Kungl. Maj.ts proposition nr 123 år 1961

Proposition 1961:123

Nr 123

Kungl. Maj.ts proposition angående förflgttning av Svea
artilleriregemente m.m.; given Stockholms slott den
10 mars 1961.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

/ Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag angående förflyttning av Svea artilleriregemente
från Sundbyberg till Östgöta luftvärnsregementes kasernetablissement
i Linköping.

Vidare föreslås, att ett skjutfält avsett främst för artilleriskjutningar och
vissa samövningar anordnas inom ett område om cirka 54 000 hektar å och
i anslutning till Älvdalens och Granådalens kronoparker i Kopparbergs län.
Kostnaderna för förvärv av mark i enskild ägo, iordningställande av fältet,
anordnande av läger m. in. beräknas till i runt tal 15 miljoner kronor.

I samband med anskaffningen av skjutfältet föreslås, att artilleriskjutskolan
flyttas från Villingsberg till Älvdalen, varigenom huvuddelen av
Svea artilleriregementets skjutningar kan förläggas till Villingsberg.

1—2175 61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 123

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, frågor angående
förflyttning av Svea artilleriregemente till Linköping samt angående anordnande
av skjutfält å och i anslutning till Älvdalens och Granådalens
kronoparker i Kopparbergs län m. m. och anför därvid följande.

Inledning

Sedan Göta artilleriregemente (A 2) i Göteborg jämlikt riksdagens beslut
(prop. 1958: 110, SU 1958: B 98; rskr B 125) indragits från och med den 1
april 1962 kommer det tillgängliga förläggningsutrymmet vid återstående
artilleriförband att uppgå till omkring 5 150 platser. Med hänsyn till planerad
krigsorganisation för artilleriet kommer emellertid förläggningsbehovet
för utbildningskontingenten vid truppslaget att om några år uppgå
till mellan 5 500 och 6 000 platser. För närvarande är förläggningsutrymmet
i runt tal 5 850 platser, men indragningen av A 2 kommer att medföra
att förläggningsutrymmet tillfälligt begränsas.

Svea artilleriregemente (Al) är för närvarande förlagt till Sundbyberg.
Regementets etablissement, som består av sju kasernbyggnader
in. m. har uppförts på 1940-talet och tagits i bruk åren 1946—1950.
Etablissementet har emellertid inte utbyggts helt. Till följd härav har A 1
utbildningskontingent — för närvarande uppgående till drygt 600 man —
kommit att understiga den för regementet avsedda. Till etablissementet är
även tygförvaltningsskolan (TygS) och arméingenjörkadettskolan (AIngKS)
provisoriskt förlagda.

För sina artilleriskjutningar är A 1 hänvisat till Järvafältet, som omfattar
cirka 5 500 hektar, och Marma skjutfält i Uppland, vilket senare omfattar
cirka 1 000 hektar. Järvafältet disponeras jämväl av Svea livgarde
(11) och Svea ingenjörregemente (Ing 1) m. fl. förband m. m. De för A 1 för
närvarande disponibla skjutfälten medger inte en rationellt bedriven skjututbildning,
varför utbildningsbetingelserna för regementet inte kan anses

Kungl. Maj.ts proposition nr 123 ur 1961 3

tillfredsställande. Vid vissa tillfällen har A 1 emellertid beretts tillfälle
genomföra skjutövningar på Villingsbergs skjutfält.

Villingsbergs skjutfält omfattar omkring 10 500 hektar. Fältet utnyttjas
i huvudsak av Bergslagens artilleriregemente (A 9) i Kristinehamn (september—april)
och av artilleriskjutskolan (ArtSS) (maj—augusti), som
är förlagd i anslutning till fältet. ArtSS förläggning, som utgöres av
baracker i anslutning till en herrgårdsbyggnad, iordningställdes i slutet
av 1940-talet och kan inrymma drygt 400 man. Dessa förläggningsutrymmen
tages även i anspråk av A 9 och andra förband vid skjutningar på
Villingsbergsfältet.

Östgöta luftvärnsregemente (Lv 2) i Linköping skall enligt riksdagens
beslut (SU 1958: B 98; rskr B 125) indragas tidigast från och med budgetåret
1961/62 och uppdelas på luftvärnets övriga förband. Det har förutsatts,
att indragningen skall ske från och med den 1 april 1962. Lv 2 etablissement
färdigställdes år 1922. Det är i behov av renovering. Till etablissementet
kan omkring 950 man förläggas. Lv 2 bedriver sin utbildning i fråga om
luftvärnsskjutning inom ett mindre område vid Hästholmen vid Vättern
omkring fem mil från Linköping. I övrigt disponerar regementet för sin utbildning
Linköpings garnisons övningsfält, som för närvarande omfattar
cirka 900 hektar. Detta fält utnyttjas även av bl. a. Livgrenadjärregementet
(14) och Svea trängregemente (TI).

1958 års beslut rörande krigsmaktens utformning innebar bland annat
omfattande organisationsförändringar syftande till en begränsning av fredsorganisationen
till vad som oundgängligen erfordras för krigsorganisationen
(jfr prop. 1958: 110 och 1959: 117). Till propositionen 1958:110 redovisades
de förslag till fredsorganisatoriska förändringar som framlagts av
försvarsgrenscheferna. Därvid anmäldes bland annat förslag av arméchefen
i skrivelse den 28 februari 1958 att indraga Lv 2 i Linköping samt förflytta
A 1 och infanteriskjutskolan — numera infanteriets stridsskola — (InfSS)
till Linköping samt att anskaffa ett nytt övnings- och skjutfält i linköpingstrakten.

Vid anmälan av denna fråga i propositionen 1958: 110 uttalade föredragande
departementschefen, som föreslog att beslut skulle fattas om indragning
av Lv 2, att flyttningen av A 1 och InfSS var beroende av om
lämpligt övnings- och skjutfält kunde anskaffas. Frågan om anskaffning av
ett dylikt fält var emellertid föremål för utredning av försvarets fastighetsnämnd.
Med hänsyn härtill kunde ställning då inte tagas till frågan om
förflyttning till Linköping av InfSS och Al. Departementschefen framhöll
dock angelägenheten av att man inom en snar framtid vann klarhet om
möjligheterna alt genomföra ifrågavarande åtgärder. Utbildningsbetingelserna
för A 1 ansågs nämligen vara sådana att ett skjutfält under alla förhållanden
måste anskaffas för regementet. Inte heller borde det i sammanhanget
bortses från de starka önskemål som sedan lång tid förelegat om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 dr 1961

få av försvaret disponerad mark på Järvafältet frilagd för bostadsbebyggelse
och andra civila ändamål.

Sedermera föreslog försvarets fastighetsnämnd den 26 juni 1958, att ett
nytt övnings- och skjutfält för IV. militärområdet, tillika övnings- och
skjutfält för Inf SS, skulle anordnas inom ett område å och i anslutning till
Gullbergs kronopark i Östergötlands län.

Med hänsyn till i yttranden över fastighetsnämndens förslag framförda
önskemål om förnyad utredning om förläggningen av förenämnda övningsoch
skjutfält tillkallade chefen för försvarsdepartementet med stöd av
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 januari 1959 särskilda utredningsmän1
för utredning av frågan om anskaffning av skjutfält för A 1 samt samövningsfält
för mellersta och södra Sverige, vilka utredningsmän antagit
benämningen 1959 års skjutfältsutredning. Vidare uppdrog departementschefen
åt fastighetsnämnden att — under förutsättning att ett övningsoch
skjutfält på Gullbergsområdet i anslutning till Prästtomta skjutfält
skulle tillgodose endast de till Linköping och Norrköping förlagda förbandens
samt InfSS behov — i samråd med chefen för armén utreda frågan
om storlek och avgränsning av ett dylikt fält.

Sedan fastighetsnämnden härefter i skrivelse den 21 januari 1959 framlagt
förslag i ämnet, beslöt 1959 års riksdag efter förslag i propositionen
1959: 115, att ett nytt övnings- och skjutfält om cirka 6 000 hektar skulle
anskaffas för InfSS genom utvidgning av Prästtomta skjutfält. Vidare beslöt
samma års riksdag efter förslag i propositionen 1959: 117, att InfSS
skulle flyttas från Rosersberg till Linköping.

1959 års skjutfältsutredning avlämnade den 11 augusti 1960 betänkande
med utredning och förslag angående skjutfält för A 1 in. in. Enligt utredningens
förslag skall ett skjutfält anordnas inom och i anslutning till Älvdalens
och Granådalens kronoparker i Kopparbergs län. Utredningen förutsätter
härvid, att en omdisposition i utnyttjandet av nuvarande skjutfält
får ske på sådant sätt att jämväl A 1 behov av skjutfält blir tillgodosett.

Två av skjutfältsutredningens ledamöter har avgivit reservation mot utredningens,
förslag. Ledamoten Pålsson har förordat, att ett nytt skjutfält
skall anordnas inom det s. k. Lillhärdalsområdet i Jämtlands län, medan
ledamoten Söderberg ansett, att Villingsbergs skjutfält skall användas jämväl
för A 1 skjutningar och att ett nytt artilleriskjutfält sålunda inte skall
anskaffas.

Över utredningens förslag har yttranden avgivits av överbefälhavaren,
chefen för armén, fortifikationsförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,

1 Landshövdingen J. Lingman, ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare J. F.
Domö, P. O. Pålsson och S. T. R. Söderberg samt ledamoten av riksdagens andra kammare
M. D. E. Ståhl. Domö har den 27 maj 1959 entledigats från utredningsuppdraget och ersatts
av ledamoten av första kammaren K. R. Bergh.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 är 1961

riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län,
länsstyrelsen i Jämtlands län, lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet,
Älvdalens kommun, Lillhärdals kommun, Samfundet för hembygdsvård,
Svenska naturskyddsföreningen och försvarets fastighetsnämnd.

Försvarets fastighetsnämnd har vid remissbehandlingen beretts tillfälle
taga del av övriga över skjutfältsutredningens förslag avgivna yttranden.
Fastighetsnämnden har i samband med avgivande av sitt yttrande låtit
föranstalta om viss ytterligare utredning rörande kostnaderna för anordnande
av ett skjutfält inom Älvdalsområdet m. in.

Slutligen har arméchefen i skrivelse den 14 januari 1961 föreslagit, att
Älvdalsfältet snarast anskaffas samt att ArtSS flyttas från Villingsberg till
Älvdalsfältet. Älvdalsfältet föreslås i övrigt skola utnyttjas för bland annat
A 9 skjutningar. Med hänsyn till att ArtSS flyttar från Villingsberg och till
att A 9 i minskad utsträckning kommer att använda detta fält för sina
skjutningar kan A 1 behov av skjutfält tillgodoses genom utnyttjande av
Villingsberg. Arméchefen tar vidare upp frågan om flyttning av A 1 från
Sundbyberg till Lv 2 kasernetablissement i Linköping.

I det följande torde jag få närmare redogöra för förenämnda förslag.

Skjutfältsutredningens förslag till övnings- och skjutfält vid Älvdalen

Skjutfältsutredningen lämnar en redogörelse för de allmänna fordringar,
som ur teknisk-militär synpunkt bör ställas på ett artilleriskjutfält. Med stöd
av bland annat upplysningar, som inhämtats från arméstaben, uttalar utredningen,
att storleken av ett dylikt fält med hänsyn till gällande säkerhetsföreskrifter
för skjutning och kravet på att kunna verkställa fältmässig
gruppering, förflyttning och skjutning med flera divisioner samtidigt icke
väsentligt bär understiga 30 km x 10 km, d. v. s. 30 000 hektar. Ett nytt
artilleriskjutfält bör dock enligt utredningen, särskilt om det kan förläggas
till av kronan ägd mark, ges. ett sådant ytinnehåll att det motsvarar
de anspråk som kan beräknas komma att ställas på ett skjutfält under
överskådlig tid.

För fullföljande av sitt uppdrag har utredningen till en början besökt
de befintliga skjutfälten vid Villingsberg, Skillingaryd, Marma och Grytan.
Beträffande Villingsbergs skjutfält har utredningen — med hänvisning till
vad som förekommit vid 1943 års riksdagsbehandling av frågan om anskaffning
av fältet (prop. 1943:250; SU 1943:231; AK prot. 1943:27 § 5) —
begränsat sin undersökning till frågan i vilken mån skjutfältet utan tillförande
av ytterligare mark skulle kunna genom samordning av där bedrivna
övningar utnyttjas intensivare än för närvarande. De av utredningen företagna
undersökningarna har dock visat att övningsprogrammet för ännu ett
artilleriregemente icke skulle kunna inrymmas ens om långtgående rationalisering
vore möjlig. Beträffande de övriga undersökta skjutfälten bar utredningen
konstaterat, att en utvidgning av något av dessa av sådan storleks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

ordning, att A 1 kan genomföra sina artilleriskjutningar därstädes, icke är
möjlig att genomföra främst med hänsyn till de konsekvenser det skulle
medföra ur civil synpunkt.

Beträffande Villingsbergsfältet har utredningen funnit, att ytterligare
viss tid, omkring 20 dagar för år, kan utnyttjas för artilleriskjutningar men
att övningsprogrammet för ännu ett regemente icke kan inrymmas. Utredningen
anför härom.

Utredningen har — -— — infordrat uppgifter om beläggningen å
skjutfältet. Arméstabens utredning i detta avseende »PM angående A 1
möjligheter utnyttja Villingsberg» bifogas. Vidare har från arméstaben infordrats
synpunkter på frågorna om rationalisering av de relativt omfattande
rekognosceringar, som utföres före artilleriskjutning, om senareläggning
av de värnpliktigas inryckningstid till A 1 samt om utnyttjande i
större utsträckning av tjällossningstiden för skjutning genom permanentbeläggning
av vägar å skjutfältet. De i sistnämnda avseenden infordrade
utredningarna bifogas jämväl. Av dessa framgår, att det icke är möjligt
att rationalisera rekognosceringarna i sådan utsträckning att nämnvärt
antal ytterligare skjutdagar kan erhållas, att senareläggning av de värnpliktigas
inryckningstid icke torde kunna komma ifråga samt att skjutfältet
efter en permanentbeläggning av vägarna inom detsamma, vilken
skulle medföra stora kostnader, icke kan bli utnyttjat i ökad utsträckning.
Sammanfattningsvis har skjutfältsutredningen med ledning av det sålunda
inkomna utredningsmaterialet funnit, att å Villingsbergs skjutfält ytterligare
viss tid, cirka 20 dagar, kan utnyttjas för artilleriskjutning, men att
övningsprogrammet för ännu ett artilleriregemente icke kan inrymmas
även om långtgående rationalisering vore möjlig.

