsvårdsstyrelserna.
Enligt min mening böra de kostnader som uppkomma i samband med
skogsvårdsstyrelses förvaltning av naturminnen bestridas ur förevarande
belopp. Vad beträffar posten d) är jag icke beredd att förorda någon medelsanvisning
för detta ändamål.

5. Såsom naturskyddsutredningen föreslagit torde ett belopp av 50 000
kronor för år böra beräknas till ersättning åt sakägare som lida skada till
följd av fridlysning eller annan naturskyddsåtgärd. För budgetåret 1952/53

bör således anvisas =) 25 000 kronor.

v 2

För de här angivna ändamålen torde å riksstaten böra uppföras två obetecknade
anslag, ett under rubriken Naturskydd: Bidrag till svenska naturskyddsföreningen
m. fl., avseende de två först nämnda ändamålen, och ett
under rubriken Naturskydd: Bidrag till särskilda naturskyddsåtgärder, avseende
skadeersättningar m. m. Hemställan om anvisande av dessa anslag
torde jag få göra senare i dag.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över de föreliggande
förslagen till

1) naturskyddslag; och

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,

vilka äro av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnar Eklund.

1 Det under 2) upptagna förslaget, vilket frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande
med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

Kungl. Maj. ts proposition nr 188.

91

Förslag

till

Naturskyddslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Naturen skall skyddas och vårdas som en nationell tillgång.

Envar bör i sitt umgänge med naturen visa varsamhet, så att onödig skada
ej uppkommer.

Nationalparker.

2 §.

I syfte att bevara sammanhängande större område av viss landskapstyp
i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan tillhörig
mark avsättas till nationalpark.

3 §.

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela de
särskilda föreskrifter beträffande rätten att färdas över nationalpark eller
eljest uppehålla sig där ävensom angående ordningen i övrigt inom området,
som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med nationalparken.

4 §•

Enligt 3 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan
uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna medgivna
rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur än
björn, lo, älg och örn, eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla
sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning
av renhjordar.

Naturminnen.

5 §.

Område eller till fastighet hörande naturföremål, som på grund av sin
betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest
märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas, må fridlysas såsom
naturminne.

6 §•

Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. I beslutet skall grunden
till fridlysningen angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter
som beträffande naturminnets vård och förvaltning eller i övrigt
finnas erforderliga för att trygga ändamålet med fridlysningen.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Konungen må förordna att vården och förvaltningen av naturminne helt
eller delvis skall omhänderhavas av myndighet.

7 §•

Medför fridlysning sådana inskränkningar i rätten att bebygga mark, att
ägaren kan nyttja den allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom eljest avsevärt men, är
han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits innan beslutet om fridlysningen meddelades.
Ersättning må, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas att utgå med visst
årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att erhålla omprövning vid
ändrade förhållanden.

Föranledes av fridlysningen synnerligt men vid fastighetens nyttjande,
må ägaren fordra att fastigheten löses.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts
skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den
som förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

8 §•

Då fråga väckts om fridlysning må länsstyrelsen för viss tid, högst tre år,
meddela förbud mot att beträffande det berörda området eller föremålet utan
länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot fridlysningens syfte.
Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen
förlängas med högst tre år. Förbud skall lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan.

Skulle vägran av tillstånd enligt första stycket medföra sådan inskränkning
i möjligheten att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som tidigare
skett, att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med
avseende å marken, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada
han härigenom lider. Ersättning skall bestämmas att utgå med visst årligt
belopp.

Ersättning enligt denna paragraf skall, om ej särskilda skäl äro däremot,
avräknas å gottgörelse som sedermera må komma att utgå jämlikt 7 §.

9 §•

Undantag från fridlysning må av länsstyrelsen medgivas för vetenskaplig
forskning eller därmed jämförligt ändamål.

Fridlysning skall av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas 1.

om det på grund av att naturminnet förstörts eller avsevärt förändrats
till sin beskaffenhet eller av annan särskild anledning framstår såsom meningslöst
eller obehövligt att bibehålla fridlysningen eller vissa därvid meddelade
bestämmelser; samt

2. om det begäres av någon som genom expropriation förvärvat rätt till
sådant nyttjande av naturminnet som icke är förenligt med fridlysningens
syfte.

Fridlysning må av länsstyrelsen upphävas eller jämkas

1. om fridlysningen finnes hindra eller avsevärt försvåra företag av större
allmän eller enskild nytta; samt

2. om fridlysningen på grund av omständigheter som ej tagits i beräkning
när fridlysningsbeslutet meddelades medför avsevärt större intrång än
då förutsatts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

93

10 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan fridlysning beslutas
eller beslutad fridlysning upphäves eller jämkas, må sådan verkställas
genom länsstyrelsens försorg.

Därvid skall tillses, att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

11 §.

Beröres naturminne av arbetsföretag och erfordras med anledning därav
särskild undersökning av naturminnet eller särskild åtgärd för att bevara
det, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det ej på grund av särskilda
förhållanden finnes obilligt.

Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så
skyndsamt som möjligt.

Naturparker.

12 §.

Område som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av
väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen må fridlysas
såsom naturpark.

13 §.

Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. I beslutet skall grunden
till fridlysningen angivas.

I samband med beslutet har länsstyrelsen att meddela de särskilda föreskrifter
som finnas erforderliga, såväl till tryggande av områdets användning
för därmed avsett ändamål som beträffande allmänhetens rätt att
färdas över området eller eljest uppehålla sig där samt angående allmän
ordning i övrigt inom området.

14 §.

Fridlysning må ej ske utan ägarens samtycke, med mindre området blivit
i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen
avsedda ändamålet.

