Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
1
Nr 111
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ympning mot smittkoppor; given Stockholms slott den
14 mars 1958.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ympning mot smittkoppor.
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen föreslås att 1916 års lag om skyddskoppympning
skall ersättas med en ny lag om ympning mot smittkoppor.
Enligt den nya lagen skall barnvaccineringen liksom hittills vara obligatorisk
men en väsentlig uppmjukning har skett i fråga om möjligheterna
att erhålla befrielse från ympningsplikten. Önskar någon, som hyser allvarliga
betänkligheter mot ympning, att barn under hans vårdnad skall
befrias från ympningsplikten kan, även om medicinska skäl ej föreligger,
befrielse erhållas. Ansökan skall göras hos hälsovårdsnämnden, därvid
intyg skall bifogas utvisande bl. a. att sökanden vid personlig inställelse
inför läkare blivit upplyst om ympningens betydelse. Har ansökan gjorts
i rätt ordning skall barnet befrias från ympningsplikten.
Jämväl revaccinationstvånget för värnpliktiga har bibehållits i den nya
lagen men även från denna ympningsplikt skall när omständigheterna tilllåter
det befrielse kunna vinnas.
Kontrollen över ympningen skall enligt lagförslaget helt åvila hälsovårdsnämnderna
med biträde av folkbokföringsmyndigheter. I samband därmed
bortfaller det nu gällande förbudet mot att intaga barn som inte ympats
i vissa skolor m. m.
Den nya lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1959.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 111
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
Förslag
till
Lag
om ympning mot smittkoppor
Härigenom förordnas som följer.
Ympningsplikt
1 §•
I fråga om skyldighet att undergå ympning mot smittkoppor skall gälla
vad nedan sägs.
2 §•
Barn skall undergå ympning före utgången av det kalenderår under
vilket barnet fyller fyra år eller, om anstånd meddelats jämlikt 6 §, under
kalenderåret näst efter det då anståndet upphört.
3 §•
Värnpliktig skall undergå ympning, när han första gången för sin utbildning
tjänstgör vid krigsmakten.
När inkallelse sker till beredskapsövning eller för rikets försvar eller
säkerhet, äger Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordna
att ympning av värnpliktiga skall äga rum.
4 §.
Då smittkoppsepidemi hotar eller utbrutit inom landet, äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer påbjuda ympning i den omfattning
som prövas erforderlig.
5 §.
Den som haft smittkoppor eller under något av de sista tre åren undergått
ympning omfattas ej av ympningsplikt.
6 §•
I den mån så prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer beträffande riket i dess helhet
eller del därav förordna, att med ympning som i 2 eller 3 § sägs skall anstå
under viss tid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958 3
7 §•
Uppskov med ympning skall meddelas den som till följd av sjukdom,
sjukdomsanlag eller allmän svaghet kan befaras erhålla men av ympningen.
Föreligger på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag i ympningspliktigs
omgivning fara för att han eller annan skulle lida men av ympningen, skall
likaledes uppskov medgivas.
Uppskov meddelas av den läkare eller ympare, som enligt av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer utfärdade föreskrifter är behörig
därtill.
Har barn åtnjutit uppskov enligt första stycket under tre år och kan
det fortfarande antagas erhålla men av ympningen, äger förste provinsialläkaren
eller förste stadsläkaren att efter ansökan av vårdnadshavare medgiva
undantag från den i 2 § stadgade ympningsplikten. Finner han sig ej
kunna medgiva undantag, skall ärendet underställas medicinalstyrelsens
prövning.
8 §•
Vill någon, som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning, att barn
under hans vårdnad skall befrias från den i 2 § stadgade ympningsplikten
oaktat skäl ej äro till uppskov eller undantag jämlikt 7 §, skall han göra
ansökan härom hos hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet är
kyrkobokfört. Vid ansökan skall fogas intyg av läkare vid organ för förebyggande
barnavård eller tjänsteläkaren i orten utvisande, att skäl som
nyss sagts ej föreligga samt att sökanden vid personlig inställelse inför
läkaren blivit upplyst om ympningens betydelse. Är ansökan rätteligen
gjord, skall nämnden befria barnet från ympningsplikten.
Värnpliktig som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning må ock,
efter därom gjord ansökan, av försvarets sjukvårdsstyrelse befrias från
ympningsplikt enligt 3 §, om det under föreliggande omständigheter finnes
kunna medgivas. Vid ansökan skola fogas de handlingar som sjukvårdsstyrelsen
föreskriver.
9 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att
den som icke haft smittkoppor och som ej heller under något av de sista tre
åren undergått ympning ej må anställas vid krigsmakten eller inskrivas å
sjömanshus eller vinna anställning eller för sin utbildning tjänstgöra inom
a) den allmänna hälsovården eller sjukvården;
b) tull- eller lotsväsendet;
c) civil luftfartsverksamhet; eller
d) polisväsendet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
10 §.
Ympningsplikt anses fullgjord, när ympning slagit an eller två ympningar
företagits inom loppet av ett år.
Ympningens verkställande och anordnande
11 §•
Ympning må verkställas allenast av den som är behörig att utöva läkarkonsten
eller som förordnats till ympare.
12 §.
För utrönande av ympningens verkan skall den ympade besiktigas av
ymparen eller annan som förordnats därtill.
13 §.
Det åligger hälsovårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att
ympningsplikt, som ej avser personal vid krigsmakten, skall kunna fullgöras.
Ympning enligt 2, 3 eller 4 § som verkställes vid organ för förebyggande
barnavård eller av tjänsteläkare eller annan som förordnats därtill, så ock
besiktning i anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den ympade.
Intyg som i 8 § sägs skall tillhandahållas sökanden kostnadsfritt.
14 §.
Det åligger vårdnadshavare för barn under femton år att svara för att barnet
befordras till föreskriven ympning och besiktning.
15 §.
Hälsovårdsnämnden skall tillse att föreskriven ympning och besiktning,
som ej avser personal vid krigsmakten, fullgöres. För ändamålet äger nämnden
förelägga lämpligt vite. Sådant vite må ej förvandlas.
Särskilda bestämmelser
16 §.
Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som avses i 3 eller 4 §,
eller underlåter vårdnadshavare att befordra barn under femton år till
ympning, vilken föreskrivits med stöd av 4 §, straffes med dagsböter.
Den som anställer, inskriver eller till tjänstgöring mottager någon i strid
mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 § straffes ock med dagsböter.
17 §.
Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos länsstyrelsen
genom besvär.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1958
Över medicinalstyrelsens, försvarets sjukvårdsstyrelses och länsstyrelses
beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär.
18 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva
undantag från skyldighet att undergå ympning eller besiktning.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, då lagen den 2 juni 1916 (nr
180) om skyddskoppympning upphör att gälla.
Barn som är fött under 1953 eller 1954 och som icke ympats före nya lagens
ikraftträdande skall undergå ympning före den 1 januari 1960; och
skall härom i övrigt gälla vad i nya lagen stadgas om ympning enligt 2 §.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
januari 1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny lagstiftning
angående ympning mot smittkoppor samt anför därvid följande.
I. Inledning
Medicinalstyrelsen har med skrivelse den 16 mars 1957 överlämnat en av
styrelsen företagen utredning angående revision av lagstiftningen om
skyddskoppympning jämte förslag till ny lag om ympning mot smittkoppor
och till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen. Enligt medicinalstyrelsens
förslag bibehålies ympningsplikten men möjligheterna att vinna
befrielse från denna plikt vidgas.
Yttranden över förslaget har efter remiss avgivits av hovrätten för nedre
Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, kanslern för rikets universitet
— efter hörande av de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet — och domkapitlet i Uppsala ärkestift.
Vid domkapitlets yttrande har fogats yttrande från kyrkobokföringsinspektören
i ärkestiftets södra inspektionsområde. Vidare har yttranden avgivits
av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Till överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden från förste stadsläkare
och förste provinsialläkare, hälsovårdsnämnder, magistrater, kronokamrerare
samt, i något fall, poliskammare och mantalsverk. Vidare har
följande sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen styrelserna för
svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas
förbund, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet,
förste provinsialläkarnes förening, svenska stadsläkarföreningen, svenska
provinsialläkarföreningen, föreningen Sveriges landsfiskaler och förbundet
allnordisk folkhälsa.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1958
I yttrandena uttalas allmänt tillfredsställelse över att initiativ tagits till
en revision av vaccinationslagstiftningen och medicinalstyrelsens förslag
godtages i princip av så gott som samtliga remissinstanser.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.
II. Gällande rätt och tidigare ändringsförslag
A. Gällande svenska bestämmelser
De grundläggande bestämmelserna om ympning mot smittkoppor är upptagna
i lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning. Enligt
lagens 1 § är envar skyldig att till förekommande av smittkoppsjukdom och
sådan sjukdoms spridning undergå ympning med skyddskoppor (vaccination
eller revaccination). Barn skall undergå sådan ympning senast under
det kalenderår, då det fyller sex år (2 §). Under vissa omständigheter kan
dock med ympningspliktens fullgörande få anstå till en senare tidpunkt.
Är barnet boende å ort, för vilken ympningsmöten skall hållas, och äger
sådant möte ej rum under det år, då barnet fyller sex år (i regel hålles
ympningsmöten allenast vartannat år), må sålunda med ympningen anstå
till nästföljande år. Jämväl för det fall att förordnande om tillfällig suspendering
av ympningsplikt meddelas — varom mera i det följande — inträder
en viss förskjutning framåt av tiden för ympningspliktens fullgörande.
Utöver och oberoende av denna allmänna ympningsplikt beträffande
barn föreligger enligt 3 § skyldighet att undergå ympning (revaccinering)
jämväl i vissa andra fall. Omedelbart på grund av lagens stadgande gäller
detta beträffande 1) dem, som börjar fullgöra tjänstgöring på grund av fast
anställning bland manskapet vid hären eller marinen; 2) värnpliktiga,
som börjar första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning; samt 3)
den, som intages å tvångsarbetsanstalt. Härutöver äger emellertid Konungen
att i den omfattning, som prövas nödvändig, påbjuda ympningsplikt för
värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar. Vidare äger
vederbörande hälsovårdsmyndighet förordna om ympning av utlänningar,
som inkommer i riket för att söka arbetsanställning, därest myndigheten
finner anledning befara, att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i
riket.
Enligt 6 § är revaccinering föreskriven såsom villkor för vinnande av anställning
i vissa yrken, där behovet av skydd mot smittkoppor är särskilt
framträdande. Sålunda får icke någon, för såvitt han ej förut haft smittkoppor,
inskrivas å sjömanshus, vinna anställning vid tullverket eller vid
den allmänna sjukvården eller vid hälsopolis, efter avlagd medicine kandidatexamen
börja tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt eller antagas till elev
vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs utan
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
att ha i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning tre gånger eller
någon gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren.
Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi kan slutligen ympningsplikt
påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. Beslut i sådant
avseende meddelas av länsstyrelsen efter framställning av vederbörande
tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet, dock att i fråga om truppförband
eller del därav eller flottans station eller flottavdelning beslut meddelas av
vederbörande chef (4 §).
Emellertid upptas i lagen vissa undantag i fråga om den föreskrivna
ympningsskyldigheten. För den, som förut haft smittkoppor eller vilken
undergått vederbörlig skyddskoppympning här i riket tre gånger eller någon
gång efter början av de senast förflutna fem kalenderåren, föreligger sålunda
icke i något fall ympningsplikt (5 § 1 mom.).
Härutöver finns enligt lagen möjligheter dels till individuellt undantagande
från ympning antingen för viss bestämd tid eller över huvud, dels
ock till tillfällig men mera generellt gällande suspendering av ympningsplikten.
Vad beträffar det individuella undantagandet från ympning, så kan detta
1 första hand grundas på medicinska skäl. I detta avseende föreskrives (5 §
2 mom.), att från skyddskoppympning skall undantagas den, som vederbörande
ympare finner till följd av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän
svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande
vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare. Föreligger enligt
ymparens mening på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon
i den ympningspliktiges omgivning anledning antaga, att hälsofara för den
ympningspliktige eller annan skulle uppstå genom ympningen, får vidare
undantagande från ympning medgivas. Undantagande från ympning i nu
berörda fall medgives i allmänhet av vederbörande ympare; dock skall
beträffande två kategorier ympningspliktiga medgivandet lämnas från annat
håll, nämligen i fråga om militärpersoner av vederbörande chef och i fråga
om personer intagna å tvångsarbetsanstalt av anstaltens direktör. Undantagandet
skall avse viss bestämd tid, högst tre år i sänder, önskas efter det
första medgivandet förlängt undantagande, skall ny undersökning företagas
av vederbörande ympare eller nytt tjänsteläkarintyg företes. Har
ympningspliktigt barn under en tid av minst tre år varit undantaget från
ympning på den grund att det befaras erhålla men av ympningen och föreligger
fortfarande anledning antaga, att sådant men skall följa, äger medicinalstyrelsen,
efter framställning av barnets föräldrar, förmyndare eller
annan, som det åligger att ha vård om barnet, att för framtiden undantaga
detta från den obligatoriska barnympningen.
Undantagande från ympning kan också ske av andra än medicinska
skäl. Gällande lag innehåller nämligen i 5 § 3 mom. en s. k. samvetsklausul.
Enligt denna kan barn undantagas från ympning, därest den, som är an
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
svarig för barnets befordran till ympning, säger sig hysa farhåga för att
ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, samt
det tillika med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste
antagas, att sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något
fall av dylik ohälsa, som han haft skälig anledning anse ha inträffat i samband
med ympning av barn. önskas undantagande på nu angivna grund,
skall skriftlig ansökning därom göras hos medicinalstyrelsen. Innan ansökning
göres, åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm
inför poliskammaren, i annan stad inför magistraten och på landet hos
landsfiskalen i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina
betänkligheter mot ympningen. över vad som förekommit vid sökandens
inställelse skall föras protokoll, och utdrag av detta protokoll skall fogas
vid ansökningen. Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som
rätteligen skett, sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från
ympning kan meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj :ts
prövning.
Möjlighet att tillfälligt men mera generellt suspendera eljest bestående
ympningsplikt infördes genom ett år 1930 beslutat tillägg till lagstiftningen
(5 § 4 mom.). Tillägget var i första hand föranlett av de erfarenheter, som
under de närmast föregående åren gjorts rörande en viss komplikation till
skyddskoppympningen, nämligen den s. k. postvaccinala encefaliten (en
akut inflammation i centrala nervsystemet). För att i görligaste mån undgå
denna komplikation ansågs det bl. a. vara erforderligt, att möjlighet bereddes
till inställande av den offentliga skyddskoppympningen i den mån så
i särskilda fall kunde prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt. Enligt tillläggsstadgandet
äger Konungen att vid inträffad eller hotande epidemi av
annan sjukdom än smittkoppor eller då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt
förordna, att ympningsplikt enligt 2 § — som avser den
allmänna barnympningen — skall under viss bestämd tid icke vara gällande
beträffande landet i dess helhet eller viss del därav samt att revaccinationsplikt
för militärpersoner och dem som intages å tvångsarbetsanstalt
skall föreligga allenast i den omfattning Konungen bestämmer. Det är att
märka, att sådant förordnande endast medför ett framskjutande av tiden
för ympningspliktens fullgörande. Sedan förordnandet upphört att gälla,
inträder åter skyldighet för dem som i följd av detsamma icke ympats att
undergå ympning.
Skyddskoppympning får verkställas endast av den som äger behörighet
att utöva läkarkonsten, dock att ympning, som påbjudes vid inträffad eller
hotande epidemi, må, därest möjlighet eljest saknas att på ett tillfredsställande
sätt ordna densamma, verkställas av medicine kandidat, som
genomgått kurs i ympning (7 §). Envar civil tjänsteläkare — med undantag
av förste provinsialläkare ■— är pliktig att vara ympare inom sitt tjänstgöringsdistrikt
eller huvudsakliga verksamhetsområde. Detsamma gäller
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
läkare vid organ för förebyggande mödra- och barnavård. Medicinalstyrelsen
kan dock medgiva befrielse från denna skyldighet och skall i så fall
förordna annan ympare för distriktet eller området eller del därav (8 §).
I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare åligger det
hälsovårdsnämnden att på lämpligaste sätt ordna offentlig ympning vid
organ, som nyss sagts, eller i annan ordning. På den egentliga landsbygden
skall ympning, i den omfattning, som befinnes möjlig, företagas vid nämnda
organ och eljest på ympnings- och besiktningsmöten. Ympning vid de förebyggande
mödra- och barnavårdsorganen får äga rum hela året. Ympningsoch
besiktningsmöten skall i regel hållas vartannat år. Ympning, som företages
i den ordning, som nu sagts, liksom tvångsympning enligt 3 eller 4 §,
är kostnadsfri (12 § och 13 § 1 mom.). Här må inskjutas, att en av medicinalstyrelsen
med stöd av riksdagens beslut 1956 meddelad föreskrift medfört
att ympnings- och besiktningsmötena numera i realiteten upphört.
Skyddskoppympning skall verkställas med animalt ympämne; skulle i
fråga om ympning, som påbjudes vid epidemi, animal vaccin i tillräcklig
mängd icke stå till buds, äger dock medicinalstyrelsen tillåta, att ympning
med humaniserat ympämne (från arm till arm) må, under iakttagande av
erforderliga försiktighetsmått, äga rum (9 §). Efter verkställd ympning
skall den ympade besiktigas. Slår ympningen ej an, skall den upprepas
senast inom ett år därefter. Uppnås ej heller då positivt resultat, anses
vederbörlig ympning ändock ha ägt rum (11 §). Anmälan om verkställd
ympning på förut ej ympad person skall inom viss tid översändas till vederbörande
pastorsämbete (15 §).
Kontrollen med avseende å ympningspliktens fullgörande, såvitt angår
barn, är förlagd till inträdet i skolorna. I allmän eller enskild skola eller
läro- eller uppfostringsanstalt får icke till undervisning eller vård mottagas
lärjunge, som icke undergått skyddskoppympning eller är därifrån undantagen
(16 §). Brytes häremot, straffes ledamot av styrelse för skolan eller
anstalten eller, om styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare med böter
å 5—50 kronor (22 §). Angivna förbud gäller givetvis icke i det fall, att
tillfällig suspendering av ympningsplikten påbjudits för orten och det har
icke heller avseende å folkskolor eller vissa andra skolor, beträffande vilka
intagningsplikt föreligger. Här utövas emellertid kontroll på annat sätt
(16 §). Det åligger vederbörande pastorsämbete att i den förteckning över
skolpliktiga barn, som ämbetet har att varje år uppgöra, införa anteckning,
huruvida barn ympats. Med ledning av denna förteckning skall skolrådet
(folkskolestyrelsen) sist inom en månad efter det barnen intagits i skolan
anmana föräldrar till eller vårdare av barn, vilka ej ympats, att ombesörja
att ympning sker inom en månad från anmaningen. Därefter skall skolrådet
snarast möjligt till hälsovårdsnämnden överlämna en förteckning å
dels i skolan intagna barn, vilka trots anmaning icke undergått ympning,
och dels sådana skolpliktiga, icke ympade barn, vilka ej intagits i skolan.
Hälsovårdsnämnden har sedermera att övervaka, att ifrågavarande barn
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
11
befordras till ympning. — Beträffande inom kommunen bosatta barn äger
hälsovårdsnämnden att medelst föreläggande av viten, vilka dock ej tillhopa
må överstiga 20 kronor, tillhålla föräldrar eller andra, som är ansvariga
för barnets befordran till ympning, att fullgöra sin skyldighet. Leder
ej detta till någon påföljd, kan hälsovårdsnämnden anmäla förhållandet till
länsstyrelsen, som äger att utsätta höjda viten (21 §). I fråga om barn som
vistas utom kommunen skall hälsovårdsnämnden göra anmälan om förhållandet
till motsvarande myndighet på vistelseorten. Viten som ålagts
av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse får i händelse av bristande tillgång
till deras gäldande ej förvandlas (26 §). Slutligen innehåller lagen ytterligare
vissa straffbestämmelser — bl. a. bötesansvar för vissa ympningspliktiga,
som underlåter att fullgöra sin ympningsplikt — föreskrift att
förseelse mot lagen hör under allmänt åtal m. m.
B. Tidigare ändringsförslag
Frågorna huruvida vaccinationen skall vara obligatorisk eller frivillig,
samt, därest vaccinationstvång skall förekomma, vilka undantag från
tvånget som bör medges, har sedan lång tid tillbaka varit föremål för starka
meningsbrytningar. Den sistnämnda frågan utreddes efter hemställan av
1930 års riksdag av särskilt tillkallade sakkunniga, som 1932 avgav ett betänkande
i ämnet (SOU 1932: 37). De däri förordade ändringarna innebar
bl. a., att ympning av barn skulle äga rum senast under det kalenderår då
barnet fyllde två år, varjämte vissa lättnader medgavs beträffande barns
undantagande från ympning av medicinska skäl, att samvetsklausulen
skulle utbytas mot ett stadgande, enligt vilket, om barn varit under tre år
på medicinska indikationer undantaget från ympning, medicinalstyrelsen
ägde för framtiden undantaga barnet därifrån och även eljest ägde medge
sådant undantagande, därest särskilda omständigheter gav anledning därtill,
samt att förbudet mot ovaccinerade barns inträde i vissa skolor och
uppfostringsanstalter skulle upphävas. -— Vid remissbehandling av betänkandet
uttalades önskemål om en fullständig utredning av frågan om vilka
följder en starkt utvidgad samvetsklausul, eventuellt full valfrihet beträffande
barnympningen, kunde väntas medföra samt huruvida den obligatoriska
barnvaccinationen kunde ersättas med andra åtgärder, främst
isolering och en på vederhäftig upplysning om vaccinationens fördelar och
risker grundad frivillig vaccinering. Med anledning härav tillsattes 1934
en ny kommitté, vaccinationsutredningen, vars majoritet (tre personer, av
vilka en var läkare) i betänkande (SOU 1937: 28) avgav ett förslag till lag
om skyddskoppympning som i huvudsak innehöll följande avvikelser från
1916 års lag.
Barnvaccinationen skulle vara frivillig. Den borde emellertid på allt sätt
underlättas och uppmuntras. Sålunda gavs i lagförslaget anvisningen, att
barn till förekommande av smittkoppsjukdom och dess spridning borde
ympas med smittkoppsvaccin, helst innan det fyllt två år, varjämte hälsovårdsnämnder
och tjänsteläkare ålades verka för ympningens genomförande
12
Kungl. Maj:ts proposition nr itt år 1958
i största möjliga utsträckning. Vidare skulle vaccinering verkställas på
ovaccinerade skolbarn, om icke den, som hade vårdnaden om barnet, meddelade
förbud däremot.
övrig i gällande lag föreskriven tvångsvaccination skulle bibehållas i
huvudsak oförändrad. Dock skulle — oberoende av inträffad eller hotande
smittkoppsepidemi — ympningsskyldighet föreligga även för den, som
kunde antagas ha kommit i beröring med viss koppsmittad, och för den,
som kommit eller av särskild anledning kunde väntas komma i beröring
med någon, som enligt vad sålunda stadgats var ympningspliktig.
Ersättning skulle utgå i vissa fall för sjukdom eller skada som uppkommit
till följd av ympningen.
Den i gällande vaccinationslag föreskrivna kontrollen från skolmyndighets
sida över barnympningspliktens fullgörande skulle ersättas med en
bestämmelse om att hälsovårdsnämnden skulle tillställa den som hade vårdnaden
om barn, vilket under nästföregående kalenderår fyllt två år men
icke undergått verksam ympning, uppmaning att låta ympa barnet jämte
uppgift om tid och plats för offentlig ympning.
