Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Proposition 1956:127

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa
ändringar i fiskerättslagen m. m.; given Stockholms
slott den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske, samt

lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr
599) om ersättning för mistad fiskerätt in. m.

GUSTAF ADOLF

Hj. R. Nilson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa jämkningar i fiskerättslagen, såvitt den
avser fiske vid Blekinge läns södra kust. Den ena frågan berör främst ålfisket.
1 denna del innebär förslaget att Kungl. Maj :t skall få förordna, att
\id viss fiskeplats fiske med fast redskap skall få bedrivas på allmänt vatten
i samma omfattning, som före den 1 januari 1951 skett med stöd av
skattläggning eller annan särskild rättsgrund eller av gammal sed.

Den andra frågan avser snörpvadsfisket. Enligt gällande lag får sådant
fiske av varje svensk medborgare bedrivas i enskilt vatten på ett avstånd
av minst 300 m från stranden, eller, där kurvan för tre meters djup går
längre ut, utanför denna djupkurva. Nu föreslås, att fiske med snörpvad vid
denna kuststräcka i stället skall vara fritt på allt enskilt vatten, som har
större djup än sex meter. Strandägare eller annan innehavare av enskild
fiskerätt, vilken fått denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndats skada
på grund av lagändringen, skall enligt ett i propositionen framlagt lagförslag
kunna få ersättning av statsmedel. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950

(nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950 om
rätt till fiske1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

Vid kusten--------meters längd.

Vad i —-------— fiskerättens omfattning.

I fråga om Blekinge läns södra kust
(väster om Torhamnsudde) må
Konungen förordna, att vid viss fiskeplats
fiske med fast redskap å allmänt
vatten må bedrivas i den omfattning,
som före den 1 januari 1951
skett med stöd av sådan särskild
rättsgrund, som angives i andra stycket,
eller av gammal sed.

11 §•

Vid Blekinge läns södra kust (väster
om Torhamnsudde) må varje
svensk medborgare med rörligt redskap
fiska i enskilt vatten på ett avstånd
ej understigande trehundra meter
från fastlandet eller från ö av
minst etthundra meters längd eller,
där den stranden följande kurvan för
högst tre meters djup går längre ut,
utanför denna djupkurva. Fiske med
snörpvad är dock allestädes fritt i
enskilt vatten som har större djup ån
sex meter. Med nät, som är att hänföra
till rörligt redskap, samt med
långrev och tobisnot är fisket fritt
ända intill stranden.

11 §.

Vid Blekinge läns södra kust (väster
om Torhamnsudde) må varje
svensk medborgare med rörligt redskap
fiska i enskilt vatten på ett avstånd
ej understigande trehundra meter
från fastlandet eller från ö av
minst etthundra meters längd, eller
där den stranden följande kurvan för
högst tre meters djup går längre ut,
utanför denna djupkurva. Med nät,
som är att hänföra till rörligt redskap,
samt med långrev och tobisnot
är fisket fritt ända in till stranden. 1

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1955: 42.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

(Gällonde lydelse)

22 §.

Till förekommande av att fiske
som är förbehållet innehavare av enskild
fiskerätt hindras eller skadas
genom fiske som utövas med stöd av
stadgande i 6—9 §§ eller It § äger
länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter
rörande längden av de redskap
som därvid må användas och
avståndet mellan dem ävensom stadga
förbud mot att utsätta skötar eller
nät inom visst avstånd från notvarp
som utmärkts med av länsstyrelsen
fastställt märke.

Länsstyrelsen må------

(Föreslagen lydelse)

22 §.

Till förekommande av att fiske
som är förbehållet innehavare av enskild
fiskerätt hindras eller skadas
genom fiske som utövas med stöd av
stadgande i 6—9 §§ eller It § äger
länsstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter
rörande längden av de redskap
som därvid må användas och
avståndet mellan dem ävensom stadga
förbud mot att utsätta skötar, nät
eller annat fiskeredskap inom visst
avstånd från notvarp som utmärkts
med av länsstyrelsen fastställt märke.
--sådan rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.

Kungl. Mctj. ts proposition nr 127 år 1956

Förslag

till

Lag

angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom för ordnas sam följer.

Vad i lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
är stadgat skall jämväl äga tillämpning, såvitt den ändring av It § lagen den
1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli
1956, medför att strandägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt
får denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndas skada.

Framställning om ersättning enligt denna lag skall anses såsom i rätt tid
gjord, därest den skett före den 1 juli 1961.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Knngl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler statsrådet Hjalmar Nilson frågor om vissa ändringar i fiskerättslagen
samt anför därvid följande.

I skrivelse den 19 november 1952, nr 415, hemställde riksdagen, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt
för innehavare av skattlagt fiske vid Blekinge läns södra
kust.

I anledning härav har utredning verkställts inom jordbruksdepartementet,
varefter upprättats en den 19 november 1955 dagtecknad promemoria
(stencilerad) ang. de skattlagda ålfiskena vid Blekinge läns södra kust. I
promemorian har föreslagits ändring av 3 § lagen den 1 december 1950 om
rätt till fiske samt vissa andra åtgärder.

I skrivelse den 29 maj 1954, nr 347, hemställde riksdagen vidare om skyndsam
utredning, huruvida fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad utsträckning
vid Blekinge läns södra kust.

Genom beslut den 4 februari 1955 uppdrog Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen
att utreda denna fråga, varjämte föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla
högst tre sakkunniga att biträda vid utredningen. Till sakkunniga utsågs
den 14 mars 1955 fiskeriassistenten Einar Norin, Karlskrona, fiskaren
Söve Carlsson, Hasslö, och lantbrukaren Hans Rasmusson, Ramdala. I stället
för Rasmusson, som på grund av sjukdom entledigats från uppdraget, utsågs
den 30 juli 1955 lantbrukaren Herluw Svensson i Jordö, Hjortahamniar.

Fiskeristyrelsen har den 19 augusti 1955 avgivit en promemoria (stencilerad)
angående ändring av fiskerättslagen i vad den avser rätten till snörpvadsfiske
vid Blekinge läns södra kust.

Över promemoriorna har remissutlåtanden avgivits.

Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor, som båda avser jämkning av
fiskerättslagens bestämmelser om fiske vid Blekinge läns södra kust.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

A. FISKE MED FAST REDSKAP

I. Inledning

Den 1 januari 1951 har lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt
vattenområde och om rätt till fiske trätt i kraft. Härigenom har bland
annat vissa inskränkningar skett i den rätt, som vissa fiskerättsinnehavare
tidigare haft att med fast redskap fiska på allmänt vatten eller på vatten, som
tidigare varit enskilt men nu blivit allmänt. Enligt 2 § lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske sträckte sig strandägarens enskilda fiskerätt
i havet i regel till 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt
djup av två meter vidtog. Strandägaren kunde av länsstyrelsen erhålla rätt
att från sitt enskilda fiskevatten sträcka ut fast redskap längre än till 180-metersgränsen. Förutsättningen härför var att det kunde ske utan men för
annan fiskande. Enligt 1 § samma lag erfordrades visserligen särskilt tillstånd
för fiske med fast fiskredskap på allmänt vatten. Emellertid skulle
jämlikt 12 § samma lag ingen ändring ske i den rätt till fiske, som någon
ägde på grund av, bland annat, urminnes hävd, avtal, dom eller skattläggning.

Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
hänföres till enskilt vatten i havet som regel allt vatten inom 300 m från
fastlandet eller från ö av minst 100 m längd ävensom, på de ställen där den
stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten
inom denna djupkurva.

Enligt lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske gäller som huvudregel,
att fast redskap må utsättas i allmänt vatten endast efter tillstånd av myndighet,
som Konungen bestämmer (1 §). Den som äger enskild fiskerätt
må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap
vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan
fiskande (2 §). För vissa delar av landet gäller emellertid enligt 3 § generellt
undantag från de i 1 och 2 §§ givna bestämmelserna om tillståndstvång.
3 § lyder (efter lagändring, som trätt i kraft den 1 april 1955):

Vid kusten av Norrbottens län* vid kusterna av Kalmar län söder om
Kråkelund, i Blekinge län vid dess östra kust (norr om Torhamnsudde)
samt öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets
och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets ävensom vid Skånes
östra och södra kuster må innehavare av enskild fiskerätt även utan myndighets
tillstånd sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i
allmänt vatten, dock ej på större avstånd än tvåhundra meter från den
stranden följande kurvan för högst tre meters djup vid fastlandet eller vid
ö av minst etthundra meters längd.

Vad i första stycket stadgas skall dock beträffande den som stöder sin
fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild
grund gälla allenast såvitt det ej strider mot vad som i dylik ordning är
bestämt angående fiskerättens omfattning.

I motioner till 1952 års riksdag har framställts yrkanden, som i huvudsak
avser att söka tillgodose dem, vilka genom ikraftträdandet av 1950 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

lagstiftning i större eller mindre mån frånhänts en rätt till fiske med fast
redskap på allmänt vatten vid Blekinge läns södra kust, vilken dittills tillkommit
dem. Härvid har uppmärksamheten främst riktats på dem, som på
grund av skattläggning ägt rätt till ålfiske med fast redskap. I motionerna
I: 220 och II: 409 samt I: 361 har hemställts om sådan ändring i 1950 års
lag om rätt till fiske, att undantagsbestämmelserna i 3 § blir tillämpliga
även vid Blekinge läns södra kust. Vidare har i de likalydande motionerna
I: 50 och II: 49 hemställts, att riksdagen måtte fatta sådant beslut, att ägarna
av de tre skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör i
Mjällby kommun fick bibehållas vid sina gamla rättigheter eller att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådana åtgärder, att
ägarna av nämnda fisken tillförsäkrades rätt att i fortsättningen liksom
hittills, under betryggande former, bruka ifrågavarande ålfisken.

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag anfört,
att utskottet icke funnit lämpligt att sådan lagändring vidtogs, varom hemställts
i motionerna 1:220 och 11:409 samt 1:361. I fråga om motionerna
I: 50 och II: 49 anförde utskottet däremot bland annat följande. En utsträckningsrätt
vid Blekinge läns södra kust allenast för innehavare av skattlagt
fiske och med den begränsningen, att den skulle gälla endast i den omfattning
som genom dom eller skattläggning bestämts, motsvarades icke
av något yrkande under förarbetena till 1950 års lagstiftning. Utskottet fann
detta förslag värt beaktande. Det torde dock kunna ifrågasättas om lagändring
krävdes för genomförandet av sådan utsträckningsrätt. Det torde nämligen
icke vara uteslutet att efter tillståndsprövning enligt 2 § fiskerättslagen
utsträckning skulle kunna beviljas i flertalet av de femton fall, som det enligt
fiskeriintendenten här var fråga om. Tillstånd enligt sistnämnda lagrum
fick likväl icke lämnas om utsträckningen skulle medföra men för annan
fiskande. Utskottets uppfattning att utsträckning efter särskild tillståndsprövning
möjligen skulle innebära en lösning av spörsmålet förutsatte därför,
att begreppet men fick tolkas mot bakgrunden av förhållandena före den
1 januari 1951. Med hänsyn till bland annat önskvärdheten av klara normer
vid fastställande av ersältning för mistad fiskerätt var utskottet emellertid
närmast av den uppfattningen, att förslaget om en tillståndsfri utsträckningsrätt
för innehavare av skattlagt fiske borde övervägas. Uppenbart var enligt
utskottets mening, att detta krävde en undersökning av de lokala förhållandena.
En sådan torde också kunna lämna svar på frågan, huruvida utsträckningsrätt
borde tillerkännas även innehavare av vissa andra av ålder bestående
fisken med fast redskap vid Blekinge läns södra kust.

I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen i skrivelse den 19
november 1952, nr 415, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande
införandet av tillståndsfri utsträckningsrätt för innehavare av skattlagt
fiske vid Blekinge läns södra kust.

I anledning av riksdagens hemställan har utredning bedrivits inom jordbruksdepartementet.
Denna har omfattat såväl undersökning av de lokala
förhållandena som rättsliga och kamerala utredningar. Under utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

har från flera håll framställts önskemål om att en fullständig förteckning
över de fasta ålfiskena vid Blekinge läns södra kust upprättas. På departementets
begäran har överlantmätaren i Blekinge län låtit företaga en genomgång
av de i länslantmäterikontoret förvarade akterna såvitt gällde fisken
med fast redskap.

I anledning av ovannämnda önskemål har genomgången utvidgats att omfatta
fisken vid hela länets havsstrand. Efter genomgången, som verkställts
av lantmätaren David Åberg, har materialet sammanförts i en akt för varje
berörd socken. Detta material har, såvitt det avser fasta ålfisken vid södra
kusten, kompletterats med upplysningar från kammarkollegiet, domsagoarkiv,
fiskarena själva m. m. I den mån upplysning om domstolsavgöranden,
som avser fiskena, erhållits eller eljest — utan systematisk undersökning i
domstolsarkiv — uppspårats har även dessa anmärkts.

Under tiden den 12—15 september 1955 har chefen för jordbruksdepartementets
rättsavdelning med biträde av fiskeriintendenten Sven Sahlin, Åberg
och fiskeriassistenten Einar Norin verkställt besiktning av ålfiskena i Mjällby
och Ysane socknar. Vid besiktningen har i regel berörda fiskare eller representanter
för dessa varit närvarande. Den 16 september har därefter slutsammanträde
hållits i Sölvesborgs tingshus med fiskarena och andra av frågan
intresserade.

Vidare har — för att underlätta den mätning av berörda fisken som torde
få ske vare sig det förslag, vilket här kommer att framläggas, godtages eller
ersättningsförfarande får inledas — flygfotografering av de utsatta ålfiskena
m. m. skett.

En preliminär förteckning över de fasta ålfiskena vid kusterna av Mjällby
och Ysane socknar har upprättats. Avsikten är att förteckningen, sedan
materialet från flygfotograferingen bearbetats och vissa ytterligare undersökningar
verkställts, skall kompletteras och slutligt färdigställas.

över utredningen har, som jag tidigare nämnt, den 19 november 1955
upprättats en stencilerad promemoria. Vid denna har som bilagor fogats

1) protokoll fört vid sammanträdet i Sölvesborg den 16 september 1955
med därtill hörande förhandlingsordning;

2) utdrag av preliminär förteckning över de fasta ålfiskena i Mjällby och
Ysane socknar, upptagande de fisken som möjligen avkortats genom den
nya lagstiftningen;

3) förteckning över utredningsmaterialet med därtill hörande förteckning
över rättsavgöranden, som granskats under utredningen; samt

4) utkast till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Över promemorian jämte därtill fogade bilagor har efter remiss yttranden
avgivits av statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristgrelsen, fiskeristyrelsen,
hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Blekinge län, Blekinge
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, överlantmätaren i Blekinge
län, domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga, fiskevärderingsnämnden
för Kalmar och Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt,
Sveriges fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas centraiför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år W56

band och Blekinge läns havsfiskeförening. Därjämte har i anledning av promemorian
inkommit skrivelser från dels Olander Olsson och 26 andra personer
i Hörviken, Nogersund, Mjällbg och Lörbg dels Sture L. Persson, Djupekås,
Lister-Mjällby.

II. Jämförelse mellan äldre och gällande rätt

1. Gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde

Äldre rätt

I 2 § 1896 års lag stadgades såsom allmän grundsats, att saltsjöfisket
inomskärs tillhörde dem som ägde stränder och holmar omkring fiskevattnet
(inomskärsregeln), samt att vid öppna havsstranden och utom skären
strandägarens enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten, som fanns till
och med 180 m från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 m vidtog
(strandvattenregeln). I »öppna havet» därutanför ägde enligt 1 § samma
lag varje svensk undersåte rätt att fiska.

De nu återgivna reglerna ägde dock icke förbehållslös giltighet. Vid sådana
kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar,
vilka icke hörde till något hemman eller innehades under särskilda
villkor, gällde sedan gammalt samma bestämmelser som i öppna havet; där
fanns alltså överhuvud ingen enskild fiskerätt. Även där lagen i princip tillerkände
strandägaren rätt till fisket, kunde denna rätt pa grund av särskilda
stadganden vara inskränkt i olika avseenden. Ä andra sidan kunde i undantagsfall
den enskilda fiskerätten vara mera omfattande än huvudregeln
angav. Om nämligen »genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande,
avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt» annorledes var bestämt
om någons rätt till fiske än nyss sagts, skulle enligt 12 § 1896 års lag
detta vara gällande.

Gällande rätt

Enligt 2 § lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
hänföres till fastigheterna (enskilt vatten)

1. (s. k. strandvatten) allt vatten inom 300 in från fastlandet eller från
ö av minst 100 in längd ävensom, på de ställen där den stranden följande
kurvan för högst 3 in djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva;
samt

2. (s. k. enklavvatten) allt vatten, som har förbindelse med öppna havet
allenast över vatten som nu sagts. (Visst undantag för en del av Bohusläns
kust.)

Enligt 3 § hänföres vid rikets östra och södra kuster (intill Listershuvud
i Blekinge) till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbindelse
med öppna havet än i 2 § 2 angives men ej av större bredd än 1 km
räknat från fastlandet eller från ö av minst 100 in längd (s. k. kilometervatten).
Denna regel gäller dock ej vid Öar, vilka från fastlandet helt skiljes
av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än eu kilometer
räknat på sätt nyss sagts.

Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

2. Fiske med fast redskap vid Blekinge läns kuster
Fiske i allmänt vatten
Äldre rätt

Enligt 1 § 1896 års fiskerättslag fick i öppna havet — och de därmed likställda
vattenområdena vid vissa kronans stränder, skär och holmar — »fiskegård,
ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap» ej utsättas utan att
Konungen därtill gav lov eller, i visst fall, Konungens befallningshavande
lämnade särskilt tillstånd. Sistnämnda ordning tillämpades, då enligt stadgande
i 2 § andra stycket strandägare ville från sitt enskilda fiskevatten än
längre ut sträcka redskap av nyss angivet slag och länsstyrelsen fann att det
kunde ske utan men för annan fiskande.

Gällande rätt

Huvudregeln är även enligt 1950 års lagstiftning att fiske med fast redskap
i allmänt vatten endast får ske efter särskilt tillstånd (1 § fiskerättslagen).
Enligt kungörelse den 8 december 1950 äger fiskeristyrelsen eller,
då dispensen avser viss person, länsstyrelsen lämna sådant tillstånd. Medgivande,
som före den 1 januari 1951 lämnats att utsätta fast redskap i vatten
utanför området för enskild fiskerätt, skall, i den mån vattnet alltjämt
ar att anse såsom allmänt, fortfarande äga giltighet, där ej länsstyrelsen eller,
om medgivandet gäller för varje svensk medborgare, fiskeristyrelsen av
fiskeritekniska skäl finner medgivandet böra återkallas.

Enligt 2 § må innehavare av enskild fiskerätt icke förvägras tillstånd att
irån det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten,
såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskande.

De ovan nämnda bestämmelserna gäller såväl östra som södra blekingekusten.
I 3 § gives däremot en föreskrift, som avser östra, men praktiskt
taget ingen del av södra kuststräckan. Där stadgas, såsom inledningsvis
nämnts, att vid bl. a. Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde) och
ett mindre vattenområde sydväst om nämnda udde innehavare av enskild
fiskerätt även utan myndighets tillstånd må sträcka fast redskap från det
enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, dock ej på större avstånd än
200 m från den stranden följande kurvan för högst 3 in djup vid fastlandet
eller vid o av minst 100 in längd. Beträffande den som stöder sin fiskerätt
pa avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund
gäller den fria utsträckningsrätten allenast såvitt den ej strider mot vad
som i dylik ordning är bestämt angående fiskerättens omfattning.

Enligt kungl. brev 27/5 1898 (nr 50 s. 2) och 14/1 1927 (nr 15) äger
varje svensk undersåte idka ålfiske med ålhommor med högst 1,5 m höjd
utanför Blekinge läns kust i allmänt vatten, skattlagda ålfiskens rätt dock
oförkränkt.

Kungl. Mnj:Is proposition nr 127 år 1956

Till belysande av innebörden av stadgandet i 3 § fiskerättslagen och de
motiv som legat till grund för detta torde jag här få lämna en redogörelse
för vissa delar av förarbetena.

Fiskerättskommittén föreslog, att en bestämmelse av samma innebord,
som den i 3 § fiskerättslagen upptagna, skulle gälla för samtliga kuster Som
motiv härför anförde kommittén bland annat (SOU 194/: 47, s. 9- ii).

I samband med frågan om den allmänna frifiskegränsen har liamhåHits,
att den av fiskerättskommittén föreslagna nya gransdragnmgen mellan e
skilt och fritt fiskevatten på sina ställen kunde utfalla ogynnsamt för v ederbörande
strandägare i jämförelse med vad som for narv arande galler,
flesta fall torde förlusten ej komma att representera nagot storre ekonomiskt
värde. Det bör dock icke förbises, att just vid sadana långgrunda
stränder, som här åsyftas, flerstädes bednves ett mycket inkomstbringande
fiske med fast redskap, exempelvis ålbottengarn, som vid en tillämpning ai
de nva reglerna kan komma att till en större eller mindre del falla utantor

det enskilda fiskevattnet.---Någon skyldighet för strandagare att soka

tillstånd till utsträckning av sina redskap föreligger naturligtvis icke, lik
som man ej heller kan utgå från att ett begärt tillstand alltid skulle komma
att beviljas. Å andra sidan konime det fria fisket knappast att vinna pa to -ändringen, eftersom det ej gärna kan tänkas att tillstånd skulle medde as
en främmande fiskare att utsätta fast redskap som direkt fortsattmn av en
strandägares. Ur fiskerinäringens synpunkt skulle alltsa den nya ordningen
knappast medföra någon fördel, i varje fall icke i proportion till de sannolikt
betydande kostnader som skulle uppkomma för det allmänna

På grund härav har det synts kommittén skäligt, att genom ett generellt
stadgande vederbörande strandägare (fiskerättshavare) tillförsäkras viss
rätt att utan tillståndsprövning utsträcka sitt fasta redskap over frivattensgränsen.
Denna rätt synes böra begränsas till att gälla vid sadana stallen,
där 3-meterskurvan löper mer än 100 m från stranden. —

Det torde knappast behöva befaras, att den förmån som sålunda skulle
beredas vissa fiskerättshavare komme att utnyttjas till förfång för andra
fiskande eller i varje fall medföra någon praktisk betydelsefull minskning
i den rätt till fritt fiske, som nu är medgiven. I viss omfattning larer rattsmissbruk
kunna förhindras genom sådana bestämmelser om »fiskets vård
och lämpliga bedrivande», som enligt 9 § fiskeristadgan får meddelas av länsstyrelse;
den befogenhet att ingripa med reglerande föreskrifter, som beträffande
det nu ifrågavarande priviligierade fisket skulle tillkomma länsstyrelserna,
kan tydligen ej vara mindre än den som föreligger med avseende
på fiske i enskilt fiskevatten. — Ä andra sidan torde den föreslagna formanen
i de allra flesta fall innebära tillräcklig kompensation för de ogynnsamma
verkningar, som den nya gränsdragningen skulle kunna få för det avstrandägarna
eller andra fiskerättshavare bedrivna fisket med tillstandskiävande
redskap, och därigenom i väsentlig grad reducera den ersättningsskyl
dighet som
verket.

den nya gränsdragningen kan komma att medföra för stats -

I fråga om begränsningen i utsträckningsrätten för skattlagda och andra
fisken, som stöddes på särskild rättsgrund, anförde kommittén (s. 283 ff).

Om exempelvis ctl skaltlagt ålfiske innefattar rätt att fiska al med bottengarn
eller annan dylik fast redskap så långt ut från stranden som strandäganderätten
sträcker sig, skall dess innehavare äga att utan tillståndsprövning
utsträcka sitt redskap intill 200 in från 3-meterskurvan. Om — såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

undantagsvis är fallet — det skattlagda fisket sträcker sig även utanför den
nuvarande frivattensgränsen (180-meterslinjen), skall detsamma också framdeles
galla i fritt fiskevatten, dock högst intill den nyssnämnda 200-metershnjen.
Om däremot det skattlagda fisket gäller allenast för en fixerad sträcka
(t- ex. ett visst antal famnar), som slutar innanför den nuvarande frivattensgransen
eller av en slump just vid denna, kommer någon förlängnin°
ej i fråga utan fisket bibehåller sin hittillsvarande utsträckning.

Av remissinstanserna lämnade flertalet förslaget utan erinran (se prop.

i9o0: 60, s. 53 ff). Några avstyrkte emellertid. Som exempel må nämnas
följande.

Lantbruksstyrelsen erinrade, att ett generellt utsträckningsmedgivande
hl. a. kunde medföra avsevärd skada för angränsande fisken. Enligt styrelsens
mening borde utsträckningsrätt kunna givas endast åt den som ägde
anspråk pa ersättning för mistat fiske, och frågan om sådan rätt borde pröspråketVederbÖrande
fiskevärderingsnämnd i samband med ersättningsan Blekinge

läns havsfiskeförening ansåg, att utsträckningsrätten borde göras
beroende av tillstånd och att sådan rätt ej borde medgivas med mindre det
aore tydligt att den ej lande till men för annan fiskande. Fiskeriintendenten
i södra distriktet framhöll — dock utan att formligen avstyrka förslaget om

knnfii ta ninmrattr.att.denna rätt 5 många fal1 kunde leda till intresse.
lv er a'' ° lka slag'' Sallmda kunde ett ålbottengarn, som utsträcktes,
komma att utestanga ålen från ett skattlagt ålfiske som vore bestämt till
sin langd och darfor ej finge utökas.

uPPtogs ifrågavarande undantagsbestämmelser i It §
s 15°) och foresJogs skola gälla endast vid kusten av Norrbottens län, i
Kalmar lan soder om Kråkelund och vid Blekinge läns östra kust.
Departementschefen anförde som motiv till detta stadgande (s. 56).

skn^^,“é? fnrfag 0111 viss rätt för strandägare att utan sär ?

i * * *,fri'';attnet vH1 ia8 famhålla, att fö",
soråken mot »yi r be/ogerlket. säkerligen kan avsevärt nedbringa an ,

P1n ™ot statsverket pa ersättning för mistad fiskerätt. Å andra sidan

i stället borde er hal! a sottäre^ f rf aV§T- °m °ch 1 vad män sökanden

sådmi‘ord^hi^^nedföra^derf nackdelerT”lf^^ och^ömfå^l^u^gfft,'' s^cidle0en

den överflyttades till Kunel Mai-t i S *nm taukbart vore — dylika avgöran lämpligareyutväg

svnes m1« dfirtvln ku e motsvarande nackdel kvarstå. En

utan särskild prövning men endast ^sådlna^å^8^^1”ngsrätf medgives

yttergränsen för de, enskild» fiske™,,„e,

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

långt från stranden och där strandägarna bedriver ett särskilt inkomstbringande
fiske med fasta redskap, medan det fria yrkesfisket är av sådan art att
från frifiskarhåll nämnvärt intresse i allmänhet saknas för en inskränkning
i strandägarnas rätt att fiska med fasta redskap.

I enlighet härmed förordar jag att utsträckningsrätt av den omfattning
kommittén föreslagit skall tillkomma fiskerättshavare i Norrbottens och
Kalmar län samt vid östra kusten av Blekinge län. Det torde utan särskilt
stadgande vara tydligt att utsträckningsrätten är ett tillbehör till den enskilda
fiskerätten och i fråga om möjligheten till överlåtelse o. d. skall följa samma
regler som denna.

I övriga delar av landet bör enligt min uppfattning en strandägare lika
litet som en annan fiskande äga att utan tillstånd begagna fast redskap i
1''rivatten. Jag vill erinra, att sådant tillstånd kräves även enligt gällande
rätt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet är emellertid något förmånligare
för strandägare än för andra. Därest en strandägare vill sträcka fast
redskap ut över yttergränsen till sitt enskilda fiskevatten, skall nämligen
enligt lagens ordalydelse hans begäran därom alltid bifallas, om det finnes
kunna ske »utan men för annan fiskande». Då detta på vissa håll, t. ex.
vid Skånes sydkust, betraktas som en förmån av ej ringa ekonomiskt värde,
torde en motsvarande föreskrift böra upptagas i den nya lagen.

På hemställan av lagrådet gjordes vissa formella ändringar i 11 § av det
remitterade förslaget. 11 § framflyttades som 3 §.

I motion 1:362 yrkades, att den tillståndsfria utsträckningsrätten skulle
avse även Blekinge läns södra kust och Skånes östra kust, varemot i motionerna
1:365 och 11:442 hemställdes, att den tillståndsfria utsträckningsrätten
icke skulle avse någon del av Blekinge läns kust.

I motion I: 362 anfördes bland annat.

Starka skäl talar för att rätten att från enskilt fiskevatten sträcka ut fast
redskap i allmänt vatten utvidgas att gälla även Blekinge läns södra kust
samt Skånes östra och södra kust. Om propositionens förslag skulle antagas
av riksdagen, skulle nämligen ett stort antal nu brukade fisken få mindre
utsträckningsrätt än vad de nu har. Detta skulle medföra tillbakagång
för särskilt ålfisket, genom att i så fall en hel del ål gick de svenska fiskarena
förbi. Att såsom ifrågasatts göra rätten till utsträckning beroende av
tillståndsgivning innebär icke en tillfredsställande lösning, då man kan
befara att densamma alltid hindras av bakomliggande fisken.

I de likalydande motionerna I: 365 och II: 442 anfördes däremot bland
annat.

I fråga om utsättande av fast fiskredskap i enskilt fiskevatten anses, att
samma bestämmelser bör gälla för Blekinge östra kust som vid den södra
kusten, d. v. s. utsträckande av fast fiskredskap i allmänt vattenområde
bör vara beroende av särskilt tillstånd efter undersökning, om det kan ske
utan men för annan fiskande eller utan hinder för allmän farled, insegling
till hamn etc. Ett sådant villkorligt tillståndsgivande skulle också vara ägnat
att åstadkomma större rättvisa de enskilda strandägande fiskerättsägarna
emellan.

Tredje lagutskottet hemställde i utlåtande nr 23 till 1950 års höstriksdag
om bifall till den i propositionen föreslagna lydelsen av 3 § med alle -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

nast den ändringen, att den fria utsträckningsrätten skulle avse även Skånes
östra och södra kuster. Som motiv härför anfördes.

Kungl. Maj:t har föreslagit, att vid vissa särskilt i lagtexten uppräknade
kuststräckor innehavaren av enskild fiskerätt skall även utan myndighets
tillstånd få sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt
vatten, dock högst 200 m från 3-metersdjupet. Denna bestämmelse
skulle gälla vid kusterna av Norrbottens län och Kalmar län söder om Kråkelund
(inbegripet Öland) samt vid östra kusten av Blekinge län. Kusten
är där ofta så långgrund att man ännu 100 m från stranden icke har nått
3-metersdjupet. För samtliga nyssnämnda kuster synes bestämmelsen väl
motiverad och utskottet kan ej tillstyrka det i två motioner (I: 365 och
II: 442) framförda förslaget, att denna rätt icke skulle avse Blekinge läns
östra kust. Liknande förhållanden som vid de i lagförslaget uppräknade
kusterna torde råda även vid Skånes östra och södra kuster, och utskottet
vill därför förorda att — på sätt yrkats i motionen II: 441 och, för Skånes
östra kust, jämväl i motionen 1:362 — samma bestämmelse om utsträckningsrätt
skall gälla vid dem. I allmänhet torde visserligen därstädes utsträckningsrätt
kunna erhållas efter ansökan hos myndighet, men om utsträckningsrätten
blir oberoende av myndighets beslut, vinnes större trygghet
för de fiskande, och ersättningskostnader för statsverket undvikes. Vid
dessa långgrunda kuster torde det vattenområde, som den tillståndsfria utsträckningsrätten
skulle avse, i regel ingå i det i 1896 års lag bestämda enskilda
fiskevattnet, men det blir genom gränslagens regler allmänt vatten.
Den ersättningsskyldighet för staten mot de enskilda, som följer härav, blir
mindre eller bortfaller, om strandägarna får tillståndsfri utsträckningsrätt.
Av vad nyss sagts om huru långt enskilt vatten sträcker sig enligt gällande
lag följer också, att ett genomförande för Skånes östra och södra kuster
av den tillståndsfria utsträckningsrätten i stort sett knappast medför någon
utvidgning av den enskilda rätten i förhållande till gällande lag. Något
annat fiske, vare sig frifiske eller angränsande fast fiske, torde icke kunna
lida intrång genom en utvidgning av den tillståndsfria utsträckningsrätten
till att gälla även Skånes östra och södra kuster.

