Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

1

Nr 110

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa
organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret;
given Stockholms slott den 14- mars 1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag rörande försvarsorganisationens utformning
på längre sikt samt slutliga äskanden beträffande anslag under
fjärde huvudtiteln och försvarets kapitalbudget, som i årets statsverksproposition
upptagits med allenast beräknade belopp. Vidare framlägges
förslag rörande fortifikationsförvaltningens och fortifikationskårens organisation
ävensom vissa förslag rörande de militära och civilmilitära personalkårerna
för tygförvaltningstjänsten inom armén.

1_89 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 110

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Länge,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, följande.

Den försvarsbudget som framlades i samband med årets statsverksproposition
var endast preliminär. Detta gällde såväl drift- som kapitalbudgeten.
Skälen för denna uppläggning av budgetarbetet, som innebar att
ett stort antal anslag upptogs med allenast beräknade belopp, var följande.
Inom 1955 års försvarsberedning pågick behandling av överbefälhavarens
i slutet av oktober 1957 framlagda utredningar rörande försvarets framtida
utformning. Jag räknade emellertid med att beredningens arbete
skulle kunna avslutas inom kort, och det var min förhoppning att detta
arbete skulle utmynna i en från utrikespolitiska, militära, samhällsekonomiska
och statstinansiella synpunkter godtagbar samförståndslösning av
försvarsfrågan mellan de fyra demokratiska partierna. Med hänsyn härtill
fann jag det angeläget att den i statsverkspropositionen framlagda
försvarsbudgeten skulle hålla möjligheterna öppna för ett eventuellt försvarsbeslut
vid innevarande års riksdag. Förutsättningar för ett sådant beslut
har numera erhållits, sedan överläggningar mellan de demokratiska
partierna den 4 februari i år lett till enighet om att genomföra en ny försvarsorganisation,
kostnadsmässigt och med hänsyn till den samlade försvarseffekten
i huvudsak motsvarande ett i överbefälhavarens utredningar
ingående alternativ »Adam», och försvarsberedningen i utlåtande den 18
februari rörande de allmänna riktlinjerna för krigsmaktens fortsatta utveckling
förordat en dylik försvarsorganisation.

Jag anhaller nu att i anslutning till den träffade överenskommelsen och
försvarsberedningens utlåtande få framlägga mina synpunkter och förslag
rörande försvarsorganisationens utformning på längre sikt samt anmäla
mina beräkningar av de anslag under fjärde huvudtiteln och försvarets
kapitalbudget för budgetåret 1958/59, som återstår att slutligt äska. I samband
härmed torde jag fa upptaga till behandling vissa andra försvarsfrågor
av ekonomisk betydelse eller mera allmän räckvidd, såsom frågorna
rörande de militära och civilmilitära personalkårerna för tygförvaltningstjänsten
inom armén samt fortifikationsförvaltningens och fortifikationskårens
organisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195S

3

[1] Avd. I: Försvarets utformning på längre sikt

Frågan om försvarsorganisationens utformning på längre sikt har varit
aktuell under de senaste åren. överbefälhavaren avgav år 1954 förslag till
riktlinjer för krigsmaktens fortsatta utveckling. Dessa riktlinjer har prövats
av 1955 års försvarsberedning. På särskilt uppdrag har sedermera överbefälhavaren
under år 1957 verkställt över arbetning av 1954 års riktlinjer samt
avgivit förslag till krigsmaktens utformning enligt olika kostnadsalternativ.
Efter uppgörelse mellan de fyra demokratiska partierna i fråga om kostnadsramen
för försvar sutgifterna har försvar sberedningen härefter den 18
februari 1958 avgivit utlåtande rörande riktlinjerna för försvarets framtida
utformning. Med anledning härav har de militära myndigheterna inkommit
med vissa kompletterande utredningar samt förslag till principbeslut avseende
förbandsindragningar m. m.

Jag anhåller nu att få anmäla förevarande fråga. Därvid lämnar jag inledningsvis
en kortfattad redogörelse för överbefälhavarens förslag av år
1954 samt tillkomsten av 1955 års försvarsberedning. I följande avsnitt redogöres
för de år 1957 verkställda utredningarna samt förslagen till krigsmaktens
utformning inom olika kostnadsalternativ, varefter försvarsberedningens
utlåtande och de militära myndigheternas med anledning därav ingivna
utredningar och förslag refereras. Slutligen kommer jag att framlägga
mina egna synpunkter och förslag.

A. Inledning

I samband med att utgifterna under fjärde huvudtiteln anmäldes i 7.954
års statsverksproposition meddelade dåvarande chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Torsten Nilsson, att överbefälhavaren efter samråd med
departementschefen låtit igångsätta vissa utredningar beträffande försvarskostnadernas
storlek på längre sikt och den ur strategisk synpunkt lämpligaste
avvägningen mellan de olika försvarsgrenarna. Det förutsattes, att
dessa utredningar skulle hinna verkställas inom sådan tid att deras resultat
skulle kunna bilda underlag för statsmakternas ståndpunktstagande
i samband med behandlingen av försvarsbudgeten vid 1955 års riksdag.

Med skrivelse den 27 oktober 1954 överlämnade överbefälhavaren utredning
och förslag beträffande riktlinjer för krigsmaktens fortsatta utveckling,
avseende budgetåren 1955/56—1964/65 (195i års förslag). Kostnaderna
under tioårsperioden beräknades till i runt tal 24 750 miljoner

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

kronor enligt 1954 års priser. Kostnaderna utgjorde 2 163 miljoner kronor
under budgetåret 1955/56 samt förutsattes efter hand stiga för att
täcka merkostnaderna för den tekniska utvecklingen. För budgetåret
1964/65 beräknades sålunda kostnaderna till 2 746 miljoner kronor. Av
kostnaderna under budgetåret 1955/56 hänförde sig 39 % till armén, 19 %
till marinen, 35 % till flygvapnet samt 7 % till för försvaret gemensamma
ändamål. Under perioden beräknades flygvapnets andel av försvarskostnaderna
stiga etter hand under det att arméns och marinens kostnader
relativt minskades. Mot slutet av perioden reserverades dessutom i successivt
stigande omfattning medel utanför försvarsgrenarnas ramar för
militärteknisk utveckling och påbörjad anskaffning av vapen av nya typer.
Under det näst sista budgetåret i perioden, 1963/64, omfattade sålunda
arméns andel 34 %, marinens 16 % och flygvapnets 39 %. På gemensamma
ändamål belöpte samma budgetår 7 % av de totala försvarskostnaderna,
medan 4 % avsågs för nya vapen och stridsmedel.

En redogörelse för huvudpunkterna i 1954 års riktlinjer lämnades till
1955 års statsverksproposition (bil. 6, s. 5—12). Ur denna redogörelse må
här återges följande.

överbefälhavaren understryker, att Sveriges geografiska läge på gränsen
mellan de två stora maktblockens intressesfärer gör att landet för bägge
parter är av stor strategisk betydelse. Tillgång till svenskt territorium och
medverkan av svenska stridskrafter skulle för såväl den ene som den andre
medföra väsentliga fördelar i händelse av krig. En strävan att tillförsäkra
sig dessa fördelar respektive att hindra motsidan att uppnå dem är därför
naturlig. Den kan motverkas främst genom ett svenskt försvar som
är tillräckligt starkt för att skapa respekt för vår vilja att med vapen
försvara vårt territorium och säkra vår handlingsfrihet.

I fråga om den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser för
Sveriges del uttalar överbefälhavaren, att atomvapen, kemiska stridsmedel,
robotar och vissa teletekniska hjälpmedel synes vara de för oss viktigaste
nya materielslag, till vilka största hänsyn måste tagas vid vårt försvars
framtida utformning. Särskilt bör utvecklingen på atomvapnens område
fortgående studeras och följas. De utvägar som kan göra det möjligt att
framdeles förse även vårt försvar med för taktiskt bruk lämpade atomvapen
bör prövas. Oberoende av hur stor kraft som nu läggs ned på forskning
och så småningom på produktion av helt nya stridsmedel kan den
svenska krigsmakten inom den närmaste tioårsperioden knappast tillföras
dylika stridsmedel i sådan omfattning att de kommer att dominera krigsmaktens
struktur. Konstruktion och produktion tar nämligen lång tid och
därutöver kräves ytterligare tid för utbildning och organisatoriska åtgärder
innan de kan nyttiggöras i krigsorganisationen. För att vidmakthålla vårt
försvars styrka i tekniskt avseende är det därför nödvändigt att våra nu -

K un r/l. Maj:ts proposition nr 110 år 1958 5

varande stridsmedel fortlöpande moderniseras och efter liand kompletteras
med nya sådana.

För att erhålla underlag för bedömningen av riktlinjerna för krigsmaktens
fortsatta utveckling har överbefälhavaren studerat en angripares anfallsmöjligheter
och våra försvarsuppgifter. Undersökningen har lett till
slutsatsen att invasion i förening med flyg- och fjärrvapenanfall samt i
större eller mindre utsträckning även kombinerad med övriga betvingelsemetoder
framstår som det farligaste anfallssättet. Enligt överbefälhavaren
bör vårt försvar ha sådan styrka, att anfall mot Sverige fordrar så stor
kraftinsats, medför sådan kraftförbrukning och tar så lång tid att genomföra
att insatsen inte kan anses stå i rimlig proportion till de fördelar,
som skulle kunna vinnas. Denna målsättning för vårt försvar kan anses
realistisk endast om vi är beredda till fortsatt och efter den militärpolitiska
och militärtekniska utvecklingen anpassad kraftinsats på försvarets alla
områden. Krigsmakten måste ha hög kvalitet för att kunna ta upp kampen
mot en överlägsen motståndare. Strids- och skyddsmedel behöver därför
förbättras och förstärkas i takt med utvecklingen och nya sådana successivt
tillföras organisationen. Utvecklingen av nya vapen tar emellertid lång
tid och påverkas av osäkra faktorer. Medan detta utvecklingsarbete pågår,
kan vi icke avstå från de vapen, som vi har, och de stridsmetoder, som
är inövade. Det är denna dubbla uppgift att både skapa nytt och samtidigt
tillse att det bestående hålles i användbart skick som sätter sin prägel på
utvecklingen av krigsmakten och som ovillkorligen medför ökade kostnader.

Med hänsyn till våra begränsade ekonomiska resurser måste målsättningen
för vårt försvar begränsas. Avkall på kravet att kunna genomföra
ett starkt försvar samtidigt inom alla områden och mot alla betvingelsemetoder
måste göras. I den uppställda målsättningen för krigsmakten,
väsentligen överensstämmande med den som hittills förefunnits, har en
sådan begränsning gjorts. Stridskrafter, svarande mot denna målsättning,
är det minimum som icke kan underskridas utan att från början försvaret
inom viktiga delar av landet blir otillräckligt och äventyras. Resultatet
av de studier, som utförts i syfte att belysa omfattningen och utformningen
av dessa stridskrafter, är i korthet följande. För att krigsmakten
även i framtiden skall kunna fylla sina uppgifter kräves att erforderliga
medel anslås dels för utveckling av nya stridsmedel, dels för effektivisering
av den hittillsvarande organisationen. Det måste eftersträvas att så
långt möjligt uppnå detta genom att samtidigt göra begränsningar där så
är möjligt. Med hänsyn till den stegrade verkan av luftkrigets anfallsmcdel
har del bedömts nödvändigt att genom en förstärkning av flygvapnet
på samma gång öka styrkan i såväl invasionsförsvaret som luftförsvaret
och därigenom uppnå att vårt försvars samlade effekt skall kunna

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

mots\aia den uppställda målsättningen. Härvid synes det möjligt att, utan
att målsättningen uppgives, något minska armé- och marinstridskrafternas
omfattning, detta dock under förutsättning att hög kvalitet upprätthålles.
Huvuddragen av de föreslagna förändringarna av stridskrafternas omfattning
och sammansättning framgår av det följande.

Vad armén beträffar innebär förslaget i förhållande till 1949 års krigsorganisation
en minskning efter hand av antalet fältbatal joner med cirka
12 %. Lokalförsvarsförbanden minskas genom en beskärning på 14 % av
de större enheterna. Krigsorganisationen anpassas till nya stridsmetoder,
betingade främst av atomvapen och robotar, och de därmed sammanhängande
förbättringarna med avseende på kvaliteten genomföres. Dessa
innefattar bland annat en nödvändig höjning av eldkraften genom fullföljandet
av modernisering och nyanskaffning av stridsvagnar och pansarvärnsvapen,
10,5 cm och 15 cm artilleri, 12 cm granatkastare samt införande
av artilleriradar m. m. Rörligheten ökas genom fortsatt motorisering
och förstärkning av fältarbetsmaterielen, bland annat för bro- och
förbindelsearbeten. Lednings- och sambandsmöjligheterna förbättras genom
utvidgning och rationalisering av signalorganisationen. Underhållsorganisationen
anpassas med hänsyn till utvecklingen. Vid luftvärnet förnyas
viss pjäsmateriel, varjämte radarmateriel och viss annan utrustning
tillföres i ökad omfattning. Flygfältsluftvärnet förstärkes. Särskilda s. k.
ABC-skyddsförband (skyddsförband mot atomstridsmedel samt biologiska
och kemiska stridsmedel) tillkommer i organisationen.

För flottans del fortsätter under perioden den redan påbörjade utvecklingen
mot en lätt flotta. Detta innebär en allmän strävan att med
bibehållande av erforderlig slagkraft, sjöduglighet m. m. nedbringa de
enskilda fartygens storlek till förmån för antalet. I flottan avses ingå ett
antal snabba och slagkraftiga övervattensförband, bestyckade bland annat
med sjörobot, vidare moderna, snabba ubåtar med stor uthållighet i undervattensläge.
Med hänsyn till det allt aktuellare kriget under vattnet har
vikt lagts på utvecklingen av torped- och minvapnen, varför behovet av torpedbärande
och minfällande fartyg i möjlig mån tillgodosetts. Lätta fartyg
för ubåtsjakt och minsvepning ingår även. Kvantitativt sett innebär
förslaget att antalet jagare under perioden minskar med cirka 40 %. Kryssarna
kvarstår men avses längre fram ersättas av andra fartygstyper.
Motortorpedbåtarnas antal stiger med cirka 30 %. Jagarna i reservflottan
ombygges till fregatter. På grund av tidigare ojämn ersättningsbyggnad
av ubåtar är åldersfördelningen sådan att antalet kommer att först nedgå
för att därefter åter stiga. Uppmärksamhet ägnas därför åt att genom
särskilda åtgärder vidmakthålla ubåtsbeståndet under perioden.

Omsättningen av kustartilleriets vapen beräknas under perioden
icke kunna ske i sådan takt, att nuvarande styrka kan hållas. Efter perioden
kommer läget dock att förbättras. Modernisering av artillerimaterielen

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

föreslås ske efter hand. Genom att införa robotbatterier hoppas man
åstadkomma en ökning av eldkraften samtidigt som bristen på rörlighet
kompenseras. Robotarnas stora räckvidd ökar därjämte möjligheterna till
operativ samverkan med sjöstridskrafterna. Kustartilleriets minvapen utformas
så, att högre effekt erhålles mot anfallsföretag med moderna överoch
undervattensfartyg. Särskild vikt lägges vid speciella anordningar för
undervattensskydd i inloppsförsvaren. Genom motståndskraftiga anläggningar
och utspridning reduceras effekten av anfall från moderna vapen
med stor förstörelsebringande effekt.

Kustartilleriet förutsättes kvarstå i marinen. De överväganden som
gjorts har fört fram till att ett överförande till armén icke skulle medföra
så stora fördelar att dessa uppväger olägenheterna. Rationaliseringar
i besparingssyfte och åtgärder för att tillrättalägga befälsförhållandena kan
göras även med nuvarande organisation och är redan igångsatta.

För flygvapnet innebär förslaget — förutom ett genomförande av
de kvalitetsförbättringar, som planlagd materielförnyelse tar sikte pa —
en kvantitativ förstärkning, som avsevärt ökar det nuvarande jakt- och
attackflygets verkningsförmåga och uthållighet. Spaningsflyget har bedömts
böra bibehålla nuvarande omfattning. Nya flygplantyper ger emellertid
detta ökad kapacitet. För luftförsvaret av de högsta höj dområdena
förberedes tillkomsten av luftförsvarsrobotförband. Luftbevaknings- och
jaktstridsledningsorganisationen förstärkes kvalitativt. Jaktflyget förstärlces
inom ramen för befintligt antal flottiljer, varvid totala antalet jaktflygplan
ökas med 18 % i förhållande till nuvarande organisation. Inom
jaktflyget sker en förskjutning mot nattjakt (allvädersjakt). Av de elva
jaktflottiljerna i fred utrustas tre —- mot nu en — med nattjaktflygplan,
medan övriga åtta successivt tillföres flygplan med större verkningsförmåga
under mörker och dåligt väder. Attackflyget förstärkes enligt samma
principer som jaktflyget, varvid antalet flygplan ökas med 50 %. Det totala
antalet krigsflygplan ökas med 22 % i förhållande till nuvarande organisation.
Förstärkningen av flygvapnet har förutsatts skola ske i etapper,
varigenom en omedelbar, stark höjning av försvarsanslagen kan undvikas.

Förslaget tar hänsyn till de krav som den tekniska utvecklingen
medfört och i framtiden än mera kommer att medföra. Utöver vad som
anskaffas eller förberedes inom respektive försvarsgrenars kostnadsramar,
exempelvis robotar av olika slag, innefattar förslaget bland annat anskaffning
av telemotmedel och skapandet av en telemotmedelsorganisation.
Vidare avser förslaget att bereda forskningen väsentligt ökat utrymme.
Forskningsinsatserna beror emellertid ej blott på de ekonomiska resuiserna
utan även på möjligheterna att ställa tillräckligt många kvalificerade
forskare och tekniker till förfogande. Det är naturligt att en liten nation
som vår i detta avseende ställs inför långt större svårigheter än de stora
länderna, hur högtstående vår vetenskap och teknik än är.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

För militärteknisk utveckling och påbörjad anskaffning av vapen av
nya typer under tioårsperiodens senare hälft har betydande belopp reserverats
i den ekonomiska planen.

Fredsorganisationens syfte är att uppbygga avsedd krigsorganisation
på effektivaste och mest ekonomiska sätt. Stora belopp är emellertid
främst vid armén och marinen sedan årtionden investerade i anläggningar,
som ej helt motsvarar dessa krav, bland annat på grund av att
utbildning, mobilisering och underhållstjänst väsentligt ändrats efter anläggningarnas
tillkomst. Rationalisering av fredsorganisationen pågår
dock. I utredningen har redovisats dels tidigare vidtagna rationaliseringsåtgärder,
dels vissa ytterligare åtgärder i samma syfte, som bedömts möjliga.
Härigenom kan kostnadsökningar begränsas och i många fall direkta
besparingar ske. Kostnaderna kan minskas bland annat genom koncentrering
av utbildningsorganisationen och ytterligare utjämning av värnpliktskontingenterna
samt genom att värnpliktiga med uppskov m. m. befrias
från fullgörande av repetitionsövningarna så länge uppskovet varar. Koncentreringen
av utbildningen kräver dock en investering i byggnader.

Avslutningsvis framhåller överbefälhavaren, bland annat, att den kvantitativa
ramen för det framlagda förslaget till utformning av krigsmakten
under de närmaste tio åren är, med beaktande av kravet på minsta möjliga
kostnader, starkt begränsad. Genom väl samordnad ledning i syfte
att genom god strategisk och taktisk samverkan — såväl inom krigsmakten
som mellan denna och det civila försvaret — få ut största möjliga samlade
effekt synes emellertid svagheterna hos delarna var för sig kunna utjämnas.
Detta gör förslaget möjligt att framlägga. Överbefälhavaren anför vidare,
att krigsmakten icke kan kortsiktigt, från det ena året till det andra, anpassas
och varieras efter det politiska lägets ofta svårbedömbara växlingar.
Det går lätt och fort att riva ner, men tar lång tid och blir dyrbart att
bygga upp militära styrkor. För ett rationellt och effektivt arbete behöver
försvaret en långtidsplan. De framlagda riktlinjerna är avsedda att utgöra
underlag för en sådan.

Föredragande departementschefen uttalade vid anmälan av överbefälhavarens
utredning i 1955 års statsverks proposition, att han icke ansåg det
möjligt att med anledning därav till samma års riksdag framlägga ett
förslag till riktlinjer för försvarets fortsatta utformning. Departementschefen
hade nämligen kommit till den uppfattningen, att ställningstagandet
till förslagen måste föregås av grundliga överväganden. Frågornas
komplicerade natur medförde, att man borde ta god tid på sig för deras
lösande så att förhastade åtgärder undvekes och det bleve möjligt att
komma fram till hållbara resultat.

Vid riksdagsbehandlingen av 1955 års statsverksproposition uttalades

9

Kung]. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

önskemål om att representanter för riksdagen måtte beredas tillfälle att
redan på ett förberedande stadium få göra sin mening gällande vid prövning
av frågan om försvarets framtida utformning (SU 1955:4).

Med anledning av vad riksdagen sålunda uttalat har med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallats en parlamentarisk försvarsberedning
med tolv ledamöter (1955 ars försvarsberedning) för att
inom försvarsdepartementet under departementschefens ledning biträda
med översyn av överbefälhavarens förslag till riktlinjer för krigsmaktens
fortsatta utveckling. Beredningens arbete har i överensstämmelse med
riksdagens uttalande icke bundits av begränsande direktiv eller förutsättningar.
Beredningens uppgift har angivits vara att företaga en bedömning
ur allmänna synpunkter av överbefälhavarens utredningsresultat och att
beakta att största möjliga effekt utvinnes ur de kostnader som lägges ned
på försvaret.

Efter samråd med försvarsberedningen och med dess enhälliga tillstyrkan
anmodade dåvarande chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Torsten Nilsson, i skrivelse den 21 mars 1957 överbefälhavaren att verkställa
en överarbetning av 195b års riktlinjer. Av samhällsekonomiska och
statsfinansiella skäl borde kostnaderna i främsta rummet beräknas så att
de rymdes inom en begränsad anslagsram, innebärande omkring 95 %
alternativt 90 % av kostnaderna i ett stabilt penningvärde därest ÖB förslag
till riktlinjer skulle börja tillämpas så att år 1957/58 motsvaiade
ÖB-planens första år med omräkning till dagens penningvärde. Innebörden
av en kostnadsram enligt ÖB riktlinjer samt de militära konsekvenserna
av en i stort sett oförändrad kostnadsram borde även belysas.
Rörande sättet för uppdragets bedrivande m. m. anfördes i skrivelsen
följande.

Utredningen bör grundas på den allmänna förutsättningen att någon
avgörande förändring i den gällande, av statsmakterna år 1948 fastställda
målsättningen för det militära försvaret icke ifrågasättes.

Vid utredningen skall eftersträvas en sådan avvägning mellan de olika
försvarsmedlen, fotad bland annat på en operationsanalytisk värdering av

1 Beredningen har omfattat — förutom chefen för försvarsdepartementet såsom ordförande
—- ledamöterna av riksdagens första kammare A. K. Gillström, S. Larsson, sedermera
statsrådet B. Näsgård och N. G. Svärd samt ledamöterna av riksdagens andra
kammare K. E. G. Boija, J. H. Hjalmarson, G. K. V. Larsson, numera statsrådet P. S.
Lindholm, B. G. Ohlin, J. M. Skoglund, M. D. E. Ståhl och E. O. Åkerström. Lindholm
och Näsgård har sedermera ersatts med ledamoten av riksdagens andra kammare G. Y.
Thapper (22 september 1955) respektive ledamoten av riksdagens första kammare V. G.
Lodenius (20 februari 1957). Som generalsekreterare förordnades den 30 juni 19o5
statssekreteraren i försvarsdepartementet O. Karleby och till experter utsågs den 11
augusti 1955 översten A. O. Norberg, överstelöjtnanten O. Budqvist, kommendörkaptenen
av 1. graden D. G. C. Arvas, numera överstelöjtnanten B. L. A. Westin, överstelöjtnanten
N. O. Hansson samt numera generaldirektören E. M. Felirm. Sedermera liar
Norberg och Budqvist ersatts med översten S. O. Myhrman (4 januari 1957) respektive
majoren C. G. Skoglund (6 februari 1956). Vidare har den 8 november 1957 överstelöjtnanten
C. H. B. Nordenskiöld tillkallats såsom expert.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

stridsmedlen och en bedömning av ett framtida krigs sannolika natur, att
en maximal försvarseifekt uppnås med den ekonomiska insatsen.

Som allmän riktpunkt bör vidare understrykas att en jämn kostnadsutveckling
skall eftersträvas.

Anslagen under kapitalbudgeten böra beräknas så att tillgänglig materiel
effektivt kan utnyttjas.

Konsekvenserna av införandet av nya vapen klarläggas.

Utredningen bör avse de allmänna riktlinjerna för försvarsmaktens
framtida utformning så att erforderligt underlag skapas för bedömning
av de föreslagna åtgärdernas konsekvenser.

För utvecklingen på längre sikt framläggas summariska kostnadsberäkningar.

För de närmaste 4 å 6 åren utarbetas ett mera detaljerat förslag med
kostnadsberäkningar.

Resultaten böra framläggas utan dröjsmål och kunna redovisas efter
hand med till en början det mera detaljerade förslaget samt ett utkast till
prognos för utvecklingen på längre sikt.

B. överbefälhavarens utredningar och förslag år 1957

Med skrivelser den 24 oktober 1957 har överbefälhavaren redovisat resultatet
av verkställda utredningar med anledning av chefens för försvarsdepartementet
uppdrag den 21 mars 1957 samt yttrande över förvaltningsmyndigheternas
förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1958/59.

Till överbefälhavarens skrivelser är fogade dels en studie över försvarets
utveckling med utkast till prognos på längre sikt (i fortsättningen
benämnd studien), dels riktlinjer för krigsmaktens utformning inom de
av departementschefen angivna kostnadsramarna, dels ock — i anslutning
till överbefälhavarens yttrande över myndigheternas medelsäskanden -—
ett eget förslag till krigsmaktens utformning, 1957 års förslag, inom en
något högre kostnadsram än den högsta av de i departementschefens uppdrag
angivna ramarna.

I det följande lämnas redogörelser för studien och därefter för riktlinjerna
för krigsmaktens utformning enligt de olika kostnadsramarna.

1. Studie över försvarets utveckling

Studien innehåller en prognos för utvecklingen av de faktorer, som är
avgörande för krigsmaktens utformning och omfattning. Prognosen grundas
på dels resultaten av det inhemska forsknings- och utvecklingsarbetet
dels utländska informationer. Strävan har varit att prognosen skall om -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

fatta tiden fram till slutet av 1960-talet. I särskilda avsnitt av studien behandlas
sambandet mellan försvarets målsättning och dess resurser samt
synpunkter på atomvapenfrågan. Studien utmynnar i förslag till jämkningar
i överbefälhavarens förslag av år 1954. Härvid uppdrages riktlinjer
för utformningen av vårt framtida försvar.

Till grund för studien har legat särskilda undersökningar och delutredningar,
som utförts inom försvarsstaben, försvarsgrensledningarna och försvarets
forskningsanstalt samt av särskilt anmodade experter.

Syftet med det utredningsarbete, som legat till grund för studien, anges
ha varit att skapa bästa möjliga underlag för avgöranden om försvarets
framtida inriktning. I frågor av stor räckvidd har därvid utvecklingstendensen
klarlagts i den omfattning som ansetts erforderlig med hänsyn
till behovet av snara beslut. Det framhålles att man vid den fortsatta
successiva planläggningen av försvaret måste eftersträva att öka resurserna
för effektiv bearbetning av planeringsproblemen. Särskilt intresse
tilldrar sig härvid de operationsanalytiska metoderna. En förutsättning
för rationell planering i framtiden, vare sig med operationsanalytisk eller
annan metod, är emellertid att det finns en klar målsättning för försvaret.
Risken för en felaktig bedömning av framtiden finns alltid. Den i
studien föreliggande utredningen bedömes dock vara så tillförlitlig att
risken med ett ställningstagande i försvarsfrågan nu är väsentligt mindre
än de risker, som skulle följa av att beslutet sk jutes på framtiden.

Inledningsvis erinras i studien om gällande målsättning för det militära
försvaret, sådan denna angivits i propositionen nr 206 till 1948 års riksdag.

»Ett svenskt försvar måste vara i stånd att ge uttryck åt folkets levande
försvarsvilja. Varje vapenför svensk, som icke bindes av andra för riksförsvaret
viktiga uppgifter, bör sättas i stånd att i ena eller andra formen
militärt deltaga i kampen för landets självständighet. Krigsmakten i dess
helhet bör vara så utbyggd att den förmår ge största möjliga eftertryck
åt vårt folks vilja att bevara landets handlingsfrihet och avvisa varje
kränkning av dess integritet. Försvarskrafterna böra, som försvarskommittén
framhållit, utformas så att en angripare i det längsta hindras få
fast fot på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan
segt motstånd i olika former. Vidare bör krigsmakten vara skickad att
mota överrumplingsförsök, utförda med den moderna invasionsteknikens
resurser.»

1954 års förslag till riktlinjer för krigsmaktens fortsatta utveckling
grundades på denna målsättning.

Riktlinjerna innebar i princip:

att den för försvaret givna målsättningen måste vara utgångspunkt för
krigsmaktens omfattning och utformning,

att planer på lång sikt erfordras för att utbildning och anskaffning av
materiel skall kunna ske effektivt och ekonomiskt rationellt,

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

att stigande kostnader är oundvikliga till följd av den tekniska utvecklingen
samt

att nya vapen måste anskaffas efter hand som de befinnes vara stridsekonomiska
och blir tillgängliga för oss.

I studien understrykes att dessa principer alltjämt gäller.

Den militärtekniska och militärpolitiska utvecklingen m. m.

Inom den militär tekniska utvecklingen synes Sovjet enligt studien
på viktiga områden ha kommit upp i jämnbredd med Väst. Det framhålles
som betydelsefullt, att Sovjet för närvarande mera målmedvetet än
Väst satsar på utbildning av personal inom de tekniska och naturvetenskapliga
områdena.

Rörande utvecklingen av olika vapen m. m. anföres i studien i huvudsak
följande.

Både Väst och öst har sannolikt redan så mycket atomvapen att dessas
användning inte behöver begränsas till enbart särskilt viktiga mål. Man
maste räkna med att det i mitten på 1960-talet finns atomladdningar i
stora kvantiteter. Atomvapnen kommer inte längre att kunna betraktas
som exklusiva vapen. Möjligheterna att variera atomvapnens storlek och
verkan kommer att öka. Uranvapen och s. k. rena vätevapen torde kunna
begagnas utan att radioaktiviteten blir så stor att den inverkar hämmande
på användningen. Vätevapen kan komma att användas i ett storkrig, främst
sannolikt vid interkontinental krigföring.

Utvecklingen på robotområdet har stor bredd och intensitet främst i
USA och Sovjet men även i Storbritannien och Frankrike. Flera robottyper
finns i tjänst. Många av dessa har ännu försökskaraktär. Nya och
förbättrade typer tillföres emellertid stridskrafterna under de närmaste
åren. Robot- och raketvapen, som kan medföra atomladdning, har redan
inordnats i USA:s, Storbritanniens och Sovjets krigsmakter. Mot mitten
av 1960-talet torde även interkontinentala robotar av projektiltyp, s. k.
ballistiska robotar, kunna utnyttjas av några stormakter. Det är också
möjligt att ubåtar i undervattensläge transporterar robotar och avskjuter
dem från ett läge tämligen nära målet.

Det anses svårt att ange i hur stor omfattning robotvapen kommer att
ersätta eller komplettera tidigare använda vapen eller vapensystem. Kravet
på stigande stridseffekt gör i vissa fall robotvapnen nödvändiga i en
modern krigsmakt. Gemensamt för flertalet robotvapen är dock, att de är
dyrare än de vapen de ersätter eller kompletterar. Det är sålunda i de
flesta fall felaktigt, att man genom att införa robotar av olika slag skulle
kunna nå betydande besparingar och att robotar på kort tid skulle göra
andra vapen överflödiga eller värdelösa.

Lantstridskrafterna förses med artilleri med lång skottvidd och relativt
begränsad pjäsvikt. Artilleriet blir i allt större utsträckning helauto -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

matiskt och bandgående. Robot- och raketvapen kompletterar artilleriet.
Pansarvärnets verkan stegras med robotkonstruktioner. Detta kräver ökad
rörlighet hos stridsvagnen. Stridsvagnar anskaffas i stora mängder. Allt
flera pansrade och terränggående fordon, helikoptrar och amfibiefordon
tillföres stormakternas arméer. Tendensen går, särskilt i USA, mot att
stora delar av arméförbanden skall kunna transporteras med flyg. Den
stegrade eldkraften, den ökade skottvidden och den förbättrade rörligheten
hos lantstridskrafterna ställer större krav på målbestämning och
stridsledning. Dessa krav försöker man tillgodose bland annat med förbättrade
teletekniska sambandsmedel.

Västs sjöstridskrafter uppbygges kring hangarfartygsbaserade flygförband.
Flera hangarfartyg med atomdrift tillföres USA:s flotta. I övrigt
anskaffas av övervattensfartyg främst jagare och fregatter. Atomdrivna
ubåtar införes i USA:s och Storbritanniens flottor. Västtyskland har börjat
sätta upp en lätt flotta med jagare som tyngsta stridsenheter. Sovjet koncentrerar
sig på att bygga ubåtar och har den ojämförligt största ubåtsf
lottan. Sovjetmarinen har dessutom en betydande övervattensf lotta med
bland annat kryssare och jagare och vidare en kärna till modernt invasionstonnage
samt starka landbaserade flygförband för marin samverkan.
Robotbestyckningen kommer att bli alltmer allmän inom alla flottor.

Moderna tung» eller medeltunga bombplan tillföres kontinuerligt Sovjets,
Storbritanniens och USA:s fhjgstridskrafter. De har farter strax under
ljudets. Bombplan med överljudsfart utvecklas i USA och Sovjet samt
i mindre omfattning i Frankrike. De flesta moderna jaktförband kommer
inom några år att ha överijudsflygplan. Jaktplan med mer än dubbla
ljudhastigheten, med topphöjd omkring 30 km och med väsentligt förbättrad
stigförmåga projekteras i flera länder. Stridseffekten ökas genom
jaktrobotar, radarsikten och omfattande teleutrustning i övrigt. En utvecklingslinje
mot lättare flygplan för taktiskt understöd, vilka kan operera
från små och enkla baser, anses böra uppmärksammas.

Luft värns robotar har börjat ersätta det tunga kanonluftvärnet i USA,
Storbritannien och Sovjet. Förbättrade typer kommer efter hand att tillföras
stridskrafterna i stegrad takt. Sannolikt kommer de så småningom
att överta en del av jaktplanens nuvarande uppgifter.

Övriga vapen såsom handvapen, raketer, minor, torpeder och brandstridsmedel
förbättras fortgående. Äldre materiel ersättes efter hand.

Utvecklingen i fråga om stridsgaser och biologiska stridsmedel fortsätter.
Dessa stridsmedel kan bland annat användas i terrorsyfte om man vill undvika
materiell skadegörelse mot t. ex. baser och förbindelser. Utspridningsmaterielen
medger att stora ytor snabbt kan beläggas från luften.
Stridsgaser kan komma att utnyttjas bland annat mot mål, som är svåra
att i detalj lokalisera och som inte kan bekämpas med andra medel.

Till krigstransportmedlens utveckling bidrar utvecklingen av civila

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

transportmedel. Den växande tillgången på stora transportflygplan kommer
att avsevärt öka transportkapaciteten på långa sträckor. Utvecklingen
av flygplan, som kan starta och landa på mycket korta sträckor, och av
helikoptrar är även av betydelse.

Spanings-, stridslednings- och sambandsmateriel samt telemotmedel och
passiva spaningsförsvårande åtgärder, såsom maskeringar, skenanläggningar
och rök, förbättras. Sammanställning av spaningsresultat, beräkningar
av underlag för stridsåtgärder m. m. och den matematiska behandlingen
därav automatiseras alltmer.

Stora framsteg göres även inom skgddstekniken. Av ekonomiska skäl är
det emellertid möjligt att åstadkomma ett fullständigt fortifikatoriskt
skydd mot atomvapen endast för ett fåtal mycket kvalificerade skyddsföremål.
Det fortifikatoriska skyddet för övriga viktiga objekt måste därför
vägas mot det skydd, som kan åstadkommas genom utspridning, maskering
och rörlighet.

Enligt studien är det i huvudsak tre faktorer inom militärtekniken,
vilka kan påkalla jämkningar i 1954 års förslag till riktlinjer för den
svenska krigsmaktens utformning, nämligen ökad tillgång till atomstridsmedel,
ökad klarhet om våra egna möjligheter att tillverka atomvapen samt
ökade krav på tekniska och ekonomiska resurser för att hålla ett modernt
försvar. «

Tillgången till atomstridsmedel i USA och Sovjetunionen har sålunda
ökat snabbare än beräknat. Flera länder har redan erhållit eller fått löfte
om vapenbärare för atomstridsmedel och har därmed — i händelse av
storkrig — i praktiken tillgång till atomvapen. Man måste således utgå
ifrån att atomvapen kommer att användas i varje fall i ett storkrig. Allt
flera länder inriktar sig på detta. Det är troligt, att en fiende vid angrepp
mot oss kommer att använda de medel, bland annat atomvapen, som snabbast
leder till att han uppnår sina syften.

Vidare har våra egna möjligheter att framställa atomladdningar kommit
i ett klarare läge. Med tämligen stor säkerhet kan nu sägas, att det
är möjligt för oss att med överkomlig personell och ekonomisk insats framställa
atomladdningar, som kan anpassas till inom landet producerade
vapenbärare. (Jfr avsnittet Synpunkter på atomvapenfrågan i det följande.
)

Slutligen har kraven på de ekonomiska och tekniska resurser, som fordras
för att vidmakthålla en modernt utrustad krigsmakt, stegrats i snabbare
takt än vad som tidigare förutsetts. Det har blivit så omfattande och
så dyrbart att tillföra stridskrafterna nya vapen, att även stormakterna
måste begränsa sig. Ju mer komplicerade vapnen blir, desto längre tid tar
det från det att ett nytt vapen befinner sig på experiment- eller prototypstadiet
till dess det har serietillverkats och tillförts förband. Detta medför
att det blir allt svårare för en nation att ensam utveckla och anskaffa

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

alla stridsmedel. Stater, som är anslutna till militärallianser, strävar därför
alltmer att mellan sig fördela insatserna för utveckling av nya stridsmedel
för att minska den enskilda nationens kostnader.

Vår alliansfria politik kräver emellertid enligt studien att vi i stor utsträckning
själva ger vårt försvar den allsidighet och styrka som är nödvändig.
Av ekonomiska och tekniska skäl anses det dock erforderligt att
vi får möjlighet till ökat utbyte av tekniska informationer och inköp av
krigsmateriel från andra länder.

De utvecklingstendenser inom militärtekniken som främst får återverkningar
för vår egen del kan enligt studien sammanfattas sålunda.

Tillgången på kärnvapen bedömes allt mer komma att inverka såväl på
strategien som på taktiken. Robotar kommer att delvis ersätta såväl flygplan
som artilleri (armé-, luftvärns-, kust- och sjöartilleri). Tidigare använda
typer av vapen utvecklas för att kunna användas, då de nya vapnen
inte är lämpliga. Själva kan vi inte stå utanför den snabba tekniska
utvecklingen. Förutsättningar finns för att vi successivt skall kunna anpassa
vårt försvar efter den militärtekniska utvecklingen.

Den militärpolitiska utvecklingen under de senaste åren har
enligt studien inte jävat den bedömning av det allmänna strategiska läget,
som gjordes år 1954. Sålunda kvarstår den djupa misstron mellan de bägge
maktblocken och det kalla kriget fortsätter. Den på ömse sidor proklamerade
viljan till fred och avspänning har inte minskat misstron beträffande
motpartens verkliga avsikter. Ingendera sidan har velat eller vågat
uppge något väsentligt i sina maktpositioner. De stora politiska frågorna,
Tysklands återförening, nedrustningen och atomvapenkontrollen, är fortfarande
olösta. Det är svårt att se hur någon lösning, som innebär garanti
mot krigiska konflikter, kan komma till stånd så länge de giundläggandt
motsättningarna består. De svåra kriserna under 1956 i Ungern och Suez
samt oron i Mellersta östern och Polen visar hur riskfyllt läget är.

Inom FN fortsätter arbetet på att söka få till stånd överenskommelser
om nedrustning och kontroll av atomvapen. Några reella framsteg har
emellertid ännu inte gjorts. Ett skäl är enligt studien att ingen av stormakterna
vill riskera att nedrustningsåtgärderna leder till en relativ försvagning
av den egna maktpositionen.

Beträffande utvecklingen efter 1954 av stormakternas militära stgrkeförhållanden
anföres i studien, att Öst fortfarande är numerärt överlägset
i vad avser armé, taktiskt flyg och ubåtar. Väst är överlägset i fråga om
strategiskt flyg och sjöstridskrafter i övrigt. Båda parter har tillkännagivit
vissa minskningar av de stående styrkorna. Detta innebär dock enligt
studien tills vidare inte någon minskning i deras militära styrka efter
mobilisering. Vad avser robotvapnen är det enligt studien en öppen fråga
om någondera parten har ett väsentligt försprång. Såväl öst som Väst har
företagit experiment med interkontinentala robotar. Tillräckligt underlag

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

anses inte föreligga för att bedöma vem som först kan bli färdig att sätta
in sådana vapen under ett krig.

Uran- och vätebomber innehas som tidigare nämnts av både öst och
Väst. Avgörande för deras betydelse i den totala maktbalansen är enligt
studien dels tillgången på strategiskt flyg eller robotar, som kan föra fram
bomberna till huvudfiendens hemland, dels innehavet av ett så stort antal
baser att åtminstone några kan beräknas förbli brukbara även efter
ett överraskande krigsutbrott, dels ock graden av beredskap för det strategiska
flyget (robotvapnen) och luftförsvaret. Båda parterna har också
kärnvapen med mera begränsad verkan för i första hand taktisk användning.
I de europeiska länder, som är anslutna till något av de militära
allianssystemen, förbereder man användandet av sådana vapen i ett eventuellt
krig.

Fruktan för ett atomkrig mot det egna landet utgör enligt studien en
starkt avhållande faktor för stormakterna att inleda ett storkrig. Ju mera
insikten om atomvapnens verkningar tränger igenom, desto angelägnare
måste folken bli att inte låta internationella spänningar och tvister utveckla
sig till ett världskrig. Därigenom bedömes risken för lokala krig
bli större, särskilt inom områden och beträffande stater som är militärt
svaga eller saknar vital betydelse för endera parten. Den fortgående tendensen
hos stormakterna att koncentrera sig på vapen med stor förstörelseförmåga
kan göra det svårare för dem att ingripa i lokala konflikter.
Denna utveckling inskärper enligt studien betydelsen för småstater av att
ha starka egna försvarsmedel även av konventionell art.

En jämförelse mellan stormaktsgruppernas totala resurser visar således
enligt studien att det för närvarande råder maktpolitisk jämvikt.

Överbefälhavaren bedömde år 1954 risken för ett isolerat krig mot
Sverige vara liten bland annat med hänsyn till att ingen av stormaktsgrupperna
kunde väntas finna sig i den maktförskjutning, som en erövring
av Sverige skulle innebära. Enligt studien finns det inte någon anledning
att frångå denna bedömning. Förutsättningen är dock dels att det
svenska försvaret fortfarande är så starkt att vi inte snabbt och lätt kan
betvingas, dels att den förut omnämnda tendensen hos stormakterna att
övergå till vedergällningsvapen inte ytterligare väsentligt skärps.

Den största krigsrisken för Sverige synes enligt studien fortfarande vara
att landet blir indraget i en allmän konflikt mellan stormakterna. Den
sammanhänger med Sveriges geografiska läge på gränsen mellan de två
maktblockens intressesfärer. Den svenska utrikespolitiken syftar till att
genom alliansfrihet i fred söka bereda oss möjlighet att undgå krig. I den
mån stormakterna sätter tro till hållfastheten i vår föresats att inte låta
vårt område utnyttjas för några angreppsförberedelser, bortfaller enligt
studien ett möjligt motiv för att dra Sverige in i kriget. Vidare innebär ett
starkt svenskt försvar, att priset för en erövring av Sverige blir högt i för -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

hållande till de fördelar, som kan vinnas. På så sätt tjänar Sveriges utrikes-
och försvarspolitik i fred samma syfte, nämligen att om möjligt
hålla oss utanför kriget. Om detta kan lyckas beror, anförs det i studien,
i väsentlig grad på två sinsemellan sammanhängande faktorer: stormakternas
strategiska intresse av det skandinaviska området i händelse av
krig och förloppet av ett storkrig särskilt i dettas inledningsskede.

Det är enligt studien svårt att avgöra huruvida Västtysklands upprustning
ökar eller minskar riskerna för anfall genom Sverige. Varken denna
förändring eller någon annan nu skönjbar teknisk eller politisk förändringanses
emellertid rubba slutsatsen från 1954, att stormakternas intressen
i Skandinavien medför uppenbara risker för att Sverige i händelse av ett
världskrig skall bli indraget i detta.

Beträffande det sannolika förloppet av ett storkrig kan man enligt studien
göra vissa alternativa antaganden.

Ett alternativ är sålunda att ett storkrig utbryter överraskande och inledes
med ömsesidiga kärnvapenanfall. Härvid kommer båda sidorna åtminstone
under inledningsskedet att i första hand rikta sina anfall med
flyg- och fjärrvapen mot fiendens baser och övriga anläggningar för detta
slags krigföring. Eftersom svenskt område inte rymmer några sådana baser
och anläggningar, borde det för de krigförande i detta skede inte vara
nödvändigt att även angripa Sverige. Stormakterna kan visserligen även
i denna fas av ett storkrig anse det värdefullt att få tillgång till svenskt
territorium. För detta ändamål kan de sätta in stridskrafter, som inte
erfordras för den strategiska luftkrigföringen. Anfallet måste då snabbt
kunna leda till resultat, om det skall ge angriparen någon fördel. Stormakterna
måste emellertid ta även fortsatt krig med i beräkningen och
snarast skapa sig gynnsamt utgångsläge därför. Disponibla armé-, sjö- och
taktiska flygstyrkor kan utnyttjas för sådana operationer. Dessa kan sålunda
igångsättas samtidigt med den strategiska luftkrigföringen.

Ett annat alternativ anses vara att storkriget kommer först så småningom
efter en period av ökad politisk spänning och lokala konflikter.
Utvecklingen kan då tänkas bli den, att stormakterna i fruktan för kärnvapenangrepp
mot de egna territorierna till en början söker begränsa de
lokala krigen. Först sedan detta misslyckats utbryter storkrig med kärnvapenanfall
varefter förloppet kan bli ungefär detsamma som det förut
antydda. Sveriges möjligheter att hålla sig utanför ett krig i vår närhet
anses i detta fall bli mindre. Om stormakterna hyser tilltro till vår deklarerade
politik, gäller fortfarande att vi inte riskerar angrepp för att omöjliggöra
vårt deltagande i kriget på motståndarens sida. Den största faran
för oss ligger därför i att endera parten skulle vilja utnyttja svenskt territorium
för att där skaffa sig baser och radarsystem eller för att säkra tillträdet
till östcrsjöutloppen och till de danska och norska territorierna
och därigenom förbättra silt utgångsläge för ett fortsatt krig. Om detta är
2—8958 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sund. Xr 110

18

Kungi. Mcij:ts proposition nr 110 är 1958

krigsmålet lär angriparen försöka ockupera landet, eller åtminstone de
delar han avser begagna, i så oskadat skick som möjligt. Ett starkt svenskt
försvar, stött på en oböjlig motståndsvilja, kan då få priset för de eftertraktade
fördelarna att te sig för högt. Om anfallet trots allt kommer
till stånd, kan vi om utvecklingen fram mot ett krigsutbrott för vår del
inte går alltför fort ha vunnit en tidsfrist, som underlättar vår mobilisering
och utrymning samt grupperingen av våra styrkor. Det kan emellertid
hända att angriparen just genom överraskning och snabbhet i silt anfall vill
ställa världen inför ett fullbordat faktum. Ett svenskt försvar, med tillräckstyl
ka och beredskap för att hindra den anfallande att snabbt nå sina
mål, är alltså även i detta alternativ nödvändigt.

Det kan ej heller uteslutas, att storkriget och därmed kärnvapenanfallen
aldrig börjar men att krigshändelserna det oaktat får en omfattning.
som för Skandinavien och därmed även Sverige in i farozonen. Härigenom
inträder en tredje möjlighet, som kan komma att ställa oss inför
större påfrestningar än någon annan. De kärnvapenanfall, som i de tidigare
alternativen insatts mot var motståndare av andra stormakter, uteblir
nämligen. Därmed försvinner också det indirekta understöd, som
dessa angrepp skulle ha inneburit för oss. Vi blir då hänvisade enbart till vår
egen styrka och det begränsade understöd, som på annat sätt kan lämnas
oss utifrån.

För samtliga alternativ gäller enligt studien att möjligheterna för ett
land som vårt att erhålla militärt bistånd utifrån i händelse av angrepp
i första hand är beroende av om vederbörande stormakt anser hjälpen
befogad med hänsyn till det allmänna krigsläget. Ett lands alliansanslutning
kan visserligen vara en politisk faktor, som starkt medverkar till
beslutet att lämna understöd, men för det militära biståndets effektivitet
blir enligt studien de allmänna strategiska hänsynen och möjligheterna i
sista hand bestämmande. Dock innebär det en given fördel, om understödet
förberetts redan i fred. Eftersom vår alliansfrihet bland annat innebär,
att några sådana förberedelser inte kan vidtagas, får vi anpassa oss
därefter så att vi kan undvara denna fördel.

De synpunkter, som sålunda anförts, har enligt studien sin bakgrund i
det nuvarande världsläget, som militärpolitiskt domineras av motsättningen
mellan öst och Väst. Det understrykes att förändringar i detta läge
i ena eller andra riktningen är möjliga och kan komma att påverka bedömningen
även för Sveriges del.

Sammanfattningsvis konstateras i studien, att ett storkrig mellan de
stora maktblocken är mindre sannolikt, så länge den nuvarande maktbalansen
består. Om ett storkrig likväl skulle inträffa, är det möjligt att
vi inte blir indragna däri, åtminstone inte i dess inledningsskede, om vi
har ett försvar som gör att vi inte snabbt kan betvingas. Vår krigsmakt
bör utformas med hänsyn till detta. Utformningen måste även vara så -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

dan, att vi kan undvika att bli indragna i mer begränsade krig eller i lokala
väpnade konflikter.

Beträffande sannolika angreppsmetoder anföres i studien, att krigserfarenheten
visar att det är farligt att inrikta försvaret efter bestämda antaganden
om fiendens tillvägagångssätt. Det betonas, att ett svagt försvar
medför att följderna av felbedömningar beträffande angriparens syften,
anfallsmetoder och styrka blir större.

Inom ramen för ett storkrig måste emellertid enligt studien en angripare
använda sina resurser mot oss med hänsyn till storkrigets krav. Han
kan bli tvungen att använda medel, som inte är de bästa eller som är otillräckliga
för säker framgång. En fiende, som anfaller oss under sådana
förutsättningar, tvingas med andra ord också att ta risker, vilket ställer
oss på mer jämnställd fot.

I studien lämnas redogörelse för olika angreppsmetoder. De beskrives
i huvudsak fristående från varandra. Detta betyder inte, framhålles det,
att vi vid ett anfall kan vänta oss att någon av dem kommer att tillgripas
som enda angreppsform. En invasion kan sålunda mycket väl ske samtidigt
över landgränsen, över havet och genom luften. En bekämpning
av hemorten kan utföras samtidigt med invasion o. s. v. Vårt läge som
randstat medför, att vi kan angripas på flera kombinerade sätt med stora
variationsmöjligheter i vapeninsats.

Bland betvingelsemetoderna nämnes i studien särskilt flyg- och fjärrvapenanfall,
invasion, avspärrning samt kemisk och biologisk krigföring.
Därvid anföres i huvudsak följande.

Den militärtekniska utvecklingen medför, att flyg- och fjärrvapenanfall
med användning av atomvapen framstår som en allt farligare betvingelsemetod.
Anfallen gör största verkan, om de träffar oss överraskande vid
ett krigsutbrott. En stor fara ligger i att anfallsförberedelserna kan göras
dolt och att ett anfall kan få stor verkan på kort tid. Om angriparen
syftar till att förmå oss till eftergifter genom utpräglad terrorbekämpning
utan hänsyn till våra förluster i människoliv och materiella värden kan
målen bli våra större städer. I detta fall kan vi även utsättas för anfall
med vätevapen. I varje fall måste vi räkna med alt vi kommer att utsättas
för hot om anfall med sådana vapen. Angriparen kan också sträva
efter att bryta vår motståndsvilja genom anfall mot landets försörjning.
Han kommer då sannolikt att samtidigt anfalla nyckelpunkter inom industrien,
för livsmedelsförsörjningen viktiga anläggningar samt importhamnar
och sjöfart. Då en angripare får förutsättas sträva efter att åstadkomma
ett snabbt avgörande, anses emellertid denna angreppsform mindre
sannolik. Ett annat och sannolikare syfte med flyg- och fjärrvapenanfall
är att mera direkt påverka vår förmåga att föra krig. Målen kan även då
bli städerna men i detta fall är det troligt att t. ex. elkrafts- och drivmedelsförsörjningen
samt kommunikationerna samtidigt kommer alt bekämpas

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195S

i syfte att skapa oreda och försvåra våra motåtgärder. Anfall kommer
säkerligen att riktas mot luftförsvaret för att reducera dess motverkan och
mot övriga stridskrafter och försvarsanläggningar, i den mån de erbjuder
åtkomliga mål. I detta fall kan flyg- och fjärrvapenanfallen tjäna som
förberedelser för en invasion.

Invasion som betvingelsemetod underlättas i vad avser de tekniska möjligheterna
genom transportmedlens utveckling. Sättet för en invasions utförande
påverkas också i hög grad av utvecklingen på atomvapenområdet.
En angripare, som använder atomvapen, behöver inte längre bekämpa oss
med stor insats av markartilleri, bombflyg och sjöstridskrafter. Mycket
större effekt ernås med atomvapen, som föres fram av några få vapenbärare.
Angriparens transportmedel kan härvid i ökad utsträckning användas
för transport av trupper. Om även vi disponerar atomvapen, eller
om angriparen måste räkna med att vi får hjälp med sådana, måste han
å sin sida uppträda på ett för honom försvårande sätt. Invasionen måste
företas spridd och blir på så vis svårare att skydda mot våra motåtgärder
med vanliga vapen. Det blir svart eller omöjligt att utnyttja hamnar och
järnvägar, varigenom fiendens behov av speciella transportmedel ökar betydligt.
Härigenom motväges de förut nämnda faktorer, som underlättar
invasion. Denna kan då i stället komma att utföras som atomvapeninsats
mot baser, viktiga kommunikationsleder och anhopningar av stridskrafter
i kombination med en samtidig infiltration. Därvid kan ett stort antal små
slagkraftiga och lättrörliga förband besätta knutpunkter samt kringgå och
avskära våra styrkor.

Beträffande formerna för invasion gör sig enligt studien framdeles i
huvudsak följande synpunkter gällande.

Nordskandinaviens betydelse i de storstrategiska sammanhangen skapar
risk för gränsinvasion i övre Norrland. Som betvingelsemedel mot
Sverige verkar en sådan invasion emellertid förhållandevis långsamt. Förvarningstiden
för ett stort invasionsföretag kan även bedömas bli relativt
lång. Kommunikationerna till övre Norrland är emellertid långa och sårbara.
Detta kan medföra svårigheter både att föra trupper dit och därifrån
och att underhålla styrkor där till större antal eller under längre
tid än vad i förväg gjorda förberedelser medger. Om försvaret i Övre
Norrland blir svagt kan därför en gränsinvasion där relativt snart få följder,
som blir avgörande för hela landet.

Kustinvasion fordrar tillgång på specialtonnage. Läget beträffande
tillgång på dylikt tonnage måste följas med stor uppmärksamhet. Med
en framgångsrik kustinvasion mot landets centrala eller södra delar kan
en fiende snabbt betvinga oss. Förberedelserna för en kustinvasion med
strategiskt syfte är emellertid också svåra att dölja.

De tekniska möjligheterna för luftinvasion ökar. Tills vidare torde
dock en angripares resurser inte medge, att en luftinvasion tillgripes som

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195H

enda angreppsmetod, men vi måste räkna med luftlandsättningar av infiltrationskaraktär.
Man kan inte heller bortse från risken för strategiska
luftlandsättningar inom områden med svagt luftförsvar. Förberedelserna
för luftinvasion är svåra att upptäcka.