Vaccinationsutredningens minoritet, bestående av två läkare, föreslog att
den obligatoriska barnympningen skulle bibehållas och äga rum senast det
kalenderår, då barnet fyllde två år, samt att samvetsldausulen skulle ersättas
med en bestämmelse, innebärande att medicinalstyrelsen på ansökan
kunde fritaga barn från ympning, om skäl förelåg för antagandet att ympningen
kunde medföra ej blott tillfällig ohälsa och att, om styrelsen inte
biföll framställningen, ärendet skulle underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Kontrollen föreslogs också skärpt bl. a. på det sättet, att den skulle förläggas
till två tidpunkter i barnets liv, nämligen dels till kalenderåret efter
det då barnet fyllt två år dels till barnets inträde i skolåldern.
I propositionen nr 182 till 1939 års riksdag framlades förslag till förordning
om skyddskoppympning, vilket nära anslöt till vaccinationsutredningens
(majoritetens) förslag. Propositionen tillstyrktes av andra lagutskottet
(uti. nr 35) men föll i riksdagen till följd av att kamrarna stannade
i olika beslut.
Förbundet allnordisk folkhälsa har i skrivelse till Konungen den 25 november
1952 och den 25 september 1954 anhållit i första hand om införande
av en ny vaccinationslagstiftning, som tillförsäkrar den enskilde medborgaren
fullständig frihet med avseende på ympning mot smittkoppor, och
i andra hand om ändring av samvetsklausulen i gällande lag, så att det för
befrielse från ympning blir tillfyllest med sökandens därom till vederbörande
myndighet uttalade önskan. Skrivelserna har remitterats till medicinalstyrelsen
och av styrelsen tagits i övervägande vid avgivandet av förslaget
i förevarande ärende.
Vid 1957 års riksdag upptogs frågan om revidering av bestämmelserna
angående skyddskoppympning i de likalydande motionerna nr 7 i första
kammaren och nr 6 i andra kammaren. I motionerna föreslogs bl. a. att den
obligatoriska ympningen av barn skulle ersättas med en frivillig vaccination.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 28 — under hänvisning till
Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1958 13
medicinalstyrelsens förslag i förevarande ärende — att det, i betraktande
av att riksdagen inom en snar framtid torde få taga ställning till ifrågavarande
lagstiftning, inte var lämpligt att taga ståndpunkt till det i motionerna
framförda förslaget om övergång till frivillig ympning. Utskottet
hemställde därför, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
C. Utländsk rätt
En sammanställning av innehållet i gällande författningar om ympning
mot smittkoppor från 50 stater har gjorts av världshälsovårdsorganisationen
(WHO) 1954. Beträffande den europeiska lagstiftningen i ämnet framgår
av nämnda sammanställning och vissa kompletterande uppgifter sammanfattningsvis
följande.
Barnympning är obligatorisk i 20 europeiska stater, däribland Norge,
Danmark, Island och Sverige. Uppgifter saknas från fem, nämligen Bulgarien,
Monaco, Rumänien, Sovjetunionen och Spanien. I Schweiz är ympningen
av barn obligatorisk i nästan alla kantoner. Finland har bestämmelser
om tvångsympning, men dessa sätts inte i kraft förrän vid hotande
epidemi. I övrigt är alltså ympningen frivillig i Finland. Endast i England
är ympningen utan inskränkning helt frivillig.
Ympningen av barn skall enligt författningarna i regel ske i mycket tidig
ålder. Endast de danska och svenska bestämmelserna synes medge att den
första vaccinationen får ske senare än 28 månader efter födelsen.
Bestämmelser om revaccination av hela befolkningen finns i 16 stater; i
allmänhet skall denna företagas i början av skolåldern. I fyra länder är
dessutom en andra allmän revaccination föreskriven. Sverige har inga motsvarande
bestämmelser. I flertalet berörda länder finns särskilda föreskrifter
om att obligatorisk, generell ympning kan påbjudas vid uppträdande av
smittkoppfall i landet eller när eljest risk för uppkomst av en smittkoppepidemi
förefinnes.
Liksom hos oss föreligger i många länder krav på genomgången ympning
vid inträde i skola, militärtjänst, vissa yrken m. m.
I de flesta europeiska länder har hälsovårdsmyndighet möjlighet att på
medicinska skäl medge befrielse från den obligatoriska barnympningen.
Befrielse på grund av samvetsbetänkligheter kan däremot beviljas endast i
Irland, Holland och Sverige. Enligt den irländska lagen om skyddsympning,
utfärdad den 24 mars 1948, skall distriktsläkare senast tre månader efter
barnets födelse anmana vårdnadshavaren att på angiven plats och tid låta
ympa barnet. Om vårdnadshavaren skriftligen före den för ympningen utsatta
tiden till distriktsläkaren framställer invändning mot att barnet
ympas, behöver anmaningen ej följas, försåvitt icke hälsovårdsministeriet
beslutat att alla barn eller den grupp barnet tillhör skall ympas. I sistnämnda
fall kan befrielse blott vinnas på medicinska skäl. Den holländska
lagen stadgar skyldighet för föräldrar och särskilda förmyndare till barn
14
Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1958
att, innan barnet fyllt ett år, avlämna intyg att barnet ympats eller om
ympning ej skett avge förklaring angående skälen härtill. Förklaringen
skall inges till borgmästaren i barnets hemortskommun. Borgmästaren kallar
den som avgivit förklaringen att i närvaro av en läkare inställa sig för
honom eller hans ställföreträdare. Ändamålet med inställelsen är att den
som anför principiella betänkligheter mot ympningen skall få styrka dessa
och att den som anser medicinska skäl finnas för betänkligheterna skall få
rådgöra därom med läkaren. Borgmästaren får inte propagera för ympningen;
han skall endast sörja för att objektiv upplysning i ämnet lämnas
av läkaren. Den som underlåter att befordra barn till ympning eller att avge
förklaring eller som utan laga förfall underlåter att inställa sig inför borgmästaren
straffas med fängelse eller böter. Försummelse av ympningsplikt
lär dock endast undantagsvis straffas.
Då Finland och Norge relativt nyligen reviderat sina vaccinationsbestämmelser,
kan det vara skäl att något utförligare redogöra för dessa.
Finlands lag om vaccination den 14 juni 1951 gäller ej blott skyddskoppympning
utan överhuvudtaget »införande i människokroppen av en
mikroorganism eller av ett av denna utvecklat ämne (vaccin), som alstrar
aktiv immunitet mot sjukdom».
Det ankommer på den finska medicinalstyrelsen att förordna om allmän,
frivillig vaccination för att öka immuniteten mot smittkoppor, difteri, tyfus,
tuberkulos samt andra epidemiska och smittosamma sjukdomar. Inom försvarsmakten,
gränsbevakningen och under fångvårdsväsendet lydande inrättningar
förordnar i stället förvaltningsgrenens eller inrättningens överläkare
eller motsvarande högsta medicinalmyndighet om verkställande av
frivillig vaccination.
Obligatorisk ympning — vare sig det gäller smittkoppor eller någon annan
av de nyss uppräknade sjukdomarna -—• anordnas endast, när särskilda skäl
därtill föreligger. Vederbörande statsråd äger förordna, att sådan allmän
obligatorisk vaccination, som för bekämpande av sjukdomen befinnes av
behovet påkallad, skall verkställas i hela landet eller på något område eller
inom försvarsmakten, gränsbevakningen och under fångvårdsväsendet lydande
inrättningar samt i sjukvårds-, förlossnings-, undervisnings-, vårdoch
arbetsanstalter eller inom andra särskilda grupper av personer.
För vissa yrkesgrupper är dock skyddskoppympning alltid obligatorisk.
Den som icke haft smittkoppor eller som icke skyddskoppympats under de
senaste 5 åren får sålunda icke mönstra såsom sjöman på fartyg i utlandstrafik,
vinna anställning vid tull- eller lotsverket eller vid den allmänna
hälso- och sjukvården, såsom medicine kandidat antagas vid sjukvårdsanstalt
i syfte att idka studier och ej heller antagas till elev i undervisningsanstalt
för barnmorskor eller sjuksköterskor eller hemvårdarinnor
eller annan därmed jämförbar undervisningsanstalt.
Uraktlåtenhet att vid påbjuden obligatorisk ympning underkasta sig sådan
eller att därtill befordra barn, för vilka man har vårdnaden, är straffbelagd.
Kungl. Maj.ts proposition nr iil år 1958
15
Vid försummelse skall polismyndighet lämna nödig handräckning för vederbörandes
befordrande till vaccination.
Den norska »Lov om vaksinasjon» av den 26 november 1954 omfattar
varje slag av ympning eller insprutning, som har till syfte att immunisera
mot smittkoppor och de andra farliga infektionssjukdomar, som (social-)
departementet för varje fall beslutar. Departementet kan påbjuda ympning
av a) alla personer, som uppehåller sig i riket eller vissa delar därav när
ympningen anses nödvändig för att förhindra att en epidemi utbryter eller
sprider sig, b) personer som har militär tjänsteplikt eller som på grund
av yrke, ålder m. m. är särskilt utsatta för akuta infektionssjukdomar och
c) personer som kommer från utlandet. Ympning som avses under b) kan
upprepas så ofta som anses nödvändigt för att upprätthålla immuniteten.
-— Undantag från dessa föreskrifter medgives efter medicinaldirektörens
direktiv, när vederbörande kan antagas redan vara immun. Föreligger medicinska
eller andra tungt vägande skäl, kan socialdepartementet eller den
som av departementet förordnas därtill befria från vaccination.
I fråga om barn är ympning mot smittkoppor obligatorisk redan på grund
av stadgande i lagen. Ympningen skall ske före utgången av det kalenderår,
som följer efter födelseåret. Barnet skall vidare revaccineras innan det fyllt
10 år. Befrielse meddelas när hälsoskäl föreliggger av hälsovårdsnämndens
ordförande, som i Norge alltid är en läkare och nästan undantagslöst
tjänsteläkaren. Dessutom föreligger vid den obligatoriska skyddskoppympningen
samma möjligheter att få dispens, som nyss nämndes för alla av
epidemiologiska skäl särskilt påbjudna ympningar. Uraktlåtenhet att befordra
barn till ympning straffas med böter eller fängelse.
Genomgången ympning utgör villkor för tjänstgöring på fartyg i utrikes
fart, såvida man inte bevisligen haft smittkoppor. Detsamma gäller för
flygande personal i utrikes fart, för personal vid tullen och lotsverket samt
vid sjukhus, andra vårdanstalter och hälsovårdsnämnder, liksom även för
elever vid utbildningsanstalter för sjukvårdspersonal.
III. Betydelsen av ympning mot smittkoppor, dess skyddsverkan
och risker
Medicinalstyrelsens utredning
Medicinalstyrelsen framhåller, att smittkoppor alltjämt är en
utbredd och farlig sjukdom. Till belysning härav återger
styrelsen vissa av världshälsovårdsorganisationen publicerade uppgifter
från senare år samt såsom jämförelse vissa ur 1930 års sakkunnigas betänkande
sammanställda uppgifter från åren 1927—1930. Styrelsen understryker
att uppgifterna — särskilt de afrikanska och amerikanska från sistnämnda
period — på grund av bristande redovisning i allmänhet är för
låga. En sammanställning av uppgifterna ges i följande tablå.
16
Kangl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
Av Nationernas förbund respektive vårldshälsovårdsorganisationen rapporterade fall av
smittkoppor och dödsfall i denna sjukdom
Asien Sjukdomsfall Dödsfall
1927......................... 223 049 53 397
1928;........................ 194 117 43 500
1929 ......................... 162 828 39 218
1930 ......................... 226 880 52 507
1953 ......................... 84 912 20 221
1954 ......................... 56 172 (därav Indien 46 603) 13 953 (därav Indien 11 361)
1955 ......................... 42 687 ( * * 40 133) 8 394 ( » * 8 144)
1956 (uppgifter saknas)
Afrika
1927 ......................... 15138 (uppgifter saknas)
1928 ......................... 14 686 * *
1929 ......................... 22104 » *
1930 ......................... 28 014 * »
1953 ......................... 20 439 1 554
1954 ......................... 26 152 2 045
1955 ......................... 17 626 1 635
1956 (uppgifter saknas)
Nord- och Mellanamerika
1927 ......................... 39 554 1 817
1928 ......................... 42 654 4 661
1929 ......................... 40 925 5 484
1930 ......................... 48 040 9 472
1953 (U.S.A. Nicaragua)....... 34 —
1954 ......................... — —
1955 ......................... — —
1956 ......................... — —
Sydamerika
1927......................... | 110 | 69 |
1928......................... | 180 | — |
1929......................... | 24 | 2 |
1930......................... | 1 | — |
1953......................... | 7 059 | 431 |
1954......................... | 11 012 | 283 |
1955 ......................... 1956 (uppgifter saknas) | 4 052 | 10 |
Europa 1927 (14 länder).............. | 26 262 | 354 |
1928 (15 t ).............. | 21 232 | 314 |
1929 (13 » ).............. | 15 820 | 149 |
1930 (15 » ).............. 1952 (England, Frankrike, Por- | 16 911 | 170 |
tugal, Spanien)........... | 247 | 7 |
1953 (England, Portugal, |
|
|
Spanien)................ | 42 | 10 |
1954 (Frankrike, Holland, |
|
|
Spanien)................ | 57 | — |
1955 (Belgien, Frankrike, |
|
|
Grekland)............... | 901 | 22 |
1956......................... | — | — |
(Under åren 1952—1956 har uppgifter ej lämnats från Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien,
Tjeckoslovakien och Östtyskland.)
Australien. Intet fall rapporterat under ovan angivna år.
1 De i Grekland inträffade smittkoppsfallen ej medräknade.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
Av det anförda siffermaterialet finner medicinalstyrelsen framgå, att
smittkoppssjukdomen visserligen gått kraftigt tillbaka men att den dock
fortfarande är en folksjukdom med förödande verkningar i stora delar av
världen. Smittkopporna har vidare enligt styrelsen en exceptionellt stor
smittfarlighet, närmast likställd med mässlingens. Det beror framför allt
på vissa egenskaper hos smittämnet, på sjukdomens spridningssätt —
huvudsakligen luftvägen — och på den mänskliga organismens mottaglighet
för sjukdomen.
Sjukdomens ytterligt stora smittsamhet och dess långa inkubationstid,
10—14 dagar, gör att faran för dess införande i vårt land, där den ej förekommit
sedan 1932, är betydande så länge sjukdomen ännu har avsevärd
utbredning inom stora delar av världen. Allteftersom den internationella
trafiken och särskilt den interkontinentala flygtrafiken växer och transporttiderna
förkortas ökas denna fara. En ytterligare stegring av risken
för smittspridning uppstår, i den mån man tvingas ge efter för de med allt
större styrka framförda kraven på att i snabbhetens och bekvämlighetens
intresse förenkla den sanitära kontrollen vid flygplatserna.
Medicinalstyrelsen framhåller ytterligare, att WHO:s regionkommitté
för Europa så sent som 1955 erinrat om att smittkopporna på senare år efter
import uppträtt epidemiskt i flera europeiska länder och fäst regeringarnas
uppmärksamhet på nödvändigheten av att fortsätta att genomföra det profylaktiska
programmet mot smittkoppor så effektivt som möjligt, även
när uppenbar fara inte föreligger. I anslutning till detta uttalande omnämner
styrelsen, att smittkoppor härjade i Frankrike 1955, då 87 personer
smittades och inte mindre än 18 personer avled i sjukdomen, samt att det
1953 i England förekom 30 smittkoppsfall, varav 8 med dödlig utgång. För
sistnämnda land, som enligt styrelsen torde ha högre hygienisk-epidemiologisk
beredskap än Sverige om man bortser från vaccinationsfrekvensen,
redovisas vidare följande statistik över smittkoppsepidemier senare år;
dödsfallen anges inom parentes.
England |
|
|
|
|
|
År | Smittkoppsfall | År | Smittkoppsfall | ||
1942............. | ......... 7 | — | 1950................... | 8 | — |
1943............. | — | — | 1951................... | 27 | (10) |
1944............. | ......... 16 | (3) | 1952................... | ... 135 | (1) |
1945............. | ......... 4 | (—) | 1953................... | 30 | (8) |
1946............. | ......... 56 | (14) | 1954................... |
| — |
1947............. | ......... 78 | (15) | 1955................... |
| — |
1948............. | ......... . | — | 1956................... |
| — |
1949............. | ......... 19 | (5) |
|
|
|
Beträffande | vaccinationens | skyddsverkan | anför | medi- |
cinalstyrelsen, att det inom den medicinska vetenskapen råder en praktiskt
taget enhällig mening om att en med framgång utförd vaccination lämnar
ett till en början starkt, småningom avtagande skydd mot smittkoppor. Den
genom vaccinationen åstadkomna oemottagligheten, immuniteten, växlar
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 111
18
Kungl. Maj:ts proposition nr it i år 1958
starkt hos olika personer. Den är först och främst beroende av mängden
och smittokraften hos det smittkoppsvirus, som kommer i kontakt med
den vaccinerade. Immunitetsgraden påverkas vidare av individuella egenskaper
hos den ympade, vaccinets mängd och beskaffenhet samt det sätt,
varpå ympningen sker. I detta sammanhang framhåller styrelsen, att det
ympämne och den ympningsteknik som numera användes ger avsevärt
starkare garanti för en optimal skyddsverkan än tidigare varit fallet.
Enligt medicinalstyrelsens mening är vaccinationens allmänna genomförande
hos oss och i de flesta andra länder, med vilka vi har goda kommunikationer,
den väsentliga orsaken till sjukdomens tillbakagång i vårt
land — de sista smittkoppsfallen i landet inträffade år 1922 (2 fall), 1924
(1 fall) och 1932 (10 fall, därav 1 med dödlig utgång). Styrelsen tillägger
dock, att denna utveckling även påverkats av den stigande allmänhygienen
och levnadsstandarden samt samhällets ökade möjligheter att hindra sjukdomens
spridning genom isoleringsåtgärder m. m.
Den goda skyddsverkan, som en allmänt genomförd vaccination har, kan
sålunda enligt medicinalstyrelsens mening inte undvaras. Smittkopporna
får därigenom svårare att vinna inträde i landet. Inträffar likväl ett fall,
kan hälsovårdsmyndigheterna i regel nöja sig med relativt begränsade
skyddsåtgärder. Helt annorlunda blir fallet om befolkningens motståndskraft
mot sjukdomen till följd av bristande vaccinering är nedsatt. I ett
sådant läge torde ett enda smittkoppsfall i regel nödvändiggöra synnerligen
omfattande extraordinära motåtgärder, i form av isolering, massvaccinering,
reserverande av sjukhus för enbart smittkoppspatienter m. m. Dessa åtgärder
kan komma att medföra oöverskådliga kostnader, rubbningar på
arbetsmarknaden samt för hälsan menliga ympningsreaktioner. Vid massvaccination,
vilken måste genomföras med stor snabbhet, kan man inte
räkna med att ymparna överlag är lika kvalificerade eller utför ympningen
med samma omsorg som de ympare, vilka utför vaccinationer under normala
tider. Den individuella hälsokontrollen kommer i en dylik akut
situation att omöjliggöras eller försvåras. Därigenom kommer i stor utsträckning
även de att ympas, som av medicinska skäl ej bör undergå
vaccination.
Medicinalstyrelsen påpekar också, att betydande olägenheter för vår försvarsberedskap
skulle uppstå, om en avsevärd del av dem, som inkallas
till värnpliktsutbildning eller krigstjänstgöring, skulle vara ovaccinerade
vid inkallelsen. — Även Sveriges ställning i det internationella arbetet
för smittsamma sjukdomars bekämpande synes fordra att vi ej redan nu
försvagar det skydd mot smittkoppor som en allmän barnvaccinering innebär,
framhåller styrelsen.
I fråga om de med vaccinationen förbundna riskerna
hänvisar medicinalstyrelsen först till ett av föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium 1953 avgivet yttrande, där det heter att den all
-
Kungi. Maj:is proposition nr 111 är 1958
19
varligaste komplikationen, den postvaccinala encefaliten, som åren 1929—
1933 förekom med relativt hög frekvens, numera hade blivit sällsynt — ett
fall per 50 000 ympningar •—■ att denna komplikation visade ökande frekvens
och svårighetsgrad med stigande ålder samt att för den som första
gången vaccinerades i vuxen ålder ympreaktionen alltid blev betydande
och faran för komplikationer avsevärt större än vid en i barnaåren företagen
vaccination. Medicinalstyrelsen uppger vidare att under åren 1924—
1954 inträffade på över 3 miljoner ympningar endast 87 fall av postvaccinal
encefalit, varav 12 fall fick dödlig utgång.
Medicinalstyrelsen refererar också i detta sammanhang en 1956 publicerad
undersökning avseende komplikationer vid skyddskoppympning i
Sverige och deras behandling. Undersökningen omfattade 544 350 primoympningar
under åren 1950—1954. Bland dessa var sammanlagda antalet
postvaccinala encefaliter 9 eller 1,6 per 100 000 ympningar. I två av dessa
fall avled den ympade. Därjämte förekom ett antal komplikationer av
andra, högst varierande slag såsom »stark ympningsreaktion», samtidigt
uppträdande annan sjukdom, vaccinationseksem m. m. Trots att hit räknats
åtskilliga fall, där det enligt undersökaren kan starkt ifrågasättas om
vaccinationen haft någon betydelse överhuvudtaget, blir antalet komplikationsfall
under de bearbetade fem åren 330 eller 60 på 100 000 primoympningar.
Undersökningen gav vidare vid handen, att möjligheterna att bekämpa
postvaccinal encefalit avsevärt ökats.
Remissyttrandena
Vad medicinalstyrelsen anfört i fråga om vaccinationens
skyddsverkan mot smittkoppor och betydelsen av en
allmänt genomförd vaccination godtages i så gott som
samtliga remissyttranden där dessa frågor berörts. Sålunda framhåller t. ex.
lärarkollegiet vid karolinska institutet i yttrande den 31 maj 1957.
Smittkoppor är alltjämt en för Sverige aktuell sjukdom och är en av de
för människan mest smittsamma sjukdomar vetenskapen känner. Erfarenheten
har dessutom visat att i vårt liksom i andra länder, där smittkoppsfall
äro sällsynta och läkarna därför ej äro förtrogna med symtombilden,
ett inträffat primärfall ofta ej igenkännes och att omedelbara åtgärder
till förhindrande av sjukdomens spridning av denna anledning försummas.
Först när sekundärfallen visa sig, brukar sjukdomens rätta natur avslöjas.
I en mottaglig befolkning kan sjukdomen under sådana förhållanden få en
avsevärd spridning och ett rationellt epidemibekämpande försvåras. Risken
för import utifrån av smittkoppor ökar med kommunikationsmedlens ökade
snabbhet samt med den ökade persontrafiken till och från Sverige. Just i
dagarna omvittnas faran härför genom den samtidiga förekomsten av smittkoppsfall
i Gibraltar, Neapel och Calcutta. Att under möjlig inkubationstid
isolera alla från dessa orter kommande personer, som haft möjlighet till
kontaktsmitta, är redan av ekonomiska skäl ogörligt. Sjukdomen drabbar
alla åldrar och har fortfarande mycket hög dödlighet. I en epidemi i
Brighton 1950—51 dogo sålunda omkring 30 % av de insjuknade.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1958
På anförda skäl är vaccination mot sjukdomen vårt viktigaste och under
vissa förhållanden enda till buds stående medel att bekämpa smittkoppornas
utbredning.