Utredningen bär enligt sina direktiv jämväl underkastat de av försvarets
fastighetsnämnd tidigare granskade och undersökta områdena förnyad
prövning. Utredningen har emellertid konstaterat, att det icke är möjligt
att finna lämplig mark för skjutfält för A 1 eller för samövningsfält inom
mellersta eller södra Sverige. Utredningen har därför, efter godkännande
av chefen för försvarsdepartementet, utsträckt sina undersökningar till
längre norrut belägna delar av landet och därvid utgått från att en omdisposition
i utnyttjandet av nuvarande artilleriskjutfält får ske på sådant sätt,
att jämväl A 1 behov av skjutfält blir tillgodosett. För att icke belasta statsverket
med alltför stora utgifter för markköp och för att såvitt möjligt
undvika den tidsutdräkt, som blir följden av dylika köp, har utredningen
bedömt det önskvärt att kunna förlägga ett nytt artilleriskjutfält huvudsakligen
till av kronan ägd mark. Undersökningarna har därför i första
hand inriktats på sådana områden som utgöres av kronopark eller i vilka
kronopark ingår. De undersökta områdena som redovisas i utredningens betänkande
är Harg- och Tämnarenområdena i norra Uppland, Klotenområdet
i norra Västmanland, Mackmyraområdet söder om Gävle stad, Tönnersjöheden
öster om Halmstad, Losområdet i nordöstra Hälsingland, Vilhelminaområdet
i trakten av Vilhelmina köping samt Hede- och Lillhärdalsområ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

dena, båda i Härjedalen, och Älvdalsområdet i Dalarna. Av de sålunda redovisade
områdena har utredningen på anförda skäl funnit, att endast de tre
sistnämnda områdena kan ifrågakomma som artilleriskjutfält. Rörande
dessa områdens lämplighet anför utredningen i huvudsak följande.

Hedeområdet utgöres av kronopark och omfattar cirka 12 000 hektar.
Områdets areal är alltför ringa för ett artilleriskjutfält och endast om
mark utanför kronoparken tages i anspråk kan ett lämpligt skjutfält erhållas.
Området, som i och för sig kan iordningställas som artilleriskjutfält,
anses icke lämpat för samövningar med infanteri eller stridsvagnar.

Lillhärdalsområdet, som icke till någon del tillhör kronan, omfattar cirka
50 000 hektar och är beläget norr och söder om Härjån. Områdets fördelar
ur militär synpunkt angives vara den oömma terrängen som medgiver
skjutning i alla riktningar samt de vidsträckta så gott som obebyggda markerna
som medför att ett skjutfält kan erhålla tillräcklig omfattning. Det
ringa vägnätet inom området samt förekomsten av stora myrmarker medför
dock betydande olägenheter vid en förläggning av ett artilleriskjutfält
till området. Samövning med infanteritrupp är möjlig endast inom de högre
belägna områdena medan samverkan med pansartrupp icke alls synes
kunna bedrivas, enär marken vid sidan av vägarna i allmänhet icke bär
stridsvagnar. Slutligen angives två projekt kunna få menlig inverkan på ett
artilleriskjutfälts anordnande inom området, nämligen dels en planerad
genomgående vägförbindelse mellan Lillhärdals och Särna kyrkbyar, dels
ock en planerad dammbyggnad i Härjån vid Hamreforsen cirka 10 kilometer
väster Lillhärdals kyrkby.

Älvdalsområdet omfattar en areal av cirka 54 000 hektar, varav cirka
2 000 hektar enskild mark och återstoden kronopark. Vägnätet inom området
är väl utvecklat. Inom området finnes ingen fast bosättning. Området
är gynnsamt för artilleriskjutningar och inom området finnes även betydande
markområden som kan utnyttjas för samövningar med infanteritrupp
och stridsvagnar. Den stenbundna terrängen inom vissa delar av området
kommer dock att medföra relativt betydande slitage å bandfordon.

Sammanfattningsvis anför skjutfältsutredningen, att Hede-, Lillhärdalsoch
Älvdalsområdena i och för sig kan ifrågakomma för anordnande av
artilleriskjutfält. Å dessa tre områden förefinnes vissa grundläggande förutsättningar
för anordnande av skjutfält och tillräckliga markområden synes
kunna disponeras. Sociala och näringsekonomiska skäl synes icke lägga
hinder i vägen för områdenas ianspråktagande, enär så gott som ingen bebyggelse
finnes å något av områdena och växtligheten å områdena har förhållandevis
mindre värde.

Vid eu jämförelse mellan de tre områdena kan enligt utredningen Hedeområdet
först uteslutas.

Vad angår markens beskaffenhet synes såväl Älvdalsområdet som Hedeområdet
överlägsna Lillhärdalsområdet. Lillhärdals- och Hedeområdet saknar
i stor utsträckning vägar medan Älvdalsområdet har clt förhållandevis
väl utbyggt vägnät. Med avseende på klimatet synes inga påtagliga skillnader
föreligga mellan de tre områdena. På grund av att Hedeområdet har en
mer isolerad belägenhet och ett icke obetydligt större avstånd till förbanden
i mellansverige än de två övriga områdena, bör emellertid den avgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

prövningen av frågan om förläggningen av ett nytt skjutfält göras mellan
Älvdalsområdet och Lillhärdalsområdet.

Vid jämförelse mellan Älvdalsområdet och Lillhärdalsområdet har utredningen
— på grundval av företagna undersökningar — funnit, att förflyttning
av artilleriförband söderifrån till Älvdalen är avsevärt mindre
tids- och kostnadskrävande än förflyttning till Lillhärdal. Kostnaden för
förstärkning av tillfartsvägar och broar blir likaledes lägre enligt Älvdals- än
enligt Lillhärdalsalternativet. Utredningen konstaterar vidare, att den militära
expertisen anser Älvdalsområdet erbjuda avsevärt större fördelar som
skjutfält framför allt med hänsyn till förekomsten av vägar och terrängbeskaffenheten
i anslutning till vägarna. Kostnaderna att utbygga vägnätet
kommer också att bli väsentligt lägre inom Älvdalsområdet än inom Lillhärdalsområdet.
Härtill kommer beträffande Lillhärdalsområdet ovissheten om
dels en förbindelseväg mellan Lillhärdals och Särna kyrkbyar skall anläggas
över det planerade skjutfältet, dels hur stora områden en eventuell dammanläggning
i Härjån kan komma att sätta under vatten. Framför allt avgörande
vid bedömningen finner utredningen emellertid vara det förhållandet,
att Älvdalsområdet till övervägande delen ingår i kronopark, medan
ingen del av Lillhärdalsområdet tillhör kronan samt att ett förvärv av sistnämnda
område måste antagas draga väsentliga kostnader. Med hänsyn
härtill anser utredningen sig böra förorda, att ett nytt artilleriskjutfält
förlägges till Älvdalsområdet.

Det nya fältet bör ställas till arméchefens förfogande för att enligt dennes
bestämmande disponeras som artilleriskjutfält. Utredningen förutsätter,
att Älvdalsfältet kommer att utnyttjas för mera utrymmeskrävande
artilleriskjutningar och att A 1 genom omdisposition av de nuvarande i
mellersta och södra Sverige befintliga skjutfältens utnyttjande skall kunna
beredas plats på något närmare beläget skjutfält för regementets mindre
utrymmeskrävande skjutningar. Härigenom skulle Järvafältet kunna frigöras
från artilleriskjutningar.

Skjutfältsutredningen har slutligen till behandling upptagit frågan om
samövningsfält för förbanden i södra och mellersta Sverige. Utredningen
konstaterar till en början, att intet av de befintliga artilleriskjutfälten kan
utvidgas för erhållande av ett tillräckligt stort samövningsfält. Från arméstaben
har utredningen under hand inhämtat, att i dagens läge anskaffningen
av ett stort artilleriskjutfält är det centrala önskemålet. I den mån
frågan om samövningsfält kan lösas genom att ett för artilleriskjutfält* anskaffat
område jämväl kan användas för samövningar med andra truppslag
har detta av arméstaben betecknats såsom värdefullt. Anskaffning av
mark enbart i syfte att erhålla ett samövningsfält anser arméstaben i nuvarande
läge icke böra komma i fråga. Med hänsyn härtill har utredningen
begränsat sina undersökningar i vad angår mark för samövningsfält till
att omfatta en samtidig bedömning av de olika till artilleriskjutfält ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

satta områdenas användbarhet såsom samövningsfält. Utredningens synpunkter
härutinnan har framgått av den förut lämnade redogörelsen för
de olika fälten.

Under åberopande av det anförda föreslår skjutfältsutredningen, att ett
skjutfält avsett för artilleriskjutningar samt för vissa samövningar med
andra arméns truppslag anordnas inom ett område omfattande cirka 54 000
hektar, beläget inom och i anslutning till Älvdalens och Granådalens kronoparker
i Kopparbergs län.

Av reservanterna förklarar ledamoten Pålsson, att han i princip är ense
med utredningens majoritet i fråga om ställningstagandet till behovet av
ett större artilleriskjutfält, liksom till majoritetens bedömning av Älvdalsområdet
och Lillhärdalsområdet såsom möjliga alternativ till förläggning
av ett nytt skjutfält. När det gäller valet mellan dessa båda alternativ förklarar
Pålsson att han icke kan biträda utredningsmajoritetens förslag.
Pålsson anser sig nämligen icke kunna helt bortse från att kravet på samövningsfält
av sådan storlek och beskaffenhet, att det jämväl kan utnyttjas
av pansarförband, med all säkerhet återkommer. Av bland annat kostnadsskäl
bör det icke få förekomma att först anskaffa ett stort skjutfält för
artilleri och sedan ytterligare ett stort samövningsfält. Med hänsyn härtill
förklarar Pålsson att han icke kunnat biträda förslaget om förläggning av
det nya fältet till Älvdalsområdet, som med hänsyn till läge och markbeskaffenhet
är klart olämpligt för ändamålet. Efter en närmare jämförelse mellan
Älvdalsområdet och Lillhärdalsområdet framhåller Pålsson som sin åsikt,
att skjutfältsutredningen bort föreslå, att ett nytt skjutfält för artilleriskjutningar
samt för vissa samövningar anordnas inom Lillhärdalsområdet.

Ledamoten Söderberg framhåller att, eftersom A 1 icke får sin förläggning
vid eller i närheten av det av skjutfältsutredningen föreslagna skjutfältet
vid Älvdalen, förbandets övningsfältsfråga icke blir slutligt löst genom
förslaget. Älvdalsfältet är med hänsyn till sin markbeskaffenhet icke
heller användbart såsom samövningsfält. I likhet med ledamoten Pålsson
anser Söderberg, att det icke får ifrågakomma att först anskaffa ett stort
artilleriskjutfält för att sedan om några år kravet på ett stort samövningsfält
kanske ånyo aktualiseras. Söderberg förklarar sig däremot icke kunna
dela Pålssons uppfattning om Lillhärdalsområdets användbarhet som både
artilleriskjutfält och samövningsfält. Av olika, i reservationen närmare angivna
skäl anser Söderberg, att det för närvarande icke bör anskaffas något
nytt artilleriskjutfält utan att nuvarande skjutfält i stället bör rationellt
utnyttjas. Söderberg framhåller slutligen som sin mening, att skjutfältsutredningen
bort föreslå, att Villingsbergs skjutfält användes för A 1 skjutningar
och att ett nytt artilleriskjutfält sålunda icke anskaffas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

Yttranden

Överbefälhavaren, chefen för armén och fortifikationsförvaltningen tillstyrker
det av skjutfältsutredningen föreslagna skjutfältet för artilleriskjutningar
samt för vissa samövningar med andra arméns truppslag vid
Älvdalen.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som inhämtat yttranden från länsarbetsnämnderna
i Kopparbergs och Jämtlands län, framhåller att såväl Lillhärdalsområdet
som Älvdalsområdet är praktiskt taget obebott och icke genomkorsas
av viktiga kommunikationsleder. Några närbelägna tätorter för vilkas
utveckling skjutfälten kan tänkas hindersamma finns icke. Skogsväxten
inom bägge områdena uppgives vara mindre god och några naturtillgångar
i övrigt som kan tänkas bli utnyttjade har icke redovisats. Skogsbruket
är den viktigaste förvärvskällan i såväl Älvdalens som Lillhärdals
kommun. Genom tillkomsten av skjutfältet kan minskad sysselsättning i
skogen befaras. Å andra sidan kan anläggandet av ett skjutfält samt dess
underhåll och drift tillföra vederbörande kommun nya arbetstillfällen.
Tillkomsten av skjutfältet bör därför icke behöva innebära någon påtaglig
minskning av sysselsättningsmöjligheterna i berörda kommuner. Vare sig
skjutfältet förlägges till Älvdalen eller till Lillhärdal synes därför, vad gäller
bebyggelse, kommunikationer, näringsliv och sysselsättning, några allvarliga
olägenheter icke behöva uppstå.

