Regeringens proposition
1996/97:3

--------------------------------------------------------------------------------
--------
Kulturpolitik Prop.
1996/97:3
--------------------------------------------------------------------------------
--------

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 september 1996

Göran Persson

Marita Ulvskog
(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lägger regeringen fram förslag till en fortsatt långsiktig
kulturpolitik. De kulturpolitiska målen förändras. Fokuseringen på yttrande-
frihet, kulturell jämlikhet och mångfald består. Regeringen lyfter fram littera-
turen och läsfrämjandet samt konstnärernas villkor.
En bibliotekslag föreslås bli införd. En ny stödform erbjuds kommunerna för
inköp av litteratur till folk- och skolbiblioteken. En bokutredning kommer att
tillsättas som skall analysera förhållandena på bokmarknaden och komma med
förslag till ytterligare åtgärder på området som kan initieras under
mandatperioden.
Konstnärernas villkor förbättras. Flera stödformer förstärks. Fortsatta
åtgärder när det gäller bl.a. egenavgiftsproblematiken samt relationen mellan
arbetsmarknadspolitiken och kulturpolitiken aviseras.
Ett antal åtgärder för att förbättra förhållandena inom områdena dans, teater,
musik, film, bildkonst samt arkitektur och formgivning föreslås. Genomgående
betonas tillgängligheten för medborgarna. En särskild satsning på Norrlands
Musik- och Dansteater görs samt på regionala resurscentrum för film och video,
på länskonstnärer och regionala dansensembler. Regeringen avger för första
gången en arkitekturpolitisk programförklaring.
Nuvarande grundbeloppssystem till regionala och lokala kulturinstitutioner
reformeras och utvidgas. Systemet skall ge ökad flexibilitet. Inom ramen för
existerande anslag görs en omfördelning till riktade bidrag för t.ex. publik-
arbete och konstnärlig utveckling. En nyhet när det gäller regionala satsningar
är tidsbegränsade nationella uppdrag för utveckling av utvalda verksamheter.
År 1998 blir kulturens år. Särskilda medel avsätts för Kulturhuvudstadsåret
samt för Kultur i hela landet 1998 som skall komplettera kultur-
huvudstadsprojektet.
Museernas roll när det gäller att motverka främlingsfientlighet och rasism
markeras. Samtidskonsten lyfts fram genom satsningar på Moderna museet i
Stockholm, Rooseum i Malmö och Bildmuseet i Umeå samt ett särskilt nationellt
uppdrag till Malmö Konsthall. Ett samlat etnografiskt centralmuseum bildas i
Göteborg.
Medierna är bland de viktigaste kulturbärarna. I propositionen förtydligas
dagstidningsbegreppet. Distributionsstödet förstärks.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Lagtext 9
2.1 Förslag till bibliotekslag 9
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:318) om över-
lämnande av förvaltningsuppgifter inom Kultur-
departementets verksamhetsområde 11
3 Ärendet och dess beredning 12
3.1 Kulturutredningen 12
3.2 Teaterutredningen, Museiutredningen och Internationella
kulturutredningen 12
3.3 Andra utredningar och underlag av betydelse för
propositionen 13
3.4 Relation till budgetpropositionen 1997 15
4 Utvärdering och inriktning 15
4.1 Tjugo års kulturpolitik 15
4.2 Ta till vara och utveckla 19
5 Mål för en nationell kulturpolitik 27
6 Konstnärernas villkor 31
6.1 Inriktningen på de framtida insatserna för konstnärerna32
6.2 Visningsersättning 35
6.3 Bidrag till konstnärer 37
6.4 Inkomstgarantier och långtidsstipendier 38
6.5 Konstnärsnämndens organisation 39
6.5.1 Förslagsrätt till styrelser 39
6.5.2 Inrättande av ett internationellt ateljécentrum41
6.6 Länskonstnärer 42
7 Litteraturen och språket 43
7.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
litteratur och språk 45
7.2 Biblioteksverksamheten regleras i lag 49
7.3 Ny stödform för inköp av litteratur till folk- och
skolbibliotek 52
7.4 Läsfrämjande verksamhet för barn och unga 54
7.5 En bok för alla 55
7.6 Regeringens övriga förslag på litteraturområdet 56
8 Teater 57
8.1 Inriktningen på de framtida insatserna för teater 58
8.2 Nationalscenerna Operan och Dramaten 60
8.3 Nationellt uppdrag för barn- och ungdomsteater 63
8.4 Satsning på ungdomars eget skapande 64
8.5 Nationellt uppdrag inom området ungdomskultur 65
8.6 Regional teater 66
8.7 Svenska riksteatern 69
8.8 Fria teatergrupper 71
8.9 Samisk teater 72
8.10 Regeringens övriga förslag på teaterområdet 72
9 Dans 73
9.1 Inriktningen på de framtida insatserna för danskonsten 74
9.2 Dansen i regionerna 75
9.3 Fria dansgrupper 76
10 Musik 77
10.1 Inriktningen på de framtida insatserna för musiken 79
10.2 Regional musikverksamhet 80
10.3 Svenska rikskonserter 83
10.4 Ett förstärkt lokalt arrangörsled. 87
10.5 Nationellt uppdrag inom området musik 89
10.6 Regeringens övriga förslag på musikområdet 90
11 Film 91
11.1 Inriktningen på de framtida insatserna för filmen 93
11.2 Stöd till svensk filmproduktion m.m. 95
11.3 Stöd till filmkulturell verksamhet m.m. 96
11.4 Stöd till regionala resurscentrum för film och video 99
11.5 Nationellt uppdrag till regional och lokal filmverksamhet
med tyngdpunkt på barn och ungdom 102
12 Arkitektur och formgivning 103
12.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
arkitektur och formgivning 104
12.2 Arkitekturmuseet 109
12.3 Röhsska museet 110
12.4 Övriga frågor på arkitektur- och formgivningsområdet 110
13 Bild- och formkonst 113
13.1 Inriktningen på de framtida insatserna för bild-
och formkonsten 115
13.2 Utställningsersättning 117
13.3 Statens konstråd 118
13.4 En bredare insats för konstnärlig gestaltning av den
gemensamma miljön 121
13.5 Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet
(NUNSKU) 123
13.6 Nationellt uppdrag inom samtidskonsten 124
13.7 Slöjd för barn och ungdomar 125
14 Kulturarvet 126
14.1 Inriktningen på de framtida insatserna för kulturarvet126
14.2 Handlingsprogram om kulturarv och främlingsfientlighet129
14.3 SESAM - öppna museisamlingarna 130

14.4 Museer och utställningar 133
14.4.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
museiområdet 134
14.4.2 Strukturen på museiområdet 136
14.4.3 Nationellt uppdrag till museiområdet 137
14.4.4 Riksantikvarieämbetet och
Statens historiska museer 138
14.4.5 Statens sjöhistoriska museer 140
14.4.6 Statens försvarshistoriska museer 141
14.4.7 Ett samlat etnografiskt centralmuseum
i Göteborg 142
14.4.8 Satsning på samtidskonsten - Moderna museet,
Bildmuseet i Umeå och Rooseum i Malmö 143
14.4.9 Riksutställningar 145
14.4.10 Statliga utställningsgarantier 147
14.4.11 Icke-statliga kulturlokaler 150
14.4.12 Regeringens övriga förslag på museiområdet 151
14.4.13 Kulturutredningens förslag om tidsbegränsade
nationella uppdrag till museerna 151
14.5 Arkiv 152
14.5.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
arkivområdet 153
14.6 Kulturmiljö 155
14.6.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
kulturmiljöområdet 156
14.6.2 Ansvarsfördelningen inom kulturmiljöarbetet 158
14.6.3 Bygghyttor, sysselsättning och utbildning 159
14.6.4 Industriminnen 161
15 Massmedier 162
15.1 Dagspress och taltidningar 164
15.1.1 Inriktningen på de framtida insatserna för
dagspressen 165
15.1.2 Förändringar av dagstidningsbegreppet samt hu
stödberättigade dagstidningar skall särskiljas 167
15.1.3 Driftsstöd till dagspressen 170
15.1.4 Utvecklingsstöd till dagspressen 171
15.1.5 Distributionsstöd till dagspressen 172
15.1.6 Pressutredningen -94:s övriga förslag 177
15.1.7 Regeringens övriga förslag på dagspress- och
taltidningsområdet 177
15.2 Radio och TV 178
15.2.1 Statens insatser inom radio- och TV-området 178
15.2.2 Kulturutredningens förslag om radio och
television 179
15.2.3 Svensk TV-produktion 180
15.2.4 Digital radio och TV 181
16 Vissa övergripande frågor 182
16.1 Mångkultur och internationellt samarbete 182
16.2 Informationssamhället och utredningen om
"Kulturnät Sverige" 186
16.3. Funktionshindrades kulturella möjligheter 188
16.3.1 Handlingsprogram för ökat deltagande
i kulturlivet 189
17 Kulturåret 1998 191
18 Reformerat system för stöd till regional kulturverksamhet m.m.195
18.1 Reformerat system för stöd till regional kulturverksamhet195
18.1.1 Nuvarande bidragssystem 195
18.1.2 Reformerat bidrag till regional kulturverksamhet196
18.2 Fortsatt utveckling av mål och resultatdialogen 200
18.3 Statens kulturråd 203
19 Författningskommentar 206
Bilaga 1 Sammanfattning av Kulturutredningen 211
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 229

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till
- bibliotekslag,
- lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av förvalt-
ningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde,

2. godkänner det som regeringen förordar om
- de nationella kulturpolitiska målen,
- individuell visningsersättning (avsnitt 6.2),
- utökat uppdrag för Konstnärsnämnden vad gäller det internationella
konstnärsutbytet (avsnitt 6.5.2),
- inrättandet av ett statligt stöd för verksamhet med länskonstnärer
(avsnitt 6.6),
- grunderna för ett nytt statligt stöd för inköp av litteratur till
folk- och skolbiblioteken (avsnitt 7.3),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag till barn- och ungdomsteater (avsnitt
8.2.2),
- inriktningen på Svenska Rikskonserters verksamhet (avsnitt 10.3),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag inom området musik (avsnitt 10.5),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag inom området ungdomskultur (avsnitt
10.6),
- inrättande av ett bidrag till regionala resurscentrum för film och
video (avsnitt 11.4),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag till regional och lokal filmverk-
samhet med tyngdpunkt på barn och ungdom (avsnitt 11.5),
- att Röhsska museet skall få ett nätverksansvar för nutida konst-
hantverk och formgivning (avsnitt 12.4),
- en vidgad uppgift för Statens konstråd (avsnitt 13.3),
- att Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet skall
upphöra och att uppgifterna skall övertas av Statens konstmuseer,
Moderna museet (avsnitt 13.5),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag inom området samtidskonst (avsnitt
13.6),
- tidsbegränsat nationellt uppdrag inom museiområdet (avsnitt 14.4.3),
- skiljande av Statens historiska museer från Riksantikvarieämbetet och
inrättande som en egen ny myndighet (avsnitt 14.4.4),
- sammanläggning av Marinmuseum i Karlskrona med Statens sjöhistoriska
museer (avsnitt 14.4.5),
- statligt övertagande av huvudmannaskapet för Etnografiska museet i
Göteborg och inrättande av en samlad etnografisk museimyndighet
förlagd till Göteborg innefattande även Folkens museum-etnografiska,
Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet (avsnitt 14.4.7),
- inrättande av en ny myndighet som tar över Stiftelsen Riksutställ-
ningars verksamhet (avsnitt 14.4.9),
- förändringar av dagstidningsbegreppet samt hur stödberättigade
dagstidningar skall särskiljas (avsnitt 15.1.2),
- övergångsregler för driftsstöd till dagspressen (avsnitt 15.1.3),
- avveckling av utvecklingsstödet till dagspressen (avsnitt 15.1.4),
- förändringar av reglerna för distributionsstöd till dagspressen (av-
snitt 15.1.5),
- riktlinjerna för ett enhetligt utformat bidragssystem för regionala
och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner, regionala museer,
länsbibliotek, länskonstnärer samt regionala resurscentrum för film
och video (avsnitt 18.1),

3. godkänner de ekonomiska förpliktelser för staten som följer av
avtalet mellan staten och En Bok För Alla AB för perioden 1997-1999 (avsnitt
7.5),

4. medger att det allmänna bemyndigande att lämna
utställningsgarantier som riksdagen tidigare har meddelat regeringen utvidgas
i enlighet med förslaget (avsnitt 14.4.10).

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till bibliotekslag
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet.

2 § Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplys-
ning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla medborgare ha
tillgång till ett folkbibliotek.
Folkbiblioteken skall verka för att databaserad information görs tillgänglig
för alla medborgare.
Varje kommun skall ha folkbibliotek.

3 § På folkbiblioteken skall allmänheten avgiftsfritt få låna litteratur för
viss tid.
Bestämmelsen hindrar inte att ersättning tas ut för kostnader för foto-
kopiering, porto och andra liknande tjänster. Inte heller hindrar den att en av-
gift tas ut i de fall låntagare inte inom avtalad tid lämnar tillbaka det som de
har lånat.

4 § Ett länsbibliotek bör finnas i varje län.
Länsbiblioteket skall bistå folkbiblioteken i länet med kompletterande
medieförsörjning och andra regionala biblioteksuppgifter.
För den kompletterande medieförsörjningen skall också finnas en eller flera
lånecentraler.

5 § Inom grundskolan och gymnasieskolan skall det finnas lämpligt fördelade
skolbibliotek för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och
litteratur samt för att tillgodose deras behov av material för utbildningen.

6 § Det skall finnas tillgång till högskolebibliotek vid alla högskolor. Dessa
bibliotek skall inom de områden som anknyter till utbildning och forskning vid
högskolan svara för biblioteksservice inom högskolan och i samverkan med landets
biblioteksväsen i övrigt ge biblioteksservice.

7 § Kommunerna ansvarar för folk- och skolbiblioteksverksamheten.
Landstingen ansvarar för länsbiblioteken.
Staten ansvarar för högskolebiblioteken och lånecentralerna samt för sådan
biblioteksverksamhet som enligt särskilda bestämmelser ankommer på staten.

8 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funk-
tionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. genom att erbjuda
litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa
gruppers behov.

9 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt barn och
ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier anpassade
till deras behov för att främja språkutveckling och stimulera till läsning.

10 § Länsbibliotek, lånecentraler, högskolebibliotek och andra statliga
forskningsbibliotek m.m. skall avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna sam-
lingarna till folkbibliotekens förfogande samt i övrigt samverka med folk- och
skolbiblioteken och bistå dem i deras strävan att erbjuda låntagarna en god
biblioteksservice.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av
förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets
verksamhetsområde

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:318) om överlämnande av för-
valtningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde skall införas en
ny paragraf, 3 §, av följande lydelse.

3 §1 Föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) prövar frågor om
individuell fördelning av statliga medel till bild- och formkonstnärer för att
deras verk i offentliga institutioners ägo visas för allmänheten eller används
på något annat allmännyttigt sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

**FOOTNOTES**

1 Förutvarande 3 § upphävd genom 1994:305.

3 Ärendet och dess beredning
3.1 Kulturutredningen
Våren 1992 uttalade riksdagen att en kulturpolitisk utredning med parlamentarisk
sammansättning borde tillsättas med huvuduppgift att utvärdera i vilken
utsträckning 1974 års kulturpolitiska mål har uppfyllts (bet._1991/92:KrU18,
rskr. 1991/92:204).
I februari 1993 bemyndigade den dåvarande regeringen chefen för Kultur-
departementet att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att utvärdera
kulturpolitikens inriktning med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska mål.
Utredningen fick också i uppdrag att göra en samlad bedömning av vilka krav och
utmaningar kulturpolitiken har att möta på längre sikt och att lämna förslag om
mål för kulturpolitiken och åtgärder för att främja kulturlivet. Kommittén antog
namnet Kulturutredningen (Ku 1993:03). Genom beslut den 15 december 1994 gav
regeringen tilläggsdirektiv till Kulturutredningen.
Kulturutredningen överlämnade i augusti 1995 sitt slutbetänkande Kultur-
politikens inriktning (SOU 1995:84). Utredningens sammanfattning av betänkandet
finns i bilaga 1. I november 1995 lämnades även utvärderingsrapporten Tjugo års
kulturpolitik (SOU 1995:85) med en tabellbilaga.
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas
synpunkter finns publicerad i departementspromemorian Remissvar på
Kulturutredningen (Ds 1996:23). Kulturdepartementet genomförde under perioden
november 1995 - februari 1996 även en resande remiss till landets samtliga län.
Departementet besökte gruppvis länen för diskussioner med företrädare för
kommuner, landsting, kulturinstitutioner, fria konstutövare m.fl.
Dokumentationen från de resande remisserna finns tillgänglig i Kultur-
departementet (dnr Ku95/2303/ESU).
Kulturutredningens slutbetänkande innehåller ett stort antal förslag.
Kommittén betonar dessutom olika förhållanden inom kulturlivet utan att direkt
koppla dessa till några konkreta förslag. Under beredningen av denna proposition
har regeringen enbart behandlat de uttryckliga förslagen från utredningen.
Förslagen är av varierande karaktär. I många fall avser de åtgärder som
regeringen kan ta ställning till utan riksdagens särskilda prövning. I de fall
regeringen redan har genomfört eller avser att genomföra sådana förslag lämnas
uppgift om detta för riksdagens information.
En del av utredningens förslag bör enligt regeringen inte genomföras. Vissa av
dessa kommenteras i anslutning till berörda områden i proposi-tionen.

3.2 Teaterutredningen, Museiutredningen och Internationella
kulturutredningen
I februari 1993 bemyndigade den dåvarande regeringen chefen för Kultur-
departementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn
av Riksteaterns betydelse för teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riks-
teatern och länsteatrarna (Ku 1993:04). Mot bakgrund av riksdagens senare
uttalande vid behandlingen av övergripande kulturfrågor (bet. 1992/93: KrU17,
rskr. 1992/93:249) beslutade regeringen att utredningen skulle arbeta som en
kommitté med parlamentarisk sammansättning. Kommittén, som antog namnet
Teaterutredningen, överlämnade i april 1994 betänkandet Teaterns roller (SOU
1994:52). Betänkandet har remissbehandlats.
I februari 1993 bemyndigades chefen för Kulturdepartementet även att tillkalla
en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av mål- och strukturfrågor
m.m. inom det statliga och statsunderstödda museiväsendet (Ku 1993:05). Mot
bakgrund av riksdagens senare uttalande vid behandlingen av övergripande
kulturfrågor (bet. 1992/93:KrU17, rskr. 1992/93: 249) beslutade regeringen att
utredningen skulle arbeta som en kommitté med parlamentarisk sammansättning.
Kommittén, som antog namnet Museiutredningen, överlämnade i april 1994
betänkandet Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation (SOU
1994:51). Betänkandet har remissbehandlats.
I maj 1993 bemyndigades chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en
kommitté med uppgift att göra en samlad bedömning av vilka följder som den ökade
internationaliseringen, främst Europaintegrationen kan medföra inom
kulturpolitiken (Ku 1993:07). Kommittén, som antog namnet Internationella
kulturutredningen, överlämnade i februari 1994 betänkandet Vår andes stämma -
och andras. Internationalisering och kulturpolitik (SOU 1994:35). Betänkandet
har remissbehandlats.
I december 1994 överlämnade regeringen betänkandena från Teaterutredningen,
Museiutredningen och Internationella kulturutredningen till Kulturutredningen.
Till betänkandena hade då fogats remissvar och sammanställningar av dessa.
Betänkandena och remissvaren skulle enligt direktiven bilda underlag för
Kulturutredningens fortsatta överväganden. Remisssammanställningarna finns
tillgängliga i Kulturdepartementet.

3.3 Andra utredningar och underlag av betydelse för propositionen
Följande ärenden har, utöver tidigare nämnda utredningar, utgjort underlag för
propositionen:
Statliga utställningsgarantier (Ds 1995:79) utreder museernas försäkrings-
frågor. Betänkandet har remissbehandlats.
Vårt dagliga blad - stöd till svensk dagspress (SOU 1995:37), Pressutredningen
-94 berör den framtida presspolitiken. Betänkandet har remissbehandlats.
Distributionsstödet till dagspressen (Ds 1996:5) var resultatet av en
utredning inom Kulturdepartementet, efter att Presstödsnämnden hemställt hos
regeringen att distributionsstödet till dagspressen skyndsamt skulle utredas
ytterligare. Rapporten har remissbehandlats.
Konst i offentlig miljö (SOU 1995:18) handlar om inriktning och organisation
av statens insatser för konst i offentlig miljö m.m. Betänkandet har
remissbehandlats.
Konstnärens villkor (SOU 1990:39) utreder de statliga insatserna för att
förbättra konstnärsskapets villkor. Betänkandet har remissbehandlats.
Remissammanställningen finns tillgänglig i Riksdagens protokoll 1990/91:100,
bil. 10.2.
Regional framtid (SOU 1995:27) diskuterar förslag om den offentliga
verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Betänkandet har
remissbehandlats.
Omprövning av statliga åtaganden (SOU 1995:93) utreder lämplig form för
finansiering av framtida verksamheter som fortlöpande är beroende av statligt
stöd men som inte bör bedrivas i myndighetsform. Några av de frågor i
betänkandet som berör Kulturdepartementets ansvarsområde tas upp i denna
proposition, övriga frågor bereds vidare inom departementet.
Rapporter från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) diskuterar fördjupade riktlinjer
för ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården (dnr Ku 94/3458/K och dnr Ku
95/772/Ka). Rapporterna har remissbehandlats.
Kulturutredningens särskilda delbetänkande (Ku 95/908/Ka) lämnar förslag om
Sjöhistoriska museets lokalisering. Betänkandet har remissbehandlats.
Handläggningen av stödet till icke-statliga kulturlokaler (dnr Ku 95/1636/ Ka)
är en utredning inom Kulturdepartementet om icke-statliga kulturlokaler.
Utredningen har remissbehandlats.
Kommunala kulturutgifter i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna (dnr Ku
95/2106/Ko) är en rapport som har utarbetats inom Kulturdepartementet.
En skrivelse från riksdagens revisorer (dnr Ku 96/308/ESU) berör
Kulturutredningens förslag angående museer och teatrar .
Inför ett svenskt kulturnät. IT och framtiden inom kulturområdet (SOU
1996:110) är ett delbetänkande från Kulturnät Sverige - IT-utredningen som
innefattar en kartläggning av kulturinstitutionernas IT-användning och planerade
IT-projekt samt förslag till en övergripande IT-strategi för kulturområdet.
Statligt stöd för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek
(Ku96/1221/Ko) är en promemoria som bildade underlag för en hearing i ämnet den
20 augusti 1996.
Samtliga remissammanställningar finns tillgängliga i Kulturdepartementet, utom
där annat anges.
Som underlag för denna proposition behandlar regeringen även de fördjupade
anslagsframställningarna (FAF) och årsredovisningarna (ÅR) från myndigheter och
institutioner inom Kulturdepartementets ansvarsområde.

3.4 Relation till budgetpropositionen 1997
Regeringens samlade förslag till statsbudget för budgetåret 1997 presenteras i
budgetpropositionen (prop. 1996/97:1). Där behandlas samtliga anslag under
Kulturdepartementet inom utgiftsområdena 1 och 17.
I denna proposition lämnar regeringen förslag om mål för en nationell
kulturpolitik och inriktning för olika verksamheter inom kulturpolitikens område
samt förslag om vissa nya stödformer.

4 Utvärdering och inriktning
4.1 Tjugo års kulturpolitik
Med införandet av 1974 års kulturpolitik blev kulturen i högre grad än tidigare
en gemensam angelägenhet för hela landet. Genom att sätta upp mål för
kulturpolitiken visade staten sin viljeinriktning. Målen kom också att snabbt
anammas på alla nivåer i samhället och utgöra grunden för ett konkret
reformarbete. De åtta målen sammanfattades i följande punkter:

- Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa
reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,
- kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet
och främja kontakt mellan människor,
- kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom
kulturområdet,
- kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och
beslutsfunktioner inom kulturområdet,
- kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till efter-
satta gruppers erfarenheter och behov,
- kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,
- kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och
levandegörs,
- kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom
kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

1974 års reform innebar att synen på kultur vidgades. De kulturpolitiska
ambitionerna riktades också mot skolan, arbetslivet, boendemiljön, förskolan och
vården. Även regionalpolitiken har efter hand fått ett tydligare kulturinnehåll.
Ett av inslagen i 1974 års kulturpolitiska beslut var att precisera ansvars-
fördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna. Grundvalen för
samhällets kulturpolitiska insatser skulle vara primärkommunernas stöd till
kulturverksamhet. Verksamheter som var för stora för en enskild kommun och som i
stället lyfts upp på länsplanet skulle landstingen, inte staten, ansvara för.
Statens insatser skulle inrikta sig på att stimulera kulturverksamheten i landet
och inte att reglera den.
Inom delar av massmedieområdet, framför allt radion och televisionen, har
styrmedlen utgjorts av lagar och tillståndsvillkor. Huvuddelen av de statliga
anslagen och bidragen inom kulturområdet har lämnats som årliga verksam-
hetsbidrag till regionala och lokala kulturinstitutioner, fria grupper och en-
skilda konstnärer, stöd inom vissa branscher, folkbildning, kulturmiljövård m.m.
Statens uppgift skulle också vara att svara för kunskapsutveckling,
information och opinionsbildning. Den centrala rollen i detta arbete har cen-
trala myndigheter som Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet
haft.

Utvecklingen
Ytterst handlar medborgarnas deltagande i kulturlivet om individens val. Men det
är det offentligas ansvar att bidra till att medborgarna har reella möjligheter
att vara kulturellt aktiva. Hur väl de gångna tjugo årens kulturpolitik levt upp
till målen är svårt att exakt fastställa.
Enligt Kulturutredningens utvärderingsrapport har nätet av regionalt verkande
kulturinstitutioner stärkts sedan år 1974. Det har t.ex. tillkommit 12 regionala
teatrar och 4 kammarorkestrar. Den dåvarande regionmusiken har fått en regional
styrning. Sammanlagt finns det i dag regionalt verkande kulturinstitutioner på
37 orter. Majoriteten av dessa ligger i residensstäder som ofta har mer än en
kulturinstitution. Många har fått närmare till en eller flera
kulturinstitutioner. År 1973 hade 1,3 miljoner medborgare utanför storstäderna
en teaterinstitution i sin kommun. Tjugo år senare är det drygt 1,8 miljoner.
Antalet medborgare utanför storstadsområdena som har en symfoni- eller
kammarorkester på nära håll har ökat från 550 000 till närmare 1 miljon.
Nätet av lokala kulturinstitutioner - folkbibliotek, lokala museer, konst-
hallar samt den kommunala musikskolan - har också stärkts betydligt under
perioden, inom ramen för kommunernas ansvar. De senaste åren har dock in-
skränkningar gjorts i bl.a. bibliotekens bokbussverksamhet och uppsökande
verksamhet. Likaså har vissa inskränkningar skett i den kommunala musikskolan.
De konstarter och genrer som saknar institutioner eller har svag institu-
tionell förankring har i allmänhet fått arbeta med betydligt mindre resurser än
de institutionsstarka konstarterna. Det gäller bild- och formkonst, dans, jazz,
folkmusik, kammarmusik och körmusik.
Den geografiska spridningen av teater- och dansföreställningar, konserter och
utställningar genom turnéer respektive vandringsutställningar har förändrats
sedan år 1974. Riksteaterns utbud har halverats, delvis på grund av att teaterns
fyra regionala ensembler fått regionala huvudmän. De regionala och lokala
teatrarnas turnéverksamhet har ökat, men inte alls i samma omfattning. De fria
teater- och dansgrupperna har blivit fler och ökat utbudet av
turnéföreställningar. Länsmusiken har tagit över turnéansvaret från Riks-
konserter. Riksutställningars utställningsdagar har halverats sedan slutet av
1970-talet samtidigt som de regionala museerna har fått bättre förutsättningar
att också arbeta med vandringsutställningar.
Antalet konstnärer inom alla konstarter har ökat med ca 40 procent. De
konstnärliga utbildningarna har också utvecklats liksom andra utbildningar inom
kulturområdet som t.ex. kulturmiljövården.
På radio- och TV-området fanns år 1974 tre radiokanaler och två TV-kanaler,
alla inom ramen för den TV-avgiftsfinansierade public service-verksamheten. Nu
finns fyra rikstäckande kanaler inom Sveriges Radio men också ett stort antal
reklamfinansierade lokalradiostationer samt föreningsdriven närradio. Det finns
fortfarande två public service-kanaler inom Sveriges Television men också en
svensk reklamfinansierad TV-kanal som når i stort sett hela den svenska
publiken. Vidare finns det ett tiotal TV-kanaler som kan tas emot via kabelnät
eller parabol och som är särskilt riktade till den svenska marknaden, ett stort
antal utländska TV-kanaler samt ett antal lokal-TV-kanaler.
År 1973 fanns det 20 orter i landet med dubbel utgivning av dagspress. Tjugo
år senare har det minskat till 18 orter. Den periodiska pressen, inklusive
kulturtidskrifterna, är dock mycket mångsidig.
Under perioden har det skett en viss ökning av bokutgivningen. Bok-
klubbsverksamheten har expanderat medan antalet boklådor minskade under
periodens första del.
Fonogramutgivningen har tiodubblats. Antalet premiärvisade filmer på biograf
har minskat något. Det totala antalet biografer är i stort sett oförändrat,
däremot är fler koncentrerade till de större orterna genom multibiograferna.
Utbudet av film på video är spritt över hela landet.
Folkbildningsarbetet och amatörverksamheten stärktes ekonomiskt under
periodens första del. Under senare år har bidragen från stat och kommun totalt
sett minskat. Andelen studiecirklar i estetiska ämnen har ökat, liksom antalet
kulturprogram. Studieförbunden och deras kulturprogramverksamhet svarar ofta för
en stor del av det totala kulturutbudet i små och medelstora kommuner.
Verksamheten har ökat kraftigt i omfattning. Många mindre kommuner har utformat
sin kulturpolitik utifrån samarbetet med studieförbunden och väljer att ge stöd
till dem i stället för att driva egen programverksamhet.
Kulturverksamhet har blivit vanligare i flera miljöer: på arbetsplatser, i
boendemiljöer och inom vården. Kulturverksamheten är inte längre så tydligt
bunden till institutioner och evenemang. Genom de fria teater-, dans- och
musikgruppernas verksamhet har kulturen i högre grad etablerats utanför
institutionerna.
Arrangörsledet har utvecklats. Det gäller som tidigare nämnts studieförbundens
arrangörsverksamhet, men också Riksteaterns lokalföreningar,
konstföreningsrörelsen och andra kulturföreningar.
Publikarbetet har däremot inte varit prioriterat eller framgångsrikt. Statens
Kulturråd har påpekat att framför allt institutionernas publikarbete i hög grad
inriktats på de aktiva och välmotiverade medborgarna. Institutionerna avsätter i
allmänhet mycket begränsade resurser för sitt publikarbete. Litteraturfrämjandet
har lagts ned. Konstfrämjandet har upphört men rekonstruerats i Folkrörelsernas
Konstfrämjande. Också skådebanerörelsen har brottats med stora svårigheter.
Intresset för historia och kulturmiljövård har ökat och bl.a. tagit sig
uttryck i "Gräv-där-du-står"-verksamhet, samling kring arbetslivsmuseer och
engagemang i hembygdsrörelsen och i olika opinionsgrupper. Kulturmiljöns roll
som resurs i samhället och för den enskilde har blivit tydligare. Frågorna har
också integrerats i samhällsplaneringen och i miljö-, regional-, arbetsmarknads-
och jordbrukspolitiken.
På en del områden har den kulturella verksamheten ökat utan stöd från det
offentliga. Det gäller framför allt det breda utbudet av musik i alla former.
Det har även under perioden växt fram en hel flora av specialtidskrifter. Video-
marknaden har också expanderat.
Ungefär tre miljoner svenskar deltar varje år i någon form av skapande
verksamhet, i studiecirklar eller annan bildningsverksamhet. Sammanlagt blir det
ca 20-30 miljoner besök i folkbildningens regi. Ungefär 6 miljoner människor
besöker minst en gång om året någon kulturinstitution eller något
kulturevenemang som konsert, teaterföreställning eller biobesök. Många av dem är
regelbundna besökare. Nästan alla tar del av massmedieutbudet, de flesta
dagligen.

Internationella jämförelser
Internationellt sett ligger Sverige på en hög nivå när det gäller delaktighet i
kulturlivet. Några exempel från Kulturutredningens utvärderingsrapport: Cirka 60
procent av befolkningen besöker under ett år bibliotek. Motsvarande siffra för
Frankrike är 23 procent, för Nederländerna 20 procent och för Storbritannien 52
procent. Danmark har lika höga besökssiffror som Sverige, medan Finland ligger
högre, eftersom två tredjedelar av befolkningen besöker bibliotek någon gång
under ett år.
Närmare 45 procent av den svenska befolkningen har varit på teater minst en
gång under det gångna året. Motsvarande siffra för Island är 50 procent, för
Finland 45 procent, för Danmark 31 procent och för Norge 26 procent. I Frankrike
är siffran 14 procent.
Svenska kulturinstitutioner har en hög kvalitet och hävdar sig väl vid
internationella jämförelser. På folkbiblioteksområdet tillhör vi de ledande
nationerna. Teatertätheten är totalt sett hög, särskilt i förhållande till
befolkningsstorleken. Svensk teater, särskilt barnteatern, och svenska orkestrar
hävdar sig väl i internationella sammanhang. Vi har ett antal museer av hög
internationell klass. Våra långa traditioner på arkivens och kulturmiljövårdens
område och deras utveckling med bl.a. ett brett kulturmiljöperspektiv, gör att
Sverige också där ligger på en hög internationell nivå.
Folkbildningen är unik för Norden och bredden på föreningsverksamheten i
övrigt saknar motsvarighet i många andra länder.
Hur svensk kulturpolitik och kulturverksamhet värderas internationellt
framgår av Europarådets studie från år 1989 (Kulturpolitik i Europa 2:2, Statlig
kulturpolitik i Sverige, Rapport från en europeisk expertgrupp). I kapitlet
Slutsatser säger examinatorerna:

"För en utomstående iakttagare är kanske det mest betydelsefulla som
uppnåtts kulturlivets enastående sociala bredd. I det avseendet kan
Sverige nog ligga 10 procentenheter framför den stora klungan andra
länder. Den starka betoningen av barns tillgång till kultur hänger samman
med detta. Genom övertygande och samarbete med kommuner och landsting har
en större omvandling av de regionala kulturinstitutionernas struktur
genomförts. Kostsamma ansträngningar har gjorts att ge ekonomiskt stöd
till yrkesverksamma konstnärer. Den professionella verksamheten ligger på
en mycket hög nivå. Sverige ligger nära toppen i den europeiska ligan vad
gäller antal teatrar och orkestrar i förhållande till befolkningens
storlek.
- - -
Det kanske inte kommer som en överraskning att examinatorerna lägger
särskild vikt vid den möjlighet som skapas för Sverige på kulturområdet
genom utvecklingen i Europa i ett vidare perspektiv. Vi är medvetna om att
statsmakterna redan tagit itu med frågan. För att möta den utmaningen,
måste konsten få en viktigare roll, utan att den särskilda omsorgen om de
breda sociala målsättningarna överges. Inför denna stora uppgift bör
statsmakterna inleda en omfattande dialog med kulturlivet och uppmana till
större uppslutning kring kulturen över hela landet. Liknande möjligheter
öppnas för många länder. Mycket resurser har redan satsats av Sverige och
mycket har redan uppnåtts. Strävan att fördjupa svenskarnas upplevelser av
kultur kommer att innebära flera risker och mer osäkerhet, men
examinatörerna är övertygade att utbytet i längden blir bestående."

4.2 Ta till vara och utveckla
Kulturutredningens utvärderingsrapport ger en kort sammanfattning av
omvärldsfaktorer som påverkat människors liv. Familjebilden har förändrats.
Kvinnorna har gått ut i arbetslivet. Ensamhushållen har blivit flera samtidigt
som ungdomar bor kvar hos sina föräldrar längre än tidigare. 13 procent av alla
landets hushåll är idag invandrarhushåll. Arbetsmarknaden är under omvandling.
Informationstekniken har förändrat arbetsvillkoren och skapat nya
förutsättningar men också problem. Arbetslösheten är hög. Sverige har blivit
medlem av EU.
Hur människors kulturvanor påverkats av samhällsförändringarna är svårt att
fastställa, likaså vad kulturpolitiken betytt. Kulturutredningens utvärde-
ringsrapport konstaterar dock att totalintrycket av de analyser som gjorts är
att aktivitetsnivån på kulturområdet generellt är hög i Sverige. Samtidigt
påpekas att de skillnader i kulturvanor som finns mellan olika
befolkningsgrupper tycks bestå, med ett undantag. Vi får fler kulturaktiva äldre
och medelålders. Ett annat tydligt resultat från utvärderingsrapporten är att
människors utbildningsnivå är den viktigaste enskilda grunden för deras
deltagande i kulturlivet.
Utgångspunkten för regeringens överväganden i denna kulturproposition är att
grundtankarna från 1974 års proposition fortfarande står sig. Däremot behöver
kulturpolitiken utvecklas på vissa områden för att effektivare nå de uppsatta
målen, och i vissa fall anpassas till en förändrad verklighet.

Kultur i hela landet
Den statliga insatsen för att bredda kulturutbudet har hittills bestått i att
fördela statliga resurser över landet. I första hand har stödet gått till
kulturinstitutioner på regional nivå och till kulturverksamhet inom
studieförbunden. På det sättet har regionala kulturcentrum kunnat skapas i ett
antal större städer, men även i många mindre samhällen har kulturlivet blivit
mer mångsidigt och rikare. Detta har skett genom ett succesivt uppbyggnadsarbete
i samspel mellan stat, landsting och kommuner.
I denna proposition föreslås förändringar i syfte att göra stödsystemet
smidigare. Dessutom föreslås generella insatser av nytt slag för att främja hela
landet. Det statliga stödet till regional verksamhet utsträcks till filmområdet
och till dansområdet, biblioteksstödet förstärks väsentligt och verksamhet med
länskonstnärer införs i stor skala.
När kulturlivet betraktas ur ett lokalt perspektiv kommer ofta nya fråge-
ställningar i centrum. Hittills har kulturpolitiken oftast diskuterats
sektorsvis. Också denna kulturproposition presenterar sina förslag sektorsvis.
Det behövs självfallet en kulturpolitik som tar hänsyn till såväl de olika
konstarternas som kulturarvsområdets speciella behov. Men detta får inte
innebära en isolering mellan olika konstområden eller kulturarvsverksamheter.
Kulturpolitiken måste också anpassas till att behoven skiftar mellan storstäder,
huvudorter i regionerna, småstäder och landsbygdssamhällen.
Det lokala kulturlivet är i dag betydligt mer mångfacetterat än för tjugo år
sedan. I kommunerna finns mångåriga erfarenheter av att stödja, stimulera och
organisera kulturaktiviteter. På många håll finns vilja och kraft att ge sig i
kast med både riskabla och innovativa projekt. Mångfalden och valmöjligheterna
har ökat. Kvalificerad kultur kan nås på många olika vägar.
Staten, landsting och kommuner har dock i dag begränsade möjligheter att öka
de ekonomiska insatserna för att initiera utveckling och förändring. I stället
krävs det nya arbetsformer som bättre utnyttjar befintliga resurser.
Massmedierna förmedlar ett nästan oöverskådligt utbud av underhållning,
kultur, information m.m. och konkurrerar med det traditionella kulturlivet om
människors uppmärksamhet. Men detta medieutbud kan aldrig ersätta ett lokalt
kulturliv där människor deltar och själva skapar.
Utbildningsnivån har generellt höjts. Vi har heller aldrig tidigare haft så
många unga människor med gedigen konstnärlig utbildning som idag, och aldrig så
många framstående unga artister. Vi har en mångfald av invandrare som bär med
sig olika kulturer. Människor är dessutom mer kompetenta i samhällsfrågor än
någonsin tidigare.
Men det finns också en hotbild. De ekonomiska klyftorna har ökat,
arbetslösheten och segregationen passiviserar människor.
Kulturpolitiken måste inrikta sig på att både bejaka människors nya krav på
kulturen och verka för att ingen ställs utanför
Det är i den lokala miljön som idéer och initiativ skall födas. Det offentliga
ansvaret för att stimulera en utveckling bygger främst på kommunerna, men även
staten har ett ansvar. Det statliga kulturstödet består till övervägande del av
medel som skall användas lokalt. Därför är det naturligt att staten ägnar
intresse åt vad som sker, hur resurserna används, vad som är utvecklingsbart och
vad som kan behöva mönstras ut för att en utveckling skall främjas.
Avsikten är inte att öka den statliga styrningen över det lokala kulturlivet.
Tvärtom måste statens ambitioner vara att främja ett kulturliv som i allt
väsentligt utformas under lokalt ansvar. Det krävs emellertid ett engagemang
från centralt håll för den lokala utvecklingen. Under Kulturåret 1998 kommer
regeringen att stödja ett projektarbete vars syfte är att hävda kulturen i hela
landet

Folkbildningen
I flertalet kommuner är studieförbunden, tillsammans med föreningslivet och
folkbiblioteken, de viktigaste arrangörerna av kulturprogram. Det är regeringens
uppfattning att folkbildningen och särskilt studieförbunden med sin breda
verksamhet behöver spela en än mer aktiv och förnyande roll i kulturpolitiken.
Genom sin estetiska verksamhet bidrar folkbildningen till att förverkliga målet
att ge alla möjlighet till eget skapande. Det gäller inte minst inom musik,
scenisk konst, bild- och formkonst, slöjd och konsthantverk. Folkbildningen når
bättre än många andra kulturaktörer ungdomar, funktionshindrade, invandrare och
kortutbildade. Ofta är det inom folkbildningen som människor får den första
kontakten med kulturen, som ger upphov till ett intresse för att söka fördjupad
kontakt med kulturverksamheter inom andra områden.
Folkbildningens verksamhet är mycket omfattande. Under 1994/95 genomfördes ca
142 000 kulturprogram via studieförbunden som samlade ca 14 miljoner besökare
och engagerade ca 833 000 medverkande kulturarbetare. Folkbildningen som
arrangör och beställare är därmed också en betydelsefull försörjningskälla för
professionella kulturutövare.
Det är regeringens uppfattning att folkbildningen bör kunna spela en central
roll i arbetet med att hävda kulturens plats i hela landet

Sex nationella uppdrag
Kulturutredningen föreslår i sitt betänkande att regeringen ger nationella
uppdrag till vissa institutioner eller verksamheter som har metoder för utveck-
ling och förnyelse inom en konstriktning, genre eller verksamhetsform.
Regeringen har tagit fasta på detta och avser att ge nationella uppdrag till
Malmö konsthall, Backa barn- och ungdomsteater i Göteborg, Film i Väst i
Alingsås, Stiftelsen Falun Folkmusikfestival, Rosteriet i Luleå och Arbetets
Museum Norrköping.
Det konkreta innehållet i varje uppdrag beskrivs närmare under respektive
verksamhetsområde. Grundtanken med de nationella uppdragen är att ta tillvara
kunnande och idéer från hela landet som kan ge vitalitet åt kulturlivet i stort.
De nationella uppdragen är tidsbegränsade till tre år.

Barn och unga
I denna proposition är barns och ungas rätt till både eget skapande och
deltagande i kulturlivet ett genomgående tema. Det är av stor vikt att alla
kulturinstitutioner och kulturverksamheter tar denna rätt på allvar.
Barn och unga är inte någon enhetlig grupp. De har olika uppväxtvillkor,
föräldrar med olika intressen och olika ekonomiska förutsättningar. Också barn
och unga skapar sin egen kultur som vuxenvärlden måste respektera och
kommunicera med.
Barn och ungdomar har olika behov. Barn måste tidigt få ta del av ett brett
kulturutbud och stifta bekantskap med litteratur, konst, musik och historia med
stöd av engagerade vuxna. Kulturen blir på det sättet ett viktigt redskap i
barnets utveckling. Ungdomar däremot har redan skaffat sig kulturella prefe-
renser där de ofta inte bara vill vara kulturkonsumenter utan också
kulturproducenter. En kulturpolitik för unga människor måste därför också ta sin
utgångspunkt i deras eget skapande och kreativa förmåga
Språket är av stor betydelse för barn och unga. Satsningar på litteratur och
läsande för dessa grupper är också ett av de prioriterade områdena i denna
proposition.

Det mångkulturella samhället
På kort tid har den svenska befolkningens etniska sammansättning förändrats. På
senare tid har dock en ökande social segregering med etniska inslag
konstaterats. Ett utanförskap på arbetsmarknaden och permanent bidragsberoende
är en problematisk verklighet för många. Den höga arbetslösheten i landet är en
orsak till detta, men inte den enda. Diskriminering, okunskap och
främlingsfientlighet möter invandrade människor när de söker kontakt med det
svenska samhället. Invandrarpolitiska kommittén konstaterar att negativa
attityder till invandrare främjas av en rad i sig påverkbara faktorer. Till
dessa hör bristande kontakter över etniska gränser, låg utbildning, lågt
förtroende för politiker och för invandringspolitiken, begränsade erfarenheter
av andra länder, upplevd maktlöshet och bristande självkänsla. Kulturen och
kulturpolitikens betydelse för ett genuint mångkulturellt samhälle, där
människor med olika kulturell bakgrund kan leva tillsammans och ge impulser åt
varandra, kan aldrig överskattas.
Idag lever en knapp miljon människor i Sverige som är invandrade från andra
kulturer och 700 000 personer som är födda i Sverige men har minst en förälder
som är invandrad. Majoriteten bor i de tre storstadsområdena samt i Västmanland
och Södermanland.
Dessa människor besitter en mångfald av både religiösa och kulturella
erfarenheter och kunskaper som är alltför litet synliga i kulturlivet i Sverige.
Det är få kulturinstitutioner som lämnar plats för och lyckas synliggöra den
mångfald av kulturarv och uttryck som idag finns samlad i landet. Invandrade
kulturarbetare har svårt att hävda sig i det svenska kulturlivet.
Regeringens avsikt att utreda organisationsform och verksamhetsinriktning för
etablering av ett Världskulturhus på Södra Teatern i Stockholm från och med
Kulturåret 1998 är ett initiativ som skall ge invandrarkulturen en egen arena.
Regeringen avsätter också vissa medel i 1997 års budget, att fördelas till
kulturinstitutioner som vill arbeta aktivt med frågor som rör kulturarv och
främlingsfientlighet.

Kulturen och arbetsmarknaden
Kulturen har ett egenvärde och bör i första hand inte betraktas ur ett
nyttoperspektiv. Men det hindrar inte att kulturen förvisso kan vara nyttig. De
sysselsättningsinsatser som gjorts under de senaste åren inom kulturområdet är
ännu inte utvärderade. Flera tecken tyder dock på att kultur har en strategisk
betydelse för övergången från industrisamhälle till informationssamhälle. Det
finns därför skäl att anta att kulturarbetsmarknaden rymmer flera expansiva
framtidsbranscher. Erfarenheter från andra länder är också mycket positiva; där
industrin tappar mark har medvetna satsningar på kultur inneburit många nya
arbetstillfällen. Insatser för att uppmuntra och utveckla kulturellt skapande
bland t.ex. unga människor kan också bidra till att fler jobb skapas.
Kulturområdet påverkas i hög grad av arbetsmarknadspolitiken. De arbets-
marknadspolitiska insatser som gjorts genom åren, riktade särskilt till kultur-
området, har givit många och goda resultat. Det gäller inte minst de regional-
politiska effekterna.
Kulturen är sysselsättningsintensiv och verkar över hela landet. Den är
initiativskapande och ger stora effekter vid sidan av att den ger
arbetstillfällen. Kulturområdets arbetsmarknad engagerar också i hög grad
kvinnor och ungdomar. Regional utveckling, särskilda insatser för kvinnor,
glesbygdsutveckling, småföretagssatsningar och kvalificerad turism använder ofta
kultur och kulturarvet som instrument. I många fall finns också en koppling till
god miljöhushållning.
Inom delar av kulturområdet har det sedan länge etablerats ett bra samarbete
mellan arbetsmarknadsföreträdare och kulturinstitutioner. Sysselsätt-
ningsinsatsen SESAM, som syftar till att ge unga akademiker fotfäste i
museivärlden och arkiven är ett exempel. I byggnadsvården har arbetslösa
byggnadsarbetare och hantverkare kunnat vidareutbilda sig för en byggmarknad som
i dag i hög grad handlar om att varsamt ta hand om äldre byggnader.
I dag har kommunerna en stor frihet att forma en arbetsmarknadspolitik som är
anpassad efter lokala behov och resurser. Då finns det också möjligheter att, på
ett helt annat sätt än tidigare, integrera kulturen i utvecklingsarbetet.
Det har länge varit en kulturpolitisk ambition att samhällets åtgärder i
första hand skulle inriktas mot att öka arbetstillfällena för konstnärer, och
att öka användningen av konstnärliga verk. Regeringens ambition är att utreda
förutsättningarna för en omställning av konstnärspolitiken så att möjligheten
till arbete och ersättning för utfört arbete stärks. Regeringen föreslår också
att konstnärernas villkor skall förbättras genom förstärkning av existerande
stödformer
Vidare har regeringen för avsikt att utreda förhållandena på den konstnärliga
arbetsmarknaden med syfte att finna former för att bättre anpassa de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna till kulturpolitiska målsättningar.

Massmedier och ny informationsteknik
Massmedierna kan inte ersätta levande kulturevenemang, men de kan göra
kulturupplevelser tillgängliga för människor oberoende av tid och rum. Även den
som aldrig besöker en teater eller konsertsal kan få del av föreställningar via
radio och TV, eller genom högklassiga musikinspelningar. Genom massmedierna kan
publiken överallt få uppleva de yppersta artisterna.
I regeringens proposition (1995/96:161) En radio och TV i allmänhetens tjänst,
som nyligen antogs av riksdagen (bet. 1995/96:KrU12, rskr 1995/96:297)
understryks vikten av att programföretagen i sin roll som bärare av det
nationella kulturarvet vidgar och fördjupar sitt kulturansvar. Programföretagen
skall stimulera till debatt kring viktigare samhälls- och kulturfrågor, bevaka
och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika områden och i samspel
med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktiviteter.
Programmen skall spegla kulturlivet i olika delar av landet. Programföretagen
skall också öka samarbetet med kulturinstitutionerna i syfte att öka antalet
utsändningar av föreställningar och evenemang.
Regeringen vill också i denna proposition understryka kulturinstitutionernas
ansvar att finna samarbetsformer med televisionen och radion som möjliggör
överföring av kulturevenemang från hela landet.
Den tekniska utvecklingen har påverkat förutsättningarna för både kulturell
delaktighet och konstnärligt skapande. Med förbättrade lagringsmetoder och
distributionssätt kommer stora mängder information att kunna göras tillgängligt
på folkbibliotek eller i enskilda hem. Datorteknik och förenklad
inspelningsteknik förenklar arbetsprocessen inom t.ex. musikskapande. Ny teknik
ger också förutsättningar för helt nya konstarter, t.ex. verk som sprids i form
av cd-rom eller via Internet. Likaså ger ny teknik nya grupper möjlighet att
vara kulturellt aktiva, samtidigt som det finns risk för nya klyftor mellan
äldre och yngre, mellan män och kvinnor eller mellan olika yrkesgrupper.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1,
utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning) att ett särskilt anslag
anvisas universitetsdatanätet SUNET. Förslaget innebär att SUNET skall få en
vidgad roll som möjliggör anslutning för statliga museer, länsmuseer och
biblioteksområdet. Vad gäller den nya tekniken och kulturen har regeringen en
pågående utredning, Kulturnät Sverige - IT-utredningen (Dir. 1995:129), som
lämnar sitt betänkande under hösten 1996. Efter sedvanlig remissbehandling avser
regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.

Statens kulturutgifter
Statens utgifter för kulturområdet under utgiftsområde 17. Kultur, medier,
trossamfund och fritid föreslås uppgå till totalt 3 996 miljoner kronor under år
1997. Därutöver föreslås under utgiftsområde 1. Rikets styrelse medel för
presstöd samt radio- och TV-frågor på 685 miljoner kronor. Sammanlagt finns för
hela kulturområdet 4 681 miljoner kronor för år 1997. Av detta är 132 miljoner
kronor medel för varaktiga reformer samt 94 miljoner kronor för
engångssatsningar. För åren 1998 och 1999 beräknar regeringen att den
sammanlagda budgeten för kulturområdet kommer att uppgå till 4 752 miljoner
kronor resp. 4 851 miljoner kronor.

Procentuell fördelning på verksamhetsområden

Finansiering av radio och TV
Vid sidan av de ändamål som finansieras över statsbudgeten finansieras radio och
TV i allmänhetens tjänst med TV-avgiftsmedel. För kalenderåret 1997 föreslås att
ca 4,8 miljarder kronor (1994 års prisläge) anvisas för verksamheten.

5 Mål för en nationell kulturpolitik
Erfarenheterna av 1974 års mål för den statliga kulturpolitiken har varit
positiva. Målen har haft stor betydelse för utvecklingen på såväl nationell som
regional och lokal nivå. De har fungerat som gemensamma referensramar för
statens, landstingens och kommunernas insatser och givit kulturpolitiken styrka.
För att hävda kulturen och kulturens behov av resurser också i framtiden
föreslår regeringen mål för en nationell kulturpolitik även fortsättningsvis.

Regeringens förslag: Målen för kulturpolitiken skall vara att:
- värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för
alla att använda den,
- verka för allas möjlighet till kulturupplevelser och eget
skapande,
- motverka kommersialismens negativa verkningar och främja
kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet,
- bevara och bruka kulturarvet,
- främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika
kulturer inom landet.

Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen föreslår följande mål för
kulturpolitiken: Kulturen ger människan glädje, insikter, många uttrycks-
möjligheter och ett rikare liv. Kulturpolitiken skall därför
- värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter,
- verka för delaktighet och stimulera till eget skapande, främja konstnärlig
och kulturell förnyelse och kvalitet, ta ansvar för kulturarven och främja
ett positivt bruk av dem,
- ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft
i samhället.
Remissinstanserna: Remissopinionen är blandad. Många stödjer
kulturutredningens förslag medan andra föreslår kompletteringar. Statens
kulturråd vill att ett internationaliseringsmål och ett bildningsmål
kompletterar utredningens förslag. Riksantikvarieämbetet föreslår att
utredningens förslag till mål relateras till politikområdena konstarterna,
kulturarvet och massmedierna. Flera remissinstanser anser att 1974 års mål om
att motverka kommersialismens negativa verkningar, samt att kulturpolitiken i
ökad utsträckning skall utformas med hänsyn till eftersatta grupper, bör
behållas.
Skälen för regeringens förslag: I det följande utvecklas vissa skäl för vart
och ett av förslagen till mål för en nationell kulturpolitik:

Yttrandefrihetsmålet
I 1974 års kulturpolitiska mål hade värnandet av yttrandefriheten en central
roll. I regeringens nya förslag till mål för en nationell kulturpolitik sätts
yttrandefriheten i främsta rummet. Skälen är uppenbara. En mångfald röster och
en fri debatt är inte bara en förutsättning för en levande demokrati utan också
för ett rikt kulturliv.
I Sverige är yttrandefriheten grundlagsfäst. Varje medborgare är fri att
meddela upplysningar eller uttrycka tankar, åsikter och känslor. Det är en
central kulturpolitisk uppgift att värna denna frihet och skapa reella
förutsättningar för alla att använda den. Den konstnärliga friheten skall
garanteras genom en kulturpolitik som stödjer utan att styra det konstnärliga
innehållet.
En reell yttrandefrihet kräver att alla har tillgång till ett språk, till
kunskaper och information. Den kräver också att det finns en mångfald arenor som
är lättillgängliga för människor oberoende av social tillhörighet, kön, yrke,
geografisk belägenhet, etniskt ursprung eller funktionshinder. För att den rätt
till kulturell yttrandefrihet som slås fast i FN:s barnkonvention skall kunna
realiseras krävs att också barn och unga har tillgång till språkliga och
kulturella verktyg.
Sedan 1974 har människors faktiska yttrandemöjligheter ökat genom bl.a. en
höjd utbildningsnivå och en snabb utveckling inom massmedieområdet. I denna
utveckling finns också risker för att yttrandefriheten hotas genom
maktkoncentration och ökat kommersiellt beroende.
En kulturpolitisk uppgift av betydande vikt är att på nationell och
internationell nivå verka för att teknik- och medieutvecklingens möjligheter
till kunskapsspridning, idéutbyte och konstnärlig utveckling tas till vara.
Skadlig maktkoncentration skall motverkas och distributionskanalerna skall vara
öppna. Den nya informationstekniken skall göras tillgänglig för så många som
möjligt och säkras för fritt meningsutbyte.
I ett snabbt föränderligt massmedielandskap är det av vitalt kulturpolitiskt
intresse att det finns en stark dagspress där olika åsikter är företrädda,
liksom att det allmänna tar ansvar för en självständig och kvalitetsinriktad
radio och television i allmänhetens tjänst.

Jämlikhetsmålet
Kulturpolitiken skall verka för alla människors möjlighet och lust att vara en
del av kulturlivet, att uppleva kultur och ägna sig åt eget skapande.
De hinder som gör att många människor och grupper fortfarande står främmande
för kulturlivet måste brytas ned. Kulturinstitutionernas arbete måste breddas
och i större utsträckning utgå från ovana deltagares villkor. Samverkan med
folkbildning, föreningsliv, amatörorganisationer, nätverk och eldsjälar måste
utvecklas. Erfarenhetsutbytet mellan professionella och amatörer bör stimuleras
ytterligare.
Förutsättningen för kulturell jämlikhet skapas hos den unga människan.
Kulturpolitiken skall bidra till att den kulturella stimulansen i förskola och
skola stärks.
Kulturpolitiken skall främja ett rikt kulturutbud i hela landet och skapa
möjligheter för kulturutbyte mellan olika regioner. Alla skall ha möjlighet att
uppleva kultur och ägna sig åt eget skapande oberoende av var de bor. Statliga
kulturinstitutioner med nationella åtagande måste bli tillgängliga för människor
i hela landet. Kulturarbetare skall ha arbetsmöjligheter över hela landet. I
uppgiften att nå många människor, individer och grupper som i dag inte har
tillgång till ett brett kulturutbud, har radio och TV i allmänhetens tjänst en
viktig roll som kulturbärare. Den nya informationstekniken bör utnyttjas för att
göra kulturen tillgänglig oberoende av avstånd i tid och rum.

Mångfaldsmålet
Kulturell mångfald är en förutstättning för ett rikt kulturliv. Genom att
undanröja hinder för skapande och stödja och stimulera kulturutövare och
kulturella uttryck över ett brett fält skall kulturpolitiken verka för mångfald.
Arbetsvillkoren för yrkesverksamma konstnärer påverkar vitaliteten och
mångfalden inom hela kulturlivet. Den kulturpolitiska uppgiften är att skapa
bästa möjliga förutsättningar för det yrkesmässiga konstnärliga arbetet.
Experimentell och nydanande konst är, i likhet med grundforskning, avgörande för
framtida expansion och kvalitet, men sällan kommersiellt lönsam. Därför skall
även nya kulturella uttryck och mindre etablerade kulturutövare stimuleras och
stödjas.
Sedan 1974 års kulturpolitiska mål formulerades har förutsättningarna för
kommersiell kulturverksamhet förändrats, framför allt på grund av utvecklingen
inom massmedieområdet. Kommersialismens negativa verkningar avspeglar sig i
likriktning, förytligande och centralisering, men också i växande klyftor mellan
olika människor och grupper. Kulturpolitikens uppgift är att motverka dessa
negativa verkningar på kulturens alla områden, Det är av särskild vikt att barn
och unga har alternativ till det kommersiella kulturutbudet. Ungdomars egna
mötesplatser och skapande bör sättas främst.
Kvalitet, särskild konstnärlig kvalitet, är inget statiskt. Konstnärlig för-
nyelse bygger ofta på att nyskapande konstnärer bryter mot rådande
kvalitetsuppfattningar. I strävan efter kvalitet är gediget kunnande liksom
alternativ till slentrianmässig och schablonartad kulturproduktion av särskild
vikt.

Kulturarvsmålet
Vårt historiska arv är en del av vår samtid. Kulturarvet omfattar den fysiska
kulturmiljön liksom de konstnärliga uttrycksformerna och språket. Staten har,
tillsammans med bl.a. kommuner, kulturinstitutioner, folkbildning, föreningsliv
och enskilda, ett ansvar för att spåren efter tidigare generationer tas till
vara, vårdas och visas.
Historisk kontinuitet bidrar till människors identitet och trygghet. I tider
av snabba samhällsförändringar är tillgången till kunskap om kulturarvet av sär-
skild betydelse. Muséerna skall inte bara bevara utan också aktivt medverka till
att människor engageras att utnyttja sitt kulturarv. Det gäller i hög grad barn
och unga vars öppenhet inför intryck från olika delar av världen stimuleras om
de äger en egen historisk identitet. Det gäller också dem med flykting- och
invandrarbakgrund som skall kunna bära med sig sitt kulturarv och infoga det i
sina liv i Sverige.
Kulturarvet är inte neutralt. Det är ett kulturpolitiskt ansvar att synliggöra
såväl klasskillnader som könsskillnader och skillnader mellan stad och land.
Det är också ett kulturpolitiskt ansvar att motverka försök att utnyttja
kulturarvet i diskriminerande syften och att i internationella sammanhang delta
i arbetet för att skydda det gemensamma kulturarvet.

Internationaliseringsmålet
Internationaliseringen ställer nya krav på kulturpolitiken. Det är en självklar
kulturpolitisk uppgift att bidra till att människor med olika etnisk och
kulturell bakgrund kan mötas och ge impulser åt varandra. Integration skall
stimuleras, främlingsfientlighet och rasism bekämpas. Det är också en viktig
uppgift att skapa utrymme för den mångetniska och mångkulturella generation som
inte passar in i traditionell kategorisering av kulturell och etnisk identitet.
I blandningen av olika kulturella bakgrunder och uttrycksformer finns
förutsättningar för nytt skapande och ny kvalitet.
Sverige behöver ett intensivare kulturutbyte, då det vidgar möjligheten till
kulturell förnyelse. Samtidigt kräver det särskilda insatser för att kulturella
uttryck förankrade i svensk verklighet och svenska värderingar på ett effektivt
sätt skall kunna konkurrera med det massiva kulturutbudet från andra länder.
Det nordiska kultursamarbetet är fortsatt av hög prioritet. Nya samarbets-
områden som Östersjöområdet, Barentsområdet m.fl. blir allt viktigare även
kulturpolitiskt.
Den kulturpolitiska uppgiften i EU är att arbeta för det gemensamma, men också
för det genuint svenska som språket och offentlighetsfrågorna. Unionsfördragets
stadgande av att kulturdimensionen skall beaktas inom unionens alla
verksamhetsområden är en kulturpolitisk uppgift att förverkliga både i Sverige
och inom EU.
Uppgiften på global nivå är bl.a. att hävda kulturens roll i världssamhället,
framhäva kulturens betydelse för människors välstånd och frihet och underlätta
kulturkontakter över alla gränser.

6 Konstnärernas villkor
Konstnärerna och medborgarna är ömsesidigt beroende av varandra. Utan fritt
skapande och självständiga konstnärer förtvinar ett samhälle. Utan publik blir
konstnärens uttryck den ropandes röst i öknen. Men mötet mellan konstverk och
publik är sällan ett möte som kan inordnas under marknadens lagar om tillgång
och efterfrågan och mycket få konstnärer kan leva av sitt arbete på marknadens
villkor.
De konstnärpolitiska ambitioner som formulerades för tjugo år sedan hade som
mål att så långt möjligt åstadkomma samma ekonomiska villkor för konstnärer som
för andra jämförbara grupper i samhället. Detta uttrycktes i fyra
huvudprinciper:
De offentliga insatserna skulle inriktas på att öka antalet arbetstillfällen
för konstnärer och öka efterfrågan på konstnärliga verk. Konstnärernas försörj-
ning skulle i största möjliga utsträckning baseras på ersättning i direkt
anslutning till deras arbete. Staten skulle gå in med direkta insatser för att
stödja och stimulera konstnärlig verksamhet. Utformningen av konstnärspolitiken
skulle ske i samråd med konstnärernas organisationer.
Dessa konstnärspolitiska principer har tillämpats ända sedan dess. Hur
effektiva de varit är svårt att exakt fastställa. Det kraftigt ökade intresset
för konstnärliga utbildningar är dock en tydlig signal om att kulturpolitiken
lyckats stimulera det konstnärliga skapandet.
Många konstnärer lever under ytterst knappa ekonomiska villkor. Det gäller
alla kategorier. Arbetslösheten är stor i många konstnärsgrupper, även om det
gängse arbetslöshetsbegreppet inte alltid går att tillämpa i detta sammanhang.
Vid slutet av 1980-talet hade arbetslösheten på femton år, mer än fördubblats
bland teateranställda och musiker, trots att de sista åren av detta decennium
präglades av högkonjunktur. Under 1990-talet har arbetslösheten bland dessa
konstnärsgrupper ökat ytterligare för att 1995 uppgå till över 20 procent. För
de konstnärer som är fria yrkesutövare, som t.ex. bild- och formkonstnärer och
tonsättare, innebär minskningen av uppdrag eller beställningar en allt svårare
inkomst- och arbetssituation.
Att förbättra de yrkesverksamma konstnärernas ekonomiska villkor är av vital
betydelse för att det kulturpolitiska målet om mångfald skall kunna uppfyllas.
Konstnärlig mångfald, förnyelse och kvalitet förutsätter professionella
kulturutövare som kan leva på sitt arbete och fullt ut ägna sig åt fritt och
självständigt skapande.
Ambitionen är att ta konstnärernas kunnande i anspråk inom hela samhällslivet.
Principen om att konstnärernas försörjning i största möjliga utsträckning skall
baseras på ersättning i direkt anslutning till deras arbete skall gälla.
Detta betyder dock inte att de direkta stödinsatserna har spelat ut sin roll.
Behovet av längre sammanhängande arbetsperioder är en förutsättning för
konstnärligt skapande. Selektiva stödformer bör på sikt kompletteras med och
växlas mot fler generella former. Principen om samråd med konstnärernas
organisationer vid utformning och utveckling av konstnärspolitiken kvarstår.
Insatserna för att stärka de professionella konstnärerna skall också i fram-
tiden vila på de två huvudprinciperna: ersättning för utfört arbete och direkta
stödinsatser.

6.1 Inriktningen på de framtida insatserna för konstnärerna

Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- skapa förutsättningar för ett aktivt kulturliv som ger
arbete och försörjning åt konstnärerna och rika kulturupplevelser
för medborgarna,
- skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att
de kan basera sin försörjning på ersättning för utfört
konstnärligt arbete,
- anpassa regelverken på alla politikområden så att rimlig
hänsyn tas till konstnärernas speciella förhållanden,
- ge möjlighet till konstnärligt förnyelse och
utvecklingsarbete genom olika former av direkt konstnärsstöd,
- förbättra möjligheterna till internationellt konstnärligt
utbyte.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen lägger fram ett antal förslag som
förbättrar konstnärernas villkor. Flera stöd- och ersättningsformer förstärks.
Bl.a. föreslår regeringen att en individuell visningsersättning för bild- och
formkonstnärer införs samt att möjligheterna att erhålla utställningsersättning
ökar.
Samtidigt vill regeringen betona att huvudlinjen måste vara att konstnärerna
skall kunna leva på ersättningen för sitt arbete och att bidragen endast skall
ses som ett komplement. Fortsatta åtgärder krävs därför för att uppnå denna
målsättning.
De upphovsrättsliga och offentligrättsliga ersättningsformerna kommer att
utvecklas och utformas så att konstnärerna i högre grad verkligen kan försörja
sig på det egna arbetet. Det är också nödvändigt att egenavgiftsproblematiken
samt problem som har sin grund i relationen mellan arbetsmarknadspolitiken och
kulturpolitiken får sin lösning.
En särskild utredare kommer att analysera möjligheterna att korrigera de
ekonomiska belastningar som berör egenföretagande konstnärer. Uppdraget skall
vara avslutat under år 1997 så att förslag kan föreläggas riksdagen under våren
1998.
Vidare kommer förhållandena på den konstnärliga arbetsmarknaden att utredas.
Syftet är att finna former för att bättre anpassa de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna till de kulturpolitiska målsättningarna. Också detta uppdrag skall
vara slutfört under år 1997 så att förslag kan lämnas till riksdagen under våren
1998.
Regeringen har, i avvaktan på att utredningarna lägger fram sina förslag,
avsatt särskilda medel för ytterligare reformer för att förbättra konstnärernas
villkor.