I fråga om Blekinge läns södra kust anförde utskottet däremot, att vid
denna kust, ej minst vid Listerlandet, en tillståndsfri utsträckningsrätt
mångenstädes torde skada annat fiske och medföra en opåkallad utflyttning
av den enskilda fiskerätten. Utskottet avstyrkte därför att, på sätt
föreslagits i motionen I: 362, sådan utsträckningsrätt infördes även vid Blekinge
läns södra kust.

Riksdagen biföll i denna del utskottets hemställan (skrivelse nr 380).

3 § fiskerättslagen har fått sin gällande lydelse enligt lag den 18 februari
1955 (nr 42). Ändringen innebär, att den rätt som enligt 3 § tillkom innehavare
av enskild fiskerätt att vid Blekinge läns östra kust (norr om
Torhamnsudde) utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap från det
enskilda vattnet ut i allmänt vatten, utsträckts att gälla även i vissa vatten
söder och sydväst om Torhamnsudde. Ändringen har tillkommit efter
framställning av Ostkustens ålfiskareförbund, förening u. p. a.

I anledning av framställningen upprättades inom jordbruksdepartementet
en promemoria med förslag till lagändring. I promemorian anfördes bl. a.:

K ung t. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Av förarbetena till 3 § fiskerättslagen synes framgå, alt den fria utsträckningsrätten
ansetts böra gälla på sådana kuststräckor, där stränderna i allmänhet
är så grunda att 3-meterskurvan ligger mer än 100 in från stranden.
Där så är fallet skulle eljest ålfiskare i regel få sin tidigare fiskerätt inskränkt
genom den nya gränslagen. Detta skulle i sin tur medföra ersättningsanspråk
mot kronan och sådana anspråk skulle troligen komma att
framställas även om fiskarena regelmässigt fick tillstånd att utnyttja den
tidigare sättningslinjen. EU tillståndslvång skulle nämligen medföra minskad
trygghet och därmed en värdeminskning för fisket.

Dessa motiv torde ge ett gott stöd åt förbundets framställning. Stränderna
på ostkusten av ifrågavarande öar är mycket långgrunda. Enligt vad som
upplysts vid sammanträde i Torhamn användes därför med stöd av de tidigare
bestämmelserna om gräns mot allmänt vatten sättningar som sträckte
sig upp till 600 m från stranden. Spörsmålet om fri utsträckningsrätt på ostsidan
av dessa öar torde ej särskilt ha uppmärksammats, då gränspunkten
efter lagrådsbehandlingen angavs vara Torhamnsudde. Såsom förbundet
framhållit är det därför tänkbart, att åtminstone fiskarena utgått från att
ostsidan av öarna skulle tillhöra Blekinge läns östra kust. Om en linje dragés
efter östra fastlandskusten vidare ut i havet torde den nämligen i stort
sett följa östra stranden av dessa öar. Öarna ingår visserligen i Blekinge
södra skärgård men detta torde ej spela någon roll för frågan om införande
av en särbestämmelse endast för fisket med fast redskap på öarnas ostkust.

Såsom föredragande statsråd anförde jag bland annat (prop. 1955: 16,
s. 19).

Såsom i promemorian anförts talar flera skäl för att den rätt för innehavare
av enskild fiskerätt att utan myndighets tillstånd sträcka fast redskap
ut i allmänt vatten, som gäller för Blekinge läns östra kust, även bör gälla
ostsidan av dessa öar. Stor försiktighet bör visserligen iakttagas vid genomförande
av ändringar i fiskerättslagen så att rubbning ej sker i de principer,
som ligger till grund för denna. En ändring, som innebär vidsträcktare
rätt för innehavare av enskild fiskerätt att fiska på allmänt vatten, kan
ofta innebära inskränkning i den rätt som enligt gällande bestämmelser tillkommer
annan fiskande. I förevarande fall torde emellertid utredningen
klart ge vid handen, att någon olägenhet för andra fiskande ej skulle uppkomma
om de enskilda fiskerättshavarna genom lagändring tillerkändes sådan
utsträckningsrätt som föreslagits i promemorian.

På hemställan av tredje lagutskottet (uti. 1955: 1) bilöll riksdagen propositionen
(skrivelse nr 61).

Fiske i enskilt vatten
Äldre rätt

Fiskerättshavarens ensamrätt till fiske med fast redskap i enskilt vatten
vid blekingekusten var enligt 1896 års lag icke inskränkt i vidare mån än
som följer av den tidigare omnämnda bestämmelsen i 12 § om fiske, som
utövades med stöd av särskild rättsgrund (skattläggning in. m.).

Kurigl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956
Gällande rätt

Fiske med fast redskap på enskilt vatten är enligt 5 § i 1950 års fiskerättslag
vid blekingekusten förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten
vare sig denna grundar sig på äganderätt till vattenområdet eller på särskild
rättsgrund (avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller »annan
särskild grund»), I 15 § gives emellertid en allmän regel att, om å viss ort
de fiskande oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske i enskilt vatten
vid havskust utöver vad nu i allmänhet är medgivet, skall vad sålunda tilllämpats
gälla, dock icke i fråga om sillfisket.

Det ma här anmärkas, att vid Skånes västra kust och vid kusten av Hallands
län samt Göteborgs och Bohus län fiske med såväl rörligt som fast
redskap i enskilt vatten enligt 13 § fiskerättslagen är fritt för varje svensk
medborgare (dock med visst undantag för ostronfisket).

Enligt 22 § andra stycket kan länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
erfordras för att förebygga att fiske med fast redskap, som utövas med stöd
av enskild fiskerätt, hindras eller skadas genom fiske, som må bedrivas utan
stöd av sådan rätt.

3. Särskilda bestämmelser om skattlagda fisken m. m.

Äldre rätt

Rörande de bestämmelser om skattlagda och därmed jämställda fisken,
som gällde före 1/1 1951 anförde fiskerättskommittén (SOU 1947: 47, s. 76):

I 12 § av 1896 års fiskelag föreskrives, att om genom urminnes hävd eller
genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt
sätt blivit annorlunda än förut i lagen sagts bestämt om någons rätt till
fiske, skall det vara gällande. Av intresse är i detta sammanhang framför allt
de särskilt för sig skattlagda fisken, med vilka äganderätt till grunden ej är
förenad men som är upptagna i jordeboken såsom för sig bestående fastigheter.
En motsvarighet till dem utgör kronans s. k. enskilda fisken, d. v. s.
av strandäganderätten oberoende fisken, vilka är upptagna i jordeboken såsom
särskilda lägenheter av krononatur. Dessa skall enligt 8 § fiskelagen
vara »såsom hittills kronan och hennes rättsinnehavare förbehållna». I regel
torde de rättigheter, om vilka här är fråga, ej avse vattenområdet utanför
trivattensgränsen. Där så undantagsvis kan vara fallet medför detta, att det
fria fisket i frivattnet ej får bedrivas så att den särskilda rättigheten därigenom
kränkes.

Gällande rätt

Den nya lagstiftningen innebär i princip, att ingen skillnad gjorts mellan
sådant fiske, som stöder sig på strandäganderätt, och sådant fiske, som stöder
sig på särskild rättsgrund. Motsvarighet till stadgandena i 12 § av 1896
års lag saknas sålunda i den nya lagen. Rörande motiven till den nya ståndpunkt
som intagits i denna fråga må nämnas följande.

Fiskerättskommittén uttalade (SOU 1947:47, s. 76), att det i klarhetens
intresse syntes önskvärt, att särskild rättighets förhållande till det fria fis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

ket i frivattnet reglerades efter samma grunder som gällde med avseende på
strandägarrättens begränsning. Fiskerättskommittén förordade alltså, alt
sådana särskilda rättigheter som här avses — vare sig de tillkommer enskild
person eller kronan — icke skulle äga giltighet i vatten, där strandägarrätten
ej gällde.

Kommittén ansåg emellertid (s. 283) att visst undantag borde göras till
förmån för rättighet, vilken gällde fiske med sådant kvarstående redskap
som avsågs i 6 § av förslaget till fiskelag, d. v. s. tillståndskrävande redskap.
Enligt andra stycket av sistnämnda paragraf skulle dylikt redskap, som var
utsatt i enskilt fiskevatten, utan tillståndsprövning få av fiskerättsägaren
sträckas vidare ut i det fria vattnet intill 200 m från den stranden följande
3-meterskurvan. Denna förmån skulle tillgodonjutas även av innehavare av
särskild fiskerättighet, förutsatt att rättigheten ej därigenom skulle få större
omfattning än den i och för sig hade.

Under remissbehandlingen gjordes erinringar mot förslaget av bl. a. kammarkollegiet
(prop. 1950:60, s. 116). Kollegiet ansåg, att det ej fanns tillräckliga
skäl för att sådana särskilda rättigheter till fiske, som nu gällde
även utanför området för vanlig strandäganderätt, skulle för framtiden
inskränkas till enskilt vatten. Med anledning av vad kommittén anfört därom
att detta var erforderligt i klarhetens intresse erinrade kollegiet, att rättigheterna
genom att de brukades blev kända av den personkrets, särskilt
yrkesfiskare, som hade intresse av saken. Dessutom uttalade kollegiet, att
en sådan motivering för övrigt ej syntes vara tillfyllest som grund för en
expropriation av enskild rätt samt att de nu ifrågavarande fiskena ofta var
värdefulla, varför avvecklingen skulle ställa sig dyrbar för statsverket.

Departementschefen anförde i lagrådsremissen (prop. nr 60, s. 116 ff):

Såsom jag redan förut berört är det för de yrkesfiskare som icke grundar
sitt fiske på strandäganderätt ett viktigt intresse att de omedelbart av lagen
kan utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats är tillåtet. Eljest kan
de lätt löpa fara att ofrivilligt göra sig skyldiga till intrång i enskild rätt.
Från denna synpunkt innebär förekomsten av särskilda ensamrätter med
större utsträckning än vanlig strandägarrätt en icke ringa olägenhet. Såsom
kommittén funnit framträder nackdelarna skarpast i fråga om fisket på
fritt vatten och annat frifiske efter strömming och skarpsill. Emellertid
kan det enligt min uppfattning knappast anföras några bärande skäl varför
innehavare av särskild rättighet till fiske över huvud skulle äga anspråk på
en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Med hänsyn härtill och
då av remissyttrandena framgår, att de skattlagda fiskenas nuvarande särställning
på sina håll lett till mindre önskvärda konsekvenser även i andra
avseenden än nyss nämnts, har jag ansett mig höra förorda, att fiskerättighet
av nu ifrågavarande slag icke i något fall skall kunna göras gällande mot
sådan rätt till fiske inom området som enligt annat stadgande i lagen må tillkomma
varje svensk medborgare. I den mån rättighetens innehavare på
grund därav lider förlust hör tydligen ersättning utgå till honom. Några
mera avsevärda kostnader för statsverket lär emellertid ej vara att befara.

i Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Jag vill i detta sammanhang erinra, att enligt 27 § i förslaget länsstyrelsen
skall kunna utfärda särskilda föreskrifter till skydd mot att fritt fiske bedrives
på sådant sätt att fiskerättsägares rätt till fiske med fast redskap
därigenom försvåras.

Lagrådet underströk (prop. s. 190) att bestämmelsen innebar, att ifrågavarande
fiskerätter i förhållande till frifisket icke skulle medföra bättre
ställning än den vanliga i jordäganderätten ingående fiskerätten. Vidare
föreslogs redaktionella omarbetningar.

Departementschefen ansåg (s. 226) det vara onödigt med uttryckliga bestämmelser
om, att vissa nu bestående särskilda rättigheter till fiske ej vidare
skulle få göras gällande i allmänt vatten. Detta framgick ändock tydligt
av den avfattning 1 § erhöll i departementsförslaget.

4. Ersättning för mistad fiskerätt

Äldre rått

I samband med att ändringar vidtagits i 1896 års fiskerättslag har vid
skilda tillfällen utfärdats bestämmelser om rätt till ersättning för mistad
eller inskränkt fiskerätt. 1 detta avseende hänvisas till lagen den 22 juni 1928
(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt samt till lagarna
SFS 1930: 198 och 1932: 240 om utsträckt tillämpning av nyssnämnda lag.

Gällande rätt

Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. in.
kan ersättning utgå av statsmedel:

1) till ägare av vattenområde för värdet av fiskerätt och annan förmån,
som han förlorar genom den nya gränsdragningen mot allmänt vatten, samt
för annan skada som därigenom tillskyndas ägaren;

2) till jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—
13 §§ eller 18 § fiskerättslagen annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten
må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren;

3) till den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på
annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan
till följd av att enligt den nya lagstiftningen enskild fiskerätt ej gäller
i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§ fiskerättslagen;

4) till den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse
åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl
som angivits under 1)—3).

Ersättningsanspråk skall, enligt lagändring den 30 december 1955 (nr
711), vid påföljd av talans förlust framställas hos fiskevärderingsnämnd
före den 1 januari 1958.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

III. Departementspromemorian

1. Innebörden av alt fiske skattlagts

I departementspromemorian lämnas till en början en översiktlig jämförelse
mellan äldre och gällande rätt av i huvudsak samma innehåll som den
under II här upptagna.

Därefter behandlas principerna för skattläggningen av fisken, skattläggningens
betydelse i skilda hänseenden samt förekomsten av skattlagda fisken
i Blekinge län. Uppgifterna härom är i huvudsak hämtade ur den utredning
rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, vilken inom kammarkollegiet
utförts av kammarrättsrådet A. W. Dufwa under åren 1911—
1924 och redovisats i SOU 1925: 19 och 20 (»Dufwas utredning»). Jag torde
i denna del i huvudsak få hänvisa till Dufwas utredning och promemorian.
Emellertid torde det vara lämpligt att här återgiva några uttalanden av mera
sammanfattande art. I promemorian avses med »hovrätten» hovrätten över
Skåne och Blekinge och med »häradsrätten» Listers häradsrätt.

Vid skattläggningarna, som i regel skedde vid jordrevningar i slutet av
1600-talet och vid senare jordrannsakningar, bestämdes stundom särskild
ränta för ett fiske. I andra fall inräknades fisket i räntan för det hemman,
vartill fisket hörde. Rörande skattläggningarnas betydelse ur
rättslig synpunkt återgives i promemorian följande uttalanden i
Dufwas utredning (SOU 1925: 19, s. 325 ff.)

Några särskilda regler för skattläggning av saltsjöfisken finns icke i skattläggningsmetoderna
eller eljest meddelade. Det finns endast helt allmänt,
såsom i 1670 års jordrevningsinstruktion för Skåne och Blekinge, 39 mom.,
föreskrivet, att fisken skall »skattläggas efter den taxa och pris, som här i
landet mellan bönderna är i bruk, lämpande taxan efter orternas sedvana
och gamla bruk». Detta tillämpades i nyssnämnda provinser, där det stora
flertalet fisken utgöres av ålfisken, i allmänhet så, att fiskets ränta beräknades
efter visst belopp för varje till fisket brukad ålhoinma eller ock efter
vad annat i orten befintligt fiske av ungefär lika godhet utgjorde i ränta.
---De särskilt för sig skattlagda fiskena är såsom för sig bestående fastigheter
upptagna i jordeboken, vart och ett såsom en enhet bland fiskerier.
Deras ägare eller innehavare har i regel uteslutande rätt till det slags fiske,
för vilket räntan åsatts. De å fiskena förrättade skattläggningarna har allteftersom
äganderätten till fiskena genom skatteköp från kronan övergått till
enskilda legat till grund för skatteköpen. Skattläggningarna har följaktligen
ur äganderättssynpunkt sin betydelse i och genom den ledning de ger i fråga
om bestämmande av fiskenas omfattning. I sådant hänseende innehåller
skattläggningsinstrumenten ofta, om ock långt ifrån alltid, värdefulla upplysningar,
sällan dock så fullständiga, att fiskets område, det s. k. sökningsområdet,
på grund därav låter sig exakt bestämmas. Svårigheterna härutinnan
torde företrädesvis ha kommit till synes i fråga om ålfisken, vilka till
största delen förekommer i Skåne (på södra och östra kusten, allenast ett
på västra) och Blekinge. Härvid är det särskilt frågan, huru långt ut åt
havet de skattlagda ålfiskenas rätt sträcker sig, som givit anledning till
tvister. Det torde nämligen ytterst sällan ha förekommit att denna fråga
beaktats vid skattläggningen.-----De särskilt skattlagda fiskenas rättsliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

ställning torde kunna i korthet anges på följande sätt, därvid för tydlighetens
skull uttalandet hänföres till visst slags fiske, exempelvis ett "ålfiske.
Ägaren av ett skattlagt ålfiske har uteslutande rätt till fiske efter åt inom
det vattenområde, över vilket ålfiskets rätt må anses sträcka sig. Ägaren av
det hemman, vid vars strand det skattlagda ålfisket finnes, är lagligen oförhindrad
att å sådana tider av året, då ålfångst ej ifrågakommer, idka allt
slags fiske vid hemmanets strand ävensom att å andra tider utöva sådant
fiske, som ej länder till men för fisket efter ål. Till stöd härför kan bland
annat åberopas den i 9 § av 1852 års fiskeristadga upptagna bestämmelsen,
att sådan inskränkning i strandägarrätten, som följer av ett fiskes särskilda
skattläggning, ej må göras större än tillgodonjutandet av den särskilda
fiskerättigheten kräver, en föreskrift som enligt motiven till 1896 års lag
om rätt till fiske endast av den anledning blivit i lagen utelämnad, att den
sålunda uttalade rättssatsen ansetts självklar.

Det torde böra påpekas att, där ett särskilt skattlagt fiske blivit jämlikt
kungl. brevet den 22 mars 1850 angående reglering av kronofiskena i riket,
under skattemannarätt försålt till hemmansinnehavare eller byalag, vid vars
strand det ligger, och därefter förenat med vederbörande hemman eller by
och ur jordeboken uteslutet emot det att därför belöpande ränta under särskild
titel tillagts hemmanets eller byns ränta, hemmansinnehavaren eller
byalaget givetvis har samma rätt till fisket som varje annan ägare av ett
särskilt skattlagt fiske av samma slag.

Dufwa uttalade vidare, att inom Blekinge län särskilt skattlagda saltsjöfisken
blott finns i Mjällby och Ysane socknar av Listers härad samt Torhamns
och Kristianopels socknar av Östra härad.

2. Olika slag av fisken in- kameral och rättslig synpunkt

Som jag tidigare nämnt har tredje lagutskottet uttalat, att vid utredningen
borde uppmärksammas frågan om fri utsträckningsrätt borde tillerkännas
även vissa andra av ålder bestående fisken med fast redskap än
de skattlagda. I enlighet härmed har i promemorian redovisats olika slag
av fisken ur kameral och rättslig synpunkt samt gjorts vissa anteckningar
om innebörden av uttrycket »av ålder» bestående fiske.

I sistnämnda fråga påpekas bl. a., att det i 1896 års lag använda uttrycket
»av ålder» i den nya fiskerättslagen utbytts mot »efter gammal
sed» samt att fiskerättskommittén uttalat, att »av ålder» i allmänhet ansetts
motsvara en kortare tid än »urminnes tid» men dock minst 50 år,
medan det nya uttrycket torde kunna avse »en generation» eller i runt tal
ett trettiotal år. Vidare framhålles, att departementschefen i prop. 1950:60
anfört, att frågan om hur länge en sedvänja minst måste ha bestått för att
den skulle tillmätas rättslig betydelse liksom hittills borde överlämnas till
rättstillämpningen. Han ansåg emellertid liksom kommittén, att fordringarna
i detta avseende utan olägenhet borde kunna sättas något lägre än enligt
tidigare praxis och tillstyrkte därför, att orden »av ålder» utbyttes mot
»efter gammal sed».

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Beträffande de olika slagen av fisken anföres i promemorian
inledningsvis följande.

Många av de fisken, som undersökningen avser, kan spåras tillbaka till
den danska tiden. I fråga om den närmare historiska utvecklingen torde här
i huvudsak kunna hänvisas till Dufwas framställning s. 44 ff i del 1 av
hans utredning (SOU 1925:19). Såsom denna framställning visar, ansågs
i Danmark under medeltiden såväl det danska sjöterritoriet som rätten till
fiske vid havsstranden tillkomma Konungen. Denna upptattning levde kvar
även långt in i nya tiden. Sålunda uttalades bland annat i en dansk förordning
från 1740 att Konungen äger »Forstranden». Danska kungen utnyttjade
rätten till fiske i viss utsträckning på det viset, att han mot avgift eller
som gåva överlät fiskerätten på enskilda personer. Avkastningen gick
i vissa fall direkt till Konungen och i andra fall till länsmannen. De kungl.
ålfiskena omnämndes i länsbrev redan i slutet av 1400-talet, men närmare
uppgifter om dem lämnas först i de äldsta danska jordeböckerna från 1580-talet. I dessa upptages fiskena som särskilda skatteenheter utan anknytning
till något bestämt hemman. Vid sidan av dessa fisken förekom även
en stor mängd fisken som brukats direkt av bönderna mot en avgäld som
ingick i räntan för hemmanet. Då Blekinge införlivades med Sverige 1658
upprättades den första svenska jordeboken som utgjorde ett utdrag av de
danska böckerna. Redan i denna jordebok omnämnes ett 10-tal av de ålfisken
som fortfarande brukas i Mjällby socken. Den första svenska jordrevningen
i Blekinge förrättades 1670, varefter en ny jordebok upprättades
1671. I fråga om 4 socknar, bland andra Mjällby och Ysane, gjordes en ny
jordrevning under åren 1685—1687. Därefter har flera jordeböcker förekommit
och den nu gällande härrör från 1871. Fisken, vilka vid skattläggningsförrättningar
antingen .upptagits som särskild fastighet och införts
i jordebok eller skattlagts gemensamt med visst hemman, benämnes i allmänhet
skattlagda fisken. För jordeboksfiskena användes ofta benämningen
»särskilt skattlagt fiske».

I fråga om skilda slags fisken vid Blekinge läns södra
kust anföres inledningsvis i promemorian att förutom de skattlagda tinnes
ett flertal av ålder bestående fisken av olika kameral och rättslig natur,
bland annat fisken vars rätt grundas på rätten till stranden. Den nu företagna
undersökningen hade -omfattat cirka 170 ålfisken vid södra kusten
av Blekinge. Det hade vid undersökningen visat sig att man för den fråga
som här är aktuell, torde kunna bortse från sådana fisken som låg på andra
delar av kusten än i Mjällby och Ysane socknar. Av dessa fisken syntes
nämligen endast de som låg vid öarna söder om Torhamn ha gått miste
rätt genom den nya lagstiftningen och frågan härom hade redan lösts genom
den förut omnämnda lagändringen, vilken trätt i kraft den 1 april
1955.

Skattlagda ålfisken

Bland de skattlagda ålfiskena kunde man skilja på olika typer. Vissa fisken
utgjorde självständiga fastigheter, som skattlagts för sig och upptagits
i jordeboken. Dessa fisken hade ursprungligen varit kronofastiglieter, som
eller skatteköp omförts till skal te. I jordeboken fanns emellertid fortfarande
kvar några fisken under rubrikerna krom) under allmän disposition el -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

ler frälse. Vid sidan av dessa jordeboksfisken förekom i stor omfattning
fisken, för vilka avgäld i en eller annan form hade beräknats vid faststäliande
av räntan för det hemman, som de vid skattläggningen tillhört. Av de
skattlagda fiskena hade en del sedermera avsöndrats eller vid avstyckningsförrättningar
tillagts avstyckade områden. Förutom de skattlagda fiskena
lanns t isken, som uppkommit genom överenskommelser, som sedan i regel
fastställts genom domar eller vid lantmäteriförrättningar. Vidare fanns
många av ålder bestående strandrättsfisken och slutligen fisken, vilka helt
låg på allmänt vatten och utövades med stöd av tidsbegränsade tillstånd,
som lämnats av administrativ myndighet. Vissa av de skattlagda fiskena
och även av strandrättsfiskena hade genom sådana tillstånd fått sin rätt
utökad.

De skattlagda fiskena hade ofta antingen vid skattläggningen eller vid
senare jordrannsakan eller genom dom bestämts till sitt innehåll. Härvid
kunde fiskerätten ha begränsats med hänsyn till sättningsplats, sättningsriktning
och sättningslängd eller sökningsområde. Med sökningsområde
avsågs det vattenområde, i regel norr om fisket, inom vilket andra fiskredskap
icke fick utsättas med hänsyn till den skada, som det skattlagda fisket
härigenom förorsakades. Stundom hade för fisken gränserna bestämts
genom en nordlig och en sydlig linje. I fråga om fiskenas utsträckning i
längd hade ofta angivits, att ett visst antal hommor eller hommesätt fick
användas. Sedan man på blekingekusten övergått till att i stor utsträckning
använda ålbottengarn hade begränsningen till visst antal hommesätt ansetts
böra förvandlas till viss utsträckning i längd. Härvid hade 1 homma ansetts
motsvara 12 famnar (21,6 m).

Antalet i jordeboken för Mjällby och Ysane socknar upptagna ålfisken
var 28, varav 2 kronofisken, 1 frälsefiske och övriga skatteköpta fisken.

För att belysa skattläggningens innebörd och de problem, som uppkommer,
då man skall bedöma en skattlagd fiskerätts innehåll, har i promemorian
lämnats några exempel på särskilt skattlagda och i
jordeboken upptagna fisken. Ett av dessa, vilket avser fisket Rävören
(Hosaby 33‘) och synes vara av speciellt intresse, torde jag här få
nämna.

Till 1779 års jordrannsakning anmälde åborna på kronohemmanet Hosaby
nr 60 (nytt nr 33), att de upptagit ett ålfiske vid Hörviksören. De ansökte
därefter lios KB om att fisket skulle skattläggas. Härvid angavs, att
fisket bestod av 4—6 hommesätt. Genom utslag den 17 augusti 1786 anmodade
KB häradshövdingen i orten att verkställa skattläggningsförrättning
beträffande ifrågavarande ålfiske »af fyra till sex hummesätter». Skattläggningen
verkställdes den 20 september 1785. Därvid gjordes en ingående
undersökning på platsen. I skattläggningsprotokollet angavs noga en sten,
sättningslinje skulle börja, och denna stens belägenhet
sa\äl i förhållande till ett söder om platsen liggande fiske som i förhållande
till stranden. Vidare angavs, att fisket skulle sträcka sig »i rätt led,
emot södra ändan af Tärnö». Det antecknades vidare, att sex hommor på
försök utsatts samt att avstandet mellan de skattlagda fiskena i regel blott

Kungl. Maj ds proposition nr 127 år 1956

uppgick till 80—100 alnar medan avståndet mellan detta fiske och det söder
därom belägna utgjorde 280 alnar. Någon skada för det sodra fisket
skulle därför ej uppstå. I fråga om det nya fiskets langd och den skatt som
borde erläggas uttalade skattläggningsmännen »att om an samma ahiefiske
då stormfria år infalla skulle kunna utvidgas till nagot storre antahl hummesätt,
så kan thet dock vid skattens fastställande med säkerhet icke anses
till mera än fyra stycken hummors standiga bruk, hyarefter den årliga
afgiften kommer att lämpas till Sex sk. Species för hvarje humnia, som ar
lika med livad en del andra ålilfisken har i nejden utgöra; och blef tillfo j
häraf den skatt, som för hela berörde åhlfiske till Kongl. Maj .t och Krona
af sökandena och deras efterträdare i äganderätten ärligen kommer att erläggas,
tillsammans utsatt och föreslagen till Tjugufyra Skilhngar Species,
hvilket likväl Konungens Befallningshafvandes vidare beprofvande i ödmjukhet
underställes». „„„ „ . T „ ,

Skattläggningen fastställdes den 12 november 1785 av »Carlscrona Lnds
Contoir». Den 8 december 1786 gjordes i jordeboken anteckning om skatt ^ifenlO*

maj 1793 ansökte därefter ägaren av detta och ett par andra skattlagda
fisken om tillstånd att få skatteköpa dem. I avgivet yttrande den 7
februari 1794 uttalade kammarkollegiet, att fiskena enligt »inkomna, protvade
och fastställda skattläggningar» var ansedda och taxerade till vissa nelopp,
varav Hosaby nr 60 till 6 hommesätt och 24 skilhng ^I^ies ärlig ränta.
Genom beslut den 6 mars 1794 gav därefter Kungl. Maj :t tillstånd till skatteköpet.
I enlighet med kammarkollegiets yttrande bestämdes köpeskillingen
till 6 års sammanslagen ränta, varvid angavs, att Hosaby nr 60 var taxera
till 6 hommesätt och 24 skilling species årlig ränta.

Till detta exempel fogas i promemorian följande kommentar.

Dessa uttalanden vid skattläggningen och skatteköpet synes av brukarna
av fisket ha tolkats så att ingen inskränkning i fråga om sättningens langd
gjorts. Härvid har åberopats, att i skattläggningsinstrumentet angivits, att
flera än 4 hommesätt kunde få sättas under stormfria år varvid intet högsta
antal angivits. Kammarkollegiet och Kungl. Maj :t har emellertid vid skatteköpet
1794 tydligen ansett, att fiskerätten icke innefattade rätt att satta mer
än 6 hommesätt eller det högsta antal som angivits i ansökning om skattlagg Trots

att sättningsplatsen för fisket i detalj angivits vid skattläggningen
har detsamma under lång tid brukats med en utgångspunkt, som ligger flera
hundra meter norr om den fastställda. Denna nordliga sattmngslinje har
åtminstone för vissa år sanktionerats genom en skriftlig överenskommelse
mellan delägarna i fisket och delägarna i det närmast söder darom belagna
fisket. Överenskommelsen innebar, att fisket lör aren 1941 1943 skulle ha

samma sättningslinje »som begagnats före 1940». Den överenskomna linjen

har inlasts på kartor. . . mn? u

I en rättegång avgjord genom hovrättens dom den 26 januari 194a har antecknats,
att överenskommelsen innebar, att fisket fick sattas till en langd
av 205 famnar. Vidare uttalade hovrätten att det forhållandet, att fiske
satts i en nordligare sträckning än den vid skattläggningen angivna, icke var
till men för det söder därom belägna tisket Hosaby nr a.) (nytt nr 20). I aradsrätten
hade såsom i målet ostridigt antecknats att Rayoren var skattlagt
till 4 hommesätt d. v. s. till 48 famnars längd. Hovratten gjorde intet
direkt uttalande om skattläggningens innebord men yttrade att agarnaav
fisket Hosaby nr 59 måste anses ha lidit skada i den man a bottenga ni
Rävören utsatts till större längd än den som med hansyn till fisket Hosaby

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

nr 59 finge gälla för Rävören. Hovrätten fann utrett, att Rävören satts till
en„ nimania8d Jangd av mer än den överenskomna (205 famnar).