Angreppsmetoden avspärrning kan enligt studien inte åstadkomma ett
snabbt avgörande, om vi har vidtagit rimliga åtgärder beträffande det ekonomiska
försvaret. Det är därför mindre troligt, att man försöker betvinga
oss enbart genom avspärrning. Vi måste dock räkna med att en angripare
kommer att anstränga sig att förhindra, att Sverige erhåller tillförsel och
militärt understöd utifrån.

Även kemisk och biologisk krigföring kan komma att användas mot oss,
dock knappast som enda angreppsmetod. Faran för »anonyma» angrepp
med användning av biologiska medel finns emellertid och måste uppmäiksammas.
Några säkra utgångspunkter för den omfattning, i vilken kemiska
och biologiska stridsmedel kan komma att insättas, finns ej. Allvarliga
skador kan åsamkas oss med dessa stridsmedel, varför skyddsåtgärder och
skyddsutbildning inte kan eftersättas.

Om krig eller oroligheter utbryter i vår närhet ställes krigsmakten inför
uppgiften att värna vår neutralitet. Krigsmakten kan dock enligt studien
inte utformas med särskild hänsyn härtill. Det avgörande skyddet
för neutraliteten ligger i krigsmaktens förmåga att genom sin styrka avhålla
en motståndare från angrepp.

Sammanfattningsvis hävdas i studien att vi måste tillgodose både vårt
försvar mot flyg- och fjärrvapenanfall och vårt försvar mot invasion. I
annat fall kan nämligen såväl den ena som den andra angreppsmetoden
och framför allt båda i förening leda till att vi snabbt betvingas och att
Sverige ockuperas. I studien framhålles också att betydelsen av civilförsvarsåtgärder,
främst utrymning, ökar samt att vi måste vidta åtgärder
mot avspärrning och förbereda oss mot kemisk och biologisk krigföring.
Slutligen uttalas att fiendens möjligheter att genomföra ett angrepp mot
oss och sättet för dettas utförande starkt påverkas av om vårt försvar
understödes med atomvapen eller ej.

Sambandet mellan målsättning och resurser

I studien behandlas härefter frågor avseende försvarets principiella utformning
med hänsyn till det ändamål som skall tillgodoses med försvaret.

Gällande målsättning för det militära försvaret kommer till uttryck,
bland annat, i det uttalande i propositionen nr 206 till 1948 års riksdag,
vilket återgivits i det föregående (s. 11).

I 1954 års förslag till riktlinjer hade försvarets resurser och däremot
svarande anslagsram beräknats så att målsättningen skulle kunna upprätthållas.
Det erinras om att föreliggande överarbetning av 1954 års förslag
grundas på förutsättningen, att någon avgörande förändring i målsättningen
inte ifrågasättes.

22 Kungl. Maj:Is proposition nr 110 är 1958

De förändringar, som sedan år 1954 inträffat till följd av den militära
och tekniska utvecklingen, är betydande. De är emellertid enligt studien
inte av sådan karaktär, att de i och för sig ger anledning att antaga att
försvarets resurser kan minskas utan väsentliga följder för målsättningen.
Det understrykes att försvarets resurser måste anpassas efter målsättningen.
Detta är också en förutsättning för att vårt folks förtroende för
försvaret — och därmed försvarsviljan — skall kunna bevaras.

Vårt försvar har till huvuduppgift att bevara freden; det är i princip

defensivt. Att uppbygga krigsmakten med inriktning på vedergällning _

vilket den brittiska vitboken av år 1957 ger ett exempel på — skulle enligt
studien innebära ett radikalt avsteg från vår nuvarande målsättning.
Det skulle helt förändra vårt militärpolitiska läge med oöverskådliga konsekvenser
beträffande risken för att vi skall indragas i krig. En dylik lösning
av vårt försvar anses därför icke kunna förordas.

En efter nuvarande principer uppbyggd och efter teknikens utveckling
och för våra förhållanden anpassad krigsmakt synes enligt studien vara
bäst ägnad att ge uttryck åt vårt folks vilja att bevara landets handlingsfrihet.
Den ger oss möjlighet att med för uppgiften avpassade medel värna
vår frihet och neutralitet.

Hur hög krigsmaktens kvalitet än är måste den enligt studien ha en
viss kvantitativ omfattning därför att försvaret måste täcka ett stort geografiskt
område. Detta innebär inte att vi inom varje del av landet skall
vid varje tidpunkt ha tillräckligt starka stridskrafter för att motstå varje
angrepp. Inom de delar av landet, som har väsentlig betydelse för en angripare
eller för vår försvarsförmåga, måste försvaret ha sådan styrka,
att antingen angriparens vinst inte står i rimlig proportion till hans insats
eller angreppet tar så lång tid, att andra staters ingripande till vår fördel
hinner göra sig gällande. I övriga delar av landet måste vi nöja oss med
att organisera bevakning och skydd mot överrumpling och infiltration med
små styrkor samt skapa möjligheter för att dit omgruppera större styrkor.
Försvaret maste även syfta till att skydda medborgarnas liv och egendom.

Den tolkning 1948 års målsättning erhöll i 1954 års förslag innebar, att
vår krigsmakt skulle hejda anfall tillräckligt länge för att vi skulle kunna
få understöd utifrån innan avsevärda delar av landet erövrats eller motståndet
behövt uppges. Vårt försvar skulle sålunda principiellt ha en —
om ock tidsbegränsad — avvärjande, hindrande och skyddande förmåga.
Därigenom uppnåddes även det fredsbevarande syftet. Vårt behov av stridskrafter
bedömdes med hänsyn till hur och med vilken styrka fienden
kunde tänkas angripa oss. Det behov, som redovisades i 1954 års förslag,
angavs vara det minimum, som inte kunde underskridas utan att försvaret
Irån början blev otillräckligt inom viktiga delar av landet.

Det lramhålles i studien, att en allt större del av försvarsanslagen måste
avdelas för forskning, försök och utveckling av vapenprototyper för att

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

inte försvarets effektivitet skall äventyras på lång sikt. Kostnaderna härför
är i stort oberoende av mängden serietillverkad materiel. Detsamma
gäller beträffande andra grundkostnader. De för operativt bruk tillgängliga
resurserna minskar därför proportionsvis mera ju mindre anslag försvaret
får. Om försvarets resurser minskas kan följderna för målsättningen
enligt studien i princip anges sålunda.

Luftförsvaret syftar främst till att försvåra en angripares flygoperationer
så, att han inte kan genomföra dem utan stora förluster, och att tvinga
honom till ett uppträdande, som avsevärt reducerar hans luftstridskrafters
verkan. Vi kan endast luftförsvara sådana områden, som är av särskild
betydelse för vår förmåga att hålla ut.

Om våra resurser minskar måste vi därför antingen tunna ut försvaret
inom de luftförsvarade områdena eller låta luftförsvaret utgå helt i delar
av landet. 1 anslutning härtill erinras om att ej heller de passiva luftförsvarsåtgärderna,
bland annat utrymning, får avsedd effekt, om en angripare
har möjlighet till ohämmad insats av flygstridskrafter över stora
delar av vårt land eller till att genom en snabb invasion ockupera vårt land.

Invasionsförsvaret syftar till att hejda och om möjligt slå fienden. Dess
styrka måste beräknas med utgångspunkt i vad en angripare med hänsyn
till övriga engagement kan tänkas avdela för operationer mot föi honom
betydelsefulla områden i Sverige. Fiendens styrkeinsats beror även av
kommunikationernas beskaffenhet och tonnagetillgången m. m., det slutmål
han uppställt för invasionen samt det motstånd han beräknar att
möta. Eftersom en invasion innebär ockupation av landterritorium, blir i
sista hand det motstånd han möter av våra stridskrafter på marken utslagsgivande.
Minskar styrkan i vårt invasionsförsvar, måste antingen en
uttunning ske inom alla områden — alltså även sådana mot vilka anfall
i första hand bedömes sannolika och farliga -— eller försvaret av ett eller
flera sådana områden helt utgå och områdena endast bevakas för att
kunna upprätthålla vår styrka på andra håll. Det motstånd uttunnade
styrkor kan bjuda, blir •— i varje fall så länge vi inte har atomvapen
även vid en måttlig minskning kortvarigt och kan endast få en hastigt
övergående fördröjande verkan. Följden kan bli en snabb fientlig ockupation
av stora områden. Bortflyttning av befolkningen kan redan i ett tidigt
skede bli nödvändig. Svagt försvarade områden kan inte heller användas
för uppläggande av större förråd, som baser lör flyg- och sjöstridskrafter
eller för produktionsanläggningar av vikt för landet i krig. Redan i ett
tidigt skede måste i stället förnödenheter undanföras. Härtill kommer de
förluster och den förstörelse, som uppstår i samband med en fientlig
ockupation.

Minskning av resurserna kan även innebära minskad förmåga till uthållighet
i krig. Det kan därvid exempelvis bli nödvändigt att begränsa
anskaffningen i fred av krigsmaterielreservcr och att avstå från särskilda

24

Kungl. Miij:Is proposition nr 110 år 1958

stridskrafter och anordningar för att skydda importsjöfarten. Kan vi inte
tillförsäkra vårt försvar en sådan uthållighet, att understöd utifrån hinner
■\eika,

Följden av att försvarets resurser minskas blir således enligt studien
under alla förhållanden att dess fredsbevarande effekt nedgår.

Synpunkter på atomvapenfrågan

Undei ett särskilt avsnitt i studien anföres vissa synpunkter på frågan
om atomvapen bör ingå i det svenska försvaret. Man konstaterar, att krigsmaktens
styrka skulle öka, om den framdeles tillfördes atomvapen. Frågan
om atomvapen inom vårt försvar har emellertid föranlett debatt. Det
har därför ansetts motiverat att i studien något utveckla fördelar och nackdelar
med att vårt försvar tillföres atomstridsmedel. Härvid beröres dock
icke de rent moraliska invändningar, som förts fram mot en anskaffning
av atomvapen.

Alla militära synpunkter talar enligt studien entydigt och starkt för en
anskaffning av atomvapen, så länge vi måste räkna med att en angripare
kan komma alt använda sådana vapen. De militära skälen för att försvaret
bör innefatta atomstridsmedel utvecklas i studien sålunda.

Saknar vi atomstridsmedel, kan en angripare utnyttja sin överlägsenhet
i trupp och materiel för att utföra koncentrerade anfall. Vi måste
däremot ta hänsyn till att angriparen har möjlighet att använda atomvapen.
Härvid får vi söka begränsa våra förluster genom att gruppera
våra förband spridda över stora ytor. Trots detta riskerar vi stora förluster,
eftersom vi måste fylla vår brist på atomvapen med insats av flera
och mer personalkrävande vapen. Vår gruppering över stora ytor medför
därtill betydande svårigheter för ledning och sammanhållning samt
mindre möjligheter till en samlad kraftinsats. Dessa faktorer samverkar
till att våra utsikter att avvärja anfall blir mindre.

Om vi däremot förfogar över atomstridsmedel tvingas även angriparen
att sprida sig, varigenom balansen i möjligheterna att utnyttja vanliga
stridsmedel äterställes. Härtill kommer att det i regel är svårare för den
anfallande än för den försvarande att t. ex. genom fältarbeten skydda sig
mot atomvapenanfall.

Atomvapen är vidare i många fall billigare i förhållande till effekten
än konventionella vapen. Endast genom insats av ett stort antal vanliga
\ apen kan man nå samma verkan som med atomvapen. Ändå kan man
aldrig med dem uppnå atomvapnens momentana verkan. En motsvarande
insats kräier vidare långvariga förberedelser och en ansamling av vapen
och personal, som motståndaren genom insats av sina atomvapen kan slå
ut. Innehav av atomvapen kan således komma att bli vår enda möjlighet
alt göra striden jämn.

Beträffande den radioaktiva strålningen anföres i studien, att dess verk -

25

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 110 är 195S

ningar ännu inlc kan sägas vara fullt klarlagda. Ej heller vet man säkert
om man kan tillverka s. k. rena kärnladdningar. Den svenska krigsmakten
torde emellertid enligt studien inte ha bruk för större atomladdningar
än sådana, som utvecklar endast tusendelen av den radioaktiva effekten
hos de senaste årens stora vätebomber. Om man tar hänsyn till vad vi kan
komma att utsättas för om vårt framtida försvar blir för svagt för sin uppgift,
måste det enligt studien vara riktigt att vi anskaffar och till självförsvar
använder atomvapen.

Som ett argument mot anskaffning av atomvapen har vidare framförts
den åsikten, att atomvapen i vår krigsmakt skulle innebära ett latent hot
mot andra länder och därigenom öka risken för angrepp mot oss. Enligt
studien föreligger inte någon risk för att vi skall råka i krig på grund av
att vi skaffar atomvapen. Skälen härför utvecklas sålunda.

Det torde bli svårt att finna något exempel på att en angripare underlåter
att utnyttja ett effektivt vapen enbart därför att försvararen inte
förfogar över samma stridsmedel. Om man kunde utgå från att en angripare
skulle uppträda så, borde vi ha ett så svagt försvar, att en motståndare
inte behövde använda atomvapen för att betvinga oss. Vi skulle i så
fall helt frångå de grunder på vilka vår försvarspolitik nu vilar. Historien
ger däremot exempel på att två krigförande, som ägt samma slag av vapen,
avstått från att använda dem därför att båda parter varit osäkra om konsekvenserna
av att motståndaren använder samma vapen. Likaså finns
exempel på att en krigförande tillgripit ett vapen just av den anledningen
alt motparten inte ägt tillgång till detta och inte varit i stånd att använda
det. Det finns därför starka skäl att förmoda, att frånvaron av atomvapen
i den svenska krigsmakten snarare ökar än minskar sannolikheten
för att en angripare använder sådana mot oss. Endast om atomvapen i
vårt land kan utgöra ett latent hot av väsentlig betydelse mot en presumtiv
angripares hemland, kan anskaffningen av sådana vapen öka risken
för angrepp mot oss. Ett svenskt innehav av atomvapen kan enligt studien
uppfattas som ett dylikt hot endast under förutsättning, att vi dels
har atomladdningar i betydligt större antal eller av kraftigare typ än vad
som fordras för våra defensiva uppgifter, dels har vapenbärare som från
baser i Sverige kan nå viktigare mål i angriparens hemland. Vi har emellertid
inte ekonomiska resurser, vare sig nu eller i framtiden, att skaffa
sådana vapen och vapenbärare. Detta förhållande är enligt studien uppenbart
både för oss själva och för andra länder.

I studien dragés den slutsatsen att, om hänsyn tages till alla för- och
nackdelar, atomvapen snarast möjligt måste tillföras vårt försvar. De
som har ansvaret för värt försvar kan enligt studien inte uraktlåta alt
kräva, att alla möjligheter inom ramen för våra resurser utnyttjas för att
vår krigsmakt skall bli så effektiv som möjligt.

Slutligen påpekas i studien, att eftersom vi måste räkna med all bli

26

Kungl. Maj:Is proposition nr 110 år 1958

utsatta för verkan av atomvapen, måste vi — oberoende av om vi själva
får atomvapen eller ej — studera deras verkningar och vidtaga åtgärder
för att skydda oss däremot.

Vårt framtida försvar

I det sista avsnittet av studien, vilket behandlar vårt framtida försvar,
ges vissa riktlinjer lör totalförsvarets utformning.

Det betonas till en början, att försvarets fredsbevarande effekt i framtiden
liksom hittills ytterst kommer att bero på medborgarnas vilja till
motstånd. Motståndsviljan måste byggas på vetskapen om att medborgarnas
liv så långt möjligt skyddas och att alla, i den ena eller andra
formen, med utsikt till framgång kan delta i kampen för landets försvar.
Alla till krigstjänst fullt dugliga värnpliktiga bör få en grundläggande
vapenutbildning. Om de inte tas i anspråk för andra militära eller civila
uppgifter, bör de i krig ingå i förband, som uppsättes av hemvärnet (driftAärnet).
På så sätt kan varje fullt vapenför svensk göra sin insats i striden
mot en angripare, i sista hand i en motståndsrörelse.

Man konstaterar vidare att det för närvarande icke finns och ej heller
inom överskådlig framtid kommer att finnas några aktiva försvarsmedel,
som kan ge befolkningen tillräckligt skydd mot följderna av flyg- och
robotanfall med kärnvapen. Även om det aktiva luftförsvarets jaktflyg,
luftvärnsartilleri och luftvärnsrobotar otvivelaktigt kan tillfoga anfallande
bemannade flygplan och robotar av flygplantyp stora förluster, kommer
en del av dem att kunna bryta igenom och åstadkomma stor förödelse.
Robotar av projektiltyp kan för närvarande inte förstöras, medan de är
på väg mot målet. Motståndsförmågan mot terroranfall måste därför enligt
studien bygga på omfattande civilförsvarsåtgärder, främst utrymning.
Det uttalas att vi har bättre möjligheter än de flesta andra länder att med
passiva åtgärder skydda oss mot hemortsbekämpning.

I fråga om krigsmakten erinras i studien om att tre år har gått sedan
överbefälhavaren avgav 1954 års förslag till riktlinjer för krigsmaktens
utformning. Redan av tidsskäl är därför en anpassning erforderlig. Vidare
har en stor del av materielen blivit dyrare än vad som kunnat förutses,
samtidigt som anslagen till försvaret varit väsentligt mindre än som förutsattes
i 1954 års förslag. Dessa förhållanden har medfört ett ackumulerat
behov av reformer samt minskad styrka hos krigsmakten.

Såsom den viktigaste åtgärden för att motverka en alltför kraftig minskning
av försvarets effekt i förhållande till en angripares betecknas i studien
anskaffning av atomvapen. Det betonas att det är nödvändigt att
anskaffa atomvapen, som vi själva helt disponerar över, om vi vill hålla
ett försvar som är obundet av avtal om stöd från andra stater.

Den omständigheten att det tar flera år att tillverka atomvapen får
enligt studien icke fas som förevändning för att uppskjuta erforderliga

27

Kungl. Maj:ls proposition nr 110 är 195S

undersökningar i förhoppning om att under mellantiden läget skall utvecklas
gynnsamt och garantier skapas för att atomvapen inte kominer
till användning i ett framtida krig. Med tanke på hur vart försvarsläge
skulle te sig om några år, om dylika garantier inte skulle ges, är det nödvändigt
att snarast genomföra forskning och övriga erforderliga undersökningar
för svensk atomvapentillverkning. Detta innebär inte, anförs det
i studien, att vi hinder oss så att vi ej kan ansluta oss till ett atomvapenförbud,
om ett sådant kommer till stånd.

Undersökningar beträffande möjligheterna för svensk atomvapentillverkning
har utförts och pågår alltjämt. De resultat som hittills nåtts
visar enligt studien att vi skulle kunna tillverka atomladdningar till ett
pris av storleksordningen 10 miljoner kronor per laddning. Tillverkning
av atomladdningar skulle förutsätta investeringar på omkring 300 miljoner
kronor fördelade på ca 7 år, förutom anslag till forskning och föisök.
Om anslag anvisas för programmet, torde enligt studien svenska
atomladdningar kunna finnas mot slutet av 1960-talet. I de riktlinjer
för krigsmaktens utveckling, som framlägges i studien, förutsättes
att atomvapen kommer att tillföras vårt försvar.

I fråga om robotar för vårt försvar framhålles i studien att de åtminstone
under den närmaste framtiden måste kunna användas utan atomladdningar.
Vi bör således inte nu anskaffa robotar, som inte hai tillräcklig
träffsäkerhet och verkan med vanliga sprängladdningar. Undeisökningar
visar enligt studien, att förutsättningar finns för inköp utomlands
av vissa robotsystem samt delar till sådana. Det kan visa sig erforderligt
med inköp från utlandet för att det svenska försvaret snabbaie
skall få tillgäng till vissa robotar, t. ex. luftvärnsrobotar. Våra inhemska
resurser kan i sådant fall koncentreras på de projekt, som för oss är viktigast
och svårast att anskaffa utomlands. Anskaffningen av robotar är under
alla förhållanden så viktig i militärtekniskt och ekonomiskt avseende, att
avsevärda medel måste användas för att säkerställa kvalificerad personal
för forsknings- och försöksverksamhet.

Den forsknings- och försöksverksamhet som har till syfte att ta fram
nya vapen m. m. samt utveckla taktiken för deras användning kan avsevärt
underlättas och påskyndas, om vi ständigt följer utländska eifarenheter
och framsteg. Vi måste därför enligt studien förbättra våra möjligheter
att följa utvecklingen utomlands, inte minst på det tekniska området.

Risken för alt ett krigsutbrott kommer mycket snabbt och överraskande
understryker enligt studien också kravet pa en effektiv och kontinuerlig
underrättelsetjänst. Den medför dessutom att stor vikt måste läggas vid
försvarets beredskap. Stora delar av luftrummet skall ständigt kunna
övervakas redan i fred. Härutöver gäller i allt högre grad, all övervakning
av omgivande havs- och gränsområden skall kunna träda i funktion
snabbt. Även andra delar av krigsmakten främst centrala och regio -

28

Kung!. Maj:ts proposition nr i 10 år 1958

nala ledningsorgan och förband ur luftförsvaret men även begränsade lantoch
sjöstridskrafter — måste kunna verka med kort varsel. Inom alla
delar av försvaret bör eftersträvas en ytterligare utspridning av krigsmateiielen
ledan i fredstid och en decentralisering av mobiliseringen.
Kraven på den utbildningsverksamhet, som avser att vidmakthålla tidigare
inlärda färdigheter, skärpes alltmer. Staber och förband måste vara
beredda för strid eller annan verksamhet, exempelvis luftbevakning, omedelbart
efter en snabb mobilisering.

o

För Gotlands försvar gäller enligt studien i högre grad än hittills att
omedelbart stridsberedda styrkor är värdefullare än sådana som kan tillföras
efter mobilisering och med tidsödande transporter. I studien uttalas
att särskilda åtgärder måste vidtas i fråga om utbildningsorganisation
m. in. för att tillgodose beredskapskraven.

I den män de tillgängliga resurserna inte förslår att tillgodose såväl
förmågan till stor kraftutveckling i krigets inledande skede som uthålligheten
under dess fortsättning, inåstc en avvägning ske. Det understrykes
att vårt försvar i högre grad än tidigare måste byggas upp med hänsyn
till att vi skall kunna överleva ett häftigt inledningsskede.

Hela krigsmakten måste anpassas efter den ökade risken för anfall med
atomvapen.

Beträffande det aktiva luftförsvaret uttalas i studien att tillgången till
medel för att aktivt motverka fiendens luftkrigföring är av betydelse för
motståndsviljan. Även om det aktiva luftförsvarets skyddande effekt
minskar i heinortsförsvaret, om angriparen använder atomvapen, är det
fortfarande en nödvändig del i invasionsförsvaret. I fråga om riktlinjerna
för det aktiva luftförsvarets utveckling anföres i studien i huvudsak
följande.

Det offensiva inslaget i det aktiva luftförsvaret måste även i framtiden
tillmätas stor betydelse. Anfall mot framskjutna utskjutningsplatser och
styrstationer kan bli vår enda möjlighet att försvåra insats av vissa slag
av robotar mot vårt land.

Stora ansträngningar bör göras för att få fram 1 uftvärnsrobotar.
Till en början måste vi förmodligen köpa dem från utlandet. Sådana
robotar kan bli ett viktigt komplement och en betydande förstärkning i
luftförsvaret för försvar av särskilt betydelsefulla platser. De kommer i
första hand att ersätta äldre kanonluftvärn och senare delvis även iakt riyg Bemannade

jaktplan har en, jämfört med andra luftförsvarsvapen,
mångsidig användbarhet. De kommer att erfordras under överskådlig
framtid, även om deras uppgifter efter hand kan förändras. Jaktplanen
har förhållandevis lång aktionsradie och kan snabbt koncentreras i olika
riktningar, vilket är betydelsefullt inom vårt vidsträckta land. Jaktplanen
bör utrustas för strid under mörker och dåliga väderleksförhållanden

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

och beväpnas bland annat med jaktrobotar, som ökar det enskilda flygplanets
stridsvärde. Kravet på en hög företagsfrekvens, framför allt vid
ett häftigt inledningsskede av ett krig, medför att antalet förare per flygplan
bör utökas. Detta i förening med de höga anskaffningskostnaderna
samt den förutsedda successiva tillkomsten av luftvärnsrobotar medför att
ersättningsanskaffning av jaktplan inte kan ske enligt nu gällande planer.
Antalet flygplan minskar därför efter hand.

Antalet flygbaser bör ökas i relation till flygplanantalet för att möjliggöra
dels ytterligare utspridning, som är nödvändig med hänsyn till
skyddet, dels omgruppering till olika delar av landet. Genom minskade
krav på startbanornas längd och genom att använda breddade landsvägar
såsom startbanor kan kostnaderna för denna utökning hållas nere.

Luftvärn sautomatkanoner utgör alltjämt en viktig del i det aktiva
luftförsvaret och är effektiva mot sådana vapenbärare, som har bäst
verkan mot punktmål. På många platser är de ännu det enda aktiva luftförsvarsmedel
som kan användas. Luftvärnsautomatkanoner bör därför
tills vidare bibehållas respektive anskaffas enligt i stort sett nuvarande
planer.

Moderna flygplan har i allmänhet en högt utvecklad teleteknisk navigeringsutrustning,
radarsikten för bombfällning i mörker och ovan moln
m. m. Många robottyper är beroende av teleteknisk styrapparatur. Genom
att störa och vilseleda dessa teletekniska hjälpmedel kan vi avsevärt
minska anfallens verkan. Vikten av alt den föreslagna organisationen för
teletekniska mot medel bygges ut och att man efter hand förbättrar
effekten hos dessa medel framstår därför med större skärpa än tidigare.

Luftbevakningen och stridsledningsorganisationen måste
fortlöpande förbättras för att våra luftförsvarsmedel skall erhålla godtagbar
verkan. En modernisering av luftbevakningen fordras också för att
Övriga stridskrafter och civilförsvaret skall erhålla förvarning om flyganfall.
Kostnaderna för en modernisering är dock så störa, att den ej kan
genomföras fullständigt inom hela landet. De områden där luftangrepp
sannolikt kommer att bli mest kännbara för totalförsvaret måste erhålla
prioritet.

Inom invasionsförsvaret gäller enligt studien även framgent, att angriparen
om möjligt bör bekämpas redan utanför vår kust och landgräns.
I studien anges följande utvecklingslinjer för invasionsförsvaret.

För att bekämpa en fiende utanför kusten lämpar sig inom den närmaste
framtiden särskilt attackflyg, som kommer att utrustas med
bland annat attackrobotar och som vid behov kan förstärkas med jaktflyg.
Därtill kommer sjöstridskrafter. Först efter åtskilliga år kan mål
till sjöss i nämnvärd utsträckning bekämpas med robotar, som skjutes
ut direkt från vårt territorium.

Det erinras om alt attackförbanden nyligen har fått moderna flygplan.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Ersättningsanskaffning för dessa ligger sålunda förhållandevis långt fram
i tiden. Förberedelser härför har emellertid redan planenligt påbörjats. 1
vilken utsträckning det nuvarande antalet attaekflvgplan kan eller bör ersättas
är osäkert. Tills vidare torde man vara tvungen att räkna med att
nuvarande antal attack flygplan inte kommer att ersättas i full utsträckning.

Enligt 1954 års förslag borde försvaret till sjöss i ökad utsträckning
bygga På flyg, som ansågs ha större möjligheter att nå lämpliga anfallslägen
i sjökriget än övervattensfartyg. Eftersom attackflyget även i övrigt
bedömdes ha större användbarhet, föreslogs en förstärkning av detta, medan
övervattensfartygen fick en något mindre framskjuten plats i försvarsorganisationen.
Förslaget gav goda möjligheter till växelverkan i försvaret
till sjöss. Luftkrigsmedlens utveckling sedan år 1954 har emellertid gjort
möjligheterna för över vattensfartyg, särskilt större sådana, att operera
i Östersjön allt mer osäkra. Uppgiften att bekämpa fienden till sjöss
måste sålunda i högre grad än tidigare åläggas attackflyget, vid behov
förstärkt med jaktflyg. Möjligheterna till växelverkan med övervattensf
artyg i denna del av sjöförsvaret minskar därigenom. Övervatten sfartyg
kan dock fortfarande lösa uppgifter i vissa kustområden och vid skydd
a'' kustsjöfart. Detta medför att lätta lartyg, lämpade för dessa uppgifter,
efter hand blir dominerande i flottan. Antalet fartyg av andra typer kommer
att minska. Vid en sådan förändring kommer i första hand kryssarna
och äldre jagare att utgå.

Den antydda fördelningen av uppgifterna i försvaret till sjöss och invasionsteknikens
utveckling kan komma att medföra ändrade uppgifter
för ubåtarna och som följd härav nya ubåtskonstruktioner.

Till lands kommer atomvapnen och den förbättrade transporttekniken
att öka tempot i stridshandlingarna. Ett stelt försvar av punkter,
linjer eller begränsade zoner är sårbart om fienden använder atomvapen.
Det är nöd^indigt att skapa skydd mot atomvapen genom utspridning och
rörlighet i kombination med befästningar med hög skyddsförmåga. Genom
ett elastiskt ytförsvar bör den invaderande störas och fördröjas samt betingelser
skapas för motanfall. Det gäller sedan att från en utspridd utgångsgruppering
samla operativa enheter för att genom anfall slå fienden.

Den angivna utvecklingen framtvingar efter hand förändringar av
arméns organisation. Avvägningen mellan lokalförsvar och hemvärn å
ena sidan och operativa enheter å andra sidan kan behöva förändras. I
de operativa enheterna lägges ökad vikt vid pansrade terränggående fordon,
langskjutande artilleri eller raketvapen (markrobotar) samt pansarvärnsrobotar.
En förutsättning för att tyngre raketvapen och markrobotar
med lång räckvidd skall vara stridsekonomiska är att de förses med atomladdning.
De kan därför inte införas under den närmaste framtiden. Forskning
och försök bör dock bedrivas. Vikten av att fältförbanden ges ytter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

31

ligare förbättrad strategisk rörlighet ökar. Det är därför önskvärt att
kunna flygtransportera åtminstone mindre förband. Det är emellertid för
dyrt för oss att i fred hålla en särskild flygtransportorganisation för strategiska
transporter. Undersökningar pågår för att finna andra lösningar
av problemet. Möjligheterna härtill beror i hög grad på civilflygets utveckling
i vårt land. Flygplan, som kan starta och landa vertikalt eller
på mycket korta banor, t. ex. helikoptrar, erfordras för transporter på korta
sträckor.

Vid mötande av kustinvasion samt i försvaret av skärgårdar, hamnar
och farleder kommer kustartilleriet fortfarande att ha viktiga uppgifter.
I skärgårdsområdena måste försvaret kunna föras rörligt på grund
av risken för infiltration. För att öka effekten och räckvidden hos kustartilleriets
stridsmedel tillföres efter hand robotar. Till en början anskaffas
lätta robotar, som delvis ersätter lätta batterier. Materielläget motiverar
emellertid att vissa äldre batterier utgår ur organisationen, vartill
kommer att en successiv minskning av antalet förband måste ske av ekonomiska
skäl. Kustartilleriets tunga luftvärnskanonförband uppfyller inte
kraven på modernt luftvärn. Dessa förband bör omorganiseras för att bekämpa
ytmål.

Ökad vikt måste framdeles läggas vid ett över ytan fördelat försvar —
ytförsvar — och bevakning även av sådana områden, som primärt
inte bedömes vara utsatta för direkt invasion. Sannolikheten ökar nämligen
för att anfall sker över stora områden, bland annat genom luftlandsättningar.
Den tekniska utvecklingen såväl inom det civila samhället som
av vapnen och medlen för stridsledning har vidare ökat känsligheten för
kuppanfall och sabotage. Våra stridskrafter måste kunna ingripa mot infiltration.
Det är därför angeläget att det inom vårt vidsträckta, glest befolkade
land även i framtiden finns möjligheter till väpnat motstånd inom
alla för totalförsvaret betydelsefulla områden. Man måste även av dessa
skäl vidhålla kravet på att alla till krigstjänst fullt dugliga får en grundläggande
militär utbildning.

1 ytförsvar och bevakning har hemvärnet viktiga uppgifter. Det förhållandet,
att hemvärnet finns på ett mycket stort antal platser i landet
och kan ingripa praktiskt taget omedelbart, är härvid särskilt betydelsefullt.
För egentliga försvarsuppgifter och mer kontinuerlig bevakning krävs
dock fäll- och lokalförsvarsförband.

Armén och kustartilleriet måste i ökad utsträckning kunna biträda
civilförsvaret.

Kraven på avspärrningsförsvar sammanhänger med vårt behov av import
under krig och möjligheterna att få sådan. Vi måste enligt studien
vara beredda att skydda importsjöfart inom våra och angränsande kustfarvatten
mot anfall främst av ubåtar och flygstridskrafter. Vi måste också
kunna skydda hamnar och lastageplatser samt godsets transport från

32 Kungl. May.ts proposition nr 110 år 1958

dessa. Som komplement till sjötransporterna måste sannolikt flygtransporter
användas. Våra möjligheter att hålla starka stridskrafter enbart
för importskydd begränsas emellertid av ekonomiska skäl, då våra försvarskrafter
främst måste inriktas på att vi skall kunna motstå ett häftigt
anfall i början av ett krig.

Då våra importmöjligheter är osäkra skärpes enligt studien kraven på
vårt ekonomiska försvar. Det är nödvändigt med en betydande, skyddad
och spridd lagerhållning i fred, för att samhället skall kunna fortleva
under ett häl tigt inledningsskede av ett krig och så länge, att import kan
komma i gång. Lagerhållning behövs också för att vi inte skall behöva
tära på resurserna för krig, om importen begränsas eller stoppas på grund
av händelser, som inte geografiskt berör vårt land.

I studien understrykes betydelsen av samverkan mellan totalförsvarets
olika delar. Ingen del kan ses isolerad från de övriga. Om krigsmakten
skall kunna verka med full effekt fordras oundgängligen, att totalförsvaret
bildar en hållfast enhet. Det betonas att civila myndigheter och verk
m. fl. måste få tillräckliga anslag i fredstid, om de i krigstid skall kunna
lösa sina uppgifter inom totalförsvarets ram.

I fråga om de delar av totalförsvaret som ej ingår i krigsmakten framhålles
i studien i huvudsak följande.

De frivilliga försvarsorganisationernas insats är oundgänglig för hela
vårt försvar men särskilt för krigsmakten. De bidrar med ett tillskott till
landets försvarskraft, som mångfaldigt överväger de ringa kostnaderna. De
alltmer komplicerade stridsmedlen medför sålunda ökat behov av personal
för stabs-, sambands-, stridslednings- och underhållstjänst. I luftbevakningen
och sjukvårdstjänsten finns många befattningar, som lämpar
sig för frivillig personal. Det frivilliga skytteväsendets betydelse ökar, då
väpnat motstånd måste kunna bjudas i hela landet. Den snabba utvecklingen
uppställer vidare större krav även på den icke aktiva befälspersonalens
kännedom om de ständigt pågående förändringarna i krigsmakten.
Organisationer, som bedriver frivillig befälsutbildning, har i detta avseende
en betydelsefull uppgift. Frivilligorganisationerna kan också aktivt
verka för att vidmakthålla och öka föx-svarsviljan.

I studien erinras om att civilförsvaret i 1954 års förslag tillmättes stor
betydelse, vilket även tog sig uttryck i försvarsstabens och civilförsvarsstyrelsens
gemensamma s. k. marspromemoria 1955. Förstörelsemedlens
ökade kraft ökar enligt studien efter hand kraven på det passiva luftförsvaret.
Motståndskraften mot terroranfall måste bygga på en långt driven
och snabbt genomförd utrymning kompletterad med skyddsrum. Förtroende
för civilförsvarets skyddande verksamhet är därför nödvändigt.
Tidsfristen för utrymning kan bli kort, men utredningar visar, att en utrymning
kan ske snabbt om ändamålsenliga förberedelser vidtages. Det
är betydelsefullt att riksledningen i god tid fattar beslut om utrymning.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Civilförsvarets och andra samhällsorgans skadeavhjälpande verksamhet
måste enligt studien framför allt inriktas på -—- förutom att rädda människoliv
— att nödtorftigt hålla kommunikationerna och livsmedelsdistributionen
i gång. Det blir nödvändigt med stora inskränkningar i det normala
näringslivet. Produktionen måste i mycket stor utsträckning ersättas
med lagring och förrådshållning.

Civilförsvaret måste därför enligt studien få ökade resurser och bättre
möjligheter att lösa dessa uppgifter. Detta kräver bland annat en kvalificerad
befälskår. Ett antal regionala civilförsvarsförband med erforderlig
kvalitet anses böra organiseras. Dessutom bör krigsmakten, främst arméns
förband, få vidgade uppgifter i civilförsvarets verksamhet. Ingenjör-,
signal-, transport- och sjukvårdsförbanden lämpar sig direkt härför. Lokalförsvarets
cykelskyttebatal joner bör erhålla kompletterande utbildning i
civilförsvar stjänst. Hemvärnets uppgifter kan även behöva överses med
hänsyn till utrymningsplanläggningen.

Resurserna mot biologisk krigföring, vilka samordnas av medicinalstyrelsen,
anses böra ökas.

Det ekonomiska försvaret bör enligt studien stärkas genom ökad lagring
av förnödenheter i utspridda förråd på undandragna platser. Försörjningen
efter utrymning måste särskilt uppmärksammas liksom övriga frågor,
som aktualiseras av en hemortsbekämpning med moderna stridsmedel.
Krigsmakten måste i stor utsträckning utnyttja civila resurser — förnödenheter
av olika slag, transportmedel, arbetsredskap m. m. Man kan enligt
studien förutsätta, att även andra delar av totalförsvaret kommer att
ställa ökade krav på att få använda dessa resurser. Den samordning, som
redan nu sker t. ex. i fråga om sjukvården, kommunikationsmedlens användning
och drivmedelsför sörj ningen i krig, måste därför fortsätta och
får allt större betydelse. Det kan visa sig nödvändigt att utvidga den
även till andra områden, t. ex. livsmedelsförsörjningen.

På det psykologiska försvaret ställes än större krav på grund av den
ökade användningen av massförstörelsemedel och de därav framtvingade
motåtgärderna, som berör huvuddelen av rikets befolkning. I krig krävs
enligt studien en snabb och sannfärdig nyhetstjänst och andia åtgärder
för alt stärka motståndsviljan. I fred måste en rad militära och civila
myndigheter och organisationer ge vart folk en realistisk upplysning om
vad ett krig skulle innebära för samhället och den enskilde medborgaren
och vad som fordras för att försvaret skall kunna lösa sina uppgifter.

I studien framhålles vidare alt med hänsyn till den ökade omfattning
utrymningen kan beräknas få också de sociala problemen för en omflyttad
befolkning måste lösas.

Slutligen behandlas i studien vissa frågor om totalförsvarets ledning.
Den högsta ledningen av totalförsvaret kan enligt studien inte anses fylla
kraven på funktionsduglighet vare sig i fred eller i krig. Organisationen
3_89 58 bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 110

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 1958

maste vara sådan att det är möjligt att fatta snabba beslut vid krigsfara,
att totalförsvarets olika delar kan ytterligare samordnas, att ledningen med
kort varsel kan utveckla full effekt på skyddad plats o. s. v. Vid den fortsatta
organisationen av den regionala ledningen måste enligt studien beaktas,
att de regionala organen kan komma att ställas inför uppgiften att
självständigt och utan direktiv från högsta ledningen leda totalförsvaret
inom olika områden. En delegering av befogenheter synes även motiverad
med hänsyn till atomvapnens stora verkan vid hemortsbekämpning liksom
till den omständigheten att ett modernt krig kan komma att utkämpas
över stora ytor.

2. Krigsmaktens utformning enligt olika kostnadsalternativ

I det följande behandlas såväl det av överbefälhavaren förordade förslaget
till riktlinjer för krigsmaktens utformning som de alternativ för
krigsmaktens utlormning, vilka utarbetats inom de i chefens för försvarsdepartementet
uppdrag den 21 mars 1957 angivna kostnadsramarna.

Efter några inledande ord angående sättet för utredningsarbetets bedrivande
lämnas en översikt av de ekonomiska ramarna i de olika alternativen.
Härefter upptages vissa frågor vilka återkommer i två eller flera
av alternativen eller eljest är av mera allmän natur. Slutligen följer redogörelser
för riktlinjerna för organisationens utformning m. m. i olika alternativ.
Överbefälhavaren framhåller, att dessa riktlinjer ej får fattas som ett
definitivt uttryck för hur organisationen vid en given kostnadsram kommer
att se ut vid mitten av 1960-talet. Vad som anges är målet för de närmaste
åren. Förnyade överväganden blir nödvändiga för att fortlöpande jämka organisationen
efter utvecklingens krav.

Utredningsarbetet m. m.

Utredningsarbetet med anledning av chefens för försvarsdepartementet
uppdrag den 21 mars 1957 har enligt överbefälhavarens direktiv letts av
chefen för försvarsstaben. Denne har haft biträde av en särskilt inrättad
planeringsavdelning, sammansatt av personal ur försvarsstaben, försvarsgrensledningarna
och försvarets forskningsanstalt. Försvarsgrensstaber,
centrala förvaltningar samt olika militära och civila myndigheter har medverkat.
överläggningar har vidare ägt rum med bland annat 1953 års
civilförsvarsutredning.

Arbetet har inriktats på att utreda dels vilken omfattning krigsmakten
kan få inom de i departementschefens uppdrag angivna kostnadsramarna,
dels hur avvägningen mellan skilda komponenter bör göras i de olika alternativen
samt dels vilken målsättning som rimligen svarar mot respektive
alternativ.

35

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Undersökningarna har som utgångspunkt haft den »Studie över försvarets
utveckling», för vilken redogörelse lämnats i det föregående. Därutöver
har ett stort antal delutredningar utförts i syfte att skapa en fast
grund för övervägandena.

Arbetet med det av chefen för försvarsdepartementet givna utredningsuppdraget
har bedrivits så att studien samt principiella stommar till utredningens
fyra kostnadsalternativ förelegat i utkast i slutet av september
1957. Den utformning av försvaret, som därvid visat sig möjlig inom de
givna kostnadsalternativen, innebär nedskärningar av försvarsgrenarnas
krigsorganisation såväl i förhållande till nuläget som till 1954 års förslag.

Överbefälhavaren har emellertid funnit att en minskning av vår försvarsförmåga
och därmed en sänkt målsättning för krigsmakten inte bör
ske med hänsyn till det ovissa världspolitiska läget, överbefälhavaren —
och försvarsgrenscheferna •— har därför ansett att intet av de kostnadsalternativ,
som utredningsuppdraget avsett, bör läggas till grund för statsmakternas
beslut. På grund härav har överbefälhavaren låtit utarbeta 1957
års förslag inom en något högre kostnadsram.

Vid utredningsarbetet har kalkyler utförts för den organisation, mot
vilken försvarsgrenarna i olika kostnadsalternativ bör inriktas. Hur anpassningen
bör ske har endast undersökts i stora drag. Den kommer under
alla omständigheter att ta flera år — och längre tid ju mera omfattande
förändringarna är. Det blir därför möjligt att vid den successiva översyn,
som enligt överbefälhavaren i fortsättningen bör göras kontinuerligt,
komplettera och precisera utredningen i de avseenden, där oklarhet nu kan
råda.

Enligt direktiven skulle ett mera detaljerat förslag utarbetas för de
närmaste fyra å sex åren. För att kostnadsberäkningarna skall bli sa hållbara
som möjligt har den kortare tidsperioden valts. Planer för anslagsutvecklingen
på driftbudgeten framlägges sålunda för budgetåren 1957/61
i vad avser 1957 års förslag samt de tre högsta alternativen enligt departementschefens
uppdrag, överbefälhavaren uttalar, att detaljplanen successivt
bör förlängas vid den kontinuerliga översynen, så att den ständigt
täcker de närmaste åren.

Ekonomiska ramar

Enligt departementschefens direktiv har utredningsarbetet bundits till
fyra kostnadsalternativ för de delar av försvarskostnaderna, som faller
under driftbudgeten. Kostnaderna under kapitalbudgeten har däremot i
direktiven gjorts beroende av den organisation och materiella omfattning,
som krigsmakten anses böra ha inom de givna anslagsramarna under
driftbudgeten. Detta har av överbefälhavaren tolkats som ett accepterande
av den från militärt håll ofta påpekade nödvändigheten av balans mellan
medelsanvisningar på drift- och kapitalsidan.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Kostnadsberäkningarna skulle göras i stabilt penningvärde, hänfört till
dagens prisläge. Vid beräkningen av detta prisläge har hänsyn även tagits
till sådana kostnadsökningar, som kunnat överblickas vid utredningsarbetet
— bland annat höjningen av den fast anställda personalens löner — och
som beaktats i myndigheternas förslag till anslagsäskanden för budgetåret
19o8/59. Om prisläget enligt 1954 års förslag tages som utgångspunkt
kan den totala kostnadsökningen till följd av pris- och löneutvecklingen
härigenom beräknas uppgå till i medeltal 15 %.

Enligt direktiven är de tre högsta alternativen bundna till 1954 års förslag
på så sätt, att den kostnadssumma — omreglerad till 1957 års prisläge
— som 1954 beräknades för perioden 1955/65 skall gälla för det högsta
alternativet, av överbefälhavaren kallat alternativ Adam, medan de två
därefter följande alternativen — benämnda alternativ Bertil och alternativ
Cesar utgör 95 % respektive 90 % av denna kostnadssumma.

En a"s de ekonomiska huvudpunkterna i 1954 års förslag var, att försvarskostnaderna
tilläts långsamt stiga under hela perioden för att kompensera
den fördyring, som blir nödvändig genom den tekniska utvecklingen.
Denna stegring borde enligt 1954 års förslag bli i genomsnitt 2 1/2 %
per år.

Den tidsperiod, som utredningen avser, börjar enligt direktiven med
budgetåret 1957/58. Genom denna förskjutning på två år i förhållande till
1954 års förslag har det högsta alternativet kommit att kostnadsmässigt
ligga 5 % lägre än 1954 års förslag. Kostnadsramen för alternativ Adam
utgör därmed omkring 95 % av den, som fordrades för genomförandet av
1954 års förslag, och motsvarande andelar för alternativen Bertil och Cesar
är omkring 90 % respektive 85%. I 1957 års förslag upptages däremot
den kostnadsram, som skulle ha erhållits om 1954 års förslag realiserats
med början budgetåret 1955/56. Förslaget har utarbetats enligt samma
metoder som alternativen Adam, Bertil och Cesar och kan direkt jämföras
med dessa.

För det Ijärde och lägsta av de alternativ, som skulle undersökas enligt
departementschefens direktiv, förutsattes en i stort sett oförändrad
kostnadsram. Detta innebär omkring 75 % av vad som beräknades erforderligt
för 1954 års förslag. Det råder dessutom en principiell skillnad
mellan detta alternativ — av överbefälhavaren benämnt alternativ David
—- och övriga alternativ. I dessa räknas nämligen med långsamt stigande
försvarsanslag, medan alternativ David däremot förutsätter oförändrade anslag
år från år. Detta medför att den oundvikliga tekniska utvecklingen
kommer att framtvinga fortgående minskningar av krigsorganisationens
omfattning och effekt. Skillnaden mellan alternativ David och övriga alternativ
kommer därför att för varje år bli allt större.

Kostnadsramarna har beräknats för en tioårsperiod som omfattar budgetåren
1957/67. Delberäkningar rörande anslagsutvecklingen avseende

Kurigl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

37

1957 års förslag samt alternativen Adam, Bertil och Cesar har, som förut
nämnts, endast utförts för budgetåren 1957/61. Kostnadsramarna under
driftbudgeten för perioden 1957/67 utgör i miljoner kronor:

1957 års förslag .............................. 29 950

Alternativ Adam .............................. 28 500

» Bertil .............................. 27 000

» Cesar .............................. 25 600

» David .............................. 23 550

Vissa gemensamma frågor m. m.

1957 års förslag samt alternativen Adam, Bertil och Cesar är alla uppgjorda
inom kostnadsramar som satts i viss relation till kostnadsramen i
1954 års förslag. Förslaget och de tre nämnda alternativen är också likformigt
uppbyggda. Problemställningarna i alternativ David är däremot av
speciell natur. De frågor som behandlas i det följande är i allmänhet gemensamma
för 1957 års förslag samt alternativen Adam, Bertil och Cesar.
Först upptages härvid vissa gemensamma grunder för ifrågavarande förslag
och alternativ. Därefter behandlas värnpliktsfrågor. Slutligen redogöres för
anslagsutvecklingen under budgetåren 1958/61 samt för vissa materiel- och
budgetfrågor m. m.

Gemensamma grunder

Krigsmaktens organisation har i samtliga fall utformats med utgångspunkt
i de riktlinjer som uppdragits i den tidigare redovisade studien över
försvarets utveckling.

I alla alternativ har önskemålen om kvalitet och beredskap haft företräde.

Anslag har beräknats för forskning och erforderliga undersökningar
syftande till att krigsmakten snarast skall kunna förses med atomvapen.
Robotar bör efter hand införas i försvarsgrenarnas organisation. För anskaffning
av luftförsvarsrobotar beräknas särskilda medel. En organisation
för teletekniska motmedel bör utbyggas inom flygvapnets ram.

De olika kostnadsramarna har beräknats med hänsyn till att i studien
antydda åtgärder för att åstadkomma högre beredskap skall genomföras.

I alla alternativ räknas med att stridskrafterna på Gotland skall bibehålla
i huvudsak nuvarande omfattning.

Det blir i samtliga fall nödvändigt att göra betydande reduceringar i
organisationen i förhållande till såväl nuläget som 1954 års förslag. Om
anslagen krympes, måste försvarskraften oundvikligen minska, vilket nödvändiggör
en ännu strängare prioritering än i 1954 års förslag, strängare
ju lägre anslagsalternativet blir. Kraftsamling måste i än högre grad än
hittills ske till de verksamhetsområden inom försvaret och till de lands -

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

delar, som bedömes vara mest betydelsefulla med hänsyn till det framtida
krigets karaktär.

Följande minskningar är genomgående i samtliga alternativ.

Uthålligheten minskas. Förmåga till stor kraftutveckling i krigets inledande
skede måste få företräde framför uthållighet under dess fortsättning.
Detta medför att anskaffningen i fred av ersättningsmateriel, reservdelar,
ammunition och drivmedel begränsas i förhållande till nu tilllämpade
normer.

Mot denna bakgrund är det dessutom nödvändigt att reducera sådana
stridskraftex-, som är avsedda enbart för försvar mot avspärrning. Man
får emellertid inte helt bortse från ett neutralitets- eller krigsläge, där
händelseutvecklingen är så långsam, att även avspärrning blir en kännbar
betvingelsemetod. Ett sådant läge är emellertid inte lika farligt som
ett plötsligt, häftigt anfall. Styrkor, som i första hand är avsedda för luftoch
invasionsförsvar, kan utnyttjas även för försvar mot avspärrning. För
att en dylik omdisposition skall bli effektiv, fordras emellertid dessutom
en stomme med en ledningsorganisation för avspärrningsförsvar samt sjöstridskrafter,
särskilt lämpade för sjöfartsskydd. I alternativ Cesar blir
det dock nödvändigt att helt avstå från sådana sjöstridskrafter.

Förskjutningen beträffande försvaret till sjöss från flottan till flygvapnet
blir mer utpräglad ju lägre kostnadsramen är. Det blir nödvändigt
att avstå från möjligheterna att ingripa med övervattensfartyg i ett tidigt
skede. Flottans uppgift måste i stället begränsas till försvar av området
närmast kusten och skärgårdarna samt till minsvepning och kustbevakning.

Värnplikts frågor

I samband med utredningsarbetet har bland annat prövats om krigsmakten
i fortsättningen i lika hög grad som hittills bör bygga på allmän
värnplikt. För arméns del har därvid undersökts hur stor styrka som kan
organiseras inom ramen för arméns anslag enligt 1954 års förslag under
förutsättning av 18 månaders värnplikt och talrikare aktivt befäl (= principerna
för flertalet av NATO:s europeiska förband). Minskningen av antalet
förband skulle uppvägas av ökad rörlighet. Om förbanden helmotoriserades
skulle därvid antalet operativa förband nedgå till knappt en fjärdedel
av det nuvarande. Tillräcklig rörlighet bedömes dock endast kunna
åstadkommas genom flygtransport. Kostnaderna för en sådan transportorganisation
skulle tvinga till en ytterligare minskning av antalet förband.
Det har befunnits att antalet föi''band som skulle kunna uppsättas på angivet
sätt skulle bli helt otillräckligt. Även i fråga om flottan och flygvapnet
torde rekryteringssvårigheter uppstå. Överslagsmässiga kostnadsberäkningar
visar att en organisation uppbyggd uteslutande på fast anställda
och f. d. fast anställda skulle dra en årlig merkostnad av sanno -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

likt minst 150 miljoner kronor. Vinsten med ett sådant system skulle
ligga i väsentligt höjd beredskap. Inom de anvisade anslagsramarna anses
det emellertid ej ens för flottan och flygvapnet möjligt att frångå värnpliktssystemet.
Även om rekryteringssvårigheterna kunde övervinnas skulle
det bli för dyrt. I överbefälhavarens utredningar förutsättes alltså att
värnpliktssystemet bibehålies.

Det antal värnpliktiga som erfordras i de olika alternativen framgår av
följande sammanställning.

Alternativ

Armén

Marinen

Flygvapnet

Summa

37 500

5 000

7 000

49 500

36 000

4 500

7 000

47 500

34 500

4 000

6 000

44 500

31 000

3 000

5 500

39 500

Beräkningarna förutsätter att nuvarande normer rörande värnpliktstjänstgöringens
längd bibehålies i huvudsak oförändrade. Flottans och
flygvapnets behov av värnpliktiga är i första hand avpassade med hänsyn
till fredsbehovet. Arméns och kustartilleriets behov av värnpliktiga är beräknade
med hänsyn till erforderlig omsättning av krigsorganisationen.
Utbildningen är differentierad så långt som möjligt. Befäl, tekniker samt
andra värnpliktiga specialister erhåller längre utbildning än övriga värnpliktiga.
Huvuddelen av de unga värnpliktiga skall utnyttjas i fältförbanden,
och utbildningen måste anpassas med hänsyn till de högre kvalitetskrav,
som måste ställas på dessa förband. Lokalförsvarsförbanden uppsättes
nästan uteslutande av äldre värnpliktiga, som under repetitionsövning
omskolats till sina nya uppgifter.

I 1957 års förslag beräknas värnpliktiga behöva tas i anspråk inom
krigsmakten efter i stort sett samma regler som för närvarande. I övriga
fall däremot kommer under de närmaste åren att uppstå ett ärligt överskott
av värnpliktiga i förhållande till tillgången, överskottet beräknas till
i medeltal omkring 2 000 man i Adam, 5 000 man i Bertil och 10 000 man
i Cesar.

Det blir i dessa fall nödvändigt att begränsa värnpliktskontingenten.
I första hand bör för krigstjänst mindre lämpliga värnpliktiga befrias från
tjänstgöringsskyldighet i fred. Antalet värnpliktiga, som av medicinska
skäl bör förklaras vara i begränsad eller väsentligt begränsad omfattning
dugliga till krigstjänst, beräknas under tioårsperioden i medeltal uppgå till
knappt 5 000 man årligen. Dylika värnpliktiga hänföres för närvarande till
besiktningsgrupperna 3 och 4. Värnpliktiga tillhörande dessa grupper har
hittills i första hand utnyttjats för handräckningstjänst. I alternativen
Adam och Bertil synes tillräcklig begränsning av värnpliktskontingenten
erhållas genom att alla eller ett visst antal av dessa värnpliktiga befrias

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

från tjänstgöringsskyldighet i fred. Handräckningstjänsten måste i så fall
utföras av fullt vapenföra värnpliktiga.

I alternativ Cesar åstadkommes ej tillräcklig begränsning av värnpliktskontingenten
genom att värnpliktiga befrias av medicinska skäl. I medeltal
måste omkring 5 000 man fullt krigsdugliga årligen helt eller delvis
befrias från tjänstgöring i fred (kategoriklyvning). Ur militär synpunkt
bör härvid eftersträvas att för militärtjänstgöring uttaga de värnpliktiga,
som har de bästa psykiska och fysiska förutsättningarna. Överbefälhavaren
anger i sin utredning vissa tänkbara följder av en dylik kategoriklyvning.
Eftersom Kungl. Maj :t redan tidigare tillsatt en särskild utredning
(1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov) som bland
annat skall överväga principerna för en eventuell kategoriklyvning, ingår
överbefälhavaren icke närmare på frågan, hur den nödvändiga kategoriklyvningen
skall genomföras. Överbefälhavaren framhåller att en kategoriklyvning
innebärande befrielse av fullt vapenföra utgör ett klart avsteg
från den av statsmakterna 1948 antagna målsättningen: »Varje vapenför
svensk, som icke bindes av andra för riksförsvaret viktiga uppgifter,
bör sättas i stånd att i ena eller andra formen militärt delta i kampen för
landets självständighet.» Överbefälhavaren anser därför att de fullt vapenföra
värnpliktiga, som icke erfordras för krigsorganisationen, bör erhålla
en kort utbildning, som gör dem lämpade att vid behov biträda vid försvaret
av sina arbetsplatser (motsvarande) och att i sista hand ingå i en
motståndsrörelse. Kostnader för en sådan utbildning, som bedömes uppgå
till omkring 20 miljoner kronor per år, har icke medtagits i alternativ
Cesar.