Samverkande åtgärder för konstnärerna
Arbetsmarknadspolitiska, skattepolitiska och socialpolitiska åtgärder kan få
oväntade och drastiska konsekvenser för konstnärerna. Det bör därför vara ett
övergripande konstnärspolitiskt mål att rimlig hänsyn tas till konstnärernas
speciella förhållanden inom varje politikområde innan man väljer att lösa
problemen inom kulturpolitikens ram.
Den upphovsrättsliga lagstiftningen är av grundläggande betydelse för
konstnärerna. Dels handlar den om konstnärers rätt att få ekonomisk kompensation
när deras verk nyttjas av andra, dels handlar den om konstnärens rätt att
motsätta sig kränkande användning eller förändring av verket sedan det övergått
i annans ägo. Upphovsrätten har således både en ekonomisk och ideell betydelse
för konstnären.
En utvecklad upphovsrättslig lagstiftning ökar konstnärernas möjlighet till
försörjning och stimulerar därmed konstnärligt skapande.
Den digitala tekniken innebär både nya och ökade möjligheter till utnyttjande
av konstverk. Regeringen ser det som mycket viktigt att noggrant följa den
tekniska utvecklingen ur ett upphovsrättsligt perspektiv och kontinuerligt
överväga en anpassning av den upphovsrättsliga lagstiftningen.
Upphovsmännens rättigheter har nyligen stärkts. Den 1 januari 1996 infördes
ersättning till konstnären vid vidareförsäljning av konstverk s.k. följerätt
(droit de suite). Samtidigt förlängdes den upphovsrättsliga skyddstiden från
femtio till sjuttio år.
För närvarande pågår ett arbete inom regeringskansliet med förslag om
upphovsrättslig ersättning vid spridning av tomband för att i viss mån kom-
pensera upphovsmännen för tillåten privatkopiering av deras verk. Vidare pågår
arbete med att införa regler om ändring av bestämmelserna för avbildande av
konstverk som är permanent placerade på eller vid allmän plats. Resultatet av
dessa arbeten presenteras under innevarande år.
Regeringen avser också tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda
huruvida följerätten (droit de suite) bör kombineras med en offentligrättslig
avgift på vidareförsäljning av konstverk som saknar upphovsrättsligt skydd.
Utredaren skall även överväga former för ersättning för biblioteksutlåning av
ljudupptagningar av litterära och musikaliska verk. Utredaren skall arbeta
snabbt så att förslag kan föreläggas riksdagen våren 1998.
Huvudlinjen måste vara att som redan har framhållits professionella konstnärer
kan grunda sin försörjning på ersättning för utfört arbete. En vidareutveckling
av de upphovsrättsliga ersättningarna är därför mycket angelägna. Ytterligare
förändringar av konstnärernas villkor erfordras dock om de mål regeringen har
för konstnärspolitiken skall kunna uppnås. Förslag till system som ger generella
förbättringar av konstnärerenas villkor har lagts fram vid flera tillfällen. I
betänkandet Konstnärernas villkor (SOU 1990:39) presenterades bl.a. ett förslag
om inrättandet av en egenavgiftsfond som var inriktat på att korrigera vissa
negativa skattekonsekvenser för konstnärer som var egenföretagare och därigenom
ge dem bättre möjligheter att försörja sig på sitt arbete. Denna fråga har även
behandlats av Kulturutredningen. Regeringen lägger i denna proposition fram
förslag som innebär att de selektiva bidragen till konstnärerna förstärks.
Samtidigt anser regeringen att ytterligare ansträngningar måste göras för att
hitta system som generellt förbättrar konstnärerenas villkor och som gör det
möjligt för dem att ha kontinuitet i det konstnärliga skapandet. En särskild
utredare kommer därför att tillkallas med uppgift att analysera hur konstnärerna
missgynnas av olika regelverk samt lämna förslag till hur problemen kan lösas.
Ett viktigt underlag för utredarens arbete är det utredningsarbete som redan har
gjorts. Uppdraget skall vara avslutat under år 1997 så att förslag kan
föreläggas riksdagen våren 1998.
Arbetsmarknadspolitiken har efterhand kommit att bli allt viktigare ur
kulturpolitisk synpunkt. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för konstnärer
bör därför anpassas till de kulturpolitiska målen så långt det är möjligt. I dag
finns det särskilt inrättade kulturarbetsförmedlingar vars uppgift är att lösa
de speciella frågor som är förknippade med de särskilda förhållanden och villkor
som råder för konstnärerna på arbetsmarknaden.
I syfte att studera de arbetsmarknadspolitiska stödens förhållande till och
betydelse för de konstnärspolitiska målsättningarna avser regeringen att
tillsätta en utredning. Utredningen skall dels studera hur det arbetsmarknads-
politiska stöd- och bidragssystemet påverkar kulturområdet i dag, dels lämna
förslag till hur systemet kan effektiviseras och bättre anpassas till de
särskilda förhållanden som gäller för konstnärernas arbetsmarknad och till de
kulturpolitiska målen. Uppdraget skall redovisas under 1997.
De konstnärliga utbildningarnas kvalitet och omfattning är av betydelse för
konstnärernas arbete och utvecklingsmöjligheter. Regeringen föreslår i
budgetpropositionen för år 1997, utgiftsområde 16, bl.a. ökade utbildnings-
insatser för design- och arkitekturområdena, elektronisk musikkomposition,
skådespelare samt förstärkning av medlen till konstnärligt utvecklingsarbete.
Ersättningar till konstnärer bör även i fortsättningen kompletteras med stöd
till det konstnärliga skapandet i form av bidrag och stipendier. I den konst-
närliga processen är nyskapande och experimentlust grundläggande, liksom
möjligheten att utveckla smala genrer eller uttrycksformer. Genom bidrag och
stipendier får konstnärer möjlighet att under viss tid och med ekonomisk
trygghet ägna sig uteslutande åt det konstnärliga skapandet, oavsett om efter-
frågan är säkrad. Det är en självklar uppgift för Konstnärsnämnden att i sin
bidragsgivning vara lyhörd för nya konstnärliga strömningar och uttryck.
Regeringen vill dessutom betona att Konstnärsnämnden i likhet med övriga
myndigheter skall uppmärksamma jämställdhetsaspekter i sin verksamhet.
Regeringens avsikt är att avsevärt förstärka och utveckla stödinsatserna i
nuvarande former för att skapa förutsättningar för utveckling och nyskapande av
hög konstnärlig kvalitet. Regeringen lägger i det följande och i budget-
propositionen för år 1997 bl.a. förslag om mer än en fördubbling av antalet
långtidsstipendier, samt vissa förstärkningar av övriga selektiva bidragsformer.

Internationellt utbyte
Sverige behöver synas i världen och våra konstnärer är viktiga ambassadörer. Det
finns i dag en internationell arbetsmarknad inom flertalet konstarter. Det är
viktigt att öka konstnärernas möjligheter till kontakt och utbyte med det
internationella konstlivet och dess konstnärer. Det vidgar den enskilde konst-
närens arbetsmarknad, det är utvecklande för svenskt konstliv och det ger
Sverige en starkare ställning som kulturnation.

I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att konstnärsområdet
förstärks med 30 miljoner kronor år 1997. Därutöver ökas författarnas ersättning
för utlåning av deras verk genom bibliotek med 2 öre till 96 öre per lån. För år
1999 beräknar regeringen en ökning med 34 miljoner kronor.

6.2 Visningsersättning

Regeringens förslag: Viss del av visningsersättningen åt bild- och
formkonstnärer skall fördelas individuellt till
ersättningsberättigade konstnärer. Mottagare av denna del av
ersättningen utses av Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS).
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att
visningsersättningen åt bild- och formkonstnärer förstärks med 5
miljoner kronor samt att 10 miljoner kronor avskiljs för
individuell visningsersättning.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Opinionen är i huvudsak positiv. Konstnärsnämnden instämmer
i förslaget och framhåller vikten av att man tydligare än hittills skiljer
mellan statliga ersättningar och statliga bidrag. Nämndens uppgift bör vara att
fördela bidrag, BUS bör fördela den individuella delen av visningsersättningen.
BUS anser sig vara väl lämpat att hantera ersättningen både praktiskt och
administrativt. Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Centrum för konst och
hantverk anser att beloppets storlek bör fastställas genom förhandling.
Riksdagens tidigare överväganden: Frågan om visningsersättning till
konstnärer, för offentligt exponerade verk som inte längre är i konstnärens ägo,
behandlades i prop. 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken 3. Där
konstaterades att ett eventuellt framtida system delvis skulle komma att likna
biblioteksersättningen. Staten skulle avsätta medel till en fond, som skulle
utgöra ersättning för nyttjande av konstverk som konstnärerna sålt till offent-
liga organ och institutioner. Bildkonstnärerna skulle själva ha ett avgörande
inflytande över fondens användning.
Vid riksdagens behandling av denna punkt i propositionen framhölls de
praktiska svårigheterna att konstruera ett beräkningssystem (bet. KrU, 75/76:35,
rskr. 1975/76:335). Riksdagen fann det önskvärt att frågan studerades ingående,
för att så snart som möjligt finna ett lämpligt system. Det förslag som
sedermera antogs av riksdagen (prop. 1981/82:100 bil.12, prop. 1981/82:128, bet.
KrU 1981/82:30, rskr. 1981/82:360) innebar att visningsersättning fr.o.m.
budgetåret 1982/83 skulle lämnas som en klumpsumma till konstnärskollektivet.
Medlen skulle tillföras en fond, kallad Sveriges bildkonstnärsfond, knuten till
Konstnärsnämnden med uppgift att fördela visningsersättningen.
Våren 1995 väcktes ett antal motioner om en prövning av möjligheten att införa
individuell visningsersättning via BUS. Med anledning av motionerna uttalade
riksdagen (bet. 1994/95:KrU21, rskr. 1994/95:285) att regeringen borde se över
reglerna om visningsersättning.
Skälen för regeringens förslag: Visningsersättningen utgör en ersättning till
bild- och formkonstnärer för att deras verk i offentlig ägo visas för
allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt. Ersättningen anvisas i
form av ett fast årligt belopp som tillförs Sveriges bildkonstnärsfond. Vis-
ningsersättningen får användas dels till ändamål som syftar till att ge yrkes-
verksamma konstnärer ekonomisk och arbetsmässig trygghet, dels för andra ändamål
som berör verksamhet inom bildkonstens område. Bildkonstnärsfonden och dess
styrelse, som ingår i myndigheten Konstnärsnämnden, beslutar om medlens
fördelning.
Budgetåren 1987/88-1992/93 fördelade styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond
en del av visningsersättningen som en standardiserad ersättning till alla
konstnärer med ett visst antal verk i offentlig ägo. Ersättningen uppgick
budgetåret 1992/93 till 3 000 kr per år och konstnär. Styrelsen valde dock att
på följande budgetår avskaffa denna individuella visningsersättning med
hänvisning till att ersättningsnivån var låg. Ertsättningen ansågs därför sakna
ekonomisk betydelse för konstnären samtidigt som det var dyrt att administrera
utbetalningarna. Dessutom fanns ingen kvalitetsbedömning kopplad till
ersättningen.
Konstnärerna och konstnärsorganisationerna har varit kritiska till att den
individuella visningsersättningen avskaffades. De har menat att den individuella
visningsersättningen fungerade som ett erkännande av den enskilde konstnärens
konstnärskap. Dessutom anser konstnärsorganisationerna att en individuell
visningsersättning är i linje med den ersättningsprincip som ligger till grund
för medelstilldelningen till konstnärer.
Regeringen finner att konstnärernas krav på individuell ersättning är
berättigat. Dessutom innebär den årliga ersättningen ett inte oväsentligt ekon-
omiskt tillskott för många konstnärer.
Vad gäller kvalitetsbedömningen är det rimligt att utgå från att en offentlig
institution gör en sådan bedömning när den köper sitt konstverk. De admini-
strativa kostnaderna bör kunna minska genom effektivisering av hanteringen.
Regeringen tillstyrker Kulturutredningens förslag att en del av den nuvarande
visningsersättningen fr.o.m. budgetåret 1997 fördelas individuellt till
konstnärer inom bild- och formområdet. Regeringen anser det lämpligt att
mottagare av den individuella visningsersättningen utses av den ideella före-
ningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) som utgör bildkonstnärernas
upphovsrättsliga serviceorganisation. Medlen för den individuella visnings-
ersättningen betalas ut av Konstnärsnämnden eller annan lämplig myndighet. Det
ankommer på regeringen att meddela nödvändiga föreskrifter om medlens
utbetalning och fördelning.
Regeringens förslag om medelsfördelning är en förvaltningsuppgift som innebär
myndighetsutövning. På grund härav har ett förslag till lag om ändring i lagen
(1992:318) om överlämnande av förvaltningsuppgift inom Kulturdepartementets
verksamhetsområde upprättats. Innebörden av ändringen är sådan att ett yttrande
av lagrådet skulle sakna betydelse.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att visningsersättningen
ökas med 5 miljoner kronor samt att 10 miljoner kronor avskiljs för individuell
fördelning.

6.3 Bidrag till konstnärer

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att bidragen till konstnärer förstärks med 6 miljoner
kronor för att ge fler yrkesverksamma konstnärer möjlighet att
utveckla sitt konstnärskap.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna är positiva till
förslaget.
Riksdagens tidigare överväganden : Konstnärsnämnden inrättades år 1976 (prop.
1975/76:135, bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355) med uppgift att handha
ärenden om bidrag till konstnärer. Bidragen har efter hand utökats och
kompletterats med riktade insatser för vissa konstnärsgrupper.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens uppfattning att
de individuellt riktade stöden är verkningsfulla instrument för att förbättra
villkoren för konstnärligt arbete. Regeringen anser att Konstnärsnämndens
nuvarande bidragsgivning bör behållas och att bidragen förstärks.
Enligt gällande stödordningar skall stöd ges till yrkesverksamma konstnärer
som dokumenterat arbete av god konstnärlig kvalitet. Vid fördelningen skall
hänsyn tas också till de sökandes ekonomiska förhållanden. Bidragen skall vara
tillräckligt stora för att ge mottagaren möjlighet att ägna sig åt sin konst.
Både unga och mer etablerade konstnärer skall stödjas. Bidrag skall utgå till
konstnärer som är bosatta i olika delar av landet och som företräder olika
genrer, stilar och tekniker.
Regeringen anser, liksom utredningen, att de selektiva bidragen skall anpassas
och utformas på ett sådant sätt att de kan möta sådana förändringar i samhälls-
utvecklingen som påverkar konstnärernas villkor. Det ankommer i första hand på
den bidragsgivande myndigheten, Konstnärsnämnden, att ansvara för den
fortlöpande anpassningen av bidragsformer och belopp till de aktuella behoven
inom olika konstarter.
Snabba omvärldsförändringar kan drabba vissa utsatta konstnärsgrupper särskilt
hårt. Detta bör särskilt beaktas i Konstnärsnämndens avvägning mellan skilda
konstnärsgruppers behov. Regeringen noterar i detta sammanhang en av
Konstnärsnämnden nyligen presenterad rapport om svenska tonsättares under senare
tid kraftigt försämrade inkomstmöjligheter.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1) att
Konstnärsnämnden tillförs 6 miljoner kronor för ökad bidragsgivning.

6.4 Inkomstgarantier och långtidsstipendier

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen en förstärkning av stödet till långtidsstipendier med 7
miljoner kronor. Antalet långtidsstipendier ökas därmed till 102
vilket är mer än en fördubbling. Inkomstgarantierna behålls i
nuvarande form och omfattning.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Kulturutredningen föreslår dock en kraftigare förstärkning av
långtidsstipendierna än regeringen.
Remissinstanserna: En stor majoritet av de remissinstanser som har uttalat sig
i frågan är positiva till förslagen. Av dem som ger förslagen sitt stöd
framhåller Konstnärsnämnden att stipendierna och garantierna skall ses som
kompletterande bidragsformer och inte som alternativa. Konstnärliga och
Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) föreslår att en utvidgning av
inkomstgarantisystemet utreds, där en eventuell övergång från erhållande av
långtidsstipendier till erhållande av inkomstgaranti prövas.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen fattade beslut om att inrätta
statliga inkomstgarantier för konstnärer år 1976 (prop. 1975/76:135, bet.
1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355). Dessa ersatte de s.k. konstnärsbelöningar som
införts 1964 (prop. 1964:1 bil. 10, bet. 1964:SU8, rskr. 1964:8).
Avsikten var att tydliggöra bidragets primära syfte att skapa ekonomisk
trygghet i det konstnärliga arbetet och att tona ner bidragets karaktär av
hedersbevisning. Inkomstgarantin betalas ut med maximalt fem basbelopp per år,
bidraget minskas dock med innehavarens årsinkomst upp till ett basbelopp och med
75 procent av årsinkomsten i övrigt vilket gör att bidraget garanterar en lägsta
inkomstnivå. Inkomstgarantin beviljas konstnärer som står för konstnärlig
verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv.
De tioåriga långtidsstipendierna kom till år 1991 som ett komplement till
inkomstgarantierna (prop.1990/91:100 bil 10, bet. 1990/91:KrU21, rskr.
1990/91:230). Långtidsstipendier lämnas, till skillnad från inkomstgarantierna,
som ett årligt fast belopp (tre basbelopp) under högst tio år. I dag finns 45
långtidsstipendier.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med Kulturutredningen anser
regeringen att inkomstgarantierna bör fortsätta att ges i nuvarande form och
omfattning. Inkomstgarantiens lämplighet som stödform har tidigare ifrågasatts.
Garantin har ansetts binda bidragsmedel på ett hårdare sätt än andra insatser.
Dessutom bygger kriterierna för tilldelning på tidigare konstnärliga
prestationer, vilket försvårar en utvärdering och uppföljning av
bidragsgivningen.
Ett framstående konstnärskap innebär inte automatiskt en tryggad ekonomi.
Också de mest etablerade konstnärerna har ojämna och tidvis mycket låga
inkomster. Regeringen anser därför att inkomstgarantin innebär både ett
erkännande av ett betydelsefullt och framstående konstnärskap, och en ekonomisk
grund för att upprätthålla ett konstnärskap av hög kvalitet.
Långtidsstipendier och inkomstgarantier är delar i ett samverkande stödsystem.
Regeringen har, utifrån Konstnärsnämndens utvärderingar, konstaterat att
långtidsstipendierna väl fyller sitt syfte. De ger aktiva konstnärer som
dokumenterat konstnärlig verksamhet av god kvalitet en ekonomisk och
arbetsmässig trygghet. Konstnärernas organisationer framhåller det betydel-
sefulla i att stipendierna är långsiktiga och därmed ger konstnärerna arbetsro.
Stipendieformen möjliggör en löpande utvärdering av hur stipendiet använts.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att långtidsstipendi-
ernas antal ökas med 57 till sammanlagt 102 stipendier.

6.5 Konstnärsnämndens organisation
6.5.1 Förslagsrätt till styrelser

Regeringens bedömning: Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd (KLYS) bör få förslagsrätt beträffande fem
ledamöter i Konstnärsnämndens styrelse. Vidare bör
bildkonstnärsorganisationerna få förslagsrätt beträffande sju
ledamöter i Sveriges bildkonstnärsfonds styrelse.

Kulturutredningens förslag: Utredningen har inga förslag om Konstnärsnämndens
organisation.
Remissinstanserna: Konstnärsnämnden motsätter sig en direkt representation av
konstnärsorganisationerna. Nämnden anser att synpunkter kan inhämtas på annat
sätt, t.ex. genom kontakt med enskilda konstnärer och organisationer. Ett
flertal konstnärsorganisationer vill återfå den representation de tidigare haft
i nämndens beslutande organ.
Riksdagens tidigare övervägande: Konstnärsnämnden inrättades år 1976 (prop.
1975/76:135, bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355) med uppgift att handha
ärenden om bidrag till konstnärer.
Konstnärsnämndens inre organisation har ändrats ett antal gånger sedan 1976.
Nuvarande organisation gäller sedan år 1988. Konstnärsorganisationernas
inflytande har varit en central fråga vid de omorganisationer som gjorts. Senast
i samband med budgetbehandlingen våren 1995 uttalade sig riksdagen i denna fråga
(prop. 1994/95:100 bil. 12, bet.1994/95:KrU21, rskr. 1994/95:285).
Skälen för regeringens bedömning: För närvarande leds Konstnärsnämnden av en
styrelse med tretton ledamöter. Dessutom finns fyra handläggande organ nämligen
Styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond, Arbetsgruppen för upphovsmän på
musikområdet, Arbetsgruppen för musiker och sångare samt Arbetsgruppen för scen-
och filmkonstnärer. Ledamöterna i såväl styrelsen som i de handläggande organen
utses av regeringen.
Regeringen redogjorde i prop. 1994/95:100 bil.12 för sin avsikt att minska
detaljstyrningen av Konstnärsnämndens arbete genom att överlåta åt nämnden att
ordna sin inre organisation. I fortsättningen skulle enbart Konstnärsnämndens
styrelse utses av regeringen. Riksdagen hade ingenting att invända häremot men
menade att det fanns anledning att, innan beslut togs, se över reglerna om hur
ledamöterna i Konstnärsnämndens styrelse utses och - om resultatet av översynen
så föranleder - återkomma till riksdagen i frågan (bet. 1994/95:KrU21 rskr.
1994/95:285).
Såsom anfördes i föregående budgetproposition anser regeringen att en minskad
detaljstyrning av organisationen ökar Konstnärsnämndens möjlighet att bedriva
och utveckla en rörlig och effektiv stödverksamhet. Regeringen finner därför att
det bör överlåtas på Konstnärsnämndens styrelse att bestämma vilka
bidragsfördelande organ som förutom Sveriges bildkonstnärsfond skall finnas inom
nämnden och hur dessa organ skall vara sammansatta.
Regeringen anser det dock angeläget att fördelningen av ersättningar och
bidrag till konstnärer vilar på ett samförstånd mellan nämnden och de konst-
närliga yrkesutövarnas organisationer. Genom den avsedda omorganisationen
utvidgas Konstnärsnämndens handlingsfrihet. Det är därför rimligt att konst-
närsorganisationerna har inflytande över sammansättningen av Konstnärsnämndens
styrelse. Styrelsen bör i fortsättningen bestå av elva ledamöter som utses av
regeringen. Av dessa utses fem efter förslag av KLYS.
När det gäller styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond anser regeringen att
det finns principiella motiv för att behålla dess särställning inom Konst-
närsnämnden. Regeringen bör därför även i fortsättningen utse ledamöterna i
fondstyrelsen. Denna bör, som hittills, bestå av tretton ledamöter. För att ge
konstnärsorganisationerna ett medinflytande bör dock organisationerna ges
förslagsrätt beträffande sju ledamöter. Sålunda bör tre ledamöter utses efter
förslag av KRO, två efter förslag av Sveriges Konsthantverkare och
Industriformgivare (KIF), en efter förslag av Svenska tecknare och en efter
förslag från Svenska Fotografernas förbund.
Det ankommer på regeringen att i förordning meddela föreskrifter om
Konstnärsnämndens och Sveriges bildkonstnärsfonds organisation. De nya före-
skrifterna avses börja gälla den 1 januari 1998.

6.5.2 Inrättande av ett internationellt ateljécentrum

Regeringens förslag: Konstnärsnämnden får ett utökat uppdrag inom
det internationella konstnärsutbytet.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att
Konstnärsnämndens förvaltningsanslag förstärks med 3 miljoner
kronor för att utveckla det internationella ateljécentrumet i
Stockholm.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer till stora delar med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dessutom att Nämnden för Utställningar av Nutida
Svensk Konst i Utlandets (NUNSKU) verksamhet övertas av Konstnärsnämndens
internationella ateljécentrum IASPIS.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna ställer sig
positiva till en utveckling av det internationella konstnärsutbytet.
Skälen för regeringens förslag: Konstnärsnämnden har tagit initiativ till
inrättandet av ett internationellt ateljécentrum IASPIS (International Artists
Studio Program in Stockholm). Verksamheten startar hösten 1996 i Konstakademiens
lokaler i Stockholm.
IASPIS skall utveckla ett utbyte med de internationella ateljécentrum som står
öppna för svenska konstnärer i andra länder. IASPIS skall också erbjuda
ateljéstipendier till utländska bildkonstnärer samt administrera Bildkonstnärs-
fondens ateljéprogram utomlands. Verksamheten skall både tillhandahålla ateljéer
och hålla utställningar, organisera föreläsningar och seminarier. Inom IASPIS
ställs ateljéer till förfogande också för svenska konstnärer. Konstnärsnämnden
har i sin fördjupade anslagsframställning begärt att medel anslås för
verksamheten.
Kulturutredningen har föreslagit att myndigheten NUNSKU:s verksamhet
införlivas i IASPIS. Regeringen förordar under avsnittet Bild och form att
NUNSKU:s verksamhet övertas av Moderna Museet.
Regeringen anser att etableringen av IASPIS är väl ägnat att vitalisera det
internationella utbytet på bildkonstområdet. Samtidigt tillskapas en vital
mötesplats för svenskt och internationellt konstliv i Sverige. Regeringen finner
att inrättandet av IASPIS innebär en delvis ny inriktning på Konstnärsnämndens
verksamhet. Regeringen tillstyrker den nya inriktningen.
Regeringen föreslår att Konstnärsnämndens förvaltningsanslag ökas med 3
miljoner kronor med anledning av att IASPIS inrättas. Regeringens förslag till
medelsanvisning redovisas i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1).

6.6 Länskonstnärer

Regeringens förslag: Ett statligt stöd inrättas för verksamhet med
länskonstnärer i syfte att höja kvaliteten inom amatörkulturen och
stimulera barns och ungdomars intresse för konst och kultur.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att stödet
tillförs 5miljoner kronor, motsvarande 20 nya länskonstnärer.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer till övervägande del med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ett stort antal instanser ser positivt på förslaget.
Remissinstanserna framför dock skilda uppfattningar om tjänsternas funktion,
kompetensprofil och beteckning.
Riksdagens tidigare överväganden: Efter förslag i 1990 års budgetproposition
beslöt riksdagen att inleda en försöksverksamhet med länskonstnärer (prop.
1989/90:100, bet. 1989/90:KrU17, rskr., 1989/90:219). Avsikten var att låta
professionella konstnärer verka som inspiratörer och handledare för att
förstärka kvaliteten inom amatörkulturen.
Verksamheten skulle ges möjlighet till stor variation i fråga om ämnesområden
och organisatoriska lösningar. En prövning av huvudmännens projekt skulle ske i
varje enskilt fall. Utifrån dessa riktlinjer gavs Kulturrådet uppgiften att
närmare utforma verksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Sedan budgetåret 1990/91 har Statens kulturråd
lämnat bidrag till ett antal treåriga försöksprojekt med länskonstnärer. Syftet
med verksamheten har varit att höja kvaliteten inom amatörkulturen och att ge
konstnärer en utvecklingsmöjlighet genom att arbeta som pedagoger och
inspiratörer. Projekten har fungerat särskilt väl inom dansområdet, där
regionala och lokala resurser kunnat samordnas, vilket lett till en positiv
utveckling.
I dagsläget bedrivs verksamhet i sju län med stöd från Kulturrådet. I
Norrbottens län har huvudmännen för en länsdanskonsulent nyligen beslutat att
fortsätta verksamheten utan statligt stöd efter den treåriga försöksperioden.
Regeringen anser att erfarenheterna från den hittills bedrivna verksamheten med
länsdanskonsulenter är så goda att den bör permanentas och utökas till fler
konstområden. Länskonstnärernas arbete bör även i fortsättningen vara att
sprida, stimulera och öka kunskapen om konst och kultur. Den pedagogiska delen
av arbetet bör företrädesvis inriktas mot barn och ungdom i skolor och på
fritidsgårdar samt till amatörorganisationer och föreningsliv.
Verksamheten bör ha som övergripande mål att utveckla kontakten mellan
konstnärer, beslutsfattare, organisationer m.m. Särskilt betydelsefull är upp-
byggnaden av sådana kontaktnät för konstområden med svagt utvecklade regionala
strukturer, t.ex. dans- och bild- och formkonstområdena.
I likhet med utredningen anser regeringen att det vore värdefullt om
länskonstnärsbefattningar med denna inriktning kunde få ökad spridning i landet.
Statens kulturråd bör därför tillföras medel för stöd till ytterligare 20
länskonstnärsbefattningar. Tillsammans med de medel som Kulturrådet redan
disponerar för sådana ändamål under sitt utvecklingsanslag beräknar regeringen
ett totalt stödbelopp om 6,7 miljoner kronor för totalt 27 tjänster. Tjänsterna
skall tillsättas på högst tre år. Huvudmännen bör tillskjuta ett lika stort
belopp. Statens kulturråd bör även i fortsättningen ansvara för bedömningen av
lämpliga projekt, som kan initieras av olika huvudmän. Det statliga stödet bör
permanentas och ingå i det nya enhetliga stödsystemet för regional
kulturverksamhet som redovisas i kapitel 18.
Regeringens förslag till medelsanvisning redovisas i budgetpropositionen för år
1997.

7 Litteraturen och språket
Den svenska litteraturpolitiken har sedan lång tid byggt på att avgiftsfritt
göra litteraturen tillgänglig för hela befolkningen via biblioteken och att
ersätta författarna för detta via den s.k. biblioteksersättningen.
De svenska folkbiblioteken expanderade kraftigt under 1970-talet. Biblioteken
har aktivt arbetat med att göra boken tillgänglig för så många som möjligt genom
uppsökande verksamhet på daghem, arbetsplatsbibliotek, sjukhusbibliotek och
satsning på bokbussar. Det är i huvudsak kommunerna själva som finansierar sina
folkbibliotek. I dag finns det också ett länsbibliotek i varje län som
finansieras av landstingen, med ekonomiskt stöd från staten. Den senaste 20-
årsperioden har staten också systematiskt stött folkbibliotekens
utvecklingsarbete.
Staten ansvarar även för ett antal forskningsbibliotek och tre lånecentraler,
ett depåbibliotek och en invandrarlånecentral.
De olika biblioteken ingår i ett nätverk som samverkar för att kostnadsfritt
ge medborgarna ökad tillgång till böcker och information. Bibliotekens inköp av
böcker svarar för ungefär fem procent av bokförlagens totala försäljning av
allmänlitteratur. Övriga nittiofem procent säljs framför allt via bokhandel och
bokklubbar.
Under 1970-talet infördes statliga bidrag till förlag och bokhandel. Till för-
lagen utgår utgivningsstöd för enskilda boktitlar och Statens kulturråd prövar
och fördelar utgivningsstödet. Kulturtidskrifter har möjlighet att söka både
produktionsstöd och utvecklingsstöd från Statens kulturråd. Stöd till bokhandeln
fördelas av Bokbranschens Finansieringsinstitut AB och utgår i form av lån till
investeringar (kreditstöd), sortimentsstöd, stöd till rådgivning samt
katalogdatorstöd. En Bok För Alla AB får verksamhetsbidrag för att föra ut
kvalitetslitteratur till ett lågt pris och samtidigt arbeta med läsfrämjande in-
satser för barn och ungdom. Staten lämnar också bidrag för utgivning av en
klassikerserie för skolbruk.
Genom Talboks- och punktskriftsbiblioteket samt Stiftelsen för lättläst
nyhetsinformation och litteratur har staten tagit ett ansvar för att litteratur
och information för funktionshindrade utvecklas, produceras och förmedlas. Stat-
ligt stöd utgår även till Sveriges Dövas Riksförbund för produktion av videogram
på teckenspråk i syfte att göra kultur och nyheter tillgängliga för döva.
Den litteraturpolitiska ambitionen år 1974 var att sprida kvalitetsboken till
alla, inte minst till eftersatta grupper. För att stimulera en bred utgivning av
svensk litteratur och debatt infördes också stöd till produktion av kvalitets-
litteratur och kulturtidskrifter.
Litteraturpolitiken har varit framgångsrik. Sverige har i dag en bred årlig
utgivning av allmänlitteratur och kulturtidskrifter, ca 5_000 boktitlar och ca
1_000 tidskrifter. Bokbranschen har dock förändrats. År 1970 avreglerades
bokmarknaden genom att systemet med fasta bokpriser avskaffades och fri
prissättning på böcker började tillämpas. I samband med avregleringen slöts ett
s.k. fackbokhandelsavtal som innebar att fackbokhandeln i hela landet
tillförsäkrades ett brett sortiment av böcker genom ett system med abonnemang
och rabatter. År 1992 upphörde detta avtal och de statligt stödda titlarna har
inte längre samma automatiska distribution ut till fackbokhandeln som tidigare.
Under de senaste tjugo åren har också ett antal bokklubbar växt fram,
framförallt inom de stora bokförlagen. Bokklubbarna har i dag nästan en
fjärdedel av bokmarknaden.
Utlåningen av böcker visade en vikande kurva under 1980-talet. Idag lånas det
10 miljoner färre volymer än för tio år sedan, trots att antalet besökare på
biblioteken ökat. Det senaste året har dock kurvan vänt och utlåningen ökar
igen, med några oroande undantag. Utlåningen av barnböcker har minskat kraftigt,
samtidigt som försäljningen av barnböcker minskade med en fjärdedel under
perioden 1990-1994, och denna minskning fortsätter. Både ungdomslitteraturen och
kvalitetslitteraturen för vuxna visar minskade försäljningssiffror. Många
kulturtidskrifter har ekonomiska problem och svårigheter att nå ut.
1990-talet har inneburit ekonomiska problem för kommunerna. Biblioteken har
tvingats spara. Inköp av böcker och kulturtidskrifter har minskat. De
avgiftsfria lånen har ifrågasatts. Öppettiderna har minskat. Under den senaste
treårsperioden har närmare 100 mindre biblioteksenheter och bokbussar lagts ned.
Den uppsökande verksamheten har i många kommuner helt eller delvis upphört.
Daghem och föräldrar tar i minskad utsträckning med barnen till biblioteken.
Idag gör 3-9-åringar färre besök på ett bibliotek än motsvarande åldersgrupp för
tio år sedan. Många skolbibliotek har försämrats i kvalitet, både vad gäller
bokbestånd och tillgänglighet.
Under 1990-talet har informationstekniken utvecklats snabbt. Det är av stor
betydelse att folkbiblioteken satsar både resurser och engagemang på att bygga
ut den delen av sin verksamhet. Teknikskifte och ekonomisk knapphet har dock
drabbat biblioteken samtidigt och detta har ibland förskjutit fokus från
litteraturen och läsandet till annat.
Litteraturpolitiken under de gångna tjugo åren har sannolikt bidragit till att
Sverige har en läsande befolkning. Men varje ny generation måste vinnas för
litteraturen. Språk är makt och de ungas möjligheter att vara med och forma det
framtida samhället förutsätter att de har tillgång till ett levande språk. Att
tillförsäkra barn och ungdomar rätten till språkliga och kulturella verktyg är
ett av de föreslagna övergripande kulturpolitiska målen. För att kunna åstad-
komma detta krävs det ytterligare satsningar inom litteraturpolitikens område.

7.1 Inriktningen på de framtida insatserna för litteratur och språk

Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- stimulera en bred utgivning av kvalitetslitteratur,
- öka tillgången till och intresset för litteratur i hela
landet,
- medverka till att barn och ungdom har tillgång till
litteraturen,
- på kulturens område stödja en informationsteknik i
allmänhetens tjänst,
- värna kulturtidskriften,
- värna det svenska språket.

Skälen för regeringens bedömning: När det statliga litteraturstödet infördes år
1975 var det i en tid av ökande bokpriser, minskat antal publicerade debutanter
och svårare villkor på bokmarknaden för en bred utgivning av
kvalitetslitteratur. Litteraturstödet är ett produktionsstöd, som betalas ut
först när boken är utgiven. Stödets införande resulterade ganska snart i både en
breddad utgivning och att antalet små och mellanstora förlag ökade. Det är
framförallt inom områden som lyrik, svenska debutantverk och utländsk
skönlitteratur utanför det engelska språkområdet som de mindre förlagen har
vidgat den svenska bokutgivningen.
För att tillförsäkra allmänheten tillgång till aktuell kvalitetslitteratur är
den mindre bokhandeln av stor betydelse. På mindre orter är den ofta det enda
bokförsäljningsstället. De undersökningar Bokbranschens Finansieringsinstitut AB
(BFI) har gjort visar att sortimentstödet som infördes år 1985 och
katalogdatorstödet från år 1992 varit betydelsefulla för mindre bokhandlare. De
har med stödets hjälp kunnat erbjuda sin kundkrets ett brett boksortiment och en
fullständig beställningsservice. BFI konstaterar också att utan kreditstödet
hade bokhandelsbeståndet varit betydligt mindre än idag. 200 lån till
investeringar under de arton år kreditstödet funnits har förhindrat ned-
läggningar, underlättat överlåtelser och nyetableringar samt möjliggjort nöd-
vändiga flyttningar och renoveringar av butiker. BFI har samtidigt noterat att
det finns tecken på ökande ekonomiska svårigheter för de minsta service-
bokhandlarna under senare år.
Genom En bok för alla har kvalitetslitteratur till lågt pris nått nya läsar-
grupper som inte vanligen utnyttjar de traditionella försäljningskanalerna (se
vidare avsnitt 7.5).
Inom ramen för litteraturstödet har Statens kulturråd gett ut en serie
klassisk litteratur för skolans behov. Denna har totalt, sedan starten år 1985,
sålts till skolorna i ca 835 000 exemplar. Serien kommer sammanlagt att uppgå
till 100 titlar under år 1996. Regeringen bedömer att klassikerserien har stor
betydelse för tillgången till kvalitetslitteratur i skolan och att det är ange-
läget att serien kan lagerhållas och marknadsföras under ännu en period.
Regeringen gör i likhet med Kulturutredningen, BFI och Statens kulturråd
bedömningen att utgivningsstödet och bokhandelsstödet haft stor betydelse för
tillgången till och bredden på kvalitetslitteraturen. Dessa stöd är dock inte
tillräckliga för att nå de litteraturpolitiska målen. Regeringen ser med oro på
det minskade läsandet bland barn och ungdomar. För att unga människor skall
kunna erövra litteraturens värld och förstå språkets möjligheter krävs ett
utökat engagemang. Samtidigt är det angeläget att inte bara staten främjar ut-
vecklingen på området. Regeringen har därför med tillfredsställelse noterat att
det finns ett intresse såväl hos bokbranschen som författarna att bidra med
ökade insatser för att stimulera till läsande och ökat intresse för
litteraturen.

Bibliotekslag och nytt stöd för inköp av litteratur
För många människor är tillgången till litteratur och information helt beroende
av om det finns bibliotek. Skol- och folkbibliotekens roll kan därför inte nog
betonas. Biblioteken fungerar, utöver låneverksamheten, också som lokalt viktiga
kulturinstitutioner. Där erbjuds ett forum för debatt och möten med författare
och andra kulturellt aktiva. Det statliga bidraget till den regionala
biblioteksverksamheten (länsbibliotek och lånecentraler) har bidragit till en
väl utbyggd fjärrlånekedja. Varje medborgare kan därmed ha en god tillgång till
böcker och information oavsett bostadsort.
Regeringen föreslår en förändring av bidragen till regionala kulturinstitu-
tioner fr.o.m. år 1997 (se avsnitt 18). Den framtida bidragsgivningen till
regional biblioteksverksamhet bör utformas enligt de nya reglerna.
Biblioteksverksamheten är av central kulturpolitisk betydelse. Samhällets
ansvar för biblioteken måste tydliggöras. Regeringen anser därför att biblio-
teksverksamheten bör lagregleras (se avsnitt 7.2). I det sammanhanget vill
regeringen betona vikten av att biblioteken kan erbjuda medborgarna ett rikt
utbud av kvalitetslitteratur i hela landet. Regeringen avser därför att introdu-
cera ett nytt stöd till skol- och folkbiblioteken för inköp av litteratur (se
avsnitt 7.3).

Kulturtidskrifter
Kulturtidskrifternas karaktär är experimentell och nyskapande. Ofta är upp-
lagorna små, men till skillnad från boken behövs inget betydande kapital för att
starta en tidskrift. Det innebär också att utgivare av kulturtidskrifter i
huvudsak är enskilda eller grupper. Utseendet kan variera från en enkel
stenciltidskrift till etablerade tidskrifter med avancerad formgivning, kvalifi-
cerad essäistik och ett brett bevakningsområde. Alla nivåer och kombinationer
finns representerade, vilket innebär att alla kan vara delaktiga.
Kulturtidskrifterna fyller en viktig funktion för yttrandefriheten och demo-
kratin. Det är också i kulturtidskrifternas hägn som skribenter, författare,
illustratörer, fotografer och formgivare skaffar sig ett namn. Där får de chan-
sen att publicera sig. Kulturtidskrifterna är på det sättet en plantskola för
unga kulturarbetare.
Regeringen bedömer att det statliga stödet i form av produktionsstöd och
utvecklingsstöd har stor betydelse för mångfalden i utbudet. Det finns idag ca
1_000 kulturtidskrifter i Sverige. Drygt 200 är rikstäckande och marknadsförs
genom en årlig kulturtidskriftskatalog som finansieras huvudsakligen med
statliga bidrag. Katalogen distribueras bl.a. till landets folkbibliotek. Den är
ryggraden i alla strävandena att nå en större läsekrets.
Utvecklingen visar att tidskrifterna utnyttjas allt mer i bibliotekens upp-
lysnings- och informationsarbete och i skolundervisningen. Bibliotekens
prenumerationer har dock efter år 1994 minskat. Det innebär att kulturtid-
skrifternas redan små upplagor minskar ytterligare.
Många kulturtidskrifter har i dag stora ekonomiska problem och det finns en
rik flora av kulturtidskrifter som av olika skäl står utanför det statliga stöd-
systemet. Kulturtidskrifterna har svårigheter att nå sin läsekrets och passar
inte in i etablerade distributionsnät. Portokostnaderna är höga.
Regeringen bedömer att kulturtidskrifternas situation närmare bör kartläggas.
En kartläggning bör särskilt ta hänsyn till kulturtidskrifternas särart och
inkludera en redogörelse för problem och tänkbara lösningar.

En utredning om boken och kulturtidskriften
Kulturutredningen har bl.a. föreslagit att regeringen skall överväga införande
av kulturmoms på litteraturområdet och överväga åtgärder om bredden i bok-
utgivningen minskar. Kulturutredningen pekar i detta sammanhang på en rad olika
problem för boken, exempelvis förändringar i förlagsstruktur och bok-
distribution. Utredningen betonar att förändringarna kan påverka den enskildes
möjligheter att ta del av ett brett utbud av litteratur. Remissopinionen är
splittrad och från bokbranschens parter finns olika syn på bokmarknadens
tillstånd och vilka åtgärder som bör införas.
Även om det finns en bred kvalitetsutgivning av litteratur tyder mycket på att
den inte når ut till människor på det sätt som är önskvärt. Den statliga
litteraturpolitiken etablerades i en tid då situationen på den svenska bokmark-
naden såg annorlunda ut än i dag. Sedan dess har de statliga åtgärderna i stort
sett varit oförändrade. Flera skäl talar för att en översyn behöver göras.
För riksdagens information kan nämnas att regeringen har för avsikt att
tillsätta en utredning, där förhållandena på bokmarknaden kartläggs och de
statliga insatserna prövas. I denna skall även kulturtidskrifternas situation
belysas. Uppdraget skall redovisas sommaren 1997.

Litteratur anpassad för funktionshindrade
Den tekniska utvecklingen har inneburit att de funktionshindrade på ett helt
annat sätt än för tjugo år sedan har tillgång till litteratur. Arbetet med att
öka och förbättra produktionen av ett specialanpassat medieutbud för funktions-
hindrade har fungerat väl. Talboks- och punktskriftsbibliotekets (TPB) och
Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteraturs (LL-stiftelsen)
produkt- och metodutveckling innebär att tillgången till litteratur förbättrats
avsevärt och att nya läsare nås. Regeringen anser i likhet med Kulturutredningen
att de statliga insatserna är väl motiverade. TPB är den största
kulturinstitutionen för funktionshindrade. Bibliotekets arbete har bl.a.
resulterat i att man är först i världen med att presentera en digitial talbok.
Detta utvecklingsarbete kan leda till att det runt om i världen införs ett nytt
talboksmedium.
LL-stiftelsen har veckoutgivning av en nyhetstidning, 8 SIDOR. Stiftelsen ger
också ut ca 25 lättlästa böcker per år. Genom den läsombudsverksamhet som LL-
stiftelsen utvecklat tillsammans med Riksförbundet för utvecklingsstörda barn
och ungdomar når nyheter och information i allt större utsträckning nya läsare.
Genom medieverksamheten vid Sveriges Dövas Riksförbund (Dövas TV) sker en
programproduktion av kultur och nyheter på teckenspråk för döva. Programmen
sänds i Sveriges Television samt distribueras på videokassett. Utbudet av
program på teckenspråk har under 1990-talet avsevärt utökats och
kvalitetsmässigt förbättrats. Regeringen bedömer att verksamheten har stor
betydelse för dövas tillgång till kultur och nyhetsinformation.

Svenska språket
Svenska språknämndens uppgift är att främja gott språkbruk. Nämndens
språkforskning och gratis rådgivning till skolor, myndigheter och allmänhet är
av stor vikt.
Svenska språknämnden och Svenska Akademien m.fl. har uttryckt en oro för vad
som kan hända med språket i framtiden. Oron gäller framför allt hur medie- och
IT-samhället kan komma att förändra villkoren för det skrivna ordet och för
språkbruket. De ställer sig också frågan vad det ökade europasamarbetet innebär
för svenska språket.
Svenska språkets ställning är en viktig kulturfråga. Regeringen bedömer att
åtgärder bör vidtas för att stärka dess ställning. För riksdagens information
vill regeringen redovisa sin avsikt att ge Svenska språknämnden i uppdrag att
utarbeta förslag till ett handlingsprogram för att främja språket.

I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att litteraturområdet
förstärks med 30 miljoner kronor, varav 5 miljoner kronor som engångsanvisning.
För år 1999 beräknar regeringen ytterligare en ökning med 30 miljoner kronor.
Detta reformutrymme avsätts i avvaktan på resultatet av aviserat
utredningsarbete på området.
7.2 Biblioteksverksamheten regleras i lag

Regeringens förslag: En bibliotekslag införs.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget. Många
remissinstanser har dock synpunkter på utformningen av de olika bestämmelserna i
lagen.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om en bibliotekslag har diskuterats
under hela 1900-talet. Senast frågan behandlades utförligt var i prop.
1984/85:141 om litteratur och folkbibliotek. Regeringen avvisade då tanken på en
bibliotekslag.
Alla remissinstanser, med ett fåtal undantag, har nu tillstyrkt förslaget till
en bibliotekslag. De som avstyrker förslaget anser att frågorna inte behöver
göras till föremål för lagstiftning och att förslaget strider mot principen om
den kommunala självstyrelsen.
Under de senaste åren har allmänhetens biblioteksservice förändrats på många
håll i landet. Folkbibliotekens bokanslag har minskats. Den uppsökande
verksamheten har reducerats, vilket i första hand drabbat barn, äldre och
funktionshindrade. Många kommuner har ändrat organisationen av
biblioteksväsendet. Några har prövat alternativa driftsformer. Grundläggande
principer, som rätten till avgiftsfria lån, tillgänglighet för alla och
kommunalt driftsansvar, har ifrågasatts.
Regeringen anser det angeläget att vissa bärande principer inom biblio-
teksområdet lagfästs. Regeringen föreslår därför att en bibliotekslag införs.
Lagen syftar främst till att garantera avgiftsfria boklån och ett väl funge-
rande nationellt nätverk som binder ihop de olika biblioteken. I lagen anges
även att varje kommun skall ha folkbibliotek. Likaså anges målen för biblio-
teksverksamheten. För att tydliggöra kommunernas ansvar för en bra biblio-
teksservice åt barn och ungdomar lyfts detta ansvar fram särskilt i lagen. Det
nationella nätverket berör både den statliga och den kommunala verksamheten. I
lagen anges även ansvarsfördelningen mellan den biblioteksverksamhet som staten,
landstingen och kommunerna driver.
Det skall även i fortsättningen vara en kommunal angelägenhet att lägga fast
omfattningen av folkbiblioteksverksamheten. Någon statlig detaljstyrning skall
inte förekomma. Regeringen anser därför inte att förslaget till bibliotekslag
innebär ett ingrepp i det kommunala självstyret. Däremot innebär förslaget ett
skydd för folkbiblioteken, och en garanti för att medborgarna kostnadsfritt för
den enskilde och oavsett bostadsort får god tillgång till kultur och in-
formation. Regeringen vill i detta sammanhang framhålla att det är naturligt att
kommunerna med skäliga tidsmellanrum utvärderar folk- och skolbibliotekens
verksamhet och därvid följer upp om målen för verksamheten uppnåtts. Det
ankommer på kommunerna att själva bestämma i vilken form detta skall ske.
Regeringen anser det värdefullt om modellen för denna uppföljning och
utvärdering tas fram i en dialog mellan staten och företrädare för kommunerna.
Folkbiblioteken fungerar som lokala kulturtinstitutioner och erbjuder vid
sidan av den traditionella biblioteksverksamheten även en allmän kultur-
verksamhet. Det är viktigt att påpeka att kommunernas ansvar för folkbiblio-
tekens uppgifter och deras roll i det lokala kulturlivet inte minskar därför att
en lag införs.
Lagen omfattar hela det offentliga biblioteksväsendet. Flera remissinstanser,
bl.a. Sveriges allmänna biblioteksförening och några länsbibliotek, har påpekat
att bibliotekslagen även bör gälla för sjukhusbiblioteken. Ett sjukhusbibliotek
är dock inte ett enhetligt begrepp. De offentliga sjukhusbiblioteken drivs av
olika huvudmän. Ett stort antal sjukhusbibliotek, framför allt de som vänder sig
till patienter, är filialer till folkbiblioteken. Vid vissa sjukhus finns
forskningsbibliotek som är filialer till högskolebiblioteken. I vissa fall drivs
sjukhusbiblioteken av landstinget. Detta innebär att sjukhusbiblioteken ingår i
det offentliga biblioteksväsendet och alltså omfattas av lagen.
Flera länsbibliotek har påpekat att Kulturutredningens förslag bör komplet-
teras med en bestämmelse där det framgår att varje kommun skall ha ett folk-
bibliotek med fackutbildad personal. Regeringen anser naturligtvis att det är
angeläget att det finns biblioteksutbildad personal på folkbiblioteken. Detta är
också nödvändigt för att uppfylla målen i bibliotekslagen. En sådan fråga bör
dock inte regleras i lag. En allmän lagregel om att verksamheten skall hålla hög
kvalitet fyller inte heller någon funktion. Kommunerna bör själva få bestämma i
sådana frågor.
Den föreslagna bestämmelsen om avgiftsfrihet tar endast sikte på litteratur.
Informationssökning i databaser m.m. regleras inte i lagen. Många har synpunkter
på att avgiftsfriheten endast skall omfatta boklån. De menar att avgiftsfriheten
också bör omfatta utnyttjandet av medier och informationstjänster på
biblioteken. Att begränsa avgiftsfriheten till enbart litteratur är enligt många
ett föråldrat synsätt.
Regeringen vill understryka vikten av åtgärder som främjar tillgängligheten
till databaser och nätverk inom biblioteksverksamheten. Samtidigt är detta en
komplicerad och ekonomiskt svåröverblickbar fråga som det i nuvarande läge inte
är lämpligt att lagstifta om. I regeringens proposition 1995/96:125, angående
åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik, fäster
regeringen stor vikt vid läns-, folk- och skolbibliotekens utveckling.
Regeringen påpekar att risken för informationsklyftor ökar i samband med
utvecklingen av IT. Det behövs därför insatser som ger alla medborgare möjlighet
att använda IT. I det sammanhanget menar regeringen att läns- och
folkbiblioteken bör ges förutsättningar att vara informationscentraler och
förmedlare av IT-kunskap. Regeringen framhåller också det nationella intresset i
att läns- och folkbiblioteken får tillgång till Internet t.ex. genom SUNET.
SUNET är ett datornät som i första hand betjänar universiteten och högskolorna.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 under utgiftsområde 16.
Utbildning och universitetsforskning att det övergångsvis skall finnas ett
särskilt utvecklingsstöd för anslutning till SUNET av huvudbibliotek och
länsbibliotek. Syftet är att ge dessa bibliotek bättre tillgång till nätverk och
databaser för att på det sättet erbjuda biblioteksbesökarna möjlighet att söka
information. En uppgradering av SUNET kommer att ske och ett nytt anslag förs
upp i statsbudgeten för budgetåret 1997. Enligt förslaget skall staten genom
Högskoleverket i samarbete med Kungliga Biblioteket och Statens kulturråd
erbjuda berörda kommuner normalt högst en 2 Mbit/s-anslutning till SUNET av
huvudbibliotek och länsbibliotek men också länsmuseerna. Staten satsar
engångsvis sammanlagt 62 miljoner kronor. Högskoleverket skall bekosta
anslutningen samt svara för alla förbindelser och all behövlig utrustning inom
SUNET. Detta statliga erbjudande förutsätter att berörda kommuner åtar sig att
själva svara för alla kostnader som är förenade med deras deltagande när statens
stöd upphör efter två år.
Regeringen beräknar i budgetpropositionen medel till Kungliga Biblioteket för
utveckling av LIBRIS, som är Kungliga Bibliotekets administrativa
biblioteksinformationssystem, till att bli ett modernare bibliotekssystem.
Databaserna i detta system skall kunna användas avgiftsfritt.
Vad gäller frågan om avgiftsfrihet för informationsteknik på biblioteken
avvaktar regeringen slutbetänkande från utredningen Kulturnät Sverige hösten
1997 (se avsnitt 16.2).
Kungliga Biblioteket anser att avgiftsfriheten för boklån skall avse hela det
offentliga biblioteksväsendet. Ett av skälen till regeringens förslag om en
bibliotekslag är att garantera avgiftsfria boklån i kommunerna. Det har inte
framkommit något motsvarande behov av lagstiftning för andra bibliotek. När det
gäller statliga bibliotek behöver inte en sådan fråga regleras i lag eftersom
avgiftsfrihet kan regleras i instruktioner m.m.
Vid sidan om folkbiblioteken finns det länsbibliotek som skall hjälpa bib-
lioteken i länet med bl.a. fjärrlån. Av praktiska skäl var alla länsbiblioteken
ursprungligen inordnade under värdkommunens huvudmannaskap. Under senare år har
man på många håll gått ifrån den ordningen. Numera drivs hälften av
länsbiblioteken direkt av respektive landsting. På andra håll regleras den
regionala biblioteksverksamheten i avtal mellan landsting och värdkommunen.
Kulturrådet och ett flertal länsbibliotek har påpekat att länsbiblioteken bi-
står folkbiblioteken i länet med både kompletterande medieförsörjning, utbild-
ning, rådgivning och utvecklingsstöd. De menar att detta bör framgå av
lagtexten. Riksdagen beslutade år 1985 (prop.1984/85:141, bet. 1984/85:KrU21,
rskr. 1984/85:392) att länsbiblioteken skulle ges möjlighet att ta ett större
ansvar för sina huvuduppgifter. I dessa ingår att för kommunernas räkning
tillhandahålla kompletterande medieförsörjning, rådgivning, information och
fortbildning samt specialtjänster. Det statliga stödet till länsbiblioteken
ökade samtidigt kraftigt. Regeringen föreslår, i enlighet med remissinstansernas
synpunkter, att bibliotekslagen kompletteras med en bestämmelse som anger att
länsbiblioteken skall bistå folkbiblioteken. Biståndet skall inte bara vara
kompletterande medieförsörjning utan även andra regionala biblioteksuppgifter.
Flera remissinstanser anser att regeln om den s.k. lånekedjan bör vara
ömsesidig. Den borde inte bara omfatta lån till folkbiblioteken utan också
mellan biblioteken. De anser dessutom att avgiftsfriheten bör omfatta lån mellan
alla bibliotek, och inte bara fjärrlån till folkbiblioteken. Lagen syftar
emellertid, i första hand, till att garantera avgiftsfria lån av böcker på folk-
biblioteken. Förslaget syftar inte till att reglera andra ekonomiska förhållan-
den inom biblioteksväsendet. Vidare kan en kommun inte genom sitt folkbibliotek
åläggas att arbeta utanför kommunens gränser. Det finns därför, enligt
regeringens mening, inte tillräckliga skäl att bygga ut regleringen av
lånekedjan på det sätt som föreslagits.
Lagförslaget redovisas närmare i kapitel 19 Författningskommentar.

7.3 Ny stödform för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek
Under våren 1996 utarbetades en promemoria på Kulturdepartementet med förslag om
en ny stödform för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek. En hearing
om förslaget hölls den 20 augusti 1996. Promemorian och synpunkterna vid
hearingen ligger till grund för förslagen i detta avsnitt och finns tillgänglig
på Kulturdepartementet (dnr Ku96/1221/Ko).
Statsbidrag skall, enligt promemorians förslag, kunna ges till landets alla
kommuner för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek. Syftet med stats-
bidraget är att bidra till att tillgången på litteratur vid folk- och
skolbiblioteken förbättras till främjande av intresset för läsning och
litteratur. Statsbidraget skall i första hand användas för inköp av utgivna
titlar som erhållit statligt litteraturstöd. Statens kulturråd föreslås få i
uppgift att pröva frågor om statsbidraget. Till ansökan om statsbidrag föreslås
kommunen foga en skriftlig plan i vilken fastställts hur kommunen skall
stimulera barns och ungdomars intresse för att läsa böcker. En annan
förutsättning för statsbidrag skall vara att kommunen, under det år som bidraget
betalats ut, av egna medel ökat sina bokanslag med en fjärdedel av det belopp
som kommunen erhållit som statsbidrag.

Regeringens förslag: Ett statligt stöd införs fr.o.m. år 1997 för
inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek. Målgruppen skall
vara barn och unga. I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att 25 miljoner kronor anvisas för det nya stödet.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Synpunkter på promemorians förslag: Flertalet deltagare vid hearingen gav sitt
stöd för regeringens förslag om ny stödform för inköp av litteratur till folk-
och skolbiblioteken. Kritik mot förslaget framfördes dock på två punkter. Flera
deltagare hade invändningar mot att bidraget skulle vara bundet till litteratur
som erhåller statligt utgivningsstöd. Vidare fanns invändningar mot kravet att
kommunen skulle tvingas öka sina bokanslag.
Skälen för regeringens förslag: Sverige har en barnlitteratur i världsklass.
Men trots att utgivningen av bra barn- och ungdomsböcker är god, läser barn och
ungdomar allt mindre. Hösten 1995 gav regeringen Statens kulturråd i uppdrag att
se över barnbokens ställning. Kulturrådets rapport visar att försäljningen av
barn- och ungdomsböcker minskade med en fjärdedel mellan åren 1990-1994.
Samtidigt minskade utlåningen av barn- och ungdomsböcker vid landets bibliotek.
Minskningen är mest framträdande bland de yngsta barnen och bland barn till
lågutbildade föräldrar. År 1990 nådde bibliotekens uppsökande verksamhet drygt
70 procent av förskolorna och fritidshemmen. År 1993 nåddes bara 54 procent och
i 20 kommuner hade den uppsökande verksamheten helt lagts ned.
Många barn och ungdomar har fått en försämrad tillgång till böcker. Orsakerna
är flera, bl.a. hushållens och den offentliga verksamhetens knappare ekonomiska
resurser. Vi vet att läsande och läsförståelse är intimt kopplade till social
bakgrund. Vi vet att föräldrars intresse och stimulans, tillgång till böcker i
hemmet och läsning för nöjes skull, har starka samband med barns läsförmåga.
Samtidigt köper folk- och skolbiblioteken i dag in allt färre böcker. För fem år
sedan köpte biblioteken in 980 000 volymer barn- och ungdomsböcker. Förra året
var de nere i 680 000 volymer. Bibliotekens öppethållande och programverksamhet
har också minskat. Dessutom står hela biblioteksväsendet mitt uppe i en
förändringsprocess och förväntas inom en snar framtid också att fungera som
viktiga informationscentrum. Det finns ingen motsättning mellan boken och den
nya tekniken. Läskunnighet och läsförståelse är däremot en förutsättning för att
barnen skall kunna tillgodogöra sig de nya medierna och den nya tekniken.
Trots svårigheterna finns det många eldsjälar på enskilda skolor och bibliotek
som hittar vägar att arbeta med barn och böcker. Åtskilliga kommuner har också
klarat att hävda biblioteksverksamheten. Ändå är utvecklingen oroande. En
utveckling med sjunkande litteraturförsäljning och utlåning hotar dessutom både
den breda utgivningen av kvalitetslitteratur och på sikt det svenska språket och
yttrandefrihetens reella innehåll.
I samband med att en bibliotekslag införs bör staten göra särskilda insatser
för att öka tillgången till litteratur vid folk- och skolbiblioteken och i
samband med detta stimulera till läsaktiviteter i ökad utsträckning. Målgruppen
skall vara barn och unga.
Regeringen föreslår att ett nytt statsbidrag införs fr.o.m år 1997 för inköp
av litteratur till folk- och skolbiblioteken. Statsbidraget erbjuds alla kommu-
ner, dock med vissa villkor. Bidraget skall användas för inköp av litteratur för
barn och ungdomar. Tyngdpunkten skall följaktligen ligga på barn och
ungdomstitlar. Det utesluter dock inte att viss litteratur för vuxna kan ingå,
bl.a. av det skälet att ungdomar också läser vuxenlitteratur. Regeringen gör
bedömningen att det bör stå varje kommun fritt att bestämma vilka titlar som
skall köpas in. Ett villkor för bidrag skall vara att kommunen inte minskar sina
egna bokanslag. Promemorians förslag i denna del bör alltså inte följas.
Kommunen skall till ansökan foga en skriftlig redogörelse där det framgår hur
kommunen skall stimulera barns och ungdomars intresse för att läsa böcker.
Kommunerna bör i ansökan visa på olika former för läsaktiviteter och hur
samhällets olika verksamheter på litteraturområdet kan samverka. Det kan, utöver
samarbetet mellan bibliotek, skola och barnomsorg, innebära att exempelvis den
lokala bokhandeln, folkrörelserna, föreningsliv, föräldrargrupper m.fl.
engageras. Skälen till det senare villkoret är att få fler barn och ungdomar att
läsa böcker. Dessutom kan redogörelsen från kommunerna bli ett gott instrument
vid utvärderingen av stödets effekter.
Statens kulturråd fördelar, efter ansökan, stödet.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att 25 miljoner kronor
anvisas för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek.

7.4 Läsfrämjande verksamhet för barn och unga

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att 5 miljoner kronor anvisas engångsvis för
läsfrämjande verksamheter för barn och unga.

Skälen för regeringens förslag: I det föregående har regeringen redovisat
förslag om att ett nytt statligt stöd för inköp av litteratur till folk- och
skolbibliotek införs fr.o.m. år 1997. Målgruppen är barn och unga.
Statens kulturråd ansvarar för de statliga insatserna inom litteraturområdet i
dess helhet. Deras arbete berör dock i första hand förlag, kulturtidskrifter och
folkbibliotek. Därutöver fördelar rådet efter ansökan projektbidrag m.m. till en
rad skilda ändamål på kulturområdet. (Jfr budgetpropositionen för år 1997,
anslaget A 2. Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt
internationellt kulturutbyte och samarbete.)
I samband med att statligt stöd för inköp av litteratur till folk- och
skolbibliotek införs bör staten göra särskilda insatser för att främja läsning
bland barn och ungdomar. Särskilda medel bör därför finnas tillgängliga för
Kulturrådet att disponeras för bidrag till litterära ändamål.
Bidragen skall avse läs- och skrivfrämjande projekt/kampanjer eller enstaka
arrangemang som t.ex. litteraturläger m.m. för barn och unga. För att få ett så
stort genomslag som möjligt krävs också ett brett engagemang från
föreningslivet. Folkbildningsförbund och föräldraföreningar, folkrörelser som
t.ex. fackföreningsrörelsen, ungdomsorganisationer, idrottsrörelsen och de
konstnärliga centrumbildningarna, kooperativ och kulturföreningar m.fl. ideella
föreningar skall kunna söka bidrag för aktiviteter vars mål är att förmedla
litteraturen och språket till barn och unga.
I detta sammanhang bör nämnas att regeringen erfarit att författare,
förläggare och bokhandel planerar ett flertal aktiviteter som skall främja barns
och ungdomars läsande. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att
ett engångsbelopp på 5 miljoner kronor ställs till Kulturrådets disposition för
läsfrämjande verksamheter för barn och ungdom.

7.5 En bok för alla
Verksamheten med utgivning och spridning av kvalitetslitteratur till lågpris för
barn och ungdomar regleras genom ett avtal mellan staten och företaget En Bok
För Alla AB. Regeringen uppdrog i maj 1995 åt Statens kulturråd att genomföra en
fördjupad prövning av verksamheten med En bok för alla.
Kulturrådets prövning, som redovisades i rådets anslagsframställning för
1997-1999 bil. 8, En bok för alla, ligger till grund för regeringens förslag.

Regeringens förslag: En Bok För Alla AB skall under perioden
1997-1999 erhålla statliga medel. I budgetpropositionen för år
1997 föreslår regeringen att 8,2 miljoner kronor anvisas för
verksamheten med En bok för alla.

Statens kulturråds förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Inriktningen bör enligt Kulturrådets förslag ändras så att läsfrämjande
verksamhet till barn och ungdomar betonas starkare. Därutöver att en
omfördelning mellan barnboks- och ungdomsboksutgivningen sker så att
barnboksutgivningen ökar.
Skälen för regeringens förslag: Staten stödjer utgivningen av En bok för alla
sedan år 1976. År 1979 utökades den med en serie för barn och ungdomar. Den
årliga utgivningen omfattar 20 vuxenböcker, 10 böcker för barn och lika många
för ungdomar. En bok för alla ger också ut egenproducerade antologier. Flera
sagosamlingar och lyrikantologier för barn och ungdomar har kommit ut i stora
upplagor. I statens uppdrag till En Bok För Alla AB ingår också att arbeta
läsfrämjande.
En bok för alla sprids via bokombud på arbetsplatser och i föreningar. En bok
för alla går också att prenumerera på. Till skillnad från andra bokklubbar har
den en stor geografisk spridning. Den högsta siffran för antalet prenumeranter
redovisas för regioner utanför storstadsområdena.
Regeringen bedömer, i likhet med Statens kulturråd, att verksamheten är av
stor betydelse för spridningen av litteraturen. Det låga priset, titelbredden,
utgivningens kvalitet och det etablerade varumärket har samverkat till en bred
och väl förankrad läsfrämjande verksamhet. Priset innebär att skolor har råd att
köpa klassuppsättningar och att även människor med låga inkomster kan inhandla
egen litteratur. Kvaliteten i bokutgivningen innebär att böckerna finner köpare
också bland dem som inte behöver se till priset. Det finns därför starka skäl
att ge fortsatt statligt stöd till förlaget för produktion och läsfrämjande
verksamhet.
Verksamheten En bok för alla regleras genom avtal mellan staten och förlaget.
Nuvarande avtal löper ut den 31 december 1996. För att ge bolaget nödvändiga
planeringsförutsättningar har ett nytt avtal för tiden den 1 januari 1997 - den
31 december 1999 träffats mellan staten och och En Bok För Alla AB. Det nya
avtalet innebär inga förändringar för verksamhetens inriktning. Riktlinjerna
skall således även fortsättningsvis vara att utgivningen skall avse tidigare
utgiven svensk och till svenska översatt barn- och ungdomslitteratur samt
skönlitteratur för vuxna. Dessutom skall bolaget åta sig att sprida En bok för
alla i stora upplagor till ett lågt pris och till en omfattning av lägst femton
och högst tjugo titlar per år inom vardera kategorin utgivning för vuxna och
utgivning för barn och ungdomar. Avgörande för utgivningen skall i första hand
vara kvaliteten. Avtalet innebär att verksamheten för budgetåret 1997 tilldelas
ett anslag på 8,2 miljoner kronor på statsbudgeten, med förbehåll för riksdagens
godkännande, och att bidraget för de följande åren beräknas enligt den praxis
som gäller för statliga bidragsanslag.

7.6 Regeringens övriga förslag på litteraturområdet
Med ledning av ingivna årsredovisningar och anslagsframställningar har
regeringen gjort en samlad resultatbedömning av de olika stödformerna på
litteraturområdet. Dessa bedömningar har sammanvägts med den utvärdering som
Kulturutredningen har gjort och de synpunkter som har lämnats av
remissinstanserna. Regeringen har gjort den bedömningen att det statliga stödet
på litteraturområdet har haft god effekt. Ytterligare insatser är dock
motiverade. Förslag om införandet av en bibliotekslag, ett nytt statsbidrag för
inköp av litteratur på bibliotek, att särskilt utveckla läsfrämjande verksamhet
för barn och unga och en fortsatt utgivning av En bok för alla har redovisats i
det föregående. I övrigt gör regeringen bedömningen att oförändrade bidrag bör
utgå för litteraturstöd, stödet till kulturtidskrifter och bokhandel i avvaktan
på den aviserade litteraturutredningen. Anslag till regional biblioteks-
verksamhet, Talboks- och punktskriftbiblioteken, Stiftelsen för lättläst
nyhetsinformation och litteratur samt till Sveriges Dövas Riksförbund för
produktion av videogram skall utgå i stort sett oförändrat. Oförändrade medel
skall vidare utgå till Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden.
Regeringens slutsats är att insatserna bör förstärkas för att säkerställa
tillgång till litteratur på biblioteken och främja läsning bland barn och ung-
domar. I övrigt bör de statliga stödformerna förbli i stort sett oförändrade.
Regeringens förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetpropositionen för
år 1997.

8 Teater
Under 1960- och 1970-talen stod teatern i centrum för den kulturpolitiska
debatten. Många unga teaterarbetare var kritiska mot institutionsteatrarna. De
ansågs för hierarkiska, för isolerade från samhället och en bredare publik samt
fast i gamla speltraditioner och mönster.
Diskussionen på teaterområdet banade väg för en ny kulturpolitik. Teatern
skulle spridas i hela landet och vara en angelägenhet för alla. Riksdagen
beslutade också utifrån 1974 års kulturpolitiska mål att regionala teatrar
skulle skapas. Syftet var att göra teatern tillgänglig för alla. Riksteatern var
den kraft med vars hjälp teatern skulle nå ut i regionerna och där etablera sig
som region- eller länsteatrar. Teaterföreningar, bildningsförbund, m.fl. var de
kanaler som skulle användas för att aktivt engagera publiken. Målet var att alla
medborgare skulle ha tillgång till teater av hög kvalitet.
Idag uppgår statens bidrag till teater till cirka en miljard kronor per år,
vilket motsvarar ungefär en fjärdedel av den statliga kulturbudgeten. Antalet
teatrar har i det närmaste femdubblats och regionala teatrar finns i de flesta
län. Teaterutbudet har fått en betydligt större bredd än tidigare. Sverige har
en tätposition i världen när det gäller barn- och ungdomsteater, både till
kvalitet och kvantitet.
Utvecklingen har varit gynnsam men även problematisk. Antalet besökare per år
har minskat för all teater inklusive den kommersiella teatern. Teaterbesöken
utanför storstadslänen har gått ned med cirka 40 procent sedan år 1970.
Samtidigt går fler människor i dag på teater än för tjugo år sedan, men inte
lika ofta. Det innebär att teatern, trots allt, har breddat sin publik.
Siffrorna visar också stora regionala variationer.
Internationella jämförelser visar att problemen med vikande publiksiffror är
desamma i andra jämförbara länder. Teatern konkurrerar i dag på en under-
hållningsmarknad som har växt lavinartat de senaste decennierna. Att teatern
finns som en möjlighet till kreativt tänkande, skaparglädje och gestaltning av
livserfarenheter hos många människor visar dock inte minst det faktum att
antalet människor som engagerar sig i amatörteaterverksamheten är fler i dag än
för tjugo år sedan. Amatörteatern visar också en kontinuerligt ökande publik.
Många professionella teatrar har också i ökad utsträckning vidgat sitt
verksamhetsfält och arbetar aktivt tillsammans med amatörteatern.
Att teatern har en potentiell publik som inte kommer till föreställningarna i
dag visar även tittarsiffrorna för Sveriges Televisions dramasändningar. Trots
sjunkande tittarsiffror kan SvT:s teater visa en intresserad och avsevärt
bredare publik än den som besöker teatrarna.
Regionaliseringen av teatern är ett faktum, men teatern har ännu inte blivit
en teater för alla. I enlighet med de mål som regeringen föreslagit för kultur-
politiken bör arbetet nu föras vidare.

8.1 Inriktningen på de framtida insatserna för teater

Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- efterfrågan på teater ökar,
- spridningen på teater ökar och tillgängligheten förbättras,
- teaterutbudet är allsidigt och håller hög kvalitet,
- barn och ungdomar får tillgång till teater av hög kvalitet,
- regional teater utvecklas,
- nationalscenernas ställning i hela landet stärks.

Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste 20 åren har antalet besök
på statsunderstödda institutionsteatrar och vid fria teatergruppers
föreställningar minskat från knappt fyra miljoner besök per år till ca 2,8
miljoner besök per år. Statens insatser skall inriktas på att öka människors
intresse för och tillgång till teater. Staten skall, tillsammans med regionerna,
verka för en utveckling av arrangörsledet vilket bl.a. innebär att stimulera nya
arrangörsstrukturer och stödja arbetet med att öka människors delaktighet i och
tillgång till teatern.
Ett fortsatt huvudsyfte med statens insatser skall vara att nå så många
människor som möjligt med teater, oavsett var de bor, oavsett ubildnings-
bakgrund, oavsett personlig ekonomi. För att nå de grupper som i dag inte har
tillgång till teater, inte vågar sig till teatern eller inte har möjlighet att
ta sig till teatern krävs ett nytänkande både från statens, regionernas och
teatrarnas sida.
Det måste tydligt markeras att det är en uppgift för teaterinstitutionerna,
inklusive nationalscenerna, att turnera. Men det är också angeläget att teat-
rarna utvecklar samarbetsformer med resenäringen, med arbetsplatser, med
folkbildningen, med skolor och andra som kan medverka till att människor får
ökade möjligheter att se teater i hela landet.
Staten skall också medverka till att det finns förutsättningar för att
teaterproduktionen sprids via radio och TV. I enlighet med 1996 års riksdags-
beslut (bet. 1995/96:KrU12, rskr. 1995/96:297), skall Sveriges Television,
Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio öka samarbetet med kultur-
institutionerna i syfte att öka antalet utsändningar av föreställningar och
evenemang. Ett viktigt kulturförmedlande uppdrag för televisionen och radion är
att öka antalet samarbetsprojekt med kultur- och musikinsitutioner i hela
landet.
Statlig och annan offentlig finansiering skall vidare bidra till att biljett-
priserna hålls på en rimlig nivå. Även människor med låga inkomster skall ha råd
att gå på teater.
För att teatern skall kunna upprätthålla allsidighet och hög kvalitet behöver
den, liksom alla konstarter, ständigt förnyas och utsättas för utmaningar och
provokationer. Kvalitet är ett subjektivt begrepp, men diskussioner och
ifrågasättanden är en viktig del i konstarternas förnyelse. Statens insatser
skall främja en förnyelse inom teatern genom att stödja utvecklingsarbete och
experiment.
Frågan om teaterns förnyelse är nära förbunden med frågan om anställ-
ningsformer inom teatern. Det finns en konflikt mellan arbetsgivarnas behov av
en rörlig teaterarbetarkår och de anställdas behov av trygghet och rimliga
arbetsförhållanden. Ansvaret för denna fråga ligger hos arbetsmarknadens parter.
Staten skall dock, via bl.a. utredningsinsatser, medverka till att finna
lösningar som tillmötesgår såväl teaterledningarnas krav på flexibilitet som de
anställdas krav på trygghet. Regeringen kommer inom kort att tillsätta en
utredning som skall se över de arbetsmarknadspolitiska medlen inom
kultursektorn. Inriktningen på detta utredningsarbete redovisas närmare i
avsnittet om konstnärernas villkor.
Kulturrådets barnteaterstatistik visar stadigt sjunkande besökssiffror de
senaste åren. Detta betyder inte att det spelas mindre barnteater i landet än
tidigare. Kulturrådets statistik är beräknad på institutionsteatrarna samt de
grupper som haft någon form av statligt stöd under spelåret. För att få detta
stöd är kvalitet ett kriterium. Statistiken tyder på att den kvalitativa
barnteatern är på stark nedgång. Förskolan och skolan beställer nu allt mer av
lokala amatörteatergrupper. Skälen är ofta bristande ekonomiska resurser, men
också brist på kunskap hos bl.a. många av de enskilda förskolor och skolor som
numera själva skall ta ansvar för att barn och ungdom får ta del av
teaterupplevelser i skolan. Barn väljer inte själva att gå på teater. Det är
vuxnas initiativ och val som styr den erfarenhet de får av teatern. Om barn inte
får möta engagerande teater av hög kvalitet i förskolan och skolan väcks inte
den unga generationens teaterintresse vilket kan skada teaterlivet på längre
sikt.
Ungdomar däremot väljer själva sin kulturkonsumtion. Positiva teaterupp-
levelser från skolan är viktigt. Men lika viktigt är, att i ungdomars liv kon-
kurrerar teatern med en kommersiell marknad med ett mycket stort utbud av
varierande kvalitet. Därför måste ungdomar engageras och entusiasmeras särskilt.
Teatern måste angå dem, annars kommer de inte dit. Det är en central uppgift för
teaterinstitutionerna och teaterarbetarna att förmedla teaterkonstens
uttrycksmöjligheter till den unga generationen.
Staten skall medverka till att stärka sådan barn- och ungdomsteater som har
kvalitet.
Statens insatser för teatern i regionerna skall, liksom hittills, stödja
regionernas egna initiativ. Regeringen lämnar i kapitel 18 i denna proposition
ett förslag till nytt regionalt bidragssystem. De regionala bidragen skall syfta
till att utveckla den teater som etablerats i regionerna. Regeringen kommer bl.a
att förstärka stödet till de regionteatrar som turnerar. Regionalt förstärks
även skådespelarutbildningen genom ett ökat stöd för skådespelarutbildning vid
Högskolan i Luleå.
Landets nationalscener, Operan och Dramaten, är en angelägenhet för hela
nationen. Staten har ett ansvar för att dessa scener kan fungera som nationella
och internationella föredömen inom teater, musikteater och dans. Staten har
också ett ansvar för att dessa scener i ökad utsträckning blir tillgängliga för
hela svenska folket.
Regeringens satsningar på bl.a. regional teater innebär sammantaget att det
ekonomiska stödet till teatersektorn ökar något under den kommande treårs-
perioden.

8.2 Nationalscenerna Operan och Dramaten

Regeringens bedömning: Uppdraget till nationalscenerna Operan och
Dramaten står fast. Det innebär bl.a. att Operan och Dramaten bör
vara de i Sverige ledande institutionerna inom sina konstområden,
vara föredömen för andra scener, vårda och främja det nationella
kulturarvet inom sina konstområden, nå en stor och bred publik, ha
en bred repertoar samt kunna hävda sig i jämförelse med de främsta
scenerna utomlands. Inom ramen för sitt uppdrag bör
nationalscenerna verka för att i ökad utsträckning bli
tillgängliga för hela svenska folket.

Kulturutredningens förslag: Utredningen diskuterar inte nationalscenernas
uppdrag. Däremot föreslår utredningen att stockholmsregionen skall finansiera en
del av nationalscenernas verksamhet. Utredningen menar vidare att
nationalscenerna skall öka antalet nationella turnéer och höja sina
biljettpriser. Utredningen föreslår också att Operan övertar huvudmannaskapet
för Södra teatern i Stockholm från Riksteatern.
Remissinstanserna: Operan och Dramaten har i sina remissvar redogjort för sin
syn på nationalscensbegreppet.
Flertalet remissinstanser, däribland Kulturrådet, Stockholms stad, Riks-
revisionsverket och Statskontoret är kritiska till Kulturutredningens förslag
vad gäller Operans och Dramatens finansiering.
Dramaten är negativ till att höja biljettpriserna. Det motverkar ambitionen
att fler människor skall ha möjlighet att delta i kulturlivet. Enligt Dramaten
är det främst som basresurs på hemmaplan och genom täta kontakter med publik och
ensembler i regionerna som man bäst sköter sitt uppdrag som nationalscen. Inte
heller Operan vill höja sina biljettpriser, eftersom risken för publikbortfall
ökar.
Riksdagens tidigare överväganden: Genom 1993 års riksdagsbeslut fastställdes
mål för Operans och Dramatens verksamheter (bet. 1992/93 KrU:20, rskr.
1992/93:315). De mål som nu föreslås för nationalscenerna ansluter i allt
väsentligt till de tidigare förslag som behandlats i riksdagen.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen behandlar i det följande Operans
och Dramatens uppdrag samt vissa frågor om deras finansiering.

Nationalscenernas uppdrag
Uppdraget till Operan och Dramaten som nationalscener bör i allt väsentligt stå
fast. Regeringen redogör nedan för innebörden av detta uppdrag.
Nationalscenerna är hela nationens angelägenhet. De skall vara föredömen för
andra teatrar i Sverige när det gäller förnyelse, utveckling och konstnärlig
kvalitet inom sina respektive områden, vilket för Operan innebär konstområdena
opera och balett och för Dramaten dramatisk teater.
Nationalscenerna skall ha en bred repertoar. De skall gestalta både svenska
och utländska klassiker och modern svensk och utländsk dramatik, opera och
balett. Nationalscenerna har viktiga uppgifter både som kulturbärare och som
nyskapare. Det skall synas också på våra nationalscener att vi lever i ett
mångkulturellt samhälle. Scenerna skall vara öppna för nya impulser och ta upp
ämnen som är angelägna för många människor. I det sammanhanget har scenerna
också ett ansvar för att både beställa och spela ny svensk dramatik, opera och
dans.
Det nationella kulturarvet inom drama, dans och musikteater är inte en gång
för alla givet. Forskningen synliggör oavbrutet bortglömd dramatik, t.ex.
dramatik skriven av kvinnor, och andra verk inom teaterns område som speglar
andra erfarenheter än de som i dag presenteras som vårt kulturarv på teaterns
område. Våra nationalscener, som skall vårda och främja det nationella
kulturarvet inom sina områden, skall också vara öppna för den nya kunskap som
forskningen tillför.
Inom nationalscenernas uppdrag ligger att bevara och utveckla de hant-
verkstraditioner som ryms inom ramen för en nationalteater. I Dramatens uppdrag
ingår även att vårda och främja det svenska språket.
Nationalscenerna skall nå en stor och bred publik. Både Operan och Dramaten
hade under spelåret 1994/95 en publikökning med 23 000 respektive 69 000 besök.
Det är en positiv utveckling. Hittills gjorda undersökningar visar dock att
nationalscenernas publik i stor utsträckning utgörs av välutbildade människor
från Storstockholmsområdet. Enligt regeringen bör publikarbetet inriktas på
såväl social som geografisk spridning.
I sitt arbete med att bredda publiken och nå ut med nationalscenernas konst i
hela landet behöver teatrarna arbeta med många olika metoder - samarbete med
teaterföreningar, researrangörer, turistnäring, arbetsplatser, skolor, folk-
rörelser, folkbildningen, regionala och lokala arrangörer och särskilt radion
och televisionen.
Mot bakgrund av den nationella finansieringen och den stora efterfrågan som
finns på Operans och Dramatens uppsättningar ute i landet, är det en självklar
uppgift för nationalscenerna att, i rimlig omfattning, genomföra turnéer och
gästspel. Fler TV- och radiosändningar skapar också möjligheter för de boende
utanför Stockholm att ta del av nationalscenernas uppsättningar. Antalet
televisionsproduktioner - transmitteringar eller studioöverföringar - bör öka.
Nationalscenerna skall genom hög kvalitet och bevarad nationell egenart kunna
hävda sig i jämförelse med de främsta scenerna utomlands och i det
internationella samarbetet.
Enligt Kulturutredningens förslag skall Operan överta huvudmannaskapet för
Södra teatern i Stockholm från Riksteatern. Regeringen är emellertid inte beredd
att föreslå en sådan lösning. Av Operans fördjupade anslagsframställning framgår
att ett sådant övertagande kräver att Södra teatern byggs om för att passa
Operans verksamhet och att en sådan ombyggnad inte ryms inom ramen för Operans
nuvarande anslag.

Finansieringen av Operan och Dramaten
Enligt Kulturutredningen bör Stockholmsregionen bidra med en del av
finansieringen av nationalscenerna Operan och Dramaten. I den debatt som följde
på avlämnandet av Kulturutredningens slutbetänkande ifrågasattes vissa
statistiska uppgifter som utredningen använde för att belysa kultursatsningarna
i storstadsregionerna och som ligger till grund för förslaget.
Mot denna bakgrund fann Kulturdepartementet det angeläget att närmare granska
sakuppgifterna i utredningsbetänkandet och tillsatte i november 1995 en
arbetsgrupp med uppgift att utreda kultursatsningarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Enligt arbetsgruppens rapport Kommunala kulturutgifter i Stockholms-,
Göteborgs- och Malmöregionerna (dnr Ku95/2106/KO) satsar Stockholms stad mindre
på kultur än de båda andra storstadskommunerna, även om mönstret är väsentligt
mer likartat mellan de nämnda städerna jämfört med den statistik som
Kulturutredningen använde. Regeringen anser dock att Stockholms lägre
kulturutgifter inte skall tas till intäkt för att staten skall vidta just en
sådan åtgärd som att minska det statliga stödet till landets gemensamma
nationalscener och kräva att staden skall delfinansiera dem. För de båda
nationalscenerna ställer riksdag och regering upp övergripande mål som har sin
utgångspunkt i att scenerna skall vara hela nationens angelägenhet. Regeringen
är därför inte beredd att föreslå en regional medfinansiering av de båda
nationalscenerna.
Kulturutredningen föreslår också att Operan och Dramaten skall höja sina
biljettpriser. Det finns inga breda undersökningar vad gäller publikens pris-
känslighet. Dramaten har dock gjort egna undersökningar som pekar på att ökade
intäkter via höjda biljettpriser motverkas av ökade kostnader för mark-
nadsföring.
Institutionerna bör kontinuerligt följa publikintresset och med detta som bas
bedöma om prisökningar är möjliga. Ett alltför högt biljettpris i tider när
många människor har en ytterst ansträngd ekonomi motverkar också ambitionen att
våra nationalscener skall vara tillgängliga för alla oavsett inkomst. Operan och
Dramaten skall, utifrån de kulturpolitiska mål som satts upp för deras
verksamhet, självständigt bedöma när det finns möjlighet att höja
biljettpriserna.
I samband med diskussionen om biljettpriser förtjänar det att nämnas att
nationalscenerna begagnar sig av andra möjligheter att finansiera sin verksamhet
utöver statsanslagen. Samarbetsprojekt med andra kulturinstitutioner och med
företag är exempel på detta. Regeringen är positiv till detta och ser det som en
möjlighet för institutionerna att finansiera sådant som normalt inte ryms inom
ramen för statsanslagen, exempelvis gästspel från utlandet och utlandsturnéer.

Bidrag till Operan och Dramaten
Regeringens förslag till medelstilldelning avseende bidrag till Operan och
Dramaten, liksom övergripande mål för teatrarna, redovisas i budgetpropositionen
för år 1997.

8.3 Nationellt uppdrag för barn- och ungdomsteater

Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag för
barn- och ungdomsteater inrättas.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Backa teater i Göteborg. I budgetpropositionen för år 1997
föreslås att 1 miljon kronor anvisas för uppdraget.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En övervägande del av de remissinstanser som kommenterat
frågan, bl.a. Kulturrådet, ett flertal kommuner och länsteaterföreningar stödjer
utredningens förslag om att ett nationellt uppdrag för barn- och ungdomsteater
bör inrättas.
Skälen för regeringens förslag: Trots den stora satsning som staten, landsting
och kommuner gör på teatern i Sverige har teater för barn och ungdomar en
relativt låg prioritet och status inom teaterområdet.
Regeringen föreslår därför ett rullande nationellt uppdrag för att stärka
barn- och ungdomsteaterns ställning i teaterlivet. Det nationella uppdraget
skall vara att värna om hög konstnärlig kvalitet och åstadkomma förnyelse både
vad gäller form och innehåll. Det finns ett betydande behov av
kunskapsutveckling inom detta område och det finns ett stort intresse för att
förnya teaterns former med genreröverskridande verk, där man arbetar med allt
från tal, dans och musik till multimedia. Med stöd i det nationella uppdraget
skall teatern kunna svara för seminarier och utbildning och på olika sätt
inspirera både andra teatrar och kulturansvariga i skolan och förskolan.
Det nationella uppdraget skall tilldelas en teater för en treårsperiod och
skall därefter föras vidare. Uppdraget kopplas till en befintlig teater vars
huvudman ser ett sådant uppdrag som en tillgång för verksamheten i sin helhet
och som står för hög konstnärlig kvalitet och förnyelse när det gäller teater
för unga människor.
Det bör ankomma på regeringen att utse innehavare av uppdraget. Kulturrådet
får till uppgift att följa upp och utvärdera uppdraget samt lämna förslag till
regeringen om vilken institution som skall få överta uppdraget inför en ny
treårsperiod.
För perioden 1997-1999 föreslår regeringen, i likhet med Kulturutredningen,
att det nationella uppdraget ges till Backa Teater i Göteborg.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att ett årligt bidrag på
1 miljon kronor anvisas för genomförandet av det nationella uppdraget för barn-
och ungdomsteater.

8.4 Satsning på ungdomars eget skapande

Regeringens bedömning: Statens kulturråd disponerar 3 miljoner
kronor under en treårsperiod för insatser som främjar ungdomars
eget skapande. Denna verksamhet bör fortsätta. Medel för att
främja ungdomars eget skapande kommer under år 1998 att finnas
inom ramen för Kultur i hela landet-projektet. Vidare har
regeringen i budgetpropositionen för år 1999 för avsikt att
föreslå att Kulturrådets medelsram för detta ändamål ökas med 9,4
miljoner kronor.

Skälen för regeringens bedömning: Genom skolan, kyrkans ungdomsverksamhet,
studieförbunden och stödet till det övriga föreningslivet gör samhället
betydande insatser för att utveckla ungdomars kulturella intressen. Många
ungdomar nås dock inte av dessa insatser eller anser inte att den organiserade
verksamheten tillgodoser deras intressen och behov. För dem är det viktigt med
alternativa mötesplatser, där deras spontana skaparbehov kan utvecklas i nya
banor på deras egna villkor.
Det är angeläget att ungdomar får samhällets stöd för att skapa egna kreativa
miljöer och utveckla nya konstnärliga uttrycksformer. Sedan budgetåret 1993/94
disponerar Kulturrådet ett utvecklingsanslag på 3 miljoner kronor för att under
en treårsperiod göra insatser som främjar ungdomars eget skapande. Stöd skall
framför allt lämnas till verksamhet som genomförs direkt i ungdomarnas
vardagsmiljö. Kulturrådet kommer att i sin anslagsframställning för år 1998 att
lämna en samlad redovisning av tre års arbete. Efter vad regeringen har erfarit
är erfarenheterna så goda att Kulturrådet bör få fortsätta med verksamheten.
Det är en central kulturpolitisk uppgift att ta vara på och utveckla ungdomars
skaparintresse. Eftersom skaparbehovet oftast tar sig uttryck i experiment med
musik är detta ett område som särskilt bör uppmärksammas. Även inom andra
konstformer, bl.a. teater och dans, är det viktigt att fånga upp och utveckla
ungdomars lust att skapa och uttrycka sig. Det gäller att etablera kontakter
över hela landet för att hitta bra projekt och locka fram nya initiativ. Det
gäller att stimulera kommunernas intresse och engagemang. Framför allt bör
kommunerna se som sin uppgift att ställa lämpliga lokaler till ungdomarnas
förfogande. Det gäller också att få ideella organisationer och studieförbund att
göra nya insatser. Regeringen vill i detta sammanhang också hänvisa till vad som
anförs under avsnitt 17 om en särskild satsning på ungdomars eget skapande under
Kulturåret 1998. Inom ramen för projektet Kultur i hela landet kommer frågorna
att lyftas fram under år 1997 och 1998. Regeringen är vidare för sin del beredd
att förorda en kraftig förstärkning av Kulturrådets medelsram för stöd till
ungdomars kulturskapande fr.o.m. år 1999. Preliminärt räknar regeringen med en
utgiftsökning på 9,4 miljoner år 1999 för detta ändamål.

8.5 Nationellt uppdrag inom området ungdomskultur

Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag inrättas
inom området ungdomskultur.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Kulturskolan Rosteriet i Luleå. I budgetpropositionen för år 1997
föreslås att 1 miljon kronor anvisas för uppdraget.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i föregående avsnitt förordat
en kraftigt ökad insats i syfte att främja ungdomars eget skapande. På några
håll i landet bedrivs kulturverksamhet - i form av kulturskolor eller liknande -
där ungdomar får genomföra kulturprojekt efter egna idéer under professionell
ledning. Där arbetar man med sång, musik, dans, talteater, bild, film och video,
ibland renodlat men ofta i ovanliga kombinationer. Med ungdomarnas egen
idérikedom som grund åstadkoms inte sällan produktioner av hög konstnärlig halt.
Genom att var och en i en grupp får en uppgift under eget ansvar lockas det fram
talanger som var dolda både för omgivningen och den unga människan själv.
Samtidigt som ny spännande kultur skapas får ett antal ungdomar ett tidigare
inte upplevt självförtroende.
Kulturrådets stödjande arbete på detta område skulle sannolikt få större
effekt om det bedrevs utifrån ett antal goda exempel. Regeringen föreslår därför
att Kulturrådets bidragsgivning kompletteras med ett rullande nationellt uppdrag
för ungdomskultur av samma karaktär som de som i denna proposition föreslagits
för bl.a. barn- och ungdomsteater. Uppdraget skall tilldelas en institution för
en treårsperiod och därefter föras vidare. I uppdraget skall ingå att sprida
kunskaper och erfarenheter och därigenom inspirera till att liknande verksamhet
startar på andra håll. Detta kan ske t.ex. genom turnerande eller genom att
institutionen tar emot studiebesök för längre eller kortare tid. Uppdraget skall
även ge möjlighet att genomföra särskilda utvecklingsprojekt.
Det bör ankomma på regeringen att utse innehavare av uppdraget. Kulturrådet
får till uppgift att följa upp och utvärdera uppdraget samt lämna förslag till
regeringen om vilken institution som skall få överta uppdraget inför en ny
treårsperiod.
För perioden 1997-1999 avser regeringen att ge det nationella uppdraget inom
ungdomskultur till Kulturskolan Rosteriet i Luleå. Kulturskolan Rosteriet är en
ideell förening, vars verksamhet är inriktad på ungdomar med särskilda behov.
Rosteriet har ett nära samarbete med Norrbottensteatern. Regeringen anser att
Rosteriets speciella filosofi att utgå från ungdomars personliga känslor och
erfarenheter i verksamheten är värd att utveckla och sprida.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att ett årligt bidrag på
1 miljon kronor anvisas för genomförandet av det nationella uppdraget för
ungdomskultur.

8.6 Regional teater

Regeringens förslag: Det statliga stödet till regional teaterverk-
samhet förstärks. Detta möjliggör för staten att stödja
uppbyggnaden av Norrlands Musik och Dansteater från och med år
1997.
Inom ramen för stödet till regionala och lokala teater-, dans-
och musikinstitutioner skall en viss del av stödet avsättas för
riktade tidsbegränsade insatser i syfte att bl.a. öka antalet
regionala turnéer och för att intensifiera teatrarnas
publikarbete. De särskilda medlen skall vid ingången av år 1999
motsvara sex procent av anslaget.

Kulturutredningens förslag: Vad gäller omfördelningen inom ramen för anslaget
till regionala teater- dans-, och musikinstitutioner överenstämmer
Kulturutredningens förslag delvis med regeringens förslag. Kulturutredningen
föreslår att tjugo procent av de fasta bidragen till länsteatrarna görs om till
rörliga grundbidrag som efter prövning fördelas av Statens kulturråd till bl.a.
de länsteatrar som turnerar och till regional musikteater.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad när det gäller förslaget om
turnerande regional teater. En del instanser är positiva till förslaget om ett
ökat antal turneér i sig men anser i likhet med bl.a Kulturrådet att ett ökat
stöd till regionteatrar som turnerar inte skall ske på bekostnad av det
grundstöd som finns i dag.
Liknande synpunkter om att ett ökat stöd inte får ske på bekostnad av det
befintliga stödet framförs vad gäller förslaget till ökad satsning på regional
musikteater.
Riksdagens tidigare ställningstaganden: År 1974 beslutade riksdagen att införa
ett stödsystem för regionala teater- och dansinstitutioner (prop. 1974:28, bet.
1974: KrU15, rskr. 1974:248). Sedan dess har inga större förändringar gjorts i
det sk. grundbeloppsystemet. Efterhand har riksdagen fattat beslut om att
ansluta fler teatrar till grundbeloppssystemet. Under de senaste tre åren har
ett flertal motioner framförts om en stärkning av den regionala musikteatern.
Utskottet har avstyrkt dessa med hänvisning till det då pågående arbetet med
Teaterutredningen och Kulturutredningen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag innebär att det statliga
stödet till regional teater skall öka. Vidare förordar regeringen
omprioriteringar inom ramen för statens stöd till regional teater. Nedan
redovisas dessutom regeringens förslag till hur länsteatrarna skall integreras i
det nya regionala bidragssystemet och de särskilda utvecklingsmedel som skall
avsättas inom detta system.

Ökat stöd till regionala teaterinstitutioner
De kulturpolitiska mål som regeringen föreslår motiverar en ökad satsning på
regionala teaterinstitutioner. Ett huvudsyfte med statens insatser på teater-
området skall vara att sprida teatern i landet och nå nya grupper utanför
storstäderna. Än så länge är musikteatern och dansteatern i stor utsträckning
storstadsföreteelser. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 mot
denna bakgrund en ökning av det statliga stödet till regionala teater-
institutioner. Regeringen kommer också fortsatt att uppmärksamma frågan om
regional balans.
Ökningen av det statliga bidraget till regionala teaterinstitutioner skall ses
som ett led i regeringens målsättning att sprida kulturen ytterligare i landet.
Av de reformmedel som frigörs har regeringen beräknat 6 miljoner kronor för
uppbyggnaden av Norrlands Musik och Dansteater (NMD). I kapitel 9 nedan
återkommer regeringen även när det gäller ökat bidrag till vissa regionala
dansinstitutioner.
NMD representerar ett nytänkande när det gäller samarbete mellan kultur-
institutioner. I det förslag till verksamhet som presenterats av
interimstyrelsen för NMD ingår Norrlandsoperan i Umeå, Norrdans i Härnösand, en
planerad kyrkoopera i Piteå och en planerad barnopera i Östersund. Verksamheten
vid institutionerna kommer att planeras och turnéläggas gemensamt. Hela Norrland
kommer på sikt att få tillgång till kvalificerad opera och dans till en
sannolikt lägre kostnad än om institutionerna administrerades separat.
Inrättandet av NMD är angeläget, inte minst för att uppnå en bättre regional
spridning av musikteater och dans. Därför bör staten medverka till att upp-
byggnaden av NMD kan påbörjas från och med år 1997. Regeringen ser dock i första
hand NMD som ett regionalt åtagande. Ett statligt stöd bör därför lämnas inom
ramen för det ordinarie bidragssystem som kommer att gälla för regionala teater-
, dans- och musikinstitutioner fr.o.m. år 1997.

Riktade insatser inom ramen för det nya regionala bidragssystemet
Regeringen redovisar i kapitel 18 i denna proposition sitt förslag till refor-
merat system för stöd till regional kulturverksamhet. Enligt förslaget skall det
statliga bidraget, liksom i det nuvarande bidragssystemet, vara förenat med krav
på ekonomisk motprestation från de regionala huvudmännens sida. Andelen statligt
stöd varierar mellan olika regionala teatrar. I genomsnitt är statens bidrag
cirka 25 procent av den regionala teaterns totala omslutning. Även om en viss
flexibilitet bör kunna medges i kravet på motprestation i det nya
bidragssystemet, förutsätter regeringen att huvudmännens insats motsvarar
merparten av de totala offentliga bidragen.
Inom ramen för detta reformerade stödsystem skall, enligt förslaget, medel
avsättas för riktade tidsbegränsade insatser. Nedan redovisar regeringen sin syn
på hur de riktade bidragen bör användas för att utveckla den regionala teatern.
Under senare år har de regionala teatrarna ökat antalet föreställningar
utanför hemorten. Antalet föreställningar utanför hemlänet har också ökat.
Regeringen ser självfallet detta som en positiv utveckling. För att ytterligare
öka länsteatrarnas regionala ansvarstagande kan det, i synnerhet för teatrar i
län med långa avstånd, behövas ett ökat stöd för turnéer.
Antalet teaterbesök har minskat under en följd av år, mycket beroende på ett
sviktande publikintresse. Teaterns uppsökande verksamhet har minskat. Både den
uppsökande verksamheten och andra insatser från teaterns sida för att fånga in
en publik bör öka. Ett sätt att långsiktigt utveckla nya publikgrupper är bl.a.
att ge större möjligheter för barn och ungdomar att delta i teaterverksamhet.
Även teaterföreningarnas och Skådebanans verksamheter för kulturovana grupper
bör kunna förbättras.
Publikarbetet har hittills i första hand riktats till de aktiva och välmo-
tiverade grupperna. För att nå mindre teatervana människor behöver både
teaterföreningar och teaterarbetare tänka i nya banor. Samarbetet mellan de
fasta teatrarna och Skådebanorna kan utvecklas, likaså samspelet mellan
Skådebanorna och Riksteaterns regionala och lokala föreningar. Grunden för ett
ökat samarbete har nyligen lagts genom en överenskommelse mellan Riksskådebanan
och Riksteatern.
Teatrarna behöver också satsa mer på att inspirera och utbilda de lokala
arrangörerna och ge dem ett ökat stöd i publikarbetet. Särskild omsorg bör
läggas vid att vinna de unga, både genom samverkan med förskola och skola och
genom att uppsöka ungdomar i den miljö de känner sig hemma i. Researrangemang
som är inriktade på kulturaktiviteter är en resurs som bör kunna utvecklas
ytterligare. Enligt en enkät från bussresearrangörsföreningen (BRA) arrangerade
olika bussföretag paketresor där ca 300 000 besök på teatern förmedlades.
Institutionsteatrarna och researrangörerna bör kunna finna former för att
utveckla detta samarbete.
Utöver att stödja regionala turnéer och ett intensifierat publikarbete bör de
riktade bidragen kunna användas för att öka de regionala teatrarnas samarbete
med andra konstområden, fria grupper och med amatörteatern.
Från och med år 1997 skall Statens Kulturråd årligen avsätta två procent av
anslaget så att de särskilda medlen vid ingången av år 1999 motsvarar sex
procent av anslaget.
Statens kulturråd fördelar, efter ansökan, de särskilda medlen.
Regeringen vill understryka att de riktade bidragen inte befriar teatrarna
från det turné- och publikansvar som de har inom ramen för sina ordinarie
anslag. Bidragen skall ses som en extra stimulans för de teatrar som uträttar
ett turné- och publikarbete utöver det normala.
Regeringens förslag till medelsanvisning avseende bidrag till regionala
teater- och dansinstitutioner redovisas i budgetpropositionen för år 1997.

8.7 Svenska riksteatern

Regeringens bedömning: Statens uppdrag till Riksteatern står fast.
Inom ramen för detta uppdrag bör dock Riksteatern ytterligare
utveckla och förstärka sin arrangörs- och publikorganisation samt
ge större utrymme för samarbete med andra producenter.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.
Kulturutredningen föreslår att Riksteatern skall minska omfattningen av
egenproducerad teater i de tre storstadsområdena och produktionen av
musikteater. Kulturutredningen förordar vidare en utveckling av Riksteaterns
specialensembler.
Remissinstanserna: Vad gäller Kulturutredningens förslag är remissopinionen
delad. Riksteatern anser inte att det finns några besparingar att hämta genom
att minska utbudet av teaterföreställningar i storstäderna eftersom dessa
produktioner också sprids i resten av landet. Föreställningarna i storstäderna
görs för att använda ledig kapacitet i en specifik produktion som annars skulle
blivit outnyttjad.
Kulturutredningens förslag om en minskad produktion av musikteater, bemöts av
Kulturrådet med att Riksteaterns produktion av talteater och musikteater bör
minska i takt med att dess roll som arrangör och publikorganisation blir
starkare. Än så länge behövs dock Riksteaterns insatser, både som ett komplement
till regional musikteater och som en garant för regional spridning. Riksteatern
menar att en utbyggnad av regional musikteater inte skulle innebära en minskning
av Riksteaterns utbud, utan snarare en förändring. Svenska teaterförbundet anser
att Riksteaterns kulturpolitiska uppgift är viktig. Riksteaterns produktioner
kan inte ersättas av andra.
En majoritet av remissinstanserna är positiva till Kulturutredningens förslag
om Riksteaterns specialensembler.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksteaterns verksamhet har behandlats av
riksdagen vid ett flertal tillfällen under senare år (jfr prop. 1994/95:100 bil.
12, bet. 1994/95:KrU22, rskr. 1994/95:286).
Skälen för regeringens förslag: Riksteaterns roll håller på att förändras i
länen. De lokala arrangörernas beställningar av teaterns föreställningar har
minskat under senare år. Publiktillströmningen till Riksteaterns föreställningar
varierar över åren. Den senaste säsongen har publiken ökat men i ett längre
perspektiv har Riksteatern tappat publik. En förklaring till denna utveckling är
att teaterföreningar och andra arrangörer har mindre pengar att röra sig med.
Ett annat skäl kan vara att Riksteatern medvetet sökt sig till mindre orter och
mindre föreställningslokaler. En del av förklaringen är dock att den regionala
teaterverksamheten successivt byggts ut och att andra teaterinstitutioner därmed
- i enlighet med intentionerna i den nationella kulturpolitik som fasställdes
1974 - tagit över en del av Riksteaterns publik.
De förändrade förutsättningarna för Riksteatern motiverar, enligt regeringens
uppfattning, en viss tyngdpunktsförskjutning i villkoren för statens stöd till
teaterns verksamhet. Det grundläggande uppdraget kvarstår. Men Riksteatern bör i
framtiden ytterligare utveckla och förstärka arrangörs- och
publikorganisationen. På samma sätt bör Riksteatern i större utsträckning ge
utrymme för samarbete med andra producenter. Riksteaterns effektiva
turnéorganisation och kontaktnät ute i landet bör vara en tillgång för bl.a fria
grupper liksom för Operan och Dramaten när det gäller samarbete och turnéer.
Riksteatern har också inlett ett visst sådant samarbete.
Vidare bör Riksteatern ytterligare utveckla och förstärka sitt teaterfrämjande
arbete i syfte att finna nya vägar att nå människor som vanligen inte besöker
teaterföreställningar och för att öka efterfrågan på teater. Det är en
utveckling som bör drivas vidare. När det gäller Riksteaterns föreställningar i
storstadslänen får de, med undantag för de specialinriktade verksamheterna
(t.ex. Cullbergbaletten och Tyst Teater), inte ske på bekostnad av turnéföre-
ställningar.
Regeringen vill i det här sammanhanget gärna betona att Riksteatern redan
delvis anpassat sig till de förändrade förutsättningar i regionerna som
beskrivits ovan. En minskad efterfrågan på Riksteaterns föreställningar har
bl.a. mötts med en utvidgning av antalet arrangörsföreningar knutna till
Riksteatern, en satsning på framträdanden på mindre orter, samt på den s.k.
teatermobilen. Allt i syfte att nå ut till en ny publik. I takt med
förändringarna i samhället har Riksteatern också startat nya specialinriktade
verksamheter t.ex. det mångkulturella projektet Shikasta.
Den tyngdpunktsförskjutning i Riksteaterns verksamhet som regeringen föreslår
är således redan delvis påbörjad. Graden och takten i det förändringsarbetet bör
till stor del kunna avgöras i fortlöpande diskussioner mellan Riksteatern och
dess föreningar å ena sidan och mellan Riksteatern och regeringen å den andra.
Riksteaterns specialinriktade verksamheter (Cullbergbaletten, Unga Riks, Tyst
Teater, mångkulturella projekt m.m.) uträttar ett värdefullt arbete. Dessa
verksamheter har ett nationellt intresse. Regeringen lägger särskild vikt vid
att satsningar gjorts för att olika invandrare skall få ta del av och medverka i
Riksteaterns utbud, genom olika mångkulturella teater- och dansprojekt.
Som redovisats i avsnitt 8.2 ovan är regeringen inte beredd att föreslå en
lösning som innebär att Operan tar över huvudmannaskapet för Södra teatern i
Stockholm från Riksteatern. Regeringen har i stället för avsikt att ge en
utredning i uppdrag att se över vissa frågor i samband med inrättandet av ett
Världskulturhus (se avsnitt 16 i denna proposition). En utgångspunkt för
utredaren är att Världskulturhuset lokaliseras till Södra Teatern och att det
statliga bidrag som i dag lämnas till Riksteatern för verksamheten vid Södra
Teatern, i stället överförs till Världskulturhuset som en del av finansieringen
för dess verksamhet. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ett
förslag i frågan under våren 1997. Tills vidare bör huvudmannaskapet för Södra
teatern kvarstå hos Riksteatern.
Regeringens förslag till medelsanvisning avseende bidrag till Riksteatern,
liksom övergripande mål för teatern, redovisas i budgetpropositionen för år
1997.

8.8 Fria teatergrupper

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att stödet till fria teatergrupper förstärks.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har på förslag av regeringen ökat
det statliga stödet till fria teatergrupper varje år sedan 1992, med undantag
för innevarande budgetår (jfr prop.1994/95:100 bil. 12, bet. 1994/95:KrU22,
rskr. 1994/95:286).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i förslaget.
Kulturrådet m.fl. menar att stödet inte skall ersätta arrangörernas ansvar.
Några remissinstanser menar vidare att landsting och kommuner bör ta ett större
ekonomiskt ansvar för de fria teatergrupperna.
Skälen för regeringens förslag: De fria teatergrupperna spelar en stor roll i
det svenska teaterlivet. Många av dem turnerar över hela landet och medverkar
till ett levande teaterutbud utanför regionhuvudorterna. De fria grupperna
svarar för mer än hälften av det totala utbudet av den statligt stödda barn- och
ungdomsteatern i landet. Under spelåret 1994/95 spelade 58 statsbidragsbeviljade
fria teatergrupper för sammanlagt 629 000 besökare.
De fria grupperna fungerar också som konstnärliga alternativ till teater-
institutionerna. Samhället får mycket teater i förhållande till de bidrag som
betalas ut. En ökning och koncentration av de statliga bidragen ger bättre
överlevnads- och utvecklingsmöjligheter åt de fria teatergrupperna.
Bland de fria teatergrupperna är möjligheterna att turnera med vuxenteater i
det större formatet begränsade. Grupperna saknar i många fall pengar och
arrangörernas kännedom om utbudet är litet.
De statliga teaterinsatserna bör syfta till ett brett och mångsidigt utbud av
teater av hög kvalitet. En ökad satsning på fria grupper, som ger dem bättre
möjligheter att turnera och marknadsföra sig, ser regeringen som en viktig del
av insatserna på teaterområdet.
Kulturrådet har redovisat sina planerar på att ta fram en modell för hur ett
särskilt turnéstöd till fria grupper med inriktning på barn- och ungdomsteater
skulle kunna organiseras. Regeringen ser positivt på detta. Samtidigt vill
regeringen understryka vikten av att regionala och lokala arrangörer tar sin del
av det ekonomiska ansvaret.
För att möjliggöra en satsning på de fria teatergrupperna föreslår regeringen
i budgetpropositionen för år 1997 att anslaget Bidrag till vissa teater-, dans-
och musikändamål ökas med 5 miljoner kronor. Medlen skall även användas för
satsningar på fria dansgrupper (se även avsnitt 9.3).

8.9 Samisk teater
Kulturutredningen föreslår att en samisk teaterinstitution inrättas. Planer på
att bilda en fast samisk teaterinstitution har funnits allt sedan den första
samiska teatern, Dálvádis, lades ner år 1990. Från statens sida anvisas årligen
ett samlat anslag för kulturella ändamål till Sametinget, som i sin tur fördelar
anslaget. För innevarande år bidrar Sametinget med ca 1,5 miljoner kronor till
samisk teaterverksamhet. Beslut har även fattats att medel skall utbetalas via
EU:s strukturfonder Mål 6 för uppbyggnad av en samisk teater.
Regeringen bedömer, i likhet med Kulturutredningen, att en etablering av en
fast samisk teaterinstitution är av stort intresse. I dagsläget är regeringen
emellertid inte beredd att förorda en ökning av det statliga bidrag som redan
ges via Sametinget till en samisk teaterverksamhet. En förutsättning för
ytterligare statligt engagemang är bl.a. att frågan om en regional eller lokal
huvudman för den samiska teatern kan klargöras. Enligt vad regeringen har
erfarit har flera olika kommuner och län i Norrland uttryck intresse för att,
inom sina respektive kommuner och län, etablera en samisk teater.
För riksdagens information kan nämnas att regeringen, mot denna bakgrund,
avser att ge Sametinget i uppdrag att undersöka förutsättningarna för att
etablera en fast samisk teaterinstitution.

8.10 Regeringens övriga förslag på teaterområdet
Med ledning av ingivna årsredovisningar och anslagsframställningar har rege-
ringen gjort en samlad bedömning av institutionerna och de olika stödformerna på
teaterområdet. Dessa bedömningar har sammanvägts med den utvärdering som
Kulturutredningen har gjort och de synpunkter som lämnats av remissinstanserna.
Förslag om förändring av institutionernas verksamhet och vissa stödformers
inriktning har redovisats i det föregående. I övrigt har regeringen gjort den
bedömningen att det statliga stödet på teaterområdet fyller en viktig funktion
och har haft goda effekter på utvecklingen. Staten bör lämna fortsatt stöd till
bl.a. Vadstena-akademien, Drottningholms slottsteater, Marionetteatern,
Skådebanan och till centrala teaterorganisationer. Statens kulturråd bör även
fortsättningsvis disponera medel för projektstöd och andra utvecklingsinsatser
på teaterområdet. Regeringens slutsats är att insatserna i denna del bör förbli
i huvudsak oförändrade.
Regeringens förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetpropositionen för
år 1997.

9 Dans
I början av 1970-talet, när den nya kulturpolitiken initierades, var dansen ett
relativt litet konstområde i Sverige. Dans kunde i princip bara ses i våra tre
storstäder och det innebar att majoriteten av svenska folket då aldrig hade sett
en dansföreställning.
Statens satsning på dansen under den senaste tjugoårsperioden har varit
relativt begränsad. En exakt beräkning är svår att göra eftersom dansen inte
tidigare redovisats som ett självständigt konstområde i förhållande till musik-
teatrarnas övriga verksamhet. För de poster som går att särskilja uppgick det
statliga stödet till 37 miljoner kronor budgetåret 1994/95. Operan uppskattar
sin kostnad för dansen till 115,6 miljoner kronor under budgetåret 1994/95. En
uppskattning, som tar hänsyn till osäkerheten i sifferunderlaget vad gäller
övriga regionala dansinstitutioner visar att statens stöd till dans inte
överstiger 200 miljoner kronor.
Dansen blev aldrig en del av den regionalisering av kulturpolitiken som
påbörjades år 1974. I dag finns det sex fasta dansensembler som har någon form
av institutionsanknytning; Operabaletten i Stockholm, balettensemblen vid
GöteborgsOperan, Cullbergbaletten inom Riksteatern och Östgötabaletten samt
danskompanierna Skånens Dansteater och Norrdans i Härnösand som nyligen har
etablerats. Dessutom turnerar Riksteatern, förutom Cullbergbaletten, ett antal
dansföreställningar varje år.
Ett antal fria dansgrupper finns också. De spelar ungefär 30 procent av sina
föreställningar ute i landet och resten i storstäderna. Dansens Hus i Stockholm
och ett par mindre scener i Göteborg, Malmö och Stockholm ger kontinuerligt
dansföreställningar av såväl svenska som utländska grupper.
Dansen har haft små möjligheter att få fotfäste i hela Sverige. Trots de
begränsade resurser som existerat för dansen har den dock utvecklats till en
spännande konstform, där Cullbergbaletten är det mest påtagliga exemplet med
sina stora internationella framgångar.
Statens insatser är en förutsättning för mycket av danskonsten i Sverige. Det
gäller särskilt de fria grupperna och de regionala institutionernas dans-
ensembler. 60 procent av de fria gruppernas intäkter är statligt stöd.
Dansens Hus har betytt mycket för danslivet. Som gästspelsscen har den skapat
möjligheter för fria dansgrupper och regionala ensembler att spela inför en stor
och kräsen publik. Dansens Hus har också tagit emot många internationella
gästspel av hög klass.
Operan är den enda institution i Sverige som har kapacitet att sätta upp
klassiska baletter i full skala. Utan statligt stöd skulle många av de klassiska
baletterna försvinna ur repertoaren.
Dans som kommunikation och som fysiskt uttrycksbehov är en grundläggande del
av människors liv. Över 70 procent av svenska folket anger att de tycker om att
dansa. Folkdansen har en bred förankring hos befolkningen. Avståndet till
klassisk balett kan tyckas långt, men i framför allt den unga generationen finns
ett starkt intresse för nya dansformer, från jazzdans till fri dans. Dansen är
en konstform som fått en ny publik, nya utövare och former via popmusiken, och
den moderna ungdomskulturen.
Det är därför, inte minst med tanke på de nya dansformernas betydelse för de
unga generationerna, nödvändigt att, också i den statliga kulturpolitiken,
markera dansen som en självständig konstform och göra dansen tillgänglig i hela
landet.

9.1 Inriktningen på de framtida insatserna för danskonsten

Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- ge danskonsten en regional förankring
- utveckla intresset för dansen som konstform
- stödja ett brett dansutbud av hög kvalitet samt främja
dansens förnyelse och utveckling

Skälen för regeringens bedömning: Dansen har en liten publik i förhållande
till övrig scenkonst. Sedan början av 1980-talet har dock publiken ökat från ca
180 000 till 250 000 besökare per år vid de fem teater- och dansinstitutionerna
i landet (Norrdans hade inte etablerats vid mättillfället). Nitton fria
dansgrupper hade 1994/95 47 000 betalande åskådare. Av de drygt 500
föreställningar som genomfördes kunde 247 ses i Stockholm, 49 i Malmö och 93 i
Göteborg. De län utanför storstadsområdena som kunde visa upp flest antal
dansföreställningar med de fria dansgrupperna var Kalmar län med 26
föreställningar och Örebro län med 18 föreställningar. I fyra län visades ingen
professionell dansföreställning alls av dessa fria utövare.
En av orsakerna till att den professionella dansen har en liten publik, är att
spelplatserna är få och koncentrerade till storstäderna. Dessutom är arrangörs-
ledet på dansområdet svagt utvecklat i landet.
Inriktningen på statens framtida insatser skall vara att tillvarata, utveckla
och stödja den växtkraft som kännetecknar dansen i dag. Staten skall under de
närmaste åren öka sitt stöd till dansområdet, framför allt gentemot regionerna.
Sammantaget beräknas stödet till regionala dansensembler öka med 7 miljoner
kronor fr.o.m. år 1997. Vidare ökas stödet till fria dansgrupper.
Danskonsten skall tillförsäkras en regional förankring. Platser utanför
Stockholmsområdet, där det finns en institutionsstruktur och där dansen är på
frammarsch, skall stärkas. Avsikten är att dessa regionala centrum dels skall
sprida dansen i sina egna regioner, dels ta emot gästspel från andra regioner
och från fria dansgrupper.
Arrangörsledet utanför storstadsregionerna behöver stärkas. Likaså behöver
möten uppmuntras mellan professionella dansutövare/koreografer och den stora
grupp ungdomar, framför allt flickor, som vill använda dansen som uttrycksmedel
i amatörsammanhang. Den professionella dansutbildningen skall stärkas genom
ökade resurser till Danshögskolan.
Staten skall, tillsammans med andra offentliga och privata finansiärer, bidra
till ett brett utbud av dans av hög konstnärlig kvalitet. Kvaliteten säkras bäst
genom att en diskussion om dansen hålls levande och att vitaliteten och
förnyelsekraften i dansen kan utvecklas. Staten skall därför främja förnyelse
genom att också stödja nytänkande och experiment inom dansområdet.

9.2 Dansen i regionerna

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen en förstärkning av stödet till regionala dansensembler
med
7 miljoner kronor för att förbättra förutsättningarna för
kontinuerlig dansverksamhet i regionerna. Dansens Hus föreslås få
ett visst ökat stöd för att kunna ge regionala danskompanier fler
speltillfällen.
De medel som avsätts för riktade, tidsbegränsade insatser inom
ramen för stödet till regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner skall även kunna användas för att bl.a. öka
antalet regionala dansturnéer och för att intensifiera
danskompaniernas publikarbete.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser som har uttalat sig i
frågan stödjer förslaget om en ökad satsning på regionala dansensembler,
däribland Kulturrådet, Danscentrum och Dansens Hus.
Kulturrådet är, i likhet med majoriteten av de remissinstanser som kommenterat
förslaget, positiva till en ökning av antalet länsdanskonsulenter.
Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget att ge Riksteatern ett
uppdrag att sprida danskonsten i landet. Riksteatern och Teatrarnas riksförbund
menar att ett sådant uppdrag inte får gå ut över Riksteaterns ordinarie
produktion.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag innebär att det statliga
stödet till regionala dansinstitutioner skall öka. En förstärkning av de
regionala institutionerna är särskilt angelägen när det gäller dansen. Jämfört
med teatern är dansens infrastruktur otillräckligt utbyggd. Antalet spelplatser
är få och arbetsmarknaden är liten. Arrangörsnätet är outvecklat och turné-
kostnaderna är höga. Det är en viktig statlig, regional och kommunal uppgift att
medverka till att dansens produktions- och arrangörsled förstärks utanför
storstadsområdena. Därför föreslår regeringen i budgetpropositionen för år 1997
att stödet till regionala dansensembler ökar med 7 miljoner kronor från och med
år 1997. Dessa medel skall under år 1997 användas för engångssatsningar för
Östgötabaletten (3 mkr.), Skånes Dansteater (1,3 mkr.) och Norrdans (2,7 mkr.).
För att kunna profilera de regionala dansensemblerna i Stockholmsområdet och
därmed ge dem större möjligheter till en ökad publik, såväl på hemmascenen som
på turné, bör Dansens Hus medverka till att regionala danskompanier får fler
speltillfällen på Dansens Hus. För att kunna genomföra detta bör Dansens hus få
ett visst ökat bidrag. I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att
anslaget till Dansens Hus ökar med
250 000 kronor.
Inom ramen för det nya regionala bidragssystemet skall vidare medel avsättas
för olika riktade, tidsbegränsade insatser. Syftet med de riktade insatserna,
liksom villkoren vad gäller den regionala delfinansieringen av
dansinstitutionerna, är densamma som för regional teater (se avsnitt 8.6).
Försöksverksamheten med länsdanskonsulenter är, enligt regeringens bedömning,
en framgång. Treåriga konsulenttjänster har inrättats i sju län. Staten bidrar
med hälften av kostnaderna (löner, vissa verksamhetsmedel m.m.).
Länsdanskonsulenterna har samordnat regionala och lokala initiativ och fått
igång projekt både bland amatörer och de professionella. Länsdanskonsulenterna
har i sina län ökat intresset för dans.
Det är viktigt att länsdanskonsulenterna har professionell bakgrund inom dans.
Det räcker inte med ett allmänt intresse och erfarenhet av amatörverksamhet.
Bäst är om konsulenten har kunskap om både det professionella och
amatörverksamhet. Det är väsentligt att regionens särdrag och traditioner inom
dansen uppmärksammas.
Under avsnittet Konstnärernas villkor föreslår regeringen en breddad verk-
samhet med länskonsulenter inom olika konstområden, däribland dans. I
budgetpropositionen för år 1997 lämnar regeringen närmare förslag till
medelsanvisning.
Kulturutredningen har föreslagit att Riksteatern ges ett särskilt uppdrag att
främja dans. Regeringen är för närvarande inte beredd att förorda ett sådant
uppdrag. De satsningar som görs på regionala danskompanier samt det utökade
stödet till länsdanskonsulenter bör i ett första steg vara tillräckliga för att
tillförsäkra en ökad regional spridning av danskonsten. Till detta skall läggas
att Riksteatern redan idag organiserar turnéer med Cullbergbaletten och andra
dansensembler i landet.

9.3 Fria dansgrupper

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen en förstärkning av stödet till fria dansgrupper.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har på förslag av regeringen varje
år sedan 1992 ökat bidragen, med undantag för innevarande budgetår (jfr prop.
1994/95:100 bil.12, bet. 1994/95:KrU22, rskr. 1994/95:286).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser instämmer med
förslaget. Kulturrådet menar att staten inledningsvis skall ta ett stort ansvar
för fria grupper, men att regionerna efterhand förutsätts ta ett betydande
ekonomiskt ansvar. Kulturrådet efterlyser också ett ökat samarbete mellan fria
grupper och institutionerna.
Skälen för regeringens förslag: Det fria danslivet står för en viktig del av
den konstnärliga utvecklingen inom dansen. Där finns möjlighet till nytänkande,
både för unga och mer etablerade dansare och koreografer.
Budgetåret 1994/95 fördelade Statens kulturråd drygt åtta miljoner kronor till
det fria danslivet. Stödet gick till 20 koreografer i form av projektstöd,
turnéstöd eller årligt stöd. I många fall beviljas bara en mindre del av sökta
belopp. Detta gör det svårt för grupperna att genomföra projekten såsom de var
tänkta från början. För att möjliggöra en satsning på de fria dansgrupperna
föreslår regeringen i budgetpropositionen för år 1997 att anslagset Bidrag till
vissa teater-, dans och musikändamål ökas med 5 miljoner kronor. De utökade
medlen skall även kunna användas för satsningar på fria teatergrupper (se även
avsnitt 8.8).

10 Musik
Till följd av den tekniska utvecklingen och utvecklingen på massmedieområdet har
tillgången till musik ökat påtagligt under de senaste tjugo åren. Genom radio,
TV, skivor och band finns numera näst intill obegränsade möjligheter att lyssna
på musik var helst man bor. Att ta del av ett varierat utbud av direkt framförd
musik är dock alltjämt svårt, om man inte bor i en större stad.
Trots konkurrensen från andra fritidsaktiviteter har amatörmusicerandet i
grupp fortfarande en i internationell jämförelse unik bredd. Att utveckla nya
former av musik är en viktig del av dagens ungdomskultur.
Det professionella musiklivet är numera väl förgrenat. Större orkestrar med
statliga och kommunala bidrag finns i de flesta län. I likhet med teatrarna har
orkestrarna dock fått känna av konkurrensen från medieutbudet genom vikande
publiksiffror.
Utvecklingen inom musiklivets kommersiella del präglas av en ökad mångfald i
utbudet samtidigt som genrer med smalt publikunderlag har fått allt hårdare
villkor.
Antalet frilansmusiker har vuxit starkt sedan 1970-talet.
Fonogrammarknaden genomgick stora förändringar under 1970- och 1980-talen.
Utgivningen domineras i dag av en handfull multinationella företag.
Inom den statliga kulturbudgeten avsätts ca 435 miljoner kronor till
musikändamål. Medlen går till 11 regionala symfoni- och kammarorkestrar, 20
länsmusikinstitutioner och den centrala musikinstitutionen Svenska riks-
konserter. Musikaliska akademien får ett årligt stöd till verksamheten. Under
ett antal år har akademien disponerat särskilda medel för utgivning av den
musikhistoriska fonogramantologin Musica Svecia. Härutöver ges bidrag till fria
musikgrupper, arrrangerande musikföreningar, musiklivets intresseorganisationer
och till centrumbildningar. Produktions- och distributionsstöd lämnas till
mindre skivbolag. Projektbidrag ges till festivaler, gästspel och
utvecklingsverksamhet. Inom museiområdet finns Statens musiksamlingar, vars
verksamhet har stor betydelse för musiklivet.
Sedan mitten av 1970-talet har insatserna främst inriktats på att stödja
uppbyggnaden av musiklivets regionala struktur. Staten har medverkat till att
symfoni- och kammarorkestrar av hög professionell klass nu finns på många orter
i landet. År 1988 bildades 20 länsmusikorganisationer med landstingen som
huvudmän men med staten som huvudsaklig finansiär. Över hälften av de statliga
musikanslagen går till länsmusiken.
Sammantaget har länsmusiken utvecklats långsammare och mer ojämnt än väntat.
Regeringen anser likväl att den har förutsättningar att på sikt bli den
dynamiska kraft i det regionala musiklivet som avsågs med reformen.
Enligt riksdagens beslut skulle länsmusiken fungera i samspel med den centrala
musikinstitutionen Svenska rikskonserter, vars roll skulle vara samordnande och
kompletterande. Samarbetet har inledningsvis haft svårt att finna de rätta
formerna, men det finns nu tecken på att utvecklingen är på rätt väg.
Statens stöd till det fria musiklivet kompletterar de insatser som görs på
regional och lokal nivå. Genom de samlade offentliga bidragen får fria
musikgrupper och enskilda frilansmusiker lättare att klara sig på en allt
kärvare marknad. De lokala arrangörsföreningar som vuxit fram med statligt och
kommunalt stöd har bidragit till att bredda musikutbudet på mindre orter.
Kulturrådets projektbidrag har medverkat till att utvecklingsprojekt och
musikproduktion inom s.k. smala genrer kunnat komma till stånd.
Det är svårt att bedöma hur det svenska musiklivet skulle ha sett ut utan
samhällets stöd. De insatser som görs bidrar otvetydigt till mångfald och
stimulerar till utveckling. Resurserna måste nu organiseras på ett bättre sätt,
så att det starka musikintresse som finns i hela landet kan beredas möjligheter
att utvecklas.

10.1 Inriktningen på de framtida insatserna för musiken

Regeringens bedömning: För att alla skall få del av ett varierat
musikutbud av hög kvalitet och möjligheter till eget musikutövande
bör statens insatser syfta till att
- ett vitalt lokalt musikliv utvecklas i hela landet,
- regionala musikinstitutioner blir en resurs i det lokala
musiklivet,
- lokal arrangörsverksamhet stimuleras,
- ökad samverkan kommer till stånd mellan musikinstitutioner
och musiklivet i övrigt,
- statsunderstödda musikinstitutioner håller en hög
professionell
nivå,
- goda arbetsbetingelser skapas för professionella musiker,
- mångfalden i musikutbudet vidmakthålls,
- barns och ungdomars musikutövande och musikskapande
stimuleras.

Skälen för regeringens bedömning: Statens insatser på musikområdet bör ytterst
syfta till att ge alla samma möjlighet att utöva, skapa och lyssna till musik,
oavsett bostadsort, oavsett livsbetingelser eller utbildnings-bakgrund.
Musikintresset skall stimuleras och utvecklas både genom ett rikt professionellt
musikutbud och genom att förutsättningar skapas för amatörmusicerande av god
kvalitet.
I strävandena att utveckla det lokala musiklivet är de tjugo länsmusik-
institutionerna samt de professionella symfoni- och kammarorkestrarna en viktig
resurs. I dessa institutioner finns en utvecklingspotential både när det gäller
att vidga verksamhetsradien i det egna länet och att finna nya samverkansformer
över länsgränserna. Staten bör i samverkan med huvudmännen verka för att så
sker. De fria musikgrupperna inom olika genrer utgör ett viktigt komplement till
institutionerna. Det är angeläget att även frilansmusiker och fria grupper ses
som en resurs i den regionala musikplaneringen.
Ett fungerande arrangörsled är en annan förutsättning för ett mångsidigt
musikutbud. Utanför de större städerna svarar främst kyrkan, studie-förbunden
och andra folkrörelseorganisationer för utbudet av musikprogram. Även om
folkrörelsernas program är av stor betydelse för det lokala musiklivet är det
för mångfalden viktigt att det på mindre orter finns även andra arrangörer som
svarar för ett kvalitetsutbud, t.ex. jazzklubbar och kammarmusikföreningar.
Insatserna för att stärka det lokala arrangörsledet bör öka.
Kvalitet i musikutbudet kräver att en hög professionell nivå upprätthålls inom
institutionerna och av enskilda musiker. Staten bör inom ramen för
konstnärspolitiken verka för att musiker och tonsättare ges goda arbets-
betingelser och möjligheter till konstnärlig utveckling.
Ett musikutbud för alla förutsätter mångfald. Staten bör verka för att skilda
musikformer, musikkulturer och musik med särskilda funktioner för individer och
grupper kan komma till uttryck. Särskilda insatser kan t.ex. behövas för att
sprida nyskapad musik inom s.k. smala genrer eller främja bruket av det
musikaliska arvet i form av äldre svensk musik, folkmusik och musiktraditioner
som förts hit från andra länder och kulturer. Sådana insatser är också ägnade
att uppväga den västerländska konstmusikens dominans i stora delar av
musiklivet. Att få till stånd korsbefruktande möten mellan musiklivets olika
delar är en viktig uppgift.
Många ungdomar ägnar sig i dag åt nya former av musik, där olika genrer och
olika länders musik blandas på ett ofta ganska respektlöst sätt.
Musikinstitutionerna bör ta fasta på ungdomars spontana intresse för eget
musikskapande men också stimulera till ännu större bredd och öppenhet för olika
sorters musik.
Sett i förhållande till regionernas egna satsningar gör staten en större
regional insats på musikområdet än på något annat konstområde. Statens insats
bör även i fortsättningen ligga på en hög nivå, men regeringen anser det rimligt
med en viss omfördelning av resurser till andra konstområden.
Regeringen räknar med att totalt ca 410 miljoner kronor skall finnas
disponibelt för musikändamål i statsbudgeten år 1999.

10.2 Regional musikverksamhet

Regeringens bedömning: Regeringen kommer att överlägga med
Landstingsförbundet om att införliva bidraget till länsmusiken i
ett reformerat bidragssystem för regional kulturverksamhet.
Regeringen avser att i budgetpropositionerna för åren 1998 och
1999 föreslå att bidraget till länsmusiken minskar med 30 miljoner
kronor för år 1998 och med ytterligare 30 miljoner kronor för år
1999.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens bedömning.
Utredningen föreslår att bidraget till länsmusiken successivt minskas till
hälften av nuvarande stöd. En betydande del av de frigjorda medlen återförs till
länsmusiken i form av selektiva bidrag som fördelas av Statens kulturråd.
Bidraget till symfoni- och kammarorkestrarna skall ligga kvar på ungefär
nuvarande nivå. Ett enhetligt stödsystem skall gälla för länsmusiken och
symfoni- och kammarorkestrarna. Stödet skall utformas enligt nya regler för stöd
till regional kulturverksamhet.
Remissinstanserna: Statens kulturråd m.fl. instanser är positiva till ett
enhetligt stödsystem för regional musikverksamhet, medan bl.a. vissa kommuner,
orkesterinstitutioner och fackliga organisationer har invändningar.
De flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan motsätter sig en minskning
av bidraget till länsmusiken.
Kulturrådet, Göteborgs kommun m.fl. understryker vikten av en fortsatt
utbyggnad av orkesterinstitutionerna.
Riksdagens tidigare överväganden: Den statliga regionmusiken tillkom år 1971
genom en omorganisation av militärmusiken (prop. 1970:31, bet. 1970:SU21, rskr.
1970:282). År 1984 fattade riksdagen principbeslut om att överföra
huvudmannaskapet för regionmusiken till landstingen (prop. 1984/85:1, bet.
1984/85:KrU7, rskr. 1984/85:53). Våren 1986 godkände riksdagen de ekonomiska
förpliktelserna i en mellan staten och Landstingsförbundet träffad
överenskommelse om det ändrade huvudmannaskapet (prop. 1985/86:114, bet.
1985/86:KrU22, rskr. 1985/86:330). I överenskommelsen ingick att statens bidrag
till länsmusiken skulle fastställas genom årliga överläggningar mellan staten
och Landstingsförbundet.
Nuvarande grundbeloppsbaserade statsbidrag till symfoni- och kammarorkestrar
inrättades efter förslag i 1974 års kulturproposition (prop. 1974:28, bet.
1974:KrU15, rskr. 1974:248).
Skälen för regeringens bedömning: Statens bidrag till regional musikverksamhet
lämnas dels i form av länsmusikbidrag till 23 landsting och Gotlands kommun,
vilka årligen förhandlas med Landstingsförbundet, dels i form av grundbelopp som
Kulturrådet fördelar till för närvarande elva symfoni- eller kammarorkestrar.
Sammanlagt uppgår statens stöd till de regionala musikinstitutionerna till ca
326 miljoner kronor.

Länsmusiken
Det organisatoriska och arbetsmässiga sambandet mellan den regionala
musikverksamhetens olika delar är numera på många håll så stort, att det inte
längre kan anses motiverat med två bidragsformer. Kulturutredningen har därför
förordat att den statliga bidragsgivningen till regional musikverksamhet i
framtiden lämnas inom ramen för ett enhetligt system. Remissinstanserna är till
övervägande del för förslaget. Även regeringen finner att såväl praktiska som
principiella skäl talar för en enhetlig bidragsordning.
I kapitel 18 av denna proposition föreslår regeringen en förändring av
systemet för bidragen till regionala kulturinstitutioner. En enhetligt utformad
bidragsgivning till den regionala musikverksamheten bör enligt regeringens
mening ingå i det reformerade stödsystemet.
Den nuvarande formen för stödet till länsmusiken tillkom år 1986 efter
förhandlingar med Landstingsförbundet om ändrat huvudmannaskap för dåvarande
regionmusiken. Frågan om en ny stödform bör därför bli föremål för
överläggningar med Landstingsförbundet innan frågan föreläggs riksdagen.
Regeringen kommer inom kort att inleda sådana överläggningar med förbundet och
återkommer till riksdagen med förslag i nästa års budgetproposition.
Staten gör en större regional insats på musikområdet än på något annat
konstområde. Regeringen anser att det bör skapas en jämnare balans mellan de
insatser som staten gör regionalt på olika konstområden. Ett förstärkt stöd bör
därför lämnas till sådana konstformer som har en svag eller ojämn geografisk
spridning. I denna proposition föreslås bl.a. regionala satsningar på
konstformer som tangerar musikområdet, nämligen musikteater och dans. Regeringen
finner också starka motiv för en ökad satsning på musikens lokala arrangörsled
och på särskilda åtgärder för att främja ungdomars eget skapande. Enligt
regeringens mening bör den avsedda jämnare fördelningen av de statliga
insatserna åstadkommas bl.a. genom en omfördelning av resurser från
länsmusikstödet. Stödet till länsmusiken bör därför minska med 60 miljoner
kronor, vilket motsvarar knappt 25 procent av det samlade statsbidraget.
1986 års överenskommelse medger en minskning av statsbidraget, men huvudmännen
har rätt att anpassa verksamheten efter detta. Regeringen är således medveten om
att det minskade bidraget kan leda till att verksamhet dras ner. Samtidigt vill
regeringen betona att de övriga förslagen i denna proposition innebär att den
samlade statliga satsningen på regional och lokal kulturverksamhet får en
betydligt större bredd än hittills.
För att ge huvudmännen planeringsutrymme bör anslagsminskningen ske först fr.
o. m. år 1998 och ske i två steg. Anslagsminskning bör således ske med 30
miljoner kronor år 1998 och med ytterligare 30 miljoner kronor år 1999. Förslag
om detta kommer att föreläggas riksdagen i budgetpropositionerna för åren 1998
och 1999.
Regeringen anser också att en viss omfördelning av stödet bör ske mellan
landstingen. Sedan överläggningarna mellan regeringen och Landstingsförbundet
avslutats kommer Statens kulturråd att få i uppdrag att överlägga med de
enskilda landstingen i syfte att kartlägga verksamhetens omfattning och
inriktning. Kulturrådet bör under arbetets gång samråda med bl.a.
Landstingsförbundet.
Kulturrådets kartläggning samt resultatet av regeringens överläggningar med
Landstingsförbundet om länsmusikstödets utformning kommer att ligga till grund
för regeringens förslag till riksdagen inför år 1998.
Bidraget till länsmusiken för år 1997 fastställs enligt nu gällande ordning.
Regeringen har den 27 juni 1996 - under förutsättning att riksdagen anvisar
erforderliga medel - godkänt en överenskommelse med Landstingsförbundet om att
statsbidraget till länsmusiken för år 1997 skall vara sammanlagt
252 920 000 kr. Fördelningen av totalbeloppet mellan enskilda landsting är i
stort sett densamma som tidigare år.

Regionala och lokala symfoni- och kammarorkestrar
Kulturrådet har i sitt remissvar över Kulturutredningen och i sin fördjupade
anslagsframställning för åren 1997-1999 förordat en viss utbyggnad av stödet
till de regionala och lokala symfoni- och kammarorkestrarna. Regeringen är för
närvarande inte beredd att ge prioritet åt en ökning av detta stöd. I
budgetpropositionen för år 1997 föreslås således en reellt oförändrad
bidragsnivå. Den nyordning som i kapitel 18 föreslås för stödet till regionala
kulturinstitutioner fr.o.m. år 1997 innebär bl.a. att pris- och löneomräkningen
schabloniseras. Detta påverkar dock inte den totala bidragsnivån annat än
marginellt.
Beträffande symfoni- och kammarorkestrarna har Statens kulturråd i sin
årsredovisning pekat på en viss minskning av antalet genomförda konserter och en
låg turnéfrekvens inom landet. Däremot uppvisas en genomgående hög andel barn-
och ungdomskonserter, även om andelen varierar stort mellan orkestrarna.
Regeringen anser att det finns skäl att ställa större krav på orkestrarna vad
gäller bl.a. konsertverksamhet utanför hemorten och samverkan med det övriga
musiklivet. Det ankommer på Statens kulturråd att beakta detta vid utformningen
av bidragsvillkoren.
För att ge symfoni- och kammarorkestrarna ytterligare incitament till att öka
sin tillgänglighet anser regeringen att en viss andel av bidraget bör avsättas
för riktade, tidsbegränsade insatser. Denna andel bör vara 2 procent år 1997 och
öka till 4 procent år 1998 och 6 procent år 1999. De avsatta medlen bör fördelas
av Kulturrådet efter särskild ansökan. Som framgår av kapitel 18 och av kapitlet
för respektive område föreslår regeringen att motsvarande avsättning görs inom
ramen för stöden till regionala och lokala teater- och dansinstitutioner samt
till regionala museer.
Regeringens förslag till medelsanvisningar för år 1997 redovisas i
budgetpropositionen.

10.3 Svenska rikskonserter

Regeringens förslag: Svenska rikskonserters produktionsverksamhet
skall inte minska. Rikskonserter skall planera sin produktion i
samråd med länsmusiken. Rikskonserter skall inte ha någon ensemble
för blåsmusik. Rikskonserters fonogramverksamhet fortsätter i
oförändrad omfattning.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag endast vad
gäller ansvaret för blåsmusiken. Rikskonserters produktionsmedel skall minskas
och till väsentlig del disponeras av en inom Rikskonserter upprättad
arbetsgrupp, som fördelar medlen efter ansökan från länsmusiken och andra
arrangörer. Rikskonserters huvudmannaskap för Stockholms blåsarsymfoniker
upphör. Fortsatt statligt stöd till orkestern förutsätter att Landstinget i
Stockholms län tar över huvudmannaskapet. Särskilt stöd till Rikskonserters
fonogramutgivning (Caprice) skall inte lämnas. Medlen förs samman med det
allmänna stöd som Statens kulturråd fördelar till fonogramproduktion.
Remissinstanserna: Förslaget att Rikskonserters produktionsmedel delvis skall
fördelas som bidrag till musikproduktion i länen avvisas av ett stort antal
remissinstanser, bl.a. flera länsmusikinstitutioner. Dock anser Statens
kulturråd m.fl. att Rikskonserters uppgifter bör få en tydligare avgränsning.
Vad gäller förslaget om Stockholms blåsarsymfoniker är remissopinionen
splittrad.
Uredningens förslag vad gäller Caprice kritiseras av många med motiveringen
att det skulle innebära nedläggning av en för musiklivet mycket värdefull
skivutgivning.
Riksdagens tidigare överväganden: I 1984 års principbeslut om ändrat
huvudmannaskap för regionmusiken ingick att en ny central musikinstitution
skulle ersätta det tidigare verksamma Institutet för rikskonserter (prop.
1984/85:1, bet. 1984/85:KrU7, rskr. 1984/85:53). I anslutning till den
ekonomiska uppgörelsen om regionmusiken beslöt riksdagen (prop. 1985/86:114,
bet. 1985/86:KrU22, rskr. 1985/85:330) att stiftelsen Svenska rikskonserter
skulle inrättas fr.o.m. den 1 januari 1988. Efter en organisationsutredning
angavs närmare riktlinjer för verksamheten i 1987 års budgetproposition (prop.
1986/87:100 bil. 10) och lämnades av riksdagen utan erinran (bet. 1986/87:KrU14,
rskr. 1986/87:208).
Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlar i det följande frågor om
Rikskonserters roll i musiklivet, blåsmusikverksamheten och
fonogramverksamheten.