Medför fridlysning sådana inskränkningar i rätten att bebygga området,
att ägaren kan nyttja det allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom eljest avsevärt men,
är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till området som upplåtits innan beslutet om fridlysningen meddelades.
Ersättning må, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas att utgå
med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att erhålla omprövning
vid ändrade förhållanden.

Föranledes av fridlysningen synnerligt men vid fastighetens brukande,
må ägaren fordra att fastigheten löses.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts
skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som
förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

15 §.

Vad i 8—11 §§ stadgats om naturminne skall äga motsvarande tillämpning
beträffande naturpark.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter.

16 §.

Finnes växtart med hänsyn till fara för utrotning böra skyddas på annat
sätt än genom att vissa områden fridlysas såsom naturminne, äger Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet
eller del därav skada eller borttaga växt av den arten där den växer vilt.

17 §.

Föreligger beträffande djurart sådant förhållande som sägs i 16 §, äger
Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att
inom landet eller del därav döda, skada eller fånga vilt levande djur av den
arten, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom, så
ock att skada eller borttaga sådant djurs ägg, rom eller bo.

Om fridlysning av djur vars dödande eller fångande är att hänföra till
jakt eller fiske gäller vad därom särskilt stadgas.

18 §.

Förbud enligt 16 eller 17 § skall ej utgöra hinder mot avverkning av
skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Förbudet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden.

19 §.

Kan arbetsföretag av annat slag än bebyggelse komma att väsentligt ändra
landskapsbilden, bör innan företaget utföres, samråd ske med länsarkitekten
eller den han anvisar.

20 §.

I fall som avses i 19 § äger länsstyrelsen vid vite förelägga företagaren
att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses
erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, därest frågan om företagets tillåtlighet
med hänsyn till dess inverkan på naturen enligt lag skall prövas i särskild
ordning.

21 §.

Finnes anledning antaga, att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed
jämförliga nyttigheter inom visst område skulle komma att väsentligt ändra
landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna, att sådant arbetsföretag icke
må utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnandet skall
lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Ej må förordnandet inkräkta
på rätt, som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom
beslut av Konungen.

I samband med meddelande av tillstånd må länsstyrelsen därtill foga sådana
föreskrifter att skadan å naturen såvitt möjligt begränsas eller genom
särskilda anordningar motverkas.

Vägras tillstånd eller meddelas föreskrifter enligt andra stycket och tillskyndas
därigenom markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende
å fastigheten avsevärt men, är han berättigad till ersättning av kronan för
den skada han lider. Ersättning må bestämmas att utgå med visst årligt belopp,
med rätt för sakägaren eller kronan att erhålla omprövning vid ändrade
förhållanden.

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

22 §.

Vill någon utomhus varaktigt anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed
jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål, bör
han, om anordningen på grund av sin storlek eller av annan orsak kan
komma att störa landskapsbilden, samråda med länsarkitekten innan anordningen
anbringas.

23 §.

Finnes anordning som avses i 22 § vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden,
äger länsstyrelsen vid vite förelägga anordningens ägare eller,
om denne ej är känd, ägaren av den mark, där anordningen är uppsatt, att
avlägsna anordningen eller vidtaga de särskilda åtgärder därmed som länsstyrelsen
finner erforderliga.

_ Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning
må, om särskilda skäl föranleda därtill, ersättning för uppkommande
förlust lämnas honom av allmänna medel med belopp högst motsvarande
kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

24 §.

Vad i 22 och 23 §§ stadgats skall ej gälla i fråga om anordning, vars tillåtlighet
skall prövas i särskild ordning.

25 §.

För område som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är
av särskilt intresse må länsstyrelsen, i den mån så finnes lämpligt för att
skydda landskapsbilden, förbjuda att anordning som avses i 22 § anbringas
utomhus annorledes än å byggnad till upplysning om på stället bedriven
affärsrörelse eller annan verksamhet.

Förbud som nu sagts skall anses innefatta jämväl förbud mot åtgärder för
att vidmakthålla dylik anordning, vilken tillkommit innan förbudet trädde
i kraft.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning.

26 §.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned naturen med glas, papper, avfall
eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan.

27 §.

Har naturen på viss plats skräpats ned eller eljest osnyggats och har därav
för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar
fara för skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen, i den mån
det kan ske utan oskäligt betungande, vid vite ålägga den som vållat eller
eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa
platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan
om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Behandlingen av ersättningsfrågor.

28 §.

Länsstyrelsen äger förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller
fordra inlösen av fastighet jämlikt denna lag att inom viss tid, minst två månader,
göra anmälan därom bos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest
skall hava förlorat sin talan.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

29 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning varom sägs i 7, 8, 14 eller
21 § eller om inlösen av fastighet, åligger det den som vill fordra ersättning
eller inlösen att, vid påföljd av talans förlust, väcka talan mot kronan hos
expropriationsdomstolen inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut,
varå anspråket grundas. Jämväl kronan äger påkalla prövning av frågan
enligt vad nu sagts.

30 §.

Är ersättning varom sägs i 7, 8, 14 eller 21 § bestämd att utgå på en gång
och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till ersättning
undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet
för fordran, för vilken fastigheten svarade då rätten till ersättning uppkom,
skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning
och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar
gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att
nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan
för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,
där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit
för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan
kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit
prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas -säd
expropriationsdomstolen.

31 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola
bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga
delar gälla. Är fråga om inlösen av fastighet skola jämväl stadgandena i 7,
8, 10, 48, 49 och 55—60 §§ lagen om expropriation äga motsvarande tilllämpning.
Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna.