Rayoren brukas fortfarande i den nordliga sättningslinjen. Sedan utredning
forebragts om att hsket, därest det tidigare kunnat sättas till den gamla
gransen mot allmant vattenområde och alltså icke var begränsat till 4 eller 6
ommesatt blivU avkortat genom den nva lagstiftningen, har alltsedan
1951 särskilt tillstånd beviljats att i fisket sätta 170 meter på allmänt vat åuVS1

''a hanned har vant att ägarna av fisket tills vidare skulle få bibehållas
Md den ratt de ansett sig ha ägt före 1 januari 1951

Av denna redogörelse torde framgå, att frågan om den fiskerätt, som tillkommer
agaren av Ravören, icke är klar. Detta gäller såväl i fråga om sättningsplats
som sattningslangd (4 hommor, 6 hommor eller obegränsat). Det
ma emellertid anmarkas att i ett liknande fall (NJA 1929: not B 881) såväl
hovrätten som högsta domstolen, i motsats till häradsrätten, ansett att ingen
begransnmg skett. Vidare kan vid bedömandet av denna fiskerätts inne"

rantlToch“ ÄStt SOm hävd. do.mtolsavgö -

I fråga om fisken, som s k a 111 a g t s med hemmanen, anföres
i promemorian att vid skattläggningarna i stor utsträckning förekommit, att
i hemmanens ränta inräknats värdet av ålfisken. Stundom hade allmänt blott
utsagts, att i de »härligheter», som tillkom hemmanet, ingick ett ålfiske. En
ränta för hemmanet hade därefter fastställts. I andra fall hade angivits, hur
stor ränta som belöpte på fisket. Slutligen hade i vissa fall omnämnts, att
till hemmanet hörde ålfiske men att detta på grund av sin belägenhet eller
av andra skäl var så dåligt att det inte ansågs böra påverka räntans storlek.
Ofta hade, när det gäller fisken som skattlagts med hemmanen, utsagts
hur många hommesätt som sattes i fisket. I andra fall hade däremot ingen
begränsning i sättningsrätten nämnts. I sådana fall, då skattläggningen inneburit
en begränsning, satte emellertid brukare av fiskena ofta med stöd av

strandratt eller sedvana ändock redskap intill den gamla gränsen mot allmänt

vattenområde. Vid studium av t. ex. jordrevningsprotokollen för 1685_87

framgick, att de ålfisken, som ingick i hemmanens räntor, i stor utsträckning
ansetts vara odugliga eller »till ringa nytta». Sedan ålbottengarn börjat
komma till användning hade emellertid flera sådana fisken visat sig vara
mycket givande. En hel del av de fisken, som omnämnts vid skattläggningarna,
brukades icke längre. Vid tiden för skattläggningarna kunde nämligen
ålfiskena sättas mycket tätare än nu. Redskapen bestod då av en eller flera
ål hommor, varför relativt kort sökningsområde erfordrades. Av uttalanden i
vissa rättegångar framgick, att sökningsområden på 100 in ansågs vara fullt
tillräckliga. (Jämför den tidigare omnämnda skattläggningen 1779 av Rävören,
varvid uttalades att avstånden mellan de skattlagda ålfiskena då i regel
var blott 80—100 alnar). Då numera ålbottengarn användes med en längd
av ofta 200—300 m erfordrades mycket större sökningsområden.

I promemorian omnämnes därefter fisken, vilka utgör i j o r dregistret
upptagna av-söndringar som blott innebär
eil.^^*S^era^'' Därom anföres att vid undersökningen framkommit,
att i ifrågavarande socknar fanns ett 20-tal avsöndringar, vilka enligt jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

registret bestod allenast av ett ålfiske (i två fall jämväl av »fiskeplats»). Avsöndringarna
utgjorde antingen strandrättsfisken eller fisken, som tidigare
skattlagts gemensamt med hemman. (Avsöndringarna hade fastställts under
tiden 1862—1909 och lagfarits.) Enligt senare rättsavgöranden kunde emellertid
till fastighet hörande rätt till fiske ej avsöndras utan att äganderätten
till grunden och vattnet överläts (NJA 1918: 599 och 1915: 571).

En annan typ av fisken är enligt promemorian servitutsf isken
och därmed jämförliga fisken, uppkomna vid lantmäteriförrättningar.
Därom anföres att i stor utsträckning förekommit,
att vid avstyckning av smärre markområden de nybildade fastigheterna
tilldelats den rätt till ett bestämt ålfiske eller till en andel i ålfiske,
som tillkommit stamfastigheten. Avstyckningarna hade i regel tillkommit
just för att vederbörande skulle kunna få en i jordregistret och senare i fastighetsbok
inskriven rätt att utöva ålfisket. Det avstyckade markområdet
hade härvid ofta endast fyllt en formell uppgift för att möjliggöra avstyckningen.
Vid sidan av dessa servitutsliknande rättigheter till fiske fanns åtminstone
ett rent servitutsfiske, som icke uppkommit i samband med lanfmäteriförrättning
utan grundats på en överenskommelse, vilken senare stadfästs
genom domstolsavgörande. Detta fiske är det som benämnes Stupenosa.
Av en dom meddelad av hovrätten den 23/11 1832 framgick, att fisket brukats
sedan åtminstone 1748, då en överenskommelse om fisket träffades.
Överenskommelsen innebar, att strandägaren medgav ägarna av fisket Hallakulla
rätt att utsätta ålhomma på en angiven plats vid Listershuvud. Rättigheten
belastade dels Hosaby bys oskiftade fiskevatten och dels det närbelägna
fisket Oderskärvet. Genom flera domstolsavgöranden hade denna fiskerätt
fastslagits, varvid angivits, att den dock var begränsad till ett liommesätt
(senast NJA 1952: 459). I NJA 1908:238 berördes bl. a. sökningsområdet
för Stupenosa. Det utsädes, att hela det vattenområde, som låg mellan
fisket och Hallakulla var erforderligt (c:a 40 famnar). I delta sammanhang
påpekas i promemorian, att rena fiskeservitut numera icke får bildas
vid lantmäteriförrättning. Därvid hänvisas bl. a. till rättsfallet NJA 1932:
693.

I fråga om strandrättsfisken, vilka ej avskilts eller
särskilt lagfarits, anföres i promemorian att, i den mån så kan
ske utan att skattlagda fisken därigenom kränkes, på grund av strandrätt
brukas en del ålfisken. Vissa av dessa hade satts på samma plats sedan lång
tid tillhaka och hade genom lantmäteriförrättningar eller domsavgöranden
fått en ställning, som syntes i viss mån vara starkare än vanliga strandrättsfiskens.

Av de i promemorian nämnda exemplen på sådana fisken må nämnas följande,
vilka avser fiskena Tretton Stenur och Jeppör.

I ett utslag av häradsrätten 6/5 1839 antecknades bl. a., alt till Mjällhy nr 8
hörde ett fiske, som utgick från Kringfluten öhr väster ut mot tretton stenar.
På eu av lantmätare år 1894 upprättad karta har utmärkts ålhommor från
västspetsen av »Kringfluten öhr» i nordvästlig riktning mot »13 stenar».
Sträckningen var cirka 150 meter. »Kringfluten öhr» är eu liten ö omedel -

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

bart utanför Kållenabben under Mjällby 87. I ett rättsfall NJA 1898: not
A 180 fastställdes, att fiskerätt medelst horamors utsättande för ålfångst från
»kringfluten ör» väster ut mot »de 13 stenarne» eller eljest, så vitt i saken
företedda kartor och ritningar utmärkte, från stranden sydväst därom eller å
därtill hörande landgrund icke tillkom delägare i Mjällby bys samfällda
fisken. Genom detta utslag torde ägarna av Mjällby nr 8 alltså ha tillförsäkrats
ensamrätt till fiske med visst sökningsområde trots att byns fiskevatten
eljest var oskiftade och stöd för ensamrätt ej erhållits genom skattläggning.
Häradsrättens utslag 6/5 1839 åberopades. Vidare antecknades i motiven att
blott ett fiske kunde nyttjas på denna plats. Vid avstyckning den 8/11 1947
av ett område om 1 500 in2 från hemmansdelen Mjällby 83 antecknades, att
med det avstyckade området (Mjällby 817) skulle följa stamfastighetens hela
andel (1/2) i det Mjällby nr 8 tillkommande fiske, som avsågs i nyssnämnda
dom. Återstående hälft av fisket tillhör den andra delen av hemmanet Miällby
nr 8.

Vid undersökningen har upplysts, att vid sydspetsen av Jeppör åtminstone
sedan 1938 brukats ett strandrättsfiske till cirka 300 m längd. Enligt uppgift
är Jeppör en ö av blott 95 in längd, varför enskild fiskerätt enligt 300-metersregeln numera ej torde föreligga vid öns stränder, ön är belägen cirka
200 in från ön Norjegryt, vilken är avsevärt större. Med en sättningslinje av
300 m skulle yttre punkten av fisket vara belägen cirka 450 m från Norjegryt.
Enligt sjökort går i sättningslinjen 3-meterskurvan knappt 100 m från
fiskets utgångspunkt vid Jeppör. Fisket torde därför numera till stor del
vara beläget på allmänt vatten, medan det före 1951 har ansetts vara beläget
helt på enskilt vatten. I

I förevarande avsnitt nämnes slutligen typen tillståndsfisken.
Härom har i promemorian bl. a. antecknats, att administrativ myndighet
med stöd av 1 och 2 §§ fiskerättslagen i ett flertal fall hade lämnat tillstånd
till fiske med ålbottengarn på allmänt vatten. Sedan 1951 hade i avbidan på
resultatet av förevarande utredning tillstånd regelmässigt lämnats i sådana
fall, då man ansett möjligt att fiskena avkortats på grund av de nya gränsbextämmelserna.
Principen vid tillståndsgivningen hade därvid varit, att fiskerättsägarna
tills vidare skulle få bibehållas den rätt de ägt före år 1951.
Därjämte hade i några fall tillstånd lämnats till fiske på sådana platser,
som redan enligt den tidigare lagstiftningen helt varit belägna på allmänt
vatten. Slutligen hade tillstånd i vissa fall lämnats till utsträckning av redskap
från enskilt till allmänt vatten oberoende av om fisket avkortats eller
icke genom den nya lagstiftningen. Som exempel på ett sedan gammalt nyttjat
strandrättsfiske, som skulle ha helt eller till största delen upphört genom
den nya lagstiftningen, om särskilt tillstånd ej givits, må nämnas följande.

Enligt uppgift av ägarna till hemmanet Mjällby nr 8 har sedan minst 90 år
tillbaka till detta hemman brukats ett strandrättsfiske cirka 485 meter norr
om ön Långören. Fisket har haft sin sättningsplats strax utanför 3-meterskurvan
och en längd i ostvästlig riktning av cirka 350 m. Enligt den före 1951
ga 11 an de lagstiftningen kunde fisket i nu angiven utsträckning sättas utan
särskilt tillstånd. Efter 1951 torde fisket däremot helt ligga på allmänt vatten.
Innehavarna av fisket har emellertid för åren 1951—1955 erhållit tillstånd
att i tidigare utsträckning bruka fisket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

3. Olika fiskerättigheters omfattning

I promemorian behandlas därefter frågan om innehållet i olika rättigheter
till ålfiske. Den ståndpunkt praxis intager belyses genom referat av ett flertal
rättsfall. Då denna fråga har betydelse främst för bestämmandet i detalj
av den rätt, som före den 1 januari 1951 tillkom innehavare av skilda
ålfisken, torde det icke vara erforderligt att för bedömandet av den principfråga,
som min anmälan nu avser, ge annat än en kort redogörelse för promemorian
i denna del.

I promemorian anföres i detta avsnitt till en början, att de fisken, som
grundades på strandrätt eller upplåtelse av fiskerätt från strandrättsägare,
i princip fick sättas ut till gränsen mot allmänt vattenområde och var som
helst inom det fiskevatten, som brukaren hade rätt att nyttja. I Mjällby och
Ysane kommuner, särskilt vid Listerlandet, kunde emellertid strandrättsfisken
i blott ringa utsträckning användas. Detta berodde på den mångfald
av skattlagda fisken som här var belägna. Enligt gammal hävd och rättspraxis
fick strandrättsfisken ej sättas så att de skadade skattlagda fisken.
Till varje skattlagt fiske hade ansetts höra ett visst sökningsområde, i regel
beläget norr om fisket, vilket borde hållas fritt från sådana redskap, som
kunde hindra ålen från att komma fram till det skattlagda fisket. Begränsning
i den allmänt gällande fiskerätten hade skett bl. a. genom skattläggningar,
domar eller föreningar, som träffats i samband med lantmäteriförrättningar
eller rättegångar. Sådana begränsningar kunde avse sättningsplats,
sättningsriktning, sättningslängd och sökningsområde.
I några fall hade även i dom utsagts att fiske fick ske
endast med hommor (alltså ej med bottengarn).

I fortsättningen har olika frågor närmare belysts. Några av dessa torde
jag här få nämna.

Som jag tidigare upplyst har i kungl. brev 27/5 1898 och 14/1 1927 varje
svensk undersåte tillerkänts rätt att idka ålfiske med ålhommor med högst
1,5 m höjd i allmänt vatten utanför Blekinge läns kust, »skattlagda
ålfiskens rätt dock oförkränkt». Innebörden av det citerade
uttrycket har bedömts i ett rättsfall NJA 1929: 667, vilket även ger viss belvsning
av frågan om när »men» kan anses uppkomma för annat fiske. Domstolarna
uttalade, att uttrycket icke kunde givas den tolkningen, att därmed
allenast avsågs att bereda sådana skattlagda ålfisken, som var belägna utanför
strandrättsområdet, skydd mot att garn utsattes i ålfiskenas sättningslinje
eller så att garnen helt avstängde ålens gång till ålfiskena. Uttrycket
borde i stället givas den tolkningen, att därmed avsågs att förbjuda de fall,
då genom utsättande av fast fiskredskap de skattlagda ålfiskena, oavsett
om de låg inom eller utanför strandrättsområdet, led en påtaglig skada.

Vidare ges exempel på att i skattläggningsinstrument och domar fiskens
omfattning fixerats i skilda hänseenden. I vissa fall hade sålunda fiskets
utgångspunkt angivits vara en beskriven sten, stenbrvgga eller båtplats. Sätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

ningsriktningen hade stundom angivits t. ex. mot en viss udde. De flesta
processerna hade gällt sättningslängd och sökningsområde. I vissa rältsavgöranden
hade fastställts, att sättning ej fick ske till större längd än som
angivits vid skattläggning, t. ex. 8 hommesätt (varje hommesätt 21,6 in).
I andra tall hade domstol bestämt en viss sättningslängd, stundom i strid
med vad som antecknats vid skattläggning. Sökningsområdet hade i ett par
fall begränsats genom cn nordlig och en sydlig linje, och i andra fall genom
att en viss bredd i famnar eller meter bestämts. Av vissa refererade rättsfall
framgår, att ett sökningsområde av 100 famnar ansågs vara tillräckligt
innan bottengarn började användas, men att därefter betydligt större område
erfordrades. Vidare nämnes, att enligt rättsfall fisken, för vilka någon
begränsning ej angivits vid skattläggning eller i domar, fick nyttjas intill
gränsen för det enskilda vattenområdet men ej längre.

4. Uttalanden av fiskare in. fl.

I promemorian redovisas den inställning fiskare och andra intresserade
haft till den fråga, som utredningen avsett. Härom anföres i promemorian
till en början att såväl vid den besiktning av ålfiskena, som företogs den
12—15 september 1955, som vid det sammanträde den 16 september varmed
den lokala undersökningen avslutades, från fiskarenas sida allmänt uttalats
det önskemålet, att de sedan gammalt nyttjade fasta ålfiskena vid Blekinge
läns södra kust skulle få brukas i samma utsträckning som före den 1 januari
1951. Därest i fiskena redskap satts på annan plats eller till större
längd än den som följde av den rättsliga eller sedvanemässiga grunden för
fiskerätten, borde emellertid jämkning ske.

I promemorian lämnas därefter följande sammanfattning av vad
som förekom på sammanträdet den 16 september.

Som framgår av protokollet för sammanträdet den 16 september och den
därvid utlämnade förhandlingsordningen diskuterades olika alternativ, som
nämnts under tidigare riksdagsbehandlingar av den aktuella frågan. Dessa
alternativ var:

1. Undantagsbestämmelsen i 3 § fiskerättslagen göres tillämplig även vid
Blekinge låns södra kust. Detta alternativ, som framförts i motioner till såväl
1951 års som 1952 års riksdag, innebär att fri utsträckningsrätt skulle
införas för alla slag av fisken.

2. Ägarna av de skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör
bibehålies vid sina gamla rättigheter.

3. Fri utsträckningsrätt enligt 3 § fiskerättslagen införes, men blott för
skattlagda fisken.

Riksdagen har, då förevarande utredning begärdes, närmast förordat detta
alternativ.

4. Fri utsträckningsrätt för skattlagda och vissa andra av ålder bestämda
fisken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956 29

Tredje lagutskottet har i sitt utlåtande 1952:31 antytt en lösning enligt
detta alternativ.

5. Fiskevärderingsnämnderna bemyndigas avgöra om innehavare av fiske
med fast redskap, i stället för ersättning, skall få utsträckningsrätt.

Detta alternativ har förordats av lantbruksstyrelsen i ett yttrande över
fiskerättskommitténs förslag.

Vid sammanträdet den 16 september 1955 rådde enighet om att man i stort
sett borde bibehålla fiskena så som de nu — delvis med stöd av särskilda
tillstånd — utövades. Några deltagare uttalade utan invändning från andras
sida, att man nu efter många processer kommit till ett visst jämviktsläge
mellan fiskena, som man borde sträva efter att bibehålla. Fiskarena ville
ha kvar sina fisken enligt samma rätt som de hade före 1951 och var inte
alls betjänta av att få några pengar i stället.

I fråga om de olika alternativen fanns vid sammanträdet till en början
förespråkare för alla de under 1—4 angivna. Alternativet 5 berördes av en
deltagare. Denne ansåg, att det inte var lämpligt, att tillståndsgivning lämnades
i händerna på sådana tillfälliga organ som fiskevärderingsnämnderna.
Däremot skulle man kunna tänka sig, att dessa bereddes möjlighet att i samband
med värderingsförfarandet föreslå länsstyrelserna, att ett för lång tid
gällande tillstånd meddelades. Sedan länsstyrelsens beslut därom erhållits,
var det tänkbart att med hänsyn till det för framtiden gällande tillståndet
ersättningen nedsattes, eventuellt ända ner till noll.

Efter diskussion om de olika alternativen framlade häradshövdingen Torsten
Myr land ett förslag av följande innebörd. Riksdagen borde lämna Kungl.
Maj :t bemyndigande att för all framtid medge tillstånd för såväl skattlagda
som andra av ålder bestående fisken, vilka man fann ha gått miste om rätt
genom den nya lagstiftningen. De skulle alltså fortfarande få bedrivas i den
utsträckning de hade före 1951, men man skulle givetvis icke sanktionera
någon sättning, som i verkligheten nyttjats tidigare men utan rätt därtill.
1 ett kungabeslut borde därefter alla dessa fisken angivas och beskrivas
både till registerfastighet, sättningsplats och längd. Till grund för en sådan
beskrivning borde ligga lantnräteriförrättning, och därvid borde man bygga
vidare på den utredning som nu gjorts. Därigenom skulle man slippa lagändring
och man skulle kunna tänka sig att man, innan detta beslut fattades,
utfärdade kungörelse eller meddelande, att de som ansåg att de hade
fisken som berördes skulle giva sig tillkänna inom två år vid äventyr att
det sedan icke gick att få någon ändring till stånd.

Flera fiskare instämde i detta förslag. En av dem uttalade, att eu lösning
i enlighet därmed säkerligen vore den enda tänkbara. Någon annan lösning,
såsom fri utsträckningsrätt för alla fisken, skulle medföra kaos på grund
av kustens beskaffenhet och därför att det låg så många fisken intill varandra.

Ombudsmannen Bertil Lilja i Svenska sydkustfiskarnas centralförbund
instämde i sak i Myrlands förslag och uttalade, att om tillstånden på

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

sätt däri angivits skulle kunna gälla alla fisken och inte blott vissa så
skulle ålfiskarena bli nöjda.

Riksdagsmannen Elof Hällgren i Hällevik, som motionerat om en lösning
enligt alternativ 2, yttrade bland annat följande.

Såväl han som befolkningen vid Listerlandet hade fått den uppfattningen,
att den nya lagen inte skulle medföra någon inskränkning för de skattlagda
fiskena. Man trodde att de låg inom den nya gränsen. Då han skrev sin motion
trodde han, att det endast var de tre däri angivna fiskena som berördes.
I första hand borde man få fram en lagbestämmelse med den innebörden,
att tisken som grundade sig på urminnes hävd eller dom eller skattläggning
eller eljest av ålder var bestående skulle få bibehållas vid den sättningslängd
som de hade före 1951. Han ansåg, att Myrlands förslag till lösning
var lämpligt, men framhöll att även detta förslag torde medföra lagändring.
Vid bedömningen av frågan om ansökan om tillstånd till fiske på
allmänt vatten borde bifallas, torde enligt gällande lag stort avseende få
lästas vid om fisket skulle komma att medföra avsevärt men för annan fiskande.
Frågan om sådant men uppstår lär enligt uppgift från jurister därvid
få bedömas med hänsyn till den fiskerätt de fiskande har enligt den nya
lagstiftningen. Myrlands förslag innebär, att Kungl. Maj:t skulle få meddela
tillstånd för alltid blott tillståndet icke medförde större rätt än den fiskande
hade före 1951 och detta även i sådana fall då vid bedömning med ledning
av den rätt fiskena har enligt nya lagen tillståndet skulle medföra avsevärt
men för bakomliggande fiske. Med hänsyn härtill vore det nog lämpligt att
en lagändring föreslogs. r

På förslag av en fiskare företogs därefter omröstning, varvid framgick,
att samtliga närvarande fiskare och fiskerättsägare önskade en lösning i enlighet
med de riktlinjer som angivits i Myrlands förslag.

Vid sammanträdet antecknade sig som närvarande — förutom fiskeriintendenten
Sven Sahlin, lantmätaren David Åberg, fiskeriassistenten Einar

Norin, Myrland, Hällgren och riksdagsmannen Eric Karlsson i Olofström _

30 fiskare eller fiskerättsägare. Huruvida samtliga dessa var närvarande vid
omröstningen kontrollerades dock icke.

Vid sammanträdet ingavs bl. a. en skrivelse av 12 ålfiskare i Hörviken,
med Olander Olsson som första namn, vari framställdes det önskemålet, att
endast skattlagda fisken skulle få behålla sin gamla rätt. Då av undertecknarna
åtminstone Olander Olsson var närvarande vid omröstningen utan
att anmäla avvikande mening, syntes det antagligt, att undertecknarna i likhet
med flera andra som vid början av sammanträdet förordade andra lösningar
än den slutligt tillstyrkta, frånträtt den tidigare uppfattningen. Emellertid
har senare till jordbruksdepartementet den 4 respektive den 18 oktober
1955 inkommit två skrivelser, vari sammanlagt 14 personer i Nogersund
och Hörviken förklarat att de instämde i den skrivelse, som Olander
Olsson in. fl. den 16 september 1955 ingivit. Av dessa personer var 4 antecknade
som närvarande vid sammanträdet.

Skrivelsen, som återgives i promemorian, innehåller bl. a. följande.

n^k/Ltr.etti0 å,r har nu förflutit sedan bottengarnen övertog hommans
roll i alfiskena. Efter de erfarenheter, som denna tidrymd givit oss, har det
visat sig att bottengarnet fullständigt utklassat horaman i effektivitet. Öpp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

ningarna till havsvikarna har krympt samman med tusentals meter utan att
någon myndighet tagit den minsta hänsyn härtill vid beviljandet av utsträckningar
på det allmänna vattenområdet. Då har vid skatteläggningar på 1700-talet hänsyn tagits till den bakomvarandes rätt i långt större omfattning
trots att det då endast gällde — i de flesta fall — en eller annan hommas
utsättande. Liknande tillvägagångssätt är i dag därför ett oeftergivligt villkor
även för allt utsättande av fast redskap på det allmänna vattnet. De
skattlagda rättigheter, som genom den nya lagstiftningen kommit pa allmant
vatten, anses därför ha tillkommit efter så betryggande undersökningar att
de icke kan ifrågasättas. Den skattlagda rätten — men endast den skattlagda
— bör därför få bibehållas och allt vidare utsättande måste — pa det allmänna
likaväl som på det enskilda vattnet —- bli föremål för opartisk prövning
vid domstol från fall till fall. All utsträckning av från landgrunden utgående
fisken får icke tillåtas i allmänt vatten med mindre an att en lucka
på minst 250 m lämnas från gränsen mot allmänt vatten.

5. Sammanfattning och förslag

Promemorian avslutas med ett avsnitt, vari lämnas en sammanfattning av
utredningsresultatet och ett förslag till lösning.

Till en början göres därvid en rättslig översikt, varvid anföres följande.

Fiske med fast redskap i enskilt vatten är på Blekinge läns södra kust
förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten, vare sig denne är jordägare
eller stöder sin rätt på avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning
eller på annan särskild grund. Denna bestämmelse beröres ej av utredningen.
Utredningen avser i stället frågan om vissa jämkningar i enskild fiskerättshavares
rätt att fiska i allmänt vatten. Enligt såväl den äldre lagstiftningen
som den, vilken gäller från och med 1 januari 1951, får i princip fiske med
fast redskap endast efter särskilt tillstånd bedrivas på allmänt vatten. I
fråga om Blekinge läns kust har Kungl. Maj :t emellertid genom brev den
27 maj 1898 och den 14 januari 1927 givit generellt tillstånd för varje svensk
undersåte att på allmänt vatten idka ålfiske med ålhommor, som är högst
1,5 m höga, under förutsättning att skattlagda ålfiskens rätt ej kränkes.
Detta tillstånd har numera ganska liten betydelse, enär ålfisket huvudsakligen
bedrives med ålbottengarn, vilka ger ett långt större utbyte än ett antal
ålhommor till samma längd.

Genom den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt vattenområde har
den enskilde fiskerättshavarens rätt i vissa fall utvidgats och i andra inskränkts.
Gränsen för det enskilda fiskevattnet kan nämligen ha flyttats,
ibland ut från och ibland in mot stranden. Inskränkning i det enskilda fiskevattnet
har främst skett i sådana fall, då stranden är långgrund intill ett
djup av cirka 2 in, varefter djupet relativt snabbt ökar. Den gamla gränsen
180 m från stadigt djup av 2 in (c:a 2,25 in vid medelvattenstånd) ligger då
i regel mer än 300 in från strandlinjen och tillika utanför 3-meterskurvan.
Inskränkning har vidare bl. a. skett på grund av att 180-metersgränsen räk -

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 dr 1956

nats från stranden av holmar även om dessa haft en mindre längd än 100 in,
medan sådana holmar enligt nya lagstiftningen icke medför att vattnet runt
dem blir enskilt. Till belysande härav må nämnas, att vid undersökningen
bl. a. påträffats ett bottengarnsfiske, som under en följd av år med stöd av
strandrätt nyttjats med utgångspunkt från en holme. Denna holme är emellertid
blott 95 in lång och belägen så långt från stranden, att vattnet runt
holmen numera nästan helt är allmänt. Jordägarens enskilda fiskerätt vid
platsen har därför praktiskt taget upphört. Vid undersökningen har det visat
sig att av cirka 170 fasta ålfisken ett 20-tal kan ha inskränkts på grund
av ändringar i gränslagstiftningen. Att så skett torde kunna med säkerhet
sägas i ett 10-tal av dessa fall.

För att i stort sett förhindra här avsedda inskränkningar i fiskerätten
föreslog fiskerättskommittén en bestämmelse av innebörd, att från enskilt
fiskevatten fast redskap skulle av fiskerättsinnehavaren få sträckas vidare
ut på allmänt vatten intill 200 in från 3-meterskurvan. Fiskerättskommittén
uttalade, att denna bestämmelse i de allra flesta fall torde medföra tillräcklig
kompensation för de ogynnsamma verkningar den nya gränslagstiftningen
skulle medföra för vissa fisken. Denna regel om fri utsträckningsrätt inskränktes
emellertid i den antagna lagen till att avse blott vissa kuststräckor,
bl. a. Blekinge läns östra kust. Vidare må påpekas att, enligt uttryckligt
stadgande, regeln icke får leda till att den som stöder sin fiskerätt på avtal,
urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild rättsgrund får denna
sin rätt vidgad. Regeln blir ej heller tillämplig på sådana fisken, som tidigare
legat på enskilt vatten, men nu helt kommit på allmänt vatten. I sådana
fall finns ingen utgångspunkt på enskilt vatten, från vilken utsträckning
kan ske.

Bestämmelsen om fri utsträckningsrätt gäller ej för södra blekingekusten.
Den som, med annat än ålhommor av högst 1,5 in höjd, vill fiska med fast
redskap på allmänt vatten måste därför ha särskilt tillstånd. Sådant tillstånd
kan meddelas generellt för visst vattenområde av fiskeristyrelsen och för
viss person av länsstyrelsen. Däremot torde enligt gällande bestämmelser tillstånd
ej kunna anknytas till visst fiske t. ex. innebära rätt att i ett fiske,
som bestämts i fråga om sättningsplats, sättningsriktning m. in. tills vidare
eller för all framtid utsätta redskap till viss längd i allmänt vatten.

Den allmänna regeln om tillståndsgivningen innehålles i 1 § fiskerättslagen.
Däri sägs intet om den prövning som bör ske innan tillståndsfrågan
avgöres. I 2 § finns däremot en bestämmelse om att tillstånd till utsträckning
av fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten ej må
förvägras innehavare av enskild fiskerätt, såvitt utsträckningen prövas kunna
ske utan men för annan fiskande. Vidare innehåller 22 § bestämmelse om
att länsstyrelse kan meddela de föreskrifter, vilka erfordras för att förebygga
att sådant fiske med fast redskap som utövas med stöd av enskild fiskerätt
hindras eller skadas genom fiske som må bedrivas utan stöd av sådan rätt.
Av dessa stadganden i 2 och 22 §§ torde indirekt framgå, att tillstånd till
fiske på allmänt vatten i varje fall ej bör lämnas om detta medför avsevärt

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

men för annat fiske. Uppkommer intet men är myndigheten i 2 § :s fall skyldig
att lämna tillstånd. Denna bestämmelse innebär givetvis icke att i andra
fall tillstånd skall vägras. Såväl enligt 1 § som 2 § torde tillstånd kunna
lämnas även i fall då visst men uppkommer, blott utövandet av tillståndet
ej är till påtaglig skada för annan fiskande. (Jfr högsta domstolens tolkning
av uttrycket »skattlagda ålfiskens rätt dock oförkränkt», s. 23.)

Vid bedömandet av om men för annat fiske uppstår torde man få utgå
från de bestämmelser som nu gäller. Om ett fiske genom den nya lagstiftningen
inskränkts, är detta ofta till stor nytta för ett bakomliggande fiske
som då kan få större fångster. Därest innehavaren av förstnämnda fiske anhåller
om tillstånd att få nyttja samma sättningslängd som före den 1 januari
1951, d. v. s. att i viss utsträckning få sätta redskap på vatten som nu
är allmänt, torde vid tillståndsprövningen böra såsom men beaktas att det
andra fisket därigenom går miste den förmån det erhållit enligt den nya
lagstiftningen. Om det första fisket till den längd det haft före 1 januari
1951, sedan gammalt utövats på platsen, kan det te sig stötande om tillståndet
förvägras under motiv, att men uppstår för det andra fisket som dock
icke får sämre rätt än det haft före 1 januari 1951.

Därefter lämnas följande sammanfattning av de framställningar,
som föranlett utredningen, samt uttalanden
av fiskare m. m.

De framställningar och beslut, som föranlett denna utredning torde, trots
olika formuleringar, alla gå ut på sådana åtgärder att skattlagda ålfisken
vid södra blekingekusten skall få bibehållas vid den rätt de haft före den
1 januari 1951 och detta oberoende av det men, som enligt vad nyss sagts åtminstone
formellt kan anses uppkomma för andra fisken. Tredje lagutskottet
har antytt, att med skattlagda fisken möjligen bör jämställas andra av
ålder bestående fisken. Vid den lokala undersökning, som i samband med
denna utredning företagits, har pratiskt taget alla hörda fiskare och innehavare
av enskild fiskerätt uttalat sig för att såväl skattlagda som andra
under relativt lång tid brukade fisken skall få bibehållas vid den rätt de
haft före den 1 januari 1951. Det har därvid framhållits, att man efter flera
processer och överenskommelser kommit till en fördelning av fiskeplatserna
och en längd på fiskredskapen som innebär ett jämviktsläge, vilket icke bör
rubbas. Så tätt som bottengarncn står utsatta särskilt på Listerlandet skulle
varje förändring medföra avsevärda följder för angränsande fisken och vara
en källa till nya tvistigheter. De fiskerättshavare, som genom lagstiftningen
fått sin rätt i nämnvärd grad inskränkt, har i regel sökt och erhållit särskilda
tillstånd så avpassade, att de därigenom beräknats ha blivit bibehållna
vid sin gamla rätt. Dessa tillstånd har, i vissa fall uttryckligen, motiverats
med att man i avbidan på resultatet av förevarande utredning ville
undvika förändringar.