Anslagsutveckling m. m.

Anslagsutvecklingen på driftbudgeten under de tre närmaste budgetåren
för 1957 års förslag samt alternativen Adam, Bertil och Cesar framgår
av följande sammanställning.

Under rubriken »Gemensamma kostnader» har sammanförts kostnaderna
för försvarsdepartementet, försvarsstaben, centrala förvaltningsmyndigheter,
försvarets forskningsanstalt och övriga centrala och gemensamma
organ. I »studien» har uttalats att ökade resurser efter hand bör ställas
till förfogande för underrättelsetjänst, forskning och planering. Möjligheterna
att åstadkomma detta blir begränsade i de lägre alternativen. Olika
åtgärder för att skapa en enhetligare och bättre samordnad ledningsorganisation
torde dock enligt överbefälhavaren under alla förhållanden bli aktuella
(t. ex. förändringar i högkvarterets organisation, enhetlig ledning av
luftförsvaret o. s. v.).

Kostnaderna för den centrala administrationen är inom vissa gränser
oberoende av försvarsorganisationens omfattning i övrigt. I de lägre alternativen
bör det dock vara möjligt att så småningom åstadkomma vissa

Kungl. May.ts proposition nr 110 år 1958

41

Budgetår

Armén

Marinen

Flygvapnet

Gemensamt

Särskilda vapen

Summa

1957 års förslag

1958/59

1040

460

1042

198

2 740

1959/60

1025

440

1 100

205

40

2 810

1960/61

1040

420

1 140

210

70

2 880

Alternativ Adam

1958/59

990

400

1025

180

30

2 625

1959/60

1020

365

1070

185

60

2 700

1960/61

1030

330

1 100

190

90

2 740

Alternativ Bertil

1958/59

965

400

985

180

30

2 560

1959/60

975

365

1005

185

60

2 590

1960/61

975

325

1030

190

90

2 610

Alternativ Cesar

1958/59

940

360

975

180

30

2 485

1959/60

925

280

1000

185

60

2 450

1960/61

1

1

1

1

90

2 450

1 Fördelningen kan ej preciseras. Ytterligare reducering av marinens anslag ocli ökning av flygvapnets
anslag är erforderlig på längre sikt.

besparingar. Med hänsyn till personalens anställningsförhållanden och de
omfattande utredningar, som blir erforderliga under de närmaste åren,
om något av alternativen skall genomföras, torde sådana inskränkningar
icke ge någon kostnadsbesparing under dessa år. För budgetåren 1958/61
har därför de gemensamma kostnaderna bedömts vara lika i alternativen
Adam, Bertil och Cesar. I 1957 års förslag räknas däremot med högre
kostnader.

I såväl 1957 års förslag som alternativen Adam, Bertil och Cesar förutsättes
att hemvärnets effekt förbättras dels genom modernisering och
komplettering av beväpningen och dels genom ökade anslag till hemvärnets
verksamhet. Medel härför har beräknats inom ramen för arméns
anslag.

Beräkningarna rörande anslagsutvecklingen i alternativen Adam, Bertil
och Cesar förutsätter att beslut fattas vid 1958 års vårriksdag beträffande
principerna i stort för krigsmaktens utveckling på lång sikt, planer för
materielanskaffningen, grunder för de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet
i fred samt indragning av fredsförband (principbeslut).

Beträffande de förbandsindragningar som blir aktuella har det endast
i några fall redan i samband med utredningsarbetet kunnat anges vilka
förband som kommer i fråga till indragning. I övriga fall fordras noggranna
överväganden av såväl operativ som organisatorisk art, innan förslag
till förbandsindragningar kan läggas fram. Beträffande värnpliktigas
tjänstgöringsskyldighet i fred fordras provisoriska bestämmelser för inryckningen
under 1958 i varje fall i alternativ Cesar. Om förslag till för -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

bandsindragningar och till bestämmelser för värnpliktigas inryckning under
1958 skall kunna föreläggas 1958 års vårriksdag, är det därför nödvändigt,
att överbefälhavaren snarast möjligt erhåller uppdrag att utreda
därmed sammanhängande frågor för ett visst angivet alternativ.

Enlig! utredningsuppdraget skall en jämn kostnadsutveckling på driftbudgeten
eftersträvas. Detta skulle kunna tolkas så att med undantag för
alternativ David kostnaderna i alla alternativ från och med budgetåret
1958/59 borde ökas med år från år lika stora belopp, överbefälhavaren
har särskilt undersökt möjligheterna att praktiskt tillämpa en sådan linjär
kostnadsutveckling. Härvid har konstaterats att omställning och anpassning
till de mindre organisationer, som rymmes inom de olika kostnadsalternativen,
kräver en viss övergångstid, varunder vissa övergångskostnader
är ofrånkomliga. Det erfordras därför högre anslag under de första
åren än en linjär kostnadsutveckling skulle ge. I gengäld blir anslagssummorna
sedan mindre än vad de skulle ha blivit med en alltigenom jämn
kostnadsutveckling.

Utvecklingen av försvarskostnaderna under fjärde huvudtiteln enligt
olika alternativ åskådliggöres av följande diagram. Å detta har för jämförelse
även medtagits kurvan för 5 % av bruttonationalprodukten vid en
antagen årlig stegring av denna med 2 1/2 %.

Miljoner

kronor

3.500 --

3.000 --

Alt. Cesar

Alt. David
-o -

Budgetår

43

Kinigl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Enligt direktiven skall anslagen under kapitalbudgeten beraknas så att
tillgänglig materiel kan utnyttjas effektivt. Investeringsanslagen under
kapitalbudgeten bör med andra ord avvägas med hänsyn till materielanslagen
på driftbudgeten. I enlighet härmed har överbefälhavaren framlagt
schematiska och överslagsmässiga beräkningar rörande de genomsnittliga
årliga investeringsanslag under kapitalbudgeten som erfordras i alternativen
Adam, Bertil och Cesar. Medelsbehovet har därvid uppskattats enligt
följande.

Årsbehov

milj. kr.

Alternativ Adam ................

................ 240

» Bertil ................

................. 220

» Cesar ................

............... 190

I dessa belopp har ej inräknats behov av investeringsmedel för att genomföra
ett av överbefälhavaren förordat svenskt militärt atomprogram
och ej heller för att flytta ut Stockholms örlogsbas till Muskö.

Vissa materiel- och budgetfrågor

I samband med redogörelsen för 1957 års förslag understryker öveibefälliavaren
behovet av fleråriga materielplaner. överbefälhavaren anför
härom i huvudsak följande.

Kostnaderna för krigsmaterielen ökar. Det tar lång tid att utveckla
modern krigsmateriel. Vidmakthållandet av moderniteten ställer stora
krav, särskilt i fråga om tillgången på kvalificerad personal samt forsknings-
och utvecklingsresurser i övrigt. Planering av materielanskaffning
måste därför ske på tillräckligt lång sikt. Betydelsen av att ett system
med långsiktiga materielplaner vidmakthålles och vidareutvecklas har
ytterligare bekräftats. Inom ramen för de riktlinjer, som på längre sikt
gäller för krigsmakten, bör försvarsgrenarnas materielplaner i regel omfatta
minst sju år. Materielplanerna bör revideras regelbundet, allt eftersom
den tekniska utvecklingen fortskrider och säkrare underlag för bedömningen
erhålles eller helt nya vapen beräknas kunna utvecklas och
anskaffas.

I materielplanerna upptagen materiel behöver enligt överbefälhavaren
inte i framtiden nödvändigtvis ersättas till samma antal och med samma
slags materiel — exempelvis en kanon med en ny kanon eller ett flygplan
med ett nytt flygplan. Då omsättning blir aktuell, kan det mycket väl
hända, att såväl kanonernas som flygplanens uppgifter bättre löses med
robotar. Dessa får då anskaffas för de medel, som i kostnadsramarna beräknats
för nya kanoner och flygplan.

överbefälhavaren anför vidare vissa budgettekniska och ekonomiska
synpunkter på försvarsgrenarnas materielanskaffning. Man bör enligt över -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

befälhavaren vid bedömningen av medelsbehoven för materielanskaffningen
ta särskild hänsyn till att anskaffningen ofta bindes genom avtal
som sträcker sig flera år framåt i tiden. Avbeställning av utlagda order
medför ofta ekonomiska föi''luster. Rubbningar i ett tillverkningsprogram
till följd av brist på betalningsmedel kan vidare innebära att nödvändiga
kompletteringar av redan anskaffad materiel eller andra gjorda investeringar
måste åsidosättas. En ordnad och tillräckligt långsiktig planering
måste enligt överbefälhavaren också anses nödvändig för att den industriella
pioduktionen skall kunna bedrivas pa ett rationellt och ekonomiskt
sätt.

Överbefälhavaren framhåller att gällande anskaffningsplaner för försvaret
delvis utformats mycket olika. Anskaffningen av flygmateriel bedrives
sålunda i enlighet med av statsmakterna godkända planer för fastställd
flygvapenorganisation. Systemet har inneburit en viss osäkerhet beträffande
betalningsutfallet. Anskaffningarna är visserligen i huvudsak
maximerade kvantitativt, men de angivna kostnaderna är baserade på beräkningar,
som efter hand måste justeras uppåt på grund av teknisk
utveckling och andra oförutsedda kostnadsförändringar, bland annat löneoch
prisstegringar. Dessa kostnadsökningar har till och med budgetåret
1955/56 täckts med tilläggsanvisningar eller anslagshöjningar. Motsvarande
planer för armén (1953 års tygmaterielplan) och marinen (1953 års
vapenmaterielplan) är däremot maximerade till beloppet enligt i förväg
beräknade kvoter. Någon av statsmakterna godkänd krigsorganisatorisk
grund för dessa planer, jämförbar med antalet flygplan i flygvapenorganisationen,
finns inte. I den mån prisförändringar och teknisk utveckling
påverkar kostnadsutvecklingen, måste därför ifrågavarande materielanskaffning
för armén och marinen kvantitativt och successivt anpassas efter
de medel, som ställes till förvaltningarnas förfogande. Det beträffande anskaffningsplanerna
för armén och marinen tillämpade systemet har lett
till att vid dessa försvarsgrenar kostnadsstegringar för teknisk utveckling
m. m. inte kunnat balanseras med betalningsmedel. Följden har blivit försening
eller reduktion av anskaffningsprogrammen vid armén och marinen.
Detta kan enligt överbefälhavaren medföra för försvarets effektivitet
ogynnsamma rubbningar inom uppgjorda planer och ändrad avvägning
mellan olika utgiftsändamål. Överbefälhavaren anser visserligen att förskjutningar
i och för sig är ofrånkomliga och alltid måste påräknas såsom
ett resultat av den tekniska utvecklingen liksom av förändringar i den
militära målsättningen. Förändringar i avvägningen måste dock motiveras
av dylika sakliga skäl och bör inte få uppkomma som resultat av en
olikformighet i anskaffningsplanernas konstruktion.

Den omständigheten att beställningsbemyndiganden lämnats utan att
betalningsmedel anvisats i den utsträckning, som beställningsprogrammens
genomförande förutsätter, har enligt överbefälhavaren åstadkommit

Kimgl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

45

väsentliga svårigheter, överbefälhavaren anser att det bör vara klart, att
beställningar, som medför ökade årliga betalningsutfall utöver medgivna
årskvoter, inte kan genomföras utan nya riksdagsbeslut, oavsett storleken
av outnyttjade bemyndiganden. Kravet på jämn anslagsutveckling i den
årliga belastningen på betalningsanslagen måste upprätthållas inte endast
av statsfinansiella skäl utan även för att möjliggöra en rationell militär
anskaffningsplanering. Sistnämnda synpunkt kan inte tillgodoses, om planeringen
rubbas genom att — i förhållande till beräknad årskvot — otillräckliga
anslag erhålles.

Den tekniska utvecklingen nödvändiggör en viss årlig stegring av bland
annat materielanslagen. Likaså nödvändiggör förskjutningar i prisläget
vissa årliga förändringar av dessa anslag. Å andra sidan torde det enligt
överbefälhavaren vara obestridligt, att riksdagsbeslut om beställningsbemyndiganden
på långsiktiga anskaffningsplaner inte kan binda riksdagen
vid större utgifter än som rymmes inom gällande kostnadsramar, varvid
nödvändiga korrigeringar för penningvärdesförändringar måste göras i
efterskott. Myndigheternas överenskommelser med industrien måste utgå
från dessa förutsättningar. Korrigeringar, som medför ökning av kostnadsramar,
måste därvid göras till föremål för nya medelsäskanden.

Överbefälhavaren finner det önskvärt, att planerna för långsiktig militär
materielanskaffning utformas enligt enhetliga grunder. Detta kan
exempelvis innebära, att samtliga långsiktsplaner behandlas såsom rent
ekonomiska planer. Anskaffningen bör i så fall anses vara bunden vid en
av statsmakterna fastställd målsättning och inom en kostnadsram, som
ger ett klart uttryck för den av statsmakterna godkända avvägningen av
utgifterna för olika ändamål. Samtliga förvaltningar bör kunna räkna med
att planera sina anskaffningar inom de fastställda ekonomiska ramarna
samt att betalningsmedel — intill dess nya riksdagsbeslut fattas — står
till förfogande inom ramen för av riksdagen angivna årskvoter. Förvaltningarna
bör också kunna räkna med att erhålla kompensation för löneoch
prisstegringar.

Till följd av förskjutningar i leveranstider, kreditläge m. m. kan krav
på en viss rörelsefrihet i de årliga betalningarna uppstå. För att bemästra
härvid uppkommande svårigheter kan flera lösningar tänkas. Sålunda
skulle förskjutningar mellan olika budgetår kunna regleras genom en rörlig
kredit, genom ökad användning av reservationer eller genom tillskapandet
av en allmän betalningsreserv. Genom en dylik anordning skulle
kunna undvikas att betalningsanslagen — såsom för närvarande är fallet
— bleve i sådan grad bundna vid tidigare beslutade och utlagda beställningar,
att aktuell beställningsverksarnhet omöjliggöres.

De i det föregående angivna frågorna måste enligt överbefälhavaren
bringas till en snar lösning om en hållbar grund för planering av anskaflningsverksamheten
skall åstadkommas. Man bör dels utforma försvars -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

grenarnas anskaffningsplaner på likartat sätt, dels skapa förutsättningar
för de anskaffande myndigheterna att regelbundet träffa avtal med industriföretagen
angående planeringen av deras produktion för flera år
framåt. Därmed skulle förvaltningarna till fullo kunna utnyttja de ekonomiska
fördelar, som är förknippade med en rationell och tillräckligt
långsiktig produktionsplanering, överbefälhavaren anser det vidare angeläget,
att de ekonomiska förutsättningarna för realiserande av nu gällande
planer anges av statsmakterna, så att det nuvarande osäkerhetstillståndet
i ansltaffningsverksamheten kan upphöra. Klara regler bör skapas för hur
det nu tillämpade systemet med beställningsbemyndiganden skall fungera
i tider med successivt försämrat penningvärde och stark teknisk utveckling.

1957 års förslag

Kostnadsramen för 1957 års förslag är, som förut nämnts, lika med den
som skulle ha erhållits för perioden 1957/67 om 1954 års förslag realiserats
med början budgetåret 1955/56. Av skäl som närmare angivits i den
förut refererade studien över försvarets utveckling innebär överbefälhavarens
förslag av år 1957 vissa inskränkningar i organisatoriskt hänseende i
förhållande till vad som föreslogs i 1954 års riktlinjer. Av samma skäl
göres enligt 1957 års förslag jämväl inskränkningar i förhållande till den
organisation som i princip gäller för närvarande.

Krigsorganisationen bör enligt 1957 års förslag utvecklas enligt i huvudsak
följande riktlinjer.

Inom armén fullföljes redan beslutad reducering av krigsorganisationen.
I syfte att öka eldkraft och rörlighet omorganiseras under de närmaste
åren de brigader, som skall kvarstå i organisationen. Samtidigt
reduceras personalstyrkan vid de lägre förbanden. På längre sikt minskas
det totala antalet brigader ytterligare så att den sammanlagda minskningen
kommer att uppgå till knappt 15 %.* För att begränsa verkningarna
av att antalet fältbrigader reduceras, ökas slagkraften genom att några
enheter göres eldkraftigare och mera mekaniserade än övriga. Anskaffningen
av pansarvärnsrobotar fullföljes. Luftvärnsrobotar och markrobotar
tillkommer. Åtgärder för att förbättra ledningsorganisationen genomföres.
I första hand lokalförsvarsförbanden, som i stort sett bibehålies, men även
ingenjör-, signal-, transport- och sjukvårdsförband skall enligt överbefälhavaren
i ökad utsträckning kunna medverka i civilförsvaret.

Marinens omfattning beräknas komma att minska med 25 %.1 2 Kvaliteten
kan i stort sett upprätthållas genom att materiel under anskaffning
kommer att ersätta äldre. En tillfällig och begränsad ökning kommer un 1

Jämförelse göres där ej annat angives med nuläget.

2 Flottans förband minskas med omkring 40 % och antalet kustartilleribatterier med
omkring 30 %.

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

der de närmaste åren att ske av motortorpedbåtar och minsvepare. Marinstridskrafterna
anpassas fortlöpande till sannolik utveckling av de mål,
som uppträder i omgivande farvatten, samt till de krav som förstörelsemedlens
utveckling uppställer. Enligt överbefälhavarens uppfattning finns
emellertid för närvarande inte tillräckligt underlag för att besluta vilka
fartygstyper som bör tillföras organisationen. Minsveparna torde dock,
såvitt för närvarande kan bedömas, ej undergå nämnvärda förändringar.
Kustartilleriets kvalitet bibehålies i viss utsträckning genom att ny materiel
tillkommer. Krigsorganisationen minskas genom att de fasta svåra
batterierna nedlägges. På längre sikt kommer kustrobotförband att ersätta
några svåra och medelsvåra kustartilleribatterier. Lätta kustartilleribatterier,
som avses skola kvarstå i organisationen, moderniseras. Lämpligheten
av att ersätta även dessa med robotförband överväges. Ökad vikt
bör läggas vid rörlighet i skärgårdsförsvaret och åtgärder för att mota
olika former av undervattensstridsmedel.

Flygvapnets kvalitet upprätthålles genom anskaffning av moderna
flygplan (Lansen och Draken). Totala antalet flygplan reduceras med omkring
20 % i förhållande till nuvarande organisation. Detta påverkar mera
uthålligheten än förmågan till omedelbar kraftutveckling. Reduceringen
är genomförd vid mitten av 1960-talet, varvid det kan bli nödvändigt att
minska antalet jaktdivisioner med 10 %. Jakt- och attackrobotar tillkommer.
Som komplement till och senare som ersättning för en del av jaktflygplanen
anskaffas luftvärnsrobotar. Luftbevakning och stridsledning
moderniseras inom Syd- och Västsverige, östra Mellansverige och övre
Norrland. Personalorganisationen förstärkes avsevärt. Utbyggnaden av
flygbassystemet fortsätter. Genom att kraven på startbanornas längd kan
minskas och genom användning av breddade vägar kan denna utbyggnad
genomföras till relativt begränsade kostnader.

Beträffande fredsorganisationen erinrar överbefälhavaren om att vissa
rationaliseringsåtgärder, som föreslogs i 1954 års riktlinjer, vidtagits. Jämsides
härmed har ett fortlöpande rationaliseringsarbete ägt rum. Överbefälhavaren
anger ett antal dylika rationaliseringsåtgärder, varom beslut
fattats under de senaste åren.

Sålunda har den militärterritoriella indelningen reviderats, varjämte
marinen och flygvapnet erhållit ny regional ledningsorganisation,
regionala staber har indragits, sammanslagning av ytterligare stabel m. m.
har skett eller planeras ske. Efter 1954 har inom armén I 8 indragits och
remontdepåerna utgått ur fredsorganisationen. Dessutom bar stabs- och
förvaltningsorganen sammanslagits eller är under sammanslagning vid
flera truppförband och skolor. Inom marinen har organisationen med
de tre örlogsstationerna avvecklats. Marinens utbildningsorganisation har
centraliserats och reviderats. Ett för flottan gemensamt truppregister har
inrättats. En ny organisation för flygutbildningen bar genomförts. Mililärmusikcn
har erhållit ny, förminskad organisation.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Överbefälhavaren erinrar vidare om de rationaliseringsundersökningar
genom statens organisationsnämnds försorg, vilka har pågått och pågår
beträffande staber, förvaltningar och förband. De härigenom och genom
övriga åtgärder uppnådda besparingarna uppgår till inte oväsentliga belopp.

Det är enligt överbefälhavaren nödvändigt, att rationaliseringsarbetet
beträffande fredsorganisationen fortsätter. Fredsorganisationen bör fortlöpande
anpassas efter förändringarna beträffande krigsorganisationen.

I fråga om armén bör ånyo tas upp frågan om de indragningar och sammanslagningar
av tre till fyra förband, som chefen för armén i anslutning
till 1954 års förslag bedömt möjliga och som ännu inte genomförts.
För marinens del bör en ytterligare koncentrering av utbildningsorganisationen
övervägas. Beträffande flygvapnet kan på längre sikt indragning
av en jaktflottilj bli aktuell.

Dessa rationaliseringar av fredsorganisationen kan enligt överbefälhavaren
genomföras endast om investeringsmedel och byggnadskvot erhålles
i tillräcklig omfattning samt bostadsfrågan kan ordnas för den personal,
som måste omplaceras. Överbefälhavaren anser det viktigt, att möjligen
frigjorda beställningar och tjänster inte automatiskt dras in, utan att de i
erforderlig utsträckning kan utnyttjas för behov inom andra områden.

Om krigsorganisationen utvecklas efter 1957 års förslag anser överbefälhavaren
att i huvudsak följande operativa uppgifter kan lösas.

Ett allsidigt och modernt luftförsvar anses kunna åstadkommas inom
östra delen av Övre Norrland, östra Mellansverige och Sydsverige. Tyngdpunktsförskjutningar
kan göras mellan områdena samt vid behov till västkusten
för att tillgodose importskyddet. Inom övriga landsdelar måste
kraven på det aktiva luftförsvaret begränsas till punktförsvar.

Invasionsförsvar kan genomföras samtidigt mot en gränsinvasion i övre
Norrland och en kustinvasion. Härvid gäller även framgent målet att vid
angrepp fienden bör bekämpas redan utanför vår kust och landgräns. Härigenom
ökas segheten i försvaret och minskas styrkan hos angriparens
stridskrafter. Inom gräns- och kustområden skall våra där grupperade
styrkor i samverkan med flygstridskrafter möta, hejda och om möjligt slå
angriparen.

Styrkor finnes vidare för ett över ytan fördelat försvar — ytförsvar —
och bevakning av områden, som inte primärt bedömes bli utsatta för direkt
invasion.

För försvar mot avspärrning finns enligt förslaget en ledningsorganisation
samt sjöstridskrafter, särskilt lämpade för sjöfartsskydd. Möjligheter
finns också att omdisponera flygstridskrafter och luftvärn för skydd av
sjöfart, hamnar, lastageplatser och importgodsets transport från dessa.

Enligt överbefälhavaren är krigsmaktens förmåga att lösa de nyss angivna
uppgifterna i högre grad än tidigare beroende av ett snabbt understöd
utifrån, om en angripare använder atomvapen mot oss och vi inte

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

disponerar dylika, överbefälhavaren anser det nödvändigt, att vi bibehåller
våra nuvarande stridskrafter i den omfattning, som föreslagits i
1957 års förslag, om det skall bli möjligt för oss att erhålla ett dylikt understöd.
När vi själva disponerar atomvapen, ökas vår förmåga att avvärja
angrepp, varigenom vårt behov av omedelbart bistånd minskar. Härvid
ökar försvarets fredsbevarande effekt.

Alternativ Adam

Kostnadsramen för detta alternativ — det högsta enligt departementschefens
uppdrag — skall enligt direktiven vara lika med kostnadsramen
för 1954 års förslag, omräknad till aktuellt penningvärde. Kostnadsramen
enligt alternativ Adam är i runt tal fem procent lägre än kostnadsramen
enligt 1957 års förslag.

Krigsorganisationen i alternativ Adam anses böra utvecklas enligt följande
riktlinjer.

Inom armén reduceras antalet fältbrigader med drygt 15 % i förhållande
till nuvarande organisation. För att begränsa verkningarna härav
och som ett led i en fortsatt utveckling mot en mera mekaniserad fältarmé
ökas slagkraften genom att några enheter göres rörligare, eldkraftigare
och mera mekaniserade än övriga. Med hänsyn till de ökade riskerna
för fientlig infiltration och kraven på ytförsvar bibehålies lokalförsvarsorganisationen
enligt 1954 års förslag, vilket emellertid innebär en
minskning med omkring 10 % i förhållande till nuläget. I första hand
lokalförsvarsförbanden men även ingenjör-, signal-, transport- och sjukvårdsförband
skall i ökad utsträckning kunna medverka i civilförsvaret.
Åtgärder vidtages för att öka förbandens eldkraft och rörlighet samt för att
förbättra ledningsorganisationen. Sålunda bör bland annat pansarvärns-,
mark- och eventuellt luftvärnsrobotar anskaffas så snart det blir tekniskt
möjligt.

Inom marinen reduceras flottans förband efter hand med över 50 %.
Fartygens stridseffekt höjes genom moderniserad utrustning. Verksamheten
inom invasionsförsvaret koncentreras till norra Östersjön och Gotland.
Begränsade stridskrafter för skydd av importsjöfarten bibehålies på
Västkusten. Antalet kustartilleribatterier minskas med totalt cirka 30 %
i förhållande till nuläget. Vissa batterier ersättes med kustrobotförband så
snart detta blir tekniskt möjligt.

Inom flygvapnet minskas antalet jaktdivisioner med omkring 15 %.
Attack- och spaningsdivisionernas antal bibehålies. Alla möjligheter att
öka flygplanens stridseffekt tillvaratas, men antalet flygplan måste reduceras
med omkring 25 %, varigenom såväl förmågan till kraftutveckling
i början av ett krig som framför allt uthålligheten nedgår. Luftbevakningen
och stridsledningen moderniseras inom Sydsverige, östra Mellansverige,
Västsverige och övre Norrland. Då kraven på rullbanornas längd
4—gass Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 110

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 är 1958

minskas och breddade vägar användes som krigsflygbaser, kan antalet
baser okas till relativt små kostnader. Som komplement till och senare
eventuellt som ersättning för en del av jaktflyget anskaffas luftvärnsrobotar,
så snart det blir tekniskt möjligt.

Fredsorganisationen måste enligt överbefälhavaren minskas så att den
motsvarar vad som är oundgängligen nödvändigt för att vidmakthålla den
reducerade krigsorganisationen. De åtgärder som härvid i första hand bör
övervägas är enligt överbefälhavaren följande.

Inom armén indras fem förband (motsvarande) eller sammanslås med
andra utbildningsenheter. Inom marinen begränsas personal-, stabs- och
föivaltningsorganisationen inom marinkommandona med hänsyn till förändringen
av förband och uppgifter. Utbildningen koncentreras. Kustartilleriförsvaren
mom vissa områden avvecklas. Ett kustartilleriförband
dras in. Inom flygvapnet indras två flottiljer. Luftbevaknings- och stridslednmgsorganisationen
förstärkes i förhållande till läget nu. Med hänsyn
till de ökade kraven på skydd och utspridning bör fredsövningarna bedrivas
så att en del av divisionerna ständigt är grupperade på krigsbaser.

De operativa konsekvenserna av de angivna begränsningarna i kri«sorgamsationen
kan enligt överbefälhavaren inte redovisas i detalj. Resultatet
av utförda studier anses emellertid kunna sammanfattas på följande
sätt.

Ett allsidigt och modernt luftförsvar kan åstadkommas inom östra delen
av övre Norrland, östra Mellansverige och Sydsverige. Godtagbar styrka
kan dock samtidigt nås endast inom två av dessa områden. Tyngdpunktsforskjutnmgar
kan göras mellan områdena samt vid behov till västkusten
för att tillgodose importskyddet. Inom Övriga landsdelar kan det aktiva
luftförsvaret karakteriseras som ett svagt punktförsvar med stora
luckor. Reduceringen av de för invasionsförsvar avsedda stridskrafterna
ar så stor, att det inte är möjligt att liksom tidigare i anslutning till kustoch
gransområden räkna med ett invasionsförsvar under någon avsevärd
tid av både övre Norrland och Sydsverige. Inom ett av dessa områden blir
det nödvändigt att begränsa målsättningen och övergå till ett försvar med
rent fördröjande syfte. Delar av landet måste efter hand uppges, men
styrkorna ar fortfarande sådana, att fördröjningen kan ge en betydelsefull
tidsvinst. Vikten av att bistånd utifrån kommer snabbt ökar emellertid,
men samtidigt torde möjligheterna och beredvilligheten härtill minska!
Härvid nedgår försvarets fredsbevarande effekt.

Alternativ Bertil

Kostnadsramen för detta alternativ skall enligt departementschefens
uppdrag utgöra 95 % av kostnadsramen för 1954 års förslag, omräknad
till aktuellt penningvärde. Kostnadsramen för alternativ Bertil är alltså i
lunt tal fem procent lägre än kostnadsramen enligt alternativ Adam.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958 51

Krigsorganisationen i alternativ Bertil anses böra utvecklas enligt följande
riktlinjer.

Inom armén reduceras antalet fältbrigader med drygt 25 %. För att
något begränsa verkningarna härav ökas slagkraften genom att några enheter
göres rörligare, eldkraftigare och mera mekaniserade än övriga. Lokalförsvaret
bibehålies oförändrat i förhållande till alternativ Adam, vilket
innebär en minskning med 10 % i jämförelse med nuläget. Pansarvärns-,
mark- och eventuellt luftvärnsrobotar anskaffas så snart detta blir tekniskt
möjligt.

Inom marinen minskas flottans förband efter hand med omkring
60 %. Verksamheten inom invasionsförsvaret koncentreras till norra Östersjön.
Begränsade stridskrafter för skydd av importsjöfarten bibehålies på
västkusten. Antalet kustartilleribatterier minskas till hälften. Vissa av batterierna
ersättes med kustrobotförband så snart det blir tekniskt möjligt.

Inom flygvapnet reduceras antalet jaktdivisioner och attackdivisioner
med 25 %. Antalet spaningsdivisioner bibehålies oförändrat. Totala
antalet flygplan nedgår med omkring 40 %. Luftbevakningen och stridsledningen
moderniseras inom Sydsverige, östra Mellansverige, Västsverige
samt Övre Norrland. Antalet flygbaser utökas efter samma principer som
i alternativ Adam. Luftvärnsrobotar anskaffas så snart detta blir tekniskt
möjligt.

Inom fredsorganisationen blir följande åtgärder i första hand aktuella.

Inom armén blir det nödvändigt att dra in sju förband (motsvarande)
eller sammanslå dem med andra utbildningsenheter. Marinens fredsorganisation
enligt alternativ Bertil överensstämmer i stort med dess organisation
enligt alternativ Adam. En viss ytterligare reducering av kustartilleriet
äger dock rum. För flygvapnets del måste fyra fredsflottiljer dras
in. Flygfälten bibehålies som krigsflygfält. Fredsövningarna bör bedrivas
så att en del divisioner ständigt är grupperade på krigsbaser.

De operativa konsekvenserna, om krigsmakten utformas enligt alternativ
Bertil, kan enligt överbefälhavaren på grundval av utförda operativa
studier sammanfattningsvis anges sålunda.

Ett allsidigt och modernt luftförsvar kan åstadkommas inom östra delen
av övre Norrland, östra Mellansverige och Sydsverige. Godtagbar styrka
kan dock samtidigt nås endast inom ett av dessa områden. Tyngdpunktsförskjutning
kan vid behov göras mellan dessa områden eller till västkusten
för att tillgodose importskyddet. Inom övriga delar av landet kan
det aktiva luftförsvaret —- liksom i alternativ Adam — karakteriseras som
ett svagt punktförsvar ined stora luckor.

Stridskrafterna avsedda för invasionsförsvar har blivit så reducerade,
alt det kan övervägas att redan i utgångsläget begränsa målsättningen til!
ett försvar med rent fördröjande syfte inom landet i dess helhet. I vissa
krigslägen kan emellertid ett starkt försvar av sådana centrala delar be -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

höva upprätthållas, där ett framgångsrikt anfall kan bli en snabbt verkande
betvingelsemetod. Genom en utpräglad kraftsamling är det möjligt
att åstadkomma ett försvar, som kan beräknas hålla under avsevärd tid
i t. ex. östra Mellansverige. I ett sådant läge räcker styrkorna inom övriga
områden endast till en mycket kortvarig fördröjning. Betydande delar av
landet kan behöva uppges efter kort strid. Försvarets fredsbevarande
effekt nedgår ytterligare.

Alternativ Cesar

Kostnadsramen för detta alternativ skall enligt departementschefens
uppdrag utgöra 90 % av kostnadsramen för 1954 års förslag, omräknad
till aktuellt penningvärde. Kostnadsramen för alternativ Cesar ligger
alltså i runt tal fem procent under kostnadsramen enligt alternativ Bertil.

Krigsorganisationen anses inom alternativ Cesars kostnadsram böra utvecklas
enligt följande riktlinjer.

Inom armén reduceras antalet fältbrigader med mer än 35 % och
lokalförsvaret med omkring 20 %. Pansarvärns-, mark- och eventuellt
luftvärnsrobotar anskaffas så snart detta blir tekniskt möjligt.

Inom marinen minskas flottans förband med över 60 %. Antalet kustartilleribatterier
reduceras med något mer än hälften. Kustrobotar införes
så snart det blir tekniskt möjligt.

Inom flygvapnet reduceras antalet jaktdivisioner med omkring 35 %
och antalet attackdivisioner med 25 %. Antalet spaningsdivisioner bibehålies
oförändrat. Totala antalet flygplan reduceras med något över 40 %.
Luftbevakningen och stridsledningen moderniseras inom Sydsverige, östra
Mellansverige och övre Norrland. Antalet flygbaser utökas efter samma
principer som i alternativen Adam och Bertil. Luftvärnsrobotar anskaffas
så snart detta blir tekniskt möjligt.

Beträffande fredsorganisationen anses följande åtgärder i första hand
böra övervägas.

Tio av arméns förband (motsvarande) måste indragas eller sammanslås
med andra utbildningsenheter. Marinens Desorganisation kommer att i
huvudsak överensstämma med den som angivits för alternativ Bertil. En
ytterligare uttunning är dock nödvändig främst på västkusten. Vid flygvapnet
måste omkring fem flottiljer dras in. Flygfälten bibehålies som
krigsflygfält. Fredsövningarna bör bedrivas så att en del divisioner ständigt
är grupperade på krigsbaser.

De operativa konsekvenserna, om krigsmakten utformas enligt alternativ
Cesar, kan enligt utförda operativa studier sammanfattningsvis bedömas
sålunda.

Ett allsidigt och modernt luftförsvar kan åstadkommas inom östra Mellansverige
och Sydsverige. Kraftsamling kan ske till ett av områdena.
Inom övriga delar av landet kan det aktiva luftförsvaret karakteriseras
som ett svagt punktförsvar med stora luckor.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Stridskrafterna avsedda för invasionsförsvar är så reducerade att inom
hela landet endast ett svagt fördröjande försvar kan föras.

Importskydd i likhet med vad som föreslås i alternativen Adam och
Bertil kan inte åstadkommas i detta alternativ.

Försvaret uppfyller icke ens med den vidaste och mest fördomsfria
tolkning den av statsmakterna 1948 antagna målsättningen »att en angripare
i det längsta skall förhindras att få fast fot på svensk mark och att
ingen del av landet behöver uppges utan segt motstånd i olika former».
Försvarets fredsbevarande effekt har allvarligt minskats.

Alternativ David

Enligt detta alternativ förutsättes de årliga försvarsutgifterna skola
fixeras vid den realnivå som gäller för budgetåret 1957/58. Under tioårsperioden
1957/67 blir försvarsanslagen 25 % lägre än i 1954 års förslag.
Skillnaden mellan alternativ David och övriga alternativ tilltager alltmer
för varje år.

Överbefälhavaren anför att många osäkra och svårbedömbara faktorer
tillstöter, när det gäller att konstruera en försvarsorganisation inom alternativ
Davids snäva kostnadsram. Vid utformningen av krigsorganisationen
måste flera alternativa lösningar prövas mot bakgrunden av olika mycket
begränsade målsättningar, överbefälhavaren skisserar två lösningar med
huvudvikten lagd i ena fallet på flygvapnet och i andra fallet på armén.

I det förra fallet skulle syftet vara att åstadkomma ett allsidigt och
modernt aktivt luftförsvar åtminstone inom de viktigaste delarna av landet
samt att utnyttja flygförbandens förmåga att ingripa mot invasionsföretag
utanför våra gränser och kuster. Med en sådan målsättning anses
det inte vara rimligt att räkna med en mindre flygvapenorganisation än
den som angivits i alternativ Bertil. Ges flygvapnet denna omfattning
måste inom alternativ Davids kostnadsram kraftiga beskärningar ske i
fråga om armén och marinen. Den senare kan endast omfatta kustbevakning
samt begränsade lätta sjöstridskrafter och kustartilleri inom i huvudsak
Stockholms skärgård. Nuvarande fredsorganisation inom Marinkommando
Syd, Väst och Nord måste i allt väsentligt indras. Arméns krigsorganisation
måste reduceras till mindre än hälften. Inom fredsorganisationen
blir det nödvändigt att dra in omkring 20 fredsförband (motsvarande).
Stridskrafterna räcker endast till för försvar av flygvapnets baser
samt för sådant försvar av de mest sannolika invasionsområdena, att de
icke kan erövras med mycket svaga anfallsstyrkor. En angripare kan vid
invasion sannolikt tillämpa metoder som den valda krigsorganisationen
icke ger något effektivt försvar emot.

Om huvudvikten lägges på armén bör det säkerställas, att varje vapenför
svensk kan göra sin slutliga insats i kampen mot en inkräktare i öppen
strid eller i värsta fall i en motståndsrörelse. Civilbefolkningens skydd

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

mot luftanfall baseras i huvudsak på passiva åtgärder. Armén kan härvid
beräknas få en omfattning enligt alternativ Bertil. Inom den begränsade
ramen blir det då nödvändigt att reducera marinen på samma sätt
som om huvudvikten lägges på flygvapnet. Inom detta måste antalet
divisioner minskas med över hälften. Det blir nödvändigt att dra in omkring
åtta f redsflottilj er. Reduceringen av flygvapnet medför att dess
effekt såväl i luftförsvaret som i invasionsförsvaret kraftigt nedgår. En
luftbevakningsorganisation måste dock bibehållas inom hela landet så att
förvarning om fientliga flyganfall kan erhållas. Inom större delen av landet
måste invasionsförsvaret sålunda tas upp under mycket svåra förhållanden.

De anförda exemplen skulle, anför överbefälhavaren, kunna tyda på att
det kanske vore bäst att konstruera krigsorganisationen i alternativ David
genom att göra en likformig minskning i förhållande till alternativ Cesar.
Sverige har emellertid inte förutsättningar att med utsikt till framgång
koncentrera försvaret till en liten otillgänglig del av landet. Krigsmakten
blir enligt överbefälhavaren inom alla områden för svag för att med utsikt
till framgång lösa operativa uppgifter. Uppgiften kan möjligtvis vara
att avhålla en tänkbar angripare från att utföra en kupp av samma slag
som det tyska anfallet mot Norge 1940. Reduceringen av krigsorganisationen
är emellertid så stor att förtroendet för försvaret knappast kan upprätthållas.
Detta kan medföra att statsmakterna i en kritisk situation ger
efter och att därmed alla försvarsansträngningar är förgäves.

Såväl de två förut angivna som andra tänkbara lösningar avviker på
ett radikalt sätt från de försvarsprinciper, som tillämpats sedan lång tid
tillbaka. Försvaret kommer nämligen att uppvisa stora luckor, som en
angripare kan utnyttja. En omfattande ytterligare utredning fordras därför
för att komma fram till den lämpligaste avvägningen inom detta kostnadsalternativ.
Om en dylik utredning skall utföras, kräves dessutom att
statsmakterna först anger vilka begränsade uppgifter försvarsorganisationen
bör kunna lösa inom ramen för vår utrikespolitik.

C. Försvarsberedningens utlåtande

Med skrivelse den 18 februari 1958 har 1955 års försvarsberedning avgivit
utlåtande rörande de allmänna riktlinjerna för krigsmaktens fortsatta
utveckling. I behandlingen av utlåtandet har deltagit beredningens
samtliga ledamöter med undantag av herr Åkerström.

Till grund för försvarsberedningens överväganden och ställningstaganden
har legat de utredningsresultat som överbefälhavaren redovisat i sina
tidigare omnämnda skrivelser den 24 oktober 1957.

Försvarsberedningen fastslår att det utrikes- och militärpolitiska läget

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

55

alltjämt nödvändiggör ett starkt svenskt försvar. Ett effektivt försvar kräves
till skydd för vår frihet och vårt oberoende och till stöd för vårt lands
utrikespolitik. Vidmakthållandet av ett respektingivande försvar är enligt
beredningen en nödvändig förutsättning för att den alliansfria utrikespolitik,
varom praktiskt taget hela vårt folk är enigt, skall kunna hävdas.
Nu anförda skäl ställer krav på omfattningen och effektiviteten i ett
svenskt försvar, under vilka det icke är möjligt att gå utan att det måste
få konsekvenser för landets möjligheter att driva en av stormaktsblock
obunden utrikespolitik och att hävda sin neutralitet. Sverige befinner sig
i ett randstatsläge mellan de bägge stormaktsblocken. Djupgående motsättningar
präglar alltjämt förhållandet mellan dessa. Stormakternas
rustningsbördor är enorma och vi upplever för närvarande en värld i vapen
och hög beredskap, utan motstycke i historien. Strävandena till avspänning
och nedrustning måste, anför försvarsberedningen, energiskt
stödjas och får icke uppgivas. Så länge dessa strävanden icke krönes med
framgång kan vårt land emellertid icke underlåta att, bland annat i syfte
att minska riskerna för ett mot vårt land riktat angrepp, vidmakthålla ett
effektivt försvar. Sverige äger visserligen icke sådana militärbaser och
förutsättningar i övrigt som skulle kunna göra det till ett område av
omedelbar och avgörande betydelse i ett storkrig. Men även om vårt land
icke har omedelbar storstrategisk betydelse, är det likväl genom sitt geografiska
läge förhållandevis utsatt. Det må endast erinras om det intresse
som Nordkalottområdet och östersjöutloppen tilldrar sig. De utrikespolitiska
och militärpolitiska synpunkterna på vårt lands försvarsfråga
talar därför enligt beredningens uppfattning entydigt för nödvändigheten
att upprätthålla ett svenskt försvar av en sådan styrka att det verkar
fredsbevarande och i krig kan bjuda en angripare hårt motstånd.

Beredningen hävdar emellertid, att det svenska försvarsproblemet icke
kan betraktas som ett rent utrikes- och militärpolitiskt spörsmål. Även de
samhällsekonomiska och statsfinansiella synpunkterna måste tillmätas stor
betydelse. Kostnaderna för ett svenskt försvar får icke utgöra en orimligt
betungande börda för landets medborgare. Beredningen är emellertid
övertygad om att ett godtagbart svenskt försvar bör kunna vidmakthållas
med en ekonomisk insats som icke kan sägas överskrida en rimlig andel
av folkhushållets resurser. Beredningen erinrar i detta sammanhang om
att den svenska försvarsbördan relativt sett reducerats under senare år
och att vid en internationell jämförelse de resurser som i vårt land avdelas
för militära ändamål visar sig vara förhållandevis begränsade. Beredningen
anför att den i sitt ställningstagande sökt komma fram till en
lösning av vår försvarsfråga som är en syntes med rimliga hänsynstaganden
till utrikespolitiska, militära, samhällsekonomiska och statsfinansiella
synpunkter.

Beredningen övergår härefter till att behandla de principiella riktlinjer,

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

som med de av beredningen angivna utgångspunkterna bör vara vägledande
vid uttormningen av försvaret. Härvid erinrar beredningen inlednings\is
om 1948 ars riksdags uttalande rörande den allmänna målsättningen
för försvaret, nämligen att detta borde utformas så att en angripare
i det längsta hindrades att få fast fot på svensk mark och att
ingen del av landet behövde uppgivas utan segt motstånd i olika former.
Försvarsberedningen understryker den principiella vikten av denna målsättning
såsom en allmän riktpunkt vid utformningen av den svenska
krigsmakten. Från såväl militära synpunkter som psykologiska framstår
denna målsättning som betydelsefull. Beredningen erinrar om att enligt
departementschefens direktiv till överbefälhavaren den 21 mars 1957 dennes
utredning skulle grundas på den allmänna förutsättningen att någon
avgörande förändring i den gällande, av statsmakterna år 1948 fastställda
målsättningen tör det militära försvaret icke ifrågasattes.

Uppenbart är, anför försvarsberedningen, att ett allmänt samband råder
mellan operativ målsättning och försvarsresurser. Målsättningen kan emellertid
enligt beredningens mening icke tolkas på det sättet att den utan
vidare skulle kunna läggas till grund för en exakt bestämning av försvarets
styrka. Särskilt i tider av omorganisation och snabb teknisk och taktisk
utveckling anser beredningen det vara svårt att noggrant fastställa ifrågavarande
samband.

Vid sina överväganden av överbefälhavarens förslag av år 1957 och de
olika alternativen Adam, Bertil, Cesar och David har beredningen ägnat
ingående studium åt förhållandet mellan organisation och kostnader å ena
sidan och den operativa målsättningen för försvaret å den andra. Sambandet
mellan dessa faktorer måste enligt beredningens mening, även med
beaktande av det nyss anförda, tillmätas en avgörande betydelse vid bedömningen
av försvarets utformning. Beredningen har kommit till den
slutsatsen att ett genomförande av något av alternativen David, Cesar eller
Bertil skulle leda till en sådan begränsning av försvarets styrka som beredningen
icke anser sig kunna förorda. Beträffande övriga alternativ _

ÖB 1957 och Adam — gäller dels att överbefälhavaren framhåller att 1948
års målsättning icke helt kan tillgodoses i hans förslag förrän mot slutet
av den period som utredningen omfattar, dels att i alternativ Adam de
krigsförband med vilka krigsorganisationen skall reduceras icke utgår
omedelbart efter ett försvarsbeslut utan först successivt. Under de närmaste
åren blir därför skillnaden i den möjliga målsättningen mellan överbefälhavarens
förslag 1957 och alternativ Adam ganska ringa.

Vid bestämmandet av försvarsorganisationens omfattning måste vidare
fördyringar på grund av den tekniska utvecklingen tillmätas särskild betydelse.
Beredningen utvecklar detta sålunda.

Beredningen vill vidare framhålla att den tekniska utvecklingen särskilt
beträffande atomvapen och robotar torde komma att inom några år

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

57

påverka vårt försvar och dess utformning i växande grad. Försvar sberedningen
har icke tagit ställning till atomvapenfrågan. Beredningen har dock
noga studerat härmed förknippade problem. De tekniska förutsättningarna
är sådana att ett visst uppskov med ställningstagandet i denna fråga
synes kunna ske. Beredningen bedömer som angeläget, med hänsyn till
såväl försvarskraft som försvarsekonomi, att den tekniska utvecklingen
inom försvaret, bland annat inom robotområdet, med all kraft främjas.
Organisationen av arbetet på robotområdet bör vara så utformad att kraven
på samordning mellan försvarets olika delar och på effektivitet och
snabbhet i utvecklingsarbetet säkerställes. Möjligheterna till köp av robotar
utomlands bör följas med största uppmärksamhet. Försvarets forskningsanstalt
bör erhålla medel för att kunna bedriva forskning inom atomområdet
och studera olika faktorer som är av betydelse för atomvapnens
verkningar samt för att utveckla för skyddet mot atomvapen erforderliga
metoder och utrustning. Forskning och försök inom detta område och inom
robotområdet bör ges hög prioritet vid fördelning av anslag och personal.

Den tekniska utvecklingen medför att stridsmedlen efter hand blir mer
invecklade och dyrare. För att upprätthålla en viss försvarseffekt måste
därför kostnaderna tillåtas stiga något år från år. Det är emellertid av
vikt att denna stegring icke går snabbare än den allmänna välståndsutvecklingen
eftersom detta skulle innebära att en ständigt tilltagande mängd
människor och produktionsresurser avdelades för försvarsändamål. För
att möjliggöra en successiv anpassning efter den militärtekniska utvecklingen
och för att kunna upprätthålla försvarseffekten anser beredningen
att en årlig stegring av anslagssumman under fjärde huvudtiteln med
2 1/2 % är erforderlig. Det är vidare av avgörande betydelse för möjligheterna
att vidmakthålla en viss försvarseffekt att det reella innehållet i
den försvarsorganisation som skall utveckla den avsedda effekten icke
efter hand beskäres genom att kompensation icke erhålles för automatiska
kostnadsökningar i form av löne- och prisstegringar.

Med beaktande av nu anförda synpunkter förordar försvarsberedningen
att vårt militära försvar under de närmaste 3—4 åren utformas och inriktas
i huvudsak enligt alternativ Adam. Kostnadsramen för försvarets
driftbudget bör i anslutning härtill bestämmas till 2 700 miljoner kronor
för budgetåret 1958/59. Försvarsberedningen förutsätter, att en årlig anslagsstegring
av 2 1/2 % för teknisk utveckling och härutöver kompensation
för löne- och prisstegringar utgår från och med budgetåret 1959/60.

Det förslag och de fyra alternativ som överbefälhavaren framlagt har
helt naturligt givits en ganska bestämd organisatorisk form. Beredningen
erinrar emellertid om förslagens karaktär av riktlinjer. Man maste räkna
med att en hel del förutsättningar kan komma att ändras under den tid
som planerna omfattar. Försvarsberedningen framhåller, att ett beslut
att utforma försvaret i huvudsak enligt alternativ Adam icke innebär att
man nu hinder sig för en under lång tid framåt låst försvarsorganisation
eller en avvägning i detalj. Beslutet innebär att en allmän riktpunkt skapas
för det militära planläggningsarbetet, kostnadsmässigt och med hänsyn
till den samlade försvarseffekten i huvudsak byggd på alternativ

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 1958

Adam. En fast grundval för långtidsplaneringen inom krigsmakten erhålles.

När det gäller frågan om avvägningen inom den förordade kostnadsramen
mellan olika slags försvarsfunktioner ligger det enligt försvarsberedningens
mening i sakens natur att den militära uppfattningen måste
tillmätas väsentlig vikt. De tendenser i stora drag och på lång sikt i avvägningen
mellan olika försvarsfunktioner, varåt överbefälhavaren gett uttryck
i sina utredningar, anser beredningen i huvudsak böra godtagas. Vad
marinen beträttar ligger häri att ett visst behov av sjöfartsskydd kan beaktas.
Beredningen utgår från att det vid den praktiska utformningen av
försvarsorganisationen skall bli möjligt att uppnå en något högre effekt
vid marinen än vad som bedömts i alternativ Adam. Bland annat är det
därvid enligt beredningens mening angeläget att effekten vid kustartilleriet
icke nedgår på ett sådant sätt att målsättningen för invasionsförsvaret
allvarligt påverkas.

Försvarsberedningen framhåller, att den kostnadsram för försvaret som
beredningen förordar innebär, att inskränkningar måste företagas i gällande
krigs- och fredsorganisation för samtliga försvarsgrenar. Beredningen
anför härom ytterligare.

Reduktionerna är i vissa fall betydande. Dessa begränsningar måste
genomföras trots att kostnaderna för försvaret bestämmes till en nivå som
är icke oväsentligt högre än den som under senare år tillämpats för fjärde
huvudtiteln. Bakgrunden härtill är den tekniska utvecklingens fördyrande
inverkan. Kravet på hög kvalitet på våra stridsmedel måste tillgodoses.
Medel måste avdelas för ett intensifierat forsknings- och utvecklingsarbete
när det gäller nya vapen. För att så långt möjligt motverka den ofrånkomliga
fördyring av försvaret som betingas av den tekniska utvecklingen
är det nödvändigt att anpassa försvarsorganisationen efter de förändrade
förhållandena, att beskära kvantiteten för att kunna upprätthålla hög kvalitet.
Detta gäller alla tre försvarsgrenarna och avser icke endast deras
krigsorganisation utan även fredsorganisationen. Beredningen vill understryka
vikten av att fredsorganisationen anpassas till den minskade men
kvalitativt förstärkta krigsorganisationen så att en så stor del av försvarsanslagen
som möjligt kan avdelas till förmån för effektiviteten i krigsorganisationen.
Principiellt ställningstagande till de erforderliga begränsningarna
i fredsorganisationen, indragning av förband, koncentration av
utbildning etc., bör ske vid 1958 års riksdag. Det blir vidare nödvändigt
att föreslå ändring i vissa av statsmakterna tidigare fattade beslut i fråga
om materielanskaffning och att i en del fall avbeställa materiel. Beredningen
vill i detta sammanhang erinra om den minskning av uthålligheten
som överbefälhavaren av ekonomiska skäl nödgats föreslå i samtliga
anbefallda utredningsalternativ. Försvarsberedningen är medveten om
de svårigheter av olika slag som kommer att vara förknippade med den
förestående omläggningen av försvarsorganisationen och materielplaneringen,
bland annat från arbetsmarknadssynpunkt. Begränsningarna är
emellertid ofrånkomliga om kostnadsramen skall kunna hållas. Beredningen
vill därför betona vikten av att omläggningen genomföres snarast

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 är 1958

59

möjligt så att man undviker att arbeta med en försvarsorganisation och en
materielanskaffning som är överdimensionerad i förhållande till den förordade
kostnadsx-amen.

De nedskärningar av organisationen som är nödvändiga bör enligt försvarsberedningen
genomföras på ett sådant sätt att utrymme för förbättringar
och modernisering snabbt skapas. Beredningen finner det dock
önskvärt, att reduktionerna sker så att försvarskraften även under omorganisationsskedet
hålles på högsta möjliga nivå.

Beträffande försvarets kapitalbudget erinrar beredningen om de allvarliga
eftersläpningar som uppstått på grund av den under en följd av år
starkt begränsade medelstilldelningen. Enligt direktiven för överbefälhavarens
utredningar skulle anslagen under kapitalbudgeten beräknas så att
tillgänglig materiel kunde effektivt utnyttjas. Investeringsanslagen bör
med andra ord avvägas med hänsyn till materielanslagen på driftbudgeten.
Överbefälhavarens efter dessa riktlinjer verkställda utredningar har gett
vid handen att man skulle behöva räkna med i genomsnitt ungefär en
fördubbling av investeringsanslagen för försvaret för att uppnå och vidmakthålla
en balans mellan driftbudget och kapitalbudget. Detta visar enligt
beredningen med skärpa graden av eftersläpning på investeringssidan
när det gäller krigsmaterielens omhändertagande i fortifikatoriska anordningar,
förråd etc. Även med hänsyn till de förestående organisatoriska
förändringarna inom försvaret är det nödvändigt med en ökning av investeringsanslagen.
Det måste nämligen tillses att genomförandet av dessa
omorganisationer som innebär lägre löpande kostnader för försvaret, t. ex.
koncentration av utbildningen, icke hindras av brist på medel under kapitalbudgeten.
Beredningen understryker därför vikten av att anslagen under
kapitalbudgeten efter hand ökas. Endast härigenom skapas förutsättningar
för en rationell fredsorganisation och för att de stridsmedel som
anskaffas kan effektivt utnyttjas.

Försvarsberedningen anser, att krav på en mera enhetlig ledning såväl
inom det militära försvaret som av det totala försvaret aktualiserats till
följd av att det inbördes beroendet mellan försvarets olika delar blir alltmer
utpräglat på grund av ett framtida krigs totala karaktär och genom
att försvarssystemen blir alltmer invecklade i tekniskt hänseende. Beredningen
framhåller angelägenheten av att möjligheterna till en ökad samordning
och mera enhetlig ledning i nu angivna hänseenden prövas i lämpligt
sammanhang.

Slutligen erinrar försvarsberedningen om att 1951 års riksdag avgivit
en skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 362) i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett organ med parlamentarisk ankngtning för kontinuerliga
överläggningar i försvarsfrågorna.

Statsutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, uttalade bland
annat att utskottet var ense med motionärerna om önskvärdheten av att

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

den utförligare och i förhållande till den vanliga riksdagsbehandlingen
tidigare informationen för ledamöter av riksdagen i viktiga försvarsfrågor,
som åsyftades i motionerna, komme till stånd. Utskottet var dock av den
meningen att det knappast kunde anses påkallat att för vinnande av det
avsedda syftet tillskapa ett permanent organ utan ansåg lämpligare att
man prövade sig fram genom av regeringen eller försvarsministern under
hand anordnade överläggningar eller samråd.

Försvarsberedningen uttalar önskemålet, att i skrivelsen berörda spörsmål
måtte tagas under övervägande.

D. Vissa kompletterande utredningar och förslag

Uppdrag till försvarsgrenscheferna

Sedan försvarsberedningen slutfört sitt uppdrag, anbefallde chefen för
försvarsdepartementet den 21 februari 1958 cheferna för armén, marinen
och flygvapnet att före den 1 mars 1958 till Kungl. Maj :t avgiva vissa utredningar
och förslag, avsedda att utgöra underlag för proposition till riksdagen.

I skrivelsen angavs att kostnadsramen för fjärde huvudtiteln för budgetåret
1958/59 bestämts till 2 700 miljoner kronor, varav 987 miljoner
kronor för armén, 420 miljoner kronor för marinen och 1 103 miljoner
kronor för flygvapnet. Rörande riktpunkterna för propositionsarbetet och
det fortsatta organisationsarbetet anfördes i skrivelsen följande.

Propositionen kommer i allt väsentligt att grundas på de principer, som
angivits i försvarsberedningens utlåtande. Kostnadsramen för fjärde huvudtiteln
är för budgetåret 1958/59 bestämd till 2 700 miljoner kronor.
Detta belopp skall inkludera beräknade kostnader på grund av pris- och
lönestegringar, som alltså ej få föranleda äskanden om anslag på tilläggsstat.
Försvarsgrenarnas totala anslagsramar skola vara: armén 987, marinen
420 och flygvapnet 1 103 miljoner kronor. Det belopp på 70 miljoner
kronor, som i den preliminära anslagsfördelningen hänförts till anslaget
till anskaffning av flygmateriel m. m. utöver 680 miljoner kronor, kommer
i sin helhet att ställas till Kungl. Maj:ts disposition.

För den fortsatta organisationsutvecklingen skola i alternativ Adam angivna
riktlinjer så långt möjligt tillämpas. För att bereda utrymme för
någon ökning av marinens kostnadsram bör dock för de närmaste åren
en viss minskning av kostnadsramarna vid armén och flygvapnet förutsättas.

Organisationsarbetet vid marinen bör inriktas efter en kostnadsram,
som för 1958/59 enligt ovan bestämts till 420 miljoner kronor och för
1959/60 till en ungefärlig nivå av 400 miljoner kronor. För budgetåret
1960/61 bör den ungefärliga kostnadsramen bestämmas sedan chefen för
marinen efter nu pågående utredningar framlagt ny plan för den framtida
inriktningen av marinens materielanskaffning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195S

61

De förslag ni. m., som infordrades, avsåg underlag för erforderliga ändringar
i anslagsäskandena beträffande sådana anslag som i 1958 års statsverksproposition
icke äskats definitivt, åtgärder och bestämmelser för
minskning av antalet värnpliktiga i första tjänstgöring under budgetåret
1958/59, principförslag till förbandsindragningar, sammanslagningar och
centraliseringar inom fredsorganisationen jämte preliminära tidsplaner
härför samt förslag till planer för materielanskaffning för armén och
flygvapnet.

Arméchefens förslag

Med skrivelse den 28 februari 1958 har chefen för armén redovisat resultatet
av verkställda utredningar med anledning av chefens för försvarsdepartementet
uppdrag den 21 februari 1958 samt framlagt därav betingade
förslag. I anslutning härtill har arméchefen i särskilda skrivelser lagt fram
förslag dels rörande riktlinjer för materielanslcaffningen vid armén, dels
rörande förflyttning av infanteriskjutskolan.

I det följande redogöres först för arméchefens förslag rörande arméns
värnpliktskontingent samt till rationaliseringar och minskningar av fredsorganisationen.
Härefter redogöres för förslagen till riktlinjer för materielanskaffningen
samt rörande förflyttning av infanteriskjutskolan.

Arméns värnpliktskontingent

Minskningen av arméns krigsorganisation medför, att den årliga utbildningskontingenten
på längre sikt blir omkring 1 500 man mindre än befolkningsunderlaget
skulle medge. Det blir nödvändigt att undanta övertaliga
värnpliktiga från tjänstgöringsskyldighet i fred vid armén. I första
hand bör därvid komma i fråga värnpliktiga, som i väsentligt begränsad
omfattning är dugliga till krigstjänst (besiktningsgrupp 4). Bestämmelser
för värnpliktskontingentens begränsning måste vara gemensamma för samtliga
försvarsgrenar. Chefen för armén förutsätter, att överbefälhavaren erhåller
uppdrag att inkomma med förslag till ändring av berörda författningar.
Reviderade bestämmelser bör tillämpas vid inskrivningsförrättningarna
hösten 1958.

I underlaget till medelsäskandena för budgetåret 1958/59 beräknades antalet
värnpliktiga till totalt omkring 34 600 man under första tjänstgöring.
Arméns krigsorganisation enligt riktlinjerna i alternativ Adam kräver på
lång sikt ett årligt omsättningsbehov av i runt tal 36 000 man. Det vore därför
enligt arméchefen önskvärt att icke minska värnpliktskontingenten under
utbildningsåret 1958/59 utan först då värnpliktstillgången om några år
överskrider 36 000 man.

Den totala anslagsram för armén under budgetåret 1958/59, som angivits
i chefens för försvarsdepartementet direktiv, medger emellertid icke att

62

Kungl. May.ts proposition nr 110 år 1958

värnpliktiga inkallas till första tjänstgöring i den omfattning, som tidigare
avsetts. Om ett riksdagsbeslut grundat på angivna anslagsram skall kunna
genomföras, måste utbildningskontingenten minskas med 1 000 man.

I princip bör enligt arméchefen begränsningen innebära, att handräckningsvärnpliktiga
i besiktningsgrupp 4 vid armén icke inkallas till tjänstgöring.
Enär stora variationer förekommer vid arméns truppregistreringsmyndigheter
i fråga om tillgång på övriga handräckningsvärnpliktiga disponibla
för inkallelse, bör generellt förbud att inkalla värnpliktiga hänförda
till besiktningsgrupp 4 dock icke utfärdas innevarande år.

Rationaliseringar och minskningar av fredsorganisationen

Med anledning av de ändrade personella utgångsvärdena för fredsorganisationens
framtida utformning har arméchefen låtit överarbeta tidigare
utredningar och förslag. Möjligheterna att bedöma den tekniska utvecklingen
och dess konsekvenser längre fram i tiden har därvid tillvaratagits.
Ökad hänsyn har tagits till bl. a. beredskaps- och utrymningskrav. De förhållanden,
som kan bli en följd av att armén kan komma att tillföras robotar,
har särskilt beaktats. Verkningarna av att Stockholms storflygplats
förlägges till Halmsjön har vidare inarbetats.

Rörande angivna omständigheters inverkan anför arméchefen i huvudsak
följande.

Den minskade krigsorganisationens behov av värnpliktiga kommer icke
att fördela sig jämnt på utbildningsmyndigheterna. Vid några av dessa kommer
visst överskott på utbildningskapacitet och förläggningsutrymme att
uppstå. Detta kan utnyttjas genom att dit förlägga i nuläget självständiga
skolor och mindre fredsförband. Härigenom kan antalet administrationer
minskas och besparingar göras på driftbudgeten.

Riksdagen har 1957 beslutat, att Stockholms storflygplats skall förläggas
till Halmsjön. Anläggningen avses tas i bruk från och med 1960. Vid start
från huvudbanan kommer Rosersbergsområdet med infanteriets skjutskola
(InfSS) att överflygas på låg höjd. Detta medför bl. a. att skjututbildning
med få undantag icke kommer att kunna bedrivas inom området. Skolan
tvingas härigenom flytta 1960 eller senast 1961.

Järvafältet utnyttjas i nuläget som övnings- och stridsskjutningsterräng
för omkring 4 000 man. Endast 70 % av begärda stridsskjutningstillfällen
kan f. n. tillgodoses, övergång till spetsammunition för gevärskalibriga
vapen ökar storleken av erforderliga riskområden. Härtill kommer, att
ändrad sträckning av riksvägar m. m. medför, att fältet blir mindre användbart
än nu. I samband med nödvändiga förändringar av fredsorganisationen
bör möjligheterna tillvaratas att inom friställda förläggningsutrymmen
utanför Stockholmsområdet lösa Stockholmsförbandens framtida lokalisering.

Stor-Stockholm torde komma att utgöra ett utsatt mål för flyg- och
fjärrvapenanfall. Kraven på snabb utrymning blir allt större. Mobilisering
av förband på och omkring Järvafältet, samtidigt som utrymning pågår,
medför stora svårigheter. Även av dessa skäl är en minskning av antalet
fredsförband i Stockholmsområdet önskvärd. Härigenom skulle dessutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195S 63

Stor-Stockholms behov av mark för bostadsbebyggelse i någon mån kunna
tillgodoses.

Den tekniska utvecklingen har ökat möjligheterna till kuppartade anfall.
Beredskapskraven ökas härigenom ytterligare. Strävan måste därför vara att
bibehålla fredsförbanden i särskilt utsatta landsdelar.

Arméns krigsorganisation beräknas efter hand komma att tillföras nya
vapen, bl. a. robotar. Särskild vikt måste därför läggas vid att undvika sådana
åtgärder, som kan stå i strid med utvecklingens krav på längre sikt.
Detta nödvändiggör återhållsamhet beträffande sammanslagning eller indragning
av förband, vars förutsättningar för exempelvis robotutbildning
bedömes gynnsamma.

Arméchefen anför, att den otillräckliga anslagstilldelningen på kapitalbudgeten
har medfört ackumulerat behov av angelägna objekt. Med hänsyn
härtill bör i första hand sådana åtgärder genomföras, som icke förutsätter
omfattande investeringar.

Under åren 1955—1957 har en detaljplanläggning genomförts i fråga om
den byggnadsverksamhet som erfordras med hänsyn till utbildningsorganisationen.
Härvid har eftersträvats att minska investeringskostnaderna.
Detta har visat sig kunna ske genom ökat friläggande av bostäder, effektivare
utnyttjande av befintliga lokaler och sänkt standard bl. a. i fråga om
tillgång på dagrum. Därvid har även framkommit, att förbandens förläggningstillgångar
i flertalet fall kan ökas, utan att nybyggnad behöver ske.
Förutsättning härför är dock, att behovet av iståndsättningsmedel tillgodoses.
Det underlag, som erhållits genom detaljplanläggningen, har utnyttjats
vid övervägandena angående fredsorganisationens utformning.

Mot bakgrunden av det anförda framlägger arméchefen principförslag
beträffande rationaliseringar och minskningar av fredsorganisationen. Arméchefen
anför, att tiden icke medgett, att samtliga organisatoriska, personella
och ekonomiska konsekvenser undersökts i detalj. Under förutsättning
av riksdagens principbeslut avser arméchefen att senare framlägga fullständiga
förslag.

De åtgärder arméchefen föreslår är följande.

Infanteriskjutskolan (InfSS) förlägges till Livgrenadjärregementet (14).
Härom har, som nämnts, arméchefen ingivit särskilt förslag för vilket redogöres
i det följande.

Infanteriets kadettskola (InfKS) förlägges till Hallands regemente (I 16).

Utbildningen vid Livregementets husarer (K 3) uppdelas på andra förband.
Dess kaserner utnyttjas för Upplands signalregementes kompani i
Skövde (S 1 Sk), som ombildas till en signalkår.

Utbildningen vid Göta artilleriregemente (A 2) uppdelas på andra förband.
Dess kaserner utnyttjas av Göteborgs luftvärnskår (Lv 6) med arméns
radar- och luftvärnsmekanikerskola (RMS).

Svea artilleriregemente (Al) förlägges till Östgöta luftvärnsregemcntes
(Lv2) kaserner. Utbildningen vid luftvärnsregementet uppdelas på andra
förband.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195S

Utbildningen vid Sundsvalls luftvärnskår (Lv5) uppdelas på andra
förband.

Arméchefen anmäler vidare, att han avser att föreslå att Norrbottens
regemente (I 19) samt ett infanteriregemente i södra Sverige ombildas till
pansarinfanteriregementen.

Som motivering till dessa förslag anför arméchefen i huvudsak följande.

Infanteriets kadettskola (InfKS) är förlagd till Ulriksdal. Dess
förläggning är trång. Möjligheterna att tillgodose ökade krav inom nuvarande
etablissement utan nybyggnad är begränsade. Härtill kommer att utbildningsbetingelserna
på Järvafältet synes bli allt mer beskurna. Övriga
Stockholmsförband har behov av förbättrade övningsmöjligheter. Dessa förhållanden
talar för en bortflyttning av InfKS.

Begränsningen av arméns krigsorganisation medför, att Hallands regementes
(I 16) årliga utbildningskontingent måste minskas. Möjligheter
finnes att frilägga del av förläggningen för InfKS.

Förlägges InfKS till I 16, kan möjligheterna till truppföring och trupputbildning
förbättras. InfKS nuvarande administration kan till stora delar
indras. Årliga besparingar på omkring 0,3 miljon kronor kan erhållas.
För skolans förläggning till I 16 erforderliga investeringar har preliminärt
beräknats till omkring 1,2 miljon kronor. Skulle InfKS ligga kvar i Stockholm,
kan investeringar om ca 3 miljoner kronor bli erforderliga.

Utbildningsmöjligheterna i Skövde är relativt begränsade. Livregementets
husarers (K3) etablissement utnyttjas för infanteriutbildning
(spanings- och fältpolisutbildning) samt signalutbildning, Upplands
signalregementes kompani i Skövde (S 1 Sk). Ytterligare utrymmen
för signalutbildning måste tillkomma. Spaningsförband med i allt
väsentligt samma organisation och uppträdande utbildas förutom i Skövde
vid pansarinfanteriregementena. Minskningen av arméns krigsorganisation
möjliggör, att den vid K 3 bedrivna spaningsutbildningen kan förläggas till
dessa, varigenom behovet av samövning bättre kan tillgodoses.

Den vid K 3 bedrivna fältpolisutbildningen bör återföras till Svea livgarde
(II), vars förläggningstillgångar kommer att medge detta, bl. a. på grund
av att del av Inf SS övningstrupp icke längre behöver utbildas vid I 1. K 3
etablissement m. m. kan därigenom helt avses för signalutbildning. Flyttning
av redan gjorda teletekniska installationer kan då undvikas. Befintliga
utbildningsanordningar kan byggas ut utan avsevärda investeringar.
Preliminärt beräknas dessa uppgå till ca 0,7 miljon kronor.

Vid artilleriet bör utbildning i divisionsförband kunna ske inom fredsförbandets
ram. Detta blir icke möjligt i önskvärd omfattning, såvida icke
antalet förband minskas. Göta artilleriregementes (A 2) etablissement
börjar bli kringbyggt. Regementets skjutfält svarar icke mot kraven
på lång sikt. Utvecklingsmöjligheterna för utbildning med modern artilleri -materiel är begränsade. A 2 utbildningskontingent bör därför närmast komma
i fråg''a för uppdelning. Detta förutsätter en begränsad komplettering av
ÖA''riga artilleriförbands etablissement. Investeringskostnaderna härför har
preliminärt beräknats till omkring 1 miljon kronor. Besparingarna på driftbudgeten
torde uppgå till ca 0,6 miljon kronor per år.

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 är 1958

Göteborgs luftvärnskårs (Lv 6) etablissement är kringbyggt och
handövningsfältet är litet. Förhållandena är i detta avseende ännu sämre
än på A 2. Genom uppdelning av A 2 utbildningskontingent skapas möjligheter
att förlägga Lv 6 utbildning till A 2 kaserner tillsammans med
arméns radar- och Inftvärnsmekanikerskola (RMS), som bör
bibehållas i A 2 etablissement. Nödvändig samverkan mellan dessa enheter
skulle därigenom underlättas. Göteborg utgör ett primärt skyddsföremål,
som i framtiden kan erfordra försvar med luftvärnsrobotar. Göta artilleriregemente
bör därför omvandlas till luftvärnsregemente med RMS ansluten.
Investeringskostnaderna har preliminärt beräknats till omkring 2 miljoner
kronor och torde väl uppvägas av att Lv 6 nuvarande etablissement helt
eller delvis kan friställas för försäljning.

Svea artilleriregemente (Al) är förlagt till Järvafältet. Dess
etablissement är relativt nytt men har icke utbyggts helt. Härtill kommer,
att tygförvaltningsskolan (TygS) avsetts förläggas till A 1. En stor del av
skolans utbildningslokaler har inretts invid A 1. För skolan erforderligt förläggningsutrymme
skulle fordra nybyggnad av en mindre kasern. De sammanlagda
investeringskostnaderna för A 1 och TygS förläggning har beräknats
till 3,5 miljoner kronor.

A 1 saknar användbart skjutfält. Försvarets fastighetsnämnds undersökningar
bar visal, att Gullbergsfältet, som är nödvändigt även för InfSS,
skulle kunna tillgodose även A 1 behov. Särskilt markförvärv för A 1 på
annat båll skulle härigenom undvikas.

Avståndet för A 1 till Gullbergsfältet skulle emellertid bli stort. Härtill
kommer önskvärdheten av att minska antalet fredsförband i Stockholmstrakten.
Anskaffas fältet, synes skäl tala för att A 1 förlägges närmare detta.
Möjligheter härtill erhålles om utbildningen vid Östgöta luftvärnsregemente
(Lv 2) uppdelas på andra förband. Aktuella investeringsbehov
skulle därmed kunna minskas till omkring 1,5 miljon kronor. Del av A 1
och TygS nuvarande administrationer skulle kunna indras, varigenom årliga
besparingar om ca 0,4 miljon kronor skulle kunna göras. Möjligheter torde
dessutom uppstå att friställa viss mark för försäljning.

Med hänsyn till den begränsade utbildningskontingenten vid luftvärnet
bör viss koncentrering av utbildningen genomföras. Två luftvärnsförband
kan uppdelas.

Av ekonomiska och utbildningsmässiga skäl bör den år 1954 föreslagna
uppdelningen av Sundsvalls luftvärnslcår (Lv 5) på andra luftvärnsförband
genomföras, trots de därmed förenade olägenheterna från beredskaps-
och rekryteringssynpunlcter. Förslaget leder till att vissa investeringar
vid Luleå'' luftvärnskår (Lv 7) erfordras, preliminärt beräknade till
omkring 0,6 miljon kronor. Besparingarna beräknas till ca 0,6 miljon kronor
per år. Del av Lv 5 etablissement torde kunna friställas för försäljning.
Ästöns skjutplats beräknas dock tills vidare komma att erfordras för utbildning.

Under förutsättning att Gullbergsfältet anskaffas som skjutfält för InfSS
och A 1, bör Östgöta luftvärnsregementes (Lv2) utbildningskontingent ifrågakomma
för uppdelning före annat förband. Härigenom skapas möjligheter
att flytta A 1, som även organiserar InfSS övningstrupp, ur artilleriet.
Förlägges ''därjämte InfSS till 14, säkerställes smidig samverkan.

5—89 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 110

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Arméchefen beräknar, att de föreslagna åtgärderna kommer att medföra
besparingar på driftbudgeten om sammanlagt omkring 2,5 miljoner kronor
årligen.

För att genomföra organisationsförändringarna erfordras i engångsutgifter
omkring 8 miljoner kronor på kapitalbudgeten, varvid inräknats
en miljon kronor till följd av utökad värnpliktskontingent vid pansartrupperna.
Därutöver tillkommer de kostnader, som är en direkt följd av att
InfSS måste flytta på grund av storflygplatsens förläggning till Halmsjön.
Dessa kostnader, som preliminärt beräknas till 20 å 25 miljoner kronor,
kan genom här föreslagna åtgärder begränsas till 6 miljoner kronor.

Sammanlagt erfordras sålunda omkring 14 miljoner kronor på kapitalbudgeten.
I gengäld kan kasernetablissement och handövningsfält friställas
i Sundsvall (Lv 5) och Göteborg (Lv 6). Vissa markområden i Stockholmstrakten
torde även kunna friställas för försäljning. Det sammanlagda försäljningsvärdet
kan fastställas först efter värdering på de aktuella platserna.
Intäkterna beräknas emellertid bli större än de angivna investeringsbehoven.

Under förutsättning att 1958 års riksdag fattar principbeslut om fredsorganisationens
utformning, synes erforderliga förändringar kunna genomföras
enligt följande preliminära tidsplan.

Tidigast

budgetåret

Omorganisation

(Sammanslagning)

1959/60

K 3 omvandlas till S 2

Lv 5 uppdelas

1960/61

InfSS förläggs till I 4 1

1961/62

Lv 6 förläggs till A 2, som uppdelas

Inf KS förläggs till I 16

A 1 förläggs till Lv 2, som uppdelas 1

1 Förutsätter att Gullbergsfältets anskaffning påbörjas
under 1959.

Arméchefen förutsätter att erforderliga medel — utöver eljest erforderliga
anslag på kapitalbudgeten — ställes till förfogande 1—2 år före avsedda
tidpunkter för omorganisationernas genomförande. För budgetåret
1958/59 erforderliga medel — ca 2 miljoner kronor utöver ordinarie anslag
— förutsättes skola beviljas av 1958 års riksdag.

Begränsningen av fredsorganisationen kommer att beröra ett stort antal
militära, civilmilitära och civila befattningshavare. Sociala och andra verkningar
för dessa blir avsevärda. Arméchefen framhåller, att alla möjligheter
att för den enskilde befattningshavaren minska verkningarna av organisationsändringarna
måste tillvaratas. Härvid förutsättes, att Kungl.
Maj :t och riksdagen vidtager erforderliga åtgärder.

Arméchefen räknar med att de militära beställningar, som frigöres i
samband med de föreslagna organisationsändringarna, skall få utnyttjas

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958 67

för att tillgodose angelägna behov inom arméns organisation. Härom anförcs
följande.

Den militärtekniska utvecklingen, de skärpta beredskapskraven m. m.
har medfört ökade behov av militär personal vid staber, utbildningsanstalter
m. m. Dessa behov kan delvis tillgodoses inom ramen för befintliga beställningar
genom den föreslagna minskningen av fredsorganisationen. Med
hänsyn till utbildningskontingenternas storlek och den alltmer specialiserade
och tekniska utbildningen måste emellertid även antalet beställningar avsedda
för utbildningsbefäl vid förbanden ökas. I arméutredningen 1954 har
chefen för armén med då aktuell, framtida krigs- och fredsorganisation som
bakgrund redogjort för behovet av beställningar för aktiv militär personal. I
förhållande härtill kräves i den nu föreslagna krigs- och fredsorganisationen
något färre aktiva befäl. Jämfört med nuvarande personalstater erfordras
emellertid alltjämt en relativt omfattande utökning av arméns beställningar
för militär personal. Det är därför en bestämd förutsättning för arméns
fortsatta effektivitet, att genom föreslagna omorganisationer frigjorda
beställningar får omdisponeras inom arméns staber, truppslag, förband
och utbildningsanstalter. Med hänsyn härtill förutsätter jag, att dessa
beställningar icke indras utan får användas för ovan angivna ändamål.

För att förbereda och genomföra omorganisationerna erfordras enligt
arméchefen, liksom vid genomförandet av omorganisationen av I 8 m. fl.
förband, en under chefen för armén lydande utredningsgrupp.

För att erforderliga jämkningar i personalstaterna skall kunna genomföras
under löpande budgetår allt eftersom befattningshavarna kan frigöras,
föreslår arméchefen, att Kungl. Maj :t liksom vid omorganisationen av
I 8 m. fl. förband 1956 (prop. 1956: 110, s. 129) av riksdagen utverkar bemyndigande
att under de närmaste budgetåren inom fastställd personalram
för ordinarie befattningshavare vidtaga jämkningar i personalstaterna.

Riktlinjer för materielanslcaffning m. m.

Förslag till riktlinjer för materielanskaffning vid armén har framlagts
av arméchefen i skrivelse den 27 februari 1958. Riktlinjerna avser anskaffningen
av såväl tygmateriel som intendentunnateriel under budgetåren
1958/66. De är utarbetade inom arméledningen i samråd med försvarsstaben
och försvarets forskningsanstalt.

I anslutning till arméchefens förslag till riktlinjer har förslag till materielplaner
avgivits av armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen
i skrivelser den 27 februari 1958. Ytterligare redogörelser för dessa
förslag avses skola lämnas vid anmälan av arméns anslag till anskaffning
av tygmateriel respektive beklädnad.

Utrustningsbehovet har i riktlinjerna beräknats för den krigsorganisation,
som avses i alternativet Adam. Kostnadsberäkningarna grundar sig på
prisläget den 1 juli 1957. Årskvoterna för budgetåret 1958/59 innefattar dock
enligt arméchefen beräknade kostnader till följd av prisstegringar under
detta budgetår.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958

Anskaffningen av tyg materiel skall enligt förslaget under angivna tid
äga rum inom en kostnadsram av 2 995 miljoner kronor. Kostnaderna bör
enligt arméchefen i stort sett fördela sig enligt följande.

Miljoner kronor

Budgetår

58/59

59/60

60/61

61/62

62/63

63/64

64/65

65/66

350

360

365

370

375

385

390

400

Anskaffningsverksamheten i fråga om tygmateriel bör enligt arméchefen
inriktas i huvudsak sålunda.

Forskning och försöksverksamhet bedrives i ökad utsträckning.

Omsättningen av äldre artilterimateriel fortsättes. Härvid sker en ytterligare
förskjutning från lätt till tungt artilleri. Det sistnämnda avses till
viss del bestå av bandgående pjäser. De medel, som avdelas för tungt artilleri,
kan komma att i stället delvis användas för anskaffning av markrobotar.

Antalet stridsvagnar och andra pansrade fordon utökas. Omsättningen av
äldre stridsvagnar fortsättes. Antalet lätta fj ärr pansar värnsvapen ökas.

Omsättningen av det äldre automatkanon/u/fuärnet fortsättes. Härvid
anskaffas, förutom bildragna pjäser, även bandgående luftvärn avsett för
skydd av sådana förband, som måste kunna uppträda rörligt i öppen terräng.
Härför avsedda medel kan komma att delvis användas för anskaffning
av andra luftvärnsvapen för samma uppgifter. Några medel avses dock
icke för luftvärnsrobotar, för vilka kostnaderna redovisats särskilt i överbefälhavarens
utredningar 1957.

Beträffande materiel för samband och stridstedning fortsättes omsättningen
av äldre radiomateriel liksom även övergången till radiolänk för
förbindelser mellan högre staber. Materielen förses med tekniska förbättringar
avsedda att möta de ökade riskerna för fientlig teleteknisk störning.
Anskaffning av motmedel mot telekommunikationer påbörjas.

I fråga om fordon m. m. fortsättes omsättningen av äldre bilar och traktorer.
Kraven på ökad rörlighet tillgodoses bl. a. genom anskaffning av pansarbandvagnar
och omsättning av hästdragna kärror med olika slags traktorkärror.
Ett antal helikoptrar anskaffas. "Härför avsedda medel kan komma
att delvis användas för anskaffning av andra lufttransportmedel med
motsvarande användningsområde.

Kostnaderna för anskaffning av intendenturmateriel uppgår enligt
arméchefen under den aktuella perioden till 170 miljoner kronor. Fördelningen
av detta belopp på olika budgetår bör i stort sett vara denna.

Miljoner kronor

Budgetår

58/59

59/60

60/61

61/62

62/63

63/64

64/65

65/66

9

22

22

22

23

24

24

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195S

69

Den huvudsakliga inriktningen av anskaffningsverksamheten anges av
arméchefen sålunda.

I fråga om beklädnadsmateriel ersättes nuvarande uniformsutrustning,
såvitt gäller de stridande förbanden, med ny fältuniform och stridssele.
Äldre pälsar omsättes med ett modernt lätt vinterytterplagg i de förband,
som i första hand har behov därav.

Vidare omsättes äldre materiel för förplägnadstjänsten och äldre tält
m. m. med modern utrustning.

Drivmedelsutrustningen omsättes och utökas i den takt som tygmaterielplanen
medger ökad motorisering.

Arméchefen understryker behovet av långsiktsplaner för materielanskaffningen
för att arbetet inom arméledningen i fråga om materielplanering
och alla därmed sammanhängande frågor skall kunna bedrivas på
mest ändamålsenliga och förutseende sätt. Det framstår enligt arméchefen
som synnerligen angeläget att långsiktsplaner för materielanskaffningen
vid armén fastställes och att en grund därigenom skapas för arméledningens
arbete i dessa frågor under de närmaste åren.

I detta sammanhang anmäler arméchefen sin avsikt att i samband med
förslagen till anslagsäskandena för budgetåret 1959/60 framlägga förslag om
övergång till ett system med årligen »rullande» planering.

Flyttning av infanteriskjutskolan

Infanteriskjutskolan (InfSS), vilken är arméns viktigaste utbildningsanstalt
för stridsutbildning, är belägen i Rosersberg. Till skolan är förlagda
bland andra infanteriets och kavalleriets officersskolor, bataljonschefskurser,
trupputbildningskurser för officerare och underofficerare samt ett antal
special- och reservofficerskurser. Vid skolan bedrives en omfattande försöksverksamhet.
Skolans övningstrupp omfattar ca 500 värnpliktiga. En
väsentlig del av utbildningen vid infanteriskjutskolan omfattar skjutning,
främst stridsskjutning. Härför erfordras tillgång till terräng i sådan omfattning,
att från säkerhetssynpunkt erforderliga riskområden kan erhållas.
Arméns skyddsskola är även förla-g''d till Rosersberg och i administrativt
hänseende ansluten till infanteriskjutskolan.

I skrivelse den 28 februari 1958 har chefen för armén föreslagit dels
att infanteriskjutskolan flyttas till Linköping och anslules till Livgrenadjärregementet
(14), dels att ett övnings- och skjutfält anskaffas i Linköpingstrakten.
Till stöd för förslagen har arméchefen anfört i huvudsak
följande.

InfSS nuvarande byggnadsbestånd är eftersatt. Detta gäller särskilt förläggningen.
Skolan saknar vissa byggnader. Detta beror på att slutligt
ställningstagande till de omfattande utredningarna angående förläggning
av Stockholms storflygplats avvaktats. En upprustning av skolan skulle
fordra avsevärda belopp.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

InfSS nuvarande övnings- och skjutfält är trångt. Reella utvidgningsmöjligheter
saknas. Varje inskränkning av skjutmöjligheterna kommer att
få allvarliga återverkningar på skolans verksamhet.

Riksdagen har 1957 beslutat, att Stockholms storflygplats skall förlaggas
till Halmsjön. Anläggningen avses utbyggas i etapper. Den första
beraknas vara genomförd i början av 1960. Flygplatsen beräknas vara helt
uiijy8§£i åi 1963. Vid start från huvudbanan kommer Rosersbergsområdet
att överflygas på låg höjd.

I propositionen 1957:185 anfördes bland annat, att flygverksamheten
vid Halmsjön kunde komma att så väsentligt minska övnings- och stridsskjutningsmöjligheterna
inom Rosersbergsområdet, att en förflyttning av
veiksamheten till annan plats kunde bli nödvändig. Närmare undersökning
av dessa problem förutsattes ske genom luftfartsstyrelsen i samråd med
berörda militära myndigheter.

De förutsatta undersökningarna har verkställts. De visar, att samordning
av skjut- och flygverksamheten vid Rosersberg är helt omöjliggjord
från och med 1963. Trafikintensiteten på Halmsjön torde emellertid bli
avsevärd redan under 1960 för att sedan successivt öka. Verkningarna för
InfSS blir redan från denna tidpunkt så allvarliga, att skolans flyttning helst
bör komma till stånd under 1960 och är nödvändig under 1961.

Arméchefen anför att inom armén icke disponeras några stridsskjutningsfält
av sådan storlek, att de kan utnyttjas av InfSS jämsides med
övrig dit förlagd verksamhet. Möjligheterna har undersökts att utnyttja
övningsfält vid förband, som måste indras. De ekonomiska och sociala
verkningarna skulle emellertid i dessa fall bli så stora, att ett sådant alternativ
icke synes rimligt. Nytt skjutfält måste därför anskaffas för InfSS.

Försvarets fastighetsnämnd handlägger för närvarande frågor rörande
anskaffning av skjutfält för A 1, utvidgat skjutfält för Linköpings garnison
och samövningsfält för IV. militärområdet. Härvid har nämnden även
tagit upp frågan om nytt övnings- och skjutfält för InfSS. Det har vid
nämndens undersökningar visat sig, att samtliga dessa behov skulle kunna
tillgodoses genom att ta i anspråk Gullbergs kronopark jämte vissa angränsande
områden, varigenom särskilda större markförvärv på andra
håll skulle kunna undvikas. Gullbergsområdet är beläget nordväst om sjön
Roxen. Avståndet till Linköping är ca 2,5 mil.

Arméchefen framhåller, att det nu aktuella förvärvet av nytt övningsoch
skjutfält för InfSS samt övriga kostnader för en flyttning är direkta
konsekvenser av att storflygplatsen förlagts till Halmsjön. Detta framtvingar
medelsbehov, som icke kan rymmas inom arméns ordinarie anslag. Särskilda
medel måste därför ställas till förfogande. Huvuddelen av kostnaderna
för fältets anskaffning kan enligt arméchefen sannolikt uppvägas
genom att vissa områden i Stockholmstrakten friställes för försäljning.

Det beräknas ta två eller tre år innan ett nytt övnings- och skjutfält
kan börja användas för sitt ändamål. Ett beslut 1958 medför därför, att
InfSS kan flyttas tidigast hösten 1960.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

71

Skulle skolan ligga kvar under budgetåret 1960/61, måste enligt arméchefen
verksamheten reduceras avsevärt på grund av bristen på skjutfält.
Ett sådant läge skulle vara till allvarligt men för utbildningen vid InfSS.
Det är därför önskvärt, att snabbt beslut fattas om anskaffning av det nya
övnings- och skjutfältet.

Från utbildningssynpunkt bör InfSS förläggas inom det nya skjutfältet.
Härav föranledda kostnader har arméchefen uppskattat till 20—25 miljoner
kronor enbart för kasernetablissement. Inför ett kommande försvarsbeslut
har möjligheterna att förlägga InfSS till annan plats undersökts.
Det lämpligaste alternativet har visat sig vara att flytta InfSS till Linköping.
Möjligheter föreligger att flytta InfSS till I 4 under förutsättning att dels
ett tillräckligt övnings- och skjutfält anskaffas vid Gullberg, dels handövningsfältet
i Linköping utökas.

Förhandlingar har pågått mellan försvarets fastighetsnämnd och Linköpings
stad angående försäljning till staden av viss mark från garnisonens
övningsfält. Härvid har förutsatts att annan mark tillföres övningsfältet som
kompensation. Aktuell kompensationsmark synes förbättra betingelserna
för att på fältet bedriva infanteriutbildning.

InfSS förläggning till Linköping i stället för till skjutfältet medför, att
det markområde, som behöver tagas i anspråk för Gullbergsfältet, kan
minskas och att kostnaderna torde kunna nedbringas. De sociala olägenheterna
för befolkning och näringsliv kan härigenom minskas.

För InfSS förläggning till Linköping erforderliga byggnadsåtgärder har
av arméchefen kostnadsberäknats till ca 4,5 miljoner kronor, varav dock
ca 2 miljoner kronor utgöres av tidigareläggning av en för I 4 inom 10-årsperioden
planerad nödvändig upprustning och rationalisering.

Då ett betydande antal övningar måste bedrivas på Gullbergsfältet kommer
förflyttningar till och från fältet att medföra tidsförluster. Dessa kan
enligt arméchefen delvis undvikas om ett läger anordnas på fältet. Kostnaderna
för ett sådant läger uppskattas till ca 3,5 miljoner kronor. De totala
kostnaderna på kapitalbudgeten, betingade enbart av InfSS, skulle
därmed — frånsett Gullbergsfältet — uppgå till ca 6 miljoner kronor. I
jämförelse med kostnaderna för ett nytt etablissement för InfSS innebär
detta enligt arméchefen en besparing av 14—19 miljoner kronor.

Då InfSS utgör en självständig administrativ enhet kan, därest skolan
förlägges till I 4, en administrativ enhet indragas. Besparingar på driftbudgeten,
av arméchefen preliminärt uppskattade till 0,5 miljon kronor per år,
skulle härigenom uppkomma. Om förflyttningen av InfSS kommer till
stånd, bör Rosersbergsområdet enligt arméchefen för framliden användas
som komplement till Järvafältet och som förrådsort. Som motiv för detta
förslag anför arméchefen följande.

Rosersbergsområdet utgör lämplig utbildningsterräng lör mindre utbildningsenheter
och är även relativt ändamålsenligt irån fältarbetssynpunkt.
Dess användbarhet från militär synpunkt blir emellertid begränsad.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Det lämpligaste sättet att utnyttja Rosersbergsområdet med där befintliga
utbildningsanordningar, lektionssalar och förläggningsutrymmen är att
dit överflytta viss utbildning från Järvafältet. För närvarande kan endast
ca 70 % av på Järvafältet begärda stridsskjutningstillfällen tillgodoses.
Detta förhållande beräknas komma att kvarstå även framdeles. Järvafältets
användbarhet har även minskat genom ändrad sträckning av riksvägar
m. m.

Då Stor-Stockholm utgör ett utsatt mål för flyg- och fjärrvapenanfall,
blir kraven på snabb utrymning av området stora. En samtidigt pågående
mobilisering av förband på och kring Järvafältet motverkar en sådan utrymning.
En överflyttning av viss förrådshållning till befintliga byggnader
i Rosersberg bedömes därför lämplig. Härigenom torde även annars nödvändig
nybyggnad av vissa förrådslokaler kunna undvikas.

I anslutning till vad som förutsatts i propositionen 1957: 185 har luftfartsstyrelsen
och chefen för armén i samråd med chefen för
flygvapnet, efter verkställd utredning rörande möjligheterna att bedriva
övnings- och stridsskjutningar vid infanteriskjutskolan sedan flygverksamheten
vid Halmsjön igångsatts, den 1 mars 1958 avgivit utlåtande och därvid
uttalat att en stor del av flygtrafiken till och från Halmsjön icke kan
undgå att överflyga Rosersbergsfältet på höjder ned till 150—200 meter
samt att störningarna av verksamheten vid Rosersberg i samband med
överflygningarna blir så allvarliga att flyttning av all skjutverksamhet bör
komma till stånd under 1960, om möjligt under förra delen av året.

Marinchefens förslag m. m.

I skrivelse den 28 februari 1958 har chefen för marinen efter samråd
med marinförvaltningen redovisat resultatet av de undersökningar som utförts
med anledning av chefens för försvarsdepartementet uppdrag den 21
februari 1958.

Utvecklingen beträffande organisationsbestämmande
materiel

Marinchefen anför, att den erforderliga minskningen av organisationen
måste få omedelbar och särskilt stor verkan beträffande de organisationsbestämmande
materielanslagen, Fartygsbyggnader m. m. och Anskaffning
av vapenmateriel m. m. Verksamheten under dessa anslag behandlas därför
först.

Verksamheten under anslaget till fartggsbgggnader m. m. bedrives för
närvarande med stöd av dels planer omfattande nybyggnader och moderniseringar
som beslutats för budgetåren 1947/52, dels 1952 års sjuårsplan
för fartygsbyggnader m. m. avseende budgetåren 1952/59, dels 1956 och
1957 års fartygsbyggnader m. m. innefattande vissa av riksdagen nämnda
år medgivna anskaffningar. Medel för försök har redovisats vid sidan av
dessa planer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

73

Chefen för marinen konstaterar, att verksamheten enligt nämnda planer
icke kan fullföljas inom den minskade anslagsramen för fartygsbyggnadcr.
På grund härav har marinchefen i skrivelse den 24 februari 1958 hemställt,
att beslut skall fattas om avbrytande av byggandet av minfartyget
Älvsborg, vilket ingår i 1952 års sjuårsplan, samt av två jagare, som beslutats
vid 1956 års riksdag. För ifrågavarande framställning kommer en
närmare redogörelse att lämnas vid anmälan av anslaget till fartygsbyggnader
m. m. Vid uppgörandet av sina förslag har marinchefen förutsatt bifall
till denna framställning.

I 1952 års sjuårsplan förutsättes att kustjagarna Romulus och Reinus
samt jagarna Klas Horn och Göteborg skall ombyggas till fregatter. Dessa
ombyggnader har ännu icke verkställts. Med hänsyn till att fartygen kommer
att uppnå så hög ålder att en ombyggnad icke är ekonomiskt lönande
samt då underhållsmedel ej kommer att stå till förfogande, räknar
marinchefen med att fartygen utrangeras. (Jfr marinförvaltningens anslagsäskande
under anslaget till fartygsbyggnader m. m.)

Härutöver måste av samma skäl två kryssare, två jagare, sex eller sju
motortorpedbåtar, fyra eller fem ubåtar, femton minsvepare samt ett depåfartyg
under budgetåren 1958/59 och 1959/60 utgå ur krigsorganisationen.
Härom anför marinchefen.

Kryssaren Tre Kronor måste efter avrustning hösten 1958 läggas i materielreserv
utan att erforderlig översyn av fartyget dessförinnan kunnat
ske. Kryssaren Gotland måste likaledes läggas i materielreserv.

Utöver utrangeringen av de fyra ovan nämnda jagarna måste minst två
jagare läggas upp. Sex å sju mindre motortorpedbåtar måste utrangeras.

Den avsedda förlängningen av den normala livslängden hos befintliga
ubåtar för att motverka den onormala avgången av ubåtar i början av
1960-talet kan på grund av brist på underhållsmedel icke ske i full utsträckning.
Fyra till fem ubåtar måste därför uppläggas i befintligt skick.

För fem av de större minsveparna kan underhållsmedel icke avses och
av kvarvarande 18 mindre minsvepare måste 10 läggas i materielreserv.

Underhållsmedel kan icke avses för ubåtsdepåfartyget Patricia, som
måste utrangeras.

Närmare undersökningar rörande tidpunkten för här upptagna åtgärder
pågår.

Som framgår av departementschefens uppdrag den 21 februari 1958 har
utredningsarbete avseende en flottplan påbörjats inom marinledningen. Arbetet
inriktas på att planen skall kunna framläggas för 1960 års riksdag.
Utredningsarbetet, som bedrives med stöd av bland annat operationsanalytiska
värderingar, syftar till att anpassa fartygsbeståndet efter de uppgifter
och den vapentekniska utveckling, som kan förutses fram till slutet
av 1960-talet. Nödvändigheten, särskilt av ekonomiska skäl, att minska fartygstypernas
storlek och antalet typer av fartyg har i utredningsarbetet
fått framträdande plats.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195lt

Vid bifall till förslaget att låta nybyggnaden av jagarna Lappland och
Värmland samt minfartyget Älvsborg ävensom ombyggnaden av jagarna
Klas Horn och Göteborg samt kustjagarna Romulus och Remus utgå ur
planerna skapas enligt marinchefen möjligheter att under budgetåren
1958/59—1959/60 börja inrikta flottans sammansättning mot de förutsättningar,
som blir gällande för den förminskade nya flottan. Marinchefen
framlägger en plan för den fortsatta byggnadsverksamheten för budgetåren
1958/59—1959/60, utöver fullföljandet av de reducerade gällande planerna.
Denna plan föregriper enligt marinchefen icke utredningsarbetet och den
därpå följande flottplanen.

Enligt den nu framlagda planen skall verksamheten under ifrågavarande
budgetår inriktas på påbörjande av ett mindre antal motor torpedbåtar alternativt
motorkanonbåtar och minsvepare, fortsatt anskaffning av helikoptrar,
ytterligare ombyggnad av jagare till fregatter samt modernisering av vissa
befintliga fartyg, fortsatt anskaffning av fartyg för kustartilleriet, trängfartyg
m. m. samt forskning, försök och utveckling för kommande fartygstyper
m. m.

Kostnaderna för den sålunda föreslagna verksamheten beräknas till 130,9
miljoner kronor med fördelning på objekt enligt följande sammanställning.

Objekt

Kostnad i
miljoner
kronor

Motortorpedbåtar eller motorkanonbåtar och/eller minsvepare..............

Helikoptrar ....................................

72,0

14 0

Ombyggnad av jagare till fregatter samt modernisering av vissa befintliga fartyg
Fartyg för kustartilleriet ............................

14,0

6,8

Trängfartyg m. m......................................

Forskning, försök och utveckling för nya ubåtstyper...................

8,0

Forskning, försök och utveckling för nya övervattensfartyg...............•

6,0

Löpande försök samt bidrag till försvarets forskningsanstalt...............

5,6

130,9

Närmare redogörelse för marinchefens motivering till ifrågavarande förslag
avses skola lämnas vid behandlingen av anslaget till Fartygsbyggnader
m. m. Marinchefen förutsätter, att nämnda anslag för nästa budgetår
skall uppföras med 109 miljoner kronor.

Beträffande verksamheten under anslaget till anskaffning av vapenmateriel
m. m. erinrar marinchefen om att denna för närvarande bedrives med
stöd av den av 1953 års riksdag antagna vapenmaterielplanen. Enligt denna
plan sker nyanskaffning av dels materiel för kustartilleriförband, dels
sådan materiel för flottan, som icke anskaffas med anlitande av fartygsbyggnadsanslaget,
dels materiel gemensam för flottan och kustartilleriet.

Den anslagsbegränsning, som skett sedan planen antogs, har, anför chefen
för marinen, fått till följd att vapenplanen blivit utdragen utöver den

Kunyl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

75

lid av sex år, som ursprungligen avsetts. Den ytterligare minskning av medlen
för anskaffning av vapenmateriel m. m., som måste ske inom den aktuella
kostnadsramen, medför dels att vissa objekt inom vapenplanens kustartilleridel
icke kan genomföras, dels att anskaffningen av materiel i övrigt
måste utgå eller begränsas.

1953 års sexårsplan avser i fråga om kustartilleriet att möjliggöra
ombestyckning, förstärkning och modernisering av ett antal svåra, medelsvåra
och lätta batterier.

Marinchefen erinrar om att 1955 års försvar sberedning framhållit det
angelägna i att effekten hos kustartilleriets förband icke nedgår på sådant
sätt, att målsättningen för invasionsförsvaret allvarligt äventyras. Med den
nu aktuella begränsningen av medelstilldelningen för marinen kan emellertid
ombestyckning av ett svårt batteri, ombestyckning och förstärkning av
tre medelsvåra batterier samt förstärkning av två svåra batterier, vilka
objekt ingår i vapenplanen, ej genomföras.

Härutöver blir det omöjligt att helt genomföra den i vapenplanen avsedda
moderniseringen i form av radar- och eldledningsutrustning.

Den förutsatta minskningen av marinens kostnadsram nödvändiggör enligt
marinchefen samtidigt begränsningar på underhållsanslaget. Detta medför,
att tre svåra batterier, tre medelsvåra batterier samt nio lätta batterier
måste utgå ur krigsorganisationen.

Hittills gjorda utredningar beträffande kustartilleriets vapenmateriel visar
enligt marinchefen, att robotvapen i vissa fall har goda förutsättningar
att lösa sådana uppgifter, som nu åvilar kustartilleriets artilleriförband.
Vid ersättningsanskaffning bör därför artilleriförband ersättas med robotförband,
om större effekt därigenom erhålles. Marinförvaltningen har genom
försök erhållit en god grundval för bedömning av vissa robotvapens
effekt. För att vapenutvecklingen vid kustartilleriet skall kunna följa med i
den snabba tekniska utvecklingen och för att möjligheter skall erhållas att
uppsätta robotförband så snart utbildning och tekniska förhållanden i övrigt
medger det, är det av stor vikt att anskaffa robotar för övningsbruk
och — i den mån förutsättningar härför föreligger — även för stridsbruk.
Chefen för marinen anser därför, att anskaffning av robotvapen bör ges
hög prioritet.

Anskaffningen av övrig vapenmateriel måste begränsas för att utrymme
skall erhållas för anskaffning av modern materiel, främst robotvapen
av olika slag. I första hand minskas anskaffningen av ersättningsmateriel,
reservdelar och ammunition. Vidare måste den avsedda utbyggnaden
av marinens kustradarstationer senareläggas.

Den närmare inriktningen av anskaffningen av vapenmateriel med hänsyn
till marinens framtida uppgifter och den vapentekniska utvecklingen
är för närvarande föremål för detaljundersökningar inom marinledningen.

För nästa budgetår räknar marinchefen med att anslaget till anskaffning

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195S

av vapenmateriel uppföres med ett belopp av 86 000 000 kronor. Ytterligare
redogörelse för inarinchefens förslag avseende medelsbehovet under anslaget
till anskaffning av vapenmateriel m. m. torde få lämnas vid anmälan av
detta anslag.

Värnpliktskon tingent

Det behov av värnpliktiga vid marinen, som legat till grund för myndigheternas
anslagsäskanden för budgetåret 1958/59, framgår av följande
sammanställning.

Vapenslag

Vpl i
allmänhet

Ubef-, uoff-resp. off-uttagna vpl

Vpl

grupp

3—4

Sjövärns-kåren sjöbef.
spec. m.fl.

Summa

Flottan ................

2 150

1 200

190

300

3 840

Kustartilleriet...........

1 470

810

320

120

2 720

Summa

3 620

2 010

510

420

6 560

Denna omfattning av värnpliktsbehovet beräknades medföra totalt
2 800 000 tjänstgöringsdagar.

Med hänsyn till den minskade omfattningen av marinen har behovet
av värnpliktiga omräknats. I följande sammanställning anges det behov som
enligt den förnyade beräkningen erfordras för budgetåret 1958/59.

Vapenslag

Vpl i
allmänhet

Ubef-, uoff-resp. off-uttagna vpl

Vpl

grupp

3—4

Sjö värns-kåren sjöbef.
spec. m.fl.

Summa

Flottan ................

1 580

930

90

300

2 900

Kustartilleriet...........

1 470

660

220

120

2 470

Summa

3 050

1590

310

420

5 370

Antalet tjänstgöringsdagar för värnpliktiga beräknas nedgå till 2 500 000,
innebärande en minskning med 300 000. Att minskningen av antalet tjänstgöringsdagar
ej blir större sammanhänger med att flottans fartygsrustningar
på grund av pågående utbildning av värnpliktiga ej kan minska
nämnvärt förrän vid kalenderårsskiftet 1958/59 samt att det antal värnpliktiga
som 1958/59 skall inkallas till repetitionsövning kommer att bli större
än vad som ursprungligen beräknats.

Den totala minskningen av antalet värnpliktiga som skall tilldelas marinen
utgör omkring 1 190 man, innebärande en minskning med omkring
18 %. Några ändringar beräknas inte bli erforderliga i vad avser marinens
redan inskrivna värnpliktiga. En minskning av antalet värnpliktiga till
5 370 man anses kunna åstadkommas genom minskning av inkallelseomgån-g''arnas
storlek från och med sommaren 1958. Vid inskrivning av värn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

77

pliktiga hösten 1957 och tidigare inskrevs ett större antal värnpliktiga än
som numera anses erforderligt. Detta överskott kan, anser chefen för marinen,
utnyttjas genom att under några år framåt inskriva ett mindre antal
värnpliktiga än som motsvarar det årliga behovet.

Beräkningen av värnpliktskontingenten har skett med den förutsättningen,
att tillgången på stampersonal (underbefäl och meniga) förblir i stort
sett oförändrad.

Marinchefen anser, såsom framgår av det anförda, att några extra åtgärder
eller några ändringar av värnpliktsförfattningar inte för närvarande
erfordras för att marinens värnpliktskontingent skall kunna nedbringas
till avsedd nivå.

Rationalisering och minskning av fredsorganisationen

De rationaliseringar och minskningar i fredsorganisationen, som marinchefen
föreslår, innebär dels minskning av personalen vid örlogsvarven, dels
indragning av flottans kaserner på Skeppsholmen, flottans skolor i Göteborg
(Göteborgsskolorna) och Härnösands kustartillerikår (KA 5), dels
sammanförande av truppregistreringen vid kustartilleriet till ett gemensamt
truppregister i anslutning till örlogsflottans truppregister.

Beträffande örlogsvarven anför marinchefen, att marinens omfattning
under en följd av år minskat till följd av otillräckliga anslag. Redan nu
är örlogsvarvens sammanlagda kapacitet för stor för marinens behov. Uppsägning
av personal har redan skett. Sålunda har omkring 10 % av arbetsstyrkan
uppsagts samt varsel utfärdats för ytterligare omkring 10 %. Ytterligare
minskningar måste ske för att varvskapaciteten skall bringas att
svara mot de behov som kan beräknas föreligga med hänsyn till marinens
minskade omfattning.

Marinchefen anser sig inte för närvarande kunna taga ställning till huruvida
antalet örlogsvarv kan minskas. Ett av skälen härtill är, att en särskild
utredning tillsatts i december 1957 med uppgift att närmare utreda
''förutsättningarna för civil varvsdrift vid örlogsvarvet i Karlskrona. En annan
faktor är den fortsatta ovissheten rörande takten i utflyttningen av
Stockholms örlogsbas till Muskö.

För nästa budgetår bör enligt marinchefen åtgärderna koncentreras till
fortsatta minskningar av nuvarande örlogsvarvs personalstyrka så att denna
kommer att svara mot vad som erfordras med hänsyn till förutsebar tillgång
på medel för underhållsverksamhct och sådan modernisering av befintliga
fartyg, som lämpligen kan utföras av örlogsvarven. Detta innebär
att — utöver redan vidtagna åtgärder för minskning av örlogsvarvens arbetsstyrka
— ytterligare icke oväsentliga minskningar måste ske. Marinchefen
anser sig icke kunna bedöma, om det finns möjligheter att sysselsätta
den övertaliga personalen med civila arbetsuppgifter. Tillgången på dylika
arbetsuppgifter inverkar på omfattningen av de personalinskränkningar som
blir aktuella.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 är 195S

I fråga om utbildningsorganisationen räknar marinchefen med
att minska antalet fredsutrustade fartyg och att ytterligare koncentrera utbildningen
vid kustartilleriet. Detta medför enligt marinchefen ofrånkomligen
en sämre beredskap och verkar sålunda i motsatt riktning mot det i
överbefälhavarens utredningar påvisade behovet av en högre omedelbar beredskap.
Minskningen av antalet i fred rustade fartyg bedömes även medföra
icke oväsentliga svårigheter att i fred utbilda för krigsorganisationen
erforderlig personal.

blottans fasta utbildningsanstalter i land utgöres av marinens
skolor å Berga (Berg''askolorna), flottans skolor i Karlskrona (Karlskronaskolorna)
och flottans skolor i Göteborg (Göteborgsskolorna). Härtill kommer
sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan. Beträffande de sistnämnda räknas
icke med några förändringar.

Vid de tre här ifrågavarande utbildningsanstalterna bedrives verksamheten
enligt följande.

Vid Bergaskolorna bedrives utbildning vid följande skolor:

vapenofficersskola

Marinens underofficersskola

furirskola samt

skolor för stam- och värnpliktig personal inom områdena artilleri, ubåt,
ubåtsjakt, signal, radar, tele, skydd och maskin.

Medeltalet elever utgör ca 400 och högsta belastningen uppgår till ca
750 elever, vilken senare siffra svarar mot tillgängligt förläggningsutrymme.

Vid Karlskronaskolorna bedrives följande utbildning för stam- och
värnpliktig personal:
rekrylutbildning

yrkesutbildning vid verkstads-, intendentur-, signal- och maskinskolor
vid furirskola

vid marinens tekniska skola
vid vissa kurser vid ÖVK.

Medeltalet elever utgör ca 900 och högsta belastningen uppgår till över
1 300 elever. Förläggningsutrymme finnes för upp till 3 000 man med otidsenlig
dubbelbeläggning. Viss del av förläggningsutrymmet utnyttjas för
Karlskronaskolorna icke tillhörande personal (t. ex. far tygsbesättningar vid
översyner).

Vid Göteborgsskolorna bedrives följande utbildning:
rekrytutbildning, grundläggande yrkesutbildning och annan utbildning
av värnpliktigt sjöbefäl

yrkesutbildning av min- och svepmatroser

rekrytutbildning av värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 3 och 4.
Medeltalet elever utgör ca 100 och högsta belastningen uppgår till ca
200 elever. Förläggningsutrymme finnes för ca 300 elever.

Den angivna fördelningen av utbildningen i land har uppgjorts med hänsyn
till tillgången på förläggningsplatser samt tillgången på lektionsrum,
undervisningsmateriel och speciella övningsanläggningar. Marinens minskade
omfattning medför, att antalet elever totalt kommer att minskas. Så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 är 1958

79

lunda förutsättes en icke oväsentlig minskning av flottans årliga värnpliktskontingent.
De undersökningar som hittills gjorts i avsikt att ytterligare
koncentrera utbildningen visar enligt marinchefen på följande möjligheter.