Ansvarsbestämmelser m. m.

32 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av
denna lag, straffes med dagsböter.

Har någon överträtt stadgandet i 26 § och har förseelsen vant agnad att
för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada
till person eller egendom, straffes med böter, högst trehundra kronor.

33 §.

Den som övertygats om förseelse varom sägs i 32 §, skall vara skyldig att
ersätta all kostnad som föranledes av förseelsen.

34 §.

Har någon vidtagit åtgärd i strid mot förbud eller föreskrift som meddelats
med stöd av 6, 8, 9, 13, 15, 21 eller 25 §, äger länsstyrelsen vid vite förelägga
honom att rätta vad olagligen skett, överexekutor ager ock meddela
handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning må göras av
allmän åklagare eller länsarkitekt. Begär utmätningsman att kostnad för
förrättning skall förskjutas, ma det ske av allmänna medel. I övrigt gälla
enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen
stadgade fallet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

97

35 §.

Över länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen
genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut. Konungen äger bestämma att myndighet
eller organisation som prövas lämplig därtill må föra sådan talan för
tillvaratagande av naturskyddets intressen.

Tillämpningsföreskrifter.

36 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Genom lagen upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående naturminnesmärkens
fredande och lagen samma dag (nr 56 s. 7) angående
nationalparker.

Beträffande nationalpark som tillkommit före nya lagens ikraftträdande
skola, till dess Konungen annat förordnar, äldre bestämmelser alltjämt äga
tillämpning.

Fridlysning som skett med stöd av lagen angående naturminnesmärkens
fredande skall fortfarande gälla. I fråga om sådan fridlysning skola nya
lagens bestämmelser tillämpas. Förmenar sakägaren sig härigenom lida intrång
i sin rätt och är intrånget icke att anse såsom oväsentligt, äger han
att senast den 30 juni 1953 hos länsstyrelsen påkalla omprövning av fridlysningen.

Förbud som länsstyrelse meddelat jämlikt 11 eller 13 § lagen angående
naturminnesmärkens fredande skall äga fortsatt giltighet till dess annat
förordnas.

Vad i lag eller annan författning stadgas om naturminnesmärke skall
efter ikraftträdandet av denna lag i stället hava avseende å naturminne.

7 Bi hang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 188.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 april
1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 29 mars 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
22 februari 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) naturskyddslag; och

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn P.-E. Furst.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till naturskyddslag.

Förslaget innebär betydelsefulla ändringar och utvidgningar av gällande
lagstiftning rörande naturskydd. I förslaget ha inarbetats lagarna den 25
juni 1909 angående naturminnesmärkens fredande och angående nationalparker.
Därjämte införas flera nya institut, nämligen fridlysning av naturpark
samt särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden och till
skydd mot nedskräpning.

Frågan om naturskyddets organisation har självfallet varit föremål för
ingående övervägande. Departementschefen har stannat vid att naturskyddsverksamheten
bör organiseras på huvudsakligen samma sätt som hittills.
Befogenheten att meddela beslut i ärenden enligt den nya lagen skall i regel
tillkomma vederbörande länsstyrelse. Fråga om visst områdes avsättande till
nationalpark skall dock avgöras av Kungl. Maj :t och riksdagen. Häremot
är från lagrådets sida intet att erinra.

I fråga om nationalparker innebär förslaget icke några egentliga sakliga
nyheter. Beträffande naturminnen, vilken benämning ersätter den nu brukade
beteckningen naturminnesmärken, göres bland annat den viktiga avvikelsen
från gällande rätt, att fridlysning kan genomföras även utan sam -

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

tycke av ägaren till marken och andra som ha rätt till denna. Fridlysningen
får följaktligen karaktär av tvångsförfarande. Härigenom vinnes möjlighet
till ett mera effektivt skydd än som nuvarande regler medgiva. Fastighetsägarens
och annan sakägares rätt tillgodoses genom bestämmelser om skyldighet
för kronan att giva skadestånd och i visst fall inlösa fastigheten.
Skydd beredes också innehavare av fordran, för vilken en av fridlysning belörd
fastighet svarar. Den utvidgning av gällande rätt, som förslaget i nu
omförmält hänseende innebär, föranleder principiellt sett ingen anmärkning
från lagrådets sida.