Järnvägsstyrelsen förklarar, att styrelsen undersökt hur de förslag, som
utredningen framlagt, kan komma att inverka på nedläggningsplaneringen
för trafiksvaga bandelar inom berörda områden. Med hänsyn till att ett
eventuellt skjutfält vid Lillhärdal har Sveg som närmaste järnvägsstation
och således icke har något samband med nuvarande nedläggningsplanering
inskränker styrelsen sitt yttrande till Älvdalsförslaget. Då den nuvarande
trafiken på järnvägslinjen Mora—Älvdalen icke är lönsam, har styrelsen
hos Kungl. Maj :t hemställt att få nedlägga person- och styckegodstrafiken
på bandelen. Vagnslasttrafiken har däremot ansetts böra bibehållas
tills vidare. Med hänsyn till att ett nytt skjutfält vid Älvdalen icke
i nämnvärd utsträckning kan förväntas medföra någon ökning av personeller
styckegodstrafiken på bandelen, påverkas icke bedömningen av styrelsens
förenämnda nedläggningsframställning av tillkomsten av det ifrågasatta
skjutfältet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att inom det föreslagna
skjutfältsområdet vid Älvdalen icke finnes några allmänna vägar och att
några dylika icke heller planeras. Därest det ifrågasatta skjutfältet förlägges
till Lillhärdalsområdet, kommer däremot den planerade vägförbindelsen
mellan Lillhärdal och Särna att menligt påverkas, då en ändrad sträckning
av denna väg icke bedömes möjlig med hänsyn till terrängförhållandena.
Med hänsyn härtill tillstyrker styrelsen förläggning av skjutfältet till Älvdalsområdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 är 1961

Luftfartsstijrelsen har ur de synpunkter styrelsen har att företräda intet
att erinra vare sig mot det föreslagna skjutfältet vid Älvdalen eller mot de
båda andra diskuterade alternativen vid Hede och Lillhärdal.

Riksantikvarieämbetet förklarar, att förslaget till förläggning av ett
skjutfält till Älvdalsområdet visserligen medför konsekvenser som ur kulturhistorisk
synpunkt är mindre önskvärda men anser icke att denna omständighet
är av sådan betydelse att den bör utgöra hinder för områdets
användande som skjutfält. Innan området tages i bruk för det nya ändamålet
bör dock en grundlig inventering inom området genomföras rörande
minnen av äldre mänsklig verksamhet och av nu bestående förhållanden.
Därefter bör en överenskommelse träffas mellan ämbetet och vederbörande
militära myndighet om skydd för de mest betydelsefulla anläggningarna
och byggnadsgrupperna. För ändamålet bör erforderliga penningmedel
ställas till ämbetets förfogande.

Domänstyrelsen erinrar om att skjutfältsutredningen från början räknat
med att ett nytt artilleriskjutfält skulle ha en areal av cirka 30 000 hektar.
Med hänsyn härtill ifrågasätter styrelsen om det är nödvändigt att redan
nu taga i anspråk ett så stort område, som utredningen föreslagit. Skulle
förhållandena utvecklas så att större areal blir erforderlig bör det icke möta
svårigheter att framdeles utöka fältet genom tillägg av angränsande mark
i kronans ägo. Styrelsen framhåller vidare, att styrelsen icke blivit helt
övertygad om Älvdalsområdets företräde som skjutfält framför Lillhärdalsområdet
och föreslår därför att, innan beslut fattas om förläggning av
skjutfältet till Älvdalen, möjligheterna att anordna ett skjutfält inom Lillhärdalsområdet
närmare överväges.

Domänstyrelsen tar även upp frågan om förvaltningen av ett blivande
skjutfält och anför i denna del.

Frågan om huru ett eventuellt skjutfält enligt Älvdalsprojektet i framtiden
skulle förvaltas synes icke ha övervägts inom utredningen. Styrelsen
vill emellertid framhålla att de områden, som komma att utnyttjas som
målområden, icke torde kunna bli föremål för skogsbruk i egentlig mening,
bland annat med hänsyn till att virket blir inmängt med splitter av projektiler
och sten. Dylikt virke låter sig icke avsättas som sågtimmer eller
massaved med hänsyn till de risker för skador å förädlingsmaskinerna,
som splittret medför, utan får disponeras huvudsakligen som brännved i
den mån det överhuvudtaget kan nyttiggöras. Detta område torde därför
böra förvaltas av militär myndighet.

Inom de övriga av splitterskador ej berörda områdena torde man kunna
bedriva visst skogsbruk om än i begränsad omfattning. Sådana områden
torde kunna kvarbliva under styrelsens förvaltning.

Styrelsen förutsätter alt gräns mellan målområdet och övrig del av fältet
uppdrages i samråd mellan de militära myndigheterna och domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som överlämnar till länsstyrelsen inkomna
yttranden från Dalelfvarnas flottningsförening, Stora Kopparbergs

Kungl. Maj:ls proposition nr 123 år 1961

Bergslags AB och naturskyddsrådets i länet arbetsutskott, erinrar om
att det av skjutfältsutredningen föreslagna Älvdalsområdet omfattar en
areal av cirka 54 000 hektar, varav cirka 44 000 hektar ligger inom Älvdalens
kommun och cirka 10 000 hektar inom Särna kommun. Länsstyrelsen
lämnar en beskrivning av detta område och anför därvid i huvudsak
följande.

Inom området, som saknar fast bebyggelse, finnes ett flertal fäbodar och
småstugor, av vilka flera är bebodda eller i bruk under vissa tider av året.
Älgjakten, som är den viktigaste jakten på området, är inom vissa delar
av kronoparken upplåten till ortsbefolkningen, som bedriver jakten i ett
20-tal jaktlag. Vidare bedrives sportfiske i ej obetydlig omfattning i sjöar
och vattendrag. Bärplockning inom området har betydelse för ortsbefolkningen.
Inom gränserna för det planerade skjutfältet finnes ett flertal flottleder.
Den mesta flottningen sker i Rotälven, som genomflyter östra delen
av det ifrågasatta skjutfältet. Inom skogsbruket på området är sysselsatta
ett 50-tal personer mera fast och ett ungefär lika stort antal mera tillfälligt.
Planer föreligger att framdeles göra området till ett fritids- och semesterområde
i högre grad än som nu är fallet.

Området är enligt länsstyrelsen av väsentlig betydelse för befolkningen
i trakten och kan förväntas bli av ökad betydelse för turism i dessa trakter.
Länsstyrelsen anser, att det är mot bakgrunden av angivna förhållanden
som man -— åtminstone i huvudsak — får se opinionsyttringarna inom
kommunerna mot planerna på att utnyttja området som skjutfält och därmed
väsentligt begränsa allmänhetens fria tillträde till området. Därtill
kommer de ogynnsamma verkningar av ekonomisk art, som man räknar
med för kommunernas del, i synnerhet ett befarat bortfall av den fastighetsskatt
som nu tillföres kommunerna.

Enligt länsstyrelsens uppfattning måste en bedömning av frågan ske
även med beaktande av de fördelar, närmast av ekonomisk art, som kan
uppkomma för befolkningen och kommunerna genom områdets upplåtande,
t. ex. genom att vissa inkomster kommer att tillföras ortens affärer och
näringsställen, vartill kommer att viss upphandling genom de militära myndigheterna
kan förväntas.

Länsstyrelsen förklarar att, även om länsstyrelsen i viss mån delar de
betänkligheter som framförts mot Älvdalsområdets upplåtande till skjutfält,
länsstyrelsen med hänsyn till vad skjutfältsutredningen framhållit i
fråga om områdets företräde framför övriga undersökta områden icke vill
motsätta sig det föreliggande förslaget, dock under förutsättning att vid
upplåtelsen kommunernas och befolkningens behöriga intressen i möjligaste
mån tillgodoses. Länsstyrelsen anser sålunda, bland annat, att kommunerna
bör erhålla full kompensation för skattebortfall och påvisbara
förluster i övrigt genom skjutfältets förläggande till området. Vidare bör
behörig hänsyn tagas till att flottningen i vattendragen kan i möjligaste
mån fortgå utan inskränkning. Med hänsyn till skogsbruket och sysselsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 är 1961

ningen inom området bör målområdena i möjligaste mån begränsas. Det
till Klittens by hörande markområdet bör icke utläggas som målområde
och markområdet bör upplåtas till kronan endast med nyttjanderätt. Tillfredsställande
skydd bör i möjligaste mån tillförsäkras de mest betydande
naturformationerna, urskogsreservaten och bebyggelseenheterna inom området,
varjämte jakt- och fiskeintressena i möjligaste mån bör beaktas.
Länsstyrelsen förutsätter slutligen, att dess medverkan påkallas vid överläggningar
och överenskommelser rörande övningsområdet och dess utnyttjande.

Länsstyrelsen upplyser, att kommunalnämnden i Särna kommun förklarat
sig icke ha någon erinran att göra mot förslaget att anordna skjutfält
inom Älvdalsområdet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar till en början, att länsstyrelsen
delar skjutfältsutredningens uppfattning att det av utredningen undersökta
Hedeområdet icke är lämpligt på grund av områdets relativt isolerade
läge och enär detsamma genomkorsas av en allmän väg. Beträffande Lillhärdalsområdet
framhåller länsstyrelsen, att anordnande av ett skjutfält
inom Lillhärdals kommun bör medföra nya arbetsobjekt för ortsbefolkningen
och därför bör kunna innebära vissa fördelar för befolkningen.
Därest ett skjutfält anordnas inom kommunen bör detta ur skogsvårdssynpunkt
förläggas norr Härjån och väster en nordsydlig linje dragen genom
Hamre skans vid Hamreforsen. Därest skjutfältet förlägges norr Härjån
bör vidare den planerade vägen mellan Lillhärdal och Särna kunna anordnas
så att den icke berör skjutfältet. En begränsning av fältet i sydlig riktning
skulle vidare innebära, att den av skjutfältsutredningen omnämnda
dammbyggnaden vid Hamreforsen skulle kunna komma till utförande utan
att påverka skjutfältets användbarhet. Länsstyrelsen framhåller vidare, att
de berörda delarna av Lillhärdals kommun icke har någon särskild betydelse
för allmänhetens friluftsliv och icke heller är av sådan beskaffenhet
att hinder ur naturskyddssynpunkt möter mot områdets upplåtande till
skjutfält.

Sammanfattningsvis anför länsstyrelsen beträffande Lillhärdalsalternativet
att ur civil synpunkt hinder icke bör möta mot förläggning av ett
skjutfält till Lillhärdals kommun med den begränsning i söder och öster,
som länsstyrelsen föreslagit.

Älvdalens kommun yrkar bestämt, att skjutfältsutredningens förslag till
förläggning av ett skjutfält till Älvdalen icke bifalles.

Kommunen framhåller bland annat att, därest planerna på det nya
skjutfältet skulle förverkligas, befolkningen skulle berövas värden, som
icke kan ersättas genom vare sig kontant vederlag eller annan kompensation.
Områdets natur med orörd vildmark och naturformationer av ovanligt
slag är sådan, att den icke bör avstängas för den stora allmänheten.
Kommunen framhåller vidare, att fiskerätten inom området till övervä -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 123 år 1961

gande del tillhör Älvdalens jordägande sockenmän samfällt men är mot
fiskekort upplåten till allmänheten. Därest området trots allt skulle upplåtas
till skjutfält förbehåller sig kommunen rätt till kontant ersättning
för områdets intäkter genom förlorad fastighetsskatt m. m.

Lillhärdals kommun förklarar, att intet finnes att erinra mot skjntfältsutredningens
förslag till förläggning av ett skjutfält till Älvdalsområdet.
Därest en förläggning av skjutfältet till Lillhärdal skulle komma i fråga
anser kommunen det icke uteslutet att detta skulle resultera i motstånd
från befolkningen inom kommunen.

Svenska naturskyddsföreningen framhåller, att det av skjutfältsutredningen
föreslagna Älvdalsområdet är ett vildmarksområde vartill motsvarighet
saknas i det övriga Mellansverige samt hemställer med hänsyn härtill,
att skjutfältet icke förlägges till Älvdalen. Därest ett nytt skjutfält
måste tillskapas förordar föreningen, utöver alternativet Lillhärdal, även
en undersökning av förutsättningarna för en förläggning av skjutfältet till
Västra Fjätens kronopark i Särna kommun. Skulle fältet likväl förläggas till
Älvdalen, anser föreningen att under alla omständigheter området bör begränsas
på så sätt, att den östra delen av området till och med Rotälvens
nederbördsområde undantages. Vidare bör området innan det tages i bruk
som skjutfält undersökas ur naturvetenskaplig synpunkt, vartill erforderliga
medel bör ställas till förfogande. För det skjutfält, som eventuellt tillskapas,
bör vidare en särskild nämnd inrättas för tillvaratagande av naturskyddsintressena.

Samfundet för hembygdsvård förklarar, att ur de synpunkter samfundet
har att företräda en förläggning av ett skjutfält till Älvdalens kronopark
är uppenbart olämplig. Samfundet hemställer, att det av en reservant
framlagda förslaget till förläggning av skjutfältet till Lillhärdal blir föremål
för ytterligare prövning, då det vid en preliminär besiktning visat sig
att området vid Lillhärdal är mindre ömtåligt än Älvdalsområdet.

Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet förklarar, att ett
genomförande av skjutfältsutredningens förslag till förläggning av ett nytt
skjutfält till Älvdalsområdet icke kommer att hindra en utflyttning av A 1
från stockholmsområdet. Icke heller en förläggning till Lillhärdalsområdet
kommer att hindra en dylik utflyttning av A 1. Med hänsyn härtill anser
sig lokaliseringsutredningen icke ha något att erinra mot en lösning av
skjutfältsfrågan i enlighet med något av förenämnda två alternativ.

Försvarets fastighetsnämnds yttrande och utredning

Fastighetsnämnden har haft tillgång till de avgivna yttrandena över
skjutfältsutredningens betänkande. Representanter för nämnden har vidare
under hösten 1960 avlagt besök såväl inom Älvdalsområdet som inom Lillhärdalsområdet
och därvid sökt bilda sig en uppfattning om förutsättningarna
för anordnande av ett artilleriskjutfält inom de berörda områ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 är 1961

dena. I samband med besöket inom Älvdalsområdet hade nämndens representanter
tillfälle att bese ett vid Trängslet befintligt läger, vilket uppförts
i samband med ett kraftverksbygge på platsen men som icke framdeles
kommer att erfordras för sitt ursprungliga ändamål.