Till Bergaskolorna överföres dels från Karlskronaskolorna yrkesutbildningen
vid signal- och maskinskola, dels från Göteborgsskolorna sjöbefälets
utbildning utom rekrytutbildningen samt yrkesutbildningen av min- och
svepmatroser. Till Karlskronaskolorna överföres all vid Göteborgsskolorna
bedriven rekrytutbildning.

Dessa överflyttningar kan dock ej helt genomföras förrän pågående
planlagd utbyggnad skett vid Berga.

Under förutsättning att de föreslag‘na omflyttningarna genomföres,
kommer Karlskronaskolorna att omfatta rekrytskola för stam och värnpliktiga,
furirskola, verkstadsskola, intendenturskola, marinens tekniska
skola samt vissa kurser vid Karlskrona örlogsvarv, medan all övrig utbildning
i land koncentreras till Bergaskolorna.

Den återstående utbildningen vid Karlskronaskolorna kan ej överföras
till Bergaskolorna, med mindre den planerade utbyggnaden av dessa väsentligt
utökas. Det anses därför inte vara realistiskt att räkna med en sådan
koncentration.

Antalet elever vid Karlskronaskolorna minskas emellertid så mycket att
ett av de tre kasernkomplex, som för närvarande användes, blir obehövligt.
Härvid bör kasernkomplexet Anckarstierna utgå. De lokaler som friställes
genom flyttningen av Göteborgsskolorna anses böra reserveras för en
eventuell framtida särskild värnpliktstjänstgöring för sjömanshusinskrivna
värnpliktiga.

Kustartilleriets nuvarande utbildningsorganisation tillkom
år 1955. Därvid eftersträvades främst att tillgodose beredskapskravet genom
att i största möjliga utsträckning utbilda personalen inom de områden
där den avsågs bli krigsplacerad. Organisationen kompletterades med
ett antal för kustartilleriet gemensamma skolor. Vid sammansättningen av
fredsförbanden beaktades därjämte, att utbildningsförbanden skulle få en
lämpligt avpassad storlek. För regementena räknades med 600 till 800 man
och för kårerna med 300 till 400 man.

I den nya organisationen minskar fredskontingenten av värnpliktiga med
omkring 250 man. En jämnt fördelad uttunning av utbildningsenheterna
med hänsyn till den minskade värnpliktskontingentcn kan icke ske, emedan
vissa utbildningsenheter skulle bli för små. En koncentration av utbildningen
till färre truppförband blir ofrånkomlig. Minskningen av värnpliklskontingenten
motsvarar ungefär ett av kustartilleriets mindre truppförband.
Av förläggningsskäl kan därför endast ett av de mindre truppförbanden
ifrågakomma för indragning.

Marinchefen har stannat för att Härnösands kustartillerikår härvid bör
indragas. Skälen härför utvecklas på följande sätt.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Även för utbildningseffekten uppkommer de minsta olägenheterna om
ett av de mindre truppförbanden, d. v. s. Gotlands kustartillerikår (KA 3)
eller Härnösands kustartillerikår (KA 5), indrages och respektive truppförband
tillhörande värnpliktiga utbildas vid de kvarvarande truppförbanden.
Kustartilleriets truppförband spelar emellertid en icke oväsentlig roll
för beredskapen. I detta avseende kommer en indragning av KA 3 utan tvivel
att medföra de allvarligaste konsekvenserna. Vid valet mellan de två
aktuella truppförbanden talar sålunda övervägande skäl för att KA 5 indrages
och att detta truppförband tillhörande värnpliktiga kan utbildas vid
Vaxholms kustartilleriregemente (KA 1). Utbildningsanordningar och förläggningslokaler
m. m. finnes dock icke i sådan utsträckning vid KA 1, att
alla KA 1 och KA 5 tillhörande värnpliktiga kan utbildas vid KA 1. Det
blir sålunda nödvändigt att utbilda vissa KA 1 tillhörande värnpliktiga vid
Gotlands kustartillerikår (IvA 3) och Älvsborgs kustartilleriregemente
(KA 4). Härigenom möjliggöres eventuellt att utbildningen kan åstadkommas
utan att nämnvärda nyinvesteringar blir nödvändiga. Möjligheten att
reducera KA 4 och organisera detta truppförband såsom en kår av huvudsakligen
skolförbandskaraktär har även undersökts. Kostnadsskäl och konsekvenser
för rekrytering m. m. leder emellertid till att en sådan lösning
icke kan förordas.

Oberoende av att KA 5 sålunda enligt marinchefens förslag kommer att
utgå, avses marinkommando Nord och Hemsö kustartilleriförsvar kvarligga
i Härnösand, dit även viss vinterutbildning tillfälligt kommer att förläggas.
Kasernbyggnaderna bör därför alltjämt behållas.

Svårigheterna att utbilda de värnpliktiga vid respektive hemortsförband
aktualiserar enligt marinchefen frågan om central personalregistrering vid
kustartilleriet, vilken fråga varit föremål för undersökning inom kustartilleriinspektionen.
Det förutsättes därför, att denna rationalisering snarast
genomföres. Hittills gjorda undersökningar visar, att endast en mindre
komplettering av maskinutrustningen vid flottans centrala truppregister blir
erforderlig för att möjliggöra en koncentration av kustartilleriets nuvarande
fem truppregister till en enhet förlagd i anslutning till örlogsflottans
truppregister.

Marinchefen föreslår vidare, att den år 1956 tillkomna avvecklingsorganisationen
för flottans kaserner på Skeppsholmen indrages och ersättes
med en mindre kasernavdelning vid Stockholms örlogsvarv.

Tidpunkten för indragning av flottans kaserner på Skeppsholmen blir
enligt marinchefen beroende på möjligheterna att genomföra den planerade
utbyggnaden av Bergaskolorna. Avvecklingen av Göteborgsskolorna och
Härnösands kustartillerikår bedömes i huvudsak kunna genomföras under
budgetåret 1959/60. Tidpunkten för sammanslagningen av kustartilleriets
truppregister blir beroende av iordningställandet av lokaler och anskaffningsmöjligheterna
för den behövliga kompletteringen av maskinutrustningen
vid örlogsflottans truppregister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

81

Flygvapenchefens förslag

I skrivelse den 28 februari 1958 har chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
redovisat resultatet av verkställda utredningar med anledning av
chefens för försvarsdepartementet uppdrag'' den 21 februari 1958. Skrivelsen
innehåller i enlighet med uppdraget, bland annat, förslag till begränsningar
i fredsorganisationen samt förslag till långtidsplaner. I fråga om
flygvapnets värnpliktskontingent föreslås icke några förändringar.

Rationaliseringar och minskningar i fredsorganisationen

Chefen för flygvapnet framhåller, att fredsorganisationen vid flygvapnet
är en utbildnings- och mobiliseringsorganisation för krigsorganisationen.
Därutöver åsyftar emellertid flygvapnets fredsorganisation att tillgodose
kravet på styrkor med omedelbar krigsberedskap. Flertalet av divisionerna
är praktiskt taget krigsorganiserade i fred och har hög beredskap. Fredsflottiljerna
utom divisionerna omorganiseras i krig till basförband m. m.
Nära principiell överensstämmelse råder mellan freds- och krigsorganisationen.
De kostnader som nedlägges på fredsadministrationen kommer i
mycket stor utsträckning krigsorganisationen direkt tillgodo.

Då försvarskraften även under omorganisationsskedet bör hållas på
högsta möjliga nivå anser chefen för flygvapnet att flvgmaterielen vid de
förband, som skall indras, i princip bör bibehållas tills den uppnått slutet
av sin normala sjuåriga livslängd. Materielanskaffningen inriktas omedelbart
mot den minskade krigsorganisationen och medel frigöres för modernisering
av denna.

Den indragning av fem jaktdivisioner som nu är aktuell kan enligt chefen
för flygvapnet göras på två principiellt olika sätt. Antingen kan antalet divisioner
per flottilj minskas från tre till två vid fem flygflottiljer eller kan två
hela fredsflottiljer dras in, varvid dock någon jaktflottilj måste utökas med
en division. Härom anför flygvapenchefen vidare.

Med utgångspunkt i principerna i överbefälhavarens studie råder från
operativ synpunkt ingen tvekan om att det första alternativet är att föredraga.
Genom större utspridning i fred ökas möjligheterna att utstå en
häftig krigsöppning. Vissa annars ofrånkomliga investeringar, bl. a. för
att täcka de brister på hangar- och verkstadsutrymmen, som kommer att
kvarstå vid vissa flottiljer även i alternativ Adam, undvikes. Det första alternativet
medför på längre sikt något högre årskostnader på driftbudgeten
än det andra. Skillnaden är emellertid relativt liten och uppväges mer
än väl av de fördelar det första alternativet innebär. Omdaningsprocessen
blir också enkel, medan däremot en indragning av två hela fredsflottiljer
kräver betydande omskolningar, personalomflyttningar, omläggningar i
mobiliseringsorganisationen m. m., vilket medför perioder av minskad beredskap
och effekt. Från flygmilitära utgångspunkter står det därför klart
att indragningen borde göras genom minskning av antalet divisioner från
tre till två vid sammanlagt fem jaktflottiljer.

6—89 58 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 110

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 1958

Förutom till angivna rent militära faktorer bör dock hänsyn tas även
till övriga samhälleliga intressen och därvid i första hand till dem som
sammanhänger med flygbuller- och stadsbyggnadsproblemen samt med den
civila luftfarten. Dessa militära och civila intressen står oftast i motsatsförhållande
till varandra. I min strävan att åstadkomma en godtagbar lösning
har jag i viss utsträckning gett avkall på operativa krav och utbildningsföhållanden
som eljest i första hand bort vara avgörande.

Chefen för flygvapnet föreslår, att Svea flygflottilj (F 8) och Hallands
flygflottilj (F 14) indrages. Flygfälten förutsättes skola bibehållas som
krigsbaser. I samband med indragningen av F 14 ombildas en jaktflottilj
till attackflottilj.

Av motiveringarna för dessa förslag må följande återges.

De flottilj flygplatser, där svårigheterna att samordna militära och civila
intressen är störst, är Barkarby- och Halmstadsfälten (F 8 respektive F 14).

Barkarbybasen har i flygoperativt hänseende många fördelar. Den har
ett lämpligt geografiskt läge som bas för jaktförband avsedda för luftförsvaret
av Stockholmsområdet. En berghangar har just iordningställts
vid fältet. Hangarutrymmena är goda.

Förutom av flottiljen F 8 användes fältet regelmässigt för den flygtjänst
som maste bedrivas av personal vid flygledningen och övriga högre staber
m. m. i Stockholm samt av sjätte transportgruppen (för bl. a. försvarets
forskningsanstalt och flygförvaltningen). För transportgruppens flygplan
färdigställdes en särskild hangar så sent som i december 1956. Flvgledningens
flygningar, som till större delen utförs med flygplan med relativt
låg bullernivå, utgör ca en tredjedel av den totala flygverksamheten vid
Barkarby.

Starka militära skäl talar för att verksamheten vid Barkarbvfältet i
princip bibehålls i nuvarande omfattning.

Å andra sidan är det enligt det nyligen framlagda förslaget till regionplan
för Stockholmstrakten ur allmänna stadsbyggnadssynpunkter ett starkt
önskemål att Järvafältet eller delar av detta frigöres från militär verksamhet
och ställes till förfogande för Stor-Stockholms utbyggnad. Önskemålen
anges inte minst gälla flygverksamheten på Barkarby, som genom allvarligt
buller lägger hinder i vägen för ett ändamålsenligt utbyggande av redan
existerande samhällsbildningar utanför fältet. För utvecklingsskedet fram
4ill 1970 räknar emellertid regionplanen försiktigtvis inte med en sådan
förändring av flygverksamheten vid Barkarby som förutsättes på längre
sikt.

Vad den civila luftfarten beträffar föreligger vissa interferensproblem,
bl. a. mellan Bromma och Barkarbv, som närmare redovisats i propositionen
1957: 185.

Beträffande Halmstadsbasen kan ej lika starka operativa fördelar anföras
som i fråga om Barkarby. En minskning av flygverksamheten där
skulle således ej medföra lika svåra flygoperativa nackdelar. Å andra sidan
har basen flera andra fördelar. Hangarutrymmena är mycket goda,
och etablissementet i sin helhet är relativt nytt och i gott skick. Lämplig
bomb- och skjutplats finns i närheten. Interferensen med den civila luftfarten
är relativt liten. Bullerproblemen är emellertid allvarliga. I viss mån
skulle dessa kunna minskas genom anläggning av en ny bana, vilket dock
skulle kräva en investering av omkring 4,5 miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

83

Då reduktionen av flygvapnet skall gå ut över jaktflyget bör i samband
med nedläggande av F 14 en jaktflottilj omvandlas till attackflottilj. Frågan
om viiken flottilj som härvid bör väljas måste närmare utredas.

Indragningen av F 8 bör äga rum då flottiljens nuvarande flygplan beräknas
utgå, d. v. s. omkring år 1963. Tidpunkten för nedläggande av F 14
anses icke kunna bestämmas tidigare än till budgetåret 1961/62. Oaktat F 8
nedlägges, förutsättes flygledningens flygverksamhet fortsätta i stort sett
i nuvarande omfattning, liksom transportgruppens. Antalet övningsdagar
för krigsflygförband på Barkarbyfältet inskränkes till omkring 15 per år.
Härvid begränsas användningen av de särskilt bulleralstrande efterbrännkamrarna
i görligaste mån. Genom dessa åtgärder kommer enligt chefen
för flygvapnet bullerstörningarna att väsentligt reduceras, vilket bör kunna
medföra ökade möjligheter till bebyggelse i fältets närhet. Halmstadsflygfältet
avses i fred endast skola utnyttjas för starkt begränsade övningar
med krigsflygplan.

Genom de föreslagna åtgärderna frilägges etablissementet vid F 14 så
gott som helt, medan vid F 8 betydande utrymmen kan frigöras. Chefen för
flygvapnet framlägger icke något förslag rörande utnyttjandet av de etablissement,
som kommer att friställas. Flygvapenchefen anmäler emellertid
sin avsikt att närmare utreda detta spörsmål. Utredningsarbetet avses
skola hedrivas i sådan takt, att resultatet därav kan tjäna som underlag
för en proposition till 1959 års riksdag. I förevarande sammanhang anför
flygvapenchefen endast vissa synpunkter på frågan om de frigjorda utrymmenas
utnyttjande. Sålunda anföres bland annat följande.

Av flygvapnets nuvarande utbildningsanstalter har flygvapnets centrala
skolor i Västerås (FCS) och Roslagens flygkår i Hägernäs (F 2) etablissement
av lägre kvalitet och med mindre och sämre utrymmen än de som
skulle friläggas vid F 8 och F 14. Omfattande investeringsbehov bl. a. för
modernisering och iståndsättning av befintliga lokaler föreligger särskilt
vid FCS. Från Västerås stads sida finns visst intresse av att förvärva
markområden vid FCS.

Skäl talar därför för att utnyttja lediga lokaler vid F 8 och F 14 för
nämnda skolor. I detta sammanhang bör omnämnas ett mellan Kungl. Maj :t
och Kronan å ena och Halmstads stad å andra sidan den 9 juli 1942 träffat
avtal. Enligt detta har Kronan åtagit sig vissa förbindelser för det fall
flottiljen skulle indras och det av staden överlåtna området ej längre skulle
användas för ständig militär förläggning av motsvarande omfattning.

Såsom närmare redovisats i skrivelse från chefen för flygvapnet 31 oktober
1957 föreligger också behov av etablissement för ett flygvapnets läroverk
som föreslagits bli förlagt till Herrevadskloster. Det synes sannolikt
alt läroverket lämpligen skulle kunna förläggas till F 14 nuvarande etablissement,
varigenom de betydande investeringarna vid Herrevadskloster skulle
kunna undvikas.

I detta sammanhang anmäles även en fråga om den grundläggande flygutbildningen
vid Ljunghyhed. I samband med alt nuvarande propcllerdrivna
skolflygplan typ 1 vid krigsflygskolan framdeles ersättes med readrivna

84

Kung!. Maj:ts proposition nr 110 år 195S

skolflygplan är det möjligt att den totala trafikledningskapaciteten överskrides,
varför det kan visa sig nödvändigt att överföra en del av flygverksamheten
till annan flygplats. En tänkbar möjlighet är att därvid utnyttja F 14
etablissement och flygfält. Att förlägga en sådan flygskola till Halmstad
bedömes ej medföra allvarligare bullerstörningar.

Förslag till långsiktsplaner för materielanskaf f ning m.m.

För anskaffning av flygmateriel m. m. föreslås en kostnadsram med fördelning
på årskvoter enligt följande.

Budgetår

Årskvoter i milj kr

prisläget
mars 1957

uppräkning med 10,3 %
för prisstegringar

1958/59

674

744

1959/60

720

794

1960/61

730

805

1961/62

755

833

1962/63

780

860

1963/64

805

888

1964/65

830

915

Kostnadsram

5 294

5 839

Kostnadsfördelningen i denna plan överensstämmer i huvudsak med den
fördelning, som angivits i ett av flygförvaltningen i anslutning till ämbetsverkets
förslag till medelsäskanden för budgetåret 1958/59 redovisat alternativt
förslag till sjuårsplan. En redogörelse för detta förslag lämnas i samband
med anmälan av anslaget till anskaffning av flygmateriel m. m. Uppräkningen
av årskvoterna med 10,3 % för prisstegringar har grundats på
skillnaden mellan prisläget i mars 1957 (från vilket flygförvaltningen utgått
vid sina beräkningar av medelsbehovet i samband med förslaget till
medelsäskanden för budgetåret 1958/59) och ett bedömt medelprisläge för
budgetåret 1958/59.

Behovet av betalningsmedel under anslaget till anskaffning av flygmateriel
anges för nästa budgetår till 744 miljoner kronor och behovet av
beställningsbemyndiganden till 830 miljoner kronor.

Det förutsättes, att flygförvaltningen skall få återkomma närmare till det
materiella innehållet i långsiktsplanen i senare förslag till anskaffningsoch
bemyndigandeplaner. Materielanskaffningarna ansluter till vad som av
överbefälhavaren anförts i samband med alternativ Adam. Förutom moderna
jakt-, attack- och spaningsflygplan anskaffas bl. a. robotar av olika
slag, och en organisation för telemotmedel bygges upp. Stridslednings- och
iuftbevakningsorganisationen moderniseras liksom basorganisationen.

Anslaget till luftförsvarsrobot upptages med 23 miljoner kronor. Behovet
av beställningsbemyndigande anges till 50 miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

85

Flygledningen erinrar om att för perioden 1958/59—1960/61 i alternativ
Adam upptagits ett belopp av 126 miljoner kronor (prisläget 1957) för anskaffning
av luftförsvarsrobotar, vilket belopp enligt överbefälhavaren bör
ställas till flygförvaltningens förfogande. Detta belopp är ej inräknat i den
kostnadsram för anskaffning av flygmateriel, som föreslagits i det föregående.

Anskaffningen av luftförsvarsrobotar kan nu, anför flygledningen, förutses
endast till en del, då utvecklingen inom detta område ej kan överblickas
för någon längre tid. Flygledningen erinrar om att överbefälhavaren uttalat
att luftförsvarsrobotar framdeles kan komma att delvis ersätta jaktflyg.
Det är därför ej möjligt att nu framlägga en anskaffningsplan svarande mot
de medel, som enligt det nyss anförda reserverats för luftförsvarsrobotar.

Ändringar i de nuvarande planerna beträffande olika vapensystem kan
komma att medföra väsentliga förändringar av kostnadsplanernas materiella
innehåll. Detta i sin tur kan komma att påverka såväl krigs- som
fredsorganisationen. Denna omständighet har, framhåller flygledningen,
icke kunnat beaktas i förslagen till förbandsindragningar. Av den tekniska
utvecklingen betingade ändringar kan därför snabbt aktualiseras.

Överbefälhavarens yttrande

överbefälhavaren framhåller, att 1955 års försvar sberednings utlåtande
syftar till en fast ekonomisk grund för utvecklingen inom krigsmakten
under de närmaste åren. För de militära myndigheterna gäller det att inom
den givna ekonomiska ramen planlägga verksamheten, så att en lämplig
balans mellan personal och materiel åstadkommes och därigenom den totala
försvarseffekten blir så stor som möjligt. Detta förutsätter enligt överbefälhavaren,
att försvarsgrenarna (centrala förvaltningsmyndigheter) utarbetar
långsiktiga planer för materielanskaffning, personalorganisation och fredsorganisation
in. m. samtidigt som det också kräver en ökad samordning
inom krigsmakten. Planerna måste därför göras direkt jämförbara — bl.a.
beräknas i samma prisläge — och utformas så att en samlad översikt över
utvecklingen inom krigsmakten kan vinnas.

Tillgång till en dylik samlad översikt över den planerade verksamheten
anser överbefälhavaren vara ett villkor för att riktlinjer för krigsmaktens
framtida utformning fortlöpande skall kunna anpassas till den tekniska
utvecklingen, överbefälhavaren anmäler sin avsikt att i samband med
direktiven för petitaarbetet för budgetåret 1959/60 ge sådana anvisningar
att en parallellställning av de olika försvarsgrenarna kan bli möjlig.

När det gäller personalfrågor erinrar överbefälhavaren om att grundtanken
i alternativ Adam är att inom den begränsade organisationen tillgodose
hög kvalitet. I förslaget har räknats med utökade personalstater.
Det är därför enligt överbefälhavaren betydelsefullt all de äskanden i fråga
om nya tjänster, som framförts av försvarsgrenscheferna, tillgodoses.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Omdisponering av tjänster bör enligt överbefälhavaren i första hand
ske inom respektive försvarsgrenar. Vid behov bör dock omflyttningar kunna
ske försvarsgrenarna emellan. Det kan bli nödvändigt att nämnda omdisponeringar
tillgodoses genom tillfällig kommendering av personal. De
av chefen för armén föreslagna principerna för jämkningar i personalstaterna
bör dock enligt överbefälhavaren kunna tillämpas från och med
budgetåret 1958/59. Motsvarande principer föreslås även bli tillämpliga
inom övriga försvarsgrenar och försvarsgrenarna emellan.

För handläggning av omplaceringsproblem avseende den civila personalen
bör enligt överbefälhavaren den år 1956 tillkallade försvarets personalnämnd
i första hand vara verksam. Detta gäller såväl omplacering inom
försvarsväsendet som beredande av sysselsättning utom försvaret. I vad
gäller omplacering inom försvarsväsendet bör dock en betydande del av
dessa åtgärder ske på sätt som enligt överbefälhavaren bör tillämpas för
militär personal. Personalnämnden förutsättes erhålla erforderliga resurser
för att effektivt i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna, försvarsgrensledningarna,
försvarsstaben och personalorganisationerna kunna medverka
till lösande av dessa uppgifter.

Omplacering av militär och civihnilitär personal måste enligt överbefälhavaren
anpassas till den takt, vari organisationsförändringar genomföres,
medan å andra sidan dessa förändringar måste anpassas till möjligheterna
att genomföra omplaceringar. Frågor om omplacering av personal
bör i första hand handläggas inom vederbörlig försvarsgren. En väsentlig
del av dessa frågor, främst de av personalvårdande karaktär, måste
dock handhas gemensamt för hela försvarsväsendet. överbefälhavaren föreslår
därför, att en särskild nämnd tillsättes. Överbefälhavaren avser att
senare avge ett mer preciserat förslag om denna organisation med utgångspunkt
i att nämnden bör kunna påbörja sin förberedande verksamhet
från och med budgetåret 1958/59.

Den av arméchefen föreslagna utredningen om sättet för värnpliktskontingentens
begränsning avser överbefälhavaren att igångsätta snarast.

De framlagda förslagen till riktlinjer för materielanskaffningar i vad
avser armén och flygvapnet ansluter enligt överbefälhavaren till de ekonomiska
ramarna enligt försvarsberedningens utlåtande den 18 februari
1958 och departementschef sskrivelsen den 21 februari 1958. Planerna är så
utarbetade att de nästkommande år kan samordnas med övriga planer för
dessa försvarsgrenar, överbefälhavaren tillstyrker, att de fastställes som
grund för anskaffningsverksamheten, dock med reservation för de korrigeringar
som förändringar i prisläget kan ge anledning till. I anslutning härtill
understryker överbefälhavaren betydelsen av att samtliga betalningsoch
bemyndigandeplaner fastställes i samma prisläge och successivt uppräknas
på samma sätt.

Vad gäller materielanskaffningen vid marinen tillstyrker överbefälhava -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958 87

ren, att jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg avbeställes.
Inriktningen av verksamheten inom marinen under de närmaste
budgetåren blir, anför överbefälhavaren, i väsentlig grad beroende av Kungl.
Maj :ts och riksdagens beslut i fråga om såväl föreslagen avbeställning
av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg som sättet
för bestridande av avbeställningskostnaderna. Överbefälhavaren anser sig
inte kunna ta slutlig ställning till chefens för marinen förslag bland annat i
fråga om verksamheten under anslaget till Fartygsbyggnader m. m., innan
beslut fattats i fråga om de föreslagna avbeställningarna, överbefälhavaren
tillstyrker emellertid fullföljande av redan antagna fartygsplaner i den omfattning
chefen för marinen föreslagit. Därutöver bör begärda bemyndiganden
för forskning, försök och utveckling för nya ubåtstyper och övervattensfartyg
ävensom för löpande försök samt bidrag till försvarets forskningsanstalt
— sammanlagt 19,6 miljoner kronor — erhållas genom omdisponering
av till marinförvaltningens förfogande stående bemyndigandebelopp.
I övrigt synes enligt överbefälhavaren beslut om ändrad användning av
bemyndigandebelopp, som friställes genom avbeställningar och genom att
vissa ombyggnader utgår ur 1952 års fartygsbyggnadsplan, böra anstå tills
de ekonomiska konsekvenserna av föreslagna avbeställningar klarlagts.

Beträffande chefens för marinen förslag gäller enligt överbefälhavaren,
att olika alternativ måste hållas öppna till dess frågan om bestridandet
av avbeställningskostnaderna för de två jagarna Lappland och Värmland
samt minfartyget Älvsborg kan lösas. Kan överlåtelse eller försäljning
ske bör motsvarande medel kunna disponeras på marinens materielanslag
inom ramen för av chefen för marinen föreslagna anskaffningar. Kan försäljning
icke ske finns inom alternativet Adam icke utrymme utanför marinens
andel för att bestrida avbeställningskostnader. Därför måste i så
fall bland annat anskaffningsprogrammen enligt marinchefens förslag begränsas
och en del nyanskaffningar skjutas på framtiden och infogas i
den nya plan för marinens materielanskaffning, som måste uppgöras, överbefälhavaren
anser det nödvändigt att Kungl. Maj :t erhåller med hänsyn
härtill erforderlig handlingsfrihet beträffande anskaffningarna för marinen
för budgetåret 1958/59. Som en följd härav bör man även beträffande
nu föreslagna nya objekt, som föranleder betalningsutfall under budgetåret
1959/60 och senare, icke nu binda sig utan bevara möjligheter till
anpassning efter den ekonomiska utvecklingen för marinen under budgetåret
1958/59.

Härefter övergår överbefälhavaren till de föreslagna begränsningarna av
fredsorganisationen. Det betonas, att förutsättningen för att föreslagna
nedskärningar och rationaliseringar av fredsorganisationen skall kunna
genomföras, är att investeringsmedel och byggnadskvot crhålles i tillräcklig
omfattning, överbefälhavaren erinrar om att försvarsberedningen i sitt
utlåtande särskilt uppmärksammat denna fråga och understrukit, att om -

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 1958

organisationer som innebär lägre löpande kostnader för försvaret icke får
hindras av brist på medel under kapitalbudgeten. Beredningen har även
erinrat om de allvarliga eftersläpningar, som uppstått på grund av den
under en följd av år starkt begränsade medelstilldelningen, och om nödvändigheten
av att investeringsanslagen avväges med hänsyn till materielanslagen
på driftbudgeten. I anslutning'' härtill betonar överbefälhavaren
ånyo och med skärpa nödvändigheten av att nyssnämnda ofrånkomliga behov
tillgodoses. Det bör enligt överbefälhavaren beaktas, att erforderliga
investeringar på en plats ofta motsvaras av värden som kan friställas på
en annan plats.

De föreslagna indragningarna av fredsförbund anser sig överbefälhavaren
kunna tillstyrka, dock med undantag för indragningen av Härnösands
kustartillerikår (KA 5). Anledningarna till att överbefälhavaren motsätter
sig detta förslag utvecklas sålunda.

I chefens för armén förslag skulle Lv 5 i Sundsvall och i chefens för
marinen förslag KA 5 i Härnösand bli föremål för indragning. Härigenom
skulle två fredsförbund inom samma landsdel komma att indras, vilket
jag bland annat av beredskapsskäl icke kan tillstyrka. Härtill kommer synpunkterna
på den roll som kustartilleriet har i invasionsförsvaret, vilket
även kommit till uttryck i försvarsberedningens utlåtande. Av nyssnämnda
skäl synes en indragning av Lv 5 vara minst oläglig. Ytterligare arméförband
finns inom landsdelen ifråga och genom Lv 7 i Luleå kommer
fortfarande fredsluftvärnsförband att finnas i Norrland.

De administrativa merkostnader, som ett bibehållande av KA 5 kan
komma att föra med sig, anser jag icke vara av den storleksordning att
de bör tillmätas avgörande vikt. Hur de skall täckas genom administrationsminskningar
och ytterligare rationaliseringar på annat håll kräver närmare
undersökningar. Tid för att genomföra dessa undersökningar finns,
eftersom frågan icke påverkar anslagen för 1958/59. Jag anser i varje fall
att KA 5 icke skall indragas.

Beslut om hur friställda lokaler skall utnyttjas anser överbefälhavaren
icke kunna fattas i detta sammanhang.

Slutligen anmäler överbefälhavaren, att han vidtagit förberedelser för utredning
av krigsmaktens högsta ledning, överbefälhavaren avser att avge
förslag om tillsättandet av en arbetsgrupp för vissa förberedande studier
av frågan.

E. Departementschefen

Frågan om riktlinjerna för vårt militära försvars utveckling har under
de senaste åren varit föremål för ingående utredningar och överväganden.
Det är framför allt den snabba militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser
för vårt försvars gestaltning på längre sikt som nödvändiggjort
en översyn av krigsmaktens utformning. Utredningsarbetet har gällt krigsmaktens
organisation, kostnader och operativa möjligheter och sambandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

89

mellan dessa faktorer. Kravet på en rationell anpassning av försvarets
struktur med hänsyn till den militärtekniska utvecklingen och på en sådan
avvägning mellan olika försvarsfunktioner att en maximal effekt erhålles
för den ekonomiska insatsen har härvid framträtt med styrka. Underlaget
för övervägandena i försvarsfrågan utgjordes till en början av den utredning
som överbefälhavaren år 1954 framlade beträffande riktlinjerna för
krigsmaktens fortsatta utveckling och vilken hade igångsatts efter samråd
med min företrädare i ämbetet. I början av förra året erhöll överbefälhavaren
av denne i uppdrag att verkställa viss överarbetning av dessa
riktlinjer. Detta utredningsuppdrag redovisades av överbefälhavaren i oktober
1957. Det utredningsmaterial som förebragts har legat till grund för
övervägandena inom 1955 års försvarsberedning. Resultatet av sina överväganden
har försvarsberedningen framlagt i ett i februari 1958 avgivet
utlåtande rörande de allmänna riktlinjerna för krigsmaktens fortsatta utveckling.

I avbidan på resultatet av övervägandena i försvarsfrågan har försvarsbudgeten
under de senaste budgetåren erhållit en i vissa delar provisorisk
karaktär. Å ena sidan har myndigheternas anslagsäskanden starkt beskurits.
Å andra sidan har osäkerheten i fråga om försvarsorganisationens
framtida utformning lett till att man undvikit att företaga några mera betydande
ingrepp i organisationen i samband med försvarsbudgeternas fastställande.
Dessa förhållanden har medfört en successivt vidgad diskrepans
mellan försvarsanslag och försvarsorganisation.

Genom den överenskommelse som den 4 februari i år slöts mellan de
fyra demokratiska partierna i fråga om försvarets kostnadsram och genom
det utlåtande som försvarsberedningen strax därefter avgav har förutsättningar
skapats för att vid årets riksdag fatta ett försvarsbeslut som utgör
ett fast underlag för en ny försvarsplanering. Jag hälsar med djup tillfredsställelse
att en samförståndslösning kunnat ernås i försvarsfrågan,
uppburen av de fyra demokratiska partierna. Därmed har en god svensk
politisk tradition fullföljts. Att försvarsfrågan ännu en gång kunnat
lyftas över partigränserna innebär en stor nationell tillgång och är av värde
inte minst utåt som en manifestation av en enig nations vilja att värna
sin frihet och sitt oberoende.

Försvarsberedningen har i sitt utlåtande dragit upp de allmänna riktlinjerna
för krigsmaktens fortsatta utveckling. Jag kan i allt väsentligt
ge dessa riktlinjer min anslutning. De synes mig väl ägnade att utgöra
ett principiellt underlag för arbetet med utformningen av vårt militära
försvar. Riktlinjerna skapar en fast grundval för planering på lång sikt
inom krigsmakten, något som jag tillmäter den största betydelse. Jag vill
i det följande, i anslutning till beredningens uttalanden i olika hänseenden,
framlägga mina synpunkter på den fortsatta utformningen av vårt
lands försvarspolitik.

90

Kurigl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Den allmänna bedömning av Sveriges utrikes- och militärpolitiska läge
som försvarsberedningen gjort utmynnar i slutsatsen att de utrikespolitiska
och militärpolitiska synpunkterna på vårt lands försvarsfråga entydigt
talar för nödvändigheten av att upprätthålla ett svenskt försvar av
en sådan styrka, att det verkar fredsbevarande och i krig kan bjuda en
angripare hårt motstånd. Till denna uppfattning ansluter jag mig helt.
Jag vill i det följande närmare utveckla varför de skäl som under efterkrigstiden
föranlett upprätthållandet av ett relativt starkt svenskt försvar
alltjämt äger oförminskad giltighet.

Förhållandet mellan å ena sidan Sovjetunionen och å den andra de
västliga stormakterna är fortfarande präglat av djup misstro. Stora politiska
frågor, såsom spörsmålet om Tysklands återförening och upprättande
av ett system för rustnings- och atomvapenkontroll, har icke kunnat lösas.
De rådande motsättningarna har också lett till att Förenta Nationerna icke
kunnat fungera såsom ett internationellt kollektivt säkerhetssystem på det
sätt som avsetts i dess stadga. I avsaknad av ett sådant säkerhetssystem
har stormakterna fallit tillbaka på den traditionella metoden att genom
militärallianser söka trygga sin säkerhet. Läget karakteriseras alltså för
närvarande av en jämviktspolitik. Emellertid bär denna politik, sådan
den för närvarande bedrives, en del helt nya drag genom att de väsentliga
militära tyngderna på vardera sidan utgöres av de ännu, med undantag
för de två bomberna över Japan i andra världskrigets allra sista fas,
i krigföring oprövade kärnvapnen. För närvarande förfogar USA och
Storbritannien å ena sidan och Sovjetunionen å den andra över alla sorters
kärnvapen och vapenbärarna ökar på bägge sidor i antal och mångsidighet.
De växande förstörelseresurserna vidmakthåller således ett sla«s

o

balans mellan stormakterna, vilken utgör en viss garanti mot allmän
världskonflikt. Det är dock uppenbart att detta läge rymmer betydande
faromoment. Risker föreligger för att krig kan uppstå till följd av missgrepp
och felbedömningar. Angelägenheten av att uppnå någon form av
kontrollerad nedrustning eller begränsning av rustningarna har därför
kommit att framstå som mera trängande än någonsin. Emellertid har nedrustningssträvandena
hittills icke krönts med någon framgång. Redan de
nu angivna omständigheterna gör det nuvarande världsläget farofyllt och
osäkert. Härtill kommer att, så länge för stormakterna centrala problem
såsom den tyska återföreningsfrågan icke fått sin lösning, risken fortbestår
att dessa problem ger anledning till allvarliga friktioner och konflikter.
Skulle exempelvis läget i Tyskland utveckla sig i riktning mot
uppror eller inbördeskrig, skulle uppenbarligen världsfreden utsättas för
betydande faror. Slutligen bör uppmärksammas att läget i Asien och
Afrika efter de många nya staternas tillkomst ännu icke stabiliserats. En
dragkamp pågår mellan stormakterna om inflytandet i dessa delar av
världen. Risk föreligger på grund härav för att lokala uppgörelser även -

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

91

som inre motsättningar i de nya staterna kan utveckla sig till konflikter
mellan stormakterna själva.

Den svenska efterkrigspolitiken har syftat till att genom alliansfrihet
i fred möjliggöra för Sverige att inta en neutral ställning i händelse av
krig. Denna målsättning för svensk utrikespolitik fortbestår i dagens läge.
Den svenska politiken kan i stort sett sägas ha mött förståelse ute i världen.
En väsentlig förutsättning för att en sådan politik kunnat fullföljas
och även tillvinna sig respekt har genomgående varit att Sverige, i frånvaron
av ett kollektivt säkerhetssystem, upprätthållit egna, klart defensiva
militära resurser av sådan styrka att vårt land icke framstått som ett militärt
tomrum. Den svenska försvarspolitiken tjänar främst samma allmänna
syfte som utrikespolitiken, således att hålla oss utanför kriget. I
den mån stormakterna sätter tro till hållfastheten i vår föresats att icke
låta svenskt område utnyttjas för några angreppsförberedelser och till vår
förmåga att genomföra denna föresats bortfaller ett tänkbart motiv för
anfall mot vårt land. Och i varje fall bör ett efter våra förhållanden starkt
försvar innebära, att priset för en erövring av Sverige blir så högt att den
som planerar ett angrepp kommer att tveka.

Den analys jag här lämnat av de faktorer som påverkar det internationella
läget nu och för överskådlig tid framöver visar klart på nödvändigheten
av att våra ansträngningar att upprätthålla ett respektingivande
svenskt försvar fullföljes.

Såsom försvarsberedningen framhållit kan det svenska försvarsproblemet
dock icke ses som ett isolerat utrikes- och militärpolitiskt spörsmål.
Det ligger i sakens natur att även de samhällsekonomiska och statsfinansiella
bedömningsgrunderna måste beaktas. Å andra sidan måste hänsyn
tagas till sambandet mellan försvarskostnader och den alliansfria utrikespolitiken.
Av de svenska försvarskostnaderna avses sålunda mer än hälften
för materiel, under det att motsvarande andel för t. ex. Nato-staterna Danmark
och Norge endast uppgår till 10—20 %.

Beredningen understryker att försvarskostnaderna icke får utgöra en
orimligt betungande börda för medborgarna. I likhet med försvarsberedningen
är jag emellertid övertygad om att ett godtagbart svenskt försvar
bör kunna upprätthållas med en ekonomisk insats som icke kan anses överskrida
en rimlig andel av våra resurser. Såsom beredningen erinrat har
den svenska försvarsbördan relativt sett reducerats under senare år. Detta
sammanhänger med att stegringen av vår bruttonationalprodukt och av
våra samlade skatteinkomster och statsutgifter varit starkare än stegringen
av försvarskostnaderna. Försvarsutgifternas andel av bruttonationalprodukt,
skatter och statsutgifter har därför icke oväsentligt sjunkit. Detta
faktum bör hållas i minnet när man bedömer den ökning av försvarsbudgeten
som föreslås för nästa budgetår. Härtill kommer, vilket beredningen
också påpekat, att en internationell jämförelse visar att den svenska för -

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 1958

svarsinsatsen är förhållandevis begränsad. Med beaktande slutligen av antagandena
om en fortsatt höjning i framtiden av vår nationalinkomst och
levnadsstandard, vilka antaganden man har anledning betrakta som realistiska,
anser jag att beredningen har fullt fog för sin uppfattning att
upprätthållandet av ett godtagbart svenskt försvar icke behöver innebära
att en orimligt stor andel av våra resurser avsättes för militära ändamål.

Försvarsberedningen har understrukit den principiella vikten, från såväl
militära som psykologiska synpunkter, av den målsättning som 1948
års riksdag uppställde för det svenska försvaret. Det ifrågavarande uttalandet
av riksdagen utgör enligt min mening en självklar allmän riktpunkt
vid utformningen av vår krigsmakt. Såsom beredningen framhållit föreligger
ett allmänt samband mellan operativ målsättning och försvarsresurser.
Beredningen har dock knutit en viss reservation till detta konstaterande
som synes mig befogad och som grundar sig på att det alltid kommer
att vara svårt att säga exakt var den gräns går där en viss minskning
i försvarsresurser måste ta sig uttryck i en begränsning av den operativa
målsättningen. Det allmänna sambandet mellan de bägge faktorerna
är dock ställt utom fråga. Detta samband måste därför tillmätas en avgörande
betydelse vid bedömningen av försvarets utformning. Med utgångspunkt
från detta resonemang har försvarsberedningen under sina överväganden
kommit till den slutsatsen att ett genomförande av något av
alternativen David, Cesar och Bertil skulle leda till en begränsning av försvarets
styrka av en sådan omfattning att beredningen icke ansett sig
kunna förorda något av dessa alternativ. Beredningen har vidare påpekat
att skillnaden under de närmaste åren i möjlig målsättning mellan de
övriga alternativen — 1957 års förslag och Adam — blir ganska ringa. Härtill
kommer att den tekniska utvecklingen särskilt beträffande atomvapen
och robotar torde komma att inom några år i växande grad påverka vårt
försvar och dess utformning. Med beaktande av de anförda synpunkterna
har beredningen stannat för att förorda en utformning och inriktning av
vårt försvar i huvudsak enligt alternativ Adam. Enligt min mening utgör
denna beredningens ståndpunkt en syntes med rimliga hänsynstaganden
till de olika faktorer som måste påverka bedömningen av försvarsfrågan
— utrikespolitiska, militära, samhällsekonomiska och statsfinansiella
— och jag kan därför helt ansluta mig därtill.

Som nyss berördes har försvarsberedningen uttalat att den tekniska utvecklingen
särskilt i fråga om atomvapen och robotar torde komma att
inom några år alltmer påverka vårt försvar. Vad atomvapen beträffar har
frågan om det svenska försvarets utrustning med dylika vapen tillmätts
stor betydelse i överbefälhavarens utredningar, överbefälhavaren uttalar
för sin del att alla militära synpunkter entydigt och starkt talar för en
anskaffning av atomvapen så länge man måste räkna med att en angripare
kan komma att använda sådana. Det är dock uppenbart att atom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 1958

93

vapenfrågan har inånga andra aspekter. Försvarsberedningen har för sin
del icke tagit ställning i frågan. Detta finner jag välbetänkt i nuvarande
läge. Såsom beredningen framhållit är de tekniska förutsättningarna sådana
att ett visst uppskov med ställningstagandet i denna fråga kan ske.

Försvarsberedningen har understrukit att försvarets forskningsanstalt
bör erhålla medel för att kunna bedriva forskning inom atomområdet och
studera olika faktorer som är av betydelse för atomvapnens verkningar
samt för att utveckla för skyddet mot atomvapen erforderliga metoder och
utrustning. En sådan forskning är av stor betydelse. Jag avser att föreslå
att ökade medel ställes till forskningsanstaltens förfogande för nästa budgetår
i nu angivet syfte. Det bör framhållas att anstalten redan i åtskilliga
år i begränsad omfattning bedrivit forskning inom atomområdet med
sikte på studiet av verkan och skydd. Anstaltens forskningsarbete på
atomområdet ligger helt inom ramen för de allmänna riktlinjer som uppdragits
i försvarsberedningens utlåtande. En forskning med direkt sikte
på konstruktion av atomvapen är det självfallet icke fråga om. Ett sådant
arbete kommer icke att ske utan att riksdagen fattat beslut därom.
Något förslag i denna riktning framlägges icke nu.

Försvarsberedningen har starkt understrukit vikten av att den tekniska
utvecklingen inom försvaret främjas. Beredningen har härvid bland annat
pekat på robotområdet. Jag bedömer det vara en av de avgörande förutsättningarna
för vårt försvars effektivitet på längre sikt, att arbetet med
utveckling och anskaffning av robotar intensifieras så att dylika vapen
så snabbt som möjligt kan tillföras krigsmakten. Det är härvidlag av synnerlig
vikt att verksamheten bedrives i rationella former. Vad beredningen
anfört om målsättningen för organisationen av arbetet inom robotområdet
bör vara vägledande för de militära myndigheterna. Det bör ankomma
på dessa att i mån av befogenhet vidtaga respektive hos Kungl.
Maj:t föreslå erforderliga åtgärder för vinnande av det angivna syftet.
Jag avser att föreslå väsentligt ökade anslag till verksamheten på robotområdet
för nästa budgetår. Ett intensifierat forsknings- och utvecklingsarbete
på detta område kräver ofrånkomligen personalförstärkningar.
Dessa måste dock redan av rekryteringsskäl ske successivt. För nästa
budgetår framlägges vissa förslag i samband med anmälan av vederbörliga
anslag.

Även andra områden av försvaret kräver självfallet uppmärksamhet när
del gäller anpassningen till den snabbt skeende militärtekniska utvecklingen.
Av stor vikt är bland annat behovet av telemotmedel. En sträng
angelägenhetsgradering är dock erforderlig. De begränsade resurserna bos
en liten nation nödvändiggör koncentration till väsentliga avsnitt som är
av utslagsgivande betydelse för försvarets funktionsduglighet.

Den samförståndslösning i försvarsfrågan som utmynnat i förord för en
försvarsorganisation i huvudsak enligt alternativ Adam innebär att för -

94

Knngl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958

svarshuvudtiteln för nästa budgetår bestämmes till ett anslagsbelopp av
2 700 miljoner kronor. Därvid har kostnaden för alternativ Adam för budgetåret
1958/59, av överbefälhavaren angiven till 2 625 miljoner kronor,
uppräknats med hänsyn till vissa fördyringar i förhållande till det kostnadsläge,
som ligger till grund för ÖB-utredningarna. Enligt riksstaten
för nu löpande budgetår slutar fjärde huvudtiteln på en anslagssumma
av 2 242 miljoner kronor. Anslagssumman för nästa budgetår ligger
omkring 460 miljoner kronor högre. Denna differens är emellertid rent
formell. I realiteten kommer det att vara ganska ringa skillnad mellan
de faktiska 1''örsvarskostnaderna under innevarande budgetår och nästa.
Redan i samband med framläggandet av den preliminära försvarshuvudtiteln
i statsverkspropositionen klargjordes att det faktiska utfallet av
försvarsbudgeten under 1957/58 skulle komma att väsentligt överstiga anslagssumman
enligt riksstaten. Utfallet kan nu beräknas bli omkring 2 600
miljoner kronor. Överskridandet i förhållande till riksstaten med omkring
360 miljoner kronor beror på dels anslagsöverskridanden på förslagsanslag
till följd av höjda löner, priser och taxor med omkring 60 miljoner
kronor, dels anslagsanvisningar på tilläggsstat med tillhopa närmare 200
miljoner kronor, varav huvuddelen, 180 miljoner kronor, hänför sig till
förstärkning av anslaget till anskaffning av flygmateriel, dels slutligen förbrukning
av behållningar på reservationsanslag med omkring 100 miljoner
kronor. Jämfört med de redan nu utgående försvarskostnaderna
innebär således anslagssumman för nästa budgetår en ökning med allenast
omkring 100 miljoner kronor, d. v. s. med knappt 4 %. Trots denna
anslagsökning innebär kostnadsramen för alternativ Adam på 2 700 miljoner
kronor inskränkningar i krigs- och fredsorganisationen för samtliga
försvarsgrenar. Även enligt 1957 års förslag måste dylika reduktioner
företagas. Ett upprätthållande av gällande försvarsorganisation som
hade inneburit ett kvantitativt oförändrat och efter hand i takt med den
tekniska utvecklingen kvalitativt förbättrat försvar hade lett till försvarskostnader
av en sådan storlek att det utan vidare kan hävdas att statsfinansiella
förutsättningar icke skulle ha förelegat därför. Det har följaktligen
framstått som en tvingande nödvändighet att tillse att de kvalitativa
förbättringarna av krigsmakten motväges av kvantitativa begränsningar på
ett sådant sätt att kostnaderna för försvarsorganisationen kan hållas på en
rimlig nivå. Det är detta som nu sker. Försvarets omfattning reduceras
men kravet på hög kvalitet kan tillgodoses.

Anslagsramen på 2 700 miljoner kronor för nästa budgetår synes även
böra bedömas mot bakgrunden av vad kostnaderna för ett fortsatt provisorium
sannolikt skulle ha uppgått till. Vid en beräkning härav bör man
i första hand utgå från läget i fråga om de fyra stora materielanslagen
under fjärde huvudtiteln, vilka i princip regleras enligt långsiktiga, av
riksdagen godkända materielplaner. De fyra anslag det gäller avser ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

95

mens anskaffning av tygmateriel, marinens fartygsbyggnader respektive
anskaffning av vapenmateriel och flygvapnets anskaffning av flygmateriel.
I fråga om marinen motsvarar anslagen närmast alternativ Adam.
Beträffande armén och flygvapnet åter ligger anslagen i årets riksstat på
en nivå som understiger vad som erfordras till och med i alternativ Cesar,
sammanlagt närmare 200 miljoner kronor lägre. Detta faktum ger en
klar belysning av det kritiska läge som under senare tid rått beträffande
materielanslagen. Det ger bakgrunden till den aktuella beställnings- och
betalningskrisen inom försvaret. Med ledning av det anförda kan man utgå
från att det även i en provisorisk försvarsbudget hade varit ofrånkomligt
med en höjning av materielanslagen i storleksordningen ett par hundra
miljoner kronor om man hade velat undvika fortsatt beställnings- och betalningskris
samt betydande avbeställningar av materiel och skadeståndsförpliktelser
i anslutning härtill. Utöver detta belopp hade man måst räkna
med rent automatiska anslagsstegringar på grund av höjda löner och
priser jämte vissa andra smärre ofrånkomliga anslagshöjningar, tillsammantaget
omkring 200 miljoner kronor. Om man utgår från fjärde huvudtitelns
slutsumma enligt årets riksstat på 2 242 miljoner kronor hade
alltså fjärde huvudtiteln enligt det nu anförda kommit att för nästa budgetår
sluta på ett belopp av i runt tal 2 650 miljoner kronor. En dylik
budget hade representerat ett fortsatt provisorium och icke kunnat läggas
till grund för någon ny långsiktig planläggning av försvaret. Budgeten
hade inneburit en oekonomisk användning av försvarsanslagen. Den hade
nödvändiggjort ett handlande på kort sikt. En på ett principbeslut i försvarsfrågan
byggd försvarsbudget sådan som den som nu framlägges möjliggör
däremot ett rationellt utnyttjande av försvarsanslagen enligt en
långsiktig planering.

Av det i det föregående anförda torde framgå att det försvarsbeslut som
föreslås skola fattas vid årets riksdag icke innebär någon upprustning,
trots att anslagen ökas. Tvärtom är det fråga om en icke oväsentlig reduktion
av krigsmaktens omfattning, varigenom emellertid förutsättningar
skapas för upprätthållandet av hög kvalitet på våra stridsmedel och för en
snabbare anpassning efter den militärtekniska utvecklingens krav. Försvarsomläggningen
tar sig uttryck i minskad krigsorganisation, förbandsindragningar
och friställande av personal, särskilt inom de industrier,
varv, verkstäder o. s. v. som sysslar med materielleveranser till försvaret.

1 sistnämnda hänseende har redan åtskilliga vittnesbörd givits.

Den samlade försvarseffekt som skall uppnås motsvarar i huvudsak
alternativ Adam. Detta innebär icke att kostnadsramen för fjärde huvudtiteln
nu skulle låsas till den nivå som är angiven för budgetåret 1958/59,

2 700 miljoner kronor. I så fall skulle vi snabbt komma i samma läge
som under de senaste åren. En fastlåst kostnadsram för försvaret måste
i den dynamiska utveckling som man numera har att räkna med ofrån -

96

Kutig!. Maj:ts proposition nr 110 är 1958

komligen leda till urholkning av den fastställda försvarsorganisationen
och reduktion av den avsedda försvarseffekten. Det är i medvetande härom
som försvarsberedningen understrukit nödvändigheten av att, då den
tekniska utvecklingen medför att stridsmedlen efter hand blir alltmer invecklade
och därmed dyrare, försvarskostnaderna tillätes att stiga något
år från år för att en viss försvarseffekt skall kunna upprätthållas. Beredningen
har för sin del bedömt att en årlig stegring med 2 1/2 % av anslagssumman
under fjärde huvudtiteln är erforderlig i detta syfte. Mot bakgrunden
av gjorda bedömningar i fråga om takten i den fortsatta standardstegringen
i vårt samhälle bör en dylik höjning av försvarskostnaderna
icke innebära någon ökad real belastning av medborgarna. Den innebär
endast att en del av nationalinkomstökningen kommer försvaret till godo
för att möjliggöra en successiv anpassning efter den tekniska utvecklingen.

Försvarsberedningen har vidare uttalat att det har avgörande betydelse
för möjligheterna att vidmakthålla en viss försvarseffekt, att det
reella innehållet i den försvarsorganisation som skall utveckla den avsedda
effekten icke efter hand beskäres genom att kompensation icke erhålles
för automatiska kostnadsökningar i form av löne- och prisstegringar.

För egen del vill jag understryka den synnerliga vikten av att beredningens
rekommendationer i nu berörda bägge hänseenden följes för att
det skall vara möjligt att vidmakthålla försvarseffekten. I enlighet med
beredningens uttalande förutsätter jag därför, att en årlig anslagsstegring
av 2 1/2 % för teknisk utveckling och härutöver kompensation för löneoch
prisstegringar kominer till stånd från och med budgetåret 1959/60. Vad
budgeten för 1958/59 beträffar har, som förut nämnts, visst belopp för
fördyring redan inlagts. Anslagsbeloppet på 2 700 miljoner kronor skall
därför inkludera de beräknade kostnaderna för löne- och prisstegringar,
vilka alltså ej får föranleda äskanden om anslag på tilläggsstat.

I likhet med försvarsberedningen vill jag framhålla att ett beslut att
utforma vårt militära försvar i huvudsak enligt alternativ Adam icke innebär
att man nu binder sig för en för lång tid framåt låst försvarsorganisation
eller för en avvägning i detalj. Även om de olika alternativen
i överbefälhavarens utredningar givits en ganska bestämd organisatorisk
form bör deras karaktär av riktlinjer hållas i minnet. En hel del förutsättningar
kan komma att ändras under den tid planerna omfattar. Det
är framför allt den snabba tekniska utvecklingen som här spelar roll. De
tekniska framstegen medför att materielen får en allt större betydelse för
försvaret. Organisation, taktik och stormaktsstrategi bestäms i växande
grad av tekniska faktorer. Härav följer nödvändigheten av att snabbt och
smidigt kunna anpassa organisation och taktik till ändrade tekniska förutsättningar.
En försvarsordning som i detalj reglerar och binder krigs -

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

och fredsorganisationen för viss tid riskerar att snabbt bli omodern och
verka hämmande på planeringsarbetet och på möjligheterna till successiv
anpassning efter utvecklingens krav. Det försvarsbeslut som nu föreslås
är därför icke att uppfatta som ett beslut om ny försvarsordning eller
härordning i vedertagen bemärkelse av den typ som exempelvis 1936 och
1942 års försvarsbeslut representerar. Beslutet har mera karaktären av
allmänna riktlinjer för krigsmaktens fortsatta utveckling. Det innebär
väsentligen att en fast utgångspunkt skapas och en allmän inriktning ges
för det militära planläggningsarbetet.

För att få underlag för det organisatoriska arbetet på försvarets område
bör man utgå från de uppgifter som angrepp i olika former mot vårt
land kan ställa oss inför. Krigsmaktens delar skall byggas upp för att
motsvara de viktigaste försvarsfunktionerna. Den snabba tekniska utvecklingen
efter andra världskriget liksom de betydande förändringar som
skett i maktgrupperingarnas omfattning och struktur gör det nödvändigt
att se framåt och att icke i för hög grad bygga på erfarenhetsmässiga intryck.
De grundläggande faktorer som är av betydelse just för det svenska
försvarets utformning måste noggrant studeras mot bakgrunden av ett
framtida krigs sannolika natur. Om utvecklingen påverkar våra försvarsfunktioner
eller deras inbördes betydelse, måste krigsmaktens delar snabbt
förändras så alt de motsvarar det nya lägets krav. Från denna synpunkt
tillmäter jag planeringsverksamheten inom försvarsstaben särskild vikt.