Vad därefter angår det nya institutet fridlysning såsom naturpark kan
anmärkas, att syftet härmed väsentligen skiljer sig från det syfte, som
ligger till grund för lagstiftningen i övrigt. Vid fridlysning såsom naturpark
framträder ej naturskyddet såsom det väsentliga, utan detta institut är
framför allt betingat av sociala hänsyn. Vad som eftersträvas är ej så mycket
att åt kommande släkten bevara områden av säregen naturbeskaffenhet
eller en landskapsbild som fastmera att bereda den växande befolkningen i
tätbebyggda orter tillgång till områden för idkande av friluftsliv, att skapa
fritidsreservat. I likhet med flera remissinstanser anser lagrådet, att det
med visst fog kan göras gällande, att fridlysning för detta ändamål icke
rätteligen hör hemma i naturskyddslagstiftningen. Det synes dessutom närmast
vara storkommunernas sak att ordna denna fråga. Redan nu finnas
möjligheter för dessa att skapa fritidsreservat. Med den utformning, som
det nya institutet fått i departementsförslaget, synes för övrigt dess praktiska
betydelse ej heller bliva särskilt stor, utan förfarandet lärer, såsom
departementschefen antytt, huvudsakligen få användning för att säkerställa
naturskyddet inom områden, som redan i annan ordning avsatts för fritidsändamål.
Vill markägaren ej frivilligt ställa ett område till förfogande, blir
nämligen institutets tillämpning beroende av vederbörande kommuns medverkan.
Är denna ej intresserad av att avsätta området som fritidsreservat
i plan enligt byggnadslagen eller, om avsättning skett, söka fastställelse
å planen, lärer fridlysning av området såsom naturpark ej komma till stånd.
Lagrådet hyser följaktligen viss tvekan om behovet av den föreslagna lagstiftningen
i denna del. Å andra sidan må framhållas, att något egentligt
lagtekniskt hinder tydligen ej möter mot att institutet införes i naturskyddslagstiftningen.
Detta är ytterst en praktisk lämplighetsfråga. Vissa beröringspunkter
mellan ifrågavarande institut och övriga i naturskyddslagen
reglerade spörsmål lörefinnas otvivelaktigt, såsom departementschefen framhållit.
Gränsen mellan vad som utgör naturminne och vad som är att hänföra
till naturpark är också svävande. EU vägande skäl för att bestämmelser
rörande naturminnen o''ch naturparker sammanföras i en gemensam
lag är framför allt, att de regler, som föreslås angående förfarandet vid meddelande
av fridlysning samt rörande därav föranledda ersättnings- och
inlösningsfrågor vid de båda instituten, äro överensstämmande. Lagrådet vill
därför icke ställa sig principiellt avvisande mot nu berörda del av förslaget.
Ej heller del redan anmärkta förhållandet alt gränsdragningen mellan de

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

använda begreppen naturpark och naturminne ej är fullt klar lärer ur de
synpunkter, som lagrådet företrädesvis har att beakta, utgöra hinder mot
förslagets lagfästande, eftersom reglerna till skydd för markägare och andra
rättsägare äro ensartade i de båda fallen.

De särskilda bestämmelserna till skydd för växt- och djurarter, till skydd
för landskapsbilden och till skydd mot nedskräpning ävensom övriga stadganden
föranleda ej någon principiell erinran från lagrådets sida.

Beträffande de särskilda paragraferna vill lagrådet framhålla följande.

7

Sista stycket innehåller den bestämmelsen, att vad i fråga om ersättning
eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan
och sakägare skall gälla jämväl mot den som förvärvat sakägarens rätt i a\-seende å fastigheten.

Ett stadgande av samma innebörd fanns upptaget i 4 § andra stycket
av det förslag till strandlag, varöver lagrådet förut avgivit yttrande. Detta
stycke innehöll emellertid en begränsning av den uppställda regeln, i det att
endast den, som »efter det rätten till ersättning uppkom» förvärvat sakägarens
rätt i avseende å fastigheten, skulle vara bunden av vad som före
förvärvet mellan kronan och sakägaren avtalats eller förutsatts skola gälla.

Ehuru de särskilda skäl, som föranlett de citerade ordens upptagande i
förslaget till strandlag, icke hava lika stor betydelse i fråga om ersättning
eller lösen enligt förevarande paragraf, synes det önskvärt, att åt strandlagen
och naturskyddslagen, vilka i så många andra hänseenden överensstämma,
gives enahanda utformning även i nu ifrågavarande fall. Lagrådet
hemställer därför, att i sista stycket mellan orden »som» och »förvärvat»
måtte inskjutas satsen »efter det rätten till ersättning eller lösen uppkom».

En bestämmelse, likalydande med den som sista stycket innehåller, upptages
i 14 § sista stycket. Däremot saknas sådan bestämmelse i 8 och 21 §§.
Det är emellertid uppenbart, att den i förstnämnda paragrafer fastslagna
regeln bör gälla även i fall överenskommelse mellan kronan och sakägare
träffas beträffande ersättning, som avses i något av sistnämnda lagrum.
På grund härav förordar lagrådet, att regeln utgår ur 7 och 14 §§ och med
den jämkning, som i det föregående föreslagits, flyttas till en särskild paragraf,
som lämpligen kan få sin plats efter 35 §.

Om sakägare ej åtnöjes med länsstyrelsens beslut i fråga om ersättning
eller inlösning, kan han enligt 29 § få frågan härom prövad av expropriationsdomstolen.
Departementschefen framhåller, att om domstolen helt eller
delvis bifaller sakägarens talan, ett icke förutsatt medelsbehov uppkommer.
Det kunde därför ifrågasättas att för dylika fall medgiva omprövning av
fridlysningsbeslutet. Ett sådant förfarande förefölle dock ej tilltalande. Det
syntes lämpligast, att sakägarens rätt enligt domstolens dom icke skulle
kunna rubbas genom återkallelse av fridlysningsbeslutet. I anslutning till
uttalanden av utredningen har departementschefen i detta sammanhang

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

vidare yttrat följande. Sådana fall som de nu avsedda torde ej bliva ofta
förekommande. Merendels torde uppgörelse kunna träffas under hand.
Skulle detta ej lyckas, stode möjlighet öppen för länsstyrelsen att hänskjuta
frågan om gottgörelse till domstol, innan fridlysning beslutades. Enligt 29 §
skulle nämligen frågan om ersättning eller inlösning kunna underställas
expropriationsdomstolen ej blott av sakägare utan även av kronan. Och enligt
8 § skulle länsstyrelsen ha rätt att, då fråga om fridlysning väckts, meddela
interimistiskt beslut i avvaktan på ärendets slutliga avgörande. Sådant
beslut skulle kunna gälla upp till sex år, och denna tid borde vara mer än
tillräcklig för att ett domstolsavgörande skulle kunna hinna ske, innan slutligt
beslut i fridlysningsfrågan meddelades.