Innan de resultat till vilka utredningen kan leda föreligger, kommer, enligt
upplysning av ordföranden i vederbörande fiskevärderingsnämnd, ej att be 3

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

handlas några ansökningar om ersättning för mistad rätt till ålfiske med fast
redskap vid Blekinge läns södra kust. Motivet härtill är dels att sådana ansökningar
torde återkallas om fiskena får bibehålla sin gamla rätt, dels att
förevarande utredning i stor utsträckning torde komma att ersätta de utredningar,
som eljest skulle erfordras i samband med ersättningsfrågornas behandling.

Som tidigare nämnts förordar fiskare och fiskerättsägare praktiskt taget
enhälligt att sådana åtgärder vidtages, att skattlagda och andra av ålder bestående
ålfisken vid ifrågavarande kuststräckor bibehålies vid sin gamla
rätt. I fråga om de skattlagda fiskena har såväl fiskeristyrelsen som länsstyrelsen
i yttranden till tredje lagutskottet uttalat samma mening. Åtgärder
i nu nämnt avseende torde, då det här blott gäller en mindre jämkning i fråga
om rätten till fiske på allmänt vatten, icke innebära något egentligt avsteg
från de principer vilka ligger till grund för 1950 års lagstiftning. Sådana åtgärder
torde därför böra företagas. Gillas denna uppfattning återstår att avgöra,
vilka fisken som bör omfattas av åtgärderna och hur frågan tekniskt
skall lösas. I dessa avseenden har under såväl riksdagsbehandlingen som utredningen
framkommit flera förslag.

Därefter behandlas frågan om åtgärderna bör avse endast
skattlagda fisken. Denna fråga besvaras nekande. Till stöd härför
anföres följande.

Som av den föregående framställningen framgår har 1950 års lagstiftning
intagit den principiella ståndpunkten, att innehavare av särskild rättighet
till fiske icke bör ha en bättre ställning än fiskerättsägare i allmänhet. Även
den nu företagna undersökningen har visat, att den omständigheten i och för
sig att ett fiske skattlagts icke bör medföra någon särställning. Ofta har
det berott på en tillfällighet att ett fiske skattlagts och i vilken form detta
skett. Ett fiske, som vid tiden för jordrevningarna nyttjades av annan än ägaren
av det hemman vartill det hörde, blev ofta av denna anledning särskilt
skattlagt och infört i jordeboken. Däremot kunde ett kanske betydligt bättre
fiske, som vid den tidpunkten brukades av hemmanets ägare, blott bli omnämnt
som en »härlighet» vilken inverkade på den ränta som beräknades
för hemmanet. I andra fall förklarades, att till hemmanet visserligen hörde
ålfiske men att detta var av så ringa nytta att det ej inverkade på skattläggningen.
Flera sådana fisken, vilka väl knappast kan anses vara skattlagda
fastän de omnämnts vid jordrevning, har senare visat sig vara värdefulla då
bottengarn kommit till användning. I några fall har särskild skattläggning av
fiske skett under den uttryckliga motiveringen, att fisket var ett arvefiske,
som ej följde hemmanet, och därför borde särskilt skattläggas. Det sagda
torde visa att det är svårt att draga någon bestämd gräns mellan skattlagda
och andra fisken samt att skattläggningen ofta berott på en tillfällighet och
ej på att fisket ansågs vara särskilt värdefullt.

Rent kameralt intager visserligen de särskilt skattlagda och i jordeboken
upptagna fiskena eu viss särställning. Det är fast egendom, som särskilt lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

farits. Emellertid finnes flera icke skattlagda fisken, som kommit att intaga
en liknande ställning. Under tiden 1862—1909 har sålunda i Mjällby och Ysane
socknar fastställts ett 20-tal avsöndringar, vilka består allenast av ett ålfiske.
Dessa fisken, vilka antingen utgör rena strandrättsfisken eller fisken
som tidigare skattlagts gemensamt med hemman, har lagfarits och under
särskild beteckning senare införts i jordregistret. Även i dessa fall har alltså
ägaren lagfart på fisket som sådant och detta har betraktats som fast egendom.
(Enligt senare rättspraxis anses ett sådant fiske ej vara fast egendom,
se NJA 1915: 571 och 1918: 599.) Det må emellertid anmärkas, att man vid
jordregistrets uppläggande ej alltid torde ha haft möjlighet att av tillgängliga
handlingar bedöma den verkliga innebörden av de äldre upplåtelserna.
Vidare finnes i jordregistret införda ett flertal fastigheter, som tillkommit
genom avstyckning och består av ett obetydligt markområde, vartill lagts
stamfastighetens ålfiske eller andel i sådant ålfiske. Dessa avstyckningar har
huvudsakligen skett för fiskeriändamal och för att få fisket skilt från stamhemmanet.
Man skulle kunna tänka sig att i jordebok och jordregister upptagna
fisken sattes i särställning. Emellertid har det visat sig att ej heller en
sådan gränsdragning är lämplig. Det finns nämligen fisken, som, utan att
vara särskilt lagfarna, med stöd av strandrätt eller hävd brukats på en bestämd
plats sedan lång tid tillbaka, ofta pa oskiftat vatten. I vissa fall har
ensamrätten till fiske där sanktionerats genom lantmäteriförrättningar eller
domstolsavgöranden. Ofta har därvid i detalj fastslagits även den utsträckning
i vilken fisket får nyttjas. Emellertid har i många fall fiskena nyttjats
allenast med stöd av strandrätt. Slutsatsen av denna undersökning torde bli
att även fisken, vilka med stöd av strandrätt enligt gammal sed brukats på
viss plats med en utsträckning, som enligt nya lagstiftningen går in på allmänt
vatten, bör få bibehålla sin gamla rätt. Åtgärderna synes därför, såsom
tredje lagutskottet antytt i sitt utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag, böra
avse såväl skattlagda som andra av ålder — eller för att använda den nya
fiskerättslagens terminologi »efter gammal sed» — bestående fisken med
fast redskap.

Därefter diskuteras hur frågan tekniskt hör lösas. Därom anföres
följande.

I fråga om åtgärdernas utformning har tredje lagutskottet närmast tänkt
sig eu fri utsträckningsrätt i den omfattning som för vissa kuststräckor angivits
i 3 § fiskerättslagen, men begränsad till skattlagda och (eventuellt)
andra av ålder beslående fisken. En sådan lösning skulle emellertid icke
medföra någon ändring i fråga om de fisken, som genom nya lagstiftningen
kommit att helt ligga på allmänt vatten, t. ex. det under riksdagsbehandlingen
särskilt omnämnda fisket Ytterrören. Mot detta förslag har vidare under
den lokala undersökningen framförts starka betänkligheter, då en fri utsträckning
skulle rubba jämvikten särskilt mellan fiskena på Listerlandct.

EU av de framlagda förslagen innebär, att åtgärderna endast skulle gå ut
på att de tre skattlagda ålfiskena Ytterören, Innerören och Yttre Pjäddör

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

skulle få behålla sina gamla rättigheter. Enligt vad som upplysts vid sammanträdet
i Sölvesborg den 16 september 1955 torde förslagsställarna ha
utgått från att av de skattlagda fiskena endast dessa tre gått miste rätt genom
den nya lagstiftningen. Då undersökningen visar att inskränkning skett även
för andra skattlagda fisken torde detta förslag ej böra komma i fråga. Emellertid
synes den tanke som ligger bakom förslaget kunna fullföljas och leda
till en godtagbar lösning. Innan förslag härom framlägges skall emellertid
ytterligare ett alternativ beröras. I ett yttrande över fiskerätlskommitténs
föislag förordade lantbruksstyrelsen, att fiskevärderingsnämnderna skulle
bemyndigas avgöra om innehavare av fiske med fast redskap, i stället för ersättning,
skulle få rätt till fri utsträckning. Mot detta alternativ erinrade
departementschefen, att en sådan prövning ofta kunde bli en vansklig och
ömtålig uppgift och dessutom medföra den nackdelen att det icke utan tillgång
till nämndens protokoll kunde fastställas, huruvida i ett visst fall utsträckningsrätt
vore för handen eller ej. Denna nackdel skulle kvarstå även
om avgörandet överflyttades till Kungl. Maj:t. Mot detta alternativ har vid
sammanträdet den 16 september 1955 vidare invänts, att det ej vore lämpligt
att ett så tillfälligt organ som fiskevärderingsnämnd erhöll en sådan befogenhet.
Däremot kunde det kanske tänkas att nämnderna föreslog länsstyrelsen
att meddela för framtiden gällande tillstånd. Om sådana tillstånd
gavs borde ersättningsanspråk helt eller delvis kunna undvikas.

Vid sammanträdet den 16 september enades de närvarande om ett förslag,
som delvis bygger på de två alternativ vilka nu sist nämnts. Förslaget synes
med vissa jämkningar kunna ligga till grund för en godtagbar lösning. Såsom
framgår av den tidigare redogörelsen innebär detta förslag i huvudsak,
att Kungl. Maj :t efter bemyndigande av riksdagen skall giva tillstånd till att
vissa i beslut direkt angivna, av ålder bestående fisken med fast redskap, vilkas
rätt inskränkts, skall få bibehållas vid sin tidigare rätt såvitt gäller fiske
på vatten, som varit enskilt men nu är allmänt.

Promemorian utmynnar i ett i sju punkter uppdelat förslag, vari
bland annat ingår utkast till ändring av 3 § fiskerättslagen. Förslaget, vilket
i huvudsak innebär en lösning efter de riktlinjer som godtagits vid sammanträdet
den 16 september 1955, är av följande innehåll.

1. I proposition till riksdagen föreslås ett tillägg till 3 § fiskerättslagen av
innebörd att i fråga om Blekinge läns södra kust Konungen må förordna, att
vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt vatten må bedrivas i
den omfattning som före den 1 januari 1951 skett med stöd av särskild
rättsgrund eller av gammal sed. Genom en sådan bestämmelse skulle anknytning
erhållas till de i första stycket givna reglerna om fri utsträckningsrätt
vid bl. a. Blekinge läns östra kust. I stället för en generell utsträckningsrätt
skulle då, med hänsyn till de speciella förhållandena på södra kusten,
rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört fiske efter prövning
av den rätt som tidigare tillkommit fisket. Tillståndet skulle avse icke
eu viss innehavare utan fisket som sådant och gälla för obegränsad tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Av bestämmelsens placering i 3 § torde utan särskilt stadgande framgå,
att tillstånd kan givas även om detta skulle innebära hinder eller skada för
annat fiske. Då tillstånd enligt det föreslagna stadgandet ej skall innebära
mera än att fisket blir oförändrat, kan ett bakomliggande fiske genom åtgärden
emellertid aldrig få en sämre ställning än före den 1 januari 1951.
Man kan också uttrycka saken så att »men» ej föreligger om man vid prövningen
härav utgår från förhållandena sådana de var före den 1 januari
1951. Av tredje lagutskottets utlåtande nr 31 till 1952 års riksdag torde
framgå, att utskottet ansett en sådan utgångspunkt för prövning av men
vara skälig, då det gäller utsträckningsrätt för ifrågavarande fisken.

Vid sidan av tillstånd enligt det föreslagna stadgandet bör givetvis länsstyrelse
och fiskeristyrelsen fortfarande efter vanlig prövning kunna ge tillstånd
enligt 1 och 2 §§. Intet bör hindra att — i fall då andra fisken härigenom
ej skadas — innehavare av ett ålfiske genom sådant tillstånd tillerkännes
rätt att nyttja detta på allmänt vatten i större omfattning än som angivits
av Kungl. Maj :t vid prövning enligt det föreslagna stadgandet. Lagändringen
bör träda i kraft omedelbart efter lagens utfärdande så att för
framtiden gällande tillstånd för vissa fisken om möjligt skall kunna utfärdas
redan före ålfiskets början 1956.

2. I propositionen bör vidare hemställas om ett uttalande från riksdagens
sida, att innehavare av fiske, som, enligt tillstånd som meddelats med stöd
av det nya stadgandet, i viss omfattning får utövas på allmänt vatten, skall
äga rätt till ersättning om tillståndet, mot vad som förutsatts, av någon anledning
helt eller delvis skulle indragas. Ersättningen bör då utgå enligt de
grunder som angives i nu gällande lag om ersättning för mistad fiskerätt
in. in., varvid dock utgångspunkten bör vara, icke förhållandena omedelbart
före den 1 januari 1951, utan den rätt som enligt tillståndet tillkom
fisket då tillståndet indrogs. Kompletterat med ett sådant uttalande från
riksdagens sida bör Kungl. Maj :ts beslut innebära samma trygghet för den
fiskande som om tillståndet varit direkt lämnat i lag. Har sådant tillstånd
meddelats, bör därför alla anspråk på ersättning för mistad fiskerätt i anledning
av 1950 års lagstiftning få anses som ogrundade, i varje fall såvitt
de avser tiden efter det tillståndet meddelats. Som tidigare nämnts har åtminstone
för flertalet av de berörda fiskena alltsedan 1951 givits särskilda
tillstånd, avsedda att tills vidare uppskjuta verkningarna av 1950 års lagstiftning
i det hänseende, som denna utredning berör.

3. Sedan riksdagen antagit lagändring och gjort sådant uttalande, som avses
under 2, utrcdes inom departementet närmare vilka fisken som bör erhålla
tillstånd. Till grund lägges i första hand den detalj utredning rörande
fiskena som redan gjorts. Den rätt som tillkom fisket före den 1 januari 1951
bör alltså fastställas med stöd av skattläggningsinslrument, jordeböcker, domar,
tidigare lantmäteriförättningar och upplysningar rörande den tid, under
vilken fisket brukats, dess sättningsplats, sättningsriktning, sättningslängd
och sökningsområde. Härvid torde god ledning kunna vinnas av den flygfotografering
av utsatta fisken och vissa strandföremål som i höst företagits.

Kungl. Maj ds proposition nr 127 år 1956

Efter bearbetning av flygbilderna torde av dessa kunna utläsas de i år utsatta
fiskenas sättningsplats, riktning och längd. Där så är erforderligt bör
dessa upplysningar kompletteras genom mätning, varigenom kurvorna för
2,25 m och 3 m vattendjup fastställes. Med ledning härav kan sedan den
gamla respektive nya gränsen mot allmänt vattenområde klarläggas. Den
nya 300-metersgränsen bör i regel kunna utläsas av flygbilderna. I tveksamma
fall torde, på initiativ av enskild sakägare eller kammarkollegiet, gränsbestämning
kunna ske enligt bestämmelserna i 7 kap. 8 § och 20 kap. 1 §
jorddelningslagen. (Jfr proposition 1950:184, s. 17 och 27—28). Samtliga
kostnader för sådan förrättning bör, om den företages för här avsett ändamål,
slutligt stanna på statsverket (jfr p. 7 nedan). I fråga om några berörda
fisken torde den redan företagna utredningen i stort sett vara tillfyllest
för att klarlägga deras rätt före den 1 januari 1951. Några fisken är för närvarande
föremål för rättegångar. Avgörandet av dessa torde få avvaktas.

4. Inom departementet uppgöres förslag till beslut, varvid för varje berört
fiske i detalj bestämmes vad tillståndet bör innebära. Därvid angives benämning
och — i förekommande fall — jordregisterbeteckning på fisket, belägenhet
med upplysning om den jordregisterfastighet vid vars strand fisket
utövas, sättningsplats, varvid utgångspunkten i detalj angives, sättningsriktning
och sättningslängd, varvid bestämmes det antal meter som får sättas på
allmänt vatten.

5. Det upprättade förslaget till beslut bör i form av en departementspromemoria
remitteras till kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och länsstyrelsen för
yttrande. Vidare bör yttrande inhämtas från berörda fiskare, lämpligen vid
sammanträde på orten. Sedan yttrandena erhållits upprättas slutligt förslag,
som anmäles i konselj. Av beslutet bör klart framgå att det endast gäller fiskets
utövande på allmänt vatten. Omfattningen av fiskerätten på enskilt vatten
kan givetvis på ett bindande sätt prövas endast av domstol.

6. Om på grund av pågående process eller av annat skäl tillstånd icke kan
meddelas för något fiske samtidigt med de övriga kan frågan om tillstånd
för detta fiske upptagas senare. Samtliga frågor om tillstånd enligt det nya
stadgandet bör emellertid om möjligt vara lösta senast den 31 december 1957,
då enligt en den 18 november 1955 till riksdagen avlåten proposition tiden
för framställande av anspråk på ersättning för mistad fiskerätt föreslås
skola utgå.

7. Samtliga kostnader för den utredning, som kan erfordras i samband
med den föreslagna tillståndsgivningen, bör bestridas av statsmedel. Då de
åtgärder som här avses är ägnade att i hög grad minska de belopp, som statsverket
eljest skulle få utgiva såsom ersättning för mistad fiskerätt, synes
kostnaderna, i den mån de inte bör belasta myndigheternas ordinarie anslag,
böra täckas av det i huvudtiteln upptagna förslagsanslaget »Ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt m. in.». Även kostnaderna för den redan
på departementets begäran genom kartverkets försorg företagna flygfotograferingen
och bearbetningen av därvid tagna bilder synes böra bestridas
av detta anslag. (Kostnaden för flygfotograferingen och framställande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

flygbilder har beräknats till cirka 2 000 kronor. Härtill kommer vissa utgifter
för bearbetning av flygbilderna och upprättande av en på dessa grundad
karta över fiskena). Övriga kostnader, som kan beräknas uppstå, torde bli
ringa och främst avse utgifter för uppmätning och eventuell kartläggning av
djupkurvor m. m. i samband med bestämmandet av gränsen mellan enskilt
och allmänt vatten vid vissa fisken.

IV. Remissyttrandena

Statskontoret har endast yttrat sig rörande kostnads- och ersättningsfrågorna.
Samtliga övriga remissinstanser har tillstyrkt det i promemorian
framlagda förslaget eller uttalat, att i annan ordning de innehavare av enskild
rätt att fiska med fast redskap vid ifrågavarande kuststräcka vilka
stödde sin fiskerätt på skattläggning, dom eller annan särskild rättsgrund,
borde återinsättas i den rätt de haft före den 1 januari 1951. I den skrift
som insänts av Olander Olsson in. fl. har emellertid uttalats, att åtgärderna
endast borde avse skattlagda fisken. Några remissinstanser har uttalat tvekan,
om fiskerättsinnehavare, vilka av gammal sed fiskat på allmant vatten,
borde jämställas med sådana som kunde åberopa skattläggning och liknande

rättsgrund. , _ .

I fråga om lämpligheten av att de förutvarande rättigheterna
till fiske med fast redskap återställdes uttalar
kammarkollegiet.

Av den i promemorian sammanfattade utredningen i ämnet framgår, att
en tillämpning av reglerna för fiske med fast redskap vid Blekinge lans södra
kust, sådana de utformats i 1950 års lag om rätt till fiske skulle medföra

otillfredsställande förhållanden särskilt vid kusten av Liters harad Den

jämvikt, som på basis av förut gällande rätt uppnatts mellan di olikaenskilda
intressen av stor ekonomisk betydelse, som ar förknippade m d
fasta ålfiskena, skulle rubbas. En anpassning efter de nya rättsreglerna
skulle bli en besvärlig sak och for manga ekonomiskt foilustbrmgande, nä
got som i sin tur skulle medföra betydande ersättningsanspråk mot stats En

övervägande opinion i orten har också uttalat sig för ett bibehållande
av rättsläget, sådant det varit före den 1 januari 1951. De avvikande in -ningar, som påyrkat ett genomförande av 1950 års rattsregler oforandrade,
torde kunna återföras till det förhållandet att de nya regierna kommer att
gynna vissa strandrättsfiskare genom att skattlagda och andra ålfisken, \
ka fallit inom allmänt vatten, skulle upphöra. Några alimanna näringspolitiska
intressen, som skulle motivera en sådan formogenhetsoverflyttning
mellan enskilda, som den nya fiskerättslagen skulle föranleda, synes ej för
ligga Ei heller synes en inskränkning av alfisket med fast redskap vara
påkallad med hänsyn till frifiske av annat slag. Även efter ett genomforande
av 1950 års lagstiftning skulle ålfisket bedrivas i minst samma omfattning
som för närvarande med endast den skillnaden att fisket mera an tidigare
skulle bliva beroende av myndighets tillstånd. Några fördelar av betydelse
ur allmänna synpunkter torde den nya lagstiftningen följaktligen icke medföra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Däremot kan det antagas att de ersättningar för mistad fiskerätt, som
kommer att tillerkännas dem som förlorar sin rätt till fiske med fast redskap,
kommer att uppgå till betydande belopp. Redan vid behandlingen av förslaget
till 1950 års lag hade kollegiet anledning uttala, att ersättning för mistad
iiskeratt skulle adraga statsverket långt större kostnader än fiskerättskomniitten
antagit, vilket redan visat sig vara förhållandet. Det är givetvis önskvärt,
att dylika utgifter begränsas till det strängt nödvändiga, och en lagandring
ar därför önskvärd med hänsyn även till den besparing, den skulle
medföra för statsverket.

Av anförda skäl anser kollegiet, att de förutvarande rättigheterna till åltiske
med fast fiskredskap vid ifrågavarande kuststräcka, så vitt möjligt
bor återställas till ägarna. ’

Lantmäteristijrelsen uttalar, att styrelsen, som äger närmare kännedom
om förhållandena på Listerlandet, anser särskilda åtgärder böra vidtagas för
att möjliggöra bibehållandet av den ordning som gällde före den 1 januari
1951 i här avsedda hänseenden. De åtgärder, som därvid bör ifrågakomma,
torde — såsom i promemorian förutsättes — böra avse såväl skattlagda
som andra av ålder bestående fisken med fast redskap. Vid övervägande
av utformningen av de ifrågasatta åtgärderna har styrelsen med hänsyn
till de rådande speciella fiskeförhållandena likaledes funnit det i promemorian
framlagda förslaget lämpligt. Delta bör sålunda enligt styrelsens
mening läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att rättvise- och skälighetssynpunkter
talar för förslaget och att detta även skulle medföra arbetsbesparing
för myndigheterna. I sistnämnda avseende anför styrelsen.

Hittills har länsstyrelsen, i avvaktan på resultatet av den nu föreliggande
utredningen, i ett flertal fall meddelat tillstånd för ett år i sänder att utsträcka
eller utsätta fasta redskap i den omfattning som gällde före den 1
januari 1951. Ett bifall till det föreliggande förslaget skulle vara önskvärt
jamval från den synpunkten, att många fastigheter härigenom skulle
bringas ur världen och vederbörande myndigheter besparas arbete med årligen
återkommande handläggningar av ärenden av förevarande art.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt anser, att på grund av de speciella
förhållandena på sydkusten av Blekinge de föreslagna åtgärderna ur
liera synpunkter är mycket motiverade. Han anför.

Vid Listerlandet finnes ett betydande antal skattlagda ålfisken och en hel
del andra sedan länge bestående ålfisken av mer eller mindre olikartad karaktär.
Flera av dessa fisken drabbades genom 1950 års lag om rätt till fiske
av avkortning. I ett par fall kom fisken (skattlagda ålfisket Ytterören och
ett strandrättsfiske under Mjällby nr 8), vilka förut fick utsättas på grundval
av enskild äganderätt, att tydligen helt hamna utanför yttre gränsen för
enskilt vatten med påföljd att redskapen får utsättas på sina gamla platser
endast om särskilt tillstånd därtill erhålles. Möjligheterna att kompensera
agarna av ifrågavarande fisken, som avkortats eller som gått förlorade för
agaren, genom att ge dessa tillstånd till utsättning eller utsträckning på all™?nt
vatten visade sig också — i varje fall sett på lång sikt — ganska osäkra,
ror agarna av i varje fall en del av dessa fisken var den nva lagens bestämmelser
ett mycket hårt slag. Ur det allmännas synpunkt synes vad dessa
lisken angår egentligen ingen påtaglig fördel ha vunnits för fiskerinäringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

genom de ändrade bestämmelserna i 1950 års fiskerättslag. Självfallet är
emellertid att de fisken som ligger omedelbart »bakom» (vilket här i regel
blir söder om) de sålunda avkortade fiskena, i åtminstone åtskilliga fall
gjorde en vinst genom ifrågavarande avkortningar. Det förefaller dock sannolikt
att denna vinst i stort sett icke går upp mot den förlust som skedde
för de framför liggande fiskenas del. Hittills har varje år, i avvaktan pa
föreliggande utredning, för ett ar i sänder ägarna av vissa av de a\ kortade
eller förlorade fiskena medgivits utsträckning eller utsättning av sådan omfattning
att redskapen skulle kunna sättas till samma längd som före 1951;
detta har dock endast kunnat ske under ständiga protester och klagomål till
olika myndigheter och till Kungl. Maj :t från bakomvarande fiskens ägare,
vilka viile tillvarataga den fördel som de ansåg sig ha fått genom 1950 års
fiskerilag''. Det skulle sett ur administrationens synpunkt och för undvikande
av stridigheter på orten vara synnerligen önskvärt att man kunde komma
ur denna hittills årligen skeende procedur för ifrågavarande fiskens del.

Fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge lön uttalar sig främst
om de ersättningsanspråk, som kunde väntas om ingen ändring skedde.
Nämnden anför härom.

Man torde ha anledning att räkna med att stora ersättningsanspråk kommer
att framställas av ägarna av de ålfisken vid Lister landet, som helt eller
delvis gått förlorade genom 1950 års fiskelagstiftning. Även en tämligen
liten avkortning av ett bottengarn kan innebära en avsevärd förlust för
ägaren, eftersom de vttre delarna av ett garn i allmänhet fiskar avgjort bättre
än de inre. Allenast beträffande ett fåtal av fiskena i fråga har agarna
inkommit till nämnden med framställningar om ersättning. Framställningarna
har, utom i ett fall, gjorts reservationsvis och utan att anspråkens
storlek angivits. Huru stora anspråken kan komma att bli, är därför givetvis
vanskligt att yttra sig om. Utan all jämförelse kan emellertid nämnas,
att i 15 till nämnden inkomna ansökningar om ersättning för förlorad fiskerätt,
i vilka ersättning begärts för förlorat ålfiske och i vilka anspråken
härutinnan preciserats, den begärda sammanlagda ersättningssumman belöper
sig till i runt tal 3 miljoner kronor. Av dessa ansökningar avser en
ett fiske vid Listerlandet, de övriga fisken vid smålandskusten och vid Blekinge
ostkust. Beträffande ålfiskena vid Listerlandet synes forhållandena
vara egenartade såtillvida, att fiskena åtminstone på vissa delar av kusten
ligger så tätt, att det synes vara befogat att räkna med att en inskränkning
av ett fiske kommer att medföra en motsvarande förbättring av ett eller
kanske ett par bakomliggande fisken. Om statsverket skulle betala ersättning
för inskränkning av ett fiske, skulle detta alltså innebära, att siatsverket
skulle betala för eu förbättring av ett eller kanske ett par andra fisken,
något som knappast torde vara rimligt ur statsnyttans synpunkt. Särskilda
bestämmelser för denna del av kusten synes därför vara motiverade.

Sveriges fiskares riksförbund uttalar, att den nya lagen om rätt till fiske
med tillfredsställelse hälsades av yrkesfiskarna, som därigenom förväntade
alt lättnader skulle kunna erhållas för fiskets utövande. Med hänsyn till de
många skiftande äganderättsförhållanden i fråga om fiskevattnen var man
givetvis också inställd på alt eu del problem skulle kunna uppkomma. Föreliggande
utredning belyste enligt förbundets mening på ett utförligt säl!
några av dessa väntade problem, men samtidigt anvisades också utvägar,
som möjliggjorde lösning av desamma. Styrelsen för riksförbundet hade be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

handlat frågan och med hänsyn till att berörda fiskare och deras organisationer
syntes ha tillstyrkt den föreslagna ändringen har styrelsen ansett sig
icke vilja motsätta sig förslagets genomförande.

Svenska sijdkustfiskarnas centralförbund framhåller att förbundet, som
tidigare haft tillfälle taga del av den berörda frågan bl. a. vid det sammanträde,
som hölls i Sölvesborg den 16 september 1955, anser att den omfattande
utredning, som här företagits, ur alla synpunkter torde vara tillfyllest —
icke bara för nuet utan även för framtiden. Sålunda gav utredningen och
den föreslagna ändringen och tillägget, så långt förbundet kunde bedöma
lrågan, rättvisa åt alla samtidigt som från fiskarnas sida icke gjordes några
som helst anspråk på ersättning för förlorat fiske. Den föreslagna ändringen
syntes icke heller innebära något ingrepp i frifiskarnas rätt samtidigt
som den gav samma rätt åt fiskare med fasta redskap, som tidigare utgått.

Blekinge läns havsfiskeförening uppger i sitt yttrande, att fiskarna vid
södra blekingekusten haft den uppfattningen att de av ålder skattlagda
ålfiskena icke skulle komma att lida något intrång genom de nya bestämmelserna.
I yttrandet anföres därefter bl. a.

Emellertid visade sig att skattlagda ålfisken, som funnits till i ett par
hundra år, helt eller delvis kom att ligga på allmänt vatten. Den nya lagen
tolkades juridiskt så att om ägarna till ett sådant fiske sökte tillstånd att i
fortsättningen få utnyttja detsamma men ägarna till ett med hänsyn till
ålens färdriktinng i havet bakomliggande fiske anmälde »men» så vore
myndigheterna förhindrade lämna de gamla ägarna det sökta tillståndet.
Men sedan de gamla ägarna vägrats tillstånd att sätta ålbottengarn i sitt
skattlagda fiske kunde den bakomliggande ålfiskeägaren som anmält »men»
själv söka sådant tillstånd för utnyttjande av de andras fiske och erhålla
sådant tillstånd, enär »men» sedan ej förelåg.

I yttrandet nämnes vidare, att förhållandena påtalats i motionerna 1:50
och 11:49 till 1952 års riksdag, som sedan begärt den utredning i frågan
som nu förelåg.

Domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga har i sitt yttrande bl. a.
redovisat erfarenheter, vilka han i egenskap av ordförande i häradsrätten
och inskrivningsdomare vunnit rörande ålfiskena vid Listerlandet. Han anför
härom.

Såsom avgörande motivering till att enskild fiskerätt av sakrättslig
karaktär i viss omfattning exproprierades genom 1950 års lagstiftning om
gräns mot allmänt vattenområde anfördes vid lagens tillkomst att en sådan
expropriation krävdes i klarhetens intresse. Avsikten angavs vara att ge de
yrkesfiskare, som icke grundar sitt fiske på strandäganderätt, möjlighet
att omedelbart av lagen utläsa huruvida och i vad mån fiske på viss plats
är tillåtet, så att de icke riskerade att ofrivilligt göra sig skyldiga till intrång
i enskild rätt. Förekomsten av särskilda ensamrätter med större utsträckning
än vanlig strandäganderätt antogs innebära en icke ringa olägenhet.