Svenska rikskonserters roll i musiklivet
Den roll Svenska rikskonserter tilldelades i samband med länsmusikreformen
byggde på ett nära och omfattande samarbete med de 20 länsmusikorganisationerna.
När landstingen år 1988 övertog den statliga regionmusiken hade denna ännu inte
funnit sin form som civil musikinstitution. Under de åtta år som gått har
länsmusikorganisationerna var för sig utvecklat sin verksamhet såväl
organisatoriskt som innehållsmässigt. I dag har länsmusiken på de flesta håll
hittat verksamhetsformer och en musikalisk inriktning som svarar mot regionens
behov och särart. I denna utvecklingsprocess har Svenska rikskonserters uppgift
som samarbetspartner inte varit problemfri. Rikskonserter har t. ex. haft svårt
att tydliggöra sin samordnande och kompletterande roll. Dess utbud av
musikproduktioner har på många håll i stället uppfattats som konkurrerande.
Länsmusikens företrädare i olika delar av landet har dock under hand till
regeringen framhållit att samarbetet förbättrats under senare tid. Många
remissvar ger samma intryck.
Kulturutredningen hävdar att länsmusikens önskvärda roll som motor i det
regionala musiklivet förstärks om väsentliga delar av Rikskonserters produk-
tions- och utvecklingsverksamhet i fortsättningen bedrivs ute i länen. Huvud-
delen av de medel som Rikskonserter disponerar för musikproduktion och
utvecklingsarbete bör därför enligt utredningen fördelas efter ansökan från
länsmusiken och andra arrangörer. Rikskonserters egenverksamhet skulle i
fortsättningen väsentligen inriktas på det internationella musikutbytet och på
service till föreningslivet.
Mot bakgrund av vad remissinstanserna anfört i dessa frågor drar regeringen
dock den slutsatsen att vissa produktionsuppdrag inte rimligen kan åläggas de
regionala musikinstitutionerna och att Rikskonserter därför har en viktig
kompletterande uppgift att fylla som musikförmedlare på den svenska marknaden.
Det står emellertid klart att Rikskonserters uppgifter måste preciseras så att
det framtida samarbetet med framför allt länsmusiken grundas på en tydlig
ansvarsfördelning. Det ankommer på regeringen att i stadgar och verksamhetsmål
noga markera att Rikskonserters roll är samordnande och kompletterande. Den
konkreta innebörden av detta är att Rikskonserter svarar för produktioner som är
angelägna men som inte naturligt kan anses falla inom länsmusikens uppdrag som
regional musikproducent. Det kan gälla orkesterturnéer som omfattar flera län,
gästspel i utlandet, produktioner av experimentell karaktär och lansering av
oetablerade musiker eller tonsättare. Det kan också gälla satsningar inom
musikgenrer som av olika anledning har svårt att beredas utrymme i länens
musikplanering.
Rikskonserter har hittills bedrivit delar av sin produktionsverksamhet genom
egna ensembler. En angelägen uppgift för Rikskonserter är att bereda
frilansmusiker arbetstillfällen. Som framgår av det följande förordar regeringen
att Rikskonserters uppdrag att driva en egen blåsmusikensemble upphör. En
målsättning för Rikskonserter bör vara att driva sin verksamhet utan fasta
ensembler.
Vid sidan av sin musikförmedlande uppgift bör Rikskonserter liksom hittills ge
stöd och service till rikstäckande intresseorganisationer inom olika genrer. En
annan uppgift som väl lämpar sig för Rikskonserter är samordnad marknadsföring
av svenska musikfestivaler.
Statens kulturråd har i sitt remissyttrande över Kulturutredningens betänkande
föreslagit att Rikskonserter får ett särskilt ansvar på kammarmusikområdet. Av
skäl som kommer att redovisas i det följande avstyrker regeringen
Kulturutredningens förslag om ett stöd till genreprofilerade centra. Inte heller
Rikskonserters verksamhet bör låsas vid ett genreinriktat uppdrag. Rikskonserter
bör själv få bedöma i vilken mån insatser skall göras utifrån olika genrers
behov. En viktig uppgift för Rikskonserter är dock att stödja tillkomsten av ny
svensk musik genom kompositionsbeställningar, konsertproduktioner och
informationsinsatser. I det sammanhanget kan det finnas anledning för
Rikskonserter att göra särskilda insatser för kammarmusiken.
Såväl Kulturutredningen som Statens kulturråd har förordat en minskning av
Rikskonserters anslag mot bakgrund av att en del av Rikskonserters
hittillsvarande musikutbud i fortsättningen bör kunna produceras ute i länen.
Regeringen har i det föregående angivit vad den anser vara en rimlig statlig
insats på den regionala nivån och är följaktligen inte beredd att härutöver
förorda en överföring av medel från Rikskonserter.
Det är ytterst angeläget att det framtida samarbetet mellan Rikskonserter och
länsmusiken grundas på en klar rollfördelning och en samsyn i dessa frågor.
Därför räcker det inte med att precisera parternas respektive uppgifter i
stadgar och målformuleringar. Rikskonserter och länsmusiken måste också finna
former för en systematisk samplanering av sin årsproduktion. Regeringen har
erfarit att ett fortlöpande samråd mellan Rikskonserter och länsmusiken håller
på att etableras bl.a. inom ramen för en referensgrupp. Regeringen kommer att
noga följa hur samarbetsformerna utvecklas och fortlöpande meddela Rikskonserter
sin syn på detta.
Blåsmusikverksamheten
I beslutet om att inrätta stiftelsen Svenska rikskonserter ingick att dåvarande
Stockholms blåsarmusik skulle vara en enhet inom stiftelsen. Beslutet, som
innebar att orkestern blev kvar under statligt huvudmannaskap, byggde bl.a. på
förutsättningen att denna skulle utnyttjas av försvaret och för andra
statsceremoniella behov samt att försvarsmakten skulle ta del i verksamhetens
finansiering. Vidare förutsattes att orkestern skulle utnyttjas för musiklivet i
Stockholms län och att den även skulle turnera i hela landet med symfonisk
blåsmusik.
Fr.o.m. budgetåret 1994/95 tillgodoser försvarsmakten sitt behov av
tjänstemusik på annat sätt. Behovet av musik i övriga statsceremoniella
sammanhang är enligt regeringens bedömning för oregelbundet för att motivera en
fast orkester enbart för detta ändamål. Orkestern har under senare år utvecklat
en symfonisk repertoar under namnet Stockholms blåsarsymfoniker. Det allmänna
musiklivets efterfrågan på symfonisk blåsmusik har visat sig begränsad. Det
gäller särskilt ute i landet, där länens eget musikutbud numera är omfattande
och varierat. Regeringen finner således inte några vägande skäl för att behålla
en av staten helfinansierad civil blåsorkester. Regeringen föreslår att
Rikskonserter befrias från uppdraget att svara för ceremoniell och civil
blåsmusik genom en egen ensemble.

Fonogramverksamheten
Svenska rikskonserters fonogramutgivning på märket Caprice går tillbaka till
1960-talet, då stiftelsens föregångare Institutet för rikskonserter fick
särskilda medel för fonogramverksamhet. Under 30 års tid har Caprice-utgivningen
fyllt en viktig funktion som komplement till annan fonogramutgivning främst vad
gäller ny musik, jazz, folkmusik och musik för barn.
Sedan år 1982 (prop. 1981/82:128, bet. 1981/82:KrU30, rskr. 1981/82: 360)
disponerar också Statens kulturråd ett anslag för stöd till fonogramutgivning.
Stödet ger möjlighet till fortsatt närvaro på marknaden för mindre svenska
fonogrambolag med konstnärligt värdefull produktion. Till utgivningsstödet är
kopplat ett särskilt distributionsstöd, som huvudsakligen lämnas till
distributionsföretaget Compact Distribution AB (CDA).
Våren 1994 beslöt riksdagen (prop. 1993/94:100 bil. 12. s. 127 f.f., bet.
1993/94:KrU86, rskr. 1993/94:286) om en ökad samordning mellan Svenska
rikskonserters fonogramverksamhet och det övriga fonogramstödet. Rikskonserters
Caprice-utgivning skulle i huvudsak avse ny svensk musik och fonogram med i
Sverige verksamma men oetablerade artister. Kulturrådet skulle svara för stöd
även till annan utgivning av kvalitetsfonogram. Till följd härav överfördes 1,5
miljoner kronor från Rikskonserters anslag till Kulturrådets fonogramstöd. Detta
stöd uppgår i dag till ca 7,5 miljoner kronor, medan Rikskonserters anslag till
Caprice är på drygt 4 miljoner kronor.
Utvecklingen på fonogrammarknaden präglas av en allt större företags-
koncentration. Mot den bakgrunden har Kulturutredningen sett det som angeläget
att staten i första hand bidrar till att bevara och öka antalet fria
fonogramproducenter och till att bredda utgivningen. Utredningen har föreslagit
att Rikskonserters fonogramutgivning i fortsättningen sker på samma villkor som
gäller för övriga fonogramproducenter.
En bred remissopinion har dock invänt mot förslaget med hänvisning till att
det i praktiken innebär nedläggning av Caprice. Ett antal remissinstanser, varav
några med direkt anknytning till fonogrambranschen, framhåller att det för de
små bolagen så viktiga distributionsbolaget CDA, där Caprice är en stor kund,
skulle drabbas hårt om Caprice lades ner. Andra instanser pekar på att Caprice-
utgivningen ger viktiga arbetstillfällen för tonsättare och frilansmusiker.
Statens kulturråd förordar att Rikskonserter får fortsätta med sin
fonogramutgivning, men att verksamheten begränsas.
Regeringen delar i grunden utredningens uppfattning om betydelsen av att ett
större antal fonogramproducenter ges möjlighet att verka på marknaden. Detta
talar för att de statliga medel som ges till Rikskonserter för Caprice skulle
fördelas på flera mottagare. Det är dock inte realistiskt att räkna med att
Caprice skall kunna drivas vidare under väsentligt ändrade ekonomiska
förutsättningar. Remissinstansernas farhågor att Caprice kommer att försvinna
från marknaden, med en rad negativa följdverkningar, är därför inte ogrundade.
Regeringen finner därför att Rikskonserter även i fortsättningen bör förfoga
över särskilda medel för fonogramverksamhet. Rikskonserter bör dock sträva efter
att på ett ännu tydligare sätt än förut anpassa fonogramutgivningen till
inriktningen på sin övriga verksamhet. Regeringen förutsätter också att
Rikskonserter och Statens kulturråd aktivt arbetar för att samordna sina
insatser på fonogramområdet. Kulturrådet bör som hittills inrikta sin
bidragsgivning på små svenska bolags utgivning av kulturpolitiskt angelägna
fonogram inom ett brett fält av genrer.

Bidrag till Svenska rikskonserter
Regeringens förslag till medelsanvisning avseende bidrag till Svenska riks-
konserter redovisas i budgetpropositionen för år 1997.

10.4 Ett förstärkt lokalt arrangörsled

Regeringens bedömning: I stället för att inrätta genreinriktade
stödformer bör staten lägga ökad vikt vid insatser ägnade att
förstärka musiklivets arrangörsled. I budgetpropositionerna för år
1998 och år 1999 har regeringen för avsikt att föreslå att
ytterligare 4,8 miljoner kronor anvisas vardera året för ökat stöd
till arrangerande musikföreningar och förstärkta insatser i övrigt
för det fria musiklivet. Därmed nästan fördubblas det nuvarande
arrangörsstödet.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens bedömning.
Länsmusiken tillförs ett särskilt genreprofilerat stöd, som fördelas av Statens
kulturråd. Stöd bör också kunna ges till profilerade centra inom vissa genrer.
Ett starkare arrangörsled behövs för att bidragen till orkestrar och fria
musikgrupper skall få full effekt.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad i frågan om genreinriktade
stöd. Eftersom förslagen är kopplade till en neddragning av bidragen till
länsmusiken har Landstingsförbundet, de flesta av länsmusikstiftelserna samt
många kommuner och landsting haft invändningar. Statens kulturråd m.fl. ställer
sig tveksamma till administrativa överbyggnader i form av genreprofilerade
centra. Invändningar på andra grunder framförs av Musikaliska akademien.
Positiva till förslagen är bl.a. Svenska Jazzriksförbundet, Sveriges Körförbund,
Sveriges spelmäns riksförbund, Musik i Väst och Östgötamusiken.
Betydelsen av ett förstärkt arrangörsled för svaga musikgenrer bekräftas av
ett stort antal remissinstanser.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningens tankar om riktade stödinsatser
för att främja utvecklingen inom olika genrer har mötts av blandade reaktioner
från remissinstansernas sida.
Enligt regeringens mening finns redan i dag goda möjligheter att med befintlig
statlig bidragsgivning tillgodose olika genrers behov. Inom ramen för det
samlade stödet till regional musikverksamhet bör t.ex. ett län eller flera län i
samverkan kunna utveckla en genreprofil utifrån lokala musiktraditioner och
andra särskilda förutsättningar.
Som tidigare anförts är det en viktig del av Rikskonserters uppdrag att göra
kompletterande insatser för genrer som inte ges tillräckligt utrymme i
länsmusikens utbud.
Företrädare för jazzmusiken, kammarmusiken, folkmusiken och körlivet har hos
Kulturutredningen framfört önskemål om stöd för att främja utvecklingen inom
respektive genre. I remissvar och under beredningen av denna proposition har
liknande önskemål och synpunkter framförts till regeringen, bl.a. har ett
flertal konkreta åtgärdsförslag kommit från företrädare för blåsmusiken i skilda
delar av landet. Regeringen anser att det är en naturlig uppgift för Statens
kulturråd att uppmärksamma skilda genrefrågor i samband med fördelningen av
bidrag på musikområdet.
I avsnitt 10.5 föreslår regeringen att ett tidsbegränsat nationellt uppdrag
införs på musikområdet. Detta uppdrag är allmänt formulerat. Beroende på hur
uppdraget fördelas kan det givetvis också få en gynnsam effekt på utvecklingen
inom en viss musikgenre.
Vid bidragsfördelningen till musiklivets arrangörs- och intresseorganisationer
har Kulturrådet särskild anledning att pröva behoven inom skilda genrer. I sitt
remissvar framhåller Kulturrådet att det svenska musiklivet överlag är väl
organiserat och att det inom vissa genrer, t.ex jazzen och körlivet, finns en
rad rikstäckande organisationer som tar till vara sina medlemmars intressen. Det
är alltså inte bristande organisation som är orsaken till svårigheterna inom
vissa genrer. Däremot har flera genrer en svag ställning inom de stora
musikinstitutionerna, vilket gör att de är särskilt beroende av ett fungerande
lokalt arrangörsled för att hävda sig på musikens arbetsmarknad.
Kulturrådet ger för närvarande ett årligt stöd till arrangerande musik-
föreningar på sammanlagt ca 11 miljoner kronor. Detta är ett obetydligt belopp i
jämförelse med statens satsningar på de stora musikinstitutionerna. De
arrangerande musikföreningarna spelar en viktig roll för att ett varierat
musikutbud av god kvalitet skall kunna erbjudas på mindre orter. Det är främst
tack var dessa föreningar som musikens s.k. smala genrer kan göra sig gällande
även där. Stödet till arrangerande musikföreningar bör följaktligen öka.
Härutöver bör Kulturrådet ges viss möjlighet att i andra former stödja det fria
musiklivet. Regeringen utgår från att den kommunala insatsen på dessa områden
även i fortsättningen är omfattande. För ökade statliga insatser avser
regeringen att beräkna ett utrymme i statsbudgeten för åren 1998 och 1999 på
sammanlagt 9,6 miljoner kronor. Detta är nära en fördubbling av det nuvarande
arrangörsstödet.

10.5 Nationellt uppdrag inom området musik

Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag inrättas
inom området musik.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Stiftelsen Falun Folkmusik Festival. I budgetpropositionen för år
1997 föreslås att 1_miljon kronor anvisas för uppdraget.

Skälen för regeringens förslag: Såväl inom musikinstitutioner som inom det
fria musiklivet pågår det på många håll i landet en intressant och angelägen
utvecklingsverksamhet. Det kan gälla rent musikaliska experiment, men det kan
också vara fråga om utåtriktad verksamhet såsom publikarbete i nya former eller
tvärkulturell samverkan. Mycket av det som pågår är av så stort kulturpolitiskt
värde att erfarenheterna bör få en bred spridning.
Inom ramen för de utvecklingsmedel som Statens kulturråd disponerar finns
möjlighet att fånga upp och stödja angelägna initiativ. För att ge ytterligare
stimulans till såväl konstnärligt utvecklingsarbete som kulturspridande
verksamhet i olika former föreslår regeringen att ett tidsbegränsat uppdrag
införs inom området musik. I likhet med övriga nationella uppdrag som föreslås i
denna proposition bör uppdraget ges för tre år, varefter det förs vidare till en
ny innehavare. Det bör ankomma på regeringen att utse innehavare av uppdraget.
Statens kulturråd bör som i övriga fall svara för uppföljning och utvärdering av
uppdraget samt föreslå nya innehavare. Vissa av de andra nationella uppdrag som
föreslagits har fått en särskild inriktning. Regeringen finner att mångfalden
inom musikområdet bäst gynnas om uppdragets inriktning kan omprövas i samband
med att ny innehavare utses.
Regeringen har i det föregående betonat vikten av att i kulturlivet ta till
vara och utveckla de möjligheter som det mångkulturella samhället erbjuder.
Musiken har en särskild betydelse i mötet mellan olika kulturer.
Stiftelsen Falun Folkmusik Festival är landets för närvarande mest betydande
centrum för etnisk musik från hela världen. Vid sidan av den årliga festivalen
driver stiftelsen en löpande verksamhet med kurser, konferenser och musikläger
för ungdom. Enligt regeringens bedömning bidrar verksamheten i hög grad till en
ökad medvetenhet om det mångkulturella samhällets positiva sidor. Regeringen
avser därför att ge Stiftelsen Falun Folkmusik Festival ett nationellt uppdrag
att utveckla sin verksamhet under perioden 1997-1999. Stiftelsen skall under
denna tid särskilt inrikta sig på att sprida kunskap och erfarenheter till
institutioner och organisationer med en bred förankring i samhället, t.ex.
skolor, amatörorganisationer, länsmusikinstitutioner, studieförbund och
invandrarorganisationer. Stiftelsen bör samverka med bl.a. Svenska
rikskonserter.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att 1 miljon kronor per
år anvisas för uppdragets genomförande.

10.6 Regeringens övriga förslag på musikområdet
Med ledning av ingivna årsredovisningar och anslagsframställningar har
regeringen gjort en samlad resultatbedömning av de olika stödformerna på
musikområdet. Dessa bedömningar har sammanvägts med den utvärdering som
Kulturutredningen har gjort och de synpunkter som lämnats av remissinstanserna.
Förslag om förändring av vissa stödformers inriktning eller omfattning har
redovisats i det föregående. I övrigt har regeringen gjort den bedömningen att
det statliga stödet på musikområdet fyller en viktig funktion och har haft goda
effekter på utvecklingen. Staten bör därför lämna fortsatt stöd till bl.a. fria
musikgrupper, utgivning och spridning av fonogram och noter samt till
Musikaliska akademien. Statens kulturråd bör även fortsättningsvis disponera
medel för projektstöd och andra utvecklingsinsatser på musikområdet. Regeringens
slutsats är att insatserna bör förbli i huvudsak oförändrade.
Regeringens förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetpropositionen för
år 1997.

11 Film
Med drygt ett sekel bakom sig är filmen ännu en jämförelsevis ung konstform.
Filmen skiljer sig från övriga konstarter genom att samtidigt vara både en
konstform och - per definition - ett massmedium. Filmkonsten har på ett unikt
sätt vuxit fram i ett nära, ibland konfliktfyllt, samspel med en kommersiell
medieindustri. Mer än vad som gäller för någon annan konstform har filmkonstens
villkor och utveckling varit direkt beroende av ekonomiska faktorer och av den
tekniska och mediala utvecklingen.
Sverige har under den senaste tjugoårsperioden i jämförelse med övriga
europeiska länder upprätthållit en hög nationell filmproduktion. Mellan 20 och
25 långfilmer produceras i Sverige varje år. Den svenska filmen har också en
stor andel av hemmamarknaden, en av de största i Europa. Filmproduktion,
distribution och visning av film på biograf domineras av två helintegrerade
medieföretag, Svensk Filmindustri och Sandrews. TV-företagen - främst Sveriges
Television och TV4 - har fått en allt viktigare roll som filmproducenter eller
finansiärer. Flertalet filmer görs numera i form av samproduktioner, ofta över
nationsgränserna.
Utbudet av film har totalt sett ökat kraftigt. Filmen är numera den konstform
som näst musiken når flest människor. Istället för att gå på bio ser dock
flertalet människor film på video och framförallt på TV. Från det att televi-
sionen introducerades i Sverige minskade antalet biografbesök per år markant,
från ca 80 miljoner år 1956 till drygt 20 miljoner år 1973. De senaste åren har
biopubliken stabiliserats runt ca 15 miljoner besök per år.
Antalet biografsalonger har halverats sedan televisionens inträde. Sedan
mitten av 1980-talet har minskningen hejdats. I dag finns det drygt 1_100
salonger i landet. Biografsalongerna har dock koncentrerats till flerduks-
biografer i tätorter.
Det ideella engagemanget kring filmen är starkt i Sverige. Mycket tack vare
ideella visningsorganisationer och filmstudioföreningar kan kvalitetsfilm ses på
duk även utanför tätorterna. Tillgången till aktuell film på biograf, i
synnerhet kvalitetsfilm med osäkra kommersiella förutsättningar, är ändå ofta
otillfredställande utanför större tätorter. Även tillgången till kvalitetsfilm
på video är ofta bristfällig, främst utanför större tätorter.
Biobesöken har minskat mest bland de unga, även om de alltjämt går mer på bio
än vuxna. För ungdomar fungerar biografen även som en social mötesplats. För de
små barnen är dock dagens utbud begränsat till ett fåtal USA-producerade
animerade filmer per år. Bland såväl barn som ungdomar växer intresset för eget
skapande med rörliga bilder. Möjligheterna att själv göra film har ökat tack
vare enkel och billig videoteknik. Sedan mitten av 1980-talet har landsting och
kommuner på flera ställen i landet, i samarbete med Svenska Filminstitutet, i
varierande grad utvecklat nätverk med lokala videoverkstäder och regionala
resurscentrum för film och video.
Vid de filmvetenskapliga utbildningarna på högskolor och universitet ökar
tillströmningen av studenter. Intresset växer både för filmens historia och för
filmen som konstform.
De statliga insatserna på filmområdet har sitt ursprung i 1963 års filmreform
och bildandet av Svenska Filminstitutet. Statens insatser kan delas in i två
delar, nämligen stöd till svensk filmproduktion och stöd till olika
filmkulturella verksamheter. Medlen disponeras av Filminstitutet, som är en
stiftelse. Det statliga stödet till filmområdet ökade mellan budgetåren 1973/74
och 1993/94 från ca 10 miljoner kronor till nära 130 miljoner kronor (1994 års
penningvärde). Sedan budgetåret 1993/94 har statens stöd till filmområdet
minskat något, för att i dag uppgå till drygt 120 miljoner kronor. Av dessa
medel utgörs omkring hälften av filmproduktionsstöd, hälften av filmkulturellt
stöd.
Filmproduktionsstödet finansieras gemensamt av staten, film- och video-
branschen samt Sveriges Television AB och TV4 AB genom ett särskilt avtal. Genom
avtalet finansieras även vissa övriga branschrelaterade stöd. Avtalet genererade
under budgetåret 1994/95 nära 200 miljoner kronor, varav drygt 160 miljoner
kronor utgick som stöd till svensk filmproduktion. Det nu gällande film- och
videoavtalet trädde i kraft den 1 januari 1993 och gäller t.o.m. den 31 december
1998.
Vid sidan av film- och videoavtalet fördelar även Konstnärsnämnden statliga
medel för stöd till produktion av kortfilm.
Vid sidan av avtalsfinansierade medel disponerar dessutom Filminstitutet
statliga medel till filmkulturell verksamhet. I det filmkulturella uppdraget
ingår att främja spridning och visning av värdefull film, att stödja regional
och lokal filmverksamhet med tyngdpunkt på barn och ungdom, att bevara och
tillgängliggöra filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse för
forskning och allmänhet och att verka för internationellt samarbete på
filmområdet.
1974 års kulturpolitiska beslut kom i praktiken inte att omfatta filmen. Det
bidrog till en oklar hållning till filmen som konstform och till filmkulturen,
även i den regionala och lokala kulturpolitiken. Betydelsen av det regionala och
lokala engagemanget har under senare år blivit alltmer uppenbar. Samhällets
intresse av att upprätthålla och utveckla svensk filmkultur har gjort ökade
statliga insatser nödvändiga. I framtiden bör stat, landsting och kommuner i
ökad utsträckning samverka på filmområdet, liksom man gjort på övriga
konstområden.

11.1 Inriktningen på de framtida insatserna för filmen

Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- upprätthålla och utveckla värdefull svensk filmproduktion i
samverkan med berörda branscher,
- säkerställa tillgången till ett brett utbud av värdefull
film i olika visningsformer i hela landet,
- upprätthålla och utveckla biografens roll som kulturell
mötesplats i hela landet och medverka till att biopubliken
långsiktigt ökar,
- ge fler, främst barn och ungdomar, möjlighet till eget
skapande med film och andra medier för rörliga bilder,
- regionalt och lokalt stärka filmens roll i kulturlivet,
särskilt med tanke på barn och ungdom,
- bevara filmer och material av film- och kulturhistoriskt
intresse och i ökad utsträckning tillgängliggöra dem för forskning
och allmänhet,
- upprätthålla och utveckla det internationella utbytet och
samarbetet på filmområdet.

Skälen för regeringens bedömning: Svensk film har filmhistoriskt en mycket
framträdande position. Sverige har i dag en förhållandevis hög nationell
filmproduktion och svensk film har en stark ställning på hemmamarknaden.
Samtidigt har statliga insatser sedan länge varit en förutsättning för att en
nationell filmproduktion skall upprätthållas. Det gäller för Sverige liksom för
många andra länder inom små språkområden. Det ligger såväl i allmänhetens som i
berörda branschers intresse att ny film görs i Sverige, och att det finns
utrymme för mångfald och förnyelse inom svensk film. Det är därför naturligt och
nödvändigt att staten samverkar med berörda branscher för att upprätthålla och
utveckla en värdefull svensk filmproduktion. I denna strävan är det samtidigt
angeläget att utvärdera stödformer och de övriga villkor som råder för berörda
på filmområdet.
Det är angeläget att människor i hela landet får tillgång till filmutbudet.
Utbudet av film är totalt sett större än någonsin tidigare. Tillgången till
biograffilm utanför större tätorter har dock minskat. I synnerhet kvalitetsfilm
och icke amerikansk film med osäkra kommersiella förutsättningar har svårt att
nå ut i hela landet. Även på video är utbudet av kvalitetsfilm utanför större
tätorter begränsat. Statens insatser bör syfta till att stödja de initiativ som
ökar utbudet av värdefull film i olika visningsformer i hela landet.
Genom televisionen och videon ges fler människor möjlighet till fler film-
upplevelser. Att se film på biograf har dock ett särskilt värde, inte bara i den
större bild- och ljudupplevelsen, utan också i att denna filmupplevelse delas
gemensamt med en publik. Den stora filmduken är en viktig förutsättning för
filmens utveckling som konstform. Biografen utgör också en offentlig mötesplats.
Statens insatser bör syfta till att upprätthålla och utveckla biografen som
kulturell mötesplats och till att skapa förutsättningar för att fler människor
får del av bioupplevelsen.
Genom enkel och billig videoteknik och genom utvecklingen av multimedieteknik
ökar möjligheterna till eget skapande med rörliga bilder. Barns och ungdomars
intresse för att utforska dessa mediers möjligheter är mycket stort. Statens
insatser bör syfta till att fånga upp och uppmuntra barns och ungdomars
skaparlust. Genom eget skapande tillägnar sig barn och ungdomar den rörliga
bildens språk. På så vis främjas även en kritisk medvetenhet hos barn och
ungdomar gentemot filmmediet.
Den statliga filmpolitiken generellt bör syfta till att upprätthålla och ut-
veckla filmkulturen i hela landet. För att åstadkomma en långsiktig och hållbar
utveckling är det nödvändigt att stärka filmens roll i det lokala och regionala
kulturlivet. För detta krävs ett ökat samarbete mellan stat, landsting och
kommuner. För att främja filmkulturens utveckling generellt är det särskilt
viktigt att fånga upp och uppmuntra filmintresset hos barn och ungdomar.
Filmarvet är av såväl kulturhistoriskt som filmhistoriskt intresse. Filmer är
både dokument och konstnärliga uttryck. Statens insatser bör syfta till att
bevara filmer och filmrelaterat material. För att bevarandet skall vara
meningsfullt måste statens insatser även inriktas på att öka tillgängligheten av
filmer och filmrelaterat material för såväl forskning som allmänhet.
Internationellt samarbete och utbyte har alltid varit en förutsättning för
filmkonsten och filmlivet, men har på senare år blivit om möjligt än viktigare.
Utvecklingen har varit särskilt markant vad gäller filmproduktion, men gäller
även för distribution och det filmkulturella området i övrigt. Statens insatser
bör syfta till att upprätthålla och utveckla det internationella samarbetet och
utbytet. Genom samarbete och utbyte ges svenskt filmliv impulser utifrån.
Samtidigt är det viktigt att, i takt med det ökade internationella samarbetet,
sträva efter att utveckla svensk film och stärka dess ställning utomlands.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att filmområdet år 1997
förstärks med 2,5 miljoner kronor, för att möjliggöra satsningar på regionala
resurscentrum för film och video. Därutöver föreslår regeringen att 1 miljon
kronor anvisas för ett nationellt uppdrag till regional och lokal filmverksamhet
med tyngdpunkt på barn och ungdom. För åren 1998 och 1999 beräknar regeringen en
ökning av filmstödet med 4,5 miljoner kronor vardera åren, för utökade
satsningar på regionala resurscentrum för film och video. Regeringen föreslår
även under utgiftsområde 16. Utbildning och universitetsforskning i
budgetpropositionen för år 1997 att medel skall avsättas för en ny
filmprofessur.

11.2 Stöd till svensk filmproduktion m.m.

Regeringens bedömning: Avtalsmodellen för finansiering av stödet
till svensk filmproduktion bör bestå även efter det att nuvarande
avtalsperiod löpt ut den 31 december 1998. Inför en ny
avtalsperiod bör bl.a. de olika stödformerna utvärderas.

Skälen för regeringens bedömning: Statens stöd till svensk filmproduktion m.m.
regleras i 1993 års film- och videoavtal mellan staten, film- och
videobranschen, Sveriges Television AB och TV4 AB. Nuvarande avtal gäller t.o.m.
utgången av år 1998. Regeringen ser det som angeläget att avtalsmodellen för
finansiering av stödet till svensk filmproduktion kan bestå även efter det att
nuvarande avtalsperiod löpt ut. Avtalsmodellen speglar det ömsesidiga beroende
som råder på filmområdet mellan staten och berörda branscher. Avtalet har på ett
effektivt sätt skapat goda ekonomiska förutsättningar för svensk filmproduktion.
Samtidigt har den nuvarande stödordningen varit föremål för diskussion. Med
1993 års film- och videoavtal infördes två olika stödformer: förhandsstöd och
efterhandsstöd. Förhandsstödet grundas på en konstnärlig bedömning av
filmprojekt. Efterhandsstödet är enbart kopplat till, och ökar med, antalet
enskilt betalande besökare. Avtalets syfte är att främja värdefull svensk
filmproduktion. Många har ifrågasatt om efterhandsstödet främjar syftet med
avtalet. Från branschhåll har man dock påpekat att efterhandsstödet innebär att
film- och biografbranschen uppmuntras att försöka nå en större publik genom att
tiden för biografvisning förlängs. En diskussion har även uppstått kring hur
avtalet bör tillämpas vad gäller det totala produktionsstödets fördelning mellan
för- och efterhandsstöd. Även de begränsningar som gäller för utbetalning av
förhandsstöd till enskilda filmer har ifrågasatts med hänsyn till avtalets
syfte. Frågan om de oberoende filmarnas situation, bl.a. i förhållande till
film- och videoavtalet, har också diskuterats.
Regeringen ser det som angeläget att utvärdera både stödformer och de övriga
villkor som råder på filmområdet inför ett nytt finansieringsavtal. Regeringen
har för avsikt att i dialog med berörda på filmområdet noga pröva dessa frågor.
För riksdagens information kan nämnas att regeringen har för avsikt att bl.a.
uppdra åt Svenska Filminstitutet att arbeta fram ett underlag inför kommande
avtalsöverläggningar. Som framgår i det följande (avsnitt 15.2.3) avser
regeringen även att tillsätta en utredning med uppdraget att analysera
möjligheterna att öka den inhemska produktionen av program för distribution i
alla TV-kanaler samt lägga fram förslag i detta syfte.
Film- och videoavtalet finansierar utöver stöd till svensk filmproduktion även
vissa övriga branschrelaterade stöd. Till dessa hör stöd till biograf- och
videoverksamhet på små och medelstora orter. Medel avsätts för stöd till
upprustning av biografer, stöd till parallelldistribution av kopior av aktuella
biograffilmer och stöd till sevärd film på video. Parallelldistributionsstödet
innebär att extra kopior tas fram så att spridningen av aktuella filmer till små
och medelstora orter påskyndas. Trots stödet händer det ofta att en film
presenteras på video innan den hunnit visas på biografer i hela landet. Genom
videodistribution får filmer ökad livslängd och bredare spridning. Det har dock
ifrågasatts om stödet till sevärd film på video är tillräckligt effektivt när
det gäller att sprida kvalitetsfilm även på video. För riksdagens information
kan nämnas att regeringen avser att från Filminstitutet begära in en redovisning
av spridningen i hela landet av aktuell biograffilm och kvalitetsfilm för
biografer och på video, för att få en bild av hur de föreslagna kulturpolitiska
målen uppfylls på detta område.
Det europeiska samarbetet har vid sidan av det nordiska fått en allt större
betydelse för filmproduktionen på senare år. Europarådets EURIMAGES-fond stödjer
filmproduktion. Inom ramen för EU:s MEDIA II-program utgår stöd till utbildning,
utveckling av projekt samt distribution på film- och TV-området. I Sverige
ansvarar Svenska Filminstitutet för information om internationella program och
fonder på filmområdet. Andelen ansökningar om MEDIA II-stöd från svenska
produktionsbolag, distributörer m.fl. har hittills varit förhållandevis låg. De
berörda påpekar vissa brister i systemet, bl.a. det komplicerade
ansökningsförfarandet. Regeringen finner det angeläget att den svenska andelen
av MEDIA II-stödet ökar.
Medel för stöd till svensk filmproduktion anvisas i regeringens budget-
proposition för år 1997.

11.3 Stöd till filmkulturell verksamhet m.m.

Regeringens bedömning: Statens stöd till regional och lokal film-
och videoverksamhet bör i huvudsak ges i form av ett särskilt
bidrag. I övrigt bör stödet till filmkulturell verksamhet förbli
oförändrat. Även Konstnärsnämndens stöd till produktion av
kortfilm bör förbli oförändrat.

Skälen för regeringens bedömning: Utöver att fördela det avtalsfinansierade
stödet till värdefull svensk filmproduktion skall Filminstutet i enlighet med
stiftelseförordnandet utföra uppdrag åt staten på det filmkulturella området. I
enlighet med riktlinjerna i 1993 års film- och videoavtal finansieras den
filmkulturella verksamheten helt av statliga medel.
Filminstitutets ansvar för den av staten finansierade filmkulturella verk-
samheten förutsätter att styrningen och planeringen av de filmkulturella
insatserna motsvarar de krav staten ställer på myndigheter inom andra delar av
kulturområdet. Filminstitutets filmkulturella verksamhet har successivt
renodlats och effektiviserats under senare år, dels som en följd av riktlinjerna
i 1993 års avtal, dels som en följd av de besparingar som framtvingats av
statsbudgetskäl. Filminstitutet befinner sig mitt i en process där den film-
kulturella verksamhetens mål och institutets roll i det statliga engagemanget
efterhand preciseras.
I Filminstitutets filmkulturella uppdrag ingår att främja spridning och
visning av värdefull film. Genom film- och videoavtalet finansieras stöd till
upprustning av biografer, stöd till parallelldistribution av filmkopior och stöd
till sevärd film på video. Filminstitutet bedriver även viss egen distribution
och fördelar statliga medel till biografer på små och medelstora orter, för att
möjliggöra en breddning av filmrepertoaren, samt stöd till distributörer,
visningsorganisationer, filmstudioföreningar och filmfestivaler. Filminstitutet
har ingått särskilda samarbetsavtal med filmfestivalerna i Göteborg, Malmö och
Umeå. Stödet till dessa festivaler skall årligen diskuteras samtidigt som
verksamheten utvärderas.
Sedan mitten av 1980-talet har statliga medel avsatts för satsningar på film-
verksamhet särskilt riktade till barn och ungdom. I samarbete med bl.a. skolor
och kommuner stödjer Filminstitutet skolbioprojekt och videoverkstäder för barn
och ungdom. Satsningarna har väckt ett stort gensvar. Behovet av en större
regional samordning och starkare regional struktur för att åstadkomma en
varaktig utveckling har under senare år blivit allt tydligare. Under 1990-talet
har Filminstitutet i samarbete med landsting och kommuner stött utvecklingen av
regionala resurscentrum för film och video på flera håll i landet.
Resurscentrumen samordnar i sin tur lokala videoverkstäder och skolbioprojekt.
Resurscentrumen har även fått en ökad betydelse för distribution av
kvalitetsfilm på biograf. De har även på vissa håll stött samordning av filmare
och filmarbetare i länen och engagerat sig i produktion av i första hand kort-
och dokumentärfilm.
Filminstitutet skall vidare bevara och tillgängliggöra filmer och film-
relaterat material av film- och kulturhistoriskt intresse för forskning och all-
mänhet. När det gäller bevarandet av filmer har ett särskilt arbete just på-
börjats. Mot bakgrund av ett tidigare riksdagsbeslut (bet. 1994/95 KrU:18, rskr.
1994/95:251) skall inom ramen för det s.k. SESAM-projektet svenska färgfilmer
som är producerade mellan åren 1953-1979 restaureras. Ett projekt för att rädda
de svårast skadade filmerna påbörjades vid halvårsskiftet 1996 och kommer att
pågå t.o.m. utgången av år 1998. Omkopiering av brandfarlig nitratfilm,
producerad före år 1953, sker fortlöpande och beräknas vara avslutad i och med
utgången av år 2001.
Intresset för högre studier i filmvetenskap har ökat kraftigt på senare år.
Regeringen föreslår under utgiftsområde 16. Utbildning och universitetsforskning
i 1997 års budgetproposition att medel skall avsättas för en ny filmprofessur.
Filminstitutet har med sitt filmarkiv, bibliotek och övriga arkiv ett särskilt
ansvar när det gäller att tillgodose forskningens behov av tillgång till
biograffilm, filmlitteratur och filmtidskrifter, affischer, fotografier, manus
m.m. En dialog mellan Filminstitutet och Stockholms universitet har inletts för
att finna former för ett närmare samarbete.
Cinemateket, med visningar i Stockholm och Göteborg och Malmö, fyller en
viktig funktion som den "nationalduk" där filmer ur filmhistorien såväl som ny
intressant film visas. Genom Filminstitutets egen distribution av biograffilmer
och videofilmer kan även filmintresserade utanför de stora tätorterna få
tillgång till ett urval gamla och nya filmklassiker. Filminstitutet tillsatte
våren 1995 en nationalkommitté med uppgiften att undersöka möjligheterna att
skapa ett svenskt filmmuseum.
Filminstitutet skall vidare främja internationellt samarbete. Utöver att an-
svara för information i Sverige om internationella program och fonder på
filmområdet bedriver Filminstitutet arbete för att sprida svensk film och
filmkultur utomlands. Filminstitutet ansvarar för festivaldeltagande, film-
veckor, informationsmaterial, hjälp till filmare med export av kort- och
dokumentärfilm och visst övrigt internationellt samarbete.
Filminstitutets verksamhetsberättelse och fördjupade anslagsframställning
jämte Kulturutredningens utvärdering och de synpunkter på denna som lämnats av
remissinstanserna ligger till grund för regeringens samlade bedömning av det
statliga filmkulturella stödet. Regeringen bedömer att statens stöd till
filmkulturell verksamhet fyller en viktig funktion för filmkulturen i Sverige
och för utbytet med omvärlden på det filmkulturella området. Regeringens
slutsats är att stödet till filmkulturell verksamhet bör förbli i huvudsak
oförändrat. Den regionala strukturen på filmområdet bör dock stärkas. För detta
krävs ökade statliga insatser. Ett särskilt stöd till regionala resurscentrum
för film och video bör därför införas. En del av de medel som i dag används för
motsvarande ändamål inom stödet till filmkulturell verksamhet bör tillsammans
med nya statliga medel avsättas för ett sådant stöd. Regeringens förslag till
hur ett sådant stöd bör utformas redovisas i det följande.
Regeringen bedömer att Konstnärsnämndens stöd till produktion av kortfilm
utgör ett värdefullt komplement till det avtalsfinansierade stödet till svensk
filmproduktion. Regeringens slutsats är att Konstnärsnämndens stöd bör förbli
oförändrat.
Medel för stöd till filmkulturell verksamhet samt Konstnärsnämndens stöd till
produktion av kortfilm anvisas i regeringens budgetproposition för år 1997.

11.4 Stöd till regionala resurscentrum för film och video

Regeringens förslag: Ett särskilt stöd till regionala
resurscentrum för film och video införs fr.o.m. år 1997. Stödet
skall ingå i ett nytt förenklat bidragssystem för regionala
kulturinstitutioner. Filminstitutet skall fördela stödet.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att det
totala stödet till filmområdet förstärks med 2,5 miljoner kronor
för att möjliggöra dessa satsningar. Till det nya stödet till
regionala resurscentrum för film och video överförs 2 miljoner
kronor av de medel som i dag används för motsvarande ändamål inom
det filmkulturella stödet. Regeringen beräknar i
budgetpropositionen för år 1997 att totalt 4,5 miljoner kronor
skall anvisas för det nya stödet.
Regeringens bedömning: I 1998 respektive 1999 års budget-
proposition har regeringen för avsikt att föreslå en ökning av
stödet till filmområdet med ytterligare 4,5 miljoner kronor för år
1998 och därefter ytterligare 4,5 miljoner kronor för år 1999 till
de regionala resurscentrumen för film och video.

Kulturutredningens förslag: Överenstämmer i stort med regeringens förslag.
Kulturutredningen föreslår dock till skillnad från regeringen att stödet skall
fördelas även till regionala filmproduktionsfonder särskilt avsedda att stödja
professionell filmproduktion. Härutöver föreslår Kulturutredningen att Statens
kulturråd tillförs statliga medel för kraftfulla satsningar på multi-
medieverkstäder med ett regionalt ansvar. I anslutning till förslaget om stöd
till regional och lokal filmverksamhet föreslår Kulturutredningen även att
Filminstitutet tillsammans med centrala organ som Dramatiska Institutet och
Skolverket ges i uppdrag att främja kvaliteten i arbetet med rörliga bilder i
dessa verksamheter.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till Kultur-
utredningens förslag om stöd till regional och lokal filmverksamhet. Även
förslaget om satsningar på regionala multimedieverkstäder får bifall från
flertalet instanser. Filminstitutet, Nätverket för regionala resurscentra på
film- och videoområdet och ett antal landsting pekar dock på gemensamma
beröringspunkter mellan film- och multimedieverksamhet. De betonar vidare att
man bör utgå från regionala och lokala initiativ och bygga vidare på befintliga
verksamheter och nätverk. Filminstitutet är positivt till uppdraget att främja
kvaliteten i arbetet med rörliga bilder i dessa verksamheter.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har under åren 1992 och 1995
avslagit motioner om stöd till regional filmproduktion (se senast bet. 1994/95:
KrU25, rskr. 1994/95:289), med hänvisning till att det i enlighet med film- och
videoavtalet ankommer på Filminstitutet att avgöra hur det nuvarande
produktionsstödet skall fördelas. I kulturutskottets betänkande framhölls att -
vid fördelningen av stödet - hänsyn inte skall tas till produktionsorten.
Kulturutskottet underströk dock vikten av att det finns goda förutsättningar för
filmproduktion även i regionerna utanför Stockholm.
Skälen för regeringens förslag: En utgångspunkt för Kulturutredningens olika
förslag är att framför allt barn och ungdomar bör få ökade möjligheter att skapa
med film och andra ljud-, bild- och textmedier. Regeringen delar
Kulturutredningens uppfattning. Regeringen anser dock att statens insatser bör
inriktas på att stimulera utbyggnaden av de regionala resurscentrum för film och
video som redan har etablerats eller är på väg att etableras i landet. Något
särskilt stöd för att upprätta nya multimedieverkstäder bör inte införas
parallellt med stödet till filmverksamhet. Istället bör man följa utvecklingen
på filmområdet och vara öppen för att regionala resurscentrum för film och video
på olika håll på sikt kan komma att inbegripa även multimedia. Detta bör dock
styras av de verksammas egna önskemål och inte av staten.
En annan viktig utgångspunkt för Kulturutredningens förslag på filmområdet är
att insatserna bör stimulera utvecklingen av filmverksamhet över hela landet.
Regeringen delar Kulturutredningens uppfattning. Filminstitutet har sedan mitten
av 1980-talet givit stöd till skolbio och lokalt arbete med video för barn och
ungdom. Erfarenheterna har visat att den bästa strategin för att åstadkomma en
långsiktig utveckling lokalt är att engagera även en regional nivå. Under 1990-
talet har Filminstitutet tillsammans med landsting och kommuner på flera håll i
landet stött uppbyggnaden av regionala resurscentrum för film och video.
Resurscentrumen stödjer och samordnar i sin tur videoverkstäder och
skolbioprojekt och utbildar lärare, personal på fritidsgårdar och andra som
engagerar sig i filmverksamhet. Resurscentrumen stödjer även distribution av
kvalitetsfilm på biograf. De har även på vissa håll stött samordning av filmare
och filmarbetare i länen och engagerat sig i produktion av i första hand kort-
och dokumentärfilm.
För närvarande finns sju resurscentrum för film och video i landet. Dessa är
Filmpool Nord, Filmpool Jämtland, Film i Dalarna, Film i Värmland, Film i Väst,
Filmpool Sydost samt Film i Skåne. Några av dessa har bedrivit sin verksamhet
under längre tid medan andra är under utveckling. De sju resurscentrumen
omfattar för närvarande åtta län. Fler län kan på vissa håll komma att ansluta
sig till befintliga resurscentrum. Ytterligare resurscentrum för film och video
planeras på andra håll i landet.
Regeringen förordar att ett särskilt stöd till regionala resurscentrum för
film och video införs fr.o.m. år 1997. Det statliga stödet skall enligt
förslaget ingå i det nya enhetliga stödsystem för regionala kulturinstitutioner
som regeringen föreslår (avsnitt 18.1). Filminstitutet bör svara för
bidragsgivningen. Följande riktlinjer föreslås gälla för stödet.
För att stöd skall ges krävs en regional och lokal motprestation minst mot-
svarande det statliga stödbeloppet. Detta kan ske i form av finansiellt stöd
eller genom att regionen tillhandahåller andra resurser som är viktiga för
verksamheten, såsom lokaler, utrustning, personal m.m. Det statliga stödet till
regionala resurscentrum för film och video bör användas främst för verksamheter
på filmområdet av och för barn och ungdom, såsom videoverkstäder, skolbio och
liknande, samt andra verksamheter på det filmkulturella området, såsom åtgärder
för att främja spridning och visning av kvalitetsfilm. Till verksamheter för
barn och ungdom bör även räknas fortbildning av lärare och annan personal som
arbetar med barn och ungdom. Verksamheternas inriktning och profil bör i övrigt
anpassas till de förutsättningar och intressen som finns lokalt. Det gäller att
finna olika former för samarbete med olika filmaktiva, med biografer,
distributörer, skolor, kulturskolor, barnkulturcentrum, fritidsgårdar,
ungdomshus m.m.
Filminstitutet bör kunna stödja såväl uppbyggande av ny verksamhet som
utveckling av befintlig verksamhet. Målet på sikt bör vara att etablera
regionala resurscentrum över hela landet. Tills vidare, beroende på den
regionala utvecklingen, bör Filminstitutet inom ramen för stödet till film-
kulturell verksamhet alltjämt kunna fördela stöd även direkt till lokala verk-
samheter.
Kulturutredningen föreslår att det statliga stödet skall kunna utgå även till
regionala fonder för filmproduktion på professionell nivå. Regeringen delar
Kulturutredningens uppfattning att den geografiska spridningen av film-
produktionen bör öka. Regeringen bedömer att de regionala resurscentrumen för
film och video på sikt bör spela en roll i en sådan utveckling. Vissa
resurscentrum har också engagerat sig i produktion på professionell nivå av i
första hand kort- och dokumentärfilm. Professionell filmproduktion, i synnerhet
produktion av långfilm, är dock synnerligen kostsam. Det statliga stödet till de
regionala resurscentrumen skall därför inte användas som stöd till professionell
långfilmproduktion. Visst begränsat stöd till produktion och distribution av
kort- och dokumentärfilm bör dock kunna ges. Stödet till regionala resurscentrum
för film och video syftar till att främja ungas skapande med rörliga bilder och
till att stärka den regionala strukturen och samordningen på filmområdet
generellt. Dessa syften bör på sikt även främja den regionala spridningen av
professionell filmproduktion.
Regeringen delar Kulturutredningens uppfattning att Filminstitutet bör främja
kvaliteten i arbetet med rörliga bilder i berörda verksamheter. I denna strävan
kan det vara fruktbart med ett samarbete med centrala organ som Dramatiska
Institutet och Skolverket. Filminstitutet bör vara öppet för filmmediets
tekniska utveckling mot t.ex. multimedieteknik. Erfarenheterna har dock visat
att det för att främja kvaliteten är bättre att satsa på de verksammas
filmkunnande än på dyrbar avancerad teknisk utrustning.
Filminstitutet får i uppdrag att till regeringen årligen redovisa till vilka
verksamheter stödet fördelats. Stödet bör utvärderas kontinuerligt i treårs-
intervaller. En första prövning av stödet bör kunna ske i samband med Film-
institutets anslagsframställning för år 2000.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att det totala stödet
till filmområdet förstärks med 2,5 miljoner kronor för att möjliggöra dessa
satsningar. Till det nya stödet till regionala resurscentrum för film och video
överförs 2 miljoner kronor av de medel som i dag används för stöd till lokalt
arbete med video och lokal filmkulturell verksamhet för barn och ungdom inom
stödet till filmkulturell verksamhet. Regeringen beräknar i budgetpropositionen
för år 1997 att totalt 4,5 miljoner kronor skall anvisas för det nya stödet.
Stödet motsvarar 45 stödenheter enligt det nya enhetliga stödsystemet för
regionala kulturinstitutioner.
Regeringen avser att i 1998 respektive 1999 års budgetproposition lämna
förslag om ytterligare ökning av stödet till filmområdet med 4,5 miljoner kronor
för år 1998 och med 4,5 miljoner kronor för år 1999 till följd av utökade
satsningar på de regionala resurscentrumen för film och video.

11.5 Nationellt uppdrag till regional och lokal filmverksamhet med
tyngdpunkt på barn och ungdom

Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag till
regional och lokal filmverksamhet med tyngdpunkt på barn och ung-
dom inrättas.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Film i Väst i Alingsås. I budgetpropositionen för år 1997 föreslås
att 1 miljon kronor anvisas för uppdraget.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i föregående avsnitt föreslagit
att ett särskilt stöd till regionala resurscentrum för film och video inrättas
fr.o.m. 1997. Syftet med det statliga stödet är att stärka filmens roll i det
regionala och lokala kulturlivet, särskilt med tanke på barn och ungdom.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag som innebär en stegvis
ökning av stödet för år 1998 och år 1999.
Den regionala och lokala utvecklingen på filmområdet har skett i olika takt
och omfattning i olika delar av landet. Utvecklingen i landet som helhet skulle
sannolikt gynnas om Filminstitutets stödjande arbete kunde bedrivas utifrån ett
antal goda exempel. Regeringen föreslår därför att stödet till regionala
resurscentrum för film och video kompletteras med ett rullande nationellt
uppdrag av samma karaktär som de som i denna proposition föreslagits för bl.a.
barn- och ungdomsteater. Uppdraget skall gå till regional och lokal
filmverksamhet med tyngdpunkt på barn och ungdom. Uppdraget skall tilldelas en
institution eller motsvarande för en treårsperiod och därefter föras vidare. I
uppdraget skall ingå att sprida kunskaper och erfarenheter och på så sätt
inspirera verksamheter på andra håll i landet. Detta kan ske t.ex. genom
anordnande av seminarier och studiedagar, eller genom olika gemensamma projekt,
t.ex. videoverkstadsprojekt eller filmfestivaler. Uppdraget skall även ge
möjlighet att genomföra särskilda utvecklingsprojekt. Filminstitutet får till
uppgift att följa upp och utvärdera uppdraget samt lämna förslag till regeringen
om vilken institution eller motsvarande som skall få överta uppdraget inför en
ny treårsperiod.
För perioden 1997-1999 avser regeringen att ge det nationella uppdraget till
Film i Väst, ett regionalt resurscentrum för film och video beläget i Alingsås
och omfattande Älvsborgs och Göteborgs och Bohus län. Film i Väst har varit
framgångsrika i sin strävan att stärka filmens roll i kulturlivet regionalt och
lokalt. Med stöd och samordning av Film i Väst har eget filmskapande i
videoverkstäder blivit en snabbt växande ungdomsrörelse i regionen. Film i Väst
har även i samarbete med lokala biografer funnit lösningar när det gäller att
öka distributionen av kvalitetsfilm och att locka filmpubliken tillbaka till
biograferna. När det gäller kunskaper och erfarenheter inom bl.a. dessa områden
kan Film i Väst tjäna som ett resurscentrum för hela landet.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att ett årligt bidrag på
1 miljon kronor anvisas för genomförandet av det nationella uppdraget för
regional och lokal filmverksamhet med tyngdpunkt på barn och ungdom.

12 Arkitektur och formgivning
Människans gestaltning av den byggda, anlagda och formade miljön spänner över
verksamheter som direkt eller indirekt berör de flesta politikområden. Statliga
insatser med betydelse för områdena omfattar bl.a. industri och handel,
infrastruktur och kommunikationer, miljö, utbildning, forskning, kultur,
bostadsbyggande samt skatter. Plan- och bygglagen (1987:10), lagen (1987:12) om
hushålllning med naturresurser m.m., lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
lagen (1992:1528) om offentlig upphandling och förordningen (1993:528) om
statliga myndigheters lokalförsörjning är exempel på författningar som reglerar
och påverkar villkoren för verksamheterna.
Det ekonomiska stöd som ges från Kulturdepartementets budget, som berör
utformningen av städer, parker, byggnader och bruksföremål, är medel till
museer och arkiv med samlingar inom områdena, medel till kulturmiljövård, bidrag
till bild- och formkonstnärer, bidrag till olika organisationer inom bild- och
formkonstområdet, bidrag till förvärv av konst för statens byggnader m.m.,
bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden och stöd till icke-statliga
kulturlokaler.
I Sverige har stadsbyggnad, landskapsplanering, arkitektur och formgivning
dock aldrig behandlats som sammanhängande och ur kulturpolitisk synvinkel
betydelsefulla områden.
För enkelhets skull används här begreppen arkitektur och formgivning. De
sammanfattar i detta sammanhang planering och gestaltning av miljön i vid
bemärkelse, från stadsbyggnadskonst, landskapsarkitektur och byggnadskonst till
inredning och utformning av föremål. Med ordet formgivning avses det som
Kulturutredningen kallar formgivning och design.

12.1 Inriktningen på de framtida insatserna för arkitektur och formgivning

Regeringens bedömning: Sverige bör utarbeta ett handlingsprogram
för arkitektur och formgivning. Handlingsprogrammet bör inriktas
på att statens insatser inom områdena arkitektur och formgivning
skall medverka till att
- arkitektur och formgivning ges goda förutsättningar för sin
utveckling,
- kvalitet och skönhetsaspekter inte underställs kortsiktiga
ekonomiska överväganden,
- kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer
tas tillvara och förstärks,
- intresset för hög kvalitet inom arkitektur och formgivning
stärks och breddas,
- offentligt och offentligt stött byggande, inredande och
upphandling blir förebildligt i sina kvalitetskrav,
- svensk arkitektur och formgivning utvecklas i ett fruktbart
internationellt samarbete.

Kulturutredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Utredningens betoning av arkitektur och formgivning som
kulturpolitiskt angelägna områden får starkt stöd av de remissinstanser som har
yttrat sig.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har inte tidigare tagit ställning
till ett samlat kulturpolitiskt område som innehåller arkitektur och
formgivning.
Skälen för regeringens bedömning: Utformningen av den byggda och formade
miljön, dvs. hur städerna och landsbygden, byggnaderna och bruksföremålen ser ut
och fungerar, påverkar våra liv till det bättre eller det sämre. Arkitektur och
formgivning är kulturyttringar som vi ständigt och oundvikligen kommer i kontakt
med. Det är en angelägen kulturpolitisk uppgift att säkerställa hög kvalitet i
den byggda och formade miljön med utgångspunkt i människans behov av väl
fungerande, konstnärligt genomarbetade och stimulerande omgivningar.
Utformningen av miljön är en integrerad del av vår kultur och dess utveckling.
Den är ett resultat av människors bemödanden att påverka och definiera sina
livsvillkor och valmöjligheter. Arkitektur och formgivning påverkar oss medvetet
eller omedvetet. En omsorgsfullt gestaltad miljö är av betydelse för vårt
välbefinnande. Hög kvalitet i arkitektur och formgivning innefattar en väl
sammanvägd helhet av funktionella, tekniska, ekonomiska, miljömässiga, sociala
och estetiska krav. Arkitektur och formgivning rör också medmänskligt ansvar,
brukbarhet, uthållighet och ekologi.
Sverige har, till skillnad från flera andra länder i vår närmaste omgivning,
inte någon uttalad arkitektur- och formgivningspolitik. I bl.a. Nederländerna,
Danmark och Norge har politiska handlingsprogram för dessa områden arbetats
fram. Den gemensamma bakgrunden till programmen är ett missnöje med det som
åstadkommits i respektive land under senare år med hänsyn till estetik och
kvalitet. Liksom i Sverige kan vi i dessa länder se resultatet av ett
samhällsbygge som av andra och tungt vägande skäl, dock alltför ensidigt,
baserades på teknik, ekonomi och social omsorg. Kvaliteten blev ojämn, ibland
riktigt bra, men lika ofta fattig och enformig.
Gemensamt för handlingsprogrammen är också att de utgår från att staten bör
vara förebildlig i sitt eget förhållande till området samt samordna sina
insatser. Programmen tar vidare upp insatser för att stärka information och
opinionsbildning samt utbildning och forskning som bedöms leda till påtagliga
förbättringar av den estetiska kvaliteten.
Det har ofta sagts att utformningen av t.ex. städer, byggnader och bruks-
föremål, dvs. vår materiella miljö, speglar sin tid och sitt samhälle. Så är det
naturligtvis. Knappast någon annan företeelse säger så mycket om samhällets
resurser och resursfördelning, om beslutsstrukturer, verkliga prioriteringar,
värderingar och smakföreställningar, kort sagt om vår kultur. Men arkitektur och
formgivning är inte bara en spegelbild av befintliga förhållanden. Miljön ger
ramar och möjligheter och kan skapa förutsättningar för bättre livskvalitet.
Många miljöer i Sverige vittnar om bristande medvetenhet om och intresse för
estetisk kvalitet. Färg, byggnadsmaterial, skyltar och andra arrangemang ger
ofta förvirrande intryck av visuell oordning. Vägar och väganslutningar,
bostadsområden, serviceanläggningar, industrimiljöer etc. tillkommer utan
tillräckliga överväganden kring platsens förutsättningar eller strävan efter
skönhet i gestaltningen. Kulturmiljöer ödeläggs eller förnyas utan känsla för
platsens karaktär. Dessa tillkortakommanden påverkar många människor negativt.
Det är en därför en angelägen uppgift att vända denna utveckling.
Ett politiskt program för dessa områden motiveras av att arkitektur och
formgivning är något mer än byggande och tillverkning av bruksföremål. God
arkitektur och formgivning är något som är till glädje för oss i dag, som
berikar våra liv och som vi vill behålla, utveckla och lämna över till efter-
världen. Men arkitektur och formgivning är samtidigt brukskonst som inte endast
hör till konstens värld utan också till teknikens och ekonomins och som aldrig
kan isoleras från den sociala dimensionen.
De myndigheter som skall företräda det gemensamma intresset av en god miljö i
samband med prövningen av byggfrågor saknar i dag tillräckligt inflytande, och
ibland också kompetens, för att påverka den arkitektoniska kvaliteten.
Betoningen av tekniska och ekonomiska överväganden har bidragit till
gestaltningsfrågans svaga ställning. Sakkunskapen inom arkitekturområdet, som
skall biträda byggnadsnämnderna, har i många kommuner försvagats.
Något stort nybyggnadsprogram kan för Sveriges del inte förväntas inom
överskådlig tid. Detta bör ge oss tid och goda möjligheter att föra in en ny
humanistisk dimension i brukandet och utformningen av kulturlandskap, städer,
byggnader och föremål, som kan genomsyra verksamheten även när nybyggandet åter
ökar. Den stora uppgiften framöver blir därför att ta hand om den
bebyggelsemiljö vi redan skapat. Det som byggts under de senaste femtio åren
kommer att kräva särskilda insatser. Detta arbete måste bygga på både förnyelse
och tradition. Ekologins, ekonomins, den sociala hänsynens, det kreativa
samspelet med befintlig miljö och den goda arkitekturens och formgivningens krav
kommer att vara utmaningar som ett handlingsprogram skall ha beredskap att möta.
Det finns också ett nyvaknat intresse för arkitektur och formgivning. Detta
bör kunna leda till ett ökat aktivt engagemang i gestaltningsfrågor. Den ökade
medvetenheten bör också kunna avspeglas i en vilja från näringslivet att satsa
på god formgivning av sina produkter.
Samspelet i hela byggprocessen måste fungera bättre. För att komma dit krävs
ett målmedvetet arbete som delas av många aktörer inom den privata och den
offentliga sektorn, av beställare, byggherrar och arkitekter och formgivare.
Utan byggherrar med höga ambitioner är det svårt att skapa god arkitektur. Utan
producenter och konsumenter med kunskap och intresse för produktens form och
gestaltning kommer den bästa formgivare till korta. Det är byggherren och
producenten som väljer arkitekt och formgivare och som bestämmer de ramar som de
kan arbeta inom.
Arkitektutbildningen är kortare (4,5 år) i Sverige än i övriga länder inom den
Europeiska unionen, där utbildningens längd varierar mellan fem och sex år.
Många hävdar att en förlängning av utbildningen skulle ge möjlighet till
fördjupning i såväl gestaltningsfrågor som arkitektens roll i plan- och bygg-
processen. Som särskilt viktigt framstår dock att olika i byggprocessen invol-
verade yrkesgrupper i vidareutbildning gemensamt tillägnar sig och utvecklar
kunskap och värderingar som rör den byggda miljöns kvalitet. Här har exempelvis
Tessinskolan vid Kungl. Konsthögskolan visat hur gränsöverskridande utbildning
för olika professioner kan åstadkomma stora förbättringar. Samverkan mellan
konstnärer, arkitekter, formgivare och tekniker - med sina sinsemellan olika
förhållningssätt till byggandet - är av stor betydelse när det gäller att höja
den gestaltade miljöns kvalitet.
Vad gäller formgivning har Sverige, till skillnad från t.ex. Finland och
Danmark, länge avstått från medvetna och kraftfulla insatser på olika plan för
att främja inhemsk formgivning. I dag kan vi se en positiv utveckling mot ett
ökat intresse och internationella framgångar för svensk formgivning. Trots det
är Sveriges anseende som formgivningsnation ännu långt ifrån vad det var under
storhetstiden på 1950- och 60-talen. Särskilt exportlanseringen är svag. Det
yrkeskunnande och den talang som finns i Sverige kommer inte till fullgod
användning. Tillverkningen inom många formgivningsberoende områden har i stället
lämnat Sverige. Betydelsen av god formgivning av våra bruksföremål har
underskattats, trots att en omsorgsfull formgivning är värdefull från såväl
kommersiell som estetisk och ekologisk synpunkt.
Staten har ett stort ansvar att stimulera en mer kvalitativt inriktad
arkitektur och formgivning. Staten är byggherre, normgivare, utbildare och borde
också vara den som stimulerar utvecklingen. Ett reformprogram för arkitektur och
formgivning måste därför börja hemmavid, med statens egna insatser där staten
uppträder i rollen som byggare och förvaltare, som beställare, brukare,
normgivare, utbildare, inspiratör och föregångare. Staten subventionerar också
en del byggande i icke-statlig regi. Även här bör kvaliteten på den gestaltade
miljön kunna höjas.
Det är mot denna bakgrund som regeringen anser att staten bör bedriva en
integrerad kulturpolitik för arkitektur och formgivning. Ett handlingsprogram
bör ha följande utgångspunkter:

Arkitektur och formgivning bör ges goda förutsättningar för sin utveckling
Bra formgivning och arkitektur utgår från goda förutsättningar. Lagstiftning och
regelverk måste på ett tydligt sätt bidra till att utformningen, förvaltningen
och skötseln av den byggda och formade miljön leder till resultat som är i hela
samhällets långsiktiga intresse.
Till stor del vilar byggande och fastighetsförvaltning på ekonomiska hänsyn.
Inom byggandet och lagregleringen av byggandet tar sig detta uttryck bl.a. i en
utveckling mot ökad rationalisering och liberalisering samt mot
marknadsanpassning. Det är dock viktigt att denna utveckling inte leder till att
viktiga gemensamma kulturmiljövärden och estetiska kvaliteter förfuskas eller
skingras eller att den ekologiska balansen skadas. Utformningen av städer,
parker och byggnader angår alla - inte bara dem som är direkt inblandade i
byggprocessen - och fortsätter att påverka sin omgivning långt efter det att de
ansvariga lämnat fältet. Det långa perspektivet gör också förvaltningsskedet för
bebyggelsen viktigt. God kunskap om den befintliga bebyggelsens egenskaper - i
deras kvaliteter och brister - är därför av stor betydelse.
När det gäller tillväxten och kvaliteten på formgivningsområdet är det viktigt
att målmedvetet stimulera olika delar av samhället att i ökad utsträckning
efterfråga god formgivning samt att därvid satsa på produktutveckling,
information och marknadsföring såväl nationellt som internationellt.

Kvalitet och skönhetsaspekter bör inte underställas kortsiktiga ekonomiska
överväganden
Byggande och produktion av bruksföremål skall i första hand tillgodose praktiska
vardagsbehov. När tekniska och kortsiktigt ekonomiska aspekter tar över andra
hänsyn riskerar vi dock att få miljöer och föremål av låg brukbarhet och med
begränsad överlevnadsförmåga. Ingenting är nämligen i ett större perspektiv så
ändamålsenligt som omsorgsfullt gestaltad arkitektur och formgivning. De utgår
från kravet på långsiktig användbarhet, från materialtillgång, teknik,
produktions- och distributionsvillkor samt från hushållning med ekonomiska
resurser och naturresurser. Arkitektur och formgivning är problemlösning - en
kreativ process i formgivningen av produkter, byggnader och platser. God
arkitektur och formgivning är en optimal kombination av kvalificerat arkitekt-
eller formgivningsarbete och gediget och högkvalificerat utförande där
arkitekters och formgivares, teknikers och hantverkares skicklighet och
materialkännedom utnyttjas och får komma till sin rätt. Den byggda miljöns
livslängd gör drift- och underhållsaspekten särskilt viktig. I bra planering
paras dessa kunskaper med hög social medvetenhet och insikt i människors behov
av en god livsmiljö.
Vi har i dag en större medvetenhet om att gränserna för vår verksamhet måste
sättas av vad miljön tål av resursuttag och deponering - av ett produkt-
cykelperspektiv. Detta perspektiv gör det än mer angeläget att förlänga livs-
längden på våra investeringar. Ett bra sätt att göra detta är att ge våra
produkter en hög kvalitet - inte minst estetiskt. Estetiska och andra
immateriella värden höjer dessutom bruksvärdet.

Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer bör ftas tillvara och
förstärkas
God formgivning och arkitektur stämmer med sin miljö. En god ny arkitektur skall
berika och förnya den befintliga miljön men samtidigt utgå från den äldre
bebyggelsens värden, de naturgivna förutsättningarna och helhetsmiljön.
Samspelet mellan det kulturhistoriska bevarandearbetet, naturmiljön och den
nyskapande arkitekturen är av stor betydelse för kvaliteten i den miljö vi lever
i. Betydelsen av vardagslandskapets värden bör lyftas fram och ges tyngd.

Intresset för hög kvalitet inom arkitektur, formgivning och offentlig miljö bör
stärkas och breddas
Goda resultat förutsätter en bred medverkan från alla dem som deltar i skapandet
av vår miljö och ett levande intresse hos en bred allmänhet. För att stimulera
ett ökat intresse krävs en intensifierad offentlig debatt. Stat, kommuner,
landsting, utbildningsväsendet, folkbildningen, näringslivet, enskilda och
institutioner med ansvar inom områdena bör alla kunna spela en viktig roll i att
stimulera till att frågorna debatteras och att intresset och kunskapen ökar.

Offentligt och offenltigt stött byggande, inredande och upphandling bör bli
förebildligt i sina kvalitetskrav
Hur staten, landstingen och kommunerna och deras olika bolag bygger och
förvaltar sina egna byggnader och miljöer liksom hur inredningar och bruks-
föremål väljs är speciellt betydelsefullt. Här framgår tydligt vilka priorite-
ringar som offentliga instanser gör samt deras inställning till kvalitetsfrågor.
Det gäller inte bara utformningen och förvaltningen av offentliga byggnader av
högt symbolvärde som riksdags- och regeringsbyggnader, kommunalhus,
domstolsbyggnader, universitet, museer och liknande utan också de vardagliga
arbetsmiljöerna, sjukhusen, trafikmiljöerna och inte minst skolorna. Att ställa
krav på och stimulera till en höjning av kompetensen och kvalitetsmedvetandet
hos de offentliga beställarna är en viktig fråga.

Svensk arkitektur och formgivning bör utvecklas i ett fruktbart internationellt
samarbete
Sveriges ökade internationella kontakter och förpliktelser gör det nödvändigt
att delta i, påverka och inspireras av vad som händer utomlands också inom
arkitektur- och formgivningsområdet. Historien visar att svensk arkitektur och
formgivning när den varit som bäst haft en förmåga att ta till sig och
vidareutveckla internationella impulser och att i sin tur inspirera andra
länder. En levande nationell kultur för en öppen dialog med utländska
erfarenheter och experiment. Att se den egna arkitekturen och formgivningen i
ljuset av andra länders arbete ger ovärderliga insikter om självvalda
begränsningar och icke anade möjligheter. Sverige har dessutom en lång tradition
i att bygga och gestalta med socialt ansvar och hög kvalitet i standard och
utförande, en tradition som är viktig att föra vidare i det internationella
arbetet.

12.2 Arkitekturmuseet

Regeringens förslag: Arkitekturmuseet i Stockholm föreslås till-
föras särskilda medel om två miljoner kronor för produktion av en
basutställning som gör kunskapen om arkitekturens och byggandets
historiska, konstnärliga och tekniska utveckling tillgänglig för
en bred allmänhet. Anslaget för Arkitekturmuseum ökas dessutom med
1_325_000 kronor.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslås museet tillföras
3_325_000 kronor för sin utökade verksamhet.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterar frågan om
Arkitekturmuseets roll är positiva till utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Kunskapen om arkitekturområdet, däribland dess
konstnärliga villkor, behöver breddas och fördjupas för att möjliggöra ett ökat
deltagande i debatt och beslutsfattande om vår byggda miljö. Arkitekturmuseet
bör spela en central roll i detta arbete. Museet kommer att år 1998 flytta in i
nya lokaler med stora utställningsytor. Det är angeläget att museet får
möjligheter att bedriva en verksamhet som svarar mot de nya lokalernas
möjligheter och som kan bidra till att tillgodose behovet av en ökad
kunskapsspridning bland allmänheten inom arkitekturområdet.
En ökning av anslaget till Arkitekturmuseum bör därför ske. Regeringen
föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop.1996/97:1) att museet tillförs
en engångsanvisning på två miljoner kronor samt att anslaget ökas med
1 325 000 kronor.