Med anledning av dessa uttalanden vill lagrådet framhålla, att det icke
torde låta sig göra för kronan att, såsom utredningen och departementschefen
förutsatt, genom en fastställelsetalan vid expropriationsdomstolen få frågan
om gottgörelse åt sakägare avgjord redan innan fridlysning beslutats av
länsstyrelsen. Bestämmelsen i 29 § sista punkten, att jämväl kronan äger
påkalla domstolens prövning av fråga som nu avses, lärer icke innebära
annat än att, sedan beslut som kan tänkas grunda rätt till ersättning eller
inlösen meddelats, även kronan kan taga initiativ till att genom domstolsprövning
få avgjort vad verkan beslutet kan medföra i nämnda avseenden.
Att domstolens prövning icke bör föregå fridlysningsbeslutet torde framgå
redan därav, att den för ersättnings- och inlösningsfrågans bedömande relevanta
tidpunkten är den då fridlysningsbeslutet meddelas. Skulle domstolen
redan dessförinnan träffa avgörande om ersättnings- och inlösenbelopp,
måste domstolens dom helt bygga på antaganden om framtida förhållanden.
Även om i nu avsedda fall skadeuppskattning i förväg ofta skulle med ganska
stor tillförlitlighet kunna göras av domstolen, synas ur principiella synpunkter
invändningar kunna framställas däremot. Det torde icke utan stöd
av direkt lagstadgande vara medgivet att väcka fastställelsetalan rörande beloppet
av den skadeersättning, som man har att utgiva för den händelse
man framdeles skulle finna för gott att vidtaga viss skadeersättningsgrundande
handling. Såsom förut sagts kan 29 § i förslaget med den avfattning
lagrummet fått icke anses innefatta en sådan rätt för kronan.

Lagrådet kan icke heller finna, att tillräckliga skäl föreligga att tillskapa
en dylik rätt i detta fall. Endast i sällsynta undantagsfall torde ersättning
eller lösen komma att röra sig om några större belojip. Därest länsstyrelsen,
såsom naturligtvis bör ske, låter verkställa en grundlig undersökning angående
storleken av de ekonomiska förpliktelser eu ifrågasatt fridlysning
kan ådraga kronan, därvid i första hand sakkunniga ämbetsmän i länet såsom
lantmätare, länsarkitekt och lantbruksingenjör kunna anlitas, torde risken
icke vara stor att de belopp, som expropriationsdomstolen sedan kan
komma alt fastställa, skola innebära icke förutsatta utgifter av någon egentlig
betydelse för statsverket.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

8 §•

Sådant interimsförbud, som avses i denna paragraf, skall enligt sista
punkten i första stycket lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Detsamma gäller dels på grund av stadgande i 18 § förbud som meddelats
pnligt 16 eller 17 § dels sådant förordnande som avses i 21 § första stycket.
Beträffande förbud enligt 25 § finnes däremot icke någon motsvarande bestämmelse.
Att jämväl sådant beslut bör i detta hänseende följa samma
regel torde vara tydligt. Erinras må ock om stadgandet i 17 § andra stycket
1909 års lag om naturminnesmärkens fredande. Till undvikande av tvekan i
ifrågavarande hänseende bör enligt lagrådets mening ett uttryckligt stadgande
i ämnet meddelas i lagen. Ur lagteknisk synpunkt synes lämpligast
att i en ny paragraf efter 35 § upptaga en bestämmelse avseende samtliga i
det föregående omförmälda beslut. De särskilda föreskrifterna i 8, 18 och
21 §§ kunna då utgå.

Ersättning, som avses i förevarande paragraf, skall bestämmas att utgå
med visst årligt belopp. Enligt sista stycket skall ersättningen, om ej särskilda
skäl äro däremot, avräknas å gottgörelse som sedermera må komma
att utgå jämlikt 7 §. Det sistnämnda stadgandet har tillkommit på hemställan
av kammarkollegiet i dess yttrande över naturskyddsutredningens betänkande.
Den ersättning, varom här är fråga, avser att täcka den årliga
förlust, som tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare under den tid
interimsförbudet gäller, t. ex. ersättning för utebliven skogsavkastning. Vid
sådant förhållande synes det knappast riktigt att såsom huvudregel upptaga
en bestämmelse om avräkning å det definitiva ersättningsbeloppet.
Emellertid kunna omständigheterna vara sådana, att en avräkning framstår
såsom motiverad. Lagrådet hemställer därför om sådan ändring av sista
stycket, att ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas
å gottgörelse som sedermera kan komma att utgå jämlikt 7 §.

Slutligen vill lagrådet hänvisa till sitt yttrande vid 7 § angående ny
ägares bundenhet av träffat avtal om ersättning.

14 §.

Vid 7 § har lagrådet förordat, att sista stycket i 14 § utgår och ersättes
av en ny paragraf med samma innehåll, vilken bör upptagas efter 35 §.

De regler om ersättning och marklösen, vilka förslaget innehåller i förevarande
paragrafs andra och tredje stycken, överensstämma i allt väsentligt
med dem, som i sagda ämnen givas i 7 § för där avsett fall då fråga
är om fridlysning såsom naturminne. Det synes vid sådant förhållande icke
vara behövligt att i avdelningen om naturparker upprepa reglerna, utan det
är till fyllest, att hänvisning här lämnas därom att vad i 7 § stadgas om
naturminne skall äga motsvarande tillämpning beträffande naturpark. Denna
hänvisning kan lämpligen infogas i 15 §. Sker detta, vinnes även den

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

fördelen, att första stycket i 14 § kommer att bilda en paragraf för sig. Det
är nämligen mindre lämpligt, att detta stycke, vilket handlar om vissa betingelser
för meddelande av fridlysningsbeslut, på sätt i förslaget skett
sammanföres med stadgandena om gottgörelse i anledning av sådant beslut.