Domhavandens mening om huruvida denna motivering, därest den vilat
på riktiga förutsättningar, skulle utgjort en bärande grund för expropriation
av enskild fiskerätt och existensmöjlighet och offrande av värdefulla
naturtillgångar torde nu efter lagens tillkomst sakna betydelse och skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

val närmast framstå som efterklokhet. Av intresse får väl däremot anses
vara om nämnda förutsättningar vid lagens tillkomst förelåg och om de nu
föreligger. Vid bedömandet av denna fråga måste den allra största hansyn
tagas till det av rättsavdelningen uppmärksammade förhållandet att hskeintressena
på Listerkusten genom en mångfald avgöranden av olika natur,
såsom skattläggningar, skatteköp, lantmäteriförrättningar, agodelnmgsdomar,
häradssyner, rättegångar och överenskommelser av olika slag så småningom
kommit i ett visst jämviktsläge, som vunnits endast med stora^ekonomiska
uppoffringar och vilket, särskilt med hänsyn till de rättegångskostnader,
som numera kan uppkomma för parterna i en rättegång, icke utan
starka skäl bör rubbas. Genom denna stabiliseringsprocess, som iortga t
under mer än 200 år, har fiskeplatsernas antal och lage, liksom fiskredskapens
utseende och placering bestämts icke endast med hansyn till utövarnas
personliga rättigheter sinsemellan utan särskilt med hansyn till
strandlinjens utseende, vattendjup, havsbottnens beskaffenhet, strom- och
vindförhållanden och andra faktorer. Det är naturligt om eu lagstiftare
med begränsad kännedom om betydelsen av dessa faktorer kan fa den föreställningen
att en bestämmelse med den klara och lättfattliga formulering
som 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde innehaller kan vara
klargörande och värdefull för de yrkesfiskare, som icke grundar sitt fiske
på strandäganderätt. Den som har tillräcklig kännedom om de lokala förhållandena
vet emellertid att så icke är fallet. Man maste halla i minnet att
det är fråga om fiske efter ål med fasta redskap, vanligen bottengarn, och
att det är lättare alt iakttaga dessa bottengarn än att bestamma avsjandel
till stranden eller vattendjupet. Vidare måste ihågkommas att ett attiske
med bottengarn, utsatt på allmänt vatten, icke i och för sig utgor nago
rättsligt hinder för annan yrkesfiskare att, med de redskap som vanligen
förekommer, bedriva fiske efter annan fisk än ål, och sådan yrkesfiskare
får ju i vart fall icke själv fiska med hottengarn. Det bör aven erinras^om
att botten»arnen vid Listerlandet står i en nästan obruten foljd med nagra
hundra meters mellanrum längs hela kusten, väl synliga och väl kända loi

ortens vrkesfiskare. , , .... .

Särskilt med hänsyn till nu anförda omständigheter kan förekomsten av
särskilda ensamrätter med större utsträckning än den vanliga strandaganderätten
icke innebära sådana olägenheter som 1950 års lagstiftare foru
satte, om dessa särskilda ensamrätter begränsas till dem som fanns fore den
1 januari 1951. Däremot skulle tillståndsfiske därutöver, särskilt om det
finge bedrivas å nya eller varierande fiskeplatser kunna innebära olagenheter
icke endast för nämnda yrkesfiskare, utan även i synnerhet for yrkesfiskare
inom strandäganderätten.

Sammanfattningsvis uttalar domhavanden, att han såsom ordförande i
häradsrätten och i sitt arbete som inskrivningsdomare kunnat iakttaga konsekvenserna
av 1950 års lagstiftning och kommit till insikt om att väsentliga
ekonomiska och sociala värden äventyras genom denna lagstiftning.
Han kunde därför icke annat än förorda en återgång i någon form till förhållandena
före den 1 januari 1951, såvitt angick de drabbade fiskena, dock
med bibehållande av den nya gränsdragningen mellan enskilt och allmant
vatten. Vad som gjorde eu sådan återgång än mer angelägen var den omständigheten
alt den omdömesgilla fiskarbefolkningen på Listerlandet
uppenbarligen icke mot sin övertygelse kunde godtaga expropriationsåtgärderna
som rättvisa eller kloka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Den föreslagna tekniska lösningen av frågan har helt tillstyrkts
av lantmäteri tyr elsen, överlantmätaren i Blekinge län, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen
i Blekinge län, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, fiskevärdering
snämnden för Kalmar och Blekinge län, Sydkustfiskarnas centralförbund
och Blekinge läns havsfiskeförening. Sveriges fiskares riksförbund
har, utan att göra några erinringar mot förslagets utformning, förklarat,
att förbundet ej motsatte sig detsamma. Hovrätten över Skåne och Blekinge
har tillstyrkt förslaget, dock med det påpekandet, att enligt hovrättens mening
lagstiftaren saknade anledning att uttala sig om den ersättning som
borde utgå om tillstånd, vilket uppenbarligen borde meddelas för all framtid,
skulle indragas. Hovrätten anför vidare.

Hovratten anser det lämpligt och billigt, att fisket med fast redskap efter
al aven framgent far utövas i hävdvunnen omfattning. I den mån härför
kr a ve s tillstand till liske å allmänt vatten, synes sådant tillstånd böra lämr-nSf^i
Kl^§1- „MaJ:t med stöd av föreslaget bemyndigande i lagen om rätt
till fiske Hovrätten delar den i promemorian framförda åsikten, att ei blott
i-ij a^?a fiskena utan även de fisken, vilka eljest stöder sig på särskild
grund eller gammal sed, bör få bedrivas i samma omfattning som
tore den 1 januari 1951. Fiskena torde få bibehållas vid sin tidigare rätt
icke blott sayitt gäller fiske å vatten, som varit enskilt men nu är allmänt,
utan aven i den män fisket utövats å vatten, som jämväl före ikraftträdandet
av 1950 ars lagstiftning varit allmänt. Lydelsen av den föreslagna
lagtexten larer tacka båda de angivna fallen.

Att döma av det i promemorian och dess bilagor redovisade utredningsmaterialet
kommer det att vålla icke ringa svårigheter att fastställa, vilka
isken, som bor erhalla rätt att begagna allmänt vatten, och i vilken omfattning
sadan rätt bor tillerkännas varje särskilt fiske. Såsom framhålles i
promemorian, kan omfattningen av rätt till fiske å enskilt vatten på bindande
satt provas allenast av domstol. Med hänsyn till nyssnämnda svårigheter
vill hovrätter! emellertid framhålla, att utsättning av fast fiskredskap
a allmant vatten jämlikt ett i administrativ ordning fattat beslut kan kom™alt
''nneLba,ra’ att. tillströmningen av fisk till ett bakomliggande å enskilt
vatten beläget fiske begransas på sådant sätt, att detta fiskes rätt kränkes.
I rovmng av fråga om sådan kränkning skett måste ankomma på

Blekinge läns hushållningssällskap har tillstyrkt förslaget men därvid
betonat, att det^ förhållandet att en viss sättning av ålbottengarnen tillämpats
fore år 1951 ej borde kunna åberopas för en vidgad utsträckningsrätt

i den mån ej lag, skattläggning eller dom legat till grund för rätten till
fisket.

Domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga, som tillstyrkt förslaget,
bär framhållit, att detta kan medföra vissa fastighetsrättsliga
oklarheter och att försiktighet bör iakttagas, då sedvana lägges till
grund för tillståndsgivning. Det bästa vore enligt hans mening att alla drabbade
fisken genom lagändring återställdes i det sakrättsliga och kamerala
skick, de haft före den 1 januari 1951. Han anför härom.

I fråga om formen för återställandet av de drabbade fiskarnas rättigheter,
har rattsavdelnmgen föreslagit ett tillägg till 3 § fiskerättslagen. Efter -

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1056

som denna anordning, såsom rättsavdelningen framhållit, i huvudsak bygger
på mitt eget förslag, har jag givetvis icke någon principiell erinran
mot detsamma. Beträffande andra ifrågasatta anordningar vill jag bestämt
avstyrka en allmän tillståndsfri utsträckningsrätl vid Listerlandet.
Det råder icke minsta tvekan om att en sådan utsträckningsrätt skulle vålla
stor oreda och förtret.

Måhända torde dock icke böra förtigas att genomförandet av rättsavdelningens
förslag icke löser alla de svårigheter, 1950 års lagstiftning medfört.
Särskilt bör erinras om att flera av de drabbade fiskena utgöres eller utgjordes
av fastigheter eller motsvarande, likvärdiga rättigheter, upptagna i
jordregistret, lagfarna och även i några fall intecknade på samma sätt som
jordbruksfastigheter. I fastighetsboken kan flera av dem icke skiljas från
vanliga fastigheter. Domhavanden måste nu fråga sig: Har de fisken som
var belägna utanför den nya gränsen till allmänt vatten, och vilka sålunda
exproprierades, försvunnit såsom kamerala enheter den 1 januari 1951?
Skal! de strykas i fastighetsboken? Skall lagfart å eller inteckning i dessa
fastigheter vägras? Om dessa frågor besvaras jakande, så frågar sig domhavanden
vidare vilka bestämda fastigheter det gäller? Ingen myndighet har
meddelat domhavanden någonting härom, och det framgår givetvis icke av
fastighetsböckerna. Skall nu domhavanden låtsas som ingenting och medverka
till att fastigheter, som kan ha försvunnit, trots detta lagfares och
att inteckningar fastställes i sådana fastigheter och belånas, eller skall han
välja det andra alternativet att vägra inskrivningsåtgärd beträffande alla
»misstänkta» fastigheter? I senare fallet kan allvarliga svårigheter åsamkas
oskyldiga personer.

Mot bakgrunden av dessa frågor torde det vara förklarligt, att domhavanden
allra helst skulle önska en sådan form för återgång till förhållandena
före den 1 januari 1951 att alla drabbade fisken återställes i sitt dåvarande
sakrättsliga, kamerala skick. Rättsavdelningen har icke berört eller i vart
fall närmare utvecklat vilken civilrättslig ställning fiskena erhåller efter
Konungens förordnande med stöd av den föreslagna lagen, men av lagtextförslaget
framgår att förordnandet skulle innefatta en förklaring »att fiske
vid viss fiskeplats med fasta redskap å allmänt vatten må bedrivas i den
omfattning» etc. Innebär detta att fiskeplatsen återfår sin gamla sakrättsliga
ställning eller vilar fiskerätten enbart på offentligrättslig grund? För
de här förut berörda frågornas besvarande skulle det vara värdefullt med
ett auktoritativt uttalande härom.

Vad angår lagtextens formulering vill jag endast framhålla att jag uppfattar
förslaget så, att orden »av gammal sed» skall tolkas som om det hetat
»av gammal sed, som icke strider mot sådan grund». Av det vid rättsavdelningens
promemoria fogade protokollet för sammanträdet den 16 september
1955 framgår att jag redan då framhöll att någon sättning, som vederbörande
icke hade rätt till, icke fick sanktioneras. Det är av synnerlig vikt
att denna princip fast upprätthålles. Fn »gammal sed», som någon tagit sig
i strid mot tidigare rättsavgöranden, får icke grunda någon fiskerätt, även
om han av olika skäl har kunnat vidmakthålla denna sed en längre tid. En
motsatt uppfattning skulle kunna medföra att lagakraftvunna domar, som
erhållits med stora ekonomiska uppoffringar, blev värdelösa. Naturligtvis är
jag medveten om atl lagändringen endast berör allmänt vatten och endast
»gammal sed», som fanns före den 1 januari 1951, men jag hyser stark oro
för att uppfattningen om vad som är tillåtet på enskilt vatten skulle kunna
påverkas om icke orden »gammal sed» tolkas mycket restriktivt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Domhavanden har vid sitt yttrande fogat en skrivelse från advokaten H.
Santesson, Karlshamn, vilken hade stor erfarenhet av rättegångar rörande
ålfiske. Denne uttalar, att han samtalat med vissa ålfiskare från Listerlandet
och att dessa i huvudsak verkade nöjda med förslaget men var oroliga för
att det föreslagna uttrycket »gammal sed» skulle tolkas på ett sådant sätt,
att Kungl. Maj :t skulle kunna lämna tillstånd att utsträcka fisken å allmänt
vatten, även då viss sträckning blivit bestämd vid skattläggning eller
dom. Fiskarna hade anmärkt, att det fanns flera fiskerättshavare som under
de senaste åren utsträckt fiskena å allmänt vatten utöver deras lagstadgade
rätt, ehuru de var väl medvetna om, att vid prövning denna sträckning av
fiskena ej skulle stå sig. De hade framhållit, att de i vissa fall ej velat upptaga
den olaga sträckningen till rättslig prövning, enär det varit svårigheter
på grund av äganderättsförhållandena att samla samtliga ägare till det
fiske som skadats enligt sträckningen till en gemensam rättegång och de ej
heller vågat upptaga striden mot ekonomiskt starkare parter. Enligt deras
förmenande skulle endast företagen skattläggning eller dom kunna motivera
en utsträckning av ett ålfiske å allmänt vatten, som genom sin utsträckning
kunde förorsaka skada för annat fiske.

Liknande synpunkter uttalas i den skrivelse som inkommit från Olander
Olsson m. fl. Däri anföres bl. a. följande.

Begreppet »gammal sed» i lagstiftningen ingiver icke det minsta förtroende
i ålfiskarekretsar där man är van att röra sig med urkunder, som tagit
form ur medeltida hävder. De flesta ålfisken, som nu finnes kvar, har efter
århundraden av processer och därmed förenade kostnader fått allt tydligare
konturer. Varje generation har kanske hoppats, att gränser och rättigheter
till sist skulle bli så fasta att alla kostbara stridigheter ålfiskare emellan
skulle bliva onödiga. Så har icke minst nu levande generation tänkt och i
all synnerhet efter 1950.

Genom det nu framlagda förslaget om ändrad lydelse av 3 § har emellertid
myndigheterna ställt tidigare gällande rättsbegrepp på huvudet och i
samma mening sammanfört två motsatser. »Gammal sed» kan endast avse
så kort tid att man däri endast kan inrymma den nu levande generationens
senaste olagligheter. Icke är väl meningen att den, som nöjer sig med intrång
några år, skall få erfara att han en dag står rättslös. Det senaste förslagets
tillägg innebär i realiteten inget annat. Att man sedan också får se
sådant rivas ned, som sekler av vånda har framfött, gör icke bördan lättare
att bära.

Vid en närmare granskning av utredningens resultat får man bekräftelse
på vad varje ålfiskare — åtminstone på Listerlandet — haft kännedom om
nämligen, att de s. k. största fiskena har de minsta rättigheterna. Det får

därför vara oss förlåtet om vi inför det nya tillägget till lagen _ »gammal

sed» — känner oss hotade till vår existens. Fara föreligger väl också, att
sedan någon haft tillstånd att utsätta fast redskap på allmänt vatten några
år, detta också blir »gammal sed», som gör all ansökan överflödig och samtidigt
omöjliggör alla klagomål från den som kränkes.

I skrivelsen vänder man sig även mot att d o in skall anses som sådan
rättsgrund, vilken kan motivera tillstånd. Härom anföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Emellan Hörviksören och det s. k. Skräckesand är ett antal ålfisken belägna,
som vid process åren 1827—1829 mer än fördubblade hommornas
antal. Detta är ett resultat av en överenskommelse som stadfästes av hovratten
den 20 mars 1829. Av dessa domar framgår att Innerören får utsätta 8
hommor och Ytterören 4, vilket utgör tillsammans 144 famnar eller 256 meter.
Inga andra i dessa domar fixerade rättigheter beröres av den år 1950 bestämda
gränsen mot allmänt vatten. Om vi nu förutsätter att lagen blir ändrad
dithän att i dessa båda fisken får utsättas den i dom till dem utmätta
längden, vad kan då inträffa? I fall av rättegång emellan övriga i överenskommelsen
inneslutna ålfisken och utomstående part kan överenskommelsen
hävas, men endast för de fisken, som då befinner sig på enskilt Nattenområde.
Genom en lagändring kommer det på så sätt att skapas en förmånsställning
och en garanti, som är oantastbar för två fisken, medan det
för de andra fiskena i samma dom betyder en försämring av positionen. Vi
förutsätter att detta är en motsats till vad meningen var med lagändringen
1950. Resultatet av en ändring i nu gällande lagstiftning enligt framlagda
förslag kan indirekt bli orsak till att samtliga i Hörviksviken belägna fisken
får sin rätt reducerad till 3 å 4 hommesätt, medan de två namngivna örfiskena
får behålla tillsammans 12, vilket utgör med Sextifiskets 8 och Lilla
Hörviksörs 3 sätt summa 23 hommesätt eller 275 famnar (ca 500 meter). Vi
anser oss oförhindrade att bedöma frågan efter nutida begrepp. Hade denna
överenskommelse upprättats i dag i bottengarnens skugga hade den säkerligen
fått en mycket försiktigare utformning. Förhållanden och redskapen
har förändrats radikalt sedan 1829 och hela överenskommelsen är uttjänt
och därmed domen. Detta är den ena orsaken till att vi anser att dom icke
bör gälla på allmänt vatten med mindre än att samma lag också gäller alla i
samma dom inneslutna fisken även på enskilt vatten.

Som en andra orsak till alt vid tillståndsgivningen hänsyn icke bör tagas
till domar anges i skrivelsen, att i en del fall otillåtet fiske på allmänt vatten
åtalats, medan så ej skett i andra fall. De som hittills undgått åtal skulle
kunna belönas med en lagstadgad rätt, medan i andra fall sedvanan bestraffats.
Skrivelsen utmynnar som tidigare nämnts i ett uttalande, att endast
skattlagd rätt som blivit kränkt, bör återställas på det allmänna vattnet.

Sture L. Persson har i sin skrivelse framhållit, att ett bättre utnyttjande
av det allmänna vattnet för ålfiske borde ske. Enligt hans förmenande gick
årligen ål till mycket stora värden förbi den svenska kusten i stället för att
denna tillgång utnyttjades på ett ur nationalekonomisk synpunkt lämpligt
sätt. Han uppger alt fall förekommit då ett tillstånd till fiske i allmänt vatten,
som kunnat ge en årlig avkastning av ca 50 000 kronor, vägrats under
motivering att men skulle uppstå för ett fiske vid stranden med en avkastning
av blott ca 500 kronor. Han ansåg därför, att en fiskeriplan för det allmänna
vattnet borde utarbetas, så att en fiskare som en gång fått tillstånd
och därför för fisket anskaffat dyrbara redskap ej skulle riskera alt efter
några år icke få tillståndet förnyat. Det borde fastställas att, om avståndet
mellan två fisken uppgick till viss bestämd längd, men icke skulle anses föreligga.
1 skrivelsen har vidare framförts vissa synpunkler på två särskilt angivna
fisken.

Itlekingc läns havsfiskeförening, som framhållit att föreningen har 1 044
medlemmar, har vid sin tillstyrkan av förslaget fogat följande kommentar.

Knngl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Härtill skall endast understrykas att den föreslagna lagändringen är av
betydligt mindre räckvidd än en generell bestämmelse om tillståndsfri utsträckningsrätt
sådan som gäller för Blekinge läns östra kust och Skånes
ostra och södra kuster och som icke till följd av säregna lokala förhållanden
är lämplig för Blekinges södra kust; att bibehållande av de fasta ålfiskena
på allmänt vatten med deras gamla rättigheter innebär utsättande av
fast redskap för fångst av ål under de tider på året som bestämmes i de
lokala fiskeristadgarnas föreskrifter och att fisket i övrigt med rörlig redskap
är fritt då det inte strider mot utfärdade skyddsbestämmelser; att ett
Kungl. Maj :ts förordnande om utövande av fiske med fast redskap i allmänt
vatten enligt de gamla rättigheterna, sådana de dokumenterats genom
kartor och lantmäterihandlingar, domstolsutslag m. m. i fråga om läge, sättningslinje
och utsträckning, skulle betydligt underlätta avgörandet av eventuella
tvistigheter och verka underlättande för såväl fiskerimyndigheter som
domstolar; att staten, i stället för att betala ersättningar för förlorad fiskerätt
till ägare av sådana fisken som numera ligger på allmänt vatten, vilka
fisken sedermera kan upplåtas till andra utan ersättning, inbesparar utbetalning
av sådana ersättningar ävensom kostnader i fråga om handläggningen
av sådana ersättningsmal; samt framför allt, att fiskarena i fortsättningen
som hittills far bedriva sitt yrke och söka sin utkomst och försörjning på de
fiskeplatser som de och deras förfäder brukat sedan sekler tillbaka i tiden.

Kammarkollegiet har avstyrkt det i promemorian framlagda förslaget till
lagstiftning och i stället förordat en lagstiftning, som generellt
återställer fisket i fråga sådant det var före den
1 januari 195 1, dock utan rubbning av gränserna mellan enskilt och
allmänt vattenområde. Till stöd för sitt förslag anför kollegiet till en början
att en sådan lagstiftning är tekniskt möjlig med hänsyn till att fiskena sedan
den 1 januari 1951 i praktiken bibehållits vid sin gamla rätt. Härom anför
kollegiet.

Av promemorian framgår att den gamla ordningen för fiskets bedrivande
i praktiken tills vidare bibehållits, vilket åstadkommits genom att länsstyrelsen
lämnat tillstånd till redskapens utsättande på allmänt vatten i samma
sträckningar, som tillämpats när de skattlagda fiskena bestod eller vattnet
var enskilt. Vidare har prövningen av alla frågor om ersättning för mistad
fiskerätt uppskjutits beträffande de fasta fiskena på länets sydkust i avbidan
på ny lagstiftning. Enligt vad kollegiet under hand inhämtat, hade de
nya reglerna för omfattningen av det enskilda vattenområdet och upphörandet
av rättigheterna till fiske med fast redskap inom allmänt vattenomiade
tills vidare icke heller föranlett någon ändring i fastighetsredovisningen
eller i inskrivningsväsendet. Fiskena lagfares och intecknas som om rättigheterna
var oförändrade. Ett återställande av de gamla rättigheterna synes
darfor icke erbjuda några större svårigheter, eftersom det äldre rättstillståndet
i praktiken bibehållits oförändrat efter den 31 december 1950.

Möjlighet föreligger alltså att utan omgång eller större kostnad lösa frågan
genom en lagstiftning, som återställer de tidigare rättigheterna att vid
Blekinge lans södra kust bedriva fiske med fast redskap inom vad som numera
är allmänt vattenområde.

Kollegiet anför vidare, att även det i promemorian gjorda förslaget avser
att återställa det gamla rättsläget men att det ur s a k r ä 11 s 1 i g s y np
unkt medför olämpliga följder. Kollegiet uttalar i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Det i promemorian framlagda förslaget till ändring avser också att återställa
det gamla rättsläget men på ett sätt, som till synes icke skulle rubba
grunderna för den nya lagstiftningen utan i stället komplettera den med en
utsträckt administrativ befogenhet för Kungl. Maj :t att upplåta rätt till f iske
med fast redskap i allmänt vatten i syfte att detta fiske skulle för framtiden
kunna utövas i samma omfattning och — får man förutsätta — av samma
fiskare som före den 1 januari 1951. Ehuru det i promemorian göres gällande,
att förslaget icke innebär något egentligt avsteg från principerna i
1950 års lagstiftning, förhåller det sig i själva verket likväl så, att nämnda
principer visat sig olämpliga beträffande ifrågavarande kuststräcka och att
en återgång därför måste ske till förut gällande rättsregler. Om promemorietörslaget
kunnat genomföras effektivt och enkelt och utan en vidlyftig administrativ
apparat, borde frågan ha kunnat lösas på det föreslagna sättet,
men de föreslagna åtgärderna synes ge rum för erinringar i flera hänseenden.

Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t äga förordna att vid viss fiskeplats fiske
med fast redskap å allmänt vatten må bedrivas i den omfattning, som skett
före den 1 januari 1951 med stöd av avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning
eller annan särskild grund eller med stöd av gammal sed. Det är följaktligen
fråga om en förvaltningsmässig upplåtelse och ej om ett återställande
av förut bestående rättigheter. Det fiske, som utövades enligt äldre
rätt, var rättsligen att betrakta såsom fast egendom eller hade eljest sakrättslig
karaktär. Ett särskilt skattlagt fiske, som enligt de nya reglerna
kommit att helt ligga på det allmänna vattenområdet, kommer enligt förslaget
ej att återfå sin karaktär av fast egendom och ett, som endast delvis
kommer att ligga inom allmänt vattenområde, behåller endast så långt det
ligger inom enskilt vattenområde sin egenskap av fast egendom.

Vad särskilt angår sådant fiske, som är helt beläget inom allmänt vatten,
uppstår svårlösta frågor. Den upplåtna rättigheten kan ej lagfaras och intecknas
och särskilda regler synes vara erforderliga för rättighetens överlåtelse
genom specifika eller universella fång och dess anknytning till viss
fastighet eller till visst fiske. Ej heller är det klart, huru den upplåtna rättigheten
skall behandlas vid förmögenhets- och arvsbeskattning.

Ålfisket med fast redskap utövades enligt förut gällande rätt på grunder,
som varierade från en till omfattning och innehåll klart bestämd äganderätt
till ett utövande, som saknade rättsgrund men tolererades av de berättigade.
I den mån rättsläget icke var klart bestämt, kunde det förändras genom
överenskommelser, lantmäteriförrättningar och domstolsavgöranden.
Sådana förändringar kunde bli aktuella genom förändrade naturförhållanden.
Enligt promemorian brytes denna rättsutveckling radikalt och grunden
för rätt till fiske, som faller inom allmänt vattenområde, blir Kungl.
Maj :ts i administrativ ordning meddelade upplåtelse. Den tidigare rättsbestämningen
genom de allmänna domstolarna törsättes för framtiden helt ur
spel. Ligger ett fiske på allmänt vatten, kan någon talan ej anställas om
bättre rätt till detsamma, om dess upphörande helt eller delvis eller om
ändrad sträckning för detsamma. Ligger fisket delvis på enskilt och delvis
på allmänt vatten, kvarstår möjligheterna till domstolsprövning beträffande
den förstnämnda delen men icke i fråga om den senare. Det skulle exempelvis
kunna inträffa att den inre delen av ett fiske dömdes bort, medan den
yttre bestod på grund av Kungl. Maj:ts beslut.

Häremot skulle kunna göras den invändningen att den administrativa
prövning, som kommer att föregå Kungl. Maj:ts beslut, blir så grundlig att
misstag är praktiskt taget uteslutna och att det måste betraktas såsom eu
vinning att förhållandena blir definitivt uppordnade, så att tvister för fram 4

Dihang till riksdagens protokoll 1956. I samt. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

liden kan undvikas. Kollegiet anser emellertid att ett definitivt uppordnande
icke är möjligt, då det är otänkbart att alla omständigheter skulle bli
kanda genom utredningen, samt att ändrade naturförhållanden alltid kommer
att medföra ett behov av nya rättsliga avgöranden. Det må t. ex. anmärkas
att varken enligt äldre eller ny rätt gränsen mellan enskilt eller allmant
vattenområde ligger fast. Uppgiften att för all framtid på en gång
skipa rättvisa åt alla berörda intressen torde överstiga administrationens
mojligheter. Icke heller är det tillfredsställande att ändock erforderliga rättelser
skulle bli beroende på en administrativ skönsprövning.

Av det anförda anser kollegiet framgå att det föreslagna förfaringssättet
icke helt fyller syftet att försätta fiskerättsägarna i samma ställning som
tidigare. Härför är det icke tillräckligt att ge dem ersättning i en upplåtelse
av angiven art utan det erfordras en restitution av förut existerande rättigheter
av civilrättslig natur. Detta torde kunna ske direkt genom lagbestämmelser
och utan omgången med en omfattande utredning och Kungl.
Maj :ts beslut i varje särskilt fall.

Kollegiet framkastar därefter tanken, att kronan skulle i varje
särskilt fall till vederbörande överlåta rättighet, som
exakt motsvarar den rätt han tidigare haft. En sådan
metod vore ur restitutionssynpunkt att föredraga framför den föreslagna
men den led av den svagheten att en prövning och ett beslut i varje särskilt
fall blev erforderligt och att rättsgrunden för fisket blev Kungl. Maj :ts beslut.
I händelse detta skulle visa sig felaktigt, skulle kronan troligen kunna
bliva skadeståndsskyldig.

Beträffande de föreslagna åtgärdernas inverkan på frågan om ersättning
för mistad fiskerätt anför kollegiet.

Ett viktigt motiv för en allmän restitution är också att statsverket därigenom
i stor omfattning skulle befrias från skyldigheten att utgiva ersättning
för mistad fiskerätt. Kollegiet kan icke finna att promemorieförslaget
i detta hänseende är till fyllest. Den som går förlustig fast egendom får ej
full ersättning genom den föreslagna upplåtelsen. Ej heller tillgodoses inteckningshavare.
I promemorian förutsättes såsom möjligt — och enligt
kollegiets mening med goda skäl — att en upplåtelse någon gång i framtiden
skulle kunna återkallas liksom det är tänkbart att ändrade förhållanden
skulle kunna föranleda ett upphävande av samtliga upplåtelser av ifrågavarande^
slag. Några bestämmelser om upplåtelsetiden eller angående till
yem upplåtelsen skajl ske har ej föreslagits i lagtexten även om avsikten
jaligen är att upplåtelsen skall anknytas till fastighet, där så är möjligt.
Då en upplåtelse för all framtid, som ej kan uppsägas, ur många synpunkter
torde vara olämplig, lär endast tidsbegränsade upplåtelser eller upplåtejser
tills vidare böra komma i fråga. Vid sådant förhållande lär anspråk
på ersättning för mistad fiskerätt bli befogade redan på grund av den förändrade
kvaliteten hos det rättsliga underlaget för fisket.

I promemorian har denna möjlighet uppmärksammats, men eventuella
ersättningsanspråk har ansetts kunna avvärjas genom ett förslag att riksdagen
skulle uttala, att den som erhåller ifrågavarande slags tillstånd att
tiska på allmänt vatten skulle äga rätt till ersättning, om tillståndet mot
vad som förutsatts av någon anledning skulle helt eller delvis indragas. En
sådan generell utfästelse från riksdagens sida ter sig vansklig, då" såsom
ovan antytts tillståndet kan förändras eller bringas att upphöra av fullt
legitima orsaker, i vilka fall ersättning givetvis icke bör utgå. Ej heller

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 195(1

torde ett sådant uttalande från riksdagens sida kunna anses vara för all
framtid för statsmakterna bindande. Om ett sådant uttalande skulle från
kronans sida åberopas såsom invändning mot ersättningsanspråk inför fiskevärderingsnämnd,
kan man icke utan vidare utgå från att den skulle av
nämnden godtagas såsom skäl för avvisande av ersättningsanspråket i de
fall, då fiskets ägare lidit en rättsförlust genom att hans äganderätt till fisket
helt eller delvis upphört, även om han i stället fått en upplåtelse att
fiska på allmänt vatten.

Den beredning, ärendena enligt promemorian skall undergå inom jordbruksdepartementet,
blir både tidsödande och arbetskrävande utan att någon
garanti kan lämnas för att Kungl. Maj:ts beslut genomgående blir ett
uttryck för det verkliga rättsläget. Det är icke heller tillfredsställande att
rättsfrågor, som i ej ringa omfattning kommer att vara av civilrättslig natur
och gälla rättsförhållandet enskilda emellan, kommer att för framtiden undandragas
de allmänna domstolarna. Båda dessa olägenheter kan helt undvikas
om vederbörande restitueras i de rättigheter, de haft före den 1 januari
1951.

Kollegiet framhåller slutligen att även den lösning, som kollegiet
förordat, medför vissa komplikationer och ersättningsspörsmål.
Härom anföres.

Såsom i promemorian anmärkts, skulle vissa strandrättsfiskare kunna
vinna på ett genomförande av 1950 års lagstiftning. En formell värdeökning
å deras fiskerätter kan följaktligen ha inträtt från den 1 januari 1951,
ehuru den icke kunnat tillgodogöras till följd av att de fisken, som förlorat
sin rätt, kunnat utövas i samma omfattning som tidigare på grund av
de av länsstyrelsen meddelade tillstånden. Det synes kollegiet uppenbart att
anspråk på ersättning för mistad fiskerätt, som endast vilar på en sådan
formell grund, bör avvisas. Däremot kan det tänkas att under perioden mellan
den 1 januari 1951 och ikraftträdandet av den av kollegiet föreslagna
lagstiftning, varigenom det tidigare rättsläget återställes, man vid olika
transaktioner beaktat att den rättsliga grunden till vissa fisken försvunnit
och att detta föranlett en lägre värdering av fisket vare sig det varit fråga
om ett fiske, som formellt upphört, eller en på strandrätt grundad fiskerätt,
som fått utsikt att få högre värde. En härigenom uppkommen förlust
för fiskets ägare, vilken icke kompenseras genom den rättsliga restitutionen,
synes vara av sådan beskaffenhet att den bör ersättas enligt reglerna
för ersättning för mistad fiskerätt. En bestämmelse härom skulle dessutom
ha den innebörden att den uteslöt ersättningsanspråk grundade enbart på
formella omständigheter.