12.3 Röhsska museet

Regeringens förslag: Röhsska museet i Göteborg får ett nätverks-
ansvar för konsthantverk och formgivning.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att
Röhsska museet för första gången tilldelas särskilda medel på
500_000 kronor.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet av de instanser som kommenterar frågan är
positiva till utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheterna att kontinuerligt visa det bästa
av såväl inhemsk som utländsk formgivning och konsthantverk är angelägna för
formgivningsområdets utveckling i landet. Ökade aktiviteter bör utgå från
befintliga institutioner, såväl museer som andra. Ett nätverk för samverkan
mellan dessa institutioner bör byggas upp. Ökad samverkan kan leda till
gemensamma satsningar, samordning av utställningar, vandringsutställningar m.m.,
vilket bör kunna bidra till att stärka intresset för formgivning och
konsthantverk hos en bredare allmänhet.
Röhsska museet i Göteborg är landets enda specialmuseum för konsthantverk och
formgivning. Regeringen delar Kulturutredningens uppfattning att Röhsska museet
bör anförtros nätverksansvaret. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år
1997 att Röhsska museet får ett särskilt bidrag på 500_000 kronor (prop.
1996/97:1) för att kunna fullgöra detta uppdrag.

12.4 Övriga frågor på arkitektur- och formgivningsområdet
Den inriktning och de förslag som här redovisats är enligt regeringens mening en
nödvändig start på ett konstruktivt arkitektur- och formgivningsprogram.
Regeringen avser att föra arbetet med den närmare utformningen av detta program
vidare.

Interdepartemental samverkan
Regeringen vill för riksdagens information upplysa om att en interdepartemental
tjänstemannagrupp med uppgift att bevaka och initiera regeringskansliets frågor
med anknytning till arkitektur och formgivning har inrättats. Därmed ges
förutsättningar för att frågorna skall få en samlad och kraftfull behandling
inom regeringskansliet. Behov av översyn av de lagar och förordningar som
påverkar arkitekturområdet, t.ex. plan- och bygglagen och lagen om offentlig
upphandling, särskilda uppdrag till olika myndigheter att redovisa hur de verkar
eller avser verka för att främja kraven på en kvalitativt god och konstnärligt
stimulerande miljö, konsekvensbedömningar av olika statliga bidrag och
stimulansåtgärder liksom informationssatsningar av olika slag är exempel på
frågor som bör behandlas. Internationellt samarbete och erfarenhetsutbyte mellan
i första hand de nordiska länderna skall eftersträvas. Resultatet av arbetet
kommer fortlöpande att rapporteras till riksdagen.

Ett statligt designråd
Kulturutredningen föreslår att staten inrättar ett designråd för att främja
nutida svensk formgivning såväl nationellt som internationellt. Rådet skulle
enligt utredningen bl.a. ha till uppgift att initiera framåtsyftande projekt och
förmedla erfarenheter, fånga upp idéer och bidra ekonomiskt till att de kan
genomföras, löpande publicera skrifter och på olika sätt utveckla, presentera
och marknadsföra svensk formgivning.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är viktigt att staten
markerar formgivningsområdets betydelse för både kultur och näringsliv och
stärker viljan att få till stånd långsiktiga satsningar. På formgivningsområdet
verkar i dag ett antal institutioner. Frågan om behovet av ett statligt
designråd samt dess relation till redan existerande intressenter på området
kommer att behandlas i samband med regeringens vidare arbete med
handlingsprogrammet för arkitektur och formgivning.

Uppdrag till Boverket om arkitektonisk kvalitet
För riksdagens kännedom kan nämnas att Boverket fått i uppdrag att analysera
vilken roll plan- och bygglagen (1987:10) har spelat avseende bristande
arkitektonisk kvalitet i den byggda och anlagda miljön. Om Boverket finner att
lagen eller dess tillämpning har påverkat kvaliteten i negativ riktning skall
förslag lämnas till åtgärder som kan leda till att ökad hänsyn tas till
arkitektonisk kvalitet. Boverket skall bl.a. titta på hur erfarenheter från
Norge, där en s.k. skönhetsparagraf införts i bygglagstiftningen, kan tillämpas
på svenska förhållanden. I uppdraget skall Boverket samråda med Riks-
antikvarieämbetet, Svenska arkitekters riksförbund, Landskapsarkitekternas
riksförbund och Sveriges arkitekt- och ingenjörsföretags förening.

Stadsmiljörådets ställning
Stadsmiljörådet är ett rådgivande organ inom Boverket som har till uppgift att
verka för att bebyggelsemiljön utvecklas så att den främjar en god livskvalitet.
Rådet skall följa den svenska och internationella bebyggelseutvecklingen samt
stimulera till debatt om bebyggelsemiljön. Vid Stadsmiljörådets tillkomst år
1988 diskuterades en mera fristående ställning för rådet, vilket skulle stå i
samklang med rådets debatterande uppgift. Regeringen vill i detta sammanhang
redovisa sin avsikt att se över och precisera vilken roll och status Stads-
miljörådet skall ha i framtiden. Översynen kommer att göras inom ramen för den
analys av Boverkets verksamhet som aviseras i budgetpropositionen för år 1997
(1996/97:1), utgiftsområde 18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning och
byggande.

Lagen om offentlig upphandling
Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling har kritiserats, bl.a. av arkitekter
och ingenjörer. Kritiken handlar främst om att EG:s tjänsteupphandlingsdirektiv
på ett ofullständigt sätt införlivats i den svenska lagen. I jämförelse med EG-
direktivet har i den svenska lagen bl.a. kvalitetsaspekter och estetiska
kriterier för bedömning nedtonats. Många hävdar att detta leder till
upphandlingar i vilka kriteriet lägsta pris överbetonas på bekostnad av över-
väganden om långsiktig kvalitet och ekonomi. Regeringen avser att noga följa
frågorna och överväga behov av åtgärder.

Kultur i skolan
Regeringen vill informera riksdagen om att den interdepartementala arbetsgruppen
Kultur i skolan som tillsattes 1995, bl.a. har till uppgift att arbeta med
frågor som rör skolan som kulturmiljö. Hur landets skolbyggnader och skolgårdar
är utformade påverkar barns och ungdomars livskvalitet, liksom deras inställning
till betydelsen av en omsorgsfull utformning av den fysiska miljön. Det är
därför viktigt att lyfta fram goda exempel på skolor som satsat på utveckling av
arbetsmiljön vad gäller såväl funktion som estetisk kvalitet liksom att
uppmärksamma de processer som lett fram till sådana förbättringar.

Utbildningssatsningar
Som ovan nämnts är utbildningfrågorna en viktig del i statliga satsningar på
arkitektur och formgivning. I budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1)
under utgiftsområde 16. Utbildning och universitetsforskning föreslår regeringen
ökade satsningar på design och arkitektur.
Frågan om en förlängning av arkitektutbildningen behandlas i ovan nämnda
utgiftsområde.
Universiteten i Lund, Göteborg och Umeå samt Konstfack föreslås tillföras
resurser för ytterligare 50 nya helårsstudenter inom området design.
I samma proposition föreslås Kungl. Konsthögskolan tilldelas medel för en
påbyggnadsutbildning om 40 poäng för fem helårsstudenter för arkitekter,
konstnärer och tekniker för konstnärlig gestaltning av vägar, broar och övriga
trafikmiljöer. Denna utbildning är en fortsättning på utbildningsidén bakom den
s.k. Tessinskolan, som Kungl. Konsthögskolan i samarbete med Vägverket och
Konstakademien startade år 1994.
För samarbetsprojekt inom designområdet mellan de konstnärliga och de tekniska
utbildningarna och näringslivet föreslås vidare att 5 miljoner kronor per år
anslås för de kommande tre budgetåren. En särskild utredare skall tillkallas med
uppgift att lämna förslag till hur medlen skall användas.

13 Bild- och formkonst
De senaste tjugo åren har konstens uttrycksformer och roll i samhället befunnit
sig i ständig förändring. Konsten medverkar till att formulera de viktiga
samtidsfrågorna. Idag är bildkonsten kanske den mest nyskapande konstformen,
genom sitt respektlösa gränsöverskridande och blandningen av genrer och uttryck.
Under senare år har också fotografiet tagits allt mer i anspråk som medium för
konstnärliga uttryck. Bildspråket har fått en allt större betydelse som
kommunikationsmedel under de senaste decennierna. Genom massmedierna, i
synnerhet TV, har bilden blivit den stora förmedlaren av information och
budskap.
Bildkonsten är den konstart som berörts minst av kulturlivets regionalisering.
Utanför de större städerna är det ont om offentliga lokaler där det går att se
utställningar, möta konstnärer i arbete och ta del av visningar och annan
konstbildande verksamhet. Bara en knapp tredjedel av landets kommuner har en
egen konsthall eller ett konstmuseum med fackutbildad personal. Kultur-
utredningens utvärdering visar också att det är få länsmuseer som har axlat
rollen som regionala kulturinstitutioner för bildkonsten. I några fall har det
kommunala konstmuseet eller konsthallen i realiteten den regionala funktionen.
När staten i början av 1990-talet utökade stödet till länsmuseerna var det med
ett särskilt påpekande att verksamheter inom bildkonsten skulle utvecklas. De
ökade resurserna har dock haft liten effekt. Under den senaste tioårsperioden
har antalet konstutställningar varit förhållandevis konstant. Samtidigt har
Riksutställningar, till följd av en förändrad verksamhetsinriktning, nästan
halverat antalet utställningar under de senaste tre åren.
1974 års kulturpolitiska beslut sammanföll med en lång period av omfattande
byggande av bostäder och lokaler för privat och offentlig verksamhet. Statens
konstråd, landstingen och kommunala och enskilda bostadsföretag har i de
sammanhangen gjort betydande konstsatsningar. Bildkonsten har därmed blivit ett
vanligt inslag i dessa miljöer, som t.ex. den konstnärliga utsmyckningen av
Stockholms tunnelbana. Ett minskat byggande och den ekonomiska åtstramningen av
offentlig verksamhet har dock sammantaget inneburit minskade satsningar på den
offentliga konsten. Bolagisering och nya ägarförhållanden av offentliga miljöer
har också medfört att principbesluten i många kommuner och landsting om att
satsa en procent av byggkostnaderna på konst inte längre genomförs.
Statens stöd till den offentliga konsten har ökat under den senaste tjugo-
årsperioden. Sedan tio år tillbaka omfattar den i stort sett samtliga nybygg-
nadsprojekt som är avsedda för statligt lokalbruk. Statens konstråd har också
tillhandahållit konst vid statliga myndigheter som hyr befintliga lokaler.
Sammantaget har utvecklingen för den offentliga konsten i statliga miljöer varit
positiv. Den statliga verksamheten har kunnat tjäna som föredöme för kommuner
och landsting.
År 1987 infördes ett särskilt bidrag till konstnärlig utsmyckning i bostads-
områden. Sammanlagt har bidraget utnyttjats till ett drygt tusental bostads-
miljöer. Bidraget kompletterar den stödmöjlighet inom statlig bostadsfinan-
siering som sedan år 1962 funnits för att finansiera konstnärlig utsmyckning i
bostadsområden.
Befolkningens intresse för bildkonst är, enligt statistiska undersökningar,
lika stort som intresset för litteratur och större än intresset för teater. Mer
än 40 procent av befolkningen besöker en konst- eller konsthantverksutställning
under ett år. Mer än en femtedel ägnar sig också någon gång under året åt
målning eller teckning. Kurser i eget bild- och formskapande arrangeras framför
allt av studieförbunden över hela landet. Bildverkstäder och bildkonstskolor
finns på många orter. På en del håll är verksamheten förlagd till museer eller
konsthallar. Antalet kursdeltagare i bild- och formskapande har minskat något
under senare år, samtidigt som allt fler ungdomar söker till gymnasieskolans
linjer med inriktning på bild och form och till förberedande konstskolor.
Konstföreningsrörelsen har växt sedan 1974. Vid 1970-talets slut beräknades
det totala antalet konstföreningar i landet vara ca 1 350 stycken. Sedan dess
har antalet ökat till ungefär 2_500. Av dessa är ca 2 150 arbetsplatsföreningar.
Sammanlagt beräknas ca 700_000 personer vara medlemmar i en konstförening, varav
15 000 är ideellt verksamma som funktionärer.
Mot bakgrund av det växande intresset för bild- och formkonsten, inte minst i
den unga generationen, är det av stor vikt att det skapas möjligheter för
människor över hela landet att få möta samtidskonsten.
Statens insatser på bild- och formområdet omfattar - förutom de direkta
insatserna för bildkonstnärerna - stöd till de statliga konstmuseerna, Riks-
utställningar, länsmuseerna och några specialmuseer för utställningar och
konstbildning. Staten lämnar vidare årliga stöd till konstbildningsrörelsen,
andra konstfrämjande organisationer, Akademien för de fria konsterna samt till
konsthantverkskooperativ och kollektivverkstäder. Tillfälliga bidrag lämnas till
olika konstprojekt. Omfattande statliga insatser för den offentliga konsten görs
främst genom Statens konstråd. Nämnden för hemslöjdsfrågor har också en viktig
funktion inom bild- och formområdet. Statens totala stöd till området uppgår
till ca 285 miljoner kronor, inbegripet konstmuseer samt ersättningar och bidrag
till bildkonstnärer.

13.1 Inriktningen på de framtida insatserna för bild- och formkonsten

Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- fler får ta del av bild- och formkonst av god kvalitet
oavsett var de bor i landet,
- fler, särskilt barn och ungdomar, får möjlighet till eget
skapande,
- verksamheter inom samtidskonsten utvecklas och stärks,
- konstnärlig kvalitet, mångfald och utveckling främjas,
- konstbildningens roll stärks, särskilt i regionerna,
- bildkonsten intar en naturlig och framträdande plats i den
gemensamma miljön.

Skälen för regeringens bedömning: Utbudet av kvalificerad bildkonst är
koncentrerat till landets tre storstadsområden. I storstäderna finns också
huvuddelen av konstutbildningarna och mer än hälften av landets yrkesverksamma
bildkonstnärer är bosatta i storstadsområdena. De statliga konstmuseerna, som
ligger i huvudstaden, har ett stort antal besökare. Under senare tid har
Malmöregionen intagit något av en särställning när det gäller den samtida och
internationella konsten. Där finns Malmö konsthall, Rooseum, Malmö museer, Form
Design Center och Lunds konsthall. Inom Lunds universitet finns institutioner
som Skissernas museum och en nyinrättad konsthögskola.
Efter nyåret 1998 flyttar Moderna museet in i en ny byggnad på Skeppsholmen i
Stockholm. Det betydande konsthistoriska värdet av museets samling är välkänt
och var en viktig anledning till beslutet om en ny byggnad. Det finns därför
också anledning att erinra om museets uppgifter inom samtidskonsten. Det är
angeläget att museet, vid sidan av sina museala uppgifter, återfinner sin
tidigare roll som vägröjare, introduktör, debattforum och arena för den samtida
konsten. Moderna museet har en nationell uppgift att bidra till samtidskonstens
utveckling och förnyelse i samverkan med institutioner och konstnärer inom och
utanför landet. Regeringen utvecklar sin syn på Moderna museets uppgifter i
avsnitt 14.4 Museer och utställningar.
Möjligheten att möta nya strömningar inom bildkonsten, genom utställningar
eller andra konstnärsaktiviteter, bör öka i hela landet. För att uppnå detta
måste bild- och formkonstens ställning stärkas i landets regioner och på lokal
nivå. Det gäller särskilt den nyskapande, samtida konsten som ännu har alltför
få stödjepunkter i landet utanför de tre storstadsområdena. Statens stöd till
denna utveckling bör anta flera olika former, med en regional bild- och
formkonstplanering som grund. Länsmuseerna spelar därvid en viktig roll.
Regeringens syn på länsmuseernas uppgifter redovisas i avsnitt 14.4 Museer och
utställningar.

Konstnärlig utveckling och mångfald
Utvecklingen inom samtidskonsten har inneburit att nya tekniker och
uttrycksformer har tillkommit, men de mer traditionella formerna - måleriet,
skulpturen, grafiken och konsthantverket - står fortfarande för det breda
utbudet av bildkonst. Staten stödjer utvecklingen inom bild- och formkonsten
genom att avsätta medel för utbildning, inköp, ersättningar, stipendier och
bidrag. Det är på lång sikt avgörande för bildkonstens utveckling att staten
även i framtiden främjar både mångfalden av uttrycksformer och konstnärernas
möjligheter till experimenterande och fritt sökande.
Många och bra tillfällen att ställa ut har särskilt stor betydelse för den
nyskapande konsten. Det behövs utställningsarrangörer som inte främst ser till
konstverkens kommersiella möjligheter utan som med kompetens och uthållighet
visar nya eller svåra konstnärliga uttryck innan de blivit gångbara i ett större
sammanhang. Det behövs också utställningsarrangörer som har förmågan att göra
detta utanför storstäderna. Ansvaret för att stimulera till en mångfacetterad
och nyskapande utställningsverksamhet faller ytterst på de offentligt stödda
institutionerna och i särskilt hög grad på det statliga Moderna museet.

Ideellt uppburet utställningsliv och konstbildning
De ideella konstbildande organisationernas verksamhet fungerar delvis som ett
komplement till museernas och galleriernas utställningar. Organisationerna
inriktar sig i första hand på aktiviteter på arbetsplatser och i
samlingslokaler. Det innebär att de ofta når människor som inte annars besöker
konstutställningar. Regeringen bedömer att statens stöd till
konstbildningsrörelsen har lett till ett breddat konstintresse och en
kvalitetshöjning av lokala konstutställningar.
Statens insatser bör inriktas på en fortsatt kvalitetshöjning av den lokala
utställningsverksamheten. De resurser som staten ställer till de konstbildande
organisationernas förfogande bör medverka till att de nya konstnärliga uttrycken
sprids till nya platser. Utställningsarrangörer och konstbildare bör utveckla
former för att introducera konsten för nya grupper. Statistiken ger tydliga
besked om var behovet av inbrytningar är störst. Det ökande intresse ungdomar
visar att själva uttrycka sig inom bildkonsten, vilket visas bl.a. i
Kulturutredningens utvärderingsrapport, borde uppfattas som en tydlig utmaning
för utställningsansvariga att utveckla former som lockar de unga.

Konst i offentlig miljö
Den offentliga miljön tillförs konst genom satsningar av staten, landstingen och
kommunerna. Insatserna görs i samverkan med myndigheter, affärsdrivande verk,
fastighetsförvaltande bolag och andra lokalbrukare. Både bildkonsten och
arkitekturen ställer krav på stora kunskaper hos de som har ansvar för den
offentliga miljön. Frågan om den offentliga miljöns estetik behandlas senare i
detta avsnitt, men också i avsnitt 12 Arkitektur och formgivning, där inrikt-
ningen på ett kommande förslag till ett arkitekturpolitiskt program presenteras.
Statens insatser för den offentliga konsten bör inte bara gälla de miljöer som
brukas av staten utan ges en vidare syftning. Konsten i den offentliga miljön
och i vår gemensamma vardagsmiljö är den konst som tillhör oss alla. Genom
besparingar i offentlig förvaltning, bolagiseringar av statliga och kommunala
fastighetsförvaltningar och genom det kraftigt minskade byggandet har
satsningarna på den offentliga konsten minskat. Samtidigt finns det många
torftiga miljöer i vår omgivning. Det är särskilt viktigt att även miljöer som
barn och ungdomar vistas i behandlas med omsorg och ger möjlighet till möten med
god samtidskonst.

Regeringens förslag i denna proposition innebär att området bildkonst och
konsthantverk tillförs ytterligare medel. Tillsammans med de ökade medel som
beräknas för det nya Moderna museet och vissa andra museiändamål samt förstärkta
insatser för bildkonstnärer beräknas området tillföras ca 70 miljoner kronor
under åren 1997-1999.

13.2 Utställningsersättning

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att stödet till det konstbildande arbete som bedrivs
inom bl.a. Sveriges konstföreningars riksförbund och
Folkrörelsernas konstfrämjande ökar med 4 miljoner kronor.
Ökningen skall fördelas som utställningsersättning till konstnärer
inom bild- och formområdet.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till
förslaget.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har vid skilda tillfällen uttalat
sig för principen att konstnärer bör ersättas för sin medverkan vid
utställningar, och att kravet på ersättning skall riktas mot den som anordnar
utställningen (prop. 1975/76:135 s. 227-228, bet. 1975/76:KrU35, rskr.
1975/76:355, prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 340-341, bet 1986/87:KrU12, rskr.
1986/87:161). Utifrån denna princip har staten för egen del tagit ställning i
frågan genom att sluta avtal med bildkonstnärernas organisationer. År 1991 ökade
staten sitt bidrag till konstföreningsrörelsen för att den skulle få viss
ekonomisk möjlighet att ersätta konstnärer som ställer ut i föreningsregi (prop.
1990/91:100 bil. 10 s. 22, 25-26 och 247, bet. 1990/91:KrU20, rskr.
1990/91:229).
Skälen för regeringens förslag: Genom utställningen möter konstnären sin
publik. Utställningen har som regel föregåtts av långa förberedelser. Förutom
det konstnärliga arbetet medför utställningen arbete med en mängd praktiska
arrangemang som ramning, transporter, produktion av kataloger och
informationsmaterial m.m. Allt detta är förknippat med kostnader vilka oftast
betalas av konstnären. Konstnären producerar till stor del utställningen och
visar sin konst utan att på något sätt garanteras en intäkt. Enligt
Konstnärernas riksorganisation går i dagsläget över 2/3 av alla utställningar
med förlust för konstnären.
Den förstärkning av bidraget till de konstbildande organisationerna som
tillkom år 1991 innebar att organisationerna fick möjlighet att erbjuda konst-
närer utställningsersättning på samma sätt som statliga utställningsarrangörer.
Försöksverksamhet med utställningsersättning har bedrivits av Konstföreningarnas
riksförbund vid utställningar i Norrbottens, Blekinge och Gävleborgs län samt i
Malmöregionen. Sådan ersättning har också utgått vid vissa av Konstfrämjandets
utställningar.
Regeringen anser att utställningsersättningen, förutom att den förbättrar
konstnärernas ekonomiska situation, stimulerar spridningen av kvalitativ konst.
Genom ersättningen kan framstående konstnärer lockas till utställningsplatser
som ur försäljningssynpunkt är mindre attraktiva. Härigenom kan t.ex.
konstföreningar på mindre orter höja den konstnärliga kvaliteten på sina
utställningar.
Mot denna bakgrund finner regeringen det lämpligt att öka stödet till Sveriges
konstföreningars riksförbund och Folkrörelsernas konstfrämjande för att de skall
kunna erbjuda utställningsersättning till fler konstnärer och vid utställningar
på fler platser i landet. Det bör dock ankomma på Statens kulturråd att bedöma i
vilken mån ökat bidrag för sådant ändamål skall tilldelas även andra
konstfämjande organisationer med utställningsverksamhet.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 att ytterligare
4 miljoner kronor anvisas för konstbildande organisationers utställnings-
ersättning.

13.3 Statens konstråd

Regeringens förslag: Statens konstråd skall medverka till att även
andra gemensamma miljöer än sådana som ägs av staten tillförs
konst, när det bedöms som särskilt betydelsefullt.

Som anförts i inledningen till denna proposition har en särskild utredare
redovisat förslag om inriktning och organisation av statens insatser för konst i
offentlig miljö.
Utredarens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredaren
föreslår en ändrad ansvarsfördelning mellan Statens konstråd och Statens
konstmuseer. Ansvaret för förvärv av lös konst överflyttas till Statens
konstmuseer. Statens konstråd har kvar ansvaret för att lokaler som brukas av
staten förses med fast konst, samtidigt som rådet utökar sin informations-
verksamhet. Vidare får Konstrådet i uppdrag att bidra till att även andra sam-
hällsmiljöer än de statliga tillförs konst. För att möta de nya
arbetsuppgifterna föreslår utredaren organisationsförändringar för både Statens
konstmuseer och Statens konstråd.
Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. Reaktionen är i huvudsak
positiv till vad utredaren anför om bl.a. mål och utgångspunkter för de statliga
konstinsatserna och förslaget till omorganisation av Statens konstråd. Flertalet
remissinstanser har invändningar mot att ansvaret för förvärv och utplacering av
lös konst överförs till Statens konstmuseer.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har vid ett flertal tillfällen
under senare år angivit riktlinjer vad gäller statens insatser för konst i
offentlig miljö. Förutsättningarna för Statens konstråds verksamhet efter
bolagiseringen av den statliga fastighetsförvaltningen diskuterades i 1993 års
budgetproposition (1992/93:100 bil. 12 s. 93-94, bet. 1992/93:KrU21, rskr.
1992/93:252). År 1994 redovisade regering och riksdag senast sin hållning till
den s.k. enprocentregeln (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 59, bet. 1993/94:KrU22,
rskr. 1993/94:242).
Skälen för regeringens förslag: Statens insatser för konst i den offentliga
miljön gavs en mer regelmässig form år 1937 då Statens konstråd inrättades, med
uppgift att utsmycka statens byggnader med konst. Detta har genom åren skett i
nära samverkan med statens två byggnadsförvaltande myndigheter,
Byggnadsstyrelsen och Fortifikationsförvaltningen. Förutsättningarna för
Konstrådets verksamhet förändrades i samband med den nya statliga
lokalförsörjningsordningen samt avvecklingen av Byggnadsstyrelsen och
Fortifikationsförvaltningen år 1993, då huvuddelen av statens fastigheter
överfördes till statliga fastighetsbolag.

Konst i lokaler för statlig verksamhet
Den omfattande bolagiseringen av den statliga fastighetsförvaltningen och av
annan statlig verksamhet har skapat oklarhet om Statens konstråds roll och
ansvar när det gäller att förse lokaler för statlig verksamhet med lös och fast
konst. Utredaren anser att staten bör bekosta fast konst endast om man kan räkna
med att statlig verksamhet kommer att bedrivas i lokalerna under lång tid.
Regeringen delar utredarens uppfattning vad gäller omfattningen och
avgränsningen av ansvaret för förvärv av fast konst i statligt förhyrda miljöer.
Den tidigare fokuseringen på ägandeförhållanden i samband med konst-
satsningarna bör ersättas med ett vidare synsätt som betonar bruket av miljön.
Detta innebär att Statens konstråd skall kunna finansiera förvärv av fast konst
som överlåts till bolag om lokalerna är avsedda för ett långsiktigt bruk av
staten. Samtidigt är det angeläget att Konstrådet söker skapa garantier för den
överlämnade konstens fortsatta skötsel och vård som i möjligaste mån är
jämförbara med vad som gäller för den statligt ägda konsten. Utredaren föreslår
vissa bestämda nivåer i fördelningen av kostnaderna för fast konst mellan
Konstrådet och fastighetsägaren. Regeringen finner att sådana bedömningar bör
överlämnas till Konstrådet. Rådet bör dock sträva efter att finna principer för
en rimlig kostnadsfördelning mellan staten och fastighetsägaren.
Ansvaret för inköp och utplacering av av lös konst föreslås av utredaren bli
överflyttat från Statens konstråd till Statens konstmuseer som skall redovisa
inköpen genom egna utställningar och vandringsutställningar som erbjuds till
bl.a. regionala museer innan de placeras på de statliga myndigheterna.
Regeringen anser att ansvaret för förvärv och utplacering av den lösa konsten
bör kvarstå hos Statens konstråd. Denna uppfattning delas av flertalet
remissinstanser.

Enprocentregeln
Utredaren har berört frågan om hur en enprocentregel skulle kunna tillämpas i
samband med Statens konstråds verksamhet. Regeringen delar utredarens
uppfattning att den årliga anslagsberäkningen bör grundas på en kulturpolitisk
bedömning snarare än att kopplas till nivån på det statliga byggandet vid en
given tidpunkt. Regeringen finner dock att en procent av den totala bygg-
kostnaden är ett rimligt riktmärke för konstnärliga insatser i enskilda bygg-
projekt. Satsningens omfattning bör självfallet även bedömas efter den aktuella
byggnadens och miljöns förutsättningar och efter vad som krävs för att
åstadkomma konstnärligt tillfredsställande resultat.

Konst i icke-statliga miljöer
Statens konstråd skall enligt regeringens mening även kunna göra insatser i
andra gemensamma miljöer än sådana som är avsedda för statlig verksamhet.
Utredaren har föreslagit att det bidrag som finns för konstnärlig utsmyckning
av bostadsområden skall ges en vidare syftning samt att medlen förs från
Boverket till Statens konstråd. Bidraget skall kunna avse andra gemensamma
miljöer i samhället än bostadsområden och även kunna användas i projekt som har
karaktär av konstnärligt utvecklingsarbete inom den offentliga konstens område.
Regeringens ställningstagande redovisas i avsnitt 13.4.

Beställningar från textila ateljéer
Föreningen Handarbetets Vänner har ända sedan sin tillkomst år 1874 haft
statligt stöd för sin verksamhet. Föreningen bedriver dels utbildnings- och
kursverksamhet, dels en ateljé med textil produktion i olika tekniker. Statens
kulturråd beslutar om bidrag till ateljéverksamheten inom ramen för sin
bidragsgivning till organisationer inom bild- och formkonstområdet. För
närvarande uppgår bidraget till 324 000 kr. För att säkra en kontinuerlig
produktion hos Handarbetets Vänner disponerar Statens konstråd en årlig
medelsram på för närvarande 600 000 kr för inköp och beställningar hos
föreningen.
Regeringen anser att upphandlingen av verk från textila ateljéer i fortsätt-
ningen inte enbart skall riktas mot Handarbetets Vänner. Samtidigt bör
medelsramen för dessa förvärv höjas till 700 000 kr.
För att åtgärden inte skall få alltför kännbara effekter för Handarbetets
Vänner bör Kulturrådet ges möjlighet att under en övergångsperiod förstärka sitt
stöd. Regeringen föreslår därför i budgetpropositionen att 100 000 kr förs från
Konstrådets förvärvsanslag till Kulturrådets medelsram för stöd till
organisationer inom bild- och formkonstområdet .

Organisation
Utredaren föreslår vissa förändringar när det gäller Statens konstråds
organisation. Enligt förslaget skall antalet ledamöter i rådet minskas. Vidare
föreslås att den som är ledamot i rådet inte skall kunna vara ledare för ett
utsmyckningsprojekt. Rådets kanslichef föreslås vara ledamot i rådet men inte
dess ordförande. Regeringen avser att följa utredarens förslag i dessa delar.
Större delen av rådets ledamöter skall även i fortsättningen vara yrkesverksamma
konstnärer. Det skall vara rådets uppgift att tillsätta projektledare för en
tidsbegränsad period.

Resultatbedömning och resurstilldelning
Regeringens resultatbedömning och förslag till medelsanvisning avseende Statens
konstråd redovisas i budgetpropositionen för år 1997.

13.4 En bredare insats för konstnärlig gestaltning av den gemensamma
miljön

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att det bidrag som Boverket disponerar för konstnärlig
utsmyckning i bostadsområden upphör och att Statens konstråd
tillförs 15 miljoner kronor för medverkan vid konstnärlig
gestaltning av olika slags samhällsmiljöer.

Utredarens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredaren
föreslår att ett nytt bidrag inrättas, som fördelas av Statens konstråd.
Bidraget skall inriktas på nyskapande inom miljögestaltningens område och kunna
sökas av kommuner, landsting, bostadsföretag m.fl.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Några instanser motsätter sig
förändringar. Andra vill behålla nuvarande bidrag, men anser att Statens
konstråd och inte Boverket skall disponera medlen. Många är dock odelat
positiva.
Riksdagens tidigare överväganden: Den 1 januari 1962 infördes ett statligt
stöd till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden, vilket fick formen av ett
tillägg i underlaget för beräkning av statliga lån för uppförande av bostäder
med hyres- eller bostadsrätt. Den utvidgade lånemöjligheten utnyttjades endast i
liten utsträckning och kompletterades därför den 1 juli 1987 med ett bidrag
(prop. 1986/87:48, bet. 1986/87:BoU10, rskr.1986/87:248). Bidragsramen sattes
till 15 miljoner kronor. Bidraget drogs in budgetåret 1992/93 i samband med en
översyn av det statliga stödet till bostadsfinansieringen (prop. 1991/92:100
bil. 12 s. 61-62, bet. 1991/92:BoU11, rskr. 1991/92:152), men återinfördes
påföljande budgetår i anslutning till ett tidsbegränsat s.k. ROT-program (bet.
1992/93:BoU16, rskr. 1992/93:282).
Skälen för regeringens förslag: Den ekonomiska åtstramningen har tillsammans
med bolagiseringar av verksamhet inneburit att kommuner och landsting avsatt
allt mindre resurser till konstnärlig utsmyckning och gestaltning av gemensamma
miljöer. Bostadsbyggandet är sedan ett par år mycket lågt och tyngdpunkten inom
byggandet har förskjutits till ombyggnader, större underhållsinsatser och
förbättring av den yttre miljön. Ett stort upprustningsbehov finns i det s.k.
miljonprogrammets bostadsområden. De storskaliga boendemiljöerna kräver idag
särskilda insatser för att konstnärliga värden som saknats i den ursprungliga
planeringen skall tillföras miljön. Därtill finns det många andra gemensamma
miljöer som idag är torftiga, t.ex. skolor och fritidslokaler, torg- och
gaturum, lokala service- och affärscentra, trafik- och industrimiljöer. Här har
kommunerna ett primärt ansvar, men en väl avvägd statlig insats och goda
samverkansformer bör kunna stimulera såväl kommuner som företag och
fastighetsbolag att satsa på en konstnärlig gestaltning som annars inte skulle
ha kommit till stånd.
Det nuvarande bidraget till konst i bostadsområden fyller en viktig funktion,
men regeringen anser att medlen kan utnyttjas effektivare om de används för ett
bredare syfte. Regeringen delar således utredarens syn på medlens framtida
användning. Däremot anser inte regeringen att ett nytt särskilt bidrag skall
inrättas. Regeringen anser i stället att Statens konstråd bör göra insatser i
olika gemensamma miljöer på ungefär samma sätt som nu sker i statliga miljöer.
Insatserna bör vara riktade mot bostadsföretag, kommuner, landsting och
fastighetsbolag vilkas byggnader och anläggningar är en del av den gemensamma
miljön. Stor vikt skall även i fortsättningen läggas vid bostadsmiljöer, liksom
vid miljöer där barn och ungdomar vistas. Konstrådet skall också kunna använda
medel för utvecklingsändamål, bl. a. i samverkan med konsthögskolorna,
Konstnärsnämnden m.fl., samt bedriva informationsverksamhet. Insatserna bör få
stor spännvidd, men med huvudinriktning på miljöer inom tättbebyggda områden.
Utformningen av den gemensamma miljön blir en prioriterad fråga för det
arkitekturpolitiska program som regeringen avser att ta initiativ till och som
närmare beskrivs i avsnitt 12 Arkitektur och formgivning.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att bidraget till
konstnärlig utsmyckning i bostadsområden upphör och att ytterligare 15_miljoner
kronor ställs till Statens konstråds disposition för att möjliggöra insatser i
enlighet med vad som nyss anförts.

13.5 Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet
(NUNSKU)

Regeringens förslag: Nämnden för utställningar av nutida svensk
konst i utlandet (NUNSKU) avvecklas. Uppgifterna övertas av
Statens konstmuseer, Moderna museet.

Kulturutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår att NUNSKU:s uppgifter överflyttas till Konstnärsnämnden
för att ingå som en del i den planerade internationella
ateljéutbytesverksamheten IASPIS.
Riksdagens tidigare överväganden: NUNSKU instiftades år 1965 som en del av
dåvarande Nationalmuseet. NUNSKU blev en självständig myndighet år 1976 i
samband med att Statens konstmuseer bildades (prop. 1975/76:135 s. 308-310, bet.
1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355).
Remissinstanserna: Ett flertal av remissinstanserna anser det rimligt att
myndigheten avvecklas. Samtliga betonar samtidigt vikten av att behålla och
utveckla den internationella verksamhet som bedrivits inom ramen för
myndigheten. När det gäller frågan om vilken instans som bör överta ansvaret för
NUNSKU:s uppgifter förordar en majoritet Moderna museet.
Skälen för regeringens förslag: NUNSKU har till huvuduppgift att presentera
svensk samtidskonst vid de internationella biennalerna i Venedig, Sao Paulo,
Sidney, Johannesburg och Istanbul. I den mån ekonomin tillåtit har även andra
utställningsprojekt genomförts. Styrelsen för NUNSKU består av sex ledamöter.
Moderna museets chef är självskriven vice ordförande. NUNSKU:s kansli handhas av
en anställd vid Statens konstmuseer. Verksamheten är inrymd i Moderna museets
lokaler. Det årliga anslaget uppgår för närvarande till drygt 1,5 miljoner
kronor.
Regeringen delar Kulturutredningens uppfattning att NUNSKU:s uppgifter bör
fullgöras inom ramen för annan verksamhet. Därigenom kan administration samt
uppföljning och utvärdering bedrivas på ett effektivare sätt och resurser
frigöras för biennal- och utställningsverksamheten. Regeringen anser att de
sedan lång tid upparbetade samarbetsformerna mellan Moderna museet och NUNSKU är
av sådan grundläggande betydelse för biennalarbetet att de bör tas tillvara och
utvecklas som en viktig del av Moderna museets internationella arbete.
Regeringen föreslår därför att NUNSKU upphör som egen myndighet och att Statens
konstmuseer övertar verksamheten fr.o.m. år 1997. Regeringen vill i detta
sammanhang betona vikten av att ett löpande och aktivt utbyte av erfarenheter,
kontakter och kunskaper sker mellan Moderna museet och Konstnärsnämnden.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslås att medel för fullgörande av
NUNSKU:s nuvarande uppgifter tillförs Statens konstmuseer.

13.6 Nationellt uppdrag inom samtidskonsten

Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag inrättas
inom området samtidskonst.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Malmö Konsthall. I budgetpropositionen för år 1997 föreslås att
1_miljon kronor anvisas för uppdraget.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i det föregående betonat vikten
av att det lokala konstlivet vitaliseras och får kontakt med nya strömningar
inom samtidskonsten. Moderna museet har ett självklart nationellt
utvecklingsansvar i detta sammanhang. Det är av stor vikt att denna uppgift
fullgörs i nära samverkan med institutioner och konstnärer i och utanför landet.
Det är framför allt angeläget att ett långsiktigt och systematiskt samarbete
etableras mellan Moderna museet och regionala institutioner med hög kompetens
inom området samtidskonst. I syfte att främja utvecklingen av ett sådant
kvalificerat samarbete bör tidsbegränsade nationella uppdrag ges till
institutioner som är naturliga samarbetsparter till Moderna museet. Regeringen
föreslår därför att ett sådant uppdrag inrättas inom området samtidskonst. I
likhet med övriga nationella uppdrag som föreslås i denna proposition bör
uppdraget ges på tre år, varefter en omprövning sker. Även om ett förnyat
uppdrag inte skall uteslutas bör utgångspunkten vara att det skall föras vidare
efter treårsperiodens utgång.
Det bör ankomma på regeringen att utse innehavare av uppdraget. Statens
kulturråd bör få i uppgift att svara för uppföljning och utvärdering av
uppdraget samt föreslå nya innehavare.
För den svenska samtidskonsten är det viktigt att kontakterna med det
internationella konstlivet utvecklas. Ett internationellt ateljécentrum (IASPIS)
har inrättats inom Konstnärsnämnden. Vidare får Moderna museet en ny
internationellt inriktad uppgift genom att museet övertar NUNSKU:s arbete med
att introducera svenska konstnärer vid de stora konstbiennalerna.
Regeringen har tidigare pekat på Malmöregionens särställning när det gäller
den samtida och internationella konsten. Där finns ett stort antal
konstinstitutioner med intressant verksamhet och ett väl uppbyggt kontaktnät.
Bland dessa institutioner har Malmö Konsthall upparbetat ett internationellt
renommé av stort värde för svenskt konstliv. Regeringen bedömer att det finns
stora utvecklingsmöjligheter i ett systematiskt samarbete mellan Moderna museet
och Malmöregionens konstinstitutioner med Malmö Konsthall som samordnare. I
detta samarbete är även Konstnärsnämnden med IASPIS en naturlig partner.
Regeringens avser att ge Malmö Konsthall det nationella uppdraget inom
samtidskonsten för perioden 1997-1999. En huvuduppgift blir att verka för att
internationella konstutställningar av hög kvalitet förs till Sverige och visas
på så många platser som möjligt i landet. En annan viktig uppgift är att
vidareutveckla de redan goda kontakterna i Öresundsregionen i syfte att göra
regionen till ett kraftcentrum i det europeiska konstlivet.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att ett årligt bidrag på
1 miljon kronor anvisas för genomförande av uppdraget.

13.7 Slöjd för barn och ungdomar

Regeringens förslag: Det statliga stödet till rikskonsulenten i
hemslöjd för barn och ungdom görs permanent.
I budgetpropositionen för år 1997 föreslår regeringen att
verksamheten fortsätter med de medel som anvisats under
försöksperioden.

Riksdagens tidigare överväganden: I behandlingen av förra årets
budgetproposition beslutade riksdagen att projektet med en rikskonsulent i
hemslöjd för barn och ungdom skulle förlängas med ytterligare ett budgetår (bet.
1994/95:KrU18, rskr. 1994/95:251).
Skälen för regeringens förslag: Slöjden i dess olika former engagerar ett
stort antal människor i hela landet. I hemslöjdsverksamheten förenas
kulturarvets traditioner med nyskapande. Gamla former, mönster, symboler,
material och hantverkstekniker lever kvar, samtidigt som de utvecklas och
förnyas i det att de fortfarande brukas.
Nämnden för hemslöjdsfrågor har till uppgift att ta inititiativ till,
planera, samordna och göra insatser för att främja hemslöjd. Nämnden fördelar
statligt stöd till hemslöjdsfrämjande verksamhet. Stöd utgår bland annat till
två hemslöjdskonsulenter i varje län och fyra rikskonsulenter, varav tre är
verksamma som sameslöjdskonsulenter och en som spetskonsulent. Sedan år 1992 har
nämnden dessutom stött en försöksverksamhet med en rikskonsulent för barn och
ungdom.
Rikskonsulenten för barn och ungdom arbetar med olika metoder för att sprida
hemslöjdskunnandet till barn och ungdomar genom lärare, förskolepersonal och
hemslöjdskonsulenter. I början var projektet koncentrerat på barn i
förskoleåldern, men under det sista projektåret har också olika projekt riktade
mot ungdomar prövats.
Erfarenheterna av försöksverksamheten med rikskonsulenten för barn och ungdom
har varit positiva. Satsningar på dessa grupper, utifrån deras olika behov,
måste bedrivas målmedvetet och långsiktigt. För att arbetet skall kunna
fortsätta föreslår därför regeringen att det statliga stödet till rikskonsu-
lenten för barn och ungdom på 500 000 kronor görs permanent. Förslag till
medelsanvisning redovisas i budgetpropostionen för år 1997 (1996/97:1).

14 Kulturarvet
De genomgripande förändringar som präglat samhället de senaste decennierna har
föranlett staten att genomföra satsningar för att kulturarvet i större
utsträckning skall kunna bevaras och förmedlas. Detta har bl.a. skett genom
lagstiftning och nya medel till olika typer av verksamheter samt genom stöd till
den professionalisering av sektorn, som bl.a. det ökade samarbetet med andra
delar av samhället krävt. Kulturarvets ställning i samhället har därför stärkts
och medvetenheten om dess betydelse ökat. Vad som bl.a. bidragit till detta är
att det har blivit mer tillgängligt för medborgarna, traditionella verksamheter
har kunnat förstärkas och nya tekniska hjälpmedel har kommit i bruk. Samtidigt
har medborgarnas intresse och engagemang för kulturarvet blivit större.

14.1 Inriktningen på de framtida insatserna för kulturarvet

Regeringens bedömning: Statens insatser bör syfta till att
- jämna ut de skillnader som finns mellan olika grupper av
människor när det gäller bevarandet av och tillgången till
kulturarvet,
- stärka intresset för kulturarvet och medvetenheten om dess
betydelse för samhället.

Skälen för regeringens bedömning: Alla människor har ett kulturarv och vi har
alla rätt att få detta uppmärksammat och erkänt. Detta gäller inte minst de
röst- och resurssvaga grupperna. Denna inriktning skall gälla som utgångspunkt
för regeringens bedömning av verksamhetsområdena museer och utställningar,
kulturmiljö och arkiv.

En definition av kulturarvet
Kulturarvet är inte bara en omistlig utan också en ofrånkomlig del av vår
kulturella helhet och identitet. Det speglar samhället och människors historia i
en mångfald av uttrycksformer och spår. Även naturen kan bli en del av
kulturarvet, genom människans namngivning, klassificering och insamling av djur,
växter, mineraler m.m. Alla människor har del i tillkomsten av kulturarvet
oavsett kön, ålder, härkomst, social ställning, utbildning, talang eller
sysselsättning. Kulturarvet är både det materiella och det immateriella, det
skolat konstnärliga och det folkliga, det unika och det vanliga. Det bevaras i
institutioner som arkiv, bibliotek och museer och i utvalda kulturmiljöer, men
det finns också runt om oss i vardagslandskapet, hemmen och på arbetsplatserna.
I begreppet "arv" ligger att det är något som redan finns och som vi som lever
i dag fått av tidigare generationer. Men kulturarvet har inte några bestämda
tidsgränser och redan i vår livstid deltar vi i skapandet av både vårt eget och
morgondagens kulturarv. Det går därför inte att ange när en företeelse blir en
del av kulturarvet - somligt uppmärksammas nästan genast, för annat kan det
dröja länge. När nya delar av kulturarvet lyfts fram glöms andra bort, medan
vissa blir "klassiker", som ständigt kan upptäckas och nytolkas. Vi har ett
ansvar för att bevara och berika kulturarvets mångfald och att lämna vidare till
nästa generation.
Trots denna vida definition finns praktiska begränsningar av det som avses med
kulturarvet. Det är bara delar av kulturarvet som bevaras och hålls levande av
offentliga institutioner eller av enskilda människor och föreningar, medan annat
efter hand försvinner. Var tid bildar sig sin egen uppfattning om kulturarvets
betydelse och om vilka delar av det som är av särskilt värde. Vad kulturarvet är
avgörs mellan kulturinstitutionerna, medborgarna och samhället i stort.
Kulturarvet är inte oföränderligt och avslutat, utan statt i ständig förändring,
samtidigt representerar det kontinuitet, förankring och tradition.
Kulturarvet kan - och måste - definieras både "inifrån" och "utifrån". Från
ett inhemskt perspektiv kan man urskilja både regionala och lokala särdrag,
vilket ger oss möjlighet att uppfatta mångfalden och rikedomen i landet och inte
enbart ett enhetligt svenskt kulturarv. Vårt kulturarv kan inte begränsas till
enbart det som skapats av människor som levt inom Sveriges gränser. Import och
impulser från andra länder och världsdelar har alltid påverkat och format det vi
kallar "svenskt". Det svenska kulturarvet är tillika en del av mänsklighetens
kulturarv och som sådant ett svenskt ansvar gentemot det internationella
samfundet.
Kulturarvets betydelse hör samman med den kulturella identiteten. Identiteten
är sammansatt och kan t.ex. bottna i etniska och sociala förhållanden, ett
geografiskt område eller en religion. Dagens människor har dessutom möjlighet
att lära känna kultur och kulturarv såväl i olika delar av landet som i andra
länder. Den kulturella identiteten skapas sålunda både av det ärvda och det
förvärvade.

Kulturarvets roll i samhället
Att bevara och förmedla är de centrala uppgifterna i arbetet med kulturarvet och
de inrymmer i sin tur en rad olika verksamheter. De är beroende av varandra - om
inte något har bevarats finns ingenting att förmedla och om det bevarade inte
förmedlas är det svårt att uppbåda stöd för bevarande. Denna del av
kulturpolitiken måste därför skapa intresse för och delaktighet i kulturarvet
genom en dialog med medborgarna. Under de senaste decennierna har de
professionellt verksamma inom sektorn blivit fler. Stöd i den allmänna opinionen
och engagemang hos föreningar och enskilda kommer dock alltid att behövas,
oavsett hur väl organiserad och rustad sektorn är. Samarbetet mellan sektorn och
allmänheten måste därför ständigt vidgas.
För att ett bevarande skall vara meningsfullt krävs ett genomtänkt och
professionellt förmedlande. Då förs välgrundade kunskaper och åsikter om
kulturarvet fram, liksom attityder och värderingar med ursprung i dagens
samhälle. Uppenbara missbruk och vantolkningar kan inte accepteras.
Inträdet i EU har medfört att samarbetet och kontakterna över nationsgränserna
förändrats. Trygghet och förankring i en egen nationell kulturell identitet kan
vara en viktig förutsättning för givande möten med människor i andra länder.
Lika viktig är den kulturella identiteten på regional och lokal nivå.
Kulturarvets mångfald och variation inom landet skall lyftas fram. Kunskap om
mångfalden kan ge ökad tolerans och förståelse för de människor som bosatt sig i
Sverige och deras respektive kulturarv. Det finns inget som säger att stolthet
över det svenska skulle behöva stå emot det främmande. Kulturarvspolitiken skall
ta ansvar både för kunskapen om och tolkningen av kulturarvet och härigenom
medverka till ett ansvarsfullt användande.
Hur angrepp på kulturarvet kan användas för att skada människor och samhällen
har kommit till uttryck i den etniska krigföringen i det forna Jugoslavien. Där
har den medvetna förstörelsen av kulturarvet varit ett tydligt inslag. Dessa
händelser manar till aktiva insatser i länder där kulturarvet förstörs av krig
och katastrofer eller hotas av kortsiktig exploatering samt även till förståelse
för behovet av grundläggande kunskaper genom inventerings- och
insamlingsinsatser m.m.
Förvaltandet av kulturarvet berikas och förnyas genom forskningen. Forskningen
kan visa på nya sidor hos välkända företeelser och ge kunskap om tidigare okända
eller förbisedda. T.ex. kan forskning om könsroller och etnicitet ge perspektiv
på hur kulturarvet används och förmedlas samt på vad som blir bevarat.
Forskningen engagerar och stimulerar till debatt och bidrar därigenom till det
ansvarsfulla användandet av kulturarvet.
Kulturarvet är vårt kollektiva minne. Det är därför viktigt vad som bevaras,
då det i hög grad kommer att påverka vad människor kan få kunskap om. Bredast
möjliga urval av texter, föremål och andra vittnesbörd om kultur och natur måste
därför bevaras, såväl enstaka lämningar som hela miljöer, ålderdomliga
traditioner och minnen liksom sådant som präglats av vår tid. Såväl det
exklusiva och specifikt intressanta som det vardagliga måste bevaras. Människor
utan erkänt kulturarv och dokumenterad historia står sämre rustade när de skall
delta i formandet av samhället och hävda sina krav på lika rättigheter och
möjligheter. Det kan hävdas att kvinnornas och den unga generationens kulturarv
idag är underrepresenterat och att de vuxnas, och framför allt männens,
kulturarv utgör normen. Frågan om vems kulturarv som bevaras och förmedlas är av
betydelse, t.ex. för hur könsroller och generationsfrågor kan uppfattas.
Staten har en formande roll för kulturarvet genom bl.a. den lagstiftning som
finns för kulturmiljön och myndighetsarkiven och det insamlingsarbete som de
statliga och statsfinansierade museerna utför. Verksamheterna måste bedrivas på
ett ännu mer medvetet sätt än i dag. Sektorn skall sprida de särskilda kunskaper
och perspektiv som kulturarvet möjliggör. Den skall ta aktiv del i
samhällsdebatten och bidra till en långsiktigt hållbar utveckling. Skolan har
härvid en viktig roll, både som användare och som idégivare till ny verksamhet.

En samlad behandling av kulturarvssektorn
Organisationen av kulturarvssektorn i arkiv, museer och utställningar samt
kulturmiljö utgår i huvudsak från de olika typer av fysiska företeelser som
bevaras. Vad kulturarvet ytterst handlar om är dock att möjliggöra sådana
perspektiv på historien som kan ge nya kunskaper och insikter om människan och
hennes miljö. För att göra detta möjligt och för att kunna utnyttja resurserna
på bästa sätt krävs en överblick och en samlad politik. Genom detta kan
kulturarvet få en tydligare identitet i kulturpolitiken. Det motsvarar det
intresse kulturarvet röner bland medborgarna. Samhällsuppgiften kan formuleras
på ett klarare sätt och institutioner, myndigheter och andra aktörer får lättare
att samarbeta och finna gemensamma arbetsområden.
Som exempel på fördelar med en samlad behandling kan tas äldre industri- och
boendemiljöer, som ingår i kulturarvet. För att de skall "hållas vid liv" måste
de användas. I kulturmiljön finns de platser där möten kan uppstå och i arkiv
och museer förvaras handlingar och föremål som kan berätta om människoöden och
platsens ekonomiska och sociala historia, liksom om de förutsättningar den
omgivande naturens resurser har givit för utvecklingen. Platsers historia kan
bilda utgångspunkt för skådespel uppförda i autentisk miljö med både
professionella skådespelare och amatörer. Här finns en koppling till
konstarterna och lyckade satsningar bygger i allmänhet på en bred samverkan
mellan olika parter. Detta skapar inte sällan en grund för kulturturism.
Kulturarvsfrågor är ofta en utmärkt utgångspunkt när det t.ex. gäller insatser
för att främja regional utveckling.

14.2 Handlingsprogram om kulturarv och främlingsfientlighet

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att 1 miljon kronor anvisas för bidrag till
institutioner som vill arbeta aktivt med frågor som rör kulturarv
och främlingsfientlighet.

Skälen för regeringens förslag: I 1974 års kulturpolitiska proposition
användes begreppet kulturarvet sparsamt. Den behandlingen kan kanske bäst
förstås mot bakgrund av efterkrigstidens utvecklingsoptimism då kulturarv och
traditioner ibland förknippades med tillbakablickande eller t.o.m.
bakåtsträvande. I dagens mångetniska och medieintensiva samhälle kan det finnas
skäl att tydligare uppmärksamma det samhälleliga värde som ligger i ett
insiktsfullt nyttjande av kulturarvet. De institutioner som värnar om
kulturarvet bör därför medvetet verka för att det inte oemotsagt skall kunna
användas av enskilda eller organisationer för att underblåsa rädsla och
främlingsfientlighet.
Regeringen gav i regleringsbrevet för år 1995/96 Statens historiska museer i
uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för att motverka bruket av forntida
symboler i främlingsfientliga och antidemokratiska sammanhang. Det av museet
upprättade förslaget Kunskap som kraft. Handlingsprogrammet för hur museerna med
sitt arbete kan motverka främlingsfientlighet och rasism, vilket regeringen har
för avsikt att publicera i särskild ordning, består bl.a. av utställningar med
anslutande programverksamheter som produceras vid centrala och regionala museer.
Dessa i sin tur samverkar med skolor, studieförbund, invandrarorganisationer
m.fl. runt om i landet. Verksamheterna samordnas centralt och åtgärderna riktar
sig till allmänheten.
Syftet med ett handlingsprogram är bl.a. att motverka bruket av forntida
kultur och symboler i främlingsfientliga och rasistiska sammanhang. Enstaka
grupper i samhället skall inte kunna lägga beslag på det kulturarv som tillhör
oss alla. Det är en angelägen uppgift för kulturarvssektorn att med sin samlade
sakkunskap bemöta vantolkningar och missbruk. Framför allt är det viktigt att nå
unga människor med motbilder.
Ett på lång sikt framgångsrikt arbete med dessa frågor kräver emellertid att
även förmedlingens villkor diskuteras. Lika angeläget som det är att främja ett
mångsidigt och allmänt bruk av kulturarvet, lika viktigt är det att det sker med
eftertanke och insiktsfullhet. Kulturarvssektorns institutioner har möjlighet
att utvecklas till mer betydelsefulla samhällsinstitutioner än vad de är i dag.
För att möjliggöra ett vidare arbete med dessa frågor lämnar regeringen
förslag i budgetpropositionen (prop. 1996/97:1) om att ett belopp om 1 miljon
kronor skall anvisas för detta ändamål.

14.3 SESAM - öppna museisamlingarna
För riksdagens kännedom vill regeringen lämna följande rapport om SESAM-
projektet. För sysselsättningsinsatser på kulturområdet beviljade riksdagen
våren 1995 sammanlagt 235 miljoner kronor att användas till att bevara och öppna
kulturskatterna i främst de statligt stödda museerna (prop. 1994/95:100, bil.
12, bet. 1994/95:KrU18, rskr. 1994/95:251). I de statliga museernas och
länsmuseernas samlingar finns cirka 38 miljoner föremål. Många är i dåligt skick
och behöver registreras, vårdas och konserveras för att göras tillgängliga.
Räddningsaktionen men kunde även omfatta andra samlingar, exempelvis
arkivalier vid de statligt stödda arkiven eller föremål, uppteckningar och
ritningar inom hemslöjdens område. Även andra angelägna sysselsättningsinsatser
inom kultur- och kulturmiljöområdena kunde komma ifråga.
Bidrag från SESAM har fördelats vid två tillfällen, ett under senhösten 1995
och ett under försommaren 1996. Bidrag har lämnats för 100 procent av
lönekostnaderna för personer som anställs med anledning av projektet, under
förutsättning att de egna insatserna för projektets totalkostnad uppgår till
minst 30 procent för statliga museer och arkiv, 40 procent för statsunderstödda
museer samt 50 procent för övriga institutioner m.m. Till ansökan skulle
institutionerna presentera en plan för sitt mål med samlingarna.
Sammanlagt inkom ansökningar för cirka 700 miljoner kronor från ett hundratal
institutioner. Av de beviljade medlen tilldelades centrala museer och arkiv
cirka 63 procent, regionala museer med statsbidrag (inklusive hembygdsrörelsen)
cirka 28 procent samt övriga institutioner cirka 9 procent.
Vid fördelningen har sådana projekt prioriterats som innebär ökad
tillgänglighet för allmänheten eller forskningen, liksom projekt som innebär
samordning eller främjande av nätverk mellan flera institutioner. Bidrag har i
första hand lämnats till registrering och digitalisering samt förbättring av
förutsättningarna för föremålsförvaring och där projekten också innebär för-
ändrade och förbättrade magasin. Bidrag har också lämnats till projekt som
främjar barn- och ungdomsverksamhet. Vid fördelningen har kvalitetsaspekterna
beaktats. Sysselsättningsintensiva projekt har prioriterats, liksom en regional
fördelning över landet. Bidragen har i huvudsak avsett löner till tillfälligt
anställda. I den andra fördelningen av medel gjordes en särskild satsning på
hembygdsrörelsen genom att länsmuseerna får möjlighet att anställa minst en
person under cirka två år för att ta hand om hembygdsföreningarnas samlingar.
Samtliga projekt som tilldelats medel skall vara avslutade senast utgången av
år 1998. Sammanlagt bör SESAM då ha skapat sysselsättning åt cirka 400 unga,
arbetslösa akademiker och hantverkare. Projektet har dessutom gjort det möjligt
för bl.a Svensk arkivinformation inom Riksarkivet att anställa cirka 100
personer på ALU-tjänster. Regeringen erfar att SESAM dessutom har genererat
ytterligare sysselsättning genom att andra finansiärer gått in och stöttat vissa
av projekten. Regeringen avser att följa och utvärdera projektet både ur
sysselsättningssynpunkt och vad gäller samlingarnas långsiktiga bevarande liksom
tillgängliggörandet av dem.

Analys av museisamlingarna
SESAM-projektet aktualiserar inte bara frågor om samlingarnas fysiska status,
utan också deras innehåll - vad de består av. Under de senaste decennierna har
medvetenheten ökat om att bevarandet och förmedlandet av olika gruppers
kulturarv har varit orättvist fördelat. Kulturarvssektorn liksom forskningen och
historieböckerna har i det förflutna skildrat kulturarvet ur ett begränsat
perspektiv. I den traditionella historieskrivningen har t.ex. kvinnornas
historia ofta fått stå tillbaka till förmån för männens. Samma sak har påtalats
vad gäller andra resurs- och röstsvaga grupper i samhället.
Dessa urvalskriterier är djupt rotade och ofta omedvetna. Om vi inte i högre
grad uppmärksammar frågor kring vems kulturarv som bevaras och förmedlas
riskerar vi att få liknande luckor i framtidens minnesbank.
Under senare år har på sina håll en livlig diskussion om könsperspektivet
förts inom kulturarvssektorn. Sektorn har också i ökad utsträckning strävat
efter att inkludera kvinnornas historia i sina samlingar, utställningar,
register m.m. Ändå är det många som menar att kvinnan, även om hon är mera
synlig än tidigare, fortfarande behandlas som komplement till den traditionella
hisotrieskrivningen. Genom att historien inte på djupet analyseras och
problematiseras bekräftas i stället den rådande könsuppdelningen och den
patriarkala ordningen. Det är hög tid att också kulturarvssektorn tar frågor om
kön och jämställdhet på allvar.
Även svenskar med olika etnisk bakgrund måste få ges ökad uppmärksamhet.
Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle där en stor del av befolkningen har
invandrarbakgrund. Invandringen liksom det mångetniska Sverige är en del av det
svenska kulturarvet och får inte glömmas bort när vi står inför uppgiften att
samla in och dokumentera 1900-talet.
Det är mot bakgrund av detta väsentligt att fundera kring själva samlandet och
dokumentationen. Vad är det för utgångspunkter som har styrt och ännu styr detta
arbete? Vilka gruppers kulturarv är det man valt att bevara i det förflutna?
Vilka gruppers kulturarv lyfts fram i utställningar och annan programverksamhet
i dag? Hur ser luckorna i samlingarna ut?
Det är av stor vikt att arbetet med kulturarvet kopplas till en analys ur
olika sociala perspektiv (t.ex. med utgångspunkt i teman som klass, kön,
kulturell bakgrund och generation) så att olika gruppers kulturarv dokumenteras,
bevaras och förmedlas till allmänheten, detta bl.a. som en del i arbetet med att
höja kvaliteten på museisamlingarna som helhet. En analys ur något av dessa
perspektiv kan dels bidra till kulturarvssektorns arbete med att utveckla planer
för den fortsatta insamlingen och dokumentationen, dels leda till intressanta
utställningar och annan programverksamhet.
Det är av nationellt intresse att de statliga och statsfinansierade museernas
samlingar har en så optimal sammansättning som möjligt, dvs. att de består av
såväl rätt sorts som rätt antal föremål. För att de gemensamma resurserna skall
användas effektivt krävs ansvarsfördelning och samarbete inom museiväsendet,
riktlinjer för urval vid egen insamling samt gallring i befintliga samlingar.
Det är nödvändigt att varje enskilt museum upprättar en tydlig insamlingsplan
och att överenskommelser museer emellan kommer till stånd så att inte vare sig
onödiga dubbleringar eller ödesdigra luckor i samlingarna uppstår. För att bidra
till att göra det möjligt för museerna att på detta sätt upprätta en
insamlingsplan, samordna och arbeta aktivt med samlingarna som helhet pågår för
närvarande inom Kulturdepartementet arbete med att ta fram ett förslag som skall
ge museerna möjlighet att också avföra föremål ur samlingarna. Regeringen har
för avsikt att lägga särskilda uppdrag med anknytning till samlingarna till de
centrala museerna. I avsnitt 18.1.2 om reformerat bidrag till regional
kulturverksamhet föreslås att två procent av bidraget till de regionala
institutionerna skall kunna avse riktade, tidsbegränsade insatser under år 1997.
För de regionala museerna bör dessa insatser bl.a. gälla granskningar av
samlingarna med utgångspunkt i teman som klass, kön, kulturell bakgrund och
generation.

14.4 Museer och utställningar
I dag finns över 200 museer enligt definitionen i museistatistiken. Med ett
vidare synsätt är de avsevärt fler. En fjärdedel av dessa ligger i storstads-
kommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö. För finansieringen svarar staten,
landsting, kommuner och enskilda i varierande form och omfattning. Ett antal
samarbetsorgan har efterhand etablerats för t.ex. samtidsdokumentation (SAMDOK),
informationssystem (INSAM) och marknadsföring (Svenskt Kulturarv).
Vården av kulturarvet och kunskapsuppbyggnaden i form av insamling,
dokumentation, föremålsvård, förvaring och registrering kräver avsevärda
basresurser. Cirka tre fjärdedelar av centralmuseernas och hälften av läns-
museernas kostnader kan hänföras till dessa funktioner. Häri ligger också
länsmuseernas grundläggande uppgifter i kulturmiljöarbetet. Återstående del av
resurserna läggs nästan helt på publikarbetet i form av produktion av ut-
ställningar, visningar, föredrag, aktiviteter, publikationer, forskarservice
m.m. Några få procent av museernas reguljära kostnader används till egen
forskning. Ett undantag utgör Naturhistoriska riksmuseet, vars kostnader till
över hälften avser forskning. Denna verksamhet är i övrigt väsentligen beroende
av externa projektmedel eller andra typer av särfinansiering.
I betänkandet Inför ett svenskt kulturnät - IT och framtiden inom kultur-
området (SOU 1996:110) konstateras att IT-utvecklingen på många håll inom
museiområdet är snabb men att en övergripande IT-strategi behövs.
Antalet centrala statliga museer under Kulturdepartementet uppgick år 1995
till arton, samlade i åtta myndigheter och två stiftelser. Härtill kommer med
liknande inriktning Stiftelsen Skansen. Statens försvarshistoriska museer,
bestående av Armémuseum, Flygvapenmuseum och Marinmuseum, fördes den 1 juli 1996
över från Försvarsdepartementet till Kulturdepartementet. Fem av centralmuseerna
är s.k. ansvarsmuseer inom olika områden. Genom Stiftelsen Riksutställningar
bidrar staten till produktion och spridning av vandringsutställningar samt till
metodutveckling. Museiområdet ingår i uppdraget till Statens kulturråd.
Riksantikvarieämbetet har det övergripande ansvaret för kulturmiljövården.
Under medverkan i olika former från bl.a. Statens kulturråd och Riksanti-
kvarieämbetet ges driftsbidrag till icke-statliga museer, bl.a. länsmuseer och
vissa specialmuseer, samt fördelas projektmedel till forskning och utveckling
inom området. Därtill kommer större engångssatsningar i likhet med det av
riksdagen 1995 beslutade SESAM-projektet för bevarande och tillgängliggörande av
kulturarvet. De medel som ställts till förfogande som resultat av de särskilda
propositionerna om forskning har på senare år givit betydande ekonomiska
tillskott. Medel fördelas också via Stiftelsen Framtidens kultur och Stiftelsen
för kunskap och kompetensutveckling.

14.4.1 Inriktningen på de framtida insatserna för museiområdet

Regeringens bedömning: Statens framtida insatser bör syfta till
att
- stärka museernas förankring i samhällslivet,
- inrikta museernas inre verksamhet mot förbättrad vård och
registrering av föremålsbestånden,
- inrikta museernas yttre verksamhet mot större spridning och
delaktighet,
- koncentrera redovisningen av verksamheten till kvalitet och
omvärldseffekter.

Skälen för regeringens bedömning: Av 1974 års kulturpolitiska mål är främst
målet att "garantera att äldre tiders kultur tas tillvara och levandegörs"
orienterat mot den kombination av bevarande och tillgängliggörande som präglar
museer, arkiv och bibliotek. På denna grundval har utvecklingen gått vidare över
åttiotalets fastare etablering av länsmuseer och centralmuseer
(grundbeloppssystemet, museikoncerner, ansvarsmuseer m.m.) till olika
samverkansformer och en fokusering mot kvalitets- och yrkesutvecklingsfrågor
(fackutbildning, föremålsvård, tillgänglighet, forskningsanknytning m.m.).
Resursmässigt har museerna stärkts sett över den senaste tjugoårsperioden,
särskilt genom ökade statliga insatser. Till driftsbidragen har i ökande
omfattning kommit finansiering med projektmedel och externa intäkter av annat
slag.
Flertalet museer har sin huvudinriktning mot kulturhistoria i vid mening samt
konst och hantverk. Naturvetenskaperna är företrädda vid Naturhistoriska
riksmuseet, ett antal universitetsmuseer och kommunala museer m.fl. Områden som
naturvetenskap, teknik, industrihistoria m.m. är emellertid generellt sett
fortfarande mindre väl representerade, även om nya typer av institutioner som
arbetslivsmuseer och ekomuseer har tillkommit.
Med teknikens nya möjligheter har museernas publika uppgifter alltmer
utvecklats i riktning mot bruk av IT, etablering av externt tillgängliga fakta-
banker och användning av bildmedier. Denna process är överlag snabb men ojämnt
fördelad mellan olika museer. Efter en svacka under 1980-talet är andelen av
befolkningen som under det senaste året besökt ett museum numera närmare 50
procent jämfört med drygt 30 procent år 1988. Ökningen under 1990-talet har
varit mest uttalad vid de statliga museerna, i storstadsområdena och i
yrkesaktiva åldrar. Ungdomsgruppen är fortfarande sämst representerad i
besöksstatistiken.
Samverkan, utbildning och forskningsanknytning har utvecklats, speciellt under
periodens senare del, men mycket återstår att göra. Vad gäller registrering och
vård av samlingarna finns fortfarande stora eftersläpningar, även om IT-
utvecklingen nu skapar nya förutsättningar för överblick och därmed möjliggör en
effektivare prioritering av insatserna. Utredningen om en strategi för
kulturinstitutionernas användning av informationsteknik (Ku 1995:03) har till
uppgift att bl.a. finna öppna tekniska system för systematisering och
katalogisering av information på ett sätt som sätter användarvänligheten i
centrum. Informationens geografiska placering blir därmed också mindre viktig
för användarna.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen (prop. 1996/97:1, utgiftsområde 16
Utbildning och universitetsforskning) att ett särskilt anslag förs upp i
statsbudgeten för universitetsdatanätet SUNET. Förslaget innebär att SUNET
uppgraderas och får en vidgad roll som möjliggör anslutning för statliga museer,
länsmuseer och biblioteksområdet. För de statliga museerna skall driften
bekostas från anslaget. Genom att SUNET kan användas vid bibliotek ökar
åtkomsten av museernas information för många användare under förutsättning att
bl.a. användarvänliga sökverktyg utvecklas.
Utvecklingen av museernas inre verksamhet bör framför allt präglas av
kvalitetstänkande. Häri ligger t.ex. nödvändigheten av ett snävare urvals-
förfarande på sikt i förening med bättre vård och tillgänglighet, vilket också
är kärnan i den av riksdagen år 1995 beslutade räddningsaktionen för kulturarvet
(SESAM). Gallringsfrågan bör belysas närmare. Bredare kompetensförsörjning än nu
liksom förstärkt vidareutbildning är andra kvalitetsfaktorer, som efterhand bör
medverka även till en bättre ämnesmässig täckning. Forskning skall naturligt
anses ingå i museiuppdraget.
I den yttre verksamheten bör framför allt spridning och delaktighet vara
ledstjärnor. I detta syfte måste man utnyttja den nya teknikens alla möjligheter
i form av IT-nätverk med digitaliserad information, multimediaprodukter,
effektivare föremålsregistrering m.m. men också generösare låneförfaranden med
stöd av ett breddat och förenklat system för statliga utställningsgarantier
(kap. 14.4.10). Av publikgrupperna bör framför allt ungdom prioriteras. Att
museerna ges ännu bättre möjligheter att öppna sig och samverka skapar större
dynamik och långsiktigt bättre spridningseffekter än uppdelning av befintliga
samlingar eller organisatoriska åtgärder av annat slag. Samtidigt ställs den
museipedagogiska uppgiften i centrum.
Pendelrörelsen mellan bevarande och bildning bör inte uppfattas som uttryck
för konkurrerande ambitioner utan speglar snarare en helhet vars delar
förutsätter varandra. Varje museum måste inom sitt ansvarsområde ha till uppgift
att avväga medlen på det mest ändamålsenliga sättet. Form och innehåll i
verksamhetsredovisningen behöver emellertid utvecklas för att ge tydligare
uttryck åt såväl prestationernas kvalitet som effekterna i omvärlden. Den
fortsatta utvecklingen av mål- och resultatdialogen på kulturområdet behandlas
särskilt i avsnitt 18.2.
Ett reformerat bidragssystem för regional kulturverksamhet (avsnitt 18.1.2)
kommer, vad avser länsmuseerna, att förenas med en förstärkt utvärdering av
effekterna av museernas arbete.
Det värdefulla arbete inom området som bedrivs av ideella krafter med
begränsade resurser ger många människor ytterligare möjlighet till upplevelse
och delaktighet, samtidigt som viktiga materiella bidrag lämnas till vården av
särskilt det lokalt förankrade kulturarvet. Initiativ av typen Svenskt Kulturarv
med Riksantikvarieämbetet, Statens fastighetsverk och Penninglotteriet som
huvudmän är ett annat positivt sätt att effektivare marknadsföra museer och
fasta kulturmiljöer till den breda allmänheten.
Museernas verksamhet skall betraktas som en integrerad del av det omgivande
samhället. Det Kulturutredningen upplever som obalanser i museernas inriktning -
framför allt en slagsida åt traditionell kulturhistoria på bekostnad av natur-,
teknik- och miljöfrågor samt en för stark prioritering av föremålsvård i
förhållande till det publika arbetet - bör därför i första hand hanteras i
samspel med de berörda samhällssektorerna. Dessa rymmer alla sin historiska
dimension. För museernas fortsatta utveckling är det avgörande att ha levande
kontakter med sitt ämnesområde och inte enbart i museimiljön som sådan. I detta
sammanhang spelar friluftsmuseerna en viktig roll. Största möjliga förankring i
samhällslivet bör vara det främsta instrumentet för att nå god balans i
insatserna.
Regeringens förslag på musei- och utställningsområdet har genomgående de
utgångspunkter som redovisats. I budgetpropositionen för år 1997 (prop.
1996/97:1) föreslår regeringen att musei- och utställningsområdet förstärks med
21 miljoner kronor. För åren 1998 och 1999 beräknar regeringen en förstärkning
med 8,8 respektive 29 miljoner kronor.