I detta sammanhang vill lagrådet ytterligare framhålla följande. Enligt
omförmälda ersättningsregler är kronan — under förutsättning att fridlysning
av område såsom naturpark medför sådana inskränkningar i rätten
att bebygga området, att ägaren kan nyttja det allenast på sätt som står i
uppenbart missförhållande till dess tidigare värde eller avsevärt men eljest
tillskyndas honom — pliktig att giva honom ersättning för den skada han
härigenom lider. För att sådan fridlysning må äga rum, uppställer förslaget
såsom villkor antingen att ägaren till området samtycker till fridlysningen
eller ock att området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen
avsatt för det med fridlysningen avsedda ändamålet. Redan fastställelse
av plan enligt byggnadslagen kan emellertid medföra betydande inskränkningar
i ägarens rätt att till bebyggelse nyttja ett område, som ingår i planen.
Dessa inskränkningar kunna vara av sådan beskaffenhet, att kommunen
blir skyldig att på ägarens begäran inlösa området. De kunna i andra
fall medföra, att kommunen måste giva ägaren skadestånd. Härutinnan är
särskilt att märka 21, 22, 48 och 104 §§ byggnadslagen.

Förslagets regler om inlösnings- och ersättningsplikt för kronan ha i vad
de avse skadestånd på grund av inskränkningar i rätten att bebygga område
väsentligen utformats efter förebild av omförmälda bestämmelser i byggnadslagen
men gå längre än dessa i fråga om annat men. I den mån de
båda lagarna sålunda täcka varandra uppkommer spörsmål huruvida markägaren
har frihet att efter eget skön vända sig mot kronan eller vederbörande
kommun med sitt anspråk. Denna fråga synes ej ha berörts under
förarbetena till förslaget. En jämförelse av ersättningsreglerna med villkoren
för fridlysningsbeslut giver emellertid närmast vid handen, alt naturskyddslagens
bestämmelser äro subsidiära i förhållande till byggnadslagens.
Såsom i det föregående anförts får nämligen fridlysning av visst område
såsom naturpark icke utan samtycke av ägaren ske, med mindre området
redan blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen
avsedda ändamålet. Avsättes emellertid ett område i en generalplan
eller stadsplan med vissa inskränkningar i fråga om bebyggelse, medför
fastställelse av planen förbud mot bebyggelse i strid mot planen, så
länge fastställelsen består. Under sådana förhållanden kan ju fridlysningen
icke anses ha förorsakat ägaren någon skada, därest den inskränkning i rätten
att bebygga området, som sagda åtgärd medför, ej går längre än vad som
följt av planens fastställande. I den mån fridlysningen icke medför större inskränkningar
än tidigare förefinnas, blir kronan följaktligen ej ansvarig.
Den ståndpunkt, som förslaget sålunda måste anses intaga till nu ifrågavarande
spörsmål, kan jämväl anses motiverad av sakliga skäl. Lagrådet
har därför intet att erinra härutinnan.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

18 §.

Lagrådet åberopar i fråga om denna paragraf vad som anförts vid 8 §.

21 §.

Vidkommande detta stadgande hänvisas till lagrådets yttrande vid 7 och
8 §§•

25 §.

Lagrådet hänvisar i fråga om denna paragraf till vad som anförts vid

8 §•

28 §.

I denna paragraf stadgas, att länsstyrelsen äger förelägga den som vill
göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet att inom viss
tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, vid påföljd
att han eljest skall hava förlorat sin talan. Om man icke tagit del av motiven,
ligger det nära till hands att tolka denna bestämmelse så, att den är avsedd
att tillämpas först sedan länsstyrelsen meddelat fridlysnings- eller
annat beslut, som kan grunda anspråk på ersättning eller inlösen. Av remissprotokollet
framgår emellertid, att stadgandet avser, att länsstyrelsen skall
kunna före beslutets fattande få kännedom om huruvida sakägare gör anspråk
på gottgörelse och, där så är fallet, omfattningen av hans anspråk.
Detta sammanhänger med att beslut, som kan medföra ersättnings- eller inlösningsskyldighet,
icke skall få meddelas utan att länsstyrelsen förvissat
sig om att medel till betalning av ersättningen eller lösesumman finnas tillgängliga.
Med hänsyn till det nu sagda synes ett förtydligande av förevarande
stadgande vara erforderligt. Detta skulle lämpligen kunna ske så, att som
förutsättning för länsstyrelsens befogenhet att meddela föreläggande angåves,
att fråga väckts om åtgärd enligt denna lag.

29 §.

Lagrådet hänvisar till sitt yttrande vid 7 §.

30 §.

Denna paragraf är i huvudsakliga delar likalydande med 5 § i det förslag
till strandlag, varöver lagrådet förut avgivit yttrande. Vid sistnämnda bestämmelse
har lagrådet framställt anmärkningar i vissa hänseenden. Nu
ifrågavarande stadgande föranleder liknande anmärkningar.

I första stycket åsyftas tydligen ersättning, som tillkommer fastighetsägaren.
Den hänvisning, som i lagtexten göres till 7, 8, 14 och 21 §§, avser
emellertid ej allenast sådan ersättning utan jämväl ersättningar till vissa
nyttjanderättshavare och andra sakägare. Hänvisningen är således alltför
vittgående. Även om missförstånd angående stadgandets rätta innebörd
väl knappast kan tänkas uppkomma, synes likväl rättelse böra ske genom
inskjutande av orden »fastighetsägaren tillkommande» framför »ersättning».