Beträffande kostnaderna för de föreslagna åtgärderna
har statskontoret förklarat, att ingen erinran göres mot att utredningskostnaderna
bestrides av statsmedel. Statskontoret anför därefter att ämbetsverket
särskilt beaktat, att de avsedda åtgärderna — enligt vad i promemorian
uppgives -— är ägnade att i hög grad minska de belopp, som statsverket
eljest skulle få utgiva i ersättning för mistad fiskerätt. Ämbetsverket
ville ej heller rikta någon invändning mot förslaget, att kostnaderna fick
belasta det i riksstaten upptagna förslagsanslaget Ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt in. in., i den mån andra anslag icke stod till förfogande.
Riksdagens medgivande borde emellertid inhämtas för anslagets
ianspråktagande för angivna ändamål. Ämbetsverket fann det angeläget,

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

att åtminstone eu preliminär uppskattning verkställdes rörande det totala
utgiftsbelopp, som kunde förväntas erforderligt, innan ärendet underställdes
riksdagens prövning. Statskontoret förutsatte härvid, att kostnaderna kom
att uppgå till lägre belopp än de ersättningar, som i annat fall skulle ha
fått utbetalas för mistad fiskerätt.

V. Föredraganden

Frågan om den rätt till fiske med fast redskap i allmänt vatten, som vid
Blekinge läns södra kust bör tillkomma innehavare av enskild fiskerätt,
har, såsom framgår av departementspromemorian, diskuterats vid skilda
tillfällen. Olika åsikter och förslag till lösningar har därvid framförts.

Vid antagandet av 1950 års lagstiftning om rätt till fiske och om gräns
mot allmänt vattenområde stannade man för att de fisken, som utövades
med stöd av skattläggning eller annan särskild rättsgrund, icke skulle ha
bättre ställning i förhållande till frifisket än den vanliga i jordäganderätten
ingående fiskerätten. Vidare beslöts, att sådan fri utsträckningsrätt, varom
stadgas i 3 § fiskerättslagen, ej skulle gälla vid Blekinge läns södra kust.
Redan vid 1951 års riksdag hemställdes i motionerna I: 282 och II: 378 om
sådan ändring av 3 § fiskerättslagen, att den fria utsträckningsrätten blev
gällande även vid södra blekingekusten. Frågan väcktes ånyo vid 1952 års
riksdag, som beslöt hemställa om utredning i ärendet.

Av innehållet i departementspromemorian torde framgå, att vid Blekinge
läns södra kust de nya bestämmelserna om gräns mot allmänt vattenområde
har medfört att i ett flertal fall fiskerättshavare, vilka med stöd av särskild
rättsgrund eller gammal sedvana utövat fiske med fast redskap på viss plats,
fått sin ensamrätt därtill betydligt minskad. I något eller några fall torde
den helt ha upphört. I promemorian har uttalats, att åtgärder nu borde vidtagas
för att i någon form återställa innehavare av skattlagda och andra
sedan lång tid tillbaka utövade fisken vid den rätt till fiske på allmänt
vatten, som de haft före den 1 januari 1951. Samtliga remissinstanser utom
statskontoret, som ej uttalat sig i denna del, har tillstyrkt, att sådant återställande
sker i fråga om de fisken, som utövas med stöd av särskild rättsgrund.
Även det i promemorian framlagda förslaget att åtgärderna bör omtatta
jämväl fisken, som utan stöd av särskild rättsgrund brukats av gammal
sed, har tillstyrkts av remissinstanserna. Härvid har Blekinge läns hushållningssällskap
och domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga emellertid
framhållit, att man vid tillämpningen bör vara restriktiv så att hänsyn
ej tages till sedvana som strider mot lag, skattläggning, dom eller annan
rättsgrund. I en skrivelse från Olander Olsson och 26 andra personer på
Listerlandet har uttalats, att åtgärderna endast borde avse skattlagda fisken.

Enligt min mening synes de skäl som i promemorian och av remissinstanserna
anförts starkt tala för att på vissa fiskeplatser fasta redskap skall få
utsättas i allmänt vatten i samma omfattning som före den 1 januari 1951.
De åtgärder, vilka i detta syfte bör vidtagas, synes, såsom i departementspromemorian
föreslagits, böra avse alla sådana fisken med fast redskap som

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 ur 1956

utövats sedan lång tid tillbaka. Den förebragta utredningen torde nämligen
klart visa, att det varken är lämpligt eller möjligt att härvid skilja på fisken
av olika kameral och rättslig natur. Åtgärderna bör därför avse även
sådana fisken, som enbart med stöd av jordäganderätt sedan lång tid tillbaka
utövats på viss plats. Härvid bör givetvis hänsyn ej tagas till sådan
sedvana, som står i strid med rättsavgörande eller eljest med det rättsläge
som gällde då 1950 års lagstiftning trädde i kraft.

Beträffande den tekniska lösningen av frågan bär i promemorian uttalats
att införande av fri utsträckningsrätt icke kunde förordas. Även remissinstanserna
har varit eniga härom. Såsom i promemorian framhållits skulle
fri utsträckningsrätt icke medföra någon ändring beträffande de fisken, som
kommit att helt ligga på allmänt vatten, och med hänsyn till de speciella
förhållandena på Listerlandet vara olämplig jämväl ur andra synpunkter.
Även jag anser därför att sådan fri utsträckningsrätt som avses i 3 § fiskerättslagen
icke bör införas för södra blekingekusten. Sedan även andra alternativ
diskuterats har i promemorian framlagts förslag till en lösning,
vilken bygger på ett utkast vilket enhälligt förordats vid sammanträdet i Sölvesborg
den 16 september 1955. Förslaget innebär att Kungl. Maj :t skulle
bemyndigas att förordna, att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt
vatten skulle få bedrivas i den omfattning som före den 1 januari 1951
skett med stöd av sådan särskild rättsgrund, som avses i 3 § andra stycket
fiskerättslagen, eller av gammal sed. I stället för en generell utsträckningsrätt
skulle alltså rätten att fiska på allmänt vatten avgöras för varje berört
fiske efter prövning av den rätt som tidigare tillkommit fiskerättshavaren.
Tanken är vidare, att förordnandet skulle gälla för all framtid och att en
noggrant fixerad rätt till fiske å allmänt vatten skulle bli ett tillbehör till den
fastighet, vartill fisket ansetts höra. I de fall då fastigheten helt eller delvis
består av en ensamrätt till fiske, som formellt upphört eller minskat genom
den nya lagstiftningen, skulle ensamrätten och därigenom fastighetens värde
återställas genom förordnandet. En ytterligare garanti för värdet av det
givna förordnandet skulle enligt förslaget vara ett uttalande från riksdagens
sida, att ersättning av statsmedel borde utgå om förordnandet av någon anledning
återkallades. Samtliga kostnader för den utredning som erfordrades
skulle bestridas av statsmedel.

Detta förslag har, helt eller med vissa jämkningar, tillstyrkts av samtliga
remissinstanser utom kammarkollegiet. Kollegiet har framhållit, att genom
ett förvaltningsrättsligt beslut av Kungl. Maj :t en fiskerättshavare icke kunde
återfå den sakrättsligt skyddade rätt till fiske på allmänt vatten som han
tidigare haft. Delta gällde framförallt de fisken, som var särskilda för sig
bestående fastigheter. Kollegiet förordade därför eu lagbestämmelse, som
generellt återställde de tidigare rättigheterna att på allmänt vatten bedriva
fiske med fast redskap, dock utan rubbning av gränserna mellan enskilt och
allmänt vattenområde. Även domhavanden i Listers och Sölvesborgs domsaga
har, under framhållande av liknande synpunkter som kammarkollegiet,
uttalat att ur fastighetsrältsliga synpunkter vore att föredraga en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

form för återgång till förhållandena före den 1 januari 1951 att alla drabbade
fisken återställdes i sitt dåvarande sakrättsliga och kamerala skick.

Enligt min mening är båda de här anvisade lösningarna genomförbara.
Då såsom kollegiet framhållit fiskerättshavarna i praktiken hittills i allmänhet
bibehållits vid den rätt de haft före den 1 januari 1951, torde inga hinder
möta för att även formellt återställa denna rätt. Såväl promemorieförslaget
som kollegiets förslag går ut på ett sådant återställande.

Promemorieförslaget bygger på den i gällande fiskerättslag antagna huvudregeln,
att rätten till fiske med fast redskap i allmänt vatten skall regleras
av administrativ myndighet, och stöder sig därjämte på i huvudsak
samma motiv som de, vilka legat till grund för undantagsbestämmelsen om
fri utsträckningsrätt på vissa kuststräckor. Kollegiets förslag innebär däremot
att beträffande fisken, som utövas med stöd av särskild rättsgrund eller
sedvana, en återgång skall ske direkt till de lagregler, som gällde före den 1
januari 1951. Ur principiell synpunkt är enligt min mening promemorielörslaget
att föredraga. Båda förslagen gör avsteg från regeln att särskilda
ensamrätter icke bör gälla pa allmänt vatten. Enligt vad som framgår av
förarbetena till 1950 års lag var anledningen till att denna regel infördes
irämst att det skulle vara lätt för frifiskarena att avgöra om fiske på viss
plats var tillåtet. Såsom några remissinstanser framhållit är emellertid bottengarn
lätt synliga. De utsättes vidare i regel år från år på samma plats,
varför de blir kända för de fiskande. Därest annat fast redskap än ålbottengarn
skulle beröras av förslaget, vilket icke är sannolikt, torde vad nu
sagts i tillämpliga delar gälla även för sådant redskap. En särbestämmelse,
som endast berör fast redskap, kan på grund av dessa speciella förhållanden
därför knappast stå i strid med grunderna för den antagna regeln, nämligen
att underlätta för de fiskande att avgöra var gränsen går mellan området
för enskild fiskerätt och frifiskeområddet.

Det måste alltid efter en längre tids förlopp vara svårt att fastställa vilket
rättsförhållande som gällt vid en viss tidpunkt. Av detta skäl synes promemorieförslaget
ha en väsentlig fördel framför kammarkollegiets. Enligt förstnämnda
förslag skall genom beslut av Kungl. Maj :t direkt fastslås i vilken
omfattning fiske med fast redskap för framtiden skall få i allmänt vatten
bedrivas vid en viss fiskeplats. Tanken är således att innan beslutet fattas
beträffande varje fiske skall utredas i vad mån fisket före den 1 januari
1951 fick utövas på vatten, som då varit eller genom den nya lagstiftningen
blivit allmänt. Därefter skall fastställas var och till hur stor längd redskap
skall få sättas i det allmänna vattnet för att det tidigare rättsläget skall återställas.
Enligt kollegiets förslag får fiskerättshavarna däremot själva avgöra
vilken rätt de före den 1 januari 1951 haft till fiske på allmänt vatten. Har
de misstagit sig i detta hänseende och satt redskapen för långt ut kan åtal
följa. I en sådan process, som kanske kan komma att inledas efter lång tids
förlopp, måste då utredas rättsläget före den 1 januari 1951. Det är givet att
detta medför betydande svårigheter även om det material, som under den nu
lörevaiande utredningen samlats, ännu är tillgängligt. För promemorieför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

slaget talar även det förhållandet att under sammanträdet i Sölvesborg fiskarena
enhälligt uttalat sig för att rättsläget borde fastställas för varje berört
fiske. Även om den lösning, som föreslagits i promemorian, medför betydande
administrativt arbete synes den enligt min mening med hänsyn till intresset
av klarhet vara att föredraga.

Beträffande de invändningar av sakrättslig natur, som kollegiet gjort mot
förslaget, kan det synas tveksamt vilken inverkan 1950 års lagstiftning haft.
Den omständigheten att ensamrätt till fiske på allmänt vatten upphört torde
emellertid ej ha medfört ändring beträffande äganderätten till ett fiske, som
utövades med stöd av särskild rättsgrund och lagfarits såsom särskild fastighet.
Ligger fisket delvis på enskilt och delvis på allmänt vatten har i varje
fall någon ändring ej skett i fråga om den del av fastigheten, som ligger på
det enskilda vattnet. I fråga om den del av fastigheten som ligger på allmänt
vatten har formellt en värdeminskning skett såtillvida att ensamrätten att
där utöva fiske upphört och blivit beroende på tillstånd av myndighet. Vid
sökande av sådant tillstånd får fiskerättshavaren konkurrera med andra
svenska medborgare. Emellertid torde det knappast vara troligt att den administrativa
myndigheten skulle ge annan än fastighetens ägare eller brukare
rätt att som fortsättning på det fiske, vilket bedrives på det enskilda
vattnet, sätta redskap i allmänt vatten. I praktiken synes därför minskningen
i fastighetens värde blott bestå däri, att fastighetsägaren har mindre
trygghet i fråga om sin rätt till fiske på det allmänna vattnet. Vad nu sagts
gäller delvis även fastigheter, vilka består av ett fiske, som helt kommit att
ligga på allmänt vatten. Äganderätten till fastigheten torde även i detta fält
bestå och lagfarten bör därför fortfarande gälla. Det fordras visserligen tillstånd
för att fortsättningsvis fiska på det allmänna vattnet, men man har
all anledning förmoda att den administrativa myndigheten även i detta fall
icke skulle ge sådant tillstånd till annan än fastighetsägaren eller den som
brukar det lagfarna fisket. I detta sammanhang må nämnas ett uttalande
av domstolarna i ett av hovrätten över Skåne och Blekinge genom dom den
29 juli 1955 avgjort mål angående det särskilt skattlagda och lagfarna ålfisket
Ålabodarna nr 1 på Skånes västra kust. Vissa särskilt lagfarna andelar
i denna fastighet består endast av rätt till fiske, medan till andra andelar
hör jämväl mark och byggnader. Ensamrätten till detta fiske, som helt
brukats på enskilt vatten, har upphört på grund av bestämmelse i 13 § 1950
års fiskerättslag. I häradsrättens av hovrätten fastställda dom uttalades
emellertid, att andelsägarnas äganderätt till för dem lagfarna fastigheter
alltjämt bestod men att de icke ägde rätt att i fastighetens vatten bedriva
fiske under andra villkor, än dem som gällde för varje svensk medborgare.
Genom beslut den 22 november 1955 avslog högsta domstolen ansökan om
prövningstillstånd.

Att äganderätten till fiskefastighet består oaktat ensamrätten till fiske
upphört torde framgå även av lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in.
För de fall, då fastighet häftar för inteckning eller fordran å ogulden köpeskilling,
innehåller lagen nämligen i 9 -12 §§ bestämmelser om nedsättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

och fördelning av ersättningsbelopp, som tillerkänts ägaren för minskning i
fastighetens värde. Om den skedda fördelningen skall anteckning göras i
fastighetsboken. Härav torde följa, att någon ändring beträffande lagfartsförhållandena
och fastighetsredovisningen i varje fall ej skall ske innan frågan
om ersättning för mistad fiskerätt slutligt reglerats. I detta sammanhang
må nämnas att av de fastigheter, vilka endast består av en fiskei
ätt som kan ha inskränkts på grund av den nya lagstiftningen, enligt inhämtade
upplysningar tre besväras av penninginteckningar. I en av dessa,
Hosaby 205, är inteckningen dock fastställd i stamfastigheter varför ansvaret
blott är subsidiärt. De övriga är Hosaby 33J (Rävören) och Mjälbv 171
(Yttre Pjäddör). I andelar å tillhopa 7/36 av den förstnämnda fastigheten
är fastställd en inteckning å 1 050 kronor. I 5/36 av Mjällby 171 samt 5/36 av
en annan tisketastighet (Hosaby 341, Kungsören) gäller en gemensam inteckning
å 833 kronor. Ingen av de intecknade fastigheterna har genom
den nya lagstiftningen kommit att helt ligga på allmänt vatten.

Promemorieförslaget går ut på att berörda fastighetsägare skall få garanti
för ensamrätt att på allmänt vatten fiska med fast redskap i samma utsträckning
som de före den 1 januari 1951 varit berättigade till. Genom förordnande
härom kommer sådan fiskerätt i regel att bli ett tillbehör till enskild
fiskerätt på samma sätt som den fria utsträckningsrätten vid östra
blekingekusten. Jag torde härom få hänvisa till det uttalande ur motiven till
1950 års fiskerättslag, vilket refererats på s. 9 i detta protokoll. Det anförda
synes enligt min mening visa att ett genomförande av promemorieförslaget
skulle återställa ifrågavarande fastigheter vid i stort sett samma värde som
de haft före den 1 januari 1951, detta särskilt som det förutsatts att ersättning
av statsmedel skall utgå om ett förordnande av någon anledning skulle
upphävas. Sådant upphävande torde man emellertid knappast ha att räkna
med i andra fall än då vattnet behöver tagas i anspråk för fiskehamn eller
liknande anläggning. Då förordnandet följer fiskeplatsen som sådan blir det
nämligen oberoende av processer rörande vem som den enskilda fiskerätten
tillkommer. Vad här sagts om upphävande bör givetvis gälla jämväl om ett
förordnande ändrats till den fiskandes nackdel.

Kammarkollegiet har uttalat farhågor för att den administrativa prövning,
som kommer att föregå ett förordnande, icke kan bli så grundlig att misstaghelt
kan undvikas. Något definitivt uppordnande vore därför ej möjligt. Jag
anser emellertid att det föreligger betydligt större möjligheter att nu på ett
riktigt sätt fastställa den rätt, som före den 1 januari 1951 tillkommit visst
liske, än om frågan skulle upptagas först då den någon gång i framtiden
möjligen väckes i samband med rättegång eller lantmäteriförrättning. Till
stöd för prövningen föreligger nu ett mycket rikhaltigt material och fiskaren
bär själva bidragit med de upplysningar de kunnat lämna. Avsikten är vidare
att i tveksamma fall gränsbestämningsförrättning skall hållas. Slutligen är
det meningen att berörda sakägare vid sammanträde eller på annat sätt skall
lå yttra sig innan förordnande meddelas. Enligt min mening har man all
anledning räkna med att genom detta förfarande största möjliga klarhet och

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 127 år 1956

rättvisa vinnes. Därest en fiskerättshavare anser att han genom förordnande
ej fått full täckning för den rätt han förlorat genom 1950 års lagstiftning,
står det givetvis honom fritt att ingiva ansökan till fiskerivärderingsnäimnd
om ersättning och att, i händelse av missnöje med nämndens beslut, ä%en
draga ersättningsfrågan under domstols prövning. Skulle i något fall frågan
om förordnande ej vara avgjord före den 1 januari 1958, kan sakägaren reservationsvis
ingiva ansökan till nämnden.

I några yttranden har uttalats farhågor för att, om sedvänja skall läggas
till grund för förordnanden, olagligheter skulle kunna sanktioneras. Det är
givet, att hänsyn skall tagas endast till sådana sedvanor som haft stöd i
strandäganderätt. Utövas ett fiske med stöd av särskild rättsgrund skall innehållet
i denna grund vara avgörande. Om ett fiske t. ex. enligt skattläggning
blott får sättas till viss längd men av gammal sed med stöd av strandrätt
utsträckts så att det brukats till gamla gränsen mot allmänt vatten bör
genom förordnande denna sedvänja kunna sanktioneras. Förordnandet bör
då emellertid ej avse det skattlagda fisket utan den del av fisket, som utövats
med stöd av strandäganderätten. Som ytterligare exempel må nämnas
att enligt utredningen ett givande fiske sedan minst 90 år med stöd av
strandäganderätt utövats på vatten som tidigare varit enskilt men nu är allmänt.
Enligt min mening saknas skäl för att ett sadant fiske i motsats
till ett skattlagt — ej skulle få bedrivas i samma omfattning som tidigare.
Däremot skall givetvis förordnande icke lämnas beträffande ett fiske som
till stöd för sedvana icke kan åberopa strandäganderätt. Då promemorieförslaget
endast avser ett bemyndigande för Kungl. Maj :t anser jag det icke
erforderligt att i lagtexten direkt utsäga vilka sedvanor som bör respekteras.
Skulle däremot i enlighet med kammarkollegiets förslag en generell lagregel
givas, vilken de fiskande själva fick tolka, torde missbruk säkerligen kunna
befaras.

Kammarkollegiet har vidare mot promemorieförslaget invänt, att ändrade
naturförhållanden skulle kunna medföra att ett förordnande bör jämkas. Då
till grund för förordnandet skall ligga förhållandena vid utgången av år 1950
torde denna invändning ej vara bärande. Om t. ex. efter en längre tids förlopp
genom landhöjning strandlinjen och därmed gränsen mot allmänt vattenområde
ändrades, kunde detta visserligen flytta gränsen nagot och däimed
även den yttersta punkt till vilken redskap fick sättas på allmänt vatten.
Emellertid kvarstod rätten att till visst antal meter utsätta redskapen
oförändrad. Avsikten är ju att förordnandet skall innebära rätt att i en viss
sättningslinje utsätta fast redskap till viss längd i allmänt vatten. Vad som
fixeras är alltså sättningslängden från vattengränsen med de variationer denna
kan få och ej yttre sättningspunktens avstånd från stranden. En annan
sak är att det kan visa sig lämpligt att i förordnandet eller å därtill hörande
kartskiss angiva hur långt ut sättningslinjen vid tidpunkten lör förordnandet
sträcker sig.

De av Sture L. Persson anförda synpunkterna rörande ett mera rationellt
utnyttjande av det allmänna vattnet för ålfiske synes vara av intresse, men
torde ej höra behandlas i detta sammanhang.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Efter dessa överväganden har jag stannat för att förorda det i promemorian
framlagda förslaget till ändring av 3 § fiskerättslagen. Såsom i promemorian
framhållits bör lagändringen träda i kraft så snart som möjligt.
Emellertid torde det ej vara möjligt att utsätta tidigare dag för ikraftträdandet
än den 1 juli 1956. Härav följer att rätten att utsätta fast redskap i ällmänt
vatten även för år 1956 måste regleras genom särskilda tillstånd på
samma sätt som under de närmast föregående åren. Tillstånden bör dock
för de här berörda fiskena ej ges längre giltighet än ett år.

Såsom i promemorian föreslagits och av statskontoret tillstyrkts, bör kostnaderna
för de utredningar, som erfordras för tillståndsgivningen helt bäras
av staten. Ifrågavarande kostnader kommer att vida understiga de belopp,
som eljest skulle få utbetalas som ersättning för mistad fiskerätt. Uppskattningsvis
torde kostnaderna kunna beräknas uppgå till sammanlagt mellan
10 000 och 15 000 kronor. De avser nästan helt åtgärder, som företagits eller
beräknas skola företagas av personal vid kartverket och lantmäteriväsendet.
Då kostnaderna ej behöver täckas under budgetåret 1956/57 torde jag i annat
sammanhang få återkomma till frågan om det sätt, på vilket dessa bör
bestridas.

B. FISKE MED SNÖRPVAD

I. Gällande bestämmelser

I § 5 lagen om rätt till fiske stadgas som huvudregel beträffande rätt att
fiska i enskilt fiskevatten, att sådan rätt tillkommer jordägaren eller den
som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan
särskild grund äger rätt därtill. Flera stadganden i lagen ger emellertid
även andra än de sålunda uppräknade rätt att i vissa delar av Sverige idka
fiske i enskilt fiskevatten. Sålunda stadgas, såvitt nu är i fråga, i 11 § första
punkten, att vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) varje
svensk medborgare må med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd
ej understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö av
minst etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för
högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. I andra
punkten av 11 § göres från huvudregeln i 5 § det ytterligare undantaget, att
vid nyss nämnda kuststräcka fisket är fritt ända intill stranden, därest det
idkas med nät, som är att hänföra till rörligt redskap, med långrev eller
tobisnot.

I den av länsstyrelsen i Blekinge län utfärdade stadgan för fiskets bedrivande
vid länets kuster föreskrives — efter en den 30 oktober 1953 vidtagen
ändring i § 4 a förbud mot fiske med snörpvad dels innanför en i § 4
samma stadga angiven linje, innanför vilken sillnot icke får användas, dels
ock, i området utanför nämnda linje, i enskilt vatten som vid normalt medelvattenstånd
har mindre djup än sex meter.

I samband med ändringen av länsfiskeristadgan hemställde länsstyrelsen
hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t måtte förklara det i länsfiskeristadgan

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

meddelade förbudet mot snörpvadsfiske inom vissa områden av enskilt vatten
tillämpligt jämväl å vattenområde, dit strandäganderätten icke sträckte
sig. Kungl. Maj :t förordnade genom beslut den 27 mars 1954, att föreskrifterna
i § 4 a i länsfiskeristadgan skulle gälla jämväl beträffande vattenområde
av nyss angivet slag. Samtidigt lämnade Kungl. Maj :t utan bifall besvär,
som anförts över bland annat de av länsstyrelsen meddelade föreskrifterna
i § 4 a länsfiskeristadgan.

Snörpvadsfiske har i nämnvärd omfattning börjat bedrivas i Blekinge
först efter det att den nya fiskerättslagen trätt i kraft. En snörpvad utgöres
av ett flera hundra meter långt rektangulärt, finmaskigt nät. För att
detta skall kunna hållas vertikalt i vattnet är kanten längs vadens övre
långsida (överteln) försedd med flöten samt kanten längs vadens undre
långsida (underteln) med sänken. I underteln finns vidare ringar, genom
vilka en snörplina löper. Vaden utlägges från båt.

I tre av hovrätten över Skåne och Blekinge den 16 december 1954 meddelade
domar har uttalats, att snörpvad icke är sådant fiskredskap, varmed,
enligt 11 § fiskerättslagen, vid Blekinge läns södra kust fisket är fritt ända
intill stranden. Snörpvad ansågs alltså icke vara nät i den betydelse detta ord
har i fiskerättslagen (insnärjningsredskap). I anledning härav dömdes ett
flertal fiskare till ansvar för att de utövat fiske med snörpvad på enskilt
fiskevatten.

I fråga om gränsen mellan enskilt och allmänt vatten torde jag få hänvisa
till den redogörelse för gällande bestämmelser, som jag tidigare lämnat
(s. 5). II.

II. Riksdagens hemställan om utredning m. m.

Då frågan om utredning rörande snörpvadsfisket uppkom vid 1954 års
riksdag förelåg i de tidigare omnämnda målen angående ansvar för olovligt
fiske med sådant redskap domar endast från underrätten.

1 de likalydande motionerna 1:233 och 11:297 hemställdes om ändring
av 11 § fiskerättslagen av innebörd att fiske med snörpvad efter sill skulle
bli fritt ända in till stranden. Motionärerna anförde till stöd för detta yrkande
följande.

Fisket har sedan gammalt en mycket stor betydelse för Blekinge och för
dess kust- och skärgårdsbefolknings möjligheter att försörja sig. Ett av de
dominerande fiskslagen är och har alltid varit sillen, Tidigare bedrevs fisket
efter sill med nät och i någon mån med landnot. Under de sista årtiondena
har fisket med trål tillkommit. Trålfisket, som är förbjudet på svenskt territorialvatten,
bedrives uteslutande på relativt långt avstånd från stränderna.
Sillfisket med nät bedrives på olika avstånd från stränderna, ibland långt
till havs och ibland intill stränderna. Fisket med landnot bedrives från
stränderna i de vatten, som omedelbart gränsar till dessa.

Allt sedan den danska tiden med dess fria fiskerätt för alla bär sillfisket
med nät bedrivits fritt intill stränderna oberoende av den enskilda äganderätten.
Sillfisket med landnot har däremot i huvudsak bedrivits av strandägarna
eller sådana, som erhållit deras tillstånd. Vid diskussionerna om

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

utformandet av den nya lagen om rätt till fiske ansåg man, att densamma
skulle utformas så, att de icke strandägande fiskarena skulle bibehållas vid
sin gamla rätt att fiska sill med nät ända in till stranden, medan strandägarna
fortfarande skulle disponera över rätten till sillfiske med landnot.
Lagen fick också en dylik utformning.

Sedan förslaget till den nya fiskelagen utformades, har emellertid en för
Blekinge helt ny metod för fiske efter sill tillkommit, nämligen fiske med
snörpvad. En stor del av de blekingska fiskarena har anskaffat detta kostsamma
men effekti\a redskap med för detta fiskes bedrivande behövlig utrustning
med ekolod o. d. Det är stora summor, som de två sista åren investerats
i detta fiske. Med införandet av fisket med snörpvad efter sill, som
bedrives i skärgården och i närhet av stränderna, har emellertid problem
uppkommit, som man ej kunnat förutse vid utarbetandet av den nya lagen
om rätt till fiske. Tvistigheter har förekommit om lagens tolkning, och från
vissa strandägare har hävdats, att de ensamma skulle disponera över rätten
till detta fiske intill ett avstånd av 300 meter från stranden.

Då det vid förarbetena med utformande av lagen om rätt till fiske ej ifrågasatts,
att de icke strandägande fiskarena skulle berövas sin urgamla rätt
till fiske efter sill intill stränderna, och da det är i högsta grad önskvärt,
att övergången till fiske med effektiva redskap ej försvåras, eller att de investeringar,
som gjorts i dylika, blir värdelösa, är det nödvändigt, att en
mindre ändring sker i lagen om rätt till fiske, så att tvistigheter ej kan
uppkomma om tolkningar av densamma på denna punkt.

Motionerna har behandlats av tredje lagutskottet (utlåtande nr 29). Utskottet
anförde bland annat, att utskottet fann det vara av vikt, att hinder
icke lades i vägen för en rationell utveckling av fisket. Därest den nuvaiande
lydelsen av It § lagen om rätt till liske icke skulle anses medge snörpvadsfiske
innanför trehundrametersgränsen, talade därför starka skäl fölen
lagändring i enlighet med vad motionärerna föreslagit. Innan slutlig
ställning togs till motionsyrkandet, torde emellertid de skilda intressegruppei,
som representerades av yrkesfiskarena, å ena, och strandägarna, å andra
sidan, böra beredas ytterligare möjligheter att framföra synpunkter på frågan.
Dessutom syntes i händelse av lagändring höra övervägas, huruvida
någon begränsning borde stadgas för snörpvadsfisket i enlighet med reglerna
i § 4 a i länsfiskeristadgan för Blekinge län eller på annat sätt. Utskottet
förordade därför att den av motionärerna väckta frågan utreddes.
Då stora summor nedlagts på anskaffningen av snörpvadar och ekolod, var
det angeläget, att frågan snarast möjligt fick sin lösning.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 29 maj 1954
om skyndsam utredning huruvida fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad
utsträckning vid den i 11 § lagen om rätt till fiske angivna kuststräckan.

Över fiskeristyrelsens promemoria, varvid fogats protokoll från sammanträde
i Karlskrona den 21 maj 1955, har efter remiss yttranden avgivits av
statskontoret, kammarkollegiet, domänstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge
län, Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, fiskeriintendenten
i Västerhavets distrikt, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

I anledning av kammarkollegiets yttrande har utlåtande inhämtats från
fiskeristyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

III. Fiskeristyrelsens förslag
Allmänt om fisket i Blekinge län

Fiskeristyrelsen lämnar inledningsvis en översikt av havs- och kustfiskets
omfattning och bedrivande vid Blekinge läns kust.
Därvid hänvisas till en början till vissa statistiska uppgifter. Av dessa framgår,
att saltsjöfisket i Blekinge utvecklats kraftigt under de senare åren.
Fångstens mängd och värde, som år 1938 uppgick till omkring 7,9 milj. kg
och 2,2 milj. kr, har sålunda år 1954 ökats till 19,5 milj. kg och 11,8 milj.
kr. Fiskarenas antal år 1953 uppgick till 1 525, varav 1 049 betecknades som
yrkesfiskare. Av fiskslagen är sill, torsk, lax och ål av dominerande betydelse.
Sillen svarar ensam för över hälften av fångstmängden och nära hälften
av fångstvärdet.