Fastighetsnämnden lämnar härefter en redogörelse för de undersökningar
rörande det föreslagna artilleriskjutfältet vid Älvdalen, som företagits
på nämndens föranstaltande.

Fortifikationsförvaltningen har på nämndens begäran företagit utredning
rörande omfattningen av marken i enskild ägo samt angående vissa
kostnader i samband med fältets anordnande. Förvaltningen har därvid
utgått från att ArtSS kommer att förläggas till det nya skjutfältet. Av den
verkställda utredningen framgår i huvudsak följande.

Den i enskild ägo varande marken omfattar cirka 3 235 hektar, fördelad
på ett större sammanhängande område i östra delen av fältet om cirka

I 850 hektar, benämnt Klittens utskog, samt cirka 35 enklaver, varav ett 20-tal myrslogar av föga värde, spridda inom kronoparkerna. Av totalarealen
beräknas cirka 1 700 hektar utgöras av produktiv skogsmark, varav cirka
850 hektar inom Klittens utskog, medan återstoden, cirka 1 535 hektar, utgöres
av impediment. Inom området finnes — bortsett från Balsers fäbodar
i fältets sydöstra begränsning — fyra fäbodar, vilka alltjämt utnyttjas
för det ursprungliga ändamålet. I övrigt finnes stugor, ladugårdar m. m.
på icke längre använda fäbodar, vilka byggnader endast tidvis utnyttjas
av jägare och fiskare. Jakten inom kronoparkerna tillhör kronan, vilket även
är fallet med fisket, dock med undantag för fisket i Rotälven och Rymån,
vilket är samfällt för Älvdalens jordägande sockenmän och måste inlösas
om området skall användas till artilleriskjutfält. Fisket i Österdalälven,
vilket är samfällt för sockenmännen inom Älvdalens och Särna socknar,
kommer icke att beröras av ett blivande skjutfält. Kostnaderna för förvärv
av mark och byggnader i enskild ägo samt inlösen av fisket inom berörda
delar av Rotälven och Rymån uppskattas till i runt tal 4 500 000 kronor.
Kostnaderna för iståndsättning av inom området befintliga vägar med en
längd om cirka 90 kilometer samt anläggning av en ny väg om cirka 10
kilometer har ämbetsverket uppskattat till i runt tal 2 000 000 kronor.
Kostnaderna för gränsmarkering kring fältet har uppskattats till 50 000
kronor samt kostnaderna för fasta utbildningsanordningar till 2 000 000
kronor. Vid beräkningen av kostnaderna för anordnande av läger har förvaltningen
utgått från att ifrågavarande skjutfält med dess avlägsna belägenhet
och förhållandevis hårda klimat svårligen kan utnyttjas effektivt
utan tillgång till ett läger, som medgiver förläggning inomhus av såväl befäl
som manskap och som innehåller rimliga serviceanordningar av skilda
slag. Kostnaderna för nyuppförande av ett dylikt läger har beräknats till

II 000 000 kronor. Fortifikationsförvaltningen har jämväl undersökt förutsättningarna
för alt taga i anspråk det befintliga lägret vid Trängslet för
ifrågavarande ändamål. Lägret är beläget invid det föreslagna skjutfältets
sydvästra hörn på andra sidan österdalälven. I lägret ingår ett betydande
antal byggnader och anläggningar. Den verkställda undersökningen har
visat, att ifrågavarande läger i stort sett är lämpligt att använda för det
föreslagna skjutfältet även om vissa byggnader, främst familjebostäder,
måste ombyggas till förläggning och vissa nybyggnads- och kompletterings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

åtgärder måste vidtagas. Ägaren till lägret har erbjudit sig att till kronan
överlåta huvuddelen av de i lägret ingående byggnaderna och anläggningarna
jämte erforderliga markområden mot en köpeskilling av 2 500 000 kronor.
Kronan skulle äga tillträda lägret den 1 september 1962. Kostnaderna
för erforderliga nybyggnads- och kompletteringsåtgärder å lägret vid
Trängslet beräknas, uppgå till 3 500 000 kronor. Den totala kostnaden för
lägret vid Trängslet skulle alltså uppgå till (2 500 000 + 3 500 000 =)
6 000 000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för anordnande av ett skjutfält vid Älvdalen
kommer enligt den sålunda verkställda utredningen och under förutsättning
att erforderligt läger anordnas genom förvärv av det vid Trängslet
befintliga lägret att bli följande.

Markförvärv ........................... kr 4 500 000

Vägar .................................... » 2 000 000

Gränsmarkeringar in. m.......... » 50 000

Utbildningsanordningar ............ » 2 000 000

Läger .................................... » 6 000 000

Summa kronor 14 550 000

Därest i stället för förvärv av lägret vid Trängslet ett nytt läger skulle
uppföras inom fältet ökas kostanderna med 5 000 000 kronor till 19 550 000
kronor.

Domänstyrelsen har på begäran av nämnden inkommit med redogörelse
för värdet av den i det föreslagna skjutfältet vid Älvdalen ingående kronomarken.
Enligt domänstyrelsen har den i det föreslagna skjutfältet ingående
marken i kronans, ägo en areal av tillhopa cirka 51000 hektar, varav cirka
38 000 hektar skogsmark och cirka 13 000 hektar impediment, kalfjäll och
vattenområden. Virkesförrådet på den produktiva skogsmarken uppgår till
1,9 miljon m3 sk1, motsvarande 50 m3 sk per hektar. Boniteten är 2,oo m3
sk per hektar. Områdets taxeringsvärde enligt 1957 års taxering utgör
8 271 500 kronor. Saluvärdet av i skjutfältet ingående kronomark uppskattas
till 10 300 000 kronor.

Med anledning av den uppskattning av saluvärdet av i skjutfältet ingående
kronomark som gjorts av domänstyrelsen uttalar fastighetsnämnden, att
detta värde måste betraktas som ett mått på det reella ekonomiska värde
ur avkastningssynpunkt, som denna mark med därå befintliga skogstillgångar
representerar i kronans hand, men däremot icke som en uppskattning
av de kostnader, som kronan skulle behöva utgiva därest marken befunnit
sig i enskild ägo och måst tvångsvis förvärvas.

Fastighetsnämnden tar härefter upp vissa frågor rörande lokaliseringen
av ett nytt artilleriskjutfält.

m3 sk = skogskubikmeter, d. v. s. en kubikmeter växande skog med bark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

Med anledning av ledamoten Söderbergs i skjutfältsutredningen reservationsvis
framförda uppfattning, att Villingsbergs skjutfält skulle kunna användas
för A 1 skjutningar utan nya markanskaffningar framhåller fastighetsnämnden
att nämnden i sitt betänkande med förslag rörande övningsoch
skjutfält för IV. militärområdet samt för Inf SS klart angivit att, därest
villingsbergsområdet skulle kunna användas för ifrågavarande ändamål,
krävdes en fördubbling av det nuvarande skjutfältet.

Vad därefter angår den av såväl en ledamot av skjutfältsutredningen,
Pålsson, som flera remissinstanser ifrågasatta förläggningen av skjutfältet
till Lillhärdalsområdet har fastighetsnämnden införskaffat vissa uppgifter
angående detta område utöver dem, som framgår av skjutfältsutredningens.
betänkande.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har lämnat följande uppgifter angående
värdet av marken inom Lillhärdalsområdet, så avgränsat att det
innehåller en areal av cirka 55 400 hektar, varav cirka 41 000 hektar produktiv
skogsmark och cirka 14 400 hektar övrig mark. Området, som icke
innehåller någon mark i kronans ägo, tillhör till 72 % bolag och till 28 %
enskilda. Virkesförrådet har uppskattats till 57 in3 sk per hektar och boniteten
till 2,5 in3 sk per hektar. En överslagsmässig beräkning av taxeringsvärdet
har gett ett värde av 150 kronor per hektar, vilket innebär ett totalt
värde av cirka 8,3 miljoner kronor. Kostnaderna för förvärv av i området
ingående mark och skog har enligt alternativa prisantaganden angående
den växande skogens värde — med beaktande av yrkade och medgivna
ersättningar i ett vattenmål berörande angränsande markområden
m. m. — uppskattats till 75 miljoner kronor respektive 50 miljoner kronor.

Vidare har fortifikationsförvaltningen inkommit med uppgifter om kostnaderna
för utbyggnad inom Lillhärdalsområdet av ett vägnät av i huvudsak
samma längd och beskaffenhet som det, vilket avses för Älvdalsfältet.
Kostnaderna för utbyggnad av ifrågavarande vägnät med en längd av cirka
55 kilometer samt förstärkning av befintliga vägar med en längd av cirka
77 kilometer har av förvaltningen i samråd med vägförvaltningen i Jämtlands
län överslagsvis beräknats till cirka 6 miljoner kronor.

Slutligen har Ljusnans och Voxnans regleringsförening uppgivit att
bland de regleringsföretag, som planerades för kraftverken i Ljusnan, inginge
regleringen av Härjån vid Hamreforsen. Värdet av den kraftproduktion,
som den i skjutfältsutredningens betänkande omförmälda regleringen
av Härjån skulle åstadkomma sedan pågående och planerad utbyggnad
färdigställts, kunde beräknas till cirka 4 miljoner kronor per år. Årskostnaderna
för regleringen, inklusive ränta och avskrivning på anläggningskapitalet,
beräknades uppgå till 1,7 miljon kronor. Ett slopande av denna
reglering skulle således innebära eu reducering av kraftproduktionen motsvarande
ett nettovärde av (4 — 1,7=) 2,3 miljoner kronor per år.

Med anledning av de uppgifter angående kostnader för anskaffning av
mark för ett skjutfält vid Lillhärdal som uppgivits av skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län förklarar fastighetsnämnden, att enligt nämndens bedömande
det lägre beloppet, 50 miljoner kronor, bör läggas till grund för bedömning
av kostnaderna vid ett tvångsförvärv av området. Kostnaderna för
2—2175 61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 123

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 är 1961

anläggning av vägar uppgår till cirka 6 miljoner kronor. För utbildningsanordningar
räknar nämnden med samma kostnader som vid Älvdalsalternativet,
d. v. s. 2 miljoner kronor. Då något färdigt läger icke finnes att
övertaga vid Lillhärdal, räknar nämnden med nybyggnad av läger till samma
kostnad, 11 miljoner kronor, som anskaffning av läger vid Älvdalen
skulle draga, därest lägret vid Trängslet icke funnes att tillgå. De sammanlagda
kostnaderna för anordnande av ett skjutfält vid Lillhärdal kan sålunda
beräknas uppgå till i runt tal (50 + 6 + 2 + 11 =) 70 miljoner
kronor.

Beträffande avgränsningen av ett fält vid Lillhärdal har länsstyrelsen
i Jämtlands län i sitt yttrande förklarat det önskvärt att fältet förlädes
norr Härj ån, enär härigenom den planerade vägen Lillhärdal—Särna och
den ifrågasatta regleringen av Härjån icke skulle beröras av fältet. Enligt
vad nämnden inhämtat från arméstaben är en dylik avgränsning av fältet
icke godtagbar, enär den för övningar mest användbara marken är belägen
söder Härjån. I likhet med skjutfältsutredningen anser nämnden, att ett
till Lillhärdal förlagt skjutfält måste omfatta de av utredningen angivna
markområdena på ömse sidor om Härjån. Detta medför, att vägen Lillhärdal—Särna
icke kan komma till utförande i planerad sträckning, enär
det ur militär synpunkt icke är möjligt att medgiva allmän trafik på en väg
som korsar det blivande skjutfältet. Ur militär synpunkt kan uppdämningen
av Härjån icke heller medgivas.

Med hänsyn till de olägenheter, som ett skjutfält vid Lillhärdal sålunda
skulle medföra, och då såsom av den företagna utredningen framgår kostnaderna
för anordnande av skjutfältet skulle bliva mycket stora, förklarar
nämnden, att den i likhet med skjutfältsutredningen anser, att förläggning
av fältet till Lillhärdal icke bör ifrågakomma. Härför talar jämväl det
förhållandet att fältet, även om det i och för sig skulle vara användbart för
artilleriskjutningar, på grund av omfattande myrmarker är olämpligt för
samövningar mellan infanteri-, pansar- och artilleriförband. Därtill kommer
att förvärv av området med hänsyn till äganderättsförhållandena skulle
komma att taga lång tid i anspråk.

Nämnden övergår härefter till att behandla vissa frågor rörande det
föreslagna skjutfältet vid Älvdalen.

Med anledning av att flera remissinstanser framhållit önskvärdheten av
en begränsning av skjutfältets storlek framhåller nämnden, att den i likhet
med skjutfältsutredningen anser det angeläget att ett nytt skjutfält, särskilt
om det icke behöver göra intrång på fast bosättning och kan förläggas
till ett område av ödemarkskaraktär, ges en sådan omfattning att det motsvarar
de anspråk som kan beräknas komma att ställas på ett skjutfält
under överskådlig tid. Någon minskning av den del av det blivande skjutfältet,
som utgöres, av kronopark, bör med hänsyn härtill icke komma till
stånd. Av marken i enskild ägo måste de över fältet spridda mindre enkla -

Kungl. Muj:ts proposition nr 123 år 1961

verna förvärvas. Däremot synes ett i fältets sydöstra begränsning beläget
område, benämnt Balsers fäbodar, kunna utan olägenhet ur militär synpunkt
uteslutas, vilket är önskvärt med hänsyn till att inom området finnes
ett flertal under sommartid bebodda byggnader. Det av länsstyrelsen
omnämnda, till Klittens by hörande skogsområdet erfordras enligt vad
nämnden under hand inhämtat från arméstaben för att inom fältet kunna
anordna ett lämpligt stridsskjutningsområde för Dalregementet (113). Av
förenämnda till Klittens by hörande område tillhör cirka 2/3 olika bolag
medan återstoden är i enskild ägo. Inom området finnes ett par fäbodar,
som användes sommartid. I övrigt är området obebott. Med hänsyn till områdets
betydelse ur militär synpunkt anser sig nämnden med beaktande av
äganderättsförhållandena böra tillstyrka att området förvärvas med äganderätt.
Att såsom länsstyrelsen föreslagit endast förvärva nyttjanderätt till
området anser nämnden icke lämpligt med hänsyn till de skador på skogen,
som kan förväntas i samband med områdets utnyttjande som stridsskjutningsterräng.