Vid 5 § strandlagen har lagrådet vidare erinrat, att rätten att förfoga över

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

ersättning, som vid expropriation eller därmed likartat förfarande utgår vid
inlösen av mark eller för skada eller intrång å mark, i vissa fall icke är fri.
Sålunda ankommer det, när fråga är om mark som tillhör fideikommiss, å
Kungl. Maj :t att förordna huru med ersättningen skall förfaras. Ersättning
för mark, som ingår i häradsallmänning eller annan samfällighet, vilken
enligt vad därom är stadgat skall bibehållas oförminskad, får ej heller av
delägarna disponeras efter gottfinnande utan skall användas eller fonderas
för verkställande av grundförbättringar eller för inköp av mark eller för
annat dylikt ändamål. Närmare föreskrifter härom skola för varje fall på
framställning av samfällighetens styrelse meddelas enligt nu gällande lagar
av Kungl. Maj:t samt enligt de förslag till nya lagar, som i proposition nr
15 förelagts innevarande års riksdag, av länsstyrelsen.

Tydligt är att vad sålunda stadgats äger giltighet, även om den tillämpliga
expropriationsförfattningen icke innehåller bestämmelse huru man
vid expropriationen skall förfara med ersättning av förutnämnd beskaffenhet.
I flera dylika lagar, såsom i 57 § sista stycket expropriationslagen, 9
kap. 55 § vattenlagen och 14 § fjärde stycket ensittarlagen, givas emellertid
mer eller mindre fullständiga föreskrifter i ämnet. På grund av hänvisning
till expropriationslagen bliva sagda lags bestämmelser tillämpliga även i
vissa andra fall. Så torde vara förhållandet med ersättningar enligt byggnadslagen.
(Se 137 § första stycket sistnämnda lag.) Nu åsyftade föreskrifter
ha väsentligen den innebörden, att ersättningen skall nedsättas hos länsstyrelsen
och av denna innehållas till dess förordnande meddelats, huru därmed
skall förfaras.

Även i nu ifrågavarande förslag har viss hänvisning i berörda avseende
skett till expropriationslagen. Av förevarande paragraf framgår nämligen,
att därest engångsersättning enligt där meddelade bestämmelser nedsatts hos
länsstyrelsen, om utbetalande av nedsatt belopp skall gälla vad i 57 § sista
stycket expropriationslagen är stadgat. En motsvarande föreskrift gives i
31 § i förslaget beträffande lösen för fastighet. Av dessa bestämmelser följer
alltså, att om beträffande fastighet, som hör till fideikommiss, överskott
uppstår efter det inteckningshavare och med dem jämställda rättsägare blivit
förnöjda, överskottet skall innehållas till dess Konungen förordnat huru
därmed skall förfaras. Däremot saknas motsvarande föreskrift icke blott
beträffande det i expropriationslagen ej omnämnda fallet, då fastigheten ingår
i häradsallmänning eller liknande samfällighet, utan jämväl beträffande
det ojämförligt vanligaste fallet, nämligen då värdeminskning i fråga
om en fideikommissfastighet ej är av den storlek, att den kan antagas inverka
på förut omförmälda fordringshavares rätt, och ersättning, som sägs
i 30 §, följaktligen icke skall fördelas utan helt tillkommer fideikommisset.
Detta är tydligen mindre följdriktigt. Anses förslaget av nu anförda skäl
höra kompletteras, kan detta förslagsvis ske på det sättet att en ny paragraf
upptages efter 31 §. Såsom lagrådet förordat vid 5 § strandlagen kan
däri lämpligen föreskrivas, att därest fastigheten innehaves såsom fideikommiss
eller ingår i häradsallmänning eller annan samfällighet, som enligt vad

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

därom är stadgat skall bibehållas oförminskad, den fastighetsägaren tillkommande
ersättningen skall, ändå att nedsättning enligt vad förut är sagt
icke skall ske, hållas inne till dess förordnande meddelats huru därmed skall
förfaras. Det synes emellertid vara till fyllest, att erinran i detta ämne göres
i de tillämpningsföreskrifter, som Konungen äger utfärda.

31 §.

Beträffande detta stadgande hänvisas till vad lagrådet anfört vid 30 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

107

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 3 april
1952 avgivna utlåtande över de den 22 februari 1952 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) naturskyddslag; och

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag i samband med behandlingen av
7 § i förslaget till naturskyddslag att beslut om fridlysning som kunde
medföra ersättnings- eller inlösningsskyldighet icke borde meddelas utan
att länsstyrelsen förvissat sig om att medel till betalning av ersättningen
eller lösesumman funnes tillgängliga. I anslutning därtill berörde jag spörsmålet
om hur underlag för bedömning av medelsbehovet skulle kunna erhållas.
Därvid hänvisade jag bl. a. till det i 29 § upptagna stadgandet om
rätt för kronan att hos expropriationsdomstolen påkalla prövning i vad mån
ersättning skulle utgå eller inlösning ske. Jag tilläde att nämnda stadgande
gåve länsstyrelsen möjlighet att hänskjuta frågan om gottgörelse till domstolen
innan fridlysning beslutades.

Mot detta mitt uttalande har lagrådet anmärkt, att stadgandets avfattning
icke tilläte en sådan tolkning. Det vore icke medgivet att utan stöd av
uttryckliga bestämmelser väcka fastställelsetalan angående beloppet av den
skadeersättning man skulle vara skyldig att utgiva, därest man framdeles
funne för gott att företaga en skadeersättningsgrundande handling.