Liknande uttalanden göres av ett flertal remissinstanser.
Däremot framföres avvikande mening i yttrande från förbundet allnordisk
folkhälsa. Förbundet anser, att medicinalstyrelsen i sin utredning har
överdrivit smittkoppsvaccinationens betydelse som sjukdomsförebyggande
faktor. Den tillbakagång i smittkoppsfrekvensen som ägt rum sedan föregående
århundrade har enligt förbundet huvudsakligen varit betingad av
hygieniska och sanitära förbättringar samt av en förhöjd levnadsstandard
•— ej av den allmänt ökade ympningsfrekvensen. Till stöd för sin uppfattning,
att vaccinationen inte har någon väsentlig förmåga att mildra eller
skydda mot koppsjukdom, åberopar förbundet bl. a. uttalanden av medicinsk
sakkunskap samt vissa statistiska uppgifter. Sålunda återger förbundet
ett uttalande av professor Israel Holmgren vari anföres, att skilda
sanitära åtgärder, såsom desinfektion och isolering i förening med en
höjning av det allmänna välståndet, förvisat smittkopporna från Sverige —
inte vaccinationen. Satsen illustreras med en erinran om den våldsamma
nedgång i antalet dödsfall genom smittkoppor, som inträffat i Sverige från
1875. Det året antogs en ny epidemistadga, som föreskrev skyldighet aft
isolera vid smittsamma sjukdomar, vilken föreskrift tillämpades särskilt
strängt i fråga om koppsjuka. Å andra sidan framhåller förbundet, att
dödlighetsprocenten — dvs. antalet dödsfall i förhållande till antalet sjukdomsfall
—- i smittkoppor i Sverige under 1800-talets sista decennier, då
vaccinationen var fullt genomförd, var högre än under 1700-talets sista
hälft. Till stöd för detta påstående åberopar förbundet statistiska uppgifter
i en av medicinalstyrelsen år 1913 gjord utredning. Också utländsk statistik
visar enligt förbundets mening på vaccinationens obetydliga roll vid
bekämpandet av smittkoppor. Av officiell statistik från England och Wales
framgår, att i samma mån som vaccinationsprocenten sjunkit har dödsfallens
antal nedgått.
Åtskilliga av de uppgifter, som återfinnes i medicinalstyrelsens utredning,
anser förbundet vara oriktiga eller tendentiösa. Så måste vara fallet
med de statistiska uppgifterna om utbredningen av smittkopporna och
dödsfallsfrekvensen i sjukdomen. Förbundet anför vidare härom.
Vid jämförelse mellan dödsfallsprocenten i smittkoppor för olika världsdelar
framgår nämligen en oerhörd skillnad mellan, å ena sidan Asien,
Afrika och Nord- och Mellanamerika, samt å den andra Sydamerika och
Europa. Endast beträffande de förstnämnda och då särskilt Asien har
redovisats den dödlighetsprocent, vilken sedan generationer tillbaka ansetts
förbunden med smittkoppor (10—20 procent: för Indien 20 procent). I
övrigt har i stort sett dödlighetsprocenten varit så låg att det i själva verket
i de flesta fall måste gälla helt andra och mycket mildare sjukdomsformer
än smittkoppor, exempelvis variola minor, alastrim (där dödligheten är
praktiskt taget ingen).
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
Förbundet framhåller ytterligare i fråga om vaccinationens skyddsverkan,
att man på medicinskt håll numera ofta tilltror vaccinationen endast
en mycket kortvarig skyddskraft, stundom blott några få veckor. I Korea
föreskrev sålunda de amerikanska myndigheterna omvaccinering av trupperna
varje halvår samt, om direkt smittorisk konstaterades, även efter
kortare intervall.
Vad som upptagits i medicinalstyrelsens utredning rörande de med
ympningen förbundna hälsoriskerna har inte föranlett
erinringar från annan remissinstans än förbundet allnordisk folkhälsa.
Under hänvisning till de statistiska uppgifter, som medicinalstyrelsens
utredning innehåller i denna del, och till vissa andra från medicinska tidskrifter
hämtade uppgifter förklarar förbundet, att vaccineringen är förenad
med icke oväsentliga hälsorisker.
Departementschefen
Det statistiska material, som redovisas i medicinalstyrelsens utredning,
ger otvetydigt vid handen att smittkoppsjukdomen är stadd på snabb tillbakagång
i världen. Totala antalet rapporterade fall av smittkoppor utgjorde
sålunda 1930 ca 320 000, varav 62 000 dödsfall, och 1955 ca 64 000, varav
10 000 dödsfall. Dessa uppgifter visar dock å andra sidan, som medicinalstyrelsen
framhåller, att smittkopporna fortfarande är en folksjukdom med
förödande verkningar i vissa delar av världen.
Den glädjande tillbakagången av sjukdomen får säkerligen tillskrivas ett
flertal olika faktorer. Höjningen av levnadsstandarden, som bl. a. medfört
förbättrade hygieniska förhållanden, och skilda samhälleliga åtgärder i
epidemibekämpande syfte, såsom isolering och desinfektion, har otvivelaktigt
verksamt bidragit till denna utveckling. Lika obestridligt torde emellertid
vara, att även den allmänt genomförda profylaktiska vaccineringen
haft stor betydelse härvidlag.
Över så gott som hela världen bygger skyddet mot smittkoppor fortfarande
i stor utsträckning på skyddskoppympning. Världshälsovårdsorganisationen
har också i sin världsomspännande kampanj för att utrota
sjukdomen vädjat till medlemsländerna att uppehålla ett högt ympskydd.
För Sveriges vidkommande skulle — med hänsyn till att något fall av
smittkoppor inte förekommit i landet de sista 25 åren — kunna göras
gällande, att allmän vaccinering inte längre erfordras. Såsom lärarkollegiet
vid karolinska institutet anfört torde emellertid risk finnas att, om befolkningen
i vårt land förlorar sin grundimmunitet mot smittkoppor, ett
enda primärfall av sjukdomen kunde leda till en omfattande epidemi,
eftersom läkarna numera inte är förtrogna med symtombilden och omedelbara
åtgärder för att hindra sjukdomens spridning därför lätt försummas.
När del gäller att bedöma vaccinationens betydelse, synes mig en väsentlig
synpunkt också vara, att man inte endast har att se till i vad mån
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
den ympade blir oemottaglig för smittkoppor utan även måste beakta att
vaccinationen långt efter det immuniteten avtagit i regel synes medföra
ökad motståndskraft hos den som trots ympningen drabbas av sjukdomen
samt inga eller obetydliga ympbesvär vid en revaccination. Även i de fall
då vaccinationen inte ger ett absolut skydd för hela livet, kan den sålunda
vara av utomordentligt värde.
I förevarande sammanhang bör också beröras de med vaccinationen förbundna
hälsoriskerna. Det kan då konstateras, att riskerna för allvarligare
komplikationer i samband med vaccineringen minskat avsevärt och
möjligheterna att framgångsrikt behandla sådana komplikationer förbättrats
under de sista decennierna. Den enda komplikationen som vid tidigare
behandling av vaccinationsfrågan tillmätts egentlig betydelse är den s. k.
postvaccinala encefaliten, en akut inflammation i centrala nervsystemet.
Enligt en i vaccinationsutredningens betänkande (SOU 1937: 28) redovisad
undersökning avseende perioden 1924—1936 inträffade sålunda i vårt land
på ca 1 600 000 ympningar 54 encefalitfall, dvs. 3,4 fall per 100 000 ympningar.
10 av encefalitfallen fick dödlig utgång. En i medicinalstyrelsens
utredning refererad undersökning avseende åren 1950—1954 visar att på
ca 550 000 i landet utförda ympningar följde 9 fall av encefalit, eller 1,6 per
100 000 ympningar, samt att 2 av dessa fall ledde till döden. Man synes
alltså numera kunna hävda, att risken för skador förorsakade av ympning
mot smittkoppor är ytterligt liten.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört om smittkoppornas utbredning
i världen, om behovet av grundimmunitet mot sjukdomen även hos befolkningen
i vårt land samt om vaccinationens skyddsverkan och jämförelsevis
obetydliga hälsorisker anser jag i likhet med medicinalstyrelsen och
det stora flertalet remissinstanser, att skyddet mot sjukdomen alltjämt bör
bygga på en allmänt genomförd vaccinering.
IV. Obligatorisk eller frivillig ympning
Medicinalstyrelsens utredning
Den svenska befolkningen har tack vare den obligatoriska ympningen
f. n. en påtagligt god grundimmunitet, framhåller medicinalstyrelsen. Antalet
primoympningar, av vilka det övervägande antalet utförts på barn i
de första sju levnadsåren, uppgick under sexårsperioden 1950—1955 till
nära 100 % av antalet under samma tid födda. Vid betraktande av
denna siffra bör emellertid hållas i minne att nativiteten varit i starkt sjunkande
sedan mitten av 1940-talet. Vaccinationsprocenten blir därför avsevärt
lägre om jämförelse göres mellan antalet vaccinerade ett visst år och
antalet levande födda några år före ympningsåret. Ympningen äger nämligen
23
Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1958
blott i viss utsträckning ruin under födelseåret och en del barn ympas först
6—7 år efter födelsen. Som exempel anföres att antalet 1955 utförda primovaccinationer
utgjorde blott omkring 80 % av det genomsnittliga antalet
födda ettvart av åren 1948—1949. — Inom försvaret vaccinerades under
åren 1950—1955 260 298 personer eller i genomsnitt ca 43 400 personer
per år.
Medicinalstyrelsen är dock medveten om att luckor i vaccinationsskyddet
mot smittkoppor finns inom vissa områden i landet, beroende bl. a. på
otillräcklig upplysning om ympningens värde, på propaganda — ej sällan
av ovederhäftig skrämselkaraktär — från vaccinationsmotståndare och på
slapphet hos hälsovårds- och skolmyndigheter vid utövande av kontrollen.
Trots detta anser styrelsen utgångsläget i vårt land vara gott, om det skulle
gälla att inför en hotande epidemi snabbt mobilisera ett betryggande försvar.
Hur stor del av befolkningen som bör ha vaccinerats för att erforderlig
grundimmunitet mot sjukdomen skall förefinnas anses ej möjligt att ange
med bestämdhet. Erfarenheterna från England, där smittkopporna utom de
senaste åren förekommit så gott som varje år, ger enligt medicinalstyrelsen
vid handen att en vaccination, som utföres på blott omkring 40 %av
landets befolkning, ej är tillräcklig för att man med den hälsovårdsorganisation
vårt land är i stånd att upprätthålla skall kunna hindra att en smittkoppsepidemi
får förödande verkningar. Å andra sidan bedömer styrelsen
möjligheterna som goda att utan alltför omfattande extraordinära åtgärder
bekämpa en dylik epidemi, även om 1/4 av befolkningen skulle vara ovaccinerad.
Det kan synas, säger medicinalstyrelsen, som om tillräckligt goda resultat
skulle kunna nås genom en frivillig vaccination. En sådan ur allmänna
synpunkter tilltalande väg att lösa problemet vill styrelsen rekommendera,
så snart förutsättningar därför kan antagas vara för handen. Erfarenheterna
från länder, där ympningstvång ej föreligger, är dock inte uppmuntrande.
I Finland, där vaccinationen blev frivillig genom 1951 års lag, ympades
under åren 1948—1951 i genomsnitt 95 % av antalet levande födda.
Redan 1952 nedgick ympningsfrekvensen till 62 % och fortsatte därefter
att sjunka så att genomsnittet för perioden 1952—1955 blev 58 %. Enligt
uppgifter hämtade ur engelska hälsovårdsministeriets årsrapporter ympades
under perioden 1950—1955 i genomsnitt ej fullt 40 % av barnen upp
till 4 års ålder. Irland och Holland, där det visserligen formellt föreligger
vaccinationstvång men möjligheterna att få befrielse är synnerligen stora,
uppvisar än lägre siffror. Sålunda var under åren 1952—-1954 ympningsfrekvensen
i Irland beträffande barn under 15 år ej fullt 15 %. En förklaring
till denna låga siffra anses delvis vara att finna i det förhållandet, att
irländarna då de stod under brittisk överhöghet var underkastade vaccinationstvång
medan ympningen i England var frivillig, vilket irländarna
24
Kungl. Maj.ts proposition nr ill ar 1958
betraktade som en politisk orättvisa. I Holland ympades under perioden
1947—1954 i genomsnitt endast ca 35 % av barnen i de två första levnadsåren.
En tendens till höjning av ympningsfrekvensen har dock varit märkbar
under senare år och kan enligt holländska uppgifter tillskrivas vissa
aktioner från myndigheternas sida och propaganda från de privata s. k.
korsorganisationerna.
De sålunda anförda uppgifterna angående omfattningen av barnvaccinationen
i länder, där ympningen är frivillig eller möjligheterna att undantaga
barnen från ympning är synnerligen vidsträckta, talar enligt medicinalstyrelsen
mot antagandet att det skulle lyckas att på frivillighetens
väg åstadkomma den grundimmunitet hos befolkningen som styrelsen
anser erforderlig. Att härvidlag dra några slutsatser av den nästan 100-procentiga anslutning, som den frivilliga BCG-ympningen mot tuberkulos
i spädbarnsåldern för närvarande har, är enligt medicinalstyrelsens mening
inte möjligt. Sistnämnda ympning avser att åstadkomma skydd mot en
sjukdom, vars verkningar är allmänt kända, medan smittkoppor är en
farsot, som få människor i vårt land haft någon erfarenhet av. I motsats
till vad som i regel är fallet med BCG-ympningen förorsakar skyddskoppympningen
i åtskilliga fall mer eller mindre uttalade besvär. Visserligen
gäller detta mest vid ympning i högre åldrar, men allmänheten torde ej
ha någon mera klar föreställning om detta förhållande. En ytterligare anledning
till BCG-ympningens stora omfattning torde sammanhänga med
att den, till skillnad mot skyddskoppympningen, lämpligen bör utföras
redan å barnbördshus under de första levnadsdagarna, vilket också sker
i nära 100-procentig utsträckning. Av förstnämnda två skäl är det även
svårt att grunda ett antagande om anslutningen till en frivillig skyddskoppympning
på uppgifter om antalet frivilliga ympningar med trippelvaccin
mot difteri, kikhosta och stelkramp. Det kan för övrigt anmärkas
att anslutningen till denna senare ympning i hög grad beror på, i vilken
utsträckning vaccin tillhandahålles kostnadsfritt och hur frågan om ersättningen
till ymparna är ordnad.
Vissa andra omständigheter talar enligt medicinalstyrelsen emellertid
för att en frivillig vaccination skulle få en allmännare anslutning nu än då
frågan förra gången var föremål för statsmakternas ställningstagande. Ett
par tidigare föreliggande anledningar till motstånd mot vaccinationen har
nämligen numera bortfallit. De offentliga ympningsmötenas avskaffande
är en av dessa. Genom att ympningen i stället sker vid mödra- och barnavårdscentraler
eller barnavårdsstationer kommer den av många att uppfattas
som en åtgärd likställd med andra vid dessa organ företagna sjukdomsförebyggande
åtgärder, i fråga om vilka mödrarna vant sig vid att
med förtroende följa läkarens råd och anvisningar. Att ympningen förlagts
till dessa organ har för övrigt medfört den fördelen att ympningen
i regel kan utföras vid den lämpligaste tiden för vaccinationen, omkring
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
i/2—2-årsåldern, då ympningsreaktionerna om de över huvud uppkommer
blir lindrigast. En annan omständighet som är ägnad att nedbringa vaccinationsmotståndarnas
antal är att yinpskadorna minskat i antal och blivit
lindrigare, vilket bland annat beror på fortgående förbättringar av ympämne,
vaccinationsteknik och behandlingsmetoder mot postvaccinala komplikationer.
Den »vaccinationsvana», som landets befolkning bibragts
under en lång följd av år, motsäger också ett antagande om en kraftig
sänkning av vaccinationsprocenten vid övergång till frivillig vaccinering.
Medicinalstyrelsen hyser dock farhågor för att ett beslut om upphävande
av plikten att vaccinera barnen kommer att medföra en alltför betydande
sänkning av vaccinationsprocenten. Ett sådant beslut kommer nämligen
med all sannolikhet att inge en stor del av allmänheten -— vilken ju ej
haft någon erfarenhet av smittkoppor under det senaste kvartsseklet —
den föreställningen att risken för en smittkoppsepidemi i landet av statsmakterna
bedömts vara i det närmaste obefintlig. Även om en intensiv
upplysningskampanj inledes för att stimulera till allmän skyddskoppympning
av barnen, torde den ha små utsikter att rubba denna inställning.
Snarare torde skäl finnas att antaga att den propaganda, som vaccinationsmotståndarna
med åberopande av statsmakternas beslut kan väntas bedriva,
kommer att vinna gehör.
Medicinalstyrelsen anser alltså, att en allmän obligatorisk skyddskoppympning
av barn icke kan undvaras så länge smittkoppor ännu är en allmänt
förekommande sjukdom i stora delar av världen. Styrelsen finner
det erforderligt att denna barnympningsplikt upprätthålles kontinuerligt
för att därmed skapa garantier för att erforderlig grundimmunitet förefinnes
redan innan sjukdomen införes i vårt land. Vid sitt ställningstagande
har styrelsen beaktat det labila utrikespolitiska läget och världshälsovårdsorganisationens
vädjan att uppehålla ett högt ympskydd mot
smittkoppor under den intensiva världsomspännande kampanj som f. n.
pågår med målet att utrota sjukdomen.
Remissyttrandena
Medicinalstyrelsens förslag, att vaccination av barn även i fortsättningen
skall vara obligatorisk, biträdes av så gott som samtliga remissinstanser.
Härvid understryker man dock i flera fall medicinalstyrelsens uttalande,
att tvånget på förevarande område inte bör bibehållas längre än vad som
kan anses erforderligt för att upprätthålla ett tillfredsställande skydd mot
smittkoppor.
Hovrätten för nedre Norrland framhåller i frågan, att vid ståndpunktstagande
till spörsmålet huruvida vaccinationen mot smittkoppor skall vara
obligatorisk eller ej, måste den medicinska sakkunskapens inställning vara
utslagsgivande. Hovrätten fortsätter.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
Lekmannasynpunkter — som sådana torde få betraktas bl. a. de som
kommit till uttryck i inläggen från Förbundet allnordisk folkhälsa — kunna
i en fråga av denna art tillmätas endast underordnad vikt. Med hänsyn till
vad medicinalstyrelsen anfört angående vaccinationens betydelse för smittkoppornas
bekämpande samt svårigheterna att med nuvarande epidemiologiska
beredskap bemästra en hotande smittkoppsepidemi, därest ej större
delen av befolkningen erhållit den grundimmunitet som en tidigare vaccination
medför, förefaller det hovrätten för närvarande icke försvarligt att
lita till frivillig skyddskoppsympning. Det enda verkligt vägande skälet mot
obligatorisk vaccinering skulle under rådande förhållanden vara att vaccineringen
medförde risker för ohälsa, som övervägde eller i varje fall motvägde
de därmed förenade fördelarna. Av medicinalstyrelsens utredning
framgår emellertid, att risken för allvarligare men av smittkoppsvaccination
är ytterligt ringa.
Liknande uttalanden göres av ett flertal av de hörda ämbetsverken och
länsstyrelserna.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller, att orsaken till att
vårt land under senare år undsluppit smittkoppor utan tvivel är, att befolkningen
varit ympad i tillräcklig omfattning. Lärarkollegiet anför vidare.
Vilken denna omfattning bör vara, är svår att angiva och kan diskuteras.
Den ibland lägsta uppgivna siffran 75 % får, såvitt kan bedömas, i varje
fall anses vara absolut minimum. Troligen bör den vara högre. Erfarenheten
visar att icke ens denna siffra uppnås vid helt frivillig ympning. Det
är en klar social plikt för den enskilde att av hänsyn till övriga medborgares
säkerhet ha ett grundskydd mot smittkoppor och en samhällets skyldighet
att tillgodose barnens behov av att få detta skydd. Detta bör betraktas
som en barnens rätt, vilken icke får göras beroende av medicinskt
ogrundade farhågor hos vårdnadshavaren. Lärarkollegiet anser i likhet
med medicinalstyrelsen på föreliggande entydiga fakta, att en obligatorisk
ympning i barnaåldern är ofrånkomlig.
Medicinska fakulteten i Uppsala betonar, att ett ympningstvång inte
under några förhållanden bör bibehållas längre än det kan vara medicinskt
motiverat, men finner det med hänsyn till nuvarade läge och de erfarenheter
man f. n. har angeläget att ympningstvånget bibehålies.
I samma riktning uttalar sig medicinska fakulteten i Lund, Sveriges
läkarförbund, svenska läkaresällskapet m. fl.
överståthållarämbetet anser i likhet med medicinalstyrelsen, att ympningsplikten
inte f. n. bör upphävas. Ämbetet menar dock att det hade
varit värdefullt om i utredningen lämnats uppgift om i vilken utsträckning
ympningar med trippelvaccin genomföres. Då barnvaccinationen numera
regelmässigt äger rum vid mödra- och barnavårdscentraler, där även ympningen
med trippelvaccin sker och där läkarens råd säkerligen har ett
betydande inflytande, synes omfattningen av trippelvaccinationen kunna
ge vissa hållpunkter för bedömandet i vad mån en frivillig vaccination mot
smittkoppor skulle vinna anslutning.
Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1958
27
Förste stadsläkaren i Malmö ifrågasätter om inte bestämmelser om obligatorisk
vaccination skulle kunna undvaras för det fall att krav på en under
de sist förflutna tre åren fullgjord ympning ställdes på alla inresande till
landet. Han anser vidare, att medicinalstyrelsens uttalande, att en ympningsfrekvens
på 75 % är nödvändig för att skapa goda möjligheter för att
bekämpa en epidemi, är ett diskutabelt antagande. Sannolikt torde vara, att
gränsen går någonstans mellan den frekvens som f. n. finns i Finland och
England, alltså mellan 60 och 40 %.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund vänder sig mot att
vaccinationen av barn även i fortsättningen föreslås bli obligatorisk. Förbundet
framhåller sålunda, att den nu gällande ordningen med tvångsvaccination
bör ses mot bakgrunden av att sjukdomen förr var vanligare
än nu samt att bristande folkupplysning i äldre tid hindrade en frivillig
vaccinering från att bli effektiv. Förbundet fortsätter.
När i senare tid vacciner mot andra sjukdomar upptäckts och tagits i
bruk har någon motsvarande tvångsvaccinering inte ifrågasatts. Enligt
styrelsens mening utgör det förhållandet att vaccinering i dessa fall likväl
fått stor omfattning ett starkt skäl, varför man nu även för skyddskoppsympningen
bör överväga övergång till frivilliglinjen. Ett annat skäl härför
utgör den omständigheten att vår hittillsvarande tvångslagstiftning icke
visat sig effektiv. I dagens läge tala därför enligt styrelsens mening övervägande
skäl för att tvångsvaccineringen mot smittkoppor inskränkes till
personer inom vissa för smitta utsatta yrken och — i beredskapssyfte •—
för situationer, då smittkoppsepidemi utbrutit eller hotar att utbryta i vårt
land. I övrigt borde man för att åstadkomma önskat immunitetsskydd hos
vår befolkning kunna lita till effekten av lämplig upplysning och propaganda.