Rörande de av länsstyrelsen i Kopparbergs län angivna förutsättningarna
för upplåtelsen av Älvdalsområdet anför fastighetsnämnden följande.

Beträffande den föreslagna kompensationen för skattebortfall och påvisbara
förluster bör beaktas att avverkning i betydande utsträckning kommer
att ske inom det blivande skjutfältet. För skötsel av fält och vägar liksom
för skötsel av det föreslagna lägret kommer vidare att erfordras personal,
som kommer att tillföra kommunerna skatteintäkter. Förläggningen
till området av relativt stora militärstyrkor kommer också att få betydelse
för affärslivet i orten. De förutsedda olägenheterna kan sålunda komma att
motverkas av fördelar, vilket gör att motiven för särskild ersättning till
kommunerna försvagas. Ersättning för skattebortfall synes för övrigt av
principiella skäl icke kunna ifrågakomma. Enligt vad nämnden under hand
inhämtat från arméstaben synes flottningen i vattendragen inom området
kunna bedrivas i erforderlig omfattning. Såsom målområden vid artilleriskjutningar
kommer i främsta rummet de centrala delarna av det blivande
fältet att utnyttjas, men även andra delar av fältet kommer att behöva
tagas i anspråk. Vissa urskogsreservat behöver ej användas som målområden,
nämligen Långsjöblecket, Hällan, Sundet (Sugnet) och Skärbäcken
samt det föreslagna urskogsområdet vid Rödberget. Jakt och fiske kommer
icke att kunna generellt tillåtas, utan militär myndighet bör förbehållas
rätten att från fall till fall reglera tillträdet till området i sådant syfte.
Under lördagar och söndagar kommer allmänheten att ges möjlighet att
beträda fältet.

Fastighetsnämnden förklarar slutligen, att nämnden intet har att erinra
mot att de av riksantikvarieämbetet och Svenska naturskyddsföreningen
föreslagna inventeringarna kommer till stånd och förutsätter, att medel
ställes till förfogande för ändamålet. Nämnden har icke heller något att
erinra mot att den av naturskyddsföreningen föreslagna särskilda nämnden
inrättas.

Under åberopande av det anförda tillstyrker fastighetsnämnden, att så -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 123 år 1961

som övnings- och skjutfält ianspråktages — med av nämnden angiven begränsning
— det av skjutfältsutredningen föreslagna området i Älvdalens
och Särna kommuner. Omfattning och belägenhet av det av fastighetsnämnden
sålunda föreslagna fältet framgår av eu kartskiss, som torde få fogas
till statsrådsprotokollet såsom bilaga (Bilaga).

Förslag av chefen för armén

I skrivelse den 14 januari 1961 har arméchefen ånyo upptagit till behandling
bland annat frågorna angående A 1 framtida lokalisering och anskaffning
av skjutfält för Al. Chefen för armén understryker, att frågan
om A 1 flyttning är beroende av om lämpligt övnings- och skjutfält kan
anskaffas för regementet och att ett skjutfält under alla omständigheter
måste anskaffas för detta. Bristen på artilleriskjutfält för A 1 har enligt
arméchefen alltsedan slutet av 1940-talet allvarligt försvårat regementets
fältmässiga skjututbildning. I skrivelsen framlägger arméchefen bland
annat förslag rörande utnyttjandet av det föreslagna Älvdalsfältet samt om
A 1 förflyttning.

Chefen för armén föreslår, att Älvdalsfältet skall utnyttjas a) av ArtSS,
som föreslås skola flyttas från Villingsberg och förläggas i anslutning till
Älvdalsfältet, b) av artilleridivisioner ur i första hand A 9 under vinterhalvåret
samt för artilleriövningar med flera divisioner i samband med repetitionsövningar
på hösten och åldersklassens slutövningar i februari—mars,
c) av I 13 för stridsskjutningar, d) för samövningar med infanteribrigader
som främst avses för krigsanvändning i norrländsk terräng, e) av mellansvenska
förband och skolor för vinterutbildning varigenom kostnadskrävande
vinterförläggningar i mellersta och övre Norrland kan undvikas samt
f) av ingenjörförband och av fältarbetsskolan (FältarbS) för fältarbeten.

Arméchefen anför vidare, att genom att ArtSS förlägges till Älvdalen
samt genom att skolans och viss del av A 9 skjutningar förlägges till Älvdalsfältet
kan A 1 skjutfältsfråga lösas på det mera närbelägna Villingsbergs
skjutfält.

Som motivering för sina förslag rörande utnyttjandet av Älvdalsfältet
anför arméchefen bland annat följande.

Jag finner den av utredningen föreslagna storleken på fältet i huvudsak
motsvara de framtida kraven med hänsyn till den taktiska och vapentekniska
utvecklingen. Kravet på utspridning med hänsyn till kärnladdningar
medför väsentligt ökad utspridning av förbanden och därmed ökade grupperingsområden.
Den vapentekniska utvecklingen medför ökade skottvidder
för artilleriet och det framtida tunga artilleriet kommer att få skottvidder
om cirka 25 km och möjlighet att skjuta horisonten runt. Den föreslagna
storleken av fältet medger icke blott att enstaka divisioner utan även att
flera lätta och tunga divisioner samtidigt kan genomföra artilleriskjutningar
enligt moderna taktiska principer.

Den valda storleken av fältet medför även andra väsentliga fördelar. Älvdalensfältet
är sålunda även väl lämpat för infanteriskjutningar. I vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 är 1961

lägen måste artilleriskjutningar och infanteriskjutningar kunna ske helt
oberoende av varandra. Den valda storleken av skjutfältet medger att artilleriskjutningar
kan pågå inom fältets centrala delar samtidigt med att
infanteriskjutningar pågår inom fältets östra och sydvästra delar. Härigenom
kan I 13 i Falun beredas tillfälle att genomföra stridsskjutningar
inom Älvdalensfältet. Detta regementes skjutfältsfråga har varit under utredning
cirka 15 år men ännu icke erhållit sin lösning. Genom den föreslagna
utsträckningen av fältet kan I 13 skjutfältsfråga lösas på Älvdalensfältet.
Investeringskostnader om 5—6 miljoner kronor för ett nytt skjutfält
åt 113 kan härigenom undvikas.

Chefen för armén erinrar om att fortifikationsförvaltningen uppskattat
kostnaderna för förvärv av Älvdalsfältet och lägret samt erforderlig utbyggnad
av detta för att tillgodose ArtSS behov till sammanlagt 14 500 000
kronor, varav för markförvärv m. in. 4 500 000 kronor. Enligt arméchefen
innebär detta, att markkostnaderna för det utvidgade Prästtomtafältet -—
12 000 000 kronor — och Älvdalsfältet — 4 500 000 kronor — avsevärt
understiger markkostnaderna för det tidigare föreslagna s. k. Gullbergsfältet
för vilket markkostnaderna beräknades till 25 000 000 kronor. Arméchefen
framhåller vidare, att markkostnaderna för Gullbergsfältet av fastighetsnämnden
bedömts kunna bestridas genom försäljning av mark,
som frigöres på Järvafältet.

I anslutning till Älvdalsfältets anskaffande samt till ArtSS flyttning från
Villingsberg till Älvdalen torde en utökning av den civila personalen bli
erforderlig. Merkostnaderna i fråga om löner härför kan uppskattas till
omkring 250 000 kronor. Härutöver kan det visa sig nödvändigt att inrätta
någon underbefälsbeställning samt en eller ett par arvodesbefattningar.

Det av skjutfältsutredningen upptagna alternativet till Älvdalsfältet ■—
det s. k. Lillhärdalsfältet — kan enligt arméchefens uppfattning inte anses
godtagbart. Lillhärdalsfältets omfattande myrmarker och helt otillräckliga
vägnät gör det nämligen olämpligt som artilleriskjutfält. Kostnaderna för
markförvärv, utbyggnad av vägar och läger kommer vidare att bli väsentligt
större än vid förvärv av Älvdalsfältet. Då ingen del av Lillhärdalsfältet
är i kronans ägo skulle det dessutom ta avsevärd tid att anskaffa detta fält.

Chefen för armén föreslår sålunda, att Älvdalsfältet och lägret i anslutning
till detta snarast förvärvas samt att ArtSS flyttas från Villingsberg
och förlägges i anslutning till Älvdalsfältet. Härigenom kan enligt arméchefen
såväl A 1 som I 13 skjutfältsfrågor lösas. ArtSS får väsentligt bättre
utbildningsbetingelser och artilleriet i sin helhet får ett artilleriskjutfält på
vilket skjutningar med flera divisioner kan genomföras på ett från taktiska
och tekniska synpunkter fullt riktigt sätt. Fältet säges slutligen motsvara
även de krav som kan bedömas uppstå genom den framtida utvecklingen.

I fråga om A 1 framlida förläggning hävdar arméehefen, att regementet
alltjämt måste vara förlagt inom IV. militärområdet. Härom anföres i
huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 är 1961

A 1 har till uppgift att utbilda och mobilisera de artilleriförband som
krigsorganiseras inom IV. militärområdet samt att ställa befäl till förfogande
för att leda mobiliseringsarbetet och de krigsorganiserade förbanden i
strid. Hög beredskap inom militärområdet erfordras bland annat med hänsyn
till risken för överraskande krigsutbrott. Beredskapskravet tillgodoses
bäst genom att förband ur inneliggande åldersklasser och repetitionsförband
tillhörande samtliga truppslag står till förfogande inom militärområdet.
På grund härav måste A 1 vara förlagt inom militärområdets gränser.
Särskilt med hänsyn till de genom vapenteknikens utveckling ökade
riskerna för snabb och förödande kommunikationsbekämpning kan det
aktiva yrkesbefäl, som leder mobiliseringsarbetet och de krigsorganiserade
förbanden i strid, inte stå till förfogande inom rimlig tid, därest förbandet
är förlagt utanför militärområdet. Det är alltså av krigsorganisatoriska skäl
nödvändigt att A 1 bibehålies inom IV. militärområdet.

Chefen för armén anför vidare, att A 1 inom militärområdet bör förläggas
centralt, dock inte i anslutning till en ort, som måste betraktas som
ett primärt anfallsmål för kärnladdningar. Ur dessa synpunkter anses varken
stockholmsområdet eller Linköping lämpliga som förläggningsorter för
A 1. Arméchefen framhåller, att nybyggnad av ett kasernetablissement för
A 1 inom västra delarna av IV. militärområdet i närheten av Villingsbergs
skjutfält på lång sikt skulle vara den mest framsynta lösningen. Ett nytt
etablissement skulle dock kräva avsevärda investeringar. Därest dessa investeringar
inte bedömes kunna göras, kan A 1 ur militära synpunkter
kvarbliva i Sundbyberg. Vissa kompletterande byggnadsåtgärder erfordras
emellertid härvid vid A 1 etablissement, varjämte två kaserner måste nybyggas
för TygS i anslutning till A 1. Vidare måste Inf SS övningstrupp ur
artilleriet, som nu är förlagd till A 1, under alla omständigheter flyttas till
Linköping.

Därest A 1 av civila skäl bedömes böra flytta från stockholmsområdet,
anser arméchefen, att den enda tänkbara lösningen för A 1 framtida lokalisering
är en förläggning till Lv 2 etablissement i Linköping. Arméchefen
framhåller emellertid, att en flyttning av A 1 till Linköping inte får ske på
bekostnad av regementets utbildningsbetingelser.

Arméchefen förklarar sig på grund av det anförda i nuläget beredd tillstyrka
A 1 förflyttning till Linköping endast under förutsättning att Älvdalsfältet
anskaffas och ArtSS därvid förlägges till detta fält, att kompensationsmark
anskaffas, därest delar av Linköpings garnisons handövningsfält
avstås till Östergötlands läns landsting och Linköpings stad, samt att
handövningsfältet därutöver utvidgas med cirka 100 hektar i nära anslutning
till kasernerna.

Ehuru utbildningsbetingelserna i Linköping är mindre goda och många
förband samlas till Linköping, kan enligt arméchefen A 1 flyttning till Linköping
godtagas under nyss angivna förutsättningar. Genom en dylik förläggning
kan nämligen viss skjututbildning för A 1 förläggas till Villings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

bergsfältet. InfSS behov av övningstrupp ur artilleriet kan tillgodoses på
ett smidigt sätt. Slutligen utnyttjas, vid Lv 2 nedläggning friställda kaserner
och tygverkstäder i Linköping rationellt och ekonomiskt, civila samhällsintressen
inom stockholmsområdet kan tillgodoses och behovet av investeringsmedel
blir litet.

En flyttning till Lv 2 etablissement i Linköping kräver enligt arméchefen
vissa byggnadsåtgärder av investeringsnatur. Kostnaderna härför anges till
cirka 1,5 miljon kronor. Härutöver erfordras renovering av etablissementet.

De genom A 1 flyttning friställda lokalerna i Sundbyberg bör enligt
arméchefen — bland annat med hänsyn till befintliga verkstadslokaler inom
Solvallaområdet — främst utnyttjas för att tillgodose TygS lokalbehov. I
samband härmed anser chefen för armén, att frågan om lämpligheten av
att organisera en för armén — eventuellt för försvaret — gemensam förvaltningsskola
bör prövas. Vidare kan värnpliktiga vid försvarets radioanstalt,
som för närvarande är provisoriskt förlagda till f. d. Svea flygflottiljs
(F 8) etablissement i Barkarby, överflyttas till A1 nuvarande
etablissement och där förläggas tillsammans med TygS.