Lagrådets erinran torde vara befogad. Fråga uppkommer därför, huruvida
lagförslaget bör kompletteras med bestämmelser om rätt till sådan
förhandsprövning, varom nu är fråga. Lagrådet har icke ansett erforderligt
att så sker. Ur synpunkten att garantier böra finnas för att de nya ersättningsreglerna
ej komma att medföra alltför vittgående statsfinansiella konsekvenser
är det dock tydligen önskvärt att möjlighet finnes till förhands -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 188,

prövning vid domstol. Å andra sidan har man att laga hänsyn till att vår
lagstiftning i allmänhet icke medger förande av fastställelsetalan av nu
åsyftad beskaffenhet. Helt okänd i svensk rätt är dock icke en sådan talan.
I mål enligt vattenlagen rörande tillstånd till visst företag prövar domstolen
på grundval av ansökningen, vilka skador som kunna beräknas uppkomma
till följd av företaget, samt fastställer, om tillstånd gives, vilken ersättning
som skall utgå för dessa skador. Det ankommer sedan på sökandens bedömande,
huruvida han vill begagna sig av tillståndet eller ej. Om tillståndet
ej tages i anspråk inom viss tid, är det dock i allmänhet förfallet. Enligt min
mening bör något principiellt hinder ej föreligga att tillämpa en liknande
ordning på nu förevarande område. Ej heller från praktisk synpunkt torde
några avgörande betänkligheter behöva möta mot att tillåta att frågor om
gottgörelse på grund av fridlysning enligt naturskyddslagen få hänskjutas
till domstol redan innan det blivit avgjort, huruvida fridlysning skall komma
till stånd. Såsom lagrådet antytt torde vid dylik fridlysning skadeuppskattning
i förväg ofta kunna göras med ganska stor tillförlitlighet. Ett oeftergivligt
villkor härför är dock att domstolen har tillgång till fullständiga
uppgifter om, vilka fridlysningsbestämmelser som avses skola gälla, och att
någon ändring i detta avseende icke får ske sedan domstolen meddelat sin
dom. En annan förutsättning är att tidpunkten för den ifrågasatta fridlysningens
ikraftträdande kan med viss grad av säkerhet beräknas samt att den
ej får ligga alltför långt från domen. Angelägenheten härav framträder särskilt
när det är fråga om gottgörelse för inskränkning i bebyggelserätt. I sådant
fall skall ju jämförelse ske mellan markens värde före och efter fridlysningen.
Nu angivna synpunkter böra tydligen beaktas vid utformningen
av bestämmelserna i ämnet.

På grund av det anförda förordar jag att till 29 § fogas ett andra stycke
av innehåll att kronan, då fråga väckts om fridlysning jämlikt 5 eller 12 §,
må vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande
av de villkor, som vid fridlysning skola gälla beträffande ersättning eller inlösen,
men att för den händelse beslut om fridlysning av det innehåll, som
förutsatts vid expropriationsdomstolen, ej kommer till stånd inom ett år
från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, domen ej längre skall
vara bindande för parterna.

I samband därmed torde det remitterade förslagets regel om befogenhet
lör kronan att hos expropriationsdomstolen påkalla prövning av ersättnings-
och inlösningsfrågor böra utgå. Behovet av att definitivt kunna
bringa dylika frågor ur världen inom rimlig tid måste anses tillräckligt tillgodosett
genom den preklusionsfrist som stadgats för sakägares rätt att
föra klandertalan mot länsstyrelsens beslut.

Jag anser mig icke böra motsätta mig lagrådets hemställan vid 7 § att
regeln om verkan av överenskommelse rörande ersättning eller lösen när
sakägarens rätt med avseende å fastigheten övertages av annan skall ändras
så, att den nye sakägaren blir bunden av överenskommelsen allenast under
förutsättning att övertagandet skett efter det rätten till ersättning uppkom.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Jag är ock ense med lagrådet om att ifrågavarande regel bör äga tillämpning
även i de fall som avses i 8 och 21 §§ och att den därför lämpligen bör erhålla
en mera fristående placering. För min del förordar jag, att den upptages
som ett andra stycke i 28 §. I samband därmed bör sista stycket i 14 §
utgå.

Likaså delar jag lagrådets mening att sådant förbud mot uppsättande av
skyltar m. m. som omförmäles i 25 § bör lända till efterrättelse utan hinder
av förd klagan. Såsom lagrådet anmärkt torde det också vara lämpligt
att samtliga regler om omedelbar verkställighet sammanföras och upptagas
i en särskild paragraf efter 35 §.

Jag kan även godtaga förslaget om en jämkning av avräkningsregeln i 8 §
sista stycket. Huvudsaken är enligt min mening att möjlighet finnes till avräkning
i sådana fall då följden eljest skulle bli, att dubbelbetalning utginge.

Lagrådets förslag att andra och tredje styckena i 14 § skola utgå och att
i stället i 15 § skall göras hänvisning jämväl till 7 § torde böra genomföras.

Även lagrådets önskemål om vissa förtydliganden i 28 § och 30 § första
stycket böra iakttagas.

Vad lagrådet i övrigt anfört vid 30 § torde få beaktas vid utfärdandet av
de tillämpningsföreskrifter som förutsatts skola meddelas i administrativ
ordning.

Förutom de ändringar som redan berörts torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtagas i förslagen.

Härefter hemställer föredraganden att de ifrågavarande lagförslagen måtte,
efter jämkning i enlighet med det anförda, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Grass.