Också förbundet allnordisk folkhälsa anser att vaccinationen av barn
bör vara frivillig. Som skäl härför anför förbundet, som förut nämnts, att
vaccinationen inte medför något betryggande skydd mot smittkoppor och
att andra faktorer, såsom iakttagande av isolering och vidtagande av hygieniska
åtgärder, utgör tillräckligt skydd mot sjukdomen. Härtill kommer,
att längden av den immunitetsperiod som följer på en genomförd smittkoppsvaccination
enligt förbundets uppfattning är alltför kort för att den
skall kunna motivera obligatorisk ympning. Förbundet anför vidare som
skäl mot obligatorisk barnvaccinering, att en stor risk för dödsfall föreligger
i anslutning till vaccination vid späd ålder.
Departementschefen
I föregående avsnitt har jag ansett mig kunna slå fast, att skyddet mot
smittkoppor i vårt land även i fortsättningen bör bygga på en genom allmän
vaccinering framkallad grundimmunitet hos befolkningen. Av olika skäl,
som jag återkommer till i ett senare sammanhang, bör denna vaccinering
förläggas till barnaåren.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1058
Vad här närmast gäller att taga ställning till är frågan, huruvida det kan
förväntas att tillräckligt stor del av landets befolkning skulle bli vaccinerad,
om man övergår från obligatorisk till frivillig vaccination. Givet är nämligen,
att något tvång inte bör upprätthållas på förevarande område längre
än som kan anses nödvändigt.
Den uppställda frågan är ytterligt vansklig att besvara redan av den anledningen,
att det är långt ifrån klarlagt hur stor del av befolkningen som
behöver vara vaccinerad för att erforderlig grundimmunitet skall finnas.
Medicinalstyrelsen har antagit, att det skulle räcka med 75 procent. Häremot
har remissinstanserna inte gjort andra invändningar — frånsett förbundet
allnordisk folkhälsa som anser vaccinationens roll i epidemibekämpandet
obetydlig — än att lärarkollegiet vid karolinska institutet betraktar
den uppgivna siffran som absolut minimum medan förste stadsläkaren i
Malmö finner det sannolikt att den lägsta gränsen för godtagbar ympningsfrekvens
går någonstans mellan 60 och 40 procent, de tal som gäller för
Finland resp. England. Till vad som sist anförts vill jag knyta den reflexionen,
att den omständigheten att i Finland inte förekommit något fall av
smittkoppor under de år ympningsfrekvensen uppgått till blott ca 60 procent
inte kan anses visa att en sådan omfattning av vaccinationen är tillräcklig
även på längre sikt. Ännu 1951 ympades nämligen i Finland flera
personer än antalet levande födda samma år. Den del av finska folket,
som undergått vaccination, utgör alltså fortfarande betydligt mer än 60
procent av hela befolkningen. För egen del är jag under förhandenvarande
omständigheter beredd att godtaga medicinalstyrelsens antagande som utgångspunkt
för de fortsatta övervägandena.
Liksom medicinalstyrelsen är jag av den uppfattningen, att man inte kan
draga några bestämda slutsater rörande anslutningen till en frivillig vaccinering
av omfattningen av de frivilliga ympningarna mot tuberkulos, difteri
och kikhosta. Det förhållandet att dessa smittsamma sjukdomar för inte
länge sedan haft stor utbredning i vårt land och fortfarande till en del är
allmänt förekommande synes nämligen liksom andra av styrelsen angivna
faktorer göra varje jämförelse osäker. Visserligen torde det i viss utsträckning
vara möjligt att genom upplysning och propaganda stimulera till deltagande
i vaccineringen, men jag delar medicinalstyrelsens farhågor för att
en övergång till frivillig vaccination av allmänheten kommer att uppfattas
som ett tecken på att smittkopporna inte längre betraktas såsom en för vårt
land aktuell sjukdom och därför skulle medföra en alltför kraftig sänkning
av ympningsfrekvensen.
Medicinalstyrelsens ståndpunkt att den allmänna obligatoriska skyddskoppympningen
av barn bör bibehållas, så länge smittkoppor ännu är en
allmänt förekommande sjukdom i störa delar av världen, gillas av nästan
alla remissinstanserna. På de skäl jag här utvecklat vill även jag biträda
denna mening.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
Jag har i detta sammanhang endast uppehållit mig vid den obligatoriska
barnvaccineringen. Enligt medicinalstyrelsens förslag skall obligatorisk
vaccination förekomma jämväl i vissa andra fall. Jag syftar på den revaccination
som även enligt gällande lag är föreskriven för vissa grupper eller
kan påbjudas i vissa situationer. Till dessa fall återkommer jag i den speciella
motiveringen till lagförslaget.
V. Undantagande från ympningsplikt
Medicinalstyrelsens utredning
Medicinalstyrelsen inleder förevarande avsnitt med förklaringen, att
syftet med den obligatoriska barnvaccinationen inte äventyras om smärre
grupper av barn befrias från ympningen.
Sådan befrielse bör sålunda för det första liksom nu få ske på med icinska
skäl, dvs. om vederbörande ympare eller tjänsteläkare finner
någon till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet kunna
komma att erhålla men av ympningen. Likaså bör även i fortsättningen
undantagande från ympning medges för viss tid, om ymparen på grund
av sjukdom eller sjukdomsanlag hos någon i den ympningspliktiges omgivning
finner anledning antaga att hälsofara för den ympningspliktige
eller annan skulle uppstå genom ympningen.
Medicinalstyrelsen föreslår när det gäller befrielse på medicinska skäl
ingen annan ändring än en förenkling av proceduren. Den förenkling styrelsen
åsyftar består däri, att avgörandet om befrielse för framtiden från
fullgörandet av ympningsplikten överflyttas från medicinalstyrelsen till
länsstyrelserna, som enligt medicinalstyrelsens uppfattning har goda förutsättningar
att — efter hörande av vederbörande förste provinsialläkare eller
i svårare fall medicinalstyrelsen — meddela beslut i dessa ärenden.
Beträffande frågan om befrielse från ympningsplikten på grund
av samvetsskäl refererar medicinalstyrelsen först ett uttalande av
vaccinationsutredningen rörande den nuvarande s. k. samvetsklausulen.
Efter att ha påpekat klausulens underliga blandning av subjektiva och
objektiva förutsättningar för befrielse från ympningstvånget, anför vaccinationsutredningen.
Avgörande skall visserligen vara vårdnadshavarens (faderns och moderns
eller förmyndarens) mening om vaccinationens farlighet för barnet,
men endast under förutsättning att denna mening är stödd på faktiska omständigheter.
Det duger icke, att han fått denna mening genom än så grundliga
studier eller genom fullt vederhäftiga faktiska uppgifter, muntliga
eller i tryck återgivna, från annan person, utan han måste hava personlig
erfarenhet om något fall av ohälsa i samband med vaccination av barn.
Delta krav motiverades vid klausulens tillkomst därmed, att det vore en
garanti mot ett undandragande från ympning allenast på lösliga stämningar
eller meningar, som uppkommit endast genom läsning av agitations
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 195S
skrifter eller i följd av lösa hörsägner; det leder emellertid tydligen mycket
längre. Och då det är fullkomligt obestridligt å ena sidan att ympning
kan medföra ohälsa och å andra sidan att de fall, då detta sker, äro ytterligt
sällsynta, är det mindre tilltalande och kan nästan betecknas såsom ett
gäckeri, att den orolige vårdnadshavarens möjlighet att utan lagbrott få
barnet undantaget från ympning gjorts beroende på huruvida han händelsevis
har personlig erfarenhet om något dylikt fall.
Medicinalstyrelsen instämmer i kritiken mot den nuvarande samvetsklausulen
och finner det nödvändigt att ersätta denna med en bestämmelse,
som samtidigt med att bristerna i klausulen undanröjes dock får en så begränsad
tillämpning att den erforderliga grundimmuniteten mot smittkoppor
bland landets barn ej går förlorad.
Med det anförda som bakgrund förordar medicinalstyrelsen, att möjlighet
till dispens får stå öppen för de föräldrar eller andra målsmän, som
hyser en fast och allvarlig övertygelse om att ympningen skulle för barnet
medföra ohälsa eller avsevärd risk för ohälsa, som är av icke blott tillfällig
karaktär. Styrelsen utgår nämligen från att antalet barn till sådana
föräldrar eller målsmän inte är eller kommer att bli så stort, att ett undantagande
av dessa barn skulle leda till otillräcklig grundimmunitet i landet.
Sin uppfattning härvidlag stöder styrelsen främst på det förhållandet, att
såväl antalet ansökningar om befrielse från ympningsplikten, i vilka samvetsklausulen
åberopats, som antalet ådömda viten för underlåtenhet att
befordra barn till ympning under senare år varit obetydligt. Det årliga antalet
sådana dispensansökningar har sålunda sedan 1950 uppgått till högst
140; 1956 var antalet ansökningar 89. Enligt styrelsens mening finns det
inte heller anledning antaga att de djupt övertygade vaccinationsmotståndarnas
antal framdeles skall växa. Snarare kan en minskning emotses, inte
blott som en följd av de genomförda förbättringarna i fråga om ympningsförfarandet
utan även på grund av den alltjämt fortskridande reduceringen
av ympskadornas frekvens och intensitet.
På den procedur som bör tillämpas vid urskiljandet av de djupt övertygade
vaccinationsmotståndarna bör enligt medicinalstyrelsen ställas det
kravet, att den möjliggör en icke allenast rent formell prövning av fastheten
i varje sökandes övertygelse. Detta innebär att prövningen ej kan grundas
på ett enbart skriftligt förfarande. Därav följer i sin tur att prövningen
ej kan ske hos medicinalstyrelsen eller annan central instans utan måste
förläggas till ett lokalt organ, vilket kan nås av de dispenssökande utan
alltför stora kostnader och besvär. Kan till prövningsinstans utses någon
som har god kännedom om ortsbefolkningen, ökas därmed också förutsättningarna
för ett riktigt bedömande. En ytterligare fordran som medicinalstyrelsen
anser böra uppställas är att ett avgörande av en dispensansökan
ej skall kunna träffas utan att garantier vunnits för att vederbörande
dispenssökande erhållit upplysning om skyddskoppympningens betydelse
och möjliga följdverkningar.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1958
Medicinalstyrelsen upptar härefter frågan om läkarens roll i nämnda
procedur. Allmänheten är van vid att vända sig till läkaren för medicinsk
rådgivning men ej för att få frågor av icke medicinsk art avgjorda av
denne. Enligt medicinalstyrelsens mening bör tjänsteläkaren på den ort,
där den som söker dispens är bosatt, på det sätt medverka vid handläggningen
av dispensärendet att han först undersöker huruvida undantag från
vaccination kan lämnas på medicinska grunder. Är så ej fallet skall han —
om de skäl sökanden åberopar till stöd för sin begäran att erhålla befrielse
eller de slutsatser sökanden drager av vissa åberopade faktiska omständigheter
enligt läkarens åsikt strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet
— klargöra detta för sökanden. Läkaren skall också upplysa sökanden
om ympningens betydelse och möjliga följdverkningar; för underlättande
av denna läkarens uppgift avser medicinalstyrelsen att utarbeta en kort
upplysningsbroschyr. Om den som hänvänt sig till läkaren för att få dispens,
trots den upplysning han fått, säger sig vilja fullfölja sin avsikt att söka
dispens, skall läkaren lämna honom ett intyg om rådfrågningen och om att
upplysning givits i angivna hänseenden. Av intyget skall även framgå att
läkaren ej funnit sådana omständigheter föreligga, som kan föranleda undantag
från ympning av medicinskt godtagbara skäl.
Det avgörande beslutet huruvida en ansökan om vaccinationsbefrielse på
icke medicinska skäl skall beviljas bör däremot ligga hos annan än läkaren.
Av följande möjligen tänkbara lokala organ eller personer —- domhavanden,
länsstyrelsen, magistraten eller kommunalborgmästaren i städerna och
kommunalnämnden eller dess ordförande på landet, den lokala polismyndigheten
och hälsovårdsnämnden — anser medicinalstyrelsen att valet bör
stå mellan de två sistnämnda, dock att i städer med kommunalborgmästare
även denne kan komma i fråga.
Medicinalstyrelsen finner det lämpligast att ifrågavarande beslutanderätt
lägges på hälsovårdsnämnden eller delegation av denna. Hälsovårdsnämnden
har framför polismyndigheten den fördelen att den är väl insatt i vaccinationslagstiftningen
och kan vid handläggningen av ifrågavarande ärenden
bättre än polismyndigheten klargöra för dispenssökanden bl. a. de
konsekvenser som en utebliven ympning medför för barnet efter uppväxtåren,
t. ex. vid början av värnpliktstjänstgöring eller i vissa yrken, vid utrikesresor
osv. Hälsovårdsnämnden har också, bl. a. genom den förutsatta
rätten att kunna delegera sin beslutanderätt, större möjligheter än polismyndigheten
att ägna erforderlig tid åt ifrågavarande uppgift. Denna är för
övrigt rätt artskild från polismyndighetens verksamhet i övrigt. Styrelsen
nämner i anslutning härtill att landsfiskalerna uttryckt önskemål om att
slippa den befattning med samvetsklausulens tillämpning som nu åligger
dem. Ett genomförande av styrelsens förslag torde komma att öka antalet
dispensansökningar och därmed sannolikt även medföra mera arbete för
prövningsinstansen än som nu åsamkas landsfiskalerna och de myndigheter
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
som i städerna f. n. medverkar vid samvetsklausulens tillämpning. Av styrelsens
förslag beträffande kontrollen av ympningen, vilket behandlas i
följande avsnitt, framgår att hälsovårdsnämnderna kommer att på ett tidigare
stadium och mera aktivt än hittills följa lagens tillämpning. Genom
att även nu ifrågavarande uppgift lägges på hälsovårdsnämnderna får dessa
under länsstyrelserna hand om så gott som all verksamhet, som har med
skyddskoppympningen att göra. Detta ökade ansvar bör enligt medicinalstyrelsens
förmenande verka i hög grad stimulerande för nämnderna och
vara till båtnad för vårt försvar mot smittkoppor.
Beträffande den fortsatta gången av ett dispensärende, sedan den som
avser att söka dispens erhållit förutnämnda läkarintyg, föreslår medicinalstyrelsen
följande ordning. Skriftlig ansökan om dispens göres till hälsovårdsnämnden
i orten, som kallar sökanden till personlig inställelse inför
sig. Vid sammanträdet skall läkarintyget företes och sökanden beredas tillfälle
att ge uttryck för sin åsikt. På grundval av vad härvid förekommit
och av vad eljest kan vara för nämnden känt om sökanden har nämnden
att göra ett bedömande av huruvida sökandens påstående om vaccinationens
skadlighet är grundat på en fast övertygelse. Finner nämnden detta
vara fallet, skall beslut meddelas om undantagande av ifrågavarande barn
från ympning. Skulle hälsovårdsnämnden finna att sökandens framställning
inte är grundad på en fast övertygelse har nämnden att meddela beslut
om avslag å ansökningen. Bevis om nämndens beslut i ärendet skall tillhandahållas
sökanden kostnadsfritt. Avslagsbeslut skall kunna överklagas
hos länsstyrelsen. Vid handläggningen av sådant besvärsmål bör, om besvären
avser annat än det formella förfarandet, en reell prövning av allvaret
i klagandens övertygelse ånyo företagas. Till följd härav torde det i
regel bli nödvändigt att kräva personlig inställelse av klaganden även inför
länsstyrelsen. Det synes medicinalstyrelsen inte påkallat att medge besvärsrätt
över länsstyrelsens beslut i dessa ärenden.
Remissyttrandena
Medicinalstyrelsens uttalanden och förslag om undantagande
från vaccinationsplikt på medicinska skäl biträdes
eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
I en del remissyttranden föreslås dock ändring av medicinalstyrelsens
förslag, såvitt avser den myndighet som har att meddela beslut om permanent
befrielse från ympningen. Sålunda anser överståthållarämbetet samt
hälsovårdsnämnderna i Göteborg och Örebro att hälsovårdsnämnderna bör
kunna handha denna uppgift. Beträffande förhållandena i Stockholm framhåller
överståthållarämbetet, att det förefaller föga ändamålsenligt att ämbetet
skall besluta om definitivt undantagande från ympning av medicinska
skäl, medan det på hälsovårdsnämnden skall ankomma att handlägga de
fall som rör undantagande enligt den s. k. samvetsklausulen. Liknande
33
Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1958
uttalanden göres av hälsovårdsnämnden i Göteborg, som anser att den föreslagna
ordningen, i varje fall i städer med stadsläkare, synes innebära en
onödig omgång.
1 yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasättes, huruvida
icke prövningen av fråga om permanent befrielse på medicinska skäl kan
handhavas av förste provinsialläkaren. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser
att beslut i dessa ärenden bör kunna fattas av vederbörande tjänsteläkare
i orten, eventuellt efter samråd med förste provinsialläkaren. Besvär över
tjänsteläkarens beslut bör få anföras hos länsstyrelsen.
Vad medicinalstyrelsen föreslagit om undantagande från
vaccinationsplikt på andra än medicinska skäl (den
s. k. samvetsklausulen) diskuteras i ett stort antal yttranden. De av medicinalstyrelsen
föreslagna reglerna hälsas med tillfredsställelse av bl. a.
kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteterna i Uppsala och
Lund, länsstyrelsen i Malmöhus län och svenska landstingsförbundet.
Kritik eller erinringar mot förslaget förekommer dock i yttranden från
hovrätten för nedre Norrland, försvarets sjukvårdsstyrelse, länsstyrelserna
i Stockholms, Kopparbergs och Jämtlands län, styrelsen för svenska
landskommunernas förbund, svenska provinsialläkarföreningen, förste
provinsialläkarnes förening, Sveriges läkarförbund, svenska läkaresällskapet,
förbundet allnordisk folkhälsa m. fl.
De föreslagna grunderna på vilka befrielse från vaccinationsplikt skall
kunna meddelas föranleder i regel ej anmärkning från remissinstanserna.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser dock uppmjukningen
av samvetsklausulen vara otillräcklig. Om ympningstvånget bibehålies,
bör befrielse härifrån kunna vinnas genom att någon av barnets
föräldrar inom viss tid, förslagsvis sex månader efter barnets födelse, anmäler
för läkaren att ympning av barnet ej önskas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att icke blott allvarlig övertygelse
om att ympning skall för barnet medföra ohälsa utan även religiösa
och etiska betänkligheter bör kunna utgöra grunder för befrielse. Föreskrift
härom bör upptagas i lagen.
Förste stadsläkaren i Malmö framhåller, att ett dispensförfarande av
ifrågavarande slag i det närmaste innebär en övergång till frivillig vaccination,
framför allt i de delar av landet där yinpningsplikten ogillas av
religiösa eller andra skäl. Förslaget kan godtagas som ett övergångsstadium
till helt frivillig vaccination. Ett genomförande av den föreslagna ordningen
nödvändiggör emellertid enligt stadsläkarens mening ett ökat skydd
mot import av smitta från utlandet, då ympningsfrekvensen kommer att
sjunka.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län vänder sig mot kravet på allvarlig övertygelse
om vaccinationens hälsorisker hos den som har att befordra barn
till ympning för befrielse från vaccinationsplikten. Länsstyrelsen framhåller
därom.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 111
34 Kung!. Maj.ts proposition nr 111 är 1958
Uttrycket allvarlig övertygelse ger rum för mycket vid tolkning, överhuvud
måste det bli svårt att närmare klarlägga vad som innefattas däri.
Det finns anledning befara att varje sökande, som icke kan övertygas om
att barnet ej kan ta skada, också kommer alt erhålla dispens. Härtill kommer
att den omfattande propaganda som för närvarande bedrives mot vaccination
kan väntas komma att sättas in för att föräldrar skola bli underrättade
om vad de vid förhören böra uppge för att få befrielse för sina
barn.
Länsstyrelsen framhåller vidare, att den delar den av vaccinationsutredningen
framförda uppfattningen, att när det gäller frågan om vaccination
bör vara obligatorisk eller ej, det endast finns två alternativ: antingen bör
man medgiva undantag från ympningstvånget endast på medicinska indikationer,
och sålunda icke tillåta undantag på grund av samvetsbetänkligheter,
eller bör man medgiva undantag från ympningstvånget så snart
vårdnadshavaren förklarat sig hysa allvarliga betänkligheter mot barnets
ympande. Det sista alternativet innebär i själva verket ett avskaffande av
ympningstvånget för barn och bör konsekvent leda till att principstadgandet
om sådant tvång utmönstras.
Det av medicinalstyrelsen föreslagna förfarandet, varigenom befrielse
från ympningsplikt skall kunna ernås, beröres i ett stort antal remissyttranden.
Hovrätten för nedre Norrland, medicinska fakulteten i Göteborg, hälsovårdsnämnden
i Fjällsjö kommun och förbundet allnordisk folkhälsa
anser sålunda inställelsen inför hälsovårdsnämnden för utrönande av allvaret
i sökandens övertygelse vara obehövlig. Hovrätten uttalar härom
följande.
Det synes hovrätten som om inställelsen inför hälsovårdsnämnden vore
skäligen meningslös. Har sökanden med läkare diskuterat frågan och därvid
erhållit en vederhäftig redogörelse för fakta, och vidhåller sökanden
ändock sin önskan att få barnet undantaget från ympning, lärer hälsovårdsnämnden
knappast kunna bedöma sökandens övertygelse såsom icke
allvarligt grundad. Att kräva inställelse även inför hälsovårdsnämnden
torde därför lätt uppfattas som onödig byråkratism eller som trakasseri.
Beslutet om fritagande från ympning bör visserligen även enligt hovrättens
mening åvila hälsovårdsnämnden eftersom denna har den allmänna tillsynen
över lagens tillämpning. Men nämndens handläggning av ärendet
bör kunna begränsas till prövningen av att föreskrivna formalia iakttagits.
Förbundet allnordisk folkhälsa framhåller, att det för förbundet framstår
som angeläget, att proceduren för erhållande av befrielse från vaccinationen
blir så litet som möjligt inkräktande på den enskilde individens handlingsfrihet.
Förbundet fortsätter.
Med denna inställning anser förbundet den av medicinalstyrelsen föreslagna
gången för ett befrielseärendes handläggning vara alltför omständlig.
Ej heller synes enligt förslaget säkerhet åsyftas att den upplysning,
som skall lämnas av de administrativa organen, blir fullt opartisk.
Det bör observeras, att vid motsvarande förfarande i Holland någon propaganda
för ympning inte får förekomma. Förbundets allvarligaste betänk
-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
ligheter föranledas emellertid därav, att enligt förslaget hälsovårdsnämnden
skall avgöra, huruvida en sökandes övertygelse är allvarligt grundad
eller inte. Förbundet hyser den bestämda uppfattningen, att endast sökanden
själv kan komma till klarhet beträffande allvaret i sin övertygelse.
Skulle ett dylikt avgörande överlämnas till något samhälleligt organ, så
åsidosättes därigenom själva principen för samvetsfriheten. En annan sak
är att det administrativa organet i samband med dylika ärendens handläggning
må bedriva rådgivande och upplysande verksamhet. Själva avgörandet
måste dock förbehållas den enskilde individen själv.
Med åberopande härav vill förbundet föreslå en sådan förenkling av det
administrativa förfarandet, att person, som önskar befrielse från vaccination,
får hänvända sig direkt till hälsovårdsnämnden och — gärna å genom
nämnden tillhandahållet formulär — där redogöra för sin inställning till
frågan. I den mån genom medicinalstyrelsens försorg en upplysningsbroschyr
beträffande vaccinationen kommer att distribueras till hälsovårdsnämnderna,
bör denna broschyr delges sökanden. Härefter bör sökanden
träffa sitt avgörande och i förekommande fall å det tillhandahållna formuläret
anmäla, att allvarliga samvetsbetänkligheter mot vaccination föreligger.