Yttranden

över arméchefens skrivelse den 14 januari 1961 har, efter remiss, yttranden
avgivits av överbefälhavaren och fortifikationsförvaltningen.

I skjutfältsfrågan tillstyrker överbefälhavaren förslaget om anordnande
av ett artilleriskjutfält vid Älvdalen, överbefälhavaren finner det även
lämpligt, att ArtSS förlägges till detta fält.

överbefälhavaren anför vidare, att markförvärv och byggnadsåtgärder
i samband med fredsorganisatoriska förändringar sedan 1958 inneburit en
mycket stor belastning på försvarets kapitalbudget, överbefälhavaren erinrar
i samband härmed om att 1960 års försvarskommitté påpekat, att
mark ofta måste avstås för exploateringsändamål, varvid annan mark måste
anskaffas som kompensation härför. Försvarskommittén har i anslutning
härtill uttalat, att i den mån anslag till markförvärv inräknas i en gemensam
ram bör medel för dylika kompensationsförvärv kunna tillgodoses
utanför ramen (SOU 1960:40, s. 48). Enligt överbefälhavaren är endast
anskaffandet av Älvdalsfältet och därmed sammanhängande åtgärder så
angelägna alt härför erforderliga investeringskostnader — med undantag
för kostnaderna för markförvärv — bör inrymmas i investeringsramarna,
dock tidigast från och med budgetåret 1962/63. Övriga organisationsförändringar
som kräver investeringar bör däremot enligt överbefälhavaren
genomföras utan anlitande av medel inom försvarets kapitalbudgetramar,
i synnerhet som inkomsterna vid markförsäljning m. m. efter
dessa förändringar kan beräknas avsevärt komma att överstiga utgifterna
för ny mark och nya byggnader.

Fortifikationsförvaltningen ansluter sig till förslaget att Älvdalsfältet

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

och det i anslutning härtill befintliga lägret vid Trängslet förvärvas. Förslaget
att flytta ArtSS från Villingsberg till det nya skjutfältet anser ämbetsverket
vidare innebära en rationell lösning med hänsyn till att Älvdalsfältet
genom sin storlek kommer att ge bättre utbildningsbetingelser vid
skolan samt då härigenom möjligheter skapas att lösa skjutfältsfrågan för
A 1 genom utnyttjande av Villingsbergs skjutfält. Fortifikationsförvaltningen
understryker även betydelsen av vad arméchefen anfört angående
möjligheterna att inom Älvdalsfältet tillgodose 113 behov av stridsskjutningsterräng.
Betydande kostnader för anskaffning av ett särskilt stridsskjutningsområde
för I 13 kan därigenom enligt fortifikationsförvaltningen
inbesparas.

I fråga om A 1 flyttning till Linköping ansluter sig överbefälhavaren till
chefens för armén uppfattning, överbefälhavaren understryker att A 1 förflyttning
till Linköping inte är motiverad från militär synpunkt. Därest
flyttning likväl skall ske får enligt överbefälhavaren utbildningsbetingelserna
för regementet därigenom inte försämras. De av A 1 flyttning förorsakade
investeringskostnaderna i Linköping bör enligt överbefälhavarens
uppfattning inte bestridas av medel inom försvarets kapitalbudgetram.
Överbefälhavaren anför vidare, att A 1 nuvarande etablissement bör disponeras
för TygS framtida lokalbehov.

Fortifikationsförvaltningen delar arméchefens uppfattning att den på
lång sikt mest framsynta lösningen vore att uppföra ett nytt etablissement
för A 1 i anslutning till Villingsbergs skjutfält. Med hänsyn till den väntade
medelstillgången på kapitalbudgeten anser ämbetsverket det emellertid inte
realistiskt att räkna med en sådan lösning av A 1 förläggningsfråga. För
att tillgodose önskemålen om frigörande av ytterligare delar av Järvafältet
för bostadsbyggande tillstyrker fortifikationsförvaltningen därför, att A 1
flyttar till Lv 2 kasernetablisseinent i Linköping.

I fråga om det framtida utnyttjandet av A 1 nuvarande etablissement
erinrar fortifikationsförvaltningen om den utredning rörande möjligheterna
att indraga eller förflytta Livgardesskvadronen (Kl) samt att förlägga
Stockholms stabskompani till annan plats, som arméchefen ingivit den 14 januari
1960 (prop. 1960: 110, s. 6). Arméchefen föreslog därvid, att de nämnda
enheterna skulle kvarbliva i nuvarande förläggning i f. d. Livregementets
till häst kaserner vid Lidingövägen. Detta förslag biträddes av överbefälhavaren.
Fortifikationsförvaltningen framhåller emellertid, att KL— under
förutsättning att förbandet framgent skall bibehållas — bör förläggas till
A1 samt att stabskompaniet bör flyttas till infanteriets kadettskolas
(InfKS) etablissement, som frigöres genom att skolan flyttas till Halmstad
(prop. 1958: 110). Ämbetsverket finner det synnerligen önskvärt att — såsom
uttalats i propositionen 1960: 110 (s. 6) — etablissementet vid Lidingövägen
i den mån det blir möjligt helt ianspråktages för kontorsändamål
inom försvaret. Därest skvadronen indrages, uppkommer enligt fortifika -

Kungl. Maj:ls proposition nr 123 år 1961

tionsförvaltningen möjlighet att dels i avsevärd mån minska eljest erforderliga
investeringar för K 1, dels ock bereda utrymme vid A 1 för såväl
en gemensam förvaltningsskola och AIngKS som FRA-kontingenten.

Fortifikationsförvaltningen upptager även till behandling lokalbehovet
för till Stockholm förlagda centrala staber och förvaltningsmyndigheter
samt militära högskolor m. in. Detta behov bedömes av fortifikationsförvaltningen
för närvarande uppgå till omkring 22 500 kvadratmeter, varav
3 000 kvadratmeter belöper på försvarsstaben, arméstaben och försvarshögskolan,
1 000 kvadratmeter på det föreslagna militärhistoriska institutet,
1 300 kvadratmeter på artilleri- och ingenjörofficersskolan och militärpsykologiska
institutet, 7 800 kvadratmeter på förvaltningsmyndigheterna
— utom fortifikationsförvaltningen — samt 9 400 kvadratmeter på fortifikationsförvaltningen.
Härjämte kan enligt fortifikationsförvaltningen ytterligare
lokaler komma att erfordras för ett gemensamt intendenturförvaltningsverk.

Departementschefen

Riksdagens beslut år 1958 rörande krigsmaktens utformning innebar
bland annat omfattande organisationsförändringar syftande till en begränsning
av fredsorganisationen till vad som oundgängligen erfordras för krigsorganisationen
(jfr prop. 1958: 110 och 1959: 117). Till propositionen
1958: 110 redovisade jag de förslag till fredsorganisatoriska förändringar
som framlagts av försvarsgrenscheferna. Jag anmälde därvid bland annat
förslag av arméchefen att förflytta Svea artilleriregemente (Al) och infanteriskjutskolan
-—- numera infanteriets stridsskola — (InfSS) till Linköping
samt att anskaffa ett nytt övnings- och skjutfält i linköpingstrakten.

För egen del anförde jag, att möjligheterna att förflytta A 1 och InfSS
var beroende av om lämpligt övnings- och skjutfält kunde anskaffas. Frågan
om anskaffning av ett dylikt fält var emellertid föremål för utredning.
Med hänsyn härtill ansåg jag nrig inte kunna föreslå, att beslut då fattades
om förflyttning till Linköping av InfSS och A 1. Jag framhöll dock, att
det enligt min mening var synnerligen angeläget att man inom en snar
framtid vann klarhet om möjligheterna att genomföra ifrågavarande åtgärder.
Jag ansåg utbildningsbetingelserna för A 1 vara sådana att ett skjutfält
under alla förhållanden måste anskaffas för regementet. Jag anförde
vidare, att det i sammanhanget inte heller borde bortses från de starka
önskemål som sedan lång tid förelegat om att få av försvaret disponerad
mark på Järvafältet frilagd för bostadsbebyggelse och andra civila ändamål.

Efter förslag i propositionen 1959:117 har riksdagen sedermera fattat
beslut om att InfSS skall flyttas från Rosersherg till Linköping och där
administrativt anslutas till Livgrenadjärregementet (14). Behovet av övnings-
och skjutfält för InfSS kommer i samband härmed att tillgodoses
genom utvidgning av Prästtomta skjutfält (prop. 1959: 115). Frågan om

Kungl. Maj-.ts proposition nr 123 år 1961

artilleriskjutfält i första hand för A 1 är däremot alltjämt olöst, då anordnandet
av ett sådant fält i anslutning till Gullbergs kronopark av sociala
och ekonomiska skäl icke ansågs böra ske.

I det föregående har jag lämnat redogörelse för bland annat 1959 års
skjutfältsutrednings förslag rörande anordnande av ett skjutfält inom och
i anslutning till Älvdalens och Granådalens kronoparker i Kopparbergs län
samt däröver avgivna yttranden och försvarets fastighetsnämnds kompletterande
utredningar i skjutfältsfrågan. Jag har vidare redogjort för en av
chefen för armén den 14 januari 1961 gjord framställning angående anskaffande
av Älvdalsfältet samt angående förflyttning av A 1 till Linköping.
Arméchefen har härvid föreslagit, att Älvdalsfältet snarast anskaffas
samt att artilleriskjutskolan (ArtSS) flyttas från Villingsberg till Älvdalsfältet.
Älvdalsfältet föreslås i övrigt skola utnyttjas för i första hand Bergslagens
artilleriregementes (A 9) skjutningar men även för Dalregementets
(I 13) stridsskjutningar samt för mellansvenska förband och skolor för
vinterutbildning in. m. Med hänsyn till att ArtSS flyttar från Villingsberg
och till att A 9 i minskad utsträckning kommer att använda detta fält för
sina skjutningar kan A 1 behov av skjutfält tillgodoses genom utnyttjande
av Villingsberg. Arméchefen förklarar sig vidare beredd att under vissa
förutsättningar tillstyrka, att A 1 flyttar från Sundbyberg till Östgöta luftvärnsregementes
(Lv2) kasernetablissement i Linköping, där ett etablissement
friställes, i samband med att Lv 2 i enlighet med riksdagens beslut
(prop. 1958: 110) indrages och uppdelas på luftvärnets övriga förband.

I det följande framlägger jag mina egna synpunkter och förslag i här
aktuella spörsmål. Jag upptar härvid först frågan om anskaffning av ett
artilleriskjutfält. — I likhet med skjutfältsutredningen bedömer jag, att
markanskaffning enbart i syfte att tillgodose behov av samövningsfält icke
är aktuell.

Jag har redan erinrat om att jag år 1958 konstaterade, att A 1 utbildningsbetingelser
var sådana, att ett skjutfält under alla förhållanden måste
anskaffas för regementet. Nu verkställda utredningar har bestyrkt detta
behov. Utredningarna har emellertid enligt min mening framför allt givit
vid handen, att med nuvarande tillgång till övningsmark godtagbara förutsättningar
överhuvudtaget icke för närvarande föreligger för genomförande
av realistiska stridsskjutningar i större artilleriförband. Några möjligheter
att genom omdispositioner i fråga om befintliga fält åstadkomma förutsättningar
härför finnes icke såvitt utredningarna visar.

Våra stridskrafter måste för att bibehålla sin modernitet erhålla ökad
eldkraft och större rörlighet. Ett viktigt led i arméns modernisering är därför
oinbeväpning och omorganisation av arméartilleriet. Under 1950-talet
har cirka 400 miljoner kronor investerats i anskaffningar av nya artilleripjäser
och ammunition för dessa. Enligt nu löpande 7-årsplan för arméns
tygmaterielanskaffning förutses ytterligare nära 500 miljoner kronor eller

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

i genomsnitt cirka 70 miljoner kronor per år skola investeras i dylika anskaffningar.
De betydande kostnader som sålunda nedlägges på anskaffning
av modern materiel blir icke tillfredsställande utnyttjade om det icke
tillses att den personal som skall hantera materielen har erhållit utbildning
med fullt utnyttjande av materielens prestanda, bland annat de avsevärt
ökade skottvidderna. Vidare förutsätter den moderna taktiken med ökad
rörlighet väsentligt större övningsområden än tidigare.

Ett viktigt skäl för anskaffning av ett nytt skjutfält för artilleriet är
också, att ett dylikt förvärv möjliggör att Järvafältet kan frigöras från artilleriskjutningar
och därigenom, om än till en mindre del, kan försäljas till
exploatering för civila ändamål.

Skjutfältsutredningen har föreslagit, alt behovet av artilleriskjutfält
skall tillgodoses genom ianspråktagande av ett område om cirka 54 000
hektar inom och i anslutning till Älvdalens och Granådalens kronoparker
inom Älvdalens och Särna kommuner av Kopparbergs län. Utredningens
förslag har tillkommit efter en omfattande inventering av förutsättningarna
för anordnande av skjutfält inom olika delar av landet, främst inom de
södra och mellersta. Undersökningarna har även innefattat förnyad granskning
av områden, som i olika sammanhang under de senaste decennierna
ifrågasatts såsom lämpliga för anordnande av skjutfält. Vidare har utredningen
ingående undersökt i vilken utsträckning skjutfältet i Villingsberg
utnyttjas och härvid funnit att utrymme icke kan beredas för A 1 såvida
fältet även skall utnyttjas av ArtSS och A 9 i den omfattning som nu sker.