Beträffande fisket i närheten av länets södra kust, som här närmast är
av intresse, anför styrelsen, att ålfisket har det största värdet, men att sillfisket
i fråga om fångstmängden är mest framträdande. Vid jämförelse med
havsfisket är fisket vid stranden emellertid av betydligt mindre omfattning.
Den mängd sill, som fångades med landnot, uppgick sålunda år 1954 till
blott ca 570 000 kg (mot ca 10,7 milj. kg för såväl havs- som kustfisket i hela
Blekinge).

I fråga om fångstsätten anför styrelsen följande.

Sillen har sedan gammalt fiskats med drivgarn och detta redskap är ännu
av stor betydelse. Under de senare åren har emellertid trål i allt större
omfattning börjat användas vid sillfisket och 1954 torde nära 60 % av hela
sillfångsten ha tagits med trål. Såväl drivgarnsfisket som trålfisket bedrives
ute på öppna havet. Sedan gammalt har emellertid sill även fiskats med
landnot (sillnot) inne i skärgården. Här har också i viss utsträckning fiskats
med förankrade sillgarn. Slutligen har under de senaste åren snörpvaden
börjat användas vid sillfisket.

Torsk fiskas huvudsakligen med trål och långrev. Bägge dessa fiskemetoder
användes mest på något avstånd från kusten. Långrev lägges dock stundom
ganska nära kusten. Flundra liksom rödspätta erhålles tillsammans med
torsken vid trålfiske. Någon flundra fiskas emellertid också i strändernas
närhet och delvis inomskärs med nät. Laxen fångas huvudsakligen med
drivgarn och revar ute i öppna havet. Huvudmassan av ålfangsten, väsentligen
bestående av blankål eller vandringsål, erhålles i fasta fiskredskap (ålbottengarn
och hommor) utsatta från stränderna eller från grund helt nära
kusten. En del s. k. gulål fångas emellertid med ljuster i skärgårdarna. Det
yrkesmässiga gäddfisket bedrives mest med långrev, nät och ryssjor i
de inre delarna av skärgården. Dessutom idkas ganska mycket gäddfiske
som sport och rekreation med olika krokredskap. Utom gädda fiskas i Blekinge
skärgård en del laxöring, sik, abborre, mört och id. Dessutom fångas i
strändernas omedelbara närhet tobis med små notar för erhållande av agn.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Snörpvadsfiskets omfattning och bedrivande

Styrelsen ger därefter en redogörelse för snörpvadsfiskets utveckling
och bedrivande. Därvid uppgives bland annat, att under
tiden november 1952—maj 1953 i Karlskrona skärgård fångats nära 2
milj. kg sill med snörpvad, medan motsvarande kvantitet vintern 1953/54
blott var ca 200 000 kg och vintern 1954/55 ca 468 000 kg. Styrelsen anför
härom.

Snörpvaden infördes till vårt land från Amerika redan i början av 1880-talet och fick ganska snart en stor betydelse för fisket efter sill och skarpsill
på västkusten. Under de sista årtiondena har detta redskap där emellertid
nästan helt utträngts av trålen, vad sillfisket beträffar, men användes
fortfarande i ganska stor utsträckning vid skarpsillfisket. Ända till för några
år sedan var snörpvaden sa gott som okänd i Östersjön. De snörpvadar,
som kommit till användning i Blekinge, har något varierande storlek. Längden
synes växla mellan 180 och 270 meter och djupet mellan 27_36 meter.

De överensstämmer, vad storlek och konstruktion beträffar, närmast med de
snörpvadar, som användes vid skarpsillfisket på västkusten.

När ett sillstim, vanligen med hjälp av ekolod, lokaliserats, går fiskebåten

1 en cirkel runt stimmet under det att vaden samtidigt utsättes. Härigenom
blir stimmet av vaden omslutet liksom av en nätcylinder. Med hjälp av den
genom järnringarna på undertelnen löpande wiren snörpes därpå denna cylinders
underkant ihop, så att sillstimmet kommer att befinna sig i en nedtill
sluten säck, ur vilken fångsten kan hivas ombord på båten. 1 allmänhet
bedrives ej fisket på djupare vatten än att vadens underteln når ned till bottnen.
Vid snörpningen kommer därför undertelnen eller en del av nätet att
en viss sträcka släpa utefter bottnen. Detta gör att fisket ej med fördel kan
bedrivas inom områden med stenig och ojämn botten. På mycket grunt vatten
är snörpvaden också svår att manövrera även om bottnen är jämn.

Den första snörpvaden anskaffades till Blekinge år 1946 och användes,
delvis med gott resultat, i Karlskrona skärgård. Någon vidare efterföljd fick
dock ej detta försök förrän på hösten 1952, då några båtar utrustades med
det nya redskapet. Det visade sig, att mycket stora mängder sill förekom i
karlskronatrakten och snörpvadsbåtarna gjorde goda fångster. Detta lockade
flera att slå sig på snörpvadsfisket där, så att under eftervintern och
våren 1953 deltog icke mindre än omkring 50 båtar i detta fiske, däribland
några från Bohuslän. Det pågick till in i maj månad och bedrevs med få undantag
hela tiden i Karlskrona skärgård företrädesvis på ett vattendjup av
15—20 meter.

Under tiden november 1952—maj 1953 fångades sammanlagt nära

2 000 000 kg sill, vilket måste anses vara en betydande kvantitet med hänsyn
till det mycket begränsade område, inom vilket fisket ägde rum. De
största fångsterna erhölls i december, januari, februari och mars.

När fisket i Karlskrona skärgård avtog, sökte sig några båtar till mera avlägsna
fiskevatten såsom upp i Kalmarsund och ännu längre mot norr utefter
ostkusten.

Vintern 1953/54 var deltagandet i snörpvadsfisket betydligt mindre och
endast 28 båtar synes ha ägnat sig däråt. Fångsten blev totalt endast omkring
670 000 kg av vilken kvantitet blott omkring 200 000 kg beräknas ha
fiskats i blekingeskärgården, huvudsakligen omkring Karlskrona.

Under säsongen 1954/55 ökade åter snörpvadsfisket. Omkring 50 båtar
deltog då i detta fiske, som beräknas ha givit en total fångst av omkring

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

1 657 000 kg. Härav fångades emellertid endast omkring 468 000 kg i den
blekingska skärgården, där liksom undor de föregående säsongerna fisket
koncentrerades till Karlskronatrakten under eftervintern. Sammanlagt ett
tjugutal båtar synes ha varit i verksamhet i denna trakt. Under denna säsong
hindrades fisket i stor utsträckning av ds.

Enligt ovanstående har under de tre säsongerna fångsterna vid snörpvadsfisket
sammanlagt uppgått till något över 4 300 000 kg, varav omkring

2 670 000 kg fiskats i Karlskrona skärgård.

Snörpvadsfiskets utveckling i Blekinge framgår vidare av nedanstående
sammanställning av uppgifter till den officiella statistiken.

År	Antal fiskare	Båtar	Vadar	Fångst
	antal	värde kr	värde kr	kg	kr
1952....................	38	10	180 000	86 000	580 000	222 900
1953 ...................	178	43	1 643 000	379 000	1 789 000	845 000
1954....................	105	28	480 000	252 000	669 460	294 946
1955 första halvåret ....	180	50	—	—	1 653 000	—

I anslutning till uppgifterna om fångstmängderna anför styrelsen, att sill
av samma stam, s. k. g r ä s s i 11, enligt företagna undersökningar erhållits
i såväl snörpvadar som sillnotar. Styrelsen säger närmare härom.

Under år 1953 företog på uppdrag av fiskeristyrelsen dåvarande fiskeriassistenten
Märtha Swedmark en analys av sillfångster såväl från snörpvadsfisket
som från sillfisket med landnotar i Blekinge skärgård. Det sistnämnda
fisket bedrives mest på senvåren och under försommaren alltså till
stor del efter sedan snörpvadsfisket slutat. Vid nämnda undersökning visade
det sig, att det tydligen var sill av samma stam, som erhölls i snörpvadarna
och i sillnotarna. Enda skillnaden var att fångsten i snörpvadarna väsentligen
bestod av ännu icke lekfärdig sill, under det att den i landnotarna
fångade sillen i stor utsträckning var i lek. Det har också sedan länge varit
känt att den sill, s. k. grässill, varpå sillnotfisket är grundat, är vårlekande
och förrättar sin lek på relativt grunt vatten i skärgården till skillnad från
havssillen — av vilken sill trål- och drivgarnsfiskena ute i öppna Östersjön
är beroende — som leker på bankarna utanför kusten. Att snörpvadsfisket
i Karlskrona skärgård kunde få en så stor omfattning och ge så goda fångster
under fiskesäsongen 1952/53 beror därför sannolikt på att tillgången på
grässill vid den tiden var ovanligt god. Huruvida detta var ett mera enastående
fall är omöjligt att bedöma. Tydligt är emellertid att åtminstone relativt
ofta silltillgången i Blekinge skärgård kan vara tillräckligt stor för att
snörpvadsfiske där skall kunna i viss utsträckning bedrivas, även om det
måhända vissa tider endast kan få en mera blygsam omfattning. Det måste
därför anses motiverat, att hänsyn numera tages till detta fiske vid utformandet
av fiskerätten inom ifrågavarande område.

Snörpvadsfiskets inverkan på annat fiske

Styrelsen framhåller, att man vid bedömandet av snörpvadsfiskets inverkan
på fisket i övrigt borde taga hänsyn icke blott till det större eller mindre
direkta hinder detta fiske kunde förorsaka själva utövandet av andra fis -

Kungi. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

kesätt och den mängd fisk som fångades i snörpvadarna utan också till den
skada som snörpvadsfisket eventuellt kunde förorsaka bottnen, vegetationen
o. s. v., alltså den naturliga miljön.

Styrelsen uppehåller sig därefter vid det sistnämnda spörsmålet och anför
till en början följande om topografin på södra blekingekusten.

Den västligaste delen av denna kust, alltså Listerhalvön, saknar nästan
helt skärgård. Söderifrån skjuter här in några grunda vikar (Valjeviken,
Sölvesborgsviken in. m.). Endast i de yttre delarna av dessa är djupet större
än sex meter. Den stora och öppna Pukaviksbukten öster om Listerhalvön
bär mycket varierande djup. Den innersta delen av denna vik är grund med
ojämn botten och uppfylld av en mängd öar och rev. Kusten närmast väster
och öster om Karlshamn är nästan öppen och här förekommer flerstädes
djup på mellan 7 och 15 meter helt nära stranden. Omkring 5 km öster om
Karlshamn utbreder sig innanför Tärnö Hällaryds skärgård med ett stort
antal öar. Området är i allmänhet grunt men flerstädes uppträder sund och
vikar med ett djup av 10—20 meter ganska nära stranden. Öster därom är
skärgården föga utvecklad till trakten av Kuggeboda öster om Ronneby.
Stränderna är här ofta ganska långgrunda. Mot Järnavik och Ronneby hamn
sträcker sig ett par större vikar. De yttre och centrala delarna av dessa är
7—15 meter djupa men de innersta, ganska vittförgrenade delarna av dem
är helt grunda, öster om detta område ända till Utlängan söder om Torhamns
udde utbreder sig det stora skärgårdsområde, som omger Karlskrona.
Den västligaste delen av detta område omkring öarna Almö, Torkö in. fl.
liksom den östligaste mellan Senoren, Sturkö och Utlängan är mycket grunda.
Detsamma gäller de ganska vidsträckta vikarna och fjärdarna närmast
väster, norr och öster om Karlskrona. De centrala fjärdarna i denna skärgård
alltså Västra Fjärden, Yttre Redden och östra Fjärden, som utbreder
sig innanför de stora öarna Hasslö, Aspö, Tjurkö och Sturkö är däremot förhållandevis
djupa. I varje fall är stora områden av dessa fjärdar djupare än
10 meter och flerstädes förekommer förhållandevis djupt vatten helt nära
stränderna.

Styrelsen framhåller, att av denna beskrivning framgår att särskilt i Karlskrona
skärgård men även annorstädes finns mycket stora helt grunda områden
med djup oftast åtskilligt under sex meter. Till mycket betydande del
är för övrigt djupet inom dessa områden, som mest förekommer i skärgårdarnas
innersta delar, mindre än tre meter. Bottnen inom dessa är i regel
täckt av vegetation. De utgör de huvudsakliga uppehållsorterna för gädda,
abborre, gulål, id och mört. Här leker också gädda och abborre. I de mera öppna
delarna av skärgårdarna och särskilt i dessas yttre delar är djupet som
regel större än sex meter och överstiger ej sällan 20 meter. Bottnen, som ofta
är stenig och ojämn, saknar vegetation eller är endast sparsamt bevuxen
med alger. Snörpvadsfiske kan i dessa delar endast bedrivas inom områden
som har grus, sand eller lerbotten. Vanligast är att ett djup av tre meter i
dessa delar vidtager på kortare avstånd än trehundra meter från stranden.
Mera långgrunda stränder förekommer dock flerstädes även här. I

I fråga om den skada som snörpvadsfisket kan medföra på bottenvegetationen
anför styrelsen följande.

I de något djupare delarna av skärgården uppehåller sig sillen, som under
våren leker på grus- eller stenbotten på sluttningarna upp mot stränderna
eller mot de grundare områdena av fjärdarna., Vid den skärgårdslösa västli -

Kungl. Muj:ts proposition nr 127 år 19.16

gaste delen av blekingekusten samt i de ganska svagt utvecklade skärgårdarna
närmast öster däröm synes sill i större mängd dock sällan uppträda
i kustens omedelbara närhet. På något större djup förekommer också en del
flundra och sik. Flundran leker nog i ganska liten utsträckning i skärgårdsområdet.
Däremot förrättar siken här sin lek på sten- och grusbotten.

Skulle snörpvadsfiske få bedrivas inne på de grunda vegetationsbeklädda
områdena torde en viss skada kunna tillfogas vegetationen. Vid växterna
fästad rom av gädda och abborre torde också därvid kunna rivas loss och gå
till spillo. Farhågor i detta avseende uttalades också vid det sammanträde
som fiskeristyrelsen höll i Karlskrona den 21 maj 1955.

På de djupare, mer vegetationsfria områdena däremot torde bottnen icke
kunna skadas av detta fiske och då, som förut nämnts, den fiskrom, huvudsakligen
av sill och sik, som påträffas här, mest lägges på stenig botten, där
snörpvaden icke går att använda, torde detta fiske här icke heller kunna avsevärt
skada den lagda rommen.

Beträffande den inverk a n snörpvadsfisket har på beståndet av
småfisk av a n d ra arte r anför styrelsen.

Det skulle vara till besvär vid snörpvadens tömmande om sillen fastnade
i nätmaskorna. På grund härav ävensom för att ge nätet erforderlig styrka
göres snörpvadarna ganska småmaskiga (maskstolparnas längd 18—19 mm)
och kan därför fånga småfisk av andra arter än sill. Vid snörpvadsfiske på
helt grunt vatten skulle sålunda kunna fångas en del gäddungar samt ungar
av de mindre betydelsefulla arterna abborre, id och mört. Däremot torde
gulålen i stor utsträckning kunna taga sig igenom snörpvadens maskor. Gulålen
liksom flundran lever för övrigt i eller omedelbart på bottnen och för
fångst av fiskar med sådant levnadssätt är snörpvaden icke lämplig. Vad siken
beträffar, är beståndet därav så glest i Blekinge att man icke torde behöva
taga någon hänsyn till denna fisk i förevarande sammanhang. Det är
därför sannolikt, att snörpvadsfiske icke kan göra väsentlig skada genom
bortfångande av småfisk annat än möjligen på helt grunt vatten. Av hittills
gjorda iakttagelser och erfarenheter framgår också, att inom de något djupare
områden, där detta fiske hittills mest bedrivits, endast mycket obetydliga
mängder av annan fisk än sill erhållits i vadarna och detta gäller så väl
ung som äldre fisk. Detta bestyrkes också av uttalanden vid sammanträdet
i Karlskrona. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att fångst av
gädda av mindre längd än 40 cm och sik av mindre längd än 30 cm enligt
gällande länsfiskeristadga är förbjudet vid kusten av Blekinge län.

Vad ovan anförts om snörpvadsfiskets inverkan gäller framförallt skärgårdarna.
Vid öppen havsstrand torde det på grund av där i allmänhet rådande
bottenförhållanden och på grund av risken för att driva på land under
vadens snörpning och inhalning ganska sällan inträffa att snörpvadsfiske
kan bedrivas så nära stranden, att gränsen för enskilt vatten överskrides.

Vad angår snörpvadsfiskets inverkan p å t i s k e l m cd s i 11 n o t,
framhåller styrelsen, att en betydande del av sillbeståndet i Karlskrona skärgård
under senare år fångats med snörpvad och alt detta särskilt var förhållandet
vintern 1952/52, då snörpvadsfångsten uppgick till nära 2 milj.
kg. Man måste därför räkna med att fångsten bl. a. i sillnotarna minskats
på grund av snörpvadsfisket, då båda dessa fiskemetoder baserar sig på
samma sillstam. Till belysande härav lämnar styrelsen följande sammanställning
av fångsten i sillnotarna åren 1948 -1955.

5 Bihang till riksdagens protokoll tl)56. 1 saml. AV 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

1948 ............................ 462 450 kg

1949 ............................ 534 900 »

1950 ............................ 657 000 »

1951 ............................ 821 000 »

1952 ............................ 740 000 »

1953 ............................ 370 150 »

1954 ............................ 569 170 >

1955 ............................ 292 400 »

Styrelsen anför i anslutning till dessa uppgifter.

Under åren 1948—1952 var den årliga medelfångsten omkring 643 000 kg.
År 1953, alltså efter det stora snörpvadsfisket vintern 1952/53, sjönk fångsten
till 370 150 kg från att året förut ha varit 740 000 kg. Medelfångsten i
sillnotarna har under åren 1953—1955 endast uppgått till 410 000 kg, alltså
betydligt lägre än under den föregående femårsperioden.

Fullt bevisvärde har nog på grund av fiskets variabilitet icke dessa siffror.
Även om snörpvadsfisket bortfångat en del sill, som, om detta fiske ej
funnits, skulle ha fångats i sillnotarna, så är att märka dels att huvudmassan
av den i snörpvadarna fångade sillen fiskats helt lagligt på områden där
varje svensk undersåte har rätt att använda dessa redskap, dels att, om ej
snörpvadarna funnits, troligen en stor del av deras fångst i stället skulle tagits
i förankrade sillgarn, med vilka redskap fisket ju är fritt ända in till
stränderna.

Jordägarna och därmed jämställda har visserligen ensamrätt till sillfisket
med landnotar men de kan icke göra ensamrätt gällande till den sill, som uppträder
i skärgården. I fråga om fångsten av denna har de att tåla den konkurrens,
som utövarna av andra fiskesätt vållar, så länge dessa fiskesätt bedrives
enligt fiskerättslagens bestämmelser.

I fråga om risken för överfiskning, om snörpvad i vidgad utsträckning
användes, anför styrelsen vidare.

Man kan givetvis ifrågasätta, om icke genom tillkomsten av det omfattande
snörpvadsfisket i Blekinge skärgård den sillstam inom detta område, alltså
grässillen, på vilket detta fiske liksom sillnotfisket är baserat, nu blir föremål
för överfiskning och att den totala fångstavkastningen av denna sillstam
till följd härav kommer att successivt minska. Några undersökningar
för belysande av detta spörsmål föreligger icke. Dylika undersökningar kräver
nämligen uppgifter från en betydligt längre tidsföljd, än som nu stått till
förfogande. Detta spörsmål är också i detta sammanhang av mindre intresse,
då en bedömning av detsamma mera har betydelse vid utfärdande av
bestämmelser för fiskets vård och bedrivande än vid fastställande av regler
för rätten att fiska.

Det bör i detta sammanhang också anmärkas, att en utvidgning av rätten
till snörpvadsfiske på det sätt som ifrågasatts knappast kommer att medföra
en mera väsentlig fångstökning.

I detta sammanhang framhåller styrelsen, att snörp vadsfiskets fångster
hittills till huvudsaklig del bestått av ännu ej lekfärdig sill av god kvalitet,
under det att den sill, som fångats i sillnotarna, till stor del varit i lek och
därför av sämre kvalitet. Ur mera allmän synpunkt sett hade därför snörpvadsfisket
lämnat en värdefullare vara än sillnotfisket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1956

Styrelsen framhåller, att snörpvadsfisket i viss mån kan menligt inverka
på det rent tekniska bedrivandet av andra fisken
och anför därom.

Snörpvaden är ett stort redskap, varmed stora områden kan avfiskas. Det
är därför naturligt att delta fiske kan utöva ett betydande inflytande även i
fråga om det rent tekniska bedrivandet av andra fisken, särskilt gäller detta
inom så begränsade vatten, varom här är fråga. Vad det viktigaste av alla
fiskena intill stränderna i Blekinge, nämligen ålbottengarnsfisket, beträffar,
så torde emellertid snörpvadsfisket vara utan betydelse. Ingen torde nämligen
med vett och vilja sätta ut en snörpvad så nära ett bottengarn, att han
riskerar att komma i kontakt med dettas pålar och wirar. Bottengarnsfisket
bedrives dessutom endast i ringa utsträckning inne i själva skärgårdarna
utan mest på dessas utsida och vid öppen havskust och här torde, som tidigare
nämnts, snörpvadsfiske knappast komma att bedrivas i strändernas
omedelbara närhet. Däremot kan nät och andra mindre fiskredskap, som utsättes
i skärgårdarna, rubbas ur sitt läge och även bli mer eller mindre förstörda,
om de ej observeras utan kommer inom räckhåll för ett snörpvadskast En

del sådan skadegörelse har också förekommit. Genom överenskommelse
fiskarena emellan kan dock en stor del av dessa olägenheter undvikas.
Det kan sålunda nämnas, att Svenska sydkustfiskarnas centralförbund beslutat,
att, för att undgå skadegörelse under mörker på utsatta^ nät, snörpvad
under vissa tidsperioder icke får utsättas före solens uppgång eller efter
dess nedgång. Av stor betydelse i detta hänseende är vidare, att fiskarrena
på ett tydligt sätt utmärker sina redskap. Slutligen föreligger för länsstyrelsen
möjlighet att med stöd av 14 § fiskeristadgan utfärda ordningsföreskrifter
till förhindrande av snörpvadsfiskets skadegörelse å utsatta
fiskredskap. Till dessa redskap (nät och liknande), i fråga om vilkas användning
inom enskilt vatten ju för övrigt jordägarna och frifiskarena är
jämställda, torde alltså i detta sammanhang någon större hänsyn icke behöva
tagas.

I viss mån annorlunda ställer sig frågan beträffande sillnotarna, vilkas
användning är helt förbehållen strandägarna. Liksom snörpvadarna kan
dessa användas endast på ställen, där bottnen av naturen är jämn eller genom
rensning befriats från sten eller dylikt. Sillnotfisket idkas därför endast
vid stränder, där sådana lämpliga ställen, s. k. varp, finnes. I dessa varp
lägges sillnotarna ut på något avstånd från stranden och dragés därefter
in mot denna med ett par iinor. Varpens längd, alltsa avståndet från det
ställe, där noten utlägges, till stranden, växlar men torde icke överstiga 500
meter. De yttre delarna av sillnotvarpen är som regel djupare än sex meter.
Av vad ovan anförts framgår, att en sillnotägare i allmänhet endast har ett
begränsat antal varp till sitt förfogande. Utlägges snörpvaden i ett eller flera
av dessa varp icke blott bortfångas sill, som skulle kunnat fångas i sillnoten,
utan blir sillnotägaren förhindrad alt utlägga sin not så länge snörpvadsfisket
där pågår. Visserligen har snörpvadsfisket hittills i allmänhet bedrivits
tidigare på året än sillnotfisket. De två fiskena bedrives dock stundom
samtidigt.

Ett visst behov föreligger att skydda notvarp, när dessa användes av jordägaren,
mot intrång från nätfiskares sida. Detta har också beaktats i lagstiftningen
och med stöd av 22 § fiskerättslagen kan länsstyrelsen bl. a.
stadga förbud mot att utsätta skötar eller nät inom visst avstånd från notvarp,
som utmärkts med av länsstyrelsen fastställt märke. Genom resolution
den 2 april 1952 har också länsstyrelsen i Blekinge län utfärdat sådant

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

förbud. En liknande skyddsbestämmelse beträffande snörpvadar torde icke
kunna utfärdas med stöd av nyssnämnda paragraf med dennas nuvarande
lydelse. En ändring på denna punkt synes därför påkallad. Särskilt är detta
fallet om rätten till snörpvadsfisket skulle utvidgas. På Karlskronamötet
framhölls också behovet av ökat skydd för sillnotfisket.

Ersättning för mistad fiskerätt

Styrelsen ingår vidare på frågan om ersättning till innehavare
av enskild fiskerätt för intrång och skada, som
kan förorsakas denne om snörpvadsfisket skulle bli tillåtet på enskilt vatten.
Styrelsen anför härom.

I det föregående har framhållits, att åtskilliga åtgärder kan vidtagas för
att minska de olägenheter snörpvadsfisket förorsakar sillnotfisket och andra
fisken, som bedrives med stöd av enskild fiskerätt. Det är dock uppenbart
att dylika åtgärder ej helt kan eliminera dessa olägenheter. En utvidgning
av rätten till snörpvadsfiske skulle därför otvivelaktigt i vissa fall medföra
ett intrång i jordägarnas fiskerätt. Beroende på bottentopografien in. fl. förhållanden
torde dock detta intrång säkerligen bli av mycket skiftande storleksgrad
i de särskilda fallen, och i ett ej ringa antal fall torde en dylik
utvidgning i praktiken icke komma att medföra någon förändring av bestående
förhållanden på grund av att snörpvadsfiske icke kan idkas annat än
på områden, som är lämpade för detta fiske. Uppenbart är emellertid att en
jordägare bör beredas möjlighet att erhålla ersättning för intrång och skada,
som skulle förorsakas honom om snörpvadsfisket i större utsträckning
än nu blev tillåtet på enskilt vatten.

Uttalanden vid sammanträde i Karlskrona den 21 maj 1955

Innan jag övergår till att redogöra för de förslag, vari styrelsens promemoria
utmynnar, torde jag få nämna något om de uttalanden, som enligt
ett vid promemorian fogat protokoll gjorts vid det tidigare omnämnda sammanträdet
i Karlskrona den 21 maj 1955. Sammanträdet var föranlett av
ifrågavarande utredning. Därvid var närvarande -— förutom representanter
för fiskeristyrelsen och de sakkunniga samt länets hushållningssällskap -—
bland andra 55 personer, representerande såväl s. k. frifiskare som innehavare
av enskild fiskerätt. Innehavare av enskild fiskerätt vände sig med
skärpa mot en obegränsad rätt för envar att med snörpvad fiska på enskilt
vatten ända in till stranden. De ansåg emellertid frågan mindre allvarlig
om sexmetersgränsen bibehölls. Vidare uttalades från deras sida, att skyddsbestämmelser
för notvarp borde finnas samt att ersättning för mistad
fiskerätt borde utgå. Efter diskussionens slut sammanfattade ordföranden
vid sammanträdet yttrandena på följande sätt. Från frifiskarena förelåg
ingen erinran mot att snörpvadsfisket begränsades till sexmeterskurvan.
Strandägarna å sin sida höll före att så långt borde åtminstone skyddet
sträcka sig, men ville dessutom gärna ha ytterligare skydd för sina intressen.
På fråga huruvida det sagda vore rätt uppfattat svarade de närvarande

Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

enhälligt ja. En fiskare förklarade, att lian uppfattat det så att länsstadgans
nuvarande föreskrifter kom att bli gällande. Såvitt protokollet utvisar gjordes
ingen erinran mot sistnämnda uttalande.

Styrelsens sammanfattning och förslag

Styrelsens promemoria utmynnar i ett av de sakkunniga biträtt enhälligt
förslag till ändring av dels 11 och 22 §§ fiskerättslagen dels lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. in. Förstnämnda
förslag är, frånsett en redaktionell jämkning, likalydande med departementets.
Förslaget till ändring i sistnämnda lag torde som bilaga A få fogas
till detta protokoll.

Som motiv till lagförslagen anför styrelsen sammanfattningsvis
i huvudsak följande.

Snörpvaden är ett mycket effektivt redskap, med vilket under gynnsamma
förhållanden stora kvantiteter sill kan fångas. Betydande belopp har även
investerats i detta fiske, vilket huvudsakligen idkas av frifiskare och hittills
vid Blekinge södra kust med få undantag bedrivits i de stora centrala
fjärdarna i Karlskrona skärgård på ett djup av 15—24 meter. Det baseras
här på en sillstam, som leker i skärgården och som tidigare exploaterats dels
med sillnotar (landnotar), med vilka fisket är förbehållet jordägarna, dels
med förankrade sillgarn, som kan användas överallt såväl av jordägare som
frifiskare, enär fisket med dessa redskap är fritt ända in till stranden.

Ur fiskevårdssynpunkt kan snörpvadsfiske anses mindre önskvärt inom
grunda områden med vegetationsrik botten. Inom områden med något större
djup, mer än sex meter, synes detta fiske ur denna synpunkt sett icke förorsaka
nämnvärd skada. För utövandet av andra fisken såsom med nät och
sillgarn kan snörpvadsfisket förorsaka en del olägenheter, vilka till stor del
dock torde kunna övervinnas genom frivilliga överenskommelser de fiskande
emellan, bättre utmärkning av fiskredskapen eller genom av länsstyrelsen
utfärdade ordningsföreskrifter. Endast för beredande av visst skydd för
sillnotvarp mot intrång från snörpvadsfiskets sida synes särskilda åtgärder
av författningsnatur vara önskvärda.

Före och i samband med utarbetandet av länsstyrelsens ovannämnda resolution
den 30 oktober 1953 framfördes som önskemål av åtskilliga fiskerättsägare
inom enskilt vatten att snörpvadsfisket borde helt förbjudas i
skärgården. Man önskade alltså en betydande inskränkning av rätten till
detta fiske. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts instruktion rörande förevarande
utredning, enligt vilken fiskeristyrelsen har att utreda frågan huruvida
snörpvad vid Blekinge läns södra kust bör i ökad utsträckning få fritt bedrivas
av varje svensk medborgare, anser fiskeristyrelsen sig icke här närmare
böra beröra dessa önskemål. Ett bifall till dessa skulle för övrigt enligt
styrelsens mening utgöra ett steg tillbaka i utvecklingen.

Å andra sidan anser sig fiskeristyrelsen nu icke kunna, som i motionerna
1:233 och 11:297 till 1954 års riksdag föreslogs, förorda ett frigivande av

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1950

snörpvadsfisket över allt ända in till stränderna. Härigenom skulle nämligen
fisket på de grunda, vegetationsrika områdena kunna tillfogas skada.
Enligt fiskeristyrelsens mening bör emellertid denna olägenhet kunna undgås
och snörpvadsfisket ändå beredas ökat svängrum, om detta fiske visserligen
tilläts innanför den s. k. 300-meterslinjen men där endast på ett djup
av intill sex meter. Enligt de av länsstyrelsen utfärdade föreskrifterna gäller
ju redan nu att snörpvad icke får användas på grundare vatten än sex
meter men denna bestämmelse har, eftersom frifiskare enligt nu gällande
lag icke får fiska med snörpvad innanför 300-meterslinjen, vad beträffar
området innanför denna linje betydelse endast för reglering av jordägares
och med dem jämställdas snörp vadsfiske.

Någon större förändring i fråga om snörpvadsfiskets omfattning, fångstmängd
o. s. v. är säkerligen icke att förvänta genom ett generellt frigivande
av detta fiske intill sexmeterskurvan. Detsamma bedrives ju nämligen huvudsakligast
på större djup än sex meter. Största betydelsen av en sådan
åtgärd ligger utan tvekan i att en hel del tvistigheter undgås och att rörelsefriheten
för snörpvadsfiskarena i någon mån ökas.

Av sjökort över Karlskrona skärgård, alltså det område där snörpvadsfisket
vid blekingekusten hittills huvudsakligen bedrivits, framgår, att det
visserligen är ganska betydande områden, som kom att bli fria för snörpvadsfiske
innanför 300-meterslinjen efter en sådan författningsändring, som
ovan antytts. Då emellertid bottnen i strändernas omedelbara närhet ofta är
ojämn och därför mindre lämpad för snörpvadsfiske och då snörpvadsfiskarena,
som nämnts, föredrager något större djup än sex meter, är det
troligt att långt ifrån alla de områden, som genom en sådan åtgärd blev
fria, verkligen kom att bli utnyttjade för snörpvadsfiske.