Inges denna förklaring till hälsovårdsnämnden, så bör saken därmed
vara klar samt bevis tillställas sökanden, att han vunnit befrielse från
vaccinationen.
De flesta invändningarna avser den dispensgivande myndigheten. Från
läkarhåll är man i allmänhet angelägen om att medicinsk sakkunskap är
företrädd, då ärendena bedömes och avgöres. I sådant syfte föreslår förste
provinsialläkaren i Kronobergs län att ärendena skall överlämnas åt en
särskild nämnd på tre personer, vari skall ingå tjänsteläkaren i orten och
hälsovårdsnämndens ordförande. Svenska provinsialläkarföreningen och
Sveriges läkarförbund anser att förste provinsialläkaren i länet bör besluta
i förevarande ärenden.
I ett stort antal yttranden, nämligen från försvarets sjukvårdsstyrelse,
lärarkollegiet vid karolinska institutet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, hälsovårdsnämnden i Partille kommun, flera av de hörda förste provinsialläkarna,
svenska läkaresällskapet, förste provinsialläkarnes förening
och svenska stadsläkarföreningen anser man att dispensärendena bör
handläggas av länsstyrelserna. Sålunda uttalar exempelvis lärarkollegiet
vid karolinska institutet, att då smittkoppsympning är en barnen tillkommande
rättighet, bör det vara samhällets skyldighet att tillse, att vid fritagande
från vmpningsplikt på andra än medicinska skäl, om sådant överhuvudtaget
skall medgivas, denna rätt i görligaste mån tillgodoses. Kollegiet
yttrar vidare.
I den sociala lagstiftningen har man i känsliga ärenden sökt komma
ifrån ett starkt lokalt inflytande, med den beroendeställning detta lätt
medför, genom dessa ärendens överförande till nämnder eller liknande
organ på länsplanet. Härigenom garanteras också ett mera enhetligt förfarande.
Lärarkollegiet anser för sin del att i den grannlaga avvägning
som i nu ifrågavarande ärenden måste ske mellan en barnets viktiga rätt
och en medicinskt ogrundad åsikt hos en vårdnadshavare, som ansöker
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
om fritagande från ympning för sitt barn, en riktig avvägning icke är
garanterad hos hälsovårdsnämnden. Ett fritagande från ympningsplikt på
icke-medicinska skäl bör därför icke kunna medgivas av hälsovårdsnämnd,
utan avgörandet bör ankomma på länsstyrelse och obligatoriskt efter förste
provinsialläkarens hörande. Den senare, som enligt förslaget i regel icke
har annan möjlighet till kontroll än eftergranskning av antalet av hälsovårdsnämnd
befriade, bör alltså beredas en central möjlighet till insats i
denna betydelsefulla samhällsangelägenhet.
Förste provinsialläkarnes förening föreslår som alternativ till denna ordning,
att hälsovårdsnämnderna ges befogenhet att fatta beslut i ärendet,
vilket dock i så fall för att vinna laga kraft skall fastställas av länsstyrelsen.
Också hälsovårdsnämnden i Partille kommun anser, att beslutanderätten
bör tillkomma länsstyrelsen. Nämnden uttalar.
Uppgiften i sig själv, att efter ett enda sammanträffande med en person
avgöra graden av hans övertygelse är ytterst svår, och stor risk torde föreligga
för att det mer blir en gränsdragning mellan talföra och mindre
talföra än mellan allvarligt övertygade och mindre övertygade. Om man
härtill åtminstone för landsbygdens och de mindre orternas del beaktar,
att flertalet personer är bekanta och därigenom har rika tillfällen till
jämförelser, kommer hälsovårdsnämndens beslut att skapa irritation eftersom
i allmänhetens ögon olika beslut endast kommer att framstå såsom
utslag av nämndens godtycke — och är det måhända, enär avgörande är,
huruvida nämnden blivit förvissad om att vederbörande har tillräcklig
övertygelse. Det torde vara omöjligt att bevisa eller för den sökande göra
sannolikt att dennes förmåga att känna fruktan är mindre än förmågan
hos de personer, som erhållit befrielse. Få hälsovårdsnämnder torde vara
villiga att utsätta sig för den kritik, som ett nyanserat ställningstagande
skulle medföra, varför man har anledning räkna med att hälsovårdsnämnderna
endera kommer att konsekvent medge befrielse eller alternativt att
avslå samtliga framställningar, varefter länsstyrelserna i så fall kan påräkna
ett icke ringa antal besvärsärenden.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att befrielse enligt samvetsklausulen
bör meddelas av polismyndighet. Länsstyrelsen menar, att uppgiften på
detta sätt handlägges med betydligt större säkerhet för objektivitet. Säkerligen
skulle man då också få en mer likformig bedömning av dessa fall —
polischeferna har administrativ skolning och självständig ställning. Härtill
kommer, att ifrågavarande uppgift ej är helt ny för polischeferna, då
de redan enligt gällande lagstiftning har att taga viss befattning med
dispensansökningar som grundats på den s. k. samvetsklausulen.
Å andra sidan uttalar föreningen Sveriges landsfiskaler sin tillfredsställelse
med att landsfiskalerna föreslås skola helt fritagas från befattning
med ärenden angående barns undantagande från ympning.
Förslaget att länsstyrelses efter besvär fattade beslut i fråga om dispens
enligt den s. k. samvetsklausulen inte skall få överklagas, kritiseras av
länsstyrelsen i Stockholms län och styrelsen för svenska landstingsförbundet.
Landstingsförbundet framhåller härom.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
Möjligheten att söka ändring i en förvaltningsmyndighets beslut är en
grundläggande princip i vårt rättssystem. Att i fråga om dispensärenden
rörande skyddskoppympning, d. v. s. ärenden vilkas karakteristikum är att
de framför allt beröra den enskildes personliga integritet, förvägra denne
rätt till fullföljd är enligt förbundsstyrelsens mening icke förenligt med
svensk rättsuppfattning.
I yttrandet från magistraten i Malmö ifrågasättes, om icke föreskrifter
om befrielse från ympningsplikt på grund av övertygelse om vaccinationens
hälsofarlighet borde kunna sättas ur kraft vid en allvarlig epidemi. I en
sådan situation bör även handräckning av exekutiv myndighet kunna erhållas
för ympningspliktens realiserande vid fall av tredska. Samhället
bör i ett allvarligt läge kunna gardera sig mot att okunnighet och fanatism
förorsakar onödiga offer bland befolkningen.
Departementschefen
Enligt nu gällande lag kan undantagande från den obligatoriska barnvaccineringen
ske såväl på grund av medicinska skäl som med hänsyn till
samvetsbetänkligheter mot ympningen. Såsom framgått av vad jag tidigare
anfört föreligger intet behov att skärpa dessa bestämmelser; snarare torde
utrymme finnas för vissa lättnader utan att den eftersträvade grundimmuniteten
hos befolkningen går förlorad.
Vad beträffar undantagandet på medicinska grunder
skall enligt medicinalstyrelsens förslag ymparen liksom hittills kunna meddela
uppskov med ympningen för en tid av högst tre år för varje gång,
dels om den ympningspliktige på grund av sjukdom, sjukdomsanlag eller
allmän svaghet kan komma att erhålla men av ympningen och dels om anledning
finns att antaga att ympningen på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag
hos någon i den ympningspliktiges omgivning skulle kunna medföra
hälsofara för den ympningspliktige eller annan person. Barn som under
minst tre år i följd på grund av sitt eget hälsotillstånd varit befriat från
ympningen skall liksom enligt gällande lag kunna undantagas från barnvaccineringen
för framtiden. Styrelsen föreslår ingen annan ändring i vad
som nu gäller i denna del än att prövningen av ansökning om permanent
befrielse överflyttas från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna.
Den sålunda föreslagna decentraliseringen innebär i och för sig en önskvärd
förenkling. Emellertid synes mig fog finnas för den kritik som på förevarande
punkt framförts av en del remissinstanser och som går ut på att
ifrågavarande uppgift bör handhas av myndighet eller befattningshavare
med medicinsk sakkunskap. Sålunda har som alternativ till medicinalstyrelsens
förslag nämnts häsovårdsnämnden, tjänsteläkaren och förste provinsialläkaren.
Den prövning som skall förekomma i här avsedda ärenden
har i mångt och mycket karaktären av en överprövning av ymparens beslut
om temporära uppskov med ympningen. Eftersom ympningen regel
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
mässigt verkställes och enligt medicinalstyrelsens förslag även i fortsättningen
skall verkställas av läkare vid organ för förebyggande barnavård
och av annan tjänsteläkare än förste provinsialläkare eller därmed likställd
förste stadsläkare, förefaller det i belysning av det förut sagda lämpligast
att låta dessa båda sistnämnda befattningshavare pröva ansökningarna
om permanent befrielse från ympningsplikten och ifall skäl för bifall
föreligger meddela beslut om befrielse. Däremot torde det inte böra ankomma
på dem att avslå sådan ansökan. I de fall då förste provinsialläkaren
eller förste stadsläkaren anser sig icke kunna meddela befrielse, bör
det i stället åligga honom att underställa ärendet medicinalstyrelsens prövning.
över medicinalstyrelsens beslut bör besvär kunna anföras hos Kungl.
Maj :t. Med den sålunda förordade ordningen kommer den eftersträvade
decentraliseringen att ernås.
Jag övergår härefter till frågan om undantagande från barnvaccineringen
på andra än medicinska skäl. Utformningen av
den nuvarande s. k. samvetsklausulen är uppenbarligen otillfredsställande.
Särskilt gäller detta det i klausulen ingående kravet på personlig erfarenhet
av något fall av ej blott tillfällig ohälsa i samband med vaccination av
barn.
Medicinalstyrelsens förslag att undantagande från ympningsplikten skall
kunna ske därest hälsovårdsnämnden efter prövning i viss ordning finner
ansökan om dispens grundad på allvarlig övertygelse om ympningens hälsorisker,
anser jag heller inte godtagbart, vare sig med avseende på grunderna
för dispensen eller i fråga om förfarandet för att erhålla sådan. Jag
är sålunda ense med de remissinstanser, som vänder sig mot tanken att
hälsovårdsnämnden skall ha att pröva allvaret i sökandens övertygelse.
Likaså delar jag den av en remissmyndighet framförda meningen, att även
religiösa och etiska betänkligheter mot ympningen bör kunna utgöra grund
för befrielse. Förfarandet skulle innebära att sökanden först skulle vända
sig till tjänsteläkaren för att av honom bli upplyst om ympningens betydelse
och möjliga följdverkningar och därefter, försedd med tjänsteläkarens
intyg att sådan upplysning lämnats och att undantagande från ympning
ej kan ske på medicinska skäl, personligen inställa sig inför hälsovårdsnämnden
för att redogöra för sin åsikt. Detta anser jag i likhet med
åtskilliga remissinstanser vara alltför omständligt.
Enligt min mening gäller det här endast att tillse, dels att människor
inte blott av bekvämlighet eller för att undgå de måttliga obehag en ympning
med normala reaktioner medför för barnet och dess omgivning begär
befrielse från ympningen och dels att vederbörande vårdnadshavare erhåller
upplysning om allt som kan vara av betydelse för ett rätt bedömande av
ympningens värde och risker. Båda dessa syften torde bli tillräckligt tillgodosedda
om det som en förutsättning för befrielse kräves, att vårdnadshavaren
inställer sig med barnet hos ympare och för honom anmäler sina
39
Kungl. Maj:ls proposition nr 111 år 1958
betänkligheter. Såsom medicinalstyrelsen föreslagit skall det då åligga ymparen
att undersöka huruvida medicinska skäl för undantagande föreligger
och om så ej är förhållandet meddela vårdnadshavaren sådan upplysning
rörande ympningen som nyss sagts. Vidhåller denne ändock sin önskan
att barnet skall undantagas från ympningen, bör han ha att skriftligen anmäla
sin önskan till hälsovårdsnämnden och vid anmälan foga läkarintyg
med samma innehåll som enligt medicinalstyrelsens förslag. Hälsovårdsnämndens
prövning bör vara begränsad till att föreskrivna formalia iakttagits.
Har så skett, skall hälsovårdsnämnden alltså meddela beslut om befrielse
från ympningsplikten och kostnadsfritt tillställa sökanden bevis
härom. I motsatt fall bör sökanden underrättas om att hans anmälan inte
kunnat medföra önskad befrielse och om skälen härför. Hälsovårdsnämndens
beslut bör kunna överklagas och överprövas i samma ordning som
andra avgöranden av hälsovårdsnämnd.
Med den här föreslagna ordningen för befrielse på grund av samvetsskäl
synes nära nog alla de av remissinstanserna påtalade bristerna i medicinalstyrelsens
förslag i denna del botas utan att man torde behöva befara att
barnen härigenom kommer att undantagas från ympning i väsentligt större
utsträckning än vad som skulle blivit följden med den av medicinalstyrelsen
föreslagna ordningen.
Det är att märka, att vad som här behandlats endast avser undantagande
från den obligatoriska barnympningen. I den speciella motiveringen
till lagförslaget kominer jag att beröra frågan om undantagande från övriga
fall av vaccinationstvång. Ett sådant fall innehålles i den i medicinalstyrelsens
förslag upptagna bestämmelsen, att ympningsplikt må vid inträffad
eller hotande smittkoppsepidemi påbjudas i den omfattning som
finnes erforderlig. Genom en dylik bestämmelse ges i praktiken den av
magistraten i Malmö efterlysta möjligheten att vid en allvarlig epidemi
suspendera föreskrifterna om undantagande från barnvaccineringen. .lag
finner därför behov inte föreligga av någon särskild bestämmelse härom.
VI. Ny lag om ympning
A. Allmänna synpunkter
Medicinalstyrelsens utredning
Medicinalstyrelsen påpekar, att vår nuvarande lagstiftning till skydd
mot smittkoppor genom skyddskoppympning har varit i stort sett oförändrad
sedan 1916. Tid efter annan har — - inte minst i riksdagen — väckts förslag
ont ändringar i denna lagstiftning, men allenast smärre modifikationer
har blivit genomförda.
På skäl som redovisats i det föregående har medicinalstyrelsen funnit
tiden ännu ej mogen för övergång till en frivillig ympning. Däremot anser
styrelsen möjligheterna till vaccinationsbefrielse av andra än medicinska
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
skäl böra utökas väsentligt. Styrelsen har vidare funnit att vaccinationslagstiftningen
även i åtskilliga andra hänseenden är i behov av revidering. Med
anledning härav har styrelsen bl. a. utarbetat förslag till ny lag om ympning
mot smittkoppor.
Medicinalstyrelsen har övervägt huruvida icke lagen den 18 juli 1942
(nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet och lagen den 30 maj
1952 (nr 270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara m. m. borde inarbetas
i den nya lagen. Därmed skulle alla lagbestämmelser som reglerar
skyldighet att undergå ympning till skydd mot smittsam sjukdom eller
annan infektionssjukdom bli sammanförda i en enda lag. Med hänsyn till
det speciella område för vilket förstnämnda lag gäller och då 1952 års lag
endast är tillämplig under extraordinära förhållanden har styrelsen emellertid
avstått från att söka sammanarbeta de tre lagarna till en författning.
Remissyttrandena
I remissyttrandena uttalar man allmänt sin tillfredsställelse med att initiativ
tagits till en revision av gällande lagstiftning om skyddskoppympning.
Det framlagda förslaget godtages i princip av så gott som samtliga remissinstanser,
och i flera fall uttalar man sin fulla anslutning till den föreslagna
regleringen. Sålunda anser t. ex. medicinska fakulteten i Uppsala,
att det föreliggande lagförslaget är väl motiverat och att dess antagande
skulle innebära ett väsentligt framsteg jämfört med nu gällande ordning.
Lärarkollegiet vid karolinska institutet uttalar, att förslaget är väl ägnat
att tillgodose barnens rätt och samhällets berättigade krav på skydd mot
en av de farligaste smittsamma sjukdomarna.
Den kritik som förekommer i remissyttrandena riktar sig endast i några
fall, nämligen i yttranden från förste stadsläkaren och hälsovårdsnämnden
i Malmö, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och förbundet
allnordisk folkhälsa mot förslagets huvudprinciper. Sålunda anser förste
stadsläkaren och hälsovårdsnämnden i Malmö, att gällande lag om skyddskoppympning
endast bör underkastas smärre ändringar i avvaktan på övergång
till helt frivillig vaccination. Vidare anser man, att en reform på vaccinationslagstiftningens
område inte bör begränsas till smittkoppympning.
Den moderna nordiska lagstiftningen på detta område, den finska lagen av
år 1951 och den norska av år 1954, reglerar inte endast vaccination mot
smittkoppor utan ger vederbörande regering eller myndighet rätt att påbjuda
ympningar även mot andra infektionssjukdomar, om det epidemiologiska
läget så kräver. Förhållandena i Sverige karakteriseras bäst därav,
att om en större epidemi skulle uppkomma myndigheterna inte har möjlighet
att påbjuda eller genomföra obligatoriska ympningar mot den aktuella
sjukdomen. Vidare gäller, att reglerna om bekämpande av smittkoppor är
tördelade på olika författningar; sålunda ges i karantänskungörelsen bestämmelser
för förhindrande av införsel av smitta, medan vissa allmänna
Kungl. Majsts proposition nr 111 år 1958 41
föreskrifter ges i epidemilagen. Någon ändring i dessa förhållanden kommer
inte till stånd, om den av medicinalstyrelsen föreslagna lagen stadfästes.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund och förbundet allnordisk
folkhälsa baserar sin kritik på den av dem hävdade principiella uppfattningen
att ympning mot smittkoppor i fortsättningen bör vara helt frivillig.
Nämnda förbundsstyrelse tillägger, att om vaccinationstvång i någon
form skall bibehållas bör detta endast avse barn. Bestämmelserna om
vaccination som behörighetsvillkor för vissa särskilt utsatta yrkesutövare
bör överföras till de författningar som reglerar övriga behörighetsvillkor.
Vaccinationslagen bör i övrigt väsentligen ges karaktären av beredskapslag
för sådana undantagssituationer, då smittorisk akualiseras.
Departementschefen
Det har länge stått klart, att 1916 års lag om skyddskoppympning behöver
revideras. Från tid till annan har olika propåer härom framkommit
och 1939 ledde dessa till att ett förslag till ny lagstiftning i ämnet förelädes
riksdagen. Förslaget blev emellertid inte antaget.
De frågor som huvudsakligen föranlett ändringsförslagen och som varit
föremål för starka meningsbrytningar är de förut behandlade spörsmålen
om barnvaccineringen bör vara obligatorisk eller frivillig och i vad mån
undantagande därifrån bör kunna medges på andra än medicinska skäl.
I flera fall föranleder de av mig förordade lösningarna härutinnan ändring
av nu gällande bestämmelser. Som kommer att framgå av min fortsatta
framställning är jag av den uppfattningen att ändringar bör göras
jämväl på åtskilliga andra punkter. Med hänsyn härtill har jag funnit
det ändamålsenligt att — såsom medicinalstyrelsen föreslagit — en helt
ny lag i ämnet utfärdas.
Såväl i medicinalstyrelsens utredning som i ett par remissyttranden har
vissa frågor rörande lagens innehåll i systematiskt avseende berörts. Medicinalstyrelsen
har sålunda övervägt att i den nya lagen inarbeta nu gällande
författningar angående skyddskoppympning vid försvarsväsendet och
skyddskoppympning vid krig eller krigsfara m. m. men har kommit till det
resultatet att ett sådant sammanförande inte bör ske. I remissyttrandena
framföres från något håll den meningen, att en ny vaccinationslag inte
bör begränsas till att avse blott ympning mot smittkoppor utan liksom de
moderna finska och norska lagarna i ämnet även bör gälla ympning mot
andra infektionssjukdomar. Vidare antydes i samma yttrande lämpligheten
av att alla regler om bekämpande av smittkoppor, varav en del upptagits i
epidemilagen och karantänskungörelsen, sammanföres i en författning.
Slutligen är man i ett yttrande inne på tanken att lagen inte skall innehålla
42 Kungl. Maj.ts proposition nr iil år 1958
andra bestämmelser om ympning under normala förhållanden än sådana
som avser barnvaccineringen och att lagen i övrigt väsentligen bör bli en
beredskapslag.
Vad först beträffar frågan, huruvida lagens tillämplighet bör utsträckas
så att med stöd av lagen ympning kan påbjudas även mot andra infektionssjukdomar
än smittkoppor, är jag av den åsikten att så inte nu bör ske.
Det har inte ådagalagts, att behov föreligger under normala förhållanden
att påbjuda allmän ympning mot annan sjukdom än smittkoppor. Då riket
befinner sig i krig eller krigsfara eller eljest då utomordentliga förhållanden
påkallar det, äger Konungen enligt lagen om skyddsympning vid krig
eller krigsfara m. m. förordna om ympning mot varje smittsam sjukdom.
Beträffande försvarsväsendets personal äger Konungen enligt lagen om
skyddsympning inom försvarsväsendet påbjuda ympning mot smittsam
sjukdom eller annan infektionssjukdom — förutom under krig eller krigsfara
— vid inträffad eller hotande epidemi och, såvitt avser icke smittsam
infektionssjukdom av svårartad natur, då skydd däremot finnes erforderligt.
I båda lagarna hänvisas till att i fråga om ympning mot smittkoppor
gäller särskilda bestämmelser. Regler finns sålunda som gör det
möjligt att påbjuda ympning mot såväl smittkoppor som andra smittsamma
sjukdomar i situationer med speciell risk för omfattande epidemier.
Nu ifrågavarande lagstiftning bör därför enligt min mening begränsas till
att avse ympning mot smittkoppor. I huvudsak kommer bestämmelserna
att gälla den under normala förhållanden obligatoriska vmpningen, varför
föga synes vara att vinna genom att i en lag sammanföra dessa bestämmelser
och bestämmelserna i nyssnämnda båda lagar om skyddsympning.
Andra epidemibekämpande åtgärder än ympning regleras huvudsakligen
i epidemilagen och karantänskungörelsen. Dessa författningar innehåller i
stor utsträckning enhetliga bestämmelser för en lång rad av smittsamma
sjukdomar. Att då bryta ut smittkopporna ur detta sammanhang och i en
särskild författning upptaga — förutom regler om ympning — samma bestämmelser
som i epidemilagen och karantänskungörelsen synes mig innebära
en onödig dubblering. Å andra sidan bör lagen om ympning mot smittkoppor
enligt min mening för överskådlighetens skull innehålla alla grundläggande
regler om skyldighet att undergå sådan ympning.
Jag finner sålunda medicinalstyrelsens förslag, vilket i princip godtagits
av så gott som samtliga remissinstanser, i systematiskt avseende väl ägnat
att läggas till grund för den nya vaccinationslagstiftningen.
B. Specialmotivering
I enlighet med det anförda har på grundval av medicinalstyrelsens förslag
inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till lag om ympning mot
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 19ö8
43
smittkoppor, vilket torde få fogas som bilaga till protokollet i detta ärende.
Jag övergår nu till att behandla de särskilda bestämmelserna i detta förslag.
Lagen» benämning och indelning
Medicinalstyrelsen anser det lämpligare att lagen benämnes på ett sätt
som utmärker mot vilken sjukdom ympning företages än såsom nu är
fallet det skyddsmedel som användes. Jag delar denna uppfattning, allra
helst som lagen skiljer sig från de båda andra gällande lagarna om skyddsympning
bl. a. därigenom att den uteslutande reglerar ympning mot smittkoppor.