Av den i det föreslagna skjutfältet i Älvdalen ingående marken är cirka
51 000 hektar i kronans ägo, varav cirka 38 000 hektar skogsmark och cirka
13 000 hektar impediment, kalfjäll och vattenområden. Återstoden, cirka
3 200 hektar, varav cirka 1 700 hektar skogsmark och cirka 1 500 hektar
impediment, är i enskild ägo. Inom området finnes ingen fast bebyggelse
men däremot fem fäbodar, vilka utnyttjas i huvudsak sommartid. Jakten
inom kronoparkerna tillhör kronan, men är delvis utarrenderad till
ortsbefolkningen. Fisket tillhör likaledes kronan, dock med undantag för
fisket i Rotälven och Rymån, som tillhör Älvdalens jordägande sockenmän
samfällt. Kostnaderna för anordnande av skjutfältet, inklusive förvärv av
mark i enskild ägo samt anordnande av läger vid Trängslet m. in., har av
fortifikationsförvaltningen beräknats till 14 550 000 kronor, varvid dock
värdet av de i fältet ingående delarna av Älvdalens och Granådalens kronoparker
icke inräknats. Saluvärdet av den i kronoparkerna ingående marken
har av domänstyrelsen uppskattats till 10 300 000 kronor. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att anordnande av ett skjutfält med omfattande
skyddsområden ingalunda leder till att skogsbeståndet i sin helhet fördärvas.
För stora delar av området bör skogsbruket kunna bedrivas rationellt.

Förslaget om anordnande av skjutfält i Älvdalen har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Några remissinstanser

Kungl. Mai:ts proposition nr 123 år 1961

har dock biträtt den i utredningen reservationsvis framförda uppfattningen
att möjligheterna av att förlägga ett skjutfält till Lillhärdal i Jämtlands
län borde närmare undersökas. På mitt initiativ har försvarets fastighetsnämnd
gjort ytterligare undersökningar i ämnet, vilka jag redovisat i det
föregående. Undersökningarna ger enligt min mening klart vid handen, att
Älvdalsområdet ur både militära, sociala och ekonomiska synpunkter är
att föredraga framför Lillhärdalsområdet. Jag vill särskilt peka på att
Lillhärdalsområdet har större och bättre skogstillgångar än Älvdalsområdet
samt att ett anordnande av skjutfält inom det förstnämnda området skulle
medföra att planerad vägbyggnad mellan Särna och Lillhärdal samt planerat
regleringsföretag icke kunde utföras på avsett sätt. Ett förvärv av
Lillhärdalsområdet, som icke till någon del tillhör kronan, skulle vidare
medföra betydligt högre kostnader och längre tidsutdräkt än ett förvärv av
Älvdalsfältet. Det bör i sammanhanget framhållas, att markbeskaffenheten
på Älvdalsfältet visserligen kommer att medföra höga underhållskostnader
vid stridsvagnskörning på området, vilken därför måste bli av begränsad
omfattning, men icke anses innebära särskilda olägenheter vid användning
av bandgående artilleri som framföres i terräng endast kortare sträckor
och med låg hastighet. Med hänsyn till det anförda och då jag icke anser
det möjligt att genom ytterligare undersökningar finna ett område som —
med beaktande av samtliga omständigheter — är lämpligare för anordnande
av artilleriskjutfält tillstyrker jag, att beslut fattas om skjutfältets förläggning
till Älvdalsområdet. I och för sig skulle ett längre söderut beläget
skjutfält vara att föredra med hänsyn bland annat till närheten till artilleriförbanden
i södra och mellersta Sverige samt på grund av det mindre
hårda vinterklimatet. Det har emellertid icke visat sig möjligt att utan
alltför stora olägenheter i sociala och ekonomiska hänseenden få till stånd
ett så beläget fält med tillräckliga markutrymmen. Jag anser därför förevarande
förslag vara den bästa lösningen.

Vad angår fältets utnyttjande ansluter jag mig till arméchefens förslag.
Jag föreslår alltså, att beslut fattas om ArtSS förflyttning till Älvdalen från
Villingsberg. Denna förflyttning, som innebär en viss ökning av de årliga
lönekostnaderna, medför att skjutskolans utbildningsbetingelser avsevärt
förbättras. Genom att jämväl A 9 förlägger huvuddelen av sina skjutningar
till Älvdalsfältet, kan utrymme för A 1 skjutningar erhållas på Villingsbergsfältet.
Även andra artilleriförband torde för sina mest utrymmeskrävande
skjutningar kunna utnyttja Älvdalsfältet. Jag förutsätter vidare, att
I 13 får utnyttja Älvdalsfältet för stridsskjutningar och att till följd härav
särskild markanskaffning för detta ändamål icke behöver genomföras. Kostnaderna
för en sådan anskaffning har uppskattats till 5—6 miljoner kronor.

I enlighet med vad fastighetsnämnden föreslagit bör ett läger anordnas
i anslutning till skjutfältet. Jag förutsätter, att Kungl. Maj :t skall äga vidtaga
åtgärder för förvärv av det befintliga lägret vid Trängslet.

Kungi. Mcij:ts proposition nr 123 är 1961

Beträffande avgränsningen av ett nytt skjutfält vid Älvdalen har vissa
remissinstanser framhållit önskvärdheten av att begränsa fältet. I likhet
med skjutfältsutredningen och fastighetsnämnden anser jag emellertid, att
ett nytt skjutfält, särskilt om det icke behöver göra intrång på fast bosättning
och kan förläggas till ett område av ödemarkskaraktär, från början
bör dimensioneras på ett sådant sätt att det motsvarar de anspråk, som
kan ställas på ett skjutfält under överskådlig tid. Jag vill i sammanhanget
erinra om att förberedelser pågår för anskaffning av artilleripjäser, vilka
för att utnyttjas på ett taktiskt riktigt sätt kräver betydligt större områden
än nu använda pjäser. Beräffande ett i det föreslagna fältets östra del beläget
område i enskild ägo, tillhörande Klittens by, har länsstyrelsen i
Kopparbergs län föreslagit, att detta område icke skall utläggas som målområde
samt att området endast skall upplåtas till kronan med nyttjanderätt.
Inom området finnes ett par fäbodar som utnyttjas sommartid. I övrigt
är området obebott. Enligt vad som framgår av fastighetsnämndens
utredning är området erforderligt för att kunna anordna ett lämpligt
stridsskjutningsområde för 113. Med hänsyn härtill anser jag, att ifrågavarande
område bör förvärvas med äganderätt. 113 skjutövningar torde i
allmänhet icke äga rum under de sommarmånader, då fäbodsdrift pågår.
Denna bör alltså i och för sig kunna fortgå. Det bör vidare närmare
undersökas om inte fäbodsdriften även i något ytterligare fall bör kunna
bedrivas på platser, där sådan för närvarande bedrives. De personer som
sysslar med fäbodsdriften måste dock åläggas utrymningsskyldighet vid
vissa artilleriskjutningar. Vidare bör ett antal inom kronoparkerna befintliga
mindre enklaver i enskild ägo förvärvas, dock med undantag av ett område
-—- benämnt Balsers fäbodar — i fältets sydöstra begränsning. Då området
icke är nödvändigt för att fältet skall kunna rationellt utnyttjas, anser
jag i likhet med fastighetsnämnden att detsamma bör uteslutas från förvärv.

Förvaltningen av fältet torde, såsom domänstyrelsen förordat, kunna
uppdelas mellan domänstyrelsen och fortifikationsförvaltningen efter de
principer som tillämpas i andra liknande fall. Frågan torde framdeles få
anmälas för Kungl. Maj:t som äger besluta i ämnet.

Jag övergår så till några särskilda frågor vilka rör Älvdalsområdets användning
såsom skjutfält och vilka aktualiseras vid områdets ianspråktagande.

Ersättning till kommuner för skattebortfall m. in. bör av principiella
skäl icke ifrågakomma. Det bör emellertid beaktas att avverkningar även
fortsättningsvis kommer att kunna äga rum inom området, varigenom kommunerna
kommer att tillföras, skatteintäkter. Vidare kommer för skötsel
av fält och vägar liksom för skötsel av det föreslagna lägret vid Trängslet
att erfordras ett flertal personer, vilka kommer att tillföra kommunerna
skatteintäkter. Förläggningen till området av relativt stora militärstyrkor

Kungl. Maj-.ts proposition nr 123 år 1961

kommer även att få betydelse för affärslivet i orten. — Jag förutsätter, att
åtgärder vidtages så att områdets begagnande som skjutfält icke medför
hinder vid utnyttjandet av de allmänna flottleder som finnes inom området.
Med anledning av de av länsstyrelsen framförda önskemålen om begränsning
av målområdena och skydd för naturformationer, urskogsreservat och
bebyggelseenheter inom området vill jag framhålla, att enligt vad jag inhämtat
från arméchefen, såvitt nu kan bedömas, i främsta rummet de
centrala delarna av fältet, vilka till betydande del är kalområden, kommer
att utnyttjas som målområden vid artilleriskjutningar. Det kan dock icke
undvikas, att jämväl vissa andra delar av fältet måste tagas i anspråk såsom
målområden. Jag räknar emellertid med att de i områdets östra del
belägna, ur naturskyddssynpunkt särskilt värdefulla reservaten icke skall
utnyttjas såsom målområden samt att i övrigt all möjlig varsamhet i detta
hänseende iakttas. I likhet med vad som sker på ett flertal andra större
skjutfält bör älgjakt alltjämt kunna bedrivas inom det föreslagna skjutfältet,
även om jaktperioden måste bestämmas med hänsyn till de militära
övningarna och sannolikt förskjutas till sista hälften av september månad.
Jag utgår ifrån att intet hinder skall möta för nuvarande jakträttsarrendatorer
att, om de har intresse härav, bibehålla sina arrenden. I detta sammanhang
vill jag erinra om att erfarenhetsmässigt ett områdes utnyttjande
som skjutfält icke synes menligt inverka på viltbeståndet inom området.
Frågorna om bibehållen rätt till fiske under vissa tider och om utnyttjande
av fiskekort i orten torde få regleras i samband med att överenskommelser
träffas med vederbörande sakägare om ersättning för intrång i eller förlust
av fiskerätt. Tillträde till området torde i allmänhet kunna medgivas
under lördagar och söndagar, då — med enstaka undantag — området icke
kommer att utnyttjas för militära övningar. Jag förutsätter, att det dessutom
undersökes huruvida och under vilka förutsättningar ortsbefolkningen
kan beredas tillträde till fältet jämväl å andra tider.

Genomförandet av ett beslut om anskaffning av ifrågavarande skjutfält
bör, på enahanda sätt som skett vid effektuerandet av beslutet om Prästtomtafältets
utvidgning, anförtros åt en särskild delegation, i vilken bland
andra länsstyrelsen i Kopparbergs län, domänverket, fortifikationsförvaltningen
och arméstaben bör vara representerade. Förutom erforderliga förhandlingar
om ifrågakoinmande ekonomiska ersättningar bör på delegationen
ankomma att reglera de olika frågor som kan uppstå vid områdets
ianspråktagande till skjutfält, av vilka en del nämnts i det föregående.
— För handläggning av frågor i samband med områdets nyttjande som
skjutfält bör framdeles inrättas ett samarbetsorgan med lokal anknytning.

Innan det nya skjutfältet tages i bruk bör i enlighet med förslag av riksantikvarieämbetet
och Svenska naturskyddsföreningen inventering ur såväl
kulturhistorisk som naturvetenskaplig synpunkt företagas. Kostnaderna
för dessa inventeringar bör bestridas av medel som anvisas för anskaffning
av det nya skjutfältet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 är 1961

Kostnaderna för anordnande av ett skjutfält med den utsträckning, som
jag föreslagit i det föregående, kan beräknas till i runt tal 15 miljoner kronor,
varav 4,5 miljoner kronor för markförvärv och 6 miljoner kronor för
anordnande av ett läger. Kostnaderna för ifrågavarande markförvärv samt
av A 1 förflyttning till Linköping föranledda kostnader för markanskaffning
torde väl täckas genom köpeskillingar som kan beräknas inflyta
genom möjliga försäljningar på Järvafältet.

När frågan om A 1 förflyttning till Linköping framfördes av arméchefen
år 1958, kunde jag inte ta ställning till den enär skjutfältsfrågan icke var
löst. Då denna fråga kommer att lösas vid genomförande av vad jag föreslagit
i fråga om Älvdalsfältet, är tiden nu inne att ånyo aktualisera frågan
om A 1 förläggning.

I likhet med chefen för armén anser jag, att beredskapsskäl talar för att
ett artilleriförband i fred är förlagt till östra Mellansverige. Jag kan också
ansluta mig till vad arméchefen anfört rörande nackdelarna i att förlägga
militära förband till stockholmsområdet och till Linköping. Av ekonomiska
skäl bör emellertid nybyggnad av kasernetablissement ifrågakomma endast
om möjlighet icke föreligger att med utnyttjande av befintliga kasernutrymmen
åstadkomma en godtagbar lösning.

Om A 1 förläggning skall ordnas med utnyttjande av befintliga etablissement
synes två alternativ kunna ifrågakomma, fortsatt förläggning till nuvarande
etablissement eller förflyttning till de kaserner i Linköping som
friställes i samband med Lv 2 indragning.

Om A 1 kvarblir i nuvarande etablissement, kommer med hänsyn till
bland annat det framtida förläggningsbehovet för artilleriet viss utbyggnad
att erfordras. Investeringskostnaderna härför kan uppskattas till cirka 5
miljoner kronor. Kvarblir A 1 i nuvarande förläggning, måste tygförvaltningsskolans
(TygS) förläggningsbehov tillgodoses i annan ordning. Då
TygS med hänsyn till möjligheterna att tillgodose lärarbehovet lämpligen
bör vara förlagd i stockholmsområdet, torde det om hänsyn tas till andra
militära lokalbehov i detta område vara svårt att utan nyinvesteringar ordna
skolans förläggning.

Även vid en förläggning av A 1 till Lv 2 nuvarande kaserner erfordras
visserligen en del byggnadsarbeten av investeringsnatur. Kostnaderna härför
har av arméchefen uppskattats till 1,5 miljon kronor. Större delen av
dessa arbeten torde emellertid vara erforderliga oavsett vilket förband som
förlägges till Lv 2 etablissement. Härjämte anser arméchefen, att en fullständig
renovering av Lv 2 etablissement, som är uppfört år 1922, är erforderlig.
Kostnaderna härför anges till cirka 3,5 miljoner kronor. Sistnämnda
iståndsättningsarbeten är emellertid på längre sikt ofrånkomliga
om etablissementet i framtiden skall utnyttjas för förläggningsändamål.