14.4.2 Strukturen på museiområdet

Regeringens bedömning: Strukturen på museiområdet bör utvecklas så
att regeringen får bättre underlag för överblick och styrning.
Regeringen kommer att överväga frågan ytterligare i ett vidare
sammanhang.

Kulturutredningens förslag: Utredningen föreslår etablerandet av ett museiråd,
som förutsätts medverka i den centrala mål- och resultatstyrningsprocessen samt
bidragsfördelningen. Centralmuseerna föreslås även i fortsättningen vara direkt
underställda regeringen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ansluter sig till utredningens
förslag men i vissa fall med reservationer kring museirådets sammansättning och
uppgifter. Kulturrådet anser att ett museiråd enbart bör vara rådgivande till
myndighetens styrelse. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) betonar att
myndighetsstrukturen på museiområdet bör utgå från en samlad syn på kulturarvet.
I en särskild skrivelse den 24 januari 1996 har Riksdagens revisorer fram-
hållit att museiområdet organisatoriskt bör uppdelas i en vårdande och en publik
del.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar utredningens uppfattning om
behovet av bättre kompetens och kunskapsunderlag för centrala beslut inom
museiområdet. Stödet till regeringen behöver stärkas vad gäller såväl
bidragsfördelning som utvärdering. Fötutsättningarna att aktivt initiera
utveckling, främja samverkan och utföra särskilda uppdrag från regeringen
behöver förbättras.
Det är angeläget att överväga Kulturrådets uppgifter nu och i ett längre
perspektiv i förhållande till museiområdet mot bakgrund av de brister som kunnat
konstateras. Ökad vikt bör inom rådet läggas på dessa frågor samt samspelet med
RAÄ i avvaktan på att regeringen under 1997 tar ställning till en mer långsiktig
lösning, som också måste beakta de uppgifter som ligger på ansvarsmuseer och
olika samverkansorgan. Därvid är det viktigt att undvika de oklarheter i
ställning och kompetens som var skälet till att museinämnden och övriga
särskilda facknämnder inom Kulturrådet avvecklades år 1987 (prop. 1986/87:100
bil. 10 s. 333). Utöver Kulturutredningens förslag om ett museiråd har vidare
framförts olika förslag till sammanförande av museerna i ett museiverk
(Omprövning av statliga åtaganden, SOU 1995:93, s. 51-53) eller i större
myndighetsgrupper.
Frågan om den framtida myndighetsstrukturen på kulturområdet i stort behandlas
i avsnitt 18.2.

14.4.3 Nationellt uppdrag till museiområdet

Regeringens förslag: Ett tidsbegränsat nationellt uppdrag
inrättas inom museiområdet.
Regeringen avser att för perioden 1997-1999 ge uppdraget till
Stiftelsen Arbetets museum. I budgetpropositionen för år 1997
föreslås att 1 miljon kronor anvisas för ändamålet.

Skälen för regeringens förslag: I denna propositions avsnitt 4.2 har
regeringen förordat att nationella uppdrag ges till vissa icke-statliga institu-
tioner eller verksamheter som står för utveckling och förnyelse inom en
konstriktning eller verksamhetsform.
Regeringen har bedömt att ett nationellt uppdrag bör läggas på museiområdet
för att utveckla och förstärka museernas ansvar för arbetslivet och det
industrihistoriska arvet. Uppdraget bör inriktas på en förnyelse av musei-
verksamheten och på att nå sådana grupper i samhället som annars inte vanligtvis
tar del av museernas arbete. För perioden 1997-1999 avser regeringen att
tilldela Stiftelsen Arbetets museum i Norrköping detta uppdrag. Arbetets museum
har som mål att vetenskapligt dokumentera samtida arbetsliv, att levandegöra
arbetets historia och att konstnärligt gestalta kvinnors och mäns arbetsvillkor.
Museet kan närmast karakteriseras som ett samtidsmuseum med historiskt djup och
med ett särskilt ansvar för dokumentation av det industriella kulturarvet.
Tyngdpunkten ligger på kvinnans och mannens roll i industrisamhället och i ett
vardagsperspektiv.
För att uppnå målen samlar Arbetets museum yrkesminnen, dokumenterar, bedriver
och stödjer forskning kring yrkesroller, yrkeskunskaper, facklig-politisk
verksamhet, makt och identitet, familjeliv och fritid. Arbetets museum genomför
fortlöpande samtidsdokumentationer och förutom antologier och
forskningsrapporter produceras utställningar med utgångspunkt i det insamlade
materialet.
Museet är därutöver ett forum för debatt och gestaltning av kvinnors och mäns
arbetsliv och arbetsförhållanden. Till skillnad från de flesta andra museer
saknar museet egna föremålssamlingar. I stället står ord och bild i centrum.
Genom sitt sätt att bedriva museiverksamhet utvecklar Arbetets museum frågan om
museernas förhållande till sin egen samtid. Museet är därmed ett bra exempel på
en ny form av museiverksamhet.
Uppdraget till Stiftelsen Arbetets museum bör bestå i att utveckla den
nuvarande verksamheten inom museets område arbete och arbetsliv samt de former i
vilka denna verksamhet bedrivs. Regeringen lägger härvid särskild vikt vid
museets angelägna dokumentation av industrisamhällets framväxt och att museet
lyfter fram kvinnornas betydelse. Museet bör kunna utgöra en viktig resurs och
inspiration i andra museers arbete med dessa frågor. Arbetets museum bör vidare
inom sitt område aktivt verka för och utveckla redan befintligt samarbete med
andra museer, folkbildningsorganisationer m.fl.
Regeringen beräknar i budgetpropositionen för år 1997 att ett årligt bidrag på
1 miljon kronor anvisas för det nationella uppdraget inom museiområdet.

14.4.4 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer

Regeringens förslag: Statens historiska museer skiljs från
Riksantikvarieämbetet och inrättas som en egen ny myndighet.
Förändringen genomförs den 1 januari 1998.

Kulturutredningens förslag: Regeringens förslag överensstämmer i huvudfrågan
om Statens historiska museers ställning med Kulturutredningens. Utredningen
föreslår emellertid att samma åtskillnad av principiella skäl, främst för att
separera utförande och tillsyn, även skall genomföras för den arkeologiska
uppdragsverksamheten (UV). Vad avser institutionen för konservering (RIK) bör en
motsvarande utredning göras.
Remissinstanserna: En i huvudsak enig remissopinion tillstyrker en åtskillnad
mellan Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och Statens historiska museer. Vad gäller UV
och RIK förordas i allmänhet en boskillnad från RAÄ. RAÄ förordar en delning men
anser däremot att UV och RIK inte bör avskiljas från myndigheten.
Riksdagens tidigare överväganden: 1965 års musei- och utställningssakkunniga
(MUS 65) föreslog att Vitterhetsakademiens huvudmannaskap över RAÄ skulle
upphöra samt att Statens historiska museum, med hänsyn till behovet av att
renodla de kulturminnesvårdande och museala uppgifterna, skulle bli en
fristående institution. Regeringen delade i princip utredningens resonemang men
var i sitt förslag till riksdagen (prop. 1974:28 s. 382-384) inte beredd att
förorda en upplösning av sambandet mellan RAÄ och Historiska museet. Riksdagen
beslöt i enlighet med regeringens förslag (bet. 1974: KrU15, rskr. 1974:248).
Historiska museets och fyra andra centralmuseers särskilda uppgift som
ansvarsmuseer tillkom år 1987 (prop. 1986/87:97 s. 9-11, bet. 1986/87:KrU21,
rskr. 1986/87:342).
Skälen för regeringens förslag: För att renodla RAÄ:s uppgifter som centralt
verk med övergripande ansvar för tillsyn och utveckling av kulturmiljövården bör
Statens historiska museer (Historiska museet, Kungl. myntkabinettet och
Medelhavsmuseet) nu skiljas från RAÄ och bilda en egen ny myndighet. Samtliga
tre museer har uppgifter motsvarande övriga centralmuseers och Historiska museet
dessutom ansvarsmuseirollen för svensk kulturhistoria före år 1520. För
Historiska museet innebär detta ingen egentlig verksamhetsförändring och genom
den fortsatta samlokaliseringen med RAÄ blir det möjligt att i praktiken ändå
samordna de båda myndigheternas gemensamma kompetens på arkeologiområdet. En
samlad kulturarvspolitik underlättas av att RAÄ inte står i annat förhållande
till Statens historiska museer än till övriga centralmuseer.
RAÄ bör starkare koncentreras till sin uppgift som centralt verk med
helhetsansvar och tillsynsuppgifter på kulturmiljöområdet i samspel med
länsstyrelser och regionala museer på det sätt som redovisats i myndighetens
rapport om ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården. Denna behandlas närmare i
avsnittet om kulturmiljö (kap. 14.6.2). Ansvaret som centralt verk skall
innefatta medverkan i beslutsprocessen rörande bidrag till länsmuseerna samt
utvärdering av hur de utför sina lagreglerade uppgifter i kulturmiljöarbetet.
RAÄ har en metodutvecklande, kunskapsuppbyggande och utvärderande uppgift inom
den arkeologiska verksamheten i landet men utför också i stor omfattning
exploateringsundersökningar och andra arkeologiska uppdrag, väsentligen genom
UV:s regionala organisation. Verksamheten utgör en helt intäktsfinansierad del
av myndigheten. Uppdragsvolymen har särskilt under senare år varit beroende av
växlingar i de infrastrukturella satsningarna.
Förslaget att skilja UV från RAÄ, som också går tillbaka till den s.k. HUR-
utredningens betänkande Arkeologi och exploatering (SOU 1992:137), baseras
väsentligen på principiella skäl och en önskan att skilja på tillsyns- och
utförandeuppgifterna. Samma principfråga gäller också konserveringsverksamheten.
Någon mer genomförd konsekvensbeskrivning har emellertid inte utförts, och mot
en åtskillnad talar sambandet mellan produktion, kompetens och metodutveckling.
Regeringen är därför, i avvaktan på erfarenheterna av RAÄ:s nya organisation,
inte beredd att föreslå förändringar i UV:s och konserveringsverksamhetens
ställning.
Förändringen avseende Statens historiska museer bör genomföras den
1 januari 1998 och medför inga budgetkonsekvenser.

14.4.5 Statens sjöhistoriska museer

Regeringens förslag: Marinmuseum i Karlskrona inom Statens
försvarshistoriska museer läggs samman med Statens sjöhistoriska
museer. Förändringen genomförs den 1 juli 1997.

Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen behandlar i sitt särskilda
delbetänkande den 10 maj 1995 om Sjöhistoriska museets lokalisering även behovet
av ett förstärkt samarbete inom den sjöhistoriska museiverksamheten. I
betänkandet förutsätts att överenskommelse snarast kan träffas om att i någon
form överföra vissa föremål av betydelse för belysningen av Karlskrona som
örlogsstation från Sjöhistoriska museet, som ingår i Statens sjöhistoriska
museer (SSHM), till Marinmuseum i Karlskrona inom Statens försvarshistoriska
museer (SFHM).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser är positiva. Statens
försvarshistoriska museer föreslår även en tidsmässig uppdelning av museernas
ansvarsområden. Försvarsmakten framhåller att Sjöhistoriska museet bör ha ett
helhetsansvar för den samlade maritima museiverksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Både Sjöhistoriska museet och Marinmuseum i
Karlskrona har uppdraget att belysa det svenska sjöförsvarets utveckling. På
grundval av Kulturutredningens överväganden, yttranden samt kontakter med
berörda myndigheter konstaterar regeringen att åtskilliga föremål hos såväl
Sjöhistoriska museet som Marinmuseum faller inom ramen för ett gemensamt
ansvarsområde. En diskussion om överföringar och inriktning har förts sedan år
1992 utan att några positiva resultat kunnat nås.
Regeringen utgår från samma målsättning att underlätta samverkan som
Kulturutredningen men förordar en annan lösning. Att undanröja organisatoriska
hinder för tillfälliga eller permanenta överföringar av föremål, fram-
tidsplanering m.m. bedömer regeringen som den mest konstruktiva och långsiktigt
hållbara helhetslösningen. Marinmuseum i Karlskrona bör därför läggas samman med
SSHM. Förutsättningarna för en rationell fördelning av samlingar,
arbetsuppgifter och sakansvar förbättras avsevärt inom ramen för en mer samlad
sjöhistorisk museiverksamhet. Särskild vikt bör därvid fästas vid
vidareutvecklingen av Marinmuseum, som under våren 1997 tar i bruk nya lokaler
och basutställningar. Marinmuseum bör inom myndigheten ges största möjliga
ansvar för insatserna inom sitt område.
Regeringen förutsätter att ett aktivt samarbete etableras mellan SFHM och
SSHM, som gör att såväl försvar som sjöfart kan dokumenteras och skildras på ett
heltäckande sätt. Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna behandlas i övrigt
under kap. 14.4.6.
Förändringen avseende Marinmuseum bör genomföras den 1 juli 1997. Regeringen
avser att, i avvaktan på riksdagens beslut, utse en organisationskommitté för
att förbereda sammanläggningen och lämna förslag till ekonomisk reglering mellan
de berörda myndigheterna. Kommittén skall därvid särskilt beakta synpunkter från
Försvarsmakten.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen vad gäller Kulturutredningens
förslag om lokaliseringen av Sjöhistoriska museet.

14.4.6 Statens försvarshistoriska museer

Regeringens bedömning: Statens försvarshistoriska museer bör
fortsatt ha ett huvudansvar för övergripande militära museifrågor.

Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen förordar att Statens
försvarshistoriska museer (SFHM) kvarstår under Försvarsdepartementet men
behandlar inte andra frågor om myndigheten.
Remissinstanserna: Remissinstanser som uttalat sig biträder i allmänhet
utredningens förslag.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar i huvudsak de bedömningar
rörande SFHM som Statskontoret på regeringens uppdrag redovisat i betänkandet
Försvarshistoriska museer - en översyn (1994:21). Statskontoret ger ett försteg
åt anknytningen till övriga museer samt framhåller att den marina
museiverksamhet som bedrivs på nationell nivå bör ligga inom samma organisation.
Till skillnad från Kulturutredningen anser regeringen att övervägande
kulturpolitiska skäl talar för sambandet med de övriga statliga centralmuseerna.
Den 1 juli 1996 har myndigheten, som består av enheterna Armémuseum,
Flygvapenmuseum, Marinmuseum och Försvarets traditionsnämnd, därför förts över
från Försvarsdepartementet till Kulturdepartementet.
Bakgrund, motiv och genomförande vad avser förslaget att lägga samman
Marinmuseum med Statens sjöhistoriska museer redovisas i avsnitt 14.4.5. Även
därefter är det emellertid för SFHM av stor betydelse att kunna arbeta med ett
samlat perspektiv på försvarets historiska utveckling samt vidmakthålla
förankring och legitimitet i förhållande till Försvarsmakten i dess helhet.
Myndigheten skall därför fortsatt ha ett huvudansvar för övergripande militära
museifrågor. I mån av resurser skall SFHM som nu utföra tillsyn och rådgivning
gentemot förbands- och vapenslagsmuseer samt specialsamlingar inom
Försvarsmakten, vad gäller marinen dock i samråd med SSHM. Försvarets
traditionsnämnd förblir knuten till SFHM men förutsätts innehålla en
representant utsedd av SSHM.
Utöver den nämnda utredningen har Statskontoret även avgivit betänkandet
Försvarstekniskt museum i Karlsborg? (1994:25). Chefen för marinen har år 1991
föreslagit att Vaxholms fästnings museum överförs till SFHM, vilket även SFHM
aktualiserat senast i anslagsframställningen för budgetåret 1997. Vidare har
SFHM lyft fram den långsiktiga problematiken kring förbandsmuseerna (motsv.) med
särskild hänsyn till den pågående omstruktureringen inom Försvarsmakten.
Regeringen är för närvarande inte beredd att ta ställning i dessa frågor.

14.4.7 Ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg

Regeringens förslag: Etnografiska museet i Göteborg får statligt
huvudmannaskap den 1 januari 1999 och sammanförs samtidigt med
Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska
museet till ett samlat etnografiskt centralmuseum. Den nya
myndigheten förläggs till Göteborg. I budgetpropositionen för år
1997 anvisas ett bidrag till Etnografiska museet i Göteborg på 3
750 000 kronor.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att under år 1997
återkomma till riksdagen med närmare förslag rörande den nya
myndigheten.

Kulturutredningens förslag: Utredningen betonar - utöver betydelsen av kultur
i hela landet - en bred kulturarvssyn, ett mångkulturellt perspektiv och
invandrargruppernas möjligheter till identifikation med sin kulturella bakgrund.
Utredningen lämnar emellertid inget uttryckligt förslag rörande den etnografiska
museiverksamheten.
Skälen för regeringens förslag: Invandrarkulturerna har fått en allt större
betydelse i dagens samhälle, och regeringen har i många fall givit berörda
museer som Folkens museum - etnografiska, Östasiatiska museet och
Medelhavsmuseet särskilda uppdrag i syfte att närmare knyta an till invand-
rargruppernas behov. Museer med helt eller delvis etnografisk inriktning bör i
ännu större omfattning än nu ha en viktig uppgift i att främja kontakterna
mellan svenska och utomsvenska kulturer.
Göteborgs stad har föreslagit en samlad förläggning av nationell etnografisk
museiverksamhet till Göteborg. Folkens museum - etnografiska har bl.a.
aktualiserat en breddning av statens ansvar till även Etnografiska museet i
Göteborg. Detta museum, som ingår i den kommunala förvaltningen Göteborgs
museer, har samlingar i vetenskaplig paritet med Folkens museum - etnografiska i
Stockholm. I praktiken utgör samlingarna komplement till varandra. Så har t.ex.
Folkens museum - etnografiska bättre täckning av Nordamerika, Etnografiska
museet i Göteborg av Latinamerika.
I Göteborg är de nuvarande möjligheterna till god förvaring och aktiv
verksamhet av ekonomiska och andra skäl begränsade. Samtidigt är det angeläget
att förutsättningarna att arbeta i förhållande till både forskning och in-
vandrargrupper förbättras även utanför Stockholm. Att staten övertar huvud-
mannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg och lägger samman detta med
Folkens museum - etnografiska skapar enligt regeringens bedömning en mycket
slagkraftig helhet. Till denna förstärkta museimyndighet bör också föras
Medelhavsmuseet (inom Statens historiska museer) och Östasiatiska museet (inom
Statens konstmuseer), eventuellt också de östasiatiska samlingarna vid Röhsska
museet i Göteborg. Den nya samlade museiorganisationen förblir ett statligt
ansvarsmuseum med centrum förlagt till Göteborg. Även i Göteborg föreligger den
vetenskapliga miljön inom ämnesområdena socialantropologi, antikens kultur och
samhällsliv och konstvetenskap samt ett betydande publikt underlag.
Regeringen gör bedömningen att en nyetablering i denna form möjliggör
ytterligare samordningsvinster och breddning av kompetensen. Dessutom kan den
nya museiorganisationen i förening med en ny lokallösning skapa förutsättningar
för oprövade former för exponering, publikkontakter och andra aktiviteter.
Förslaget bör inom museiområdet ses som en viktig del i regeringens satsning på
kultur i hela landet.
Etnografiska museet i Göteborg bör redan fr o m år 1997 ges ett bidrag på
3_750_000 kronor för driftskostnader.
Regeringen anser att förändringen organisatoriskt bör kunna genomföras till
den 1 januari 1999, lokalmässigt under år 1999. Regeringen avser därför att
snarast utse en organisationskommitté som, i avvaktan på riksdagens beslut, kan
förbereda förändringen och i övrigt lämna mer preciserade förslag och vidta
nödvändiga verkställighetsåtgärder. Därvid bör bl.a. studeras närmare om det
finns omständigheter förknippade med delar av samlingarna som kan påverka en
förflyttning från Stockholm. Regeringen avser att under år 1997 återkomma till
riksdagen med närmare förslag rörande den nya myndigheten.

14.4.8 Satsning på samtidskonsten - Moderna museet, Bildmuseet i Umeå och
Rooseum i Malmö

Regeringens bedömning: Samtidskonsten och konstbildningen behöver
lyftas fram och få även uttalade regionala stödjepunkter. Sär-
skilda satsningar bör därför fullföljas på det nya Moderna museet
men också göras på Bildmuseet i Umeå och Rooseum i Malmö.
I budgetpropositionen för år 1997 anvisas Statens konstmuseer en
förstärkning för Moderna museet med 11 545 000 kronor. Till Bild-
museet anvisas 750 000 kronor och till Rooseum en miljon kronor.

Skälen för regeringens bedömning: Kulturutredningens och regeringens
samstämmiga syn på bildkonstens och konstnärernas ställning redovisas på annan
plats i denna proposition (avsnitt 6, 13). Regeringen gör bedömningen att
samtidskonsten är ett område som bör stärkas. Förutsättningarna för
konstutövande bör förbättras, mångfald och kvalitet bör främjas och tillgången
till konstmiljöer bör ökas i hela landet. Konstbildningen måste vara ett
centralt inslag i ett levande kulturliv. Detta helhetsperspektiv ger starka skäl
till särskilda markeringar av museernas arbete med bildkonsten och behovet av
regionala stödjepunkter.

Moderna museet
Som en bekräftelse på Moderna museets betydelse anslogs år 1993 medel för en ny
museibyggnad på Skeppsholmen. Denna kommer att stå klar för inflyttning i början
av år 1998. I årets budgetproposition (prop. 1996/97:1) föreslår regeringen
därtill utökade resurser för Moderna museet i samband med återflyttningen till
Skeppsholmen. Vidare föreslår regeringen i denna proposition (kap. 13.5) att
Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU) upphör och
att nämndens uppgifter och anslagsmedel överförs till Statens konstmuseer
(Moderna museet) fr.o.m. den 1 januari 1997. Inför en situation som ur flera
synpunkter är att betrakta som en nystart för Moderna museet anser regeringen
att det finns skäl att - utöver vad som anförts i kap. 13.1 Inriktning på de
framtida insatserna inom bild- och formkonstens område - precisera museets
uppgifter.
Moderna museet har haft som sin huvuduppgift att belysa den moderna konstens
utveckling. Därmed har också samtidskonsten haft en särskilt vital roll i
museets verksamhet. Det är regeringens uppfattning att Moderna museet även i
fortsättningen skall ha till uppgift att introducera den nyskapande konsten för
såväl en smal som en bredare publik och vara det ledande museet i landet på
detta område. Moderna museets konstsamling utgör en väsentlig plattform för
denna verksamhet och måste fullödigt spegla samtida bild- och formkonst i dess
egenskap av kulturarv.
Den nya byggnaden skapar avsevärt förbättrade möjligheter i båda dessa
avseenden, men museet bör även ta ett särskilt ansvar för att utveckla samverkan
med andra konstinstitutioner inom landet och driva på utvecklingen inom det
regionala konstlivet. Genom att NUNSKU:s verksamhet förs över till Moderna
museet får museet dessutom en ny uppgift i sina internationella kontakter genom
att anordna utställningar av nutida svensk konst i utlandet. Den tilltagande
internationaliseringen, bl.a. genom Sveriges anslutning till EU, gör en aktiv
extern verksamhet särskilt angelägen. Museets del av ansvarsmuseiuppgiften på
konstområdet får med dessa nya förutsättningar en särskild tyngd.

Bildmuseet och Rooseum
Bildmuseet i Umeå tillkom år 1981 som ett annex till Västerbottens museum men
med Umeå universitet som huvudman. Ett samverkansavtal finns sedan år 1993
mellan Statens konstmuseer och Bildmuseet av innebörden att Bildmuseet skall
utvecklas till ett regionalt konstcentrum och därmed aktivt främja övre
Norrlands konstliv.
Malmöregionen har på senare år aktivt utvecklat en allt starkare position vad
gäller svensk och internationell samtidskonst. I denna miljö intar Rooseum, som
bildades på privat initiativ år 1988, en central plats. Rooseum är numera en
stiftelse med Malmö stad som en av huvudmännen. Frågan har varit aktuell att
utveckla samarbetet mellan Bildmuseet och Rooseum utifrån deras speciella
ställning i norra respektive södra delen av landet.
Båda museerna är av största regionala betydelse för samtidskonsten och
konstbildningen. I budgetpropositionen (1996/97:1) föreslås därför ökade
resurser till deras verksamhet.

Länsmuseerna
Under den uppbyggnad av regionala kulturinstitutioner som skett med statligt
stöd sedan år 1974 har ansvaret på denna nivå för bild- och formkonsten
mestadels lagts på länsmuseerna. Utredningen Kultur i hela landet (Ds 1989:36)
konstaterade att bildkonsten hade en svag ställning på många håll. Utredningen
lyfte fram de svårigheter många länsmuseer haft att utveckla en kontinuerlig
bildkonstverksamhet. I början av 1990-talet tillfördes länsmuseerna ett utökat
antal grundbelopp, till vilka knöts önskemål från statens sida om en
förstärkning av kompetens och aktivitet inom bl.a. bildkonst- och
konstbildningsområdet.
Enligt vad regeringen erfarit har de tillförda medlen på vissa håll medfört en
uppryckning för bildkonsten i form av att ny kompetens tillförts och
verksamheten fått en mer framträdande plats. Några museer vidareförmedlar ett
visst antal grundbelopp till annan och mer lämpad institution i länet. Enligt
museistatistiken har dock antalet konstutställningar inte ökat, och flertalet
museer förefaller inte ha påverkats i någon större omfattning av de statliga
önskemålen.
Under avsnitt 6.6 Länskonstnärer har regeringen föreslagit ett stöd på totalt
6 700 000 kronor till verksamhet med länskonstnärer inom olika områden. I
regioner där länskonstnärer för bildkonsten blir verksamma med statligt stöd är
det lämpligt att dessa knyts till länsmuseet eller annan verksamhet med ett
samlat regionalt ansvar för bild- och formkonsten.

14.4.9 Riksutställningar

Regeringens förslag: En ny myndighet inrättas som tar över
Stiftelsen Riksutställningars verksamhet. Förändringen genomförs
den 1 januari 1998.

Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen föreslår att Riksutställningar
kvarstår som ett i huvudsak förmedlande och metodutvecklande organ, vars
uppgifter att producera utställningar i egen regi reduceras starkt. Verksamheten
bör bli mer efterfrågestyrd och större delen av anslaget öppet för ansökan från
andra utställningsproducenter, även utanför museiområdet. Utredningen behandlar
inte frågan om Riksutställningars formella status.
Remissinstanserna: Den övervägande delen av remissopinionen ansluter sig till
Kulturutredningens förslag. Riksutställningar anser sig emellertid behöva en
bred produktionskapacitet för att i praktiken kunna fullgöra sitt uppdrag som
utvecklande och rådgivande organ.
Riksdagens tidigare överväganden: Efter en längre försöksverksamhet lämnade
1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) i betänkandet Utställningar
(SOU 1974:43) vissa förslag rörande Riksutställningars fortsatta verksamhet.
Regeringen föreslog att Riksutställningar skulle få en permanent organisation
som statlig stiftelse med uppgift att producera och distribuera utställningar i
egen regi och i samverkan, utveckla utställningsmediet samt bedriva
konsultverksamhet i olika former (prop. 1975/76:135 s. 290). Riksdagen beslöt i
enlighet med regeringens förslag (bet. 1975/76:KrU35, rskr. 1975/76:355).
Riksdagen har nyligen (prop. 1995/96:61, bet. 1995/96:LU7, rskr. 1995/96:79)
tagit ställning i frågor om former för verksamhet som är beroende av statligt
stöd.
Skälen för regeringens förslag: I en särskild skrivelse den 6 februari 1995
samt i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1997-1999 har
stiftelsens styrelse föreslagit en omvandling till myndighetsform. Regeringen
delar denna bedömning och avser att bifalla en framställning från stiftelsen om
permutation, eftersom inga egentliga skäl längre talar för att Riksutställningar
skall utgöra en stiftelse. Av riksdagens ställningstagande år 1995 till
stiftelser som princip och efterföljande ändring (1995:1460) i lagen (1994:1221)
om införande av stiftelselagen (1994:1220) följer också att statlig verksamhet
normalt bör bedrivas i myndighetsform. I Riksutställningars verksamhet täcks
närmare 90 procent av kostnaderna av anslag, och inte heller för förankring och
kontaktnät har stiftelseformen eller annan enskild associationsform i detta fall
någon egentlig betydelse. Inga tillräckligt vägande skäl talar heller för att
Riksutställningar avvecklas som självständigt organ.
Regeringen konstaterar vidare att verksamheten alltmer kommit att bedrivas i
samarbete med och ofta på initiativ från utställningshuvudmän i hela landet. Det
helt övervägande antalet utställningsförslag kommer från externa intressenter,
och av tolv nya produktioner budgetåret 1994/95 var fem föreslagna utifrån och
fyra övertagande av turnéansvar. Avtalsreglerad samfinansiering har också
efterhand blivit vanligare, och under samma period stod Riksutställningar för 87
procent av kostnaderna för utifrån föreslagna utställningar och för 70 procent
av kostnaderna för samtliga kategorier. Denna utveckling mot en i praktiken
dominerande efterfrågestyrning bör fortsätta.
Ca 80 procent av de totala resurserna går till produktion av vandrings-
utställningar, ca 20 procent till kunskapsförmedling och teknisk hjälp. En
koncentration har på senare år skett mot färre utställningar men av en kvalitet
och med en inriktning som är svår att nå i andra former. En kraftig begränsning
av Riksutställningars producentroll skulle snarast motverka uppgiften att
vidareutveckla kunskaper och metoder på området. Regeringen gör bedömningen att
ytterligare förstärkt samverkan vad gäller idéskapande, finansiering och
distribution bör ses som ett mer konstruktivt medel för att nå både större
spridning och högre kvalitet. Riksutställningar bör emellertid även studera
alternativa möjligheter att bidra till finansieringen av sådana externa produk-
tioner som bedöms vara särskilt nyskapande metodiskt eller genom sitt ämnesval.
Speciellt bör därvid prioriteras motverkande av främlingsfientlighet samt, i
enlighet med tidigare uppdrag, en inriktning mot barn och ungdom.
I och med att stiftelsen kommer att upphöra och en ny myndighet föreslås bli
inrättad i dess ställe kommer uppgifterna för denna nya myndighet att övervägas
från bl.a. de utgångspunkter som angivits ovan.
Förändringen bör genomföras den 1 januari 1998 och medför inga budget-
konsekvenser.

14.4.10 Statliga utställningsgarantier

Regeringens förslag: Regeringens bemyndigande att lämna utställ-
ningsgarantier vidgas. Garantier skall även kunna omfatta föremål
i svensk ägo och lämnas till andra icke-kommersiella utställare än
statliga museer. Garantin skall som regel inte avse lån mellan
statliga institutioner eller föremål som avses ingå i permanenta
utställningar hos den mottagande institutionen. Garanti skall inte
heller lämnas om föremålens värde är litet. För
utställningsanordnaren skall gälla en självrisk. Omfattningen av
garantin skall närmare anpassas till internationell praxis. Beslut
om garantier skall fattas av regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer. Verksamheten skall avgiftsfinansieras.

Promemorians förslag: Departementspromemorian Statliga utställningsgarantier
(Ds 1995:79) överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissopinionen välkomnar till helt övervägande delen
förslagen i promemorian. Riksrevisionsverket anser emellertid att de faktiska
garantiutgifterna inte bör finansieras från anslaget Oförutsedda utgifter utan
att även dessa bör kalkyleras in i ansökningsavgifterna eller på annat sätt
budgeteras inom berört utgiftsområde.
Riksdagens tidigare överväganden: Modellen med statlig utställningsgaranti
tillämpades första gången år 1974 i samband med en utställning från Kina i
Sverige (prop. 1973:170 s. 26-27, bet. 1973:KrU44, rskr. 1973:348). Regeringen
begärde därefter (prop. 1975/76:125 s. 24-26) ett allmänt bemyndigande att vid
behov på motsvarande sätt få ställa statlig garanti. Riksdagen lämnade det
begärda bemyndigandet (bet. 1975/76: KrU39, rskr. 1975/76:305). År 1978
utsträckte riksdagen sitt bemyndigande till att även avse sådana depositioner av
enstaka konstföremål som under lång tid skulle finnas i landet (prop.
1977/78:125 s. 35-36, bet. 1977/78: KrU26, rskr. 1977/78:322). Vidare är det
statliga riskfinansieringssystemet under utveckling (prop. 1995/96:105, avsnitt
5 s. 12-13, bet. 1995/96:FiU11, rskr. 1995/96:191).
Skälen för regeringens förslag: För statlig egendom och statlig verksamhet
råder sedan länge i princip försäkringsförbud, senast reglerat i förordningen om
statliga myndigheters riskhantering (1995:1300). Kammarkollegiet får dock vid
särskilda skäl besluta om undantag eller, efter överenskommelse med myndigheten,
överta ansvaret för skaderisker. Kammarkollegiet har också regeringens uppdrag
att vidareutveckla det riskfinansieringssystem för statliga myndigheter som
nyligen etablerats.
Regeringen har som framgått sedan länge bemyndigande att lämna garantier för
lån av föremål i utländsk ägo som antingen ingår i utländska vand-
ringsutställningar eller utställningar som de statliga museerna sätter upp
själva. Garantin har endast avsett de statliga museerna. För att låna ut ett
föremål till utställningar kräver ägaren som regel att föremålet försäkras eller
att en garanti ställs för att ersättning betalas om föremålet skadas eller för-
loras. Med tanke på försäkringsförbudet har det därför varit en förutsättning
för att kunna låna föremål från utlandet att staten lämnat en utställnings-
garanti.
Det faktum att det inte kan ställas garantier för föremål i svensk ägo har
lett till att statliga museer i vissa fall, i strid med gällande regler,
försäkrat föremål som de lånat in från icke-statliga ägare. Begränsningen av
garantin till att endast gälla statliga museer har också medfört betungande
försäkringskostnader för mindre museer som länsmuseer. Ofta har de inte ansett
sig ha råd att betala en försäkring och därför fått avstå från att ta emot
utställningen eller föremålen.
Från kulturpolitiska utgångspunkter är förbättrade möjligheter att få utställ-
ningsgaranti angelägna, främst för att öka tillgängligheten av museisamlingarna
över hela landet. En sådan utveckling har hittills hämmats av de omständigheter
som redovisats. Ett mer flexibelt system skulle också ligga väl i linje med
SESAM-projektet, vars grundtanke är att genom ökade vård- och
registreringsinsatser göra samlingarna fysiskt lättare åtkomliga. Högre kvalitet
i föremålsbestånden gör tillgängliggörandet effektivare och medverkar dessutom
till ett ökat samarbete.
Mot denna bakgrund ansluter sig regeringen i allt väsentligt till de förslag
som lämnats i promemorian. En utvidgning av systemet med statliga utställ-
ningsgarantier skulle göra det möjligt att ställa ut föremål i större
utsträckning och därmed främja utställningsverksamhet i hela landet. Statliga
garantier bör därför inte endast kunna lämnas för utländska föremål utan även
för svenska. Det saknas, enligt regeringens mening, vägande skäl för att ha
olika regler beroende på ägarens nationalitet. För att ytterligare främja syftet
med åtgärden bör garanti kunna meddelas inte bara för statliga museer utan även
för andra icke-kommersiella anordnare, som bedriver reguljär
utställningsverksamhet. Detta är särskilt angeläget när det gäller museer vilkas
verksamhet helt eller delvis finansieras med statliga medel.
Garantier bör också kunna lämnas för svenska kulturmanifestationer utomlands.
En sådan garanti lämnades för utställningen Solen och Nordstjärnan om de svensk-
franska kulturförbindelserna under 1700-talet, som år 1994 visades på Grand
Palais i Paris (bet. 1991/92:KrU9, rskr. 1991/92:86). Garantin avsåg då de
föremål som lånats in från icke-statliga ägare. Bakgrunden var att riksdagen
ansåg det önskvärt med denna kulturmanifestation medan värdlandet inte var
berett att stå för försäkringskostnaderna.
Garanti bör i princip inte lämnas när statliga institutioner lånar föremål av
varandra. Dock bör undantag kunna göras för t.ex. vandringsutställningar. I
sådana kan ingå föremål med olika ägare. Mottagare kan också vara av varierande
slag. För att undvika onödigt krångel bör vid vandringsutställningar garantin
gälla oavsett mottagare och alltså även när både långivaren och
utställningsarrangören är statliga institutioner. Normalt bör garanti inte
heller lämnas för föremål som är avsedda att ingå i permanenta utställningar hos
mottagaren och inte heller för depositioner. Det bör dock vara möjligt att göra
undantag om det finns särskilda skäl, t.ex. när det gäller deposition av ett
föremål som på ett värdefullt sätt kompletterar ett museums basutställning.
För att undvika onödiga administrativa kostnader bör garanti inte lämnas om
det sammanlagda värdet på föremålen är lågt. Av samma skäl bör en självrisk
införas för utställningsanordnaren. De värdegränser som föreslagits i
promemorian är 20 000 kronor i allmänhet och 200 000 kronor för vand-
ringsutställningar. Vidare har föreslagits en självrisk om 20 000 kronor. Dessa
belopp framstår som rimliga och bör gälla, i vart fall inledningsvis. Eftersom
förhållandena kan förändras, bör det dock överlämnas till regeringen att
bestämma beloppen. Om det finns särskilda skäl, skall det vara möjligt att lämna
garanti även om värdegränsen inte uppnås. Som förutsättning för
utställningsgaranti bör gälla att utställningen har ett väsentligt kulturellt
värde, att anordnaren kan uppfylla rimliga säkerhetskrav i samband med transport
och i utställningslokalerna och att anordnaren i övrigt är villig att rätta sig
efter de villkor som lämnas för garantin.
Sedan en längre tid har både riksdag och regering betonat vikten av att
regeringen avlastas ärenden som inte är av den karaktären att de behöver
handläggas på den nivån. Antalet ersättningsfall med hänvisning till garantin
har hittills varit utomordentligt litet, samtidigt som säkerhetsfrågorna numera
prioriteras högre i museernas lokalprogram. I promemorian föreslås att en
särskild nämnd inrättas för ändamålet. Regeringen har ännu inte tagit slutlig
ställning till frågan om myndighetsstrukturen på kulturområdet. I avvaktan på
att så sker avser regeringen att som nu handlägga frågor om utställnings-
garantier.
I de garantier som hittills lämnats har föreskrivits att ersättningen
reduceras till 50 procent vid force majeure, dvs. exceptionella förhållanden som
krig och omfattande naturkatastrofer. Enligt promemorian är Sverige ensamt om
att använda det generella begreppet force majeure. I andra länder anges i
stället i klartext vilka situationer som inte omfattas av garantin. Sverige bör
inte skilja ut sig i detta avseende, eftersom det kan motverka syftet med
garantin. Villkoren för garantin bör därför så långt möjligt anpassas till
internationell praxis. De närmare villkoren om garantins omfattning och vilka
övriga krav som kan ställas för garanti bör överlämnas till regeringen att
fastställa.
Handläggningen av garantiärenden bör vara avgiftsfinansierad och avgifts-
systemet skall i princip även täcka eventuella fall av skada eller förlust. Det
bör ankomma på regeringen att närmare besluta om avgiftssystemets konstruktion
samt storleken på avgifterna. Täckningen av eventuella utfallande
utställningsgarantier behandlas i budgetpropositionen för år 1997 (prop.
1996/97:1, G 3 Utställningsgarantier och inköp av vissa kulturföremål).

14.4.11 Icke-statliga kulturlokaler

Regeringens bedömning: Verksamheten med stöd till icke-statliga
kulturlokaler ger ett gott resultat och bör bedrivas med nuvarande
inriktning. Det är regeringens uppgift att närmare utforma
villkoren för stöd till icke-statliga kulturlokaler.

Kulturutredningens förslag: Kulturutredningen betonar vikten av ändamålsenliga
lokaler för att skapa en grund för mångsidig kulturverksamhet i hela landet samt
understryker att kulturpolitiska bedömningar skall vara centrala vid
fördelningen av stöd till icke-statliga kulturlokaler. Utredningen föreslår att
förordningen som styr detta stöd skall ändras så att den även omfattar
biograflokaler.
Kulturdepartementets utredning: En utredning om de icke-statliga
kulturlokalerna har gjorts inom Kulturdepartementet under våren 1995. Den
benämns Handläggningen av stödet till icke-statliga kulturlokaler
(Ku95/1636/Ka). Utredningsförslaget har remissbehandlats. Utredningen föreslår i
huvudsak att stödet delas i två olika anslagstyper och att Riksantikvarieämbetet
får det övergripande ansvaret för hanteringen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till Kultur-
utredningens förslag. Statens kulturråd och Boverket anser att biograflokaler är
viktiga men att det med nuvarande bidragsram inte är rimligt att prioritera
ytterligare lokalkategorier. Det finns en klar majoritet bland remissvaren som
förordar nuvarande inriktning av stödet. De remissinstanser som yttrat sig över
Kulturdepartementets utredning är negativa till de framförda förslagen.
Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har vid flera tillfällen behandlat
frågan om stödet till icke-statliga kulturlokaler, särskilt huruvida
handläggningen bör överflyttas från Boverkets samlingslokaldelegation till
Kulturrådet. Riksdagen har senast 1995 (bet. 1994/95:BoU10, rskr. 1994/95:211)
vidhållit uppfattningen att nuvarande beslutsordning inte skall förändras.
Skälen för regeringens bedömning: Ovanligt många museer och andra
kulturlokaler har byggts eller moderniserats under 1990-talet. De allra flesta
av dem har fått statligt stöd enligt förordningen (1990:573) om stöd till vissa
icke-statliga kulturlokaler. Sammantaget innebär det att olika slags
kulturverksamheter runt om i landet nu har en avsevärt bättre situation än
tidigare. Stödet har ofta varit av avgörande betydelse för regionala och lokala
satsningar på kultur och har genererat såväl betydande sysselsättning som
vitaliserade kulturaktiviteter.
Tillgång till goda lokaler är en basförutsättning för ett rikt kulturliv i
hela landet. Enligt redovisningar av effekterna av stödet till icke-statliga
kulturlokaler har den statliga insatsen på knappt 300 miljoner kronor budgetåret
1990/91 medverkat till en sammanlagd investering i olika slags kulturlokaler om
drygt 1 300 miljoner kronor. Stödet har bidragit till väsentligt bättre villkor
och möjligheter för regionala och lokala museer, teatrar, konsertlokaler m.m.
Vad gäller förslaget om att särskilt prioritera biograflokalerna anser
regeringen det med nuvarande bidragsram vara verkningslöst. Gällande förordning
medger redan stöd till biograflokaler. Regeringen vill dock för riksdagens
kännedom nämna att den avser att ge ett uppdrag till Boverket, att i samverkan
med Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet, närmare utreda de framtida behoven av
statligt stöd till icke-statliga kulturlokaler och formerna för detta.
Regeringens förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetpropositionen för
år 1997 (prop. 1996/97:1).

14.4.12 Regeringens övriga förslag på museiområdet
I kapitel 12 Arkitektur och formgivning föreslår regeringen att Arkitekturmuseet
får förstärkta resurser (kap. 12.2). Vidare föreslås att Röhsska museet i
Göteborg får ett nätverksansvar för konsthantverk och formgivning och tilldelas
särskilda medel för detta uppdrag (kap. 12.3).
Regeringens generella bedömning av museiområdet med ledning av ingivna
årsredovisningar för 1994/95, fördjupade anslagsframställningar m.m. är att
statens insatser lett till en positiv utveckling i väsentliga avseenden.
Museernas verksamhet fungerar i huvudsak effektivt och ändamålsenligt. Denna
bedömning har sammanvägts med den utvärdering som Kulturutredningen gjort och de
synpunkter som lämnats av remissinstanserna. Staten bör därför fortsatt driva
centrala museer och i övrigt lämna stöd till musei- och utställningsverksamhet
enligt nuvarande förutsättningar. Insatserna bör förbli i huvudsak oförändrade.
Regeringens förslag till medelsanvisningar redovisas i budgetpropositionen för
år 1997 (prop. 1996/97:1).

14.4.13 Kulturutredningens förslag om tidsbegränsade nationella uppdrag
till museerna
Kulturutredningen föreslår två tidsbegränsade nationella uppdrag till museerna:
en särskild dokumentationsinsats i fråga om vår egen tid samt ett uppdrag att
utveckla museet som läromedel. I princip samtliga remissinstanser är positiva i
sak men understryker att de föreslagna uppdragen behöver preciseras samt
förutsätter att särskilda medel tillförs.
Utredningen konstaterar att det i landets museisamlingar finns stora luckor
när det gäller föremål och annan dokumentation från vår egen tid, särskilt
perioden 1920-1970. Regeringen delar utredningens uppfattning att doku-
mentationen av nutiden bör vara en prioriterad uppgift för museerna.
Ett skäl till att den löpande föremålsinsamlingen inte hållit önskvärd takt är
att museernas ansträngda ekonomi orsakat en eftersläpning när det gäller
bevarande och vård redan av de befintliga samlingarna. Riksdagen anslog förra
året 235 miljoner kronor till det s.k. SESAM-projektet för att så långt som
möjligt hämta in denna eftersläpning.
Mot bakgrund av den stora satsning som SESAM-projektet utgör anser regeringen
att den föreslagna dokumentationsinsatsen inte har förutsättningar att kunna
genomföras parallellt med denna. En ytterligare insats av det slag som
utredningen föreslår skulle kräva avsevärda resurser, t.ex. i form av extra
medel för inköp av föremål, anställning av personal och lämpliga
magasinsutrymmen. Arbetet med att få fram effektivare förvaringssystem är något
som ingår som en del i SESAM-projektet. Innan en extraordinär nationell insats
för samtidsdokumentation görs, bör genomgången av samlingarna i de olika SESAM-
projekten runt om i landet ha kommit längre. Regeringen föreslår därför i
nuläget inget nationellt uppdrag med denna breda inriktning men redovisar i
avsnitt 14.4.3 ett förslag till mer preciserat uppdrag, som regeringen under
perioden 1997-1999 avser att ge till Stiftelsen Arbetets museum.
I sammanhanget bör också betonas vikten av att det framgångsrika arbete med
att dokumentera samtiden, som i dag bedrivs inom ramen för SAMDOK:s nätverk,
fortsätter.
När det gäller det föreslagna uppdraget att utveckla museet som läromedel vill
regeringen för riksdagens information nämna att denna fråga överlämnats till den
interdepartementala arbetsgruppen Kultur i skolan som skall arbeta t.o.m. hösten
1998.

14.5 Arkiv
Sedan 1970-talets mitt har arkivverksamheten i Sverige varit föremål för ett
flertal översyner och utredningar (Ds 1981:21, Ds 1982:5, Ds 1984:6, Ds 1984:12,
prop. 1982/83:100, 1982/83:KrU24, rskr. 1982/83:301). En samlad redovisning av
arkivpolitiken med förslag om arkivens framtida inriktning gjordes i
propositionen om arkiv m.m. (prop. 1989/90:72) vilket ledde till införandet av
en arkivlag (1990:782) och en arkivförordning (1991:446). Förvaringsfrågorna har
på senare tid behandlats i de båda utredningarna Statens arkivdepåer - en
utvecklingsplan till år 2000 (SOU 1991:31) och Förvaring av allmänna handlingar
hos andra organ än myndigheter (Ds 1993:49).
Genom arkivlagen har ansvarsförhållandena mellan de arkivbildande
myndigheterna och arkivmyndigheterna blivit klarare samtidigt som informationens
tillgänglighet har ökat. Genom arkiven ges möjlighet att undersöka och
kontrollera och att skaffa sig de kunskaper om sakförhållanden som är viktiga
för en fungerande demokrati. Grunden för det offentliga arkivväsendet i Sverige
kan sägas vara principen att alla medborgare har rätt att ta del av allmänna
handlingar, vilken lagfästes redan vid mitten av 1700-talet. Denna rätt är
grundlagsskyddad och återfinns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Under de
senaste årtiondena har arkivens roll i kulturlivet befästs och i vid mening även
utvecklats. Enskilda människors intresse för att söka egna och andras rötter har
vuxit till en folkrörelse som engagerar både unga och äldre. Idag finns
möjlighet att läsa arkivkunskap på högskolenivå på ett flertal orter i landet.
Detta har lett till en yrkeskår med klarare profil. Under de senaste tjugo åren
har antalet anställda vid Riksarkivet och landsarkiven mer än fyrdubblats.

14.5.1 Inriktningen på de framtida insatserna för arkivområdet

Regeringens bedömning: Den statliga arkivpolitiken bör ligga fast.

Skälen för regeringens bedömning: I arkivlagen regleras det offentliga
arkivväsendet, dvs. arkiv hos statliga myndigheter, landsting, kommuner m.fl.
samt arkivmyndigheterna och deras uppgifter. Med arkivmyndigheterna avses
Riksarkivet med Krigsarkivet, de sju landsarkiven och de arkivinstitutioner i
Stockholm, Karlstad och i viss omfattning Malmö som genom avtal fungerar som
arkivmyndigheter. Det får anses ankomma på Riksarkivet som sektorsansvarig
myndighet att samlat överblicka och bedöma eventuella behov av en ytterligare
utbyggnad av landsarkivorganisationen. Finansiering av sådana förändringar får
ske inom de resursramar myndigheten disponerar.
Till arkivsektorn hör Språk- och folkminnesinstitutet, Svenskt biografiskt
lexikon samt Arkivet för ljud och bild under Utbildningsdepartementet. Arkiv
finns även hos andra kulturarvsmyndigheter, t.ex. Antikvariskt topografiska
arkivet vid Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. En annan del av
kulturarvet är de arkiv som bildats av företag, folkrörelser och enskilda.
De regleras inte av någon lagstiftning och förvaras hos den enskilde ägaren,
hos näringslivsarkiv eller folkrörelsearkiv. Sådana arkiv kan förvaras också hos
andra offentliga institutioner än arkivmyndigheterna, t.ex. central- och
länsmuseer och universitetsbibliotek.
Riksarkivet och landsarkiven har till uppgift att utöva det högsta överin-
seendet över den offentliga arkivverksamheten. De verkar för att myndigheterna
på ett ändamålsenligt sätt fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen.
Arkivmyndigheterna håller mottagna handlingar tillgängliga, verkar för att
arkiven blir fullständiga samt främjar användningen av arkivmaterial genom att
tillhandahålla och förmedla arkivinformation. Den statliga politiken inom
arkivområdet berör även de enskilda arkiven genom bidrag, rådgivning och
konsultinsatser.
Arkivens tillväxttakt i dagens informationssamhälle är hög. Framtida problem i
detta avseende kan i viss mån förebyggas genom en korrekt gallring och ett
systematiskt ordnande i samband med såväl offentlig som privat arkivbildning.
Kunskap om arkivmaterialens beständighet och krav på förvaringsutrymmen kan
också påverka det framtida behovet av vård. Ny kunskap som utvecklas kring detta
måste spridas till arkivbildarna.
Frågan om en rationell och säker framtidsförvaring av särskilt IT-beroende
medier är viktig att lösa. Mycket talar för att detta är ett område som är väl
upplagt för praktisk samverkan mellan Riksarkivet och andra arkivhuvudmän. I
betänkandet Inför ett svenskt kulturnät - IT och framtiden inom kulturområdet
(SOU 1996:110) redovisas att ett omfattande digitaliseringsarbete sedan lång tid
pågår inom arkivområdet. Regeringen avser att noga följa frågorna.
Förändringar i förvaltningen, bl.a. privatisering av statliga myndigheter och
den ständigt pågående informationstekniska utvecklingen, kan utpekas som de två
faktorer som sannolikt kommer att ha störst inverkan på arkivbildning och
arkivvård i framtiden. Informationstekniken gör det lättare att lagra och söka
information vilket skapar nya möjligheter till effektivisering samtidigt som
tillgängligheten till arkiven ökar. Utvecklingen skapar också nya problem som
måste lösas. Detta gör det nödvändigt att noga avväga vad som är den för
arkivens lagring och tillgängliggörande rätta tekniska nivån. Lösningar måste
arbetas fram för hur nya medier skall bevaras och vårdas. Den stora mängden
arkiverad information kräver också insatser för att skapa bättre sökverktyg för
att erhålla den i sammanhanget väsentliga informationen. Arkivmyndigheterna har
värdefulla erfarenheter av allmänhetens och privatforskares användning av
digitala hjälpmedel som bör tillvaratas när det gäller att motverka att grupper
i samhället ställs utanför för att de saknar kunskap om hur tekniken kan
användas.
Det är också viktigt att den allmänna kunskapen och medvetenheten om arkivens
betydelse ökar. Det är i det sammanhanget viktigt att framhålla t.ex.
näringslivs- och folkrörelsearkiv samt arkiv som särskilt speglar språkliga och
etniska minoriteter, dvs. arkiv som inte regleras av lagstiftningen men som
likafullt utgör viktiga delar av kulturarvet. Insatser för att väcka enskilda
arkivbildares aktiva intresse för det framtida bevarandet av de egna arkiven
görs redan idag och de bör fortsätta.
Arkivens roll för regional sysselsättning är välkänd och utnyttjad. Svensk
arkivinformation (SVAR) inom Riksarkivet har genom tillverkning, utlåning och
försäljning av mikrokort skapat arbeten i glesbygd och på orter där
strukturomvandlingen slagit hårt. Även "utlokaliserade" arkivdepåer för
företagsarkiv bör nämnas här. Arkiven har också en viktig roll att spela för
kulturturismen. Riksarkivet arbetar t.ex. för att i samarbete med kommuner och
arbetsmarknadsmyndigheter öppna kulturvårds- och forskarcentra på olika platser
i landet. Värdefulla synergieffekter torde kunna uppstå vid regional samordning
med andra delar av kulturarvssektorn. Kulturpolitiskt är det särskilt angeläget
att lokalisering och tillgänglighet i övrigt också sker på sådant sätt att så
många människor som möjligt kan ta del av materialet.

Övriga frågor
I den proposition som låg till grund för Språk- och folkminnesinstitutets
bildande (1992/93:150 bil.9) framhölls att de tidigare DOVA-arkivens regionala
förankring var en viktig resurs och att arkiven borde fungera som regionala
enheter under verkschefen. Den geografiska fördelningen av arkiven låter sig
inte utan vidare förenas med denna verksamhetsmodell. Den regionala obalansen
innebär flera problem, inte minst sett i relation till Språk- och
folkminnesinstitutets uppgift att verka för spridningen av det immateriella
kulturarvet i hela landet. En etablering av Språk- och folkminnesinstitutets
kansli i anslutning till ett universitet som förenar hög datateknisk kompetens
med intresse för kulturvetenskaperna framstår som önskvärd. Därigenom kan
institutet utveckla nya verksamhetsideér. I detta sammanhang ter sig Linköpings
universitet med sin ämnesöverskridande temainriktade forskning och sin högt
utvecklade datorkompetens som en lämplig samarbetspartner i den fas som Språk-
och folkminnesinstitutet befinner sig i, när materialet i en nära framtid i allt
större omfattning kommer att föreligga i databaser. Regeringen gör bedömningen
att Språk- och folkminnesinstitutets kansli kan flyttas från Uppsala till
Linköping under år 1998.
Regeringen föreslår i övrigt inte några reformer på arkivområdet. Först när
arkivlagen och övrig arkivlagstiftning varit i kraft ytterligare en tid finns
anledning att göra en utvärdering och på nytt se över arkivväsendet.
För myndigheterna inom arkivområdet föreslås oförändrad verksamhet.
I budgetproposition för år 1997 redovisas resultatbedömning och resurs-
tilldelning för samtliga verksamheter (prop. 1996/97:1). De i propositionen om
arkiv m.m. (prop. 1989/90:72 s. 31) angivna målen vilka införts i 3 § arkivlagen
(1990:782) bör fortsatt gälla för arkivsektorn.

14.6 Kulturmiljö
Vid utformandet av den statliga kulturpolitiken vid mitten av 1970-talet fick
bevarandet av allas kulturarv en plats i den samlade välfärdspolitiken och
betydelsen av kulturmiljöns sociala och praktiska dimensioner fick
uppmärksamhet. Detta har följts upp i lagar och förordningar samt i såväl
resurstilldelning som breddning av myndigheternas verksamheter. Lagen (1988:950)
om kulturminnen m.m. har tillkommit och i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. markeras tydligt att kulturmiljön är en resurs att hushålla
med. Bestämmelser till skydd för kulturmiljön har förstärkts i plan- och
bygglagen (1987:10). Området har fått ett nödvändigt personaltillskott. Särskilt
bör nämnas att länsstyrelsernas planeringsavdelningar år 1977 tillfördes
kulturhistorisk expertis, som på jämställd nivå med andra länsexperter skulle
delta i länens fysiska planering. Därefter har antalet handläggare inom sektorn
ökat succesivt. Betydande belopp har även tillförts sektorn från andra
huvudtitlar i statsbudgeten genom olika typer av bidrag till exempelvis vård av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Även integreringen i jordbrukspolitiken
har medfört att betydande belopp tillförts vården av kulturlandskapet.

14.6.1 Inriktningen på de framtida insatserna inom kulturmiljöområdet

Regeringens bedömning: Den statliga kulturmiljöpolitiken bör ligga
fast.

Skälen för regeringens bedömning: Under de senaste tjugo åren har inom
kulturmiljöområdet skett en accentuerad förskjutning från objekt till miljöer i
syfte att bevara och tydliggöra de historiska sammanhang som gestaltas i
kulturmiljön. Samtidigt har även en markerad breddning av det som anses vara
värt att bevara ägt rum. Stark betoning har under denna period legat på
integreringen av kulturmiljön i samhällsplaneringen. Kännetecknande för sektorn
har också blivit samverkan mellan instanser på olika nivåer och breda
kontaktytor mot andra samhällssektorer. Många av de problem och hot som
kulturmiljösektorn förväntas motverka är också gemensamma med naturmiljösektorn.
Länsstyrelsereformen har i stort sett fått det önskade genomslaget och arbetet
med kulturmiljön har decentraliserats. Integreringen i samhällsplaneringen har i
många stycken genomförts i dag; att kulturmiljövärden av olika typer finns
spridda över hela landet har blivit mer allmänt känt och uppmärksammat, liksom
medvetandet om att det finns kulturella och sociala, men även ekonomiska värden
i att bevara årsringarna i kulturmiljön. Samlad statistik över medborgarnas
intresse saknas, men att intresset för kulturmiljön blivit större antyds bl.a.
av besöks- och tittarsiffror för kulturhistoriskt intressanta platser respektive
TV-program samt köp av böcker om kulturmiljön. Även engagemanget i bevarande och
vård av den egna vardagsmiljöns kulturvärden, som det kommer till uttyck i
deltagande i t.ex. aktionsgrupper för bevarande och medlemskap i
hembygdsföreningar, förefaller ha blivit större.
Trots att den allmänna medvetenheten om kulturmiljöns betydelse sålunda måste
anses ha ökat kan man ändå konstatera att kulturvärdena i miljön fortsatt inte
sällan hanteras med ovarsamhet eller med okunskap. När långsiktiga kulturvärden
ställs mot andra samhällsintressen, som uppfattas som viktiga i ett kort
perspektiv, kan de förra fortfarande offras till förmån för offentlig och
enskild exploatering av mark och byggnader. Det framstår idag som fullt klart
att våra samlade resurser, vår miljö i dess vidaste bemärkelse, måste förvaltas
på ett långsiktigt och hållbart sätt. I detta arbete är kulturvärdena en
oskiljaktig del av miljön. Det gäller hanteringen av stadsmiljön likaväl som
framtiden för landsbygdens kulturlandskap. I den praktiska hanteringen av vår
gemensamma miljö är det därför av särskild vikt att olika sektorer och synsätt
kan förenas till gagn för en långsiktigt hållbar förvaltning och utveckling av
kultur- och naturmiljön. Med detta som utgångspunkt kommer regeringen att
genomföra en särskild översyn av de nuvarande formerna för samverkan mellan
kulturmiljö- och naturvårdssektorerna. En samlad bevarande- och
hushållningsstrategi bör leda till kvalitativa förbättringar och
effektivitetsvinster, rörande såväl planering och förvaltning som
resursanvändning. Förslag till utveckling av detta område kommer att presenteras
under år 1997.

Kulturmiljöbegreppet
Kulturmiljö förknippas vanligen med den yttre miljön, men handlar även om den
inre och dessutom om ett såväl materiellt som immateriellt arv. Generationer av
människor har genom byggenskap, odling, namngivning och berättelser om platser
m.m. satt sin prägel på såväl stad som landsbygd. Med anledning av den
förändring av relationen kyrka-stat som skall genomföras vill regeringen i detta
sammanhang särskilt understryka det kyrkliga kulturarvets stora betydelse för en
allmän förståelse av Sveriges framväxt som en modern europeisk nation.
Kulturmiljöer finns sålunda snart sagt överallt och berör alla människor.
I prop.1987/88:104 om kulturmiljövård aviserades en ny politik, som bl.a.
handlade om vilka deltagarna i kulturmiljövården var och kulturmiljövårdens
förhållande till allmänheten. Det handlar om att i det allmänna medvetandet och
hos de enskilda medborgarna, ytterligare förankra och fördjupa kunskapen om
kulturvärden samt medvetenheten om dessas betydelse för och användning i
samhällsutvecklingen. Kulturmiljövården har också i högre grad inriktats mot
förmedling, deltagande i samhällsutvecklingen i stort och allmänhetens
delaktighet. Detta torde emellertid inte självklart inbegripas i begreppet vård.
Den grundläggande och fortsatt mycket viktiga uppgiften är givetvis att bevara
och vårda, sett som ett samlingsbegrepp för alla de olika arbetsuppgifter detta
innebär, men detta är alltså endast ena sidan av den nödvändiga verksamheten.
Regeringen använder därför begreppet kulturmiljö, som bättre förmår rymma
kulturmiljöarbetets vidgade verksamhetsfält.
De övergripande målen för kulturmiljövården har behandlats tidigare (prop.
1987/88:104, bet. 1987/88:KrU21, rskr. 1987/88:390). Dessa mål bör ligga fast,
men kompletteras av den inriktning som redovisas i avsnitt 14.6.1.

Sammanfattning av reformförslag
I budgetpropositionen (prop. 1996/97:1) föreslår regeringen att kulturmiljö-
området år 1997 som engångsanvisningar förstärks med 3,7 miljoner kronor.

14.6.2 Ansvarsfördelningen inom kulturmiljöarbetet

Regeringens bedömning: Statens kulturråd bör efter samråd med
Riksantikvarieämbetet precisera villkoren för statsbidrag till de
regionala museerna vad avser kulturmiljöarbetet. Dessa villkor bör
grundas på den fördelning av ansvar och arbetsuppgifter inom en
region som varje länsstyrelse och regionalt museum gemensamt kan
enas om. Statsbidraget bör anpassas till i vilken utsträckning som
respektive regionalt museum är villigt att påta sig och utföra
arbetsuppgifter. Ansvaret för uppföljning och utvärdering bör
delas av Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet.

Kulturutredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Regeringen gav den 24 november 1994 RAÄ i uppdrag att
utarbeta fördjupade riktlinjer för ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården.
Rapporten överenstämmer i sina grunddrag med regeringens bedömning. Det stora
flertalet regionala museer och länsstyrelser anser det önskvärt med ett
klargörande av ansvarsfördelningen mellan den centrala myndigheten,
länsstyrelser och regionala museer samt med en precisering av villkoren för
statsbidrag.
Skälen för regeringens bedömning: Ett effektivare resursutnyttjande med krav
på uppföljning och utvärdering kräver tydligare riktlinjer för
kulturmiljöarbetet. Att flera offentliga aktörer ingår i kulturmiljöarbetet är
dock en tillgång och inte en nackdel. En viktig förutsättning härvid är att
enighet råder om ansvars- och arbetsfördelning mellan dessa aktörer och att de
samarbetar för att de för sektorn gemensamma målen skall kunna uppnås.
Länsstyrelsen och det regionala museet skall sålunda samverka utifrån en
grundläggande samsyn på kulturmiljöarbetets inriktning, behov och prioriteringar
i regionen.
I 1 kap. 1 § lagen (1989:950) om kulturminnen m.m. slås fast att det är en
nationell angelägenhet att vårda och skydda kulturmiljön och att detta ansvar
delas av alla. De offentliga aktörerna är härvid på central nivå Riksantikvarie-
ämbetet (RAÄ), regionalt länsstyrelserna, länsmuseerna och landstingen samt på
lokal nivå kommunerna och de kommunala museerna med statsbidrag. Länsmuseerna
och de kommunala museer i Malmö, Lund och Göteborg som erhåller statsbidrag,
benämns härefter de regionala museerna. Även vissa av de centrala museerna har
en plats i kulturmiljöarbetet och likaså kommunala museer utan statsbidrag.
Andra aktörer av betydelse för kulturmiljöarbetet är forskarvärlden, hembygds-
och intresseföreningar, mark- och fastighetsägare samt givetvis alla de som
brukar kulturmiljön. De centrala museernas roll ligger dock huvudsakligen
utanför det regionala och lokala kulturmiljöarbetet, och de övriga aktörernas
insatser regleras inte. Deras roller berörs inte i det följande. Länsmuseerna är
vid sidan av sin roll i det statligt reglerade kulturmiljöarbetet självständiga
kulturinstitutioner, med egna mål och prioriterade verksamheter. De är i
allmänhet organiserade som stiftelser med landsting och kommuner, och även
hembygdsrörelsen, som huvudmän, men även i ett par fall som ideella föreningar.
Länsmuseerna har inte några myndighetsuppgifter och kan därigenom, men även
genom sin konstruktion och sitt arbetssätt, skapa opinion och väcka allmänhetens
intresse och engagemang för kulturmiljön.
Regeringen vill för riksdagens information redovisa att RAÄ och Statens
kulturråd kommer att ges ett gemensamt uppdrag att ta fram ett faktaunderlag för
utformande av riktlinjer om vad som kan anses vara uppgifter inom ramen för
statsbidraget till de regionala museerna, respektive uppdrag som förutsätter
särskild ersättning. Riktlinjerna skall ligga till grund för den fördelning av
ansvar och arbetsuppgifter kring vilken enighet skall uppnås på regional nivå.
Förutsättningar och behov är olika i länen och detta ger möjlighet att ta hänsyn
till de rådande förutsättningarna. Den regionala nivåns ansvarsfördelning skall
ligga till grund för de villkor för statsbidrag som Statens kulturråd beslutar
om efter samråd med RAÄ. Statens kulturråd skall efter samråd med RAÄ anpassa
statsbidraget till i vilken utsträckning respektive regionalt museum är villigt
att påta sig och utföra de arbetsuppgifter som med utgångspunkt i de nämnda
riktlinjerna kan anses vara rimliga. Vägledande vid fördelningen av de
offentliga aktörernas ansvar och arbetsuppgifter inom respektive region, skall
vara hur de tillsammans och på bästa sätt kan lösa uppgiften att uppnå de
gemensamma målen för kulturmiljösektorn.
Några grundläggande förutsättningar för fördelning av ansvar och arbets-
uppgifter kan utpekas. RAÄ skall ha till uppgift att självständigt följa kultur-
miljöarbetet på den regionala och lokala nivån samt utvärdera detta och utveckla
de olika stödfunktioner som kan behövas. Samordningen av de statliga
kulturmiljöinsatserna skall på central nivå vila på RAÄ och på regional nivå på
länsstyrelserna. Det faktiska arbetet med kunskapsbasen utförs idag
huvudsakligen av de regionala museerna och detta skall gälla även i framtiden.
Kunskapsbasens innehåll och uppbyggnad skall dock vara en uppgift även för
övriga offentliga aktörer, också forskningens och intresseorganisationers
åsikter och önskemål skall härvid beaktas. Länsstyrelsernas behov av biträde
inför fattande av beslut och andra typer av ställningstaganden skall
tillgodoses. Samtidigt förutsätter ett långsiktigt arbete för kulturmiljöns
bästa förankring i den allmänna opinionen och engagemang hos enskilda och
organisationer. Här har det regionala museet en särskilt viktig roll att fylla.

14.6.3 Bygghyttor, sysselsättning och utbildning
Under de senaste fem åren har stora arbetsmarknadsmotiverade insatser gjorts för
att stimulera sysselsättningen inom kulturarvsområdet. Det har framför allt
gällt byggnadsvård, som på detta sätt via statsanslagen tillförts ca 700 miljo-
ner kronor, men även SESAM-satsningen om 235 miljoner kronor och flera
arkivsatsningar är primärt sysselsättningsskapande projekt. Det innebär att
museiområdet, arkiven och kulturmiljön gemensamt i dag har goda förutsättningar
och upparbetade kanaler för att kunna skapa meningsfull sysselsättning. Detta
särskilt i en tid präglad av hög arbetslöshet parad med ett stort intresse för
kulturarvet. Erfarenheterna av gjorda satsningar inom detta område är särdeles
goda. Det handlar om arbetsintensiva projekt som över hela landet genererat
många arbetstillfällen direkt och indirekt. Men det handlar också om mer
svårmätbara sidoeffekter som ökad stolthet över den egna kulturen, tillgång till
särskilda material som annars är orimligt dyra, ökad kunskap hos hantverkare och
byggnadsarbetare om kvaliteter i den byggda miljön, bättre förutsättningar för
kulturturism, regionalpolitisk stimulans, nya möjligheter för kulturaktiviteter
i renoverade lokaler, samarbetsfördelar mellan annars sektoriserade
institutioner och verksamheter, uppordnade museala och arkivaliska samlingar
etc. Inte minst insatsområdena med denna inriktning inom EU:s
strukturfondsprogram visar att möjligheterna till reell och varaktig
sysselsättning inom kulturarvsområdet tillmäts stor vikt.