Medicinalstyrelsens förslag innehåller i motsats till gällande lag ingå
underrubriker. Lagen blir emellertid enligt min mening överskådligare med
sådana och jag förordar därför en indelning av lagen med följande underrubriker:
»Ympningsplikt», »Ympningens verkställande och anordnande»
samt »Särskilda bestämmelser».
Ympningsplikt
1 §•
Paragrafen motsvarar till sitt innehåll inledningsparagrafen i gällande
lag. Medicinalstyrelsen förutsätter, att ympningen alltid skall utföras med
animalt vaccin, vilket numera kan tillhandahållas i tillräckliga mängder.
Bestämmelser härom menar styrelsen dock kunna utfärdas i administrativ
ordning. Jag är ense med styrelsen härutinnan.
2 §.
Paragrafen motsvarar 2 § i gällande lag.
Medicinalstyrelsens utredning
Praktiskt taget alla europeiska länder föreskriver i sin lagstiftning eller
rekommenderar att vaccination skall ske före fyllda två år eller i regel
vid ännu tidigare tidpunkt. Medicinalstyrelsen anser att även i vårt land
den obligatoriska — första — skyddskoppyinpningen bör, såsom också för
närvarande i stor utsträckning sker, äga rum i en tidig levnadsålder. Därigenom
blir smittkoppsskyddet utsträckt till alla barn i de åldersklasser,
som ligger mellan spädbarnsåldern och den nuvarande vaccinationsåldern,
6—7 år, vilket innebär att grundimmuniteten i landet ökar. En förstagångsympning
(primovaccination) i tidig levnadsålder har vidare den fördelen,
att den i regel ej förorsakar några ympbesvär eller i varje fall blott obetydliga
sådana i form av ett eller annat dygns feber. På samma sätt förlöper
regelmässigt en revaccination i vuxen ålder, varemot en då för
första gången företagen ympning ofta medför häftiga ympreaktioner vilka
44
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1958
kan förorsaka förlust av arbetsförmågan under flera dagar och i en del
fall andra mer eller mindre svårartade komplikationer.
Medicinalstyrelsen föreslår därför, att den tidpunkt, före vilken ympning
regelmässigt skall ha skett, bestämmes till utgången av det kalenderår,
då barnet fyller två år. Enligt styrelsens förslag kommer alltså den tid,
som står till förfogande för ympningspliktens fullgörande, att utsträckas
något år utöver vad som är vanligt i andra länder. Medicinskt sett har
denna utsträckning — frånsett att den tid varunder de yngsta barnen är
ovaccinerade något förlänges — inte någon betydelse. Däremot är den
önskvärd av praktiska skäl. Det har nämligen visat sig att det i ett stort
antal fall föreligger ett behov för ymparna att — t. ex. på grund av sjukdom
hos barnet eller pågående epidemier å barnets vistelseort — uppskjuta
en tillämnad vaccination.
I många länder finns föreskrifter om obligatorisk revaccination en eller
flera gånger under barnets uppväxttid. Medicinalstyrelsen finner emellertid
inte erforderligt att för vårt lands vidkommande uppställa några krav
i detta hänseende under normala förhållanden. Skulle emellertid en smittkoppsepidemi
inträffa eller hota att bryta ut bör, såsom nu gäller, ympningsplikt
kunna påbjudas i den omfattning som finnes erforderlig.
Remissyttrandena
Medicinalstyrelsens förslag biträdes av det övervägande antalet remissinstanser.
Sålunda framhåller lärarkollegiet vid karolinska institutet, att förstagångsympning
bör, både med hänsyn till skyddssynpunkter och av medicinska
skäl, ske tidigast möjligt — i vårt land helst vid eller strax efter
sex månaders ålder. Kollegiet fortsätter.
Då det får anses medicinskt godtagbart att sätta en övre gräns vid två
års ålder, ansluter sig lärarkollegiet till förslaget i denna del. Detta innebär
en ändring i förhållande till nu gällande bestämmelser. Lärarkollegiet
vill emellertid erinra om att när föreskriften, att ympning skulle ske
senast det år barnet fyller sju år, på sin tid tillkom, denna hade väsentligen
tvenne motiv, vilka nu bortfallit. Dels var spädbarnsdödligheten då
avsevärt högre, dels voro svårigheterna att transportera barn till ympning
helt andra än nu. Ännu år 1916 var sålunda spädbarnsdödligheten i Sverige
ca 7 procent, och dödsfall i denna ålder kunde därför, om än med orätt,
av allmänheten lätt sättas i samband med vaccinationen. Numera är spädbarnsdödligheten
mindre än 2 procent.
Också medicinska fakulteten i Lund och Sveriges läkarförbund biträder
i princip medicinalstyrelsens förslag. Dessa instanser framhåller dock, att
man dels av immunbiologiska, dels av praktiska skäl måste ställa sig tämligen
reserverad mot en alltför tidig, redan i första levnadsåret rekommenderad
allmän ympning. Under detta första år är strävan att hålla
barnen så fria från infektioner som möjligt — detta med hänsyn till den
45
Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1958
generaliseringstendens som även banala infektioner har i denna ålder och
med beaktande av de problem som uppfödningen av spädbarn ofta medför.
I andra och tredje levnadsåren är komplikationsriskerna betydligt mindre.
Då förslaget medger att vaccinationen förlägges till dessa år, tillstyrkes
det emellertid även av dessa remissinstanser.
Erinringar mot förslaget förekommer i yttranden från några hälsovårdsnämnder
och från förbundet allnordisk folkhälsa.
Hälsovårdsnämnden i Uddevalla ifrågasätter sålunda, huruvida inte den
föreslagna åldersgränsen före vilken barn skall vara ympade bör höjas
från två till fyra år, eller motsvarande den tidpunkt intill vilken barnen
i regel står under hälsokontroll vid barnavårdscentralerna.
Hälsovårdsnämnden i Örebro anser, att ympningstvång inte bör föreligga
förrän barnet skall börja skolan. En sådan utsträckning är att föredraga,
enär det tvångsmässiga i vaccinationen då blir mindre kännbart.
Förste stadsläkaren i Malmö anser, med instämmande av hälsovårdsnämnden
i samma stad, att de nuvarande bestämmelserna om vaccinationsålder
även i fortsättningen bör gälla. Härför talar att man i avvaktan på
vaccinationstvångets upphävande inte bör företaga en så radikal omläggning
av den administrativa kontrollapparaten som ett genomförande av
förslaget skulle komma att innebära. Vidare bör en reform av denna art
anstå till dess ert lagstiftning omfattande vaccination även för andra sjukdomar
än smittkoppor kommer till stånd.
Förbundet allnordisk folkhälsa slutligen avstyrker den föreslagna flyttningen
av gränsen för barnvaccinationen från sex- till tvåårsåldern. Förbundet
framhåller, att ju längre man kan skjuta på en vaccination desto
större motståndskraft bör barnet rimligtvis hinna förvärva för att kunna
slå ifrån sig vaccinationens oundvikliga faromoment.
Departementschefen
Enligt den medicinska sakkunskapen blir yinpbesvären och risken för
komplikationer minst, om förstagångsvaccineringen företages under de
första levnadsåren. Hur tidigt ympningen lämpligen bör ske, är man emellertid
inte ense om, olika medicinska instanser emellan. Medan lärarkollegiet
vid karolinska institutet rekommenderar vaccinering vid eller
strax efter sex månaders ålder, finner medicinska fakulteten i Lund och
Sveriges läkarförbund invändningar kunna resas mot en allmän vaccination
redan under det första levnadsåret och menar att komplikationsriskerna
blir betydligt mindre om ympningen göres under andra och tredje
levnadsåren. För egen del anser jag skäl inte finnas för sådan skärpning
av bestämmelserna i förevarande avseende som den av medicinalstyrelsen
föreslagna sänkningen av den stipulerade vaccinationsåldern från sex- till
tvåårsåldern skulle innebära.
Å andra sidan talar förutom nämnda medicinska skäl även vissa orga -
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 ur 1958
nisatoriska och andra synpunkter för alt vaccinationen inte bör uppskjutas
så länge som till inträdet i skolåldern. Vaccineringen sker redan nu enligt
uppgift till ungefär 50 procent vid organen för den förebyggande barnavården,
och det är önskvärt att den så långt möjligt helt förlägges dit. Det
kan förväntas, att vaccineringen därigenom alltmer kommer att betraktas
på samma sätt som andra vid nämnda organ företagna sjukdomsförebyggande
åtgärder och äga rum vid den ur medicinsk synpunkt lämpligaste
åldern. Emellertid torde barnen i åldern närmast skolåldern i blott ringa
utsträckning kvarstå inom den förebyggande barnavården. Enligt vad jag
erfarit skulle sålunda f. n. blott ca 20 procent av 4—7-åringarna stå under
sådan hälsokontroll, och det synes med hänsyn till rådande läkarbrist
ovisst, när utbyggnaden av organisationen hunnit så långt att huvudparten
av barnen i nämnda åldersgrupper kan omfattas därav.
Vid övervägande av här anförda synpunkter har jag kommit till den
uppfattningen, att den tidpunkt då vaccinationen regelmässigt skall vara
företagen lämpligen bör bestämmas till utgången av det kalenderår under
vilket barnet fyller fyra år. Skulle på grund av att anstånd meddelats
enligt 6 § vaccinationen inte kunna utföras före nämnda tidpunkt, bör
tidsfristen för ympningen utsträckas intill utgången av kalenderåret näst
efter det då anståndet upphör.
I likhet med medicinalstyrelsen finner jag det för vårt lands vidkommande
inte erforderligt att under normala förhållanden uppställa krav
på revaccination under barnets uppväxttid. En med stöd av 4 § påbjuden
vaccination i samband med en smittkoppsepidemi kan däremot föranleda
revaccination även av barn.
3 §.
Paragrafen motsvarar delvis 3 § i gällande lag.
Medicinalstijrelsens utredning
I vaccinationsutredningens förslag och i propositionen 182/1939 förordades
att yinpningsplikten i fråga om värnpliktiga, som börjar sin första
tjänstgöring under fredstid, inte skall, som nu är fallet, begränsas till dem
som tjänstgör för sin utbildning. Syftet härmed var att låta ympningsplikten
komma att omfatta även de samvetsömma värnpliktiga. Medicinalstyrelsen
anser emellertid för sin del inte fördelarna med denna utvidgning,
som torde ha ringa kvantitativ betydelse, överväga de olägenheter
som är förenade med ett tvångsinskridande mot värnpliktiga av ifrågavarande
kategori. Styrelsen har därför bibehållit den nuvarande lagens bestämmelse
på denna punkt.
Enligt 3 § i gällande lag skall utlänningar, som inkommer till riket för
atv söka anställning, undergå ympning om vederbörande hälsovårdsnämnd
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
finner anledning befara att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i
riket. Någon anledning att ge just de anställningssökande utlänningarna
en särställning gentemot andra hitresande, vare sig de är utlänningar eller
inte, torde knappast finnas. Alla dessa personer kan vara i lika hög grad
smittbärande. Medicinalstyrelsen anser emellertid inte erforderligt att i
lagen bibehålla strängare ympningsbestämmelser för personer som kommer
från utlandet än för andra. I regel torde nämligen föreskrifterna i
epidemilagen och karantänskungörelsen möjliggöra tillräckliga skyddsåtgärder.
Vid inträffad eller hotande epidemi finns därjämte möjlighet att
påbjuda ympning med stöd av förevarande förslags 4 §.
Det särskilda stadgandet i 3 § i nuvarande lag om ympningsplikt för
tvångsarbetare finner medicinalstyrelsen även kunna slopas.
Departementschefen
Jag är ense med medicinalstyrelsen om att under fredstid ympningsplikten
för värnpliktiga inte bör omfatta vapenfria värnpliktiga. I lagtexten
bör direkt utsägas att ympningsplikten inte avser vapenfri värnpliktig
under fredstjänstgöring.
Liksom enligt gällande lag och medicinalstyrelsens förslag bör förevarande
paragraf även innehålla ett stadgande som gör det möjligt att
föreskriva ympningsplikt för värnpliktiga, vilka inkallats jämlikt 28 §
värnpliktslagen för rikets försvar eller säkerhet, och denna möjlighet bör
finnas också beträffande värnpliktiga som fullgör beredskapsövning enligt
27 § 2. samma lag. Det synes böra ankomma på Konungen eller den
Konungen bestämmer att förordna härom.
Gällande lag och medicinalstyrelsens förslag upptar i förevarande paragraf
en bestämmelse om tvångsympning för ytterligare en kategori av militärer,
nämligen de fast anställda vid krigsmakten. Enligt min mening hör
emellertid denna bestämmelse naturligare ihop med de stadganden som i
departementsförslaget upptagits i 9 § och som handlar om ympning såsom
förutsättning för anställning i vissa fall m. m.
Jag förordar alltså att förevarande paragraf begränsas till att avse värnpliktiga
som för sin utbildning första gången tjänstgör vid krigsmakten
eller som fullgör beredskapsövning eller inkallats till tjänstgöring för rikets
försvar eller säkerhet, varvid dock ympningsplikten icke skall omfatta vapenfri
värnpliktig under första tjänstgöring för utbildning i fredstid.
4 §•
Paragrafen motsvarar 4 § i gällande lag.
Medicinalstyrelsens utredning
Ett stadgande som gör det möjligt att påbjuda ympningsplikt i erforderlig
omfattning vid inträffad eller hotade smittkoppsepidemi måste enligt
48
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1958
medicinalstyrelsen fortfarande finnas. Däremot synes det styrelsen inte
nödvändigt att bibehålla nuvarande bestämmelse att det i beslut om här
avsedd ympningsplikt skall anges tid och område för ympningsplikten och
ej heller den nu föreskrivna förutsättningen för beslutet att framställning
gjorts av vederbörande tjänsteläkare eller hälsovårdsnämnd.
Genom den föreslagna utformningen av ifrågavarande stadgande vinnes
även den fördelen att beslut om ympning även kan avse den, som kan
antagas ha kommit i beröring med viss koppsmittad — här benämnd kontaktperson
— och den som kommit eller av särskild anledning kan väntas
komma i beröring med kontaktpersonen. Med hänsyn till vikten av att
dylika beslut meddelas utan tidsutdräkt förordades i 1939 års förslag att
beslutanderätten skulle ligga hos hälsovårdsnämnden. Medicinalstyrelsen
förutsätter emellertid att länsstyrelserna kommer att kunna ingripa med
tillräcklig snabbhet i dessa fall och föreslår därför i detta avseende ingen
ändring av vad som nu gäller.
Departementschefen
En av de effektivaste åtgärderna för att begränsa en smittkoppsepidemi
torde vara att snarast skyddskoppympa alla dem, som kommit i beröring
med smittkoppsjuka eller med personer vilka kan misstänkas ha blivit
koppsmittade. Det är därför nödvändigt att i en sådan situation kunna
påbjuda ympning i erforderlig omfattning, såväl för civilbefolkningen som
för krigsmaktens personal. Vem som skall äga påbjuda ympning i det ena
och andra fallet och vad som skall iakttagas i samband därmed torde
lämpligen regleras i administrativ ordning.
5 §•
Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i gällande lag.
Medicinalstyrelsens utredning
Enligt 5 § gällande lag föreligger inte ympningsplikt beträffande den
som förut haft smittkoppor eller som tre gånger eller någon gång efter
början av de närmast föregående fem kalenderåren här i riket undergått
vederbörlig skyddskoppympning. Vaccinationsutredningen ansåg det inte
behövligt att bibehålla möjligheten att på grund av tre gånger undergången
ympning vinna befrielse från ympningsplikt. Denna har också slopats i
medicinalstyrelsens förslag. För att vinna närmare anslutning till internationell
praxis har vidare i detta förslag den tid under vilken en föregående
ympning skall verka befriande från ympningsplikt ändrats till tre
år. Enligt medicinalstyrelsens mening bör även en utomlands undergången
skyddskoppympning grunda rätt till befrielse under samma förutsättningar
som en ympning som verkställes här i riket.
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
49
Departementschefen
De ändringar i förhållande till gällande lag som medicinalstyrelsen föreslagit
i förevarande del har inte mött gensaga från någon remissinstans.
Inte heller jag har något att invända mot förslagets innebörd. Enklast
torde vad som åsyftas kunna uttryckas med att den som haft smittkoppor
eller under något av de sista tre åren undergått ympning ej omfattas av
ympningsplikt. Med orden »de sista tre åren» avses givetvis åren närmast
före varje tillfälle, då ympning av en person kommit i fråga.
6 §•
Paragrafen motsvarar 5 § 4 mom. i gällande lag. Där stadgas, att vid
inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor eller
då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt Konungen äger förordna,
att ympningsplikten för barn under viss tid inte skall gälla beträffande
landet i dess helhet eller viss del därav samt att ympningsplikten
för militär personal m. fl. under sådan tid skall föreligga allenast i den
omfattning Konungen bestämmer.
Medicinalstyrelsens förslag på denna punkt innebär ändringar endast i
formella hänseenden.
Under remissbehandlingen har ingen annan invändning gjorts än att
hälsovårdsnämnden i Örebro ifrågasatt, om inte anstånd med ympning på
grund av epidemi av annan sjukdom inom ett län skulle kunna beslutas av
lägre myndighet än Konungen, förslagsvis länsstyrelsen.
För egen del anser jag den nuvarande bestämmelsen kunna bibehållas
med allenast en jämkning i förenklande syfte, dock att Konungen bör ha
möjlighet att delegera beslutanderätten åt annan myndighet. När det gäller
anstånd med ympningsplikten för värnpliktiga, bör delegationen ske till
militär myndighet.
7 §•
Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. i gällande lag. Enligt denna kan undantagande
från såväl barnympningen och ympningen av militär personal
m. fl. som en i samband med smittkoppsepidemi påbjuden ympning meddelas
för viss tid, högst tre år i sänder, om sjukdom, sjukdomsanlag eller
allmän svaghet finnes hos den ympningspliklige eller någon i hans omgivning.
Undantagande medges i fråga om militär personal av vederbörande
chef och beträffande civilbefolkningen av vederbörande ympare. Vidare kan
barn, som under minst tre år varit undantaget från barnympningen på
grund av egen sjukdom eller svaghet och som fortfarande av samma skäl
kan antagas erhålla men av ympningen, av medicinalstyrelsen undantagas
för framtiden från barnympningen.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 111
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
Medicinalstyrelsens utredning
Beträffande tillfälligt undantagande föreslår medicinalstyrelsen ingen
annan ändring än att beslutet för alla kategorier skall meddelas av vederbörande
ympare.
Som framgår av den allmänna motiveringen innebär medicinalstyrelsens
förslag i fråga om den permanenta befrielsen från barnympningen på medicinska
skäl blott den nyheten, att länsstyrelsen skall vara beslutande myndighet
i stället för medicinalstyrelsen.
Remissyttrandena
Utöver vad som upptagits i den allmänna motiveringen under punkt V
har invändningar mot medicinalstyrelsens förslag gjorts beträffande vissa
detaljfrågor.
Försvarets sjukvårdsstyrelse anser sålunda, att tillfälligt undantagande
bör få omfatta högst ett år för varje gång och inte som föreslagits tre år.
I annat fall kan en enda treårsbefrielse grundlägga befrielse för framtiden.
Förste provinsialläkarnes förening anser förslaget att länsstyrelse skall
kunna »för framtiden» undantaga barn från ympningsplikt olyckligt. Lagfästes
förslaget kan detta medföra exempelvis att en värnpliktig kan uppvisa
ett intyg som han fått i femårsåldern om befrielse från ympning för all
framtid och med stöd av detta kräva att han skall undantagas från
vmpningen.
Departementschefen
I fråga om tillfälligt undantagande från ympning förordar jag att det i
fortsättningen benämnes uppskov med ympning samt att, som medicinalstyrelsen
föreslagit, uppskov får meddelas av vederbörande ympare även när
det gäller militär personal. Vad beträffar den längsta tid för vilken uppskov
varje gång skall få medges finner jag anledning inte föreligga att
frångå vad som f. n. gäller, dvs. tre år.
På skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen bör permanent befrielse
från barnympningen på medicinska grunder få medges av vederbörande
förste provinsialläkare eller med honom likställd förste stadsläkare,
var och en inom sitt ämbetsområde. Med anledning av de betänkligheter som
förste provinsialläkarnes förening anfört mot undantagande för framtiden
och det exempel föreningen åberopat vill jag understryka, att sådant undantagande
bara kan ges från den obligatoriska barnvaccinationen och inte i
och för sig medför undantagande från den ympningsplikt som gäller för
värnpliktiga enligt 3 § eller som påbjudits i samband med en smittkoppsepidemi
med stöd av 4 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr iil år 1958 51
8 §•
Paragrafen innehåller en motsvarighet till den i gällande lags 5 § 3 mom.
intagna s. k. samvetsklausulen.
Beträffande huvudspörsmålet om undantagande av barn från den obligatoriska
vaccineringen torde få hänvisas till vad som anförts i den allmänna
motiveringen. I detta sammanhang må upptagas ytterligare ett par spörsmål,
som berörts under remissbehandlingen.
Remissyttrandena
Medicinalstyrelsens förslag enligt vilket undantagande från vaccinationsplikten
på grund av samvetsskäl endast skall kunna medges för barn kritiseras
av försvarets sjukvårdsstyrelse och förbundet allnordisk folkhälsa,
vilka anser, att klausulen även bör gälla värnpliktiga. Sjukvårdsstyrelsen
uttalar härom.
Det är icke något medicinskt intresse att tvinga det fåtal värnpliktiga, som
verkligen hysa allvarliga samvetsbetänkligheter mot ympning, att undergå
dylik, i synnerhet som deras ringa antal näppeligen inverkar på det allmänna
immunitetsläget. Det måste därför anses vara av vikt att bereda
sådana värnpliktiga möjlighet att, såsom föreslagits, under fredstjänstgöring
erhålla befrielse från ympningsplikt. Dispensrätten bör emellertid få
ankomma på försvarets sjukvårdsstyrelse. Detta torde vara så mycket mer
befogat, som enligt lagförslaget ett större antal barn än tidigare kan förutsättas
bliva undantagna från ympning. Till följd härav kommer antalet
primoympningar av värnpliktiga vid rekryttjänstgöringens början att öka i
motsvarande grad. Då primoympning vid vuxen ålder av medicinska skäl
icke är önskvärd med hänsyn till höjd komplikationsfrekvens, framstår
behovet att kunna medge dispens som ännu mer berättigat. Vid handläggningen
av dylika dispensärenden kommer följaktligen i många fall, förutom
frågan om samvetsbetänkligheternas tyngd, ett medicinskt bedömande
att bliva erforderligt.
Förbundet allnordisk folkhälsa anser att klausulen bör kunna åberopas
både av värnpliktiga och av dem som påbörjar anställning vid krigsmakten.
Departementschefen
För egen del är jag också av den uppfattningen att ifrågavarande möjlighet
bör stå öppen även för värnpliktiga och jag kan i stort sett instämma
i vad försvarets sjukvårdsstyrelse anfört härom. Det gäller dock att utforma
bestämmelsen så, att endast övertygade vaccinationsmotståndare blir befriade.
Först och främst synes det böra fordras, att värnpliktig som önskar
befrielse inställer sig inför vederbörande ympare och med honom rådgör om
sina betänkligheter. Ymparen bör därvid till en början undersöka huruvida
uppskov med ympningen kan meddelas enligt 7 §. Finnes så ej vara fallet,
bör det åligga honom att upplysa den värnpliktige om ympningens betydelse.