Av de två nu angivna alternativen till A 1 förläggning — kvarblivande
i stockholmsområdet eller flyttning till Linköping — anser jag mig för egen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 123 år 1961

del böra förorda det sistnämnda. Anledningarna till mitt ställningstagande
är flera. Starka ekonomiska skäl talar sålunda enligt min mening för att
A 1 förlägges till Linköping. De totala kostnaderna för flyttning torde
understiga kostnaderna under ett till två år för ränta på eljest erforderliga
investeringar för utbyggnad av nuvarande etablissement. Förläggningsutrymmena
vid Lv 2 etablissement torde vara tillfyllest för A 1 behov. Föreliggande
förläggningsbehov för artilleriet i dess helhet kan härigenom tillgodoses.
Befintliga verkstadslokaler m. m. gör vidare etablissementet lämpligt
som förläggning för ett artilleriförband. Därest A 1 förlägges till Lv 2
etablissement kommer detta således att även framdeles utnyttjas rationellt.
A 1 förflyttning medför härjämte, att andra förläggningsbehov i
stockholmsområdet kan tillgodoses utan nybyggnad.

En förflyttning av regementet till Linköping ligger vidare enligt min uppfattning
helt i linje med strävandena att från stockholmsområdet till andra
delar av landet utflytta statliga verk och inrättningar. Jag vill härvid erinra
om de undersökningar som på detta område utföres av lokaliseringsutredningen
rörande statlig verksamhet. Även med hänsyn till de väntade
mycket livliga trafikrörelserna i stockholmsområdet i samband med civilbefolkningens
utrymning vid krigsfara bedömer jag Linköping som en mera
lämplig förläggningsort för A 1 än den nuvarande.

En förflyttning av A 1 till Linköping är således för försvarets del lämplig
ur ekonomiska synpunkter och med hänsyn till beredskapskrav. Arméchefen
har emellertid förklarat sig kunna godtaga en förläggning till Linköping
endast under förutsättning att utbildningsbetingelserna icke försämras.
Enligt min mening kommer så icke att bli fallet. Som i det föregående
antytts utnyttjar A 1 för närvarande för sina skjutningar Järvafältet
och Marma skjutfält. Dessa fält medger inte en tillfredsställande
skjututbildning.

Vid bifall till förslaget om anordnande av skjuti alt vid Älvdalen kan A 1
beredas tillfälle att förlägga sina kvalificerade skjutningar till Villingsbergs
skjutfält omkring 16 mil från Linköping. Trots de relativt långa transportvägarna
till nämnda skjutfält kommer härigenom enligt min mening betingelserna
i fråga om A 1 skjututbildning att avsevärt förbättras i förhållande
till nuläget. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det utvidgade
Prästtomtafältet inte är avsett såsom artilleriskjutfält i annan mån
än som följer av InfSS övningar. Vad gäller handövningsfält för A 1 vill
jag i förevarande sammanhang erinra om att i proposition till innevarande
års riksdag framlagts förslag om viss utvidgning av Linköpings garnisons
övningsfält söder om Linköping. Vidare har Kungl. Maj :t den 30 september
1960 uppdragit åt försvarets fastighetsnämnd att dels förhandla med Linköpings
stad och Östergötlands läns landsting rörande försäljning till staden
respektive landstinget av vissa områden av Linköpings garnisons övningsfält,
dels ock utreda frågan om anskaffning av mark såsom kompen -

Kungl. M(ij:ts proposition nr 123 är 1961

sation för de områden av övningsfältet som kan komina att avstås. I likhet
med arméchefen förutsätter jag, att viss ytterligare utvidgning av handövningsfältet
kommer att erfordras för tillgodoseende av A 1 behov.

För A 1 flyttning från Järvafältet talar — utom förut redovisade militära
skäl — starka skäl av allmänt samhällelig natur. Därest A 1 förflyttas,
blir det nämligen möjligt att i ökad utsträckning tillgodose de önskemål
som sedan lång tid förelegat om att få av försvaret disponerad mark på
Järvafältet frilagd för bostadsbebyggelse och andra samhälleliga eller enskilda
ändamål. Vid en förflyttning av A 1 från stockholmsområdet torde
— med undantag av A 1 och Svea ingenjörregementes (Ingl) kasernområden
— i huvudsak all mark inom Järvafältet söder och väster om Enköpingsvägen
tämligen omedelbart efter förflyttningen kunna friställas för
civila ändamål. Härutöver räknar jag med att ytterligare vissa områden av
Järvafältet kan friställas. Jag syftar härvid bland annat på Ulriksdals kapplöpningsbana
med kringliggande mark samt ett område vid Knista i Sollentuna
köping. Jag vill framhålla, att Järvafältet i dag disponeras, förutom av
A 1, även av hland annat Svea livgarde (II) och Ing 1. Dessa förband
kommer även framdeles såvitt nu kan förutses att för sina övningar vara
beroende av Järvafältet, därest ej annan lämplig mark kan anskaffas för
ändamålet. Det är i första hand I 1 som har behov av betydande markområden
för sina övningar. Detta förband torde kvarbliva i sitt nuvarande
etablissement vid Järvafältet, vilket komplicerar frågan om fältets utnyttjande
för civila ändamål. Jag avser emellertid att närmare låta undersöka
Järvafältets framtida utnyttjande, bland annat för att få klarlagt vilka
ytterligare delar av fältet som kan frigöras för bostadsbebyggelse m. in.
Dessa undersökningar bör enligt min mening lämpligen ske genom försvarets
fastighetsnämnds försorg. Inkomsterna vid en försäljning av förenämnda
områden av fältet torde komma att avsevärt överstiga kostnaderna
för förvärv av Älvdalsfältet jämte kostnaderna för markförvärv vid A 1 förflyttning
till Linköping. Jag vill i detta sammanhang erinra om att möjligheterna
att utnyttja mark inom och intill Järvafältet för bostadsändamål
kommer att öka ytterligare vid genomförande av det förslag som i annat
sammanhang denna dag framlägges beträffande flygverksamheten vid
Barkarby flygfält.

Av de i det föregående redovisade skälen anser jag, att A 1 bör förflyttas
till Lv 2 etablissement i Linköping. Därest beslut om regementets flyttning
fattas av årets vårriksdag, räknar jag med att flyttningen skall kunna
genomföras med början den 1 april 1963. ArtSS flyttning till Älvdalen bör
påbörjas vid samma tidpunkt.

Vid A1 flyttning till Linköping kommer regementets etablissement i
Sundbyberg alltjämt att erfordras för försvarets räkning. Med hänsyn till
de befintliga verkstadslokalerna inom Solvallaområdet anser jag i likhet
med de militära myndigheterna och fortifikationsförvaltningen, att de fri 3—2i7f>

oi Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 123

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 är 1961

ställda lokalerna i första hand bör få utnyttjas för tillgodoseende av TygS
och arméingenjörkadettskolans (AIngKS) förläggningsbehov. Även förekomsten
av pjäshallar, garage m. in. vid A 1 etablissement gör att etablissementet
är lämpligt till förläggning för TygS. Jag förutsätter, att vederbörande
myndigheter inhämtar Kungl. Maj :ts medgivande, innan ytterligare
enheter förlägges till etablissementet.

Jag vill i förevarande sammanhang även erinra om behovet av lokaler
för de till Stockholm förlagda centrala staberna och förvaltningsmyndigheterna
inom försvaret. Till propositionen nr 110 till förra årets riksdag anmälde
jag bland annat vissa av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
och fortifikationsförvaltningen utförda beräkningar över nämnda lokalbehov
(s. 4). I sitt yttrande över arméchefens förenämnda skrivelse den 14
januari 1961 har fortifikationsförvaltningen ånyo upptagit till behandling
lokalbehovet för staber och förvaltningar i Stockholm. Enligt fortifikationsförvaltningens
beräkningar uppgår detta behov för närvarande till sammanlagt
omkring 22 500 kvadratmeter.

Kungl. Maj:t har den~17 februari 1961 medgivit, att fortifikationsförvaltningen
må gå i författning om förhyrning av vissa kontorslokaler om sammanlagt
omkring 7 900 kvadratmeters lägenhetsyta vid Sandhamnsgatan i
Stockholm. Kostnaderna för förhyrningen beräknas till inemot 1,2 miljon
kronor för år. I samband med detta beslut uppdrog Kungl. Maj:t åt 1956
års försvarsförvaltningssakkunniga att i samråd med fortifikationsförvaltningen
och övriga berörda myndigheter avgiva förslag om vilka myndigheter
eller delar därav, som skall förläggas till här avsedda lokaler. Genom
förenämnda förhyrning kan således en mindre del av lokalbehovet förväntas
bli tillgodosett.

Livgardesskvadronen (Kl) och Stockholms stabskompani är förlagda
till f. d. Livregementets till häst etablissement vid Lidingövägen. Till detta
etablissement är för närvarande även IV. militärbefälsstaben förlagd. Militärbefälsstaben
skall emellertid enligt beslut av riksdagen efter förslag i
propositionen 1960: 110 flytta till Strängnäs. Till sistnämnda proposition
(s. 6) anmälde jag även en av arméchefen verkställd utredning rörande
möjligheterna att indraga eller förflytta K 1 samt att förlägga stabskompaniet
till annan plats. Enligt arméchefens uppfattning borde K 1 och stabskompaniet
kvarbliva i nuvarande förläggning. För egen del ansåg jag mig
då icke kunna upptaga till prövning frågorna angående K 1 indragning eller
K 1 och stabskompaniets organisation och förläggning. Jag uttalade, att jag
avsåg att framdeles återkomma med förslag i ämnet, varvid samtidigt lokalfrågorna
för staber och förvaltningar borde lösas. Jag uttalade vidare,
att det enligt min mening borde eftersträvas att etablissementet vid Lidingövägen
i största utsträckning utnyttjas för kontorsändamål.

Jag anser, att frågorna rörande förflyttning eller indragning av K 1 samt
rörande förflyttning av stabskompaniet bör ytterligare övervägas innan

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

slutlig ställning tages. Då förhyrning av kontorslokaler ställer sig mycket
kostsam samt med hänsyn till att förhyrning för närvarande huvudsakligen
kan komma till stånd endast i Stockholms ytterområden, vill jag emellertid
ånyo framhålla, att enligt min mening strävan alltjämt bör vara att etablissementet
vid Lidingövägen i så stor utsträckning som möjligt disponeras
för tillgodoseende av stabers och förvaltningars behov av kontorslokaler.
Därest de fortsatta övervägandena rörande K 1 och Stockholms stabskompani
giver vid handen att dessa enheter till rimliga kostnader kan förflyttas
till annat eller andra lämpliga militära etablissement, som frigöres i stockholmsområdet
i samband med de fredsorganisatoriska förändringarna, bör
Kungl. Maj:t därför äga att fatta beslut om flyttning till sådant etablissement.
Det bör även i övrigt ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om förflyttningar
m. m. av militära myndigheter och inrättningar inom stockholmsområdet
med utnyttjande av befintliga etablissement eller andra lokaler
samt att medgiva förhyrningar av oundgängligen erforderliga lokaler
m. m.

I samband med A 1 och ArtSS förflyttningar kan vissa personalproblem
uppkomma. Dessa bör handläggas i samma ordning som tillämpats i fråga
om de under senare år beslutade organisationsförändringarna inom försvaret.
Jämlikt riksdagens bemyndigande har Kungl. Maj :t meddelat bestämmelser
om ekonomiska förmåner till bland annat övertalig personal vid de
förband som beröres av 1958 års försvarsbeslut (prop. 1958: 110 och
1959: 117). Beslutanderätten i frågor rörande nu avsedda förmåner utövas
av försvarets personalnämnd. Jag förutsätter, att hittills tillämpade principer
beträffande ekonomisk gottgörelse åt övertalig personal skall gälla jämväl
i fråga om personal, som entledigas till följd av de föreslagna förflyttningarna
av A 1 och ArtSS.

I förevarande sammanhang vill jag även framhålla, att jag genom A 1
flyttning till Linköping räknar med att en del av den personal vid Lv 2
som eljest skulle behöva entledigas till följd av Lv 2 indragning skall kunna
bibehållas, vid arbetsställen i anslutning till etablissementet i Linköping.

Kungl. Maj :t synes vidare böra utverka riksdagens bemyndigande att
vidtaga erforderliga jämkningar i personalorganisationen — i fråga om
ordinarie personal givetvis inom ramen för det fastställda totala antalet
beställningar och tjänster för dylik personal. Kungl. Maj:t torde vidare äga
förordna att tjänster skall hållas vakanta eller uppehållas endast på förordnande
eller tillsättas såsom extra.

I samband med omplacering av anställningshavare kan slutligen frågor
uppkomma om undantag från gällande villkor och grunder för åtnjutande
av flyttningsersättning samt traktamente i samband med anstånd med omstationering.
Något riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva
dylika undantag erfordras inte.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

I. att godkänna vad i det föregående föreslagits rörande

a) förläggning av vissa arméförband m. m. och

b) anordnande av ett skjutfält inom Älvdalens och Särna
kommuner;

II. att bemyndiga Kungl. Maj :t att i anslutning till genomförandet
av erforderliga personalförändringar vidtaga särskilda
övergångsåtgärder enligt vad i det föregående angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl Hanström

Till Horrmund''// Till Sörsjön [[ ff Till Särna

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1961

Bilaga.

Trängslct

Älvdalsåsen

Allmän väg
Enskild väg

Gräns för föreslaget skjutfält,
c:a 54000 hektar
Älvdalens och Granådalcns
kronoparker
Mark i enskild ägo
Fäbodar m. m.

Älvdalen

77//^^
Mångsboaarna:

Till Fiskar heden,

Till Einådalen