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att Riksantikvarieämbetet får en engångsanvisning om
2,5 miljoner kronor att fördela till stöd för uppbyggandet,
breddningen och vidareutvecklingen av de regionala och kommunala
organisationer som inom kulturarvsområdet utgör en bas för
arbetsmarknadsinsatser och utbildningar.

Kulturutredningens förslag: Utredningen framhåller att utbildningsinsatser
finansierade via arbetsmarknadsmedel har lett till en viktig höjning av
kunskapsnivån inom byggandet samt drar slutsatsen att sådana satsningar kan
utgöra ett kontinuerligt inslag i vården av kulturarvet. Ryckigheten i syssel-
sättningsinsatserna gör dock verksamheten svårplanerad.
Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som kommenterat
förslaget ställer sig positiva.
Riksdagens tidigare överväganden: I behandlingen av propositionen En
effektivare arbetsmarknadspolitik (prop. 1994/95:218, bet. 1994/95:AU15, rskr.
1994/95:398, 399) framhålls vikten av att utveckla resurshushållning och
långsiktigt hållbara metoder för återvinning av byggmaterial i kombination med
bygghyttor.
Skälen för regeringens förslag: De mycket positiva erfarenheter och den
allmänna beredskap som utvecklats såväl centralt som regionalt genom de senaste
årens stora satsningar på att skapa arbete inom kulturarvsområdet bör tas till
vara. På flera orter finns i dag fungerande organisationer som lyckats förena
utbildning av arbetslösa med ny sysselsättning och vård inom kulturarvssektorn.
Särskilt framgångsrika har satsningarna på "byggnadshyttor" varit. I Mälsåker,
med Hallandsmodellen, och på många andra ställen runt om i landet har det växt
upp en bas och en beredskap för att utveckla kunskapen om kulturarvet samtidigt
som viktiga delar av den byggda miljöns kulturvärden kunnat räddas. Dessa
regionala och lokala initiativ bör, enligt regeringens mening, kunna breddas och
utvecklas vidare. Det är också regeringens uppfattning att det i stort sett
saknas medel för att skapa en strategisk planering kring verksamheten. Eftersom
situationen och förhållandena skiftar i olika delar av landet bör eventuella
insatser bedömas utifrån de lokala förutsättningarna. Den regionala utvecklingen
och koordineringen av regionernas framtida sysselsättningsinsatser är viktigt,
liksom utvecklingen av rådgivningscentraler för allmänheten vilket i
förlängningen kan medverka till ett stärkande av den regionala identiteten.
Regeringen föreslår därför att särskilda medel anvisas för att regionalt och
lokalt utveckla, stärka och etablera organisationer och projekt som särskilt
arbetar med att skapa sysselsättning inom kulturarvssektorn.
Riksantikvarieämbetet bör fördela medlen. Särskilt bör insatser som kan
relateras till hushållning med den byggda miljöns resurser (återvinning av
byggnadsmaterial, materialdepåer och selektiv rivning), och utbildningsinriktade
projekt kunna lyftas fram. Centrumbildningar av olika slag kan stödjas och
utvecklas med detta anslag. I uppgifterna kan bl.a. ingå att samla och
kontinuerligt föra vidare erfarenheter, bilda ett nationellt nät av
materialdepåer och utveckla ett långsiktigt hållbart system för byggnadsvård.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1) att
2,5 miljoner kronor anvisas för detta ändamål.

14.6.4 Industriminnen
Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag tagit fram ett handlingsprogram
för bevarande, vård och långsiktig förvaltning av landets industriminnen.
Uppdraget redovisas i Riksantikvarieämbetets fördjupade anslagsframställning för
år 1997-1999.
Enligt Riksantikvarieämbetet bör bevarandearbetet och effekterna av en
satsning bl.a. främja medborgarförankringen och uppslutningen kring det
industrihistoriska arvet, skapa en modern kunskapsbas över industriminnen,
medverka till att regionala och lokala industriminnesvårdsprogram utarbetas samt
stärka och utveckla samverkan med olika museer och institutioner för att samla
och stärka resurserna för att bevara det industrihistoriska arvet.

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att Riksantikvarieämbetet får en engångsanvisning om
1,2 miljoner kronor. Medlen skall användas till att intensifiera
arbetet med landets industriminnen genom informations-,
samordnings- och utvecklingsinsatser.

Kulturutredningens bedömning: Utredningen framhåller behovet av en helhetssyn
och ett samlat agerande för vårt industriella arv. Den betonar även samband och
integration mellan den byggda miljön, traditioner och levnadsskick, föremål och
produktionsprocesser.
Riksdagens tidigare överväganden om industriminnen: Kulturutskottet (bet.
1994/95:KrU3) anförde i samband med att uppdraget angående landets
industriminnen gavs till Riksantikvarieämbetet att uppdraget inte enbart avsåg
den byggda industrimiljön, utan att även den del av industriminnesvården som
berör arbetsliv, konsumtionsmönster, värderingar och livsformer kan belysas.
Skälen för regeringens förslag: Riksantikvarieämbetet bör nu intensifiera
arbetet med landets industrihistoriska arv i första hand genom informations-,
utvecklings- och samordningsinsatser enligt det programförslag som har
utarbetats. Det fortsatta arbetet förutsätter en nära samverkan med bl.a.
Nordiska museet, Arbetets museum, Tekniska museet, Riksarkivet och Kungl.
tekniska högskolan. För detta ändamål föreslår regeringen i budgetpropositionen
för år 1997 (prop. 1996/97:1) att Riksantikvarieämbetet anvisas 1,2 miljoner
kronor av engångsmedel för år 1997.

15 Massmedier
Massmedierna har betydelse för kulturen i en rad olika avseenden. Det mest
grundläggande är att den yttrandefrihet som är en förutsättning för ett fritt
och levande kulturliv, liksom för vår politiska demokrati, bygger på att det
finns fria och självständiga massmedier där debatter kan föras och åsikter
brytas. Det är en angelägen uppgift att slå vakt om mångfalden på
massmedieområdet och motverka likriktning och förytligande. Debatten om
maktkoncentrationen inom medievärlden är viktig i detta sammanhang.
Massmedierna bidrar i mycket hög grad till att utjämna skillnaderna mellan
olika landsändar och befolkningsgrupper i fråga om tillgång till kulturupp-
levelser. I radion och televisionen förekommer musik, teater och angelägna
debatter som kan höras och ses över hela landet.
Det finns en risk för att massmedier som verkar på kommersiella villkor i så
hög grad inriktar sig mot att tilltala en stor och allmän publik att mångfalden
kommer bort och att innehållet blir förutsägbart och trivialt. Därför är det
angeläget att det finns public service-företag inom radion och televisionen som
utan att vara beroende av en kommersiell marknad kan svara för mångfald och
kvalitet. Nya elektroniska medier kan också göra det lättare för enskilda och
grupper med små resurser att nå ut till andra med debattinlägg och konstnärliga
verk.
Massmedierna har spelat en viktig roll för att närma olika landsändar och
regioner till varandra. Radion anses t.ex. haft stor betydelse för utvecklandet
av ett riksspråk, samtidigt som dessa medier också gör det möjligt att spegla
det som händer i olika delar av landet. Lika väl som massmedierna ger spridning
åt det nya, i form av modeföreteelser eller nya tänkesätt, lika väl kan
massmedierna ge kunskap om äldre tiders kultur och levnadsvillkor. Radio och TV,
dagspress och populärtidskrifter når inte bara de specialintresserade, som
aktivt söker kunskap, utan också de som inte vet att kunskapen finns, men som
blir glatt överraskade när de finner den.
Massmediernas roll för att informera om andra länder kan knappast överskattas.
Televisionen tar oss med till utländska krishärdar men ger oss också inblick i
hur vardagslivet levs i olika delar av världen. Genom radioprogram och
musikinspelningar, filmer och litteratur får vi del av andra länders kultur och
sätt att tänka. Massmedierna ger oss möjlighet att upptäcka både det som skiljer
olika folk och kulturer åt men också, vilket är det viktigaste, det som förenar.
Därmed bidrar massmedierna till att motverka den främlingsfientlighet som beror
på rädsla och okunnighet.
Statens åtgärder på massmedieområdet går i första hand ut på att skapa goda
betingelser för en självständig verksamhet. Genom att slå vakt om
yttrandefriheten och den fria konkurrensen bidrar statsmakterna till att en-
skilda massmedier kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar. På vissa
områden går statens insatser längre. För att vidmakthålla mångfalden inom
dagspressen finns stöd till utgivning och samdistribution. Inom radio- och TV-
området har de avgiftsfinansierade public service-företagen uppdrag att sända
ett programutbud som kännetecknas av mångsidighet och god kvalitet. Inom många
branscher, som i huvudsak verkar på kommersiell grund, finns statligt stöd till
viss kvalitetsutgivning.
Den svenska mediemarknaden har under lång tid kännetecknats av stor stabilitet
både när det gäller utbud och publikvanor. Det är först under de senaste tio
åren som mönstren luckrats upp.
Sveriges Radio hade under en lång tid monopol på radio- och TV-sändningar. På
nyårsafton 1987 startade den Londonbaserade TV-kanalen TV3 sina sändningar
vilket i praktiken innebar att monopolet bröts. I november 1991 fick TV 4
sändningstillstånd för den tredje markbundna TV-kanalen. Utbudet av radio- och
TV-program har flerdubblats under det senaste decenniet. Ca två tredjedelar av
alla svenska hushåll har möjlighet att se TV-program som sänds i satellit medan
övriga hushåll bara kan se de tre marksända TV-kanalerna SVT 1, SVT 2 och TV 4.
Icke-kommersiella lokala kabelsändarföretag, som skall släppa fram olika
intressen och meningsriktningar, finns på 26 orter. Det finns dessutom drygt 100
andra företag som sänder lokala kabel-TV-program.
I slutet av 1970-talet introducerades närradion. Antalet organisationer med
tillstånd att sända närradio ökade från ca 300 år 1980 till ca 2 400 år 1989,
men har minskat till ca 1 200 år 1995. Under 1993 introducerades privat
reklamfinansierad lokalradio. Idag finns 90 sändningstillstånd fördelade på 40
olika sändningsområden.
Antalet dagstidningar har varit stabilt sedan 1970-talets första hälft. År
1975 fanns det 146 dagstidningar i Sverige. År 1995 var antalet 166. De största
förändringarna har skett bland endagstidningarna, vilka nästan fördubblade sitt
antal till 51 st mellan 1975 och 1995.
Den samlade dagstidningsläsningen har under de senaste åren inte förändrats
nämnvärt. Dagspressens ställning har förblivit stark, även om en viss
försvagning har kunnat märkas under början av 1990-talet. 80 procent av
befolkningen mellan 9 och 79 år läste en dagstidning en genomsnittlig dag år
1995.
Radiolyssnandet har också varit stabilt under den senaste 20-årsperioden.
Mellan 70 och 80 procent av befolkningen lyssnar på radio varje dag. Enligt
Kulturutredningen (SOU 1995:85) har andelen lyssnare på Sveriges Radio minskat
med ca 10 procentenheter sedan introduktionen av privat lokalradio. Lyssnandet
på P 1 har emellertid inte påverkats nämnvärt. TV-tittandet har ökat något under
den senaste 20-årsperioden främst till följd av att det har tillkommit nya
kanaler och att andelen tittare bland befolkningen ökat. Enligt Nordicoms
Mediebarometer 1995 ägnar svenskarna i genomsnitt 5,5 timmar per dag åt
massmedier. Ungefär två tredjedelar av den tiden ägnas åt radio och TV, medan ca
10 procent av tiden ägnas åt dagstidningsläsning. En genomsnittlig dag tittar
mer än fyra av fem svenskar på TV. Nästan hela befolkningen tittar på TV någon
gång under en genomsnittlig vecka.
Inom mediesektorn har förändringarna mätt i ägarkoncentration inte varit
speciellt stora fram till slutet av 1980-talet. Under 1990-talets första år har
dock ett tidigare stabilt ägarmönster brutits. Ägandet av olika medier har ökat
i samband med tillkomsten av privat kommersiell lokalradio och TV, vidare har
andelen utländskt ägande ökat. Flera ägarskiften har ägt rum inom dagspressen.
Antalet ägare har minskat samtidigt som flertidningsägarna expanderat genom
tidningsförvärv. Få nya ägare har tillkommit.
Sammantaget präglas hela massmedieområdet av en fortgående förändring bl.a.
till följd av den nya digitala tekniken. Datorerna har ändrat produktions-
tekniken inom såväl dagspress och tidskrifter som radio och TV. Många tidningar
och tidskrifter publiceras i dag inte bara i tryckt form utan även elektroniskt.
Det finns också publikationer som enbart är tillgängliga i elektronisk form.
Även för radio och TV håller digitala distributionsformer på att slå igenom.

15.1 Dagspress och taltidningar
Direkt statligt presstöd ges i form av driftsstöd, utvecklingsstöd och distribu-
tionsstöd. Statliga medel utgår även till radio- och kassettidningar för syn-
skadade m.fl. Dagspressen åtnjuter också en förmånlig behandling i mervärdes-
och reklamskattehänseende. I denna proposition berörs främst de direkta
insatserna.

15.1.1 Inriktningen på de framtida insatserna för dagspressen

Regeringens bedömning: Statens direkta insatser bör verka för att
värna mångfalden på dagstidningsmarknaden i syfte att främja en
allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Detta bör
presspolitiken verka för genom att
- främja konkurrens mellan dagstidningar på framför allt den
regionala marknaden,
- främja förekomsten av monopolbrytande, kompletterande
dagstidningar på framför allt den regionala marknaden,
- stödja en bred spridning av dagstidningar.
Statliga insatser bör dessutom inriktas på att göra det möjligt
för synskadade m.fl. att ta del av innehållet i dagstidningar.

Skälen för regeringens bedömning: Presstödet har bevarat en viss yttre
mångfald, dvs. förekomst av flera olika tidningar inom en region, inom
dagspressen. Antalet orter där minst två konkurrerande dagstidningar ges ut var
18 st år 1995 jämfört med 20 år 1975. Den del av presstödet som syftat till att
stimulera samdistribution har hittills visat sig mycket framgångsrik. Åtgärderna
för att främja samproduktion har dock inte rönt samma framgång. Pressens
lånefond, utvecklingsbidraget och utvecklingsstödet har emellertid gett
andratidningarna möjligheter att hålla i princip jämna steg med första-
tidningarna i fråga om teknisk förnyelse.
Mellan år 1990 och år 1994 minskade utgifterna för driftsstöd. Minskningen
hänför sig framför allt till politiska beslut, dvs. regelförändringar samt den
generella sänkning av stödet som gjordes år 1994. Några tidningar som kommer ut
med 1-2 nummer per vecka, s.k. lågfrekventa tidningar, har lagts ner av
ekonomiska skäl. Samtidigt har nya endagstidningar tillkommit.
Upplageförändringar står för en del av minskningen. En generell höjning av
driftsstödet med 13 procent gjordes från den 1 januari 1996. Nivån på
distributionsstödet sänktes med 7,5 procent år 1992. Därefter har utgifterna för
distributionsstöd endast ändrats marginellt.
Dagspressens upplaga har fallit kraftigt under 1990-talet. Kvällspressen står
för den största delen av upplageförlusterna. Inom morgonpressen är det främst
andratidningarna som drabbats.
Av Presstödsnämndens årsredovisning för budgetåret 1994/95 framgår att de
ekonomiska resultaten har förbättrats under år 1994 jämfört med år 1993 för de
tidningsgrupper med allmänt driftsstöd som kommer ut med fler än två nummer per
vecka, medan de lågfrekventa tidningarna med allmänt driftsstöd har försämrat
resultat som grupp.
För de flesta tidningar med driftsstöd är stödet alltjämt av avgörande
betydelse för tidningarnas överlevnad. De lågfrekventa tidningarna med allmänt
driftsstöd är den grupp som är mest beroende av presstödet. Under 1990-talet har
driftsstödet täckt mellan 30 och 35 procent av kostnaderna för denna grupp.
Det statliga stödet till radio- och kassettidningar skall förbättra tillgången
till innehållet i dagstidningar för synskadade, sådana funktionshindrade som
inte förmår hålla i eller bläddra i en tidning, samt afatiker och dyslektiker.
Av Taltidningsnämndens årsredovisning framgår att 81 dagstidningar fanns
tillgängliga som taltidningar vid utgången av budgetåret 1994/95. Utgivningen
täcker nära nog hela landet, varför de flesta synskadade kan abonnera på en
dagstidning.
De grundläggande motiven för den statliga presspolitiken slogs fast i mitten
på 1970-talet. Enligt 1972 års pressutredning var målet för presspolitiken att
det skulle finnas en mångfald på tidningsmarknaden som ger läsarna valfrihet och
skapar möjlighet för en allsidig debatt och opinionsbildning. Utredningen utgick
i sina bedömningar framför allt från överväganden om massmediernas roll i den
svenska demokratin och pressens roll i det demokratiska systemet.
Också Pressutredningen -94 grundade sina bedömningar på massmediernas roll i
den demokratiska processen. Dagspressen har en central betydelse för den fria
åsikts- och opinionsbildningen. Massmedielandskapet har förändrats sedan grunden
för det nuvarande presstödssystemet lades. Det finns numera ett brett spektrum
av andra medier som i hög grad bidrar till att skapa mångfald i nyhetsförmedling
och opinionsbildning. Pressutredningen -94 gjorde emellertid bedömningen att
dagspressen fortfarande har en särskild och central ställning i medielandskapet
och att pressen mer heltäckande än andra massmedier bidrar till att fylla de
funktioner som massmedierna har i ett demokratiskt samhälle. Utan en stark,
mångsidig och differentierad dagspress går enligt utredningen mycket av den
totala mångfalden förlorad, och förlusten kan inte kompenseras av utvecklingen
inom radio/TV. Dagspressen har sammantaget ett djup, en bredd och en aktualitet
när det gäller information, granskning och utrymme för olika åsikter som andra
mediegrupper var för sig har svårt att nå upp till. Detta gäller enligt
utredningen särskilt på den regionala nivån. Mot denna bakgrund gjorde
Pressutredningen -94 bedömningen att det finns starka skäl att verka för att
just dagspressen ges bästa möjliga förutsättningar att upprätthålla och fördjupa
sin roll i det demokratiska systemet.
Genom grundlagsbestämmelserna om yttrandefrihet och tryckfrihet har
statsmakterna gett massmedierna de legala förutsättningarna att verka själv-
ständigt. Det är en självklarhet att presstödet i ett demokratiskt samhälle har
en sådan utformning att staten inte har någon möjlighet att via presspolitiken
påverka innehållet i dagstidningarna.
Den journalistiska professionalisering som har skett sedan mitten på 1970-
talet har bl.a. fått till följd att den inre mångfalden, dvs. förekomsten av
olika åsiktsriktningar och idéer inom enskilda tidningar, generellt sett har
ökat. Statliga åtgärder bör inrikta sig på att främja den yttre mångfalden, dvs.
förekomsten av flera olika tidningar inom en region. En yttre mångfald ger läsa-
ren möjlighet att välja mellan olika tidningar. Enligt Pressutredningen -94 bi-
drar konkurrensen mellan olika medier i sig till fruktbara åsiktsbrytningar och
förmodligen också till att den inre mångfalden ökar. Genom att främja konkurrens
mellan dagstidningar på framför allt den regionala marknaden verkar
presspolitiken för att den yttre mångfalden vidmakthålls. Det är dock inte bara
konkurrerande dagstidningar som bidrar till den yttre mångfalden. Även
dagstidningar som i första hand upplevs som ett komplement till den tidning man
huvudsakligen läser har en monopolbrytande effekt på den regionala marknaden.
Om det inte finns en konkurrens på den regionala marknaden kan möjligheten att
prenumerera på tidningar som ges ut i andra regioner innebära ett tillskott till
den yttre mångfalden. Därför bör staten stödja en bred spridning av
dagstidningar, så att inte höga distributionskostnader hindrar tidningar från
att spridas utanför den egna utgivningsregionen. Med ett stöd till samdistri-
bution kan staten också bidra till att motverka att distributionen används som
ett konkurrensmedel av den större tidningen på en ort gentemot mindre tidningar.
Det är av stor betydelse för demokratin i Sverige att alla medborgare ges
möjlighet att ta del av information, nyheter och debatt av det slag som dags-
tidningar innehåller. Stödet till radio- och kassettidningar fyller därför en
mycket viktig funktion.
Slutsatsen av det ovan sagda är att det fortfarande är motiverat med ett
statligt presstöd och ett stöd till radio- och kassettidningar. Vissa
förändringar bör dock göras i presstödsreglerna. Förslagen, som redovisas nedan,
bör träda i kraft den 1 januari 1997.

15.1.2 Förändringar av dagstidningsbegreppet samt hur stödberättigade
dagstidningar skall särskiljas

Regeringens förslag: Nuvarande dagstidningsbegrepp samt regler för
hur stödberättigade dagstidningar skall särskiljas bibehålls med
vissa förändringar. Förändringarna innebär följande:
- En lågfrekvent tidning skall för att kunna få presstöd ha
ett allmänt och brett innehåll och riktas mot en vid läsekrets.
- En tidning skall för att vara berättigad till driftsstöd ha
ett eget redaktionellt innehåll som utgör minst 51 procent av dess
totala redaktionella innehåll.
- Om det är uppenbart att flera publikationer är att anse som
en och samma publikation trots att de uppfyller kravet på 51
procent eget redaktionellt innehåll samt utkommer under olika
namn, skall Pressstödsnämnden fortsättningsvis i beslut om
presstöd anse dem vara en publikation.

Pressutredningen -94:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen har dock föreslagit att de skärpta reglerna för att räknas som
dagstidning skall gälla samtliga dagstidningar oavsett periodicitet.
Vad gäller editionsregler begränsar sig utredningens förslag till en sänkning
av kravet på eget redaktionellt innehåll.
Utredningen har vidare föreslagit att en tidning skall ges ut i pappersutgåva
för att räknas som dagstidning i såväl presstöds- som mervärdesskattehänseende.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har berört
dagstidningsbegreppet instämmer med utredningen om att det finns ett behov av
någon slags uppstramning. Bl.a. menar Tidningsutgivarna att en tydligare
avgränsning är befogad, särskilt vad gäller avgränsningen mot det som snarare är
att betrakta som veckotidningar och organisationstidskrifter. Av de
remissinstanser som motsätter sig utredningens förslag poängterar Svensk
Frikyrkopress AB bl.a. att ideologisk och religiös mångfald måste eftersträvas,
såväl som politisk.
De remissinstanser som berör frågan instämmer med Pressutredningen -94:s
förslag om sänkningen av kravet på eget redaktionellt innehåll.
Tidningsutgivarna (TU) är kritiska till Pressutredningen -94:s förslag om att
endast pappersutgåvor skall räknas som dagstidningar. TU anser bl.a. att det
vore märkligt om den elektroniska versionen av en tidning i skattehänseende
behandlades annorlunda än pappersversionen av samma dagstidning med samma
innehåll.
Riksdagens tidigare överväganden: Det nuvarande dagstidningsbegreppet samt
principer för hur stödberättigade tidningar särskiljs fastslogs år 1990 (prop.
1989/90:78, bet. 1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302). Med dagstidning skall avses
allmän nyhetstidning och publikation av dagspresskaraktär med reguljär
nyhetsförmedling eller allmän politisk opinionsbildning. En dagstidning skall
normalt komma ut med minst ett nummer varje vecka. Den skall också ha ett
innehåll som i huvudsak är skrivet på svenska och den skall i huvudsak
distribueras inom landet. Presstöd skall dock inte lämnas till publikationer som
utges i statlig eller kommunal regi. En tidnings namn skall i
presstödssammanhang avgöra dess identitet. För att en tidning skall vara
berättigad till driftsstöd skall den ha en andel eget redaktionellt material som
överstiger 55 procent av det totala redaktionella materialet. Två editioner av
samma tidning kan betraktas som två separata tidningar om innehållet i
tillräcklig omfattning skiljer dem åt.
Skälen för regeringens förslag: Under senare år har en successiv uttänjning av
tillämpningen av dagstidningsbegreppet skett. Detta har särskilt gällt
lågfrekventa dagstidningar, dvs. tidningar som kommer ut med 1-2 nummer per
vecka. För att stoppa en utveckling som innebär att allt tveksammare fall
beviljas presstöd krävs en uppstramning av presstödsförordningens
dagstidningsdefinition. Regeringen föreslår att dagstidningsbegreppet snävas in
så att lågfrekventa tidningar med ett specialiserat innehåll som riktar sig till
en begränsad läsekrets inte skall räknas som dagstidningar. Lågfrekventa
tidningar skall sålunda inte anses som dagstidningar om deras redaktionella
innehåll till övervägande del är inriktat mot avgränsade intresseområden eller
delar av samhället, såsom förhållandena inom näringsliv och affärsverksamhet,
konsumentpolitik, miljöfrågor, idrott, friluftsliv eller frågor med anknytning
till kyrkoliv och religion. Skälen för att förändringen endast skall gälla
lågfrekventa tidningar är dels att det som nämnts framför allt är i denna grupp
som praxis har tänjts ut, dels att hög- och medelfrekventa tidningar som
uppfyller dagens dagstidningsbegrepp i kraft av sin periodicitet har en
aktualitet som i sig kan utgöra skäl för att de skall räknas som dagstidningar.
En uppstramning ter sig därför inte som motiverad för den sistnämnda gruppen.
En sänkning av den andel eget redaktionellt innehåll som krävs för att en
tidning skall räknas som självständig dagstidning i presstödssammanhang innebär
att tidningarna får större möjligheter till samordning, vilket i sin tur kan
minska deras kostnader. Som Pressutredningen -94 påpekar finns det i dag många
sorters redaktionellt material som kan vara likadant utformat i flera tidningar
utan att mångfalden i åsiktsbildningshänseende går förlorad. Det gäller t.ex.
radio- och TV-programtablåer, sporttabeller och börstabeller. Den föreslagna
gränsen överensstämmer dessutom med Tidningsstatistik AB:s upplagebestämmelser,
enligt vilka en självständig tidning/tidskrift är en publikation eller
upplagedel vars redaktionella innehåll till minst 51 procent skiljer sig från
innehållet i annan publikation.
Regeringen föreslår också en uppstramning av kriterierna i presstöds-
förordningen i syfte att undvika kringgående av reglerna. Under senare år har i
vissa fall tvekan uppstått om huruvida en publikation har varit att anse som
självständig gentemot en annan existerande publikation, trots att publika-
tionerna har skilda namn och en andel eget redaktionellt innehåll som uppfyller
kravet i presstödsförordningen. Det har ifrågasatts om det inte i praktiken har
rört sig om en och samma publikation - på grund av t.ex. ägaranknytning,
likheter i layout och utseende m.m. - men genom att publikationerna har olika
namn blir det definitionsmässigt fråga om två olika tidningar. Likheterna blir
särskilt iögonfallande då publikationerna utkommer på olika veckodagar i samma
spridningsområde. En sådan uppdelning kan i vissa fall innebära att
tidningarna blir berättigade till högre stöd enligt presstödsförordningen än vad
som skulle varit fallet om de två tidningarna betraktats som en tidning. Man kan
också tänka sig fall där tidningarna över huvud taget inte hade varit
berättigade till stöd om de betraktats som en och samma publikation. Det måste
givetvis förhindras att presstöd i olika former betalas till tidningar som i
praktiken inte uppfyller kriterierna för stöd. Regeringen anser mot bakgrund av
det ovan sagda att presstödsförordningens nuvarande regler inte är tillräckliga
när det gäller att skilja publikationer åt. Om två publikationer, som utkommer
under olika veckodagar och har i huvudsak samma spridningsområde, har ett sådant
samarbete och sådana likheter såvitt avser namn, utseende, layout m.m., att det
för läsaren och i övrigt står klart att det i själva verket är fråga om en och
samma publikation, bör publikationerna vid tillämpning av presstödsförordningen
betraktas som en publikation. Ett förtydligande i enlighet med det anförda bör
göras i pressstödsförordningen.
Regeringens förslag innebär att det inte införs någon bestämmelse, i enlighet
med Pressutredningen -94:s förslag, om att endast papperstidningar skall räknas
som dagstidningar. Enligt regeringens bedömning bör statliga stöd inte vara
utformade så att de hämmar användningen av elektronisk informationsteknik. Ett
antal svenska dagstidningar har i dag elektroniska versioner som distribueras
exempelvis via Internet. Pressutredningen -94 motiverar sitt förslag främst med
att gränsdragningsproblem kan uppstå mellan elektroniska dagstidningar och annan
elektronisk information. Regeringens bedömning är dock att det liksom hittills
får ankomma på Presstödsnämnden att avgöra vilka tidningar som är dagstidningar
oavsett om de utkommer i pappersform eller ej. Regeringen har dessutom för
avsikt att uppdra åt Presstödsnämnden att följa utvecklingen och återrapportera
till regeringen om eventuella problem uppstår. I överensstämmelse med detta
införs inte heller någon motsvarande bestämmelse i mervärdesskattelagens
definition av allmän nyhetstidning.

15.1.3 Driftsstöd till dagspressen

Regeringens förslag: Driftsstöd skall även fortsättningsvis ges
enligt de regler som gäller i dag. Tidningar som uppbär driftsstöd
år 1996 och som upphör att definieras som dagstidning med
anledning av regeringens förslag till uppstramning av
dagstidningsbegreppet skall få reducerat driftsstöd under en
övergångsperiod. Under det första året skall stödet till en sådan
tidning uppgå till hälften av det belopp som betalats till
tidningen 1996. Det andra året skall stödet tas bort helt och
hållet.

Pressutredningen -94:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock att driftsstödet till tidningar på andra
språk än svenska samt tidningar som inte i huvudsak distribueras inom Sverige
avvecklas. Vidare föreslås att avtrappningen av stödet skall ske under en
femårsperiod med oreducerat stöd första året.
Pressutredningen -94 har haft att ta ställning till en rapport med förslag om
reduktion av driftsstöd för tidningsföretag med särskilt goda resultat eller som
ger utdelning till aktieägarna. Rapporten, som efter remissbehandling har
överlämnats till utredningen av regeringen tillsammans med avgivna remiss-
yttranden, har utarbetats av lektorn vid Göteborgs universitet Lennart Eriksson
på uppdrag av Presstödsnämnden. Pressutredningen -94 har dock inte förordat att
förslaget skall genomföras.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser såsom Statskontoret och Förenade
Landsortstidningar anser att driftsstödet bör avvecklas.
Vad gäller reduktion av stödet till vinstgivande tidningar är remissopinionen
delad.
De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan om stödet till tidningar på
andra språk än svenska samt till tidningar som inte i huvudsak distribueras inom
Sverige är kritiska till Pressutredningen -94:s förslag.
Riksdagens tidigare överväganden: År 1990 fastslogs den allmänna inriktningen
för stödformen driftsstöd (prop. 1989/90:78, bet. 1989/90:KU31, rskr.
1989/90:302). Därefter har riksdagen vid skilda tillfällen beslutat om smärre
ändringar i stödreglerna.
Skälen för regeringens förslag: Motiven för att verka för mångfald inom
dagspressen genom ett direkt presstöd riktat till lågtäckningstidningarna
kvarstår. Som tidigare nämnts är de flesta lågtäckningstidningar alltjämt
beroende av driftsstödet för sin överlevnad. Ett genomförande av de förändringar
som Pressutredningen -94 föreslår skulle därvid innebära att vissa grupper,
nämligen invandrare och svenskar som befinner sig i utlandet, diskriminerades.
Man kan i och för sig hävda att de tidningar som berörs är av sådan karaktär att
stöd till deras utgivning bör ges utanför presspolitikens ramar, men någon sådan
lösning står, som Tidningsutgivarna har påpekat i sitt remissvar, i dag inte
till buds.
Regeringens förslag innebär att det inte införs några regler om reduktion av
driftsstöd för tidningsföretag med särskilt goda resultat eller som ger
utdelning till aktieägarna (jfr prop. 1989/90:78, bet. 1989/90:KU31, rskr.
1989/90:302 samt prop. 1993/94:100). Regeringen anser i denna fråga att
presstödet bör verka så generellt som möjligt. Statlig inblandning i företags
ekonomiska förhållanden bör i görligaste mån undvikas. Att införa regler som
motverkar att företag går med vinst kan dessutom minska incitamenten att
effektivisera verksamheten hos presstödsuppbärande tidningsföretag.
De tidningar som inte längre kommer att vara berättigade till driftsstöd med
anledning av regeringens förslag om en uppstramning av dagstidningsbegreppet bör
få möjlighet att anpassa sig till den nya situationen. Därför anser regeringen
att det är nödvändigt med en successiv avveckling av driftsstödet till dessa
tidningar. Regeringen bedömer dock fem år, vilket Pressutredningen -94 har
föreslagit, som en onödigt lång avtrappningsperiod. Den övergångsperiod som
regeringen föreslår bör vara tillräcklig för att berörda tidningar skall hinna
anpassa sina kostnader till en utgivning utan driftsstöd.

15.1.4 Utvecklingsstöd till dagspressen

Regeringens förslag: Utvecklingsstödet till dagspressen avvecklas.

Pressutredningen -94:s förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Pressutredningen -94 föreslår att utvecklingsstödet avvecklas och att man i
stället inrättar ett stöd för kompetensutveckling om totalt ca 3 miljoner kr per
år. Stödet skall vara tidsbestämt och kunna ges till tidningar som uppbär
driftsstöd eller befinner sig i marknadsmässigt underläge, i syfte att
vidmakthålla de rationaliseringsvinster som uppnåtts bl.a. genom tidigare
utvecklingsstöd.
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad i frågan. Presstödsnämnden påpekar
att det föreslagna beloppet för stöd till kompetensutveckling inte i nämnvärd
omfattning torde bidra till att öka tidningsföretagens benägenhet att
kompetensutveckla personalen.
Riksdagens tidigare överväganden: Stödformen utvecklingsstöd infördes år 1990.
Utvecklingsstödet skulle kunna ges till tidningar med svag ekonomi och syfta
till att stimulera investeringar i förpressledet och tryckeriledet (prop.
1989/90:78, bet. 1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302).
Skälen för regeringens förslag: Stora delar av det rationaliseringsbehov som
fanns när utvecklingsstödet infördes har fyllts av det stöd som hittills har
betalats. Totalt har ca 116 miljoner kr beviljats från anslaget. Delar av
utvecklingsstödet har syftat till att uppmuntra produktionsteknisk samverkan
mellan dagstidningar. Dessa delar har emellertid inte utnyttjats i någon större
utsträckning. Mot denna bakgrund anser inte regeringen att det är motiverat att
prioritera stödformen utvecklingsstöd. Sådana stöd och kreditgarantier som redan
beslutats av Presstödsnämnden och som löper under ett antal år framåt skall dock
självklart betalas respektive gälla som planerat. Vad gäller det av
Pressutredningen -94 föreslagna stödet för kompetensutveckling är, som flera
remissintanser har påpekat, det föreslagna beloppet förmodligen för begränsat
för att ge avsedd effekt. Regeringen bedömer det därför inte meningsfullt att
genomföra förslaget.

15.1.5 Distributionsstöd till dagspressen
Pressutredningen -94 föreslog att det nuvarande distributionsstödet till
dagspressen (jfr prop. 1989/90:78, bet. 1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302) skall
finnas kvar oförändrat. Under hösten utreddes distributionsstödet inom
Kulturdepartementet. Övervägandena presenteras i rapporten Distributionsstödet
till dagspressen (Ds 1996:5). Rapporten och remissyttranden över denna ligger
till grund för förslagen i detta avsnitt.
Distributionsstödet fyller en viktig funktion i den statliga presspolitiken.
Genom att verka som en sammanhållande faktor i samdistributionen bidrar stödet
till en effektiv distribution av dagstidningar och underlättar en bred spridning
av tidningarna. Stödet motverkar också att stora tidningsföretag använder
distributionen som ett konkurrensmedel gentemot mindre tidningar.
I likhet med Pressutredningen -94 anser regeringen således att distribu-
tionsstödet bör bibehållas. Den särskilda utredning som gjorts av stödet visar
dock på behovet av vissa regelförändringar.

Regeringens förslag: Reglerna för distributionsstöd bibehålls med
vissa förändringar. Förändringarna innebär följande:
- En prisdifferens på 10 procent skall i fortsättningen
tillåtas inom ramen för likaprissättningen i den statligt stödda
samdistributionen.
- Det skall krävas synnerliga skäl för att ett tidningsföretag
eller ett företag som ägs av eller ingår i koncern med
tidningsföretag skall få verka som underentreprenör.
- Distributionsföretagen skall få ta med andra produkter än
dagstidningar i samdistributionen om det kan ske utan
kvalitetsförsämringar för distributionen av de stödberättigade
tidningarna.
- Ett extra distributionsstöd skall under en övergångsperiod
kunna lämnas till kvarvarande tidningar i ett distributionsområde,
om en eller flera tidningar med utgivningsort inom
distributionsområdet lämnar samdistributionen och de kvarvarande
tidningsföretagen drabbas av större kostnadsökningar.
- Örestalet per exemplar höjs med 6 procent, vilket beräknas
innebära en ökning av utgifterna för distributionsstöd med ca 4,4
miljoner kr.

Distributionsstödsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens
förslag. En modifiering av likaprisprincipen föreslås. Modifieringen innebär att
en prisdifferens på upp till 10 procent tillåts mellan tidningar som har sin
utgivningsort inom distributionsområdet och tidningar med utgivningsort utanför
distributionsområdet och med förhållandevis låg hushållstäckning inom det
aktuella distributionsområdet. Samtidigt föreslås att vikttillägget tas bort.
Vad gäller förutsättningar för att tidningsföretag m.fl. skall få verka som
underentreprenörer skiljer sig utredningens förslag från regeringens på så sätt
att utredningen, förutom att synnerliga skäl skall krävas, också föreslår att
det i presstödsföreskrifterna införs en skyldighet för underentreprenörerna att
ordna årliga sammankomster för övriga tidningsföretag som deltar i sam-
distributionen i distributionsområdet för att där redovisa kostnader och
kostnadsfördelning för distributionen.
Utredningens förslag om att ta med andra produkter än dagstidningar i
samdistributionen överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår att det distributionsstöd som skulle ha givits till en
tidning som valt att ställa sig utanför samdistributionen i stället skall kunna
ges till de tidningar som kvarstår i samdistributionen i distributionsområdet.
Slutligen föreslår utredningen att det skall finnas möjlighet att dra in
distributionsstöd om distributionsföretagens vinster fördelas på ett sätt som
uppenbart står i strid med likaprisprincipens syfte, samt att det bör lämnas åt
Tidningsutgivarna att i samråd med distributionsföretagen ge rekommendationer i
en rad hänseenden som gäller dagspressdistributionen, t.ex. ordningen för
bestämmande av distributionsområden och omfattningen och prissättningen i fråga
om provexemplar.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stöder tanken på en modifiering
av likaprisprincipen samt förslaget om att ta med andra produkter än
dagstidningar i samdistributionen. Angående förslaget om förutsättningar för
underentreprenörskap är remissopinionen splittrad. Vad gäller förslaget om att
kvarstående tidningar skall kunna få det distributionsstöd som tidigare getts
till en tidning som lämnat samdistributionen har flera remissinstanser såsom
Statskontoret och Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Göteborgs
universitet pekat på oklarheter i utredningens förslag. Det gäller t.ex. hur
länge en sådan ordning skulle gälla efter att en tidning har lämnat systemet
samt om det har någon betydelse om det är förstatidningen eller någon annan
tidning som lämnar systemet. I övrigt är remissopinionen splittrad med övervikt
åt det kritiska hållet, vilket också gäller förslaget om distributionsföretagens
vinster. I fråga om förslaget att det skall lämnas åt Tidningsutgivarna att ge
rekommendationer i vissa frågor är de flesta remissinstanser kritiska, även om
många såsom Presstödsnämnden och Tidningsutgivarna delar utredningens
uppfattning att de aktuella problemen i första hand bör lösas mellan
distributions- och tidningsföretagen.
Riksdagens tidigare överväganden: Likaprisprincipen har ingått i grunderna för
den statligt stödda samdistributionen sedan samdistributionsrabatten infördes
(prop. 1969:48, SU 1969:107, rskr. 1969:251). Reglerna ändrades år 1985 så att
det inte finns en direkt skyldighet att ta med endagstidningar i
samdistributionen till lika pris per utdelat exemplar (prop. 1984/85:100, bet.
1984/85:KU23, rskr. 1984/85:155).
Regler för underentreprenörskap fastslogs år 1976 (prop. 1975/76:131, bet.
1975/76:KU46, rskr. 1975/76:254). Den administrerande myndigheten borde, om
särskilda skäl förelåg, kunna godta ett arrangemang där ett tidningsföretag
eller dess dotterbolag fungerade som underentreprenör. Fullständiga
insynsmöjligheter skulle dock krävas för övriga i samdistributionen deltagande
tidningar.
I prop. 1989/90:78 anfördes att tidningar som inte är dagstidningar inte borde
tillåtas ingå i samdistributionen, då det var olämpligt att utsätta ut-
bärningssystemet för de påfrestningar i form av ökat antal exemplar och högre
vikter som detta skulle kunna medföra. Riksdagen hade inget att erinra mot denna
princip (bet. 1989/90:KU31, rskr. 1989/90:302).
Det nu gällande örestalet för distributionsstödet fastslogs år 1992 (prop.
1991/92:100, bet. 1991/92:KU27, rskr. 1991/92:197). Stödnivån sänktes då med 7,5
procent.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens bedömning är det rimligt
med ett prissättningssystem som inom ramen för likaprisprincipen innebär att
tidningarna bär en mer rättvis del av de kostnader som de förorsakar i
samdistributionen. Flera remissinstanser har framfört önskemål om en modifiering
i en sådan riktning. Det finns dessutom tecken på vissa problem inom
samdistributionssystemet, vilka skulle kunna minska med en ökad flexibilitet.
Prissättningen skall inom den ram som föreslås i första hand bestämmas efter
förhandling mellan de berörda tidningsföretagen och distributionsbolaget. En
prisdifferens bör godtas endast om den är motiverad av särskilda kostnader, och
den föreslagna ramen skall rymma tillägg för samtliga merkostnader för bl.a.
viktskillnad, administrativt merarbete och lokala transporter. Det är därvid
viktigt att principen att storleken av en tidnings abonnerade upplaga inom ett
distributionsområde inte skall inverka på priset per distribuerat exemplar
ligger fast. Att en tidning har en liten upplaga inom ett distributionsområde
skall inte utgöra skäl för t.ex. administrativa pristillägg. Presstödsnämnden
bör bevaka utvecklingen och snarast rapportera till regeringen om regeländringen
får oönskade effekter.
Från flera håll har kritik riktats mot systemet med underentreprenörer i
samdistributionen. En viktig förutsättning för den statligt stödda samdistribu-
tionen är att den bygger på konkurrens mellan fristående distributionsföretag.
Genom att verka som underentreprenör kan en tidning få kontroll över distri-
butionen på utgivningsorten på ett sätt som ibland upplevs verka missgynnande
gentemot andra tidningar. Samtidigt kan det, som utredningen påpekar, i vissa
fall finnas starka skäl för att låta tidningsföretag verka som
underentreprenörer. Ett sådant fall kan vara när tidningen i fråga är helt
dominerande i utgivningsområdet och det i övrigt endast distribueras tidningar
med en annan utgivningsregion med några få procents hushållstäckning. Att skärpa
presstödsförordningens krav för nya underentreprenörer bedöms därför vara en väl
avvägd åtgärd för att i framtiden i viss mån begränsa förekomsten av
distribution genom underentreprenörer till de fall där det föreligger sådana
starka skäl. De övriga villkor som gäller för anlitande av underentreprenörer
kvarstår.
Vad gäller utredningens förslag om förordningsreglerade sammankomster kan
anföras följande. Underentreprenörerna har redan i dag en informationsskyldighet
gentemot övriga tidningsföretag. De sistnämnda skall efter framställning till
Presstödsnämnden kunna få de uppgifter som behövs för att kunna bedöma kostnader
och kostnadsfördelning för en planerad eller pågående samdistribution.
Utredningens förslag motiveras framför allt med att man på många håll i
branschen inte känner till denna rätt till insyn. Enligt regeringens bedömning
är detta inte ett tillräckligt skäl för att införa ytterligare detaljregleringar
i presstödsförordningen.
Om en tidning väljer att lämna samdistributionen kan detta medföra betydande
kostnadsökningar för kvarvarande tidningar i distributionsområdet. Detta gäller
särskilt om den tidning som lämnar systemet är den största tidningen på orten.
Regeringens förslag om ett extra distributionsstöd avser att underlätta för de
kvarvarande tidningarna om de, i en sådan situation, drabbas av större
kostnadsökningar. Detta får bedömas av Presstödsnämnden från fall till fall. Det
extra stödet får dock totalt sett inte vara större än det stöd som tidigare
givits till den eller de tidningar som lämnat systemet, och skall kunna betalas
under en övergångsperiod på högst tre år.
Dagstidningarna skall självfallet vara stommen i den statligt stödda sam-
distributionen. Samtidigt bör distributionen göras så rationell som möjligt för
att distributionskostnaderna skall hållas nere. Det bör därför finnas möjlighet
att vid sidan av stöd- och likaprissystemet utnyttja distributionskapaciteten
för distribution av annat än dagstidningar, om det inte går ut över kvaliteten i
dagstidningsdistributionen. Det är dock viktigt att poängtera att den föreslagna
regelförändringen inte innebär någon skyldighet för distributionsföretagen att
distribuera annat än distributionsstödsberättigade dagstidningar. För att en
dagstidning skall vara distributionsstödsberättigad och omfattas av
likaprisprincipen bör gälla att den skall ha en upplaga som är i huvudsak betald
och ett abonnemangspris som inte uppenbart avviker från vad tidningar har i den
kategori som tidning tillhör. Presstödsnämnden bör bevaka utvecklingen och
rapportera till regeringen om regeländringens effekter.
Distributionsstödets nivå har varit oförändrad sedan 1992 då den sänktes med
7,5 procent. Incitamenten för dagstidningarna att delta i samdistributionen har
minskat i takt med att stödets reala värde har sjunkit. Driftsstödet har nyligen
höjts med 13 procent. Regeringen anser mot denna bakgrund att det är rimligt att
höja nivån också på distributionsstödet, och kommer att överväga att föreslå
ytterligare en höjning år 1998. Den höjning med 6 procent som nu föreslås kan,
med utgångspunkt från ett oförändrat antal stödberättigade tidningar och
oförändrade upplagor, beräknas innebära en ökning av utgifterna för
distributionsstöd med ca 4,4 miljoner kr. Samtidigt beräknas den ovan föreslagna
förändringen av dagstidningsbegreppet innebära att utgifterna för driftsstöd
minskar. Regeringen gör därför i budgetpropositionen för år 1997 bedömningen att
höjningen av distributionsstödet ryms inom anslaget för presstöd år 1997.
Regeringens förslag innebär att inga regler om distributionsföretagens vinster
införs. Statlig inblandning i företags ekonomiska förhållanden bör i görligaste
mån undvikas. Ett genomförande av förslaget skulle dessutom kunna minska
incitamenten att effektivisera verksamheten inom distributionsföretagen.
I största möjliga utsträckning bör det lämnas åt branschen att komma överens
om vissa detaljfrågor inom distributionssystemet, bl.a. avgränsningen av
distributionsområden, omfattningen och prissättningen av provexemplar samt
tidpunkter för distributionens början. Ytterligare detaljregler i press-
stödsförordningen bör undvikas. Presstödsnämnden bör dock ha det yttersta
ansvaret för att branschens praxis inte leder till oacceptabla särbehandlingar
eller missgynnande av enskilda tidningsföretag. Det är därvid inte lämpligt att,
som utredningen föreslagit, lämna åt en branschorganisation som
Tidningsutgivarna att ge rekommendationer i frågor som rör det statliga
presstödet. Presstödsnämnden bör bevaka utvecklingen och vid behov genom
verkställighetsföreskrifter samt beslut i enskilda fall söka komma till rätta
med en oönskad utveckling, exempelvis vad gäller avgränsningen av distributions-
områden.

15.1.6 Pressutredningen -94:s övriga förslag
Pressutredningen -94 föreslår att den tid en dagstidning måste komma ut innan
driftsstöd lämnas förlängs från tre till sex månader. T.o.m. årsskiftet gällde
att en tidning måste komma ut under minst tre hela kalendermånader för att
driftsstöd skulle lämnas. Denna regel togs bort i samband med att tidpunkten för
utbetalning ändrades. Numera betalas driftsstödet ut månadsvis i förskott.
Regeringen anser därför att det inte är aktuellt att genomföra utredningens
förslag.
Pressutredningen -94 föreslår vidare att en bestämmelse skall införas i
mervärdesskattelagen som föreskriver att driftsstöds- och distributionsstöds-
berättigade tidningar skall beskattas som allmän nyhetstidning. I denna fråga
kan anföras att mervärdesskattelagens dagspressbegrepp är mindre detaljerat än
presstödsförordningens. Tillämpningen av de olika dagstidningsdefinitionerna
görs av olika myndigheter. Regeringens uppfattning är att den olikartade
tillämpning som har gjorts i enstaka fall inte skapar några särskilda problem.
Det är därför inte nödvändigt att genomföra en sådan ändring som
Pressutredningen -94 har föreslagit. Regeringen anser inte heller att det finns
skäl att införa en särskild presstödslag.
I dag finns en regel i presstödsförordningen som säger att ett tidningsföretag
som inte har iakttagit en sådan förbindelse som krävs för distributionsstöd
skall betala ett belopp motsvarande det som företaget oriktigt har fått till
Presstödsnämnden. Pressutredningen -94 har föreslagit att en motsvarande regel
skall gälla för alla former av direkt presstöd. Regeringen anser det dock inte
nödvändigt att införa en sådan regel för driftsstöd, eftersom det inte har
preciserats när ett företag skall anses oriktigt ha fått stöd.
Pressutredningen -94 föreslog också införande av en låg moms på dagspress. En
sexprocentig moms infördes den 1 januari 1996 (prop. 1995/96:45, bet.
1995/96:SkU12, rskr. 1995/96:82). Vidare lämnade utredningen vissa förslag på
reklamskatteområdet. De sistnämnda har tillsammans med avgivna remissyttranden
överlämnats av regeringen till den pågående utredningen om översyn av
reklambeskattningen (Fi 1995:21). Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast
den 1 december 1996.

15.1.7 Regeringens övriga förslag på dagspress- och taltidningsområdet
Med ledning av ingivna årsredovisningar och anslagsframställningar har
regeringen gjort en samlad resultatbedömning av presstödet, stödet till radio-
och kassettidningar samt Presstödsnämndens och Taltidningsnämndens verksamheter.
Dessa bedömningar har såvitt avser presstödet och Presstödsnämndens verksamhet
sammanvägts med Pressutredningen -94:s betänkande samt den inom
Kulturdepartementet gjorda utredningen om distributionsstödet och
remissyttranden över dessa. Förslag om förändringar i reglerna för presstöd har
redovisats i det föregående. I övrigt har regeringen gjort den bedömningen att
fortsatta medel bör anslås för presstöd samt stöd till radio- och
kassettidningar. Ingen förändring bör ske av Presstödsnämndens och
Taltidningsnämndens verksamheter. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för
år 1997 (prop. 1996/97:1) att medel anvisas för Presstödsnämnden och
Taltidningsnämnden, presstöd samt stöd till radio- och kassettidningar.

15.2 Radio och TV
15.2.1 Statens åtgärder på radio- och TV-området
Statens åtgärder inom radions och televisionens område har dels formen av
lagstiftning, som är giltig för alla som sänder radio eller television, dels av
särskilda villkor för vissa programföretag. Dessa åtgärder bidrar på olika sätt
till att de kulturpolitiska målen uppfylls. I det nya medielandskapet får
programbolagens sätt att utforma sin verksamhet och disponera sina resurser stor
betydelse för kulturlivet. Genom sin ställning som uppdragsgivare har radio- och
TV-företagen i allmänhetens tjänst en viktig roll för konstnärlig förnyelse och
för att ge yrkesverksamma konstnärer uttrycksmöjligheter. Radion och
televisionen utnyttjar stora mängder av upphovsrättsskyddade verk och utgör på
så sätt en betydelsefull inkomstkälla för kompositörer och andra skapande
konstnärer. Radio och TV i allmänhetens tjänst är en av våra viktigaste
kulturbärare i ett allt mer internationaliserat kultur- och medieutbud. För
många är radion och televisionen den enda kontakten med opera, teater, bildkonst
eller konstmusik. De människor som tar del av kultur i radio och TV är
mångdubbelt flera än de som besöker konserter eller teaterföreställningar.
Radion och televisionen har också egna konstnärliga uttrycksformer. En
operaföreställning kan ge många människor i hela landet en musikupplevelse som
annars bara skulle vara tillgänglig för dem som ryms i konsertsalen. Radio och
TV blir därigenom den största teatern, den största underhållaren, den
inflytelserikaste nyhetsförmedlaren och en viktig kunskapsförmedlare. Radio och
TV i allmänhetens tjänst har en särskild roll som bärare av den nationella
kulturella identiteten och det nationella kulturarvet (prop. 1995/96:161, s.
50).
Lagstiftningen inom radio- och TV-området har länge varit ganska
svåröverskådlig genom att det har gällt skilda lagar för olika former av radio-
och televisionssändningar. Riksdagen har emellertid nyligen fattat beslut (prop.
1995/96:160, bet. 1995/96:KU29, rskr. 1995/96:296) om en ny radio- och TV-lag.
Därmed samlas huvuddelen av lagstiftningen inom detta område i en lag. I den nya
radio- och TV-lagen finns ett uttryckligt förbud mot att sända verklighetstrogna
våldsskildringar eller pornografi i TV under sådan tid och på sådant sätt att
barn kan se programmen. Public service-företagen och TV 4 skall även ta hänsyn
till mediets särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och
utformning samt tiden för sändning av programmen.
I budgetpropositionen för år 1997 för områdena Mediefrågor, Film och medier
samt Forskning behandlas bl.a. Radio- och TV-verket, Granskningsnämnden för
radio och TV, statens insatser för TV-utbyte med Finland samt forskning och
dokumentation om medieutvecklingen. Vid sidan av de ändamål som bekostas över
statsbudgeten finansieras radio och TV i allmänhetens tjänst med TV-
avgiftsmedel. För kalenderåret 1997 föreslås att ca
4,8 miljarder kronor (i 1994 års prisläge) anvisas för verksamheten.

15.2.2 Kulturutredningens förslag om radio och television
Kulturutredningen har lagt fram en rad förslag som berör public service-
verksamheten, bl.a. om information om kulturen, inhemska program, svensk musik,
överföringar av musik- och teaterföreställningar samt program för barn. Samtliga
förslag behandlas i propositionen En radio och TV i allmänhetens tjänst
1997-2001 (prop. 1995/96:161). I fråga om programföretagens kulturpolitiska
ansvar betonades bl.a. följande. Programföretagen skall i sin roll som bärare av
det nationella kulturarvet vidga och fördjupa sitt kulturansvar.
Programföretagen skall stimulera till debatt kring viktigare samhälls- och
kulturfrågor, bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika
områden och i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika
kulturaktiviteter. Programmen skall spegla kulturlivet i olika delar av landet.
Programföretagen skall vara skyldiga att tillhandahålla ett mångsidigt
programutbud av hög kvalitet på svenska språket. Programföretagen skall öka
samarbetet med kulturinstitutioner i syfte att öka antalet utsändningar av
föreställningar och evenemang. Omfattningen av utomståendes medverkan i
programproduktionen skall öka. Programföretagen skall tillhandahålla program som
speglar det mångkulturella Sverige. Programföretagen skall ägna ökad
uppmärksamhet åt program för och med barn och ungdomar. Riksdagen har beslutat i
enlighet med dessa förslag (bet. 1995/96:KrU12, rskr. 1995/96:297).
Tillståndsvillkor för företagen baserat på dessa riktlinjer kommer att
fastställas av regeringen innan utgången av år 1996.
Kulturutredningen föreslår att villkoren för reklamfinansierade TV-kanaler bör
innefatta krav av kulturpolitisk karaktär och att TV 4-avtalets åtagande bör
preciseras och utvecklas. Regeringen kommer under hösten 1996 att inleda
överläggningar med TV 4 AB om ett eventuellt fortsatt tillstånd för bolaget att
bedriva TV-sändningar i marknätet.
Kulturutredningen anser vidare att staten bör ta hänsyn till behovet av
programpolitisk mångfald vid fördelning av framtida koncessioner för
radiosändningar. Kommittén med uppgift att föreslå ändrade regler för lokala
ljudradiosändningar (Ku 1995:04, dir. 1995:123) skall presentera sitt förslag
före utgången av år 1996.

Utvärdering och stödjande resurs för regeringen
Kulturutredningen betonar behovet av kulturpolitisk uppföljning och utvärdering
på massmedieområdet och föreslår att uppföljning och utvärdering på
massmedieområdet kopplas till någon myndighet som har kompetens på området.
Utredningen anser att Statens kulturråd bör ges ett övergripande
utvärderingsansvar för kultur- och medieverksamheten. Sveriges Television,
Sveriges Radio, Utbildningsradion, Granskningsnämnden för radio och TV, Radio-
och TV-verket, Svenska Kyrkans Centralstyrelse, Folkrörelsernas Medieforum,
Göteborgs universitet och Folkbildningsförbundet avvisar förslaget i sina
remissyttranden. Statskontoret menar att uppgiften tills vidare kan anförtros
någon av de nyligen inrättade mediemyndigheterna, dvs. Radio- och TV-verket
eller Granskningsnämnden för radio och TV. I propositionen om en radio och TV i
allmänhetens tjänst 1997-2001 (prop. 1995/96:161) har regeringen föreslagit att
programföretagen för radio och TV årligen skall följa upp och redovisa hur
public service-uppdraget uppfyllts. Granskningsnämnden skall bedöma om rapporten
ger statsmakterna och allmänheten tillräckligt underlag. Riksdagen anslöt sig
till förslagen (bet. 1995/96:KrU12, rskr. 1995/96:297). Regeringen avser inte
att nu vidta några ytterligare åtgärder.

15.2.3 Svensk TV-produktion
Det svenska massmedielandskapet har under 90-talet genomgått stora förändringar.
De markbundna public service-kanalerna har utökat sin sändningstid i takt med
att konkurrensen från kommersiella kanaler ökat. Ny teknik har vunnit fotfäste
både inom produktion och distribution av TV-program och i framtiden kan TV-
utbudet komma att öka kraftigt bl.a. till följd av ny digital
distributionsteknik. Över hela världen satsas stora belopp på ny teknik,
kommunikation och multimedia. Stora multinationella medieföretag väntas inom
kort erbjuda ett stort utbud till den svenska marknaden.
Televisionen är en naturlig del av människors vardagsliv. Den är central bl.a.
när det gäller underhållning, tidsfördriv, kultur, debatt och nyheter. TV:n blir
därigenom en stor kulturbärare. Sverige har i det sammanhanget en god TV-
tradition. Den förändrade strukturen inom TV-branschen och den nya tekniken
innebär sannolikt att mer resurser kan avsättas ill produktion i stället för som
tidigare till distribution. I en situation av ett utökat TV-utbud där andelen
utländskt producerat material växer är en stark svensk TV-programindustri
betydelsefull bl.a. för bevarande av språket och kulturen. En stark inhemsk TV-
programindustri kan skapa sysselsättning och medverka till internationell
spridning av svenska TV-program. Därför är det ur kulturell och mediepolitisk
synvinkel samt för sysselsättningen viktigt att främja en nationell TV-
produktion så att mångfalden inom TV-programindustrin stimuleras och tillväxten
främjas på lång sikt.
Regeringen kommer under hösten 1996 att ge en särskild utredare i uppdrag att
analysera möjligheterna att öka den inhemska produktionen av program för
distribution i olika TV-kanaler samt lägga förslag i detta syfte.

TV-producentutbildning
För att stärka den inhemska TV-programindustrin och ett svenskt TV-utbud på lång
sikt är det viktigt att resurser avsätts även för utbildningsändamål för svensk
TV-produktion.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för år 1997 (prop. 1996/97:1)
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning att en TV-producent-
utbildning skall inrättas. Eftersom Dramatiska institutet har förutsättningar
som krävs vad gäller lärarkompetens, lokaler och utrustning bör Dramatiska
institutet ha ansvaret för denna utbildning. Utbildningen skall omfatta 60 poäng
och genomföras i samarbete med Högskolan i Malmö.

15.2.4 Digital radio och TV
Tekniskt innebär digital radio och TV att sändningen överförs digitalt, som en
ström av "ettor och nollor" i stället för analogt, som en kontinuerligt
varierande signal. Digitaltekniken ger högre överföringskapacitet, bättre
frekvensekonomi, större möjlighet att kryptera och lägre energiåtgång. Vid
digital utsändning blandas i allmänhet flera program till en gemensam digital
signal.
I Sverige förekommer digitala ljudradiosändningar i Stockholm sedan september
1995. En utbyggnad av sändarnätet pågår, så att sändningar vid slutet av år 1996
även skall äga rum i Göteborgs- och Malmöområdena samt i Norrbotten.
Utvecklingen av mottagare för digital ljudradio har emellertid gått trögt. De
första mottagarna för konsumentbruk väntas komma ut på marknaden först under
hösten 1997.
En särskild utredare har avgett betänkandet Från Massmedia till Multimedia
(SOU 1996:25). I betänkandet föreslås att statsmakterna skall fatta beslut om
att införa marksänd digital TV. Betänkandet har remissbehandlats. Regeringen har
även gett Post- och telestyrelsen (PTS) i uppdrag att koordinera frekvenser för
digital marksänd TV. PTS har den 30 juli 1996 avgett en lägesrapport om
koordineringsarbetet. Enligt rapporten har begäran om koordinering av
sändarfrekvenser för två sändarnät lämnats till myndigheterna i de elva länder
som berörs. Arbetet med att ta fram underlag för koordinering av ytterligare två
nät har påbörjats, men PTS bedömer att det kan vara nödvändigt att invänta
resultatet av koordineringen av de två första näten innan underlaget sänds ut.
Regeringen har vidare uppdragit åt Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK)
att bl.a. redovisa förutsättningarna för att det skall finnas avkodare för
marksänd digital TV i början av år 1998. Uppdraget har redovisats i en rapport i
augusti 1996.
Betänkandet bereds för närvarande i regeringskansliet med sikte på
rapportering till riksdagen under hösten 1996.

16 Vissa övergripande frågor
16.1 Mångkultur och internationellt samarbete
Europas murar har fallit och gränserna har öppnats under det senaste decenniet.
Därmed finns det också nya möjligheter för människor att på ett helt annat sätt
än tidigare bygga upp en gemenskap som tryggar en fredlig samexistens i
framtiden. Levnadsvillkoren för människor är emellertid olika. Klyftorna mellan
fattiga och rika är ibland avgrundsdjupa. Arbetslösheten ställer stora grupper
utanför samhällsgemenskapen. Kriminalitet och drogmissbruk hotar både enskilda
individers liv och hälsa och sköra demokratiers strävan att forma lagar och
normer som har stöd i de breda folklagren. Vi kan idag se att många olika
kulturer, religioner och maktstrukturer strider om att dominera de offentliga
arenorna.
Motsättningar mellan olika kulturer och grupper är på många håll oförsonliga.
Men det finns också hopp, en vilja från många människor och grupper att bygga en
ny gemenskap, där olika länder och kulturer kan berika varandra och mötas i en
gemensam humanistisk anda.
Konst och kultur, det seriösa samtalet och den öppna debatten, är betydel-
sefulla redskap i strävan att undanröja fördomar och öka kunskapsutbytet..
De internationella kontakterna bidrar till att främja förståelsen mellan män-
niskor i Sverige och i andra länder, liksom mellan olika grupper inom vårt lands
gränser. Kontakterna med andra länder har ökat i betydelse, inte minst till
följd av det stora antalet invandrare i vårt land. Kulturutbytet över nations-
gränserna är en viktig insats i ett mångkulturellt samhälle.

Världskulturhus

Regeringens bedömning: Formerna för inrättandet av ett Världs-
kulturhus utreds. Avsikten är att Världskulturhuset skall kunna
tas i anspråk till Kulturåret 1998.

Skälen för regeringens bedömning: För att vidga gränserna och erbjuda en
kulturell arena för hela Sveriges befolkning oavsett etnisk och kulturell
bakgrund och för att ge status åt alla de kulturer som inte har en plats i
kulturlivet idag, ämnar regeringen inrätta ett Världskulturhus. Med ett
Världskulturhus skapas en mötesplats över etniska gränser som bidrar till att
öka förståelsen mellan människor och minska rädslan för det som uppfattas som
främmande. Ett Världskulturhus är också ur konstnärlig synvinkel en spännande
utmaning. En kulturell arena av detta slag bör kunna bli en inspirationskälla
för hela det svenska kulturlivet.
Världskulturhuset skall vara en scen för musik, dans, teater, film, poesi och
litteratur, men också för samhällsdebatt och samtal kring identitet, etnicitet
och kultur. Forskare inom det s.k. IMER-området (internationell migration och
etniska relationer), Mångkulturellt centrum, enskilda debattörer m.fl. bör kunna
delta i verksamheten. Kulturutbudet skall vara brett och rymma allt från
populärkultur till experimentella kulturyttringar. Värlsdskulturhuset skall
kunna samarbeta med bl.a. föreningar, radio och TV, kulturinstitutioner, skolor
och folkrörelser. Världskulturhuset skall också kunna utveckla ett
internationellt samarbete med andra Världskulturhus och kulturinstitutioner i
Europa för erfarenhetsutbyte. I det sammanhanget är det särskilt viktigt att i
Europa sprida utomeuropeisk kultur.
Världskulturhuset skall vara öppet för alla. Barn, ungdomar och vuxna, skall
ha möjlighet att komma i kontakt med egna och andras kulturella rötter, inte
bara som publik, utan också genom att delta i bl.a. kurser och verkstäder
arrangerade i samarbete med bl.a folkbildningen. Ett utrymme måste även skapas
för den unga och nya tväretniska och tvärkulturella generation som växer fram i
Europa och som inte känner sig hemma i våra traditionella kategoriseringar av
etnicitet, kultur, religion och identitet.
Andra viktiga uppgifter för Världskulturhuset är att förmedla internationella
gästspel i landet och att upprätthålla ett nätverk för kulturellt utbyte med
andra kommuner i Sverige.
Regeringen kommer under hösten att tillsätta en utredning för att se över ett
antal frågor som rör inrättandet av ett Världskulturhus. Som regeringen
redovisat ovan (se avsnitt 8.7) bedömer regeringen att finansieringen av
Världskulturhuset kan möjliggöras om Södra teaterns lokaler används. En
förutsättning för inrättandet av Världskulturhuset är vidare att det finansieras
gemensamt av staten och Stockholms kommun m.fl. intressenter i
stockholmsregionen. Utöver inriktning och finansiering skall utredningen också
ta ställning till bl.a organisationsform. Regeringen avser att lämna ett förslag
om inrättandet av Världskulturhuset till riksdagen under våren 1997. Avsikten är
att Världskulturhuset skall kunna tas i anspråk till Kulturåret 1998.

IASPIS
Konstnärsnämnden har tagit initiativet till inrättandet av ett internationellt
ateljécentrum IASPIS (International Artists Studio Program in Stockholm).
Inrättandet av IASPIS möjliggör ett permanent konstnärsutbyte som tidigare, i
stort sett saknats i Sverige. (Regeringens förslag avsnitt 6.5.2)
Genom IASPIS kan ett utbyte med de internationella ateljécentrum som står
öppna för svenska konstnärer utvecklas. IASPIS skall också erbjuda stipendier
till utländska konstnärer för vistelse i ateljéerna, men även svenska konstnärer
får möjlighet att tillbringa arbetsperioder i IASPIS ateljéer.
Ateljécentrumet skall inte endast vara en arbetsplats för konstnärerna utan
fungera som en inspirerande mötesplats mellan svenskt och internationellt
konstliv. För att skapa denna miljö kommer programverksamhet med bl.a.
utställningar, föreläsningar och seminarier att ingå som ett viktigt inslag i
verksamheten.
För att ytterligare vidga kontaktytorna mellan svenska och utländska
konstnärer kommer samarbete med andra institutioner inom det svenska konstlivet
att etableras. Genom dessa kan de gästande konstnärerna ges möjlighet att delta
i utställningar, föreläsa vid konsthögskolorna, delta i workshops eller arbeta
vid exempelvis Konstnärernas kollektivverkstad.
Regeringen anser att etableringen av IASPIS är väl ägnat att vitalisera det
internationella utbytet på bildkonstområdet och föreslår därför riksdagen att
särskilda medel anvisas för att utveckla ateljécentrumet IASPIS.

Internationellt utställningssamarbete
Regeringen föreslår (avsnitt 13.5) att Statens konstmuseer, Moderna museet,
förstärks för att driva den verksamhet som Nämnden för Utställningar av Nutida
Svensk Konst i Utlandet (NUNSKU) haft ansvaret för sedan år 1965. Verksamheten
är i första hand koncentrerad till de stora biennalerna. Den nya verksamheten
kommer att komplettera Moderna museets etablerade internationella samarbete på
ett positivt sätt.

Partnerskap för kultur
Utrikesdepartementet och Kulturdepartementet, i samarbete med Svenska
Institutet, avser att under hösten 1997 initiera ett internationellt samarbete,
kallat Partnerskap för kultur. Avsikten är att få till stånd ett förstärkt
kultursamarbete mellan olika länder.
Partnerskap för kultur skall samla bl.a. kulturarbetare från öst och väst i
seminarier, teater och musik. Utgångspunkten för seminarierna skall vara
kulturens och kulturpolitikens möjligheter att långsiktigt bidra till gemensam
säkerhet.

Unescos ministerkonferens 1998
FN-organet Unesco bildades år 1946 med målet att skapa förutsättningar för fred
genom intellektuellt samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och media. Den
av FN och Unesco tillsatta Världskommissionen för kultur och utveckling har
hösten 1995 avlämnat sin rapport Vår skapande mångfald. I rapporten, som
formulerar ett nytt och mycket brett kulturbegrepp, föreslås en internationell
handlingsplan för en utveckling av den nationella kulturpolitiken, det
internationella kultursamarbetet och Unescos roll och uppgifter. Rapporten har
remitterats till samtliga medlemsländer och är nu i Sverige på bred remiss i
hela landet till såväl institutioner som frivilligorgansationer.
Svenska regeringen har erbjudit Unesco att under Kulturåret 1998 stå värd för
en internationell konferens som ett led i uppföljningen av rapporten.

Europeiskt samarbete
Svenskt kulturliv har länge kännetecknats av ett omfattande engagemang över
gränserna. De formella och informella nätverk som har skapats genom det
internationella kulturutbytet har varit av avgörande betydelse för vår
kulturella utveckling.
Under en lång tid har Nordiska ministerrådet, Europarådet och Unesco varit
viktiga arenor för det kulturella samarbetet på internationell nivå. I och med
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU) har det internationella arbetet
förändrats och intensifierats.

EU
Inom EU är kulturpolitik i princip varje medlemsstats suveräna angelägenhet. Ett
viktigt undantag gäller medieområdet, där det bl.a. finns ett gemensamt
regelverk, t.ex. TV-direktivet TV utan gränser. Någon gemensam kulturpolitik på
europeisk nivå har aldrig varit aktuell. I Maastrichtfördragets artikel 128 slås
fast att EU skall bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt
för deras nationella och regionala mångfald samtidigt som det gemensamma
kulturarvet skall framhävas. De kulturella aspekterna skall beaktas då EU
handlar enligt andra bestämmelser i fördraget.

Kulturprogram
För att stödja det europeiska kulturlivet och uppmuntra samarbete mellan olika
medlemsländer på det kulturella området har EU olika program och s.k.
pilotprojekt för stöd till den europeiska kultur- och mediesektorn.
På kulturområdet har EU antagit programmet Kalejdoskop för stöd till projekt
som utvecklar och ger kunskap om europeisk kultur. Vidare bereds för närvarande
program för insatser inom kulturarvsområdet (Raphael) samt för stöd inom området
böcker och läsning (Ariane). På medieområdet finns MEDIA II-programmet för stöd
till den europeiska film- och TV-industrin samt handlingsprogrammet 16:9 för
stöd för produktion, konvertering och utsändning av TV-program i 16:9 format.

Strukturfonderna
I Romfördraget slås fast att EU skall arbeta för att minska klyftorna mellan de
olika regionerna, bland annat genom att understödja utvecklingen i de regioner
som släpar efter.
Strukturpolitiska insatser har successivt kommit att bli allt mer betydelse-
fulla i det europeiska samarbetet. De ekonomiska medel som ställs till kultur-
livets förfogande genom EU:s kulturprogram m.m. är relativt begränsade jämfört
med de resurser som disponeras av strukturfonderna. Av de medel som det
europeiska kulturlivet mottog från EU under perioden 1989-1993 kom närmare 80
procent från strukturfonderna.
Genom strukturfonderna öppnas möjligheten för kulturen att delta i olika typer
av utvecklingsprojekt, ofta i samverkan med andra sektorer. Kulturen har visat
sig vara av stor betydelse för invånarna i en region när det gäller att uppbåda
gemensam styrka i ett skede av stagnation och nedgång. Kulturarvsprogram har
fastställts i alla målområden och kan t.ex. handla om utveckling av kulturturism
eller bevarande av kulturlandskap och bebyggelse. Utfallet från strukturfonderna
har för svensk del hittills inneburit att ett flertal olika kulturprojekt har
fått stöd, exempelvis Lapplands festspel, Bergslagsoperan samt projektet IT och
kulturarv.

Det nordiska kultursamarbetet
Det nordiska kultursamarbetet har fortfarande stor betydelse, inte minst tack
vare sin väl grundade folkliga förankring. Det nordiska samarbetet framstår i
dag som modell för samarbete och exempel på grannsämja såväl i formella som
informella sammanhang. För oss själva utgör det en god bas för ett vidgat
samarbete långt över de nordiska gränserna. Det nordiska samarbetet kan dessutom
spela en viktig roll i det alltmer betydelsefulla östersjösamarbetet.
I det formaliserade nordiska samarbetet inom Nordiska ministerrådets ram
spelar kultursamarbetet en stor roll i och med att nästan halvparten av budgeten
är avsatt för kultur-, forsknings- och utbildningsändamål. Ministerrådet har
bl.a. antagit en handlingsplan för nordiskt barn- och ungdomskultursamarbete
åren 1996-2000, Ett levande Norden. Vidare stöds bl.a. verksamhet utanför Norden
för att synliggöra nordisk kultur, konstnärsutbyte, samarbete inom olika
konstområden samt multimediaproduktion och distribution av nordisk film.

16. 2 Informationssamhället och utredningen om "Kulturnät Sverige"
Redan för trettio år sedan myntades begreppet informationssamhället men först
under de senaste åren har detta begrepp fått en reell innebörd. Den digitala
informationstekniken sprids i dag snabbt. Med teknikens hjälp är det möjligt att
elektroniskt överföra information i form av text, ljud och bild samt att lagra
och sortera stora informationsmängder. Informationstekniken skapar nya former
för bl.a. debatt, inhämtande av kunskap och publicering.
De system som på senare år byggts upp för utbyte av stora informationsmängder
spänner över hela världen. Dessa system, framför allt Internet, har på några få
år förändrat villkoren för ekonomi och produktion, men också påverkat
kulturmiljöerna och de olika konstformerna.
Teknikutvecklingen kan också leda till att klyftorna i samhället ökar mellan
dem som har och de som inte har tillgång till och kunskap om informationsteknik.
För att förhindra detta och för att kunna utnyttja teknikens positiva
möjligheter, krävs en sammanhållen strategi för hur informationstekniken kan
användas inom kulturområdet. Kulturell mångfald och kvalitet kräver att tekniken
inte utvecklas enbart på marknadens villkor.
Ett viktigt kulturpolitiskt mål är att alla skall kunna ta del av kulturlivet.
Intresset för kultur skall stimuleras och utvecklas genom ett rikt utbud av
olika kulturformer i hela landet. I detta sammanhang kan informationstekniken
spela en viktig roll.
Regeringen har tillsatt en utredare med uppdrag att utforma en strategi för
kulturinstitutionernas användning av informationsteknik (dir. 1995:129). I
uppdraget ingår bl.a. att söka finna öppna tekniska system där olika former för
systematisering och katalogisering av information beaktas så att frågan om
användarvänlighet sätts i centrum. Det innebär att utredaren skall klargöra hur
kulturinstitutionernas information - i form av t.ex. bilder, tavlor, texter,
ljudupptagningar och film - kan göras elektroniskt tillgänglig samt därvid lämna
förslag om uppbyggnad av ett gemensamt kulturnät - "Kulturnät Sverige".
Utredaren kommer att presentera sitt slutbetänkande senast den 31 januari 1997.
I delbetänkandet Inför ett svenskt kulturnät - IT och framtiden inom
kulturområdet (SOU 1996:110) redovisades bl.a. en kartläggning av kultur-
institutionernas nuvarande IT-användning och planerade IT-projekt. Utredaren
konstaterar att intresset för informationsteknik generellt sett är stort och att
arbetet med att digitalisera information pågår på många håll i landet.
Biblioteken har kommit långt i sitt arbete med att digitalisera kataloger. De
större arkiven har digitaliserat sina arkivförteckningar medan enskilda arkiv-
handlingar sällan är digitalt tillgängliga. Museerna håller på att digitalisera
sina samlingar men har svårt att enas kring gemensamma klassificeringsregler.
Inom kulturområdet i övrigt bedömer utredaren att multimedia och användning av
datorer i stor utsträckning har påverkat arbetsprocessen.
I delbetänkandet beskrivs hur ett framtida svenskt kulturnät skulle kunna
erbjuda en rad tjänster. Med hjälp av IT kan information om litteratur, konst,
musik, teater, museiföremål, dokument m.m. sökas. Människor kan delta i
elektroniska diskussionsgrupper och skapa virtuella konstverk och texter
tillsammans med andra. Man kan få information om kulturevenemang i hela Sverige
och beställa biljetter, böcker, tidskrifter, cd-rom-skivor etc. Utredaren pekar
vidare på att principer för prissättning av informationstjänster är av stor
betydelse för tillgängligheten av kulturinstitutionernas information samt för
utformningen av en IT-strategi.
Kulturutredningen föreslog att Statens kulturråd skall få ett samlat ansvar
för IT-satsningar inom kulturområdet. Regeringens bedömning är att denna fråga
inte kan avgöras förrän utredaren presenterat sitt slutbetänkande om en strategi
för kulturinstitutionernas IT-användning.

16.3 Funktionshindrades kulturella möjligheter
Funktionshindrade personers tillgång till kultur har på många områden för-
bättrats sedan 1970-talet och den tekniska utvecklingen har inneburit att
tillgången till medier förbättrats avsevärt både vad gäller omfattning och
kvalitet. De statliga insatserna på kulturområdet har främst varit av karaktären
att förbättra produktion och information genom specialanpassat utbud. Inom den
statliga kulturbudgeten avsätts ca 200 miljoner kronor. Medlen går till Talboks-
och punktskriftsbiblioteken, Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och
litteratur, Sveriges Dövas Riksförbunds Dövas TV samt till radio- och
kassettidningar genom Taltidningsnämnden.
Insatser för personer med funktionshinder som avser kulturell verksamhet är
dock inte begränsade till ett snävt avgränsat kulturpolitiskt område.
Möjligheten för personer med funktionshinder att ta del av kulturutbudet är
också beroende av att färdtjänst och assistans fungerar, lokaler måste vara
tillgängliga och också informationen om olika kulturella möjligheter. En för-
bättrad allmän tillgänglighet i samhället är således nödvändig.
Inom ramen för 1994 års handikappreform har flera viktiga förbättringar
genomförts på kultur- och mediaområdet. Genom lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade (LSS) skall t.ex. kommunerna verka för att
det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för svårt
funktionshindrade personer. De individuella stöd- och serviceinsatserna för-
bättrades bl.a. genom rätten till personlig assistans och ledsagarservice och en
utvidgad tolktjänst infördes.
I slutet av 1970-talet genomfördes flera viktiga reformer inom kultur- och
informationsområdet. Utgivningen av böcker på ljudband och punktskrift samt på
lättläst svenska utökades, och en försöksverksamhet med dagstidningar för
synskadade initierades. När det gäller kultur och information för döva gjordes
satsningar på videogramproduktion och texttelefonverksamhet, och ett statsbidrag
till s.k. Tyst teater infördes. Av stor betydelse är också de förstärkningar som
genomfördes inom folkbildningsområdet. Under 1980-talet har flera av dessa
insatser tagit fastare form och utvecklats påtagligt. Under 1990-talet har
staten förstärkt sina insatser framför allt när det gäller produktionen av
videogram på teckenspråk (Dövas TV). Programmen som Dövas TV producerar sänds i
Sveriges Television.
Kulturinstitutionernas insatser för funktionshindrade ser mycket olika ut.
Längst har biblioteken kommit, särskilt när det gäller synskadade. Flera museer
har arbetat med att göra sina samlingar tillgänglig. Fortfarande är
verksamheterna vid många kulturinstitutioner dock inte tillgängliga för
funktionshindrade och det gäller såväl anpassningen av verksamheterna som att
faktiskt kunna ta sig in i lokalerna.
Det är en kulturpolitisk ambition att kulturen skall kunna erbjudas alla och
att människor med funktionsnedsättning bereds möjlighet att använda sin
kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella färdigheter. Kulturinstitu-
tioner har ett särskilt ansvar att söka nya vägar att nå fram till alla de
grupper som idag inte är delaktiga i landets kulturutbud. Staten bör ta ett
ansvar i att främja tillgängligheten till kulturinstitutionernas lokaler och
utbud.

16.3.1 Handlingsprogram för ökat deltagande i kulturlivet

Regerings bedömning: Ett handlingsprogram bör utarbetas för ökat
deltagande i kulturlivet för funktionshindrade.

Kulturutredningens förslag: Utredningen föreslår utökat samarbete mellan
funktionshindrade/organisationer och kulturinstitutioner samt att
kulturinstitutioner som har statliga bidrag ska beakta kraven på tillgänglighet
på det fysiska planet. Vidare föreslår utredningen att textmaskiner bör användas
i större utsträckning på teatrar och biografer. Dessutom föreslås att krav på
handikappanpassning skall gälla för samtliga marksändande radio- och tv-kanaler
och att insatser för att utveckla omvandling av text-tv till syntetiskt tal
intensifieras.
Remissinstanserna: Statens kulturråd, Handikappombudsmannen och De
Handikappades Riksförbund föreslår att en kartläggning görs av de faktorer som
gör det svårt för funktionshindrade att ta del av kulturlivet och föreslår att
ett handlingsprogram utarbetas. Liknande resonemang framförs från
Socialstyrelsen och Synskadades riksförbund. De handikappades riksförbund och
Socialstyrelsen anser att statsbidrag till kulturinstitutioner bör villkoras.
Svenska Filminstitutet anser att kravet på textmaskiner på biografer inte är
tekniskt eller ekonomiskt möjligt att genomföra.
Regeringens bedömning: Viktiga delar av vårt kulturliv bedrivs i
institutionella former som personer med funktionshinder av olika skäl har svårt
att ta del av. Ansvaret för att en anpassning sker och att resurser avsätts till
detta ligger till stor del hos den enskilda institutionen och varje institution
bestämmer själv över verksamhetens inriktning och uppläggning. För de
institutioner som är statliga eller får statsbidrag gäller att de skall verka
enligt de kulturpolitiska målen. Förutsättningarna för att göra lokaler och
utbud tillgängliga är mycket olika. Många av institutionerna inryms i gamla
kulturbyggnader som kan vara svåra och kostnadskrävande att anpassa. Dessutom
kan tillgänglighetskrav och kulturmiljökrav stå direkt i motsatsförhållande till
varandra. Med kunskap och vilja kan man dock i många fall hitta lösningar som
tillfredsställer de olika kraven.
Mot bakgrund av kulturutredningens förslag och remissopinionen anser
regeringen att kulturinstitutionerna i högre grad bör arbeta för att funktions-
hindrade personer skall kunna få tillgång till ett ökat kulturutbud. Vidare att
informationen om utbud m.m. bör kunna anpassas och förmedlas på ett bättre sätt
än vad som görs idag. Här bör ett utökat samarbete kunna ske med
handikapporganisationer och myndigheter.
Regeringen gör bedömningen att en översyn på området är nödvändig.
I Kulturrådets instruktion ligger att följa utvecklingen inom hela kultur-
området och att göra kartläggningar utifrån olika aspekter. De funktionshind-
rades tillgång till kultur är en sådan aspekt. Kulturrådets uppgift idag är att
i första hand, inom ramen för ordinarie bidragsgivning, fördela bidrag som
främjar funktionshindrades deltagande i kulturlivet och följa utvecklingen på
området i samverkan med andra myndigheter m.fl. Rådet har dessutom i uppgift att
sprida erfarenheter om framgångsrika arbetsformer och modeller. I enlighet med
de övergripande målen skall rådet arbeta för ett vidgat deltagande i
kulturlivet.
Statens kulturråd bör få i uppdrag att göra en noggrann kartläggning samt
utarbeta ett handlingsprogram för att främja funktionshindrades deltagande i
kulturlivet. Möjligheterna för funktionshindrade personer att delta i
kulturlivet är dock inte enbart beroende av vad som görs inom kulturområdet. Ett
handlingsprogram bör därför innehålla förslag på ansvarsfördelning på olika
områden ochnivåer. Handlingsprogrammet skall vidare innehålla mål på både
kortare och längre sikt. Statens kulturråd skall därefter lämna förslag på
åtgärder. Kulturrådets arbete bör ske i nära samarbete med handikapp-
organisationer, kulturinstitutioner, studieförbund, folkhögskolor, folkrörelser
och myndigheter.
Kulturutredningen föreslår att krav på handikappanpassning skall gälla för
samtliga marksändande TV-företag och att insatser för att utveckla omvandling av
text-TV till syntetiskt tal bör intensifieras.
Sveriges Television AB understryker i sitt remissyttrande att det är en
självklar uppgift för företaget att i möjligaste mån göra det allmänna program-
utbudet tillgängligt för personer med funktionshinder men att detta inte bör
regleras i avtalet med staten.
I fråga om den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten behandlades
förslagen i propositionen En radio och TV i allmänhetens tjänst 1997-2001 (prop.
1995/96:161). I propositionen betonas att programbolagen under den kommande
tillståndsperioden successivt bör öka tillgängligheten för funktionshindrade
personer genom att utnyttja befintlig och ny teknik (prop. 1995/96:161 s. 67.).
Den nya radio- och TV-lagen (1996:844), som träder i kraft den 1 december 1996
innebär att utsändningar av t.ex. radiotidningar eller motsvarande program för
döva underlättas. Tillståndsplikten för sådana sändningar avskaffas i vissa
fall. Det blir också möjligt att sända radiotidningar över sändare för närradio,
vilket inte är tillåtet enligt nuvarande lagstiftning.

17 Kulturåret 1998
EU:s kulturministrar utsåg den 5 november 1993 Stockholm till kulturhuvudstad
för år 1998. I 1995 års regeringsförklaring uttalades att år 1998 skall bli
kulturens år i hela Sverige samtidigt som Stockholm kommer att vara Europas
kulturhuvudstad. För att stimulera kulturlivet i landets alla delar kommer en
särskild satsning att göras på kulturen i hela landet inför och under år 1998.

Regeringens förslag: Staten kommer att ge ekonomiskt stöd till
Kulturåret 1998. I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att särskilda medel anvisas för ändamålet.
Regeringens bedömning: Regeringen beräknar att 150 miljoner
kronor skall stå till Kulturhuvudstadsårets förfogande fördelat
med 75 miljoner kronor för år 1997 och lika mycket under år 1998.
Insatserna finansieras dels med medel från anslaget A 3. inom
utgiftsområde 17 på statsbudgeten, dels med medel från programmet
för omställning till hållbar utveckling.
Regeringen beräknar vidare att projektet Kultur i hela landet
kan disponera 50 miljoner kronor under år 1997 och 55 miljoner
kronor under år 1998. Insatserna finansieras med medel från
anslaget A 3. inom utgiftsområde 17 på statsbudgeten, medel som
regeringen disponerar för projektet Kultur i skolan samt medel
från Stiftelsen framtidens kultur. Regeringen har erfarit att
stiftelsen bedömer att preliminärt minst 30 miljoner kronor per år
kommer att fördelas åren 1997 och 1998 till utvecklingsprojekt med
anknytning till Kulturåret. Medel kan också påräknas från vissa
fonder.
Regeringen beräknar att ytterligare medel kommer att finnas
tillgängliga för Kulturåret. I budgetpropositionen för år 1997
föreslår regeringen att medel anvisas de konstnärliga högskolorna
för projekt i samband med Kulturåret samt att vissa myndigheter
skall få diponera särskilda budgetmedel för att aktivt kunna delta
i Kulturåret. Sammantaget beräknar regeringen att ytterligare
omkring 30 miljoner kronor kommer att disponeras för projekt under
Kulturåret. Många av dessa kommer att ha bäring på Kultur i hela
landet.

Stockholm - Europas Kulturhuvudstad 1998 AB har i skrivelse den 2 maj 1996
hemställt om ersättning för planering, marknadsföring och genomförande av
program, evenemang och aktiviteter inför och under Kulturhuvudstadsåret 1998.
Femton s.k. ankarteman har arbetats fram med ambitionen att bryta upp den
konventionella indelningen i olika kulturområden eller konstarter. Dessa teman
skall belysa staden ur flera olika synvinklar. Ett tema fokuserar på mötet med
omvärlden och de impulser vi får utifrån, ett annat vill lyfta fram språket och
skrivarkonsten som grundstenar i en humanistisk och demokratisk
samhällsutveckling. Naturens rum, den ekologiska staden, handlar om samspelet
mellan människan och naturen och om skyddet och vården av städernas natur- och
parklandskap. Staden som scen, den kreativa staden, belyser staden som
inspirationskälla och kreativ arena. Medan Generation K, den unga staden, vill
släppa fram ungdomars egna initiativ och skapa förusättningar för en kreativ och
kulturengagerad generation att aktivt delta i kulturhuvudstadsåret.
Skälen för regeringens förslag: År 1998, då Stockholm är Europas
kulturhuvudstad, skall bli ett kulturår i hela landet. För att fånga upp
ambitionerna att manifestera kulturen detta år - både i kulturhuvudstaden och på
olika håll i landet - föreslår regeringen en rad insatser.
Sverige är år 1998 värdland för Unescos planerade kulturpolitiska
ministerkonferens och kommer det året att vara mötesplats för världens ledande
politiker och experter på kulturområdet. Utgångspunkten för diskussionerna under
konferensen är en rapport från Världskommissionen för kultur och utveckling som
letts av FN:s förre generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar. Diskussionen
kring rapporten, Vår skapande mångfald, och inför konferensen kan bli ett
värefullt bidrag till Kulturåret.
Avsikten med Kulturåret är att visa vad det svenska kulturlivet förmår. Ett
sådant år kan rika tillfällen skapas att vidga kretsen av intresserade och att
övertyga fler om kulturens värde. Därför ligger det i varje regions, varje
kommuns, varje litet samhälles intresse att samla sina resurser för att bidra
till att göra Kulturåret till en nationell begivenhet.
En Europeisk kulturhuvudstads program skall enligt EU för den europeiska
publiken visa upp speciella aspekter av stadens, regionens och landets kultur.
Erfarenheterna från en nu drygt 10-årig verksamhet med Europas kulturhuvudstad
visar på ett övertygande sätt att ett omsorgsfullt förberett program har haft
såväl samhällsekonomiska effekter genom ökad turism och ökad sysselsättning som
inte minst en stor kulturell genomslagskraft för den egna staden, regionen och
landet. Medvetandet om och deltagandet i kulturlivet ökade. Här kan särskilt
erfarenheterna från Glasgow år 1990 nämnas. Flera av de s.k. ankarteman som
Stockholm - Europas Kulturhuvudstad arbetar med har direkt beröring för t.ex.
småföretagarutveckling, tillväxt, kulturmiljö mm.
Regeringen kommer inför år 1998 att ägna särskilt intresse åt det lokala
kulturlivets villkor. Avsikten är att stimulera aktiviteter under Kulturåret och
ta upp en framtidsinriktad debatt. Regeringen har för avsikt att tillsätta en
arbetsgrupp - Kultur i hela landet - med uppgift att hävda kulturen och ge
ekonomiskt stöd till lokala projekt för att under år 1998 visa fram kulturens
mångfald och styrka.
Arbetsgruppen Kultur i skolan arbetar med att ta fram en ny strategi för
kultur i skolan. Den kommer att arbeta både under år 1997 och år 1998. Gruppens
utvecklingsarbete bedrivs i projekt över hela landet. Avsikten är att projekten
Kultur i hela landet och Kultur i skolan skall bedrivas integrerat. Regeringen
bedömer att en stor del av de medel som står till Kultur i skolan-gruppens
förfogande kan användas i samarbete med Kultur i hela landet.
För ungdomar är kultur i olika former en viktig del av tillvaron. Samhället
ger litet utrymme för ungdomar att uttrycka sig genom eget skapande. Dagens unga
växer upp i ett mångkulturellt samhälle. Det mångkulturella mötet är en viktig
del i den framtida kulturpolitiken. Ungdomar måste ha lika stor rätt till kultur
som den vuxna generationen. Konstutövandet är viktigt i sig. Kulturskapandet för
en ung människa innebär mer än nöje och avkoppling. I många politiska dokument,
både på nationell och kommunal nivå, är ungdomen en prioriterad målgrupp vad
gäller kultursatsningar. Ändå har det varit svårt att verka för ökat utrymme för
ungdomars eget skapande och åt kultur på ungas villkor. Oftast handlar det inte
om brist på pengar utan snarare om hinder i form av attityder. Ungdomars
initiativ kan ofta ha svårt att vinna gehör därför att de inte passar in i
vuxenvärldens mallar.
Regeringen anser att dessa frågor särskilt bör uppmärksammas inom ramen för
Kultur i hela landet-verksamheten. Den arbetsgrupp som kommer att tillsättas för
att leda arbetet bör tillsammans med Ungdomsstyrelsen och Kulturrådet värdera
och lyfta fram goda exempel på befintlig lokal kulturverksamhet för ungdomar.
Härutöver bör kulturprojekt som syftar till integration, dvs. förenar invandrade
ungdomar och svenska ungdomar i gemensam verksamhet, särskilt uppmuntras vid
fördelningen av stöd ur bl.a. Allmänna arvsfonden.
En långsiktigt hållbar utveckling kräver en samlad resurssyn där inte minst
natur- och kulturmiljöfrågor måste löpa parallellt. I kulturlandskapet och i vår
bebyggelse förenas omsorg om kulturvärden med en ekologisk strävan att hushålla
med natur- och kulturgivna resurser. Praktiskt handlar det t.ex. om hur äldre
hantverkskunnande kan bli till spjutspetskompetens inom ett ekologiskt riktigt
byggande och om hur skydd av odlingslandskapet kan bevara den biologiska
mångfalden. I flera uppmärksammade projekt har kulturområdet, genom
byggnadsvård, byggnadshyttor samt återbruk och återvinning av byggmaterial,
visat hur sektorn är drivande för en hållbar utveckling. I programmet för
omställning till hållbar utveckling anförs bl.a. att ett investeringsbidrag
införs för sysselsättningsskapande åtgärder inom t.ex. byggsektorn. Åtgärderna
skall inriktas på projekt som är av pilotkaraktär och som annars inte skulle
komma till stånd. Regeringen räknar med att
15 miljoner kronor ur programmet anvisas för projekt i samband med Kultur-
huvudstadsåret. Bidragen fördelas efter ansökan.
I propositionen En politik för arbete, trygghet och utveckling betonas att
kulturen är en viktig bas för olika utvecklingssträvanden för ett samhälle som
präglas av humanistiska värden (prop. 1995/96:25, FiU 131, rskr. 131). För
individen är en förtrogenhet med de olika konstarternas uttryckssätt en fråga om
personlig utveckling, reflektion och ett vidgat perspektiv. I sina olika
tillämpningar bidrar kulturen på olika sätt till ett mer välfungerande samhälle,
som mer kreativa skolor, tryggare bostadsområden eller bätte arbetsplatser.
Kulturen kan också vara av betydelse för invånarna i en region när det gäller
att kraftsamla och uppbåda gemensam styrka i ett skede av stagnation och
nedgång.
Intresset för kultur har ökat inom turismen. Besöksmål som är rika på kultur
och kulturhistoria har goda möjligheter att mäta sig med turistattraktioner av
mer konventionellt slag. Kulturturism har förutsättningar att bli bärkraftig och
regionalekonomiskt betydelsefull. Den ger också arbetstillfällen i många
regioner med vikande sysselsättning. Särskilt viktig är en utveckling av
kulturturismen för kvinnornas sysselsättning.
Dessa generella erfarenheter har i flera sammanhang lyfts fram. Regional
utveckling, särskilda insatser för kvinnor, glesbygdsutveckling, småföretag och
turismutveckling bygger ofta på kulturen.
Vid Östersjörådets femte ministersession antogs tre handlingsprogram för
östersjösamarbetet, vilka låg till grund för den s.k. Visbydeklarationen. I
handlingsprogrammen behandlades kulturfrågorna inom området mellanfolkliga
kontakter och stärkande av demokratin. Det gemensamma kulturarvets betydelse för
samarbetet inom regionen framhålls särskilt. Kulturturism och kulturutbyte
framhålls som viktiga för en ökad kunskap och förståelse av regionens gemensamma
historia och kultur. Vidare betonas vikten av det fria informationsflödet mellan
länderna i området samt av ett vidgat kulturutbyte mellan unga konstnärer och
artister. Fortsatt utbyggnad av olika nätverk och kulturcentra nämns också som
viktiga instrument.
Stiftelsen Framtidens kultur har till syfte att främja ett vitalt kulturliv
såväl i Sverige som helhet som på enskilda orter genom att ge stöd till
långsiktiga och nyskapande projekt. Stödet skall stimulera det regionala
kulturlivet i vid mening och syfta till att stärka tillväxt och utveckling.
Lokala och regionala intressen bör engageras i och bidra till projekten. Genom
stiftelsen har redan betydelsefulla bidrag lämnats till det lokala och regionala
kulturlivet. Stiftelsen fördelar bidrag efter ansökningar. För bedömningen av
dessa ansökningar anlitas särskilda referensgrupper. Med hänsyn till stiftelsens
inriktning finns det skäl anta att en avsevärd del av stiftelsens medel kommer i
fråga för, i första hand lokala och regionala, utvecklingsprojekt inom ramen för
Kulturåret. Regeringen har erfarit att Stiftelsen Framtidens kultur i sin
ordinarie bidragsgivning för åren 1997 och 1998 preliminärt bedömer att minst
30 miljoner kronor kommer att fördelas per år för detta ändamål.
De statliga kulturinstitutionerna har till regeringen redovisat en mängd
projekt som har en direkt koppling till Kulturåret. Regeringen föreslår att
museerna och Riksantikvarieämbetet får disponera särskilda budgetmedel vilket
ger dem möjligheter att aktivt delta i Kulturåret 1998. Sammantaget beräknas
detta belopp till 20 miljoner kronor för de två åren. Under år 1998 kommer både
Moderna museet och Arkitekturmuseet att inviga nya lokaler. Invigningen av
Världskulturhuset kommer också enligt regeringens bedömning ske detta år. Allt
detta kommer att få stor betydelse för konstlivet i hela landet och utgöra
viktiga händelser under Kulturåret. Andra institutionerna kommer också att
avsätta resurer för olika projekt i samband med Kulturåret. Såväl Nämnden för
Sverigeinformation i utlandet som Svenska institutet och UD:s utlandsmyndigheter
arbetar aktivt för att stimulera intresset för det svenska kulturåret och
mobilisera utländsk medverkan i olika projekt under år 1998. Genom de 10
miljoner kronor som anvisas under Utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning kommer de konstnärliga högskolorna att kunna genomföra
projekt tillsammans med kulturinstitutionerna under Kulturåret. Även utbyte med
motsvarande högskolor i Europa skall kunna ske.
18 Reformerat system för stöd till regional
kulturverksamhet m.m.
18.1 Reformerat system för stöd till regional kulturverksamhet
18.1.1 Nuvarande bidragssystem
Statliga medel till regionala kulturinstitutioner (teater-, dans- och musik-
institutioner, museer samt länsbibliotek) fördelas i dag enligt det s.k. grund-
beloppssystemet. Härutöver betalas särskilda bidrag till lånecentraler och
depåbibliotek samt en invandrarlånecentral.
Grundbeloppssystemet förutsätter att landsting eller kommun bidrar till
verksamheten. Det statliga bidraget i detta system utgörs av i huvudsak 55
procent av det s.k. bidragsunderlaget. Grundbeloppssystemet är ett schablon-
system beräknat med utgångspunkt i institutionernas personalkostnader.
Beräkningen av ett grundbelopp baseras på en tänkt kostnad för en persons
anställning under ett år.
Grundbeloppen har årligen i efterhand justerats med hänsyn till den faktiska
lönekostnadsutvecklingen inom det statliga området.
Sedan grundbeloppssystemet började införas år 1974 har en utbyggnad av
verksamheten skett på landstingskommunala och primärkommunala huvudmäns
initiativ. Antalet bidragsberättigade institutioner har ökat. Vidare har en
ökning av antalet anställda beräknat i årsverken skett på ett stort antal
institutioner. För de bidragsberättigade institutionerna har det varit en
naturlig målsättning att erhålla motsvarande antal grundbelopp som institutionen
har personal uttryckt i årsverken.
Trots en ökning av antalet beviljade grundbelopp har en stor del av
institutionernas utbyggnad finansierats av huvudmännen utan att statligt stöd
betalats. Antalet beviljade grundbelopp understiger därför i dag det sammanlagda
antalet anställda vid institutionerna uttryckt i årsverken.
Relationen mellan antalet beviljade grundbelopp och antalet anställda varierar
i stor utsträckning mellan olika institutioner. För flera institutioner har det
uppstått ett betydande gap mellan det faktiska antalet årsverken och antalet
beviljade grundbelopp. För de regionala museerna är antalet beviljade
grundbelopp i förhållande till antalet årsverken generellt lägre än för institu-
tionerna inom teater-, dans- och musikområdet.
Riksdagen beslutar om det totala antalet grundbelopp till respektive
institutionskategori. Regeringen beslutar om vilka institutioner som skall vara
bidragsberättigade. Statens kulturråd fördelar årligen grundbeloppen mellan de
bidragsberättigade institutionerna. Utvecklingen av antalet beviljade grund-
belopp för respektive institution har över lag varit stabil sett över hela
perioden. Ingen institution har fått antalet beviljade grundbelopp reducerat.

18.1.2 Reformerat bidrag till regional kulturverksamhet

Regeringens förslag: Ett nytt statligt bidragssystem för regional
kulturverksamhet införs fr.o.m. den 1 januari 1997. Bidraget
fördelas i lika stora enheter, benämnda stödenheter. En
förutsättning för bidrag är att verksamheten även stöds av kommun
eller landsting. Mottagare av bidrag skall även uppfylla vissa
fastställda mål för verksamheten och redovisa resultatet av den.
Bidrag får ges till regionala teater-, dans- och
musikinstitutioner, regionala museer, länsbibliotek,
länskonstnärer samt regionala resurscentrum för film och video.

Kulturutredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stort med
regeringens. Härutöver föreslår utredningen en uppdelning av det statliga
institutionsstödet i fasta och rörliga grundbidrag samt ett samlat
statsbudgetanslag till regionalt verkande kulturinstitutioner.
Riksdagens tidigare överväganden: Enligt beslut av riksdagen infördes
grundbeloppssystemet för teater-, dans- och musikinstitutioner år 1974 (prop.
1974:28, bet. 1974:KrU15, rskr. 1974:248), för museiinstitutioner år 1977 (prop.
1976/77:100 bil.12, bet. 1976/77:KrU37, rskr. 1976/77:218) samt för
länsbibliotek år 1979 (prop. 1978/79:100 bil.12, bet. 1978/79:KrU 24, rskr.
1978/79:234).
Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Kulturrådet, Svenska
kommunförbundet och Riksantikvarieämbetet och (RAÄ) ser positivt på utredningens
förslag till ett reformerat stödsystem. RAÄ framhåller dock att utredningen
borde ha uppmärksammat de stora skillnaderna i statsbidragets betydelse för
olika slags institutioners totala ekonomi.
Flertalet remissinstanser har på andra grunder invändningar mot förslaget.
Kritiken gäller i första hand utredningens förslag om indelning av grundbidraget
i en fast och en rörlig del. Det hävdas bl.a. att den bastrygghet som
länsinstitutionerna är beroende av äventyras om en stor del av stödet görs rör-
ligt. Till remissinstanser som med detta argument avvisar utredningens förslag
hör Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS).
Landstingsförbundet uttalar sig för ett samlat och på regional nivå fördelat
statsbidrag till de regionala kulturinstitutionerna.

Skälen för regeringens förslag:
Ett förenklat och utvidgat stödsystem
I likhet med Kulturutredningen anser regeringen att det grundbeloppsbaserade
statsbidraget till regionala kulturinstitutioner har visat sig ha betydande för-
delar. Grundbeloppen har genom sin schablonkaraktär gjort det möjligt för de
regionala huvudmännen att på ett enkelt sätt överblicka det statliga bidragets
omfattning. Därmed har planeringen av institutionernas finansiering under-
lättats. Det statiska momentet i bidragsfördelningen har inneburit en viss
ekonomisk trygghet för institutionerna och deras huvudmän.
För anslagsgivaren ger systemet en bra överblick över landet inom respektive
kulturområde. Det ger vidare goda förutsättningar för en dialog mellan den
statliga anslagsgivaren och berörda institutioner och deras huvudmän angående
verksamhetens inriktning. Vidare är systemet enkelt att administrera när
bidragen skall fördelas.
Kulturutredningen har i sin analys av grundbeloppssystemet framhållit att
systemet har kritiserats för att det lett till en alltför stor fokusering på
fast anställd personal. I många fall har huvudmännen fortsatt att bygga ut den
fasta personalstyrkan utan att avvakta nya statliga grundbelopp. Diskussionerna
mellan institutionerna och deras huvudmän å ena sidan och statens företrädare å
den andra har i stor utsträckning till följd härav handlat om statens
möjligheter att genom ökat antal grundbelopp svara upp mot huvudmännens
satsningar. Diskussioner kring utvecklingsidéer och utvecklingsbehov har kommit
i andra hand. Systemet har inte heller gett tillräcklig stimulans till
turnerande eller målgruppsinriktat arbete och konstnärlig och annan förnyelse
för institutionerna. Regeringen delar i denna del Kulturutredningens analys av
bristerna i grundbeloppssystemet.
Till nackdelarna med grundbeloppssystemet hör även att grundbeloppen är
krångliga att beräkna och att riksdag och regering inte vet hur stor den
slutliga kostnaden blir för bidraget förrän långt in på det nya budgetåret. När
nu staten inför utgiftstak för sina kostnader bör bidragen redan från början
bestämmas till ett belopp som inte ändras under det löpande budgetåret.
Enligt regeringens uppfattning är fördelarna med nuvarande grundbeloppssystem
så stora att systemet i princip bör bibehållas. Samtidigt är det angeläget att
det förenklas och ges en mer generell utformning.
Ett nytt förenklat bidragssystem för regional kulturverksamhet bör omfatta
nuvarande grundbeloppsbaserade anslag till regionala teater-, dans- och
musikinstitutioner, regionala museer och länsbibliotek. När det gäller det stat-
liga bidraget till länsmusiken kommer regeringen att överlägga med Lands-
tingsförbundet om att införliva detta bidrag i systemet. Liksom hittills kommer
systemet att omfatta ett brett spektrum av institutioner med olika slags
konstnärliga och kulturella profiler.
Det nya bidragssystemet bör härutöver kunna omfatta andra regionala
kulturverksamheter till vilka staten gemensamt med landsting eller kommun lämnar
ekonomiskt stöd. Vi föreslår i denna proposition (Avsnitt 6 Konstnärernas
villkor) ett utbyggt stöd till länskonstnärer inom olika konstområden. I avsnitt
11. Film föreslås ett nytt stöd till regionala resurscentrum för film och video.
Dessa båda stöd bör tas in i systemet fr.o.m. år 1997.
Bidragen bör ges till respektive institution eller annan bidragsberättigad
mottagare. Den nuvarande kopplingen mellan bidrag och personalstorlek upphävs
och en bedömning av det statliga bidragsbehovet för respektive institution bör
ske utifrån verksamheten i dess helhet. Det statliga bidraget får dock inte avse
lokalkostnader.
Bidragen bör indelas i schablonbelopp benämnda stödenheter. Eftersom
statsbidraget till institutionerna skall gälla verksamheten i dess helhet, bör
inte stödenhetens storlek anges som en bestämd del av kostnaden för ett
årsverke. Till skillnad från vad som gäller för nuvarande grundbelopp, utgör
således hela stödenheten ett statligt bidragsbelopp. Det får ankomma på
regeringen att besluta om en stödenhets storlek. Regeringen avser att besluta
att en stödenhet fr.o.m. den 1 januari 1997 skall vara 100 000 kr. Bidragen till
den regionala kulturverksamheten kommer att fr.o.m. år 1998 räknas upp med
lönekostnadsindex på samma sätt som gäller inom statsförvaltningen.
Liksom nuvarande system bör det nya systemet tillgodose kulturinstitutionernas
behov av ekonomisk stabilitet för en långsiktig planering av verksamheten. Detta
förutsätter att staten och de regionala huvudmännen i god tid kan ge besked om
bidragen och eventuella förändringar av dessa. Det statliga bidraget måste vara
förenat med villkor på ekonomisk motprestation från huvudmännens sida. En
utgångspunkt bör vara att huvudmännens motprestation bör ligga på nuvarande nivå
för att statligt bidrag av nuvarande omfattning skall erhållas. Samtidigt bör
systemet i högre grad än hittills stimulera till en intensifiering av arbetet
inom kulturpolitiskt angelägna områden. För den verksamhet som stöds inom ramen
för bidragssystemet måste därför tydliga villkor kunna ställas angående
inriktning av arbetet mot t.ex. ökad turnéverksamhet, arbete för att nå nya
publikgrupper, samarbete över konstområdesgränserna eller ökat samarbete mellan
professionella och amatörer. Det bör ankomma på anslagsbeviljande organ att
utifrån de riktlinjer som fastställs av regeringen ange närmare villkor, samt
utifrån verksamhetsplanen följa upp och utvärdera verksamheten.
Kulturutredningen har föreslagit att bidragen till regionalt verkande kultur-
institutioner förs upp under ett gemensamt anslag i statsbudgeten. Regeringen är
för närvarande inte beredd att biträda detta förslag. Skilda anslag för olika
institutionskategorier bör tills vidare behållas. Liksom hittills bör det an-
komma på regeringen att fatta beslut om vilka institutioner som skall vara
stödberättigade. Antalet stödenheter per institution till regionala och lokala
teater-, dans- och musikinstitutioner som omfattas av systemet, regionala museer
samt länsbibliotek skall fastställas av Statens kulturråd utifrån de kriterier
som regeringen anger. Statens kulturråd har även att fördela stöd till
länskonstnärer. Filminstitutet bör få motsvarande uppgift beträffande regionala
resurscentrum för film och video.

Riktade bidrag
För att uppnå bättre flexibilitet i bidragssystemet har Kulturutredningen
föreslagit att en viss andel, kanske på nivån 20 procent, av anslaget till
regionala kulturinstitutioner skall vara rörlig mellan olika institutioner och
verksamhetsår. Regeringen delar utredningens uppfattning att möjligheter till
riktade, tidsbegränsade insatser inom kulturpolitiskt angelägna områden måste
finnas. Detta förutsätter en mera flexibel bidragsgivning än den nuvarande.
Enligt regeringens mening är den av Kulturutredningen föreslagna rörliga andelen
för hög, vilket kan försvåra institutionernas långsiktiga ekonomiska planering.
För de teater-, dans- och musikinstitutioner som fr.o.m. år 1997 omfattas av
bidragssystemet, beräknar regeringen att 2 procent av det totala stödet skall
avse riktade högst treåriga insatser fr.o.m. budgetåret 1997 och att denna andel
skall öka successivt till 4 procent år 1998 och till 6 procent år 1999. Dessa
riktade insatser skall i första hand gälla arbete för att nå nya publikgrupper,
turnéverksamhet inom länet och över länsgränserna, samarbete över
konstområdesgränserna samt samverkan mellan professionella och amatörer.
Med anledning av det besparingsförslag som i kapitel 10. Musik lagts
beträffande länsmusikinstitutionerna, beräknar regeringen att nyss beskrivna
uppdelning av anslaget inte skall gälla dessa institutioner under perioden fram
t.o.m. år 1999.
För de regionala museerna är det statliga bidraget i relation till den totala
ekonomiska omslutningen i genomsnitt lägre än för teater-, dans- och
musikinstitutionerna. Principiellt bör dock även för museiinstitutionerna vissa
medel kunna avse riktade, tidsbegränsade insatser. Regeringen föreslår i likhet
med vad som ovan föreslagits för teater-, dans- och musikinsitutioner att 2
procent av medlen under år 1997 skall användas för riktade insatser och att
denna andel ökar till 4 procent år 1998 och till 6 procent år 1999. Insatserna
bör i första hand gälla arbete för nya publikgrupper samt granskningar av
museernas samlingar med utgångspunkt i teman som klass, kön, kulturell bakgrund
och generation. I övrigt bör liksom hittills en del av det statliga bidraget
till de regionala museerna avse länsmuseernas uppgifter i kulturmiljöarbetet.
Det nya systemet innebär sålunda att de medel som avdelas för riktade bidrag
förs tillbaka till de olika områdena.
Stödet till länsbibliotek förutsätts fördelas enligt hittillsvarande
principer.
Medel för riktade insatser skall också kunna fördelas till verksamheter som
berör fler än en institution.
För övriga mottagare av bidrag inom ramen för det nya systemet, nämligen
länskonstnärer samt regionala resurscentrum för film och video är det tills
vidare inte motiverat med en indelning av respektive anslag i en del för
långsiktigt stöd respektive en del för riktade, tidsbegränsade insatser. Stödet
till länskonstnärer bör i princip avse tidsbegränsad verksamhet.
Det ankommer på regeringen att ange vilka riktlinjer som skall gälla för de
riktade bidragen.

Fördelning på regional nivå av bidrag till kulturinstitutioner
I slutbetänkandet Regional framtid (SOU 1995:27) har Regionberedningen
föreslagit att landstingen ges befogenhet att fördela statliga medel till
regional och lokal kulturverksamhet. Även Kulturutredningen har övervägt frågan
om fördelning på regional nivå av statsbidrag till kulturverksamhet.
Kulturutredningen har dock avvisat denna tanke. Det finns emellertid anledning
att belysa frågan ytterligare bl.a. mot bakgrund av de synpunkter som lämnats av
olika remissinstanser.
Inom regeringskansliet bereds för närvarande frågan om den regionala
samhällsorganisationen. Därvid har frågan om försöksverksamhet med ändrad
regional ansvarsfördelning i vissa län fr.o.m. år 1998 aktualiserats. De
statliga uppgifter som berörs är bl.a. fördelning av regionalpolitiska medel och
fördelning av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner. Regeringen avser
att närmare analysera de krav som bör ställas på en sådan försöksverksamhet från
kulturpolitiska utgångspunkter.

18.2 Fortsatt utveckling av mål- och resultatdialogen

Regeringens bedömning: Mål- och resultatdialogen mellan regeringen
och dess myndigheter och de statligt finansierade kulturverk-
samheterna bör utvecklas vidare.

Kulturutredningens bedömning: Överensstämmer i stora drag med regeringens.
Därutöver föreslår utredningen att sektorsmål för politiken inom olika
kulturområden bör införas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser kommenterar inte utredningens
bedömning. Statens kulturråd föreslår dock att statsmakterna fastställer
riktlinjer för samhällsinsatserna som ett alternativ till utredningens förslag
om sektorsmål, medan Statskontoret avstyrker förslaget om sektorsmål och
föreslår i stället att regeringen rensar i den nuvarande målfloran.
Skälen för regeringens bedömning: Mål- och resultatstyrningen inom
statsförvaltningen bygger på en ambition att genom mål och resultatkrav och inte
genom detaljerade regler effektivisera verksamheten och nå goda resultat. Det är
en form för dialog mellan regeringen och myndigheter eller statsfinansierade
institutioner som har bedrivits under en förhållandevis kort period inom
kulturområdet och erfarenheterna är hittills begränsade.

Formerna för mål- och resultatdialogen inom kulturområdet
Riksdagen har tidigare markerat att det är angeläget att den resultatorienterade
styrningen får ökat genomslag också på kulturområdet. Det faktum att inte bara
myndigheter utan även stiftelser, bolag och föreningar har centrala uppgifter
inom den statliga kulturpolitiken gör kulturområdet speciellt vad gäller mål-
och resultatstyrningen.
Kraven att kunna redovisa resultaten av den statligt finansierade verksamheten
är lika för alla. Oavsett verksamhetsform måste statsmakterna kunna se vad som
uppnåtts genom de statliga insatserna. Regeringen har tidigare till riksdagen
redovisat att vissa verksamheter inom kulturområdet, på samma sätt som
myndigheterna, tydligare bör infogas i den nya statliga
budgetstyrningsprocessen.
Mål- och resultatstyrningen inom kulturområdet handlar inte om att riksdag och
regering skall styra innehållet i den konstnärliga utövningen. Det handlar i
stället om att staten skall se till att statliga medel används för de ändamål
och på det sätt som riksdag och regering avsett, dvs. att institutioner arbetar
för de mål som satts upp för verksamheten respektive bidraget och att arbetet
sker så effektivt som möjligt. Vad gäller bidrag till kulturinstitutioner som
har andra huvudmän än staten skall mål- och resultatdialogen i princip begränsas
till ändamålet med de statliga bidragen och inte avse institutionen som helhet.
För att driva mål- och resultatstyrningen vidare pågår för närvarande ett
utvecklingsarbete inom Kulturdepartementet.
Som ett led i utvecklingen av regeringens mål- och resultatstyrning av statens
insatser inom kulturområdet lämnas i budgetpropositionen för år 1997 ett förslag
till en förenklad anslagsstruktur.

Målstrukturen
Den fortsatta utvecklingen av mål- och resultatstyrningen ökar behovet av en
enkel och klar målstruktur inom den statliga kulturpolitiken för att de
kulturpolitiska målen skall få ett genomslag i den faktiska verksamheten.
1974 års kulturpolitiska beslut innebar att staten för första gången formu-
lerade mål för en samlad kulturpolitik. Regeringen lägger i denna proposition
förslag om nya mål för en nationell kulturpolitik. Dessa kommer att vara direkt
styrande för statens insatser inom olika delar av kulturpolitiken.
Kulturutredningen pekar på behovet av att konkretisera de kulturpolitiska
målen för de olika delområdena inom kulturområdet. Detta skulle enligt utred-
ningens förslag ske genom införandet av resultatorienterade sektorsmål. Enligt
regeringens bedömning skulle de av utredningen föreslagna sektorsmålen inte
bidra till ökad resultatorientering. Ytterligare en målnivå i den redan
komplicerade målhierarkin skulle snarare motverka detta syfte. Regeringen har i
denna proposition i stället redovisat vilken inriktning de framtida insatserna
inom de olika områdena bör ha. Målen för kulturpolitiken uttrycks i de nya målen
för en nationell kulturpolitik samt i övergripande mål och verksamhetsmål för
olika myndigheter och statligt finansierade verksamheter inom kultursektorn. En
sådan målstruktur innebär att man med utgångspunkt i den konkreta verksamheten
kan följa upp och utvärdera mot målen för en nationell kulturpolitik.
Regeringen avser att fortsätta utvecklingsarbetet med de övergripande målen
och verksamhetsmålen för olika myndigheter och institutioner. I
utvecklingsarbetet ingår både att se över antalet verksamhetsmål och att
utveckla målformuleringarna.

Myndighetsstruktur
Kulturutredningen konstaterar att myndighets- och institutionsstrukturen inom
Kulturdepartementets område är svårgenomskådlig och innehåller olika brister.
Det finns ett stort antal myndigheter av varierande storlek med otydlig arbets-
och ansvarsfördelning. Trots mångfalden av myndigheter saknas i vissa fall
starka myndighetsfunktioner. Utredningen diskuterar en modell för hur
myndighetsstrukturen kan byggas upp och föreslår vissa mindre förändringar.
Regeringen är inte beredd att utifrån utredningens underlag nu fatta beslut om
en mer grundläggande förändring av myndighetsstrukturen. Vissa mindre
förändringar redovisas dock i andra delar av denna proposition. För riksdagens
information vill regeringen nämna att den inom ramen för det fortsatta
utvecklingsarbetet även kommer att se över den statliga myndighetsstrukturen
inom kulturområdet.

Uppföljning och utvärdering
Ett led i en fungerande mål- och resultatstyrning är en god uppföljning och
utvärdering av de kulturpolitiska insatserna. Regeringen har tidigare framfört
att ansvaret för att utveckla resultatstyrningen och genomföra löpande, effektiv
uppföljning ligger på myndigheterna. Det åligger också myndigheterna inom
kulturområdet att genomföra periodiska utvärderingar inom och av sina
verksamhetsområden.
En viktig förutsättning för ett bra beslutsunderlag är att den nationella
uppföljning och utvärdering som görs grundas på uppgifter från både kommunal,
regional och central nivå. Det finns ett behov av en samlad bild av Sveriges
totala offentliga kulturinsatser och kulturkostnader. Kulturutredningen pekar på
att det i dag råder svårigheter vad gäller att göra jämförelser mellan de tre
offentliga nivåerna, bl.a. mot bakgrund av skillnader i redovisningssystemen.
Regeringen utgår från att Statens kulturråd inom ramen för sin uppgift för en
dialog med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet för att försöka hitta
en sådan lösning på problemet med den kommunala kulturkostnadsstatistiken. Det
är viktigt att hitta en lösning som kan tillgodose rimliga krav på en samlad
bild av nationens kulturkostnader utan att kommuner och landsting belastas på
ett oskäligt sätt. En utgångspunkt för det fortsatta arbetet bör naturligtvis
vara att produktion av kulturkostnadsstatistik skall fylla ett reellt behov.
Kulturutredningen har även pekat på att det finns behov av att ta fram
uppgifter om vilka uppföljningar inom kulturområdet som görs mer eller mindre
återkommande, inklusive sådan uppföljning som utförs av kulturinstitutionerna
själva. En sådan kartläggning borde göras tillgänglig för såväl aktörerna på
kulturområdet som den vetenskapliga forskningen. Regeringen förutsätter att
Statens kulturråd inom ramen för sin uppgift, att följa utvecklingen inom
kulturområdet i stort och ge ett samlat underlag för den statliga
kulturpolitiken, skaffar sig en sådan överblick.
Regeringen sammanfattar sin syn på Kulturrådets uppgifter vad gäller upp-
följning och utvärdering inom kulturområdet i följande avsnitt.

18.3 Statens kulturråd

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att Statens kulturråd tilldelas resurser för bl.a.
utveckling av metoder för mål- och resultatstyrning inom
kulturområdet. Vidare föreslås att Kulturrådet tilldelas 500 000
kr för ökad bidragsgivning till det internationella kulturutbytet.

Kulturutredningens förslag: Kulturrådet skall som regeringens kulturpolitiska
stabsmyndighet ha ett övergripande utvärderingsansvar för kultur- och
medieområdet. Ansvaret för löpande internationella kontakter och kulturutbyte
bör förskjutas från Svenska institutet till Kulturrådet och andra
områdesansvariga myndigheter m.fl.
Remissinstanserna: Många instanser har invändningar mot att Kulturrådet får
ett heltäckande kultur- och mediepolitiskt uppdrag. Andra framhåller att det
råder oklara gränser mellan Kulturrådet och andra myndigheter på kulturområdet
och att rådets roll därför bör preciseras.
Riksdagens tidigare överväganden: I 1974 års kulturpolitiska beslut (prop.
1974:28, bet. 1974 KrU:15, rskr. 1974:248) fick Statens kulturråd ett brett men
i väsentliga hänseenden avgränsat uppdrag. Kulturrådet har tillförts uppgifter
allt eftersom riksdagen har fattat beslut om nya statliga insatser på
kulturområdet. Den allmänna inriktningen på rådets verksamhet har dock inte
ändrats.
Skälen för regeringens förslag: Kulturrådet har två huvuduppgifter. Den ena är
att som ansvarig myndighet handlägga ärenden om statliga bidrag och andra
åtgärder som rör teater, dans, musik, bild- och formkonst, museer och
utställningar, litteratur, folkbibliotek samt kulturverksamhet inom bl.a.
folkbildning och folkrörelser. Kulturrådet svarar således för en betydande del
av det statliga stödet till kulturverksamhet. Under 1980-talet fick Kulturrådet
ett mer självständigt ansvar för bidragsgivningen genom att medlen till rådets
disposition utökades.
Rådets andra uppgift är att följa utvecklingen inom kulturområdet i stort, ge
regeringen ett samlat underlag för den statliga kulturpolitiken och biträda vid
genomförandet av denna. I den uppgiften ligger en skyldighet att verka för
samordning och effektivitet i de statliga åtgärderna på kulturområdet.
Med det breda kulturpolititiska uppdraget följer att Kulturrådet på eget
initiativ kan genomföra utredningar och kartlägga området ur olika synvinklar. I
åliggandet ingår också att sprida information om företeelser och
utvecklingstendenser samt ansvara för officiell kulturstatistik.
Regeringens bedömning är att kulturrådets bidragsgivning har haft stor
betydelse för kulturlivets utveckling sedan mitten av 1970-talet. Det gäller
framför allt verksamhet på regional och lokal nivå och inom organisationslivet.
Kulturrådets kartläggande och utredande verksamhet har tillfört såväl staten som
kommuner och landsting ökade kunskaper av stor vikt för kulturpolitiska
ställningstaganden. Regeringen har dock uppfattningen att Kulturrådets insatser
på olika områden skulle få större effekt inom ramen för ett närmare samarbete
med andra berörda instanser.

Samspelet med andra statliga organ
Inom de verksamhetsområden som Kulturrådet ansvarar för finns ett stort antal
myndigheter och institutioner. Av dessa har flera en bred samordnande funktion,
t.ex. Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och ansvarsmuseerna. Andra
har ett nationellt uppdrag som ledande institution inom sitt område, t.ex.
Operan, Dramaten och samtliga centrala museer. Kulturrådet har till uppgift att
kartlägga och analysera utvecklingen inom sitt ansvarsområde. Även om
Kulturrådets utvärderingsansvar i princip omfattar alla de nämnda
institutionerna har rådet i praktiken små möjligheter att följa och påverka
deras verksamhet.
Erfarenheterna visar en varierande grad av samstämmighet mellan Kulturrådet
och övriga berörda organ. På teater- och musikområdet har Kulturrådet trots sina
begränsade befogenheter kunnat spela rollen av samordnare på ett i huvudsak
tillfredsställande sätt. På litteratur- och biblioteksområdet, där Kulturrådets
insatser till stor del riktas mot marknaden och den kommunala sektorn, uppstår
sällan kompetenskonflikter med andra statliga organ. På musei- och
utställningsområdet är Kulturrådets roll i förhållande till andra statliga organ
mer komplicerad. När det gäller uppföljnings- och utvärderingsansvaret gentemot
den regionala nivån, främst länsmuseerna, finns inbyggda kompetens- och
målkonflikter mellan å ena sidan Kulturrådet och å andra sidan
Riksantikvarieämbetet och ansvarsmuseerna. Även i förhållande till övriga
centrala museer och Riksutställningar är Kulturrådets ställning oklar.
Regeringen har i avsnitt 14.4.2 av denna proposition redovisat sin bedömning i
dessa frågor.
Vissa statliga organ bedriver stödjande verksamhet av samma art som
Kulturrådet, t.ex. Svenska institutet och Konstnärsnämnden. De redovisningar som
regeringen har tagit del av pekar på att Kulturrådet och de andra organen har
kommit fram till en ändamålsenlig arbetsfördelning. Svenska institutet och
Kulturrådet m.fl. har delvis olika roller vad gäller insatser för det
internationella kulturutbytet. Svenska institutets verksamhet är inriktad på
internationellt utbyte bl.a. genom service, information och samordning, medan
Kulturrådets och andra områdesansvariga organs stöd skall ses som en naturlig
förlängning av insatserna på den nationella nivån. Regeringen är därför inte
beredd att förorda en ansvarsförskjutning av den art som Kulturutredningen
föreslår. Det är emellertid viktigt - inte minst för dem som söker bidrag - att
det finns en tydlig ansvarsuppdelning mellan de berörda organen. Regeringen
förutsätter att dessa gemensamt kommer fram till en sådan ansvarsfördelning.
Mot bakgrund av Kulturrådets breda områdesansvar är det angeläget att rådet i
större utsträckning stödjer det svenska kulturlivet i dess allt intensivare
kontakter med omvärlden. Förslag om förstärkta medel till Kulturrådet för
internationellt kulturutbyte redovisas därför i budgetpropositionen.
Regeringen har i det föregående anmält sin avsikt att göra en översyn av
myndighetsstrukturen på kulturområdet. I det sammanhanget finns anledning att
närmare överväga frågan om Kulturrådets roll inom ansvarsområdet.
Kulturrådet skall även följa utvecklingen inom kulturområdet i stort och ge
ett samlat underlag för den statliga kulturpolitiken. Härigenom har Kulturrådet
tilldelats en betydelsefull roll på ett mer allmänt plan, vilket förutsätter
handlingsförmåga såväl innanför som utanför det egna ansvarsområdet. Genom att
Kulturrådet inte har någon överordnad roll i myndighetsstrukturen är denna del
av verksamheten i hög grad beroende av ett fungerande samarbete med övriga
berörda myndigheter och institutioner. Regeringens intryck är att detta
samarbete överlag löper smidigt beroende på att de flesta av kulturlivets
intressenter anser Kulturrådets roll i sammanhanget naturlig och värdefull. Av
remissopinionen framgår dock att det råder olika uppfattningar om vidden av
Kulturrådets övergripande uppdrag. Regeringen finner därför anledning till en
precisering av detta.
Självfallet ligger det inte i Kulturrådets uppdrag att utvärdera områden som
rådet inte har ansvar för. Att följa utvecklingen inom hela kulturområdet inne-
bär emellertid med nödvändighet att rådet måste intressera sig för andra
myndigheters frågor. Det gäller inte bara frågor inom kulturpolitiken, utan även
frågor inom andra politikområden som utbildning, social omsorg, arbetsliv m.m.
Tvärsgående frågor som Kulturrådet enligt regeringens mening har anledning att
noga studera gäller bl.a. barn- och ungdomskultur, det mångkulturella samhället,
kulturen och de funktionshindrade, kulturinstitutionernas samarbete med radio-
och TV-företagen, kulturens förhållande till nya medier samt kvinnors och mäns
jämställdhet i kulturlivet. Det tillhör också Kulturrådets åligganden att göra
samlade analyser av kulturområdet utifrån olika aspekter. Ett exempel är
återkommande allmänna kulturvaneundersökningar. Ett annat exempel är den svenska
nationalrapport som togs fram i samband med Europarådets granskning av svensk
kulturpolitik år 1990. Regeringen förutsätter att Kulturrådet bedriver sitt
sektorsövergripande arbete i nära samverkan med de direkt ansvariga organen.

Statistikansvar m.m.
Kulturutredningen har föreslagit att Kulturrådet får ett samlat ansvar för
utvärdering och resultatuppföljning på kultur- och medieområdet. Av det
föregående följer att regeringen för sin del inte är beredd att ge Kulturrådet
mandat att ta fram mer specifika bedömningsunderlag gällande kulturarvet,
arkivväsendet, radio, TV, dagspress och nya medier än sådana som motiveras av
uppdraget att bevaka utvecklingen inom kulturlivet i stort. Regeringen avser
inte heller ge Kulturrådet det statistikuppdrag på medieområdet som rådet har
begärt i sin fördjupade anslagsframställning.
Däremot anser regeringen det angeläget att Kulturrådet ges möjlighet att
utveckla generella metoder för uppföljning och utvärdering av den statliga
kulturpolitiken. Ett viktigt inslag i detta arbete är att försöka få fram
användbara mått och indikatorer för mål- och resultatstyrning inom
kulturområdet. I budgetpropositionen föreslår regeringen därför att Kulturrådet
tilldelas medel för att kunna öka sin kompetens på detta område.

Samspelet med den regionala nivån
I den statliga kulturpolitiken ingår att i samarbete med landsting och kommuner
verka för att kulturverksamheten på regional och lokal nivå utvecklas i enlighet
med de nationella kulturpolitiska målen. Regeringen har i samband med sitt
förslag i avsnitt 18.1 om ett förenklat bidragssystem för regionala
kulturinstitutioner betonat vikten av att regionala utvecklingsplaner för
kulturområdet upprättas. Sådana utvecklingsplaner kan även vara ett värdefullt
underlag för bidragsgivning på området. I detta sammanhang vill regeringen även
betona vikten av en bred regional representation i rådets referensgrupper.

19 Författningskommentar
Förslaget till bibliotekslag
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet.

I den inledande bestämmelsen anges ramen för bibliotekslagen. Den rymmer hela
det offentliga biblioteksväsendet. Med detta avses de bibliotek som i huvudsak
finansieras med skattemedel, dvs. folkbiblioteken, skolbiblioteken, talboks- och
punktskriftsbiblioteket, högskolebiblioteken och övriga forskningsbibliotek samt
andra statligt finansierade bibliotek t.ex. Statens musikbibliotek. Till det
offentliga biblioteksväsendet hör även sjukhusbiblioteken.
Alla bestämmelser i lagen är i och för sig inte av den karaktären att de av
konstitutionella skäl kräver lagform men det har ansetts lämpligt att samla alla
föreskrifter som rör det offentliga biblioteksväsendet i lagen.

2 § Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upp-
lysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla medborgare
ha tillgång till ett folkbibliotek.
Folkbiblioteken skall verka för att databaserad information görs tillgänglig
för alla medborgare.
Varje kommun skall ha folkbibliotek.
I första stycket anges målen för biblioteksverksamheten. Det grundläggande
uppdraget är att främja intresset för läsning, litteratur och kunskapssökande.
I andra stycket betonas starkt bibliotekens särskilda ansvar för att göra
datalagrad information och nätverk tillgängliga för medborgarna. Detta har
utvecklats närmare i den allmänna motiveringen avsnitt 7.2.
Det har angivits att det är medborgarna som skall ha tillgång till folkbiblio-
teket. Därmed avses i första hand de som bor i den kommun där biblioteket är
beläget, dvs. främst de som är folkbokförda i kommunen. Även sådana personer som
mer tillfälligt vistas i kommunen bör inkluderas.
I tredje stycket slås fast att varje kommun är skyldig att ha folkbibliotek.
Däremot sägs inget om hur många bibliotek som skall finnas i varje kommun. Den
enskilda kommunen får närmare bestämma hur biblioteksverksamheten skall
organiseras.

3 § På folkbiblioteken skall allmänheten avgiftsfritt få låna litteratur för
viss tid.
Bestämmelsen hindrar inte att ersättning tas ut för kostnader för fotoko-
piering, porto och andra liknande tjänster. Inte heller hindrar den att en
avgift tas ut i de fall låntagare inte inom avtalad tid lämnar tillbaka det
som de har lånat.

I första stycket finns den mest grundläggande bestämmelsen i lagen, nämligen
att boklån skall vara avgiftsfria. Redan i dag gäller att biblioteken inte får
ta ut avgift för boklån utan medgivande av upphovsmännen, men i paragrafen har
uttryckligen lagts fast att lån skall vara avgiftsfria. Bestämmelsen tar bara
sikte på litteratur. Informationssökning i databaser m.m. regleras inte i lagen.
Vad gäller frågan om avgiftsfrihet för informationsteknik avvaktar regeringen
slutbetänkande från utredningen Kulturnät Sverige i januari 1997.
Lagen reglerar inte förhållandet mellan biblioteken och upphovsmän m.fl. Även
i fortsättningen måste vid avgiftssättningen beaktas vad som gäller på det
upphovsrättsliga området.
I andra stycket anges vissa kostnader som folkbiblioteken får kompensera sig
för trots att de har samband med boklån. Undantagen torde vara ganska
självskrivna men de har till undvikande av missförstånd ändå angivits i lagen.
Med andra liknande tjänster avses t.ex. en avgift som biblioteket tvingas betala
för att få låna en bok från ett utländskt bibliotek.
Frågan om ersättning i de fall låntagaren förstör eller inte lämnar tillbaka
en bok regleras inte i lagen. I detta fall torde vanliga skadeståndsrättsliga
regler gälla (jfr Roos, Biblioteksrätt, s. 84-86).

4 § Ett länsbibliotek bör finnas i varje län.
Länsbiblioteket skall bistå folkbiblioteken i länet med kompletterande
medieförsörjning och andra regionala biblioteksuppgifter.
För den kompletterande medieförsörjningen skall också finnas en eller flera
lånecentraler.

I paragrafen anges för fullständighetens skull länsbiblioteken och lånecentra-
lerna eftersom dessa har en viktig funktion att fylla vad gäller den s.k. låne-
kedjan (se 10 §).
I Kulturutredningens förslag anges att "ett folkbibliotek i varje län kan
åläggas uppgifter som länsbibliotek". Regeringen anser att det inte finns möj-
lighet att lägga denna uppgift på ett folkbibliotek . Ett samarbete mellan
landsting och en kommun inom biblioteksområdet skall bygga på en frivillig
överenskommelse. Det måste även i framtiden vara möjligt att organisera
länsbiblioteken som fristående enheter direkt under landstinget. Någon reglering
av detta krävs inte i lagen. Regeringen anser därför att det första stycket i 4
§ i Kulturutredningens lagförslag skall utgå och ersättas med formuleringen "Ett
länsbibliotek bör finnas i varje län".

5 § Inom grundskolan och gymnasieskolan skall det finnas lämpligt fördelade
skolbibliotek för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och litte-
ratur samt för att tillgodose deras behov av material för utbildningen .

I denna paragraf anges skolbibliotekens uppgifter. En föreskrift om biblioteken
i grundskolan finns i dag i 4 § grundskoleförordningen (1988:655) medan det
däremot i den nya gymnasieförordningen (1992:394) - till skillnad från vad som
gällde för den gamla - inte finns någon sådan bestämmelse. Bestämmelsen i
grundskoleförordningen bör ersättas med en hänvisning till bibliotekslagen.

6 § Det skall finnas tillgång till högskolebibliotek vid alla högskolor. Dessa
bibliotek skall inom de områden som anknyter till utbildning och forskning vid
högskolan svara för biblioteksservice inom högskolan och i samverkan med landets
biblioteksväsen i övrigt ge biblioteksservice.

Bestämmelsen finns i dag i högskoleförordningen (1993:100). För systematikens
skull har den förts in i lagen. Bestämmelsen i högskoleförordningen bör ersättas
med en hänvisning till bibliotekslagen. Ändringen av författningstexten är
endast av redaktionell innebörd.

7 § Kommunerna ansvarar för folk- och skolbiblioteksverksamheten.
Landstingen ansvarar för länsbiblioteken.
Staten ansvarar för högskolebiblioteken och lånecentralerna samt för sådan
biblioteksverksamhet som enligt särskilda bestämmelser ankommer på staten.

I paragrafen fastslås ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner.
Där anges bl.a. att landstingen ansvarar för länsbiblioteken. Ett flertal
remissinstanser har påpekat att länsbibliotekens verksamhet finansieras
gemensamt av staten och respektive landsting och att det därför bör anges i
lagen att både staten och landstingen svarar för länsbiblioteken. Även om staten
bidrar till finansieringen är det ändå landstinget som är huvudman. Det finns
därför inte skäl att göra någon ändring i det som Kulturutredningen föreslagit.
8 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funk-
tionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. genom att erbjuda
litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa
gruppers behov.

I paragrafen markeras vissa grupper som det är särskilt angeläget att bibliote-
ken uppmärksammar. Det bör ske i former anpassade till dessa grupper t.ex. genom
tillhandahållande av kassettböcker, talböcker m.m.
I bestämmelsen regleras inte på vilket sätt litteraturen skall hållas till
handa. Detta kan ske genom egna inköp eller genom inlån från lånecentraler m.m.

9 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt barn och
ungdomar genom att erbjuda böcker, informationsteknik och andra medier anpassade
till deras behov för att främja deras språkutveckling och stimulera till
läsning.

Kulturutredningen föreslår att folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild
uppmärksamhet åt barn och ungdomar, funktionshindrade samt invandrare och andra
minoriteter bl.a. genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i
former särskilt anpassade till dessa gruppers behov. För att tydliggöra
kommunernas ansvar för fullgod biblioteksservice åt barn och ungdomar bör det
enligt Kulturrådet uttryckas i en särskild paragraf i lagen. Regeringen
instämmer i detta. Barn och ungdomar är dessutom inga minoriteter på det sätt
som uttryckts i Kulturutredningens förslag och behöver typiskt sett inte
litteratur på andra språk än svenska.
I paragrafen anges folk- och skolbibliotekens ansvar för barn och ungdomar vad
avser deras behov av bl.a. böcker och informationsteknik.
10 § Länsbibliotek, lånecentraler, högskolebibliotek och andra statliga
forskningsbibliotek m.m. skall avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna sam-
lingarna till folkbibliotekens förfogande samt i övrigt samverka med folk- och
skolbiblioteken och bistå dem i deras strävan att erbjuda låntagarna en god
biblioteksservice.

I denna paragraf läggs den mycket viktiga regeln om den s.k. lånekedjan eller
fjärrlånesystemet fast. Detta binder ihop de olika biblioteken så att man från
folkbiblioteket kan beställa vilken titel som helst, trots att det egna
biblioteket inte har den. Detta system är mycket viktigt för folkbibliotekens
möjligheter att erbjuda sina låntagare en god service. I bestämmelsen slås fast
att denna verksamhet, när det gäller litteratur, skall vara avgiftsfri. Också
mellan statliga bibliotek bör fjärrlåneverksamheten vara avgiftsfri. Frågan
behöver emellertid inte lagregleras; den kan tas upp i förordning.

Bestämmelsen ger forskningsbiblioteken inte bara en skyldighet att ställa
böcker till förfogande utan också att bistå på annat sätt t.ex. genom att lämna
information från sina databaser. Något krav på att även denna service ska vara
avgiftsfri har det dock inte ansetts lämpligt att införa. I sådana avseenden får
överenskommelser träffas mellan de olika biblioteken.

Regeringens förslag: I budgetpropositionen för år 1997 föreslår
regeringen att Statens kulturråd tilldelas resurser för bl.a.
utveckling av metoder för mål- och resultatstyrning inom
kulturområdet. Vidare föreslås att Kulturrådet tilldelas 500 000
kr för ökad bidragsgivning till det internationella kulturutbytet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.