Vidhåller denne likväl sin önskan om befrielse, bör han hänvisas att
göra ansökan härom till försvarets sjukvårdsstyrelse. Vid ansökan bör
fogas intyg av ymparen, att medicinska skäl för uppskov med ympningen
ej föreligger och att sökanden upplysts om ympningens betydelse. Försvå
-
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
rets sjukvårdsstyrelse bör också kunna fordra, att ansökningen kompletteras
med andra handlingar som erfordras för att bedöma allvaret i sökandens
övertygelse. Det kan t. ex. visa sig lämpligt, att en utredning härom
göres genom vederbörande chefs försorg. Sjukvårdsstyrelsen bör vid sin
prövning kunna taga hänsyn till den föreliggande risken för smittkoppsepidemier.
Befogenheten att medge befrielse behöver då inte vara begränsad
till fredstid utan kan omfatta alla tillfällen, då värnpliktig enligt 3 § är skyldig
att undergå ympning.
Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle hälsovårdsnämnd äga uppdraga
åt avdelning av nämnden eller åt ledamot och tjänsteman i förening att å
nämndens vägnar besluta om befrielse från barnympningen. Häremot har
några remissinstanser gjort invändningar och velat begränsa delegationsrätten.
Eftersom hälsovårdsnämnds prövning enligt departementsförslaget
endast skall gå ut på en kontroll av att de formella förutsättningarna för
befrielse föreligger, synes mig hinder inte böra möta mot en delegation i
den omfattning som i allmänhet gäller för ärenden hos hälsovårdsnämnd.
Någon bestämmelse om delegationsrätt torde dock inte böra upptagas i
lagen.
9 §•
Paragrafen motsvarar 6 § och till en del 3 § i gällande lag.
Medicinalstyrelsens utredning
I paragrafen uppställes krav på att vederbörande skall ha ympats inom ej
alltför lång tid innan utbildning till eller tjänstgöring inom vissa yrken
påbörjas. I konsekvens med bestämmelserna i en föregående paragraf har
befrielse från ympning stadgats för de personer, varom nu är fråga, allenast
när de antingen efter början av de nästföregående tre åren ympats med
framgång eller redan haft smittkoppor.
Stadgandet i 6 § i gällande lag har avseende å den som inskrives på sjömanshus,
den som vinner anställning vid tullverket eller vid den allmänna
sjukvården eller vid hälsopolis, den som efter avlagd medicine kandidatexamen
börjar tjänstgöra vid sjukvårdsanstalt och den som antages till
elev vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller vid sjuksköterskekurs.
Medicinalstyrelsen anser att de som tillhör nämnda personalgrupper även i
fortsättningen bör vara underkastade ifrågavarande särskilda ympningsplikt.
Dock bör beteckningen hälsopolis, som numera inte brukas i andra
sammanhang, ej bibehållas. I stället bör ympningsplikten gälla tillsyningsman
för den allmänna hälsovården. I 1939 års proposition föreslogs att
kravet på särskild ympning skulle utsträckas till att gälla även personal vid
lotsstaten, i luftfart, i civil tjänst vid krigsmakten eller i polistjänst. Medicinalstyrelsen
ansluter sig till detta förslag. Dock synes begränsning
böra göras i fråga om lotsstatens personal till allenast dem som är anställda
vid lotsstation, och vad angår luftfartspersonal synes kravet böra
53
Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1958
gälla endast — såsom det heter i karantänskungörelsen — personal vid
internationell flygplats eller inom område för direkt flygtransitering.
Av den här nämnda personalen utgöres en del av befattningshavare i
statens tjänst. Med hänsyn härtill anser medicinalstyrelsen det kunna ifrågasättas,
om bestämmelser av förevarande art beträffande sådana befattningshavare
bör intagas i själva lagen. Så har emellertid skett i styrelsens
förslag, enär det befunnits vara av värde, att det på ett enda ställe i författningarna
kan utläsas, vilka som är underkastade ifrågavarande ympningsplikt.
Remissyttrandena
Hälsovårdsnämnden i Örebro påpekar, att problem kan uppstå vid inskrivning
på sjömanshus, om krav uppställes på att vederbörande dessförinnan
skall ha undergått verksam ympning. Han måste i så fall starta sina
förberedelser minst fjorton dagar innan han kan avgå med en båt. Vidare
framhåller hälsovårdsnämnden, att det föreslagna förbudet för oympade
att taga anställning vid sjukvårdsanstalt är alltför omfattande. Förbudet
bör endast gälla sjukvårdande personal.
Hälsovårdsnämnden i Malmö anser att den föreslagna ympningsplikten
för tillsyningsman vid den allmänna hälsovården bör ändras så att överensstämmelse
uppnås med det vilande förslaget till ny hälsovårdsstadga. Där
har »tillsyningsman» ersatts med »inspektör eller konsulent». Det synes
hälsovårdsnämnden alternativt tillräckligt att föreskriva ympningsplikt för
den som börjar tjänstgöring vid den allmänna hälsovården. Liknande uttalanden
göres av hälsovårdsnämnden i Örebro.
Luftfartsstyrelsen tillstyrker att personal som tjänstgör vid internationell
flygplats eller inom område för direkt flygtransitering ålägges skyddsympning
mot smittkoppor. Styrelsen anser det emellertid kunna ifrågasättas,
huruvida ympningsplikten bör omfatta även den personal som på
grund av sina arbetsuppgifter normalt inte kommer i kontakt med trafikanter
eller flygbesättningsmedlemmar. Enligt luftfartsstyrelsens uppfattning
bör det uppdragas åt medicinalstyrelsen att efter samråd med luftfartsstyrelsen
meddela beslut för varje flygplats eller område för direkt
flygtransitering, vilka personalgrupper, som skola vara underkastade ympningsplikt.
Lagförslaget upptar inte ympningsplikt för besättningsmedlemmar på
luftfartyg. Luftfartscertifikat och behörighetsbevis för besättningsmedlemmarna
utfärdas av luftfartsstyrelsen. För sådant utfärdande uppställes för
närvarande inte krav på skyddsympning. Då det torde få anses minst lika
betydelsefullt, att besättningsmedlemmar på luftfartyg i internationell
trafik är ympade mot smittkoppor som att besättningsmedlemmar på sjögående
fartyg undergår sådan ympning, synes ett tillägg i detta hänseende
böra göras i lagtexten.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
Sjöfartsstyrelsen anser det vara riktigt, att den särskilda ympningsplikten
för sjöfolk bibehålies och att denna även får omfatta lotspersonal. Styrelsen
föreslår dock, att ympningsplikten skall utsägas gälla endast personal
i lotsningstjänst. Genomföres denna ändring, faller under ympningsplikten
även personal vid andra lotsplatser än sjöfartsverkets lotsstationer
samt t. ex. hamnlötsar; å andra sidan kommer ympningsplikten inte att
omfatta sådan personal vid lotsplatserna som inte deltager i lotsningstjänst.
Departementschefen
Syftet med förevarande bestämmelser är att de som i sitt yrke är särskilt
utsatta för risk att bli koppsmittade skall göras immuna mot sjukdomen.
Härigenom vinnes att dessa personalgrupper inte kommer att verka som
smittspridare samt att de vid en smittkoppsepidemi kan fullgöra sina ur
allmän synpunkt viktiga funktioner. Det synes med hänsyn till den stora
risk för smitta som särskilt sjöfolk är utsatta för inte tillrådligt, att såsom
antydes i ett remissyttrande göra avkall på ympningskravet för denna
yrkeskategori.
Som jag anfört i anslutning till 3 §, anser jag att ympningsplikten för
fast anställda vid krigsmakten bör betraktas som ett behörighetsvillkor.
Plikten bör omfatta såväl militär som viss civil personal.
I övrigt har utvecklingen medfört att ympningstvång bör kunna föreskrivas
för vissa nya yrkeskategorier. Jag kan i stort sett godtaga medicinalstyrelsens
förslag härutinnan. Dock torde i enlighet med vad luftfartsstyrelsen
förordat även besättningsmedlemmar på luftfartyg böra kunna underkastas
ympningstvång.
Med hänsyn till svårigheten att i lagen klart avgränsa de personalgrupper
inom ifrågavarande yrkeskategorier, som kan anses behöva vara revaccinerade,
synes avgränsningen lämpligen kunna ske i administrativ ordning.
Det torde sålunda få ankomma på Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer att förordna om i vilken utsträckning krav på undergången
ympning skall gälla för de olika i paragrafen angivna yrkeskategorierna.
10 §.
Paragrafen motsvarar 11 § 2 mom. i gällande lag.
Det förekommer att en ympning visar sig overksam; den har som man
säger inte slagit an. Med det vaccin som nu står till buds torde det emellertid
vara mera sällan som ympningen blir overksam. Skulle så inträffa, bör
förnyad ympning äga rum. Blir också denna overksam, torde däremot krav
på ytterligare ympning inte böra uppställas. Den ympningsplikt som behandlats
i föregående paragrafer bör alltså anses fullgjord först när ympning
slagit an eller två ympningar företagits inom viss kortare tid, som i enlighet
med vad nu gäller och medicinalstyrelsen föreslagit lämpligen kan
bestämmas till ett år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
55
Ympningens verkställande och anordnande
11 §•
Paragrafen motsvarar 7 § i gällande lag.
Enligt gällande lag må ympning ej verkställas av annan än den som
äger behörighet att utöva läkarkonsten, dock att medicine kandidat må
under vissa angivna förutsättningar förordnas till ympare. Medicinalstyrelsen
föreslår att paragrafen ges den utformningen, att den som ej äger
behörighet att utöva läkarkonsten icke må verkställa ympning med mindre
han därtill förordnats av medicinalstyrelsen. Denna avfattning anser medicinalstyrelsen
mera adekvat med hänsyn till att ympning inbegripes i
läkarkonstens utövning. Styrelsen finner det inte erforderligt att i lagen
bestämma de förutsättningar, under vilka annan än den, som är behörig
att utöva läkarkonsten, må förordnas till ympare.
Under remissbehandlingen har ingen annan invändning gjorts mot medicinalstyrelsens
förslag än att länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarat
att — med hänsyn till bl. a. att vaccinationen skall vara obligatorisk — i
lagtexten bör anges, vilka kvalifikationer ympare skall besitta.
För egen del finner jag inte skäl till annan ändring i medicinalstyrelsens
förslag än att bestämmelsen med fördel synes kunna utformas som en
positiv i stället för negativ föreskrift.
Liksom i 8 § gällande lag upptar medicinalstyrelsens förslag regler om
vilka befattningshavare som är skyldiga att verkställa ympning och nämner
därvid läkare vid organ för förebyggande barnavård, tjänsteläkare med
vissa undantag och den som särskilt förordnats till ympare. Jag anser också
att det bör åligga nämnda befattningshavare att verkställa ympning men
deras skyldighet härutinnan bör enligt min mening regleras i administrativ
ordning, och denna reglering bör såsom påpekats i ett remissyttrande omfatta
även militära ympare.
12 §.
Paragrafen motsvarar 11 § 1 inom. i gällande lag.
För att man skall kunna konstatera om ympning blivit verksam måste
den ympade besiktigas av ympare eller annan som kan bedöma saken. En
bestämmelse erfordras därför som innefattar skyldighet för den ympade
att undergå besiktning. Medicinalstyrelsen har föreslagit ett sådant stadgande,
därvid dock den som undergått ympning enligt 4 § undantagits från
besiktningstvånget.
Vissa erinringar mot förslaget har förekommit under remissbehandlingen.
Sålunda anser förste provinsialläkaren i Kronobergs län, att föreskriften
om besiktning bör kunna slopas, eftersom ympningen endast mera
sällan inte slår an. Vidare menar länsstyrelsen i Västernorrlands län att
kvalifikationerna för särskilda besiktningsförrättare bör anges i paragrafen.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
Ytterligare ifrågasätter några förste provinsialläkare och läkarsammanslutningar
om inte i lagen kunde utsägas alt vissa sjuksköterskor utan vidare
är behöriga att verkställa besiktning.
För egen del anser jag i konsekvens med vad jag anfört under 10 §, att
i lagen bör upptas en föreskrift att ympad person skall, för utrönande av
ympningens verkan, besiktigas av ymparen eller annan som förordnats
därtill. I den mån anledning finnes att föreskriva undantag från föreskriften,
kan detta göras med stöd av 18 §. Vem som skall utse besiktningsförrättare
och vilka som skall kunna förordnas därtill, bör regleras i administrativ
ordning. Detsamma gäller de övriga detalj föreskrifter i 11 § 1
och 3 mom. nuvarande lag, som inte täckes av förevarande paragraf i
departementsförslaget.
13 §.
Paragrafen motsvarar 12 § och till en del 13 § i gällande lag.
Medicinalstyrelsen har med stöd av riksdagens beslut i ett 1956 utfärdat
cirkulär föreskrivit, att skyddskoppympning — även då den avser barn
över sex år — i regel skall ombesörjas på barnavårdsmottagningar inom
den förebyggande vården, varigenom tjänsteläkarna befrias från skyldigheten
att planera och anordna särskilda ympningsmöten.
I förevarande ärende har under remissbehandlingen framförts vissa synpunkter
på organiserandet av barnympningen.
Svenska provinsialläkarföreningen framhåller sålunda, att borttagandet av
de särskilda ympningsmötena och förläggandet av ympningen till barnavårdsmottagningarna
har både för- och nackdelar. Till fördelarna kan räknas,
att det vid barnavårdsmottagningarna verkligen blir fråga om noggrann
undersökning samt att ympningarna vid den förebyggande barnavården
naturligt ansluter sig till barnens besök på dessa mottagningar.
Såsom nackdelar betraktar föreningen dels det förhållandet att barnavårdsmottagningarna
genom de olika dit förlagda ympningarna med trippelvaccin
samt mot polio och smittkoppor i viss mån förlorar sin ursprungliga
karaktär, dels att alla barn inte är inskrivna vid den förebyggande
barnavården. Föreningen skulle för sin del gärna se att ympningsmötena i
någon form återinfördes om det av praktiska skäl befinnes lämpligt.
Liknande uttalande göres av Sveriges läkarförbund.
Hälsovårdsnämnden i Örebro anmärker mot att barnavårdscentralerna
enligt medicinalstyrelsens förslag endast ålägges ombesörja ympning av
sådana barn som omfattas av organisationens verksamhet och ej som enligt
medicinalstyrelsens förenämnda cirkulär av alla barn oavsett ålder.
Detta innebär enligt nämndens mening en icke önskvärd återgång till den
tidigare gällande ordningen med ympningsmöten.
Såsom jag tidigare framhållit är det också min mening, att ympningen
av barn i största möjliga utsträckning bör förläggas till organen inom den
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
förebyggande barnavården. Det är ett av skälen till alt jag förordat en
sänkning av vaccinationsåldern. Även beträffande barn, som inte är inskrivna
vid sådant organ, bör det åligga där tjänstgörande läkare att
verkställa ympning. Endast i undantagsfall skall således ympning behöva
anordnas på annat sätt när det gäller ympning av barn. Det bör då ankomma
på hälsovårdsnämnden, att i samråd med tjänsteläkaren vid behov
föranstalta om ympningen.
Skulle ympning av vuxna påbjudas med stöd av 4 §, kan hälsovårdsnämnden
behöva vidtaga betydligt mera omfattande åtgärder. Det kan då
t. ex. bli fråga om att tillhandahålla särskild lokal för ändamålet. Även i
sådant fall bör givetvis samråd med tjänsteläkaren äga rum.
Ympning av militär personal skall ombesörjas av vederbörande militära
myndighet. Föreskrift härom och om tillsynen över den militära ympningen
torde få meddelas i administrativ ordning.
När ympning enligt 2, 3 eller 4 § och besiktning i anledning därav verkställes
av den som enligt lagen är skyldig att fullgöra dessa uppgifter och
då intyg utfärdas enligt 8 § bör avgift av den enskilde inte få uttagas.
14 §.
Paragrafen motsvarar i viss mån 10 § i gällande lag, vari stadgas att
föräldrar, förmyndare eller annan som det åligger att ha vård om person,
för vilken plikt att undergå ympning föreligger, skall svara för att denne
befordras till föreskriven ympning.
Medicinalstyrelsen har i sitt förslag upptagit en bestämmelse med samma
innehåll som det nyss refererade stadgandet i gällande lag.
Häremot har länsstyrelsen i Stockholms län invänt, att ansvarigheten
enligt ordalydelsen inte synes inskränkt till barnympningen utan även avser
en i samband med en smittkoppsepidemi påbjuden ympning, i den mån
denna berör omyndig. Att i sistnämnda fall ålägga föräldrar och förmyndare
ansvarighet för andra än minderåriga, anser länsstyrelsen inte påkallat.
För egen del har jag samma uppfattning som nämnda länsstyrelse. Det
skulle f. ö. även kunna göras gällande, att enligt nuvarande lag och medicinalstyrelsens
förslag föräldrar och andra vårdnadshavare ansvarar för
att värnpliktiga fullgör sin ympningsplikt. Jag anser sålunda stadgandet
föra alldeles för långt och vill i stället förorda en regel av innehåll, att det
åligger vårdnadshavare för barn under 15 år att svara för att barnet undergår
föreskriven ympning. Ansvaret kommer även med en dylik avfattning
av bestämmelsen att gälla såväl barnympningen som en med stöd av 4 §
påbjuden ympning, såvitt denna omfattar barn under 15 år.
15 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll över ympningen. Bestämmelser
i samma ämne ges i den nuvarande lagen i §§ 15—17 och 21.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 ur 1958
Medicinalstyrelsens utredning
Såsom framgår av redogörelsen för de gällande bestämmelserna är kontrollen
över att barnympningen fullgjorts förlagd till skolorna. Huvudpunkterna
i kontrollsystemet är följande. Barn som inte ympats eller blivit
undantaget från ympning får inte mottagas till undervisning i annan skola
än folkskola och vissa andra skolor, där intagningsplikt föreligger. I en
förteckning över skolpliktiga barn, som pastorsämbetet varje år har att
tillställa folkskolestyrelsen, anges på grundval av anmälningar från ymparna
huruvida barnet ympats. Folkskolestyrelsen anmanar föräldrar eller
andra vårdare av barn som inte ympats att ombesörja att så sker inom en
månad och överlämnar sedermera till hälsovårdsnämnden en förteckning
över dels de i skolan intagna barn som trots anmaning inte undergått ympning,
dels övriga skolpliktiga icke ympade barn. Hälsovårdsnämnden har
att övervaka att de förtecknade barnen befordras till ympning och äger
härvid förelägga vårdnadshavaren vite, dock högst sammanlagt 20 kronor.
Kommer ympning ändå inte till stånd, kan hälsovårdsnämnden anmäla
förhållandet till länsstyrelsen, som äger utsätta höjda viten.
Efter ett genomförande av den föreslagna sänkningen av den ålder, vid
vilken barn senast skall vaccineras, kan den första kontrollen av ympningspliktens
fullgörande ej längre ligga hos skolorna. Enligt medicinalstyrelsens
mening bör hälsovårdsnämnderna därför i stället redan på detta stadium
övertaga den direkta tillsynen över ympningspliktens fullgörande. Därvid
måste nämnderna biträdas av folkbokföringsmyndighet. Medicinalstyrelsen
har efter övervägande, om pastorsämbetena borde bibehållas vid dessa
uPPt5ifter eller om dessa borde läggas på länsbyråerna för folkbokföringen,
stannat för det sista alternativet.
Förfarandet kommer efter en sådan omläggning alt gestalta sig på följande
sätt. Ympare ålägges att lämna uppgift till vederbörande länsbyrå
om varje av honom utförd verksam barnvmpning. Så snart ymparens uppgift
inkommit till länsbyrån, skall byrån på barnets personplåt genom instämning
eller på annat sätt utmärka att verksam ympning ägt rum. Efter
instansningen sänder länsbyrån ymparens uppgifter till vederbörande hälsovårdsnämnd.
Länsbyrån skall härutöver varje år senast den 15 april —
vid vilken tid länsbyrån för andra ändamål, t. ex. för uttagning av värnpliktiga,
framställer avtryckskort å alla eller vissa personer i vissa åldersgrupper
—• även framställa dylika kort å samtliga icke vaccinerade barn,
som under kalenderåret fyllt eller fyller tre år. Dessa kort skall därpå utan
dröjsmål översändas till vederbörande hälsovårdsnämnder. Nämnderna har
därefter att anmana dem som försummat att till ympning befordra de barn,
varom de har vård, att fullgöra sin skyldighet. Vid tredska kan liksom nu
är fallet såväl hälsovårdsnämnd som länsstyrelse söka framtvinga ympningspliktens
fullgörande genom föreläggande av vite. Det sammanlagda
vitesbelopp, som hälsovårdsnämnd äger förelägga, föreslås höjt till 100
kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958 59
Remissyttrandena
Den av medicinalstyrelsen förordade omläggningen av kontrollsystemet
har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Skolöverstyrelsen motiverar sitt tillstyrkande med bl. a. att kontrollen
inte kan sägas ligga inom skolornas naturliga verksamhetsområde och att
det inte kan anses tillfredsställande att barn skall få sämre utbildningsmöjligheter
på grund av föräldrarnas negativa inställning till skyddskoppympning.
Statistiska centralbyrån tillstyrker att vaccinationsregistreringen överföres
från pastorsämbetena även om förslaget i övrigt inte skulle bifallas.
Uppsala domkapitel framhåller såsom en fördel med förslaget, att detta
skulle leda till att pastorsämbetena befrias från dem tämligen ovidkommande
och tidskrävande uppgifter.
En avvikande mening framföres av hälsovårdsnämnden i Sundsvall.
Hälsovårdsnämnden menar, att kontrollen, som redan förut är besvärlig
på grund av de många instanserna, kommer att bli ännu svårare om ytterligare
två instanser — barnavårdscentralerna och länsstyrelserna — inkopplas
i sammanhanget. Ympning, kontroll och registrering borde enligt nämnden
bli en angelägenhet mellan barnavårdscentralerna och pastorsämbetena
eller ev. länsbyråerna för folkbokföringen.
Förste stadsläkaren och hälsovårdsnämnden i Malmö anser, att man i
avvaktan på vaccinationstvångets upphävande inte bör företaga en så
radikal omläggning av den administrativa kontrollapparaten som medicinalstyrelsens
förslag innebär.
Några remissinstanser vänder sig mot maximeringen av det vitesbelopp
som hälsovårdsnämnd skall äga utsätta.
Hälsovårdsnämnden i Örebro yttrar sålunda härom.
Maximeringen av vitesbeloppet, som hälsovårdsnämnd äger förelägga,
innebär en inskränkning i nämndens rättigheter, som ej gäller i andra fall,
t. ex. vid vitesföreläggande i fråga om bristfälliga bostäder. Visserligen har
det tillåtna beloppet ökats från 20 kronor till 100 kronor men med hänsyn
till det ständigt pågående fallet i penningvärdet vet man ej hur länge detta
belopp kan anses rimligt. De för närvarande tillåtna beloppen ha länge tett
sig löjliga. Av hälsovårdsnämnden förelagda viten skola ju utdömas av
allmän domstol, som bar möjlighet att korrigera nedåt. Dessutom finnes
klagorätt i vanlig ordning, varför missbruk ej behöver befaras. Länsstyrelsens
vitesföreläggande verksamhet blir då obehövlig.
Också förste provinsialläkaren i Kronobergs län och hälsovårdsnämnden
i Partille kommun anser, att hälsovårdsnämnderna själva bör få avgöra
vitesbeloppets storlek.
Departementschefen
Medicinalstyrelsens förslag till omläggning av kontrollen över skyddskoppympning^
innebär en koncentrering av uppgifterna till de organ.
60 Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
hälsovårdsnämnderna och folkbokföringsmyndigheterna, där uppgifterna
naturligt hör hemma. Förslaget, som allmänt biträtts av remissinstanserna,
utgör enligt min mening en avgjord förbättring i förhållande till vad som
nu gäller. Endast beträffande hälsovårdsnämnds befogenhet att förelägga
vite i samband med kontrollen synes mig förslaget böra ändras. Jag är
nämligen ense med de remissinstanser som anser att någon maximering av
vitesbeloppen inte erfordras. Jämkas förslaget i denna riktning, behöver
inte heller länsstyrelserna, på vilka det nu ankommer att vid behov utsätta
förhöjda viten, överhuvudtaget belastas med ärenden rörande föreläggande
vid vite att fullgöra ympningsplikt annat än såsom besvärsinstans.
Vad beträffar den författningsmässiga utformningen av kontrollen erfordras
i lagen endast en bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnd
att tillse att ympningsplikt, som inte avser personal vid krigsmakten, fullgöres
och om rätt för nämnden att därvid förelägga vite. Denna rätt bör inte
som enligt nuvarande lag och medicinalstyrelsens förslag inskränkas till
att gälla blott barnympningen utan bör kunna tillämpas jämväl beträffande
ympning som påbjudits med stöd av 4 §. Liksom f. n. bör i lagen stadgas att
sådant vite ej må förvandlas. I övrigt torde erforderliga föreskrifter rörande
kontrollen lämpligen meddelas i administrativ ordning.
Särskilda bestämmelser
16 §.
Paragrafen motsvarar 22 § i gällande lag, som innehåller straffbestämmelser
för underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt m. m.
Medicinalstyrelsen har i sitt förslag inte gjort annan ändring i förhållande
till vad som nu gäller än att straffet för styrelseledamöter och föreståndare
för skolor som mottar lärjunge i strid med det i lagen stadgade
förbudet bortfallit, att straff för obehörig ympare ej upptagits samt att
strafflatitudens övre gräns höjts till böter 300 kronor.
Remissyttrandena
Poliskammaren i Stockholm anser, att en viss skärpning av straffbestämmelserna
bör ske. Härigenom ernås större garantier för lagens efterlevnad
i händelse av epidemiutbrott. Sålunda anser poliskammaren det kunna
ifrågasättas, om icke för det fall att förordnande sker jämlikt lagförslagets
4 § uraktlåtenhet att fullgöra därvid stadgad ympningsplikt skall kunna
bestraffas med frihetsstraff.
Försvarets sjukvårdsstyrelse finner det föreslagna minimistraffet, böter
fem kronor, alltför lågt och föreslår i stället femtio kronor som minimum.
Magistraten i Malmö menar, att den i gällande lag om skyddskoppympning
givna föreskriften om straff för den som verkställer ympning utan
att vara därtill behörig bör införas också i den nya lagen. Bestämmelsen
61
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1958
kan nämligen inte undvaras, emedan straff för olovligt utövande av läkarkonsten
kan utdömas endast då detta sker yrkesmässigt och då behandlingen
varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den
behandlade.
Sveriges läkarförbund finner det anmärkningsvärt att medicinalstyrelsen
föreslagit strängare ansvarsbestämmelser för försumliga ympare än vad
som förut gällt.
Departementschefen
För egen del har jag den uppfattningen, att möjlighet bör finnas att i
vissa fall utdöma högre straff än vad nu gällande bestämmelser medger.
Underlåtenhet att fullgöra sådan ympningsplikt, som är av särskild betydelse
för epidemibekämpningen, nämligen den som gäller för värnpliktiga
enligt 3 § och den som kan påbjudas med stöd av 4 §, synes mig sålunda
böra straffas med dagsböter. Det kunde t. o. m. övervägas att möjliggöra
utdömande av frihetsstraff i sådana fall, då försummelse av ympningsplikten
måste betraktas som en jämförelsevis svår förseelse, d. v. s. när
situationen ur epidemiologisk synpunkt är särskilt kritisk. Jag har emellertid
i nuvarande läge, då behov av skärpningar i ifrågavarande lagstiftning
inte kan anses föreligga, funnit mig inte böra förorda att frihetsstraff införes
däri. Straffet för den som i strid mot meddelat förbud anställer eller
till tjänstgöring mottar eller på sjömanshus inskriver person som inte
undergått föreskriven ympning bör liksom hittills utgöra penningböter.
Jag delar medicinalstyrelsens uppfattning att lagen om behörighet att utöVa
läkarkonsten med hänsyn till vad som kan tänkas förekomma erbjuder
tillräckliga möjligheter att inskrida mot obehöriga ympare.
Den i gällande lag och medicinalstyrelsens förslag upptagna straffbestämmelsen
för ympare eller besiktningsförrättare som visar vårdslöshet,
oförstånd eller oskicklighet vid ympning eller besiktning anser jag
likaledes kunna utgå, eftersom allmänna strafflagen och allmänna läkarinstruktionen
torde innehålla erforderliga korrektiv för dessa fall.
17 §.
Paragrafen motsvarar 27 § i gällande lag.
Medicinalstyrelsens förslag innebär att besvär må anföras över hälsovårdsnämnds
beslut hos länsstyrelsen och över länsstyrelses beslut hos
Konungen utom i fråga om undantagande från barnympning på andra än
medicinska skäl samt att beslut enligt 4 § skall lända till efterrättelse utan
hinder av att besvär anförts däremot.
Länsstyrelsen i Örebro län anmärker, att det av förslaget ej framgår
vem som skall äga anföra besvär över hälsovårdsnämnds beslut. Av allmänna
rättsgrundsatser torde följa, att dylik befogenhet tillkommer
sökanden—målsmannen. Härigenom öppnas alltså en möjlighet för läns
-
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1958
styrelsen att efter besvär korrigera alltför restriktiva beslut av hälsovårdsnämnd.
Däremot synes det oklart, vem som skulle kunna anföra besvär,
därest nämnden bifaller ansökan. Länsstyrelsen kan i varje fall för
sin del ej godkänna en ordning, enligt vilken varje bifall av en hälsovårdsnämnd
till ansökan om befrielse från vaccinationsplikt faktiskt skulle stå
fast. Länsstyrelsen föreslår därför, att vederbörande tjänsteläkare — vare
sig denne är medlem av hälsovårdsnämnd eller ej — ges befogenhet att
föra klagan över hälsovårdsnämnds beslut om befrielse från ympningsplikt.
I den allmänna motiveringen har jag redan tagit ställning till fullföljdsförfarandet
i frågor rörande undantagande från ympningsplikten. Eftersom
medicinalstyrelsen enligt departementsförslaget skulle ha att meddela
beslut om undantagande på medicinska skäl i de fall då förste provinsialläkare
eller förste stadsläkare ansett sig inte kunna bifalla ansökan därom,
bör i förevarande paragraf anges att talan mot medicinalstyrelsens beslut
får föras hos Konungen. Beslut av hälsovårdsnämnd rörande befrielse från
ympningsplikten bör, som jag tidigare framhållit, kunna överklagas och
överprövas i samma ordning som andra avgöranden av hälsovårdsnämnd.
Då hälsovårdsnämndens prövning i dessa ärenden enligt departementsförslaget
endast skall avse att fastställa att de formella förutsättningarna
för befrielse föreligger, synes något behov av talerätt för tjänsteläkare mot
nämndens beslut inte finnas. Som jag anfört i anslutning till 8 §, skall
befrielse från ympning inom krigsmakten kunna meddelas av försvarets
sjukvårdsstyrelse. Även denna myndighets beslut bör kunna överklagas
hos Konungen och en erinran härom bör upptagas i förevarande paragraf.
18 §.
Paragrafen motsvarar närmast 14 § i gällande lag. På spridda ställen i
gällande lag finns även anmärkt, att det ankommer på Konungen eller
medicinalstyrelsen att utfärda ytterligare föreskrifter.
I det föregående har angivits fall då den i första stycket stadgade rätten
att föreskriva undantag från skyldighet att undergå ympning eller besiktning
kan behöva tagas i anspråk. Likaså har på åtskilliga punkter påpekats
behov av ytterligare föreskrifter, vilka ansetts kunna utfärdas i administrativ
ordning. I övrigt torde förevarande paragraf inte kräva närmare kommentarer.
Lagens ikraftträdande m. in.
Medicinalstyrelsen föreslår att den nya lagen skall träda i kraft den
1 juli 1958 med hänsyn till att 1921 års folkskolestadga då avses skola
ersättas med en ny allmän skolförfattning. Vidare upptar medicinalstyrelsens
förslag vissa övergångsbestämmelser i syfte att undvika att den före
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 ur 1958
slagna sänkningen av vaccinationsåldern medför att barnen i de närmaste
åldersgrupperna däröver blir ofullständigt ympade.
Sveriges läkarförbund och svenska provinsialläkarföreningen anser att
det ur redovisningssynpunkt vore bättre om lagen trädde i kraft den 1
januari 1959.
Särskilt med hänsyn till omläggningen av kontrollen över skyddskoppympningen
synes det även mig vara att föredraga att uppskjuta lagens
ikraftträdande till den 1 januari 1959.
Jämväl den i departementsförslaget förordade sänkningen av vaccinationsåldern
bör föranleda vissa övergångsbestämmelser så att någon lucka
inte uppstår i ympskyddet. Barn som är födda under åren 1953 och 1954
bör därför, i den mån de ej skyddskoppympats före den 1 januari 1959,
vara skyldiga att undergå ympning före 1959 års utgång. Därvid skall de
bestämmelser i lagen, som har avseende på ympning enligt 2 §, tillämpas
jämväl i fråga om ympningen av nyssnämnda åldersgrupper.
VII. Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets
utlåtande över det inom inrikesdepartementet upprättade förslaget till
lag om ympning mot smittkoppor, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Lars Bergquist
64
Kungl. Mcij.ts proposition nr 111 år 1958
Bilaga
Förslag
till
Lag
om ympning mot smittkoppor
Härigenom förordnas som följer.
Ympningsplikt
1 §•
Envar är pliktig att undergå ympning mot smittkoppor i enlighet med
vad nedan sägs.
2 §.
Barn skall undergå ympning före utgången av det kalenderår under vilket
barnet fyller fyra år eller, om anstånd med ympningen meddelats
jämlikt 6 §, under kalenderåret näst efter det då anståndet upphört.
3 §.
Värnpliktig skall undergå ympning, när han för sin utbildning första
gången tjänstgör vid krigsmakten samt, i den mån Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer så förordnar, då han fullgör beredskapsövning
eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet.
Ympningsplikten avser ej vapenfri värnpliktig som i fredstid fullgör
värnpliktstjänst för sin utbildning.
4 §•
Då smittkoppsepidemi hotar eller utbrutit inom landet, äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer påbjuda ympning i den omfattning
som prövas erforderlig.
5 §•
Den som haft smittkoppor eller under något av de sista tre åren undergått
ympning omfattas ej av ympningsplikt.
6 §•
I den mån så prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt, äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer beträffande riket i dess helhet
eller del därav förordna, att med ympning som i 2 eller 3 § sägs skall anstå
under viss tid.
Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1958
65
7 §•
Uppskov med ympning skall meddelas den som till följd av sjukdom,
sjukdomsanlag eller allmän svaghet kan befaras komma att erhålla men
av ympningen.
Föreligger på grund av sjukdom eller sjukdomsanlag i ympningspliktigs
omgivning fara för att han eller annan skulle komma att lida men av ympningen,
skall likaledes uppskov medgivas.
Uppskov som nu sagts meddelas av vederbörande ympare för viss tid,
högst tre år varje gång.
Har barn under minst tre år i följd åtnjutit uppskov enligt första stycket
med ympning som i 2 § sägs och kan barnet fortfarande antagas erhålla
men av ympningen, äger vederbörande förste provinsialläkare eller förste
stadsläkare att efter ansökning av vårdnadshavaren undantaga barnet från
den i 2 § stadgade ympningsplikten. Finner läkare som nyss sagts skäl
icke föreligga för undantagande, skall han underställa ärendet medicinalstyrelsens
prövning.
8 §.
Vill någon, som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning, att barn
under hans vårdnad skall befrias från den i 2 § stadgade ympningsplikten
oaktat skäl ej äro till uppskov eller undantagande jämlikt 7 §, skall han
göra ansökan härom hos hälsovårdsnämnden i den kommun där barnet
är kyrkobokfört. Vid ansökan skall fogas intyg av läkare vid organ för förebvggande
barnavård eller tjänsteläkaren i orten utvisande, att skäl som
nyss sagts ej föreligga samt att sökanden vid personlig inställelse inföi
läkaren blivit upplyst om ympningens betydelse. Finner hälsovårdsnämnden
ansökan rätteligen gjord, skall nämnden befria barnet från ympningsplikten
och tillhandahålla sökanden bevis därom.
Värnpliktig må, efter därom gjord ansökan, av försvarets sjukvårdsstyrelse
befrias från ympningsplikt enligt 3 §, när särskilda skäl äro därtill.
Vid ansökan skola fogas av vederbörande ympare utfärdat intyg, innehållande
samma uppgifter som det i första stycket omförmälda intyget,
ävensom de handlingar i övrigt som försvarets sjukvårdsstyrelse finnei
nödigt föreskriva.
9 §•
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger förordna, att
den som icke haft smittkoppor och som ej heller under något av de sista
tre åren undergått ympning ej må anställas vid krigsmakten eller inskrivas
å sjömanshus eller vinna anställning eller för sin utbildning tjänstgöra
a) inom den allmänna hälsovården eller sjukvården;
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 111
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 är 1958
b) inom tull- eller lotsväsendet;
c) vid internationell flygplats, inom område för direkt flygtransitering
eller å luftfartyg; eller
d) inom polisväsendet.
10 §.
Ympningsplikt anses fullgjord, när ympning slagit an eller två ympningar
företagits inom loppet av ett år.
Ympningens verkställande och anordnande
11 §•
Ympning må verkställas allenast av den som äger behörighet att utöva
läkarkonsten eller som förordnats till ympare av medicinalstyrelsen.
12 §.
För utrönande av ympningens verkan skall den ympade besiktigas av
ymparen eller annan som förordnats därtill.
13 §.
Det åligger hälsovårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att
ympningsplikt, som ej avser personal vid krigsmakten, skall kunna fullgöras.
Ympning enligt 2, 3 eller 4 § som verkställes vid organ för förebyggande
barnavård eller av tjänsteläkare eller annan som förordnats därtill, så ock
besiktning i anledning av sådan ympning, är avgiftsfri för den ympade.
Intyg och bevis som i 8 § sägs skola tillhandahållas sökanden kostnadsfritt.
14 §.
Det åligger vårdnadshavare för barn under femton år att svara för att
barnet befordras till föreskriven ympning och besiktning.
15 §.
Hälsovårdsnämnden skall tillse att föreskriven ympning och besiktning,
som ej avser personal vid krigsmakten, fullgöres. För ändamålet äger
nämnden förelägga lämpligt vite. Sådant vite må ej förvandlas.
Särskilda bestämmelser
16 §.
Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som avses i 3 eller 4 §, eller
underlåter vårdnadshavare att befordra barn under femton år till ympning,
vilken föreskrivits med stöd av 4 §, straffes med dagsböter.
G7
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
Den som anställer, inskriver eller till tjänstgöring mottager någon i
strid mot föreskrift som meddelats med stöd av 9 § straffes med böter,
högst trehundra kronor, om ej gärningen är belagd med straff i allmänna
strafflagen.
17 §.
Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos
länsstyrelsen genom besvär.
Över medicinalstyrelsens, försvarets sjukvårdsstyrelses och länsstyrelses
beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär.
18 §.
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva
undantag från skyldighet att undergå ympning eller besiktning.
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, då lagen den 2 juni 1910
(nr 180) om skyddskoppympning upphör att gälla.
Barn som är fött under 1953 eller 1954 och som icke ympats före nya
lagens ikraftträdande skall undergå ympning före den 1 januari 1900.
Beträffande sådant barn skola de i nya lagen upptagna bestämmelserna
avseende ympning enligt 2 § äga tillämpning.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 mars
1958.
Närvarande:
justitieråden Walin,
Sjöwall,
Hagbergh,
regeringsrådet Klackenberg.
Enligt lagrådet den 3 mars 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 31
januari 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ympning mot smittkoppor.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn S. Nordlund.
Lagrådet yttrade:
1 §•
Förevarande paragraf ger i fråga om ympningsplikten ett mera kategoriskt
intryck än som svarar mot innehållet i lagförslaget. Paragrafen synes
böra jämkas så, att där allenast stadgas att ifråga om skyldighet att undergå
ympning mot smittkoppor skall gälla vad i lagen sägs.
3 §•
I andra stycket av paragrafen stadgas, att ympningsplikten för värnpliktig
ej avser vapenfri värnpliktig som i fredstid fullgör värnpliktstjänst
för sin utbildning. Lagrådet finner det opåkallat att i lagen generellt medgiva
vapenfria värnpliktiga befrielse från ifrågavarande förpliktelse. De
kunna, liksom andra värnpliktiga, erhålla befrielse enligt 8 § andra stycket.
Skulle det finnas praktiskt motiverat, kan vidare enligt 18 § Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer befria dem från ympningsplikt.
För den händelse en undantagsbestämmelse likväl bibehålies torde paragrafen
böra redaktionellt förtydligas.
8 §•
I andra stycket av förevarande paragraf ges möjlighet för värnpliktig att
erhålla befrielse från ympningsplikt enligt 3 §, när särskilda skäl äro där
-
09
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
till. Det torde böra framhållas i lagtexten, att även här förutsättes allvarliga
betänkligheter mot ympningen. I övrigt synes förutsättningen för att befrielse
må äga rum lämpligen böra vara, att undantaget under föreliggande
omständigheter finnes kunna medgivas.
Enligt andra punkten av nämnda stycke skola vid ansökan iogas av
vederbörande ympare utfärdat intyg, innehållande samma uppgifter som
det i första stycket omförmälda intyget, ävensom de handlingar i övrigt som
försvarets sjukvårdsstyrelse finner nödigt föreskriva. Vem som är vederbörande
ympare förutsättes komma att regleras i administrativ ordning.
Lagrådet förordar, att bestämmelsen förenklas så, att där allenast angives
att vid ansökan om befrielse skola fogas de handlingar som försvarets
sjukvårdsstyrelse föreskriver.
9 §•
Paragrafen innebär jämförd med nuvarande bestämmelser, att kravet på
revaccinering kan utsträckas att omfatta den militära och civila personalen
vid krigsmakten — i stället för fast anställt manskap vid hären och marinen
— och personalen vid den allmänna hälsovården — i stället för enbart
hälsopolis — ävensom de helt nytillkomna grupperna: personalen vid lotsväsendet
och vid polisväsendet samt personal »vid internationell flygplats,
inom område för direkt flygtransitering eller å luftfartyg». Förslaget föranleder
i denna del ej annan erinran från lagrådets sida än att bestämmelsen
i sistnämnda hänseende, med hänsyn till den förutsatta närmare
regleringen i administrativ ordning, lämpligen kan avse personal inom
civil luftfartsverksamhet (jfr luftfartslagen).
I remissprotokollet har icke berörts problemet, i vad mån beträffande de
i lagen nytillkomna personalgrupperna kravet på revaccinering är avsett
att göras gällande även mot den vid tiden för lagens ikraftträdande anställda
personalen. Lagtexten torde böra förstås så, att bestämmelserna icke
må riktas mot den personal, som redan innehar anställning inom den verksamhetsgren
som är i fråga. Om även sådan personal anses böra inbegripas,
torde det böra ske med stöd av ett övergångsstadgande som ger Kungl. Maj :t
befogenhet att utfärda bestämmelser om skyldighet att undergå ympning,
i den mån det anses påkallat för att uppnå det skydd som åsyftas med
förordnande enligt förevarande paragraf.
Lagrådet vill vidare framhålla önskvärdheten av alt de anställningsvillkor
m. m. som skola föreskrivas i administrativ ordning utformas så,
att rimlig hänsyn tages till de medicinska skäl och de betänkligheter som
avses i 7 och 8 §§.
Revaccineringskravet anges i paragrafen med att vederbörande, om han
ej haft smittkoppor, skall ha »undergått ympning» under de sista tre åren
före anställningen. Det är ej fullt klart, huruvida del är avselt att bestämmelsen
i 10 § skall tillämpas i förevarande fall. Medicinalstyrelsen har i
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1958
motiveringen till sitt förslag angett, att sökanden skall ha »ympats med
framgång». Det lärer likväl få antagas att 10 § skall gälla, så att äA7en en
person, på vilken två resultatlösa ympningsförsök gjorts inom loppet av ett
år, skall kunna vinna anställning eller erhålla utbildning inom angivna
verksamhetsområden.
11 §■
Föreskriften att ympning må verkställas — utom av läkare — allenast av
ympare, som förordnats av medicinalstyrelsen, synes vara för snäv med
hänsyn till den ympning som skall ske inom krigsmakten. Förordnande av
ympare ankommer då på militär sjukvårdsmyndighet. Det torde vara tillräckligt
att i stadgandet angiva, att ympning må verkställas allenast av den
som är behörig att utöva läkarkonsten eller som förordnats till ympare.
16 §.
Enligt det föreslagna andra stycket av denna paragraf skall den som anställer,
inskriver eller till tjänstgöring mottager någon i strid mot föreskrift,
som meddelats med stöd av 9 §, straffas med böter, högst trehundra kronor,
om ej gärningen är belagd med straff i allmänna strafflagen. Hänvisningen
till strafflagen lärer avse straffbestämmelsen för tjänstefel i 25 kap. 4 §.
Emellertid stadgas i sistnämnda lagrum att detta ej är tillämpligt, om gärningen
är särskilt belagd med straff. Undantaget åsyftar även straffbestämmelser
inom specialstraffrätten. Lagrådet hemställer, alt hänvisningen till
allmänna strafflagen får utgå, och förordar i stället, att straffet i förevarande
stadgande bestämmes till dagsböter.
Ur protokollet:
Glas Amilon
Kungl. Maj:ts proposition nr ill ur 1958
71
Utdrag au protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den lb mars
1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 7
mars 1958 avgivna utlåtande över det den 31 januari 1958 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ympning mot smittkoppor och anför.
Lagrådet har beträffande 1, 3, 8, 9, 11 och 16 §§ föreslagit huvudsakligen
formella jämkningar, som jag anser böra vidtagas. Härutöver innehåller lagrådets
utlåtande allenast vissa uttalanden om tillämpningen av 9 §. Såsom
lagrådet antagit, är det inte avsett att revaccinering enligt detta lagrum skall
föreskrivas för personal som redan innehar anställning eller för sin utbildning
tjänstgör inom den verksamhetsgren som är i fråga. Lagrådets
antagande att 10 § skall vara tillämplig jämväl på ifrågavarande indirekta
ympningsplikt är likaså riktigt. Jag delar lagrådets uppfattning, att rimlig
hänsyn bör tagas till sådana medicinska hinder och betänkligheter mot
ympning som avses i 7 och 8 §§, när föreskrifter med stöd av 9 § meddelas
i administrativ ordning.
Utöver vad som framgår av det anförda har vissa redaktionella jämkningar
vidtagits i det till lagrådet remitterade förslaget.
Föredraganden hemställer härefter, att efter vidtagna jämkningar ifrågavarande
lagförslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till delta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Svcn-Olof Hedengren