Försvarsberedningen har ansett sig böra i huvudsak godtaga de tendenser
i störa drag och på lång sikt i avvägningen mellan olika försvarsfunktioner
varåt överbefälhavaren givit uttryck i sina utredningar. Jag
delar denna beredningens uppfattning och vill särskilt peka på vikten av
att avvägningen vid det fortlöpande planeringsarbetet göres med utgångspunkt
från försvarsfunktionerna. Man bör sålunda undvika att fästa stor
vikt vid de olika stridsmedlens försvarsgrenstillhörigliet. Anslagsfördelningen
bör också i möjligaste mån ske med hänsyn till de stridsmedel som
skall göra det möjligt att upprätthålla de planerade försvarsfunktionerna
och bör därför icke för någon längre tid bindas efter försvarsgrensgränser.

Försvarsberedningen har utgått från att det vid den praktiska utformningen
av försvarsorganisationen skall visa sig möjligt att uppnå en något
högre effekt vid marinen än vad som bedömts i alternativ Adam. Beredningen
har därvid särskilt pekat på vikten av att effekten vid kustartilleriet
icke nedgår på ett sådant sätt att målsättningen för invasionsförsvaret
allvarligt påverkas.

Den jämkning som med beaktande av denna beredningens ståndpunkt
i avvägningsfrågan bedömts möjlig alt vidtaga inom alternativ Adams
kostnadsram innebär att marinens anslag för budgetåret 1958/59 bestämmes
till sammanlagt 420 miljoner kronor jämfört med 400 miljoner kro7—89
68 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 110

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958

nor enligt alternativ Adam. För budgetåret 1959/60 bör organisationsarbetet
vid marinen inriktas efter en kostnadsram på en ungefärlig nivå
av 400 miljoner kronor. För budgetåret 1960/61 bör kostnadsramen bestämmas
sedan chefen för marinen framlagt ny plan för den framtida
inriktningen av marinens materielanskaffning. Mot bakgrunden av försvarsberedningens
uttalande synes det angeläget att den mindre förskjutning
till marinens förmån som sålunda sker kommer kustartilleriet till
godo i sådan utsträckning att det av beredningen angivna syftet uppnås.

Med beaktande av försvarsberedningens ståndpunkt i avvägningsfrågan
kommer enligt det föreliggande budgetförslaget fördelningen inom anslagsramen
2 700 miljoner kronor för nästa budgetår att vara följande: armén
989 miljoner kronor, marinen 420 miljoner kronor och flygvapnet 1 102
miljoner kronor. Till gemensamma ändamål utgår omkring 189 miljoner
kronor.

De operativa möjligheter som den i huvudsak enligt alternativ Adam
utformade krigsmakten kommer att äga kan på grundvalen av överbefälhavarens
utredningar anges på följande sätt. Ett allsidigt och modernt
luftförsvar kommer att möjliggöras i de för riksförsvaret viktigaste landsdelarna,
dock ej samtidigt inom alla de förberedda områdena. Invasionsförsvar
kan samtidigt upprättas i två huvudriktningar. Försvaret utanför
våra gränser och kuster kommer att i ökande grad åvila flygstridskrafterna.
övervattensfartygen får sina huvudsakliga uppgifter i kustområdena.
Detsamma gäller självfallet kustartilleriet. Fältförbanden koncentreras
till försvar av de viktigaste gräns- och kustavsnitten. Skyddet
av viktiga anläggningar sker med lokalförsvarsförband och hemvärn. Krigsmaktens
kvantitativa minskning och det framtida krigets sannolikt utpräglat
totala karaktär kommer att öka frivilligorganisationernas betydelse
och uppgifter.

Det bör understrykas att kostnadsramen i alternativ Adam endast
räcker till för ett militärt försvar som svarar mot de mest omedelbara
och väsentliga behoven, varvid uthålligheten måste delvis eftersättas. Anskaffningen
i fred av ersättningsmateriel, reservdelar, ammunition och
drivmedel måste begränsas i förhållande till nu tillämpade normer. I luftförsvaret
kommer luckor att finnas. I invasionsförsvaret kommer stora
områden, som kan bli hotade, att i ett utgångsläge endast kunna bevakas
och därutöver kommer man att tvingas till försvagning av invasionsförsvaret
i åtminstone någon bedömd huvudriktning. Beträffande importskyddet
minskas de marina resurserna efter hand avsevärt.

Den avvägning som nu föreslås mellan de olika försvarsfunktionerna
innebär att den marina organisationen drabbas hårdast av de nödvändiga
beskärningarna. Huvudskälen härtill är följande. Den tekniska utvecklingen
ger det mångsidigt användbara attackflyget ökade möjligheter till
verkan mot sjömål. Detta minskar i sin tur särskilt de större övervattens -

99

Kungl. Uaj:ts proposition nr 110 år 1958

fartygens värde. Vidare framtvingar den valda kostnadsramen en reducering
inom hela krigsmakten som mer drabbar de delar, vilka har betydelse
först på längre sikt, till förmån för de delar, som är nödvändiga för att vi
skall kunna överleva ett krigs häftiga inledningsskede.

Den bedömning av försvarets operativa möjligheter som gjorts i det
föregående måste naturligtvis ses mot bakgrunden av det grundläggande
faktum att ett svenskt försvar aldrig kan tävla i styrka med världsblockens
krigsmakter. Detta är ej heller, och har aldrig varit, dess syfte. Man
måste utgå från att angrepp mot vårt land icke kommer att vara någon
huvudoperation för en stormakt som i framtiden mer än förr måste samla
sig till det väsentliga. Vårt försvar blir fredsbevarande om det har en
sådan styrka och beredskap att ett angrepp ter sig osäkert och kraftödande.
Vi har då också utsikter att stå emot, till dess avgörande förändringar i
världsläget kan komma att påverka även vårt läge.

Det vore ansvarslöst att förringa de påfrestningar som vårt land kommer
att utsättas för om atomvapen skulle användas vid angrepp mot oss.
Även om vårt försvar icke förfogar över atomvapen, bör dock våra försvarsmöjligheter
vara goda i jämförelse med många andra länders. Vår
krigsmakt utvecklas med hänsyn till atomkrigets krav. Förmåga att undandraga
sig och motstå atomvapnens verkningar är jämte ökad slagkraft
grunddragen vid förbandens utformning. Inom civilförsvaret pågår bland
annat en omfattande utrymningsplanläggning. Den utveckling av vårt
totala försvar som nu sker är därför, även i atomkrigets tidevarv, meningsfylld.
Vårt försvar kan självfallet icke, lika litet i framtiden som
tidigare, ge oss garanti mot krigets olyckor. Det kan däremot väsentligt
bidraga till att hålla oss utanför krig och, om vi blir angripna, öka våra
möjligheter att överleva som nation.

Vad angår de fredsorganisatoriska verkningarna av försvarsomläggningen
vill jag liksom försvarsberedningen framhålla nödvändigheten av att anpassa
fredsorganisationen till den minskade men kvalitativt förstärkta
krigsorganisationen. En så stor del som möjligt av försvarsanslagen bör
nämligen avdelas till förmån för effektiviteten i krigsorganisationen. Fredsorganisationen
är inget självändamål. Dess främsta uppgifter är att utbilda
den personal som ingår i krigsorganisationen och att förbereda mobilisering.
Fredsorganisationen bör i första hand dimensioneras för dessa uppgifter.
Vid reducering av krigsorganisationen bör därför också fredsorganisationen
kunna reduceras. Stor framsynthet är emellertid härvidlag erforderlig
eftersom hänsyn till personalen och begränsade investeringsmöjligheter
omöjliggör ofta återkommande genomgripande omläggningar av
fredsorganisationen. Principiell ställning till de erforderliga begränsningarna
i fredsorganisationen bör så långt möjligt tagas genom beslut vid
årets riksdag. De förslag till förbandsindragningar m. m. som försvars -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

grenscheferna på mitt uppdrag ingivit har redovisats i det föregående. Jag
återkommer till dessa frågor i det följande.

Försvarsomläggningen drar även med sig betydande konsekvenser i
fråga om den fortsatta materielplaneringen. Cheferna för armén och flygvapnet
har på mitt uppdrag inlämnat förslag till nya materielplaner för
sina respektive försvarsgrenar. Chefen för marinen kommer att 1959
framlägga ny plan för den framtida inriktningen av marinens materielanskaffning.
Jag torde få upptaga dessa frågor till närmare behandling
i det följande. Redan här vill jag dock framhålla, att det blir nödvändigt
att nu föreslå ändringar av vissa av statsmakterna fattade beslut i fråga
om materiel. Icke minst från arbetsmarknadssynpunkt kommer dessa omläggningar
att dra med sig svårigheter. Dylika svårigheter har redan visat
sig i form av varsel om permitteringar av arbetskraft som sysselsatts med
arbeten för försvarets räkning. I vissa fall har friställning av personal
redan ägt rum. Såsom försvarsberedningen framhållit är emellertid begränsningarna
i fråga om materielanskaffningar ofrånkomliga om det skall
vara möjligt att hålla den kostnadsram för försvaret om vilken det föreligger
politisk enighet. I likhet med beredningen vill jag understryka vikten
av att man icke fullföljer engagemang i fråga om materielanskaffning
som uppenbarligen icke kan rymmas inom den förordade kostnadsramen.
Mot denna bakgrund synes det mig bland annat nödvändigt att man avstår
från att tillföra den marina organisationen de av riksdagen beslutade
bägge jagarna Lappland och Värmland ävensom minfartyget Älvsborg. Jag
återkommer till dessa spörsmål i del följande.

Med avseende på den fortsatta materielplaneringen inom försvaret bör
några allmänna synpunkter här framhållas. För att de tekniska framstegen
skall kunna utnyttjas på ett rationellt sätt i den fortlöpande materielplaneringen
kräves stort förutseende. Det tar lång tid från det att
krigsmateriel projekteras och till dess den är i serieproduktion och därefter
i tjänst på förband. Genomsnittstiden brukar anges till omkring 7 år.
Kravet på förutseende understrykes ytterligare därav att vapen och hjälpmedel
för vapen, t. ex. jaktflyg och jaktstridsledning, i allt högre grad
tenderar att bilda sammanhängande system där utformningen av en del
påverkar utformningen av andra delar och av helheten. Allt detta ställer
krav på långsiktig planläggning både när det gäller anskaffningen av
materiel och i fråga om rekrytering och utbildning av personal. Sedan
1953 har det funnits av riksdagen godkända långsiktsplaner för materielanskaffningen
vid samtliga försvarsgrenar. Erfarenheterna under de gångna
åren har klart styrkt behovet av dylika långsiktsplaner för de olika materielområdena.
Utan sådana planer är det icke möjligt att bedriva en systematisk
och ekonomisk materielanskaffning. En förmånlig anskaffningsverksamhet
möjliggöres bland annat därigenom att leveranserna från den
svenska industrien kan planläggas på ett sätt som gynnar en ekonomiskt

101

Kungl. Maj:ts proposition nr HO dr 1958

rationell produktion. Strävan skall vara att i materielplaneringen nå fasthet
utan stelhet. Planerna skall byggas upp inom en bestämd kostnadsram. För
de närmast liggande åren bör de vara mera detaljerade, under det att de på
längre sikt bör vara mera överslagsmässigt och obundet utformade. Planerna
måste fortlöpande överses, varvid erforderliga jämkningar inom
och mellan de olika planerna företages. De bör vara rullande, d. v. s.
varje år förlängas med ett år och i samband därmed räknas om med hänsyn
till förändringar i penningvärdet. Detta är nödvändigt för alt anskaffningsläget
och dess ekonomiska sammanhang skall kunna bedömas
årligen och samtidigt för de olika planerna. Slutligen vill jag betona vikten
av att anskaffningsverksamheten i största möjliga utsträckning samordnas
försvarsgrenarna emellan.

I anslutning till det nu anförda vill jag även understryka betydelsen
av att krigsproduktionsplaneringen bedrives effektivt. Denna planering
framstår som en angelägenhet av synnerlig vikt inom ramen för den allmänna
försvarsplanläggningen. Det kräves därför en väl genomarbetad och
ständigt aktuell planläggning och en samordning av verksamheten olika
myndigheter emellan samt, som bakgrund härför, en realistisk bedömning
av de krigsindustriella möjligheterna.

De inskränkningar i försvarsgrenarnas krigsorganisation som måste
företagas i enlighet med försvarsomläggningen bör i princip ske vid tidpunkter
då kostnadskrävande åtgärder såsom repetitionsövningar, materielförnyelse
etc. blir aktuella. Materielanskaffningen bör omgående inriktas
mot den minskade organisationen. Vad de personella resurserna beträffar
föreslås att värnpliktskontingenten redan under nästa budgetår anpassas
efter de minskade krigsorganisationerna genom att vissa värnpliktiga
icke inkallas vid förut avsedda tidpunkter. På grund härav räknas i
det följande vid anmälan av vederbörliga anslag med en reduktion av omkring
460 000 tjänstgöringsdagar för armén och 300 000 tjänstgöringsdagar
för marinen. Härigenom beräknas för budgetåret 1958/59 omkring
13 miljoner kronor komma att inbesparas. För flygvapnets del föreslås
ingen beskärning av värnpliktskontingenten. Formerna för begränsning av
antalet fredstjänstgörande värnpliktiga efter nästa budgetår torde få bestämmas
sedan av överbefälhavaren planerad utredning härom färdigställts.

Som förut i olika sammanhang understrukits syftar försvarsomläggningen
till att skapa förutsättningar för upprätthållande av hög kvalitet
på våra stridsmedel. Kvalitetskravet tillgodoses på kvantitetens bekostnad.
Hög kvalitet åstadkommes emellertid icke enbart genom tillförsel
av ny och bättre materiel. Den alltmer komplicerade tekniska materielen,
det ökade tempot i utbildningsarbetet liksom i fråga om utvecklings- och
planläggningsarbetet i allmänhet inom försvaret medför att det på vissa
områden inom krigsmakten torde komma all krävas mer personal. I första

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

hand bör dessa behov tillgodoses genom omflyttning av personal från
verksamhetsområden där personalbehovet kan nedbringas genom rationaliseringar
eller reduktioner. Jag avser att upptaga dessa spörsmål till närmare
behandling i det följande.

Försvarsberedningen har framhållit vikten av att anslagen under försvarets
kapitalbudget efter hand ökas. För egen del vill jag understryka
detta önskemål. De avsevärda eftersläpningarna på investeringssidan i förhållande
till materielanskaffningen på driftbudgeten har utförligt belysts
i olika sammanhang under senare år. Den framkommande materielen har
icke kunnat tas om hand i erforderlig omfattning i fortifikatoriska anordningar,
förråd etc. Enligt direktiven för överbefälhavarens utredningar
skulle anslagen under kapitalbudgeten beräknas så att tillgänglig materiel
kunde effektivt utnyttjas. Överbefälhavarens efter dessa riktlinjer verkställda
utredningar har givit vid handen att det skulle erfordras ungefär
en fördubbling av investeringsanslagen för att uppnå och vidmakthålla
en balans mellan driftbudget och kapitalbudget. Även försvarsberedningen
har framhållit att det med hänsyn till de förestående organisatoriska förändringarna
inom försvaret är nödvändigt med en ökning av investeringsanslagen.

Vad beträffar investeringsanslagen för nästa budgetår har det dock av
statsfinansiella skäl icke varit möjligt att företaga annat än en mindre
uppräkning av de anslag som utgår i år. Jag upptager dessa anslagsfrågor
till närmare behandling i det följande under avd. IV. För de följande
budgetåren är emellertid en förstärkning av anslagen under kapitalbudgeten
nödvändig.

Försvarsberedningen har framhållit angelägenheten av att möjligheterna
till en ökad samordning och en mera enhetlig ledning såväl inom
det militära försvaret som av det totala försvaret prövas i lämpligt sammanhang.
Vad det militära försvaret beträffar har överbefälhavaren anmält
att han vidtagit förberedelser för utredning av krigsmaktens högsta
ledning samt uttalat sin avsikt att avge förslag om tillsättande av en arbetsgrupp
för vissa förberedande studier av frågan. Sedermera har genom
generalorder den 6 mars 1958, utfärdad på grundval av ett av överbefälhavaren
ingivet förslag, viss personal ställts till dennes förfogande för att
utgöra den ifrågavarande arbetsgruppen. Jag tillmäter det nu igångsatta
utredningsarbetet stor betydelse. Det inbördes beroendet mellan försvarets
olika delar blir alltmer utpräglat. Organisationsformerna för krigsmaktens
högsta ledning måste anpassas efter utvecklingens krav. Med hänsyn
till den allmänna vikten av de spörsmål det här gäller räknar jag med att,
sedan undersökningarna i militär regi slutförts, utredningsarbetet lämpligen
bör utvidgas för att ett allsidigt underlag för förslag i ämnet skall
erhållas.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

1 anslutning till det föregående torde jag få beröra ett annat spörsmål,
nämligen frågan om den till försvarsdepartementet anknutna försvarets
kommandoexpeditions ställning och uppgifter. Kommandoexpeditionens
nuvarande organisation fastställdes 1945 och utformades då i huvudsaklig
överensstämmelse med 1942 års försvarsbeslut. Sedan dess har betydande
förändringar skett beträffande arten och omfattningen av de militära
stabsuppgifterna i fred. Likaså har förutsättningarna för uppgiftsfördelningen
mellan olika militära institutioner ändrats bland annat genom utbyggnaden
av försvarsstaben. Som ett led i den fortlöpande rationaliseringen
av försvaret och i anslutning till den nu igångsatta översynen av
krigsmaktens ledning bör därför enligt min mening frågan om försvarets
kommandoexpeditions ställning, uppgifter och organisation upptagas till
omprövning. Jag avser att sedermera föreslå att en särskild utredning
verkställes i detta syfte.

Det av försvarsberedningen framförda önskemålet om en mera enhetlig
ledning även av det totala försvaret kan jag i princip ansluta mig till.
Härmed sammanhängande spörsmål är emellertid av invecklad och svårbedömbar
beskaffenhet och berör bland annat frågan om regeringens arbetsformer.
Vissa av de problem som äger samband därmed torde därför
komma under bedömande av den nu arbetande författningsutredningen.
Jag kommer emellertid att, i vad på mig ankommer, ha min uppmärksamhet
riktad på behovet av en ökad samordning av verksamheten inom det
totala försvarets olika instanser, både på departementsplanet och i fråga
om myndigheternas arbete. Med hänsyn till dessa frågors stora vikt torde
en allsidig utredning av problemkomplexet böra verkställas i lämpligt sammanhang.

Försvarsberedningen har slutligen erinrat om 1951 års riksdags skrivelse
i anledning av väckta motioner om inrättande av ett organ med
parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar i försvarsfrågorna.
Beredningen har uttalat önskemålet att i skrivelsen berörda
spörsmål måtte tagas under övervägande. I den mån frågan gäller inrättande
av ett permanent organ torde den delvis äga samband med nyss
berörda problem om formerna för samordning av totalförsvarets olika
delar och synes därför böra övervägas i sådant sammanhang. Statsutskottet
synes dock i sitt utlåtande över motionerna ha varit tveksamt om lämpligheten
av ett permanent organ för dylika överläggningar och har antytt
att man borde pröva sig fram genom av regeringen eller försvarsministern
under hand anordnade överläggningar eller samråd. För egen del
vill jag gärna medverka till att dylika kontakter kommer till stånd vid
lämpliga tidpunkter för information i viktiga försvarsfrågor. Jag vill i
detta sammanhang understryka den betydelse som 1955 års försvarsberednings
verksamhet haft för skapandet av grundvalen för det beslut i för -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

svarsfrågan som nu föreslås, underbyggt av samförstånd mellan de demokratiska
partierna.

Såsom framhållits i det föregående är det en grundtanke i det förslag
rörande försvarets utformning, som nu framlägges, att de kvantitativa
minskningar i krigsorganisationen som måste ske skall motverkas genom
kvalitetshöjning. Det förutsättes vidare, att de kostnader som kvalitetshöjningen
medför skall i görligaste mån reduceras genom besparingar i
fredsorganisationen, vilken skall begränsas till vad som oundgängligen erfordras
för att säkerställa krigsorganisationens funktionsduglighet. Nödvändiga
nedskärningar i organisationen skall genomföras på sådant sätt
att utrymme för förbättringar och modernisering snabbt skapas, dock så
att försvarskraften även under omorganisationsskedet hålles på högsta
möjliga nivå. Alla de nu nämnda principerna måste hållas i minnet, då
det gäller att bedöma vilka förändringar försvarsreformen skall föranleda
på det personella området.

Om organisationen skulle skäras ned utan att en kvalitetshöjning genom
personella förstärkningar tillätes ske, koinme den försvarseffekt, som
det valda alternativet för försvarets utformning avsetts möjliggöra, icke
att kunna utvinnas. Det kan bli aktuellt att överföra personal från marinen,
och främst från flottan, till annan försvarsgren. I regel torde därvid
viss omskolning bli nödvändig, överföring mellan truppslag inom armén
och omskolning i samband därmed kan måhända också komma i fråga.
Jag har emellertid funnit att det icke föreligger tillräckligt underlag för att
nu föreslå några överflyttningar av beställningar mellan försvarsgrenarna.
Förslag härutinnan måste nämligen bygga på relativt omfattande undersökningar.
Då det å andra sidan är angeläget att anpassningen till den nya
krigsorganisationen kommer i gång snarast möjligt, bör provisoriska och
förberedande åtgärder kunna vidtagas redan nästa budgetår. Sålunda kan
det befinnas lämpligt att personal efter eget åtagande beordras till tjänstgöring
eller utbildning vid annan försvarsgren. Det torde ankomma på
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser i detta och liknande
hänseenden.

Ekonomiskt utrymme för kvalitetshöjning skall, som jag förut nämnt,
delvis beredas genom rationalisering av fredsorganisationen. Vad som nu
föreslås i detta hänseende ansluter sig till en verksamhet, som under det
senaste decenniet pågått inom försvaret och som givit betydande vinster,
ekonomiskt och på andra sätt. Huvudlinjen i denna verksamhet är koncentration
av utbildningen i syfte att bättre utnyttja befintlig kapacitet
i fråga om lokala ledningsorgan, övningsanordningar m. m. Jag vill i detta
sammanhang erinra om de synpunkter, som framlagts av överbefälhavaren
i skrivelse den 9 april 1957 angående rationaliseringsverksamhet inom
krigsmakten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 Ar 1958

105

De förslag till uppdelning eller nedläggande av förband och utbildningsanstalter,
som de militära myndigheterna nu framlagt, anser jag från olika
synpunkter i allt väsentligt väl motiverade. Av skäl som jag nu kommer
att redovisa har jag emellertid funnit erforderligt att vissa modifikationer
och förbehåll göres med avseende å en del av förslagen.

Möjligheterna att förflytta Inf SS och A 1 är beroende av om lämpligt
övnings- och skjutfält kan anskaffas. Arméchefen har, med överbefälhavarens
tillstyrkan, föreslagit att denna fråga löses genom att Gullbergs
kronopark, belägen cirka 2,5 mil från Linköping, jämte vissa angränsande
områden tages i anspråk. Försvarets fastighetsnämnd, som för närvarande
handlägger frågor rörande anskaffning av skjutfält för A 1, utvidgat
skjutfält för Linköpings garnison och samövningsfält för IV. militärområdet
samt nytt övnings- och skjutfält för InfSS, har funnit att samtliga
dessa behov därigenom skulle kunna tillgodoses. Fastighetsnämndens
undersökningar har emellertid icke fortskridit så långt, att ställning i detta
sammanhang kan tagas till berörda markfrågor. Med hänsyn härtill kan
jag icke heller föreslå, att beslut nu fattas om förflyttning till Linköping
av InfSS och Al. Jag vill emellertid framhålla, att det enligt min mening
är synnerligen angeläget att man inom en snar framtid vinner klarhet om
möjligheterna att genomföra ifrågavarande åtgärder. De nuvarande utbildningsbetingelserna
för A 1 är nämligen sådana, att ett skjutfält under
alla förhållanden måste anskaffas för regementet. I sammanhanget bör
icke heller bortses från de starka önskemål som sedan lång tid föreligger
om att få av försvaret disponerad mark på Järvafältet frilagd för bostadsbebyggelse
och andra civila ändamål. Det står vidare klart, att InfSS på
grund av den beslutade utbyggnaden av storflygplatsen vid Halinsjön
måste flyttas under år 1960 eller senast 1961. Med hänsyn härtill och till
det förhållandet, att ett nytt övnings- och skjutfält icke kan börja användas
förrän 2—3 år efter det riksdagen fattat beslut om dess anskaffande,
är det nödvändigt att frågorna om InfSS förläggning och om anskaffande
av övnings- och skjutfält åt skolan så snart som möjligt bringas till en
lösning. Enligt vad jag inhämtat avser fastighetsnämnden att senare i vår
framlägga förslag om anskaffning av Gullbergsfältet.

Det bör beaktas att valet av förläggning och övningsterräng för InfSS
och A 1 får återverkningar även för andra arméförband. Om Gullbergsfältet
förvärvas bör i enlighet med arméchefens förslag Lv 2 indragas.
Skulle förvärvet icke komma till stånd, kan frågan möjligen komma i ett
annat läge från arméorganisatoriska synpunkter. Jag utgår emellertid
från att principbeslut nu fattas om att Lv 2 skall indragas. Vidare må
framhållas att för infanteriets del en annan lösning av InfSS förläggningsfråga
än den av arméchefen föreslagna kan medföra, att ett regemente
måste indragas. I dagens läge kan dock ej anges vilket regemente det i
så fall skulle komma att gälla.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Den operativa motiveringen för att bibehålla ett luftvärnsförband —
Lv 6 — på västkusten synes mig övertygande. Att förlägga förbandet till
annan ort än Göteborg är icke möjligt, i varje fall icke utan avsevärda
merkostnader i förhållande till förslaget om förläggning till A 2 kaserner.
Läget av dessa kaserner är dock redan nu långt ifrån idealiskt för ett
militärt förband, och det förefaller med hänsyn till Göteborgs stads bebyggelseplanering
i viss mån tveksamt om Lv 6 i längden kan kvarligga
där. Jag räknar emellertid med att luftvärnskåren tills vidare förlägges
enligt arméchefens förslag.

Utöver vad som nu berörts innebär arméchefens förslag, att InfKS etablissement
i Ulriksdal avvecklas och skolan flyttas till 116, att K 3 indrages,
varvid SISk kvarblir i K 3 kaserner och ombildas till S 2, samt att
A 2 och Lv 5 indrages. Mot dessa förslag har jag intet att invända.

Vad härefter angår marinen, har marinchefen föreslagit att KA 5 indrages
och dess värnpliktiga utbildas vid KA 1, som i sin tur skulle få en
del av sina värnpliktiga utbildade vid KA 3 och KA 4. överbefälhavaren
har framhållit att vid bifall till marinchefens förslag två fredsförband
— KA 5 och Lv 5 — i samma landsdel skulle komma att indragas, vilket
överbefälhavaren av bland annat beredskapsskäl icke kan tillstyrka. Vidare
har överbefälhavaren pekat på kustartilleriets roll i invasionsförsvaret och
på försvarsberedningens uttalande härom. För egen del ansluter jag mig
till överbefälhavarens uppfattning. Det torde få närmare övervägas, hur
kostnaderna för bibehållande av KA 5 skall täckas genom administrationsminskningar
och ytterligare rationaliseringar på annat håll. Ett alternativ
som synes mig förtjäna att undersökas är att reducera KA 4 till skolförband,
underställt befälhavaren över Göteborgs och Bohus försvarsområde,
vilken enligt förslag i det följande under marinens avlöningsanslag tilllika
skall vara chef för Göteborgs kustartilleriförsvar.

Med nu angivna undantag och förbehåll biträder jag vad myndigheterna
föreslagit rörande rationaliseringar m. m. av fredsorganisationen och tillstyrker
alltså, att principbeslut nu fattas om genomförande enligt de av
myndigheterna angivna preliminära tidsplanerna av följande förändringar,
nämligen

vid armén:

InfKS etablissement avvecklas och skolan flyttas till I 16:

K 3 indrages, varvid SI Sk ombildas till S2 och kvarblir i K 3 kaserner; A

2 indrages;

Lv 2 indrages;

Lv 5 indrages;

Lv 6 förlägges till A 2 kaserner;

Kungl. Maj:ls proposition nr 110 år 1958

107

vid marinen:

avvecklingsorganisationen Flottans kaserner på Skeppsholmen samt
Göteborgsskolorna indrages;

vid flygvapnet:

F 8 indrages;

F 14 indrages, varvid en jaktflottilj ombildas till attackflottilj.

I anslutning till vad som tidigare skett i samband med större omorganisationer
(jfr prop. 1956:110, s. 129) synes Kungl. Maj:t böra utverka
riksdagens bemyndigande att vidtaga de jämkningar i personalförteckningarna
för ordinarie personal — givetvis inom ramen för det fastställda
totala antalet beställningar — som kan visa sig erforderliga. Kungl. Maj :t
torde vidare äga förordna att tjänster skall hållas vakanta eller uppehållas
endast på förordnande eller tillsättas såsom extra.

Att principbeslut om ifrågavarande förbandsindragningar m. m. fattas
utan dröjsmål är enligt min mening angeläget såväl för att man snarast
möjligt skall kunna tillgodogöra sig de ekonomiska fördelarna som för att
de militära myndigheterna skall få en grund för sin planering. Det bör
emellertid också framhållas att åtgärder av nu ifrågavarande slag kan få
betydelsefulla verkningar för de anställda, som beröres därav. Det är
självfallet önskvärt att även de enskilda befattningshavarna så snart som
möjligt får klarhet om vad förändringarna kan komma att innebära för
dem. I en del fall måste vederbörande flytta till annan ort, men i fråga
om civil personal måste man också räkna med vissa övertalighetsproblem.
Jag ansluter mig till överbefälhavarens uttalande, att skälig hänsyn måste
visas de personliga intressena utan att därför de tjänstemässiga behoven
eftersättes. överbefälhavaren har uttalat sin avsikt att inkomma med förslag
om inrättande av ett särskilt organ för bland annat vissa personalvårdande
uppgifter. Kungl. Maj:t torde i sinom tid få pröva i vilka former
ifrågavarande uppgifter lämpligen bör ombesörjas. Frågor rörande
omplacering av civil personal torde i allmänhet, såsom överbefälhavaren
uttalat, böra handläggas av försvarets personalnämnd i samråd med myndigheter,
arbetsmarknadsorgan och personalorganisationer.

Under senare år har Kungl. Maj:t, med stöd av riksdagens bemyndigande,
meddelat föreskrifter om särskilda förmåner åt viss övertalig personal
vid försvaret. Sådant bemyndigande har utverkats för personal, som
blivit övertalig vid de centrala försvarsförvaltningarna (prop. 1954: 109),
vid Stockholms tygstation (prop. 1955:186) och vid omorganisationen av
vissa förband i Mälardalen, indragningen av remontdepåerna m. m. (prop.
1956: 110). 1 proposition nr 101 till årets riksdag bar Kungl. Maj:t vidare
hemställt om bemyndigande att i viss anslutning till dessa föreskrifter
meddela bestämmelser om särskilda ersättningar m. m. till övertalig per -

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

sonal vid örlogsvarven och försvarets fabriksverk. Jämväl den personal,
som blir övertalig genom de tidigare av mig förordade förbandsindragningarna
m. in., bör kunna komma i åtnjutande av särskilda ekonomiska förmåner.
Dessa synes böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser
som, vid bifall till propositionen 1958: 101, kommer att meddelas
för där berörd personal. Riksdagens bemyndigande i förevarande
hänseende torde böra utverkas. Beslutanderätten i frågor rörande nu avsedda
förmåner torde böra utövas av försvarets personalnämnd. — I samband
med omplacering av anställningshavare kan frågor uppkomma om
undantag från gällande villkor och grunder för åtnjutande av flyttningscrsättning
samt traktamente i samband med anstånd med omstationering.
Något riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj :t alt medge dylika undantag
erfordras icke.

Jag anser mig böra understryka den betydelse det har för lösandet av
personalnämndens uppgifter, att nämnden kan erhålla snabba, direkta kontakter
med de myndigheter inom och utom försvaret, som den får anledning
att vända sig till med initiativ och förfrågningar.

\ ad jag i det föregående anfört om organisations- och personalfrågor
m. m. i samband med genomförandet av de nya riktlinjerna för försvarets
utveckling har närmast avsett försvarskrafterna. I huvudsak äger emellertid
mina uttalanden motsvarande tillämpning beträffande de centrala försvarsförvaltningarna.
Den strävan till anpassning efter den militärtekniska
utvecklingen och koncentration till kvalitativt högtstående stridsmedel,
som präglar riktlinjerna, måste självfallet återverka på de krigsmaterielanskaffande
förvaltningarnas verksamhet och personalbehov. Ä
ena sidan accentueras behovet av kvalificerad personal för framtagande
av modern materiel, medan å andra sidan arbetsinsatsen inom områden,
som minskar i betydelse, kan reduceras. Liksom hittills måste möjligheterna
att genom rationalisering öka effekten fortlöpande utrönas och tillvaratagas.
Jag har förut framhållit, att vissa personalförstärkningar för
ett intensifierat forsknings- och utvecklingsarbete på robotområdet är
ofrånkomliga och att jag för nästa budgetår framlägger förslag om sådana
förstärkningar. Vid sidan härav kräver främst elektroområdet ökade resurser,
vilket jag också beaktar vid framläggandet av mina förslag rörande
förvaltningarnas avlöningsansiag. Särskilt för marinförvaltningens vidkommande
kan den föreslagna försvarsavvägningen komma att nödvändiggöra
vissa förändringar och förskjutningar i verksamhetens inriktning,
vilket medför att man har anledning räkna med att jämkningar i organisation
och personaluppsättning blir erforderliga. Anpassningen i dessa
hänseenden bör enligt min mening ske så smidigt som möjligt. Befattningshavare,
som icke längre kommer alt erfordras för sina nuvarande
arbetsuppgifter, bör i största möjliga utsträckning omflyttas inom verket

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

109

så, att de kan utnyttjas för de nya eller ändrade uppgifter som blir aktuella.
Kungl. Maj:t torde böra inhämta bemyndigande att meddela de närmare
bestämmelser rörande dylika omflyttningar, som kan erfordras.

Härefter torde jag få lämna en översiktlig redogörelse för innebörden
av de förslag till anskalfningsplaner m. m. för verksamheten under de
olika materielanslagen, som enligt vad jag förut omnämnt avgivits av försvarsgrenscheferna,
samt anmäla mina synpunkter i slort på dessa förslag.

Anskaffningen av tygmateriel för armén har sedan budgetåret 1953/54
reglerats med stöd av den av riksdagen godkända tioårsplanen. Totalkostnaden
för planen uppgår numera till 3 023,5 miljoner kronor. För anskaffningar
som upptagits i planen har till och med innevarande budgetår
lämnats bemyndiganden om sammanlagt 1 826,5 miljoner kronor. För att
slutföra anskaffningarna skulle således erfordras ytterligare 1 197 miljoner
kronor. I betalningsmedel har under budgetåren 1953/58 anvisats tillhopa
1 452,5 miljoner kronor. Av de för tioårsplanen lämnade bemyndigandena
bar således ett belopp av 374 miljoner kronor icke täckts av betalningsmedel.

Den nyssnämnda tioårsplanen har icke sedermera omräknats med hänsyn
till pris- och löneutvecklingen eller till tekniska och organisatoriska
förändringar. Som jag förut uttalat måste materielplaneringen inom försvaret
fortlöpande förnyas. Arméchefen och armétygförvaltningen har nu
lagt fram förslag till riktlinjer och plan för anskaffningen av tygmateriel
m. m. vid armén under budgetåren 1958/66. Förslagen har uppgjorts med
utgångspunkt i den krigsorganisation och inom den kostnadsram som enligt
vad jag förut anfört bör gälla för armén. Totalkostnaderna för tygmaterielanskaffningen
under perioden utgör enligt förslagen 2 995 miljoner
kronor. Behovet av beställningsbemyndiganden har för nästa budgetår
angivits till 450 miljoner kronor. I detta belopp har inräknats de beställningsbemyndiganden
under anslaget Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. in., vilka beräknas icke ha utnyttjats den 30 juni 1958. Behovet av betalningsmedel
har angivits till 350 miljoner kronor under budgetåret
1958/59. Jag förordar att de framlagda förslagen lägges till grund för ett
beslut om ny tygmaterielplan för armén. I enlighet med förslagen bör
kostnadsramen bestämmas till 2 995 miljoner kronor för budgetåren
1958/66. I samband med äskandena för nästa budgetår bör emellertid möjligheterna
att övergå till en sjuårsplan prövas. Jag tillstyrker att beställningsbemyndiganden
och anslag anvisas i föreslagen omfattning. Vid anmälan
av anslaget till anskaffning av tygmateriel m. m. torde jag få återkomma
till vissa ytterligare spörsmål rörande tygmaterielanskaffningen
vid armén.

Arméchelens förut nämnda riktlinjer innefattar jämväl förslag rörande
anskaffningen av intendenturmateriel vid armén under samma tidsperiod.

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Arméintendenturförvaltningen har i anslutning härtill framlagt förslag till
intendenturmaterielplan. Enligt förslagen skall anskaffning av intendenturmateriel
för täckande av brister m. m. i utrustningen under budgetåren
1958/66 ske till en sammanlagd kostnad av 170 miljoner kronor. Med stöd
av föreslagna riktlinjer och plan avses verksamheten under anslagen till
beklädnad m. m., inventarier m. m., anskaffning av drivmedelsutrustning,
veterinärvård och hemvärnets intendenturmateriel m. m. skola regleras.
Det är otvivelaktigt angeläget att verksamheten i vad avser anskaffning
av intendenturmateriel samordnas med planläggningsarbetet beträffande
annan verksamhet. Möjligheterna att erhålla ekonomiska fördelar genom
långsiktig planering gör sig gällande också vid anskaffningen av intendenturmateriel.
Jag förordar därför att de av arméchefen och intendenturförvaltningen
framlagda förslagen antas som riktlinjer för verksamheten
under anslagen till beklädnad m. m. och anskaffning av drivmedelsutrustning
under budgetåren 1958/66. Jag återkommer härtill i det följande vid
anmälan av arméns anslag till beklädnad m. m. Beträffande verksamheten
under anslagen till inventarier m. m., veterinärvård och hemvärnets intendenturmateriel
m. m. synes det däremot icke vara påkallat att fastställa
särskilda riktlinjer.

Verksamheten under marinens anslag till fartygsbyggnader m. m. och
till anskaffning av vapenmateriel m. m. har under de senaste budgetåren
reglerats med stöd av planer som godkänts av Kungl. Maj :t och riksdagen.
Betalningsanslagen har emellertid begränsats i sådan grad att verksamheten
icke kunnat bedrivas efter de fastställda planerna. Den minskning
av marinens omfattning med vilken jag räknar vid bestämmandet av organisationens
inriktning gör det jämväl aktuellt att överse den verksamhet
som regleras under förevarande anslag. Som framgått av den förut lämnade
redogörelsen har inom marinledningen igångsatts utredningar syftande
till att nya planer beträffande marinens materielanskaffning skall
kunna fastställas från och med budgetåret 1960/61. Till dess ifrågavarande
planer slutligt prövats, blir det nödvändigt att provisoriskt
reglera verksamheten i fråga om materielanskaffning för marinen. I detta
hänseende har chefen för marinen framlagt förslag. Dessa innebär i korthet
följande.

Byggandet av det år 1952 beslutade minfartyget inställes. Likaledes
upphäves det beslut om anskaffning av två jagare som fattades år 1956.
Den ombyggnad av fyra jagare och kustjagare till fregatter, vilken upptagits
i 1952 års sjuårsplan för fartygsbyggnader, verkställes icke. I övrigt
fullföljes i tidigare antagna planer upptagna anskaffningar. Vissa kompletterande
anskaffningar av fartyg m. m. skall under budgetåren 1958/60
äga rum inom ramen för de beställningsbemyndiganden som redan medgivits
av riksdagen. Behovet av betalningsmedel beräknas för budgetåret
1958/59 till 109 miljoner kronor. Beträffande anskaffning av vapenmate -

Rungl. Maj:ts proposition nr ilö år 1958

111

riel förutsattes vissa objekt utgå ur den av riksdagen år 1953 beslutade
sexårsplanen. I övrigt fortsättes verksamheten med stöd av denna plan
tills vidare inom ramen för redan lämnade beställningsbemyndiganden.
Behovet av betalningsmedel under nästa budgetår anges till 86 miljoner
kronor.

överbefälhavaren har i sitt yttrande tillstyrkt, att vissa beslutade fartygsobjekt
skall utgå i enlighet med chefens för marinen förslag. Verksamheten
under fartygsbyggnadsanslaget blir enligt överbefälhavaren i stor
utsträckning beroende på möjligheterna att överlåta de jagarbyggen som
sålunda föreslås utgå. överbefälhavaren bär tillstyrkt, att beslutade objekt
fullföljes i den utsträckning chefen för marinen föreslagit. Därutöver bör
enligt överbefälhavaren tills vidare endast ett mindre belopp av medgivna
bemyndiganden för fartygsbyggnader få utnyttjas, medan beslut i övrigt
anses böra meddelas först sedan de ekonomiska konsekvenserna av ifrågavarande
avbeställningar klarlagts.

För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till vad överbefälhavaren
anfört. Beträffande verksamheten under anslaget till fartygsbyggnader
m. m. räknar jag således, som jag tidigare anfört, i överensstämmelse med
marinchefens förslag med att vissa redan beslutade objekt icke skall fullföljas.
Jag vill understryka att de avbeställningskostnader, som därvid
kan uppkomma, måste rymmas inom den för fjärde huvudtiteln fastslagna
anslagsramen. Om kostnaderna skall inrymmas i ramen för anslaget till
fartygsbyggnader m. m. får detta ske till priset av att den förutsatta nyinriktningen
av anskaffningen av fartygsmateriel blir avsevärt försenad.
Uppmärksamheten bör därför inriktas på att genom försäljning eller andra
åtgärder söka eliminera eller nedbringa dessa kostnader. Då verksamheten
under anslaget kan bli beroende på avvecklingsresultatet, anser jag mig
tills vidare ej böra räkna med att verksamheten under anslaget får större
omfattning än som ungefärligen motsvarar vad överbefälhavaren tillstyrkt.
Möjligheterna bör emellertid hållas öppna att utöka verksamheten. Jag
förutsätter därför att Kungl. Maj :t skall närmare få bestämma rörande
verksamheten inom ramen för av riksdagen redan lämnade beställningsbemyndiganden.
Anslaget bör bestämmas till 108 miljoner kronor för nästa
budgetår. Beträffande anslaget till vapenmateriel anser jag mig böra biträda
chefens för marinen förslag; anslaget bör dock bestämmas till 85,5
miljoner kronor. Jag återkommer i det följande ytterligare till dessa och
andra frågor beträffande förevarande båda anslag.

För anskaffningen av flijgmateriel m. m. har alltsedan år 1948 årligen
fastställts en kostnadsram, omfattande de närmast följande sju budgetåren.
Kostnadsramen har bestämts på grundval av en av riksdagen godkänd
anskaffningsplan. Kostnadsramen för sjuårsperioden 1957/64 har
fastställts till 3 662,2 miljoner kronor. Den sålunda fastställda kostnadsramen
har dock i viss utsträckning icke justerats för prisstegringar. Den

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

kostnadsram, som flygförvaltningen framlagt i sina förslag till medelsäskanden
för nästa budgetår, uppgår till 6 453,2 miljoner kronor enligt
prisläget våren 1957. Denna kostnadsram har beräknats på grundval av
oförändrad flygvapenorganisation. Den kostnadsram som flygledningen
sedermera föreslagit i skrivelse den 28 februari 1958 har utarbetats på
grundval av den minskade organisation för flygvapnet som jag ansett mig
böra föreslå. Kostnadsramen för den reducerade organisationen har beräknats
till 5 294 miljoner kronor i prisläget våren 1957. I kostnadsramen
har medel inräknats —- förutom för omsättning av flygplan —
för utbyggnad av en telemotmedelsorganisation samt för modernisering
av stridslednings-, luftbevaknings- och basorganisationerna. För nästa
budgetår har flygledningen räknat med ett beställningsbemyndigande av
830 miljoner kronor, medan behovet av betalningsmedel uppgivits till
744 miljoner kronor. För min del tillstyrker jag att kostnadsramen bestämmes
i enlighet med flygledningens förslag. Anslaget torde få uppföras
med 742 miljoner kronor och beställningsbemyndigandet bestämmas
till 828 miljoner kronor. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t alt närmare
reglera användningen av det föreslagna beställningsbemyndigandet. Såväl
i detta som i det föreslagna betalningsanslaget har medelsbehovet angivits
efter ett beräknat medelpris för budgetåret 1958/59. Jag anser därför
att ett belopp av 68 miljoner kronor av betalningsanslaget och däremot
svarande belopp av bemyndigandet vid ingången till budgetåret 1958/59
bör reserveras till Kungl. Majrts disposition. I samband med anmälan av
anslaget till anskaffning av flygmateriel m. m. återkommer jag till vissa frågor
avseende den budgetmässiga regleringen av verksamheten m. m.

Under anslaget till luftförsvarsrobot har medel hitintills anvisats för
utveckling m. m. av en inhemsk luftförsvarsrobot. För nästa budgetår
äskas medel för att fortsätta detta utvecklingsarbete. Härutöver begäres
medel för att genomföra viss anskaffning av robotar från utlandet. Sistnämnda
anskaffning bedömes lämplig med hänsyn till utbildnings- och
övningsverksamheten inom denna del av vårt luftförsvar. Jag föreslår att
anslaget för nästa budgetår bestämmes till 24,2 miljoner kronor samt
att 51 miljoner kronor lämnas såsom beställningsbemyndigande. Utvecklingen
av robotar bör enligt min mening särskilt uppmärksammas. En
viktig förutsättning för den inhemska utvecklingen av robotar är tillgång
till en supersonisk-hypersonisk högtrycksanläggning. Jag föreslår därför
att kostnaderna för en dylik anläggning vid flygtekniska försöksanstalten
skall få bestridas från anslaget till luftförsvarsrobot. Totalkostnaden för
anläggningen har beräknats till 12 miljoner kronor. Beställningsbemyndigande
bör lämnas å detta belopp inom ramen för nyss angivna 51 miljoner
kronor. Behovet av betalningsmedel för nästa budgetår uppskattas
till 2,3 miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958 113

Slutligen torde jag få erinra om att riksdagen för budgetåret 1957/58
medgivit, att vissa under fjärde huvudtiteln uppförda reservationsanslag
må enligt Kungl. Maj :ts bestämmande överskridas, om av beredskapsskäl
värnpliktiga måste inkallas till repetitionsövning av större omfattning eller
beredskapsövning eller om andra särskilda åtgärder av samma skäl måste
vidtagas. Ett liknande bemyndigande torde böra utverkas av riksdagen
även för nästa budgetår.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna i det föregående angivna riktlinjer för försvarets
utformning;

b) för budgetåret 1958/59 medgiva, att därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallas till repetitionsövning av större
omfattning eller beredskapsövning eller ock av samma skäl
andra särskilda åtgärder måste vidtagas, följande under riksstatens
fjärde huvudtitel uppförda reservationsanslag, nämligen
Armén: Övningar m. m., Armén: Underhåll av tygmateriel
m. m., Marinen: övningar m. m., Marinen: Underhåll
av fartyg m. m., Flygvapnet: övningar m. m. samt Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel m. m., må enligt
Kungl. Maj :ts bestämmande överskridas.

8—h«öh Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 110

Knngl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

115

Avd. II: Vissa särskilda frågor

[2] De militära och civilmilitära personalkårerna för tygförvaltningstjänsten
inom armén

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 20 december
1954 fem utredningsman1 2 för att verkställa utredning beträffande vissa
personalkårer m. m. inom försvaret. Den 26 oktober 1956 tillkallades ytterligare
en utredningsman5. Utredningen, som antagit benämningen 1954
års utredning angående vissa personalkårer inom försvaret, har den 3 december
1957 framlagt betänkande (stencilerat) angående de militära och
civilmilitära personalkårerna för tygförvaltningstjänsten inom armén. Betänkandet
är enhälligt.3 *

Över betänkandet har yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen
för armén, chefen för försvarsstaben, försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen,
försvarets forskningsanstalt, försvarets socialbyrå, försvarets
fabriksstyrelse, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
statens lönenämnd, överstyrelsen för de tekniska högskolorna,
överstyrelsen för yrkesutbildning, 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga,
försvarets civila tjänstemannaförbund, statsverkens ingenjörsförbund, Sveriges
civilingenjörsförbund, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund,
svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet och försvarsväsendets
underbefälsförbund.

Jag anhåller nu att få upptaga förevarande fråga till behandling. Därvid
redogör jag först för nuvarande organisation och utbildning och sedan
för utredningens förslag samt däröver avgivna yttranden. Slutligen framlägger
jag mina egna synpunkter och förslag.

Nuvarande organisation och utbildning

Inom tygförvaltningstjänsten vid armén är för närvarande tre personalkårer
verksamma, fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten. Fälttygkåren
omfattar militär personal. De båda övriga kårernas personal har
civilmilitär ställning, bortsett från de i tygstaten ingående furirerna.

1 F. d. överdirektören, numera verkställande direktören i Sveriges Lantbruksförbund

W. Curtman, ordförande, verkställande direktören i AB Svenska Pressbyrån, översten

N. A. G. Bergh, elverkschefen, ledamoten av riksdagens första kammare K. E. Hesselbom,
statskommissarie!! K. K. Jerdenius och lagbyråchefen i försvarsdepartementet Å. B.
Paulsson.

2 Kanslirådet i försvarsdepartementet G. B. Wallén.

2 En till utredningens förfogande ställd expert, armédirektören A. G. Cronvall, har

avgivit särskilt yttrande.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Fälttygkåren

För budgetåret 1957/58 är följande beställningar uppförda på fälttygkårens
stat.

Beställningar

Antal

Lönegrad

Överste ........................................

1

Bo 1

Överstelöjtnanter....................................

4

Ao 26

Överstelöjtnant eller major...........................

1

Ao 26 el. Ao 23

Majorer ...........................................

18

Ao 23

Major eller kapten..................................

1

Ao 23 el. Ao 21

Kaptener...........................................

35

Ao 21

Förvaltare .........................................

184

Ao 17

Förvaltare .........................................

21

Ao 15

1 En beställning skall indragas vid vakans.

2 Skall indragas vid vakans.

För kårchefen — generalfälttygmästaren — är en beställning uppförd
under generalitetet. Till kåren hör även fälttygmästaren, vilken är ställföreträdande
souschef vid armétygförvaltningen och tillika chef för tygstaten.
Beställningen för fälttygmästare är uppförd på förvaltningens personalförteckning.

Kårens officersbeställningar är i stor omfattning beräknade för den centrala
tygförvaltningen. Ehuru behovet av officerare där undergått betydande
förändringar till följd av såväl 1943 som 1954 års förvaltningsreformer,
har kårens stat icke avpassats med hänsyn härtill. Behovet av
officerare i förvaltningstjänst utöver fälttygkårens stat har därför täckts
genom kommenderingar från truppförband.

Kårens officerare är avsedda för såväl kvalificerade tekniska befattningar
(här benämnda tekniska officerare) som befattningar inom den
egentliga tygförvaltningstjänsten (här benämnda tygofficerare). De tekniska
officerarna, till antalet omkring 30, tjänstgör i huvudsak vid armétygförvaltningens
vapen- och fordonsavdelningar. Några tekniska officerare
tjänstgör därjämte inom andra enheter av armétygförvaltningen samt
vid arméstabens utrustningsavdelning. Kårens tygofficerare, vilka även
uppgår till ett 30-tal, bekläder befattningar vid armétygförvaltningen, till
övervägande delen inom tygförråds- och ammunitionsförrådsbyråerna, och
tjänstgör i övrigt vid försvarsstabens kvartermästaravdelning och arméstabens
trängavdelning samt såsom tygmästare vid tygstationer, stabstygofficerare
och biträdande stabstygofficer vid militärbefälsstaber, chef för
tygförvaltningsskolan, gruppchefer för centrala ammunitionsförråd samt
tygofficer vid Örebro försvarsområdesstab. Därjämte tjänstgör en officer
ur fälttygkåren såsom militärassistent vid försvarets forskningsanstalt och
en såsom chef för arméns motorskola.

Hur kårens officerare för närvarande disponeras framgår av följande
sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958 117

Placering

Överstar

Överste-

löjtnanter

Majorer

Kaptener

Centrala tygförvaltningen .....................

1

1 5

6

26

Tygstationer (tygmästare) .....................

2

1

1

Försvarsstaben (kvartermästaravdelningen)......

Arméstaben (utrustnings- och trängavdelningarna)
Militärbefälsstaber (stabstygofficerare och biträ-

2

dande stabstygofficer) ......................

7

1

Tygförvaltningsskolan (chef)...................

1

Motorskolan (chef)...........................

1

Centrala ammunitionsförråd (gruppchefer)......

i

3

Försvarets forskningsanstalt (militärassistent) ....

a i

Örebro försvarsområdesstab (tygofficer).........

1

Summa

1 Därav 1 överstelöjtnant eller major.

2 Major eller kapten.

3 Därav 1 major eller kapten.

1

s5

319

35

Kårens förvaltare är placerade såsom tygförrådsförvaltare (uppbördsman)
vid försvarsområdesstaber och truppförband.

Förutom den aktiva personalen ingår i kåren även personal å reservstat
samt i reserven.

Fälttygkårens tekniska officerare rekryteras bland officerare som genomgått
någon av krigshögskolans tekniska linjer, företrädesvis den vapentekniska.
Vid sistnämnda linje, som omfattar något mer än två år, meddelas
undervisning dels i taktik och strategi, dels i vissa allmäntekniska
ämnen som förekommer vid civila högskolor, nämligen matematik, mekanik,
statistik, elektroteknik, värmelära och kemi, dels även i speciellt militärtekniska
ämnen, såsom konstruktionslära och ballistik.

De officerare som vid krigshögskolans vapentekniska linje visat särskild
fallenhet för fortsatt teknisk tjänst och som önskar erhålla transport till
fälttygkåren genomgår som regel ytterligare utbildning vid armétygförvaltningens
olika avdelningar under cirka två år. Efter sådan tjänstgöring
kan vederbörande utnämnas till kapten vid fälttygkåren.

Flertalet av fälttygkårens tekniska officerare beredes även möjlighet att
ytterligare komplettera sin tekniska utbildning genom specialstudier vid
civil teknisk högskola. Studietiden utgör i flertalet fall omkring två år.
Under tiden för utbildningen uppbär officeren oavkortad lön.

De tekniska officerarnas fortsatta tjänstgöring vid armétygförvaltningen
avbrytes som regel av tjänstgöring vid trupp under cirka två år. Dylik
tjänstgöring är avsedd att äga rum före regementsofficersbefordran.

Utbildningen av officerare i tygförvaltningstjänst meddelas genom tygofficerskurser
vid tygförvaltningsskolan. Till dylik kurs beordras efter
egen ansökan kompaniofficerare från samtliga truppslag. Kursen pågår
omkring 22 månader. Undervisning meddelas bland annat i förvaltningstjänst,
underhåll stjänst med taktik och stabstjänst, undervisningslära, tyg -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958

materiel- och ammunitionskunskap samt mekanisk teknologi. Vid tvgförvaltningsskolan
anordnas även repetitionskurser om cirka fyra veckor, avsedda
att bibringa kännedom om nya förvaltningsbestämmelser inom tygtjänstens
område.

Fälttygkårens förvaltare rekryteras bland underofficerare, som genomgått
utbildning vid tygförvaltningsskolan. Till dylik tygförvaltarkurs beordras
efter egen ansökan härför lämpade underofficerare. Kursen har en
längd av cirka tio månader. Undervisning meddelas i förvaltningstjänst,
underhållstjänst, undervisningslära samt tygmaterielkunskap. Repetitionskurser
anordnas vid tygförvaltningsskolan efter i stort sett samma grunder
som för tygofficerare.

Arméingen jörkåren

I arméns personalförteckningar finnes för budgetåret 1957/58 upptagna
94 ordinarie och extra ordinarie beställningar för arméingenjör på aktiv
stat enligt följande sammanställning.

Beställningar

Antal

Lönegrad

Ao

Ae

Armédirektörer av 1. graden..............................

7

Ao 26

Armédirektörer av 2. graden..............................

19

Ao 24

Arméingenjörer av 1. graden .............................

25

17

Ao, Ae 23

Arméingenjörer av 2. graden .............................

65

2 9

Ao, Ae 21

Arméingenjörer.......................................

313

Ae 19

Arméingenjörer..........................................

39

Ae 17

Summa

56

38

94

1 Beträffande en av dessa tjänster se prop. 1950: 110, s. 54.

2 En tjänst, avsedd för kustartilleriförsvaren, skall vid avgång återbesättas

Ae 19.

Tre tjänster, två i Ae 19 och en i Ae 17, skall tills vidare hållas vakanta (statsutskottets
uti. 1954: 134).

Beställningen för arméingenjörkårens chef, arméöverdirektören, redovisas
å armétygförvaltningens personalförteckning.

Utöver de ordinarie och extra ordinarie beställningarna för arméingenjör
finnes sex extra arméingenjörsbeställningar, fem i högst Ag 21 och en
i högst Ag 15, avsedda som rekryteringstjänster (jfr prop. 1951: 110, s. 79).

Arméingenjörerna fördelas på vapen-, signal-, motor- och radaringenjörer.
Dessutom har tillkommit en beställning för fallskärmsingenjör
(prop. 1954: 110, s. 86).

Av kårens beställningar avsågs ursprungligen 17 för förutvarande arméförvaltningens
tygavdelning och arméöverdirektörens expedition. Övriga
77 beställningar är avsedda för arméstaben, militärbefälsstaber, truppförband
och utbildningsanstalter. Rörande dessa arméingenjörers arbetsuppgifter
kan följande anföras.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år 1958

De för arméstaben beräknade arméingenjörerna har till huvudsaklig
uppgift att sammanställa och bearbeta trupperfarenheterna av respektive
materielslag.

Vid varje militärbefälsstab tjänstgör som regel tre arméingenjörer
(stabsingenjörer), nämligen en vapen-, en signal- och en motoringenjör.
Dessa fungerar som militärbefälhavarens tekniska rådgivare och är föredragande
inför denne i tygförvaltningsärenden av rent teknisk natur.
Stabsingenjörerna ingår i tygavdelningen och är närmast underställda
stabstygofficeren för att biträda denne vid handläggningen av ärenden
rörande tygmaterielens handhavande, vård, besiktning och förvaring samt
reparationsplanläggning. Därutöver medverkar stabsingenjörerna i utbildningsarbetet
inom militärområdet och biträder vid mobiliserings- och krigsplanläggningen.

De vid förbanden tjänstgörande arméingenjörerna (regementsingenjörer)
är regementschefens tekniska rådgivare och är direkt underställda
tygofficeren. Inom sitt verksamhetsområde är regementsingenjören ansvarig
för att den tekniska tjänsten vid förbandets tygavdelning underställda
förråd, serviceverkstäder samt vid lokaler och anordningar för materielvården
bedrives ändamålsenligt. Regementsingenjören är i vissa fall chef
för serviceverkstad. Han deltager även i utbildningsarbetet. För motoringenjör
tillkommer uppgiften att besiktiga inlejda fordon och förbesiktiga
de civila fordon, som avses ingå i fältförbanden vid mobilisering.

Motsvarande arbetsuppgifter ankommer på de arméingenjörer, som är
avsedda för två av kustartilleriförsvaren.

De huvudsakliga arbetsuppgifterna för arméingenjörer vid utbildningsanstalterna
— motorskolan, tygförvaltningsskolan, signalskolan
samt radar- och luftvärnsmekanikerskolan — utgöres av lärarverksamhet.
I uppgifterna ingår att planlägga och leda den tekniska utbildningen i förekommande
teoretiska läroämnen och materielkunskap. Den vid arméns
fallskärinsjägarskola tjänstgörande arméingenjören förestår skolans fallskärmsavdelning
och tjänstgör som lärare i materielkännedom m. m.

I viss utsträckning har beställningar disponerats för andra befattningar
än sådana för vilka de ursprungligen avsetts. Sålunda har arméingenjörer
sedan flera år varit placerade vid försvarsstabens signaltjänstavdelning,
vid beskickningen i Washington (såsom biträdande militärattaché) samt
såsom ytterligare lärare vid radar- och luftvärnsmekanikerskolan.

Förutom de civilmilitära beställningshavare, som utgör kårens aktiva
personal, omfattar kåren även personal i reserven.

För anställning som arméingenjör på aktiv stat fordras examen från
teknisk högskola, såvitt avser beställningar i A 21 och högre lönegrader,
samt examen från högre tekniskt läroverk beträffande beställningar i lägre
lönegrad än A 21. I båda fallen kan dispens meddelas. För antagning
såsom arméingenjör i reserven fordras examen från teknisk högskola.

Enligt de riktlinjer för rekrytering och utbildning av arméingenjörer
som godtagits av 1953 års riksdag skall rekrytering normalt ske bland
värnpliktiga som uttages till arméingenjörsutbildning. Utbildningen är enligt
samma riktlinjer till en början gemensam för arméingenjörer på ak -

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 110 är 1958

tiv stat och i reserven samt värnpliktiga arméingenjörer. I princip omfattar
-utbildningen första tjänstgöring (cirka 290 dagar), plutonchefsskola
(motsvarande) och trupptjänstgöring (tillhopa cirka 160 dagar) samt
kadettskola (180 dagar). Med kadettskolan är de värnpliktiga arméingenjörernas
utbildning avslutad. Blivande arméingenjörer på aktiv stat och
i reseiven skall efter kadettskolan fullgöra en månads tjänstgöring såsom
arméingenjörsaspiranter och kan därefter vinna inträde såsom arméunderingenjörer
i reserven. Anställning såsom arméingenjör av 2. graden på
aktiv stat kan vinnas av arméunderingenjör, som efter examen från teknisk
högskola under minst två år utövat ingenjörsverksamhet, varav minst
ett år i arméingenjörsbefattning.

Den i det föregående angivna rekryterings vägen för arméingenjörer på
aktiv stat har endast i ringa omfattning tillfört kåren någon sådan personal.
Under senare år har nyrekrytering till arméingenjörkåren skett med
värnpliktiga som genomgått arméingenjörkadettskola och därefter anställts
såsom extra arméingenjörer i befordringsgång. Såsom arméingenjörer har
även anställts civila ingenjörer, som icke genomgått kadettskola, samt
tekniska officerare.

Arméingenjörernas utbildning efter anställning på aktiv stat plägar utgöras
av dels en för alla kategorier gemensam underhållskurs om cirka
sex veckor vid arméns underhållsskola, dels ock specialkurser avseende
främst utbildning i fråga om nytillkommen materiel.

Tygstaten

I arméns personalförteckningar för budgetåret 1957/58 är följande beställningar
uppförda för tygstaten.

Beställningar

Antal

Lönegrad

Förste tygförvaltare .............

Tygförvaltare................

Förste tygverkmästare ..............

Tygverkmästare................

Förste tyghantverkare ...........

Ao ‘ 14

Tygskrivare .................

Tyghantverkare.....................

AO lo

Armétekniker .................

Furirer ................

Furirer................

Ae o el. Ae 7

1 En beställning skall indragas och en vakantsättas vid uppkommande ledighet.

Beställningshavarna vid tygstaten, vilka med undantag för furirerna är
civilmilitärer, utgöres av två skilda kategorier med sysselsättning den ena
främst inom den egentliga tygförvaltningstjänsten — tygförvaltare och
tygskrivare — och den andra inom reparationstjänsten — tygverkmästare,
tyghantverkare, armétekniker och furirer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958

121

Tygförvaltarna tjänstgör i huvudsak såsom förrådsföreståndare eller
chefer för förrådsgrupper vid tygstationer och tyganstalter. De fullgör där
i huvudsak samma arbetsuppgifter som ankommer på fälttygkårens förvaltare.
Tygskrivarna är placerade vid militärbefälsstaber samt vid tygstationer
och tyganstalter. De biträder stabstygofficer respektive tygmästare
(tygofficer) med handläggningen av tygförvaltningsärenden samt i
expeditionsarbete.

Tygverkmästare och tyghantverkare är i fred placerade huvudsakligen
såsom föreståndare för verkstäder eller verkstadsavdelningar vid arméns
tygverkstäder. De handhar där reparation av tygmateriel. Personalen användes
även såsom lärare vid arméns skolor samt vid truppförbandens
utbildningsverkstäder för utbildning av tekniker och mekaniker inom olika
yrkesgrenar. Vidare utnyttjas en del befattningshavare för besiktning av
tygmateriel vid centralförråd. Vid krig är personalen avsedd att ingå i
fältreparationsförband såsom befäl och arbetsledare.

Tygstaten omfattar även personal i reserven.

Tygförvaltare och tygskrivare skall ha genomgått tygförvaltarkurs vid
tygförvaltningsskolan.

Övrig personal genomgår beställningsmannautbildning. Denna omfattar
gruppchefsutbildning (värnpliktstjänstgöring), förberedande beställningsmannautbildning
samt beställningsmannautbildning. Gruppchefsutbildningen
sker på respektive förband och omfattar omkring 11 månader. Beställningsmannautbildningen
sker vid tygförvaltningsskolan, dock icke i
fråga om signal- och radarmekaniker, vilkas utbildning är förlagd till arméns
signalskola respektive radar- och luftvärnsmekanikerskola.

Beställningsmannaaspirant, som godkänts i prövning under pågående
beställningsmannaskola, förordnas —- om ledig beställning finnes -— till
extra ordinarie furir vid tygstaten. Ordinarie furirsbeställning kan erhållas
efter ytterligare två års tjänstgöring. Anställning såsom armétekniker vinnes
efter ansökan.

Utbildning till tyghantverkare sker vid en särskild utbildningskurs vid
tygförvaltningsskolan. Till dylik kurs beordras efter egen ansökan dels
de armétekniker som bedömes kunna vinna befordran till tyghantverkare,
dels ett antal tygarbetare med särskilda kvalifikationer (cirka 25 % av
totala elevantalet).

Särskild utbildningskurs för tygverkmästare har under senare år anordnats
vid tygförvaltningsskolan.

Utredningens förslag
Allmänna synpunkter

Utredningen föreslår, att den för tygförvaltningstjänsten avsedda personalen
skall hänföras till två olika personalkårer med skilda chefer, fält -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195S

tygkåren, omfattande militär personal (tekniska stabsofficerare, tygofficerare
och tygunderofficerare), och tygtekniska kåren, bestående av
civilmilitär personal (arméingenjörer och mekanikerpersonal). Fälttygkåren
bör stå under chefskap av fälttygmästaren medan chefen för armétygförvaltningens
verkstadsavdelning (arméöverdirektören) bör vara chef
för tygtekniska kåren.

Som motivering till sitt förslag anför utredningen, bland annat, följande.

I tygförvaltningstjänsten vid armén ingår uppgifter av olika slag, såsom
projektering, konstruktion och övriga åtgärder för anskaffning av
materiel samt den befintliga materielens förrådsförvaring, vård och reparation.
Dessa uppgifter har i många fall ett intimt samband med varandra.
Såsom exempel kan nämnas att materielens vård ingår som ett
led i dess förvaring och att gränsen mellan vård och reparation är flytande.
Verksamhetsområdena för de inom tygförvaltningstjänsten sysselsatta
militära och civilmilitära personalkårerna kan heller inte alltid klart
avgränsas.

För att verksamheten inom tygförvaltningstjänsten skall kunna bedrivas
på ett ändamålsenligt sätt är en intim samverkan mellan de olika personalkategorierna
erforderlig. Att hänföra dessa till flera olika personalkårer
under skilda chefer är i och för sig icke ägnat att underlätta ett
dylikt samarbete. Förekomsten av olika personalkårer inom området synes
också i många lägen kunna minska möjligheterna att åstadkomma en
effektiv och enhetlig organisation samt att rationellt utnyttja de personella
resurserna. Dessutom torde en uppdelning av personalen i skilda
kårer medföra ett administrativt merarbete, vilket kan leda till ett ökat
behov av beställningar för i huvudsak personaladministrativa göromål.

Utredningen anser dessa synpunkter närmast tala för att all såväl militär
som civilmilitär personal inom tygförvaltningstjänsten inordnas i en
enda personalkår under en gemensam chef.

En personalkår av den ifrågasatta omfattningen torde emellertid kräva
mycket betungande arbetsinsatser av vederbörande personalkårchef i fråga
om personalens utbildning, placering och befordran m. m. Utredningen har
icke bedömt det vara praktiskt möjligt för någon befattningshavare att
förena dessa åligganden med annan tjänst och har heller icke varit beredd
att föreslå att en högre beställning nvinrättas för ändamålet.

Avvägningen mellan olika personalkategorier inom armé ty

gför v altningen

Den nuvarande organisationen av försvarets tygförvaltande verk fastställdes
av 1954 års riksdag på grundval av förslag i proposition nr 109.
I samband härmed framlades icke förslag till de ändringar av de militära
och civilmilitära kårernas sammansättning som betingades av omorganisationen.
Staterna för dessa kårer har icke heller därefter anpassats efter behovet
vid förvaltningarna. Kungl. Maj :t har emellertid budgetårsvis erhållit
riksdagens medgivande att vidtaga de provisoriska åtgärder, såsom
meddelande av vikariatslöneförordnanden, vakantsättningar m. m., som betingas
av omorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 är 1958

123

Förvaltningarnas organisation och personalbehov har underkastats
översyn av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga, vilken översyn dock
icke omfattat frågor om fördelningen av befattningar mellan olika personalkategorier.
Denna fråga skall i stället upptagas av 1954 års utredning
angående vissa personalkårer inom försvaret. I sitt förevarande betänkande
har utredningen framlagt förslag beträffande sammansättningen av
den inom armétygförvaltningen verksamma militära och civilmilitära personalen
samt rörande avvägningen mellan olika personalkategorier i teknisk
tjänst vid ämbetsverket.

I fråga om den nuvarande fördelningen av befattningarna vid armétygförvaltningen
på olika personalkategorier torde få hänvisas till de organisationstablåer,
vilka såsom bilagor fogats till Kungl. Maj :ts brev den 6
juni 1957 (regleringsbrev II).

Utredningen konstaterar, att fullgörandet av de på armétygförvaltningen
ankommande arbetsuppgifterna, vilka främst avser anskaffning av krigsmateriel,
i och för sig inte fordrar att vederbörande har militär ställning.
Utredningen kommer emellertid till den uppfattningen, att tekniskt utbildade
officerare bör bibehållas för kvalificerade tekniska tjänster inom
armétygförvaltningen, främst på vapenavdelningen. Skälen härför utvecklas
sålunda.

Sedan länge har officerare särskilt utbildats lör teknisk förvaltningstjänst.
Den utbildning vederbörande därvid genomgår är omfattande i såväl
militärt som tekniskt avseende, varför dessa officerare blivit väl lämpade
för dylik tjänstgöring. Med hänsyn härtill samt då tillgången på dessa
officerare anses vara av särskilt värde när, såsom för närvarande, brist
på högskoleutbildade civila ingenjörer föreligger, räknar utredningen med
att viktigare tekniska befattningar i armétygförvaltningen alltjämt skall i
icke ringa utsträckning avses för tekniskt utbildad militär personal. I betraktande
av att officerare med högre teknisk utbildning utgör en relativt
dyrbar arbetskraft bör emellertid ifrågavarande personalkategori i
princip avses endast för sådana befattningar där vederbörandes insikter
kan bedömas vara av särskilt värde.

Utredningen bedömer det icke vara i och för sig uteslutet, att de tekniska
stabsofficerarna ersättes med civila ingenjörer. En sådan lösning
anses emellertid — särskilt vid nuvarande brist på kvalificerade tekniker
- - kunna äventyra hela verksamheten. Även om man bortser från teknikerbristen,
måste enligt utredningen beaktas att en stor del av här ifrågavarande
tekniker bör äga högre vapenteknisk utbildning av det slag, som
för närvarande meddelas endast vid krigshögskolan. Då sådan utbildning
icke lämpligen torde kunna förläggas till civil teknisk högskola skulle
följden bli den, att civila ingenjörer i stor utsträckning på statens bekostnad
finge genomgå en omfattande specialutbildning i försvarets regi.

Utredningen anser, alt nuvarande ordning, enligt vilken de tekniska
tjänsterna i förvaltningen är fördelade mellan militärer, civilmilitärer och
civila, medför olägenheter. Sålunda anses armétygförvaltningen knappast
kunna bilda ett tillräckligt underlag för att tillgodose tre kvalificerade

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 1958

personalkategoriers krav på befordringsutsikter och sluttjänster. Då utredningen
heller icke funnit någon hållbar norm för att klassificera tjänsterna
med hänsyn till kraven på militära och tekniska insikter har utredningen
kommit till den uppfattningen, att personalkategoriernas antal bör
nedbringas. Med utredningens utgångspunkter har man därvid att välja
mellan antingen militärer och civilmilitärer eller militärer och civila.

Enär de arméingenjörer, vilka avses för tjänst vid förband och staber
m. in., i allmänhet icke behöver äga högre grundläggande teknisk kompetens
än som motsvarar avgångsexamen från högre tekniskt läroverk och
alltså särskilda åtgärder skulle krävas för att rekrytera arméingenjörer
till sådana tekniska befattningar inom den centrala förvaltningen, vilka
kräver högskolekompetens, föreslår utredningen, att kvalificerade tekniska
befattningar inom förvaltningen i huvudsak avses för tekniska stabsofficerare
och civila tekniker. Utredningen förutsätter därvid, att civila tekniker
i förvaltningen i viss utsträckning beredes tillfälle att bevista övningar,
fältförsök m. m. samt att vederbörande bibringas sammanfattande
insikter angående militär krigsorganisation, underhållstjänst m. m. vid
särskilda kurser, vilka bör anordnas vid behov.

Vissa uppgifter inom armétygförvaltningen bör emellertid även med utredningens
utgångspunkter handhas av arméingenjörer. Så har bedömts
vara förhållandet med frågor om utbildning m. m. av den civilmilitära personalen
inom tygförvaltningstjänsten, vilka frågor för närvarande handlägges
inom verkstadsavdelningens central sektion, krigsreparationsärenden
samt inom materielinspektionen förekommande uppgifter.

Utredningens förslag till avvägning mellan militärer och civila anges i
huvudsak vara grundat på ett studium av de olika befattningarnas ställning
och arbetsuppgifter. Därvid har utredningen beaktat att tekniskt utbildad
militär personal i princip bör avses endast för sådana befattningar,
där denna personals insikter bedömes vara av särskilt värde. Utredningen
har även tagit hänsyn till befordringsutsikterna för de tekniska stabsofficerarna.

Sammanlagt föreslår utredningen att sex militära befattningar (en
för major, fyra för kapten och en för fanjunkare) utbytes mot befattningar
för civila tekniker. I fråga om två vid fordons- och elektroavdelningarnas
centralsektioner nu placerade kaptener anser utredningen det
framtida behovet av nämnda beställningshavare icke vara styrkt. Frågan
om ett eventuellt utbyte av personalkategori bör enligt utredningen prövas
av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga. I avvaktan härpå bör befattningarna
liksom för närvarande uppehållas på förordnande av kaptener
vid truppförband.

Befattningar inom förvaltningen, som icke kräver högre tekniska insikter
men väl ingående kunskap om tygmaterielens förvaltning m. m.,
föreslås liksom hittills skola avses för officerare med utbildning vid tyg -

Kungt. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

125

förvaltningsskolan. Inom tygförråds- och ammunitionsförrådsbyråerna,
vilkas organisation och personalbehov ännu icke översetts av försvarsförvaltningssakkunniga,
beräknas sådan personal till nuvarande antal.

I samband med avvägningen har utredningen i vissa fall funnit sig böra
föreslå ändrad löneställning för befintliga militära och civilmilitära befattningar.

För sektionschefer (motsvarande) och lägre räknar utredningen icke
med några för flera personalkategorier alternativa befattningar. Utredningen
framhåller därvid att det föreslagna utbytet av civilmilitära och
civilmilitära/civila befattningar mot befattningar för civil personal medför
ökade möjligheter till urval samt att alternativa befattningar skapar osäkerhet
vid bedömningen av befordringsutsikter och rekryteringsbehov för
militär och civilmilitär personal.

Vad gäller befattningar för byråchefer (motsvarande) och högre, vilka
för närvarande i stor utsträckning står öppna för befattningshavare ur
skilda personalkategorier, kan det enligt utredningens uppfattning rent
principiellt hävdas att tjänsterna borde vara civila. Utredningen — som
räknar med att ifrågavarande tjänster alltjämt i icke obetydlig omfattning
kommer att rekryteras med officerare —- finner emellertid skäl tala för
att officer, som erhåller sådan tjänst, i allmänhet kan få behålla sin militära
ställning och kvarstå i personalkår. Utredningen räknar därför med
att flertalet av ifrågavarande avdelnings- och byråchefstjänster skall vara
alternativt militära eller civila och utgår från att officer på aktiv stat,
som erhåller sådan tjänst, alltjämt skall ha militär ställning, därest ej
Kungl. Maj :t föreskriver annat. På motsvarande sätt bör arméingenjör,
som förordnas såsom chef för verkstadsavdelningens driftbyrå, få behålla
civilmilitär ställning och fortfarande tillhöra tygtekniska kåren.

I anslutning till det anförda föreslår utredningen beträffande de ledande
tjänsterna i armétygförvaltningen följande.

Souschefstjänsten bör vara alternativt militär eller civil. Därest souschefen
är militär bör han, liksom för närvarande, ha tjänstebenämningen
generalfälttygmästare och tillhöra generalitetet. Den å personalförteckning
för armén uppförda beställningen för generalfälttygmästare i Bo 5 bör utgå
ur organisationen.

För fälttygmästaren och arméöverdirektören, vilka förutsättes skola vara
chefer för personalkårer, bör upptagas militär respektive civilmilitär beställning.

Bortsett från den tidigare berörda tjänsten såsom chef för driftbyrån
räknar utredningen icke med någon ändring beträffande de i detta sammanhang
aktuella byråchefstjänster som för närvarande är civila. Så är
fallet med byråchefstjänsterna inom elektroavdelningen. I likhet med
dessa tjänster bör enligt utredningens mening även den nu alternativa
tjänsten för chef för elektroavdelningen vara civil.

126

Kiingl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Byråchef st jänslerna å förrådsbyråerna föreslås alltjämt skola vara militära.
Även den nu alternativa tjänsten som chef för centralplaneringen
bör enligt utredningens mening vara militär.

De för vapen- och fordonsavdelningarna avsedda avdelnings- och byråchefstjänsterna
bör i anslutning till utredningens tidigare redovisade synpunkter
anses såsom alternativt militära eller civila.

Utredningen föreslår icke några ändrade principer för redovisning av
tjänsterna i förvaltningen. Civila tjänster ävensom tjänster i övrigt för
byråchefer (motsvarande) och högre bör sålunda alltjämt redovisas på
verkets personalförteckning, medan övriga militära och civilmilitära beställningar
bör uppföras på personalförteckningen för vederbörlig personalkår.
För några befattningar, vilka avses skola rekryteras med militär
personal utanför fälttygkåren, föreslås dock att beställningar uppföres på
armétygförvaltningens personalförteckning. Detta gäller den för major avsedda
befattningen såsom militärassistent vid elektroavdelningen, vilken
föreslås skola besättas med officer ur truppförband (truppslag), och två
majorsbefattningar vid fordonsavdelningens fältarbetsbyrå, vilka avses
företrädesvis för officerare ur ingenjörtrupperna.

Såsom framgår av det följande föreslår utredningen att beställningar
för förste tygförvaltare och tygförvaltare vid tygstaten skall omvandlas till
förvaltarbeställningar vid fälttygkåren. Det oaktat anser utredningen att
de vid förvaltningens förrådsbyråer tjänstgörande tygförvaltarna — i avvaktan
på försvarsförvaltningssakkunnigas översyn av berörda byråer —
tills vidare bör kvarstå i civilmilitära beställningar. Dessa bör dock provisoriskt
redovisas under staten för fälttygkåren.

Resultatet av utredningens översyn av fördelningen av tekniska tjänster
i armétygförvaltningen mellan olika personalkategorier samt i samband
därmed föreslagna ändringar i löneställningen framgår av sammanställning
å följande sidor. I denna redovisas samtliga befintliga militära och civilmilitära
samt civilmilitära/civila befattningar — med undantag dock för
byråchefer och högre — i den ordning de upptages i de till Kungl. Maj :ts
brev den 6 juni 1957 fogade organisationstablåerna. I de fall ändring icke
föreslås i berörda hänseenden anges detta med beteckningen of (oförändrad).

Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag att 53 militära beställningar
avses för befattningar vid armétygförvaltningen. I jämförelse
med nuvarande organisation innebär detta — förutom att tjänsten såsom
chef för centralplaneringen avses enbart för militär — ökning med två
överstelöjtnanter samt minskning med sju kaptener och en fanjunkare.
Tjänsterna för fälttygmästare, byråchef och chef för centralplaneringen
bör redovisas på armétygförvaltningens personalförteckning liksom även
beställningar för tre majorer (en vid elektroavdelningen och två vid fordonsavdelningens
fältarbetsbyrå). Två kaptensbeställningar vid fordons -

Kungl. Ma}:ts proposition nr 110 år 1958

127

Placering

Tjänstebenämning och lönegrad

Anmärkning

Nuvarande

Förslag

1

2

3

4

Vapenavdeln ingen

armédirektör 1. gra-den A 26

överstelöjtnant A 26

assistent, tekn. stabsoff

1. vapenbyrån, infan-terisektionen

överstelöjtnant A 26
kapten A 21

2 kaptener A 21|
förste tygverkmäs-tare A 17

of

byråingenjör A 21

of

of

tekn. stabsofT

tekn. stabsofl''

pjässektionen

major A 23
kapten A 21

2 kaptener A 21
förste tygverkmäs-tare A 17

arméingenjör 1. gra-den/förste byråin-genjör A 23
arméingenjör 2. gra-den/byråingenj ör

A 21

of

byråingenjör A 21

of

of

förste byråingenjöt
A 23

byråingenjör A 21

tekn. stabsoff

tekn. stabsoff

eldledningssektionen

kapten A 21
armédirektör 2. gra-den A 24

arméingenjör 1. gra-den A 23

arméingenjör 1. gra-den A 23

arméingenjör 2. gra-den A 21

major A 23
byrådirektör A 26

byrådirektör A 24

byråingenjör A 21

byråingenjör A 21

tekn. stabsoff

2. vapenbyrån, artil-leriammunitionssek-

överstelöjtnant A 26
kapten A 21

of

byråingenjör A 21

tekn. stabsoff

tionen

kapten A 21
arméingenjör 2. gra-den/byråingenjör

A 21

of

bvråingenjör A 21

tekn. stabsoff

minsektionen

major A 23
kapten A 21

of

of

tekn. stabsoff
tekn. stabsofl

raketsektionen

major A 23
kapten A 21
arméingenjör 2. gra-den/byråingenjör,
A 21

of

of

byråingenjör A 21

tekn. stabsofl''
tekn. stabsoff

Kontrollbyrån, infan-terisektionen

major A 23

of

tekn. stabsoff

ammunitionssektionen

major A 23

of

tekn. stabsoff

artillerisektionen

kapten A 21
förste tyghantverka-re A 14

of

ingenjör A 15

tekn. stabsoff

Provskjutnings cen-tralen
centraldetalj

handvapendetalj

major A 23

tygförvallare A 17

fanjunkare, A 13
förste tyghantverka-re A 14

överstelöjtnant A 26

förrådsförvaltare A
17

ingenjör A 15
of

tekn. stabsoff

verkstadsdetalj

förste tygverkmästa-re A 17

förste verkmästare

A 17

nu utgående arvode å 840
kronor indrages

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958

Placering

Tjänstebenämning och lönegrad

Anmärkning

Nuvarande

Förslag

1

2

3

4

skjutfältsdetalj

kapten A 21
förste tyghantverka-re A 14

of

of

tekn. stabsoff

Centralsektionen

Fordonsavdelningen

2 kaptener A 21
armédirektör 2. gra-den/bvrådirektör

A 24

of

byrådirektör A 24

tekn. stabsoff

Fordonsbyrån

stridsfordonssektionen

överstelöjtnant A 26

of

tekn. stabsoff''

kapten A 21

2 arméingenjörer 1.
graden A 23
arméingenjör 2. gra-den A 21

major A 23
förste byråingenjö-rer A 23

byråingenjör A 21

tekn. stabsoff''

bilsektionen

major A 23

byrådirektör A 24

2 kaptener A 21
arméingenjör 1. gra-den/förste bvråin-genjör A 23

of

förste byråingenjör
A 23

1 tekn. stabsoff, 1 tygoff

släpfordonssekti onen

kapten A 21

byråingenjör A 19

kapten A 21
armédirektör 2. gra-den A 24

arméingenjör 2. gra-den A 21

of

byrådirektör A 24

byråingenjör A 21

tygoff

Fältarbetsbyrån

kapten A 21

major A 23

företrädesvis ur ing.trup-perna, chef för brosek-tionen

maskinsektionen

major A 23

2 arméingenjörer 2.
graden A 21

of

byråingenjörer A 21

företrädesvis ur ing.trup-perna

Specialtekniska

arméingenjör 1. gra-

förste byråingenjör

sektionen

den A 23

armédirektör 1. gra-den/byrådirektör

A 26

A 23

byrådirektör A 26

Centralsektionen

kapten A 21

of

förordnad (kommenderad)
kapten

Elektroavdelningen

major A 23

of

ur truppslag (truppförband)

Telebyrån, trådsek-tionen

armédirektör 2. gra-den/byrådirektör

A 24

arméingenjör 1. gra-den/förste byråin-genjör A 23

byrådirektör A 24

förste byråingenjör
A 23

truppradiosektionen

armédirektör 2. gra-den/byrådirektör

A 24

byrådirektör A 24

stabsradiosektionen

armédirektör 2. gra-den/byrådirektör

A 24

byrådirektör A 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

129

Placering

Tjänstebenämning och lönegrad

Nuvarande

Förslag

1

2

3

Radarbyrån, stridsledningsradarsektionen eldledningsradarsek tionen -

specialradarsektionen

Centralsektionen

Kontrollsektionen

Specialtekniska

sektionen

Elkraftsektionen

Verkstadsavdelningen

Driftbyrån, verkstadsförrådssektionen

Centralsektionen

Krigsreparations sektionen -

Tygförrådsbgrän

centralsektionen

arméingenjör 1. graden/förste
byråingenjör
A 23
armédirektör 2. graden
/byrådirektör
A 24

armédirektör 2. graden/byrådirektör

A 24

arméingenjör 1. graden/förste
byråingenjör
A 23
armédirektör 2. graden/byrådirektör

A 24

kapten A 21

armédirektör 2. graden/byrådirektör

A 24

förste tygverkmästare
A 17
arméingenjör 1. graden/förste
byråingenjör
A 23

förste tyghantverkare
A 14

armédirektör 2. graden
A 24
arméingenjör 2. graden
A 21

arméingenjör 1. graden/förste
byråingenjör
A 23
arméingenjör 2. graden
/byråingenj ör
A 21

arméingenjör 2. graden/byr
åingenjör
A 21

tygverkmästare A 16
förste tyghantverkare
A 14

armédirektör 1. graden
/byrådirektör
A 26

arméingenjör 1. graden/förste
byråingenjör
A 23

major A 23
3 kaptener A 21

förste byråingenjör
A 23

byrådirektör A 24

byrådirektör A 24

förste byråingenjör
A 23

byrådirektör A 24
of

byrådirektör A 24

förste verkmästare
A 17

förste byråingenjör
A 23

of

of

of

arméingenjör 1. graden
A 23

arméingenjör A 21

byråingenjör A 21

of

of

byrådirektör A 26

arméingenjör 1. graden
A 23

of

of

Anmärkning

4

förordnad (kommenderad)
kapten

tygoff

tygoff

9_89 68 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 110

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Placering

Tjänstebenämning och lönegrad

Anmärkning

Nuvarande

Förslag

1

2

3

4

tygförvaltare A 17

of

materielsektionen

major A 23

överstelöjtnant A 26

tygoff

3 kaptener A 21

of

tygoff

tygförvaltare A 17

of

materielredovisningssek-

major A 23

of

tygoff

tionen

3 tygförvaltare A 17

of

3 förste tyghantver-

of

kåre A 14

Ammunitions för-

2 kaptener A 21

of

tygoff

rådsbyrån, central-

tygförvaltare A 17

of

detalj

ammunitionssektionen

major A 23

of

tygoff

kapten A 21

of

tygoff

tygförvaltare A 17

of

ammunitionsredovis-

tygförvaltare A 17

of

ningssektionen

Centralplaneringen

2 majorer A 23

of

1 tekn. stabsoff eller tygoff

(fredsdet.), 1 tygoff

2 kaptener A 21

of

1 tekn. stabsoff eller tygoff

(fredsdet.), 1 tygoff

armédirektör 2. gra-

byrådirektör A 24

den /byrådirektör

A 24

arméingenjör l.gra-

förste'', byråingenjör

den/förste byråin-

A 23

genjör A 23

Materielinspek-

överstelöjtnant A 26

armédirektör 1. gra-

tionen

den A 26

kapten A 21

of

tygoff

3 arméingenjörer 1.

of

graden A 23

och elektroavdelningarnas centralsektioner föreslås tills vidare skola uppehållas
på förordnande av kaptener vid truppförband (truppslag). Beställningar
för den övriga militära personalen vid armétygförvaltningen, 6
överstelöjtnanter, 12 majorer och 26 kaptener, bör redovisas vid fälttygkåren.
Dessutom bör såsom ett provisorium beställningar för 8 civilmilitära
tygförvaltare redovisas vid kåren.

Ifrågavarande officersbeställningar vid fälttygkåren föreslås fördelade
mellan tekniska stabsofficerare och tygofficerare enligt följande sammanställning.

Beställning stabsoff. Tygoff- Summa

överstelöjtnant ............ 5 1 6

Major ........................ 8(7) 4(5) 12

Kapten ........................ 13 (12) 13 (14) 26

Anm. Parenteserna i sammanställningen utvisar att en beställning för major och
en för kapten avses för alternativt teknisk stabsofficer eller tygofficer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 år 1958

131

Antalet civilmilitära befattningar kommer enligt utredningens förslag
att reduceras betydligt. Sammanlagt avses i förslaget —- frånsett befattningen
för kårchef —- 9 befattningar för arméingenjörer samt 18 för annan
civilmilitär personal. Tjänsten för arméöverdirektör bör uppföras på armétygförvaltningens
personalförteckning samt beställningar för övrig civilmilitär
personal — med undantag för de ovan berörda tygförvaltarna —
på personalförteckningen för tygtekniska kåren.

Fälttygkåren

Utredningen skiljer i fråga om officerare vid kåren mellan tekniska
stabsofficerare och övriga officerare (tijgofficerare).

Tekniska stabsofficerare har med ett undantag beräknats för tjänstgöring
vid armétygförvaltningen.

Tygofficerare har i huvudsak beräknats för de befattningar, som för
närvarande avses för dylika officerare vid fälttygkåren. Därjämte föreslår
utredningen, att i kåren skall inordnas bland andra tygofficerare vid tyganstalter,
försvarsområdesstaber och truppförband samt lärarpersonal vid
tygförvaltningsskolan. Genom denna utökning erhålles enligt utredningens
mening en bättre överblick över det totala utbildningsbehovet, varvid kostnaderna
för ifrågavarande utbildning bör kunna begränsas. Ett genomförande
av förslaget anses även medföra besparingar för statsverket till följd
av att högre pensionsålder tillämpas för kapten vid fälttygkåren än för
motsvarande beställningshavare vid truppförband.

Kårens underofficerare, vilka nu utgöres av enbart förvaltare, föreslås
skola omfatta även fanjunkare. Utredningen erinrar därvid om att tygmaterielen
vid vissa förband tidigare var uppdelad i två grupper under
var sin uppbördsman (förvaltare) men att Kungl. Maj :t genom beslut den
18 november 1955 föreskrivit, att samtliga förråd av dylik materiel skall
underställas en uppbördsman. Denne bör enligt utredningen alltjämt vara
förvaltare vid fälttygkåren. Vid förband där behov av två kvalificerade
arbetsledare för tygförrådstjänsten föreligger räknar utredningen med att
förvaltaren skall biträdas av en tygförvaltningsutbildad underofficer.
Denne bör vara fanjunkare vid fälttygkåren.

Utredningen föreslår vidare att till fälttygkåren hänföres förste tygförvaltare
och tygförvaltare vid tygstaten, vilka fullgör motsvarande uppgifter
och genomgår samma utbildning som fälttygkårens förvaltare. Utredningen
utgår därvid från att vederbörande överföres till fälttygkåren med
oförändrad lönegradsplacering. Då analoga förhållanden gäller för de till
tygstaten hörande tygskrivarna, föreslås att även dessa överföres till fälttygkåren
och redovisas såsom fanjunkare.

De centrala ammunitionsförråden förestås för närvarande av civila förrådsförvallare
i Ac 17 med avlöning från sakanslag (Kungl. Maj :ts brev
den 27 juni 1957). Utredningen har funnit, att göromålen för uppbörds -

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 är 1958

männen vid ammunitionsförråden är närbesläktade med dem som ankommer
på förvaltare vid förband och vid centralförråd för tygmateriel. Befattningarna
föreslås därför skola avses för förvaltare vid fälttygkåren.

Utredningen föreslår, att för fanjunkare vid fälttygkåren bestämmes en
pensionsålder av 55 år, eller densamma som gäller för fanjunkare vid fortifikationskåren.

Frånsett behovet av personal vid armétygförvaltningen har utredningen
beräknat fälttygkårens personalbehov i enlighet med det följande.

Tekniska stabsofficerare

För arméstaben (utrustningsavdelningen) bör liksom hittills
avses en kapten ur fälttygkåren med högre teknisk utbildning.

Den beställning vid kåren (major eller kapten), som avses för militärassistent
vid försvarets forskningsanstalt, föreslås skola överföras
till generalstabskåren.

Utredningen erinrar om att tre kaptensbeställningar vid fälttygkåren
ursprungligen avsetts för militärassistent vid försvarets fabriksverk.
Utredningen har emellertid icke funnit skäl föreslå att beställningar
vid fälttygkåren beräknas för ifrågavarande ändamål.

Tygofficerare

För tjänstgöring vid försvarsstaben (kvartermästaravdelningen)
beräknar utredningen liksom hittills en kapten ur fälttygkåren. Däremot
föreslås att en kaptensbeställning vid kåren, som är avsedd för
arméstaben (trängavdelningen), överföres till trängtrupperna.

Vissa av de för stabstygofficer vid militärbefälsstab avsedda
majorsbeställningarna har av arméchefen vid flera tillfällen föreslagits
skola utbytas mot högre beställningar (prop. 1954: 110). Utredningen erinrar
om att stabstygofficerarna, sedan befattningarna inrättades genom
beslut av 1942 års riksdag, fått ett betydligt större ansvar samt ökade arbetsuppgifter,
främst till följd av utvecklingen inom materielområdet. Med
hänsyn härtill och då utredningen anser en förbättring av befordringsförhållandena
för fälttygkårens tygofficerare önskvärd, föreslår utredningen
att för stabstygofficerare beräknas beställningar för tre överstelöjtnanter
och fyra majorer.

Såsom biträdande stabstygofficer vid IV. militärbefälsstaben avses
nu en kapten vid fälttygkåren. Arméchefen har ansett ett stadigvarande
behov av biträden åt stabstygofficerarna föreligga även vid övriga
militärbefälsstaber på fastlandet, varför ytterligare fem kaptensbeställningar
föreslagits skola tillkomma vid kåren (prop. 1954: 110).

Utredningen, som inhämtat att tygförvaltningsutbildade kaptener ur
truppförband under längre tider varit kommenderade till vissa militärbefälsstaber,
föreslår att en befattning för biträdande stabstygofficer tillkommer
vid var och en av I., II. och VI. militärbefälsstaberna. Det härigenom
ökade personalbehovet vid fälttygkåren förutsättes skola tillgodoses genom
överförande av tre kaptensbeställningar från truppförband (truppslag).
I detta sammanhang erinras om att två tygofficersbefattningar utgått
i samband med indragningen av I 8 och omorganisationen av K 3
samt att en dylik befattning torde komma att utgå efter genomförd omorganisation
av K 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

133

För befattningar såsom tygmästare vid tygstation avses för
närvarande beställningar på fälttygkårens stat för två majorer samt en
kapten. Till den sistnämnde utgår ett befattningsarvode å 960 kronor för
år. Stabstygofficeren vid VII. militärbefälsstaben tjänstgör tillika såsom
tygmästare vid Gotlands tygstation. De till vissa artilleriförband (A 4,
A 6 och A 9) anslutna tyganstalterna förestås under vederbörande regementschef
av en tygofficer (kapten) vid respektive förband.

Arméchefen har vid flera tillfällen hemställt, att på fälttygkårens stat
skall tillkomma tre maj or sbeställningar, avsedda för chefer för tyganstalterna,
samt att den för tygmästare avsedda kaptensbeställningen skall utbytas
mot majorsbeställning (prop. 1954: 110).

Utredningen anser det ändamålsenligt och ägnat att främja en enhetlig
lokal tygförrådsorganisation om de nuvarande tyganstalterna ombildas till
tygstationer och i likhet med dessa ställes under chefskap av en direkt
under armétygförvaliningen lydande tygmästare. Härigenom åstadkommes
enligt utredningen en klarare ansvarsfördelning samt en önskvärd avlastning
av förbandens uppgifter i fråga om den centrala tygförrådshållningen.

Med hänsyn till det ökade ansvar som kommit att åvila ifrågavarande
befattningshavare anser utredningen det befogat att samtliga befattningar
för tygmästare avses för regementsofficerare. På grundval av en jämförelse
mellan förrådens storlek samt ett bedömande av befordringsmöjligheterna
inom tygofficerskategorien föreslås att beställningar för två
överstelöjtnanter och fyra majorer skall avses för tygmästare. Vid ett genomförande
av detta förslag bör tre kaptensbeställningar vid artilleriet
indragas. Arvodet till en tygmästare bör samtidigt upphöra att utgå.

I anslutning till utredningens förslag att tygofficerare vid försvarsområdesstaber
och truppförband skall inordnas i fälttygkåren
bör enligt utredningens beräkningar sammanlagt 58 kaptensbeställningar
överföras till kåren. Därvid erinras om att en kaptensbeställning
vid fälttygkåren från och med den 1 juli 1957 avsetts för tygofficer vid
Örebro försvarsområdesstab (prop. 1957:110, s. 138).

Arméchcfen bar vid upprepade tillfällen föreslagit att den för chef
för tygförvaltningsskolan avsedda maj or sbeställningen skall utbytas
mot överstelöjtnantsbeställning (prop. 1954: 110). Vid skolan förekommer,
enligt vad utredningen konstaterat, en omfattande utbildning av
skilda slag för olika personalkategorier. Antalet heltidsanställda personer
vid skolan uppgår till omkring 100. Därtill kommer ett större antal
timlärare och föreläsare.

Med hänsyn till de arbetsuppgifter och det stora ansvar, som åvilar
chefen för tygförvaltningsskolan, anser utredningen att han bör vara
överstelöjtnant. Beställningen bör liksom för närvarande redovisas under
fälttygkåren. Utredningen föreslår vidare att tre till tygförvaltningsskolan
kommenderade kaptener, vilka bland annat tjänstgör såsom lärare, inordnas
i fälttygkåren. I anslutning härtill bör tre kaptensbeställningar
vid truppförband (truppslag) överföras till fälttygkårens stat.

Då verksamheten vid arméns motorskola anses ligga utom ramen
för fälttygkårens uppgifter, föreslås att den för chef för skolan avsedda
majorsbeställningen avföres från fälttygkåren. En motsvarande beställning
bör i stället uppföras på personalförteckningen för skolan.

För gruppchefer vid de centrala ammunitionsförråden har hit -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

tills beställningar på fälttygkårens stat inrättats för en major och tre kaptener.
Utredningen, som erinrar om att vid fullt utbyggd organisation behov
angivits föreligga av ytterligare en kapten, har i detta sammanhang
utgått från nuvarande personaluppsättning för ändamålet.

Tygunderofficerare

Utredningens beräkningar av kårens behov av tygunderofficerare vid
militärbefälsstaber, tygstationer och centralförråd för ammunition har
grundats på nuvarande organisation. Det härför föreslagna antalet underofficersbeställningar
motsvaras sålunda av beställningar vid tygstaten eller,
såvitt avser centrala ammunitionsförråd, av civila tjänster. Vid truppförband
och försvarsområdesstaber har behovet beräknats på grundval av
gällande organisation av stabs- och förvaltningstjänsten, dock att förvaltarbeställningar
i viss utsträckning utbytts mot fanjunkarbeställningar. Då
översyn av nämnda organisation alltjämt pågår anges ändring i organisationen
kunna påverka utredningens beräkningar. Behovet av fanjunkare
föreslås — i den mån det icke kan täckas genom utbyte mot förvaltarbeställningar
vid kåren — skola tillgodoses genom överförande av motsvarande
antal fanjunkarbeställningar från vederbörliga truppförband (truppslagt.

I tablå å följande sida redovisas utredningens förslag i fråga om det
totala personalbehovet vid fälttygkåren.

Kårens beställningar föreslås skola fördelas på befattningar av Kungl.
Maj :t. Det har därvid ansetts lämpligt att officersbeställningarna fördelas
mellan tekniska stabsofficerare och tygofficerare.

Utbildningen för tekniska stabsofficerare bör enligt utredningens
mening, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för närvarande tilllämpas,
omfatta — förutom genomgång av krigshögskola — prov-(aspirant-)tjänstgöring,
viss högre teknisk specialutbildning och trupptjänstgöring.
Officer, som önskar ifrågakomma till förordnande såsom teknisk
stabsofficer vid fälttygkåren, bör ha genomgått högskolans vapentekniska
linje eller också dess ingenjörtekniska linje. Ett med hänsyn till behovet
avpassat antal bör uttagas för aspiranttjänstgöring vid fälttygkåren. Under
aspiranttjänstgöringen, som föreslås omfatta minst ett år och högst ett år
sex månader, bör aspiranterna tjänstgöra huvudsakligen i armétygförvaltningen
men, där så kan ske, även i arméstaben. Under tiden för aspiranttjänstgöringen
bör de tekniska stabsofficersaspiranterna kvarstå vid vederbörligt
truppförband (truppslag).

Efter godkänd aspiranttjänstgöring bör officer, som här avses, kunna
antagas vid fälttygkåren om ledig beställning för teknisk stabsofficer finnes.
För flertalet av de tekniska stabsofficerarna bedömes en kompletterande
teknisk utbildning vara erforderlig. En sådan bör ordnas i form av
specialstudier vid teknisk högskola. Chefen för fälttygkåren bör erhålla
befogenhet att i erforderlig omfattning beordra teknisk stabsofficer till
dylik specialutbildning. Denna förutsättes som regel icke skola omfatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

135

Placering

Officerare

Underofficerare

Överste-

löjtnanter

Majorer

Kaptener

För-

valtare

Fan-

junkare

Armétygförvaltningen...............

6

12

26

*8

Försvarsstaben ....................

1

Arméstaben .......................

1

Militärbefälsstaber .................

3

4

4

'' -

7

Tygstationer.......................

2

4

29

5

Försvarsområdesstaber

Örebro försvarsområdesstab.......

1

1

Bodens » .......

1

1

Kiruna-Jokkmokks försvarsområdes-

stab..........................

1

1

Övriga försvarsområdesstaber......

8

17

1

Vaxholms försvarsområde och Stock-

holms kustartilleriförsvar..........

1

1

Karlskrona försvarsområde och Ble-

kinge kustartilleriförsvar..........

1

1

Truppförband (motsvarande)

Infanteriets förband..............

19

19

1

Pansartrupperna.................

3

3

3

Artilleriets förband...............

8

8

6

Luftvärnet ......................

7

7

Ingenjörtrupperna................

3

3

1

Signaltrupperna..................

1

1

1

Trängtrupperna..................

4

4

4

Infanteriskjutskolan..............

1

i

Tygförvaltningsskolan.............

1

3

Artilleriskjutskolan...............

i

Centrala ammunitionsförråd.........

1

3

9

Summa

12

21

97

115

29

1 Skall tills vidare redovisas såsom civilmilitära tygförvaltare.

längre tid än två hela läsår. Erforderlig kurslitteratur och dylikt bör bekostas
av staten. Vikarie för officer som bedriver studier bör icke förordnas.
Arbetskraftsbehovet anses under tiden böra tillgodoses genom anlitande
av aspiranter eller omfördelning av göromål.

Utredningen anser att en utbildning av angivet slag vid teknisk högskola
är ägnad att främja övergång till civil anställning. För att så långt
som möjligt säkerställa att statsverkets utgifter för utbildningen blir till
direkt gagn för försvaret föreslår utredningen, att ett system med skuldförbindelser
införes. Detta bör lämpligen anpassas till vad som enligt
statsmakternas beslut tillämpas beträffande aspiranter på landsfiskalsbanan
(jfr statsverkspropositionen 1957, XI lit., s. 438—439 och regleringsbrev
för budgetåret 1957/58 för anslaget Landsfiskaler m. fl.: Avlöningar).
Utredningen föreslår i analogi härmed att såsom villkor för kommendering
till studier vid teknisk högskola skall gälla, att vederbörande förbinder
sig att under vissa förutsättningar återbetala den på studietiden belö -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

pande lönen jämte övriga av staten bestridda kostnader för studierna.
Återbetalningsskyldigheten bör omfatta hela skuldbeloppet vid avgång från
officersbeställning inom två år från utbildningens avslutande samt 75, 50
och 25 % vid avgång under respektive tredje, fjärde och femte året. Därest
vederbörande kvarstår i tjänst fem år eller längre efter utbildningens avslutande
bör återbetalningsskyldighet icke föreligga. Sådan skyldighet bör
rimligen förfalla om vederbörande avlider medan han kvarstår i tjänst
eller om hans avgång föranledes av sjukdom. Försvarets civilförvaltning
bör bevaka statsverkets rätt på grund av förbindelserna.

Chefen för fälttygkåren bör enligt utredningens mening även ha befogenhet
att, där personalläget och medelstillgången medger det, beordra
teknisk stabsofficer till annan utbildning inom landet. Här åsyftas närmast
teoretiska specialstudier av kortare varaktighet, avseende begränsade
problem. Utredningen bedömer även att praktisk tjänstgöring vid industriföretag
kan vara värdefull för den tekniske stabsofficerens tjänstgöring i
armétygförvaltningen. Förutsättningarna för en dylik tjänstgöring och
sättet för dess anordnande anses höra närmare utredas av fälttygmästaren.

Då flertalet av de befattningar, som avses för tekniska stabsofficerare,
bedömes kräva erfarenhet av trupptjänst föreslår utredningen att dylik
tjänstgöring uppställes som kompetenskrav för regementsofficersbefordran.
Härvid erinras om att för befordran till regementsofficer inom generalstabskåren
kräves tjänstgöring såsom kompanichef (motsvarande) under
minst två år. För de tekniska stabsofficerarna föreslås -— med beaktande
av tjänstgöringsförhållanden och utbildningskostnader för ifrågavarande
personal -— att ett år uppställes såsom minimikrav.

I fråga om tygofficerare ifrågasätter utredningen ingen ändring i
den nuvarande utbildningen. Det framhålles dock, att antalet elever vid
tygofficerskursen bör anpassas med hänsyn till det beräknade behovet av
tygförvaltningsutbildade officerare. Utredningen förutsätter, att tygofficer
skall beredas möjlighet att under kortare tid tjänstgöra vid trupp, därest
så skulle anses erforderligt för att vidmakthålla hans militära insikter
eller förmåga att föra befäl.

Utbildningen av tygunderofficerare bör liksom för närvarande inriktas
på att bibringa eleverna kompetens för förvaltarbeställning vid kåren.
För fanjunkarbeställningarna bör fordras samma utbildning. Utredningen
räknar dock icke med att förvaltarbeställningarna vid fälttygkåren
skall rekryteras uteslutande bland fanjunkare vid kåren. Även annan fanjunkare
med tygunderofficersutbildning bör kunna ifrågakomma till förvaltarbefordran
vid fälttygkåren.

Tygtekniska kåren

Utredningen har såsom framgått av det föregående räknat med att tygtekniska
kåren skall omfatta arméingenjörer samt tygverkmästare, tyg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

137

hantverkare och armétekniker (mekanikerpersonal). Kåren bör vara underställd
chefen för armétygförvaltningens verkstadsavdelning (arméöverdirektören).

Arméingenjörer skall enligt utredningens beräkningar i huvudsak
tjänstgöra vid militärbefälsstaber, truppförband och utbildningsanstalter.
Därjämte föreslås att arméingenjörer skall avses för befattningar vid arméns
tygverkstäder.

Arméingenjörernas arbetsuppgifter kommer enligt förslaget att omfatta
främst den tekniskt betonade materielens underhåll, vård och reparation
vid regionala och lokala myndigheter. Dessa göromål har utredningen icke
bedömt vara av sådan art att för befattningshavarna erfordras högre teknisk
grundkompetens än som motsvarar examen från högre tekniskt läroverk
(gymnasielinje). För vissa befattningar, särskilt sådana som avses
för lärare vid arméns utbildningsanstalter, har dock högre teknisk kompetens
ansetts nödvändig. Denna bör bibringas vederbörande genom kompletterande
utbildning.

Beställningar för arméingenjör föreslås skola finnas i lönegraderna
A 26, A 24, A 23, A 21 och A 19 samt i reglerad befordringsgång, omfattande
lönegraderna A 12, A 13, A 15 och A 17. Tjänstebenämningen bör
vara oförändrad för beställningshavare i lönegraderna A 26, A 24 och A 23,
arméingenjör för beställningshavare i lönegraderna A 21—A 13 samt arméunderingenjör
för beställningshavare i lönegrad A 12.

Behovet av arméingenjörer — utom vid armétygförvaltningen och arméns
tygverkstäder — beräknar utredningen enligt följande.

Vid försvarsstaben (signalt j änstavdelningen) anses under
överskådlig tid behov föreligga av en signalutbildad ingenjör med ingående
kännedom om arméns signalväsende. Detta behov föreslås skola tillgodoses
med arméingenjör (armédirektör av 1. graden). Högskolekompetens
förutsättes vara erforderlig.

De för arméstaben nu beräknade arméingenjör sbefattningarna har
under de senaste åren varit vakanta med undantag för befattningarna för
vapeningenjör vid luftvärnsavdelningen. Utredningen förutsätter, att armétygförvaltningen
skall tillhandahålla truppslagsinspektör erforderlig specialteknisk
sakkunskap och anser därför att arméingenjörer icke stadigvarande
bör vara placerade vid arinéstaben.

Beträffande de vid militärbefälsstaber placerade arméingenjörerna
föreslår utredningen, att en befattning för signalingenjör vid VII. militärbefälsstaben
utgår. Den vid samma militärbefälsstab placerade motoringenjören
beräknas kunna svara för motortjänsten även vid I 18.

I fråga om förbanden föreslås att en motoringenjör vid 118 indrages.
I övrigt anser utredningen att en för radaringenjör vid Lv 6 avsedd,
vakantsatt beställning kan utgå, medan däremot en motsvarande för Lv 3
inrättad beställning, vilken likaledes skall hållas vakant, bör få disponeras.

Behovet av arméingenjörer vid arméns utbildningsanstalter har
beräknats i överensstämmelse med nuvarande personaluppsättning såvitt
avser tygförvaltningsskolan, arméns signalskola och arméns motorskola.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

I fråga om luftvärnsskjutskolan har utredningen utgått från ett stadigvarande
behov av tre arméingenjörer. Under den tid då utbildning eller
försök ej pågår vid skolan bör dessa utnyttjas av luftvärnsinspektören för
uppgifter som icke är direkt anknutna till skolans verksamhet. För arméns
radar- och luftvärnsmekanikerskola beräknas två vapen- och två
radaringenjörer, av vilka senare en i mån av behov bör kunna disponeras
även av Lv 6. Den vid arméns fallskärms jägarskola nu placerade arméingenjören
anses icke ha sådana uppgifter som eljest ankommer på arméingenjör.
Den härför avsedda beställningen föreslås skola utbytas mot
civil tjänst.

Såsom framgått av det föregående föreslår utredningen att befintliga
civila tjänster för verkstadschef och verkstadsingenjör vid arméns
tygverkstäder skall utbytas mot beställningar för arméingenjör. Till
stöd härför anföres att det förefaller mest rationellt att den personalkategori,
som i tekniskt avseende svarar för tygmaterielens underhåll och vård
vid förband, utnyttjas jämväl inom verkstadsorganisationen. Vidare anför
utredningen, att viss tids tjänstgöring vid tygverkstad bör ingå i arméingenjörernas
utbildning och att därigenom skapas naturliga förutsättningar
för att arméns högre tygverkstadsbefäl skall kunna rekryteras ur
tygtekniska kåren.

Förslaget innebär i princip att i arméns personalförteckningar uppförda
tjänster för verkstadschef och driftingenjör utbytes mot beställningar
för arméingenjör, liksom även de extra ordinarie tjänster med avlöning
från sakanslag (Kungl. Maj :ts brev den 27 juni 1957) vilka utnyttjas
för den egentliga verkstadsdriften. Då Bodens tygstations signalverkstäder
torde komma att nedläggas, räknar utredningen dock icke med
att den för dem avsedda verkstadschefstjänsten utbytes mot arméingenjör
sbeställning.

Tjänsterna för verkstadschef är för närvarande hänförda till högstlönegrad.
Utredningen har med utgångspunkt i tygverkstädernas nuvarande
organisation sökt anpassa löneställningen för ifrågavarande befattningar
till de för arméingenjörer i övrigt föreslagna lönerna.

För arméns tygverkstäder har nedanstående antal arméingenjörsbeställningar
beräknats erforderliga.

Beställningar

Antal

Lönegrad

Befattning

Armédirektör av 1. graden........

4

A

26

verkst.ch BT, ST, SiS och P 4

Armédirektör av 2. graden........

3

A

24

verkst.ch P 2, 110 och Lv 2

Arméingenjör av 1. graden .......

7

A

23

verkst.ch P 1, A 2, A 4, A 9, Ing 1
och Ing 2
verkst.ing. SiS

Arméingenjör ...................

9

A

21

verkst.ch GT, KT, T 3, A 3 och A 6
verkst.ing BT, SiS (2) och P 4

Arméingenjör ...................

4

A

19

verkst.ing SiS, P 2, Lv 2 och Lv 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

139

Utredningens förslag rörande det totala antalet beställningar för arméingenjörer
samt dessas fördelning på lönegrader m. in. framgår av sammanställning
å nästa sida. Där upptages — utöver de beställningar som
erfordras för bestridande av bestämda befattningar — 22 beställningar för
arméingenjör i reglerad befordringsgång, av vilka 12 avses för tjänstgöring
i armétygförvaltningen. En jämkning i antalet befordringsgångstjänster
kan enftgt utredningen bli aktuell sedan erfarenheter vunnits i
fråga om rekryteringsbehovet. Det totala antalet arméingenjörer i reglerad
befordringsgång bör fastställas i arméns personalförteckningar.

Genom beslut av 1953 års riksdag inrättades en arméingenjörkårens
reserv. Behovet av arméingenjörer i reserven beräknades till ett 100-tal.
Utredningen anser sig böra ifrågasätta om icke tillgången på värnpliktig
personal, däri inbegripet förtidsavgångna arméingenjörer i värnpliktsåldern,
är tillräcklig för att, jämte den aktiva personalen, täcka behovet
av arméingenjörer i krig. Utredningen är emellertid icke beredd att taga
ställning till reservorganisationens avveckling utan förutsätter att denna
fråga utredes ytterligare.

Enligt utredningens förslag kommer en avsevärd del av armédirektörsbeställningarna
att avses för verkstadschefer. Då även övriga för armédirektörer
avsedda befattningar anses vara av sådan karaktär att en högre
pensionsålder bör gälla för deras innehavare än för arméingenjörer i övrigt
föreslår utredningen, att för armédirektörer av 1. och 2. graden fastställes
en pensionsålder av 65 år.

Den tygtekniska kårens mekanikerpersonal bör till stor del avses
för tjänstgöring vid arméns tygverkstäder. En inom armétygförvaltningen
tillsatt utredning (1955 års tygverkstadskommitté) har den 7 september
1957 lagt fram förslag till verkstadsorganisation m. m. Enligt detta skall
en viss centralisering av arméns reparationstjänst äga rum. Då ett genomförande
av förslaget anses komma att påverka behovet av mekanikerpersonal
vid tygverkstäderna, har utredningen funnit ogörligt att i dagens
läge ingå på en prövning av det totala behovet av dylik personal. Utredningen
anser det emellertid angeläget att frågan om den aktiva mekanikerpersonalens
omfattning och sammansättning sedermera upptages till prövning.

Första anställning vid tygstaten vinnes för närvarande såsom furir. Sedan
ändrade grunder för rekryteringen av arméns underbefäl genomförts,
anser utredningen skäl ej längre föreligga att bibehålla militär anställningsform
för den lägsta mekanikerpersonalen. Utredningen föreslår därför
att de nuvarande furirsbeställningarna ersättes med civilmilitära beställningar
för biträdande armétekniker, vilka bör placeras i Ae 7.

Tygtekniska kårens beställningar bör enligt utredningen fördelas på befattningar
genom beslut av Kungl. Maj:t.

I fråga om utbildning av tygtekniska kårens personal föreslår utredningen
i huvudsak följande.

Tablå utvisande det totala behovet av arméingenjörer

Placering

Vapeningenjörer

Signalingenjörer

Motoringenjörer

Radar-

ingenjörer

Summa

A 24

A 23

A 21

A 19

A 26

A 24

A 23

A 21

A 19

A 24

A 23

A 21

A 19

Rbg

A 23

A 21

A 19

A 26

A 24

A 23

A 21

A 19

Rbg

Armétygförvaltningen

1

1

5

2

Försvarsstaben.....

Militärbefälsstaber

I.—VI. milo ....

3

3

3

3

3

3

9

9

VII. milo.......

1

1

2

Truppförband

I 1, I 7, I 15 ...

2

1

2

1

I 10, I 19......

P 1, P 2, P 4 ..

2

1

2

1

_

_

A 1, A 2, A 4, 1

A 7, A 8

3

2

3

2

A 3, A 6, A 9 .

Lv 1—Lv 3.....

2

1

3

1

2

1

1

3

Lv 4—Lv 7 .....

2

2

_

_

_

_

2

2

_

Ing 1—Ing 3 ....

2

1

S 1 ............

1

1

1

1

T 1—T 4.......

2

2

_

_

_

_

_

_

_

2

2

_

Kustartilleriförsvar..

2

2

Utbildningsanstalter

TygS...........

1

1

1

2

1

SignS ..........

1

1

1

1

MS ............

1

_

_

_

_

_

1

_

_

LvSS...........

1

1

1

2

1

_

_

RMS ...........

1

1

1

1

_

_

_

2

1

1

_

Tygverkstäder.....

4

3

7

9

4

Summa

3

9

5

3

1

3

4

1

1

3

7

9

11

8

2

1

1

6

13

34

27

20

8

20

ib

38

4

1Ö8

För rekrytering och

utbildning.......

1 Härav avses 12

för armétygförvaltnin

gen.

130

122

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 195S

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

141

Den som önskar bli antagen såsom arméingenjör på aktiv stat bör
ha avlagt examen vid högre tekniskt läroverk, gymnasielinjen. Han bör
även såsom värnpliktig ha genomgått den för officersuttagna värnpliktiga
avsedda arméingenjörsutbildningen å 630 dagar. Första tjänstgöring och
fortsatt tjänstgöring bör som regel fullgöras i en följd. Efter avslutad
kadettskola antages därtill lämplig värnpliktig såsom arméingenjör i reglerad
befordringsgång vid tygtekniska kåren. Med hänsyn bland annat
till den föregående utbildningen bör befordringsgången omfatta lönegraderna
Af 12 under ett och ett halvt år, Ae 13 under två år, Ae 15 under
två år samt Ae 17 för tid därefter. Under tiden för placering i Af 12 bör
vederbörande benämnas arméunderingenjör samt inneha fänriks tjänsteklass.
Vid förordnande såsom extra ordinarie arméingenjör i Ae 13 bör
löjtnants tjänsteklass tilläggas honom.

Under tiden för anställningen såsom arméunderingenjör (aspirantanställning)
bör vederbörande prövas i praktisk tjänstgöring vid någon av
arméns tygverkstäder samt vid förband där arméingenjör tjänstgör. Utbildningen
av extra ordinarie arméingenjör bör ske i form av tjänstgöring
vid förband och tygverkstad samt lämpligen även vid armétygförvaltningen.
Enligt utredningens beräkningar kommer omkring 12 arméingenjörer
i befordringsgången att vid varje särskild tidpunkt kunna tjänstgöra
i verket. Ett motsvarande antal civila tekniska tjänster vid verket i
lönegraderna A 13—A 17 föreslås skola indragas. Här avsedda arméingenjörer
bör utnyttjas i befattning avsedd för ingenjör eller biträdande ingenjör
med hänsyn till rådande förhållanden (vakanser, utbildningskrav
m. m.).

För att säkerställa behovet av arméingenjörer med högre grundkompetens
än som motsvarar examen från högre tekniskt läroverk föreslår utredningen
att chefen för tygtekniska kåren skall äga beordra erforderligt
antal arméingenjörer -— som regel extra ordinarie arméingenjörer i befordringsgången
— till specialutbildning vid teknisk högskola. Utbildningen
bör i allmänhet omfatta två eller högst tre hela läsår. Utbildningens
omfattning bör i varje särskilt fall bestämmas av kårchefen. Arméingenjör
föreslås bli återbetalningsskyldig för den under tiden för studierna
uppburna lönen enligt samma grunder som utredningen föreslagit i fråga
om teknisk stabsofficer som kommenderas till teknisk högskola för utbildning.

Arméingenjör som avses skola placeras såsom stabsingenjör bör enligt
förslaget genomgå särskild stabsutbildning. Denna bör syfta till att fördjupa
vederbörandes insikter i arméns krigsorganisation, underhållstjänsten
i fält m. m. Särskilda kurser föreslås skola anordnas för ändamålet,
lämpligen vid arméns underhållsskola. Chefen för tygtekniska kåren bör
även kunna beordra arméingenjör till annan sådan specialutbildning inom
landet som bedömes erforderlig för den fortsatta tjänstgöringen. Armé -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

ingenjör förutsattes vidare skola genomgå utbildning avseende nytillkommen
materiel, nya reparationsmetoder m. m.

För befattningarna vid arméns tygverkstäder anser utredningen erfarenhet
från civil verkstadsdrift önskvärd. Arméingenjör föreslås därför kunna
beviljas tjänstledighet med C-avdrag för att under högst två år praktisera
vid större civilt företag inom verkstadsbranschen. Under tiden för dylik
tjänstledighet bör arméingenjör kunna erhålla stipendium med förslagsvis
högst 1 200 kronor för år. Tid för här avsedd tjänstledighet föreslås
få tillgodoräknas för uppflyttning inom den reglerade befordringsgången
och för löneklassuppflyttning ävensom i pensionshänseende.

Vid sidan av den angivna normala rekryteringsvägen anser utredningen
att möjlighet till s. k. direktrekrytering alltjämt skall finnas. Vederbörande
bör därvid anställas såsom aspirant under förslagsvis minst ett år
innan antagning sker i extra ordinarie eller ordinarie beställning vid kåren.

Då brist på högskoleutbildade tekniker anses komma att råda under
överskådlig tid finner utredningen det motiverat att delvis nya vägar prövas
i syfte att tillgodose försvarets behov av tekniker med högre utbildning.
Ett värdefullt tillskott för förvaltningstjänsten av tekniskt högskoleutbildad
personal, som dessutom besitter ett visst mått av militära insikter,
anser utredningen kunna erhållas om arméingenjörer med statligt
stöd beredes möjlighet att genomgå teknisk högskola. Utbildningen bör
icke syfta till anställning i viss arméingenjörsbefattning men däremot förbindas
med skyldighet att under viss tid tjänstgöra i teknisk befattning
inom försvaret.

Utredningen föreslår, att utbildningen utformas i stort sett efter de
grunder som enligt Kungl. Maj :ts brev den 3 juni 1955 gäller för fast anställd
personal inom marinen under utbildning till mariningenjör. Extra
ordinarie arméingenjör i reglerad befordringsgång bör sålunda kunna erhålla
tjänstledighet med bibehållen lön för deltagande i första årskursen
vid teknisk högskola. Han bör därvid förplikta sig att återbetala den lön
han uppbär under tiden för tjänstledigheten enligt samma villkor som
föreslagits beträffande arméingenjör vid kommendering till teknisk högskola.
För deltagande i andra och högre årskurs bör arméingenjör meddelas
tjänstledighet med C-avdrag. Under tjänstledigheten bör lån kunna
erhållas. Lånebeloppet bör bestämmas efter behovsprövning och uppgå
till högst 6 000 kronor för år. Lånet bör vara räntefritt så länge vederbörande
bedriver studier eller därefter kvarstår i teknisk tjänst inom försvaret.
I andra fall än nu sagts bör lånet löpa med sex procent ränta.
Sedan utbildningen upphört, bör lånet successivt avskrivas under förutsättning
att vederbörande innehar kvalificerad teknisk tjänst inom försvaret.
Avskrivning bör emellertid ej påbörjas, förrän den återbetalningsskyldighet
förfallit, som hänför sig till det första läroårets tjänstledighet.
Avskrivning föreslås ske med 625 kronor för kvartal. Den som upphört

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958 143

att vara innehavare av teknisk tjänst inom försvaret bör ha att återbetala
erhållet lån med samma belopp för kvartal.

Kostnaderna för de lån, varom här är fråga, föreslås skola bestridas
från anslaget Armén: Avlöningar till aktiv personal m. fl. Lånen bör förvaltas
av försvarets civilförvaltning, medan prövningen av lånebehovet
bör ske av försvarets socialbyrå. I avvaktan på erfarenheter föreslås en
låneram av högst 60 000 kronor för budgetår. I detta belopp bör även inrymmas
kostnader för stipendier till arméingenjör. Återbetalningar å lån,
liksom återbetalningar till följd av skuldförbindelser vid kommendering
till teknisk högskola eller tjänstledighet med oavkortad lön, bör tillgodoföras
inkomsttiteln Övriga diverse inkomster.

Sedan erfarenheter vunnits av den föreslagna utbildningen bör det enligt
utredningens mening vara förtjänt att övervägas, om icke jämväl i
den centrala förvaltningen tjänstgörande civil personal med lägre teknisk
utbildning i begränsad omfattning bör få möjlighet att på liknande villkor
förvärva civilingenjörskompetens.

Då en översyn av behovet av kårens mekanikerpersonal ansetts
erforderlig, har utredningen icke närmare ingått på frågan om denna personals
utbildning. Vid ett genomförande av förslaget att ersätta furirsbeställningarna
vid tygstaten med civilmilitära beställningar för biträdande
armétekniker bör det dock enligt utredningens mening övervägas, om icke
även beställningsmannaaspirant skall ha civilmilitär ställning.

Kostnadsberäkningar

Den av utredningen föreslagna organisationen innebär en ökning med
23 tjänster (beställningar). Detta förhållande bör emellertid, anser utredningen,
ses mot bakgrunden av att de aktuella kårstaterna för närvarande
icke är avpassade till armétygförvaltningens nuvarande organisation. Om
hänsyn tages till de vikariatslöneförordnanden å befattningar i förvaltningen,
som till följd härav meddelats beställningshavare vid förband eller
truppslag, innebär utredningens förslag en viss minskning av organisationen.

Vid en jämförelse mellan kostnaderna för de tjänster och vikariatslöner
som ingår i nuvarande organisation och de tjänster som kommer
att finnas enligt utredningens förslag uppkommer en kostnadsminskning
med i runt tal 290 000 kronor. Minskningen bör enligt utredningen reduceras
med kostnaderna för lån och stipendier åt arméingenjör under utbildning,
vilka kostnader beräknats till 60 000 kronor. Härifrån bör emellertid
avräknas kostnaderna för den tjänstgöring som arméunderingenjör
i reserven enligt gällande organisation har att fullgöra för vinnande av
anställning på aktiv stat. Totalt sett beräknas ett genomförande av utredningens
förslag komma att medföra en kostnadsminskning av minst
250 000 kronor, vilket belopp anses komma att öka på längre sikt till följd
av minskade pensionskostnader.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Övergå n gsanordningar

De övergångsanordningar som utredningen anser erforderliga i samband
med förslagets genomförande föreslås utformade enligt följande riktlinjer.

Fälttygkåren. Intransport i fälttygkåren av beställningshavare vid
truppförband (truppslag) bör ske efter eget medgivande samt efter prövning
av vederbörandes utbildning och lämplighet för dylik transport. Den
som intransporteras i fälttygkåren skall vara skyldig att underkasta sig
den högre pensionsålder samt de tjänståldersbestämmelser i pensionshänseende
som gäller för den nya beställningen. Skulle ej tillräckligt antal
beställningshavare med erforderlig kompetens anmäla sig till här avsedd
transport, bör ett mot bristen svarande antal beställningar vid truppförband
(truppslag) övergångsvis få bibehållas utöver personalförteckningen.

Utbyte av förvaltare mot fanjunkare vid sådana förband där två förvaltare
är placerade bör som regel ske vid uppkommande vakans i endera
av nämnda beställningar. Kungl. Maj :t bör dock kunna medge avsteg från
huvudregeln där särskilda omständigheter talar härför.

Med hänsyn till att ett överförande av tygförvaltare och tygskrivare till
militär anställning medför sänkning av pensionsåldern bör vederbörande
ha rätt att kvarstå i innehavande civilmilitär beställning. Denna bör få
bibehållas övergångsvis under det att motsvarande militära beställning
hålles vakant. Motsvarande bör gälla för de civila förrådsförvaltare som
föreslås skola utbytas mot förvaltare. Ett överförande till militär anställning
bör dock i sistnämnda fall icke ske med mindre vederbörande prövas
lämplig härför.

Tygtekniska kåren. Beställningshavare vid arméingenjörkåren eller tygstaten
skall vara skyldig att övergå till sådan beställning vid tygtekniska
kåren som har samma lönegrad som den han innehar. Kan vederbörande
härvid icke inplaceras i likvärdig beställning vid tygtekniska kåren bör
hans beställning övergångsvis få bibehållas utöver kårens ram. En beställning
i närmast lägre lönegrad bör härvid hållas vakant. Ordinarie
furir vid tygstaten bör övergångsvis få kvarstå i innehavande beställning
under det att en beställning för biträdande armétekniker i Ae 7 vakanthålles.

Verkstadschefer och driftingenjörer bör efter prövning av vederbörandes
lämplighet föras över till beställningar vid tygtekniska kåren. I den
mån vederbörande icke önskar övergå till sådan anställning eller befinnes
icke vara lämpliga härför, bör erforderligt antal civila tjänster bibehållas
övergångsvis mot härav betingat vakanthållande av beställningar
vid tygtekniska kåren.

Beställningshavare vid arméingenjörkåren, vilken är placerad i befattning
vid armétygförvaltningen, bör kunna antagas i den civila tjänst, som
enligt förslaget ersätter beställningen, utan att tjänsten ledigförklaras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 110 är 1958

145

Motsvarande bör gälla även för arméingenjör som med vikariatslön uppehåller
beställning vid förvaltningen. Arméingenjör, som icke är villig att
övergå till civil anställning, bör få kvarstå i innehavande civilmilitär beställning,
vilken bör redovisas såsom övertalig under särskild rubrik i tygtekniska
kårens personalförteckning. Vederbörandes lön bör emellertid
utgå från armétygförvaltningens avlöningsanslag och motsvarande civil
tjänst vid förvaltningen under tiden hållas vakant. Innehavare av dylik
övertalig beställning bör icke få disponeras för befattning utanför armétygförvaltningen.
Han bör kunna bibehållas vid civilmilitär anställning
om han efter ansökan erhåller sådan civil tjänst vid armétygförvaltningen,
som i nuvarande organisation motsvaras av civilmilitär beställning. Den
civila tjänsten bör därvid temporärt kunna ersättas med en övertalig civilmilitär
beställning. För att förebygga en eventuell försämring av befordringsutsikterna
för de arméingenjörer, som vid tidpunkten för övergång
till den ändrade organisationen har civilingenjörskompetens, bör slutligen
Kungl. Maj :t bemyndigas att efter prövning i varje särskilt fall av det till
följd av den ändrade organisationen uppkomna befordringsläget för arméingenjör
med högskolekompetens, tillfälligt byta ut ett mindre antal, förslagsvis
högst tre beställningar för arméingenjör av 1. graden vid tygtekniska
kåren mot högre beställningar.

Yttranden

De allmänna riktlinjerna i utredningens förslag har i allt väsentligt
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet myndigheter, som yttrat
sig i ärendet. Sålunda anser överbefälhavaren, chefen för armén, försvarets
civilförvaltning, armétggförvaltningen och statens organisationsnämnd
förslagen i stort sett lämpliga och väl ägnade att läggas till grund för tillskapandet
av en ny personalorganisation för arméns tygförvaltningstjänst.
Försvarets forskningsanstalt finner skälen för en uppdelning av de tekniska
befattningarna i armétygförvaltningen mellan två kategorier, tekniska
stabsofficerare och civila ingenjörer, vara bärande. Likaså tillstyrkes
de föreslagna uppgifterna och kompetenskraven för arméingenjörer. Försvarets
fabriksstgrelse finner ej anledning till erinran mot avvägningen
mellan olika personalkategorier i armétygförvaltningen eller mot de föreslagna
kårernas organisation. Även statskontoret tillstyrker att den militära
och civilmilitära personalen inom tygförvaltningstjänsten uppdelas i
två kårer. Ä andra sidan anser överstyrelsen för de tekniska högskolorna
att motiven för att alltjämt i icke ringa utsträckning avse tekniskt utbildad
militär personal för kvalificerade tekniska befattningar i armétygförvaltningen
icke är övertygande. Överstyrelsen framhåller att den ökning av
de tekniska högskolornas antagningskapacitet, som skett under senare
år, och den ytterligare ökning, som torde vara att förvänta, är ägnad att
minska rådande brist på civilingenjörer.

10—89 68 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 110

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Bland de personalorganisationer som beretts tillfälle att yttra sig är
meningarna mera delade. Svenska officersförbundet biträder i stort sett
utredningens förslag. Försvarets civila tjänstemannaförbund instämmer i
vissa av utredningens principiella ställningstaganden men uttalar sin förvåning
över att civil personal icke i större utsträckning beräknats för förvaltningstjänsten,
då en sådan anordning skulle medföra en väsentlig kostnadsminskning
för staten samt medföra en förbättring av befordringsmöjligheterna
för denna personal. Genom att tjänsterna göres civila åstadkommes
även vidaste möjliga rekryteringsbas. Förbundet kan icke godtaga
att tygförvaltare och tygskrivare vid tygstaten samt förrådsföreståndare
vid ammunitionsförråden överföres till militär anställning, liksom ej
heller att verkstadschefer och driftingenjörer vid tygverkstäderna inordnas
i tygtekniska kåren. Statsverkens ingenjörsförbund anser att utredningen
sakligt och realistiskt fäst uppmärksamheten på väsentliga nackdelar
med nuvarande personalkårsförhållanden vid armétygförvaltningen
men varit alltför bunden av nuvarande grunder för kårernas uppbyggnad
och kårpersonalens befordringsutsikter.

Sveriges civilingenjörsförbund finner utredningsresultatet vara behäftat
med brister i fråga om motiven för och emot användningen av kårer. Avvägningen
mellan tekniska och militära kunskaps- och utbildningskrav har
även behandlats från felaktiga utgångspunkter. Förbundet föreslår därför
att utredningen omarbetas i dessa avseenden innan den lägges till grund
för ett beslut i frågan. Enligt förbundets mening bör de allt större krav
som i tekniskt hänseende ställes på personalen inom tygförvaltningstjänsten
leda till att denna ges en personaluppsättning, vars grundstomme
består av från grunden utbildade, högt kvalificerade tekniker. Dessa bör
erhålla utbildning i fråga om militärfunktionella krav på krigsmaterielen
och underhållstjänsten. Den speciellt militärtekniska undervisning som
meddelas vid krigshögskolan bör utan svårighet kunna inlemmas i de tekniska
högskolornas undervisning, eller ock bör civila ingenjörer taga del
av nämnda undervisning vid krigshögskolan. Vad angår kompetenskraven
för ingenjörer vid staber och förband synes möjligen en viss övergång
från högre till lägre utbildade tekniker kunna ske på enstaka förbandstjänster
medan staberna och undervisningsanstalterna i allmänhet kräver
högskoleutbildad personal.

Motsvarande synpunkter framföres av försvarsväsendets civilmilitära
ingenjörers förbund, som dock i princip anser lämpligt att den militära
personalen sammanhålles i fälttygkåren och den civilmilitära personalen
i tygtekniska kåren. Förslaget anses emellertid icke innebära ett rationellt
utnyttjande av tillgängliga personalresurser. Några egentliga olägenheter
med att bibehålla nuvarande tre personalkategorier inom tygförvaltningstjänstens
område har enligt förbundets mening icke kunnat påvisas. Arméingenjörer
bör därför alltjämt avses för tekniska befattningar i förvalt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

147

ningen. Dessa bör i stor utsträckning vara alternativa för flera personalkategorier,
varvid för varje kategori bör bestämmas ett högsta och ett
lägsta antal beställningshavare som kan avses för placering i befattningarna.
Tygtekniska kåren bör i anslutning härtill bestå av arméingenjörer
med högskolekompetens, arméingenjörer med lägre kompetens och mekanikerpersonal.
Högskoleingenjörerna bör rekryteras dels genom anställning
av färdigutbildade civilingenjörer dels genom befordran av arméingenjörer
med lägre kompetens, vilka genomgått teknisk högskola i samband
med tjänsten såsom arméingenjör. Ny utredning angående de tekniska
tjänsterna inom armétygförvaltningen samt angående arméingenjörkårens
och tygstatens ställning och organisation påyrkas.

Svenska underofficersförbundet förklarar sig icke vara berett att godtaga
utredningsresultatet som underlag för definitiva beslut. En kompletterande
utredning anses sålunda erforderlig rörande möjligheterna att
överflytta vissa arbetsuppgifter vid förbanden från arméingenjörer till
tygstatspersonal. Då frågan om avvägningen mellan militär, civilmilitär
och civil personal icke anses vara allsidigt belyst, kan förbundet icke tillstyrka
de föreslagna utbytena av militära och civilmilitära beställningshavare
inom förbundets område mot civila tjänstemän. Löneställningsfrågorna
för underofficerare inom tygförvaltningstjänsten bör ägnas särskild
uppmärksamhet liksom även möjligheterna till vidareutbildning för
den lägre personalen inom den föreslagna tygtekniska kåren samt statsammansättningen
för denna personal. Jämväl försvarsväsendets underbefälsförbund
påkallar en kompletterande utredning rörande utnyttjande,
utbildning och statsammansättning för den nuvarande tygstatspersonalen
innan utredningens förslag upptages till slutlig prövning.

I det följande behandlas remissinstansernas inställning till de särskilda
frågor för vilka redogjorts i det föregående.

Beträffande chefskapet för fälttygkåren uttalar chefen för armén
att souschefen för armétygförvaltningen, generalfälttygmästaren, bör ha
det avgörande inflytandet över kårens personal, vilken till stor del kommer
att bestrida viktiga befattningar inom verket. Han bör av denna anledning
vara personalkårchef och ha militär ställning. Enligt armétygförvaltningen
bör fälttygkåren stå under chefskap av generalfälttygmästaren
eller, därest souschefen för ämbetsverket är civil, av fälttygmästaren.
Till stöd härför anföres att i första hand generalfälttygmästaren har möjlighet
att under sin kontinuerligt bedrivna inspektionsverksamhet skaffa
sig den kännedom om kårens personal som är nödvändig för en kårchef.
Jämväl svenska of ficersförbundet framför liknande synpunkter.

Förslaget till avvägning mellan olika personalkategorier vid
armétygförvaltningen har närmare behandlats av chefen för armén
och armétygförvaltningen, vilka anser att utredningen undervärderat de
militära kunskapernas betydelse för tygförvaltningstjänsten. Ytterligare

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

befattningar för officerare och arméingenjörer föreslås därför skola tillkomma
utöver utredningens beräkningar. Sålunda bör överstelöjtnant avses
som chef för materielinspektionen samt major som chef för fordonsbyråns
bilsektion. Därutöver bör enligt arméchefen ytterligare fem kaptener
avses för befattningar inom vapen- och fordonsavdelningarna, medan
armétygförvaltningen anser att tre byråingenjörer vid fordonsavdelningen
bör utbytas mot kaptener. Såväl arméchefen som armétygförvaltningen
håller före att beställningar för de majorer som enligt förslaget
skall kommenderas till förvaltningen bör redovisas vid fälttygkåren. Vidare
bör armédirektör av 1. graden avses som chef för verkstadsavdelningens
krigsreparationssektion. Armétygförvaltningen anser härjämte att armédirektör
av 2. graden skall avses som chef för driftbyråns tygverkstadssektion
samt, i fråga om provskjutningscentralen, att en tygförvaltare ersättes,
icke med civil förrådsförvaltare utan med förvaltare vid fälttygkåren och
att en förste tygverkmästare i A 17 vid verkstadsdetaljen utbytes mot
byråingenjör i A 19 i stället för, såsom föreslagits, förste verkmästare
i A 17.

1956 års försvarsförvaltningssakkunniga anser icke tillräckliga skäl
föreligga för utbyte vid instrumentdetaljen vid 1. vapenbyråns eldledningssektion
av en beställning för kapten mot beställning för major, vid provskjutningscentralens
handvapendetalj av en beställning för fanjunkare mot
en tjänst för ingenjör i A 15 eller vid fordonsavdelningens bilsektion av
en beställning för major mot en tjänst för byrådirektör i A 24. Ej heller
kan de sakkunniga tillstyrka högre tjänster än för förste verkmästare i
A 16 i stället för en beställning för förste tygverkmästare i A 17 vid provskjutningscentralens
verkstadsdetalj och en dylik vid elektroavdelningens
specialtekniska sektion. Förslaget att överstelöjtnant skall avses såsom
chef för provskjutningscentralen i stället för major ifrågasättes med hänsyn
till arbetsuppgifterna. De sakkunniga förklarar sig icke ha ingått i
prövning av frågan huruvida förslaget är befogat med hänsyn till befordringsförhållandena
inom fälttygkåren. Beträffande det föreslagna utbytet
av major mot överstelöjtnant vid tygförrådsbyråns materielsektion framhåller
de sakkunniga, att pågående översyn av tygförrådsbyrån kan komma
att föranleda förslag om att vissa uppgifter tillföres sektionen och att andra
föres därifrån. I vissa fall erinrar de sakkunniga om sina tidigare framförda
förslag samt anför att pågående översyn av armétygförvaltningen
kan komma att i begränsad omfattning föranleda förslag som berör militär
och civilmilitär personal vid ämbetsverket, vilket även förutsatts av kårutredningen.

Utredningens förslag i fråga om fälttygkårens organisation har
i stort sett godtagits av remissmyndigheterna. Chefen för armén kan dock
icke tillstyrka att beställningar vid truppförband (truppslag) överföres
till fälttygkåren utom i de fall sådana beställningar ursprungligen avsetts

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

149

för tygofficerare. I övriga fall bör nya beställningar beräknas för fälttygkåren.
Indragning av beställningar vid förband (truppslag) bör i vart fall
icke ske förrän klarhet vunnits om riktlinjerna för arméns framtida organisation
och 1954 års befälsutrednings kommande förslag behandlats. I
avvaktan härpå bör ifrågavarande beställningar vakantsättas i stället för
att indragas. Överbefälhavaren delar i princip arméchefens uppfattning
i denna del men vill icke motsätta sig de föreslagna statindragningarna
om denna åtgärd är en förutsättning för genomförandet av förslagen i stort.
I övrigt föreslår chefen för armén, med instämmande av statens organisationsnämnd,
att för tygofficer vid P 4 avses major i stället för kapten.
Vidare bör enligt arméchefen förvaltarbeställningar i Ao 18 avses för nuvarande
förste tygförvaltare. Utöver det av utredningen upptagna antalet
underofficerare bör för tygförvaltningsskolan beräknas en förvaltare samt
för ingenjörtrupperna ytterligare en fanjunkare. Organisationsnämnden
framhåller, att antalet fanjunkare bör utökas med en även vid artilleriets
förband.

Försvarets civilförvaltning uppehåller sig vid frågan om redovisningen
av de för den centrala tygförvaltningen avsedda beställningarna, vilka i
princip anses böra redovisas vid vederbörlig förvaltning. Då detta önskemål
i viss mån blivit tillgodosett genom de sammanställningar över personalorganisationen
vid de centrala förvaltningsmyndigheterna som numera
fastställts, har civilförvaltningen icke något att invända mot förslaget
i denna del. Ämbetsverket, som tillstyrker att överstelöjtnant skall avses
som chef för tygförvaltningsskolan, ifrågasätter dock om icke för skolan
avsedda tjänster bör redovisas å skolans personalförteckning. Förslaget
att för fanjunkare vid fälttygkåren skall tillämpas en pensionsålder av 55
år biträdes.

Armétggförvaltningen föreslår, att de arvodesbefattningar som avses
för tygofficerare vid vissa försvarsområdesstaber skall redovisas vid fälttygkåren.
Ett önskvärt samband i personalplaceringarna på tygförvaltningens
område anses härigenom kunna erhållas. Vidare föreslås att, utöver
utredningens beräkningar, en förvaltare avses för tygförvaltningsskolan.

Försvarets fabriksstgrelse anser det önskvärt att militära befattningshavare
kan placeras vid fabriksverket för att samordna verksamheten mellan
verket och armétygförvaltningen främst i vad avser konstruktionsuppdrag.
Styrelsen föreslår i anslutning härtill att två beställningar för
överstelöjtnant eller major inrättas för militärassistenter, vilka skall stå
till chefens för fabriksverket förfogande. Avlöningskostnaderna bör bestridas
av fabriksverket.

Vissa av utredningen behandlade lönefrågor finner statskontoret böra
hänföras till s. k. B-frågor och upptagas först i större sammanhang. Detta
gäller bland annat i fråga om lönesättningen för stabstygofficerarna och
chefen för tygförvaltningsskolan. Förslaget att sistnämnda befattning skall

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

avses för överstelöjtnant i stället för major kan icke biträdas av statens
lönenämnd, som anser att någon ändring av arbetsuppgifterna icke kunnat
påvisas sedan löneställningen för skolchefen prövades år 1954.

I fråga om utbildningen av fälttygkårens personal anser
chefen för armén att de tekniska stabsofficerarnas aspiranttjänstgöring
skall omfatta två år i stället för, såsom föreslagits, ett och ett halvt år.
Armétygförvaltningen föreslår att jämväl tekniska stabsofficersaspiranter
skall kunna beordras till specialstudier vid teknisk högskola. Det föreslagna
systemet med skuldförbindelser såsom villkor för kommendering
till teknisk högskola tillstyrkes av försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen,
statskontoret och statens organisationsnämnd men avstyrkes
av svenska officersförbundet. Med hänsyn till den förmån en dylik kommendering
innebär för den enskilde ifrågasätter civilförvaltningen, om icke
gränsen för skyldigheten att återbetala statsverkets kostnader för utbildningen
bör sättas något högre än vad utredningen föreslagit. Statskontoret
kan icke finna rimligt att studiemateriel skall fritt tillhandahållas
teknisk stabsofficer, liksom även arméingenjör, under ifrågavarande utbildning.
Det erinras om att motsvarande förmåner icke utgår till fast
anställd personal vid utbildning till mariningenjör. Statens lönenämnd
understryker angelägenheten av att frågan om den lämpliga omfattningen
och utformningen av vidareutbildning av statliga anställningshavare utredes
för hela statsförvaltningen. Sveriges civilingenjörsförbund avvisar
bestämt den föreslagna anordningen med högskolemässig vidareutbildning
av såväl tekniska stabsofficerare som läroverksingenjörer, framför allt
med hänsyn till de skyldigheter som skulle förbindas med utbildningen.

Beträffande remissmyndigheternas uttalanden om tygtekniska kårens
organisation må följande anföras.

Under förutsättning att armétygförvaltningen tillhandahåller arméstabens
truppslagsavdelningar erforderlig specialteknisk sakkunskap vill chefen
för armén icke motsätta sig indragning av de för arméstaben nu beräknade
arméingenjörsbeställningarna. För biträdande försvarsattaché
bör — utöver utredningens beräkningar — avses minst en beställning för
arméingenjör. Vederbörande måste ha avlagt examen vid teknisk högskola.
Förslagen om indragning av en signalingenjör vid VII. militärbefälsstaben
och en radaringenjör vid Lv 6 biträdes. Däremot tillstyrkes icke
indragning av en motoringenjör vid 118. Vidare avstyrkes förslaget om
höjd pensionsålder för armédirektör av 1. och 2. graden. Biträdande armétekniker,
vilka föreslås skola benämnas »tygfurirer», bör ur rekryteringsoch
befordringssynpunkter jämställas med furirer och sålunda placeras
i A 7 eller A 8. Jämväl beställningsmannaaspirant bör ur enhetlighetssynpunkt
ha civilmilitär anställningsform. Även chefen för försvarsstaben
understryker behovet av tekniskt utbildade befattningshavare för tjänstgöring
vid vissa beskickningar. I tygtekniska kåren bör därför minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

151

beställning avses för ifrågavarande ändamål. Därjämte bör ytterligare en
arméingenjörsbeställning beräknas för radioingenjör, avsedd för vissa speciella-uppgifter
inom signaltjänstens område.

Beräkningen av antalet arméingenjör sbeställningar vid regionala och
lokala myndigheter har icke givit armétijgförvaltningen anledning till erinran.
Däremot kan en nedflyttning i lönegrad av de för verkstadschef
vid GT, KT, A 3 och A 9 avsedda befattningarna icke godtagas i avvaktan
på ett genomförande av den av 1955 års tygverkstadskommitté föreslagna
verkstadsorganisationen. Vidare avstyrkes förslaget om höjd pensionsålder
för armédirektör. Ämbetsverket anser övertygande skäl tala för att biträdande
armétekniker bibehålies vid militär anställning. Tjänstebenämningen
bör dock ändras till tygfurir.

Förslaget att tygstatens furirsbeställningar skall omvandlas till civilmilitära
beställningar biträdes av försvarets socialbyrå, som i konsekvens
härmed anser att nuvarande militära aspirantbeställningar bör omvandlas
till civilmilitära beställningar och redovisas vid tygtekniska kåren. En
övergång till civilmilitär anställning synes socialbyrån ägnad att främja
rekryteringen under förutsättning dock att nuvarande förmåner icke försämras.
Biträdande armétekniker bör därför kunna uppflyttas till A 8
efter tre års anställning i A 7. Det kan även ifrågasättas om icke ett antal
beställningar bör ordinariesättas. Byrån utgår vidare från att ickeordinarie
furir vid tygstaten skall kunna kvarstå i innehavande beställning
och därigenom bibehålla nuvarande rätt till civilanställningsförmåner.
Jämväl statens lönenämnd har erinrat om att ett utbyte av furirsbeställningarna
vid tygstaten mot beställningar för biträdande armétekniker
i Ae 7 innebär en försämring i lönehänseende för denna kategori.

Statens organisationsnämnd tillstyrker att verkstadschefer och verkstadsingenjörer
inordnas i tygtekniska kåren och att i samband härmed
pensionsåldern för armédirektörer av 1. och 2. graden höjes till 65 år.

Försvarets civila tjänstemannaförbund kan icke tillstyrka indragning
av en arméingenjör vid Lv 6 liksom icke heller att vissa befattningar för
verkstadschefer nedflyttas i lönegrad i samband med den föreslagna omvandlingen.
Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund anser att
ytterligare arméingenjörsbeställningar bör beräknas för försvarsstaben
(signalingenjör) och för biträdande militärattaché samt för arméstaben.
Indragning av en signalingenjör vid VII. militärbefälsstaben avstyrkes liksom
en höjning av pensionsåldern för armédirektörer av 1. och 2. graden
till 65 år. Ehuru försvarsväsendets underbefälsförbund anser att starka
skäl föreligger för att ge nuvarande beställningsmannafurirer civilmilitär
ställning kan förbundet icke i nuvarande läge tillstyrka förslaget, vilket
bland annat skulle medföra att nuvarande rätt till civilanställningsförmäner
förlorades. Förbundet anser sig därför kunna taga ställning till berörda
förslag först då den framtida statsammansättningen för ifrågava -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 dr 1958

rande personal kan överblickas. Förbundet utgår vidare från att försämring
av löneförmånerna under inga förhållanden skall ske. Frågan om anställningsform
och löneställning bör i vanlig ordning lösas förhandlingsvägen.

Vad utredningen föreslagit i fråga om utbildningen av arméingenjörer
har givit anledning till följande uttalanden.

De föreslagna vägarna att bereda personalen högre teknisk utbildning
tillstyrkes av försvarets civilförvaltning, som anser att dessa bör prövas
såsom ett led i undanröjandet av teknikerbristen inom försvaret samt därmed
förknippade rekryteringssvårigheter. Jämväl arméhjgförvaltningen,
försvarets forskningsanstalt, försvarets fabriksstgrelse, statskontoret och
statens organisationsnämnd har givit förslagen i denna del sin anslutning.
Vissa myndigheter understryker vikten av att även civila ingenjörer i förvaltningen
får möjlighet att på motsvarande villkor förvärva civilingenjörskompetens.
Den föreslagna tiden för avskrivning av under studietiden
uppburen lön samt erhållna lån anser försvarets fabriksstgrelse och statens
organisationsnämnd vara alltför lång, varför en kortare avskrivningstid
bör tillämpas.

I fråga om den för arméingenjörer föreslagna befordringsgången finner
försvarets civilförvaltning det mindre lämpligt att tillskapa en befordringsgång
som skiljer sig från vad som tillämpas för läroverksingenjörer i allmänhet.
Då emellertid någon enhetlighet inom statsförvaltningen icke
torde föreligga i fråga om befordringsgång för här avsedd personal bör
Kungl. Maj :t fastställa en dylik befordringsgång. Frågan om vilka lönegrader
en sådan bör omfatta bör lösas förhandlingsvägen. Statskontoret
är av den principiella uppfattningen att befordringsgången bör anpassas
till vad som gäller för motsvarande personal inom kommunikationsverken,
eller A 10 under ett år, A 12 under ett år och A 13 för tid därefter.
Frågan om att tillskapa en särskild, förmånlig befordringsgång för arméingenjörer
torde för övrigt böra upptagas först i större sammanhang.
Statens lönenämnd föreslår att löneförmånerna för arméingenjörer anpassas
till vad som enligt Kungl. Maj :ts beslut den 12 april 1957 gäller
för vissa beställningshavare vid mariningenjörkåren. Härigenom skulle
löneförmånerna även ansluta sig till vad som gäller för officerare. Å andra
sidan föreslår försvarsvåsendets civilmilitära ingenjörers förbund en förbättring
av befordringsgången för arméingenjörer med läroverkskompetens.
Enligt förbundets mening bör denna omfatta Af 12 under ett år,
Ae 13 under ett år, Ae 15 under två år samt Ae 17 för tid därefter.

Utredningens förslag rörande tjänstledighet för arméingenjörer för
tjänstgöring vid civilt företag inom verkstadsbranschen tillstyrkes av försvarets
civilförvaltning, som med hänsyn till de speciella förhållanden om
vilka här är fråga icke vill motsätta sig att dylik tjänstgöring skall få
tillgodoräknas även i pensionshänseende, även om så icke eljest är praxis.

Kimgl. Maj:ts proposition nr HO år 1958

153

Försvarets fabriksstyrelse, som understryker vikten av att såväl tekniska
stabsofficerare som arméingenjörer blir förtrogna med civil verkstadsdrift,
förklarar sig i detta sammanhang villig att mottaga ett antal sådana befattningshavare
vid verkets nytillverkande större fabriker samt även att
betala dem viss lön under tjänstgöringstiden. Däremot kan statskontoret
icke stödja införandet av denna nya form av statsunderstödd utbildning
då denna i stället synes ägnad att motverka utredningens syften. I vart
fall kan statskontoret icke godtaga att tiden för här avsedd tjänstledighet
får tillgodoräknas för löneklassuppflyttning och för pension. Frågan
härom bör prövas från fall till fall. Icke heller riksräkenskapsverket och
statens lönenämnd anser sig kunna tillstyrka att här avsedd tjänstledighet
får tillgodoräknas i angivna hänseenden. Riksräkenskapsverket anser
jämväl tveksamt om stipendium bör få åtnjutas under dylik tjänstledighet.

Förslaget att tolv arméingenjörer i befordringsgången skall avses för
tekniska befattningar i den centrala tygförvaltningen i stället för civila
ingenjörer tillstyrkes av armétygförvaltningen, som förutsätter att dessa
tjänster i den mån de icke tages i anspråk för arméingenjörer alltjämt
skall få uppehållas av civil teknisk personal.

Den föreslagna ordningen för finansiering av lån åt arméingenjörer
kan icke godtagas av försvarets civilförvaltning och statskontoret. Civilförvaltningen
föreslår att för ändamålet anvisas ett särskilt investeringsanslag
å kapitalbudgeten medan statskontoret håller före att kostnaderna
för lånen, i likhet med vad som gäller i fråga om studielån vid mariningenjörsutbildning,
bör bestridas ur värnpliktslånefonden. Det bör dock
enligt statskontorets mening övervägas om icke en särskild för de olika
försvarsgrenarna gemensam lånefond sedermera bör tillskapas. Riksräkenskapsverket
däremot anser att medel för lån som här avses bör
redovisas under ett för ändamålet uppfört anslag å fjärde huvudtiteln.

Utredningens förslag till övergångsanordningar har som regel
lämnats utan erinringar. Armétygförvaltningen har dock ifrågasatt om icke
de civilmilitära beställningar och civila tjänster som föreslagits skola få
bibehållas övergångsvis mot vakanthållande av motsvarande militära beställningar
vid fälttygkåren i stället bör redovisas under kårens stat.
Statskontoret finner tveksamt om Kungl. Maj :t bör bemyndigas att tillfälligt
byta ut förslagsvis högst tre beställningar för arméingenjör av 1.
graden mot högre beställningar. Om så skulle anses vara erforderligt bör
dock frågan om de lönegrader, som högst må komma i fråga för de högre
beställningarna, underställas riksdagens prövning. För att de arméingenjörer
med högskoleutbildning, som under hittillsvarande betingelser tagit
anställning, icke skall få försämrade befordringsutsikter, föreslår försvarsväsendets
civilmilitära ingenjörers förbund att ifrågavarande antal utökas
till fem med fördelning på lönegraderna Ao 24 och Ao 26.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

Departemen t schef en

Organisationen av de för tygförvaltningstjänsten vid armén avsedda personalkårerna
har sedan länge varit föremål för överväganden. På grund
av mellankommande utredningar har slutlig ställning icke kunnat tagas
till de berörda kårernas sammansättning. Det är därför att hälsa med tillfredsställelse
om det långvariga provisoriet inom förevarande område snarast
kan ersättas med en fast personalorganisation.

Det av personalkårutredningen framlagda förslaget innebär i huvudsak
att den militära och civilmilitära personalen inom tygförvaltningstjänsten
vid armén sammanföres i två kårer, fälttygkåren och tygtekniska kåren.
Fälttygkåren skall enligt förslaget stå under ledning av fälttygmästaren
och bestå av tekniska stabsofficerare, tygofficerare och tygunderofficerare.
I tygtekniska kåren, för vilken arméöverdirektören föreslås bli chef, skall
ingå huvuddelen av den personal som för närvarande tillhör arméingenjörkåren
och tygstaten. Personalen skall i anslutning härtill utgöras av
arméingenjörer och mekanikerpersonal. I likhet med flertalet remissmyndigheter
anser jag förslaget i allt väsentligt lämpligt och väl ägnat att
åstadkomma en rationell organisation inom tygförvaltningstjänsten. En
omorganisation enligt förslaget medför även en viss kostnadsbesparing i
jämförelse med nuvarande organisation. Jag tillstyrker därför att förslaget
lägges till grund för en ny personalorganisation inom förevarande
område.

I fråga om chefskapet för tygtekniska kåren biträder jag vad utredningen
föreslagit. Vad fälttygkåren beträffar, anser jag mig böra förorda
armétygförvaltningens förslag. I enlighet härmed bör som chef för kåren
avses souschefen vid ämbetsverket, om denne är militär, men eljest fälttygmästaren.
Av det sagda följer att jag icke ansluter mig till det av
chefen för armén framförda förslaget att souschefstjänsten skulle avses
för enbart militär innehavare.

Såsom utredningen anfört kan den under generalitetet uppförda beställningen
för generalfälttygmästare i Bo 5 indragas.

De förslag jag framlägger i fråga om fördelning av befattningarna vid
armétygförvaltningen mellan olika personalkategorier grundas i huvudsak
på utredningens förslag. Jag anser det vara av vital betydelse att verket
kan påräkna stadig tillgång till personal för fullgörandet av dess uppgifter
i fråga om anskaffning av krigsmateriel. Denna verksamhet blir
till följd av materielens allt större komplicitet mer och mer tekniskt betonad.
Detta ökar behovet av kvalificerad teknisk personal vid armétygförvaltningen.
I likhet med utredningen bedömer jag det dock vanskligt
att räkna med att vid nuvarande brist på främst högskoleutbildade tekniker
och med de löneställningar som kan påräknas helt kunna rekrytera
de tekniska befattningarna vid förvaltningen med civilt utbildade ingen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

155

jörer. De skäl som utredningen anfört för att tekniskt utbildade officerare
jämväl i fortsättningen skall avses för den tekniska förvaltningstjänsten
finner jag sålunda bärande. Härigenom erhålles enligt mitt förmenande
garantier för att förvaltningen kan tillföras en fast kader av såväl
militärt som tekniskt skolad personal. Jag utgår alltså från att de
tekniska befattningarna i förvaltningen skall avses för tekniska stabsofficerare
i ungefär den omfattning som utredningen föreslagit. Likaså ansluter
jag mig till utredningens förslag att de tekniska befattningarna i
övrigt huvudsakligen bör avses för civil personal och tillstyrker alltså att
huvuddelen av de nuvarande arméingenjörstjänsterna vid förvaltningen
ersättes med civila tjänster. Flertalet av de löneregleringar som utredningen
föreslagit i samband med avvägningen kan jag även tillstyrka.

I vissa hänseenden anser jag mig dock böra föreslå avvikelser från utredningens
förslag. Sålunda utgår jag från att följande föreslagna utbyten
icke skall ifrågakomma, nämligen av en kapten mot major vid 1. vapenbyråns
eldledningssektion, en fanjunkare mot ingenjör vid provskjutningscentralen,
en major mot byrådirektör vid fordonsbyråns bilsektion, en
major mot överstelöjtnant vid tygförrådsbyråns materielsektion samt två
förste tygverkmästare, en vid provslcjutningscentralen och en vid elektroavdelningens
specialtekniska sektion, mot civila förste verkmästare. Det till
förste tygverkmästare vid provskjutningscentralen nu utgående arvodet
bör dock indragas vid nuvarande innehavarens avgång. Ifråga om eldledningssektionen
räknar jag i anslutning till det anförda med att en arméingenjör
av 1. graden i A 23 ersättes med förste byråingenjör i samma lönegrad i
stället för, såsom föreslagits, byråingenjör i A 21. Av de båda i vapenavdelningens
centralsektion ingående kaptenerna bör en vara teknisk stabsofficer
och en tygofficer. Slutligen bör en kapten (teknisk stabsofficer)
avses för fordonsbyråns stridsfordonssektion i stället för nuvarande arméingenjör
av 2. graden samt en kapten (tygofficer) å fordonsbyråns bilsektion
utbytas mot byråingenjör i A 21. I jämförelse med utredningens förslag
bör alltså för armé tygförvaltningen avses ytterligare en major (tygofficer)
— i stället för överstelöjtnant — samt en kapten (teknisk
stabsofficer), en fanjunkare (kommenderad ur truppförband eller
truppslag) och två förste tygverkmästare, varjämte den civila personalen
bör ökas med en förste byråingenjör samt minskas med en byrådirektör
i A 24, en byråingenjör i A 21, en ingenjör i A 15 och två förste verkmästare.

Vad utredningen i övrigt föreslagit i fråga om tjänsterna vid armétygförvaltningen
har icke givit mig anledning till erinran. I anslutning härtill
föreslår jag att på armétygförvaltningens personalförteckning uppföres
tre majorsbcställningar i Ao 23 samt tjänster för tre byrådirektörer i
Ao 2G, sju byrådirektörer i Ao 24, sju förste byråingenjörer i Ao 23, nio

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

byråingenjörer i Ao 21, en byråingenjör i Ao 19, en förrådsförvaltare i
Ao 17 och en ingenjör i Ao 15. Härvid bör två tjänster för armédirektör
av 1. graden eller byrådirektör i Ao 26 utgå.

I fråga om fälttygkårens sammansättning tillstyrker jag att kåren utökas
med beställningar, avsedda för tygmästare, biträdande stabstygofficerare,
tygofficerare vid försvarsområdesstaber och truppförband samt viss
lärarpersonal vid tygförvaltningsskolan. Å andra sidan bör en beställning
för major eller kapten överföras till generalstabskåren och en kaptensbeställning
till trängtrupperna, varjämte en beställning för chef för motorskolan
i Ao 23 bör redovisas på skolans personalförteckning. De föreslagna
åtgärderna anser jag ägnade att främja en rationell personalorganisation
inom tygförvaltningstjänsten. Jag vill även framhålla att kostnadsbesparingar
på längre sikt uppkommer för statsverket till följd av den för kapten vid
fälttygkåren gällande högre pensionsåldern. Den utökning av antalet beställningar
vid fälttygkåren som jag sålunda föreslår anser jag böra kompenseras
genom indragning av beställningar vid förband. Det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att efter förslag av arméchefen avgöra vid vilka förband
indragningarna skall ske. Jag anser mig således icke kunna biträda arméchefens
förslag att vissa av de föreslagna beställningarna vid fälttygkåren
bör tillkomma utan att motsvarande antal beställningar vid förband indrages
eller tills vidare vakantsättes. Den föreslagna uppflyttningen av den
för chef för tygförvaltningsskolan avsedda beställningen anser jag befogad.
I övrigt räknar jag med att för stabstygofficerare och tygmästare skall
avses tre överstelöjtnants- och tio maj or sbeställningar. Härvid bör ett till
tygmästare nu utgående arvode indragas. — I fråga om kårens underofficerare
tillstyrker jag att, såsom utredningen föreslagit, nuvarande tygförvaltare
och tygskrivare överföres till kåren såsom förvaltare (i några fall övergångsvis
såsom tygförvaltare) respektive fanjunkare samt att fanjunkare i
övrigt skall avses såsom biträden åt vissa förbands tygförrådsförvaltare. Beställningar
för fanjunkare bör tillkomma i utbyte mot beställningar för förvaltare
eller genom överföring av fanjunkarbeställningar från förband.
Jag tillstyrker att för fanjunkare vid fälttygkåren fastställes en pensionsålder
av 55 år. Antalet underofficersbeställningar vid kåren beräknar jag
i överensstämmelse med utredningens förslag, dock att ytterligare en förvaltare
bör avses för tygförvaltningsskolan samt, till följd av hittills meddelade
beslut rörande organisationen av stabs- och förvaltningstjänsten vid
vissa arméförband, antalet fanjunkare ökas med tre.

Mot utredningens förslag i fråga om utbildningen av fälttygkårens personal
har jag icke funnit anledning till erinran. Jag räknar alltså med att
teknisk stabsofficer, som kommenderas till teknisk högskola, skall ha att
avge skuldförbindelse samt att den under studietiden ådragna skulden
skall avskrivas genom tjänstgöring i enlighet med föreslagna normer. För -

Kungl. Maj:ts proposition nr 110 år 1958

157

svarets civilförvaltning bör bevaka statsverkets rätt på grund av ifrågavarande
förbindelser.

Tygtekniska kåren bör såsom föreslagits bestå av arméingenjörer och
mekanikerpersonal. Vid mina beräkningar av antalet beställningar för
arméingenjör samt dessas lönegradsplacering utgår jag från utredningens
förslag med den ändringen att fyra beställningar i A 23, avsedda för förband,
bör utbytas mot beställningar i A 21 samt att av de av utredningen
i reglerad befordringsgång föreslagna beställningarna åtta hänföres till A 19
och sju till A 17. Jag räknar med att samtliga beställningar för armédirektör
av 1. och 2. graden samt arméingenjör av 1. graden ävensom 15
av beställningarna för arméingenjör i A 21 uppföres såsom ordinarie. Då
jag i likhet med utredningen icke beräknar någon arméingenjörsbeställning
för arméns fallskärmsjägarskola, bör vid skolan inrättas en civil
tjänst för driftingenjör i Ae 21. Inordnandet av verkstadschefer och driftingenjörer
vid arméns tygverkstäder i tygtekniska kåren anser jag skapa
förutsättningar för en kvalitativt god rekrytering till dessa befattningar. På
de skäl utredningen anfört föreslår jag att för armédirektörer av 1. och 2.
graden fastställes en pensionsålder av 65 år. Den som vid den nya organisationens
ikraftträdande innehar armédirektörsbeställning bör dock äga
rätt att avgå vid nu gällande pensionsålder.

De av mig föreslagna sju arméingenjörerna i A 17 ävensom fem arméingenjörer
i reglerad befordringsgång bör avses för tjänstgöring vid
armétygförvaltningen, varvid motsvarande antal extra ordinarie tekniska
tjänster vid verket bör indragas. Indragningen av tjänster i verket
bör dock icke ske förrän erforderligt antal dylika arméingenjörer står
till förfogande. Detta beräknas icke vara fallet under de närmaste åren.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma den takt i vilken
indragningarna skall ske. Tills vidare bör därför gälla att i det fall arméingenjör
som här avses placeras i befattning vid verket en häremot svarande
civil tjänst skall hållas vakant.

I likhet med utredn