Med en sådan gränsdragning för det tillåtna området för detta fiske, alltså
efter en djupkurva i stället för som hittills efter ett visst avstånd från
stranden, vinnes också att snörpvadsfiskarena får lättare att bedöma, om
de befinner sig utom eller inom för fisket tillåtet område. Med sina ekolod
kan de nämligen alltid avgöra, över vilket djup de befinner sig, under det
att avståndet till stranden många gånger såsom under mörker och vid osiktbart
väder kan vara svårt att rätt bedöma.

Vad beträffar fiskarenas inställning till den antydda lagändringen, framgick
av det inför fiskeristyrelsen hållna sammanträdet i Karlskrona den 21
maj 1955, att frifiskarena ansåg den vara ändamålsenlig. Från dem, som
fiskar med stöd av enskild fiskerätt, uttalades visserligen åtskilliga betänkligheter
mot lagändringen. Dessa fiskare ansåg sig dock tydligen i allmänhet
kunna gå med på denna ändring under förutsättning att bestämmelser
till skydd särskilt för sillnotfisket utfärdades och att de bereddes möjlighet
till ersättning för det intrång i deras fiskerätt, som lagändringen ansågs
komma att medföra.

Den nu ifrågasatta lagändringen synes kunna åstadkommas genom att i
11 § fiskerättslagen efter dess första mening infogas en ny mening av ungeför
följande lydelse. Med snörpvad är fisket allestädes fritt i enskilt vatten,
som har större djup än sex meter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Ett visst behov föreligger av att skydda sillnotvarp mot intrång från snörpvadfiskets
sida. Ett dylikt skydd kan lämpligen möjliggöras genom en sådan
ändring av 22 § fiskerättslagen, att länsstyrelsen får befogenhet att stadga
förbud ej blott mot utsättande av skötar och nät utan även av annan fiskredskap
inom visst avstånd från vederbörligen utmärkt notvarp.

Ägare av enskilt fiskevatten bör beredas möjlighet att söka och erhålla
ersättning för skada och intrång, som blir en följd av ifrågavarande ändring
av 11 § fiskerättslagen. Detta synes enklast kunna åvägabringas genom att
den i 2 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. in. fastställda tidsfristen för framställande av ersättningsanspråk
förlänges, förslagsvis till och med utgången av år 1958 beträffande dylika
anspråk som föranledes av denna lagändring.

IV. Remissy ttrandena

Fiskeristyrelsens förslag har avstyrkts av kammarkollegiet. ö\riga remissinstanser
har tillstyrkt förslaget eller lämnat detta utan erinran. Viss tvekan
har dock uttalats av Riksförbundet Landsbygdens folk. Domänstyrelsen har
soan förutsättning för sin tillstyrkan angivit att snörpvad även framgent
skulle tillhöra de fiskredskap, som enligt länsfiskestadgan icke är tillåtna
inom fredningsområdet för laxfiske vid Mörrumsåns utlopp i Pukaviksbukten
innanför linjen Stärnö udde—Lörby klack.

Länsstyrelsen i Blekinge lån uttalar i anledning av den i domänstyrelsens
vttrande berörda frågan om fredningsområdet utanför Mörrumsåns
u 11 o p p, att fiske med snörpvad på grund av bottenförhållandena
icke kan förekomma inom den åberopade fredningslinjen. Sådant
fiske förekom för närvarande endast inom den östra delen av länets södra
kust och huvudsakligen i fiskevattnen utanför Karlskrona. Därest förhållandena
i detta hänseende i framtiden skulle komma att ändras, ägde länsstyrelsen
möjlighet att genom bestämmelser i länsfiskestadgan meddela förbud
mot fiske med snörpvad inom ifrågavarande fredningslinje.

Riksförbundet Landsbygdens folk har anslutit sig till ett av Blekinge länsförbund
av RBF avgivet yttrande, vari huvudsakligen beröres frågorna om
överfisk ning och menlig inverkan på fisket med andra
redskap. I yttrandet anföres följande.

Slrandfisket utgör ett värdefullt komplement till det mindre jordbruk,
som rikligt förekommer i Blekinge kusttrakter. Ålfisket liksom sillnotfisket
har tillfört småjordbruket i kusttrakterna en icke föraktlig biinkomst och
många småjordbrukare är faktiskt för sin utkomst beroende av detta fiske.

Det måste anses ostridigt, som utredningen anfört, att fisket med snorpvad
är en synnerligen effektiv form av fiske. Strandägarna betraktar emellertid
dess användande för fiske inomskärs vara mindre lämpligt, dels pa
grund av att den åstadkommer stor skada på den för fisket så viktiga hottenvegetationen
och dels för att den på grund av sin effektivitet alu för
starkt beskattar fiskbeståndet. Utredningens redovisning av sillnotfiskets
fångstresultat under åren 1948—1955 bestyrker också denna uppfattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Då emellertid i förslaget till lagändring medtagits möjligheten till ersättning
för nnstad fiskerätt såväl som annan skada på grund av lagändringen, får
ju konstateras, att utredningen uppmärksammat detta problem och gjort
försök att lindra skadeverkningarna. Svårigheterna att värdera uppkomna
skador torde emellertid bli mycket stora.

Utredningen har även uppmärksammat de olägenheter, som snörpvadsfisket
kan åstadkomma för fisken med nät och sillgarn, men ansett, att dessa
olagenheter »torde kunna övervinnas genom frivilliga överenskommelser de
fiskande emellan, bättre utmärkning av fiskredskapen eller genom av länsstyrelsen
utfärdade ordningsföreskrifter». Enligt förbundets uppfattning
torde möjligheterna till frivilliga överenskommelser ha överskattats. Klara
linjer för hur i detta avseende skall förfaras torde vara nödvändiga och alla
parter till gagn.

Länsförbundet förklarar avslutningsvis, att förbundet ej finner skäl avstyrka
den förslagna lagändringen angående utvidgning av rätten till snörpvadsfiske
vid Blekinge läns södra kust men anser det angeläget påpeka, att
det vore önskvärt med en skärpt kontroll på att det lagstadgade djupet av
snörpvadsfiskarena respekteras.

Statskontoret, som i sitt yttrande endast uppehållit sig vid ersättningsfrågan,
har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget
i denna del. Någon uppräkning av det under nionde huvudtiteln upptagna
anslaget för bestridande av ersättningar, varom här är fråga (IX. N. 10),
syntes enligt statskontorets mening dock icke vara påkallad.

Kammarkollegiet uttalar till en början farhågor för att snörpvadsfisket
skall medföra minskat sillbestånd och anför härom följande.

Vid granskning av den verkställda utredningen väcker det uppmärksamhet
att den rikliga avkastningen av det första mera omfattande snörpvadstisket
vintern 1952 1953 inom Karlskrona skärgård icke därefter uppre pats.

Ej heller kan man undgå att lägga märke till att därefter den i skärgarden
med snörpvad och sillnot fångade sillen visat lägre fångstsiffror och
att sillnotfisket visat en påtaglig nedgång de år, då snörpvadsfiske förekommit
i storre omfattning i skärgården.

Det statistiska materialet tyder på att ett direkt samband kan föreligga
mellan snörpvadsfisket och en nedgång i gräs-sillbeståndet genom överfiskmng
även om materialet alltjämt är för litet för att sambandet kan anses
styrkt. Eu nedgång kan måhända ha orsakats av att i snörpvadarna den
annu ej lekmogna sillen bortfångas, medan sillen är i lek vid sillnotfisket.
jV'' ?®nare fiskesättet utgör ej samma hinder för sillens reproduktion som
„lra- k?.cn större fångsten före lektiden genom snörpvadsfisket kan
darlor medföra en rubbning i den tidigare balansen mellan fångst och
reproduktion, som kan leda till en nedgång av hela beståndet av skärgardssill
(grässill). Intill dess genom vetenskapliga undersökningar eller
erfarenhetsmässigt kan påvisas, att snörpvadsfisket i skärgården i nu tillåten
omfattning icke innebär någon risk för överfiskning av grässillbeståndet,
synes det icke tillrådligt att utsträcka rätten till snörpvadsfiske till enskilt
vatten. Dessa undersökningar kan också leda till det resultatet, att
snörpvadsfiske i skärgården över huvud taget icke bör tillåtas.

Utredningen synes räkna med att snörpvadsfisket kommer att bliva lönande
endast de år, då grässilltillgången är riklig, samt att beståndet skall
aterhämta sig under mellanliggande år, då snörpvadsfiske ej förekommer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Några garantier för att så kommer att ske finns ej. Del må visserligen vara
riktigt att den vid snörpvadsfisket erhållna sillen år av bättre kvalitet än
den, som senare fångas i sillnot, men om snörpvadsfisket leder till en total
nedgång av sillfisket inomskärs är det icke nationalekonomiskt försvarligt
att gynna snörpvadsfisket på sillnots- och sillgarnsfiskets bekostnad.

Kollegiet berör därefter de sociala verkningarna a v snörpvadsfisket
och uttalar, att vissa ytterligare utredningar bör företagas
innan dessa kan bedömas. Kollegiet anför i denna del följande.

Karlskrona skärgård synes vara ett bland de ekonomiskt svagare områdena
i länet och sannolikt i hela södra Sverige. Särskilt synes jordbruket
ge en knapp försörjning och dess uppehållande torde förutsätta ett någorlunda
lönande binäringsfiske. Det förefaller därför som en brist i utredningen
att undersökning ej gjorts över sillnotfiskets fördelning på olika
ägaregrupper och dess betydelse för deras försörjning såsom fiskare eller
binäringsfiskare. Vad snörpvadsfisket beträffar förefaller det uppenbart att
det utövas av grupper av tämligen kapitalstarka yrkesfiskare, som förefaller
att ha möjligheter att bedriva sin näring i vattenområden, där snörpvadsfisket
icke konkurrerar med sillnotfisket. Det är givetvis önskvärt att
även få en utredning om vilken betydelse snörpvadsfisket inomskärs har för
deras ekonomi och möjligheterna att ersätta det med andra former av fiske.
Ur allmän synpunkt skulle det vidare vara av intresse att få utrett, huru
sillnotfiskena fördelar sig på olika kommuner samt varest de yrkesfiskare,
som fiskar med snörpvad, är bosatta. Utan utredning i dessa hänseenden
förefaller det icke möjligt att bedöma de sociala verkningarna av de föreslagna
reglerna för snörpvadsfisket.

I fråga om den föreslagna begränsningen av snörpvadsfisket till vatten,
som har större djup än sex meter, framhåller kollegiet, att
denna icke skulle hindra snörpvadsfiske på vissa områden, där sådant fiske
skulle vara direkt olämpligt. Kollegiet anser vidare, att en sådan begränsning
knappast skulle medföra mindre svårigheter för fiskarena att avgöra
om de befann sig på lovligt vatten än 300-metersregeln. Slutligen framhåller
kollegiet, att sexmetersbegränsningen, om den infördes, borde gälla
även på allmänt vatten. I dessa delar anför kollegiet följande.

En blick på sjökorten över Blekinge södra kust utvisar att vattenområden
med större djup än sex meter, som är avskilda från havsdjupet genom grundare
områden, finns på åtskilliga ställen. Sådana områden påträffas i väster
i Saxa (Valje)-viken och Sölvesborgsviken samt i Karlskrona skärgård i
Rönnfjärden, Bollösund, Danmarksfjärden och Hallarumsviken. Dessa områden
är delvis smala och långsträckta samt belägna långt från vattenområde
i havet med samma eller större djup. Det synes ur åtskilliga synpunkter,
såsom snörpvadarnas skadliga verkningar på bottenvegetation, svåiigheterna
alt inom trånga områden utlägga vaden utan att underskrida det
tillåtna djupet och konkurrens med andra fiskeformer, olämpligt att snörpvadsfisket
får utsträckas till dessa isolerade områden. Frågan saknar beiydelse
för de större och djupare fjärdarna i Karlskrona skärgård, där
snörpvadsfisket huvudsakligen bedrives.

I utredningen har vidare gjorts gällande, att den föreslagna begränsningen
till djup större än sex meter skulle ge anledning till mindre tvister än
den nuvarande begränsningen till 300-meterslinjen för enskilt vatten, eftersom
det skulle vara lättare för fiskarena att i mörker och dimma med

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

ekolodets hjälp avgöra om de befinner sig på tillräckligt djupt vatten än
att pejla sig till att de befinner sig Då tillräckligt avstånd från stranden.
Detta torde vara riktigt till en viss grad. Kollegiet vill dock härtill anmärka
följande, Ekolodskonstruktionerna torde variera åtskilligt i pålitlighet och
noggrannhet. Alla medger icke en tillräckligt noggrann bestämning av sexmetersdjupet.
Djupet skall beräknas vid medelvattenstånd och det kan ej
alltid vara känt på fiskebåten, huru mycket vattenståndet vid tillfället avviker
från medelvattenståndnt. Risken för att båten och vaden skall driva
in på enskilt vatten, där fisket ej är tillåtligt, är lika stor som förut. Kollegiet
har därför svårt att föreställa sig, att den nya metoden för bestämning
av det för snörpvadsfisket tillåtna området skulle försvåra olovligt fiske
eller ge mindre anledning till tvist.

Om snörpvadsfiske tillätes på större djup än sex meter på enskilt vatten,
bör för allmänt vatten en motsvarande begränsning införas, så att samma
gräns kommer att gälla överallt. Allmänt vattenområde med sex meters
eller mindre djup finns på åtskilliga ställen inom Karlskrona skärgård och
även vid den västra delen av kusten.

I fråga om den föreslagna ändringen i 11 § fiskerättslagen
anför kollegiet sammanfattningsvis, att kollegiet icke anser sig
kunna på föreliggande utredning tillstyrka den föreslagna utvidgningen av
rätten till snörpvadsfiske vid Blekinge södra kust utan anser att frågan härom
bör anstå till dess säkrare erfarenheter vunnits om snörpvadsfiskets
inverkan på beståndet av grässill samt utredning verkställts om de ekonomiska
och sociala konsekvenserna av snörpvadsfiskets gynnande i förhållande
till sillgarns- och sillnotfisket, särskilt för skärgårdsbefolkningen i
Karlskrona skärgård. Kollegiet uttalar vidare att, därest förslag om en utvidgning
likväl ansågs redan nu böra föreläggas riksdagen, utvidgningen
borde begränsas till enskilt vatten utanför den stranden följande kurvan
för sex meters djup, så att områden med större djup än sex meter, som är
avskilda från havsdjupet genom grundare områden, undantages.

Kollegiet tillstyrker däremot den föreslagna ändringen i 22 §
fiskerättslagen och uttalar, att den synes vara behövlig oberoende
av om ändrade föreskrifter meddelas i fråga om snörpvadsfisket på enskilt
vatten.

Beträffande ersättningsfrågan framhåller kollegiet, att det torde
bli vanskligt att bedöma snörpvadsfiskets inverkan på det enskilda fisket,
eftersom det synes sannolikt att snörpvadsfisket kommer att utövas i högst
växlande omfattning under olika år. Dess verkningar måste även närmare
studeras, sa att ett pålitligt underlag erhölls för bedömning av skadeverkningarna.
Tiden för framställande av ersättningsanspråk syntes därför böra
göras avsevärt längre än föreslagna fyra år och helst utsträckas till tio år. I

I anledning av kammarkollegiets yttrande har, som jag tidigare nämnt,
utlåtande inhämtats från fiskeristyrelsen. Vad beträffar risken för
minskat sillbestånd och de sociala verkningarna av den
föreslagna lagändringen uttalar fiskeristyrelsen, att ett konstaterande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

huruvida överfiskning eller ej föreligger krävde iakttagelser under eu lång
tidsföljd, samt att en bedömning av denna fråga mera hade betydelse vid
utfärdande av bestämmelser för fiskets vård och bedrivande än vid fastställande
av regler för fiskerätten. Den utvidgning av rätten till snörpvadsfiske,
som nu ifrågasatts, skulle säkerligen icke komma att medföra någon större
förändring i snörpvadsfiskets totala omfattning och fångstmängd. Fiskenstyrelsen
fann det därför uteslutet, att den föreslagna lagändringen kunde
få några nämnvärda sociala verkningar.

I fråga om kammarkollegiets invändningar mot lämpligheten av den föreslagna
begränsningen av fiskerätten till vatten, som har
större djup än sex meter, anför fiskeristyrelsen följande.

Kollegiet säger sig ha svårt att föreställa sig, att det för fiskare voie lättare
att bestämma det för snörpvadsfiske tillåtna området genom lödning
än genom att bedöma avståndet till land. För var och en som haft anledning
att i praktiken bestämma sin position till sjöss framstår det dock som
självklart, att i detta fall en begränsning med angivande av visst djup ulan
tvekan är att föredraga. Även enligt fiskeristyrelsens åsikt torde det stundom
kunna medföra vissa olägenheter, om snörpvadsfiske i storre utsträckning
kom att bedrivas inom de trånga och relativt grunda områden som kollegiet
angivit. Dessa områden är emellertid inte särskilt talrika och det är
icke troligt att de i större utsträckning komma att utnyttjas av snörpvadsfiskare.
Ätt, som kollegiet föreslår, införa ett stadgande om att utvidgningen
av rätten till snörpvadsfiske begränsas till enskilt vatten utanför den
stranden följande kurvan för sex meters djup för att förhindra fisket inom
ifrågavarande mera isolerade områden torde icke vara lämpligt enär detta
stadgande lätt kan misstolkas. Om det skulle anses nödvändigt att förbjuda
snörpvadsfiske på grund av de av kollegiet anförda skälen i något eller nagra
av dessa områden torde detta lämpligast böra ske genom lokala stadgebestämmelser
utfärdade av länsstyrelsen med stöd av 14 § fiskeristadgan.
Det är ju mycket vanligt att användningen av ett fiskredskap begränsas genom
sådana lokala bestämmelser. Det kan sålunda erinras om den i fiskeristyrelsens
P.M. omnämnda s. k. sillnotlinjen, innanför vilken enligt a\
länsstyrelsen i Blekinge län utfärdad bestämmelse sillnot icke får användas.

Koliegiet framhåller, att om snörpvadsfiske tillätes på större djup an sex
meter på enskilt vatten, bör motsvarande begränsning gälla även för allmänt
vatten. Det kan med anledning härav framhållas, att genom länsstyrelsens
resolution den 30 oktober 1953 och genom Kungl. Maj:ts beslut den
27 mars 1954 är snörpvadsfiske i allmänt vatten på mindre än sex meters
djup förbjudet i Blekinge. Enligt denna bestämmelse får alltså nämnda fiske
på sådant vatten bedrivas ända upp till sexmeterskurvan under det att enligt
den föreslagna lagändringen detsamma på enskilt vatten måste försiggå
utanför nämnda kurva dettaÄ överensstämmelse med vad som enligt 11 §
fiskerättslagen gäller om begränsningen av fisket med vissa rörliga redskap
i förhållande till tremeterskurvan och beträffande begränsningen av skotfisket
på enskilt vatten enligt 7 och 8 §§ i samma lag. Att här ej full överensstämmelse
föreligger mellan länsstyrelsens bestämmelse om fisket pa
allmänt vatten och den föreslagna lagbestämmelsen för fisket på enskilt valten
synes ej spela någon större praktisk roll. Förhållandet torde emelleitid
lätt kunna avhjälpas genom eu justering av länsstyrelsens bestämmelse. Någon
lagändring rörande begränsning av snörpvadsfisket på allmänt "vatten
torde väl i varje fall icke kunna ifrågasättas.

K ungt. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Fiskeristyrelsen uttalar slutligen, att det icke kunde anses motiverat att,
såsom kollegiet föreslår, utsträcka tiden för framställande av
ersättningsanspråk ända till tio år.

V. Föredraganden

Enligt de inledningsvis omnämnda rättsavgörandena är snörpvad ett instängningsredskap,
som ej är att hänföra till nät i fiskerättslagens bemärkelse.
I fråga om fiske med snörpvad vid Blekinge läns södra kust gäller
därför de i 11 § fiskerättslagen för fiske med rörligt redskap i allmänhet
givna bestämmelserna. Fisket i enskilt vatten får på nämnda kuststräcka
således bedrivas av varje svensk medborgare men blott på ett avstånd ej
understigande 300 in från fastlandet eller från ö om minst 100 in längd,
eller där tremeterskurvan går längre ut, utanför denna djupkurva. Snörpvadstiske
är alltså ej fritt på s. k. strandvatten. Däremot äger envar utöva
sådant fiske pa vatten som är enskilt enligt kilometer- eller enklavreglerna.
Som exempel på sådant vatten må nämnas Hästholmsfjärden mellan Arpö
och Hasslö sydväst om Karlskrona samt Östra fjärden och Kyrkfjärden öster
om nämnda stad. De stora fjärdarna Västra fjärden och Yttre Redden
väster och söder om Karlskrona utgör däremot, med undantag av strandvattnet,
allmänt vattenområde.

Fiskeristyrelsens förslag innebär att fiske med snörpvad liksom hittills
med viss begränsning skall vara fritt även på enskilt vatten. Begränsningen
skall emellertid icke göras i överensstämmelse med strandvattenregeln. I
stället föreslås, att snörpvadsfiske skall få utövas endast på vatten som har
storre djup än sex meter. Denna ändring skulle medföra att på vissa platser
fisket fick bedrivas på betydligt kortare avstånd från stranden än 300 meter,
medan inom områden med långgrunda stränder fiskegränsen flyttades
längre ut än vad som gällande lag angiver.

Som motiv för ändringen av 11 § har fiskeristyrelsen främst anfört, att
snörpvad är ett effektivt redskap som bidrager till att rationalisera sillfisket.
Man borde därför, så långt detta utan olägenheter kunde ske, underlätta
dess användning. Att, såsom i motioner föreslagits, låta snörpvadsfisket
överallt på denna kuststräcka bli fritt ända intill stranden kunde
flock icke förordas. Därigenom kunde nämligen fisket på de grunda, vegetationsrika
områdena tillfogas skada. För att undgå sådan skada borde det
11 ia fisket begränsas till vatten med större djup än sex meter. Härigenom
skulle överensstämmelse vinnas med de lokala bestämmelser som nu gäller
för enskilda fiskerättsägare och för fiske på allmänt vatten.

Av remissinstanserna har endast kammarkollegiet framställt erinringar
mot de av fiskeristyrelsen föreslagna lagändringarna. Kollegiets avstyrkande
grundar sig främst på farhågor för att snörpvadsfisket skulle medföra
en nedgång i gräs-sillbeståndet samt att det menligt skulle inverka på sillnotfisket.
Kollegiet uttalar, att i varje fall ytterligare utredning borde göras
beträffande risken för överfiskning och de sociala verkningarna av lagförslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 19ö<> 77

Fiske med snörpvad är en fiskemetod, som i Blekinge i nämnvärd omfattning
börjat användas först efter det att 1950 års lagstiftning trätt i
kraft. Jag delar kammarkollegiets uppfattning, att snörpvadsfiskets inverkan
på fiskbeståndet och på det sillfiske, som utövas med andra redskap,
är spörsmål som ytterligare bör undersökas. Jag förutsätter att fiskeristyrelsen
kommer att göra sådana undersökningar. I fråga om snörpvadsfiskets
totala omfattning och fångstmängd torde det emellertid, såsom fiskeristyrelsen
framhållit, icke spela någon större roll om rätten att fiska på
enskilt vatten begränsas till vattenområde, som ligger mer än 300 meter
från stranden, eller till ett vattendjup av minst sex meter. Vidare blir risken
för skada på bottenvegetationen betydligt mindre om de grunda vattenområdena
fredas. Jag delar även fiskeristyrelsens uppfattning, att det i
regel är lättare för dem som fiskar med snörpvad att avgöra om de befinner
sig på vatten, som är mer än sex meter djupt, än att fastställa huruvida
avståndet till stranden är mer än 300 meter. För fiskeristyrelsens förslag
talar vidare att man i möjligaste mån bör underlätta rationaliseringsåtgärder
inom fisket. Av nu anförda skäl anser jag att den jämkning i gällande
fiskerättslag som fiskeristyrelsen föreslagit i sak är lämplig. Den bör därför
enligt min mening genomföras. Jag vill emellertid understryka, att det
här endast gäller en fråga om i vilken utsträckning snörpvadsfiske på enskilt
vatten bör vara fritt för varje svensk medborgare. Spörsmålet om och
i vad mån särskilda föreskrifter erfordras till skydd mot att genom snörpvadsfisket
som fångstmetod skador kan uppkomma på fiskbeståndet får lösas
i administrativ ordning. Avgörandet av den frågan ankommer i törsta
hand, i fråga om såväl enskilt som allmänt vatten, på länsstyrelserna, vilka
enligt fiskeristadgan äger utfärda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande.
Jag delar kammarkollegiets uppfattning, att förbudet mot fiske
med snörpvad på vatten, som ej har större djup än sex meter, vid ifrågavarande
kuststräcka bör gälla även vid fiske på allmänt vatten och vid sådant
fiske på enskilt vatten, som utövas av fiskerättens innehavare. Föreskrifter
härom finnes redan nu i länsfiskeristadgan.

I fråga om utformningen av lagförslagen har kammarkollegiet uttalat, att
i 11 § orden »som har större djup än sex meter» borde utbytas mot »utanför
den stranden följande kurvan för sex meters djup». Som skäl härför
har anförts, att därigenom skulle undantagas vissa områden med större djup
än sex meter, som är avskilda från havsdjupet genom grundare områden.
Enligt min mening är emellertid den av fiskeristyrelsen töreslagna bestämmelsen,
som överensstämmer med motsvarande stadgande i 7 och 8 §§ fiskerättslagen,
lättare att tillämpa för de fiskande. Därest det skulle visa sig
behov av att meddela förbud mot snörpvadsfiske i vissa begränsade vattenområden
med större djup än sex meter torde, såsom tiskeristyrclsen
framhållit, sådant kunna utfärdas av länsstyrelsen med stöd av fiskeristadgan.
Jag har därför med i sak oförändrad lydelse i departementsförslaget
upptagit fiskeristyrelsens förslag till ändring av It §.

Mot den föreslagna ändringen av 22 § har ingen erinran gjorts. Även jag
anser den erforderlig och lämplig. Med stöd av 22 § torde länsstyrelsen

Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

därefter kunna utfärda de föreskrifter till skydd för sillnotfisket som kan
visa sig erforderliga.

Beträffande den föreslagna ändringen i lagen den 1 december 1950 om
ersättning för mistad fiskerätt m. m. delar jag fiskeristyrelsens åsikt, att
jordägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt bör kunna erhålla ersättning
för skada och intrång, som möjligen kan bli en följd av den föreslagna
ändringen ill §. Då nyssnämnda lag emellertid blott avser ersättning
för skador på grund av den lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari
1951, torde det vara nödvändigt att reglera frågan i särskild lag. I likhet med
det förfarande som tillämpats vid utfärdande av lagar om utsträckt tillämpning
av lagen den 22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad
fiskerätt (jfr s. 14) torde lagen endast behöva innehålla en bestämmelse av
innebörd att stadgandena i lagen den 1 december 1950 om rätt till ersättning
för mistad fiskerätt in. in. jämväl skall äga tillämpning, såvitt förevarande
ändring i 11 § lagen om rätt till fiske medför att strandägare eller annan innehavare
av enskild fiskerätt får denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndas
skada. Vidare bör lagen innehålla en bestämmelse om den tid inom
vilken ansökan om ersättning skall göras. Att, såsom kammarkollegiet föreslagit,
stadga så lång preklusionstid som tio år synes ej vara erforderligt.
Den av fiskeristyrelsen angivna tiden av tre år torde dock vara väl kort och
bör lämpligen förlängas till fem år. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1956.
Med hänsyn till den tid som åtgår för utredningar m. in. synes man ej behöva
räkna med att några ersättningsbelopp skall utgå under budgetåret
1956/57. Jag torde därför få i annat sammanhang återkomma till frågan om
hur statsverkets kostnader för eventuella ersättningar bör bestridas. Skulle
emellertid något belopp tidigare böra utanordnas, torde medel härtill få
tagas ur det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget Ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt in. in.

I enlighet med det anförda har inom departementet utarbetats förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske, samt

2) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr
599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över
lagförslagen av den lydelse Bilaga B1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas'' genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

G. Luzell

1 Denna bilaga, som frånsett en redaktionell jämkning är likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Bilaga A

(Fiskeristyrelsens förslag)

Förslag

till

ändring av 2 § lagen den 1 december 1950 om ersättning för

mistad

(Nuvarande lydelse)

Fråga om---bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas hos
nämnden före den 1 januari 1956.

fiskerätt

(Föreslagen lydelse)

Fråga om---bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas hos
nämnden före den 1 januari 1956,
dock att anspråk på ersättning för inskränkning
i fiskerätt och annan skada
till följd av lagen denna dag angående
ändring i 11 § lagen den 1 december
1950 om rätt till fiske skall
vid samma påföljd framställas hos
nämnden före den 1 januari 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den U mars
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 13 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
2 mars 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske, samt

2) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr
599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning A. Ribbing.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler statsrådet Hjalmar Nilson lagrådets den 14 mars 1956 avgivna
utlåtande över de den 2 mars 1956 till lagrådet remitterade förslagen
till

lag angående ändrad lydelse av 3, 11 och 22 §§ lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske, samt

lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

Såsom av lagrådsremissen framgår förordar jag att, för den händelse ett
med stöd av 3 § fiskerättslagen i dess föreslagna lydelse meddelat förordnande
framdeles skulle komma att upphävas eller ändras till den fiskandes
nackdel, ersättning av statsmedel skall utgå enligt grunder motsvarande
dem, vilka angivits i gällande lag om ersättning för mistad fiskerätt in. in.,
och jag förutsätter att riksdagen, därest den ej framställer någon erinran
mot förslaget i denna del, skall anses ha godtagit detsamma.

Föredraganden hemställer därefter att lagförslagen, efter en redaktionell
jämkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:
Malte Olsson

(! Dihang till riksdagens protokoll 1956. I samt. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1956

Innehållsförteckning

Propositionen och dess huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag............................................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 2 mars 1956 ........................ 5

A. Fiske med fast redskap .......................................... 6

I. Inledning ................................................... 6

II. Jämförelse mellan äldre och gällande rätt ...................... 9

1. Gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde ............ 9

2. Fiske med fast redskap vid Blekinge läns kuster.............. 10

3. Särskilda bestämmelser om skattlagda fisken m. m...........16

4. Ersättning för mistad fiskerätt.............................. 18

III. Departementspromemorian .................................... 19

1. Innebörden av att fiske skattlagts .......................... 19

2. Olika slag av fisken ur kameral och rättslig synpunkt ........ 20

3. Olika fiskerättigheters omfattning............................27

4. Uttalanden av fiskare m. fl................................. 28

5. Sammanfattning och förslag ................................ 31

IV. Remissyttrandena ............................................ 39

V. Föredraganden .............................................. 52

B. Fiske med snörpvad.............................................. 58

j I. Gällande bestämmelser........................................ 58

II. Riksdagens hemställan om utredning m. m..................... 59

III. Fiskeristyrelsens förslag ...................................... 61

Allmänt om fisket i Blekinge län .............................. 61

Snörpvadsfiskets omfattning och bedrivande .................... 62

Snörpvadsfiskets inverkan på annat fiske........................ 63

Ersättning för mistad fiskerätt ................................68

Uttalanden vid sammanträde i Karlskrona den 21 maj 1955 ...... 68

Styrelsens sammanfattning och förslag.......................... 69

IV. Remissyttrandena ............................................ 71

V. Föredraganden .............................................. 76

Hemställan ........................................................ 78

Fiskeristyrelsens förslag till ändring av lagen om ersättning för mistad fiskerätt
m. m......................................................... 79

Utdrag av lagrådets protokoll den 14 mars 1956 ........................ 80

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1956 ........................ 81

560238 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag